Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan
Tillbaka till dokumentet

REVISORERS BERÄTTELSE

Framställning / redogörelse 1963:SV

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1962

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

SVENSKA

TRYCKERIAKTIEBOLAGET
STOCKHOLM 1962
621304

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse.................................. *

Justitiedepartementet

§ 1 Utredning rörande inträffade olycksfall m. in............. 3

§ 2 Vissa iakttagelser vid fångvårdsanstalten i Växjö ........ 12

Försvarsdepartementet

§ 3 Svenska försvarsväsendets rulla ........................ 13

§ 4 Vapenfria värnpliktigas kommendering till vissa civila arbeten
............................................

§ 5 Utrangering och försäljning m. m. av försvaret tillhöriga

motorfordon ...................................... "

§ 6 Marinens fartygsbeställningar m. ...................... 30

§ 7 Inköp och iståndsättning av fastigheten Ludvigsberg på

Muskö ....................................... 39

§ 8 Byggande av viss militär oljeledning.................... 43

§ 9 Viss drivmedelsanläggning i Västerås .................. 54

Socialdepartementet

§ 10 Tidskriften Sociala Meddelanden ...................... 39

§ 11 Tillämpningen av bidragsförskottslagen ................ 64

Kommunikationsdepartementet

§ 12 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget........ 74

§ 13 Investeringsbemyndigande för vägbyggandet ............ 79

§ 14 Planeringen av vissa vägföretag........................ 89

§ 15 Planeringen för nybyggnad av posthus i Linköping ...... 98

§ 16 Utrangering och försäljning m.m. av postverket och televerket
tillhöriga motorfordon........................ 104

§ 17 Kontroll av radiolicenscr .............................. HO

§ 18 Rundradions ekonomiska förvaltning .................. 118

§ 19 Norrköping-Kungsängcns flygplats...................... 126

Finansdepartementet 5i(j

§ 20 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m....... 132

§ 21 Vissa iakttagelser angående taxeringsnämndernas verksamhet
åren 1961 och 1962 ____^...................... 152

§ 22 Ränta å restituerade utskylder på grund av utslag i kammarrätten
m. m..................................... IQg

§ 23 Abonnemang av direkttelefon i vissa fall................ 173

§ 24 Kungörelseannonseringen av lediga tjänster in. m......... 181

§ 25 Tillhandahållande av personalkost vid statliga myndigheter 188

§ 26 Stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten 202

§ 27 Inventering av kassor och värdehandlingar.............. 239

§ 28 Statsmyndigheternas bokföring ....... 255

Ecklesiastikdepartementet

§ 29 Sveriges statskalender ................................ 276

§ 30 Redovisningen av inventarier in. m. vid universitet och högskolor
................................. 281

§ 31 Vissa inkomster vid universitet och högskolor .......... 292

Jordbruksdepartementet

§ 32 Domänverkets skogsarrondering........................ 302

Handelsdepartementet

§ 33 Torskjutningsposten i betalningsbalansen .............. 310

Inrikesdepartementet

§ 34 Viss uppgiftsskyldighet inom länsstyrelsernas förvaltningsområde
.......................................... 324

§ 35 Vissa hos länsstyrelserna balanserade medel ............ 330

§ 36 Länsstyrelsernas maskinbokföring...................... 346

§ 37 Vissa förordnanden för landsfogdeassistenter in. fl. å kommunala
befattningar ................................ 350

§ 38 Tillämpningen m. m. av passkungörelsen......... 355

Av revisorerna avlagda besök

366

1

Jämlikt §§ 6 och 15 den för riksdagens revisorer gällande instruiktionen
får revisorerna härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning
av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15 december
1962.

GÖRAN PETTERSON
ERIK BRANDT
EMIL NÄSSTRÖM
CARL S:SON SCHMIDT

GUST. ELOFSSON
S. G. W. WAHLUND
JON N. JONSSON
OLOF HAMMAR

P. A. SKÖLDIN
EINAR HACGGBLOM
A. GILLSTRÖM
CARL ESKILSSON
/ Per Dahlberg

3

Justitiedepartementet

§ 1

Utredning rörande inträffade olycksfall m. m.

Revisorerna har tagit del av de närmare omständigheterna i tre ärenden
i vilka statsverket haft att utgiva skadestånd till följd av personskada som
inträffat i statlig verksamhet och får härför lämna följande redogörelse.

Det första fallet avser en olyckshändelse som den 8 maj 1952 inträffade
vid tekniska högskolan i Stockholm under en laborationsövning i läroämnet
kemisk apparatteknik och som åsamkade en av de i övningen deltagande
studerandena vid högskolan, numera civilingenjören K.O.K.B., född år 1926,
en svår ögonskada. Till följd av skadan är B. numera praktiskt taget blind
å vänster öga. Laborationen leddes av dåvarande assistenten vid högskolan
K.-A. M.

B. begärde i skrivelse till högskolan den 15 november 1954 — alltså ungefär
två och ett halvt år efter skadans inträffande — ersättning för skadan.
Kollegienämnden vid högskolan beslöt den 27 april 1955 att icke medgiva
gottgörelse.

B. instämde Kungl. Maj :t och kronan till domstol med yrkande om ersättning.

Svea hovrätt förpliktade genom dom den 2 april 1958 — med ändring av
Stockholms rådhusrätts dom den 23 oktober 1956 — kronan att till B. utgiva
såsom ersättning för sveda och värk 2 000 kronor samt för lyte och
kvarstående men 7 000 kronor ävensom livränta med 3 000 kronor for år
1958, 4 000 kronor för ettvart av åren 1959—1963 och därefter 5 000 kronor
för år under B:s återstående livstid. Kronan ålades vidare att ersätta
B. dennes kostnader i målet vid rådhusrätten och i hovrätten. Dessutom
förordnades att kostnaden med anledning av den förmån av fri rättegång
som B. beviljats i hovrätten skulle stanna å statsverket. Som grund för
domen åberopade hovrätten att vållande till olyckshändelsen låge M. till
last och att kronan med hänsyn till dennes ställning som ledare av laborationsövningen
vore ansvarig för den genom hans vållande uppkomna skadan.

Justitiekanslersämbetet överlämnade den 17 september 1958 i samband
med att ämbetet genom beslut samma dag ej funnit skal att for kronans
del draga målet under Kungl. Maj:ts prövning — till överstyrelsen
för de tekniska högskolorna handlingar rörande målet för prövning av frågan,
huruvida ersättningsanspråk med anledning av det kronan ådömda
skadeståendet skulle resas mot M. eller annan. Tillika överlämnade ämbetet
till överstyrelsen för utredning och yttrande en inom justitiekanslersexpeditionen
upprättad promemoria, vari bl. a. ifrågasattes om från hög -

4

skolans sida vidtagits de åtgärder som kunnat anses påkallade av olycksfallet
och den därav föranledda framställningen om ersättning.

Ur den inom justitiekanslersämbetet upprättade promemorian må återgivas
följande.

Såsom den för laborationsövningen ansvarige synes M. ha bort förskaffa
Sig kännedom om vilken skada som drabbat B. och särskilt om B. åsamkats
men av olyckan. M. lärer vidare ha bort omedelbart, om möjligt samma dag
olyckan inträffade, anmäla olyckan för närmaste överordnade; huruvida
det meddelande om olyckan som M. enligt vad förut angivits lämnat avdelningen
skett så tidigt som nu sagts är ej upplyst. Från avdelningens sida
torde åtgärd så snart kunnat ske ha bort vidtagas — eventuellt i form av
hänvändelse till högskolans rektor — för en så noggrann utredning som
möjligt av samtliga med olyckan förknippade omständigheter, innefattande
utom annat hörande av M. och de i laborationsövningen deltagande eleverna
samt redogörelse för apparaturen och övningen. Vid utredningen synes
särskilt ha bort uppmärksammas frågorna, huruvida olycksfallet haft
sin grund i fel eller försummelse i fråga om ledningen av övningen eller
om olycksfallet berott på bristfällighet i apparaturen, på användning av en
ur säkerhetssynpunkt farlig vätska eller på den omständigheten, att anordningarna
vid övningen eljest varit olämpliga, exempelvis genom att i arbetarskyddsförfattningarna
föreskrivna åtgärder till förebyggande av
olycksfall icke vidtagits. Vidare borde redan då, vill det synas, ha upptagits
till bedömande fråga, huruvida från högskolans sida någon åtgärd _ ut över

anmälan till riksförsäkringsanstalten — skulle vidtagas i syfte att bereda
B. ersättning antingen på grund av den rätt härtill B. kunde äga eller
på grund av skälighet.

I fortsättningen av promemorian uttalade ämbetet bl. a. följande.

Den redogörelse för händelseförloppet vid olyckan, som M. i sitt yttrande
lämnade, skiljer sig på avgörande punkter från vad som från B:s sida
uppgavs ^ skrivelsen den 15 november 1954. I samband härmed torde något
försök från högskolans sida att da skapa klarhet rörande olyckan genom
att inhämta yttrande från övriga deltagare i laborationen icke ha gjorts.
Dessa hördes sedermera som vittnen i målet och bekräftade därvid i allt
väsentligt B:s uppgifter angående händelseförloppet, vilka hovrätten också
lagt till grund för sin dom. Måhända hade, därest högskolan om icke förr
så vid denna tidpunkt utnyttjat de möjligheter att klarlägga händelseförloppet
och orsaken till olyckan som stått till buds, saken kommit i ett sådant
läge, att rättegången med därav följande betydande kostnader för det
allmänna kunde ha undvikits.

I sin svarsskrivelse till justitiekanslersämbetet anförde överstyrelsen att
den bedömt ämbetets fråga, huruvida från kronans sida ersättningsanspråk
borde väckas mot någon, överstyrelsen hade därvid kommit till den uppfattningen,
att det med hänsyn till omständigheterna icke skulle vara skäligt
att från kronans sida resa anspråk på att M. skulle ersätta kronan i
anledning av det kronan ådömda skadeståndet. Enligt överstyrelsens me -

5

ning kunde utgången av en eventuell skadeståndsprocess mot M. te sig
oviss. Såvitt den inom högskolan företagna utredningen gåve vid handen,
syntes ej heller skäl föreligga att med anledning av olyckshändelsen från
kronans sida resa skadeståndsanspråk mot annan än M.

Beträffande de i justitiekanslersämbetets promemoria upptagna frågorna
anförde överstyrelsen följande.

Enligt överstyrelsens uppfattning borde omedelbart i anslutning till
olyckshändelsen en klargörande utredning ha verkställts om händelseförloppet
och omständigheterna i övrigt kring olyckan. I första hand syntes
vederbörande institutionsföreståndare samt möjligen dennes förste assistent
och M. själv ha bort vidtaga sådana åtgärder att en dylik utredning kommit
till stånd, exempelvis genom anmälan till rektorsämbetet. Så borde ha skett,
oavsett att vid denna tid icke funnits utfärdade några generella föreskrifter
vid högskolan om förfarandet vid olyckshändelser. I viss mån kunde måhända
den mindre tillfredsställande handläggningen finna sin förklaring i
det förhållandet att, såsom kollegienämnden framhållit, någon olyckshändelse
av liknande art icke inträffat vid högskolan under överskådlig tid
bakåt. Att nu föranstalta om åtgärder i någon form mot de närmast berörda
i anledning av den bristfälliga utredningen i anslutning till olyckshändelsen
syntes överstyrelsen icke böra ifrågakomma. överstyrelsen framhöll
vidare att, såsom framginge av kollegienämndens och avdelningskollegiets
yttranden, åtgärder numera hade vidtagits inom tekniska högskolan i
Stockholm för att säkerställa snabba och allsidiga utredningar av olycksfall.
Generella föreskrifter i detta hänseende hade sålunda redan satts i
kraft, överstyrelsen ämnade föranstalta om att liknande åtgärder vidtoges
vid Chalmers tekniska högskola, i den mån så icke redan skett. Med an
ledning av justitiekanslersämbetets förfrågan i promemorian, huruvida genom
bättre utredning från högskolans sida en rättegång kunnat undvikas,
uttalade överstyrelsen att det vore givet att man genom en klargörande
utredning genast i anslutning till olyckan med muntliga genomgångar med
de åsyna vittnena kunnat skapa en mycket klarare bild av händelseförloppet.
Att sedermera i anslutning till B:s skrivelse den 15 november 1954
inhämta yttranden från övriga deltagare i laborationen hade självfallet
varit av värde, överstyrelsen framhöll emellertid att då redan mer än två
år förflutit från olyckan och att skriftliga yttranden, som det väl närmast
blivit fråga om, erfarenhetsmässigt icke kunde ersätta muntliga domstolsförhör
i fråga om tydlighet och fullständighet. Spörsmålet i vad mån utredningar
av nu angivet slag skulle ha eller borde ha paverkat högskolans
ställningstagande till B:s krav syntes vanskligt att bedöma, överstyrelsen
ville i anslutning härtill erinra om att högskolan icke hade egen erfarenhet
av kronans allmänna praxis i fråga om utbetalning av skadestånd utan
rättegång. Vid bedömandet av skadeståndsfrågan hade vederbörande haft
att taga ställning icke blott till frågan om kronan över huvud borde utge

6

skadestånd — på grund av vållande hos läraren, på grund av skälighet
eller eventuellt pa annan grund — utan även till skäligheten av de begärda
beloppen. Även i sistnämnda hänseende kunde svårbedömbara frågor uppstå,
i synnerhet när det som i detta fall gällde ganska betydande skadeståndsbelopp.
Högskolan disponerade icke själv medel för skadeersättningar
av här ifrågavarande slag och skulle därför ha varit nödsakad att göra
särskild framställning till Kungl. Maj :t om medelsanvisning för ändamålet.
Givet vore att de nu nämnda omständigheterna tillsammantagna varit ägnade
att försvåra ett genomförande av en reglering av skadan utan process.

J ustitiekanslersämbetet uttalade med anledning av vad överstyrelsen sålunda
anfört att ämbetet, vad först anginge frågan om kronan borde resa
ersättningsanspråk mot någon på grund av det ådömda skadeståndet, ej
funne skäl vidtaga någon åtgärd. Vidkommande ärendet i övrigt ansåge
ämbetet det i hög grad otillfredsställande att någon utredning icke verkställdes
i omedelbar anslutning till olyckan; det syntes jämväl anmärkningsvärt
att den utredning som föranleddes av B:s skrivelse den 15 november
1954 med ersättningsanspråk på grund av olyckan icke omfattade
hörande av de i laborationsövningen deltagande studerandena. Ämbetet fann
emellertid i likhet med överstyrelsen, att någon åtgärd icke borde vidtagas
vare sig i nu berörda hänseenden eller eljest, och lät följaktligen bero vid
vad sålunda erinrats.

De i överstyrelsens för de tekniska högskolorna nyss omnämnda skrivelse
berörda föreskrifterna angående åtgärder i händelse av olycksfall är dagtecknade
den 23 september 1959 och har följande lydelse.

Kollegienämnden har beslutat föreskriva, att institutionsföreståndare
skall, därest olyckshändelse inträffar — såvida skadan icke är helt obetydlig
— omedelbart söka utreda och anteckna allt som kan vara av betydelse
för bedömande av anledning till olyckshändelsen, samt att omgående
underrätta högskolans rektor så att — om så anses påkallat — denne själv
eller av honom därtill utsedd befattningshavare kan deltaga i utredningsarbetet.

Det andra av revisorerna uppmärksammade fallet gäller en brännskada
som den 24 april 1954 på båda benens framsida tillfogades en kvinnlig patient,
B.O., sedermera gift L., under en operation för blindtarmsinflammation
på karolinska sjukhusets barnkirurgiska klinik. Operationen utfördes
av en vikarierande underläkare, doktor I.W. Instrumenterande sköterskor
var sjuksköterskorna R.S.-B. och I.S.; narkotisör var sjuksköterskan I.R.
Narkosen började kl. 07.40 och slutade kl. 08.20, medan operationen började
kl. 07.55 och slutade kl. 08.30. Syster R. avlöstes omkring kl. 08.00 av
syster I., som då påbörjade sin ordinarie dagtjänstgöring. Vid operationens
början placerade syster R. en skål med steril koksaltlösning vid fotändan av
bordet. En sadan skal brukar alltid finnas till hands vid bukoperationer

7

för fuktande av bukdukarna. Denna koksaltlösning är alltid varm eller
het. Skålen brukar placeras på ett instrumentbord. Vid operationer på
mindre barn som endast upptar en mindre övre del av operationsbordet
placeras skålen ibland på bordets fotända. Den nu aktuella operationen
förlöpte komplikationsfritt. Brännskadan på båda underbenens framsida,
uppenbarligen vållad av att skålen hade placerats på patientens ben, upptäcktes
när dukarna togs av efter operationen. Patienten utskrevs den 3
maj 1954. Brännskadorna var då retningsfria och hade börjat läkas. De
eflerbehandlades vid tolv besök på barnklinikens kirurgiska poliklinik under
år 1954. Den 26 augusti 1954 friskskrevs patienten. Brännskadorna
var då läkta med mörka ärr. Vederbörande läkare ansåg att en ärrplastik

eventuellt senare kunde bli nödvändig.

I skrivelse den 11 maj 1955 — alltså cirka ett år efter uppkomsten av
ifrågavarande skador — framförde B.O:s fader, förvaltaren A.O., vissa anmärkningar
över vad som förekommit i samband med operationen och framhöll
därvid att de då fullständigt utläkta såren efterlämnat starkt framträdande
och vanprydande ärrbildningar om ca 1X2,5 cm storlek, vilka
ännu ett år efter skadans uppkomst syntes bliva bestående. Med anledning
härav anhöll O. bl. a. att en utredning skulle företagas för att klarlagga
orsaken till skadornas uppkomst. Slutligen yrkade han ersättning för kostnader,
uppkomna i samband med efterbehandlingen, för fysiskt och psykiskt
lidande samt för eventuellt kvarstående men efter företagen plastisk

operation. ... .,

över förvaltaren 0:s skrivelse yttrade sig överläkaren vid barnklinikens

kirurgiska avdelning, docenten Th. E„ i skrivelse den 16 maj 1955 Bil överdirektören
vid karolinska sjukhuset. E. lämnade därvid den forut återgivna
redogörelsen för händelseförloppet, varjämte han konstaterade att lakningsförloppet
efter brännskadorna varit komplikationsfritt men tämligen
långdraget. E. uttalade sig emellertid ej om vem som bär ansvaret för det
inträffade. Han nämnde ej heller huruvida någon utredning i ansvarsfragan
verkställts, när skadorna å patienten upptäcktes. Handlingarna i ärendet
utvisar ej, om någon sådan utredning över huvud taget verkställts
De följande åren efter skadefallet förekom skriftväxling mellan juridiskt
ombud för B.O. och karolinska sjukhuset. Skriftväxlingen slutade med att
ombudet i skrivelse den 15 mars 1961 till överdirektören for karolinska
sjukhuset yrkade engångsersättning å 1 000 kronor till B.O. för hennes
skador — avseende kostnader för efterbehandling av brännskadorna, sveda
och värk samt kvarstående men — jämte ombudsarvode 100 kronor. I
yttrande häröver den 6 april 1961 uttalade E. att det vore uppenbart att
brännskadan uppkommit till följd av försummelse i samband med patientens
blindtarmsoperation år 1954. Han ansåg skäligt att till B.O. utgavs
ett belopp som ersatte henne i ett för allt för hennes skador; det av ombudet
yrkade beloppet syntes honom ej oskäligt. 1 underdånig skrivelse den

8

21 april 1961 framhöll direktionen för karolinska sjukhuset, att brännskadorna
uppenbarligen vållats genom försummelse av operationspersonalen
och att staten såsom utövare av verksamheten å sjukhuset syntes vara ersättningsskyldig
för skadorna. Det begärda beloppet ansåg direktionen ej
oskäligt. Under åberopande härav tillstyrkte direktionen ersättningsyrkandet.
Även medicinalstyrelsens disciplinnämnd tillstyrkte i underdånigt yttrande
den 17 augusti 1961 på samma grunder som E. och direktionen.

Statskontoret uttalade den 28 september 1961 i underdånigt utlåtande över
framställningen följande.

Av utredningen i ärendet får anses framgå att sökanden åsamkade brännskador
uppkommit till följd av bristande omsorg och genom ouppmärksamhet
från den vid operationen tjänstgörande personalens sida. Närmare klarhet
torde numera icke kunna vinnas rörande vem av operationspersonalen
som orsakat skadorna. Med hänsyn till föreliggande omständigheter torde
kronan såsom utövare av verksamheten å Karolinska sjukhuset vara skyldig
att gottgöra sökanden (jfr NJA 1932 s. 572, SOU 1950: 16 s. 32, uppsats
av Vilhelm Lundstedt i Försäkringsjuridiska föreningens publikation
nr 10 [1953] s. 119—148, framför allt s. 121, Försäkringsjuridiska föreningens
publikation nr 6, 2:dra uppl. [1957] s. 303—307, Karlgren: Skadeståndsrätt
[1958] s. 190—195). Statskontoret har icke något att erinra mot att sökanden
tillerkännes ersättning för kostnader för behandlingen av skadorna
och gottgörelse för sveda och värk samt framtida obehag med ett engångsbelopp
av 1 000 kronor och därjämte 100 kronor i arvode åt ombudet.

Under ärendets handläggning inom statskontoret inhämtades att de båda
instrumenterande sjuksköterskorna var medlemmar av Svensk sjuksköterskeförening
samt att föreningen hade en riskfond, avsedd att täcka utgifter
som medlem kunde åsamkas genom fel eller försummelse i tjänsten.
Förutsättning för alt ersättning skulle kunna utgå ur fonden vore dock
att det visats att vederbörande medlem varit vållande till skadefallet.

Vid den departementala behandlingen av ärendet konstaterades i en föredragningspromemoria
att direktionen för karolinska sjukhuset, medicinalstyrelsens
disciplinnämnd och statskontoret ansett att, såvitt av utredningen
framginge, fel eller försummelse begåtts i samband med operationen. I
promemorian uttalades att de försumliga i så fall skulle vara de instrumenterande
sjuksköterskorna vid operationen. Något disciplinförhör hade
emellertid icke hållits med dem, och straffrättsligt vore ärendet preskriberat.
Båda hade för övrigt slutat sina anställningar vid sjukhuset. I promemorian
framhölls att kronan sålunda torde vara skyldig att gottgöra B.
Genom beslut den 20 oktober 1961 tillerkände Kungl. Maj:t B. yrkad ersättning
med ett engångsbelopp av 1 000 kronor jämte 100 kronor i arvode
åt hennes ombud.

Det tredje av revisorerna uppmärksammade fallet avser en å fångvårds -

9

anstalten i Härnösand intagen person, förre skogsarbetaren P.B., som söndagen
den 18 december 1960 skadades när han bar ut en tunna med avfall
från anstaltens ekonomiavdelning och därvid halkade på en trappa. I
skrivelse den 23 september 1961 till justitiedepartementet redogjorde B. för
det inträffade och bifogade ett av läkare utfärdat rättsintyg om skadornas
art och omfattning. B. framhöll att trappan varit synnerligen hal på grund
av isbildning och förmenade att vållande låg kronan till last genom att sändning
ej företagits. Enligt vad B. erfarit vore det ej fråga om en plötsligt
uppkommande isbildning utan denna hade varat en längre tid utan att något
åtgjorts. B. upplyste att han, på sätt framginge av rättsintyget, varit
sjukskriven t. o. m. den 6 juni 1961 och att han aldrig bleve fullt återställd.
Då han vore invalidpensionär ansåge han sig ej kunna fordra ersättning
för förlorad arbetsförtjänst. För sveda och värk samt kvarstående men
begärde han dock ersättning av kronan med ett engångsbelopp om 3 000
kronor.

I de remissvar över ansökan som angavs av fangvårdsanstalten i Härnösand
och fångvårdsstyrelsen åberopades de uttalanden rörande omständigheterna
kring olycksfallet, vilka vaktkonstapeln G.S. avgivit vid förhör den
17 oktober och den 11 november 1961. S., som varit närvarande vid olyckstillfället,
uppgav att det vid tillfället i fråga icke förekommit någon isbildning.
Den väg den skadade tagit vid transporten av tunnan vore den som
regelmässigt användes, och trappan brukade därför vara sandad vid isbildning.
S. ansåg att olycksfallet måste ha uppstått genom att B., såsom S. uppfattade
det, liksom »steg fel» med ena benet. Med hänsyn till att B. ej genom
egen vårdslöshet syntes ha medverkat till olycksfallet och då olyckan
inträffat endast några få dagar före frigivningen och B. således icke fick
inräkna mer än en mycket ringa del av den nära halvårslånga sjuktid
som följde på olycksfallet i verkställighetstiden, ansåg fångvårdsstyrelsen
skäligt att B. erhöll 500 kronor för sveda och värk.

Statskontoret yttrade efter remiss bl. a. följande.

Inledningsvis ville statskontoret fästa uppmärksamheten på att enligt
handlingarna i ärendet skiljaktiga meningar rådde om orsaken till det inträffade
olycksfallet. Ämbetsverket hade därför försökt komplettera utredningen
med ytterligare uppgifter från berörda parter. Statskontoret nödgades
emellertid konstatera att det likväl ej varit möjligt att utröna de
närmare faktiska omständigheterna kring olyckan. Större klarhet härutinnan
syntes — så lång tid som da förflutit efter händelsen knappast
kunna vinnas, ens efter ytterligare undersökningar. Uppenbarligen vore det
otillfredsställande att någon utredning rörande förhållandena vid olyckan,
såvitt framginge av handlingarna, icke verkställts genom anstaltens försorg
i omedelbar anslutning till skadans inträffande. Vid bedömande av ersättningsanspråket
hade statskontoret ansett sig böra beakta följande omständigheter.
Det vore ostridigt att B. vid fullgörandet av förevarande uppdrag.

10

vartill han särskilt beordrats, fallit omkull på trappan i fråga. Ämbetsverket
hade inhämtat, att väderleksförhållandena vid den aktuella tidpunkten
varit sådana att trappan kunde ha varit isbelagd. Det hade ej visats
att trappan vid tillfället varit sandad. I sammanhanget måste beaktas att
skadan inträffade en söndag. Det måste anses ha ålegat kronan såsom ägare
av fastigheten att ombesörja att trappan vid inträffad halka sandades eller
att andra betryggande säkerhetsåtgärder vidtogs till förekommnde av
olycksfall vid beträdandet av trappan under nämnda förhållanden. Därest
sådana förebyggande åtgärder ej vidtagits och olycka på grund härav skulle
ha inträffat, torde underlåtenheten härutinnan kommit att läggas kronan
till last såsom försummelse. Kronan torde sålunda i dylikt fall ha blivit
ansvarig för därvid uppkommen skada. Vid ovan angivna förhållanden och
enar det icke styrkts att olyckan orsakats av annan omständighet än att
det vid olyckstillfället funnits isbildning på trappan, syntes B:s anspråk
icke kunna avvisas såsom ogrundat. På grund av de särskilda förhållanden
vari B. befunnit sig, nar skadan inträffade, syntes den bevisskyldighet som
eljest skulle ha kunnat åvila honom (jfr NJA 1960 s. 330) rimligen icke
föreligga. Ehuru B:s uppgifter icke kunnat till fullo styrkas, ansåg statskontoret
omständigheterna i ärendet tala för deras riktighet. På grund härav
fann ämbetsverket skäligt att viss ersättning utgick till B., som icke heller
syntes ha genom eget vållande medverkat till skadan. Statskontoret förordade
således, att B. skulle gottgöras för sveda och värk med förslagsvis
°00 kronor och för framtida men med samma belopp eller alltså tillhopa
1 000 kronor att utgå såsom ett engångsbelopp.

Genom beslut den 27 april 1962 fann Kungl. Maj:t gott med hänsyn till
i ärendet föreliggande särskilda omständigheter i så måtto bifalla ansökningen
att B. tillerkändes ersättning i anledning av olycksfallet med 1 000
kronor.

Revisorernas uttalande. Revisorerna har i det föregående redovisat tre
skadeståndsfall, ett av domstol avgjort och två av Kungl. Maj:t prövade,
där kronan såsom utövare av viss verksamhet haft att utgiva skadestånd
till följd av personskador som inträffat i anslutning till respektive verksamhet.
Förhållandena i de tre fallen är helt olika, men gemensamt för dem
alla är att utredningen rörande de närmare omständigheterna i samband
med olycksfallen varit ofullständig från vederbörande myndigheters sida.
På grund härav har besluten i skadeståndsfrågorna måst fattas på grundval
av uppgifter som i väsentliga delar lämnats av de skadade. Det är givetvis
icke nu möjligt att avgöra, huruvida bedömningen av dessa frågor blivit
en annan om utredningen varit fullständigare, men det framstår likväl som
otillfredsställande, att besluten måst grundas på ett i vissa hänseenden otillräckligt
material. Utöver vad sålunda anförts har revisorerna för sin del
ej funnit skäl att närmare ingå på dessa ärenden.

11

Vad som förekommit ger emellertid revisorerna anledning att framhålla
betydelsen av att myndigheterna för framtiden — med hänsyn såväl till
de skadelidandes som till kronans intressen — bättre utreder händelser av
liknande slag eller eljest av sådan art, att ansvarighetsfrågan senare kan
bli aktuell. Vilka åtgärder som därvid bör ifrågaikomma måste främst bli
beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Justitiekanslerns förut
återgivna utlåtande i eft av de refererade ärendena ger emellertid härvidlag
viss vägledning. Angeläget är sålunda, att händelsen rapporteras till
ansvarig myndighet, att olycksförloppet om möjligt i detalj iklarlägges, att
vittnesutsagor upptages o. s. v. Om vederbörande myndighet är osäker om
hur den bör förfara, torde den genom hänvändelse till justitiekanslersämbetet
kunna erhålla erforderliga råd och anvisningar i ämnet. Även om ansvarighetsfrågan
med anledning av en inträffad olyckshändelse senare icke
skulle komma att upptagas till närmare bedömande, kan en fullständig utredning
av den art här antytts exempelvis ge anledning till åtgärder som
är ägnade att för framtiden förhindra händelser av samma eller likartat
slag. Genom en sådan utredning blir också möjligheterna större att undvika
för det allmänna kostsamma rättegångar. Revisorerna finner det angeläget,
att statsmyndigheterna för framtiden iakttager vad här föreslagits, varför
Kungl. Maj :t i ett särskilt cirkulär synes böra erinra dessa härom.

12

§ 2

Vissa iakttagelser vid fångvårdsanstalten i Växjö

Fångvårdsanstalten i Växjö användes tidigare för kvinnoklientel men
utgör sedan den 1 september 1961 en s. k. sidoanstalt inom säkerhetsgruppen.
I sina anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 uttalade fångvårdsstyrelsen
att vissa om- och nybyggnadsarbeten erfordrades vid anstalten, om
den skulle kunna utnyttjas som säkerhetsanstalt. Kostnaderna för ombyggnadsarbetena
vilka innefattade diverse säkerhetsanordningar, upprustning
av anstaltens vvs-anläggningar m.m. — beräknades till 600 000 kronor.
I ombyggt skick skulle anstalten bereda plats för 92 intagna mot tidigare
82. Vidare erfordrades en ny verkstadsbyggnad, vilken skulle inrymma en
konfektionsverkstad för 60 intagna och en småindustriverkstad, främst
läderindustri, för 20 intagna samt lagerlokaler m. fl. biutrymmen. Kostnaderna
för byggnaden beräknades till 500 000 kronor. I 1962 års statsverksproposition
föreslog Kungl. Maj :t att ett belopp av 500 000 kronor
skulle anvisas för ombyggnadsarbetena och ett lika stort belopp för den
nya verkstadsbyggnaden. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. Enligt vad
revisorerna inhämtat har emellertid frågan om ny- och ombyggnad av
fångvårdsanstalten i Växjö ställts på framtiden, då från stadens sida önskemal
framställts om att anstalten skall flyttas till en annan del av staden,
varigenom den nuvarande anstaltens välbelägna tomt skulle kunna frigöras
för annat ändamål.

I samband med en resa i Kronobergs län under juni månad detta år besökte
revisorernas vederbörande avdelning anstalten och kunde därvid
konstatera, att beläggningen på anstalten var mycket låg. Enligt vad som
upplystes för revisorerna berodde detta på att sysselsättningsmöjligheterna
för de intagna var mycket begränsade. Men anledning härav har revisorerna
från anstaltsledningen den 4 september 1962 inhämtat vissa uppgifter
om beläggningen och arbetsdriften vid anstalten m. m. under senaste år.
Härav framgår bl. a. följande.

Den 1 september 1961 var beläggningen 10 kvinnor och 16 män; motsvarande
antal var den 31 december samma år 7 kvinnor och 27 män. De
sista kvinnliga internerna överfördes från anstalten till Hinseberg den 15
januari 1962. Beläggningen var den 31 mars och den 30 juni 1962 46 respektive
47 män. Fram till den 31 augusti 1962 hade beläggningen stigit till
62 män.

Arbetsdriften omfattade den 1 september 1961 en finkonfektionsverkstad
med 15 platser ävensom trädgård och diverse arbeten; härför disponerades
från nämnda tidpunkt två yrkesmästare. Den 1 april 1962 utökades
arbetsdriften med en grovkonfektionsverkstad och en diverseverkstad med

13

vardera 20 platser. Den 30 april 1962 tillkom en yrkesmästare för förstnämnda
verkstad och den 2 maj 1962 en för finkonfektion. Ytterligare
två yrkesmästartjänster disponerades fr. o. m. den 1 augusti 1962, en för
grovkonfektion och en för diverseverkstaden. Den sistnämnda tjänsten är
dock f. n. vakant och utnyttjas av en arbetsledare i trädgården. Grovkonfektions-
och diverseverkstäderna iordningställdes av anstaltsledningen;
verkstäderna vid anstalten kan f. n. sysselsätta ett 60-tal intagna. I trädgården
sysselsättes 5—10 intagna.

Revisorernas uttalande. Fångvårdsanstalten i Växjö, som tidigare utnyttjades
som kvinnofängelse, ingår numera i den s. k. säkerhetsgruppen. Platsantalet
uppgår till 82, men avsikten har varit att det genom ombyggnad av
anstalten skulle stiga till 92. Av skäl som ovan angivits har emellertid denna
ombyggnad ställts på framtiden. Samtidigt kan konstateras att de platser
som faktiskt finns tillgängliga ingalunda utnyttjats i full utsträckning.
Då revisorerna i början av juni detta år avlade besök vid anstalten, uppgick
beläggningen endast till drygt hälften av den avsedda, och så sent som
i slutet av augusti var antalet intagna endast 62. Att anstalten i sin nya
funktion tagits i anspråk i denna långsamma takt sammanhänger med att
möjligheterna att sysselsätta de intagna varit mindre goda. Anstaltsledningen
kunde, enligt vad revisorerna inhämtat, till att börja med icke få
besked från fångvårdsstyrelsen om arbetsdriftens omfattning och inriktning
utan nödgades att i väsentlig utsträckning på egen hand organisera
de intagnas sysselsättning. Uppenbarligen berodde detta på den ovisshet
som alltjämt råder beträffande anstaltens framtid. Som förut framhållits
önskar nämligen staden disponera anstaltens tomt för annat ändamål.

Även om nu angivna förhållanden i viss mån kan sägas utgöra en förklaring
till att arbetsdriften vid anstalten endast långsamt kommit i gång
och därmed beläggningen av anstalten blivit låg, borde likväl fångvårdsstyrelsen
enligt revisorernas mening genom provisoriska åtgärder — på
sätt som senare delvis skett genom anstaltsledningens försorg — ha kunnat
säkerställa en arbetsdrift av rimlig omfattning. Bl. a. borde trädgården
—- som vid revisorernas besök i början av juni månad detta år låg i stort
sett obrukad — tidigare ha kunnat disponeras för sitt ändamål. Det må
f. ö. erinras om att numera åtskillig tid förflutit sedan beslut fattades om
att växjöanstalten skulle få delvis nya uppgifter. Mot bakgrunden av den
sedan länge rådande bristen på platser inom bl. a. säkerhetsgruppen framstår
nu anmärkta förhållanden som mindre tillfredsställande. Även om de
tillgängliga platserna kommit att under loppet av detta år disponeras i allt
högre grad, måste beläggningen — sådan den redovisats i det föregående
— betecknas såsom alltför låg. Revisorerna anser sig emellertid kunna
utgå från att fångvårdsstyrelsen genom ändamålsenliga åtgärder söker
belägga anstalten i så stor utsträckning som möjligt. Det synes vidare önsk -

14

värt att styrelsen i samarbete med stadens myndigheter snarast framlägger
förslag om anstaltens framtida utnyttjande.

Slutligen må framhållas att det vid revisorernas besök vid fångvårdsanstalten
i Växjö framkom, att någon inventering av anstaltens inventarier
icke gjordes då den upphörde att vara kvinnofängelse. Vissa inventarier
synes emellertid, utan att beslut därom i vederbörlig ordning fattats, ha
överförts till den nya anstalten i Hinseberg. Med anledning av vad sålunda
förekommit vill revisorerna framhålla betydelsen av att erforderliga inventeringar
utföres i samband med exempelvis byte av anstaltschefer.

15

Försvarsdepartementet

§ 3

Svenska försvarsväsendets rulla

I sin år 1957 avgivna berättelse upptog riksdagens revisorer till behandling
bl. a. frågan om kostnaderna för arméns, marinens och flygvapnets
personalrullor. Revisorerna framhöll att icke oväsentliga belopp av statsmedel
årligen anvisades för bestridande av kostnaderna för tryckning och
utgivning av ifrågavarande rullor. Revisorerna ansåg det med hänsyn härtill
önskvärt att rullorna uppställdes på sådant sätt, att statens utgifter
i görligaste mån begränsades. Enligt revisorernas uppfattning borde i sådant
syfte vid tryckningen samma sättning användas för de olika rullorna,
i den mån dessa innehöll samma uppgifter. Vidare ifrågasattes om icke en
gemensam rulla för hela försvarsväsendet kunde utges och särtryck göras
av denna rulla för de olika försvarsgrenarna i den utsträckning så befunnes
erforderligt.

Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande till revisorernas uppfattning och
uttalade därjämte, att det enligt utskottets mening syntes lämpligt att den
gemensamma rullan uppgjordes under överinseende av en och samme befattningshavare,
vilket skulle garantera erforderlig enhetlighet i rullans
redigering. Riksdagen anslöt sig i sitt beslut (skr. nr 308) till vad statsutskottet
anfört. Kungl. Maj :t utfärdade sedermera i överensstämmelse
med nämnda beslut genom ämbetsskrivelse den 28 oktober 1938 närmare
föreskrifter i ämnet, i vilka stadgas följande.

Kungl. Maj :t finner gott förordna,

att från och med år 1939 skall årligen genom försvarsdepartementets
försorg utgivas en för hela försvarsväsendet gemensam personalrulla, benämnd
»Svenska försvarsväsendets rulla»,
att rullan skall uppdelas å fyra delar, av vilka del I skall upptaga personalen
vid för försvarsväsendet gemensamma institutioner m. m. och vid
försvarsväsendets centrala ämbetsverk, del II arméns personal, del III marinens
personal och del IV flygvapnets personal, varjämte med envar av
delarna II—IV vid särtryck jämväl skall följa del I,

att rullans redigering skall handhavas beträffande delarna I och II å
lantförsvarets kommandoexpedition, beträffande del III å sjöförsvarets
kommandoexpedition och beträffande del IV å flygvapnets kommandoexpedition,
därvid till åstadkommande av största möjliga enhetlighet i de olika
delarnas uppställning och redigering erforderligt samarbete mellan kommandoexpeditionerna
skall äga rum,

att överinseendet över rullans redigering skall i förekommande fall åvila
expeditionschefen i försvarsdepartementet,

att envar av kommandoexpeditionerna skall omhänderhava distribueringen
och försäljningen till respektive myndigheter och personal av bundna

16

exemplar av hela rullan eller del därav, skolande all övrig distribuering
och försäljning ombesörjas av lantförsvarets kommandoexpedition,

att upplagan skall tagas i uppbörd å envar kommandoexpedition enligt
motsvarande grunder som nyss sagts i fråga om distribueringen och försäljningen,
samt

att erforderliga åtgärder för tryckningen av rul''an skola vidtagas ävensom
utbetalningar för tryckningen m. m. samt räkenskaperna rörande utgifter
och inkomster för rullan skola omhänderhavus å lantförsvarets kommandoexpedition,
dit influtna försäljningsmedel skola från de övriga kommandoexpeditionerna
efter hand redovisas.

På grundval av föreskrifterna i nämnda ämbetsskrivelse utges alltsedan
år 1939 försvarsväsendets rulla dels i en gemensam del och dels i särskilda
delar för personal vid envar av försvarsgrenarna.

Sättningen av de olika delarna av försvarets rulla är samordnad utom
vad beträffar registren och viss yttre utstyrsel. Rullan trycks på ett privat
tryckeri. Den gemensamma delen av rullan hade år 1939 ett omfång
av 818 sidor mot för närvarande 1 078 sidor. Den senast tryckta gemensamma
delen av rullan utgavs i en upplaga av 2 014 exemplar, och delarna
för armén, marinen och flygvapnet i respektive 716, 464 och 297 exemplar.
Tryckningskostnaderna för 1962 års rulla uppgick till sammanlagt
ca 105 000 kronor, vartill emellertid skall läggas kostnaderna för administration,
lokaler m. m.

Vad slutligen beträffar redigeringen av rullan har vissa direktiv härom
utfärdats i den för försvarets kommandoexpedition nu gällande instruktionen
av den 15 juni 1945 (SFS nr 361). Häri stadgas att överinseendet
över redigeringen åvilar kommandochefen, med skyldighet för denne att
tillse att erforderlig enhetlighet åstadkommes i redigeringsarbetet samt
att i frågor av principiell natur samråd äger rum med expeditionschefen
i försvarsdepartementet.

För närvarande upptas i rullan i fråga om de centrala organen i regel
blott personal tillhörande lönegraden 19 eller högre, medan beträffande
regionala och lokala organ även personal i lägre lönegrader redovisas, i
vissa fall fr. o. m. 9 lönegraden.

Revisorernas uttalande. Från och med år 1939 utges i enlighet med ämbetsskrivelse
av den 28 oktober 1938 varje år en för hela försvaret gemensam
personalrulla, benämnd Svenska försvarsväsendets rulla. Den utkommer
dels i en gemensam del, som upptar personal tillhörande hela försvaret,
och dels i tre särskilda delar för personal vid respektive armén, marinen
och flygvapnet.

Den senast tryckta gemensamma delen av rullan har ett omfång av 1 078
sidor. Motsvarande antal för år 1939 var 818 sidor. Tryckningskostnaderna
uppgår för närvarande till omkring 105 000 kronor pei år.

Några närmare bestämmelser om rullans redigering har icke utfärdats.

17

Vissa direktiv härom återfinns dock i instruktionen för försvarets kommandoexpedition,
vari stadgas att överinseendet över redigeringen åvilar
kommandochefen, med skyldighet för denne att tillse att erforderlig enhetlighet
åstadkommes i redigeringsarbetet. Då det gäller redigeringsfrågor
av principiell natur skall samråd äga rum med expeditionschefen i försvarsdepartementet.

Frånvaron av mera preciserade bestämmelser om rullans redigering har
bl. a. medfört, att olika principer tillämpas av de berörda myndigheterna då
det gäller de personaluppgifter som de önskar få införda i rullan. Så t. ex.
redovisas i fråga om de centrala förvaltningarna i regel endast personal
tillhörande lönegraden 19 eller högre, medan regionala och lokala organ
upptar personal ned till 9 lönegraden.

Enligt revisorernas uppfattning synes det önskvärt att närmare direktiv
i fortsättningen ges de uppgiftslämnande myndigheterna om vilka personaluppgifter
som skall lämnas till rullan. Med hänsyn till den tendens
till ökning av rullans omfång som kunnat förmärkas, med åtföljande stegring
av kostnaderna för dess utgivning, anser revisorerna det vidare angeläget,
att alla möjligheter till begränsning av rullans sidantal noggrant tillvaratages.
Detta syfte skulle enligt revisorernas mening bl. a. kunna nås
om utrymmet på sidorna utnyttjades bättre än som för närvarande är fallet.
Nu tas t. ex. raderna många gånger i anspråk på ett mycket ofullständigt
sätt, och möjligheterna att exempelvis genom uppspaltning av respektive
sidor trycka mer än ett namn på samma rad begagnas sällan. Vidare
torde en icke obetydlig koncentration av texten kunna åstadkommas genom
en minskning av de fria ytorna i rullan. Slutligen anser revisorerna
det onödigt att, såsom nu i viss utsträckning är fallet, återge samma uppgifter
på två ställen. Som exempel härpå kan nämnas, att i såväl personaluppgifterna
för arméns förband som i tjänsteställningslistan exakt samma
uppgifter återfinns om vederbörandes födelsedatum, dag för inträde i militärtjänst
och senaste utnämningsdatum.

I motsats till vad som är fallet med rullan redovisas sedan år 1957 icke
utländska ordnar i statskalendern. Anledningen till att de utmönstrades
därifrån var bl. a. att redovisningen icke var fullständig. Enligt revisorernas
mening kan ifrågasättas om tillräckliga skäl föreligger att i fortsättningen
redovisa nyssnämnda ordnar i rullan. Revisorerna anser vidare att
viss begränsning borde kunna genomföras beträffande de i rullan intagna
uppgifterna om sådana svenska medaljer som icke har anknytning till försvaret
eller till frivilliga försvarsorganisationer. Belysande exempel på medaljer
som enligt revisorernas mening utan nackdel numera torde kunna
avföras ur rullan är bl. a. Konung Oscar II :s och Drottning Sofias guldbröllopsminnestecken
(OIISGbmt), Konung Oscar II :s jubileumsminnesteckeo
(OII:sJml), Konung Gustaf V:s postjubileumsmedalj (GV:sPost

2 Rrv. berättelse ang. statsverket dr i962 /.

18

JubM), medalj med anledning av Delaware-jubileet 1938 (NyaSv), minnesmedalj
över de Svenska pionjärerna i USA (PiMM) och världsmästerskapstävlingarna
i fotboll 1958, förtjänstmedalj (VMFM).

Revisorerna finner det mot bakgrunden av det ovan anförda önskvärt,
att åtgärder vidtages för tillskapande av mera enhetliga och ändamålsenliga
regler för rullans redigering.

19

§ 4

Vapenfria värnpliktigas konunendering till vissa civila arbeten

Enligt lagen om vapenfria värnpliktiga den 26 mars 1943 (nr 121) må
värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd,
såsom vapenfri värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i vapenfri
tjänst. Lagen stadgar att sådan värnpliktig skall uttagas antingen
till sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller till tjänstgöring vid luftskyddet.
Utan hinder av nämnda stadgande må emellertid, där omständigheterna
påkallar sådant, vapenfri värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-,
yrkes- och handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten
eller för civilt arbete utom denna för statens eller kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra ett antal
dagar som med en tredjedel överstiger det som angives i 27 § 1 mom. A
värnpliktslagen. Beslutas med tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen
inkallelse av värnpliktiga, må jämväl vapenfri värnpliktig inkallas
till tjänstgöring. Härvid skall såvitt möjligt iakttagas att vapenfri
värnpliktig skall tjänstgöra en tredjedel längre än han skulle ha tjänstgjort,
därest han icke erhållit tillstånd till vapenfri tjänst.

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst samt beslut om den tjänstgöring
till vilken den vapenfrie skall uttagas meddelas av Konungen.

Erforderliga medel för underhåll och inkvartering m. m. av vapenfri värnpliktig
som fullgör tjänstgöring utanför krigsmakten rekvireras, utbetalas
och redovisas i enlighet med de närmare bestämmelser vederbörande militära
förvaltningsmyndigheter utfärdar.

Av nedanstående uppställning framgår vilka myndigheter (motsvarande)
som för närvarande disponerar vapenfria värnpliktiga.

Myndighet

Vpl uttagna till

Truppförbandschef

Civilförsvarsstyrelsen

Luftf artsstyrelsen

Kommendanten i Bodens fästning
resp. chefen för S 2
Vattenfallsstyrelsen
Järnvägsstyrelsen

sjukvårdstjänst

civilförsvarstjänst vid vissa av civilförsvarsstyrelsen
bestämda utbildningsbrandkårer
samt statens civilförsvarsskola
i Rosersberg eller dess fältskolor civilförsvarstjänst

vid luftfartsverkets
flygplatser (brandtjänst)
civilförsvarstjänst vid garnisonsbrandkårerna
i Boden resp. Karlsborg
linjereparationstjänst (Åsbro)
ledningsreparationstjänst (grundläggande
utbildning vid I 7, Revingehed,
och därefter tjänstgöring vid vissa
järnvägsstationer enligt järnvägsstyrelsens
bestämmande)

20

Myndighet

Vpl uttagna till

Uppsala universitets skogsför valtning Domänstyrelsen Riksantikvarieämbetet Uppsala

universitets skogsför valtning Medicinalstyrelsens

sjukvårdsberedskapsnämnd
m. fl. civila
myndigheter

Vissa militära myndigheter

arbetstjänst

civilförsvarstjänst eller linjereparationstjänst;
i kommandoväg beordrade
fullgör dock vissa tjänstgöringsomgångar
i arbetstjänst

Den ungefärliga fördelningen år 1962 av de vapenfria värnpliktiga på
ovanstående myndigheter framgår av följande tabell.

Myndighet

Antal

man

Antal

tjgdgr

Civilförsvarsstyrelsen

280

29.623

Luf tf artsstyrelsen

96

41.760

Vattenfallsstyrelsen

165

6.795

J ärnvägsstyrelsen

204

30.182

Uppsala universitets

skogsförvaltning

183

70.257

Riksantikvarieämbetet

22

6.930

Domänstyrelsen

68

8.535

Medicinalstyrelsens sjuk-

vårdsberedskapsnämnd

1

66

1.019

194.148

Försvaret

79

28.124

För större delen av de vapenfria värnpliktiga ordnas inkvartering och
förplägnad hos civila myndigheter, privata företag eller enskilda. Här nedan
angives några exempel på dagskostnaderna för en vapenfri värnpliktig.

Tjänstgöring vid

Förplägnad

F = frukost
L=lunch

M = middag

Inkvartering

Betalas av

Solna brandkår

8:65/dag

fri

Södertälje brandkår

10:—/dag

fri

SJ Södertälje

10:—/dag

125:—/mån

SJ Sundbyberg

2:50/L

— 1)

4:15/M

SJ Hagalund

3:45-3:85/L

— 1)

4:15-4:70/M

K 1

SJ Stockholm C

2:96/F

— 1)

Arlanda flygplats

7:50/dag

40:—/mån

Bromma

8:10/dag

40:—/mån

Riksantikvarieämbetet,

Björkö

10:—/dag |

1:—/dag

21

Tjänstgöring vid

Förplägnad

F = frukost

L=lunch

M = middag

Inkvartering

Betalas av

Vissa platser inom

Stockholm (förplägnad

2:50/F

— 1)

K 1

på Norma)

4:90/M

Civilförsvarsskolan,

Rosersberg

7:75/dag

fri

SJ Göteborg

10:—/dag

130:—/mån

Torslanda flygplats

8:—/dag

fri

Lv 6

Göteborgs brandkår

6:50/dag

fri

Brandkåren, Alingsås

7:90/dag

fri

SJ Borås

11:—/dag

— i)

Brandkåren, Borås

10:75/dag

— i)

I 15

Brandkåren, Trollhättan

8:80/dag

fri

SJ Halmstad

3:85/L

— i)

I 16

Civilförsvarsskolan,

Tylösand

8:—/dag

4:—/dag

Brandkåren, Örebro

9:40/dag

fri eller —-1)

I 3

SJ Kil

9:—/ dag

100:—/mån

I 2

SJ Hallsberg

9:75/dag

60:—/mån

Vattenfallsstyrelsen,

Åsbro

7:25/dag

1:—/dag

I 3

Uppsala universitets
skogsförvaltning

7:—/dag

1:50/dag 2)

S 1

SJ Uppsala

10:70/dag

100:— å

Brandkåren, Uppsala

10:70/dag

150:—/mån
eller — 1)

Civilförsvarsskolan,

Katrineholm

9:—/dag

ca 1:—/dag 3)

I 10

Brandkårerna i

Tillberga, Västerås och
Katrineholm

ca 9:—/dag

fri

Civilförsvarsskolan,

Nyadal

11:50/dag

3:—/dag

I 21

1 , c

Midlanda flygplats

9:25/dag

80:—/mån

} Lv 5

SJ Sundsvall

8:15/dag

100:—/mån

SJ Uddevalla

9:15/dag

— 1)

Brandkåren, Uddevalla

9:15/dag

fri 4)

Luftfartsverket, Bulltofta

7:25/dag

fri

Brandkårerna i Malmö
och Lund

7:25/dag

75 å 110:—

Lv 4

SJ Lund

7:25/dag

kr/mån

75 å 110:—

SJ Alvesta och Värnamo

8:—/dag

kr/mån

75:—/mån

I 11

Luftfartsverket, Hultsfred

7:—/ dag

100:—/mån

1 I 12

Brandkåren, Nässjö

6:10/dag 5)

85:—/mån

Televerket, Nässjö

6:10/dag 5)

85:—/mån

1

I 4

SJ Mjölby

7:50/dag

72:50/mån

Brandkåren, Norrköping

9:25/dag

90:—/mån

Luftfartsverket, Visby

Hämtas vid

fri

\

Brandkåren, Visby

A 7

Vid A 7

C:a 100:—

A7

kr/mån

1

1) = inKvarcering i kusciu. ,

2) = Kostnader för bad debiteras med 1:50 å 2 kr/bad + resor å 1:80 för intagande av bad.

3) — i io debiteras 500:— kr/mån av Katrineholms stad för förlaggningslokaler för

vapenfria vpl. Beläggning enligt uppgift 15—20 man.

4) = Sängar och sängutrustning tillhandahålles av I 17.

5) = Avser endast 2 mältider per dag.

22

Med ledning av ovan angivna utgiftsposter för förplägnad och inkvartering
m. m. samt kostnader för avlöning, tvätt, familjebidrag, sjukvård och
resor torde den genomsnittliga dagskostnaden för en vapenfri värnpliktig
kunna beräknas till ungefär följande belopp.

Då antalet tjänstgöringsdagar för de vapenfria värnpliktiga kan beräknas
till ca 200 000 per år, uppgår således de årliga totalkostnaderna till i runt
tal 200 000 X 16 = 3,2 milj. kronor.

De vapenfria värnpliktiga ställes som regel kostnadsfritt till vederbörande
myndighets förfogande. Enda undantaget härifrån utgör de värnpliktiga
som kommenderas till tjänstgöring vid domänstyrelsens anläggning i Sunnanås
i Gästriklands revir. För de sistnämnda gäller nämligen ett mellan
försvarets civilförvaltning och domänstyrelsen den 10 december 1954 träffat
avtal, enligt vilket kostnaderna för de värnpliktiga regleras på följande
sätt.

Domänstyrelsen skall till försvarets civilförvaltning erlägga ersättning
för de vapenfria värnpliktigas arbetsprestationer med ett belopp, motsvarande
60 procent av den avtalsenliga timlönen för skogsarbetare. I fråga om
avverkningsarbete skall dock ersättning beräknas enligt gällande ackordsprislista
med avdrag av 3 procent för verktygsslitning. I avräkning på här
berörd ersättning skall domänstyrelsen bestrida samtliga kostnader för de
värnpliktigas förläggning med undantag av kostnader för mathållning, portionsgottgörelse,
transport av livsmedel, underhåll av försvaret tillhöriga
inventarier, tvätt, beklädnadsersättning, penningbidrag, familjebidrag och
resor. Efter varje budgetårs utgång skall domänstyrelsen inbetala försvaret
tillkommande ersättning för de värnpliktigas arbetsprestationer med avdrag
för de kostnader styrelsen haft för förläggningen i fråga. I samband
därmed skall styrelsen lämna uppgift om dels antalet av under budgetåret
av de vapenfria värnpliktiga utförda dagsverken, dels storleken av under
samma tid för skogsarbetare gällande avtalsenlig timlön, dels ock omfattningen
av utfört ackordsarbete och värdet därav. För det fall värdet av de
värnpliktigas arbetsprestationer icke skulle täcka de utgifter domänstyrelsen
haft för deras förläggning, skall försvaret till domänstyrelsen betala
uppkommande mellanskillnad.

Beklädnad

Förplägnad

Inkvartering inkl. bad

Avlöning

Familjebidrag

Sjukvård

Resor

Tvätt

Summa dagskostnad

kr. 15:91

kr. 2:42
» 7:—

» 1:50

» 2:75

* 1:25

» —:25
» —:43

» —:31

23

Revisorernas uttalande. Med stöd av bestämmelser i en särskild lag om
vapenfria värnpliktiga fullgör varje år ett stort antal medborgare sin värnplikt
i form av vapenfri tjänstgöring. Lagen medger att sådana värnpliktiga
får uttagas till bl. a. sjukvårds-, luftskydds-, expeditions- och handräckningstjänst.
De kan emellertid också kommenderas till rent civilt arbete
utanför krigsmakten för statens eller kommuns räkning.

Den vapenfrie värnpliktige är skyldig att tjänstgöra längre tid än en vanlig
värnpliktig. Totalt uppgår antalet tjänstgöringsdagar per år för den förstnämnda
kategorien till ca 200 000.

I det föregående har uppgifter lämnats om det antal vapenfria värnpliktiga
som innevarande år kommenderats till olika myndigheter för fullgörande
av vapenfri tjänst samt det antal tjänstgöringsdagar som belöpt på
envar av nämnda myndigheter. Av uppgifterna framgår bl. a. att luftfartsstyrelsen
tilldelats 41 760 tjänstgöringsdagar, vattenfallsstyrelsen 6 795,
järnvägsstyrelsen 30 182, Uppsala universitets skogsförvaltning 70 257 och
domänstyrelsen 8 535.

Utgifterna för en vapenfri värnpliktig torde, om administrationskostnader
o. dyl. icke inräknas, uppgå till ca 16 kronor per dag. Med ett genomsnittligt
antal av 200 000 tjänstgöringsdagar per år är statens årliga utgifter
för de vapenfria värnpliktiga således minst 3,2 milj. kronor.

För de arbetsprestationer de vapenfria värnpliktiga utför erlägger vederbörande
myndigheter i allmänhet icke någon ersättning. Enda undantag
från denna regel utgör de värnpliktiga som'' kommenderas till domänstyrelsens
anläggning i Sunnanås i Gästriklands revir. För de därstädes tjänstgörande
värnpliktigas arbetsinsatser har nämligen domänstyrelsen skyldighet
att jämlikt ett med försvarets civilförvaltning år 1954 träffat avtal betala
en ersättning, som i regel motsvarar 60 procent av den avtalsenliga lönen
för vanliga skogsarbetare. I avräkning på denna ersättning svarar domänstyrelsen
med vissa undantag helt för kostnaderna för de värnpliktigas
förläggning.

Enligt revisorernas mening får det väl närmast betecknas som ett förbiseende
att avtal, liknande det nyssnämnda med domänstyrelsen träffade,
icke tecknats mellan försvaret och övriga utanför försvaret stående myndigheter
som tillgodogör sig de vapenfria värnpliktigas arbetsprestationer. Detta
gäller självfallet framför allt de myndigheter som bedriver en rent affärsmässig
verksamhet. I sammanhanget kan som exempel på värdet av dessa
prestationer förtjäna omnämnas att enbart Uppsala universitets skogsförvaltning^
som varje år tar i anspråk ca 70 000 av de vapenfria värnpliktigas
tjänstgöringsdagar, härigenom i sin verksamhet torde subventioneras
med ca 1 milj. kronor årligen.

Revisorerna, som finner här angivna förhållanden otillfredsställande, anser
att åtgärder snarast bör vidtagas för ett tillrättaläggande.

24

§ 5

Utrangering och försäljning m. m. av försvaret tillhöriga motorfordon

Med anledning av en av dåvarande statens sakrevision den 15 februari
1960 gjord framställning om samordning försöksvis av försäljning av kasserad
och övertalig materiel inom statsförvaltningen, i första hand försvaret,
meddelade Kungl. Maj:t i brev den 30 juni samma år bl. a. följande
föreskrifter i ämnet.

Inom försvarets fabriksverk skall fr. o. m. den 1 oktober 1960 försöksvis
tills vidare intill den 1 juli 1964 finnas organiserad en särskild enhet
me£*,UPPgift att handhava försäljning av övertalig och kasserad materiel.
Försäljning av krigsmakten tillhörig övertalig och kasserad tygmateriel
(motsvarande) skall ske genom fabriksverkets försorg, därest icke försvarets
fabnksstyrelse och vederbörande myndighet överenskommer om att
försäljning skall ske i hittillsvarande ordning. Försäljning av övertalig och
kasserad materiel som förvaltas av annan myndighet än försvarets tygförvaltande
verk må under försökstiden ske genom fabriksverket efter överenskommelse
mellan myndigheten och fabriksverket, därest det bedömes lämpligt
och ekonomiskt lönande.

Ersättning till fabriksverket skall utgå i form av dels gottgörelse för
direkta kostnader (för transport, lagring, nödvändig vård m. m.), dels ock
en efter överenskommelse bestämd, affärsmässigt beräknad provision Bedomes
det ekonomiskt lönande att före försäljning vidtaga iståndsättningsoch
liknande arbeten, må sådana utföras av fabriksverket i samråd med
den uppdragsgivande myndigheten och med beaktande av dennas ekonomiska
intressen.

I fråga om reparation av försvarets motorfordon har i en av armétygförvaltningen
fastställd allmän motormaterielinstruktion (AMMI) som huvudregel
föreskrivits, att kostnader som nedlägges på reparationer (underhåll)
av ett fordon måste vara rimliga i förhållande till fordonets ålder, allmänna
tillstånd och kostnader för ett nytt fordon.

För att få en uppfattning om i vilken utsträckning och för vilka kostnader
försvaret tillhöriga fordon repareras samt om det tillstånd de befinner
sig i då de utrangeras och försäljes har revisorerna införskaffat upplysning
härom från ett antal armé-, marin- och flygförband (motsvarande).
Revisorerna har vidare från försvarets fabriksstyrelses försäljningssektion
inhämtat uppgifter om de priser sektionen erhållit vid försäljning under
åren 1959—1961 av olika slag av fordon tillhörande försvaret.

Vad först beträffar reparationerna har den av revisorerna gjorda undersökningen
givit vid handen, att reparationsfrekvensen genomgående varit

25

mycket hög och att kostnaderna uppgått till avsevärda belopp. Till belysande
härav lämnas i nedanstående tabell några exempel, vari upptagits
kostnaderna för reparationer utförda under den femårsperiod som närmast
föregått det år under vilket försäljning skett. Uppgifter för tid dessförinnan
har nämligen som regel icke kunnat lämnas av vederbörande förband, enär
kalkylkort etc. med stöd av gällande bestämmelser på området redan utgallrats.
I tabellen har också angivits kostnaderna för de reparationer som
utförts de senaste tre åren före försäljningen samt det pris som erhållits
vid försäljningen. Av de för olika fordonsslag använda förkortningarna betyder
Pb personbil, Plb personlastbil och Lb lastbil.

Förband

Fordonsslag
och årsmo-dell

Reparation
de senaste

Totalt

kr.

skostnader
fem åren

Därav de
tre sista
åren kr.

Försälj-

ningspris

kr.

Försälj-

ningsår

Al

Plb/55

21 761

14 000

2 500

1960

A 9

Pb/50

11 456

5 238

1 167

»

»

Plb/53

12 561

7 426

1 678

»

S 1

Pb/47

11 766

7 939

800

1961

Fo 47-48

Pb/46

10 001

10 001

705

»

Pb/46

9 785

9 785

90

»

Plb/52

11 332

10 208

300

»

»

Plb/53

11 729

7 985

1 012

»

ÖVS

Lb/52

7 428

3 998

900

»

GK

Buss/40

13 336

5 700

615

»

Lb/40

11 306

7 117

1 800

1959

»

Buss

11 326

5 359

375

»

MKS

Lb/44

11 641

7 898

1 083

1961

»

Lb/44

11 304

4 224

1 160

»

F 1

Pb/51

18 827

12 258

1 200

1960

Pb/55

20 956

13 983

500

»

»

Plb/53

20 443

14 164

1 500

1959

»

Pb/56

21 358

16 455

1 435

1961

F 2

Pb/51

21 949

21 949

1 200

1959

Pb/47

11 270

11 270

1 800

»

»

Pb/48

13 477

9 582

1 500

1960

F 3

Plb/56

19 948

10 766

1 125

1961

F 4

Plb/55

16 247

12 687

2 333

»

F 6

Lb/51

11 028

11 028

1 875

1960

F 7

Lb/52

9 240

9 240

2 200

»

F 10

Plb/57

15 487

10 850

2 675

1961

F 13

Plb/56

16 332

8 119

676

»

»

Plb/55

16 869

12 475

1 200

1959

F17

Plb/53

13 044

13 044

2 200

1960

F 18

Buss/51

16 734

16 734

1 500

»

»

Plb/53

15 045

15 045

1 200

»

F 21

Pb/50

31 122

9 534

755

1959

»

Buss/49

68 963

18 318

3 800

1961

»

Plb/53

14 326

9 694

790

»

Lb/39

28 339

18 239

622

y>

Revisorerna har vidare från fabriksstyrelsens försäljningssektion inhämtat
uppgifter om åldern på ett antal av de person- (P) och lastbilar (L) som
sektionen försålt under åren 1959—1961. Uppgifterna har omfattat samman -

26

lagt 2 148 fordon tillhörande armé- (A), marin- (M) och flygförband (F)
samt televerket (T) och postverket (P). I nedanstående tabell redovisas de
fordon som varit mer än 10 år gamla. I tabellen har också angivits det antal
fordon som sålts för ombesiktning (O) och nedskrotning (N).

Myndighet

Antal ]

10—15

år

örsålda bilar i

15—20

år

ålder/år

20—

år

Hela antalet
försålda
bilar

N

O

L

P

L

P

L

P

A............

248

133

141

in

492

_

1 410

157

136

F............

30

23

8

i

6

—

182

4

33

M............

13

6

12

3

7

—

73

1

9

T............

36

47

1

—

1

—

323

12

45

P............

12

2

15

4

2

—

160

4

2

Summa

339

211

177

119

508

—

2 148

178

225

Procentandel

25.6 %

13,8 %

23,6 %

13%

16%

Av de i ovanstående tabell upptagna fordonen har flera sålts till mycket
lågt pris, vilket belyses av följande uppställning, som anger det antal fordon
vilkas försäljningspris legat mellan 50—250 kr., 250—500 kr. och 500—
1 000 kr.

Myndighet

kr.

50—

250

kr.

250—

500

kr.

500—

1000

Hela
ant. bilar

A............

172

410

523

1410

F............

4

8

24

182

M............

4

2

14

73

T............

3

27

101

323

P............

23

17

45

160

Summa

206

464

707

2 148

Procentandel

9,6 %

21,6 %

32,9 %

Med hänsyn till det låga pris som ett flertal av fordonen betingat vid försäljningen
har revisorerna beträffande ett mer eller mindre slumpvis utvalt
antal fordon ansett sig böra undersöka storleken av de kostnader som nedlagts
på reparationer under eller strax före försäljningsåret. Härvid har
framkommit att i ett stort antal fall dylika reparationer utförts till kostnader
som väsentligt överstigit det sedermera erhållna försäljningspriset
på vederbörande fordon. Som exempel härpå kan nämnas följande.

Personlastbil tillhörande A 1 med registreringsnummer 68617,som år 1960
såldes för 2 500 kronor, reparerades enligt fakturor samma år för sammanlagt
9 478 kronor.

Lastbil tillhörande GK med registreringsnummer 45007, som år 1959 säl -

27

des för 755 kronor, reparerades budgetåret 1958/59 för sammanlagt 1 360
kronor.

Personbil tillhörande A 8 med registreringsnummer 21020, som år 1960
såldes för 350 kronor, reparerades enligt fakturor år 1959 för sammanlagt
4 A78 kronor.

Personlastbil tillhörande I 15 med registreringsnummer 68831, som år
1961 såldes för 950 kronor, reparerades år 1960 för 2 6b9 kronor.

Personbil tillhörande F 1 med registreringsnummer 68723, som år 1960
såldes för 500 kronor, reparerades budgetåret 1959/60 för 3 975 kronor.

Personbil tillhörande samma flottilj med registreringsnummer 24986, som
år 1961 såldes för 7 435 kronor, reparerades budgetåren 1959/61 för 10 U2
kronor.

Personbil tillhörande F2 med registreringsnummer 21040, som år 1959
såldes för 1 200 kronor, reparerades samma år för 7 495 kronor.

Lastbil tillhörande F6 med registreringsnummer 41382, som år 1959 såldes
för 1 875 kronor, reparerades samma år för 5 025 kronor. Anledningen
till att så omfattande reparationer gjordes på fordonet det år det försåldes
har av förbandet uppgivits vara, att man där saknade kännedom om att fordonet
skulle försäljas.

Personlastbil tillhörande F 9 med registreringsnummer 48125, som år 1961
såldes för 1 605 kronor, reparerades budgetåren 1959/61 för 11 075 kronor.

Personlastbil tillhörande F 9 med registreringsnummer 78693, som år 1961
såldes för 781 kronor, reparerades budgetåren 1959/61 för 4 383 kronor.

Personlastbil tillhörande F 13 med registreringsnummer 68689, som år
1959 såldes för 1 200 kronor, reparerades budgetåren 1958/60 för 6 878 kronor.

Lastbil tillhörande F 21 med registreringsnummer 54397, som år 1961
såldes för 622 kronor, reparerades budgetåret 1960/61 för 9 b76 kronor. Enligt
uppgift från förbandet var fordonet av årsmodell 1939. Bilen var helt
försliten och reservdelar gick ej att anskaffa.

Större delen av de fordon som sålts genom fabriksstyrelsens försorg har
utrangerats av den anledningen, att de varit så starkt nedslitna att vidare
reparationer icke ansetts försvarliga. Som exempel härpå återges här nedan
kassationsprotokollet för en P 2 tillhörig lastbil, som såldes år 1961 för
895 kronor utan förbehåll om att den nye ägaren skulle nedskrota eller ombesiktiga
bilen.

Motor: Främre motorfästen avbrutna.

Oljeläckage bakre ramlager.

Flänspackning läcker.

Kylsystemet igensatt.

Kraftigt glapp i vattenpump.

Kylarlock trasigt.

Vevhusventilationsrör löst.

Luftrenarstag trasigt.

28

Kraftöverföring:

Framaxel:

Bromsar:

Ram och fjädrar:

Karosseri:

Belysning:

Läckage växellådsgavel.

Kopplingen utsliten.

Kraftigt glapp i spindelbultar.

Glapp i samtliga styrleder.

Bromsarna i behov av renovering.

Tvärbalk under kylare lös.

Fjäderbultar i behov av ombussning.

Fotbräder upprostade.

Kylarmaskering intryckt.

Taket intryckt.

Stötfångare fram intryckt.

Kraftigt glapp i gångjärn och
låsanordning h dörr.

H dörr intryckt.

Flak med lämmar uppruttna och spruckna.
Motorhuv skev.

Batterilåda upprostad.

Klädsel ryggstöd trasig.

Golvmatta trasig.

Utvändig målning avflagnad.

Strålkastarinfästning upprostad.

Bromsljus ur funktion.

Däcksutrustning: Bakdäcken hårt slitna (sårskador).

Revisorernas uttalande. Varje år förekommer i betydande omfattning en
fortlöpande försäljning till allmänheten av sådana krigsmakten tillhöriga
motorfordon som bedömts böra utrangeras. Sedan slutet av år 1960 omhänderhas
denna försäljning av en inom försvarets fabriksstyrelse särskilt organiserad
försäljningssektion, som mot affärsmässigt beräknad provision förmedlar
ifrågavarande affärer.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen, har revisorerna
med ledning av på nyssnämnda försäljningssektion förda register undersökt
åldern på de under åren 1959—1961 försålda fordonen och det pris
som dessa betingat vid försäljningen. Undersökningen har också omfattat
vissa fordon tillhörande generalpoststyrelsen och telestyrelsen. Revisorerna
har vidare genom förfrågningar hos olika armé-, marin- och flygförband inhämtat
uppgifter om arten av och kostnaderna för de reparationer som
utförts på fordonen under de senaste åren, om anledningen till att de sålts
och om det tillstånd de befunnit sig i vid försäljningen. Nämnas må att upplysning
om reparationerna och kostnaderna härför som regel kunnat erhållas
endast för den senaste femårsperioden, enär i enlighet med gällande
bestämmelser kalkylkort etc. för tidigare år redan utgallrats.

Den av revisorerna gjorda undersökningen har bl. a. givit vid handen att

29

reparationskostnaderna, särskilt i fråga om äldre årsmodeller, varit betydande.
Ej sällan har förekommit kostnader på mellan 4 000—15 000 kronor
per fordon och år. I och för sig är det naturligt att militära fordon, på grund
av de hårda påfrestningar som de i sin speciella användning utsättes för,
kräver dyrbara reparationer. Även om hänsyn tages härtill kan emellertid
konstateras, att reparationerna i flera fall dragit kostnader som icke står i
rimlig proportion till fordonens värde. Särskilt anmärkningsvärt finner revisorerna
det vara, att en mångfald person-, personlast- och lastbilar under
samma år som de försålts eller strax dessförinnan undergått reparationer för
belopp som flera gånger överstigit det pris kronan utfått vid försäljningen.
Så t. ex. har en personbil som år 1960 reparerades för nära 5 000 kronor
samma år sålts för 350 kronor, en personlastbil som budgetåren 1959/61
reparerades för i runt tal 11 000 kronor år 1961 sålts för 1 605 kronor, en
personlastbil som budgetåren 1959/61 reparerades för ca 4 400 kronor år
1961 sålts för 781 kronor och en lastbil som budgetåret 1960/61 reparerades
för nära 10 000 kronor år 1961 sålts för 622 kronor. Det kan nämnas
att orsaken till de dyrbara reparationerna i ett av de sistnämnda fallen uppgivits
vara, att vederbörande förband icke känt till att fordonet skulle kasseras.
I ett annat fall, där reparationskostnaderna under försäljningsåret uppgick
till 15 gånger det pris som erhölls vid försäljningen, kasserades och
såldes fordonet, enär årsmodellen var så gammal att reservdelar icke gick
att anskaffa.

Anledningen till att fordonen försålts har i allmänhet varit att de befunnit
sig i ett så bristfälligt tillstånd att ytterligare reparationer ansetts meningslösa.
Detta framgår också med all tydlighet bl. a. av de uppgifter revisorerna
lämnat i det föregående om de priser allmänheten betalat för fordonen.
Beträffande sammanlagt 2 148 fordon, vilka närmare undersökts av
revisorerna, har icke mindre än 206 sålts till priser mellan 50—250 kronor,
464 till priser mellan 250—500 kronor och 707 till priser mellan 500—1 000
kronor. Av de ifrågavarande fordonen har 508 varit äldre än 20 år, 296
mellan 15—20 år och 550 mellan 10—15 år.

Här berörda förhållanden ger revisorerna anledning till allvarlig kritik
i framför allt två avseenden. Det måste enligt revisorernas mening betecknas
som ett slöseri med statsmedel att, såsom förekommit, reparera fordon
för tusentals kronor samma år som de måste säljas för ett i förhållande
till reparationskostnaderna obetydligt belopp. Än mera betänkligt anser
emellertid revisorerna det vara att på den allmänna marknaden saluföra
från trafiksäkerhetssynpunkt så undermåliga fordon som det här i flera
fall varit fråga om. Uppmärksammas bör i sammanhanget att av de fordon
revisorerna undersökt endast 13 procent sålts för nedskrotning och endast
16 procent för ombesiktning.

Revisorerna anser att åtgärder utan dröjsmål bör vidtagas för en sanering
av förhållandena på förevarande område.

30

§6

Marinens fartygsbeställningar m. m.

I den jämlikt kungi. brev den 18 maj 1962 fastställda kostnadsramen för
marinens fartygsbyggnader m. m. under budgetåren 1962/69 har årskvoterna
för ifrågavarande ändamål bestämts till ett sammanlagt belopp av 657,3
milj. kronor. En i nämnda brev fastställd förteckning på tidigare medgivna
icke avslutade fartygsobjekt m. m. upptar kostnader för samma ändamål
om tillhopa i runt tal 580,5 milj. kronor. Innevarande budgetår har till marinens
fartygsbyggnader m. m. anvisats ett reservationsanslag av 95,5 milj.
kronor.

Med hänsyn till de avsevärda belopp om vilka här är fråga har revisorerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka tillvägagångssättet
vid beställning och byggande av marina fartyg och har i sådant syfte infordrat
uppgifter från marinförvaltningen i följande hänseenden. Huvudinnehållet
av de av marinförvaltningen i anledning härav lämnade svaren redovisas
i anslutning till envar av de framställda frågorna.

1) Hur sker utläggning till enskilda och statliga varv av marinens fartygsbeställningar
och i vilken ordning sker kontraktsskrivningen i anslutning
härtill?

Någon skillnad i förfaringssättet avseende fartygsbeställningar till enskilda
och statliga varv förekommer i princip icke.

Sedan marinförvaltningen i vederbörlig ordning genom beslut antagit det
anbud som med beaktande av samtliga omständigheter är att anse såsom
för staten förmånligast, brukar — i avvaktan på att kontrakten kan undertecknas
och växlas — snarast efter beslutets fattande en kortfattad telegrambeställning
avlåtas till företaget i fråga för att säkra priser och leveranstider.
Nämnda telegram upptager därvid blott huvudpunkter, såsom priser,
leveranstider m. m., ävensom under hand överenskomna avvikelser från
vad som föreskrivits i anbudsinfordran eller anbud. Enär marinförvaltningen
regelmässigt till anbudsinfordran bilägger icke enbart specifikation
utan även ett av inköpsavdelningen i samråd med berörda organ utarbetat
förslagskontrakt, som anbudsgivaren således redan på offertstadiet har möjlighet
att granska och kommentera, bygger i de flesta fall beställningsbeslutet
på att parterna dessförinnan är överens om kontraktsformuleringen
i dess väsentliga delar. I telegrambeställningen upptages därför som regel
även en passus om att förslagskontraktet skall gälla i huvudsakliga delar.

I vissa fall är dock parterna icke helt överens om alla mindre väsentliga
punkter i förslagskontraktet, då telegrambeställningen sker. Efterföljande
diskussioner mellan parterna kan resultera i att relativt lång tid kan förflyta
mellan telegrambeställningens datum och kontraktsdatum.

31

Snarast möjligt efter beställningsbeslutets fattande igångsättes arbetet
med den slutliga utformningen av avtalet. Sedan detta utskrivits i koncept
tar inköpsavdelningen erforderliga samråd. Avtalet framtages därefter i
två originalexemplar, vilka — innan marinförvaltningen undertecknat dem
— översändes till leverantören för undertecknande.

2) Hur är motsvarande förfarande vid beställning av större underhållsoch
reparationsarbeten å de marina fartygen?

Underhålls- och reparationsarbeten på marinens fartyg utföres i huvudsak
vid marinförvaltningen underlydande förvaltningsmyndigheters egna
verkstäder samt vid Karlskronavarvet AB.

För underhålls- och reparationsarbeten vid Karlskronavarvet AB gäller
ett mellan marinförvaltningen och bolaget år 1961 träffat avtal, gällande
för en tid av sju år räknat fr. o. m. den 1 juli 1961. Avtalet har jämlikt
nådigt beslut den 30 juni 1961 i princip godkänts av Kungl. Maj:t. Enligt
avtalet har marinförvaltningen förbundit sig att hos bolaget beställa
underhållsarbeten till ett värde motsvarande i stort sett 20 procent i genomsnitt
per år av anslaget Marinen: Underhåll av fartyg m. m. Dessutom har
marinförvaltningen förbundit sig att hos bolaget beställa ombyggnads- och
moderniseringsarbeten å flottans fartyg för ett värde motsvarande i stort
sett 60 procent i genomsnitt per år av de totalt utnyttjade medlen för åtagande
av nämnt slag inom bolagets nuvarande arbetsområde. Beställningar på
dessa arbeten utlägges hos bolaget av underlydande förvaltningsmyndigheter
(örlogsvarv och KA-försvar) efter marinförvaltningens direktiv.
För de arbeten som marinförvaltningen (själv eller genom underlydande
myndigheter) beställer hos bolaget utgår — enligt avtalet — ersättning
antingen i form av ett offererat och godkänt pris eller för arbeten, där svårigheter
föreligger att i förväg beräkna priset, mot ett på efterkalkyl baserat
pris, i det följande benämnt beställning på »bok och räkning», täckande bolagets
totala kostnader och vinst. Den vinst bolaget äger utfå får uppgå till
10 procent (inkl. ränta på eget kapital, ersättning för garantirisk och av vinsten
beroende skatter). Vinsten räknas som pålägg på bolagets självkostnader.
Kalkylens påläggssatser fastställes årsvis i förväg. Bolaget tillställer i början
av varje budgetår marinförvaltningen en omkostnads- och påläggsbudget.
Marinförvaltningen granskar genom auktoriserad revisor bolagets kostnadsredovisning
och påläggsberäkningar. Enär svårigheter mestadels föreligger
att i förväg specificera de arbeten om vilka här är fråga, användes som regel
bok- och räkningsförfarandet.

Det förekommer även att underhålls- och reparationsarbeten utlägges
av marinförvaltningens underlydande förvaltningsmyndigheter till enskilda
företag. Anledningen härtill är i vissa fall att egen verkstadskapacitet icke
räcker till att utföra allt ifrågakommande arbete. I andra fall kan skälet
vara att underhållsmyndigheten icke förfogar över tillräcklig teknisk ut -

32

rustning och kunskaper för utförande av ett visst arbete. Utläggning till enskilda
varv och verkstäder av större underhålls- och reparationsarbeten tillgår
vid Stockholms örlogsvarv på följande sätt.

När det beslutats att ett större underhållsarbete skall utläggas hos entreprenör,
uppgöres delspecifikationer inom de olika sektionerna och översändes
sammanställda till det eller de företag som kan ifrågakomma för arbetets
utförande, med begäran om fast anbud i största möjliga utsträckning
samt om uppgift beträffande förfarandet vid beräkning av ersättning enligt
arbete på »bok och räkning» avseende resterande del av arbetet. Härigenom
erhalles konkurrerande anbud, vilka sedermera blir föremål för genomgång.
Sedan anbudsgivare antagits överlämnas i allmänhet hela det aktuella objektet
till entreprenören för utförande av arbetet hos denne.

Svårigheterna att erhålla fast pris är ofta stora. Därför har sedan flera
år etablerats ett stående samarbete mellan örlogsvarvet å ena sidan och de
större varven inom stockholmsområdet å den andra. Stockholms örlogsvarv
har därvid erhållit ett för ett år i taget gällande avtal avseende bokoch
räkningsförfarande med dessa varv.

För större reparationsarbeten efter haverier har örlogsvarvet ibland att
vända sig till större verkstäder inom landet, företrädesvis leverantörer av
speciell materiel. Dylika arbeten är i allmänhet ej av den art att fast anbud
kan lämnas, och företagen önskar icke teckna kontrakt på grundval av
sådana anbud. Avtalen med dessa entreprenörer blir i stället så utformade
att arbetet utföres på »bok och räkning», där vanligen auktoriserad revisor
äger att på örlogsvarvets uppdrag granska underlaget beträffande räkningarnas
uppställande ända till det enskilda arbetskortet och materielrekvisitionen
från förrådet. Ovanpå företagets självkostnader lägges därefter
ett på förhand överenskommet vinstpåslag, vilket varierar mellan
10—15 procent.

örlogsvarvet utnyttjar, förutom ovan nämnda typer av entreprenörer,
ett stort antal firmor med särskild specialitet, då det visat sig för marinen
fördelaktigt att icke etablera egen verksamhet inom dessa speciella
grenar eller att etablera verksamhet endast i den omfattning som ger ständig
belastning på det egna företaget, medan uppstående överbelastningar
upptages genom utnyttjande av dessa entreprenörer. Som exempel kan
nämnas att örlogsvarvet har sådana avtal beträffande vissa teleöversyner,
översynsarbeten på rörinstallationer samt måleriarbeten på fartyg, varvid
som regel avtal avseende ett år finnes tecknade mellan örlogsvarvet och
vederbörande företag. För utförande av diverse grovarbeten såsom rengöring
av tankar, skrapning och målning av fartygsbottnar m. m. anlitar
örlogsvarvet olika inom denna bransch förefintliga företag, undantagslöst
efter infordrande av konkurrerande anbud på fast pris.

Göteborgs örlogsvarv har, på likartat sätt som ovan angivits för Stockholms
örlogsvarv, upprättat avtal med de större varven inom göteborgsom -

33

rådet, avseende dels större reparations- och/eller ombyggnadsarbeten och
dels dockningar och bottenbesiktningar.

övriga marinförvaltningens underlydande förvaltningsmyndigheter utnyttjar
civila leverantörer endast i ringa utsträckning för underhålls- och
reparationsarbeten och tillämpar därvid samma principer som ovan angivits.

3) När har i fråga om envar av de fartyg sbeställningar som utlagts under
de tre senaste kalenderåren beställningsskrivelse respektive kontrakt
dagtecknats?

Objekt

6 större transportbåtar

4 bevakningsbåtar

1 »

1 färja
1 minsvepare
1 »

1 »

1 »

3 skrov till minsvepare
1 transportfärja
1 färja

6 skrov till minsvepare

5 större transportbåtar

3 utrustning av minsvepare
1 torped- och robotbärgningsbåt

5 bevakningsbåtar

3 större transportbåtar

1 tvättbytesfartyg

2 ubåtar Abborren

4 »

6 större transportbåtar
1 arbetsbåt

1 dykeri- och bärgningsfartyg

3 skrov till minsvepare

3 utrustningar av minsvepare
1 bogsermotorfartyg

6 transportkuttrar

7 typbåt 3

7 typbåt 3 a
1 isbrytare

Best. datum Kontraktsdatum

3.2.59

15.4.59

7.2.59

14.4.59

21.8.59

13.2.59

10.3.59

26.3.59

6.5.59

26.3.59

6.5.59

28.6.59

8.5.59

26.3.59

21.5.59

24.3.59

30.10.59

28.8.59

6.11.59

28.8.59

14.11.59

20.3.50

26.11.59

27.8.59

15.1.60

19.5.59

24.3.60

—

29.3.60

7.6.60

—

22.8.60

2.9.60

—

21.10.60

22.10.60

7.11.60

—

21.12.60

3.6.60

12.9.60

22.7.60

—

21.6.60

11.10.60

16.6.60

30.11.60

16.6.60

22.2.61

29.3.61

15.5.61

10.7.61

3.10.61

15.11.61

—

1.12.61

8.12.61

4) Hur stor del av en fartygsbeställning placeras vid det byggande varvet?
Vilken materiel och vilken utrustning upphandlas direkt av marinförvaltningen
och tillhandahålles nämnda varv?

Den del av en fartygsbeställning som placeras vid det byggande varvet
varierar med fartygets typ och storlek samt är beroende av i vilken om -

3 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962 1.

34

fattning marinförvaltningen tillhandahåller materiel. Det förkommer
ibland att marinförvaltningen tillhandahåller framdrivningsmaskineriet
m. m., varvid byggnadsvarvets andel nedgår. Frågan besvaras med följande
aktuella exempel. (Uppgiften gäller ett fartyg ur varje typ.)

a. Jagare typ Östergötland
Byggnadsvarvets andel
(inkl. framdrivningsmaskineri) övrigt

d. v. s. byggnadsvarvets andel ca 60 %.

b. Ubåtar typ Draken
Byggnadsvarvets andel
Övrigt

d. v. s. byggnadsvarvets andel ca 70 %.

c. Minsvepare
Byggnadsvarvets andel
övrigt (inkl. maskineri)

d. v. s. byggnadsvarvets andel ca 58 %.

d. Större transportbåtar för kustartilleriet
Byggnadsvarvets andel
övrigt (inkl. maskineri)

d. v. s. byggnadsvarvets andel ca 58 %.

Omfattningen av den materiel och utrustning som upphandlas av marinförvaltningen
och tillhandahålles byggnadsvarvet varierar från fall till
fall, beroende bl. a. på typ av fartyg (och därmed egenskaper, vapen, utrustning
etc.), beställningens omfattning, antal fartyg eller uppdelning av
anskaffningen å flera varv (varvid centraliserad anskaffning kan anses
vara motiverad dels av kostnadsskäl, dels från standardiseringssynpunkt).
Såsom exempel på sådan materiel och utrustning hänvisar marinförvaltningen
bl. a. till en förteckning som bifogats kontrakt angående byggande
av jagaren Östergötland. Av förteckningen framgår att bl. a. motorbåt
livbåt, jolie och elektrisk materiel tillhandahålles byggnadsvarvet genom
marinförvaltningens försorg. 5

5) Slutes särskilda kontraktsavtal med några varv? Till hur stor del ingår
i regel konstruktionsarbetet i fartygsbeställningen?

Särskilda konstruktionsavtal slutes som regel för större fartyg. Sådana
särskilda avtal har förekommit för jagare, ubåtar och minsvepare m. fl.
fartyg.

ca 32 000 000 kronor
ca 21 550 000 kronor

S:a ca 53 550 000 kronor

ca 18 600 000 kronor
ca 8 100 000 kronor

S:a ca 26 700 000 kronor

ca 4 200 000 kronor
ca 3 000 000 kronor

S:a ca 7 200 000 kronor

ca 230 000 kronor
ca 170 000 kronor

S:a ca 400 000 kronor

35

Av under punkt 4 ovan angivna kostnader för byggnadsvarvets andel
utgör konstruktionsarbetet (^utarbetandet av arbetsritningar)
för jagare typ Östergötland 4’7 % (4 fartyg) ’

» ubåtar typ Draken 5’4 % (6 farlyg):

> minsvepare 2’6 % <9 fartyg)‘

Kostnaden för ifrågavarande konstruktionsarbete uttryckt i procent av
kontraktssumman är beroende på huru många enheter (kostnadsbärare)
som den planerade leveransen omfattar. För enstaka fartyg torde andelen
vara 10—15 procent.

6) Hur är kontrollen frun marinförvaltningens sida organiserad a) under
byggnads- resp. reparationstiden och b) vid leveransbesiktningen? Därest
kontroll- och besiktningsförfarandet är olika vid å ena sidan nybyggnad
och nytillverkning och å den andra underhålls- och reparationsarbeten
torde anledningen härtill angivas.

7) Vilka befattningshavare är engagerade i berörda kontrollarbete och
vilka är deras befogenheter?

Vid nybyggnad kan kontrollen under byggnadstiden utföras på två olika
sätt. För större leveranser utses en särskild marinförvaltningens byggnadskontrollant
med placering vid byggnadsvarvet. Kontrollanten ingår i
marinförvaltningens fartygsbyggnads- respektive ubåtsbyggnadssektion.
De arbetsuppgifter och det ansvar som åligger sådan kontrollant framgår
i princip av »Normalinstruktion för MF kontrollanter», fastställd av marinförvaltningen
den 4 juli 1962. Tidigare har särskild instruktion utfärdats
för varje tillfälle. Byggnadskontrollant biträdes i sin verksamhet av
särskilt utsedda och ävenledes vid byggnadsvarvet placerade kontrollantbiträden.
Vid byggandet av mindre övervattensfartyg, t. ex. bogserbåtar,
transportbåtar för kustartilleriet etc. utföres kontrollen genom marinförvaltningens
fartygsbyggnadssektion och sektionens s. k. chargeman för
fartygstypen i fråga genom besök vid byggnadsvarvet i den utsträckning
som bedömes erforderlig. Vid behov begär chargemannen biträde av marinförvaltningens
sakbyråer. Av chargemannen lämnade väsentliga direktiv
och anvisningar konfirmeras av marinförvaltningen i skrivelse till byggnadsvarvet.

För utbåtsnybyggnader tillämpas numera en speciell rutin, i det att ubåtsbyråns
ubåtsbyggnadssektion förlagts till Malmö med sektionschefen som
marinförvaltningens byggnadskontrollant och med delar av sektionens personal
såsom biträden.

För kontroll av underhållsarbeten vid Karlskronavarvet AB tillämpas i
princip samma rutin som vid kontroll vid marinens egna verkstäder. Kontrollen
utövas av respektive sektionschefer vid örlogsvarvens militärtekniska
avdelningar genom särskilt utsedda kontrollanter, vilka fortlöpande
följer arbetet och verkställer slutkontroll, inkl. — om så är erforderligt —

36

funktionskontroll. Kontrollanten bestyrker sitt godkännande såsom underlag
för chefs beslut om slutligt godkännande och betalning av faktura.

Leveransbesiktning vid nybyggnad av större fartyg görs som regel genom
en av båda parter utsedd besiktningsnämnd (nådigt brev den 16 november
1956, dnr 2760) och vid nybyggnad av smärre fartyg genom en
av marinförvaltningen utsedd leveranskontrollant. Riktlinjer för kontrollen
är intagna i respektive kontrakt, varjämte program för leveranskontrollen
utarbetas av marinförvaltningen i samråd med leverantören. Till
leveranskontrollants förfogande ställer marinförvaltningen erforderliga
biträden för kontroll av olika materielområden.

8) Hur är förfaringssättet vid beställning och betalning av eventuella
tilläggsarbeten i samband med fartygsbyggen?

Det är givetvis ett önskemål och en strävan att redan vid beställningstillfället
ha tillgång till en teknisk specifikation som icke i större utsträckning
behöver ändras under tiden för fartygsbygget. Icke desto mindre uppkommer
under byggnadstiden önskemål om såväl ändrings- som tilläggsarbeten.
I och för sig är detta naturligt, framför allt då det gäller sådana
fartygsenheter av vilka det saknas större erfarenhet från tidigare byggen.

Impulsen till sådana ändrings- eller tilläggsarbeten kan komma från antingen
marinförvaltningen (den av ämbetsverket för bygget utsedde kontrollanten)
eller leverantören själv. Sedan leverantören avgivit ett anbud
skall detta tillstyrkas av berörda organ.

Ändrings- och/eller tilläggsbeställningar utlägges genom separata skrivelser,
i vilka förutom de skilda positionerna angives mer- eller mindrekostnaden
för var och en av dessa. För att betona att de därmed förenade arbetena
även utföres inom ramen för gällande kontrakt, framhålles i dessa
beställningar att bestämmelserna i det mellanvarande kontraktet skall gälla
i tillämpliga delar.

9) År enligt Eder uppfattning upphandlingskungörelsens bestämmelser
ändamålsenliga, då det gäller beställning av arbeten av här ovan berörd
art?

Erfarenheten visar att — sedan Kungl. Maj :t genom ovan nämnt brev
den 16 nov. 1956 lämnat bemyndigande till utnyttjande av besiktningsnämnd
för leveransbesiktning av fartyg — bestämmelserna i upphandlingskungorelsen
i stort sett får anses vara ändamålsenliga då det gäller beställning
av arbeten av här berörd art.

Revisorernas uttalande. De årliga kostnaderna för marinens fartygsbyggnader
m. m. uppgår till avsevärda belopp. Till belysande härav må
nämnas att årskvoterna för angivna ändamål enbart för budgetåren 1962/
1969 fastställts till ett sammanlagt belopp av i runt tal 657 milj. kronor.
Mot bakgrunden härav är det självfallet angeläget att stor uppmärksamhet

37

ägnas frågan, om möjligheter förefinnes att i ett eller annat avseende förbilliga
den med fartygsbyggandet sammanhängande verksamheten. Revisorerna
har fördenskull från marinförvaltningen infordrat uppgifter om
bl. a. tillvägagångssättet vid utläggande av fartygsbeställningar m. m., om
kontraktsskrivningen i anslutning härtill samt om den material-, tillverknings-
och leveranskontroll som utövas av ämbetsverket.

Den av marinförvaltningen lämnade redogörelsen, vilken i detalj återgivits
i det föregående, ger enligt revisorernas uppfattning vid handen, att
ämbetsverket på ett i stort sett tillfredsställande sätt löst de problem som
sammanhänger med fartygsbyggnadsverksamheten. Revisorerna anser sig
dock på några punkter böra framföra vissa erinringar.

Marinförvaltningen har upplyst att, sedan ämbetsverket beslutat antaga
ett anbud om fartygsbygge, en telegrambeställning — i avvaktan på att
kontrakt kan undertecknas och växlas — snarast avlåtes till vederbörande
företag i syfte att säkra priser och leveranstider. Telegrammet upptager
blott huvudpunkter såsom priser, leveranstider m. m. ävensom under hand
överenskomna avvikelser från vad som angivits i anbudsinfordran eller
anbud. Enligt revisorernas mening bör emellertid i princip särskild beställning
genom telegram eller kortfattad skrivelse undvikas. Som regel bör
beställningen i stället göras i och med kontraktsskrivningen. Om ett förslagskontrakt
medföljer offertbegäran kan nämligen med ett sådant system,
vilket f. ö. torde tillämpas inom privat företagsamhet, kontraktsbestämmelserna
diskuteras redan under offertstadiet. Den av marintörvaltningen
nu tillämpade metoden med kontraktstecknande långt efter själva
beställningen kan lätt leda till långt utdragna diskussioner om olika
punkter i förslagskontraktet, vilket i sin tur kan medföra ökade kostnader
och utsätta samarbetet mellan beställare och leverantör för onödiga påfrestningar.

Av marinförvaltningens redogörelse framgår, att ämbetsverket självt upphandlar
en stor del av den vid fartygsbyggandet erforderliga materielen, vilken
därefter tillhandahålles vederbörande varv. Självklart är att viss specialmateriel,
framför allt ren vapenmateriel, bör inköpas av marinförvaltningen.
I övrigt bör emellertid enligt revisorernas uppfattning ämbetsverkets
anskaffningsverksamhet inskränkas i största möjliga utsträckning och
materielinköpen i stället överlåtas till byggnadsvarvet. Sådana artiklar som
exempelvis motorbåtar, jollar, livräddningsflottar och elektrisk materiel
kan som regel utan svårighet och på för kronan förmånliga villkor anskaffas
av det byggande varvet. Framhållas må att med nu tillämpat system
med betydande delleveranser till fartygsbyggena från marinförvaltningen
svårigheter lätt kan uppkomma då det gäller bl. a. arbetenas planering. Om
vederbörande byggnadsvarv, vars organisation som regel är väl avpassad
för stora upphandlingar, i större utsträckning anförtroddes materielinköpen
skulle bättre förutsättningar skapas för ett effektivt arbete och klarare

38

ansvarsförhållanden i fråga om leveranstider m. m. mellan beställare och
leverantör. Det måste vidare enligt revisorernas uppfattning medföra ett
betydande merarbete för marinförvaltningen att handha den mängd detalj
upphandlingar som erfordras för delleveranser till fartygsbyggena, och
även om ämbetsverkets inköpsverksamhet i och för sig skötes på ett tillfredsställande
sätt kräver den otvivelaktigt en omfattande och dyrbar organisation.
Revisorerna anser därför att en omläggning på sätt här antytts
av hittills tillämpat system för materielanskaffning till fartygsbyggena
snarast bör övervägas.

Revisorerna vill slutligen beträffande den av marinförvaltningen i samband
med fartygsbyggena utövade kontrollverksamheten endast ifrågasätta,
om icke i fortsättningen större befogenheter borde ges nybyggnadskontrollanterna
i deras arbete. Revisorerna anser det nämligen icke uteslutet att
i vissa fall tidsvinster och därmed besparingar skulle kunna göras, om beslutanderätten
i en del ärenden delegerades från marinförvaltningen till
nämnda kontrollanter.

39

§ 7

Inköp och iståndsättning av fastigheten Ludvigsberg på Muskö

I syfte att i första hand tillgodose behovet av kontorslokaler i samband
med byggandet av örlogsbasen på Muskö inköpte fortifikationsförvaltningen
i januari 1956 den på ön belägna fastigheten Ludvigsberg, i vilken under
åren 1938—1955 bedrivits pensionatsrörelse. Enligt vad revisorerna
inhämtat var sistnämnda omständighet en bidragande orsak till att kronan
förvärvade fastigheten, enär det av militära skäl ansågs olämpligt att en
rörelse av ifrågavarande slag bedrevs i närheten av den blivande orlogsbasen.
Inköpssumman uppgick till 305 000 kronor.

I samband med en av dåvarande statens sakrevision år 1960 gjord undersökning
rörande iståndsättningsarbetena på Ludvigsberg framkom bl.a.,
att den föregående ägaren under åren 1953—1955 hade utfört endast obetydliga
underhållsarbeten på fastigheten och att dessa närmast tagit sikte
på att lokalerna skulle kunna godtagas av vederbörande myndigheter för
pensionatsrörelsen och te sig tilltalande för gästerna. Någon större hänsyn
hade därvid icke tagits till icke synliga men allvarliga brister i själva
byggnadskroppen.

Vid fortifikationsförvaltningens övertagande av Ludvigsberg var laget
beträffande de på fastigheten befintliga byggnaderna i stort sett följande.

Den södra flygeln kunde närmast betecknas som totalförstörd, medan
den norra flygeln ekonomiskt sett var möjlig att iståndsätta. Takbeläggningen
var dock i dåligt skick. I huvudbyggnaden var plåten på taket i stor
utsträckning upprostad och släppte igenom vatten, vilket avsevärt bidragit
till den fortgående förstörelsen. Ungefär hälften av takteglet var sonderfruset
eller på annat sätt skadat. Träkonstruktionen som uppbar tornet
var rutten. Även takfoten var angripen av röta. Den norra gavelmuren var
sprucken, och vid regn trängde vatten in i rummen innanför. Den södra
gaveln företedde sprickor i och ovan grunden. Terrassen av trä utantör
norra fasaden var fullständigt upprutten och farlig att beträda. I kallaren
var dräneringen helt ur funktion. Grundmurarna var spruckna. Vattenledningen
var bristfällig och krävde en dyrbar omläggning. Köksavdelningen,
särskilt köket, var i vissa delar starkt nedsliten och golven illa medfarna.
Eftersom husets dränering var fullständigt förstörd, steg vatten vid regnväder
upp över jordgolvet och blev ofta lång tid stående ända till 20 cm upp
på källarväggarna. Rörledningarna i bottenvåningen var så anfrätta att de
måste utbytas, vilket även var fallet med varmvattenberedare och avloppsledningar.
Från källaren steg fukten direkt och genom murarna upp i
hela huset, där sedan år 1956 möbler, tavlor, väggar, tak och golv utsatts
för stark mögelbildning. De elektriska ledningarna var starkt föråldrade

40

och i stor utsträckning farliga från brandsynpunkt. På vissa ställen var
de av rent provisorisk art.

Kronans kostnader för iordningsställande av Ludvigsberg framgår av
nedanstående uppställning.

a.

b.

c.

d.

e.

f.

g h.

i.

j k.

l.

m.

n.

o.
P r.

s.

Reparation av yttertak samt plåtarbeten

Reparation av torn och kupor samt trappa

i vindsvåningen

Utbyte av fönsterbågar

Utvändig puts

Dränering och avlopp

Oljetank samt reparation av värmesystemet
Utbyte av elektriska ledningar
Omläggning av källargolv
Reparation av invändig puts
Justering av paneler och snickerier
Målningsarbeten och golvbehandling
Iordningställande av kök samt arbete med terrass Brunnsborrning

m. m.

Rivning av södra flygeln
Avstädning
Olja och elkraft
Reparation av norra flygeln
Grundförstärkningar

Grupp 1

Grupp 2

Under-

övriga ar-

hållsarbe-

ten m. m.

beten

Kronor

Kronor

33 000

:—

11 000

_

9 000

—

12 000

—

6 000

—

5 000

—

5 000:—

15 000

—

10 000:—

5 000

2 000:—
5 000:—

5 000

—

50 000:—

15 000

_

20 000:—

15 000

—

4 000

—

5 000

—

3 000:—

6 000

—

5 000

—

44 000

—

195 000

—

95 000:—

ronor 290 000

:—

Av ovannämnda kostnader om tillhopa 290 000 kronor hänför sig ca
195 000 kronor till sådana arbeten som varit oundgängligen nödvändiga
för att förhindra olyckor och ytterligare förstörelse av byggnaderna, d.v.s.
för att häva den starka vanvården. Enligt vad fortifikationsförvaltningen
uppgivit har därvid hänsyn också tagits till det förhållandet, att byggnaderna
inom en nära framtid beräknas skola utnyttjas för något marint
andamål samt att de enligt föreliggande planer skall fylla vissa krigs- och
beredskapsuppgifter. Återstående del av kostnaderna, ca 95 000 kronor, är
hänförlig till åtgärder för att göra byggnaderna användbara för administativ
eller annan verksamhet.

Efter det sakrevisionen fullgjort sin ovannämnda undersökning framhöll
revisionen i skrivelse till försvarsdepartementet den 20 juni 1960 bl. a.,
att vissa av de på Ludvigsberg utförda arbetena syntes ha varit erforder -

41

liga från ren underhållssynpunkt men att det samtidigt kunde fastslås att
ombyggnads- och ändringsarbetena givit byggnaden en mycket hög standard.
De förhållandevis dyrbara arbetena hade, såvitt sakrevisionen kunnat
finna, utförts utan Kungl. Maj :ts medgivande. Sakrevisionen konstaterade
att Ludvigsberg i någon form som kontor syntes kunna komma till
användning när Stockholms örlogsbas definitivt utflyttats men att det sannolikt,
för att lokalerna skulle kunna utnyttjas på ett rationellt sätt, då
bleve nödvändigt att genomföra en annan rumsindelning. Enligt sakrevisionens
mening förelåg det anledning att i vissa delar ställa sig frågande
till ändamålsenligheten av den dyrbara iståndsättningen av Ludvigsberg.

I anledning av sakrevisionens erinringar framhöll fortifikationsförvaltningen
i en i juni 1960 upprättad promemoria bl. a. att byggnaderna på
Ludvigsberg, sedan de kommit i kronans ägo och överlämnats till fortifikationsförvaltningens
och dess musköavdelnings förvaltning och vård,
hade ansetts ingå i det blivande varvets byggnadstillgångar, varför de ovan
berörda byggnadsarbetena bedömts vara av den art, att de utan särskild
prövning fölle under ämbetsverkets förvaltnings- och vårdnadsplikt. Enär
i kostnadsberäkningen för varvsutbyggnaden på Muskö ingick kostnader
för administration, utredningar, maskinanskaffning, transporter m. m.
samt för arbetsplatsens etablering, hade det ansetts åvila fortifikationsförvaltningen
att inom ramen för till förfogande ställda anslag, vidtaga alla
åtgärder som hade samband med nyssnämnda arbetsuppgifter. Helt i linje
härmed hade de aktuella inredningsarbetena på Ludvigsbergs huvudbyggnad
bedömts kunna infogas bland etableringsåtgärderna. Sammanfattningsvis
uttalade fortifikationsförvaltningen,

att de på Ludvigsberg utförda arbetena i vad de avsåge iståndsättningsarbetena
varit nödvändiga och utförts på billigast möjliga sätt samt att de
utförda »etableringsarbetena» komme att minska utbyggnadskostnaderna
för varvet samtidigt som de komme en framtida användning till godo,

att med hänsyn till arbetenas natur desamma legat inom ramen för musköarbetena,

att Ludvigsbergs huvudbyggnad efter de omkring mitten av oktober
1961 avslutade arbetena återfått mycket av sin tidigare höga byggnadsslandard
med enklast möjliga åtgärder.

Vid av revisorerna i augusti månad innevarande år avlagt besök på
Muskö kunde konstateras att fastigheten Ludvigsberg alltjämt — nära
sju år efter förvärvet -— står outnyttjad. Det torde vara ovisst vid vilken
tidpunkt och i vilken form fastigheten framdeles skall kunna nyttiggöras
av kronan.

Revisorernas uttalande. År 1956 inköpte fortifikationsförvaltningen för
ett belopp av 305 000 kronor en på Muskö belägen fastighet, benämnd Ludvigsberg,
i vars huvudbyggnad sedan lång tid tillbaka bedrivits enskild

42

pensionatsrörelse. Ändamålet med köpet var, enligt vad revisorerna inhämtat,
bl. a. att säkra tillgången till erforderliga kontorslokaler för de marina
anläggningarna på Muskö. Ytterligare ett skäl till förvärvet var att
det från militär synpunkt ansågs olämpligt att pensionatsrörelse bedrevs
i närheten av den blivande örlogsbasen.

Såväl huvudbyggnaden som ekonomibyggnaderna befann sig vid kronans
övertagande av Ludvigsberg i synnerligen undermåligt skick. Den
södra flygeln var således i det närmaste totalförstörd. I huvudbyggnaden
var bl. a. plåten på taket i stor utsträckning upprostad. Takfoten var angripen
av röta. En terrass utanför norra fasaden var fullständigt upprutten
och farlig att beträda. Husets dränering var helt förstörd. Från källaren
steg fukten genom murarna upp i huset, där möbler, tavlor, väggar, tak
och golv utsatts för stark mögelbildning. Vattenledningen var mycket
bristfällig och de elektriska ledningarna starkt föråldrade och farliga från
brandsynpunkt.

Efter fortifikationsförvaltningens förvärv av fastigheten igångsattes omfattande
reparationsarbeten, vilka i första hand avsåg åtgärder för att förhindra
olyckor och ytterligare förstörelse av byggnaderna. Totalt har hittills
iståndsättningen av Ludvigsberg dragit en kostnad av ca 290 000 kronor,
av vilket belopp ca 195 000 kronor belöper sig på arbeten som varit
nödvändiga för att häva den starka vanvården av fastigheten. Ytterligare
investeringar till icke obetydliga belopp torde dessutom bli erforderliga, om
huvudbyggnaden skall kunna användas som kontor.

Som tidigare nämnts har Ludvigsberg ännu icke, trots att närmare sju
år förflutit sedan förvärvet, tagits i anspråk för kronans räkning utan
står outnyttjad. Uppenbart torde därför vara att köpet icke varit framtvingat
av något omedelbart lokalbehov. Revisorerna vill mot bakgrunden
härav och icke minst med hänsyn till fastighetens undermåliga tillstånd
vid förvärvet starkt ifrågasätta lämpligheten av att ifrågavarande köp kom
till stånd. Den omständigheten, att det från militär synpunkt ansågs befogat
att genom förvärvet av Ludvigsberg förhindra drivandet av pensionatsrörelse
där, kan enligt revisorernas mening ej heller åberopas som godtagbart
skäl för köpet. Nämnas må i detta sammanhang att avsikten är att
tillåta civil trafik genom den tunnel som av fortifikationsförvaltningen
byggts under vattnet mellan Muskö och fastlandet. Turistströmmen till
och sommarstugebebyggelsen på Muskö kan på grund härav förväntas öka
kraftigt, vilket likväl icke bedömts såsom hindersamt för den militära
verksamheten.

I nuvarande läge är det enligt revisorernas mening i hög grad önskvärt,
att de på Ludvigsberg iordningställda lokalerna snarast möjligt kommer
till användnig på ett eller annat sätt. Revisorerna anser därför att åtgärder
i sådant syfte utan dröjsmål bör vidtagas av fortifikationsförvaltningen.

13

§ 8

Byggande av viss militär oljeledning

I stämningsansökan till Stockholms rådhusrätt den 26 mars 1962 yrkade
en i Norrköping boende lantbrukare — här nedan benämnd arrendatorn —
skadestånd av kronan med sammanlagt i runt tal 360 000 kronor för skador
som vållats till följd av läckage på en av fortifikationsförvaltningen år
1955 i trakten av Norrköping anlagd oljeledning. I stämningsansökan redogjordes
ingående för de omständigheter som föranledde skadeståndskravet.
Av redogörelsen framgår bl. a. följande.

Arrendatorn brukar sedan år 1947 den Norrköpings stad tillhöriga jordbruksfastigheten
Västerbyholm. Enligt föreliggande arrendekontrakt innehåller
brukningsdelen en areal av cirka 180 hektar, varav i runt tal 131
hektar åker och 35 hektar betesmark.

I december 1950 utarrenderade Norrköpings stad till fortifikationsförvaltningen
ett markområde vid Rosendal. Kronan medgavs rätt att å det arrenderade
markområdet utföra en anläggning för distribution av oljor. Vidare
tillerkändes kronan rätt att lägga oljeledningar mellan hamnförvaltningens

1 Norrköping oljelagringsanläggning vid Ramshäll och distributionsanläggningen
vid Rosendal. Avståndet mellan de båda anläggningarna är cirka

2 600 meter. Utan att arrendatorn underrättades bestämdes att oljeledningarna
skulle dragas över de av honom arrenderade markområdena.

Arbetet med nedläggandet av oljeledningarna utfördes av fortifikationsförvaltningen
under tiden augusti 1954—april 1955. I augusti 1954 verkställdes
utstakning av ledningarnas sträckning över fälten. Rör kördes ut
med lastbilar och vräktes av utmed de uppsatta stakarna på nysådda fält
och på fält med växande gröda. Medelst grävmaskiner grävdes grav för
den blivande oljeledningen. På förfrågan hos de på fältet sysselsatta erhöll
arrendatorn besked om att fyra oljeledningar skulle nedläggas på minst 50
cm djup. Arrendatorn framhöll med anledning härav för bl. a. arbetsledningen
på platsen att ledningarna måste läggas på större djup, eftersom
risk förelåg för att de eljest, framför allt på en särskilt angiven sträcka,
skulle komma att lyftas av tjälen och skadas vid kommande plöjningar av
fälten. De av arrendatorn uttalade farhågorna ansågs emellertid obefogade.

Efter det graven för rören färdigställts avstannade rörledningsarbetena.
Enligt till arrendatorn lämnad uppgift var anledningen härtill den, att fortifikationsförvaltningen
funnit de å fälten utkörda rören icke lämpade för
ändamålet. Under vintern rasade den uppgrävda graven samman.

På våren 1955 återupptogs arbetet. Rörgraven upprensades och gavs på
några ställen en något ändrad sträckning, vilket föranleddes av att grävmaskinen
på vissa sträckor icke kunde gå fram i den raserade graven. De

44

föregående år utkörda och, enligt uppgift, såsom otjänliga befunna rören
Iades ned. Under dessa arbeten grävdes täckdikningssystemet sönder och
igenslammades.

De ifrågavarande oljeledningarna utgöres av fyra järnrörledningar, utvändigt
asfaltisolerade och nedlagda parallellt vid sidan av varandra. Ledningsrören
är av tjeckoslovakisk tillverkning och har en diameter av 100
mm samt en godstjocklek av i allmänhet ca 5 mm. Enligt vad arrendatorn
upplystes i samband med arbetenas avstannande varierade dock godstjockleken
och kunde i vissa rör nedgå till ca 1 mm.

Läckor på ledningarna uppstod redan under anläggningsåret (1955). Svårare
läckage inträffade under påföljande år, och därefter uppstod ett flertal
läckor under de nästkommande åren. Läckorna uppdagades som regel
på så sätt, att arrendatorn förmärkte lukt av petroleum på fälten och vid
den pumpstation på egendomen, där vatten från täckdikningssystemet pumpades
ut i Motala ström. Arrendatorn hänvände sig då till Norrköpings stads
hamnforvaltning, vilken i sin tur hänvisade honom att göra anmälan till
fortifikationsförvaltningen. Efter sådan anmälan igångsatte fortifikationsförvaltningen
grävningar i syfte att lokalisera läckagen. Enär inspektionsbrunnar
icke fanns anordnade, nödgades man enligt uppgift med grävmaskin
gräva på ett flertal — upp till ett tiotal — ställen innan läckagen
lokaliserades. I de uppgrävda hålorna hade samlats vatten som varit starkt
oljebemängt. Det oljeblandade vattnet pumpades ut på fälten.

Arrendatorn hyste redan från början allvarlig oro för att skadorna på
ledningarna skulle få katastrofala följder. Enligt uppgift avfärdades emellertid
hans härom uttalade farhågor såsom ogrundade.

På våren 1957 påkallade arrendatorn i anledning av då konstaterade
lackage vederbörande brandmyndighets uppmärksamhet på förhållandena.
Brandmyndigheten besiktigade dräneringsbrunnarna på gården och konstaterade
därvid oljefärgat ytvatten och lukt av olja. Vid förnyad besiktning
hösten 1957 konstaterades, förutom petroleum i dräneringsbrunnarna, oljehinna
på vattensamlingar på fälten.

Arrendatorns farhågor att ledningarna icke nedlagts på tillräckligt djup
visade sig sedermera befogade. Vid en besiktning som fortifikationsförvaltningen
lät utföra den 1 april 1959 konstaterades, »att oljeledningarna lämnat
sitt ursprungliga höjdläge på grund av tjälskjutning i de jordarter som
omgiva ledningarna. Ledningarna lågo på flera ställen så nära markytan
att dessa, jämte intilliggande svagströmskabel, skulle komma att bli utsatta
för åverkan vid arrendatorns brukning av området.»

Under åren 1955—1959 iakttog arrendatorn också att kreaturs- och svinbesättningarnas
kondition försämrades. I synnerhet konstaterades att kor
som kalvat visade påfallande nedsatt kondition och låg mjölkproduktion i
förhållande till den foderstat som tillämpades. Flera kor framfödde döda
kalvar. Svinen visade, mest markant under år 1959, en påfallande låg till -

45

växt. Under hösten 1959 fick arrendatorn och hans familj och flera av de
på gården i övrigt bosatta personerna magbesvär. Den 9 december 1959
var vattnet från gårdens vattentäkt starkt petroleumbemängt. Arrendatorn
underrättade med anledning härav hälsovårdsnämnden, som samma dag
verkställde besiktning av vattentäkten. Då det därvid fastslogs att risk för
förgiftning av människor och djur var överhängande, anmodades arrendatorn
att omedelbart koppla av vattentäkten. Vidare undersökningar ådagalade,
att förekomsten av petroleum icke blott i gårdens vattentäkt utan
jämväl i dräneringssystemet, i avloppsgravar och på öppna fälten var så
stor att en katastrof kunde befaras. Vissa områden på gården avspärrades
därför och avpatrullerades dygnet runt av vakter. För att förhindra explosion
täcktes dagvattenbrunnarna med grus. Gårdens vattenförsörjning löstes
provisoriskt genom vattentransporter med tankvagnar. Dessa pågick till
dess att efter ca sex veckor en ledning hunnit läggas från stadens vattenledningsnät
till gården.

Sedan sistnämnda ledning utlagts lät fortifikationsförvaltningen bygga
en ny vattenbrunn i närheten av den förorenade brunnen. Arrendatorn
framhöll i anledning härav att han ansåg det oklokt att gräva en brunn på
det angivna stället, enär vattnet även där vore oljebemängt. Det anfördes
emellertid från fortifikationsförvaltningens sida, att geologisk expertis förklarat
att olja omöjligen kunde ha trängt ner i grundvattenschaktet på ifrågavarande
plats. Någon tid efter det brunnen färdigställts — kostnaden
torde ha uppgått till omkring 25 000 kronor — meddelade hälsovårdsnämnden
förbud mot brunnens användande, enär vattnet var starkt oljeförorenat.

I juni 1960 tvingades arrendatorn att nedslakta hela djurbesättningen, och
jordbruket på Västerbyholm har därefter drivits kreaturslöst.

Sedan de i december 1959 konstaterade läckorna på rörledningarna tätats,
uppdagades vid av IV. militärbefälsstaben den 16 februari 1960 verkställd
besiktning ånyo läckage på en ledning. Förhållandet rapporterades av militärbefälhavaren
i skrivelse till fortifikationsförvaltningen, vari bl. a. anfördes
följande.

På andra platser, där oljeutfall kunde misstänkas, kunde visserligen inga
läckor på rören konstateras men jorden närmast kring ledningarna hade en
tydlig oljelukt. — I detta sammanhang må framhållas, att under de ca fem
år, som ledningen varit i bruk, mer omfattande reparationer med utbyte
av rördelar ägt rum ett flertal gånger.

I anslutning till det ovan anförda vill jag framhålla, att det enligt min
åsikt är förenat med så stora risker att bibehålla nuvarande rör i oljeledningen,
alt det icke är försvarbart med ett dröjsmål även om de ekonomiska
långlidsplanerna icke inbegripa ett utbyte om så behövs på så kort
tid som två år. Det synes nämligen icke osannolikt att en katastrof av större
omfattning än Moheda-olyckan kan inträffa, om icke rörsystemet bytes
omedelbart.

46

Jag vill fördenskull bestämt yrka att ämbetsverket måtte vidtaga åfgärder
för omläggning av rubr. oljeledningar så snart sig göra låter.

I december 1959 meddelades arrendatorn att oljeledningarna i fortsättningen
skulle provtryckas var fjortonde dag. Härigenom var följaktligen
sörjt för att, om läckage uppstod, olja icke skulle kunna rinna ut under
längre tid än högst 13 dygn, innan åtgärder kunde vidtagas för uppdagande
av eventuell läcka.

1 detta sammanhang kan slutligen omnämnas, att i fortifikationsförvaltningens
regi arbete för närvarande pågår med läggande av nya rörledningar,
vilka skola ersätta de hittills nyttjade.

Det torde vara uppenbart att högst betydande oljekvantiteter under årens
lopp runnit ut över Västerbyholms marker. Arrendatorn har hos vederbörande
militära myndigheter sökt få upplysning om hur stora kvantiteter det
här rör sig om. Nämnda myndigheter har emellertid enligt uppgift meddelat,
att något besked i berört avseende icke kan lämnas, enär man väl mäter
de mängder olja som vid Ramshäll pumpas in i ledningarna men att
någon mätning icke förekommer av den olja som distribueras från anläggningen
vid Rosendal.

I anledning av vad i detta ärende förevarit har revisorerna, som avlagt
besök på platsen för oljeledningsarbetena, ansett sig böra från fortifikationsförvaltningen
inhämta närmare uppgifter rörande arbetena i fråga. Av
de lämnade uppgifterna framgår bl. a. följande.

I skrivelse den 19 mars 1954 infordrade fortifikationsförvaltningen från
nio firmor anbud på bl. a. 9 900 meter stålmuffrör för den här berörda anläggningen.

Ett närmare studium av de med anledning härav avgivna anbuden ger vid
handen, att de offererade stålmuffrören kan indelas i två grupper, nämligen
dels svenska rör till ett pris av kr. 13: 40—13: 84 per meter och dels utländska
rör till ett pris av kr. 11:23—11:48 per meter. Icke i något av anbuden
har angivits från vilket land de utländska rören skulle levereras. En
av anbudsgivarna hade emellertid efter det han upplysts om att »omfrågade
stålmuffrör äro avsedda för fotogen och bensin» alternativt offererat en
högre kvalitet, nämligen sömlösa varmvalsade line pipes till ett pris av kr.
13:67 per meter. En anbudsgivare som offererat svenska rör hade alternativt
erbjudit programenliga rör av tysk tillverkning till ett pris av kr. 11:40
per meter.

Av anbuden framgår att programenliga rör av svensk tillverkning legat
ca 20 procent högre i pris än motsvarande rör av utländsk tillverkning.

Efter granskning från teknisk och ekonomisk synpunkt av de inkomna
anbuden beslöt fortifikationsförvaliningen i maj 1954 att som leverantör
antaga den firma som avgivit det lägsta anbudet. Nämnda anbud avsåg rör

47

av tjeckoslovakisk tillverkning, och det offererade priset utgjorde 110 000
kronor.

Den 14 augusti 1954 levererades rörpartiet vid närmaste kaj, och svetsningsarbetet
för rörledningsarbetet påbörjades därefter genom särskild entreprenör.

För röntgenkontroll av svetsningsarbetet anlitade fortifikationsförvaltningen
en specialfirma, som i ett utlåtande den 1 oktober 1954 framhöll att
svetsningsarbetet dittills utfallit dåligt, till stor del beroende på allvarliga
brister hos det aktuella rörpartiet. Firman uttalade vidare bl. a. följande.

På uppdrag av kungl. fortifikationsförvaltningen har radiografering utförts
av svetsskarvar å rubricerade rörledning.

Svetsningen är utförd som stumskarv vid anslutning till flänsar. Övriga
skarvar äro utförda som muffskarvar.

Till den 27 september hade 85 skarvar undersökts med betygsresultat
enligt nedan.

Betyg 1 2 3 4 5

Antal skarvar: 8 39 23 14 1

Såsom framgår av detta betygssammandrag, är svetsningen till stor del
underkänd. I allmänhet fordras betyg 3 för godkännande. Det dåliga resultatet
beror i de flesta fall på förekomsten av talrika porer samt rotfel.

Enligt uppgift äro rören köpta utan fordringar från tjeckiskt verk. Rören
äro isolerade med asfalt och vävlindning, vilket försvårar okulärgranskning
av materialet. Rören äro asfalterade i hela sin längd och även delvis
invändigt vid rörändarna. I regel brukar isoleringen sluta en bit från rörändarna
för svetsningens skull.

En okulärgranskning av rörändarna ger vid handen, att valsfel i form
av valsveck av varierande djup förefinnes i de flesta rören. I några fall ha
betydande dubbelvalsningar konstaterats. I ett par fall ha genomgående
sprickor upptäckts i muffänden. Detta senare visar, att rören ej äro provtryckta
före leveransen.

Betydande godstjockleksvariationer förefunnos. Vid en rörända varierade
godstjockleken mellan 3,0 och 5,5 mm. Vid inpassningen av rörände i muff
har diametervariation på upp till 3 mm uppmätts. Även rörens rakhet lämnar
en hel del övrigt att önska.

Det hittills relativt dåliga svetsresultatet orsakas till stor del av följande
faktorer:

1. svårigheter att avlägsna asfalten från rörändarna.

2. dålig passning.

3. laminerat och sprucket rörmaterial.

4. varierande godstjocklek.

Med anledning av ovan återgivna utlåtande samt påpekanden från vederbörande
kontrollant och entreprenören avbröts svetsningsarbetet, och ett
sammanträde mellan berörda parter kom därefter till stånd den 7 oktober
1954. Av det vid sammanträdet förda protokollet må i detta sammanhang
följande återgivas.

48

1. Byrådirektör D. meddelade, att anledningen till dagens sammanträde
var dels konstaterade brister i kvaliteten på de levererade rören, dels
det dåliga arbetsresultatet vid sammansvetsningen av rören. För röntgenkontroll
av svetsningsarbetet hade fortifikationsförvaltningen anlitat
en specialfirma och vid den i samband härmed företagna detaljkontrollen
av rören hade sådana brister konstaterats, att rörleveransen måste
anses icke hålla föreskrivna fordringar, varken i fråga om godskvalitet
eller måttoleranser.

2. Ingenjör H. redogjorde i korta drag för resultatet av den företagna detaljkontrollen
av svetsning och rör. Rören uppvisade i betydande utsträckning
övervalsningar, lamineringar och sprickbildningar, vilka defekter
i många fall omöjliggjort ett gott svetsresullat. Härtill bidrog
även de betydande och i många fall långt över tillåtna toleranser gående
inåttvariationer, som uppträdde, såväl beträffande godstjockleken som
beträffande rörens resp. muffarnas diameter och form. Slutligen hade
den vid rörverket utförda asfaltisoleringen dragits ut till rörändarna
med resultatet att dessa måste upphettas till rödglödning för att avlägsna
asfaltmassan, så att faran för gasblåsor i svetsarna eliminerades.
Ingenjör H:s uppfattning var att den övervägande anledningen till
det dåliga svetsresultatet var ovannämnda brister i rörkvaliteten, så
mycket mer som med undantag för två veckor i september endast licensierade
svetsare använts. Vid utfört kontrollprov på AGA:s svetslaboratorium
hade det visat sig, att icke ens denna institution kunnat
prestera en fullgod svets med ifrågavarande rörmaterial.

3. Vid en följande okulärbesiktning av det utförda arbetet och befintligt
rörmaterial kunde utan svårighet ovannämnda brister verifieras i stor
utsträckning och disponent R. sade sig aldrig tidigare sett så omfattande
brister i ett rörmaterial. Detta ansåg han vara så mycket mer anmärkningsvärt
som han i sitt företags beställning till rörverket i Tjeckoslovakien
klart angivit kvalitetskravet till den internationellt vedertagna
normen DIN 2460.

4. Härefter fortsattes sammanträdet inomhus i fortifikationsförvaltningens
konlrollantkontor. Ingenjör N. redogjorde nu för omständigheterna vid
rörens leverans och arbetets påbörjande: Rörpartiet levererades den 14
augusti 1954 via fartyget »Värmland» genom en speditionsfirma i Norrköping
på uppdrag av leverantören. Vid mottagningen av godset hade
N. på för ev. reklamationer avsedd plats på mottagningsbevisets baksida
antecknat, att sprickor funnos i rörmuffarna, den enda del av rören,
som var åtkomlig för okulärbesiktning på grund av asfaltbestrykningen.
Svetsningsentreprenören påbörjade arbetet den 21 augusti 1954
och redan påföljande dag gjordes anmälan till rörleverantören och~till
FortF B om sprickor i muffarna.

5. Sedan sålunda de närmare omständigheterna betr. leverans, kvalitet och
hittills utfört arbete klarlagts, eiterlyste nu byråchef S. förslag till åtgärder
för att i fortsättningen eliminera de värsta olägenheterna. Ingenjör
H. framhöll, att man enligt hans åsikt kunde få ett godtagbart resultat
genom att skära bort muffarna och i förekommande fall så mycket
av rören, att synliga sprickor och lamineringar avlägsnades och
härefter avjämna rörändan samt värma densamma till god rödglödgning,
varigenom en hygglig stumsvets borde kunna erhållas. Vid svetsning
av rör i muff finns det nämligen stor risk för kvarstående springor,
där vatten kan samlas och åstadkomma korrosion.

49

6. Ingenjör L. framhöll, att han vid anbudsräkningen tagit reda på, att
muffrör skulle användas och därför förutsatt, att svetsmuffarna skulle
komma till användning. Ett förfarande som enligt ingenjör H. skulle
medföra ett betydande merarbete, särskilt som efter avskärning av muffen
ute på fältet det vore nödvändigt att avjämna rörändan med filning
för hand. Anliggningen mellan rör och muff kunde förbättras genom
smidning av muffen.

9. Disponent R. beklagade ännu en gång den enligt hans mening undermåliga
leveransen och meddelade, att han givetvis i sin tur skulle reklamera
rörpartiet hos sin leverantör. Utan att vilja frånsäga sig sin del
av ansvaret i det aktuella fallet framhöll han dock önskvärdheten av
mera preciserade leverans- och kvalitetsbestämmelser än vad fortifikationsförvaltningen
i detta fall föreskrivit. Vidare ville han för sin del
rekommendera skarvning med stumsvets för oljeledmngarna, varvid
dock för detta ändamål utformade rör borde begagnas med bearbetade
och avfasade rörändar för erhållande av fullgoda svetsskarvar.

12. Efter det interna sammanträdet inom fortifikationsförvaltningen meddelade
byråchef S.

att arbetet skulle fortsättas med avskärning av rormuffarna och skarvning
med stumsvets, varvid särskilt skulle tillses, att defekta rördelar
kapades bort,

att röntgenprovningen skulle fortsätta med ca var fjärde skarv tills
vidare,

att konstaterade »ettor» skulle göras om samt

att reklamation av rörpartiet skulle utformas på så sätt, att fortifikationsförvaltningen
komme att göra leverantören ansvarig för de extrakostnader,
som uppstått och skulle uppstå för ämbetsverket med
anledning av rörens kvalitetsbrister.

Den 16 november 1954 tillställde fortifikationsförvaltningen rörleverantören
en reklamationsskrivelse, vari meddelades att de levererade stålmuffrören
befunnits bristfälliga och att de icke motsvarade uppställda fordringar.
Fortifikationsförvaltningen förbehöll sig rätt att av leverantören
kräva ersättning för de extra kostnader som kunde komma att påföras ämbetsverket
till följd av bristfälligheterna.

I samband med och efter sammanträdet den 7 oktober 1954 utfärdade
fortifikationsförvaltningen erforderliga anvisningar till svetsningsentreprenören,
varigenom rörpartiets olägenheter från svetsningssynpunkt så långt
möjligt kompenserades. Svetsningsorbetet slutbesiktigades den 7 september
1955 och garanlibesiktigades den G september 1957 utan anmärkning. Rörledningen
togs i drift den 15 september 1955.

Den 3 juli 1957 tillskrev fortifikationsförvaltningen leverantören och preciserade
sina krav på ersättning för de ovan nämnda merkostnaderna, vilka
enligt ämbetsverkets beräkningar uppgick till 33 416 kronor, varav för
utbytesrör 7 838 kronor. I skrivelsen framhöll fortifikationsförvaltningen
bl. a. följande.

4 Rev. berättelse ang. statsverket är 1962 I.

50

Samtliga de fackmän som inspekterat rören ha varit eniga om att kvaliteten
av partiet, i synnerhet viss del av detsamma, varit så underhaltig att
kontrollen av rören innan de avsändes från tillverkaren måste varit mycket
slapp. Detta är dess mer anmärkningsvärt eftersom det tjeckoslovakiska
rörverk, som tillverkat rören, synes vara relativt stort.

Från Eder sida, i egenskap av leverantör, har heller icke någon erinran
gentemot anmärkningarna kunnat presteras, utan har Ni varit fullt enig
med förvaltningen om berättigandet av reklamationen.

Vid mottagandet av rören gjordes endast en okulär besiktning och först
efter nedläggningen konstaterades att läckor förefunnos. Avsevärda kostnader
ha erlagts för uppgrävning och åter nedläggning av rören, för fastställande
av den exakta placeringen av läckorna, för utbyte av defekta rör,
för extra provtryckningar samt för efterasfaltering av rörskarvarna.

Efter det ytterligare underhandlingar ägt rum med leverantören torde ha
klarlagts, att fortifikationsförvaltningen på grund av leveransbestämmelsernas
utformning icke kunde göra anspråk på större skadestånd än kostnaden
för utbytesrören, d. v. s. 7 838 kronor. En överenskommelse träffades
också i juli 1957 om att leverantören skulle utgiva detta skadestånd.
Fortifikationsförvaltningen förband sig därvid å sin sida att icke resa några
ytterligare krav mot leverantören beträffande den ifrågavarande rörleveran -

Revisorerna har från fortifikationsförvaltningen inhämtat nedanstående
uppgifter om de kostnader som hittills nedlagts på de här berörda oljeledningarna.

sen.

Kostnader för nedlagda oljeledningar 1955—56

Rörledningar mtrl
Yttre oljeledningsarbeten
Röntgenkontroll (TRC)
Rörgravsschakt
Diverse arbeten
Adm m m

130 300
61 000
6 820
52 000
25 600
34 280

310 000

Kompensatorer
Regleringsmassor
Skyddsrör

Röntgenkontroll (TRC)

Extraarbeten

Ras i ledningsgravar

Kostnader för nedlagda oljeledningar 1961—62
Nedläggning av oljeledningar inkl. mtrl 403 000

7 900
3 000
66 000
35 000
56 000
25 000

595 900

51

Reducering p g ct krav på ökad distributionskapacitet
8" ledning inkl schakt och nedläggning -

Kostnader p g a oljeläckage
Provtryckning
Ny vattenledning
Schakt m m
Arbeten med brunn
Diverse kostnader, bevakning m m
Adm ca 3 % (IV. milo)

S:a extraarbeten 512 400

Av uppgifterna framgår att den totala investeringen t. o. m. budgetåret
1961/62 uppgått till i runt tal 1 115 000 kronor. Fortifikationsförvaltnmgen
har beräknat att av nämnda belopp ca 512 400 kronor belöper sig på
extraarbeten till följd av bl. a. oljeläckagen. Till sistnämnda belopp skall
emellertid läggas det skadeståndskrav som arrendatorn på Västerbyholm
riktat mot kronan för de skador som vållats av läckagen. Som tidigare
nämnts uppgick detta krav ursprungligen till 360 000 kronor. Genom en i
augusti innevarande år träffad förlikning har det emellertid reducerats till
260 000 kronor, vilket belopp redan utbetalats till arrendatorn. Kronan har
i förlikningsavtalet dessutom förbundit sig att till arrendatorn utbetala
8 000 kronor per år under tre år. Kronans sammanlagda merkostnader till
följd av oljeläckagen torde således hittills ha uppgått till omkring 800 000
kronor.

Revisorernas uttalande. Genom ett med Norrköpings stad år 1950 träffat
avtal tillerkändes fortifikationsförvaltningen rätt att på den av staden ägda
jordbruksfastigheten Västerbyholm nedlägga oljeledningar för distribution
av oljor från stadens oljelagringsanläggning i Ramshäll till en av försvaret
planerad distributionscentral vid Rosendal. Jordbruksdriften på Västerbyholm
är alltsedan år 1947 av staden upplåten till en arrendator.

Utan att arrendatorn på förhand underrättades härom, påbörjade fortifikationsförvaltningen
arbetet med nedläggande av oljeledningarna i augusti
1954, då rör kördes ut på nysådda fält och på fält med växande gröda. Arbetet
upphörde emellertid efter någon tid och återupptogs först på våren
påföljande år. Avbrottet hade till följd att den grav som grävts för rören
till en del rasade samman under vintern. På hösten 1955 var arbetet med
rörledningen slutfört, och ledningen togs i bruk den 15 september samma år.

Redan första året uppstod läckor på ledningarna, och svåra läckage inträffade
också under de närmast följande åren. Betydande skador åsam -

—290 000

305 900 305 900

57 273

58 376
34 189

24 231

25 946

6 486_

206 500 206 500

52

kades härigenom Västerbyholms marker. Då även gårdens vattentäkter
blivit starkt petroleumbemängda förbjöd hälsovårdsnämnden deras användning,
och för att förhindra explosion täcktes dagvattenbrunnarna med grus.
Gårdens vattenförsörjning ordnades till en början genom vattentransporter
med tankvagn. Sedermera lades på kronans bekostnad ledningar från stadens
vattenledningsnät till gården. Efter det att genom sistnämnda åtgärd
gårdens vattenfråga lösts, byggde fortifikationsförvaltningen för en kostnad
av ca 2d 000 kronor en ny brunn på gården i närheten av en redan förorenad
brunn. En tid efter det den nya brunnen färdigställts utfärdade
hälsovårdsnämnden förbud för dess användning, enär vattnet var starkt
oljefoi orenat. Brunnen ar fortfarande icke i brukbart skick.

Förekomsten av petroleum i gårdens marker och brunnar medförde att

som'' f7m S f fÖrSä™radeS’ med bL a'' »8 mjölkproduktion

Z J i ! tvin§ades arrendatorn att nedslakta hela djurbesättningen,
och jordbruket har därefter bedrivits kreaturslöst.

till de r r , ^''S m t0rde dCt ha Stätt klart> att huvudorsaken

till de standiga lackagen varit allvarliga brister i fråga om såväl godskvali e

som måttoleranser i det rörparti som kommit till användning. Nämnda

parti, som ar av tjeckoslovakisk tillverkning och av fortifikationsförval!-

röleennUPPt n dCS 1 19M från Ctt SV6nSkt företa8. underkastades

rontgenkon rol av en specialfirma i oktober 1954. Därvid konstaterades

..'' 3‘ att valsfel 1 form av valsveck av varierande djup förefanns i de flesta
rören och att i ett par fall genomgående sprickor uppstått. Vidare framkom
att godstjockleksvariationer på mellan 3.0 och 5.5 mm icke var sällsynta.

Med anledning av vad vid röntgenkontrollen uppdagats upptog fortifikationsforvaltmngen
forhandlingar med leverantören i syfte att göra denne
ekonomiskt ansvarig för de extra kostnader som åsamkats ämbetsverket till
foljd av rörens kvalitetsbrister. I skrivelse till leverantören i juli 1954 preciserade
fortifikationsförvaltningen sina krav till i runt tal 33 000 kronor.
Ämbetsverket framhöll i skrivelsen, att samtliga de fackmän som inspekterat
roren vant eniga om att kvaliteten av partiet, i synnerhet viss del därav,
vant så underhaltig att kontrollen av rören, innan de avsändes från tillverkaren,
maste ha varit mycket slapp. Ämbetsverket upplyste i sammanhanget,
att det vid mottagandet av rören endast hade gjorts en okulär
besiktning och att det först efter nedläggningen konstaterats att läckor
förefunnits. Avsevärda merkostnader hade därför uppkommit för bl. a. uppgrävning
och åter nedläggning av rören samt för fastställande av den exakta
placeringen av läckorna.

Sedan ytterligare underhandlingar ägt rum med leverantören medgav
denne ett skadestånd på i runt tal 8 000 kronor, vilket godkändes av fortifikationsförvaltningen.
Anledningen till att större skadestånd icke kunde
avkrävas leverantören torde ha varit, att fortifikationsförvaltningen i sam -

53

band med upphandlingen av rörpartiet icke tillräckligt preciserat leveransoch
kvalitetsfordringarna.

Såsom i det föregående nämnts yrkade arrendatorn på Västerbyholm i
stämningsansökan, som ingavs i början av innevarande år, skadestånd av
kronan med sammanlagt 360 000 kronor för de skador som vållats honom
till följd av läckagen. Sedermera har emellertid en förlikning kommit till
stånd, innebärande att arrendatorn av kronan ersättes med ett engångsbelopp
av 260 000 kronor jämte under tre år ytterligare 8 000 kronor per år.

Revisorerna har från fortifikationsförvaltningen inhämtat uppgift om de
merkostnader som hittills åsamkats kronan för de extraarbeten som varit
erforderliga på grund av oljeläckagen. Ämbetsverket har beräknat dessa till
ca V2 milj. kronor. Sammanlagt uppgår således kronans förluster vid de
här berörda arbetena till ca 800 000 kronor.

Vad som i detta ärende förevarit ger revisorerna — som beträffande ytterligare
detaljer får hänvisa till den i det föregående lämnade redogörelsen
— anledning uttala stark kritik mot det sätt på vilket fortifikationsförvaltningen
handlagt de med upphandlingen och nedläggningen av oljerören
sammanhängande arbetsuppgifterna. Det synes revisorerna således bl. a.
uppenbart, att en stor del av de uppkomna merkostnaderna förorsakats av
bristande noggrannhet från ämbetsverkets sida vid kontrollen av de levererade
rören samt av grov planlöshet vid reparationsarbetenas utförande.
Angivna förhållanden finner revisorerna så mycket mer anmärkningsvärda
som här är fråga om en anläggning av stort beredskapsintresse för försvaret.

54

§ 9

Viss drivmedelsanläggning i Västerås

I underdånig skrivelse den 2 december 1953 hemställde fortifikationsförvaltningen
om bemyndigande att i Västerås för i första hand Västmanlands
flygflottiljs räkning uppföra en drivmedelsanläggning med två cisterner
för lagring av 2 000 m3 flygfotogen, s. k. MC 75. Anläggningen kostnadsberäknades
till 800 000 kronor. I brev den 15 januari 1954 biföll Kungl.
Maj :t den gjorda framställningen.

Arbetena påbörjades i januari 1956 och slutfördes i enlighet med de ursprungliga
programhandlingarna i december 1958. I stort sett återstod då
endast en sista täthetskontroll samt kalibrering av cisternerna. Vissa revideringsarbeten
utfördes emellertid också under åren 1961 och 1962. I
anläggningen har hittills investerats sammanlagt i runt tal 1 656 000 kronor.

Anläggningen är byggd på sådant sätt att den skall kunna fyllas från
tankbåt och/eller järnvägsvagn. Drivmedlen skall sedan kunna genom rörledningar
pumpas från lagringsutrymmet till en inom flottiljområdet befintlig
distributionsanläggning.

Vid uppförandet av de i drivmedelsanläggningen ingående två cisternerna
har använts en speciell byggmetod, som brukar benämnas FortF-systemet.
I detta sammanhang må erinras om att riksdagens revisorer i sin år
1960 avgivna berättelse ifrågasatte denna metods användbarhet vid byggande
av anläggningar av här berörd art. Revisorerna föreslog därför att metoden
skulle närmare undersökas av särskilt tillkallad opartisk expertis.
Fn sådan undersökning kom också till stånd med resultat att metoden utdömdes
såsom oanvändbar för ifrågavarande ändamål. Även sprängämnesinspektionen
avstyrkte ett fortsatt byggande av cisternanläggningar enligt
FortF-systemet. Inspektionen ansåg t. o. m att det icke var praktiskt möjligt
att reparera eller modifiera de enligt detta system redan byggda cisternerna,
så att de för framtiden kunde bli brukbara.

Med hänsyn till vad som vid nyssnämnda utredning framkommit klarlädes
det inom fortifikationsförvaltningen under år 1961, att bl. a. den i
detta sammanhang aktuella drivmedelsanläggningen måste förses med helt
nya, fristående cisterner för att kunna användas för lagring av drivmedel
av den typ, MC 77, som flygvapnet alltsedan år 1956 använder. Kostnaderna
för en sådan revidering av anläggningen har av fortifikationsförvaltningen
beräknats till följande belopp.

55

Två nya friliggande cisterner samt målning enl. anbud.
Sammanlagt å 1 300 m3 volym.

Byggnadsarbeten; väg till anl:s tak, genombrytning av takvalv,
två överbyggnader för nya fläktar m. m.

Installationer för ny cisternventilation.

Rörlednings- och elinstallationskompletteringar.

Omläggning av inpumpningsledning samt rensning och provtryckning,
uppskattningsvis ca 150 000 kr, varav 50 000 kr
bekostas av staden enl. avtal. ca

Vägslinga, svivel och stängsel m. m.

Administration och oförutsett. _

Summa kronor

Kronor

400 000

90 000
40 000
80 000

100 000
80 000
160 000

950 000

Enligt vad fortifikationsförvaltningen uppgivit erhålles genom ovan angivna
åtgärder icke något skydd för eventuella inre explosioner. Kommer
sådant skydd att krävas av sprängämnesinspektionen, måste ytterligare genomgripande
byggnadsåtgärder vidtagas till en kostnad som kan beräknas
uppgå till över 100 000 kr.

Som förut nämnts var avsikten ursprungligen att drivmedlen från lagringsanläggningen
skulle pumpas genom rörledningar till en inom flottiljområdet
belägen distributionsanläggning. Dessa rörledningar, som redan är
färdigställda, har av fortifikationsförvaltningen dragits genom den s. k.
Badelundaåsen, som utgör Västerås stads vattentäkt. Fortifikationsförvaltningen
anser emellertid i dagens läge, att rörledningarna vid en eventuell
iståndsättning av lagringsanläggningen icke längre bör komma till användning
utan att distributionen av drivmedlen mellan anläggningen och flottiljen
i stället bör ordnas genom tankbilstransporter. Enligt ämbetsverkets
mening skulle nämligen, därest läckage uppstode : ledningarna, Västerås
stads vattenförsörjning allvarligt hotas och stora skadeståndsanspråk i anledning
härav kunna resas mot kronan från stadens sida.

Fortifikationsförvaltningen har upplyst att, när flygvapnet år 1956 övergick
från drivmedel av typ MC 75 till jetbensin av typ MC 77, det sistnämnda
drivmedlets egenskaper till en början icke var tillräckligt kända
i alla avseenden. MC 77 bedömdes således ända fram till år 1958 vara från
lagringssynpunkt jämförligt med vanlig bensin. Icke förrän efter den s. k.
Moheda-katastrofen i juli 1958 blev det allmänt känt, att det nya bränslet
var betydligt mera cxplosionsfarligt än tidigare använda bränslesorter, och
det var först efter de utredningar som blev en följd av nämnda olycka som
fortifikationsförvaltningen efter hand hade möjlighet att mera precisera
de principer efter vilka försvarets redan befintliga anläggningar för lagring
av drivmedel borde kompletteras och byggas om (revideras).

I enlighet med nyssnämnda principer utförde fortifikationsförvaltningen
åren 1961 och 1962 vissa revideringsarbeten på anläggningen. Arbetenas
art och kostnaderna härför framgår av nedanstående uppställning.

56

Invallning med stängsel, bensinavskiljare och omläggning ronor

av dräneringsavlopp till denna. Ny byggnad för elcentral m. m. 122 404

Nya sug- och påfyllningsledningar i cisternerna m. m. 18 695

Ändring och komplettering av vent.-installationerna. 19 910

Flyttning av elcentral m. m. 3g 325

Installation av kolsyresprinkler. 10 160

Kompl. av dräneringsbrunn. 4 57g

Summa kronor 214 071

År 1960 träffades mellan fortifikationsförvaltningen och drätselkammaren
i Västerås ett avtal om försäljning till staden av det av flygvapnets
centrala skolor utnyttjade kasernetablissementet jämte huvuddelen av den
av skolorna disponerade marken. Enligt vad revisorerna inhämtat skall
staden upplåta stora delar av den inköpta marken, som ligger i omedelbar
närhet till försvarets ovannämnda drivmedelsanläggning, till bostadsbebyggelse,
och ett preliminärt förslag till stadsplan för området i fråga
har redan utarbetats.

Såsom tidigare framhållits kommer en revidering av här omhandlade
drivmedelsanläggning, som redan dragit en kostnad av närmare 1 660 000
kronor mot från början beräknade 800 000 kronor, att kräva en ytterligare
investering av omkring 1 miljon kronor. Med hänsyn bl. a. härtill och då
olägenheter kommer att vidlåda anläggningen även efter en fullständig revidering,
har fortifikationsförvaltningen på senaste tid kommit till den
uppfattningen, att planerna på att söka göra anläggningen användbar för
lagring av MG 77 helt bör uppges och att man i stället för ändamålet bör
bygga nya cisterner på ett annat område i Västerås stads närhet. Ett
starkt motiv härför är också enligt fortifikationsförvaltningens mening,
att det på grund av brand- och explosionsriskerna icke är lämpligt att bibehålla
en drivmedelsanläggning av ifrågavarande typ mitt inne i ett blivande
bostadsområde. Kostnaderna för att bygga helt nya cisterner med
en lagringsvolym av 1 300 m3 har av ämbetsverket beräknats till ungefär
följande belopp.

Kronor

13 st. 100 m3 cisterner jämte betongkassun m. m. 570 000

Tappningsbrunnar, ledningar, vägar och stängsel. 110 000

Pumpstation jämte installationer. 50 000

Framdragning av elkraft. 20 000

Administration och oförutsett. 1 ko nnn

Summa kronor 900 000

Revisorernas uttalande. Med stöd av Kungl. Maj.ds bemyndigande byggde
fortifikationsförvaltningen under åren 1956—1958 i närheten av Västerås
stad en anläggning för lagring av drivmedel för i första hand Västmän -

57

lands flygflottiljs räkning. I anläggningen, som kostnadsberäknades till
800 000 kronor, har hittills investerats i runt tal 1 650 000 kronor. Av sistnämnda
belopp belöper sig närmare 215 000 kronor på vissa revideringsarbeten
som utförts så nyligen som under åren 1961 och 1962. Anläggningen
har alltsedan den uppfördes stått helt outnyttjad.

Den främsta anledningen till sistnämnda förhåliande är att fortifikationsförvaltningen
vid uppförandet av drivmedelsanläggningen tillämpat
en byggnadsmetod — det s. k. FortF-systemet — som från bl. a. säkerhetssynpunkt
visat sig oanvändbar och som, sedan riksdagens revisorer i sin
år 1960 avgivna berättelse förordat en opartisk undersökning av metodens
användbarhet, numera utdömts av sprängämnesinspektionen. För närmare
detaljer i denna fråga torde få hänvisas till § 7 i nyssnämnda berättelse.

Fortifikationsförvaltningen har räknat med att, om drivmedelsanläggningen
över huvud skall kunna tas i bruk för sitt ändamål, ytterligare investeringar
måste göras i anläggningen till ett sammanlagt belopp av omkring
1 miljon kronor. Bl. a. skulle två nya friliggande cisterner behöva
byggas och en ny cisternventilation installeras. Vidare måste rörledningsoch
elinstallationerna kompletteras samt en omläggning av inpumpningsledningen
göras.

Även om här nämnda revideringsarbeten skulle komma till stånd finner
man det inom fortifikationsförvaltningen numera tveksamt, om anläggningen
är lämpad för lagring av drivmedel av den typ — MC 77 — som
sedan år 1956 användes inom flygvapnet. Ämbetsverkets tveksamhet torde
ha sin grund i bl. a. följande två omständigheter.

Avsikten är att det i drivmedelsanläggningen lagrade bränslet genom
rörledningar skall pumpas till en inom Västmanlands flygflottiljs område
belägen distributionscentral. Rörledningarna har av fortifikationsförvaltningen
dragits genom den s. k. Badelundaåsen, som utgör Västerås stads
vattentäkt. Riskerna för läckage i ledningarna med åtföljande svåröverskådliga
skadeverkningar på stadens vattenförsörjning och därav föranledda
eventuella skadeståndskrav mot kronan bedömes av ämbetsverket i
dagens läge så stora, att ledningssystemet enligt ämbetsverkets mening i
framtiden icke bör utnyttjas, utan distributionen av drivmedlen i stället
ordnas genom tankbilstransporter. Självfallet uppkommer genom sistnämnda
distributionssätt avsevärda merkostnader för kronan.

Västerås stad har vidare för avsikt att till bostadsbebyggelse upplåta
mark i omedelbar närhet till anläggningen. Marken har tidigare tillhört
kronan men överläts år 1960 till Västerås stad genom ett mellan fortifikationsförvaltningen
och staden samma år träffat avtal. Ämbetsverket har
numera kommit till den uppfattningen, att det är förenat med stora risker
att bibehålla drivmedelsanläggningen mitt inne i det blivande bostadsområdet.

Enligt vad revisorerna inhämtat kände fortifikationsförvaltningen från

58

början icke till att drivmedlet MC 77 från explosionssynpunkt är betydligt
farligare än vanliga drivmedel. Detta klarlades först efter de utredningar
som följde på den år 1958 inträffade s. k. Moheda-olyckan. Ämbetsverket
kom då till insikt om att omfattande revideringsarbeten krävdes
på samtliga de drivmedelsanläggningar som uppförts enligt FortF-systemet.

Fortifikationsförvaltningens handläggning av förevarande ärende ger enligt
revisorernas mening anledning till stark kritik från såväl ekonomiska
som andra synpunkter.

Redan den omständigheten att drivmedelsanläggningen hittills kostat
statsverket mer än det dubbla av det av fortifikationsförvaltningen från
början beräknade beloppet, 800 000 kronor, anser revisorerna i hög grad
anmärkningsvärd. Då härtill kommer att, såsom tidigare nämnts, ytterligare
investeringar på sammanlagt omkring 1 miljon kronor erfordras
för att anläggningen skall bli brukbar för sitt ändamål, har enligt revisorernas
uppfattning saken kommit i ett sådant läge, att en närmare undersökning
på lämpligt sätt bör göras för att få objektivt klarlagt orsakerna
till kostnadsstegringarna och ändamålsenligheten av att satsa ytterligare
medel på anläggningen.

Revisorerna kan vidare icke underlåta att uttrycka sin förvåning över
att fortifikationsförvaltningen ansett det försvarbart att framdraga rörledningarna
för bränsledistributionen genom ett för oljeläckage så känsligt
område som Västerås stads vattentäkt. Ämbetsverket har, som nyss sagts,
numera självt kommit till den uppfattningen, att rörledningssystemet med
hänsyn till riskerna för katastrofskador icke bör komma till användning.
Allt tyder därför på att de dyrbara rörledningarna och arbetet med nedläggandet
av dem aldrig kommer att kunna nyttiggöras av statsverket.

Genom den år 1960 till Västerås stad gjorda försäljningen av det intill
drivmedelsanläggningen belägna markområdet, vilket inom kort kommer
att upplåtas till bostadsbebyggelse, har fortifikationsförvaltningen själv bidragit
till att tillskapa en situation, som enligt ämbetsverkets egen uppfattning
utgör ett viktigt skäl för en radikal omprövning av hela frågan om
drivmedelsanläggningens placering. Revisorerna anser att sistnämnda omständighet
bort ingående diskuteras med staden i samband med bl. a. bestämmandet
av köpeskillingen för det ifrågavarande markområdet.

Revisorerna vill slutligen framhålla, att det från beredskapssynpunkt
är ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter att Västmanlands flygflottiljs
drivmedelslagringsproblem, trots att nära tio år förflutit sedan de aktualiserades,
av här nämnda orsaker ännu icke fått en tillfredsställande lösning.

59

Socialdepartementet

§ 10

Tidskriften Sociala Meddelanden

Enligt den för socialstyrelsen gällande instruktionen (SFS 1957:416) har
styrelsen bl. a. till ämbetsuppgift att bedriva social upplysningsverksamhet.
Ett led i denna verksamhet är utgivningen av tidskriften Sociala Meddelanden.
Denna har utkommit sedan början av 1900-talet och hade ursprungligen
namnet Meddelanden från kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik,
vilket angav tidskriftens innehåll. När avdelningen för arbetsstatistik
utbröts ur kommerskollegiet och förlädes till socialstyrelsen, överfördes
även tidskriften dit, varvid namnet ändrades till Sociala Meddelanden. Tidskriften
innehöll ända in på 1940-talet rent officiella översikter av i huvudsak
periodisk karaktär, bl. a. ett arbetsmarknadsavsnitt med detaljerad statistik
över sysselsättning och löner, verksamheten vid arbetsförmedlingarna,
arbetslösheten och byggnadstillstånden. Efter arbetsmarknadsstyrelsens tillkomst
redigerades och bekostades detta avsnitt av arbetsmarknadsstyrelsen
ända fram till årsskiftet 1952—1953, då styrelsen fick en egen tidskrift, kallad
Arbetsmarknaden.

I Sociala Meddelanden nr 1/1953 aviserades som en betydelsefull nyhet
att arbetsmarknadsavsnittet i stort sett skulle försvinna ur tidskriften. (Arbetsmarknadsstyrelsens
nya tidskrift kom dock ej att innehålla denna detaljerade
statistik utan huvuduppgifterna publicerades även i fortsättningen
i Sociala Meddelanden.) Redaktionen förutskickade, att flertalet läsare skulle
betrakta det som en fördel att tidskriften befriades från en del av det
tyngande statistiska materialet. Redan några år dessförinnan hade redaktionen
börjat söka redigera tidskriften efter friare principer. Ett ökat utrymme
hade beretts åt signerade artiklar, som icke blott innefattade redogörelser
för faktiska förhållanden utan även återspeglade författarens egna
bedömningar och önskemål. Samtidigt hade det rent officiella materialet
komprimerats i så hög grad, att tidskriftens volym kunnat reduceras.

I nyssnämnda nummer av tidskriften sade sig redaktionen också vilja ta
tillfället i akt att framhålla, att redaktionen strävade efter att tidskriften
skulle bliva ett organ för allsidig upplysning och diskussion på det sociala
området, där de senaste decennierna medfört så genomgripande förändringar.
Tidskriften skulle alltså vara ett led i den upplysning i sociala frågor
som författningsenligt åvilade styrelsen.

Fem år senare, vid årsskiftet 1958—1959, togs ett nytt steg på den inslagna
vägen i och med att socialstyrelsen genomförde en omläggning av tidskriften
på så sätt att den uppdelades på två serier: Allmänna häftet och
Statistisk information.

60

Allmänna häftet är en fortsättning av tidskriftens tidigare allmänna artikelavdelning
rörande olika sociala frågor av allmänt intresse och skall utkomma
med åtta nummer per år (i genomsnitt 72 sidor per nummer). För
att tillgodose av läsekretsen framställda önskemål om information i vissa
ämnen har redaktionen samlat artiklar om sådana ämnen — åldringsvården,
socialhjälpslagen i praktiken, förvaltningsdomstolarna, försäkringsväsendet,
den sociala barnavården, fosterbarnsvården, ungdomsproblem etc.

till särskilda nummer. Socialstyrelsen har för revisorerna upplyst att
sådana specialnummer kräver ett omfattande arbete, varför planerade utgivningstider
icke alltid har kunnat hållas. Förskjutningar i utgivningstiderna
har även uppstått i samband med en omläggning av tidskriftens distribution.
Avsikten är emellertid att utgivningen av de åtta numren skall vara
tämligen jämnt fördelad över året.

Det statistiska materialet är i motsats till det allmänna artikelmaterialet
till större delen periodiskt återkommande och anses därför böra publiceras
regelbundet: varje månad, varje kvartal och varje år. Serien Statistisk information
utkommer med hänsyn härtill med ett nummer i månaden (i ett
omfång av 16—32 sidor per häfte).

Anledningen till omläggningen av Sociala Meddelanden har av socialstyrelsen
sammanfattats på följande sätt.

Socialstyrelsen har funnit behov föreligga av en tidskrift för allsidig upplysning
och diskussion på det sociala området. Att lägga upp en sådan tidskrift
så att den i likhet med Statistisk Information kan publiceras månatligen
på bestämd dag låter sig med nuvarande resurser svårligen göras.
Många läsare av tidskriften vid den tidpunkt, då uppdelningen på två serier
ännu icke skett, har förklarat, att de funnit det statistiska materialet
tynga innehållet i tidskriften till men för den allmänna artikelserien. Genom
uppdelningen har sist men icke minst skapats ett bättre utgångsläge för att
i samband med den förestående överflyttningen av utarbetandet av konsumentprisindex
samt av löne- och sysselsättningsstatistiken från socialstyrelsen
till statistiska centralbyrån — kunna överföra den statistiska informationen
till sistnämnda verk.

Revisorerna har mot bakgrunden av den omläggning som sålunda ägt
rum i fråga om tidskriftens redigering funnit det vara av intresse att inhämta
vissa uppgifter om tidskriftens ekonomi m. m. Det material som med
anledning härav ställts till revisorernas förfogande har i det följande sammanställts
på sådant sätt, att av tabell 1 framgår upplagans storlek och av
tabell 2 utgifter och inkomster.

61

Tabell 1

1957/58 1960/61 1961/62

411m.

häftet

Stat. inf.

Allm.

häftet

Stat. inf.

Helbetalande prenumeranter

1 170

2 700

1 876

2 097

1 490

Billighetsprenumeration för fackföre-ningar och socialinstitut

Gratisex. till verk, institutioner, legatio-

1 000

888

888

803

803

ner och internt bruk

2 260

1 280

1 621

1 198

1 597

Till lösnummerförsäljning och restupplaga

470

1 132

715

1 102-2 902

610

Av tabellen framgår bl. a. att antalet helbetalande prenumeranter steg
krattigt mellan budgetåren 1957/58 och 1960/61 för att under sist förflutna
budgetår väsentligt sjunka. Av tabellen kan även utläsas att antalet gratisexemplar
minskat kraftigt under senare år. Numera följes den principen, att
dylika exemplar utdelas endast till sådana myndigheter m. fl. som antingen
har en nära beröring med socialstyrelsens verksamhetsområde eller förser
styrelsens bibliotek med friexemplar av egna publikationer.

Tabell 2

Utgifter:

1957/58

1960/61

1961/62

Tryckning (inkl. klichéer, särtryck, bindning m. m., expediering)

84 086

114 370

104 760

Honorar (artiklar, foton)

12 980

12 554

17 323

Redaktör (lön)

14 862

22 572

24 834

Kanslibiträde (lön)

10 330

12 768

14 240

övertidsersättning

—

8 788

2 663

Extra utgifter (korrekturläsning, översättning m. m.)

1 715

4 093

2 115

123 973

175 145

165 935

Inkomster:

18 000

150 357

110 589

Underskott:

105 973

24 788

55 346

Till de i tabellen lämnade uppgifterna har socialstyrelsen
följande kommentarer.

lämnat

bl. a.

Såsom framgår av uppställningen är kostnaderna för tidskriften åtskilligt
större under budgetåret 1960/61 än under budgetåret 1957/58. Denna
kostnadsökning sammanhänger givetvis till viss del med omläggningen.
Även andra faktorer spelar emellertid härvid en stor roll. Upplagan av tidskriften
har ökat. Tryckningskostnaderna har stigit som en följd av höjda
arbetslöner. Omsättningsskatten på tryckningskostnaderna har tillkommit.
De statliga lönerna har ökat o. s. v.

Den största betydelsen i detta sammanhang måste dock tillmätas den
omständigheten, att de ökade utgifterna motsvaras av en högst betydande
ökning av inkomsterna. Den nya uppläggningen av tidskriften och en under
senaste budgetår bedriven ackvisitionsverksamhet har resulterat i en
väsentlig ökning av inkomsterna för tidskriften. Socialstyrelsen har vidare
under innevarande år (1961/62) övertagit distributionen av tidskriften från
AB P. A. Norstedt & Söner. För styrelsens del har detta inneburit en ökning
på utgiftskontot. Även denna ökning på utgiftskontot har emellertid resul -

62

terat i en icke oväsentlig ökning av inkomsterna för tidskriften. AB P. A.
Norstedt & Söner har nämligen i ersättning för distributionen betingat sig en
provision på 33 1/3 procent av intäkterna på tidskriften. Denna provision har
avdragits vid bolagets redovisning av intäkterna till socialstyrelsen och har
därför ej redovisats såsom en särskild kostnad för tidskriften. Sedan socialstyrelsen
övertagit distributionen, utgår ej längre denna provision till bolaget
utan hela försäljningssumman kan upptagas såsom inkomst under posten
särskilda uppbördsmedel.

Socialstyrelsen upplyser vidare att i inkomsterna för budgetåret 1960/61
ingår en post om i runt tal 30 000 kronor, som hänför sig till försäljningen
under tidigare budgetår.

Vad beträffar uppgifterna för budgetåret 1961/62 omtalas att en del av
intäkterna hänför sig till dubbelnumret 1—2/1962, för vilket utgifterna
endast delvis redovisats i tabellen beroende på att fakturan för tryckningskostnaderna
kommit styrelsen till handa först efter utgången av budgetåret
1961/62.

Revisorernas uttalande. Som ett led i sin ämbetsuppgift att bedriva social
upplysningsverksamhet utger socialstyrelsen tidskriften Sociala Meddelanden.
Denna, som utkommit ända sedan början av 1900-talet, utges fr. o. m.
år 1959 i två serier, Allmänna häftet och Statistisk information. Det förstnämnda
är en fortsättning av tidskriftens tidigare allmänna artikelavdelning
rörande olika sociala frågor som anses vara av allmänt intresse och utkommer
med åtta nummer per år med i genomsnitt 72 sidor per nummer. Serien
Statistisk information omfattar ett nummer i månaden (16—32 sidor per
nummer).

Revisorerna har, såsom framgår av den föregående redogörelsen, från
socialstyrelsen inhämtat vissa uppgifter rörande tidskriftens upplaga, ekonomi
m. m. Härav framgår bl. a. att antalet prenumeranter kraftigt minskat
under senare tid. Medan antalet helbetalande prenumeranter å Allmänna
häftet under budgetåret 1960/61 var 2 700, hade detta antal under sistförflutna
budgetår sjunkit till i runt tal 2 100 eller med i runda tal 22 procent.
Samtidigt uppgick det framräknade underskottet å tidskriften till över
55 000 kronor; av skäl som ovan angivits torde det verkliga underskottet
vara icke oväsentligt större.

Även om det givetvis kan diskuteras om en tidskrift av denna karaktär
skall vara ekonomiskt självbärande, är den angivna utvecklingen icke tillfredsställande.
Revisorerna är medvetna om att man från socialstyrelsens
sida sökt att inom ramen för nuvarande utgivningsprinciper begränsa tidskriftens
kostnader och att ett energiskt ackvisitionsarbete när det bl. a.
gäller nya prenumeranter bedrivits. När tidskriften det oaktat visar ett försämrat
ekonomiskt resultat, torde det med hänsyn till de stigande utgifterna
för tryckning m. m. vara anledning att befara, att tidskriften i fortsätt -

63

ningen kommer att lämna ett än sämre ekonomiskt resultat, om icke särskilda
motåtgärder vidtages. Det är möjligt att en större personalinsats skulle,
trots de ökade kostnader som direkt följer därmed, kunna skapa förutsättningar
för en förbättring av tidskriftens ekonomi. Den i längden säkraste
och naturligaste utvägen härvidlag synes emellertid vara att söka begränsa
kostnaderna. Revisorerna har icke ansett sig böra närmare ingå på
de redigeringsprinciper som tillämpas, men med hänsyn till förekomsten av
även andra tidskrifter med likartat innehåll kan det bl. a. ifrågasättas, om
icke tidskriften skulle kunna ges en mindre omfattning än vad som varit
fallet under senaste år. Enligt revisorernas mening förefaller den i sin nuvarande
utformning över huvud väl påkostad. Genom minskat sidantal, enklare
papperssort, mindre antal klichéer m. m. torde kostnaderna kunna reduceras
icke oväsentligt och tidskriften utkomma mera regelbundet utan att
syftet ■— att sprida social upplysning — skulle behöva gå förlorat.

Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter finner revisorerna det
motiverat att en undersökning göres rörande principerna för tidskriftens
fortsatta redigering, omfattning m. m. Lämpligt synes vara att den utredningsman
som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 mars 1962 tillkallats
för att utreda och framlägga förslag rörande socialstyrelsens organisation
och som enligt sina direktiv bl. a. skall pröva styrelsens allmänna informationsverksamhet
får i uppdrag att därvid särskilt överväga den här
berörda frågan och framlägga de förslag som må vara påkallade.

Vad i det föregående anförts om önskvärdheten av att begränsa kostnaderna
för Sociala Meddelanden hänför sig i första hand till Allmänna häftet.
Vad angår Statistisk information förutsätter revisorerna, att frågan om innehållet
i detta häfte uppmärksammas vid den undersökning som statskontoret
f. n. bedriver rörande publiceringsformer och distribution av svensk
officiell statistik.

64

§ 11

TUlämpniiigen av bidragsförskottslagen

Den nu gällande lagen den 11 juni 1943 (nr 382) om förskottering av
underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslagen) ersatte den tidigare gällande
av år 1937. Den nuvarande lagen har vid flera tillfällen ändrats, varigenom
bl. a. kretsen bidragsberättigade vidgats och bidragens storlek ökats.
Bestämmelserna innebär i huvudsak följande.

Barn, vars fader eller moder enligt rättens beslut eller enligt avtal har att
till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utge underhållsbidrag
till barnet, är berättigat, därest den underhållsskyldige underlåter att betala
förfallet belopp, att av allmänna medel erhålla förskott å underhållsbidraget
(bidragsförskott), allt i den utsträckning och under de villkor som
anges i lagen.

Ansökning om bidragsförskott skall göras hos ordföranden i vederbörande
barnavårdsnämnd av den av barnets föräldrar som har vårdnaden om
barnet eller, om särskilt förordnad förmyndare finnes, av denne. Ansökning
må göras jämväl av bamavårdsman, därest sådan förordnats för barnet.
Ansökning, som skall avfattas enligt fastställt formulär, skall innehålla
nödiga upplysningar för utredande av barnets rätt till bidragsförskott
in. m.

Bidragsförskott beviljas för tiden fr. o. m. den månad under vilken förskottet
sökts samt, om den underhållsskyldige häftar i skuld för tidigare
förfallet bidrag, jämväl för tid varå sådant bidrag belöper, dock längst
fr. o. m. andra månaden före den under vilket förskottet sökts, och utgår,
om ej rätten till förskott skall upphöra tidigare, t. o. m. utgången av det
statliga budgetår som löper vid förskottets beviljande. Utan hinder härav
må dock barnavårdsnämnd under juni månad pröva ansökan om bidragsförskott
jämväl för tiden t. o. m. utgången av närmast följande budgetår.

Bidragsförskott utgår med det belopp som den underhållsskyldige jämlikt
rättens beslut eller enligt avtal är pliktig att utgiva till barnets underhåll,
dock högst med 996 kronor för år räknat.

Beviljat bidragsförskott utbetalas i regel månadsvis till den av barnets
föräldrar som har vårdnaden om barnet eller, om särskild förmyndare
förordnats, till denne.

Har faderskapet ej fastställts beträffande barn utom äktenskap, skall vid
tillämpningen av bidragsförskottslagen anses att fadern blivit ålagd att utgiva
underhållsbidrag till barnet med 996 kronor om året fr. o. m. den månad
under vilken barnet fyllt tre år t. o. m. dagen före den då barnet fyller
sexton år.

65

För lämnat bidragsförskott inträder den barnavårdsnämnd som utgivit
förskottet å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag
gentemot den underhållsskyldige. Så länge bidragsförskott utgår,
har den underhållsskyldige att till barnavårdsnämnden erlägga å förskottet
belöpande andel av underhållsbidragen, allt eftersom dessa förfaller till
betalning.

Om ej den underhållsskyldige efter förmåga fullgör den honom åvilande
betalningsskyldigheten, åligger det barnavårdsnämnden att utan dröjsmål
vidtaga erforderliga åtgärder för fordringens indrivande. I speciella
fall äger länsstyrelsen på framställning av barnavårdsnämnden eller av den
underhållsskyldige besluta, att återkravsrätten skall eftergivas. Barnavårdsnämnden
äger rätt att utan kostnad för nämnden erhålla polismyndighetens
biträde för att efterforska underhållsskyldig, hos vilken nämnden har
fodran på grund av utgivet bidragsförskott, liksom även för att utreda den
underhållsskyldiges förmåga att återgälda förskottet.

Barnavårdsnämnden bör bereda den som äger föra talan för barnet tillfälle
att i samband med återkrävande av bidragsförskott utkräva den del
av oguldna underhållsbidrag som må överskjuta bidragsförskottets belopp.

Utgift för bidragsförskott bestrides, i den mån ersättning ej kunnat uttagas
av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar av statsverket och till en
fjärdedel av den kommun vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Gottgörelse
av statsverket för utgivna bidragsförskott sökes av barnavårdsnämnden
hos länstyrelsen. Ansökning, avseende nämndens kostnader för
förskott som belöper å visst budgetår, skall göras före utgången av därnäst
följande budgetår. I vissa fall må dock ansökning upptagas till prövning,
även om den göres senare. Ansökning skall avfattas enligt fastställt formulär.

Sedan länsstyrelsen granskat ansökningen och införskaffat den ytterligare
utredning som må vara behövlig, har länsstyrelsen att, i den mån bidragsförskotten
befunnits beviljade och utbetalade i överensstämmelse med
föreskrifterna i lagen samt barnavårdsnämnden skäligen får anses ha fullgjort
vad den ålegat i fråga om åtgärder för förskottens återkrävande, bevilja
gottgörelse och utanordna beviljat belopp.

Har barnavårdsnämnden, efter det nämnden sökt gottgörelse av statsverket
för visst bidragsförskott, av den underhållsskyldige uppburit ersättning
för förskottet, åligger det nämnden att i samband med den ansökning
om gottgörelse för utgivna bidragsförskott som närmast därefter göres till
statsverket redovisa tre fjärdedelar av den uppburna ersättningen, dock
högst vad nämnden uppburit i gottgörelse av statsverket för förskottet.

Som framgår av förut återgivna bestämmelser bestrides utgift för bidragsförskott,
i den mån ersättning ej kunnat uttagas av den underhållsskyldige,
till tre fjärdedelar av statsverket och till en fjärdedel av den kommun

5 Rev. berättelse ang. statsverket är 1062 I.

66

vars barnavårdsnämnd beviljat förskottet. Statsverkets kostnad för ändamålet
belastar ett särskilt anslag under femte huvudtiteln, från vilket jämväl
numera s. k. utfyllnadsbidrag utgår. Anslagets rubrik är Ersättning till
barnavårdsnämnderna för bidragsförskott och utfyllnadsbidrag. Revisorerna
har från socialstyrelsen inhämtat uppgifter om storleken och belastningen
m. m. av detta anslag i fråga om bidragsförskotten. Uppgifterna härom
har sammanställts nedan.

Bidragsför-

Max.
belopp
för bidr.

skottsperiod

försk.

1/7 1955—30/6 1956

600

1/7 1956—30/6 1957

600

1/7 1957—30/6 1958

720

1/7 1958—30/6 1959

720

1/7 1959—30/6 1960

720

1/7 1960—30/6 1961

996

Belastar i
huvudsak
budgetåret

Anslag

Nettoutgift

1957/58

6 500 000

10 810 228

1958/59

9 500 000

9 893 160

1959/60

12 500 000

13 355 802

1960/61

14 500 000

15 457 451

1961/62

14 500 000

19 881 898

1962/63

20 500 000

Med anledning av att statsverkets utgifter för ifrågavarande ändamål således
starkt stigit under senaste år ansåg sig revisorerna böra inhämta vissa
uppgifter i ämnet från överståthållarämbetet och länsstyrelserna. De avsedda
uppgifterna var i huvudsak följande.

1. Antalet bidragsmottagare under budgetåren 1954/55, 1957/58, 1959/60
och 1960/61 (samtliga som under någon del av nämnda år mottagit bidrag).

2. Antalet barn med rätt till bidragsförskott under nämnda budgetår.

3. Antalet underhållsskyldiga som föranlett beslut om bidragsförskott
under nämnda budgetår.

4. Storleken av utav barnavårdsnämnderna utgivna bidragsförskott under
nämnda budgetår.

5. Vid utgången av nämnda budgetår utstående fordringar för underhållsskyldiga
till följd av utgivna bidragsförskott.

6. Antalet underhållsskyldiga som helt eller delvis erhöll bidragsförskott
under nämnda budgetår.

7. Storleken av belopp som ersatts av underhållsskyldiga under nämnda
budgetår.

Vid de underhandskontakter som revisorerna hade med vissa länsstyrelser
före utsändandet av dessa frågor framkom emellertid att de avsedda
frågorna icke kunde besvaras utan ett orimligt stort arbete, enär den tillgängliga
statistiken icke lämnade tillräckliga upplysningar i ämnet. Åt
samma ståndpunkt gav socialstyrelsen uttryck. Med anledning härav ansåg
sig revisorerna böra avstå från att utsända frågorna.

De statistiska uppgifter som nu — till komplettering av de i det föregående
återgivna — kan redovisas har hämtats från Statistisk årsbok för år
1961.

Antal mödrar med bidragsförskott
Antal barn med bidragsförskott
Utbetalda bidragsförskott, 1 000 kr.

Fäder som under året återbetalat bidragsförskott,
helt eller delvis
Återbetalat belopp, 1 000 kr.

07

1956

1957

1958

1959

Hela

riket

Lands-

bygd

Städer

42 874
55 936
25 615

47 571
61 718
29 892

49 617
65 805
36 153

52 752
69 022
38 576

18 388
23 520
12 635

34 364
45 502
25 941

32 209
12 379

34 504
14 661

38 181
17 596

39 279
18 925

12 655

5 876

26 624
13 049

Såsom framgår har antalet bidragsförskottsberättigade stigit under en
följd av år, och detta gäller icke blott i absoluta tal utan även — såsom
framgår av efterföljande sammanställning — i förhållande till hela an -

talet

barn i riket under 16 år.

Antalet barn med bidragsförskott

År

Totalt

i °/oo av hela antalet
barn under 16 år

1055

51 972

28,5

1956

55 936

30,4

1957

61 718

33,4

1958

65 805

35,7

1959

69 022

37,9

1960

74 262

42,0

Revisorerna avser att i det följande något belysa vissa bestämmelser i
bidragsförskottslagen, vilka är ägnade att administrativt betunga arbetet
med bidragsgivningen.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har upplyst, att ett betydande merarbete
orsakas av föreskriften om att bidragsförskott kan beviljas endast för
ett år i sänder. Beviljat förskott omsökes i regel, och med hänsyn till ärendenas
antal är tidsåtgången för den årliga omprövning som skall göras inom
barnavårdsnämnden betydande. Antalet omsökningar utgör i Stockholm
f. n. omkring 14 000 per år, och enbart omsökningsförfarandet beräknas
medföra en tidsåtgång av 5 000—6 000 arbetstimmar per år. Även för mödrarna,
som måste infinna sig på nämnden för att underskriva ansökan, medför
det nuvarande förfarandet — som också innebär att prästbevis måste
anskaffas varje år — stora olägenheter. Barnavårdsnämnden i Stockholm
tillämpar det tillvägagångssättet, att utskrift av omsökningarna verkställes
under tiden februari—april. Mödrarna kallas därefter att besöka barnavårdsnämnden
under maj. Beslutsättning av ärendena företages under
maj—juni, varefter dessa föredrages på sammanträde under juni månad.
Meddelande om besluten skall utsändas till den underhållsskyldiga genom
rekommenderat brev. Av olika skäl förekommer det att de underhållsskyldiga
— i kanske hälften av samtliga fall — icke hämtar ut de rekommenderade
breven utan dessa återställes till barnavårdsnämnden av posten,

68

varefter notering härom skall göras å barnavårdsnämndens handlingar.
Även övriga berörda parter aviseras om beviljat bidragsförskott, dock icke
genom rekommenderade brev.

Det anses att de kontrollåtgärder som skall vidtagas vid omsökning av
bidragsförskott lämpligen skulle kunna företagas under löpande budgetår,
varigenom ett betydande arbete skulle kunna inbesparas. Kontroller för
att konstatera, att förutsättningar för erhållande av bidragsförskott alltjämt
föreligger, företages f. ö. fortlöpande under budgetåret.

Uppgifter rörande antalet årliga omsökningsärenden i hela landet saknas.
I Stockholm är antalet — som ovan nämnts — omkring 14 000 och i Göteborg
omkring 6 000. Under år 1960 utgjorde sammanlagda antalet barn
med bidragsförskott i nämnda båda städer 27 procent av antalet i hela
landet eller i runt tal 20 000. Om man antager att antalet omsökningar proportionsvis
är lika stort i övriga delar av landet, innebär detta att i samband
med senaste budgetårsskifte förnyad bidragsförskottsansökan gjorts
beträffande praktiskt taget samtliga 74 000 barn med bidragsförskott.

Som ovan nämnts skall gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott
av barnavårdsnämnden sökas hos länsstyrelsen. Ansökan som avser
visst budgetår skall göras före utgången av därnäst följande budgetår
och avfattas enligt fastställt formulär. Detta s. k. statsverkskrav omfattar
samtliga under ett budgetår förekommande ärenden, där bidragsförskottet
icke till fullo ersatts av den bidragsskyldige. Till ansökningen skall fogas
bilagor, en för varje barn ansökningen avser, upptagande en detaljerad redovisning
av barnets bidragsförskottsärende. Även bilagan skall vara upprättad
enligt fastställt formulär. Numera har detta formulär samma utformning
som formuläret för enskilds ansökan hos barnavårdsnämnd om
erhållande av bidragsförskott. Därmed har vunnits att en del av bilagan
kan skrivas som genomslagskopia av förskottsansökningen.

I den mån under det budgetår statsverkskravet avser underhållsbidrag
influtit, vilka belöper på tidigare budgetår och delvis tillkommer statsverket
såsom återbetalning av tidigare beviljat statsbidrag, redovisas dessa underhållsbidrag
på en särskild bilaga.

Sedan ansökningen inkommit till länsstyrelsen skall denna granska varje
särskilt ärende med hänsyn till dels om förskottet beviljats och utbetalats
enligt bestämmelserna och dels om barnavårdsnämnden gjort vad på
den ankommer för att återkräva förskottet av den enskilde. Endast under
förutsättning att båda dessa villkor uppfyllts får statsbidrag beviljas. Där
så erfordras skall länsstyrelsen genom barnavårdsnämnden eller själv införskaffa
ytterligare utredning i ärendet. Den bidragspliktiges skyldighet
att ersätta utgivet bidragsförskott kvarstår i princip även efter det att statsverket
gottgjort barnavårdsnämnden för tre fjärdedelar av förskottet. Den
fortsatta indrivningsverksamheten är dock icke underkastad någon kontroll
från statens sida.

69

Som bestämmelserna om statsverkskravet är utformade, påkallar de en
detaljerad redovisning för och granskning av varje särskilt ärende och
medför därigenom stor arbetsbelastning för både barnavårdsnämnderna
och länsstyrelserna. Uppgifter saknas angående antalet statsbidragsärenden
i hela landet. Enbart hos Stockholms stads barnavårdsnämnd var emellertid
antalet sådana ärenden, avseende budgetåret 1960/61, omkring 11 400
och hos Göteborgs stads barnavårdsnämnd omkring 5 300. Länsstyrelsen i
Stockholms län har för samma budgetår mottagit ansökningar om gottgörelse
i 4 364 fall, länsstyrelsen i Södermanlands län i 1 676 fall och länsstyrelsen
i Västmanlands län i 2 323 fall. (I de tre sistnämnda fallen ingår
även ärenden angående utfyllnadsbidrag.) Stockholms barnavårdsnämnd
beräknar att omkring 5 900 arbetstimmar åtgått under senaste år för statsbidragsansökningarna.
Barnavårdsnämndernas arbete med statsbidragsansökningarnas
iordningsställandc sammanfaller 1. ö. vanligen till tiden med
de i det föregående behandlade omsökningarna.

Enligt gällande bestämmelser bör barnavårdsnämnden bereda den som
äger föra talan för barnet tillfälle att i samband med återkrävande av bidragsförskott
utkräva den del av oguldna underhållsbidrag som må överskjuta
bidragsförskottets belopp. Barnets egen fordran mot den bidragsskyldigc
kan hänföra sig dels till löpande månad (underhållsbidraget är
exempelvis fastställt till 125 kronor och bidragsförskottet utgår med 83
kronor i månaden) och dels till förfluten tid. Finns barnavårdsman förordnad
för barnet, vilket torde vara fallet i flertalet bidragsförskottsärenden,
är det i regel denne som driver in underhållsbidraget för såväl barnavårdsnämndens
som barnets räkning. Skötes kravet mot den bidragsskyldige
icke av en barnavårdsman, brukar det i regel vara ordnat så, att barnavårdsnämnden
handhar både sitt eget och — med fullmakt från vårdnadshavaren
— barnets krav. Influtna medel fördelas av barnavårdsmannen
eller barnavårdsnämnden mellan barnet och nämnden i förhållande till
vars och ens fordran. Ett par exempel må åskådliggöra innebörden av vad
nu sagts.

a) Underhållsbidraget är 125 kronor i månaden. Bidragsförskott utgår
med 83 kronor i månaden. Från den underhållsskyldige inkommer under
en viss månad 75 kronor. Av detta belopp får barnavårdsnämnden

(8?]2:75 ~) kronor och barnet |. ~^t)_=~j 2a,2 kronor.

b) Underhållsbidraget är 125 kronor i månaden. Bidragsförskott utgår
med 83 kronor i månaden. Under viss månad inflyter 165 kronor, varav 125
kronor utgör löpande underhållsbidrag och 40 kronor avbetalning på skuld.
Av det löpande underhållsbidraget får nämnden 83 och barnet 42 kronor.
De 40 kronorna fördelas mellan nämnden och barnet i förhållande till deras
fordringar för tidigare förfallna bidrag, i den mån fordringarna icke är

70

preskriberade. Därvid är dock att beakta, att belopp soin uttagits genom införsel
icke torde få användas för att täcka sådana fordringar som med hänsyn
till deras ålder icke kan uttagas genom införsel. Enligt införsellagen kan
införsel erhållas endast för sådana bidrag som förfallit till betalning högst
ett år innan införselbeslutet meddelades.

Fördelningen av influtna medel mellan barnavårdsnämnden och barnet
bereder ofta svårigheter och är tidsödande. Särskilt gäller detta när fråga är
om fördelning som kan hänföra sig till äldre fordringar. I sådana fall kan
det inträffa att mer än en barnavårdsnämnd har anspråk på del i det influtna
beloppet —- för utgivna bidragförskott eller för samhällsvårdskostnader.
Fel torde begås i icke ringa utsträckning. Till barnavårdsnämndernas
hjälp utges av blankettförlagen särskilda fördelningstabeller. Dessa
torde emellertid huvudsakligen underlätta fördelningen av löpande underhållsbidrag.

Ej sällan förekommer fall, där icke någon av föräldrarna har den rättsliga
vårdnaden om barnet utan denna är anförtrodd åt en särskilt förordnad
förmyndare. Båda föräldrarna kan i dylika fall vara ålagda att betala
underhållsbidrag. Enligt gällande praxis kan då bidragsförskott utgå
samtidigt pa bada föräldrarnas bidrag men icke med högre belopp sammanlagt
än med det i lagen stadgade maximibeloppet, f. n. 83 kronor i månaden.
Administrationen kan i dylika ärenden erbjuda svårigheter. Ofta händer
sålunda att bidragsförskottet på faderns underhållsbidrag skall beviljas
av en barnavårdsnämnd och bidragsförskottet på moderns bidrag av
en annan. Om underhållsbidragens sammanlagda belopp för månad överstiger
83 kronor, uppstår frågan hur stort belopp var och en av nämnderna
skall bevilja. Huvudregeln synes böra vara, att varje nämnd åtager sig så
stor del av det maximala förskottet, 83 kronor, som motsvarar den ahdel i
det sammanlagda underhållsbidraget som det av nämnden förskotterade
bidraget utgör. Följande må åskådliggöra innebörden av vad nu anförts:

Exempel: Faderns underhållsbidrag är 70 kronor och moderns 40 kronor
i månaden. Bidragsförskott på faderns bidrag skall beviljas av A. barnavårdsnämnd,
förskott på moderns bidrag av B. barnavårdsnämnd. A. bar 70

X 83

navårdsnämnd synes böra bevilja —^— = 52,82 kr. i månaden och B.

40 X 83

barnavårdsnämnd —= 30,18 kr. i månaden.

Det kan emellertid hända, att när bidragsförskott sökes exempelvis på
moderns underhållsbidrag förskott redan utgår på faderns bidrag. Storleken
av det nya förskottet bestämmes då av hur stor del av maximibeloppet,
83 kronor i månaden, som icke är utnyttjad för det redan beviljade förskottet.
Stadgandet i 12 § 3 mom. bidragsförskottslagen torde förhindra
jämkning av detta.

71

Exempel: Faderns underhållsbidrag är 70 kronor och moderns 40 kronor
i månaden. Bidragsförskott på faderns bidrag utgår från A barnavårdsnämnd
med 70 kronor i månaden, när förskott på moderns bidrag sokes
hos B. barnavårdsnämnd. Förstnämnda förskott torde böra utgå oforandrat
till periodens slut, och det sistnämnda förskottet beviljas med
(83—70 = ) 13 kronor i månaden.

Det kan också inträffa, att bidragsförskott beviljas samtidigt på båda
underhållsbidragen men för delvis olika tider. Det torde då bil nödvändigt
för någon av nämnderna att bevilja olika belopp per månad för olika delar
av förskottsperioden.

Exempel: Faderns underhållsbidrag är 70 kronor och moderns 40 kronor
i månaden. Barnavårdsnämnderna i A. och B. kommuner mottager samtidigt
den 20 april, ansökningar om bidragsförskott, den förra pa faderns
och den senare på moderns bidrag. Rätt till bidragsförskott på faderns bidrag
föreligger för tiden 1/2—30/6, rätt till förskott på moderns bidrag för

tiden 1/4_30/6. A. barnavårdsnämnd synes böra bevilja 70 kr./mån. for ti 70

X 83

den 1/2—31/3 och -= 58,82 kr. i mån. för tiden 1/4—30/6. B. barna 40

X 83 . ...

vårdsnämnd synes böra bevilja TTn- = 30)18 kr- 1 man- for tulen

1/4—30/6.

Revisorernas uttalande. Möjligheten att utfå bidragsförskott innebär, att
det allmänna i viss omfattning åtagit sig att garantera, att barnen kommer i
åtnjutande av de underhållsbidrag som deras föräldrar är skyldiga att utgiva
men av någon anledning underlåtit att betala. Bidragsförskott, som
beviljas av vederbörande barnavårdnämnd, utgår med det belopp den underhållsskyldige
jämlikt rättens beslut eller enligt avtal är pliktig att utgiva,
dock f. n. högst med 996 kronor för år räknat. Såsom namnet anger innebär
bidragsförskottet icke, att den underhållsskyldige blir befriad från
sin skyldighet att utgiva underhåll, utan det allmänna äger rätt att återkräva
förskottet. För detta inträder den barnavårdsnämnd som lämnat förskottet
å vederbörande kommuns vägnar i barnets rätt till underhållsbidrag
gentemot den underhållsskyldige. Utgift för bidragsförskott bestrides, i den
mån ersättning ej kunnat uttagas av den underhållsskyldige, till tre fjärdedelar
av statsverket och till en fjärdedel av vederbörande kommun.

Såsom framgår av förut lämnade uppgifter har statsverkets utgifter for
ifrågavarande ändamål stigit från 10,8 milj. kronor under budgetåret 1957/
58 till 19,9 milj. kronor under budgetåret 1961/62. Även om denna stegring
delvis kan förklaras av höjda bidragsbelopp, beror den framför allt av att
antalet bidragsberättigade barn stigit under en följd av år och detta icke
blott i absoluta tal utan även i förhållande till hela antalet barn i riket under
16 år. Medan antalet bidragsberättigade år 1955 var omkring 52 000,

72

motsvarande ett promilletal av 28,5, hade antalet år 1960 ökat till ca
74 300, promilletalet utgjorde detta år 42. Den angivna utvecklingen är
från flera synpunkter både anmärkningsvärd och förvånande, särskilt om
man beaktar att den allmänna levnadsstandarden i vårt land under senare
ar stigit starkt. De underhållsskyldiga utgöres f. ö. i icke ringa utsträckning
av ungdomar, om vilka det i stort sett anses gälla att deras inkomstförhållanden
är förhållandevis bättre än äldre åldersgruppers. Med det nu sagda
har revisorerna ej velat hävda, att viljan att fullgöra betalningsskyldigheten
generellt sett skulle vara ringa, men revisorerna kan med ovan anförda
uppgifter för ögonen ej frigöra sig från den uppfattningen, att denna skyldighet
i många fall borde kunna uppfyllas på ett bättre sätt än vad nu är
fallet. Enligt revisorernas mening är det ej i främsta rummet det allmännas
ekonomiska intresse som talar härför utan framför allt hänsynen till barnen
och deras vårdnadshavare. Det är alltså främst familjesociala synpunkter
som i sammanhanget bör beaktas.

Den nu skildrade utvecklingen i fråga om bidragsförskotten kräver utan

tvekan skärpt uppmärksamhet från vederbörande myndigheters sida _

från socialstyrelsen som är högsta tillsynsmyndighet över barnavården i
riket, från barnavårdsnämnderna som beviljar bidragsförskotten och ansvarar
för deras indrivning och från länsstyrelserna som utbetalar statsbidragen.
Sedan revisorerna med anledning av de stigande utgifterna för
ifrågavarande ändamål under våren 1962 diskuterat vissa hithörande spörsmål
med socialstyrelsen, har styrelsen i sina anslagsäskanden för nästkommande
budgetår sagt sig överväga en utredning i syfte att söka klarlägga
orsakerna till bidragsförskottsverksamhetens kraftiga expansion. En sådan
undersökning är enligt revisorernas mening att hälsa med tillfredsställelse.
Sasom av det föregående framgår föreligger f. n. stora svårigheter att få
fram statistiska uppgifter som närmare belyser verksamheten. Det är emellertid
sannolikt att en fördjupad kunskap om hithörande förhållanden
skulle verka rationaliseringsfrämjande, exempelvis genom att lämna underlag
för sådana organisatoriska åtgärder på det lokala planet att utgifterna
för bidragsförskotten kan minskas. Revisorerna finner det därför önskvärt,
att den lämpligaste utformningen av en dylik statistik snarast undersökes’
varvid även bör klarläggas vilken myndighet som skall producera den.

Utan att resultatet av socialstyrelsens utredning föregripes kan redan
nu konstateras att även andra, mera långtgående åtgärder är påkallade. I
det föregående har genom exempel visats att den nuvarande författningen
i ämnet förorsakar ett mycket tidsödande administrativt arbete. Enbart de
århga s. k. omsökningarna beräknas för barnavårdsnämnden i Stockholm
medföra en tidsåtgång av 5 000—6 000 timmar. Även bestyret med att fördela
influtna medel är betungande. Olägenheterna blir särskilt framträdande,
om man beaktar att barnavårdsnämnderna ofta lider brist på personal.
Även om den planerade kommunreformen åtminstone i vissa fall kommer

73

att skapa förutsättningar för att ge barnavårdsnämnderna större personella
resurser, är det likväl angeläget att bidragsförskottslagen erhåller en
enklare utformning. Härigenom skulle berörda myndigheter kunna få tid
till ett mera konstruktivt barnavårdsarbete, ägnat att tillgodose såväl barnens
som samhällets sociala och ekonomiska intressen. Av betydelse är
också att polisen, som har en viktig uppgift att fylla när det gäller indrivningsförfarandet,
erhåller tillräckliga resurser till sitt förfogande. Frågan
härom bör särskilt beaktas vid det pågående förberedelsearbetet för polisförstatligandet.

Enligt revisorernas mening bör således lagen om bidragsförskott omarbetas
i syfte att ernå förenklingar. Omsökningsförfarandet bör exempelvis
kunna slopas. Den redovisning som nu kräves i fråga om statsbidragen bör
kunna schabloniseras utan att fördenskull statsverkets intresse behöver
bli lidande. En förenkling kan tvärtom ge utrymme för en mera effektiv
övervakning från barnavårdsnämndernas sida att underhållsskyldigheten
fullgöres. Erinras må att motsvarande norska författning är betydligt enklare
utformad. I den rapport som ett särskilt utskott avgivit på uppdrag av
nordiska socialpolitiska kommittén i fråga om en samordning av de nordiska
ländernas bestämmelser i ämnet har just den norska författningen
angivits såsom väl ägnad att tjäna som förebild vid utarbetandet av gemensamma
regler. Enligt revisorernas mening är det i hög grad påkallat att
frågan om en ny svensk lag om bidragsförskott snarast upptages till slutlig
prövning.

Oberoende härav finner revisorerna det synnerligen angeläget, att barnavårdsnämnderna
utnyttjar föreliggande möjligheter att indriva utestående
fordringar på grund av beviljade bidragsförskott och att barnavårdsmännen
— gom i regel torde bevaka nämndernas fordran — även i detta hänseende
på effektivaste sätt fullgör sin betydelsefulla uppgift. Möjligheterna
att uttaga äldre underhållsbidrag kommer f. ö. att förbättras, om lagberedningens
förslag till ändrade regler om rätten att uttaga förfallna dylika bidrag
genomföres. Enligt revisorernas mening är det även angeläget, att lagberedningen
under sitt fortsatta arbete undersöker förutsättningarna för
att även på annat sätt ernå ett effektivare indrivningsresultat i här förevarande
avseende.

74

K ommunikationsdepartementet

§ 12

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Tillskapandet av specialstater inom eller vid sidan av riksstaten har som
regel betingats av önskemålet att inkomster och utgifter inom specialstaten
skall korrespondera, vanligen på så sätt att inkomster som uppburits
för ett visst ändamål icke skall användas för andra utgifter. Detta betraktelsesätt
gällde även när systemet med särskilda automobilskatter infördes
år 1922 i avsikt att skaffa medel för att finansiera kostnaderna för vägväsendet,
och en specialstat inrättades därför. Från och med budgetåret
1929/30 inrättades även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden, över
vilken överskott och brister inom specialbudgeten regleras med anlitande
av ett särskilt avsättningsanslag.

Reglerna för redovisning av inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget har undergått åtskilliga förändringar under åren,
särskilt såvitt gäller utgifterna. Beträffande inkomstsidan gäller att förrättningsavgifterna
vid statens bilinspektion och vissa inkomster vid väg- och
vattenbyggnadsverket från och med budgetåret 1957/58 tillföres ifrågavarande
medel. Däremot ingår icke i automobilskattemedlen den permanenta
omsättningsskatten för motorfordon, som infördes den 1 december 1956,
liksom ej heller vissa andra indirekta skatter till den del de belastar inköp
och drift av motorfordon, såsom tull, allmän varuskatt och energiskatt. På
utgiftssidan omfattade specialbudgeten ursprungligen endast anslag till förbättrande
och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar och gator.
Efter hand har den emellertid utvidgats till att omfatta praktiskt taget alla
direkta utgifter för vägväsendet och en mängd utgifter för närstående ändamål.
Huruvida en viss utgift rätteligen bör hänföras till specialstaten eller
lämnas utanför är givetvis en avvägningsfråga, beträffande vilken någon
definitiv lösning icke torde kunna åstadkommas. Biltrafiken tillför
nämligen samhället fördelar i många andra former än genom bilskattemedel,
exempelvis indirekt i form av skatteintäkter. Å andra sidan har det
allmänna åtskilliga utgifter, som på ett eller annat sätt sammanhänger
med biltrafiken utan att täckning erhålles av automobilskattemedel, exempelvis
på sjukvårdens och domstolsväsendets område.

På vissa riksstatsanslag avräknas utgifterna endast till viss del mot automobilskattemedlen.
Så är fallet med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna
samt för pensioner åt f. d. anställda och deras efterlevande; dessa utgifter
avräknas med nio tiondelar av de verkliga kostnaderna (jämf. prop.
1954:112). I fråga om vissa anslag under polisväsendet göres avräkningen

75

mot automobilskatteinedlen endast med vissa bestämda belopp (jämf. prop.
1954:174).

Reservationsanslag avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget under det budgetår för vilket de anvisats.
Eventuellt uppkommande reservationer redovisas således icke såsom
tillgångar för specialbudgeten. I realiteten är dock dylika reservationer direkt
jämförbara med den på budgetutjämningsfonden upptagna behållningen
av automobilskattemedel; i båda fallen är beloppen avsedda att framdeles
tagas i anspråk för vägväsendet och liknande ändamål. Reservationerna
har därför medtagits såsom särskilda tillgångsposter i den in- och utgående
balansen i efterföljande sammanställning. På utgiftssidan har däremot
förts endast de belopp med vilka vederbörande anslag faktiskt belastats,
d. v. s. poster som har karaktär av verkliga utgifter.

Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1961/62 framgår av följande uppställning.

Ingående balans den 1/7 1961
Tillgångar:

Reservationer ...................

Fordran å budgetutjämningsfonden

376 372 008:69

746 860 228: 22 1 123 032 236: 91

Inkomster:

A. I. 2. a) Fordonsskatt ......................

2. b) Bensinskatt ........................

A. II. 6. Förrättningsavgifter vid statens bilin spektion

...........................

7. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
.........................

443 399 509: 73
783 785 572:58

4 813 455: —

1 152 063:88 1 233 150 601:19
2 356 182 838: 10

Utgifter:

V. SOCIALDEPARTEMENTET

E. Arbetsmarknadsstyrelsen med dithörande
verksamhet

6 Vissa sysselsättningspolitiska åtgärder ......

VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
B. Väg- och vattenbyggnadsvåsendet

Väg- och vattenbyggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga avlöningar)
................................

2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga

omkostnader) ............................

Vägförvaltningarna:

3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga
avlöningar) ..........................

4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga
omkostnader) ........................

5 De lokala vägnämnderna m. m...............

8 Reglering av vissa skador inom väg- och vat tcnbyggnadsstyrelscns

ämbetsområde ........

156 611 763: 87

9 925 141: 33
1 618 552: 40

26 248 190:94

4 562 422: 25
245 574: 87

641 489:91 43 241 371: 70

76

Vägunderhåll och vägbyggnader
Väghållningen på landet samt i städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är väg -

hållare:

7 Vägunderhållet .......................... 376 154 170:70

8 Byggande av riksvägar .................... 202 718 059:53

9 Byggande av länsvägar .................. 150 730 949:84

10 Byggande av ödebygdsvägar .............. 9 469 457: 25

11 Byggande av storbroar.................... 11 361 332:16

12 Vissa vägbyggnadsarbeten ................ 13 284 806:04

Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare:

13 Bidrag till underhåll av vägar och gator .. 60 727 000: —

14 Bidrag till byggande av vägar och gator .. 125 731 181:43

Enskild väghållning:

15 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m.m. 23 734 897: 95

16 Bidrag till byggande av enskilda vägar .... 14 920 164:03

Diverse ändamål:

17 Utredningar .............................. 468 198:97

18 Vissa kostnader i samband med internationella
vägkongresser ...................... 26 061:19

C. Vägtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1 Avlöningar .............................. 3 914 104:54

2 Omkostnader ............................ 1 339 457:01

3 Utrustning .............................. i29 213: 79

5 Bidrag till säkerhetsanordningar Vid järnvägskorsningar
................................ 10 768 851:71

6 Bidrag till trafiksåkerhetsfrämjande åtgärder

Vid vissa järnvägskorsningar................ 257 026 : 50

Statens biltrafiknämnd:

7 Avlöningar ............................... 596 571:90

8 Omkostnader ............................ 71496:83

9 Statens trafiksäkerhetsråd m.m. ............ 197 851:08

10 Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhets forskning

.................................. 480 596: 31

11 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .......................... 800 000:_-

F. Tekniska institut

1 Statens väginstitut ......................... 1 100 633:57

2 Statens väginstitut: Utrustning.............. 68 831:08

7. Diverse

Ersättning till statens allmänna fastighets -

fond:

2 Byggnadsstyrelsens delfond ............... 2 600 000: —

4 Bidrag till viss busstrafik m. m............. 1 989 999: 35

VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
E. Högre utbildning och forskning

Tekniska högskolorna

Tekniska högskolan i Stockholm:

65 Avlöningar ..............................

IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande
av dess produktion m. m.

20 Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess

utövare erlagd bensinskatt .................. 199 180:_

Äldre anslag (1960/61 C 20) ................ 168 836: 05

763 718 775: 52

225 607 503:57

18 555 169: 67

1 169 464: 65

4 589 999:35

121 000: —

368 016: 05

77

I. Skogsväsendet

6 Vägbyggnader å skogar i enskild ägo .........

Äldre anslag (1958/59 I 6a) ................

K. Fiskeriväsendet m. m.

16 Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt ....................

Äldre anslag (1960/61 K 16) ................

X. HANDELSDEPARTEMENTET

II. Sjöfart

20 Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder ........................

XI. INRIKESDEPARTEMENTET
D. Polisväsendet

Stätspolisintendenten m. fl.:

1 Avlöningar ..............................

Statspolisorganisationen:

2 Inköp av motorfordon m. m...............

3 Underhålls-, drift- och expeditionskostnader

•1 Gottgörelse till polisdistrikten ............

5 Polisradioväsendet ........................

Statens polisskola:

9 Avlöningar ..............................

10 Omkostnader ............................

18 Vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polisväsendet m. m.........................

XII. CIVILDEPARTEMENTET
C. Statliga pensionsväsendet

1 Egenpensioner åt f. d. anställningshavare i statens
tjänst ................................

5 Familjepensioner åt efterlevande till anställningshavare
i statens tjänst ................

Utgående balans den 3016 1962
Tillgångar

Reservationer ...................

Fordran å budgetutjämningsfonden

7 553 780: 74
150 565: —

736 020: —
68 650: —

570 000: —

1 758 000: —
3 260 000: —
16 548 000: —
309 000: —

170 000: —
46 000: —

1 439 000: —

7 704 345: 74

804 670: —

1 237 078: 06

24 100 000: —

19 000 000: —

2 300 000: — 21 300 000: —

Summa utgifter 1 269 129 158: 18

400 222 364: 24

686 831 315:68 1 087 053 679:92

2 356 182 838: 10

Revisorernas uttalande. Inkomster och utgilter som hänför sig till automobilskattemedlen
redovisas såväl i riksstaten som i budgetredovisningen
blandade med övriga poster. Någon särredovisning av automobilskattemedlen
förekommer således icke. I syfte att möjliggöra en samlad överblick över
dessa medel har revisorerna sedan ett antal år tillbaka brukat i sin berättelse
intaga en sammanställning av automobilskattemedlens specialbudget
för det senast förflutna budgetåret.

Autoinobilskattemedlen utgör numera den enda inom riksstaten kvarstående
specialstaten av någon betydelse. Redovisningsformen gör det möjligt
att följa, i vad mån de statsinkomster som direkt härledes ur motorfordonstrafiken,
främst fordonsskatt och bensinskatt, kommer till användning
för väg- och vägtrafikväsendet eller närstående ändamål. De uppkomna
differenserna mellan inkomster och utgifter salderas ar från ar. Den slut -

78

liga behållningen eller bristen ingår i redovisningen för statens budgetutjämningsfond
i den allmänna budgetens behållning eller brist men redovisas
därefter såsom en fristående post, vilken frånräknas respektive tilllägges
innan det slutliga utfallet av fonden angives.

Alltsedan budgetåret 1954/55 har ett obrutet överskott förelegat på specialbudgeten,
vilket innebär att skatteuttaget varit större än det belopp
som anvisats för vägändamål. Under åren närmast efter nyssnämnda budgetår
steg överskottet snabbt, så att det vid utgången av budgetåret 1958/59
utgjorde 743 milj. kronor. Efter några år utan större förändringar i fråga
om överskott och tillgångar har under det sistförflutna budgetåret en minskning
av överskottet inträffat, d. v. s. vägutgifterna har varit större än skatteuttaget.
Utvecklingen framgår av följande uppställning, i vilken beloppen
avrundats till jämna miljontal kronor.

Budgetär

Reservationer

överskott

Behållning

1954/55

398

53

451

1955/56

512

259

771

1956/57

681

287

968

1957/58

548

588

1 136

1958/59

383

743

1 126

1959/60

365

766

1 131

1960/61

376

747

1 123

1961/62

400

687

1 087

Under budgetåret 1961/62 har inkomsterna uppgått till 1 233 milj. kronor
och utgifterna till 1 269 milj. kronor. Utgifterna överstiger alltså inkomsterna
med 36 milj. kronor. Samtidigt har reservationerna stigit med
24 milj. kronor, varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden
minskat med 60 milj. kronor. Den 30 juni 1962 utvisar specialbudgeten
som följd härav en behållning å 1 087 milj. kronor, varav 400
milj. kronor i form av reservationer på anvisade men för sitt ändamål ännu
icke utnyttjade anslag samt 687 milj. kronor som fordran å budgetutjämningsfonden.
Sistnämnda belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets
utgång influtit i automobilskattemedel men ännu icke anvisats för vägväsendet
och övriga med dessa medel avsedda ändamål.

Att outnyttjade automobilskattemedel är avsedda att framdeles komma
vägväsendet till godo innebär icke att någon fondering i egentlig mening
förekommer. Det såsom behållning angivna beloppet utgör endast en redovisning
av specialbudgetens ställning vid budgetårets slut. Det må även anmärkas
att utfallet av specialbudgeten icke lämnar något slutgiltigt svar
på frågan, om automobilbeskattningen är rättvist utformad eller i vad mån
vägväsendets krav tillgodoses från det allmännas sida. Såsom inledningsvis
framhållits förekommer nämligen i den allmänna budgeten såväl inkomster
som utgifter, vilka äger nära samband med biltrafiken men likväl icke redovisas
över automobilskattemedlens specialbudget.

79

§ 13

Investeringsbemyndigande för vägbyggandet

För att tjäna till ledning vid fördelning av de medel som beviljas för olika
vägbyggnadsändamål skall för varje län i mån av behov flerårsplaner
upprättas och fastställas, nämligen en plan för riksvägar och en plan för
länsvägar samt — där sådana vägar förekommer — en plan för ödebygdsvägar.
Flerårsplan skall avse fem år men förnyas vart tredje år. De nu
gällande planerna avser tiden 1961—1965 men omarbetas under år 1963, så
att de nya planerna fasstställes för perioden 1964—1968.

Vid planernas uppgörande har vägförvaltningarna tillgång till en kostnadsram
för vart och ett av de fem åren. Ramen har meddelats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, som tidigare haft att utgå från av riksdagen meddelade
investeringsramar. Numera kan man dock bygga på den godkända
vägplanen för Sverige, vilken närmare beröres i det följande. Den givna
ramen avser väginvesteringarna i deras helhet, men den uppdelas av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen på riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar.
Såvitt gäller riksvägar har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i förväg inhämtat
vägförvaltningarnas önskemål om investeringarna, varefter en preliminär
sammanjämkning sker, särskilt med hänsyn till angränsande läns intressen.

Innan planen upprättas inhämtar vägförvaltningen uppgifter från vägnäinnderna
om de företag som anses böra utföras under den tid planen avser.
Vägförvaltningens förberedande förslag remitteras därefter till länsvägnämnden
för yttrande. Sedan de jämkningar företagits som påkallas av
yttrandena, avgives det officiella planförslaget av länsstyrelsen med vägdirektören
som föredragande. Planförslaget insändes jämte yttrandena till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Finner styrelsen planen böra godtagas
skall den av styrelsen fastställas. Anses jämkningar i planen erforderliga
hänskjutes frågan till Kungl. Maj :ts prövning.

I flerårsplan skall upptagas de vägföretag som beräknas komma till utförande
under den tid planen avser, med angivande av fördelningen av arbetena
och de ungefärliga kostnaderna på olika år. Företagen upptages i den
ordning som betingas av angelägenhetsgraden. Fördelningen på olika år
skall göras så, att arbetena kan bedrivas i en från ekonomisk synpunkt
lämplig arbetstakt samt vägförvaltningens personal och maskiner effektivt
utnyttjas. Flerårsplanerna specificerar endast företag som drager en kostnad
av minst 200 000 kronor. Därjämte innehåller varje plan en klumpsumma
för smärre byggnads- och förbättringsarbeten, vilka icke är närmare angivna.
I denna delpost kan smärre företag sedermera inrymmas, även om de
icke varit avsedda att komma till utförande då planen upprättades. Större

80

företag som plötsligt blir aktuella under flerårsplanens löpande giltighetstid
måste däremot jämkas in i planen genom särskilt ändringsbeslut av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Detta är en förutsättning för att företaget skall
kunna upptagas i arbetsprogrammet.

Företag som utföres som beredskapsarbeten utväljs normalt bland de i
flerårsplanerna upptagna företagen. I vissa län, företrädesvis i Norrland,
där mera omfattande beredskapsarbeten förväntas, innehåller flerårsplanerna
dessutom vissa ytterligare företag utan att några belopp angives, och de
belastar således icke planernas slutsummor. Denna anordning medför att
de icke behöver jämkas in i planen i den mån de blir aktuella för utförande.

Såsom nämnts angiver väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vissa riktlinjer
till länsstyrelserna för arbetet med upprättandet av nya flerårsplaner. Såvitt
gäller åren 1958—1962 innebar dessa riktlinjer att planerna borde så
utformas, att de med utgångspunkt i den dåvarande verksamheten medförde
en successiv stegring av de statliga väginvesteringarna. I enlighet härmed
hade planerna givits en omslutning av 330 milj. kronor under år 1958 samt
därefter en ökning med respektive 30, 50, 70 och 90 milj. kronor per år för
att totalt för hela perioden upptaga en kostnad av 2 150 milj. kronor.

I 1958 års statsverksproposition framhöll föredragande departementschefen,
att det för en rationell planläggning av verksamheten syntes vara önskvärt
att det — på motsvarande sätt som i föregående års statsverksproposition
— angavs en ram för det ordinarie statliga vägbyggandet under det aktuella
arbetsåret, nämligen för år 1959. Medelsförbrukningen under de statliga
väg- och brobyggnadsanslagen hade under åren 1955—1957 uppgått till
ca 270, 283 och 288 milj. kronor och förutsattes under år 1958 stiga till 297
milj. kronor. Med beaktande av bl. a. den förutsebara ekonomiska utvecklingen
syntes vägbyggnadsverksamheten för år 1959 böra givas en ram av
330 milj. kronor, ett förslag som godtogs av riksdagen. I statsutskottets av
riksdagen godkända utlåtande i ärendet underströks nödvändigheten av att
en plan för de fortsatta väginvesteringarna fastställdes. Förutsättningen för
en från såväl tekniska som ekonomiska synpunkter rationellt bedriven vägbyggnadsverksamhet
syntes nämligen vara en investeringspolitik som gåve
möjligheter till en mera långsiktig arbetsplanering utan ändringar år från
år. Endast därigenom bleve det möjligt att utnyttja de fördelar som stode
att vinna genom övergång från mindre till större arbetsföretag, på sätt som
förordats av bl. a. statsrevisorerna i deras vid 1956 års riksdag avgivna berättelse.

I mitten av november 1957 framlade väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
delegation för översiktlig vägplanering resultatet av sitt arbete i form av en
»Vägplan för Sverige». Denna långsiktiga principplan räknade med en upprustning
av det allmänna och statsbidragsberättigade väg- och gatunätet i
riket för mer än 21 miljarder kronor, av vilket belopp 16,8 miljarder kronor

81

belöpte på landsbygdens vägar. Detta utbyggnadsbehov avsåg tiden fram till
år 1975, men delegationen hade begränsat sitt investeringsprogram till den
närmaste 10-årsperioden med början fr. o. m. år 1958. Beträffande landsbygdens
vägar hade delegationen förutsatt att 40 procent av totalbehovet skulle
investeras under de första 10 åren.

Vägplanen framlades för riksdagen genom 1959 års statsverksproposition.
Härvid anfördes att planen syntes vara ägnad att tjäna till ledning för de
kommande årens arbete med upprustning av vägarna. Det syntes önskvärt
att väg- och vattenbyggnadsverket finge fasta riktlinjer av statsmakterna för
den medelstilldelning som vore att påräkna på längre sikt. Å andra sidan
måste beaktas, att utredningen ej haft att göra någon avvägning mellan väginvesteringarna
och andra investeringar i samhället. Föredragande departementschefen
anförde i denna fråga bl. a. följande.

Det skulle givetvis underlätta vägbyggnadsverksamhetens rationella planering
och genomförande, om vägmyndigheterna finge följa ett av statsmakterna
fastställt flerårigt investeringsprogram. Statsmakterna kan emellertid
rimligtvis ej frånhända sig möjligheten att ta hänsyn till hur samhällsekonomien
och arbetsmarknadsläget framdeles kan komma att utvecklas.
Icke minst i dagens läge synes det mindre lämpligt att binda sig för en längre
tidsperiod. Väginvesteringarnas omfattning torde därför liksom hittills
årligen böra prövas med beaktande av samtliga på frågan inverkande faktorer.
I den mån de samhällsekonomiska och statsfinansiella förutsättningarna
därvid visar sig föreligga, torde en successiv stegring av väg- och gatubyggnadsverksamheten,
såsom kommit till uttryck i delegationens förslag
till investeringsprogram, böra komma under övervägande.

Vad i statsverkspropositionen anförts i dessa delar godkändes av riksdagen.
Statsutskottet erinrade om att det under en följd av år understrukit
nödvändigheten av att en plan för de fortsatta väginvesteringarna fastställdes.
Vägplanen vore ägnad att läggas till grund för den fortsatta utbyggnaden
och upprustningen av vägnätet, och utskottet förordade att den i princip
godtoges som ett program härför. Detta innebar emellertid icke ett ställningstagande
till den föreslagna totala omfattningen av investeringarna under
hela perioden eller ens under tioårsperioden 1958—1967. Beträffande
investeringarnas omfattning i övrigt ville utskottet erinra om föregående års
riksdagsbeslut och om innebörden av de uttalanden som utskottet därvid
gjort.

Riksdagens beslut i denna del innebar även avslag på ett motionsvis framfört
yrkande om ett uttalande från riksdagens sida rörande det tidsmässiga
genomförandet av investeringsprogrammet i dess helhet.

I medelsberäkningen för budgetåret 1961/62 presenterade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
en plan för de ordinarie statliga och kommunala väginvesteringarna
för femårsperioden 1961—1965. Denna plan anslöt helt till
vägplanens investeringsprogram med ett års försening. I statsverksproposi 6

Rev. berättelse ang. statsverket år 1962 1.

82

tionen föreslogs för detta ändamål ett belopp av 380 milj. kronor, avseende
verksamheten under år 1962. I anslutning härtill föreslogs att det borde ingå
i Kungl. Maj :ts befogenheter att på samma sätt som gällde för då löpande
budgetår, i den mån arbetsmarknadsläget så medgåve eller påkallade, bemyndiga
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utöka byggnadsverksamheten
utöver angivna medelsomslutning om 380 milj. kronor genom att under budgetåret
i förväg taga i anspråk erforderliga belopp av de medel på de kalenderårsberäknade
anslagen som vore anvisade för den ordinarie verksamheten
under andra halvåret 1962.

Även vid 1961 års riksdag kom frågan om en mera långsiktig beräkning
av väginvesteringarna under behandling. Med anledning bl. a. av motionsledes
anförda synpunkter hänvisade statsutskottet till vad som av utskottet i
denna fråga anförts vid 1959 års riksdag. Detta uttalande stode i överensstämmelse
med den av delegationen för översiktlig vägplanering uttalade
uppfattningen, att avvägningen mellan väginvesteringar och andra investeringar
fölle utanför delegationens arbetsuppgifter. För att komma fram
till en sådan avvägning fordrades bedömningar av investeringsbehov och
ekonomiska resurser i allmänhet, som icke i det då aktuella sammanhanget
kommit i fråga. Delegationens ställningstagande byggde på den förutsättningen
att ett vägprogram som, med iakttagande av ekonomisk återhållsamhet,
svarade mot dåvarande betingelser för utvecklingen av biltrafiken och
härav föranledda behov också från ekonomisk synpunkt bleve möjligt att
förverkliga.

Utskottet tillfogade att det givetvis skulle underlätta vägbyggnadsverksamhetens
rationella planering och genomförande om vägmyndigheterna
finge följa ett av statsmakterna fastställt flerårigt investeringsprogram. Utskottet
ansåge emellertid icke att statsmakterna kunde frånhända sig möjligheterna
att taga hänsyn till hur samhällsekonomien och arbetsmarknadsläget
framdeles komme att utvecklas.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 upptog väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ånyo frågan om vägföretagens rationella bedrivande och anförde
därvid bl. a. följande.

Under en följd av år har systemet med flerårsplanerna icke kommit att
verka på det sätt som ursprungligen varit avsikten. Genom de stora differenserna
mellan i flerårsplanerna upptagna belopp och beviljade ordinarie
anslag har avsevärda rubbningar skett. För åren 1961 och 1962 upptar flerårsplanerna
exempelvis företag till respektive 410 och 480 mkr., medan de
beviljade rambeloppen uppgår till respektive 370 och 380 mkr.’ Detta har
medfört, att omfattande omfördelningar av anslagen har måst företagas mellan
länen, varvid minskningen av anslagen ofta har drabbat de stora vägföretagen.
Den eftersträvade planmässigheten i vägbyggnadsverksamheten
har härigenom icke kunnat åstadkommas samtidigt som de möjligheter till
ekonomiska vinster, som en rationellt bedriven byggnadsverksamhet medför,
icke har kunnat tillvaratagas i full utsträckning. Utvecklingen har under

83

senare år gått i riktning mot större företag med minskad användning av manuell
arbetskraft och ökad insats av maskiner. Företagen blir darfor av en
storleksordning som icke gör det ekonomiskt lönande för flertalet av vagförvaltningarna
att utföra dem i egen regi på grund av den stora maskinella
utrustning som erfordras. Dessa företag bedrives därför som entreprena -arbeten För att entreprenörerna skall kunna hålla erforderlig maskinpark
krävs att de någorlunda skall kunna beräkna tillgången på större vagbyggnadsföretag
under ett antal år framåt. Det framstår därför som i hog grad
angeläget att kunna bedriva de ordinarie arbetena efter en plan som lamnar
uppgifter om de kommande årens medelstilldelning.

Efter att närmare ha utvecklat beredskapsarbetenas roll i förevarande
sammanhang framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att det för åstadkommande
av den planmässighet och samordning som eftersträvades i vägbyggnadsverksamheten
vore nödvändigt att ha tillgång till ordinarie medel
av viss storleksordning samt att ha kännedom om anslagens storlek under
den period planeringsarbetet avsåge. Genom att väginvesteringarna utgjorde
cn betydande del av den offentliga sektorn kunde de å andra sidan icke vara
opåverkade av konjunkturpolitiska åtgärder. Målet borde vara att anvisningen
av ordinarie medel gjordes på längre sikt än ett år samt att anpassningen
till konjunkturläget skedde via beredskapsanslag. Om väginvesteringarna
under en period av hög arbetslöshet visat avsevärd stegring, kunde
hänsyn tagas till detta förhållande vid revideringen av femårsplanerna. På
så sätt erhölles en rullande planering, varvid utfallet av beredskapsarbetena
beaktades samtidigt som den eftersträvade utjämningen på längre sikt
erhölles. Styrelsen hemställde därför om att en investeringsserie fastställdes
för de tre närmaste budgetårens statliga vägbyggnadsarbeten, varvid investeringarna
förutsattes öka med 60 milj. kronor under vart och ett av budgetåren
1962/63—1964/65.

1 yttrande över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens petita anförde arbetsmarknadsstyrelsen,
att styrelsen i stort sett icke hade något att erinra mot
vad som uttalats i fråga om den långsiktiga planeringen av väginvesteringarna
och dessas anpassning efter konjunkturläget. Styrelsen ville endast understryka
vikten av att planeringen av vägarbetena liksom hittills hade en
sådan flexibilitet, att arbetenas totala omfattning kunde varieras efter den
allmänna sysselsättningssituationcns krav. Detta innebure att projekteringen
måste dimensioneras för en normalt avsevärt mycket högre investeringsnivå
än den som kommit till uttryck i minimiramen för den ordinarie medelsfördelningen.
Den erforderliga flexibiliteten kunde åstadkommas genom
variation av beredskapsarbetenas omfattning.

I 1962 års statsverksproposition erinrade föredragande departementschefen
om att statsmakterna så sent som förra året tagit ställning till detta
spörsmål. Då departementschefen delade den uppfattning för vilken riksdagen
i nämnda sammanhang givit uttryck, kunde han icke biträda de framlagda
förslagen om ett flerårigt investeringsprogram.

84

I motioner vid samma års riksdag yrkades likaledes, att den investeringsserie
som föreslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte läggas till
grund som ett minimiprogram för de tre närmaste budgetårens statliga
ordinarie vägbyggnadsarbeten.

Även i statsutskottets av riksdagen godkända utlåtande erinrades om det
tidigare ställningstagandet till denna fråga. Utskottet underströk härjämte
angelägenheten av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens planering och samordning
av vägbyggnadsverksamheten i görligaste mån underlättades genom
att riktlinjer för vägpolitiken under ett begränsat antal år uppdroges. Enligt
vad utskottet inhämtat hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i skrivelse
den 17 februari 1962 framlagt beräkning beträffande vägbudgetens ökning
under budgetåren 1963/64—1965/66. I denna beräkning angåves vägbudgeten
under ettvart av dessa budgetår öka med ca 100 milj. kronor, varav 60 milj.
kronor avsåge det ordinarie statliga vägbyggandet. Utskottet ansåge för sin
del att den av styrelsen beräknade ökningen av väganslagen kunde utgöra
utgångspunkt för ställningstagandena för de närmaste budgetåren i fråga
om investeringsramar och anslag till vägbyggande och vägunderhåll, för såvitt
det samhällsekonomiska läget gav förutsättningar härför. I vidare mån
än vad av det anförda framginge kunde utskottet icke tillstyrka bifall till
det motionsledes framförda yrkandet om en investeringsserie för vägbyggandet.

Förevarande spörsmål har även behandlats i den berättelse som överrevisorerna
för väg- och vattenbyggnadsväsendet den 17 oktober 1961 avgivit
rörande sin verksamhet under budgetåret 1960/61. Överrevisorerna har
därvid anfört bl. a. följande.

Verksledningen har för överrevisorerna framhållit nödvändigheten av att
realistiska flerårsplaner föreligger för vägbyggnadsverksamheten. Sålunda
anses det böra finnas en minimiplan, som skall fullföljas oberoende av konjunkturerna
och dess växlingar, samt ovanpå denna en beredskapsplan, som
skulle användas i konjunkturutjämnande syfte.

Nu gällande flerårsplaner, som avser perioden 1961—1965, kan enligt
överrevisorernas mening icke läggas till grund för verksamheten fram till
1966. För 1962 omfattar planerna arbeten för 480 milj. kronor, medan tillgängliga
ordinarie medel utgör 380 milj. kronor, och för 1963 uppgår flerårsplanernas
investeringar till 570 milj. kronor, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i petita för detta år begärt 440 milj. kronor. Planerna upptager
sålunda en mängd företag, och i flera fall mycket angelägna sådana, som
inte kommer att kunna utföras inom perioden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har redan beslutat att senarelägga vissa större företag just med hänsyn
till differensen mellan tillgängliga medel och de i flerårsplanerna upptagna
beloppen. Genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut synes såväl
länsstyrelserna som vägnämnderna ha undandragits delaktighet i angeIägenhetsgraderingen
företagen emellan, vilket överrevisorerna finner mindre
tillfredsställande.

85

Det kunde mycket väl tänkas, att åtminstone något eller några av de senarelagda
företagen placerats in tidigare i planerna än vad som nu blir fallet,
om planerna bättre stämt överens med de verkliga medelstilldelningarna.
Risk för felinvesteringar kan därför inte uteslutas.

Även om beredskapsarbeten hittills haft en gynnsam inverkan på flerårsplanernas
fullföljande, särskilt i de nordligaste länen, torde man dock
inte kunna basera flerårsplansföretag på beredskapsmedel i sådan omfattning,
att ordinarie medel till övervägande del förbehålles storföretag och
andra företag i län där förutsättningar för beredskapsarbeten kan bedömas
som obetydliga eller obefintliga, överrevisorerna delar därför väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
uppfattning, att förhållandena är otillfredsställande
och att en ändring i någon form bör genomföras, exempelvis genom att
minimiplaner för ordinarie vägarbeten och beredskapsplaner för konjunkturutjämnande
arbeten fastställes i stället för nu gällande flerårsplaner.

I detta sammanhang må nämnas, att en femårig medelsberäkning uppgöres
även för tilldelningen av bidrag till byggande av vägar och gator i städerna.
Enligt den statsbidragsförordning som gäller fr. o. m. år 1961 utgår
sådant statsbidrag i mån av tillgång på därtill anslagna medel och enligt
fastställd fördelningsplan. Fördelningsplan skall i likhet med flerårsplan
för landsbygdens vägväsen avse en femårsperiod och förnyas vart tredje år.
Den nu gällande fördelningsplanen, som har upprättats och fastställts för
åren 1961—1965, omfattar en sammanlagd beräknad anslagstilldelning om
895 milj. kronor med en fördelning på de fem åren av respektive 115, 165,
185, 205 och 225 milj. kronor. Detta motsvarar i huvudsak vägplanens investeringsserie
med ett års försening.

I följande sammanställning redovisas det faktiska utfallet av statens utgifter
för statligt och kommunalt vägbyggande under åren 1958—1960 och
de beräknade utgifterna härför för åren 1961 och 1962, allt i jämförelse med
de i vägplanen förutsatta investeringarna. Beloppen angives avrundade i
milj. kronor.

År

Landsbygden

Städerna

Väg-

planen

Ordinarie
vägarb. och
Vissa väg-byggnadsarb.

Bered-

skaps-

arb.

Totalt
i förh.
till väg-planen

Väg-

planen

Ordinarie

gatuarb.

Bered-

skapsarb.

Totalt

1958

330

324

90

+ 84

no

90

3

— 17

1959

360

358

244

+ 242

125

103

16

— 6

1960

410

366

233

+ 189

145

86

16

- 43

1961

480

384

131

+ 35

165

1151)

91)

— 411)

19621)

570

405

150

— 15

185

155

—

- 30

l) Beräknat

Revisorernas uttalande. Vid 1959 års riksdag framlades en långsiktig plan
för upprustning av det allmänna och statsbidragsberättigade väg- och ga -

86

tunätet i riket, den s. k. Vägplanen för Sverige. Planen redovisade ett utbyggnadsbehov
av mer än 21 miljarder kronor fram t. o. m. år 1975. Med
hänsyn till den osäkerhet som måste åtfölja en medelsberäkning för så lång
tidsperiod kompletterades planen med ett investeringsprogram för den närmaste
tioårsperioden, upptagande 40 procent av totalbehovet.

Vägplanen för Sverige befanns under riksdagsbehandlingen ägnad att
läggas till grund för den fortsatta utbyggnaden och upprustningen av vägnätet,
och den godtogs i princip som ett program härför. Samtidigt förutsattes
emellertid att väginvesteringarnas omfattning liksom tidigare borde
årligen prövas med beaktande av samtliga på frågan inverkande faktorer,
bl. a. de samhällsekonomiska och statsfinansiella förutsättningarna för planens
genomförande.

Vägplanen anger alltså endasten ungefärlig ram för investeringarna på vägområdet.
För att ett mera realistiskt underlag skall erhållas för de närmast
aktuella verksamhetsårens byggnadsarbete och för projekteringen i samband
därmed uppgöres s. k. flerårsplaner, vilka omarbetas sedan de tillämpats i
tre år. Motsvarande planer, s. k. fördelningsplaner, utarbetas för tilldelningen
av bidrag till byggande av vägar och gator i städerna. Ej heller dessa
planer medför emellertid någon garanti för att däri upptagna företag verkligen
kommer till utförande. Den faktiska byggnadsverksamheten är i stället
beroende av omfattningen av de anslagsmedel som av riksdagen årligen
anvisas för ändamålet.

Nu berörda system för vägarnas utbyggnad har under de senaste åren
blivit föremål för stark kritik. Mot systemet har anmärkts att den betydande
byggnadsverksamhet som innefattas i väginvesteringarna kräver en mera
långsiktig arbetsplanering än vad som är möjlig att åstadkomma med så
kortvarigt varsel som den ettåriga anslagstilldelningen medgiver. I det föregående
har en redogörelse lämnats för de senaste årens behandling av
förevarande fråga. Upprepade förslag har framförts — främst av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen men även från andra håll — om fastställande av en
längre tidsperiod för den anslagstilldelning som skall kunna påräknas för
vägbyggnadsarbetena, i vart fall ej kortare tid än tre år. Snart sagt alla de
uttalanden som gjorts i denna fråga har givit uttryck för angelägenheten
av att riktlinjer erhålles för vägpolitiken under ett antal år i följd. Någon
ändring i angiven riktning har emellertid icke åstadkommits. Statsmakterna
har nämligen icke velat frånhända sig möjligheterna att pröva anslagstilldelningen
under fortlöpande hänsynstagande till de konjunkturpolitiska
faktorerna, främst det statsfinansiella läget och arbetsmarknadsförhållandena.

Vägbyggandet bedrives numera för en årlig kostnad av åtskilligt mer än
en halv miljard kronor, beredskapsarbetena oräknade. Det är med hänsyn
härtill givetvis en fråga av utomordentlig betydelse i både samhällsekonomiskt
och statsfinansiellt hänseende, att dessa arbeten projekteras och be -

87

drives på ett rationellt sätt, så att största möjliga utbyte erhålles för nedlagda
investeringsmedel. En långsiktig planering ger möjligheter att utföra större
företag i ett sammanhang. Ju mera omfattande ett företag är, desto större
är förutsättningarna för att de fördelar som vinnes genom maskinanvändning,
jämnare sysselsättning och framsteg i arbetsteknik m. m. skall ge utslag
i form av ökad effektivitet och lägre kostnader. En kortare projekteringstid
medför å andra sidan kortare arbetsetapper, varvid de nämnda fördelarna
icke kan tillvaratagas. Fördelningen av arbetsobjekten mellan arbeten
i egen regi och entreprenader sker mindre planmässigt, och risken för
improvisationer ökar. Olägenheterna härav framträder i första hand vid
själva byggnadsarbetet men kommer även till synes beträffande sådana delar
av förberedelsearbetet som markförvärv och grundundersökningar. Ej
minst beträffande sistnämnda arbetsmoment finns i de senaste årens vägbyggnadsverksamhet
åtskilliga exempel på riskerna av otillräckliga förberedelser.
För städernas väg- och gatuinvesteringar är problemet givetvis detsamma.
I samband med städernas projekteringsarbete må även erinras om
att den allmänna samhällsplaneringen — som i första hand ankommer på
kommunerna — i hög grad är beroende av att man har kännedom om hur
väg- och gatusystemet skall utformas i stort.

Även om flerårsplanerna för närvarande ger ett visst underlag för projekteringsarbetet
inom vägförvaltningarna, är det uppenbart att det nuvarande
systemet icke jämnar vägen för en utveckling mot större arbetsföretag.
Bristerna framträder bl. a. därigenom att alltför stor skiljaktighet förekommer
mellan de i planerna upptagna beloppen och de för vägbyggandet
faktiskt anslagna. Vägförvaltningarna har i allmänhet icke mer än ett halvt
år till förfogande från det definitiva beskedet om tillgängligt medelsbelopp
och till verksamhetsårets ingång. Denna tid är helt otillräcklig för ett omsorgsfullt
förberedelsearbete. Detta har i sin tur till följd, att omfördelningar
av vägbyggnadsmedel regelmässigt förekommer mellan de olika länen
och att en viss ojämnhet i projekteringsarbetet uppstår.

Grundsatsen att medelsbehovet för den statliga verksamheten skall tillgodoses
genom årligen anvisade anslag är visserligen vedertagen i svensk statsförvaltning
men undantag härifrån förekommer. Särskilt må erinras om den
anslagstekniska anordningen för de större materielanskaffningarna vid försvarsväsendet;
där har under en följd av år tillämpats ett system med av
riksdagen godkända långsiktiga anskaffningsplaner, förenade med beställningsbemyndiganden
som avser längre tidsperioder än ett år. Inom andra
avsnitt av den statliga investeringsverksamheten torde den årliga anslagsprövningen
vara av mera formell än reell innebörd, exempelvis i fråga om
kraftverksutbyggnaderna, där medelstilldelningen i praktiken bygger på ett
godkänt utbyggnadsprogram för ett flertal år jämte bemyndigande att påbörja
arbetena på de aktuella företagen. Det bör enligt revisorernas mening
icke vara uteslutet att även beträffande väginvesteringarna finna en lösning

88

av problemet att tillämpa en investeringsram för flera år och likväl behålla
en marginal för konjunkturpolitiskt betingade begränsningar av arbetsvolymen.

Med hänsyn till att betydande rationaliseringsvinster torde kunna påräknas
om en längre förberedelsetid stode till förfogande, särskilt för mera omfattande
vägbyggnadsföretag, anser revisorerna det angeläget att denna fråga
upptages till närmare prövning, varvid särskilt möjligheten att lämna investeringsbemyndiganden
för större företag bör ägnas uppmärksamhet. Alternativt
kan det tänkas vara lämpligt att en investeringsserie enligt den av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna typen prövas försöksvis och
att därvid närmare studeras vilka rationaliseringsvinster som åstadkommes
och vilka möjligheter till elasticitet i arbetsvolymen som föreligger. Det torde
böra uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att efter vederbörlig
utredning och efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen framlägga förslag
av nu angiven innebörd.

89

§ 14

Planeringen av vissa vägföretag

Revisorerna har under året tagit del av planeringen av vissa vägföretag.

1. Vägen Östra Kamp—Halmstad i Hallands län

Riksvägen från Malmö och norrut efter västkusten, numera kallad E 6,
framgår på långa delar i en äldre och enligt nutida krav synnerligen otidsenlig
sträckning. I vägplanen för Sverige har denna väg föreslagits ersatt
av en motorväg på hela sträckan Malmö—Göteborg—Uddevalla. Endast
vissa delar därav, främst i Skåne, har hittills kommit till utförande. Ytterligare
utbyggnad av angelägna delsträckor har planerats inom vederbörande
vägförvaltningar.

Ett dylikt företag, beläget i Hallands län, avser vägdelen östra Karup—
Fyllebro. östra Karup ligger invid Hallandsåsens norra sluttning och Fyllebro
vid Fylleån, 2 km sydost om Halmstad. Avståndet mellan dessa punkter
uppgår på den nuvarande riksvägen till 34 km. Vägen är särskilt sommarhalvåret
starkt trafikerad; årsmedeltalet har beräknats till 5 000—6 000
fordon per dag. Arbetsplan för ombyggnad av vägen, avseende utbyggnad
med dubbla körbanor, fastställdes den 21 oktober 1958 och vann efter anförda
besvär laga kraft genom Kungl. Maj:ts resolution den 20 februari 1959.

Företaget blev för utförande uppdelat i två etapper, dels en sydligare del,
avseende sträckan Pråmhuset (ö. Karup)—Mellbystrand, och dels en nordligare
del, avseende sträckan Mellbystrand—Fyllebro. Den befintliga riksvägen
framgår på avsnittet över Laholm, Genevad och Trönninge, under det
att den planerade vägen dragits väster därom, helt nära kusten och en
knapp km från samhället Mellbystrand.

I flerårsplanen för byggande av riksvägar under perioden 1958—1962
upptogs arbeten i Hallands län för en total kostnad av 44,5 milj. kronor.
Däri ingick ifrågavarande vägföretag med sammanlagt 23 milj. kronor, fördelade
på åren 1958—1961. I motsvarande flerårsplan för perioden 1961—
1965 upptogs arbeten för en kostnad av 82 milj. kronor. Däri ingick samma
företag med allenast en körbana och till en sammanlagd kostnad av 22 milj.
kronor, fördelade på åren 1961—1963. De vägbyggnadsmedel som av anslaget
till byggande av riksvägar ställdes till Hallands läns förfogande för nämnda
år medgav, att arbetet med den första etappen kunde igångsättas i januari
1960 och i huvudsak avslutas år 1961. Den färdigställda etappen avsåg dels
en väglängd av 8,5 km av motorvägen, dels en trafikplats öster om Mellbystrand,
dels anslutningsvägar om 2 km från Mellbyslrand till trafikplatsen
och från trafikplatsen österut mot Laholm. I förelaget ingick även om -

90

byggnad av järnväg vid korsningspunkten söder om Skottorp på en längd
av 830 m.

Den färdigställda vägdelen blev emellertid icke tagen i anspråk. I sin
norra ände slutade vägen blint i terrängen vid den planerade fortsättningen
mot Fyllebro. Nära etappens slutpunkt fanns visserligen trafikmöjligheter
via trafikplatsen dels västerut mot Mellbystrand och dels österut mot Laholm.
Avståndet från trafikplatsen till Laholm uppgick emellertid till omkring
5 km, vilket medförde att den sammanlagda längden av sistnämnda
vägsträcka och den färdigställda motorvägdelen blev större än den befintliga
riksvägens sträckning mellan Laholm och motorvägens södra anknytningspunkt
till riksvägen (Pråmhuset). Då därtill vägen mellan trafikplatsen
och Laholm på den del som icke ingått i byggnadsföretaget är smal och
av mindre god beskaffenhet, ansågs det icke lämpligt att inkoppla den färdiga
etappen i riksvägnätet. Lokaltrafiken mellan å ena sidan Mellbystrand
och trafikplatsen närliggande bebyggelse och å andra sidan riksvägen söderut
ansågs ej heller ha sådan omfattning och betydelse, att det motiverade
vägens upplåtande som lokalväg för denna trafik. På grund härav blev
etappens södra anknytning till riksvägen ej helt färdigställd. På en kortare
sträcka på ömse sidor om den därstädes nyanlagda bron över Stensån, vid
vilken sanddränering utförts, fick överbelastningen kvarligga i avvaktan på
undergrundens och vägkanternas definitiva stabilisering.

Utförandet av andra etappen av ifrågavarande vägföretag kom icke i
gång enligt uppgjord tidplan, emedan den totala medelsförbrukningsramen
för byggande av vägar i riket väsentligt minskades i förhållande till den
investeringsserie som legat till grund för flerårsplanen. De för femårsperioden
1961—1965 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställda flerårsplanerna
för vägbyggandet grundade sig på vägplanens investeringsserie med
ett års försening. Detta innebar för år 1961 att flerårsplanerna totalt omfattade
företag för 410 milj. kronor, under det att den för samma år medgivna
medelsförbrukningsramen utgjorde 370 milj. kronor. Den därav föranledda
rubbningen av byggnadsprogrammen förutsatte omplanering av
verksamheten; det blev nödvändigt att förskjuta påbörjandet av vissa företag
från år 1961 till år 1962 och även från år 1962 till år 1963. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen valde då att senarelägga vissa större och kostnadskrävande
företag, delvis av motorvägkaraktär. Bland de företag som drabbades
av förseningen ingick den här ifrågavarande motorvägens andra etapp,
d. v. s. vägdelen Mellbystrand—Fyllebro.

I den flerårsplan som den 30 december 1960 fastställdes för byggande av
riksvägar under perioden 1961—1965 förutsattes medelstilldelningen för
Hallands län under år 1961 bli 12,5 milj. kronor. Detta belopp hade avsetts
förslå dels för att fortsätta de pågående arbetena på väg 101 Halmstad—
Jönköping, den s. k. Nissastigen, dels för att fullfölja byggandet av motorvägen
Malmö—Göteborg på den första etappen, ö. Karup—Mellbystrand,

91

dels ock för att i början av år 1961 påbörja etappen Mellbystrand—Halmstad
(Fyllebro) på nämnda motorväg. Därjämte var ett mindre belopp reserverat
för smärre förbättringsarbeten m. m. på riksvägarna. Tidplanen
för motorvägens utbyggande siktade mot att hela sträckan Ö. Karup
(Pråmhuset)—Mellbystrand—Halmstad (Fyllebro) skulle vara i huvudsak
färdigställd och kunna öppnas för trafik i slutet av år 1962. Därigenom
skulle betydande fördelar vinnas för den genomgående trafiken på riksvägen
Malmö—Göteborg, som enbart på ifrågavarande sträcka skulle få en
vägförkortning på nära 6 km och ledas vid sidan om samtliga de tätbebyggda
områden som den nuvarande riksvägen genomlöper.

Genom den begränsning av vägbyggnadsverksamheten under år 1961 som
ovan berörts tilldelades emellertid Hallands län vid fördelning av rambeloppet
för byggande av riksvägar endast 6,3 milj. kronor mot beräknade

12,5 milj. Denna anslagsminskning medförde ej någon rubbning beträffande
arbetena på Nissastigen, vilka måste drivas programenligt såväl för vägens
genomgående förbättring i Hallands och Jönköpings län som för tryggande
av sysselsättningen för den arbetsstyrka som användes för arbeten i vägförvaltningens
egen regi. Ej heller föranleddes någon försening av det pågående
motorvägbygget på sträckan Ö. Karup—Mellbystrand. Däremot måste andra
etappen av motorvägbygget, som beräknats kunna påbörjas hösten 1961,
tills vidare uppskjutas.

Sistnämnda etapp omfattar 17,5 km, varav 16,5 km motorväg och 1 km
anslutningsvägar. På denna del har röjning utförts vintern 1962, och vidare
har under året viss bankutfyllning med massor och erforderliga dräneringar
på dessa banksträckor verkställts. Sedan vägförvaltningen innevarande höst
tilldelats medel för fullföljande av etappen, har entreprenadarbetet påbörjats
sistlidna oktober månad och beräknas nu kunna bedrivas så, att vägen
kan öppnas för trafik sommarsäsongen 1964 samt vara helt färdig hösten
samma år. Kostnaden för denna del beräknas till 17,4 milj. kronor.

Vägen Kalix—Bredviken i Norrbottens lån

Vägen Luleå—Haparanda, ingående i den riksväg som numera kallas E 4,
närmar sig Kalix municipalsamhälle västerifrån i en sträckning söder om
Kalix älv, passerar en bro över älven och tätbebyggelsen i samhället mot
Näsbyn, går därefter på en sträcka av omkring 10 km i en nordlig båge över
Lantjärv till Kvarnberget och fortsätter sedermera österut mot Haparanda.
Från Näsbyn leder en länsväg över Bredviken till Karlsborg, omkring 8 km
öster om Kalix. Sistnämnda väg fortsätter från Karlsborg mot nordost och
anknyter sedermera till riksvägen. Riksvägen genom municipalsamhället
har dålig plansträckning och ringa bärighet samt otillräcklig kapacitet för
dagens trafik. Sträckningen genom tätbebyggelsen är störande för samhället,
och hastighetsbegränsningen där medför tidsutdräkt för den genomgående
trafiken. Ombyggnad av vägdelen har sedan länge varit aktuell.

92

För två i riksvägen ingående sträckor, belägna omedelbart öster om Kalix,
upprättades arbetsplan redan år 1937, vilken plan delvis dömdes till utförande
av länsstyrelsen. Planen innebar icke någon ändring i fråga om vägens
sträckning genom tätbebyggelsen i samhället. Arbetet med vägens omläggning
påbörjades dock icke, bl. a. på grund av flygförvaltningens krav på
ytterligare friområden vid det norr om vägen belägna flygfältet i Näsbyn.

Under åren 1945, 1946 och 1951 verkställde vägförvaltningen i länet nya
utredningar av den lämpligaste vägsträckningen. Härvid framkom att den
nya riksvägen icke borde följa den gamla sträckningen över Lantjärv utan
förläggas närmare Karlsborg, varvid riksvägen lämpligen borde följa den
befintliga Karlsborgsvägen från Näsbyn mot Bredviken. År 1954 utställde
länsstyrelsen arbetsplan för omläggning av riksvägen dels på sträckan
Kalix—Näsbyn och dels på sträckan Näsbyn—Kvarnberget jämte ny tillfartsväg
norrut mot Lappträsk. Båda arbetsplanerna fastställdes av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen år 1955. Fastställelsen av arbetsplanen för delen
Kalix—Näsbyn överklagades emellertid av en enskild sakägare, som
yrkade en nordligare sträckning av vägen genom Näsbyn. Vid besvärens
handläggning framfördes yrkanden av Näsby byamän att vägen skulle dragas
i en sydligare sträckning utmed vänstra stranden av Kalix älv. Efter
framställning av länsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att
ärendet skulle utredas ytterligare, upphävde Kungl. Maj.''t fastställelsebeslutet.

Härefter har ett omfattande utredningsarbete bedrivits hos vägförvaltningen
för att åstadkomma en lösning av vägfrågan som kunde godtagas av
alla berörda parter. Ombyggnad av vägen ingår i ett större vägföretag som
upptagits i flerårsplanen för byggande av riksvägar under perioden 1961—
1965 med medelstilldelning åren 1963—1965 och senare. Från utgångspunkten
omedelbart öster om bron över Kalix älv förlägges vägen enligt den nu
verkställda planeringen genom stadsplanelagt område sydligare och närmare
älven än den nuvarande sträckningen. Planeringen överensstämmer med
gällande stadsplan och med 1954 års arbetsplan. Strax öster om stadsplanegränsen
skall vägen passera den s. k. Tallparken och bebyggelsen i Näsbyn,
och mycket delade meningar har där gjort sig gällande rörande vägens
sträckning. Vid planeringen har ett antal speciella faktorer krävt beaktande.

I främsta rummet har det gällt att finna en sträckning som tar hänsyn till
befintlig bebyggelse och möjligheterna att utforma ett lokalvägnät och ansluta
detta till riksvägen. Vidare har en industrivattenledning till Karlsborgsverken
framdragits nära älvstranden, och möjligheterna att med riksvägen
korsa denna ledning har måst utredas. Slutligen har grundförhållandena
och vissa naturskydds- och trivselfrågor fordrat särskilda överväganden
när det gällt tänkbara sträckningar nära älvstranden.

För att utröna den från olika synpunkter lämpligaste vägsträckningen
undersökte vägförvaltningen till en början sex olika sträckningar och järn -

93

förde de olika alternativens trafiktekniska och ekonomiska betingelser. För
att erhålla fullständig utredning anlitades utomstående expertis för speciella
frågor. Sålunda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsens geotekniska avdelning
utrett grundförhållandena, ett särskilt projekteringsföretag har biträtt
med förslag om hur den nämnda industrivattenledningen bör skyddas vid
vissa vägsträckningar, och distriktsingenjören för vatten och avlopp har
undersökt grundvattenförhållandena. Vidare har Samfundet för hembygdsvård
beretts tillfälle att uttala sig om de landskapsestetiska synpunkterna,
och en enskild konsult har utrett vissa trafiktekniska problem. Från kommunens
sida har en generalplanekommitté studerat vägfrågorna och gjort
ett principuttalande.

De av vägförvaltningen uppgjorda alternativa förslagen har kallats A,
B 1, B 2, C, D och E. Linje A är den tidigare överklagade sträckningen. Linjerna
B 1, B 2, C och D är sträckningar som undersökts mellan A och Kalixälven,
medan linje E går norr om linje A.

För alternativen C och D har industrivattenledningen utgjort det största
problemet. I alternativ C skulle denna korsas av riksvägen i två punkter
och därjämte omläggas i viss del. I alternativ D förutsattes ledningen bliva
flyttad på en längre sträcka, så att korsningar med vägen icke behövde förekomma,
men åtgärden beräknades medföra avsevärda kostnader, ca 1 milj.
kronor. Av de undersökta vägsträckningarna kvarstår B 2 och E såsom
gynnsammast från olika synpunkter. Vid markägarsammanträde i juni 1959
presenterade vägförvaltningen dessa alternativ. Härvid förordade vägnämnden
alternativ E, medan Näsby byamän och municipalnämnden motsatte
sig båda alternativen. Sedan länsstyrelsen i december samma år utställt alternativ
E, inkom erinringar från bl. a. kommunal- och byggnadsnämnderna
i Nederkalix kommun och municipal- och byggnadsnämnderna i Kalix municipalsamhälle,
vilka nu förordade alternativ B 2 med en viss modifiering,
syftande till att minska kurvradien vid den s. k. Tallparken samt att vid en
befintlig folkhögskola förskjuta vägen mot älven.

Med hänsyn till framförda synpunkter har vägförvaltningen undersökt
och upprättat arbetsplan för ett modifierat B 2-alternativ, som benämnts B 3.
Detta beräknas bli avsevärt dyrare än B 2 men fördelaktigare från bl. a.
stadsplanesynpunkt.

För att få en helhetsbild av trafiklederna i Näsbyområdet har vägförvaltningen
tillfrågat kommunen om hur vägfrågan borde lösas samt låtit företaga
en folkmängdsprognos. Vidare har alternativen B 3 och E jämförts
mera ingående. Alternativet E gör något större intrång på jordbruksjord
än B 3, men då den nuvarande arronderingen är föråldrad måste en omarrondering
företagas oavsett vägfrågan. Båda alternativen kan utformas
trafiktekniskt tillfredsställande, men alternativ E anses av vägförvaltningen
överlägset ur denna synvinkel. Den sistnämnda linjen synes något fördelaktigare
även med beaktande av estetiska värden och trivselförhållanden.

94

Med hänsyn till bl. a. terrängförhållandena och flyttningen av industrivattenledning
m. m. blir anläggningskostnaden för B 3-linjen inkl. marklösen
relativt hög och har jämte anslutningsvägar beräknats till 4 630 000 kronor.
Motsvarande kostnad för alternativ E har beräknats till 3 955 000 kronor.
Kommunen och municipalsamhället har förordat alternativ B 3 med understrykande
av plantekniska synpunkter. Den merkostnad vid anläggandet
som detta alternativ medför anses uppvägda av besparingar för samhället
vid områdets utnyttjande för bebyggelse. Bl. a. skulle de kommunala kostnaderna
för lokalgatunätet och för kommande markexploatering bli mindre
enligt detta alternativ.

Vägförvaltningen har för sin del funnit alternativ E fördelaktigast i de
avseenden som förvaltningen haft att företräda. Då ärendet kan få en annan
bedömning om hänsyn tages även till de omständigheter som åberopats av
de kommunala myndigheterna, har vägförvaltningen dock i april 1962 framlagt
arbetsplan enligt alternativ B 3. I ärendet har ingående samråd ägt rum
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen och de kommunala
myndigheterna.

Av de föreliggande sju alternativen har vägsträckningarna A, B, C och E
utstakats på marken, medan D studerats på nivåkartor. Vidare har mätning
i terrängen utförts avseende modifieringar på kortare sträckor av
B-alternativet, de s. k. B 2- och B 3-alternativen. Kostnaderna för utredningarna
jämte arbetsplanerna på delen Kalix—Bredviken har beräknats till
omkring 180 000 kr.

Vägen Luleå—Boden, delen genom Södra Sunderbyn, i Norrbottens län

Riksvägen nr 97 från Luleå passerar de tätbebyggda områdena vid Gammelstad
och Södra Sunderbyn samt följer därefter Lule älvs norra strand
mot Boden. Omläggning av den vägdel som går genom Södra Sunderbyn
har sedan flera år varit föremål för utredning. Plan för ny vägsträckning
påbörjades år 1955 och framlades den 16 december 1957. Därvid redovisades
fem olika alternativ, betecknade 1—5 och avseende en sträcka av omkring

3 km genom Södra Sunderbyn och på båda sidor därom. Samtliga linjer var
dragna söder om järnvägen Luleå—Boden och från Luleå räknat till en
början söder om den befintliga vägen. Linjerna 1 och 2 var båda dragna
norr om tätbebyggelsen i Sunderbyn. I höjd med denna bebyggelse korsade
de den befintliga vägen och återknöt sedermera till denna omkring 1 km
väster om samhället. Linjerna 3, 4 och 5 utgjorde tillsammans ett sydligt
huvudalternativ, linje 5 sydligast och närmast stranden samt linjerna 3 och

4 närmare bebyggelsen. Linjerna 3 och 4 sammanföll i huvudsak, dock med
en avvikelse på en sträcka av omkring 600 m genom samhällets tätbebyggelse.

Den 17 april 1957 anordnade vägförvaltningen ett markägarsammanträde
för att lämna en redogörelse för den verkställda undersökningen i vägfrågan.

95

Kommunen var därvid representerad men framförde icke några synpunkter.
Bland de enskilda sakägarna var meningarna delade mellan de nordliga och
de sydliga linjerna. Lantbruksdirektören konstaterade vid sammanträdet
att jordbruksjord berördes av samtliga alternativ men att den nordligaste
sträckningen orsakade den minsta skadan och att den även såsom genomfartsled
vore att föredraga. I yttrande den 17 januari 1958 har dock lantbruksnämnden
efter att ha fått tillfälle att närmare studera förhållandena
förordat linje 5, d. v. s. det sydligaste alternativet.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen granskat utredningsplanen, anförde
styrelsen den 19 januari 1959 att geotekniskt utlåtande erfordrades
innan slutlig ställning kunde tagas. Sådant utlåtande avgavs härefter den
14 juli 1959.

Den 12 maj 1959 uppdrog vägförvaltningen åt ett enskilt projekteringsföretag
att upprätta arbetsplan för ifrågavarande vägdel, avseende sträckan
från Notviken och genom Södra Sunderbyn.

Ytterligare samråd har därefter under det fortsatta utredningsarbetet ägt
rum med olika myndigheter m. fl. Sålunda har lantbruksnämnden i augusti
1960 yttrat sig över linje 5 och därvid icke haft några erinringar mot planläget,
då nämnden hade svårt att finna en annan sträckning som kunde
medföra mindre skada för jordbruket. Nederluleå byggnadsnämnd förordade
i yttrande den 5 september 1960 något av de norra alternativen — linje
1 eller linje 2 — med hänsyn till att kommunen avsåg att planera bebyggelseområde,
där de södra linjerna framdragits. — Den 10 mars 1961 avgavs
till länsstyrelsen en skrivelse från bybor i Södra Sunderbyn med yrkande
om att vägen skulle dragas söder om byn, vilket i stort sett sammanföll
med linje 5. Till skrivelsen fogades namnunderskrifter av ett 100-tal markägare.

Under vintern 1961—1962 har vägförvaltningen haft ett flertal överläggningar
med lantbruksnämnden, kommunen och länsarkitekten, varvid kommunen
och länsarkitekten med hänsyn till planerad bebyggelse förordat den
norra sträckningen. Vägförvaltningen har därefter anmodat den anlitade
projektören att upprätta arbetsplan enligt det norra huvudalternativet. Den
härvid valda linjen sammanfaller emellertid icke med någon av linjerna 1
eller 2 utan utgör en i vissa delar ny sträckning; den avviker från de övriga
linjerna särskilt i vägavsnittets västra del.

Arbetet med arbetsplanen är numera framfört så långt, att nytt sammanträde
med markägarna skall kunna anordnas innevarande år.

Revisorernas uttalande. Revisorerna har i en tidigare paragraf redovisat
vissa synpunkter på väginvesteringarna och därvid särskilt berört de olägenheter
för både byggande och projektering som uppkommer till följd av att
tillgången på vägbyggnadsmedel icke kan överblickas under eu tillräckligt
lång tid framåt. I samband därmed har revisorerna anfört att det rådande

96

systemet medför risker för ojämnhet och bristande planmässighet, som i
längden måste verka fördyrande på investeringsverksamheten.

Det vägbyggnadsföretag i Hallands län, för vilket närmare redogjorts i
denna paragraf, synes revisorerna utgöra en illustration till de berörda
principiella synpunkterna. Såsom framgår av redogörelsen hade i gällande
flerårsplaner för byggande av riksvägar i Hallands län medel beräknats för
utförande på riksvägen Malmö—Göteborg av en del av en blivande motorväg,
nämligen delen från Hallandsås till Halmstad, en sträcka på 28 km.
Företaget uppdelades på två delsträckor, av vilka den ena i huvudsak utfördes
enligt tidplanen och var färdig år 1961. Genom senareläggning av
vissa större företag och omfördelning av investeringsmedel kunde emellertid
den senare etappen ej utföras i omedelbar följd med den tidigare. Arbetena
på motorvägen avbröts under ett helt år och återupptogs icke förrän
i oktober innevarande år. Den omkring 9 km långa färdigställda motorvägdelen,
som dragit en kostnad av 10,4 milj. kronor och som på grund av sin
sträckning icke kunnat inordnas i riksvägnätet, kommer på grund därav
att ligga helt obegagnad i omkring tre år. Därest man vid planeringen för
dessa arbeten haft säkrare överblick över tillgången på vägmedel, hade en
större samordning av de båda byggnadsetapperna kunnat åstadkommas.
Det synes antagligt att detta i sin tur kunnat medföra fördelar vid entreprenadupphandlingen
för den senare etappen, för vilken kostnaderna beräknats
till 17,5 milj. kronor.

I detta sammanhang vill revisorerna ifrågasätta, huruvida icke den färdigställda
vägdelen borde kunna tills vidare upplåtas för lokaltrafiken inom
ifrågavarande område, så att åtminstone något utbyte erhålles av investeringen
under de år som nu återstår innan motorvägen i sin helhet öppnas
för trafik.

Revisorerna har vidare i det föregående lämnat redogörelser för två fall
av vägprojekteringar i Norrbottens län. Det ena företaget, som avser riksvägen
Luleå—Haparanda på delen genom Kalix municipalsamhälle, började
planeras år 1937, och nya utredningar verkställdes åren 1945, 1946 och
1951. Sedan ett planförslag utställts år 1954 men föranlett vissa erinringar
från enskilda sakägare, blev ärendet på framställning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelsen återförvisat till vägförvaltningen för
ytterligare utredning. Härefter har beträffande en vägsträcka av omkring 3
km sju olika alternativa sträckningar närmare utretts, samtliga utom en
utstakade på marken, och förslag till definitiv arbetsplan har först innevarande
november månad för fastställelse ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Kostnaderna för denna senare utredning och planering har
beräknats till 180 000 kronor.

Det andra projekteringsföretaget avser riksvägen Luleå—Boden. Ombyggnad
av denna vägs sträckning genom Södra Sunderbyn påbörjades år 1955,
varvid förslag upprättades enligt fem olika alternativ. Sedan ärendet blivit

97

föremål för ytterligare utredning och samråd ägt rum med ett flertal myndigheter
m. fl., har upprättande av arbetsplan för en sjätte linje uppdragits
åt en enskild projekteringsfirma. Arbetet därmed är ännu icke avslutat, och
kostnaderna för projekteringen har icke kunnat närmare angivas.

Redan av tekniska skäl kan det ofta finnas anledning att vid planeringen
av vägbyggnader undersöka olika alternativa linjer. Härtill kommer att vägbyggandet
icke kan betraktas som en ensidig statlig angelägenhet utan att
vägarna måste utformas under stort hänsynstagande till andra intressen,
kommunala och enskilda. Då dylika parter ofta icke är beredda att ta ställning
i vägfrågor innan förslagen någorlunda åskådligt utformats, är det
förklarligt att man i det förberedande planeringsarbetet måste räkna med
olika lösningar.

Även med beaktande av nämnda förhållanden anser emellertid revisorerna
att här beskrivna båda vägärenden, särskilt företaget i Kalix, blivit
i hög grad omständliga och tidsödande. Därest utredningen i dylika ärenden
drager ut på tiden över en tioårsperiod eller mera kan detta i och för sig
innebära ett fördyrande moment, eftersom förhållandena inom vägområdet
ofta förändras, exempelvis i fråga om äganderätt till mark och brukningsförhållanden,
och ombyte av den i utredningen engagerade personalen äger
rum. Härjämte medför olösta vägfrågor ofta en stagnation i samhällsplaneringen
i övrigt. Revisorerna har ansett sig böra lämna en redogörelse för
ifrågavarande projekteringsföretag och vill samtidigt understryka angelägenheten
av att planeringen av vägfrågor icke drager alltför långt ut på
tiden, att berörda sakägares yrkanden inhämtas på ett tidigt stadium och
att kostnader såvitt möjligt icke nedlägges på utredning och planering av
vägsträckningar som sedermera icke kommer till utförande.

7 Rev. berättelse ang. statsverket år 1962 7.

98

§ 15

Planeringen för nybyggnad av posthus i Linköping

Alltsedan år 1918 har ett postkontor varit inrymt i postverkets vid S:t
Larsgatan i Linköping belägna fastighet, betecknad med nr 17 i kvarteret
Brevduvan. Även televerket disponerar tjänstelokaler i byggnaden, och därjämte
var lokaler för postdirektionen i östra distriktet fram till år 1959
inrymda i fastigheten.

Efter beslut av 1933 och 1934 års riksdagar undergick fastigheten en omfattande
om- och tillbyggnad, som slutfördes år 1935 och tillgodosåg bl.a.
postkontoret med utökade lokaler.

På grund av den snabba utvecklingen av Linköpings stad under de närmast
följande åren och den i samband därmed växande posttrafiken blev
utrymmena för postkontoret Linköping 1 snart för små. Till följd härav
utarbetades redan år 1944 förslag till om- och tillbyggnad av fastigheten,
syftande till att bereda i första hand postkontoret större utrymmen. Förslaget
framlades enligt två olika alternativ, det ena avseende en »full utbyggnad»
för en summariskt beräknad kostnad av 830 000 kronor, det
andra avseende en »byggnadsetapp I», vilken siktade till att tillgodose det
mest trängande lokalbehovet under en övergångstid för en kostnad av
200 000 kronor. Fullföljandet av utbyggnaden med en andra etapp skulle
vid det sistnämnda alternativet kräva ytterligare 440 000 kronor. Redan
tidigare innehöll fastigheten vissa butiks- och bostadsutrymmen för uthyrning,
och detta förhållande skulle bestå även efter den planerade ombyggnaden.

Sedan generalpoststyrelsen hemställt om medel för påbörjande av ifrågavarande
arbeten, anvisades av riksdagen å allmän beredskapsstat för budgetåret
1944/45 ett anslag av 200 000 kronor.

Prognoserna för Linköpings utveckling medförde emellertid att det år
1944 utarbetade förslaget inom kort icke ansågs användbart. I skrivelse den
4 december 1945 till Kungl. Maj:t anförde generalpoststyrelsen att Linköpings
stad fortfarande vore stadd i tillväxt, särskilt till följd av en stark
inflyttning till staden, och att en ytterligare befolkningsökning vore att
vänta. Generalpoststyrelsen hade av flera anledningar ansett sig böra taga
frågan angående om- och tillbyggnad av posthuset under förnyat övervägande.
Sålunda hade från telegrafverkets sida framhållits angelägenheten
av att utrymmen med en sammanlagd golvyta av ytterligare 700 å 800 kvm
inom kort ställdes till förfogande. Planerna hade även rubbats genom det av
1944 års uppbördsberedning framlagda förslaget till omläggning av uppbördsförfarandet,
vilket — om det genomfördes — skulle medföra ett be -

99

tydande ytterligare lokalbehov för postverkets skatteavdelning. Styrelsen
hade därför helt frångått alternativet med ett interimistiskt ordnande av
postkontorets lokalfråga, och även det fullständigare alternativet hade visat
sig otillräckligt. Byggnadsförslaget hade därför omarbetats, och den nu
föreliggande lösningen innebar ett medelsbehov av omkring 1 520 000 kronor.
För påbörjande av detta byggnadsarbete anvisades av 1946 års riksdag
för budgetåret 1946/47 ett investeringsanslag av 800 000 kronor.

I skrivelse den 25 september 1946 till Kungl. Maj:t anmälde generalpoststyrelsen
att byggnadsprogrammet för ifrågavarande om- och tillbyggnad i
vissa avseenden måst utökas samt att kostnaderna för företaget med anledning
därav kunde beräknas till 1 610 000 kronor. Sedan medelsbehovet anmälts
i 1947 års statsverksproposition anvisades för ändamålet ytterligare
810 000 kronor. Sammanlagt hade alltså 1 610 000 kronor anvisats. I detta
läge hade riksdagen även fattat beslut om den uppbördsreform som, enligt
vad som anförts i generalpoststyrelsens skrivelse av år 1945, skulle medföra
ökat lokalbehov för skatteavdelningen. Reformen trädde i kraft år
1947.

Kostnaderna för nu nämnda byggnadsutredningar under åren 1944—1946
uppgick till 40 500 kronor.

Den fortsatta tillväxten av Linköpings stad och den alltjämt fortgående
ökningen av post- och teletrafiken medförde emellertid att ombyggnadsförslaget
icke längre gav en fullgod lösning av de båda verkens lokalproblem.
Postverket åtnöjdes tills vidare med provisoriska åtgärder, innebärande
en serie omdispositioner samt ianspråktagande av vissa uthyrda
utrymmen i posthuset. För skatteavdelningen förhyrdes lokaler i en intill
posthuset gränsande fastighet. Generalpoststyrelsen ansåg sig därför böra
avstå från den tidigare godkända om- och tillbyggnaden av det befintliga
posthuset och inriktade sig i stället på att söka förvärva en väl belägen
tomt för en nybyggnad som kunde inrymma lokaler för postkontoret och
postdirektionen. Televerket skulle då kunna tillgodose sitt lokalbehov inom
det äldre posthuset.

Under villkor av statsmakternas godkännande förvärvade postverket nu
tre intill varandra belägna och med äldre byggnader försedda tomter i kvarteret
Baggen, gränsande intill det kvarter som innehåller det nuvarande
posthuset. Köpet avsåg sammanlagt 5 390 kvm mark och köpeskillingen
uppgick till 1 395 000 kronor, d. v. s. omkring 260 kr. per kvm. Med hänsyn
till områdets läge var priset enligt styrelsens mening icke oskäligt. Med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i ärendet godkände 1955 års riksdag det
gjorda förvärvet och anvisade ett mot köpeskillingen svarande investeringsanslag.

I skrivelse den 21 januari 1957 till generalpoststyrelsen lämnade postdirektionen
i östra distriktet en redogörelse för de lokalsvårigheter som
rådde i postkontoret Linköping 1 och framhöll att frågan om en förbätt -

100

ring av lokal utrymmena var angelägen för såväl postverket som televerket.
Även från andra synpunkter borde frågan om uppförande av ett nytt posthus
i Linköping bringas närmare sin lösning; bl. a. önskade Linköpings
stad klarhet om postverkets byggnadsfråga. Byggnadsförbud var utfärdat
för stora delar av det centrala Linköping, och stadsplanen för kvarteret
Baggen kunde inte fastställas förrän det blev känt hur postverkets byggnadsplaner
komme att gestalta sig. Uppskov med tomtens bebyggande medförde
även en icke önskvärd försening av saneringen inom kvarteret. Bebyggelsen
på tomten bestod endast av äldre och dåliga rivningshus som
utgjorde en skönhetsfläck i centrum av staden. Vid skrivelsen fogades utredning
om bl. a. befolkningsutvecklingen i Linköping, utvisande följande
invånarantal.

1935:

32 900

1960

(prognos): 69 100

1940:

38 650

1965

» 76 300

1945:

47 400

1970

» 84 000

1950:

54 500

1975

» 92 200

1955:

61 000

Sedan arkitekt för byggnadsföretaget utsetts av byggnadsstyrelsen igångsattes
planeringen. Den arkitektutredning som omfattades av uppdraget
innebar tills vidare endast upprättandet av förslagshandlingar (skisser med
kortfattad beskrivning) och i samband därmed medverkan till stadsplanefrågans
lösning. Denna utredning drog en kostnad av 10 100 ikronor. Den
utvisade emellertid att en nybyggnad måste givas en avsevärt större volym
än vad som motsvarade postverkets behov, för att en skälig förräntning
skulle kunna erhållas på nedlagt kapital. Sålunda skulle byggnaden komma
att inrymma stora lokaler för uthyrning samt draga mycket höga kostnader,
av arkitekten i början av år 1957 uppskattade till 8 550 000 kronor. Omräknat
till 1962 års priser syntes byggnadskostnaderna motsvara omkring
10 milj. kronor.

Med hänsyn till föreliggande förhållanden och inte minst på grund av
det statsfinansiella läget ansåg generalpoststyrelsen att byggnadsfrågan
ånyo borde omprövas. Olika alternativ att tillgodose post- och televerkets
behov i Linköping övervägdes. Ett av dessa var att inom stadens stationsområde
för postverkets räkning uppföra en byggnad, i vilken vissa av postkontorets
avdelningar skulle inrymmas, men projektet kunde av bl. a. organisatoriska
skäl icke realiseras. Vid den fortsatta bedömningen av lokalfrågorna
blev det av avgörande betydelse, att lokaler omfattande en golvyta
av omkring 650 kvm år 1959 kunde förhyras för postdirektionen i en
nybyggnad. Härigenom skapades i första hand förutsättningar för en utökning
av televerkets lokaler inom postverkets fastighet i kvarteret Brevduvan.
Härtill kom att en mera omfattande tillbyggnad än den under 1940-talet planerade möjliggjordes genom att en under posthusets gård befint -

101

lig större skyddsrumsanläggning av speciell natur kunde slopas efter den
nya civilförsvarslagens ikraftträdande den 1 juli 1960. I det sålunda ändrade
läget ansåg generalpoststyrelsen och telestyrelsen, att en utredning borde
göras om möjligheterna att tillgodose televerkets och postkontorets lokalbehov
genom en för statsverket väsentligt mindre kostnadskrävande omoch
tillbyggnad av det nuvarande post- och telehuset. Denna utredning
verkställdes sedermera av en arkitekt på byggnadsstyrelsens i juli 1960
lämnade uppdrag. Lokalbehovet bedömdes därvid på grundval av utredning
om poströrelsens ökning under perioden 1950—1960. Upprättade ritningar
över företaget visade att fullt tillräckliga och funktionsdugliga postlokaler
även på längre sikt kunde erhållas genom byggnadsprojektet. Telestyrelsen
förklarade för sin del att projektet innebar att televerkets lokalbehov för
automatstation och överdragsstation tillgodosågs för överskådlig tid.

För den senast bedrivna planeringen, som har framförts så långt att
huvudritningar föreligger, har hittills utbetalats 16 700 kronor. Förslaget
avser en byggnadskropp i fyra våningar, en flygelbyggnad i tre våningar
samt en gårdsöverbyggnad i ett plan. Byggnadsstyrelsen har på grundval av
föreliggande handlingar kostnadsberäknat projektet till 4 milj. kronor,
vartill kommer kostnader för ändrings- och underhållsarbeten av ej värdehöjande
natur, beräknade till 1 milj. kronor. Bygghandlingar anses kunna
färdigställas till den 1 juni 1963, och om företaget kan påbörjas i oktober
1963, skulle de nya lokalerna kunna tagas i bruk i början av år 1965. Förslaget
har medtagits i generalpoststyrelsens petitaskrivelse för nästkommande
budgetår.

Om statsmakterna godkänner förslaget till om- och tillbyggnad av postoch
telehuset, avser generalpoststyrelsen att återkomma till Kungl. Maj:t i
frågan om överlåtelse till annan statlig myndighet eller försäljning av postverkets
tomtmark i kvarteret Baggen. Styrelsen har hos byggnadsstyrelsen
anhållit om besked, huruvida behov föreligger att övertaga den nämnda
tomtmarken för annat statligt ändamål.

I fråga om de ekonomiska konsekvenserna av det föreliggande byggnadsförslaget
har från generalpoststyrelsens sida bl. a. framhållits, att den företagna
förhyrningen av lokaler för postdirektionen möjliggjort att automatiseringen
av telenätet i Linköping kunnat påskyndas, något som torde ha
medfört väsentliga besparingar för statsverket. Från kostnadssynpunkt har
det vidare ansetts vara av betydelse, att hyran för de lokaler som postverket
haft kvar i posthuset väsentligt understigit den hyra som skulle ha
utgått för lokaler i ett nybygge. Denna fördelaktiga hyra kan postverket
även för framtiden räkna isig till godo, om postkontoret kan stanna kvar
i det nuvarande huset. Vid försäljning av tomtmarken i kvarteret Baggen
avser postverket att i vanlig ordning kompensera sig för de ränteförluster
som kan ha uppkommit under den lid som marken varit i postverkets hand.
Tomterna anses på grund av sitt läge vara synnerligen värdefulla.

102

Revisorernas uttalande. Sedan år 1918 har postkontoret Linköping 1 varit
inrymt i postverkets fastighet vid S:t Larsgatan i den centrala delen av staden.
Fastigheten undergick under 1930-talet en omfattande om- och tillbyggnad
och har därefter inrymt lokaler för såväl postkontoret som televerket,
varjämte postdirektionen i östra distriktet intill år 1959 beretts utrymmen
där. Vissa uthyrda butikslokaler och bostadslägenheter har ingått
i fastigheten.

I början av 1940-talet befanns utrymmena för de båda kommunikationsverken
alltför knappa, och en utökning ansågs angelägen även med hänsyn
till att invånarantalet i Linköpings stad väntades stiga avsevärt och postoch
teletrafiken i samband därmed komma att öka. År 1944 framlade en
av generalpoststyrelsen anlitad arkitekt ett förslag till om- och tillbyggnad
av fastigheten enligt två alternativ, av vilka det större och fullständigare
kostnadsberäknades till 630 000 kronor. Förslaget omarbetades år 1945 till
en mera genomgripande ombyggnad för en kostnad av 1 520 000 kronor;
med en ytterligare utökning, som medräknades vid en överarbetning redan
påföljande år, slutade kostnadsberäkningen på 1 610 000 kronor. Anslag
för detta byggnadsföretag anvisades av 1946 och 1947 års riksdagar.

Den planerade ombyggnaden kom emellertid icke till utförande, och tvivel
uppstod snart om de beräknade nya utrymmena skulle bli tillräckliga
för det växande behovet. Planerna ändrades därför och inriktades i stället
på uppförande av en ny byggnad för postverket, varvid televerket skulle få
tillgång till de därigenom frigjorda utrymmena i den befintliga byggnaden.
Som ett led i dessa planer förvärvade postverket år 1954 ett tomtkomplex
försett med äldre rivningsmogna byggnader i ett angränsande kvarter i staden,
och år 1955 anvisade riksdagen för detta förvärv ett investeringsanslag
av 1 395 000 kronor. Den planering som därefter igångsattes genom anlitad
arkitekt utvisade emellertid, att en nybyggnad för att lämna tillfredsställande
förräntning av kapitalet borde givas betydligt större volym än vad
som motsvarade postverkets behov. Byggnaden, som skulle komma att inrymma
även stora lokaler för uthyrning, kostnadsberäknades år 1957 till
8 550 000 kronor, motsvarande i dagens prisläge omkring 10 milj. kronor.

I detta läge ansåg generalpoststyrelsen att byggnadsfrågan åter borde omprövas.
År 1959 bereddes postdirektionen plats i förhyrda lokaler på annat
håll, och år 1960 utsågs arkitekt för ny planering av det befintliga posthuset.
Den därefter verkställda utredningen visade, att fullt tillräckliga
och funktionsdugliga postlokaler även på längre sikt kunde erhållas genom
tillbyggnad av posthuset och att även televerkets lokalbehov skulle
komma att tillgodoses för överskådlig tid. Det sålunda begränsade byggnadsprojektet
har beräknats draga en kostnad av 5 milj. kronor, varav 1
milj. kronor för vissa ändrings- och reparationsarbeten. Generalpoststyrel -

103

sen har i årets petitaskrivelse äskat medel för påbörjande av detta byggnadsföretag
och avser att sedermera försälja den inköpta tomtmarken eller
överlåta den för annat statligt byggnadsbehov.

En på angivet sätt bedriven byggnadsplanering, utsträckt över en lång
följd av år och upprepade gånger ändrad till sina förutsättningar, ger enligt
revisorernas mening anledning till åtskilliga erinringar. Revisorerna har
särskilt uppmärksammat att den mindre kostnadskrävande om- och tillbyggnad
som numera befunnits motsvara det föreliggande behovet icke
ansågs tillräcklig på ett tidigare stadium, varigenom tid och kostnader nedlagts
på planering och markinköp för en nybyggnad som sedermera visade
sig vara obehövlig. De bedömanden som medförde att detta byggnadsprojekt
lades åt sidan synes ha kunnat göras med en summarisk överslagsberäkning.
De speciella omständigheter som slutligen inverkat på byggnadsfrågan,
nämligen möjligheterna att förhyra lokaler för postdirektionen
på annat håll och att utnyttja ett i posthuset beläget skyddsrum, synes
revisorerna knappast ha varit så väsentliga att de kunnat vara avgörande
för ärendets handläggning.

104

§ 16

Utrangering och försäljning m. m. av postverket och televerket

j v * 0 ''* ''JJJ .*1 i‘. l\i fij ''\V. j j . ''Jt ''

tillhöriga motorfordon

Under ett annat avsnitt

av föreliggande berättelse har redovisats en av

revisorerna gjord undersökning rörande den försäljning som genom försva-rets fabriksstyrelses försorg fortlöpande äger rum till allmänheten av för-

svaret tillhöriga utrangerade motorfordon. Denna undersökning, vilken till-

lika omfattat frågan om i

vilken utsträckning fordonen i

allmänhet repa-

rerats, har berört också postverket och televerket.

I likhet med vad som varit fallet med de militära fordonen har kunnat
konstateras att beträffande postverkets bilar reparationsfrekvensen varit

hög. Till belysande härav hänvisas till i

nedanstående tabell återgivna exem-

pel.

Reg. nr I trafik

Under

året Rep.kostn.

öre/mil

körda

mil kr.

Y 4796 1953

108

14

13

1954

2 264

939

41

1955

2.263

1 717

76

1956

113

_

1957

713

5 370

753

1958

729

2 750

377

1959

1 019

1 709

168

7 209

12 499

173

H 6165 1952

480

275

57

1953

1 974

676

34

1954

2 239

610

27

1955

1 977

1 034

52

1956

1 256

7 745

617

1957

2 062

1 918

93

1958

2 027

5 241

259

1959

2 313

3 321

144

14 328

20 820

145

A 10523 1953

635

24

4

1954

2 325

649

28

1955

2 336

4 273

183

1956

2 266

3 978

176

1957

2 379

5 184

218

1958

2 346

4 206

179

1959

951

1 570

165

1960

636

994

156

13 874

20 878

150

A 4429 1944

424

656

155

1945

2 097

2 375

113

1946

2 670

2 636

99

1947

3 017

4 485

149

1948

3 421

1 177

34

1949

3 392

3 839

113

1950

3 779

6 076

161

1951

4 196

3 034

72

1952

3 880

8 274

213

1953

3 988

11 129

279

105

Reg. nr

A 4422

A 2404

A 4349

I trafik

Under året

Rep.kostn.

öre/mil

körda mil

kr.

1954

4 089

6 083

149

1955

3 832

3 719

97

1956

3 067

8 348

272

1957

3 870

3 799

98

1958

2 377

9 581

403

1959

1 272

1 538

121

1960

276

1 273

461

49 647

78 022

157

1944

403

567

141

1945

2 340

2 610

in

1946

2 252

5 263

234

1947

2 374

1 508

63

1948

2118

4 409

208

1949

2 114

1 976

93

1950

2 240

1 518

68

1951

1 689

5 296

314

1952

2 372

1 952

82

1953

1 809

8 658

479

1954

2 060

2 870

139

1955

388

1 510

389

1956

1 150

1 589

138

1957

1 309

10 392

794

1958

2 168

2 704

125

1959

1 336

2 391

179

1960

523

1 657

317

28 645

56 870

198

1945

175

189

108

1946

764

653

85

1947

695

543

78

1948

496

516

104

1949

1 803

3 750

208

1950

3 263

1 738

53

1951

2 999

5 194

173

1952

3 031

1 751

58

1953

2 388

9 683

405

1954

2 847

2 008

70

1955

1 513

6 699

443

1956

1 918

1 386

72

1957

1 752

2 104

120

1958

1 790

1 977

no

1959

636

2 197

345

26 070

40 388

155

1944

745

1 029

138

1945

2 632

3 726

142

1946

3 205

2 617

82

1947

1 691

2 722

161

1948

1 951

1 955

100

1949

975

554

57

1950

1 260

775

61

1951

2 278

4''629

203

1952

1 570

1 011

64

1953

1 160

8 340

719

1954

1 560

7 186

461

1955

1 842

2 081

113

1956

1 709

4 044

237

1957

1 720

3 464

201

1958

1 230

6 217

505

1959

545

1 239

227

26 073

51 589

198

106

Reg. nr

I trafik

Under året
körda mil

Rep.kostn.

kr.

öre/mil

A 19588

1943

1 500

_

_

1944

1 753

1 800

103

1945

1 061

1 290

122

1946

323

3 459

1 071

1947

—

—

_

1948

—

—

—

1949

489

5 050

1 033

1950

368

197

53

1951

442

1 002

227

? v r

1952

463

1 901

411

1953

467

321

69

1954

362

66

18

1955

760

4 284

564

1956

1 031

1 975

192

1957

947

5 213

550

1958

429

1 632

380

1959

100

180

180 ''

10 495

28 370

270

1943

660

—

_

1944

1 391

2 019

145

1945

1 631

2 686

165

1946

1 378

1 048

76

1947

1 130

3 858

341

1948

581

531

91

1949

1 049

656

62

1950

900

711

79

1951

684

8 339

1 219

1952

590

484

82

1953

646

949

147

1954

1 424

3 036

213

1955

1 380

2 877

208

1956

712

8 086

1 136

1957

1 472

3 690

251

1958

1 314

2 900

221

1959

1 168

1 475

126

1960

456

3 270

717

1961

137

215

157

18 703

46 830

250

1945

1 707

3 783

222

1946

2 111

2 864

136

1947

2 067

1 544

75

1948

1 415

1 458

103

1949

657

3 574

544

1950

646

515

80

1951

529

345

65

1952

538

672

125

1953

354

11 377

3 214

1954

2 646

3 403

129

1955

2 839

3 682

130

1956

2 135

3 888

182

1957

1 949

4 861

249

1958

1 784

2 412

135

1959

1 631

4 807

295

23 008

49 185

214

M 4902

1947

211

747

354

1948

1 415

1 036

73

1949

1 419

939

66

1950

1 466

2 074

141

1951

3 132

646

21

1952

1 458

2 in

145

107

I trafik

Under året
körda mil

Rep.kostn.

kr.

öre/mil

1953

1 480

6 599

443

1954

1 776

5 528

311

1955

1 820

2 281

125

1956

1 463

8 483

580

1957

561

2 284

407

1958

626

2 399

383

1959

170

299

176

1960

30

116

387

17 037

35 542

209

Orsaken till de höga reparationskostnaderna har av generalpoststyrelsen
angivits vara brist i vissa fall på medel för anskaffande av nya bilar.

Såvitt framgår av de uppgifter som revisorerna inhämtat från televerket
har reparationskostnaderna för dess bilar i allmänhet hållit sig på en mera
rimlig nivå.

Vad sedan angår de priser som erhållits vid utrangering och försäljning
av fordonen har revisorerna iakttagit, att beträffande såväl postverket som
televerket priserna i ett stort antal fall varit mycket låga, vilket framgår av
följande exempel. Försäljningen har i samtliga fall ombesörjts av försvarets
fabriksstyrelse.

Årsmodell

Reg.nr

Postverket

Fordonsslag

Vägmätar-

Pris (kr.)

1952

A 1949

Lb

ställning

5367

312

1953

A 2382

Plb

0181

580

1940

A 2404

Lb

6607

150

1944

A 2868

»

2290

150

1943

A 2949

»

4088

150

1951

A 3198

6123

125

1951

A 3777

7141

125

1943

A 3946

»

7852

160

1943

A 4349

»

0751

150

1955

A 5486

Plb

7002

400

1951

A 6784

Lb

7917

125

1951

A 13160

0902

125

1951

A 14190

»

9929

120

1943

A 19588

0268

138

1951

C 3487

7294

350

1944

F 4718

»

5498

150

1951

H 5956

»

0855

130

1951

H 6165

»

3897

165

1948

M 6282

Pb

6383

375

1948

M 11444

Pb

7336

475

1951

M 16223

Lb

2977

125

1953

A 4035

Plb

1532

300

1958

A 10663

Lb

—

100

1955

M 16557

Pb

2374

600

108

Årsmodell

Reg.nr

Televerket

Fordonsslag

Vägmätar-

Pris (kr.)

1950

A 1533

Pb

ställning

4224

250

1953

A 7376

Plb

7833

600

1952

A 9417

»

9899

550

1953

A 12623

»

5441

555

1952

A 15058

Lb

9256

676

1936

B 2971

Ambulans

_

600

1950

C 1494

Tgb

8800

700

1952

E 7664

Lb

3241

600

1950

O 31204

_

560

1953

O 32061

Plb

_

590

1952

U 2979

■»

8541

400

1953

W 9376

Pb

3820

355

1954

X 4223

Lb

7953

497

1953

X 5511

Plb

5451

500

1953

Z 1430

Pb

8000

435

1952

Z 3422

Lb

5000

555

1956

Z 4786

Pb

8000

625

1956

BD 7916

»

5000

610

1953

A 2875

Plb

_

550

1953

A 4842

»

_

650

1954

A 5115

»

7473

505

1951

A 14654

Pb

—

475

1953

A 14658

Plb

___

560

1953

A 14941

»

—

475

1952

E 7413

Lb

5555

300

1952

BD 4980

»

—

621

Icke någon av de i ovanstående tabeller upptagna bilarna har sålts på
villkor att den skulle nedskrotas eller ombesiktigas.

Anledningen till att fordonen försålts har regelmässigt varit, att de befunnit
sig i ett sådant skick att ytterligare reparationer bedömts oekonomiska
eller outförbara. Nämnas må i detta sammanhang, att telestyrelsen
beträffande en ambulansbil av 1936 års modell, som år 1961 såldes för 600
kronor utan föregående krav på ombesiktning eller nedskrotning, som skäl
för försäljningen uppgivit »att den ej uppfyllde de krav, som numera måste
ställas på ett motorfordon ur trafiksäkerhetssynpunkt. Ambulansen var ju
vid försäljningstillfället 25 år gammal. I detta sammanhang bör även framhållas,
att reservdelar till denna bils årsmodell ej längre finns att tillgå».

Revisorernas uttalande. Revisorerna har i ett tidigare avsnitt behandlat
vissa spörsmål som sammanhänger med den försäljning som genom försvarets
fabriksstyrelses försorg sedan några år tillbaka ägt rum av försvaret
tillhöriga utrangerade fordon. I samband därmed har revisorerna också
undersökt omfattningen av och kostnaderna för de reparationer som verkställts
på fordonen. Revisorerna har härvid konstaterat, att reparationsfrekvensen
i allmänhet varit mycket hög och att i ett flertal fall dyrbara reparationer
utförts på fordonen samma år som de sålts till ett i förhållande till
reparationskostnaderna synnerligen lågt pris. Fordonen har som regel då
de utrangerats befunnit sig i ett mycket bristfälligt skick. Revisorerna har

109

framhållit det betänkliga i att på den allmänna marknaden saluföra så
undermåliga fordon som det här mången gång varit fråga om, varjämte
revisorerna starkt kritiserat det slöseri med statsmedel som tagit sig uttryck
i att man strax innan försäljningen reparerat fordonen till kostnader som
icke stått i rimlig proportion till försäljningsvärdet.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har förhållanden,
liknande de här beskrivna, förekommit beträffande postverkets och televerkets
utrangerade fordon, vilkas försäljning också omhänderhas av försvarets
fabriksstyrelse. Flera av fordonen har varit i sådant skick att ytterligare
reparationer varit outförbara eller oekonomiska. Detta framgår klart
bl. a. av de uppgifter revisorerna i det föregående lämnat om de priser allmänheten
betalat för fordonen. Ett betydande antal bilar har exempelvis
sålts till priser mellan 100 och 300 kronor. I stor utsträckning har i dylika
fall fordonen sålts utan förbehåll om att de skulle nedskrotas eller ombesiktigas.

Generalpoststyrelsen har såsom en av orsakerna till de höga reparationskostnaderna
angivit, att styrelsen icke erhållit tillräckliga medel för anskaffning
av nya bilar. Revisorerna är medvetna om att problem av angivet
slag självfallet stundom kan föreligga. Även med beaktande härav
finner revisorerna det dock nödvändigt, att kraftfulla åtgärder snarast vidtages
i syfte att för framtiden förhindra missförhållanden av den art som nu
råder på förevarande område.

no

§ 17

Kontroll av radiolicenser

Enligt kungörelsen 1958:231 åligger det innehavare av radiomottagningsapparat
— såväl ljudradio- som televisionsapparat — att lösa licens genom
televerket. För ljudradio är licensavgiften 30 kronor per år och för televisionsapparat
25 kronor per kvartal, dock att lägre avgifter utgår om tillståndet
börjar under löpande år respektive kvartal. Licensavgifterna uppbäres
av televerket. Den som utan tillstånd innehar radiomottagningsapparat
straffas med böter, högst 300 kronor, och kan i samband med bötesstraffet
åläggas att betala licens för tidigare otillåtet apparatinnehav, dock
ej för längre tid tillbaka än två år från åtalet. Licensskyldighet föreligger
icke för apparat som innehas på prov under högst femton dagar eller för
apparat som blivit nedmonterad, inpackad och undanställd eller på annat
sätt blivit försatt ur brukbart skick; i sistnämnda fall fordras dock vederbörlig
anmälan till televerket.

Antalet ljudradiolicenser i riket steg under år 1937 till över 1 miljon och
år 1948 till över 2 miljoner. Den årliga ökningen uppgick fram till och med
år 1940 till åtskilligt mer än 100 000 licenser men har därefter gått långsammare.
Under perioden 1951—1961 varierade den årliga ökningen mellan
50 000 och 80 000. Utvecklingen från och med år 1952 för såväl ljudradio
som television framgår av följande uppställning.

År

Antal

ljudradiolicenser

Antal

televisionslicenser

totalt

per

100 inv.

totalt

per

100 inv.

1952

2 255 743

31,55

1953

2 316 559

32,21

1954

2 390 575

33,04

1955

2 462 233

33,77

1956

2 535 029

34,53

12 592

1957

2 608 239

35,28

86 790

1,17

1958

2 651 081

35,65

244 479

3,29

1959

2 685 927

35,95

598 528

19,01

1960

2 742 186

36,57

1 031850

13,76

1961

2 843 077

37,69

1 356 957

17,99

Under senast förflutna budgetår inflöt i licensavgifter ett belopp av närmare
224 milj. kronor. Uppbörd och redovisning av dessa avgifter ombesörjes
av den i telestyrelsens radiobyrå ingående licensavdelningen, varjämte
vissa arbetsuppgifter fullgöres av televerkets lokalförvaltning. Licensavdelningens
personalstyrka uppgick tidigare till ett 80-tal anställda. I samband

in

med ökad användning av datamaskiner tillämpas för närvarande en försöksorganisation
med reducerat personalantal. Såväl i den äldre organisationen
som i den nuvarande ingår dock en avdelning för licensinventering
med särskild uppgift att hos allmänheten verkställa stickprovskontroll av
att licensskyldigheten fullgöres.

För licenskontrollen är landet indelat i 22 inventeringsområden, fördelade
på 3 distrikt. Inom varje inventeringsområde fullgöres kontrollen av en
eller flera tjänstemän, vanligen i kansliskrivares tjänsteställning och med
en större stad som stationeringsort.

Televerkets tjänstemän kontrollerar licenser för bostäder men f. n. ej
licenser för motorfordon. Den sistnämnda uppgiften fullgöres av polisen.
Licenskontrollen i bostäder och övriga lokaler bedrives efter två huvudlinjer,
dels enskild kontroll och dels koncentrerad kontroll. Den enskilda kontrollen,
som numera är den ojämförligt vanligaste arbetsformen, bedrives
av varje kontrollant inom sitt inventeringsområde enligt av licensavdelningen
uppdragna riktlinjer. Vid den koncentrerade kontrollen sammandrages
en grupp av kontrollanter till en stad eller ett område, där en i möjligaste
mån fullständig genomarbetning företages. Kontroll av enstaka
personer, exempelvis efter anmälan från allmänheten, ombesörjes vanligen
direkt från licensavdelningen.

Televerkets centralstationsområden utgör kontrollenhet i licenshänseende.
På licensavdelningen finns vissa statistiska uppgifter rörande områdets
bebyggelsekaraktär, antal hushåll, tidigare kontrollverksamhet m. m.
På licensavdelningen upprättas kvartalsvis en plan för varje kontrollant,
upptagande de centralstationsområden som skall bearbetas och tiden därför.

Licenskontrollanten medför under sitt arbete en kontrollista, upptagande
de fastigheter (gator och fastigheter) som skall besökas samt inom
varje fastighet namnen på de personer som redan har löst licens av något
slag. Dessa av licensavdelningen på förhand iordningställda uppgifter
är avsedda att bespara onödigt arbete, eftersom något besök givetvis icke
behöver avläggas hos personer som redan innehar såväl ljudradio- som TVlicens.
Anträffas vid besöket icke någon person som kan lämna uppgift om
apparat- och licensförhållandena utskriver kontrollanten en blankett i två
exemplar. Den ena lämnas i bostaden och är avsedd att ifyllas och insändas
till televerket med vederbörliga uppgifter härom. Den andra, bevakningskopian,
översänder kontrollanten till licensavdelningen. Påträffas vid besöket
innehavare av TV- eller ljudradiomottagare utan licens, anmodar kontrollanten
vederbörande att lösa sådan. Han utskriver härvid en speciell tredelad
blankett, av vilken två delar — inbetalningskort och licensdel —
överlämnas till apparatinnehavaren och den tredje delen användes för kontrollantens
rapportering till licensavdelningen.

Underlåtenhet att lösa radiolicens torde i större eller mindre omfattning

112

ha förekommit under radions hela verksamhetstid. I samband med televisionens
utveckling under 1950-talets senare år kom förekomsten av licensskolkning
att bli föremål för ökad uppmärksamhet. Särskilt ansågs det
angeläget att minska den snabbt tilltagande underlåtenheten att lösa TVlicenser.
Saken aktualiserades även av Sveriges Radio, som i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde om åtgärder i nämnda syfte; bl. a. påyrkades ett
snabbare åtalsförfarande ävensom stadgande om skyldighet för radiohandeln
att föra sådana register över försålda apparater att en kontroll via handeln
skulle möjliggöras. Såvitt gäller det sistnämnda yrkandet har företagets
framställning icke lett till något resultat; efter avstyrkande remisser
bl. a. från ett flertal branschorganisationer lämnades den genom Kungl. Maj :ts
beslut den 28 juni 1962 utan åtgärd. I övrigt har däremot utvecklingen gått
i av företaget önskad riktning. Telestyrelsen beslöt sålunda i början av år

1959 att -— till dess licenskontrollens personalresurser hunnit utökas —
använda huvuddelen av disponibel personal för kontroll av TV-licenser.
Denna kontroll gjorde god effekt för TV-licensernas del, men man torde
kunna utgå från att ljudradiokontrollen i viss mån eftersattes och att detta
menligt inverkade på sistnämnda område. Efter anställning och utbildning
av ytterligare ett 10-tal licenskontrollanter kunde en återhämtning efter
hand avläsas i licensstatistiken för ljudradio. Från mitten av år 1960 har
den disponibla personalen använts i ungefär samma omfattning för radions
båda verksamhetsgrenar.

Televerket har under de senare åren vidtagit åtgärder av skilda slag för
att komma till rätta med den ökande licensskolkningen. Genom olika broschyrer
har allmänheten underrättats om innebörden av licensbestämmelserna.
En sådan broschyr har efter överenskommelse med leverantörerna
distribuerats i samband med apparatinköpen. Besked om licensbestämmelserna
och deras tillämpning har även fortlöpande lämnats allmänheten genom
televisionen och ljudradion. Fr. o. m. år 1960 och fram till mitten av
innevarande år har omkring 120 sådana meddelanden lämnats i televisionen
och omkring 100 i ljudradion. Även dagspressen har i stor omfattning tagits
i anspråk för publicitet om licensskyldigheten.

Licensinventeringen har efter hand intensifierats. Antalet licensinventerare,
som år 1959 uppgick till 19, varav 2 deltidsanställda, ökades under

1960 till 25 och uppgår nu till 32, vilka samtliga är heltidsanställda.

Licensinventeringen bedrevs fram till år 1959 av kontrollanterna enskilt

inom deras respektive områden, men systemet ändrades i början av nämnda
år till att i allt större omfattning verkställas som koncentrerad kontroll.
Denna form av licenskontroll visade sig mycket effektiv såväl beträffande
antalet uppspårade licensskolkare som i fråga om det antal personer som
löste licens innan de nåtts av kontrollen. Då emellertid denna arbetsform i
längden blev väl krävande för den däri engagerade personalen, som under
flera månader nödgades flytta från ort till ort, återfördes inventeringen

113

fr. o. m. mitten av år 1961 till det tidigare enskilda arbetssystemet. Gruppinventering
har därefter förekommit endast i mycket begränsad utsträckning.

Åtgärderna mot de apparatinnehavare som vid kontroll befunnits sakna
licens har efter hand skärpts. Före år 1959 gjordes polisanmälan endast i de
fall där licens icke löstes efter två påminnelser; då därjämte viss tid åtgick
för kontroll av att avgiften icke inbetalats i annan ordning än den avsedda,
åtnjöt vederbörande i praktiken ett uppskov med polisanmälan på
flera månader. Mot slutet av år 1959 vidtogs den ändringen att polisanmälan
verkställdes om avgiften icke betalats senast 15 dagar efter det att underlåtenheten
konstaterats och sedan man påmint om avgiften en gång.

Fr. o. m. den 15 januari 1962 göres som regel omedelbar anmälan till den
lokala åklagarmyndigheten genom licensinventerarens försorg, varvid denne
har inhämtat de uppgifter som är erforderliga för att strafföreläggande
skall kunna utfärdas. Den administrativa rutinen härvidlag har utarbetats
i samråd med riksåklagarämbetet. Anmälan behöver dock icke göras i fall
där synnerligen förmildrande omständigheter föreligger, exempelvis vid
invaliditet, långvarig sjukdom eller arbetslöshet, skilsmässa och hög ålder.
I tveksamma fall överlämnar kontrollanten avgörandet till licensavdelningen
med angivande av orsaken till det obehöriga apparatinnehavet.

Telestyrelsens beslut om omedelbar polisanmälan i klara fall av licensskolkning
offentliggjordes i slutet av november 1961 med utnyttjande av
press, ljudradio och television. Tidsfristen betingades dels av vissa praktiskt
administrativa skäl, dels av önskemålet att licensplikten i viss utsträckning
skulle fullgöras frivilligt och åtalsförfarande således kunna
undvikas. Aktionen medförde också synnerligen gynnsamt resultat. Två kraftiga
toppar kunde avläsas i statistiken över nytillkomna licenser, den ena
under veckan närmast efter offentliggörandet, den andra under veckan
närmast före ikraftträdandet av den skärpta metoden.

Böter för åtalade licensförseelser har genomgående utdömts med jämförelsevis
ringa belopp. I oktober 1959 framhöll telestyrelsen i en skrivelse
till riksåklagarämbetet att en ökning av bötesbeloppen syntes motiverad. 1
slutet av år 1959 utgjorde medelbeloppet för underlåtenhet att lösa ljudradiolicens
25 kronor och det högsta beloppet 50 kronor. För underlåtenhet
att lösa TV-licens utgjorde motsvarande belopp respektive 33 kronor och
125 kronor. Under hela år 1960 åtalades 4 535 fall av licensskolkning från
ljudradio med ett sammanlagt bötesbelopp av 136 440 kronor. Medelbeloppet
steg detta år successivt till 33 kronor och det högsta utdömda bötesbeloppet
utgjorde 75 kronor. För underlåtenhet att lösa TV-licens väcktes åtal i 3 845
fall, och den sammanlagda bötessumman uppgick till 153 450 kronor. Det
genomsnittliga bötesbeloppet steg under året till 50 kronor och det högsta
utdömda bötesbeloppet uppgick till 150 kronor. Under år 1961 synes någon
väsentlig ökning av bötesbeloppen icke ha inträffat. På ett flertal orter ut8
Rev. berättelse ang. statsverket år 19G2 I.

114

dömdes vid slutet av detta år ett högsta bötesbelopp för ljudradio av 50 kronor
och för television 100 kronor.

Det är självfallet icke möjligt att avgöra i vilken grad varje särskild åtgärd
bidragit till att minska licensskolkningen. Man kan heller icke i någon
större utsträckning särskilja den nyteckning som utgör en följd av åtgärderna
från den nyteckning som skett i laga ordning och oberoende av kontrollen.
Det bör även framhållas att licenskontrollen har vida större betydelse
än vad som framgår av det direkta antalet vid kontrollen påträffade
skolkare, eftersom blotta förekomsten av kontrollen och i än högre grad
kännedomen om pågående kontroll på vederbörande orter inverkar gynnsamt
på den frivilliga licensbetalningen.

Följande uppställning visar den direkta effekten av licenskontrollen under
de senaste åren, d. v. s. antalet apparatinnehavare som påträffats utan
licens samt antalet polisanmälningar till följd därav.

Television

Ljudradio

År

Antal utan
licens
påträffade

Antal polis-anmälningar

Antal utan
licens
påträffade

Antal polis-anmälningar

1960

16 300

ca 1 0001)

14 950

ca 5001)

1961

11 050

701

20 900

2 114

därav
jan.—april

4 118

238

7 021

681

1962

jan.—april

2 473

676

5 225

1 911

Den ovan intagna tabellen utvisar resultatet av all verkställd licenskontroll.
I följande tabell återgives uppgifter från den koncentrerade kontroll
som under vissa speciella tider företagits gruppvis på ett antal tätorter.

Tidsperiod

Television

Ljudradio

Antal innehavare
av mottagare

Kol. 3
i % av
kol. 2+3

Antal innehavare
av mottagare

Kol. 6
i % av
kol. 5 + 6

med licens

utan licens

med licens

utan licens

1

2

3

4

5

6

7

Febr.—maj 1959

8 500

1 600

18,8

_

Juni—dec. 1959

53 179

8 417

13,7

—

_

_

Jan.—juni 1960

79 160

5 356

6,3

—

_

_

Juli—dec. 1960

56 138

3 982

6,6

83 613

3 306

3,8

Jan.—juni 1961

36 203

1 843

4,8

56 032

3 520

5,9

Luleå, mars 1962

6 102

192

3,0

_

_

_

Boden, mars 1962

3 247

80

2,4

—

_

_

Jönköping, apr. 1962

4 780

83

1,7

8 267

441

5,1

Linköping, apr. 1962

6 346

76

1,2

10 741

356

3,2

1) Antalet understiger väsentligt mängden av under år 1960 ådömda förseelser enligt
vad som i det föregående anförts. Förhållandet förklaras av att antalet ådömda förseelser
år 1960 inrymmer ett stort antal fall av »underlåten förnyelse». Dylika fall leder
numera som regel icke till omedelbar polisanmälan utan bearbetas av den lokala organisationen.

115

Den i Luleå och Boden i mars 1962 bedrivna kontrollen avser nya sändarområden,
där TV-licenskontroll icke tidigare ägt rum.

Enligt licensinventerarnas uppgifter skulle av i kolumn 3 angivna fall
ett betydande antal ha innehaft televisionsmottagare på prov i högst 15 dagar.
Detta antal skulle för de två halvårsperioderna under år 1960 och första
halvåret 1961 ha uppgått till respektive 55, 63 och 49 procent. För de fyra
i tabellen nämnda städerna skulle motsvarande procenttal utgöra repektive
95, 90, 20 och 40 procent.

I anslutning till den här redovisade statistiken må även framhållas, att
beräkningarna angående den faktiska omfattningen av underlåtenhet att
lösa radiolicens givetvis måste bli tämligen osäker, bl. a. med hänsyn till att
en hundraprocentig kontroll av praktiska skäl icke är utförbar. Åtskilliga
apparatinnehavare torde över huvud taget icke vara anträffbara vid lägenhetsbesök,
och riktigheten av lämnade uppgifter torde icke vara möjlig
att kontrollera. Man torde dock kunna utgå från att felkällorna är mindre
på TV-området än beträffande ljudradio. Till sistnämnda omständighet
bidrager i hög grad den starkt ökade försäljningen av transistorapparater
och den ökade användningen av ljudradioapparater i andra lokaler än bostadslägenheter.

Televerkets samtliga kostnader för licensinkassering, inklusive licensinventeringen,
uppgick under det senast förflutna budgetåret till 5 297 000
kronor och beräknas för innevarande budgetår till 5 967 000 kronor. Av
dessa belopp avser dock huvudparten eller 4,6 milj. kronor respektive 5,1
milj. kronor kostnader för licensutskrivning, distribution och uppbörd. De
på licensinventeringen belöpande kostnaderna framgår av denna uppställning.

Kostnadsslag

Utfall för 1961/62

Beräknat för 1962/63

Ljudradio

TV

Summa

Ljudradio

TV

Summa

1000-tal kronor

Löner och övertid

202

195

397

250

255

505

Resor och traktamenten

112

114

226

147

155

302

Bildrift och garage

8

8

16

10

10

20

övrigt

26

8

34

30

15

45

Summa

348

325

673

437

325

872

Revisorernas uttalande. Radioväsendet har numera erhållit en betydande
utbredning i landet. Vid ingången av detta år fanns mer än 2,8 milj. ljudradiolicenser
och mer än 1,35 milj. televisionslicenser, av vilka de sistnämnda
successivt tillkommit under de senaste sex åren. I licensmedel inflöt un -

116

der år 1961 omkring 224 milj. kronor. Dessa medel tages efter hand i anspråk
huvudsakligen för programverksamheten och televerkets tekniska
distribution.

Med hänsyn till den starka utvecklingen på ifrågavarande område och till
storleken av de belopp som verksamheten kräver är det givetvis av synnerlig
vikt, att den lagstadgade skyldigheten att lösa radiolicens verkligen fullgöres.
Det är ett känt faktum att en viss underlåtenhet härvidlag förekommer
och att denna är av icke oväsentlig betydelse. Om man utgår från att
licensskolkningen motsvarar endast en procent av antalet lösta licenser,
skulle inkomstbortfallet av licensmedel uppgå till åtskilligt mer än 2 milj.
kronor om året. Det är härjämte ett rättvisekrav att licensbördan bäres av
alla de apparatinnehavare som tillgodogör sig programutsändningarna.

Uppbörd och redovisning av licensmedel åvilar den i telestyrelsens radiobyrå
ingående licensavdelningen, som även ombesörjer kontrollen av att
licensskyldigheten fullgöres. Avdelningen förfogar för sist angivna ändamål
över ett antal kontrollanter, f. n. 32 personer. Vissa kontrolluppgifter
ankommer även på annan personal inom licensavdelningen eller på televerkets
lokalförvaltning.

Under televisionens tidigare verksamhetsår med den mycket kraftiga ökning
av antalet televisionsapparater som då ägde rum konstaterade televerket
och Sveriges Radio att en mycket omfattande licensskolkning förekom,
särskilt beträffande TV-licenser. Licenskontrollen inriktades därför
speciellt på televisionen, och en successiv skärpning av motåtgärderna kom
till stånd, bl.a. en förstärkning av kontrollpersonalen, upplysning och publicitet
om förhållandena samt ett snabbare förfarande för att överlämna underlåtenhetsfallen
till rättslig påföljd. Dessa åtgärder, särskilt den sistnämnda,
åstadkom också märkbara resultat, som kom till synes bl. a. i en
tillfällig, starkt ökad tillströmning av nytecknade TV-licenser. Efter hand
synes läget ha förbättrats även på längre sikt.

I vilken omfattning skolkning förekommer låter sig av naturliga skäl
icke exakt angivas. Beräkningar på grundval av den senaste kontrollverksamheten
ger dock ledning för en uppskattning. Innevarande år beräknas
omkring 120 000 innehavare av ljudradioapparater sakna licens, och för
televisionens del uppskattas motsvarande antal till mellan 15 000 och 20 000.
Detta innebär att mer än 5 milj. kronor årligen undandrages licensinkomsterna.
Med hänsyn härtill synes det ej finnas anledning att betrakta de uppnådda
förbättringarna som tillräckliga för den närmaste framtiden. Snarare
torde man böra ägna ytterligare uppmärksamhet åt licensförsummelserna.
Det bör särskilt beaktas att de närmaste åren beräknas medföra ytterligare
ett betydande tillskott i beståndet av TV-apparater i landet samt att på
ljudradioområdet en övergång kan iakttagas till transistorapparater, vilket
medför ökade problem för kontrollen.

Revisorerna har tagit del av verksamheten vid televerkets licensinvente -

117

ring, vars arbetsformer och resultat i korthet beskrivits i den föregående redogörelsen.
Revisorerna har därvid fått det allmänna intrycket att verksamheten
är väl organiserad så långt de nuvarande resurserna medgiver. Arbetsmetoden
bygger på ett samspel mellan å ena sidan publicitet och bearbetning
av allmänheten i syfte att åstadkomma frivillig avgiftsbetalning
och å andra sidan direkt kontroll och åtalsförfarande i uppenbara fall av
licensförsummelse. Verksamheten är i främsta rummet inriktad på att tillföra
radioväsendet största möjliga licensintäkter, och man undviker därvid
mera omfattande administrativt arbete och detaljkontroll av mera
svårutredda fall. Den tillgängliga personalen och arbetsrutinen i sin nuvarande
tillämpning medgiver däremot icke att den betydande mängden tveksamma
fall fullföljes och klarlägges, och det finns alltså åtskilligt utrymme
för en intensivare bearbetning.

Med hänsyn till den osäkerhet som likväl råder rörande ifrågavarande
problem anser revisorerna det önskvärt att ytterligare åtgärder i första hand
inriktas på ett närmare studium av förhållandena i syfte att erhålla exaktare
uppgifter om licensskolkningens omfattning och natur samt ett hållbarare
statistiskt underlag för det fortsatta arbetet. Särskilt synes det revisorerna
finnas anledning att närmare utreda avgiftsplikten i sådana fall, då lägenhetsinnehavarna
icke anträffas vid kontrollbesöken och då uttömmande
besked om licensförhållandena icke erhålles. Klientelets sammansättning
inom vissa undersökningsområden ävensom riktigheten av vid kontrollen
lämnade uppgifter synes även böra närmare klarläggas. Ehuru revisorerna
finner det riktigt att ett visst utrymme finns för lindrigare bedömning
av licensskolkning i fall där sociala skäl anses föreligga, kan det dock vara
motiverat att även detta avsnitt av frågan belyses.

Den av revisorerna här förutsatta undersökningen torde böra genomföras
som en i möjligaste mån hundraprocentig genomarbetning av vissa stickprovsvis
utvalda områden. Det synes lämpligt att nu ifrågavarande uppgift
anförtros åt en särskild arbetsgrupp, som bedriver sin verksamhet vid sidan
av den ordinarie inventeringspersonalen, samt att utrymme däri beredes
även representanter för Sveriges Radio.

Såvitt gäller den nuvarande kontrollorganisationen anser revisorerna det
böra övervägas att den förstärkes med deltidsanställd personal, som kan
fullgöra inventeringen på kvällstid då televisionsutsändning pågår.

Slutligen må nämnas att av revisorerna även övervägts frågan om obligatorisk
registrering av köpare av radio- och televisionsapparater genom
vederbörande försäljares försorg. Med hänsyn till Kungl. Maj:ts förenämnda
beslut, vilket fattades så nyligen som den 28 juni i år, har emellertid
revisorerna ansett sig icke nu böra göra något särskilt uttalande i frågan.

118

§ 18

Rundradions ekonomiska förvaltning

Rundradiorörelsen är i Sverige uppdelad på tre händer, Sveriges Radio
AB, telestyrelsen och byggnadsstyrelsen. Organisationen är betingad av den
historiska utvecklingen och har gällt alltsedan ljudradiorörelsen startade år
1924. Sveriges Radio, som år 1959 efterträdde det tidigare AB Radiotjänst,
har att svara för programproduktionen. Televerket ombesörjer den tekniska
distributionen, anskaffar och upprättar den för nämnda ändamål erforderliga
tekniska apparaturen samt handhar uppbörd och redovisning av licensmedel
ävensom vissa centrala uppgifter. Mera omfattande husbyggnadsarbete
för radiorörelsens räkning ombesörjes av byggnadsstyrelsen.

Någon sammanfattning av de uppgifter som åvilar envar av de nämnda
i rundradioväsendet verksamma parterna finns icke. I författningsbestämmelser
angående radioanläggningar och deras utnyttjande har vissa befogenheter
ålagts televerket, och vidare finns i Kungl. Maj:ts instruktion för
telestyrelsen med underlydande förvaltningsorgan vissa allmänna bestämmelser
intagna. I övrigt har åliggandena för televerkets del preciserats i
kungl. brev i anslutning till statsmakternas beslut i rundradiofrågor av
mera principiell räckvidd.

Rundradiorörelsen har alltifrån sin tillkomst finansierats med de licensmedel
som innehavarna av radioapparater betalat. I samband med att vissa
principiella frågor rörande ljudradion behandlades av 1947 års riksdag
framhölls att rörelsen dittills givit statsverket en icke obetydlig vinst via
telegrafverkets överskottsmedel men att man måste räkna med att detta
förhållande efter hand skulle upphöra och att licensmedlen icke komme att
förslå för rörelsens tekniska utbyggande. Såsom en riktlinje för framtiden
fastslogs emellertid att rörelsen borde vara självförsörjande och att dess
kostnader borde bestridas med licensmedel.

Ett för rundradions utveckling betydelsefullt beslut träffades av statsmakterna
år 1956, då principerna för televisionens finansiering och organisation
uppdrogs (prop. nr 90, statsutsk. uti. nr 131). I huvudsak skulle
televisionen utbyggas efter samma system som tidigare gällt för ljudradion,
men verksamheten och i första hand ekonomin skulle hållas skild därifrån.
Särredovisningen i förhållande till ljudradion skulle medföra att de tidigare
radiolicensmedlen icke anlitades för televisionen. Uthyrning av programtid
för reklamändamål skulle ej äga rum utan verksamheten finansieras med
inkomster från licensavgifter och om möjligt göras självbärande. Sistnämnda
princip syntes dock icke kunna realiseras förrän televisionen nått en
viss utbyggnadsgrad. Under ett antal år måste därför driftunderskotten
täckas av skattemedel. De av staten tillskjutna bidragen finge i en framtid

119

återbetalas av rörelsens överskott. Programverksamheten borde med ensamrätt
och för begränsad tid upplåtas till AB Radiotjänst. Detta företag, som
dittills räknat pressen och radioindustrien som aktieägare, borde i samband
därmed erhålla ett breddat intresseunderlag på så sätt att olika organisationer,
representerande folkrörelser, kultur, näringsliv m. in., inbjöds att
teckna aktier i ett nybildat företag. Antalet styrelseledamöter borde därvid
ökas; styrelsen borde bestå av elva ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t ägde
att utse ordförande och fem ledamöter samt bolagsstämman de övriga fem.

Årskostnaderna för televisionen, såväl för produktion som för distribution,
borde bestridas genom ett under sjätte huvudtiteln uppfört anslag för
driftkostnader. Investeringskostnaderna för programproduktionen borde
bestridas genom lån av statsmedel, och för ändamålet borde erfordeiligt anslag
upptagas under fonden för låneunderstöd. Slulligen borde för investeringarna
på distributionssidan ett investeringsanslag uppföras under televerkets
fond.

De grundsatser om rundradiorörelsens organisation och bedrivande som
sålunda fastställts av statsmakterna har kommit till uttryck i den nu gällande
överenskommelsen mellan svenska staten och Sveriges Radio AB angående
rundradions programverksamhet, vilken överenskommelse även innehåller
vissa reglerande föreskrifter för verksamheten. Däri har stadgats
att bolaget skall handhava rundradions programverksamhet, varmed förstås
produktion av program för ljudradio och television. Rundradioverksamheten
i övrigt, omfattande distribution av programmen, avstörningsverksamhet
samt uppbörd av de avgifter som innehavare av mottagningsapparater har
att erlägga, skall handhavas av televerket. Bolaget är tillförsäkrat ensamrätt
att bestämma vilka rundradioprogram som skall utsändas och att producera
sådana program för utsändning över svenska sändare. Det ankommer
på bolaget att svara för kostnaderna för produktion av dessa program,
att anställa och avlöna därför erforderlig personal och att förhyra lokaler
för programverksamheten. I den mån särskilda medel för ändamålet finns
disponibla äger bolaget tillgodose lokalbehovet genom att uppföra mindre,
icke permanenta byggnader (baracker). Bolaget skall också anskaffa och
handha de anläggningar och den materiel som erfordras för programpioduktionen
och för därmed sammanhängande utvecklings- och experimentarbete.

Bolaget äger varje år av radiolicensmedel utfå det belopp som Kungl.
Maj:t finner vara — utöver företagets egna intäkter samt eventuellt utgående
särskilda statsanslag — erforderligt för programverksamheten. För
sådant ändamål skall bolaget varje år före den 1 september till Kungl. Maj :t
inkomma med redogörelse för beräknat medclsbehov för följande budgetår,
varvid uppgift bl. a. skall lämnas om den sändningstid som programverksamheten
är avsedd att omfatta. Samråd skall dessförinnan ha skett med
telestyrelsen och vid behov även med byggnadsstyrelsen angående fördel -

120

ningen på olika ändamål av licensmedel och eventuellt utgående särskilda
statsanslag till rundradioverksamheten. Av Kungl. Maj:t beviljat belopp utbetalas
till bolaget i mån av behov efter rekvisition hos telestyrelsen. Har
bolaget under ett budgetår av licensmedel erhållit mera än som under budgetåret
åtgått till programverksamheten, skall det överskjutande beloppet
återbetalas till telestyrelsen. Bolaget skall tillse att medel som står till dess
förfogande på ändamålsenligt sätt och med iakttagande av god hushållning
användes för programverksamhetens bedrivande och vidare utveckling.

Överenskommelsen innehåller vidare vissa föreskrifter om programmens
karaktär och standard och om bolagets samarbete med vissa institutioner
och sammanslutningar samt om nyhetsförmedlingen. Kommersiell reklam
mot betalning eller vederlag får icke förekomma.

Om bolaget brister i sina åtaganden enligt överenskommelsen kan det,
efter på visst sätt företagen utredning, av Kungl. Maj:t skiljas från programverksamheten.
Dess byggnader, inventarier och utrustning kan i dylikt
fall inlösas av statsverket.

I överenskommelsen är slutligen intagen en föreskrift om att beträffande
uppdelning och samordning mellan televerket och bolaget av den tekniska
rundradioverksamheten skall gälla de särskilda bestämmelser som Kungl.
Maj:t i samråd med bolaget meddelar. Dessa bestämmelser, utfärdade samtidigt
med överenskommelsen, innehåller bl. a. att televerket och bolaget så
långt möjligt skall samordna sin verksamhet för att bästa möjliga hushållning
med disponibla medel skall uppnås. Vid planläggning av den tekniska
rundradioverksamheten skall sådant samråd äga rum beträffande allmänna
riktlinjer och systemfrågor samt sådana större nyanläggningar och utvidgningar
som kan antagas beröra både televerkets och bolagets verksamhet.
Samråd skall också äga rum beträffande tekniskt utvecklingsarbete. På
forskningsområdet skall samarbete även omfatta de teletekniska institutionerna
vid de tekniska högskolorna. Vid anskaffning av sådan teknisk
utrustning som kan användas både för produktion och för distribution skall
televerket och bolaget gemensamt verka för förenkling och standardisering
samt för bästa möjliga utnyttjande av förefintlig verkstadsutrustning och
inköpsorganisation. Ytterligare detaljerade bestämmelser reglerar närmare
parternas samarbete för inköp av teknisk utrustning samt utnyttjande av
den andra partens materiel och personal in. in.

För att underlätta samordningen av den tekniska rundradioverksamheten
skall finnas en samarbetsdelegation, bestående av två utav televerket och
två utav bolaget utsedda personer. Vidare skall — i enlighet med vad som
förutsatts i överenskommelsen — finnas en av Kungl. Maj:t utsedd teknisk
nämnd med uppgift att handlägga frågor om uppdelning och samordning
av den tekniska verksamheten.

Det samarbete mellan de i rundradiorörelsen verksamma parterna som
sålunda föreskrivits eller förutsatts särskilt beträffande mera tekniskt bc -

121

tonade frågor är givetvis än mera påkallat då det gäller planeringen av
mera betydande utbyggnadsetapper och den i samband därmed erforderliga
bedömningen av kostnadsutvecklingen på längre sikt. En sambedömning av
dylika frågor har också i viss utsträckning förekommit; en hela radiorörelsen
omslutande kostnadskalkyl verkställes inom ramen för det planeringsarbete
som ligger till grund för utbyggnadsprojekten. Den gällande uppdelningen
på tre olika parter har emellertid medfört vissa svårigheter, särskilt
i sådana lägen då en av verksamhetsgrenarna visat sig kräva ett högre
belopp än den som beräknats i förhandsprognosen. I denna fråga avlät
Radiotjänst år 1956 en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari bl. a. framhölls att
en samtidig och gemensam behandling av Radiotjänsts och telestyrelsens
rundradioäskanden för framtiden bleve oundgänglig. I yttrande över nämnda
skrivelse anslöt sig telestyrelsen till denna tanke. I en inom kommunikationsdepartementet
upprättad promemoria, som den 16 juni 1956 översändes
till Radiotjänst, uppdrogs därefter riktlinjer för arbetet med anslagsäskanden
för budgetåret 1957/58. Som ett arbetsprogram för petitaarbetet
angavs i promemorian, att telestyrelsen från Radiotjänst skulle inhämta
uppgift om vilket belopp som beräknades åtgå för programverksamheten.
Vidare skulle styrelsen hos byggnadsstyrelsen taga reda på i vad mån
medel för radiohus komme att begäras. Efter samråd med Radiotjänsts styrelse
skulle telestyrelsen lägga fram förslag till distributionsnätets utbyggnad
och därvid i sina investeringspetita redovisa hela självfinansieringsplanen.
I en särskild bilaga till petita skulle telestyrelsen framlägga en specificerad
och motiverad beräkning över televerkets driftkostnader för rundradiorörelsen.
Förslag till licensavgifter skulle bestämmas av telestyrelsen
och Radiotjänst i samråd och redovisas i telestyrelsens petita. Radiotjänst
skulle i särskild skrivelse till chefen för kommunikationsverket framlägga
en specificerad, preliminär budget för det nästföljande budgetåret. Byggnadsstyrelsen
skulle i vanlig ordning framlägga sina eventuella äskanden
om medel till radiohus. Anslagsäskandena skulle inges före den 1 september.

Genom de sålunda angivna direktiven blir samtliga anslagsäskanden avseende
radiomedel för nästkommande budgetår föremål för en samtidig och
gemensam behandling i kommunikationsdepartementet. Nu tillämpade metoden
för avskrivning av investeringarna i rundradionätet fastställdes redan
år 1955 i samband med beslutet om införande av dubbelprogram i ljudradion
och om den utbyggnad av trådradio- och kortvågsnätet som då fattades
(prop. nr 146). För att dessa investeringar skulle kunna genomföras
utan alltför stor tidsutdräkt och utan konkurrens med mängden av andra
statliga investeringsändamål borde de bestridas med licensmedel. Detta
borde ske genom att förutsättningar skapades för ökade extra avsättningar
till värdeminskningskontona för de byggnader och anläggningar om vilka
det vore fråga. Finansieringsmetoden innebar att, i stället för avskrivningar
med ungefär 10 procent per är av anläggningarnas nuvärden, anläggnings -

122

kostnaderna skulle omedelbart avskrivas med 100 procent. Samma avskrivningsmetod
har sedermera tillämpats även för investeringarna i televisionen.

Det i det föregående berörda systemet för anvisande av anslag till rundradiorörelsen
innebär, att medel för utgifter av investeringsnatur i vanlig
ordning anvisas av riksdagen. I den mån driftkostnaderna icke kan täckas
med överskottsmedel av licensmedel anvisas riksstatsanslag även för dessa
ändamål. Däremot ankommer det på Kungl. Maj:t att besluta om utgifterna
för programmens produktion och distribution. I samband med äskande av
anslag för ljudradioanläggningar och televisionsanläggningar anmäles dock
årligen för riksdagen en budget för envar av dessa verksamhetsgrenar, upptagande
beräknade licensinkomster, samtliga beräknade utgifter och det
ackumulerade resultatet.

Följande sammanställningar utvisar i milj. kronor det ungefärliga utfallet
av rundradiorörelsens båda grenar för de senast förflutna sex budgetåren.
Uppgifterna har hämtats ur telestyrelsens årliga berättelse om televerkets
förvaltning.

Ljudradio

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

1960/61

1961/62

Inkomster av licenser

50,34

68,14

80,51

82,02

84,24

89,76

Utgifter:

Sveriges Radio för pro-gram

27,08

34,00

39,70

39,40

40,15

49,98

Televerket för distribution
och avsättning

23,17

26,02

28,38

28,65

28,27

30,67

Byggnadsstyrelsen för
byggnader

0,80

2,21

7,73

9,50

8,10

Nettoöverskott

0,08

7,31

10,22

6,25

6,32

1,02

Television

Inkomster:

Licenser

1,31

7,88

27,40

61,01

102,13

136,56

Anslag till driftkostnader

3,47

4,70

1,65

—

—

—

Utgifter:

Sveriges Radio för pro-gram

4,58

10,95

17,80

27,30

39,00

48,50

Televerket för distribution
och avsättning

0,22

1,63

4,45

21,11

28,84

34,20

Televerket för utbyggnad
av nätet

6,80

Byggnadsstyrelsen för
byggnader

0,33

0,40

7,40

Överskott:

a) återbetalning av an-slag och lån m. m.

3,45

1,60

b) extra avsättn.

—

—

2,45

7,07

—

c) balanserat

—

—

—

9,82

23,67

44,86

123

Revisorernas uttalande. Rundradiorörelsen har numera fått en sådan omfattning
att snart sagt varje hushåll har ljudradioapparat. Televisionen, som
startades i Sverige år 1956, har på kort tid utvecklats mycket kraftigt och
beräknas inom ett tiotal år ha nått en utbredning som närmar sig ljudradions.

Den snabba ökningen av antalet rundradioapparater har medfört en opåräknad
tillströmning av licensmedel. Under sistförflutna budgetår inflöt
mer än 226 milj. kronor i licensavgifter, varav 90 milj. kronor belöpte på
ljudradio och 136 milj. kronor på televisionen. Då denna utveckling är ett
uttryck för allmänhetens starkt stegrade intresse för rundradion, har kraven
på vad verksamheten ger i utbyte för licensavgifterna givetvis ökat
(möjligheter till programval, längre sändningstid, högre programstandard
samt bättre ljud- och bildkvalitet). För att motsvara dessa krav har en betydande
upprustning av verksamhetens resurser — såväl de programproducerande
som de tekniskt-distribuerande — efter hand åstadkommits och
pågår alltjämt. Upprustningen har likväl ej kunnat företagas i samma takt
som tillströmningen av nya apparatinnehavare. En del av licensmedlen har
därför balanserats till kommande år, varigenom en viss utjämning kan
ske över en följd av år.

Vid den granskning som revisorerna ägnat rundradioverksamheten har
det för programproduktionen tillämpade budgetsystemet särskilt uppmärksammats.
Produktionen ombesörjes med ensamrätt av Sveriges Radio, ett
för ändamålet särskilt bildat aktiebolag. Företaget är emellertid i sin verksamhet
beroende av ekonomiska och förvaltningsmässiga villkor, som helt
överensstämmer med dem som gäller för de statliga myndigheterna i allmänhet.
Anslagsäskanden inges före den 1 septembervarje år via telestyrelsen till
Kungl. Maj :t, och sedan behovet anmälts för riksdagen i en för hela rundradiorörelsen
gemensam årsbudget i samband med de investeringsanslag
om vilka riksdagen har att fatta beslut, erhåller företaget kort före det nya
budgetårets ingång besked om det för nämnda år disponibla beloppet. Medel
som ej hunnit förbrukas under löpande budgetår skall inlevereras till
televerkets fond, på vilken licensmedlen centralt redovisas.

Det här beskrivna systemet för programproduktionens förseende med rörelsemedel
är historiskt betingat. Det utformades på den tid då licensmedlen
tillfördes statskassan och all rundradioverksamhet tillgodosågs genom
anslag över riksstaten. Så är emellertid icke längre förhållandet. Visserligen
anvisas alltjämt investeringsanslag för rundradions utbyggnad på kapitalbudgeten,
men då investeringarna omedelbart avskrives till hela värdet, tillgodoses
i praktiken rundradions hela mcdelsbehov direkt av licensmedel.

Det kan enligt revisorernas mening starkt ifrågasättas, huruvida systemet
är så utformat att ekonomiska och praktiska krav uppfyllcs. Rundradions
programproduktion är synnerligen särpräglad och föga lik de statliga myndigheternas
normala verksamhet. Den starka utvecklingen på rundradio -

124

området gör det nödvändigt, att väsentliga frågor som berör programmen
och deras ekonomi bedömes på åtskilligt längre sikt än vad den nuvarande
ordningen förutsätter. En viss framtidsplanering är givetvis möjlig även
med gällande system, men det torde kunna förutsättas att tidsbegränsningen
beträffande medelstilldelningen verkar hämmande på planeringsarbetet.
Även det närmare framförliggande produktionsarbetet torde kunna gagnas
av att större säkerhet råder beträffande medelsresurserna under en längre
tidsperiod. Det sagda torde bl. a. gälla frågor om engagemang av medverkande
personal och beträffande mera omfattande reportagearbete av upplysnings-
och kulturkaraktär. En med verksamheten synnerligen oförenlig
anordning synes vara, att anvisade produktionsmedel som ej hinner förbrukas
under löpande budgetår icke får av bolaget tagas i anspråk under det
följande året utan skall inlevereras till televerket.

Revisorerna har även ägnat uppmärksamhet åt frågan om rundradions
centrala ledning. Rundradion är för närvarande delad på tre händer — Sveriges
Radio, som handhar programproduktionen och den därtill direkt anslutna
tekniska utrustningen, televerket, som bygger och driver det permanenta
sändarnätet, samt byggnadsstyrelsen, som handhar husbyggnadsuppgifterna
i den mån det icke gäller byggnader av provisorisk karaktär. Televerket
har även hand om uppbörd och redovisning av licensmedel samt fullgör
vissa centrala förvaltningsuppgifter. Genom särskilda av Kungl. Maj:t
utfärdade föreskrifter har samarbetet främst mellan televerket och Sveriges
Radio reglerats. Dessa föreskrifter avser såväl allmänna riktlinjer och
systemfrågor som mera detaljerade angelägenheter rörande den tekniska
driften, ekonomin och utnyttjandet av personal och utrustning. Envar av de
nämnda parterna har att var för sig uppgöra medelsäskanden för sin gren
av verksamheten, och ett samlat bedömande av dithörande problem kommer
till stånd först då yrkandena föreligger i kommunikationsdepartementet,
b ragan om en enhetlig bedömning särskilt av utvecklings- och prognosproblemen
har vid flera tillfällen upptagits av Sveriges Radio men icke erhållit
någon definitiv lösning. Sveriges Radio, som närmast torde ha erfarenhet
av de olägenheter som den splittrade organisationen medför, har såsom
exempel framhållit, att ultrakortvågsnätet för ljudradion utbyggts utan tillräckligt
beaktande av vad som utgör naturliga mottagningsområden för
regionala program. Avvägningen mellan å ena sidan utbyggnaden av ultrakortvågsnätet
och å andra sidan utvecklingen av trådradionätet utgör ytterligare
exempel därpå. Det har också gjorts gällande att vissa byggnadsfrågor,
vilka är av för rundradion speciell natur, snabbare och med större fördel
skulle kunna lösas utan den omgång som handläggningen via byggnadsstyrelsen
medför. Det synes revisorerna önskvärt att möjligheterna för ett
mera enhetligt förhandsbedömande av dylika frågor närmare överväges,
varvid Sveriges Radio torde ha att precisera de antydda olägenheterna och
de förändringar på kompetensområdet och i samarbetsrutinen som kan

125

tänkas aktualiserade. Revisorerna utgår härvid från att distributionen av
sändningarna liksom uppbörden av licensmedel alltjämt kvarbliver hos televerket.

Revisorerna får alltså föreslå att nu berörda frågor rörande rundradions
budgetsystem och organisation tages under övervägande. Eventuellt kan
dessa frågor upptagas till prövning i samband med den utredning som för
närvarande pågår genom 1960 års radioutredning.

126

§ 19

Norrköping - Kungsängens flygplats

Norrköping-Kungsängens flygplats är belägen omkring 5 km öster om
Norrköpings stads centrum. Flygplatsen, vilken ingår som hjälplandningsfält
på luftfartsleden Stockholm—Malmö, anlades av Norrköpings stad under
åren 1933—1934 och utfördes som statskommunalt reservarbete. I sin
första utformning erhöll flygplatsen en storlek av omkring 650x650 in.
För att komma i åtnjutande av statsbidrag till anläggningskostnaderna
lämnade staden en förbindelse att staden skulle vara skyldig att, sedan
flygplatsen blivit färdigställd, hålla denna tillgänglig för luftfartens behov
så länge den ansågs erforderlig därför. Flygplatsen skulle förbli stadens
egendom med rätt för staden att använda den även för annat ändamål som
ej medförde hinder för luftfarten. Ville staden förfoga över flygfältet för
sådant ändamål som utgjorde hinder för dess användning för luftfartsändamål,
ägde den rätt därtill, om den antingen återbetalade uppburna statsmedel
eller iordningställde och tillhandahölle annat lämpligt område. Skulle
flygfältet kunna visas ha blivit helt eller delvis obehövligt för flygtrafiken,
skulle staden icke vidare vara skyldig att hålla fältet tillgängligt för luftfartsändamål.
Staden skulle äga rätt att på vissa villkor upptaga avgifter
för fältets begagnande. Så länge staden ej använde sig av denna rätt skulle
den ej heller svara för underhåll, skötsel eller belysning av flygplatsen. Då
några avgifter icke upptagits av staden, har flygplatsens underhåll och drift
omhänderhafts och bekostats av staten.

Sedan fråga uppkommit om utvidgning av flygplatsen, upptogs förhandlingar
mellan den dåvarande luftfartsmyndigheten — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— och staden om villkoren för en sådan utvidgning. Förhandlingarna
resulterade i ett den 5 februari 1940 dagtecknat avtal, vilket
sedermera godkändes av Kungl. Maj :t.

Avtalet innebar i korthet att staden skulle till kronan avgiftsfritt upplåta
flygplatsen jämte vissa andra områden, avsedda att införlivas med flygfältet.
Upplåtelsen skulle gälla tills vidare, så länge och i den mån de upplåtna
områdena erfordrades och utnyttjades som flygplats för allmänt bruk.
Kronan skulle bestrida kostnaderna för flygplatsens underhåll och drift
minst under en tid av 25 år, räknat från den 1 januari 1942. På området
skulle kronan äga uppföra byggnader och anläggningar m. m. som behövdes
för flygtrafiken. Dessa byggnader och anläggningar skulle förbli kronans
egendom. Om flygplatsen nedlades kunde staden inlösa byggnaderna och
anläggningarna; i annat fall skulle kronan få inlösa den erforderliga marken.
Staden förband sig också att vidtaga åtgärder till förhindrande av så -

127

dan bebyggelse inom flygplatsens omgivningar, som kunde innebära fara
eller hinder vid flygplatsens användande för luftfart.

Efter det att nämnda avtal godkänts, utvidgades och förbättrades flygplatsen.
Under år 1945 utlades en permanentbelagd bana av 1 700 m längd
och 50 m bredd, vilken främst är avsedd att utgöra komplementbana till
Bromma flygplats vid bedrivandet av interkontinental trafik på sistnämnda
plats. För anläggning av banan anvisades anslag med 3 800 000 kronor. Till
och med år 1945 hade anläggningskostnaderna för flygplatsen uppgått till
6 571 000 kronor, av vilket belopp statsverket svarat för 6 466 000 kronor
och Norrköpings stad för 105 000 kronor.

I samband med utläggandet av den permanenta landningsbanan påbörjades
planeringen av en ytterligare utvidgning av flygplatsen, som bl. a.
skulle tillgodose uppförande av ändamålsenliga byggnader och andra anläggningar
samt tillgodose behovet av en tvärbana till den befintliga, i öster-—
väster orienterade banan. I angivna syfte träffades den 8 mars 1945 mellan
staten och Norrköpings stad ett tilläggsavtal till 1940 års avtal; det nya
avtalet avsåg förvärv av ytterligare markområden öster och söder om flygfältet.
Förvärven skulle denna gång delas mellan staten och staden. Norrköpings
stad skulle förvärva och ställa till förfogande vissa ägofigurer, huvudsakligen
belägna öster om den nyanlagda landningsbanan. Marken
skulle utan kostnad ställas till förfogande för luftfartsändamål, dock att
staden för en av ägofigurerna skulle erhålla ersättning med 65 000 kronor.
Kronan å sin sida skulle förvärva två större ägofigurer, belägna huvudsakligen
söder om flygplatsen. För dessa förvärv finge några krav på Norrköpings
stad icke ställas.

I april 1945 anmälde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Kungl. Maj:t,
att styrelsen i anslutning till nyssnämnda avtal mellan kronan och Norrköpings
stad nödgades inkomma med ansökning om expropriation av de för
flygplatsen erforderliga områdena. Kostnaderna härför hade beräknats till
omkring 400 000 kronor, och medel för ändamålet borde beräknas å investeringsanslag
för luftfartsfonden.

I skrivelse den 25 september 1945 framlade 1944 års flygplatsutredning
förslag till vissa utbyggnader och kompletteringar av landets flygplatser.
Arbetena på Norrköpings flygplats ansågs härvid böra fullföljas, och flygplatsen,
som dittills utgjort en reservflygplats för Bromma flygplats, ansågs
inom en icke alltför lång tid böra inlemmas i den reguljära flygtrafiken. De
kompletterande arbeten som härvid borde komma i fråga avsåg bl. a. stationshus,
hangarbyggnad och garage samt plattformar i anslutning till stationshus
och hangar. Vidare erfordrades vissa planeringsarbeten samt tillfartsvägar
och parkeringsplats.

Den 12 augusti 1946 framlade flygplatsutredningen sitt slutbetänkande
med en fullständig plan för de flygplatsutbyggnader som landet ansågs vara
i behov av under den tid som då kunde överblickas. Förslaget omfattade

128

bl. a. ett stamlinjenät för den inrikes flygtrafiken, i vilket ingick en linjesträckning
Stockholm—Norrköping—Malmö med en reguljär trafikflygplats
i Norrköping.

De nu berörda olika förslagen upptogs i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
respektive luftfartsstyrelsens anslagsäskanden för budgetåren 1945/46
—1947/48, och utbyggnadsplanerna godkändes av 1945—1947 års riksdagar.
Medel för färdigställande av flygplatsen i enlighet med förslagen anvisades
successivt av riksdagen.

I juli 1945 begärde den då nyorganiserade luftfartsstyrelsen tillstånd att
få expropriera den enskilda mark som det enligt överenskommelsen med
Norrköpings stad ålåg kronan att förvärva. Samtidigt hemställdes att styrelsen
skulle få övertaga viss i området ingående kronomark samt mot ersättning
inlösa viss ecklesiastik mark. Framställningen bifölls av Kungl.
Maj:t genom beslut den 1 februari 1946. Expropriationen, som för kronans
del berörde över 100 markägare, genomfördes därefter under åren fram till
år 1948, då kronan erhöll lagfart på fastigheterna. Utdömda expropriationsersättningar
jämte övriga kostnader för markförvärven uppgick till sammanlagt
1 788 000 kronor.

Övriga kostnader intill utgången av sistförflutet budgetår för utbyggnad
av flygplatsen har uppgått till omkring 1 570 000 kronor. Huvuddelen av
dessa kostnader avser de arbeten om vilka beslut fattades åren 1946 och
1947.

Under andra världskrigets sista år räknades allmänt med att såväl den
internationella som den inrikes luftfarten efter fredsslutet skulle få ett kraftigt
uppsving. Den utvidgning av Norrköpings flygfält som förbereddes genom
markförvärven enligt 1945 års avtal utgjorde ett led i den upprustning
av trafikresurserna som var avsedd att möta det kommande behovet. Den
faktiska utvecklingen av flygtrafiken motsvarade emellertid icke förväntningarna.
Den civila luftfarten fick i stället under senare delen av 1940-talet vidkännas en lågkonjunktur, som blott långsamt övervanns och efter
hand förbyttes i 1950-talets gynnsammare trafikutveckling. År 1956 framlade
luftfartsstyrelsen en långsiktig plan för upprustning av de civila flygplatserna
under perioden 1956—1965. Under mellantiden hade emellertid
den tekniska utvecklingen medfört ändringar i fråga om normerna för flygplatsernas
utformning — bl. a. upprätthölls icke längre kravet på att de
mindre flygplatserna skulle äga flera banor med alternativa sträckningar —
och den tänkta ytterligare utbyggnaden av Norrköping-Kungsängens flygplats
visade sig icke längre behövlig. I enlighet härmed berördes icke denna
flygplats av 1956 års långtidsplan. Flygplatsen har också efter hand minskat
i betydelse, och trafiken på flygplatsen har successivt nedgått. I december
1958 beslöt luftfartsstyrelsen att Norrköping-Kungsängen icke längre
skulle utgöra alternativ flygplats till Bromma för den interkontinentala
trafiken. Frågan om nedläggning av flygplatsen har därefter varit aktuell,

129

varvid luftfartsstyrelsen övervägt möjligheterna att förlägga den kvarstående
flygtrafiken till det militära flygfältet vid Norrköping. Vissa utredningar
har även företagits rörande möjligheterna att överflytta trafiken till
något av de vid Linköping befintliga flygfälten. Pågående undersökningar
har emellertid ännu icke lett till utformade förslag.

Norrköping-Kungsängens flygplats har en areal av 225 hektar, varav

134,5 hektar fältyta. Av markområdet äger Norrköpings stad 172 hektar,
under det att 53 hektar tillhör kronan. Den kronan tillhöriga marken, som i
sin helhet ligger utanför fältområdet, är i indelningshänseende mycket splittrad.
Den utgöres av ett 60-tal fastigheter med ett avsevärt större antal jordregisterbeteckningar
och består av dels åkerjord och dels tomtområden med
åbyggnader. Åkerjorden är utarrenderad i ett 10-tal skiften mot en sammanlagd
årlig arrendesumma av omkring 9 000 kronor. Av tomtområdena med
byggnader är tio uthyrda för sammanlagt omkring 10 000 kronor. Byggnadsbeståndet
på dessa fastigheter är av skiftande kvalitet. Tre tomter med
sämre byggnader är icke uthyrda.

Följande tabell lämnar vissa uppgifter om trafiken på Norrköping-Kungsängens
flygplats under år 1961. För att möjliggöra jämförelser redovisas
även motsvarande uppgifter för två andra flygplatser. Av dessa har Jönköping
en luftfartsverket tillhörig trafikflygplats, som alltså är organisatoriskt
jämställd med Norrköping-Kungsängens flygplats, under det att
Ronneby utnyttjar ett militärt flygfält.

Norrköping Jönköping Ronneby

Landningsfrekvens:

Linjefart: inrikes

255

935

1 311

övrig luftfart i förvärvssyfte:

utrikes

34

3

—

inrikes

385

255

—

rundflyg

—

44

—

Icke yrkesmässig luftfart

4 830

8 665

—

Av- och påstigande passagerare (inrikes):

Linjefart

10 730

20 512

19 412

övrig luftfart i förvärvssyfte

7 908

839

—

Transit passagerare:

458

3 156

—

Frakt (i ton):

Linjefart

45

981

10

övrig luftfart i förvärvssyfte

22

2

—

Revisorernas uttalande. Norrköping-Kungsängens flygplats anlades åren
1933—1934 på mark tillhörande Norrköpings stad. Även vid en år 1940 företagen
utvidgning av flygplatsen ställde staden mark till förfogande. I samband
därmed åtog sig staten att driva flygplatsen minst till utgången av
år 1966.

9 Rev. berättelse ang. statsverket är 1962 /.

De senare åren av andra världskriget kännetecknades av stark optimism
beträffande den civila luftfarten. För att erbjuda resurser åt den snabbt
ökande trafik som då väntades uppgjordes utbyggnadsplaner för ett flertal
flygplatser i landet, däribland Norrköping-Kungsängens flygplats. I viss utsträckning
kom en utbyggnad av den sistnämnda platsen också till stånd
under åren 1945—1948 genom att en permanent landningsbana anlades och
flygplatsen försågs med byggnader och annan utrustning.

De planer som förelåg i samband med den senaste utbyggnadsetappen syftade
emellertid längre. För att åstadkomma en avsedd ytterligare utvidgning
av fältet ansågs det nödvändigt med ytterligare markförvärv, som
denna gång enligt avtal med Norrköpings stad skulle delas mellan kronan
och staden. På statens del skulle det ankomma att förvärva ett söder om
flygfältet beläget område om sammanlagt 53 hektar, främst avsett att trygga
en framtida utbyggnad av flygplatsen med ett tvärstråk. Då marken icke
kunde åtkommas genom frivilliga köp erhöll luftfartsstyrelsen år 1946
tillstånd till expropriation, och förvärven kunde därefter genomföras under
loppet av några år. Kostnaderna för förvärven, som avsåg ett 60-tal fastigheter,
uppgick till omkring 1 788 000 kronor.

Utvecklingen för den civila flygtrafiken blev emellertid icke så gynnsam
som man tidigare räknat med. I stället inträffade en stilleståndsperiod som
först under 1950-talet avlöstes av en otvetydig uppgång. När luftfartsstyrelsen
år 1956 planerade för utbyggnad av landets flygplatser, berördes
emellertid icke Norrköping-Kungsängen av planerna, och flygplatsen har
därefter relativt sett minskat i betydelse. I december 1958 beslöt luftfartsstyrelsen
att flygplatsen icke längre skulle utgöra alternativflygplats i den
interkontinentala trafiken pa linjen Stockholm—Malmö, och undersökningar
har därefter företagits i syfte att nedlägga flygplatsen och flytta den
kvarstående trafiken till annat fält. Det staten tillhöriga området vid flygplatsen
har alltså icke tagits i anspråk och beräknas ej heller bli erforderligt
för sitt ändamål, oavsett hur det framdeles kan komma att ordnas med
fältet i övrigt.

Revisorerna har tidigare vid olika tillfällen ägnat uppmärksamhet åt olika
problem på samhällsutvecklingens och bebyggelseplaneringens område och
har därvid framhållit det nära inbördes sambandet mellan det statliga och
det kommunala handlandet. Kommunerna, som i första hand har att svara
för den allmänna samhällsplaneringen, är i hög grad beroende av att tidigt
erhålla besked i utbyggnadsärenden som det ankommer på statliga organ
att handlägga, exempelvis vägfrågor och markpolitiska frågor, så att icke
planeringen av stora områden ligger vilande i väntan på någon delfrågas
avgörande. Revisorerna har funnit det angeläget att de statliga myndigheterna
i sin verksamhet har detta samarbete för ögonen.

Den markanskaffning som år 1946 med hjälp av expropriation genomfördes
vid Norrköping-Kungsängens flygplats synes revisorerna utgöra anled -

131

ning att ytterligare understryka det nyss sagda. Då det numera under en
följd av år varit uppenbart, att huvuddelen av det ifrågavarande området
icke är erforderligt, synes det statliga markinnehavet i möjligaste mån böra
avvecklas. Härmed har revisorerna icke tagit ställning till frågan, huruvida
flygtrafiken till Östergötland bör behållas på Kungsängen eller förläggas
till annan plats.

Statens markinnehav vid flygplatsen omfattar 53 hektar, dels åker och
dels tomter med åbyggnader, som utarrenderas eller uthyres för ett årligt
belopp av närmare 20 000 kronor. Om marken av en eller annan anledning
icke kan försäljas utan kommer att behållas i statens ägo under någon
längre tid, synes det böra övervägas att förvaltningen därav överflyttas till
domänverket.

132

F inansdepartementet

§ 20

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med för riksrevisionsverket gällande instruktion har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppborden.
Dessa avser den ordinarie uppbörden av dels preliminär Aoch
B-skatt under uppbördsåret 1961-62 (tabell 1), dels kvarstående skatt
enligt 1961 års taxering (tabell 2). Redogörelserna omfattar vidare resultaten
av restindrivningen t. o. m. utgången av år 1961 för varje särskilt
utmatmngsmansdistrikt i fråga om 1955-56—1960-61 års preliminära
B-skatt samt kvarstående skatt enligt 1954-1959 års taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbordsaret
1961-62 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av
13 407 milj. kronor, varav 10 316 milj. kronor såsom A-skatt (77 procent)
och 3 091. milj. kronor såsom B-skatt (23 procent). Närmast föregående

r-nPib,°nd*år uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt
till 11 910 milj. kronor. Preliminärskatten har således ökat med 1 497 milj
kronor. Av den debiterade B-skatten, 3 164 milj. kronor, restfördes 120
milj. kronor (4 procent). För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt som verkställts efter uppbördsårets
utgång. Med fyllnadsinbetalningar avses sådana skatteinbetalningar som
verkställts inom viss tid efter utgången av uppbördsåret och som medtages
vid avrakningen av den preliminära skatten mot den slutliga. För uppbördsaret
1961-62 uppgick inbetalningarna av sådant slag till 802 milj. kronor,
varav 168 milj. kronor (21 procent) såsom A-skatt och 634 milj. kronor
(/9 procent) såsom B-skatt. För närmast föregående uppbördsår inflöt
såsom fyllnadsinbetalningar 721 milj. kronor, av vilket belopp 150 milj
kronor (21 procent) utgjorde A-skatt och 571 milj. kronor (79 procent)
B-skatt. Enligt årets taxering belöper sig det sammanlagda beloppet av den
ränta med nio procent som med vissa begränsningar utgår å kvarstående
skatt till drygt 40 milj. kronor, vilket innebär en ökning med inemot 4 milj.
kronor jämfört med närmast föregående års taxering.

Vad årets fyllnadsinbetalningar beträffar har i fråga om A-skatt de största
beloppen inbetalats i Stockholms stad (39,3 milj. kronor), Stockholms
lan (21 4 milj. kronor), Malmöhus län (18,5 milj. kronor) samt Göteborgs
och Bohus lan (15,6 milj. kronor). Beträffande B-skatten, som i huvudsak
avser aktiebolag m. fl. juridiska personer, har de största beloppen inbetalats
i Stockholms stad (148,7 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (87 5
milj. kronor), Malmöhus län (69,6 milj. kronor), Stockholms län (41,7
milj. kronor) och Västmanlands län (40,8 milj. kronor).

133

Den kvarstående skatten enligt 1961 års taxering uppgick till 1 158 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 183 milj. kronor (16 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 924 milj. kronor,
restfördes 150 milj. kronor (16 procent). Den kvarstående skatten har
ökat i samtliga län. Den största ökningen uppvisar Stockholms stad (28
milj. kronor), Malmöhus län (27 milj. kronor), Stockholms län (15 milj.
kronor), Kristianstads län (14 milj. kronor) samt Göteborgs och Bohus
län och Värmlands län (13 milj. kronor). I fråga om uppbördsresultatet har
en förbättring inträtt i 13 län och en försämring i 12. Den högsta inflytandeprocenten
uppvisar Kronobergs län (91,54 procent), Jönköpings län (89,37
procent), Hallands län (88,90 procent), Skaraborgs län (88,59 procent),
Älvsborgs län (88,54 procent) och Kopparbergs län (88,26 procent). Den
lägsta förekommer i Norrbottens län (76,86 procent) och Stockholms stad
(77,52 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1962 års taxering beräknas uppgå till
omkring 1 263 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till
omkring 1 129 milj. kronor (tabell 1).

Av 1955-56 års restförda Beskatt, 85,3 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, har t. o. m. 1961 års utgång 19,2 milj.
kronor avkortats, 56,0 milj. kronor levererats och 9,7 milj. kronor avskrivits.
Såsom oredovisat kvarstod således 0,4 milj. kronor. I tabellerna över
restindrivningen har levererade belopp ställts i relation till restförda, varvid
avdrag gjorts för avkortade belopp med hänsyn till att avkortningsförfarandet
är en från restindrivningen skild företeelse. Efter denna beräkningsgrund
har för riket i dess helhet 85 procent levererats och 15 procent
avskrivits. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har 90 procent
levererats och 10 procent avskrivits, medan för städer med egna uppbördsverk
79 procent levererats och 21 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1954 års taxering, 105,9 milj.
kronor, har t. o. m. utgången av år 1961 11,5 milj. kronor avkortats, 72,0
milj. kronor levererats och 22,0 milj. kronor avskrivits. Såsom oredovisat
kvarstod således 0,4 milj. kronor. Levererat belopp har även här ställts i
relation till vad som efter avkortning återstått att indriva. Totalt har 76
procent levererats och 24 procent avskrivits. Procenttalen för landsbygden
är 83 respektive 17 och för städerna 69 respektive 31.

I tabell 3 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda
poster för 1956-57 års preliminära B-skatt (B 56). De i tabellen och i det
följande inom parentes angivna talen avser 1955—56 års preliminära B-skatt
(B 55) efter lika lång tids indrivning. Av sammanställningen framgår bl. a.
att i fråga om landsbygd och städer utan egna uppbördsverk har vid utgången
av år 1961 (1960) i 77 (85) distrikt 96 procent eller mer guldits, i
131 (110) mellan 91 och 95 procent, i 69 (76) mellan 86 och 90 procent

134

och i 43 (50) mellan 81 och 85 procent. 96 procent har guldits i 1 stad med
eget uppbördsverk, mellan 86 och 90 procent i 3 (3) städer, mellan 81 och
85 procent i 6 (6) städer och mellan 76 och 80 procent i 5 (3) städer.

En liknande sammanställning i fråga om den kvarstående skatten enligt
1956 års taxering (K 57) återfinnes i tabell 4. De inom parentes angivna
talen avser den kvarstående skatten enligt 1955 års taxering (K 56) efter
lika lång tids indrivning. Av sammanställningen kan bl. a. utläsas, att för
riket i dess helhet 75 (75) procent av antalet restförda poster guldits vid
1961 (1960) års utgång. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
bär 81 (79) procent guldits och för städer med egna uppbördsverk 65 (68)
procent. De siffermässigt bästa resultaten har för landsbygden uppnåtts i
Hallands län med 88 (85) procent samt i Kalmar, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län med 85 (respektive 85, 83, 85,
85 och 85) procent. Beträffande städer med egna uppbördsverk har de
högsta procenttalen erhållits i Nyköping med 84 (86) procent, i Jönköping
med 81 (74) procent, i Växjö och Sundsvall med 79 (74 respektive 81)
procent samt i Karlskrona och Kristinehamn med 78 (80 respektive 85)
procent. I fråga om landsbygden har i 28 (33) distrikt mellan 91 och 95 procent
guldits, i 94 (75) mellan 86 och 90 procent, i 96 (101) mellan 81 och
85 procent och i 74 (72) mellan 76 och 80 procent. Mellan 81 och 85 procent
har guldits i 2 (2) städer, mellan 76 och 80 procent i 5 (4) städer samt
mellan 71 och 75 procent i 4 (8) städer. Vad landsbygden beträffar har en
förbättring inträtt i 9 län och en försämring i 8, medan resultatet är oförändrat
i 7 län.

Av tabellerna 5 och 6 framgår resultatet av restindrivningen beträffande
städer med egna uppbördsverk i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren
1955-56—1960-61 (B 55-B 60) samt kvarstående skatt enligt 1954-1959
års taxeringar (K 55-K 60) vid utgången av år 1961.

I tabell 7 redovisas resultatet av restindrivningen i fråga om K 55—K 60
för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk.

/

Tabell 1

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1961

Län

Influten preliminär skatt

Restförd

prel.

B-skatt

S:a infl.
o. restf.
prel.
skatt

Slutlig

skatt

Kvar-

stående

skatt

A

kvar-

ståen-

de

skatt

På-

förd

ränta

Över-

skju-

tande

prel.

skatt

Under uppbördsterminerna

Såsom fyllnadsinbetalningar

S:a

prel.

skatt

Prel. A-skatt

Prel. B-skatt

Prel. A-skatt

Prel. B-skatt

Milj.

kr.

% av s:a
infl. o.
res tf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

% av s:a

infl. o.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

Zo avs:a

infl. o.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

% av s:a

infl. o.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

Milj.

kr.

% av b:a
infl. o.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

Milj.

kr.

Milj.

kr.

%av

slut-

•ig

skatt

Milj.

kr.

Milj.

kr.

Stockholms stad
Stockholms ....

Uppsala ......

Södermanlands
Östergötlands ..
Jönköpings ...
Kronobergs ....

Kalmar.......

Gotlands......

Blekinge......

Kristianstads ..
Malmöhus ....

Hallands .....

Göteb. o. Bohus

Älvsborgs .....

Skaraborgs ....
Värmlands ....

Örebro .......

Västmanlands .
Kopparbergs ..

Gävleborgs----

Västernorrlands
Jämtlands ....
Västerbottens ..
Norrbottens ...

1 778,52
882,28
223,03
311,72
453,78
319,52

150.26
227,28

44,23

159,22

238.14
850,66
168,88
972,92
441,55
241,20
349,12
360,40

343.27

347.14

359.42

354.43
143,62
258,83
336,35

65

79

76
74

74

74

72

74

73
78

69
68
71

71

75

70

77

77

72

73

76

74

78
76
76

751,21

164.66

59.06
71,26

127.67
93,92
46,81
66,94

14.03

34.22
89,80

309,86

57,10

293,29

111.67

82.23
87,45

87.07

86.03
98,38
81,51
93,76
32,21
64,89
86,59

27

14

20

17

21

21

23

22

23

17
26
25

24
21
19
24

19

18
18
21

17

20

18

19

20

39,33

21,43

3.92
3,75
5,62
5,16
2,41
2,04
0,43

1.55
3,49

18,49

2,40

15,64

6,18

3,79

3,70

4,22

3.56

4.93

4.56
3,54
1,51
3,43
3,25

1

2

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

1

148,69

41,65

6,66

19,52

21,08

11.91
5,97
5,73
0,89
6,61
7,86

69,60

8,42

87,51

24,43

11.97
10,18

15.97
40,81
20,77

23.92
19,38

3,88

9,46

10,70

6

4

2

5

3

3

3

2

2

3

3

5

3

6

4

4

2

3

8

4

5

4

2

3

2

2 717,75
1 110,02
292,67
406,25
608,15
430,51

205.45
301,99

59,58
201,60
339,29
1 248,61
236,80
1 369,36
583,83
339,19

450.45

467.66

473.67

471.22
469,41
471,11

181.22
336,61
436,89

27,54

9.15
2,37
2,71

4.20

2.76
1,65
2,83
0,90
1,93

4.59

9.01
2,28

11,70

3,96

3,32

3,43

3.20

2.77
3,06

4.01
4,17

2.15
3,26

3.60

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

i

2 745,29
1 119,17
295,04
408,96
612,35

433.27
207,10
304,82

60,48

203,53

343.88
1 257,62

239,08
1 381,06
587,79
342,51

453.88

470.86
476,44

474.28
473,42

475.28
183,37

339.87
440,49

2 758,06
1 134,08
302,50
418,72
613,63
439,58
219,00
317,70
63,85
207,46
358,19
1 271,48
249,92
1 377,61
592,56
357,95
460,76
470,33
476,69
468,61
474,75
472,31
185,67
346,23
444,02

207,77

96.15
29,41

37.82
49,94
45,72
27,04
36,12

8,34

20,63

43,50

111,85

30,92

96,21

54,59

43.16
43,31
37,34
35,01

36.17
40,89

38.11

20.82
36,17

36.11

8

8

10

9

8

10

12

11

13

10

12

9

12

7

9
12

9

8

7

8

9

8

11

10

8

8,42

3.46
1,00
1,23
1,51
1,41
0,73
1,00
0,19
0,64
1,31
3,82
0,90
3,11

1.47
1,37
1,16
1,16
1,05
0,88
1,21
1,08
0,52
0,98
1,02

195,56

84,47

23,95

28,68

47,20

37.83
15,64
25,85

5,35

17,07

29,57

101,48

19,73

102,81

49,99

28,60

37,39

37.72
32,55
41,17
39,90

40.73

18.83
30,42
36,02

Hela riket

|l0 315,77

| 73

|s 091,62

| 32 1168,33

1 1633,57

1 4

|l4 209,28

|l20,55| 1

|l4 329,84

|l4 481,66

11 263,10

1 9

|40,63

|l 128,51

136

Tabell 2

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1961 års taxering
med fördelning efter län

Län

Debiterade

belopp

kr.

Influtna

belopp

kr.

Inflytande-

procent

Restförda

belopp

kr.

Stockholms stad......

186.565.606

144.625.188

77,52

41.940.418

Stockholms..........

86.770.889

69.823.581

80,47

16.947.308

Uppsala............

26.026.922

22.680.123

87,14

3.346.799

Södermanlands......

29.234.028

25.634.467

87,69

3.599.561

Östergötlands........

46.665.365

40.489.545

86,77

6.175.820

Jönköpings..........

41.740.119

37.301.996

89,37

4.438.123

Kronobergs..........

23.246.105

21.279.148

91,54

1.966.957

Kalmar ............

32.214.747

28.268.051

87,75

3.946.696

Gotlands............

7.227.886

6.180.703

85,51

1.047.183

Blekinge ............

18.017.846

14.925.608

82,84

3.092.238

Kristianstads.........

44.875.753

39.389.434

87,77

5.486.319

Malmöhus ..........

105.107.229

91.525.011

87,08

13.582.218

Hallands............

26.948.494

23.957.938

88,90

2.990.556

Göteborgs o. Bohus ...

90.258.551

73.815.851

81,78

16.442.700

Älvsborgs...........

49.047.937

43.429.130

88,54

5.618.807

Skaraborgs..........

39.314.213

34.828.109

88,59

4.486.104

Värmlands..........

41.361.182

35.362.317

85,50

5.998.865

Örebro.............

34.956.046

30.100.962

86,11

4.855.084

Västmanlands .......

32.449.060

26.778.840

82,53

5.670.220

Kopparbergs ........

37.020.629

32.672.802

88,26

4.347.827

Gävleborgs..........

37.357.797

31.163.318

83,42

6.194.479

Västernorrlands......

35.788.773

30.243.775

84,51

5.544.998

Jämtlands ..........

18.272.275

15.222.731

83,31

3.049.544

Västerbottens........

34.917.863

30.047.025

86,05

4.870.838

Norrbottens ........

32.135.367

24.697.908

76,86

7.437.459

Hela riket

1.157.520.682

974.443.561

84,18

183.077.121

137

Tabell 3

Preliminär B-skatt lör uppbördsåret 1956—57 (B 56)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1961 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avser preliminär B-skatt för uppbördsåret 1955—56 (B55)efter lika lång tids indrivning.

Län

(Lb = landsbygd
och städer utan
egna uppbörds verk
St=städer med eg-na uppbördsverk)

Antal
utmät-nings-mans-• dis-trikt

Antal utmätningsmansdistrikt

Inllytandeprocentklasser

51—

55

56—

60

61—

65

66—

70

71—

75

76-

80

81—

85

86—

90

91—

95

96-

100

Stockholms stad..

1

KD

Stockholms ..

Lb

18

-0)

l(-)

2(4)

4 (—)

7(6)

2(5)

2(2)

St

1

-d)

1 (—)

Uppsala ____

Lb

8

2(3)

5(3)

1(2)

St

1

1 (—)

-0)

Södermanlands Lb

9

4(5)

5(4)

St

2

KD

-d)

1 (—)

Östergötlands .

Lb

13

1 (—)

3(4)

3(3)

4(3)

2(3)

St

2

HD

KD

Jönköpings ..

Lb

15

-(2)

4(3)

2(3)

7(3)

2(4)

St

1

-(1)

1 (—)

Kronobergs ...

Lb

11

KD

3(1)

4(7)

3(2)

St

1

-d)

1 (—)

Kalmar .....

Lb

16(17)

-d)

KD

4(4)

9(9)

2(2)

St

1

l(-)

-(1)

Gotlands ____

Lb

5

-(1)

1 (—)

3(3)

1 (1)

Blekinge ____

Lb

8

2 (—)

-(2)

-(2)

4(3)

2 (—)

-d)

St

1

KD

Kristianstads .

Lb

17

l(-)

1 (2)

2(4)

5(3)

7 (6)

1(2)

St

1

KD

Malmöhus ...

Lb

16(17)

-CD

1 (—)

3(3)

1(4)

11(7)

-(2)

St

5

KD

1(2)

2(1)

Id)

Hallands ....

Lb

9

-O)

1 (—)

1 (—)

2(3)

2(1)

3(4)

St

1

KD

Gbgs o. Bohus.

Lb

14

i(-)

-1(1)

1 (—)

2(3)

7(5)

3(5)

St

2

KD

KD

Älvsborgs ...

Lb

19

1(2)

4 (—)

5(9)

9(8)

St

1

1 d)

Skaraborgs ...

Lb

18

3(4)

5(4)

5(3)

5(7)

Värmlands ..

Lb

18

-0)

2 (—)

4(7)

5(4)

7(6)

St

2

KD

1 (—)

-d)

Örebro ......

Lb

12

KD

3(2)

3(2)

3(6)

2(1)

St

1

KD

Västmanlands

Lb

11

1(1)

1 (—)

-(3)

4(1)

3(4)

2(2)

St

1

1 (1)

Kopparbergs .

Lb

20

KD

KD

2 d)

2(2)

5(5)

5(5)

4(5)

St

1

l(-)

-0)

Gävleborgs ..

Lb

18(19)

-(1)

-(2)

3(1)

2(2)

3(4)

7(6)

3(3)

St

1

l (—)

-(1)

Västernorrlands Lb

22

-(1)

KD

4(4)

1(3)

8(6)

8(7)

St

1

KD

Jämtlands ...

Lb

15

-d)

3(2)

8(8)

4(4)

St

1

-(1)

1 (-)

Västerbottens ..

Lb

24

1 (2)

4(5)

10(7)

9(10)

St

1

1 (—)

-d)

Norrbottens ..

Lb

18

-d)

-(1)

4(3)

2(5)

3(4)

6(3)

3(1)

St

1

-d)

1 (—)

Landsbygd och

städer utan egna

uppbördsverk

354

- (1)

2(2)

3(3)

7(16)

22(14)

43 (50)

69(76)

131

77(85)

(357)

(110)

Städer med egna

uppbördsverk

31

KD

4(2)

4(8)

7(7)

5(3)

6(6)

3(3)

-d)

1 (-)

Hela riket

3115

1(1)

- (1)

6(4)

7(11)

14(23)

27(17)

49 (56)

72 (79)

131

78 (85)

(388)

(in)

138

Tabell 4

Kvarstående skatt enligt 1956 års taxering (K 57)
Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t.o.m. utgången
av år 1961 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avser kvarstående skatt enligt 1955 års taxering (K56)efter lika lång tids indrivning.

Län

(Lb = landsbygd

Antal

utmät-

Antal utmätningsmansdistrikt

och städer utan

nings-

Inflytandeprocentklasser

egna uppbördsverk

mans-

St=städer med

eg-

dis-

46—

51—

56—

61—

66—

71—

76—

81—

86—

91—

96—

na uppbördsverk)

trikt

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

100

Stockholms stad ..

1

1 (-)

-(1)

Stockholms . .

Lb

18

-CD

1 (-)

H5)

5(8)

4(4)

4 (—)

2 (-)

1 (-)

St

1

1 (D

Uppsala .....

Lb

8

1 (—)

3(3)

3(4)

HD

St

1

1 (—)

-d)

Södermanlands

Lb

9

3(4)

4(3)

2(2)

St

2

1 (-)

-(1)

1 (-)

-d)

Östergötlands .

Lb

13

3(1)

4(6)

4(4)

2(1)

-(D

St

2

2(1)

-(D

Jönköpings ..

Lb

15

1 (—)

2(2)

4(5)

6(4)

2(4)

St

1

-(1)

1 (-)

Kronobergs ...

Lb

11

HD

1 (D

3(3)

6(4)

“(2)

St

1

-(D

1 (-)

Kalmar .....

Lb

16(17)

-O)

2(1)

5(9)

8(4)

1 (2)

St

1

1 (—)

- (1)

Gotlands.....

Lb

5

-(2)

2 (—)

2(3)

1 (-)

Blekinge ....

Lb

8

1 (—)

-(D

3(1)

2 (41

HD

1 d)

St

1

1 (D

Kristianstads .

Lb

17

1(2)

4 (2)

7(9)

5(4)

St

1

l (l)

Malmöhus ...

Lb

16(17)

1(2)

1 (—)

4(8)

7(7)

3 (—)

St

5

-CD

l(-)

2 (—)

2 (3)

-(D

Hallands ....

Lb

9

-d)

2(5)

5(2)

2(1)

St

1

1 (D

Gbgs o. Bohus.

Lb

14

1 (D

-(D

4(4)

5(4)

4(4)

St

2

HD

-(D

1 (—)

Älvsborgs ....

Lb

19

3(2)

6(6)

7(8)

3(3)

St

1

1 (1)

Skaraborgs ...

Lb

18

1 (—)

4(5)

4(4)

6(7)

3 (2)

Värmlands ...

Lb

18

-CD

3(2)

2(1)

3(4)

4(4)

3(1)

3(4)

-(1)

St

2

1 (-)

-(D

1 (-)

-(1)

Örebro ......

Lb

12

HD

1(4)

5(1)

4(5)

HD

St

1

1 (—)

-(D

Västmanlands.

Lb

11

2(4)

3(1)

3(2)

3(2)

-(2)

St

1

1 (—)

-O)

Kopparbergs .

Lb

20

-CD

3(2)

3(4)

4(3)

4(2)

4(5)

2(3)

St

1

HD

Gävleborgs ..

Lb

18 (19)

2(1)

2(3)

3(4)

6(5)

4(4)

1(2)

St

1

l(-)

-CD

Västernorrlands Lb

22

-(2)

H2)

3(5)

8(4)

4(7)

5(1)

HD

St

1

1 (-)

-d)

Jämtlands ...

Lb

15

-O)

3 (—)

5(6)

5(7)

2(1)

St

1

HD

Västerbottens .

Lb

24

1 (—)

2(4)

7(4)

11 dl)

3(3)

-(2)

St

1

HD

Norrbottens ..

Lb

18

-(2)

K-)

3 (—)

2(4)

2(5)

6(2)

2(3)

2(2)

St

1

1 (D

Landsbygd och

städer utan egna

uppbördsverk

354

-(-)

-(2)

HD

7(7)

18 (27)

36 (36)

74 (72)

96

94 (75)

28 (33)

-(3)

(357)

(101)

Städer med egna

uppbördsverk

31

-CD

1 (—)

1 (—)

6(3)

12(12)

4(8)

5(4)

2(2)

-d)

-(-)

-(-)

Hela riket

385

-CD

1(2)

2(1)

13(10)

30 (39)

40 (44)

79 (76)

98

94 (76)

28 (33)

-(3)

(388)

(103)

C C O»

g

O .5 o

63 (67)
78(71)
69 (70)
80 (82)

69 (73)
83 (81)
68 (73)
79 (81)
68 (71)
83 (85)

81 (74)

83 (84)
79 (74)
85(85)
74(78)
81 (80)
75(77)

78 (80)

82 (82)

68 (70)
80(78)
61(62)
88 (85)
76(77)
85 (83)

64 (64)
85(85)

70 (67)

84 (84)

79 (80)
70 (74)
74(73)
70 (71)
76(76)
75 (77)
79 (80)
63 (64)
80(81)
60 (64)
79 (76)
79(81)

85 (85)
70 (68)
85 (85)
71(71)
72 (71)

69 (69)

81 (79)

65 (68)
75 (75)

139

Tabell 5

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren
1955-56, 1956-57, 1957-58, 1958-59, 1959-60 och 1960-61 (B 55-B 60) t. o. m. år 1961.
Uppgifter na om resultatet efter ett års indrivning avser förhållandena vid utgången av det kalenderår,
under vilket den sista av de sex uppbördsterminerna infallit.

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Västerås

Uppsala

Hälsingborg

Örebro

egna

jrk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

B 55

B 56

B 57

B 58

B 59

B 60

B 55

B 56

B 57

B 58

B 59

B 60

Efter

1 år

39

33

31

32

32

32

39

35

32

32

44

32

»

2 »

60

56

58

56

56

62

60

59

60

67

»

3 »

69

66

68

66

71

70

69

70

»

4 »

73

70

73

76

75

74

»

5 »

75

73

78

78

»

6 »

76

79

»

1 »

31

28

28

29

30

32

34

29

28

34

35

35

»

2 »

50

46

50

50

50

55

53

55

59

58

»

3 »

58

58

59

61

66

65

65

68

»

4 »

64

62

64

71

70

70

»

5 »

65

64

72

72

»

6 »

66

73

»

1 »

36

29

32

43

34

38

42

36

37

54

45

45

»

2 »

53

52

55

56

55

65

62

63

69

68

»

3 »

63

66

63

64

73

71

72

76

»

4 »

66

70

67

77

75

76

»

5 »

67

71

78

77

»

6 »

68

78

»

1 »

42

40

52

58

60

63

47

49

62

65

66

74

»

2 »

56

58

67

73

74

62

70

75

80

80

»

3 »

68

66

72

77

73

76

79

83

»

4 »

69

67

72

74

77

79

»

5 »

69

67

74

77

»

6 »

69

74

»

1 »

67

68

68

68

69

68

61

67

64

67

74

67

»

2 »

78

77

77

79

80

75

78

74

80

84

»

3 »

83

82

82

84

81

85

79

85

»

4 »

85

84

84

83

87

80

»

5 »

85

84

84

87

»

6 »

85

84

»

1 »

46

45

45

45

45

47

46

51

50

49

50

51

»

2 »

58

53

54

54

54

61

61

60

60

64

»

3 »

64

61

62

61

68

69

69

69

»

4 »

69

65

67

73

74

74

»

5 »

71

68

76

76

»

6 »

71

76

»

1 »

29

23

24

26

27

28

32

35

28

29

29

27

»

2 »

40

37

40

41

43

49

55

48

47

47

»

3 »

47

46

49

50

59

64

58

60

»

4 »

50

49

54

62

68

64

»

5 »

52

51

63

70

»

6 »

53

64

»

1 »

39

34

38

36

46

43

44

36

34

37

47

48

»

2 »

58

56

61

64

62

67

63

62

67

66

»

3 »

65

62

69

73

75

69

71

77

»

4 »

68

68

73

77

74

76

»

5 »

70

70

78

76

»

6 »

71

79

140

Städer med egna
uppbördsverk

Gul

rest

dna poster i % av

Förda efter avdrag

För avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

B 55

B 56

B 57

B 58

B 59

B 60

B 55

B 56

B 57

B 58

B 59

B 60

Borås

Efter 1 år

67

67

67

67

62

53

78

80

79

78

74

67

»

2 »

73

71

71

73

70

83

83

82

83

80

»

3 »

76

75

73

76

85

85

84

85

»

4 »

77

76

75

85

86

86

»

5 »

77

76

85

86

»

6 »

77

85

Linköping

»

1 »

42

54

50

57

52

53

50

66

54

59

57

59

»

2 »

62

64

59

66

65

71

73

65

73

72

»

3 »

70

69

67

73

77

77

73

80

»

4 »

71

71

71

79

79

77

»

5 »

72

73

79

80

»

6 »

73

80

Eskilstuna

»

1 »

67

71

63

62

64

64

72

79

71

66

72

69

»

2 »

83

82

83

85

84

88

87

90

87

88

»

3 »

87

88

88

89

91

90

93

91

»

4 »

89

90

89

92

93

93

»

5 »

90

90

92

93

»

6 »

90

92

Gävle

»

1 »

42

36

38

39

38

44

45

39

34

33

38

45

»

2 »

50

42

51

50

52

55

47

55

52

55

»

3 »

54

52

60

60

59

57

67

61

»

4 »

61

59

64

66

66

71

»

5 »

66

64

71

69

»

6 »

68

73

Jönköping

»

1 »

17

17

35

30

26

29

33

33

36

37

45

46

»

2 »

35

41

59

53

45

54

58

59

61

70

»

3 »

52

60

68

62

64

69

66

70

»

4 »

62

75

80

70

78

74

»

5 »

66

78

73

79

»

6 »

68

74

Karlstad

»

1 »

33

38

46

46

44

44

32

44

45

46

44

42

»

2 »

64

65

66

67

68

63

71

69

71

71

»

3 »

68

71

71

73

70

77

76

77

»

4 »

71

74

73

73

79

77

»

5 »

74

74

76

80

»

6 »

75

76

Lund

»

1 »

42

38

45

44

41

43

51

49

59

54

50

50

»

2 »

61

57

62

64

58

72

70

78

75

69

»

3 »

67

64

67

70

78

76

83

82

»

4 »

70

69

69

81

81

85

»

5 »

70

70

81

83

»

6 »

70

81

Halmstad

»

1 »

43

35

38

40

42

43

51

42

40

43

44

47

»

2 »

53

45

47

52

52

62

56

57

58

57

»

3 »

63

56

59

64

73

68

69

75

»

4 »

69

67

67

79

76

75

»

5 »

75

74

83

82

»

6 »

78

85

141

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Uddevalla

Södertälje

Karlskrona

Kalmar

Luleå

Sundsvall

Landskrona

Kristianstad

B 55

B 56

B 57

B 58

B 59

B 60

B 55

B 56

B 57

B 58

B 59

Efter

i

år

39

45

36

44

45

43

39

44

32

40

38

»

2

»

62

68

62

59

56

66

69

63

59

51

»

3

»

72

75

72

66

75

77

71

66

»

4

»

75

79

77

76

80

76

»

5

»

78

80

79

82

»

6

»

80

81

»

1

»

47

46

40

40

47

41

46

44

39

38

47

»

2

»

63

64

63

60

62

66

66

61

61

63

»

3

»

67

72

72

72

72

75

71

74

»

4

»

71

78

78

76

82

77

»

5

»

74

83

79

86

»

6

»

75

80

»

1

»

51

49

42

45

49

48

56

52

54

47

56

»

2

»

70

72

67

70

69

77

76

81

73

76

»

3

»

78

77

76

76

85

81

86

81

»

4

»

81

80

78

87

83

87

»

5

»

82

81

87

84

»

6

»

82

88

»

1

»

50

43

48

54

52

55

58

45

53

60

59

»

2

»

72

69

69

68

66

80

74

77

72

70

»

3

»

77

74

76

75

84

78

82

79

»

4

»

80

77

78

86

82

84

»

5

»

81

78

87

85

»

6

»

82

87

»

1

»

50

41

52

37

55

62

46

42

51

38

61

»

2

»

71

64

71

67

70

70

67

73

66

75

»

3

»

80

75

81

78

82

80

82

78

»

4

»

84

79

85

86

85

90

»

5

»

84

86

87

87

»

6

»

84

87

»

1

»

58

70

72

73

76

78

66

81

87

81

83

»

2

»

79

81

81

86

88

89

90

92

91

92

»

3

»

84

86

85

88

93

93

94

93

»

4

»

87

87

86

94

94

95

»

5

»

87

87

94

94

»

6

»

87

94

»

1

»

44

43

45

45

43

45

52

49

52

54

58

»

2

»

64

66

62

63

62

73

75

73

75

79

»

3

»

70

72

68

69

78

79

79

80

»

4

»

71

72

70

79

80

81

»

5

»

71

73

80

81

»

6

»

72

80

»

1

»

40

30

24

27

28

33

41

33

24

26

31

»

2

»

49

42

40

41

43

49

50

49

42

47

»

3

»

55

52

51

51

55

60

59

53

»

4

»

60

60

60

59

66

65

»

5

»

64

65

61

69

»

6

»

66

64

B 60

46

37

54

58

63

82

53

34

142

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Östersund

Nyköping

Växjö

Umeä

Kristinehamn

Trelleborg

Falun

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

50

66

B 55

B 56

B 57

B 58

B 59

B 60

B 55

B 56

B 57

B 58

Efter 1

år

42

45

53

55

52

56

48

46

52

58

»

2

»

53

56

64

68

68

62

59

66

71

»

3

»

63

64

71

76

69

66

75

79

»

4

»

67

69

75

75

72

79

»

5

»

68

71

75

74

»

6

»

68

75

»

1

»

87

90

90

91

95

94

94

94

95

96

»

2

»

92

93

95

96

96

96

96

96

99

»

3

»

92

95

97

97

97

98

98

99

»

4

»

92

96

98

97

98

98

»

5

»

92

96

97

98

»

6

»

92

97

»

1

»

58

62

51

70

71

57

67

71

54

78

»

2

»

68

75

77

79

80

77

84

84

92

»

3

»

75

80

83

84

83

87

89

95

»

4

»

76

83

86

84

90

90

»

5

»

77

83

85

90

»

6

»

78

85

»

1

»

57

55

46

50

50

49

63

61

59

59

»

2

»

72

69

62

64

67

80

74

74

74

»

3

»

74

75

70

74

84

80

79

79

»

4

»

78

78

72

87

82

82

»

5

»

82

80

89

85

»

6

»

82

89

»

1

»

64

50

33

29

37

40

66

51

34

24

»

2

»

84

73

56

54

68

85

84

60

58

»

3

»

86

76

73

68

88

87

77

72

»

4

»

88

80

79

89

90

82

»

5

»

89

82

90

91

»

6

»

89

90

»

1

»

49

39

41

39

34

32

58

51

41

42

»

2

»

73

71

72

71

59

83

79

76

71

»

3

»

78

79

78

78

88

86

84

79

»

4

»

81

80

84

91

87

87

»

5

»

82

81

91

88

»

6

»

82

91

»

1

»

44

38

30

39

33

49

49

40

27

42

»

2

»

52

47

51

51

44

58

51

52

54

»

3

»

67

49

58

59

63

54

60

63

»

4

»

63

56

64

69

59

67

»

5

»

67

62

73

66

»

6

»

70

76

97

98

76

84

65

79

33

71

37

63

33

46

58

95

74

41

44

43

46

143

Tabell 6

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1954,1955, 1956,
1957, 1958 och 1959 års taxeringar (K 55 — K 60) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

Stockholm

Efter

1

år

47

54

51

51

51

50

44

48

48

48

48

45

»

2

»

55

62

58

59

59

55

58

59

59

60

»

3

»

59

66

62

63

60

64

64

65

»

4

»

60

67

63

63

67

67

»

5

»

61

68

65

68

»

6

»

61

66

Göteborg

»

1

»

47

48

46

45

46

46

38

38

42

45

46

43

»

2

»

57

56

56

55

55

53

55

57

58

59

»

3

»

62

62

61

60

62

61

63

64

»

4

»

64

64

64

65

64

66

»

5

»

66

65

66

65

»

6

»

66

67

Malmö

»

1

»

51

52

53

58

56

56

55

57

55

55

59

58

»

2

»

59

63

61

65

64

64

67

64

64

68

»

3

»

68

66

64

68

69

70

68

68

»

4

»

69

67

65

71

72

70

»

5

»

70

68

72

73

»

6

»

71

73

Norrköping

»

1

»

49

55

56

58

59

62

45

49

58

62

62

68

»

2

»

59

65

64

64

64

59

63

68

70

69

»

3

»

65

68

66

67

68

67

71

73

»

4

»

66

69

68

68

68

72

»

5

»

67

70

69

69

»

6

»

67

69

Västerås

»

1

»

58

68

64

62

63

66

49

58

58

57

62

60

»

2

»

66

74

71

69

70

60

68

70

72

74

»

3

»

69

76

74

71

65

73

78

76

»

4

»

70

77

75

66

74

79

»

5

»

71

77

67

74

»

6

»

72

71

Uppsala

»

1

»

57

61

56

56

56

55

55

56

47

50

58

54

»

2

»

64

66

62

62

62

66

64

57

60

67

»

3

»

68

71

67

66

70

70

65

66

»

4

»

70

73

69

74

73

68

»

5

»

71

74

75

74

»

6

»

72

76

Hälsingborg

»

1

»

37

36

39

39

41

41

36

37

40

44

42

35

»

2

»

44

43

45

45

49

43

46

50

56

53

»

3

»

47

46

49

50

48

52

57

62

»

4

»

48

47

51

50

55

60

»

5

»

48

47

53

56

»

6

»

48

54

Örebro

»

1

»

53

54

53

52

53

53

57

56

52

50

49

52

»

2

»

63

64

61

62

62

68

67

64

62

59

»

3

»

68

69

68

67

72

73

71

69

»

4

»

70

71

70

74

75

73

»

5

»

72

72

75

77

»

6

»

72

75

144

Städer med egna
uppbördsyerk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

Borås

Etter 1

år

58

59

59

57

53

51

68

71

72

69

67

62

»

2

»

64

63

66

61

59

72

75

77

74

73

»

3

»

65

66

68

65

73

77

79

77

»

4

»

66

67

70

73

78

80

»

5

»

66

69

73

79

»

6

»

66

73

Linköping

»

1

»

61

63

56

54

57

57

60

55

51

54

52

57

»

2

»

68

70

63

60

65

69

66

62

63

66

»

3

»

72

74

67

65

73

70

74

69

»

4

»

73

75

68

74

72

76

»

5

»

74

75

74

74

»

6

»

74

74

Eskilstuna

»

1

»

66

59

55

55

58

58

66

60

60

65

64

66

»

2

»

72

65

62

61

64

72

70

70

75

72

»

3

»

75

68

64

63

76

74

72

78

»

4

»

75

69

64

77

75

74

»

5

»

76

70

77

76

»

6

»

76

77

Gävle

»

1

»

45

49

45

48

50

54

37

46

42

40

43

48

»

2

»

55

56

53

55

58

49

55

53

51

55

»

3

»

61

61

58

60

56

61

61

59

»

4

»

65

64

60

61

66

64

»

5

»

67

66

67

68

»

6

»

68

69

Jönköping

»

1

»

47

40

52

62

57

26

42

43

48

48

53

48

»

2

»

61

57

66

72

62

57

57

59

58

63

»

3

»

73

66

77

76

64

64

65

66

»

4

»

79

74

81

68

69

68

»

5

»

84

78

71

72

»

6

»

84

71

Karlstad

»

1

»

57

59

57

60

57

58

53

57

61

63

54

59

»

2

»

65

66

62

64

63

67

68

69

71

64

»

3

»

69

69

66

67

72

72

74

75

»

4

»

70

71

67

74

75

76

»

5

»

71

71

75

75

»

6

»

71

75

Lund

»

1

»

50

51

54

50

51

52

59

50

60

59

50

51

»

2

»

58

59

62

58

58

72

62

72

70

64

»

3

»

62

63

66

62

74

66

76

75

»

4

»

64

66

67

76

69

78

»

5

»

65

67

77

71

»

6

»

65

77

Halmstad

»

1

»

54

57

55

55

56

57

45

52

48

52

52

52

»

2

»

63

67

64

64

64

55

68

63

67

64

»

3

»

69

73

71

70

65

73

72

74

»

4

»

72

77

76

69

77

77

»

5

»

75

80

72

81

»

6

»

78

72

145

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

Uddevalla

Efter

1 år

51

53

53

54

47

44

»

2 »

60

62

62

61

57

»

3 »

66

68

68

67

»

4 »

68

70

71

»

5 »

70

73

»

6 »

71

Södertälje

»

1 »

52

57

55

50

48

51

»

2 »

61

64

62

61

57

»

3 »

65

68

66

66

»

4 »

66

70

69

»

5 »

67

71

»

6 »

67

Karlskrona

»

1 »

65

66

63

64

67

65

»

2 »

74

75

72

74

75

»

3 »

79

79

77

78

»

4 »

80

80

78

»

5 »

81

81

»

6 »

81

Kalmar

»

1 »

61

63

59

56

58

59

»

2 »

69

71

67

66

65

»

3 »

74

76

72

70

»

4 »

76

78

74

»

5 »

77

79

»

6 »

77

Luleå

»

1 »

50

49

50

57

57

48

»

2 »

60

61

63

69

66

»

3 »

65

67

68

69

»

4 »

69

69

69

»

5 »

70

70

»

6 »

70

Sundsvall

»

1 »

65

71

70

66

67

66

»

2 »

78

78

76

73

74

»

3 »

80

81

78

75

»

4 »

81

81

79

»

5 »

81

82

»

6 »

81

Landskrona

»

1 »

55

60

55

55

60

55

»

2 »

60

66

61

62

67

»

3 »

66

71

63

64

»

4 »

67

72

64

»

5 »

68

73

»

6 »

68

Kristianstad

»

1 »

55

54

47

48

49

48

»

2 »

63

61

57

58

60

»

3 »

67

66

64

64

»

4 »

70

70

68

»

5 »

72

73

»

6 »

75

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

60

47

62

57

48

51

84

58

73

72

62

87

68

78

79

88

71

81

89

74

90

49

51

44

42

51

47

63

63

54

60

66

70

68

61

69

74

70

64

75

73

76

69

66

65

69

65

65

77

76

74

78

78

81

79

79

82

82

79

81

84

80

84

65

56

59

58

56

55

75

69

68

69

64

80

73

74

76

81

76

76

82

79

82

46

40

40

52

59

58

59

53

53

70

69

68

63

66

74

71

69

67

72

70

72

64

66

69

70

74

73

79

74

76

77

81

82

77

78

80

82

79

80

83

80

83

52

57

58

62

63

58

60

65

64

70

72

64

71

67

73

65

72

68

65

73

66

49

42

43

42

49

38

56

51

54

53

61

63

56

62

62

66

59

65

71

62

73

10 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962 I.

146

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

Östersund

Efter 1 år

49

52

60

57

59

58

36

46

54

53

54

52

»

2 »

60

61

63

67

70

49

60

64

65

65

»

3 »

67

67

68

75

56

66

70

71

»

4 »

70

68

70

58

69

74

»

5 »

71

70

59

71

»

6 »

71

59

Nyköping

»

1 »

73

80

77

77

81

81

84

86

87

74

73

88

»

2 »

79

84

81

82

86

89

89

90

81

86

»

3 »

82

85

83

86

92

90

92

87

»

4 »

82

86

84

92

90

92

»

5 »

82

86

92

90

»

6 »

82

92

Växjö

»

1 »

67

62

68

71

70

69

68

69

71

75

76

77

»

2 »

72

70

75

76

75

76

77

77

82

80

»

3 »

75

73

78

78

79

81

79

84

»

4 »

77

74

79

81

82

81

»

5 »

78

74

81

83

»

6 »

78

82

Umeå

»

1 »

60

56

56

54

54

54

67

57

57

63

51

53

»

2 »

67

65

64

61

66

74

69

67

72

64

»

3 »

70

69

68

69

77

73

73

77

»

4 »

73

71

71

80

75

75

»

5 »

74

72

81

79

»

6 »

74

82

Kristinehamn

»

1 »

74

78

64

58

58

50

65

77

54

54

50

48

»

2 »

77

81

72

68

64

71

83

69

74

57

»

3 »

78

84

76

71

73

86

77

79

»

4 »

79

85

78

74

89

80

»

5 »

79

86

78

90

»

6 »

79

83

Trelleborg

»

1 »

73

60

53

47

51

46

73

63

62

64

57

67

»

2 »

78

67

61

57

58

79

71

73

75

68

»

3 »

79

69

65

62

81

73

79

80

»

4 »

80

69

66

82

74

81

»

5 »

80

70

83

77

»

6 »

80

83

Falun

»

1 »

39

47

41

45

47

53

43

41

43

40

43

41

»

2 »

49

55

52

56

57

54

49

56

54

56

»

3 »

52

61

58

60

61

54

65

58

»

4 »

55

64

63

66

58

71

»

5 »

59

67

72

61

»

6 »

60

73

147

Tabell 7

Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1954, 1955,
1956 1957 1958 och 1959 års taxeringar (K 55—K 60) vid utgången av resp. första, andra, tred’
je, fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

Efter

1 år

53

54

65

65

66

»

2 »

62

63

73

72

73

»

3 »

67

68

77

76

»

4 »

70

71

78

»

5 »

71

71

»

6 »

71

»

1 »

72

72

71

71

71

»

2 »

78

79

77

78

76

»

3 »

81

81

80

80

»

4 »

81

82

80

»

5 »

82

82

»

6 »

82

»

1 »

66

69

71

70

70

»

2 »

76

77

79

79

78

»

3 »

79

80

82

82

»

4 »

81

81

83

»

5 »

81

82

»

6 »

81

»

1 »

61

64

64

63

65

»

2 »

70

74

73

74

74

»

3 »

75

79

78

78

»

4 »

78

81

79

»

5 »

79

82

»

6 »

79

»

1 »

65

67

67

69

70

»

2 »

75

78

76

78

78

»

3 »

80

83

81

82

»

4 »

82

85

83

»

5 »

83

86

»

6 »

84

»

1 »

69

71

70

70

72

»

2 »

77

79

78

78

80

»

3 »

81

83

81

82

»

4 »

83

84

83

»

5 »

83

84

»

6 »

83

»

1 »

68

70

70

70

72

»

2 »

77

79

79

80

80

»

3 »

81

83

84

83

»

4 »

83

85

85

»

5 »

84

85

»

6 »

84

»

1 »

67

71

71

69

72

»

2 »

75

77

77

79

80

»

3 »

77

80

81

82

»

4 »

78

80

81

»

5 »

79

81

»

6 »

79

1

K 60

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

49

47

49

52

62

60

60

69

66

72

74

74

72

73

83

83

81

86

86

87

69

67

67

68

81

82

80

87

88

88

64

62

64

57

77

77

78

82

83

85

63

67

66

68

77

79

78

83

84

86

68

63

69

71

79

73

80

83

77

85

68

69

72

72

80

80

82

84

85

86

76

73

77

77

83

84

85

86

87

86

Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Gotlands

68

74

72

67

73

77

72

75

46

58

65

69

71

72

77

83

88

89

89

89

68

82

86

89

90
90

60

73

79
82

83

84

58

73

80

83

84

85

68

80

84

85

86
86

67

78

82

84

84

84

71

80

83

84
84
84

52

64
70

73

74

74
84
87

87

88

65
78
82

84
86

63

75
80
82

85

60

75

82

84

85

69

78

82

83

83

68

78

82

84

85

75

82

84

85
85

148

1

Län

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

Blekinge

Efter 1 år

55

57

55

55

58

59

56

58

56

53

56

56

»

2 »

68

69

67

66

67

73

71

70

68

69

»

3 »

74

74

72

72

79

77

76

76

»

4 »

77

77

75

82

80

79

»

5 »

79

79

84

82

»

6 »

79

85

Kristianstads

»

1 »

66

68

67

66

68

70

66

65

63

62

64

62

»

2 »

76

77

75

76

77

78

76

75

76

78

»

3 »

80

80

80

80

82

80

80

81

»

4 »

81

82

82

84

82

83

»

5 »

82

83

84

83

»

6 »

83

85

Malmöhus

»

1 »

66

65

66

67

67

66

68

66

64

65

58

67

»

2 »

74

73

74

75

76

78

76

75

76

68

»

3 »

78

76

78

79

82

80

80

81

»

4 »

78

78

80

83

82

82

»

5 »

79

78

83

82

»

6 »

79

83

Hallands

»

1 »

70

70

75

73

76

79

70

69

70

69

70

72

»

2 »

77

79

82

82

83

80

80

80

80

80

»

3 »

81

82

86

85

85

85

85

86

»

4 »

83

85

88

87

87

87

»

5 »

84

85

89

87

»

6 »

85

89

Göteb. och Bohus

»

1 »

65

66

69

70

70

73

58

62

64

62

60

61

»

2 »

73

76

78

79

79

70

74

78

77

75

»

3 »

78

80

83

83

76

80

84

84

»

4 »

81

83

85

80

85

86

»

5 »

82

84

81

86

»

6 »

83

81

Älvsborgs

»

1 »

71

74

74

73

75

75

72

73

72

72

73

74

»

2 »

79

81

81

81

81

82

81

82

81

81

»

3 »

82

84

84

83

85

84

86

85

»

4 »

82

85

85

87

86

87

»

5 »

83

85

87

86

»

6 »

83

87

Skaraborgs

»

1 »

70

72

71

71

72

75

69

65

70

70

71

73

»

2 »

78

80

79

79

80

78

76

81

81

82

»

3 »

82

83

83

83

84

80

86

86

»

4 »

83

84

84

86

82

88

»

5 »

84

85

87

83

»

6 »

84

87

Värmlands

»

1 »

62

65

62

62

63

66

60

61

61

62

63

65

»

2 »

72

74

72

71

72

73

73

76

75

76

»

3 »

76

78

77

75

78

79

82

82

»

4 »

78

80

79

81

81

85

»

5 »

79

81

82

82

»

6 »

80

82

149

Län

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

K 55

K 56

K 57

K 58

K 59

K 60

Örebro

Efter

1

år

54

56

56

56

59

61

54

54

52

48

52

55

»

2

»

64

64

66

65

67

68

66

65

64

63

»

3

»

69

70

71

70

75

73

73

71

»

4

»

71

73

74

77

76

77

»

5

»

73

74

79

78

»

6

»

73

79

Västmanlands

»

1

»

58

65

63

63

63

64

64

69

66

65

63

65

»

2

»

68

72

71

70

70

74

78

76

76

76

»

3

»

71

75

75

73

77

81

81

81

»

4

»

72

76

76

78

83

83

»

5

»

73

77

80

84

»

6

»

73

81

Kopparbergs

»

1

»

58

62

62

62

64

66

54

56

54

58

64

56

»

2

»

67

72

71

72

73

66

68

67

71

76

»

3

»

72

77

76

77

73

75

75

78

»

4

»

75

80

79

77

79

80

»

5

»

77

81

80

81

»

6

»

78

80

Gävleborgs

»

1

»

59

61

60

61

62

64

59

58

54

56

58

58

»

2

»

69

72

71

71

71

72

73

69

70

71

»

3

»

75

78

77

77

81

81

78

77

»

4

»

78

81

80

84

84

81

»

5

»

79

82

86

86

»

6

»

80

86

Västernorrlands

»

1

»

61

62

65

63

64

66

67

65

67

64

66

65

»

2

»

71

72

73

72

72

77

74

77

75

77

»

3

»

75

74

77

76

82

78

82

81

»

4

»

76

76

79

84

80

83

»

5

»

77

77

84

80

»

6

»

77

84

Jämtlands

»

1

»

66

70

71

71

72

74

59

67

68

67

73

73

»

2

»

77

80

80

80

80

74

79

79

80

83

»

3

»

81

83

83

83

80

84

83

85

»

4

»

83

85

85

82

86

86

»

5

»

84

85

83

87

»

6

»

84

83

Västerbottens

»

1

»

67

69

69

70

72

74

61

62

64

65

67

65

»

2

»

76

78

78

79

80

75

76

77

78

78

»

3

»

81

83

82

84

82

82

83

84

»

4

»

83

85

85

86

84

86

»

5

»

84

86

87

86

»

6

»

84

88

Norrbottens

»

1

»

42

42

44

49

52

54

38

38

41

52

56

55

»

2

»

53

56

59

62

64

55

54

62

68

72

»

3

»

62

65

67

70

65

67

73

77

»

4

»

68

71

72

73

73

78

»

5

»

71

74

77

76

»

6

»

73

79

150

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, inflöt
under uppbördsåret 1961—62 såsom A-skatt 10 316 milj. kronor och
såsom B-skatt 3 091 milj. kronor. Detta innebär att jämfört med närmast
föregående uppbördsår A-skatten ökat med 1 312 milj. kronor och B-skatten
med 185 milj. kronor. Vidare uppgick fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret
1961—62 till 802 milj. kronor, varav 168 milj. kronor utgjorde
A-skatt och 634 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avser 497
milj. kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 137 milj. kronor
i huvudsak fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår
har fyllnadsinbetalningarna ökat med 81 milj. kronor. Besultatet av den
ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1961—62, då
96,19 procent inflöt, innebär en försämring med 0,21 procent jämfört med
närmast föregående uppbördsår. I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden
av den kvarstående skatten enligt 1961 års taxering må nämnas,
att inflytandeprocenten uppgick till 84,18; motsvarande tal enligt närmast
föregående års taxering var 83,81.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas, såsom förut omtalats,
uppgå till omkring 1 263 milj. kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 1 129 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelåg i fråga om 1961 års taxering
har den kvarstående skatten ökat med 93 milj. kronor och överskottsskatten
med 97 milj. kronor. Den kvarstående skatten uppgår till 9 procent
av den slutliga skatten, vilket innebär att den kvarstående skattens andel i
den slutliga skatten är oförändrad jämfört med närmast föregående års
taxering.

1 anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna torde få behandlas ett
spörsmål som har avseende å resultatet av skatteuppbörden.

Under erinran om att utmätningsmän och exekutionsbiträden i ett mycket
stort antal fall förrättade utmätning av lös egendom hos de restförda
skattskyldiga underströk riksdagens revisorer i sin år 1958 avgivna berättelse
(§ 23) angelägenheten av att försäljning av utmätt gods kom till stånd
snabbare än vad många gånger då vore fallet. I yttrande som var fogat till
överståthållarämbetets utlåtande över revisorernas sålunda gjoda uttalande
framhöll exekutionsdirektören i Stockholm bl. a., att det icke kunde vara
förenligt med det allmännas intresse att förorsaka gäldenären en onödig
förlust genom att omedelbart försälja den utmätta egendomen, därest syftet
med utmätningen lika väl kunde uppnås genom att gäldenären bereddes
tillfälle till amortering. Vidare framhölls att det för undvikande av sådana
försäljningar å offentlig auktion som inbringade endast en bråkdel av
realvärdet starkt kunde ifrågasättas, huruvida icke 89 § utsökningslagen
borde ändras i syfte att utvidga utmätningsmannens rätt att försälja utmätt
gods på annat sätt än genom offentlig auktion. Det nuvarande försäljningsförfarandet
kunde måhända ersättas med en form av underhandsförsälj -

151

ning, där gäldenären bereddes tillfälle att aktivt medverka till att försäljningen
gåve bästa möjliga resultat.

Årets revisorer kan i väsentliga avseenden ansluta sig till de synpunkter
som exekutionsdirektören i Stockholm anfört och som f. ö. icke torde stå i
motsatsförhållande till 1958 års revisorers uttalande. En omedelbar försäljning
av utmätt gods kan sålunda under vissa omständigheter medföra
en onödig förlust för såväl gäldenären som det allmänna. En förutsättning
för att försäljningen skall uppskjutas eller helt underlåtas bör emellertid
vara, att en uppgörelse om avbetalning träffas med den skattskyldige. Om
en sådan plan icke följes, bör dock, såvida icke exempelvis sociala skäl talar
häremot, ett fortsatt exekutivt förfarande äga rum, då detta torde vara av
väsentlig vikt för att hos de skattskyldiga upprätthålla respekten för utmätningsförfarandet.
Då frågan om den lämpligaste formen för försäljning
av utmätt gods är betydelsefull när det gäller att uppnå ett gott indrivningsresultat,
synes den särskilt böra övervägas i samband med den
översyn av utsökningslagen varmed lagberedningen f. n. är sysselsatt.

152

§ 21

Vissa iakttagelser angående taxeringsnämndernas verksamhet åren

1961 och 1962

Gällande taxeringsförordning (SFS 1956:623) är resultatet av ett lagstiftningsarbete
i två etapper. Den första, som genomfördes vid 1955 års
riksdag (prop. 1955: 160), byggde på ett av 1950 års skattelagssakkunniga
år 1954 avlämnat betänkande med förslag till effektivare taxering (SOU
1954:24) och avsåg olika åtgärder i syfte att främja ett riktigare fullgörande
av deklarationsplikten och att skapa vidgade möjligheter till taxeringskontroll.
De sakkunniga hade även framlagt förslag till en ändrad taxeringsorganisation,
men denna fråga ansågs kräva ytterligare utredning.

Den andra etappen genomfördes i och med att 1956 års riksdag antog
den nu gällande taxeringsförordningen. Propositionen i ämnet (1956: 150)
byggde bl. a. på ett av särskilda sakkunniga -— 1955 års taxeringssakkunniga
— framlagt betänkande med förslag till ändrad taxeringsorganisation
(SOU 1955: 51). Utöver vissa organisatoriska förändringar innebar den nya
taxeringsförordningen tillskapandet av betydelsefulla rättssäkerhetsgarantier.
Dessutom hade en genomgripande teknisk revision företagits av författningstexten.
Taxeringsförordningen har senare kompletterats med särskilda
tillämpningsföreskrifter, av vilka de viktigaste är intagna i taxeringskungörelsen
den 27 juni 1957 (SFS 1957: 513).

Såväl 1950 års skattelagssakkunniga som 1955 års taxeringssakkunniga
föreslog att det egentliga taxeringsarbetet i första instans skulle överföras
å heltidsanställd arbetskraft, medan däremot beslutanderätten alltjämt skulle
förbehållas taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter och med
ordförande utsedd i huvudsak enligt tidigare gällande principer. Taxeringssakkunniga
föreslog icke några andra ändringar i nämndernas organisation
och sammansättning än sådana som följde av förslaget om införande av
s. k. tjänstemannataxering. Vid anmälan av den i det föregående nämnda
propositionen 1956: 150 ansåg föredragande departementschefen visserligen,
att de sakkunnigas förslag om en fullt utbyggd tjänstemannataxering i
första instans vore principiellt tilltalande och sett på längre sikt måhända
finge övervägas men att den utbyggnadsplan som framlagts i betänkandet
emellertid först efter flera år gåve en tillfredsställande granskning av hela
området för de svårkontrollerade deklarationerna. En vid remissbehandlingen
framförd huvudinvändning mot taxeringssakkunnigas förslag var att
en generellt genomförd tjänstemannataxering, med hänsyn till nödvändigheten
att iakttaga de begränsningar som betingades av tillgång till personal
och även av kostnadshänsyn, i allt för liten grad komme att främja det
grundläggande syftet med en taxeringsreform, nämligen att nå en skärpt

153

kontroll av rörelseidkare och andra svårkontrollerade skattskyldiga. Departementschefen,
som instämde i denna invändning, ansåg sig böra förorda
en utbyggnad av taxeringsorganisationen endast i begränsad omfattning,
vilket sammanhängde med att det mest angelägna vore en verklig effektivisering
av granskningen av de svårkontrollerade deklarationerna. I fråga om
ordförandens i taxeringsnämnd ställning framhöll departementschefen, att
det vore ett betydelsefullt önskemål, främst med tanke på allmänhetens förtroende
för taxeringsnämnderna, att ordföranden finge inta en markerat
opartisk ställning. Den dåvarande ordningen vore icke invändningsfri på
denna punkt. Förvisso talade starka skäl, såsom de sakkunniga påpekat,
för en ordning enligt vilken ordföranden befriades från skyldigheten att
gentemot de skattskyldiga agera som den granskande och utredande för
att därefter själv ta del i och leda bedömandet av gransknings- och utredningsarbetet.
Med hänsyn till att departementschefen som nyss nämnts tillstyrkte
införandet av tjänstemannataxering endast i begränsad omfattning
genomfördes icke någon principiell ändring av ordförandens ställning i förhållande
till tidigare gällande ordning. Departementschefen betonade även
den betydelse lekmännens medverkan hade vid taxeringen med hänsyn till
vikten av att inom nämnden bevara det lokala inflytandet och tillgodose
kravet på ortskännedom.

Efter denna redogörelse för vissa allmänna synpunkter som legat till
grund för den nuvarande taxeringsförordningen må återgivas vissa viktigare
bestämmelser däri.

I 4 § taxeringsförordningen föreskrives bl. a. att taxeringen i första instans
skall handhavas av lokala och särskilda taxeringsnämnder samt av
en för riket gemensam taxeringsnämnd. Särskild taxeringsnämnd verkställer
taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomstförhållanden
med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest är av
mera invecklad beskaffenhet (fjärde stycket av nämnda paragraf). Vidare
skall i län finnas ett eller flera särskilda taxeringsdistrikt, där särskild
nämnd verkställer taxering av andra skattskyldiga än fysiska personer,
dödsbon och familjestiftelser (femte stycket). Sistnämnda slag av särskild
taxeringsnämnd har således att taxera juridiska personer i övrigt av olika
kategorier. Den gemensamma taxeringsnämnden är en i Stockholm förordnad
lokal taxeringsnämnd, vilken har att utöver nämnden eljest tillkommande
göroinål såsom en för riket gemensam taxeringsnämnd handha taxeringen
av skattskyldiga som saknar hemortskommun i riket in. m.

Enligt 6 § 1 mom. taxeringsförordningen förordnas ordförande i taxeringsnämnd
av länsstyrelsen i samband med indelningen i taxeringsdistrikt.
Därvid utses tillika, om ej förordnande meddelats enligt 2 mom. samma
paragraf, en person att i egenskap av kronoomhud vara ledamot i nämnden.
I sistnämnda moment stadgas att för särskild taxeringsnämnd, som enligt

154

vad i 4 § fjärde stycket stadgas skall verkställa taxering av fysiska personer,
dödsbon och familjestiftelser, länsstyrelsen skall förordna taxeringsassistent
att biträda nämnden. Till ledamöter och suppleanter i nämnderna bör enligt
13 § utses redliga och allmänt aktade personer, som kan antas besitta
nödig insikt och erfarenhet. Uppdragen som ordförande och kronoombud
innehas såsom bisysslor och ersättning härför utgår med särskilt arvode.

De uppgifter som ankommer på ordförande i lokal taxeringsnämnd består
enligt 7 § av i huvudsak följande göromål:

1) att tillhandahålla allmänheten blanketter till deklarationer m. in.,

2) att lämna deklarations- eller uppgiftsskyldig de upplysningar som
finnes erforderliga för deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande,

3) att, då deklarationsskyldig begagnar honom i 23 § medgiven rätt att
muntligen avgiva upplysningar till ledning för egen taxering, å blankett
införa upplysningarna och därå taga uppgiftslämnarens underskrift,

4) att mottaga och granska deklarationer, uppgifter och andra handlingar,
dock att länsstyrelsen må medgiva, att deklarationer av enkel beskaffenhet
efter ordförandens bestämmande granskas allenast av kronoombudet,

5) att i erforderlig omfattning vidtaga åtgärder för att införskaffa felande
deklarationer, uppgifter och andra handlingar,

6) att i övrigt med den befogenhet som i sådant avseende tillkommer
honom utöva kontroll till ledning för en noggrann och tillförlitlig taxering,

7) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet,

8) att vara föredragande i taxeringsnämnden,

9) att ombesörja erforderliga göromål av expeditionell art, i den mån dessa
icke ankommer på annan,

10) att lämna annan taxeringsmyndighet ävensom lokal skattemyndighet
erforderliga underrättelser och uppgifter samt

11) att avgiva yttranden i besvärsmål.

I sitt arbete skall ordföranden biträdas av kronoombudet i taxeringsnämnden.
Denne har enligt 9 § till särskilt åliggande bl. a. att, oavsett den ordföranden
tillkommande granskningsskyldigheten, granska alla inkommande
självdeklarationer, uppgifter och andra handlingar samt att, i den mån sådant
må vara erforderligt och av ordföranden påkallas, biträda honom under
taxeringsarbetet.

I 60 § föreskrives att länsstyrelsen må, då så finnes lämpligt, kalla ordföranden
och högst två andra ledamöter från varje taxeringsnämnd inom
länet eller del därav att å lämplig ort sammanträda inför landskamreraren
för överläggningar rörande taxeringsarbetet. Till dylikt sammanträde må
jämväl särskilda sakkunniga kallas för lämnande av upplysningar. Vid överläggningarna
bör uppmärksamhet ägnas åt åtgärder för befordrande av en
likformig och rättvis taxering.

Enligt 50 § må granskning av självdeklarationer verkställas endast av
bl. a. ordföranden och kronoombudet i taxeringsnämnden samt de ledamöter
i taxeringsnämnden som därtill utses av nämnden.

155

25 § taxeringskungörelsen (SFS 1957:513) innehåller stadgande om att
vid första sammanträdet i taxeringsnämnd skall genomgås de ändringar i
skatte- och taxeringsförfattningarna som berör taxeringsnämndens verksamhet
ävensom de av prövningsnämnden fastställda anvisningarna för den
årliga taxeringen.

Enligt 63 § taxeringsförordningen må beslut om taxering, så ock annat
beslut som innefattar avgörande i sak, icke fattas av taxeringsnämnd, såvida
icke ordföranden och minst två eller, i taxeringsnämnd vars distrikt omfattar
mer än en kommun, minst tre andra ledamöter är tillstädes. I samma
paragraf stadgas vidare att annat nämndens beslut må fattas av ordföranden
ensam.

Revisorerna har för taxeringsåren 1961 och 1962 från länsstyrelserna inhämtat
uppgifter om det ungefärliga antalet deklarationer som behandlats
av de olika slagen av taxeringsnämnder, antalet hållna sammanträden, tidpunkten
för det första (förberedande) sammanträdet (25 § taxeringskungörelsen)
samt huruvida och i så fall i vilken omfattning sammanträde hållits
inför landskamreraren i länet (60 § taxeringsförordningen).

De inkomna svaren redovisas i följande tabeller. Tabell 1 avser antalet
taxeringsdistrikt och deklarationer samt tabell 2 och 3 antalet sammanträden,
tidpunkt för första sammanträde m. m. De i tabellerna använda beteckningarna
har följande innebörd, nämligen L = lokalt taxeringsdistrikt,
S = särskilt taxeringsdistrikt som handlagt mer komplicerade deklarationer
och J = särskilt taxeringsdistrikt som handlagt taxering av juridiska personer.

I anslutning till tabellerna må lämnas följande kommentarer till de redovisade
uppgifterna, varvid de olika slagen av taxeringsdistrikt behandlas i
särskilda avsnitt.

Lokala taxeringsdistrikt (L-dt)

Totalt har antalet taxeringsdistrikt ökat från 2 946 taxeringsåret 1961
till 2 971 taxeringsåret 1962 och antalet deklarationer under samma tid från
ca 4 198 000 till ca 4 251 000. Det största antalet taxeringsdistrikt återfinns
f. n. i Malmöhus län (233), Östergötlands län (192), Göteborgs och Bohus
län (180), Stockholms län (158), Älvsborgs län (156) och Kalmar län (150).
Det största antal deklarationer som genomsnittligt handlägges inom taxeringsdistrikt
återfinns f. n. i Stockholms stad (3 540), Göteborgs och Bohus
län (2 120) och Norrbottens län (1 910). De län som f. n. uppvisar det i genomsnitt
lägsta antalet deklarationer per taxeringsdistrikt är Gotlands län
(570), Kalmar län (850), Kronobergs län (860) och Jämtlands län (940).
För riket i dess helhet är f. n. medeltalet deklarationer per taxeringsdistrikt
1 430.

Tabell 1

Antal taxeringsdistrikt och deklarationer

Län

Taxeringsåret 19C1

Taxeringsåret 1962

L

Dekl.

3

1^

" 2
^ Q,

S

Dekl.

3

« £
^ e,

J

Dekl.

3

rö ,

« &
^ Ph

L

Dekl.

3

''Ö ,

^ o<

S

Dekl.

S ^

oj t-t
<L>

^ Q<

J

Dekl.

3

2 %

S a

Stockholms stad

141

488 990

3 470

44

76 640

1 740

8

18 990

2 370

142

503 050

3 540

41

69 090

1 690

8

20 170

2 520

Stockholms

156

253 no

1 620

20

24 050

1 200

3

3 270

1 090

158

265 210

1 680

20

28 250

1 410

4

3 760

940

Uppsala

93

98 160

1 060

12

9 050

750

3

2 330

780

93

101 760

1 090

17

9 130

540

3

2 280

760

Södermanlands

119

131 430

1 100

11

10 270

930

2

2 600

1 300

121

134 690

1 no

11

11 680

1 060

2

2 820

1 410

Östergötlands

191

193 450

1 010

21

17 700

840

3

3 700

1 230

192

195 900

1 020

24

19 100

800

4

3 600

900

Jönköpings

126

160 260

1 270

27

17 830

660

4

4 340

1 090

126

154 000

1 220

27

21 750

810

4

3 740

940

Kronobergs

95

81 730

860

9

9 490

1 050

2

1 420

710

96

82 660

860

17

11 440

670

2

1 460

730

Kalmar

150

125 310

840

18

14 870

830

4

2 870

720

150

127 590

850

18

15 440

860

4

3 050

760

Gotlands

52

29 780

570

2

2 910

1 460

1

940

940

52

29 780

570

4

3 490

870

1

940

940

Blekinge

58

73 590

1 270

13

9 650

740

2

1 510

760

62

75 970

1 230

13

10 470

810

3

1 540

510

Kristianstads

124

146 460

1 180

14

18 420

1 320

4

4 030

1 010

124

144 260

1 160

25

21 610

860

4

3 940

990

Malmöhus

233

383 250

1 640

29

44 980

1 550

9

8 770

970

233

371 350

1 590

36

45 580

1 270

9

7 070

790

Hallands

56

89 580

1 600

13

12 980

1 000

2

1 690

850

60

90 510

1 510

14

14 no

1 010

2

1 780

890

Göteborgs o. Bohus

177

370 800

2 090

41

43 220

1 050

8

10 300

1 290

180

382 290

2 120

43

44 880

1 040

8

11 030

1 380

Älvsborgs

153

215 030

1 410

17

23 300

1 370

3

4 120

1 370

156

220 100

1 410

17

26 580

1 560

3

4 250

1 420

Skaraborgs

no

130140

1 180

20

15 500

780

2

1 510

760

105

131 300

1 250

24

16 770

700

3

1 600

530

Värmlands

130

166 700

1 280

16

16 500

1 030

4

2 500

630

133

163 600

1 230

16

16 500

1 030

4

2 400

600

Örebro

118

149 550

1 270

15

14 940

1 000

3

2 890

960

118

155 990

1 320

17

16 120

950

3

2 840

950

Västmanlands

108

123 880

1 150

9

11 340

1 260

4

2 100

530

107

128 620

1 200

11

11 830

1 080

4

2 190

550

Kopparbergs

83

157 480

1 900

8

12 160

1 520

3

3 580

1 190

84

155 090

1 850

13

15 490

1 190

3

3 350

1 120

Gävleborgs

in

158 990

1 430

19

17 860

940

3

2 630

880

112

161 230

1 440

25

18 280

730

3

2 710

900

Västernorrlands

112

148 560

1 330

14

14 460

1 030

4

2 310

580

112

149 700

1 340

15

15 070

1 000

4

2 490

620

Jämtlands

81

76 880

950

6

8 790

1 470

1

1 650

1 650

82

77 470

940

7

9 430

1 350

1

1 540

1 540

Västerbottens

104

115 680

1 no

12

13 790

1 150

2

1 440

720

105

119 680

1 140

12

14 640

1 220

2

1 490

750

Norrbottens

65

129 200

1 990

10

12 800

1 280

2

1 850

930

68

129 650

1 910

11

15 100

1 370

2

2 050

1 030

Hela riket

2 946

4 197 990

1 420

420

473 500

1 130

»6

93 340

1 090

2 971

4 251 450

1 430

478

501 830

1 050

90

94 090

1 050

Taxeringsåret 1961

Tabell 2

Län

Antal sammanträden

Antal taxeringsdistrikt där första (förberedande) sammanträde hållits under månaderna

L

Medeltal

pr dt

S

Medeltal

per dt.

J

Medeltal

per dt.

L

S

J

jan.

febr.

mars

april

maj

juni

jan.

febr.

mars

aprl

maj

juni

aprf

maj

juni

Stockholms stad

771

5,5

222

5,0

31

3,9

_

_

28

102

n

2

34

6

2

2

5

i

Stockholms

781

5,0

127

6,4

5

1,7

59

4

13

47

25

4

3

—

1

9

6

1

—

1

21)

Uppsala

384

4,1

12

1,0

3

1,0

—

—

2

52

30

2

—

—

1

1

6

2

—

—

32)

Södermanlands

476

4,0

58

5,3

2

1,0

5

6

17

35

51

5

—

—

1

5

3

2

—

_

2

Östergötlands

873

4,6

103

4,9

7

2,3

7

3

32

100

44

5

—

—

1

5

12

3

—

—

l3)

Jönköpings

775

6,2

164

6,1

9

2,3

35

11

13

47

16

4

—

—

1

9

10

7

—

4

Kronobergs

634

6,7

78

8,7

6

3,0

—

3

27

54

11

—

—

—

1

3

5

—

—

1

1

Kalmar

636

4,2

109

6,1

7

1,8

3

—

17

59

63

8

—

—

—

3

12

3

—

1

3

Gotlands

212

4,1

19

9,5

2

2,0

—

—

6

24

21

1

—

—

—

1

1

—

1

—

—

Blekinge

509

8,8

93

7,2

4

2,0

—

4

14

32

6

2

—

—

—

1

10

2

—

—

2

Kristianstads

937

7,6

143

10,2

8

2,0

—

1

24

73

23

3

—

—

2

8

4

—

—

1

3

Malmöhus

1 487

6,5

228

7,9

13

1,4

3

4

56

in

53

3

—

—

1

13

9

6

—

1

84)

Hallands

856

15,3

146

11,2

5

2,5

—

1

32

23

—

—

—

—

1

8

4

—

1

1

—

Göteborgs o. Bohus

1 689

9,5

334

8,1

43

5,4

45

8

31

79

7

1

—

—

4

12

19

5

—

7

I6)

Älvsborgs

1 061

6,9

109

6,4

10

3,3

—

—

32

62

23

3

—

—

—

6

4

2

—

2

-6)

Skaraborgs

767

7,0

134

6,7

5

2,5

—

—

24

69

15

2

—

—

—

6

13

1

—

1

1

Värmlands

1 053

8,1

143

8,9

4

1,0

10

—

16

75

29

—

—

—

—

2

9

5

—

—

4

Örebro

493

4,2

72

4,8

3

1,0

—

—

9

57

39

13

—

—

—

2

9

4

—

—

3

Västmanlands

565

5,2

83

9,2

8

2,0

5

1

5

48

44

5

—

—

1

1

5

2

—

_

4

Kopparbergs

1 123

13,5

79

9,9

5

1,7

9

3

22

40

8

1

—

—

1

—

6

1

—

—

3

Gävleborgs

724

6,5

114

6,0

3

1,0

7

8

17

66

13

—

1

—

—

6

9

3

—

—

3

Västernorrlands

727

6,5

107

7,6

5

1,3

—

1

9

56

38

8

—

—

—

2

7

5

_

_

4

Jämtlands

511

6,3

43

7,2

1

1,0

—

—

1

68

12

—

—

—

—

1

4

1

_

—

1

Västerbottens

789

7,6

81

6,8

4

2,0

11

7

6

24

55

1

—

1

—

1

4

6

_

_

2

Norrbottens

992

15,3

90

9,0

7

3,5

19

7

5

19

12

3

1

2

—

2

2

3

—

—

2

Hela riket

19 823

G,7

2 891

6,9

200

2,3

218

72

458

1 422

649

74

5

3

18

141

179

66

4

25

54

1) Uppgift om antal sammanträden saknas för 4 L-dt. 4) Uppgift om antal sammanträden saknas för 1 L-dt.

2) Uppgift om antal sammanträden saknas för 7 L-dt och 1 2 L-dt har sammanträde hållits i sept. respektive nov. 1960

2 S-dt.

5) Uppgift om antal sammanträden saknas för 6 L-dt och 1 S-dt.

3) Sammanträde har i 2 J-dt hållits under juli.

6) Uppgift om antal sammanträden saknas för 33 L-dt, 5 S-dt och 1 J-dt.

Tabell 3

Taxeringsåret 1962

Län

Antal sammanträden

Antal taxeringsdistrikt där första (förberedande) sammanträde hållits under månaderna

L

Medeltal

per dt.

S

Medeltal

per dt.

J

Medeltal

per dt.

L

S

J

jan.

febr.

mars

april

maj

juni

jan.

febr.

''mars

april

maj

juni

april

maj

juni

Stockholms stad

814

5.7

243

5,9

47

5,9

_

_

29

no

3

_

_

_

3

33

5

—

4

4

—

Stockholms

835

5,3

113

5,7

8

2,0

48

5

20

58

23

—

—

—

1

9

9

i

—

3

i1)

Uppsala

388

4,2

50

2,9

3

1,0

—

—

2

50

35

5

—

—

—

2

12

2

—

1

22)

Södermanlands

468

3,9

49

4,5

2

1,0

9

6

22

34

42

8

—

—

—

7

3

1

—

—

2

Östergötlands

897

4,7

no

4,6

5

1,3

2

4

24

104

51

7

—

—

—

4

15

4

—

—

43)

Jönköpings

798

6,3

197

7,3

9

2,3

27

18

9

53

17

1

—

1

2

9

9

5

—

1

31)

Kronobergs

637

6,6

97

5,7

6

3,0

—

3

18

56

19

—

—

—

—

5

9

3

—

—

2

Kalmar

644

4,3

99

5,5

7

1,8

3

—

17

60

66

4

—

—

—

5

n

2

—

1

3

Gotlands

202

3,9

23

5,8

1

1,0

—

—

9

11

30

2

—

—

—

—

4

—

—

—

1

Blekinge

489

7,9

84

6,5

7

2,3

—

1

13

37

10

1

—

—

—

1

12

—

—

—

3

Kristianstads

884

7,1

153

6,1

7

1,8

—

3

27

68

23

2

—

—

5

14

6

—

—

1

36)

Malmöhus

1 420

6,1

253

7,0

14

1,6

2

5

46

108

67

2

—

—

1

14

13

8

—

—

9«)

Hallands

880

14,7

149

10,6

5

2,5

—

2

25

31

2

—

—

—

1

10

3

—

1

1

—

Göteborgs o. Bohus

1 687

9,4

327

7,6

40

5,0

47

4

28

77

17

—

—

—

4

12

24

3

—

8

-7)

Älvsborgs

1 013

6,5

120

7,1

9

3,0

1

30

77

44

3

—

—

—

—

6

11

—

—

1

2

Skaraborgs

730

7,0

138

5,8

7

2,3

—

—

23

67

14

1

—

—

—

2

18

4

—

1

2

Värmlands

980

7,4

152

9,5

4

1,0

10

1

22

54

45

2

—

—

1

5

7

3

—

—

39)

Örebro

509

4,3

80

4,7

3

1,0

—

—

17

58

34

9

—

—

—

2

8

7

—

—

3

Västmanlands

584

5,5

84

7,6

7

1,8

6

1

7

53

34

6

—

—

1

4

6

—

—

—

3")

Kopparbergs

1 071

12,8

79

6,1

5

1,7

8

3

24

39

10

—

—

—

—

4

5

4

—

—

3

Gävleborgs

724

6,5

123

4,9

3

1,0

8

4

21

65

13

1

i

—

2

3

15

4

—

—

3

Västernorrlands

704

6,3

100

6,7

4

1,0

—

3

10

41

55

3

—

—

—

3

4

8

—

—

4

Jämtlands

515

6,3

50

7,1

1

1,0

—

1

1

41

38

1

—

—

—

3

4

—

—

—

1

Västerbottens

750

7,1

77

6,4

2

1,0

11

3

9

23

57

2

—

—

—

3

7

2

—

—

2

Norrbottens

959

14,1

78

7,1

6

3,0

30

4

4

14

16

—

i

—

1

4

2

3

—

—

2

Hela riket

19 582

6,6

3 028

6,3

212

2.4

212

101

504

1 357

723

57

2

1

22

164

222

64

5

22

61

1) Uppgift om antal sammanträden saknas för 4 L-dt. 6)

2) Uppgift om antal sammanträden saknas för 7 L-dt och

1 S-dt. 7)

3) Sammanträde har i 1 S-dt hållits i juli. 8)

4) Sammanträde har i 1 L-dt och 1 S-dt hållits i juli. 9)

5) Uppgift om antal sammanträden saknas för 1 L-dt.

Sammanträde har i 1 L-dt hållits i aug. 1961. Uppgift om
antal sammanträden saknas för 2 L-dt.

Uppgift om antal sammanträden saknas för 7 L-dt.
Sammanträde har i 1 J-dt hållits i juli.

Sammanträde har i 1 J-dt hållits i juli.

159

Under taxeringsåret 1961 hölls sammanlagt 19 825 sammanträden och
under innevarande taxeringsår 19 582, vilket innebär i medeltal 6,7 respektive
6,6 sammanträden per distrikt. De i genomsnitt flesta sammanträdena
per distrikt hölls under det senaste taxeringsåret i Hallands län (14,7),
Norrbottens län (14,1) och Kopparbergs län (12,8). Lägsta antalet sammanträden
i genomsnitt hölls i Södermanlands län och Gotlands län (3,9), Uppsala
län (4,2) samt Kalmar län och Örebro län (4,3). Antalet sammanträden
i medeltal per distrikt har under det senaste taxeringsåret ökat i 8 län,
minskat i 14 och är oförändrat i återstående 3 jämfört med närmast föregående
taxeringsår. Första (förberedande) sammanträde har under taxeringsåret
1961 i 218 distrikt hållits under januari, i 72 under februari, i
458 under mars, i 1 422 under april, i 649 under maj och i 74 under juni.
Motsvarande tal är för innevarande taxeringsår januari 212, februari 101,
mars 504, april 1 357, maj 723 och juni 57. Inemot hälften av det totala antalet
förberedande sammanträden har således hållits under april månad. De
län som under det senaste taxeringsåret, uttryckt i relativa tal, uppvisar det
största antalet förberedande sammanträden i januari och februari månader
i förhållande till det totala antalet sammanträden inom länet är Norrbottens
län, där 50 procent av antalet förberedande sammanträden hållits under
nämnda månader, Jönköpings län, där procenttalet är 36, Stockholms län,
där procenttalet är 34, samt Göteborgs och Bohus län, där procenttalet är 28.

Särskilda taxering sdistrikt (S-dt)

Det sammanlagda antalet taxeringsdistrikt har från taxeringsåret 1961
till taxeringsåret 1962 ökat från 420 till 478 och antalet deklarationer från
ca 473 500 till ca 501 800. Det största antalet taxeringsdistrikt finns f. n. i
Göteborgs och Bohus län (43), Stockholms stad (41) och Malmöhus län
(36). I medeltal per distrikt återfinns f. n. det största antalet deklarationer i
Stockholms stad (1 690), Älvshorgs län (1 560), Stockholms län (1 410) och
Norrbottens län (1 370). Det lägsta antalet deklarationer i medeltal uppvisar
Uppsala län (540), Kronobergs län (670), Skaraborgs län (700) och Gävleborgs
län (730). Antalet deklarationer i medeltal per taxeringsdistrikt har
för riket i dess helhet nedgått från 1 130 för taxeringsåret 1961 till 1 050 för
taxeringsåret 1962.

Under år 1961 hölls sammanlagt 2 891 sammanträden och under år 1962
sammanlagt 3 028 sammanträden, vilket innebär att antalet sammanträden
i medeltal per distrikt minskat från 6,9 till 6,3. De flesta sammanträdena
i genomsnitt per distrikt har under år 1962 hållits i Hallands län (10,6)
och Värmlands län (9,5). Det genomsnittligt lägsta antalet sammanträden
har under samma år hållits i Uppsala län (2,9), Södermanlands län (4,5),
Östergötlands län (4,6) och Örebro län (4,7). Genomsnittligt har antalet
sammanträden per distrikt under det senaste taxeringsåret ökat i 5 län

160

och minskat i 20. Första sammanträde har under år 1961 i 5 distrikt hållits
i januari, i 3 distrikt i februari, i 18 distrikt i mars, i 141 distrikt i april,
i 179 distrikt i maj och i 66 distrikt i juni. Motsvarande tal under år 1962
var för januari 2, februari 1, mars 22, april 164, maj 222 och juni 64. Det
största antalet förberedande sammanträden har således hållits under maj
månad.

Särskilda taxeringsdistrikt (J-dt)

Sammanlagt uppgår antalet taxeringsdistrikt för taxeringsåret 1962 till
90, vilket innebär en ökning med 4 jämfört med närmast föregående taxeringsår.
Antalet deklarationer har ökat från i runt tal 93 300 till inemot
94 100. Det största antalet deklarationer återfinns år 1962 i Stockholms stad
(20 170 i 8 distrikt) samt i Göteborgs och Bohus län (11 030 i 8 distrikt).
Det lägsta antalet deklarationer förekommer i Gotlands län (940 i 1 distrikt),
Kronobergs län (1 460 i 2 distrikt) och Västerbottens län (1 490 i 2 distrikt).
För år 1962 återfinns det i genomsnitt största antalet deklarationer per distrikt
i Stockholms stad (2 520), Jämtlands län (1 540), Älvsborgs län
(1 420) och Södermanlands län (1 410). Antalet deklarationer i medeltal
per taxeringsdistrikt för riket i dess helhet har nedgått från 1 090 för år
1961 till 1 050 för år 1962.

Under år 1961 hölls sammanlagt 200 sammanträden och under år 1962
sammanlagt 212 sammanträden. Detta innebär att antalet sammanträden per
distrikt genomsnittligt ökat från 2,3 till 2,4. Under år 1962 har det i genomsnitt
största antalet sammanträden hållits i Stockholms stad (5,9) samt i
Göteborgs och Bohus län (5,0). I Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Värmlands,
Örebro, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens
län har i genomsnitt per distrikt hållits 1 sammanträde. Första sammanträde
har år 1961 i 4 distrikt hållits i april, i 25 distrikt i maj och i 54 distrikt
i juni. Motsvarande tal för år 1962 var för april 5, för maj 22 och för
juni 61. Övervägande antalet sammanträden har således hållits under juni
månad.

Sammanträden enligt 60 § taxeringsförordningen har under år 1961 hållits
i 18 län och under år 1962 i 5 län. Dessutom har under nämnda år
under taxeringsintendentens ledning särskilda instruktionssammanträden
hållits i ett tiotal län. Särskilda utbildningskurser för nytillträdande taxeringsfunktionärer
har även hållits i Stockholms stad och i Kalmar län.

Revisorernas uttalande. Under det arbete som föregick antagandet av den
nya taxeringsförordningen år 1956 diskuterades ingående frågan om att i
taxeringsarbetet i första instans införa s. k. tjänstemannataxering, d. v. s.
att kontroll, utredningar och expeditionellt arbete i alla taxeringsdistrikt

161

skulle övertagas av tjänstemän. Beslutanderätten skulle dock alltjämt förbehållas
taxeringsnämnder med förtroendevalda ledamöter. Det ansågs att
nämndernas inflytande skulle bli större, om besluten kunde grundas på
ett bättre material än tidigare, förelagt nämnden av en dess befattningshavare
som ej själv ägde deltaga i besluten. Såsom föredragande departementschefen
framhöll vid anmälan av propositionen i ämnet, uppbars detta
förslag av syftet att på en gång bättre än dittills tillgodose både den enskildes
krav på rättssäkerhet och det allmänna intresset av en effektivare
taxering.

Även om en anordning av nämnda innebörd ansågs ha stora förtjänster,
anfördes som huvudinvändning mot förslaget att en generellt genomförd
tjänstemannataxering — på grund av nödvändigheten att iakttaga de begränsningar
som betingades av tillgången till personal och även av kostnadshänsyn
— i alltför liten grad skulle komma att främja det grundläggande
syftet med en taxeringsreform, nämligen att nå en skärpt kontroll av
rörelseidkare och andra svårkontrollerade skattskyldiga. Det vore därför
bättre om man, åtminstone under en övergångsperiod, kunde ge reformen
en mera begränsad inriktning men samtidigt genom förbättrad lönesättning
och liknande kunde skapa garantier för en verkligt effektiv organisation.

Mot bakgrunden av dessa överväganden beslöts att taxeringsorganisationen
i första instans skulle bibehållas i stort sett oförändrad men att särskilda
taxeringsnämnder skulle inrättas med uppgift att taxera rörelseidkare,
fria näringsutövare och andra skattskyldiga, beträffande vilka en
mer ingående deklarationsgranskning vore påkallad. Till dessa nämnders
förfogande skulle stå taxeringsassistenter, placerade hos de lokala skattemyndigheterna,
för granskning, utredning och expeditionelit arbete. Dessa
assistenter ersatte kronoombudet. För att i övriga nämnder underlätta arbetet
för ordförandena befriades dessa från vissa rutingöromål såsom sortering
och längdföring m. m.

I syfte att få en uppfattning om hur taxeringsarbetet i första instans i
praktiken bedrives har revisorerna inhämtat vissa uppgifter om de lokala
taxeringsnämndernas verksamhet under de två senaste taxeringsåren. De
erhållna uppgifterna — avseende bl. a. antalet taxeringsdistrikt av olika
slag, antalet deklarationer, sammanträdesfrekvens m. m. — har sammanfattats
i tre tabeller, som redovisats i det föregående och till vilka i första
hand torde få hänvisas. Här må endast erinras om att antalet lokala taxeringsdistrikt
ökat från 2 946 taxeringsåret 1961 till 2 971 taxeringsåret 1962.
Antalet deklarationer har utgjort 4 198 000 respektive 4 251 000. Motsvarande
antal särskilda taxeringsdistrikt som biträdes av taxeringsassistent utgör
420 (473 500) respektive 478 (501 800) och motsvarande antal taxeringsdistrikt
som taxerat juridiska personer 86 (93 300) respektive 90 (94 100).

Av särskilt intresse i det redovisade materialet är uppgiften om den tidpunkt
då första (förberedande) sammanträde hållits i de olika nämnderna.

11 Rev. berättelse ang. statsverket är 1''JC>2 /.

162

Av materialet framgår att under taxeringsåret 1962 flertalet av dessa sammanträden
i de lokala nämnderna hållits i april. I ett icke obetydligt antal
nämnder har emellertid det första sammanträdet hållits så sent som i maj
eller i juni. Särskilt må framhållas att i 57 lokala distrikt, i 64 särskilda
distrikt med taxeringsassistent och i 61 särskilda distrikt för taxering av
juridiska personer detta sammanträde hållits först under juni månad.

I betraktande av det stora antal deklarationer — i regel flera hundra —
som ankommer på varje nämnd och av att taxeringsarbetet skall vara avslutat
före juni månads utgång framstår de nyss redovisade förhållandena som
anmärkningsvärda. Innebörden därav är säkerligen i de flesta fall den,
att ordföranden på egen hand bedrivit taxeringsarbetet och att han först
vid denna sena tidpunkt ansett sig böra ta kontakt med nämnden. Även om
det ligger i sakens natur att ordföranden är den som i främsta rummet är
ansvarig för arbetets behöriga gång och fördenskull har att utföra det huvudsakliga
arbetet, förutsätter dock flera bestämmelser i taxeringsförordningen
med tillhörande kungörelse att nämnden inkopplas på arbetet på ett
tidigare stadium. I 25 § taxeringskungörelsen föreskrives sålunda att vid
första sammanträdet i taxeringsnämnd skall genomgås de ändringar i
skatte- och taxeringsförfattningarna som berör nämndens verksamhet ävensom
de av prövningsnämnden fastställda anvisningarna för den årliga taxeringen.
Bl. a. med hänsyn till att någon absolut skyldighet icke föreligger
för nämnden att följa dessa anvisningar, bör det enligt revisorernas mening
vara av väsentlig betydelse, att respektive nämnd sammanträder så snart
som möjligt för att enas om de principer efter vilka taxeringen skall företagas.
Vidare förutsättes i 50 § taxeringsförordningen att särskilda ledamöter
i taxeringsnämnden kan utses att granska självdeklarationerna. Om en
sådan granskning skall få ett meningsfullt innehåll synes det självklart,
att ledamöterna bör erhålla tillräcklig tid för sitt granskningsarbete. Ett
av skälen för anordningen med förtroendevalda nämndledamöter är f. ö. att
deras lokal- och personkännedom skall kunna utnyttjas i taxeringsarbetet.
Även om koncentrationen av befolkningen till tätorterna i många fall försvårar
eller omöjliggör dylik kännedom, finns det likväl enligt revisorernas
mening fortfarande anledning att beakta denna synpunkt.

Även andra föreskrifter än de nyss nämnda förutsätter att taxeringsnämnderna
sammanträder långt tidigare än vad nu ofta är fallet. I 66 §
taxeringsförordningen stadgas sålunda, att nämnden så snart ske kan och
såvitt möjligt före utgången av maj månad under taxeringsåret skall företaga
taxering till kommunal inkomstskatt beträffande sådana skattskyldiga,
som skall taxeras till statlig inkomstskatt av annan taxeringsnämnd eller
beträffande vilka besvär över taxeringen skall prövas av den mellankommunala
prövningsnämnden. Har taxeringsnämnd i skattskyldigs hemortskommun
funnit att viss avräkning enligt kommunalskattelagen skall göras,
åligger det nämnden att underrätta den taxeringsnämnd som har att verk -

163

ställa avräkningen om det belopp som skall avräknas. Vidare skall enligt
29 § taxeringskungörelsen särskild fastighetstaxering avslutas senast den
15 maj under taxeringsåret. Enligt sistnämnda författningsrum åligger det
också taxeringsnämnden att inom en vecka efter varje sammanträde till den
lokala skattemyndigheten eller till den tjänsteman åt vilken längdföringen
uppdragits avlämna vid sammanträdet slutligt behandlade deklarationer och
andra uppgifter. Även om denna föreskrift icke anger någon viss tidpunkt
när taxeringsarbetet skall avslutas, är syftet därmed dock att taxeringsmaterialet
så snart som möjligt skall avlämnas för att icke arbetet vid taxeringsperiodens
slut skall hopa sig hos den lokala skattemyndigheten.

Den gjorda undersökningen ger även vid handen, att antalet sammanträden
per nämnd med hänsyn till antalet deklaranter måste anses mycket
lågt, vilket också är ett belägg för att nämndledamöterna i många fall endast
i ringa mån deltager i taxeringsarbetet. Anledningen till att detta trots
nu anmärkta förhållanden i regel kan avslutas inom förutsatt tid är, som
ovan antytts, att taxeringsnämndsordförandena själva i stor utsträckning
bedriver arbetet och även i praktiken beslutar utan medverkan av nämnden.
Även om en sådan ordning icke torde kunna undvikas och ej heller i
och för sig kan ge anledning till erinran när fråga är om t. ex. rena löntagardeklarationer,
står den otvivelaktigt ej i överensstämmelse med taxeringsförordningens
föreskrifter, som innebär att besluten — utom i vissa
undantagsfall — skall fattas av nämnden. Det må f. ö. erinras om att förordningen
innehåller regler om nämndens beslutförhet. Den reella innebörden
av det tillämpade förfaringssättet är alltså att det redan nu förekommer
en sorts tjänstemannataxering, dock icke i den inskränkta mening
varom det var tal vid införandet av den nuvarande taxeringsförordningen.
Det då föreliggande förslaget avsåg endast att kontroll, utredningar och
expeditionelit arbete skulle övertagas av tjänstemän, medan besluten skulle
fattas av förtroendevalda ledamöter, vilkas inflytande man ansåg skulle
ökas, om besluten kunde grundas på ett bättre material än tidigare, förelagt
nämnden av en dess befattningshavare som själv ej ägde deltaga i besluten.

Den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet i första instans kan enligt
revisorernas mening icke sägas tillgodose de principer som ligger till grund
för taxeringsförordningen — stärkt rättsskydd för den enskilde och skärpt
kontroll över svårkontrollerade skattskvldiga — och synes från principiella
synpunkter icke tillfredsställande. Det töreligger sålunda en alltför stor
skillnad mellan det förfarande taxeringsförordningen förutsätter och det i
verkligheten tillämpade. Det bör emellertid framhållas att det knappast
torde vara möjligt att iakttaga de i taxeringsförordningen angivna formerna.
Om man strängt följde bestämmelserna skulle detta bl. a. medföra att nämnderna
finge sammanträda i långt större utsträckning än vad nu är fallet,
vilket skulle bli i viss mån betungande för bl. a. ordförandena. Redan nu
föreligger stora svårigheter att rekrytera ordförande, och en ytterligare be -

164

lastning av dessa skulle otvivelaktigt öka svårigheterna. En förutsättning
för att taxeringsbesluten i samtliga fall skulle kunna baseras på beslut fattade
av nämnden i dess helhet synes vara, att en tjänstemannataxering i
den begränsade mening som övervägdes vid tillkomsten av den nuvarande
taxeringsförordningen infördes.

De skäl som därvid åberopades mot en sådan omläggning synes emellertid
alltjämt gälla, och särskilt må erinras om att det är svårt att anskaffa
erforderlig personal till taxeringsorganisationen. Den ytterligare utbyggnad
som en reform i angiven riktning skulle förutsätta torde i nuvarande läge
därför vara helt otänkbar. Bl. a. av dessa skäl synes det icke heller möjligt
att kräva att taxeringsförordningen skall tillämpas i enlighet med sin nuvarande
lydelse. Det synes därför nödvändigt att i stället anpassa förordningens
innehåll till den praxis som nu tillämpas. I taxeringsförordningen
bör således införas bestämmelser om att ordföranden själv, eventuellt efter
särskilt bemyndigande av nämnden, äger besluta i enkla ärenden, t. ex. beträffande
rena löntagardeklarationer, då avvikelse från den lämnade deklarationen
icke ifrågasättes. Revisorerna är medvetna om att även ett sådant
förfaringssätt från principiella synpunkter kan ge anledning till viss tvekan
såsom stridande mot den hävdvunna uppfattningen att besluten i första instans
skall fattas av förtroendevalda nämnder. Men om den föreslagna ordningen
— såsom revisorerna förutsätter — omges av garantier för att nämndernas
inflytande icke blott bibehålies utan även ökas, synes dessa betänkligheter
böra vika. De garantier revisorerna åsyftar är bl. a. att taxeringsförordningen
skall innehålla en uttrycklig föreskrift om att nämnden skall
sammanträda inom viss tid för att enas om de principer efter vilka taxeringsarbetet
skall bedrivas samt att den skall vara skyldig att utse ledamöter
som jämte ordföranden skall granska deklarationerna.

Även om ordföranden bemyndigas att själv besluta i vissa ärenden och
de ärenden som skall ankomma på nämnden in pleno till följd härav kommer
att minska i antal, är det enligt revisorernas mening angeläget att nämnderna
sammanträder på för nämndledamöterna lämpliga tider och även
oftare än vad nu i regel är fallet. Som tidigare berörts är antalet sammanträden
i många fall mycket ringa. Som exempel må anges en nämnd som
haft ett enda sammanträde för att besluta om sammanlagt 2 481 deklarationer.
En högre sammanträdesfrekvens kommer emellertid att medföra
en ökad arbetsbörda för ordföranden. Denne bör därför — såsom redan i
viss utsträckning gjorts i anslutning till införandet av 1956 års taxeringsförordning
— avlastas vissa rutingöromål. Som exempel på sådana göromål,
vilka med fördel skulle kunna utföras av den lokala skattemyndighetens
personal, kan nämnas framtagandet av de uppgifter som ligger till grund
för den årliga inkomststatistiken och som ordförandena f. n. har att lämna
i enlighet med föreskrifterna i en särskild kungörelse (SFS 1951: 832). Det
må vidare erinras om att uppbördsorganisationskommittén i betänkande

165

med förslag till automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet
(SOU 1962: 18 s. 57) givit ytterligare exempel härpå.

En uppgift som i kommuner med t. ex. stor sommarstugebebyggelse kan
vara betungande för taxeringsnämndsordföranden är att granska de särskilda
självdeklarationer som ägare av fastighet är skyldig att avlämna, om
denna är belägen i annan kommun än hemortskommunen. Ifrågasättas kan
om icke denna skyldighet skulle kunna slopas utom i vissa undantagsfall,
t. ex. då fastigheten bytt ägare sedan föregående inkomsttaxering. Garantibeloppet
skulle — i stället för såsom nu av ordföranden (kronoombudet) —
kunna uträknas av den lokala skattemyndigheten.

Genom nu antydda åtgärder skulle ordförande i lokal taxeringsnämnd
erhålla en välbehövlig lättnad i sitt arbete. Den lokala skattemyndigheten
kommer emellertid att erhålla ytterligare arbete, vilket kan framstå som
mindre önskvärt med hänsyn till denna myndighets nuvarande arbetsbörda.
Det kan kanske därför vara lämpligt att dröja med att överföra åtminstone
vissa av de antydda uppgifterna från taxeringsnämndsordförandena till den
lokala skattemyndigheten, till dess ett ADB-system införts med därav följande
minskning i arbetets omfattning för sistnämnda myndighet.

Revisorerna finner det angeläget att här föreslagna åtgärder genomföres
så snart som möjligt, då de enligt revisorernas mening skulle bidraga till
en effektivisering av taxeringsarbetet samtidigt som rättsskyddet för den
enskilde skulle stärkas.

er

{j t) t

166

§ 22

Ränta å restituerade utskylder på grund av utslag i kammarrätten in. in.

I 68 § 2 mom. uppbördsförordningen stadgas följande.

Har vid granskning hos riksrevisionsverket av verkställd debitering befunnits,
att anledning föreligger till antagande att slutlig, kvarstående eller
tillkommande skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt
belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt
med för lågt belopp, skall vederbörande länsstyrelse underrättas härom.
Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas
erforderlig, och att, om förhållande som nyss sagts finnes föreligga, återbetala
vad som för mycket erlagts.

Finner länsstyrelsen eljest sådant förhållande vara för handen, skall
länsstyrelsen likaledes återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
slutlig, kvarstående eller tillkommande skatt eller berättigas återbekomma
ytterligare överskjutande preliminär skatt, äger att genom länsstyrelsen i
det län, där debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för
mycket erlagt.

Den som sålunda äger återfå för mycket erlagd skatt erhåller jämlikt
69 § 2 mom. samma förordning ränta därå efter fem procent för år. Beträffande
grunden till denna räntegottgörelse må erinras om att 1944 års
uppbördsberedning i sitt betänkande (SOU 1945:27) uttalade, att rättvisa
och billighet krävde, att skattskyldig, som efter besvär över taxering eller
över debitering av skatt eller eljest genom beslut av länsstyrelse vunne
nedsättning i eller befrielse från slutlig eller tillkommande skatt, vid återbekommande
därav tillika erhölle ränta å det återbekomna beloppet. Vid
bedömande av frågan, med vilken procentsats ränta i förekommande fall
skulle utgå, hölle uppbördsberedningen före, att, därest räntegottgörelsen
skulle anses utgöra enbart ersättning för ränteförlust, räntans höjd borde
beräknas med hänsyn tagen till den ränta, som en gäldenär normalt finge
erlägga till bank vid lån mot annan säkerhet än inteckning i fast egendom.
Ansåge man i likhet med 1936 års uppbördskommitté — vilket icke finge
anses omotiverat att räntan borde innefatta, förutom ersättning för ränteförlust,
jämväl ersättning för de kostnader och olägenheter i övrigt, som
tillskyndats den skattskyldige genom den felaktiga taxeringen eller debiteringen,
syntes en ränta uppgående till fem procent i regel icke kunna
betraktas såsom för hög. En ränta av nämnda storlek vore enligt åtskilliga
andra författningar av både offentligrättslig och civilrättslig natur stadgad
såsom norm för ersättning för den förlust, som förorsakades vederbörande
därigenom att han vore i avsaknad av ett kapitalbelopp. Då skattskyldig

107

i förevarande avseende icke syntes böra försättas i sämre ställning än person,
som enligt berörda författningar vore berättigad återbekomma visst
belopp, funne uppbördsberedningcn ränta vid restitution av skatt alltjämt
böra utgå efter fem procent. För att undgå det tidsödande arbete, som skulle
föranledas av en fördelning å skattetitlar av de i regel obetydliga belopp,
vartill ränta vid restitution uppginge, föreslog uppbördsberedningen,
att statsverket skulle svara för all ränta.

Föredragande departementschefen anslöt sig i propositionen 1945:370
till beredningens förslag i förevarande delar, och riksdagen beslöt i enlighet
härmed. Bestämmelser i ämnet inflöt i 1945 års uppbördsförordning.
Vid anmälan av propositionen 1953:100 med förslag till vissa ändringar i
uppbördsförfarandet m. m. gjordes icke något särskilt uttalande i förevarande
spörsmål.

Frågan om denna räntegottgörelse har vid flera tillfällen behandlats av
riksdagens revisorer, senast i 1954 års berättelse (§§ 22 och 23), i vilken
på anförda skäl räntan beräknades till ett årligt belopp av 1,5 milj. kronor
Årets revisorer har från överståthållarämbetet och länsstyrelsen infordrat
uppgifter om utbetalda räntor av ifrågavarande slag för budgetåret
1959/62. Med hänsyn till det sätt varpå utbetalningen av dessa räntor
bokföringsmässigt redovisas har det varit förenat med ett betydande arbete
att få fram uppgifter i ämnet; det är antagligt att de verkliga utgifterna
är något högre än de nu redovisade, som sammanställts i tabell 1.

Av uppgifterna i tabellen framgår att de sammanlagda utgifterna för
ifrågavarande ändamål under budgetåren 1959/62 uppgått till respektive
2 152 200 kronor, 1 487 200 kronor och 1 567 300 kronor. De största beloppen
hänför sig under de två senaste budgetåren till rubriken »Övriga»,
d. v. s. räntor som i huvudsak utbetalats på grund av utslag av prövningsnämnderna.
En jämförelse mellan de räntor som utbetalats på grund av
utslag av kammarrätten respektive av regeringsrätten ger vid handen, att
de största beloppen under de båda senaste budgetåren hänför sig till kammarrätten
med 353 200 kronor respektive 455 400 kronor mot 282 100 kronor
respektive 271 000 kronor för regeringsrätten.

Frågan om regeringsrättens ställning och arbetsbörda har under senare
år uppmärksammats i skilda sammanhang. Någon motsvarande uppmärksamhet
har däremot knappast ägnats kammarrätten, som bl. a. har till
ämbetsuppgift att till behandling och avgörande upptaga besvär i beskattningsmål
enligt vad därom stadgas i särskilda författningar. Med
hänsyn härtill och till de betydande belopp som utgått i räntor till följd
av utslag av kammarrätten har revisorerna ansett sig böra inhämta vissa
uppgifter angående år 1961 till kammarrätten inkomna mål samt därstädes
avgjorda och balanserade mål, m. m. Uppgifterna har sammanfattats
i tabell 2.

Tabell 1.

Län

1959/60

1960/61

1961/62

KRl

RR2

Övriga2

Summa

KR

RR

Övriga

Summa

KR

RR

Övriga Summa

Stockholms stad
Stockholms

Uppsala

Södermanlands

Östergötlands

Jönköpings

Kronobergs

Kalmar

Gotlands

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

Göteborgs o. Bohus
Älvsborgs
Skaraborgs
Värmlands

Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Västernorrlands

Jämtlands

Västerbottens

Norrbottens

125 300
41 800

5 000

6 100

21 500

7 000

2 400
20 500

500

1 500

3 500

58 400

19 400

31 600

12 100

6 400

4 600

3 400

4 900

2 300

2 700

3 500
800

3 300

5 000

656 300
49 200
200

8 400
27 000

8 200
100

8 700

1 300
100

67 800

1 100

2 900

21 600

6 400

3 600

1 300
400
100

2 500

1 900

200

1 500
300

194 700
64 500
24 100

14 500
34 800
20 000

7 400

15 800

2 200

11 800

9 100

98 400

20 700
86 100

28 700

18 400

16 100

19 700

21 200

19 200

21 100

51 400

18 000

25 900

43 800

976 300
155 500
29.300

29 000
83 300
35 200

9 900
45 000

4 000
13 400
12 600
224 600
41 200
120 600
62 400
31 200
24 300
24 400
26 500
21 600
26 300
56 800
19 000

30 700
49 100

167 600
18 000

4 600

6 700
18 500

3 800

3 200
12 600

5 400

1 900

4 900
21 400

3 200
18 200

7 400

4 200

8 600

4 500

5 700

3 200

5 600

10 600
500

3 700

9 200

100 000

2 200
600
13 100
19 200

400

2 500

1 600
200
26 000

19 600

49 000

13 100

300

4 400

3 000

2 500

1 600

700

20 200

300

1 600

155 500
67 100
10 600
19 800
31 000

14 400
10 600

21 200

3 300

12 200

12 600
65 300

11 100

75 100

35 500

17 200

27 100

19 400

25 600

28 500

27 000

82 600

15 700

17 700

45 800

423 100
87 300
15 800

39 600
68 700
18 200

14 200
36 300

8 700

15 700
17 700

112 700
33 900

142 300

56 000
21 700

40 100
26 900
33 800
33 300
33 300

113 400

16 200
21 700
56 600

245 400
16 300

3 100
13 000
13 800
13 100

1 300

11 700

400

2 800

4 800

18 500

8 800
16 200
18 900

1 600

3 200

8 100

6 800

8 900

2 100

27 400

1 800

2 000

5 400

83 500
16 500
400

4 300

8 800

42 100
400

3 400

800

400

19 700
200

7 500

43 100

3 700

1 000

1 900

700

31 100
700

100

700

180 600
68 400
19 400
18 800
32 000

28 700
10 100

19 300

7 400

12 400

15 200

41 200

12 300

70 000

29 500

23 700

32 100

28 800

27 000

21 600

20 000

36 800

14 500

16 000

55 100

509 500
101 200
22 900
36 100
54 600
83 900
11 800
34 400

7 800
16 000

20 400
79 400

21 300
93 700
91 500
29 000
36 300
38 800
33 800
31 200
53 200
64 900
16 300
18 100
61 200

393 500

871100

887 600

2 152 200

353 200

282 100

851 900

1 487 200

455 400

271 000

840 900

1 567 300

1 KR — kammarrätten

2 RR = regeringsrätten

3 Övriga — prövningsnämnderna, riksrevisionsverket m. fl.

Tabell 2

169

L År 1961

inkomna

avgjorda

balanserade

1.

samtliga mål

10 660

9 820

9 949

2.

» skattemål

9 784

9 045

9 311

3.

» »

med undantag för

9 647

8 910

9 247

fastighetstax.mål och nöjesskattemål

II. Åren 1955-

—1961 inkomna mål

1955

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1.

(se ovan)

12 782

11 352

9 898

13 435

9 061

10 490

10 660

2.

11 439

10 391

9121

12 512

8 066

9 593

9 784

3.

10 836

10 217

8 802

9 084

7 627

9 351

9 647

Hl. Åren 1955

-1961 ar

gjorda mål

1955

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1.

(se ovan)

13 232

12 802

12 262

12 726

12 488

10 035

9 820

2.

11 974

11 546

11 315

11 765

11 522

9110

9 045

3.

»

9 922

11 260

11 122

11 209

9 020

7 845

8 910

IV.

Åren 1955—

1961 balanserade mål

1955

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1.

(se ovan)

15186

13 736

11 372

12 081

8 654

9109

9 949

2.

7>

14 147

12 992

10 798

11 545

8 089

8 572

9 311

3.

»

13 874

12 831

10 511

8 386

6 993

8 510

9 247

Anm. Nöjesskattemål inkom första gången år 1960 och varuskattemål år 1961.

Härtill kommer fem under år 1961 inkomna »hemliga» mål, varav fyra
varuskattemål, avdömda under år 1961, och ett anmärknings- och avlöningsmål,
balanserat till år 1962. Tillika fanns fyra från år 1960 balanserade
och 16 under år 1961 inkomna remisser, samtliga avgjorda under år
1961.

Till de i tabellen lämnade uppgifterna må följande kortfattade kommentarer
göras.

Den starkt ökade måltillströmningen år 1958 — från 9 898 år 1957 till
13 435 — berodde på den då nyligen hållna allmänna fastighetstaxeringen,
som föranledde åtskilliga besvär. En trolig förklaring till att antalet till
kammarrätten inkomna mål under åren 1960 och 1961 varit lägre än under
åren 1955 och 1956 torde vara, att länsstyrelsens taxeringsavdelningar
under senare år upprustats i olika avseenden, varigenom taxeringsmålen i
lägre instanser numera torde avgöras på ett mera tillförlitligt sätt än tidigare
varit fallet. Vidare kan prövningsnämnderna själva rätta uppenbara
misstag, t. ex. i fråga om rena felräkningar.

Nedgången i antalet avgjorda mål under åren 1960 och 1961 sammanhänger
främst med tillämpningen av den nya taxeringsförordningen, som
för kammarrättens del inneburit krav på utförligt motiverade utslag, större
processledande uppgifter än tidigare, muntlig handläggning av vissa mål
m. m., vilket allt kräver en större personalinsats än tidigare.

170

Slutligen må omnämnas att kammarrätten i en den 18 maj 1962 dagtecknad
skrivelse till Kungl. Maj :t framlagt vissa förslag till organisatoriska
förändringar som kammarrätten funnit erforderliga för ernående av
rationellare och bättre avvägda arbetsförhållanden inom domstolen.

Revisorernas uttalande. Frågan om skattedomstolarnas arbetsbörda har
under senare år uppmärksammats i skilda sammanhang. Därvid har regeringsrätten
i främsta rummet ställts i blickpunkten. Åtgärder har också
vidtagits för att om möjligt nedbringa denna domstols stora arbetsbalans.
Regeringsrådens antal har sålunda sedan år 1945 mer än fördubblats,
och genom beslut vid årets riksdag har lagen den 23 mars 1956 (nr
73) om tillfällig ökning av regeringsrådens antal erhållit ändrad lydelse,
varigenom den i lagen angivna tidpunkt då antalet regeringsråd åter skall
börja nedbringas framflyttats till den 30 september 1965. I fråga om taxeringsmål
har införts vissa begränsningar i rätten att få talan prövad i regeringsrätten,
varigenom kammarrätten i viss utsträckning kommit att
bli sista instans i taxeringsmål. Vidare har vissa mål, bl. a. sådana som rör
nöjesskatt, överförts från regeringsrätten till kammarrätten såsom sista
instans. Beträffande regeringsrätten må slutligen erinras om att en utredning
för närvarande pågår rörande den administrativa rättskipningens
omfattning och organisation, bl. a. syftande till att åstadkomma en sådan
förändring av regeringsrättens ställning att dess prejudikatbildande funktion
kommer att framstå som den dominerande uppgiften.

Någon motsvarande uppmärksamhet har knappast ägnats kammarrätten,
oaktat dess centrala ställning inom beskattningsväsendet under senare
år förstärkts genom att den i stor utsträckning blivit högsta instans
i taxeringsmål. Den undersökning revisorerna utfört i fråga om statsverkets
kostnader för ränta å vissa restituerade utskylder belyser också
på sitt sätt kammarrättens betydelse. Såsom ovan nämnts har en viss förskjutning
i detta avseende ägt rum under de båda senaste budgetåren, så
att numera större belopp hänför sig till kammarrätten än till regeringsrätten.
På grund av utslag i kammarrätten har sålunda under nämnda
budgetår utbetalats i runt tal 353 000 kronor respektive 455 000 kronor;
motsvarande belopp för regeringsrätten är 282 000 kronor respektive
271 000 kronor. Även om det är för tidigt att avgöra om denna tendens är
beroende av tillfälliga omständigheter eller om den kommer att bli bestående,
är likväl de belopp som utbetalats på grund av utslag i kammarrätten
så stora, att anledning enligt revisorernas mening finnes att ägna
dem särskild uppmärksamhet. Det bör emellertid betonas att de statsfinansiella
synpunkterna i och för sig knappast är det väsentliga i sammanhanget.
I stället bör dessa belopp —- såsom ovan nämnts — tagas som uttryck
för domstolens allt större betydelse i skatteprocessen.

Ett annat uttryck härför är måltillströmningen till kammarrätten, som

171

under senare år visat en stigande tendens. Den redogörelse härför som
revisorerna lämnat i det föregående utvisar att antalet inkomna mål stigit
från 9 061 år 1959 till 10 660 år 1961. Av sistnämnda antal utgör 9 784
skattemål. Samtidigt har balansen oavgjorda mål ökat och utgjorde vid
1961 års utgång 9 949 mot 8 654 år 1959. Det är givetvis svårt att göra
några säkra bedömanden om hur utvecklingen kan bli i fortsättningen,
men anledning finns att erinra om att antalet avgjorda mål per år tenderar
att minska; under år 1961 avgjordes 9 820 mål mot exempelvis
12 488 under år 1959. Anledningen härtill har något berörts i det föregående,
varvid tillämpningen av den nuvarande taxeringsförordningen särskilt
framhållits. Det ökade muntliga inslaget i taxeringsprocessen, den utförligare
motiveringen av kammarrättens utslag m. m. innebär i och för
sig en vinning, men det är naturligt att dessa faktorer är ägnade att i ogynnsam
riktning påverka domstolens arbetsbalans. Kammarrätten har i sin
ovannämnda framställning till Kungl. Maj :t också anfört, att utvecklingen
beträffande balansen av oavgjorda mål inger vissa bekymmer. Revisorerna
är nog för sin del benägna att mer än kammarrätten betona det
allvarliga i den angivna utvecklingen. Samtidigt som den självfallet är ägnad
att utgöra en kraftig press på kammarrättens personal, framstår det
från flera synpunkter såsom beklagligt att de skattskyldiga skall behöva
vänta avsevärd tid på utslag i mål som för vederbörandes ekonomi och
framtid kan vara av avgörande betydelse.

Det är med andra ord ett betydande rättssäkerhetskrav att taxeringsmålen
kan avgöras så snabbt och säkert som möjligt. Det ligger emellertid
i sakens natur att en viss balans städse måste finnas — vissa mål kan
vara remitterade, uppgifter måste infordras o. s. v. — för att arbetet å de
olika divisionerna skall kunna löpa smidigt. Det nuvarande antalet balanserade
mål överstiger emellertid det antal som erfordras härför, och det
är därför enligt revisorernas mening förtjänt att allvarligt övervägas, om
icke särskilda åtgärder bör vidtagas för att om möjligt nedbringa kammarrättens
arbetsbalans, vilken ungefär motsvarar det antal mål som avverkas
under ett år. Visserligen har kammarrätten i sin förut omnämnda
skrivelse framlagt förslag som i viss mån är ägnade att rationalisera domstolens
verksamhet, men innebörden därav är dock icke sådan att de föreslagna
åtgärderna kommer att få en större målavverkning som följd. Med
hänsyn härtill kan det ifrågasättas, om icke ytterligare en division utöver
de nu åtta befintliga borde inrättas. Tillkomsten av en sådan skulle medföra
att avgörandena i skattemålen skulle komma att träffas snabbare än f. n.,
vilket — såsom ovan framhållits — måste vara av betydande värde för de
skattskyldiga. Härigenom skulle också statsverkets utgifter för räntor å
restituerade utskylder sannolikt minska icke oväsentligt. Kostnaderna för
den nya divisionen skulle på grund härav komma att åtminstone delvis
uppvägas. Eu annan omständighet som bör beaktas i sammanhanget är att

172

inrättandet av ytterligare en division skulle kunna underlätta personalrekryteringen,
vilket är väsentligt för domstolens möjligheter att i framtiden
fullgöra sina betydelsefulla uppgifter.

Nyss har framhållits att den fortsatta utvecklingen i fråga om kammarrättens
arbetsbörda f. n. är något osäker. Revisorerna anser därför att
det kan finnas skäl att avvakta målbalansens fortsatta utveckling, innan
frågan om en organisatorisk förstärkning av kammarrätten upptages till
slutligt avgörande. Revisorerna utgår emellertid ifrån, att domstolen själv
med uppmärksamhet följer frågan och framlägger de förslag i ämnet som
kan visa sig motiverade.

•Ji''* Ii --1 > . noW»»f ''L a n • > .< i: s i i i r: ■)!*''. j ,M .. i: ii .‘''''fn;; ! iii:!/

•<■! it i ■>:;<: mai .m .m ?not:J:ivinmnuA •: n?aiiiv.- ■ iJ >''a

i j|a aluttmii taoMi.I w.>t; JJ»; iurhoten is in* •■■mr .hrin-uv c : i.

ih isrniuiivl ni: vhh itc uv^iUnt''- i“h iii? •;->]

: . . ; it'';- • ; :

>/ ,■■■ ■- Kun : w.Uiu iijl

b»*''! .hiiltorfi I-!-,,'' !vi-Ai-K il JO Jdd

, SiSj.r siir.UA -■ •!

fl i

»JititiV

io< t *:

in i

173

§ 23

Abonnemang av direkttelefon i vissa fall

Flertalet av de i Stockholm befintliga statsmyndigheterna har eller är anslutna
till särskilda telefonväxlar. I icke ringa utsträckning abonnerar dessa
myndigheter därutöver på direkta telefoner. Revisorerna har funnit det
vara av intresse att göra en undersökning rörande omfattningen och kostnaden
m. m. för dylika direktabonnemang och har med ledning av telefonkatalogen
för stockholmsområdet från televerket inhämtat uppgifter härom,
vilka sammanställts i efterföljande tabell. Vissa uppgifter som i och för
sig är av intresse har dock måst uteslutas, då det visat sig nödvändigt att
på grund av materialets omfattning redovisa det i starkt koncentrerad form.

Myndighet

Antal

telefoner

Sammanlagda

antalet

markeringar på

samtliga

telefoner

Total

avgift

(kr.)

Justitiedepartementet

År

1959

7

11 870

1 751:20

»

1960

7

11 500

1 694:25

1961

7

13 020

1 764:75

Statsrådsberedningen

»

1959

3

3 460

1 414:90

»

1960

3

3 440

757:90

»

1961

3

4 560

826:25

Lagberedningen

»

1959

1

170

121:90

1960

1

180

122:60

1961

1

470

210:10

Högsta domstolen

1959

4

1 130

534:70

1960

4

1 450

544:30

»

1961

4

1 910

575:60

Lagrådet

f>

1959

1

250

127:50

1960

1

260

128:20

»

1961

1

140

122:80

Nedre justitierevisionen

1959

1

3 650

437:50

1960

1

4 400

491:20

1961

1

4 490

496:30

Svea hovrätt

»

1959

6

8 170

1 582:85

»

1960

6

11 120

1 706:10

1961

7

16 020

2 262:15

F ångvårdsstyrelsen

1959

5

22 160

2 941:90

1960

6

28 870

4 267:85

1961

6

36 730

4 915:55

Fångvårdsanstalten,

Långholmen

1959

4

25 170

3 471:40

1960

4

23 380

3 067:25

1961

4

25 040

3 166:—

Ungdomsf ängel senämnden

1959

1

20 310

4 445:20

1960

1

19 890

3 598:25

1961

1

24 410

4 292:25

174

Myndighet

Antal

telefoner

Sammanlagda

antalet

markeringar på

samtliga

telefoner

Total

avgift

(kr.)

Utrikesdepartementet

År

1959

1

7 480

664:—

1960

1

7 330

701:90

1961

1

8 350

713:90

F försvarsdepartementet

»

1959

5

4 440

1 221:95

1960

5

6 900

1 501:10

1961

5

6 950

1:461:40

Försvarets sjukvårds-

1959

4

3 700

699:—

styrelse

»

1960

4

3 940

727:60

»

1961

4

2 990

649:30

F ortifikationsförvalt-

»

1959

9

6 350

1 682:85

ningen

»

1960

10

9 020

2 107:55

1961

10

16 710

2 525:75

Arméintendenturförvalt-

»

1959

—

_

_

ningen

»

1960

—

—

—

1961

1

370

116:35

Arméstaben (FN-detaljen)

»

1959

1

10

0:70

»

1960

1

11 570

983:30

1961

1

22 210

2 024:05

Svea livgarde

1959

6

27 870

3 897:95

1960

6

22 550

3 150:85

»

1961

6

32 770

4 000:40

Svea artilleriregemente

1959

3

13 290

1 876:55

1960

3

13 380

1 672:—

1961

3

10 960

1 702:—

Marinkommando Ost

1959

11

31 500

4 927:35

1960

11

39 190

6187:40

1961

11

56 390

7 268:75

Socialdepartementet

1959

1

360

196:90

»

1960

1

450

202:10

1961

1

700

167:—

Socialstyrelsen

»

1959

17

53 230

10 830:45

1960

17

76 310

11 441:—

1961

17

82 no

10 623:05

Arbetsdomstolen

»

1959

1

2 540

300:90

1960

1

2 890

321:60

1961

1

2 670

305:90

Arbetsmarknadsstyrelsen

1959

3

3 640

938:70

1960

3

2 070

890:40

»

1961

3

1 880

690:90

Riksförsäkringsverket

1959

1

810

166:70

1960

1

460

324:50

»

1961

17

6 650

1 485:90

Kommunikationsdepar-

»

1959

7

4 290

2 005:—

tementet

1960

7

5 430

2 723:50

»

1961

7

4 120

2 561:30

Väg- och vattenbyggnads-

1959

21

14 950

4 003:35

styrelsen

1960

21

17 060

4 092:20

»

1961

21

19 440

4 259:10

Byggnadsstyrelsen

1959

16

16 360

3 540:90

1960

16

12 780

3 345:80

»

1961

16

18 490

4 052:10

175

Myndighet

Antal

telefoner

Sammanlagda

antalet

markeringar på

samtliga

telefoner

Total

avgift

(kr.)

Ecklesiastikdepartemen-

År

1959

8

16 950

2 540:55

tet

»

1960

10

12 780

2 421:45

»

1961

11

11 090

2 477:35

Riksantikvarieämbetet

1959

5

3 080

792:—

och statens historiska

»

1960

5

3120

798:30

museum

1961

5

8 460

1 184:75

Skolöverstyrelsen

»

1959

10

8 750

2 257:85

»

1960

10

8 400

2 078:60

»

1961

10

10 850

2 034:30

överstyrelsen för yrkes-

»

1959

6

23 290

3 015:85

utbildning

»

1960

6

25 370

2 787:85

»

1961

6

33 890

3 297:—

Stockholms universitet

»

1959

5

15 620

2 744:15

»

1960

5

19 940

3 217:25

»

1961

6

32 150

4 055:70

Karolinska institutet

»

1959

36

69 170

14 000:10

»

1960

38

141970

22 165:10

»

1961

43

170180

25 189:05

Tandläkarhögskolan

»

1959

6

23 600

3 229:80

»

1960

6

20 870

2 719:70

»

1961

6

27 470

3 120:80

Farmaceutiska institutet

»

1959

3

1 050

846:25

»

1960

3

1 270

820:25

»

1961

3

1 380

865:10

Tekniska högskolan

»

1959

3

7 190

853:80

»

1960

3

8 330

1 080:55

»

1961

4

14 970

1 728:60

Jordbruksdepartementet

»

1959

9

9 820

1 784:05

»

1960

9

13 730

2 200:15

»

1961

9

15 080

2 200:05

Lantbruksstyrelsen

»

1959

11

16 760

3125:80

1960

11

19 350

3 613:05

1961

11

20 300

3 515:80

Veterinärstyrelsen

»

1959

5

14 310

1 763:70

»

1960

5

16 790

2 240:75

»

1961

5

14 050

1 740:20

Veterinärhögskolan

1959

2

10 580

1 059:95

»

1960

3

10 580

1 151:45

1961

3

8 090

1 029:75

Skogsstyrelsen

1959

1

310

146:85

»

1960

1

130

120:30

1961

1

no

122:—

Statens skogsforsknings-

»

1959

1

630

163:10

institut

»

1960

1

1 160

195:60

1961

1

1 020

193:90

Lantmäteristyrelsen

»

1959

6

16 890

3 202:90

»

1960

6

16 450

2 876:45

»

1961

7

37 960

4 905:30

Rikets allmänna kartverk

»

1959

6

16 870

3112:10

1960

6

15 070

2 455:30

1961

6

13 670

2213:10

176

Myndighet

Antal

telefoner

Sammanlagda

antalet

markeringar på

samtliga

telefoner

Total

avgift

(kr.)

Sveriges meteorologiska

År

1959

3

18 880

2 239:50

och hydrologiska insti-

1960

7

22 330

3162:15

tut

1961

9

43 670

5 622:50

Generalpoststyrelsen

»

1959

11

68 730

6 214:65

»

1960

12

65 360

6 485:45

»

1961

15

79 120

7 433:10

Postverket

»

1959

17

93 020

9 386:35

»

1960

19

98 120

10 326:80

1961

19

120120

11 348:50

J ärnvägsstyrelsen

»

1959

31

92 030

17 713:—

»

1960

31

110 260

17 255:45

1961

31

128 460

17 289:70

De lokala järnvägsmyn-

*

1959

7

24 420

4 020 :65

digheterna

»

1960

7

20 800

3 998:75

»

1961

7

15 990

3 387:90

Statens järnvägar

1959

28

260 650

23195:50

1960

28

264 420

23 849:10

1961

28

276 530

24 394:70

Vattenfallsstyrelsen

1959

4

5 590

1 452:50

»

1960

4

7 010

1 478:30

»

1961

4

5 020

1 399:65

Luftf artsstyrelsen

1959

8

6 380

1 838:85

»

1960

8

10 560

2 279:30

1961

8

10 840

2 340:—

Finansdepartementet

1959

12

8 090

2 365:05

1960

12

8 460

2 568:10

»‘Tf; *. r

1961

14

11 640

3 062:95

Kammarkollegiet

1959

6

6 490

1 219:45

1960

6

8 530

1 351:90

»

1961

6

8 720

1 312:65

Statskontoret

»

1959

2

2 440

411:20

»

1960

2

5 570

631:10

»

1961

4

6 810

861:70

Riksrevisionsverket

»

1959

5

4 960

1 263:—

»

1960

5

5 000

1 304:30

1961

6

5 040

1 287:45

Konjunkturinstitutet

»

1959

1

1 930

321:—

j * f r i • y • .> :

1960

1

2 040

351:—

»

1961

1

1 350

386:50

Kammarrätten

1959

1

960

249:20

1960

1

990

255:50

»

1961

1

2 970

430:90

Generaltullstyrelsen

1959

9

12 010

2 612:65

1960

9

10 860

2 364:05

1961

9

8 120

1 998:80

Kontrollstyrelsen

1959

5

5 080

1 058:80

1960

6

6 940

1 153:65

»

1961

6

8 070

1 268:35

Mellankommunala prov-

»

1959

2

3 590

642:60

ningsnämnden

»

1960

2

4 940

763:30

1961

2

5 680

1 029:25

Myndighet

Antal

telefoner

Sammanlagda

antalet

markeringar på

samtliga

telefoner

Total

avgift

(kr.)

Statens vatteninspektion

År

1959

1

620

97:40

»

1960

1

2 570

292:60

1961

1

3 010

328:20

Handelsdepartementet

»

1959

2

2 580

425:90

»

1960

2

2 630

413:15

»

1961

2

1 980

367:70

Kommerskollegiet

»

1959

9

22 750

4 638:85

1960

9

25 210

4 498:05

1961

9

29 220

4 021:60

Sprängämnesinspektioncn

»

1959

1

6 950

1 093:70

»

1960

1

6 820

827:65

»

1961

1

9 740

1 007:85

Statens provningsanstalt

»

1959

1

350

112:30

»

1960

1

1 080

185:60

»

1961

2

1 330

208:80

Statens pris- och kartell-

»

1959

1

450

198:20

nämnd

»

1960

1

460

146:80

1961

1

. 210

128:90

Statens institut för kon-

1959

6

9 610

1 472:80

sumentfrågor

»

1960

6

13 040

1 764:85

1961

6

15 900

1 926:85

Inrikesdepartementet

»

1959

8

19 070

3 126:25

»

1960

8

14 280

2 515:05

»

1961

8

13 960

2 525:65

Medicinalstyrelsen

»

1959

8

22 400

2 921:40

»

1960

8

21 580

2 721:15

1961

8

23 660

2 855:95

Radiofysiska institutio-

»

1959

4

19180

3115:95

nen

»

1960

4

18 030

2 872:70

1961

5

25 640

5 711:40

Statens institut för folk-

1959

5

9 980

1 650:25

hälsan

1960

6

24 310

3 976:05

1961

6

30 630

4 055:15

Statens bakteriologiska

»

1959

1

650

328:65

laboratorium

1960

1

540

284:30

1961

1

830

197:60

Statens farmaceutiska

»

1959

2

1 no

785:35

laboratorium

1960

2

1 510

874:45

1961

2

2 310

984:85

Statens rättskemiska la-

1959

6

25 550

4 978:35

boratorium

1960

6

36 730

5 400:25

»

1961

6

49 200

6 030:85

Karolinska sjukhuset

»

1959

2

17 450

1 819:—

»

1960

2

13 120

1 365:90

1961

2

9 411

1 310:05

Serafimerlasarettet

1959

4

28 790

2 721:—

»

1960

4

29 030

2 702:65

1961

4

36 230

3 163:85

övers tfith&llarämbetet

1959

3

5 610

840:10

1960

3

7 250

923:80

1961

3

9 040

1 058:45

12 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962 I.

178

Myndighet

Antal

telefoner

Sammanlagda

antalet

markeringar på

samtliga

telefoner

Total

avgift

(kr.)

Länsstyrelsen i Stock-

År

1959

3

3 940

1 069:—

holm

1960

3

6 060

1 353:90

1961

6

10 690

1 359:50

Statspolisen

»

1959

9

36 440

4 929:90

»

1960

9

40 050

5 301:80

»

1961

9

37 150

5 002:55

Statens kriminaltekniska

1959

3

7 270

1 857:55

anstalt

1960

3

8 770

1 983:10

»

1961

3

10120

2 090:60

Statens polisskola

1959

6

16 410

1 854:—

»

1960

6

17 800

2 032:10

1961

6

16 680

2 032:75

Statens utlänningskom-

1959

4

2 570

914:80

mission

»

1960

4

2 890

942:25

»

1961

4

3 220

975:—

Civildepartementet

»

1959

6

3 220

1 257:15

»

1960

7

3 990

1 259:15

»

1961

7

6 860

1 781:65

Statens pensionsanstalt

»

1959

1

840

170:—

»

1960

1

840

168:80

1961

1

900

173:—

Summa

År

1959

511

1 420 970

217 003:40

»

1960

528

1 621 910

234 077:10

»

1961

570

1 926 340

257 265:—

Av tabellen och det övriga av revisorerna framtagna materialet framgår
bl. a., att antalet abonnemang av här avsett slag utgjort respektive 511, 528
och 570 under ettvart av åren 1959—1961. De sammanlagda kostnaderna
härför under samma år uppgår till i runt tal respektive 217 000 kronor,
234 000 kronor och 257 000 kronor. Antalet markeringar, utvisande användningen
av de olika apparaterna, varierar av naturliga skäl i hög grad. I
vissa fall utnyttjades apparaterna i ytterst ringa utsträckning eller rent av
icke alls. Sådana apparater finns redovisade vid byggnadsstyrelsen (0 markeringar),
karolinska institutet (0 markeringar), generaltullstyrelsen (4
markeringar), civildepartementet (10 markeringar), kommunikationsdepartementet
(60 markeringar) och farmaceutiska institutet (60 markeringar),
allt avseende år 1960. Andra apparater visar samtidigt mycket
hög samtalsfrekvens, exempelvis en apparat i inrikesdepartementet med
över 10 000 markeringar under år 1959, en apparat vid radiofysiska institutionen
med 10 380 markeringar under samma år och en apparat i järnvägsstyrelsen
med 21 660 markeringar under år 1961. Andra exempel på
hög utnyttjandegrad utgör en apparat i kommerskollegiet med 10 160 markeringar
under år 1961, en vid Svea livgarde med 11 280 under år 1961 och
en vid postverket med 27 060 markeringar under samma år.

179

Revisorernas uttalande. Med hänsyn till den svenska statsförvaltningens
nuvarande omfattning och karaktär är det självfallet angeläget, att allmänhet
och andra har möjlighet att utan onödigt besvär träda i telefonkontakt
med de olika myndigheterna. Lika önskvärt är det å andra sidan, att
kostnaderna för telefonabonnemangen i görligaste mån begränsas. Anskaffandet
av egen telefonväxel är i regel ägnat att tillgodose båda dessa önskemål,
och flertalet statliga organ av någon storlek torde också numera vara
utrustade med eller anslutna till särskild telefonväxel. Revisorerna har
emellertid uppmärksammat, att det i stigande utsträckning förekommer,
att myndigheter med tillgång till särskild telefonväxel därutöver abonnerar
på vissa direkttelefoner. Dessa är i regel förbehållna tjänstemän i chefsställning.

I syfte att kartlägga i vilken omfattning dylika abonnemang tecknats har
revisorerna utfört en undersökning, som i stort sett omfattat de myndigheter
som finns upptagna i stockholmsdelen av rikstelefonkatalogen. Undersökningen
ger vid handen att det sammanlagda antalet abonnemang under
ettvart av åren 1959—1961 uppgått till respektive 511, 528 och 570 med en
sammanlagd årskostnad för de ifrågakommande myndigheterna av i runda
tal 217 000, 234 000 och 257 000 kronor. Revisorerna har vidare granskat
samtalsmarkeringarna för de olika apparaterna, varigenom erhållits uppgift
om samtalsfrekvensen, såvitt gäller utgående samtal. Frekvensen är naturligt
nog mycket växlande. Det finns apparater för vilka över huvud tagel
icke någon markering gjorts, medan å andra sidan för vissa apparater
mer än 10 000 markeringar noterats. I stort sett kan emellertid konstateras
att användningen av de direktabonnerade apparaterna för utgående samtal
är ganska ringa. Härav kan självfallet icke dragas några bestämda slutsatser
om i vilken utsträckning apparaterna utnyttjats för ingående samtal,
men det torde icke vara oberättigat antaga att samtalsfrekvensen som regel
är ännu lägre i sistnämnda fall.

Det är revisorerna obekant vilka motiven i varje enskilt fall varit för
myndigheter med tillgång till telefonväxel att jämväl abonnera på direkttelefoner.
Den relativt ringa omfattning i vilken dessa telefoner som regel
utnyttjas gör det emellertid troligt, att de — med speciella undantag —
utan större olägenhet skulle kunna undvaras, särskilt som sådana anordningar
i allmänhet kan vidtagas, att både ut- och ingående samtal kan expedieras
över vissa linjer även under tid då växeln är stängd.

Den av revisorerna gjorda undersökningen avser som nämnts endast
stockholmsområdet, men motsvarande abonnemang förekommer vid de
statliga myndigheterna ute i landet. Statsverkets sammanlagda kostnader
för berörda ändamål uppgår därför till betydande belopp. Fn reduktion av
antalet direkttelefoner skulle följaktligen — även med beaktande av att i
vissa fall kostnaderna för telefonväxlarna kan komma att öka — medföra
en icke oväsentlig besparing för statsverket. Revisorerna anser det redan

180

på grund härav angeläget, att myndigheterna noga överväger om icke antalet
direktabonnemang bör minskas.

Men icke enbart kostnadsskäl talar för en sådan reduktion. Erinras må
att televerket, trots att antalet nyuppsatta apparater under senare år kraftigt
ökat, icke förmått tillgodose efterfrågan. Eftersläpningen i antalet nytecknade
men ännu ej uppsatta apparater har därför, såsom framhållits i
telestyrelsens framställning om anvisande av investeringsanslag för budgetåret
1963/64, visat en fortgående stegring och utgjorde den 30 juni 1962
48 300 mot 34 800 tre år tidigare. Balansen vid nämnda tidpunkt uppgick
till inemot en fjärdedel av antalet nyteckningar under budgetåret i fråga,
vilket telestyrelsen från servicesynpunkt betraktar som mycket otillfredsställande.
Även om en minskning av antalet av statsverket abonnerade direkttelefoner
icke i någon högre grad torde påverka väntetiderna för erhållande
av nya abonnemang, anser revisorerna dock att man vid bedömandet
av den här aktualiserade frågan icke helt kan bortse från de av telestyrelsen
nyss anmärkta förhållandena.

Revisorerna får alltså föreslå, att statsmyndigheterna noga överväger om
icke antalet direktabonnemang kan minskas.

181

§ 24

Kungörelseannonseringen av lediga tjänster m.m.

Under finansdepartementet, § 31, behandlade 1957 års riksdagsrevisorer
frågan om förbilligande m. m. av den statliga annonseringen. Med anledning
av det uttalande som därvid gjordes av revisorerna beslöt riksdagen (statsutsk.
uti. 1958 :B 34) att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om åtgärder i sådant syfte. Genom brev den 28 juli 1958
uppdrog Kungl. Maj :t åt dåvarande statens sakrevision att verkställa utredning
i frågan och till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag till vilka
utredningen kunde föranleda. Sedan detta uppdrag fullgjorts, anbefallde
Kungl. Maj :t den 30 juni 1960 sakrevisionen att i samråd med statens upplysningsbyrå
följa utvecklingen på annonsmarknaden i vad avsåge statsverkets
annonsering samt att på begäran tillhandagå andra myndigheter
med de upplysningar och det biträde som den kunde lämna i hithörande
frågor. Det skulle vidare ankomma på sakrevisionen att underrätta myndigheterna
inom den civila och militära statsförvaltningen om den möjlighet
till biträde vid annonsering som sålunda förelåge. Sedermera har sakrevisionen
i skrivelse den 22 augusti 1960 underrättat myndigheterna härom.
Vidare har sakrevisionen utarbetat vissa anvisningar och exempel, i vilka
närmare belysts vissa allmängiltiga synpunkter — såväl tekniska som
organisatoriska — av betydelse vid annonseringen.

Mot bakgrunden av de åtgärder som sålunda vidtagits i syfte att effektivisera
och förbilliga den statliga annonseringen har årets revisorer ansett
sig böra uppmärksamma denna fråga från en speciell synpunkt, nämligen
hur den i allmänna verksstadgan föreskrivna skyldigheten att i vissa fall i
allmänna tidningarna kungöra lediga tjänster fullgöres. Innan en närmare
redogörelse lämnas för gjorda iakttagelser, må de aktuella bestämmelserna
i verksstadgan återgivas. Det heter där i 14 § följande.

Ordinarie och extra ordinarie tjänster i lönegraderna 24—26 å löneplan
A ävensom tjänster å löneplan B i statens löneförordning tillsättas av
Kungl. Maj :t enligt vad därom stadgas i vederbörande instruktion. Övriga
tjänster tillsättas och annan personal antages av myndighet, som angives
i instruktionen.

15 § första stycket har följande lydelse.

Då tjänst, som tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av myndigheten,
blir ledig, utfärdar myndigheten kungörelse, som införes i allmänna tidningarna
eller, därest Kungl. Maj:t så medgivit, i annan publikation och
anslås i myndighetens lokal, med föreläggande av tre veckors ansökningstid,
räknat från dagen för kungörandet i allmänna tidningarna eller publikationen.
Efter denna tids utgång har myndigheten att till tjänstens er -

182

hållande föreslå den av de sökande som anses företrädesvis böra komma i
fråga. Om skäl därtill äro, må myndigheten jämväl angiva vilka av de sökande
som anses böra i andra och tredje rummen ifrågakomma till tjänstens
erhållande.

16 § första stycket har följande lydelse.

Ordinarie tjänst, som tillsättes av Kungl. Maj:t underlydande myndighet,
skall kungöras till ansökan på sätt i 15 § första stycket föreskrives med föreläggande
av enahanda ansökningstid. Detsamma gäller beträffande extra
ordinarie och extra tjänst i lönegrad 19 eller högre å löneplan A, vilken tillsättes
av myndighet, som nyss nämnts.

Revisorerna har granskat två årgångar, 1960 och 1961, av Post- och Inrikes
Tidningar och har därvid kunnat konstatera att ett stort antal myndigheter
infört kungörelser om lediga tjänster, innehållande uppgifter icke
blott om tjänsternas benämning, lönegrad o. s. v. utan även om kompetensfordringar
m. m. Vidare har i många fall införts kungörelser om lediga
tjänster, vilka enligt ovan återgivna bestämmelser över huvud icke behöver
ledigförklaras på angivet sätt. Som exempel härpå må återgivas följande
annons, som på ett utrymme av 2 spalter X 190 mm införts i allmänna tidningarna
för den 7 september 1961.

Kungl. Marinförvaltningen ledigförklarar härmed följande tjänster på
normaliebyrån

förste byråingenjör (Ae 23 NSJ

vid materialdetaljen.

Lön: Lönegrad Ae 23 (2 368—2 766 kronor per månad).

Arbetsuppgifter: Att såsom detaljchef samordna och leda standardiseringsverksamheten
inom materialområdet. Arbetsuppgifterna avse bl. a.
uppgörandet av materialnormer, provnings- och leveransföreskrifter samt
försök med material och teknisk rådgivning inom materialområdet.

Fordringar: I första hand sökes en civilingenjör men annan sökande med
för tjänsten lämplig utbildning och praktik kan ifrågakomma. Vid personliga
egenskaper fästes största vikt.

Ingenjör (Ag II NSJ
vid standardiseringssektionen.

Lön: Lönegrad Ag 17 (1 738—2 029 kronor per månad).

Arbetsuppgifter: Klassificering, katalogisering och typminskning av marinens
materiel.

Fordringar: Examen från tekniskt institut och praktisk erfarenhet av
materielstandardisering med särskild inriktning på klassificering och arbete
med reservdelskataloger m. m. Sökande med annan teknisk utbildning
och meriterande praktik inom arbetsområdet kan ifrågakomma.

Reproduktionsman (A 15 NB)
vid beskrivningssektionen.

Lön: Beroende på kompetens dock högst A 15 (1 568—1830 kronor per
månad) med tjänstebenämning ingenjör.

Arbetsuppgifter: Samordna framställningen av reproduktionsorginal för

183

ämbetsverkets publikationer. Leda utskriftsarbete samt sammanställa text
och bildmaterial.

Fordringar: Erfarenhet och vana vid liknande arbetsuppgifter. Någon
grafisk utbildning önskvärd.

Tecknare (ingenjör A 15 NB)
vid beskrivningssektionen.

Lön: Beroende på kompetens dock högst A 15 (1 568—1 830 kronor per
månad) med tjänstebenämning ingenjör.

Arbetsuppgifter: Att förse tekniska beskrivningar med tecknade illustrationer.

Fordringar: Sökande skall vara rutinerad tecknare med god färdighet i
textning och retuscharbete. Förmåga att kunna teckna direkt efter konstruktionsritningar
räknas som merit. Vana vid layoutarbete värdesättes.
Utbildning vid konstfackskola eller teknisk skola är önskvärd.

Ljuskopist (Tekn biträde A g 5 NF)

vid förlagsdetaljen. . ,,

Lön: Efter kompetens dock högst Ag 5 (935—1 090 kronor per månad).
Arbetsuppgifter: Ljuskopieringsarbete.

Fordringar: Vana från arbetsområdet ger företräde. Noggrannhet.

För samtliga tjänster gäller:

Ansökan, märkt Ae 23 NS respektive Ag 17 NS, etc ... med uppgift om
tidigaste tillträdesdag (uppsägningstid) värnpliktsnummer (i förekommande
fall) samt åtföljd av meritförteckning och betygsavskrifter skall ha inkommit
till marinens personalkontor, Stockholm 80, senast den 4.10. 1961.
Friskintyg insändes efter anfordran. Viss tids provtjänstgöring som extra
tjänsteman kan ifrågakomma. Fullständiga ansökningshandlingar skall
ingivas för varje tjänst som sökes.

Upplysningar: Tjänst 1 och 2: byråchef Nettelbladt och byrådirektor von
Konow; tjänst 2: byrådirektör von Konow; tjänst 3 och 4: byråingenjör
Källqvist samt tjänst 5: byråassistent Borensjö. — Tel: 67 95 60, riks
67 96 60.

Samma dag hade marinförvaltningen på ett utrymme av 2 spalter X 100
mm infört nedanstående annons.

Kungl. Marinförvaltningen ledigförklarar härmed en tjänst på torpedbyrån
såsom

byrådirektör

Lön: Lönegrad Ao 24 (2 494—2 912 kr. per män.).

Arbetsuppgifter: Leda och ansvara för arbetet inom övervattenstubdetaljen
samt vid förfall för chefen för tubsektionen vikariera för denne. Handlägga
ärenden rörande utveckling, försök, projektering, anskaffning, tillverkning,
besiktning, modernisering av torpedtuber och utskjutningsanordningar
för torpeder avseende såväl övervattensfartyg som helikoptrar
samt ärenden angående översyn och underhåll av ifrågavarande materiel.

Fordringar: Civilingenjörsexamen inom maskin- eller elektrotekniska facket.
Erfarenhet från konstruktion, tillverkning, handhavande och skötsel
ombord och i land av torpedmateriel samt kännedom om materielens militära
utnyttjande. Förmåga att självständigt bedöma och lösa problem, att

184

leda underställd personal, att taga initiativ och att samarbeta.

Ansökan, märkt »Ao 24 VTP» med uppgift om tidigaste tillträdesdag
(uppsägningstid) värnpliktsnummer (i förekommande fall samt åtföljd av
meritförteckning och betygsavskrifter skall ha inkommit till marinförvaltningens
personalkontor, Stockholm 80, senast den 25.9. 1961. Friskintyg
insändes efter anfordran. Viss tids provtjänstgöring som extra tjänsteman
kan ifrågakomma.

Upplysningar: Byråchefen T. ödman, tel: 23 27 85 ankn 141.

Som exempel på en kungörelse som endast innehåller de nödvändiga upplysningarna
må återgivas följande, som upptager ett utrymme av 1 spalt
X 50 mm och införts den 23 maj 1961.

Ett vikariatslöneförordnande såsom

förste statsmeteorolog

i Ao 24 vid Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ledigförklaras
härmed.

Till Konungen ställd ansökan jämte styrkt meritförteckning och de övriga
handlingar, som önskas åberopade, skall vara inkommen till institutet,
Stockholm 12, inom tre veckor från den dag, då denna kungörelse varit införd
i Post- och Inrikes Tidningar.

Antalet annonser av först avsedda slag som revisorerna granskat samt
kostnaderna för denna annonsering framgår av efterföljande tabell.

Antal annonser

Antal

kronor

år 1960

år 1961

år 1960

år 1961

4

_

166:25

7

11

190:75

318:50

1

—

36:75

___

3

7

112:—

266:—

7

4

775:25

728:—

—

3

—

372:75

62

117

2 709:20

5 110:—

94

99

5 082:—

4917:15

5

11

137:20

372:75

37

52

1 395:10

2 835:—

1

5

71:40

248:50

172

87

8 933:85

8 435:45

5

5

163:30

210:—

—

18

—

699:50

1

—

77:—

1

—

33:95

_

1

—

61:25

_

—

2

—

61:25

2

—

98:—

- r

2

—

87:15

—

—

1

—

115:50

1

—

52:50

—

—

2

—

122:50

—

1

—

49:—

—

1

—

33:25

Myndighet

V attenöverdomstolen
Försvarets civilförvaltning
Försvarets förvaltningsdirektion
Försvarets sjukvårdsstyrelse
Försvarets fabriksstyrelse
Försvarets fabriksverk
Fortifikationsförvaltningen
Armétygförvaltningen
Arméintendenturförvaltningen
Marinförvaltningen
Flygstaben
Flygförvaltningen
Försvarsstaben

Militärbefälhavarna för I.—IV.

militärområdena
Södra skånska infanteriregementet Värmlands

regemente
Göta artilleriregemente
Upplands signalregemente
Skånska pansarregementet
Norrlands trängregemente
Flygtekniska kåren
Signalskyddsskolan, Uppsala
Krigshögskolan
Krigsskolan
Marinkommando Ost

185

Antal annonser

Antal

kronor

Myndighet

år 1960

år 1961

år 1960

år 1961

Stockholms kustartilleriförsvar

_

1

—

70:—

Norrlands kustartilleriförsvar

—

1

—

42:—

Mariningenjörkåren

—

4

—

206:50

Stockholms örlogsvarv

—

7

—

259:75

Karlskrona örlogsvarv

2

—

92:05

—

Göteborgs örlogsvarv

—

4

—

220:50

Marinverkstäderna

4

6

161:35

203:—

Fortifikations- och byggnads-förvaltningen vid Stockholms
kustartilleriförsvar

3

264:25

Flygvapnet

6

10

607:15

570:50

Svea flygflottilj

—

1

—

35:—

Upplands flygflottilj

—

3

—

119:—

Blekinge flygflottilj

1

—

43:75

—

Skaraborgs flygflottilj

2

—

84:—

—

Roslagens flygkår

—

3

—

136:50

Norrbottens flygbaskår

—

1

—

45:50

Centrala flygverkstadeu,

Malmslätt

2

-

159:25

Centrala flygverkstaden,

Västerås

4

_

168:—

Centrala flygverkstaden,

Arboga

7

6

437:50

287:—

Försvarets forskningsanstalt

55

28

2 969:05

1 475:25

Försvarets radioanstalt

7

—

278:95

—

Socialstyrelsen

—

1

—

63:—

Statens vårdanstalt, Venngarn

—

1

—

47:25

Arbetsmarknadsstyrelsen

1

3

49:—

403:10

Bostadsstyrelsen

30

17

1 046:50

670:25

Riksförsäkringsanstalten

3

—

103:95

—

Riksförsäkringsverket

—

2

—

101:50

Arbetarskyddsstyrelsen

5

3

175:—

129:25

Väg- och vattenbyggnadsstyrel-sen

2

. -

89:25

Byggnadsstyrelsen

4

5

106:40

196:—

Luftf artsstyrelsen

4

—

96:25

—

Statens väginstitut

6

2

220:85

113:75

Statistiska centralbyrån

5

8

263:20

343:—

Konjunkturinstitutet

3

—

143:50

35:—

Matematikmaskinnämnden

3

1

94:50

—

Mynt- och justeringsverket

3

6

111:95

281:75

Riksarkivet

—

3

—

73:50

överstyrelsen för yrkesutbild-ning

4

14

191:80

672:—

Statens medicinska forsknings-råd

3

1

155:40

66:50

Statens naturvetenskapliga
forskningsråd

1

1

77:—

84:—

Statens råd för atomforskning

2

--

150:50

—

Lantbruksstyrelsen

5

14

356:65

645:75

Statens forskningsanstalt för
lantmannabyggnader

1

_

43:40

_

Skogsstyrelsen

—

5

—

336:—

Lantmäteristyrelsen

5

15

145:95

869:75

Fiskeristyrelsen

—

2

—

92:75

Kommerskollegict

2

—

87:50

—

Statens hantverksinstitut

—

1

—

52:50

Sveriges geologiska undersök-ning

2

—

72:45

—

186

Antal annonser

Antal

kronor

Myndighet

år 1960

år 1961

år 1960

år 1961

Statens provningsanstalt

_

3

_

246:—

Flygtekniska försöksanstalten

7

10

245:—

435:75

Statens skeppsprovningsanstalt

—

2

—

96:25

Statens pris- och kartellnämnd

4

3

133:70

106:75

Statens institut för konsument-frågor

3

157:50

Sjöfartsstyrelsen

22

20

694:05

628:25

Försäkringsinspektionen

3

5

124:25

182:—

Medicinalstyrelsen

16

17

719:25

771:75

Centrala sjukvårdsberedningen

1

—

59:50

_

Statens institut för folkhälsan

11

9

434:—

380:80

Statens bakteriologiska labora-torium

1

4

38:50

225:75

Karolinska sjukhuset

16

13

726:60

490:—

Serafimerlasarettet

3

_

94:85

Civilförsvarsstyrelsen

10

16

396:55

731:50

Summa

678

720

32 401:95

38 788:—

Revisorernas uttalande. Frågan om åtgärder i syfte att effektivisera och
samtidigt nedbringa kostnaderna för statsverkets annonsering har under
senare år i skilda sammanhang uppmärksammats, bl. a. av 1957 års riksdagsrevisorer.
Med anledning av det uttalande som därvid gjordes av revisorerna
har statens sakrevision sedermera på Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetat
vissa anvisningar i ämnet. Sakrevisionen (numera riksrevisionsverket)
har vidare erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att i samråd med statens
upplysningsbyrå följa utvecklingen på annonsmarknaden samt att på begäran
tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde
som kan lämnas i hithörande frågor.

Den granskning årets revisorer ägnat denna fråga har givit det allmänna
intrycket att statsverkets annonsering, framför allt bär det gäller rekryteringen
av personal, numera äger rum på ett mera verkningsfullt och
samtidigt mera ekonomiskt sätt än tidigare. Revisorerna har emellertid uppmärksammat,
att den kungörelseannonsering om lediga tjänster som i stor
utsträckning förekommer i Post- och Inrikes Tidningar i vissa fall har en
sådan karaktär att anledning till erinran föreligger. Trots att enligt allmänna
verksstadgans bestämmelser endast vissa tjänster behöver kungöras på
detta sätt, omfattar annonseringen i nämnda tidning mången gång även
andra tjänster. Vidare innehåller kungörelserna ofta uppgifter icke blott om
deu ifrågavarande tjänstens benämning, lönegrad o.s.v. — d.v.s. sådana uppgifter
som måste sägas vara obligatoriska — utan även om kompetensfordringar,
om den eller de befattningshavare till vilka förfrågningar om tjänsten
kan riktas o.s.v. Anledningen härtill är uppenbarligen den, att vederbörande
myndighet icke tar hänsyn till den artskillnad som finns mellan en
vanlig dagstidning och posttidningen utan låter samma annons i oföränd -

187

rat skick införas i båda typerna av publikationer. Vissa myndigheter synes
ej heller tillräckligt beakta behovet av samordning av annonseringen. Det
händer sålunda icke så sällan, att tjänster som med fördel skulle ha kunnat
inrymmas i en och samma annons ledigförklaras genom olika annonser
blott därför att de är hänförliga till olika avdelningar inom myndigheten i
fråga. Exempel på nu anmärkta förhållanden har lämnats i det föregående.

Revisorerna är medvetna om att det i många fall kan föreligga svårigheter
för de statliga myndigheterna att rekrytera lämplig personal och att
en slagkraftig annonsering kan vara ett verksamt medel när det gäller att
erhålla lämpliga sökande till ledigförklarade tjänster. Det torde emellertid
icke med fog kunna göras gällande att rekryteringen av t. ex. expeditionsvakter
skulle nämnvärt underlättas genom annonsering i posttidningen.
över huvud taget torde innehållet i denna tidning vara föga känt för
flertalet platssökande. Bl. a. rättssäkerhetssynpunkter talar visserligen för
att myndigheterna bör vara skyldiga att kungöra i varje fall vissa tjänster,
men fråga är om icke ledigförklarande i t. ex. en riksvakanslista från arbetsmarknadsverket
skulle kunna fylla samma uppgift som annonsering
i posttidningen utan motsvarande kostnader för statsverket.

Utgifterna för de av revisorerna särskilt granskade annonserna är i och
för sig icke så stora, men de sammanlagda utgifterna för all kungörelseannonsering
om lediga tjänster uppgår årligen till avsevärda belopp. Genom
en ändrad form för denna annonsering torde därför icke oväsentliga besparingar
kunna åstadkommas. Frågan härom sammanhänger emellertid
med ett vidare spörsmål, nämligen kungörelseannonseringen över huvud. I
likhet med vad statens sakrevision uttalat i samband med sin förut omnämnda
utredning håller revisorerna icke för uteslutet, att en översyn av de
författnings- m. fl. bestämmelser som reglerar kungörelseannonseringen
skulle ge till resultat att ifrågavarande annonsering numera kan begränsas
även i andra avseenden än förut nämnda. I vissa fall torde offentliggörande
kunna ske på andra både billigare och mera effektiva vägar än genom
annonsering. I likhet med sakrevisionen får revisorerna därför föreslå att
en sådan översyn kommer till stånd, varvid bl. a. frågans rättsliga aspekter
bör särskilt uppmärksammas.

188

§ 25

Tillhandahållande av personalkost vid statliga myndigheter

I sin år 1952 avgivna berättelse upptog riksdagens revisorer till behandling
bl. a. frågan om den ersättning som jämlikt bestämmelserna i statens
allmänna avlöningsreglemente skall erläggas av tjänsteman, vilken genom
vederbörande myndighets försorg erhåller kost in hatura. Revisorerna
konstaterade att nämnda ersättning fastställts efter mycket oenhetliga grunder
de olika myndigheterna emellan, och de ansåg det bl. a. med hänsyn
härtill angeläget att fortlöpande uppmärksamhet ägnades de med personalkosten
sammanhängande kostnaderna och deras beräkning. Statsutskottet
anförde vid 1953 års riksdag i sitt utlåtande (nr 102) över revisorernas
berättelse i denna del bl. a., att en översyn av förhållandena på förevarande
område syntes påkallad, varvid i första hand borde eftersträvas att få till
stånd ett sådant system för prissättningen, att självkostnadsprincipen upprätthölles.
Utskottet framhöll emellertid, att det av olika skäl kunde vara
nödvändigt att i speciella fall göra avsteg från de sålunda angivna allmänna
riktlinjerna för en lösning av frågan.

Sedan riksdagen (skr. nr 227) fattat beslut i enlighet med vad statsutskottet
föreslagit, uppdrog Kungl. Maj:t åt dåvarande statens sakrevision
att verkställa närmare utredning i ämnet. Sakrevisionen inkom sedermera
den 20 januari 1954 med utredning och förslag angående principerna för
fastställande av ersättning för tillhandahållen kost vid vissa statliga anstalter.
Sakrevisionen angav därvid de grunder som enligt revisionens mening
borde tillämpas för fastställande av självkostnadspriset och uttalade i anslutning
härtill bl. a. följande.

Enligt sakrevisionens mening böra självkostnaderna i princip vara avgörande
för bestämmandet av det pris, vederbörande befattningshavare har
att erlägga för mottagen kost. Beroende bland annat därpå att självkostnaderna
vid en anstalt avsevärt kunna variera från tid till annan på grund
av förändringar i antalet tillhandahållna måltider och att anstalter på samma
ort till följd av olika storlek, modernitet m. in. kunna uppvisa skiljaktiga
självkostnader, anser sakrevisionen icke möjligt att under alla förhållanden
fasthålla vid självkostnadsprincipen. Jämväl priset för en motsvarande måltid
i allmänna marknaden kan inverka på möjligheten att uttaga självkostnadspriset
vid den statliga anstalten.

Sakrevisionen finner sålunda, att självkostnadspriset, fastställt efter enhetliga
grunder, bör vara normgivande för priset å tillhandahållen personalkost,
men att detta pris må jämkas, därest särskilda omständigheter föreligga
såsom varierande pris hos olika anstalter på samma ort eller mera
väsentliga avvikelser från allmänna marknadspriset. Härvid förutsätter sakrevisionen,
att det skall ankomma på vederbörande anstalts styrelse att med
ledning av meddelade allmänna föreskrifter och i förekommande fall efter
samråd med övriga å orten befintliga motsvarande statliga eller kommunala
anstalter fastställa kostersättningen. I likhet med vad nu är fallet vid de

189

statliga sinnessjukhusen böra kostnaderna för personalutspisningen följas
kontinuerligt. Därest mera väsentliga ändringar i självkostnaderna skulle
konstateras, böra härav föranledda justeringar av kostpriset vidtagas.

På grundval av sakrevisionens förslag utfärdade Kungl. Maj:t den 3 juni
1955 cirkulär (nr 297) till de civila statsmyndigheterna angående ersättning
för personalkost. I cirkuläret har föreskrivits att vid beräkningen av
självkostnadspriset självkostnadskalkylen principiellt skall omfatta samtliga
med personalhushållet sammanhängande direkta och indirekta kostnader.
Med hänsyn till inom statsförvaltningen tillämpad praxis skall dock
bortses från kostnaderna för lokaler och däri befintliga, för verksamheten
erforderliga inventarier, såsom spisar, köksmaskiner, möbler, gardiner, tavlor
och liknande. Ersättning skall däremot uttagas för bl. a. råvaror, avlöningar,
elkraft, gas, ved, vatten, ånga, tvätt av linne och skyddskläder samt
porslin, glas, disk- och rengöringsmedel, pappersservetter, matsedlar, kuponger
m. m.

För krigsmakten återfinns bestämmelser om rätt för personal att mot
ersättning utbekomma portion i reglemente den 21 april 1950 angående
intendenturunderhållstjänsten vid armén. Huvudregeln för ersättningens
bestämmande är att den skall uttagas med belopp som arméintendenturförvaltningen
äger fastställa med ledning av gällande normalportionspris och
med hänsyn tagen till magasinerings-, tillagnings- och serveringskostnader.
För vissa personalkategorier gäller dock att ersättning skall uttagas med så
stort belopp, att kronan beredes full ersättning för samtliga med portionens
tillhandahållande förenade kostnader.

I överensstämmelse med den praxis som utbildats på den privata arbetsmarknaden
har under senare år statliga myndigheter i allt större omfattning
vidtagit anordningar för att bereda den anställda personalen möjligheter
att mot ersättning intaga måltider, i första hand lunchmåltider, på
arbetsplatsen. Revisorerna har på grund härav funnit det vara av intresse
att bl. a. undersöka på vilket sätt personalutspisningen ordnats, hur ersättningen
för kosten bestämts, hur anskaffningen av för utspisningen erforderliga
inventarier utförts etc. och har i sådant syfte tillställt ett antal statliga
myndigheter förfrågningar i ämnet. Frågorna och det huvudsakliga innehållet
i några av de avgivna svaren återgives här nedan.

1) Sker utspisningen a) i egen regi, b) i personalens regi, c) genom entreprenör? 2)

Har särskilda lokaler ställts till förfogande för ändamålet och hur
stora är dessa?

3) Erlägges hyra för lokalerna?

4) Hur sker anskaffningen av och på vilket sätt bestrides kostnaderna
för i verksamheten erforderliga inventarier och förbrukningsartiklar, såsom
spisar, köksmaskiner, möbler, gardiner, linne, porslin, rengöringsmedel

o. dyl.?

190

5) Till vilket sammanlagt belopp har den hittillsvarande anskaffningen
av inventarier m. m. uppgått?

6) Hur bestrides kostnaderna för den med utspisningsverksamheten sysselsatta
personalen?

7) Hur bestrides övriga med ifrågavarande verksamhet förenade kostnader,
t. ex. för elkraft, gas, vatten, underhåll, reparationer, städning etc.?

8) Hur stort antal portioner utspisas genomsnittligt per dag?

9) Hur bestämmes det pris personalen bär att erlägga för kosten?

10) För det fall verksamheten drives i egen regi, på vilket sätt redovisas
inkomster och utgifter?

Armétygförvaltningen

Personalen utspisas genom entreprenör i en inom ämbetshuset särskilt
anordnad lunchrestaurang, som är gemensam för armétygförvaltningen och
försvarets civilförvaltning. Lokalerna omfattar totalt 540 m2. Hyra erlägges
icke för lokalerna.

Armétygförvaltningen anskaffar och betalar för verksamheten erforderliga
inventarier och köksutrustning i enlighet med ett med entreprenören
träffat avtal. Vid ämbetshusets färdigställande år 1945 inköptes inventarier
m. m. av dåvarande arméförvaltningen till belopp som icke är känt för armétygförvaltningen.
Under åren 1958—1962 har anskaffats inventarier för
sammanlagt 32 221 kronor. Entreprenören tillhandahåller själv linne och
porslin, men såväl denne som personalen har vid upprepade tillfällen hemställt
om ändring av föreliggande avtal, så att armétygförvaltningen i fortsättningen
skulle svara för porslinsanskaffningen.

Restaurangens personal avlönas av entreprenören. Armétygförvaltningen
bekostar elkraft, gas, vatten, underhåll, reparationer och städning med undantag
av städning i kök och källare.

Ca 500 portioner utspisas dagligen. Priset för den kost som serveras
bestämmes genom förhandlingar mellan ämbetsverket — efter hörande av
ett matråd representerande personalen vid armétygförvaltningen och försvarets
civilförvaltning — och entreprenören. I regel äger samråd rum med
arméintendenturförvaltningen.

Marinförvaltningen

Personalutspisningen äger rum genom entreprenör, åt vilken hyresfritt
upplåtits lokaler om sammanlagt 375 m2.

Köks- och serviseffekter är mot hyresersättning utlånade till entreprenören.
Viss servisutrustning jämte linne, avsedd att användas enbart i samband
med vissa representationsmåltider, är dock utlämnade som lån utan
ersättning. Linne — med nyssnämnda undantag — samt rengöringsmedel
m. m. för användning i kök och ekonomilokaler anskaffas och bekostas av
entreprenören. Värdet av de av staten ägda inventarierna uppgår till ca
60 000 kronor.

191

Personalkostnaderna bestrides av entreprenören. Marinförvaltningen betalar
gas, vatten, värme, elkraft samt telefon för lokalsamtal.

Ca 300 portioner utspisas per dag. Marinförvaltningen bestämmer priset
på portionerna efter förslag från entreprenören och i samråd med marinförvaltningens
matråd.

Flygförvaltningen

Entreprenör handhar personalutspisningen, som försiggår i av ämbetsverket
hyresfritt upplåtna lokaler om tillhopa 348 m2.

Vid inflyttningen hösten 1943 i flygledningens del av ämbetshuset »Tre
vapen» var lunchrums- och kökslokalerna utrustade med spisar, köksmaskiner,
kylskåp, möbler och gardiner. Kompletteringar har därefter bekostats
av flygförvaltningen, som även står för rengöringsmateriel för matsalarna.
Porslin, bestick, linne och pappersservetter liksom renhållningsmateriel för
städning av köket bekostas av entreprenören. Elektrisk ström, reparationer
av maskiner, apparater (utom entreprenörens kassaapparat), kylskåp i
köket samt möbler i matsalarna betalas av flygförvaltningen.

Dagligen utspisas ca 560 portioner av olika slag. Portionernas antal nedgår
väsentligt under månaderna juni—september.

Priserna för utspisningen är fastställda med hänsyn till rådande prisförhållanden.
Vid eventuella prisfluktuationer, ändrade löner för köks- och
serveringspersonal och liknande förhållanden som inverkar på rörelsens
ekonomiska drift vidtages efter förhandlingar mellan flygförvaltningen och
entreprenören erforderliga prisjämkningar. Vid sådana förhandlingar har
ämbetsverket hittills varit företrätt av sin intendenturbyrå.

Försvarets forskningsanstalt

Vid forskningsanstalten förekommer personalutspisning dels i egen regi,
dels i personalens regi och dels genom entreprenör.

Utspisning i anstaltens egen regi äger rum vid försöksstationen i Sorunda.
Denna utspisning bedrivs med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 28 april
1949. Utspisning i personalens regi äger rum vid anstaltens avdelning i Ursvik
med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 15 juni 1956. Utspisning genom
anlitande av entreprenör har anordnats med stöd av Kungl. Majrts beslut
den 12 augusti 1955. Denna utspisning är avsedd för personal vid anstalten
och vissa andra myndigheter som har sina ämbetslokaler inom eller i omedelbar
närhet av kvarteret Garnisonen å Östermalm.

Arbetarskyddsslyrelsen

I november 1960 inflyttade arbetarskyddsstyrelsen i nya lokaler i utbyte
mot de förutvarande lokalerna i ämbetshuset vid Västerbroplan. Till de
nya lokalerna hör ett mindre lunchrum om cirka 38 in2, där styrelsens

192

tjänstemän har möjlighet att äta medhavd mat eller att själva anrätta sina
luncher. I lokalerna vid Västerbroplan hade styrelsens tjänstemän tillgång
till en lunchrestaurang, som styrelsen delade med luftfartsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, samt till ett lunchrum, som ungefär motsvarade
det nuvarande och som styrelsen disponerade gemensamt med luftfartsstyrelsen.
Någon särskild lunchrestaurang för styrelsens personal finns
ej i de nuvarande lokalerna. De flesta tjänstemännen intager lunch på närbelägna
näringsställen. Personalen har möjlighet att bli serverad kaffe eller
te under kafferast genom »entreprenör».

Hyra för lunchrummet erlägges liksom för tjänstelokalerna i övrigt av
byggnadsstyrelsen till fastighetens ägare, en byggmästareförening. I ovannämnda
lunchrum finnes som fast inredning en elektrisk spis med fyra
kokplattor, två kylskåp, fyra värmeskåp samt sedvanliga skåp för porslin
m. m., vilken inredning anskaffats och bekostats av fastighetens ägare. Erforderliga
bord och stolar har inköpts av arbetarskyddsstyrelsen. Kostnaderna
härför har utgått från det engångsanslag om 135 000 kronor som styrelsen
för budgetåret 1960/61 erhöll för flyttningen till de nuvarande lokalerna,
vilket belopp ingår i den under styrelsens omkostnadsstat för ifrågavarande
budgetår till 213 500 kronor uppförda delposten Övriga expenser
för eget behov. Efter medgivande från riksrevisionsverket har styrelsen därjämte
i anledning av vid flyttningen uppkommet behov av komplettering
och nyanskaffning av porslin, glas, matbestick och liknande inventarier disponerat
ifrågavarande delpost för inköp av sådana inventarier. Utgifterna
för inköp av gardiner till tre fönster i lunchrummet har också belastat detta
anslag. Kostnaderna för här berörda inköp har uppgått till omkring 3 050
kronor.

Såsom nämnts finns möjlighet till kaffeservering. Härför svarar en privatperson,
vilken ombesörjer såväl kaffekokning som brödanskaffning. Ca
25—30 personer av styrelsens omkring 70 tjänstemän brukar dagligen utnyttja
denna möjlighet. Betalning erlägges av varje tjänsteman direkt till
vederbörande privatperson.

Kostnaderna för elkraft och städning bestrides av styrelsens expensmedel,
medan vattenavgiften erlägges av fastighetens ägare.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar i sitt svar om att enligt 9 § arbetarskyddslagen
— vilken dock icke är tillämplig på den statliga förvaltningsverksamheten
men väl på av staten bedriven rörelse — arbetstagare i erforderlig
utsträckning skall ha tillgång till bl. a. lämplig plats för intagande av måltid.
Närmare bestämmelser härom återfinns i 14 § arbetarskyddskungörelsen,
vari stadgas att utrymme för intagande av måltider (matrum) skall vara
lämpligt förlagt, för ändamålet avsett och inrett samt, där ej genom arbetsgivarens
försorg eller eljest lagad mat tillhandahålles, försett med erforderliga
anordningar att förvara och uppvärma medförd mat och dryck. I av

193

styrelsen utfärdade persnnalrumsanvisningar har meddelats detaljerade föreskrifter
hur bl. a. matrum skall vara inredda och beskaffade.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Styrelsen omhänderhar två lunchrestauranger, den ena förlagd till ämbetshuset
och den andra till en barack. Restaurangerna betjänar, förutom
ämbetsverkets egna anställda, personalen vid luftfartsstyrelsen och vägförvaltningen
i Stockholms län.

Utspisningen äger rum genom entreprenör, åt vilken hyresfritt upplåtits
erforderliga lokaler. Lokalerna förvaltas av byggnadsstyrelsen, som inrett
dem och därefter ställt dem till styrelsens disposition.

Maskinell och annan fast utrustning i kök och ekonomirum har anskaffats
av byggnadsstyrelsen i samband med ämbetshusets uppförande. Övriga
inventarier och köksutensilier har inköpts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Entreprenören bestrider kostnaderna för linne och tvättning därav
samt rengöringsmedel.

Lönerna för i utspisningsverksamheten sysselsatt personal betalas av
entreprenören, medan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bestrider kostnaderna
för vatten och elkraft samt städning av matsal och entré. Städning
av kök och övriga ekonomilokaler bekostas av entreprenören.

Sammanlagt utspisas i de båda lunchrestaurangerna ca 550 måltider per
dag.

Byggnadsstyrelsen

I den för byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och kartverket gemensamma
ämbetsbyggnaden i Stockholm äger personalutspisning rum genom
entreprenör. De för rörelsen upplåtna lokalerna omfattar 140 m2. Byggnadsstyrelsen
tillhandahåller hyresfritt för verksamheten inredda lokaler och
bekostar tillika möblering jämte för rörelsen behövliga inventarier samt
gas, värme och elkraft. Underhåll av inventarier ävensom ersättninganskaffning
bekostas av entreprenören.

Sedan år 1936 har den överenskommelsen med entreprenören gällt, att
personal hos myndigheterna i ämbetshuset har att betala lunchen efter
självkostnadspris, medan utomstående får erlägga ett något högre pris. Sistnämnda
mellanskillnad inbetalas av entreprenören månatligen till skolöverstyrelsens
kassa, som också bokför samtliga inkomster och utgifter. Under
senare år har såsom »överskott» inbetalats 150 kronor i månaden. Inkomsten
har efter skolöverstyrelsens beslut från fall till fall använts till inköp
av inventarier.

Generalpoststyrelsen

Personalutspisning har förekommit inom postverket sedan den 1 april
1913. Då inrättades nämligen i centralposthuset i Stockholm en frukost 13

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962 I.

194

servering för postpersonal. Verksamheten utvidgades år 1918. I underdånig
skrivelse den 23 april 1918 hemställde generalpoststyrelsen, att postpersonalen
under då rådande kristid skulle tillåtas anlita statens järnvägars centralkök
på olika orter i landet eller, då hinder därför förelåg, själv få anordna
centralkök för personalens bespisning. Kostnaderna för verksamheten
skulle i sistnämnda fall i enlighet med vad som gällde vid statens järnvägar
betalas av postverket för lokal, värme, ljus, köksinventarier samt, »då
så ansåges av nöden», avlöning åt köks- och serveringspersonal. Kungl.
Maj:t biföll framställningen. Rörelsen vid centralköken omfattade såväl
frukost- som middagsmål.

I underdånig skrivelse den 29 mars 1920 lämnade generalpoststyrelsen en
redogörelse för den verksamhet som ditintills bedrivits vid centralköket i
centralposthuset i Stockholm. Styrelsen anmälde vidare att den hade för
avsikt — trots att de förhållanden som ursprungligen föranlett inrättandet
av centralköket i viss mån ändrats — låta serveringen tills vidare fortgå på
oförändrat sätt. Generalpoststyrelsens ifrågavarande skrivelse föranledde
icke någon Kungl. Maj:ts erinran, och skrivelsen anses därför av styrelsen
utgöra den grundval på vilken postverkets personalutspisningar vid olika
tjänsteställen numera bedrivs.

Beträffande de av revisorerna framställda frågorna har generalpoststyrelsen
bl. a. svarat följande.

Utspisningen äger rum genom entreprenör, varvid i vissa fall vederbörande
personalorganisationer antagits som entreprenörer. Innevarande år
har dock vid vissa brevbäringspostkontor inom Stockholm en enkel form
av utspisning, omfattande i huvudsak kaffeservering, försöksvis anordnats
i postverkets egen regi.

Personalutspisningen sker i särskilda lokaler, som ställts till förfogande
av postverket. Sammanlagt beräknas lokalerna omfatta omkring 5 000 m2.
Hyra erlägges ej för lokalerna.

Anskaffning av för verksamheten erforderliga inventarier och förbrukningsartiklar
göres genom postverket. Viss ersättningsanskaffning ombesörjes
av generalpoststyrelsen men bekostas av styrelsen endast delvis. Under
den senaste tioårsperioden har inventarier m. m. anskaffats för ca
570 000 kronor.

Kostnaderna för den med utspisningsverksamheten sysselsatta personalen
bestrides av respektive entreprenörer. Övriga med ifrågavarande verksamhet
förenade kostnader, såsom för elkraft, gas, vatten, underhåll, reparationer,
städning etc., bestrides av postverket. I flertalet fall åligger det dock
vederbörande entreprenörer att städa kökslokalerna.

Ca 5 000 portioner utspisas genomsnittligt per dag. Priserna jämkas i
regel en gång per år efter förhandlingar mellan generalpoststyrelsen och
entreprenörerna. I Stockholm utgör konjunkturinstitutets levnadskostnads -

195

index för livsmedel riktpunkten för styrelsens ställningstagande till entreprenörernas
önskemål om prisjämkningar.

Utspisningsverksamhet i egen regi förekommer icke.

Vattenfallsstyrelsen

Ämbetsverket har lämnat svar på revisorernas frågor i tabellarisk form
på sätt närmare framgår av s. 196 och 197.

Göteborgs universitet

Personalutspisning i egentlig mening förekommer endast vid universitetsbiblioteket
och omhänderhas där av en entreprenör. Avtal med denne upprättades
före bibliotekets förstatligande.

Särskilda lokaler har ställts till förfogande för ändamålet, omfattande ca
96 m2. Hyra erlägges ej för lokalerna. Enligt avtalet skall dock entreprenören
till biblioteket såsom bidrag till underhåll av lokaler och inventarier erlägga
en årlig avgift, beräknad till 2 procent av bruttoomsättningen. Resultatet
av försäljningen redovisas halvårsvis för överbibliotekarien, som därvid
får tillgång till entreprenörens bokföring av dagskassorna.

Anskaffning av erforderliga inventarier ombesörjes av biblioteket. Entreprenören,
som svarar för städning av kökslokalerna, anskaffar för sistnämnda
lokaler behövliga rengöringsmedel.

Entreprenören anställer och avlönar den med utspisningsverksamheten
sysselsatta personalen. Biblioteket bestrider kostnaderna för lokalernas
uppvärmning och ventilation, belysning i lunchrummet (serveringslokalen),
vatten, avlopp, underhåll och reparationer. Entreprenören bestrider kostnaderna
för elkraft till köket samt städning och telefon.

Antalet serverade portioner per dag utgör 50—75. Priset för kosten bestämmes
av entreprenören i samråd med överbibliotekarien. Lunchrummet
är tillgängligt även för utomstående. Bibliotekets personal är befriad från
servisavgift men åtnjuter eljest icke några favörer i förhållande till utomstående.

Tandläkarhögskolan i Malmö

Utspisningen inom högskolan handhaves av ett särskilt bolag, som äges
av odontologiska föreningen. Något arrendeavtal finns icke, såvitt tandläkarhögskolan
i Malmö har sig bekant. Byggnaden förvaltas av byggnadsstyrelsen.
De lokaler som ställts till bolagets förfogande har en sammanlagd
golvyta av cirka 700 m2. Hyra erlägges icke för lokalerna.

Kostnaderna för personalen bestrides av bolaget. Elkraft och vatten betalas
av tandläkarhögskolan, som sedan i sin tur debiterar bolaget efter lågt
beräknade självkostnader.

Genomsnittligt torde 450 portioner utspisas per dag.

196

Organisationsenhet

Plats

Fråga 1

Fråga 2

Fråga 3

Fråga 4

Regi

Utspis-nings-lokalens
storlek m*

Erlägges

hyra?

Anskaffning
stridande a
f

inventarier

av samt be-v kostnader
ör

förbrukn.

mtrl.

1

2

3

4

5

6

7

V attenf allsstyrel-sen

Råcksta

Entr.

1280

Nej

Verket (sty-relsens in-ventarie-konto)

Entr.

Vattenfallsstyrel-sen, huvudavdel-ning

Elektroteknik

Åsbro

Verket.

130

Nej

Verket (driftmedel)

Västerås Kraftverk

Västerås

Entr.

280

Nej

Verket

(driftmedel)

Entr.

Mellersta Norrlands
Kraftverk

Midskog

Forsmo

Näsåker

Kilforsen

Verket.

290

80

170

250

Nej

Verket (lo-kalförvalt-ningens in-ventariekon-to)

Verket
(driftkonto
för resp.
mäss)

övre Norrlands
Kraftverk

Grundfors

Vargfors

Verket.

Pers.

100

80

Nej

Verket (över-tagna från
Byggnads-förvaltning-en)

Massrörel-

sen

Norrbottens Kraf-verk

Harsprånget

Notviken

Verket.

18

20

Nej

Verket (lo-kalförvalt-ningens in-ventarie-konto)

Verket
(driftkonto
för resp.
mäss)

Luleälvsarbetena j

Umeälvsarbetena

Angermanälvs-

irbetena

Södra Sverige-irbetena

Vattenbyggnadslab

Messaure

Porsi

Laxede

Letsi

Rusforsbyg-

get

Tuggenbyg-

get

Ajaure

Gallejaure

Stalon

Stenungsund

\lvkarleby

Verket.

»

»

»

j>

278

436

162

134

77

91

139

105

69

127

64

Nej

»

5>

»

»

Verket (huvudsakligen
investeringsmedel)

197

Fråga 5

Fråga 6

Fråga 7

Fråga 8

Fråga 9 Fråga 10

Hittillsva-rande inven-tarieanskaff-ning sam-manlagt be-lopp kr.

Personal-kostnader
>estridas
ned eller av

Övriga drift-kostnader
bestridas
med eller av

Vntal portio-ner genom-snittligt per
lag under 1
kv. 1962

Hur bestämmes
det pris perso-nalen erlägger
för kosten?

Hur redovisas
inkomster och
utgifter vid
drift i egen regi?

8

9

10

11

12

13

425 000

Entr.

Verket

(driftmedel)

900

Genom anbuds-förfarande (se
avtalet)

—

2 000

90

69 300

Entr.

Verket

(driftmedel)

200

överenskom-

melse mellan
entr. o. en bar-kommitté

—

40100

16 300

44 500

48 600

Verket

(driftmedel)

21

13

15

30

Avväges i för-

hållande till
priserna vid
motsvarande
matserveringar i
allmänna
marknaden

Redovisas sepa-rat fristående
från verkets
bokföring i öv-rigt

16 000

15 000

Verket

Pers.

Verket

(driftmedel)

12

20

= Byggnads-förvaltningens
priser i resp.
älvdal

5 000

8 200

Verket

(driftmedel)

Verket

(driftmedel)

12

42

= Byggnads-förvaltningens
priser i resp.
älvdal

Separat drift-kostnadskonto
som samtidigt
är resultatkonto

28 000

46 000

34 000

21 000

14 600

15 832

25 000

18 300

22 600

30 700

12 000

Verket

(investeringsmedel)

67

104

36

31

23

24

24

30

11

30

21

Redovisas sepa-rat fristående
från verkets
bokföring i öv-rigt (vinst och
förlustkonto
finnes)

198

Domänstyrelsen

Utspisningen äger rum genom entreprenör, åt vilken hyresfritt upplåtits
lokal med en yta av 263,5 m2.

Domänstyrelsen verkställer inköpen av och bestrider kostnaderna för i
verksamheten erforderliga inventarier.

För rörelsens drift erforderlig personal anställes och avlönas av entreprenören.
Denne ombesörjer städningen av ekonomilokalerna, men kostnaderna
härför bestrides av domänstyrelsen.

Domänstyrelsen står för samtliga av serveringsrörelsen föranledda utgifter
för gas, vatten, elström och värme samt omhänderhar och bekostar städning
och rengöring av matsalar och entréer. Vidare tillhandahåller ämbetsverket
entreprenören kostnadsfritt en till växeln anknuten telefon i lunchrestaurangen.

I genomsnitt utspisas 220—225 personer per dag, av vilka endast en mindre
del utgöres av domänstyrelsens personal. Lunchrestaurangen är den enda
på Riddarholmen, och den får utnyttjas av alla statsanställda.

Måltidspriserna bestämmes av entreprenören men skall godkännas av
domänstyrelsen.

Ett icke ringa antal av de tillfrågade myndigheterna har uppgivit, att de
för närvarande helt saknar möjlighet att anordna personalutspisning eller
att de för ändamålet tagit i anspråk smärre utrymmen (mörkrum, hallar

o. dyl.). I sistnämnda fall har för utspisningen anskaffats enklare möbler
av mycket skiftande slag samt kokplattor, värmeskåp, kylskåp etc. Nämnda
inventarier jämte servisutrustningen har delvis anskaffats av vederbörande
myndighet och delvis av personalen själv.

Det kan slutligen omnämnas, att armétygförvaltningen och flygförvaltningen
i skrivelse till försvarets förvaltningsdirektion i augusti innevarande
år upplyst om att sedan någon tid tillbaka vederbörande organisationskontor
inom ämbetsverken handlagt ärenden som berör personalens lunchutspisning.
Ämbetsverken har i skrivelse framhållit, att nämnda organisationskontor
saknar sakkunnig personal för att sköta ifrågavarande ärenden.
Under våren 1963 kommer ca 500 personer av de hos ämbetsverken anställda
att flytta till nya lokaler, i vilka en lunchrestaurang kommer att
anordnas. Fråga har nu bl. a. uppkommit om restaurangen bör uthyras till
ett restaurangföretag, som håller restaurangrörelsen öppen även för allmänheten,
eller om serveringen, driven i armétyg- och flygförvaltningens
regi, enbart skall ha karaktären av personalrestaurang med statliga subventioner
liknande dem som hittills tillämpats vid lunchrestaurangen inom
ämbetsbyggnaden »Tre vapen».

Revisorernas uttalande. Under senare år har det blivit alltmer vanligt att
arbetsgivare söker bereda sina anställda möjlighet att i lokaler, anslutna

199

till eller i närheten av arbetsplatsen, intaga måltider av olika slag, i första
hand lunchmåltider. Även i den statliga verksamheten har i stor utsträckning
sådana anordningar kommit till stånd. Det pris den anställde har att
erlägga för kosten är i regel såväl inom den statliga som inom den privata
sektorn mer eller mindre subventionerat av arbetsgivaren.

Frågan om i vilken utsträckning här berörda personalutspisning skall och
bör subventioneras synes beträffande de hos staten anställda för närvarande
vara oviss. Nämnas må i detta sammanhang att 1952 års riksdagsrevisorer
behandlade ifrågavarande spörsmål till den del det berörde den ersättning
som jämlikt bestämmelserna i statens allmänna avlöningsreglemente skall
erläggas av tjänsteman, vilken genom vederbörande myndighets försorg erhåller
kost in natura. Revisorerna konstaterade bl. a. att denna ersättning
av de olika myndigheterna bestämdes efter mycket oenhetliga grunder, och
de ansåg därför att spörsmålet borde bli föremål för närmare undersökning.
Statsutskottet anslöt sig i sitt utlåtande till revisorernas uppfattning och
förordade en översyn av förhållandena på området, vilket också blev riksdagens
beslut. Kungl. Maj:t uppdrog sedermera åt dåvarande statens sakrevision
att verkställa den begärda utredningen.

Sakrevisionens utredning utmynnade i ett förslag om att en sådan prissättning
i allmänhet skulle tillämpas vid personalutspisningen, att självkostnadsprincipen
i huvudsak upprätthölls. I enlighet med detta förslag utfärdade
Kungl. Maj :t år 1955 i cirkulär till de civila statsmyndigheterna
anvisningar om hur självkostnadspriset skulle framräknas. I cirkuläret har
föreskrivits att självkostnadskalkylen principiellt skall omfatta samtliga
med personalhushållet sammanhängande direkta och indirekta kostnader,
med undantag av kostnader för lokaler och däri befintliga, för verksamheten
erforderliga inventarier, såsom spisar, möbler, gardiner och dylikt.
Vederbörande myndigheter är således enligt bestämmelserna i detta cirkulär
skyldiga att uttaga ersättning för bl. a. råvaror, avlöningar, elkraft, vatten,
tvätt, porslin, rengöringsmedel etc.

Vad beträffar den hos krigsmakten anställda personalen är dess rätt
att mot ersättning erhålla portion reglerad i det s. k. intendenturunderhållsreglementet,
som föreskriver att för viss personal ersättningen i huvudsak
skall beräknas efter gällande normalportionspris, under det att för annan
personal ersättning skall uttagas med så stort belopp, att kronan beredes
full ersättning för samtliga med portionens tillhandahållande förenade kostnader.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har revisorerna
från ett antal statliga civila och militära myndigheter inhämtat uppgifter om
på vilket sätt dessa ordnat sin personalutspisning, hur de bestämt portionspriset,
hur anskaffningen av för utspisningen erforderliga inventarier tillgått
etc. Uppgifterna har givit vid handen att i nämnda avseenden de mest
skilda principer f. n. tillämpas.

200

Utspisningsverksamheten omhänderhas som regel av en entreprenör, men
verksamheten drives också i flera fall i statens eller i personalens egen
regi.

Då det gäller engångsanskaffningen av inventarier för utspisningen har
denna i allmänhet ombesörjts av vederbörande myndighet sjäfv eller av
byggnadsstyrelsen med ianspråktagande av statsmedel. Marinförvaltningen
uthyr dock till entreprenören köks- och serviseffekter mot viss ersättning.
I fråga om underhåll och ersättningsanskaffning av inventarier har olika
regler tillämpats. Vissa myndigheter står helt för hithörande kostnader,
andra icke alls, medan exempelvis generalpoststyrelsen bekostar ersättningsanskaffningen
till viss procent.

Beträffande kostnaderna för elkraft, vatten, värme, städning etc. synes
en sådan praxis ha utbildats, att ifrågavarande kostnader i strid mot bestämmelserna
i förenämnda cirkulär helt eller delvis bestrides av vederbörande
myndigheter.

Lokalhyra erlägges i regel icke. Vid Göteborgs universitetsbibliotek är
dock entreprenören enligt avtal skyldig att betala en årlig avgift, beräknad
till två procent av bruttoomsättningen, för underhåll av lokaler och inventarier.
Byggnadsstyrelsen, som bedriver personalutspisning tillsammans med
skolöverstyrelsen och kartverket, har med hänsyn till att servering äger rum
även åt utomstående ålagt entreprenören att till skolöverstyrelsens kassa
månatligen inbetala visst belopp, som efter beslut av skolöverstyrelsen från
fall till fall användes till inköp av inventarier.

Vissa av de tillfrågade myndigheterna har uppgivit, att de av lokalmässiga
och andra skäl icke har möjlighet att ordna personalutspisning. I en
del fall har dock provisoriska anordningar för ändamålet kommit till stånd,
som bl. a. möjliggör för personalen att uppvärma medhavd kost med tillhjälp
av kokplattor, värmeskåp etc. Dessa har anskaffats antingen av vederbörande
myndigheter eller av personalen själv.

Enligt revisorernas uppfattning måste här beskrivna förhållanden av
flera skäl anses mindre tillfredsställande. Uppenbart är bl. a. att något sakligt
motiv icke finns att på förevarande område tillämpa olika bestämmelser
för å ena sidan den civila och å andra sidan den militära personalen. Det
ar vidare klart ådagalagt, att flertalet myndigheter beträffande subventioneringen
av den med personalutspisningen sammanhängande verksamheten
i väsentlig grad frångått de anvisningar som Kungl. Maj:t meddelat i 1955
års cirkulär. Det kan också konstateras, att subventioneringsgraden i hög
grad varierar de olika myndigheterna emellan.

Revisorerna avser med det sagda icke att rikta någon kritik mot det sätt
på vilket vederbörande myndigheter hittills sökt lösa de problem som är
förknippade med personalutspisningen. Det förtjänar i sammanhanget omnämnas,
att den subventionering av ifrågavarande utspisning som i allmänhet
tillämpas av statsmyndigheterna väl torde överensstämma med motsva -

201

rande subventionering inom den privata sektorn. Enligt revisorernas mening
är det också angeläget, icke minst från personalrekryteringssynpunkt,
att staten beträffande sina anställda i här berörda avseenden söker hålla
jämna steg med utvecklingen på den privata arbetsmarknaden. Revisorerna
anser dock mot bakgrunden av ovan angivna förhållanden det påkallat, att
en omarbetning av nu gällande bestämmelser rörande den statliga personalutspisningen
verkställes för att bl. a. bättre anpassa dessa efter de subventioneringsprinciper
som för närvarande i praktiken tillämpas av statsmyndigheterna.
Revisorerna förutsätter att vid en sådan omarbetning likformiga
föreskrifter så långt möjligt utfärdas för samtliga berörda statliga myndigheter.
Enligt revisorernas mening bör i sammanhanget också den frågan
prövas, om icke handläggningen av de ärenden som sammanhänger med
den statliga personalutspisningen i fortsättningen lämpligen kunde anförtros
en enda myndighet med erfarenhet på området, vilket bl. a. skulle möjliggöra
central anskaffning av vissa inventarier m. m. Flera av de myndigheter
som nu var för sig sysslar med dessa frågor torde nämligen i större
eller mindre utsträckning sakna expertis för handläggning av berörda ärenden.

202

§ 26

Stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten

Den centrala statliga revisionsverksamheten har för kort tid sedan vavit
föremål för viss översyn genom 1956 års rationaliseringsutredning. Utredningens
den 12 juni 1959 avgivna betänkande (SOU 1959: 22) har såvitt
gäller revisionsverksamheten legat till grund för riksdagens beslut om inrättande
fr. o. m. den 1 juli 1961 av det nya riksrevisionsverket, som i huvudsak
tillskapats genom en sammanslagning av förutvarande riksräkenskapsverket
och statens sakrevision.

I sitt betänkande framhöll rationaliseringsutredningen beträffande den
kamerala revisionen bl. a., att den stundom drives med en noggrannhet
som icke står i rimlig proportion till de felaktigheter som kan tänkas föreligga.
över huvud taget ansåg utredningen, att det direkta utbytet av den
kamerala kontrollen vore tämligen ringa, och förordade därför, att denna
granskningsverksamhet begränsades och att samtidigt den sakrevisionella
verksamheten väsentligt utökades.

Möjligheten att åstadkomma en begränsning av den kamerala revisionen
låg enligt utredningens mening i att undantaga hela eller delar av räkenskapsmaterialet
från en fullständig genomgång. Redan tidigare hade
inom riksräkenskapsverket en övergång i viss utsträckning till stickprovsmässiga
undersökningar ägt rum, och verkets stickprovsgranskning omfattade
genomsnittligt 40 procent av full granskning. Utredningen bedömde
det emellertid möjligt och lämpligt att sänka granskningsintensiteten
till förslagsvis 15—20 procent och anförde därom samt om stickprovsgranskningens
allmänna uppläggning bl. a. följande (sid. 91—94).

Vad angår förgranskningen synes sålunda denna beträffande myndigheter,
som ha god intern kontroll eller där felmöjligheterna av andra orsaker
måste bedömas såsom små, kunna reduceras från nuvarande granskningsprocent
till i genomsnitt omkring 15—20 procent av full granskning. Det
urval, som erhålles vid en förgranskning av denna omfattning, bör enligt
utredningens uppfattning vara fullt tillräckligt för att man ur kamerala
synpunkter skall kunna bedöma det sätt på vilket vederbörande förvaltningsmyndighet
disponerat över de medel, som stått till dess förfogande.
I fråga om övriga redovisningsenheter, där det kan vara ogörligt att med
den tillgängliga personalstyrkan uppbygga en fullt tillfredsställande intern
kontroll, bör förgranskningen allt efter en förhandsbedömning av de felmöjligheter,
som räkenskapsmaterialet över huvud taget kan erbjuda, kunna
bestämmas till att omfatta 30 procent eller mindre av full granskning.

En förutsättning för att en stickprovsmässig förgranskning i angiven omfattning
skall kunna ge ett betryggande resultat är emellertid att stickproven
icke uttagas genom ett helt tillfälligt urval utan efter en på förhand
gjord värdering av räkenskapsmaterialet så att alla väsentliga om -

203

råden underkastas en sådan granskning. En systematisk planläggning av
revisionsarbetet är med hänsyn härtill nödvändig. Omfattningen av stickproven
bör i princip få avgöras för varje räkenskap eller grupp av likartade
räkenskaper. Granskningens omfattning kan emellertid även behöva
avvägas i förhållande till olika delar av en och samma myndighets
räkenskaper.

Om en myndighets interna kontroll eller övriga kontrollåtgärder av revisionen
bedömes vara ändamålsenlig och effektiv bör vidare granskningsprocenten
kunna sättas särskilt lågt då fråga är om vissa speciella mera
tidskrävande kontrollåtgärder såsom vissa kontrollsummeringar, granskning
av vissa handlingars formella oklanderlighet, vissa skattedebiteringar,
sifferkontroll av vidlyftiga utgiftsverifikationer samt vissa omfattande inkomstverifikat,
där andra, mera effektiva men mindre arbetskrävande kontrollåtgärder
torde stå till buds. Den kamerala granskningen bör dessutom
tidvis kunna helt underlåtas i fråga om vissa delar av en räkenskap, i den
mån man icke vid granskningen av räkenskapen i övrigt uppmärksammar
större principiella fel eller omständigheter, som kunna tyda på oegentligheter.
I sådana fall kunna givetvis mera ingående undersökningar av hela
räkenskapsmaterialet bliva nödvändiga. Om en myndighet använder sig av
tekniska hjälpmedel vid bokföring såsom något självkontrollerande redovisningssystem,
bör som regel granskningsprocenten kunna sättas jämförelsevis
låg beträffande de delar av räkenskaperna, som beröras av dylika
hjälpmedel. Även om en maskinell bokföring lämnar relativt god trygghet
för oavsiktliga fel i räkenskaperna utgör den emellertid lika litet som
den manuella bokföringen någon säkerhet för avsiktliga oregelmässigheter.
Från revisionens sida bör sålunda även här ske en kontroll av huruvida den
interna kontrollen hos myndigheten är effektivt upplagd och riktigt tilllämpad.

Vid bedömandet av räkenskapsmaterialets tillförlitlighet och den stickprovsmässiga
undersökningens värde kunna ofta en mångfald olika faktorer
spela in. Granskningens omfattning kan därför ibland bliva beroende
av en skönsmässig bedömning, vilket givetvis ställer stora krav på revisionspersonalens
kvalifikationer.

Utredningen vill i detta sammanhang påpeka att en omprövning av den
kamerala revisionens uppgifter och en genomgripande omställning av hela
den kamerala revisionstekniken kunna bli erforderliga, i den mån elektroniska
databearbetningsmaskiner vinna insteg inom den statliga medelsförvaltningen.
En dylik utveckling torde nämligen komma att medföra, att
den interna kontrollen förlorar i betydelse, eftersom antalet olika moment
i arbetet, på vilka den interna kontrollen delvis bygger, kommer att minska.
Samtidigt kommer den att skapa ökade svårigheter även för den kamerala
revisionen, eftersom det icke blir möjligt att ställa de mellanliggande leden
i arbetsprocessen till revisionens förfogande och sålunda ej heller att utföra
någon granskning av desamma. Vad nu sagts om de problem, som den
kamerala revisionen kan komma att ställas inför i framtiden, bör dock
självfallet ej hindra den omläggning av revisionen, som i dagens läge måste
anses önskvärd.

I detta sammanhang bör slutligen framhållas att en stickprovsgranskning,
hur omfattande den än må vara, självfallet icke kan ge någon trygghet mot
avsiktliga fel. De sätt på vilka ocgentlighetcr kunna döljas i en räkenskap
äro så skiftande, alt det får anses uteslutet att effektivt kunna hindra eller

204

snabbt upptäcka sådana ens vid en fullständig granskning av hela räkenskapsmaterialet.
Ofta kan det ju vara de icke bokförda posterna, som möjliggjort
förskingring. Den fortlöpande kontrollen hos de medelsförvaltande
myndigheterna själva och efterlevnaden av utfärdade medelsförvaltningsföreskrifter
får här, jämte den lokala tillsyn, som bör utövas av det centrala
revisionsorganet i form av inventeringar och inspektioner, tillmätas avgörande
betydelse.

Vad hittills sagts rörande stickprovsgranskningens omfattning har haft
avseende å förgranskningen av räkenskapsmaterialet. Även eftergranskningen
eller den kontroll, som ur kamerala och juridiska synpunkter bör
ske över att utgifterna äro grundade i gällande bestämmelser hör emellertid
enligt utredningens uppfattning i större utsträckning än som för närvarande
är fallet utföras stickprovsmässigt samt i första hand inriktas på
systematiska undersökningar över större och för de medelsförvaltande
myndigheterna gemensamma områden, där felaktigheter av mera betydande
ekonomiskt värde kunna antagas föreligga.

Bedömandet av i vilken omfattning i allmänhet eftergranskning av det
statliga heterogena räkenskapsmaterialet bör ske torde få ske från fall till
fall vid revisionsarbetets planläggning inom riksräkenskapsverket. Då emellertid
endast större och principiella spörsmål inom centrala delar av materialet
bör bliva föremål för särskild uppmärksamhet håller utredningen
för antagligt att eftergranskningen, i likhet med vad som föreslagits i fråga
om förgranskningen, i stort sett bör kunna begränsas till 15—20 procent
av full granskning. Inom vissa områden av förvaltningen torde granskningsprocenten
kunna sättas ännu lägre.

Rationaliseringsutredningens sålunda framlagda synpunkter och förslag
beträffande den kamerala revisionsverksamheten mötte stark kritik från
vissa remissinstansers sida. Man hävdade därvid bl. a. att utredningen väsentligen
underskattat värdet av den kamerala revisionen och att den föreslagna
låga granskningsprocenten måste anses betänklig från revisionsteknisk
synpunkt.

I Kungl. Maj:ts proposition i ärendet (nr 126/1960) uttalade föredragande
departementschefen, att den kamerala revisionsverksamheten allmänt
sett borde tillmätas större betydelse än vad utredningen gjort och att bedömningen
i detta avseende borde nyanseras. Någon fastlåsning av den
kamerala granskningens omfattning till viss nivå kunde departementschefen
således icke förorda. Enligt hans mening borde det i stället ankomma
på det nya verkets ledning att planera verksamhetens intensitet och
huvudsakliga inriktning på varje särskilt område och för varje tidsperiod.
I fråga om värdet av en intensifierad sakrevision delade departementschefen
dock helt utredningens uppfattning. Riksdagens beslut i anledning av
propositionen innefattade i ovan berörda avseenden icke någon avvikelse
från departementschefens ställningstagande.

Förutom inom riksrevisionsverket bedrives f. n. revisionsverksamhet inom
vissa s. k. specialrevisioner, nämligen vid försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, gene -

205

raltullstyrelsen, domänstyrelsen och medicinalstyrelsen. Det torde ligga i
sakens natur, att de allmänna normer som skisserats för riksrevisionsverkets
granskning i princip får anses gälla även för specialrevisionernas verksamhet.

Den ovan lämnade redogörelsen ger vid handen, att några mera preciserade
direktiv angående den kamerala granskningens omfattning icke lamnats
i vidare mån än att den med hänsyn till kravet på en god användning av
resurserna icke bör göras alltför omfattande och att det får ankomma på
vederbörande verksledning att på mest ändamålsenliga sätt planera och
inrikta granskningsverksamheten. Med hänsyn härtill och då en riktig
avvägning av den kamerala revisionen är av väsentlig betydelse icke minst
från ekonomisk synpunkt, har revisorerna funnit det vara av intresse att
närmare undersöka vissa hithörande frågor. Revisorerna har därvid särskilt
beaktat att den kamerala revisionen av skilda orsaker i allt större
utsträckning måste bedrivas i form av stickprovsgranskning samt att man
inom revisorskretsar på senare tid alltmer börjat intressera sig för vissa
vetenskapligt grundade statistiska metoder vid stickprovsmässig revision,
varvid mycket gynnsamma erfarenheter redovisats från den praktiska användningen
av sådana metoder.

Mot bakgrunden av det nu sagda har revisorerna ställt följande frågor
till de ovan angivna ämbetsverken.

A.l. Vilka myndigheter (motsvarande redovisningsenheter) granskas av
Eder?

A 2 Till vilket ungefärligt antal uppgick respektive utgifts-, inkomstoch
omföringsverifikationer (fol.) hos varje sådan myndighet under bud -

getåret 1960/61? . , ...

A 3 Vilka av dessa myndigheter har, såvitt avser rakenskaperna for

nämnda budgetår, granskats a) helt, b) stickprovsvis och c) inte alls?

A. 4. Vilka principer har tillämpats vid fördelningen av myndigheterna
på sist angivna tre grupper?

Beträffande den av revisionsorganen tillämpade stickprovsgranskningen
har revisorerna vidare inhämtat följande uppgifter.

B. 1. Vilken metodik användes vid stickprovsgranskningen?

B 2 Vilken kvantitativ omfattning (t. ex. vilka månader eller kvartal
respektive vilka utgifts- och inkomstslag) har stickprovsgranskningen i
fråga om varje berörd myndighet haft under ovan angivna budgetår?

B. 3. Vilken tjänsteman fattar beslut om stickprovsgranskningen och dess
omfattning?

B. 4. Vilka principer tillämpas därvid?

B. 5. Tillämpas samma urvalsprinciper år efter år? Om ändringar gors,
vilka är skälen härför?

206

B. 6. Hur redovisas resultaten av stickprovsgranskningen? Avlämnas av
den granskande tjänstemannen särskild arbetsrapport el. dyl.?

B. 7. På vad sätt analyseras och bedömes resultaten av stickprovsgranskningen? B.

8. Vilken är Eder allmänna erfarenhet av stickprovsgranskningen?

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i de avgivna svaren.

Riksrevisionsverket

A. 1. Riksrevisionsverket äger granska samtliga huvudförvaltningar
(myndigheter med dragningsrätt å statsverkets checkräkning i riksbanken)
med tillhörande lokalförvaltningar ävensom samtliga underförvaltningar. I
de fall där specialrevisioner inrättats granskar verket lokalförvaltningarna
endast då särskilda skäl motiverar kontroll från dess sida.

A. 2. Bortsett från det räkenskapsmaterial som granskas av specialrevisioner
beräknas det sammanlagda antalet verifikationer under budgetåret
1960/61 till cirka 8,3 miljoner.

A. 3. Av sammanlagda antalet verifikationer beräknas a) omkring 0,3
miljon ha granskats helt b) omkring 6,1 miljoner ha granskats stickprovsvis
samt c) återstoden eller omkring 1,9 miljoner fol. icke ha granskats
alls.

A. i. Vid bestämmandet av granskningens omfattning tillämpas den principen,
att små myndigheter med förhållandevis svag kameral organisation
granskas helt, medan övriga räkenskaper stickprovsgranskas i mån av tillgång
på arbetskraft och i den omfattning som bedömes erforderlig, varvid
myndighetens interna kontrollresurser eller andra förhållanden, exempelvis
förelupna brister i vissa avseenden, inverkar på granskningsvolymen.

B. 1. Vid stickprovsgranskningen tillämpas olika metoder. I vissa fall
granskas räkenskaperna helt för viss del av året, exempelvis några månader,
medan i andra fall verkställes systematisk undersökning rörande någon
utvald typ av utgifter eller inkomster. Vid systematisk granskning ägnas
bl. a. särskild uppmärksamhet åt nyutkomna författningar av allmän
räckvidd och betydelse, så att åtgärder kan vidtagas för ernående av enhetlig
praxis i fråga om tolkning och tillämpning snarast möjligt efter författningarnas
ikraftträdande.

Även inventering hos myndigheter utgör ett sätt för stickprovsgranskningen
genom att därvid i regel viss granskning utföres av myndighetens
räkenskap för tiden fr. o. m. räkenskapsårets början.

Ett viktigt led i granskningsarbetet utgör den fullständiga huvudboksgranskningen,
vilken indirekt kan anses som en stickprovsvis genomförd
kontroll hos samtliga huvudförvaltningar. Detsamma gäller underförvaltningars
bokslut, som granskas helt. För en myndighet (med undantag av

207

de större) kan detta granskningsled anses motsvara ca fem procent av
räkenskapsmaterialet. I tablån under fråga B. 2. har dock ej denna granskningsvolym
inräknats.

För visst större förvaltningsområde, exempelvis landsstaten, utföres inom
stickprovsgranskningens ram fullständig granskning för viss förvaltningsenhet
inom området. Under budgetåret 1961/62 har två länsstyrelser helt
förgranskats och två länsstyrelser helt kameralt granskats i övrigt.

B. 2. Följande tablå lämnas över stickprovsgranskningens omfattning
med avseende på det totala antal fol. som undergått sådan granskning.

Granskningens Antal fol.

omfattning i %

ca 5—10 % 2,6 miljoner

ca 10—20 % 2,4

mer än 20 % (dock högst 50 %) 1,1 ,,

B. 3. Granskningen utföres med ledning av granskningsplaner, vilka på
byråchefernas föredragning fastställts av generaldirektören. Inom ramen
härför bestämmer byrådirektörerna med hänsyn till de dem underställda
personalresurserna vad som skall granskas och hur granskningen skall
bedrivas.

B. 4. Jfr. A. 4. ovan.

B. 5. Vid bestämmande av stickprovgranskningens omfattning tillses att
myndighet, som på grund av personalbrist hos riksrevisionsverket något år
måst lämnas helt ogranskad, i första hand blir föremål för granskning påföljande
år, så att inga myndigheters räkenskaper lämnas utan kontroll.

B. 6. Resultaten av stickprovsgranskningen redovisas i form av anmärkningar,
promemorior eller underhandsskrivelser, som den granskande
tjänstemannen avlämnar.

B. 7. Utfallet såväl av den stickprovsmässiga förgranskningen som av
den systematiska eftergranskningen bedömes i första hand av vederbörande
byrådirektör. Detta bedömande lägges sedan till grund för inriktningen
och omfattningen av följande stickprov. Härvid tages hänsyn till
bl. a. omfattningen och arten av felaktigheterna (jfr. A. 4. ovan).

B. 8. Med hänsyn till personalresurserna samt räkenskapsmaterialets
fortgående ökning är stickprovsgranskning oundgängligen nödvändig. Allmänt
sett torde erfarenheterna av stickprovsgranskningen hittills vara goda.

Försvarets civilförvaltning

A. 1. Försvarets civilförvaltnings revisionsverksamhet i fråga om granskning
av räkenskaper och redovisningshandlingar avser samtliga myndigheter
som i kassahänseende är underställda ämbetsverket, d. v. s. försvarets
regionala och lokala myndigheter.

A. 2. Av en särskild tablå framgår att totala antalet folier för utgifts-,

208

inkomst- och omföringsverifikationer för budgetåret 1960/61 uppgick till
omkring 1 960 000 och antalet myndigheter till ca 200.

A. 3. Enligt gällande arbetsföreskrifter granskas samtliga myndigheter
»stickprovsvis» på så sätt, att av varje myndighets räkenskaper för ett budgetår
om möjligt minst två månaders räkenskaper, omfattande samtliga
verifikationer av alla räkenskapskategorier, underkastas granskning.
Granskning av myndighets samtliga räkenskaper för helt budgetår utföres
endast där så av speciella omständigheter påkallas. Av särskild sammanställning
framgår att beträffande flertalet myndigheter en till tre månaders
räkenskaper granskats helt, d. v. s. samtliga verifikationer av i räkenskapen
ingående kategorier har granskats i vad avser angivna tidsperioder. I vissa
fall har denna granskning omfattat mer än tre månader (i undantagsfall
hela budgetåret), medan i andra fall ingen månad granskats helt beträffande
samtliga räkenskapskategorier.

Utöver den allmänna kamerala granskningen revideras myndigheternas
räkenskaper i vissa hänseenden antingen helt eller periodvis. Sålunda verkställes,
jämsides med ovannämnda stickprovsgranskning, fortlöpande genomgående
undersökningar avseende utgifts- och inkomstlag, beträffande
vilka erfarenheten visat att särskild uppmärksamhet är nödvändig. Tendensen
är att öka denna granskning på stickprovsgranskningens bekostnad.
Bl. a. har sedan några år verkställts kontinuerlig granskning i viss mindre
omfattning av avlöningshandlingar för tjänstemän och kollektivavtalsans
tällda.

Inom ämbetsverkets kameralbyrå verkställes central förgranskning, siffer-
och postgirogranskning, saldokontroll samt granskning av läger- och
manskapskassors räkenskaper och bokslut m. m.

Härutöver bedrives revisionsverksamhet genom lokala förrättningar.

A. 4. Se svar på fråga A. 3.

B. 1. Urvalet av de i stickprovet ingående räkenskapsmånaderna har i
regel verkställts av vederbörande kontorschef. Därvid iakttages att för
varje myndighet som inte granskas helt de granskade månaderna växlar
år från år på sådant sätt, att periodicitet undvikes och att det icke skall
kunna förutses, att viss eller vissa månader icke granskas. Räkenskaperna
för tiden kring budgetårsskifte granskas något oftare än andra månaders
räkenskaper.

B. 2. Se svar på fråga A. 3.

B. 3.—4. Se svar på fråga B. 1.

B. 5. Urvalsprincipen för den ovan angivna stickprovsgranskningen har
i stort tillämpats sedan flera år. Fr. o. m. den 1 januari 1962 har emellertid
försöksvis det systemet införts, att stickprovsgranskning av varje myndighet
skall omfatta minst en månads räkenskaper av varje budgetår. Avsikten
har varit att utröna, huruvida ett sålunda begränsat stickprov kan ge tillfredsställande
grund för en bedömning av myndighetens totala räkenskaps -

209

material. Genom denna anordning vinnes ökat utrymme för den ovannämnda
genomgående granskningen samt för önskvärd sakgranskning.

B. 6. Delgivning av vid räkenskapsgranskningen iakttagen felaktighet
skall enligt ämbetsverkets arbetsordning göras i så enkel och tidsbesparande
form som möjligt. Sedan flera år har eftersträvats att minska antalet
formella revisionsanmärkningar och i stället delge framställda erinringar
om felaktigheter genom revisionspromemorior. I dessa framställs icke yrkanden
om återbetalning eller liknande mot viss person, utan det väsentliga
är att vinna ett tillrättaläggande för framtiden.

Den granskande tjänstemannen avger arbetsrapport månadsvis.

B. 7. Om vid granskningen iakttages större antal felaktigheter eller om
stickprovsgranskningen eljest anses föranleda därtill, verkställes den ytterligare
granskning som bedömes erforderlig. Härvid tillämpas beträffande
mera homogena slag av inkomster och utgifter av betydenhet systematisk
bearbetning av arbetsmaterialet med anlitande av hålkortsmaskiner, hjälpblanketter
m. m.

B. 8. Med hänsyn till räkenskapsmaterialets allmänt sett heterogena beskaffenhet
och tillgängliga resurser har hittills tillämpade arbetsmetoder
bedömts ändamålsenliga för att tillrättalägga och förebygga felaktigheter
samt underlätta myndigheternas förvaltningsarbete.

Generalpoststyrelsen

A. 1. Följande redovisningsenheter granskas inom generalpoststyrelsen
av medelsrevisionen och räkenskapskontoret (antalet enheter per den 1
januari 1961 anges inom parentes): postverkets huvudkassa (1), postverkets
industrikassa (1), postens filateliavdelning (1), frimärksförrådet (1),
postdirektionerna (7), postkontoren (218) och postexpeditionerna (1086).
Dessutom utföres revision beträffande vissa särskilda rörelsegrenar på
speciella revisionsavdelningar inom generalpoststyrelsen. Hänsyn till denna
verksamhet har dock icke tagits i förevarande sammanhang.

A. 2. Antalet verifikationer under budgetåret 1960/61 utgjorde för huvudkassan,
industrikassan, filateliavdelningen och frimärksförrådet sammanlagt
omkring 143 000, för postdirektionerna och postkontoren tillhopa
ca 1 525 000 samt för postexpeditionerna sammanlagt i runt tal 304 000.

A. 3.—4. samt B. 1—5. Samtliga myndigheter har granskats helt beträffande
inkomstverifikationerna. Likaledes har huvudkassans och industrikassans
utgiftsverifikationer granskats helt utom beträffande löner och
ersättningar till personal, vilka stickprovsgranskats.

Utöver det nu sagda har i särskilda promemorior lämnats vissa kompletterande
uppgifter.

Medelsrevisionen framhåller för sin del, att vid stickprovsgranskningen
numera utväljes sådana grupper av utgiftsposter, beträffande vilka felaktigheter
ofta konstaterats. Granskningen fullgöres efter en av föreståndaren

14 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962 I.

210

för medelsrevisionen upprättad och av byråchefen på kameralbyrån godkänd
granskningsplan. Denna hålles hemlig, jämväl för granskningspersonalen,
till dess att viss granskningsuppgift skall utföras. Föreståndaren för
medelsrevisionen bestämmer hur många månaders räkenskaper de olika
grupperna skall granska, varvid hänsyn tages dels till disponibel granskningspersonal,
dels till vid tidigare granskning vunnen erfarenhet om förekomsten
av felaktigheter, dels ock till den ekonomiska betydelsen av begångna
felaktigheter. Omfattningen av stickprovsgranskningen varierar därför
för varje granskningsdetalj. Inprickning av verifikationer samt kontrollsummering
verkställes alltid för två månader per år. Som riktpunkt
för granskningen gäller att varje grupp av utgiftsposter om möjligt granskas
någon gång under en tvåårsperiod. Det kan inträffa att en påbörjad
granskning avbrytes när ytterst få fel konstateras. Samma kan också bli
förhållandet, när i ett flertal räkenskaper konstaterats ett betydande antal
småfel, vilka icke har någon ekonomisk betydelse och vilkas rättande skulle
medföra betungande arbete såväl för revisionen som för redogörarna. Om
vid stickprovsgranskningen konstateras ett osedvanligt stort antal felaktigheter,
granskas räkenskaperna fullständigt, vilket även sker om misstanke
om oegentlighet föreligger.

Den revisionsverksamhet som bedrives inom räkenskapskontoret avser
granskning av att i räkenskaper gjorda debiteringar och krediteringar överensstämmer
med föreliggande verifikationer, att därvid angivna belopp
grundar sig på gällande prislistor eller avtal samt att gjorda bokföringstransaktioner
står i överensstämmelse med direktiv, beslut eller bemyndiganden.
Denna revisionsverksamhet utföres fortlöpande och någon stickprovsgranskning
förekommer icke.

B- 6—7. Meddelanden om vid stickprovsgranskning konstaterade felaktigheter
inlämnas till medelsrevisionens föreståndare, som registrerar dem
i särskild liggare. I denna antecknas även resultaten av vidtagna åtgärder.

B. 8. Den allmänna erfarenheten av stickprovsgranskningen är god.

Telestyrelsen

i.l. Granskningen omfattar medelsredovisningarna för stationsförvaltningarna,
teleskolan och övriga förvaltningar, d. v. s. huvudförråden, byggnadskontoret,
radiodistriktet, verkstadsbyrån, distriktsbyråerna och ingenjörskontoren.
För närvarande finns 106 centralstationer, tre förrådskontor,
sex distriktsbyråer, av vilka fem har gemensam kassa med vissa ingenjörsoch
förrådskontor, och 17 ingenjörskontor. Granskningen av stationernas
(inkl. teleskolans) redovisningar är förlagd till tre s. k. stationslotter och
av övriga förvaltningars redovisningar till en s. k. linjelott.

A. 2. Antalet verifikationer under budgetåret 1960/61 uppgick till sammanlagt
omkring 487 000.

A. 3.—4. För samtliga förvaltningar har tillämpats stickprovsgransk -

211

ning. Ingen förvaltnings räkenskaper har lämnats helt ogranskade. Förvaltningar
som haft upprepade felaktigheter av speciellt slag har granskats
mer omfattande än andra.

B. 1. Se under A. 3.—4.

B. 2. Inkomstverifikationerna har som regel granskats fullständigt. Beträffande
utgiftsverifikationerna har granskningen bedrivits olika inom
var och en av de fyra lotterna. Emellertid har exempelvis avlöningar i allmänhet
granskats för en månad. Avräkningar med växelstationsföreståndare
liksom hyror har beträffande tre av lotterna granskats fullständigt
för samtliga månader. I fråga om två av lotterna har sjukvårdsersättningar
och elräkningar i viss omfattning granskats för nio månader etc.

B. 4.—5. Urvalsprincipen varierar år efter år. Införandet av nya bestämmelser
medför vanligtvis granskning av att ändringarna iakttagits. En icke
oviktig faktor i sammanhanget har även varit, om tillräckligt kvalificerad
personal varit tillgänglig för granskningen.

B. 6—7. Vederbörande revisor beslutar om anmärkning skall utfärdas
eller ej. Av den granskande tjänstemannen föres förteckning över vilka redogörares
räkenskaper som granskats i visst avseende ävensom vilken dag
granskningen företagits. Budgetårsvis avlämnas en redogörelse över framställda
anmärkningar med kortfattad förklaring om orsaken till felaktigheterna.

B. 8. Erfarenheterna av tillämpad stickprovsgranskning anses tillfredsställande
under förutsättning att urvalet av granskningsskikten systematiskt
varieras, så att intet avsnitt lämnas helt ogranskat under längre tid,
samt att granskningen utökas om felaktigheter observerats eller förväntas.
Nackdelarna med starkt reducerad granskning ger sig till känna i form
av oproportionerligt stora fel, vilka som regel är svåra att få rättade.

Järnvägsstyrelsen

A. 1. Järnvägsstyrelsens revisionskontor har under hudgetåret 1960/61
dels förhandsgranskat styrelsens utgifter, med undantag av utgifter som
utgjort främmande förvaltningars m. fl. andelar av SJ trafikuppbörd, dels
granskat underställda linjemyndigheters räkenskaper, dock ej inkomster
avseende trafikuppbörd. Kontrollen över nämnda uppbörd verkställes i stor
utsträckning genom integrerade arbetsrutiner. Granskningen har omfattat
räkenskaperna från följande redovisningsenheter (antal per den 1 januari
1961): 6 distriktskanslier, 29 bansektioner, 14 maskinsektioner, 25 trafiksektioner,
12 elektrosektioner, 7 signalsektioner, 6 telesektioner, 1 driftsektion,
6 bilsektioner, 6 förrådsområden, 7 huvudverkstäder och 1 elektrobyggnadsavdelning.

A. 2. Räkenskaperna från underställda linjemyndigheter omfattade under
budgetåret 1960/61 totalt ca 433 000 allegat. (Ett allegatnummcr omfattar
ofta antingen ett antal underverifikationer eller ett antal utgifts -

212

verifikationer, vilka senare genom räkningssammandrag sammanförts under
ett allegatnummer. Antalet sådana underverifikationer m. m. har i runt
tal uppgått till 450 000.) Revisionskontorets granskning har icke till någon
del omfattat omföringsverifikationer.

A. 3. Förhandsgranskning av styrelsens utgifter — med den begränsning
som nämnts under punkt A. 1. — har utförts helt, medan samtliga underställda
linjemyndigheters räkenskaper med ovan angivna begränsning
granskats stickprovsvis.

A. 4. Jämför punkt A. 3.

B. 1. Stickprovsgranskningen har omfattat endast vissa delar av redovisningsmaterialet.
Se i övrigt under punkt B. 2.

B. 2. Samtliga lönebelopp har under budgetåret 1960/61 granskats under
minst fyra månader. Förändringar i löneklass, kallortsklass och ortsgrupp
har dock totalgranskats under hela budgetåret i samband med att underlag
för lönegranskningen färdigställts. För övriga utgifter har stickprovsgranskningen
som regel omfattat hela budgetåret. Stickprovstagningen har dock
icke varit systematiskt upplagd. Urvalet har som regel gjorts efter den enskilde
granskarens bedömande, och metoderna har därför kommit att växla.
För första hälften av granskningsåret har det enligt allmänt lämnade direktiv
ålegat granskaren att i första hand granska större traktaments- och
andra räkningsbelopp. För andra hälften av granskningsåret har på grund
av viss granskningseftersläpning följande preciserade granskningsdirektiv
lämnats:

1. Fakturagranskningen inskränkes till att omfatta fakturor på belopp
överstigande 1 000 kronor.

2. Reseräkningar granskas om det sammanlagda traktamentsbeloppet
överstiger 200 kronor. Traktamenten på grund av anstånd med omstationering
granskas dock som tidigare. Övriga traktamentsräkningar granskas
stickprovsmässigt till en omfattning av ca 10 procent.

3. Sjukvårdsräkningar granskas endast i de fall beloppen är betydande.

4. Granskningen av inkomstverifikationer utföres i oförändrad omfattning
med undantag för inbetalda bostads- och bränslebidrag, vilka tills vidare
ej noteras.

B. 3. Beslut om stickprovsgranskningens allmänna omfattning liksom om
fördelning av arbetsuppgifter mellan olika arbetsgrupper fattas av revisionskontorets
chef. Granskningsresultat, granskningseftersläpning m. m.
kan därutöver föranleda direktiv om ändrad granskningsomfattning för
viss redovisningsenhets räkenskaper, specialgranskning av vissa bestämda
revisionsobjekt, omfördelning av arbetsuppgifter etc.

B. 4. Från tid till annan fastställes genom arbetsmätning genomsnittlig
tidsåtgång för granskningen av varje redovisningsenhets räkenskaper. De
olika redovisningsenheternas räkenskaper sammanställes till i stort sett

213

likvärdiga arbetslotter. På basis av tillgänglig granskningspersonal fastställes
granskningsomfånget. För varje granskare uppgöres en arbetsordning,
upptagande månatliga granskningsuppgifter samt beräknad tidsåtgång
härför.

B. 5. I fråga om lönegranskningen sker från år till år viss månadsvariation.
Jämför i övrigt B. 3. och B. 4. ovan.

B. 6. Det åligger varje huvudgranskare att månadsvis avlämna en granskningsrapport,
som anger dels granskningsomfattning, dels antalet upptäckta
fel och anmärkt belopp.

B. 7. Upptäckta felaktigheter kodifieras och sammanställes. Totalsammanställningen
av granskningsresultat föranleder, då så bedömes erforderligt,
specialgranskning av vissa bestämda revisionsobjekt, tolkningsföreskrifter
m. m. Sammanställningar av granskningsresultat per redovisningsenhet
användes som underlag, då direktiv om punktvis minskad omfattning
av granskningsomfånget skall ges.

B. 8. Den hittills tillämpade stickprovsgranskningen har i stort sett fungerat
tillfredsställande, och en fortsatt utveckling av nämnda granskningsförfarande
har bedömts möjlig. Det har dock ansetts angeläget att i samband
härmed undersöka revisionsverksamhetens organisation samt närmare
precisera formerna för granskningsurvalet. Inom styrelsen har därför
en arbetsgrupp utarbetat ett förslag till omorganisation av verksamheten.
Förslaget innebär bl. a. att systemet med fasta granskningslotter slopas,
att granskningsarbetet genom central ledning och planering göres rörligt,
d. v. s. utföres med kraftsamling mot vissa aktuella objekt under viss begränsad
tid, att övergång sker till en systematiserad stickprovsgranskning,
varvid så långt möjligt objektiva urvalsmetoder skall tillämpas, och att
granskningsarbetet får en revisionsteknisk anpassning efter databehandlingsrutinerna
på området.

Från teknisk synpunkt innebär omläggningen bl. a., att räkenskapsmaterialet
efter analys uppdelats på åtta huvudgrupper. Till varje huvudgrupp
har — efter upprättandet av ett särskilt objektsregister — hänförts ett flertal
objekt som både till sin natur och rent redovisningstekniskt hör samman.
Nämnda huvudgrupper och objektsregister ligger till grund för upprättandet
av en långtidsplan, så avpassad att samtliga räkenskapsområden
skall ha blivit föremål för en systematisk stickprovstagning ett lämpligt
antal gånger under en treårsperiod. Med utgångspunkt i vart och ett av
revisionsobjekten på långtidsplanen upprättas korttidsplaner, så utformade
att de samtidigt kan tjäna som granskningsorder. På korttidsplanerna noteras
revisionsobjekt, anslagen granskningsinstruktion (bl. a. granskningsurval
såsom samplingsmetod etc.), granskningsunderlag samt uppgift om
det antal tjänstemän som avdelats för granskningen.

I anslutning till objektsindclningen har ett nytt kodifieringssystem utarbetats.
Analysen av granskningsresultatet skall bl. a. utnyttjas för att

214

avgöra inriktningen mot visst objekt och/eller tjänsteställe. På analysen
skall också inriktningen av upplysningsverksamheten grundas. Utförd stickprovsgranskning
skall redovisas på en granskningsrapport.

Omorganisationen av revisionsverksamheten efter de i förslaget angivna
riktlinjerna påbörjades den 1 juli 1962, och omställningen beräknas taga
något år i ansprak. I fråga om urvalsmetoder vid stickprovstagningen avses
kompletterande undersökningar och provbearbetningar skola verkställas.
Härvid kommer verkets egen statistiska expertis att medverka.

Vattenfallsstyrelsen

A. 1. Förhandsgranskning göres av styrelsens utbetalningshandlingar
samt efterhandsgranskning av styrelsen underställda förvaltningars och
byggnadsföretags räkenskaper.

A. 2. Av särskild sammanställning framgår att antalet verifikationer vid
styrelsen underställda förvaltningar och byggnadsföretag för 1960/61 uppgick
till sammanlagt ca 247 000.

A. 3. Uppgift har — såvitt gäller underställda förvaltningar (motsvarande)
— lämnats rörande granskningens omfattning såväl under budgetåret
1960/61 som under budgetåret 1961/62. Därav framgår att granskningen
huvudsakligen avsett reseräkningar och avlöningar.

De sistnämnda uppges ha granskats stickprovsvis. Beträffande tre förvaltningar
har dock någon avlöningsgranskning över huvud taget icke förekommit
under budgetåret 1960/61. Detsamma gäller i fråga om nio förvaltningar
under 1961/62. Beträffande två förvaltningar har ingen som helst
granskning förekommit under 1960/61; samma är förhållandet i fråga om
fem förvaltningar under 1961/62.

A. 4. Styrelsen framhåller att av naturliga revisionsskäl någon plan ej
uppgöres över vilka förvaltningar respektive byggnadsföretag som skall
granskas med avseende på räkenskaperna inom visst år eller annan tidrymd.
Vad beträffar valet av 100 % granskning, stickprov eller 0-granskning
har under senare åren all efterhandsgranskning utförts stickprovsmässigt.
Anledningen härtill har varit dels ett medvetet och motiverat borttagande
av den 100 % granskningen, dels en försöksvis gjord personalminskning
på revisionsavdelningen, som nödvändiggjort en kanske längre
gående tendens till stickprovstagning än som egentligen varit avsikten.

B. 1. Räkenskapsgranskningen avser normalt visst år eller stundom del
av år. Härvid uttages vissa månadsräkenskaper, t. ex. tre å fem dylika, som
genomgås fullständigt utom i vad avser siffergranskning. Bortsett från de
verifikationer rörande avlöningar och resekostnader som förekommer i de
stickprovsmässigt uttagna men helt granskade månadsräkenskaperna,
granskas sistnämnda handlingar normalt även för de övriga månaderna av
respektive år, varvid i fråga om avlöningslistor samtliga avlöningar som

215

avviker från den för vederbörande tjänsteman normala avlöningsbilden blir
föremål för granskning.

B. 2. Se under A. 3.

B. 3.—4. Det bar beslutats, att revisionsavdelningen tills vidare skall basera
sin verksamhet på stickprovsgranskning och att föreståndaren för avdelningen
får tillämpa de regler som härvid anses lämpligast. I anslutning
härtill har ovan redovisade metoder fastställts av vederbörande föreståndare.
Denne bestämmer vilken räkenskap som skall granskas, varefter vederbörande
revisor inom ramen av vad ovan sagts själv väljer ut det material
som han anser lämpligt att granska.

B. 5. Med nuvarande principer och metoder anses systemändringar ej erforderliga.

B. 6. Som resultat av varje revision upprättar vederbörande revisor ett
underhandsbrev, i vilket de redan i samband med själva revisionen till respektive
redogörare delgivna erinringarna bekräftas.

B. 7. Under B. 6. nämnda underhandsbrev blir föremål för genomgång vid
samråd mellan revisionsföreståndaren och revisorn, varvid tages ställning
till huruvida erinran skall skärpas, mildras eller helt utgå. Den analys som
härvid förekommer kan i en del fall leda till förslag från revisionsavdelningens
sida till styrelsen om utfärdande av vissa kompletterande föreskrifter.

B. 8. En jämförelse mellan anmärkningsresultaten vid den nuvarande
stickprovsgranskningen, som utföres på förvaltningar eller byggnadsföretag,
med den tidigare centralt utförda fullständiga granskningen av samma
objekt utvisar att stickprovsgranskningen ger bättre resultat såväl i fråga
om antalet erinringar som i fråga om penningbelopp.

Generaltullstyrelsen.

A. 1. Sammanlagt 61 lokala tullmyndigheters medelsredovisningar granskas
av kameralbyråns revisionskontor. Härjämte verkställer styrelsens revisionsbyrå
eftergranskning av tullverkets uppbördsverksamhet m. m. Denna
omfattar materialet i dess helhet.

A. 2. Under budgetåret 1960/61 uppgick för ovan angivna tullmyndigheter
det totala antalet verifikationer till omkring 133 000.

A. 3. Samtliga under punkten A. 1. nämnda 61 tullmyndigheter granskades
stickprovsvis.

A. 4. Omfattningen av stickprovsgranskningen varierade mellan olika
tullmyndigheter. Sålunda underkastades mindre tullförvaltningar noggrannare
granskning än större, vilka har en mera effektiv kameral organisation.

B. 1. Månadsredovisningarna, som ligger till grund för tullverkets huvudbok,
granskas i regel fullständigt. Granskningen av övrigt räkenskapsmaterial
utföres antingen genom helgranskning av viss del av materialet
och stickprovsmässig granskning beträffande återstående del eller genom

216

enbart stickprovsmässig eller i vissa fall summarisk granskning. Vid sidan
härav verkställes en stickprovsmässig granskning av revisionsmaterialet i
speciella hänseenden. Vid planerandet av revisionsarbetet bestämmes vilka
frågor som skall ägnas särskilt intresse. Även i anslutning till revisionens
kassainventeringar hos de lokala tullförvaltningarna utförs en granskning
av den löpande redovisningen.

B. 2. Enligt sammanställning över omfattningen av granskningen budgetåret
1960/61 har avlöningslistor granskats för en månad beträffande övervägande
antalet tullmyndigheter, medan andra verifikationer i huvudsak
granskats för två månader.

B. 3. Förste revisorn å styrelsens kameralbyrå beslutar om stickprovsgranskningen
och dess omfattning.

B. 4. Se under B. 1.

B. 5. Vid urvalet av granskningsmaterial eftersträvas rörlighet, vilket anses
önskvärt för erhållande av ett tillfredsställande resultat av granskningen.

B. 6. De iakttagelser som biträdespersonal gör vid granskningen antecknas
pa särskilda granskningsblad. En förteckning över vad som granskats
föres fortlöpande.

B. 7. De fel som uppmärksammas vid stickprovsgranskningen påpekas
vanligen omgående för vederbörande redogörare, varvid i övervägande antalet
fall rättelse sker utan att ytterligare åtgärd behöver vidtagas av revisionen.
Om felet icke skulle vara tillkommet endast av förbiseende utan ha
föranletts av feltolkning eller dylikt eller är av principiellt intresse, undersökes
hela revisionsmaterialet i detta hänseende för längre eller kortare
perioder av räkenskapsåret för att utröna, om felet är allmänt förekommande.

Erfarenheter vid granskningen delgives chefen för revisionskontoret. I
samråd med denne undersökes anledningarna till de uppkomna felen och
de möjligheter som finns för att förhindra ett upprepande. Om en viss föreskrift
behöver ändras, utarbetas inom revisionskontoret förslag till sådan
ändring, eller också delgives vederbörlig hyrå inom styrelsen revisionskontorets
uppfattning. Erfarenheterna av granskningsarbetet leder även till
att de principer efter vilka svårtolkade författningsbestämmelser skall tilllämpas
skriftligen meddelas samtliga redogörare.

B. 8. Granskningen av revisionsmaterialet i den omfattning som framgår
av redogörelsen under punkten B. 1. anses ha givit ett tillfredsställande resultat.
Det påpekas dock, att stickprovsgranskningen för att fylla sin uppgift
måste noga planeras och att granskningsprocenten icke får sättas alltför
låg.

Domänstyrelsen

A. t. Sammanlagt 151 redovisningsenheter (lokalförvaltningar och skogs -

217

skolor) sorterar i granskningsavseende under domänstyrelsen.

A. 2. För dessa enheter uppgick antalet verifikationer för år 1961 — styrelsens
räkenskapsår är kalenderår — till sammanlagt omkring 310 000
folier. Häri ingår dock ej verifikationerna beträffande löner till verkets arbetare,
vilka utbetalas centralt genom styrelsens datakontor och således
skall granskas av riksrevisionsverket.

A. 3. Varje år utväljes ett antal myndigheter för att granskas helt. År
1961 utgjorde detta antal 20, motsvarande mellan 10 och 15 procent av
totala räkenskapsmaterialet.

Beträffande samtliga myndigheter förekommer förgranskning och eftergranskning.
Viss förgranskning utföres av styrelsens kamrerarkontor. Den
siffermässiga granskningen liksom reseräkningsgranskningen verkställes
stickprovsvis. I samband med inventeringarna på distriktskontoren granskas
de där vid inventeringstillfället befintliga verifikationerna. Då utbetalningarna
för samtliga myndigheter inom distriktet göres genom distriktskontoret
och samtliga distriktskontor inventeras under året, stickprovsgranskas
på detta sätt samtliga myndigheters verifikationer. Till stickprovsförfarande
räknas även de systematiska kontroller och undersökningar
som utföres exempelvis beträffande oreglerade kundfordringar m. m.

A. 4. Med hänsyn till att revisionsverksamheten bedrives med inriktning
på förebyggande verkan har det bedömts mest ändamålsenligt att varje år
grundligt genomgå ett begränsat antal myndigheters räkenskaper och att
med utgångspunkt i därvid gjorda iakttagelser lämna råd och anvisningar
till hela lokalförvaltningen. Denna uppläggning anses innebära en stickprovsgranskning
av hela lokalförvaltningens räkenskaper, då inkomster och
utgifter är likartade över stora delar av lokalförvaltningen och verksamheten
regleras av enhetliga föreskrifter. Urvalet av myndigheter för helgranskning
göres i huvudsak enligt slumpmässiga metoder (tärning).

B. 1. Grundtanken i det tillämpade granskningssystemet, är att med insats
av så liten personal som möjligt åstadkomma en god kontroll. Vid verifikationsgranskningen
har det ansetts vara av betydelse att tillse, att samtliga
inbetalningar och utbetalningar är verifierade och att kontoangivelsen
är riktig.

B. 2. Siffergranskningen har omfattat ungefär tre månader av verifikationerna.
Reseräkningsgranskningen, som omfattat ett kvartals räkningar
för jägmästarpersonalen samt ett kvartals räkningar beträffande en kronojägare
per revir m. fl., insättcs alltid på det senaste kvartal som är tillgängligt
för granskning. Medelst tärning utväljes de kronojägares räkningar som
skall granskas.

Verifikationsgranskningen i samband med inventeringar på distriktskontoren
omfattar i regel en tredjedels månad för samtliga myndigheter
inom distriktet.

B. 3. Beträffande siffergranskningen fattar chefen för revisionskontoret

218

beslut om stickprovet och dess omfattning och i fråga om reseräkningsgranskningen
byrådirektören på revisionskontoret.

B. 4. Vad gäller siffergranskningen tillämpas som princip att ca 25 procent
av materialet skall granskas varje år samt att granskningen skall beröra
dels samtliga myndigheter och dels årets flesta månader. I fråga om
reseräkningsgranskningen har urvalet gjorts på ,så sätt, att räkningar för
personal, som godkänner sina egna räkningar till utbetalning, varje år skall
beröras av granskning, medan beträffande personal vars räkningar godkännes
av andra det är tillräckligt med en löpande kontroll av att den primära
granskningen fungerar tillfredsställande.

B. 5. Beträffande siffergranskningen tillämpas samma principer år efter
år. I fråga om reseräkningsgranskningen har under årens lopp åtskilliga omläggningar
av urvalsprincipen gjorts, bl. a. på grund av det skiftande
granskningsbehovet med hänsyn till exempelvis införande av nya föreskrifter
eller viktigare ändringar i gällande föreskrifter.

B. 6. Rapport avlägges om hur granskningen fortskrider, kompletterad
med uppgifter om påträffade felaktigheter.

B. 7. Med ledning av resultatet av stickprovsgranskningen göres en bedömning,
huruvida man kan åtnöja sig med den gjorda stickprovsgranskningen,
om ytterligare granskning bör insättas och om särskilda åtgärder
kan vara nödvändiga för att öka effektiviteten hos myndigheten.

B. 8. Erfarenheten av stickprovsgranskningen, som anses nödvändig för
att med en begränsad personalinsats uppnå tillfredsställande kontroll, är
god. Inom styrelsens revisionskontor överväges för närvarande, dels huruvida
stickprovsgranskning kan insättas beträffande annan granskning än
den som hittills berörts, dels huruvida övergång till stickprovsurval enligt
statistiska metoder kan vara fördelaktig. Sådana metoder har redan kommit
till användning vid revisionskontorets inventeringsverksamhet.

Medicinalstyrelen

A. 1. Föremål för granskning är statens mentalsjukhus, Vilhelmsro sjukhus,
statens inom mentalsjukvårdsorganisationen anordnade vårdanstalter
för alkoholmissbrukare samt Kronprinsessan Victorias kustsanatorium. I
fråga om vanföreanstalterna, Eugeniahemmet och kustsanatoriet Apelviken
utföres den sedvanliga räkenskapsgranskningen av auktoriserad revisor.

A. 2. Antalet verifikationer uppgick under budgetåret 1960/61 till sammanlagt
ca 105 000.

A. 3. Sju sjukhus har granskats stickprovsvis.

A. 4. Då annan granskning än stickprovsgranskning icke medhunnits,
har någon särskild princip vid fördelningen på under A. 3. angivna grupper
icke tillämpats.

B. 1. Objekt utväljes allt eftersom det framkommer att sjukhusen begår
felaktigheter eller det finns skäl att antaga att felaktigheter begås, t. ex. i

219

samband med tillämpningen av nya avlöningsbestämmelser, lönegradsuppflyttningar,
hyresregleringar m. m.

B. 2. Den kvantitativa omfattningen av stickprovsgranskningen har varierat
från ett objekt en viss månad till flera objekt under ett budgetår vid
de under A. 3. upptagna sjukhusen.

B. 3. Byrådirektören i samråd med den granskande tjänstemannen fattar
beslut om stickprovsgranskningen och dess omfattning.

B. i. I möjligaste mån granskas sjukhusen kontinuerligt och i övrigt
allt eftersom det under revisionens förebyggade och rådgivande verksamhet
framkommer objekt, beträffande vilka felaktigheter kan antagas bli
begångna.

B. 5. Samma urvalsprinciper tillämpas år efter år.

B. 6. Den granskande tjänstemannen avlämnar särskild promemoria.

B. 7. (Ej besvarad.)

B. 8. Stickprovsgranskning enligt här tillämpad metod synes i allmänhet
giva tillfredsställande resultat.

De kamerala revisionsuppgifter inom riksrevisionsverket och specialrevisionerna
om vilka här är fråga handhas f. n. av ett till ca 280 uppgående
antal tjänstemän. Enbart lönekostnaderna för dessa torde inalles uppgå
till ett belopp av ca 7 milj. kronor per år.

Av de ovan återgivna svaren framgår bl. a. att två myndigheter, järnvägsstyrelsen
och domänstyrelsen, uttalat intresse för tillämpning av statistiska
metoder i revisionsarbetet. Domänstyrelsen har sagt sig överväga,
om icke en övergång till stickprovsurval enligt sådana metoder kan vara
fördelaktig, medan järnvägsstyrelsen anfört att styrelsen redan påbörjat en
omorganisation av sin revisionsverksamhet för att underlätta tillämpningen
av objektiva urvalsmetoder vid stickprovsgranskningen. Styrelsen avser
emellertid att verkställa ytterligare kompletterande undersökningar och
provbearbetningar med anlitande av egen statistisk expertis.

Såsom revisorerna inledningsvis anfört, har de statistiska stickprovsmetoderna
redan kommit till användning inom skilda revisorskretsar. Nämnas
må att Stockholms stads revisionskontor verkställt en ingående utredning i
ämnet för att bl. a. klargöra, vilka fördelar som kan vinnas med stickprovstagning
enligt statistisk metod vid revision. En redogörelse för denna utredning
finns intagen i stadsfullmäktigetrycket för år 1961 (stadskollegiets
bihang nr 52). I sin teoretiska del bygger utredningen i huvudsak på arbeten
som publicerats i amerikansk ekonomisk litteratur och ekonomiska
facktidskrifter. I fråga om de teoretiska avsnitten har därjämte samarbete
ägt rum med vetenskaplig statistisk expertis. Inom Stockholms stads revisionskontor
tillämpas numera också statistiska stickprovsmetoder i enlighet
med de principer som framlagts i utredningen. I samband härmed har revi -

220

sionskontoret givits en ändrad organisation, vilken bl. a. medfört en ca
tioprocentig personalbesparing.

Revisorerna, som under hand haft kontakt med bl. a. Stockholms stads
revisionskontor, lämnar i det följande en redogörelse för de grundläggande
dragen i de nya metoderna. För ett djupare inträngande i de statistiska
sammanhangen torde få hänvisas till facklitteraturen på området.

För att med full säkerhet kunna bedöma egenskaperna hos ett visst material
kräves i princip, att varje enhet i materialet undersökes. I vissa fall
kan emellertid materialet vara av sådan omfattning, att en fullständig genomgång
är ogenomförbar från arbetssynpunkt och/eller av kostnadsskäl.
I andra fall åter kan syftet med undersökningen vara sådant, att full exakthet
icke erfordras vid bedömningen, varför det skulle vara oekonomiskt
att undersöka varje enhet.

Det föreligger således ofta skäl att låta bedömningen av helheten (totalmaterialet)
baseras på en stickprovsmässig undersökning. Det ligger i
sakens natur, att en sådan undersökning ej bör göras mer omfattande
än vad som erfordras för att det uppställda syftemålet skall nås. Det
gäller med andra ord att i möjligaste mån begränsa arbetsinsatsen. Bland
de överväganden som måste föregå stickprovstagningen intager därför bestämmandet
av lämplig stickprovsstorlek en central plats. Härvid ligger
det närmast till hands att utgå från totalmaterialets omfattning såsom den
faktor som i första hand påverkar stickprovets storlek.

Som nyss antytts kan emellertid full säkerhet i bedömningen av helheten
i princip endast uppnås, om varje enhet däri undersökes. Stickprovsförfarandet
innebär således alltid en viss risk för felbedömning. Storleken av
denna risk beror uppenbarligen på hur omfattande stickprovet är i förhållande
till helheten. Den lämpliga storleken av stickprovet bestämmes alltså
i andra hand av den risk för felbedömning som man är beredd att taga eller
omvänt av den grad av säkerhet varmed totalmaterialet anses böra bedömas.

Denna bedömning kan å sin sida vara mer eller mindre preciserad. Risken
för felbedömning är självfallet mindre då det gäller att fälla ett mer
allmänt hållet uttalande än då fråga är om ett mer exakt och preciserat.
Om större noggrannhet i bedömningen med bibehållande av högre grad av
säkerhet eftersträvas, måste stickprovet givas en större omfattning. Precisionen
i bedömningen utgör följaktligen också en faktor som påverkar
stickprovsstorleken.

Vid stickprovstagning på det revisionella området har tidigare möjlighet
saknats att angiva den siffermässiga storleken av de båda sistnämnda faktorerna,
d.v. s. risk (säkerhet) och precision. Bestämningen av granskningens
omfattning har nämligen såsom förut framhållits måst göras på
grundval av revisorns subjektiva bedömande med hänsynstagande till sådana
faktorer som disponibel tid, omfattningen av tidigare års granskning,
erfarenhet om materialet o. s. v. utan kännedom om den med stickprovs -

221

tagningen förenade risken. Stickprovet har vanligtvis omfattat en viss procentuell
del av helheten eller en viss del av redovisningsperioden etc.

Med den statistiska vetenskapens hjälp är det emellertid numera möjligt
att mot bakgrunden dels av omfattningen av totalmaterialet, den s. k.
populationen, dels av önskad säkerhet och precision i bedömningen matematiskt
bestämma storleken av stickprovet, det s. k. samplet.

De statistiska stickprovsmetoderna vilar emellertid på förutsättningen,
att stickprovet är utvalt på sådant sätt att det ger en representativ bild
av totalmaterialet. För att så skall kunna bli fallet kräves, att varje enhet
i detta gives lika chans att omfattas av stickprovet, vilket kan uppnås endast
genom ett slumpmässigt urval. Vid hittills tillämpade förfaringssätt
vid stickprovstagning på revisionsområdet förekommer icke sällan, att man
låter stickprovet omfatta poster av visst slag, vilka bedömes vara av särskilt
intresse från granskningssynpunkt, eller poster av viss storleksordning.
Ett sådant urval behöver naturligtvis i och för sig ej leda till ett otillfredsställande
resultat, men det bör observeras att en med ledning av en
dylik urvalsmetod gjord bedömning av hela materialet vilar på subjektiv
grund.

De statistiska metoderna innebär, att man med utgångspunkt i bl. a. de i
det föregående angivna faktorerna beräknar erforderlig stickprovsstorlek.
Denna beräkning är relativt komplicerad. Appliceringen av de statistiska
metoderna underlättas emellertid av att särskilda tabeller utarbetats, ur
vilka den vid varje tillfälle nödvändiga stickprovsstorleken lätt kan avläsas.

Möjligheterna att giva den med stickprovstagningen förenade risken ett
siffermässigt uttryck sammanhänger med att metoderna vilar på sannolikhetsteorien.
För att på enklast möjliga sätt söka belysa den teoretiska bakgrunden
må följande exempel anföras.

Antag att det gäller att genom stickprov bestämma frekvensen av felaktiga
poster i ett visst räkenskapsmaterial, bestående av fem poster som är
numrerade från 1 till 5, och att stickprovet skall omfatta två av dessa poster.
Under förutsättning att urvalet av de i stickprovet ingående posterna
göres helt slumpmässigt, föreligger tio olika kombinationsmöjligheter. Om
två av posterna i totalmaterialet, exempelvis nummer 3 och 5, antages vara
felaktiga, kan de tio urvalskombinationerna redovisas på följande sätt.

222

Kombina-

tion

I kombinatio-nen ingående
poster

Antal fel-aktiga

Ilo ster

Felaktiga pos-ter i procent
av stickprovet

1

1

och 2

0

0

2

1

3

1

50

3

1

4

0

0

4

1

5

1

50

5

2

3

1

50

6

2

»

4

0

0

7

2

»

5

1

50

8

3

»

4

1

50

9

3

5

2

100

10

4

»

5

1

50

Genom att sammanföra kombinationer med lika felfrekvens erhålles följande
relativa fördelning.

Felaktiga pos-ter i procent av
stickprovet

Antal kom-binationer

Relativ fördelning

0

3

3/10=0,3 = 30 %

50

6

6/10 = 0,6 = 60 %

100

1

1/10=0,1 = 10 %

Tre av urvalskombinationerna innehåller som synes icke några felaktigheter,
medan sex innehåller 50 procent och en kombination 100 procent felaktiga
poster. Under förutsättning att alla kombinationerna har lika chans
att bli utvalda, föreligger en 60-procentig sannolikhet för att stickprovet
kommer att innehålla 50 procent felaktiga element, vilket är den mest verklighetstrogna
bild av helheten som kan erhållas under förhandenvarande
omständigheter. Risken för att man skall förledas tro, att materialet är antingen
bättre eller sämre än i verkligheten, är 30 respektive 10 procent.

Att risken för felbedömning uppgår till sammanlagt icke mindre än 40
procent sammanhänger med totalmaterialets ringa omfattning och det begränsade
antalet kombinationsmöjligheter. Exemplet avser emellertid i
första hand att visa hur den relativa fördelningen beräknas. Vid ett större
antal poster skulle det vara praktiskt ogenomförbart att utföra beräkningen
på detta enkla sätt. I stället måste då mer komplicerade matematiska beräkningar
tillgripas.

Av grundläggande betydelse för den statistiska stickprovsteorien är vidare
kunskapen om egenskaperna hos den s. k. normalfördelningen. Antag
att antalet poster i ett totalmaterial är 10 000 och att stickprovet omfattar
100 poster. Om man utgår från att den faktiska felfrekvensen i materialet
utgör 10 procent, är det teoretiskt möjligt antingen att samtliga enheter i

223

stickprovet är helt felfria eller att alla är felaktiga. Troligast är emellertid
att stickprovet kommer att innehålla en blandning av felfria och felaktiga
poster. Om stickprovstagningen upprepas ett tillräckligt stort antal gånger,
kommer ett genomsnitt av resultaten att närma sig den faktiska fördelningen
av felfria och felaktiga poster i populationen. Genom att åskådliggöra
resultaten av stickprovstagningarna i form av ett stapeldiagram och
därefter sammanbinda staplarna erhålles en s. k. fördelningskurva av nedanstående
utseende. Då kurvan såsom i detta fall är symmetrisk, talar
man om en normalfördelning.

Antal

observationer

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 Felfr.kven»

Förevarande resonemang bygger på förutsättningen av upprepade stickprovstagningar.
I verkligheten tages ju emellertid vanligtvis endast ett
stickprov. Detta kan då antingen exakt återspegla den faktiska felfrekvensen
eller falla inom ett längre eller kortare avstånd från detta värde. Kunskapen
om normalfördelningen möjliggör för oss att beräkna med vilken
noggrannhet stickprovsresultatet återspeglar totalmaterialet. Man vet nämligen
att i en normalfördelning ca 68 procent av observationerna ligger inom
ett visst avstånd (den s. k. standardavvikelsen) från observationernas aritmetiska
medium, medan ca 95 procent faller inom dubbla detta avstånd.
Det tredubbla avståndet slutligen bildar gränsen för mer än 99 procent av
samtliga observationer.

Mot bakgrunden härav kan man genom stickprov beräkna sådana egenskaper
hos populationen som dennas totala värde, medelvärdet av däri ingående
enheter, frekvensen av poster av visst slag etc., och det är på denna
kunskap som de statistiska stickprovsmetoderna vilar.

Man skiljer mellan olika slag av statistiska metoder allt efter syftet vid
bedömningen av populationen. Bland de i litteraturen på detta område be -

224

skrivna metoderna, vilka kan komma till användning vid revision, märkes
estimation sampling, acceptance sampling och discovery sampling.

Med hjälp av den förstnämnda metoden, estimation sampling eller skattningsmetoden,
kan en viss uppskattning av egenskaperna hos helheten
göras.

Utmärkande för den andra metoden, den s. k. acceptansmetoden, är en
däri inbyggd beslutsregel, enligt vilken populationen med utgångspunkt i
ett i förväg uppställt kvalitetskrav antingen godkännes eller underkännes
beroende på resultatet av stickprovstagningen.

Den tredje metoden, discovery sampling, slutligen syftar till att möjliggöra
ett snabbt konstaterande av huruvida en population är behäftad med
fel eller icke.

Gemensamt för dessa metoder är, att de mot bakgrunden av det uppställda
kravet på säkerhet och precision i bedömningen lämnar anvisning
på den för varje populationsstorlek erforderliga omfattningen av stickprovet.
Såsom tidigare nämnts görs denna bestämning med hjälp av särskilt
utarbetade tabeller, s. k. provtagningstabeller.

I det följande inskränkes redogörelsen till de båda förstnämnda metoderna,
vilka är de som f. n. mest användes i revisionella sammanhang.

Vad först gäller skattningsmetoden är ju, såsom ovan berörts, syftet därmed
att erhålla viss information om totalmaterialet. Denna information,
som när det gäller revision ofta avser förekomsten av felaktigheter i materialet,
ligger sedan — eventuellt tillsammans med på annat sätt införskaffade
kunskaper om materialet — till grund för de uttalanden eller beslut
rörande detta som kan aktualiseras. Vid användningen av denna metod har
revisorn att fastställa följande fyra faktorer:

1. Antalet enheter i den population som är föremål för granskning.

2. önskad grad av säkerhet.

3. Den precision med vilken bedömningen av populationen bör göras.

4. Den förväntade maximala felproportionen hos helheten.

Bestämningen av populationsstorleken låter sig i allmänhet lätt göra,

eftersom materialet som regel är numrerat, önskad grad av säkerhet och
precision bestämmes mot bakgrunden av sådana faktorer som materialets
och den interna kontrollens karaktär, undersökningens allmänna syfte etc.
Vad säkerheten beträffar torde valet med hänsyn till konstruktionerna av
tillgängliga tabellverk få stå mellan 95 och 99 procent, varvid i de flesta
fall 95 procent synes vara till fyllest. Bestämningen av precisionen innebär
fastställande av de gränser inom vilka stickprovsresultatet kan anses ge en
bild av helheten. Vid uppskattningen av den förväntade maximala felproportionen
bör observeras, att felfrekvensen i ett material alltid har ett direkt
samband med vad som skall räknas såsom fel. Innan den förväntade
felproportionen kan uppskattas, är det därför nödvändigt att fastställa det
felkriterium som skall gälla för undersökningen.

225

Såsom åskådningsexempel kan väljas ett räkenskapsmaterial bestående
av 4 000 poster; det skall granskas genom stickprov för bestämmande av
felproportionen, och denna bestämning skall göras med hjälp av skattningsmetoden.
Det antages att felfrekvensen i materialet icke överstiger
5 procent. Det anses vidare till fyllest, om precisionen i skattningen är sådan,
att den faktiska felfrekvensen avviker från den i stickprovet funna
felprocenten med högst två procentenheter. Slutligen antages risken för
felbedömning icke böra överstiga 5 procent, vilket med andra ord innebär
en 95-procentig säkerhet i bedömningen.

Med utgångspunkt i de sålunda fastställda faktorerna kan stickprovets
storlek direkt avläsas i en tabell av följande utseende.

Populationsstorlek: 4 000 Säkerhet: 95 %

Förväntad

maximal

felpropor-

tion

Precision

s

T-t

+1

±2%

±3%

±4%

±5%

1

347

2

634

180

3

874

261

120

4

1 078

338

157

5

1 253

409

193

6

1 406

477

227

131

95

7

1 539

541

260

150

98

8

1 657

601

291

169

no

Stickprovet skall som synes i förevarande fall omfatta 409 poster. Vid
ett skärpt precisionskrav (± 1 %) måste stickprovet utökas till 1 253 enheter.
Om stickprovet i båda fallen utvisar en felfrekvens av exempelvis

2,5 procent, kan enligt förutsättningarna felfrekvensen i totalmaterialet
med 95 procents sannolikhet beräknas ligga mellan 0,5—4,5 procent
(2,5 ± 2) respektive 1,5—3,5 procent (2,5 ± 1).

Acceptansmetoden skiljer sig från skattningsmetoden såsom tidigare berörts
främst genom förekomsten av en däri inbyggd beslutsregel, enligt vilken
populationen beroende på granskningsresultatet antingen godkännes eller
underkännes. Härvid har man att räkna med två slags risker, nämligen
dels risken för att helheten innehåller färre felaktigheter än vad resultatet
av stickprovet ger anledning att tro, vilket kan leda till ett felaktigt underkännande,
och dels risken för att helheten bedömes vara av bättre kvalitet
än vad som i verkligheten är fallet, varigenom den kan komma att felaktigt
godkännas. De båda riskerna går i litteraturen under benämningen producentens
risk eller risken A respektive konsumentens risk eller risken 13.
Sett från revisionssynpunkt torde den sistnämnda risken vara den som
kräver störst uppmärksamhet.

De båda riskerna anknytes till två felproportionsvärden, Pi och P2, var15
Rev. berättelse ang. statsverket år 1962 I.

226

vid risken A definieras som risken att felaktigt förkasta en population vars
felproportion uppgår till högst Pi, medan risken B motsvaras av risken
att felaktigt acceptera en population med en felproportion överstigande P2.

Med utgångspunkt i riskerna A och B samt felproportionerna Pi och P2
bestämmes stickprovsstorleken (n) och det högsta tillåtna felantalet (c).
Syftet är således att skilja mellan populationer av godtagbar och populationer
av icke godtagbar kvalitet. En population kan med andra ord accepteras,
om det vid stickprovstagningen påträffade felantalet är mindre än
eller lika med c, men förkastas om så icke är fallet.

Sedan lämpliga värden på pi och P2 samt riskerna A och B fastställts, kan
med hjälp av provtagningstabell n och c, d. v. s. stickprovsstorleken och det
högsta tillåtna felantalet, bestämmas.

De i litteraturen beskrivna, till acceptance sampling hänförliga tabellverken
företer sinsemellan vissa skiljaktigheter. Vid användandet av tabellerna
har man som regel att utgå från storleken av den population som är
föremål för granskning. Vissa tabellverk är emellertid utarbetade med utgångspunkt
i en oändligt stor population, vilket innebär att de däri angivna
stickprovsstorlekarna gäller oberoende av totalmaterialets omfattning.

På uppdrag av Stockholms stads revisionskontor har statistiska institutionen
vid Stockholms universitet utarbetat nedanstående tabell som byg -

Populations-

storlek

Pi

1.0 %

1,5 %

2,0 %

2.5 %

2,5 %

3,0 %

3,5 %

Pi

0,5 %

0,5 %

1.0 %

1.0 %

1.5 %

1,5 %

2,0 %

n

C

n

C

n

C

n

c

n

C

n

C

n

C

1 000- 1 200

650

4

450

4

450

6

300

5

500

9

325

7

450

12

1 201— 1 400

650

4

525

5

525

7

325

5

550

10

375

8

500

13

1 401— 1 600

800

6

625

6

600

8

350

5

600

12

425

9

550

14

1 601— 1 800

900

6

675

6

700

9

400

6

675

13

475

10

600

16

1 801— 2 000

1 000

7

725

6

775

10

450

6

750

14

525

11

650

18

2 001— 2 300

1 100

8

775

7

850

11

500

7

850

15

575

12

700

20

2 301— 2 700

1 250

9

850

7

925

12

550

7

925

17

625

13

800

22

2 701— 3 000

1 350

9

950

8

1 025

14

600

8

1 000

18

675

14

875

23

3 001— 3 500

1 450

10

950

8

1 150

16

650

9

1 050

19

725

15

950

24

3 501— 4 000

1 550

10

950

8

1 250

17

675

9

1 125

20

750

16

1 000

25

4 001— 4 500

1 600

11

950

8

1 350

19

700

10

1 200

22

800

17

1 050

26

4 501— 5 000

1 700

12

950

8

1 425

20

725

10

1 250

23

850

18

1 125

28

5 001— 5 500

1 800

12

950

8

1 500

21

750

11

1 350

25

900

19

1 200

30

5 501— 6 000

1 950

13

950

8

1 500

21

775

11

1 450

27

950

20

1 250

32

6 001— 7 000

2 100

14

950

8

1 500

21

800

12

1 600

30

1 000

21

1 300

34

7 001— 8 000

2 300

16

950

8

1 500

21

825

12

1 700

32

1 025

21

t 300

34

8 001—10 000

2 500

20

950

8

1 500

21

850

13

1 850

35

1 050

22

1 300

34

10 001— co

3 000

22

1 000

9

1 600

22

900

14

2 100

41

1 100

23

1 300

34

Pi = godtagbar felproportion. n = stick provsstorlek

Pi = icke godtagbar felproportion. c — felgrans i stickprovet.

227

ger på acceptansmetoden och är speciellt konstruerad för stickprovstagning
på det revisionella området.

Vid användningen av tabellen, som utgår från en lägsta populationsstorlek
om 1 000 enheter, har man först att fastställa lämpliga värden på godtagbar
felproportion (pi) och icke godtagbar felproportion (P2), beträffande
vilka faktorer tabellen som synes erbjuda ett antal kombinationsmöjligheter.
Med utgångspunkt i den aktuella populationsstorleken kan därefter
stickprovsstorleken (n) och det högsta felantalet (c) direkt avläsas
i vederbörande kolumn. Någon möjlighet att vid en given populationsstorlek
variera riskerna A och B erbjudes däremot icke. Såsom framgar av nedanstående
är risken för felbedömning vid användning av denna tabell
störst vid små populationer. Risken minskar dock snabbt vid växande totalmaterial,
och så snart detta innehåller 3 000 enheter eller fler överstiger
varken A- eller B-risken fem procent.

Populations-

storlek

1 000—1 800

1 801—3 000

3 001— oo

Risk

A-risk

25 %—10 %

< 10 %

<5%

B-risk

10%

^ 10 %

<5%

Möjlighet att inom vissa gränser variera riskerna A och B föreligger emellertid
vid tillämpning av en annan provtagningstabell, som utarbetats av
den amerikanska statistikern J. M. Cameron. Vid användningen av denna
tabell har provtagaren att med utgångspunkt i lämpliga värden på pi och
P2 med tabellens hjälp själv beräkna erforderlig stickprovsstorlek. I fråga
om dessa faktorer råder därvid i princip fritt val, medan det beträffande de
båda riskerna A och B föreligger olika kombinationsmöjligheter, vilket kan
vara av ett visst värde. Tabellen är utarbetad på grundval av en oändlig
populationsstorlek, varför den bäst lämpar sig för material av mer betydande
omfattning.

En annan typ av tabeller har utarbetats inom det amerikanska flygvapnets
civila förvaltning och publicerats under benämningen »Tables of Probabilities
for Use in Stop-Or-Go Sampling». I motsats till Camerons tabell
är dessa tabeller konstruerade för olika, till sin storlek bestämda populationer,
för vilka beräknats ett antal alternativa stickprovsstorlekar. Tabellverket
har sin väsentliga betydelse genom att det möjliggör en tillämpning
av de statistiska stickprovsmetoderna även på mycket små populationer —
från 200 upp till 1 000 enheter. Dessutom ingår däri en tabell för en populationsstorlek
om 2 000 enheter upp till ett oändligt stort material.

Såsom tidigare anförts skall vid tillämpningen av acceptansmetoden, beroende
på resultatet av stickprovsgranskningen, materialet antingen god -

228

kännas eller underkännas. Metoden som sådan anvisar icke vilka åtgärder
som skall vidtagas i händelse av ett underkännande av materialet. Denna
fråga är närmast ett revisionelit spörsmål, varvid sådana aspekter som felens
karaktär och vikt samt deras orsaker gör sig gällande.

Giltigheten hos de statistiska stickprovsmetoderna beror, såsom tidigare
framhållits, ytterst på hur enheterna uttages ur totalmaterialet. Sannolikhetslagarna,
på vilka metoderna är grundade, kräver nämligen absolut
obundet urval. För att tillgodose detta krav användes lämpligen s. k. slumptalstabeller.

I vissa fall kan dock s. k. systematiskt urvalsförfarande ifrågakomma,
vilket innebär att de i stickprovet ingående enheterna bestämmes av ett
visst intervall, som erhålles genom dividering av antalet poster i populationen
med samplestorleken. Härvid måste emellertid iakttagas att startpunkten
skall bestämmas slumpmässigt.

Varje stickprovstagning kräver, oavsett om den göres på gängse sätt eller
med användande av statistiska metoder, uppenbarligen ett visst mått av
förberedelser. Vid tillämpningen av samplingsmetoden är emellertid noggranna
förberedelser av särskilt stor betydelse. En stor del av detta arbete
synes dock vara av engångsnatur, vilket kan utnyttjas när man på nytt återkommer
till samma granskningsobjekt eller vid granskning av liknande
objekt. Bland de åtgärder som måste föregå stickprovstagningen när denna
baseras på statistiska metoder kan följande nämnas.

1. Studium av redovisningsrutinen och den interna kontrollen för fastställande
av vilka moment som skall granskas genom stickprov.

2. Fastställande av felkriterium samt eventuellt den förväntade maximala
felfrekvensen.

3. Fastställande av kvalitetskravet (godtagbar respektive icke godtagbar
felproportion, precision och säkerhet).

4. Val av lämplig provtagningstabell.

5. Fastställande med ledning av tabellen av erforderlig stickprovsstorlek.

6. Bestämning av urvalsförfarande samt av de poster som i enlighet därmed
skall ingå i stickprovet.

En fråga som träder i förgrunden vid tillämpningen av statistiska stickprovsmetoder
inom revisionsområdet är vilken felproportion som skall anses
godtagbar. Denna fråga kan icke besvaras generellt utan måste avgöras
från fall till fall. Felproportionens siffermässiga storlek måste självfallet
alltid ses mot bakgrunden av vad som skall räknas såsom fel.

Såsom tidigare framhållits blir valet av lämplig risknivå liksom bestämningen
av precisionen i bedömningen beroende av arten av det material
som är föremål för granskning, undersökningens allmänna syfte m. m.

Ytterligare ett spörsmål som i detta sammanhang förtjänar att beröras
gäller populationens sammansättning. På revisionsområdet är gransknings -

229

materialet till sin karaktär ofta högst skiftande. Från statistisk synpunkt
är det givetvis till fördel om materialet företer så stor homogenitet som
möjligt. För att åstadkomma ökad homogenitet kan i vissa fall s. k. stratifiering
tillämpas, vilket innebär att materialet allt efter någon eller några
bestämda egenskaper delas i olika skikt, som vart och ett göres till föremål
för särskild stickprovstagning. Det bör uppmärksammas att homogeniteten
har betydelse endast med avseende på de företeelser som skall iakttagas
genom stickprovsgranskningen. Om avsikten således exempelvis är att undersöka,
huruvida ett visst material behandlats enligt föreskriven rutin
eller ej, spelar de däri ingående enheternas materiella innehåll i övrigt icke
någon roll.

Ofta granskas posterna i flera avseenden. Varje i granskningen ingående
moment kan därvid lämpligen betraktas såsom ett stickprov för sig, även
om granskningen, då så är möjligt, företages i ett sammanhang post för
post och med utgångspunkt i samma urval. Härigenom tillgodoses i största
möjliga utsträckning önskemålet om homogenitet beträffande de företeelser
som skall undersökas, vilket underlättar fastställande av felkriterium,
felproportion o. s. v.

Revisorernas uttalande. Central revisionsmyndighet inom den Kungl.
Maj :t underställda förvaltningen är f. n. det nyligen inrättade riksrevisionsverket.
Vissa s. k. specialrevisioner för granskning i huvudsak av regionala
och lokala organ inom respektive verksamhetsområden finns därjämte organiserade
vid försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen, domänstyrelsen
och medicinalstyrelsen. Det sammanlagda antalet tjänstemän som
handhar kamerala granskningsuppgifter inom nämnda ämbetsverk torde
utgöra omkring 280. Enbart lönekostnaderna för dessa tjänstemän kan beräknas
uppgå till ett belopp av ca 7 milj. kronor per år.

Den centrala statliga revisionsverksamheten har för någon tid sedan
varit föremål för viss översyn genom 1956 års rationaliseringsutredning,
vars år 1959 avgivna betänkande legat till grund för riksdagens beslut om
sammanslagning av förutvarande riksräkenskapsverket och statens sakrevision
fr. o. m. den 1 juli 1961 till det nyssnämnda riksrevisionsverket. Rationaliseringsutredningen
förordade i sitt betänkande, att den kamerala
kontrollen skulle begränsas till vissa för olika granskningsobjekt och
granskningsuppgifter angivna nivåer, medan den sakrevisionella verksamheten
väsentligt skulle utökas. Riksdagsbeslutet i frågan innefattade emellertid
icke några andra mer preciserade direktiv beträffande den kamerala
granskningen än att denna icke borde göras alltför omfattande och att det
finge ankomma på vederbörande verksledning att planlägga och inrikta
verksamheten på mest ändamålsenliga sätt.

Med hänsyn härtill samt till betydelsen i skilda hänseenden av en rimlig

230

och riktig avvägning av den kamerala granskningen har revisorerna bl. a.
genom förfrågningar hos berörda myndigheter företagit en undersökning
av de principer och metoder som f. n. tillämpas på förevarande område.
Revisorerna har därvid särskilt tagit sikte på den stickprovsgranskning som
numera förekommer i allt större utsträckning. En sådan undersökning har
revisorerna funnit så mycket mera påkallad, som å ena sidan granskningsmaterialets
fortlöpande tillväxt i takt med den statliga förvaltningsapparatens
utvidgning ökat svårigheterna att bemästra materialet från revisionsmässig
synpunkt och å andra sidan vissa nya, vetenskapligt grundade metoder
för stickprovsmässig revision under senare tid börjat utnyttjas inom
den kommunala och den privata sektorn men ännu icke annat än i ytterst
begränsad omfattning vunnit insteg inom statsförvaltningen.

Den sålunda företagna, i det föregående närmare redovisade undersökningen
ger bl. a. vid handen, att den sammanlagda verifikationsmassa som
det tillkommer riksrevisionsverket och specialrevisionerna att granska beräknas
för budgetåret 1960/61 uppgå till icke mindre än ca 15 milj. verifikationshandlingar
av olika kategorier. Härav faller på riksrevisionsverket
omkring 8 milj. samt på envar av försvarets civilförvaltning och generalpoststyrelsen
ca 2 milj. verifikationer. De granskade myndigheterna företer
i fråga om räkenskapsmaterialets omfång naturligen stora olikheter, men
hos flertalet synes materialet vara av relativt betydande storlek. Som exempel
må nämnas att de myndigheter som försvarets civilförvaltning har att
revidera i genomsnitt har ett räkenskapsomfång av ca 10 000 verifikationshandlingar
per år samt att motsvarande tal, såvitt avser de av generalpoststyrelsens
revision granskade postdirektionerna och postkontoren, uppgår
till omkring 6 800 verifikationer.

Beträffande den kamerala granskningens omfattning och inriktning företer
undersökningsmaterialet en skiftande bild. Den genomgående tendensen
synes emellertid vara, att stickprovsgranskningen överväger hos samtliga
revisionsmyndigheter och att fullständig granskning förekommer endast i
mycket begränsad omfattning. Såvitt framgår av de inhämtade uppgifterna
har sålunda den stickprovsmässiga granskning som riksrevisionsverket utfört
under budgetåret 1960/61 avsett myndigheter med sammanlagt ca 6,1
milj. verifikationer, d. v. s. ungefär 73 procent av det totala räkenskapsmaterial
som avlämnats till ämbetsverket, medan motsvarande tal för de
myndigheter som granskats helt uppgår till allenast 0,3 milj. verifikationer
respektive 4 procent. Återstående 1,9 milj. verifikationer, utgörande ca 23
procent av det totala räkenskapsmaterialet, har icke underkastats någon
granskning. Det är således ett mycket omfattande material som här över
huvud taget icke blivit föremål för kameral revision i någon form. Inom
specialrevisionerna återigen synes som regel samtliga underställda myndigheters
räkenskaper granskas i större eller mindre omfattning; dock har
inom vattenfallsstyrelsens och medicinalstyrelsens specialrevisioner före -

231

kommit, att vissa förvaltningars räkenskaper under ett budgetår helt lämnats
utan granskning. Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att generalpoststyrelsens
specialrevision vid sidan av extern granskning omhänderhar
viss intern revision liksom att järnvägsstyrelsens och vattenfallsstyrelsens
motsvarande organ även verkställer förhandsgranskning av respektive
styrelsers utgifter. Sistnämnda förfarande är enligt revisorernas mening
ägnat att ingiva principiella betänkligheter, i synnerhet som förhållandet
kan utgöra ett incitament för riksrevisionsverket att minska sin granskning
av dessa verks räkenskaper,

I fråga om de principer som är vägledande för revisionsmyndigheternas
inriktning av granskningen innefattar vissa av de avgivna svaren icke några
fullt klarläggande synpunkter. Riksrevisionsverket liksom generaltullstyrelsen
tillämpar dock den ordningen, att mindre myndigheter med svag
kameral organisation granskas noggrannare — inom riksrevisionsverket
ofta helt. Övriga myndigheter som blir föremål för granskning inom sistnämnda
verk revideras stickprovsvis i mån av tillgång på personal och i den
omfattning så bedömes erforderligt. Generalpoststyrelsen tillämpar vid sin
stickprovsgranskning i stort sett samma principer. Försvarets civilförvaltning
tillgriper fullständig granskning då särskilda omständigheter påkallar
detta. Vid telestyrelsens specialrevision föranleder upprepade felaktigheter
en mer omfattande granskning, och vid domänstyrelsen utväljes årligen —
vid sidan av stickprovsgranskningen — slumpvis ett begränsat antal myndigheter
för full granskning.

Vad därefter angår frågan om den metodik som tillämpas vid stickprovsgranskningen
synes vad riksrevisionsverket härom anfört i stort sett ge
ett adekvat uttryck för de skilda förfaringssätt som vederbörande myndigheter
för närvarande använder. Granskningen brukar sålunda omfatta antingen
räkenskaperna för viss del av året, t. ex. 1—3 månader, eller vissa
speciella typer av utgifter eller inkomster eller vissa på annat sätt utvalda
delar av redovisningsmaterialet eller ock viss förvaltningsenhet i ett större
material etc. Det på så sätt uttagna räkenskapsavsnittet granskas enligt
uppgift fullständigt (helt eller systematiskt). Riksrevisionsverket påpekar
därjämte, att inventeringsförrättningar brukar kombineras med räkenskapsgranskning
på platsen, vilket av ämbetsverket anses innefatta ett
visst moment av stickprovsmässig revision. På sistnämnda sätt lörfares
även av försvarets civilförvaltnings och domänstyrelsens specialrevisioner.
Riksrevisionsverket anser vidare granskningen av huvudförvaltningarnas
huvudböcker och av underförvaltningarnas bokslut innebära en indirekt
stickprovskontroll. Olika varianter och kombinationer av de angivna metoderna
kan förekomma, varjämte kompletterande granskningsåtgärder i
vissa fall vidtages. Det händer också, såsom hos generalpostslyrelsen, att
en påbörjad granskning avbry tes när antingen ytterst få eller enbart ekonomiskt
mindre betydelsefulla fel påträffas. Medicinalstyrelsen uppger för

232

sin del som grund för stickprovsförfarandet, att objekt utväljes för granskning
allt eftersom det framkommer att fel blivit begångna eller det kan
antagas att fel kommer att begås.

Stickprovsgranskningens kvantitativa omfattning är mycket varierande
hos de olika revisionsmyndigheterna. Riksrevisionsverket har här kunnat
lämna vissa mer preciserade uppgifter, av vilka framgår att omkring 1,1
milj. verifikationsfolier granskats till mer än 20 men högst 50 procent, medan
övrigt för stickprovsrevision uttaget material till ungefär lika delar
granskats i en omfattning som svarar mot mellan 5—10 procent respektive
10 20 procent av materialet. Bland specialrevisionerna anger försvarets

civilförvaltning, att i princip minst två månader av varje myndighets räkenskaper
för ett budgetår, omfattande samtliga verifikationskategorier,
underkastats granskning. Som riktpunkt för generalpoststyrelsens medelsrevision
uppges gälla, att varje grupp av utgiftsposterna om möjligt skall
granskas någon gång under en tvåårsperiod. Hos övriga specialrevisioner
kan några liknande mera principiella linjer icke skönjas. Som exempel
härpå må nämnas avlöningsgranskningen. I fråga om denna har t. ex. telestyrelsen
uppgivit att avlöningar i allmänhet granskats för en månad, medan
järnvägsstyrelsen uttalat att samtliga lönebelopp kontrollerats under
minst fyra månader, varjämte förändringar i löneklass, kallortsklass och
ortsgrupp totalgranskats. Vattenfallsstyrelsen slutligen har upplyst att
stickprovsgranskning ägt rum men att vissa underlydande förvaltningar
under ett budgetår över huvud taget icke underkastats någon lönegranskning.

Vad sedan gäller frågan om vem som inom revisionsmyndigheterna fattar
beslut om stickprovsgranskningen och vilka principer som därvid tillämpas
framhåller riksrevisionsverket, att vederbörande byrådirektör — inom ramen
för vissa av verkets chef fastställda granskningsplaner — bestämmer
vad som skall granskas och hur granskningen skall bedrivas. Även inom
generalpoststyrelsen uppgöres en granskningsplan, som hålles hemlig intill
dess viss granskningsuppgift skall fullgöras. Vederbörande föreståndare för
medelsrevisionen bestämmer inom denna ram granskningsarbetets fördelning
och omfattning beträffande olika objekt. Inom försvarets civilförvaltning
ankommer det i regel på vederbörande kontorschef att fastställa
granskningsurvalet, varvid skall tillses att erforderlig växling av granskningsmånaderna
för undvikande av periodicitet sker år från år. Inom övriga
myndigheter är det vanligen vederbörande chef för revisionsorganet
som bestämmer stickprovsgranskningens allmänna omfattning. Vattenfallsstyrelsen
har upplyst att föreståndaren för revisionsavdelningen bestämmer
vilka räkenskaper som skall granskas, varefter vederbörande revisor
själv väljer ut det material som han anser lämpligt att revidera.

Ett genomgående drag i de vid stickprovskontrollen tillämpade urvalsprinciperna
är, att urvalet gjorts beroende av tillgången på personal samt

233

av erfarenheten av tidigare eller löpande granskning, innefattande, i varje
fall då det gäller riksrevisionsverket, även en bedömning av de granskade
myndigheternas interna kontrollresurser. Några mera väsentliga ändringar
år från år i fråga om själva urvalsprinciperna synes regelmässigt icke förekomma,
men revisionsmyndigheterna söker åstadkomma en viss rörlighet
i granskningen genom att, i det fall en myndighet eller förvaltningsgren
lämnas ogranskad visst år, i första hand underkasta just denna myndighet
eller förvaltningsgren revision ett påföljande år.

Resultatet av stickprovsgranskningen synes i allmänhet redovisas endast
i de för statlig kameral revision sedvanliga formerna, nämligen anmärkningar,
promemorior eller underhandsskrivelser. Av särskilt intresse i detta
sammanhang är dock att konstatera, att inom försvarets civilförvaltning
det åligger den granskande tjänstemannen att månadsvis avge en särskild
arbetsrapport. Ett liknande förfaringssätt synes tillämpas inom järnvägsstyrelsen
och domänstyrelsen.

Flera av de tillfrågade myndigheterna har uppgivit att en närmare bedömning
av resultaten av stickprovsgranskningen kan föranleda ändring
beträffande inriktningen och omfattningen av granskningen, systematisk
bearbetning av vissa delar av räkenskapsmaterialet samt, såsom hos försvarets
civilförvaltning, anlitande av hålkortsmaskiner, specialgranskning
av vissa objekt etc.

Det övervägande antalet av revisionsmyndigheterna har uttalat, att erfarenheterna
av den i angivna former bedrivna stickprovsgranskningen är
goda. Vattenfallsstyrelsen framhåller för sin del, att viss stickprovsgranskning
rent av givit ett bättre resultat än en tidigare bedriven s. k. fullständig
granskning av ett och samma material. Av särskilt intresse i förevarande
sammanhang är att två myndigheter, nämligen järnvägsstyrelsen och
domänstyrelsen, uppgivit sig vara betänkta på att övergå till nya, på objektiv
grund baserade stickprovsmetoder. Järnvägsstyrelsen har av detta skäl
tillsatt en särskild arbetsgrupp, som bl. a. framlagt förslag om övergång till
en på angivet sätt systematiserad stickprovsgranskning. En omorganisation
av revisionsverksamheten efter de nya riktlinjerna har redan påbörjats. I
fråga om urvalsmetoderna vid stickprovstagningen avses kompletterande
undersökningar och provbearbetningar skola företagas under medverkan
av statistisk expertis. Domänstyrelscn återigen begagnar sig för närvarande
av statistiska metoder i fråga om inventeringen av värdehandlingar och
överväger införande av sådana metoder jämväl beträffande den övriga revisionsverksamheten.

Av vad nu sagts framgår att de statliga revisionsmyndigheterna vid sin
kamerala stickprovsgranskning icke tillämpar någon enhetlig metodik.
Olika förfaringssätt praktiseras till och med inom en och samma myndighet.
Det är därför icke osannolikt att olika metoder användes vid granskning
av räkenskaper av principiellt likartad beskaffenhet. Stickprovsgransk -

234

ningens kvantitativa omfattning i de enskilda fallen är skiftande, och urvalsförfarandet
styres i allmänhet av olika erfarenhetsmässigt grundade
förhållanden och subjektiva värderingar. Några objektiva bevis på att stickprovsgranskningen
fullgjorts på sådant sätt, att ett tillförlitligt omdöme
om räkenskapsmaterialets allmänna beskaffenhet kan fällas, föreligger i
regel icke. Detta leder enligt revisorernas mening till minskad säkerhet i
bedömningen liksom till ökade svårigheter i fråga om ledningen av revisionsarbetet.
Om, såsom ofta sker vid nuvarande uppläggning av stickprovsgranskningen,
ett par månader av en årsräkenskap tages ut för granskning,
saknar vederbörande revisionsorgan varje kännedom om den övriga delen
av räkenskapen. En sådan brist avhjälpes föga av att andra månader utväljes
för granskning i ett kommande års räkenskaper. Å andra sidan kan
med den tillämpade statliga revisionsmetodiken stickproven bli alltför stora
i förhållande till syftet med granskningen, vilket i sin tur kan leda till ett
irrationellt och oekonomiskt utnyttjande av tillgängliga personella resurser.
Resultaten av den granskande personalens prestationer delgives, då det gäller
bagatellfel, ej sällan den granskade myndigheten på ett i förhållande
till felets art och ekonomiska betydelse alltför omständligt sätt, medan någon
egentlig analys av arbetsresultaten, i den meningen att de exempelvis lägges
till grund för initiativ till eventuellt erforderliga ändringar i de reviderade
myndigheternas interna kontrollanordningar, synes förekomma endast i
mycket begränsad omfattning. I detta sammanhang må slutligen framhållas
att med nuvarande stickprovsmetoder ett omfattande räkenskapsmaterial
över huvud icke blir föremål för någon granskning.

Frågan om revisionens omfattning och bedrivande är självfallet intimt
förknippad med de krav som bör uppställas på en efterhandskontroll av
ett räkenskapsmaterial. Är avsikten med revisionen att söka uppdaga alla
felaktigheter i materialet måste granskningen med nödvändighet göras fullständig.
Till följd av det växande redovisningsmaterialet och den allt vanligare
förekomsten av i redovisningsprocessen inbyggda, mer eller mindre
effektivt verkande interna kontrollanordningar är en sådan fullständig
granskning emellertid numera merendels ekonomiskt oförsvarlig och i övervägande
antalet fall icke heller i och för sig erforderlig. Man är därför
tvungen och kan också i allmänhet nöja sig med att granska materialet
endast i viss omfattning. En sådan begränsning av granskningen måste enligt
revisorernas mening emellertid synkroniseras med och styras av en
strävan efter att söka uppdaga alla typer av förekommande fel, vilket torde
vara en av revisionens mest väsentliga uppgifter. Å andra sidan bör en sådan
reducerad granskning kompenseras av en noggrann analys av granskningsresultatet
med avseende på de framkomna felens frekvens och svårighetsgrad,
vilket i förekommande fall bör leda till en fördjupad granskning
eller till lokala undersökningar och eventuella förslag till förbättringar i
det interna kontrollväsendet. Vid sidan härav bör emellertid bedrivas spe -

235

cialgranskning på områden som av olika orsaker kräver särskild bearbetning,
varjämte lokala förrättningar bör företas i så stor omfattning som
möjligt.

Om den kamerala revisionens uppgift fastställes på detta sätt framstår
det som nödvändigt, att de delar av räkenskapsmaterialet som uttages för
granskning är så representativa för totalmaterialet i skilda avseenden, att
revisionen kan få en efter förhållandena så god inblick i och fälla ett så
tillförlitligt omdöme som möjligt om granskningsmaterialet. Enligt revisorernas
mening följer härav att det icke kan anses försvarligt att lämna någon
myndighets räkenskap helt utan granskning något år och icke heller att
begränsa granskningen till ett visst tidsavsnitt av årsräkenskapen eller till
någon eller några utvalda typer av verifikationer etc. I den mån så befinnes
erforderligt kan, såsom nyss sagts, den primära genomgången kompletteras
med specialgranskning av något område, varigenom behovet av en på viss
typ av redovisningshandlingar inriktad granskning kan tillgodoses.

Det är mot bakgrunden av dessa synpunkter som revisorerna ansett sig
böra rikta uppmärksamheten på de moderna statistiska stickprovsmetoder
som under senare tid i stigande grad vunnit insteg på revisionsområdet
inom den kommunala och privata sektorn. Såsom av den tidigare redogörelsen
framgår har sådana metoder också övervägts och t. o. m. i viss
utsträckning redan använts inom järnvägsstyrelsens och domänstyrelsens
specialrevisioner. I sammanhanget må omnämnas att ifrågavarande revisionsmetoder
sedan flera år tillbaka har tillämpats i USA inom såväl offentliga
förvaltningar som privata företag. Den teoretiska bakgrunden till dessa
metoder finns också beskriven i amerikanska verk och facktidskrifter.

En närmare utredning rörande .statistiska stickprovsmetoder har även
företagits inom Stockholms stads revisionskontor och publicerats i stadsfullmäktigetrycket
för år 1961 (stadskollegiets bihang nr 52). Utredningen
bygger i sin teoretiska del huvudsakligen på amerikanska källor, varjämte
den före publiceringen granskats från allmän statistisk synpunkt av statistiska
institutionen vid Stockholms universitet och därvid befunnits hållbar.
Det resultat utredningen kommit till har föranlett Stockholms stad att gå
över till statistiska metoder då det gäller den granskningsverksamhet som
bedrives vid stadens revisionskontor. I samband därmed har nämnda kontor
givits en ändrad organisation, innebärande bl. a. en ca 10-procentig personalminskning.
Enligt vad revisorerna inhämtat användes de nya metoderna
också inom flera andra svenska städer, inom vissa större enskilda
företag samt av olika auktoriserade revisorer.

Beträffande den teoretiska bakgrunden till de statistiska stickprovsinetoderna,
för vilken mera detaljerat redovisats i det föregående, får revisorerna
sammanfattningsvis anföra följande.

Avsikten med all stiokprovstagning måste vara att med minsta möjliga
arbetsinsats söka bedöma egenskaperna hos det material som skall under -

236

sökas. Det är emellertid nödvändigt, att stickprovet är av en viss minimistorlek
i förhållande till helheten (= räkenskapen) för att mera tillförlitliga
omdömen skall kunna fällas. Urvalet av de enheter som skall ingå i
stickprovet måste vidare göras på sådant sätt, att provet blir representativt
för helheten.

Självklart är att varje form av stickprovstagning är förenad med risk
för felbedömning av beskaffenheten hos helheten. Storleken av denna risk
kan emellertid med de metoder som för närvarande praktiskt taget undantagslöst
tillämpas inom den statliga revisionsverksamheten icke närmare
preciseras. De statistiska stickprovsmetoderna åter bygger på vissa från den
moderna sannolikhetsteorien hämtade matematiska samband mellan risken
och stickprovets storlek. Medelst sistnämnda metoder kan därför en precisering
av risktagandets omfattning göras.

De statistiska stickprovsmetoderna innebär, att man mot bakgrunden av
de krav på undersökningens kvalitet som i det enskilda fallet uppställes
bestämmer den erforderliga stickprovsstorleken. Detta kvalitetskrav uttryckes
dels genom den precision varmed bedömningen av räkenskapsmaterialet
anses böra göras, dels ock genom den önskade graden av säkerhet för
bedömningens riktighet. Sedan provtagaren-revisorn givit dessa båda faktorer
ett siffermässigt uttryck, kan stickprovets storlek avläsas ur en på
matematisk grund vilande s. k. provtagningstabell.

De här berörda moderna metoderna bygger på förutsättningen, att de
enheter som skall omfattas av undersökningen och som tillsammans bildar
det s. k. samplet uttages genom slumpmässigt urval, d. v. s. att varje enhet i
totalmaterialet har lika chans att ingå i stickprovet. Det säkraste sättet att
tillgodose detta krav är, såsom tidigare påvisats, att använda s. k. slumptalstabeller.

Det bör måhända i detta sammanhang understrykas, att de statistiska
metoderna huvudsakligen är att betrakta som ett ändamålsenligt tekniskt
hjälpmedel för själva stickprovsförfarandet och att de i och för sig icke
förutsätter någon ändring i granskningens materiella innehåll.

De nya metoderna synes kunna appliceras på de flesta områden inom
den kamerala revisionen. De har sålunda, enligt vad revisorerna inhämtat,
vid praktisk tillämpning visat sig användbara såväl vid utgifts- och inkomstgranskning
som vid inventering av värdehandlingar och förråd. Metoderna
representerar emellertid självfallet icke något universalmedel för
att lösa alla granskningsproblem, utan de bör, såsom tidigare sagts, utnyttjas
som ett komplement till andra revisionella åtgärder. Att döma av
de rapporter som redovisats från skilda håll där metoderna prövats utgör
emellertid den nya tekniken ett värdefullt instrument, som är ägnat att
skapa en fastare grund för stickprovsgranskningen.

De statistiska stickprovsmetoderna har visat sig äga betydande fördelar
framför hittills tillämpade metoder. Speciellt må framhållas möjlighe -

237

terna att i varje särskilt fall siffermässigt ange tillförlitligheten av de resultat
som erhålles genom stickprovsgranskningen. Av största betydelse är
vidare möjligheten att objektivt fastställa omfattningen av stickproven.
Utan denna möjlighet föreligger risk för att de ges en större omfattning än
som svarar mot behovet, vilket kan leda till ett oriktigt utnyttjande av arbetskraftsresurserna.
Å andra sidan kan förekomma att man med de vanliga
metoderna låter stickproven omfatta ett alltför litet antal poster.

Enligt hittills i statsförvaltningen i allmänhet tillämpade stickprovsmetoder
brukar stickprovets storlek utgöra en viss på förhand bestämd andel
av räkenskapsmaterialet, oberoende av dettas omfattning. Ett studium av
de i det föregående redovisade tabellerna utvisar, att det relativa storleksförhållandet
mellan helheten och stickprovet enligt den statistiska metoden
icke är konstant. Ju större materialet är, desto mindre behöver nämligen
stickprovets andel däri vara, vilket följande exempel, hämtat från en i det
föregående återgiven provtagningstabell och avseende ett tämligen normalt
fall, kan närmare belysa. Medan ett totalmaterial om 5 000 enheter förutsätter
att stickprovet omfattar 725 enheter (= 14,5 procent), skulle det sistnämnda
vid ett tiofaldigt större totalmaterial (50 000 enheter) behöva ökas
till allenast 900 enheter (=1,8 procent). Från och med en viss storlek på
totalmaterialet påverkar en ökning av detta över huvud taget icke stickprovets
storlek. Det förtjänar här erinras om att 1956 års rationaliseringsutredning
rekommenderade en genomsnittlig begränsning av den kamerala
granskningen till 15 ä 20 procent av full granskning. Enligt revisorernas
mening är därför fördelarna med de nya metoderna från arbetsbesparingsoch
kostnadssynpunkter påtagliga.

Genom att de moderna stickprovsmetoderna syftar till att snabbt och
effektivt bedöma granskningsmaterialet, kan vidare tillgängliga arbetskraftsresurser
i större utsträckning inriktas på sådana områden, där förhållandena
i olika avseenden visat sig mindre tillfredsställande. Därjämte
bör metoderna med hänsyn till tidsvinsterna i förhållande till nuvarande
arbetssätt lämna utrymme för ökad lokal förrättningsverksamhet liksom
för en fördjupning över huvud taget av revisionen i framför allt sakrevisionell
riktning.

Eftersom de här beskrivna metoderna förutsätter en noggrann planering,
torde det vara erforderligt att i revisionsarbetet använda vissa arbetsblanketter,
vilka också bör kunna tjäna som granskningsrapporter. Ledningen
för revisionsorganen kan genom en sådan rapportering snabbt erhålla uppgift
om icke blott vilket område som granskats utan även vilka enskilda
poster som ingått i granskningen. Härigenom öppnas enligt revisorernas
mening möjligheter till bättre arbetsledning och effektivare kontroll av
verksamheten inom de revisionella organen.

För granskningspersonalens del innebär den nya tekniken en ökad möjlighet
att överblicka omfattningen av föreliggande arbetsuppgifter, vilket i

238

sin tur torde bidraga till att skapa ett större intresse för arbetsuppgifterna.
Begränsningen av granskningens omfång kan vidare förväntas motverka
slentrianmässighet i det eljest ofta monotona revisionsarbetet.

Det bör slutligen framhållas, att tillämpningen av de nya metoderna icke
förutsätter särskilda statistiska förkunskaper hos granskningspersonalen.
Tjänstemän i ledande ställning bör dock givetvis äga en viss kännedom om
de principer på vilka metoderna är uppbyggda.

Revisorerna är medvetna om att en mer allmän applicering av de nya
metoderna på det statliga kamerala revisionsområdet icke torde vara möjlig
att genomföra utan en föregående närmare utredning av de spörsmål det
här gäller. Med hänsyn till frågans vikt och till de fördelar som torde stå
att vinna i form av bl. a. ökad effektivitet i revisionsarbetet och mindre
behov av revisionspersonal anser revisorerna att en sådan utredning snarast
bör komma till stånd.

Herrar Göran Petterson och Gust. Elofsson har icke deltagit i behandlingen
av förevarande ärende.

239

§ 27

Inventering av kassor och värdehandlingar

Under föregående avsnitt av årets berättelse har revisorerna behandlat
vissa rationaliseringsfrågor som äger samband med den statliga kamerala
revisionen och därvid förordat en undersökning om införande av vissa vetenskapligt
grundade statistiska stickprovsmetoder vid granskningsverksamheten.
Ett nödvändigt och viktigt komplement till den sålunda berörda
räkenskapsmässiga kontrollen är inventeringar av kassor och värdehandlingar.

I fråga om den interna kontrollen på detta område, d. v. s. myndigheternas
egen skyldighet att verkställa inventeringar, finns för verk och inrättningar
vilkas räkenskaper för granskning skall överlämnas till nuvarande
riksrevisionsverket särskilda bestämmelser utfärdade i kungörelsen den 15
december 1905 (nr 76) med däri genom ikungörelsen den 23 maj 1924
(nr 133) vidtagna ändringar. I dessa bestämmelser stadgas:

att till styrkande av den i sådan räkenskap utbalanserade behållning inventering
skall förrättas å sista söckendagen av räkenskapsåret, efter det
in- och utbetalningarna för dagen upphört, eller, där hinder härför möter,
å det nästföljande årets första söckendag, förrän in- och utbetalningarna
för samma dag taga sin början;

att vid denna inventering skall:

a) uppräknas den kontanta behållningen;

b) angivas det belopp, som må vara å upp- och avskrivnings- eller giroeller
annan löpande räkning i bankinrättning innestående;

c) genomgås samtliga värde- och säkerhetshandlingar, över vilka handlingar
specificerad förteckning skall vid tillfället föreligga; därvid emellertid
skall iakttagas dels att, där sådant till följd av förvaltningens omfattning,
mängden och betydenheten av de medel och fonder, som tillhöra densamma,
eller särskilda omständigheter är nödigt, inventeringen av andra
värde- och säkerhetshandlingar än dem, som vid räkenskapsårets utgång
befinna sig i redogörarens förvar eller äro för ett eller annat ändamål honom
anförtrodda, må kunna anstå till annan dag, som förvaltningsmyndigheten
bestämmer, men icke längre än att inventeringen är avslutad senast
den femtonde dagen efter räkenskapsårets slut; dels ock att kvittenser och
övriga handlingar, som erfordras för styrkande av i räkenskaperna balanserade
förskott men icke biläggas räkenskaperna, må inventeras, så snart förskottsförteckning
av myndigheten hunnit upprättas, dock ej senare, än att
nämnda förteckning, vederbörligen underskriven av inventeringsförrättaren,
kan överlämnas till riksräkenskapsverket (numera riksrevisionsverket)
samtidigt med årsräkenskaperna eller, därest huvudbok upprättas och tidigare
avlämnas, samtidigt med denna;

att instrument över sålunda förrättad inventering, undertecknat av den
eller dem, som förrättat inventeringen, skall tillika med den här ovan omförmälda
förteckning över värde- och säkerhetshandlingar samt vederbö -

240

rande bankinrättnings bevis om det belopp, som vid räkenskapsårets slut
varit å upp- och avskrivnings- eller giro- eller annan löpande räkning hos
bankinrättningen innestående, vidfogas räkenskapen, när denna till Kammarrätten
(numera riksrevisionsverket) ingår;

att, där sättet för inventerings förrättande är genom---utfärdad

instruktion eller genom annan i vederbörlig ordning tillkommen föreskrift
bestämt, inventering, varom här är fråga, skall ske i sålunda angiven ordning,
men eljest förrättas antingen av vederbörande chef eller förvaltningsmyndighet
eller av en eller flera därtill av chefen eller myndigheten förordnade
personer; samt

att, om vederbörande chef själv är redogörare och på grund härav eller
eljest särskilda föreskrifter erfordras om sättet för inventerings anställande,
vederbörande chef eller myndighet har att om dylika föreskrifters utfärdande
---— göra framställning.

För de myndigheter som är underkastade de s. k. specialrevisionernas
granskning torde merendels finnas särskilda av vederbörande ämbetsverk
utfärdade föreskrifter om den interna inventeringsskyldigheten. Specialrevisioner
finns inrättade vid försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, generaltullstyrelsen,
domänstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Beträffande den externa kontrollen på förevarande område, d. v. s. den
inventeringsverksamhet som utövas av revisionsmyndigheterna själva, saknas
detaljerade bestämmelser av det slag ovan återgivits. Såsom exempel
må nämnas att i riksrevisionsverkets instruktion härutinnan allenast föreskrives
följande (10 §).

Riksrevisionsverket må hos de myndigheter, tjänstemän och institutioner,
vilkas räkenskaper skola granskas av verket, ävensom hos dem underlydande
redogörare låta inventera kassor, värdehandlingar och förråd samt
undersöka redovisningsväsendet.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att beträffande här berörda
kontrollområde närmare undersöka bl. a. omfattningen av inventeringsverksamheten
och de principer efter vilka denna verksamhet bedrives. Revisorerna
har därför tillställt riksrevisionsverket och specialrevisionerna
samt bostadsstyrelsen nedanstående frågor i ämnet. Bostadsstyrelsen beröres
dock endast av frågorna 3—7.

1. Vilket antal kassor, i förekommande fall fördelade på olika typer och
orter, stod under Eder tillsyn och kontroll per den 1 juli 1962?

2. Vilka kassainventeringar har gjorts av Eder under budgetåret 1961/62?

3. Vilka principer tillämpas vid urvalet av inventeringsobjekt och vem
fattar beslut härom?

4. Vilket är det ungefärliga antalet värdepapper som skall inventeras av
Eder, vilket bokfört värde representerar dessa värdepapper och hur är de
fördelade på olika typer och myndigheter?

5. Vilka värdepappersinventeringar har gjorts under budgetåret 1961/62
och vilken omfattning har de i varje särskilt fall haft?

241

6. Vilka principer tillämpas vid eventuellt förekommande stickprovskontroll
vid bestämmandet av a) stickprovets storlek och b) urvalet av de handlingar
som skall ingå i stickprovet?

7. Vem fattar beslut i de i nästföregående punkt angivna avseendena?

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för det huvudsakliga innehållet
i de med anledning härav avgivna svaren.

Riksrevisionsverket

1. Ämbetsverket äger granska samtliga huvudförvaltningar med tillhörande
lokalförvaltningar ävensom samtliga underförvaltningar. I de fall
där specialrevisioner inrättats granskar riksrevisionsverket lokalförvaltningarna
endast då särskilda skäl motiverar kontroll från verkets sida.

2. Under budgetåret 1961/62 har hos olika myndigheter gjorts sammanlagt
160 inventeringar, varav 13 i Stockholm samt 145 i länen, omfattande
mellan 1—22 inventeringar per län (ett län 22 inventeringar, fyra län
11—20 inventeringar, fem län 6—10 inventeringar, elva län 1—5 inventeringar).
I tre län har någon inventering icke företagits under budgetåret.
I samband med inventeringar hos landsfiskaler har dessutom kassorna hos
sammanlagt 73 exekutionsbiträden inventerats. Härutöver har företagits 2
inventeringar hos svenska myndigheter i utlandet.

3. Vid urvalet av inventeringsobjekt tillämpas den principen, att »den
myndighet i första hand inventeras, hos vilken den senaste inventeringen
ägt rum tidigare än hos de övriga myndigheterna». Avsikten är att inventering
hos samtliga myndigheter skall under en tidrymd av fem å sex år
vara genomförd åtminstone en gång. Härutöver verkställes inventering då
speciella förhållanden giver anledning därtill. Beslut om inventering fattas
av generaldirektören efter förslag av en byråchef, vilket förslag grundar sig
på en av vederbörande byrådirektör framlagd inventeringsplan.

4. Denna fråga har icke ansetts kunna besvaras utan synnerligen omfattande
undersökningar.

5. Några särskilda inventeringar enbart av värdepapper verkställes icke,
utan dylika handlingar har jämte kassor, inventarier, materiel o. dyl. inventerats
vid de ovan under punkt 2 angivna inventeringarna. I många fall
har samtliga handlingar inventerats. Hos vissa förvaltningar med större
innehav av säkerhetshandlingar, exempelvis statskontoret, länsbostadsnämnder
och lantbruksnämnder, har däremot dessa handlingar kunnat
granskas endast stickprovsvis. Dock har vid under budgetåret verkställd
inventering hos statskontoret aktier, obligationer, statsskuldförbindelser
och handlingar avseende förlagslån granskats fullständigt.

6. a) Stickprovets storlek bestämmes med hänsyn till det totala antalet
handlingar. I allmänhet har eftersträvats att stickproven skall omfatta
minst 10 procent.

16 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962 I.

242

b) Urvalet göres efter förhållandena från fall till fall, exempelvis så att
för en typ av handlingar som ''kan anses vara av intresse en serie i nummerföljd
godtyckligt utväljes.

7. Beslut fattas i allmänhet från fall till fall av vederbörande inventeringsförrättare.
Vid inventering föranledd av speciella förhållanden avgöres
frågan om eventuell stickprovsgranskning av en byråchef i samråd med
vederbörande byrådirektör.

Riksrevisionsverket framhåller slutligen, att varje år fullständig kontroll
utövas av att föreskrifterna i ovannämnda 1905 års kungörelse iakttages.

Försvarets civilförvaltning

1. Antalet kassor och fördelning på olika typer av kassor per den 1 juli
1962 var följande:

85 s. k.

A-kassor

43 »

B-kassor

131 »

Okassor

104 »

underkassor.

Under budgetåret har 21 B-kassor (flottans större fartyg) och 43 C-kassor
(flottans mindre fartyg) varit organiserade.

2. Enligt särskild förteckning har revisionsbyrån under budgetåret
1961/62 verkställt lokala revisionsförrättningar och kassainspektioner vid
sammanlagt 53 myndigheter och förband m. m., varav 28 tillhörande armén,
18 marinen och 7 flygvapnet.

3. Kassainventering verkställes regelmässigt i samband med lokal revisionsförrättning.
Personalläget och tillgängliga anslagsmedel har medgivit,
att förrättning hittills kunnat utföras i sådan omfattning att i stort sett
samtliga myndigheter besökts minst en gång under en treårsperiod. Förrättningarna
planeras halvårsvis, och det har eftersträvats att därvid undvika
periodicitet i besöken hos myndigheterna. Härutöver har förrättningar verkställts
då särskilda omständigheter påkallat detta.

Frågor som har samband med förrättningsuppdrag och förrättningsrapporter
avgöres av generaldirektören.

4. Värdehandlingarnas bokförda belopp per den 1 juli 1962 uppgick enligt
särskild förteckning, upptagande 86 myndigheter, till cirka 5,3 milj.
kronor, varav behållningar på omkring 160 bankböcker till ett värde av
cirka 4 milj. kronor, obligationer till ett bokfört värde av i runt tal 1 milj.
kronor samt omkring 1 750 aktier till ett bokfört värde av cirka 1/4 milj.
kronor. Av det bokförda värdet av bankmedel utgjordes ungefär 3,7 milj.
kronor av läger- och manskapskassornas bankbehållningar.

5. Inventering av värdehandlingar har utförts i samband med de kassainventeringar
som angivits under punkt 2, varjämte i enstaka fall särskild
inventering företagits.

248

6.—7. Stickprovskontroll tillämpas icke beträffande värdehandlingar.
Generalpoststyrelsen

1. Under generalpoststyrelsens direkta tillsyn och kontroll står dels samtliga
sju postdirektioner, belägna i Malmö, Göteborg, Linköping, Stockholm,
Gävle, Sundsvall och Boden, vilka inventeras på obestämda tider, dock
minst en gång vartannat år, dels postverkets huvudkassa, postens filateliavdelning
samt postverkets industrikassa i Ulvsunda, vilka inventeras på
obestämda tider, dock minst en gång årligen, dels stämpelexpeditionen och
frimärksförrådet, vilka inventeras vid varje kvartals utgång, dels slutligen
postbankens kassaexpedition, vilken inventeras på obestämda tider, dock
minst två gånger årligen. Inventeringsverksamheten regleras av vissa av
generalpoststyrelsen utfärdade föreskrifter. Postkontoren inventeras av en
överordnad postdirektion och övriga postanstalter av ett överordnat postkontor.
Antalet postkontor uppgick den 1 januari 1962 till 220 och övriga
postanstalter till 3 612.

2. Postdirektionerna i Stockholm, Sundsvall och Boden, postverkets huvudkassa,
postens filateliavdelning samt postverkets industrikassa har under
budgetåret 1961/62 av generalpoststyrelsen inventerats vardera en
gång, frimärksförrådet och stämpelexpeditionen vardera fyra gånger samt
postbankens kassaexpedition två gånger.

3. Inventering verkställes av därför ansvarig tjänsteman enligt de i punkt
1 angivna föreskrifterna. Fullständig inventering av postkontor skall äga
rum minst en gång under en period av tre år. Fullständiga inventeringar
av postkontor skall därutöver årligen verkställas till så stort antal, som
motsvarar en fjärdedel av samtliga under postdirektionen lydande postkontor.
Annan extra inventering skall verkställas när omständigheterna så
påkallar. Vid underlydande postexpeditioner och poststationer samt hos
postombud skall fullständig inspektion och inventering verkställas en gång
om året. Inventeringar av postexpeditioner och poststationer skall dessutom
verkställas till så stort antal årligen, att detta så nära som möjligt motsvarar
en fjärdedel av antalet underlydande postanstalter (andragångsinventeringar).
Härutöver äger postmästare företa extra inventering av postanstalt
eller hos postombud, om sådan påkallas av särskild anledning.

4. —5. Värdepapper i egentlig mening förekommer endast i postbankens
kassaexpedition. De värdepapper som inventeras där utgöres av certifikat,
avseende obligationer som utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna
hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan
enligt följande fördelning: för postgirokontorets räkning
cirka 105 st. med ett bokfört värde av omkring 750 milj. kronor samt
för postsparbankens räkning cirka 225 st. med ett bokfört värde av omkring
900 milj. kronor. Vidare inventeras på postbanken förvarade reverser, avseende
utlämnade kommunlån, byggnadslån och garantilån enligt följande

244

fördelning: för postgirokontorets räkning cirka 320 st. med ett bokfört värde
av omkring 600 milj. kronor samt för postsparbankens räkning cirka
5 200 st. med ett bokfört värde av omkring 1 745 milj. kronor.

Samtliga dessa värdepapper inventeras vid varje årsskifte. Varje månadsskifte
inventeras sådana reverser och säkerheter som i avvaktan på
deponering eller inlösen förvaras på postbanken. Antal och värde för dessa
handlingar varierar men uppgår i allmänhet till cirka 125 st. med ett
värde av omkring 150 milj. kronor.

6.—7. Stickprovskontroll av ifrågavarande inventeringsobjekt förekommer
ej.

Telestyrelsen

1. Sammanlagt skall granskas 140 redogörares kassor — lokalt spridda
över hela landet — jämte vissa kassor hos några underredogörare. Dessutom
skall kassainventering göras vid telestyrelsens huvudkassa.

2. Inventeringsförrättare har under budgetåret 1961/62 medhunnit kontroll
av medlen och medelsförvaltningen hos 74 stationer (jämte vissa till
dem hörande understationer), teleskolan och två förrådskontor, radiodistriktet,
verkstadsbyrån, två televerkstäder, fyra distriktsbyråer, 13 ingenjörskontor
och byggnadskontorets centralförråd i Norrköping.

3. Principen är att samtliga redogörares räkenskaper skall inventeras
minst en gång under ett kalenderår och telestyrelsens huvudkassa en gång
per månad. På grund av personalbrist under budgetåret har inventeringsprogrammet
ej helt kunnat fullföljas. I den mån så är möjligt med hänsyn
till tillgången på inventeringsförrättare verkställes inventering antingen i
samband med redogörares eller kassörs avgång ur tjänst eller vid tidpunkt
som möjliggör säker bedömning av balanserade utestående fordringar eller
ock då antalet oredovisade utgifter är lågt.

4. —5. Anses ej beröra televerket.

6.—7. I princip genomgås alla inventeringshandlingar fullständigt med
efterkontroll på revisionsavdelningen för vissa räkenskaper. I den mån
stickprov förekommer i detta hänseende beslutar byrådirektören å revisions-
och kassakontrollavdelningen härom.

Järnvägsstyrelsen

1. Per den 1 juli 1962 stod under järnvägsstyrelsens tillsyn och kontroll
styrelsens huvudkassa, fem distriktskassor vid distriktskanslierna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Gävle och Luleå samt ett 70-tal underkassor på
skflda orter vid förrådsavdelningar, huvudverkstäder, ban-, maskin- och
trafiksektioner jämte 15 smärre »utläggskassor» vid styrelsens avdelningar,
byråer och kontor. Därjämte fanns vid denna tidpunkt omkring 1 350 järnvägsstationer,
ett 50-tal bilstationer och ett 50-tal resebyråer.

2. Under budgetåret 1961/62 har styrelsens huvudkassa samt distrikts -

245

kassorna i Stockholm, Malmö och Luleå inventerats en gång av chefen för
styrelsens kammarkontor. Samtliga distrikt&kassor har dessutom inventerats
minst en gång av vederbörande distriktschefer. Flertalet underkassor
och utläggskassor har inventerats en gång av respektive distriktschefer, förr
rådsintendenter, verkstadsföreståndare etc. Enligt faststallda planer har
under samma tid kassorna vid så gott som samtliga stationer och resebyråer
inventerats en gång, antingen av kontrollörer vid styrelsens kontrollkontor
eller — för omkring 200 mindre stationer — av vederbörande trafikinspektörer.
Av skilda anledningar har därjämte omkring 100 stationer
och resebyråer ominventerats.

3. Huvudregeln är att varje kassa inventeras en gång årligen vid varierande
tidpunkt. Objekt och tidpunkt bestämmes av den för inventeringen
ansvarige. Ominventering av stations- och resebyråkassor görs med ledning
av månatligen till styrelsens kontrollkontor inkomna redovisningshandlingar.
Beslut om ominventering fattas av chefen för kontrollkontoret.

4. Förutom värdepapper av traditionell typ, såsom aktier, obligationer
och inteckningar, inbegriper styrelsen i begreppet värdepapper även färdbiljetter
samt garanti- och borgensförbindelser. Med denna begreppsbestämning
uppgår under styrelsens tillsyn stående värdepapper i fråga om såväl
antal som värde i kronor till åtskilliga miljoner. SJ:s värdeportfölj förvaltas
av styrelsens kammarkontor och förvaras till större delen i depå i Sveriges
riksbank. Hos kammarkontoret förvaras dessutom värdehandlingar som
deponerats såsom säkerhet för förskottslikvider m. m., på styrelsens förrådsbyrå
vissa bankgarantier till ett värde av f. n. cirka 30 milj. kronor
samt på baningenjörsexpeditioner värdehandlingar, företrädesvis bankgarantier,
vilkas sammanlagda värde är varierande.

Säkerheter för fraktkreditavtal, till övervägande del bestående av bankgarantier,
förvaras på respektive trafiksektioner. Sammanlagda värdet av
deponerade sådana säkerheter uppskattas till minst 20 milj. kronor. Biljetter
förvaras på samtliga stationer och resebyråer. Ett centralt lager av
biljetter finns dessutom på styrelsens biljett- och blankettkontor. Antal och
värde uppgår till åtskilliga miljoner.

5. Under budgetåret 1961/62 har samtliga värdehandlingar, förvarade
eller redovisade av styrelsens kammarkontor, inventerats av tjänstemän vid
styrelsens ekonomibyrå och revisionskontor. På distriktskassorna befintliga
värdehandlingar har genomgåtts i samband med genom chefens för
kammarkontoret försorg verkställda kassainventeringar. På sektionsexpeditioner
befintliga värdehandlingar har hittills icke inventerats av styrelsen.
Inom ramen för en ny, tills vidare provisorisk organisation av styrelsens
revisions- och redovisningsfunktion, genomförd den 1 juli 1962, kommer
registrering och förvaring av linjemyndigheternas värdehandlingar att övervakas
av styrelsens revisions- och redovisningsorgan.

6. Stickprovskontroll har i samband med inventeringar använts endast i

246

fråga om stationernas och resebyråernas biljettlager. Biljettslagen har härvid
utvalts dels slumpmässigt och dels värdemässigt.

7. Stickproven enligt punkt 6 har utvalts av vederbörande inventeringsförrättare.

Vattenfallsstyrelsen

1. Under vattenfallsstyrelsens tillsyn och kontroll står dels 16 huvudkassor,
av vilka styrelsens kassakontor svarar för styrelsens egen huvudkassa
jämte huvudkassorna för 13 förvaltningar och byggnadsföretag, dels
43 kreditivkassor, dels ock ett hundratal personliga resekreditiv och smärre
kassakreditiv.

2. Under budgetåret 1961/62 har beträffande var och en av tolv huvudkassor
gjorts tre inventeringar, beträffande två huvudkassor en inventering
samt beträffande återstående två huvudikassor icke någon inventering. Av
de 43 kreditivkassorna har fem inventerats en gång, medan övriga ej inventerats
någon gång.

3. Beträffande styrelsens kassa och de vid styrelsens kassakontor förda
övriga kassorna är föreskrivet, att kassainventering skall göras första
arbetsdagen i juli månad samt ytterligare vid ett par tillfällen varje budgetår.
Beträffande sistnämnda inventeringar samt frågan om vilka kassor
som skall inventeras vid förvaltningar och byggnadsföretag beslutar föreståndaren
för revisionsavdelningen. Normalt göres sådan inventering dessutom
då revisor i annat revisionsärende befinner sig på förvaltning eller
byggnadsföretag.

4. Enligt styrelsens arbetsordning skall juridiska byrån handha förvaringen
av verkets värdepapper. Antalet å byrån förvarade värdepapper uppgår
till cirka 14 750 med ett sammanlagt värde av i runt tal 69 milj. kronor,
varav fastighets- och förlagsinteckningar cirka 55 milj. kronor, depositionsbevis
o. d. omkring 4 milj. kronor samt aktier cirka 10 milj. kronor. Aktierna
är f. n. fördelade på tio bolag; i en del bolag är vattenfallsstyrelsen innehavare
av samtliga aktier.

5. Enligt arbetsordningen skall inventering av värdepapper verkställas
minst en gång varje kalenderår. Sådan inventering har gjorts en gång
vartdera av åren 1961 och 1962. Därvid har inteckningar och depositionsbevis
genomgåtts i detalj och stickprovskontroll verkställts beträffande
aktierna.

6. Vid stickprovskontrollen av aktierna har grunden härtill bl. a. varit,
att vattenfallsstyrelsen antingen ensam eller ock tillsammans med ett fåtal
enskilda är innehavare av samtliga aktier i bolagen i fråga.

7. Chefen för juridiska byrån eller dennes ställföreträdare fattar beslut
om stickprovskontrollen.

247

Generaltullstyrelsen

1. Hos de olika tullmyndigheterna fanns den 1 juli 1962 sammanlagt 132
kassaställen, fördelade på 58 orter. På 19 av dessa orter fanns dessutom
sammanlagt 69 kassor vid tullavdelningarna, vid centraltullkammare samt
vid tullstationer och tullexpeditioner, vilka organisatoriskt ar underställda
distriktstullanstalt.

2. Av styrelsens revisionskontor har under budgetåret 1961/62 företagits
inventeringar av ikassor och värdepapper, avseende tullmyndigheter å 19
orter med sammanlagt 51 kassaställen. Samtliga de kassor i tullverket vid
vilka utbalanserad behållning redovisas vid budgetårets utgång inventeras
i samband med budgetårsskiftena enligt bestämmelserna i kungörelsen
1905: 76. Dessa årsinventeringar utföres dock icke annat än i Stockholm
genom revisionskontorets försorg. Närmare föreskrifter härom finns utfärdade.
Såväl kassor som värde- och redogörelsehandlingar inventeras när
chef för tullkammare m. fl. frånträder tjänstens utövning. Vidare skall
vid centraltullkammare kassorna hos tulldirektionen och därunder lydande
tullavdelningar minst två gånger årligen på obestämda och icke på förhand
meddelade tider inventeras av tullöverinspektören vid tulldirektionens kameralkontor
eller, efter tulldirektörens bestämmande, av annan tjänsteman
vid tulldirektionen eller underlydande tullavdelning. Kassorna vid tullstationer
och tullexpeditioner skall inventeras i samband med de inspektioner
som chef för distriktstullanstalt har att verkställa minst två gånger årligen.

3. Principen vid urvalet av inventeringsobjekt är att varje kassa skall
bli föremål för inventering av revisionspersonal från kameralbyrån minst
en gång under en period av 2—3 år. Inventeringen utgör då det forsta ledet
i en samtidigt företagen s. k. platsrevision. Utväljandet av de tullmyndigheter
hos vilka dylik revision bör göras under visst budgetår ombesörjes
av den tjänsteman som leder arbetet å revisionskontoret. Beslut om revisionsförrättning,
innefattande även kassainventering, fattas slutligt av styrelsen.
Förutom de planlagda kassainventeringar som här berörts företages
— efter beslut av styrelsen — inventering av viss kassa dels då särskild
anledning anses föreligga, dels i samband med tjänsteresor som
tjänstemän hos styrelsen företager till olika tullmyndigheter för annat ändamål
än kassainventering.

4. De hos de lokala tullmyndigheterna förvarade värdepapperna utgores
till övervägande del av vissa säkerheter för tull och andra införselavgifter
och förekommer hos flertalet myndigheter. Ett mindre antal myndigheter
innehar dessutom obligationer och fastighetsinteckningar in. in. Det sammanlagda
antalet värdepapper uppgår f. n. till omkring 4 100 med ett varde
av cirka 143 milj. kronor, fördelade på cirka 500 fordringsbevis till ett värde
av mellan 13 och 14 milj. kronor, cirka 1 600 borgensförbindelser till ett
värde av omkring 100 milj. kronor, cirka 1 800 obligationer till ett värde

248

av mellan 5 och 6 milj. kronor samt cirka 200 fastighetsinteckningar m. m.
till ett värde av emellan 23 och 24 milj. kronor.

5. Vid varje av revisionskontoret företagen inventering och därjämte vid
övriga årsinventeringar vid budgetårets utgång har värdepappersinventering
utförts. I samtliga fall har inventeringen varit fullständig, d. v. s. värdepapperna
har granskats med avseende på såväl form och innehåll som bokfört
värde.

^'' Stickprovsgranskning tillämpas icke beträffande värdepapper.
Domänstyrelsen

Den av styrelsen bedrivna inventeringsverksamheten avser:

A. Inventeringar inom styrelsen, vilka ingår som ett led i det interna
kontrollsystemet. Föreskrifter om denna inventeringsverksamhet finns utfärdade
i styrelsens arbetsordning.

B. Inventeringar inom lokalförvaltningarna, vilka i huvudsak utföres såsom
en kontroll av att det interna kontrollsystemet inom dessa förvaltningar
fungerar. Föreskrifter om denna inventeringsverksamhet har utfärdats
och intagits i domänverkets reglementssamling.

I det följande redovisas svaren under varje punkt i två avdelningar, A.
och B., i enlighet med ovanstående.

1. A. Förskottskassan hos styrelsens kassör till ett belopp av 30 000 kronor.

B. Tio distriktskontor med kassarörelse.

2. A. En kassainventering per månad under år 1961 (styrelsens räkenskapsår
sammanfaller med kalenderåret).

B. Samtliga tio distriktskontor inventerades under år 1961, varav ett
kontor två gånger. Enligt reglementssamlingen skall chef för kontor minst
två gånger årligen verkställa inventering av kontorets kassa.

3. A. Se ovan under 1. A.

B. Vid början av varje år uppgöres en plan för inventeringen av distriktskontor,
varvid bl. a. slumpmässigt urval med tärning kommer till användning.
Sedermera fattas särskilt beslut om varje inventering av byråchefen
vid styrelsens kameralbyrå.

4. A. a) Domänfonden tillhöriga aktier, cirka 6 000, till ett värde av omkring
3,4 milj. kronor.

b) Av virkesköpare, arrendatorer m. fl. som säkerhet lämnade realsäkerheter
(aktier, obligationer etc.), cirka 800 till ett värde av omkring 6,5 milj.
kronor, samt borgensförbindelser, cirka 4 000 till ett värde av omkring 250
milj. kronor.

c) Intecknade skuldebrev som säkerhet för försåld kronoegendom, cirka
600. Domänstyrelsens fordringar för dessa försäljningar uppgår till omkring
10 milj. kronor.

B. På distriktskontoren förvaras inteckningar jämte pantförskrivningar

249

såsom säkerhet för bostadslån, utlämnade till domänverkets arbetare, sammanlagt
cirka 1 000 med ett kvarstående lånebelopp av omkring 2,5 milj.
kronor. Vidare förvaras på kontoren borgensförbindelser såsom säkerhet
för virkesköp m. m. Dessa värdehandlingar varierar kraftigt under året allt
eftersom avtal om köp träffas och köpeskilling erlägges. Ett totalt genomsnittsantal
är 200 till ett sammanlagt belopp av 600 000 kronor.

5. A. Under år 1961 har realsäkerheterna (aktier, obligationer m. m.)
inventerats tre gånger. Inventeringarna har omfattat samtliga värdehandlingar.
De av virkesköpare, arrendatorer m. fl. lämnade borgensförbindelserna
samt inteckningshandlingarna beträffande försålda kronoegendomar
har inventerats stickprovsvis en gång under år 1961.

B. Värdepappersinventeringar på distriktskontor utföres i samband med
kassainventeringarna. Samtliga borgensförbindelser avseende virkesinköp

o. dyl. granskas. Beträffande inteckningar som säkerhet för bostadslån åt
arbetare görs inventeringen stickprovsvis.

6. A. Vid stickprovsinventeringarna har stickproven utvalts enligt statistiska
metoder.

I. Borgensförbindelser avseende köpeskillingar för virkesköp:

Härvid har använts en provtagningstabell, som givit en stickprovsstorlek
av 184 av vid inventeringstillfället föreliggande 1 706 borgensförbindelser.
Av vissa skäl har beslutats att 200 skulle granskas, vilket inneburit var
8%:e. Det praktiska urvalsförfarandet har gjorts på så sätt, att först utvalts
slumpvis (med tärning) en av de första åtta borgensförbindelserna
enligt den värdeliggare där dessa var förtecknade, varefter med utgångspunkt
häri växelvis utvalts var 8:e respektive var 9:e enligt liggaren. Med
ledning av resultatet av inventeringen, vid vilken icke påträffades några
fel, har med den använda metodiken en närmare preciserad bedömning av
totalmaterialet kunnat göras.

II. Borgensförbindelser avseende arrenden:

Den använda provtagningstabellen har här givit en stickprovsstorlek av
187 av vid inventeringstillfället föreliggande 2 421 borgensförbindelser.
Först har utvalts slumpvis en av de första 13 borgensförbindelserna enligt
den liggare där dessa var förtecknade, varefter var 13:e enligt liggaren
granskats.

III. Inteckningar:

Härvid har tillämpats en annan provtagningstabell, som givit en stickprovsstorlek
av 100 av totalt 610 inteckningar. Slumpvis har utvalts en av
de första sex inteckningarna enligt den liggare där dessa var förtecknade,
varefter var 6:e enligt liggaren uttagits för granskning.

B. Stickprovets storlek och urvalet av handlingarna för stickprovet bestämmes
från fall till fall. Urvalet sker slumpvis (tärning användes).

7. A. Beslut fattas av byrådirektören på revisionskontoret.

B. Den tjänsteman som leder inventeringen.

250

Medicinalstyrelsen

1. A. Under medicinalstyrelsens tillsyn och ''kontroll står styrelsens egen
kassa.

B. Hit hör vidare 29 kassor för statsmedel och 75 kassor för patienternas
privata medel vid statens mentalsjukhus, fördelade över hela landet, samt
vid Vilhelmsro sjukhus och Kronprinsessan Victorias kustsanatorium.

Även de följande svaren redovisas i två avdelningar, A. och B., i enlighet
med ovanstående.

2. A. Någon inventering av styrelsens kassa synes icke ha företagits under
budgetåret 1961/62.

B. Inventering har gjorts vid elva sjukhus. Dessutom åligger det sjuikhusintendenten
vid vederbörande sjukhus och en av direktionen utsedd
kassakontrollant att var för sig inventera kassor med statsmedel en gång
per månad och sjukhusintendenten att inventera kassor med patienternas
privata medel en gång per kvartal.

3. A. Se under 2. A.

B. I tillämpliga delar följes de principer som fastställts i instruktionen
för kontrollanten av hospitalens ekonomiska förvaltning (SFS 1908: 144).
På grund av otillräcklig personaltillgång har inventering icke företagits så
ofta som angives i instruktionen. Beslut om inventeringsobjekt fattas av
överdirektören.

4. A. Sammanlagt omkring 750 värdehandlingar till ett värde av cirka
57 milj. kronor, fördelade på omkring 50 reverser och aktier till ett värde
av cirka 10 milj. kronor samt omkring 700 obligationer till ett värde av
cirka 47 milj. kronor.

B. Omkring 1 200 aktier och obligationer till ett sammanlagt värde av
cirka 3/4 milj. kronor.

5. A. På grund av särskilda bestämmelser har inventering gjorts en gång
under budgetåret 1961/62 av särskilt utsedda revisorer utanför medicinalstyrelsen.
Per den sista juni 1962 har inom styrelsen utsedd tjänsteman
dessutom verkställt fullständig inventering.

B. Värdepappersinventeringar har gjorts vid de under punlkt 2 ovan redovisade
sjukhusen.

6. —7. Vid inventeringar tillämpas ej stickprovskontroll.

Bostadsstyrelsen

3. Efter överläggningar med riksrevisionsverket har bostadsstyrelsen beslutat
att genom sin ombudsmannasektion tills vidare söka verkställa inventering
av samtliga lånesäkerheter hos om möjligt sex länsbostadsnämnder
per budgetår.

Urvalet av nämnder såsom objekt för inventeringarna bestämmes av styrelsen.
Hittills har de nämnder inventerats, vilka längst tillbaka i tiden varit
föremål för tillsyn.

251

4. Inventeringarna omfattar samtliga lånesäkerheter i form av inteckningar
eller borgen. Antalet låneärenden har hittills varierat mellan 5 000
och 14 000 per länsbostadsnämnd med säkerheter till ett värde av i runt tal
200—400 milj. kronor per nämnd.

5. Under budgetåret 1961/62 har inventeringar av hela säikerhetsinnehavet
företagits hos länsbostadsnämnderna i Örebro, Västerås, Härnösand
och Skara.

6. I samband med exekutiva auktioner i residensstäder har en slumpvis
anordnad stickprovskontroll förekommit närmast i syfte att pröva nämndernas
sätt att granska låne- och säkerhetshandlingar före utbetalning av
statligt lån. För ifrågavarande kontroll har särskilda principer icke tillämpats
beträffande stickprovens storlek och urvalet av handlingar.

7. Se punkt 6.

Revisorernas uttalande. I anslutning till den under föregående paragraf
av årets berättelse redovisade undersökningen rörande stickprovsmetoder
vid den statliga revisionsverksamheten har revisorerna företagit en utredning
om det viktiga komplement till den räkenskapsmässiga granskningen
som inventeringar av kassor och värdehandlingar utgör. Uppmärksamhet
har därvid särskilt ägnats de principer och metoder som kommit till användning
i inventeringsverksamheten. Utredningen har omfattat riksrevisionsverket
samt specialrevisionerna vid försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
generaltullstyrelsen, domänstyrelsen och medicinalstyrelsen. Bostadsstyrelsens
värdepapperskontroll har också ingått i undersökningen.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen står under de angivna
myndigheternas kontroll ett myciket stort antal kassor av skiftande
storlek, vilka är spridda över hela landet. De värdehandlingar i form av
aktier, obligationer, garanti- och borgensförbindelser, inteckningar, reverser
m. in., som förvaras antingen centralt hos vederbörande myndighet eller
hos regionala eller lokala organ, representerar ett sammanlagt värde av
miljardbelopps storlek. Det är självfallet därför av stor betydelse, att kontrollen
av dessa värdehandlingar är effektiv och att den handhas på ett
rationellt sätt.

Beträffande den interna kontrollen på förevarande område finnes för
verk och inrättningar, vilkas räkenskaper för granskning skall överlämnas
till riksrevisionsverket, bestämmelser utfärdade i en ännu gällande kungörelse
av den 15 december 1905 (nr 76) med vissa ändringar enligt en
kungörelse av den 23 maj 1924 (nr 133). Enligt dessa bestämmelser skall
genom vederbörande myndighets försorg företagas inventering »å sista söckendagen
af räkenskapsåret, efter det in- och utbetalningarna för dagen
upphört, eller, där hinder härför möter, å det nästföljande årets första söckendag,
förrän in- och utbetalningarna för samma dag taga sin början».

252

Om den här föreskrivna årsinventeringen stadgas vidare, att därvid skall
uppräknas den kontanta behållningen samt angivas det belopp som »må
vara å upp- och afskrivnings- eller giro- eller annan löpande räkning i
bankinrättning innestående». Dessutom skall genomgås samtliga värde- och
säkerhetshandlingar. Instrument över inventeringen jämte bl. a. förteckning
över värde- och säikerhetshandlingarna skall bifogas räkenskapen.

På av revisorerna gjord förfrågan har riksrevisionsverket uppgivit, att
varje år fullständig kontroll utföres av att ovannämnda föreskrifter iakttages.
I detta sammanhang må framhållas att från effektivitetssynpunlkt
värdet av de i kungörelsen föreskrivna, till tidpunkten förutbestämda kontrollåtgärderna
enligt revisorernas mening starkt kan ifrågasättas.

För de regionala och lokala myndigheter som är underkastade specialrevisionernas
granskning synes vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter
regelmässigt ha utfärdat föreskrifter om sättet för den interna inventeringsskyldighetens
fullgörande.

Den externa kontrollen på hithörande område, d. v. s. de inventeringar
som revisionsorganen själva utför vid dem i granskningshänseende underställda
myndigheter, har däremot icke, frånsett vissa allmänna stadganden
i instruktionerna för riksrevisionsverket och försvarets civilförvaltning,
närmare reglerats genom i författningsväg eller annorledes givna bestämmelser.
Ett betydande utrymme är alltså här lämnat åt myndigheternas
egen prövning.

Av de uppgifter revisorerna inhämtat framgår att beträffande inventeringar
av kassor en tämligen skiftande praxis råder myndigheterna emellan.
Riksrevisionsverket tillämpar t. ex. den principen, att hos de organ som
i kontrollavseende lyder under ämbetsverket inventering skall vara genomförd
under en tidrymd av 5 å 6 år. Det förtjänar här framhållas att en så
lång »omloppstid» mellan inventeringstillfällena icke synes förekomma hos
någon av de övriga tillfrågade myndigheterna. Försvarets civilförvaltning
verkställer kassainventeringar i en förhållandevis något större omfattning,
medan generaltullstyrelsen strävar efter att hålla ett tidsintervall på 2—3
år mellan inventeringarna. Järnvägsstyrelsen och telestyrelsen slutligen söker
tillämpa den ordningen, att samtliga redogörares räkenskaper skall inventeras
minst en gång per år.

Vad sedan angår inventeringen av värdehandlingar Ikommer även på
detta område olika metoder till användning. Riksrevisionsverket och försvarets
civilförvaltning brukar i allmänhet företaga sådana inventeringar
endast i samband med kassainventeringar, medan vissa andra myndigheter
ofta företar separata värdehandlingsinventeringar. Kontrollen innefattar i
regel en fullständig genomgång av befintliga värdehandlingar. Vissa myndigheter
tillämpar dock stickprovsmetoder. Riksrevisionsverket låter härvid
stickprovets storlek bestämmas med hänsyn till det totala antalet handlingar;
i allmänhet eftersträvar verket att stickproven skall omfatta minst

253

10 procent. Urvalet göres efter förhållandena från fall till fall. I mindre
utsträckning kommer stickprovsförfarande till användning även inom järnvägsstyrelsen,
huvudsakligen i fråga om stationernas och resebyråernas
lager av biljetter, varvid biljettslagen utväljes dels slumpmässigt och dels
värdemässigt. Inom vattenfallsstyrelsen tillämpas stickprovskontroll endast
beträffande aktier. Anledningen till att stickprov här ansetts till fyllest är
att styrelsen antingen ensam eller tillsammans med ett fåtal enskilda är
innehavare av ifrågakommande aktier. Stickprovsförfarande förekommer
jämväl vid bostadsstyrelsens inventeringar av låne- och säkerhetshandlingar
hos länsbostadsnämnderna. Stickproven har hittills tagits slumpvis,
och några särskilda principer har icke tillämpats beträffande stickprovens
storlek och urvalet av handlingar. Ett enligt revisorernas mening intressant
förfaringssätt har nyligen börjat praktiseras inom domänstyrelsen, hos
vilken vetenskapliga statistiska sticikprovsmetoder kommit till användning
vid inventering av vissa borgensförbindelser och inteckningshandlingar. Ämbetsverkets
erfarenheter av den nya metodiken har enligt vad revisorerna
inhämtat varit goda.

Såsom inledningsvis nämnts regleras den interna kontrollen i avseende
å kassa- och värdepappersinventeringar av en nu nära 60 år gammal författning,
vars föreskrifter — tillkomna under helt andra förhållanden än
de nu rådande — enligt revisorernas mening icke till vare sig form eller
innehåll är av sådan beskaffenhet, att de kan anses svara mot de ikrav som
i olika avseenden måste uppställas i fråga om modern redovisnings- och
kontrollteknik. Vad den externa kontrollen på förevarande område beträffar
finns i stort sett över huvud taget icke några reglerande författningsbestämmelser.

Det torde bl. a. vara nu angivna förhållanden som lett till att i fråga om
inventeringsverksamheten olikartade metoder kommer till användning, varvid
frånvaron av varje systematik i planläggningen av verksamheten i
många fall är påfallande. Redan här berörda omständigheter utgör enligt
revisorernas mening tillräcklig anledning till att en översyn av hela verksamhetsområdet
bör komma till stånd. Därjämte må emellertid beaktas att
på senare tid i alltmer vidgad omfattning nya, vetenskapligt utarbetade och
på objektiv grund baserade statistiska stickprovsmetoder kommit att användas
såväl i vårt land som i utlandet då det gäller revision över huvud
taget. Metoderna — som syftar till att öka effektiviteten, tillförlitligheten
och precisionen i granskningsarbetet — har, såsom förut nämnts, ingående
beskrivits i ett annat avsnitt av föreliggande berättelse.

Såvitt revisorerna kan bedöma lämpar sig de statistiska stiekprovsmetoderna
väl även för den verksamhet som sammanhänger med inventering av
kassor och värdehandlingar. Erinras må för övrigt att metoderna redan i
viss utsträckning tillämpas inom domänstyrelsen. Likaledes användes den
nya metodiken i Stockholms stads förvaltning. Revisorerna anser det sanno -

254

likt att, om de här berörda metoderna mera allmänt kom i bruk inom den
statliga inventeringsverksamheten, avsevärda fördelar skulle ikunna vinnas
bl. a. i fråga om säkerheten i kontrollen. Dessutom torde en tillämpning av
de nya metoderna antingen möjliggöra en icke obetydlig minskning av den
med hithörande arbetsuppgifter för närvarande sysselsatta personalen eller
vid oförändrad personaluppsättning en effektivisering av inventeringsverksamheten.

Revisorerna anser mot bakgrunden av det anförda, att en utredning snarast
bör Ikomma till stånd i av revisorerna här berörda avseenden. Enligt
revisorernas mening bör en sådan utredning lämpligen göras i anslutning
till den av revisorerna förordade utredningen om den statliga kamerala
revisionsverksamheten.

Herrar Göran Petterson och Gust. Elofsson har icke deltagit i behandlingen
av förevarande ärende.

255

§ 28

Statsmyndigheternas bokföring

Vissa för statsmyndigheternas bokföring generellt gällande bestämmelser
finns som särskilda kungörelser meddelade i svensk författningssamling.
Som exempel på föreskrifter av denna art kan åberopas kungörelsen
1954: 831 angående bestridande av kostnader för avlöning enligt statens
allmänna avlöningsreglemente m. m. åt civil personal, kungörelsen 1954:832
med motsvarande bestämmelser beträffande militär och civilmilitär personal,
kungörelsen 1941: 535 med vissa föreskrifter angående bokföring och
redovisning av utgifter från omkostnadsanslag för statliga verk och myndigheter
m. m. samt kungörelsen 1940:695 med vissa bestämmelser angående
bokföring av utgifter å riksstatsanslag. I olika kungörelser har också
vissa myndigheter meddelats dragningsrätt å statsverkets checkräkning i
riksbanken, varjämte i särskilda kungl. brev utfärdats närmare bestämmelser
om hur myndigheternas kassarörelse och bokföring skall vara ordnad.
Föreskrifterna om bokföringen har härvid ofta givits den formen, att det
angivits vilka räkenskapshandlingar som myndigheten skall föra och att
detta skall ske i enlighet med formulär isom fastställes av nuvarande riksrevisionsverket
(RRV).

I sist berörda hänseende föreskrives i 14 § riksrevisionsverkets instruktion
(SFS 1961: 352) bl. a. följande.

Riksrevisionsverket skall tillse, att statens räkenskapsväsen fungerar
ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtagas inom detsamma.
I detta syfte äger riksrevisionsverket meddela föreskrifter om sättet för
räkenskapsposternas behöriga bokföring och verificering samt i samråd med
vederbörande myndighet fastställa formulär för dess räkenskaper och övriga
redovisningshandlingar.

Till bokföringsföreskrifterna torde också kunna räknas i särskilda kungl.
brev, s. k. regleringsbrev, lämnade föreskrifter om dispositionen av till myndigheternas
förfogande ställda anslag. Regleringsbreven är icke minst genom
de däri fastställda staterna för avlönings- och omkostnadsanslag samt
eventuella underuppdelningar för andra anslag av grundläggande betydelse
för myndigheternas kontosystem (littereringstabeller och liknande). Till de
viktigare föreskrifterna för bokföringen vid statsmyndigheterna hör vidare
de föreskrifter som centralmyndighet i allmänhet utfärdat för underlydande
regionala eller lokala myndigheter.

En redogörelse för bestämmelser och praxis rörande statens budget avgavs
år 1952 av 1948 års budgetutredning (SOU 1952: 45). Redogörelsen,

256

till vilken här torde få hänvisas, behandlar även de för statsmyndigheternas
bokföring och riksbokföringen ledande principerna.

Revisorerna har funnit angeläget att närmare undersöka hur bokföringen
numera är ordnad hos olika statsmyndigheter och har därför utsänt en förfrågan
härom till 94 myndigheter, av vilka flertalet har dragningsrätt å
statsverkets checkräkning. För att underlätta myndigheternas arbete och
även för att resultaten av undersökningen skulle bli jämförbara olika myndigheter
emellan, skulle svaren uppställas i enlighet med ett särskilt formulär,
vilket bifogades. Formuläret innefattade frågor framför allt om hur
ikassabokföringen är ordnad men efterlyste även svar på frågan om särskild
kostnads- eller kalkylationsbokföring förekommer. För den händelse svaret
på den sistnämnda frågan var jakande begärdes tillika en beskrivning, av
vilken skulle framgå syftet med kostnadsbokföringen och vilket system som
användes för denna. Frågorna beträffande kassabokföringen var uppställda
med hänsyn till förekomsten av tre huvudtyper av bokföringssystem, nämligen
— såsom de i frågeformuläret benämndes — »enbart manuell bokföring»,
»delvis mekaniserat bokföringssystem» och »maskinell bokföring».
För de två förstnämnda slagen av bokföringssystem förekom följande huvudfråga: 1.

Vilka grundnoteringsböcker användes?

a) Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan.
(Två räkenskapshandlingar.)

b) Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok
och utgiftsbok, d. v. s. journalisering av inkomster resp. av utgifter
sker i en räkenskapshandling för sig, medan sammanförandet
av inkomster och utgifter å konton äger rum i ett senare moment
och i annan redovisningshandling. (Fyra räkenskapshandlingar.
)

c) Annat bokföringssätt. (Beskriv detta i korthet, ev. å särskild bilaga.
)

Vidare begärdes i fråga om de två förstnämnda kategorierna av bokföringssystem
upplysning om på vilka blanketter bokföringen ägde rum och
om särskilda föreskrifter för boikföringen utfärdats internt inom myndigheten.
För kategorien »delvis mekaniserat bokföringssystem» tillkom härutöver
en fråga om vilka hjälpmedel som användes för bokföringen.

Vad angår den tredje huvudkategorien av bokföringssystem, d. v. s. den
maskinella bokföringen, önskades i frågeformuläret en beskrivning av hur
bokföringssystemet i princip var ordnat. Upplysningar inhämtades vidare
om vilka blanketter som användes för bokföringen, huruvida för bokföringen
utfärdats interna föreskrifter samt beträffande vissa data om använda
bokföringsmaskiner. Ingående frågor ställdes även om de olika ar -

257

betsuppgifter som utfördes med tillhjälp av bokföringsmaskin samt om de
arbetsuppgifter som härvid utfördes samtidigt. Slutligen framställdes en
fråga om hur många timmar i genomsnitt per vecka som bokföringsmaskin
utnyttjades.

Svaren på de sålunda framställda frågorna framgår i starkt koncentrerad
form av efterföljande sammanställning.

Justitiekansler sämbetet

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Riksåklagarämbetet

Inkomst journal och inkomstbak föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Nedre justitierevisionen

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV :s blanketter
R 55 och 56 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Svea hovrätt

Inkomstbok och inkomstjournal föres med genomskrift i ett arbetsmoment,
medan utgiftsjournal, utgiftsbok och anordning föres i ett annat.
Kontekplatta begagnas för genomskriften. Särskilt tryckta blanketter användes.
Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Göta hovrätt

Inkomstjournal och inkomstbak föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. Genomskriftsplatta
begagnas. RRV:s blanketter R 57 och 58 användes. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Inkomst- och utgiftsbok föres med samtidig genomskrift (kontekplatta)
av inkomst- och utgiftsjournal å RRV:s blanketter R 57 och 58. Kostnadsbokföring
torde icke förekomma.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Hovrätten för Västra Sverige

Inkomster och utgifter bokföres med genomskriftsförfarande för inkomstjournal
och inkomstbok samt för utgiftsjournal och utgiftsbok. Genom 17.

Rev. berättelse ang. statsverket är 1902 I.

258

skriftsplatta begagnas. RRV:s blanketter R 57 och R 58 användes. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Hovrätten för Nedre Norrland

Inkomst- och utgiftsbok föres med samtidig genomskrift av inkomst- och
utgiftsjournal (kontekplatta) å RRV:s blanketter R 57 och 58. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Hovrätten för övre Norrland

Inkomster och utgifter bokföres medelst genomskrift (kontekplatta) i
inkomstjournal och inkomstbok resp. i utgiftsjournal och utgiftsbok. RRV:s
blanketter R 57 och 58 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.
Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Fångvårdsstyrelsen

I januari 1963 beräknas omläggning företagas från manuell bokföring
till maskinell bokföring. Det system som därvid skall tillämpas kännetecknas
av maskinell genomskrift av kontokort och journal, varvid inkomster
och utgifter föres på samma kontokort och samma journal. Särskilt tryckta
blanketter skall användas. Postgirokort och -lista kan utskrivas samtidigt.
Kostnadsbokföring främst med sikte på petitaarbetet förekommer. Vid fångvårdsanstalterna
(centralanstalterna) förefinnes redan nu maskinell bokföring.

Maskinell bokföring.

Försvarets civilförvaltning

Inkomst- och utgiftsjournal föres manuellt å RRV:s blanketter R 34 och
35. Hålkortsstansning utföres och bearbetning göres i datamaskin, varvid
erhålles kassajournal, titelfördelningslista och belastningstabell. Postgirokort
och -lista skrives i samma arbetsoperation med räknande skrivmaskiner.
Kostnadsbokföring torde icke finnas. Bokföringen av inkomster och utgifter
för flertalet av de centrala och för samtliga regionala och lokala militära
myndigheter verkställes i civilförvaltningens datamaskinanläggning. Detaljerade
föreskrifter för kassaväsendet vid försvarets kassor har utfärdats.
Maskinell bokföring.

Fortifikationsförvaltningen

Grundnoteringar utföres maskinellt i journaler samt inkomst- och utgiftsböcker.
I kombination med bokföringen föres en betalnings- och dispositionsjournal,
vilken utskrives samtidigt med kontokorten. All notering
göres å särskilt tryckta blanketter. Postgirokort och -lista utskrives maskinellt
i genomskrift. Kostnadsbokföring är inbyggd i den vanliga bokföningen.

Maskinell bokföring.

Armétygförvaltningen

Stansning av hålkort göres på armétygförvaltningens ekonomisektion.
För kassabokföringen erforderliga kort tillställes försvarets civilförvaltning

259

två gånger i månaden. Med datamaskin framställer försvarets civilförvaltning
kassajournal, titelfördelningslista samt bilagor till kassarapporter. Anordningslista
och postgirolista utskrives (å IBM tabulator 407) i ett moment
samt giro- och utbetalningskort i ett annat. Kostnadsbokföring förekommer
ej vid armétygförvaltningen men däremot vid underlydande förvaltningar
(tygverkstäder, ammunitionssammansättningsverkstäder).

Maskinell bokföring.

Arméintendenturförvaltningen

Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok
och utgiftsbok, d. v. s. journalisering av inkomster resp. av utgifter sker i
en räkenskapshandling för sig, medan sammanförandet av inkomster och
utgifter å konton äger rum i ett senare moment och i annan redovisningshandling.
RRV:s blanketter R 34 och 35 (för inkomst- och utgiftsjournal)
användes. Bokföringshandlingarna överlämnas sedan periodiskt till försvarets
civilförvaltning för systematisk databehandling, varvid erhålles kassajournal,
titelfördelningslistor, belastningstabell m. m. Postgirokort och
-lista utskrives med genomskrift å maskin. Särskild kostnadsbokföring torde
icke förekomma.

Maskinell bokföring.

Marinförvaltningen

Kassabokföring sker manuellt i inkomstjournal och utgiftsjournal å
RRV:s blanketter R 34 och 35. För leverantörslikvider över postgiro finns
ett särskilt maskinellt system. Synkronisering sker med försvarets civilförvaltnings
datamaskinsbehandling av räkenskapsmaterialet. Kostnadsbokföring
förekommer för att följa verkstädernas driftsekonomi, debitering av
utförda arbeten m. m. Postgirokort och -lista skrives med maskinellt IBMsystem.

Maskinell bokföring.

Flygförvaltningen

Inkomst- och utgiftsjournal föres manuellt å RRV :s blanketter R 34 och
35. Materialet överföres sedan på hålkort och behandlas i försvarets civilförvaltnings
datamaskinanläggning, varigenom erhålles kassajournal, titelfördelningslista
och belastningstabell. Postgiro skrives med Cardatypemaskin.
Kostnadsbokföring finns i syfte främst att kalkylera olika anskaffningar.

Maskinell bokföring.

Försvarets radioanstalt

Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok
och utgiftsbok, d. v. s. journalisering av inkomster resp. av utgifter sker i
en räkenskapshandling för sig, medan sammanförandet av inkomster och
utgifter å konton äger rum i ett senare moment och i annan redovisningshandling.
Genomskriftsmetod (Taylorix) synes användas. RRV:s blanketter
R 37, 38, 39 b och 41 b utnyttjas. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Försvarets forskningsanstalt

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blan -

260

ketter R 55 och 56 användes. Kostnadsbokföring finnes och avser fördelning
av kostnaderna på olika avdelningar och uppdrag; bokföringen skötes av
statistiska centralbyråns hålkortsdetalj.

Manuell bokföring.

Försvarets fabriksstyrelse

Inkomster och utgifter bokföres maskinellt i genomskrift i en huvudboksjournal
och på kontokort, varvid för ändamålet särskilt tryckta blanketter
användes. Postgirokort och -lista utskrives i samma arbetsoperation å maskin.
Kostnadsbokföring finnes vid underlydande fabriker och tvätterier.
Viss kontroll och analys utföres centralt. Detaljerade bokföringsföreskrifter
för underlydande förvaltningar finnes.

Maskinell bokföring.

Socialstyrelsen

Grundnoteringsböcker föres å RRV:s blanketter R 57 och 58. Inkomstbok
och utgiftsbok föres därvid å samma blankett liksom inkomstjournal
och utgiftsjournal. Genomskrift (kontekplatta) användes med två räkenskapshandlingar
förda i ett moment. Kostnadsbokföring förekommer ej.
Detaljerade bokföringsföreskrifter för underlydande förvaltningar finns
utfärdade.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

A rbe tsmarknadsstyrelsen

Inkomster och utgifter bokföres i journaler och böcker maskinellt. Särskilt
tryckta blanketter användes. Avräkningsbokföring för förskott, fordringar
och diverse medel siker maskinellt. Postgirokort och -lista utföres
maskinellt med genomskrift. Avlöningslistor skrives maskinellt. Kostnadsbokföring
beträffande statliga och statskommunala beredskapsarbeten föres
manuellt å lösbladssystem för bevakning av fastställda bidragsramar och
intressentbidrag. Detaljerade bokföringsföreskrifter för underlydande förvaltningar
finns utfärdade.

Maskinell bokföring.

Bostadsstyrelsen

Inkomster och utgifter bokföres med genomskrift på bokföringsmaskin i
bok och journal med inkomster i ett moment och utgifter i ett annat. RRV:s
blanketter R 147, 148, 149 och 150 användes. Postgirokort och -lista
skrives på maskin med genomskrift. Reskontrabokföring beträffande förfallna
räntor och amorteringar å lån äger rum på maskin. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Försäkringsrådet

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt Ikolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Konstnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

261

Riksförsäkringsverket

Gemensam inkomst- och utgiftsjournal föres samtidigt med gemensam
inkomst- och utgiftsbok medelst genomskrift (kontdkplatta) å RRV :s
blanketter R 57 och 58. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

A rbetarskyddsstyrelsen

Inkomster och utgifter föres med genomskrift (kontek), så att inkomstjournal
och inkomstbok utskrives samtidigt liksom utgiftsjournal och utgiftsbok.
RRV :s blanketter R 57 och 58 användes. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Kontokort (inkomst- och utgiftsbok) och journaler föres å maskin med
genomskrift i en arbetsoperation för inkomster och en för utgifter. Särskilt
tryckta blanketter användes. Postgirolkort och -lista utskrives i samma arbetsoperation.
Kostnadsbokföring saknas centralt vid styrelsen men förekommer
vid vägförvaltningarna beträffande kostnaderna för vägbyggnadsföretag
och vägunderhåll. Detaljerade bokföringsföreskrifter för underlydande
förvaltningar finns utfärdade.

Maskinell bokföring.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

Bokföring av inkomster och utgifter sker med bokföringsmaskin, varvid
noteringar göres samtidigt i bok och journal, d. v. s. journalen tillkommer
som en kopia av noteringarna på inkomst- och utgiftsbokskorten. RRV:s
blanketter 161, 162, 163 och 164 jämte särskilt tryckta blanketter för boken
användes. Postgirokort och -lista utskrives på maskin med genomskrift.
Statistik och tablåer göres upp över vissa grenar av institutets verksamhet,
bl. a. uppdragsverksamheten.

Maskinell bokföring.

Byggnadsstyrelsen

Inkomster och utgifter bokföres per maskin med genomskrift och på särskilda
för ändamålet tryckta blanketter för journal och bok. Postgirokort
och -lista skrives på maskin med genomskrift. Maskinell kostnadsbokföring
förekommer för att jämföra kostnadernas utveckling mot förkalkyler
och kostnadsberäkningar för olika byggnadsföretag. Styrelsens bokföringssystem
är f. n. under utredning.

Maskinell bokföring.

Statens väginstitut

Inkomstjournal och inkomstbak föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 106 och 107 användes. Kostnadsbokföring förekommer för debitering
av forsknings- och undersökningsuppdrag.

Manuell bokföring.

262

Generalpoststyrelsen

In- och utbetalningsverifikationerna bokföres i debet- respektive kreditjournaler,
vilka utskrives i vardera fyra ex., varav två ex. är perforerade.
Ett av de perforerade exemplaren klippes i remsor, vilka uppklistras på
titelblad. Titelbladen nedsummeras tiodags- och månadsvis, varvid särskilda
sammandrag användes för debet och kredit. Sammandragen verkställes
med en räknemaskin med skyttelvagn. Det nu angivna systemet användes
vid postverkets huvudkassa. Central bokföring förekommer även vid industrikassan.
Samtliga blanketter är särskilt tryckta för ändamålet. Särskild
ikostnadsbokföring förekommer ej. Detaljerade bokföringsföreskrifter
för underlydande förvaltningar finns utfärdade.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Telestyrelsen

In- och utbetalningar bokföres för hand i en dagbok med specialer för
riksbankskonto och samtliga huvudkassans postgirokonton, för bankkonton
(utom riksbankskonto) samt för den kontanta kassan. Jämsides härmed
förekommer maskinbokföring av utgifter och inkomster på kontokort
varvid särskilt tryckta blanketter användes. Postgirokort och -lista utskrives
på skrivmaskin med räkneverk. Listan utföres i genomskrift. Kostnadsbokföring
utföres vid sidan av kassabokföringen och avser fördelning av
kostnaderna på rörelsegrenar. Detaljerade bokföringsföreskrifter för underlydande
förvaltningar finns utfärdade.

Blandad manuell och maskinell bokföring.

Järnvägsstyrelsen

Bokföringssystemet bygger på elektronisk databehandling av räkenskapsmaterialet.
Bokföringsmaskiner användes för viss specialredovisning. Manuell
bokföring förekommer också för en del uppgifter. Särskilt tryckta
redovisningsblaniketter användes. Detaljerade bokföringsföreskrifter för
underlydande förvaltningar finns utfärdade. Bokföringssystemet är-speciellt
men bör i huvudsak karakteriseras som

maskinell bokföring.

Vattenfallsstyrelsen

Dagens inbetalningar och utbetalningar bokföres i vardera en post i kassajournalen.
Verifikationsmaterialet (såväl kassa- som memorialverifikationer)
stansas, och en specifikation framställes på hålkortsmaskin. Hålkortsmaterialet
sorteras på redovisningsenhet (bokföringen Sköts centralt
för hela verket) och konto. Kontosammandragens uppgifter sammanställes
manuellt till ett dagbokssammandrag, vilket utgör underlaget för framställning
av månadsbokslut och rapporter till RRV. Särskilt tryckta blanketter
användes. Postgirokort och -lista utskrives på maskin i en operation.
Kostnadsbokföringen är inlagd i hålkortsoperationerna. Detaljerade bokföringsföreskrifter
för underlydande förvaltningar finns utfärdade.

Maskinell bokföring.

Luf tf artsstyrelsen

Anordningslista och utgifts- resp. inkomstjournal bokföres i vänstra delen
av en maskin, medan utgifts- resp. inkomstkort bokföres i samma ar -

263

betsoperation i högra delen av maskinen. Särskilt tryckta blanketter användes.
Postgirokort och -lista utskrives per maskin med genomskrift.
Kostnadsbakföring saknas enligt den lämnade uppgiften.

Maskinell bokföring.

Kammarkollegiet

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. Genomskriftsskiva
är angiven som hjälpmedel. RRV:s blanketter R 55 och 56 användes.
Kostnadsbakföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Kammarrätten

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Utredning om bokföringens ordnande pågår.
Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Statistiska centralbyrån

Inkomster och utgifter bokföres maskinellt, så att inkomstbok och inkomstjournal
erhålles samtidigt medelst genomskrift och likaledes utgiftsjournal
och utgiftsbok. Särskilt tryckta blanketter användes. Postgirokort
och -lista utskrives samtidigt på maskin. Kostnadsbokföring förekommer.
Maskinell bokföring.

Generaltullstyrelsen

På grund av att tullverkets verksamhet finansieras med uppbördsmedel
är bokföringen speciellt utformad. Debitering noteras i en debiteringsjournal,
varjämte för redovisningen av influten uppbörd föres kassakvittojournal''
och kassajournal. Varje lokal tullmyndighet redovisar månadsvis till
generaltullstyrelsen debiterade medel, eljest omhänderhavda medel och
gjorda utbetalningar. I månadsredovisningen specificeras också belastningen
på olika anslagsposter. Särskilt tryckta grundnoteringsblanketter
användes. Kostnadsbokföring förekommer ej. Detaljerade bokföringsföresikrifter
för underlydande förvaltningar finns utfärdade.

Manuell bokföring.

Kontrollstyrelsen

Inkomster och utgifter bokföres manuellt i en kolumnjournal med -bok,
en för inkomster och en för utgifter. RRV:s blanketter R 59 a och b samt
60 a och b användes. Special för uppbörd föres per maskin och samtidigt
reskontrakort. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Mynt- och justeringsverket

Inkomstjournal och inkomstbok samt utgiftsjournal och utgiftsbok föres
samtidigt på en Taylorix skrivmaskin å RRV:s blanketter R 37, 38, 39, 40,
41 och 42. Kostnadsbokföring förekommer ej enligt den lämnade uppgiften.
Delvis mekaniserat bokföringssystem.

264

Bankinspektionen

Inkomstjournal och utgiftsjournal samt inkomstbok och utgiftstak föres
var för sig enligt kolumnsystem å RRV:s blanJketter R 102 a och b samt
103 a och b. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Statens biografbyrå

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Särskild rapport föres över inflytande
granskningsavgifter. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Riksarkivet

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Kungl. biblioteket

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. Som blankettnummer
uppges statens reproduktionsanstalts beteckningar 231859 och
180155. Kostnadsbokföring torde icke förekomma.

Manuell bokföring.

Nationalmuseum

Inkomst journal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 71 a och b samt 72 a och b användes. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Manuell bokföring.

Skolöverstyrelsen

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 37, 38, 39 a och 41 b användes. Som hjälpmedel begagnas Taylorix
*bo kf öringsma skin». Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

överstyrelsen för yrkesutbildning

Inkomster och utgifter bokföres medelst genomskrift (kontekplatta) i
journal och bok. RRV :s blanketter R 57 och 58 användes. Postgirokort
och -lista utskrives på maskin med genomskrift. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Blindinstitutet Tomteboda

Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok
och utgiftsbok, d. v. s. journalisering av inkomster resp. av utgifter sker

265

i en räkenskapshandling för sig, medan sammanförandet av inkomster och
utgifter å konton äger rum i ett senare moment och i annan redovisningshandling.
RRV:s blanketter L 1, 2 och 3 användes. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Manuell bokföring.

Uppsala universitet

Inkomster och utgifter bokföres maskinellt å journalblad med genomskrift
å kontokort. Särskilt tryckta blanketter användes. Postgirokort och
-lista utskrives samtidigt med genomskrift, och summering av posterna görs
automatiskt. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Lunds universitet

Jöurnal och bok föres å särskilt tryckta blanketter med genomskrift å
maskin. Postgirokort och -lista skrives med genomskrift å maskin. Särskild
kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Göteborgs universitet

Journal föres manuellt för sig å RRV:s blankett R 57, medan inkomstoch
utgiftsbok föres å kort (i en räkenskapshandling) med kolumner för
inkomster och utgifter och med användande av bokföringsmaskin. Inkomstoch
utgiftsboken utgör samtidigt genom sina specialkolumner dispositionsbokföring
(med kostnaderna fördelade per institution). Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Stockholms universitet

Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok
och utgiftsbok, d. v. s. journalisering av inkomster resp. av utgifter sker i
en räkenskapshandling för sig, medan sammanförandet av inkomster och
utgifter å konton äger rum i ett senare moment och i annan redovisningshandling.
Som blanketter användes RRV:s R 37 (inkomstjournal), 38 (utgiftsjournal),
39 a och 40 (inkomstbok) samt 41 a och 42 (utgiftsbok). Som
hjälpmedel begagnas Taylorix skrivmaskin med specialvals. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Karolinska institutet

Inkomstjournal och utgiftsjournal föres för sig liksom inkomstbok och
och utgiftsbok, varvid begagnas en specialskrivmaskin av typ Taylorix.
RRV:s blanketter R 37, 38, 39 och 41 användes. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Tandläkarhögskolan i Stockholm

Inkomster och utgifter bokföres på särskilt tryckta blanketter och med
genomskrift av journal och bok på så sätt, att inkomstjournal och utgiftsjournal
föres var för sig liksom inkomstbok och utgiftsbok. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Manuell bokföring.

266

Tandläkarhögskolan i Malmö

Inkomster och utgifter bokföres maskinellt i journal och bok å RRV:s
blanketter R 37 och 38. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Farmaceutiska institutet

Utgiftsjournal föres liksom inkomstbok och utgiftsbok. För inkomst- och
utgiftsbok användes RRV:s blanketter R 55 och 56. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Manuell bokföring.

Handelshögskolan i Göteborg

Inkomst- och utgiftsbok föres med samtidig genomskrift av inkomst- och
utgiftsjournal (Taylorixplatta) å RRV:s blanketter R 57 och 58. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Tekniska högskolan

Inkomster och utgifter bokföres i journal och med samtidig genomskrift
å kontokort. RRV:s blanketter R 170, 171, 172 och 173 användes. Postgirokort
och -lista utskrives samtidigt på maskin med genomskrift. Kostnadsbokföring
sker för varje institution (maskinellt liksom huvudbokföringen).
Maskinell bokföring.

Chalmers tekniska högskola

Samma grundnoteringssystem som hos tekniska högskolan tillämpas.
RRV:s blanketter R 170, 171, 172 och 173 användes. Postgirokort och -lista
utskrives samtidigt å maskin med genomskrift. Kostnadsbokföring uppges
icke förekomma.

Maskinell bokföring.

Gymnastiska centralinstitutet

Inkomst journal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Lantbruksstyrelsen

Inkomst- och utgiftsböckerna utskrives samtidigt med journalerna medelst
genomskriftsplatta. Särskilt tryckta blanketter användes. Kostnadsbokföring
förekommer ej. Detaljerade bokföringsföreskrifter för underlydande
förvaltningar finns utfärdade.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Statens jordbruksnämnd

Gemensam inkomst- och utgiftsbok, som består av huvudkort och underkort
användes. Underkort och journal föres maskinellt i gemensam utskrift,
medan huvudkorten föres separat med dagssummor utan text. Särskilt
tryckta blanketter användes. Postgirokort och -lista skrives med genomskrift.
Kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

267

Statens centrala frökontrollanstalt

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 73 och 74 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Statens växtskyddsanstalt

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 12 a och b användes. Kostnadsbokföring torde icke förekomma.
Manuell bokföring.

Lantbrukshögskolan

Inkomst journal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok
och utgiftsbok. RRV:s blanketter L 1, 2 och 3 användes. Kostnadsbokföring
förekommer ej. övergång till maskinbokföring förberedes.

Manuell bokföring.

Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut

Inkomstjournal resp. utgiftsjournal jämte fördelningskort (kontokort i
boken) föres samtidigt å maskin. RRV :s blanketter R 170, 171, 172 a och b
samt 173 a och b användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Veterinärstyrelsen

Inkomst- och utgiftsjournal föres tillsammans i en räkenskapshandling
samt inkomst- och utgiftsbok i en annan å RRV :s blanketter R 57 och 58.
Kontek genomskriftsapparat användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.
Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Statens veterinärmedicinska anstalt

Inlkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blankett
R 117 a användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

V et er inär hö g skolan

Inkomster och utgifter bokföres i journal och bok med genomskriftsplatta
(Taylorix) å RRV:s blanketter R 57 och 58. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Skogsstyrelsen

Inkomst- och utgiftsbok föres med samtidig genomskrift av inkomst- och
utgiftsjournal. RRV :s blanketter R 58 och 57 användes. Taylorix genomskriftsplatta
begagnas. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Skogshögskolan

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt Ikolumsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan med genom -

268

skriftsmetod (kontekplatta). RRV:s blanketter R 57 och 58 användes. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Lantmäteristyrelsen

Inkomster och utgifter bokföres maskinellt samtidigt i utgiftsjournal och
utgiftsbok resp. i inkomstjournal och inkomstbok. Postgiroinbetalningarna
(ca 220/dag) bokföres i särskild inkomstspecial. Särskilt tryckta blanketter
användes. Postgirokort och -lista utskrives å maskin med genomskrift. Särskild
kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Rikets allmänna kartverk

Inkomst- och utgiftsjournal föres manuellt var för sig. RRV:s blanketter
R 34 och 35 användes. Inkomst- och utgiftsbok framställes på hålkortsmaskin
(genom statistiska centralbyråns försorg). Lista till anordningsbeslut
och postgiroförteckning utskrives samtidigt på skrivmaskin med
genomskrift. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Fiskeristyr elsen

Inkomstjournal och inkomstbok föres samtidigt med genomskrift liksom
utgiftsjournal och utgiftsbok. RRV:s blanketter R 37, 38, 39 b och 41 b användes.
Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Domänstyrelsen

Särskild kassajournal föres för styrelsens kassa, varvid bokföringsmaskin
begagnas. Kassadagbok och journal över kreditförsäljningar föres manuellt
vid tio distriktskontor. Systematisk redovisning verkställes centralt i
domänstyrelsen enligt datasystem. Särskilt tryckta blanketter användes.
Kostnadsbokföring torde ske på hålkort. Fr. o. m. den 1 januari 1963 kommer
bokföringen att gradvis ändras.

Maskinell bokföring.

Kommerskollegiet

Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok.
RRV :s blanketter L 1 b och 2 b användes för utgifts- och inkomstjournaler,
medan för böckerna användes kolumnlinjerat papper. Kostnadsbokföring
förekommer ej.

Manuell bokföring.

Statens hantverksinstitut

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 128 och 129 användes. Kostnadsbokföring (delvis maskinell) förekommer.

Manuell bokföring.

269

Sveriges geologiska undersökning

Inkomstjournal oah inkomstbok föres enligt Ikolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 88 a och b samt 89 a och b användes. Avlöningslistor utskrives med
genomskrift (Taylorixsystemet). Kostnadsbokföring förekommer ej.
Manuell bokföring.

Statens provningsanstalt

Inkomster och utgifter bokföres manuellt med inkomstjournal och inkomstbok
i en räkenskapshandling och utgiftsjournal och utgiftsbok i en
annan. RRV:s blanketter R 126 och 127 användes. Avlöningslistor utskrives
med Kontek-genomskrift. Maskinell kostnadsbokföring för fastställande
av självkostnaderna för olika uppdrag förekommer.

Manuell bokföring.

Statens pris- och kartellnämnd

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 55 och 56 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Flygtekniska försöksanstalten

Inkomsterna bokföres i inkomstbok med kolumnsystem. Utgiftsjournal
utskrives samtidigt med postgirolista samt giro- och utbetalningskort och
föres på en råd in i en utgiftsbok med kolumnsystem. RRV:s blanketter
R 153 och 154 användes. Specialkonstruerad Halda skrivmaskin utnyttjas
för nyssnämnda genomskrift. Maskinell kostnadsbokföring för dels teknisk
utvärdering av försöksresultat, dels debitering av uppdrag förekommer.
Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Sjöfartsstyrelsen

Inikomstjournal och inkomstbok utskrives samtidigt och likaså utgiftsjournal
och utgiftsbok, i båda fallen med Taylorix genomskriftsmaskin.
RRV:s blanketter R 37, 38, 39 a och 41 a användes. Kostnadsbokföring förekommer
ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Patent- och registreringsverket

Inkomstbok föres maskinellt. Inkomstjournal och utgiftsjournal enligt
kolumnsystem föres manuellt var för sig. RRV :s blanketter R 17 och 18
användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Försäkringsinspektionen

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter
R 104 och 105 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

270

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

Inkomster och utgifter bokföres maskinellt i journal och å kontokort.
Särskilt tryckta blanketter användes. Postgirokort och -lista utföres i samma
arbetsoperation. Kostnadsbokföring förekommer i samband med överstyrelsens
lagringsverksamhet.

Maskinell bokföring.

Medicinalstyrelsen

Summabeloppet för anordningar under en viss titel torde bokföras å utgiftsbokskort
och journal med genomskrift. Inkomsterna torde också bokföras
per maskin med genomskrift av journal och bok. Blanketterna är
särskilt tryckta. Kostnadsbokföring förekommer ej. Detaljerade bokföringsföreskrifter
för underlydande förvaltningar finns utfärdade.

Maskinell bokföring.

Statens bakteriologiska laboratorium

Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var för sig liksom inkomstbok
och utgiftsbok varvid Taylorix genomskriftsplatta begagnas. RRV:s blanketter
R 141—144 användes. Kostnadsbokföring för att fördela kostnaderna
på kostnadsbärare och för att erhålla underlag för taxesättning m. m. förekommer.

Delvis mekaniserat bokföringssystem.

Statens institut för folkhälsan

Inkomst journal föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling samt
utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan. RRV:s blanketter R 19 och 20
användes. Kostnadsbokföring förekommer för att uppdragsgivarna direkt
skall debiteras för lönekostnader och indirekt för andra kostnader genom
administrationstillägg.

Manuell bokföring.

Karolinska sjukhuset

Inkomst- och utgiftsbok föres maskinellt å kort med kolumner för inkomster
och utgifter. Inkomst- och utgiftsjournal föres för sig manuellt.
Särskilt tryckta blanketter användes. Postgirokort och -lista skrives samtidigt
med genomskrift. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Serafimerlasarettet

Bokföringen verkställes av karolinska sjukhuset tillsammans med detta
sjukhus bokföringsarbete.

Maskinell bokföring.

Civilförsvarsstyrelsen

Inkomster och utgifter bokföres med maskinell metod samtidigt i resp.
journal och bok. För journaler användes RRV:s blankett R 151 a, för böcker
särskilt tryckta blanketter. Postgirokort och -lista utskrives med genomskrift
i en operation. Särskild kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

271

Statens pensionsanstalt

Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt kolumnsystem i en räkenskapshandling
samt utgiftsjournal och utgiftstak i en annan. RRV:s blanketter
R 68 och 67 användes. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Manuell bokföring.

Iiiksgäldskontoret

Maskinellt föres dubbeljournal över inkomster och utgifter. Specifikation
fås av utgifter och inkomster å konton. Vissa specialkonton redovisas manuellt
i särskilda liggare. Kostnadsbokföring förekommer ej.

Maskinell bokföring.

Riksbanken

Vid huvudkontoret finns maskinbolkföring för lånerörelsen, inlåningsrörelsen,
utrikesrörelsen och depositarörelsen samt för huvudboken. Likaså
bokföres huvudkontorets och avdelningskontorens mellanhavanden på maskin.
En hand journal upprättas på grundval av bokföringen. Från handjournalen
föres sedan huvudboken. Särskilt tryckta blanketter användes.
Detaljerade bokföringsföreskrifter för underlydande förvaltningar finns utfärdade.

Maskinell bokföring.

En sammanfattning av de inkomna svaren ger vid handen, att myndigheterna
fördelar sig på de förut nämnda kategorierna av bokföringssystem
med 30 på vardera av enbart manuell bokföring och delvis mekaniserat
system, medan återstoden eller 34 myndigheter har maskinell bokföring.
Fördelningen mellan de tre huvudkategorierna är således jämn, om ock
med någon övervikt för den maskinella bokföringen. I revisorernas rundskrivelse
uppmanades de som har underlydande regionala eller lokala organ
att lämina uppgift om det sätt på vilket bokföringen för dessa organ är
ordnad. Flertalet sådana centralmyndigheter har på grund härav lämnat
uppgifter också i berörda hänseende. Därav framgår att maskinell bokföring
i betydande utsträckning förekommer hos läns- och andra lokalorgan.

Svaren på den förut återgivna huvudfrågan till de myndigheter som bär
enbart manuell bokföring eller delvis mekaniserat system har sammanfattats
i följande sammanställning, vilken också ger upplysning om i vilken
utsträckning de sextio myndigheter som det här gäller har använt sig av
för ändamålet särskilt tryckta blanketter eller av riksrevisionsverket tryckta
standardblanketter.

Myndighet med
manuellt delvis mekasystem
niserat system

Grundnoteringsböcker

a) Inkomstjournal och inkomstbok föres enligt
kolumnsystem i en räkenskapshandling samt
utgiftsjournal och utgiftsbok i en annan.

(Två räkenskapshandlingar.) 23 5

272

b) Inkomstjournal och utgiftsjournal föres var
för sig liksom inkomstbok och utgiftsbok,
d. v. s. journalisering av inkomster resp. av
utgifter sker i en räkenskapshandling för sig,
medan sammanförandet av inkomster och
utgifter å konton äger rum i ett senare mo -

ment och i annan redovisningshandling.
(Fyra räkenskapshandlingar.)

5

7

C)

Annat bokföringssätt.

2

18

Blanketter för bokföring

a) Av RRV tryckta standardblanketter

26

27

b)

För ändamålet särskilt tryckta blanketter

4

3

Som av tabellen framgår är det under a) angivna bokföringssättet det vanligaste
bland myndigheter med manuell bokföring, medan bland myndigheter
med delvis mekaniserat system det under c) angivna överväger. I
sistnämnda fall rör det sig i allmänhet om ett genomskriftssystem där inkomst-
och utgiftsbok (en räkenskapshandling) utskrives samtidigt med
inkomst- och utgiftsjournal. Vanligen användes härvid riksrevisionsverkets
blanketter R 57 och 58. Av tabellen framgår vidare att för båda slagen
av bokföringssystem riksrevisionsverkets standardblanketter är helt övervägande.
Som arbetshjälpmedel har myndigheter med delvis mekaniserat
system vanligen uppgivit en genomskriftsplatta (av typ Kontek eller Taylorix)
eller (i några få fall) en för genomskrift särskilt lämpad skrivmaskin.

Av myndigheter med maskinell bokföring synes huvudparten eller 22 ha
för ändamålet särskilt tryckta blanketter, sex riksrevisionsverkets standardblanketter
och sex en mellanform, karakteriserad av att de för journalbokföringen
använder riksrevisionsverkets standardblanketter, medan de
för systematiseringen i inkomst- och utgiftsböckerna utnyttjar särskilt
tryckta blanketter. Av de sistnämnda sex myndigheterna utgöres fem av
centrala militära förvaltningsmyndigheter, som för den systematiska delen
av bokföringsarbetet gemensamt med de regionala och lokala militära förvaltningsmyndigheterna
använder sig av försvarets civilförvaltnings datamaskincentral.
Genom databehandlingen erhåller de bl. a. titelfördelningslista
och belastningstabell. Gemensamt för flertalet övriga maskinbokföringssystem
är att möjligheterna till samtidig genomskrift av bokföringsnoteringarna
i journalen och bokens kontokort merendels väl tillvaratagits.
Bland de 34 av undersökningen berörda myndigheter som har maskinell
bokföring kan i varje fall mer än tiotalet olika system särskiljas.

Särskild kostnads- eller kalkylationsbokföring förkommer enligt de 94
myndigheternas uppgifter i 21 fall. Denna kostnadsbokföring avser i många
fall att jämföra en kostnadsberäkning eller förkalkyl i fråga om anläggningsarbeten
med utvecklingen av de verkliga kostnaderna. Institutioner

273

som mottar uppdrag från utomstående har merendels kostnadsbokföring
för att kunna kalkylera fram de kostnader, med vilka varje särskild uppdragsgivare
bör debiteras. Kostnadsbokföringen utföres hos åtskilliga myndigheter
med hålkortsmaskiner och hos många med annan maskinell behandlingsmetod.

Revisorernas uttalande. Med den omfattning och den anknytning till
varandra mycket olika samhällsområden som statsverksamheten numera
har är det naturligt, att statsmyndigheterna sinsemellan uppvisar betydande
skiljaktigheter i fråga om både storlek och art. Detta återspeglar sig även i
deras bokföringsmässiga förutsättningar, eftersom redovisningssystemet
måste utformas i anslutning till respektive myndighets verksamhet. Man
kan därför icke räkna med någon absolut likformighet på förevarande område.
Den undersökning revisorerna verkställt ger också vid handen, att
myndigheternas bokföring är i hög grad skiftande vad angår såväl den konstruktiva
uppläggningen av redovisningssystemet som metoderna för bokföringsarbetets
bedrivande. Samtidigt anser sig emellertid revisorerna böra
ifrågasätta, huruvida icke splittringen beträffande bokföringssystem och
bokföringsmetoder — även med rimligt beaktande av skillnaderna i förutsättningar
— är avsevärt större än vad som kan vara sakligt motiverat.
Den mångfald av mer eller mindre individuella system som återfinnes bland
de 94 av undersökningen berörda myndigheterna kan nämligen enligt revisorernas
mening knappast vara helt orsakad av nyssnämnda olikheter. Det
vill snarare synas, som om de föreliggande möjligheterna till en mera ensartad
utformning av statsmyndigheternas bokföring icke i önskvärd utsträckning
tillvaratagits.

Med hänsyn till sålunda gjorda iakttagelser framstår det för revisorerna
som i hög grad påkallat, att förutsättningarna för ett mera enhetligt bokföringssystem
inom statsförvaltningen närmare undersökes. Då den nuvarande
uppläggningen av bokföringen i flera fall synes något ålderdomlig,
bör därvid även en modernisering eftersträvas, så att systemet i möjligaste
mån anpassas efter de principer och den terminologi som är gängse inom
modern företagsekonomi. Angeläget är också att bokföringen mekaniseras
så långt förhållandena det medger. Vad som försvårar en omläggning
i denna riktning är att många statsmyndigheter är små. Det kan dock i
detta sammanhang erinras om det planmässiga bokföringssamarbete på
databehandlingens grund som med gott resultat åstadkommits inom försvaret
genom försorg av försvarets civilförvaltning. Det initiativ som här
tagits är enligt revisorernas mening att hälsa med tillfredsställelse, och ett
dylikt på de maskinella framstegen grundat samarbete bör kunna genomföras
även inom andra förvaltningsområden.

18 Rev. berättelse ang. statsverket år 1962 I.

274

Över huvud taget är det en angelägen uppgift att öka mekaniseringsgraden
i bokföringsarbetet. Hos åtskilliga av de myndigheter som redan nu har
maskinell bokföring är enligt de av revisorerna inhämtade uppgifterna maskinerna
icke fullt utnyttjade, och hos en del av dessa myndigheter är
den outnyttjade maskinkapaciteten betydande. Härutinnan torde jämväl
få hänvisas till de i § 36 redovisade iakttagelserna beträffande maskinbokföringen
vid länsstyrelserna, vilka icke omfattats av förevarande undersökning.
Angivna förhållande — vilket bör ses mot bakgrunden av de dryga
kostnader som maskinanskaffningen i allmänhet föranleder — kan anses
utgöra ytterligare ett motiv för att bokföringssamarbete bör inledas mellan
flera myndigheter.

Genom undersökningen har revisorerna vidare funnit, att kostnadsbokföring
förekommer hos myndigheterna i avsevärt mindre omfattning än vad
som kan anses påkallat för att kostnadsutvecklingen på respektive områden
av statsverksamheten närmare skall kunna följas. Det synes revisorerna
vara av betydande intresse, att icke blott kalkylationsarbetet utan även den
mera statistiskt inriktade kostnadsbokföringen utvecklas, så att kostnaderna
för olika grenar av statsverksamheten bättre kan jämföras. Härigenom
ökas möjligheterna till insyn i statsverksamheten samtidigt som bättre förutsättningar
för ett systematiskt rationaliseringsarbete skapas. En grundförutsättning
härför är emellertid att kostnadsbokföringen uppbyggs efter
enhetliga principer.

Riksrevisionsverket tillhandahåller som förut nämnts standardblanketler
för bokföringen. Detta är enligt revisorernas mening ändamålsenligt. Av
undersökningen framgår dock att dessa blanketter mera sällan användes
av de myndigheter som har maskinell bokföring, medan förhållandet är det
motsatta i fråga om övriga myndigheter. Det kan vidare konstateras att anlulet
blankettsystem som är i bruk bland sistnämnda myndigheter är mycket
stort, vilket av flera skäl synes mindre lämpligt. En begränsning av detta
antal torde därför böra göras. Även när det gäller maskinbokföringen,
som likaledes uppvisar en mångfald olika system, bör en större likformighet
härutinnan eftersträvas. Ett sådant förenhetligande skulle otvivelaktigt —
vid sidan av andra, förut nämnda åtgärder — vara ett verksamt medel för
att motverka den rådande splittringen på bokföringsområdet.

Det har vid besök som revisorerna avlagt hos olika statsmyndigheter ofta
framhållits såsom en brist, att det inom statsförvaltningen icke finns någon
handbok, i vilken gällande föreskrifter för bokföringen och anvisningar
i olika för redogörarna relevanta frågor är sammanställda och vilken efter
hand aktualiseras. Det synes revisorerna angeläget att detta krav tillgodoses.
Lämpligt torde vara att riksrevisionsverket får svara för sammanställningen
och utgivningen av en sådan handbok.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner revisorerna det påkallat,
att en översyn snarast möjligt igångsättes i syfte att i högre grad än hittills

samordna, rationalisera och standardisera bokföringsarbetet hos statsmyndigheterna.
De i det föregående framförda synpunkterna och förslagen torde
härvid kunna tjäna till ledning. Det bör enligt revisorernas mening uppdragas
åt statskontoret att i samråd med riksrevisionsverket utföra översynen.

276

Ecklesiastikdepartementet

§ 29

Sveriges statskalender

Sveriges statskalender — som utgives av vetenskapsakademien — räknar
sitt ursprung från år 1824. Enligt kungl. brev den 15 juni 1823 skulle
nämligen fr. o. m. förstnämnda år utkomma »Sveriges och Norriges calender»,
som utgjorde en hopslagning av tidigare utgivna »Sveriges och
Norriges stats-calender» samt »Hof-calender». I ett kungl. brev den 13
augusti 1823 har meddelats regler för statskalenderns uppställning. I kungörelsen
den 15 augusti 1913 (SFS nr 203) har vidare föreskrivits, att det
skall åligga vederbörande ämbetsverk, myndigheter och övriga allmänna
inrättningar som hädanefter kommer att upptagas i statskalendern, att
envar i vad dess personal och verksamhet angår, i den mån sådant påkallas,
tillhandagå vetenskapsakademien såsom utgivare av statskalendern
med uppgifter om avlöningsförmånerna för varje med statsmedel avlönad
tjänst m. m. ävensom uppgifter om data å de för respektive myndigheter
gällande instruktionerna och reglementena.

Enligt kungörelsen den 23 september 1926 (SFS nr 419) har Kungl. Maj:t
förordnat att — utöver vad som stadgas i den ovannämnda kungörelsen
1913:203 — det skall åligga ämbetsverk, myndigheter och övriga allmänna
inrättningar, som är upptagna eller hädanefter kommer att upptagas
i statskalendern, att senast den 31 oktober varje år till statskalenderns
redaktör insända de uppgifter som är avsedda att införas i statskalendern
för närmast följande år samt att, sedan korrektur å uppgifterna kommit
vederbörande till handa, ofördröjligen återsända detta till redaktören med
angivande av erforderliga rättelser. Därefter inträffande förändring i avseende
å ämbetsverks, myndighets eller inrättnings personal av beskaffenhet
att böra i statskalendern upptagas skall av vederbörande omedelbart
meddelas redaktören, varvid skall iakttagas att, därest förändringen
gäller uppgiftspliktig utom Stockholm och inträffar under tiden fr. o. m.
den 15 december till årets slut, meddelandet insändes genom telegram.

Statskalendern innefattas av vetenskapsakademiens almanacksprivilegium.
Genom kontrakt den 8 oktober 1958 har akademien till Almqvist &
Wiksells Boktryckeri AB förnyat överlåtelsen av rättigheten att trycka och
för egen räkning försälja almanackor och kalendarier, denna gång att gälla
t. o. m. år 1972. Detta kontrakt innehåller även bestämmelser om statskalendern.

Vetenskapsakademien svarar helt för redigeringskostnaderna för statskalendern.
Redaktionen utgöres av en redaktör (2/3 tjänst), en bitr. redaktör
(1/2 tjänst) och ett redaktionsbiträde (hel tjänst). Vidare tillhandahåller
akademien redaktionslokal, telefon m. m. Övriga framställningskost -

277

nader bestrides av förutnämnda boktryckeri, som även uppbär inkomsterna
av försäljningen.

Enligt av revisorerna inhämtade uppgifter har antalet tryckta respektive
sålda exemplar under ettvart av åren 1960—1962 varit följande.

Årgång Tryckta ex. Sålda ex.

1960 4 600 4 083

1961 4 900 3 824

1962 4 700 3 990

Innehållet i statskalendern har under en följd av år varit i stort sett
detsamma. Till belysande härav torde få lämnas följande redogörelse för
innehållet i 1962 års upplaga.

Inledningsvis förekommer vissa upplysningar beträffande redigeringen
av statskalendern m. m. samt ett kalendarium. Därefter redovisas det kungl.
huset, främmande makters beskickningar, excellenserna m. fl. samt hovstaterna.
Innehållet är därefter följande.

I. Konungens Statsråd

II. Konungens Högsta domstol, Konungens Regeringsrätt och Konungens
Lagråd

III. Kungl. Maj :ts Kansli

IV. överrätter och Kollegier samt övriga till statsförvaltningen horande
Allmänna verk och styrelser

1)

tillhörande Justitiedepartementet

2)

»

Utrikesdepartementet

3)

»

Försvarsdepartementet

4)

»

Socialdepartementet

4 a) »

Inrikesdepartementet

5)

»

Kommunikationsdepartementet

6)

»

Finansdepartementet

7)

»

Ecklesiastikdepartementet

8)

»

Jordbruksdepartementet

9)

»

Handelsdepartementet

10)

»

Civildepartementet

V. Riksdagen, dess Ombudsmän och Verk
VI. Till Statsdepartementen hörande stater och kårer
1) tillhörande Justitiedepartementet

2)

Utrikesdepartementet

3)

»

Försvarsdepartementet

4)

Socialdepartementet

4 a)

»

Inrikesdepartementet

5)

Kommunikationsdepartementet

6)

Finansdepartementet

7)

Ecklesiastikdepartementet

8)

»

Jordbruksdepartementet

9)

Handelsdepartementet

VII. Riddarhusdirektionen

278

VIII. Akademier samt vittra och lärda samfund m. m.

IX. Allmänna anstalter och stiftelser för ekonomiska, kulturella m. fl.
ändamål.

Därutöver redovisas postanstalter, telegrafanstalter, register till ecklesiastikstaten
och register till allmänna läroverk. I bihanget upptages svenska
riddarordnarna samt enskilda institutioner av allmännare intresse. Slutligen
förekommer ett personregister.

I fråga om redigeringen av statskalendern må lämnas följande upplysningar.

För alla hänvisningar i statskalendern finns fortlöpande nummer utsatta
inom klämmer [ ] icke blott vid början av varje avdelning utan även å
pagineringens eljest vanliga plats överst å sidan, s. k. avdelningsnummer.
Där för underlättande av framtida ändringar vissa avdelningar erhållit flera
sådana nummer, göres hänvisningar endast till det första bland dessa.
Sidtalet angives med vanliga siffror nederst å varje sida.

Fullständigaste titulaturen utsättes som regel där den ordinarie tjänsten
eller funktionen har plats i kalendern (s. k. huvudplats), varvid dock är
att märka att, därest person finns upptagen i såväl kalenderns huvuddel
som dess bihang, den förra har företräde beträffande vederbörandes huyudplats.
I övrigt antydes titulaturen endast i korthet genom angivande
av en tjänstetitel eller värdighet och med hänvisning till numret på den
avdelning där titulaturen finns fullständigast upptagen. För person som
endast förekommer i ordenslängderna men där inom olika ordnar är den
högre graden huvudplats.

Efter personers namn och titulatur finns som regel två årtal, av vilka
det första utmärker födelseåret, medan det andra angiver det år fr. o. m.
vilket personen utnämndes eller förordnades till ifrågavarande ämbete,
tjänst eller värdighet (årssiffror inom parentes betecknar utnämningsåret
för likartat ämbete, tjänst å annan tjänstgöringsort eller i annat ämbetsverk
eller tidigare innehavd extra ordinarie tjänst eller förordnande i motsvarande
lönegrad). Hundratalet är i de flesta fall uteslutet.

I statskalendern är som regel medtagna tjänstemän i lönegrad Ao 19 och
högre lönegrader ävensom vissa tjänstemän i lägre lönegrader, i den mån
deras befattningar kan vara av särskilt intresse för allmänheten.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut skall i fråga om den militära personalens
redovisning i statskalendern icke intagas uppgifter om reservutnämnd personal.
Däremot innehåller statskalendern fortfarande uppgifter om i reserven
kvarstående officerare som tidigare varit officerare på stat (pensions-
och förtidsavgångna).

I fråga om kommunala tjänster är i regel endast chefstjänstemännen
medtagna.

Beträffande redovisningen av de svenska ordnarna har fr. o. m. 1953 års
årgång den beskärningen vidtagits, att riddare respektive ledamöter av

279

svärds-, nordstjärne- och vasaordnarna icke längre i denna egenskap införes
i kalenderns personregister. Utländska innehavare av svenska ordnar
samt svenska innehavare av utlänska ordnar redovisas icke numera
i statskalendern. För i statskalendern upptagna personer anges fr. o. m.
1957 års årgång i förkortning innehav av vissa svenska belöningsmedaljer.

Revisorernas uttalande. Statskalendern är en av vetenskapsakademien
årligen utgiven handbok, som innehåller -—- förutom kalendarium för året
— förteckning över den kungliga familjens medlemmar, främmande makters
beskickningars personal, hovstaten samt rikets ämbets- och tjänstemän,
de sista ordnade efter departement och därunder sorterande myndigheter
av olika slag. Vidare innehåller statskalendern bl. a. personaluppgifter
om riksdagen, akademier m. fl. samt åtskilliga allmänna anstalter,
stiftelser m. fl. I ett bihang finns förteckning över riddarordnarnas svenska
medlemmar.

Statskalendern har i stort sett redigerats efter samma principer under en
lång följd av år — de nu gällande reglerna i ämnet synes datera sig från
år 1823. Dess omfattning har dock till följd av statsförvaltningens stora
tillväxt blivit allt större. Sistnämnda förhållande medför i och för sig, att
det blivit svårare att däri återfinna sökta uppgifter, men oavsett detta framstår
statskalendern numera över huvud taget som svåröverskådlig och föga
lättläst. Vad som framför allt bidrar härtill är att den icke synes redigerad
efter något enhetligt system. Särskilt må uppmärksammas att de olika
statsdepartementen och de under dem sorterande ämbetsverken icke upptages
i den ordning som är den naturliga, d. v. s. i samma följd som iakttages
i riksstaten. Sålunda redovisas inrikesdepartementet omedelbart efter
socialdepartementet, medan i riksstaten förstnämnda departement har sin
plats omedelbart efter handelsdepartementet. Motsvarande gäller i fråga
om de till inrikesdepartementet hörande ämbetsverken. Den ordningsföljd
som förekommer i riksstaten tillämpas även i övrigt endast undantagsvis.
Vidare förefaller uppdelningen mellan avdelning IV (överrätter och kollegier
samt övriga till statsförvaltningen hörande allmänna verk och styrelser)
och avdelning VI (till statsdepartementen hörande stater och kårer)
icke ha gjorts efter några rationella grunder eller någon enhetlig princip.
I sistnämnda avdelning upptages sålunda statliga organ beträffande
vilka det med fog kan göras gällande att de borde införas under avdelning

IV.

Användningen av statskalendern försvåras också därav, att hänvisningarna
i registret göres till avdelning och icke till sida. I det fall en avdelning
omfattar flera sidor — och detta är icke ovanligt — kan det vara mycket
tidsödande att återfinna vederbörande. Samma är förhållandet då hänvisning
i texten förekommer till annat ställe inom samma avdelning.

Även i andra avseenden än de nu nämnda kan enligt revisorernas me -

280

ning berättigad kritik anföras mot statskalenderns redigering. Från postverkets
sida uttalas ofta önskemål om att postadressen på en försändelse
skall vara så upplysande som möjligt och följa av postverket angivna regler.
De adressuppgifter som förekommer i statskalendern är emellertid
ofta ofullständiga och utan inbördes överensstämmelse; i vissa fall är det
icke ens möjligt att avgöra, i vilken ort vederbörande myndighets adresspostanstalt
är belägen.

Med hänsyn till statsförvaltningens stora omfattning föreligger otvivelaktigt
ett behov av en uppslagsbok av statskalenderns typ. Om kalendern
rätt skall fylla sin uppgift, synes det emellertid nödvändigt att den snarast
erhåller en efter enhetliga och moderna principer verkställd utformning.
Av de uppgifter revisorerna erhållit från vetenskapsakademien framgår,
att omsättning av manuskriptet till statskalendern måste göras med vissa
års intervall. Det synes med hänsyn härtill lämpligt, att en fullständig nyredigering
av statskalendern äger rum i anslutning till närmast inträffande
omsättning. Därvid bör även övervägas om icke innehållet skulle kunna
reduceras utan förfång för användbarheten.

281

§ 30

Redovisningen av inventarier m. m. vid universitet och högskolor

Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 8 juni 1951 (nr 456) angående
statsmyndigheternas redovisning av viss lös egendom samt angående avskrivning
av nämnda egendom m. m. skall statsmyndigheterna upprätta
och föra förteckningar över av dem innehavd, staten tillhörig lös egendom
med undantag av förbrukningsartiklar. Förteckningarna skall upprättas enligt
av riksrevisionsverket utfärdat formulär eller enligt av vederbörande
myndighet föreslaget och av riksrevisionsverket godkänt system.

Kungörelsen föreskriver vidare, att genom statsmyndighets försorg under
juni månad varje år skall verkställas inventering av under myndighetens
tillsyn stående statlig lös egendom med undantag av förbrukningsartiklar.

Är statsverket tillhörig lös egendom försliten eller icke längre för ändamålet
användbar, må, utan hinder av gällande bestämmelser rörande behandling
av extra ordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål, statsmyndighet
och, i den utsträckning myndigheten finner skäligt medgiva, jämväl
underlydande förvaltning förordna om dess avskrivning. Nämnda stadgande
skall gälla även då egendom gått förlorad eller förkommit. I dylikt
ärende skall myndigheten eller den underlydande förvaltningen företaga
av omständigheterna påkallad utredning i syfte att utröna huruvida någon
är för förlusten ansvarig.

Tillämpningsföreskrifter till ovannämnda kungörelse utfärdades av dåvarande
riksräkenskapsverket genom cirkulär den 7 januari 1952. I cirkuläret
föreskrives bl. a. följande.

Myndighet som icke med riksräkenskapsverket överenskommit om särskilt
system för inventarieredovisning skall upprätta och föra inventarieförteckning
i bunden och paginerad bok eller med användande av betryggande
lösbladssystem. Särskilt uppslag skall finnas för varje hos myndigheten
förekommande inventariegrupp. Utöver inventarieförteckningen kan
myndighet, då den så finner lämpligt, uppgöra och föra särskild förteckning
för varje rumsenhet.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att närmare undersöka hur
inventarieredovisningen för närvarande är ordnad vid landets universitet
och högskolor och har därför infordrat upplysningar i ämnet från vart och
ett av de av nämnda lärosäten som är underställda kanslern för rikets universitet
respektive överstyrelsen för de tekniska högskolorna. Av de i anledning
härav inkomna svaren framgår följande.

Uppsala universitet

Den 31 mars 1960 anmodades universitetets drätselnämnd i skrivelse från

282

universitetskanslern att till kanslersämbetet inkomma med yttrande över
en av riksräkenskapsverket företagen utredning angående institutionernas
redovisning av inventarier. Skrivelsen utsändes på remiss till fakulteterna,
vilka i samband härmed lämnade bl. a. följande upplysningar.

Juridiska fakulteten

Fakulteten saknar för sin del personella resurser för upprättande av en
inventarieförteckning. Därest medel härtill skulle anvisas, skulle kostnaden
icke stå i rimligt förhållande till värdet av förteckningen.

Medicinska fakulteten

Inventarieförteckning föres vid flertalet institutioner och kliniker, men
utformningen av denna varierar från fall till fall. Det synes fakulteten
lämpligt att man för framtiden går in för enhetliga principer som dels tar
hänsyn till de allmänna direktiv, som givits av berörda instanser, och dels
ger möjlighet för t. ex. statens medicinska forskningsråd, som är i färd
med upprättandet av egen inventarieförteckning, att ha kontroll över rådef
tillhörig egendom. För att tillgodose dessa senare synpunkter måste ur inventarieförteckningen
framgå vem som är anslagsgivaren och vem som är
anslagstagaren.

Fakulteten föreslår därför att inventarieförteckning för framtiden föres
på institutioner och kliniker efter följande riktlinjer.

1. Inventarierna införes i bok med angivande av deras benämning och
gives löpande nummer. Detta nummer jämte institutionens beteckning anbringas
också direkt på inventariet.

2. Inventarierna införas också på kort med angivande av

a) benämning

b) nummer

c) anslagsgivare

d) anslagstagare och

dessutom andra uppgifter för internt bruk såsom prisuppgift, inköpskälla
och dylikt.

Det ovan angivna systemet stämmer i stort med de riktlinjer för förande
av inventarieförteckning, som tillämpas på de institutioner, där fullständiga
uppgifter införts i inventarieförteckningen. Fakulteten finner att med
detta system fullt betryggande former kan erhållas för förande av förteckning
över universitetets lösa egendom. På grund av att särskild personal ej
finnes tillgänglig för dessa arbetsuppgifter är det ej möjligt att genomföra
årliga inventeringar, men ovan angivna system ger dock behörig myndighet
möjlighet till att, då så kan vara påkallat, erhålla full insyn och kontroll.

Humanistiska fakulteten

Arbete med upprättande av inventarieförteckning på fakultetens institutioner
kommer att igångsättas, i den mån erforderlig arbetskraft därtill står
till förfogande.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten

Inom fakulteten har varje institution någon form av förteckning över dyrbarare
apparatur och inventarier samt böcker. Fakultetens institutioner äro
av mycket varierande art och detta gör att frågan om upprättande av ända -

283

målsenliga inventarieförteckningar måste lösas på olika sätt för olika institutioner.
Exempelvis är det uppenbart att det måste vara svårt att finna
ett system, som passar lika väl för en institution med stora samlingar som
för en stor rent experimentell institution, där även komplicerade och dyrbara
apparaturer mången gång har karaktären av förbrukningsmateriel eller
äro föremål för ständiga ombyggnader och förändringar.

Fakulteten finner, att det system för inventarieförteckning, som framförts
av riksräkenskapsverket, skulle för flertalet institutioner vara förenat
med mycket stora kostnader och olägenheter. Redan en försiktig uppskattning
visar, att för de större institutionernas del skulle det innebära bokföring
av 100 000-tals föremål, något som kräver stor personal och dessutom
— även om särskilda tjänster för detta ändamål i tillräcklig mängd
inrättades — skulle inverka avsevärt störande på institutionernas egentliga
arbete.

Fakulteten anser emellertid att ett lämpligt utformat system för bokföring
och inventering skulle kunna vara av värde för dess institutioner, givetvis
under förutsättning att personal för detta ändamål ställes till förfogande.
Fakulteten vill därför hemställa att drätselnämnden gör en utredning
av hur inventarieförteckningar för de olika institutionerna bör
ordnas för att vålla minst olägenheter för det egentliga arbetet samt därvid
även beaktar hur de med förandet av sådana förteckningar förenade kostnads-
och personalfrågorna skola lösas.

I det till revisorerna avgivna svaret har sammanfattningsvis från universitetets
sida framhållits önskvärdheten av att fastare normer erhålles för
redovisning av inventarier vid institutionerna. Enligt universitetets uppfattning
kan emellertid särskilda normer icke utarbetas utan en ingående utredning,
så att vederbörlig hänsyn kan tagas till de skiftande förhållanden
som råder vid institutionerna. Det synes universitetet angeläget att formen
för redovisningen blir sådan, att arbetet och kostnaderna därför står i rimlig
relation till de fördelar och den ordning man vill vinna. Enligt universitetets
mening torde den största svårigheten för närvarande vid handläggning
av hithörande spörsmål vara bristen på personal såväl vid institutionerna
som vid den centrala administrationen.

Lunds universitet

I allmänhet sker redovisning av inventarier enligt kungörelsen den 8 juni
1951. Fullständig inventarieförteckning saknas dock på vissa institutioner.
För samtliga inventarier finns kort upplagda, där för varje inventarieföremål
är antecknat dess art, inköpsdatum, inköpsställe och inköpskostnad
samt det rum på institutionen i vilket det är placerat.

Inventering av förnödenheterna utföres på så sätt att institutionsteknikern,
som ansvarar för förandet av kartoteket, vid den dagliga översynen
av institutionens apparatur kontrollerar denna. Inventeringsprotokoll upprättas
ej. Nya kort upplägges vid nyinköp och ändringar i apparaturens placering
införes på korten.

284

Frågor om kassation av förslitna inventarier och förfarandet med dessa
underställes drätselnämnden.

Gränsen mellan inventarier och förbrukningsartiklar är dragen så, att
till den senare kategorien hänföres det som förbrukas i det dagliga arbetet.
Samtliga på vederbörande institution arbetande kan ur dess centralförråd
mot rekvisition erhålla behövlig mängd förbrukningsartiklar. En gång om
året sammanställes åtgången mängd av förbrukningsartiklar på de olika
laborationerna för kontroll av att ingen obehörig förbrukning ägt rum.

Universitetet anser nuvarande bestämmelser för inventarieredovisningen
ändamålsenliga men finner inventeringsprotokollen onödiga.

Göteborgs universitet

Inventarierna förtecknas antingen i bunden bok eller enligt lösbladssystem.
På vissa institutioner med mycket begränsat inventariebestånd förekommer
en enkel inventarielista.

Inventering skall i princip verkställas årligen. Av olika skäl — inventariebeståndets
omfattning, otillräcklig personal och bristande tid, omflyttningar
av institutionerna m. m. — har detta hittills icke konsekvent kunnat ske.
Å andra sidan förekommer på några institutioner att inventering gjorts
med kortare intervall.

Inventeringen beslutas av institutionschefen och utföres antingen av honom
själv med erforderligt biträde eller av annan därtill utsedd befattningshavare
vid institutionen. Särskilda inventeringsprotokoll förekommer endast
vid enstaka institutioner. Erforderliga anteckningar göres i stället i inventarieboken
(inventariekorten).

Beslut om kassation fattas av institutionschefen. Då Göteborgs universitet
är tämligen nyinrättat och institutionernas inventarier till övervägande
delen anskaffats under de senaste 10—15 åren, har egentlig kassation av
inventarier förekommit endast i begränsad omfattning.

Med de kasserade inventarierna förfares i regel på något av följande sätt:

a) Inventarier som blir obrukbara eller överflödiga på en institution överförs
till en annan institution, där de kan komma till fortsatt användning.

b) Inventarierna byggs om eller förses med kompletterande utrustning.

c) Inventarierna nedmonteras och användbara delar användes vid tillverkning
av nya inventarier.

d) Inventarierna lämnas i byte som dellikvid vid anskaffning av nya inventarier.

e) Inventarierna ställs åt sidan och magasineras för att eventuellt komma
till användning framdeles.

Gränsdragningen mellan inventarier och förbrukningsartiklar göres i allmänhet
med utgångspunkt i värdet (varierande från 50 till 300 kronor). I
sådana fall då artiklar med obetydligt värde har en relativt lång bruknings -

285

lid, hänföres de dock till gruppen inventarier. Å andra sidan kan artiklar
med högre värde på grund av den korta brukningstiden hänföras till gruppen
förbrukningsartiklar. Gränsdragningen får i dylika fall bli en bedömningsfråga.
Förbrukningsartiklar blir som regel ej föremål för särskild redovisning.
På några institutioner förekommer dock särskild förrådsbokföring,
exempelvis över kemikalier och glasvaror.

De nuvarande bestämmelserna anses av många institutionschefer vara
för betungande. Vid en del institutioner med ett omfattande inventariebestånd
är det med nuvarande personella resurser ej möjligt att, utan förfång
för verksamheten i övrigt, åstadkomma en fullständig årlig inventering
under loppet av en månad. Härtill kommer att den stadgade inventeringsperioden
infaller under ferierna, vilket medför vissa olägenheter. Inventeringen
bör få förläggas till den tid som vederbörande myndighet med hänsyn
till omständigheterna i det särskilda fallet bedömer lämpligast. Det
synes vidare böra övervägas om icke inventeringen lämpligen kan utföras
successivt under exempelvis en treårsperiod på så sätt, att varje år en tredjedel
av inventariebeståndet genomgås och kontrolleras.

Universitetet framhåller avslutningsvis att de i riksräkenskapsverkets cirkulär
den 7 januari 1952 meddelade tillämpningsföreskrifterna närmast synes
vara anpassade till förhållandena hos administrativa myndigheter. Vid
en universitetsinstitution med dess i många fall omfattande bestånd av
specialutrustning för undervisning och forskning anses grupperingen av
inventarierna till övervägande delen böra göras efter andra grunder än dem
som angivits i nämnda cirkulär.

Stockholms universitet

Redovisningen av inventarier sker såvitt möjligt enligt gällande bestämmelser
och i de flesta fall medelst lösbladssystem, som upplägges av tillgänglig
institutionspersonal. Den takt med vilken detta arbete kan bedrivas
är beroende av vederbörande institutions storlek och av personaltillgången.

Inventeringar verkställes genom institutionsföreståndarens försorg vid
lämpliga tidpunkter, alltså icke med några bestämda intervall. Inventeringsprotokoll
förekommer icke utan anteckningar göres på respektive kort.

Kassation av förslitna inventarier beslutas av institutionsföreståndaren.
Finnes möjlighet till utbyte vid nyanskaffning tillvaratages denna. I många
fall lagras äldre maskiner för att vid behov »slaktas», varvid användbara
delar utnyttjas vid tillverkningen inom institutionen av nya maskiner.

Enligt universitetets uppfattning är gränsdragningen mellan inventarier
och förbrukningsartiklar ofta mycket svår att göra, då man icke lämpligen
kan gå enbart efter ett inköpsvärde. Åtskillig materiel med relativt högt
inköpspris måste således betraktas som rena förbrukningsartiklar. Detta

286

gäller i första hand de naturvetenskapliga institutionerna, men även för
vissa ämnen inom humanistiska fakulteten är förhållandet likartat.

Universitetet anser nuvarande system för inventarieredovisningen i många
stycken betungande, varför en förenkling och systematisering synes önskvärd.
Det framhålles dock att en jämförelse med administrativa verk med
mera utpräglad kontorskaraktär knappast kan göras på grund av universitetets
speciella struktur. Universitetet anser en viss centralisering av hithörande
ärenden vara tänkbar, vilket dock skulle medföra behov av en
icke oväsentlig personalförstärkning.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet

Inventarieinventering synes på grund av brist på personal ha ägt rum i
mycket liten omfattning. Beslutande i fråga om inventeringar är förvaltningsnämnden,
som även bestämmer vem som skall utföra inventering samt
om protokollföring därvid.

Normer för gränsdragning mellan inventarier och förbrukningsartiklar
har icke uppställts, varför bedömningen ankommer på den ansvarige institutionschefen.
Ej heller finnes regler för redovisningen av förbrukningsartiklar.

Medicinska högskolan i Umeå

Första inventeringen efter högskolans tillkomst pågår för närvarande.
I fortsättningen torde inventering komma att göras vartannat år. De inventerade
effekterna uppföres på förteckningar, varvid beträffande instrument
och verktyg samt kontorsmaskiner hänvisas till särskilda pärmar med lösbladssystem.

Någon kassation har ännu ej förekommit och ej heller har ställning tagits
till hur sådan skall ske.

Högskolan har i allmänhet räknat med ett inköpspris av tio kronor som
gräns mellan inventarier och förbrukningsartiklar. De senare redovisas ej.

Högskolan anser nuvarande bestämmelser för statsmyndigheternas invcntarieredovisning
ändamålsenliga.

Tandläkarhögskolan i Stockholm

Högskolan tillhöriga inventarier redovisas avdelningsvis på särskilda inventarieförteckningar.
Varje sådan förteckning upprättas i två exemplar,
av vilka originalet föres och förvaras på vederbörande avdelning och kopian
på intendentkontoret. Redovisningen av inventarierna sker i allt väsentligt
enligt gällande bestämmelser, vilka dock kompletterats med en intern
instruktion — »Bestämmelser angående inventarieredovisningen vid

287

tandläkarhögskolan i Stockholm.» Inventeringar göres vid budgetårsskiftena
och tillgår så, att varje i förteckningarna upptaget föremål räknas.
Inventeringen utföres av vederbörande översköterska (motsv.) under intendentens
kontroll. Något formellt inventeringsprotokoll upprättas icke
utan anteckning om verkställd inventering göres direkt på inventarieförteckningen.

Beslut i frågor rörande kassation och/eller avskrivning fattas av högskolans
förvaltningsnämnd och meddelas respektive avdelning genom protokollsutdrag.
Detta ligger sedan till grund för noteringar i inventarieförteckningarna.
Före beslutet har intendenten besiktigat de till kassation föreslagna
inventarierna, vilka därefter omhändertages av högskolans verkstad.
Sådana inventarier som kan försäljas överlämnas till fabriksstyrelsens försäljningssektion
för överskottsmateriel, eller också utnyttjar högskolan de
kasserade inventarierna såsom bytesobjekt i förbilligande syfte vid nyanskaffningar.
Skyddsrockar som kasserats överlämnas till fabriksverkets
tvätteri att användas såsom Iagningshjälp till högskolans reparabla rockar,
medan allt övrigt kasserat linne användes såsom torktrasor eller liknande.
Övriga kasserade inventarier som icke kan nyttiggöras eller försäljas bortforslas
med övrigt avfall.

Gällande bestämmelser för gränsdragningen mellan inventarier och förbrukningsartiklar
är enligt högskolans mening diffusa och svårtolkade. Den
i det föregående omnämnda interna instruktionen talar endast om en värdegräns
av 3 kronor och ingår icke på frågan om inventariernas livslängd.
Detta har tolkats så, att exempelvis sådana tandvårdsinstrument med relativt
begränsad livslängd som betingar ett inköpsvärde av över 3 kronor redovisas
såsom inventarier, trots att enligt allmän uppfattning sådan materiel
är att anse som förbrukningsartiklar.

Någon redovisning av förbrukningsartiklar förekommer icke, då högskolans
förfaringssätt för anskaffning härav får anses så speciell, att en
kontrollåtgärd skulle vara för kostnadskrävande och icke stå i rimlig proportion
till anskaffningskostnaderna. Anskaffningen tillgår nämligen så, att
högskolans förvaltningsnämnd en gång årligen verkställer upphandling genom
anbudsförfarande av all förbrukningsmateriel. Varje avdelningschef
beställer sedan från antagen anbudsgivare sitt behov för längre eller kortare
tidsperiod. Beställningen expedieras först efter intendentens godkännande,
vilket anses vara en tillräcklig kontroll. En viss kontroll av att förbrukningen
hålles inom rimliga gränser sker genom att varje avdelningsförråd
av förbrukningsartiklar handhas under översköterskans (motsv.) ansvar.

Nuvarande bestämmelser för inventarieredovisningen kan enligt högskolans
uppfattning i stort anses fylla sitt ändamål, och några direkta nackdelar
kan icke påvisas. Intendentkontoret har emellertid under våren haft
underhandssamtal med riksrevisionsverket för att undersöka möjligheterna

288

för högskolans del att höja värdegränsen för inventarier, bl. a. på grund av
penningvärdeförändringarna, samt att komplettera värdegränsen med en
bestämmelse om viss livslängd. Frågan kan ännu icke anses slutdiskuterad
med riksrevisionsverket.

Tandläkarhögskolan i Malmö

Högskolan anser att inventariebokföringen för närvarande icke utföres
på ett tillfredsställande sätt och finner det i hög grad angeläget att berörda
förhållande snarast blir föremål för närmare studium, syftande till att tillskapa
en rutin för redovisning av inventarier, kontorsmateriel och förbrukningsartiklar
på grundval av de erfarenheter som hittills gjorts vid de akademiska
lärosätena. Nuvarande bestämmelser på förevarande område anser
högskolan således otillfredsställande.

Tekniska högskolan i Stockholm

Enligt § 146 stadgarna den 30 juni 1947 (nr 488) för de tekniska högskolorna
skall högskolans institutioner med därtill hörande samlingar vårdas
och förvaltas av särskilda föreståndare. Institutionsföreståndare skall
föra inventarieförteckning enligt av kollegienämnden meddelade bestämmelser
och ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter i övrigt angående
institutionens vård och förvaltning samt inspektion av institution som
fastställes av nämnden.

Regelbundna inventeringar av inventarierna från högskolans centrala ledning
förekommer ej. Inventeringar av högskolans cirka 130 olika institutioner
skulle bli mycket tidsödande och enligt högskolans mening knappast
tjäna något angeläget ändamål.

Beslut om verkställande av inventeringar torde böra fattas av kollegienämnden
eller eventuellt av rektor, i samband varvid även inventeringsförrättare
synes böra utses.

Enligt § 35 nyssnämnda stadgar har rektor att besluta om avskrivning
av inventarier. Kasserad materiel försäljes, sedan rektors beslut om avskrivning
fattats.

Någon exakt gräns mellan inventarie- och förbrukningsartiklar finns ej
fastställd. Varje institutionsföreståndare har att besluta härom, varvid hänsyn
i första hand tages till värdet. Någon annan redovisning av förbrukningsartiklar
än bokföring av utgifterna för inköp förekommer ej.

Nuvarande bestämmelser för inventarieredovisning finner högskolan relativt
knapphändiga. Å andra sidan anses alltför detaljerade föreskrifter
icke lämpliga med hänsyn till de mycket stora svårigheterna att centralt
kunna övervaka och kontrollera inventarieredovisningen. Varje institutionsföreståndare
bör därför enligt högskolans mening — liksom för närvarande
är fallet — vara ansvarig för inventarieredovisningen.

289

Chalmers tekniska högskola

Varje institution har att föra inventarieförteckning över institutionen tillhöriga
möbler, instrument, apparater m. m. Ekonomiavdelningen åligger att
föra sådana förteckningar över möbler och annan utrustning som finns i
hörsalar och andra för hela högskolan gemensamma lokaler.

Inventering utföres av rektor eller på dennes uppdrag av annan person
inom högskolans ledning. Någon på förhand uppgjord plan härför finns
icke. Protokoll upprättas icke. Rektor skall i princip besluta rörande avskrivning
av inventarier. Av praktiska skäl är detta dock knappast möjligt
att genomföra, och då det inte är fråga om dyrbarare materiel beslutar
institutions- och avdelningsföreståndarna om sådan avskrivning. Som
regel sker kassation först sedan ett inventarieföremål blivit helt odugligt
och måste skrotas. I undantagsfall har överlåtelse kunnat göras till annan
institution eller myndighet.

Högskolan framhåller att gränsen mellan inventarier och förbrukningsartiklar
understundom kan vara svår att draga. Det framstår vidare som
angeläget att arbetet med inventariernas förande inte blir för omfattande
och dyrbart. På grund av brist på lämplig personal har det för högskolans
del varit nödvändigt att här iakttaga återhållsamhet. Sålunda har artiklar
av relativt kort livslängd och sådana av mindre värde icke inventarieförts.
Några generella regler har dock inte uppställts, utan varje institution har
att själv bedöma, huruvida en artikel skall bokföras i inventariet. Som regel
har man dock inte bokfört instrument och annan undervisningsmateriel,
då dess värde understigit 100 kronor.

Enligt högskolans uppfattning finns det knappast någon anledning att
ändra på nu tillämpade regler för inventariebokföringen. Dock anser högskolan
det önskvärt, att en klar kostnadsgräns fastställes, under vilken
en anskaffad artikel icke skulle behöva införas i inventarieförteckningen.

Revisorernas uttalande. Grundläggande bestämmelser rörande statsmyndigheternas
redovisning av viss lös egendom samt angående avskrivning av
sådan egendom har meddelats i en år 1951 utfärdad kungörelse, genom vilken
vederbörande myndigheter bl. a. ålagts dels att upprätta och föra förteckning
över av dem innehavd, staten tillhörig lös egendom med undantag
av förbrukningsartiklar och dels att under juni månad varje år verkställa
inventering av sådan egendom. Dåvarande riksräkenskapsverket har
år 1952 genom cirkulärskrivelse meddelat tillämpningsföreskrifter till ovannämnda
kungörelse, vari föreskrivits att myndighet som icke med riksräkenskapsverket
överenskommit om särskilt system för inventarieredovisningen
skall upprätta och föra förteckning i bunden och paginerad bok
eller med användande av betryggande lösbladssystem.

19 Rev. berättelse ang. statsverUct dr 1962 I.

290

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen har revisorerna
undersökt på vilket sätt inventarieredovisningen för närvarande är ordnad
vid de av våra akademiska lärosäten som är underställda kanslern för rikets
universitet respektive överstyrelsen för de tekniska högskolorna. Revisorerna
har därvid funnit att denna redovisning i stor utsträckning varierar
från fall till fall och att på förevarande område något enhetligt system
icke tillämpas.

Vad först angår själva inventariebokföringen har undersökningen givit
vid handen, att varje universitet och högskola som regel har någon form
av förteckning över dyrbarare inventarier. Förteckningarna är emellertid
utformade på olika sätt, och tveksamhet råder på många håll vilka inventarier
som skall eller bör upptagas i förteckningarna.

Sistnämnda förhållande sammanhänger med att gränsdragningen mellan
inventarier och förbrukningsartiklar ofta är mycket svår att göra. I avsaknad
av preciserade bestämmelser bär man i en del fall ansett värdet av
viss förnödenhet vara avgörande för till vilken kategori den skall hänföras,
medan man i andra fall låtit de olika artiklarnas livslängd vara utslagsgivande.
Ej sällan användes också en kombination av dessa båda principer.
Mest extremt tillämpas systemet med värdegräns vid tandläkarhögskolan i
Stockholm, som exempelvis redovisar alla sådana tandvårdsinstrument som
har ett värde överstigande 3 kronor såsom inventarier, helt oberoende av
vilken livslängd de har.

Även i fråga om de i gällande bestämmelser föreskrivna inventeringarna
tillämpas skilda förfaringssätt. Som regel har det bl. a. på grund av personalbrist
icke ansetts möjligt att följa stadgandet om årliga inventeringar,
utan dessa har i stället gjorts med avsevärt längre tidsintervaller. I vissa
fall torde inventeringar över huvud taget icke förekomma. Inventeringsprotokoll
föres i allmänhet icke.

Flera av de hörda universiteten och högskolorna har framhållit att nuvarande
föreskrifter om inventarieredovisningen i många stycken är betungande.
De har även starkt betonat önskvärdheten av att fastare, enklare
och mera ändamålsenliga normer fastställes för denna redovisning.

Revisorerna har för egen del kommit till den uppfattningen, att förhållandena
på förevarande område är otillfredsställande. Icke minst med hänsyn
till de betydande värden som apparatur och andra inventarier vid våra
akademiska lärosäten representerar kan självfallet avkall icke göras på
kravet, att dessa tillgångar skall redovisas på sådant sätt, att en effektiv
kontroll möjliggöres och att en sådan kontroll också kommer till stånd.
Revisorerna är emellertid icke främmande för att problem kan föreligga
att vid institutioner av så skiftande slag som det här gäller tillskapa ett
system, vilket utan nackdelar kan generellt tillämpas. Revisorerna instämmer
därför i vad som uttalats av exempelvis Uppsala universitet, som beträffande
detta spörsmål betonat svårigheten att finna en redovisningsme -

29d

tod som passar lika väl för en institution med stora samlingar som för en
rent experimentell institution, där även komplicerad och kostsam apparatur
mången gång har karaktären av förbrukningsmateriel eller är föremål för
ständiga ombyggnader och förändringar. Mycket talar enligt revisorernas
mening också för lämpligheten av att i viss utsträckning differentiera bestämmelserna
om inventarieredovisningen så, att dessa bättre passar in på
de skiftande förhållanden som råder vid universiteten och högskolorna.

En ändamålsenlig lösning av de av revisorerna här aktualiserade problemen
torde icke vara möjlig att åstadkomma utan ett föregående noggrant
studium av de förhållanden det här gäller. Revisorerna vill därför förorda
att en utredning snarast verkställes i syfte att tillskapa funktionsdugliga
bestämmelser om inventarieredovisningen vid universiteten och högskolorna.

292

§ 31

Vissa inkomster vid universitet och högskolor

Vid våra universitets och högskolors olika institutioner (motsv.) förekommer
det i stor utsträckning, att analyser, provtagningar och dylikt utföres
åt statliga och kommunala myndigheter samt åt privata företag och enskilda
personer. Som regel erlägger vederbörande beställare ersättning för
de sålunda utförda arbetsprestationerna. Då nämnda ersättningar uppgår till
icke obetydliga belopp, har revisorerna funnit det vara av intresse att närmare
undersöka på vad sätt och enligt vilka bestämmelser inkomsterna redovisas
och disponeras av vederbörande lärosäte. Revisorerna har därför
infordrat uppgifter i berörda hänseende från de av våra akademiska lärosäten
som är underställda kanslern för rikets universitet respektive överstyrelsen
för de tekniska högskolorna och samtidigt begärt upplysningar
om till vilket belopp de ifrågavarande inkomsterna uppgått under budgetåret
1961/62. Av de inkomna svaren framgår bl. a. följande.

Uppsala universitet
Bakteriologiska institutionen

Sedan ett par årtionden tillbaka har bakteriologiska prov undersökts vid
bakteriologiska institutionen för akademiska sjukhusets räkning. Vid institutionen
finns dessutom sedan år 1956 inrättat ett bakteriologiskt regionlaboratorium,
som bedriver bakteriologisk undersökningsverksamhet i
epidemilogiens tjänst och dessutom har vissa uppgifter vid beredskap och
krig. För att möta de önskemål som uppställts på en bakteriologisk diagnostisk
verksamhet vid institutionen har inrättats ett bakteriologiskt rutinlaboratorium
med institutionens prefekt som huvudman. Rutinlaboratoriet
bär egen personal och förvaltning men utnyttjar vissa av institutionens laboratorielokaler.

Ersättning för de bakteriologiska proven uttages enligt den taxa som gäller
för statens bakteriologiska laboratorium och som fastställts av medicinalstyrelsen.

Bakteriologiska rutinlaboratoriet har för budgetåret 1961/62 tillgodofört
bakteriologiska institutionens materielanslag i runt tal 125 000 kronor samt
dessutom belastats med kostnader för vissa moderniseringar och ombyggnader
av institutionen till ett belopp av ca 72 500 kronor.

Rutinlaboratoriet för egna räkenskaper och inkomsterna disponeras av
institutionens prefekt.

293

Virologiska institutionen

Virologiska prov utföres på institutionens virusdiagnostiska laboratorier
enligt samma principer som tillämpas vid bakteriologiska institutionen.
Laboratoriet, som under budgetåret 1961/62 tillfört virologiska institutionen
6 000 kronor, för egna räkenskaper och inkomsterna disponeras av institutionens
prefekt.

Medicinsk-kemiska institutionen

Analyser mot ersättning utföres vid såväl institutionens B12 laboratorium
som dess mikroanalyslaboratorium. Inkomsterna för budgetåret 1961/62 uppgick
sammanlagt till i runt tal 130 000 kronor. Någon redovisning av medlen
har hittills icke skett. Inkomsterna har använts för de båda laboratoriernas
drift.

Patologiska institutionen

I institutionens ordinarie verksamhet ingår icke sådana analyser och
provtagningar om vilka här är fråga, men av vederbörande institutionsföreståndare
och institutionens lärarpersonal utföres enligt en sedan lång tid
tillbaka tillämpad praxis genom frivilligt åtagande patologisk-anatomiska
undersökningar åt akademiska sjukhuset och andra sjukhus i olika delar
av landet samt åt enskilda läkare. Denna verksamhet — »tumörbyrån» —
bedrives i ett laboratorium i institutionsbyggnaden med av vederbörande
institutionsföreståndare anställd personal, vilken avlönas med de avgifter
som inflyter för utförda prover och uppdrag. Vidare bestrides med nämnda
medel kostnader för material, utrustning etc.

Tumörbyråns inkomster under kalenderåret 1961 utgjorde i runt tal
504 000 kronor, varav i arvoden till undersökare utbetalades 296 000 kronor,
i personallöner 120 000 kronor samt för material och andra omkostnader
31 000 kronor. Vidare avsattes 57 000 kronor till underhåll och förnyande
av utrustning samt »utdelning till deltagande i verksamheten». Årlig
revision av tumörbyråns räkenskaper utföres av akademikamreraren.

Akademiska sjukhuset, klinisk-kemiska centrallaboratoriet

Laboratoriet är en del av akademiska sjukhuset, vilket i sin tur är en till
universitetet ansluten institution. I denna egenskap har laboratoriet organiserats
på två avdelningar, nämligen dels en vetenskaplig avdelning, vilken
sysslar med forskning och undervisning genom personal som anställes
på universitetets stat, och dels ett för sjukvården arbetande kliniskt
laboratorium med sjukvårdspersonal.

I egenskap av vetenskaplig institution utför laboratoriet analyser och
provtagning åt andra statliga institutioner och undantagsvis också åt kommunal
myndighet. Det rör sig i dessa fall om forskningsarbete eller liknande.

294

För här nämnda prestationer erlägger beställaren icke någon avgift, enär
laboratoriet å sin sida på liknande sätt erhåller tjänster från andra institutioner.
— De vid det kliniska laboratoriet för sjukvården anställda läkarna
äger enligt gällande avtal rätt att åt enskilda och kommunala myndigheter
utföra sådana prov som sammanhänger med den sjukvårdande
verksamheten. Här gäller i princip samma rätt till privat mottagning som
t. ex. vid röntgendiagnostiska avdelningar och vid sjukhusets olika kliniker.
Beställaren erlägger ersättning enligt fastställd taxa. Inkomsterna har
icke redovisats till institutionen (laboratoriet), då de enligt uppgift utgör vederbörande
läkares genom förhandlingar fastställda rätt till extrainkomst.
Upplysningsvis kan emellertid nämnas, att det i förhandlingar mellan den
statliga läkarförhandlingsdelegationen och läkarförbundet bestämts, att
visst belopp per prestation skall av vederbörande läkare inbetalas till sjukhuset
såsom återbäring. Frågan om storleken av och grunderna för beräkning
av denna återbäring behandlas för närvarande av direktionens arbetsutskott
och av sjukhusledningen.

Akademiska sjukhuset, kvinnokliniken

Vid kliniken utföres graviditetsreaktioner och spermaundersökningar.
Vederbörande beställare erlägger ersättning enligt särskild taxa. Under budgetåret
1961/62 uppgick inkomsterna för ifrågavarande verksamhet till i
runt tal 24 000 kronor. Medlen redovisas på speciellt postgirokonto och användes
i laboratorieverksamheten för bestridande av kostnader för löner
och apparatur. Eventuellt överblivna medel har disponerats för forskningsändamål
på laboratoriet.

Fysiologiska institutionen

Institutionens mekaniska verkstad tillverkar mot ersättning specialinstrument
samt utför reparationer av sådana instrument åt andra institutioner
vid universitetet. Under budgetåret 1961/62 utgjorde inkomsterna i
runt tal 1 700 kronor. Medlen redovisas ej separat men bokföres som inkomst
på ett särskilt verkstadskonto.

Geografiska institutionen

Under budgetåret 1961/62 har analyser utförts åt bl. a. geografiska institutionen
vid Stockholms universitet, enskilda forskare vid Uppsala universitet
och vattenfallsstyrelsen. Ersättning för analyserna motsvarande
självkostnaden har erlagts. Inkomsterna uppgick under budgetåret 1961/62
till i runt tal 12 000 kronor. Inkomster och utgifter bokföres på vederbörande
laboratoriums sekretariat. Samtliga verifikationer och övriga handlingar
finns tillgängliga för kontroll och eventuell redovisning till universitetet.
Influtna medel användes i huvudsak för avlöning av extra laboratoriepérsonal.

295

Institutet för högspänningsforskning

Institutets inkomster av analys- och provtagningsverksamheten uppgick
under budgetåret 1961/62 till ca 48 000 kronor. Medlen har tillgodoförts
institutets materielanslag.

Kemiska institutionen

Det centrala analyslaboratoriet har till uppgift att bistå universitetets
övriga institutioner vid utförande av analytiskt kemiska arbeten. I enlighet
härmed har laboratoriet jämsides med rådgivning utfört kemiska analyser
åt dessa institutioner. Därjämte har analyser, då arbetskraften så medgivit,
utförts åt institutioner vid andra universitet och högskolor. I några
undantagsfall, då analyserna varit av särskilt vetenskapligt intresse för laboratoriets
utveckling, har dylikt arbete utförts också åt enskilda industrier.
Inkomsterna av verksamheten uppgick under budgetåret 1961/62 till i
runt tal 7 500 kronor. Medlen inlevereras till universitetets räntekammare
och tillgodoföres där laboratoriets materielanslag.

Fysiska institutionen

Vid institutionen förekommer dels analysverksamhet för svenska och utländska
forskare samt enskilda industrier och privatpersoner, dels försäljning
av flytande kväve till olika institutioner vid Uppsala universitet och
till läroanstalter i Uppsala. De sammanlagda inkomsterna uppgick budgetåret
1961/62 till ca 3 000 kronor. Medlen redovisas till universitetet och tillgodoföres
materielanslaget.

Limnologiska institutionen

Under förutsättning att arbetet kan förväntas ge resultat som är av direkt
värde för forskningen eller undervisningen åtar sig institutionen efter
prefektens prövning vissa analyser etc. åt statliga och kommunala myndigheter
eller åt enskilda vid universitetets övriga institutioner. Vederbörande
beställare erlägger ersättning enligt avtal. Inkomsterna uppgick under
budgetåret 1961/62 till ca 3 700 kronor. Medlen bokföres på institutionens
kansli och disponeras enligt prefektens bestämmande för att täcka utgifter
som har samband med uppdragens fullgörande. Viss del disponeras emellertid
för »allmänna omkostnader».

Lunds universitet

Endast i ett fåtal fall utföres analyser och provtagningar i institutionernas
regi åt andra uppdragsgivare än universitetets egna institutioner
och inrättningar. I större omfattning förekommer sådan verksamhet regelbundet
vid avdelningen för analytisk kemi och avdelningen för numerisk

296

analys (matematikmaskinen SMIL). På dessa avdelningar erlägger beställaren
ersättning för uppdragen. Inkomsterna har under budgetåret 1961/62
uppgått till i runda tal 15 000 respektive 23 000 kronor. Enligt vad vederbörande
föreståndare uppgivit redovisas och disponeras inkomsterna på följande
sätt.

1) Avdelningen för analytisk kemi: inkomsterna insättes på särskilt postgirokonto
och användes för löneutbetalningar, materielanskaffning och
andra institutionsändamål.

2) Avdelningen för numerisk analys: 1/3 av inkomsterna tillföres institutionens
materielanslag som ersättning för beräknat slitage på matematikmaskinen,
medan återstoden insättes på särskilt postgirokonto, vars
behållning tages i anspråk för institutionsändamål.

Vid vissa av universitetets institutioner utföres analyser och provtagningar
mot ersättning som betalas direkt till berörd personal. Institutionsföreståndarna
har upplyst, att dessa uppdrag är av ringa omfattning och att
de har betydelse för personalens utbildning eller för undervisning och
tolkning. Sålunda utföres årligen 2—3 obduktioner vid anatomiska institutionen
för att de studerande skall få tillfälle att se färska organ. Sedvanligt
obduktionsarvode tillfaller obducenten och vaktmästararvode utgår
med 15 kronor per gång. Urinstensanalyser utföres av amanuenser vid
medicinsk-kemiska institutionen (total inkomst 1961/62 = 1 225 kronor)
och mindre beräkningar och uppdrag av amanuenspersonal (motsvarande)
vid statistiska institutionen. Även vid avdelningen för analytisk kemi ochmineralogisk-geologiska
institutionen förekommer dylik analysverksamhet. I
de senare fallen, vid vilka institutionens resurser ianspråktages, inlevereras
mellan 10 och 25 procent av inkomsten till institutionen såsom ersättning
för utnyttjandet. Vid avdelningen för analytisk kemi ifrågakommer i detta
fall endast specialanalyser, som utföres av kvalificerade forskare och bedömts
vara av särskilt intresse för avdelningen. Sådana uppdrag mottages
endast i ytterst begränsad omfattning.

Beträffande den farmakologiska institutionen har universitetet uppgivit
att inga uppgifter i berört hänseende kan lämnas, enär institutionsföreståndaren
nyligen avlidit.

Göteborgs universitet

Med nedan nämnda undantag förekommer icke vid universitetet sådana
analyser och provtagningar om vilka här är fråga. Därest i något enstaka
fall serviceuppdrag åt utomstående utförts mot ersättning av någon institution,
har ersättningen inlevererats till universitetets räntekammare och tillgodoförts
ifrågavarande institutioners materielanslag. På samma sätt har
förfarits vid verksamhet av något annat slag än det här gäller, nämligen
dels då enskilda forskares försöksdjur i viss utsträckning intagits för utfodring
och vård i institutionernas djurstallar, dels då universitetsbibliote -

297

ket åt enskilda forskare eller utomstående institutioner utfört fotografering
av tidskriftsartiklar och dylikt. Ifrågavarande ersättningar har använts
för att bestrida med verksamheten förenade kostnader.

Klinisk-bakteriologiska institutionen

Vid institutionen utföres, närmast för att skaffa lämpliga arbetsuppgifter
vid utbildningen av yngre forskare, prövningar av antibiotika, desinfektionsmedel
etc. för exempelvis läkemedelsföretag. För sådana undersökningar
får beställaren erlägga en ersättning som täcker kostnaderna. Under
budgetåret 1961/62 uppgick de influtna ersättningarna till i runt tal 12 500
kronor. Medlen, som insatts på checkräkning och redovisats i särskild dagbok,
har använts för förstärkning av institutionens materielanslag enligt
samma principer som gäller för det ordinarie materielanslaget. Enligt uppgift
kommer emellertid fr. o. m. innevarande budgetår de ersättningar som
kan förväntas i fortsättningen inflyta av verksamheten att inlevereras till
universitetets räntekammare och tillgodoföras institutionens materielanslag.

Klinisk-kemiska institutionen

Institutionen utför i viss utsträckning blyanalyser åt ett större privat företag,
som härför erlägger ersättning. Budgetåret 1961/62 uppgick ersättningsbeloppet
till ca 12 000 kronor. Medlen, som insatts på postgirokonto och redovisats
i särskild dagbok, har disponerats dels till arvode åt laboratorieföreståndaren
för analysarbetet, dels till kostnader och utlägg för analyserna.
Ifrågavarande verksamhet är ett provisorium som enligt uppgift
kommer att upphöra den 1 februari 1963.

Stockholms universitet

Universitetet uppger att här berörd verksamhet synes förekomma endast
vid de kemiska institutionerna. Sålunda har analys medelst röntgenmetodik
utförts åt utomstående vid institutionen för oorganisk och fysikalisk kemi.
Ersättning härför har erlagts i de fall analysen utförts åt annan än universitetsinstitution.
Bruttoinkomsten uppgick budgetåret 1961/62 till 1 520 kronor,
vilket enligt uppgift motsvarar en nettoinkomst av 546 kronor. Inkomsterna
har använts för omkostnader i samband med gästande forskares
och föredragshållares besök.

Föreståndaren för institutionen för organisk kemi och biokemi har meddelat,
att institutionen som sådan icke åtager sig uppdrag av antydd art.
Däremot förekommer samarbete beträffande forskningsarbete med åtskilliga
institutioner. Inom ramen för dylikt samarbete har i ringa omfattning
förekommit, att vid institutionen verksamma forskare åtagit sig direkta
uppdrag, exempelvis utförande av någon analys. I sistnämnda fall har

298

ibland förekommit, att beställaren lämnat ersättning för förbrukat material
och dylikt. Ersättningen har ibland lämnats i den formen, att beställaren
direkt till leverantören betalat räkningar för använt material. I andra fall
har ersättningen lämnats till den som gjort arbetet; denne har i så fall
själv betalat materialkostnader m. m. I ytterligare andra fall har den som
utfört arbetet insatt mottagen ersättning på särskilt konto hos universitetets
räntekammare. De medel som insatts å dylikt konto har använts för
att täcka kostnaderna för utfört uppdrag samt, i den mån så varit möjligt,
för kontoinnehavarens forskningsarbete.

Karolinska mediko-kirurgiska institutet
Bakteriologiska institutionen

Vid institutionen förekommer odling av bakterier i stor skala åt andra
institutioner och åt enskilda forskare. Ersättning erlägges av vederbörande
beställare endast för förbrukad materiel. Ifrågavarande serviceverksamhet
har således enligt uppgift icke inneburit någon inkomst för vare sig
institutionen eller dess personal.

Institutionen för koagulationsforskning

Viss preparattillverkning förekommer åt utomstående. Denna tillverkning
är så speciell, att den för närvarande icke kan utföras annorstädes.
Vidare förekommer provtagning med speciellt förfarande i fråga om patienter
som remitteras från sjukhus i stockholmsområdet. Inkomsterna av preparattillverkningen
uppgick under budgetåret 1961/62 till 565 000. Dessa
medel redovisas och disponeras under materielanslaget i överensstämmelse
med vad som gäller för s. k. rörelsekonton vid de tekniska högskolorna.
Inkomsterna av provtagningsverksamheten, vilka under angivna budgetår
uppgick till i runt tal 49 000 kronor, insättes på särskilt postgirokonto
och disponeras för materiel och avlöningar till personalen inom denna verksamhetsgren.

Biokemiska institutionen

Institutionens ultracentrifug användes för prestationer åt utomstående.
Ersättning erlägges till täckande av självkostnaderna samt utgifterna för
övertidsersättning åt den personal som utvärderar resultaten. Medlen redovisas
på ett särskilt konto.

Tandliikarhögskolan i Stockholm

Endast vissa bakteriologiska undersökningar utföres i högskolans laboratorium
för oral mikrobiologi åt såväl myndigheter som enskilda. Verksamheten
är f. n. av obetydlig omfattning men kan förväntas öka i framti -

299

den. Enskilda beställare erlägger ersättning, medan däremot statliga myndigheter
endast i undantagsfall avkrävts betalning. Några bestämmelser om
hur inkomsterna, vilka hittills varit mycket små, skall redovisas finns icke
meddelade. Medlen har tillgodoförts laboratoriets konto för förbrukningsmateriel
och disponerats för laboratoriets allmänna rörelsekostnader.

Tandläkarhögskolan i Malmö

Hela patientvården vid högskolan är avgiftsbelagd. Avgifter erlägges på
såväl studentkliniken som lärarkliniken. Utöver patientbehandling förekommer
också röntgenfotografering, bakteriologiska prov m. m.

Vid högskolan verkställes icke någon debitering institutionsvis. Någon
nettoinkomst uppkommer icke, enär bruttointäckterna icke täcker utgifterna.

Tekniska högskolan i Stockholm

Vid högskolans olika institutioner förekommer i stor utsträckning att
prestationer av här berört slag utföres åt utomstående. I ersättning för denna
verksamhet inbetalades av beställarna under budgetåret 1961/62 i runt
tal 4,1 milj. kronor. Inkomsterna, vilka redovisas såsom uppbördsmedel
under högskolans anslag till materiel m. m. enligt bestämmelser som för
varje budgetår meddelas i regleringsbrev beträffande ifrågavarande anslag,
disponeras för vederbörande institutions forskningsverksamhet.

Chalmers tekniska högskola

Ett flertal institutioner vid högskolan har etablerat ett sådant samarbete
med industrien samt utanför högskolan stående institutioner, att laboratorier,
vetenskaplig utrustning och personal i viss utsträckning ställes till
förfogande för forskningsuppgifter som faller inom vederbörande institutions
forskningsområde. Arbeten av denna art bedrives helt efter institutionens
bestämmande och någon inblandning utifrån förekommer icke. Resultaten
av forskningsarbetet delgives vederbörande beställare, men någon
inskränkning i institutionens möjligheter att publicera dessa får icke
föreligga. Kostnaderna för ifrågavarande forskningsarbeten betalas helt eller
delvis av beställaren beroende på institutionens intresse för det aktuella
arbetet, överenskommelse rörande sådan forskning och de därmed förenade
ekonomiska bidragen träffas med institutionsföreståndaren.

Medel som inbetalas av industrien och andra beställare inlevereras —
med något undantag — till högskolans ekonomiavdelning, insättes på statsverkets
checkräkning och bokföres i högskolans räkenskaper under »Fonder
och diverse medel».

Analyser och provtagningar för utomståendes räkning utföres i viss utsträckning
vid högskolan. Under budgetåret 1961/62 inbetalades i ersätt -

300

ning i runt tal 51 000 kronor. Medlen inlevereras till ekonomiavdelningen,
insättes på statsverkets checkräkning och bokföres till den del de överstiger
vad som erfordras för täckande av för verksamheten förenade direkta
utgifter under högskolans materielanslag med underrubrik »Rörelsekonto».
Detta konto utnyttjas för avlöning av personal och i övrigt för samma
ändamål som anslaget till materiel. »Rörelsemedlen» tages även i viss
utsträckning i anspråk vid resor som sammanhänger med uppdragens fullgörande
eller med högskolans angelägenheter i övrigt.

Vid högskolans bibliotek bedrives en viss reproduktionsverksamhet. På
uppdrag av såväl andra institutioner inom högskolan som utanför högskolan
stående vetenskapliga institutioner, industrier och enskilda utföres fotokopiering
och mikrofilmning av uppsatser eller vissa partier i tidskrifter
och böcker som finns i biblioteket. Inkomsterna av denna verksamhet har
under budgetåret 1961/62 uppgått till ca 13 000 kronor. Medlen bokföres i
högskolans räkenskaper och insättes på statsverkets checkräkning i riksbanken.
Av ifrågavarande medel bestrides kostnaderna för avlöning till ett
biträde, inköp av fotografisk förbrukningsmateriel och anskaffning av ny
fotoutrustning.

Revisorernas uttalande. Vid flertalet av rikets universitet och högskolor
förekommer i betydande omfattning serviceverksamhet i den formen, att
analyser, provtagningar, preparattillverkning och dylikt utföres åt utanför
vederbörande lärosäte stående myndigheter eller institutioner samt åt privata
företag och enskilda personer. De åt vilka nämnda prestationer utföres
erlägger regelmässigt ersättning härför. Inkomsterna av verksamheten uppgår
varje år till flera miljoner kronor.

En av revisorerna gjord undersökning, för vilken redogörelse lämnats i
det föregående, har givit vid handen att närmare föreskrifter endast i vissa
fall, såsom t. ex. vid tekniska högskolan i Stockholm, finns meddelade om
hur de ifrågavarande inkomsterna skall redovisas och disponeras. Trots
detta förekommer det vid en del universitet och högskolor, att inkomsterna
oavkortade insättes på statsverkets checkräkning. Ej sällan torde emellertid
den uppfattningen råda, att det ankommer på vederbörande institutionsföreståndare
att omhänderha de från verksamheten inflytande medlen och
att själv besluta om deras användning. Många av institutionerna har för
ändamålet lagt upp en egen bokföring. Endast i begränsad omfattning synes
i dylika fall revision av räkenskaperna förekomma.

Vid av revisorerna gjord förfrågan hos de under kanslern för rikets universitet
respektive överstyrelsen för de tekniska högskolorna stående lärosätena
har uppgivits att viss del av här berörda inkomster praktiskt taget
undantagslöst tillgodoföres institutionernas materielanslag. I övrigt har
medlen använts till de mest skilda ändamål, såsom löner till extra personal,
övertidsersättningar, inköp av apparatur, resor, omkostnader i sam -

301

band med gästande forskares besök, »allmänna omkostnader» samt »utdelning
till deltagande i verksamheten». Till belysande av hur intimt medelsredovisningen
för närvarande är beroende av vederbörande institutionsföreståndare
personligen må omnämnas, att ett universitet förklarat sig icke
kunna lämna uppgifter beträffande en viss institutions eventuella inkomster
av serviceverksamheten på grund av att dess föreståndare nyligen avlidit.

Enligt revisorernas mening utgör den verksamhet som universiteten och
högskolorna utövar på förevarande område ett betydelsefullt och många
gånger nödvändigt led i den forskning och undervisning som där bedrives.
Revisorerna anser därför att alla rimliga åtgärder bör vidtagas för att stödja
och stimulera denna verksamhet. Revisorerna har å andra sidan kommit
till den uppfattningen, att ett starkt behov föreligger av reglerande bestämmelser
i fråga om redovisningen och dispositionen av de inkomster som inflyter
till följd av verksamheten. Som tidigare framhållits finns nämligen
för närvarande sådana föreskrifter meddelade endast i vissa fall. Icke minst
mot bakgrunden av att de inkomstmedel det här gäller uppgår till avsevärda
belopp anser revisorerna det således angeläget, att sådana bestämmelser
snarast utfärdas att en tillfredsställande kontroll rörande ifrågavarande
medel möjliggöres.

302

J or dbruks departementet

§ 32

Domänverkets skogsarrondering

På inånga håll i landet utvisar jordregisterfastigheter och brukningsdelar
ett kvardröjande starkt inslag av äldre tiders jorddelningsförhållanden. Så
är fallet särskilt då jordbruks- och skogsmark är splittrad i en mängd skiften,
vilka på grund av ringa storlek och olämplig form icke lämpar sig för
nutida brukningsmetoder. Splittringen kan stundom ha gått så långt, att
skogsmark är delad i mycket smala remsor, på vilka skogsbruk i vanlig
mening icke kan bedrivas. På vissa håll i landet har särskilda lantmäteritekniska
organisationer tillskapats med uppgift att åstadkomma omarrondering
av sådan jordbruks- och skogsmark. Vid sidan om lantmäteriorganisationen
är andra myndigheter sysselsatta med dessa problem, bl. a. skogsvårdsstyrelserna
och lantbruksnämnderna.

År 1957 ägnade riksdagens revisorer uppmärksamhet åt arronderingsfrågorna
och granskade därvid särskilt domänverkets roll i sammanhanget.
Revisorerna anförde att kronans marker icke annat än undantagsvis uppvisade
motsvarighet till den starka ägosplittring som stundom förekom på
enskilda marker, men att likväl arronderingen även för kronoskogarnas
vidkommande på många håll var långt ifrån tillfredsställande. Smärre, avsides
belägna och svårbrukade skiften var icke ovanliga, och likaledes föreikom
det icke sällan att enskilda skogsskiften låg insprängda inom större
kronoskogars områden. Att skogsmarken var samlad i sammanhängande
större skiften med lämplig form var emellertid icke minst för kronans skogar
en angelägenhet av stor aktualitet på grund av den ökade mekaniseringen
samt de nya principer för skogsvårdsåtgärder och för arbetskraftens
användande och lokalisering som numera allmänt gällde för storskogsbruket.
Med beaktande av dessa förhållanden hade ett antal större markbyten
med enskilda bolag kommit i gång och i vissa fall hunnit avslutas.

Kronans markbyten genomfördes enligt två olika system, antingen som
s. k. avtalsbyte, varvid marken blev föremål för ömsesidiga iköp och försäljningar,
eller ock som frivilligt ägoutbyte enligt jorddelningslagens bestämmelser.
Båda dessa bytesformer krävde omfattande förhandlingar, förberedelser
och utredningar, exempelvis rörande mark- och skogsvärden, vägoch
flottledsförhållanden, värdet av inägor och byggnader, utbrytning av
servitutsrättigheter m. m. Vid båda bytesformerna förekom emellertid vissa
omständigheter som verkade hämmande på möjligheterna att genomföra
de avsedda åtgärderna. Vid avtalsbyten fordrades medgivande av Kungl.
Maj :t och riksdagen, varjämte bytena motverkades av bestämmelser på
skatteväsendets område. Frivilliga ägoutbyten kunde visserligen genomföras
enklare och snabbare, men deras räckvidd var å andra sidan begränsad

303

genom att utbytet i regel måste företagas inom samma jordregistersocken,
varjämte förrättningskostnaderna ofta blev höga. Gemensamt för båda bytesformerna
var att parterna under stor del av den tid värderingar och förhandlingar
pågick icke Ikunde utföra avverkningar eller skogsvårdsåtgärder
och andra arbeten på bytesobjekten. Intill dess markbytena helt avslutats
eller fastställts måste markerna lämnas orörda, vilket kunde orsaka olägenheter
såväl från skogsvårdssynpunkt som med hänsyn till den till skogen
lokaliserade arbetskraften. Det var därför av stor vikt att bytena kunde
genomföras snabbt.

Med hänsyn till de rationaliseringsvinster som var att påräkna, därest
skogsarronderingen kunde ikomma i gång i mera betydande omfattning, ansåg
revisorerna det angeläget att pågående sakkunnigutredningar beträffande
för arronderingen viktiga frågor snarast kunde fullföljas och resultera
i positiva lösningar. Vissa andra frågor krävde även särskild uppmärksamhet,
exempelvis avlösning av servitutsrättigheter, indragande av ströängar
samt ordnande av villkoren för innehavare av kronotorp och andra
lägenheter på kronomark. Dithörande spörsmål var emellertid i åtskilliga
fall av så komplicerad natur, att det syntes kunna förutses att man under
åtskillig tid framåt hade att arbeta under dittills gällande betingelser. För
statens skogar var det därvid av vikt att arronderingsverksamheten fortgick
enligt påbörjade linjer. Samtidigt syntes emellertid statsmakterna böra
främja denna verksamhet genom att snarast vidtaga partiella åtgärder. Revisorerna
hade särskilt uppmärksammat att avtalsbyten förutsatte medgivande
av Kungl. Maj:t och riksdagen. Då kronan icke frånhändes någon fast
egendom genom dessa byten, syntes detta formella krav kunna uppmjukas
och domänstyrelsen i detta hänseende kunna tillerkännas vidgade befogenheter.

Innevarande års revisorer har funnit det vara av intresse att undersöka
vad som på ifrågavarande område inträffat i fråga om kronoskogarnas arrondering,
sedan denna fråga senast var föremål för revisorernas uppmärksamhet.
I fråga om de rättsliga förutsättningarna för marikbyten må till en
början erinras om att 1954 års fastighetsbildningskommitté f. n. avslutar
sitt arbete och att dess betänkande, som behandlar för fastighetsarronderingen
väsentliga frågor, kan väntas inom en nära framtid. Det hinder för
avtalsbyten som tidigare förelåg genom att värdet av växande skog i samband
med avyttring av marken i vissa fall kunde tagas till beskattning såsom
inkomst av skogsbruk har numera undanröjts genom den omläggning
av skogsbeskattningen som genomfördes vid 1959 års riksdag (jfr prop.
nr 44). Likaså genomfördes år 1961 (jfr prop. nr 143) en ändring av förordningen
angående stämpelavgiften, innebärande att lagfartsstämpel icke
längre utgår vid sådant byte av fast egendom som utgör led i åtgärder för
jordbrukets eller sikogsbrukets yttre rationalisering.

304

Såsom nämnts konstaterade 1957 års revisorer att arronderingsverksamheten
i viss utsträckning hämmades av de administrativa reglerna om tillstånd
till förvärv och försäljning. Vid avtalsbyten fordrades sålunda för
domänstyrelsens del godkännande av Kungl. Maj:t och riksdagen och för
bolagens del förvärvstillstånd av Kungl. Maj:t. Även i dessa avseenden bär
numera vissa lättnader kommit till stånd. I det årliga bemyndigande som
lämnas Kungl. Maj:t att utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta
om försäljning av fast egendom som förvaltas av vissa myndigheter,
däribland domänstyrelsen, har den övre gränsen för egendomens värde
successivt höjts, senast år 1961 (prop. nr 77), då värdegränsen sattes till
200 000 kronor. Samtidigt erhöll Kungl. Maj :t bemyndigande att åt dessa
myndigheter överlämna beslutanderätten rörande försäljning av fast egendom
med ett värde inte överstigande 100 000 kronor. Vidare genomfördes
vid 1960 års riksdag (prop. nr 122) lagändringar i syfte att förenikla handläggningen
i ärenden rörande markbyten med bolag. Förvärvstillstånd enligt
1925 års lag om förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva fast egendom
kan numera lämnas av länsstyrelse i stället för av Kungl. Maj:t, och
fastighetsförvärv från kronan har undantagits från tillståndstvånget enligt
såväl 1925 års lag som jordförvärvslagen.

Den arronderingsverksamhet som redovisades av 1957 års revisorer hade
igångsatts av domänverket år 1948 och gällde då ett försöksvis genomfört
byte i Västernorrlands län med ett större enskilt skogsbolag som medpart.
Med ledning av de erfarenheter som därvid vanns hade bytesverksamheten
sedermera fortsatt; till och med år 1957 hade sammanlagt sju större markbyten
kunnat påbörjas och i vissa fall avslutas. De områden som ingick i
bytena omfattade 187 000 hektar, därav 140 000 hektar produktiv skogsmark,
i huvudsak belägna i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län.

I följande uppställning redovisas länsvis bytesverksamheten beträffande
av domänverket förvaltad mark.

305

Län

Areal i

hektar

CS g

Medpart vid bytet

Ant.

och år

5 *

+

Stockholms

1961

i

Solna stad

0

0

0,1 ha

1956—62

5

Enskilda

10

11

Uppsala

1956—62

2

Enskilda

103

107

Söderman-

lands

1956—62

4

Enskilda

23

6

Östergöt-

lands

1961

1

Göta kanalbolag

200

1960

1

Skyllbergs bruks AB

1

1961

1

Fiskeby AB

300

230

Även F, G

1961

1

Lantbruksnämnder

240

250

1961

1

Linköpings stad

2

2

och H län

1956—62

4

Enskilda

11

11

Jönköpings

1962

1

Torvströ AB Ryttaren

1

5

1956—62

8

Enskilda

30''

17

Kronobergs

1956

1

Strömsnäs bruk AB

2

1960

1

Fridafors AB

56

1962

1

Ekeberga pastorat

21

52

Kalmar

1957

1

Tyllinge AB

10

8

1956—62

3

Enskilda

5

6

Blekinge

1960

1

Fridafors AB

64

Malmöhus

1958

1

Billeberga Tirups
församl pastorat

1

1

1956—62

2

Enskilda

2

2

Hallands

1956—62

2

Enskilda

7

1

Göteb. o.
Bohus

1962

1

Lantbruksnämnden

49

55

1956—62

2

Enskilda

2

2

Älvsborgs

1961

1

Surteby församling

44

49

1962

1

Lantbruksnämnden

90

168

Skaraborgs

1959

1

Gudhems kommun

2

Påbörjat

1960

1

Munksjö AB

4

4

1961

1

Göta kanalbolag

200

8

1962

1

Lantbruksnämnden

12

Värmlands

1959

1

Billeruds AB

130

130

Påbörjat

1962

1

Lantbruksnämnden

108

61

20 Rev. berättelse ang. statsverket år 1962 I.

306

Län
och år

Antal

byten

Medpart vid bytet

Areal

i hektar

Ant.

+

—

Örebro

1953

1

Vikens AB

261

391

1958

1

Ramundaboda förs.

pastorat

4

5

1958

1

Laxå köping

65

24

1956—62

5

Enskilda

99

50

Västmän-

tands

1957

1

Västerås stad

1

1

1956—62

4

Enskilda

15

16

Kopparbergs

1961

1

St Kopparbergs

Bergslags AB

12 300

12 600

1956—62

6

Enskilda

230

459

Gävleborgs

1957

1

Bergvik o Ala AB

6

1

Påbörjat

Västernorr-

lands

1953

1

Mo och Domsjö AB

m. fl.

4 800

4 400

1955

1

Svenska Cellulosa AB

7 100

7 300

1962

1

Svenska Cellulosa AB

23 800

1956—62

4

Enskilda

33

3

1959

1

Svenska Cellulosa AB

1 000

1 000

Påbörjat

Jämtlands

1955

1

Svenska Cellulosa AB

600

1

Svenska Cellulosa AB

23 200

1956—62

3

Enskilda

1

4

1957

1

Svenska Cellulosa AB

2 000

2 000

1959

1

Svenska Cellulosa AB

3 800

3 800

Påbörjat

Väster-

bottens

1954

1

Robertsfors AB

7 700

7 300

1955

1

Mo o Domsjö AB

18 600

16 800

1955

1

Svenska Cellulosa AB

4 000

3 400

1957

1

SJ

2

2

1957

1

örträsks kommun

28

31

1957

1

Svenska Cellulosa AB

9 100

8 900

1958

3

Forskoncernen

20 200

19 700

1958

1

Svenska Cellulosa AB

1 500

300

1960

1

Nordmalings Ångsågs

AB

2 500

2 000 f

1961

1

Västerbottens läns

landsting

308

221

1962

1

Lantbruksnämnden

113

57

1962

1

Bure AB

1 200

1 000

1956—62

12

Enskilda

109

37

Norrbottens

1957—58

1

Svenska Cellulosa AB

16 400

11 600

1958

1

Tyllinge AB

9 800

9 800

1961

1

Svanö AB

1 300

1 300

1962

1

Svenska Cellulosa AB

49 300

42 800

1959

1

SJ

2

3

1956—62

22

Enskilda

507

233

1961

1

Svenska Cellulosa AB

20 800

18 400

Påbörjat

307

Förteckningen omfattar samtliga de markbyten som genomförts eller påbörjats
med bolag som medpart till och med oktober 1962. Den innehåller
även de byten om 187 000 hektar som redovisades av 1957 års revisorer.
Beträffande byten med andra statliga myndigheter och med kommuner
samt byten med enskilda personer omfattar redovisningen endast genomförda
förrättningar under åren 1956—1962. Följande sammanställning visar
fördelningen på medparter.

Markareal i hektar

Medpart

Antal

byten

Kronan

erhåller

Kronan

avstår

Summa

Genomförda byten
med bolag
med myndigheter
och kommuner
med enskilda

20

20

97

189 500

1 090

2 554

174 300

994

1 432

363 800

2 084

3 986

Summa genomförda

137

193 144

176 726

369 870

Påbörjade byten
med bolag

7

28 000

25 600

53 600

Summa genomförda
och påbörjade

144

221 144

202 326

423 470

Utöver de här redovisade är ett antal markbyten under planering. Antalet
sådana markbyten med bolag som medpart uppgår till åtta. De omfattar
sammanlagt 39 800 hektar, av vilken areal huvuddelen eller 35 000
hektar avser ett större bolagsbyte i Västerbottens län.

Revisorernas uttalande. Ägosplittringen på den enskilda skogsmarken ägnas
för närvarande åtskillig uppmärksamhet, och flera myndigheter —
främst lantmäteriorganisationen och sikogsvårdsstyrelserna — är verksamma
för att åstadkomma en gynnsammare arrondering. Ehuru kronans
skogsmarker endast undantagsvis uppvisar en så stark ägosplittring som
stundom förekommer på enskilda marker, är dock arronderingen även för
kronoskogarnas del på många håll ingalunda tillfredsställande. Smärre, avsides
belägna och svårbrukade skiften förekommer flerstädes, och icke sällan
ligger enskilda skiften insprängda inom större kronoskogars områden.
Av flera skäl har det ansetts synnerligen angeläget att få kronoskogarna
samlade i större sammanhängande skiften. En gynnsam arrondering utgör
en förutsättning för den ökade mekaniseringen liksom för tillämpningen
av de nya principer för skogsvårdsåtgärder och för arbetskraftens användande
och lokalisering som numera allmänt gäller för storsikogsbruket.
Skogsmarker med splittrad belägenhet och olämpliga ägofigurer blir där -

308

emot icke endast svårbrukade utan kräver dessutom en dyrbarare administration.

19o7 års revisorer lämnade i sin berättelse en redogörelse för kronoskogarnas
arronderingsförhållanden och kunde därvid konstatera, att domänverket
sedan några år tillbaka i vissa norrlandslän påbörjat en omfattande
bytesverksamhet med skogsbolag som medparter. I några fall hade arbetet
lett fram till definitiva markbyten. Den av parterna tillskjutna skogsmanksarealen
uppgick till 187 000 hektar, därav 140 000 hektar produktiv skogsmark.
Verksamheten hade emellertid försvårats av olika faktorer av rättslig
och skatteteknisk natur, varjämte det tillståndstvång som förelåg för
såväl kronans överlåtelser som för bolagens förvärv utgjorde ett hämmande
moment.

Innevarande års revisorer har funnit det vara av intresse att undersöka
hur den nu berörda skiftesverksamheten fortgått sedan frågan senast var
föremål för revisorernas uppmärksamhet. Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen har förutsättningarna för arronderingsverksamheten avsevärt
ökats, sedan vissa lagändringar på skogsbeskattningens område numera
genomförts och det administrativa förfarandet underlättats. Det kan
vidare nämnas att 1954 års fastighetsbildningskommitté inom en nära framtid
väntas framlägga förslag om ändringar av reglerna för fastighetsbildningen.
I den mån detta arbete leder till positiva resultat torde vägen ytterligare
jämnas för en intensivare omarrondering även för kronans skogsmarker.

Den ovan intagna förteckningen över domänverkets markbyten visar, att
den sammanlagda areal skogsmark som ingår i helt genomförda skiften
uppgår till omkring 370 000 hektar, av vilken areal domänverket tillskjutit
177 000 hektar och erhållit 193 000 hektar i utbyte. De 187 000 hektar som
redovisades av 1957 års revisorer är inräknade i angivna summa. Bytesarealen
hänför sig till helt övervägande del till 20 större skiften med skogsbolag
och avser till stor del norrlandslänen och Kopparbergs län. Härjämte
har byten påbörjats med en sammanlagd areal av 53 600 hektar och byten
planerats med en sammanlagd areal av närmare 40 000 hektar; även dessa
arealer gäller byten med bolag. Av de avslutade bytena har 117 med en
areal av drygt 6 000 hektar genomförts med myndigheter, kommuner eller
enskilda personer. Dessa byten avser i många fall mycket små arealer; ofta
rör det sig här om gränsjusteringar i anslutning till vägförrättningar och
liknande.

Det är enligt revisorernas mening tillfredsställande att arronderingsverksamheten
kommit i gång i nu redovisad omfattning, särskilt såvitt gäller
kronans vidsträckta marker i övre Norrland. Sammanställningen visar emellertid
även, att i åtskilliga län i mellersta och södra Sverige någon liknande
verksamhet alls icke bedrivits eller genomförts i ytterst ringa utsträckning.
Även om kronans markinnehav i dessa trakter icke är lika betydande som

309

längre norrut, torde likväl förutsättningar även därstädes förefinnas för
insatser för arronderingens främjande. Genom att lantbruksnämnderna numera
som regel är i besittning av icke obetydliga skogsmarker för sin rationaliseringsverksamhet
har möjligheterna till lämpliga markbyten ökats.
Det synes dock icke kunna förutsättas att den inom domänstyrelsen för
arronderingsverksamheten centralt avdelade personalen skall uppmärksamma
behovet av smärre arronderingar i alla delar av landet. Initiativet i dylika
fall torde därför i första hand böra ankomma på distriktens och revirens
personal.

310

Handelsdepartementet

§ 33

Förskjutningsposten i betalningsbalansen

Varuutbytet mellan Sverige och utlandet har under de senare åren uppgått
till belopp mellan 11 och 15 miljarder kronor i vardera riktningen. Värdet
av importen har dock med 1—1% miljard kronor överstigit värdet av
exporten; landet har alltså haft en negativ handelsbalans. Detta behöver
dock icke betyda att valuta lämnat landet. För att man skall kunna bedöma
förändringarna i valutaställningen måste även andra faktorer tagas
med i beräkningen, i första hand sjöfartsnettot, d. v. s. handelsflottans överskott
av frakter, och i andra hand värdet av andra tjänster av större ekonomisk
betydelse, exempelvis turistväsendet. Med dessa faktorer framräknas
saldot av den s. k. bytesbalansen. Tar man därjämte hänsyn till vissa andra
kapitaltransaktioner med utlandet, erhålles det teoretiska belopp med vilket
valutareserven bör ha stigit eller sjunkit under året.

De nu nämnda in- och utgående posterna samt saldobeloppen har under

de senaste tre åren uppgått till följande belopp i miljoner kronor.

1959

1960

1961

Export av varor, fob

11 424

13 273

14 198

Import av varor, eif

12 488

15 006

15 151

Handelsbalans, saldo

— 1 064

— 1 733

— 953

Sjöf artsnetto

+ 1 240

+ 1 355

+ 1 380

Övriga tjänster m. m., netto

— 210

— 215

— 360

Bytesbalans, saldo

— 34

— 593

+ 67

Kapitaltransaktioner, netto

— 81

— 73

— 31

Valutareservens teoretiska förändring

— 115

— 666

+ 36

Valutareserven har emellertid i verkligheten icke följt denna teoretiska
utveckling. I stället för en minskning på 115 milj. kronor år 1959 erhölls
en ökning på 57 milj. kronor, år 1960 då reserven teoretiskt skulle ha minskat
med 666 milj. kronor stannade minskningen vid 159 milj. kronor, och
år 1961 då en teoretisk ökning på 36 milj. kronor skulle ha inträffat har
i stället en ökning med 902 milj. ikronor ägt rum.

Denna avvikelse — den bristande överensstämmelsen mellan den teoretiska
och den verkliga valutareserven — har man brukat kalla förskjutningsposten
i betalningsbalansen. Företeelsen är icke ny — den har förekommit
under en följd av år, ehuru icke med så stora belopp som på senare
tid. Den är vidare icke något speciellt för Sverige utan återfinnes i den ekonomiska
statistiken i en mängd andra länder. Dess orsaker är icke klarlagda.
Troligen rör det sig om flera faktorer som samverkar till avvikelsen.
Av tänkbara orsaker har ofullkomligheter i handelsstatistiken och övriga

311

rapportkällor särskilt framhållits. I enlighet härmed benämnes också förskjutningsposten
i anglosaxisk litteratur för »errors and omissions». Företeelsen
har under de senare åren blivit föremål för ökat intresse och studier,
och försök till analyser har företagits på olika håll.

1 den berättelse som fullmäktige i riksbanken årligen avger till bankoutskottet
angående riksbankens förvaltning (bankoutsk. mem. nr 1) lämnas
regelbundet vissa uppgifter om förskjutningsposten. I början av 1950-talet nämndes i berättelserna att en skillnad förelåg mellan teoretisk och
verklig valutareserv, vilket dock icke närmare kommenterades. I berättelsen
för 1954 års verksamhet berördes variationen uttryckligare; därvid angavs
att det rörde sig om en »förskjutning» mellan varu- och betalningsströmmarna.
Till en del sammanhängde denna förskjutning med att leveransvärdet
av fartygsnybyggen från svenska varv under år 1954 med omkring
100 milj. kronor överstigit betalningarna för nybyggen. Även i berättelsen
för år 1955 angavs utländska krediter som en väsentlig faktor i utvecklingen.
Därvid användes termen »förskjutningsposten», och det angavs att
skillnaden mellan betalningsbalansens underskott och valutainflödet syntes
ha uppkommit bl. a. genom att de utländska exportörerna förlängt sina
krediter till svenska importörer.

Inom riksbanken påbörjades år 1957 vissa undersökningar rörande några
avsnitt av utrikeshandeln i syfte att belysa förskjutningspostens natur. I
berättelsen för år 1958 hade i en tablå över betalningsbalansen uttrycket
förskjutningsposten närmare angivits som »statistiska fel och ofullständigheter»,
och följande redogörelse lämnades för riksbankens syn på frågan.

Differensen mellan bytesbalansens saldo och valutareservens förändring
har ökat under 1958. Som framgår av tabellen, kan denna differens till en
del hänföras till där redovisade, kända kapitalrörelser. Återstoden, den s. k.
förskjutningsposten, får anses bero dels pa att brister och ofullständigheter
förekommer i det statistiska grundmaterial, som användes vid beräkningen
av de olika posterna i betalningsbalansen, dels på att vissa förhållanden,
som är av betydelse för utvecklingen av de faktiska betalningarna, över
huvud taget icke registreras i tillgänglig statistik.

Vad avser det förstnämnda förhållandet är det ofrånkomligt, att såväl
import- och exportsiffrorna som det material, som ligger till grund för beräkningen
av sjöfartsnettot, liksom all ekonomisk statistik är behäftade
med fel. Dessa fel behöver i och för sig icke vara av större betydelse, än att
man helt kan bortse från dem vid en analys av bytesbalansens enskilda poster,
men de kan samtidigt vara stora nog för att absolut sett kunna väsentligt
påverka just förskjutningsposten, som ju, även när den är »stor», är
mycket liten i förhållande till — bara några procent av — bytesbalansens
totala transaktionsbelopp.

Bland de förhållanden återigen, som påverkar utrikesbetalningarna, men
som på grund av att ifrågavarande statistik över huvud taget icke registre -

312

rar dem icke kommer fram i den beräknade betalningsbalansen, märkes
främst dels den regelrätta s.ik. kommersiella kreditgivning, som förekommer
i samband med export och import, dels över huvud taget all övrig bristande
tidsöverensstämmelse mellan varu- och betalningstransaktioner, som
normalt karakteriserar all handel. Bådadera medför att betalningarna för
genomförda varutransaktioner kommer att verkställas vid andra tidpunkter
än dem, då exporten och importen registreras i handelsstatistiken. Nettoresultatet
av denna bristande tidsöverensstämmelse mellan varu- och betalningstransaktioner
kan, om man ser till utfallet för en viss given period,
påverkas och förändras på olika sätt. Det kan t. ex., även vid helt oförändrade
betalningsvanor, redan ske genom förändringar av exportens och importens
storleik. Det kan ske genom tidsförskjutningar av handeln inom
den observerade perioden, som medför att de däremot svarande betalningarna
kommer att, jämfört med tidigare perioder, »onormalt» falla inom
eller utom perioden. Det kan vidare ske genom att själva betalningsvanorna
undergår förändringar, t. ex. genom att kreditvillkor och kreditåtkomlighet
i berörda utbytesländer undergår inbördes förändringar, eller genom att
konjunktur- och konkurrensförhållanden ändras och påverkar säljarens
villighet att bevilja och köparens behov att erhålla kredit o. s. v. En väsentlig
anledning till förändringar i relationen mellan varu- och betalningstransaktioner
torde slutligen vara sådana förändringar i utrikeshandelns
sammansättning, som ger ökad eller minskad vikt åt sådana kategorier av
varor, i förbindelse med vilka förskottsbetalningar eller kreditgivning i utrikeshandeln
är vanligare förekommande och mera omfattande än eljest.

Inom riksbanken har tid efter annan försök gjorts att på områden, där
vissa hållpunkter härför funnits, komma fram till åtminstone uppskattningar
av en del av här berörda förhållanden bakom förskjutningsposten.
Det har framför allt gällt sådana i utrikeshandeln ingående stora objekt
som fartyg och försvarsmateriel m. m. Framför allt med hänsyn till risken
för att man på enstaka åtkomliga punkter får fram delresultat, som i realiteten
helt kan vara upphävda av motsatta förhållanden inom den långt
större del av utrikeshandeln, i fråga om vilken ingen motsvarande möjlighet
ens till uppskattningar förelegat, måste sådana försök emellertid alltid
ge ofullständiga resultat och bli så osäkra, att de icke i någon väsentlig
grad kan bidraga till en förklaring av förskjutningspostens variationer. En
full och säker sådan förklaring skulle i själva verket förutsätta en statistik,
som icke blott registrerade de i utrikesutbytet ingående varorna vid dessas
passage över våra gränser utan även för varje utrikeshandelskontrakt och
-leverans insamlade data, som tidsmässigt angav de däremot svarande faktiskt
erlagda betalningarna.

I berättelsen över verksamheten år 1961 lämnades på vanligt sätt en
tabell över betalningsbalansen under de senaste tre åren. Däri redovisades
bl. a. följande delposter.

Bytesbalans

Kapitaltransaktioner (netto)
Statistiska fel in. m. (netto)
Förändringar i valutareserven

1959

1960

miljoner kronor

1961

prelim

— 34

— 594

± 0

— 81

— 73

— 50

+ 172

+ 508

+ 940

+ 57

— 159

+ 890

313

I kommentaren angavs att förskjutningsposten för år 1961, 940 milj.
kronor vore ett ovanligt högt belopp, som översteg genomsnittet för närmast
föregående 5-årsperiod med ca 570 milj. kronor. Härvid nämndes till en
början att i betalningsbalansens kapitalpost endast inginge statliga kapitaltransaktioner
och den till bankinspektionen redovisade exporten och importen
av värdepapper. Däremot ingick icke t. ex. kommersiella krediter,
övriga privata lån, svenska direkta investeringar i utlandet och utländska
direkta investeringar i Sverige. För att så långt som möjligt ytterligare belysa
orsakerna till förskjutningspostens förändringar hade riksbanken låtit
bearbeta vissa uppgifter ur valutaavdelningens betalningsstatistik. Sålunda
hade uppgifter sammanställts om de kontantöverföringar som ägt rum avseende
privata lån, direkta investeringar samt övriga kapitaltransaktioner,
dock ej sådana kapitaltransaktioner som redan redovisats i betalningsbalanstabellens
kapitalpost. Det noterades dock att hänsyn ej kunnat tagas
till i direkta investeringar ingående överföringar av varor, omläggningar av
varu- och andra fordringar, reinvesteringar av vinstmedel etc. Bearbetningen
hade givit följande resultat.

Privata lån inklusive amorteringar till och från utlandet syntes under
år 1959 ha lett till en svensk kapitalexport om 23 milj. kronor, medan resultatet
för år 1960 blev en kapitalimport om 194 milj. kronor och för perioden
januari—oktober 1961 en kapitalimport om 75 milj. kronor. Sistnämnda
belopp reducerade restposten för år 1961 med motsvarande belopp.
Det borde nämnas att den svenska kapitalimporten av detta slag möjligen
varit större. Det nyss angivna beloppet för år 1961, 75 milj. kronor, utgjorde
nämligen ett netto av 347 milj. kronor i lån till Sverige och 272 milj.
kronor i lån till utlandet. De under denna tid lämnade tillstånden för svensk
upplåning i utlandet hade dock uppgått till 670 milj. kronor. De svenska
direkta investeringarna i utlandet och de utländska i Sverige hade undergått
en motsatt utveckling under ifrågavarande perioder. Medan de för år
1959 resulterat i ett överskott av utländska investeringar i Sverige om 59
milj. kronor, hade under år 1960 och de tio första månaderna 1961 uppkommit
ett överskott för de svenska investeringarna utomlands om 45 respektive
172 milj. kronor. Nettot av övriga privata kapitalrörelser hade varit
relativt obetydligt och motsvarat ett valutainflöde om respektive 11, 13 och
1 milj. kronor.

Summan av de ovannämnda privata kontantöverföringarna innebar alltså
för åren 1959 och 1960 en valutainströmning på 47 milj. kronor respektive
162 milj. kronor men för januari—oktober 1961 en utströmning på 96 milj.
kronor. Utöver de upplysningar som sålunda inhämtats ur valutaavdelningens
statistik kunde tilläggas, att i den redovisade valutareserven inginge
för affärsbankerna endast deras avistaposition, medan motsvarande tillgångar
och skulder på tid ej inräknats. Sistnämnda poster hade tidigare
varit ganska små och konstanta och därför av mindre vikt. Under senare

314

år hade de emellertid ökat betydligt i både omfattning och rörlighet, varför
det nu vore motiverat att ta hänsyn till dem. Under år 1959 hade bankernas
nettofordringar av detta slag ökat med 53 milj. kronor, medan de därefter
fallit, med 79 milj. kronor år 1960 och med 80 milj. kronor under januari—
oktober 1961.

Om de nu redovisade beloppen för privata kapitalrörelser och för bankernas
fordringar och skulder på tid inarbetats i betalningsbalanstabellen,
hade restposten för år 1959 blivit +178 milj. kronor i stället för +172
milj. kronor och för år 1960 + 267 milj. kronor i stället för + 508 milj.
kronor. En motsvarande beräkning för de tio första månaderna 1961 skulle
ha givit en restpost på ca 520 milj. kronor i stället för ca 500 milj. kronor.

Av det sagda följde enligt redogörelsen i riksbankens berättelse, att den
stora ökningen i betalningsbalansens restpost under år 1961 icke kunde förklaras
med hjälp av tillgängliga uppgifter angående de privata kapitalrörelserna.
Då det dessutom vore föga troligt att felen i uppgifterna om löpande
betalningar undergått någon större förändring under året, förefölle
det mest sannolikt — med reservation för brister i rapporteringen av utnyttjandet
av givna låne- och investeringstillstånd — att ökningen i restposten
vore ett resultat av mer eller mindre tillfälliga förskjutningar i de
kommersiella krediterna.

Inom konjunkturinstitutet utfördes åren 1959 och 1960 en undersökning
rörande de utländska handelskrediterna i syfte att erhålla ytterligare belysning
av förskjutningspostens natur. Vissa resultat härav publicerades i
den ekonomiska fackpressen1. I ett referat därav har till en början återgivits
vissa delbelopp ur betalningsbalansen för åren 1945—1959, sammanförda
till femårsperioder i milj. kronor.

Bytesbalansens

överskott

Kapitalposter

Förskjut-

ningspost2

Femårsperiod

Totala valuta-reservens
ökning

Andra kapital-transaktioners

1945—49

1950—54

1955—59

— 220
+ 1 446
— 873

— 1 120
+ 1 252
+ 535

— 1 059

— 187

— 237

+ 159

— 7

+ 1 645

I redogörelsen anfördes härefter, att det i varje lands betalningsbalans
förekom en restpost — Errors and Omissions — på grund av fel och ofullständigheter
i statistiken. Om det endast rörde sig om slumpmässiga sta 1)

Skandinaviska Bankens kvartalsskrift 1960 nr 3; artikel av Bent Hansen och Thora
Nilsson.

2) Tabellens förtecken har i artikeln valts med annat system, nämligen så att kapitalposterna
plus förskjutningspostcn är lika med bytesbalansens överskott. Här har emellertid
tecknen valts så att de överensstämmer med den i bankoutskottets memorial redovisade
tabellen över betalningsbalansen, vilket medfört att de två sista kolumnerna fått
omvända plus- resp. minustecken.

315

tistikfel borde posten emellertid försvinna för längre perioder. Förskjutningsposten
hade för vårt lands del icke varit av väsentlig storlek under
åren 1945—1954 tillsammantagna, men därefter hade den erhållit betydande
dimensioner, nära en och tre kvarts miljard på fem år.

Det hade på förhand förefallit mindre sannolikt att det plötsligt Skulle
uppstå rena statistikfel av sådan storlek och sådan ensidighet i betalningsbalansen,
och det hade legat nära till hands att söka förklaringen till den
nämnda utvecklingen i de utländska handelskrediterna, för- och efterskottsbetalningarna,
som man visste ingick i förskjutningsposten. Någon egentlig
statistik över dessa utanför valutakontrollens område liggande kapitalrörelser
fanns icke. Förskjutningspostens utveckling skulle i sådant fall
förklaras med att Sverige tillfördes ökade handelskrediter från utlandet,
vilket i sin tur skulle kunna bero på exportörers och importörers vanskligheter
med handelns finansiering på grund av de under år 1955 införda och
under år 1956 skärpta svenska kreditrestriktionerna. Då emellertid förskjutningsposten
minskade endast obetydligt år 1957 när kreditrestriktionerna
mildrades och sedan åter ökade år 1958, blev det klart att andra orsaker
måste vara bestämmande för handelskrediternas utveckling, om det
över huvud taget varit dessa som legat bakom förskjutningsposten.

För att få en uppfattning om handelskrediternas storlek hade alltså inom
konjunkturinstitutet utförts en enkätundersökning av exportörers och importörers
utländska varukrediter m. m. Den betecknades från institutets
sida som en provundersökning.

Till en början må i detta sammanhang återgivas vissa i referatet anförda
allmänna synpunkter, som icke direkt avser undersökningens utförande
eller därur dragna slutsatser. — Sålunda konstaterades att handelskrediterna
under hela efterkrigstiden varit den enda mera betydande möjligheten
att bedriva »legal» spekulation i valutakursförändringar, och även
under kursmässigt sett lugna förhållanden kunde plötsliga ensidiga rörelser
i handelskrediterna bli betydelsefulla för valutareservens utveckling. —
Materialet hade vidare lämnat en allmän bild av att varuexport åtföljdes av
(kortfristig) kapitalexport, medan varuimport åtföljdes av (kortfristig)
kapitalimport, d. v. s. att det normalt vore säljaren som står för finansieringen
(ett viktigt undantag från denna regel utgjorde dook delar av verkstadsindustrin
samt varven, som exporterade varor av beställningstyp). Efterbetalning
hade alltså förefallit att vara det normala såväl på export- som
på importsidan. — Vad beträffade krediternas längd hade utredningen givit
det allmänna intrycket att kredittiderna varit förhållandevis stabila mellan
åren 1954 och 1958. Ungefär en fjärdedel av de svarande industriföretagen
hade dock funnit att betalningstiderna vid export ändrats på så sätt att en
längre kredit lämnades, en förändring som tycktes koncentrerad till åren
1957—1958. Av handelsföretagen hade ungefär en femtedel motsvarande
erfarenhet, dock utan att någon koncentration angavs.

316

Konjunkturinstitutets undersökning hade koncentrerats till åren 1957
och 1958, ehuru vissa uppgifter avsett åren 1954—1956, och utgjordes av
en stickprovsundersökning av ca 650 industri- och partihandelsföretag. Den
täckte omkring 90 procent av exporten men endast omkring 67 procent av
importen; för viktigare branscher hade dock svarsfrekvensen varit större.
Frågorna till företagen hade rört deras utländska tillgångar och skulder
samt deras export, import och betalning till och från utlandet. Den hade
emellertid icke givit någon fullständig belysning av handelskrediternas
storlek och förändringar för landet som helhet, eftersom vissa sektorer saknades.
Man måste också räkna med vissa felmarginaler i resultatet.

I sammanfattningen av utredningsresultatet hade dock vissa slutsatser
av betydande intresse noterats. Man hade fått anvisning om var tyngdpunkten
i fråga om handelskrediterna låg och var man därför kunde vänta sig
några mera betydande förändringar. Den hade också visat att handelskrediterna
var av ganska betydande storlek och att avsevärda förändringar
kunde äga rum under ett år men att dessa förändringar åtminstone för de
studerade åren hade en tendens att uppväga varandra. Vidare hade utredningen
icke kunnat visa något förklarande samband mellan å ena sidan förändringarna
i handelskrediterna och å andra sidan förskjutningsposten.
För åren 1957 och 1958 hade förskjutningsposten uppgått till 201 respektive
444 milj. kronor, vilket skulle kunnat tolkas så att en betydande handelskredittagning
från utlandet ägt rum dessa år. Emellertid hade utredningsresultatet
närmast tytt på oförändrade handelskrediter (netto) under år
1957 och en kreditgivning om ca 150 milj. kronor under år 1958. Det syntes
vidare uppenbart att handelskrediterna måste påverkas på ett väsentligt
sätt även av andra faktorer än de rent kreditmarknadsmässiga, och om
dessa senare faktorers roll hade undersökningen icke lämnat upplysning.
Förhållandet mellan exportens och importens ökningstakt utgjorde en sådan
faktor. Slutligen hade materialet pekat på förhållandevis stabila kredittider,
även om vissa avvikelser från denna regel kunnat iakttagas.

Innevarande år har problemet »errors and omissions» behandlats i en
engelsk ekonomisk tidskrift (National Institute: Economic Review, febr.
1962), där statistiska uppgifter från andra länder och vissa försök till analys
redovisats. Där har framhållits, att förskjutningsposten ofta anses innebära
oredovisade rörelser hos kortfristigt kapital, eftersom denna typ av
transaktioner vanligen är den svåraste att identifiera. Ehuru sådana kortfristiga
kapitalrörelser borde mer eller mindre uppväga varandra under loppet
av flera år och mellan olika länder hade detta i praktiken icke varit
förhållandet. Åtskilliga av de industrialiserade länderna, särskilt Storbritannien,
visade en stadigt positiv förskjutningspost. I själva verket utvisade
summan av förskjutningsposterna för alla länder som redovisade en
betalningsbalans ett ikraftigt positivt utfall under en följd av år. En i an -

317

slutning till framställningen publicerad tabell för åren 1955—1960 utvisade,
att nämnda positiva utfall hänförde sig till industriländerna, bland vilka
endast ett fåtal negativa årliga poster förekom. Det positiva bruttot för industriländerna
minskades något genom summan av förskjutningsposterna
för gruppen av råvaruproducerande länder, där huvudsakligen negativa
ehuru till storleken ej särskilt betydande poster redovisades. Nettot för
samtliga länder blev alltså alltjämt positivt.

Under de 18 månaderna fram till utgången av september 1961 ökade
Storbritanniens förskjutningspost med + 500 milj. pund, och under de senaste
10 åren hade den visat en konstant uppgång, bortsett från ett fåtal
korta avbrott. Två av dessa (1954 och 1958—1959) sammanföll med ovanligt
låga räntelägen och ett av dem (första halvåret 1961) med en kraftig
förtroendekris. Dessa avbrott kunde säkerligen förklaras med en utgående
ström av kortfristigt kapital. Man syntes därför kunna draga den slutsatsen
att förskjutningsposten måste innehålla betydande nettovinster, antingen
på löpande räkning eller på kapitalräkning, som icke blivit identifierade.

Ett annat betydelsefullt förhållande är enligt framställningen att det
ökade plusvärdet på Storbritanniens förskjutningspost efter år 1959 sammanföll
med en minskning i den vanligen positiva förskjutningsposten i
USA:s betalningsbalans. The Federal Reserve Bulletin hade funnit att denna
förändring i det amerikanska läget, vilket fortsatte till mitten av år 1961,
borde tillskrivas oregistrerade kapitalrörelser. Men under tredje kvartalet
1961 blev den amerikanska förskjutningsposten åter kraftigt positiv, under
det att Västtysklands vände nedåt.

Utvecklingen av Storbritanniens förskjutningspost fram till och med år
1957 syntes visa att man, om denna post i större utsträckning hade härrört
från oregistrerade strömmar av kortfristigt kapital, kunnat vänta sig ett
tydligt och nära samband med kända kortfristiga rörelser och med räntesatserna.
I verkligheten tydde icke mycket på sådant samband. — Under
åren 1960 och 1961 rådde bättre överensstämmelse mellan fluktuationerna i
förskjutningsposten och sådana direkta indikatorer som rörelser hos korttidskapitalet.
Under senare hälften av år 1960 förekom ett kraftigt registrerat
inflöde av kortfristigt kapital och en mycket stor positiv förskjulningspost.
Våren och försommaren 1961 förekom ett kraftigt utflöde av korttidskapital
och förskjutningsposten var jämförelsevis liten. Icke desto
mindre förblev den betydligt positiv och sprang upp i toppläge under tredje
kvartalet. Hela perioden från slutet av mars 1960 till slutet av april 1961
medförde endast ett mindre nettoinflöde i form av tillskott till sterlingbalansen
från icke-sterlingområdet och av annat korttidskapital. Likväl inbringade
förskjutningsposten nära 500 milj. pund på 18 månader.

Konjunkturinstitutet har även efter den speciella undersökning som beskrivits
i det föregående fortlöpande följt förskjutningspostcns utveckling.

318

I publikationen Konjunkturläget har institutet i samband med redogörelser
för betalningsbalansen vid skilda tillfällen redovisat vissa slutsatser rörande
nämnda residualpost. Sålunda anfördes följande i novembernumret 1961
av tidskriften.

Valutareserven har under 1961 utvecklats på ett markant avvikande sätt
jämfört med tidigare år. Den går normalt ner under första halvåret — framför
allt under månaderna februari—maj — och ökar sedan under andra
halvåret. Svängningarna har varit mer eller mindre kraftiga men endast
en gång under perioden 1953—60 har det inträffat en avvikelse från nämnda
mönster, nämligen 1959 då valutareserven steg med närmare 50 milj.
kronor under första halvåret. Under innevarande år har valutareserven stigit
med inte mindre än 567 milj. kronor under första halvåret. Den ökade
något mer än normalt även under juli men har sedan sjunkit obetydligt
fram till slutet av oktober. Den stora ökningen sammanhänger med ovannämnda
gynnsamma utveckling av handelsbalansen men även med en påtagligt
stor ökning i den residualt bestämda förskjutningsposten. I denna
post ingår bl. a. handelskrediter till och från svenska företag samt deras
upplåning och utlåning i övrigt gentemot utlandet exklusive de värdepapper
som redovisas separat i betalningsbalansen. Det är givet att förändringar i
företagens handelskrediter m. m. kan ha en betydande inverkan på valutareserven.
Det är däremot inte klarlagt om dessa spelar en så dominerande
roll i förskjutningsposten att utvecklingen för denna och handelskrediterna
nära överensstämmer med varandra. De undersökningar institutet har gjort
ger i varje fall inte belägg för att så är fallet, ehuru de är av den arten och
omfattningen att några mer allmängiltiga slutsatser är omöjliga att dra
därifrån. Enligt institutets enkät angående industriföretagens finansiella
tillgångar och skulder gentemot utlandet har industrin haft en nettoutlåning
(exkl. obligationer och aktier) till utlandet -— innebärande en negativ
effekt på förskjutningspost och valutareserv — på närmare 300 milj. kronor
både första halvåret 1960 och 1961 att jämföra med en förskjutningspost
på + 154 resp. + 490 milj. kronor. Det kan således inte spåras något
samband mellan förskjutningsposten och industrins upplåning och utlåning
vare sig det gäller nivå eller förändring. Man finner ej heller något stöd i
enkäten för att framförallt varven men också övrig verkstadsindustri skulle
ha fått ökade förskott på order, något som kanske annars skulle finnas anledning
att förmoda. Vad som här sagts utesluter självfallet inte hypotesen
om ett nära samband mellan förskjutningsposten och företagens upplåning
och utlåning, eftersom endast industrin är täckt i undersökningen. Industrin
står visserligen för större delen av exporten, men importen ligger till
övervägande delen på handeln. Härtill kommer rederierna som ofta har
finansiella tillgångar och skulder i utlandet. Det förefaller dock sannolikt
att förskjutningsposten i betydande utsträckning påverkas även av andra
faktorer än företagens upplåning och utlåning. Så t. ex. tycks beträffande
vissa varugrupper en nivåskillnad föreligga mellan faktiskt erlagda betalningar
och motsvarande fakturavärden såsom dessa senare registreras i
handelsstatistiken.

I numret för oktober 1962 har konjunkturinstitutet slutligen lämnat de
senaste värdena för betalningsbalansen under år 1961 samt en prognos för
år 1962. Tabellen däröver innehåller dessa belopp i milj. kronor.

319

Export, fob

1961

+ 14 198

1962

prognos

+ 15 100

Import, eif

— 15 151

—16 200

Handelsbalansens saldo

— 953

— 1 100

Sjöfartsnetto

+ 1380

+ 1 400

Nettot av tjänster m. m.

— 360

— 350

Bytesbalansens saldo

+ 67

— 50

Kapitaltransaktioner, netto

— 31

+ 60

Förskjutningsposten

+ 866

• •

Valutareservens förändring

+ 902

• •

Som framgår av uppgifterna uppgick förskjutningsposten år 1961 till ett
mycket betydande belopp. För att belysa förskjutningspostens utveckling
hittills i år nämnes i redogörelsen att valutareserven ökade med 385 milj.
kronor under första halvåret. Preliminära beräkningar för första halvåret
1962 hade gjorts även för övriga poster i betalningsbalansen utom för »nettot
av tjänster m. m.». Om man antoge att sistnämnda post för första halvåret
1962 uppgick till samma belopp som för första halvåret 1961 (—130
milj. kronor), vilket dock var relativt osäkert, skulle förskjutningsposten
bli + 290 milj. kronor för första halvåret 1962. Detta innebar en betydande
minskning jämfört med första halvåret 1961, då förskjutningsposten uppgick
till 527 milj. kronor samtidigt som valutareserven ökade med 567 milj.
kronor.

Som nämnts förekommer en förskjutningspost — positiv eller negativ —
i de flesta länders betalningsbalans. Följande tabell visar förskjutningsposten
i ett antal länder enligt Balance of Payments Yearbook. (Endast länder
vilkas export eller import år 1959 översteg 1 000 milj. US dollars har medtagits.
)

Förskjutningsposten 1951—1959 (milj. US dollar)

1951

1952

1953

1954

1955

1956

1957

1958

1959

Summa

Sverige

65

24

—

2

—

18

88

95

49

89

49

439

Danmark

9

38

11

1

18

23

12

26

32

170

Norge

9

32

10

15

30

18

20

28

10

172

Finland

1

23

—

3

—

12

— 15

— 11

— 11

5

— 7

— 30

Nederländerna

— 39

— 2

—

51

38

— 162

16

29

24

— 61

— 208

Belgien

— 79

3

—

58

—

80

— 118

— 144

— 160

— 80

— 2

— 718

Västtyskland

— 92

50

—

57

—

99

55

131

404

— 156

— 121

115

Frankrike

35

— 7

6

40

104

— 41

— 22

— 63

61

113

Italien

1

26

11

—

35

— 22

— 43

— 48

61

36

— 13

Österrike

— 16

61

31

41

78

43

41

24

17

320

Schweiz

12

109

—

19

19

251

433

395

222

413

1 835

Storbritannien

— 280

70

45

—

76

333

314

451

355

117

1 329

USA

470

505

296

178

446

643

748

380

783

4 449

Argentina

— 136

227

1

—

98

34

— 70

103

2

17

80

Brasilien

106

30

—

75

15

33

— 54

— 140

— 211

5

— 291

Mexico

— 26

24

43

—

98

— 106

— 91

- 16

— 67

— 58

— 395

Venezuela

— 56

— 125

—

113

—

56

— 17

38

66

— 312

— 478

—1 053

Japan

8

1

—

21

62 r

— 102

14

5

71

57

85

Australien

179

124

—

119

86

183

232

164

259

298

1 406

Indien

— 63

— 83

—

6

—

9

11

— 42

— 26

— 46

— 67

— 331

Sydafrikanska unionen

162

— 9

—

6

—

14

28

— 11

—

28

— 6

173

Summa

270

1 121

—

75

—

no

1 150

1 493

2 064

639

1 095

7 647

320

321

Revisorernas uttalande. Den svenska handelsbalansen är traditionellt negativ,
d. v. s. värdet av importen överstiger värdet av exporten. Handelsbalansen
är dock icke ensam utslagsgivande för vår betalningsbalans gentemot
utlandet. Den kompletteras av åtskilliga betydelsefulla faktorer, bl. a.
de vanligen rätt avsevärda inkomster som sjöfarten tillför landet och utfallet
av vissa ekonomiska tjänster mellan länderna, exempelvis turisttrafiken.
Om hänsyn tages även till dessa poster erhålles saldot av den s. k.
bytesbalansen, vilken även den för vårt lands vidkommande som regel är
negativ. Beräknar man härjämte värdet av andra kända kapitaltransaktioner
med utlandet, exempelvis in- och utlåning samt försäljning av värdepapper
och valutor m. m., erhålles det teoretiska utfallet av betalningsbalansen,
d. v. s. det belopp varmed valutareserven statistiskt sett bör ha ökat
eller minskat under året.

En beräkning av valutareserven, utförd på sätt nu sagts, skulle sedan
åtskilliga år tillbaka ha givit landet en negativ betalningsbalans. I själva
verket har emellertid något årligt valutautflöde icke ägt rum, utan valutareserven
har med enstaka undantag vuxit. År 1959 skulle valutareserven
teoretiskt ha minskat med 115 milj. kronor men faktiskt erhölls en ökning
med 57 milj. kronor, år 1960 då reserven teoretiskt skulle ha minskat med
666 milj. kronor stannade minskningen vid 159 milj. kronor, och år 1961
då en teoretisk ökning med 36 milj. kronor skulle ha inträffat blev den
reella ökningen i stället 902 milj. kronor. Denna skillnad mellan den teoretiska
och den faktiska valutareserven har kallats förskjutningsposten i
betalningsbalansen.

En förskjutningspost har förekommit sedan lång tid tillbaka, ehuru icke
med så stora belopp som under senare år. Under femårsperioden 1945—
1949 uppgick den till sammanlagt +159 milj. kronor och under den därnäst
följande femårsperioden till endast —7 milj. kronor. Därefter har den stigit
kraftigt. Under de sju åren från och med år 1955 har den uppgått till sammanlagt
mer än 3 miljarder kronor, varje år med positivt belopp.

Eftersom förskjutningsposten tidigare icke uppgick till särskilt betydande
belopp, föranledde den ej några mera ingående studier. Det ansågs tillräckligt
att konstatera att vissa felkällor förekom i det statistiska materialet,
och det var även känt att det förelåg förskjutningar mellan varu- och
betalningsströmmarna, vilka sistnämnda för övrigt givit posten dess namn.
Om exempelvis svenska importörer erhöll kredit i utlandet, innebar detta
ett anstånd med en utgående betalning, vilket medförde ett oregistrerat temporärt
plusvärde i valutareserven. Efter hand som förskjutningspostens
belopp vuxit har den emellertid ägnats ökad uppmärksamhet, och vissa teorier
har framkommit rörande dess natur och orsaker. Sålunda påbörjades
år 1957 inom riksbanken undersökningar rörande några avsnitt av utrikeshandeln,
vilka hl. a. inriktades på vissa större handelsobjekt samt på sådana
kapitalrörelser som icke löpande redovisades i betalningsstatistiken,

21 Iicv. berättelse ang. statsverket år 1962 I.

322

exempelvis privata lån och investeringar i annat land. Till följd av dessa
undersökningar har vissa justeringar av förskjutningsposten kunnat beräknas,
men de är icke så stora att de avsevärda fluktuationerna i förskjutningsposten
kunnat förklaras. I sin berättelse för verksamheten år 1961 har
riksbanken angivit som mest sannolikt, att den stora förändringen i förskjutningsposten
nämnda år utgör ett resultat av mer eller mindre tillfälliga
ändringar i de kommersiella krediterna.

Vidare har konjunkturinstitutet ägnat uppmärksamhet åt denna fråga
och bl. a. framhållit att det, även om statistiska fel och ofullständigheter inverkade
på förskjutningsposten, likväl vore mindre troligt att dessa fel
skulle utfalla med så stora variationer mellan olika år, att de kraftiga förändringarna
i förskjutningsposten kunde orsakas därav. Konjunkturinstitutet
har bl. a. företagit en enkätundersökning rörande handelskrediternas
omfattning samt företagens utländska tillgångar och skulder. Undersökningen
utvisade att ganska betydande variationer kunde förekomma i fråga
om krediternas omfattning men att dessa variationer hade en tendens att
uppväga varandra; kreditvariationerna räckte därför icke till för att förklara
förändringarna i förskjutningsposten under de perioder som berördes
av undersökningen. Ej heller har institutet kunnat spåra något påtagligt
samband mellan förskjutningsposten och industrins upplåning i eller utlåning
till utlandet. I slutet av år 1961 har institutet pekat på en annan
faktor som kunde tänkas inverka på förskjutningspostens nivå, nämligen
bristande hållbarhet hos de belopp med vilka exporten och importen redovisas
i handelsstatistiken. Det har därvid framhållits att beträffande vissa
varugrupper en nivåskillnad syntes föreligga mellan faktiskt erlagda betalningar
och motsvarande fakturavärden såsom dessa senare registrerades i
handelsstatistiken.

Förskjutningsposten är icke något för Sverige speciellt; en motsvarande
post finns i de flesta länders betalningsbalans. Vanligen är den liksom den
svenska starkt positiv. Så är fallet i flertalet industriländer, under det att
en grupp av råvaruproducerande länder som regel visar en negativ förskjutningspost.
Summan av de positiva posterna överskjuter dock avsevärt summan
av de negativa, och någon utjämning mellan de båda grupperna förekommer
således icke. Förskjutningspostens orsaker har även utomlands
givit anledning till undersökningar och teoretiska spekulationer, utan att
någon lösning av frågan synes ha åstadkommits. Den analys av den brittiska
förskjutningsposten, för vilken en kortfattad redogörelse lämnats i det
föregående, synes påvisa ett visst samband mellan å ena sidan förskjutningsposten
och å andra sidan vissa kända men i statistiken oredovisade rörelser
hos kortfristigt kapital, sammanhängande bl. a. med förändringar i
ränteläget. Detta samband har dock varit påtagligt endast under begränsade
perioder, under det att förskjutningsposten vid andra tillfällen icke synes
ha reagerat för dylika kapitalrörelser.

323

Det är förklarligt att förskjutningsposten tidigare tillmättes underordnad
betydelse. Man bör normalt kunna räkna med att den teoretiska och den
faktiska valutareserven icke helt överensstämmer, eftersom vissa statistiska
fel i det material som ingår i betalningsbalansen får anses ofrånkomliga och
vissa varu- och kapitalrörelser icke omfattas av statistiken. Numera har
dock de oförklarade förändringarna i valutareserven nått en sådan storlek,
att ökad uppmärksamhet på förhållandet enligt revisorernas mening får anses
i hög grad påkallad. En år efter år återkommande förskjutningspost
med så starka fluktuationer som de numera förekommande måste leda till
tvivel på hållbarheten hos de i betalningsbalansen ingående delposterna. De
studier och överväganden som ägnats denna företeelse har såsom framgår
av redogörelsen inriktats på ett fåtal avsnitt av betalningsbalansen, och de
har icke lett till någon förklaring av de betydande oregistrerade kapitalrörelser
som kan antagas ligga bakom förändringarna. De slutsatser som
på skilda håll dragits har varit delvis motsägande och framförts med starka
reservationer för materialets ofullständighet och undersökningarnas begränsade
omfattning. Det synes därför angeläget att en intensivare samordnad
forskning kommer i gång rörande denna företeelse, inriktad såväl på
källmaterialet till de i betalningsbalansen ingående delposterna och metoderna
för dess utnyttjande som på de olika varu- och kapitalströmmar som
nu går vid sidan om den officiella statistiken. En närmare undersökning
synes vara av betydelse icke minst i nuvarande ekonomiska läge, då betydelsefulla
förändringar kan väntas beträffande den europeiska marknaden
och Sveriges andel däri. Alltför stora felmarginaler i det statistiska utgångsläget
skulle otvivelaktigt minska möjligheterna att följa verkningarna av
de förändringar på marknaden som förestår och rubba underlaget för handelspolitiska
bedömanden och åtgärder.

324

Inrikesdepartementet

§ 34

Viss uppgiftsskyldighet inom länsstyrelsernas förvaltningsområde

Enligt föreskrifter i åtskilliga författningar åligger det länsstyrelse att
periodiskt rapportera vissa förhållanden eller att översända statistiska uppgifter
av olika slag till central myndighet. Motsvarande uppgiftsskyldighet
föreligger i somliga fall för lokal myndighet och enskild gentemot länsstyrelse.
I syfte att utröna i vad mån behov av ifrågavarande uppgifter alltjämt
kan anses vara för handen i samtliga påbjudna fall har revisorerna i rundskrivelse
till överståthållarämbetet och länsstyrelserna hemställt om dessa
myndigheters uppfattning härutinnan. I sina svar har länsstyrelserna hänvisat
till en rad författningsbestämmelser av här avsett slag som numera
anses vara föråldrade. Följande exempel härpå må återgivas.

Justitiedepartementet

Jämlikt 10 § kungörelsen den 10 juli 1947 med bestämmelser angående
vissa kostnader vid domstol och 3 § kungörelsen den 17 juni 1943 angående
häradshövdings förvaltning av expensmedel m. m. skall länsstyrelsen minst
en gång årligen företaga inventering av förskottsmedel hos vederbörande
medelsförvaltare. Dessa förskottsmedel redovisas månads- respektive kvartalsvis
till den hovrätt från vilken förskottsmedlen erhållits. Genom dessa
med korta intervaller återkommande redovisningar anses tillräcklig kontroll
av medelsförvaltningen vara för handen och länsstyrelsen därför utan
olägenhet kunna befrias från ifrågavarande inventeringsskyldighet.

Socialdepartementet

Jämlikt kungörelsen 1957:285 åligger det barnavårdsnämnd att före den
1 april varje år till länsstyrelsen insända uppgifter angående dels utgivna
bidragsförskott och dels vad underhållsskyldiga inbetalat till nämnden, i
båda fallen avseende kalenderår. Länsstyrelsen har därefter att före den 1
juli till Kungl. Maj:t överlämna en sammanställning av uppgifterna ordnade
kommunvis. Bestämmelsen är i sin helhet överförd från tillämpningskungörelsen
till 1943 års bidragsförskottslag.

En länsstyrelse har härom anfört följande.

Då uppgifterna gälla kalenderår, torde de icke ha någon betydelse för budgetarbetet
utan synas enbart användas för statistiskt ändamål; de inflyta
under rubriken socialvård i Statistisk Årsbok. Förutom nu nämnda uppgifter
finnes i samma tabell i årsboken även uppgifter om antal mödrar, antal
barn och antal fäder, som återbetalat bidragsförskott helt eller delvis. Sistnämnda
uppgifter skall enligt Kungl. brev den 14 februari 1941 till social -

styrelsen angående fastställande av formulär till statistiska uppgifter rörande
fattigvården m. m. (SFS nr 80) med senaste ändring i SFS nr 66 år 1961
avlämnas till socialstyrelsen av barnavårdsnämnd före den 1 april varje år.
Formuläret anses utan större olägenhet kunna inrymma de uppgifter som
nämnderna vid samma tidpunkt nu anger till länsstyrelsen.

Därest uppgiftsskyldigheten till Kungl. Maj :t icke fyller annat än ett
statistiskt behov, anses en förenkling av uppgiftsinsamlandet kunna ernås
genom att samtliga här ovan nämnda uppgifter lämnas i den statistiska redogörelsen
till socialstyrelsen.

Enligt 6 § kungörelsen 1960: 720 skall barnavårdskonsulent årligen avge
skriftlig berättelse till socialstyrelsen om verksamheten. Då barnavårdskonsulenten
är en länsstyrelsens tjänsteman, anses det säreget att han skall avge
särskild rapport till ett centralt verk. Länsstyrelsen har möjlighet att
övervaka verksamheten utan att dylika regelbundna berättelser avges.
Lämpligheten och behovet av denna skyldighet ifrågasätts därför. Motsvarande
gäller i fråga om den enligt 13 § instruktionen den 9 februari 1960 för
statens socialvårdskonsulenter gällande skyldigheten att avge årlig berättelse
till länsstyrelsen och socialstyrelsen.

Kommunikationsdepartementet

Till centrala bilregistret skall länsstyrelsen varje månad översända uppgifl
angående dels de person- och lastbilar samt släpvagnar och traktorer
som jämlikt 25 § förordningen 1940:910 godkänts respektive anmälts för
bruk i yrkesmässig trafik, dels de fordon för vilka dylikt godkännande återkallats.
Skyldigheten grundar sig på en av statistiska centralbyrån den 21
maj 1943 utfärdad skrivelse. Från att ursprungligen ha omfattat i stort sett
uppgifter blott om respektive fordons registreringsnummer och registreringsförhållande,
utökades i början på 1960-talet uppgiftsskyldigheten till
att avse jämväl de tre sista tecknen i fordonets chassinummer.

Enligt vad som upplysts är iordningställande av materialet mycket tidskrävande.
Sålunda anses för materialets insamling, fullständigande och redovisning
erfordras minst en dagarbetskraft per månad.

En länsstyrelse har i sammanhanget anfört följande.

Vid förfrågan hos statens biltrafiknämnd har upplysts, att någon bearbetning
av uppgiftsmaterialet under de senaste sju å åtta åren icke förekommit
inom nämnden och att nämnden ej heller i övrigt synes ha något intresse av
uppgifterna.

Från statistiska centralbyrån har inhämtats, att de infordrade uppgifterna
blott införes i byråns publikationer. Dessa torde närmast rikta sig till
företagare inom bil- och oljebranschen och andra dylika enskilda intressenter.
Något intresse ur beredskapssynpunkt torde de lämnade uppgifterna
icke ha.

326

Enär motivet för uppgifternas införskaffande således synes ha bortfallit
och ett fortsatt bibehållande av uppgiftsskyldigheten allenast synes åsamka
statsverket kostnader utan att gagna något för staten väsentligt ändamål,
anses ifrågavarande uppgiftsskyldighet nu böra avskaffas.

Finansdepartementet

Enligt Kungl. Maj :ts cirkulär den 19 augusti 1870 angående upprättande
av förteckningar över till skatte icke lösta kronohemman åligger det länsstyrelsen
att varannat år, särskilt för varje socken och tingslag, upprätta förteckningar
över skatteköpeskillingsbeloppen för sådana med åbo försedda
hemman och lägenheter av krononatur som mot avgift till staten till skatte
löses samt att kungöra förteckningarna. Nödvändigheten av att bibehålla
denna uppgiftsskyldighet har satts i fråga, då ärenden om dylik inlösen är
ytterst sällsynta och uteslutande synes uppkomma i samband med att lagfartsansökan
vägras på grund av att inlösning av markområde av ifrågavarande
natur tidigare icke skett.

Länsbyråerna för folkbokföringen har att månatligen till riksbyrån för
folkbokföringen lämna arbetsstatistik, dels individuellt för varje anställd —
utom arbetsledarna — och dels i form av sammandrag, allt enligt fastställda,
detaljrika formulär. Ifrågavarande uppgifter torde företrädesvis erfordras
för aktualiserande av ersättningsskyldighet för magistratsstäder med
egna uppbörds- och indrivningsverk och för den allmänna pensioneringen.
Då det system som tillämpas för statistikens framtagande är omständligt
ulan att likväl tillgodose kravet på exakthet, anses en förenkling böra komma
till stånd, exempelvis genom att en från endast ett mindre antal länsbyråer
inhämtad arbetsstatistik efter bearbetning får tjäna som underlag för
frainräknande av approximerade värden.

Enligt 25 § justeringskungörelsen åligger det polismyndighet att årligen
före utgången av februari månad till justerare eller mynt- och justeringsverket
avgiva rapport över föregående års kontroll hos allmänna försäljningsplatser
av att tillgängliga mätnings- och vägningsredskap är i laga tid
justerade. Denna rapportskyldighet anses sakna betydelse och bör därför
kunna upphöra.

Enligt bestämmelserna i 45 § 2 mom. taxeringskungörelsen åligger det
lokal skattemyndighet att senast den 10 augusti insända sammandrag av
taxeringslängderna till länsstyrelsen. Motsvarande sammandrag, upptagande
jämväl uträknad statsskatt och pensionsavgift, skall enligt 58 § 1 mom.
taxeringskungörelsen samt enligt särskilt utfärdade föreskrifter avlämnas
till statistiska centralbyrån senast den 31 augusti.

En länsstyrelse har härom anfört följande.

Såvitt länsstyrelsen kan finna saknar sammandraget över taxeringslängderna
per den 10 augusti — enär uppgift angående skatteunderlaget i kom -

327

munerna lämnas länsstyrelsen i annan ordning — praktisk betydelse. Därest
uppgiftsskyldigheten till länsstyrelsen av olika skäl likväl icke helt anses
böra upphöra, synes i varje fall tidpunkten för sammandragets avlämnande
böra ändras så att densamma sammanfaller med uppgiftsskyldigheten
till statistiska centralbyrån, d. v. s. den 31 augusti. Det har nämligen de senaste
åren på grund av den onormalt stora arbetsbelastningen hos de lokala
skattemyndigheterna under sommaren visat sig i praktiken vara nära
nog ogörligt att före utgången av juli månad upprätta och till länsstyrelsen
insända avskrifter av taxeringslängderna (45 § 1 mom. taxeringsförordningen)
samt att därefter upprätta och insända sammandrag över dessa längder
till den 10 augusti.

Enligt av riksrevisionsverket utfärdade föreskrifter åligger det lokal skattemyndighet
att kvartalsvis avlämna statistik över jämkning av skatt jämlikt
45 § 1 mom. 3) uppbördsförordningen och 41 § 2 mom. samma förordning
ävensom 52 § uppbördskungörelsen. Ifrågavarande uppgiftsskyldighet
anses böra helt upphöra eller i varje fall nedbringas så långt som möjligt.

Jordbruksdepartementet

Enligt 12 § instruktionen den 31 augusti 1938 för lappfogdarna (SFS
nr 592) skall lappfogde årligen å tid och enligt plan som länsstyrelsen bestämmer
till länsstyrelsen avgiva berättelse över sin verksamhet. Med hänsyn
till att lappfogden är en länsstyrelsens tjänsteman och arbetar i nära
anslutning till denna anses årsberättelsen överflödig.

Handelsdepartementet

Enligt handelsdepartementets skrivelse den 11 februari 1935 föreligger för
länsstyrelsen skyldighet att varje år under januari månad till departementet
lämna uppgift angående antalet under föregående år beviljade tillstånd
till gårdfarihandel. Dessa uppgifter anses numera sakna praktiskt värde.

Enligt handelsdepartementets skrivelse den 30 december 1959 åligger det
länsstyrelsen att årligen lämna redogörelse för utvecklingen av butiksbeståndet
i länet. Det ifrågasätts, om behov av dessa uppgifter verkligen föreligger.

Inrikesdepartementet

Enligt 5 § förordningen 1915:585 föreligger viss rapportskyldighet, då militär
personal använts för upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning
och andra dylika ändamål. Angivna skyldighet anses utan olägenhet
kunna upphävas.

Enligt 18 § instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna (SFS 154)
skall landsfogden årligen före den 1 februari avgiva en summarisk berättelse
till länsstyrelsen angående polisverksamheten med förslag till åtgärder.

328

Berättelsen anses icke fylla något större behov, då önskemål och förslag i
ämnet kan framläggas för länsstyrelsen på annat sätt.

Civildepartementet

Om innehavare av ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst för handläggning
av visst ärende eller viss grupp av ärenden inom vederbörande verk
eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten erhållit befrielse
helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromål och i anledning
härav vikarie måste förordnas, skall — med visst undantag — enligt 6 §
1 mom. tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente anmälan
om beslutet med angivande av skälen härför omedelbart göras hos
civildepartementet. Denna anmälningsskyldighet anses kunna undvaras, åtminstone
när fråga är om partiell ledighet under kortare tid, förslagsvis en
månad.

Enligt nådigt brev den 20 oktober 1961 angående fastställande av förteckning
över befattningar förenade med skyldighet att bebo anvisad tjänstebostad
åligger det länsstyrelsen att årligen i januari månad till statens personalbostadsdelegation
inkomma med uppgift om förefintliga befattningar av
angivet slag respektive om de förändringar som förekommit i förhållande till
av myndigheten närmast föregående år lämnad uppgift. I en bilaga uppgives
att för länsstyrelsernas del avses endast landshövdingarnas bostäder. Då
landshövdingarna regelmässigt bebor av staten anvisad tjänstebostad, anses
den årliga uppgiften i vad avser länsstyrelserna vara onödig alternativt böra
lämnas av byggnadsstyrelsen gemensamt för samtliga länsstyrelser.

Revisorernas uttalande. I likhet med andra statsorgan med regionala eller
lokala förvaltningsuppgifter har länsstyrelserna att periodvis till centrala
myndigheter avge rapporter om olika förhållanden ävensom att leverera statistiska
data av växlande slag. På motsvarande sätt får länsstyrelserna från
underordnade myndigheter och enskilda mottaga allehanda rapporter o.
likn. Denna uppgiftsskyldighet är mången gång både tids- och arbetskrävande.
Visserligen kan varje rapport eller statistisk leverans för sig synas
föga besvärande, men sammantagna bildar de en arbetsuppgift som ofta
får konsekvenser för personalorganisationen. Man bör därvid särskilt hålla
i minnet, att från länsstyrelsernas sida vid upprepade tillfällen under senare
år framförts önskemål om personalförstärkning. Det är därför angeläget
att uppgiftsskyldigheten icke får större omfång än vad som kan anses
oundgängligen nödvändigt.

De författningsbestämmelser och föreskrifter i övrigt som i varje särskilt
fall reglerar uppgiftsskyldigheten har självfallet en gång tillkommit, emedan
ett faktiskt behov av de olika rapporterna m. in. förelegat. Icke sällan
händer emellertid att på grund av ändrade förhållanden detta behov efter

329

hand försvagas för att så småningom kanske helt upphöra men att bestämmelserna
det oaktat förblir i kraft. Bl. a. på grund av svårigheten att ständigt
ha en aktuell överblick över det regelsystem som bestämmer myndigheternas
verksamhet uppstår nämligen alltid en viss eftersläpning i den administrativa
anpassningen till inträffade förändringar. Den undersökning som
redovisats i det föregående utgör en bekräftelse härpå. Den visar att inom
länsstyrelsernas förvaltningsområde finns åtskilliga bestämmelser av nu
åsyftat slag som i dag ter sig föråldrade eller av annan anledning mindre
ändamålsenliga. Såsom exempel härpå må framhållas att vederbörande centrala
myndighet väl knappast numera kan ha något större intresse av regelbundna
uppgifter rörande beviljade tillstånd till gårdfarihandel i landet.

Revisorerna har icke kunnat ingå på någon detaljprövning av de förslag
som från länsstyrelsehåll framlagts om upphävande eller förändring av
den nuvarande uppgiftsskyldigheten i olika fall. Helt allmänt må dock framhållas
att de merendels synes välgrundade. Revisorerna anser för sin del
lämpligt att förevarande spörsmål upptages till närmare övervägande inom
respektive departement i syfte att i görligaste mån begränsa uppgiftsskyldigheten.
En sådan revision av gällande bestämmelser i ämnet bör enligt revisorernas
uppfattning icke vara en engångsföreteelse, utan vederbörande
myndigheter bör ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt frågan att få till stånd
sådana ändringar i författningar och arbetsrutiner, att verksamheten i enlighet
med verksstadgans föreskrifter kan bedrivas så enkelt, snabbt och
ekonomiskt som möjligt.

330

§ 35

Vissa hos länsstyrelserna balanserade medel

Lagen den 24 mars 1927 (nr 56) om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar innebär i huvudsak följande.

Vägrar borgenär att mottaga erbjuden betalning av förfallen gäld som
skall erläggas i penningar eller är på grund av borgenärs bortovaro eller
sjukdom eller någon annan av honom beroende omständighet gäldenären
hindrad att venkställa betalning av sådan gäld, äge gäldenären fullgöra betalningen
genom att för borgenärens räkning nedsätta beloppet hos överexekutor.
Lag samma är, där gäldenären ej vet eller bör veta vem som är
borgenär, så ock där ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt
borgenär samt gäldenären icke skäligen kan anses pliktig att på eget äventyr
bedöma, till vilken av dem betalningen skall erläggas.

Har nedsatt belopp innestått mera än 20 år och finns ej anledning till
antagande, att fråga om rätt till beloppet är beroende på prövning, må beloppet
lyftas av gäldenären om han anmäler sig inom natt och år. Sker
ej anmälan tillfaller beloppet kronan.

Enligt kungörelsen den 16 december 1927 (nr 485) angående redovisning
av penningar, som jämlikt lagen den 24 mars 1927 nedsatts i allmänt förvar,
skall hos överexekutor föras särskild dagbok över sådana nedsättningar.
I dagboken skall antecknas den tid, då ärende anhängiggjorts eller skrivelse
däri inkommit, ävensom lämnas kortfattad redogörelse, med angivande av
tid och beskaffenhet, för de åtgärder som vidtagits. Ärendena upptages i
fortlöpande nummerföljd för varje år. Ärende skall, tills det avföres, bibehålla
det nummer varunder det först blivit upptaget. Till dagboken skall i
varje ärende såsom bilagor fogas därtill hörande handlingar ävensom, då
nedsatta medel insatts i bankinrättning, bevis över insättningen.

Penningbelopp som jämlikt 1927 års lag nedsatts hos överexekutor Skall,
där nedsättningen ägt rum hos överståthållarämbetet eller länsstyrelse, bokföras
under särskilt konto — Penningar i allmänt förvar — i de till riksräkenskapsverket
(numera riksrevisionsverket) ingående räkenskaperna
samt, där nedsättningen Skett hos annan överexekutor, i en för ändamålet
upplagd kassabok. I kassaboken skall alla in- och utbetalningar, med angivande
av ärendets nummer i dagboken, dag efter dag redovisas. Kassaboken
avslutas vid utgången av varje månad, varvid befintligt saldo överföres
till nästföljande månad. Upplupen årsränta skall så snart ske kan
uppdebiteras i räkenskaperna.

Länsstyrelsen har att föranstalta om att hos varje annan överexekutor
inom länet minst en gång årligen verkställes inventering av de penningar
som nedsatts jämlikt förenämnda lag. Protokoll över inventeringen skall

331

senast åtta dagar efter förrättningen i två exemplar ingivas till länsstyrelsen,
som har att inom 14 dagar till riksrevisionsverket insända det ena
exemplaret jämte meddelande om eventuella åtgärder som vidtagits med
anledning av inventeringen.

Har penningbelopp nedsatts hos annan överexekutor än länsstyrelse stkall,
där beloppet jämlikt 7 § i förenämnda lag tillfallit kronan, överexekutor
ofördröjligen inbetala beloppet till länsstyrelsen.

Riksrevisionsverket fastställer blanketter till dagbok och kassabok samt
meddelar i övrigt erforderliga föreskrifter.

Kungörelsen 1927:485 skall enligt kungörelsen den 16 november 1940
(nr 930) angående redovisning av penningar, som jämlikt 3 kap. 22 § lagen
om nyttjanderätt till fast egendom nedsatts i allmänt förvar, i tillämpliga
delar gälla jämväl penningar som nedsatts jämlikt detta lagrum. För ändamålet
må brukas samma dagbok, konto eller kassabok och bankräkning som
för nedsättning enligt 1927 års lag.

Lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel som innestå
hos offentlig myndighet innebär i huvudsak följande.

Har medel, i annat fall än som avses i lagen om gälds betalning genom
penningars nedsättande i allmänt förvar, enligt lag eller författning inbetalts
till offentlig myndighet för att utgivas till den som finnes berättigad
därtill, och är medlen, då 20 år förflutit från inbetalningen, fortfarande
innestående utan att rätten att utbekomma dem är beroende av framtida
händelse, äger den som inbetalt medlen lyfta beloppet jämte upplupen
ränta, om anledning ej finnes till antagande att fråga om rätt till medlen
är beroende på prövning och han anmäler sig inom natt och år. Vad nu
sagts om den som inbetalt medel till offentlig myndighet skall, där medel
uttagits genom exekutiv förrättning, gälla den hos vilken förrättningen ägt
rum.

Den som vill lyfta nedsatt fullföljdsavgift är pliktig att anmäla sig inom
21 år från det nedsättningen gjorts.

Vad angår skyldighet för länsstyrelse (överexekutor) att göra nedsatta
medel räntebärande stadgas i fråga om medel som nedsatts enligt 1927 års
lag (8 §) att de skall, såvitt ej kan antagas att de kommer att lyftas inom
14 dagar, göras räntebärande genom insättning i bankinrättning som av
överexekutor bestämmes, överexekutor äger, där så prövas lämpligt, insätta
medlen å sådan bankinrättning, att de icke kan utan föregående uppsägning
uttagas.

Beträffande andra fall då medel författningsenligt skall nedsättas hos
offentlig myndighet finnes i åtskilliga lagar — bl. a. ensittarlagen, expropriationslagen
och gruvlagen — bestämmelser om dylik ovillkorlig förräntningsskyldighet.
Undantag härifrån finnes exempelvis i fråga om vissa medel
som inflyter vid exekutiva auktioner (utsökningslagen 6 kap. 158—
160 §§), vilka medel skall nedsättas i riksbanken men må, där någon rätts -

332

ägare det äskar, insättas i bankinrättning som av överexekutor godkännes,
för att där mot ränta innestå under den tid överexekutor bestämmer.

Enligt § 13 kungörelsen den 13 december 1931 (nr 396) med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen åligger det landskontoret att i enlighet
med formulär som fastställes av riksrevisionsverket föra eller upprätta
bl. a. huvudbok samt liggare över deponerade värde- och säkerhetshandlingar.
Landskansliet åligger att i likhet med vad som föreskrivits beträffande
landskontoret föra särskild liggare över å avdelningen deponerade
värde- och säkerhetshandlingar. Enligt § 22 skall vid huvudboken fogas
specifikationer över å följande konton utbalanserade medel, nämligen deponerade
exekutions- m. fl. medel, depositioner, fordonsskatt som förhandsinbetalas,
inkomstrester, jordägares gruvförsvarsavgifter, landskansliets
exepeditionsmedel, landskontorets expeditionsmedel samt utgiftsrester.

Riksdagens år 1953 församlade revisorer upptog i sin berättelse (§ 18)
frågan om redovisningen av deponerade medel i länsstyrelsernas räkenskaper
och förordade i samband därmed vissa ändringar av föreskrifterna på
hithörande område, bl. a. en förkortning av gällande preskriptionstider. I
sitt av 1954 års riksdag godkända utlåtande nr 104 framhöll statsutskottet,
såvitt nu är i fråga, att en modernisering av de på förevarande område gällande
bestämmelserna i förenklingssyfte syntes vara påkallad och hemställde,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville föranstalta om åtgärder i den av utskottet angivna riktningen.
I vad angår de sålunda ifrågasatta ändrade bestämmelserna av civilrättslig
natur överlämnades ärendet den 16 november 1955 av Kungl. Maj:t till
den sakkunnige, som med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 november
1951 tillkallats att överse bestämmelserna om preskription av fordran.
I sedermera avgivet betänkande (SOU 1957: 11) föreslog den sakkunnige,
att depositionstiden enligt 7 § 1927 års lag och 1 § första stycket 1942
års lag skulle bestämmas till tio år samt att den frist inom vilken klagande
sikall äga anmäla sin fordran på nedsatt fullföljdsavgift skulle bestämmas
till elva år från nedsättningen.

Med anledning av ovannämnda beslut av 1954 års riksdag uppdrog Kungl.
Maj :t vidare åt riksräkenskapsverket att undersöka vilka åtgärder som
inom ramen för gällande lagbestämmelser på området kunde vidtagas för
att ernå en förenklad redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av deponerade
medel ävensom av medel som utan att vara deponerade i länsstyrelsernas
räkenskaper behandlades såsom depositioner, att, i den mån ändring
därvid befunnes böra ske i författning som utfärdats av Kungl. Maj:t,
inkomma med förslag till sådan ändring samt att avgiva redogörelse för
de åtgärder i förenklande syfte som riksräkenskapsverket instruktionsenligt
på förevarande område kunde ha vidtagit eller kunde komma att vidtaga.
I underdånig skrivelse den 26 februari 1960 anmälde ämbetsverket att

333

verkställda undersökningar givit vid handen, att en i vissa hänseenden förenklad
redovisning i länsstyrelsernas räkenskaper av deponerade medel
kunde åstadkommas. Undersökningarna hade omfattat huvudbokskontona
Deponerade exekutions- m. fl. medel, Depositioner, Penningar i allmänt förvar,
Jordägares gruvförsvarsavgifter samt Landskansliets och Landskontorets
expeditionsmedel. På grundval av dessa undersökningar hade riiksräkenskapsverket
till samtliga länsstyrelser utsänt ett särskilt cirkulär.

Cirkuläret innehåller bl. a. följande.

Bagatellbelopp och medel som inbetalats utan stöd av någon lagbestämmelse.

I flera fall balanseras belopp understigande 1 krona år från år i specifikationerna
enär någon rättsägare icke anmält sig. Samtliga dessa belopp,
som icke kunna göras räntebärande, böra omedelbart tillgodoföras inkomsttiteln
Övriga diverse inkomster.

Även större belopp intill 100 kronor, beträffande vilka förräntningsskyldighet
icke föreligger och som därför innestå å statsverkets checkräkning i
riksbanken, böra kunna utan avvaktande pa preskriptionstidens utgång
överföras till inkomsttiteln.

Det må framhållas att belopp, som inbetalas till länsstyrelse utan att
fråga är om nedsättning av medel enligt någon lagbestämmelse, torde preskriberas
enligt förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och
om kallelse å okända borgenärer. Sålunda förekommer att belopp inbetalas
av anonym person uppenbarligen i avsikt att de skola tillgodoföras statsverket
eller att medel returneras då adressaten är okänd. Dylika medel, som
regelmässigt insättas å statsverkets checkräkning i riksbanken, böra i allmänhet
kunna oavsett beloppets storlek omedelbart tillgodotöras inkomsttiteln
Övriga diverse inkomster.

Fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar.

Före den 1 januari 1948 gällde enligt 30 kap. 19 § 1734 års rättegångsbalk
i dess lydelse genom lag den 14 maj 1915 (nr 137) att fullföljdsavgift, 150
kronor, och enahanda belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning
skulle nedsättas hos länsstyrelsen. Närmare bestämmelser härom fanns
i kungörelsen den 1 oktober 1915 (nr 357) angående nedsättning av fullföljdsavgift
och kostnadsersättning samt angående lyftande av sådant belopp.
Från och med den 1 januari 1948 skall enligt 54 kap. 17 § 1942 års
rättegångsbalk (jfr kungörelsen 1947:935) ifrågavarande belopp nedsättas
i hovrätten. Preskriptionstiden är 21 år.

Hos flertalet länsstyrelser balanseras (i regel å kontot Depositioner) ett
stort antal dylika belopp, som — då nedsättningarna hos länsstyrelserna
upphört för länge sedan — äro av gammalt datum. Dessa belopp böra nu
överföras till förenämnda inkomsttitel.

Förande av anteckningar över belopp, som före preskriptionstidens utgång
tillgodoförts inkomsttiteln övriga diverse inkomster.

Genom överförande till inkomsttiteln av ifrågavarande belopp före preskriptionstidens
utgång ernås eu minskning i omfånget av de årliga specifikationerna
till omhandladc konton. För att underlätta identifiering av
dylika medel i händelse av att vederbörande rättsägare skulle anmäla sig

334

före preskriptionstidens utgång, bör hos länsstyrelsen föras en liggare med
fortlöpande anteckningar rörande de överförda beloppen. Liggaren som
bör ha särskilt upplägg för vart och ett av de konton, från vilka överföring
ägt rum, bör vara försedd med kolumner för dels beloppets inbetalningsdatum,
dels inbetalarens namn och adress samt inbetalningens art och dels
beloppets storlek. Därjämte bör i en särskild kolumn antecknas då preskription
inträtt eller eventuellt utbetalning till rättsägare från inkomsttiteln
verkställts. Dessa anteckningar bliva för varje särskild post av engångsnatur.

Vid överförande av medel till inkomsttiteln bör till vederbörligt anordningsbeslut
fogas en förteckning över de belopp som överförts. En sådan
omföringsåtgärd kan lämpligen ske en gång om året.

Riksräkenskapsverket erinrade vidare om att riksdagens första lagutskott
(uti. 1942: 33) vid behandlingen av förslaget till ovannämnda lag om preskription
av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet uttalade,
att förslagets syfte vore att fastställa en längsta tid för kronans ansvar för
det deponerade beloppet. Förslagets upphöjande till lag borde således icke
anses utgöra hinder för att åtgärder från vederbörande myndighets sida
vidtoges för att åvägabringa lyftning av deponerade belopp innan de fastställda
tidsfristerna utlöpt. Genom dylika åtgärder skulle därjämte kunna
vinnas en ej obetydlig lättnad i bokföringsarbetet hos de statens myndigheter
som omhänderhade deponerade belopp. Enligt utskottets mening borde
man, även om det icke uttryckligen föreskrivits i någon författning,
kunna förutsätta, att om en myndighet ägde vetskap om vem som vore berättigad
att lyfta ett deponerat belopp, myndigheten icke år från år balanserade
beloppet utan, där så utan svårighet kunde ske, i lämplig form påminde
vederbörande om rätten att lyfta beloppet.

Riksräkenskapsverket underströk slutligen att det vore en betydande fördel
för statsverket från såväl kostnads- som bokföringssynpunkt att förvaltningen
av deponerade medel begränsades till kortast möjliga tid.

Årets revisorer har granskat tolv länsstyrelsers huvudböcker för budgetåret
1961/62 i syfte att bilda sig en uppfattning om i vilken omfattning balanserade
medel alltjämt redovisas i huvudböckerna. En sammanställning
av härvid gjorda iakttagelser lämnas i det följande.

Län

Antal

poster

Lägsta resp.
högsta belopp

Total-

belopp

Äldsta
belopp
från år

1

2

3

4

5

Stockholms

Landskontorets expedi-tionsmedel

2

1 000:—/I 000:—

2 000:—

1951

Deponerade exekutions-m. fl. medel

127

— :64/3 180:—

57 621:18

1941

335

Län

Antal

poster

Lägsta resp.
högsta belopp

Total-

belopp

Äldsta
belopp
från år

1

2

3

4

5

Södermanlands

Deponerade exekutions-m. fl. medel

4

63:81/986:42

1 373:70

1943

Utestående lån ur statens
fiskredskapslånefond

7

120:—/290:—

1 356:—

—

Östergötlands
Landskansliets expedi-tionsmedel

9

2:—/174:80

740:57

1939

Landskontorets expedi-tionsmedel

1

. _

578:42

1952

Deponerade exekutions-m. fl. medel

21

18:55/8 222:92

19 709:48

1938

Jönköpings

Landskansliets expedi-tionsmedel

2

131:86/214:30

346:16

1940

Landskontorets expedi-tionsmedel

1

—

200:—

1952

Deponerade exekutions-m. fl. medel

6

15:—/794:83

1 103:22

1943

Penningar i allmänt
förvar

21

20:62/1 083:84

5 959:20

1943

Kronobergs

Deponerade exekutions-m. fl. medel

6

243:55/10 654:84

17 731:55

1944

Penningar i allmänt
förvar

7

9:20/855:28

1 319:89

1941

Landshövdingeporträtt-

fonden

1

.

2 055:48

1942

Bengt G. Anderssons fond
för blinda

1

__

5 531:14

1944

Avg. enl. 7 § lagen d.
20/10 39 ang. tillfällig
vattenreglering

3

4 713:78/11 899:38

22 898:25

1946

Kristianstads

Landskansliets expedi-tionsmedel

28

1

O

O

oo

T

5 093:62

1943

Deponerade exekutions-m. fl. medel

25

20:—/I 530:—

4 798:20

1942

Depositioner

7

100:—/507 :31

1 484:89

1941

Malmöhus

Deponerade exekutions-m. fl. medel

2

8 330:23/10 896:60

19 226:83

1951

Penningar i allmänt
förvar

11

35:61/504:47

1 715:97

1940

Depositioner

54

—-.83/5 322:11

27 193:47

1941

Värmlands

Landskansliets expedl
tionsmedei

t)

ö

400:—/826:47

1 665:49

1945

Deponerade exekutions-m. 11. medel

C

55:52/86) :S9

2 396:98

1943

Penningar i alltr.unt
förvar

7

9:37/3 858:44

10 136:76

1946

336

Län

Antal

poster

Lägsta resp.
högsta belopp

Total-

belopp

Äldsta
belopp
från år

1

2

3

4

5

Avgifter enl. 4 kap. 14 §
vattenlagen

1

—

6172:91

19501)

Västernorrlands

Deponerade exekutions-m. fl. medel

64

— :32/44 350:69

90 448:26

1941

Sundsvalls Enskilda

Bank AB

1

107:73

1943

Skandinaviska Banken AB

1

—

113 712:17

1951

Penningar i allmänt
förvar

14

7:67/9 116:96

13 774:91

1941

Avgifter enl. 4 kap. 14 §
vattenlagen

4

5 500:14/195101:25

320 674:13

1951

Medel för understöd åt
arbetare

2

40:87/4 776:32

4 817:19

1940

Köpeskilling för lägenhe-ter

1

674:86

1941

Bidrag till offren för
Torps-och Alnöbränderna

1

2 664:89

1952

Fiskredskapslån

4

180:—/550:—

1 464:35

1946

Depositioner

13

156:07/2 051:90

6 102:23

1939

Fordonsskatt som för-handsinbetalas

9

57:—/456:—

1 447:37

1951

Jämtlands

Landskansliets expedi-tionsmedel

3

21:—/150:—

199:—

1952

Landskontorets expedi-tionsmedel

4

1 000:—H 500:—

19 574:47

1946

Depositioner

7

82:50/26 357:42

29 190:71

1942

Deponerade exekutions-m. fl. medel

48

5:63/55 612:70

106 238:55

1933

Västerbottens

Deponerade exekutions-m. fl. medel

13

13:76/3 526:61

9 483:52

1942

Landskansliets expedi-tionsmedel

4

113:02/4 462:38

4 937:43

1947

Landskontorets expedi-tionsmedel

1

5 000:—

1951

Utestående lån för in-köp av livrenar

11

372:50/2 000:—

16 095:96

1939

Norrbottens

Deponerade exekutions-m. fl. medel

10

7:44/9 246:98

18 054:68

1931

Depositionsmedel

30

21:22/2 750:—

16 374:58

1942

Nedsatta belopp till gälds
betalning

8

4:49/322:33

860:35

1942

Utestående lån (till lap-par) för inköp av livrenar

9

383:33/2 778:25

14 482:17

1922

Oguldna lån till fiskare

1

390:—

Oguldna lån från Väster-bottens och Norrbottens
nybygges- och bostadsför-bättringsfond

9

8:69/1 177:97

3 920:12

*) Dessutom redov. inbet. fondmedel för enskilda vägar m. m.

337

Län

Antal

Lägsta resp.

Total-

Äldsta

poster

högsta belopp

belopp

belopp
från år

1

2

3

4

5

Summa Kr.

635

1 021098:99

Därav:

landskansliets expedi-tionsmedel

49

12 982:27

landskontorets expedi-tionsmedel

9

27 352:89

deponerade exekutions-m. fl. medel

332

348186:15

depositioner

in

80 345:88

penningar i allmänt
förvar

60

32 906:73

utestående lån ur sta-tens fiskredskapslåne-fond

11

2 820:35

landshövdingeporträtt

1

2 055:48

fond för blinda

1

5 531:14

avg. enl. 7 § lagen om
vattenreglering

3

22 898:25

avg. enl. 4 kap. vatten-lagen

5

326 847:04

Sundsvalls Ensk. Bank

1

107:73

Skandinav. Banken AB

1

113 712:17

medel för understöd åt
arbetare

2

4 817:19

köpeskilling för lägenhe-heter

1

674:86

bidrag t. offren för Torps
och Alnö bränder

1

2 664:89

fordonsskatt som för-handsinbetalats

9

1 447:37

nedsatta belopp till
gälds betalning

8

860:35

utestående lån för inköp
av livrenar

20

30 578:13

oguldna lån till fiskare

1

390:—

oguldna lån från Väs-terbottens och Norrbot-tens nybygges- och bo-stadsförbättringsfond

9

3 920:12

Revisorerna har vidare besökt vissa länsstyrelser för att på ort och ställe
av vederbörande tjänstemän få upplysning om vilka åtgärder som från respektive
länsstyrelses sida vidtagits för att få de balanserade posterna avförda
ur huvudböckerna. Därvid har för granskning vissa poster slumpvis

22 Rev. berättelse ang. statsverket dr i962 1.

338

utvalts, beträffande vilka respektive länsstyrelse sedermera lämnat revisorerna
även en (skriftlig redogörelse i ämnet. Ur de sålunda erhållna förklaringarna,
vilka samtliga avser budgetåret 1961/62, må följande uppgifter
återgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har lämnat följande redogörelse.

Förteckning över den 30 juni 1962 ä titeln »Landskansliets expeditionsmedel»
innestående medel:

Bilärenden

1. 1952, Mars 31: Omf. från titeln »A.1.2.a.», av Motorcity i

Stockholm dubbelbetald bilskatt Kr. 28: —

Övriga medel

2. 1958, Juni 26: LF i Ulleråkers dt, medel i utsökningsär.

(IA1-4-5/1958) » 4: —

Förteckning över den 30 juni 1962 å titeln »Landskontorets expeditionsmedel»
innestående medel.

3. 1954, Nov. 11: Gunborg Jansson, Box 79, Månkarbo, in bet.

belopp utan ang. ändamål (förfr. 16/11

1954) Kr. 6: —

4. 1955, Maj 25: L. Andersson, inbet. avg. » 2: —

Förteckning över den 30 juni 1962 i enskild bank innestående medel. Penningar
i allmänt förvar.

5. 1943, Maj 27: Uplands Enskilda Bank, av bag.-mäst. Knut
Lundin, Skogby, Uppl.-Tuna, den 4/5 1943
nedsatt belopp, kr. 55: —, jämte uppl. ränta,
kr. 37: 82 Kr. 92:82

Förteckning över den 30 juni 1962 innestående medel å kontot »Depositioner».

6. 1944, Jan. 22: Hilding Holmvall, löseskill. jämte därå

upplupen ränta för ett av fiskaren Sven J.
Gustafsson, Fågelsundet, Enbo, jämlikt
den s. k. ensittarlagen inlöst område å samfälld
vägmark under Hållens by i Hållnäs
sn

7. Dme, löseskill. jämte därå upplupen ränta
för ett av fiskaren Karl Joh. Holmgren, Fågelsundet,
Enbo, jämlikt den s. k. ensittarlagen
inlöst område å samfälld mark under
do i do

8. 1944, Mars 10:

Omf. från titeln »VILD.7. Riksstaten för
budgetåret 1938/39», enl. länsstyrelsens utslag
den 23/8 1943 nedannämnda tillkommande
ers. för avlösning av frälseräntan
från % mtl Söderby nr 2 i Sparrsätra sn,
nämligen

Kr. 55:30

» 31: —

339

vederbörande ägare till de

15/100 av frälseräntan, vari

lagfart icke sökts Kr. 527: 90

Fredr. Ferd. Lindevall, vars

adress är okänd (1/100 av

frälseräntan) » 35: 19

Erik Aug. Larssons dödsbo

(1/100 av frälseräntan) » 35:19 Kr. 598:28

9. Omf. från titeln »VILD.7. Riksstaten för

budgetåret 1938/39», ers. för avlösning av
frälseräntan från 1/24 mtl Söderby nr 5 i
Alunda sn. Länsstyrelsens i Uppsala län
utslag d. 2/9 1943 » 271:75

Förteckning över borgensförbindelse i vräkningsmål etc. och ärenden an
gående lotteri 1957.

Del II

10. 1. 1957 Deponerat

IA3-11-57 den 8.3. av godsäg. A. Bank, Bredsjö, Järlåsa.

Ärende ang. vräkning av O. Bengtsson.
Borgensförbindelse 5.3.1957 av Axel Fredricsson
och Tage östlund, Uppsala. Kvitteras
den 24/1 1959 Eric Gustaf Backlund.

Förteckning över av länsstyrelsen förvarade borgensförbindelser tecknade å
kontrakt tillhörande ärenden angående statsbidrag till byggande av enskilda
vägar.

Borgensförbindelse Vägföretagens

utfärdad den: utfärdad av: litt. och nummer

11. 1941 23/6 K. W. Pettersson och K. J. Andersson C 2 B

I fråga om ärendena under punkterna 3—4 har länsstyrelsen kunnat konstatera,
att beloppen översänts till länsstyrelsen utan angivande av ändamålet
och, såvitt angår nr 4, jämväl utan angivande av avsändarens adress.
Då medlen av sådan anledning icke kunnat placeras, kommer länsstyrelsen
att snarast överföra dem till titeln »Diverse inkomster».

Beträffande övriga poster har lämnats följande förklaring. 1 2 * * 5 6

1) Beloppet, 28 kronor, utgör dubbelbetald bilskatt och skall återställas
till vederbörande fordonsägare. Vid tidigare försök att återställa medlen till
denne har försändelsen återkommit såsom obeställbar.

2) Beloppet, 4 kronor, utgör stämpelavgift å länsstyrelsens utslag den

17 maj 1958 i ärendet nr IA4-5-58. Beloppet har den 19 september 1962

utanordnats till länsstyrelsens kassör.

5) Beloppet, 55 kronor, har den 4 maj 1943 nedsatts hos länsstyrelsen
jämlikt 4 § i lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar. Medlen skola, i sinom tid jämlikt 7 § i nämnda
lag utbetalas till gäldenären eller tillfalla kronan.

6) Såsom framgår av bifogade avskrift av länsstyrelsens protokoll den 10

340

januari 1944 skulle beloppet, 55 kronor 30 öre, tillhandahållas delägarna
av samfälld mark. Eftersom anspråk eller anmälan enligt 14 § 3 stycket i
lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa
under nyttjanderätt upplåtet område icke gjorts inom föreskriven tid,
tillfaller beloppet kronan. Underrättelse härom har lämnats landskontoret.

7) Samma anteckning som under punkt 6), avseende 31 kronor.

10) Borgensförbindelsen har den 19 september 1962 uttagits från aktförvararen
för att därefter förvaras i akten — och utlämnas vid anmaning av
sökanden.

11) Borgensförbindelsen torde alltjämt vara gällande, och hör kvarligga.

I fråga om ärendena 8—9 pågår utredning inom länsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Örebro län har lämnat följande förklaring.

Beträffande å huvudbokens utgående balanskonto under de tre depositionstitlarna
redovisade poster. Frånsett nedsättningarna den 24 april 1934
av fastställd jordersättning och den 21 april 1942 av motparts kostnadsersättning
hänföra sig samtliga belopp till landskansliets verksamhetsområde.
Å landskansliet verkställd utredning har givit till resultat, att balanserade
belopp, avseende depositioner på grund av beslut enligt bilagorna 1—4 samt
5, i överensstämmelse med för respektive ärende gällande preskriptionsbestämmelser
kunna såsom överåriga, Kronan tillfallande depositionsbelopp
överföras till inkomsttiteln Övriga diverse inkomster. Dylik överföringsåtgärd
har numera verkställts. — Den 3 juli 1943 bokfördes av Svenska
Skifferolje AB deponerade medel, 75 000 kronor, som gjordes räntebärande
å kapitalsamlingsräkning. Beloppet nedsattes av bolaget jämlikt 11 § i 1886
års lag angående stenkolsfyndigheter m. m. som koncessionspant för skada
och intrång vid eftersökning och bearbetning av alunskifferfyndighet
(Kungl. Maj:ts beslut om koncession den 30/4 1943). Koncessionen är alltjämt
i kraft. —- Av 1941 års depositioner å respektive 307 kronor 50 öre och
300 kronor bokförda den 17 januari och den 11 september, har auktionsprovisionsbeloppet
å 307 kronor 50 öre numera tillgodoförts statsverket och
det förskottsvis till auktionskostnader ianspråktagna beloppet 300 kronor
återbetalats till vederbörande rättsägare. — Interimsvis har numera även
till ovannämnda inkomsttitel omförts dels å titeln Depositioner den 8
augusti 1942 bokförda ägarehypoteksbeloppet å 100 kronor, dels å titeln
Penningar i allmänt förvar balanserad post å 81 öre, vilka belopp därvid —
såsom för övrigt alltid sker vid omföring av icke preskriberade depositioner
— noterats i en hos länsstyrelsen förd särskild liggare för eventuell framtida
utbetalning av beloppen till vederbörande rättsägare. — Övriga förprickade
poster i landskansliärenden hänföra sig till år 1942 eller senare
verkställda nedsättningar å räntebärande räkning jämlikt 1927 års lag
om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och
böra enligt uttalande från landskansliet kvarstå å titeln i avvaktan på preskriptionstidens
utgång. — Under år 1942 nedsatt kostnadsersättning i mål

E. Jansson ./. Järnboås Skogsprodukter AB, 150 kronor, har länsstyrelsen
numera tillgodofört statsverket. Vad angår återstående ärende under landskontorets
arbetsområde, avseende deponerad jordersättning, har även ifrå -

341

gavarande belopp å 26 kronor 79 öre blivit föremål för dylik omföringsatgärd,
sedan länsstyrelsen konstaterat, att den till arrendeavtal med Kronan
hänförliga ersättningsrätten måste anses preskriberad senast två år efter
arrendets upphörande under år 1942.

Beträffande d utgående balanskonto bokförda poster under titeln Förskott
till vissa plankostnader m. m. har länsstyrelsen från länsarkitekten i länet
införskaffat utredning, vilken här bifogas. Såsom av nämnda utredning
framgår torde ersättning för ifrågavarande kostnader kunna avkrävas vederbörande
kommuner. Länsstyrelsen har för avsikt att omgående föranstalta
om avveckling av de utestående förskotten.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har lämnat följande redogörelse.

Depositioner

Specifikation av behållningen den 30 juni 1962.

Deponerat Deponent Belopp Vidtagna åtgärder

1946 19/12 E. Ahlin, av hemmansäg.
Albin Pettersson, St.
Johannisberg, Arboga,
inbetald kostnadsersättning
jäml. Kungl. Svea
Hovrätts dom den 26/11
1946 i mål mellan deponenten
å ena, och Emma
Jonasson, Medevi, å
andra sidan

Beloppet omfört till A.

III. Div. inkomster: 5.
Övriga div. ink.: överåriga
depositioner den
150:— 30/10 1962.

Deponerade exekutions- m. fl. medel.
Specifikation av behållningen den 30 juni 1962.

Deponerat Deponent m. m. Kapi- Bänta Summa Vidtagna åtgärder

den tal

U ppsägningsräkning

1942 18/7 Anders Bune, av Tillberga
Jaktklubb depon.
avgift för arrende
av jakträtten av
K. H. Andersson i
Tränhammar disponerade
jaktmarker.
Dep. den 1/1942

Beloppet omfört
d:o. Sedan landskansliet
därefter
beslutat att det
omförda beloppet
skall utbetalas till
L. Ekström, Karlsro,
Orresta, kom 2_

32 12 - 32 mer detsamma a*t

översändas till honom
den 9 nov.
1962

342

Fordonsskatt, som för handsinbetalas
Specifikation av behållningen den 30 juni 1962.

Inbetalt

den

Inbetalare

Belopp

Vidtagna åtgärder

1957 1/7

Kurt Bertilsson, Molne-

Beloppen återsända till

bo, Morgongåva

23: —

vederbörande den 19 ok-

1958 12/3

Gottfrid YVestermark,
Vallby gård, Arboga

27: —

tober 1962

1958 14/5

Sten Åke Larsson, Jons-berget, Riddarhyttan

26: 75

Landskansliets expeditionsmedel: Allmänna sektionen

Specifikation av behållningen den 30 juni 1962.

Inbetalat

den

Inbetalare

Belopp

Vidtagna åtgärder

1942 3/10

O. Hulterström; över-

Beloppet omfört till A.

skott å beräknade kost-

III. Div. ink.: 5. Övriga

nader för förfarandet
vid exekutiv försäljning
av fastigheten Holmsta
1: 1 i Nora socken (7/42
Auk. d.)

27: —

div. ink.: överåriga de-positioner den 30/10—62

Inbetalat

den

Inbetalare

Belopp

Vidtagna åtgärder

1942 30/10

Kungl. Skogsstyrelsen;

Beloppet återsänt till

medel till avlöningar

Kungl. Skogsstyrelsen

och kurser

den 19 okt. 1962

1 030: —

varav utbetalts 284: 29

745: 71

1945 24/5

Edv. Lundqvist, gransk-

Beloppet omfört till A.

ningsavgift från AB.

III. Div. ink.: 5, Övriga

Vesteråsmaskiner, Mor-

div. ink.: överåriga de-

gongåva i ärendet ang.
ans. om förlängning av
väg å Morgongåva 1 och

3 Bgd. 45/6—45

20: —

positionerden 30/10—62

1945 2/7

Civilförsvarschefen i Ar-boga, för mycket inbe-talt till Konsum i

Kungsör

3: —

D:o d:o

1945 11/8

E. R. Åkerman, förskott

U. d. 4/50

30: —

Beloppet återsänt den

19/10 1962

343

Landskontorets expeditionsmedel
Specifikation av behållningen den 30 juni 1962.

Inbetalat Inbetalare m. m. Belopp Vidtagna åtgärder

den

1960 2/9 Norbergs köping återbet.

del av förskott å statsbidrag
för uppgörande
av byggnadsplaneärende
III G 2-1-53, sändes
Riksgäldskontoret,

Stockholm, pg 1015 2 625

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har lämnat följande redogörelse.

1) Å kontot Deponerade exekutions- m. fl. medel innestår sedan den 24
september 1942 kronor 14: Öl (jämte därå upplupen ränta) som utgör del
av löseskilling för mark, inlöst enligt ensittarlagen från mark under Nusnäs
by i Mora socken. Löseskilling skall enligt 12 § ensittarlagen inom viss
tid nedsättas hos länsstyrelsen, som har att göra beloppet räntebärande genom
insättning i enskild bank. Äganderätten till det hos länsstyrelsen kvarstående
beloppet har icke kunnat utredas. Inlösen har icke skett från mark,
samfälld för mera än tio delägare. Preskriptionsbestämmelsen i 14 § 2 st.
ensittarlagen är därför icke tillämplig utan beloppet måste innestå enligt
de allmänna reglerna i lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till
medel som innestå hos offentlig myndighet.

2) Å kontot Penningar i allmänt förvar innestår kronor 8: 62 (jämte
upplupen ränta), som Anna Gustafsson den 30 december 1947 nedsatt jämlikt
lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.
Länsstyrelsen har den 19 april 1948 resolverat, att huvuddelen av det
ursprungligen nedsatta beloppet skulle utbetalas medan återstoden skulle
såsom tvistig alltjämt innestå. För denna del gäller preskriptionsbestämmelsen
i 7 § nyssnämnda lag om gälds betalning etc.

3) Å kontot Penningar i allmänt förvar finnes vidare del av ett den 17
mars 1951 av Stora Kopparbergs Bergslags AB nedsatt belopp i mål angående
tillstånd att anlägga ett kraftverk i Grådaforsen inom Leksands och
Gagnefs socknar. Enligt vattendomstolens föreskrift skola de i det nedsatta
beloppet ingående posterna utbetalas »efter det tvist om äganderätten
till ifrågavarande egendom avgjorts eller kännedom om äganderätten vunnits».
Den under 2) angivna preskriptionsbestämmelsen gäller.

4) Å kontot Landskansliets expeditionsmedel innestår sedan den 14 september
1949 kronor 827: 74, vilket belopp nedsatts efter exekutiv auktion.
Enligt protokoll över sammanträde den 25 oktober 1949 för fördelning av
köpeskillingen för två exekutivt sålda fastigheter skulle beloppet i fråga
avsättas intill dess frågan om borgenärernas rätt blivit avgjord och i avbidan
på företeendet av en icke bevakad inteckning. Preskriptionsbestämmclserna
i lagen den 29 maj 1942 äro tillämpliga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har lämnat följande redogörelse.

Konto Deponerade exekutions- m. fl. medel.

13/4 1948 av Bollnäs Kraft AB nedsatt ersättning enligt vattenlagen kr.

Beloppet översänt till
Riksgäldskontoret den
25/9 1962

344

8 407. 80; nedsättningen har skett jämlikt VL 9: 55 och avser skada å myrslogar.
Äganderätten tvistig. Resultat av f. d. generaldirektör Harald Malmbergs
utredning »Myrslogar i Dalarna» (SOU 31/1959) avvaktas.

Konto Penningar i allmänt förvar.

30/11 1943 av Kungsfors Kraft AB nedsatt ersättning enligt vattenlagen
kr. 113. 36; nedsättning har skett jämlikt VL 9:55 och avser en fastighet
med okänd beteckning och ägare.

15/8 1944 av Bollnäs Kraft AB för Mållångens Vattenregleringsföretag
nedsatt ersättning enligt vattenlagen kr. 458: 63; nedsättningen har skett
jämlikt VL 9: 55. Äganderättsförhållandena oklara.

Sistomförmälda två nedsättningar hade rätteligen bort redovisas under
konto Deponerade exekutions- m. fl. medel.

Beträffande deponerade medel av ovannämnt slag har vederbörande befattningshavare
upplyst, att den som inbetalt medlen före inträffande preskription
tillställes meddelande om sin möjlighet att begära återbetalning
av de deponerade medlen.

Konto Depositioner.

Återstående del av de utav servitören Erik Åke Friberg den 10/11 1945 i
samband med emigration till U.S.A. deponerade skattemedel kr. 1 479 och
nu utgörande kr. 161: 61. I avsikt att möjliggöra återbetalning av icke ianspråktaget
belopp till Friberg har undersökning nu igångsatts för att utröna
Fribergs nuvarande vistelseort.

Den 30/6 1962 utestående förskott: Andra förskottstagare.

Av det samlade förskottet utgör kr. 57 879: 95 under tiden 20/2 1957—
30/10 1961 utbetalade kostnader för sakkunniga i revisions- och upphandlingsspörsmål,
vilka anlitats av särskilt förordnad åklagare i mål rörande
bestickning och tagande av muta m. m. Av länsstyrelsen gentemot Gävle
stad framställt krav om ersättning för viss del av ifrågavarande kostnader
har bestritts (»avslagits»). I anledning av stadens vägran att betala har
länsstyrelsen hänvänt sig till Justitiekanslerämbetet i fråga angående eventuell
talan gentemot Gävle stad (4/7 1958). Justitiekanslersämbetet har sedermera
(2/6) 19d9 skilt sig från ärendet genom att överlämna detsamma
till Konungen, varom länsstyrelsen underrättats. Länsstyrelsen avvaktar
alltjämt det beslut, som kan vara att emotse beträffande de ifrågavarande
kostnaderna.

Revisorernas uttalande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår
behandlade 1953 års riksdagsrevisorer frågan om redovisningen av depositioner
och därmed jämförliga medel i länsstyrelsernas räkenskaper. Revisorerna
fann denna redovisning mycket otidsenlig och arbetskrävande och
ansåg, att en ändrad ordning härutinnan borde komma till stånd. Till denna
uppfattning anslöt sig 1954 års riksdag, som anhöll att Kungl. Maj :t
ville föranstalta om åtgärder i sådant syfte. Med anledning härav har frågan
om ändrade civilrättsliga regler på förevarande område behandlats i ett
betänkande, som avgivits av en inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig,
och vidare har dåvarande riksräkenskapsverket utfärdat ett särskilt
cirkulär, avseende en förenklad redovisning i länsstyrelsernas räken -

345

skaper av deponerade m. fl. medel. Den sakkunniges förslag i nämnda avseende,
som ingår i ett större frågekomplex om fordringspreskription
m. m., har ännu icke underställts riksdagens prövning, enligt vad revisorerna
inhämtat väsentligen beroende på att det vidare spörsmålet om samnordiska
bestämmelser om dylik preskription ännu icke slutbehandlats.

För att bilda sig en uppfattning om huruvida deponerade medel alltjämt i
någon större utsträckning redovisas i länsstyrelsernas räkenskaper har årets
revisorer granskat vissa länsstyrelsers huvudböcker för senaste budgetår.
Denna granskning har givit vid handen att ett icke obetydligt antal dylika
poster fortfarande förekommer. Att så är fallet är med hänsyn till de förevarande
bestämmelsernas syfte i och för sig naturligt. Konstateras kan
emellertid att trots de anvisningar riksräkenskapsverket utfärdat i ämnet
ett relativt stort antal smärre poster alltjämt upptages i räkenskaperna. I
det föregående har lämnats flera exempel härpå, och här må endast erinras
om att poster på så ringa belopp som 32 och 64 öre påträffats. Iögonfallande
är också att många balanserade poster är av gammalt datum. Detta sammanhänger
främst med att preskriptionstiden i förevarande fall är så lång
som 21 år. De skäl som tidigare i skilda sammanhang anförts för en förkortning
av denna tid gäller enligt revisorernas mening även i dag med
minst samma styrka. Som tidigare nämnts har också formligt förslag om
en dylik förkortning framlagts under år 1957, men av skäl som ovan angivits
har riksdagen ännu icke varit i tillfälle att taga ställning härtill. Enligt
revisorernas mening är det emellertid angeläget att frågan härom snarast
upptages till slutligt avgörande, då — såsom riksräkenskapsverket
framhållit i sitt förut omnämnda cirkulär — det är en betydande fördel för
statsverket från såväl kostnads- som bokföringssynpunkt, om förvaltningen
av deponerade medel kan begränsas till kortast möjliga tid. Denna fråga
synes f. ö. icke äga ett sådant samband med övriga spörsmål som behandlats
i det förut omnämnda betänkandet om fordringspreskription m. m., att det
är nödvändigt att avvakta ett gemensamt nordiskt ställningstagande härtill,
innan förslagen om en förkortning av nu avsedda preskriptionstider
genomföres.

Oberoende av när nämnda författningsändringar kan komma till stånd
är det emellertid tydligt, att länsstyrelserna själva inom ramen för gällande
bestämmelser kan medverka till att antalet i räkenskaperna redovisade
deponerade belopp nedbringas. Av de skriftliga förklaringar vissa länsstyrelser
lämnat med anledning av revisorernas förut omnämnda besök framgår
sålunda, att det i många fall är möjligt att i enlighet med riksräkenskapsverkets
anvisningar avföra dylika poster ur räkenskaperna. Revisorerna
anser det därför önskvärt alt länsstyrelserna i fortsättningen åtminstone
en gång om året, exempelvis omedelbart före huvudbokens upprättande,
undersöker förutsättningarna för att i räkenskaperna minska antalet
redovisade poster rörande deponerade och därmed jämförliga medel.

346

§ 36

Länsstyrelsernas maskinbokföring

I 1960 års statsverksproposition (XI ht, s. 412 ff) förordade chefen för
inrikesdepartementet, att den centrala bokföringen vid länsstyrelsernas
kameralsektioner fr. o. m. den 1 juli 1960 skulle ordnas som en maskinell
genomskriftsbokföring i enlighet med ett av dåvarande statens organisationsnämnd
den 27 januari 1959 framlagt förslag. Departementschefen föreslog
samtidigt, att ett belopp av 300 000 kronor skulle anvisas för maskinanskaffning
m. m. Förslaget godkändes av riksdagen (statsutsk. uti. nr 11;

r. skr. nr 11). Genom beslut den 13 maj 1960 uppdrog Kungl. Maj:t sedermera
åt dåvarande riksräkenskapsverket att i samråd med organisationsnämnden
anskaffa för ändamålet nödvändiga bokföringsmaskiner och kortlådor
samt att utfärda erforderliga anvisningar för en omläggning av länsstyrelsernas
bokföring fr. o. m. den 1 juli 1960.

I enlighet härmed utrustades varje länsstyrelse fr. o. m. den 1 juli 1960
med en textskrivande bokföringsmaskin av märket Olivetti Audit 513. För
utbildning av personal för maskinbokföringen anordnades under juni månad
1960 genom riksräkenskapsverkets försorg centralt två kurser i Stockholm
med representanter för maskinleverantören som instruktörer. Två
eller i något fall tre befattningshavare från varje länsstyrelse genomgick en
sådan kurs, vilken omfattade tre dagar. — överståthållarämbetet erhöll en
bokföringsmaskin av samma märke och typ som länsstyrelserna fr. o. m.
ingången av budgetåret 1962/63.

Riksdagens revisorer har funnit det vara av intresse att inhämta upplysningar
rörande den omfattning i vilken de sålunda inköpta bokföringsmaskinerna
utnyttjas m. m. och har därför i rundskrivelse till överståthållarämbetet
och länsstyrelserna anhållit om upplysningar i nedan angivna
avseenden.

1. Arbetsuppgifter för vilka bokföringsmaskinen användes.

2. Arbetsuppgifter enligt punkt 1 som utföres samtidigt.

3. Genomsnittligt antal timmar per vecka varunder maskinen användes.

4. För maskinbokföringen anlitad personal.

5. Personalens utbildning i maskinbokföring.

De inkomna svaren kan sammanfattas på följande sätt.

Samtliga myndigheter använder bokföringsmaskinen för inkomst- och
utgiftsbokföring samt journalföring. Inkomst- respektive utgiftsjournal
erhålles i två exemplar i genomskrift samtidigt med den systematiska bokföringen
på kontokort. Två länsstyrelser har uppgivit, att vissa bilagor till
kassarapporten tages som genomskrift vid bokföringen.

347

Fem länsstyrelser utskriver postgirokort (gireringskort och utbetalningskort)
jämte förteckning över korten medelst bokföringsmaskinen. Kort och
förteckning utskrivs därvid samtidigt. Ytterligare en länsstyrelse har förklarat
sig ha för avsikt att övergå till att använda maskinen för utskrift av
postgirokort och postgirolistor. En av de länsstyrelser som använder bokföringsmaskinen
för utskrift av postgirohandlingar har framhållit, att länsstyrelsen
där så kan ske använder en genomslagskopia av postgirolistan såsom
specifikation över betalningsmottagare i stället för att specificera
dessa direkt på anordningshandlingen.

Bokföringsmaskinen utnyttjas vidare på en del håll för viss utgiftsstatistik,
nämligen vid en länsstyrelse beträffande länsstyrelsens reseersättningar,
vid en annan beträffande maximerade avlöningsanslag samt vid en
tredje beträffande utgifter för civilförsvarsändamål. Ytterligare en länsstyrelse
använder maskinen dels för utgiftsstatistik och anslagsbevakning beträffande
reseersättningar och expenser, dels för redovisning och bevakning
av vissa utlämnade förskott samt för detalj redovisning i fråga om studiebidrag
och stipendier.

Omfattningen av den tid under vilken bokföringsmaskinen användes
ävensom löneställningen för de befattningshavare vilka tjänstgör såsom maskinoperatörer
framgår av följande sammanställning.

Län

Antal timmar per
vecka varunder
bokföringsmaski-nen användes

Antal befattningshavare i olika löne-grader vilka tjänstgör som maskin-operatör

A 11

A 9

A 7

högst

A 5

Stockholms stad

26

2

Stockholms

35

1

3

Uppsala

15

1

1

Södermanlands

6

1

1

2

Östergötlands

23

1

2

Jönköpings

30—35

1

1

Kronobergs

15

1

Kalmar

30

1

Gotlands

12

1

Blekinge

20

1

Kristianstads

12

1

Malmöhus

30—35

2

Hallands

30—35

1

1

Göteborgs och Bohus

38

4

Älvsborgs

25

1

1

Skaraborgs

30

1

%

1

Värmlands

13

1

Örebro

11

1

Västmanlands

20

2

Kopparbergs

24—28

1

Gävleborgs

24

2

Västernorrlands

18

1

1

(+2 dag pr mån.)

Jämtlands

30

1

1

Västerbottens

22

1

Norrbottens

10

1

1

348

I fråga om utbildningen av maskinoperatörer ger svaren vid handen,
att denna skett antingen vid de av riksräkenskapsverket år 1960 ordnade,
förut omnämnda kurserna eller genom utbildning på arbetsplatsen under
ledning av någon operatörsutbildad kollega. Utbildningstiden i det senare
fallet varierar enligt svaren från tre dagar till en månad. Av svaren framgår
vidare, att det vid en del länsstyrelser icke finns någon reserv av utbildade
operatörer för att täcka behovet av ersättare vid semestrar och
sjukdomsfall m. m.

Revisorernas uttalande. Efter förslag av dåvarande statens organisationsnämnd
beslöts vid 1960 års riksdag att det vid länsstyrelserna använda bokföringssystemet
skulle förenklas och effektiviseras genom övergång till maskinell
genomskriftsbokföring med en textskrivande maskin, som även
skulle användas vid framställning av utbetalningshandlingar. För maskinanskaffningen
anvisade riksdagen samtidigt ett belopp av 300 000 kronor.

Sedan nämnda bokföringsmaskiner numera varit i bruk under någon tid,
har revisorerna dels genom besök vid vissa länsstyrelser, dels genom en
rundskrivelse till samtliga ifrågavarande myndigheter inhämtat uppgifter
om för vilka arbetsoperationer och i vilken utsträckning dessa maskiner
utnyttjas m. m. Huvuddragen av de inkomna svaren har återgivits i det
föregående. Därav framgår bl. a. att maskinerna merendels icke på långt
när användes i avsedd omfattning. De av organisationsnämnden på sin tid
framlagda förslagen rörande länsstyrelsernas bokföring har hittills endast
delvis genomförts och till följd härav är, såsom framgår av en i det föregående
återgiven sammanställning, maskinernas utnyttjandegrad förhållandevis
låg. Flertalet länsstyrelser använder sålunda icke maskinen för utskrift
av postgirohandlingar. Förslaget att jämväl den månatliga kassarapporten
med bilagor skall upprättas maskinellt har ej heller genomförts.

De nu redovisade förhållandena är enligt revisorernas mening icke tillfredsställande.
Avsikten med anskaffningen av ifrågavarande maskiner har
varit att rationalisera bokföringsarbetet, men detta syfte har endast delvis
uppnåtts så länge maskinernas kapacitet tillgodogöres i så ringa utsträckning
som f. n. är fallet. En orsak härtill torde vara, att vederbörande sektionschefer
icke alltid synes ha den rätta förståelsen för maskinernas användbarhet.
Detta torde i sin tur bl. a. bero på att den undervisning som hittills
meddelats rörande maskinernas utnyttjande icke varit tillräcklig. Täta
personalbyten bland maskinoperatörer har vidare medfört att de ursprungligen
utbildade övergått till andra arbetsuppgifter utan att efterträdarna erhållit
tillräckliga kunskaper i ämnet.

Om de rationaliseringsvinster som avsetts med maskinanskaffningen i
fortsättningen skall kunna tillvaratagas, är det enligt revisorernas mening
nödvändigt att särskilda åtgärder vidtages. Lämpligt synes vara att statskontoret
erhåller i uppdrag att i samråd med riksrevisionsverket utfärda

349

närmare direktiv om hur maskinerna skall kunna utnyttjas fullt effektivt
samt att någon form av systematisk utbildning för såväl vederbörande
sektionschefer som maskinoperatörer anordnas. Vad den sistnämnda personalkategorien
beträffar ger den av revisorerna gjorda undersökningen
vid handen, att maskinbokföringen i allmänhet fullgöres av personal i lönegrad
5 eller 7. I några län disponeras för ifrågavarande göromål även befattningshavare
i lönegrad 9 eller 11. Med anledning härav anser sig revisorerna
böra understryka betydelsen av att göromålen klassificeras efter
enhetliga regler.

350

§ 37

Vissa förordnanden för landsfogdeassistenter m. fl. å kommunala befattningar

I 6 § statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) meddelas bestämmelser
om förening av lönegradsplacerade tjänster m. m. I 1 mom. regleras frågan
om förening av statliga tjänster, medan i 2 mom. behandlas bl. a. spörsmålet
om förening av statlig tjänst med kommunal befattning m. m. Momentet har
följande lydelse.

Utöver vad i 1 mom stadgas må förening icke ske

a) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst med annan ordinarie eller
extra ordinarie statlig tjänst eller med jämförlig kommunal befattning, med
mindre Kungl. Maj:t, i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens beslut,
för visst fall därtill lämnat medgivande;

b) av ordinarie eller extra ordinarie tjänst, aspiranttjänst eller extra
tjänst med statlig aspiranttjänst eller extra tjänst eller med jämförlig kommunal
befattning, med mindre Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
vederbörande myndighet därtill lämnat medgivande.

I 28 § regleras de fall då löneavdrag skall tillämpas. I andra än de i paragrafen
återgivna fallen skall C-avdrag tillämpas, d. v. s. hela lönen i den
statliga tjänsten skall avstås.

Allmänna åklagare är bl. a. statsåklagarna, d. v. s. landsfogdarna och
förste stadsfiskalerna, samt distriktsåklagarna. Distriktsåklagare är i de
städer som är lagda under landsrätt samt på landsbygden landsfiskalerna
(inom några städer övergångsvis alltjämt stadsfiskal) och i övriga städer
stadsfiskalerna och andra vid stadens åklagarmyndighet anställda åklagare.
I den mån vissa polismästare tillika är stadsfiskaler och således utövar
åklagarverksamhet är jämväl de distriktsåklagare. I flera av de större
och medelstora städerna är åklagarverksamheten skild från polisverksamheten,
och särskilda åklagarmyndigheter finns inrättade där. Beträffande
övriga städer samt landsbygden är distriktsåklagaren jämväl polischef.

Landsfogdarna har såsom biträden bl. a. biträdande landsfogdar och
landsfogdeassistenter.

I viss utsträckning förekommer att vid landsfogdekontor tjänstgörande
befattningshavare förordnas att upprätthålla kommunal stadsfiskals- eller
polismästartjänst. Revisorerna har på förekommen anledning funnit
sig böra genom skrivelse den 29 juni 1962 infordra uppgifter om i vilken
omfattning dylika förordnanden meddelats under budgetåren 1959/62. De
erhållna uppgifterna har avsett vederbörande befattningshavares statliga
tjänst, den uppehållna kommunala befattningen, förordnandets varaktighet,
den uppburna kommunala ersättningen ävensom storleken av det ev. lön**-

351

avdraget i den statliga tjänsten (A-, B- eller C-avdrag). Av uppgifterna framgår
bl. a. följande.

En landsfogdeassistent i Stockholms län har under tiden den 18—19 januari
1962 tjänstgjort såsom extra åklagare i Stockholms stad mot en ersättning
av 200 kronor; något avdrag å lönen i den statliga tjänsten har ej
gjorts.

I Södermanlands län har tre landsfogdeassistenter uppehållit stadsfiskalstjänsten
i Nyköping under nedan angivna tidsperioder, nämligen

Tidsperiod Ersättning

A 1—3/7, 27/7—8/8 Arvode motsvarande lön enligt löneklass 23

16—23/12 1959,

1/7—31/8 1961,

5/2—3/3, 17/5 1962

B 26/3—14/4, 4—26/7 1960 — * —

C 15—21 29—30/12 1960 Arvode 619 kronor

Något löneavdrag i den statliga tjänsten har icke gjorts i något av dessa
fall.

I Jönköpings län har en landsfogdeassistent tjänstgjort som polismästare
i Jönköping under tiden den 29 juni—den 7 juli och den 15 juli—den 1 augusti
1959 mot en kommunal ersättning av 1 984 kronor. Hela den statliga
avlöningen avstods under denna tid (C-avdrag).

I Blekinge län har två landsfogdeassistenter tjänstgjort såsom polismästare
respektive stadsfiskal i Karlskrona under nedan angivna tidsperioder,
nämligen

Tidsperiod

A 11—16/12 1961

2—16/5 1962
1—21/6 1962
B 15/12 1961

6/4 1962
23—30/5 1962

Något löneavdrag i den statliga tjänsten har icke gjorts.

I Kristianstads län har en landsfogdeassistent uppehållit stadsfiskalstjänsten
i Kristianstad under tiden den 5—12 juli och den 3—9 augusti 1959,
varvid han av staden erhållit en ersättning av 40 kronor per dag. Något löneavdrag
i den statliga tjänsten har ej gjorts.

I Malmöhus län tjänstgörande landsfogdeassistenter har uppehållit vikariat
å stadsfiskals- eller polismästartjänst under de tidsperioder som framgår
av nedanstående uppställning.

Ersättning

Arvode motsvarande lön enligt löneklass 25
Arvode motsvarande lön enligt löneklass 24

352

A bitr. stadsfiskal i Västerås

1/10—30/11 1959
4—5/2 1960
27/6—17/7 1960
2/5—2/6 1961
26/6—23/7 1961
8/12 1961
26/2—24/3 1962
2/4 1962 och alltjämt
4—5/12 1961

12/12 1961 och troligen alltjämt

19—30/9 1960

11—31/10 1960

14—15/12 1960

28/2—2/3 1961

4—6/4 1961

6—20/9 1959

t. f. stadsfiskal i Landskrona
t. f. stadsfiskal i Trelleborg
t. f. stadsfiskal i Landskrona
t. f. stadsfiskal i Trelleborg
t. f. stadsfiskal i Landskrona
t. f. stadsfiskal i Borås

t. f. polismästare i Gävle

B t. f. stadsfiskal i Landskrona
t. f. stadsfiskal i Lidingö

C t. f. stadsfiskal i Landskrona

t. f. stadsfiskal i Trelleborg

t. f. stadsfiskal i Lund

D t. f. stadsfiskal i Lund

t. f. stadsfiskal i Lund
E t. f. stadsfiskal i Ystad

Samtliga har under vikariaten fått avstå de med den statliga tjänsten
förenade avlöningsförmånerna (C-avdrag).

1 Älvsborgs län har en landsfogdeassistent uppehållit stadsfiskalstjänsten

1 Vänersborg under tiden den 14—18 april 1960 och den 15 mars 1961 mot
en kommunal ersättning av omkring 50 kronor per dag. Löneavdrag i den
statliga tjänsten har ej gjorts.

I Värmlands län har en bitr. landsfogde uppehållit polismästartjänsten i
Karlstad under nedan angivna tidsperioder, nämligen den 7—9 maj, den
20—22 maj, den 1 juni, den 14 juni, den 2 juli, den 6—21 augusti, den
15—17 september, den 14—17 november och den 28 —30 december 1961 samt
den 23—26 mars, den 24—26 maj och den 20 juni—den 8 juli 1962. Den
kommunala ersättningen har utgjort 50 kronor per dag; något löneavdrag i
den statliga tjänsten har ej gjorts.

I Örebro län har en landsfogdeassistent under sammanlagt 14 dagar under
åren 1961 och 1962 uppehållit polismästartjänsten i Örebro. Arvodet
har motsvarat lön enligt löneklass B 1; något löneavdrag i den statliga tjänsten
har ej gjorts.

I Västmanlands län har en landsfogdeassistent under tiden den 24—26
september 1959, den 18—19 mars 1960 och den 15 september 1961 uppehållit
polismästartjänsten i Västerås mot en sammanlagd ersättning av i runt
tal 188 kronor. Något löneavdrag i den statliga tjänsten har ej gjorts.

I Kopparbergs län har en landsfogdeassistent under tiden den 7—31 juli
1959 uppehållit stadsfiskalstjänsten i Falun, varvid arvode motsvarande lön
enligt 23 löneklassen utgått. Något löneavdrag i den statliga tjänsten har
ej gjorts.

I Gävleborgs län har en landsfogdeassistent under tiden den 26 juni—den

2 juli 1961 och under tiden den 10—15 juli 1961 tjänstgjort som extra åklagare
respektive t. f. stadsfiskal i Gävle stad, varvid han uppburit kommunal

353

ersättning med 489 respektive 485 kronor. Något löneavdrag i den statliga
tjänsten har ej gjorts.

I Västernorrlands län har en landsfogdeassistent under tiden den 6—17
juli och den 1 augusti 1959, den 27—30 december 1960, den 16—29 juli och
den 27—30 december 1961 samt den 29—30 maj 1962 uppehållit stadsfiskalstjänsten
i Härnösand, varvid den kommunala ersättningen motsvarat
lön enligt 22 löneklassen. Något statligt löneavdrag har ej gjorts.

I Jämtlands län har en landsfogdeassistent tjänstgjort som extra kommunal
åklagare under följande tidsperioder, nämligen budgetåret 1959/60 148
dagar, budgetåret 1960/61 126 dagar och budgetåret 1961/62 56 dagar. Den
kommunala ersättningen har motsvarat lön enligt 21 löneklassen under
budgetåren 1959/61 och 22 löneklassen under budgetåret 1961/62. Hela den
statliga lönen har avståtts under angivna förordnanden.

I Västerbottens län har en bitr. landsfogde uppehållit stadsfiskalstjänsten
i Umeå under tiden den 27—29 december 1960 samt den 12—13 maj
1961, varvid arvode motsvarande lön enligt löneklass 23 utgått. Något löneavdrag
i den statliga tjänsten har ej gjorts.

I övriga län ■— Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Norrbottens län — har
några förordnanden av här avsett slag ej förekommit.

Gemensamt för i stort sett samtliga de redovisade förordnandena synes
vara, att dessa för vederbörande ej föranlett någon minskning av arbetsbördan
i den statliga tjänsten.

Några särskilda, generella bestämmelser rörande meddelandet av dylika
förordnanden, om ev. löneavdrag i den statliga tjänsten m. m. tinnes, såvitt
revisorerna kunnat utröna, ej meddelade.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
förekommer det i icke ringa utsträckning, att vid landsfogdekontoren tjänstgörande,
statligt anställda befattningshavare tages i anspråk för vikariat å
kommunala åklagar- och polismästartjänster. Härvid utgår till vederbörande
av kommunala medel ersättning av växlande storlek. Med några få undantag
synes ifrågavarande befattningshavare därjämte äga uppbära hel
statlig lön under tiden för vikariaten. Motivet härför har angivits vara, att
förordnandena icke medför någon minskning i arbetsbördan i den statliga
tjänsten.

Revisorerna finner det i och för sig vara en praktisk ordning att landsfogdepersonal
utnyttjas för bär avsedda kortare vikariat, då det eljest enligt vad
revisorerna inhämtat skulle vara förenat med stora svårigheter att erhålla
kompetenta vikarier å de kommunala befattningarna. Den tillämpade ordningen
kan emellertid knappast anses stå i god överensstämmelse med grunderna
för de bestämmelser i statens allmänna avlöningsreglemente som här
ovan återgivits. Några föreskrifter som reglerar ifrågavarande förordnan 23

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962 I.

354

den synes över huvud taget icke vara utfärdade. Revisorerna — som i enlighet
med vad nyss anförts icke ifrågasätter annat än att liknande förordnanden
skall kunna meddelas även i framtiden — får därför föreslå, att erforderliga
bestämmelser i ämnet snarast utfärdas. Härvid bör bl. a. frågan om
rätten till lön i den statliga tjänsten under tiden för förordnande å kommunal
åklagar- eller polismästartjänst regleras.

353

§ 38

Tillämpningen m. m. av passkungörelsen

Enligt kungörelsen den 7 november 1941 (nr 836) om skyldighet lör
svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass må svensk
medborgare i regel icke utresa ur riket till annat land än Danmark, Finland,
Island eller Norge med mindre han innehar giltigt pass.

I kungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471) om utfärdande inom riket av
pass åt svensk medborgare för utrikes resa, den s. k. passkungörelsen, föreskrives
i huvudsak följande.

Behörighet att åt svensk medborgare utfärda pass för utrikes resa tillkommer
länsstyrelsen, dock att i stad som ej utgör länsstyrelsens residensort
behörigheten tillkommer poliskammaren, om sådan finns.

Pass utfärdas enligt formulär som fastställes av chefen för inrikesdepartementet
och gäller för en tid av högst fem år från utfärdandet.

För makar kan på framställning gemensamt pass utfärdas. Barn under
sexton år kan införas i gemensamt pass för föräldrarna eller i särskilda
pass för dem, under förutsättning att vederbörande innehar eller deltager i
vårdnaden om barnet.

Passökande har att personligen inställa sig inför passmyndighet eller
inför polismyndighet, dock att inställelse ej erfordras i fråga om barn som
är avsett att införas i pass för föräldrarna eller endera av dem. Ansökning
om erhållande av pass skall avgivas på tro och heder på särskilt formulär.
Därvid skall fogas:

a) åldersbetyg eller annat intyg om sökandes födelsetid och födelseort
ävensom om att denne är svensk medborgare;

b) välliknande fotografi i två exemplar av sökanden, dock att sådant fotografi
ej erfordras för barn under fem år;

c) å det ena exemplaret av fotografiet anbringat intyg av känd trovärdig
person att fotografiet föreställer sökanden, dock att sådant intyg ej erfordras
i fråga om person som på annat sätt tillförlitligen styrker sin identitet;

d) ännu gällande pass som kan ha utfärdats för sökanden, där sådant
pass ej förstörts eller eljest förkommit.

Ansökan om erhållande av pass må icke bifallas:

a) om sökanden är föremål för sådan efterlysning som enligt särskilda
bestämmelser införes i tidningen »Polisunderrättelser»;

b) om passmyndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga,
att sådana omständigheter föreligger, som kan för sökanden föranleda efterlysning
som avses under a);

c) om passmyndigheten har kännedom om att rätten meddelat eller fastställt
reseförbud enligt 25 kap. rättegångsbalken för sökanden;

356

d) om passmyndigheten har kännedom om att sökanden ådömts urbota
straff och sannolika skäl finnes till antagande, att han ämnar undandraga
sig straffet genom att resa ur riket;

e) om passmyndigheten har kännedom om eller skälig anledning antaga,
att sökanden står i sådan förbindelse med utlandet eller eljest bedriver sådan
verksamhet som är skadlig för svenska statsintressen;

f) om sannolika skäl finnes till antagande, att sökanden ämnar använda
passet för obehörigt ändamål.

Ansökning om pass må ej heller bifallas, om med hänsyn till rikets försvarsberedskap
sökanden prövas icke böra tilldelas pass.

Den som villkorligt frigivits efter att ha undergått frihetsstraff eller på
prov utskrivits från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller från
ungdomsfängelse må, därest han enligt vad därom särskilt stadgas står
under tillsyn eller icke är fri i val av vistelseort, ej erhålla pass utan medgivande
av tillsyningsmannen eller den som har att bestämma rörande
vistelseorten. Ej heller må den som i anledning av villkorlig dom står under
övervakning erhålla pass utan övervakarens medgivande.

Om passmyndigheten har kännedom om att sökanden är intagen å sinnessjukhus
eller på försök utskrivits därifrån, må pass ej utfärdas för sökanden
utan medgivande av vederbörande läkare.

Särskilt pass för barn under aderton år må ej utfärdas utan medgivande
av barnets vårdnadshavare.

Är sökanden underkastad avflyttningsförbud, som avses i 3 § lagen om
förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket, eller har passmyndigheten
kännedom om eller skälig anledning antaga, att sådana omständigheter
föreligger, som kan föranleda dylikt förbud, må pass utfärdas
för sökanden endast om passmyndigheten finner honom kunna betros med
pass. Anses pass kunna utfärdas för sökanden, må det ej erhålla längre
giltighetstid än sex månader. I den mån det befinnes erforderligt skall passets
giltighetsområde begränsas.

Utredning i passärende skall i första hand verkställas av den myndighet
till vilken ansökningen ingivits. Utredningen skall avse att utröna, huruvida
med hänsyn till ovan återgivna bestämmelser eller av annan grund hinder
möter mot utfärdande av pass åt sökanden.

Har ansökningen ingivits till annan myndighet än passmyndighet eller
polismyndighet i den ort där sökanden har sitt hemvist, skall, om det icke
på grund av omständigheterna måste anses obehövligt, yttrande i ärendet
inhämtas av polismyndigheten i den ort där sökanden har sitt hemvist.

Har ansökning om erhållande av pass ingivits till polismyndighet som
ej tillika är passmyndighet, skall polismyndigheten, sedan utredningen i
ärendet slutförts, med eget yttrande överlämna samtliga handlingar till passmyndigheten
i orten.

357

Har sökande förklarat sig vilja avhämta passet hos viss polismyndighet,
skall passmyndigheten översända passet till denna myndighet.

Passmyndighet skall föra register över utfärdade pass. Statens kriminaltekniska
anstalt har att föra centralt passregister.

Passmyndighet kan återkalla ännu gällande pass.

Revisorerna har funnit det vara av intresse att ta del av den erfarenhet
som vunnits inom överståthållarämbetet och länsstyrelserna vid tillämpningen
av passkungörelsen. I detta syfte har revisorerna från nämnda myndigheter
infordrat svar på nedanstående frågor.

1. Kan enligt Eder uppfattning passkungörelsen förenklas och i så fall i
vilka hänseenden? Föreligger eljest behov av ändringar i passkungörelsen
och i så fall i vilka hänseenden? Skulle ändring i nu tillämpade
arbetsrutiner kunna föranleda rationaliseringar i några avseenden och
i så fall i vilka?

2. Hur många pass har utfärdats av länsstyrelsen under de olika månaderna
budgetåren 1959/62?

3. Hur många dagar har genomsnittligt förflutet under de olika månaderna
under budgetåret 1961/62 mellan ansökning om och utfärdande
av pass?

4. Hur många befattningshavare har under de olika månaderna budgetåren
1959/62 sysselsatts å passexpeditionen (motsv.)? Hur tillgodoses
behovet av extra personal?

De inkomna svaren har i den efterföljande redogörelsen grupperats i anslutning
till dessa frågor.

På frågan om passkungörelsen kan förenklas, om eljest behov föreligger
av ändringar i denna samt om ändring i nu tillämpade arbetsrutiner skulle
kunna föranleda rationaliseringar i några avseenden har i stort sett följande
synpunkter framkommit.

Flertalet länsstyrelser finner icke anledning att föreslå förenkling av
passkungörelsen eller ändring av gällande arbetsrutiner, överståthållarämbetet
uttalar att kungörelsen i fråga om passhinder torde få anses ge uttryck
för en synnerligen liberal ståndpunkt. Gällande passhinder syntes
vara begränsade till fall av sådan natur, att det finge anses utgöra ett klart
samhällsintresse att utesluta vederbörande från rätten till pass. Ämbetet
anför i fortsättningen följande.

Enligt 4 § passkungörelsen har passökande att personligen inställa sig inför
passmyndighet eller inför polismyndighet. Då passkungörelsen icke innehåller
någon särskild bestämning av begreppet polismyndighet, skall enligt
lagen den 15 juni 1944 om vad i allmänhet skall med polismyndighet
avses därmed i Stockholm förstås poliskammaren. Passökande äger alltså
inställa sig hos överståthållarämbetet eller poliskammaren. I praktiken sker
emellertid all inställelse inför överståthållarämbetet i dess passexpedition,
Beridarbansgatan 17, vilken har ett mera centralt läge, även i förhållande

358

till tunnelbanan, än vad fallet är med poliskammarens lokaler i polishuset.
För att lätta köbildningen och väntetiden särskilt under sommarhalvåret
på passexpeditionen och även för att underlätta passökandet för de i stadens
ytterområden bosatta tog överståthållarämbetet i början av innevarande år
upp frågan om möjlighet för passökande att inställa sig och avlämna sina
ansökningar på stadens polisstationer, därvid i första hand stationerna i
ytterorterna — söderort och västerort — ansågos böra komma i fråga, överståthållarämbetet
framlade för Stockholms stads rätts- och polisdirektion
ett konkret förslag i saken och begärde dess yttrande däröver. Direktionen
avstyrkte emellertid den föreslagna anordningen under hävdande av, bland
annat, att — såsom framhållits redan i ämbetets skrivelse till direktionen —
vaktdistrikten enligt gällande bestämmelser icke vore liktydiga med begreppet
polismyndighet; genomförandet av den föreslagna åtgärden fordrade
ändring av passkungörelsen, överståthållarämbetet ansåg sig — helst
som förslagets genomförande skulle medföra utgifter för kommunen (för
personallöner och dylikt) — nödsakat att vid direktionens avstyrkande låta
förslaget falla.

Överståthållarämbetet vill nu förorda sådan ändring av passkungörelsen,
att — i ungefärlig överensstämmelse med utlänningslagstiftningen — begreppet
polismyndighet i passkungörelsen utvidgas till att omfatta även
polisvaktkontor i den utsträckning länsstyrelsen (överståthållarämbetet)
finner skäligt bestämma.

I fortsättningen av sitt yttrande diskuterar överståthållarämbetet frågan
om i vad mån den genom polismyndigheten bedrivna slagningskontrollen
kan betraktas såsom överdimensionerad. Ämbetets slutsats blir dock, att en
sådan kontroll ej kan undvaras. F. ö. har numera vidtagits vissa anordningar
som förenklar slagningskontrollen. Fördelarna med det nya förfaringssättet
hade emellertid under innevarande år endast i begränsad omfattning
kunnat tillgodogöras. Anledningen härtill hade varit bristande lokaloch
personalresurser vid passexpeditionen och personalsvårigheter hos polisen.
Byggnadsstyrelsen hade emellertid numera ställt till överståthållarämbetets
förfogande ytterligare lokaler, vilka komme att användas för passexpeditionens
behov. Ämbetet planerade att i fortsättningen under den mest
belastade tiden, motsvarande halva året, uppdela verksamheten i två olika
avdelningar, en mottagningsavdelning och en expeditionsavdelning, envar
under ledning av en kanslist. Äskande om anslag härför och för ökning av
den tillfälliga personalen hade överståthållarämbetet upptagit i årets petitaskrivelse,

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför.

Enligt 3 § 1 stycket passkungörelsen må giltighetstiden för pass förlängas
endast för resa till Sverige eller annat land, där passinnehavaren har sitt
hemvist, vilken förlängning må ske blott en gång och för högst tre månader.
Praktiskt taget kan sålunda giltighetstiden för pass icke förlängas,
och i den tryckta passblanketten finnes å sid. 1 intagen en erinran härom.

Stadsfiskalen i Nyköping samt landsfiskalerna i Rönö och Rekarne di -

359

strikt ha ifrågasatt genomförande av sådan ändring av bestämmelsen, att
polismyndighet skulle berättigas meddela förlängning av giltighetstiden för
pass, då så utan olägenhet ansågs kunna ske. Förslaget synes värt beaktande
med hänsyn till den lättnad i arbetsbördan för passmyndigheterna,
som kan förväntas därav, och även för tillgodoseende av passinnehavarnas
ofta uttalade önskemål i detta hänseende. Beträffande fall, då förlängning
skulle kunna meddelas, och förfarandet därvid ansluter sig länsstyrelsen
till vad stadsfiskalen i Nyköping föreslagit.

På grund av bestämmelsen i 9 § passkungörelsen om inskrivande av sökandens
egenhändiga namnteckning i pass och namnteckningens bevittnande
av pass- eller polismyndighet måste sökanden personligen inställa
sig inför sådan myndighet för att utfå sökt pass. Förutom olägenheten för
sökanden, för vilken jämlikt 4 § i samma kungörelse fordras personlig inställelse
inför myndigheten även vid sökande av pass, är förfarandet mycket
tungrott för därav berörda myndigheter. Ett utfärdat pass kan sålunda,
i motsats till vad förhållandet är beträffande andra expeditioner, icke översändas
till sökanden mot postförskott å stämpelavgiften. För skapande av
möjlighet till ett sådant expeditionssätt har i de avgivna yttrandena framkommit
två förslag. Enligt det ena förslaget, som framförts av landsfiskalen
i Rekarne distrikt, skulle sökanden redan vid ansökans ingivande till polismyndighet
och inför denna teckna sitt namn i passformulär, som skulle
finnas där tillgängliga. Länsstyrelsen anser sig dock icke kunna biträda
detta förslag. Vid utskrift av pass förekommer ej sällan felskrivningar,
särskilt då för utskriften måste anlitas ovan personal. Då som bekant några
ändringar i den skrivna texten icke får göras, måste efter felskrivning nytt
formulär användas för utskriften och ny namnteckning inskrivas av sökanden.
Ett genomförande av förslaget kan därför befaras medföra viss irritation
hos allmänheten. Enligt det andra förslaget, som framförts av landsfiskalen
i Strängnäs distrikt, skulle sökandens namnteckning i själva passet
slopas och sökanden i stället vid ansökans ingivande teckna sitt namn å
passfotos framsida och namnteckningen bevittnas å fotos baksida. Ett förslag
i denna riktning synes värt att närmare övervägas.

Vad angår av polismyndigheterna framförda förslag åberopar länsstyrelsen
slutligen vad som anförts av landsfiskalen i Strängnäs distrikt angående
vårdnadshavares medgivande för barn under 18 år och av landsfiskalen i
Rekarne distrikt i fråga om lämnande av utrymme för sådant medgivande
i ansökningsformuläret. I likhet med förstnämnda landsfiskal anser länsstyrelsen,
att i passkungörelsen bör uttryckligen stadgas dels att, då barn
under 18 år söker särskilt pass och barnet står under båda föräldrarnas
vårdnad, bådas medgivande till passets utfärdande erfordras och dels alt,
då barn''under 16 år avses infört i något av sina föräldrars pass och passsökanden
icke är ensam vårdnadshavare för barnet, den andre vårdnadshavare^
medgivande härtill erfordras.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har framfört följande förslag till ändringar
i passkungörelsen in. in.

A. Passen böra göras giltiga till och med utgången av kalenderår (ex.
pass, som utfärdas under år 1962, alldeles oavsett den närmare tidpunkten
under året, gälla till och med 31 december 1967). I passböcker skulle således
giltighetstiden kunna instäinplas eller kanske — i samband meif tryck -

360

ning av hel upplaga — tryckas. Risk för den felskrivning, som föreligger i
nu berörda hänseenden, skulle härigenom helt elimineras och ändringen
skulle också medföra väsentlig lättnad i arbetet å passexpeditionen. Därest
giltighetstiden tryckes i passet, måste en mindre upplaga, utan sådan angiven
tid, finnas tillgänglig för sådana fall där pass av speciella skäl utfärdas
för allenast viss kortare tid — t. ex. viss resa.

B. De s. k. familjepassen böra avskaffas och passen göras individuella.
Härigenom försvinner den tidsbegränsning som enligt 3 § tredje stycket
passkungörelsen gäller för vissa pass. Fotografi i passbok göres obligatoriskt
för barn fyllda fem år. Barn, som erhålla pass innan de fyllt fem år,
kunna således inneha pass utan fotografi upp emot tio-årsåldern. Någon
negativ verkan torde emellertid en sådan generellt utformad regel icke medföra,
enär antalet passökande under fem år torde vara rätt begränsat. Även
den i nyssnämnda paragrafs fjärde stycke intagna bestämmelsen om tidsbegränsning
skulle därmed bortfalla.

C. Å blankett för ansökning om erhållande av pass bör givas möjlighet
för sökanden att lämna uppgift om vid vilken tidpunkt denne senast önskar
avhämta passet. En effektivare planläggning av arbetet skulle härigenom
bliva möjlig att genomföra på passexpeditionen.

D. Präglingsapparat för pass bör omändras.

E. Besked bör lämnas till sökande om den tidpunkt, då pass kan avhämtas.

F. Den förteckning över titlar på vissa främmande språk, som upprättats
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län efter beslut den 28 augusti 1953
av Kungl. Maj :t och vilken förteckning tillställts länsstyrelsen för att brukas
å passexpeditionen, bör bringas i bättre överensstämmelse med nutida
språkbruk och utökas att avse under senare tid tillkomna nya benämningar
och titlar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län erinrar om att enligt föreskrift i passkungörelsen
skall passökande personligen inställa sig inför polismyndigheten
(passmyndigheten). Särskilt på landsbygden, där avståndet till landsfiskalen
i många fall är stort, innebär inställelsen olägenheter för passökanden
i form av kostnad, tidsspillan m. m. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida
icke å annan ort än stad inställelse jämväl skulle kunna ske hos närmast
stationerade polisman, som skulle ha att vidarebefordra ärendet till
landsfiskalen. Enligt vad länsstyrelsen hade sig bekant praktiserades numera
en sådan ordning på ett flertal orter utan att detta visat sig innebära
någon olägenhet.

Länsstyrelsen ifrågasätter vidare, huruvida icke behörigheten att utfärda
pass lämpligen nu borde överflyttas till de lokala polismyndigheterna, vilka
enligt länsstyrelsens mening vore väl kvalificerade för ändamålet. Till stöd
härför ville länsstyrelsen framhålla, att polismyndigheten nu gjorde förarbetet
i passärende genom att verkställa utredning och avgiva yttrande. Då
länsstyrelsen nästan undantagslöst grundade sitt beslut på sålunda verkställd
utredning och avgivet yttrande, bleve handläggningen hos länsstyrelsen
av rutinmässig art, och ärendet skulle likaväl ha kunnat avgjorts av

361

polismyndigheten direkt. Vidare skulle en decentralisering av passärendena
innebära uppenbara fördelar för den passökande. Sålunda skulle väntetiden
komma att nedbringas genom att gången via länsstyrelsen bortfölle. Vidare
skulle med hänsyn till avståndsförhållandena personlig kontakt lättare kunna
uppnås med lokalmyndighet än med länsmyndighet, vilket skulle vara
av betydelse särskilt i brådskande fall.

En decentralisering av passärendena innebure, att antalet passmyndigheter
ökades. Från organisationssynpunkt vore måhända detta en olägenhet.
Emellertid ville länsstyrelsen erinra om förestående omorganisation av
polisväsendet, varigenom antalet polismyndigheter komme att avsevärt nedbringas.

Även länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om icke handläggningen
av passärendena i sin helhet bör överföras till polismyndigheten. Liknande
synpunkter anför länsstyrelsen i Kristianstads län, som uttalat följande.

Från åtskilliga polischefers sida har ifrågasatts en decentralisering av
bestyret med utfärdande av pass till vederbörande polismyndighet. Även
enligt länsstyrelsens mening skulle en sådan åtgärd i och för sig onekligen
innebära en ej oväsentlig arbetsbesparande förenkling, särskilt framträdande
under vår- och sommarmånaderna. Såsom nedan angives är väntetiden
för passökande under april—augusti högst fjorton dagar, önskvärt vore
självfallet om denna i och för sig ej särskilt betydande väntetid kunde nedbringas.
Under nuvarande förhållanden ställer sig länsstyrelsen emellertid
tveksam till lämpligheten av att man för att nå detta syfte överflyttar passutfärdandet
till polismyndigheten, bland annat av den anledningen att antalet
passutfärdare ur säkerhetssynpunkt självfallet icke bör göras alltför
stort. Efter genomförandet av det föreslagna polisförstatligandet, varav
torde följa ett väsentligt reducerat antal polisdistrikt med avsevärt utökade
expeditionella resurser, bör hithörande fråga enligt länsstyrelsens mening
upptagas till förnyad prövning.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att en bestämmelse om att samtliga
internationella pass regelmässigt skulle översättas till alla tre språken syntes
underlätta kontrollen av både utskriften och stämpelbeläggningen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län omtalar, att i ett par yttranden till länsstyrelsen
från polismyndigheter berörts spörsmålet rörande förlängning av
giltighetstiden för utfärdade pass. Även länsstyrelsen hade varit inne på
denna fråga. Emellertid vore det icke utan vidare klart, i vad mån man
genom en dylik anordning kunde uppnå mera påtagliga förenklingar från
arbetssynpunkt och fördelar såvitt anginge allmänheten. Fråga vore om
man, med hänsyn till vikten av att säkerhetskravet upprätthölles, kunde
avslå från exempelvis ny ansökan, ny slagning beträffande sökanden och
nytt fotografi. Länsstyrelsen hade emellertid ingen erinran mot att frågan
bleve föremål för närmare utredning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län erinrar om föreskriften i 6 § 4
stycket passkungörelsen, vari stadgas att pass ej må utfärdas för sökanden

362

utan medgivande av vederbörande läkare, om passmyndigheten har kännedom
om att sökanden är intagen å sinnessjukhus eller på försök utskrivits
därifrån. Återkallelse av ännu gällande pass i motsvarande situation kunde
däremot icke ske. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde sådant pass på
begäran av vederbörande läkare och efter framställning av anhörig eller
förmyndare kunna återkallas.

Vidare erinrar länsstyrelsen om att den avgivit yttrande den 17 augusti
1962 rörande en skrivelse den 27 juni 1962 från länsstyrelsen i Gävleborgs
län om ändring av 6 § 5 stycket passkungörelsen, att särskilt pass för barn
under aderton år ej må utfärdas utan medgivande av barnets vårdnadshavare.

Länsstyrelsen, i Älvsborgs län anser att det måhända kan ifrågasättas, om
det är nödvändigt att fordra av en passökande, att han vid två tillfällen personligen
inställer sig hos passmyndigheten eller polismyndigheten, nämligen
dels när han lämnar in sin passansökan och dels när han hämtar ut
passet samt därvid skriver sitt namn i passet och får namnteckningen bestyrkt
hos myndigheten (4 och 9 §§ i passkungörelsen). Ett tänkbart alternativ
till den senare inställelsen vore, att passökanden i stället finge skriva
sitt namn på passfotografiets framsida, då passansökan inlämnades.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller att, enär vid ansökan om pass skall
bifogas åldersbetyg, uppgift å hemvist bör avse kyrkobokföringsort i stället
för mantalsskrivningsort. Härigenom skulle tveksamhet och tidsförlust genom
utredning om rätta hemvistet undvikas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser en kompletterande föreskrift i
passkungörelsen önskvärd om skyldighet för polismyndighet som mottager
passansökan att översända denna till passmyndighet i det län där sökandes
mantalsskrivningsort är belägen.

Svaren på övriga, ovan återgivna frågor har i huvudsak sammanfattats
i omstående tabell.

Revisorernas uttalande. Det har under senare år, bl. a. i press och radio,
gjorts gällande att passkungörelsen är onödigt komplicerad och att sökande
bl. a. till följd härav får vänta alltför länge, innan pass kan utfärdas. Revisorerna
har därför funnit sig böra från överståthållarämbetet och länsstyrelserna
inhämta vissa uppgifter rörande tillämpningen av passkungörelsen
för att om möjligt få klarlagt, om dessa synpunkter har fog för sig.

Av den gjorda undersökningen framgår att antalet utfärdade pass ökat
starkt under de tre senaste budgetåren. 1959/60 var detta antal omkring
177 800. 1960/61 hade det stigit till 209 300 för att under sistförflutna budgetår
utgöra 223 100. Väntetiden för erhållande av pass är det oaktat i regel
kort, endast några dagar. Under de tider av året då ansökningsfrekvensen
är låg uppgår sålunda väntetiden till högst tre dagar i 19 län; längre väntetid
än 11 dagar förekommer över huvud taget icke. Under övriga delar av

1959/60

1960/61

1961/62

1

fl

ce (M

SS.

tS SJ ®

Lägsta resp. högsta

tc

antalet befattnings-

T3

&3-a

havare å passexpe-

Anm.

£ B «

<3 a *

S a «

å1" 5

ditionen

n4 ’*“l

ce

oC3

ce ce g

ce o

°ce

« e g

ce O
"ce le

oce

tf g

57 u a
oj ce
ta >

fl

to ti t*

to to ^

t» eu t.

c c

o fl

Öl

H «

J ''ä a

H ce

t/3 ^ ''A

1960/61

1959/60

1961/62

överståthållar-

ämbetet

43 623

915—8 552

51 654

1 246—8 879

54 829

1 485—9 943

11—26

5—21

6—23

6—23

Stockholms

17 000

18 500

22 410

8—21

1—5

1—5

1—6

Uppg. avser kalenderåren

Uppsala

3 796

68—843

4 776

104—1 098

5 138

105—1 234

3—5

2—3

2—3

2—3

1959—60, ofullst. svar

Södermanlands

4 332

76—915

5 594

89—1 338

5 508

108—1 218

2—14

1—2

1—2

1—2

Extra personal vid högsäsong

Östergötlands

4 961

75—1 161

6 139

79—1 375

6 247

115—1 421

1—10

1—5

1—4

1—3

Övertid under högsäsong

Jönköpings

5 701

74—1 610

6 880

115—1 940

7 239

121—1 913

3—6

1/3—3

1/3—3

1/3—3

Skolungdom har under hogsä-

Kronobergs

2 518

33—641

3 026

48—820

3 206

59—834

6—14

1—2

1—2

1—2

song utskrivit pass på ackord

3 489

55—881

4 089

47—836

3 948

79—771

1—10

1—2

1—2

1—2

Ev. extrapersonal tillgodoses

Gotlands

648

10—112

823

15—188

742

13—152

1—8

2

2

2

Blekinge

2 379

40—497

2 692

50—645

2 895

58—581

2—5

1

1 %

i v*

Extrapers. under högsäsong

Kristianstads

4 368

88—866

5 741

114—1 212

5 898

133—1 207

7—14

%— 1%

—2

%—3%

Extrapers. anlitas und. högsäs.

Malmöhus

16 311

357—3 548

9 145

436—4 138

20 390

539—4 067

8—16

1—7%

1—7%

1—7

Extrapers. anlitas und. högsäs.

Hallands
Göteborgs o.

3 096

57—581

3 506

79—576

4 518

123—909

1—2

1—2

1—2

1—2

4—22

Uppg. ofullständiga

21 428

629—4 226

25 537

683—4 765

27 189

848—5 722

7—30

3—14

4—17

Fem tim anlitas under april—

Älvsborgs

4 819

87—1 131

5 837

111—1 309

6 053

125—1 236

1—21

2—8

2—8

2—8

Skaraborgs

3 668

65—851

4 385

83—948

4 167

96—883

1—7

l/z—2

%—2

%—2

vid sidan av andra arbetsuppg.

Värmlands

4 324

55—943

5 554

71—1 317

5 437

113—1 089

1—2

1—2

1—2

1—2

Extrapers. anlitas und. högsäs.

Örebro

5 784

30—1 220

6 600

80—1 400

6 579

36—2 200

1—21

1—3

1—3

1—3

Extrapers. anlitas und. högsäs.

Västmanlands

4 715

67—1 160

5 601

93—1 357

6 202

87—1 425

2—14

% —4%

%—4%

%—4%

Extrapers. anlitas und. högsäs.

Kopparbergs

7 320

200—1 000

7 200

200—1 000

7 560

200—1 000

1—14

1—4

1—4

1—4

Ofullst. uppg.

Gävleborgs

Västernorrlands

4 249

2 461

78—1 067
39—536

5 125

3 101

65—1 197
61—635

5 464

3 413

109—1 269
73—733

1—10

1—3

1—2

2

1—2

2

1—2

2

Extrapers. anlitas und. högsäs.
Ev. extrapers. tillgodoses av
ls ord. skrivbitr.-pers.

Jämtlands

1 935

36—425

2 293

25—456

2 525

36—541

1—8

1—2

1—2

1—2

Övertid under högsäsong

Västerbottens

2 235

38—419

2 569

45—504

2 520

44—578

1—3

%— 2

1—2

1—2

Norrbottens

2 677

61—553

2 952

68—533

3 038

52—567

2—3

1—2

1—2

1—2

177 837

209 319

223115

363

364

året är den längsta väntetiden högst 8 dagar i 11 län och 9—14 dagar i 8
län. I Stockholms stad samt Göteborgs och Bohus län utgör denna tid längst
26 respektive 30 dagar. Enligt revisorernas mening kan de angivna förhållandena
generellt sett knappast ge anledning till anmärkning, särskilt som
antalet utfärdade pass som ovan nämnts stigit starkt under senaste år. Det
är dock beklagligt att väntetiden undantagsvis kan bli ganska lång, men i
särskilt brådskande fall kan sökande — i såväl de båda största städerna
som övriga delar av landet -— städse erhålla pass redan ansökningsdagen
eller någon dag senare.

Från vederbörande myndigheters sida har uppenbarligen energiska organisatoriska
åtgärder vidtagits för att om möjligt förkorta tiden för erhållande
av pass. Framhållas må att överståthållarämbetet planerar ytterligare åtgärder
härvidlag. Men det ligger i sakens natur, att en permanent organisation
icke kan dimensioneras för några månaders toppbelastning. Genom anställning
av tillfällig arbetskraft m. m. synes man emellertid på de flesta
håll kunna bemästra även denna belastning. Allmänheten kan f. ö. själv
bidraga till att ytterligare minska väntetiderna genom att om möjligt ansöka
om pass under de tider av året, då frekvensen av ansökningar är lägst.
Det är enligt revisorernas mening förtjänt att övervägas, om icke ett par
gånger under hösten och vintern varje år en anmodan härom borde uppläsas
i radio och television.

Vad själva utformningen av passkungörelsen beträffar har flertalet länsstyrelser
icke funnit anledning att föreslå några mera väsentliga ändringar
däri. Några länsstyrelser har dock framlagt förslag som kan anses vara av
principiell räckvidd, bl. a. i fråga om behörig passmyndighet. Enligt revisorernas
mening måste passkungörelsen i stort sett anses vara väl lämpad för
sitt ändamål. De passhinder som uppställes i kungörelsen synes sålunda —
som överståthållarämbetet framhållit — vara begränsade till fall av sådan
natur, att det får anses utgöra ett klart samhällsintresse att utesluta vederbörande
från rätten till pass. Med hänsyn till passets betydelse som legitimationshandling
är det vidare nödvändigt att en utomordentligt noggrann
kontroll föregår utfärdandet.

Det anförda utesluter likväl icke att vissa ändringar bör vidtagas i passkungörelsen
och de i anslutning till denna utformade arbetsrutinerna. Bl. a.
bör sådana åtgärder genomföras som är ägnade att underlätta allmänhetens
kontakt med passmyndigheten. Av skäl som överståthållarämbetet anfört
synes det sålunda lämpligt, att begreppet polismyndighet i passkungörelsen
snarast utvidgas till att omfatta även polisvaktkontor i den utsträckning
länsstyrelsen (överståthållarämbetet) finner skäligt bestämma.

Flera länsstyrelser har framfört ett förslag som enligt revisorernas mening
är värt att närmare övervägas, nämligen att behörigheten att utfärda
pass lämpligen borde överflyttas till de lokala polismyndigheterna. I likhet
med länsstyrelsen i Kristianstads län vill emellertid revisorerna ifrågasätta

365

om tidpunkten härför ännu är inne, enär antalet passutfärdare av säkerhetsskäl
ej bör göras alltför stort. Efter ett förstatligande av polisväsendet
blir emellertid förutsättningarna för en dylik ändring av passkungörelsen
större, och revisorerna anser det därför önskvärt, att konsekvenserna i organisatoriskt
avseende av en överflyttning av behörigheten att utfärda pass
till de lokala polismyndigheterna beaktas vid det pågående föreberedelsearbetet
för polisförstatligandet. Skulle en närmare undersökning ge vid handen
att det icke är lämpligt att låta polismyndigheten utfärda pass, bör i
varje fall det av länsstyrelsen i Södermanlands län framförda förslaget att
låta polismyndighet i regel meddela förlängning av giltighetstiden för pass
prövas.

Även i andra yttranden än de här nämnda har förslag framförts om vissa
ändringar i passkungörelsen m. m. Enligt revisorernas mening är dessa förslag
väl värda beaktande. Det är vidare icke uteslutet att en systematisk
genomgång av passkungörelsen kan ge uppslag till ytterligare ändringar i
rationaliserande syfte. Revisorerna får därför föreslå, att statskontoret erhåller
i uppdrag att på grundval av de här framförda synpunkterna och vad
som eljest framkommit vid den av revisorerna gjorda rundfrågan undersöka
förutsättningarna för en förenkling av passkungörelsen och de i anslutning
till denna tillämpade arbetsrutinerna och att framlägga de förslag som med
anledning härav kan bli motiverade.

366

Avlagda besök

Följande myndigheter, institutioner m. m. har under året besökts av revisorerna
eller deras kansli.

Stockholms stad

Utrikesdepartementets personalavdelning
och arkiv

Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut
Byggnadsstyrelsen
Sveriges Radio AB
Kammarrätten

Stockholms län

Vissa marina anläggningar på
Muskö

Statens arbetsklinik, Solna
Institutet för husdjursförädling
Wiad

Riksbankens pappersbruk, Tumba
Uppsala län

Vägförvaltningen, Uppsala
Lantbruksnämnden, Uppsala
Länsstyrelsen, Uppsala

Östergötlands län

Livgrenadjärregementet, Linköping
Viss militär anläggning i Norrköping Norrköping-Kungsängens

flygplats
Länsskolnämnden, Linköping
Lantmäterikontoret, Linköping
Länsstyrelsen, Linköping

Jönköpings län
Skogsvårdsstyrelsen

Kronobergs län

Fångvårdsanstalten, Växjö
Kronobergs regemente, Växjö
Vissa statsbelånade fastigheter
Vägförvaltningen, Växjö
Länsarkitektkontoret, Växjö
Landsantikvarien, Växjö
Smålands museum, Växjö
Vissa kulturhistoriskt märkliga
platser

Domkapitlet, Växjö
Domkyrkan i Växjö
Länsskolnämnden, Växjö
Skolan för vuxna synskadade,
Växjö

Fortsättningsskolan för döva flickor,
Växjö

Hushållningssällskapets demonstrationsgård
Kronoberg
Skogsvårdsstyrelsen, Växjö
Asa skogsbruksskola, Lammhult
Araby skogsbruksskola, Växjö
Södra Sveriges fiskeriförenings fiskeriskola
i Aneboda, Ugglehult
S:t Sigfrids sjukhus, Växjö
Länsstyrelsen, Växjö

Kalmar län

Länsskolnämnden, Kalmar

367

Blekinge län

Karlskrona örlogsskolor, kaserntryckeriet,
Karlskrona
Blekinge kustartilleriförsvar, Karlskrona Karlskronavarvet

AB, Karlskrona
Länsskolnämnden, Karlskrona

Kristianstads län
Länsskolnämnden, Kristianstad

Malmöhus län

Vägförvaltningen, Malmö
Visst planområde i Norra Frosta
kommun

Universitetet i Lund
Tandläkarhögskolan i Malmö
Länsstyrelsen, Malmö

Hallands län

Vägförvaltningen, Halmstad
Visst vägbyggnadsföretag

Göteborgs och Bohus län

Göteborgs kustartilleriförsvar, Göteborg Vägförvaltningen,

Göteborg
Universitetet i Göteborg
Chalmers tekniska högskola, Göteborg Älvsborgs

län
Trollhätte kanalverk

Skaraborgs län

Skogsvårdsstyrelsen, Mariestad

Värmlands län
Länsskolnämnden, Karlstad

Örebro län

Länsarbetsnämnden, Örebro
Länsskolnämnden, Örebro
Länsstyrelsen, Örebro

Västmanlands län

Viss militär anläggning i Västerås
Länsbostadsnämnden, Västerås
Televerkets radiolicenskontroll,
Västerås

Länsskolnämnden, Västerås
Länsstyrelsen, Västerås

Kopparbergs län

Vägförvaltningen, Falun
Lantbruksnämnden, Falun
Länsstyrelsen, Falun

Gävleborgs län

Länsarbetsnämnden, Gävle
Länsbostadsnämnden, Gävle
Länsstyrelsen, Gävle

Västernorrlands län

Västernorrlands regemente, Sollefteå Norrlands

kustartilleriförsvar, Härnösand Västerbottens

län

Västerbottens regemente, Umeå
Länsskolnämnden, Umeå
Medicinska högskolan i Umeå
Tandläkarinstitutet i Umeå

Norrbottens län

Vägförvaltningen, Luleå
Vissa vägbyggnadsföretag
Statens järnvägars huvudverkstad
Notviken

Norrbottens Järnverk AB, Luleå

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1962

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

Innehållsförteckning

Justitiedepartementet

§ 1 Utredning rörande inträffade olycksfall m. m............... 5

§ 2 Vissa iakttagelser vid fångvårdsanstalten i Växjö............ 10

Försvarsdepartementet

§ 3 Svenska försvarsväsendets rulla............................ 15

§ 4 Vapenfria värnpliktigas kommendering till vissa civila arbeten 18

§ 5 Utrangering och försäljning m. m. av försvaret tillhöriga motorfordon
.................................................. 21

§ 6 Marinens fartygsbeställningar m. m......................... 38

§ 7 Inköp och iståndsättning av fastigheten Ludvigsberg på Muskö 41

§ 8 Byggande av viss militär oljeledning........................ 47

§ 9 Viss drivmedelsanläggning i Västerås ...................... 50

Socialdepartementet

§ 10 Tidskriften Sociala Meddelanden .......................... 59

§ 11 Tillämpningen av bidragsförskottslagen .................... 61

Kommunikationsdepartementet

§ 12 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget............ 86

§ 13 Investeringsbemyndigande för vägbyggandet ................ 86

§ 14 Planeringen av vissa vägföretag............................ 97

§ 15 Planeringen för nybyggnad av posthus i Linköping.......... 102

§ 16 Utrangering och försäljning m. m. av postverket och televerket

tillhöriga motorfordon .................................... 105

§ 17 Kontroll av radiolicenser.................................. 118

§ 18 Rundradions ekonomiska förvaltning ...................... 126

§ 19 Norrköping-Kungsängens flygplats.......................... 131

Finansdepartementet

§ 20 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m........... 137

§ 21 Vissa iakttagelser angående taxeringsnämndernas verksamhet

åren 1961 och 1962 ........................................ 139

§ 22 Ränta å restituerade utskylder på grund av utslag i kammarrätten
m. in................................................. 161

§ 23 Abonnemang av direkttelefon i vissa fall.................... 171

§ 24 Kungörelseannonseringen av lediga tjänster m. m............. 172

§ 25 Tillhandahållande av personalkost vid statliga myndigheter .. 176

§ 26 Stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten .... 180

§ 27 Inventering av kassor och värdehandlingar.................. 198

§ 28 Statsmyndigheternas bokföring ............................ 209

Ecklesiastikdepartementet

§ 29 Sveriges statskalender .................................... 226

§ 30 Redovisningen av inventarier m. m. vid universitet och högskolor 233

§ 31 Vissa inkomster vid universitet och högskolor .............. 240

4

Jord bruksdepartem en te t

§ 32 Domänverkets skogsarrondering............................ 248

Handelsdepartementet

§ 33 Förskjutningsposten i betalningsbalansen .................. 255

Inrikesdepartementet

§ 34 Viss uppgiftsskyldighet inom länsstyrelsernas förvaltningsområde
.................................................... 269

§ 35 Vissa bos länsstyrelserna balanserade medel ................ 276

§ 36 Länsstyrelsernas maskinbokföring.......................... 279

§ 37 Vissa förordnanden för landsfogdeassistenter m. fl. å kommunala
befattningar ........................................ 285

§ 38 Tillämpningen m. m. av passkungörelsen.................... 288

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade
formaliteter utan betydelse för innehållet uteslutits.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

§ 1 Utredning rörande inträffade olycksfall in. m.

J ustitiekanslersämbetet

Justitiekanslersämbetet delar statsrevisorernas mening, att det kan finnas
anledning att för statsmyndigheterna framhålla betydelsen av att händelser
av åsyftat slag bliva utredda så snabbt och omsorgsfullt som omständigheterna
medge. Ett cirkulär i ämnet synes lämpligen kunna ha det
innehåll som revisorerna antytt. Ämbetet är för sin del berett att vid uppkommande
skadefall på begäran bistå vederbörande myndighet med råd och
anvisningar.

Ämbetet bifogar kopia dels av en inom justitiekanslersexpeditionen upprättad
promemoria i det av revisorerna åberopade, av ämbetet handlagda ärendet
(bilaga A), dels av ämbetets slutliga skrivelse i ärendet. (Bilaga B.)
Stockholm den 25 januari 1963.

STEN RUDHOLM

K. E. Uhlin

Bilaga A

PM angående uppkommen fråga, huruvida de åtgärder vidtagits, som kunnat
anses påkallade av visst vid tekniska högskolan i Stockholm år 1952 inträffat
olycksfall, m. m.

Den 8 maj 1952 inträffade under en laborationsövning i läroämnet kemisk
apparatteknik vid högskolan en olyckshändelse, varvid en av de i övningen
deltagande studerandena vid högskolan, numera civilingenjören Ove Billing,
ådrog sig en ögonskada, till följd varav han nu är praktiskt taget blind å
vänstra ögat. Laborationen, som avsåg destillation i en s. k. fyllkroppskolonn,
leddes av civilingenjören Ivarl-Axel Melkersson.

På talan av Billing har Svea hovrätt genom dom den 2 april 1958 — med
ändring av Stockholms rådhusrätts dom den 23 oktober 1956 — förpliktat
kronan att till Billing utgiva skadestånd i anledning av olycksfallet, innefattande
ersättning för sveda och värk samt lyte och kvarstående men med tillhopa
9 000 kronor ävensom livränta med 3 000 kronor för år 1958, 4 000
kronor för ett vart av åren 1959—1963 och därefter 5 000 kronor för år under
Billings återstående livstid. I ersättning för rättegångskostnader har
kronan enligt hovrättens dom ålagts att till Billing utgiva sammanlagt 3 580
kronor 50 öre jämte vad Billing utgivit för lösen av rådhusrättens dom, varjämte
förordnats att kostnaden i anledning av den Billing i hovrätten beviljade
förmånen av fri rättegång, 7 090 kronor, skall stanna å statsverket.
Kronans egna utlägg beräknas uppgå till 9 389 kronor 25 öre. Nu angivna
kostnader för kronan utgöra således tillhopa över 20 000 kronor.

Hovrätten har som grund för domen åberopat, att vållande till olyckshändelsen
låge Melkersson till last och att kronan med hänsyn till dennes ställning
som ledare av laborationsövningen vore ansvarig för den genom hans

6

vållande uppkomna skadan. Justitiekanslersämbetet har, sedan fonogramutskrifter
över parts- och vittnesförhör samt andra handlingar i målet nyligen
blivit tillgängliga för ämbetet, genom beslut denna dag ej funnit skäl
att för kronans del draga målet under Kungl. Maj :ts prövning.

Vid handläggningen hos justitiekanslersämbetet av förevarande kronomål
har fråga uppkommit, huruvida från högskolans sida vidtagits de åtgärder,
som av olycksfallet och eu därav sedermera föranledd framställning om ersättning
kunnat anses påkallade. För bedömandet av dessa frågor synes erforderligt
att erhålla vissa upplysningar. Härom torde särskilt kunna anföras.

1. Genast efter olyckan följde Melkersson för att bistå Billing denne till
sjukhus, där Billing fick kvarstanna för vård. Vidare synes Melkersson ha
lämnat vissa uppgifter om olyckan till högskolans avdelning för kemi i samband
med att därifrån gjorts en den 27 maj 1952 dagtecknad anmälan om
olycksfallet till riksförsäkringsanstalten. Om vad som i övrigt förekommit i
omedelbart samband med olyckan finnas ej några upplysningar i handlingarna,
såvitt nu är av intresse. I ett till föreståndaren för avdelningen professorn
Otto Stelling på grund av gjord förfrågan avlåtet brev av den 29 november
1954, således ungefär 2 1/2 år efter olyckan, förklarar Melkersson, att
han först då erhållit kännedom om konsekvenserna av olyckan för Billing.
I brevet anför Melkersson jämväl, att han finner det egendomligt, att Billing
eller hans ombud icke kontaktat honom betydligt tidigare, så att en polisutredning
kunnat hållas, medan saken ännu var färsk. Vid tiden för brevets
avsändande vistades Melkersson i Amerika, dit han begivit sig på hösten
samma år olyckan inträffade.

Såsom den för laborationsövningen ansvarige synes Melkersson ha bort
förskaffa sig kännedom om vilken skada som drabbat Billing och särskilt om
Billing åsamkats framtida men av olyckan. Melkersson lärer vidare ha bort
omedelbart, om möjligt samma dag olyckan inträffade, anmäla olyckan för
närmaste överordnade; huruvida det meddelande om olyckan som Melkersson
enligt vad förut angivits lämnat avdelningen skett så tidigt som nu sagts
är ej upplyst. Från avdelningens sida torde åtgärd så snart kunnat ske "lia
bort vidtagas — eventuellt i form av hänvändelse till högskolans rektor —
för en så noggrann utredning som möjligt av samtliga med olyckan förknippade
omständigheter, innefattande utom annat hörande av Melkersson och
de i laborationsövningen deltagande eleverna samt redogörelse för apparaturen
och övningen. Vid utredningen synes särskilt ha bort uppmärksammas
frågorna, huruvida olycksfallet haft sin grund i fel eller försummelse i fråga
om ledningen av övningen eller om olycksfallet berott på bristfällighet
i apparaturen, på användning av en ur säkerhetssynpunkt farlig vätska eller
på den omständigheten, att anordningarna vid övningen eljest varit olämpliga,
exempelvis genom att i arbetarskyddsförfattningarna föreskrivna åtgärder
till förebyggande av olycksfall icke vidtagits. Vidare borde redan då, vill
det synas, ha upptagits till bedömande fråga, huruvida från högskolans sida
någon åtgärd — utöver anmälan till riksförsäkringsanstalten — skulle vidtagas
i syfte att bereda Billing ersättning antingen på grund av den rätt härtill
Billing kunde äga eller på grund av skälighet.

I detta sammanhang kan anmärkas, att den omständigheten, att Billing
såsom Melkersson i vittnesmål vid rådhusrätten och i hovrätten uppgivit må
ha under färden till sjukhuset påtagit sig skulden för olyckan — vilket Billing
hörd under sanningsförsäkran i hovrätten sagt sig ej kunna minnas —
icke synes vara av beskaffenhet att inverka å frågan, huruvida en utredningrörande
omständigheterna vid olyckan skulle göras, eller å sättet för utredningens
genomförande.

7

Önskvärt är att erhålla en fullständig redogörelse för vad i nu berörda
hänseenden förekommit med upplysning tillika om vem som är ansvarig för
underlåtenheten att vidtaga utredningsåtgärd. Därvid torde anges, när och
på vilket sätt olycksfallet kommit till avdelningens eller högskolans kännedom.
Vidare torde uppgivas anledningen till att i 5 § arbetarskyddskungörelsen
avsedd anmälan till yrkesinspektör icke, såvitt handlingarna i målet
utvisa, gjorts från högskolan.

2. Förut omförmälda förfrågan till Melkersson, varå denne svarade den
29 november 1954, var föranledd av en skrivelse den 15 i samma månad till
högskolan, däri Billing genom ombud hemställde om ersättning i anledning
av olyckan. Billings framställning överlämnades från högskolans kansliavdelning
till avdelningskollegiet för kemi med anmodan att lämna redogörelse
för de omständigheter, som kunde vara av betydelse för bedömande
av ärendet. Efter remiss av föreståndaren för avdelningen avgåvos yttranden
— förutom av Melkersson — av dåvarande tf. professorn i kemisk apparatteknik
docenten Erik öman och nuvarande professorn i ämnet Anders
Rasmuson. Avdelningskollegiet behandlade därefter ärendet vid sammanträde
den 15 mars 1955 och beslöt därvid att med överlämnande av de från
Melkersson, öman och Rasmuson inkomna handlingarna jämte en skrivelse
från leverantören av den vid laborationen använda fyllkroppskolonnen anse
sig ha fullgjort det uppdrag, som kollegiet erhållit. På grundval härav synes
högskolan därpå ha avböjt Billings krav.

Den redogörelse för händelseförloppet vid olyckan, som Melkersson i sitt
yttrande lämnade, skiljer sig på avgörande punkter från vad som från Billings
sida uppgavs i skrivelsen den 15 november 1954. I samband härmed
torde något försök från högskolans sida att då skapa klarhet rörande olyckan
genom att inhämta yttrande från övriga deltagare i laborationen icke ha
gjorts. Dessa hördes sedermera som vittnen i målet och bekräftade därvid
f allt väsentligt Billings uppgifter angående händelseförloppet, vilka hovrätten
också lagt till grund för sin dom. Måhända hade, därest högskolan om
icke förr så vid denna tidpunkt utnyttjat de möjligheter att klarlägga händelseförloppet
och orsaken till olyckan som stått till buds, saken kommit i
ett sådant läge, att rättegången med därav följande betydande kostnader för
det allmänna kunde ha undvikits.

Det synes vara av intresse att få del av de överväganden som harvidlag
och i övrigt förekommit vid högskolans ställningstagande till Billings krav.
Vidare torde böra upplysas vem som å högskolans vägnar beslutat i ärendet.

3. Upplysning bör vidare lämnas om de åtgärder, som må ha vidtagits till
säkerställande av att inträffande olycksfall vid högskolan bliva snabbt och
allsidigt utredda. Stockholm i justitiekanslersexpeditionen den 17 september
1958.

Bilaga B

Yttrande från justitiekanslersämbetet

Den 8 maj 1952 inträffade under en laborationsövning i läroämnet kemisk
apparatteknik vid tekniska högskolan i Stockholm eu olyckshändelse, varvid
en av de i övningen deltagande studerandena vid högskolan, numera civilingenjören
Ove Billing, ådrog sig en ögonskada, till följd varav han nu
är praktiskt taget blind å vänstra ögat. Laborationen leddes av civilingen jören
Karl-Axel Melkersson.

Sedan Billing i skrivelse den 15 november 1954 till högskolan framställt

8

ei sättningsanspråk på grund av olyckan, beslöt kollegienämnden vid högskolan
den 27 april 1955 avböja Billings krav.

Genom dom den 2 april 1958 förpliktade Svea hovrätt på talan av Billing

med ändring av Stockholms rådhusrätts dom den 23 oktober 1956 _

kronan att till Billing utgiva skadestånd i anledning av olycksfallet, innefattande
ersättning för sveda och värk samt lyte och kvarstående men ävensom
livränta under Billings återstående livstid. Kronan ålades vidare att ersatta
Billing dennes kostnader å målet vid rådhusrätten och i hovrätten,
varjämte förordnades, att kostnaden i anledning av7 den Billing i hovrätten
beviljade förmånen av fri rättegång skulle stanna å statsverket. Som grund
tor domen åberopade hovrätten, att vållande till olyckshändelsen låge Melkersson
till last och att kronan med hänsyn till dennes ställning som ledare
av laborationsövningen vore ansvarig för den genom hans vållande uppkomna
skadan.

Med skrivelse den 17 september 1958 har justitiekanslersämbetet — i
samband med att ämbetet genom beslut samma dag ej funnit skäl att för
kronans del draga målet under Ivungl. Maj :ts prövning — till överstyrelsen
överlämnat för ämbetet tillgängliga handlingar rörande målet för prövning
av frågan, huruvida ersättningsanspråk i anledning av det kronan ådömda
skadeståndet skulle resas mot Melkersson eller annan.

Ämbetet har tillika genom resolution sistnämnda dag till överstyrelsen för
utredning och yttrande överlämnat en inom justitiekanslersexpeditionen
upprättad promemoria, vari bland annat ifrågasatts, huruvida från högskolans
sida vidtagits de åtgärder, som av olycksfallet och den därav föranledda
framställningen om ersättning kunnat anses påkallade.

Överstyrelsen har den 14 oktober 1959 till ämbetet inkommit med en den
13 i samma månad dagtecknad skrivelse i ärendet och tillika överlämnat,
bland annat, från kollegienämnden vid högskolan och avdelningskollegiet
för högskolans avdelning för kemi avgivna yttranden.

I överstyrelsens skrivelse anföres: På grundval av det föreliggande materialet
hade överstyrelsen bedömt den i ämbetets skrivelse angivna frågan
huruvida från kronans sida ersättningsanspråk borde väckas mot någon.
Överstyrelsen hade därvid kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn
till omständigheterna icke skulle vara skäligt att från kronans sida resa
anspråk på att Melkersson skulle ersätta kronan i anledning av det kronan
ådömda skadeståndet. Överstyrelsen ville tillägga, att enligt styrelsens menmg
utgången av en eventuell skadeståndsprocess mot Melkersson kunde
te sig oviss. Såvitt den inom högskolan nu företagna utredningen gåve vid
handen, syntes ej heller skäl föreligga att i anledning av olyckshändelsen
från kronans sida resa skadeståndsanspråk mot annan än Melkersson. Beträffande
de i justitiekanslersämbetets promemoria upptagna frågorna ville
överstyrelsen anföra följande. Enligt överstyrelsens uppfattning borde omedelbart
i anslutning till olyckshändelsen en‘klargörande utredning ha verkställts
om händelseförloppet och omständigheterna i övrigt kring olyckan.

1 första hand syntes vederbörande institutionsföreståndare samt möjligen
dennes förste assistent och Melkersson själv ha bort vidtaga sådana åtgärder
att en dylik utredning kommit till stånd, exempelvis genom anmälan till
rektorsämbetet. Så borde ha skett, oavsett att vid denna tid icke funnits
utlardade några generella föreskrifter vid högskolan om förfarandet vid
olyckshändelser. I viss mån kunde måhända den mindre tillfredsställande
handläggningen finna sin förklaring i det förhållandet att, såsom kollegienamnden
framhållit, någon olyckshändelse av liknande art icke inträffat vid
nogsltolan under överskådlig tid bakåt. Alt nu föranstalta om åtgärd i mmon
form mot de narmast berörda i anledning av den bristfälliga utredningen i

9

anslutning till olyckshändelsen syntes överstyrelsen icke böra ifrågakomma.
Såsom framginge av kollegienämndens och avdelningskollegiets yttranden
hade numera åtgärder vidtagits inom tekniska högskolan i Stockholm
för att säkerställa snabba och allsidiga utredningar av olycksfall. Generella
föreskrifter i detta hänseende hade sålunda redan satts i kraft, överstyrelsen
ville tillägga att överstyrelsen ämnade föranstalta om att liknande
åtgärder vidtoges vid Chalmers tekniska högskola, i den mån sa
redan icke skett. I ämbetets promemoria hade även ställts frågan huruvida
genom bättre utredning från högskolans sida eu rättegång kunnat undvikas.
Givet vore att man genom en klargörande utredning genast i anslutning
till olyckan med muntliga genomgångar med de åsyna vittnena kunnat
skapa en mycket klarare bild av händelseförloppet. Att sedermera i anslutning
till Billings skrivelse den 15 november 1954 inhämta yttranden från
övriga deltagare i lahorationen hade självfallet varit av värde. Emellertid
kunde framhållas, att då redan mer än 2 år förflutit från olyckan och att
skriftliga yttranden, som det väl här närmast blivit fråga om, erfarenhetsmässigt
icke kunde ersätta muntliga domstolsförhör i fråga om tydlighet
och fullständighet. Spörsmålet i vad mån utredningar av nu angivet slag
skulle ha eller borde ha påverkat högskolans ställningstagande till Billings
krav syntes vara vanskligt att bedöma. Överstyrelsen ville i anslutning härtill
erinra om följande omständigheter. Högskolan besutte ingen egen erfarenhet
om kronans allmänna praxis i fråga om utbetalning av skadestånd
utan rättegång. Vid bedömandet av skadeståndsfrågan hade vederbörande haft
att taga ståndpunkt icke blott till frågan om kronan över huvud borde utge
skadestånd — på grund av vållande hos läraren, på grund av skälighet eller
eventuellt på annan grund — utan också till skäligheten av de begärda beloppen.
Även i sistnämnda hänseende kunde svårbedömbara frågor uppstå, i synnerhet
när det som i detta fall gällde ganska betydande skadeståndsbelopp.
Högskolan disponerade icke själv medel för skadeersättningar av här ifrågavarande
slag och skulle därför ha varit nödsakad att göra särskild framställning
till Kungl. Maj :t om medelsanvisning för ändamålet. Givet vore att de
nu nämnda omständigheterna tillsammantagna hade varit ägnade att försvära
ett genomförande av en reglering av skadan utan process.

Vad först angår ärendet såvitt det avser överstyrelsens prövning av frågan,
om kronan bör resa ersättningsanspråk mot någon i anledning av det
ådömda skadeståndet, finner justitiekanslersämbetet ej skäl vidtaga någon
åtgärd.

Vidkommande ärendet i övrigt anser ämbetet det i hög grad otillfredsställande,
att någon utredning icke verkställdes i omedelbar anslutning till
olyckan, och det synes jämväl anmärkningsvärt, att den utredning som
föranleddes av Billings skrivelse den 15 november 1954 med ersättningsanspråk
på grund av olyckan, icke omfattade hörande av de i laborationsövningen
deltagande studerandena. Ämbetet finner emellertid, i likhet med
överstyrelsen, att någon åtgärd icke bör vidtagas vare sig i nu berörda hänseenden
eller eljest, och låter följaktligen bero vid vad sålunda erinrats.
Stockholm den 30 oktober 1959.

Statskontoret

Statskontoret vill till en början framhålla, att frågan i vilken utsträckning
statsverket är ansvarigt för skador i statlig verksamhet för närvarande
torde vara i viss utsträckning oklar. Erinras må, att sagda spörsmål relativt
nyligen varit föremål för utredning, vilken lett till förslag till lag om
skadestånd i offentlig verksamhet (SOU 1958:43).

!■)• Ilen. berättelse ang. statsverket år 1062. II

10

Som revisorerna framhåller, är det av vikt såväl med hänsyn till den
skadelidandes som kronans intresse, att omständigheterna vid skadetillfällen
utredes. Då det med hänsyn till den offentliga verksamhetens utökning
finnes anledning förvänta att skadeståndsfrågor i framtiden kan uppstå
i ökad omfattning, torde goda skäl föreligga att fästa myndigheternas
uppmärksamhet på angelägenheten av en tillfredsställande utredning. Som
myndighet eller tjänstemän i det särskilda fallet ofta torde sakna förutsättningar
för att bedöma om vid inträffat olycksfall skadeståndsfrågor kan
bli aktuella, synes det vara av värde om vederbörande kan vända sig till
justitiekanslersämbetet för erhållande av råd och anvisningar. Ämbetet
skulle därvid jämväl kunna närmare bedöma, om skäl för utredning förelåge
och hur den borde bedrivas. Därigenom torde även den synpunkten
kunna beaktas, att utredningsarbetet gives en omfattning som svarar mot
behovet, så att utredningen icke överdimensioneras.

Emellertid kan ifrågasättas, om man helt bör belasta ämbetet med en
rådgivningsverksamhet av förevarande slag. Erinras må, att riksdagens revisorer
tidigare pekat på önskvärdheten av en ökad rationalisering och samordning
vid tillvaratagandet av kronans intresse i vissa rättsärenden (1959
års riksdagsrevisorers berättelse § 31). I anledning härav framhöll 1960 års
riksdag bl. a., att det icke syntes osannolikt, att ett större mått av effektivitet
kunde uppnås t. ex. inom skadereglerings- och indrivningsverksamheten
(statsutsk. uti. nr 174 p. 3). Med beaktande av att redogörarkommittén
nyligen framlagt förslag (SOU 1962:49) om att vissa myndigheter
skulle fungera som bevakningsmyndigheter för statsförvaltningen, torde
böra övervägas, om icke dessa myndigheter bör utnyttjas för här avsedd
rådgivningsverksamhet. Stockholm den 29 januari 1963.

BÖRJE KULL

Olof Wallin

§ 2 Vissa iakttagelser vid fångvårdsanstalten i Växjö
Fångvårdsstyrelsen

Revisorerna uttalar i första hand att beläggningen på anstalten varit alltför
låg och att detta sammanhänger med att möjligheterna att sysselsätta
de intagna varit mindre goda. Enligt vad revisorerna inhämtat kunde anstaltsledningen
till att börja med inte få besked från fångvårdsstyrelsen om
arbetsdriftens omfattning och inriktning utan nödgades att i väsentlig utsträckning
på egen hand organisera de intagnas sysselsättning. Fångvårdsstyrelsen
borde enligt revisorernas mening genom provisoriska åtgärder
—■ på sätt som senare delvis skett genom anstaltsledningens försorg — ha
kunnat säkerställa en arbetsdrift av rimlig omfattning.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1961/62 föreslog styrelsen, att
fångvårdsanstalten i Växjö skulle tas i anspråk som säkerhetsanstalt från
och med den 1 juli 1962, vid vilken tidpunkt den nya kvinnoanstalten Hinseberg
beräknades vara klar. Arbetsorganisationen för Växjöanstalten angavs
böra få följande utseende:

11

Arbetsgren

konfektion..............................

läderindustri............................

diversearbete (häktade, undersökningsfall)
ekonomiarbete..........................

Antal

Antal

intagna

arbetsledare

30

1 yrkesmästare

A 12

2 yrkesmästare

A 10

20

1 yrkesmästare

A 11

1 yrkesmästare

A 10

18

1 yrkesmästare

A 10

14

82

I statsverkspropositionen till 1961 års riksdag framhöll departementschefen
(II ht s. 100), att Växjöanstaltens omdisponering till säkerhetsanstalt
var beroende av att kvinnoklientelet kunde överföras till Hinseberg, varför
man inte kunde räkna med någon bestämd tidpunkt, då de båda anstalterna
kunde utnyttjas för det avsedda klientelet. Man fick därför i personalhänseende
räkna med vissa provisorier under en övergångstid. För arbetsledning
i den blivande säkerhetsanstalten föreslogs 2 yrkesmästare A 11 och
4 yrkesmästare A 10, vilken personalplan sedermera fastställdes av riksdagen.

I petita för 1962/63 framhöll styrelsen, att Växjöanstalten — som efter
beslut av statsmakterna överfördes till säkerhetsgruppen från och med 1
september 1961 — var i behov av vissa om- och nybyggnadsarbeten för att
kunna utnyttjas för förvaringsklientel. Ombyggnadsarbetena skulle syfta
bland annat till en förstärkt förgallring av samtliga fönster och upprustning
av anstaltens VVS-anläggning. Nybyggnadsarbetena omfattade enligt
förslaget en ny verkstadsbyggnad, vilken ansågs nödvändig med hänsyn till
att ett fortsatt utnyttjande av tidigare arbetslokaler skulle fordra såväl en
dyrbar ombyggnad som en kompletterande tillbyggnad. I samband med förslaget
om en ny verkstadsbyggnad fann sig styrelsen även böra framlägga
en reviderad organisationsplan för den kommande arbetsdriften, vilken
hade följande utseende:

konfektionsindustri............................ 60

läderindustri.................................. 20

ekonomiarbete................................ 12

92

Eftersom platsantalet till följd av att tidigare arbetslokaler nu kunde
användas för bostadsceller ökades till 92, yrkades förstärkning av arbetsledarpersonalen
med vissa tjänster.

I enlighet med styrelsens äskanden anvisade 1962 års riksdag 500 000
kronor till en ny verkstadsbyggnad varjämte lika mycket anslogs till de föreslagna
ombyggnadsarbetena. Vidare beviljades medel för ett halvt budgetår,
d. v. s. från och med 1 januari 1963, till en verkmästare A 14, en yrkesmästare
All och en förrådsman A 10.

Under hösten 1961 minskades successivt antalet intagna kvinnor vid anstalten,
medan en ungefär motsvarande ökning av det manliga klientelet
skedde. Den 15 januari 1962 överfördes de sista kvinnliga internerna till
Hinseberg. Det reella platsantalet samt beläggningen vid Växjöanstalten under
återstoden av 1962 framgår av följande sammanställning.

Datum

Reellt

Belägg-

Datum

Reellt

Belägg-

platsantal

ning

platsantal

ning

1 februari........

........ 44

35

1 augusti .........

....... 44

46

....... 44

45

1 september.......

....... 44

62

1 april ..........

........ 44

46

1 oktober .........

....... 72

67

........ 44

49

1 november .......

....... 72

74

1 juni............

........ 44

47

1 december .......

....... 72

67

1 juli ............

........ 44

47

12

I avvaktan på att medel ställdes till förfogande för bland annat de förutnämnda
ombyggnadsarbetena, kunde av säkerhetsskäl endast 44 platser
utnyttjas under större delen av året. Av dessa platser var i första hand sju
reserverade för undersökningsfall vid den psykiatriska avdelningen och
fyra för häktade. Då revisorerna för början av juni 1962 uppger platsantalet
till 82, rör de sig alltså med ett fiktivt tal.

Under januari och februari 1962 sysselsattes de intagna, av vilka flera
var häktade och undersökningsfall och därmed saknade arbetsplikt, med diversearbete,
ekonomiarbete samt i begränsad omfattning även med finkonfektion.
Under denna tid disponerades två arbetsledartjänster, därav en för
konfektion och en för diversearbete. Ytterligare en tjänst för konfektionsarbete
var vakant sedan den 31 december 1961. Denna tjänst ledigförklarades
den 14 februari 1962 och en av de sökande förordnades från och med
den 2 maj samma år som yrkesmästare Ag 10.

Den 13 februari besöktes anstalten av chefen för styrelsens arbetsbyrå.
1 samband därmed anmodades styresmannen att infordra offerter rörande
vissa elinstallationer m. m. som förberedelse för en provisorisk utbyggnad
av driften i avvaktan på att begärda medel för bland annat den föreslagna
verkstadsbyggnaden skulle ställas till förfogande. Vidare fastställde fångvårdsstyrelsen
i protokoll den 2 mars 1962 följande provisoriska arbetsorganisation
för Växjöanstalten:

Arbetsgren

Antal

Antal

intagna

arbetsledare

finkonfektion.......................

....... 20

1 yrkesmästare A 11

1 yrkesmästare A 10

grcvkonfektion.....................

....... 20

1 yrkesmästare A 11

1 yrkesmästare A 10

diversearbete .......................

....... 26

2 yrkesmästare A 10

ekonomi- och trädgårdsarbete.......

....... 10

frigångsarbete .....................

....... 2

78

Som framgår tog arbetsorganisationen inte sikte enbart på den aktuella
beläggnings- och platssituationen utan var avsedd att kunna fungera även
sedan det faktiska platsantalet blivit utökat och fram till den tidpunkt, då
den nya verkstaden blivit färdig.

Utdrag ur ovannämnda protokoll tillställdes bland annat styresmannen
vid Växjöanstalten, som även på annat sätt — såväl muntligen som skriftligen
— underrättades om den provisoriska organisationen och erhöll direktiv
om de åtgärder, vilka borde från anstaltens sida vidtagas för att
driften snarast skulle kunna igångsättas. Nödig kompletterande maskinutrustning
anskaffades genom arbetsbyråns försorg antingen genom nyinköp
eller genom omdisposition från andra anstalter. I något fall måste dock
den utrustning, som anskaffades på sistnämnda sättet, genomgå reparation,
innan den kunde tas i bruk i Växjö.

Redan den 14 februari 1962 — således innan den provisoriska arbetsorganisationen
antogs av styrelsen — ledigförklarades förutom den ovannämnda
finkonfektionstjänsten även de två tjänsterna för grovkonfektion.
Endast en sökande anmälde sig. Denne förordnades den 9 april 1962 som
yrkesmästare Ag 11. Den andra tjänsten i grovkonfektionsverkstaden utlystes
ånyo till ansökan ledig den 21 mars och den 25 maj 1962, dock utan resultat.
Sedan tjänsten ledigförklarats på nytt den 31 augusti samma år anmälde
sig tre kompetenta sökande, varav en antogs från och med den 26

13

november 1962 som yrkesmästare Ag 11 (tjänsten uppflyttad från A 10
fr. o.m. 1/7 1962).

I samband med att den provisoriska arbetsorganisationen antogs förlädes
genom arbetsbyråns försorg i ökad omfattning arbetsobjekt till finkonfektionsverkstaden,
vid vilken verksamheten varit igång — om än i ringa utsträckning
— praktiskt taget under hela vinterhalvåret 1961/62. Då emellertid
inte tillräckligt många intagna arbetsplacerades i finkonfektionsverkstaden,
fann sig arbetsbyrån med hänsyn till leveranstiderna inte kunna förlägga
flera tillverkningsorder till anstalten. När antalet i verkstaden sysselsatta
sedermera steg erhöll anstalten åter nya order.

Grovkonfektionsverkstaden kunde tas i bruk i maj 1962, således endast
cirka två månader efter det att styrelsen fastställt den tillfälliga arbetsorganisationen.
Redan dessförinnan kunde dock eu del intagna beredas sysselsättning
med att iordningställa verkstaden. Det bör i detta sammanhang
meddelas att styrelsen den 2 mars — d. v. s. samma dag som förevarande
organisation beslöts — placerade den första tillverkningsordern vid verkstaden.
Före utgången av mars månad fanns inneliggande order, vars fullgörande
krävde i runt tal 3 800 arbetstimmar. Under återstoden av våren och
sommaren tillfördes verkstaden arbeten i en sådan omfattning att full sysselsättning
kunde beredas alla intagna som erhöll arbetsplacering där.

Som framgår av vad ovan sagts, har styresmannens befattning med arbetsdriftens
organisation vid de båda konfektionsverkstäderna inskränkt sig
till att verkställa de direktiv som lämnats från styrelsens arbetsbyrå. Vad
gäller diverseverkstaden har arbetsbyrån likaså biträtt vid arbetsanskaffningen,
ehuru bristande personalresurser på verkstadssektionens plast- och
småindustrigrupp normalt föranleder att denna uppgift i betydande grad
måste åläggas de lokala anstaltsförvaltningarna.

Slutligen bör i detta sammanhang ytterligare erinras om att det enligt
gällande kompetensfördelning i första hand är vederbörande fångvårdsdirektör
som har att svara för hur anstalterna inom hans grupp skall beläggas.
Styrelsens uppgift är härvid väsentligen av övervakande natur. Övervakningen
har i främsta rummet skett på grundval av beläggningsuppgifter
vid början och mitten av varje månad. Till följd av platsbrist vid anstalterna
inom säkerhetsgruppen fick de som dömts till förvaring i allmänhet under
avsevärd tid kvarhållas i anstalter för annat klientel, innan de kunde
överföras till säkerhetsanstalt. Genom olika åtgärder från styrelsens sida
lyckades det att före årets utgång så gott som helt avhjälpa detta missförhållande.
En av dessa åtgärder var att för fångvårdsdirektören vid säkerhetsgruppen
framhålla vikten av att utnyttja platserna på Växjöanstalten
så långt detta var tillrådligt ur säkerhetssynpunkt.

Revisorerna uttalar vidare — efter att ha framhållit att ovisshet alltjämt
råder beträffande anstaltens framtid — önskemål om att styrelsen i samarbete
med stadens myndigheter snarast framlägger förslag om anstaltens
framtida utnyttjande.

När styrelsen framlade förslag om att eu separat verkstadsbyggnad skulle
uppföras på anstaltsområdet, skedde dclla för att anstaltens förläggningsutrymmen
skulle kunna utnyttjas maximalt. Anledningen till att frågan
om verkstadens placering inte kunde lösas var att det intilliggande
folkskoleseminariet ansåg att dess utvidgningsplaner äventyrades genom
den planerade verkstadsbyggnaden på fångvårdens mark. Enligt ett av staden
framlagt stadsplaneförslag, vilket tillstyrktes av byggnadsstyrelsen,
skulle fångvården bli nödsakad att för högst avsevärda belopp inlösa ett
par privata bostadsfastigheter i anstaltens närhet. Såväl staden som bygg -

14

nadsstyrelsen måste ha insett att en sådan lösning inte kunde accepteras
av fångvårdsstyrelsen. I det läge som sålunda uppstått drog sig fångvårdsstyrelsen
tillbaka och uppgav tanken på en särskild verkstadsbyggnad. I
stället igångsatte styrelsen en skyndsam utredning för att klarlägga möjligheterna
att anordna en verkstad inom den befintliga anstaltskroppen.
Resultatet härav anmäldes för Kungl. Maj :t i skrivelse den 26 november
1962. Styrelsen har sålunda i ärendet utan framgång inlett samarbete med
staden och därefter själv framlagt förslag om anstaltens framtida utnyttjande.

Slutligen påtalar revisorerna, att någon inventering av anstaltens inventarier
inte gjordes då den upphörde att vara kvinnofängelse och att vissa
inventarier, utan att beslut därom i vederbörlig ordning fattats, synes ha
överförts till Hinseberg. Revisorerna framhåller med anledning härav betydelsen
av att erforderliga inventeringar utföres i samband med exempelvis
byte av anstaltschefer. Styrelsen får i denna del lämna följande kronologiska
redogörelse för vad som från styrelsens sida vidtagits i fråga om
inventering och kassation i samband med att kvinnoanstalten överflyttades
från Växjö till Hinseberg.

Den 12 september 1961 genomgicks på Hinseberg en av fångvårdsdirektören
And kvinnogruppen uppgjord preliminär förteckning över inventarier,
som under 1960—61 överförts till Hinseberg från Växjö. Samtidigt inspekterades
samtlig materiel. Från styrelsen deltog härvid chefen för arbetsbyrån
och intendenten. Den 20—21 september 1961 inventerades Växjöanstalten
och vid sammanträde beslöts om kassation och godkännande av
slutgiltig förteckning över den materiel, som överförts till Hinseberg. Viss
materiel (piano och skrivmaskin) skulle återsändas från Hinseberg till
Växjö. De närvarande utgjordes av styresmannen för Växjöanstalten, fångvårdsassistenten
där, fångvårdsdirektören vid säkerhetsgruppen, anstaltsgruppens
kamrerare samt från styrelsen chefen för kanslibyrån och intendenten.
Den 29 september 1961 verkställde fångvårdsdirektören vid kvinnogrllPPen
och kamreraren vid säkerhetsgruppen beslutad kassation vid
Växjö. All kasserad materiel försåldes som skrot efter intagna anbud. Preliminär
och slutgiltig förteckning över överförd materiel har tillställts styrelsen.
Till styrelsen har likaså insänts kassationsförteckning och inventarieförteckningar.
Den ekonomiska förvaltningen av Växjö överfördes till
säkerhetsgruppen den 1 oktober 1961. Den 15 januari 1962 utfärdades efter
slutgiltiga förhandlingar i Riksräkenskapsverket nya anvisningar för inventarieredovisning
vid fångvården i enlighet medlen den 28* april 1961
dagtecknad rundskrivelse (nr 19). Dessa anvisningar innebar omläggning
av inventarieredovisningen vid anstalten. Ny materiel har successivt i samråd
med styresmannen vid Växjöanstalten och kamreraren vid säkerhetsgruppen
levererats till anstalten.

Sammanfattningsvis får fångvårdsstyrelsen, som beklagar att tillfälle inte
på ett tidigare stadium beretts styrelsen att lämna upplysningar i ärendet,
bestämt tillbakavisa de av revisorerna mot styrelsen framförda anmärkningarna.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Eriksson,
byråcheferna Romander, föredragande, Forsseil, Ericsson och tf. byråchefen
Fischier. Stockholm den 28 januari 1963.

TORSTEN ERIKSSON

Ulla Liljequist

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 3 Svenska försvarsväsendets rulla

Chefen för försvarets kommandoexpedition

Med anledning av 1962 års revisionsberättelse § 3 har jag härmed äran
översända bilagda promemoria, (Bilaga). Stockholm den 31 januari 1963.

H. HENNING

Ref.: Kapten R. M. Igelstam

Bilaga

PM angående vid försvarets kommandoexpedition pågående arbete med omredigering
av svenska försvarsväsendets rulla

Sedan 1961 har vid försvarets kommandoexpedition ett intensifierat arbete
bedrivits med att skapa underlag för en omredigering av rullan.

År 1956 utfördes närmast föregående översyn som huvudsakligen syftade
till en begränsning — främst av sekretesskäl — av i rullan lämnade uppgifter.
De delar av och detaljer i rullan som därvid granskades framgår av
kommandochef sskrivelse nr 925/1956. Det direkta resultatet av granskningen
blev bl. a. en avsevärd minskning av antalet sidor i rullan (omkring 100
sidor).

Översyner och allmän rullplan. Under åren 1961 och 1962 har följande
utredningar utförts vid försvarets kommandoexpedition.

1. Allmän översyn i syfte att åstadkomma en med hänsyn till rullans praktiska
användbarhet i tjänsten rationellt utformad och enhetligt uppställd
publikation med minskat omfång. Utredning påbörjades 25/4 1961. Den
9/10 1961 fastställdes på grundval av utredningen vissa principer att ligga
till grund för en successiv ändring av rullans utformning och innehåll.

2. översyn av i rullan använda förkortningar i syfte att skapa enhetlighet
i rullan. Utredning påbörjades 12/12 1961. Resultatet av utredningen redovisades
för kommandochefen 6/4 1962.

3. översyn av redovisningen av ordnar och medaljer m. m. i syfte att skapa
en ändamålsenlig publikation. Utredning påbörjades 30/5 1962. Resultatet
av utredningen redovisades 1/10 1962.

Med de två förstnämnda översynerna som grund utarbetades under våren—sommaren
1962 en allmän plan för redigeringsändringar i rullan (allmän
rullplan). Planen, som omfattar såväl riktlinjer för ändringsarbetet
som vissa detaljerade förslag till ändringsåtgärder, fastställdes till huvudsaklig
efterrättelse 28/6 1962 av kommandochefen efter samråd med expeditionschefen
i försvarsdepartementet.

Då det bedömts att ändringarna icke — på grund av deras stora omfattning
— kan genomföras snabbare än under fem år, har i planen åtgärderna
fördelats på 1962—1966 års rullor. Vissa ändringar har således redan utförts
i 1962 års rulla. De mest omfattande ändringarna avses ske i 1964 års rulla.

16

Vissa förslag kommer att — enligt planen — i februari 1963 remitteras till
överbefälhavaren för yttrande.

Kortfattad sammanställning av riktlinjer för rullans utformning enligt allmän
rullplan. Beträffande rullans jämlikt äs 28/10 1938 föreskrivna indelning
utgår planen från att denna skall bestå, men att delarna skall ges särskild
karaktär sålunda:

del I — gemensam del innehållande uppgifter om organisationen i central
och regional instans samt vissa för försvaret gemensamma personalkårer,
institutioner m. m.

del II—IV — tre försvarsgrensdelar omfattande vederbörlig försvarsgrens
personalkårer och utbildningsanstalter.

I planen upptagna omkring 40 principiella ändringsåtgärder är indelade
i nedanstående sex huvudgrupper.

1. Omflyttning av delar för att ge rullan en organisationsmässigt logisk
indelning. Som exempel kan nämnas flyttning av regionala staber till gemensamma
delen.

2. För att undvika dubbelredovisning utgår redovisning av vissa delar,
bl. a. av reservstatspersonal, civilmilitär personal m. m. vid arméns enskilda
personalkårer.

3. Vissa icke erforderliga delar slopas, t e sidorna 27—28, 32, 387 och 407
i 1961 års rulla, redovisning av flaggdagar, pensionsåldrar, krigsvetenskapsakademiens
och örlogsmannasällskapets ledamöter.

4. Åtgärder för att skapa enhetlighet innebärande bl. a. regler för användning
av stilsorter och förkortningar.

5. Åtgärder för att förenkla redovisningen i rullan. Till denna grupp hör
exempelvis utformning av vissa delar som flerspaltiga kataloger, omarbening
av förkortningsförklaringarna och regler för redovisning av ordnar
och medaljer.

6. Ett fåtal kompletteringar, gällande främst uppgifter om vissa skolor
vid armén och flygvapnet.

Med åtgärder enligt allmänna rullplanens principer kan f. n. uppnås en
minskning av rullans omfång med över 200 sidor.

Pågående verksamhet vid försvarets kommandoexpedition. Vid kommandoexpeditionen
pågår fortlöpande arbete med att inom allmänna rullplanens
ram undersöka åtgärder på det tryckeritekniska området för att minska rullans
omfång. Sålunda föreligger f. n. förslag till komprimering av texten i
personregistret (fyra spalter och mindre radmellanrum).

Efter omkring tre månaders förberedelsearbete kan vissa förslag till ändringsåtgärder
planenligt remitteras till överbefälhavaren i februari 1963.
Remissen har bl. a. förberetts genom en orientering i september 1962 för
representanter från försvarsstaben och försvarsgrensstaberna avseende allmänna
rullplanens omfattning.

Riksdagsrevisorernas skrivelse. I 1962 års revisionsberättelse § 3 har riksdagens
revisorer påtalat önskvärdheten av »att åtgärder vidtages för tillskapande
av mera enhetliga och ändamålsenliga regler för rullans redigering».
Som bakgrund härtill har revisorerna framfört några exempel på brister
i rullan. Exemplen berör begränsning av

i rullan införda personaluppgifter,

rullans sidantal samt

redovisning av ordnar och medaljer.

Beträffande i rullan införda personaluppgifter framhåller revisorerna att
vid de centrala förvaltningarna redovisas i regel endast personal tillhörande

17

lönegrad 19 och högre, medan regionala och lokala organ upptar personal
ned till 9 lönegraden.

Härvid kan påpekas

att rullan — främst försvarsgrensdelarna (II—IV) —• omfattar militär
och civilmilitär personal av officers och underofficers tjänstegrad (tjänsteklass),
d. v. s. ned t. o. in. 11 lönegraden i 1962 års rulla (för varvspolispersonal
9 lönegraden — konstaplar),

att ett fåtal befattningshavare i lägre än 11 lönegraden (utöver varvspolispersonalen)
upptagits i s. k. lägre regional instans (huvudsakligen 29 deltidstjänstgörande
kvinnliga assistenter för frivilligfrågor vid försvarsområdesstaber
— lönegrad 7) samt

att i rullans gemensamma del (I) — dit redovisning av regionala organ
enligt allmän rullplan avses föras — vikt skall läggas vid redovisning av organisationen.

Frivilligassistenterna har en väsentlig uppgift i försvarsområdesstaberna,
varför de jämlikt allmän rullplan ej avses utgå ur stabernas redovisning.

En generell bestämmelse att i rullan genomgående skall upptagas personal
tillhörande viss lönegrad och högre låter sig icke förenas med kravet på
att rullan skall vara en i tjänsten praktiskt användbar publikation.

Begränsning av rullans sidantal har varit ett väsentligt syfte med den
allmänna rullplanen, varvid de av revisorerna anvisade metoderna (uppspaltning,
minskning av fria ytor, undvikande av dubbelredovisning) har
tillämpats.

Sålunda avses bl. a. vissa nämnder in. m., inskrivningsområden och sjövärnskåren
redovisas i form av flerspaltiga kataloger. Personregistret avses
tryckas med fyra spalter per sida. En utformning av delar av tjänsteställningslistan
över arméns officerare med tre spalter per sida överväges.

En av åtgärderna i samband med den omfattande omredigering som planlagts
till 1964 års rulla är att bättre utnyttja rullans sidutrymme genom
att minska de fria ytorna mellan olika avsnitt.

Redovisningen av de i tjänsteställningslistan över arméns officerare förekommande
årtalen för födelse, utnämning till officer och i innehavd grad
underlättar i hög grad användningen av denna del av rullan och avses därför
kvarstå.

I fråga om redovisning av ordnar och medaljer kan följande framhållas.

Av utländska ordnar och medaljer redovisas i rullan endast de som vederbörande
erhållit tillstånd att bära till uniform. Sådant tillstånd handlägges
som kommandomål vid försvarets kommandoexpedition. Då redigering
av rullan likaledes handlägges inom kommandoexpeditionen finns — i motsats
till vad förhållandet är med statskalendern — goda förutsättningar för
att redovisning av utländska ordnar och medaljer i rullan blir fullständig.
Icke desto mindre överväges alt låta redovisning av nämnda utmärkelser utgå
ur rullan.

Ett större problem i detta avseende — främst med hänsyn till omfattningen
av det redaktionella arbetet — är emellertid redovisning av svenska medaljer.
Här är icke fråga om att avföra någon enstaka medalj ur rullans redovisning,
som t e »OIISGbmt» (vilken numera innehas endast av en person).
Någon betydande besparing uppnås därvid icke.

I allmän rullplan har med utförda översyner som grund framtagits två
huvudalternativ för redovisning av ordnar och medaljer. Alternativen kommer
att i februari 1963 underställas överbefälhavaren för yttrande. Det ena
huvudalternativet innebär att nuvarande system för redovisning bibehålies.
Det andra huvudalternativet innebär att endast svenska ordnar och ordensmedaljer
samt svenska kungliga medaljer och minnestecken skall redovi -

18

sas. Nämnda utmärkelsetecken har det gemensamt att de jämlikt tjänstereglementes
för krigsmakten (TjRK) föreskrifter skall bäras till uniform.
(Vissa andra tecken får under vissa förutsättningar bäras.) Med begränsningsalternativet
skulle avsevärda besparingar kunna uppnås samtidigt som
det redaktionella arbetet skulle underlättas.

Sammanfattningsvis kan framhållas att sedan 1961 har vid försvarets
kommandoexpedition fortlöpande vidtagits åtgärder för skapande av mera
enhetliga och ändamålsenliga regler för rullans redigering, vilket torde tillgodose
av revisorerna avslutningsvis framförda önskemål.

§ 4 Vapenfria värnpliktigas kommendering till vissa civila arbeten

Försvarets civilförvaltning

I skrivelse 28 april 1951 med förslag till disposition av vissa anslag för
budgetåret 1951/52 (regleringsbrev) upptog civilförvaltningen bl. a. till behandling
frågan om bestridande av kostnader för arvode till förläggningsföreståndaren
och kokerskan vid domänstyrelsens anläggning i Sunnanås,
vid vilken anläggning i arbetstjänst uttagna vapenfria värnpliktiga fullgjorde
dem åliggande tjänstgöring. Nyssnämnda kostnader bestredos av anslag
under fjärde huvudtiteln och civilförvaltningen hade uppmärksammat,
att dessa arvoden utgingo med väsentligt högre belopp än vad Kungl. Maj:t
föreskrivit. Enligt civilförvaltningens mening borde domänstyrelsen med
hänsyn till omständigheterna i fortsättningen bestrida samtliga kostnader
för avlönande av den för skötseln av förläggningen och de värnpliktigas utspisning
erforderliga personalen.

Genom beslut 8 februari 1952 föreskrev Kungl. Maj :t, att ovan omnämnda
kostnader skulle fr. o. m. 1 juli 1951 tills vidare bestridas av domänstyrelsen.
I samband härmed uppdrog Kungl. Maj :t åt civilförvaltningen och
domänstyrelsen att gemensamt utreda, huruvida icke så stor del av kostnaderna
för ifrågavarande förläggning, som kunde anses motsvara värdet
av de värnpliktigas arbetsprestationer, borde bestridas av domänverket,
samt att till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag som av utredningen
kunde föranledas.

Med skrivelse 10 december 1954 överlämnade civilförvaltningen och domänstyrelsen
ett av ämbetsverken — under förutsättning av Kungl. Maj :ts
godkännande — samma dag ingånget avtal av innehåll som framgår av riksdagsrevisorernas
berättelse.

Det ekonomiska resultatet av nämnda avtal, som 14 januari 1955 godkändes
av Kungl. Maj:t att tillämpas fr. o. m. budgetåret 1954/55, kan utläsas
av följande sammanställning.

Budgetår

Av de värn-

Avgående

Av domänsty-

Av civilförvalt-

pliktiga utfört

poster

relsen erlagd

ningen erlagd

arbete

(omkostnader)

ersättning till

ersättning till

civilförvalt-

domänstyrel-

ningen

sen

kr.

kr.

kr.

kr.

1954/55 ........

...... 30 257: 22

23 374: 90

6 882:32

1955/56 ........

...... 65 391: 42

31 207: 24

34 184:18

1956/57 ........

...... 73 326: 88

65 431: 93

7 894: 95

1957/58 ........

...... 58 883: 76

63 039:11

—

4 155: 35

1958/59 ........

...... 33 658: 50

40 564: 09

--

6 905: 59

1959/60 ........

...... 45 846: 90

43 858: 88

1988:02

1960/61 ........

...... 53 571: 82

44 742: 13

8 829:69

1961/62 ........

...... 56 001: 62

47 100: 30

8 901: 32

19

Enligt riksdagsrevisorernas mening får det närmast betecknas som ett
förbiseende att avtal, liknande det ovan berörda med domänstyrelsen träffade,
icke tecknats mellan försvaret och övriga utanför försvaret stående
myndigheter, som tillgodogöra sig de vapenfria värnpliktigas arbetsprestationer.
Förevarande fråga torde emellertid ingalunda ha förbisetts. Såvitt
civilförvaltningen känner till har frågan varit föremål för överläggningar,
därvid från försvarets sida önskemål uttalats, att fjärde huvudtiteln skulle
erhålla ersättning för det arbete, som de vapenfria värnpliktiga fullgöra
utanför försvaret. Civilförvaltningen saknar kännedom om anledningen till
att några avtal icke slutits, men att sådana icke kommit till stånd torde
kunna sammanhänga med att flera myndigheter, som ha tilldelats vapenfria
värnpliktiga, icke ha någon påtaglig ekonomisk nytta av dem under
fredsförhållanden. Värdet för myndigheterna av den arbetskraft, som erhålles
genom de vapenfria värnpliktiga, torde i hög grad vara beroende av
arten av det arbete, som de värnpliktiga utföra. Enligt upplysningar, som
civilförvaltningen under hand inhämtat, erhålla de vapenfria värnpliktiga,
vilka tilldelats vattenfallsstyrelsen, enbart utbildning av myndigheten. De
järnvägsstyrelsen tilldelade värnpliktiga utföra icke något nämnvärt produktivt
arbete och stor del av tjänstgöringen inom järnvägen går åt till teoreiisk
och praktisk utbildning. Kostnaderna för denna utbildning, vilka
icke äro ringa, bestridas av järnvägsstyrelsen. Inom luftfartsverket torde
förhållandena vara likartade med de inom järnvägen. De vapenfria värnpliktiga,
som riksantikvarieämbetet erhåller, fullgöra däremot i motsats till
de värnpliktiga inom nyss nämnda myndigheter ett för den civila myndigheten
påtagligt nyttigt arbete genom att de deltaga i utgrävningar vid fornminnesplatser.
Sådant arbete ger emellertid i allmänhet icke någon direkt
ekonomisk avkastning och riksantikvarieämbetet torde icke ha ekonomiska
resurser att erlägga betalning för detta arbete.

Möjligen kunna i nu förevarande hänseende förhållandena för Uppsala
universitets skogsförvaltning vara annorlunda än för de ovan nämnda myndigheterna.
Att döma av den relativt sett mycket blygsamma ersättning,
som försvaret erhållit genom det tidigare berörda Sunnanåsavtalet, synes
emellertid ett liknande avtal med nämnda skogsförvaltning icke ge försvaret
ett sådant ekonomiskt resultat som det av riksdagsrevisorerna antydda.
Enligt civilförvaltningens uppfattning är det dessutom icke säkert, att det
med skogsförvaltningen går att träffa ett ur försvarets synpunkt lika fördelaktigt
avtal som det med domänstyrelsen ingångna.

Härutöver må ytterligare framhållas, att hinder för försvaret och berörda
civila myndigheter att träffa avtal av typen Sunnanåsavtalet kan föreligga
på grund av sysselsättningssvårigheter, uppkomna genom rationaliseringar
eller dylikt, för de civila myndigheternas egen personal.

I detta sammanhang vid civilförvaltningen erinra om den av 1954 års
värnpliktsavlöningsutredning i betänkande 29 december 1960 med förslag
rörande avlöningsförmåner m. in. för civilförsvarspliktiga framförda tanken,
huruvida icke alla värnpliktiga, som enligt gällande bestämmelser för
närvarande fullgöra värnpliktstjänstgöring såsom vapenfria värnpliktiga, i
stället borde tilldelas civilförsvaret och där uttagas till tjänstgöring på grund
av civilförsvarsplikt. Vidare vill civilförvaltningen här nämna, alt arméöverlälearen
i skrivelse till Kungl. Maj :t 3 augusti 1962 väckt frågan om
ökat utnyttjande av vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst. Ett realiserande
av denna tanke skulle eventuellt kunna i icke ringa omfattning medföra
minskade kostnader för avlöning till sjukvårdspersonal in. in.

Med vad civilförvaltningen ovan anfört har ämbetsverket velat antyda de
problem, som det torde bliva nödvändigt att lösa, om avtal, liknande det

20

med domäns tyrelsen träffade, skola ingås mellan försvaret och de berörda
myndigheterna. I princip delar civilförvaltningen riksdagsrevisorernas uppfattning
att utanför försvaret stående myndigheter, som tillgodogöra sig de
vapenfrias arbetsinsats, böra ersätta fjärde huvudtiteln för värdet av denna
insats. Denna uppfattning har civilförvaltningen hävdat i andra sammanhang,
exempelvis i underdånigt utlåtande 26 januari 1962 dnr 12726: 106/
1961 i anledning av remiss å flygförvaltningens och luftfartsstyrelsens underdåniga
hemställan angående bemyndigande att träffa ramavtal om ömsesidig
upplåtelse av flygplatser m. m. Såsom ovan antytts torde det emellertid
föreligga vissa svårigheter att få lämpliga avtal till stånd, som reglera
ersättningar, om vilka i nu förevarande sammanhang är fråga, och det
synes vara tveksamt, om sådana avtal komma att lämna något väsentligt
ekonomiskt resultat. Med hänsyn härtill bör enligt civilförvaltningens uppfattning
frågan om eventuell gottgörelse för de vapenfria värnpliktigas arbetsprestationer
knappast betraktas som ett fristående spörsmål utan snarare
anses ingå såsom en del av ett större frågekomplex, avseende de vapenfria
värnpliktigas utbildning och tjänstgöring samt ett rationellt utnyttjande
av deras arbetskraft inom totalförsvaret eller eljest inom statsförvaltningen.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Virdesten, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Éngdahl
och tf. byråchefen Burnander. Stockholm den 21 januari 1963.

RAGNAR LUNDBERG

S. Virdesten Lilja

Arméintendenturförvaltningen

Med anledning av nådig remiss 21. 12. 1962 får arméintendenturförvaltningen
i underdånighet anmäla, att ämbetsverket ansluter sig till riksdals®118
revisorers åsikt att åtgärder böra vidtagas så att försvaret beredes ersättning
för utgifter för vapenfria värnpliktiga, som utföra arbete för
(tjänstgöra vid) civil statlig myndighet eller kommun. Stockholm den 12
januari 1963.

H. KRING

Henning Björkman 0. Ohlsson

Överbefälhavaren

vapenfrias ställning som värnpliktiga enligt allmän lag samt det förhållandet
att vissa vapenvilliga värnpliktiga under värnpliktstiden anmäler
samvetsnöd gentemot bärande av vapen, medan vissa vapenfria anmäler
att de önskar genomgå vapenutbildning, gör det lämpligt att vapenfria värnpliktiga
administrativt bör hänföras till krigsmakten. Dock bör undantag
från denna princip göras för civilförsvarets värnpliktiga.

I den män myndigheter utanför IV huvudtiteln tillgodogör sig vapenfria
värnpliktigas arbetsinsats, synes det i enlighet med principen om kostnadernas
fördelning riktigt att dessa myndigheter skall belastas för respektive
kostnader; särskilt gäller detta affärsdrivande verk.

Vad gäller civilförsvarets värnpliktiga bör dessa redovisas och överhuvud
tagas om hand helt av civilförsvaret på samma sätt som värnpliktiga, överförda
för tjänstgöring vid civilförsvaret. Detta innebär att kostnaderna för
dessa vapenfria hör bestridas från medel, anvisade för civilförsvaret. Redan

21

i chefens för försvarsstaben yttrande över värnpliktsavlöningsutredningens
betänkande 29/12 1960 med förslag rörande avlöningsförmåner m. m. för
civilförsvarspliktiga förordades en sådan ordning (jfr Fst/PV 10/3 1961
nr 112:7).

Jag förordar i princip att kostnader erlägges av andra myndigheter enligt
grunder som f. n. gäller för domänverkets utnyttjande av vapenfria
värnpliktiga. Dock torde avtal med sådant detalj innehåll knappast stå i
överensstämmelse med kraven på administrativ enkelhet och smidig samverkan
statliga institutioner emellan. En schablonmässig beräkning är därför
att föredraga. Likaså bör möjlighet föreligga att för vissa ändamål, t. ex.
kultur främjande, befria från sådan betalning. Influtna medel bör tillföras
de av IV huvudtitelns anslag som belastats med utgifterna. Stockholm den
22 januari 1963.

T. RAPP

Carl Eric Almgren

Ärendet berett av Byrådirektör I. Hultan

Byråintendent O. Gronebäck

§ 5 Utrangering och försäljning m. m. av försvaret tillhöriga

motorfordon

Försvarets civilförvaltning

Enligt revisorernas mening måste det betecknas såsom ett slöseri med
statsmedel att, såsom förekommit, reparera fordon för tusentals kronor
samma år som de måste säljas för ett i förhållande till reparationskostnaderna
obetydligt belopp. Utan att man känner till alla de omständigheter,
vilka varit bestämmande för vederbörande myndigheters beslut om reparationerna,
är det knappast möjligt för civilförvaltningen att göra bestämda
uttalanden i saken. Frågan om motorfordonsbeståndets sammansättning
måste — främst inom armén — ses ur anslagssynpunkt. De medel, vilka
upptagits i bemyndigandeplanerna för anskaffning av tygmateriel in. m.,
lämna i allmänhet mycket ringa utrymme för anskaffning av stammotorfordon,
då dessa vid krig eller krigsfara äro avsedda att tagas i anspråk genom
inmönstring eller rekvisition. Följden har blivit att underhållsmedel
i avsevärd grad ha måst användas för reparation av befintliga fordon. Med
de hårda påfrestningar dessa fordon utsättas för i samband med militära
övningar komma de också att kräva stora reparationskostnader, antingen
dessa grunda sig på allmän förslitning eller på att fordonen varit utsatta för
kollisioner o. dyl.

Det torde knappast vara möjligt att med utgångspunkt i revisorernas berätlelse
från de 35 st. fordon, för vilka i tabell upptagits reparationskostnader
och försäljningspris, draga några bestämda slutsatser angående de
1 665 st. fordon, vilka under den ifrågavarande tiden försålts för försvarets
räkning. Det framgår icke i vilken omfattning fordonen under fem- respektive
treårsperioden utnyttjats, antalet körda mil o. dyl. Det får anses uppenbart,
att vissa fordon, icke minst ur säkerhetssynpunkt, de närmaste åren
före en försäljning måste repareras. Att kostnaderna härför i de flesta fall
komma att överstiga försäljningsvärdet torde man därvid kunna utgå från.
Att underlåta att företaga en kostnadskrävande reparation på ett i övrigt
fullgott fordon, därför att man ej kan få igen utgiften vid en eventuell

22

tramtida försäljning, torde knappast ur de
rielvårdande myndigheternas synpunkt vara försvarligt.

En jämförelse med huru eu enskild bilägare skulle handla i motsvarande
i ad låler sig knappast göra. Även för en enskild bilägare kommer en tidpunkt,
då han måste överväga, om han skall byta ut sin till viss ålder komna
bil mot en ny eller efter en genomgripande reparation fortsätta att använda
den och på så sätt förslita den ännu mera, varvid han erhåller ett
lägre inbytesvärde vid senare anskaffning av en ny bil. Några enhetliga
regler i detta fall torde knappast gå att uppställa.

I fråga om militära fordon komma även kostnaderna för översyn o. dyl.
mången gång att bliva stora genom att omfattande reparationer måste utföras
skyndsamt, då fordonen behövas i utbildningen. Genom att tillgången
på stammotorfordon är så knapp, kan för ett regemente utbildningen äventyras
under lång tid, om ej fordonen snabbt kunna repareras. Det är sålunda
en mångfald faktorer att taga hänsyn till, när beslut skall fattas, huruvida
ett fordon skall repareras eller kasseras. Att fordonen så länge de
användas av militära myndigheter skola vara i fullt funktionsdugligt skick
och att inga eftergifter ur trafiksäkerhetssynpunkt medgivas, torde garanteras
av den militära besiktningsverksamheten.

Civilförvaltningen har med det nyss anförda endast velat peka på vissa
omständigheter, till vilka man har att taga hänsyn vid prövningen av huruvida
reparationskostnaderna för ett militärt fordon äro skäliga eller ej.
Ämbetsverket förutsätter, att de materielförvaltande verken komma att närmare
belysa hithörande problem.

Vad därefter angår frågan om själva försäljningsverksamheten vill civilförvaltningen
erinra om att den första kritiken mot den s. k. kronbilförsäljningen
i Stockholm framfördes av Motormännens riksförbund i april
1962. Kritiken riktade sig särskilt mot att ett flertal undermåliga fordon
kunde komma ut i trafik utan att köparna tvingades ombesiktiga fordonen.
Denna kritik synes ha lett till åsyftat resultat i det att efter nyssnämnda
tidpunkt ett större antal bilar sålts för nedskrotning och att besiktningsinstrumenten
till ett större antal bilar därefter icke utlämnats. I förbundets
tidskrift Motor har senast i januari 1963 intygats, att vid den inspektion
av till försäljning utbjudna fordon, som förbundet gjort på olika försäljningsplatser
i landet, kvaliteten på de utbjudna fordonen varit avsevärt
högre än när förbundet först påtalade saken.

Det må i detta sammanhang framhållas, att ett stort antal av de fordon,
vilka försålts genom fabriksstyrelsens försorg, varit i förhållandevis golt
skick. Härtill har helt naturligt den ständiga övervakning och vård, de varit
underkastade genom den militära personalens försorg, i hög grad bidragit.
Att större och kostnadskrävande reparationer icke skola företagas
på ett fordon, som är avsett att försäljas inom en relativt snar framtid,
torde framstå som självklart. Att vidtaga smärre reparationer, om man
därigenom räknar med att kunna erhålla bättre försäljningsvärde, torde
emellertid ej kunna anses felaktigt. Enligt civilförvaltningens mening äro
de vid förbanden tjänstgörande tyg- och motorofficerarna "samt arméingenjörerna
(motsvarande) väl skickade att bedöma hithörande problem.

Om viss kritik kunnat riktas mot försäljningar, som skett före april 1962,
iranrgår emellertid, att objektiva bedömare efter nämnda tid ej haft något
att erinra mot den till försäljning utbjudna materielen. Att det ur ekonomisk
synpunkt framstår såsom ändamålsenligt att därvid även utbjuda
ett antal för skrotning lämpade fordon torde knappast kunna bestridas.
Om fordonen skulle skrotas genom kronans försorg, torde det ekonomiska
utbytet bliva avsevärt sämre än vid försäljning av fordonen för skrotning

23

till personer eller företag, som specialiserat sig på dylik verksamhet. Att
man vid försäljning av skrotningsfärdiga bilar söker erhålla så stor ersättning
som möjligt kan knappast läggas för sälj ningsorganet till last.

Civilförvaltningen vill såsom sin uppfattning uttala, att den försöksverksamhet,
som pågår vid fabriksstyrelsen med försäljning av övertalig och
kasserad materiel, bör få fortsättas. Det torde härigenom bliva möjligt för
styrelsen att finna de lämpliga formerna för försäljningsverksamheten.
Härpå tyda de åtgärder, som redan vidtagits, innan revisorerna i sin berättelse
påtalat vissa förhållanden, som till övervägande del torde ha inträffat
före april 1962.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Burnander, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Nilsell.
Stockholm den 14 januari 1963.

RAGNAR LUNDBERG

Arthur Burnander Malmgren

Armétygförvaltningen

Inledningsvis må angående tillkomsten av här avsedd försälj ningsverksamhet
nämnas, att Kungl. Maj :t genom beslut den 13 juli 1945 bland annat
bemyndigat dåvarande arméförvaltningens tygavdelning, som sedermera
uppgått i armétygförvaltningen, att genom en särskilt upprättad försäljningsorganisation
försälja försvarets övertaliga motorfordon. Nämnda beslut,
som beträffande organisationens omfattning var tidsbegränsat, har sedermera
vid olika tillfällen förnyats, varjämte verksamheten utvidgats till
att avse jämväl annan materiel än försvarets övertaliga motorfordon. Ifrågavarande
försäljningsorganisation, som i samband med 1954 års förvaltningsreform
inom försvaret kom att inordnas i armétygförvaltningens inköpsavdelning
såsom dess försälj ningssektion, har genom beslut av Kungl.
Maj :t den 30 juni 1960 anslutits till försvarets fabriksverk för att ingå i en
därstädes från och med den 1 oktober 1960 försöksvis tills vidare intill den
1 juli 1964 organiserad särskild enhet med uppgift att handhava försäljning
av övertalig och kasserad materiel.

Uti förevarande avsnitt av revisorernas berättelse har revisorerna uttalat,
att det måste betecknas som »ett slöseri med statsmedel att, såsom förekommit,
reparera fordon för tusentals kronor samma år som de måste säljas
för ett i förhållande till reparationskostnaderna obetydligt belopp» ävensom
ansett det vara än mera betänkligt »att på den allmänna marknaden saluföra
från trafiksäkerhetssynpunkt så undermåliga fordon som det här i
flera fall varit fråga om». Med anledning av revisorernas ifrågavarande uttalande
får armétygförvaltningen, som bär högsta ansvaret för anskaffning
och underhåll av armén tillhöriga motorfordon samt i förekommande fall
för kassation av sådana fordon, erinra om Kungl. Maj :ts beslut den 19 december
1958, enligt vilket det åligger chefen för armén att fördela visst genom
beslutet maximerat antal armén tillhöriga standardpersonbilar, samt
att inom ramen för gällande materielplaner fastställa såväl antal som närmare
fördelning av övriga armén tillhöriga stammotorfordon i standardutförande.
Ansvaret för att ifrågavarande fordon inom ramen för tillgängliga
medel hålles i ett mot beredskapskraven svarande brukbart och tidsenligt
skick åvilar dock armétygförvaltningen, som årligen tilldelar arméns truppförband
(motsvarande) särskilda anslag för fordonens underhåll och vård.

24

Beträffande kassation och återanskaffning av motorfordon för armén sker
detta centralt genom ämbetsverket i enlighet med följande rutin.

1. Jämlikt för armén gällande »Allmän motormaterielinstruktion» (AMMI
mom. 33) insänder förbanden genom vederbörande militärbefälhavare årligen
före den 1 april preliminär uppgift på motorfordon, som anses böra kasseras
(omsättas) under det nästkommande budgetåret.

2. Sedan i arméns materielplaner upptagna medel för, bland annat, omsättning
av arméns motorfordon efter det nya budgetårets ingång blivit disponibla,
införskaffar armétygförvaltningen med ledning av de inkomna preliminära
kassationsförslagen anbud å nya fordon för ersättande av till omsättning
föreslagna fordon.

3. På grundval av erhållna offerter utlägger ämbetsverket därefter beställningar
inom ramen för de för respektive budgetår tillgängliga, till storleksordning
från år till år skiftande anslagsmedlen och med sådan fördelning å
respektive fordonstyper att de mest angelägna omsättningsbehoven bliva tillgodosedda,
i regel motsvarande cirka 60—70 procent av de från förbanden
jämlikt punkt 1 ovan anmälda omsättningsbehoven.

4. I regel under december månad meddelas respektive militärbefälhavare
Yilka nya fordon, som kunna påräknas inom respektive militärområde,
varjämte slutliga kassationsförslag infordras.

5. De nya fordonen tillställas förbanden successivt i mån av verkställda
delleveranser, varefter vederbörligt kassationsbeslut fattas och försälj ningsuppdrag
i förekommande fall lämnas beträffande de fordon, som skola omsättas.

Enligt den här angivna rutinen har förbanden regelmässigt icke förrän i
mitten av det löpande budgetåret erhållit besked om, i vilken utsträckning
omsättning av fordon kan ske i enlighet med de kassationsförslag, som avlämnats
före den 1 april. Till förebyggande av ekonomiskt olämpliga reparationer
av, bland annat, till omsättning sålunda föreslagna fordon finnes dock
i ovannämnda instruktion följande bestämmelser meddelade (mom. 152):

»Kostnader som nedläggas på reparationer (underhåll) av ett fordon, måste
vara rimliga i förhållande till fordonets ålder, allmänna tillstånd och kostnaden
för ett nytt fordon. I tveksamma fall rådfrågas K ATP (fordonsavdelningen).

Beträffande fordonsmateriel, som är så försliten (skadad) eller i övrigt
i sådant tillstånd att den bedömes komma att föreslås till kassation (jfr
mom. 33), begränsas reparationerna till det minsta möjliga, eventuellt repareras
den icke alls.»

1 samma. instruktion (mom. 129) är tillika utsagt, att strävan bör vara
att för övningar in. m. icke taga i anspråk (använda) mer än 80 procent av
lespektive fordonsslag samt att återstående 20 procent bör användas för
att, bland annat, möjliggöra en kontinuerlig översyn av för övningar m. in.
använda fordon. Då emellertid de militära övningarna på grund av sin natur
medföra icke blott ökad normal förslitning utan även ofta förekommande
yttre skador å fordonen genom olyckshändelser och dylikt, kunna tidvis så
många fordon vara under reparation, att knapphet på för övningar användbara
fordon uppstår. Under de i regel om hösten infallande repetitionsövningarna
har fordonsläget i allmänhet blivit än hårdare ansträngt, bland annat
därigenom att den planlagda utökningen av fordonsparken medelst förhyrning
tidigare försvårats i följd av bristen på erbjudna privatfordon i godtagbart
skick och till skäliga hyresbelopp. Av angivna skäl har i de fall, där
så kunnat ske till lägre kostnader än förhyrning av fordon, till omsättning
föreslagna fordon i stället blivit iståndsatta, varigenom de med hänsyn jämväl
till deras ursprungliga militära utformning (dragkrok m. m.) blivit me -

25

ra lämpade för avsett övningsändamål än förhyrda fordon; ett förhållande
som i vissa fall lett till en omprövning av tidigare upprättade kassationsförslag.

Vad särskilt gäller standardlastbilar har armétygförvaltningen uti skrivelse
till respektive militärbefälhavare den 23 februari 1959, dnr FA/FB: B
240: 2, utfärdat bestämmelse av innebörd, bland annat, att vissa till omsättning
(kassation) förslagna standardlastbilar, som anses kunna användas
för att minska beräknad brist på förhyrda lastbilar för repetitionsövningar
under närmaste tiden, dock högst ett år, skola på förslag av vederbörande
militärbefälhavare kunna efter beslut av ämbetsverket för angivet ändamål
sammanföras som »KATF deposition» till 2 ä 3 förband inom respektive
militärområde. Armétygförvaltningen har i nyssnämnda skrivelse tillika föreskrivit
följande:

»För dessa extrafordons underhåll nedlägges minsta möjliga kostnader
och tid med hänsyn till nära förestående kassation av desamma. Kraven på
trafikduglighet får dock icke eftersättas.»

Av det ovan anförda torde framgå att nu gällande föreskrifter i förevarande
hänseende äro avsedda att förhindra att armén tillhöriga, till omsättning
föreslagna motorfordon bliva föremål för reparationsåtgärder i en utsträckning,
som kan framstå såsom mindre ekonomiskt betingad. Som ett
ytterligare led i detta syfte må framhållas ämbetsverkets strävan att i möjligaste
mån förkorta tiden mellan de preliminära kassationsförslagens avgivande
och tidpunkten för vederbörlig ersättningsleverans, vilken tidpunkt
dock är beroende av vissa anslagsförhållanden, uppkommande leveransförskjutningar
in. in.

I detta sammanhang må även framhållas, att inom armétygförvaltningen
under år 1962 påbörjats en utredning i syfte att på grundval av visst statistiskt
underlag utföra beräkningar av den mest ekonomiska omsättningstiden
för stamstandardfordon. Sagda utredning, som torde komma att avslutas
under innevarande år, avses att tjäna som vägledning för, bland annat,
truppförbanden vid avgivande av förslag till omsättning (kassation) av
standardfordon. Av utredningen framgår hur den genomsnittliga årskostnaden
för avskrivning och reparationer under ett fordons brukningstid ändras
med fordonets ålder. Sålunda har den genomsnittliga årskostnaden för
exempelvis arméns person- och personlastbilar beräknats till 3 500 kronor
vid eu omsättningstid av 6—8 år. Det torde därför icke kunna anses oekonomiskt
att i stället för nyanskaffning av dylikt fordon i vissa fall förlänga
ett äldre fordons brukningstid genom vidtagande av erforderliga reparationer
till lägre årlig genomsnittskostnad än nyssnämnda belopp; en åtgärd
som givetvis måste ses helt oberoende av frågan om fordonets blivande försäljningsvärde.
I den mån de av revisorerna påtalade reparationskostnaderna
för de tre sista åren beträffande i bruk varande person- och personlastbilar
icke genomsnittligt överstiger 3 500 kronor, torde dessa kostnader i
enlighet med ovan angivna principer få anses fullt ekonomiskt godtagbara.

Beträffande de av revisorerna gjorda uttalandena angående försålda fordons
ifrågasatta trafikduglighet in. in. må erinras om bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts kungörelse den 31 augusti 1945 (SFS nr 625) med vissa föreskrifter
angående registrering in. in. av motorfordon och släpfordon, som
förvärvas från krigsmakten (nuvarande lydelse SFS nr 1954: 639). Jämlikt
sagda kungörelse skall, då krigsmakten avhänder sig motorfordon, vilket
varit infört i det militära fordonsregistret, utdrag ur registret beträffande
fordonet, ävensom, i förekommande fall, bevis om tidpunkten för senast
verkställd kontrollbesiktning tillhandahållas den nye ägaren. Därjämte är
i kungörelsen föreskrivet, alt vid ansökan om registrering enligt 17 § väg -

26

trafikförordningen av dylikt fordon, skall — i stället för i 14 § vägtrafikförordningen
avsett besiktningsinstrument -— fogas omförmälda utdrag ur det
militära fordonsregistret. I anslutning till här angivna bestämmelser har armétygförvaltningen
tillämpat det förfarandet, att, då ett fordon, som omsatts
(kasserats), befunnits endast kunna försäljas som skrot, omförmält
registerutdrag ej utlämnats. I dylikt fall kan civil registrering av fordonet
författningsenligt ej ske, såvida fordonet ej efter eventuell reparation undergått
godkänd registreringsbesiktning enligt bestämmelserna i vägtrafikförordningen.
I de fall där fordon, beträffande vars trafikduglighet tvekan
förelegat, blivit föremål för försäljning har vederbörligt registerutdrag före
utlämnandet försetts med påstämpling, utvisande att fordonet före civil
registrering skall genomgå förnyad registreringsbesiktning genom köparens
försorg. En strikt tillämpning av här angivna principer torde få anses innefatta
betryggande åtgärder till förhindrande av att från armén försålda, icke
trafikdugliga fordon skulle kunna efter civil registrering bliva brukade
i trafik.

I handläggning av detta ärende har, förutom undertecknade Hård af Segerstad
och Wettergren, den senare föredragande, jämväl chefen för fordonsavdelningen,
översten Höglund och inköpsdirektören Welander deltagit.
Stockholm den 30 januari 1963.

FR. HÅRD af SEGERSTAD

Nils Wettergren Anders Grufman

Marinförvaltningen

Den typ av fordon, som revisorerna avse i sin berättelse, ingår för marinens
del uteslutande i förutvarande självförsörjande transportcentraler.
Ekonomiska föreskrifter (MF skrivelse 1420-131, 1954), som bifogas (bilaga
l)1 reglera fordonens amortering samt underhålls- och driftkostnad.
Oekonomiskt brukande av fordon är genom dessa föreskrifter förebyggt
(jämför bilaga 1 s. 5 § 19).1 Marinförvaltningen följer samma principer,
när det gäller övrig fordonsmateriel. Innan en viss fordonstyp avses att kasseras,
föreskriver marinförvaltningen, att underhållskostnaderna skola nedbringas
till det oundgängligen nödvändiga ur trafiksäkerhetssynpunkt (ex.
marinförvaltningens skrivelse nr VAK 4436 den 20.6.61) (bilaga 2).1 Därutöver
kan meddelas, att allmän motormaterielinstruktion (AMMI) även
gäller i tillämpliga delar bl. a. täckande här aktuella frågeställningar. AMMI
är väl känd av vederbörande lokala/regionala förvaltningar inom marinen.

I den tabell, som finnes intagen på s. 25 i revisorernas berättelse, upptagas
sex fordon, som tillhöra marinen.

Samtliga dessa fordon ha ingått i ovannämnda transportcentraler.

Beträffande omständigheter angående dessa fordons kassation må följande
anföras.

Den i tabellen å rad 9 upptagna lastbilen tilldelad Stockholms örlogsvarvs
transportcentral var avsedd att brukas minst 8 år, varvid bilens kostnad
kronor 23 000 skulle inlevereras till marinförvaltningen. Bilen skulle köras
minst 14 000 mil, men kunde utnyttjas ytterligare 2 000 mil, varvid den totalt
hade gått cirka 16 000 mil. Härvid inkördes varje år cirka 2 000 kronor
för täckande av underhållskostnader utöver för ersättningsanskaffning under
utnyttjandetiden (cirka 9 år) inlevererade cirka 26 000 kronor. Under
de tre sista åren skulle sålunda kunnat disponerats 6 000 kronor för underhåll
medan endast 3 998 kronor utnyttjades.

* Ej avtryckta

27

För den i tabellen å rad 11 upptagna lastbilen tilldelad Gotlands lcustarlilleriförsvars
transportcentral har för täckande av underhållskostnader inlevererats
medel i likhet med för ovan nämnda lastbil d. v. s. 6 000 kronor
för de tre sista åren. Underhållskostnaderna ha emellertid uppgått till
7 117 kronor, varför beräknade kostnader överskridits med 1 117 kronor,
beroende på de påfrestande förhållanden (t. ex. dåliga vägar inom batteriområdena)
under vilka fordonet använts.

De i tabellen å raderna 10 och 12 upptagna bussarna, vilka tilldelats
transportcentralen vid Gotlands kustartilleriförsvar i begagnat skick (fordon
från beredskapsåren) hade trots att underhållskostnaderna voro mycket
höga, måst brukas, enär detta visat sig vara billigare än att hyra bussar.
Marinförvaltningen hade vid aktuell tidpunkt ej möjlighet att på ersättningsanskaffningstiteln
för självförsörjande transportcentraler anskaffa
nya bussar (cirka 70 000 kronor/st.).

De i tabellen å raderna 13 och 14 upptagna två lastbilarna voro tilldelade
Vapenförvaltningen vid marinkommando Syd. De båda fordonen voro då de
överlämnades till transportcentralen begagnade och av 1944 års modell.
Fordonen kördes inom varvsområdet mot timtaxa, varigenom synnerligen
billiga transporter kunde utföras. Den sammanlagda underhållskostnaden
under tre år för de båda fordonen, 12 122 kronor, ansåg marinförvaltningen
ej för hög. Det låga försäljningspriset för de båda lastbilarna berodde på
den höga åldern och avsaknad av vissa reservdelar till denna bilmodell.

Den å s. 26 nedersta raden upptagna bilen med registreringsnummer
45007 hade tidigare kasserats av marinförvaltningen. Efter framställning
från chefen för Gotlands kustartilleriförsvar medgav dock marinförvaltningen,
att nämnda bil skulle få utnyttjas till och med hösten 1958 för att
täcka det ökade behovet av transportmedel under de förbandsvisa övningarna.

Beträffande under de tre sista åren utförda reparationer för samtliga här
berörda fordon vill marinförvaltningen framhålla, att reparationskostnaderna
av naturliga skäl måste ökas under de sista åren innan kassation
föreslås, eftersom dessa varit nödvändiga för att bibehålla fordonen i ur
allmän trafiksynpunkt godtagbart skick. Icke i något fall har reparationskostnader
nedlagts i avsikt att bringa ifrågavarande fordon i »försäljningsbart»
skick. De låga försäljningsprisen bör även ses i relation till modellårets
inverkan på försäljningspriserna inom marknaden för begagnade bilar
och därigenom indirekt som följd av de för försvarets fordon relativt
sett långa omsättningsintervallerna.

Avslutningsvis vill marinförvaltningen framhålla, att här berörda förhållanden
äro föremål för ämbetsverkets övervakning genom rutinmässigt
återkommande materielinspektioner.

I ärendets avgörande har deltagit förutom undertecknad souschef, Hammar,
Wedin samt Fagerström, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 1 februari 1963.

S. LAGERMAN

G. Larsson

Flygförvaltningen

Flygförvaltningen uppdrager genom sin inköpsavdelning efter anmodan
av sin underhållsavdelning åt försvarets
riel. I skrivelser till försvarets fabriksstyrelse anger inköpsavdelningen att
flygförvaltningen förutsätter att reparation av materielen icke företages
och att garantiutfästelser icke lämnas köparen utan förvaltningens hörande.

28

De gjorda anmärkningarna äro till en del missvisande, enär riksdagsrevisorerna
bl. a. endast ha sett till underhållskostnaderna contra fabriksstyreisens
försäljningspris. En reell kostnadskalkyl måste emellertid ses mot
och i förhållande till miluttaget samt vilket slag av underhållskostnader,
som döljes i de angivna beloppen.

Kostnader, som äro att hänföra till »krockskador», där civila fordon varit
vållande, äro inräknade. Flygvapnets fordon ha i sådana fall reparerats
på underhållsanslaget med hänsyn till svårigheten att erhålla utbytesfordon
tillräckligt snabbt — men har i verkligheten betalats av ett försäkringsbolag
och inte av kronan.

Det kan även nämnas, att det förekommit, att man på grund av motorhaveri
måst byta motor på en äldre bil. När meddelande om utbyte och
försäljning av bilen kommit till förbandet, har den nya motorn flyttats över
till ett annat fordon, som varit i behov av utbytesmotor. Härigenom ha de
faktiska kostnaderna blivit lägre än vad som framgår av anmärkningarna.

Att dessa »onödigt» stora reparationskostnader överhuvudtaget ha uppkommit
bero på att antalet fordon vid förbanden i många fall är i underkant
i förhållande till körvolymen.

Skadas ett fordon eller är det i behov av en större reparation, finns fyra
möjligheter att avhjälpa skadan nämligen genom utbyte, lån, inhyrning eller
reparation.

Tillgängliga medel tillåter ej nyanskaffning och utbyte i önskad omfattning.

Lån av fordon från andra förband har varit uteslutet, då som tidigare
nämnts fordonsbeståndet per förband är i underkant.

Inhyrning av fordon halvårs- eller årsvis ställer sig mycket dyrbart. Som
exempel kan nämnas att en vanlig personbil kostar ca 30 kronor per dygn,
d. v. s. för ett halvår 180 X 30 — 5 400 kronor — i detta belopp ingår icke
någon underhållskostnad. Något försäljningsvärde finns inte, då fordonet
återgår till ägaren. Däremot kan denne resa anspråk, om han anser, att
fordonet skadats e. d.

Återstår den stora reparationskostnaden, som valts som enda möjlighet
i dessa tall. En kostnadshöjande effekt har även det förhållandet att vissa
fel, som ej påverka trafiksäkerheten, avhjälpas vid de fastställda tillsynerna,
emedan fordonen ej ha kunnat avvaras, vilket i många fall fördyrar underhållet.

Fordonsunderhållet blir med ovan angivna förutsättningar stort. Beaktas
emellertid de orsaker som angivits äro kostnaderna ej så stora som riksdagsrevisorernas
kritik kan ge anledning förmoda. Flygförvaltningen kommer
med uppmärksamhet att följa utvecklingen samt vidtaga eller föreslå
de åtgärder som äro erforderliga.

Flygförvaltningen får med anledning härav hemställa att vid revisorernas
uttalanden måtte bero.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad souschef samt Jurander,
Hildebrandt och Ivollind, föredragande. Stockholm den 25 januari 1963.

G. FALK

H. Kollind s. Tornborg

Försvarets fabriksstyrelse

Genom brev den 30 juni 1960 har Kungl. Maj:t bland annat föreskrivit,
att inom försvarets fabriksverk från och med den 1 oktober 1960 skall finnas
organiserad en särskild enhet med uppgift att handha försäljning av

29

viss övertalig och kasserad materiel. Denna enhet benämnes »försäljningssektionen
för överskottsmateriel» (i det följande kallad sektionen). Efter
skriftligt samråd under hand med dåvarande riksräkenskapsverket har fabriksstyrelsen
bedömt, att den försäljning, som bedrives i anslutning till
nämnda kungliga brev, är att anse som sådan affärsverksamhet som omförmäls
i 72 § gällande upphandlingskungörelse. Kungl. Maj:t har tillika föreskrivit
i förenämnda brev, att fabriksstyrelsen senast den 1 september 1963
skall till Kungl. Maj:t avgiva förslag rörande försäljningsverksamhetens
slutliga handhavande.

»I nämnda brev föreskrives vidare, att försäljning av krigsmakten tillhörig,
övertalig och kasserad tygmateriel (motsvarande) skall ske genom fabriksverkets
försorg, därest icke försvarets fabriksstyrelse och vederbörande
myndighet överenskommer att försäljning skall ske i ditintills varande
ordning. Övertalig och kasserad materiel, som förvaltas av annan myndighet
än'' försvarets tygförvaltande verk, må under försökstiden försäljas genom
fabriksverkets försorg efter överenskommelse mellan myndigheten och
fabriksstyrelsen, därest det bedömes lämpligt och ekonomiskt lönande. Ersättning
till fabriksverket skall utgå i form av dels gottgörelse för direkta
kostnader (för transport, lagring, nödvändig vård m. m.), dels ock en efter
överenskommelse bestämd, affärsmässigt beräknad provision. Bedömes det
ekonomiskt lönande att före försäljning vidtaga iståndsättnings- och liknande
arbeten, må sådana utföras av fabriksverket i samråd med den uppdragsgivande
myndigheten och med beaktande av dennas ekonomiska intressen.
»

Statsrevisorernas kritik riktar sig framför allt dels mot att i vissa fall
försäljningspriset för begagnade motorfordon, som saluhålles av sektionen,
icke står i rimlig proportion till de kostnader, som strax före försäljning
nedlagts på fordonens reparation, dels mot att på den allmänna marknaden
saluförs fordon, vilka från trafiksäkerhetssynpunkt är undermåliga. Fabriksstyrelsen
upptar till en början frågan om försäljningspris contra reparationskostnader
samt behandlar därefter frågan om genom sektionen försålda
bilars trafiksäkerhet.

A. Försäljningspris contra reparationskostnader. Myndighet, som önskar
använda sig av sektionen för försäljning av begagnade bilar, anmäler till
sektionen de bilar som skall utbjudas med angivande av erforderliga data.
Försäljning av begagnade bilar genom sektionen sker dels vid permanenta
depåer, som upprättas i Stockholm, Göteborg och Östersund, dels vid tillfälligt
upprättade försäljningsplatser i riket i övrigt. Motorfordon försäljes
numera i regel genom ett förfarande med åsatta, s. k. fasta priser. Tidigare
har tillämpats ett anbudsförfarande, vilket dock alltjämt användes i ganska
stor utsträckning. De fasta priserna bestämmes dels genom testning av bil,
som anmälts till försäljning, dels genom en jämförelse med priserna på den
öppna marknaden. I vissa fall kan fast pris bestämmas efter samråd med
vederbörande myndighet.

Genom sektionens försorg säljes ca 2 000 fordon per år. Omfattningen av
försäljningen under budgetåret 1961/62 samt fördelning på biltyper och
försäljning genom anbudsförfarande resp. genom fasta priser, framgår av
följande tabell.

30

Fordonsslag Antal sålda fordon un der

budgetåret 1961/62
Anbud Fasta S:a
priser

Personbilar........ 112 226 338

Lastbilar.......... 227 153 380

Skåpbilar.......... 67 108 175

Bussar............ 25 10 35

Terrängbilar ...... 94 261 355

Traktorer.......... 71 18 89

Fordonsslag Antal sålda fordon un der

budgetåret 1961/62
Anbud Fasta S:a
priser

Truckar .......... 2 1 3

Släpfordon ........ 102 73 175

Mc/mopeder ...... 155 260 415

Förplogar/väghyvlar 23 7 30

Totalt 878 1117 1995

Av de i statsrevisorernas berättelse med registreringsnummer angivna
12 st. motorfordonen är 7 st. sålda genom sektionens försorg, under det att
resterande 5 st. bär sålts av armétygförvaltningens försäljningsorganisation,
vilken före den 1 oktober 1960 omhänderhade ifrågavarande försäljning.
Av de förstnämnda 7 st. fordonen har 2 st., nämligen personbil Nr
21020 m/50 förs. pris 350 kr., personbil Nr 24986 m/56 förs. pris 1 435 kr.
sålts för ombesiktning. Ett fordon nämligen lastbil Nr 54397 m/39 förs.
pris 622 kr. har sålts för skrotning medan återstående 4 fordon, nämligen
personlastbil Nr 68831 m/55 förs. pris 950 kr., personlastbil Nr 48125 m/56
förs. pris 1 605 kr., personlastbil Nr 78693 m/51 förs. pris 781 kr., personlastbil
Nr 68617 m/55 förs. pris 2 500 kr. ur trafiksäkerhetssynpunkt varit
i fullgott skick.

Då för övriga 35 angivna fordon militärt registreringsnummer icke angivits,
kan icke med säkerhet sägas, vilken av de angivna försäljningsorganisationerna,
som varit säljare.

Som bekant är ett stort antal militära fordon, såväl skåp- som personbilar,
utrustade med takluckor, utvändiga uttag för spritkaminer, motorvärmare,
hållare för förbandsmärken och positionslampor m. m. Därjämte är
som regel fordonen kamouflagemålade samt saknar kromdetaljer, stötfångare,
kapslar samt listverk. Bilklädseln är ej heller original utan har ersatts
med specialklädsel av enfärgad orlon eller dylikt.

Samtliga nu nämnda faktorer medför, att bilen ej är tilltalande ur försäljningssynpunkt
trots att den i konditionshänseende kan vara i gott skick.
Bilens utseende spelar numera en betydande roll för en bilspekulant, varför
en prismedveten köpare ogärna förvärvar en bil, med de s. k. defekter som
de militära fordonen har. Därest en köpare skulle vilja återställa bilen i civilt
skick, skulle detta medföra relativt dryga kostnader. Man måste jämväl
räkna med, att köpare av ett begagnat, militärt fordon är väl medveten om
den hårda förslitning, som det tidigare militära nyttjandet medfört, och
därför är mer känslig för prisets storlek än vid köp av ett civilt fordon. Alla
dessa omständigheter medför, att sektionen i vissa fall måste acceptera
lägre priser än som skulle vara betingade av bilens kondition i och för sig.

En viktig faktor vid bedömandet av, vilket pris som kan erhållas, är därjämte
fordonets ålder. Ett fordon sjunker ganska avsevärt i värde för varje
år som går, även om antalet körda mil är ringa och fordonets maskinella
kondition är fullgod. Ett fordon, som i dag är över 10 år gammalt, är mycket
svårt att placera till rimligt pris — om fordonet över huvud taget går att
sälja.

__ I statsrevisorernas berättelse redovisas, att 63 % eller 1 354 st. av de försålda
fordonen var mellan 10—20 år och ännu äldre. Det har även meddelats
att av sammanlagt 2 148 fordon har 1 377 st. eller 64 % sålts till följande
priser:

31

206 st. till priser från 50— 250 kr.
464 » > * » 259—• 500 *

707 »> » * 500—1000 »

Medelpris

150 kr.
375 »
750 »

Pris. tot.

30 900 kr.
174 000 •
530 250 »

1377 st.

534 kr. 735 150 kr.

Huvudparten av dessa fordon torde alltså vid försäljningen ha varit mellan
10—20 år gamla och i vissa fall ännu äldre. I betraktande av detta och
det förhållandet, att i en del fall fordonen ej varit trafikdugliga och således
måst säljas för nedskrotning eller ombesiktning, får de priser som erhållits
anses ha varit acceptabla.

Före den tidpunkt, då vederbörlig myndighet lämnar sektionen uppdrag
att försälja visst eller vissa begagnade fordon, kan givetvis varken styrelsen
eller sektionen påverka de bedömanden, som föranleder beslut om reparation
av resp. fordon. Ansvaret för beslut om sådan reparation faller i dylika
fall helt på den myndighet, som förvaltar materielen i fråga.

Erfarenhetsmässigt har det emellertid visat sig, att en översyn av till försäljning
inlämnad materiel kan möjliggöra ett avsevärt högre försäljningspris
än eljest. För att tillgodose uppdragsgivarna i detta avseende har vid
sektionen anställts en reparatör för maskiner. Sektionen har även planerat
anställa en reparatör för motorfordon. I sistnämnda fall kommer frågan
om en ev. reparation av motorfordon att bero på, om detta med hänsyn till
fordonets kondition i övrigt bedömes ekonomiskt lönande.

Med hänsyn till vad nu sagts torde det stå klart, att fabriksstyrelsen icke
kan lastas för att i vissa fall motorfordon före försäljning reparerats för belopp,
som icke kan helt eller delvis återvinnas vid framtida försäljning.

B. Försålda bilars trafiksäkerhet m. m. Inledningsvis må erinras, att i de
fall krigsmakten avhänder sig fordon, som är infört i det militära fordonsregistret,
fordonet jämlikt militära vägtrafikkungörelsen (6 §, 5 mom.) skall
före överlämnandet till ny ägare avföras ur nämnda register. Ytterligare föreskrifter
ang. registrering av motorfordon m. m. meddelas i allmänna motormaterielinstruktionen
och kungörelsen den 31 augusti 1945 (nr 625).

Sektionen indelar före försäljning de motorfordon, som saluhålles genom
sektionens försorg, med ledning av från uppdragsgivarna lämnade uppgifter
och egna testningar i tre grupper, nämligen

1) körklara fordon,

2) fordon, som genom köparens försorg skall ombesiktigas, samt

3) fordon, som skall säljas för nedskrotning.

De körklara fordonen får av köparen äganderättsanmälas samt brukas
utan att några vidare åtgärder vidtages med fordonet. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
har emellertid under senare tid vid försäljning av körklara fordon
införts vissa restriktioner. Körklara fordon, för vilka ett försäljningspris
av minst 1 000 kronor icke kan erhållas, behandlas såsom tillhörande
någon av förut angivna grupper 2) eller 3). Den angivna beloppsgränsen
kan dock variera något, beroende på fordonets kondition. Samtliga fordon,
som säljs såsom körklara, granskas genom sektionens försorg före försäljningen
för kontroll av, huruvida fordonet uppfyller vägtrafikförordningens
krav beträffande funktionsdugligheten hos bromssystem, belysning, styrning
in. in.

Beträffande fordon, som sålts under villkor att de ombesiktigas genom
köparens försorg, påstämplas resp. besiktningsinstrument följande text innan
instrumentet överlämnas till köparen: »Fordonet skall före registrering
undergå förnyad registreringsbesiktning genom köparens försorg.» Härige -

32

nom åstadkommes, att köparen, innan förnyad registrering kan äga rum,
måste låta reparera de brister som förorsakat ombesiktningen, t. ex. defekta
bromsar, brister i styrinrättning, större karosseriskador etc.

Vad gäller fodon, som sålts för nedskrotning, utlämnas icke fordonets besiktningsinstrument
till köparen utan behålles av sektionen, som i sin tur
vidarebefordrar detta till armétygförvaltningen för arkivering. I dylika fall
påstämplas instrumentet före översändandet: »Fordonet försålt för nedskrotning.
(Sign.)» Någon äganderättsanmälan av skrotat fordon kan sålunda
ej komma till stånd.

För fordon, som säljs vid sektionens fasta försäljningsdepåer, upprättas
genom sektionens försorg speciella besiktningsprotokoll, vilka dock icke utlämnas
till köpare. Däremot överlämnas numera, enligt överenskommelse
med Motorbranschens Riksförbund, eu varudeklaration beträffande fordonet
i form av testprotokoll.

Den försäljningspraxis, som tillämpas av sektionen, överensstämmer i huvudsak
med de regler för försäljning av begagnade bilar, som numera tilllämpas
av Motorbranschens Riksförbund.

Sammanfattningsvis får fabriksstyrelsen sålunda framhålla,

att försäljningssektionen för överskottsmateriel regelmässigt tar ut det
högsta försäljningspris, som fordons kondition och marknadsläget medgiver,

att sektionen —■ liksom styrelsen — icke har möjlighet att påverka de bedömanden,
som före det fordon av vederbörande myndighet anmälts till sektionen
för försäljning föranleder beslut om reparation genom myndighetens
försorg,

att sektionen själv beslutar om reparation av fordon endast i de fall detta
med hänsyn till fordonets kondition i övrigt befinnes ekonomiskt lönande,
samt

att — med hänsyn till den ur trafiksäkerhetssynpunkt stränga bedömning
av körklara fordon som sektionen verkställer — trafikfarliga fordon icke
kan komma ut i marknaden genom den försäljningsordning, som numera
tillämpas av sektionen.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Karleby och
Skoglund, den senare föredragande, deltagit byråchefen Claus, överingenjörerna
österlind och Platemar och byrådirektören Skiöld. Stockholm den 30
januari 1963.

Folke Skoglund

OLLE KARLEBY

Erik Skiöld

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Ifrågavarande avsnitt av revisorernas berättelse behandlar utrangering och
försäljning m. m. av försvaret tillhöriga motorfordon. Enligt revisorernas
mening måste det betecknas som ett slöseri med statsmedel att, såsom förekommit:
reParera fordon för tusentals kronor samma år som de måst
säljas för ett i förhållande till reparationskostnaderna obetydligt belopp. Än
mera betänkligt anser emellertid revisorerna det vara att på den allmänna
marknaden saluföra från trafiksäkerhetssynpunkt så undermåliga fordon
som det här i flera fall varit fråga om. Revisorerna anser att åtgärder utan
dröjsmål bör vidtagas för en sanering av förhållandena på förevarande område.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen torde närmast ha att yttra sig i ärendet
ur trafiksäkerhetssynpunkt.

33

Kontrollen över handeln med begagnade fordon i allmänhet är av stor
betydelse för trafiksäkerheten. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ägnat
denna fråga stor uppmärksamhet och bl. a. i framställning den 15 januari
1D62 till Konungen förordat vissa åtgärder för bättre kontroll. Kopia av framställningen
bifogas.1

När det gäller försäljning av begagnade fordon, som tillhör statsverket, är
det uppenbart att sådan försäljning bör ske under former, som ej ger anledning
till anmärkningar att trafiksäkerhetens intressen ej tillgodosetts. Något
krav att de bilar som utbjuds till försäljning skall vara i godtagbart
skick ur trafiksäkerhetssynpunkt kan dock icke uppställas. Åtskilliga fordon
säljs ju exempelvis för nerskrotning. Det är därför av vikt att sådant avtal
träffas med köparen om de vidare åtgärderna med fordonet så att garanti
erhållcs att olämpliga eller farliga fordon ej sättes i trafik utan reparation
och att verkställigheten av de sålunda överenskomna åtgärderna kontrolleras
på sätt nedan angives.

När beslut om försäljning av visst fordon föreligger bör — om så ej redan
skett — en första åtgärd vara att genom en noggrann besiktning fastställa
fordonets skick och förteckna dess brister. På grundval härav beslutas om
fordonet skall säljas till nedskrotning eller om det bör kunna säljas för att
sättas i trafikdugligt skick igen genom reparation. För den civila statsförvaltningens
fordon bör besiktningen utföras av lämplig person med grundlig
erfarenhet av motorfordon. Det ligger nära till hands att för denna uppgift
anlita statens bilinspektion, vilket utgör ett motiv för en snabbare upprustning
av biiinspektionen, framförallt i vad avser lokaler som gör noggranna
fordonsundersökningar möjliga. I fråga om försvaret tillhöriga fordon
bör sådan besiktning kunna anförtros militär besiktningsman.

Vid försäljningen bör upprättas kontrakt med köparen i vilket skall angivas,
huruvida fordonet säljs för nerskrotning eller om fordonet efter reparation
skall undergå kontrollbesiktning hos statens bilinspektion innan det
äter tages i bruk. Endast i det fall att någon brist av betydelse för trafiksäkerheten
icke upptäckts vid besiktningen bör försäljningen ske utan ifrågavarande
förbehåll.

Åtgärder för kontroll av försäljningsavtalets föreskrift om nerskrotning
resp. besiktning innan fordonet tages i bruk blir beroende på om fordonet
före försäljningen var upptaget i det militära fordonsregistret eller registrerat
hos länsstyrelse. I det förra fallet skall till köparen överlämnas ett exemplar
av det militära besiktningsinstrumentet, vilket skall insändas till länsstyrelsen
i samband med ansökning om registrering av fordonet. På detta
exemplar bör i förekommande fall av säljaren antecknas att fordonet försålts
under villkor att fordonet skall ha godkänts vid besiktning hos statens
bilinspektion innan registrering hos länsstyrelse kan ske. Det förutsättes att
länsstyrelsen vägrar registrering om ansökningen i sådant fall icke är åtföljd
av bevis om godkänd besiktning.

Har fordonet sålts under förbehåll att det skall skrotas bör det militära
besiktningsinstrumentet ej överlämnas till köparen eller också makuleras
före överlämnandet.

Om försäljningen avser fordon, registrerat hos länsstyrelse, bör fordon,
som icke är i fullgott skick, överföras till bilreservregistret innan det utbjuds
till försäljning. Omedelbart efter försäljningen bör den förre ägaren insända
anmälan om försäljningen till länsstyrelsen med upplysning om det förbehåll,
som intagits i köpekontraktet. Genom att fordonet reservregistrerats
före försäljningen inträder automatiskt besiktningsskyldighet före återregistrering,
därest fordonet varit avregistrerat under minst 6 månader eller

1 Ej avtrycki

2 Rev. berättelse ang. statsverket är 1962. II

34

fordonet första gången registrerats mer än fem år före ingivandet av registreringsansökningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar att ovan angivet förfaringssätt
föreskrives att gälla vid försäljning av statsverket tillhöriga motorfordon
och släpfordon.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit överdirektören
Hall, överingenjörerna Klingberg och Ekström, förrådsdirektören
Morting, byråcheferna Fjellström, Olsén och Liljeberg samt överingenjörerna
Ström och Hawerman. Stockholm den 12 januari 1963.

GUST. VAHLBERG

Gustav Ekberg

Riksrevisionsverket

Till en början må erinras om att de statliga myndigheter, som disponerar
ett större antal motorfordon, har en egen övervakningsorganisation med
uppgift att sörja för ändamålsenlig medelsanvändning i vad gäller motorfordon.
Kostnaden för dessa redovisas fortlöpande i en fordonsjournal för varje
fordon, som utvisar dels vissa data om fordonet, dels körlängd och utgifter
för drift, underhåll och reparationer. Årsresultatet överföres till ett centralt
register, som — i sammanfattning utvisande de totala utgifterna för varje
fordon — utgör underlag för teknisk-ekonomisk bedömning t. ex. i samband
med överväganden om större reparationer eller utrangering.

Myndigheter disponerande ett mindre antal fordon, för vilka det icke
ansetts lönande att skapa egna organisationer för övervakning av fordonens
skötsel och vilka i stor utsträckning saknar personal med sakkunskap på
området, har att följa av statens sakrevision år 1955 utfärdade skötselföreskrifter.
Myndigheterna har erhållit kännedom om föreskrifterna genom
ett i Svensk författningssamling intaget cirkulär den 23 maj 1955 (nr 246).
Föreskrifterna har därefter distribuerats till de 170 lokala myndigheter, som
anmält fordonsinnehav, varjämte fordonsjournaler fortlöpande tillhandahålles.
Dessa skall regelbundet granskas av en tjänsteman, som för detta
ändamål utsetts av myndigheten. Vid behov av teknisk expertis — t. ex. i
samband med överväganden om större reparationer — utöver den som kan
tinnas hos myndigheten bör enligt föreskrifterna anlitas sakkunnig hos
myndighet, som har egen övervakningsorganisation. Tillämpningen av skötseltöreskritterna
har stickprovsvis granskats av statens sakrevision och härav
föranledda erinringar särskilt i fråga om karossvården och fordonsjournalernas
förande har delgivits myndigheterna i skrivelse den 20 december
1960. Sedan ämbetsverket övertagit befattningen med dessa frågor, utföres
i samband med inventeringsförrättningar viss kontroll av fordonsjournalernas
förande, varjämte avsikten är att med biträde av teknisk expertis
även i fortsättningen följa tillämpningen av föreskrifterna.

De av revisorerna påtalade förhållandena har givit anledning till kritik i
framförallt två avseenden, dels att fordon reparerats för tusentals kronor
samma år som de sålts för ett i förhållande till reparationskostnaderna obetydligt
belopp och dels att på den allmänna marknaden saluförts från trafiksäkerhetssynpunkt
undermåliga fordon. Revisorerna har därför ansett, att
åtgärder utan dröjsmål bör vidtagas för sanering av förhållandena. Riksrevisionsverket,
som delar den av revisorerna uttalade kritiken, finner för sin
del med hänvisning till den i det föregående lämnade redogörelsen, att de
berörda myndigheterna bör i och för sig ha goda förutsättningar för att på
ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt tillfredsställande sätt handlägga

35

frågor angående motorfordons vård och underhåll ävensom utrangering. Underlag
finns för bedömning av varje enskilt fordon. Dessutom finns för myndigheter
med större antal fordon särskild övervakningsorganisation med bilteknisk
expertis. Förutsättningar för genomförandet av en snabb sanering
på förevarande område föreligger alltså. Man torde också kunna utgå från
att vissa åtgärder redan vidtagits av myndigheterna. Under hand har riksrevisionsverket
inhämtat att inom armétygförvaltningen pågår omprövning
ifråga om normerna för bestämning av motorfordons ekonomiska livslängd.
Såsom nämnts ämnar riksrevisionsverket med anlitande av expertis fortsätta
med vissa undersökningar rörande tillämpningen av skötselföreskrifter in. m.

Enligt riksrevisionsverkets mening framstår det som särskilt angeläget
med hänsyn till både det ansvar och föredöme staten bör visa på förevarande
område, att från trafiksäkerhetssynpunkt undermåliga fordon överhuvud
icke får tillåtas bli saluförda annat än för nedskrotning. Detta bör i
princip gälla samtliga utrangerade fordon. I detta sammanhang kan erinras
om att möjligheterna såväl för statsmyndigheter, företag som enskilda att
använda eller saluföra undermåliga fordon kommer att minska väsentligt
genom införandet av obligatorisk säkerhetsinspektion.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Lindencrona och Lundgren samt
därvid närvarit byråcheferna Ehnbom och Walck, varjämte byrådirektören
Joachimsson varit föredragande. Stockholm den 29 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

.4. Joachimsson
Statspolisintendenten

Sedan några år har alla från statspolisens enheter i Stockholm utrangerade
fordon — jämte en del annan utrangerad och kasserad materiel —
överlämnats till den s. k. kronbilförsäljningen i Stockholm för försäljning.
Sedan försvarets fabriksstyrelse öppnat kronbilförsäljningar även i Göteborg
och Östersund beslöts — grundat på de gynnsamma erfarenheterna
från Stockholm — att även fordon från andra statspolisavdelningar skulle
försäljas genom kronbilförsäljningens försorg. Jag tillåter mig att härvidlag
hänvisa till bilagda skrivelse av den 20.9.61 till berörda statspolisavdelningar.
(Bilaga A.) Till denna skrivelse må anmärkas att jämväl fordon
från andra än i skrivelsen omnämnda avdelningar i viss utsträckning försälj
es på enahanda sätt. Statspolisen har under de senare åren köpt ett stort
antal bilar från AB Volvo i Göteborg, vilka fordon levereras direkt från fabriken.
I samband med att personal från de olika avdelningarna avhämtar
nya fordon har därvid medförts från avdelningen utrangerade fordon, som
avlämnats på försäljningsstället i Göteborg.

Beträffande frågan om de grunder efter vilka statspolisens fordon utrangeras
och hytes tillåter jag mig här återge vad jag i mina anslagsäskanden för
statspolisorganisationen, senast för budgetåret 1963/64, anfört:

»Beträffande kostnaderna för förnyelse av statspolisens motorfordonsbestånd
kan nämnas att behovet av intensifierad trafikövervakning på våra
vägar medfört att slitaget på ordningspolisbilarna under senare år ökat. För
närvarande går bilarna i genomsnitt 4 000 mil per år, vilket medför att större
antal bilar hör hytas per år än tidigare. Utbyte av bilarna hör ske efter
tidigare tillämpningsgrunder, d. v. s. bilarna bör i regel utbytas när de tillryggalagt,
de större bilarna omkring 15 000 mil, de medelstora bilarna omkring
12 000 mil och de mindre bilarna omkring 10 000 mil. — — Ur

36

ekonomisk synpunkt är det icke tillrådligt att bilarna köres längre än som
ovan angivits. Även ur trafiksäkerhetssynpunkt måste starka erinringar resas
häremot enär statspolisens tjänst är sådan att endast i alla hänseenden
tillförlitliga fordon bör utnyttjas.---En tjänstemotorcykel kan nor malt

inte beräknas användas i polistjänst mer än 6 000 mil.»

De sålunda anförda grunderna för utrangering och byte av fordon har,
såvitt framgår av årets statsverksproposition, godtagits av föredragande departementschefen.

Kravet att statspolisens fordon alltid hålles i trafiksäkert och fullgott
skick medför att fordonen — så långt detla över huvud är möjligt — kontinuerligt
undergår service och erforderliga reparationer. Det innebär vidare
att till försäljning icke avlämnas något fordon som icke fyller alla fordringar
i fråga om trafiksäkerhet och funktionsduglighet. Skulle ett fordon
efter avrustning före försäljning — demontering av viss polisiär utrustning

— vara i behov av översyn och reparationer göres därför sådana reparationer
sedan i varje särskilt fall gjorts en avvägning av dessa kostnaders storlek
i jämförelse med ett beräknat försäljningspris. Härtill kommer att på
sista tiden ett relativt stort antal bilar av märket Volvo Amazon i specialutförande
— svart-vita bilar med särskild polismärkning — försålts. Dessa
har före överlämnandet till försäljning av naturliga skäl måst undergå fullständig
yttre omlackering för en kostnad av 600—800 kronor. Denna kostnad
synes emellertid väl motsvaras av ett förhöjt försäljningsvärde.

I en vid detta yttrande fogad sammanställning, (bilaga B), har jag antecknat
alla genom kronbilförsäljningen under tiden 1.11.61—31.12.62 gjorda
försäljningar av bilar. Även statspolisens motorcyklar försäljes genom
kronbilförsäljningen. Under samma tid har försålts i2 motorcyklar till ett
genomsnittligt försäljningspris av 1 480 kronor/cykel.

De i flertalet fall goda försäljningspriserna synes — enligt mitt bedömande
— bero pa dels att huvudparten av fordonen utgöres av sådana fordon
som allmänt sett har ett gott andrahandsvärde dels att köparna synes utgå
från att fordonen är förhållandevis välskötta och väl underhållna dels ock
att — som nyss antytts — många medelstora bilar genom omlackering företer
en praktiskt taget ny exteriör.

I enstaka fall har förekommit att fordon blivit så förslitna att de måst tagas
ur trafik och där elt bedömande givit vid handen att beräknade reparations-
och underhållsarbeten skulle bli så kostnadsdragande att de icke kunde
anses rimliga i förhållande till vad som kunde förväntas inflyta vid en
försäljning. Under angiven tid har detta förekommit i fyra fall. Dessa fyra
bilar har därför försålts till skrot — varvid i varje fall kontrollerats att
skrotning skett — för respektive 500, 1 200, 550 och 1 257 kronor. Två av
dessa försäljningar har skett genom kronbilsförsäljningen, de övriga två
direkt till skrothandlare. Fyra motorcyklar som till följd av inträffad skada

— annat har icke förekommit —- måste skrotas har till sina brukbara delar
ianspråktagits som reservdelar till i tjänst varande motorcyklar.

I anslutning härtill må framhållas att alla statspolisens Volvobilar (f. n.
omkring 75 % av vagnparken) omfattas av den s. k. Volvogarantien. Vid inträffade
skadefall av sådan storleksordning att fordonsbyte är nödvändigt
övertages det skadade fordonet av AB Volvia med vilket bolag träffats särskild
överenskommelse rörande omhändertagandet och det vidare förfarandet
främst i fråga om de svart-vita särskilt utmärkta polisbilarna.

För statspolisens vidkommande har anlitandet av kronbilförsäljningen
medfört påtagliga fördelar. Den administrativa handläggningen har förenklats
genom att det förhållandevis omständliga förfarandet med infordrande
av anbud kunnat i avsevärd mån inskränkas. En väsentlig fördel synes vi -

37

dare vara, såvitt hittills kunnat bedömas, att försäljningspriserna för de utrangerade
fordonen blivit högre. Såsom exempel må nämnas att en bil, för
vilken vid anbudsförfarande bjudits omkring 4 500 kronor, överfördes till
kronbilförsäljningen och där såldes för 7 100 kronor (bilen E 14144 i förteckningen).
Prissättningen på de till försäljning inlämnade fordonen sker
i samråd med representanter för kronbilförsäljningen. Särskilt priserna på
bilar av mindre och medelstor typ har visat sig kunna hållas mycket fördelaktiga.

För egen del är jag sålunda, mot bakgrunden av hittillsvarande erfarenheter,
angelägen att den nuvarande försäljningsorganisationen inom försvarets
fabriksstyrelse bibehålies.

Utifrån de synpunkter jag i övrigt har att företräda synes emellertid de
av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna ägnade inge starka betänkligheter.
Jag biträder helt deras uppfattning att det måste vara i hög grad
olämpligt att fordon, som uppenbarligen icke kan vara tillfredsställande ur
trafiksäkerhetssynpunkt, säljes utan förbehåll om nedskrotning eller ombesiktning.
Stockholm den 24 januari 1963.

GEORG THULIN

Bengt Erlandsson

Bilaga A

Försäljning av statspolisens motorfordon

Sedan några år tillbaka har samtliga motorfordon hörande till statspolisen
i Stockholm försålts genom Kronbilförsälj ningens försorg i Stockholm,
vilket visat sig vara fördelaktigt ur många synpunkter.

Med anledning härav och sedan försvarets fabriksstyrelse, till vilken Kronbilförsäljningen
numera hör, öppnat filialer i Göteborg och Östersund skall
statspolisens motorfordon tillsvidare säljas av försvarets fabriksstyrelses
försäljningsdepåer sålunda:

lämnas

motorfordon hörande till statspolisen i

Stockholm, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna,
Örebro, Västerås och Gävle

Till

försäljningsdepåer i
Stockholm

Kronbilförsäljningen
Valhallavägen 117
tel. 67 49 88
Inlämningstider:

måndagar—fredagar 8.30—17.00
lördagar 8.30—13.00

Göteborg

Kviberg (mitt emot A 2)
tel. 46 48 24
Inlämningstider:

måndagar—tisdagar 8.00—12.00, 13.00—18.00
Östersund

Norrlands tygstation
tel. 173 20
Inlämningstider:

samtliga vardagar. Telefonförfrågningar
8.30—9.30

Sedan motorfordonen inlämnats för försäljning skall statspolisintendentens
kameralsektion meddelas skriftligen. Stockholm den 20 september 1961.

Göteborg, Uddevalla, Vänersborg, Borås,
Skövde, Halmstad och Jönköping

Östersund och Sundsvall

38

Bilaga B

Bilar försålda av kronbilförsäljningen 1.11.61—27.12.62

Reg. nr

stor

medel-

mindre

Reg.nr

stor

medel- mindre

stor

stor

A 49615 ...

3 300: —

O 45956 ......

1300: -

0 39216 ...

3 000: —

A A 7924 ......

3 500: -

R 27192 ...

3 100: —

P 23627 ......

5900: —

AA 6319 ...

2 700: —

X 12332 ......

3 100: -

A 99677 ...

2 400: —

A 27938 ......

3 140: -

A 92023 ...

3 200: —

M 86872 ......

5 900: —

D 9261 ...

.. 1 600: —

AA 29253 ......

4500: —

U 35115 ...

5 500: —

M 41616 ......

4 200: -

F 41273 ...

4 100: —

F 46917 ......

5 200: -

M 82808 ...

.. 2700: —

AA 39729 ......

4 900: -

E 52402 ...

4 900: —

A A 50574......

4 900:-

G 10956 ...

.. 2100: —

M 86131......

5 500: —

D 27835 ...

4500: —

O 36392......

5 200: -

N 10184 ...

3 900: —

A 93917 ......

1900: —

M 93282 ...

.. 3100: —

T 35429 ......

4 300: -

E 53597 ....

6 900: —

O 80812......

4 800

M 92877 ....

.. 3 300:

S 48570 ......

5 500

_

H 34523 ....

.. 2 900: —

MA 8620 ......

6 500

_,

X 41265 ....

.. 3300: —

U 41691......

5 800

__

T 8102 ....

.. 2500: —

F 27489......

5500: —

T 23627 ....

4 500: —

M 36212 ......

5 800: —

G 14867 ....

.. 1900: —

S 37901......

700: —

P 66435 ....

5 700: —

MA 6876 ......

7 500

Y 37638 ....

.. 4600: —

G 33279 ......

7 500

__

Y 39876 ....

.. 3550: —

A 69217 ......

2 200: —

Y 36587 ....

3 150: —

O A 123 ......

7 500

__

Y 27374 ....

3 995: —

P 21490 ......

6 200

_.

T 8074 ....

6 300: —

R 45407 ......

7 300: —

.A 33063 ....

4 200: —

D 28176 ......

3 900: —

T 8042 ....

6 200: —

O 84815 ......

1 100: —

M 92211 ....

4 400: —

T 9157 ......

7 500

_.

X 51160 ....

6 800: —

C 33280......

7 500

_,

X 33273 ....

2 500: —

A 99435 ......

5 900

__

D 32572 ....

6 300: —

E 14144 ......

7100

__

F 13163 ....

4 100: —

Z 22490 ......

6 200

__

E 13475 ....

5 800: —

A 56955 ....

.. 1 200: —

A 55031 ....
M 91879 ....

.. 5 900: —

4 300: —

Nedskrotade bilar

A 86294 ....

3800: —

AC 8870 ........

500

__

R 10017 ....

5 800: —

A 40456........

1200

— (K)

F 46931 ....

6 100: —

L 30278........

550

F 46932 ....

5900: —

AA 33052........

1257

- (K)

§ 6 Marinens fartygsbeställningar m. m.
Marinförvaltningen

Sedan revisorerna genom skrivelse den 27 juni 1962 från marinförvaltningen
infordrat vissa uppgifter om marinens fartygsbeställningar avgav
ämbetsverket den 3 september s. å. den redogörelse i ämnet, vilken återgives
i berättelsen och vilken enligt revisorernas uppfattning ger vid handen att
ämbetsverket på ett i stort sett tillfredsställande sätt löst de problem, som
sammanhänger med fartygsbyggnadsverksamheten. Härjämte har reviso -

39

rerna emellertid på några punkter framfört vissa erinringar, som närmare
beröras härnedan.

Den av marinförvaltningen nu i vissa fall tillämpade metoden att sedan
ämbetsverket beslutat antaga ett anbud om fartygsbygge — avlåta en
kortfattad telegrambeställning till leverantören i syfte att på ett sa tidigt
stadium som möjligt säkra bl. a. priser och leveranstider i avvaktan pa alt
kontrakt kan undertecknas och växlas, bör enligt revisorernas mening undvikas,
enär följden härav lätt kan bli »långt utdragna diskussioner om olika
punkter i förslagskontraktet, som i sin tur kan medföra ökade kostnader
och utsätta samarbetet mellan beställare och leverantör för onödiga påfrestningar».
Marinförvaltningen delar denna revisorernas uppfattning och vill
blott framhålla, att ämbetsverket redan haft sin uppmärksamhet riktad på
förhållandet ifråga och avser att i möjligaste mån vidtaga ändring i nu föreslagen
riktning. . ,

Orsaken till att metoden fortsatt att utnyttjas — dock i allt mindre utsträckning
— är i första hand att söka i den omständigheten att relativt
lång tid kan förflyta mellan det formella anskaffningsbeslutet och den tidpunkt,
då ett klart och slutförhandlat avtal föreligger mellan parterna. Under
denna mellantid skall även den rent administrativa handläggningen med
det slutliga kontraktet och specifikationen (samrådsförfarande! med berörda
organisationsenheter inom marinförvaltningen, utskrivning samt leverantörens
accepterande av kontraktet genom underskrift) fullföljas. Ett ytterligare
skäl till telegrambeställning är att förhandlingarna ofta kan komma
i ett läge, då marinförvaltningen måste tillmötesgå leverantör med ett
snabbt besked bl. a. för att denne i sin tur skall kunna säkra priser, leveranstider
in. m. hos sina underleverantörer.

Å andra sidan är såsom revisorerna framhållit olägenheter med den nu
tillämpade metoden påtagliga, och självfallet är det lämpligaste systemet
att beställningen sker i och med den slutliga kontraktsskrivningen.

Revisorerna framhåller vidare att marinförvaltningen bör överväga huruvida
det icke är lämpligt att den av ämbetsverket bedrivna anskaffningsverksamheten
av till fartygsbyggena erforderlig materiel i större utsträckning
än hittills överlåtes åt bvggnadsvarvet. Otvivelaktigt är det ur flera
synpunkter värdefullt att så sker i största möjliga utsträckning. Viss materiel
med exklusiv karaktär och för vilken sakkunskap endast finnes vid
marin myndighet bör tillhandahållas fartygsleverantören. Samma gäller nar
särskilt långa leveranstider för delar av fartyg kräver beställning så tidigt
att avtal om fartygsbygget ej slutits. I dessa senare fall kan dock såsom
också vid vissa tillfällen ifrågakommit sådana tidiga kontrakt överlåtas på
fartygsleverantören. Det kan också vara fördelaktigt med centraliseiad anskaffning
genom myndighetens försorg i de fall detta är motiverat av önskan
att t. ex. utnyttja kvantitetsrabatt, då samma materiel inköpes för flera olika
ändamål eller ur standardiseringssynpunkt. Marinförvaltningen skall
emellertid framdeles ha sin uppmärksamhet riktad på detta spörsmål, så
att revisorernas framförda synpunkter härvidlag i möjligaste mån beakias.

Beträffande vad revisorerna slutligen anfört angående större befogenheter
åt nybyggnadskontrollanterna i deras arbete får marinförvaltningen
framhålla följande.

Det är icke alltid lämpligt att ge väsentligt större befogenheter vare sig
till särskilt utsedda nybyggnadskontrollanter eller till fartygsbyggnadssektionens
s. k. chargemän. Kontrollanter eller chargemän kan icke besitta sakkunskap
inom hela det ansvarsområde som nybyggnad av fartyg för marinen
omsluter varför på byggnadsplatsen preliminärt beslutade åtgärder av
principiell karaktär normalt "bär konfirmeras av ämbetsverket. EU undantag

40

i detta hänseende utgör i viss mån ubåtsbyggnadsverksamheten. Såsom
framgår av revisorernas redogörelse tillämpas numera för ubåtsbyggnader
en speciell rutin genom att marinförvaltningens ubåtsbyggnadssektion förlagts
till Malmö med sektionschefen som marinförvaltningens byggnadskontrollant
med delar av sektionens personal såsom biträden. Genom att
sektionschefen liksom övriga motsvarande befattningshavare i ämbetsverket
äger rätt att fatta förvaltningsbeslut i begränsad omfattning tillgodoses
inom detta område av revisorerna framförda synpunkter.

Motsvarande ordning är för närvarande icke tillämplig när det gäller nybyggnad
av övervattensfartyg på grund av de variationer i anskaffningsverksamheten
och val av leverantör som föreligger. Marinförvaltningen kommer
dock att från fall till fall pröva den ytterligare befogenhet som bör och
kan tilldelas nybyggnadskontrollant.

Bestyrkt avskrift av detta marinförvaltningens utlåtande har samtidigt
tillställts revisorernas kansli.

I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad souschef, Wallin, Wedin
och Ljungqvist, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 30 januari
1963. J

S. LAGERMAN

G. Linder

Riksrevisionsverket

Den av marinförvaltningen lämnade redogörelsen i ämnet ger enligt revisorernas
uppfattning vid handen att marinförvaltningen på ett i stort sett
tillfredsställande sätt löst de problem, som sammanhänger med fartygsky§J5na(isverksamheten.
Emellertid har framförts vissa erinringar främst
berörande upphandlingsförfarande och kontrollverksamhet.

Vad gäller upphandlingsförfarandet har av revisorernas granskning framgått
att marinförvaltningen — för att i tid säkra priser och leveranstider —
antagit anbud om fartygsbeställningar, innan bindande kontrakt tecknats
mellan parterna. Tidsskillnaden har i vissa fall varit betydande. Riksrevisionsverket
vill — med instämmande i revisorernas uttalande — framhålla
betydelsen av att beställning som regel bör göras i och med kontraktskrivningen.
En formell beställning innan samtliga delfrågor slutgiltigt reglerats
torde nämligen lätt kunna leda till att beställaren affärsmässigt sett kan
komma i ett ogynnsamt förhandlingsläge med icke önskvärda ekonomiska
konsekvenser som följd.

Vidare har påpekats betydelsen ur ekonomisk synpunkt av att viss utrustning,
som hittills tillhandahållits (inköpts) av marinförvaltningen i
stället lämpligen inköpes av byggnadsvarvet. Enligt riksrevisionsverkets mening
bör omfattningen av leverantörens upphandling av utrustning få avgöras
från fall till fall med beaktande av den ekonomiska lönsamheten. Närmast
torde fråga bli om sådan materiel, som ligger inom leverantörens eget
produktionsområde. I sammanhanget bör särskilt påpekas att tillverkning
under vissa betingelser utföres på »bok och räkning», varvid leverantörens
vinst utgöres av ett på förhand överenskommet påslag på materielkostnaden.
Vid bok- och räkningsarbeten synes därför detta vinstpålägg böra medtagas
i lönsamhetskalkylen i de fall det överväges att låta varvet — leverantören
— inköpa visst slag av utrustning.

Beträffande den av marinförvaltningen i samband med fartygsbyggena utövade
kontrollverksamheten vill riksrevisionsverket liksom riksdagens re -

41

visorer framhålla betydelsen av att platskontrollanterna tilldelas de befogenheter
som förhållandena kan motivera. Enligt vad ämbetsverket har sig
bekant har marinförvaltningen för avsikt att undersöka förutsättningarna
för en ytterligare delegering till kontrollanterna av ärenden av ekonomiskadministrativ
natur.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Birke, Lindencrona och Lundgren
samt därvid närvarit byråcheferna Ehnbom och Walck samt byrådirektören
Nissback, varjämte förste revisorn Wedmalm varit föredragande. Stockholm
den 22 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

P. Wedmalm

Sveriges varvsindustriförening

Föreningen har intet att erinra mot de av Marinförvaltningen lämnade
svaren i anslutning till de av revisorerna ställda frågorna.

Beträffande frågan om den tid, som förflyter sedan beställning gjorts
fram till kontraktstecknandet, får Föreningen framhålla, att några särskilda
olägenheter icke direkt framkommit med anledning av att i vissa fall relativt
lång tid förflutit från beställningen till kontraktets undertecknande. Föreningen
är dock av den åsikten, att kontraktet bör undertecknas så snart
som möjligt efter det att beställning gjorts.

Beträffande frågan om i vilken utsträckning Marinförvaltningen bör handha
materialinköp får Föreningen framhålla, att med undantag av inköp av
vapen och liknande utrustning byggnadsvarvet i större utsträckning än tidigare
lämpligen skulle kunna omhänderha inköp av material. Föreningen
tänker då närmast på material såsom motorbåtar, j ollar, livräddningsflottar
och elektrisk materiel.

Beträffande frågan om kontrollantens befogenheter vill Föreningen särskilt
framhålla, att en nära kontakt mellan kontrollant och Marinförvaltningen
är av synnerligen stor betydelse. Göteborg den 29 januari 1963.

H. NIELSEN

W. Vollert

§ 7 Inköp och iståndsättning av fastigheten Ludvigsberg på Muskö
Fortifikationsförvaltningen

1. Förvärvet i och för sig. Frågan om förvärvet av Ludvigsberg aktualiserades
därigenom att dåvarande ägaren av fastigheten, som därstädes bedrev
pensionatsrörelse, i skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 12 juli 1952
utbjöd fastigheten — Ludvigsberg 61 — jämte fastigheten Malörtsholmarna
l1 till försäljning. I yttrande den 30 juli 1952 över anbudet anförde chefen
för marinen, bland annat, följande.

»Det ligger i marinens intresse alt på Muskö icke uppehålla sig personer,
vilkas närvaro ej är önskvärd. Det är därför önskvärt att Ludvigsberg i fortsättningen
ej kommer att utnyttjas såsom pensionat utan får en användning
i marinens intresse. Vilka dessa äro eller i eu nära framtid kunna bliva bör

2| Rev. berättelse ang. statsverket år 1962. Il

42

närmare undersökas. Skäl synes oavsett delta tala för, att egendomen för
ett lämpligt pris nu förvärvas av Kronan, så att man icke framdeles kanske
kommer att se sig nödsakad att pressa fram ett övertagande till väsentligt
högre kostnad. En anläggning sådan som det planerade Muskövarvet kommer
alltid att draga mycket annat med sig, och det synes marinchefen klok
politik att icke låta detta tillfälle till fastighetsförvärv bliva försuttet.»

Skälen för förvärvet finnes utförligt redovisade i förvaltningens underdåniga
skrivelse den 1 februari 1956 angående förvärv av fastigheterna Ludvigsberg
61 och Malörtsholmarna l1 i Muskö socken (hemlig). Ur skrivelsen
må här citeras följande.

»I yttrande den 30 juli 1952 har chefen för marinen tillstyrkt ett förvärv
av fastigheterna och därvid bland annat framhållit, alt det vore önskvärt,
att Ludvigsbergs slott i fortsättningen icke användes för pensionatsrörelse,
enär ett dylikt utnyttjande av slottet med hänsyn till dess närbelägenhet till
de marina anläggningarna å Muskö icke vore förenligt med försvarets intressen.
För egen del anser fortifikationsförvaltningen, att Kronan icke bör försitta
det gynnsamma tillfälle att förvärva fastigheterna för försvarets räkning,
vilket yppat sig. Båda fastigheterna ligga visserligen utanför det område,
som av statsmakterna beslutats skola förvärvas för den nya örlogsbasen
på Muskö, men Ludvigsberg 61 är dock belägen i sådan närhet av
denna anläggning att det är av betydelse för försvaret, hur fastigheten utnyttjas
av ägaren. Chefen för marinen har också ansett det olämpligt med
en pensionatsrörelse i de marina anläggningarnas närhet. Slottsbyggnaden
ävensom övriga till Ludvigsberg 61 hörande byggnader synas, därest fastigheten
förvärvas, kunna utnyttjas av försvaret såsom förläggningsutrymmen
in. m. Ett behov av lokaler för dylikt ändamål kommer att föreligga redan
under utbyggnad stiden för den nya örlogsbasen. Även sedan anläggningen
färdigställts torde behov kvarstå av ett sådant friliggande förläggningsutrymme
som det här ifrågavarande i närheten av anläggningen.»

Genom brev den 17 februari 1956 godkände Kungl. Maj :t ett under förbehåll
av Kungl. Maj :ts godkännande slutet köpekontrakt rörande ifrågavarande
fastigheter samt ställde erforderliga medel till förvaltningens förfogande.

Av vad ovan anförts torde framgå, att det främsta skälet för förvärvet var
en av militära bedömanden förestavad önskan att förhindra drivandet av
pensionatsrörelse å Ludvigsberg. Därjämte förelåg vissa skäl av hemlig natur,
vilka nu redovisas i särskild skrivelse. Då det emellertid självfallet var
törvaltningens skyldighet att i samband med framställningen om Kungl.
Maj :ts medgivande till förvärvet även redovisa möjligheterna att ekonomiskt
utnyttja fastigheten, har ämbetsverket för Kungl. Maj :t redogjort för de
möjligheter härtill som enligt ämbetsverkets mening kunde finnas.

I sitt yttrande anför revisorerna, att önskemålet att förhindra drivandet
av pensionatsrörelse å Ludvigsberg enligt revisorernas mening icke kan åberopas
som godtagbart skäl för köpet. Som stöd för denna mening erinras om
att avsikten är att tillåta civil trafik genom den tunnel, som av fortifikationsförvaltningen
byggts under vattnet mellan Muskö och fastlandet.

Till detta är att anmärka, att beslutet att förvärva Ludvigsberg måste bedömas
med utgångspunkt i de förutsättningar som förelåg då beslutet fattades.
Vid denna tidpunkt rådde stor tveksamhet huruvida eu fast vägförbindelse
mellan Muskö och fastlandet skulle kunna realiseras på sådant sätt
att den blev godtagbar från militär synpunkt.

2. Nedlagda kostnader m. m. Inköpssumman utgjorde 240 000 (icke
305 000) kronor, vilket belopp jämväl innefattade köpeskillingen för fastigheten
Malörtsholmarna samt vissa inventarier.

43

t öre förvärvet skedde dels en byggnadsteknisk värdering av byggnaderna
å Ludvigsberg, utförd av byråingenjören vid ämbetsverket E. Söderquist,
dagtecknad den 28 april 1953 och upptagande en slutsumma av 152 300 kronor,
dels ock en värdering av fastigheterna Ludvigsberg och Malörtsholmarna,
utförd av häradsdomaren O. Jacobsson, Gryt, och direktören N.
Holmquist, Stockholm, dagtecknad den 13 juni 1955 och upptagande följande
poster:

Ludvigsberg, byggnader .................. 182 000

Ludvigsberg, mark....................... 50 000

Malörtsholmama, mark................... 55 000

Kr. 287 000

Med ledning av sistnämnda värdering kan köpesumman 240 000 kronor
ungefärligen fördelas på följande delposter:

Ludvigsberg, byggnader .................. 135 000

Ludvigsberg, mark....................... 50 000

Malörtsholmama......................... 40 000

Inventarier.............................. 15 000

Kr. 240 000

Vid köpeskillingens bestämmande räknade förvaltningen med att iståndsättningsarbeten
för en kostnad av cirka 55 000 kronor skulle bliva erforderliga.
De avsedda arbetena visade sig emellertid, som ofta blir fallet i
fråga om äldre byggnader, mera kostnadskrävande än vad som från början
kunnat beräknas, varjämte efter hand vissa icke tidigare kända bristfälligheter
yppade sig. Att dessa senare bristfälligheter icke uppmärksammats
vid den av Söderquist utförda besiktningen torde i varje fall delvis sammanhänga
med det förhållandet att besiktningen av olika skäl måste utföras
i december månad, varvid väderleksförhållandena försvårade arbetet.
Sålunda kunde bl a det påtalade läckaget icke förmärkas. Kostnaderna för
arbeten av iståndsättnings- och underhållskaraktär uppgår till 195 000 kronor.
I samband härmed utfördes dessutom vissa ytterligare arbeten, avsedda
att göra byggnaderna användbara för administrativ verksamhet eller som
förläggningslokaler. Kostnaderna för sistnämnda arbeten har uppgått till
95 000 kronor.

Med hänsyn till de planer, som förelåg under de senare åren av 1950-talet att i en snar framtid utnyttja Ludvigsberg som administrationslokaler,
fann fortifikationsförvaltningen sig böra koncentrera underhålls- och
iståndsättningsarbetena till ett fåtal år. Detta innebär att fastigheten nu är
i gott skick och att underhållsarbeten under de närmaste åren icke torde
bliva erforderliga.

Vidare är att anföra, att byggnaderna å Ludvigsberg enligt beslut av Kung],
Maj :t den 9 juni 1961 upptagits till redovisning i försvarets fastighetsfond
med ett byggnadsvärde av sammanlagt 193 500 kronor. På grund härav står
ärliga underhållsmedel till fortifikationsförvaltningens förfogande från och
med budgetåret 1962/63, för nämnda budgetår cirka 9 000 kronor. Dessa
underhållsmedel hade, om förvaltningen tidigare gjort framställning härom,
kunnat stå till förfogande från och med budgetåret 1957/58.

3. Utnyttjande. Av vad ovan anförts torde framgå, att förvärvet av Ludvigsberg
motiverades av militära säkerhetsskäl, att tidpunkten för förvärvet
bestämdes av det förhållandet att fastigheten utbjöds till försäljning samt
att det därvid bedömdes möjligt att framdeles utnyttja fastigheten för Mus -

44

kövarvets behov såväl under byggnadstiden som efter varvets utflyttning
till Muskö.

I fråga om utnyttjandet under byggnadstiden är att konstatera, att fastigheten
hittills icke kommit till användning i den utsträckning som vid förvärvet
bedömdes sannolik. Detta sammanhänger bland annat med det förhållandet,
att byggnadstiden, som från början beräknades till 6 år, av flera
skäl kommit att förlängas och för närvarande beräknas till 8 år. Detta har
medfört att behovet av administrationslokaler blivit mindre än vad som sannolikt
skulle ha blivit fallet vid en kortare byggnadstid och hittills kunnat
tillgodoses genom ett successivt utnyttjande av det befintliga barackbeståndet.
Enligt förvaltningens bedömande kommer emellertid ett ökat lokalbehov
att göra sig gällande då installatörerna i full omfattning bedriver sin
verksamhet i varvsanläggningen, i samband varmed det torde kunna bli aktuellt
att upplåta lokaler på Ludvigsberg.

Hur Ludvigsberg kan komma att utnyttjas i örlogsvarvets organisation efter
utflyttningen till Muskö är för närvarande för tidigt att yttra sig om.
För sin del bedömer förvaltningen det sannolikt att Ludvigsberg kommer
till varaktig användning i samband med att driften vid det nya örlogsvarvet
kommer i gång och att förvärvet av fastigheten och de å densamma utförda
arbetena på längre sikt kommer att visa sig motiverade. Ämbetsverket bevakar
i samråd med chefen för marinen de möjligheter i detta hänseende
som kan komma att yppa sig.

Fortifikationsförvaltningen får slutligen anföra, att vad ovan sagts bygger
på de förutsättningar, som nu föreligger. Skulle det visa sig, att förhållandena
militärt, tekniskt eller ekonomiskt utvecklar sig på ett annat sätt,
kommer ämbetsverket givetvis att överväga därav betingade åtgärder.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Wallén och Thorsell, den senare föredragande, jämväl byråcheferna Bertman
och Raab samt tf. byråchefen Kihlström. Stockholm den 31 januari
1963.

Sven Gunnar Thorsell

B. WALLÉN

Gunnar Lindli

Chefen för marinen

I yttrande den 30 juli 1952 i anledning av remiss från fortifikationsförvaltningen
av ett skriftligt erbjudande från ägaren av Ludvigsberg till Kronan
att inköpa ifrågavarande fastighet, uttalade dåvarande marinchefen,
att det låg i marinens intresse att på Muskö icke uppehöll sig personal, vars
närvaro ej var önskvärd. Det var därför önskvärt att Ludvigsberg i fortsättningen
ej kom att utnyttjas som pensionat, utan fick användning i marinens
intresse. Vilka dessa var eller i en nära framtid kunde bli borde närmare
undersökas. Skäl syntes oavsett detta tala för att egendomen för ett lämpligt
pris förvärvades av Kronan så att man icke framdeles kanske kom att
bli tvingad att övertaga fastigheten till väsentligt högre kostnad. Slutligen
angavs att en anläggning som det planerade Muskövarvet alltid skulle komma
att draga mycket annat med sig och att det syntes marinchefen vara
klok politik att icke låta detta tillfälle till fastighetsförvärv bli försuttet.

Det bör bemärkas att detta uttalande gjordes vid en tidpunkt då det bedömdes
icke möjligt att åstadkomma en från militär synpunkt godtagbar
fast vägförbindelse mellan Muskö och fastlandet.

Fortifikationsförvaltningen redovisade sedermera i korthet marinchefens

45

förenämnda synpunkter i sina motiveringar till Kungl Maj :t för ett förvärv
av fastigheten Ludvigsberg.

Förvärvet genomfördes år 1956. Påföljande år kom frågan om Muskövarvet
i ett sådant läge att marinchefen räknade med att arbetet skulle kunna
påbörjas nämnda år på grundval av då framlagda planer. Först i samband
med att varvsutbyggnaden stod inför ett realiserande kunde det anses vara
aktuellt att närmare undersöka vad den ur marin intressesynpunkt i preventivt
syfte förvärvade fastigheten Ludvigsberg skulle användas till. Varvets
utbyggnad blev emellertid icke definitivt beslutad förrän ar 1958. Vid denna
tidpunkt hade fortifikationsförvaltningen funnit sådan användning för Ludvigsberg,
som kunde påräknas räcka tills varvet blev färdigt. Några närmare
undersökningar angående fastighetens eventuella användning för marinens
intressen var därmed icke erforderliga förrän under den senare delen
av varvsutbyggnaden.

Då det sedermera blev klart att fastigheten Ludvigsberg efter utförd
iståndsättning inte skulle användas av fortifikationsförvaltningen såsom avsetts,
anmodades marinledningen av försvarsdepartementet att undersöka
om marinen kunde använda densamma. Olika alternativ för ett snart utnyttjande
i marin regi undersöktes men samtliga gav negativa resultat. De
viktigaste alternativen var att till Ludvigsberg antingen förlägga chefen för
marinkommando ost med stab eller någon marin skolverksamhet. Främst
den omständigheten att utrymmena i fastigheten var helt otillräckliga som
stabslokaler för chefen för marinkommando ost gjorde denna lösning omöjlig.
Att dit förlägga någon marin skolverksamhet visade sig heller inte lämpligt.
Med hänsyn till Ludvigsbergs belägenhet måste utbildningen nämligen
få formen av internat. Flera omständigheter i samband därmed skulle göra
att ett sådant utnyttjande icke blev ekonomiskt försvarbart.

Marinledningen undersökte även lämpligheten av att utnyttja Ludvigsberg
som förläggningsplats för stabsarbetsgrupper från marinen och försvaret
i övrigt. Driftkalkylerna för ett sådant alternativ visade att om kostnaderna
skulle hållas på rimlig nivå det krävdes full beläggning året runt, vilket
bedömdes omöjligt varför även detta alternativ ansågs uteslutet.

Nämnda undersökningar har visat att marinen icke för de närmaste åren
kan använda Ludvigsberg i fredstid på ett sätt som svarar mot lokalernas
nuvarande höga standard. När utbyggnaden av Muskövarvet kommer in i
sin slutfas är det emellertid möjligt att utöver de lokaler som kan hinna bli
färdiga vid varvsanläggningen behov uppkommer av tillfälliga övernattningsförläggningar
och arbetsrum för tjänstemän vid detaljplanläggning av
installationer vid varvet och vid själva utflyttningen från Stockholm. Ludvigsberg
kan då sannolikt användas.

Sedan varvet blivit färdigt och verksamheten kommit igång är det vidare
möjligt att Ludvigsberg kan finna användning som ungkarlshotell för personal
som tjänstgör vid varvet. Det kan bli svårt att på annat sätt tillgodose det
speciella behovet av smålägenheter eller enkelrum, som uppkommer för denna
kategori. Köksresurserna på Ludvigsberg möjliggör i så fall också någon
form av gemensam mathållning.

I krig kan Ludvigsberg utnyttjas som stabsplats för något av de stridande
förband som då förlägges till Muskö.

Ludvigsberg kan självfallet icke ersätta något av den bebyggelse som planeras
vid Muskövarvet.

Chefen för marinen avser att fortlöpande bevaka alla möjligheter att för
marinens räkning i fredstid förr eller senare utnyttja Ludvigsberg.

Inför riksdagsrevisorernas krav på att lokalerna snarast möjligt kommer
till användning och då det icke är möjligt alt nu kunna finna någon omedel -

46

bär användning för marinens del av Ludvigsberg vill emellertid chefen fnr

marinen föreslå att genom fortifikationsförvaltlingens uSeråök hlnrl

rreS rortan-de ,intrasset for ett utnyttjande av fastigheten hos i första
band försvarets Övriga förvaltningar samt förband och myndigheter vid Övriga
försvarsgrenar och därnäst hos den civila statsförvaltningen Även användning
för något annat lämpligt civilt ändamål såsom ålderdomshem

bedöm“''a^Tnund1 el?fr dyhkt kan visa sig lämpligt. Chefen för marinen
hedomer att en undersökning av angiven art och omfattning icke har kun tih

lmdsS ^ ortlflkationsförvaItninSen under den remisstid som nu stått

mSfnen avtfå°fråanVfän?nlnf av..Ludvigsberg på så sätt kan framtagas, får
ovan ånröviK n! /f f°r anvandning för sådana marina behov som

hllfalllga behoven av lokaler vid varvets utflyttning får
tillgodoses med baracker och den tänkta användningen som ungkarlsbostäder
far bedömas kunna ersättas inom ramen för intilliggande kommuners
bostadsbyggnadsverksamhet eller genom att repliera på huvudstadens resur „

^k^etessfrågan llade. enligt de bedömningar som kunde göras år 1952 om
a^Va"dningea av Ludvigsberg en betydelse som icke i samma grad kan anses
tillfinnandes nu då en vägförbindelse till fastlandet är en realitet. Riks fåaffgSHrriSOreirnra’

Vllikalcke torde ha känt den bedömningsgrund, som förenJnfn^
om^tfm^rt"065 3V dåyarande marinchefen, har med sin uttalade
ening om att militära synpunkter i avseende på sekretessen icke kan åberopas
som godtagbart skal för förvärvet i princip beriktigat att vägförbindelsen
till fastlandet icke längre möjliggör ett vidhållande av de riktlinjer

hcn/p0 re TSSayddat Muskovarvet som marinen tidigare tänkt sig. Icke
heller för Ludvigsbergs utnyttjande kan därför längre några speciella sekretesskrav
stallas utöver vad som följer av att det är beläget inom Utö
*kyddsom^ådy- For aff 1 ™s män kompensera sekretesskyddet för Musköväfflträmifd''haIf•yn
^ I den,okade turistströmmen planeras nu i stället annan
ya0strackning för civil trafik i varvets närhet, utökade gränser för stängseldragning
runt varvet, ökade tekniska hjälpmedel och andra resurser för bevakningen
samt rigorösare föreskrifter för passage och tillträde m m.

Samnmnfattmngsvis kan sålunda anföras att chefen för marinen bedömer
att Ludvigsberg kan finna viss användning som tjänstelokaler för marinen
i samband med varvets färdigställande och därefter som uthyrningsbostä1
kl''Jg anyandas av militära förband på Muskö. Marinen kan dock,

™ed,hansyn„tldnksdagsrevisorernas krav på utnyttjande snarast möjligt,
avstå darifiån därest en undersökning, vilken bör företagas genom fortifikationsforvaltningens
försorg, visar att fastigheten stadigvarande kan anvandas
for annat allmännyttigt ändamål. Stockholm den 30 januari 1963.

Å. LINDEMALM

O. Krokstedt

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket har i utlåtande den 8 maj 1962 till viss åklagare angaende
dels disposition av'' anslagsmedel dels beslutsbehörighet avseende de
bär ifrågavarande byggnadsarbetena bland annat uttalat, att frågan om
anlitande av medel borde ha underställts Kungl. Maj :ts prövning. Enligt vad
riksrevisionsverket inhämtat är utredningen angående de frågor, som i nu
nämnda avseenden berör byggnadsarbetena, ännu icke slutförd.

47

Ämbetsverket biträder revisorernas mening att det är i hög grad önskvärt
att de på Ludvigsberg iordningställda lokalerna snarast möjligt kommer till
användning på ett eller annat sätt. . , , ,

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom,
Walck och Saf ström, varjämte byrådirektören Hoving varit föredragande.
Stockholm den 4 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

Walter Hoving

§ 8 Byggande av viss militär oljeledning
Fortifikationsförvaltningen

A. Upphandlingen av rör. Den ifrågavarande oljeledningen var projekterad
för drivmedlet MC 75 och avsedd att utföras med oklassade rör, s k han delstub.
Detta utförande av oljeledningar tillämpades vid denna tid av såväl fortifikationsförvaltningen
som de privata oljebolagen och tillämpas alltjämt
av de senare. Fortifikationsförvaltningen föreskriver däremot, sedan flygvapnet
övergått till drivmedlet MC 77, numera för försvarets oljeledningar
hösklassade rör, vilket utförande givetvis drager en avsevärt högre kostnad.
Den ifrågavarande upphandlingen avsåg således oklassade rör av vanlig handelskvalitet.
Genom beslut i maj 1954 antogs för rörleveransen, såvitt nu ar
i fråga, det lägsta anbudet, avgivet av en som vederhäftig ansedd svensk
firma och avseende rör från utländskt rörverk. Motsvarande anbud å svensk

vara låg cirka 20 % högre i pris. . ...

Det antagna anbudet var försett med hänvisning till tryckta allmänna försäljningsvillkor,
innehållande bl a följande klausul:

»Godkänd kvalitetsanmärkning å levererad vara äger säljaren inom en
med hänsyn till omständigheterna skälig tid reglera genom leverans av ny
vara i den kasserades ställe, och skall i så fall ingen som helst annan ersättningsskyldighet
föreligga. Säljaren ansvarar icke i något fall for indirekt
skada eller förlust, som eventuellt uppstått för köparen, såsom t. ex. nedlagd
arbetskostnad, prisdifferenser och böter.»

Samtliga anbud var försedda med i sak likalydande reservationer. I samband
med ledningens nedläggande skedde röntgenkontroll av svetsarna samt
provtryckning för kontroll av ledningens täthet. Sedan arbetet med nedlaggningen
påbörjats i augusti 1954 konstaterades vid röntgenkontrollen, att
svetsningsarbetet gav dåliga resultat, och i samband härmed konstaterades
även att rören i stor utsträckning var behäftade med fel. Med utgående från
vad som sedermera hände kan givetvis med fog göras gällande att giltig anledning
förelegat att kassera hela rörpartiet. Vid bedömandet av denna fråga
hade ämbetsverket emellertid även att taga ställning till den föi sening av
anläggningens färdigställande — uppskattningsvis av storleksordningen ett
halvt år — som ett sådant förfarande skulle ha medfört.

Efter att ha vägt samtliga inverkande synpunkter mot varandra beslöts att
arbetet skulle fortsätta och att rörpartiets olägenheter från svetsningssynpunkt
skulle kompenseras genom särskilda åtgärder. Den 7 september 1955
slutbesiktigades svetsningsarbetet utan anmärkning. Ledningen var då tät,
vilket konstaterats genom provtryckning.

Med anledning av de konstaterade felaktigheterna, avlat ämbetsverket den
16 november 1954 reklamationsskrivelse till leverantören och efter vissa for -

48

handlingar fastställdes det ämbetsverket tillkommande skadeståndet till
7 838 kronor, motsvarande kostnaden för 678 m utbytta rör. Skälet till att
större skadestånd icke kunde avkrävas leverantören var icke, såsom revisorerna
synes ha förutsatt, att fortifikationsförvaltningen skulle ha försummat
att tillräckligt precisera leverans- och kvalitetsfordringarna i samband med
upphandlingen, utan det ovan redovisade förhållandet att leverantören, på
sätt är brukligt inom rörbranschen, i anbudet reserverat sig i detta hänseende.

B. Byggande. I fråga om ledningens byggande och därmed sammanhängande
mellanhavanden med arrendatorn av Västerbyholm är följande att anföra.
Revisorernas anmärkning synes delvis vara grundad på arrendatorns
stämningsansökan i ärendet. Ansökningen, som är avsedd som partsinlaga
vid en eventuell domstolsförhandling, innehåller dels vissa sakfel, dels uttalanden,
som på grund av vederbörandes ringa kännedom om det grundläggande
förberedelsearbetet kan misstolkas. Fortifikationsförvaltningen berör
i det följande i korthet några av dessa punkter.

1. Enligt överenskommelse med markägaren (Norrköpings stad) skulle all
kontakt i ärendet tagas med staden, ej med arrendatorn. Staden skulle sedan
i sin tur meddela arrendatorn och med honom reglera följdverkningarna av
överenskommelsen. Norrköpings stad har under hand meddelat att arrendatorn
underrättats om överenskommelsen genom stadens försorg.

2. Nedläggningen av rören föregicks av långvariga förhandlingar med
Norrköpings stads jordbruksexpert, agronomen Bornstad. Härvid överenskom
man bl a om ledningens sträckning, minimidjup under markytan (50
cm) m. m. Avsikten var att nedlägga rören med fall från stadens anläggning
mot en blivande kanal. Härigenom skulle man kunna undvika hög- och
lågpunkter på ledningen samt vid dessa erforderliga brunnar, vilka dels
skulle ha dragit icke obetydliga kostnader, dels ansågs vara till förfång för
jordbruket. Härvid kom ledningarna att på en sträcka av 400 m ligga på
minimigränsen (50 cm), medan djupet pa den 2 400 in långa sträckan i
övrigt varierade upp till 180 cm.

3. Rörnedläggningen avsågs skola äga rum under perioden den 15 augusti
1954 den 1 januari 1955 såsom den från jordbrukssynpunkt lämpligaste.
Även detta bedömande skedde i samråd med Bornstad/Arbetena påbörjades

1 september 1954. På detta stadium förekom upprepade sammanträffanden
mellan förvaltningens kontrollant och arrendatorn, och arbetet
planlades i samråd med arrendatorn på sådant sätt att minsta möjliga olägenheter
för denne skulle uppkomma. Sålunda påbörjades arbetena på respektive
brukningsdelar icke förrän skörden å dessa bärgats. På grund av de
justerings- och kompletteringsarbeten som föranleddes av bristfälligheter å
rören kom ledningsarbetet att utsträckas in i april månad 1955 med visst
uppehåll under vintermånaderna. Under hela arbetstiden hölls fortlöpande
kontakt mellan kontrollanten och arrendatorn.

4. Täckdikningsnätet på ifrågavarande markområde inventerades före rörnedläggningen
noga i samrad med Bornstad och oljeledningen förlädes på
sätt som bedömdes bliva till minsta möjliga skada å dräneringssystemet.

Bornstad konsulterades även av förvaltningen under arbetets gång beträffande
erforderliga kompletteringar av dräneringssystemet. Sedan rören nedlagts
återställdes täckdikningen och densamma kompletterades i erforderliga
delar med hänsyn till oljeledningen.

5. I arrendatorns inlaga uppgives att godstjockleken på rören enligt uppgift
i vässa fall skulle nedgå till 1 mm. Enligt den undersökning som företogs
av Tekniska Röntgencentralen AB och enligt vad förvaltningen eljest
har sig bekant har i intet fall godstjocklek under 3 mm konstaterats.

49

Sammanfattningsvis vill ämbetsverket framhålla att ett synnerligen omfattande
förberedelsearbete nedlagts på att planlägga arbetet med rörledningen
så, att det skulle medföra minsta möjliga förfång för jordbruket samt
att ämbetsverkets kontrollant under arbetets gång i samråd med arrendatorn
vidtagit alla rimliga åtgärder för att minska uppkommande olägenheter.

Revisorerna har uttalat, att fortifikationsförvaltningen gjort sig skyldig
till »grov planlöshet vid reparationsarbetenas utförande». Med anledning av
detta hårda omdöme får ämbetsverket anföra följande.

1. Läckagen på oljeledningarna upptäcktes som regel inte av arrendatorn
utan av drivmedelsförvaltaren, som ofta direkt kunde påvisa var läckaget
fanns. Uppgiften om grävning på intill 10 ställen på samma gång är sålunda
felaktig. Vid det mest omfattande läckaget år 1959 grävdes sålunda endast
på tre ställen. Likaså är uppgiften angående utpumpning av oljehaltigt
vatten på fälten missvisande. Det oljehaltiga ytvattnet pumpades i fat och
transporterades bort.

2. För att säkerställa vattenförsörjningen till Västerbyholm påbörjades
dels i mitten av december 1959 arbeten med en provisorisk ledning ansluten
till Norrköpings stads distributionsnät, dels samtidigt anläggande av en ny
brunn för gårdens behov. Anslutningen till Norrköpingsnätet utfördes för
att säkra vattentillförseln till gården i ett kritiskt läge. Den var avsedd endast
som ett provisorium, som kunde utföras snabbt och vid senare tidpunkt
frånkopplas. Brunnen däremot kunde lösa problemet på längre sikt. Om
den färdigställdes och vattnet visade sig fullt användbart kunde provisoriet
upphöra omedelbart och vattenavgiften till Norrköpings stad — 2 000 kr årligen
— inbesparas. Skulle, mot expertisens utlåtande, brunnen infekteras,
kunde den vid senare tidpunkt, då de nya oljeledningarna färdigställts och
läckagen upphört, åter tagas i anspråk som permanent vattentäkt. Sommaren
1963 kommer vattnet i denna brunn ånyo att undersökas och det finns
anledning förmoda att den då skall kunna tagas i bruk.

3. Vid den tidpunkt då militärbefälhavaren för IV militärområdet avsände
den av revisorerna citerade skrivelsen till fortifikationsförvaltningen rörande
nödvändigheten av att nedlägga nya rör hade projekteringen härav
redan pågått i flera månader (sedan hösten 1959) inom ämbetsverket. Arbetena
påbörjades sedermera i februari 1961 och avslutades i september 1962.
De nya oljeledningarna har sålunda varit i bruk sedan denna tidpunkt, varför
ytterligare läckage ej behöver befaras.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade
Wallén och Thorsell, den senare föredragande, jämväl byråcheferna Edebäck,
Bertman och Hesselblad. Stockholm den 31 januari 1963.

B. WALLÉN

Sven Gunnar Thorsell

Th. Lundgren

Flygförvaltningen

I berättelsen (s. 46) uppges, att någon mätning icke förekommer av de
drivmedel skvantiteter, som distribueras från anläggningen vid Rosendal.
Denna uppgift är, såvitt avser hanteringen av flygdrivmedel, icke helt rättvisande.
Någon mätning i särskild mot cisternerna i Ramshäll kalibrerad
mätare förekommer visserligen icke vid mottagandet av drivmedlen vid Rosendal.
Däremot sker sedan år 1959 mätning i härför anskaffade mätare av
de drivmedelskvantitetcr som distribueras därifrån. Dessa mätare har emel -

50

lertid — liksom cisternerna i Ramshäll — en lagligt medgiven inättolerans.
Denna kan i sig inrymma den förlust som uppkommit i rörledningen.

Med hänsyn till den betydande omsättningen vid anläggningen — distribution
till nio flygförband med sammanlagt ca 500 000 liter per dag — har
således något onormalt svinn icke kunnat konstateras i redovisningen för
den aktuella tidsperioden.

I handläggningen av detta ärende har deltagit — förutom undertecknad
souschef — Kollind och Gedrenius, den senare föredragande. Stockholm den
25 januari 1963.

G. FALK

Åke Klingström

Riksrevisionsverket

De i samband med utläggandet av den ursprungliga oljeledningen uppkomna
kostnaderna, vilka numera, sedan ledningen tagits ur bruk, är att
betrakta såsom merkostnader för statsverket, synes huvudsakligen vara att
hänföra till det av riksdagens revisorer påtalade, mindre lämpliga materialvalet.
De upphandlade rören, sömlösa stålmuffrör med den svenska katalogbeteckningen
RSK 1814, är nämligen av s. k. handelskvalitet, varå enligt
rörbranschens bestämmelser någon garanti beträffande hållfasthet icke
lämnas. Dylikt material förutsätter följaktligen en noggrann kontroll från
mottagarens sida. Då rören emellertid beställdes asfalterade och lindade, förelåg
i praktiken icke de för genomförandet av en dylik kontroll erforderliga
förutsättningarna. Härtill kommer, att enligt bestämmelserna i den svenska
katalogbeteckningens tyska motsvarighet, DIN 2460, vilken legat till grund
för tillverkningen, denna rörkvalitet är avsedd för gas- och vattenledningar
och bör överhuvudtaget icke ifrågakomma vid olje- och bensindistribution.

Genom utläggandet av en ny oljeledning av kvalitetsbestämt material synes
distributionsanläggningen ha blivit funktionsduglig, varför det av riksdagens
revisorer påtalade beredskapsintresset numera torde vara tillgodosett.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom
och Walck, varjämte förste revisorn Grönlund varit föredragande. Stockholm
den 18 januari 1963.

B. Grönlund

GÖSTA RENLUND

§ 9 Viss drivmedelsanläggning i Västerås
Fortifikationsförvaltningen

Ämbetsverket har föranstaltat om en utredning rörande de påtalade kostnadsökningarna
för ifrågavarande anläggning och orsakerna till desamma,
med den fullständighet och noggrannhet som remisstiden medgivit. Utredningen
har givit till resultat, att, utöver i amband med antagande av de
olika delentreprenaderna disponerade medel eller sammanlagt 911 000 kronor,
kostnadsökningarna uppgått till totalt 710 000 kronor.

Härav belöper sig 214 000 kronor på bergförstärkningar, föranledda av en

51

avsevärt sämre bergkvalitet än som förutsatts vid projekteringen, 117 000
kronor på kontraktsenliga, indexmässiga prisstegringar jämte rese- och
traktamentsersättningar samt 270 000 kronor på kompletterande säkerhetsåtgärder,
föranledda av övergången till drivmedlet MC 77 samt erfarenheter
från bland annat Moheda-utredningen.

Resterande kostnadsökning, 109 000 kronor, belöper sig på icke förutsedda
vägarbeten, vissa kompletteringar för samordnande av olika entreprenader
samt signalanläggning med förbindelse mellan anläggningens olika
delar, utförd efter särskild framställning från flygförvaltningen.

Till ovanstående redovisade kostnader kommer slutligen administrationspålägg
av 129 000 kronor, varigenom totalsumman för anläggningen uppgår
till i 750 000 kronor. Samtliga summor har avrundats till jämna tusental
kronor.

Under 1961 utfördes revideringsarbeten för en kostnad av cirka 209000
kronor. Dessa arbeten var kontrakterade och igångsatta innan resultatet av
utredningen rörande det s. k. FortF-systemets användbarhet förelåg. Under
1962 utfördes arbeten för en kostnad av cirka 5 000 kronor, avseende
komplettering av en dräneringsbrunn.

Därest ytterligare upplysningar rörande kostnaderna skulle anses erforderliga
är förvaltningen beredd att tillhandahålla underlaget till de ovan
lämnade uppgifterna.

I fråga om ändamålsenligheten av att investera ytterligare medel i anläggningen
får fortifikationsförvaltningen erinra om vad ämbetsverket i detta
hänseende anfört i sin underdåniga skrivelse den 30 november 1962 angående
uppförande av drivmedelsanläggning för Västmanlands flygflottilj
in. m., vilken skrivelse i kopia bifogas. (Bilaga.)

I skrivelsen anföres att förvaltningen, med anledning av den höga kostnad,
som beräknats för iståndsättning av anläggningen för avsett ändamål,
i samråd med chefen för flygvapnet undersökt andra möjligheter till lösning
av lagringsfrågan. Sedan därvid framkommit, att ett utförande av en
helt ny anläggning på annan plats skulle från alla synpunkter ställa sig förmånligare
än ett bibehållande — efter ombyggnad m. m. — av den nuvarande
anläggningen, hade förvaltningen i samråd med flygvapenchefen upprättat
förslag till sådan nybyggnad. Under åberopande härav hemställer
förvaltningen om bemyndigande att utföra ifrågavarande nyanläggning.
Ärendet befinner sig fortfarande under Kungl. Maj :ts prövning.

Enligt förvaltningens mening bör således anläggningen icke utnyttjas för
lagring av flygbränsle av nu använd kvalitet. Utredning pågår inom ämbetsverket
rörande möjligheterna att utnyttja anläggningen för annat ändamål.
Bland annat undersökes möjligheten av att i anläggningen lagra eldningsolja
för flottiljens och centrala flygverkstadens i Västerås behov. För
sådan användning erfordras, såvitt nu kan bedömas, endast jämförelsevis
obetydliga ändringsarbeten.

Revisorerna säger sig icke kunna underlåta att uttrycka sin förvåning över
att fortifikationsförvaltningen ansctl det försvarbart att framdraga rörledningarna
för bränsledistributionen genom ett för oljeläckagc så känsligt område
som Västerås stads vattentäkt, dvs Badelundaåsen. Till detta är att
genmäla, att ledningen konstruerades för drivmedel av typ MC 75 och var
försedd med för drivmedel av detta slag enligt dåvarande uppfattning fullt
betryggande säkerhetsanordningar. Förslaget godkändes av Västerås stads
tekniska verk genom beslut den 20 oktober 1953, av stadens hälsovårdsnämnd
genom beslut den 2 november 1953, och av sprängämnesinspektionen
efter besiktningar under åren 1959 och 1960. Säkerhetsanordningarna
har erhållit sin nuvarande utformning efter samråd med inspektionen.

52

Med hänsyn till efter hand vunna erfarenheter rörande de avsevärt större
risker som är förknippade med hanteringen av MC 77, bland annat den ökade
korrosionsrisken, har ämbetsverket numera bedömt det som tveksamt
huruvida ledningen bör utnyttjas för transport av denna bränslekvalitet.
Till detta bedömande medverkar även det förhållandet att kostnaderna för
biitransport av flygdrivmedel avsevärt nedgått sedan flygvapnets nuvarande
stora tankbilar tagits i bruk.

I fråga om markförsäljningen till Västerås stad anför revisorerna, att
avtal år 1960 träffades mellan fortifikationsförvaltningen och Västerås stad
om försäljning till staden av det av flygvapnets centrala skolor utnyttjade
kasernetablissementet jämte huvuddelen av den av skolorna disponerade
marken, att stora delar av denna mark, som ligger i omedelbar närhet av
drivmedelsanläggningen, skall användas till bostadsbebyggelse, att det enligt
förvaltningens mening icke är lämpligt att bibehålla en drivmedelsanläggning
av ifrågavarande typ mitt inne i ett blivande bostadsområde, och att
förvaltningen genom försäljningen själv bidragit till att tillskapa en situation,
som utgör ett viktigt skäl för en radikal omprövning av hela frågan
om drivmedelsanläggningens placering. I anledning härav anser sig förvaltningen
böra erinra om följande.

På förslag av Kungl. Maj :t fattade riksdagen år 1959 (prop. 1959:117,
rd skr 254) beslut om att flygvapnets centrala skolor skulle flyttas från
Västerås till Halmstad. Härvid förutsattes, att byggnaderna och marken i
Västerås skulle försäljas samt att huvuddelen av marken skulle avses för
bostadsbebyggelse. Förhandlingarna om försäljningen handhades sedan av
försvarets fastighetsnämnd, som i februari 1960 träffade preliminär överenskommelse
med staden om försäljningen. Uenna överenskommelse godkändes
av Kungl. Maj :t efter riksdagens medgivande (prop. 1960: 108, rd skr 203).
Därefter uppdrog Kungl. Maj :t åt fortifikationsförvaltningen att träffa slutligt
försäljningsavtal med staden i huvudsaklig överensstämmelse med principöverenskommelsen.
Förvaltningen effektuerade detta beslut. När fastiglietsnämnden
handlade försäljningsärendet fanns ingen avsikt att icke använda
drivmedelsanläggningen för avsett ändamål. Nämnden hade ingående
överläggningar med fortifikationsförvaltningen och representanter för flygledningen
för att klarlägga vilket markområde, som för drivmedelsanläggningens
räkning behövde undantagas vid försäljningen, samt vilka säkerhetsområden
och ledningsreservat, som behövdes. Därefter upptogs dessa
frågor med stadens förhandlare. Resultatet blev, att ett markområde om
cirka 47 800 in2 undantogs vid försäljningen, att genom fortifikationsförvaltningens
försorg en uppsamlingsbassäng anlades utanför drivmedelsomrädet,
att med staden överenskoms att det vid detaljplananläggningen skulle
tillses att tillräckligt skyddsområde mot bebyggelsen utlades, att kronan
tillförsäkrades rätt att för all framtid bibehålla oljeledningarna i den mån
desamma berörde försåld mark och att staden förband sig att intill ett indexreglerat
belopp av 50 000 kronor svara för kostnaderna för flyttning av oljeledning,
om en flyttning skulle bli nödvändig med hänsyn till den planerade
bebyggelsen. Fortifikationsförvaltningen har därefter konsekvent bevakat
dessa rättigheter vid detalj planläggningen.

Ärendet om marköverlåtelsen har sålunda handlagts under fullt beaktande
av drivmedelsanläggningens existens och läge. Den radikala omprövning
av frågan om drivmedelsanläggning för Västmanlands flygflottilj, som fortifikationsförvaltningen
ansett sig böra företaga under år 1962, har sin grund
i ett flertal faktorer, varför den väntade bebyggelsen inom området icke var
ensam avgörande, även om förvaltningen -— allt eftersom den ansett sig

53

böra uppställa alltmera skärpta säkerhetskrav i fråga om lagring av MC 77
— kom att bedöma även denna fråga allvarligare än tidigare.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och Thorsell, den senare föredragande, jämväl byråcheferna Edebäck,
Höijer, Lindholm, Bertman och Hesselblad. Stockholm den 1 februari
1963.

Sven Gunnar Thorsell

B. WALLÉN

Th. Lundgren

Bilaga

Uppfärande av drivmedelsanläggning för Västmanlands flygflottilj m. m.

I underdånig skrivelse den 2 december 1953 framlade fortifikationsförvaltningen
ett av ritning och kostnadsberäkning åtföljt förslag till utökning
av drivmedelsanläggningen vid Västmanlands flygflottilj samt hemställde
om bemyndigande att för förslagets genomförande få anlita 800 000 kronor
av det för budgetåret 1953/54 under flygvapnets delfond av försvarets fastighetsfond
anvisade investeringsanslaget av 4 000 000 kronor till Vissa
byggnadsarbeten för flygvapnet. I brev den 15 januari 1954 biföll Kungl.
Maj :t förslaget.

Under den tidsperiod, då projekteringen av anläggningen ägde rum, använde
sig flygvapnet ännu av MC 75 (flygfotogen). Senare skedde mellertid
övergång till MC 77 (jetbensin). Hur mycket farligare sistnämnda bränsle
från bl. a. brand- och explosionssynpunkter är än MC 75 var från början endast
ofullständigt känt och klarlades i full utsträckning först i samband
med det utredningsarbete, som företogs med anledning av den s. k. Mohedaolyckan
i juli 1958. Angivna förhållande medförde att sprängämnesinspektionen
år 1958 omprövade sin inställning till utformning av lagringsanläggningar
m. m. för drivmedel och skärpte säkerhetskraven.

Här ifrågavarande anläggning påbörjades i januari 1956 och de programenliga
arbetena slutfördes i december 1958. Med anledning av de då skärpta
säkerhetskraven kunde anläggningen icke tagas i bruk för lagring av MC
77 och trots att icke obetydliga kostnader därefter nedlagts för komplettering
av anläggningen (katastrofinvallning, revidering av vvs- och elinstallationer,
utflyttning av elcentral m. m.) är densamma alltjämt av säkerhetsskäl
outnyttjad. Vissa för ifrågavarande anläggning speciella omständigheter
har bidragit till att öka betänkligheterna mot att utnyttja anläggningen.
Sålunda har Västerås stad under senare år förvärvat vissa intill anläggningen
belägna områden, däribland huvuddelen av flygvapnets centrala
skolors förutvarande etablissement, vilka områden avses skola exploateras
för bostadsbebyggelse. Vidare torde man icke kunna bortse från de svårigheter
för stadens vattenförsörjning, som skulle uppkomma i händelse av
läckage å den del av anläggningens rörledning som leder genom Badelundaåsen,
stadens vattentäkt. Nämnda ledning genom åsen är visserligen utförd
med extraordinära säkerhetsanordningar i det att densamma förlagts i en
täckt plåtränna inuti en gångbar bctongkulvert, men risken för läckage anses
ändock ej helt utesluten.

Fortifikationsförvaltningen bär verkställt närmare utredning rörande de
reviderings- och kompletteringsåtgärder, som ytterligare erfordras för att
man med fullt beaktande av säkerhetskraven skall kunna taga anläggningen
i bruk för jetbensin. Utredningen har resulterat i att rörledningarna från

54

lagringscisternerna via Badelundaåsen till flottiljen bör slopas, att transport
av drivmedel mellan cisternerna och flottiljen i stället bör ske medelst
tankbilar samt att i övrigt följande byggnadsåtgärder är oundgängligen

nödvändiga. ; *

Byggnadsåtgärder Beräknad

kostnad

Två st. nya friliggande cisterner inkl. målning enligt anbud, sammanlagt å 1 300 m5

volym .................................................................... 400 000

Byggnadsarbeten: väg till anläggningens tak, genombrytning av takvalv, två överbyggnader
för nya fläktar m. m............................................. 90 000

Installationer för ny cistemventilation ........................................ 40 000

Rörlednings- och elinstallationskompletteringar ................................ 80 000

Omläggning av inpumpningsledning samt rensning och provtryckning, uppskattningsvis
ca 150 000 kronor, varav 50 000 kronor bekostas av staden enligt avtal 100 000
Vägslinga, svivel och stängsel m. m........................................... 80 000

790 000

Administration och oförutsett ................................................ 160 000

Summa kronor 950 000

Genom ovan angivna åtgärder erhålles icke något skydd för eventuella
inre explosioner. Kommer sådant skydd att krävas av sprängämnesinspektionen
måste ytterligare genomgripande byggnadsåtgärder vidtagas till kostnader
av storleksordningen över 100 000 kronor.

Med anledning av den höga kostnad, som sålunda beräknats för iståndsättning
av anläggningen för avsett ändamål, har fortifikationsförvaltningen
i samråd med chefen för flygvapnet även undersökt andra möjligheter till
lösning av lagringsfrågan. Sedan därvid framkommit att ett utförande av
en helt ny anläggning på annan plats skulle ur alla synpunkter ställa sig
förmånligare än ett bibehållande — efter ombyggnad m. m. — av den nuvarande
anläggningen, har fortifikationsförvaltningen i samråd med flygvapenchefen
upprättat ett nybyggnadsförslag.

Enligt förslaget avses den nya anläggningen utföras vid Tortuna järnvägsstation,
belägen vid järnvägslinjen Västerås—Stockholm, ca 12 kilometer
nordost Västerås. Drivmedelslagringen avses därvid ske i liggande
nedgrävda plåtcisterner av konventionell typ. Såväl fortifikationsförvaltningen
som flygförvaltningen har sedan lång tid tillbaka goda erfarenheter
av detta lagringssystem. Anläggningen avses i första hand utbyggas för en
volym av 1 300 kubikmeter med möjlighet till framtida utökning. Uppfyllning
av anläggningen kan ske från järnväg och vidaretransporten till flottiljen
med tankbilar. Samråd rörande förslaget har under hand ägt rum
med sprängämnesinspektionen, länsstyrelsen i Västmanlands län och statens
järnvägar.

Kostnaderna för förslagets genomförande, exklusive markkostnader, har
beräknats enligt följande.

Byggnadsarbeten Beräknad

kostnad

Lagringsanläggning, 13 cisterner å 100 kbm förlagda i betongkassun............ 570 000

Pumpstation jämte installationer.............................................. 50 000

Tappningsbrunnar, ledningar, vägar och stängsel m. m......................... 110 000

Framdragning av elkraft m. m............................................... 20 000

750 000

Administration och oförutsett ................................................ 150 000

Summa kronor 900000

55

Vid kontakt med vederbörande planmyndigheter har fortifikationsförvaltningen
erfarit, att några planreglerande bestämmelser till hinder för anläggningens
utförande icke förefinnes, att för anläggningen hinderlig bebyggelse
icke kan förväntas inom överskådlig tid samt att, därest i framtiden
eu utökning av stationssamhället skulle bli aktuell, denna kommer att bli
mycket begränsad och lokaliserad norr om järnvägen.

Chefen för flygvapnet har understrukit angelägenheten av att ifrågavarande
nyanläggning snarast kommer till utförande.

Med hänsyn till anhopningen av för flygvapnet angelägna investeringsbehov
beräknas anläggningen — därest kostnaderna för densamma måste
bestridas från investeringsanslag — icke kunna komma till utförande under
de närmaste budgetåren. Däremot bedömes möjlighet föreligga att redan innevarande
budgetår förskottsvis tillgodose medelsbehovet genom anlitande
av medel, som står till ämbetsverkets förfogande under staten för försvarets
fastighetsfond, kasernbyggnaders delfond, samt att slutligt täcka behovet
från medel, som för budgetåret 1963/64 beräknas komma att anvisas
under nämnda fond och delfond, utgiftsposten Reparations- och underhållskostnader
m. m., delposten Övriga iståndsättningsarbeten.

Utredning pågår rörande möjligheterna att utnyttja den nuvarande^ anläggningen
för annat ändamål. Härutinnan torde förvaltningen få återkomma
i senare sammanhang liksom beträffande fråga om tillgodoseende
av kvarstående medelsbehov — cirka 270 000 kronor -— för slutligt täckande
av kostnaderna för vissa redan avslutade arbeten å den nuvarande anläggningen.
Samtidigt därmed kommer ämbetsverket även att underställa Kungl.
Maj :ts prövning frågan om täckning av vissa andra balanserade medelsbrister,
hänförliga till kostnader för höjande av säkerheten vid drivmedelsanläggningar
vid flygflottiljer.

Den befintliga anläggningen redovisas å kasernbyggnaders delfond av försvarets
fastighetsfond med ett byggnadsvärde av 1 400 000 kronor. Fortifikationsförvaltningen
föreslår att av nämnda värde 900 000 kronor får avse den
nya anläggningen sedan denna färdigställts, under det att resterande belopp
(i 400 OOV—900 000 =) 500 000 kronor må bortskrivas ur fondredovisningen.
Den härvid uppkommande kapitalmedelsförlusten utgör 273 000 kronor
och föreslås täckas från medel under fonden för oreglerade kapitalmedelsföriuster.

Under åberopande av vad ovan anförts får fortifikationsförvaltningen
hemställa att Kungl. Maj :t måtte dels bemyndiga fortifikationsförvaltningen
att gå i författning om utförande av ifrågavarande nyanläggning samt att
för bestridande av därmed förenade byggnadskostnader få förskottsvis anlita
den under staten för försvarets fastighetsfond, kasernbyggnaders delfond,
upptagna utgiftsposten Reparations- och underhållskostnader m. in.,
delposten Övriga iståndsättningsarbeten, intill ett belopp av 900 000 kronor,
dels ock medgiva att ifrågavarande kapitalmedelsförlust om 273 000 kronor
må täckas från fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster.

I avgörandet av förevarande ärende har deltagit tf. verkschefen Wallén
samt byråcheferna Hesselblad och Lindholm, den senare föredragande.
Stockholm den 30 november 1962.

Flygförvaltningen

Det förhållandet, att flygflottiljens här ifrågavarande drivmedclsanläggning
hittills icke kunnat tagas i bruk, är — såsom revisorerna framhållit —
betänkligt från beredskapssynpunkt. Avsaknaden av det bufferlförråd för

56

den fredsmässiga drivmedelstillförseln, för vilket ändamål anläggningen
dessutom är avsedd, har därjämte medfört olägenheter och kostnader. Flyg lörvaltningen

får därför framhålla, att det är synnerligen angeläget, att _

i enlighet med av fortifikationsförvaltningen nu framlagda planer _ ny

drivmedelsanläggning snarast kommer till utförande vid flygflottiljen.

I detta ärendes handläggning har deltagit — förutom undertecknad souschef
— Kollind och Cedrenius, den senare föredragande. Stockholm den 25
januari 1963.

G. FALK

Åke Klingström

Riksrevisionsverket

De av riksdagens revisorer nu gjorda iakttagelserna överensstämmer i
allt väsentligt med vad som under de två senaste åren anförts från revisorernas
sida beträffande vissa andra drivmedelsanläggningar, som under
samma tidsperiod uppförts av fortifikationsförvaltningen för flygvapnets
räkning. Då det i föreliggande fall torde vara uteslutet av tekniskt-ekonomiska
skäl att iordningställa och nyttja den nu aktuella anläggningen för
avsett lagringsändamål, synes det vara angeläget, att den ovan jordsanläggning,
som planerats såsom ersättningsobjekt, med det snaraste kommer till
utförande. Likaledes synes det vara av vikt, att erforderliga åtgärder utan
ytterligare dröjsmål vidtages för att inom totalförsvarets ram nyttiggöra
den ursprungliga anläggningen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom
och Walck, varjämte förste revisorn Grönlund varit föredragande. Stockholm
den 18 januari 1963.

B. Grönlund

GÖSTA RENLUND

Sprängämnesinspektionen

I inledande redovisning meddelas, att den metod för byggande av drivmedelsanläggningar,
som brukar benämnas FortF-systemet, blivit föremål
för opartisk expertundersökning efter av revisorerna framlagt förslag härom,
en prövning som resulterat i att metoden utdömts som oanvändbar för
ifrågavarande ändamål. Konstaterandet är kompletterat med uppgiften, att
även Sprängämnesinspektionen avstyrkt ett fortsatt byggande av cisternanläggningar
enligt FortF-systemet, samt att Inspektionen t. o. m. ansett
att det icke var praktiskt möjligt att reparera eller modifiera enligt detta
system redan byggda cisterner, så att de för framtiden kunde bliva brukbara.

Åsyftat ställningstagande återfinnes i ett av sprängämnesinspektören den
25/5 1961 (Säi nr 799/4502: 50/—61) på begäran av Kungl. Fortifikationsförvaltningen
avgivet yttrande över ett av professor F. Odqvist den 3/3 1961
på uppdrag av Fortifikationsförvaltningen avgivet utlåtande rörande drivmedelscisterner.

Sprängämnesinspektören anslöt sig i sitt yttrande till professor Odqvists
uppfattning såväl vad gällde vederbörandes avstyrkande av fortsatt byggande
av cisternanläggningar enligt ifrågavarande system med dittills av

57

Fortifikationsförvaltningen tillämpad konstruktiv utformning, som den av
honom redovisade uppfattningen, att det icke syntes möjligt att reparera
eller modifiera sålunda utförda cisterner, så att de bleve användbara för
alla slags drivmedel samt eldningsolja och liknande. Detta ställningstagande
utvecklades ytterligare i samma skrivelse med utgångspunkt från de
problem, som då voro aktuella för anläggning B 161, och resulterade denna
bedömning i, att anläggningen ifråga enligt Sprängämnesinspektionens uppfattning
kunde utnyttjas för lagring av samtliga slag av petroleumprodukter
med undantag av sådana, som voro att hänföra till klass I, under förutsättning
att betryggande åtgärder kunde vidtagas bl. a. för indikering och
tillvaratagande av oljeläckage.

Inspektionen kan sålunda knappast anses ha villkorslöst avstyrkt all användning
av befintliga cisterner enligt FortF-systemet.

I revisorernas berättelse anföres vidare, att en av Fortifikationsförvaltningen
till 950 000 kronor kostnadsberäknad revidering av anläggningen i
Västerås icke skulle ge något skydd för eventuella inre explosioner, samt
att i händelse av att Sprängämnesinspektionen skulle kräva sådant skydd
revideringskostnaderna skulle stiga med över 100 000 kronor på grund av
att ytterligare genomgripande byggnadsåtgärder då skulle bliva nödvändiga.

Frågeställningen har på senare tid varit föremål för diskussion mellan
representanter för berörda myndigheter, och har Sprängämnesinspektionen
därvid förklarat sig kunna acceptera en invallning till skydd mot utrinnande
drivmedel i händelse en inre explosion skulle föranleda en utströmning
av i anläggningen lagrad brandfarlig vara av I klass. Något krav att
med byggnadstekniska åtgärder arrangera ett skydd mot en eventuell inre
explosion i denna lagringsanläggning har ej framförts av Sprängämnesinspektionen
på grund av att en dylik lösning av utrinningsskyddet bedömts
vara orealistisk.

Sprängämnesinspektionens inställning till denna fråga torde i övrigt bäst
belysas genom ett av Inspektionen till Västerås stad den 19/12 1962 avgivet
yttrande över förslag till stadsplan för Viksängsområdet (Etapp II) pl 326.
Yttrandet vari redogöres för de villkor, som måste uppfyllas för att Sprängämnesinspektionen
"skall biträda ett utnyttjande av anläggningen för lagring
av brandfarlig vara, bilägges i avskrift. (Bilaga.) Stockholm den 31
januari 1963.

A. BILLBERG

Sprängäranesinspektör

7. Rudin

Ch mil avd

Bilaga

Stadsplan för Viksängsområdet (Etapp II), pl 326

Av förslaget till stadsplan framgår att bebyggelsen skall utgöras av enplanshus,
vilket är noterat som eu förutsättning för Inspektionens bedömande
av anläggningens lämplighet för förvaring av brandfarlig vätska.

Skall ifrågavarande lagringsutrymme användas för första klass brandfarlig
vätska fordras invallning, som kan samla upp eventuellt läckage från
anläggningen. Kring invallningen skall finnas ett 50 m brett skyddsområde
till omgivande bebyggelse. Gavlarna från hus som vetter mot invallningen
bör utföras flamskyddande, och utrymningsvägar bör finnas på motsatta

58

sidan av husen. Sprängämnesinspektionen har ingen erinran mot att skyddsområdet
och invallningen användes som grönområde. Inspektionen motsätter
sig dock bestämt att området användes för sådant ändamål som kan
samla folk, exempelvis idrottsplats, vilket antytts på förslaget.

Användes lagringsutrymmet för förvaring av annan brandfarlig vätska
än klass 1 fordras ej invallning. Inspektionen har ej heller några särskilda
önskemål beträffande grönområdets utnyttjande vid annan förvaring än
av första klass brandfarlig vätska. Stockholm den 19 december 1962.

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 10 Tidskriften Sociala Meddelanden

Socialstyrelsen

Med utgångspunkt från en nedgång budgetåret 1961/62 av prenumerantstocken
och en ökning samma år av underskottet för tidskriften samt med
hänvisning till de stigande tryckningskostnaderna uttalar revisorerna, att
det torde vara anledning att befara att tidskriften i fortsättningen kommer
att lämna ett än sämre resultat om icke särskilda motåtgärder vidtagas.
Man ifrågasätter minskat sidantal, enklare papperssort, mindre antal klichéer
etc.

Vad till en början verksamheten under budgetåret 1961/62 beträffar har
revisorerna konstaterat att antalet helbetalande prenumeranter nedgått från
2 700 under budgetåret 1960/61 till 2 100 under budgetåret 1961/62. I anledning
härav vill socialstyrelsen framhålla att ackvisitionsarbetet för tidskriften
på grund av personalbrist måste inskränkas under vintern 1961/62
och att detta otvivelaktigt påverkat prenumerantstockens storlek.

Revisorerna anför vidare att underskottet för budgetåret 1961/62 uppgick
till omkring 55 000 kronor mot omkring 25 000 kronor för närmast föregående
budgetår. Härvidlag bör beaktas att underskottet givetvis är beroende
av inkomsternas storlek och alltså i förevarande fall står i direkt
samband med den ovan berörda nedgången i prenumerantstocken.

Då man för ifrågavarande budgetår (1961/62) räknar med ett underskott
på 55 000 kr. bör det beaktas att tidskriften under motsvarande tid levererade
gratisexemplar och specialrabatter till allmänna verk och inrättningar,
riksdagsmän m. fl. till ett värde — räknat efter prenumerationspriset — av
omkring 67 000 kronor.

Om man vill ingå på en bedömning av tidskriftens ekonomiska förutsättningar
i framtiden synes man emellertid knappast kunna utgå från resultatet
under ett enda budgetår. Socialstyrelsen vill erinra om att underskottet
för budgetåret 1957/58 — vilket budgetår närmast föregick den av socialstyrelsen
verkställda omläggningen av tidskriften —■ uppgick till omkring
106 000 kronor. Under de närmast föregående åren av 1950-talet redovisades
ett årligt underskott av omkring 80 000 kronor. Omläggningen av tidskriften
fr o m årsskiftet 1958/59 har sålunda — jämfört med tidigare —
medfört en mycket väsentlig förbättring av ekonomin, även om man utgår
från det jämfört med föregående budgetår sämre resultatet under budgetåret
1961/62. Styrelsen anser sig ha anledning att räkna med att det nu löpande
budgetåret skall ge ett minskat underskott jämfört med föregående
budgetår och att det — relativt sett — mycket goda resultatet för budgetåret
1960/61 tämligen snart åter skall kunna uppnås.

I detta sammanhang vill styrelsen understryka att tidskriftens spridning i
avsevärd utsträckning beror på det ackvisitionsarbete som kan bedrivas.
Man kan emellertid icke räkna med att ackvisitionsarbetet för en tidskrift
av sådan karaktär som Sociala Meddelanden skall kunna tillfredsställande
bedrivas med nuvarande personal som utgöres av redaktören och ett kansli -

60

biträde, i synnerhet som redaktionen numera skall svara även för distributionen.
Den mycket stora ökningen av antalet prenumeranter efter omläggningen
1958 har endast kunnat åstadkommas genom ett uppoffrande arbete
av personalen på fritid. Det är socialstyrelsens förhoppning att ökade medel
skall kunna ställas till förfogande för anställande av erforderlig personal.
Revisorerna har uttalat att det är möjligt att en större personalinsats
skulle kunna skapa förutsättningar för en förbättring av tidskriftens ekonomi.
Socialstyrelsen anser att goda skäl föreligger för ett dylikt antagande.
Dessutom skulle en dylik åtgärd skapa goda förutsättningar för att utgivningstiderna
hålles.

Innehållsmässigt har tidskriften efter omläggningen år 1958 på ett helt
annat sätt än tidigare kunnat fungera som ett organ för allsidig upplysning
och diskussion och härigenom mer effektivt kunnat medverka till utvecklingen
på det sociala området. Styrelsen anser det önskvärt att tidningen
även i fortsättningen får bedrivas efter dessa riktlinjer.

Vad beträffar tidskriftens omfattning är styrelsen benägen att i fortsättningen
räkna med i stort sett hittillsvarande sidantal per år dvs omkring
600—700 sidor. Frågan om en eventuell ändring av utgivningstiderna och
antalet nummer per år är för närvarande under övervägande inom styrelsen.

Revisorerna finner det motiverat att en undersökning göres rörande principerna
för tidskriftens fortsatta redigering, omfattning m m och förordar
att denna uppgift anförtros den utredningsman som tillkallats för att utreda
socialstyrelsens organisation m m.

Enligt vad socialstyrelsen erfarit har statskontoret i juni 1962 erhållit i
uppdrag att utreda bl a den statliga publikationsverksamhetens finansiering.
Såvitt styrelsen kan finna bör frågan om principerna för finansiering och
eventuellt för redigering av Sociala Meddelanden inrymmas i detta uppdrag.
Denna utredning bör givetvis bedrivas i samråd med utredningen rörande
socialstyrelsens organisation.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektör Rexelius, generaldirektörens
ställföreträdare byråchef Rosén, tf. byråchef Sturkell, föredragande,
byråcheferna Berggren och Melin samt tf. byråchef Hasselrot.
Stockholm den 26 januari 1963.

ERNST BEXELIUS

Carl E. Sturkell

Statskontoret

Den av socialstyrelsen utgivna tidskriften Sociala Meddelanden har t. o. m.
året 1962 utgivits i två serier: Allmänna häftet och Statistisk information.
Sistnämnda serie har nedlagts från år 1963, och dess innehåll kommer framgent
att i huvudsak publiceras i den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen
Statistiska Meddelanden.

Riksdagens revisorer anför i fråga om tidskriften, att dess utveckling i
ekonomiskt hänseende icke är tillfredsställande. Åtgärder i kostnadsbesparande
syfte såsom enklare utformning, beskuren omfattning m in föreslås
böra övervägas.

Kungl. Maj :t uppdrog den 28.6.1962 åt statskontoret att i samråd med
riksrevisionsverket utreda den statliga publikationsverksamhetens finansiering.
Denna utredning har initierats av riksdagens revisorers berättelse för
år 1959 (§ 27).

61

Statskontoret finner det naturligt, att tidskriften Sociala Meddelanden ingår
i den grupp av statliga publikationer, som kommer att upptagas till
granskning i samband med ovannämnda utredning. Denna granskning avses
omfatta bland andra sådana åtgärder, som av revisorerna ifrågasatts beträffande
tidskriften Sociala Meddelanden. Vid statskontorets utredning förutsättes
i fråga om nämnda tidskrift, att samråd härvid sker med socialstyrelseutredningen.

Som omnämnts har numera serien Statistisk information uppgått i statistiska
centralbyråns publikation Statistiska Meddelanden. Då publiceringsformerna
för centralbyråns statistik nyligen behandlats av en särskilt tillsatt
arbetsgrupp (betänkandet avlämnades under år 1962) finner statskontoret
ej nödvändigt att, som revisorerna föreslagit, särskilt pröva innehållet
i den tidigare självständiga publikationen Statistisk information. Principiellt
kommer dock även de statistiska publikationerna att innefattas i statskontorets
utredning om den statliga publikationsverksamhetens finansiering.

Vid behandlingen av detta ärende har närvarit byråchef Nord, föredragande,
och tryckeriintendenten Johansson. Stockholm den 18 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

Ingemar Nord

Socialstyrelseutredningen

Enligt direktiven för utredningen bör socialstyrelsens allmänna informationsverksamhet
prövas. Utredningsarbetet har ännu ej fortskridit så långt,
att det varit möjligt att ta ståndpunkt till denna fråga. Utredningen har
emellerid ingen erinran mot att i samband därmed verkställa även den av
revisorerna föreslagna undersökningen rörande principerna för tidskriftens
fortsatta redigering, omfattning m. m. Därvid torde samråd få ske med
statskontoret, som den 28 juni 1962 fått i uppdrag att verkställa utredning
rörande den statliga publikationsverksamhetens finansiering. Simrishamn
den 23 januari 1963.

GUNNAR ENGSTRÖM

Veronika Nissen

§ 11 Tillämpningen av bidragsförskottslagen

Lagberedningen

Beredningen, som inhämtat att Kungl. Maj:t den 21 december 1962 uppdragit
åt socialstyrelsen att verkställa översyn av lagreglerna om bidragsförskott
åt barn under 16 år, har ansett sig böra i huvudsak beröra endast möjligheten
att få till stånd en mera effektiv indrivning av underhållsbidrag.

Såsom revisorerna framhållit har beredningen i sitt år 1961 avgivna delbetänkande,
Utsökningsrätt I, föreslagit vissa ändrade regler som syftar till
att minska risken att införselmöjligheten för underhållsbidrag går förlorad
genom preskription. Samtidigt har beredningen föreslagit, att införsel skall
kunna erhållas även i sjukpenning och vad därmed kan jämställas. Beredningen
har vidare förordat, alt avtal om underhållsbidrag under vissa vill -

62

kor skall medföra rätt till omedelbar utmätning. Förslagen är ägnade att i
sin mån medverka till förbättring av indrivningsresultatet.

Beredningen arbetar för närvarande på en allmän översyn av bl. a. reglerna
om exekution i lön och inkomster som bör jämställas därmed. Härvid
räknar beredningen med att införsel skall kunna komma i fråga även i vissa
intäkter, vilka ej nu kan åtkommas på denna väg, såsom periodiska förmåner
av annan natur än pension eller livränta samt vederlag för utnyttjande
av litterärt eller konstnärligt verk. Vidare undersöker beredningen möjligheten
av att ändra metoden för avräkning av inflytande belopp så att betalning
avräknas på äldre bidragsbelopp framför yngre. Även andra regler
som beredningen överväger bör vara ägnade att underlätta indrivningen, såsom
en bestämmelse som skulle göra det möjligt att inskrida mot transaktioner
varigenom en underhållsskyldig undandrar sig sina förpliktelser genom
att taga formellt oavlönad eller uppenbart för lågt avlönad anställning
hos en anhörig.

Vid sidan av införsel har beredningen tänkt sig, att utmätning i lön m. m.
skulle kunna äga rum enligt ett moderniserat förfarande. Vad som kan komma
att föreslås i denna del kan undantagsvis få betydelse för indrivningen
av sådana äldre underhållsbidrag som icke kan uttagas genom införsel.

Beredningen avser att framlägga förslag i dessa ämnen genom delbetänkande
som tillika skulle röra beneficium vid vanlig utmätning.

Vissa delar av beredningens förslag kan komma att få återverkningar för
bidragsförskottslagens del och samråd bör därför äga rum mellan beredningen
och socialstyrelsen. Stockholm den 16 januari 1963.

GÖSTA WALIN

Ulf Lundvik /. Ulveson

Socialstyrelsen

Riksdagens revisorer har uppmärksammat, att verksamheten med bidragsförskott
ökat starkt från år till år. Revisorerna finner utvecklingen både anmärkningsvärd
och förvånande, i synnerhet mot bakgrunden av den under
senare år kraftigt höjda levnadsstandarden, och kan icke frigöra sig från
uppfattningen, att underhållsskyldigheten i många fall borde kunna uppfyllas
på ett bättre sätt än som nu sker. Utvecklingen kräver enligt revisorerna
skärpt uppmärksamhet från vederbörande myndigheters sida. Socialstyrelsens
i 1962 års petita meddelade avsikt att företaga en utredning för att söka
klarlägga orsakerna till verksamhetens kraftiga expansion hälsas med
tillfredsställelse. Revisorerna framhåller även behovet av en statistik, som
närmare belyser bidragsförskottsverksamheten, och förordar en undersökning
snarast angående den lämpligaste utformningen av en sådan statistik.

Även andra, mera långtgående åtgärder är enligt revisorernas mening påkallade.
Den nuvarande författningen i ämnet förorsakar ett mycket tidsödande
administrativt arbete. Bestämmelserna bör omarbetas i syfte att ernå
förenklingar. Som exempel nämnes, att det årliga omsökningsförfarandet
bör kunna slopas. Vidare framhålles, att den redovisning, som krävs
ifråga om statsbidragen, bör kunna schablonieras utan att statens intressen
därför behöver bli lidande. Med hänvisning till en rapport, upprättad av nordiska
socialpolitiska kommitténs underutskott för behandling av lagstiftningen
om bidragsförskott och innehållande principförslag till en samordnad
nordisk lagstiftning på området, uttalar revisorerna, att frågan om en ny
svensk lag om bidragsförskott snarast bör upptagas till slutlig prövning.

63

Till slut framhåller revisorerna angelägenheten av att barnavårdsnämnderna
utnyttjar föreliggande möjligheter att indriva utestående fordringar
på grund av beviljade bidragsförskott och att barnavårdsmännen — som i
regel torde bevaka nämndernas fordringar — även i detta hänseende på effektivaste
sätt fullgör sin betydelsefulla uppgift. Revisorerna erinrar i detta
sammanhang om de förbättrade möjligheter att uttaga äldre bidrag, som
lagberedningens förslag till ändrade regler om rätten att uttaga förfallna bidrag
innebär. De framhåller även angelägenheten av att lagberedningen under
sitt fortsatta arbete undersöker förutsättningarna för att även på annat
sätt ernå ett effektivare indrivningsresultat i här förevarande hänseende.

Socialstyrelsen förbereder i samarbete med socialpolitiska kommittén en
statistisk undersökning rörande de familjerättsliga underhållsbidragen till
barn, underhållsskyldighetens fullgörande, de betalningsskyldiga föräldrarnas
liksom även vårdnadshavarnas inkomstförhållanden och försörjningsplikt,
orsakerna till betalningsförsummelser m. m. Två frågeformulär är under
utarbetande — ett avseende inomäktenskapliga och ett avseende utomäktenskapliga
barn -— vilka skall utsändas till barnavårdsnämnderna. Hur
formulären i stort sett kommer att gestalta sig framgår av bifogade1 provblanketter.
En motsvarande undersökning, dock ej så omfattande, gjordes
av socialstyrelsen år 1957 och redovisades i Sociala meddelanden nr 11, år
1957. Socialstyrelsens mening är, att de båda undersökningarna skall bilda
stommen i den utredning angående bidragsförskottsverksamhetens expansion,
som omnämnts i styrelsens senaste petita. Den undersökning, som nu
förbereds, är dessutom ämnad att ge visst materiellt underlag för ett eventuellt
förslag om ändrad lagstiftning angående bidragsförskott (so nedan).

En av de viktigaste orsakerna till bidragsförskottsverksamhetens kraftiga
expansion torde redan nu kunna fastslås. Den som någon tid uppburit bidragsförskott
och därunder erfarit tryggheten av att med säkerhet veta, att
underhållsbidraget kommer på den därför bestämda dagen i månaden, brukar
sedan icke gärna vilja återgå till någon annan ordning. Flertalet förskottsberättigade
torde använda sig av möjligheten att redan under juni
månad, d. v. s. redan före den löpande förskottsperiodens utgång, ansöka om
bidragsförskott även för nästa period (budgetår). Den starka ökning av antalet
barn med bidragsförskott, som ägde rum under år 1960, får delvis tillskrivas
den lagändring, som trädde i kraft den 1 juli nämnda år. Genom
denna lagändring utsträcktes rätten till bidragsförskott till utomäktenskapliga
barn, tre år fyllda, beträffande vilka faderskapet ej fastställts (13 § bidragsförskottslagen).
Antalet utomäktenskapliga barn i åldern 3—15 år, för
vilka faderskapet icke blivit fastställt, var år 1960 omkring 3 800.

Socialstyrelsen delar statsrevisorernas uppfattning beträffande bidragsförskottsverksamhetens
administrativa sida. Administrationen är mycket
tidsödande och därigenom kostsam. Det har länge stått klart för socialstyrelsen,
att en reformering av densamma är erforderlig. Styrelsen har dock
icke gjort någon framställning i ärendet, då styrelsen velat avvakta utgången
av den i nordiska socialpolitiska kommittén väckta frågan om eu samordnad
nordisk bidragsförskottslagstiftning. Den av revisorerna nämnda
rapporten från kommitténs underutskott har den 21 december 1962 av
Kungl Maj :t överlämnats till socialstyrelsen, som samtidigt anmodats att
verkställa översyn av de svenska lagreglerna samt till Kungl Maj:t avgiva
det förslag, vartill utredningen kan föranleda. Vid fullgörandet av detta uppdrag
kommer socialstyrelsen även att beakta frågan om hur eu fortlöpande
statistik angående bidragsförskottsverksamheten lämpligen bör vara utformad.

Kj avtryckta

64

Vad barnavårdsnämndernas mot de underhållsskyldiga riktade återkravsverksamhet
beträffar, vill socialstyrelsen först med nedanstående tablå visa
resultatet av denna verksamhet under åren 1956—1961. Siffrorna för år
1961 är preliminära.

År Utgivna Återbet. Återbet.

förskott förskott förskott i %

milj. kr. milj. kr. av utgivna

1956 ........................ 25,615 12,4 48

1957 ........................ 29,892 14,7 49

1958 ........................ 36,153 17,6 49

1959 ........................ 38,576 18,9 49

1960 ........................ 44,897 21,9 49

1961 ........................ 52,876 25,2 48

Proportionen mellan utgivna och återbetalda bidragsförskott har, som synes,
i stort sätt varit oförändrad under flera år. (Som jämförelse kan nämnas,
att återbetalningsprocenten år 1953, det år då bidragsförskottsverksamheten
senast behandlades av statsrevisorerna, var 39.) En viss tillbakagång
kan konstateras år 1961. Den måste emellertid ses mot bakgrunden av förenämnda,
från och med den 1 juli 1960 genomförda reform, enligt vilken rätten
till bidragsförskott utsträcktes till vissa barn med okänd fader. En icke
obetydlig del av de bidragsförskott, som utgivits sedan den 1 juli 1960, har
alltså gällt fall, där det icke funnits någon underhållsskyldig att kräva.

Även en annan omständighet bör beaktas. Om fastställt underhållsbidrag
överstiger vad barnet erhållit i bidragsförskott och den underhållspliktige
sålunda är betalningsskyldig för oguldna bidrag både till barnavårdsnämnden
och barnet, brukar, med tillämpning av 19 § bidragsförskottslagen, den
som sköter barnavårdsnämndens krav samtidigt även kräva för barnets räkning.
Inkommande medel fördelas mellan nämnden och barnet i proportion
till storleken av deras fordringar. Av ovanstående tablå framgår endast, hur
stora belopp, som utkrävts för barnavårdsnämndernas räkning. Hur stora
belopp som därjämte utkrävts för de underhållsberättigades räkning är icke
känt.

Socialstyrelsens uppfattning är, att barnavårdsnämndernas kravverksamhet
enligt bidragsförskottslagen numera bedrives med betydande energi. Påtagliga
försummelser är ganska ovanliga. Vad de i kravverksamheten engagerade
barnavårdsmännen beträffar, kan det ibland förefalla, som om de ägnade
mera tid åt denna verksamhet än åt sina övriga uppgifter. Socialstyrelsens
uppfattning grundar sig i första hand på socialvårdskonsulenternas erfarenheter,
sådana de framgår av konsulenternas inspektionsrapporter. Vid
förfrågningar hos ett antal länsstyrelser har socialstyrelsen dessutom fått
bekräftat, att det numera ganska sällan händer, att en barnavårdsnämnd
får en ansökan om ersättning av staten för utgivna bidragsförskott avslagen
på den grund, att nämnden anses icke ha fullgjort, vad densamma ålegat i
fråga om åtgärder för förskottens återkrävande (21 § 2 st bidragsförskottslagen)
.

Vad ovan sagts betyder icke, att socialstyrelsen anser, att vad som influtit
från de bidragsskyldiga i stort sett skulle motsvara hela deras betalningsförmåga.
Så är med säkerhet icke fallet. Restantierna torde emellertid
till betydande del bero på att de tvångsmedel, som stått barnavårdsnämnderna
till buds för indrivning av underhållsbidragen, visat sig otillräckliga.
Resultatet av barnavårdsnämndernas ifrågavarande återkravsverksamhet
torde icke kunna bli nämnvärt mycket bättre, om icke indrivningsmöjligheterna
förbättras. Ett viktigt steg i denna riktning har redan

65

tagits genom lagberedningens förslag i betänkandet Utsökningsrätt I (SOU
1961: 53) om dels ändring av 6, 8 och 19 §§ lagen om införsel i avlöning,
pension eller livränta och dels införande i utsölcningslagen av en ny paragraf
betecknad 54 a. De föreslagna ändringarna innebär i huvudsak, att
preskriptionstiden för rätt till införsel för oguldna bidrag förlänges från
ett till två år, att viss möjlighet införes till fortsatt införsel efter det att
underhållsskyldigheten upphört, att möjlighet till införsel i sjukpenning
in. in. införes samt att ett i laga ordning upprättat avtal om underhållsbidrag
skall godtagas som exekutionstitel för utmätning. Det är emellertid,
som revisorerna framhåller, angeläget att även andra utvägar prövas i syfte
att förbättra indrivningsmöjligheterna. Socialstyrelsen vill i det följande
nämna ett par exempei på åtgärder, som skulle kunna underlätta indrivningen
och därigenom bidraga till att göra återkravsverksamheten mera
effektiv.

I förordningen den 21 maj 1954 om skyldighet för arbetsgivare att
lämna uppgift rörande arbetsanställning — med ändring den 25 maj 1962
(nr 407) — stadgas viss skyldighet för arbetsgivare att, när han anställer
någon, lämna uppgift om anställningen till den allmänna försäkringskassa,
där arbetstagaren är inskriven. Efter att ha tagit del av uppgiften skall
försäkringskassan ofördröj ligen vidarebefordra densamma till vederbörande
utmätningsman inom kassans område. Denne i sin tur skall i förekommande
fall översända avskrift av uppgiften till utmätningsmannen i arbetstagarens
anställningsort. Motsvarande regler gäller när arbetstagare
slutar sin anställning. Reglerna avser bl. a. att underlätta indrivningen av
restförda skatter. Indirekt kan de ha viss betydelse även för barnavårdsnämndernas
indrivningsverksamhet, dock, synes det, huvudsakligen av negativ
art. Restförda skatter och andra fordringar, som bevakas av utmätningsmännen
(allmänna avgifter, böter m. m.), får ett gynnsammare utgångsläge
än barnavårdsnämndernas fordringar för underhållsbidrag, när
det gäller att konkurrera om gäldenärernas införselbara inkomster. Detta
gynnsammare utgångsläge torde i viss mån uppväga den förmånsställning
underhållsbidragen har enligt 21 § införsellagen. Önskvärt vore, att reglerna
ändrades så, att försäkringskassa ålades skyldighet i vissa fall att vidarebefordra
arbetsgivares uppgift även till vederbörande barnavårdsnämnd
eller barnavårdsman. Skyldigheten kunde vara begränsad till fall, där barnavårdsnämnden
eller barnavårdsmannen skriftligen anhållit hos kassan
att få del av sådan uppgift. Om en dylik bestämmelse infördes, skulle barnavårdsnämnderna
säkerligen få lättare än för närvarande att komma till
rätta med sådana underhållsskyldiga, som försöker undkomma sin underhållsplikt
genom att ideligen byta uppehållsort och arbetsanställning. Socialstyrelsen
kommer att i framställning till Kungl. Maj:t föreslå sådan
ändring av reglerna, som ovan sagts.

En annan åtgärd, som sannolikt skulle verka befrämjande på barnavårdsnämndernas
återkravsverksamhet, vore att befria nämnderna från alla kostnader
i samband med försök att uttaga oguldna underhållsbidrag genom
utmätning. Enligt 198 § utsökningslagen skall all kostnad för utmätning
gäldas ur köpeskillingen för den utmätta egendomen. Kostnad som ej sålunda
gnidits, skall betalas av sökanden. Dessa bestämmelser äger även
tillämpning vid utmätning för uttagande av underhållsbidrag och därvid
även om barnavårdsnämnden är sökande och bidragen tillkommer nämnden
som ersättning för utgivna bidragsförskott. Det är under sådana förhållanden
förklarligt, om barnavårdsnämnderna iakttar eu viss försiktighet
i fråga om utmätningsförsök.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektör Bexelius, gc ;t

Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962. Il

66

neraldirektörens ställföreträdare, byråchefen Rosén, tf. byråchef Hasselrot,
föredragande, och tf. byråchef Sturkell. Stockliolm den 30 januari 1963.

ERNST BEXELIUS

Brita Hasselrot

överståthållarämbetet

Överståthållarämbetet, som under hand erhållit anstånd med remissens
besvarande, får med överlämnande av yttrande av Stockholms stads barnavårdsnämnd
(bilaga) anföra följande.

Riksdagens revisorer ha funnit sig kunna konstatera, att bidragsförskottslagens
utformning föranleder alltför tidsödande administrativt arbete,
och ha mot denna bakgrund föreslagit en omarbetning av lagen i förenklande
syfte. Det är i första hand ansökningsförfarandet, det vill säga kravet
att varje bidragsförskottsberättigad varje år skall söka bidragsförskott,
som ansetts medföra kostnader och arbete, som icke står i rimlig proportion
till de fördelar, som förfarandet medför.

Givet är att sedan den ändringen gjorts, att rätten till bidragsförskott
ej längre blivit beroende av en prövning av den bidragsberättigade moderns
inkomstförhållanden, omsökningsförfarandet ej längre har samma betydelse
som tidigare. De omständigheter, som numera äro avgörande för rätten till
bidragsförskott, torde kunna av barnavårdsnämnderna prövas kontinuerligt
utan att ny ansökan göres en gång om året. Angelägenheten av en ändring
belyses av de av barnavårdsnämnden lämnade uppgifterna angående
omsökningsförfarandets ekonomiska konsekvenser. Det är att märka, att
nämnda uppgifter icke äro fullständiga. Sålunda föranleder kravet, att den
underhållsskyldige skall bevisligen underrättas om meddelat bidragsförskott,
i Stockholm årligen ett ytterligare utlägg å över 12 000 kronor enbart
för portokostnader i samband med utsändandet av rekommenderade
underrättelser om beviljade bidragsförskott. — Omsökningsförfarandet måste
alltså betecknas såsom administrativt synnerligen betungande utan att
vara nödvändigt ur utredningssynpunkt. Eftersom förfarandet ej heller i
övrigt torde fylla någon uppgift, finner överståthållarämbetet alltså att reglerna
i 7 § i lagen böra omarbetas.

Även de bestämmelser, som reglera rätten till ersättning av statsverket
för utgivna bidragsförskott, föranleda, såsom revisorerna påpekat, stor arbetsbelastning
för barnavårdsnämnderna och jämväl för länsstyrelserna.
Revisorerna ha ifrågasatt huruvida icke redovisningen, som enligt tillämpningskungörelsen
till lagen skall avges detaljerat för varje ärende, skulle
kunna schabloniseras utan att fördenskull statsverkets intresse skulle behöva
bli lidande. Revisorerna ha emellertid icke närmare ingått på huru en
sådan schablonisering skulle ske.

Redovisningens huvudsakliga intresse ligger i framläggandet av indrivningsresultatet
— barnavårdsnämnderna äro skyldiga att söka från de underhållsskyldiga
indriva ersättning för de utgivna förskotten — och möjligheterna
att schablonisera statsmedelsersättningen blir därför beroende
av huruvida det är möjligt att utan individuell redovisning säkerställa att
indrivningen från de underhållsskyldiga blir tillräckligt effektiv. En övergång
till ett förenklat redovisningssystem synes med hänsyn till de stora
ekonomiska intressen, som föreligga i sammanhanget, böra ske först efter
ingående utredningar och överväganden. Överståthållarämbetet finner sig
därför på detta stadium icke kunna framlägga några förslag rörande för -

67

enklingsåtgärder. Ämbetet inskränker sig till att antyda vissa riktlinjer,
som måhända skulle kunna leda till en godtagbar lösning av de i sammanhanget
aktuella awägningsproblemen och därför böra närmare prövas.

Med hänsyn till erfarenheterna av indrivningsresultatet under ett antal
år, exempelvis de senaste fem åren, fastställes ett procenttal, som kan motsvara
ett normalt resultat med avseende å indrivningsverksamheten. Detta
procenttal kan antingen ges direkt avgränsande verkan med avseende å
statsbidragsrätten utan möjlighet för barnavårdsnämnd, som icke lyckats
indriva motsvarande andel, att erhålla statsbidrag därå efter utredning om
att det ej varit möjligt att under löpande år uppnå det avsedda indrivningsresultatet,
eller också kan det fastställda procenttalet ges den betydelsen att
barnavårdsnämnder, som uppnått den fastslagna minimiindrivningen, icke
skola vara skyldiga att inge särskilda redogörelser i de individuella ärendena.

Övriga omständigheter av betydelse för prövningen av ersättningsanspråket,
exempelvis att barnavårdsnämnderna meddelat beslut på grundval av
i lagen angivna avtal, synas icke vara av natur att kräva individuella redogörelser.
Det synes tillräckligt att barnavårdsnämndernas verksamhet underkastas
kontroll i dylikt hänseende i samband med länsstyrelsernas allmänna
tillsynsverksamhet.

Stockholms stads barnavårdsnämnd har föreslagit att kostnaderna för
bidragsförskotteringen skola helt övertagas av staten, överståthållarämbetet
finner det emellertid knappast möjligt att beträffande bidragsförskottsverksamheten,
vari såsom ovan berörts ingår en omfattande återkravsverksamhet,
avstå från det incitament till en effektiv verksamhet från barnavårdsnämndernas
sida som ligger i att kommunerna skola slutligt svara
för viss andel av de förskotterade medlen.

Barnavårdsnämnden har som skäl för ett förenklat förfarande beträffande
sökandet av statsmedelsersättning även anfört att tidsutdräkten mellan
bidragsförskottens utgivande och erhållandet av statsmedelsersättningen
medför betydande ränteförluster för staden. Överståthållarämbetet får
härvidlag anföra, att denna olägenhet synes kunna undvikas, därest länsstyrelserna
berättigas att utgiva förskott å statsbidrag. Eventuellt kan övervägas
rätt för barnavårdsnämnderna att, därest systemet med individuella
redovisningar anses böra bibehållas, redan innan ansökningshandlingarna
färdigställts rekvirera förskott, beräknat på ett bokföringsmässigt styrkt totalbelopp.
Stockholm den 3 februari 1963.

SAM WIDMARK

Gustav E. Flodin

Bilaga

Yttrande från Stockholms stads barnavårdsnämnd

Statsrevisorerna ha med utgångspunkt från en relativt detaljerad redovisning
rörande tillämpningen av bidragsförskottslagen funnit långtgående åtgärder
påkallade i syfte att förenkla det nu mycket tidskrävande administrativa
arbete, som sammanhänger med verksamheten. Revisorerna anse,
att en förenkling även ger utrymme för en effektivare övervakning från
barnavårdsnämndernas sida av alt de underhållsskyldiga fullgöra sina förpliktelser.
I anslutning till konstaterandet, att nordiska socialpolitiska kommittén
framhållit den norska författningen angående bidragsförskott såsom

68

väl ägnad att tjäna som förebild vid utarbetandet av gemensamma regler, anse
revisorerna det i hög grad påkallat, att frågan om en ny svensk lag om
bidragsförskott snarast upptages till slutlig prövning.

Ehuru den redovisning, som ligger till grund för revisorernas uttalande,
väl belyser föreliggande svårigheter och synes kunna utgöra underlag för
en bedömning angående nödvändigheten av alt förenkla gällande bestämmelser
och praxis vid tillämpningen av bidragsförskottslagen, ha vissa ytterligare
detalj upplysningar och statistiska uppgifter rörande förhållandena i
Stockholm bilagts detta yttrande. (Bilaga till bilaga.)

Utöver det allmänna uttalandet att bidragsförskottslagen bör omarbetas i
förenklande syfte, framhålla revisorerna, att omsökningsförfarandet bör
kunna slopas samt att den redovisning som nu kräves i fråga om statsbidragen,
bör kunna schabloniseras. Det är också huvudsakligen i dessa två avseenden
som möjligheter föreligga att uppnå betydande förenklingar. Vad
först beträffar omsökningsförfarandet må anföras, att detta föranledes av
bestämmelsen i 7 § bidragsförskottslagen, vari stadgas, att förskott utgår,
där ej rätten därtill upphör tidigare, till och med utgången av det statliga
budgetår som löper vid förskottets beviljande. Denna bestämmelse får ses
mot bakgrunden av att bidragsförskotten ursprungligen voro inkomstprövade,
varvid en taxerad inkomst av viss storlek uteslöt bidragsförskott. Då inkomstprövningen
numera är slopad, föreligger ej längre detta väsentliga skäl
för eu tidsbegränsning av bidragsförskotten. De kontroller och bevakningar,
som behöva vidtagas för konstaterande av att förutsättningarna för bidragsförskott
i varje enskilt fall föreligger, kunna samtliga utföras fortlöpande,
vilket nu också sker. Med hänsyn till angivna omständigheter synes omsökningsförfarandet
såsom en kontrollåtgärd ej längre motiverat. Då det administrativa
förfarandet med omsökningar såsom redovisats av riksdagens revisorer
härtill är mycket tidskrävande och kostsamt för kommunerna — för
Stockholms del kräver omsökningsförfarandet drygt 4 000 arbetstimmar per
år, vilket beräknas kosta staden omkring 35 000 kronor — bör det i enlighet
med vad revisorerna anfört slopas.

Den detaljerade redovisning, som nu krävs i varje enskilt ärende i samband
med framställning om gottgörelsc av staten för utgivna bidragsförskott,
medför ävenledes ett betydande administrativt arbete för såväl barnavårdsnämnderna
som länsstyrelserna. I Stockholm beräknas delta förfarande under
senare år ha krävt nära 5 000 arbetstimmar för barnavårdsnämndens
del motsvarande eu kostnad på omkring 50 000 kronor per år. Med nuvarande
organisation av nämndens bidragsbyrå, som för verksamheten med
bidragsförskott har tio självständigt arbetande rotlar med en personal på
sammanlagt 49 personer, kan framställningen till ämbetet ingivas först omkring
tio till elva månader efter utgången av det budgetår, som gottgörelsen
avser. Överståthållarämbetets granskning pågår därefter under åtta till tio
månader. Redovisnings- ocli granskningssystemet medför således, att gottgörelsen
för Stockholms del kan utbetalas törst halvtannat år efter utgången
av det budgetår gottgörelsen avser. Då denna uppgår till betydande belopp
— budgetåret 1960/61 i runt tal 4,7 miljoner kronor — medför nuvarande
system för redovisning och granskning att staden får vidkännas ränteförluster,
som är flera gånger större än de mycket betydande administrativa kostnaderna,
som staden med nuvarande bestämmelser måste påtaga sig för att
gottgörelse för de förskotterade medlen skall kunna utgivas.

Revisorernas uttalande om nödvändigheten av att man får till stånd eu
förenkling av det förfarande, som nu tillämpas vid framställning om gottgörelse,
ger ingen anvisning om hur detta hör ske. Det sägs endast att redovisningen
bör kunna schabloniseras. Det torde emellertid finnas endast ett

69

sätt, på vilket eu genomgripande förenkling kan uppnås, nämligen slopande
av den individuella redovisningen, vilken bl. a. kräver, att det i varje enskilt
fall, där bidragsförskottet ej till fullo återbetalats, skall angivas vilka kravåtgärder
som vidtagits i ärendet. Den statliga kontroll, som måste kunna utövas
med hänsyn till att kommunerna administrera utbetalning av ett statligt
bidrag samt återkrävande av detta bidrag av de underhållsskyldiga, synes
ej behöva sammankopplas med gottgörelsen till kommunerna för de av
dem förskotterade medlen. En fullt godtagbar kontroll synes kunna upprätthållas
på samma sätt som gäller för utbetalningen av allmänt barnbidrag,
d. v. s. en fortlöpande stickprovskontroll i enskilda ärenden. Det finns ingen
anledning att antaga, att övergång till ett sådant system skulle medföra en
minskad noggrannhet från kommunernas sida i handläggningen av ärenden
rörande bidragsförskott. I sammanhanget kan nämnas, att granskningen
av framställningarna om gottgörelse — i varje fall när det gäller Stockholm
— föranleder mycket små ändringar. För de senaste tre budgetåren,
för vilka gottgörelse utbetalats, ha de av staden begärda beloppen reducerats
med respektive 0,47, 0,63 och 0,18 promille eller i absoluta tal 1 685, 2 030
och 554 kronor. Mot bakgrunden av angivna förhållanden synes det helt
orimligt att upprätthålla nuvarande system för redovisning och granskning
i samband med återbetalning till kommunerna av medel, som dessa förskotterat
för utgivande av bidragsförskott.

Det bör nämnas, att förfarandet vid redovisning och granskning i samband
med framställning från kommunerna om gottgörelse för utgivna bidragsförskott
ej regleras i bidragsförskottslagen, utan i kungl. kungörelse
den 31 maj 1957 med vissa bestämmelser angående tillämpningen av bidragsförskottslagen
m. m. Den av riksdagens revisorer rekommenderade förenklingen
bör således i förevarande avseende kunna genomföras så snabbt,
att den kan tillämpas redan för gottgörelse av de under budgetåret 1961/62
utgivna bidragsförskotten i den mån sådan gottgörelse ej hunnit begäras
och utbetalas.''Även om hittills mycket arbete nedlagts av barnavårdsnämnderna
på redovisningen för nyssnämnda budgetår, skulle dock ett snabbt
beslut om förenkling i förfaringssättet medföra avsevärda besparingar framförallt
för länsstyrelserna, där granskningsarbetet i många fall ännu ej torde
ha påbörjats. Den ovannämnda ränteförlusten för kommunerna skulle
också komma att avsevärt reduceras.

Såsom framgår av den redovisning av det med bidragsförskotten sammanhängande
administrativa arbetet, som ligger till grund för revisorernas uttalanden,
medför fördelningen av de från de_ underhållsskyldiga inbetalade
medlen mellan barnavårdsnämnden och de bidragsberättigade barnen ett betydande
arbete. Det kan nämnas alt av de omkring 75 000 inbetalningar, som
årligen inkomma till nämndens bidragsbyrå, två tredjedelar kunna uppskattas
avse bidragsförskottsärenden, medan eu tredjedel galler förmedling av
underhållsbidrag. Av inbetalningarna i bidragsförskottsärenden kan fördelningsärendena
uppskattas till 35 000.

När det gäller frågan om möjligheterna att finna eu form för förenkling
av arbete! med fördelningen må först anföras, att det knappast torde bli
möjligt att komma ifrån nuvarande system med proportionell fördelning.
Denna grundar sig ntimligen på det förhållandet, att barnavårdsnämnden
har en fordran på ett belopp, som motsvarar bidragsförskottet. Om del fastställda
underhållsbidraget till beloppet är högre än bidragsförskottet har
också barnet en fordran. Om i sådant fall det belopp, som inbetalas till barnavårdsnämnden
av den underhållsskyldige, är lägre än underhållsbidraget,
måste beloppet fördelas på så sätt, all såväl barnavårdsnämndens som barnets
fordran tillgodoses i proportion till det inbetalda beloppets storlek. Av

70

praktiska skäl handlägges som regel hela kravet av barnavårdsmannen eller
— uiot fullmakt från vårdnadshavare! — av annan tjänsteman hos barnavårdsnämnden.
I och för sig finns emellertid intet hinder för att modern
själv exempelvis genom begäran om införsel bevakar sin fordran. Om även
barnavårdsnämnden i sådant fall begär införsel för sin fordran för utgivet
bidragsförskott, skulle fördelningen av det till utmätningsmannen inkomna
underhållsbidraget mellan barnavårdsnämnden å ena sidan och barnet å
den andra få verkställas av utmätningsmannen. Någon förenkling av sättet
för fördelningen på så sätt, att detta skulle gå ut över barnets lagliga rätt
får självfallet ej komma ifråga.

I samband med fördelningen skall barnets andel utbetalas till vårdnadsliavaren.
Utskriften av giroutbetalningskort jämte eventuell förteckning
över dessa kort kräver i huvudsak lika lång tid som själva uträknandet av
barnets andel av det inbetalade beloppet. På denna punkt skulle man emellertid
kunna uppnå en ganska betydande förenkling. I de flesta fall är nämligen
barnets andel mycket liten. År 1960 utbetalades i Stockholm ifrågavarande
andelar med ett sammanlagt belopp på cirka 1,1 miljon kronor. Som
ovan nämnts uppskattas antalet fördelade belopp till 35 000 per år, vilket
ger en genomsnittlig utbetalning pa 31 kronor per år eller cirka kronor
2 : 50 per månad i varje ärende. Även om utbetalningen i princip skall ske,
så snart barnets andel uträknats, torde det som regel få anses vara till fördel
för vårdnadshavaren att slippa besvär med ofta återkommande utkvitteringar
av mycket små belopp. Det får därför anses försvarligt att generellt
förutsätta samtycke från vårdnadshavarnas sida till ett uppskjutande avutbetalningen,
tills ett något högre belopp, förslagsvis 10 eller ^15 kronor,
sparats. Självfallet måste dock andelen, oavsett beloppets storlek, utbetalas
omedelbart efter fördelningen, om vårdnadshavaren begär detta. En regelmässig
utbetalning på ovan angivet sätt skulle medföra en icke obetydlig
arbetsbesparing. Ehuru bindande bestämmelser i detta avseende knappast
kunna införas, synes det lämpligt att detta förfaringssätt — om det anses
acceptabelt — på ett eller annat sätt omnämnes, exempelvis i de av kungl.
maj :t utfärdade bestämmelserna rörande tillämpningen av bidragsförskottslagen.

Även om vissa av de av revisorerna påtalade svårigheterna vid administrationen
av bidragsförskotten kunna undanröjas utan lagändring, kunna
andra elimineras först genom ändring av lagen. Revisorerna ha pekat på
omsökningsförfarandet. En annan fråga, som här bör uppmärksammas
gäller forumbestämmelserna. Dessa bygga nu på vårdnadshavare^ mantalsskrivning.
Vissa skäl synes emellertid tala för att bidragsförskottet bör sammankopplas
med barnets kyrkobokföring. Härigenom undvikes bland annat
att det under vissa omständigheter uppkommer fall, där bidragsförskottet
delas upp på två kommuner, som var för sig måste handlägga sin del av
ärendet. En anknytning till barnets kyrkobokföring är även fördelaktig ur
den synpunkten att barnavårdsman som regel förordnas, där barnet är kyrkobokfört,
samt att allmänt barnbidrag, som administreras av barnavårdsnämnden,
också följer barnets kyrkobokföring. Vissa komplikationer skulle
emellertid uppstå när det gäller av barnavårdsnämnd omhändertagna fosterbarn,
enär placering i fosterhem skulle medföra, att den kommun, där fosterhemmet
är beläget, skulle få påtaga sig kostnaden för en fjärdedel avbidragsförskottet.
Denna svårighet skulle ej föreligga, om kostnaden på
samma sätt som för allmänt barnbidrag helt bestrides av statsmedel. En
sådan utgångspunkt skulle naturligen göra det lättare att få till stånd en
enkel bidragsförskottslag. Kommunernas nuvarande skyldighet att betala

71

en fjärdedel av bidragsförskottet, som i princip ansetts skola bestridas av
statsmedel, har ursprungligen motiverats med att de härigenom skulle
stimuleras att handlägga ärendena, främst i fråga om kravverksamheten, på
ett så effektivt sätt som möjligt. Utvecklingen sedan bidragsförskottslagens
tillkomst torde emellertid ha medfört en sådan ökning av barnavårdsnämndernas
administrativa resurser, att det ej längre finns anledning antaga,
att bidragsförskottsärendena skulle handläggas mindre effektivt, om kostnaden
helt bestrids av staten. Vad särskilt gäller återkraven må framhållas,
att riksdagens revisorer erinrat om att lagberedningen framlagt förslag om
förbättrade möjligheter att uttaga underhållsbidrag. I sammanhanget bör
även noteras, att vårdnadshavarna ha ett direkt ekonomiskt intresse av att
underhållsbidragen indrivas, enär de härvid samtidigt ofta erhålla en del
av barnets fordran. Erfarenheten har visat, att vårdnadshavarna av denna
anledning noga bevaka, att erforderliga åtgärder vidtagas för indrivning
av underhållsbidrag. Det ursprungligen anförda huvudsakliga skälet för
kommunernas bidrag till kostnaden för bidragsförskotten, synes därför numera
ha förlorat sin relevans. När frågan om en ny bidragsförskottslag upptages
till prövning, synes därför böra övervägas, huruvida ej bidragsförskotten
på samma sätt som gäller för allmänt barnbidrag böra helt bekostas av
statsmedel men administreras av barnavårdsnämnderna. Det bör slutligen
i sammanhanget nämnas, att bidragsförskotten för barn, för vilka faderskapet
ej fastställts, samt utfyllnadsbidragen ej kunna återkrävas. Kommunerna
betala nu en fjärdedel av kostnaden även för dessa bidrag. Mot bakgrunden
av den ursprungliga motiveringen för kommunernas deltagande i
kostnaden, borde staten i vart fall svara för kostnaden för denna del av bidragsförskotten.
Stockholm den 30 januari 1963.

Bilaga till bilaga

Tidsåtgång och kostnader vid omsökning sför far ande av bidragsförskott

Av nedanstående tabell framgår tidsåtgången för omsökningsförfarandet
fördelat på rotelchef och biträdespersonal. I tidsberäkningen för omsökningsförfarandet
har medräknats tid för utskrift av ansökan, kallelser till
mödrarna, kontakter med barnavårdsman, utskrift av rekommenderad skrivelse
till fader, meddelande till moder, barnavårdsman m. fl. samt påföring
av beslut på arbetskort, ävensom utskrift av förteckningar (sammanträdeslistor)
till BvN:s sammanträde. Det bör framhållas att ett rationellt utnyttjande
av blanketter medelst genomskriftsmetod användes.

Omsökningar. Tidsåtgång

Befattningshavare

Antal oms.
år 19611

Stycktid
i min.

Totaltid
i tim.

Spilltid

+ 15 %

S:a total tid
i tim.

Rotelch.............

.... 12 000

3

600

90

690

Kanslibitr...........

.... 12 000

15

3 000

450

3 450

Summa 4 140

1 Hela antalet bidragsförskottsärenden år 1961 utgjorde 14100, varav ca 2 000 nyansökningar.

72

Kostnader för omsöknings förfarandet

Befattningshavare

Igr

Ikl

Månadslön

Totaltid
i tim.

Kostnad
s:a kr.

Rotelch. = l:e ass. ..

.. 16

18

2 017

690

7 500

Kanslibitr...........

.. 7

9

1267

3 450

27 900

Summa 35 400

Tidsåtgång och kostnader vid slatsbidragsverksamheten för utgivna bidragsförskott
Stalsbidragsoerks. Tidsåtgång

Antal bil.

Stycktid Totaltid Spilltid

S:a total

Rotelchef

år 1962

i min.

i tim. 15 %

tid i tim.

Uppgör, av manus ....
Biträdespers.

. 11400

10

1900 285

2185

Utskrift läsn. o. förteckn......

Kostnader

. 11400

12

2 280 342 2 622

Summa 4 807

Befattningshavare ......

■ lgr

lkl

Månadslön Totaltid
i tim.

Summa

Rotelchef = l:e soc.ass. ..

. 16

18

2 017 2185

28 200

Biträdespersonal ........

Bidragsbyrån

Statistik över omfattningen
I. Antal ärenden

........ 7

av verksamheten

9

1267 2 622

Summa 4 807

22 600

50 800

Ärendeslag

1956

1957

1958

1959 1960 1961

1962

prel.

Förmed!...............

6 898

7 178

7 283

7 300 6 584 7 000

7 000

Utfyllnad (enbart)......

—

—

682

544 392 232

176

Bdf....................

10 770

12 154

12 260

12 844 13 776 14104

13 868

Summa

17 668

19 332

20 225

20 688 20 752 21336

21044

II. Ansökningar om gottgörelse av statsverket för utgivna bidragsförskott
+ utfyllnadsbidrag (1/7 1957)

1953—54 1954—55 1955—56 1956—57 1957—58 1958—59 1959—60 1960—61

Belopp .. 1881315 2 050 063 2121323 2 348 884 3 447 965 3 563 000 3 578 000 4 683 000

Antal

7100 7 509 7 870

8 445

10 698

10 852

10 773 11401

III. Exekutiva åtgärder via bidragsbyråns
År Införs.1

expedition

Utmätn. Lagsökn.

Efterlysn.

Efterspan.

1957

..................... 2 299

+ skingr.-förbud

214 44

214

gm U. D.

85

1958 .

..................... 2 351

200

35

260

125

1959 .

..................... 2 309

233

50

199

151

1960 .

..................... 2 201

199

40

225

176

1961 .

..................... 2 281

222

39

225

125

1962 .

..................... 2174

380

64

215

174

1 _

nya införselärenden. Framställn. om

återupptag, av införsel

äro ej medtagna.

73

IV. Beordrad övertid för bidragsbyråns personal
1956 1957 1958 1959

6 467 6 291 5 255 4 840

1960 1961

4117 1/2 4 328

1962
4 756

Bidragsbyrån

Statistik över omfattningen av verksamheten

I. Utgifter för bidragsförskott samt fr. 1/7 1957 utfyllnadsbidrag
1956 1957 1958 1959 1960

Bdf...........

Utfylln.-bidrag

5 675 635 5 839 927 7 260 069
— 267 674 488 163

7 606 000
406 000

8 886 463
336 759

Summa 6106 601 7 748 232 8012 000 9 223 222

1961 1962

10 378 106 10 883 788
271432 137 579

10 649 538 11021367

II. Antal inkomstkuponger betr.

kravverksamheten

1961

1954

1955

1956

1957

1958

1959

1960

62 400

62 711

65 680

67 943

70 723

72 764

75 967

76 531

III. Inkomster betr. kravverksamheten

Är.-slag

1955

1956

1957

1958

1959

1960

1961

Förmedl...
Bdf ......

2 257 959

2 941178

2 338 751

3 416 973

2 524 510

3 923 207

2 969 880

4 408 635

2 897 590

4 717 000

3 096 407

5 131296

3211811
5 405 615

Summa

5 199 137

5 755 724

6 447 717

7 378 515

7 614 590

8 227 703

8 617 426

1962
76 415

1962 prel.

1955

1956

1. Antalet bidragsmottagare (samt-liga som under någon del av nämnda
år mottagit bidrag)

7 650

8 285

2. Antalet barn med rätt till bi-dragsförskott

9 960

10 770

3. Antalet underhållsskyldiga som

kan ej

föranlett beslut om bidragsförskott

anges

4. Storleken av utav barnavårds-nämnden utgivna bidragsförskott

1 000-tal kronor

4 522

5 675

5. Vid utgången av nämnda år ute-stående fordringar för underhålls-skyldiga till följd av utgivna bi-dragsförskott

2 285 628

3 124 647

6. Antalet underhållsskyldiga som

kan ej

helt eller delvis erhöll bidragsför-skott

anges

7. Storleken av belopp som ersatts
av underhållsskyldiga 1000-tal kro-nor

2941

3 417

8. Fäder som under året återbetalat
bidragsförskott helt eller delvis

7 114

i + utf.

Rev. berättelse ang. statsverket år 1962. II

1957

1958

1959

1960

1961

8 851

9 232

9 622

10198

10 896

11506

*648

12 260
*682

12 844
*544

13 776
x392

14104

‘232

5 840

7 260

7 605

8886

io;36i

963 871

3 989 350

4 158 847

4 851481

5 255 626

3 923

4 409

4 717

5131

5 405

7 148

7 602

7 869

8 236

8 420

74

Utbetalade bidragsförskott

År

Belopp

Ökning

Kronor

0/

/O

1956 ........

....... 5 675 635

164 292

2,8

1957 ........

....... 5 839 927

1420 142

24,3

1958 ........

....... 7 260 069

345 027

4,75

1959 ........

....... 7 605 096

1 281367

16,85

1960 ........

....... 8 886 463

893 391

10,05 = 11,75 % i genomsnittlig ökn.

1961 ........

....... 9 779 854

Av bidragsskyldiga erlagt underhållsbidrag för utgivet bidragsförskott

År

Belopp

Avgår § 19

Netto kronor

Ökning

Kronor

%

1956 .........

........ 3416 973

905 057

2 511916

318 080

12,66

1957 .........

........ 3 923 207

1093 211

2 829 996

388 464

13,73

1958 .........

........ 4 408 635

1 190 175

3 218 460

189 345

5,88

1959 .........

........ 4 717 299

1309 494

3 407 805

566 138

16,61

1960 .........

........ 5131 296

1 157 353

3 973943

529 468

13,32

1961 .........

........ 5 405 615

902 204

4 503 411

304 783

6,77

1962 .........

....... 5 929 128

1 120 934 pre!.

4 808 194

32 932143 7 678 428 25 253 725 11,5 % genomsnitti.

ökning

År

Utgivet bdf

Bdfink. incl.

19 §

% ink.
i förhållande
till utgifterna

1955 ..............

.............. 4 521927

2 941178

65,0

1956 ..............

.............. 5 675 635

3 416 973

60,20

1957 ..............

.............. 5 839 927

3 929 207

67,28

1958 ..............

.............. 7 260 069

4 408 635

60,72

1959 ..............

.............. 7 606 000

4 717 000

62,02

1960 ..............

.............. 8 886 463

5 131296

57,75

1961...............

.............. 9 779 854

5 404 951

55,27

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Länsstyrelsen får överlämna från barnavårdsnämnden i Malmö infordrat
yttrande (bilaga) ävensom för egen del anföra följande.

Såsom riksdagens revisorer uttalat medför gällande bestämmelser i bidragsförskottslagen
i olika avseenden ett betungande administrativt arbete
för berörda myndigheter. Som exempel på särskilt tidsödande arbetsuppgifter
nämnes förfarandet med de s. k. om sökningarna, fördelningen av influtna
medel samt förfarandet i samband med statsbidragen.

Därest omsökningsförfarandet slopas — vilket emellertid torde nödvän -

75

diggöra att åtgärder vidtagas för kontroll av att förutsättningar för erhållande
av bidragsförskott alltjämt föreligger — kommer detta utan tvekan
att innebära avsevärda lättnader ur arbetssynpunkt. En förenkling av förfarandet
beträffande fördelning av influtna medel och den redovisning, som
nu krävs såvitt angår statsbidragsärendena, skulle likaledes enligt länsstyrelsens
bedömande medföra en minskad arbetsbörda såväl för barnavårdsnämnderna
som för länsstyrelserna.

Med hänsyn till det anförda finner länsstyrelsen i likhet med Riksdagens
revisorer att skäl föreligger att verkställa en översyn av bidragsförskottslagen.
Länsstyrelsen ansluter sig därjämte till vad revisorerna uttalat om
betydelsen i rationaliseringshänseende av att ha tillgång till statistiska uppgifter
till belysande av här ifrågavarande verksamhet, och om värdet vid
bedömningen av hithörande spörsmål av en utredning angående orsakerna
till bidragsförskottsverksamhetens kraftiga expansion. Malmö den 29 januari
1963.

STEN LUNDBERG

Henry Knutsson

Bilaga

Yttrande från barnavårdsnämnden i Malmö

Statsrevisorerna hava som sin mening uttalat, att bidragsförskottslagen
bör omarbetas i syfte att ernå förenklingar i olika avseenden.

Enligt gällande lagstiftning skall bidragsförskott beviljas för tiden från
och med den månad, under vilken det sökts, (i vissa fall längst från och
med andra månaden, under vilken det sökts) till och med utgången av det
statliga budgetår, som löper vid förskottets beviljande (§ 7). Detta innebär
dels att förskott löper för tiden 1.7 ett år till och med den 30.6 påföljande
år eller del därav, såvitt icke rätten till förskott upphör tidigare dels ock
att förskott årligen måste nysökas. Statsrevisorerna hava nu förmenat, att
omsökningsförfarandet är onödigt och att alltså ett beviljat förskott skulle
kunna löpa så länge förutsättningarna för rätt till förskott föreligga. Nämnden
har vid flera tillfällen tidigare framfört samma synpunkter under framhållande
av bl. a. att för viss period även löpande förskott fortlöpande måste
prövas i avseende å förutsättningarna för rätten till detsamma. Ett slopande
av omsökningsförfarandet — vilket nämnden varmt tillstyrker — skulle
medföra en betydande vinst av ekonomisk och personell natur för kommunerna,
utan att därför något berättigat intresse äventyras.

Statsrevisorerna hava vidare granskat en annan detalj vid tillämpningen
av bidragsförskottslagen, som onekligen är förtjänt av den största uppmärksamhet
och vilken nämnden tidigare i olika sammanhang berört. Enligt bestämmelserna
(§ 20) skall utgift för bidragsförskott — i den mån ersättning
icke kunnat uttagas av den underhållsskyldige — till 3/4 bestridas av statsverket
och till 1/4 av vederbörande banavårdsnämnd. Gottgörelsc av statsverket
för utgivna förskott för visst budgetår skall sökas före utgången av
därnäst följande budgetår. Efter granskning och eventuellt införskaffande
av den ytterligare utredning, som anses behövlig, har länsstyrelsen att — i
den mån förskotten befunnits beviljade och utbetalade i överensstämmelse
med föreskrifterna i lagen samt barnavårdsnämnden skäligen får anses hava
fullgjort vad den ålegat ifråga om åtgärder för förskottens återkrävande
- - bevilja gottgörelsc.

76

Nu berörda ansökningsförfarande torde — enligt nämndens förmenande
— vara ett av de mest irrationella systemen på statsbidragsområdet, som går
att uppleta. Innan nämnden mera detaljerat går in härpå, vill nämnden i
största korthet lämna redogörelse för bidragsförskottsverksamhetens utveckling
i Malmö under åren 1950—1962, i vilket hänseende åberopas innehållet
i nedanstående uppställning:

Period

Antal

ökning

Utbetalt

ökning

Inbetalt

ökning

Inbet.

ärenden

antal

kr.

utbe-

kr.

inbet.

i % av

ärenden

talning

kr.

utbet.

1

2

3

4

5

6

7

8

1.7. 1950—30.6. 1951

1629

95

344 544

21343

153 848

13 541

44,7

1.7. 1951—30.6. 1952

1724

205

365 887

161419

167 389

42 103

45,7

1.7. 1952—30.6. 1953

1929

281

527 306

453 511

209 492

230 023

39,7

1.7. 1953—30.6. 1954

2 210

263

980 817

136 021

439 515

86 742

44,8

1.7. 1954—30.6. 1955

2 473

46

1 116 838

100 708

526 257

62 844

47,1

1.7. 1955—30.6. 1956

2 519

199

1 217 546

89 033

589 101

26 278

48,4

1.7. 1956—30.6. 1957

2 718

177

1306 579

340 467

615 379

139 722

47,1

1.7. 1957—30.6. 1958

2 895

191

1647 046

141537

755 101

38 220

45,8

1.7. 1958—30.6. 1959

3 086

139

1788 583

109 784

793 321

91817

44,3

1.7. 1959—30.6. 1960

3 225

262

1898 367

521 628

885 138

226 711

46,6

1.7. 1960—30.6. 1961

3 487

263

2 419 995

‘337 669

1111849

*264 247

45,9

1.7. 1961—30.6.19621

13 750

j

2 757 664

1376096

*49,9

1 Preliminära siffror.

Den genomsnittliga ökningen av antalet ärenden per år var under sista 5-årsperioden 206.

Anmärkning: Maximibeloppet för bidragsförskott var 324:— kr. per år för tiden intill 1.7.
1953, 600: —• kr. per år för tiden t. o. m. 30.6. 1957 och 720: — kr. för tiden t. o. m. 30.6.
1960. Från och med den 1.7. 1960 är beloppet 996: — kr. per år. (Från lagens tillkomst och
till och med 1953 voro bidragsförskotten behovsprövade.)

Som komplement till redogörelsen antecknas, att under tiden 1.7. 1957—
30.6 1962 i tillhopa 13 265 ärenden ansökts om statsbidrag med tillhopa

4 384 798:— kr. Som ovan redovisats skall årligen i varje enskilt ärende åtskilliga
olika arbetsmoment utföras, såsom t. ex. påförande av verkställda
ut- och inbetalningar och redogörelse för vidtagna kravåtgärder. För budgetåret
1.7. 1961—30.6. 1962 räknas med i stort sett 3 300 ärenden i vilka statsbidrag
skall sökas. För detta arbete torde hos nämnden erfordras närmare

5 000 arbetstimmar fördelat på 3 personer under ca 9 månader.

Sedermera tillkommer det länsstyrelsen att granska alla dessa ansökningar
och vid behov infordra kompletterande utredningar. Att härför även åtgår
åtskilliga arbetstimmar för kvalificerad personal ligger i sakens natur.
Speciellt besvärligt och tidsödande får anses vara, att varje ansökningsärende
skall åtföljas av en utförlig kronologisk redogörelse för vilka kravåtgärder,
som vidtagits eller förklaring i sådana fall, då krav icke ansetts böra
framställas. I avsikt att belysa omfattningen av det arbete, som nedlägges
när det gäller kravåtgärderna bifogas här avskrift av en bilaga2 till ansökan
om statsbidrag.

2 Ej avtryckt

77

Till allt detta kan sedermera även komma besvärsforfarande vid fall av
nekat statsbidrag, i vilket sammanhang ytterligare kvalificerad arbets ra
på olika håll engageras. Enligt nämndens bestamda formenande kan ett dy
likt system icke försvaras, sett ur moderna, rationella synpunkter. Orimliga
kostnader och lika orimliga personella insatser kräves av bl. a. barnavårdsnämnderna,
som dock böra få anses tillräckligt måna om att bevaka statens
intresse utan sådan detaljkontroll, det här är fråga om, i all synnerhet som
ju därvid barnavårdsnämnderna hava att bevaka aven egna ekonomiska
tressen (avseende kostnaderna för sin del av bidragsförskottet). En lösning
av detta problem vore, att barnavårdsnämnden sökte statsbidrag med an
"ivandc liv totalsummor för ut- och inbetalningar — och att länsstyrelsens
granskning inskränktes till stickprovstagnmg. Genom ett sadant förenklat
system skulle oerhörda kostnader besparas saval barnavårdsnämnderna som
länsstyrelserna, utan att — såvitt nämnden kan finna - några allvarligare
anmärkningar ur kontrollsynpunkt kunna resas mot detsamma

Emellertid kunna helt givet än mera rationella former för bai.uua lsnämndernas
nu ifrågavarande statsbidragsverksamhet diskuteras, i vilket
sammanhang med fog torde kunna göras gällande, att barnavardens statsbidra«sverksamhet
överhuvudtaget bör komma in i bilden. Om man emellertid
bortser ifrån de verksamheter, som avse driftbidrag till barnhemsverksamhcten
och bidrag för vissa utländska medborgare in. m., kan man frasa
si« om icke hela statens engagement i barna- och ungdomsvården borde omprövas
och göras till föremål för ett nytänkande. Tanken .tan.mahanda i
förstone synas djärv men principen finnes redan godtagen, nar det gallei
nykterhet ivården. Sålunda erhåller nykterhetsnämnderna — bortsett från
"aranti- och beläggningsbidrag till institutionsvård — allm ant bidrag enligt
K Kun c den 4.6. 1954 om statsbidrag till de kommunala nykterhetsnamndérnas
verksamhet. Sådant bidrag utgår numera med 75 %. avp^mnninens
av socialstyrelsen godkända kostnader enligt § 1, d. v. s. »till bestridande c
kostnaderna för nykterhetsvårdande verksamhet till fullgörandet av de uppgifter
vilka åligga nämnden enligt gällande författningar», beträffande vilka
ers åt In inrt eller bidrag av statsmedel icke utgå i särskild ordning. Av n\kterhetsnämndens
i Malmö förslag till budget för år 1963 framgår å t man
räknat med allmänt statsbidrag med ca 73o 000:— kronor och särskilt stats
bidrag med närmare 160 000 kronor eller sålunda tillhopa i det nar mas te
900 000 kronor. Granskar man förhållandet mellan stadens nettodn u g
ter för barnavårdsnämnden och nykterhetsnämnden, finner man, att de foira,
enligt 1963 års stat, beräknas till 10 156 295:- mot 1 450 659:- kronor.
Till utgifterna på barnavårdssidan bora dock egentligen aven laggas kost
,1cm» "t“r ungdomsstyrelsens och bnrndaghcmsstyrelsens verksamhet (ca
6 000 000:— kronor). Sett ur samhällelig synpunkt har nämnden svart att
förstå denna gränsdragning, när det gäller statens ekonomiska engagemen
mellan barnavård och nykterhetsvård. Samma synpunkter, som legat t
grund för statens ökade engagement, när det gäller nykterhetsvarden, synes
kunna tillämpas när det gäller barna- och ungdomsvården. De egendomliga
konsekvenser, som blivit eu följd av berörda gransdragning, hava framtratt
alldeles särskilt bjärta, när det gäller förhållandena eller
1960 års barnavårdslag. Denna lagstiftning bar till barnavårdsnämnden avelfört
befattningen med ungdom under 21 år, som på grund av mis. b ‘
rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av särskilda tillrattafoi ande
åtgärder från samhällets sida. Före den 1.1. 1961 kunde det ena kommunala
organet för sin befattning med dylik ungdom påräkna betydande stats^ndrag
men efter detta datum går det nya organet forlustig dcnna ; ; ),n

man samtidigt bringar i åtanke, alt staten vid omorganisation av barnhems -

78

verksamheten ulfäste sig att erlägga den väsentligaste delen av kostnaderna
härför, blir situationen särskilt olustig. Anledningen härtill är, att barnhemskostnaderna
ar från år hava stigit — för att nu belöpa sig till genomsnittligt
era 32 kronor per dag och barn — medan statens bidrag till verksamheten
alltjämt stannar vid det i sanning blygsamma beloppet av 1: 50
kr. per dag och barn. Nämnden förmenar, att hela detta problem snarast
måste omprövas och nämnden anser — som ovan antytts — att vägen via
procentnormerade allmänna statsbidrag till barna- och ungdomsvården bör
upptagas till allvarligt övervägande.

h.n annan måhända på sina håll förbisedd — konsekvens av den nuvai
ande skillnaden mellan barnavard och nykterhetsvård bör här tangeras. I
samma mån som en kommun för en viss samhällelig verksamhet av, som
nämnden anser, typisk statskaraktär — vilket nämnden förmenar gälla såväl
nykterhetsvården som barnavården — har att påräkna väsentliga statsbidrag,
desto lättare blir det, helt naturligt, att få de anslagsbeviljande myndigheterna
att medgiva t. ex. inrättandet av nya tjänster. Nämnden för sin
del förordar i denna del — i vad avser statsbidragsförfarandet — från grunden
förenklade regler. Helst skulle nämnden vilja se, att problemet löstes
efter regeln med normerade allmänna statsbidrag, en lösning, som högst
otvivelaktigt skulle innebära betydande besparingar för såväl staten som
kommunerna.

Statsrevisorerna hava än ytterligare berört ett annat spörsmål, som torde
vara förtjänt av minst samma uppmärksamhet som de här ovan redovisade.
Enligt gällande bestämmelser bör barnavårdsnämnden bereda den, som äger
töra talan för barnet, tillfälle att i samband med återkrävande av bidragsförskott
utkräva den del av oguldna underhållsbidrag, som må överskjuta bidragsförskottets
belopp. Barnets fordran mot den underhållsskyldige kan
hänföra sig dels till löpande månad och dels till förfluten lid. Influtna medel
skola alltså fördelas mellan barnet och barnavårdsnämnden i förhållande
till vars och ens fordran. Statsrevisorerna hava i sin berättelse givit belysande
exempel på vad dessa regler i realiteten innebära. I socialstyrelsens »Råd
och anvisningar» (n:r 48/1948) har i detta avseende lämnats närmare direktiv.
Mot dessa reglers rättvisa grund finnes för sin del näppeligen något
att erinra, men i det praktiska förfarandet vålla reglerna oändliga besvär
utan att därför alltid möjlighet föreligger att ernå matematisk rättvisa.
För en liten barnavårdsnämnd, med kanske ett tiotal fall, betyder det icke
så mycket, men för de större nämnderna medföra reglerna avsevärda kostnader,
varför nämnden även i detta avseende efterlyser enklare och mera
lättarbetade bestämmelser. Enligt den av statsrevisorerna berörda norska lagstiftningen
(lag 26.4. 1957 om forskottering av oppfostringsbidrag med däri
sedermera vidtagna ändringar) har kommunen, normalt, att ensam bära
kostnaderna för förskotteringen och såvitt nämnden kunnat förstå, äro reglerna
för fördelningen av influtna medel av enklare natur. En viss ändring
av dessa bestämmelser avses emellertid skola ske från och med den 1.1.1964
enligt meddelande från norska sosialdepartementet och bifogas1 här otryckt
proposition n:r 29.

I vad avser den danska lagstiftningen — beträffande fördelningen av inflytande
underhållsbidrag i bidragsförskottsärenden — tager nämnden sig
friheten hänvisa till innehållet i bifogade1 avskrift av från socialministeriet
i Köpenhamn erhållen skrivelse av den 22.1. 1963 (utan bilagor).

På vilket sätt den efterlängtade förenklingen bör ske, när det gäller fördelningsprincipen,
kan givetvis diskuteras. Enklast vore måhända om vid
inbetalning av lägre belopp än utgående bidragsförskott man i första hand
1 Ej avtryckta

79

täckte förskottet. Vid högre inbetalning än förskottet vore en tänkbar losnin«
att fördela beloppet efter storleken av vars och ens fordran, baserad pa
dels underhållsbidragets storlek och dels bidragsförskottets storlek Idet nuvarande
förfarandet är det framför allt uträkningen av barnets fordran tillbaka
i tiden, som vållar de största besvären. Granskar man ett fiertal fall da
nu gällande beräkningsgrund kommit till användning med det sk^serad
enklare förfarandet, framgår, att skillnaderna i avseende a barnets kredit

poster normalt bliva ganska obetydliga. . , . =

Helt givet kunna — som antytts — skilda regler komma i fråga, men m
let måste vara praktiskt mera användbara regler vare sig dessa^ tillgodose
den ena eller andra parten, ekonomiskt förmånligare eller ofoimanliöaie
Nämnden vill sålunda för sin del förorda och hemställa, att det av socialstyrelsen
genom dess direktiv nu tillämpade systemet för fordelning av influtna
medel göres till föremål för revision i förenklande riktning.

Slutligen önskar nämnden i nu förevarande sammanhang beröra ett av
statsrevisorerna icke upptaget spörsmål, vilket framfor allt f«r <ie sto
nämnderna torde få anses vara en ekonomiskt betydelsefull angelagenhet.
Nämnden har framfört problemet i sitt förslag ill huvudstat :för ar 1.9o8
(stadsfullmäktiges handlingar, bihang n:r 202/1957 sid. 144). Enligt b^
dragsförskott slagen skall gottgörelse av statsverket f°r utgivna forskott
avseende kostnader för förskott, som belöpa a visst statligt b"Jgetar sökas
före utgången av därnäst följande budgetar Med hansyn till de utomo
dentligt omfattande utredningar, som jämlikt bestämmelserna i bidragsfo -skottslagen i varje särskilt fall måste verkställas, kan ansökan om statlig
gottgörelse för de större kommunerna icke ingivas forran mot slutet av be
rörd budgetperiod, varpå följer eventuell komplettering och slutlig Prov™ &
hos länsstyrelsen. Utbetalning av sökt statsbidrag kan för y orv
«ast 11/2 till 2 år efter det kommunen haft utgitten. Pa grund haray orsakas
kommunen betydande ränteförluster. Annan närstående lagstiftning
(t. ex. rörande statsbidrag till driften av barnhem), där fråga ar om avsevart
lägre statsbidragsbelopp, giver möjlighet till erhållande av forsko t a u givna
belopp. Vid ärendets behandling i drätselkammaren (stadsfullmäktiges
handlingar, bihang n:r 206/1957, sid. 12) anfördes: »Drätselkammaren finner
det riktigt, att något göres åt den påtalade eftersläpningen, sa att stade
ej skall behöva långa tider binda avsevärda medel och gora betydande ränteförluster.
Emellertid fordras härför utredning, som omfattar ej endast de a
barnavårdsnämnden berörda statsbidragen utan även andra dylika bidrag.
Drätselkammaren avser att företaga sådan utredning och att, sedan res -tatet därav föreligger, överväga lämpliga åtgärder till ernående av batt
förhållanden». Malmö den 25 januari 1963.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen får överlämna yttrande från barnavårdsnämnden i Göteborg
(bilaga) samt anföra följande. ,

Genom sin befattning med bidragsförskottsärendena bär lansstyrelsen erhållit
en god inblick i barnavårdsnämndernas handläggning av dessa ärenden
och länsstyrelsens därvid vunna erfarenheter styrker revisorernas uppfattning
att bidragsförskottslagen, sådan den nu är konstruerad, förorsakar
en alltför arbetskrävande administration. En översyn i administrationsforenklande
syfte synes därför angelägen. Vad nu sagts gäller främst tvenne
huvudpunkter i förfarandet, nämligen ansökningsförfarandet och statsbidragsprövningen.

80

Vidkommande ansökningsförfarandet synes nuvarande system med »omsökning»
för varje budgetår böra ersättas med en ordning med »engångsansökan»,
som följer barnet, så länge bidragsförskott kan utgå. Det kan måhända
härvid befinnas lämpligt och ägnat att underlätta kontrollen, att skyldigheten
att utgiva bidragsförskott ålägges barnavårdsnämnden i kommun
där vederbörandes kyrkoskrivningsort är belägen i stället för — som för närvarande
■—• nämnden i mantalsskrivningskommunen. Därest barnet flyttar
från en kommun till en annan bör detta anmälas av vederbörande pastorsämbete
och »engångsansökningen» överlämnas till barnavårdsnämnden i
inflyttningskommunen för fortsatt handläggning.

Vad angår statsbidragsprövningen synes en förenkling av nuvarande förfarande
vara möjlig. Det synes tillfyllest, att vid ansökan om statsbidrag
fogas en förteckning upptagande 1) barn, till vilka bidragsförskott utgått,
2) utgivna belopp, 3) tider för vilka beloppen utgått och 4) av den underhållsskyldige
inbetalda belopp. Länsstyrelsens granskning torde kunna ske
stickprovsvis, därvid dock fall, där den underhållsskyldige allenast i ringa
mån ersatt förskottet, bör särskilt uppmärksammas. Göteborg den 4 februari
1963.

ÅKE PAULSSON

Alvin Nordman

Bilaga

Yttrande från barnavårdsnämnden i Göteborg

Barnavårdsnämnden får översända bilagda promemoria (bilaga till bilaga)
som eget yttrande till länsstyrelsen å remiss i ärende angående tillämpningen
av bidragsförskottslagen. Göteborg den 23 januari 1963.

Bilaga till bilaga

PM angående tillämpningen av bidragsförskottslagen

Ifrågavarande lag trädde i kraft den 1 juli 1943. Ändringar i densamma
har vidtagits vid flera tillfällen bl. a. vad beträffar storleken av bidragsförskotten.

Riksdagens revisorer har i huvudsak anfört, att utgifterna för bidragsförskotten
har ökat väsentligt under senare år, att antalet beviljade bidragsförskott
likaledes ökat kraftigt både absolut och i relation till antalet barn
under 16 års ålder, att gällande bidragsförskottslag i många fall är svår att
tillämpa, att kommunernas arbete med omsökningarna vid varje statligt
budgetårsskifte är tidsödande, att kommunernas arbete med ansökan om
statsbidrag i icke fullbetalda bidragsförskottsärenden likaledes är tidsödande,
att återkravsverksamheten i fråga om bidragsförskott om möjligt bör
intensifieras.

Nyssnämnda frågeställningar kommer att belysas här nedan vad beträffar
Göteborgs barnavårdsnämnd. Bidragsförskottsverksamhetens siffermässiga
utveckling därstädes under senare år framgår av bilaga.

Revisorerna har framhållit att —- frånsett den absoluta ökningen under
senare år för hela riket av antalet barn, för vilka bidragsförskott beviljats
— relationen mellan detta antal och antalet barn under 16 års ålder ökat.
Motsvarande relationstal har framräknats beträffande Göteborg.

81

Hela riket Göteborg
procent procent

1955 ................ 2,85 4,67

1956 ................ 3,04 5,06

1957 ................ 3,34 5,44

Hela riket Göteborg

procent procent

1958 ................ 3,57 5,97

1959 ................ 3,79 6,30

1960 ................ 4,20 6,89

För Göteborgs vidkommande konstateras samma utveckling som för riket
som helhet. Att relationstalen för Göteborg ligger på högre nivå än för
riket som helhet är naturligt för större städer. Ökningen från år 1955 till
år 1960 utgör 47 procent såväl för hela riket som för enbart Göteborg.

Nyssnämnda ökningar (såväl absolut som relativt) har tidigare uppmärksammats.
Någon utredning om orsakerna till ökningen har emellertid icke
verkställts och torde f. ö. vara förenad med stora svårigheter att utföra. Rent
allmänt bör dock i detta hänseende framhållas, att genom lagändring som
trädde i kraft den 1 juli 1960 barn, födda utom äktenskapet, efter fyllda
3 år och under förutsättning att faderskapet icke fastställts är berättigade
till bidragsförskott (f. n. ca 200 barn), att höjningen av bidragsförskottens
maximibelopp sannolikt medfört bidragsförskott beträffande skilsmässobarn
numera sökes i större utsträckning än tidigare, att antalet barn födda utom
äktenskapet ökat under senare år, att frivillig uppgörelse (genom avtal)
mellan parterna träffas i mindre utsträckning än tidigare och att därför antalet
fastställanden av faderskap och underhållsbidrag genom domslut ökat
avsevärt, att genom den av de nordiska länderna antagna konventionen om
social trygghet, vilken trädde i kraft den 1 november 1956, en ny grupp barn
blivit berättigad till bidragsförskott, att bidragsförskottsärenden i fråga om
barn med annan utländsk utanför de nordiska länderna boende fader torde
ha ökat avsevärt.

Att de totala utgifterna för utgivna bidragsförskott successivt ökat förklaras
av dels höjningen av bidragsförskottens maximibelopp, dels de genom
lag fastställda uppräkningarna av underhållsbidragen (till följd av penningvärdesförsämring,
ej standardhöjning), dels att de fastställda underhållsbidragen
i nya ärenden i regel uppgår till högre belopp än i avslutade,
dels ock ökningen av antalet beviljade bidragsförskott.

Revisorerna bär givit exempel på fall där bidragsförskottslagen är svår och
tidsödande att tillämpa, nämligen beträffande fördelningen av inkommet
underhållsbidrag i fall, där detta understiger det till läget 83 kr. fastställda
underhållsbidraget, resp. fall där det inbetalda underhållsbidraget är kombinerat
med avbetalning av skuld, vidare beträffande bevisning av bidragsförskott
i fall, där såväl fadern som modern är underhållsskyldiga och kanske
mantalsskrivna i olika kommuner, vidare beträffande beviljning av bidragsförskott
i fall, där underhållsbidraget överstiger maximibeloppet (83
kr.) och underhållsskyldigheten skall fullgöras av såväl fadern som modern
men där endera av dessa icke fullgör sin underhållsskyldighet och bidragsförskott
sålunda löper, när den andra underhållsskyldiga parten upphör att
fullgöra sin underhållsskyldighet och barnet därigenom blir berättigat till
ytterligare bidragsförskott samt ytterligare variation av nyssnämnt fall. Det
kan även ifrågasättas huruvida beviljat bidragsförskott icke bör upphöra
före budgetårets utgång i fall, där den underhållsskyldige under löpande
budgetår på ett tillfredsställande sätt börjar sköta sin underhållsskyldighet,
eller omprövas i fall där underhållsbidraget höjes eller sänkes under löpande
budgetår. Även om vad revisorerna bär anfört endast berör en mindre del av
bidragsförskottsärendena, är det angeläget att åstadkomma sådana förenklingar
i bidragsförskottslagen att här relaterade administrativa olägenheter
i möjligaste mån elimineras.

82

Vad beträffar arbetet med omsökning av bidragsförskott, vilka i regel kan
beviljas längst t. o. in. utgången av det statliga budgetår, som löper vid bidragsförskottets
beviljande, bär det länge varit ett önskemål att få detta
arbete eliminerat; det pågår under januari—augusti månader varje år och
kräver f. n. en arbetsinsats om ca 2 500 timmar per år. År 1957 beräknades
ifrågavarande arbete (med mindre antal ärenden) ta i anspråk ca 4 100 timmar
per år men genom omläggning av berörd blankettrutin kunde arbetskraftsbehovet
i fråga minskas till hälften. Från barnavårdsnämndens sida
bär i olika sammanhang framhållits det tidsödande administrationsarbetet
med omsökningen av bidragsförskott. För att kostnaderna i icke fullbetalda
hidragsförskottsärenden skall drabba rätt kommun, torde det dock fortfarande
vara erforderligt med viss kontroll från barnavårdsnämndernas sida
beträffande vårdnadshavarens mantalsskrivningsort ävensom skyldighet för
domstol att till vederbörande barnavårdsnämnd meddela eventuell ändring
av vårdnadshavare och underhållsbidragets storlek.

Även arbetet med ansökan om statsbidrag är tidsödande och beräknas
1. n. utgöra ca 2 000 timmar per år för kravassistenter och ca 1 200 timmar
per år för biträdespersonal. Då detta arbete från barnavårdsnämndens synpunkt
ter sig meningslöst och torde kunna ordnas genom stickprovskontroll
från länsstyrelsens sida, är det synnerligen angeläget att barnavårdsnämndens
arbete med ifrågavarande statsbidragsansökan snarast slopas.

Vad beträffar möjligheterna att intensifiera återkravsverksamheten i fråga
om bidragsförskott bör nämnas att allt kravarbete under de senaste åren
centraliserats till en kravavdelning i syfte att effektivisera verksamheten
i fråga. Av bilaga 1 framgår att relationen mellan återkrävda, av barnavårdsnämnden
behållna, belopp å ena sidan och utgivna bidragsförskott å andra
sidan under senare år ökat (37,3 proc. år 1955, 42,4 proc. år 1901). Statsverkets
andel i utgifterna för bidragsförskottsverksamheten har därmed
minskat (46,7 proc. år 1955, 43,2 proc. år 1961).

I syfte att så snabbt som möjligt få kännedom om att underhållsskyldig
övergått till anställning hos annan arbetsgivare har för ett antal år sedan
överenskommelse träffats mellan barnavårdsnämnden och skattemyndighets11
i staden (och även på vissa andra orter) om rapportering till barnavårdsnämnden
i anmälda fall. Då enligt gällande förordning arbetsgivare är
skyldig att till vederbörande allmänna försäkringskassa göra anmälan om
nyanställning o. d. av arbetstagare, kan ifrågasättas huruvida icke nyssnämnd
rapportering till barnavårdsnämnd skulle kunna åläggas försäkringskassa.
Såvitt kunnat konstateras underlåter arbetsgivare i många fall
att göra föreskriven anmälan i rimlig tid.

Sedan ett antal år tillbaka har barnavårdsnämnden under hösten varje år
hos uppbördsverket i Göteborg (och motsvarande å vissa andra orter) bevakat
huruvida underhållsskyldig, som icke fullgjort sin underhållsskyldighet,
ägt uppbära överskjutande skatt och därvid ofta lyckats träffa‘överenskommelse
att dylik skatt överlåtes på barnavårdsnämnden; i vissa fall
har utmätning härvidlag måst tillgripas. Härigenom indrivna kravmedel i
hidragsförskottsärenden uppgår till minst 100 000 kr. årligen. Under sisttörllutet
år har emellertid vissa häradsskrivare vägrat att medverka med
erforderligt uppgiftslämnande.

Föreskriften i bidragsförskottslagen om skyldighet för polismyndighet att
medverka vid efterforskning av underhållsskyldig ävensom att verkställa
utredning angående dennes förmåga att återgälda förskottet kan icke anses
tungera på tillfredsställande sätt. Dels dröjer det i många fall alltför länge,
innan rapport i ärendet erhålles från polismyndigheten, dels är dylik rap -

83

port ofta baserad endast på den underhållsskyldiges — många gånger felaktiga
— uppgifter.

I fråga om möjligheterna att utfå underhållsbidrag föreligger en markant
skillnad mellan löntagare och fria företagare. Beträffande löntagare utgör
införsel i lön en mycket ofta använd och effektiv form av indrivning. Beträffande
fria företagare saknas motsvarande effektiva indrivningsform. Det
bör här även erinrar om att frågan om administrativt frihetsberövande till
följd av underhållsskyldigs underlåtenhet att efter förmåga fullgöra sin
underhållsskyldighet mot barn ännu icke blivit slutgiltigt löst.

Därest av lagberedningen framlagt förslag till vissa ändringar i utsökningslagen
vad beträffar införsel och utmätning blir genomfört, kommer
detta att bl. a. förbättra indrivningsresultatet.

Med hänvisning till vad ovan anförts föreslås att barnavårdsnämnden
måtte besluta

att såsom eget yttrande överlämna föreliggande promemoria till länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län såsom svar å länsstyrelsens remiss i ärende
angående tillämpningen av bidragsförskottslagen. Göteborg den 18 januari
1963.

Bilaga

Göteborgs"barnavårdsnämnd: data rörande bidragsförskott åren 1955—1961

År

Bidrags-förskott
max. be-lopp, kr.

Antal

ärenden

barn

Ut- Åter- därav

betalda krävda behållna

belopp belopp av bvn

tusental kronor

Återkrävda belopp
i relation till
utbetalda belopp

totalt därav bvn

Totala an-talet u. ä.
barn i
Göteborg

1955

600

3181

iä 2 775
uä 1427

S 4 202

2 021

977

763

48,3

37,7

4 351

1956

600

3 468

iä 3 078
uä 1531

S 4 609

2 235

1117

853

50

38,2

4 537

1957

1600

II 720

3 875

iä 3 447
uä 1615

S 5 062

2 675

1314

996

49,1

37,5

4 684

1958

720

4 319

iä 3 636
uä 1974

S 5 610

3 312

1564

1221

47,2

36,9

4 867

1959

720

1568

iä 3 672
uä 2 190

S 5 862

3 530

1819

1397

51,5

39,6

4 920

1960

1720

II 996

4 881

iä 3 951
uä 2 385

S 6 336

4 159

2175

1774

52,3

42,7

5156

1961

996

5109

iä 3 890
uä 2 536

S 6 426

4 854

2 390

2 059

49,2

42,4

5 300

84

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Länsstyrelsens granskning av bidragsförskottsärendena kräver för närvarande
en betydande arbetsinsats. Felprocenten i barnavårdsnämndernas
ansökningar om statsbidrag är emellertid enligt länsstyrelsens erfarenhet
mycket liten. Det kan ur denna synpunkt ifrågasättas om kontrollen på
länsstyrelseplanet fortsättningsvis bör bedrivas på samma sätt eller i samma
utsträckning som hittills. Länsstyrelsen håller före att en förenkling
är motiverad och att den kan ske utan att statens intresse åsidosättes. Den
nuvarande granskningen av varje ärende för sig -—- i detta län 2 384 ärenden
under senaste redovisningsåret — bör kunna ersättas av en stickprovsvis
anordnad kontroll.

Revisorerna har beträffande handläggningen hos barnavårdsnämnderna
bl. a. påtalat det omständliga omsökningsförfarandet. Länsstyrelsen kan för
sin del ej heller finna det motiverat med en i varje enskilt fall årligen företagen
nyprövning av förutsättningarna för bidragsförskott. Erfarenhetsmässigt
vet man att sökandena som regel återkommer och beviljas bidraget.
Revisorerna föreslår att bidragen icke skall behövas sökas om. Länsstyrelsen
ställer sig något tveksam inför en sådan lösning. Man synes tills vidare försiktigtvis
böra nöja sig med en förenkling såtillvida, att ny ansökan skall
göras exempelvis vart tredje år.

Indrivningarna av underhållsbidrag ger icke tillfredsställande resultat.
Anledningarna härtill är flera. Barnavårdsmännens och polismyndigheternas
effektivitet är växlande och resultaten i många fall ej tillfredsställande.
Upplysningskällor, som kan utnyttjas flitigare, är exempelvis de register,
som förs hos försäkringskassorna och arbetsförmedlingarna. Hos länsstyrelsernas
uppbördsavdelningar förs uppbördskort å preliminär skatt och
gives möjlighet att den vägen spåra vederbörandes arbetsgivare. Uppgifterna
där aktualiseras varannan månad. När vederbörande påträffas skall utredaren
givetvis icke alltid — såsom alltför ofta händer — utan vidare godtaga
uppgifter som lämnats enbart av den bidragsskyldige utan bör hans
uppgifter verifieras.

Den nu berörda bristande effektiviteten i den uppsökande verksamhet,
varom här är fråga, torde utgöra en väsentlig förklaring till det av revisorerna
berörda allvarligare spörsmålet, nämligen den under senare år konstaterade
relativa ökningen av antalet bidragsberättigade barn. Att komma
till rätta härmed är en ur flera synpunkter högst angelägen uppgift. Åtskilligt
torde därvidlag — såsom nu antytts — kunna göras redan inom ramen
för gällande lag i syfte att åstadkomma en effektivare indrivning av
underhållsbidragen.

Handläggningen av bidragsförskottsärendena — särskilt ansökningsförfarandet
— upptar emellertid för dem som har att syssla därmed åtskillig
tid, som rimligen borde kunna användas för mera konstruktiva uppgifter.
Ur denna synpunkt finner länsstyrelsen det angeläget att förfarandet göres
enklare och tillstyrker fördenskull en lagändring i sådant syfte.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit landssekreteraren
Harry Carleholm, tf. socialvårdskonsulenten i elfte distriktet Elvie Nilsson
och, såsom föredragande, e. o. länsassessorn Stig Rönnblad. Falun den
2 februari 1963.

HARRY CARLEHOLM

S. Rönnblad

85

Polis beredningen

Riksdagens revisorer har bl. a. framhållit, att statsverkets utgifter för
bidragsförskott enligt lagen den 11 juni 1943 (nr 382) stigit kraftigt under
senare år och uttalat, att denna utveckling kräver skärpt uppmärksamhet
från vederbörande myndigheters sida — från socialstyrelsen som är högsta
tillsynsmyndighet över barnavården i riket, från barnavårdsnämnderna som
beviljar bidragsförskotten och ansvarar för deras indrivning och från länsstyrelserna
som utbetalar statsbidragen.

Enligt gällande lagstiftning åligger det barnavårdsnämnden att vidtaga
erforderliga åtgärder för att hos den underhållsskyldige indriva vad som
utgivits i bidragsförskott. Barnavårdsnämnden äger därvid påkalla polismyndighets
biträde för att efterforska den underhållsskyldige och även för
att utreda hans förmåga att återgälda förskottet.

Det förhållandevis dåliga indrivningsresultat, som föreligger på detta område,
har föranlett det uttalandet från revisorernas sida, att det är av betydelse
att polisen får tillräckliga resurser för sin medverkan och att frågan
härom bör särskilt beaktas under förberedelserna för polisens förstatligande.

Enligt polisberedningens mening torde det mindre goda indrivningsresultatet
få tillskrivas främst barnavårdsnämndernas knappa personella resurser.
Beredningen, som har i uppdrag bl. a. att utarbeta detaljerade förslag
till ny organisation för såväl polisväsendet som exekutionsväsendet, avser
emellertid att i detta arbete särskilt beakta möjligheterna att effektivera
den på dessa organ ankommande delen av indrivningsverksamheten. Därvid
kan övervägas att avlasta polisen dess uppgifter i sammanhanget och
i stället lägga dessa på exekutionsväsendet. En sådan lösning skulle ligga i
linje med beredningens allmänna strävan att befria polisen från uppgifter,
som icke ingår i den egentliga polisverksamheten, men någon ståndpunkt
i frågan har beredningen ännu inte tagit.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna H. A. Enhörning, N. O. Frykholm, K. J. Lindell,
K. J. H. Lindroth, J. Rundberg, G. Ä. L. Thulin och L. B. Westerberg samt
ledamoten i den rådgivande nämnden, ledamoten av riksdagens andra kammare
H. L. Gustafsson. Experten B. Lund har varit föredragande i ärendet.
Stockholm i februari 1963.

CARL G. PERSSON

Börje Alpsten

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 12 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under § 12 beträffande utfallet av automobilskattemedlens
specialbudget har av kommunikationsdepartementet ej
utsänts på remiss.

§ 13 Investeringsbemyndigande för vägbyggandet

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

§13 Investeringsbemyndigande för vägbyggandet

Styrelsen har i olika sammanhang framhållit nödvändigheten av att det
för ett rationellt och ekonomiskt bedrivande av vägbyggnadsverksamheten
finnes en plan som anger de kommande årens medelstilldelning. Riksdagens
revisorer har i sin nu aktuella berättelse under ovanstående rubrik
lämnat en god bild av de önskemål och förslag som under senare år framlagts
i detta syfte.

Utöver de framställningar som gjorts av styrelsen särskilt i samband med
anslagsäskandena för de senaste budgetåren må nämnas ett flertal motioner
vid olika års riksdagar, vidare att överrevisorerna för väg- och vattenbyggnadsväsendet
verkat i samma riktning ävensom att arbetsmarknadsstyrelsen
principiellt icke haft något att erinra mot vad som från styrelsens
sida uttalats i fråga om den långsiktiga planeringen av väginvesteringarna.

Problemet gäller sålunda att erhålla största möjliga samstämmighet mellan
de i flerårsplanerna upptagna beloppen och de faktiskt utgående medlen
för vägbyggnad. Ej heller i årets statsverksproposition har man ansett
sig kunna förorda en investeringsserie avseende de närmaste årens vägbyggnadsverksamhet
på ordinarie sidan. I detta läge och efter samråd med kommunikationsdepartementet
kommer styrelsen att till grund för planeringen
vid revidering av flerårsplanerna lägga en serie med under femårsperioden
oförändrade belopp, baserad på 1964 års medelstilldelning, 500 mkr.

§14 Planeringen av vissa vägföretag

Under ovanstående rubrik har revisorerna omnämnt ett vägföretag i Hallands
län som enligt revisorerna utgör en illustration till de under föregående
rubrik berörda principiella synpunkterna. Företaget, som gällde
byggandet av en motorväg, planerades att på grund av anslagssituationen
utlämnas på entreprenad i två etapper, varav den andra etappen skulle
igångsättas med ungefär ett års förskjutning i förhållande till den första
etappen, varigenom företaget skulle kunna färdigställas i en följd.

På grund av att den totala medelsförbrukningsramen för byggande av
vägar i riket därefter minskades väsentligt i förhållande till den investe -

87

ringsserie, som legat till grund för flerårsplanen, blev en omplanering av
byggnadsverksamheten ofrånkomlig. Andra etappen av motorvägens utbyggande
måste därför oundgängligen senareläggas. Medel har emellertid
numera ställts till förfogande så att arbetena å andra etappen kunnat igångsättas
men först sedan den första etappen hunnit färdigställas. Vägsträckan
beräknas kunna öppnas i sin helhet för riksvägstrafik till sommarsäsongen
19(14 samt vara fullt färdig hösten samma år. — Den första etappen
från Pråmhuset strax norr om Hallandsås till Mellbystrand beräknas
öppnas för lokaltrafik till sommarsäsongen i år.

Det anförda exemplet visar de svårigheter som uppkommer i avsaknad
av en investeringsserie alternativt ett investeringsbemyndigande eller dylikt
gällande en flerårsperiod.

Revisorerna har vidare lämnat en redogörelse för två fall av vägprojekteringar
i Norrbottens län. Det ena företaget avser vägen Luleå—Haparanda
på delen genom Kalix municipalsamhälle, ingående i väg E 4, och
det andra företaget avser vägen Luleå—Boden på delen genom Södra Sunderbyn,
utgörande del av riksväg 97. Enligt revisorerna har behandlingen
av de båda vägärendena, särskilt företaget i Kalix, blivit i hög grad omständlig
och tidsödande. I anslutning härtill framhålles angelägenheten av
att planeringen av vägfrågor icke drager alltför långt ut på tiden, att berörda
sakägares yrkanden inhämtas på ett tidigt stadium och att kostnader
såvitt möjligt icke nedlägges på utredning och planering av vägsträckningar
som sedermera icke kommer till utförande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får i anledning härav anföra följande.
Vägprojekteringen har under 1950-talet ökat mycket kraftigt och har för
närvarande nått en betydande omfattning, vilket torde framgå av bilagda
diagram över vägplanen och väginvesteringarna, där sammanlagda kostnaden
för fastställda arbetsplaner under åren 1952—1962 angivits med staplar
för respektive år. Sålunda har kostnaden för fastställda arbetsplaner
ökat från 60 mkr under 1952 upp till 600 mkr under 1962. Under sjuårsperioden
1956—1962 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt arbetsplaner
för en sammanlagd kostnad av 3,5 miljarder kronor, och per den

1 januari 1963 pågår projektering av företag motsvarande en sammanlagd
kostnadssumma av nära 4 miljarder kronor.

Med hänsyn till den mångfald intressen, statliga, kommunala och enskilda,
som på olika sätt är engagerade i vägplaneringen, kan det tyvärr
icke undvikas att upprättandet av arbetsplaner ofta kräver lång tid. För att
upprätta arbetsplan för ett mindre vägföretag, med en kostnad av högst

2 mkr, beräknas sålunda normalt åtgå en tid av 2 år, medan arbetsplanen
för ett större företag av t. ex. motorvägskaraktär med eu kostnad mellan
20 och 30 mkr beräknas kräva en tid av minst 4—5 år. Vid projektering,
där mera komplicerade frågor av teknisk eller annan art förekommer, kan
projekteringstiden förlängas avsevärt.

Avslutningsvis kan framhållas att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan
flera år har haft sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna påtalade
förhållandena beträffande vägprojekteringen. Styrelsen anser emellertid
att de ansträngningar, som på senare år har gjorts för att effektivisera
vägplaneringen, avsevärt har förbättrat förhållandena. Sålunda har vägplaneringen
numera fått eu fastare inriktning sedan Vägplan för Sverige
framlades 1958 samtidigt som själva projekteringsarbetet har fått ökade resurser
genom införandet av moderna metoder i form av fotogrammetri och
databehandling.

Styrelsen delar också revisorernas mening att lösningar av vägfrågorna
ofta bar avgörande betydelse för samhällsplaneringen i övrigt. Styrelsen an -

88

ser sig emellertid i detta sammanhang böra framhålla att den utveckling,
som vägprojekteringen har haft under senare år, har medfört att samhällsplaneringen
i övrigt ofta släpar efter och vägplaneringen därigenom
försenas i väntan på revidering av föråldrade generalplaner, stadsplaner
och byggnadsplaner. Vid nyplanering ägnas intresset i första hand åt den
del av planverksamheten, som har direkt samhörighet med bostadsproduktionen
medan trafikfrågorna ofta kommer i andra hand.

§ 16 Utrangering och försäljning m. m. av postverket och televerket tillhöriga
motorfordon

Revisorerna har under § 5 redovisat en undersökning rörande bl. a. den
försäljning som genom försvarets fabriksstyrelses försorg fortlöpande äger
rum till allmänheten av försvaret tillhöriga utrangerade motorfordon. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har den 12 januari 1963 avgivit yttrande över
vad revisorerna anfört under § 5. Då frågeställningen under § 16 föranleder
samma yttrande får styrelsen med biläggande av kopia1 av sitt nämnda
tidigare yttrande hänvisa härtill. Stockholm den 29 januari 1963.

GUST. VAHLBERG

Harald Ekström

Konjunkturinstitutet

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens delegation för översiktlig vägplanering
framlade 1957 en »Vägplan för Sverige» avseende utbyggnadsbehovet fram
till 1975 för det allmänna och statsbidragsberättigade väg- och gatunätet
och ett investeringsprogram för tioårsperioden 1958—1967. Frågan om vägplanen
framlades för riksdagen genom 1959 års statsverksproposition. Statsmakternas
beslut i ärendet kan sägas innebära att investeringsprogrammet
bör uppfattas som ett principprogram d. v. s. skall tjäna som ledning för
upprustningen av vägarna, men att väginvesteringarnas faktiska årliga omfattning
borde prövas med beaktande av olika på frågan inverkande faktorer.
Konjunkturpolitiska skäl ansågs tala för att man icke band sig för en längre
tidsperiod.

Vissa argument kan emellertid anföras mot systemet med så stor flexibilitet
i anslagslämnandet att investeringsprogrammet fastställes för blott ett år
i taget. I sina petita för 1962/63 påtalar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
man för vägföretagens rationella bedömande måste ha tillgång till ordinarie
medel av viss minimistorlek, dels ha kännedom om anslagens storlek under
hela den period planeringsarbetet avser (riksdagsrevisorernas berättelse, s.
83). Först under sådana omständigheter skulle stordriftens fördelar kunna
fullt utnyttjas bl. a. därigenom att entreprenörerna beredes tillfälle att hålla
optimal maskinpark. Statsrevisorerna har i sin berättelse ansett det angeläget
att dessa frågor upptagas till närmare prövning särskilt med hänsyn till
möjligheterna att lämna långsiktiga investeringsbemyndiganden till större
företag eller alternativt pröva det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna
systemet med en investeringsserie i form av en minimiplan, som fullföljes
oberoende av konjunkturpolitiken. Denna senare tänker man sig i så
fall kunna tillgodose genom en beredskapsplan, som lägges ovanpå minimiplanen.

Den här diskuterade problematiken är en fråga om vägningen mot var 1

Ej avtryckt

89

andra av de varandra motsatta krav på bindning av väginvesteringarna som
kan ställas av de investerande myndigheterna respektive av statsmakterna.
Vid denna avvägning är det till en början önskvärt att få en klar bild av
den taktiska flexibilitet, som föreligger vid nu tillämpade principer. Planeringens
tidshorisont kan i första hand sägas representeras av det budgetar
anslagsgivningen avser. Det bör emellertid bemärkas att ett anslag t. ex. foi
budgetåret 1963/64 avser arbeten, som kan bedrivas t. o. m. utgången av kalenderåret
1964. Eftersom propositionen lägges redan i början av 1963 kan
mvesteringsperioden i själva verket sägas omfatta omkring två kalenderår.

Erfarenheterna från den gångna femårsperioden 1958 1962 synes vidare ge

vid handen att osäkerheten beträffande de ordinarie väginvesteringarna pa
längre sikt blott avser de marginella förändringarna. De ordinarie väginvesteringarna
låg åren 1958 och 1959 i paritet med vägplanen för att sedan
bromsas upp under de följande högkonjunkturåren vid en i ett fast penningvärde
troligen ungefär oförändrad niva. Största diskrepans mellan vägplan
och ordinarie investeringar förelåg 1962, då de senare representerade ungefär
70 procent av de förra. Tages hänsyn till beredskapsarbetena överskreds
i själva verket vägplanen åren 1958—1961, och ungefärlig paritet förelåg 1962.

Fastän de ordinarie investeringarna faktiskt inte har minskat mellan åren
under den här diskuterade perioden, kan givetvis risken härför ha försvårat
en rationell planering. En dylik osäkerhet skulle i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag kunna elimineras genom fastställande av en
minimiplan. Osäkerheten skulle då begränsas till att avse ökningarna i investeringarna
— om dessa ökningar skulle relativ säkerhet kunna råda omkring
två år före deras färdigställande. För att få konkret uppfattning om värdet
av ett dylikt arrangemang vore det av värde att få svar på frågan om en utveckling
av det slag som faktiskt ägde rum 1958—1962 — om den vant förutsedd
— skulle givit utrymme för en sådan rationell planering, som väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen efterlyser. I och för sig borde man ju inom ramen
för ordinarie väginvesteringar, som kan beräknas åtminstone inte minska
mellan några framförliggande år, kunna säkerställa en stor volym av de projekt
för vilka långsiktsprojektering och långsiktskontraktering ter sig nödvändiga.
Till de marginella investeringarna och till beredskapsarbeten fick
dä föras de investeringar, som utan rationaliseringsförlust kan utföras med
relativt kort varsel i egen regi eller på entreprenad. Det är i och för sig också
naturligast att man till beredskapsarbetena hänför investeringar med stort
»sysselsättningsinnehåll» d. v. s. just sådana, som inte behöver förbehållas
storföretag och som inte fordrar stor maskinell utrustning. Den relativa osäkerheten
om tidpunkten för dessa arbetens igångsättning är självklart inget
hinder för att de, liksom övriga väginvesteringar, planeras och projekteras i
god tid. Ett sådant förberedelsearbete borde då också inkludera markförvärv
och grundundersökningar eventuellt på särskilda anslag — ur konjunkturpolitisk
synpunkt borde detta nämligen inte möta några hinder.

Man kan inte utan närmare utredning få klarhet om vid vilket minimiprogram
för ordinarie väginvesteringar en enligt ovan diskuterade riktlinjer
acceptabelt rationell planering för väginvesteringarna kan bli möjlig. Man
kan tänka sig flera olika alternativ för dylika program: ett för hela perioden
i värde eller volym oförändrat årligt minimibelopp; en ovanpå detta program
lagd garanti att eu ett visst år därutöver inträffad ökning inte tas tillbaka
ett följande år; eu årlig stegring i takt med vägplanen (men på en
lägre nivå); en viss maximal eftersläpning i förhållande till vägplanen (jämför
här långtidsutredningens rekommendation) etc. Ur rationaliseringssynpunkt
synes det emellertid vara fördelaktigt att något slags sådant minimiprogram
fastladcs. Kriteriet på var gränsen skall läggas kan emellertid näp -

90

peligen vara att det tillåter en ur väginvesteringarnas synpunkt i alla avseenden
full rationalitet. I princip kan prioriteringen regionalt och temporalt
tänkas vara sådan att de stora och maskinkrävande investeringarna står
långt ner på listan och att därför minimiprogrammet skulle komma upp i
närhet av vägplanen. Även om ett på enbart dessa grunder fastlagt minimiprogram
skulle komma att ligga icke obetydligt under vägplanen, skulle det
ändå sannolikt komma i konflikt med de kriterier, som kan uppställas för ett
i en vidare samhällsekonomisk bemärkelse rationellt investeringsprogram.
Innebörden härav är att de »vinster», som kan göras genom ökad rationalisering
inom vägväsendet kan komma att mer än uppvägas genom olika slags
förluster inom andra sektorer.

Ur konjunkturpolitiska d. v. s. utifrån relativt kortsiktiga och bl. a. sysselsättningspolitiska
synpunkter är det önskvärt att statsmakterna förfogar
över vissa handlingsparametrar som kan användas till att kompensera depressioner
eller inflatoriska tendenser inom icke direkt påverkbara produktionssektorer
(t. ex. inom exporten). Väginvesteringarna representerar
en mycket betydelsefull handlingsparameter för den ekonomiska politiken.
Vid utformningen av vägplanen kan man nu knappast sägas ha beaktat problemet
med den intrasektorala investeringsavvägningen ens ur den långsiktiga
synpunkten. Även långtidsutredningens rekommendation synes bortse
från de, om än kanske blott temporära situationer, som kan uppkomma då
en vägning mot varandra av knappa investeringsresurser ter sig nödvändiga.
Ännu mindre synes vägplanens årsfördelning kunna tagas som riktpunkt
för den kortsiktiga intrasektorala avvägning, som aktualiseras vid en följsam
konjunkturpolitik. Ju fler av handlingsparametrarna som nu låses för
att tillgodose långsiktigt inter- och intrasektorala rationaliseringskrav, desto
mindre blir möjligheterna att tillgodose de konjunkturpolitiska kraven. (Som
exempel på dylik låsning kan nämnas investeringarna för undervisningen
och försvaret och i viss må även bostäderna.) Vid full kännedom bl. a. om
»marginalnyttor» och »marginalproduktiviteter» och »fullt förutsedd framtid»
skulle avvägningsproblemen visserligen i princip kunna lösas simultant.
Nu föreligger inte denna kunskap varken i det ena eller andra avseendet.
Följden är att en viss elasticitet i fråga om produktionens sammansättning
och viss handlingsfrihet för den ekonomiska politiken måste bibehållas i olika
riktningar.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om ett minimiprogram har som
nämnts visst fog för sig. Det ovan förda resonemanget synes emellertid
leda till slutsatsen, att detta minimiprogram ej bör sättas så högt att alla
rationaliseringskrav tillgodoses, som, med i och för sig god rätt, kan resas
ur snäv »vägekonomisk» synpunkt. Det kan tilläggas att en överbetoning
av snävt arbetsmarknadspolitiska synpunkter också tenderar att leda till
för högt minimiprogram. En hög »botten» för programmet ter sig nämligen
lördelaktig med hänsyn till kravet att tillgodose önskemålet om ett visst lågt
maximum av arbetslöshet. Men därigenom minskas möjligheterna att agera
i ett aktuellt eller förväntat inflationsläge. De arbetsmarknadspolitiska hänsynen
bör i stället komma till uttryck i uppläggningen och planeringen av beredskapsprogrammet.

Tendenserna både i Sverige och utomlands går i riktning mot ökad långsiktsplanering.
I flera avseenden representerar detta eu mycket önskvärd
och hittills eftersatt utveckling. Det är emellertid önskvärt att resursbindningen
på olika delområden intimt koordineras och ej göres så hård att den
törsvårar »rullningen» av långtidsplaneringen och av konjunkturpolitiken.
Den av riksdagsrevisiorerna föreslagna utredningen av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen svnes därför också be -

91

röra problem av sådana vidsträckta aspekter som faller inom det statliga
planeringsrådets intressesfär.

Vid handläggningen av detta ärende har förutom undertecknad deltagit
tf. sakkunnigen Thora Nilsson. Stockholm den 25 januari 1963.

BÖRJE KRAGH

Tf. överdirektör

Statskontoret

§13 Investeringsbemyndigande för vägbyggandet
§14 Planeringen av vissa vägföretag

Inledningsvis vill statskontoret erinra, att medan de militära investeringarna
och affärsverkens investeringar år 1962 svarade för sammanlagt
omkring 70 procent eller mera än två tredjedelar av den totala statliga investeringsverksamheten,
vägarnas och övriga investeringars andel däri uppgick
till vardera omkring 15 procent. Både de militära investeringarna och
affärsverkens investeringar är väsentligen bundna genom långsiktiga investeringsbeslut.
Gruppen »övriga investeringar» är en heterogen grupp som i
sin helhet icke kan förutsättas bli varierad efter konjunkturen. Möjligheterna
för statsmakterna att utnyttja väginvesteringarna i pådrivande eller dämpande
riktning alltefter förändringar i konjunkturläget är därför för närvarande
av förhållandevis stor betydelse för samhällsekonomien.

Vad gäller möjligheterna att med nuvarande regler åstadkomma en tillfredsställande
planering av verksamheten, finner statskontoret först anledning
att erinra om det gällande systemet för fastställande av flerårsplaner
för vilket redogörelse lämnats i årsberättelsen (s. 79).

Flerårsplanernas betydelse ur planeringssynpunkt är tvåfaldig. De skall
dels utgöra underlaget för skapandet av en investeringsreserv och dels vara
ett instrument för åstadkommandet av en rationell arbetsplanering hos vägmyndigheterna.

Beträffande flerårsplanerna som underlag för skapandet av en investeringsreserv
är det anledning att fästa uppmärksamheten på betydelsen av
att planerna, vilka skall avse fem år, förnyas vart tredje år. De projekt som
är upptagna för femårsperiodens två sista år utgör i realiteten en investeringsreserv.
En ökning av investeringarna under periodens tre första år sker
genom att projekten kommer till stånd tidigare än som angivits i planen. Den
investeringsreserv som föreligger på grund av detta förhållande är följaktligen
avsevärd. Det nuvarande systemet torde således på ett tillfredsställande
sätt tillgodose önskemålet om skapandet av en tillräcklig investeringsreserv.
Detta gäller i synnerhet som vägmyndigheterna vid sidan av de i flerårsplanerna
upptagna ordinarie vägbyggnadsarbetena har att skapa en reserv
av företag lämpade som beredskapsarbeten.

Den kritik som riktas mot det nuvarande systemet torde främst avse möjligheterna
till en rationell arbetsplanering. Det exempel som av riksdagsrevisorerna
anförts i deras berättelse under §14 avseende vägen Östra Karup—
Halmstad i Hallands län måste delvis ses som en följd av vissa speciella förhållanden
som inte nödvändigtvis sammanhänger med systemet som sådant.
Vissa svårigheter kan självfallet uppstå i arbetsplaneringen, om denna såsom
i nämnda fall bygger på ett avsevärt högre investeringsalternativ än
som kommer till utförande. Dessa svårigheter bör emellertid inte i och för
sig vara av sådan art eller omfattning, att de ej bör i huvudsak kunna be -

92

härskas med den flexibilitet i planläggningen, som är en av förutsättningarna
för statens möjligheter att bedriva en aktiv konjunkturpolitik med hjälp
av den egna investeringsverksamheten. I nu ifrågavarande fall synes emellertid
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ha bundit sin arbetsplanering vid ett
visst investeringsalternativ avsevärt hårdare än som kan anses påkallat med
hänsyn till verkets eget behov av planering eller förenligt med konjunkturpolitikens
krav. Det bör här inskjutas, att på grund av de omfattande beredskapsarbetena
på vägar inom flerårsplanernas ram har flerårsplanernu
väsentligt överskridits i de norra delana av landet och i huvudsak mer än
väl täckts i de södra och mellersta delarna av landet.

Enligt riksdagsrevisorerna skulle frågan om en längre förberedelsetid för
vägbyggnadsföretag upptagas till närmare prövning. Härvid skulle särskilt
möjligheten att lämna investeringsbemyndiganden för större företag böra
ägnas uppmärksamhet. Med en flerårsplan som närmare ansluter till en realistisk
bedömning av anslagsutvecklingen och som snarare underskattar utvecklingen
torde emellertid enligt statskontorets mening riskerna för brister
i arbetsplaneringen vara mindre framträdande. I realiteten skulle en dylik
flerårsplan närmast komma att fungera som en investeringsserie av det
slag väg- och vattenbyggnadsstyrelsen pläderat för.

I anslutning härtill må erinras om att chefen för kommunikationsdepartementet
i årets statsverksproposition (VI ht, s. 62) anmält vissa åtgärder för
en tidigareläggning av planeringen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skulle
således redan i början av innevarande år ges i uppdrag att göra upp förslag
till fördelning mellan länen av de i statsverkspropositionen föreslagna anslagen
till vägbyggandet under år 1964. Så snart dessa förslag avlämnats till
kommunikationsdepartementet, skulle de remitteras till länsstyrelserna för
yttrande. Dessa myndigheters yttrande skulle infordras inom sådan tid, att
Kungl. Maj :t ganska snart efter det att riksdagen fattat beslut i anslagsfrågorna
och sedan eventuell komplettering av utredningsmaterialet verkställts,
skulle kunna taga ställning till investeringsmedlens fördelning mellan länen.
Genom detta tidsschema för handläggningen har en tidsvinst i planeringen
på omkring ett halvt år beräknats uppkomma.

Anslaget till vägbyggande föreslås i statsverkspropositionen höjt till 500
milj kronor. Anslagsgivningen når därmed en sådan storlek, att en mera
långsiktig planering väsentligt underlättas. De förskjutningar som kan uppstå
på grund av att de faktiska anslagen sedermera avviker från planen kan
vare sig relativt eller absolut vara av sådan storlek, att arbetsplaneringen
därigenom behöver förryckas.

Slutligen må nämnas att i betänkandet angående vägväsenaets distriktsorganisation
(SOU 1962: 46) föreslagits större områden för distriktsförvaltningarna,
vilket ansetts kunna leda till bättre utnyttjande av investeringsmedlen
och effektivare driftsplanering (s. 82 i bet).

Mot bakgrunden av det anförda och med hänsyn till att berörda spörsmål
vid ett flertal tillfällen under senare år underställts statsmakternas prövning
kan statskontoret icke finna att dessa frågor nu bör göras till föremål
för ytterligare utredning.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef von Willebrand,
föredragande, samt byrådirektör Joachimsson. Stockholm den 28 januari
1963.

IVAR LÖFQVIST

B. M. von Willebrand

93

Arbetsmarknadsstyrelsen

£ 13 Investeringsbemyndigande för vägbyggandet
§ 14- Planeringen av vissa vägföretag

Såsom anförts i revisorernas berättelse, har arbetsmarknadsstyrelsen i utlåtande
till Kungl. Maj :t den 7 oktober 1961 över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 understrukit vikten av
att planeringen av vägarbetena bedrivas så att arbetenas totala omfattning
kan varieras med hänsyn till växlingar i konjunktur- och sysselsättningsläget.
Arbetsmarknadsstyrelsen förklarade sig inte ha någon erinran mot att
en flerårig minimiram fastställdes för vägväsendets investeringar i enlighet
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens önskemål. Projekteringen borde därvid
dimensioneras för en avsevärt högre investeringsnivå.

Planeringsläget inom vägväsendet har under en följd av år varit sådant,
att betydande ökningar av väginvesteringarna kunnat äga rum, främst i
form av beredskapsarbeten, när arbetsmarknadsläget påfordrat detta. Systemet
med flerårsplaner som grund för vägbyggnadsanslagens fördelning har
otvivelaktigt medverkat till denna goda sysselsättningsberedskap. Underlag
har därigenom funnits för utväljande för detaljprojektering av såväl i tiden
näraliggande som längre bort i planerna liggande företag. Härigenom har det
blivit möjligt att ständigt ha en reserv av angelägna projekt, som med kort
varsel kunnat påbörjas, när läget på arbetsmarknaden motiverar detta.

Enligt väg- och vattenbygnadsstyrelsens i skilda sammanhang framförda
uppfattning, som delas av riksdagsrevisorerna, är det nödvändigt att flerårsplanerna
bl a för att kunna effektivisera förberedelserna av större projekt,
kan baseras på en investeringsserie omfattande flera år. En långsiktigare
planering av de större vägprojekten är enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppfattning en av förutsättningarna för en ytterligare säsongutjämning
vid väg- och vattenbyggnadstyrelsens entreprenadarbeten. Detta sistnämnda
synes ur arbetsmarknadssynpunkt angeläget. Vidare torde en investeringsram
omfattande flera år medge en bättre disposition av vägrnyndigheternas
projekteringsresurser, varigenom sysselsättningsberedskapen på
detta område ytterligare skulle kunna förbättras.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens uppfattning bör det vara möjligt att utarbeta
en form av bemyndigande rörande vägväsendets investeringar, som
tillgodoser önskemålet om att skapa bättre förutsättningar för ett rationellt
bedrivande av arbetena med bibehållande av möjligheterna att temporärt
öka väginvesteringarna, när detta befinnes önskvärt ur konjunktur- och arbetsmarknadssynpunkt.
Styrelsen vill ytterligare understryka att under alla
omständigheter projekteringsarbetet måste bedrivas så att en tillräcklig
marginal för sådana variationer i väginvesteringarna alltjämt kommer att
finnas.

Arbetsmarknadsstyrelsen är för sin del beredd att medverka vid en närmare
prövning genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg av formerna
för investeringsbemyndiganden för vägväsendet i enlighet med revisorernas
förslag.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Olsson, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen Montell, ledamöterna
Adamsson, Jönsson, Gunnar Larsson, Ekendahl och Almquist
samt ersättarna Nyberg, Fälldin och Olofgörs. Därjämte har närvarit överingenjören
Lidgren, byråcheferna Skogh, Neymark, Wennerberg, Berg, Erici

94

och tf. byråchefen Canarp samt byrådirektören Myhrman. Ärendet har föredragits
av byrådirektören v. Schulzenheim. Stockholm den 25 januari 1963.

BERTIL OLSSON

Älvar v. Schulzenheim

Svenska vägföreningen

Såväl flerårsplanerna för vägbyggandet som fördelningsplanerna för gatubyggandet
uppgörs för en 5-årsperiod men förnyas vart tredje år. Planerna
innebär en utblick över den närmaste framtiden men är icke tillräckliga
för de långsiktiga bedömanden, som erfordras inom transportsektorn med
tanke på dess utveckling och strukturella förändringar. Den 1957 uppgjorda
vägplanen är en ambitiös långsiktig plan, som anger hur vägnätet måste
upprustas för att tillgodose transportbehoven. De fordringar som ställs på
vägnätets upprustning är moderat hållna och bedöms nödvändiga för en
effektiv vägtransportapparat.

Ehuru vägplanen från tid till annan måste överarbetas för att hållas å
jour med teknisk och ekonomisk utveckling, har i olika sammanhang, bl. a.
av den senaste långtidsutredningen, vitsordats det stora värde som ligger
i en så ingående kännedom om de på längre sikt erforderliga insatserna.
Vägplanen har också godtagits av riksdagen att ligga till grund för vägnätets
upprustning.

Planen anger i stora drag hur stor våglängd, som måste ombyggas och
förbättras, men går ej in i detalj på vilka företag som årligen skall utföras.
I detta hänseende utgör flerårsplanerna det nödvändiga instrumentet för den
mera detaljerade planläggningen av vägnätets gradvisa utbyggnad för alt
fullfölja vägplanen.

Vägnätets utbyggnad kräver stora investeringar, och under åren 1958—
1967 beräknades att investeringsnivån för byggande av vägar och gator
skulle höjas från 450 milj. kr till 1 400 milj. kr. Under denna period skulle
emellertid endast 40 % av investeringsbehovet bli täckt, varför ytterligare
ökning erfordras för att planen skall kunna vara genomförd 1975. Anslagen
till ordinarie vägbyggande har icke skett enligt förutsättningarna. För 1962
och 1963 anger årets statsverksproposition att de totala insatserna -— ordinarie
verksamhet och beredskapsarbeten — motsvarar vägplanens investeringsprogram,
men för 1964 års vägbyggande anvisas 500 milj. kr. Då vägplanen
anger 770 milj. kr, är det knappast troligt att beredskapsarbetena
kan utjämna skillnaden. Det försprång som just nu föreligger i förhållande
till vägplanen är relativt obetydligt. Det verkliga förhållandet är svårt att
ange, eftersom jämförelsen med vägplanens investeringssiffror grundar sig
på att de är angivna i 1956 års prisläge och att någon justering ej gjorts
til] aktuell kostnadsnivå.

Med detta har vägföreningen velat framhålla att en realistisk bedömning
av vägbehoven erfordrar dels en högre investeringsnivå och dels en större
ökningstakt än den man för närvarande räknar med. Om så ej sker, kan icke
vägplanen genomföras, och såväl näringslivets transporter som trafiksäkerheten
blir allvarligt lidande härpå.

Nödvändigheten av en fastare inriktad vägbyggnadspolitik har vid många
olika tillfällen understrukits av statsutskottet, väg- och vattenbyggnadsverkets
revisorer m. fl., och har dessutom så ingående behandlats av riksdagens
revisorer i deras berättelse, att vägföreningen icke här har anledning att
mera ingående utveckla skälen härför. Föreningen ansluter sig helt till åsik -

95

ten, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste få en bättre uppfattning
än hitintills om vägbyggnadsprogrammets omslutning under ett visst antal
år framåt.

Kommunikationsministern har i årets statsverksproposition angivit att
det under innevarande budgetår finns möjlighet att på länen fördela nästa
budgetårs vägbyggnadsmedel och att ett sådant förfarande ger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ökade planeringsmöjligheter. Tidsvinsten blir ca ett
halvt år. Även om detta är ett visst framsteg hävdar vägföreningen, att denna
tid innebär för liten vinst, och att den icke kan godtagas som skäl för att
avböja kraven på en bunden investeringsserie.

Det har allmänt accepterats att insatserna på vägområdet skall koncentreras
till större företag, som kan utföras mer rationellt och till relativt lägre
kostnad. Ett enda företag på riksvägnätet drar ofta en kostnad av 10 milj.
kr eller mera. Enstaka entreprenader för mellan 20 och 30 milj. kr har utlagts.
Vägbyggandet är under omställning till stordrift, och sett på längre
sikt torde större företag få förekomma. Från planeringens påbörjande till
arbetets avslutning åtgår flera år. Redan upprättande av detaljplanen och
dess fastställande tar ca 2 år i anspråk och byggnadstiden omfattar 2 ä 3
år. Inom städerna förflyter ofta ännu längre tid mellan planeringens påbörjande
och byggnadsarbetets avslutande med hänsyn till tidsödande stadsplaneändringar.
Detta innebär att när löfte kan ges om påbörjande av ett
företag binds medel för lång tid framåt, och det är nödvändigt att ha uppgift
om medelstillgången under hela arbetstiden för att kunna säkra sig mot
oförutsedda avbrott och fördyrat byggande. Samtidigt måste planering ske
för vilken arbetskraft som skall användas. I detta sammanhang bör framhållas,
att hithörande frågor främst varit vägledande, när man i Västtyskland
övergått till ett system med bindning av väginvesteringarna för 4-årsperioder.

Väganslagen borde helst bestämmas för 5-årsperioder, eftersom flerårsplaner
och fördelningsplaner omfattar denna tid, men även en 3-årsperiod
kan godtagas med tanke på att planerna förnyas vart tredje år. Ett sådant
system förbättrar möjligheterna att successivt genomföra utbyggnaden av
vägnätet, eftersom man vid början av varje period kan beakta resultatet av
samtliga insatser under den föregående. Genom bindningar på detta sätt
skulle också skapas förutsättningar för att icke alltför stora skillnader föreligger
mellan i flerårsplanerna upptagna företag och de företag som i realiteten
kommer att bli utförda.

Den kännedom som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måste ha om utvecklingen
under ett visst antal år, gäller de facto inte endast byggnadsverksamheten.
Stora delar av vägnätet, främst länsvägnätet, är så tjälkänsligt
och har så svag bärighet, att förstärkningsarbeten erfordras i betydande
omfattning i avvaktan på ombyggnad. Därigenom föreligger ett välmotiverat
behov av att även på underhålissidan få ett bestämt begrepp om de medel
som kan ställas till förfogande för förstärknings- och förbättringsarbeten
inkl. beläggningar och oljegrusbehandlingar.

Statsmakterna har hitintills avböjt att binda väginvesteringarna och anslagen
bestäms årligen. Revisorernas förslag att finna en lösning i likhet
med de beställningsbemyndiganden som för längre perioder tillämpas inom
försvaret eller att betrakta de årliga medelsanvisningarna som ett rent
formellt beslut i anslutning till ett godkänt program för kraftverksutbyggnaderna,
kan vara en möjlighet att ge vägpolitiken önskvärd stadga och
medföra den rationella drift som erfordras inom vägbyggandet.

Medan vägföreningen främst skulle se alt riksdagen blinde sig för vägoch
gatubyggnadsanslag för en tid av 5 evenl. endast 3 år, anpassade för

96

alt genomföra vägplanen utan några förseningar, kan man också tänka sig
att flerårs- och fördelningsplanerna i princip godkännes (d. v. s. till investeringsbeloppen
men ej till de enskilda företagen). De skulle i så fall utgöra
de utbyggnadsprogram, som icke utan synnerligen vägande skäl finge frångås.
Lämpligen borde även ett motsvarande förhållande kunna tillämpas
beträffande rambelopp för den del av underhållet, som avser förstärkningsoch
förbättringsarbeten, önskvärdheten härav betingas av att stora delar
av det mindre trafikerade länsvägnätet måste göras till föremål för ett förstärkt
underhåll i avvaktan på långt fram i tiden kommande ombyggnader.

En viss del av vägbyggnadsverksamheten torde komma till utförande i
sysselsättningsstödjande syfte. Åtgärder bör rimligen vidtagas för att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt skall
söka lösa frågan om att dessa arbeten i görligaste mån tillgodoser utbyggnadsbehoven
ur allmänna och icke endast länsvisa aspekter. Vägföreningen
anser det självklart att en planeringsreserv bör finnas för arbeten av detta
slag. Självfallet blir det framdeles lättare att samordna hela verksamheten i
den mån de ordinarie investeringarna övergår till den helt dominerande
huvuddelen. Konjunkturpoliliskt berättigade insatser kommer då att bli den
mindre delen, och vägplanens realiserande varken står eller faller därmed.
Dessutom bör bemärkas att allteftersom nya flerårsplaner uppgörs, kan hänsyn
tagas till de samlade insatserna under den föregående perioden. Flera
synpunkter, såsom exempelvis entreprenadverksamhetens hitintills relativt
stora säsongmässiga variationer, talar för en fastare och mera målmedvetet
inriktad ordinarie verksamhet med jämnare sysselsättning.

Sammanfattningsvis vill föreningen framhålla, att en fastare inriktad
vägpolitik är nödvändig och att föreningen anser att 5- eller 3-åriga bindningar
av främst byggnadsmedlen, men även vissa underhållsmedel, är erforderliga.
En sådan anordning med periodiskt återkommande bedömanden
bör skapa betydligt ökade möjligheter att tillgodose vägväsendet, underlätta
dess rationella bedrivande och inordna verksamheten i det allmänna finansieringsprogrammet.

Revisorernas förslag att genom investeringsramar underlätta och rationalisera
planering och byggande anser vägföreningen vara ett positivt och
värdefullt initiativ. Föreningen har dock uppfattningen att om investeringsbemyndiganden
endast lämnas för vissa större företag, skulle ändock störningar
kunna uppstå i verksamheten om den ej utvecklas på beräknat sätt.
Föreningen anser under sådana förhållanden, att investeringsramar borde
lämnas för verksamhetens totala omfattning.

Avslutningsvis önskar vägföreningen framhålla, att stor vikt måste läggas
vid att flerårsplanerna för 1964—1968 uppgöres med beaktande av att de
eftersläpningar som nu kan skönjas från och med 1964 års verksamhet icke
får medföra, att slutmålet eftersättes med därav följande menliga verkningar
för transportapparatens funktion och för samhällsutvecklingen.
Stockholm den 25 januari 1963.

BO HAMMARSKJÖLD

Arnold Torell

97

§ 14 Planeringen av vissa vägföretag
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet över § 13, s. 86.
Statskontoret. Se yttrandet över § 13, s. 91.

Länsstyrelsen i Hallands län

Länsstyrelsen ansluter sig helt till revisorernas uppfattning om de olägenheter
för både byggande och projektering av vägar, som uppkommer till
följd av att tillgången på vägbyggnadsmedel icke kan överblickas under en
tillräckligt lång tid framåt, och vill för sin del till avhjälpande härav förorda
en mer långsiktig planering av väginvesteringarna.

Beträffande byggandet av motorvägen Malmö—Göteborg på delen mellan

O. Karup vid Hallandsås och Halmstad kan länsstyrelsen meddela, att arbetet
nu är i full gång på andra etappen och att målsättningen är den, att
vägsträckan skall kunna öppnas i sin helhet för riksvägstrafik till sommarsäsongen
1964 samt vara fullt färdig hösten samma år. Den första etappen
från Pråmhuset strax norr om Hallandsås till Mellbystrand beräknas
öppnas för lokaltrafik till sommarsäsongen innevarande år. Trafiken till
och från Mellbystrand är nämligen mycket obetydlig vintertid men förhållandevis
livlig under sommaren. Orsaken att lokaltrafiken icke släppts in
tidigare är — som Revisorerna också framhåller — att man ansett sig böra
avvakta undergrundens stabilisering på den sanddränerade sträckan vid
Stensån, innan överbelastningen borttages och trafiken påsläppes.

I övrigt får länsstyrelsen åberopa sina här i avskrift bifogade underdåniga
skrivelser1 den 17 februari 1961 och den 14 februari 1962 angående fördelningen
av anslagen till byggande av vägar för åren 1961 och 1962. Av
dessa framgår närmare, att länsstyrelsen kraftigt framhållit den stora nyttan
och vinsten ur trafiksynpunkt av vägföretaget Ö. Karup—Halmstad
samt angelägenheten av att berörda arbeten drivas i enlighet med flerårsplanerna,
ävensom fäst uppmärksamheten på de allvarliga olägenheter, vilka
följa av anslagsminskning och avbrott i vägarbetena samt därav orsakad
fördröjning av deras färdigställande.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknade, landshövding
och vägdirektör, jämväl deltagit landssekreteraren Segrell. Halmstad den
15 januari 1963.

INGVAR LINDELL

Per Asplund

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Återställes med en inom vägförvaltningen i länet upprättad, den 30 januari
1963 dagtecknad, promemoria. (Bilaga.)

Som eget utlåtande får länsstyrelsen beträffande E 4, Kalix—Bredviken,
framhålla att de militära intressena fram till år 1954 utgjort ett ofrånkomligt
hinder att lösa vägfrågan på ett godtagbart sätt. Projekteringen av vägen
har varit svnnerligen komplicerad på grund av de svåra markförhållandena,
industrivattenledningens läge, bebyggelsen och den känsliga naturmiljön
i Näsbyområdet. Lantbruks- och senare tomtmarksintressena har
spelat stor roll för intressenternas bedömning av frågan. Ändringar och

1 Ej avtryckta

4 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1962. II

98

motsättningar i de olika kommunala organens bedömningar av vägfrågan
i skilda skeden har medfört tidsödande utredningar. Resultatet synes dock
ha blivit en ur samhällelig och ekonomisk synpunnkt god lösning av frågan.

Förslagen till sträckningen av väg 97 genom Södra Sunderbyn har medfört
stora motsättningar mellan lantbruksintressena och kommunens behov
av mark för tätbebyggelse. Genom revideringen av kommunens generalplan
har hehovet av tomtmark klart kunnat bedömas. Efter hörande av
olika myndigheter har länsstyrelsen förordat att arbetsplan upprättas i anslutning
till kommunens önskemål. Arbetsplanen beräknas kunna utställas
under april 1963.

Separat översändes sammanställning1 över militära yttranden och beslut
rörande E 4 vid Kalix.

I ärendets handläggning har förutom undertecknade, landshövding och
vägdirektör, deltagit landssekreteraren L. Hultman. Luleå den 11 februari
1963.

MANFRED NÄSLUND

Bertil Forssell

Bilaga

PM angående riksdagens revisorers uttalande i sin berättelse för år 1962
rörande planering av väg E 4, delen Kalix—Bredviken inom Kalix vägnämndsområde
och vägen Luleå—Boden, delen genom Södra Sunderbyn
inom Nederluleå vägnämndsområde

Väg E 4, delen Kalix—Bredviken. Det av vägingenjörskontoret år 1937
upprättade förslaget avsåg delen Karlsborgsvägen—Näsbybäcken samt delen
Lappträskvägen—Lantjärvbäcken. Den 29 juni 1938 dömde länsstyrelsen
arbetsplan för delen Lappträskvägen—Lantjärvbäcken. På grund av
den ringa vägbyggnadsverksamheten under krigsåren kom vägföretaget icke
till utförande. Efter vägväsendets förstatligande aktualiserades åter planerna
på vägens ombyggnad. Från militärt håll framfördes önskemål om
att man vid vägomläggningen skulle möjliggöra en utvidgning av flygfältet
i Kalix. Under åren 1945 och 1946 utfördes därför en stakning av delen
Kalix—Näsbyn—Bredviken—Vånafjärden—Kvarnberget (V. Sangis) med
anslutningsväg Bredviken—Bjumisträsk. När arbetsplanen år 1949 insändes
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för förhandsgranskning meddelade de
militära myndigheterna att Kalix flygfält icke skulle utbyggas och framhöll
att en utbyggnad av vägnätet öster Kalix ansågs mindre lämplig. En
omläggning av vägen borde i allt väsentligt följa dåvarande vägen Kalix—
Lantjärv—Kvarnberget. Under mellantiden hade en betydande utbyggnad
skett av Statens Skogsindustriers anläggningar vid Karlsborgsverken, varför
önskemålen om en förläggning av kustlandsvägen över Vånafjärden aktualiserades.
Efter omfattande förhandlingar medgav försvarsstaben i mars
1954 en omläggning av vägen med sträckning över Vånafjärden.

Arbetsplan utställdes därefter av länsstyrelsen den 10 juli 1954 och fastställdes
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 13 januari 1955 för delen
Kalix—Näsbyn (den s. k. A-linjen) och den 5 juli 1955 för delen Näsbyn—
Kvarnberget jämte tillfartsväg till väg 720. Vägnämnden hade tillstyrkt arbetsplanen
och Nederkalix kommun hade lämnat vägrätt bl. a. för mark

1 Ej avtryckt

99

från folkhögskolans och folkskolans tomter. Fastställelsebeslutet överklagades
beträffande delen Kalix—Näsbyn och ärendet återförvisades av Kungl.
Maj :t för förnyad handläggning.

Vägförvaltningen undersökte nu tre alternativa vägsträckningar som benämndes
A, B och C. Vid samråd under hand yrkade markägarna och företrädare
för Kalix municip hårt på att alternativ C skulle byggas varför det
ansågs nödvändigt alt närmare undersöka grundförhållandena samt erforderliga
åtgärder för att skydda Statens Skogsindustriers stora vattenledning
(diam. 100 cm). De geotekniska utredningarna, som drog ut på tiden,
besannade de farhågor som vägförvaltningen framhållit angående detta alternativ
ur teknisk ekonomisk synpunkt. Omläggningarna och korsningarna
av industrivattenledningen visade sig bli synnerligen kostsamma på
den svaga marken.

Vid markägaresammanträde den 30 maj 1958, där dessa alternativ presenterades
för intressenterna, kunde man ej ena sig om något av alternativen.
Vägnämnden uttalade genom ordföranden, att alternativ A icke kunde
godtagas.

För att få ett direkt uttalande av de lokala myndigheterna och i övrigt
få del av uppfattningarna inom olika intressegrupper ordnades ett sammanträde
i Kalix den 9 september 1958. I detta sammanträde deltogo förutom
markägare och intressenter, representanter för Norrbottens läns hembygdsförening,
turistförening och naturskyddsförening, Näsby vägkommitté,
vägförvaltningen, stadsarkitekten L. Alexis, Kalix municip, Kalix byggnadsnämnd,
Samfundet för Hembygdsvård, länsarkitekten, vägnämnden
och ingenjörsfirman Kjessler & Mannerstråle AB.

De vid markägaresammanträde den 30 maj 1958 företedda alternativen demonstrerades
av vägförvaltningen. Näsby byamän hade uppdragit åt ingenjörslirman
Kjessler & Mannerstråle AB att utföra undersökning för ännu en
alternativlinje. Detta förslag utgjorde en justerad linje i stort överensstämmande
med vägförvaltningens C-linje. Byamännens alternativlinje benämnes
här D-linjen.

Ställningstagandet till de olika alternativen från intressenterna utföll enligt
följande.

Representanten för Samfundet för Hembygdsvård, arkitekt Segerros, förordade
B-linjen i jämförelse med C- och D-linjerna.

Landsantikvarien, arkitekt L. Alexis för Nederkalix kommun, byggmästaren
Sven Englund för municipet, länsarkitekt Dalborg, och Näsby byamän förordade
D-linjen.

Statens Skogsindustrier avstyrkte D-linjen.

Vägförvaltningen kunde ej godtaga D-linjen ur ekonomisk synpunkt, då
enbart flyttning av industrivattenledningen beräknades kosta 1 miljon kronor.

Vägförvaltningen utarbetade nu med ledning av uttalandena från sammanträdet
den 30 maj 1958 två nya alternativ benämnda B2-linjen och E-linjen,
vilka båda lågo norr om industrivattenledningen. Vid nytt markägaresammanträde
den 3 juni 1959 presenterades dessa nya alternativa linjer. Vid
sammanträdet fick E-linjen stöd av vägnämnden. Näsby byamän stödde Clinjen,
medan Statens Skogsindustrier talade mot detta förslag enär linjen
berör deras sötvaltenledning och framhöllo att ett opåräknat driftsavbrott
kostade 400 000 kr./dag.

Vägalternativ E utställdes av länsstyrelsen i december 1959. Mot förslaget
erinrade bl. a. byggnadsnämnderna i municipet och kommunen, Näsby
byamän in. fl. med hemställan att förslaget ej skulle fastställas. Naturskyddsföreningen
i Kalix tillstyrkte förslaget. Kommunen yrkade vidare

100

att B2-förslaget skulle justeras enligt stadsarkitektens förslag vilket i allt
väsentligt överensstämmer med det senare framlagda B3-alternativet. Arbetsplan
upprättades för detta alternativ, som medför en ändring av industrivattenledningen
till en kostnad av 300 000 kronor.

B3- och E-linjerna framstod nu som de realistiska av de många olika alternativen,
varför valet gällde ett av dessa. B3-aIternativet krävde emellertid
en närmare utredning om lokalvägarnas utformning. En sådan utredning
verkställdes av generalplanekommittén. Först härefter kunde B3-alternativet
noggrannare bedömas beträffande dess inverkan på det lokala
vägnätet.

Den 29 maj 1961 hölls sammanträde i Kalix för överläggningar i frågan
om vägsträckningen genom Kalix samhälle och Näsby under ordförandeskap
av landshövding Näslund.

Vid detta sammanträde presenterade vägförvaltningen det av kommunen
begärda reviderade förslaget av B2-linjen benämnd B3, som alternativ till
E-förslaget.

Nederkalix kommun, Kalix municipalsamhälles och Näsby byamän förordade
B3-linjen.

Civilingenjör Klevemark förordade E-linjen ur trafiksynpunkt medan arkitekt
Segerros från Samfundet för Hembygdsvård gav förord för densamma
ur naturskyddssynpunkt. På direkt fråga av landshövdingen vilka av
de närvarande, som förordade E-linjen var det endast två som förordade
denna linje. Landshövdingen kunde konstatera, att övervägande sympatier
förelåg för B3-linjen.

Länsstyrelsen utställde arbetsplanen för det s. k. B3-förslaget under tiden
12 april 1962 till och med den 12 maj 1962. Samma förslag blev av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen fastställt den 10 november 1962. Över fastställelsen
har besvär anförts av två markägare samt har Näsby byamän
framfört synpunkter angående enskilda anslutningsvägar och en markägare
om rätt till bebyggelse på älvsidan av väg E 4. Av de sju alternativa sträckningarna
har fyra linjer utstakats medan två linjer, de s. k. B2 och B3 alternativlinjerna
endast utgjort vissa modifieringar på kortare sträckor Balternativet.
Det s. k. D-alternativet har studerats på nivåkartor.

Utredningstiden för vägförslaget på delen Kalix—Bredviken bör med hänsyn
till militärt hinder räknas från och med år 1954. De av olika experter
utförda tekniska, estetiska och ekonomiska utredningarna har tagit avsevärd
tid, men har varit nödvändiga med hänsyn till Näsby byamäns vidhållande
av en sträckning efter älvstranden med dess dåliga grundförhållanden
och den olämpligt belägna industrivattenledningen.

Väg 07 Luleå—Boden, delen genom Södra Sunderbijn. Planeringsarbetet
för ny sträcknig av riksväg 97 delen Notviken—Södra Sunderbyn påbörjades
år 1955. I byggnadsplanen för Södra Sunderbyn, vilken fastställdes år
1953, hade illustrerats en framtida sträckning av riksvägen. Härvid siktade
man på ett läge mellan befintliga bebyggelsen och järnvägen. Redan vid förundersökningarna
framträdde olika intressegrupper, med delade meningar
om den lämpliga utformningen.

Preliminära förslag företeddes markägare och övriga intressenter vid ett
första markägaresammanträde den 17 april 1957. Därvid redovisades 5 skisserade
alternativa vägsträckningar på delsträckan genom Södra Sunderbjm.

Markägaresammanträdet avsåg att informera om de förberedande undersökningarna
och få reda på hur berörda markägare och övriga intressenter
bedömde olika förslag till vägsträckning inom omnämnda område. Vid sammanträdet
föredrog ungefär halva antalet jordbrukare alternativlinje 1, norra
linjen, och de övriga alternativlinje 5, södra linjen.

101

Lantbruksnämnden förordade alternativlinje 1.

Kommunen deklarerade icke något ställningstagande vid detta tillfälle.

I yttrande den 17 januari 1958 har lantbruksnämnden, sedan den närmare
studerat de olika sträckningarna, funnit att alternativlinje 5, södra linjen,
var den ur jordbrukssynpunkt lämpligaste. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som granskat utredningen, anförde att alternativlinje 5 erfordrade
geotekniskt utlåtande, som avgavs av styrelsen den 14 juli 1959. Alternativlinjerna
3 och 4 avfördes från utredningen. Den 12 maj 1959 uppdrog vägförvaltningen
åt Ingenjörsfirman Kjessler & Mannerstråle AB alt upprätta
arbetsplan för väg 97, delen Notviken—Södra Sunderbyn. Arbetsplanen
skulle i huvudsak ansluta till norra linjen.

I yttrande den 23 augusti 1960 över företedda förslag har lantbruksnämnden
i länet avstyrkt förslag till väg norr om bebyggelsen och i stället förordat
linje 5, södra linjen.

Nederluleå bygnadsnämnd har i yttrande den 5 september 1960 förordat
någon av de norra linjerna, alternativ 1 eller 2. Nämnden ansåg att om linjen
5 utbyggdes skulle området kring Näset spolieras för av kommunen avsett
ändamål, nämligen för framtida egnahemsbebyggelse. I skrivelse 1961
till länsstyrelsen och vid särskild uppvaktning i ärendet hos vägförvaltningen
under år 1962 hävdade kommunen att den bestämt motsatte sig en vägsträckning
utmed älven (södra linjen).

Länsarkitekten och kommunens generalplaneförfattare, som var närvarande,
biträdde kommunens uppfattning.

Vid nytt markägaresammanträde den 3 december 1962, under ordförandeskap
av landshövdingen, presenterades ett förslag till arbetsplan för omläggning
av vägen genom Södra Sunderbyn. Förslaget utgör en kompromiss mellan
linje 1 och linje 2 och går norr om bebyggelsen. Vid detta sammanträde
framträdde än mer motsättningarna i uppfattningarna om våglinjen mellan
jordbruksintressena och kommunen.

Uppfattningarna inom markägaregruppen hade således ändrats så, att flertalet
av dessa fann det ur jordbrukssynpunkt lämpligaste alternativet vara
den s. k. linje 5, södra linjen.

Betydande strukturförändringar inom jordbrukets område har förekommit
under den senaste femårsperioden. Detta gäller i synnerhet för den närmast
Luleå belägna landsbygden. Den relativa närheten till Luleå stad, som
starkt expanderat, har medfört alt många jordbrukare övergått till industrioch
serviceyrken i den närbelägna staden.

Flertalet av de som sålunda bytt yrke har fortfarande kvar sina jordbruksfastigheter
fastän jorden icke brukas av ägarna. Till följd av befolkningsomflyttningen
från landsbygd till tätort har de kommunala myndigheterna i
stad- och stadsliknande samhällen varit angelägna om att finna områden
lämpliga för egnahemsbebyggelse. I dessa myndigheters intresse ligger att
vägnätet utbygges så att det bäst tjänar dessa syftemål.

Att sammanjämka dessa ofta mot varandra stridande intressen så att de
sammanfalla med de allmännas och bäst tjänar helheten har för vägförvaltningcns
del ansetts vara en väsentlig uppgift vid planering av viktiga trafikleder,
något som också leder till den lägsta gemensamma kommunala och
statliga kostnaden. Stockholm den 30 januari 15)63.

På vägförvaltningens i Norrbottens län vägnar
B. MARKGREN

Gylf c Johansson

Arbetsmarknadsstyrelsen. Se yttrandet över § 13, s. 93.

102

§ 15 Planeringen för nybyggnad av posthus i Linköping
Byggnadsstyrelsen

§ 15 Planeringen för nybyggnad av posthus i Linköping

I revisorernas berättelse framhålles, att den mindre kostnadskrävande omoch
tillbyggnaden (1945 års förslag) numera befunnits motsvara föreliggande
behov men 1945 ej ansågs täcka det dåvarande. Mot detta får byggnadsstyrelsen
anföra att nuvarande förslag till om- och tillbyggnad ej kan betraktas
som likvärdigt med det från 1945. Det nuvarande förslaget ger möjlighet
till betydligt större utbyggnad genom att byggnadsrätten under gårdsplanet
numera kan till fullo utnyttjas, vilket medfört att gårdsytan kunnat
minskas och att en större yta i det ur postal synpunkt attraktiva bottenplanet
kunnat ges en större omfattning. Ökningen i total byggnadsvolym i förhållande
till 1945 års förslag kan beräknas till ca 2 500 m3. En ny betydelsefull
förutsättning är dessutom att numera postdirektionen kunnat beredas
andra lokaler genom förhyrning. Dessa två faktorer är utan tvekan av
stor betydelse för bedömningen av ärendets handläggning. Vid den tid då
det första om- och tillbyggnadsförslaget planerades — vid slutet av sista
världskriget — förelåg stora svårigheter att förhyra lokaler i den omfattning
som erfordrades för postdirektionen. Ej heller kunde av naturliga skäl förutses
att skyddsrummet i framtiden skulle kunna fråntas sin funktion och
möjlighet härigenom beredas att i full utsträckning anordna en källarvåning Då

byggnadsföretaget enligt 1945 års förslag beräknades ej kunna täcka
lokalbehovet framstod det som naturligt att ett nybyggnadsalternativ prövades.
Först därefter uppstod de ovan angivna nya förutsättningarna.

Beträffande det för nybyggnaden förvärvade markområdet kan nämnas,
att byggnadsstyrelsen avser att i särskild framställning till Kungl. Maj :t
hemställa om överföring av området till byggnadsstyrelsens delfond av statens
allmänna fastighetsfond för att styrelsen skall kunna utnyttja området
för lösande av aktuella markfrågor i staden.

Styrelsen finner med hänsyn till här anförda förhållanden berättigade
skäl icke föreligga till erinran mot byggnadsärendets handläggning.

§ 18 Rundradions ekonomiska förvaltning

Revisorerna föreslår, att vissa frågor rörande rundradions budgetsystem
och organisation tages under övervägande och pekar på att dessa frågor
eventuellt kan upptagas till prövning i samband med den utredning som för
närvarande pågår genom 1960 års radioutredning. Som motiv härför anger
revisorerna bl. a. att rundradion är delad på tre händer, varvid byggnadsstyrelsen
handhar husbyggnadsuppgifterna, i den mån det icke gäller byggnader
av provisorisk karaktär. Det har enligt revisorerna gjorts gällande att
vissa byggnadsfrågor, vilka är av för rundradion speciell natur, snabbare
och med större fördel skulle kunna lösas utan den omgång som handläggningen
via byggnadsstyrelsen medför.

Radio- och televisionsverksamheten befinner sig för närvarande i ett skede
av intensiv utveckling, vilket icke minst kommer till uttryck i nybyggnadsfrågornas
omfattning och de avsevärda investeringar som krävs för deras
lösning. Det är uppenbart att det för dessa frågors handhavande och ledning
erfordras en väl uppbyggd organisation med erfarenhet och hög kompetens
på hithörande område.

Ett principiellt ställningstagande till organisationen av de statliga hus -

103

byggnädsuppgifterna har gjorts av 1962 års riksdag i samband med beslutet
rörande omorganisation av byggnadsstyrelsen (proposition 1968:98, SU nr
99; skr nr 230). I årets statsverksproposition (bil. 8 s. 183—223) har dessa
spörsmål ytterligare övervägts. I sammanfattning innebär de aktuella riktlinjerna,
att statliga husbyggnadsprojekt av större omfattning bör ledas
och utföras av bj^ggnadsstyrelsen, såvida i det enskilda fallet ej starka särskilda
skäl talar däremot. Husbyggnadsuppgifterna avseende radio och TV
har ej ansetts tillhöra denna senare kategori.

Styrelsen har i angivna yttranden tidigare anslutit sig till dessa principiella
riktlinjer och vidhåller alltjämt denna uppfattning. I enlighet härmed
finner styrelsen således det vara den ändamålsenligaste och mest rationella
lösningen, att styrelsen handhar byggnadsverksamheten för radio- och television.

En annan fråga är att sagda verksamhet på grund av sin omfattning och
speciella karaktär ställer krav på särskilda organisatoriska anordningar
inom styrelsen, varvid även samarbetet med Sveriges Radio särskilt bör beaktas.
1960 års byggnadsstyrelseutredning föreslog i sitt första delbetänkande
(SOU 1961:48) att en särskild byrå skulle inrättas inom styrelsen
för dessa uppgifter. Detta förslag blev dock icke realiserat. Sedan styrelsen
i stället organiserat en särskild arbetsgrupp för att handha verksamheten
med radio- och televisionsbyggnader har frågan emellertid tills vidare fått en
tillfredsställande lösning, vilken även i stort sett torde tillgodose Sveriges
Radios intressen.

På grund av vad nu sagts finner styrelsen att den av revisorerna aktualiserade
frågan, i vad den avser byggnadsverksamheten för Sveriges Radio,
för närvarande ej fordrar förnyade överväganden.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf. generaldirektören Uhlin,
avdelningschefen Smith samt byggnadsråden Wirseen och Olrog, därvid Olrog
varit föredragande. Stockholm den 9 februari 1963.

L. UHLIN

Christer Olrog

Generalpoststyrelsen

Revisorerna säger sig särskilt ha uppmärksammat, att den mindre kostnadskrävande
om- och tillbyggnad, som numera befunnits motsvara det föreliggande
behovet, inte ansågs tillräcklig på ett tidigare stadium.

Det förslag till om- och tillbyggnad av posthuset i Linköping, som förelåg
år 1945, kan inte jämföras med nu föreliggande förslag. Lokalbehovet av år
1945 var av en annan storleksordning än f. n. Medan det tidigare projektet
maximalt inte medgav en större utökning av befintliga ytor än med knappt

1 800 in2, redovisar det senaste ritningsförslaget en utökning med ca

2 700 m2. Orsaken till den väsentliga skillnaden i nytillkommande utrymmen
är, att den inom tomten i fråga tillgängliga markytan nu kan utnyttjas på
ett rationellt sätt, bl. a. genom underbyggnad av hela posthusgården. Detta
har möjliggjorts genom att man efter den nya civilförsvarslagens ikraftträdande
den i juli 1960 kunnat slopa den under posthusets gårdsplan befintliga
skyddsrumsanläggningen. Anläggningen var av speciell natur och hade
därför dimensionerats och inretts för ett behov, som väsentligt översteg vad
som kunde anses normalt för själva fastigheten. Genom att så gott som hela
tomtarealen nu kan utnyttjas för källare med bl. a. uppställningsplatser
för fordon, har anspråken på gårdsutrymmen för sådant ändamål kunnat

104

reduceras till att omfatta endast lastplatser för postverkets del. Detta har
i sin tur medfört, att huskroppen kunnat göras större än vad som tidigare
varit möjligt. Att skyddsrumsanläggningen kunnat slopas har alltså spelat
en betydligt större roll i sammanhanget, än vad revisorerna vill göra gällande.
Vidare bör framhållas, att 1945 ars byggnadsföretag innefattade lokaler
för postdirektionen i Östra distriktet. För direktionen förhyres nu lokaler
på annat håll i staden. Direktionens tidigare utrymmen i posthuset, ca 560
in2, har till största delen kunnat övertas av televerket för utökning av verkets
automatstation. Det nu föreliggande projektet innebär ett lokaltillskott
av (2 700 -|- 560 =) 3 260 in2, som kan ställas till televerkets och postkontorets
förfogande, medan 1945 års förslag skulle medfört, att utrymmen på
knappt 1 800 in2 kunnat tillföras televerket, postkontoret och postdirektionen.

Om 1945 års byggnadsprojekt realiserats, hade det i dag föreliggande
ökade lokalbehovet måst tillgodoses genom särskilda åtgärder, högst sannolikt
genom en ytterligare tillbyggnad.

Revisorerna anför vidare, att tid och kostnader nedlagts på planering och
markinköp för en nybyggnad, som sedermera visade sig vara obehövlig, och
att de bedömanden, som medförde, att nybyggnadsprojektet lades åt sidan,
synes ha kunnat göras med en summarisk överslagsberäkning. Beträffande
kostnaderna må anföras, att även för en summarisk överslagsberäkning hade
utredningsskisser varit erforderliga. De kostnader, som lagts ned på sådana
skisser, är så förhållandevis obetydliga som 10 100 kronor och hade troligen
inte kunnat undvikas under några förhållanden. Att nybyggnaden visade
sig obehövlig är ett konstaterande, för vilket förutsättningar inte förelåg för
postverkets vidkommande vid tiden för markförvärvet i fråga. Med hänsyn
till det läge vari byggnadsfrågan befann sig, sedan det klarlagts, att den
år 1945 planerade tillbyggnaden inte skulle bli tillräcklig för det växande
behovet, och möjligheter till förhyrningar av lokaler inte förelåg, var förvärvet
för ett nytt posthus av markområdet i kvarteret Baggen den då enda
tänkbara vägen för en definitiv lösning av lokalproblemet. Beträffande de
bedömanden, som så småningom ledde till att nybyggnadsprojektet lades åt
sidan, vill generalpoststyrelsen framhålla, att det vid denna tidpunkt rådande
statsfinansiella läget och de bl. a. till följd härav av statsmakterna
gjorda begränsningarna av postverkets investeringsvolym, utgjorde viktiga
skäl till att man måste söka sig nya vägar för att nå fram till en lösning av
problemet. Generalpoststyrelsen anmälde således på sin tid i petitaskrivelser
bl. a. uppförande av posthus i Arvika, Boden, Hudiksvall och Stenungsund,
men investeringsbegränsningarna hindrade postverket att inom rimlig tid
realisera planerna på egna byggnader i dessa orter, och lokalfrågorna fick
lösas genom förhyrningar. Denna tendens har inverkat på planeringen i Linköping.
Vid planeringen av det nu framförda byggnadsobjektet i kvarteret
Brevduvan har generalpoststyrelsen emellertid sökt säkerställa post- och televerkens
tramtida lokalbehov genom att med Linköpings stad ta upp frågan
om utläggning i stadsplanen av till postverkets fastighet i kvarteret angränsande
tomter för allmänt ändamål, s. k. A-område.

Vad slutligen angår den roll, som möjligheten att förhyra lokaler för postdirektionen
på annat håll spelat i föreliggande fall, får styrelsen anföra, afl
om direktionen måst stanna kvar i huset, skulle det nu aktuella om- och tillbyggnadstörslaget
inte kunnat tillgodose post- och televerkens samlade behov.
Lokalsituationen skulle då ha varit analog med den, som förelåg efter
år 1945. Tvärtemot revisorernas uppfattning, finner generalpoststyrelsen, att
nyssnämnda omständighet liksom möjligheten att kunna slopa den tidigare
omnämnda skyddsrumsanläggningen spelat en mycket stor roll vid de över -

105

väganden, som gjort, att styrelsen åter kunnat föreslå en om- och tillbyggnad
av befintligt posthus.

Under åberopande av det anförda, får generalpoststyrelsen hemställa,
att vad statsrevisorerna anfört ej måtte föranleda någon åtgärd.

I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling,
byråchefen Salomonson, försvarsavdelningschefen Grahl, överintendenten
Granström (föredragande), byråchefen K.-A. Löfgren, tf. postbankschefen
Kjellin samt tf. byråcheferna Lindskog och Elftman. Stockholm den 31 januari
1963.

ERIK SWARTLING

Stig Granström

§ 16 Utrangering och försäljning in. in. av postverket och televerket

tillhöriga motorfordon

Försvarets fabriksstyrelse

Styrelsen som denna dag till Kungl. Maj :t avgivit utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i § 5 av sin berättelse angående
utrangering och försäljning m. m. av försvaret tillhöriga motorfordon får
hänvisa till vad i detta utlåtande anförts rörande den försäljningsverksamhet
som ombesörjes av styrelsens försäljningssektion för överskottsmateriel. Utlåtandet
har fogats vid denna skrivelse såsom bilaga.

Därutöver får styrelsen i vad avser postverkets och televerkets fordon anföra
följande.

Statsrevisorerna framhåller bl. a., att de beträffande såväl postverkets
som televerkets fordon iakttagit, att priserna i ett stort antal fall varit mycket
låga, vilket anges framgå av exempel, anförda av revisorerna. Samtidigt
har revisorerna angivit, att försäljningen av fordonen i samtliga fall ombesörjts
av försvarets fabriksstyrelse.

I anledning härav får fabriksstyrelsen inledningsvis konstatera, såsom
även framgår av det följande, att av de anförda exemplen vad avser postverkets
fordon, totalt 24 st, endast 3 st samt vad gäller televerkets fordon,
totalt 26 st, 19 st sålts genom fabriksstyrelsens försorg.

Revisorerna har även anfört, att icke någon av de i av dem återgivna tabeller
upptagna bilar har sålts på villkor, att fordonet skulle nedskrotas
eller ombesiktigas. Följande redogörelse ger emellertid vid handen, att en
stor del av såväl postens som televerkets fordon sålts såsom avregistrerade.
Då ifrågavarande fordon vid försäljningstillfället varit mer än fem år gamla,
följer därav, att fordonet måste genomgå förnyad besiktning innan detsamma
får registreras och användas.

Postverkets fordon. Av i statsrevisorernas berättelse upptagna 24 st motorfordon
har 21 st sålts före den tid styrelsens försälj ningssektion övertog
försäljningsverksamheten, eller alltså före den 1 oktober 1960. Av de återstående
tre har en, nämligen skåpbil Morris Lc 3/51 med registreringsnummer
A 10663, sålts såsom avregistrerad, vilket innebär att detta fordon
måste ombesiktigas innan förnyad registrering kan äga rum. Försäljningspriset
för detta fordon var 100 kr. Bilen saknade vid överlämnandet till sektionen
motor, varför endast chassi samt skåpbyggnaden återstod.

4j Hev. berättelse ang. statsverket år 1962. It

106

Resterande två fordon, nämligen

skåpbil Volvo 445/53 Reg.nr A 4035 förs.pris 300 kr.
skåpbil Citroén/53 » M 16557 » 600 »

bär sålts utan villkor om ombesiktning eller skrotning, då sektionen bedömt
dessa fordon ur trafiksäkerhetssynpunkt vara i fullgott skick.

Huvudparten av postverkets motorfordon har en speciell tjänst, nämligen
brevlådstömning, där arbetstempot är mycket hårt uppdrivet (ca 30—35
brevlådstömningar/tim). Detta medför, att dessa fordon ställs på mycket
hårda prov. Genom de ständiga start-, broms- samt växlingsmomenten utsättes
fordonen för mångdubbelt större påfrestningar och slitage än liknande
fordon i annan tjänst. Därtill kommer antalet körda mil, som för postverkets
fordon är relativt högt. En skåpbil för brevlådstömning i Stockholmsområdet
kör i allmänhet ca 3 000 mil/år och i landsorten 4—5 000 mil/år. Total
körsträcka för sistnämnda tre fordon torde ha uppgått till ca 25—30 000
mil per fordon. Skåpbilen med registreringsnummer M 16557 var dessutom
högerstyrd, vilket ur försäljningssynpunkt är en stor nackdel. De priser sektionen
erhållit för dessa tre bilar synes fullt acceptabla med hänsyn till bilarnas
ålder, totala körsträcka samt det maskinella tillståndet.

Televerkets fordon. Av i statsrevisorernas berättelse upptagna 26 st. motorfordon
har 7 st. sålts före den tidpunkt sektionen övertog försäljningsverksamheten.
Av de återstående 19 st. har 4 st., nämligen
lastbil Volvo 341/52 Nr A 15058 förs.pris 676 kr.

lastbil Volvo 341/52 » E 7664 » 600 »

skåpbil Volvo 445/52 » U 2979 » 400 »

lastbil Volvo 341/52 » E 7413 » 300 »

(Def. motor)

sålts i avregistrerat skick, vilket innebär att dessa fordon måste ombesiktigas
innan förnyad registrering kan äga rum. Två fordon, nämligen
personbil Volvo 444 56 Nr Z 4786 förs.pris 625 kr.
lastbil Volvo 341/52 » Z 3422 » 555 »

har sålts för ombesiktning.

Återstående 13 st. har sålts utan villkor om ombesiktning eller skrotning,
då sektionen bedömt ifrågavarande fordon ur trafiksäkerhetssynpunkt vara i
fullgott skick. Dessa fordon är följande.

lastbil Volvo 833/50

Nr

A

1533 förs.pris

250 kr.

skåpbil Volvo 445/53

»

A

7376

»

600

»

skåpbil Volvo 445/52

»

A

9417

»

550

»

skåpbil Volvo 445/53

»

A

12623

»

555

»

ambulans Volvo/36

»

B

7051

»

600

»

(ang. i berättelsen som

»

B

2971)

jeep Villys Overl/50

»

C

1494

»

700

»

(def. motor)
jeep Villys Overl/50

»

O

31204

»

560

)>

(def. motor)

skåpbil Volvo 445/53

»

O

32061

»

590

»

(def. motor, växellåda)
skåpbil Volvo 445/53

»

W

9376

»

355

»

(def. motor, växellåda)
lastbil Volvo 341/54

»

X

4223

»

497

»

skåpbil Volvo 445/53

»

X

5511

»

500

»

personbil Volvo 444/53

»

z

1430

»

435

»

personbil Volvo 444/56

»

BD

7916

»

610

»

107

Televerkets fordon skiljer sig från övriga verks fordon därigenom att såväl
person- som skåp- och lastbilar har utformats med hänsyn till televerkets
krav. I bakre passagerareutrymmet är inmonterat ett sortimentskåp för
tele-detaljer att användas av montören vid linjearbeten varjämte originalklädseln
har utbytts mot specialklädsel. Likaså är fordonen utrustade med
ett extra kraftigt takräck för transport av långgods. Dessa fordon har ofta
svåra motor- och karosseriskador, som uppkommit vid terrängkörning i samband
med linjebyggnad. Nu nämnda faktorer medför, att vid försäljning
av dylika fordon erhålles ett lägre utförsäljningspris än för fordon i standardutförande.

Den av revisorerna omnämnda ambulansen (med registreringsnummer
B 7051 Volvo/36, ej såsom uppgivits B 2971) hade vid försäljningstillfället
år 1961 körts totalt 9 819 mil. Ambulansen var vid detta tillfälle i bästa kondition,
men var med dåvarande krav inte lämplig såsom utryckningsfordon
i ambulanstjänst. Fordonet kunde dock med fördel brukas såsom nyttofordon
inom annat område, där krav på hög hastighet och framkomlighet icke
betraktas som utslagsgivande.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Karleby och
Skoglund, den senare föredragande, deltagit byråchefen Claus, överingenjörerna
österlind och Platemar samt byrådirektören Skiöld. Stockholm den 30
januari 1963.

OLLE KARLEBY

Folke Skoglund Erik Skiöld

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet över § 13, s. 88.

Generalpoststyrelsen

De fordon, som för postverkets vidkommande berörts i nyssnämnda avsnitt
av revisorernas berättelse, är verkets bilar för lokala transporter. Revisorerna,
som belyst de av dem anförda synpunkterna genom uppräkning av
en del exempel, har funnit reparationsfrekvensen och reparationskostnaderna
för dessa bilar höga. Det förhåller sig utan tvekan så att ifrågavarande
kostnader räknade per mil för vissa biltyper ligger högre än genomsnittet för
motsvarande fordon vid andra företag. Det föreligger emellertid flera orsaker
härtill.

Få fordon torde sålunda utsättas för så stora påfrestningar som postverkets.
Flertalet av de mindre skåpbilarna används bl. a. eller uteslutande för
brevlådtömning. Eftersom en mycket stor del av verkets fordon för lokala
transporter används i Stockholm kan det vara av intresse att här helt kort
belysa användningen av en bil i brevlådtömningen därstädes.

En sådan bil gör ca 60 turer å 1 timme per vecka med genomsnittligt 30 k
35 tömningar per tur. Detta gör omkring 2 000 starter och stopp per vecka.
Växlingarnas antal med tillägg för växlingsmanövrer i trafiken blir minst
10 000 per vecka. Det är mot denna bakgrund reparationskostnaderna måste
bedömas, när det gäller här ifrågavarande fordon och icke enbart med utgångspunkt
från antalet körda mil, i synnerhet som en breVlådtömningstur
i regel omfattar en relativt kort sträcka.

En liknande — om också icke så markant påkänning — är många av flakbilarna
utsatta för. Det gäller de flakbilar som fullgör täta turer mellan
postanstaltcrna i Stockholm eller på andra håll i landet mellan vederbörande
postkontor och den i många fall relativt närbelägna järnvägsstationen.

108

Även i dessa fall kan det sålunda vara fråga om relativt korta transportsträckor.

Rent allmänt kan sålunda sägas att reparationskostnaderna för huvudparten
av postverkets fordon i lokala transporter bör bedömas icke enbart mot
bakgrunden av antalet körda mil ulan även med beaktande av det stora
slitage de är utsattta för. Eu omständighet som bör nämnas i detta sammanhang
är att fordonen av olika anledningar som regel icke körs av en enda
funktionär ulan av flera, något som givetvis kan betydligt påverka reparationskostnaderna.

Beträffande de av postverket till revisorerna uppgivna kostnaderna vill generalpoststyrelsen
nämna att de inkluderar gummikostnader och kostnader
för vissa förbrukningsartiklar, vilka utgifter kan uppskattas till 10 öre per
mil för fordonen i fråga. 1 reparationskostnaderna ingår även, förutom själva
bilverkstadens omkostnader, kostnader för viss administration av bussrevisionsverkstaden
i Lycksele samt kostnader för bl. a. statistik över postverkels
fordonspark och administreringen av denna.

En stor de! av de fordon som uppräknats i berättelsen utgöres av för
postverket specialgjorda fordon. En återblick på utvecklingen synes nödvändig
i detta sammanhang. Redan på 1940-talet konstaterades att för utförande
av posttransporter, speciellt i Stockholm, erfordrades bilar med rymligt
lasttlak men med relativt små ytterdimensioner. Lämpliga standardvagnar
fanns icke i marknaden, varför specialbyggnationer gjordes på Volvochassier,
som var högerstyrda och försedda med frambyggd hytt. De fick typbeteckningen
LV 110. Vagnarna visade sig vara ändamålsenliga men blev
på grund av specialutförandet dyrare i underhåll än andra vagnar med
samma kapacitet men byggda i stora serier på standarddetaljer. Av de 11
bilar som revisorerna upptagit på s. 104—107 i sin berättelse utgöres 7 av
denna typ. I mitten på 1950-talet då nämnda specialfordon borde ha slopats
tanns fortfarande icke några helt lämpliga standardvagnar att tillgå på allmänna
marknaden. Postverket beställde då försöksvis en ny serie lastbilar,
även dessa specialbyggda på Volvochassier. Bilarna fick typbeteckningen LV
541. Även denna typ visade sig emellertid vara påfallande dyr i underhåll.
Försök gjordes med ytterligare ett par fordonstyper, men dessa motsvarade
icke postverkets förväntningar. Icke förrän omkring 1957 kom i marknaden
de standardtyper, vilka sedermera skulle visa sig vara lämpliga för postverkets
behov, nämligen Volvo Snabbe och Volvo Trygge (typbeteckningar
L 420 resp. L 430). Även om dessa fordonstyper ännu icke använts i tillräckligt
många år för att en slutgiltig bedömning skall kunna göras så kan
redan nu konstateras att underhållskostnaderna ligger betydligt lägre än för
tidigare använda typer av flakbilar.

Beträffande skåpbilar må i detta sammanhang även omnämnas de ur
marknaden gångna, för postverket specialutrustade, högerstyrda typerna
Morris 5 cwt, 1/4 ton samt LC 3, vilka numera också kunnat ersättas med
andra från olika synpunkter lämpligare standardfordonstyper.

Under sista hälften av 1950-talet rådde sålunda viss tvekan vid val av för
posttransporter lämpligaste fordonstyper, en omständighet som bidragit till
att de äldre kostnadskrävande typerna i en del fall måst behållas alltför
läng tid.

Generalpoststyrelsen har iordningställt vissa uppgifter som är bilagda detta
utlåtande. Av bilaga A framgår de totala underhållskostnaderna för
samtliga under år 1960 slopade och försålda bilar. Av bilaga B framgår de
totala underhållskostnaderna för samtliga lastbilar under fyra års tid. Trots
att här ingår den kostsamma tidigare omnämnda typen LV 341 är den genomsnittliga
reparationskostnaden relativt låg.

109

Såsom revisorerna nämnt har en annan bidragande anledning till de höga
reparatioskostaderna varit att av postverket begärda anslag för inköp av nya
fordon beskurits. I sin underdåniga skrivelse den 30 augusti 1902 med förslag
till kapitalinvestering för budgetåret 1963/64 åberopade generalpoststyrelsen
en förslaget bilagd sammanställning, vilken utvisade att inte
mindre än en fjärdedel av antalet fordon i lokala transporter varit i bruk så
länge att deras ekonomiska livslängd överskridits. Styrelsen antörde därefter
bl. a. följande:

»Förutom att denna nerslitning av fordonsparken orsakar onormalt stora
reparationskostnader innebär den, att driftsäkerheten i postverkets lokala
transporter eftersättes. Detta kan medföra avsevärda förseningar i postens
distribution. Genom de reduceringar på sammanlagt 1 mkr av de för budgetåren
1960/63 av generalpoststyrelsen äskade anslagen, som statsmakterna
beslutat, har utbytet av förslitna fordon mot nya inte kunnat ske i den omfattning,
som driftsäkerheten och driftekonomien kräver. Utökning av antalet
fordon, som erfordras för att möta den fortgående ökningen av poströrelsen,
har inte heller kunnat ske i den takt, som varit motiverad. Härtill
kommer att det från beredskapssynpunkt är angeläget, att postverkets
bilbestånd är tillräckligt och av fullgod kvalitet. De för innevarande budgetår
på anslaget tillgängliga medlen kommer helt att tas i anspråk. För
budgetåret 1963/64 beräknas ett belopp av 1,7 mkr bli erforderligt för här
ifrågavarande ändamål. Den prognos, som legat till grund för dessa beräkningar,
redovisas i förenämnda sammanställning. Generalpoststyrelsen vill
starkt framhålla angelägenheten av att det framlagda anskaffningsprogrammet
kan fullföljas, så att de för postverkets drift ogynnsamma verkningarna
av fordonsparkens nuvarande sammansättning kan elimineras.»

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t tillstyrkt en investeringsram
för postverket för budgetåret 1963/64 om 10 mkr, vilken ram möjliggör
en anskaffning av bilar m. in. av omkring 1,6 mkr. Härigenom torde under
nämnda budgetår huvudparten av de fordon, som icke lämpligen bör
ytterligare repareras, kunna utrangeras.

För att förebygga att oekonomiska reparationer utföres har under 1962
viss inspektionsverksamhet av fordon stationerade vid postkontor i landsorten
påbörjats. Det är generalpoststyrelsens avsikt att denna verksamhet
skall intensifieras.

Revisorerna har i sin berättelse på s. 107 uppräknat 24 fordon, som försålts
till enligt revisorernas mening alltför låga priser. Vidare anför revisorerna
att inget av dessa fordon sålts på villkor att det skulle nedskrotas eller
ombesiktigas.

I anledning härav vill styrelsen beträffande försäljningspriserna anföra
följande. Av de 24 fordonen är 14 av Morristyper, vilka är utgångna ur
marknaden och till vilka det är svårt att skaffa reservdelar. Samma svårigheter
föreligger beträffande de övriga för posttransporter specialutrustade
fordonen, 7 av de i tabellen angivna. På grund av nyssnämnda omständigheter
liksom även med anledning av att fordonen var högerstyrda kunde högre
priser icke erhållas för dem.

Vad trafiksäkerhetsfrågan beträffar så har generalpostslyrelsen avseende
varje särskilt för försäljning överlämnat fordon underrättat försvarets fabriksstyrelse
om vilka fel fordonet varit behäftat med, vilka delar som tillvaratagits
av bilverkstaden in. in. Av bilagda1 24 st sammanställningar beträffande
de här aktuella fordonen framgår under »Anm. beträffande felaktigheter»
vad ifrågavarande upplysningar brukar omfatta. Det hör vidare
framhållas, att 16 av ifrågavarande 24 fordon var avregistrerade genom

1 F.j avtryckta

no

postverkets försorg vid försäljningen. För att underlätta försvarets fabriksstyrelses
arbete med försäljning av postverket tillhöriga bilar kommer generalpoststyrelsen
i fortsättningen att — utöver hittills meddelade upplysningar
beträffande fordonens skick — i förekommande fall ange när styrelsen
anser att fordon skall försäljas såsom skrot eller på villkor att fordonet skall
ombesiktigas om det ånyo skall tagas i bruk.

I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling, byråchefen
Salomonson, försvarsavdelningschefen Grahl, överintendenten
Granström, byråchefen K.-A. Löfgren, tf. postbankschefen Kjellin, tf. byråcheferna
Lindskog och Elftman samt överingenjören Ljungberg (föredragande).
Stockholm den 31 januari 1963.

ERIK SWARTLING

G. Ljungberg

Bilaga A

Totala underhållskostnader för under 1960 slopade och försålda bilar

Antal Typ

Totala under-hålls- o. rev.
kostnader kr.

Totalt
körda mil

öre/

mil

1 Volkswagen person ......................

4 480

5 314

84

2 Chevrolet person ........................

14 661

23 398

63

1 Ford Consul person......................

7 035

9 239

76

7 Morris 5 cwt skåp, maxlast 390 kg........

122 496

106 023

116

12 Morris 1/4 ton skåp, maxlast 350 kg......

137 522

115 055

120

15 Moms LC 3 skåp, maxlast 1450..........

251363

244 658

103

8 Volkswagen skåp, maxlast 830 kg ........

106 032

110 284

96

1 Volkswagen flak, maxlast 780 kg ........

14 420

9 763

148

8 Ford Thames skåp, maxlast 270 kg ......

167 549

99 252

169

4 Ford FK 1000 skåp, maxlast 1000 kg ....

81742

78 860

104

17 Volvo PV 445 skåp, maxlast 550 kg......

252 106

325 690

77

1 Volvo PV 834 express skåp, maxlast 800 kg

56 447

23 550

240

2 Volvo Duett person, maxlast 550 kg......

16 866

25 575

66

5 Volvo LV 11Ö skåp, maxlast 2 300 kg ....

125 255

74 443

168

5 Volvo LV 110 flak, maxlast 2 500 kg .

295 930

183 008

162

2 Hanomag flak, maxlast 2 200 kg..........

31533

23 014

137

Totalt 1685 437

1457 126

116

Bilaga E

Totala underhållskostnader t. o. m.

1961 för samtliga

lastbilar under 4

års tid

Totala under-

Totalt

öre/mil

hålls- o. rev.

körda mil

kostnader kr.

Volvo PV skåp, maxlast 550 kg.......

... 1281 462

1527 164

84

Volvo Duett skåp, maxlast 550 kg.....

316 915

334 525

95

Volkswagen skåp, maxlast 830 kg .....

179 390

190 990

94

Ford FK 1000 — 1250 skåp maxlast 1000

—1250 kg ...........................

480 068

501355

96

Volvo flak LV 341, maxlast 2 500 kg .

481055

244 541

197

Volvo flak L 420, maxlast 2 800 kg ...

163 825

156 925

104

Totalt 2 902 715

2 955 500

98

in

Telestyrelsen

Riksdagens revisorer gjorde sistlidna oktober en skriftlig förfrågan hos
telestyrelsen rörande 21 bilar, som televerket under år 1961 låtit försälja
genom försvarets fabriksstyrelses försorg, med begäran om upplysning om
av vilken anledning envar av bilarna försålts och vilka större reparationer
(reparationskostnad överstigande 50 kr.), som under de senaste tio åren
utförts på envar av bilarna. I telestyrelsens svar meddelades att samtliga
bilar med undantag för ambulansbilen B 7051 (i revisorernas berättelse
felaktigt betecknad med nummer B 2971) försålts sedan en ekonomisk bedömning
givit till resultat, att försäljning var fördelaktigare än reparation,
varvid denna bedömning gjorts med hänsyn till resp. bilars ålder, körlängd
och allmänna tillstånd å ena sidan och telestyrelsens inköpspriser för nya
bilar å andra sidan. Vidare meddelades att ambulansbilen försålts, enar
den ej uppfyllde de krav, som numera måste ställas på ett motorfordon ur
trafiksäkerhetssynpunkt, då ju ambulansen vid försäljningstillfället var 25
är gammal. Telestyrelsen framhöll även, att reservdelar till denna bils årsmodell
ej längre kunde erhållas.

Telestyrelsen observerade, att revisorerna vid uppgörandet av sin förteckning
över bilarna endast haft uppgifter över fordonens vägmätarställning
att tillgå, vilket ger en skev bild vid bedömandet av försäljningsprisets skälighet,
"och lämnade därför även upplysning om de verkliga körlängderna
enligt televerkets motorfordonsstatistik. Det framgick därav, att körlängderna
för de försålda bilarna med undantag för ambulansen och 4 kollisionsskadade
fordon voro relativt höga, nämligen lägst ca 13 000 och högst ca

20 000 mil. Vägmätarna, som endast registrera upp till 9999,9 mil, varefter
de nollställas, hade sålunda för ifrågavarande bilar »gått runt», vilket förklarar
den bristande överensstämmelsen mellan vägmätarställning och körlängd.

T sin nu föreliggande berättelse ha revisorerna medtagit endast 6 av de

21 bilar, för vilka uppgifter infordrades i oktober 1962, samt kompletterat
förteckningen över av televerket försålda bilar med 20 andra fordon. Av
ovan nämnd orsak överensstämma ej heller för flertalet av dessa bilar de
av revisorerna uppgivna vägmätarställningarna med körlängderna. Körlängder
under 10 000 mil uppvisa sålunda endast 2 jeepar, som använts bl. a.
som stationära arbetsredskap vid kabeldragning och trådrasering, varvid
väsentliga delar av jeepen använts utan att vägmätaren påverkats, samt 7
bilar, som samtliga använts inom stockholmsområdet, där slitaget på grund
av korta körningar och ofta förekommande starter och stopp är mycket
större än i områden, där körningarna genomsnittligt äro längre.

Av avgörande betydelse vid bedömningen huruvida en bil skall utrangeras
eller ej är omfattningen av den reparation, som erfordras för att sätta bilen
i fullgott skick. I samband med att motorbyte eller andra större och kostnadskrävande
reparationer erfordras, utföras därför på samtliga televerkets
motorfordon genomgripande inspektioner, som läggas till grund för en beräkning
av kostnaderna för iståndsättande av fordonen. Med hänsyn till
varje bils ålder och körlängd å ena sidan och telestyrelsens inköpspris för
ny bil å andra sidan bedömes sedan med den beräknade reparationskostnaden
som underlag, vilket som ur ekonomisk synpunkt är mest fördelaktigt
att repararera bilen eller alt utrangera och försälja densamma. Genom detta
förfaringssätt undvikes i möjlig mån att omfattande och kostnadskrävande
reparationer utföras strax före den tidpunkt fordonen måste utrangeras.

Revisorerna ha i anslutning till att höga reparationskostnader påvisats
för vissa av postverkets bilar anfört, att reparationskostnaderna för televerkets
bilar i allmänhet hållit sig på en mera rimlig nivå. Telestyrelsen vill

112

med anledning härav framhålla, att reparationskostnaderna för televerkets
bilar måste anses vara låga sett mot bakgrunden av att dessa icke sällan
måste framföras på vägar, som ej äro föremål för allmänt vägunderhåll,
samt vad det gäller lastbilar och jeepar även i terräng.

Till belysande av vad som ovan anförts bifogas (bilaga) härjämte en sammanställning
över de televerkets bilar, som omnämnts i revisorernas berättelse.
Utöver identifieringsuppgifter framgår av sammanställningen körlängd,
de vid kassationstillfället beräknade reparationskostnaderna för bilarnas
iståndsättande, reparationskostnaderna för åren 1959—1961, totala
reparationskostnaderna för bilarna och reparationskostnaderna per mil. De i
sammanställningen angivna reparationskostnaderna omfatta samtliga kostnader,
sålunda även sådana understigande 50 kr. Den korrektaste uppfattningen
av reparationskostnadens storlek erhålles vid studium av sammanställningens
sista kolumn, där den totala reparationskostnaden slagits ut
per körd mil. Endast för fyra fordon kan denna kostnad anses ligga över
ett normalt värde. Två av fordonen äro de tidigare omnämnda jeeparna, vilka
på grund av det speciella användningssättet ej kunna jämställas med
vanliga transportfordon, och de övriga två äro bilar, som använts inom
stockholmsområdet, där reparationskostnaden skäligen kan ligga över normalvärdet
på grund av det större slitaget.

Beträffande själva försäljningsförfarandet vill telestyrelsen meddela, att
styrelsen för försäljning av utrangerade motorfordon sedan mer än 10 år anlitar
den för försvarsgrensförvaltningarna inrättade gemensamma försäljningsorganisationen,
kronbilförsäljningen — ursprungligen inordnad under
armétygförvaltningen men numera överförd till försvarets fabriksverk. Motorfordonen
överlämnas i befintligt skick till kronbilförsälj ningen, som efter
besiktning åsätter fordonen försäljningspris under hänsynstagande till
deras tillstånd. Då denna besiktning, som även utgör underlag för bedömningen
om fordonen skola säljas för nedskrotning eller under former, som
tvinga till ombesiktning, under alla förhållanden utföres av kronbilförsäljningens
expertis, har telestyrelsen funnit det vara lämpligt att ej verkställa
några undersökningar av fordonen före överlämnandet till försäljning i
och för ett ställningstagande i nämnda hänseenden. Telestyrelsen har sålunda
ej haft något som helst att göra med frågan huruvida televerkets fordon
skulle säljas med eller utan förbehåll om nedskrotning eller ombesiktning.
En även av televerkets bilingenjörer utförd besiktning skulle enligt
styrelsens mening utgöra ett onödigt dubbelarbete och minska vinsten av
att anlita kronbilförsäljningen.

Vad den vid televerkets verkstadsanläggning i Nynäshamn stationerade
ambulansbilen beträffar har denna till skillnad från övriga försålda motorfordon
icke utrangerats på grund av akut skada eller omedelbart behov av
större dyrbar reparation utan — såsom tidigare i korthet meddelats riksdagens
revisorer — på grund av att den helt allmänt icke ansågs vara acceptabel
ur trafiksäkerhetssynpunkt, då den ju var 25 år gammal. Bedömningen
har härvid av naturliga skäl påverkats av fordonets användning för sjuktransport.
För transporter av sjuka eller vid olycksfall skadade personer
måste man uppställa det kravet, att den sjuke eller skadade snabbt och säkert
skall kunna föras till sjukhus. Det är givet att en 25 år gammal bil ej
besitter samma goda köregenskaper som nutidens bilar och vid dagens höga
trafikintensitet därför ej är lämplig för snabba ambulanstransporter. Ej
heller uppfyller en så gammal bil längre de krav på driftsäkerhet, som
man måste ställa på en ambulansbil. Utrangeringen motiveras även av det
förhållandet att Stockholms läns landsting numera har ambulansbil stationerad
i Nynäshamn, varför egen ambulansbil icke längre erfordras vid tele -

113

verkets verkstadsanläggning därstädes. Försvarets fabriksstyrelse har däremot
— enligt under hand inhämtade uppgifter — vid sin före försäljningen
vidtagna besiktning och bedömning utgått från en helt annan förutsättning.
Man räknade icke med att få detta fordon försålt för användning som ambulans
utan för någon annan nyttotrafik, där samma höga krav ej ställdes.
Med denna förutsättning ansågs fordonet av fabriksstyrelsen kunna
utbjudas till försäljning utan att avregistreras.

Å s. 108 och 109 sammanfattas revisorernas kritik i dels »det betänkliga
i alt på den allmänna marknaden saluföra så undermåliga fordon», varvid
underförståtts saluföring utan förbehåll om att bilarna skulle nedskrotas
eller ombesiktigas och dels »det slöseri som tagit sig uttryck i att man strax
innan försäljningen repararerat fordonen till kostnader som icke stålt i
rimlig proportion till försäljningsvärdet».

Vad beträffar kritiken rörande försäljningen säger revisorerna angående
postverkets och televerkets utrangerade fordon: »Flera av fordonen har varit
i sådant skick att ytterligare reparationer varit outförbara eller oekonomiska.
Detta framgår klart bl. a. av de uppgifter revisorerna i det föregående
lämnat om de priser allmänheten betalat för fordonen. Ett betydande antal
bilar har exempelvis sålts till priser mellan 100 och 300 kronor. I stor utsträckning
har i dylika fall fordonen sålts utan förbehåll om att de skulle
nedskrotas eller ombesiktigas».

Som framgår av den av revisorerna publicerade förteckningen över vissa
av televerkets fordon, vilken förteckning ligger till grund för revisorernas
uttalande, har endast en av tjugosex redovisade bilar sålts till ett pris
understigande 300 kr. Detta förhållande synes icke i vad avser televerket
ge skäligt belägg för uttalandet, att »ett betydande antal bilar sålts till priser
mellan 100 och 300 kr». Vad angår frågan om förbehåll om nedskrotning
eller ombesiktning har denna bedömning hittills alltid gjorts och bör även
fortsättningsvis göras av försvarets fabriksstyrelse. Ansvaret för riktigheten
i denna bedömning kan då givetvis icke anses åvila telestyrelsen.

Vad slutligen beträffar kritiken rörande höga reparationskostnader har
revisorerna själva tagit udden härav i vad avser televerket i sitt uttalande
på s. 107: »Såvitt framgår av de uppgifter som revisorerna inhämtat från
televerket har reparationskostnaderna för dess bilar i allmänhet hållit sig
på en mera rimlig nivå». Telestyrelsen anser sig emellertid med stöd av
de i den här bifogade sammanställningen redovisade uppgifterna kunna
hävda, att reparationskostnaderna för dess bilar hållit sig på en normal
nivå.

De av revisorerna framförda synpunkterna synas sålunda — i vad avser
televerket — icke motivera någon ändring i det förfaringssätt, som nu tilllämpas
vid utrangering och försäljning av motorfordon. Telestyrelsen vill i
detta sammanhang vitsorda, att samarbetet med kronbilförsäljningen varit
mycket gott och att försäljningen av televerkets utrangerade motorfordon
genom denna försäljningsorganisation varit till fördel för televerket.

Vid detta ärendes handläggning ha närvarit generaldirektören Sterkv,
överdirektören Olters, personaldirektören Roos, tekniske direktören Bjurel,
verkstadsdirektören Angerby, förrådsdirektören Lundquist (föredragande),
ekonomidirektören Westerberg, tf. tekniske direktören övergaard samt tf.
byråchefen Werner. Stockholm den 29 januari 1963.

.1. Lundqvist

HÅKAN STERKY

Åke Falkenström

114

Bilaga

Försålda bilar, som upptagits i riksdagens revisorers berättelse den 15.12. 62

Reg.nr

Fordons-

Körlängd

Beräknad

Reparationskostnader Kr.

slag

Mil1

rep.kostn.

Kr.2

1959

1960

1961

Totalt un-der bilens
använd-ningstid

Per

mil

A 1533

Paketbil

12 899

4 000

1726

2 599

456

12 249

—

95

A 7376

>

7 983

3 600

836

749

661

4 658

—

58

A 9417

>

9 981

3 000

837

1369

81

6 656

—

67

A 12623

»

15 851

3 700

2 615

1652

23

11018

—

69

A 15058

Lastbil

9 376

7 000

2153

1233

246

12 247

1

31

B 7051

Ambulans

__

_

_.

__

_

_.

__

C 1494

Jeep

8 923

6 000

2 339

1919

208

10 370

1

16

E 7664

Lastbil

13 241

7 500

1497

794

485

8 460

—

64

O 31204

Jeep

8 652

8 000

1015

1424

130

12 644

1

46

O 32061

Paketbil

14 735

9 000

1286

1345

168

8140

—

55

U 2979

Paketbil

18 166

4 000

2 060

2 723

546

11706

__

65

W 9376

»

13 742

3 000

1577

1065

1054

5 668

—

41

X 4223

Lastbil

17 932

6 000

2 089

1802

504

9 136

__

51

X 5511

Paketbil

15 917

4 500

3 222

1360

1195

10 233

—

64

Z 1430

»

17 705

5 000

1015

1640

44

6 799

—

38

Z 3422

Lastbil

13894

11000

1663

1506

815

13112

_

94

Z 4786

Paketbil

19 020

4 600

2 280

2 024

476

6 749

—

35

BD 7916

»

14 297

5 400

1067

349

835

2 844

—

20

A 2875

>

8 714

4 500

564

—

—.

6 431

—

74

A 4842

4

6 664

5 000

1620

2

—

4 074

—

61

A 5115

Paketbil

7 615

4 500

584

_

_

4 083

__

54

A 14654

>

10 477

6 500

373

623

_

7 430

—

71

A 14658

•

9 769

5 500

249

1030

—

11212

1

15

A 14941

»

11 in

3 500

396

—.

—

5 301

48

E 7413

Lastbil

15 590

9 000

989

874

—

10 601

—

68

BD 4980

Lastbil

13532

8 500

1221

1360

_

13 292

—

98

1 Enligt månatliga rapporter från televerkets resp. tjänsteställen.

* Denna reparationskostnad har legat till grund för beslut om utrangering.

Riksrevisionsverket

Riksrevisionsverket hänvisar till sitt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört under § 5: Utrangering och försäljning m. m. av
försvaret tillhöriga motorfordon. Såväl postverket som televerket, som disponerar
ett stort antal motorfordon, har särskild organisation för övervakning
av motorfordonsbeståndet. Enligt uppgift besiktigas televerkets
fordon sedan länge och postverkets sedan ett par år regelbundet av sakkunnig
personal inom verken. Härvid upprättade besiktningsprotokoll utgör
underlag för bland annat bedömanden i samband med beslut om större
reparationer och utrangering. Förutsättningar för ur teknisk och ekonomisk
synpunkt tillfredsställande handläggning av frågor berörande motorfordons
vård och underhåll ävensom utrangering synes föreligga inom såväl
televerket som postverket.

I den mån fordon behålles i tjänst längre än som betingas av den ekonomiska
livslängden blir reparationskostnaderna höga och saluvärdet lågt.
Det synes därför angeläget att tidpunkten för utrangering bestämmes efter

115

noggrant ekonomiskt övervägande och icke påverkas av i vad mån medel
för nyanskaffning ställts till förfogande.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Lindencrona och Lundgren
samt därvid närvarit byråcheferna Ehnbom och Walck, varjämte byrådirektören
Joachimsson varit föredragande. Stockholm den 29 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

.4. Joachimsson

Statspolisintendenten

Sedan några år har alla från statspolisens enheter i Stockholm utrangerade
fordon — jämte en del annan utrangerad och kasserad materiel — överlämnats
till den s. k. kronbilförsäljningen i Stockholm för försäljning. Sedan
försvarets fabriksstyrelse öppnat kronbilförsäljningar även i Göteborg
och Östersund beslöts — grundat på de gynnsamma erfarenheterna från
Stockholm —- att även fordon från andra statspolisavdelningar skulle försäljas
genom kronbilförsäljningens försorg. Jag tillåter mig att härvidlag
hänvisa till bilagda skrivelse av den 20/9 1961 till berörda statspolisavdelningar.
(Bilaga A.) Till denna skrivelse må anmärkas att jämväl fordon
från andra än i skrivelsen omnämnda avdelningar i viss utsträckning försälj
es på enahanda sätt. Statspolisen har under de senare åren köpt ett stort
antal bilar från AB Volvo i Göteborg, vilka fordon levereras direkt från
fabriken. I samband med att personal från de olika avdelningarna avhämtar
nya fordon har därvid medförts från avdelningen utrangerade fordon, som
avlämnats på försäljningsstället i Göteborg.

Beträffande frågan om de grunder efter vilka statspolisens fordon utrangeras
och bytes tillåter jag mig här återge vad jag i mina anslagsäskanden
för statspolisorganisationen, senast för budgetåret 1963/64, anfört:

»Beträffande kostnaderna för förnyelse av statspolisens motorfordonsbestånd
kan nämnas att behovet av intensifierad trafikövervakning på våra
vägar medfört att slitaget på ordningspolisbilarna under senare år ökat. För
närvarande går bilarna i genomsnitt 4 000 mil per år, vilket medför att större
antal bilar bör bytas per år än tidigare. Utbyte av bilarna bör ske efter
tidigare tillämpningsgrunder, d. v. s. bilarna bör i regel utbytas när de tillryggalagt,
de större bilarna omkring 15 000 mil, de medelstora bilarna omkring
12 000 mil och de mindre bilarna omkring 10 000 mil. —--Ur

ekonomisk synpunkt är det icke tillrådligt att bilarna köres längre än som
ovan angivits. Även ur trafiksäkerhetssynpunkt måste starka erinringar resas
häremot enär statspolisens tjänst är sådan att endast i alla hänseenden
tillförlitliga fordon bör utnyttjas.---En tjänstemotorcykel kan nor malt

inte beräknas användas i polistjänst mer än 6 000 mil.»

De sålunda anförda grunderna för utrangering och byte av fordon har,
såvitt framgår av årets statsverksproposition, godtagits av föredragande departementschefen.

Kravet att statspolisens fordon alltid hålles i trafiksäkert och fullgott
skick medför att fordonen — så långt detta över huvud är möjligt kontinuerligt
undergår service och erforderliga reparationer. Det innebär vidare att
till försäljning icke avlämnas något fordon som icke fyller alla fordringar
i fråga om trafiksäkerhet och funktionsduglighet. Skulle ett fordon etter
avrustning före försäljning — demontering av viss polisiär utrustning —-vara i behov av översyn och reparationer göres därför sådana reparationer

116

sedan i varje särskilt fall gjorts en avvägning av dessa kostnaders storlek
i jämförelse med ett beräknat försäljningspris. Härtill kommer att på sista
tiden ett relativt stort antal bilar av märket Volvo Amazon i specialutförande
— svart-vita bilar med särskild polismärkning — försålts. Dessa har
före överlämnandet till försäljning av naturliga skäl måst undergå fullständig
yttre omlackering för en kostnad av 600—800 kronor. Denna kostnad
synes emellertid väl motsvaras av ett förhöjt försäljningsvärde.

I en vid detta yttrande fogad sammanställning ("bilaga B), har jag antecknat
alla genom kronhilförsäljningen under tiden 1/11 1961—31/12
1962 gjorda försäljningar av bilar. Även statspolisens motorcyklar försäljes
genom kronhilförsäljningen. Under samma tid har försålts 12 motorcyklar
till ett genomsnittligt försäljningspris av 1 480 kronor/cykel.

De i flertalet fall goda försäljningspriserna synes — enligt mitt bedömande
— bero på dels att huvudparten av fordonen utgöres av sådana fordon
som allmänt sett har ett gott andrahandsvärde dels att köparna synes
utgå från att fordonen är förhållandevis välskötta och väl underhållna dels
ock att — som nyss antytts — många medelstora bilar genom omlackering
företer en praktiskt taget ny exteriör.

I enstaka fall har förekommit att fordon blivit så förslitna att de måst
tagas ur trafik och där ett bedömande givit vid handen att beräknade reparations-
och underhållsarbeten skulle bli så kostnadsdragande att de icke
kunde anses rimliga i förhållande till vad som kunde förväntas inflyta vid
en försäljning. Under angiven tid har detta förekommit i fyra fall. Dessa
fyra bilar har därför försålts till skrot — varvid i varje fall kontrollerats
att skrotning skett — för respektive 500, 1 200, 550 och 1 257 kronor. Två av
dessa försäljningar har skett genom kronhilförsäljningen, de övriga två direkt
till skrothandlare. Fyra motorcyklar som till följd av inträffad skada
— annat har icke förekommit — måste skrotas har till sina brukbara delar
ianspråktagits som reservdelar till i tjänst varande motorcyklar.

I anslutning härtill må framhållas att alla statspolisens Volvobilar (f. n.
omkring 75 % av vagnparken) omfattas av den s. k. Volvogarantin. Vid
inträffade skadefall av sådan storleksordning att fordonsbyte är nödvändigt
övertages det skadade fordonet av AB Volvia med vilket bolag träffats
särskild överenskommelse rörande omhändertagandet och det vidare förfarandet
främst i fråga om de svart-vita särskilt utmärkta polisbilarna.

För statspolisens vidkommande har anlitandet av kronhilförsäljningen
medfört påtagliga fördelar. Den administrativa handläggningen har förenklats
genom att det förhållandevis omständliga förfarandet med infordrande av
anbud kunnat i avsevärd mån inskränkas. Fn väsentlig fördel synes vidare
vara, såvitt hittills kunnat bedömas, att försäljningspriserna för de utrangerade
fordonen blivit högre. Såsom exempel må nämnas att en bil, för
vilken vid anbudsförfarande bjudits omkring 4 500 kronor, överfördes till
kronhilförsäljningen och där såldes för 7 100 kronor (bilen E 14144 i förteckningen).
Prissättningen på de till försäljning inlämnade fordonen sker
i samråd med representanter för kronhilförsäljningen. Särskilt priserna på
bilar av mindre och medelstor typ har visat sig kunna hållas mycket fördelaktiga.

För egen del är jag sålunda, mot bakgrunden av hittillsvarande erfarenheter,
angelägen att den nuvarande försäljningsorganisationen inom försvarets
fabriksstyrelse bibehålies.

Utifrån de synpunkter jag i övrigt har att företräda synes emellertid de
av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna ägnade inge starka betänkligheter.
Jag biträder helt deras uppfattning att det måste vara i hög grad

117

olämpligt att fordon, som uppenbarligen icke kan vara tillfredsställande
ur trafiksäkerhetssynpunkt, säljes utan förbehåll om nedskrotning eller ombesiktning.
Stockholm den 24 januari 1963.

GEORG THULIN

Bengt Erlandsson

Bilaga A

Betr. försäljning av statspolisens motorfordon

Sedan några år tillbaka har samtliga motorfordon hörande till statspolisen
i Stockholm försålts genom Kronbilförsäljningens försorg i Stockholm,
vilket visat sig vara fördelaktigt ur många synpunkter.

Med anledning härav och sedan försvarets fabriksstyrelse, till vilken Kronbilförsälj
ningen numera hör, öppnat filialer i Göteborg och Östersund skall

statspolisens motorfordon tillsvidare
försäljningsdepåer sålunda:

Till

försäljningsdepåer i
Stockholm

Kronbilförsäljningen
Valhallavägen 117
tel. 67 49 88
Inlämningstider:

måndagar—fredagar 8.30—17.00
lördagar 8.30—13.00

Göteborg

Kviberg (mitt emot A 2)
tel. 46 48 24
Inlämningstider:

måndagar—tisdagar 8.00—12.00, 13.00—18.00
Östersund

Norrlands Tygstation
tel. 173 20
Inlämningstider:

samtliga vardagar. Telefonförfrågningar
8.30—9.30

säljas av försvarets fabriksstyrelses
lämnas

motorfordon hörande till statspolisen i

Stockholm, Uppsala, Nyköping, Eskilstuna,
Örebro, Västerås och Gävle

Göteborg, Uddevalla, Vänersborg, Borås,
Skövde, Halmstad och Jönköping

Östersund och Sundsvall

Sedan motorfordonen inlämnats för försäljning skall statspolisintendentens
kameralsektion meddelas skriftligen. Stockholm den 20 september

1961.

118

Bilaga B

Bilar försålda av kronbilförsalfningen 1.11. 61 — 27.12. 62

Reg. nr

stor

medel-

mindre

Reg. nr

stor

medel-

mindre

stor

stor

A 49615

3 300

O 45956

1300

0 39216

3 000

AA 7924

3 500

R 27192

3100

P 23627

5 900

AA 6319

2 700

X 12332

3100

A 99677

2 400

A 27938

3140

A 92023

3 200

M 86872

5 900

D 9261

1600

AA 29253

4 500

U 35115

5 500

M 41616

4 200

F 41273

4100

F 46917

5 200

M 82808

2 700

AA 39729

4 900

E 52402

4 900

AA 50574

4 900

G 10956

2100

M 86131

5 500

D 27835

4 500

O 36392

5 200

N 10184

3 900

A 93917

1900

M 93282

3100

T 35429

4 300

E 53597

6900

O 80812

4 800

M 92877

3 300

S 48570

5 500

H 34523

2 900

MA 8620

6 500

X 41265

3 300

U 41691

5 800

T 8102

2 500

F 27489

5 500

T 23627

4 500

M 36212

5 800

G 14867

1900

S 37901

700

P 66435

5 700

MA 6876

7 500

Y 37638

4 600

C 33279

7 500

Y 39876

3 550

A 69217

2 200

Y 36587

3150

OA 123

7 500

Y 27374

3 995

P 21490

6 200

T 8074

6 300

R 45407

7 300

AA 33063

4 200

D 28176

3900

T 8042

6 200

O 84815

1100

M 92211

4 400

T 9157

7 500

X 51160

6 800

C 33280

7 500

X 33273

2 500

A 99435

5 900

D 32572

6 300

E 14144

7 100

F 13163

4 100

Z 22490

6 200

E 13475

5 800

A 56955

1200

A 55031

4 300

Nedskrotade bilar

M 91879

5 900

A 86294

3 800

AC 8870

500

R 10017

5800

A 40456

1200 (K)

F 46931

6100

L 30278

550

F 46932

5 900

AA 33052

1 257 (K)

§ 17 Kontroll av radiolicenser

Telestyrelsen

Revisorerna uttala på s. 117 att de — efter att ha tagit del av verksamheten
vid televerkets licensinventering — kommit till den uppfattningen att den är
väl organiserad så långt de nuvarande resurserna medgiva, att den i främsta
rummet är inriktad på att tillföra radioväsendet största möjliga licensintäkter
och att man därvid undviker mera omfattande administrativt arbete
och detalj kontroll av mera svårutredda fall.

119

Å andra sidan konstatera revisorerna, att den tillgängliga personalen och
arbetsrutinen i sin nuvarande tillämpning inte medgiva att den betydande
mängden tveksamma fall fullföljes och klarlägges och att det alltså finnes
åtskilligt utrymme för en intensivare bearbetning.

Revisorernas uttalande utmynnar i följande förslag.

I. Åt en särskild arbetsgrupp, som skulle bedriva sin verksamhet vid sidan
av den ordinarie inventeringspersonalen och där Sveriges Radio skulle
vara representerad, lämnas i uppdrag att företaga en i möjligaste mån
hundraprocentig genomarbetning av vissa stickprovsvis utvalda områden i
syfte att erhålla exaktare uppgifter om licensskolkningens omfattning och
natur samt ett hållbarare statistiskt underlag för det fortsatta arbetet. Revisorerna
finna det särskilt angeläget

1. att avgiftsplikten närmare utredes i sådana fall där

a) lägenhetsinnehavaren icke anträffas och

b) uttömmande besked om licensförhållandena inte erhålles

2. att det närmare klarlägges hur det förhåller sig med

a) klientelets sammansättning och

b) riktigheten av vid kontrollen lämnade uppgifter

3. att — ehuru revisorerna finna det riktigt att ett visst utrymme för
lindrigare bedömning av licensskolkning i fall där sociala skäl anses föreligga
— denna delfråga belyses.

II. Det bör övervägas, om inte den nuvarande kontrollorganisationen bör
förstärkas med deltidsanställd personal, som kan fullgöra inventeringen på
kvällstid, då televisionssändning pågår.

Innan telestyrelsen avger sitt utlåtande över förenämnda förslag anser
sig styrelsen böra redovisa följande fakta och synpunkter rörande licensbestämmelserna
och licenskontrollen.

A. Licensbestämmelserna och deras tillämpning. I Kungl. Maj :ts kungörelse
nr 231/1958 (se bif. serie B: 51, bilaga l)1 angående rätt att inneha radiomottagningsapparat
stadgas i §§ 3 och 13 att tillstånd erfordras för varje
radiomottagningsapparat och ansluten återgivningsanordning (huvudregeln),
dock att tillstånd berättigar till innehav av mer än en sådan apparat i
fem fall, vilka avser hushåll, försäljnings- och demonstrationslokaler för
ljudradio- och TV-mottagare, sjukhus, ålderdomshem etc., hotell, pensionat
etc. samt läroanstalter. Generella undantag från huvudregeln finnas angivna

i § 14.

För en så vitt möjligt likformig bedömning av ofta förekommande typfall
har telestyrelsen utfärdat vissa tillämpningsföreskrifter i förenämnda serie
B: 51 (korrekturupplaga), som äro avsedda alt tjäna bl. a. licenskontrollanterna
till handledning i deras arbete. Erfarenheterna ha emellertid visat att
dessa föreskrifter inte äro tillräckliga utan behöva kompletteras.

Även efter tillämpningsföreskrifternas komplettering komma licenskontrollanterna
i sitt arbete att ställas inför tveksamma fall där de själva måste
träffa avgörandet eller hänskjuta frågan till sina överordnade för ställningstagande
(Exempel: Är innehavet på arbetsplatsen av den vid kontrolltillfället
där befintliga transistormottagaren att betrakta som tillfälligt eller
ej? Är kontoret, där en till radiomottagaren i vardagsrummet ansluten högtalare
finnes, att hänföra till den av lägenhetsinnehavaren bedrivna rörelsen
eller ej?)

B. Licensinventerarnas befogenheter och arbetsordning. Enligt serie B: 51,
bilaga 2, som innehåller av telestyrelsen fastställda och å radiolicenserna
åberopade villkor för rätt att inneha radiomottagningsapparat, äger telesty -

1 Ej avtryckt

120

relsens ombud »tillträde till apparatrummet för inspektion av mottagningsapparatens
tekniska anordningar». I de fall licens inte finnes, kan han däremot
inte fordra att få komma in i lägenheten. Ibland får licensinventeraren
—• även om han ej blir insläppt — de uppgifter han behöver, men som regel
är han — liksom då ingen trots återbesök anträffas hemma — hänvisad att
i brevlådan lägga ned en blankett med förfrågan om apparatinnehavet.

Licensinventerarna börjar sin arbetsdag med att skriva anmälningar och
rapporter till åklagarmyndigheten resp. televerket beträffande under föregående
dag uppdagade licensskolkningsfall och vunna arbetsresultat. Härigenom
kan fältarbetet förläggas till eftermiddagstimmarna. Å de under vinterhalvåret
infallande lördagarna pågår arbetet till kl. 14.00. Under två av veckans
övriga dagar avslutas året runt fältarbetet kl. 20.30, under de övriga
tre dagarna kl. 17.30. Dessa arbetstider ha fastställts dels med hänsyn till
licensinventerarnas berättigade krav på något så när drägliga arbetstider,
dels med hänsyn till att stora befolkningsgrupper gå till sängs relativt tidigt.

C. Resultatet av under 2:a halvåret 1962 utförd koncentrerad licenskontroll.
I syfte att få fram ett mera tillförlitligt statistiskt material än som dittills
fanns tillgängligt beträffande ljudradiolicensskolkningen, som från kontrollsynpunkt
kräver en mycket större arbetsinsats än den på TV-sidan,
verkställdes under 2:a halvåret 1962 en på ljudradiolicenser speciellt inriktad
kontroll av nio tätorter av varierande storlek. I kontrollen deltogo
tvenne grupper om vardera sex å sju man, vilka hade till uppgift att besöka
alla i licensregistret inte upptagna såväl hushåll som industrier, affärslokaler,
kontor etc. Resultatet av kontrollen redovisas i nedanstående tabell.

Inventerat

Antal apparatinnehavare

Licens-

Antal hushåll etc.

område

med licens

utan licens

skolk-

utan apparat

registre-

klar-

sökta

Sum-

klar-

sökta

Sum-

ning:

enligt

sökta

Sum-

rade

lagt

men ej

ma

lagt

men ej

ma

Kol. 8 i

upp g.

men

ma

vid

anträff.

vid

anträff.

% av

vid

ej an-

besök

(beräkn.

besök

(beräkn.

kol.

besök

träff.

antal)

antal)

5 + 8

(beräkn.

antal)

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

Malmö Ö

9 836

762

650

11248

545

465

1010

8,2

487

414

901

Trelleborg

6 331

463

213

7 007

214

98

312

4,4

356

164

520

Karlshamn

3 790

463

151

4 404

in

36

147

3,1

189

61

250

Linköping

12 379

868

533

13 780

317

194

511

4,3

466

286

752

Karlskoga

10 640

1004

483

12 127

378

182

560

4,4

462

223

685

Malmö SÖ

3 578

183

121

3 882

136

90

226

5,5

93

61

154

Malmö S

12 713

1017

682

14 412

578

388

966

6,3

637

426

1063

Örebro

25 165

1875

1317

28 357

735

516

1251

4,2

1045

734

1779

Vällingby

13 288

666

1 127

15 081

434

784

1218

7,5

225

329

554

Summa 97 720

7 301

5 277

110 298

3 448

2 753

6 201

5,3

3 960

2 698

6 658

Av tabellen framgår, att licensskolkningsprocenten är mycket olika inom
de undersökta områdena. Den är i genomsnitt 5,3. Det högsta värdet är närmare
tre gånger så stort som det lägsta. I antalet apparatinnehavare utan
licens äro även medräknade de, som innehaft apparaten på prov under kortare
tid än 15 dagar och som alltså inte varit skyldiga att ha licens vid kontrolltillfället.

Antalet »sökta men ej anträffade» har fördelats på kolumnerna 4, 7 och
11 i samma proportion som de anträffade fördelar sig på kolumnerna 3, 6
och 10.

Av dem som anträffades kunde ett antal av 7 301 eller 7 % av antalet do -

121

kumenterade licensinnehavare (97 720 -|- 7 301) uppvisa licens. Anledningen
till dessa från licenskontrollsynpunkt onödiga besök är brister i de listor
över licensstocken för det aktuella området, vilka hålkortsmässigt framställas
för att tjäna som ledning vid kontrollen (se vidare under E), ävensom
icke anmälda flyttningar, avsaknad av namnskyltar etc.

D. Uppföljningen av fall, där obehörigt apparatinnehav konstaterats och
av fall, där icke uppsagd licens icke förnyats vid licensperiodens utgång.
Förstnämnda fall uppföljas av hålkortscentralerna i Stockholm och Göteborg.
Detta gäller även sådana fall som bedömts som ömmande (dit även de

s. k. socialfållen räknas). Därest licens inom rimlig tid inte blivit löst, göres
anmälan till åklagarmyndigheten eller — om detta redan skett —- till
resp. länsstyrelse för apparatens plombering. I vad gäller fall, där man uppgivit
sig ha haft apparaten på prov under högst 15 dagar, göres dock först
en undersökning genom skriftlig förfrågan och/eller per telefon, huruvida
apparaten fortfarande innehas. 1 de fall någon klarhet ändock inte kan vinnas,
överlämnas den ursprungliga rapporten till licenskontrollen för uppföljning
vid lägligt tillfälle.

1 de fall, där icke uppsagd licens icke förnyats, får polisanmälan — enligt
överenskommelse med riksåklagarämbetet — anstå tills det efter utredning
av televerket blivit klarlagt, att apparaten fortfarande innehas. I detta utredningsarbete
deltar även televerkets lokalförvaltningar. Kan klarhet i frågan
om apparatinnehavet inte vinnas, överlämnas den ursprungliga rapporten
till licenskontrollen för uppföljning vid lämpligt tillfälle.

Licenskontrollen saknar f. n. erforderliga resurser att följa upp de till
licenskontrollen översända rapporterna i den takt, som vore önskvärd. Uppföljningen
måste som regel anstå tills licenskontroll på nytt äger rum inom
det område, där de rapporterade bo eller ha sin rörelse.

E. Allmänt om licenskontrollen. Formerna och omfattningen för licenskontrollens
bedrivande är — enligt telestyrelsens mening — främst en avvägningsfråga,
där metoder samt arbetsinsatser och därmed förenade kostnader
måste avvägas med hänsyn till de störningar i människors privatliv,
som vid kontrollen inte kan undvikas, och till de arbetsresultat, som äro
möjliga att uppnå.

Licensinventerarnas arbete är av mycket grannlaga natur och underlättas
inte av att man — som nyligen skett —- i tidningsspalterna gör gällande,
att licensinventerarna — även om de strikt följa sina instruktioner —
i sitt arbete göra sig skyldiga till hemfridsbrott. Telestyrelsen vill understryka,
att varken de ordinarie licensinventerarna eller den särskilda arbetsgrupp,
som enligt revisorernas förslag skulle få till uppgift att bedriva sin
verksamhet vid sidan av den ordinarie inventeringspersonalen, ha rätt att anställa
ingående förhör med misstänkta licensskolkare eller t. ex. deras grannar
i syfte att — som revisorerna föreslår »närmare utreda licensplikten i
sådana fall, där lägenhetsinnehavarna icke anträffas vid kontrollbesöken och
då uttömmande besked om licensförhållandena icke erhålles».

Vad angår arbetsinsatsens lämpliga avvägning vill telestyrelsen framhålla,
att del inte är praktiskt möjligt eller ekonomiskt försvarbart att bygga upp
en organisation för licenskontrollen, som skulle vara mäktig att kontinuerligt
hålla licensskolkningen så låg, att det ekonomiska bortfallet skulle kunna
anses sakna betydelse. Det nuvarande systemet bygger på en växelverkan
mellan skärpt licenskontroll, publicitet kring densamma genom notiser och
meddelanden i tidningspress, l judradio och television samt upplysningsverksamhet
i vad gäller licensbestämmelserna och deras tillämpning. Det finns
många exempel på alt ett enda meddelande i televisionen, som del inte
tagit en halv minut atl läsa upp, under de närmast följande två dagarna till -

122

fört televisionen flera licenser än licenskontrollen förmått göra under loppet
av flera månader. Utan att på minsta sätt vilja undervärdera den direkta
kontrollens betydelse i sammanhanget vill telestyrelsen understryka den
stora betydelse för licensskolkningens effektiva bekämpande, som man måste
tillmäta nämnda notiser och meddelanden, inte minst från ekonomisk
synpunkt. Det är emellertid av vikt att även dessa värdefulla instrument
användas med måtta och urskillning, enär elt alltför ohämmat bruk av desamma
skulle minska deras skärpa och slagkraft.

Det sedan år 1958 snabbt växande antalet TV-licenser, ljudradiolicensstockens
centralisering till hålkortscentralerna i Stockholm och Göteborg
samt den förstnämnda centralens utflyttning till Farsta under år 1962 ha
betytt en mycket kraftig belastning på disponibel personal och maskinutrustning,
vilket menligt inverkat på möjligheterna att tillräckligt snabbt
kunna registrera nyteckningar, anmälda adressförändringar, uppsägningar
etc. Detta har i sin tur medfört att de utdrag ur licensregistren, varmed
licensinventerarna utrustas, delvis varit inaktuella, vilket — såsom ovan
nämnts — bidragit till att apparatinnehavare besökts i onödan. Förhållandena
har dock mot slutet av år 1962 avsevärt förbättrats i detta avseende.
Genom den avlastning av personal och maskinpark, som blir en följd av att
licensterminen för huvudparten av TV-licensstocken fr. o. m. den 1 april 1963
förlänges från kvartal till halvår, blir det möjligt att tämligen omgående införa
tillskott och ändringar i licensregistren. Antalet onödiga besök, som
vid förenämnda kontroll utgjorde nära 50 % av antalet anträffade, bör sålunda
kunna nedbringas avsevärt och arbetstiden därmed kunna utnyttjas
effektivare.

I föregående stycke berörda förhållanden ha även medfört att från licenskontrollverksamlieten
erhållna uppgifter icke i önskvärd omfattning hunnit
bearbetas statistiskt. Därest härför behövlig arbetskraft efter övergången
till halvårslicnser för TV inte kan ställas till förfogande med utnyttjande
av befintlig personal, torde en ä två personer få anställas för ändamålet.

Telestyrelsens utlåtande. Beträffande revisorernas förslag om en särskild,
från den ordinarie inventeringspersonalen helt skild arbetsgrupp med i
punkt I: 1—3 angivna arbetsuppgifter får telestyrelsen anföra följande.

Mot bakgrunden av vad ovan anförts och i belysning av revisorernas eget
konstaterande (s. 115, tredje stycket), att »en hundraprocentig kontroll av
praktiska skäl icke är utförbar» samt att »riktigheten av lämnade uppgifter
torde icke vara möjlig att konstatera», något som helt överensstämmer med
de från televerkets licenskontroll vunna erfarenheterna, framstår förslaget i
vad avser punkt I: 1 och punkt I: 2 b såsom verklighetsfrämmande. Den föreslagna
arbetsgruppen synes inte kunna förfoga över några ökade möjligheter
till analys utöver vad licenskontrollen redan har. Det av revisorerna uttalade
önskemålet (punkt 1:2 a), att klientelets sammansättning närmare bör
klarläggas, anser styrelsen mycket väl kan tillgodoses med utnyttjandet av
det vid den ordinarie licenskontrollen insamlade materialet, så snart licenskontrollens
ledning erhållit erforderliga personalresurser för en mera ingående
statistisk bearbetning.

Vad angår revisorernas förslag att den särskilda arbetsgruppen även skulle
tå i uppdrag att belysa den tillämpade lindrigare bedömningen av licensskolkning
i fall där sociala skäl anses föreligga ifrågasätter telestyrelsen
om inte förslaget grundar sig på en missuppfattning. Som framgår av styrelsens
redogörelse under punkt D innebär den lindrigare bedömningen av
ömmande fall, dit de s. k. socialfallen räknas, inte att vederbörande befrias
från plikten att erlägga licensavgift utan endast att visst anstånd med inbetalningen
beviljas, innan anmälan till åklagarmyndigheten sker, under vil -

123

ken tidsfrist den obehöriga apparatinnehavaren har möjlighet att framlägga
sin sak för t. ex. socialbyrån på orten.

Det framgår inte av revisorernas uttalande, hur den av dem föreslagna
fristående arbetsgruppen skulle organiseras och hur de i gruppen ingående
medlemmarna skulle få sin utbildning för det fältarbete, som de skulle ha
att utföra, men så vitt av förslaget framgår skulle gruppens uppgifter inskränka
sig till utredningar och undersökningar och avse vissa stickprovsvis
utvalda områden. Som framgår av resultaten av den enligt ovan företagna
kontrollen å nio tätorter varierar licensskolkningsprocenten kraftigt från
område till område och enligt vunna erfarenheter från tid till annan. Det
skulle därför erfordras en samtidig genomgång av ett relativt stort antal
områden för att man skulle kunna få en rättvisande bild av licensskolkningens
omfattning vid tiden för undersökningen. Telestyrelsen kan inte inse att
något verkligt behov föreligger för en sådan kartläggning vid sidan av den
som sker genom den ordinarie kontrollorganisationens försorg och som ytterligare
kan statistiskt bearbetas. Styrelsens uppfattning är att den föreslagna
arbetsgruppens verksamhet skulle medföra ett onödigt dubbelarbete
och därför slöseri med ljudradions och televisionens medel.

Med stöd av det ovan anförda får telestyrelsen avstyrka revisorernas förslag
om tillsättandet av en särskild, från den ordinarie inventeringspersonalen
skild arbetsgrupp.

Vad angår revisorernas förslag (punkt II) att det bör övervägas, om inte
den nuvarande kontrollorganisationen bör förstärkas med deltidsanställd
personal, som kan utföra inventering på kvällstid, vill telestyrelsen på nytt
framhålla, vad som anförts under punkt D, sista stycket, att licenskontrollen
f. n. saknar erforderliga resurser att tillräckligt snabbt följa upp icke klarlagda
fall, som överlämnats till licenskontrollen från hålkortscentralerna.
Telestyrelsen kommer att närmare överväga förslaget.

Telestyrelsen vill avslutningsvis göra några mindre tillrättalägganden i revisorernas
berättelse.

S. 110—til: Vid den under försommaren 1962 i samband med utflyttningen
av hålkortscentralen i Stockholm till Farsta genomförda omorganisationen
upphörde licensavdelningen som självständig enhet. Vid uppdelningen
av dess arbetsuppgifter hänfördes licenskontrollverksamheten till radiobyråns
kamerala avdelning.

S. 115: I tabellens näst sista kolumn skall summan vara 435 i stället för
325.

S. 116: Inkomstbeloppet (224 milj. kronor) på första raden avser budgetåret
1961/62 och ej år 1961.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky, överdirektören
och souschefen Olters, personaldirektören Roos, tekniske direktören
Bjurel, verkstadsdirektören Angerby, förrådsdirektören Lundqvist, ekonomidirektören
Westerberg, tf. tekniske direktören Övergaard (föredragande)
samt tf. byråchefen Werner. Stockholm den 31 januari 1963.

HÅKAN STERKY

Thomas Övergaard Ragnar Ekholm

Riksrevisionsverket

Såsom riksdagens revisorer framhållit medgiver icke den för televerkets
licensinventering tillgängliga personalen och nuvarande arbetsrutinen att
den betydande mängden tveksamma fall fullföljes och klarlägges. I likhet

124

med revisorerna finner riksrevisionsverket det önskvärt att en undersökning
kommer till stånd i syfte att erhålla exaktare uppgitter om licensskolkmngens
omfattning och natur samt ett hållbarare statistiskt underlag för det fortsatta
arbetet med licensinventering. Ämbetsverket har under hand inhämtat
att 19(30 års radioutredning tagit upp frågan angående möjligheterna alt
nedbringa antalet licensskolkare. Enligt ämbetsverkets mening bör ifrågavarande
undersökning ankomma på radioutredningen. Därvid torde jämväl
höra undersökas, huruvida någon form av indnvningsa vgift hör it rågakomma.

Förslaget att den nuvarande kontrollorganisationen förstärkes med deltidsanställd
personal, som kan fullgöra inventeringen på kvällstid, dä televisionsutsändning
pågår, synes aktualisera behovet av att med hänsyn till
arbetets grannlagenhet noggranna instruktioner utfärdas för kontrollanterna
till undvikande av irritation hos allmänheten. Särskilt bör då uppmärksammas
de fall, där sociala skäl för uraktlåtenheten att lösa licens
anses föreligga. Hit hör bland annat den kategori av personer, som genom
social förmedling beretts möjlighet att inneha apparat, men som ändock
är licenspliktiga oavsett de ekonomiska försörjningsmöjligheterna, eftersom
licensplikten är knuten till innehav — och icke till ägande — av apparat.

Riksrevisionsverket finner i detta sammanhang anledning att ifrågasätta,
huruvida över huvud taget det nuvarande licenssystemet bör bibehållas.
Med hänsyn till den stora utbredningen av apparatinnehavet torde det särskilt
ifråga om ljudradiomottagare finnas skäl att överväga en förenklad
upphörd på grundval av en i allmän självdeklaration lämnad uppgift om
apparatinnehav. Införandet av databehandling på folkbokförings- och uppbördsväsendets
område torde underlätta möjligheterna till debitering och
uppbörd av licensavgifter i samband med skatteuppbörden. Att vissa kategorier
av apparatinnehavare därigenom icke skulle komma att erlägga avgifter
torde i stort sett kunna motiveras med sociala skäl.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Ehnbom.
Stockholm den 18 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

K. J. Walck
Föredragande

Sveriges Radio AB

§ 17 Kontroll av radiolicenser
§ 18 Rundradions ekonomiska förvaltning

Sveriges Radio ansluter sig till revisorernas uppfattning, att det är önskvärt
att en undersökning av föreslagen karaktär företages i syfte att erhålla
exaktare uppgifter om licensskolkningens omfattning och natur samt
ett hållbarare statistiskt underlag för det fortsatta arbetet. Sveriges Radio
tillstyrker även att för ändamålet tillsättes en särskild arbetsgrupp med
deltagande av representanter för Sveriges Radio.

I vad avser frågan om rundradions ekonomiska förvaltning vill Sveriges
Radio erinra om det redan 1956 av dåvarande AB Radiotjänst framlagda förslaget
rörande rundradions organisation, vilket syftade till att åstadkomma
en för hela rundradiorörelsen gemensam ledning. De skäl som låg till grund
för detta förslag har enligt Sveriges Radios uppfattning sedan dess vunnit
ytterligare i styrka. Rundradiorörelsen har snabbt vuxit ut till en omfattande
och komplicerad apparat, vars sammanlagda utgiftsbudget uppgår

125

till mycket betydande belopp, för innevarande budgetår till omkring 225
milj. kronor. Behovet av en enhetlig ledning har härigenom ytterligare accentuerats.

Riksdagens revisorer föreslår, att både rundradiorörelsens budgetsystem
och organisation tages under övervägande och anser att dessa frågor eventuellt
kan prövas i samband med den nu pågående utredningen inom 1960
års radioutredning.

Sveriges Radio finner det angeläget att den av revisorerna föreslagna
prövningen kommer till stånd och föreslår, att den tår ske inom ramen för
1960 års rundradioutredning. Sveriges Radio vill i detta sammanhang erinra
om att staten förklarat sig komma att uppsäga den nu gällande överenskommelsen
med Sveriges Radio av den 15 maj 1959 och att Sveriges Radios
styrelse å sin sida likaledes meddelat sin avsikt att uppsäga överenskommelsen
i syfte att möjliggöra förhandling om vissa förändringar i densamma.
Styrelsen avser att vid dessa förhandlingar främst upptaga de av riksdagens
revisorer uppmärksammade lednings-, planerings- och ansvarsfrågorna,
vilka enligt styrelsens uppfattning för närvarande är reglerade på
ett otillfredsställande sätt. Då sålunda de av riksdagens revisorer särskilt
uppmärksammade frågorna under alla förhållanden kommer att aktualiseras
i samband med överläggningarna mellan staten och Sveriges
Radio, synes detta vara ett ytterligare skäl för att den föreslagna prövningen
kommer till stånd och att denna anförtros 1960 års radioutredning. Sveriges
Radio förutsätter att bolaget i enlighet med revisorernas förslag därvid
får framlägga sina erfarenheter och synpunkter för utredningen. Stockholm
den 28 januari 1963.

PER ECKERBERG

Ordförande

Olof Rydbeck
Radiochef

Tillägg till yttrandet av den 28 januari 1963 från Sveriges Radio AB

Sveriges Radio, som tagit del av telestyrelsens yttrande över vad riksdagens
revisorer anfört i sin berättelse rörande dels kontroll över radiolicenser,
dels rundradions ekonomiska förvaltning (§§ 17 och 18), ber att som ett tilllägg
till sitt yttrande av den 28 januari 1963 få framhålla följande.

Dåvarande Radiotjänst tillfrågades icke under den svenska förplaneringen
inför 1952 års våglängdskonferens om sina synpunkter, och att en representant
för företaget bereddes tillfälle att följa förhandlingarna innebär inte
att företaget deltagit i planeringen av det nuvarande sändarnätet för ljudradio
och television. Vid 1961 års konferens, då f. ö. sändarstationernas placering
väsentligen redan var fastställd och genomförd, representerades Sveriges
Radio på enahanda sätt.

Den regionala programverksamhetens utbyggnad enligt en år 1959 framlagd
plan utgör endast kulminationen av en utveckling, som började redan
på 1920-talet. I sina verksamhetsberättelser har Radiotjänst och sedermera
Sveriges Radio från 1932, med undantag för krigsåren, år för år redogjort
för denna verksamhets successiva utveckling.

Det förhåller sig icke så att Sveriges Radio icke gjort erinringar mot utbyggnadsplanerna.
Företaget riktade bl. a. en skrivelse i detta ärende till
Kungl. Maj :t den 5 september 1957. Stockholm den 14 februari 1963.

Sveriges Radio Aktiebolag

PER ECKERBERG OLOF RYDBECK

12G

§ 18 Rundradions ekonomiska förvaltning

Byggnadsstyrelsen. Se yttrandet över § 15, s. 102.

Telestyrelsen

Efter att ha redogjort för nu gällande ordning för rundradions ekonomiska
förvaltning, anför revisorerna (s. 123), att det kan starkt ifrågasättas,
huruvida systemet är så utformat, att ekonomiska och praktiska krav
uppfylles. Den starka utvecklingen på rundradioområdet gör det nödvändigt,
att väsentliga frågor som berör programmen och deras ekonomi bedömes
på åtskilligt längre sikt än vad den nuvarande ordningen förutsätter.
En viss framtidsplanering är givetvis möjlig även med gällande system,
men det torde kunna förutsättas att tidsbegränsningen beträffande medelstilldelningen
verkar hämmande på planeringsarbetet. En med verksamheten
synnerligen oförenlig anordning synes vara, framhåller revisorerna, att
anvisade produktionsmedel som ej hinner förbrukas under löpande budgetår,
icke får av bolaget tagas i anspråk under det följande året utan skall inlevereras
till televerket.

I anslutning därtill vill telestyrelsen erinra om att styrelsen i sina årliga
petitaskrivelser för ljudradio- och televisionsrörelserna framlägger sammanfattande
redogörelser för budgetutfallet för det senast förflutna budgetåret,
det beräknade budgetutfallet för det löpande budgetåret samt av
Sveriges Radio, byggnadsstyrelsen och telestyrelsen för det närmast följande
budgetåret äskade investerings- och driftsanslag. Sammanfattningen
innehåller även en prognos för ljudradions resp. televisionens ekonomiska
utveckling under ytterligare fyra budgetår. Den femårsplan, som sålunda
årligen presenteras, är sammanställd av uppgifter, som framräknats av
Sveriges Radio, byggnadsstyrelsen och telestyrelsen och är sålunda resultatet
av en sådan mera långsiktig planering inom de tre företagen som
revisorerna efterlyser. Sammanfattningen framlägges i statsverkspropositionen
och ligger sålunda till grund för statsmakternas bedömning av rundradions
ekonomi under den närmaste femårsperioden.

I detta sammanhang vill telestyrelsen för ordningens skull påpeka, att
Sveriges Radios anslagsäskande icke ingives via telestyrelsen, såsom sägs
på s. 123, utan av bolaget insändes direkt till Kungl. Maj :t enligt vad som
framgår av redogörelsen på s. 121 för de riktlinjer som gäller för petitaarbetet
sedan budgetåret 1957/58.

Vad beträffar bestämmelsen att ev. överskott hos Sveriges Radio icke
får av bolaget förbrukas under det följande året utan skall inlevereras till
televerket, kan detta betraktas som ett rent praktiskt arrangemang, varigenom
man vinner att beloppet icke kommer att redovisas som en vinst i bolagets
bokföring. Dylika återlevererade medel — liksom av televerket eventuellt
icke förbrukade anslag — fonderas emellertid hos televerket för att
användas för rundradioverksamhetens egna behov. Medlen ingår alltså icke
i det till staten inlevererade överskottet av televerkets rörelse. Det förefaller
som om anordningen icke skulle behöva medföra nämnvärda olägenheter
för Sveriges Radio, eftersom Kungl. Maj :t kan, om så erfordras, bevilja bolaget
tillägg till medelstilldelningen under löpande budgetår för att t. ex.
täcka oförutsedda kostnadsstegringar.

Revisorerna har även ägnat uppmärksamhet åt frågan om rundradions
centrala ledning och konstaterar (s. 124), att envar av de berörda parterna
— Sveriges Radio, telestyrelsen och byggnadsstyrelsen — har att var för
sig uppgöra medelsäskanden för sin gren av verksamheten samt att ett

127

samlat bedömande av dithörande problem kommer till stånd först då yrkandena
föreligger i kommunikationsdepartementet. Frågan om en enhetlig
bedömning''särskilt av utvecklings- och prognosproblemen har vid flera
tillfällen upptagits av Sveriges Radio men icke erhållit någon definitiv lösning.
Revisorerna anför vidare, att Sveriges Radio, som närmast torde ha
erfarenhet av de olägenheter som den splittrade organisationen medför,
har för revisorerna som exempel framhållit, att ultrakortvågsnätet för ljudradion
utbyggts utan tillräckligt beaktande av vad som utgör naturliga
mcttagningsområden för regionala program. Avvägningen mellan å ena sidan
utbyggnaden av ultrakortvågsnätet och å andra sidan utvecklingen av
trådradionätet har anförts som ytterligare exempel därpå.

Till dessa exempel vill telestyrelsen göra följande kommentarer.

Vad först beträffar utbqqqnaden av ultrakortvåqsnätei för ljudradio, har
denna skett och sker alltjämt enligt den våglängdsplan för den europeiska
rundradioregionen, som upprättades vid en europeisk konferens i Stockholm
1952. I konferensen deltog representanter för teleadministrationerna
och rundradioorganisationerna i Europa, delar av mindre Asien och Nordafrika.

Antalet för ljudradio tillgängliga sändningskanaler inom ultrakortvågsbandet
är ca 40, medan antalet i planen upptagna sändarstationer är 1912.
Detta betyder att varje sändningskanal användes gemensamt av 40 å 50
stationer/För att stationer som använder samma kanal icke skall ömsesidigt
störa varandra måste konferensen uppställa vissa normer för bl. a.
minsta tillåtna inbördes geografiska avstånd, innan själva planen kunde
utarbetas. Målet för de olika ländernas representanter var att planen skulle
ge möjlighet till täckning av respektive länders hela bebodda yta. Med dessa
förutsättningar blev arbetet med planen mycket komplicerat. Stationernas
belägenhet måste anges i planen med en noggrannhet i angivelserna av
longitud och latitud på en tiondels grad när. Enligt planen medges icke
avvikelser från de angivna positionerna med mer än 25 km i någon riktning
med mindre än att samtycke därtill erhållits från de av ändringarna berörda
ländernas teleadministrationer.

Stockholmskonferensen 1952 upprättade också en våglängdsplan för television
inom den europeiska rundradioregionen. Tillgången på sändningskanaler
var mycket begränsad även för televisionen. Antalet i planen upptagna
sändarstationer för television är 658 och genomsnittliga antalet stationer
per kanal är ca 50.

För flera av de deltagande länderna, däribland Sverige, framstod det som
ett starkt önskemål att ljudradio- och televisionsplanerna så långt som möjligt
skulle koordineras så, att sändarstationerna för ljudradio och television
kunde förläggas till samma platser. Härigenom skulle det bli möjligt att
avsevärt nedbringa anläggningskostnaderna.

Våglängdsplancn upptar för Sveriges del 50 stationsplatser och för varje
sådan plats anges två sändningskanaler för ljudradio och eu kanal för television.

Representanter för Sveriges Radio deltog i konferensarbetet sasom medlemmar
av den svenska delegationen. De principer enligt vilka våglängdsplanen
för ultrakortvågsstationerna för ljudradio utarbetades borde därlör
vara väl kända inom'' Sveriges Radio. Några invändningar från Sveriges
Radios sida gjordes icke under konferensarbetets gång.

År 1961 inbjöd svenska telestyrelsen med Kungl. Maj :ts medgivande ånyo
till en europeisk rundradiokonferens, denna gång för att med utnyttjande
av vunna erfarenheter revidera 1952 ars plan och för att fördela ett 50-tal
nya sändningskanaler som ställts till televisionens förfogande. Vid konfe -

128

rensen lyckades Sverige utverka en tredje sändningskanal för var och en
av de tidigare i planen upptagna ljudradiostationerna samt plats för ytterligare
åtta ljudradiostationer med vardera tre sändningskanaler. Även vid
denna konferens ingick representanter för Sveriges Radio i den svenska
delegationen.

Antalet sändarstationer är så stort och spridningen över landets yta
sådan, att det vad stationsnätet beträffar bör finnas möjlighet till en regional
indelning enligt flera olika principer. Ett av de mera betydande problemen
vid regionsuppdelningen bär emellertid varit och är fortfarande tillgången
på förbindelser för överföring av programmen från produktionsplatsen
till de i regionen ingående sändarstationerna ävensom på manöverledningar,
som behövs för en omgruppering av distributionsnätet från regionala
till landsomfattande program och vice versa.

I den år 1955 slutförda utredningen om dubbelprogram i svensk rundradio,
som efter gemensam framställning från AB Radiotjänst och telestyrelsen
verkställdes under ledning av en av Kungl. Maj :t förordnad opartisk
ordförande och som låg till grund för statsmakternas beslut samma år om
införande av dubbelprogram, redovisades icke klart någon tanke på en omedelbar
uppdelning av programverksamheten i regioner.

I en skrivelse till AB Radiotjänst den 4 juni 1956 tog telestyrelsen upp
problemet. Det hette där bl. a. »För rationell utbyggnad och drift av distributionsnätet
är det nödvändigt att snarast fastställa i vilken utsträckning
landet från distributionssynpunkt måste kunna uppdelas i större eller
mindre geografiska enheter (förslagsvis benämnda regioner och områden).

---Då hithörande frågor torde kräva ett relativt ingående studium

föreslår vi också att en arbetsgrupp bildas.» Den föreslagna arbetsgruppen
tillsattes sedermera och består alltjämt. Den har framlagt ett flertal för
företagen gemensamma förslag.

Sveriges Radios planer på en regional programverksamhet konkretiserades
först år 1959, alltså sju år efter den första stockholmskonferensen. I sin
skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 augusti 1959 med petita för budgetåret
1960/61 framlade Sveriges Radio en plan för en successivt utbyggd regional
och lokal programverksamhet, varvid bolaget yttrade bl. a.

»Både P1 och P2 är i allt väsentligt riksprogram i den meningen, att deras
programpunkter utsändas över samtliga sändare.

Produktionscentralerna ute i landet (Malmö, Göteborg, Sundsvall och
Luleå) och studiorna (på ett trettiotal orter) har sålunda i princip haft till
uppgift endast att förse de båda riksprogrammen P1 och P2 med programstoff
från sina regioner. Genom den väsentliga utbyggnad av distriktsorganisationen,
som under den närmaste fyraårsperioden förutses (budgetåret
1962/63 skall 10 produktionscentraler finnas upprättade ute i landet mot
nuvarande 4), skapas dels betingelser för att bereda mer plats för det regionala
stoffet i riksprogrammet, dels möjligheter att genomföra en decentralisering
av programverksamheten genom en regelbunden regional och lokal
programservice. De tekniska förutsättningarna härför föreligger främst genom
FM-nätets utbredning.»

Såsom framgår härav, blev en regional programverksamhet aktuell först
vid en långt senare tidpunkt än den, då ultrakortvågsnätet planerades. Sveriges
Radios kritik av att hänsyn icke tagits till den regionala verksamheten
vid ultrakortvågsnätets planering är därför svår att förstå.

Avvägningen mellan utbyggnaden av ultrakortvågsnätet och utvecklingen
av trådradionätet har hela tiden följt de principer som av AB Radiotjänst
och telestyrelsen föreslogs i den nyssnämnda dubbelprogramutredningen
och som godkänts av statsmakterna. Alltsedan 1956 har telestyrelsen i en -

129

lighet med kommunikationsdepartementets av revisorerna omnämnda (s.
121) promemoria av den 15 juni 1956 samrått med Sveriges Radio, innan
styrelsen framlagt förslag om distributionsnätets utbyggnad, samt i sina
petitaskrivelser redovisat Sveriges Radios synpunkter på telestyrelsens förslag.
Sveriges Radio har härvid icke gjort någon erinran vare sig mot utbyggnaden
under det närmast aktuella budgetåret eller mot femårsplanen.

Telestyrelsen måste beklaga att revisorerna återgivit dessa exempel, som
ger en missvisande bild av förhållandena, utan att inhämta ytterligare informationer
därom, vilka lätt kunnat erhållas i kommunikationsdepartementet
eller hos telestyrelsen.

Revisorerna anför (s. 121), att den gällande uppdelningenpå tre olika
parter har medfört vissa svårigheter, särskilt i sådana lägen då en av verksamhetsgrenarna
visat sig kräva ett högre belopp än som beräknats i förhandsprognosen.

Med anledning härav vill telestyrelsen framhålla, att våglängdsplanerna
har utarbetats med det målet, att rundradiodistributionen skall täcka hela
landet. Man vet därmed omfattningen av det sändarnät som erfordras och
kan beräkna totalkostnaden för detta. Sådana beräkningar har gjorts av
telestyrelsen och i olika sammanhang redovisats. Telestyrelsen, som svarar
för anläggningen och driften av distributionsnätet, har bedrivit utbyggnaden
med sikte på att de av Sveriges Radio producerade programmen på
kortast möjliga tid och på det för lyssnarna mest ekonomiska sättet skall
komma alla landets invånare till del. När femårsplanerna utarbetats har
styrelsen mot bakgrunden av tillgång på personal, leverantörernas resurser,
driftsäkerhet och övriga omständigheter bedömt omfattningen av de årliga
utbyggnaderna under femårsperioden. Med ledning därav har framräknats
de beiopp som årligen erfordrats för utbyggnad och drift av distributionsnätet.

Med dessa förutsättningar blir de i femårsplanen upptagna beloppen i stort
sett givna. En ändring av dessa skulle betyda antingen att telestyrelsen felbedömt
kostnaderna eller att utbyggnadstakten måste ändras. Om den slutgiltiga
bedömningen av de penningmedel som erfordras för distributionsnätets
utbyggnad och drift lades hos Sveriges Radio, skulle detta innebära
en radikal förändring av kompetens- och ansvarsfördelningen mellan Sveriges
Radio och telestyrelsen. Det vore då svårt att tänka sig att ansvaret
för distributionen kunde bibehållas hos telestyrelsen.

Telestyrelsen vill här erinra om att styrelsen för AB Radiotjänst i skrivelse
till Kungl. Maj :t den 24 november 1956 anhöll om åtgärder för lösning
av rundradions samordningsfrågor och därvid förordade, att bolagets
styrelse skulle erhålla uppdraget att fungera som samordnande organ för
rundradiorörelsen med uppgift att varje år till Kungl. Maj :t avgiva förslag
till disposition av rundradiomedlen för nästkommande budgetår samt att i
övrigt taga befattning med frågor som berör rundradiorörelsens allmänna
planering och utveckling. I utlåtande över förslaget den 29 mars 1957 anförde
telestyrelsen, att styrelsen icke hade funnit att något bärande skäl
hade framförts, som skulle motivera åtgärden att gå ifrån det samordningssystem
som anbefallts av Kungl. Maj :t år 1956. Telestyrelsen förordade i
stället att Kungl. Maj :t måtte såsom definitiva fastställa de riktlinjer, som
fanns uppdragna beträffande anslagsäskandena för rundradio i kommunikationsdepartementets
promemoria den 15 juni 1956 samt fastställa motsvarande
riktlinjer för televisionen.

Genom beslut'' den 15 maj 1959 fann Kungl. Maj :t — som samma dag
för sin del godkänt ett förslag till ny överenskommelse mellan svenska
staten och Sveriges Radio angående rundradions programverksamhet —

5 Hen. berättelse ant), statsverket är It

130

bolagets framställning den 24 november 1956 icke föranleda någon ytterligare
Kungl. Maj :ts åtgärd.

Telestyrelsen har icke funnit anledning att frångå sin år 1957 intagna
ståndpunkt i denna fråga. Enligt styrelsens erfarenhet har det år 1956 introducerade
systemet för samordning av rundradions anslagsfrågor fungerat
fullt tillfredsställande. Att ansvaret för denna samordning ligger hos
kommunikationsdepartementet, finner styrelsen vara naturligt, icke minst
i betraktande av att det är Kungl. Maj :t som har att besluta om licensavgifternas
storlek, d. v. s. de ekonomiska grundvalarna för ljudradio- och
televisionsrörelserna.

Revisorerna anför slutligen (s. 124), att det synes revisorerna önskvärt
att möjligheterna för ett mera enhetligt förhandsbedömande av utvecklingsoch
prognosproblemen närmare överväges, varvid Sveriges Radio torde ha
att precisera de antydda olägenheterna och de förändringar på kompetensområdet
och i samarbetsrutinen som kan tänkas aktualiserade. Revisorerna
utgår härvid från att distributionen av sändningarna liksom uppbörden av
licensmedel alltjämt kvarbliver hos televerket. Revisorerna föreslår slutligen
att frågorna rörande rundradions budgetsystem och organisation tages
under övervägande, eventuellt i samband med den utredning som för närvarande
pågår genom 1960 års radioutredning.

Mot detta revisorernas förslag har telestyrelsen intet att erinra.

Vid detta ärendes avgörande har närvarit generaldirektören Sterky, överdirektören
och souschefen Olters, personaldirektören Roos, tekniske direktören
Bjurel, verkstadsdirektören Angerby, förrådsdirektören Lundqvist,
ekonomidirektören Westerberg, t. f. tekniske direktören övergaard (föredragande)
samt tf. byråchefen Werner. Stockholm den 31 januari 1963.

HÅKAN STERKY

Thomas Övergaard

Tage Rosenlund

Statskontoret

Frågan om rundradiorörelsens organisation och budgeteringsprinciper har
behandlats bland annat i en den 24.11.1956 daterad skrivelse från styrelsen
för Sveriges Radio (dåvarande Radiotjänst) till Konungen. Till grund för
denna skrivelse förelåg en av styrelsen initierad utredning vari föreslogs, att
styrelsen för rundradion eller alternativt ett särskilt samordningsorgan skulle
omhändertaga samordningsfrågorna. I utredningen föreslogs därjämte
vissa åtgärder rörande det budgettekniska förfarandet samt licensmedlens
förvaltning. Styrelsen biträdde utredningens förslag varvid förordades alternativet,
att rundradiorörelsens styrelse skulle fungera som samordningsorgan.
De av styrelsen framförda förslagen angående organisation och budgeteringsprinciper
avvisades i stort sett enhälligt i av telestyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statskontoret och riksräkenskapsverket avgivna remissyttranden,
och föranledde i övrigt ej någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.

Enligt statskontorets mening synes de principiella argument, som anfördes
i samband med ovannämnda remissbehandling, böra i och för sig tillmätas
samma tyngd som tidigare. Utvecklingen, särskilt i ekonomiskt hänseende,
har emellertid kommit att bli väsentligt snabbare än vad tidigare
kunnat förutses. De årligen influtna licensmedlen närmar sig nu 1/4 miljard
kronor. Denna snabba utveckling synes motivera en skärpt uppmärk -

131

samhet åt frågan om rundradiorörelsens ekonomiska förvaltningsprinciper,
enär även eventuella smärre missförhållanden häri kan medföra betydande
olägenheter ur ekonomisk synpunkt.

Statskontoret finner det vidare sannolikt, att televisionens snabba utveckling
kommit att ställa ökade krav på den ekonomiska flexibiliteten särskilt
i vad avser programverksamheten. Ett beaktande av dessa krav synes av
vikt, därest en rationell och ekonomiskt optimal programproduktion skall
kunna uppnås.

Frågan om rundradiorörelsens organisation och budgeteringsprinciper bör
därför enligt statskontorets mening nu bli föremål för närmare övervägande.
Under hand har erfarits, att frågan redan upptagits till prövning av
1960 års radioutredning. Denna behandlingsform synes ändamålsenlig. Radioutredningen
kommer nämligen enligt sina direktiv att bland annat framlägga
underlag för statsmakternas framtida ställningstagande beträffande
både ljudradions och televisionens anslagsfrågor. Då dessa frågor äger ett
nära samband med frågan om principerna för den ekonomiska förvaltningen
synes lämpligt, att förutsättningar skapas för samtidig prövning av dessa
frågor.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser statskontoret, att särskilda åtgärder
som följd av revisorernas ifrågavarande förslag ej synes påkallade.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör Tammelin
och byråchef Nord, föredragande. Stockholm den 26 januari 1963.

IVAR LÖFQVIST

Ingemar Nord

Sveriges Radio AB. Se yttrandet och tillägget över § 17, s. 124.

1960 års radioutredning

Riksdagens revisorer har behandlat väsentliga punkter i rundradiorörelsens
organisation. Även om utredningen inte i alla detaljer kan instämma i
den kritik, som revisorerna framför på s. 123—124, är den emellertid väl
medveten om, att de i revisionen behandlade problemen inte har funnit sin
slutliga lösning.

Radioutredningen har i sitt arbete redan inlett en prövning av rundradiorörelsens
organisation och budgeteringsprinciper, och avser att i sitt betänkande
framlägga förslag i dessa frågor. Stockholm den 18 januari 1963.

VALTER ÅMAN

Ingemar Lindblad

§ 19 Norrköping—Kungsängens flygplats
Luftf artsstyrelsen

Den redogörelse som revisorerna lämnat beträffande tillkomsten och den
successiva utbyggnaden av Norrköping-Kungsängens flygplats vitsordas i
stort av luftfartsstyrelsen.

132

De markområden om sammanlagt cirka 53 hektar som luftfartsstyrelsen
under åren 1946—1948 förvärvade söder om flygplatsen voro i huvudsak avsedda
för byggande av en tvärbana såsom komplement till den befintliga i
riktningen ost-väst orienterade banan. Den flygtekniska utvecklingen har
emellertid sedermera gjort ett dylikt tvärstråk obehövligt. Tillika har, såsom
revisorerna framhållit, utvecklingen för den civila flygtrafiken icke
heller blivit så gynnsam som förutsattes vid beslutet om förvärv av ifrågavarande
markområden. I följd härav har till och med fråga uppkommit om
flygplatsens nedläggande. Då något konkret alternativ i fråga om förläggning
av en centralflygplats för civil luftfart i Östergötland icke funnits och
då Kronan i avtal med Norrköpings stad förbundit sig att driva flygplatsen
minst till den 1 januari 1967, har emellertid luftfartsstyrelsen ännu icke
haft anledning taga slutlig ställning till frågan om flygplatsens nedläggande.

Revisorerna ha uppgivit, att de tidigare vid olika tillfällen ägnat uppmärksamhet
åt olika problem på samhällsutvecklingens och bebyggelseplaneringens
område och därvid framhållit det nära inbördes sambandet mellan
det statliga och det kommunala handlandet. Kommunerna, som i första
hand hade att svara för den allmänna samhällsplaneringen, voro i hög grad
beroende av att tidigt erhålla besked i utbyggnadsärenden som det ankommer
på statliga organ att handlägga, exempelvis vägfrågor och markpolitiska
frågor, så att icke planeringen av stora områden låge vilande i väntan
på någon delfrågas avgörande. Revisorerna hade funnit det angeläget att de
statliga myndigheterna i sin verksamhet hade detta samarbete för ögonen.
Revisorerna ha tillika anfört, att den markanskaffning som år 1946 med
hjälp av expropriation genomfördes vid Norrköping-Kungsängens flygplats
syntes revisorerna utgöra anledning att ytterligare understryka det nyss
sagda.

Luftfartsstyrelsen vitsordar, att det sedan några år tillbaka stått klart,
att huvuddelen av det ifrågavarande området icke torde bli erforderligt för
luftfartens behov; om detta förhållande torde stadens myndigheter ha varit
väl underkunniga. Styrelsen får framhålla, att Norrköpings stad varken
vid de upprepade kontakter som förevarit med staden för behandling av
frågan om flygplatsens framtid eller vid något tidigare tillfälle framfört
önskemål om att från Kronan förvärva någon del av ifrågavarande markområde.
Styrelsen kan icke finna, att det förhållandet att ifrågavarande
markområden under dylika omständigheter bibehållits i Kronans ägo i någon
som helst utsträckning verkat hindrande för den allmänna samhällsplaneringen.

Revisorerna ha nu förordat, att det statliga markinnehavet i möjligaste
mån borde avvecklas. Luftfartsstyrelsen anser för sin del icke att en avveckling
av det statliga markinnehavet bör ske, innan slutlig ställning tagits
till flygplatsens framtid. I den mån Norrköpings stad emellertid skulle
framställa konkreta önskemål om förvärv av mark för annat än luftfartsändamål
inom det aktuella området, är luftfartsstyrelsen för sin del beredd
tillstyrka försäljning på skäliga villkor till staden av den å bifogade1 flygplatskarta
med röda begränsningslinjer angivna söder om Dagsbergsvägen
belägna delen av markområdet ifråga.

Därest nu ifrågavarande mark av en eller annan anledning skulle komma
att behållas i statens ägo har luftfartsstyrelsen givetvis i princip intet
att erinra mot att densamma — såsom redan skett i liknande fall — överföres
till domänverket. Luftfartsverket har intet intresse av att förvalta fas -

1 Ej avtryckt

133

tigheter, som icke direkt eller indirekt äro erforderliga för den civila luftfarten.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Wmberg,
byrådirektören Nystedt, föredragande, byråchefen Sörenson, överingenjören
Wessel samt överingenjören Ljungh. Stockholm den 30 januari 1963.

För generaldirektören
SVEN SÖRENSON

Gunnar Nystedt C.-O. Carnock

Riksrevisionsverket

Vid eventuell försäljning av området torde närmast Norrköpings stad komma
ifråga såsom köpare. Enligt vad riksrevisionsverket erfarit planerar staden
emellertid icke för närvarande någon bebyggelse här. Snarare torde man
få räkna med att staden vid eventuellt markförvärv kommer att reservera
ifrågavarande område med tanke på civilflygets vidare utveckling. På grund
härav och med beaktande av de betydande kostnader statsverket vidkänts
för förvärv av ifrågavarande område, synes det riktigast att området kvarbliver
i statens ägo. Då området icke torde kunna anses vara av beskaffenhet
att på längre sikt böra förvaltas av domänstyrelsen, synes det vidare
som om förvaltningen av området även i fortsättningen bör ankomma på
luftfartsverket. Riksrevisionsverket förutsätter att luftfartsverket vidtager
erforderliga åtgärder för frånsäljning av de delar av området, som med säkerhet
kan beräknas icke bliva erforderliga.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Ehnbom.
Stockholm den 18 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

K. J. Walck
Föredragande

Domänstyrelsen

Jämlikt vad som framgår av berättelsen har — i anslutning till planerad
utbyggnad av Norrköping/Kungsängens flygplats — kronan genom expropriation
år 1948 förvärvat vissa söder om det ursprungliga flygplatsområdet
och på ömse sidor av Dagsbergsvägen belägna markområden om sammanlagt
cirka 53 har. Vidare uppgives, att på grund av sjunkande trafikfrekvens
de avsedda utbyggnadsplanerna — i första hand innebärande anläggning
av en rullbana med nord—sydlig sträckning — efter ett antal år övergivits,
varför marken varken använts eller beräknas komma till användning för
avsett ändamål. Med hänsyn till att marken ändock till dato varit intagen
i flygplatsområdet, synas revisorerna hålla före, att kronans innehav av området
varit ägnat att försvåra eller förhindra den kommunala samhällsplaneringen
inom räjongen i fråga. I anslutning härtill föreslås, att i första
hand åtgärder vidtagas för att avveckla det statliga markinnehavet. Skulle
en försäljning av en eller annan anledning icke kunna genomföras och området
under någon längre tid kvarbliva i kronans ägo, bör det enligt revisorernas
mening övervägas att överflytta förvaltningen därav till domänstyrclsen.

Enligt vad som styrelsen inhämtat av luftfartsstyrelsen, torde de norr om
Dagsbergsvägen belägna delarna av den statsägda marken vara erforderliga

134

för flygplatsen så länge denna består. Domänstyrelsen förutsätter därför,
att revisorernas förslag är av betydelse endast i vad avser marken söder om
vägen. Utan att ha kännedom om Norrköpings stads planer angående samhällets
blivande utveckling inom ifrågavarande räjong finner domänstyrelsen
riktigt, att förhandlingar inom en nära framtid upptagas i första hand
med staden angående överlåtelse av berörda mark. Styrelsen finner för sin
del uppenbart, att sådana förhandlingar för kronans del böra föras av lufttartsstyrelsen
och att en eventuell förvaltningsöverflyttning icke bör ifrågasättas
förrän förhandlingarna visat sig icke leda till något resultat. Rörande
lämpligheten av att förvaltningsuppgifterna i förekommande fall framdeles
överflyttas till domänstyrelsen, vill styrelsen anlägga följande synpunkter.

Domänstyrelsens jordbruksförvaltning har att vid sin förvaltning av kronans
jordbruksegendomar regelmässigt utarrendera desamma såsom självständiga
jordbruksenheter. Sedan åtskilliga år har emellertid styrelsen medverkat
till en successiv avveckling av de mindre kronoegendomarna, enär
det ekonomiska utbytet av desamma bl. a. icke ansetts uppväga den administrativa
börda, de förorsaka, samt strukturen av och arbetsformerna för
styrelsens jordbruksförvaltande organ knappast äro ägnade för förvaltning
av andra än förhållandevis betydande enheter. Den i detta sammanhang aktuella
marken söder om Dagsbergsvägen torde innehålla cirka 26 har och
omfattar — enligt vad styrelsen inhämtat — dels åkerjord, upplåten i fyra
särskilda lotter till närboende jordbrukare, och dels ett antal tomter med
därå uppförda bostadsbyggnader, upplåtna till olika hyresgäster. Området
måste därför i och för sig sägas vara ett för styrelsens verksamhet olämpligt
förvaltningsobjekt. Styrelsen vill vidare nämna, att en förvaltningsöverflyttning
till styrelsen sannolikt kommer att medföra betydande lantmäterikostnader.
Detta sammanhänger med att de särskilda registerfastigheter —
ett 60-tal — på vilka kronans sammanlagda markinnehav vid flygplatsen
är uppdelat, i stor utsträckning omfatta mark på ömse sidor om Dagsbergsvägen,
samt att kronan vid en förvaltningsöverflyttning av marken söder
om vägen därför torde bli nödsakad att låta avstycka och eventuellt sammanlägga
däri ingående fastighetsdelar.

Styrelsen kan icke finna att det kan vara ändamålsenligt att överföra någon
del av ifrågavarande område under domänstyrelsens förvaltning vare
sig nu eller i framtiden.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknad, deltagit byråchefen
Holmstedt, föredragande. Stockholm den 2 februari 1963.

ERIK W. HÖJER

I. Weibert

Norrköpings stad

Med överlämnande av Östergötlands läns trafikflygkommittés och stadens
fastighetsnämnds i ärendet avgivna yttranden, (bilagor A—B), få stadsfullmäktige
åberopa vad drätselkammaren i ärendet anfört. (Bilaga C.)

Utdrag av stadsfullmäktiges protokoll i ärendet bifogas härjämte. (Bilaga
D.) Norrköping den 31 januari 1963.

Stadsfullmäktige
SVEN LUTTEMAN

Lars B. Elgh

135

Bilaga A

Yttrande från Östergötlands läns trafikflygkommitté

Totala antalet (ankommande och avgående) passagerare på NorrköpingKungsängens
flygplats under åren 1954—1962 framgår av nedanstående
tablå, som upprättats på grundval av uppgifter från flygplatschefen.

År

Passagerare
(ank. + avg.)

År

Passagerare
(ank. + avg.)

1954 ............

............ 3 400

1959 ............

............ 11 170

1955 ............

............ 7 200

1960 ............

............ 11109

1956 ............

............ 8 600

1961 ............

............ 18 638

1957 ............

1958 ............

............ 9 018

............ 10 378

1962 ............

............ 19 061

Trafiken, i varje fall passageraretrafiken, har sålunda ej såsom det anföres
i den remitterade handlingen successivt nedgått utan i stället visat en
icke obetydlig ökning. Av den betydande ökningen åren 1961 och 1962 hänför
sig ca 6 000 ankommande och avgående passagerare till s. k. charterflygverksamhet.

Genom stadens och kommitténs försorg bedrives nu ett omfattande arbete
i syfte att öka linjetrafiken på flygfältet genom nya flyglinjer. Gjorda undersökningar
visa, att det föreligger ett reellt underlag för sådan utökning av
linjetrafiken. Vid sådant förhållande anser kommittén att varje tanke på att
nedlägga driften vid flygfältet måste med eftertryck avvisas. Ett sådant nedläggande
skulle vara ett hårt slag ej blott för Norrköpings och dess narmaste
omlands näringsliv utan även för näringslivet inom Östergötland samt stora
delar av Södermanland m. in. I detta sammanhang bör erinras om att flygplatsen
sannolikt kommer att få stor betydelse vid flygtransport av gods till
orter inom dessa områden.

Något sådant nedläggande torde ej heller vara statsrevisorernas egentliga
mening, utan vad dessa synes förorda är en avveckling av ett statens innehav
av markområden om sammanlagt 53 hektar i anslutning till flygplatsen och
ursprungligen avsett att trygga utbyggnad av flygplatsen med ett tvärstråk.
Därest en sådan avveckling skulle komma till stånd, vill kommittén bestämt
förorda, att Norrköpings stad beredes tillfälle att förvärva marken. Härigenom
erhålles säkerhet för att områdena ifråga, vilka delvis ligga i omedelbar
anslutning till flygfältet, kunna disponeras på sådant sätt, att man å desamma
kan förlägga verksamheter av olika slag som befrämja trafiken å
flygfältet. Norrköping den 12 januari 1963.

Bilaga B

Yttrande från Norrköpings stads fastighetsnämnd

Revisorerna ha i sitt uttalande ifrågasatt, ifall det område om sammanlagt
53 hektar, som Kronan i enlighet med avtal med Norrköpings stad förvärvat
genom expropriation av enskilda personers mark, söder om flygplatsen
och som främst vore avsett att trygga en framtida utbyggnad av densamma
med ett tvärstråk, numera erfordrades för flygplatsen. Revisorerna
ifrågasätta därför, huruvida icke området bör försäljas eller om så icke kan
ske istället överföras till domänverkets förvaltning.

Fastighetsnämnden anser, att därest markområdena skulle komma att
försäljas, Norrköpings stad bör erbjudas desamma. Det förefaller visserligen

136

sannolikt, att någon bebyggelse å marken med hänsyn till flygfältet icke kan
komma i fråga. Det är emellertid självfallet av största intresse för staden,
med hänsyn till att ändrade förhållanden beträffande flygtrafiken kan komma
till stånd, att staden äger all mark i anslutning till flygplatsen.

Fastighetsnämnden får därför föreslå drätselkammaren uttala, att därest
markområdena av Kronan komma att försäljas, desamma böra erbjudas
Norrköpings stad. Norrköping den 15 januari 1963.

Bilaga C

Yttrande från drätselkammaren i Norrköping

Drätselkammaren har i ärendet från Östergötlands läns trafikflygkommitté
och stadens fastighetsnämnd fått emottaga yttranden. (Bilagor A—B.)
För egen del får kammaren anföra följande.

Det är drätselkammaren angeläget att understryka trafikflygkommitténs
påpekanden, att passageraretrafiken på Norrköpings-Kungsängens flygplats
icke »successivt nedgått» utan istället visat en ej obetydlig ökning samt att
det föreligger ett reellt underlag för utökning av linjetrafiken på flygfältet
genom nya flyglinjer. Kammaren vill vidare tillfullo instämma med kommitténs
uttalande, att varje tanke på att nedlägga driften vid flygfältet måste
med eftertryck avvisas.

Vidkommande den av statsrevisorerna förordade avvecklingen av staten
tillhöriga markområden om sammanlagt 53 hektar är att märka, att dessa
på grund av sin närbelägenhet till flygfältet och sin till följd härav begränsade
användbarhet för annat ändamål än sådant, som ansluter till verksamheten
på detta fält, vid ett avhändande lämpligen böra övertagas av Norrköpings
stad. I likhet med fastighetsnämnden anser drätselkammaren alltså,
att områdena, därest fråga om försäljning uppkommer, böra hembjudas till
staden.

Drätselkammaren hemställer, att stadsfullmäktige måtte besluta

att — med överlämnande av Östergötlands läns trafikflygkommittés och
stadens fastighetsnämnds i ärendet avgivna yttranden — åberopa vad drätselkammaren
i ärendet anfört. Norrköping den 21 januari 1963.

Bilaga D

Utdrag av protokollet, fört vid sammanträde med stadsfullmäktige i Norrköping
den 31 januari 1963

l9‘ Fr^n drätselkammaren hade inkommit ett utlåtande, som jämte
däri åberopade handlingar hade följande lydelse: (Bilagor A—C).

Efter föredragning av drätselkammarens hemställan beslöto stadsfullmäktige,
utan omröstning, bifalla densamma.

Denna paragraf förklarades vara genast justerad.

Ut supra.

FINANSDEPARTEMENTET

§ 20 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.
Lagberedningen

Riksdagens revisorer har särskilt behandlat spörsmålet om den lämpligaste
formen för försäljning av utmätt gods. Under hänvisning till frågans
betydelse för ett gott indrivningsresultat har revisorerna framhållit, att den
bör särskilt övervägas i samband med översyn av utsökningslagen. I anslutning
därtill har revisorerna också gjort vissa uttalanden om förutsättningarna
för uppskov med försäljning av utmätt egendom.

Lagberedningen har i sitt i oktober 1961 avlämnade delbetänkande Utsökningsrätt
I (SOU 1961:53) föreslagit ett par reformer, som förtjänar
nämnas i förevarande sammanhang. Sålunda innebär förslaget i fråga om
utmätningsmans lokala kompetens möjlighet för utmätningsman att föranstalta
om att auktion på utmätt lös egendom hålles på ort utom hans distrikt,
där det kan väntas bli bättre utbyte av försäljningen (jfr betänkandet
s. 56 f. o. 153). Bl. a. skulle utmätningsman på landet kunna anlita auktionsverket
i närbelägen stad. Vidare föreslås i betänkandet ett nytt system
för tidsfrister i mål om utmätning. Härigenom skulle beredas ökade möjligheter
att avvakta gynnsam tidpunkt för realisation av utmätt egendom
(se betänkandet s. 106 ff). Beredningen har särskilt behandlat frågan, huruvida
de föreslagna bestämmelserna om tidsfrister bör få tillämpning vid
indrivning av skatter, allmänna avgifter, böter och liknande. Denna fråga
besvaras i betänkandet nekande (se s. 110 f). I följd härav skulle liksom
hittills större frihet gälla. Som motiv anföres bl. a., att det med all sannolikhet
skulle medföra hårdare indrivningstakt och bli till allvarligt men för
ett stort antal gäldenärer, om man gjorde indrivningsorganen bundna av
fristerna. Beredningens uppfattning på denna punkt synes väl överensstämma
med de synpunkter på frågan om uppskov med försäljningen som riksdagens
revisorer framfört i sitt ifrågavarande yttrande. Med anledning av
revisorernas uttalande, att en förutsättning för att försäljningen skall uppskjutas
eller inställas bör vara att uppgörelse om avbetalning träffas med
den skattskyldige, vill beredningen framhålla, att Kungl. Maj :t torde kunna
i administrativ ordning meddela de föreskrifter härom som möjligen finnes
erforderliga.

Vad som främst tilldragit sig riksdagens revisorers uppmärksamhet synes
vara frågan om utvidgning av utmätningsmans befogenhet att realisera
utmätt egendom på annat sätt än genom offentlig auktion. Beredningen har
vid sammanträden med sina experter preliminärt diskuterat olika möjligheter
att uppnå bättre resultat av exekutiva åtgärder. Försäljning på auktion
kan av flera skäl vara ett olämpligt sätt för realisation, och det ligger
nära till hands att under vissa villkor medge underhandsförsäljning. EU
specialproblem avser realisation av fordringar och andra rättigheter annorledcs
än genom försäljning, t. ex. genom anvisande av fordran för indrivning,
återköp av pension dier livränta eller medgivande för borgenär att
övertaga rättighet efter värdering. Ett annat önskemål avser försäljning av
värdepapper genom bank eller mäklare eller på annat dylikt sätt.

5f Rev. berättelse ang. statsverket år 1962. II

138

Förslag om att möjlighet till underhandsförsäljning skall införas har
framförts från flera håll. Motsvarighet finns i utländsk rätt, bland annat i
Norge. Bland det material som insamlats av den förberedande utredningen
för översyn av utsökningslagen m. m. (jfr »Utsökningsrätt I» s. 34 f) ingår
åtskilligt om detta problem. I svaren på utredningens rundfrågor till myndigheter
och organisationer ägnas spörsmålen om underhandsförsäljning betydande
intresse. Ett stort antal remissorgan har funnit tanken på underhandsförsäljning
god. Åtskilliga uttalanden har gjorts till förmån för försäljning
efter anbudsförfarande. Vissa remissorgan har emellertid motsatt
sig varje form av underhandsförsäljning.

Beredningens överväganden i ämnet har ännu icke lett till något ställningstagande
från beredningens sida. I detta sammanhang kan nämnas,
att beredningen funnit sig böra särskilt undersöka, vilka åtgärder som lämpligen
kan vidtagas för att hindra att utmätt fast egendom säljes till underpris.
Möjligen kommer beredningen att framlägga särskilt förslag härom
med förtur.

Revisorernas iakttagelser understryker den praktiska betydelsen av hithörande
frågor som torde komma under mera ingående behandling av beredningen
sedan nu pågående arbete på nya regler om exekution i lön och
beneficium slutförts. Stockholm den 16 januari 1963.

GÖSTA WALIN

Ulf Lundvik I. Ulveson

Riksrevisionsverket

I sitt yttrande med anledning av 1958 års riksdagsrevisorers uttalande,
att det syntes angeläget att försäljning av för skattefordringar utmätt gods
komme till stånd snabbare än vad många gånger vore fallet, underströk
riksrevisionsverket det angelägna i att åtgärder vidtogs för att säkra skattefordringarna
men fann det inte lika angeläget att för skattefordringarna
utmätt gods snabbt försåldes. Det väsentliga vore att säkerhet erhållits, men
en snabb försäljning kunde i vissa fall leda till förlust för såväl den enskilde
som kronan. Årets revisorer godtar i huvudsak dessa synpunkter.
Ämbetsverket vill understryka att några generella direktiv om när försäljning
av utmätt gods bör äga rum icke lär kunna givas. Det torde ligga i
sakens natur att stort utrymme bör finnas för utmätningsmannen att förfara
efter omständigheterna i varje särskilt fall. Antalet utmätningar är visserligen
ganska stort, men utmätningarna leder endast i mycket begränsad
utsträckning till försäljning. De skattskyldiga förmås ofta att betala
frivilligt, om de blott får tillräcklig tid på sig. Av lagberedningens direktiv
framgår att bland de spörsmål, som det finns anledning att uppmärksamma,
ingår frågan om åtgärder i syfte att hindra att utmätt egendom säljes
till underpris. Det torde sålunda kunna förutsättas att frågan om såväl tidpunkten
som den lämpligaste formen för försäljning av utmätt gods kommer
att behandlas av lagberedningen.

Vid handläggningen av detta ärende har byråcheferna Ehnbom och Säfström
närvarit. Stockholm den 29 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

Bengt Oredsson

Föredragande

§ 21 Vissa iakttagelser angående taxeringsnämndernas verksamhet

åren 1961 och 1962

139

Riksskattenämnden

Inledningsvis får nämnden uttala, att enligt nämndens uppfattning de av
revisorerna framförda förslagen i huvudsak icke kunna anses beröra några
mera angelägna frågor med avseende å taxeringsnämndernas verksamhet.

Riksskattenämndens verksamhet under drygt 10 år har bl. a. inneburit,
att nämnden till vinnande av enhetlig rättstillämpning utfärdat ett stort
antal anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna. Härigenom har
utrymmet för taxeringsnämndernas eget bedömande av tidigare kontroversiella
frågor betydligt minskats. Rent allmänt torde därför behovet och nyttan
av att till en tidig tidpunkt förlägga sammanträden med taxeringsnämnderna
för fastställande av principer för taxeringsnämndernas arbete enligt
riksskattenämndens mening numera vara ringa. Om på grund av särskilda
lokala förhållanden sammanträde erfordras för fastställande av anvisningar
för viss taxeringsnämnds arbete bör emellertid dylikt sammanträde hållas
redan i januari månad. För att avsedd effekt skall uppnås böra nämligen
vid dylikt sammanträde fastställda anvisningar kunna bringas till de skattskyldigas
kännedom innan självdeklarationerna skola avlämnas. Med hänsyn
till att väsentliga delar av taxeringskontrollmaterialet — exempelvis uppgifter
rörande banktillgodohavanden och obligationsräntor ävensom många
av de kontrolluppgifter taxeringsintendenterna infordra jämlikt 39 § taxeringsförordningen
— icke komma taxeringsnämnderna tillhanda förrän
under april månad torde det i allmänhet icke vara lämpligt att hålla sammanträden
för åsättande av taxeringar före april månad; dock att i förekommande
fall sammanträden jämlikt 6 § förordningen den 14 juni 1933 om
äsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet böra hållas
tidigare.

Riksskattenämnden avstyrker att regler givas, enligt vilka taxeringsnämndernas
beslutanderätt skulle kunna delegeras på ordförandena. För förtroendet
för de av nämnderna fattade besluten är del av vikt att besluten framstå
såsom fattade av nämnderna i plenum.

Riksskattenämnden tillstyrker revisorernas förslag att i taxeringsförordningen
införes föreskrift om skyldighet för taxeringsnämnderna att utse
minst eu kommunalvald ledamot att granska självdeklarationer. Enligt riksskattenämndens
erfarenhet sker så i stor utsträckning redan nu och det synes
riksskattenämnden uppenbart, att en dylik granskning i samtliga taxerigsnämnder
— således även i de särskilda taxeringsnämnderna — skulle öka
möjligheterna att tillvarataga inom nämnderna representerad orts- och personkännedom.

Riksskattenämnden tillstyrker även att, så snart det låter sig göra med
hänsyn till personaltillgången hos de lokala skattemyndigheterna, på dessa
överföras taxcringsnämndsordförandenas åligganden i samband med den
ärliga inkomststatistiken. Likaledes anser riksskattenämnden det önskvärt,
att i den mån så kan ske de av revisorerna omnämnda arbetsuppgifter, som
exemplifierats å s. 57 i uppbördsorganisationskommitténs betänkande med
förslag till automatisk databehandling inom folkbokförings- och uppbördsarbetet,
överföras från taxeringsnämndsordförandena till biträdespersonal.

Revisorernas förslag att bestyret med granskning av de särskilda självdeklarationerna
för sommarstugefastigheter skulle överföras till de lokala skattemyndigheterna
kan riksskattenämnden icke förorda. Granskningen och
godkännandet av en dylik deklaration är alt anse som ett åsättande av taxc -

140

ring till kommunal inkomstskatt, och att överföra en dylik arbetsuppgift från
taxeringsnämnderna till annat organ inger principiella betänkligheter. Som
revisorerna själva framhålla skulle för övrigt — även om deras förslag skulle
i princip godtagas — ett överförande under inga förhållanden kunna ske
beträffande hela det ifrågavarande materialet. Det må även framhållas att
ett genomförande av förslaget skulle medföra oklarhet beträffande ansvarsfördelningen
i sådana fall, då felaktigheter förelupit.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad ordförande,
ledamöterna Björklund, Jansson, Manhem, Ager och Vilbern samt suppleanten
Helmers. Stockholm den 31 januari 1963.

ROLF DAHLGREN

Bengt Bohman

överståthållaräm betet

Revisorerna, som inhämtat vissa statistiska uppgifter från överståthållarämbetet
och länsstyrelserna rörande taxeringsmaterialets omfattning åren
1961 och 1962 och det antal sammanträden, som hållits av taxeringsnämnderna
nämnda år, ha uttalat, att den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet
i första instans i vissa avseenden icke kunde sägas tillgodose de
principer, som låge till grund för taxeringsförordningen — stärkt rättsskydd
för den enskilde och skärpt kontroll över svårkontrollerade skattskyldiga —
och syntes från principiella synpunkter icke tillfredsställande. Revisorerna
ha därvid särskilt påtalat, att taxeringsnämndsordförandena själva i stor
utsträckning bedreve taxeringsarbetet och även i praktiken beslutade utan
medverkan av taxeringsnämnderna. Det förelåge sålunda i fråga om beslut
om åsättande av taxering en alltför stor skillnad mellan det förfarande,
taxeringsförordningen förutsatte, och det i verkligheten tillämpade.

Revisorerna ha därför ifrågasatt, huruvida det icke vore nödvändigt att
anpassa förordningens innehåll till den praxis, som nu tillämpades, och ha
föreslagit, att ordföranden skulle medgivas rätt, eventuellt efter särskilt
bemyndigande av taxeringsnämnden, att besluta i enkla ärenden, t. ex. beträffande
rena löntagardeklarationer, då avvikelse från den lämnade deklarationen
icke ifrågasattes. För att vid en sådan ordning skapa garantier för
att nämndledamöternas inflytande likväl icke blott bibehölles utan även
ökades ha revisorerna förordat uttryckliga föreskrifter, att taxeringsnämnden
skulle sammanträda inom viss tid för att enas om de principer, efter
vilka taxeringsarbetet skulle bedrivas, samt att den skulle vara skyldig att
utse ledamöter, som jämte ordföranden hade att granska deklarationerna.

I anledning av vad revisorerna påtalat och föreslagit vill överståthållarämbetet
till en början erinra om att tiden efter nu gällande taxeringsförordnings
ikraftträdande den 1 januari 1958 kännetecknats av ett intensivt
arbete för uppbyggnad av den nya taxeringsorganisationen i landet. I förgrunden
har därvid städse varit frågorna om rekrytering och utbildning av
taxeringsfunktionärer och annan taxeringspersonal. Framhallas bör särskilt,
att under åren 1958—1962 ej mindre än 300 landskanslister å landskontor
och taxeringsassistenter genomgått föreskriven ettårig utbildningskurs. Det
förutsattes vid taxeringsreformens genomförande, att utbyggnaden av organisationen
skulle kräva åtskilliga år. Först nu synes den nya organisationen
börja få erforderlig stadga.

Vid sådant förhållande torde det enligt överståthållarämbetets mening
kunna starkt ifrågasättas, huruvida det föreligger skäl att nu taga de upp -

141

givna bristerna i taxeringsarbetet till intäkt för att genom ändrade bestämmelser
i taxeringsförordningen söka anpasssa förordningen till de faktiska
förhållanden, som varit rådande och som revisorerna funnit mindre tillfredsställande.
Fastmer torde det vara angeläget att fortsätta på den sedan
är 1958 inslagna vägen att genom olika åtgärder tillse, att taxeringsarbetet
i praktiken bedrives enligt de linjer, som angivits i taxeringsförordningen, i
vilken rättssäkerhetsintresset och det fiskala intresset torde ha avvägts
synnerligen väl emot varandra. För Stockholms del är det därjämte av synnerlig
vikt, att lekmannainflytandei i taxeringsnämnderna ökas i förhållande
till nu rådande läge främst för att den lokalkännedom och den kännedom
om de skattskyldiga i distrikten, som de kommunvalda ledamöterna trots de
speciella storstadsförhållandena kunna ha, verkligen utnyttjas i taxeringsarbetet.
Detta gäller icke blott de svårkontrollerade^ deklarationerna utan
även sådana deklarationer, som kunna betecknas såsom rena löntagardeklarationer.
Ett bifall till revisorernas förslag, att ordföranden ensam skulle
få besluta om taxering av rena löntagardeklarationer, då avvikelse icke
ifrågasatts av honom, torde för Stockholms del i praktiken innebära, att
huvuddelen av taxeringarna i de lokala taxeringsdistrikten undantages från
lekmannainflytande. -—■ I detta sammanhang bör även framhållas, att från
och med år 1962 särskilda informationskurser för samtliga kommunvalda
ledamöter anordnas i Stockholm för att stimulera ledamöternas intresse för
taxeringsarbetet och deras aktiva medverkan vid taxerings åsättande.

Såsom en garanti mot minskat lekmannainflytande till följd av den föreslagna
delegationsrätten till taxeringsnämndens ordförande ha revisorerna,
såsom redan nämnts, förordat bl. a. att nämnden skulle vara skyldig att utse
ledamöter, som jämte ordföranden skulle granska deklarationerna. Det vill
alltså synas som om revisorerna tänkt sig att — trots delegationsrätten till
ordföranden — denne ej ensam skulle vara den beslutande och ansvarig
för den åsatta taxeringen. En sådan konstruktion kan överståthållarämbetet
ej biträda.

Även eljest måste överståthållarämbetet uttala betänkligheter mot den
föreslagna delegationsrätten. Det måste nämligen befaras, alt vid en sådan
frågor om den rätta gränsdragningen för densamma i praktiken uppkomma.
Därvid aktualiseras även — för den händelse det i något ärende skulle göras
gällande, att ordföranden överträtt sin befogenhet — frågan om dennes ansvar
för av honom ensam åsatt taxering och om tillämpningen av § 113 regeringsformen.
Utan ingående överväganden rörande dessa frågor torde
någon delegationsrätt till ordföranden icke kunna lagstadgas.

Med hänsyn till det anförda avstyrker överståthållarämbetet den ifrågasatta
delegationsrätten; och vid sådant förhållande saknar överståthållarämbetet
anledning att vidare ingå på förslaget om utseende av ledamöter att jämte
ordföranden granska deklarationer. Här må i detta sammanhang uttalas allenast,
att nuvarande ordning, enligt vilken ordföranden, kronoombudet eller
taxeringsassistenten ombesörjer granskningen och enligt vilken taxeringsnämnden
har viss frihet alt besluta om i vilken utsträckning de kommunvalda
ledamöterna skola deltaga i själva granskningsarbetet, torde utan olägenhet
kunna beslå.

Vidkommande frågan om eu uttrycklig föreskrift, alt taxeringsnämnden
skall sammanträda inom viss till för att enas om de principer, efter vilka
taxeringsarbetet skall bedrivas, utvisar det av revisorerna sammanställda statistiska
materialet, att huvuddelen av landets taxeringsnämnder hållit sitt
första (förberedande) sammanträde påfallande sent under taxeringsperioden,
i vissa fall anmärkningsvärt sent. Förhållandena äro, såsom revisorerna
framhållit, otillfredsställande och eu ändring i berörda avseende är utan

142

tvekan nödvändig. Det kan dock enligt överståthållaräinbetets mening ifrågasättas,
huruvida en författningsändring är oundgängligen erforderlig för att
skapa bättre förhållanden i ifrågavarande avseende. Enligt 59 § taxeringsförordningen
torde det ankomma å taxeringsintendenten i länet att övervaka,
att sammanträden hållas i erforderlig omfattning och att det första förberedande
sammanträdet icke hålles för sent. För Stockholms del har denna
fråga särskilt uppmärksammats vid 1962 års taxering, vid vilken taxering
vissa anvisningar rörande sammanträden givits taxeringsnämndsordförandena.
Inför 1963 års taxering har undertecknad förste taxeringsintendent
den 28 november 1962 — i samband med att överståthållarämbetet förordnat
ordförande, kronoombud och taxeringsassistenter i 1963 års taxeringsnämnder
— utfärdat särskilda anvisningar om att taxeringsnämnderna skola
hålla sitt första förberedande sammanträde redan innan granskningsarbetet
påbörjats. De utfärdade anvisningarna biläggas i avskrift. (Bilaga). Överståthållarämbetet
räknar med att ytterligare åtgärder för att komma till rätta
med de mindre tillfredsställande förhållandena i berört avseende icke skola
behöva vidtagas men vill tillika erinra om vad ämbetet i sitt den 16 november
1962 framlagda underdåniga förslag angående omorganisation av ämbetets
taxeringsavdelning uttalat angående övervakande genom taxcringsintendenterna
— cheferna för de skilda taxeringskontoren — av taxeringsnämndernas
arbete.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, skattedirektören
Bsekkevold deltagit. Stockholm den 30 januari 1963.

J. HAGANDER

Gösta Hultqvist

Bilaga

Särskilda anvisningar för taxeringsnämnder

Såsom framgår av bifogade kungörelse har Ni förordnats att vara ordförande,
kronoombud eller taxeringsassistent i taxeringsnämnd i Stockholm
vid 1963 års taxering. I anslutning till kungörelsen vill jag erinra om betydelsen
av att arbetet i taxeringsnämnderna bedrives i överensstämmelse med
bestämmelserna i taxeringsförordningen. Med hänsyn bl. a. till de iakttagelser
som gjorts vid eftergranskning av deklarationer och taxeringsnämndernas
protokoll får jag särskilt fästa Eder uppmärksamhet på följande föreskrifter
i taxeringsförordningen och taxeringskungörelsen.

Enligt 1 § taxeringskungörelsen skall vid första sammanträdet med taxeringsnämnd
uppläsas 1 §, 117 § första och tredje styckena samt 62 § 1 mom.
taxeringsförordningen. Att så skett skall framgå av taxeringsnämndens protokoll.
Vidare skall vid första sammanträdet genomgås de ändringar i skatte-
och taxeringsförfattningarna, som beröra taxeringsnämndens verksamhet,
ävensom de av prövningsnämnden utfärdade anvisningarna för den årliga
taxeringen (25 § TK). Detta första (förberedande) sammanträde, vid
vilket riktlinjerna för årets taxering uppdrages, bör hållas redan innan
granskningsarbetet påbörjats.

Beslut om taxering liksom annat beslut, som innefattar avgörande i sak
ankommer på taxeringsnämnden (TF 63 § första och andra styckena samt
66 § första stycket). Någon formell möjlighet för nämnden att delegera denna
sin befogenhet till ordförande, kronoombud eller annan ledamot finnes

143

icke. Taxeringsassistent, soin icke är ledamot av taxeringsnämnd, äger deltaga
i nämndens förhandlingar men icke i dess beslut (TF 61 § 2 mom.).

Förekommer anledning alt åsätta skattskyldig taxering med avvikelse från
självdeklaration, skall enligt 65 § taxeringsförordningen, där hinder ej möter,
tillfälle beredas den skattskyldige att yttra sig i frågan; dock att detta
icke är nödigt ifråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende
eller då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är
erforderligt för frågans bedömande.

Med »hinder» förstås här, att den skattskyldige icke kunnat anträffas på
för taxeringsnämnden känd adress eller att den skattskyldige på grund av
sjukdom eller eljest icke varit i stånd att bemöta den föreslagna taxeringen.
Jag vill starkt understryka, att enbart tidsbrist för taxeringsnämnden
icke är skäl nog för underlåtenhet att bereda den skattskyldige möjlighet
att yttra sig i frågan. Vidare bör framhållas, att i fall då taxeringsnämnden
med avvikelse från ingiven självdeklaration skönsmässigt uppskattat den
skattskyldiges inkomster, denne bör ha beretts tillfälle att taga del av det
material, på vilket taxeringsnämndens beslut grundats.

Då till skenet formella fel ofta vid undersökning visa sig ha annan grund
(felsummering av avdrag kan visa sig bero på att en avdragspost uteglömts
vid renskrivningen av deklarationen o. s. v.), är det ofta önskvärt, att underrättelser
om ifrågasatta avvikelser utsändes även om skyldighet därtill
enligt 65 § taxeringsförordningen icke bedömes föreligga.

Enligt 69 § 1 mom. taxeringsförordningen skall skattskyldig underrättas
om beslut, som innebär avvikelse från självdeklaration eller som fattats i
avsaknad av självdeklaration. Underrättelseskyldighet föreligger alltid så
snart avvikelse skett, sålunda även ifråga om till beloppen obetydliga ändringar
liksom rättelser till den skattskyldiges förmån.

Av underrättelsen skall framgå i vilka hänseenden deklarationen frångåtts
samt skälen härför. Har flera ändringar vidtagits måste noga tillses
att samtliga antecknats å avvikelseblanketten.

Enligt 61 § 1 mom. andra stycket taxeringsförordningen skall protokoll
föras i erforderlig omfattning. Protokollet skall justeras av ordföranden
jämte två därtill av nämnden utsedda ledamöter. Liksom tidigare tillhandahålles
ett tryckt formulär till taxeringsnämndens protokoll, vilket lämpligen
kan användas av taxeringsnämnderna i Stockholm.

I taxeringsnämndens protokoll skall antecknas fall då ledamot eller taxeringsassistent
på grund av jävsbestämmelserna i 62 § 1 mom. taxeringsförordningen
icke deltagit i visst ärendes behandling. Likaså skall i förekommande
fall antecknas vilken eller vilka ledamöter, som biträtt vid deklarationsgranskningen.

Slutligen vill jag redan nu framhålla, att taxeringsnämnden skall vara i
funktion under hela taxeringsperioden. Det sista avslutande sammanträdet
bör därför icke hållas förrän någon av de sista dagarna i juni månad (sålunda
efter midsommar). Stockholm den 28 november 1962.

Gösta Hultqvist
Förste taxeringsintendent

Länsstyrelsen i Kristianstads län

Före taxeringsorganisationens genomförande år 1944 utfördes taxeringsarbetet
i första instans i alltför stor utsträckning under taxeringsnämndernas
sammanträden. Deklarationerna granskades i tur och ordning av varje

144

ledamot och sammanträdena drogo långt ut på tiden, ofta en månad och
därutöver. Endast undantagsvis hade något förarbete utförts före sammanträdena.

I och med taxeringsorganisationens genomförande erhölls å länsstyrelserna
ordinarie personal, som sysslade med taxering året runt. En av taxeringsintendenternas
uppgifter blev att verka för taxeringsarhetets ändamålsenliga
bedrivande i första instans. Taxeringsnämndernas arbetssätt ansågs icke
rationellt, sammanträdena togo för lång tid och dessutom var det olagligt
att låta alla ledamöter taga del av deklarationerna. Genom möten med länens
taxeringsnämndsordförande, resor för besök vid taxeringssammanträden
och kanske framförallt genom att gamla ordförande efter hand utbytts mot
nya, ha taxeringsintendenterna och deras medhjälpare lyckats åstadkomma
att sedan lång tid tillbaka taxeringsarbetet omlagts så, att allt utredningsoch
förarbete till de flesta ärenden i görligaste mån sker före sammanträdenas
början. Härigenom har vunnits icke blott att antalet sammanträdesdagar
nedbringats avsevärt — det har icke varit ovanligt att exempelvis en
månads sammanträden reducerats till sammanträden under cirka 6 dagar
utan även att nämndens orts- och personkännedom kunnat utnyttjas
bättre och mera koncentrerat, när taxeringsmaterialet med redan verkställda
utredningar föredragits för bedömande utan att ledamöterna samtidigt
skulle var för sig syssla med varjehanda andra uppgifter. En någorlunda
van ordförande, som därjämte kanske också tidigare verkat i distriktet och
känner sin nämnds inställning och uppfattning, kan göra mycket under sitt
förarbete. Många taxeringar kan till och med vara fullt utförda i deklarationerna,
varefter det kräver obetydlig tid att föredraga vad som åtgjorts och
erhålla nämndens godkännande.

Det är i anledning härav synnerligen förvånande att anmärkning göres
att taxeringsnämndsordförandena själva i stor utsträckning bedriva arbetet.
Enligt länsstyrelsens förmenande skall ordförandena — i vissa fall taxeringsassistent
— och icke nämnden bedriva arbetet. Än mer förvånande är
att endast av antalet sammanträden och utan någon som helst annan redovisad
undersökning dragits den generella slutsatsen, att taxeringsnämndsordförandena
även i praktiken beslutar utan medverkan av nämnden. Skulle
verkligen en ordförande försöka att med åsidosättande av nämnden själv
åsätta taxeringar, finnes anledning förmoda, att icke någon nämnd skulle
låta åtnöja sig därmed. Skulle företeelsen därtill vara så allmän, som revisorerna
förutsätter, borde detta förhållande återspeglas i anmälningar för
tjänstefel. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma är i stället förhållandet ett annat,
nämligen att ordförandena ofta icke i nämnderna lyckas genomföra sina
taxeringsförslag. Vad beträffar den skärpta kontrollen må endast antecknas,
alt kontrollen under de senare åren utökats väsentligt och givetvis
kan utökas än ytterligare, då fältet därför är snart sagt oändligt.

Även vad revisorerna anfört om, att flera bestämmelser i taxeringsförordningen
med tillhörande kungörelse förutsätter att nämnden inkopplas på
arbetet på ett tidigare stadium förefaller svårförståeligt. Sedan prövningsnämnderna
övertagit bestyret med fastställandet av anvisningar för den årliga
taxeringen, varvid även riksskattenämnden numera medverkar, finnes
icke längre samma behov som tidigare att hålla förberedande sammanträden.
Utöver de i anvisningarna intagna normerna finnes knappast möjlighet
att ytterligare binda sig för fasta värderingar. Där förhållandena i undantagsfall
motiverar andra eller ytterligare normeringar såsom exempelvis i
Norr- och Västerbottens lappmarker, Bohusläns fiskardistrikt m. m. synes
också förberedande sammanträden ha hållits i januari eller februari månad.
Härutöver är det svårt att i förväg enas om och fastställa de principer efter

145

vilka taxeringen skall företagas. De omständigheter, som skola bedömas, äro
allt för varierande för att beslut skall kunna fattas annat än från fall till
fall. Efter någon tids samarbete brukar ordföranden ändock tämligen väl
känna sin nämnds inställning. För att genomgå ändringar i skatte- och
taxeringsförfattningar samt prövningsnämndens anvisningar erfordras icke
något särskilt sammanträde.

Andra åberopade föreskrifter beträffande kommunal taxering, mellankommunala
deklarationer och fastighetstaxering, torde icke heller kunna
anses i första hand avse att nämnden skall inkopplas på arbetet på ett tidigare
stadium. Huvudavsikten torde vara, att dylika taxeringar skall tagas
med förtur för andra ändamål, oftast annan taxeringsnämnds underrättande.

I vad avser de lokala distrikten och de särskilda distrikten för fysiska
personer in. fl. anser länsstyrelsen sålunda att fog icke finnes för generell
anmärkning mot sättet för arbetets utförande eller för fattandet av beslut.
Nämnderna i dessa distrikt måste utnyttjas och kan icke förbigås vid fattande
av beslut. Annorlunda kan det förhålla sig med de särskilda distrikten
för juridiska personer. Taxeringsmaterialet där är av sådan beskaffenhet
och avser så stort geografiskt område att nämndledamöterna icke i någon
nämnvärd omfattning kan vara till nytta med orts- och personkännedom.
Ändringarna i deklarationerna är mest antingen av teknisk art eller i
enlighet med givna beskattningsregler, varemot en ledamot mera sällan kan
ha något att invända. Härav blir en given följd att ordföranden synes vara
den som bestämmer, men detta förhållande och att antalet sammanträden är
ringa behöver icke utesluta att även nämnden medverkar i besluten. Föredragningen
kan gå mycket snabbt, då antalet skattskyldiga brukar vara
mindre i dessa distrikt än i andra samt besluten mycket sällan föranleda
tidsödande diskussioner.

Den av revisorerna gjorda sammanställningen av sammanträdesförekomsten
visar emellertid likväl att taxeringsarbetet i första instans icke
alltid bedrivits på avsett sätt. Men huvudanmärkningen måste enligt länsstyrelsens
åsikt istället riktas mot att taxeringsmaterialet på vissa håll redovisats
för sent till lokal skattemyndighet. För att längdföringen skall kunna
utföras på den begränsade tid, som står till förfogande, får i lokala distrikt
första sammanträdet normalt icke hållas så sent som i maj månad. Denna
månad kan möjligen godtagas för särskilt rörelsedistrikt, medan särskilt distrikt
för juridiska personer normalt kan beräknas börja ännu något senare.

Länsstyrelsen har uppmärksammat förhållandena, och för taxeringsnämndsordförandena
har framhållits angelägenheten av att arbetet tager sin
början omedelbart efter erhållandet av deklarationsmaterialet, så att leverans
av deklarationerna för längdföring kan påbörjas under april månad
och därefter ske successivt fram till senast — helst före — den 30 juni. Under
de första åren efter senaste omorganisation förekom i många taxeringsdistrikt
betydande förseningar och utförandet å deklarationerna var ofta icke
tillfredsställande. Vid senare års taxeringar ha förhållandena i dessa hänseenden
blivit allt bättre, men fortfarande har på vissa håll iakttagits förseningar.
I yttrande den 27 september 1962 till Herr Statsrådet och Chefen för
finansdepartementet över en av Föreningen Sveriges Kronokamrerare och
Sveriges Häradsskrivareförening gjord framställning angående tidpunkten
för taxeringsarbetcis avslutande har länsstyrelsen redovisat här i länet gjorda
iakttagelser och de åtgärder som vidtagits. Avslutningsvis anförde länsstyrelsen
följande:

»Såvitt kan bedömas av erfarenheterna från Kristianstads län anser sig

146

länsstyrelsen således för närvarande icke ha anledning tillstyrka förkortad
tid för arbetets utförande i lokal taxeringsnämnd. Enligt länsstyrelsens mening
bör törst prövas andra utvägar att komma till rätta med förekommande
förseningar i taxeringsmaterialets avlämnande till lokal skattemyndighet.

Upplysningsvis kan meddelas, att alla ordförande här i länet, för vilka
enligt de infordrade uppgifterna kan konstateras förseningar, kommer att i
god tid före nästa års taxeringsarbete göras uppmärksamma på förhållandet.
Ävenså skola de lokala skattemyndigheterna uppmanas till skärpt vaksamhet
mot försumliga ordförande, för vilket ändamål de till taxeringsintendenten
inkomna anmälningarna om taxeringsnämndssammanträden avses
skola vidarebefordras till vederbörande lokal skattemyndighet. I sista
hand återstår den möjligheten att göra anmälan till taxeringsintendenten,
vilken med länsstyrelsen bakom sig bör kunna ha större möjlighet att på
ett verksamt sätt ingripa mot förseningar i taxeringsnämnderna.»

I enlighet med vad i yttrandet anförts har redan till vissa ordförande utgått
direkta påminnelser. Även övriga angivna åtgärder kommer att vidtagas.

Revisorerna har slutligen föreslagit införande av viss beslutanderätt för
taxeringsnämndsordförandena och överförande av vissa rutingöromål till lokal
skattemyndighet. 1 det senare hänseendet torde utredningar redan vara
på gång i olika sammanhang, där det väl i huvudsak gäller avväganden med
hänsyn till lokala skattemyndigheternas arbetsbörda. Det torde vara klart
att lokala skattemyndigheterna skulle kunna på många områden vara till
stor nytta i taxeringsarbetet. Ökad medverkan vid exempelvis fastighetstaxering
torde kunna bidraga till nedgång i antalet fel i fastighetstaxeringslängderna.

Förslaget att medgiva beslutanderätt för taxeringsnämndsordförande ensam
i enklare ärenden kan förefalla lockande att acceptera. Men skall en sådan
förenkling kunna godtagas måste först och främst rättssäkerhetskravet
beaktas. Man måste noggrant överväga när ett verkligt behov av förenkling
föreligger och i vilka fall den kan genomföras. För tid före avslutandet av
sammanträdena är väl fråga om något verkligt behov förefinnes. Ändringar
av tidigare beslutade taxeringar kan då beslutas å nästa sammanträde. Enklare
ändringar taga obetydlig tid att anmäla för godkännande. Icke heller
rena löntagardeklarationer, beträffande vilka ordföranden icke ifrågasatt
någon avvikelse, taga nämnvärd tid att föredraga. Endast namn och taxerad
inkomst behöver nämnas, men föredragningen har likväl betydelse för
att ledamöterna skall kunna följa med och ha möjlighet att upplysa om förhållanden,
som eventuellt icke redovisats i deklarationen. Även om taxeringsarbetet
bedrivits på avsett sätt, så att största delen av taxeringarna eller
kanske alla äro beslutade långt före den 30 juni, bör likväl slutsammanträde
icke hållas förrän någon av de sista dagarna i juni månad. Den utsträckta
tiden bör utnyttjas icke blott för utredningar beträffande besvärligare
deklarationer utan även för att kunna vidtaga åtgärder i anledning
av försenade kontrolluppgifter, meddelanden från andra taxeringsnämnder
in. in. Felräkningar, felutföringar och andra felaktigheter av teknisk natur
bör en ordförande redan nu kunna ensam rätta i samråd med den längdförande
lokala skattemyndigheten i de fall, då rättelserna endast innebär rätt
utförande av nämndens beslut. För utförande efter taxeringsnämndssammanträdenas
slut av andra ändringar, som beröra taxeringarna i sakligt
hänseende får anses föreligga ett visst behov av möjlighet till enklare form
för tillrättaläggande än utnyttjandet av det omständligare prövningsnämndsförlarandet.
Men ett bemyndigande för ordförande att ensam besluta kan
icke få avse annat än absolut klara fall, som icke kan bli föremål för tvist,

147

t. ex. rättelse till den skattskyldiges förmån, rättelse i enlighet med kontrolluppgift,
som godkänts av den skattskyldige, rättelse av förvärvsavdrag, som
också godkänts och dylikt. Därest ett förenklat förfarande upptages till
övervägande, uppställer sig även andra frågor till besvarande, varibland kan
nämnas följande. Skall ordförande få vidtaga rättelse även efter den 30 juni,
den tidpunkt då taxeringsarbetet i taxeringsnämnd skall vara avslutat? Om
så icke får ske, torde en förenkling få mindre betydelse. Huru skall besluten
fattas av ordföranden? Skola de få ske formlöst — endast avvikelsemeddelande
utsändes — eller skola besluten protokollföras?

Länsstyrelsen får vidare i detta sammanhang hänvisa till vad länsstyrelsen
anfört i yttrande den 12 september 1962 till Herr Statsrådet och Chefen
för Kungl. Finansdepartementet över uppbördsorganisationskommitténs betänkande
angående databehandling inom folkbokförings- och uppbördsväsendet,
del II, kapitel 10, angående lokal skattemyndighet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit endast undertecknade,
landskamreraren G. Löfstedt och taxeringsintendenten R. Broström. Kristianstad
den 30 januari 1963.

GÖSTA LÖFSTEDT

R. Broström

Länsstyrelsen i Hallands län

Vad revisorerna anfört angående tidpunkten för första sammanträdet
inom taxeringsnämnd är i princip riktigt. Visserligen torde de allra flesta
taxeringsnämnder sakna anledning att fastställa särskilda normer för taxeringsarbetet
men redan den omständigheten, att nämnden kan vilja utse
någon kommunalvald ledamot att granska deklarationerna utgör anledning
att hålla första sammanträdet så snart detta ur andra synpunkter kan finnas
lämpligt. Skall sådan granskning ha någon betydelse bör ju vederbörande
ledamot som revisorerna framhållit beredas tillräckligt rådrum härför. Det
är självfallet av stort värde att detta hålles så snart som möjligt, men en
viss granskning bör likväl ha skett så att nämnden vid detta sammanträde
kan ta ställning till sådana inom distriktet mera allmänt förekommande frågor
som inte kan anses lösta genom prövningsnämndens anvisningar eller eljest.
I ett lokalt distrikt, kommer deklarationsmaterialet knappast ordföranden
tillhanda före den 1 mars, och tidpunkten för första sammanträdet bör
inte lämpligen sättas före den 20 mars. I övriga taxeringsdistrikt disponeras
deklarationsmaterialet i sin helhet först efter mars månads utgång, och
första sammanträdet bör i dessa distrikt inte hållas före den 15 april. Huruvida
ett uttryckligt stadgande om dessa tidpunkter är av något värde är dock
tveksamt. Länsstyrelsen har sedan 1959 årligen hållit sammanträden enligt
60 § taxeringsförordningen, varjämte likaledes årligen under taxeringsintendentens
ledning i varje "fögderi hållits instruktionssammanträden med taxeringsnämndsordförandena.
Vid dessa sammanträden har ständigt betonats
vikten av att arbetet igångsättes så tidigt som möjligt framför allt för att
undvika en anhopning hos de lokala skattemyndigheterna av längdföringsarbetet
till taxeringsperiodens slut. Vidare har åt dessa myndigheter uppdragits
att övervaka att det granskade deklarationsmaterialet i behörig tid
insändes från de olika nämnderna och att hålla taxeringsintendenten underrättad
om brister i detta hänseende. Länsstyrelsen anser sig på detta sätt ha
nått vissa resultat, vilket torde kunna utläsas ur de av revisorerna åbero -

148

pade tabellerna, och finner därför inte någon lagstiftning om tidpunkten för
första sammanträdet påkallad.

Revisorerna har vidare med stöd av sin utredning om tidpunkten för första
sammanträdet och om antalet sammanträden ansett sig kunna dra den
slutsatsen att nämndledamöterna i många fall endast i ringa mån deltar i
taxeringsarbetet. En sådan slutsats kan knappast dragas på det redovisade
materialet. Avgörande för arbetsinsatsen är nämligen inte antalet sammanträden
utan sammanträdestiden.

Även om således den redovisade utredningen inte kan berättiga till sådana
slutsatser, som revisorerna dragit, måste likväl medges att en viss divergens
kan föreligga mellan vad taxeringsförordningen föreskriver och
tillämpningen i verkligheten. Som revisorerna framhåller skall i taxeringsarbetet
tillgodoses dels statens fiskaliska intresse dels de skattskyldigas krav
på rättssäkerhet. De kommunalvalda ledamöterna har självfallet att deltaga
i arbetet ur båda synpunkterna, således inte bara som ett slags rättssäkerhetsgaranter.
För att fullt ut dra nytta av ledamöternas lokal- och personkännedom
skulle fordras att varje deklaration föredrogs i nämnden. Att
medhinna ens en summarisk genomgång av alla deklarationer i sammanträdena
lärer knappast vara möjligt. Om så skedde vore det i vart fall omöjligt
att närmare ingå på sådana spörsmål som verkligen är förtjänta av en
överläggning d. v. s. metoden skulle innebära en betydande försämring av
taxeringsresultatet.

Revisorerna har framhållit, att det är angeläget att taxeringsnämndsordförandena
avlastas de rutingöromål, som alltjämt ankomma på dem. Länsstyrelsen
finner detta uttalande vara i hög grad beaktansvärt och vill ytterligare
understryka vikten av att konkreta åtgärder utan onödigt dröjsmål vidtagas
för att avbörda ordförandena sådana arbetsuppgifter, vilka icke direkt tillhöra
det egentliga taxeringsarbetet. Genom 1956 års taxeringsförordning
togs ett betydelsefullt steg i denna riktning, då sorterings- och längdföringsarbetet
överflyttades på de lokala skattemyndigheterna och länsstyrelsen.
Forttarande består dock en icke oväsentlig del av taxeringsnämndsordförandenas
arbete av att lämna statistiska uppgifter av olika slag m. in. På senare
är har dessa arbetsuppgifter till och med tenderat att öka. Länsstyrelsen ser
med oro på denna utveckling. Ordförandena behöva för att rätt kunna fullgöra
sina huvuduppgifter all den tid, som står till buds, till granskning av
deklarationer. Vad som ägnas åt andra mera ovidkommande uppgifter, måste
med nödvändighet inkräkta på det egentliga taxeringsarbetet. De arbetsuPPgifter,
som i första hand bör avlastas taxeringsnämndsordförandena, är
följande, nämligen a) lämnande av uppgifter för den årliga inkomststatistiken,
b) komplettering av ansökningar om arealbidrag och c) lämnande av
uppgifter av olika slag till myndigheter, som erhållit särskilt medgivande
att via taxeringsnämnderna införskaffa sådana. Länsstyrelsen har i svar
den 27 februari 1961 på nådig remiss den 10 februari samma år lämnat en
utförlig redogörelse för tidsåtgången för de arbetsuppgifter, som här nämnts,
ävensom föreslagit vissa åtgärder för att avlasta ordförandena dessa.

Vad revisorerna slutligen föreslagit i fråga om att på lokal skattemyndighet
i huvudsak överflytta handläggningen av särskilda självdeklarationer
för tastighet i annan kommun än hemortskommunen vill länsstyrelsen avstyrka.
Denna arbetsuppgift består nämligen icke enbart i att — såsom revisorerna
velat göra gällande — uträkna och registrera garantibeloppet. En deklaration
av detta slag (enligt formulär 2 b) kan icke utan vidare godtagas.
Det måste först konstateras, att redovisning — verkligen skall ske med denna
enklare metod och alltså icke genom inkomstredovisning å formulär 6 a.
Vidare måste uppgivet taxeringsvärde kontrolleras och eventuellt rättas

149

samt underrättelse enligt formulär 18 sändas till taxeringsnämnden i hemortskommunen.
Det kan även förekomma att garantibelopp skall uppdelas
på flera delägare. Därtill kommer att ordföranden vid den särskilda fastighetstaxeringen
behöver ha tillgång till de särskilda självdeklarationerna or
att i förekommande fall ändra adressuppgifter m. in. i fastighetslangden.
Slutligen må tilläggas, att en sådan uppdelning av ansvaret för taxeringen
principiellt måste betraktas som otillfredsställande. Halmstad den 31 januari
1963.

SVEN SVENSSON

Seth Manhem

Länsstyrelsen i Värmlands län

Länsstyrelsen delar den i berättelsen framförda uppfattningen, att den
nuvarande ordningen för taxeringsarbetet i första instans icke ar tillfredsställande.
Det kan nämnas, att länsstyrelsen for att åstadkomma en bättre
ordning med ledning av inkomna anmälningar om nämndsammantraden
fört särskild liggare över data för sammanträdena och att om ordförande
utan förklaring dröjt alltför länge med att göra anmälningar om sammanträden
detta har föranlett påstötning från länsstyrelsens sida. Genom fortlöpande
kontakter med lokala skattemyndigheter har även nämndernas arbete
kunnat följas. Med hänsyn till att ordförandeskapet i taxeringsnämnd
är en bisyssla och till rekryteringsförhållandena har det dock hittills vant
svårt att åstadkomma större förbättringar. ..

I berättelsen föreslås, att ordföranden själv, eventuellt efter särskilt bemyndigande
av nämnden, skall äga besluta i enkla ärenden, t. ex. betratfande
rena löntagardeklarationer, då avvikelse från den lanmade deklarationen
icke ifrågasättes. Länsstyrelsen finner ett sådant förfarande ändamålsenligt,
samtidigt som det ej kan giva anledning till mvandnmg ur rattssäkerhetssynpunkt.
Härigenom skapas en motsvarighet till den handläggning,
som tillämpas i prövningsnämnd beträffande mål, vilka ar av enklare

slag eller i vilka tvist ej föreligger. , ,

Det bör emellertid anmärkas, att en förenkling av taxeringsnamndsarbetet
efter ovannämnda linjer främst torde få betydelse för lokala taxeringsnämnder
i tätorter, där en förenkling ej synes lika angelagen som i Övriga
nämnder. I tätorterna är nämligen ordförandena ofta bosatta på platsen,
varigenom sammanträdena i regel kan anordnas utan större svårighet. Sammanträdena
hålles ej sällan på kvällarna, varigenom de ej mkraktar pa
taxeringsnämndsledamöternas ordinarie arbete. Vad beträffar Varmlands lan
är dock över hälften av ordförandena i lokala distrikt bosatta utanför små
distrikt, och avståndet till plats, där sammanträde hålles, ar i manga tall
ganska långt, vilket givetvis utgör ett hinder mot att hålla sammantraden
ofta. Avstånden kan''även utgöra ett ej ringa hinder för Övriga ledamöter
i taxeringsnämnd, vilket särskilt gäller ledamöterna i de särskilda nämnderna
för juridiska personer. .. ,.

För att samtidigt med en ändring av beslutanderatten skapa en garanti
för att nämndernas inflytande icke blott bibehålies utan aven okas föreslås
vidare i berättelsen, att taxeringsförordmngen skall innehålla uttrycklig
föreskrift om att nämnden skall sammantrada inom viss tid för att
enas om de principer efter vilka taxeringsarbetet skall bedrivas samt att den
skall vara skyldig alt utse ledamöter, som jamte ordföranden skall granska
deklarationerna. Det torde ej föreligga anledning till invändning mot sist -

150

nämnda del av förslaget. I de flesta taxeringsnämnderna i detta län utses
redan nu ledamot att jämte ordföranden granska deklarationsmaterialet.

Däremot ställer sig länsstyrelsen tveksam till förslaget att införa en uttrycklig
föreskrift om att nämnden skall sammanträda inom viss tid. En
sådan bestämmelse kan skapa svårigheter vid förfall, t. ex. vid sjukdom,
eller när det ordinarie arbetet, då ordförandeskapet utföres som bisyssla,
lägger hinder i vägen. En dylik föreskrift kan även inverka menligt på
rekryteringen. Ä andra sidan synes det angeläget, som framhålles i berättelsen,
att taxeringsnämndsarbetet påbörjas tidigare. Den lämpligaste vägen
synes vara, att länsstyrelserna vid sin övervakning av nämndernas arbete i
fortsättningen ägnar detta förhållande all uppmärksamhet. Vid en sådan
övervakning gives bättre möjligheter än vid ovillkorliga lagföreskrifter beakta
svårigheterna i de enskilda fallen.

Vad i berättelsen i övrigt anförts beträffande förenklingar av taxeringsarbetet
ävensom beträffande överförande av arbetsuppgifter av rutinmässig
natur till lokal skattemyndighet föranleder ej erinran från länsstyrelsens
sida. Enligt länsstyrelsens mening bör man så långt möjligt befria ordförandena
från arbetsuppgifter av rutinmässig natur. Med hänsyn till rådande
arbetsbelastning hos de lokala skattemyndigheterna kräves dock personalförstärkning
för ett sådant överförande av arbetsuppgifter.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen
Nilsson, landskamreraren Dryselius och taxeringsintendenten Borg, föredragande.
Karlstad den 30 januari 1963.

GUSTAF NILSSON

Lars Borg

Länsstyrelsen i Västemorrlands län

Såsom framgår av de av riksdagens revisorer infordrade uppgifterna
uppvisar förhållandena i de olika länen betydande variationer. Detta
gäller såväl antalet deklarationer inom de olika typerna av taxeringsdistrikt
som antalet sammanträden per distrikt och tidpunkterna för det
första hållna sammanträdet. Detta är enligt länsstyrelsens mening helt naturligt
och torde i väsentlig mån sammanhänga med olikheter i den näringsgeografiska
strukturen och de personella resurserna. Vidare är uppenbarligen
taxeringsnämndens möjligheter att genom lokal- och personkännedom
påverka taxeringsbesluten väsentligen olika i exempelvis ett löntagardistrikt
i Stockholm och ett lokalt taxeringsdistrikt på landsbygden med huvudsakligen
jordbrukare. När riksdagens revisorer funnit det särskilt anmärkningsvärt,
att flertalet taxeringsnämnder för juridiska personer hållit sitt
första sammanträde i juni månad och i ett stort antal fall endast 1 sammanträde,
vill länsstyrelsen erinra om, att beskattningen av juridiska personer
i hög grad är en teknisk fråga och i mycket ringa grad kan påverkas av
personkännedom och allmänt omdöme.

Det är enligt länsstyrelsens mening vanskligt att draga några generella
slutsatser av det i berättelsen redovisade statistikmaterialet. Det kan visserligen
göras^ gällande, att antalet sammanträden per taxeringsdistrikt framstår
som lågt. Med hänsyn till länsstyrelsens erfarenheter av taxeringsarbetets
bedrivande i första instans vågar länsstyrelsen emellertid icke för
egen del draga slutsatsen, att antalet sammanträden skulle vara för lågt.
Länsstyrelsen har tvärtom den bestämda uppfattningen, att i detta län lekmannainflytandet
i taxeringsnämnderna tillvaratages på ett sätt, som helt

151

överensstämmer med de avsikter, som legat bakom den nuvarande taxeringsförordningen.
Det är att märka, att ett ökat inflytande, exempelvis i
form av deklarationsgranskning av nämndledamöterna, svårligen kan framtvingas
mot ledamöternas egna önskemål. En regelmässig åtgärd för taxeringsnämndsordförandena
i länet är att vid första sammanträdet efterhöra
taxeringsnämndens önskemål ifråga om arbetets bedrivande och föredragningen
av deklarationerna. Rättssäkerhetskravet måste enligt länsstyrelsens
mening anses tillräckligt tillgodosett, om nämnden förklarar sig nöjd med
en föredragning av endast namn och taxerat belopp beträffande deklarationer,
som ordföranden funnit sig kunna godkänna utan ändring. Detta är
fallet beträffande det övervägande antalet deklarationer i de särskilda nämnderna
i detta län, vilket förklarar det ringa antalet sammanträden.

Länsstyrelsen finner sig kunna instämma i revisorernas åsikt, att det
första sammanträdet för många taxeringsnämnder hållits alltför sent. Det
har också varit en ständig strävan från länsstyrelsens sida att söka förmå
ordförandena att påskynda arbetet för att underlätta de lokala skattemyndigheternas
längdföringsarbete. Däremot har länsstyrelsen icke funnit någon
anledning att såsom obligatorisk åtgärd föreskriva förberedande sammanträden
före det egentliga taxeringsarbetets början för samtliga taxeringsnämnder.
Under senare år har sålunda icke inom någon taxeringsnämnd
ifrågasatts att avvika från de av prövningsnämnden meddelade anvisningarna
för den årliga taxeringen. Inom ett flertal taxeringsdistrikt har
samma ledamöter och samma ordförande varit förordnade under en följd
av år, varunder samarbetet blivit invant och principerna fastlagda.

Erfarenheterna från detta län påkallar inget behov av en ändring av taxeringsförordningen
i den riktningen, att ordföranden själv skulle äga besluta
rörande enklare taxeringar. Enligt länsstyrelsens mening skulle några
väsentligare fördelar knappast vara att vinna med en sådan anordning. I
vart fali lärer en dylik ändring ingalunda kunna medverka till att lekmannainflytandet
beträffande övriga taxeringar nämnvärt ökar. Icke heller lärer
några fördelar vara att vinna i form av tidigare hållande av begynnelsesammanträden.
Tvärtom är det f. n. så, att de enklare löntagardeklarationerna,
som kan granskas förhållandevis snabbt, medverkar till att taxeringsnämnds
sammanträden kommer igång tidigare än vad som skulle bli
fallet, om endast besvärligare deklarationer skulie prövas av nämnden.

Frågan om avlastning från taxeringsnämndsordförandena av rutingöromål
är helt en fråga om arbetsbelastningen hos de lokala skattemyndigheterna.
I detta län tillhandahåller de lokala skattemyndigheterna den service
till taxeringsnämnderna, som överhuvudtaget är möjlig med tillgängliga
personalresurser. Möjligt är, såsom riksdagens revisorer också antytt, att
en övergång till ADB-systemet skulle möjliggöra en överflyttning av rutinuppgifter
i än större omfattning.

I handläggningen av detta ärende har endast undertecknade landskamrerarc
och taxeringsintendent, deltagit. Härnösand den 30 januari 1963.

SVEN WASTESON

O. Nordström

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Eu del av de kritiska uttalanden, som revisorerna gjort i fråga om taxeringsnämndernas
verksamhet, drabba även detta län, dock endast i tämligen
begränsad omfattning.

152

Lokala distrikt (L—dt). I fråga om tiden för det första sammanträdet i
lokal taxeringsnämnd i länet framgår av berättelsen att 16 nämnder under
1962 börjat sammanträdena i maj men däremot ingen vid senare tidpunkt.
Det kan icke förnekas, att det för lokal nämnd är alltför sent att
påbörja sammanträdena i maj. Ett sådant förfarande strider även mot de
av taxeringsintendenten i länet utfärdade direktiven till taxeringsnämndsordförandena
angående nämndernas verksamhet. Försening av nämndsammanträdena
med åtföljande anhopning av materialets överlämnande till lokal
skattemyndighet för längdföring inverkar synnerligen menligt på dennas
arbetsrutin och möjligheter att inom fastställda tider fullgöra sina åligganden
med avseende å materialets granskning ur ATP-synpunkt, befattningen
med taxerings- och debiteringslängder m. m. I distrikt med stort
antal deklarationer är det givetvis särskilt viktigt att sammanträden för
åsättande av taxeringar påbörjas så tidigt som möjligt för att åstadkomma
en spridning av materialets överlämnande för längdföring. Länsstyrelsen är
medveten om att antalet deklarationer i åtskilliga av länets lokala distrikt är
alltför stort. Bristen på lämpliga personer för uppdragen som ordförande och
kronoombud har dock verkat hämmande på möjligheterna att i önskvärd
takt utöka antalet taxeringsdistrikt. Det kan emellertid nämnas, att det av
länsstyrelsen i november 1962 fattade beslutet om indelning av länet i taxeringsdistrikt
för innevarande års taxering innebär en utökning av de lokala
distrikten från 68 till 78.

Medeltalet av antalet sammanträden per lokalt distrikt (14,1) synes tillfredsställande
i förhållande till deklarationsmaterialet inom sådana distrikt
i länet. Länsstyrelsen har icke anledning antaga att det inom länet förekommit
att ordföranden i lokal taxeringsnämnd i praktiken ensam beslutat om
taxeringarna utan medverkan av nämnden. Däremot har länsstyrelsen en
stark känsla av att den granskning av deklarationer, som verkställes av därtill
särskilt utsedd kommunalvald ledamot, oftast är av ringa omfattning.
I den mån sådan granskning förekommer vid sammanträdena, vilket
torde vara det vanliga, har den utsedde granskningsmannen givetvis små
möjligheter att följa med föredragningen av andra deklarationer.

Särskilda taxeringsdistrikt (S—dt). Även i fråga om dessa distrikt var
medeltalet av deklarationerna per distrikt relativt högt under 1962 (1.370).
Enligt förenämnda beslut om länets indelning i taxeringsdistrikt vid 1963
års taxering utökades antalet särskilda distrikt (S—dt) från 11 till 15, varav
4 med taxeringskonsulent enligt övergångsbestämmelserna i taxeringsförordningen
i avvaktan på ytterligare utbyggnad av assistentorganisationen
i länet.

Av den i berättelsen intagna sammanställningen framgår, att dessa nämnder
som regel i hela landet hållit första sammanträdet vid senare tidpunkt
än de lokala nämnderna. Orsaken härtill torde bland annat vara dels att
rörelseidkarnas deklarationer i allmänhet få avlämnas så sent som den 31
mars dels ock att deklarationerna i de särskilda distrikten bli föremål för
grundlig bearbetning av taxeringsassistent innan de föredragas inför nämnden.

Särskilda taxeringsdistrikt (J—dt). Antalet distrikt har i länet utökats
från 2 år 1962 till 3 vid 1963 års taxering.

Eu del av ledamöterna äro bosatta utanför sammanträdesorten och önska
därför att sammanträdena slutföras i ett sammanhang. Detta torde vara
anledningen till att sammanträdena förlagts till juni månad.

I fråga om de särskilda nämnderna för taxering av juridiska personer
torde behovet av ett särskilt förberedande sammanträde i början av taxeringsperioden
icke vara så särskilt stort. Med hänsyn till deklarationsma -

153

terialets dels invecklade beskaffenhet bruka uppdragen som ordförande i
dessa nämnder endast tilldelas särskilt kunniga och välkvalificerade personer.
De särskilda förhållanden, som sålunda råda inom dessa nämnder,
torde medföra att endast ett mindre antal av taxeringarna bestämmas efter
särskild föredragning inom nämnden. Man synes därför i fråga om dessa
nämnder med visst fog kunna påstå att s. k. tjänstemannataxering delvis
torde ha förekommit beträffande ifrågavarande slag av skattskyldiga.

Inom detta län har under de senaste åren endast hållits ett sammanträde
enligt 60 § taxeringsförordningen. I stället har under taxeringsintendentens
ledning årligen hållits särskilda instruktionssammanträden med taxeringsnämndsordförandena
och kronoombuden, vanligen begränsade till funktionärerna
inom ett fögderi vid varje sammanträde. Även vederbörande häradsskrivare
och enstaka kommunalvalda ledamöter bruka närvara vid
dessa sammanträden. Länsstyrelsen har funnit att sådana instruktionssammanträden
ge bättre utbyte än länsomfattande sammanträden enligt 60 §
taxeringsförordningen.

Revisorernas uttalande. Förslaget om beslutanderätt för taxeringsnämndsordförande
ensam i enklare taxeringsärenden bör mera ingående övervägas.
Redan nu må dock framhållas, att det enligt länsstyrelsens mening vore
olyckligt, om föreslagen ändring av bestämmelserna skulle leda till »tjänstemannataxering»
inom nämnder, som för närvarande i full utsträckning
medverka vid åsättandet av taxeringarna på sätt nu gällande bestämmelser
förutsätta. Kommunalvalda ledamöters lokal- och personkännedom kan
nämligen i många fall vara värdefull för taxering även av skattskyldiga med
enkla deklarationer. Detta kan t. ex. gälla i fråga om avdrag för nedsatt
skatteförmåga, då sådant avdrag ej yrkats i deklarationen.

Skyldighet för taxeringsnämnder att vid förberedande sammanträde utse
en ledamot att jämte ordföranden granska deklarationerna torde knappast
medföra någon större ändring av nu gällande ordning. Redan nu utses i
allmänhet vid första sammanträdet kommunalvalda ledamöter att deltaga
i granskningen. På sätt länsstyrelsen tidigare antytt torde granskning genom
sådan ledamots försorg vanligen endast förekomma under själva sammanträdena
och sålunda icke i förväg. Ändring i detta förfarande torde knappast
vara att förvänta genom den föreslagna ordningen.

De av revisorerna angivna möjligheterna att befria taxeringsnämndsordförandena
från vissa rutingöromål böra i möjligaste mån tillvaratas. Uppslaget
att å lokal skattemyndighet överföra skyldigheten att uträkna garantibeloppet
för vissa fastigheter för kommuner med stor sommarstugebebyggelse
borde i begränsad omfattning kunna realiseras. Länsstyrelsen vill
emellertid understryka revisorernas antydan att de lokala skattemyndigheterna
redan förut äro så arbetstyngda att en överföring av nya arbetsuppgifter
å dessa skulle medföra behov av arbetskraftsförstärkning, om icke
samtidigt minskning i arbetets omfattning i andra avseenden åstadkommes
t. ex. genom övergång till något slags ADB-systein för uppbördsväsendet.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade, landskamrcrare
och taxeringsintendent, den senare föredragande. Luleå den 30 januari
1963.

Ragnar Dahlqvist

ARVID WENKER

154

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

Statsrevisorerna har på grundval av inhämtade uppgifter beträffande taxeringsnämndernas
verksamhet åren 1961 och 1962 dragit vissa slutsatser om
hur taxeringsarbetet bedrives i första instans:

1. taxeringsnämndens första (förberedande) sammanträde hålles i många
fall vid en anmärkningsvärt sen tidpunkt till men i skilda anmärkta avseenden
för taxeringsarbetet

2. antal sammanträden per nämnd anses med hänsyn till antalet deklarationer
mycket lågt.

Den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet i första instans anses ur
principiella synpunkter inte tillfredsställande i det att den inte tillgodoser
de principer, som ligger till grund för taxeringsförordningen: stärkt rättsskydd
för den enskiide och skärpt kontroll över svårkontrollerade skattskyldiga.
En alltför stor skillnad anses föreligga mellan det förfarande taxeringsförordningen
förutsätter och det i verkligheten tillämpade.

Statsrevisorerna anser det inte möjligt att kräva, att taxeringsförordningen
skall tillämpas i enlighet med sin nuvarande lydelse. I stället blir det nödvändigt
att anpassa förordningens innehåll till nu tillämpad praxis. Ordföranden
i taxeringsnämnden bör få möjlighet att själv — eventuellt efter särskilt
bemyndigande av nämnden — besluta i enkla ärenden, t. ex. beträffande
enkla löntagardeklarationer.

Vissa garantier förutsättes för att nämndens inflytande skall inte blott
bibehållas utan även ökas. Häribiand märkes krav på att taxeringsförordningen
skall innehålla en uttrycklig föreskrift om att nämnden skall sammanträda
inom viss tid för att enas om principerna för taxeringsarbetet. Vidare
skall nämnden vara skyldig att utse ledamöter, som jämte ordföranden
skall granska deklarationer. Ytterligare är det enligt statsrevisorerna angeläget,
att nämnden sammanträder på för nämndledamöterna lämpliga tider
och även oftare än vad som i regel är fallet.

Ordföranden bör till förhindrande av att han genom föreslagna åtgärder
erhåller en ökad arbetsbörda avlastas vissa rutingöromål, exempelvis befattningen
med inkomststatistiken och sommarstugeägares särskilda självdeklarationer.
Statsrevisorerna anser sådan avlastning böra komma till stånd
snarast möjligt men finner, då de bortfallande uppgifterna bör övertagas av
lokal skattemyndighet, att med överförandet av åtminstone vissa uppgifter
lämpligen kanske bör anstå till dess ett ADB-system införts.

Vad statsrevisorerna framhållit får väl i vissa stycken anses berättigat. Sålunda
kan det inte anses lämpligt, att taxeringsnämndernas första sammanträde
hålles alltför sent. Det framstår som befogat, att taxeringsnämnden
vid en tidig tidpunkt sammanträder för att besluta om grunderna för taxeringsarbetets
bedrivande. Även om själva granskningsarbetet utföres av ordförande
och kronoombud, bör nämnden få uttala sig om principerna för
detsamma.

Mindre påkallad synes en uttrycklig föreskrift vara, att nämnden skall
vara skyldig att utse ledamöter, som jämte ordföranden (bör väl i så fall
vara jämte ordföranden och — i förekommande fall — kronoombudet) skall
granska deklarationer. För att bibringa nämndledamöterna erforderlig kännedom
om innehållet i deklarationerna bör vara till fyllest att ordföranden
lämnar sådan redogörelse, »som för taxeringen erfordras». Skall en genomgång
av varje deklaration från nämndledamots sida ha någon betydelse, måste
den göras någorlunda omsorgsfull, och komme för den skull, även om den
sprides på flera ledamöter, att för ledamöterna bli ganska betungande. Hur
skulle prestationen för övrigt kunna ersättas? Tillräckligt synes vara, att nu -

155

varande föreskrift bibehålls (»granskning av självdeklarationer må verkställas
endast av de ledamöter i taxeringsnämnden som därtill utses av
nämnden»), möjligen med tillägg att sådan granskning skall ske om ordförande
kronoombud eller särskilt vald ledamot så påfordrar.

Föreskriven rapportering till andra nämnder torde för närvarande ske
utan att taxeringsnämndens (första) sammanträde avvaktas.

Att taxeringsnämnderna sammanträder oftare än vad nu är förhållandet
torde i vissa fall vara önskvärt. Detta är påkallat även därav, att taxeringsmaterialet
inom en vecka efter varje sammanträde skall avlämnas till lokal
skattemyndighet eller annan vederbörande för längdföring. Den för längdföringen
ansvarige har självfallet behov av att materialet inte hopas vid en
alltför sen tidpunkt av taxeringsperioden.

Nämndens sammanträden måste utsättas med hänsyn till lämpligheten inte
bara för nämndledamöterna utan även för ordföranden och kronoombudet.
På grund av kandidatnöd kan till sistnämnda funktionärer, speciellt ordförande,
ofta få utses'' mera avlägset boende personer.

Därest lokal skattemyndighet kan medhinna ytterligare engagement i
taxeringsarbetet vad mera rutinbetonade göromål beträffar, är det enbart
ägnat att väcka tillfredsställelse. Någon mera påtaglig lättnad i taxeringsarbetet
torde emellertid inte vara att förvänta, förrän lokala skattemyndighetens
eget arbete rationaliserats genom tillkomsten av ett ADB-system.

Statsrevisorernas generella slutsats, att taxeringsförordningens innehåll
bör anpassas till den praxis, som nu tillämpas, måste anses vara ett för därav
berörda tillfredsställande omdöme. Stockholm den 31 januari 1963.

GUSTAF ÅHSTRÖM

Föreningen Sveriges kronokamrerare

I revisorernas uttalande redovisas vissa uppgifter om de lokala taxeringsnämndernas
verksamhet under de två senaste åren. Innebörden av de redovisade
förhållandena är, att ordförandena i stor utsträckning på egen hand
bedriver taxeringsarbetet och först vid en sen tidpunkt under taxeringsperioden
anser sig böra ta kontakt med nämnden. Av olika anledningar är det
enligt revisorerna av väsentlig betydelse, att nämnderna sammanträder tidigare
än vad nu ofta är fallet.

Den nuvarande ordningen för taxeringsarbetet i första instans kan enligt
revisorernas mening inte sägas tillgodose de principer som ligger till grund
för taxeringsförordningen: stärkt rättsskydd för den enskilde och skärpt
kontroll över svårkontrollerade skattskyldiga. Det föreligger en alltför stor
skillnad mellan det förfarande taxeringsförordningen förutsätter och det i
verkligheten tillämpade. Under framhållande av att det dock knappast torde
vara möjligt att kräva, att taxeringsförordningen skall tillämpas i enlighet
med sin nuvarande lydelse synes det enligt revisorerna nödvändigt att i stället
anpassa förordningens innehåll till den praxis som nu tillämpas. I taxeringsförordningen
bör således införas bestämmelser om att ordföranden
själv äger besluta i enkla ärenden, eventuellt efter särskilt bemyndigande av
nämnden. I samband härmed föreslås en uttrycklig föreskrift om att nämnden
skall sammanträda inom viss tid för att enas om de principer efter vilka
taxeringsarbetet skall bedrivas samt att den skall vara skyldig att utse ledamöter
som jämte ordföranden skall granska deklarationerna. Härigenom
vinnes enligt revisorernas förmenande garantier för att nämndens inflytande
inte blott bibehålies utan även ökas.

156

Revisorerna föreslår vidare, att ordföranden avlastas vissa rutingöromål.
Som exempel på sådana göromål, vilka skulle kunna utföras av den lokala
skattemyndighetens personal, nämnes framtagandet av de uppgifter, som
ligger till grund för den årliga inkomststatistiken. Vidare erinrar revisorerna
om att uppbördsorganisationskommittén i betänkande med förslag till automatisk
databehandling givit ytterligare exempel härpå.

Revisorerna ifrågasätter också, om inte skyldigheten för taxeringsnämndsordföranden
alt granska de särskilda självdeklarationer, som ägare av fastighet
är skyldig att avlämna, om denna är belägen i annan kommun än
hemortskommunen, skulle kunna slopas utom i vissa undantagsfall. Uträkningen
av garantibeloppet skulle kunna utföras av den lokala skattemyndigheten.

Revisorerna anser det angeläget, att föreslagna åtgärder genomföres så
snart som möjligt. Med hänsyn till den lokala skattemyndighetens nuvarande
arbetsbörda synes det dock sannolikt vara lämpligt att dröja med att
överföra åtminstone vissa av de antydda uppgifterna till den lokala skattemyndigheten
till dess ett ADB-system införts med därav följande minskning
i arbetets omfattning för nämnda myndighet.

Mot de av revisorerna redovisade iakttagelserna som sådana föreligger
inte anledning till erinran. För att rätt kunna bedöma värdet av uppgifterna
om antalet sammanträden hade det dock varit önskvärt, att desamma
kompletterats med uppgifter om antalet sammanträdestimmar.

Emot revisorernas förslag, att taxeringsförordningens bestämmelser
skall anpassas till den praxis som nu tillämpas och att i förordningen bör
införas stadgande om att ordföranden själv skall äga besluta i enklare ärenden,
har föreningen för sin del intet att erinra. Ett uttryckligt stadgande
härom skulle möjligen kunna underlätta föredragningen i nämnden och
därigenom ge ökat utrymme för behandlingen av övriga ärenden. Att märka
är emellertid, att gränsen mellan av ordföranden såsom enkla ansedda och
övriga ärenden kan vara flytande.

För de lokala skattemyndigheterna är det synnerligen viktigt, att det färdigbehandlade
deklarationsmaterialet överlämnas successivt och så tidigt
som möjligt. Revisorernas förslag, att taxeringsförordningen skall innehålla
uttrycklig föreskrift om att nämnden skall sammanträda inom viss tid för
att enas om de principer, efter vilka taxeringsarbetet skall bedrivas, kan
måhända verka påskyndande på taxeringsarbetets start och medverka till
ett tidigare avslutande. Föreningen anser det därutöver vara önskvärt med
direktiv om en tidtabell för ett successivt avlämnande av taxeringsmaterialet.
För närvarande gäller den föreskriften, att taxeringsnämnd inom en
vecka efter varje sammanträde skall för längdföring avlämna slutbehandlat
taxeringsmaterial (TK 29 g 1 inom.). Däremot saknas föreskrift om tiden
då sammanträden skall hållas. Såväl för att garantera ett tidigt utsättande
av första sammanträdet som för att möjliggöra en successiv längdföring —
till båtnad för lokala skattemyndighetens arbete — skulle en sådan föreskrift
vara av värde. Praktiska svårigheter torde emellertid möta för att för
alla nämnder eller för nämnder av olika kategorier föreskriva en tidtabell,
som i det enskilda fallet är möjlig att följa. Sannolikt finge föreskriften —
utöver tidpunkten för första sammanträdet — ges en mera allmän karaktär.

Arbetet inom taxeringsnämnd borde regelmässigt ordnas så, att mot slutet
av taxeringsperioden utrymme alltid finnes för rättelse av felaktigheter,
som vid längdföringen upptäckes. Härigenom skulle prövningsnämnden besparas
arbete och de skattskyldiga besvär med överklagande.

Föreningen vill vad beträffar rättelse av felaktiga taxeringar gå längre

157

än vad som framgår av det ovan anförda. Möjlighet borde finnas för lokal
skattemyndighet alt rätta sådana felaktigheter i åsatta taxeringar, som är
av uteslutande formell art: klara felräkningar, uppenbart felaktiga ortsavdrag
o. dyl. Saken har av de lokala skattemyndigheternas organisationer
påtalats i flera olika sammanhang. Någon åtgärd i anledning härav har
emellertid inte följt. Bland annat har invänts att beslut i antydd riktning
skulle kunna medföra risk för självrättelse, då häradsskrivare och kronokamrcrare
i många fall också är engagerade i taxeringsväsendet. Frågan är
emellertid av sådan vikt, att den förtjänar att noga övervägas. Mycken irritation
hos de skattskyldiga skulle undvikas, om smärre taxeringsfel utan
omgång kunde avhjälpas.

I förevarande sammanhang vill föreningen även erinra om att den jämte
Sveriges häradskrivareförening i maj 1962 hos Statsrådet och Chefen för
Kungl. Finansdepartementet hemställt om tidigare avslutande av taxeringsarbetet
vad de lokala taxeringsnämnderna beträffar. Framställningen har
ännu inte lett till någon åtgärd. Ett tidigare påbörjande av taxeringsnämndens
sammanträden skulle med sannolikhet kunna leda till ett tidigare avslutande
av taxeringsarbetet.

Vad angår frågan om uttrycklig skyldighet för taxeringsnämnden att utse
ledamöter av nämnden att jämte ordföranden (och kronoombudet) granska
deklarationer ligger den väl egentligen vid sidan av lokala skattemyndigheternas
bedömande. Föreningen vill i det anmärkta avseendet endast
framhålla, att de valda ledamöternas insats väl i främsta rummet betingas
av deras lokal- och personkännedom. I städer med eget uppbördsverk, enkannerligen
de större, lär personkännedomen hos de kommunalvalda ledamöterna
ofta vara ganska begränsad. I de flesta fall torde den skattskyldiges
rättsskydd vara tillräckligt tillgodosett, om ordföranden från deklarationen
föredrar vad som »för taxeringen erfordras» (TF 50 g 1 mom.).

Förslagen om att vissa arbetsuppgifter skulle kunna överflyttas till de
lokala skattemyndigheterna föranleder från föreningens sida ingen principiell
erinran. Fastmer framstår det för föreningen som naturligt, att till de
lokala skattemyndigheternas uppgifter med folkbokföring och uppbörd i
lämplig omfattning också knytes med taxeringen sammanhängande göromål.
Lokala skattemyndighetens kontor skulle härigenom kunna tjäna som
en serviceinrättning dit allmänheten på ett formlöst sätt skulle kunna
vända sig för att diskutera sina skatteangelägenheter. Uppbördsverken fullgör
för övrigt redan nu i stor utsträckning en sådan funktion.

De lokala skattemyndigheternas möjligheter att i ökad utsträckning taga
befattning med taxeringsgöromål är emellertid helt beroende på att de personella
resurserna därtill förslår. För närvarande torde möjligheterna till
en vidgad medverkan i taxeringsarbetet vara ytterst begränsade, på många
håll uteslutna. Huruvida tillkomsten av ett ADB-system härutinnan kan
medföra någon avgörande förändring, låter sig inte på förhand med säkerhet
bedöma. Härvidlag inverkar även kvalifikationerna hos den personal,
som kan komma att friställas genom en utbyggd mekanisering. År man under
alla förhållanden beredd att för utvidgade arbetsuppgifter i förekommande
fall nyanställa personal eller ersätta kostnaden härför, kan frågan
om de lokala skattemyndigheternas medverkan i taxeringsarbetet förutsättningslöst
prövas.

Revisorernas förslag, att lokal skattemyndighet skulle granska vissa särskilda
självdeklarationer, föranleder den erinran, att dess genomförande
synes diskutabelt med hänsyn till angelägenheten av en strikt ansvarsfördelning
mellan taxeringsnämnd och lokal skattemyndighet.

Föreningen vill till slut för diskussion framlägga ett par förslag vilkas

158

förverkligande också skulle kunna medföra en minskad arbetsbörda för
ordföranden. Sålunda synes det föreningen vara angeläget att förbättra och
förenkla deklarationsblanketterna, så att den skattskyldige redan från början
animeras lämna sådana upplysningar, att vissa förfrågningar onödiggöres.
I åtskilliga fall, där kryss utsättes på framsidan av formulär 1 a,
måste exempelvis förfrågan göras angående barns vistelseort, vårdnadsförhållanden
m. m. En översyn av nuvarande blankett från denna utgångspunkt
synes vara befogad. Vidare synes det nuvarande sättet för underrättelse
om avvikelse från deklaration vara onödigt betungande. Först skall
i flertalet fall en preliminär underrättelse översändas och därefter en slutlig.
Det synes vara tillräckligt med en enda underrättelse, varå -— förutom
besvärshänvisning -— anges att vederbörande inom viss tid äger inkomma
med erinringar till taxeringsnämnden, vilken i dylikt fall skulle ha att
ompröva sitt beslut och därefter utsända ny underrättelse. Dubbel underrättelse
skulle då erfordras endast i ett mycket begränsat antal fall. Underrättelsen
borde självfallet utgå i sådan tid, att taxeringsnämnden kan taga
ställning till inkomna erinringar. Förfarandet synes inte behöva inverka
menligt å den enskildes rättsskydd. Borås och Jönköping den 31 januari
1963."

ELIS WINNERMARK

Ordförande

G. Gyllborg
Sekreterare

Sveriges häradsskrivareförening

Den iakttagelse, som revisorerna gjort angående den sena tidpunkten för
avhållande av taxeringsnämndssammanträden, stämmer väl överens med
de lokala skattemyndigheternas erfarenhet, sedan ansvaret för längdföringen
överlåtits på dem. Svårigheten att inom föreskriven tid avsluta längdföringen
— särskilt som arbetet i betydande omfattning måste utföras sommartid
-— har befunnits så besvärande och allvarlig, att den i fjol föranlett
Föreningen Sveriges kronokamrerare och häradsskrivareföreningen hemställa
om sådan ändring av taxeringsbestämmelserna, att taxeringsnämnderna
i de lokala distrikten avslutade sitt arbete redan under maj månad.

Föreningarnas framställning får alltså bedömas mot bakgrunden av den
trängda arbetssituationen hos de lokala skattemyndigheterna. Häradsskrivarföreningen
är emellertid av den uppfattningen, att rationella organisatoriska
förändringar i taxeringsrutinen i första instans också skulle ge erforderligt
andrum för längdföringen. Sålunda skulle t. ex. ett effektivt stöd
av en kontorsorganisation med heltidsarbetande personal kunna ge det förtjänstfulla
arbete, som obestridligen utföres av taxeringsnämndsordförandena,
den stadga och planmässighet, som nu på sina håll saknas och förorsakar
förseningar. De lokala skattemyndigheterna ligger uppenbarligen
närmast till, om man inom överskådlig tid och till rimlig kostnad vill skapa
en sådan stödorganisation åt den av frivilliga arbetskrafter uppburna taxeringen
i första instans.

När frågan kommer på tal om de lokala skattemyndigheternas ökade
medverkan i taxeringsarbetet, framhålles som regel, att införande av ADBsystem
inom folkbokföringen och beskattning kommer att medföra sådan
minskning av de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda, att tiden då
skulle vara mogen för en större insats från de lokala skattemyndigheternas

159

sida genom den från andra arbetsuppgifter friställda personalen. Föreningen
är inte övertygad om att denna tankegång är helt riktig. Först sedan man
på det lokala planet skapat ett kontinuerligt arbetande och välutbildat team,
som i taxeringens olika faser tar hand om och lägger till rätta beskattningsmaterialet,
kan man med tillförsikt överlämna detta till de blint verkande
maskinerna för vidare bearbetning och skatteuträkning. Man får inte heller
förbise att den personal, som skall delta i det svåra och grannlaga beskattningsarbetet,
huvudsakligen måste äga andra kvalifikationer och bättre
utbildning än vad man normalt finner hos personal, som friställts, när
maskiner övertar rutinarbete. Dessutom har man grundad anledning förmoda,
att de optimistiska beräkningar, som tidigare gjorts beträffande nedskärning
av personal vid införande av ADB-system, inte kommer att hålla
streck.

Avlastningen av arbetsuppgifter från taxeringsnämnden måste bli rätt
omfattande, om den skall få åsyftad verkan — arbetslättnad för ordförandena
och ökad rättssäkerhet. Det räcker inte med befrielse från småuppgifter.
I första band synes man böra ta sikte på sådana stora och arbetskrävande
kamerala uppgifter som kontroll av skatteavdrag, aviseringar till
andra taxeringsnämnder, bestämmande av ortsavdrag o. s. v. Särskilt ortsavdragen
tenderar att bli en svårbemästrad taxeringsfaktor, som med fördel
kunde anförtros specialutbildad personal hos de lokala skattemyndigheterna.
En viss bestämning av ortsavdraget sker redan i och med kodsättningen
på de preliminära A-skattsedlarna och vid verkställande av preliminär
taxering. Det synes vara lämpligt och följdriktigt, att den lokala
skattemyndigheten även beslutade om det definitiva ortsavdraget under hänsynstagande
såväl till de av taxeringsnämnden granskade uppgifterna i deklarationen
som till de förhållanden, som legat till grund vid utfärdande
av preliminärdebetsedeln. Mången ordförande skulle säkerligen känna det
som en stor befrielse att slippa utföra ortsavdrag i deklarationerna, inte
minst efter fjolårets ortsavdragsreform. Någon direkt olägenhet synes inte
heller komma att uppstå, om man ville betrakta bestämning av ortsavdrag
som ett led i debiteringen i stället för taxeringen.

Nyrekryteringen av ordförande torde i hög grad vara beroende av hur
man i framtiden ordnar med de expeditionella arbetsuppgifterna. Redan nu
synes knappheten på lämpliga kandidater för ordförandeposterna vara så
stor, att man omedelbart borde påbörja uppbyggnad av en stödorganisation,
som från ordförandena efter hand övertoge sådana kontorsmässiga uppgifter,
som lika bra eller lättare kunde utföras av fast anställd personal.
Detta behöver inte innebära, att behovet av arbetskrafter, som ägnar sig
åt taxering som extrauppdrag, skulle minska, men väl att uppdragen bleve
mera attraktiva och taxeringsutfallet tillförlitligare, i den män ordförandena
bereddes mera tid för materiell granskning av deklarationerna.

Rättvisekrav synes fordra, att det "jämsides med skärpt kontroll av deklarationer
skapas ökade garantier för att de skattskyldigas rättmätiga intressen
blir tillvaratagna. Beskattningsreglerna är så komplicerade, att de
välmenande uppmaningar, som nu och då riktas till allmänheten att själv
kontrollera på skattsedlarna debiterade skatter och allmänna avgifter, merendels
förfelar sitt mål. EU mycket begränsat antal skattskyldiga är kapabla
att själva räkna ut behöriga utskylder på sina inkomster. Därför borde den
personal, som är satt att hjälpa taxeringsnämnderna även verkställa eu
sista kontroll av att taxeringarna i möjligaste mån är formellt riktiga, innan
de anses slutbehandlade i första instans. I sin verksamhet som statsmakternas
omedelbara kontaktmän med skattebetalarna har de lokala skattemyndigheterna
kunnat konstatera, att allmänhetens reaktion blir allt

160

häftigare mot misstagstaxeringarna. Det gäller särskilt sådana fel, som
kunnat undvikas, om personella resurser stått till buds för en bättre översyn
av taxeringsmaterialet, innan debetsedlar utsänts.

Ehuru frågan inte direkt berörts i revisorernas berättelse, vill föreningen
i detta sammanhang aktualisera ett spörsmål, som enligt föreningens åsikt
är av allra största betydelse för effektivt utnyttjande av taxeringsorganisationen
och för förbättring av rättsskyddet, nämligen förenkling av tillvägagångssättet
vid rättelse av uppenbara misstag vid taxeringen. Hur omsorgsfullt
taxeringsarbetet än utföres, är det oundvikligt att formella fel och
missuppfattningar sker. Allmänhetens bedömning av dessa skulle emellertid
bli betydligt mildare, om felen rättades omedelbart utan större formaliteter.
En jämförelse med det ringa missnöje, som försports beträffande
de i ATP-arbetet förelupna formella felen ger belägg härför. Dessa
har nämligen på ett föredömligt enkelt sätt kunnat rättas enligt 7 § i förordningen
angående beräkning av pensionsgrundande inkomst nr 551/1959.

Föreningen har berört denna fråga i flera av sina yttranden och vill särskilt
åberopa uttalande i skrivelse den 25 januari 1961 i anledning av statens
organisationsnämnds rapport den 30 december 1960 angående organisation
sundersökningar vid länsstyrelsens taxeringssektioner och prövningsnämndskanslier: »Ett

mycket stort antal formella fel uppstår varje år under det bråda
taxeringsarbetet. Åtskilliga av dessa rättas på olika sätt. En del genom anmälan
till taxeringsintendenten jämlikt 45 § 3 mom. taxeringskungörelsen.
Enligt föreningens mening är det emellertid alltför omständligt att få till
stånd en författningsenligt korrekt rättelse av uppenbara felaktigheter, som
förelupit vid taxeringen. Föreningen vill därför ifrågasätta om inte den
lokala skattemyndigheten, sedan deklarationerna kommit att förvaras hos
myndigheten, borde äga befogenhet och skyldighet att rätta uppenbara fel
och i förekommande fall underrätta den skattskyldige om ändringen genom
resolution, som kunde överklagas hos prövningsnämnden. För taxeringsintendentens
kännedom översändes genomslagskopia av beslutet. Föreningen
är medveten om att detta förslag inte är invändningsfritt. Den invändningen
kan t. ex. göras att den besvärsrätt, som förslaget torde förutsätta,
utgör ett främmande inslag i gällande besvärsordning. Detta synes dock
kunna tolereras, om man därmed kunde vinna ett enkelt och smidigt instrument
för rättelser av alla småfel, som uppstår vid taxeringen och som utgör
ett ständigt irritationsmoment vid längdföring och debitering samt ofta
förorsakar de skattskyldiga onödigt omak. Besvär över lokal skattemyndighets
beslut i ärenden av denna art torde komma att höra till ovanligheterna.

! samband med den lokala skattemyndighetens genomgång av deklarationerna
för fastställande av pensionsgrundande inkomst är det också att förvänta,
att formella fel i deklarationerna och de siffermässigt återgivna taxeringsnämndsbesluten
kommer att upptäckas i betydande omfattning. Detta
synes vara ytterligare en anledning till att i förenklande syfte ompröva formerna
för ändring av uppenbara felaktigheter vid taxeringen i första instans.
»

En reform i antydd riktning synes inte endast gagna allmänheten utan
även bereda länsstyrelsens taxeringstjänstemän och prövningsnämndens
ordförande ökade möjligheter att koncentrera sitt arbete på taxeringskontroll
och tvistiga skattemål. De författningstekniska ändringar, som erfordras
för en enklare ordning vid rättelse av formella fel, synes inte vara särskilt
vidlyftiga.

För närvarande delas taxeringsnämndsordförandenas intresse och arbetskraft
på en mångfald olika göromål. Det är uppenbart, att denna splitt -

161

ring är till förfång för taxeringsnämndens huvuduppgift att åsätta likformig
och rättvis taxering. Den torde också vara en starkt bidragande orsak till
att det visat sig svårt att upprätthålla den disciplin i taxeringsarbetet, som
fordras för att tillräcklig tid skall stå till förfogande för längdföring och
andra på den lokala skattemyndigheten ankommande göromål i samband
med taxeringen. Läget kan förväntas bli ett annat, om den lokala skattemyndigheten
genom en mera aktiv medverkan i det expeditionella taxeringsarbetet
kommer att behålla en del av initiativet även mellan deklarationssortering
och längdföring. Lund och Stockholm den 22 januari 1963.

FOLKE EKLUND

Gösta Heimer

§ 22 Ränta å restituerade utskylder på grund av utslag
i kammarrätten m. m.

Kammarrätten

Såsom revisorerna framhållit har under de senaste åren antalet till kammarrätten
inkomna, vid en given tidpunkt ej avgjorda mål ökat. Balansen
av oavgjorda mål, beräknad vid kalenderårets utgång, utgjorde — enligt
uppgifter som kammarrätten tillhandahållit revisorerna och av dem åberopats
— år 1955 15 186 för att år 1959 ha sjunkit till 8 654; från sistnämnda
år har balansen ökat, nämligen till 9 109 år 1960 och till 9 949 år 1961.

Arbetet med sammanställningen av årsstatistiken per den 31 december
1962 pågår och kan av arbetstekniska skäl ej avslutas förrän omkring den 1
mars 1963. Verkställda preliminära beräkningar kan emellertid, med reservation
för viss skiljaktighet i förhållande till de slutliga siffrorna, här redovisas.
Antalet under år 1962 till kammarrätten inkomna mål uppgick till
11 024, vilket innebär att under år 1962 inkom 364 mål mer än under år
1961. Antalet under år 1962 av domstolen avgjorda mål har preliminärt
framräknats till 10 279, vilket innebär i jämförelse med år 1961 en med
459 mål ökad avverkning. Enär antalet inkomna mål sålunda överstigit antalet
avgjorda mål med 745, har balansen av oavgjorda mål per den 31 december
1962 ökat till 10 694.

Vid ett försök till bedömande av den framtida utvecklingen i avseende å
kammarrättens arbetsbörda och alltså av behovet av en utbyggnad av den
dömande verksamheten torde det vara skäl att söka erhålla en ungefärlig
uppfattning av tendenserna beträffande såväl måltillströmningen som målawerkningen.

Angående måltillströmningen. De framlagda siffrorna för åren 1955—
1962 visar, att antalet inkomna mål kontinuerligt sjönk från 12 782 år 1955
till 9 061 år 1959, dock att år 1958 inkom 13 435 mål. Den tillfälliga toppen
sistnämnda år var emellertid betingad av speciella omständigheter i det allmän
fastighetstaxering, som regelmässigt skall äga rum vart femte år, företagits
å sådan tid att besvär i anledning av dylik taxering inkom till kammarrätten
år 1958. Den generella nedåtgående tendensen brytes år 1960;
siffran för år 1962 överstiger den för år 1959 med 1 963.

När 1956 års taxeringsförordning, med allt vad denna innebar av förbättrade
—- sedermera än mer utbyggda — resurser för taxeringsväsendets vidkommande
samt ökat tillgodoseende av rättssäkerhetssynpunkter m. m.,

G Rev. berättelse ang. statsverket ur 1002. It

162

trädde i kraft år 1958, fick detta verkningar av skilda slag även i avseende
å kammarrätten såsom besvärsinstans. Det mer kvalificerade bedömandet
redan hos taxeringsnämnderna men även i prövningsnämnderna kan antagas
ha medfört ett minskat behov av besvär till kammarrätten. Åt samma
håll verkade även med ej obetydlig tyngd den möjlighet till självrättelse som
genom den nya förordningen tillädes prövningsnämnderna; de många enkla
målen, vari fråga blott var om att rätta notoriska felaktigheter, avlastades
kammarrätten. Å andra sidan medförde den förbättrade taxeringskontrollen,
främst de ökade resurserna för genomförande av s. k. taxeringsrevisioner,
att de mer svårbedömda taxeringsfallen kunde ägnas betydligt större
uppmärksamhet. Det finns anledning antaga, att fall av denna typ relativt
sett oftare leder till kontroversiella situationer, som förs under prövning i
skatteöverdomstolarna. Det finns också en bestämd uppfattning inom kammarrätten,
att målens genomsnittliga svårighetsgrad, och därmed den tid
de behöver ägnas i domstolen, under senare år väsentligt ökat. När de senaste
årens statistik visar en ökad måltillströmning, handlar det alltså samtidigt
om mer omfattande och svårbedömda mål. Då taxeringsmyndigheternas
granskningsresurser genom statsmakternas beslut successivt utbygges,
finns anledning antaga att även de närmast framförliggande åren kan komma
att visa en viss kontinuerlig ökning av antalet inkommande mål, vilka
då samtidigt är av mer komplicerad natur. Den antagna ökningens storlek
kan icke närmare uppskattas.

Angående målavverkningen. Avverkningen under ettvart av åren 1955—
1959 låg i storleksordningen 12 000—13 000 mål. Från och med år 1960 sjönk
emellertid avverkningen till ca 10 000 mål. Nedgången i antalet avgöranden
har visst samband med vad förut anförts därom att de enkla, föga tidsödande
målen minskat medan de vidlyftigare och mer svårbedömda ökat. Än
större inflytande å den möjliga avverkningstakten har emellertid vissa nyheter
i den från och med år 1960 gällande stadgan för kammarrätten övat.
Kammarrätten ålades däri att i helt annan omfattning än som tidigare förekommit
i sina utslag beskriva omständigheterna i målen och, oavsett utgången,
tydligt ange de skäl, varå utslagen grundades. Dessa nya föreskrifter,
som kammarrätten i och för sig hälsat med stor tillfredsställelse, hade
sin grund främst i att kammarrätten i vidgad omfattning gjordes till sista
instans i taxeringsmål — i inemot hälften av utav kammarrätten avgjorda
taxeringsmål må besvär ej anföras — men torde väl även vara att se mot
bakgrunden av en allmän utveckling på förvaltningens och rättsskipningens
område i riktning mot mer utförliga och vägledande motiveringar för träffade
avgöranden.

Bär bör tillika erinras om de ökade krav på processledande verksamhet
från domstolens sida som innefattas i stadgans föreskrifter. Vid bristfälligheter
i utredningen måste kammarrätten föranstalta om kompletteringar,
och kraven i detta hänseende har självfallet vuxit mot den nyss tecknade
bakgrunden med kammarrätten såsom sista instans. Härtill kommer de vidgade
möjligheterna, i rättssäkerhetens intresse, till muntlig handläggning
i kammarrätten. Sådan äger dessemellan rum, på parts eller domstolens
eget initiativ, i Stockholm eller utanför huvudstaden. Att sådan handläggning
är tidsödande och medför minskning av antalet avgjorda mål per år är
uppenbart.

Med det sagda har belysts de huvudsakliga skälen för minskningen sedan
år 1960 i det årligen avgjorda antalet mål. En mer säker avverkningsprognos
för de närmaste åren är svår att ställa. Om den genomsnittliga svårighetsgraden
hos målen fortsätter att öka, eller om antalet fall av muntlig
handläggning stiger, resulterar detta i en något lägre avverkningssiffra. El -

163

jest lärer val avverkningen även framdeles vid bibehållen organisation omfatta
ca 10 000 mål per år.

En sammanfattning av synpunkterna ovan i avseende å tillströmning och
avverkning av mål leder närmast fram till antagandet om en viss successiv
ökning av balansen. Till detta bör fogas att kammarrätten har att räkna
med att åren 1966 och 1967, om så erfordras även under år 1968, avgöra besvär
i anledning av den stundande allmänna fastighetstaxeringen. Om än
temporärt inverkar detta givetvis på balansen.

I de förda resonemangen har kammarrätten, såsom ock riksdagens revisorer,
utgått från de sedvanliga statistiska uppgifterna över inkomna, avgjorda
och balanserade mål. Det bör emellertid omnämnas att härtill kommer
en inte obetydlig »dold» balans. Besvär till kammarrätten anförs hos prövningsnämndernas
kanslier. Enligt gällande föreskrifter är kanslierna skyldiga
redovisa dessa mål inom en scxmånadersperiod, beträffande fastighetstaxeringen
inom fyra månader. Det är först när målen inkommer till kammarrätten
som de registreras och beaktas vid den statistiska redovisningen.
Redan dessa tidsfrister medför att det verkliga antalet mål, som underställts
kammarrätten, är betydligt större än vad den sedvanliga statistiken utvisar.
Härtill kommer att tidsfristerna ej genomgående av prövningsnämndernas
kanslier kunnat iakttagas. Detta kan sammanhänga med arbetsbelastningen
hos länsstyrelserna men kan understundom även bero på att parterna ej avslutat
skriftväxling och utredning å sådan tid att bestämmelserna kunnat
iakttagas. Utifrån vissa för kammarrätten tillgängliga uppgifter har denna
»dolda» balans överslagsvis beräknats. Kammarrätten har funnit att i omkring
4 400 fall besvär anförts utan att målen ifråga vid sistlidna årsskifte
inkommit till kammarrätten.

Vad nu omnämnts är i princip inte annat än vad sedan inånga år gällt.
Med ett sätt att beräkna balansen skulle denna per den 31 december 1962
alltså kunna anges omfatta 4 000—5 000 mål mer än enligt den sedvanliga
statistiken. Det är för kammarrätten inte möjligt att ange huruvida den
»dolda» balansen skiljer sig från vad som i sådant hänseende må ha gällt
vid utgången av åren närmast före år 1962. I avsaknad av uppgift härom,
varigenom det ej blir möjligt att avgöra om någon förändring i läget inträtt,
blir ej heller görligt att bygga något ställningstagande på uppgiften
om den »dolda» balansen. Det är endast om denna ökat som ett ytterligare
argument framkommer för en vidgning av den dömande verksamheten. Kammarrätten
nödgas därför bedöma den av revisorerna väckta frågan på grundval
av de sedvanliga statistiska uppgifterna.

Kammarrätten konstaterar alltså att balansen av oavgjorda mål vid utgången
av år 1962 enligt preliminär beräkning uppgick till 10 694. Detta
motsvarar ungefär ett års avverkning. Annorlunda uttryckt är väntetiden på
ett utslag av kammarrätten genomsnittligt omkiäng ett år, räknat från det
målet inkom till domstolen och till dess utslag meddelas. Räknar man åter
från det besvär anfördes (jämför ovan) eller kanske än hellre från den tidpunkt,
då det överklagade beslutet meddelades, handlar det om en tidrymd,
fortfarande rent genomsnittligt, av mellan 1 1/2 å 2 år.

Kammarrätten delar helt revisorernas uppfattning att dessa tidrymder är
längre än vad önskvärt vore. Denna uppfattning grundas självfallet i första
hand på hänsynstagande till de skattskyldiga.

Ep. domstol med de arbetsbetingelser som gäller för kammarrätten måste
för arbetets jämna gång städse arbeta med en viss inte obetydlig balans av
oavgjorda mål. Det framgår av vad förut anförts att kammarrättens processledande
verksamhet föranleder att ytterligare utredning måste på domstolens
initiativ infordras i åtskilliga mål. Detta sker antingen så att vederbö -

164

rande föredragande på eget initiativ föranstaltar om utredningen eller kompletteringen
av akten eller ock så att efler föredragningen å vederbörande division
beslut härom fattas av divisionen. De enklare kompletteringarna, som
dock kan för avsevärd tid fördröja att målet blir i skick för avgörande, är
åtskilliga men kan inte till antalet anges. När fråga är om egentlig ny utredning,
anges skriftligen vad denna skall avse, varefter genom prövningsnämndens
kansli parten avfordras utredningen och motparten ges tillfälle
alt yttra sig däröver. Merendels tar sådan utredning en inte obetydlig tid,
varunder med målets avgörande självfallet måste anstå. Antalet mål, däri
utredning av detta slag årligen infordras, ligger i storleksordningen 500. —
Även i andra mål måste med avgörandet anstå. Skriftväxlingen mellan parterna
kan fortsätta även sedan målet redovisats till kammarrätten, varjämte
förekommer att kammarrätten vilar med avgörandet på parts hemställan,
enär parten avser att framdeles få ytterligare material färdigställt och ingivet.
— I viss omfattning förhindras målens avgörande vidare av att akterna
utlånas till länsstyrelserna, som behöver dem vid den påföljande taxeringen
eller av annat skäl. — Slutligen förekommer att med ett inkommet måls
avgörande måste anstå til! dess vissa sammanhängande mål inkommit eller
därför att ett Regeringsrättsavgörande i likartat mål bör avvaktas.

Såsom förut anförts kräver arbetets jämna gång en viss balans av oavgjorda
mål. Kammarrätten har, oaktat de skiftande omständigheterna starkt
försvårar eu någotsånär hållbar beräkning, den uppfattningen att den ideala
balansen ligger i storleksordningen 5 000 mål. Den nuvarande balansen
skulle med andra ord kunna nedbringas till gott och väl hälften utan våda
för domstolsarbetets kontinuerliga gång. En balans av nyss angiven storleksordning
torde enligt kammarrättens bedömande innefatta en ordning, som
även från de skattskyldigas synpunkter borde kunna anses godtagbar. Vilken
effekt ett sådant nedbringande av balansen skulle ha i avseende å det
allmännas ränteutgift är omöjligt att beräkna utan ingående undersökningar.
Vid restitution i anledning av bifall till besvär i kammarrätten beräknas
ränta för en ganska avsevärd men högst varierande tid, som skulle i det
tänkta läget minskas med i genomsnitt 0 månader.

Kammarrätten övergår så"att ta ställning till frågan huruvida omständigheterna
kan anses vara sådana att förslag nu bör av kammarrätten framföras
om vidgning av ramen för den dömande verksamheten.

Härvid må först erinras, att kammarrätten i underdånig, den 18 maj 1962
dagtecknad framställning framfört förslag till vissa organisatoriska förändringar
i avseende å domstolens inre organisation och arbetet å dess divisioner.
Kammarrätten redovisade därvid — om än inte med samma utförlighet
som här ovan — domstolens arbetsläge och uttalade oro inför tendensen i
avseende å balansens utveckling. Något förslag i syfte att nå en viss avarbetning
av balansen fann sig kammarrätten emellertid för det dåvarande ej
böra framlägga. Framställningen ifråga åsyftade rationellare och bättre avvägda
arbetsformer inom ramen för en oförändrad kapacitet.

Utvecklingen sedan nämnda tidpunkt har inneburit en viss försämring av
läget, varjämte den ovan redovisade prognosen för de närmaste åren antyder
en fortsatt balansökning. Det bör konstateras, att även om antalet inkommande
mål ej skulle överstiga de år 1962 inkomna och om awerkningstakten
under sistnämnda år fortsättningsvis kan bibehållas, balansen årligen
skulle stiga med ca. 750 mål. Då envar av de nuvarande åtta divisionerna i
kammarrätten avgör i genomsnitt 1 300 mål om året, följer härav att, om
en nionde division inrättades, mer än hälften av dess målavverkning skulle
svara allenast mot vad som erfordrades för att förhindra en ytterligare ökning
av balansen. Först efter omkring 10 år skulle genom denna nionde di -

165

visions verksamhet balansen av oavgjorda mål ha nedbragts till ett antal,
svarande mot den tidigare angivna ideala balansen. Emellertid tyder kammarrättens
ovan givna prognos på en viss ökad måltillströmning och samtidigt
även på en risk för lägre avverkningstakt; är förmodandena härutinnan
riktiga, skulle resultatet av en nionde divisions arbete icke ens svara mot
vad nyss angivits. Härtill kommer den inverkan å balansen som följer av
vad förut anförts om en förestående allmän fastighetstaxering.

Mot den nu tecknade bakgrunden måste självfallet till allvarligt övervägande
upptagas frågan om en utvidgning av den dömande verksamheten
inom kammarrätten. Det finns emellertid omständigheter, som i dagens läge
talar emot en sådan utvidgning.

Till en början må understrykas, att den redan genomförda och alltjämt
pågående utbyggnaden på taxeringsväsendets område kan på sikt medföra
andra verkningar för kammarrättens vidkommande än som ovan antagits.
De hittills vunna erfarenheterna omspänner en begränsad tidrymd och det
kan finnas skäl att ännu någon tid avvakta utvecklingen. Under alla förhållanden
är det svårt att nu avgöra det långsiktiga behovet av en utbyggnad
av domstolen. Kammarrätten är dock medveten om den begränsade tyngden
i detta skäl.

Ett annat förhållande värt uppmärksamhet är att för närvarande pågår
åtskilliga utredningar, vilkas resultat kan vara av beskaffenhet att inverka
på domstolens arbetsbörda i framtiden. Här må omnämnas den utredning
inom Kungl. Civildepartementet rörande statstjänstemännens förhandlingsrätt,
som kan aktualisera frågan om överförande av de s. k. avlöningsmålen
från kammarrätten till annan domstol, och om det besvärssakkunniga anförtrodda
uppdraget att överse det administrativa besvärsförfarandet, vilken
översyn kan aktualisera frågan om ett utbyggt muntligt förfarande i kammarrätten
med därav föranledd ökad belastning för domstolen. Båda dessa
utredningar lär komma alt redovisas inom en relativt nära framtid. Vidare
må erinras om förvaltningsdomstolskommittén, som har att pröva frågan
om organisationen av förvaltningsrättsskipningen i stort och som därvid
har att behandla möjligheterna att från Regeringsrätten till annan domstol
överföra vissa målgrupper; resultatet av kommitténs överväganden kan få
betydelsefulla återverkningar på kammarrättens arbetsbörda och organisation.
Även andra pågående utredningar kan leda till resultat av betydelse
för kammarrätten. Det sagda innebär, att i en relativt näraliggande framtid
kammarrättens organisation kan av andra skäl än dem som aktualiserats
genom statsrevisorernas uttalande komma under omprövning. Utan att detta
i och för sig utgör ett motiv för att fördröja en av det rådande läget betingad
utbyggnad, framstår likväl som önskvärt att något avvakta utvecklingen,
som kan medföra att utbyggnadsfrågan får bedömas i ett vidare sammanhang.

Det finns slutligen även omständigheter av annat slag, som talar mot eu
mera omedelbar utbyggnad av den dömande verksamheten inom kammarrätten.
Därest den av kammarrätten här ovan omförmälda underdåniga
framställningen om vissa organisatoriska förändringar inom domstolen bifalles,
utökas fr. o. in. den 1 juli 1963 en var av de åtta divisionerna med
eu ledamot i assessors ställning samtidigt som antalet fiskalstjänster minskas
i motsvarande mån. Erfarenheter av den nya organisationen, som jämväl
avser andra förhållanden, kan vinnas först framdeles. Vidare skulle det
vara förenat med betydande svårigheter från personalsynpunkt alt i den
närmaste framtiden rekrytera eu ny division, vilket inte skulle kunna ske
utan eu sådan uttunning av juristpersonalen i de lägre graderna inom domarkarriären
alt divisionerna inte skulle kunna förses med det erforderliga

166

antalet fiskaler och måhända icke ens med såsom assessorer tjänstgörande
ledamöter. Detta sammanhänger ej i första hand med de av kammarrätten
äskade åtta nya assessorstjänsterna utan i avgörande mån med det förhållandet
att nyrekryteringen av yngre jurister till domstolen under senare år ej
ägt rum i önskvärd omfattning med följd att redan de befintliga divisionerna,
till förfång för avverkningen, ej genomgående kan tilldelas erforderligt
antal fiskaler. Anledningen till den numerärt svaga rekryteringen senare år
har självfallet varit att till viss del återföra på det kända förhållandet att antalet
unga jurister med intresse för en karriär vid domstolarna eller eljest
inom statsförvaltningen ej svarat mot efterfrågan. För kammarrättens vidkommande
har därtill kommit en synnerligen dålig befordringsgång och
mindre tillfredsställande lokalförhållanden. Det har varit möjligt för kammarrätten
att under det senaste året vinna vissa förbättringar i angivna hänseenden
och framställningar från domstolen om ytterligare åtgärder i denna
riktning är för närvarande föremål för statsmakternas prövning. Personalläget
har redan i viss omfattning förbättrats men är nu påtagligt otillfredsställande.
Kammarrätten hyser dock förhoppningar om en gynnsammare
utveckling. '' in.

Vid en mer väsentlig utvidgning av domstolen kan givetvis ifrågakomma
en delvis rekrytering utifrån. För domstolsarbetet kompetenta befattningshavare
utanför kammarrätten torde emellertid finnas huvudsakligen blott å
håll, där personalläget är lika besvärande som i kammarrätten.

Ehuru kammarrätten helt delar uppfattningen att läget i avseende å balansen
av oavgjorda mål inte för närvarande är tillfredsställande, finner
kammarrätten likväl under hänvisning till vad ovan framhållits, övervägande
skäl tala för att ännu en tid avvakta utvecklingen. Kammarrätten framför
alltså för närvarande inte något förslag till en utbyggnad av den dömande
verksamheten. Frågan härom följes emellertid med uppmärksamhet och
kommer att upptas till förnyat övervägande när kammarrätten senare detta
år har att avge sina förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1964/65.

Kammarrätten vill även tillägga följande. Riksdagens revisorer anger som
möjlighet att komma till rätta med balansen att kammarrätten tillföres en
nionde division, och detta alternativ ligger självfallet nära till hands i ett
läge, då en mer väsentlig utbyggnad måste ske. Emellertid kan även andra
möjligheter vara värda att närmare undersökas. Främst torde därvid böra
övervägas, och eventuellt försöksvis prövas, en anordning enligt vilken en
eller flera divisioner tillföres viss ledamotsförstärkning samtidigt som antalet
sessionsdagar ökas från nuvarande fyra till fem. Uppslaget, som från
vissa synpunkter måhända är en smidigare lösning åtminstone när det gäller
en mer tillfällig förstärkning, kan möjligen vara förenat med nackdelar
av annat slag. I ett läge, där kammarrätten finner sig böra framföra förslag
till utbyggnad av den dömande verksamheten, kommer alternativet att uppmärksammas.

I handläggningen av detta ärende, därvid skiljaktig mening icke förekommit,
har deltagit undertecknad president, tillika föredragande, kammarrättsråden
och divisionsordförandena von Unge, Bodin, Björklund, Psilander, de
Laval, Lindquist och Christerson, kammarrättsråden Ankarswärd, Olofson,
Boström, Boalt, Fröberg, Lagergren, Tideström, Hybbinette, Spens, Eliseson,
Trolle, Badin, Bylin, Wallhammar, Dybeck, Fredelius och Norén samt tillförordnade
kammarrättsråden Bengtsson och Jonason. Stockholm den 29
januari 1963.

G. HEDBORG

Sten Högberg

167

Statskontoret

Från och med år 1959 har kammarrättens arbetsbalans varit stadd i ökning,
d. v. s. antalet under ett år avgjorda mål har understigit antalet under
samma år inkomna mål. Siffrorna för år 1962 är visserligen icke definitivt
framräknade, men tyder enligt uppgift på en fortsatt ökning.

Ökningen av balansen sammanhänger förutom med en rent antalsmässig
ökning av inkommande mål även med att de inkomna malen numera genomsnittligt
sett är mer komplicerade och svårbedömbara än tidigare. Orsakerna
härtill har berörts av revisorerna. Till målens svårare art kommer
även att numera större krav än tidigare ställts på redogörelsen i utslaget
för omständigheterna i målet ävensom på motivering av domen, allt ägnat
att öka kammarrättens arbetsbörda.

På storleken av den ränteutgift för det allmänna som utgår för restitution
av skatt i anledning av kammarrättens utslag, inverkar emellertid även
den tid, omkring sju månader, som förflutit innan besvärsakten inkommit
till kammarrätten. Denna tid kan dock icke påverkas av åtgärder från kammarrättens
sida.

Vid bedömande av storleken av ifrågavarande ränteutgifter bör vidare beaktas
att de angivna beloppen är bruttobelopp, så tillvida som räntan i mottagarens
hand utgör skattepliktig inkomst, som tillför staten skatteintäkter.

Vidare måste konstateras att en viss del av målbalansen alltid är ofrånkomlig.
Vid varje tidpunkt finnes nämligen ett antal mål som vilar i avvaktan
på kompletterande utredning eller på utslag i regeringsrätten i likartade
mål, eller därför att akter måste lånas ut till länsstyrelser, regeringsrätten
m. fl.

Även med beaktande av ovan anförda synpunkter anser statskontoret
dock att det såväl av statsfinansiella skäl som av hänsyn till berörda skattskyldiga
är önskvärt att nedbringa den genomsnittliga genomloppstiden för
mål i kammarrätten eller annorlunda uttryckt alt minska arbetsbalansen.

För att åstadkomma en minskning av arbetsbalansen ifrågasätter revisorerna
om icke ytterligare en division utöver nuvarande åtta borde inrättas.

Som revisorerna antyder är emellertid den fortsatta utvecklingen av kammarrättens
arbetsbörda något osäker. Sålunda är antalet och arten av de
mål som i framtiden kan komma under kammarrättens bedömning, i någon
mån beroende av pågående utredningar berörande avlöningsmål, det administrativa
besvärsförfarandet in. m.

Verkan av vissa av kammarrätten vidtagna eller planerade organisatoriska
åtgärder kan ännu ej bedömas. Sålunda innebär kammarrättens begäran
i anslagsäskandet för budgetåret 1963/64 att få förstärka var och eu
av de åtta divisionerna med en assessorstjänst mot nedbringande av antalet
fiskalstjänster med samma antal icke någon utökning av juristpersonalen
totalt men väl av antalet beslutföra ledamöter å divisionerna. Detta bör
vara av betydelse bl. a. vid ledamots frånvaro på grund av tjänstledighet,
resor o. d.

Inrättandet av fyra kanslisttjänster fr. o. m. den 1 juli 1962 och förslag i
anslagsäskande för budgetåret 1963/64 om inrättande av ytterligaie fyra
kanslisttjänster fr. o. in.'' den l juli 1963 sammanhänger med byråsekreterartjänsternas
avskaffande inom kammarrätten. Åtgärder som innebär eu
kvaiitativ höjning av tjänsten som divisionsassistent, åsyftar att ledamöterna
å division skall kunna avlastas visst arbete, som kan utföras av mindre
kvalificerad personal, till båtnad för ledamöternas egentliga arbetsuppgifter.

Av statskontoret verkställd undersökning av kammarrättens administra -

168

tiva organisation, varom delrapport tidigare avgivits, har omfattat registreringsmetoder
och hjälpmedel samt övriga kontorsrutiner och maskinell utrustning.
De förslag som framkommit av denna undersökning kan bidraga
till att nedbringa den genomsnittliga genomloppstiden för mål i kammarrätten.

Med hänsyn till vad som ovan anförts vill statskontoret ansluta sig till
den av revisorerna framförda uppfattningen att det kan vara skäl att avvakta
målbalansens fortsatta utveckling, innan frågan om organisatorisk
förstärkning av kammarrätten upptages till slutligt avgörande.

I handläggningen av denna fråga har deltagit byrådirektör Hederén och
civilekonom Alvaeus, föredragande. Stockholm den 28 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

Gösta Aluseus

Riksskattenämnden

Till komplettering av de uppgifter revisorerna lämnat rörande antalet hos
kammarrätten vid utgången av ettvart av åren 1955—1961 balanserade mål
har riksskattenämnden under hand inhämtat, att trots att antalet under år
1962 avgjorda mål ökat med cirka 450 har antalet vid 1962 års utgång balanserade
mål ökat med ungefär 750 till cirka 10 700, varav det vida övervägande
antalet uppenbarligen är taxeringsmål. Riksskattenämnden delar
revisorernas uppfattning, att det är ett betydande rättssäkerhetskrav att
taxeringsmålen kunna avgöras så snabbt och säkert som möjligt och anser
— liksom revisorerna — att den nuvarande målbalansen är större än vad
som erfordras för att arbetet i kammarrätten skall löpa smidigt. Emellertid
har genom det i statsverkspropositionen till årets riksdag (Bil. 9: Finansdepartementet
sid. 15) framlagda förslaget, att åtta fiskalstjänster vid kammarrätten
skola utbytas mot åtta assessorstjänster, revisorernas önskemål
åtminstone delvis tillgodosetts. I den mån assessorstjänsterna kunna besättas
med kompetent personal skulle nämligen genom utbytet vinnas, att varje
division skulle erhålla sex dömande ledamöter. På så sätt skulle möjligheter
skapas att öka antalet avdömda mål per division och att minska målbalansen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad ordförande,
ledamöterna Björklund, Jansson, Manhem, Ager och Vilbern samt suppleanten
Helmers. Stockholm den 31 januari 1963.

ROLF DAHLGREN

Bengt Bohman

Förvaltningsdomstolskom mitten

Vid sin granskning av statsverkets kostnader för räntor å restituerade
utskylder ha revisorerna föranletts att ägna särskild uppmärksamhet åt
kammarrättens arbetsbörda och ökande balans av oavgjorda mål. Balansen
har under de sista åren ökat och uppgives vid 1961 års utgång ha utgjort
i runt tal 10 000 mål, vilken siffra tillika ungefär motsvarar kammarrättens
årliga målavverkning. Enligt preliminära uppgifter torde balansen vid
1962 års utgång ytterligare ha stigit och då sannolikt avse 10 700 mål. Storleken
av målbalansen ingiver enligt kommitténs mening redan i och för

169

sig betänkligheter med hänsyn till både arbetsbelastningen inom kammarrätten
och det förfång för många skattskyldiga, som den av eftersläpningen
föranledda, ansenliga tidsutdräkten kan innebära. Beaktas bör vidare att
balansen kan tänkas komma att stiga på grund av vissa speciella faktorer,
låt vara att dessa medföra uppenbara vinningar i andra avseenden. Kommittén
åsyftar i första hand strävandet att domstolens utslag skola motiveras
bättre än tidigare; att fylligt och utförligt angiva skälen för ett domslut
tar givetvis mer tid, och detta kan alltså beräknas dämpa den takt vari
målen avverkas. Vidare må nämnas, att det naturliga kravet att muntliga
förhandlingar skola förekomma i större utsträckning framdeles torde komma
att påverka arbetssituationen i högre grad än vad nu är fallet. Om den
framtida tillströmningen av mål till kammarrätten är svårt att sia. Det
synes dock antagligt, att målen genomsnittligt komma att bliva svårare
och alltså mer tidskrävande. Den på sistone skedda utbyggnaden av länsstyrelsernas
taxeringssektioner och prövningsnämndernas kanslier kan
nämligen väntas få till följd, att de skattskyldiga visserligen klaga mindre
ofta till kammarrätten i enklare mål, men att däremot antalet till kammarrätten
fullföljda vidlyftiga och svårbedömda mål stiger; kommittén tänker
härvid särskilt på effekten av den inom taxeringssektionerna utökade s. k.
offensiva verksamheten (i form av taxeringsrevisioner).

De tidigare nämnda balanssiffrorna tyda på att väntetiden på utslag av
kammarrätten skulle hålla sig kring ett år. Emellertid är den genomsnittliga
tidsrymden från besvärs anförande till desammas avgörande i själva verket
längre. Detta sammanhänger med det förhållandet, att besvär till kammarrätten
inkomma till prövningsnämndernas kanslier och icke registreras hos
kammarrätten förrän de i berett skick översänts till domstolen. Såsom huvudregel
gäller, att besvärsakterna efter vederbörlig skriftväxling skola insändas
till kammarrätten inom sex månader efter det att besvären inkommit
till prövningsnämndens kansli. Den sagda fristen torde emellertid betydligt
oftare överskridas än underskridas. Den faktiska väntetiden på utslag
i kammarrätten kan sålunda f. n. uppskattas till i genomsnitt ett och
ett halvt—två år. En sådan tidsutdräkt är anmärkningsvärd; man bör besinna
att det ej sällan är fråga om beslut, som kunna vara av ingripande
betydelse för de skattskyldigas dispositioner och kanske hela ekonomi.
Visserligen är väntetiden i regeringsrätten ännu längre, men den omständigheten,
att utvecklingen av regeringsrättens arbetsläge numera gått därhän,
att radikala åtgärder för ändring av domstolens ställning tett sig nödvändiga,
talar för att man i fråga om kammarrätten i tid söker råda bot
med enklare medel, över huvud är den långsamhet, som på senare år kommit
att utmärka skatteprocessen, ett oroväckande fenomen, vilket, om det
får fortsätta, kan vara ägnat att skada förvaltningsprocessen och minska
det anseende för säkerhet och effektivitet, som densamma bör äga. Förbises
bör ej heller, att den eftersläpning som skattedragarna nu på många
håll möta vid utövningen av sin lagliga rätt att påkalla ändring av taxeringsmyndigheternas
beslut är ägnad att aktualisera den irritation, som
enligt erfarenheten ändå så lätt uppkommer just på skatteområdet.

Vid övervägande av åtgärder mot balansen i domstolarna brukar ofta det
argumentet framföras, att en viss balans erfordras för arbetets behöriga
gång, alltså för att arbetskraften skall vara jämnt sysselsatt. När det gäller
att avgöra, hur stor denna s. a. s. tillåtliga balans skall vara i kammarrätten,
kan det vara rimligt att jämföra med förhållandena i regeringsrätten.
Denna domstol har ansetts, till förhindrande av avbrott i arbetet på de tre
avdelningarna, behöva ungefär 900 färdiga mål i reserv. Ett sådant antal
motsvarar cirka en femtedel av den årliga målavverkningen. Tages regelil
Ren. berättelse ang. statsverket år 1962. It

170

ringsrätten till mönster, kunde den ideala balansen för kammarrättens vidkommande
synas böra beräknas till 2 000 mål. Emellertid torde i kammarrättens
balans finnas ett relativt stort antal mål som på grund av fortsatt
utredning eller annan anledning ej äro färdiga att avgöras. Med all sannolikhet
erfordras en större balans än som motsvarar en femtedel av den
årliga målavverkningen, förslagsvis kanske 3—4 000 mål. Tydligt är, att
när nu balansen är närmare tre gånger så stor -— om de hos länsstyrelserna
kvarliggande besvären medräknas kanske fyra gånger så stor — läget ter
sig bekymmersamt.

Riksdagens revisorer ha ifrågasatt inrättandet av ytterligare en division
i kammarrätten utöver de nu befintliga åtta divisionerna men anse skäl
finnas att avvakta den fortsatta utvecklingen av domstolens målbalans, innan
frågan om en organisatorisk förstärkning upptages till slutligt avgörande.
Uppenbarligen kan det råda delade meningar om man snabbt bör
genomföra en ifrågasatt förstärkning, eller om det är försvarligt att vänta
något. Förvaltningsdomstolskommittén — i vars uppdrag ju ingår att, i samband
med överväganden rörande förvaltningsrättsskipningens utformning
i stort, pröva kammarrättens ställning och organisation — vill till en början
framhålla, att en redan nu företagen förstärkning av kammarrätten icke kan
antagas på olämpligt sätt föregripa kommitténs kommande ställningstaganden
och förslag. Vid sådant förhållande och med hänsyn till de betänkligheter,
som det av lätt insedda skäl möter att låta balansen ytterligare
växa, är kommittén benägen anse att en förstärkning av kammarrätten
tämligen snabbt bör komma till stånd. Såsom revisorerna framhållit skulle
kostnaden för en utbyggnad sannolikt i ej oväsentlig mån kompenseras av
en minskning av det allmännas utgifter för räntor å restituerade utskylder.
På vad sätt utbyggnaden bör ske — i form av ny division eller i annan
ordning — är det svårt för kommittén att ha en bestämd mening om.

Vid sitt ställningstagande bär kommittén icke kunnat överblicka de personella
svårigheter, som till äventyrs möta att nu förstärka kammarrätten.
Det rör sig här om rekryteringsproblem, som delvis undandraga sig kommitténs
bedömande. Det förtjänar emellertid framhållas att, i den mån
kammarrätten haft svårt att locka hugade och lämpliga aspiranter, inrättandet
av nya tjänster får antagas på sikt öka domstolens förmåga att draga
till sig goda krafter bland de unga juristerna.

Vid kommitténs behandling av detta ärende ha deltagit — förutom undertecknad
ordförande — ledamöterna Andersson, Bohman, Fredlund, Johansson,
Martinsson, Petrén och Reuterswärd. Stockholm den 1 januari
1963.

KURT HOLMGREN

W. Hermanson

Sveriges advokatsamfund

Varje åtgärd, som är ägnad att med bibehållande av säkerheten påskynda
skattemålens avgörande, är enligt styrelsens uppfattning önskvärd. Styrelsen
har därför icke något att erinra mot vad riksdagens revisorer föreslagit
i syfte att nedbringa kammarrättens arbetsbalans. Stockholm den 1 februari
1963.

P. A. WESLIEN

Holger Wiklund

171

§ 23 Abonnemang av direkttelefon i vissa fall

Telestyrelsen

Motiven för att viss person i stället för eller vid sidan av anslutning till
en telefonväxel tilldelats direkttelefon torde vara mycket skiftande. För en
befattningshavare med mycket stor ankommande eller avgående extern telefontrafik
kan det t. ex. med hänsyn till växelns trafikkapacitet, växeltelefonistens
arbetsbelastning o. d. ofta vara lämpligt att leda ifrågavarande trafik
vid sidan om växeln. I många fall skulle, om denna trafik passerade växeln,
följden kanske bli eu kostsam utökning av växelns kopplingsorgan, utökning
av antalet huvudledningar i växeln eller i en del fall t. o. in. utbyte
till större växel. Enligt den av revisorerna företagna utredningen är emellertid
antalet avgående samtal på många av direkttelefonerna mycket litet och
det torde kunna antagas att även antalet ankommande samtal i många fall
är obetydligt. Direkttelefonerna kunna dock vara motiverade av andra skäl
än trafikens omfattning. Såsom revisorerna framhållit äro direkttelefonerna
ofta förbehållna tjänstemän i chefsställning. För denna kategori av tjänstemän
kunna direkttelefoner enligt telestyrelsens åsikt vara välmotiverade av
bl. a. det skälet att vissa samtal av konfidentiell natur, t. ex. gällande personal-
och försvarsärenden, lämpligen icke böra utväxlas under medverkan av
växeltelefonist.

Vad beträffar förhållandena inom telestyrelsen må nämnas att direkttelefoner
förekomma i viss utsträckning, såväl hos befattningshavare med stor
ankommande eller avgående extern trafik som hos vissa tjänstemän i chefsställning,
men stor restriktivitet iakttages dock beträffande tilldelandet av
dylika telefoner.

I anslutning till revisorernas slutsats att en reduktion av antalet direkttelefoner
skulle medföra en icke oväsentlig besparing för statsverket, vill
styrelsen påpeka att det endast är de för direkttelefonerna gällande abonnemangsavgifterna,
som maximalt skulle kunna inbesparas vid ett slopande.
De på direkttelefonerna utväxlade samtalen skulle nämligen i stället komma
att utväxlas via växlarnas huvudledningar och debiterade markerings- och
andra samtalsavgifter komma att påföras växlarna. I revisorernas berättelse
sägas de totala avgifterna år 1961 för 570 befintliga direkttelefoner i Stockholmsområdet
uppgå till 257 265 kronor. En beräkning visar att av detta belopp
ca 62 700 kronor utgöres av abonnemangsavgifter, som alltså är den
maximala vinst statsverket skulle göra, om samtliga direkttelefoner skulle
slopas. Besparingen skulle dock i verkligheten bli än mindre, eftersom kostnaderna
för växlarna skulle komma att stiga till följd av att många av dessa
måste utökas, i vissa fall omedelbart och i andra fall tidigare än vad som
skulle vara erforderligt, om direkttelcfonerna bibehölls.

Revisorerna ha i sitt uttalande slutligen framhållit alt frågan om eu reduktion
av antalet direkttelefoner även bör bedömas med hänsyn till alt
eftersläpningen i antalet nytecknade men ännu ej uppsatta apparater, enligt
vad som framgått av styrelsens framställning om anvisande av investeringsanslag
för budgetåret 1963/64, visat en fortgående stegring. Revisorerna
framföra dock som sin uppfattning att väntetiderna för nya abonnemang
om antalet av statsverket abonnerade direkttelefoner reducerades icke torde
påverkas i någon högre grad. Telestyrelsen delar denna uppfattning, i synnerhet
som åtgärden i vissa fall skulle medföra utökningar av växlarna i någon
form, vilka utökningar också skulle ta investeringsmedel i anspråk. I
sammanhanget kan nämnas alt totala antalet nytecknade abonnemang i
Stockholmsområdet år 1961 uppgick till drygt 47 090.

172

Med hänvisning till det ovan anförda vill styrelsen sammanfattningsvis
framhålla att det i många fall av olika skäl kan vara motiverat med direkttelefoner,
att besparingarna vid slopande av befintliga sådana telefoner torde
uppgå till relativt små belopp och att en reduktion av antalet direkttelefoner
hos statsverket i ringa grad torde påverka väntetiderna för nya telefonabonnemang.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky, överdirektören
och souschefen Olters, personaldirektören Roos, byråchefen Steffen,
tekniske direktören Bjurel, verkstadsdirektören Angerby, förrådsdirektören
Lundqvist och ekonomidirektören Westerberg (föredragande) samt tf.
tekniske direktören övergaard. Stockholm den 29 januari 1963.

HÅKAN STERKY

Harry Westerberg Sven Carlsson

Statskontoret

I likhet med riksdagens revisorer anser statskontoret, att statsmyndigheterna
bör ägna uppmärksamhet åt frågan om lämplig utformning och dimensionering
av sina anoi’dningar för telekommunikation. Vid överväganden
i samband därmed rörande förändring av antalet direktabonnemang bör
bl a följande omständigheter beaktas. Överflyttning av samtal från direkttelefon
till växelanknuten telefon minskar icke samtalsavgifterna. (Av de
257 000 kronor, som kostnaderna för 570 teleapparater i Stockholm enligt
vad revisorerna utrett uppgick till år 1961, torde ca 193 000 kronor ha utgjort
samtalsavgifter och ca 64 000 kronor abonnemangsavgifter.) För en tjänsteman
i chefsställning motsvarar lönekostnaden för blott någon minuts tidsbesparing
per dag kostnaden för ett telefonabonnemang. Om en televäxel vissa
tider på dagen är alltför starkt belastad kan det vara mera ekonomiskt att
avhjälpa detta genom att teckna ett eller flera abonnemang på direkttelefon
än genom att anskaffa en större växel.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byrådirektör Lundgren,
föredragande. Stockholm den 30 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

K.-H. Lundgren

§ 24 Kungörelseannonseringen av lediga tjänster m. m.

År betsmarknadssty relsen

I utlåtande den 21 januari 1958 över 1957 års statsrevisorers berättelse angående
statsverkets annonsering (§ 31) framförde arbetsmarknadsstyrelsen
bl. a. den åsikten, att annonsering efter arbetskraft i viss utsträckning borde
ske i samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna. Härvid avsågs befattningar,
vilka icke behövde ledigförklaras i Post och Inrikes Tidningar. Sedermera
har arbetsmarknadsstyrelsen med underdånig skrivelse den 13 januari 1961
till Konungen framlagt förslag angående ändring i Kungl Maj:ts cirkulär
den 26 maj 1954 (nr 344) till statsmyndigheterna angående anmälan om
uppsägning och antagning av personal m. m. Nämnda förslag tar främst

173

sikte på att åstadkomma utökade möjligheter för arbetsförmedlingen att
medverka vid omplacering av inom statsförvaltningen övertalig personal och
vid statsmyndigheternas rekrytering av personal hl. a. genom utnyttjande av

riksvakanslista. ...

Omfattningen av arbetsförmedlingens medverkan vid rekrytering till statlig
tjänst under år 1961 (senast tillgängliga årsstatistik) framgår av nedanstående
tabell.

Lediganmälda och tillsatta platser i statlig tjänst 1961

Arbetsområden

Jord- och skogsbruk ....................

Industri och hantverk....................

Samfärdsel ..............................

Handel..................................

Förvaltning och arbetsledning ............

Hälso- och sjukvård, hygien: ............

Genomgående yrken, diversearbete........

Övriga områden..........................

Samtliga

Lediga

Tillsatta

platser

platser

1659

1418

3 734

2 857

3 209

2 418

922

601

15 620

10 224

1 656

1163

1845

1352

340

295

28 985

20 328

Av de lediganmälda platserna — som uppgick till 28 990 — tillsattes
20 330 eller 70 % med sökande, som anvisats av arbetsförmedlingen.

Riksvakanslistan, som i regel varje vecka sammanställs inom arbetsmarknadsstyrelsen,
distribueras — förutom till arbetsmarknadsverkets olika organ
och till motsvarande organ inom övriga nordiska länder — till 22 statliga
och kommunala verk och myndigheter, som anmält intresse av att regelbundet
erhålla listan. Distribution av listan — i vissa fall i ett flertal ex. — sker
vidare till 120 sociala institutioner, skolor av social karaktär, yrkesskolor
och skyddskonsulenter, till 108 militära myndigheter (personalvårdsassistenter),
till 71 fackliga förbund och arbetslöshetskassor samt till 16 offentliga
bibliotek. Upplagans totala storlek uppgår f. n. till 3 550 ex. (allmänna

listan) resp. 1 400 ex. (tjänstemannalistan).

Under 14-dagarsperioden 9—23 januari 1963 lediganmäldes till arbetsförmedlingen
sammanlagt 113 tjänstemannabefattningar för publicering i riksvakanslistan
(tjänstemannalistan). Lönegradsmässigt fördelade sig de anmälda
tjänsterna sålunda: 42 tjänster i lönegrad 5—11, 27 i lönegrad 13—
19, 2 i lönegrad 23, 11 amanuenstjänster i reglerad befordringsgång samt 31
för vilka angivits »löneanspråk». Av de enligt ovan redovisade ledigannonserade
tjänstemannabefattningarna hänförde sig 38 till tekniska arbetsområden.
För ifrågavarande arbetsuppgifter söktes i 5 fall personer med utbildning
från teknisk högskola och i 12 fall angavs utbildning vid tekniskt läroverk
som i första hand önskvärd. .

I detta sammanhang vill arbetsmarknadsstyrelsen erinra om de andrade
bestämmelser angående ledigförklarande, som numera gäller för vässa ickeordinarie
läraranställningar. Genom ändring av allmänna skolstadgan (SFS
1960: 298) har, med vissa undantag, kungörelseförfarandet i Post och Inrikes
Tidningar för anställning med full tjänstgöring för minst hel termin av
icke-ordinarie folkskollärare och småskollärare ersatts med anmälan till
arbetsförmedlingen. Motsvarande gällde redan tidigare vid anställning av
lärare i läroämnen. Sedan ny skolstadga (SFS 1962: 439) trätt i kraft fr. o. m.
den 1 juli 1962 gäller bestämmelser om lediganmälan till arbetsförmedlingen
även i fråga om anställning av icke-ordinarie övningslärare samt för tillsättning
av vissa icke-ordinarie lärartjänster vid yrkesskolor och tekniska
gymnasier. Efter överenskommelse mellan arbetsmarknadsstyrelsen och skol -

174

0y<el‘S ?'',C Se? s,amt överstyrelsen för yrkesutbildning har dessa myndigheter
uttardat eirkulär med föreskrifter om anmälan till arbetsförmedlingen av
lar ltragavarande anställningar. Styrelsen har inför ny termin upptagit anmakla
anstallningar i eu upplaga av riksvakanslistan, kallad »Lärarlistan»;
tor dessa anställningar gäller särskilt ansökningsförfarande, viss fastställd
ansökningstid m. m. Under år 1962 publicerades i »Lärarlistan» sammanaS|
°l!ka statliga och kommunala läraranställningar, som ledigan malts

till arbetsförmedlingen enligt ovannämnda bestämmelser.

Riksvakanslistornas båda ovannämnda upplagor »Allmänna listan» och
»tjanstemannahstan» bär under senare år framställts medelst offsetförfarande
inom arbetsmarknadsstyrelsens kontorstrycken. Detta framställnin«ssa
1 bär medfört, att en begränsning bar måst ske såväl av publikationens
sidantal som av dess upplaga. Behov av utökad information och efterfrågan
pa personal och en vidgad spridning av riksvakanslistorna bar medfört/att
styrelsen i underdånig skrivelse den 14 augusti 1962 anhållit att få utlära
riksvakanslistorna till beställningstryckeri. Sådant bemyndigande bar lämnats
styrelsen i Kungl. brev den 19 oktober 1962 (socialdepartementet). För
»Lararlistan» bär tills vidare försöksvis använts ett enkelt framställningssätt
medelst elektrostencil. Sedan ovannämnda överenskommelse med skolöverstyrelsen
resp överstyrelsen för yrkesutbildning träffats kommer listans
omfattning att oka i sådan grad att den måste tryckas på beställningstrvckeri.
t Vd f-V ‘förklarande av ytterligare tjänster genom riksvakanslistan
torde olika frågor, som ror listans spridning behöva upptas till prövning. Distribution
till statliga verk och andra myndigheter samt till bibliotek år för
narvarande ej fullständig. Vidare bör nämnas, att möjlighet för prenumeraUon
och köp av lösnummer för närvarande ej förefinns. Denna senare fråga
beroi des, utifrån andra utgångspunkter, i den utredning, som styrelsen
tramlade sasom bilaga till ovan nämnda framställning till Kungl. Mai:t om
riksyakanshstans tryckning; frågan ansågs därvid böra tas upp till prövning
törst etter en tids försöksverksamhet med det ändrade tryckförfarandet. Slutngen
kan också frågan om riksvakanslistans periodicitet behöva prövas på
nytt. De ovan nämnda editionerna av listan utkommer veckovis, medan stvi
elsen endast såsom en intern information för förmedlingspersonalen utger
— i mmdre upplaga — en daglig sammanställning av nyånmälda lediga åns
akningar. Om ett ledigförklarande behöver ske i en dagligt utkommande
publikation, maste nyssnämnda dagssammanställning även ges extern spridning;
om i annat fall införande i veckopublikation kunde anses till fyllest
finge ansökningstid för tjänsterna — såsom fallet är vid införandet i" »Lärarlistan»
—- anpassas till listans utgivning viss dag i veckan.

Ett ledigförklarande enbart i arbetsmarknadsverkets riksvakanslista förekornmer
redan — på lärarområdet — av vissa tjänster och bar, i förening
med förmedlingens övriga åtgärder, visat sig erbjuda eu effektiv väg för rekrytering
av personal. I fråga om anställningar av annat slag inom den statliga
sektorn förekommer redan nu i viss utsträckning samtidigt ledigförklarande
i Post och Inrikes Tidningar och anmälan till arbetsförmedlingen resp.
publicering i riksvakanslistan. Ett ledigförklarande även av sådana tjänster
i riksvakanslistan synes ur verkets synpunkt ej möta hinder. Genom riksVTa1r!sUs!.
oruas utläggning till beställningstryckeri har ökade möjligheter
erhållits för publicering och spridning av informationer om ifrågavarande
anstallningar. Dessa ökade möjligheter synes även böra utnyttjas för den
statliga personalrekryteringen, och det torde ej vara uteslutet, att man på
en sadan väg kan finna en publiceringsform som både tillgodoser rättssäkerhetssynpunkter
och utgör eu ur arbetsmarknadssynpunkt effektiv form för
lnlormation till arbetskraften. Vid bedömning av frågan, om endast lägre el -

175

ler även vissa högre befattningar lämpligen kunde ledigförklaras pa detta
säit, torde hänsyn böra tagas till den upprustning av tjanstemannaformedlingen,
som medgivits av Kungl. Maj :t från budgetåret 1962/63 och som särskilt
inriktats på yrkesgrupper med längre teoretisk utbildning.

Med hänvisning till vad ovan anförts får arbetsmarknadsstyrelsen mstamma
i riksdagsrevisorernas uppfattning, att bestämmelserna angående kungörelseannonseringen
av lediga tjänster bör överses.

Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad, överdirektör och souschef,
och har i ärendets behandling deltagit byråcheferna Skogh och W ennerberg,
byrådirektören Vegefors, förste byråinspektoren Thoursie samt
förste bvrålnspektören Michélsen, föredragande. Stockholm den 31 januari
1963.

ERIK MONTELL

G. Michélsen

Riksrevisionsverket

Det av revisorerna redovisade annonsmaterialet — framtaget vid en
granskning av Post och Inrikes Tidningar för åren 1960 och 1961 — utvisar
att statsmyndigheternas annonsering i posttidningen av lediga tjänster
i många fall givits en med hänsyn till sitt huvudsakliga andamal mera utrymmeskrävande
och därmed också kostsammare utformning an behovet

* En reducering av annonskostnaderna efter de linjer, som revisorerna redovisat
i sin utredning — formatbegränsningar, utnyttjandet i storre utsträckning
än för närvarande av s. k. samlingsannonser eller andra liknande
åtgärder på det tekniska planet — skulle i och för sig vara saval motiverad
som möjlig att genomföra. De besparingar, varom här kan bil fråga,
torde emellertid kunna beräknas uppgå till relativt begränsade belopp, beroende
främst på att annonspriset i posttidningen ar förhållandevis lagt
endast 35 öre per mm mot exempelvis två kronor per mm i stockholmspressen.
För åstadkommande av mera väsentliga kostnadsreduceringar skulle
därför enligt riksrevisionsverkets mening komma att erfordras åtgärder tor
såväl en inskränkning av annonseringens (annonseringsskyldighetens) omfattning
som en ändrad form för densamma. Frågan härom sammanhanger
emellertid — såsom revisorerna framhållit — med ett vidare spörsmål, nämligen
kungörelseannonseringen över huvud. Ämbetsverket vill dartor
med instämmande i statsrevisorernas uttalande — föreslå att den av statens
sakrevision tidigare förordade översynen av de forfattnings- m. fl. bestammelser,
som reglerar kungörelseannonseringen, kommer till stand. Det torde
nämligen icke få anses uteslutet, att en sådan översyn skulle ge till resultat
att ifrågavarande annonsering numera kan väsentligt begransas. En
sådan begränsning skulle innebära kostnadsminskningar icke endast för
statsverket utan även för allmänheten, som i många fall har att slutgiltigt

stå för kostnaderna ifråga. ..... , . , , ,

I handläggningen av detta ärende har deltagit, forutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Birke, Lindencrona och Lundgren
samt därvid närvarit byråcheferna Ehnbom och Walck, varjamte byrådirektören
Nissback varit föredragande. Stockholm den 22 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

V. Nissback

176

§ 25 Tillhandahållande av personalkost vid statliga myndigheter
Arméintendenturförvaltningen

- .^méinlendenturförvaltningen ansluter sig helt till riksdagens revisorers
åsikt att en översyn av nu gällande bestämmelser för och en prövning av
handläggningen av ärenden rörande statlig personalutspisning bör ske
Stockholm den 12 januari 1963. 1 8

rr H. KRING

Henning Björkman Torsten Fried

Medicinalstyrelsen

Vid de under medicinalstyrelsens förvaltning lydande statliga mentalsjukhusen
(2/ st.) och Vilhelmsro sjukhus tillhandahålles personalen kost i
sjukhusens egen regi. I regel utspisas frukost- och middags- (lunch-) mål
samt vid ett fåtal sjukhus jämväl kvällsmål. Det sammanlagda antalet utspisade
portioner personalkost under 1962 uppgick för alla sjukhusen per
dag till ca 1 000 frukost-, ca 1 600 middags- (lunch-) och ca 120 kvällsmål,
otalet utspisade portioner varierar kraftigt sjukhusen emellan.

Medminalstyrelsen söker att för personalutspisningen i möjligaste mån
tilJampa sjalykostnadsprincipen i enlighet med bestämmelserna i Kungl.
1 S ^ir^u^r d.en 3 juni 1955 (nr 297) till de civila statsmyndigheterna
angående ersättning för personalkost. Vid vissa sjukhus, i synnerhet där
antalet tillagade portioner är relativt ringa, täcka dock inkomsterna av verksamheten
icke utgifterna för densamma. Skulle de verkliga kostnaderna uttagas
av gasterna, skulle priserna komma att ligga avsevärt över dem, som
tillampas av^ andra statliga och kommunala inrättningar eller av privata
matstallen pa orten. Redan nu tillämpa sjukhusen priser, som i många fall
hgga femtio procent eller mer över dem, som t. ex. försvaret, landstingen och
™ jaJIt fångvården uttaga. Den av sjukhusen och nämnda inrättningar
tillhandahallna personalkosten torde vara av jämförbar standard.

Med hansyn till de stora variationer i priserna för personalkosten, som
uppkomma med tillämpning av nuvarande bestämmelser på området, finner
lnedicmaRtyrelsen det angeläget, att en översyn av bestämmelserna kommer
till stand och att samordning så långt möjligt etableras för berörda myndigheter.
Det synes främst vara i fråga om kostnaderna för tillagning och servering
av kosten, som olikhet råder myndigheter emellan. Enligt medicinalstyrelsens
mening är det därför i första hand i fråga om dessa kostnader
som en samordning bör eftersträvas. Råvarukostnaderna böra däremot bestammas
efter den standard, som personalkosten håller. Enligt nu gällande
föreskrifter kunna myndigheterna bortse från kostnader för lokaler och inventarier
Enligt medicinalstyrelsens mening bör förhållandet vara detsamma
beträffande kostnader för elkraft, gas, vatten, tvätt, porslin etc. Vidare
bor det trettioprocentiga tillägget på avlöningskostnaderna för pensionering
slopas eller i varje fall nedsättas. Styrelsen vill till sist betona angelägenheten
av att prissättningen vid personalutspisningen blir sådan, att den ogifa
personalen icke av kostnadsskäl avhåller sig från att regelmässigt intaga
lagade maltider. ö s

, ^ handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist,
byrådirektören Strandlund och tf. byråintendenten Persson, föredragande
Stockholm den 25 januari 1963.

Bertil Persson

ERIK BJÖRKQUIST

Börie Gustafsson

177

Statskontoret

Revisorerna har från elt antal statliga civila och militära myndigheter inhämtat
uppgifter om på vilket sätt dessa ordnat sin personalutspisning, hur
de bestämt portionspriset, hur anskaffningen av för utspisningen erforderliga
inventarier tillgått etc. Enligt revisorernas uppfattning är förhållandena
sådana att de av flera skäl måste anses mindre tillfredsställande.

Av de inhämtade uppgifterna framgår att stora skiljaktigheter förekommer
beträffande subventioneringsgraden de olika myndigheterna emellan.
Detta kan sammanhänga med olika sätt för utspisningens anordnande — entreprenör
eller egen regi — men även bland de mjmdigheter inbördes, som
anlitat entreprenör, synes olikheterna ifråga om kostnadsnivå och kostnadstäckning
vara stora. Statskontoret vill särskilt fästa uppmärksamheten på
de stora skiljakligheterna beträffande utspisningslokalernas storlek i förhållande
till antalet per dag utspisade personer. Då hyran eller årskostnaden
för utspisningslokalerna i allmänhet bekostas av staten, påverkas subventioneringsgraden
av bespisningslokalernas storlek per utspisad person.
Det kan nämnas att enligt de av revisorerna inhämtade uppgifterna lokalernas
storlek varierar från ca 0,48 m2 till ca 13,00 m2 per utspisad portion och
dag. Enligt byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS
1900) kap. 57: 6 bör eu yta av omkring 0,7 in2 vara tillfyllest för matsal exkl.
köks- och ekonomilokaler.

Statskontoret biträder revisorernas uppfattning att eu omarbetning av nu
gällande bestämmelser för den statliga personalutspisningen är påkallad och
att likformiga föreskrifter så långt möjligt bör utfärdas för samtliga berörda
myndigheter. Vid en omarbetning av bestämmelserna bör hänsyn — såsom
revisorerna framhållit — tagas till den praxis, som tillämpas på den
privata arbetsmarknaden.

Enligt revisorernas mening bör även prövas, om icke handläggningen av
ärenden, som sammanhänger med den statliga personalutspisningen, i fortsättningen
lämpligen kunde anförtros en enda myndighet med erfarenhet på
området. Statskontoret har i skilda sammanhang konstaterat, att behov av
i varje fall ett rådgivande centralt organ för utspisningsfrågor synes föreligga.

Ämbetsverket är av den uppfattningen att en utredning av här föreliggande
spörsmål borde komma till stånd och att det vore lämpligt att denna utredning
anknötes till riksrevisionsverket, som därvid kunde utnyttja den
sakkunskap, vilken finnes representerad i den genom Kungl. Maj :ts beslut
den 6 april 1962 till riksrevisionsverket knutna samarbetsdelegationen för
förplägnadsfrågor.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef von Willebrand
och byrådirektör Johansson, föredragande. Stockholm den 30 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

Stig Johansson

Riksrevisionsverket

Såsom revisorerna inledningsvis framhållit finnes vissa bestämmelser utfärdade,
när det gäller att beräkna ersättningen för personalkost, nämligen
de, som fastställts av arméintendenturförvaltningen att gälla för krigsmakten
och de som återfinnes i Kungl. Maj:ts cirkulär den 3 juni 1955 (nr 297)
till de civila statsmyndigheterna. Beräkningsgrunderna för fastställande av
kostersättningen är emellertid i båda fallen i stort överensstämmande och
innebär i princip ad myndighets självkostnader -— kostnaderna för lokaler

178

och däri befintliga, för verksamheten erforderliga inventarier dock ej inräknade
— skall uttagas. De utfärdade anvisningarna har enligt vad riksrevisionsverket
har sig bekant hittills fungerat tillfredsställande när det gällt
att fastställa ersättningen för tillhandahållen personalkost inom krigsmakten
och det statliga anstaltsväsendet. Det må särskilt framhållas, att den av
statens sakrevision företagna utredningen i ämnet, vilken legat till grund
för ovannämnda cirkulär, endast avsåg de statliga anstalterna. Cirkulärets
bestämmelser synes därför enligt ämbetsverkets mening knappast ha varit
avsedda att tillämpas i andra fall än där kost tillhandahålles från sådan i
egen regi bedriven matinrättning, som erfordras i myndighets egen verksamhet.

Mot bakgrunden av de ovan nämnda anvisningarna har revisorerna företagit
en närmare undersökning av i vilken omfattning statsverket subventionerar
den restaurangrörelse, som — huvudsakligen på entreprenadbasis —
bedrives hos vissa myndigheter. Av det redovisade materialet framgår, att
subventioneringsgraden är högst varierande de olika myndigheterna emellan.
Som regel synes subventioneringen icke obetydligt överstiga den som i allmänhet
tillämpas, där myndighet bedriver utspisning helt i egen regi. Otvivelaktigt
föreligger här behov av större enhetlighet över hela linjen. Riksrevisionsverket
vill därför tillstyrka, att den av revisorerna i detta syfte föreslagna
utredningen kommer till stånd. Det förefaller emellertid tveksamt,
huruvida det är praktiskt möjligt att fastställa fullt överensstämmande normer
såväl för den i statens direkta regi bedrivna utspisningsverksamheten
som för den, vilken ombesörjes av entreprenör på enbart affärsmässig basis.
Vid en utredning bör, såsom påpekas, hänsyn även tagas till den praxis, som
tillämpas på den privata marknaden.

Riksdagens revisorers förslag att vid en utredning av subventioneringsnormerna
även pröva förutsättningarna för en centralisering av vissa ärenden
i övrigt, som sammanhänger med den statliga personalutspisningen, till
eu enda myndighet synes vara ändamålsenligt och kunna innebära fördelar
icke endast på det affärsmässiga planet (inköp, entreprenaduppgörelser
in. m.) utan även i fråga om rådgivning, planering in. m.

Den föreslagna utredningen skulle lämpligen kunna utföras genom riksrevisionsverket,
som därvid bland annat skulle kunna utnyttja den sakkunskap,
som är representerad i den genom Kungl. Maj :ts beslut den 6 april
1962 till ämbetsverket knutna samarbetsdelegationen för förplägnadsfrågor.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Löfqvist, Cardelius, Birke, Lindencrona och Lundgren
samt därvid närvarit byråcheferna Ehnbom och Walck, varjämte
byrådirektören Nissbaek varit föredragande. Stockholm den 22 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

N. Nissbaek

Statens lönenämnd

Med utgångspunkt i vissa från en del statliga myndigheter inhämtade uppgifter
ha riksdagens revisorer konstaterat, bl. a., att i förevarande avseende
skilda principer tillämpas vid olika statliga verk i fråga om fastställande
av portionspriset, anskaffning av erforderliga inventarier etc., att kostnaderna
för elkraft, vatten, värme, städning etc. i strid mot bestämmelserna i
cirkuläret 1955: 297 helt eller delvis bestridas av vederbörande myndigheter,
att flertalet myndigheter beträffande subventioneringen av den med personalutspisningen
sammanhängande verksamheten sålunda i väsentlig grad

179

frångått de anvisningar, som meddelas i nämnda cirkulär, och att subventioneringsgraden
i hög grad varierar de olika myndigheterna emellan. Revisorerna
anse förhållandena på förevarande område mindre tillfredsställande
och framhålla, att något sakligt motiv icke finnes att, såsom för närvarande
är fallet, tillämpa olika bestämmelser härutinnan för å ena sidan den civila
och å andra sidan den militära personalen. Revisorerna anse det påkallat, att
en omarbetning av nu gällande bestämmelser rörande den statliga personalutspisningen
verkställes för att bl. a. bättre anpassa den efter de subventioneringsprinciper,
som för närvarande i praktiken tillämpas av statsmyndigheterna,
och förutsätta, att vid eu sådan omarbetning likformiga föreskrifter
så långt möjligt utfärdas för samtliga berörda statliga myndigheter. Enligt
revisorernas mening hör i detta sammanhang också prövas, om icke handläggningen
av de ärenden, som sammanhänga med den statliga personalutspisningen,
i fortsättningen lämpligen bör anförtros en enda myndighet med
erfarenheter på området.

I likhet med riksdagsrevisorerna anser statens lönenämnd, att de nu gällande
bestämmelserna på förevarande område äro mindre tillfredsställande.
Lönenämnden får emellertid påpeka, att nämnden redan i sitt yttrande den
19 januari 1953 över 1952 års riksdagsrevisorers uttalanden i denna fråga
framhöll, att det svårligen torde låta sig göra att åstadkomma några centralt
utfärdade riktlinjer på detta område. Härför syntes enligt nämndens mening
förhållandena inom olika förvaltningsområden vara alltför skiftande. Vad
riksdagsrevisorerna nu anfört rörande tillämpningen av cirkuläret 1955: 297
synes ytterligare belysa svårigheterna att åstadkomma likformighet härutinnan.
I sammanhanget bör erinras om de speciella problem, som kunna
uppstå beträffande vissa personalkategorier, exempelvis den militära personal,
som utspisas från mäss och lärarpersonalen, som i stor utsträckning
erhåller kost till självkostnadspris från kommunala myndigheter.

Nämnden har ingen erinran mot att gällande bestämmelser rörande den
statliga personalutspisningen överarbetats. Därvid bör man eftersträva så
enkla och praktiska grunder som möjligt för kostprisernas fastställande under
beaktande av att en icke alltför begränsad rörelsefrihet för myndigheterna
torde vara ofrånkomlig. Sålunda torde ett hänsynstagande till de faktiska
kostnaderna för elkraft, vatten och värme i praktiken i många fall
nödvändiggöra särskilda anordningar, som med hänsyn till lokala förhållanden
och verksamhetens omfattning kunna visa sig mindre rationella.
Vidare bör man se till, alt bestämmelserna icke få ett sådant innehåll, att
personalen erhåller sämre förmåner än vad som i förevarande hänseende
förutsättes i arbetarskyddslagstiftningen.

Eu centralisering till ett verk av handläggningen av ärenden, sammanhängande
med den statliga personalutspisningen anser lönenämnden icke
vara påkallad. I frågor, som tarva särskild expertis på området, torde vederbörande
myndighet, där sådan expertis saknas, kunna inhämta råd och
hjälp från myndighet med tillgång till expertis av ifrågavarande slag.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit, förutom undertecknad,
ledamöterna Asp, Dahlbeck, Frösell, Hallin, Lunde och Werner samt suppleanten
Karlsson; dock att ledamöterna Asp och Lunde samt suppleanten
Karlsson ej varit närvarande vid utlåtandets justering.

Vid ärendets behandling ha jämväl närvarit ledamöterna Alfredsson,
Hroomé, Lindell, Roos, Sallin och Thörnblom samt suppleanterna Andersson
och Sjöborg. Stockholm den 30 januari 1963.

E. JOHNSSON

Folke Lijbcrg

180

§ 26 Stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten
Försvarets civilförvaltning

Såsom framgår av riksdagens revisorers berättelse s 208 granskas inom
försvaret samtliga regionala och lokala myndigheters räkenskaper » stickprovsvis»
på så sätt, att minst två månaders räkenskaper årligen underkastas
granskning. Granskning av myndighets samtliga räkenskaper för helt
budgetår utföres endast där speciella omständigheter så påkallar.

Härutöver verkställes, jämsides med ovannämnda stickprovsgranskning,
fortlöpande genomgående undersökningar avseende utgifts- och inkomstslag,
beträffande vilka erfarenheten visat att särskild uppmärksamhet är
nödvändig. Tendensen är att öka denna granskning på stickprovsgranskningens
bekostnad.

Riksdagens revisorer har velat rikta uppmärksamheten på moderna statistiska
stickprovsmetoder och anser att en utredning för att applicera dessa
på det statliga revisionsområdet hör komma till stånd.

Ett på matematisk-vetenskaplig väg uttaget stickprov ger tvivelsutan
grund för ett omdöme om det granskade räkenskapsmaterialets allmänna
beskaffenhet, d v s av räkenskaperna som helhet. Emellertid bör enligt civilförvaltningens
uppfattning värdet av ett sådant omdöme i och för sig icke
ges företräde framför en strävan efter alt söka uppdaga så många typer
av förekommande fel som möjligt, så att dessa kan tillrättaläggas för framtiden.
Detta krav torde säkrast tillgodoses genom tillämpning av hittills använda
metoder för stickprovsuttagning, d v s ett på revisionsmyndighetens
erfarenhet och kännedom om lokala och personella förhållanden grundat urval.
Det torde härvid även böra beaktas, att det vid kameral granskning
många gånger är betydelsefullt att kunna granska, inte bara den aktuella
verifikationen i och för sig, utan denna i iörhållande till andra likartade
verifikationer hos myndigheten avseende samma period.

I detta sammanhang må framhållas att det samlade räkenskapsmaterialet
innehåller ett stort antal verifikationer, som från revisionssynpunkt helt
saknar intresse. Vid ett på statistisk väg åvägabragt stickprov föreligger
risk, att för stor uppmärksamhet kommer att ägnas sådana verifikationer.
Med hänsyn till räkenskapsmaterialets heterogena beskaffenhet torde, utan
ett omständligt och arbetskrävande sorteringsarbete, denna risk svårligen
kunna undvikas.

Antalet förvaltnings- och kassamyndigheter inom försvaret är stort. Med
undantag av kassacheferna, vilka erhållit särskild utbildning, besitter redogörarna
vid försvaret många gånger icke större erfarenhet av gällande förvaltningsbestämmelser.
Täta tjänstebyten och kommenderingar medför att
räkenskapernas kvalitet blir skiftande, vilket förhållande kan inverka negativt
på ett med statistiska metoder erhållet sampels effektivitet från revisionssynpunkt.

Ett statistiskt erhållet stickprovsurval torde dock väl kunna nyttiggöras
vid granskning av vissa typer av räkenskaper såsom ett värdefullt komplement
till gängse använda metoder. Emellertid synes, vid övervägande om
övergång till eller punktvis användning av de matematiska metoderna för
stickprovsuttag, nödig uppmärksamhet böra ägnas åt den synpunkten, att
sådan avvägning sker, att förhandsanalys och kartläggning av räkenskapsmaterialet
icke drives så långt att de medför krav på personalökning eller
lönegradsuppflyttning av tjänster.

På anförda skäl anser därför civilförvaltningen, att någon mer allmän
tillämpning av statistiska metoder för stickprovsurval inom det statliga ka -

181

merala revisionsområdet icke bör ske utan att föregås av en närmare utredning,
varvid bl a ovanstående synpunkter bör beaktas. Civilförvaltningen
tillstyrker att utredning sker.

I detta ärendes handläggning har deltagit undertecknade Lundberg och
förste byråsekreteraren Ruths, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden
Insulander och Nilsell. Stockholm den 23 januari 1963.

RAGNAR LUNDBERG

K.-H. Ruths K. B- Brandström

Medicinalstyrelsen

I enlighet med sin instruktion granskar styrelsen räkenskaperna för statens
mentalsjukhus, Vilhelmsro sjukhus, statens inom mentalsjukvårdsorganisationen
anordnade vårdanstalt för alkoholmissbrukare samt Kronprinsessan
Victorias kustsanatorium.

Den undersökning av den statliga revisionsverksamheten, som riksdagens
revisorer framlagt i berättelsen, visar att de statliga revisionsmyndigheterna
ställts inför besvärliga problem, när det gällt att på ett ändamålsenligt
sätt planera och inrikta sin granskningsverksamhet. Detta synes särskilt
gälla de mindre av de s. k. specialrevisionerna, till vilka medicinalstyrelsens
revision hör.

Av redogörelsen framgår att revisionsmyndigheterna vid den kamerala
stickprovsgranskningen icke tillämpa någon enhetlig metodik. Någon vetenskapligt
grundad statistisk metod synes icke användas av någon av revisionerna.

Den i berättelsen ingående redogörelsen över den av Stockholms stads
revisionskontor verkställda utredningen i ämnet klargör de fördelar, som
vinnas med stickprovsgranskning enligt statistiska metoder. Som riksdagens
revisorer framhålla, öppnas genom moderna stickprovsmetoder möjligheter
till en bättre arbetsledning och effektivare kontroll av verksamheten
inom de revisionella organen.

Styrelsen hälsar därför med tillfredsställelse en närmare uti-aning av de
spörsmål, som revisorerna upptagit till granskning. Styrelsen vill emellertid
samtidigt framhålla, att de statistiska metoderna icke helt kunna utesluta
andra, mer subjektiva metoder.

Av vikt synes också vara att metoderna för den stickprovsmässiga granskningen
kombineras med effektiva analysmetoder.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist,
tf. byråchefen Frostne och byrådirektören Strandlund, föredragande. Stockholm
den 25 januari 1963.

ERIK BJÖRKQUIST

B. Strandlund Börie Gustafsson

Generalpoststyrelsen

Styrelsen får med bifogande av sitt yttrande1 till riksdagens revisorer den
11 september 1962 anföra följande.

Den av riksdagens revisorer utförda undersökningen angående den statliga
revisionsverksamheten påvisar den bristande enhetlighet, som råder i
fråga om den till synes allmänt förekommande stickprovsgranskningen.

1 Ej avtryckt

182

Inom generalpoststyrelsen bedrives revisionsverksamhet dels av räkenskapskontoret,
där granskningen utföres fortlöpande, dels av medelsrevisionen,
där stickprovsgranskning förekommer. Stickprovsgranskningen vid
medelsrevisionen infördes i anslutning till chefens för finansdepartementet
uttalande enligt stadsrådsprotokollet den 21 juni 1940 om vidtagande av besparingsåtgärder
inom den statliga förvaltningen. I samband med en år 1956
företagen omorganisation av medelsrevisionen vidtogs även en översyn av
det inom revisionen tillämpade stickprovsförfarandet. I sitt ovannämnda
yttrande till riksdagens revisorer har styrelsen närmare redogjort för det
vid stickprovsgranskningen f. n. tillämpade förfaringssättet.

Styrelsen finner det liksom revisorerna angeläget att i framtiden vetenskapliga
metoder tillämpas vid stickprovsgranskningen, men tillåter sig
ifrågasätta, om ej direkta föreskrifter till berörda revisionsmyndigheter att
efter inom myndigheten verkställd utredning vidta åtgärder i detta syfte
snabbt skulle leda till det av revisorerna efterlysta resultatet. Styrelsen stöder
denna sin uppfattning även därpå, att stor hänsyn måste tagas till de
särskilda förhållandena hos de olika revisionsmyndigheterna.

För egen del är styrelsen beredd att med anlitande av expertis på det statistiska
området så snart ske kan föranstalta om en utredning, som syftar
till användandet av vetenskapliga stickprovsmetoder vid det revisionsarbete
som utföres inom styrelsens revisionsorgan.

I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling, byråchefen
Salomonson, försvarsavdelningschefen Grahl, överintendenten
Granström, byråchefen Löfgren, tf. postbankschefen Kjellin, tf. byråchefen
Lindskog och tf. byråchefen Elftman (föredragande). Stockholm den 31
januari 1963.

ERIK SWARTLING

Gösta Elftman

Telestyrelsen

På grund av de goda erfarenheter, som vunnits vid numera tillämpad statistisk-matematiska
metoder vid materielkontrollen inom televerkets förrådsrörelse,
har frågan om införande av motsvarande system vid verkets interna
revisionsverksamhet redan diskuterats mellan berörda avdelningar
inom telestyrelsen, nämligen revisions- och kassakontrollavdelningen och
statistiska avdelningen, vilken senare avdelning förfogar över expertis i fråga
om metodiken.

Ehuru metoden således i viss utsträckning redan praktiseras inom televerket
och avsikten är att utvidga dess tillämpning till att omfatta även det
revisionella arbetet inom verket, har telestyrelsen ingenting att erinra mot
att den av revisorerna föreslagna utredningen förverkligas.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky, överdirektören
och souschefen Olters, personaldirektören Roos, tekniske direktören
Bjurel, verkstadsdirektören Angerby, förrådsdirektören Lundqvist,
ekonomidirektören Westerberg (föredragande), tf. byråchefen Werner och
tf. tekniske direktören Övergaard. Stockholm den 31 januari 1963.

Harry Westerberg

HÅKAN STERKY

Sven Carlsson

183

Järnvägsstyrelsen

I sitt uttalande konstaterar revisorerna, att den sammanlagda verifikationsmassa
som det tillkommer riksrevisionsverket och de vid vissa verk
förekommande specialrevisionerna att granska är av betydande storlek och
att granskningsmaterialets fortlöpande tillväxt i takt med den statliga förvaltningsapparatens
utvidgning ökat svårigheterna att bemästra materialet
från revisionsmässig synpunkt. Den av revisorerna genom förfrågningar hos
berörda myndigheter företagna undersökningen av de principer och metoder
som tillämpas inom den statliga revisionsverksamheten har gett vid handen,
att stickprovsgranskning förekommer i stor utsträckning hos samtliga
revisionsmyndigheter och att fullständig granskning utföres endast i mycket
begränsad omfattning. Enligt revisorerna är stickprovsgranskningens
kvantitativa omfattning i de enskilda fallen skiftande och urvalsförfarandet
styres i allmänhet av tidigare uppnådda granskningsresultat och subjektiva
värderingar. Detta leder enligt revisorerna till minskad säkerhet i
bedömningen och till ökad svårighet i fråga om ledningen av revisionsarbetet.
Revisorerna anser det nödvändigt att de delar av räkenskapsmaterialet
som uttages för granskning är så representativa för totalmaterialet i skilda
avseenden, att revisionen kan få en så god inblick i och fälla ett så tillförlitligt
omdöme som möjligt om granskningsmaterialet.

Mot bakgrunden av dessa synpunkter har revisorerna ansett sig böra rikta
uppmärksamheten på de moderna statistiska stickprovsmetoder som under
senare tid vunnit insteg på revisionsområdet inom den kommunala och

privata sektorn. .

Järnvägsstyrelsen delar revisorernas åsikter beträffande de statistiska
stickprovsmetodernas fördelar framför andra mera subjektivt utformade
stickprovsmetoder. Speciellt måste det anses värdefullt att på statistisk väg
kunna fastställa stickprovsstorleken liksom att i varje särskilt fall siffermässigt
kunna bedöma tillförlitligheten av de vid granskningen erhållna resultaten.
Enligt styrelsens mening bör statistiska stickprovsmetoder med
fördel kunna tillämpas inom revisionen, speciellt vid granskning av större
räkenskapsmaterial av någorlunda homogen art, t ex avlöningsutbetalningar.
På grund av räkenskapsmaterialets skiftande natur torde dock för närvarande
statistiska stickprovsmetoder kunna användas endast som ett
komplement till andra granskningsmetoder. En ökad användning av statistiska
metoder kräver enligt styrelsens uppfattning att olika praktiska problem
först löses såsom att fastställa vilka felrisker, som kan anses godtagbara
för olika populationer. Av särskild betydelse i detta sammanhang ar
också att komma fram till ett användbart felkriterium och tidsbesparande
urvalsmetoder.

På revisorernas förfrågan har styrelsen i sitt svar, vilket återges i revisorernas
berättelse, uttalat sitt intresse för tillämpning av statistiska urvalsmetoder
i revisionsarbetet. I syfte att underlätta ett införande av sådana
granskningsmetoder och att anpassa revisionstekniken till de inom räkenskapsområdet
förekommande databehandlingsrutinerna påbörjades den 1
juli 1962 en omorganisation av revisionsverksamheten vid statens järnvägar.
Omställningen av verksamheten beräknas kunna vara genomförd under år
1963. Under den närmaste tiden avses även en del kompletterande undersökningar
och provbearbetningar skola verkställas under medverkan av statistisk
expertis i syfte att kartlägga de olika revisionsobjekten och finna för
stickprovstagningen lämpliga urvalsmetoder. Styrelsen räknar med att revisionsverksamheten
efter omställningen skall nå en ökad effektivitet samtidigt
som vissa personalbesparingar skall kunna göras.

Revisorerna anser, att en utredning av spörsmålen omkring en mer all -

184

män applicering av de nya metoderna på det statliga kamerala revisionsområdet
snarast bör komma till stånd. Järnvägsstyrelsen vill för sin del tillstyrka
en sådan utredning, som anses kunna bli av värde som vägledning
för de olika revisionsmyndigheterna vid uppläggning av granskningsarbetet
och utformning av stickprovsrutiner, icke minst med tanke på att erfarenheten
av statistisk stickprovsmetodik i revisionsarbetet ännu så länge är
liten i vårt land och att svensk facklitteratur på området nästan helt saknas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark
och ekonomidirektören Sjöberg (föredragande). Stockholm den 29 januari
1963.

ERIK UPMARK

Arne Sjöberg

Vattenfallsstyrelsen

Revisionsverksamhetens organisation har i samband med den nyligen genomförda
omorganisationen av Vattenfallsstyrelsen varit föremål för ingående
utredningar. Verksamheten har därvid i anslutning till riksdagens beslut
uppdelats i en sakrevision underställd Stabsavdelningen samt i en den
1 december 1962 nyinrättad ekonomirevision underställd Administration. I
ekonomirevisionen ingår den tidigare specialrevisionen. Arbetsuppgifternas
omfattning samt val av lämpliga arbetsmetoder är för närvarande föremål
för ingående studium. Vad revisorerna anfört beträffande ett utnyttjande
av statistiska stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten delas
helt av styrelsen. Vattenfallsstyrelsen tillstyrker därför den av revisorerna
förordade utredningen. Stockholm den 29 januari 1963.

ERIK GRAFSTRÖM

G. Sandberg S. Ekdahl

Statistiska centralbyrån

Centralbyrån hälsar med tillfredsställelse, att revisorerna riktat uppmärksamheten
på möjligheterna att vid den statliga revisionsverksamheten
utnyttja moderna statistiska metoder. Centralbyrån delar revisorernas på s.
236 redovisade uppfattning, att dessa metoder »visat sig äga betydande fördelar
framför hittills tillämpade metoder».

Centralbyrån anser sig icke i detta sammanhang behöva ingå på en utförlig
granskning av de statistiskt-tekniska avsnitten av § 26. Centralbyrån anser
sig dock böra framhålla följande.

Revisorerna diskuterar relativt utförligt tre metoder — estimation sampling,
acceptance sampling och discovery sampling — vilka kan komma till
användning vid revision. Centralbyrån skulle emellertid vilja starkt understryka
betydelsen av att göra valet av metod beroende av tillämpningens
syfte.

Revisorerna uppehåller sig i sin framställning relativt utförligt vid själva
urvalsförfarandet. Centralbyrån vill framhålla, att detta är endast en av tre
för planeringen och genomförandet av en stickprovsundersökning centrala
tekniska operationer, nämligen

indelningen av populationen i (en hierarki av ) urvalsenheter;

urvalet av ett stickprov av sådana enheter; och

185

generaliseringen från stickprovet till populationen (statistisk inferens)
samt — i förekommande fall — valet av beslut på basis av denna generalisering.

Centralbyrån skall här något uppehålla sig vid dessa tre operationer.

Indelningen av populationen i urvalsenheter påverkar på ett avgörande
sätt såväl kostnaden för att verkställa en stickprovsundersökning som tillförlitligheten
av de vid denna erhållna resultaten.

Vad beträffar kostnaden, är det för de tillämpningar, som det här är frågan
om, anledning att bl. a. uppmärksamma kostnaden för att konstruera
eu ram, d. v. s. en fysisk motsvarighet till teorins symboliska register över
de urvalsenheter, som konstituerar populationen. Vad å andra sidan tillförlitligheten
beträffar, gäller, att användningen av stora urvalsenheter (d. v. s.
urvalsenheter, som omfattar flera poster el. dyl.) i regel är underlägsen användningen
av små urvalsenheter. Det är i själva verket ett problem av betydande
svårighetsgrad att på ett tillfredsställande sätt göra den avvägning
mellan kostnadsreducerande och tillförlitlighetsbefrämjande åtgärder, som
den just antydda konflikten aktualiserar.

Den statistiska innebörden av vad ovan sagts kan illustreras med hjälp
av ett exempel hämtat från revisorernas berättelse, sidan 211. Exemplet avser
det av telestyrelsen använda förfarandet för granskning av avlöningar.
Det framgår av revisorernas redogörelse, att denna granskning är baserad
på verifikationer för en månad. Innebörden härav är, att urvalets omfattning
är en urvalsenhet. Oberoende av hur denna enda urvalsenhet uttages,
är det icke möjligt att på ett statistiskt tillfredsställande sätt generalisera
från den enda urvalsenheten till de tolv urvalsenheter, som populationen
omfattar.

En direkt konsekvens av vad ovan sagts är, att de provtagningstabeller,
varom talas på t. ex. s. 236, icke utan vidare kan läggas till grund för att bestämma
urvalets omfattning.

På s. 236 säger revisorerna: »De här berörda moderna metoderna bygger
på förutsättningen, att . . . samplet uttaget genom slumpmässigt urval,
d. v. s. att varje enhet i totalmaterialet har lika chans att ingå i stickprovet».
Centralbyrån instämmer i revisorernas understrykande av att urvalet
skall ske slumpmässigt. Centralbyrån vill emellertid påpeka, att det icke är
nödvändigt, att urvalet verkställes på sådant sätt, att »varje enhet . . . har
lika chans att ingå i stickprovet»; det väsentliga är, att denna chans kan
beräknas för varje enhet i populationen. Det är i vissa undersökningssituationer
t. o. in. så, att förfaranden, karaktäriserade av att varje enhet icke
har lika chans afl ingå i stickprovet, är att föredraga framför förfaranden
karaktäriserade av att varje enhet har lika chans; sådana undersökningssituationer
synes i själva verket vara relativt vanliga just på det här aktuella
tillämpningsområdet. Som exempel på eu sådan situation kan anföras när
man i eu kostnadsredovisning vill kontrollera huruvida utgifter redovisats
till större belopp än de verkliga. I detta fall är det fördelaktigt alt för kontroll
uttaga alla stora enheter men ett relativt litet urval av de medelstora
och små enheterna.1 Detta innebär tydligen, att stora enheter har större
»chans» att uttas än små enheter.

Revisorerna behandlar i sin berättelse knappast alls frågan om valet avförfarande
för generaliseringen från stickprovet till populationen och valet
av beslut.

Centralbyrån vill här allmänt peka på möjligheten av att för denna generalisering
utnyttja a priori tillgänglig information om populationen och sär 1

de Wolf: *On the applicalion of stratified sampling to an auditlng problem» (publicerad i
festskriften för C. Gini).

186

skilt peka på möjligheten att utnyttja estimationsförfaranden av det slag,
varpå kvotestimation är ett exempel. Ett studium av den här aktuella facklitteraturen
ger anledning antaga, att estimationsförfaranden av detta slag
förtjänar att beaktas i detta sammanhang.1

Revisorerna uttalar på s. 238 följande. »Det bör slutligen framhållas, att
tillämpningen av de nya metoderna icke förutsätter särskilda statistiska
förkunskaper hos granskningspersonalen. Tjänstemän i ledande ställning
hör dock givetvis äga en viss kännedom om de principer på vilka metoderna
är uppbyggda.»

Centralbyrån vill härvidlag framhålla att de stickprovsteoretiska och -metodologiska
problem, som aktualiseras inom revisionsverksamheten, rimligen
måste vara av ungefär samma svårighetsgrad som motsvarande problem
på flertalet andra tillämpningsområden. För lösandet av dessa krävs
bättre förkunskaper än vad det ovan återgivna uttalandet synes innebära.

Svaret på frågan om behovet av statistiska förkunskaper har direkt relevans
för frågan om hur ett program för ökat ianspråktagande av moderna
statistiska metoder vid revisionsverksamhet skall utformas.

Revisorerna uttalar slutligen på sidan 238, att de är »medvetna om att en
mer allmän applicering av de nya metoderna på det statliga revisionsområdet
icke torde vara möjlig att genomföra utan en föregående närmare utredning
av de spörsmål det här gäller», och föreslår, att en utredning kommer
till stånd.

Centralbyrån delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av att
frågan om användningen av stickprovsmetodik vid den statliga revisionsverksamheten
blir föremål för utredning. Centralbyrån vill i detta sammanhang
understryka vikten av att stor uppmärksamhet ägnas åt utformningen
av ett adekvat utredningsprogram, som beaktar alla väsentliga aspekter
av det problemkomplex, som det här gäller.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade varav Peters
föredragande, deltagit tf. produktionschefen G. Berglund och såsom expert
docenten T. Dalenius vid Statens råd för samhällsforskning. Stockholm
den 28 januari 1963.

INGVAR OHLSSON

Åke Peters

Statskontoret

§ 26 Stickprovsmetodcr vid den statliga revisionsverksamheten
§ 27 Inventering av kassor och värdehandlingar

Med hänsyn till den effektivisering av den statliga revisionsverksamheten
som torde stå att vinna med de av riksdagsrevisorerna förordade statistiska
stickprovsmetoderna finner statskontoret önskvärt att dessa metoder i görligaste
mån får komma till användning.

Ur stickprovsteknisk synpunkt är det fördelaktigt om enheterna i totalmaterialet
är av likartad karaktär. En del av det statliga räkenskapsinaterialet
torde på grund härav för närvarande lämpa sig mindre väl för stickprovstagning
av ifrågasatt slag. Genom s. k. stratifiering kan en viss liomogenisering
av materialet åvägabringas. Erinras må vidare att riksdagens revisorer
i förevarande berättelse under avsnittet angående statsmyndigheter 1

Denna aspekt diskuteras i: Cyert och Trueblood: »Statistical sampling techniques in the
aging of accounts receivable in a department store», Management Science 1957, s. 185—195.

187

nas bokföring (§ 28) framhållit behovet av ett enhetligare bokföringssystem
inom statsförvaltningen. I linje härmed har statskontoret förklarat sig berett
att i samråd med riksrevisionsverket påbörja en utredning angående
den statliga bokföringens uppläggning in. m. Resultatet av denna utredning
torde även komma att påverka möjligheterna att i revisionsarbetet använda
de av riksdagsrevisorerna förordade nya metoderna.

Även om sålunda stickprovsgranskning enligt statistisk metod tills vidare
ej kan tillämpas i full utsträckning torde dock ett sådant tillvägagångssätt
utgöra ett värdefullt komplement till nu använda urvalsförfaranden. Statskontoret
vill därför förorda att en arbetsgrupp tillsättes med uppgift att i
samverkan med den planerade bokföringsutredningen förbereda och med\
erka vid införandet inom statsförvaltningen av de statistiska stickprovsmetoderna
såväl vid den redovisningstekniska granskningen som vid inventering
av \äidehandlingar o. d. I arbetsgruppen, som bör stå under riksrevisionsverkets
ledning, synes böra ingå företrädare för berörda revisionsorgan.
För att tillvarataga de erfarenheter som vunnits på området skulle det
vara värdefullt om någon expert från Stockholms stads revisionskontor och
aven någon representant för privat revisionsverksamhet kunde knytas till
arbetsgruppen.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef von Willebrand,
föredragande och byrådirektör Joachimsson. Stockholm den 25 januari
1963.

IVAR LÖFQVIST

B. M. von Willebrand

Riksrevisionsverket

Rationaliseringsutredningen förordade att den siffermässiga och kamerala
revisionen av statsräkenskaperna skulle omfatta förslagsvis 15—20 procent
av full granskning och framlade också synpunkter på hur en sålunda
beskuren granskning lämpligen borde bedrivas. I den proposition till 1960
års riksdag som ledde till inrättandet av det nya riksrevisionsverket uttalade
vederbörande departementschef att den kamerala revisionsverksamheten
allmänt sett borde tillmätas större betydelse än vad utredningen gjort
och att bedömningen i detta avseende borde nyanseras. Någon fastlåsning av
den kamerala granskningens omfattning till viss nivå kunde icke förordas
utan det borde ankomma på det nya verkets ledning att planera verksamhetens
intensitet och huvudsakliga inriktning på varje särskilt område och
för varje tidsperiod. I fråga om värdet av en intensifierad sakrevision delade
departementschefen dock helt utredningens uppfattning.

Riksrevisionsverket har sålunda tillagts två huvuduppgifter, sakrevision
och kameral revision. Utgångspunkten för den senare verksamheten är det
nuvarande räkenskapssystemet. Detta kännetecknas av en spridd fördelning
på ett mycket stort antal myndigheter av heterogen natur och växlande
storlek, av vilka var och en avger sin räkenskap. Räkenskapssystemets
utformning är i sin tur beroende av det gällande budgetsystemet och
i enlighet med detta gjorda anslagsuppställningar och uppdragna riktlinjer
tör redovisningen av olika slag av kostnader. Det nuvarande organisationsunderlaget
har sålunda ett avgörande inflytande på såväl räkenskaper
som revisionsteknik.

Betydelsefulla förändringar i det organisatoriska underlaget kunna förväntas
genom ADB teknikens utnyttjande i statsförvaltningen, det må

188

erinras om de långt drivna förberedelserna ifråga om folkbokföring och
uppbörd. Riksrevisionsverket har tidigare i annat sammanhang framhållit
att en övergång till automatisk databehandling i och för sig nödvändiggör
en ny revisionsteknik på därav berörda områden. Datamaskinerna kan underlätta
revision genom att utföra viss kontroll av räkenskapsmaterialet
och utvälja material för stickprovsgranskning eller för systematisk revision.
Revisionen kan ske på ett tidigare stadium och med preventiv verkan.
Vidare må erinras om vissa inom statskontoret påbörjade utredningar om
centralisering av avlöningsuträkning och om införande av kostnadsredovisning
Hos flera myndigheter. Ett mera allmänt införande av sådan redovisning
kan tänkas påverka gällande budgetregler och bokföringsnormer.

Riksdagens revisorer har lämnat en redogörelse för den statistiska stickprovsmetod
som numera tillämpas vid bl. a. Stockholms stads revisionskontor.
Metoden har utförligare beskrivits i en av revisionskontoret publicerad
utredning, som riksrevisionsverket tidigare tagit del av. Revisorerna
understryker att de statistiska metoderna huvudsakligen är ett ändamålsenligt
tekniskt hjälpmedel för själva stickprovsförfarandet. En rundfråga
till riksrevisionsverket och de s. k. specialrevisionerna har gett revisorerna
belägg för att någon enhetlig metod inte tillämpas vid den statliga stickprovsgranskningen.
Olika förfaringssätt praktiseras till och med inom eu
och samma myndighet och det är inte osannolikt att olika metoder användes
vid granskning av räkenskaper av principiellt likartad beskaffenhet, uttalar
revisorerna. Urvalsförfarandet styres i allmänhet av olika erfarenhetsmässiga
förhållanden och subjektiva värderingar. De statistiska metoderna på
grundval av ett slumpmässigt urval garanterar enligt revisorerna ett mera
objektivt underlag för bedömningen av räkenskapsmaterialets beskaffenhet
och möjliggör eu enhetlig metodik vid granskningen. Revisorerna anser
därför att en utredning snarast bör komma till stånd om möjligheterna att
applicera de nya metoderna på det statliga kamerala revisionsområdet. Riksrevisionsverket
anser för sin del att det i många fall kan vara en fördel
om olika stickprovsmetoder, baserade på revisionspersonalens erfarenheter
och alltså på eu mera subjektiv grund, tillämpas vid granskningen av det i
stort sett heterogena räkenskapsmaterialet. På så sätt lämnas även bättre
utrymme för anläggandet av sakrevisionella synpunkter. Det bör här erinras
om att riksrevisionsverkets revisionspersonal på grund av den betydande
löpande förfrågningsverksamhet från myndigheternas sida, som tillskapats
för att i möjligaste mån hjälpa myndigheterna fram till eu från början
riktig författningstillämpning och inbespara påpekanden i efterhand, får eu
inblick i deras förhållanden som självfallet bör tillvaratagas, om man vill
inrikta granskningen på vad som kan vara väsentligt och samtidigt hushålla
med arbetskrafterna.

De statistiska stickprovsmetoderna torde ha sitt största värde vid bedömandet
av ett stort enhetlig! material. Såsom inledningsvis framhållits är
den statliga medelsförvaltningen i nuvarande läge splittrad på många myndigheter,
som var och en har egen räkenskap. Inom vissa större myndigheters
räkenskaper lorde emellertid statistisk samplingsmetod vid stickprovsgranskning
lämpligen kunna tillämpas redan vid nuvarande räkenskapssystem.
Riksrevisionsverket har också för avsikt att med anlitande av expertis
undersöka de närmare förutsättningarna härför. Under alla förhållanden
kommer emellertid förutsättningarna för en vidgad användning av
denna metod att väsentligt öka om organisationsunderlaget ändras genom
en centralisering av medelsförvaltningen i riktning mot större enheter och
om systematisk bokföring med därav följande möjligheter att tillrättalägga
verifikationsmaterialet på lämpligt sätt införes i större omfattning. Sådana

189

rationaliseringsåtgärder synas i och för sig val ägnade att förenkla den
kamerala räkenskapsgranskningen och därigenom bereda ökat utrymme åt
sakrevisionella insatser.

Enligt riksrevisionsverkets mening bör i första hand resultatet av den
undersökning avvaktas som riksrevisionsverket avser att självt verkställa
angående lämpligheten av statistisk stickprovsmetod vid granskningen av
vissa större myndigheters räkenskaper. Därefter bör i samband med de i
det föregående omnämnda utredningarna angående centralisering av avlöningsuträkning
och ett ökat införande av kostnadsredovisning — vilka
utredningar inom statskontoret bedrives i samråd med riksrevisionsverket
— förutsättningarna för en vidgad användning av statistiska samplingsmetoder
vid räkenskapsgranskningen närmare utredas. En sådan utredning
torde enligt riksrevisionsverkets mening lämpligen böra utföras inom ämbetsverket
och ske i samråd med statskontoret.

Såsom framgår av det föregående har vissa betydelsefulla utredningar
igångsatts inom statskontoret, vilka skall bedrivas i samråd med riksrevisionsverket
och förutsätter en insats av väl kvalificerad arbetskraft från
riksrevisionsverkets sida, om den erfarenhet och förtrogenhet med berörda
speciella förvaltningsområden, som finns inom verket, skall kunna effektivt
nyttiggöras. Även inom riksrevisionsverket måste för egna utredningar angående
revisionsteknikens löpande anpassning till den snabba utvecklingen
på framförallt databehandlingens område avdelas kvalificerade krafter. Det
bör understrykas att samtliga dessa utredningar, som påbörjats eller skola
igångsättas, är av synnerligen stor vikt för statsförvaltningens effektivitet
och rationella utformning. Då den för utredningens bedrivande erforderliga
arbetskraften till viss del måste tagas från sina ordinarie löpande arbetsuppgifter,
följer härav att vissa personaldispositioner i form av dubbleringar
av tjänster kan bli nödvändiga. Vidare synes det ofrånkomligt att till verket
knyta viss personal, representerande speciell sakkunskap i fråga om
exempelvis automatisk databehandling och statistisk metodik. Riksrevisionsverket
har tidigare bl. a. berört behovet av specialutbildad arbetskraft i sitt
utlåtande över databehandlingskommitténs betänkande. Ej minst viktigt i
detta sammanhang är slutligen att verket beredes möjlighet att ytterligare
fördjupa och intensifiera sina sakrevisionella arbetsuppgifter, vilket i sin
tur ställer ökade krav på tillgång till för sådana uppgifter särskilt skickad
personal. Riksrevisionsverket avser att närmare precisera innebörden av det
ovan sagda och att återkomma till de anslagsmässiga konsekvenserna härav
i sina petita för nästkommande budgetår.

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Löfqvist, Lindencrona, Cardelius, Lundgren, Rirke,
Pettersson och Elofsson. Stockholm den 22 januari 1963.

licrlil Elxnbom

Föredragande

GÖSTA RENLUND

Generaltullstyrelsen

Inom generaltullstyrelsen bedrives revisionsverksamhet å kameralbyrån,
revisionsbyrån och tullbehandlingsbyrån. Arbetsuppgifterna äro därvid i
stort sett fördelade så, att kameralbyrån verkställer utgiftsrevision, under
det att revisionsbyrån och tullbehandlingsbyrån ombesörja eftergranskning
beträffande debiteringar av tull och andra avgifter, som tullverket har

190

att uppbära. Granskningsmaterialet utgöres av handlingar av olika slag,
som enligt föreskrifter i tjänstgöringsreglementel för tullverket insändas
till styrelsen av de lokala tullmyndigheterna.

Vad törst revisionsbyrån beträffar, så utövas den huvudsakliga revisionsverksamheten
av byråns statistiska avdelning. Det har nämligen befunnits
ändamålsenligt att utnyttja de för avdelningens behov framställda handelsstatistiska
kontrollistorna lör granskning av debiterade belopp, avseende
tull och jordbruksavgifter. För framställning av nämnda kontrollistor har
avdelningen hittills törtogat över tabulatorer av konventionell typ, ingående
i avdelningens förutvarande uppsättning av statistikmaskiner. Från och
med ingången av innevarande år framställas emellertid de handelsstatistiska
listorna medelst elektroniska databehandlingsmaskiner å statistiska
centralbyråns maskincentral. Vid uppgörande av maskinprogrammet för
databehandlingsmaskinerna har det varit möjligt att däri inrymma jämväl
kontroll av att tull och jordbruksavgifter äro rätt debiterade-''för de skilda
varuposterna. För statistiska avdelningens granskning av tullbelopp m. in.
torde dartor stickprovsmetoder över huvud taget ej vara aktuella.

Inom styrelsens tullbehandlingsbyrå sker granskningen å tre kontor,
nämligen tullvärdekontoret, kontoret för allmän varuskatt och ursprungskontoret.
Föremål för granskning äro i första hand av varuhavare avlämnade
fakturor å införda varor med tillhörande försäkran angående tullvärde
m. in., deklarationer och försäkringar för uttagande vid införsel av särskild
varuskatt, försäljningsskatt in. in. ävensom för EFTA-behandling
toieskrivna ursprungsintyg. Tullvårdekontorets granskningsarbete, som
aven omfattar bokföringsgranskning hos varuhavare och importörer, avser
kontroll av att införda varors tullvärde rätt uppgivits eller beräknats. Av
kontoret för allmän varuskatt undersökes debiteringarna av allmän varuvid
införsel, under det att ursprungskontoret handhar kontrollen över
tillämpningen av gällande bestämmelser för erhållande av tullreduktion enlgt
EF 1 A-konventionen. Av särskilda skäl har tullvärdekontorets granskning
av importvärden i stor utsträckning måst inriktas på vissa affärsbranscher,
varför stickprovsmetoder hittills ej kommit till större användning
tör kontorets del. Tullbehandlingsbyråns granskningsmaterial är dock av
sådan art och omfattning, att i princip endast granskning enligt stickprovsmetod
torde kunna ifrågakonima.

Till granskning å kameralbyrån föreligga tullmyndigheternas månadsredovisningar
med tillhörande inkomst- och utgiftsverifikationer, kassa- och
kassakvittojournaler, tullsedelsförteckningar, depositionsliggare, deposilonskvitton,
balanslistor in. in. Av dessa redogörelsehandlingar underkastas
månadsredovisningarna jämte därtill hörande bilagor en relativt fullständig
sitlermassig kontroll. Skälet härför är, att dessa redovisningar utgöra
underlag för tullverkets huvudbok. I övrigt helgranskas endast ett fåtal
utgiftsverifikationer av speciellt slag, varemot återstoden av materialet
gores till töremål för en mer eller mindre omfattande
mng. På grund av tillfällig personalbrist å byråns revision skontor har under
senare år granskningsprocenten i allmänhet varit låg och för vissa slag
av redogörelsehandlingar har endast summarisk granskning kunnat förekomma.
Oaktat kameralbyråns granskningsmaterial delvis är av heterogen
beskaffenhet, förefaller det sannolikt, att granskning enligt någon statistisk
metod skulle kunna användas för i varje fall vissa delar av materialet.

Med hänsyn till de fördelar, som kunna vinnas genom användning av moderna
statistiska stickprovsmetoder i revisionsverksamheten _ särskilt de

ökade möjligheterna att tillförlitligt bedöma granskningsmaterialets allmänna
beskaffenhet — får generaltullstyrelsen tillstyrka riksdagsrevisorer -

191

nas förslag om en utredning angående ökad tillämpning av dylika metoder
i den statliga revisionsverksamheten.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknad generaltulldirektör
deltagit byråchefen Åberg och tillförordnade byråchefen Strand,
föredragande. Stockholm den 29 januari 1963.

VIDAR FAHLANDER

Gösta Olsson

Domänstyrelsen

Med anledning härav får domänstyrelsen anföra, att för domänstyrelsens
vidkommande kan utökad användning av statistiska stickprovsmetoder förutses
samt att domänstyrelsen ej har någon invändning mot att dessa metoders
användning inom den statliga revisionen blir föremål för en utredning.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad, deltagit byråchefen
Kronvall och tf. överkontrollören Stenbeck, föredragande. Stockholm
den 23 januari 1963.

K. A. ANNELL

Solveig Gunnarsson

Stockholms stads revisionsutskott

Sedan Stockholms stads revisionsutskott beretts tillfälle att avgiva och
till Kungl. finansdepartementet inkomma med yttrande i anledning av vad
riksdagens revisorer i sin den 15 december 1962 dagtecknade berättelse yttrat
angående stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten (§
26), får revisionsutskottet härmed till remissens besvarande överlämna och
åberopa innehållet i närslutna av Stockholms stads revisionskontor i ärendet
avgivna tjänsteutlåtande. (Rilaga.) Stockholm den 18 januari 1963.

E. OLSON

Nils Djurberg

Bilaga

Tjänsteutlåtande från Stockholms stads revisionskontor

Mot bakgrunden av svårigheterna att till rimliga kostnader bemästra ett
alltmer växande arbetsmaterial övervägdes inom revisionskontoret redan i
slutet av år 1958 att söka åstadkomma någon ändring i de dittills inom kontoret
tillämpade metoderna i fråga om den redovisningstekniska granskningens
bedrivande. Kontoret hade sedan länge tvingats att i allt större utsträckning
inskränka denna granskning till att omfatta stickprov, men stickprovstagningen
ägde rum, utan att några fastare principer härför tillämpades,
vilket var ägnat att ur olika synpunkter ingiva betänkligheter. Icke minst
framträdde bristerna härvidlag i en viss osäkerhet vid bedömningen av såväl
stickprovens storlek och sättet för deras uttagande som resultatet av
granskningen.

192

Under år 1959 påbörjades inom revisionskontoret en utredning i frågan
med särskilt sikte på att undersöka förutsättningarna för att vid kontorets
granskning söka införa vissa i framförallt amerikansk vetenskaplig litteratur
beskrivna statistiska metoder för stickprovstagning vid revision. Resultatet
av denna utredning och de med användningen av sådana metoder förenade
fördelarna ha närmare redovisats i den av riksdagens revisorer åberopade
akten i stadsfullmäktigetrycket för år 1961 (stadskollegiets bihang
nr 52).

Såsom framhållits i revisorernas berättelse har vid utarbetandet av förevarande
paragraf kontakt under hand tagits med revisionskontoret och den
mer principiella delen av redogörelsen bygger också i huvudsak på tankegångar,
som framförts i kontorets ovannämnda utredning. Med hänsyn härtill
har kontoret i detta sammanhang icke velat ytterligare beröra den teoretiska
bakgrunden till ifrågavarande metoder utan har ansett sig böra inskränka
sitt utlåtande till vissa frågor av mer allmän och praktisk art.

Utöver vad i förordet till revisionskontorets utredning anförts angående
de mer revisionellt betonade problemen må här inledningsvis framhållas,
att tillämpningen av statistiska stickprovsmetoder vid kommunal revision
ånyo upptagits såsom ett av huvudämnena vid en kommunal revisorskonferens
i Helsingör under hösten 1962 med bl. a. revisionscheferna från praktiskt
taget alla större städer i Norden som deltagare, varvid erfarenheterna
från den praktiska tillämpningen av dylika metoder vid Stockholms stads
revisionskontor närmare redovisats.

Om utvecklingen på förevarande område håller revisionskontoret sig regelbundet
informerat genom nyutkommen litteratur samt genom inhämtande
av upplysningar om på andra håll vunna erfarenheter, vilket möjliggöres
bl. a. genom att kontorets chef, stadsrevisor L.-O. Larsson, är medlem i den
internationella revisorsorganisationen The Institute of Internal Auditors.
Stadsrevisor Larsson har därjämte beretts tillfälle att under år 1962 företaga
en studieresa till U. S. A. för att vid några större amerikanska offentliga
förvaltningar och privata företag inhämta ytterligare rön och erfarenheter.
Härigenom ha även knutits många värdefulla kontakter. Det förtjänar
därjämte framhållas, att revisionskontorets utredning omfattats med
stort intresse både inom landet och i grannländerna bland såväl revisorer i
offentlig tjänst som auktoriserade revisorer och motsvarande. Slutligen kan
nämnas att utredningen uppmärksammats vid handelshögskolorna i såväl
Stockholm som Göteborg.

För att underlätta ett införande av den nya metoden vid revisionskontoret
har en väsentlig ändring av kontorets organisation genomförts. Därvid ha inrättats
större arbetsgrupper än i den tidigare organisationen, varigenom
ökade förutsättningar skapats för en enhetlig arbetsledning och ett insättande
och koncentrerande av granskningsåtgärder på områden, som erfarenhetsmässigt
eller eljest under granskningens gång anses böra särskilt
uppmärksammas.

I fråga om personalbehovet vid revisionskontoret har, såsom angivits i
revisorernas berättelse, en minskning med cirka 10 % visat sig möjlig att
genomföra. Tilläggas bör emellertid att denna rationaliseringsvinst även får
ses mot bakgrunden av att kontoret — därest den traditionella granskningsmetoden
alltjämt skulle ha bibehållits — icke skulle ha tillfredsställande
kunnat bemästra det ständigt växande granskningsmaterialet utan personalökning.
Å andra sidan förtjänar understrykas att väsentligt ökade krav måste
ställas på kontorets ledning och på dess avdelningschefer. Den nya metoden
nödvändiggör nämligen ett ökat mått av direktivgivning för granskningens
utförande, samtidigt som metoden förutsätter omdömesgilla och

193

snabba avgöranden för alt — med beaktande av den tid, som står till förfogande
för granskningens färdigställande — inrikta revisionsverksamheten
på mest ändamålsenliga sätt. Vidare förutsättes att den nya metoden skall
lämna vidgat utrymme för mer sakligt inriktade granskningsåtgärder.

De statistiska stickprovsmetoderna ha successivt införts vid revisionskontorets
granskningsverksamhet och tillämpas f. n. i full utsträckning vid
granskningen av löner och pensioner samt i betydande omfattning vid
granskningen av förvaltningarnas utgifter och inkomster ävensom vid inventering
av värdehandlingar.

Den nya tekniken kan beträffande det teoretiska underlaget för många te
sig tämligen komplicerad och i viss mån matematiskt invecklad. Erfarenheterna
från Amerika utvisa emellertid, såsom också påpekats i revisorernas
berättelse, att det är tillräckligt, om personal i ledande ställning äger
kännedom om den teoretiska bakgrunden, men att detta icke är nödvändigt
beträffande den övriga personalen. Erfarenheterna från den inom revisionskontoret
bedrivna verksamheten bekräfta i stort sett detta. Det har sålunda
visat sig tillfyllest, om den för granskningen ansvarige tjänstemannen är
förtrogen med grundtankarna i de statistiska stickprovsmetoderna. Erforderliga
anvisningar för den övriga personalen synas i stort sett icke behöva
vara mer komplicerade än vid vilken annan granskningsform som helst.

Appliceringen av de statistiska metoderna kräver ett noggrant planeringsarbete,
särskilt då man första gången skall granska ett räkenskapsmaterial.
Under förutsättning att noggranna anteckningar göras, synes emellertid en
stor del av detta arbete vara av engångsnatur. I fråga om bestämmandet av
den erforderliga stickprovsstorleken och användandet av för detta ändamål
utarbetade provtagningstabeller må hänvisas till revisionskontorets utredning.

Eu praktisk fråga av stor betydelse gäller urvalet av de enheter, som skola
ingå i stickprovet. De statistiska metoderna förutsätta ett absolut slumpmässigt
urval, vilket lämpligen kan åstadkommas genom användande av
särskilda för ändamålet uppgjorda s. k. slumptalstabeller. Under förutsättning
att man icke riskerar att urvalet på ett eller annat sätt sammanfaller
med en viss periodicitet hos granskningsmaterialet, bör man emellertid istället
kunna använda sig av ett s. k. systematiskt urval med slumpmässig start,
vilket innebär, att man med utgångspunkt från en slumpmässigt vald enhet
i materialet uttager t. ex. var 17 :e, var 42 :a post etc. Härvid divideras antalet
enheter i det aktuella materialet med det förutbestämda antalet enheter
i stickprovet, och resultatet blir det intervall, som bestämmer de poster,
som skola ingå i detsamma.

Eu annan fråga av praktisk vikt har samband med beskaffenheten hos
granskningsmaterialet. Ur stickprovsmässig synpunkt är det härvidlag till
fördel, om endast själva huvudverifikationen är paginerad. Det förekommer
emellertid, att man åsätter icke blott huvudhandlingen utan även till denna
hörande specifikationer in. m. särskilda nummer. Urvalet kan då komma att
omfatta t. ex. en till en verifikation fogad följesedel. Det kan ifrågasättas,
om detta skall anses utgöra incitament för granskning av huvudverifikationen
i dess helhet eller icke.

När det gäller utgifter bedrivcs ju granskningen med utgångspunkt från
verifikationsmaterialet. Man har härvid i princip att göra med endast eu
s. k. »population» per myndighet (motsvarande). Ibland kan det finnas anledning
att företaga specialgranskning av visst slag av utgifter. År antalet
poster mycket stort, kan det vara motiverat att även vid en sådan specialgranskning
tillämpa stickprovsförfarande. Då de härvid aktuella posterna
merendels äro spridda i verifikationsmaterialet, kan bestämningen av popu 7

/{<■!>. berättelse ang. statsverket år 1962. It

194

lationsstorleken liksom urvalet vålla vissa besvär. Eventuellt kunna sådana
problem lösas med hjälp av bokföringen.

Det anförda må endast betraktas såsom exempel på frågeställningar, som
kunna uppkomma vid utgiftsgranskningen. I mångt och mycket äro de beroende
av de lokala förhållandena, och det torde icke vara möjligt att åstadkomma
några mer generella anvisningar för hur problem av denna art böra
lösas. Det är emellertid av största vikt, att de bemästras på ett sådant sätt,
att de statistiska synpunkterna i möjligaste mån tillgodoses.

Den nya metoden har såsom ovan sagts även kommit till användning vid
revisionskontorets inkomstgranskning. Sålunda ha vissa hyres- och arrendeinkomster
samt vissa slag av kommunala avgifter underkastats statistisk
stickprovsgranskning, och avsikten är att efter hand tillämpa de statistiska
metoderna på allt fler inkomstslag. Enligt kontorets mening bör inkomstgranskningen
till skillnad från utgiftsgranskningen i princip bedrivas med
utgångspunkt icke från verifikationsmaterialet utan från de handlingar,
som utgöra upprinnelsen till inkomstposterna, d. v. s. från beställningar, arbetsorder,
debiteringslängder, kontrakt etc. Detta innebär, att varje inkomstslag
måste granskas för sig och sålunda göras till föremål för eu särskild
stickprovstagning. På inkomstsidan förekommer därför ett stort antal populationer
av växlande storlek. Några generella regler beträffande val av
provtagningstabell, kvalitetskrav m. m. synas emellertid icke kunna uppställas,
utan sådana frågor torde få avgöras från fall till fall. Rent allmänt torde
kunna framhållas att kravet på säkerhet i bedömningen vid inkomstgranskningen
bör vara minst lika stort som vid utgiftsgranskningen.

De hittills vunna erfarenheterna från tillämpningen av statistiska stickprovsmetoder
vid revisionskontorets granskning ha bl. a. givit vid banden,
att den bild av totalmaterialet, som kontoret med den nya metodens hjälp
kunnat skaffa sig, i de flesta fall i allt väsentligt varit minst lika klar och
detaljerad som den uppfattning kontoret tidigare erhållit genom en mera
omfattande granskning trots den ofta väsentligt kortare granskningstiden.
De tidsvinster, som sålunda kunnat göras, ha bl. a. utnyttjats för att utsträcka
granskningen till områden, som tidigare icke gjorts till föremål fölen
närmare genomgång. Detta har lett till ökade kontakter med skilda avsnitt
och befattningshavare inom de granskade förvaltningarna, vilket varit
av stort värde.

På sina håll inom kontoret ställde man sig till eu början tveksam inför
den nja tekniken främst på grund av dess till synes komplicerade karaktär.
Efter hand som metoderna kommit till användning, har emellertid en klart
positiv inställning blivit allt mer märkbar. Härtill kommer alt man på ett
mer påtagligt sätt kunnat överblicka omfattningen av den framförliggande
arbetsuppgiften, vilket hälsats med den allra största tillfredsställelse från
personalens sida.

Användningen av den nj''a metoden sj-nes därför vara ägnad att skapa ett
större intresse för arbetsuppgifterna. Genom begränsningen av granskningens
omfång motverkas slentrian och ouppmärksamhet. Till ett ökat intresse
och förståelse för arbetet bidrager dessutom det planerings- och urvalsarbete,
som föregår appliceringen av den nya tekniken, liksom dennas anknytning
till den statistiska vetenskapen.

Den rapportering av granskningen, som förutsatts skola ske, är av relativt
enkelt slag men innebär icke desto mindre flera värdefulla fördelar. Revisionsorganets
ledning kan genom denna rapportering snabbt erhålla uppgift
om icke blott vilket område som granskats utan även vilka enskilda poster,
som ingått i granskningen. Samtidigt crhålles en enkel och klar bild av
utfallet av granskningen. Den för granskningen närmast ansvarige tjänste -

195

mannen kan å sin sida med hänvisning till den upprättade rapporten specificerat
redovisa vad han granskat, tillvägagångssättet vid granskningen samt
resultatet av densamma. Skulle det sålunda i efterhand uppdagas några
felaktigheter i materialet, kan man konstatera, om det förelegat någon ouppmärksamhet
från granskningspersonalens sida eller icke. Rapporteringen
har slutligen den största betydelse för den framtida granskningen med hänsyn
till möjligheterna dels att göra jämförelser mellan olika år, dels att förenkla
planeringsarbetet.

Slutligen förtjänar framhållas att de statistiska metoderna såvitt nu kan
bedömas torde vara väl förenliga med den nya automatiska databehandlingstekniken,
vilket måste betraktas vara av väsentlig betydelse.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts synas enligt revisionskontorets
mening starka skäl tala för att en motsvarande utredning även bör komma
till utförande beträffande den statliga revisionsverksamheten. Såvitt kontoret
kan bedöma, synas därjämte förutsättningarna för införande av de nya
metoderna snarast vara än gynnsammare inom statsförvaltningen än inom
den kommunala sektorn med hänsyn till att de statliga redovisningsenheterna
i regel torde vara av större omfattning än de kommunala.

Revisionskontoret hemställer, att revisionsutskottet till remissens besvarande
måtte överlämna och åberopa innehållet i detta tjänsteutlåtande.
Stockholms stads revisionskontor den 14 januari 1963.

K.-G. HISING

Nils Djurberg

Föreningen auktoriserade revisorer

Föreningen vill först framhålla att den för sin del upptagit de båda remisserna
i ett yttrande med den motiveringen att de frågor som här behandlas
hänger så intimt samman att det av tekniska skäl måste anses
lämpligt att behandla dem gemensamt. Föreningen har därmed också i huvudsak
begränsat sitt yttrande att gälla stickprovsmetoder och får i underdånighet
anföra följande.

§ 26. Stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten

Allmänt. Stickprovsmetoder användas numera inom såväl den statliga
förvaltningen som inom näringslivet i stigande utsträckning. Detta är delvis
en följd av tendensen till växande administrativa enheter inom den offentliga
och privata sektorn. Som framgår av remisshandlingarna kan det
beträffande vissa administrativa enheter vara fråga om milliontals verifikationer,
som ingå i räkenskapshandlingarna. En granskning av samtliga verifikationer
beträffande dessa större administrativa enheter är varken ur
personaltekniska eller ekonomiska synpunkter möjlig. Vidare kan den praktiska
effekten av dylik revision ifrågasättas. Härtill och i viss mån föranlett
av vad nyss angivits — kommer, att målsättningen för revisionsverksamheten
i viss mån förändrats. Tidigare avsåg revisionen gälla upptäckten
av samtliga fel. Numera syftar revisionen, framförallt beträffande de
större enheterna, att skapa bedömningsunderlag avseende den interna kontrollens
effektivitet och räkenskapsmaterialets tillförlitlighet.

Traditionella stickprovsmetoder. Av remissyttrandena framgår, att de
stickprovsmetoder, som kommer till användning inom den statliga förvaltningen
anses ha medfört goda resultat. Dessa metoder har icke tillkommit

196

på grundval av vetenskapligt statistiska överväganden av de fakta, som kan
vara av betydelse för bästa användning av stickprovsmetoder, utan synes
närmast ha intuitivt underlag. De fördelaktiga omdömena kan av denna anledning
delvis ses som omdömen underordnade i kausalitet det tvång till begränsning
av revisionens verksamhet för vilket inledningsvis redogjorts.

Det bör observeras, att traditionella stickprov, utförda i enlighet med den
redogörelse riksdagens revisorer lämnat — motsvarande slag av stickprov
förekommer även inom näringslivets revisionsverksamhet — icke kan på
objektiva grunder försvaras beträffande representativitet, mätbar precision
eller säkerhet. Informationerna ur de traditionella stickproven kan icke anses
lämna önskade upplysningar i dessa avseenden. Uttalanden sådana som
att »erfarenheterna av den i angivna former bedrivna siffergranskningen är
goda» eller »utredningen bedömde det emellertid möjligt och lämpligt att
sänka granskningsintensiteten till förslagsvis 15—20 %» kan av ren slump
vara riktiga men aldrig invändningsfria med hänsyn till att de grundas på
traditionella stickprovsmetoder.

Föreningen avser ej att härmed uttala någon förkastelsedom över traditionella
metoder för stickprovsrevision. Revisorer med stor erfarenhet och
ingående kännedom om räkenskapsmaterialet kanske når snabbare resultat
via traditionella stickprov än genom vetenskapliga metoder. Detta har
sin förklaring i att effektiviteten i all stickprovsrevision stegras med ökade
kunskaper om populationen.

Vetenskapliga stickprovsmetoder. I anslutning till riksdagens revisorers
översiktliga redogörelse avseende de statistiska metoderna vill Föreningen
framhålla att — om stickprovsgranskning framstår som motiverad av revisionstekniska
skäl — vetenskapliga stickprovsmetoder synes vara tillämpbara
under följande förutsättningar:

att räkenskaperna är objektivt mätbara antingen med hänsyn till kvantitativa
eller kvalitativa egenskaper,

att kraven på informationernas precision och tillförlitlighet ej får vara
så stora att en totalundersökning erfordras,

att datavolymen är stor,

att stickprovsundersökningar genomföras regelbundet.

Med vetenskapliga metoder bör följande fördelar kunna uppnås:

1. Stickprovets omfattning kan bestämmas utifrån objektiva kriterier.

2. Vissa storheter i räkenskapsmaterialet kan skattas, och hypoteser avseende
materialets kvalitet kan testas.

3. Precisionen och säkerheten i informationer erhållna ur stickproven
kan mätas.

4. Standardiserade stickprovsmetoder tillämpade på likartade granskningsområden
möjliggör likformig bedömning av effektivitet och kostnader.
Metoderna underlättar jämförelser avdelningar emellan samt rapportering
till revisionsledningen.

5. Planläggning kan ske under tider med mindre arbetsbelastning och effektiviseras
så att revisionsledningens arbete med övervakning av underordnades
arbete underlättas. Revisionskostnaderna bör på lång sikt kunna reduceras.

Statistiska metoder. Föreningen har intet att erinra mot den av riksdagens
revisorer lämnade redogörelsen beträffande själva de vetenskapliga metoderna,
men önskar dock framhålla att skattningsmetoden och felsökningsmetoden
särskilt utformats för och av revisorer. Det är anledning att påpeka att
i Sverige felsökningsmetoden ännu icke har hunnit bli föremål för de mera
ingående diskussioner och utredningar som metoden troligen förtjänar. Tabellverk,
som underlättar tillämpning av angivna metoder finns publicerade.

197

Statistisk provtagning (»acceptansmetoden»), som utarbetats huvudsakligen
för industriell kvalitetskontroll, kan användas i de fall revision bygvger
på likartade förutsättningar som industriell kvalitetskontroll, t. ex. vid
inlernrevisionens kontinuerliga upprätthållande av internkontrollen.

Kvantifiering av vissa revisionstekniskt grundläggande begrepp. Föieningen
har anledning påpeka, att statistiska metoder endast är hjälpmedel för
revisionsverksamhet. Stickprovsteorien utgår ifrån att storheter som precision,
säkerhet, fel, felprocent är definierade och att därigenom granskningsproceduren
kan förvandlas till ett rent matematiskt tekniskt arbete. Sa ai
emellertid ännu icke fallet ifråga om revision. Bestämmandet av namnda
storheter är just det väsentliga i revisionsverksamheten och det är tramtorallt
detta som måste bli föremål för ingående studium vid en eventuell ut -

redning. o . . f.

Kvantifieringen av erforderliga storheter paverkas av revisionens sylte,
resultatet av andra granskningsåtgärder, erfarenheter av tidigare revisioner,
internkontrollens funktion i avseende på det granskade området, stickpro\ sgranskningens
betydelse med hänsyn till de slutsatser revisorn drar, samt
granskningsområdets betydelse med hänsyn till vissa poster i årsredovisningen.
. . .......

I litteraturen har ibland rekommenderats, att precisionen vid skattning
bör variera mellan 2 och 5 % samtidigt som säkerhetsgraden bestäms till
95 %. Föreningen anser att sådana tumregler inte kan fastställas utan att
ingående studier avseende de nyss nämnda storheterna först kommer till
stånd och innan statistiska metoder kommer till användning.

£ 27. Inventering av kassor och värdehandlingar

Beträffande frågan om statistiska stickprovsmetoder även bor användas
vid inventering av statliga kassor och värdepappersinnehav kan har följande
anföras. .. ,

Om stickprovsgranskning ej syftar till att upptacka samtliga tel man ti!
en bedömning av internkontrollens effektivitet och räkenskapsmaterialets
tillförlitlighet, är revisionen beredd att godta viss felfrekvens i materialet.
Godtas alltså en viss felfrekvens även vid inventeringar av statliga kassor
och värdepappersinnehav, kan utan tvivel statistiska stickprovsmetoder
appliceras även här. I princip förefaller det också som om likartade synpunkter
borde anläggas på inventering av värdepapper och kassor som pa
t. ex. inventering av lager och fordringar. Om för viss administration det anses
tillfyllest att testa lager och fordringars värde via stickprov torde i princip
icke motsatt omdöme böra fällas beträffande testning av sadan tillgångspost
som kassa och värdepapper. Det anmärkes i sammanhanget att mtei nkontrollen
för sist angivna tillgångar oftast är avsevärt mera betryggande
än beträffande lager och fordringar. I revisionsverksamheten ar man emellertid
ofta — antagligen utan fullgoda skäl — obenägen att godtaga nagra
som helst fel i samband med inventering av kassor och värdepappersinnehav.
Utifrån delta betraktelsesätt kan statistisk stickprovsmetodik icke användas.
„ r t, i

Nu arbetar emellertid den statliga revisionen med ett sa pass omtattamie

material, att inventeringar måste utföras på basis av stickprov. Inneborden
härav är att kravet på felfrihet de facto åsidosattes. När man vidI dylikt i anhållande
underlåter att explicit fastställa precision, säkerhet och felfrekvens,
svävar man i okunnighet om de faktiska riskerna vid stickprovsinventeringarna.
Vetenskapligt statistiska stickprovsmetoder torde vara agnade att etfektivisera
inventering av kassor och värdepapper. Ett definitivt ställnings -

198

tagande bör dock föregås av en bedömning av den faktiska precisionen och
säkerheten i inventeringar av nuvarande omfattning.

Föieningcn vill sammanfattningsvis konstatera, att stickprovsgranskning
numera allmänt tillämpas vid större administrativa enheter, och mot bakgrund
av vad som anförts anser Föreningen att uppenbara fördelar skulle
kunna vinnas om vetenskapligt grundade metoder för att utföra granskningar
av detta slag komme till användning. Den av riksdagens revisorer sålunda
föreslagna utredningen måste anses såsom synnerligen angelägen med
hänsyn till frågans vikt och till de fördelar som står att vinna.

Även om Föreningen utgår från att en utredning måtte bli förutsättningslös
vill Föreningen icke underlåta att ange några "punkter som då borde bli
föremål för studium:

ritt fastställa de objektiva storheter som måste ligga till grund för tillämpningen
av statistiska metoder såsom felbestämning, felprocent, godtagbar eller
icke godtagbar precision och säkerhet,

att granska och utveckla de statistiska stickprovsmetoderna: skattning,
felsökning och provtagning, utarbeta tabellverk i den mån dvlika saknas,
samt

att åstadkomma lämpliga vägledningar till hjälp för de olika verkens organisering
av statistisk stickprovsmetodik.

Riksdagens revisorers förslag innebär därutöver, att utredningen skulle
omfatta en översyn av hela verksamheten med inventering av kassor och
värdehandlingar. Även denna del av förslaget vill Föreningen för sin del tillstyrka.
Stockholm den 30 januari 1963.

STEN NACKSTAD

Lennart Bondeson

§ 27 Inventering av kassor och värdehandlingar
Försvarets civilförvaltning

Omfattningen av inventering av kassor och värdehandlingar inom försvarets
civilförvaltnings verksamhetsområde framgår av riksdagens revisorers
redogörelse s. 242. inventering i dessa hänseenden verkställes regelmässigt i
samband med lokala revisionsförrättningar och omfattar principiellt fullständig
kontroll av förefintliga medel och handlingar.

Enligt civilförvaltningens uppfattning har hittills tillämpade metoder, innebarande
fullständig genomgång och kontroll i dessa hänseenden, visat sig
effektiva och praktiskt genomförbara.

I fråga om väldehandlingar ma särskilt lramhållas att sådana — med undantag
för läger- och manskapskassorna, vilka fortlöpande granskas av lokalt
utsedda revisorer — endast förekommer i så begränsad omfattning, att
frågan om att tillämpa stickprovsförfarande inom detta område svnes sakna
aktualitet.

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och
forste byråsekreteraren Ruths, den sistnämnde föredragande samt krigsråden
Insulander och Nilsell. Stockholm den 23 januari 1963.

RAGNAR LUNDBERG

K.-H. Ruths

K. B. Brandström

199

Medicinalstyrelsen

I särskilt yttrande den 25 januari 1963 har styrelsen tillstyrkt en utredning
rörande de spörsmål, som revisorerna upptagit till granskning i samband
med sin i § 26 redovisade undersökning om stickprovsmetoder vid den
statliga revisionsverksamheten. Såsom revisorerna i § 27 framhåller är inventeringen
av kassor och värdehandlingar ett viktigt komplement till den
räkenskapsmässiga granskningen. Det synes därför enligt styrelsens mening
ändamålsenligt att reglerna för dessa båda grenar av revisionsverksamheten
vore samordnade. Så är emellertid nu icke fallet. ...

De bestämmelser, som för närvarande reglera den interna inventeringsverksamheten
och återfinnas i kungörelsen den lo december 190o (nr lo)
med vissa ändringar enligt kungörelsen den 23 maj 1924 (nr 133), synas icke
garantera en effektiv kontroll av redogörarnas handhavande av kassor och

värdehandlingar. . .

För de sjukhus, som stå under styrelsens förvaltning, har bestämmelserna
av styrelsen kompletterats med föreskrifter om skyldighet för sjukhusintendenten
att på obestämda tider inventera sjukhusens kassor för statsmedel
(en gång i månaden) och kassorna för patienternas privata medel (en
gång i kvartalet).

Vad den externa inventeringsverksamheten beträffar synes avsaknaden av
för hela statsförvaltningen gemensamma regler ha lett till att olika praxis
blivit rådande hos myndigheterna. Detta måste tyda på att kontrollen icke
är lika effektiv och rationellt ordnad inom de olika förvaltningarna.

Även om vissa revisionsmyndigheter tillämpa en redovisnings- och kontrollteknik,
som väl svarar mot moderna krav, synas de av revisorerna redovisade
förhållandena på detta område påkalla en utredning om inventeringsverksamheten.
Att en sådan utredning bör samordnas med den av revisorerna
föreslagna utredningen om stickprovsmetoder vid den kamerala revisionsverksamheten
förefaller naturligt. .

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Bjorkquist,
tf. byråchefen Frostne och byrådirektören Strandlund, föredragande. Stockholm
den 1 februari 1963.

B. Strandlund

ERIK BJÖRKQUIST

Börie Gustafsson

Generalpoststyrelsen

Styrelsen får med bifogande1 av avskrift av sitt yttrande till riksdagens revisorer
den 11 september 1962 anföra följande.

Styrelsen kan helt ansluta sig till vad revisorerna framhållit om att från
effektivitetssynpunkt värdet av föreskrivna, till tidpunkten förutbestämda
kontrollåtgärder starkt kan ifrågasättas. Enligt styrelsens uppfattning bör
detta omdöme i viss mån även avse kontrollåtgärder, som utföres exempelvis
endast en gång under en bestämd tidsperiod. De kontrollföreskrifter styrelsen
själv har att utfärda har därför under senare år i syfte att säkra
överraskningsmomentet utformats så, att inventering skall ske antingen
flera gånger under en viss period eller minst en gång under en viss peiiod
men dessutom ytterligare en gång under samma period för ett visst antal
av de organ, som skall inventeras. Detta gäller både distriktschefers och
postmästares inventeringar av underlydande postanstalter och postanstalts 1

Ej avtryckt

200

föreståndares inventeringar av kassor på den egna postanstalten. I dessa fall
liksom beträffande de inventeringar av kassor, som sker internt inom styrelsen,
torde någon fördel genom en mer avancerad stickprovskontroll knappast
vara att vinna. I de kassor det här gäller ingår nämligen regelmässigt
endast kontanter, växlar och checkar men inga andra värdehandlingar.

Däremot synes statistiska stickprovsmetoder kunna användas vid inventering
av på postbanken förvarade värdepapper utom i de fall, då sådan inventering
avses att ligga till grund för avgivande av föreskrivna intyg. Denna
fråga synes dock kunna lösas internt inom postbanken.

Bedömd enbart från postverkets synpunkt är den av revisorerna föreslagna
utredningen enligt styrelsens uppfattning knappast motiverad.

I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling, byråchefen
Salomonson, försvarsavdelningschefen Grahl, överintendenten
Granström, byråchefen Löfgren, tf. postbankschefen Kjellin, tf. byråchefen
Lindskog och tf. byråchefen Elftman (föredragande). Stockholm den 31 januari
1963. J

ERIK SWARTLING

Gös fn Elftman

Telestyrelsen

Styrelsen delar revisorernas uppfattning att den gamla författning, enligt
vilken den interna kontrollen beträffande kassa- och värdepappersinventeringar
skall verkställas, är helt främmande för nuvarande förhållanden och
därför icke kan efterlevas, i varje fall vad gäller televerket.

I revisorernas berättelse lämnas relativt stort utrymme åt värdehandlingsinventeringen
och det synes vara främst på detta område, som frågan om
metoder för stickprovsgranskning kommer in. Ehuru, såsom framgått av
telestyrelsens lämnade svar på av revisorerna tidigare framställda frågor rörande
kassainventeringsverksamheten vid televerket, värdepapper i egentlig
mening icke förekommer hos televerkets förvaltningar, har styrelsen givetvis
ingenting att erinra mot att den av revisorerna föreslagna utredningen
rörande statistiska metoder vid inventeringsförrättningar kommer till stånd.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterkv, personaldirektören
Roos, byråchefen Steffen, verkstadsdirektören Angerbv, förrådsdirektören
Lundqvist, ekonomidirektören Westerberg (föredragande)
och tf. överdirektören Kristoffersson samt tf. tekniska direktörerna Övergaard
och Björk. Stockholm den 18 januari 1963.

HÅKAN STERKY

Harry Westerberg Sven Carlsson

Järnvägsstyrelsen

Revisorerna har från riksrevisionsverket och specialrevisorerna vid vissa
verk och myndigheter inhämtat uppgifter om det viktiga komplement till räkenskapsgranskningen,
som inventeringar av kassor och värdehandlingar
utgör. Man har därvid ägnat särskild uppmärksamhet åt de principer och
metoder, som enligt de inhämtade uppgifterna kommit till användning i inventeringsverksamheten
hos de olika myndigheterna. Av de inhämtade uppgifterna
har revisorerna konstaterat, att tämligen skiftande praxis i fråga

201

om principer och metoder råder myndigheterna emellan både vad gäller kassainventering
och inventering av värdehandlingar. Revisorerna framhåller
vidare, att den interna kontrollen av kassa- och värdepappersinventeringar
regleras av numera föråldrade och, sedda mot bakgrunden av modern redovisnings-
och kontrollteknik, helt otillfredsställande bestämmelser, samt att
den externa kontrollen på ifrågavarande område över huvud taget icke regleras
genom författningsbestämmelser. Dessa förhållanden torde enligt revisorernas
mening ha bidragit till att olikartade metoder kommer till användning
i inventeringsverksamheten. Revisorerna konstaterar också, att frånvaron
av systematik i planläggningen av inventeringsverksamheten är påfallande.

I och för sig utgör nyssnämnda omständigheter enligt revisorernas mening
tillräcklig anledning till att en översyn av hela inventeringsverksamheten
bör komma till stånd. Därjämte påpekar revisorerna, att nya, vetenskapligt
utarbetade och på objektiv grund baserade statistiska stickprovsmetoder
i allt större utsträckning kommit att användas då det gäller revision
över huvud taget. Enligt revisorernas bedömande lämpar sig de statistiska
stickprovsmetoderna väl även för inventeringsverksamheten, vilken
genom användning av berörda metoder skulle kunna effektiviseras samtidigt
som den förbilligas. En utredning om inventeringsverksamheten hör enligt
revisorernas mening komma till stånd och samordnas med den av revisorerna
förordade utredningen om den statliga kamerala revisionsverksamheten.

Järnvägsstyrelsen ansluter sig i stort till de av revisorerna framförda synpunkterna
och biträder revisorernas förslag om en utredning i berörda avseenden.
Vad gäller statens järnvägar vill styrelsen understryka, att inventeringsverksamheten
till helt övervägande del är inriktad på kassainventering,
där statistiska stickprovsmetoder endast i begränsad omfattning torde kunna
komma till användning. Vad gäller inventeringen av statens järnvägars värdehandlingar
synes statistiska stickprovsmetoder i första hand kunna användas
vid inventeringen av de större stationernas biljettlager. I övrigt är
antalet handlingar, som skall inventeras på varje tjänsteställe vid statens
järnvägar, i regel så ringa, att endast en fullständig genomgång av materialet
torde ge en tillfredsställande säkerhet vid inventeringen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark
och ekonomidirektören Sjöberg (föredragande). Stockholm den 29 januari
1963.

ERIK UPMARK

Arne Sjöberg

V attenfallssty relsen

Vattenfallsstyrelsen delar revisorernas uppfattning, att ett utnyttjande av
statistiska stickprovsmetoder vid inventering av kassor och värdehandlingar
torde kunna leda till större säkerhet i kontrollen, samtidigt som inventeringsverksamheten
torde bli effektivare och förbilligad. Vad styrelsen i samtidigt
avlämnat yttrande angående stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten
anfört beträffande inriktningen av verkets revisionsverksamhet
innefattar även inventering av kassor och värdehandlingar. Vattenfallsstyrelsen
tillstyrker därför den av revisorerna förordade utredningen.
Stockholm den 29 januari 1963.

ERIK GRAFSTRÖM

G. Sandberg

7t Hev. berättelse ting. statsverket år l''.)62. II

S. Ekdahl

202

Statskontoret. Se yttrandet över § 26, s. 186.

Riksrevisionsverket

Riksdagens revisorer har här, i nära anslutning till vad de under § 26 anfört
angående stickprovsmetoder vid den statliga revisionsverksamheten, uttalat
att såvitt de kunnat bedöma de statistiska stickprovsmetoderna lämpar
sig väl även för den verksamhet som sammanhänger med inventering av
kassor och värdehandlingar. Beträffande denna fråga vill riksrevisionsverket
i första hand hänvisa till sitt utlåtande denna dag över § 26 i revisorernas
berättelse. I fråga om inventering av kassor och värdepapper i syfte att
kontrollera kassabehållningen och konstatera förefintligheten av värdepapper
av visst slag och till visst belopp torde metoderna enligt riksrevisionsverkets
mening knappast kunna tillämpas. Beträffande genomgång av ett
större antal låne- eller säkerhetshandlingar ur viss synpunkt, exempelvis för
att kontrollera att de fyller vissa krav, torde förutsättningarna vara bättre,
men å andra sidan är innehavet av dylika handlingar hos myndigheterna inte
så allmänt att några större fördelar kan väntas av en alltför bearbetad
metodik. Ett slumpmässigt urval torde redan nu tillämpas, om materialet är
stort.

Revisorerna påtalar att den interna kontrollen hos myndigheterna endast
regleras av en kungörelse från 1905, som innehåller bestämmelser om att
kassa och värdehandlingar vid räkenskapsårets utgång skall inventeras till
styrkande av den i räkenskapen utbalanserade behållningen och att inventeringsinstrumentet
skall biläggas räkenskapen. Enligt revisorerna är bestämmelserna
föråldrade och motsvarar icke de krav som i olika avseenden
måste uppställas i fråga om modern redovisnings- och kontrollteknik. Om
härmed skulle förstås att förrättningen äger rum på en i förväg känd tidpunkt
och bör vara fullständig, torde revisorerna ha missförstått syftet med
bestämmelserna, som avser att garantera bokslutets riktighet. De reglerar
inte den »interna kontrollen» men de är självfallet ej heller utan värde ur
denna synpunkt. Riksrevisionsverkets kontroll i samband med bokslutsgranskningen
av att bestämmelserna ifråga iakttas är föga tidsödande och
får anses värdefull.

Revisorerna påpekar att riksrevisionsverket tillämpar principen att inventering
från riksrevisionsverkets sida om möjligt bör vara genomförd hos
myndigheterna under en tidsrymd av 5 å 6 år, medan specialrevisionerna
inte tillämpar tillnärmelsevis så lång omloppstid. Detta får ses mot bakgrunden
av det förhållandevis mycket stora antal myndigheter, som kan
tänkas bli föremål för inventering. De inventeringar, som utföres av revisionsorganen
hos exempelvis affärsverken kan mycket väl betraktas som en
form av nödvändig intern kontroll, medan riksrevisionsverkets förrättningar
i icke obetydlig omfattning äger rum för att tillse att i särskild ordning
föreskriven inventeringsskyldighet från annan myndighets sida bedrives effektivt.
Riksrevisionsverket delar emellertid revisorernas uppfattning om
det önskvärda och värdefulla i att lokala inventeringar utföres i största möjliga
omfattning. Stockholm den 22 januari 1963.

Bertil Ehrtbom
Föredragande

GÖSTA RENLUND

203

Generaltullstyrelsen

I det av styrelsen den 24 juni 1954 utfärdade tjänstgöringsreglementet för
tullverket (Tullverkets författningssamling nr 178) ha meddelats vissa föreskrifter
om inventering av kassor och värdehandlingar i tullverket. Föreskrifterna
innebära, att kassor vid centraltullkamrarnas tullavdelningar och
tulldirektionernas kassaexpeditioner samt vid tullstationer och tullexpeditioner
skola inventeras minst två gånger årligen på obestämda och icke på
förhand meddelade tider. Tjänstgöringsreglementet stadgar vidare, att bland
annat kassor och värdehandlingar skola inventeras, när chef för tullkammare,
kustdistriktchef, tullöverinspektör vid tulldirektions kameralkontor eller
föreståndare för tullavdelning, tullstation eller tullexpedition frånträder
tjänstens utövning. Nyssnämnda stadgande är tillämpligt exempelvis då eu
tullförvaltare eller tullavdelningsföreståndare påbörjar eller avslutar semester
eller tjänstledighet. Kassorna vid tullavdelningar, kassaexpeditioner, tullstationer
och tullexpeditioner inventeras således i praktiken sammanlagt
minst fyra gånger årligen. För tullkamrar, kustdistriktchefsexpeditioner och
kameralkontor medföra tjänstgöringsreglementets föreskrifter en minsta inventeringsfrekvens
av två förrättningar årligen.

I det föregående har bortsetts från den årsinventering, som i samband
med budgetårsskiftena företages beträffande samtliga kassor i tullverket,
där utbalanserad behållning förefinnes vid budgetårets utgång. Årsinventeringen,
som sker på grund av föreskrifterna i Kungl. Maj:ts kungörelse den
15 december 1905, nr 76, utföres — till skillnad från de ovan berörda inventeringarna
— av personer utom tullverket beträffande huvuddelen av tullverkets
kassor. Då årsinventeringarna äga rum vid tidpunkt, som är i förväg
känd för redogörarna, och inventeringsförrättarna i de flesta fall ej torde
äga någon mera ingående kännedom om tullverkets redovisningssystem, har
styrelsen sedan lång tid tillbaka ansett inventeringarna äga ringa betydelse
ur revisionssynpunkt.

I underdånig skrivelse den 22 juni 1929 hemställde sålunda styrelsen, att
förenämnda kungörelse icke skulle ha avseende å tullverket, så länge andra
kassainventeringar lios tullverkets redogörare förrättades i åtminstone dittillsvarande
omfattning. Enligt beslut av Kungl. Maj :t den 23 maj 1930 föranledde
framställningen dock ingen åtgärd. Frågan om årsinventeringarna i
tullverket aktualiserades ånyo år 1954 i samband med styrelsens behandling
av det då såsom förslag föreliggande tjänstgöringsreglementet för tullverket.
Styrelsen anhöll därför i skrivelse till Riksräkenskapsverket den 1 juni 1954
om ämbetsverkets yttrande angående möjligheterna att slopa årsinventeringarna
hos tullverkets lokala redogörare. Sedan Riksräkenskapsverket i
svarsskrivelse den 10 juni 1954 förklarat sig anse det ur kontrollsynpunkt
angeläget, att de i statsräkenskaperna vid budgetårets utgång utbalanserade
behållningarna kontrolleras och styrkas genom inventeringsinstrument, lät
styrelsen emellertid saken förfalla. Närmare föreskrifter om årsinventeringen
i tullverket intogos i 424—429 §§ i tjänstgöringsreglementet. Styrelsen
hyser dock alltjämt den uppfattningen, att årsinventeringarnas värde ur effektivitets-
och revisionssynpunkt är ringa och ansluter sig sålunda helt till
vad statsrevisorerna anfört härutinnan.

Enligt styrelsens mening komma tullverkets kassor och värdehandlingar
genom tjänstgöringsreglementets föreskrifter att vara underkastade en tillfredsställande
kontroll även om de till tidpunkten förutbestämda årsinventeringarna
skulle avskaffas. Detta så mycket hellre som vad hittills anförts
endast berör de interna kontrollåtgärderna å detta område. Förutom intern
kontroll äro nämligen tullverkets lokala redogörare föremål för eu extern

204

kontrollverksamhet. Denna verksamhet utövas dels genom den granskning
av månadsredovisningar och andra redogörelsehandlingar, som utföres inom
styrelsen, dels genom inspektioner och inventeringar hos de lokala redogörarna.
Huvuddelen av nu avsedda inventeringar verkställes på i förväg icke
bestämda tider av tjänstemän vid specialrevisionen å styrelsens kameralbyrå
(revisionskontoret). I viss mindre omfattning förekommer det även, att kassor
och värdehandlingar inventeras av andra tjänstemän hos styrelsen vid
av dem företagna tjänsteresor.

Revisionskontorets inventeringar utgöra första ledet i en samtidigt företagen
s. k. platsrevision, avseende kontroll av redovisningssystemets funktion,
godsredovisningen, lokalers och inventariers bestånd m. m. I den mån
tillfällig personalbrist ej skulle förefinnas, torde det vara möjligt att under
en period av 2—3 år företaga platsrevision hos praktiskt taget samtliga lokala
redogörare. Vid utväljandet av de orter, där revision skall företagas, eftersträvas
rörlighet i syfte att undvika regelbundenhet i dessa förrättningar.
En viss periodicitet har dock ej kunnat undvikas, särskilt som tullverkets
nuvarande redovisningssystem förutsätter, att en kontinuerlig övervakning
från revisionskontorets sida sker ute hos de lokala tullmyndigheterna. Förhållandena
ha lett till, att inventeringsobjekten utväljas enligt subjektiva
metoder. Styrelsen anser det dock icke uteslutet, att de av riksdagsrevisorerna
förordade objektiva urvalsmetoderna skulle kunna tillämpas även vid
fastställande av de tullmyndigheter, där platsrevision skall verkställas. Statistiska
stickprovsmetoder torde även kunna användas vid de kontroller av
olika slag, som företagas vid platsrevision. Detta gäller exempelvis inventeringen
av värdehandlingar hos de större tullmyndigheterna. Anmärkas bör
dock, att kungörelsen om årsinventering föreskriver, att samtliga värde- och
säkerhetshandlingar skola genomgås. Styrelsen finner sig för sin del böra tillstyrka
revisorernas förslag om en utredning av formerna för och metoderna
vid här ifrågavarande inventeringsverksamhet.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknad generaltulldirektör
deltagit byråchefen Åberg och tillförordnade byråchefen Strand, föredragande.
Stockholm den 29 januari 1963.

VIDAR FAHLANDER

Gösta Olsson

Domänstyrelsen

Domänstyrelsen delar den av riksdagens revisorer uttryckta uppfattningen,
att från effektivitetssynpunkt kan värdet av de i kungörelsen nr 76/
1905 (med ändring enligt kungörelsen nr 133/1924) föreskrivna till tidpunkten
förutbestämda kontrollåtgärderna starkt ifrågasättas. Detta gäller
i varje fall domänstyrelsen med hänsyn till dess utbyggda interna kontrollsystem.

Vad av riksdagens revisorer i övrigt uttalats vill domänstyrelsen peka på
att, som även understrykes av riksdagens revisorer, den av revisorerna förordade
statistiska stickprovstekniken redan har kommit till användning vid
inventeringsarbetet inom domänstyrelsen.

Domänstyrelsen har intet att erinra mot, att den av riksdagens revisorer
förordade utredningen kommer till stånd.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad, deltagit byråchefen
Kronvall och tf. överkontrollören Stenbeck, föredragande. Stockholm
den 23 januari 1963.

K. A. ANNELL

Solveig Gunnarsson

205

Bostadsstyrelsen

Bostad sstyrelsens och länsbostadsnämndernas samlade låneportfölj uppgick
den 30 juni 1962 till drygt 9,5 miljarder kronor. Antalet lån utgjorde
284 000. Till alldeles övervägande del säkerställes lånen av inteckningar. Pa
grund av verksamhetens omfattning har det icke varit möjligt tillämpa kungörelsen
den 15 december 1905 (nr 76) med föreskrifter rörande inventering
hos redogörare för verk eller inrättning, vars räkenskaper för granskning
skall överlämnas till kammarrätten.

Såsom revisorerna i sin berättelse har påpekat har nyssnämnda tortattning
tillkommit under helt andra förhållanden än de nu rådande, och föreskrifterna
i den svarar icke mot nutida krav. Det är enligt bostadsstyrelsens
mening uppenbart att nya bestämmelser behövs.

Bostadsstyrelsen har granskat länsbostadsnämndernas säkerhetshandhngar
dels genom stickprov och dels genom inventering av samtliga säkerhetshandlingar.
I denna fråga har bostadsstyrelsen i utlåtande den 25 januari
1962 i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande inventei ingen
av länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar m. in. anfört följande.

»Bostadsstyrelsen har utfört stickprovsgranskning av säkerhetshandlingarna
hos samtliga nämnder. Av nämnderna har aderton — danbland de i
Västmanlands län och Västernorrlands län — blivit granskade tva gånger
Den av revisorerna gjorda sammanställningen kan också kompletteras med
uppgiften, att justitiekansler!! har inspekterat länsbostadsnämnden i Göteborgs
och Bohus län den 1 juli 1958.

Såsom revisorerna har påpekat ligger vissa av de stickprovsgranskningar,
som har utförts, numera ganska långt tillbaka i tiden. Styrelsen har ettersträvat
att i vidgad omfattning utöva ifrågavarande verksamhet, men arbetsuppgifterna
för de berörda tjänstemännen i styrelsen har utgjort hinder har -

Dc av bostadsstyrelsen utförda stickprovsgranskningarna av säkerhetshandlingarna
hos nämnderna har siktat till att — utöver en kontroll av att
säkerhetshandlingarna är betryggande förvarade — utröna kvaliteten av
nämndernas granskning av säkerheterna för statslånen. Samtidigt därmed
bär också företagits vissa undersökningar av nämndernas kontorsrutmer.

En fullständig inventering av samtliga säkerhetshandlingar på en länsbostadsnämnd
utfördes år 1958 i samband med skifte av innehavare av kamrersbefattningen
på nämnden i Kronobergs län. Eu planenlig inventering a\
nämndernas säkerhetsinnehav inleddes budgetåret 1960/61, och hittills har
styrelsen medhunnit sex länsbostadsnämnder, nämligen nämnderna i Kopparbergs,
Värmlands, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs och Örebro län. Styrelsen
räknar med att under innevarande halvår hinna med att inventera tva till
tre nämnder.

Inventeringarna har utförts av fem till sex befattningshavare - varav
fyra jurister — på styrelsens ombudsmannasektion under ledning av cheten
för sektionen och med biträde av personal hos nämnderna. Erfarenheterna
av detta arbete visar, att det åtgår sex dagar för att inventera en länsbostadsnämnd
av genomsnittlig storlek. För de större nämnderna norrlandslanen
- måste man räkna med alt laga i anspråk fjorton dagar för uppgil Invenleringarna

har naturligen främst syltat till att konstatera, hmuvida
nämnderna innehar föreskriven säkerhet för sina lån. Vid bläddrandet i säkerhetsakterna
har emellertid granskarna gjort vissa iakttagelser, för vilka
bär lämnats redogörelse i rapporten över inventeringarna och varover nämnderna
haft åt! avgiva yttrande. I fråga om såväl stickprovsgranskarna som

206

inventeringarna gäller, att de bär varit värdefulla såväl för styrelsen som för
namnderna.

* ‘ b°stadsstyrelsen har vid skilda tillfällen, senast den 18 ok tober

19b 1, diskuterat föreliggande spörsmål med representanter för riksrevisionsverket
(riksräkenskapsverket). Vid det nyssnämnda tillfället framtordes
från nksrevisionsverkets sida önskemålet, att bostadsstyrelsen måtte
“toka sin inventering av nämnderna. Det borde också övervägas, att inom
namnderna varje år företaga en stickprovsgranskning av säkerheterna.

.Bostadsstyrelsen anser det för sin del ligga inom möjligheternas ram att
med nuvarande personella resurser årligen inventera cirka sex länsbostadsnamnder.
Inventeringarna bör utföras i huvudsak enligt en fastställd plan.
Därjämte bör det vara möjligt att göra stickprovsgranskningar.»

fc.ff.er
rat ytterligare tre nämnder. För närvarande pågår en utflyttning av säkerhetshandlingarna
i cirka 40 000 lån från bostadsstyrelsen till länsbostadsnamnderna.
Hos styrelsen kommer att kvarbli allenast säkerheterna för lantarbetarbostadslan,
tvätterilån och maskinlån, tillhopa cirka 2 500 lån.

Revisorerna påpekar, att på senare tid i vidgad omfattning nya, vetens
^apligt utarbetade och på objektiv grund baserade statistiska stickprovsme^
an''öndas på flera håll då det gäller revision överhuvud taEnligt
revisorernas bedömande lämpar sig de statistiska stickprovsmetoderna
val aven vid inventering av kassor och värdehandlingar.

Bo st adss tyr el se n är för sin del tveksam om stickprovsmetoderna kan helt
ersatta en total inventering, men i likhet med revisorerna finner bostadsstvrelsen
det sannolikt, att en tillämpning av vetenskapligt utarbetade stickprovsmetoder
i inventeringsverksamheten skulle kunna medföra en effektivi^ermg
av densamma ävensom fördelar i fråga om säkerheten i kontrol -

Under hänvisning till det anförda tillstyrker bostadsstyrelsen, att eu utredning
kommer till stand i av revisorerna berörda avseenden,
i J bandläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sännås,
ledamöterna överingenjören Bernhard, fru Lewén-Eliasson, herr Hansson,
yradirelctoren Persson, herrar Strandberg och Törnquist ävensom byråchefen
Bergman, överingenjören Grape, byråcheferna Gustavsson och Lundström,
den sistnämnde föredragande. Stockholm den 17 januari 196X

Åke Lundström

BERTIL SÄNNÅS

Stockholms stads revisionsutskott

Rexisionsutskottet får härmed till remissens besvarande överlämna och
aberopa innehållet i närslutna av Stockholms stads revisionskontor i ärendet
avgivna tjansteutlåtande. (Bilaga.) Stockholm den 18 januari 1983.

E. OLSON

Nils Djurberg

207

Bilaga

Tiänsteutlåtande från Stockholms stads revisionskontor

Kontoret har ansett sig böra begränsa sitt utlåtande till att i huvudsak
avse en kortfattad redogörelse för rådande förhållanden pa motsvarande område
inom stadens förvaltning. ...

Enligt kommunallagen för Stockholm äga de av stadsfullmäktige tor lespektive
nämnder och styrelser utsedda revisorerna att när som helst inventera
de penningmedel och värdehandlingar, som stadskollegiet eller annan
kommunal nämnd omhänderhar. En i huvudsak likalydande bestämmelse
återfinnes i den av stadsfullmäktige antagna revisionsstadgan för staden.

I fråga om den verksamhet, som utövas av revisionskontoret, innehåller revisionsstadgan
bl. a. den bestämmelsen, att kontoret ager hos de förvaltningar,
vilkas räkenskaper av kontoret granskas, verkställa inventeringar
av kassor, värdehandlingar och förråd. Vidare stadgas att om vid inventering
som företages av vederbörande förvaltning, upptäckes misstämning i
kassa eller förråd eller om förlust av penningmedel, verifikationer, materiel
in. m. uppkommit genom stöld, eldsvåda eller av annan darmed jamfor ig
anledning eller därest eljest någon form av oegenthgheter uppdagats, det
åligger förvaltningen att omedelbart göra anmälan darom till revisionskon t0

Förvaltningarnas egen skyldighet att verkställa inventeringar av kassor
o. dvh grundar sig på vissa av stadsfullmäktige antagna föreskrifter rörande
medelsförvaltning, kassarörelse och räkenskaper inom Stockholms stads
förvaltning. Enligt dessa föreskrifter ha stadens nämnder bl. a. att, i (ten
män ej annat i vederbörlig ordning beslules, var och en inom sitt förvaltningsområde
själva å eget ansvar handha uppbörd och redovisning av stadens
medel. Denna bestämmelse innebär bl. a., att det i forsta hand maste
åligga nämnd med egen kassarörelse att utöva kontroll over denna genom
vidtagande av erforderliga anordningar ävensom genom inventeringar av kassor

vid skilda tillfällen under året.

Rätten att när som helst inventera stadens kassor, vilken, sasom ovan
nämnts, tillkommer de revisionella organen i staden, har av naturliga ska
i praktiken huvudsakligen utövats av revisionskontoret. Till to jd av det
betydande antalet kassor ha sådana inventeringar endast i undantagstal
kunnat verkställas oftare än en gång per år. I fråga om smärre kassor,
främst s. k. förskottskassor, har dock tidsintervallet mellan mventeringsförrättningarna
ofta blivit längre. Det må emellertid betonas, att kassainventeringarna
alltid företagas vid tidpunkter, som icke i forvag aro kanda
för den redovisningsskyldiga personalen.

Omfattningen av ------,<> ... .. .. ,

självfallet gjorts beroende av den inventenngsskyldighet, vilken enligt vad
i det föregående angivits åvilar vederbörande nämnder. Denna interna kontrollverksamhet
är föremål för fortlöpande uppmärksamhet från revisionskontorets
sida. Det må dessutom nämnas, att revisionsutskottet för stadens
nämnder framlagt vissa enhetliga riktlinjer för den interna investeringsverksamhetens
bedrivande. Enligt dessa bör vederbörande namnd besluta om
dels vem som skall utföra kassainventeringarna samt huru ofta dessa boia
ske, dels att inventeringarna skola anmälas vid nämndens nästkommande
sammanträde och att sådan anmälan skall föras till protokollet, dels slutligen
att rapport över inventeringsförrätlning skall uppgöras i enlighet med
ett av revisionskontoret uppgjort formulär.

revisionskontorets kassainventeringsverksamhet

har

208

Vad dare ter angar inventeringen av värdehandlingar må först framhållas,
att praktiska svårigheter hittills lagt hinder i vägen för stadens revi u“der

loPande år På för vederbörande förvaltning i förväg
icke kand tid verkställa eu tillförlitlig avstämning mot redovisningen Väi ar,

mnskpHS-lnVe.ntrermgatrnaÄ ''''u därför tilJ skillnad Wn kassainventeringHkfhlur''
anS Utm"§ hlI årsbokslutet och sålunda avsett beståndet av dylika
handlingar per den 31 december. Förutsättningarna för att under löpande
ar företaga till tidpunkten icke förutbestämda inventeringar torde

försvårande omVIdé in,5ran<lel av »■''t»matisk databehaSdling på

Värdehandlingar, som förvaras i drätselnämndens kassavalv, utgöras av

Shmt?bh®at,0ner’«!iaStlguetSmtecknin§ar m> m‘ För mottagning, förvaring
och utlämning av sadana handlingar gälla vissa bestämmelser av jämförelsevis
ngoros karaktar. Goda förutsättningar för afl förvaltningen av värde

''a"l rr]lenna Skel’ “mT be*ryg§ande intern kontroll anses därför föreligga.
Lr denna synpunkt har det redan tidigare bedömts tillräckligt att revi S3SJK

1'',C fr0V äver,year -» »»> "It sagda kontroll fnSgeraVSibeträffande
hai1H kpr0VSMaSKlg.111Venterin§ har sålllnda tillämpats utom
tier och obligåiioiier8 ■'' '' ’’**“** vara ,älla *" <■»*««. ak 1

sambund med att revisionskont°ret vid sin räkenskapsgranskning i öv de8r

harTrågTumn dl 1 Vld stickprovstagning begagna statistiska metof
V bar 1 ragan om dessa metoders anvandbarhet vid värdehandlin-sinven iTeftnr

SeratS‘ har emellertid härvid framstått som uppenbart,
åt en tillämpning av sadana metoder icke skulle medföra någon nämnvärd

de sknnmf a'' dCf «erf?rderllga arbetsinsatsen, om icke stickprovsförfaranDå
de dittinnna lfr,agakom™a.beträffande samtliga slag av värdehandlingar.
Da de dittillsvarande inventeringarna icke ådagalagt några allvarligare brisr
i redovisningen och då man bl. a. inom bankväsendet i allmänhet synes

tet l%e9/60ad^kC.rP1OVSkOn-trO11 aV ,dyHka handlingar> har fr. o. in. årsskif gits

beträffandekp yrmasfg granskninS vmligt statistiska metoder företagits
beträffande samtliga slag av värdehandlingar.

ha tdvfÅ-fd rf”1,!Satt !llltllls. Vfrkstallda inventeringarna, till antalet fyra,
ha gmt vid handen, att användningen av statistiska stickprovsmetoder icke
eibjuder nagra mer vasenthga svårigheter, under förutsättning att de förej,
as av eu noggrann planering. Tidigare krävde den årliga inventeringsför7ftÄCn
arbetsinsats från revisionskontorets sida av sammanlagt cirka
arbetsdagar 14 tjänstemäns arbete under 5 dagar — medan innevafär
hämennS1Sein aVsl^e i™ tering kunnat genomföras med eu ungesatlsh
f ’ arbets,nsats’ utan att k,avet på fullgod säkerhet efter ■

F”ligt revisionskontorets mening synes det ändamålsenligt, att den av
nksdagens revisorer forordade utredningen om den statliga kamerala revisionsverksamheten
aven omfattar de spörsmål, som sammanhänga med inventeringen
av kassor, värdehandlingar o. dyl.

randT m°äHkOIlt°r?‘ hcmstaber’ att revisionsutskottet till remissens besvaiande
matte oveidamna och aberopa innehållet i detta tjänsteutlåtande
Stockholms stads revisionskontor den 14 januari 1963.

K.-G. HISING

Nils Djurberi)

Föreningen auktoriserade revisorer. Se yttrandet över § 26, s. 197.

209

§ 28 Statsmyndigheternas bokföring

Svea hovrätt

I Svea hovrätt tillämpas sedan år 1952 ett av statens organisationsnämnd
infört genomskriftssystem (Kontek). Systemet fungerar i stort sett snabbt
och säkert i det att såväl anordning som bokföring i utgiftsjournal och specificerad
utgiftsbok göres i ett arbetsmoment. Emellertid förloras mycket
av den sålunda vunna tiden vid uppförandet på samlingskonton av den
mångfald delposter, som redovisas i den statliga bokföringen. Detta moment
i bokföringen rymmer även felkällor.

Hovrätten vill framhålla önskvärdheten av att vid en eventuell omläggning
av statsmyndigheternas bokföring särskild uppmärksamhet riktas på
dels möjligheten att bokföringstekniskt förenkla redovisningen av delposter,
dels möjligheten att nedbringa antalet delposter enligt Kungl. Maj:ts
kungörelse den 30 maj 1941 nr 535, särskilt posterna under anslagsposten
för sjukvård m. m. Vad gäller sistnämnda anslagspost vill hovrätten ifrågasätta,
om icke de till denna hänförliga utgifterna på grund av sin allmänna
karaktär lämpligen kunde avföras på ett kollektivt anslag under respektive
huvudtitel.

Hovrätten ansluter sig till revisorernas uttalande att en undersökning av
bokföringssystemet inom statsförvaltningen bör komma till stånd.

Vad beträffar förslaget att övergå till principer och terminologi inom modern
företagsekonomi finner hovrätten det för dömande och även för rent
administrativa myndigheter vara tillfyllest med den nu tillämpade principen
att avföra utgifter på förefintliga anslag och att redovisa inkomster i
särskild ordning. (Detta system innebär i sin enkelhet även den fördelen
att det ej erfordras särskild utbildning i bokföring för den tjänsteman eller
det biträde som har att föra myndigheternas räkenskaper. Med hänsyn till
rådande rekryteringssvårigheter bör kanske även en sådan synpunkt beaktas.
Stockholm den 31 januari 1963.

STEN BJÖRKLUND

Inga Bohman

Fångvårdsstyrelsen

Maskiner för bokföring med hålremsa har under januari månad i år installerats
i styrelsen och på anstaltsgruppernas kamrerarkontor. Maskiner
har anskaffats efter samråd med statskontoret och riksrevisionsverket. Förberedelserna
för övergång till det nya bokföringssystemet pågår och kan beräknas
vara avslutade med februari månads utgång. En omläggning har företagits
av gällande litterabeteckningar, vilka ställts samman i en särskilt
konstruerad, åttasiffrig kod.

Det nya bokföringssystemet kommer att ge underlag för eu automatisk
databehandling. Därigenom har förutsättningar skapats för att för fångvårdens
vidkommande tillgodose det av statsrevisorerna uttalade önskemålet
om eu statistiskt inriktad kostnadsbokföring.

Fångvårdsstyrelsen ansluter sig till revisorernas förslag om eu översyn i
syfte afl samordna, rationalisera och standardisera bokföringsarbetet hos
statsmyndigheterna.

210

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Eriksson,
byråcheferna Romander, Forssell och Ericsson samt tf. byråchefen Fischier,
föredragande. Stockholm den 29 januari 1963.

TORSTEN ERIKSSON

Berth Persson

Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen har i anslutning till Ivungl. Maj :ts reglemente 27.7.
1954 angående allmänna grunder för förvaltningen inom försvaret (SFS nr
587) samt Kungl. Maj :ts reglemente 27.7.1954 för försvarets kassatjänst
in. m. fastställt föreskrifter angående kassaväsendets ordnande i fred och
krig vid olika slag av kassor inom försvaret. Dessa innefatta bestämmelser
om inbetalningar, utbetalningar, förskott, redovisningstitlar, kassabokföring,
verifiering, inventering m. m. Ändamålet med dessa föreskrifter är bland
annat att få ett så enhetligt underlag som möjligt för det vid civilförvaltningen
bedrivna, för flertalet av försvarets myndigheter gemensamma bokföringsarbetet.
För de centrala försvarsförvaltningarna kan civilförvaltningen
ej utfärda liknande föreskrifter utan endast rekommendera desamma att
använda samma system. I stort sett tillämpas även systemet av de försvarsförvaltningar,
för vilka civilförvaltningen tidigare varit kassamyndighet.

Några motsvarande föreskrifter angående bokföring m. m. ha ej utfärdats
av riksrevisionsverket för civilförvaltningen eller de övriga försvarsförvaltningarna,
utan här har — man skulle kunna säga sedvanerättsligt —
utbildat sig ett visst förfarande för kassarapportering m. in., som enligt vad
civilförvaltningen kunnat finna tillämpats med önskvärt resultat.

Emellertid ha såsom revisorerna påpekat ett flertal myndigheter efterlyst
en handbok, i vilken gällande föreskrifter om bokföringen och anvisningar i
olika för redogörarna relevanta frågor äro sammanställda. Även om för civilförvaltningen
själv en dylik handbok, på grund av vad ovan anförts,
kanske ej framstår såsom absolut nödvändig, vill emellertid ämbetsverket
understryka, att den för ett flertal statsmyndigheter skulle fylla ett verkligt
behov. Civilförvaltningen tillstyrker därför revisorernas förslag att åt riksrevisionsverket
uppdrages att svara för sammanställning och utgivning av
en sådan handbok.

Försvarets civilförvaltning anser sig även böra tillstyrka revisorernas förslag
om att en översyn snarast möjligt igångsättes i syfte att samordna, rationalisera
och standardisera bokföringsarbetet hos statsmyndigheterna.
Uppdrag bör givas åt statskontoret att i samråd med riksrevisionsverket utföra
denna översyn, vilken enligt vad civilförvaltningen under hand erfarit
redan påbörjats av statskontoret.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Burnander, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Nilsell.
Stockholm den 14 januari 1963.

Arthur Burnander

RAGNAR LUNDBERG

I. Malmgren

211

Medicinalstyrelsen

Som central administrativ myndighet ombesörjer medicinalstyrelsen bokföring
och utbetalningar för statens rättskemiska och farmacevtiska laboratorier,
statens rättsläkarstationer, barnmorskeläroanstalten i Stockholm
och styrelsens skärmbildscentral. Vidare fungerar styrelsen som huvudförvaltning
för statens mentalsjukhus, Vilhelmsro sjukhus, statens inom mentalsjukvårdsorganisationen
anordnade vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
barnmorskeläroanstalten i Göteborg, statens sjuksköterskeskolor samt statens
institut för högre utbildning av sjuksköterskor.

Den av riksdagens revisorer framlagda översikten över hur bokföringen
är ordnad hos de olika statsmyndigheterna ger underlag för en första mera
planmässig bedömning av förutsättningarna för en rationalisering i stort
av bokföringen inom statsförvaltningen.

I den civila statsförvaltningens organisation har hittills saknats ett naturligt
centrum — motsvarande försvarets civilförvaltning på den militära sidan
— med modern maskinell utrustning och resurser i övrigt för ombesörjandet
av en tillräckligt snabb framställning av bokförings- och utbetalningshandlingar.
Genom organiserandet av statens datanämnd torde förutsättningarna
härvidlag nu bli gynnsammare.

Tillämpandet av en sådan statsförvaltningens olika grenar omfattande
kostnadsbokföring som förts på tal i revisorernas berättelse synes dessutom
kräva att automatiska datamaskiner allmänt kommer till användning för
den statliga redovisningen.

Styrelsen ansluter sig till revisorernas uppfattning att en utredning bör
komma till stånd.

Ifråga om utgivandet av en handbok må framhållas lämpligheten utav att
en sådan även kommer att innefatta erforderliga anvisningar för den kostnadsbokföring
som befinnes påkallad.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist,
tf. byråchefen Braunerhielm, byrådirektörerna Strandlund och Frostne, den
sistnämnde föredragande. Stockholm den 23 januari 1963.

ERIK BJÖRKQUIST

Stig Frostne Lennart Carlsson

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Det synes i och för sig angeläget, att icke onödigtvis olika bokföringssystem
begagnas inom statsförvaltningen. Det primära kravet måste dock vara,
att bokföringen anpassas efter det enskilda verkets behov. Därvid skall
tillses, att bokföringssystemet hålles å jour med utvecklingen inom det kontorstekniska
området.

Det framstår som ett önskemål att den statliga redovisningsterminologin
bringas att överensstämma med den som är gängse inom företagsekonomin.
I anslutning härtill kan övervägas, om man inom statsförvaltningen icke
bör övergå till nettoredovisning i stället för bruttoredovisning.

För styrelsens bokföring användes en bokföringsmaskin av märket Olivetti,
typ additionsmaskin. De flesta av vägförvaltningarna har manuell bokföring,
men en undersökning pågår, som syftar till att införa bokföringsmaskiner
på ett större antal av vägförvaltningarna. Inom styrelsen pågår
även en mer vittgående utredning rörande ekonomifunktionen inom verket.
Denna utredning har bland annat som målsättning att rationalisera bokfö -

212

ring, statistik och övrig databehandling. Fråga väntas uppkomma om styrelsen
skall anskaffa egna maskiner eller om samköming med annan eller
andra myndigheter kan ställa sig fördelaktigare. För styrelsens del skulle
det därför vara till gagn, om en utredning snarast kunde komma till stånd
med syfte att kartlägga inom statsförvaltningen tillgängliga datamaskinanläggningar
med hänsyn till maskinkapacitet, utnyttjningsgrad och geografisk
belägenhet för att utröna i vad mån ledig maskinkapacitet kan finnas
disponibel.

Revisorerna har ansett det vara av betydande intresse att icke blott kalkylationsarbetet
utan även den mera statistiskt inriktade kostnadsbokföringen
utvecklas, så att kostnaderna för olika grenar av statsverksamheten
bättre kan jämföras. En grundförutsättning anser revisorerna därvid
vara, att kostnadsbokföringen uppbyggs efter enhetliga principer. Styrelsen
vill understryka vikten av en utveckling av kos!nadsredovisningen inom
statsförvaltningen. Enligt styrelsens mening skall dock ändamålet med en
kostnadsredovisning i första hand vara att internt tillhandagå med sådana
informationer, att verkets resurser kan tillvaratagas på mest ekonomiska
sätt. Kostnadsredovisningen bör vidare i sina detaljer vara så utformad att
en effektiv kostnadskontroll kan genomföras. Den inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
pågående ekonomifunktionsutredningen tar sikte på att
genom insamling och bearbetning av tillförlitliga data rörande kostnaderna
uppnå dessa syften.

Styrelsen har funnit det vara en stor brist, att det inom statsförvaltningen
icke finns någon handbok, i vilken gällande föreskrifter för bokföring,
bokslut och övriga redovisningsfrågor är sammanställda. Styrelsen tillstyrker,
att riksrevisionsverket gives i uppdrag att utge en sådan handbok.

Styrelsen tillstyrker ävenledes att statskontoret erhåller i uppdrag att i
samråd med riksrevisionsverket verkställa en översyn av redovisningen
inom statsförvaltningen i syfte att samordna, rationalisera och standardisera
bokföringsarbetet.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit byråchefen
Fjellström och avdelningsdirektören Eriksson. Stockholm den 28
januari 1963.

GÖSTA HALL

P. G. Ekström

G eneralpoststy relsen

Styrelsen får i anledning härav med bifogande1 av avskrift av sitt yttrande
till riksdagens revisorer den 23 oktober 1962 anföra följande.

Det nuvarande bokföringsförfarandet vid postverkets kassor har självfallet
utformats med hänsyn till postverkets speciella arbetsuppgifter och organisation.
Det torde knappast vara möjligt att i någon väsentlig utsträckning
samordna denna bokföring med bokföringen inom andra statliga verk, t. ex.
genom användande av samma bokföringssystem och gemensamma blanketter.

Inom styrelsen pågår för närvarande i samarbete med professor Ulf af
Trolle vid handelshögskolan i Göteborg arbete för införande snarast möjligt
av en ny kontoplan. I enlighet med vad som framgår av särskild bilaga
till det betänkande, som avgivits av »Postutredningen 1956», syftar denna

Ej avtryckt

213

kontoplan till att med hjälp av hålkorts- och datamaskiner möjliggöra kostnadsbokföring
enligt modernt företagsekonomiska principer, varigenom förutsättningar
för systematiskt rationaliseringsarbete inom alla delar av den
postala verksamheten kommer att skapas. Denna form av bokföringsarbete
är avsedd att centraliseras till styrelsen och kommer således endast i mindre
omfattning att påverka arbetet vid postanstalterna.

För att i första hand tjäna som vägledning för postanstalterna utger styrelsen
en särskild publikation »Anvisningar beträffande postmedelsräkningens
upprättande in. in.». Enligt vad styrelsen har sig bekant pågår för närvarande
med bidrag av medel från »nämnden för utgivande av förvaltningsrättsliga
publikationer» arbete med utgivandet av en kameral handbok benämnd
»Medelsförvaltningen vid länsstyrelserna m. m.». Denna handbok
väntas emellertid komma att behandla ett vidare fält än den av revisorerna
föreslagna handboken med föreskrifter och anvisningar för bokföringen
inom statsförvaltningen. Styrelsen anser, även med tanke på det bokföringsarbete
som utföres inom styrelsens räkenskapskontor, att det skulle vara
av värde att en kameral handbok utkommer.

t avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling, byråchefen
Salomonson, försvarsavdelningschefen Grahl, överintendenten
Granström, byråchefen Löfgren, tf. postbankschefen Kjellin, tf. byråchefen
Lindskog och tf. byråchefen Elftman (föredragande). Stockholm den 31 januari
1963.

ERIK SWARTLING

Gösta Elftman

Telestyrelsen

Styrelsen är ense med revisorerna beträffande önskvärdheten av att statsmyndigheternas
bokföring i möjlig utsträckning samordnas, rationaliseras
och standardiseras. Styrelsen ställer sig därför positiv till revisorernas förslag
dels rörande en översyn av rådande förhållanden på hithörande område,
dels angående framställande av en handbok innehållande generella föreskrifter
och anvisningar för bokföringen, varvid dock givetvis hänsyn måste tagas
till de affärsdrivande verkens särart i förhållande till övriga statsmyndigheter.
I sammanhanget kan nämnas att en av Svenska stadsförbundet år
1950 tillsatt kommitté, kapitalredovisningskommittén, avgivit två betänkanden
rörande kommunernas bokföring, vilka måhända kunna vara av värde
vid utarbetandet av den föreslagna handboken.

Inom televerket bedrives ett omfattande utvecklingsarbete med sikte på
eu fortgående mekanisering av bokförings-, redovisnings- och andra rutiner
av ekonomisk natur. Detta arbete har huvudsakligen hittills berört följande
arbetsobjekt: Debiteringskort för manuella rikssamtal, telegram in. in., teleräkningar,
ljudradio- "och televisionsradiolicenser samt förrådsredovisning.
Utvecklingsarbetet kommer att ytterligare intensifieras genom Styrelsens nyligen
fattade beslut om förhyrning med optionsrätt av en ADB-anläggning.
För att utnyttja denna anläggning pågår för närvarande förberedande system-,
rutin- och programuppläggning avseende bl. a. teleräkningsarbele,
förrådsredovisning, löneuträkning och personalstatistik. Såsom lämpliga arbetsobjekt
för ADB må även nämnas kostnadsfördelning pri olika konton
samt uppgifter rörande budgeterade och förbrukade medel, varmed avses
den intäkt- och kostnadsfördelning på televerkets olika rörelsegrenar, telefon,
telegraf och radio, som för närvarande utföres manuellt på styrelsens

214

statistiska avdelning, ävensom avräkning med utländska förvaltningar och
bolag rörande internationell telefon-, telegraf- och radiotrafik. Metoderna
för nämnda manuellt bedrivna intäkts- och kostnadsfördelning äro utarbetade
i enlighet med de principer, som gälla för modern företagsekonomi.
Härigenom framkommer redan nu och framdeles i än högre grad värdefullt
material för bl. a. bedömning av de olika rörelsegrenarnas ekonomiska resultat.

Det bör i detta sammanhang nämnas alt televerket bedriver eu betydande
industriell verksamhet för framställning av telemateriel. Omsättningen är
t .n. av storleksordningen 100 milj. kronor per år. I denna verkstadsrörelses
bokföring tillämpas i likhet med vad som sker vid de flesta av landets större
industrier mekanförbundets normalkontoplan.

Slutligen vill styrelsen framhålla, att utvecklingsarbetet på dataområdet
inom televerket otvivelaktigt bäst bedrives i egen regi, eftersom inom verket
finns för sådant arbete väl kvalificerad expertis.

En bestyrkt avskrift av denna skrivelse har samtidigt härmed tillställts
riksdagens revisorer.

Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky, överdirektören
och souschefen Olters, personaldirektören Roos, byråchefen Steffen,
tekniske direktören Bjurel, verkstadsdirektören Angerby, förrådsdirektören
Lundqvist och ekonomidirektören Westerberg (föredragande) samt
tf. tekniske direktören Övergaard.

HÅKAN STERKY

Harry Westerberg Sven Carlsson

Järnvägsstyrelsen

I sitt uttalande konstaterar revisorerna inledningsvis, att statsmyndigheterna,
på grund av den omfattning och den anknytning till varandra mycket
olika samhällsområden som statens verksamhet nu har, sinsemellan uppvisar
betydande skiljaktigheter i fråga om både storlek och art. De olika myndigheternas
bokföringsmässiga förutsättningar blir därigenom också väsentligt
olika. Man kan inte räkna med någon absolut likformighet på redovisningsområdet
utan redovisningssystemet för en myndighet måste i första
hand utformas med utgångspunkt från behoven för dess eget verksamhetsområde.
I detta avseende måste enligt styrelsens mening statens järnvägar
liksom övriga affärsverk intaga en utpräglad särställning. Statens järnvägar
måste i första hand betraktas som ett statligt affärsföretag, vars bokföring
primärt måste läggas upp med samma syfte och efter samma normer, som
gäller för affärsföretag i allmänhet. För att möjliggöra en effektiv företagsledning
är det sålunda nödvändigt att ha tillgång dels till eu detaljerad, till
företagets olika rörelsegrenar och ansvarsområden anpassad kostnads- och
intäktsredovisning, dels till en specificerad redovisning av förändringarna i
det i företaget arbetande kapitalet, såväl statskapital som främmande kapital,
vilka förändringar kommer till synes i företagets balansräkning. Att statens
järnvägars redovisning också skall kunna lämna underlag för rikshuvudboken
och statens budgetredovisning är en given förutsättning, som
måste beaktas vid uppläggningen av redovisningssystemet. Styrelsen har hittills
icke kunnat konstatera några avgörande svårigheter att anpassa statens
järnvägars redovisningssystem till den statliga budgetredovisningens krav.

Järnvägsstyrelsen biträder i princip revisorernas förslag, att förutsättningarna
för ett mera enhetligt bokföringssystem inom statsförvaltningen under -

215

sökes i syfte att samordna, rationalisera och standardisera bokföringsarbetet
hos statsmyndigheterna, liksom även deras förslag att riksrevisionsverket
får i uppdrag att utarbeta en handbok med föreskrifter och anvisningar
för statsmyndigheternas bokföring. Med hänvisning till vad styrelsen ovan
anfört rörande statens järnvägars och övriga affärsverks särställning vill styrelsen
emellertid framhålla angelägenheten av att affärsverkens frihet, att
inom ramen för vad som gäller för affärsföretag i allmänhet ordna sin redovisning
på mest ändamålsenliga sätt ur företagsekonomisk synpunkt, icke
inskränkes genom centralt för statsförvaltningen i övrigt utfärdade bestämmelser
i annan mån än som kan vara behövligt för den statliga budgetredovisningen
och för rikshuvudboken.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark
och ekonomidirektören Sjöberg (föredragande). Stockholm den 29 januari
1963.

ERIK UPMARK

Arne Sjöberg

Statskontoret

Revisorerna har funnit det påkallat att en översyn snarast möjligt igångsättes
i syfte att i högre grad än hittills samordna, rationalisera och standardisera
bokföringsarbetet hos statsmyndigheterna. Därvid borde vissa av
revisorerna framförda synpunkter och förslag kunna tjäna till ledning, och
uppdrag lämnas statskontoret att i samråd med riksrevisionsverket utföra
översynen.

Erinras må att dåvarande statens organisationsnäinnd medverkat vid omläggning
av organisationen för bokföring och redovisning vid enskilda statsmyndigheter.

Frågan om en utbyggd kostnadsbokföring sammanhänger i viss mån med
spörsmålet om vilken målsättning som bör gälla för redovisningsförfarandet
vid de statliga myndigheterna. Sedan någon tid pågår inom statskontoret
insamlandet av material avsett att utgöra underlag för överväganden rörande
ökad användning av kostnadsbokföring hos statsmyndigheterna. Allt
eftersom ökade resurser inom statskontoret kan avdelas för hithörande undersökningar
kommer undersökningsområdet för den sålunda påbörjade
översynen att utvidgas. Statskontoret är därför berett att i samråd med riksrevisionsverket
utföra den av revisorerna ifrågasatta översynen av bokföringsarbetet
hos statsmyndigheterna.

Vad avser det av revisorerna berörda spörsmålet rörande möjligheterna
för en mera rationell uppbyggnad av den för bokföringen vid statsmyndigheterna
erforderliga maskinparken bör understrykas att en effektivisering
härvidlag kan ernås i första hand genom skapandet av större bokföringsenheter,
vid vilka modern maskinell utrustning kan bidra till rationalisering
av arl>etet. Härutinnan vill statskontoret erinra om det av Kungl. Maj :t
åt statskontoret givna uppdraget att i samråd med bl. a. riksrevisionsverket
utreda vissa frågor i samband med en centralisering av löneuträkningen hos
de civila statsmyndigheterna. Denna utredning kan även ge synpunkter på
frågan om samordning i organisatoriskt avseende av smärre myndigheters
bokföring. I samband med en utredning av hithörande spörsmål, som jämväl
bör ske i samråd med riksrevisionsverket, bör även nu använda blankett-
och bokföringssystem granskas och möjligheterna för rationaliseringsålgärder
bl. a. genom ett förenhetligande undersökas.

216

Vad revisorerna i övrigt yttrat under förevarande paragraf föranleder icke
något statskontorets uttalande.

Vid handläggningen av detta ärende liar närvarit överdirektör Tainmelin
och tf. kanslirådet Magnander, föredragande. Stockholm den 29 januari 1963.

IVAR LÖFQVIST

Ebbe Magnander

Riksrevisionsverket

Utformningen av bokföringen för flertalet statliga myndigheter bestämmes
i huvudsak av riksstatens uppställning och de föreskrifter, som meddelats
rörande riksstatsanslagens användning samt redovisningen av riksstatens
inkomster och utgifter. Självfallet måste detta förhållande sätta sin prägel
på den statliga bokföringen och föranleda att den i vissa avseenden skiljer
sig från annan bokföring. Vid behandling av frågan om möjligheterna att i
rationaliseringssyfte förändra statsmyndigheternas bokföring är det viktigt,
att detta hålles klart i minnet. Nämnda förhållande blir i första hand avgörande
vid bedömningen av hur långt man kan komma eller bör gå. Syftet
med rationaliseringsåtgärderna kan förfelas, om tillbörlig hänsyn icke tages
till gällande budgetsystem samt riksstatens och anslagsstaternas utformning
i anslutning till detta. Normerna härför har tillkommit successivt och i flera
hänseenden efter mycket omfattande och ingående utredningar. Under årens
lopp har ett mycket betydande arbete utförts i syfte att fullständiga budgetoch
redovisningssystemet samt anpassa detta efter utvecklingens krav. Detta
utvecklingsarbete har pågått utan avbrott och pågår alltjämt samt måste
enligt sakens natur även i fortsättningen såsom en normal arbetsuppgift bedrivas
av de statsorgan, som är verksamma på ifrågavarande område.

I överensstämmelse med vad som hittills kännetecknat den centrala revisionsmyndighetens
målsättning eftersträvar riksrevisionsverket en så stor
enhetlighet som möjligt i den statliga bokföringen. Vid ställningstagandet
till irågor om omläggning av de olika myndigheternas bokföringssystem är
det ur organisatoriska och praktiska synpunkter enligt ämbetsverkets mening
riktigt, att myndigheter, som i fråga om verksamhetens art och kassarörelsens
storlek är likartade, såvitt möjligt tillämpar samma bokföringssystem
och att bokföringssystemet icke göres alltför komplicerat. Det bör här
erinras om att riksrevisionsverkets uppgift instruktionsenligt är att i samråd
med vederbörande myndighet fastställa formulär för dess räkenskaper
och övriga redovisningshandlingar.

Vid ett stort antal statliga myndigheter utföres bokföringen manuellt.
Detta sammanhänger med att antalet bokföringsposter per dag är så ringa,
ait det icke torde vara ekonomiskt fördelaktigt att anskaffa bokföringsma
skin. För myndigheter med manuell bokföring tillämpas i huvudsak två olika
system. Myndigheter, som icke har behov av någon mera omfattande
kontouppdelning, använder kolumnjournal. I denna ordnas posterna systematiskt
vid den löpande bokföringen, så att överföring kan ske direkt från
dagboken till huvudboken vid räkenskapsårets slut. År antalet konton större
an vad som utan olägenhet får plats i en kolumnjournal, sker den systematiska
bokföringen pa kontokort, varvid den kronologiska bokföringen erhålles
samtidigt medelst genomskrift å ett underliggande journalblad.

Av de 94 myndigheter, som omfattas av revisorernas undersökning, tilllämpar
29 kolumnbokföring och 17 genomskriftsbokföring för hand. Med

något enstaka undantag användes härvid av riksrevisionsverket tillhandahållna
blanketter, som är enhetligt utformade. De skiljaktigheter, som kan
föreligga mellan olika myndigheters kolumnjournaler, avser i huvudsak endast
antalet kolumner samt rubriktrycket i dessa kolumner och inskränker
sig sålunda till ur praktisk synpunkt nödvändiga modifikationer inom ramen
för ett och samma blankettsyslem.

En mellanform mellan manuell och maskinell bokföring representeras av
de nio myndigheter, vilka för bokföringen använder en skrivmaskin utan
räkneverk försedd med anordning för samtidig utskrift av kontokort och
journaler. Av dessa myndigheter använder sju exakt samma genom riksrevisionsverkets
försorg tryckta bokföringsformulär.

Ovan angivna 55 myndigheter ingår bland de GO myndigheter, som av revisorerna
hänförts till gruppen med enbart manuell bokföring eller delvis
mekaniserat system, varvid med sistnämnda uttryck åsyftas genomskriftsbokföring
för hand å platta eller med skrivmaskin. Av övriga fem myndigheter
skall emellertid en rätteligen hänföras till gruppen med maskinell bokföring
och för en förberedes övergång till sådan bokföring. I själva verket
råder sålunda inom denna stora grupp av statliga myndigheter eu mycket
stor enhetlighet beträffande bokföringen, vilket icke framgår av revisorernas
redogörelse.

Bland dem som tillämpar maskinbokföring återfinnes de största samt till
karaktär och verksamhet mest skiljaktiga myndigheterna. Många av dem
har lokalförvaltningar och behov av omfattande intern redovisning, vilket
måste föranleda en något varierande utformning av bokföringssystemet.
Den snabba utveckling, som ägt rum på maskinbokföringens område, har
bidragit till att denna bokföring kommit att utformas något olika för skilda
myndigheter beroende på tidpunkten för den maskinella bokföringens införande.
För maskinbokföringen gäller dessutom i högre grad än för manuell
bokföring, att den icke kan göras enhetlig för alla myndigheter, eftersom
valet av maskintyp bestämts av vad som vid anskaffningstillfället visar
sig vara mest ändamålsenligt och ekonomiskt med hänsyn till bokföringsarbetets
karaktär och omfattning. Eftersom maskintypen i vissa avseenden
blir avgörande för blankettutformningen, har det ansetts lämpligt att
vederbörande myndighet svarat för anskaffningen av blanketter. Dessa har
dock i regel fastställts efter samråd med riksrevisionsverket.

Beträffande de av statliga myndigheter i allmänhet använda bokföringsmaskinerna
torde den ekonomiska utnyttjandegraden ligga inom ganska vida
marginaler. Att en maskin icke är fullt utnyttjad, vilket mått man nu
vilt använda härför, behöver därför icke betyda, att maskinbokföringen i
detta fall icke skulle löna sig. Eu starkt utökad användning av maskiner
för den statliga bokföringen torde förutsätta en centralisering av hokföringsarbetet
till stora enheter. Enligt vad riksrevisionsverket erfarit avser
statskontoret att på sitt program bland annat uppta frågan om samordning
i organisatoriskt avseende av smärre myndigheters bokföring. I den mån sådan
samordning kommer till stånd torde möjligheter skapas för eu ökad
mekanisering av bokföringsarbetet.

Revisorerna efterlyser eu mera omfattande kostnadsbokföring i den statliga
redovisningen. Härmed torde åsyftas att erhålla inte blott en redovisning
myndighetsvis av samtliga kostnader för statsverksamheten utan även
en uppdelning av dessa kostnader inom myndigheten på olika kostnadsslag,
kostnadsställen och koslnadsbärare. En dylik redovisning förekommer inom
statens affärsdrivande verksamhet och i viss utsträckning hos myndigheter
med uppdragsverksamhet. Kungl. Maj:t har emellertid helt nyligen bemyndigat
statskontoret all tillsätta en utredningsman för biträde med förbcre -

218

dande undersökningar om ökad användning av kostnadsbokföring hos statliga
myndigheter.

Revisorerna har funnit det påkallat, att en översyn snarast möjligt igångsattes
i syfte att i högre grad än hittills samordna, rationalisera och standardisera
bokföringsarbetet hos statsmyndigheterna. I anledning härav vill
riksrevisionsverket erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 28 juni
1962 uppdragit åt statskontoret att i samråd med bland annat riksrevisionsverket
utreda vissa frågor i samband med en centralisering av löneuträkningen
in. m. med anlitande av datamaskiner. De erfarenheter som erhålles
härvid kan tänkas utvisa, att även det egentliga bokföringsarbetet inom
statsförvaltningen skulle kunna samordnas och rationaliseras efter liknande
principer. Enligt riksrevisionsverkets mening torde resultatet av såväl
denna utredning som framförallt det nyligen av statskontoret påbörjade utredningsarbetet
om ökad kostnadsredovisning bli av avgörande betydelse vid
bedömningen av i vilken omfattning ytterligare åtgärder i det av revisorerna
angivna syftet kan vidtagas. Det torde ankomma på statskontoret och
riksrevisionsverket, som i samråd bedriver nämnda utredningar, att i samband
med dessa beakta de möjligheter härutinnan som står till buds och
att gemensamt göra de framställningar hos Kungl. Maj :t om ändringar i
gällande normer, som kan befinnas erforderliga.

Vad slutligen angår revisorernas uttalande om behovet av en handbok för
redogörare må erinras om att statsliggaren och dess bihang innehåller en
hel del bestämmelser på det statliga redovisningsområdet samt hänvisningar
till sådana bestämmelser. Vidare brukar riksrevisionsverket i samband
med omläggning av bokföringssystem, fastställande av nya räkenskapsblanketter
samt i vissa övriga sammanhang utfärda olika föreskrifter rörande
den statliga redovisningen. Sistnämnda föreskrifter är emellertid ofta av
mera speciell karaktär och av intresse endast för vissa myndigheter eller
viss grupp av myndigheter. Om en handbok, som skall innehålla alla uppgifter
av intresse för den enskilde redogöraren hos varje statsmyndighet, kan
utformas så enkelt och framför allt entydigt, att den i praktiken blir till
åsyftat gagn, synes tveksamt.

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Löfqvist, Lindencrona, Cardelius och Lundgren
samt närvarit byråcheferna Ehnbom och Säfström, varjämte byrådirektören
Jarder varit föredragande. Stockholm den 29 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

Ingrid Jarder

Kontrollstyrelsen

Hos kontrollstyrelsen förekommer två olika slag av bokföring, nämligen
dels den sedvanliga inkomst- och utgiftsbokföringen med avlöningsbokföring,
dels ock specialbokföring för de skattskyldiga, ett slags reskontrabokföring
över skatteuppbörden.

Det förstnämnda slaget av bokföring utföres manuellt inom styrelsens
kassakontor. Härvid användes kolumnböcker, en för inkomster och en för
utgifter (riksrevisionsverkets blanketter R 59 b och R 60 b). För avlöningsbokföringen
användes huvudsakligen avlöningskort (riksrevisionsverkets
blankett R 5) samt avlöningslista (riksrevisionsverkets blanketter R 22 och
R 22 a). Avlöningslistan utskrives medelst kopiering enligt Taylorix-meto -

219

den. Utbetalningsverifikationer i övrigt förtecknas på blanketter till anordning
(riksrevisionsverkets blanketter R 48 a och R 48 b).

Specialbokföringen utföres beträffande flertalet skatter maskinellt inom
en för ändamålet särskilt inrättad bokföringsavdelning, som förfogar över
bokföringsmaskiner av märkena Addo-X, modellerna 5 000 och 7 000, samt
Olivetti, modellen Andit 413. 1 en och samma arbetsoperation bokföres inbetalningar
från skattskyldiga på inkomstjournal, Journal R (kontrollstyrelsens
formulär 199) och på ett för varje skattskyldig upplagt kontokort
(kontrollstyrelsens formulär 250). På Journal A (kontrollstyrelsens formulär
404) bokföres andra transaktioner beträffande de skattskyldiga än inbetalningar,
exempelvis debiteringar, restitutioner, omföringar m. m. Även sådana
transaktioner bokföres på journal och kontokort i en och samma arbetsoperation.
För vissa slag av skatter har efter samråd med riksrevisionsverket
införts kombinerade blanketter för deklaration och postgiroinbetalningskort
på 80-kolumners hålkort, vilka genom postgirokontorets försorg
sorteras i en för arbetet hos styrelsen lämplig ordning.

Som framgår av ovan i koncentrerad form lämnade redogörelse över styrelsens
bokföring användes huvudsakligen av riksrevisionsverket fastställda
blanketter. Samråd har vid upprepade tillfällen skett med riksrevisionsverket
vid uppläggning av bokföringsrutiner och ändringar av desamma.
Bokföringen är enligt styrelsens mening anordnad på ett med hänsyn till
verksamhetens art och omfattning lämpligt sätt. Detta utesluter emellertid
icke, att eu förenkling och effektivisering av bokföringsarbetet kan ernås
genom en ökad standardisering av detta. Enligt vad databehandlingskommittén
framhållit i sitt betänkande (SOU 1962: 32) är datamaskiner ett
hjälpmedel för rationalisering av bokförings- och utbetalningsväsendet. En
förutsättning härför anser kommittén emellertid vara, att eu radikal koncentrering
av myndigheternas kamerala arbetsuppgifter kommer till stånd.
Kontrollstyrelsen har erfarit, att statskontoret i samråd med riksrevisionsverket
påbörjat undersökningar, som avser de av revisorerna och databehandlingskommittén
berörda frågorna om såväl avlöningsutbetalning och
kostnadsbokföring som det egentliga bokföringsarbetet. Med hänsyn härtill
synes ytterligare åtgärder i det av revisorerna angivna syftet icke vara erforderliga.

Vad angår frågan om utarbetandet av en handbok i bokföring anser kontrollstyrelsen,
att detta spörsmål bör upptagas till övervägande först när resultatet
av de ovanberörda utredningarna föreligger.

Slutligen får styrelsen meddela, att någon egentlig kostnadsbokföring visserligen
icke genomförts, men att styrelsen ändock uppmärksamt följer kostnadsutvecklingen
genom att tid efter annan göra beräkningar över hur kostnaderna
för de olika skatteslagen förhåller sig till uppbörden. Redogörelse
härför lämnas i ämbetsverkets petita.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknad generaldirektör,
deltagit byråcheferna Ivarnell, Hillbo och Schultz samt tf. byråchefen
Nirdén, varvid Ivarnell varit föredragande. Stoockholm den 30 januari 1963.

ELOF CARDELIUS

.4. Jakobsson

Försäk ringsinspektionen

Utöver gällande bestämmelser om statsmyndigheternas bokföring och om
statsverkets checkräkning i riksbanken är för inspektionens kassarörelse
in. in. föreskrifter givna genom Kung!, brev den 11 juni 1937 och dåvarande

220

riksräkenskapsverkets anvisningar av den 21 juni 1937. De i anslutning härtill
begagnade grundnoleringsböckerna, eu gemensam journal och bok över
inkomster (RRV:s blankett R 104) och en gemensam journal och bok över
utgifter (blankett R 105), är uppgjorda enligt kolumnsystem av riksrevisionsverkets
standardmodell ehuru särskilt anpassade till det förhållandet
att inspektionens utgifter bestrides över eu specialbudget, försäkringsinspektionens
fond. Med ämbetsverkets ringa storlek föreligger det icke något
behov av en mekanisering av bokföringen; del kan nämnas att under första
hälften (1/7—31/12 1962) av innevarande budgetår antalet inkomstverifikationer
uppgick till 144 och utgiftsverifikationer till 345. Löneutbetalning
sker med anlitande av postbanken (löntagarkonto) och avlöningslistor ntskrives
på av riksrevisionsverket tryckta standardblanketter enligt Konteksystem.
Inbetalningar till inspektionen sker över postgirokonto 15685, och
på kontot innestående medel överförs regelbundet genom postverkets försorg
till statsverkets checkräkning i riksbanken. Utbetalningar sker numera över
ett särskilt postgirokonto 15785.

För inspektionens del föreligger inteL större behov av att ha tillgång till någon
handbok med anvisningar rörande statlig bokföring och därmed sammanhängande
frågor. Har någon gång tvekan rått om tillvägagångssättet
vid redovisningen, har spörsmålet klarats av efter telefonförfrågan hos riksrevisionsverket.
Inspektionen vill dock icke göra gällande att en sådan
handbok vore onödig. Den statliga verksamheten spänner över så stora och
vitt skilda områden och verksamheten hos de statliga myndigheterna är av
så olikartad natur att en sammanfattande redogörelse för aktuella bokförings-
och redovisningsfrågor säkerligen skulle fylla ett behov. Inspektionen
kan därför instämma i riksdagens revisorers förslag att riksrevisionsverket
skulle få i uppdrag att svara för sammanställningen och utgivningen av en
sådan handbok. Inspektionen vill dock särskilt framhålla vikten av att handbokens
innehåll blir lättillgängligt för läsaren, sä att icke mångfalden av
särbestämmelser för de olika myndigheterna skymmer väsentligheterna.

Vad kostnads- eller kalkylationsbokföring angår har inspektionen hittills
icke funnit någon mera detaljerad sådan erforderlig för egen del. Utgiftsjournalens
olika titlar medger i stort sett en tillfyllestgörande och fortlöpande
överblick över kostnadsutvecklingen under budgetåret. De kalkyler
och statistiska sammanställningar, som måste göras i samband med petitaarbetet,
kan som regel ske på grundval av den vanliga bokföringen. Avsättningen
till försäkringsinspektionens fond utgöres av dels bidrag från försäkringsbolagen,
som skall täcka kostnaderna för inspektionens bolagsavdelning,
dels bidrag från vissa understödsföreningar och staten, vilka skall
täcka kostnaderna för inspektionens understödsförenings- och stiftelseavdelning.
Denna uppspaltning på två kostnadsställen har nödvändiggjort för
inspektionens redogörare att fortlöpande anteckna i en lijälpliggare (utgiftsjournal)
på sistnämnda (mindre) avdelning belöpande kostnader, varigenom
underlag erhålles för redovisningen i petitan av belastningarna på de olika
avdelningarna.

Även om en statistiskt inriktad kostnadsbokföring saknar större relevans
för ett ämbetsverk av inspektionens format, framstår eu enhetligt uppbyggd
kostnadsredovisning för kalkyländamål som betydelsefull, inte minst för de
anslagsbeviljande myndigheterna. Frågan är därför värd att närmare utreda.
Huruvida det statliga bokföringssystemet bör anpassas efter de principer
och den terminologi som är gängse inom modern företagsekonomi, är ett
spörsmål som inspektionen icke anser sig kunna bedöma. Inspektionen instämmer
i riksdagens revisorers förslag att statskontoret bör få i uppdrag
att i samråd med riksrevisionsverket utföra en översyn av bokföringsarbe -

221

tet iios statsmyndigheterna. Det kan ifrågasättas om icke konjunkturinstitutet
därvid redan från början borde fa tillfälle att bevaka sina intiessen på
redovisningarnas utformning ur synpunkten av nationalräkenskaperna.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Sterner,
byråcheferna Brundin och Vogel, överinspektören Torén samt byrådirektören
Jönhagen, föredragande. Stockholm den 24 januari 1963.

RICHARD STERNER

Sven Jönhagen

Riksarkivet

Den undersökning, som revisorerna företagit, visar, att förhållandena på
detta område är synnerligen skiftande och stundom något ålderdomliga.
Revisorerna föreslår därför, att statskontoret får i uppdrag, att i samråd
med riksrevisionsverket företaga en översyn i syfte att i högre grad än hittills
samordna, rationalisera och standardisera bokföringsarbetet hos statsmyndigheterna.

Riksarkivet finner de av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna och
framförda synpunkterna synnerligen beaktansvärda. Det är otvivelaktigt
angeläget att bokförings- och redovisningsarbetet inom statsverket så vitt
möjligt rationaliseras. Då detta arbete är fördelat mellan ett stort antal myndigheter
av varierande storlek och med skiftande arbetsuppgifter, bör emellertid
förhoppningen om den vinst, som därigenom kan göras, icke spännas
allt för högt.

För sin egen del har riksarkivet haft uppmärksamheten riktad på de fördelar,
som ett överförande av medels- och personalredovisningen från landsarkiven
till riksarkivet kunde medföra. Den undersökning av riksarkivets
och landsarkivens redovisningsarbete som på dess begäran utfördes av statskontoret
medförde visserligen en viss förenkling och rationalisering av detta
arbete inom riksarkivet men gav i övrigt ett negativt resultat. En omläggning
av det nuvarande systemet enligt vilket medels- och personalredovisningen
ombesörjes av varje landsarkiv för sig till ett mera centraliserat system
syntes icke ge sådana fördelar, att en omläggning kunde anses motiverad.
Givetvis kan icke detta enstaka exempel åberopas mot den av revisorerna
föreslagna undersökningen men riksarkivet har likväl icke velat underlåta
att redovisa denna erfarenhet.

Vad beträffar de nu tillämpade bokföringssätten vill riksarkivet framhålla,
att det av revisorerna på s. 272 omtalade förfarandet med s. k. genomskriftsplatta
icke synes tillfredsställande ur arkivsynpunkt. F. n. finnes icke
något skrivmedel, som kan användas tillsammans med en sådan genornskriftsplatta
och som samtidigt ger beständig skrift. Ej heller synes det
karbonpapper, som kommer till användning vid detta förfaringssätt, uppfylla
de villkor, som uppställes för alt skrift med karbonpapper skall bliva
beständig.

Ändringar av myndigheternas organisation och arbetssätt får ofta ingripande
verkningar på arkivbildningen och därigenom på förutsättningarna
lör gallring i deras arkiv. Dessa verkningar kan få avsevärd ekonomisk betydelse.
Detta förhållande är sedan länge känt och har bl. a. föranlett eu bestämmelse
i 13 § av nu gällande allmänna arkivstadga (SFS 590/61), att
detta förhållande skall beaktas och att samråd, om sä erfordras, skall äga
rum med arkivmyndigheten, innan sådan ändring sker. En eventuell omläggning
av statsmyndigheternas bokföringsarbete kan givetvis förutses med -

iora sådana verkningar. Det synes därför angeläget, att dessa konsekvenser
noga beaktas av den föreslagna utredningen och att samråd härvidlag äger
rum med riksarkivet. Riksarkivet förutsätter också, att det får tillfälle att
taga ställning till dessa frågor innan slutgiltiga beslut fattas.

Under åberopande av det ovan sagda tillstyrker riksarkivet den av riksdagens
revisorer föreslagna översynen av bokföringsarbetet hos statsmyndigheterna.

1 ärendets handläggning har deltagit riksarkivarien Andersson samt arkivråden
Jägerskiöld (föredragande) och Svedlund. Stockholm den 8 januari
1 Död.

INGVAR ANDERSSON

Olof Jägerskiöld

Nils Rosqvist

Universitetskanslersämbetet

Med överlämnande av infordrade yttranden, (Bilagor A—B), får jag för
egen del under hänvisning till de synpunkter, som i yttrandena framförts,
tillstyrka, att en handbok med föreskrifter och anvisningar rörande bokföringen
inom statsförvaltningen utarbetas samt att en översyn för samordning,
rationalisering och standardisering av bokföringsarbetet sker. Stockholm
den 29 januari 1963.

BENGT PETR1

San frid Fenger

Bilaga A

Yttrande från drätselnämnden vid Lunds universitet

Sedan drätselnämnden vid Lunds universitet anmodats inkomma med yttrande
i anledning av riksdagens revisorers utlåtande av den 15 december
1962 rörande statsmyndigheternas bokföring vill drätselnämnden meddela,
att den med tillfredsställelse hälsar förslaget att handbok med föreskrifter
och anvisningar rörande bokföringen inom statsförvaltningen bör utarbetas.
Drätselnämnden tillstyrker även att en översyn för samordning, rationalisering
och standardisering av bokföringsarbetet sker. Lund den 22 januari
1963.

PH. SANDBLOM

Gunvor Grönhagen

Bilaga B

1 ttrande från drätselnämnden vid Göteborgs universitet

Med skrivelse den 3 januari 1963 har Herr Kanslern anmodat drätselnämnden
vid Goteborgs universitet att före den 24 januari 1963 inkomma
med yttrande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats angående statsmyndigheternas bokföring.

Drätselnämnden får med anledning härav meddela, att drätselnämnden
delar revisorernas uppfattning, att det synes påkallat, att förutsättningarna

223

för ett mera enhetligt bokföringssystem inom statsförvaltningen närmare undersökes.
I detta sammanhang vill drätselnämnden erinra om att hithörande
frågor vad gäller universitets- och högskoleväsendet berörts i den rapport,
som statskontoret den 5 juli 1962 avgivit över en på begäran av 1955 års
universitetsutredning verkställd organisationsundersökning.

Drätselnämnden anser också i likhet med revisorerna att den statliga bokföringen
i möjligaste mån bör moderniseras och anpassas efter de redovisningsprinciper
och den terminologi, som tillämpas i modern företagsekonomi.
Liksom revisorerna finner drätselnämnden det angeläget att en handbok,
i vilken de statliga bokföringsföreskrifterna och anvisningar i för redogörarna
relevanta frågor äro sammanställda, utgives och efter hand kompletteras
med nyutkomna eller ändrade föreskrifter. Göteborg den 18 januari
1963.

HJALMAR FRISK

Äke Gustafsson

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

överstyrelsen får — med överlämnande av från kollegienämnden vid tekniska
högskolan i Stockholm infordrat yttrande (Bilaga) — anföra följande.

Såsom framgår av revisorernas berättelse har vid tekniska högskolan i
Stockholm och Chalmers tekniska högskola anskaffats kontorsmaskiner för
att förenkla och påskynda bokföringsarbetet. Vid tekniska högskolan i Lnnd
däremot sker bokföringen manuellt, eftersom verksamheten vid högskolan
ännu ej erhållit sådan omfattning, att en övergång till ett mekaniserat förfarande
befunnits motiverad.

Överstyrelsens eget bokföringsarbete är av förhållandevis blygsam omfattning
och sker manuellt. Inkomst- och utgiftsjournalerna föres enligt kolumnsystem
var för sig med anlitande av riksräkenskapsverkets blanketter.

Vad beträffar de av revisorerna i förevarande paragraf framförda förslagen
finner överstyrelsen det i hög grad önskvärt, att en handbok innehållande
gällande bokföringsbestämmelser samt i övrigt erforderliga anvisningar
rörande det ekonomiska redovisningsarbetet vid de statliga myndigheterna
utarbetas. Vidare framstår det även för de tekniska högskolornas del såsom
fördelaktigt med en översyn av det statliga bokföringsväsendet i syfte
att åstadkomma större enhetlighet och ändamålsenlighet. Av stort värde i
detta sammanhang vore en genomgång av de möjligheter, som står till
buds, att med anlitande av olika slag av maskiner och andra hjälpmedel rationalisera
bokföringsarbetet hos myndigheter av olika storleksordning.
Stockholm den 29 januari 1963.

FRANK ÖHMAN

Gunnar MacDowall

Bilaga

Yttrande från kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm

Sedan överstyrelsen i skrivelse den 2 januari 1963 anmodat kollegienämnden
vid tekniska högskolan i Stockholm att avgiva yttrande med anledning
av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse (§ 28) yttrats

224

rörande statsmyndigheternas bokföring, får kollegienämnden anföra följande.

Vid högskolan bokföras inkomster och utgifter i journal och med samtidig
genomskrift å kontokort. Denna bokföring sker numera maskinellt. Likaså
sker kontobokföring för varje institution maskinellt. Genom den maskinella
bokföringen har högskolan lyckats rationalisera bokföringsarbetet i hög
grad, på grund varav den med bokföring sysselsatta personalen kunnat nedbringas.
För högskolans del synes för närvarande några ytterligare rationaliseringsåtgärder
i fråga om bokföring knappast möjliga. Att en översyn
igångsättes i syfte att i högre grad än hittills samordna, rationalisera och
standardisera bokföringsarbetet hos statsmyndigheterna synes emellertid
kollegienämnden lämpligt. Att en översyn härutinnan uppdrages åt statskontoret
i samråd med riksrevisionsverket synes kollegienämnden ändamålsenligt.
Stockholm den 17 januari 1963.

R. WOXÉN

Jesper Swedenborg

Lantmäteristyrelsen

Alltsedan år 1948 har lantmäteristyrelsen haft maskinell bokföring. För
denna har redogörelse lämnats till riksdagens revisorer på av dem utfärdat
formulär. Bokföringen har så långt möjligt förenklats, bland annat genom
att textskrivningen inskränkts till ett minimum, såväl på utanordningshandhngar
som i inkomstbok, utgiftsbok och journaler. De blanketter som användes
äro identiska med en typ av bokföringsblanketter, som tryckas genom
riksrevisionsverkets försorg. Bokföringsarbetet löper smidigt och kan
på grund av nyssnämnda förenklingar utföras av kontorsbiträden i reglerad
befordringsgång.

Med hänsyn till vad som anförts i riksdagens revisorers ovannämnda berättelse,
anser styrelsen starka skäl tala för ett förenhetligande av bokföringen
inom statsförvaltningen. De bokföringstekniska frågorna torde dock
endast utgöra en del av det större frågekomplexet om den statliga medelsförvaltningens
organisation med hänsyn till bl. a. utvecklingen på databehandlingens
område. Lantmäteristyrelsen, som för sin del vill tillstyrka att översyn
sker i syfte att samordna, rationalisera och standardisera bokföringsarbetet
hos statsmyndigheterna, vill dock ifrågasätta om icke en sådan översyn
bör föregås av eller kombineras med i vart fall preliminära överväganden
beträffande denna större fråga. Lantmäteristyrelsen finner också att en
handbok över gällande föreskrifter och anvisningar i bokföringsfrågor i och
för sig skulle vara av stort värde. Därest den berörda översynen kommer
till stånd torde resultatet av denna dock böra avvaktas, så ätt handboken
kan anslutas till de ändringar av nuvarande regler, som eventuellt kunna
komma att föreslås.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Öjborn,
överingenjören Dahlstrand och byrådirektören L. Thorssell, föredragande.
Stockholm den 31 januari 1963.

LARS ÖJBORN

Lars Thorssell

225

Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetsmarknadsstyrelsen vill till en början understryka att styrelsen för
egen del varit inställd på att så långt möjligt söka rationalisera bokföringsarbetet
hos såväl styrelsen som länsarbetsnämnderna. Detta torde också delvis
framgå av revisorernas redogörelse för hur bokföringen ordnats.

Styrelsen har i likhet med riksdagens revisorer det intrycket — vilket även
bestyrkes av den utredning revisorerna verkställt — att bokföringsarbetet
och framför allt metoderna för detsamma borde kunna göras mera enhetliga
statsmyndigheterna emellan. Särskilt träder här i förgrunden frågan om vilka
rationaliseringsmöjligheter, som erbjudes genom databehandlingsmaskinernas
utveckling. Arbetsmarknadsstyrelsen anser i likhet med revisorerna
tidpunkten vara inne att närmare undersöka i vad mån statsmyndigheternas
bokföring kan ytterligare samordnas, rationaliseras och standardiseras samt
tillstyrker i enlighet härmed att den av revisorerna föreslagna översynen
kommer till stånd.

Styrelsen vill även tillstyrka att det uppdrages åt riksrevisionsverket att
på sätt revisorerna förordat utarbeta en handbok, i vilken gällande föreskrifter
för bokföringen och anvisningar i olika för redogörarna relevanta frågor
behandlas. En sådan handbok skulle säkerligen bli ett viktigt hjälpmedel i
det kamerala arbetet inom statsförvaltningen och tillgodose ett länge känt
behov av ett lättillgängligt uppslagsverk på området.

Beslut om förevarande utlåtande har fattats av undertecknad, generaldirektör
och chef; och har i ärendets behandling deltagit överdirektören Montell
och byråchefen Wennerberg, den senare föredragande. Stockholm den
29 januari 1963.

BERTIL OLSSON

Allan Wennerberg

8 Reu. berättelse ang. statsverket år 1062. Il

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

§ 29 Sveriges statskalender

Generalpoststyrelsen

I sina bemödanden att åstadkomma en bättre adressering av postförsändelserna
går postverket fram på olika vägar. En väg, som postverket beträtt
de senaste åren, är att påverka utgivarna av sådana matriklar, kalendrar
osv., som beräknas tjäna som uppslagsböcker vid adressering av post, att
införa fullständiga postadresser i största möjliga utsträckning. Till de kalendrar,
som postverket först inriktade sig på i detta sammanhang, hörde
Sveriges statskalender, vars adressuppgifter rörande framför allt de centrala
myndigheterna och verken var bristfälliga. Statskalenderns redaktör var
genast beredd till ett samarbete, vilket ledde till att tydliga uppgifter om
postadressen införts omedelbart efter departementens, verksstyrelsernas etc.
namn.

Vissa brister föreligger emellertid alltjämt. Det skulle vara önskvärt att
rätt postadress införes för samtliga i kalendern intagna myndigheter och institutioner,
var dessa än är belägna. Postverket ämnar också ta kontakt med
statskalendern i denna fråga. Enligt vad styrelsen under hand inhämtat
kommer en sådan hänvändelse att mottagas positivt av statskalendern.

Styrelsen anser sig inte böra gå in på revisorernas övriga uttalanden rörande
redigeringen av kalendern. Styrelsen vill endast vitsorda att kalendern
fyller ett behov och finner det särskilt värdefullt att utgivningen dels kunnat
ske på ett mycket tidigt stadium under året, dels att uppgifterna i kalendern
vid utgivningen haft höggradig aktualitet.

I behandlingen av detta ärende har deltagit generaldirektör Swartling och
byråchef K. A. Löfgren. Föredragande har varit byrådirektör Egon Jonsson.
Stockholm den 30 januari 1963.

ERIK SWARTLING

Egon Jonsson

Statskontoret

Statskontoret biträder revisorernas uppfattning, att Sveriges statskalender
fyller ett behov inom statsförvaltningen. Enär kalendern får anses som ett
betydelsefullt arbetshjälpmedel är det av vikt, att dess utformning blir rationell
och ändamålsenlig. Denna målsättning synes som regel böra lämnas
företräde framför en sådan, som är förestavad av traditionsbundenhet. I
fråga om kalenderns utformning må anföras följande.

Kalenderns nuvarande disposition särskilt i vad avser de statliga myndigheternas
inbördes ordning anses av revisorerna bidraga till, att kalendern
blir svåröverskådlig och föga lättläst. Det synes enligt statskontorets mening
dock tveksamt, huruvida en förändring av den inbördes ordningsföljden
nämnvärt skulle förbättra ändamålsenligheten.

Kalenderns hänvisningar göres till avdelning och ej till sida, vilket enligt
revisorernas åsikt försvårar användningen. Statskontoret biträder denna
uppfattning i vad avser personhänvisningar. I fråga om hänvisningar till

227

myndigheter och organisationer däremot synes nuvarande hänvisningsprincip
oftast lämpligare som följd av, att en myndighets avdelningsnummer kommer
att efter upprepade utnyttjningar av kalendern innötas i minnet. Den av
revisorerna ifrågasatta ändringen av hänvisningsprincip skulle i övrigt öka
arbetet med kalenderns redigering och tryckning, varigenom utgivningen
skulle försenas och statsverkets kostnader ökas. Den årliga kostnadsökningen
bedömes uppgå till i storleksordningen 10 000 kronor, vilken ej skulle
komma att uppvägas av mätbara kostnadsminskningar inom andra områden.
Statskontoret vill därför avstyrka revisorernas förslag i ifrågavarande hänseende.

Revisorerna anför slutligen, att kalendern bör innefatta tillfredsställande
adressuppgifter. Detta önskemål synes så långt möjligt böra beaktas.

Ytterligare utöver av revisorerna angivna synpunkter kunna anföras beträffande
statskalenderns ändamålsenliga utformning. Enligt statskontorets
mening skulle förbättringar kunna uppnås, därest följande i korthet angivna
synpunkter beaktades:

de statliga funktionernas interna organisation har successivt börjat att anges.
Då en redovisning av organisationsformen väsentligt förbättrar kalenderns
användbarhet, bör denna form av redigering intensifieras;

angivandet av samtliga förnamn minskar kalenderns överskådlighet och
ändamålsenlighet. Det synes tillräckligt att ange tilltalsnamn; vid behov
kompletterat med initialer. Därest denna princip samtidigt tillämpades i
personregistret, skulle personsökning väsentligt underlättas;

personregistret är, i motsats exempelvis till telefonkatalogen, uppställt i
strängt alfabetisk ordning. Som exempel må anföras, att namnen Carlson,
Carlsson, Karlson och Karlsson bildar fyra skilda grupper, medan dessa
namn i telefonkatalogen ej särskiljas som följd av stavningen. Eftersom
flertalet personer på grund av vana intuitivt torde tillämpa telefonkatalogens
registerprinciper i detta hänseende kan ifrågasättas, huruvida ej statskalenderns
personregister borde anordnas på likartat sätt;

inom kalenderns persongrupper är befattningshavarna av tradition ordnade
efter anciennitet, vilket synes av föga värde ur praktisk synpunkt. Kalenderns
ändamålsenlighet skulle förbättras, därest namnen inom grupperna
i stället anordnas i alfabetisk ordning;

angivande av nummer till telefonväxel skulle innebära tidsbesparing;
samt

bättre åtskillnad mellan avdelningarna bör kunna uppnås genom typografiska
åtgärder.

Statskalenderns användbarhet synes sålunda kunna ökas genom skilda typer
av åtgärder. Statskontoret biträder därför revisorernas förslag om, att
översyn av kalenderns redigering bör ske i anslutning till den närmast inträffande
omsättning av texten, som är betingad av stilmetallens successiva
förslitning. Tidpunkten härför förväntas inträffa om tre eller fyra år. Vid
översynen bör därjämte övervägas, huruvida ej reducering av kalenderns
omfång, t ex genom uteslutning av vissa avdelningar eller genom höjning av
den nuvarande lönegradsgränsen Ao 19, är möjlig. En reducering medför
för statsverket kostnadssänkning i stort sett i proportion härtill. Exempelvis
skulle en minskning av kalenderns omfång med en tredjedel innebära en årlig
kostnadsminskning av storleksordningen 50 000 kronor.

Vid handläggningen av delta ärende bar närvarit byråchef Nord, föredragande,
och tryckeriintendenten Johansson. Stockholm den 15 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

Ingemar Nord

228

Vetenskapsakademien

Utgivandet av statskalendern, som givetvis ligger utom ramen för akademiens
vetenskapliga verksamhet, är en uppgift som tillkommer akademien
i samband med almanacksprivilegiet. Då de med utgivandet av statskalendern
förenade utgifterna väsentligt överstiga intäkterna från densamma, reduceras
i motsvarande mån de för vetenskapliga ändamål avsedda inkomsterna
av almanacksprivilegiet.

Angående statskalenderns innehåll och uppställning har Kungl. Maj :t tidigare
vid några tillfällen utfärdat bestämmelser, i enlighet med från vetenskapsakademien
framförda förslag. I övrigt fortgår redigeringen, i vad
enskildheterna beträffar, efter principer som utvecklats i praxis. Den sker
under oavåtlig kontakt med vederbörande myndigheter; särskilt har samråd
ägt rum när ändringar av innehåll och uppställning ifrågakommit på grund
av ändrade förhållanden. Statskalenderns redaktion är icke medveten om
att på någon väsentlig punkt meningsskiljaktigheter kvarstå.

Beträffande vad statsrevisorerna anfört ifråga om redovisningar för inrikesdepartementet,
systemet för hänvisningar inom kalendern samt intagandet
av adressuppgifter har akademien intet att tillägga till vad som på dessa
punkter meddelas i den PM som sammanställts av statskalenderns redaktör.

Vad härnäst angår de anmärkningar av mera principiell natur som statsrevisorerna
framställt, är det obestridligt att statskalenderns utgivning bestämts
av en planläggning som skett för mycket länge sedan. Någon genomgripande
omläggning har ej på länge ägt rum, varemot planläggningen i enskildheter
successivt modifierats i takt med utvecklingen. Starka skäl tala
för ett sådant förfarande. Mera genomgripande omläggningar äro å ena sidan
alltid ägnade att försvåra orienteringen för dem som äro vana vid att
använda kalendern, å andra sidan förenade med avsevärda kostnader.

Inom akademien är man emellertid medveten om att stats- och samhällslivets
nutida gestaltning icke kan komma till fullt tillfredsställande uttryck
inom den ram som nu gäller för statskalendern. Ur denna synpunkt finnes
det skäl för ett förutsättningslöst övervägande av vad som bör ha sin plats
i en modern statskalender; åtskilligt saknas nu, men åtskilligt torde också
utan olägenhet kunna utgå. Innehållet kunde också tänkas fördelat på avdelningar
och i övrigt grupperat på annat sätt, som bedömes bättre ansluta
sig till nutida uppfattning och synpunkter.

Svårigheterna att bringa in ett delvis mycket olikartat material under ett
»enhetligt system» eller eljest tillämpa »rationella grunder» ha måhända
underskattats av statsrevisorerna. Det må här framhållas att det enligt nu
tillämpad rutin, i motsats till vad statsrevisorerna förutsatt, icke förekommer
någon periodiskt upprepad total »omsättning» av kalendern till vilken
en »fullständig nyredigering» kunde anknytas. En systematisk omläggning
av statskalendern skulle kräva mycket arbete och stora kostnader, dels för
utredning och planläggning, dels för omläggningens tekniska genomförande.
Det har hittills icke synts rimligt att med så dryga utgifter belasta de medel
som skola användas till akademiens vetenskapliga uppgifter.

Vetenskapsakademien vill slutligen med tillfredsställelse konstatera, att
inga anmärkningar av revisorerna framställts mot statskalendern rörande
innehållets korrekthet. Det torde också vara en allmän mening att kalendern
i detta hänseende motsvarar högt ställda anspråk. Akademien tillåter
sig uttala att det är en i hög grad erkännansvärd prestation av kalenderredaktionen
att inom halvannan månad efter årsskiftet färdigställa en publikation
med så fullständiga och korrekta sakuppgifter.

229

Behandlingen av detta remissärende har, på uppdrag av akademien, beretts
av presidiet tillsammans med herrar Geijer och Herlitz, statskalenderredaktören
samt akademiens ombudsman.

Akademien anhåller att, fristående från detta dess svar på den mottagna
remissen, få närsluta en av kalenderredaktören uppgjord PM (Bilaga) som
ytterligare belyser vissa med ärendet sammanhängande omständigheter.
Stockholm den 28 januari 1963.

ELIAS MELIN

Erik Rudberg

Bilaga

PM av statskalenderns redaktör i anledning av riksdagens revisorers
uttalande rörande statskalendern

I nådig remiss den 21 december 1962 har Vetenskapsakademien anbefallts
att med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers Berättelse
yttrats rörande Sveriges statskalender till Kungl. Maj :t avgiva utlatande.
Undertecknad, sedan 1939 Vetenskapsakademiens statskalenderredaktor,
som beretts tillfälle att taga del av revisorernas uttalande, får härmed anföra
följande. , .

Efter en kortare ingress rörande statskalenderns innehall uttalar revisorerna:
. . ,

»Statskalendern har i stort redigerats efter samma principer under en
låns följd av år — de nu gällande reglerna i ämnet synes datera sig från
år 1823. Dess omfattning har dock till följd av statsförvaltningens stora tillväxt
blivit allt större. Sistnämnda förhållande medför i och för sig, att det
blivit svårare att däri återfinna sökta uppgifter, men oavsett detta framstår
statskalendern numera över huvud taget som svåröverskådlig och föga
lättläst. Vad som framför allt bidrar härtill är att den icke synes redigerad
efter något enhetligt system. Särskilt må uppmärksammas att de olika
statsdepartementen och de under dem sorterande ämbetsverken icke upptages
i den ordning, som är den naturliga, d. v. s. i samma följd som iakttages
i riksstaten. Sålunda redovisas inrikesdepartementet omedelbart efter
socialdepartementet, medan i riksstaten förstnämnda departement bär sin
plats omedelbart efter handelsdepartementet. Motsvarande gäller i fråga om
de till inrikesdepartementet hörande ämbetsverken. Den ordningsföljd, som
förekommer i riksstaten tillämpas även i övrigt endast imdantagsvis.»

I anledning av vad av revisorerna uttalats, vill redaktören hävda att statskalendern
redigeras efter ett enhetligt system, med statsdepartementen ordnade
efter riksstaten utom i det av revisorerna angivna fallet nämligen att inrikesdepartementet
följer omedelbart efter socialdepartementet. För redaktören
har denna ordning synts fullt naturlig. Då 1920 »gamla» civildepartementets
uppgifter fördelades på ett socialdepartement och ett kommunikationsdepartement,
intog dessa i denna ordning »gamla» civildepartementets
plats. När sedan 1947 ur socialdepartementet utbröts den de! som blev inrikesdepartementet
upptogs i riksstaten för budgetåret 1947/48 inrikesdepartementet
omedelbart efter socialdepartementet. Redaktören tog sålunda
för naturligt att inrikesdepartementet skulle i ordning följa socialdepartementet.
Så"blev emellertid ingalunda fallet utan fr. o. in. 1948 placerades
inrikesdepartementet efter handelsdepartementet. Då redaktören hos de för

230

förslaget ansvariga förfrågade sig om anledningen till detta avsteg från
praxis, blev svaret att detta skett för att icke rubba ordningen på rik sstatens
tidigare huvudtitlar.

Ett accepterande av riksstatens ordning i fråga om det nytillkomna inrikesdepartementet
skulle för statskalendern betyda en omfattande redaktionell
omarbetning av i kalendern förekommande ämbetsverk, stater och kårer.
Endast ett exempel skall nämnas. Samtliga länsstyrelser — den tidigare
lantregeringens nuvarande motsvarighet — skulle då behöva flyttas från sin
plats i främre delen av huvudkalendern till allra sist. Sedan redaktören genom
förfrågningar inom departementet erhållit auktoritativt besked om
att det icke komme att betraktas som någon olägenhet om inrikesdepartementet
i kalendern följde omedelbart efter socialdepartementet, beslöt kalenderredaktören
i samråd med akademiens sekreterare att denna »historiska»
ordning skulle gälla.

Redaktören har även senare varit i kontakt med olika statsråd och expeditionschefer
just angående detta ämne. Senast i november 1962, då redaktören
av en av regeringens ledamöter informerades om den planerade nya departementalreformen,
försäkrade denne att den nuvarande redovisningen av
inrikesdepartementet i statskalendern är fullt tillfredsställande.

I statskalendern redovisas under varje departement de under departementet
sorterande ämbetsverken. Ordningen verken emellan redovisas i görligaste
mån efter anciennitet, en ordning som dock icke strikt kan följas i vissa fall
såsom t. ex. vid delning av ämbetsverk, då givetvis det nya ämbetsverket får
gå före under departementet sorterande nämnder. Redaktören kan f. ö. nämna
ett fall, där anciennitet och tradition inom berörda kretsar ansetts böra
vara avgörande för eu ordning, motsatt riksstaten. I sistnämnda redovisas
landets universitet i ordningen Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm
varpå följer Karolinska institutet, medan Statskalendern har ordningen Uppsala,
Lund, Karolinska institutet, Göteborg och Stockholm. Karolinska institutet
har av ålder ansetts vara jämställt med universiteten och liksom dessa har
det också sorterat under universitetskanslern.

Riksdagens revisorer fortsätter:

»Vidare förefaller uppdelningen mellan avdelning IV (överrätter och kollegier
samt övriga till statsförvaltningen hörande allmänna verk och styrelser)
och avdelning VI (till statsdepartementen hörande stater och kårer)
icke ha gjorts efter några rationella grunder eller någon enhetlig princip.

I sistnämnda avdelning upptages sålunda statliga organ beträffande vilka
det med fog kan göras gällande att de borde införas under avdelning IV.»

En uppdelning mellan de angivna avdelningarna är utan tvekan självfallen
när det gäller ämbetsverkens lokalstater, militära förband och kårer, högre
läroanstalter etc. Däremot kan tvekan råda beträffande nämnder av icke
ämbetsverks karaktär. Samråd äger i sådana fall rum med vederbörande
expeditionschef eller kansliråd. Ofta är det så att en nämnd utvecklar sig
till att mer eller mindre få karaktär av ämbetsverk eller att en undervisningsanstalt
(t. ex. Statens hantverksinstitut) eller annan anstalt (t. ex.
Handelsflottans pensionsanstalt) så småningom kan flyttas från avd. VI till
avd. IV. Det är ej minst i sådana fall ett samråd enligt ovan äger rum med
den i departementet närmast ansvarige.

Revisorerna uttalar vidare:

»Användningen av statskalendern försvåras också därav, att hänvisningarna
i registret göres till avdelning och icke till sida. I det fall en avdelning
omtattar flera sidor — och detta är icke ovanligt — kan det vara mycket
tidsödande att återfinna vederbörande. Samma år förhållandet, då hänvisning
i texten förekommer till annat ställe inom samma avdelning.»

231

Här måste redaktören utan omsvep deklarera: eu hänvisning till sida i
stället för till avdelning skulle icke vara lämplig när det gäller en uppslagsbok
av statskalenderns karaktär. Ompaginering av statskalendern sker varje
år, när tryckeriet »satt» hela materialet, i mitten av december året före
den nya kalenderns utgivande. Om hänvisning efter revisorernas önskan
skulle ändras från avd. som nu till sida, betyder detta en systematisk genomgång
av samtliga i kalendern redovisade ca CO 000 personnamn och ändring
i personregister och i hänvisningar för så gott som samtliga namn.
Detta skulle också avsevärt fördröja kalenderns utgivning och minska dess
aktualitet. En sådan åtgärd skulle dessutom borttaga redaktionens nuvarande
möjlighet att vid varje tidpunkt under året tillhandahålla det aktuella
läget. Kalendern redigeras nu fortlöpande under året och noteringar göres
i personregistret beträffande förändringar i fråga om exempelvis titlar och
hänvisningar till vederbörande verk.

Andra omständigheter som talar till förmån för användningen av avdclningsnummer
— de placeras inom klämmer — kan framhållas. För de ämbetsmän
som i sin gärning kanske dagligen har anledning att »slå» i statskalendern
vore en övergång till sidhänvisning en stor nackdel. Aydelningsnumren,
åtminstone för de större verken, är »fasta», ofta sedan närmare 30
ä 40 år. Det finns förvisso åtskilliga ämbetsmän som för inhämtandet av
uppgifter går direkt till ämbetsverket, som de vet har det och det numret
— en omväg över personregistret är onödig.

Det kan emellertid inträffa att avdelningsnumren omfattar flera sidor. I
dylika fall söker kalenderredaktören uppdela sådana för stora avdelningar
genom »bokstavsnummer». Dock måste erinras om att man i fråga om en
handbok av statskalenderns omfång av »förstagångsläsare» måste kräva åtminstone
någon minuts förarbete, lämpligen genom läsning av »Upplysningar»
i kalenderns början. Det kan vidare upplysas om att kalendrar av betydligt
mindre omfång än statskalendern också använder sig av avdelningsnummer
t. ex. universitetens kataloger och Försvarsväsendets rulla.

Revisorerna fortsätter:

»Även i andra avseenden än de nu nämnda kan enligt revisorernas mening
berättigad kritik anföras mot statskalenderns redigering. Från postverkets
sida uttalas ofta önskemål om att postadressen på en försändelse skall vara
så upplysande som möjligt och följa av postverket angivna regler. De adressuppgifter
som förekommer i statskalendern är emellertid ofta ofullständiga
och utan inbördes överensstämmelse; i vissa fall är det icke ens möjligt
att avgöra, i vilken ort vederbörande myndighets adresspostanstalt är belägen.
»

Före nuvarande redaktörens tillträde av sin befattning — 1939 — saknades
adressuppgifter i statskalendern. Nu torde detta önskemål vara tillgodosett.
Redaktionen är i hög grad beroende av riktiga adresser, eftersom dessa
användes vid inhämtande av uppgifter och vid utsändande av korrektur.

För att få dessa rätta adresser har redaktionen i punkt 4 av det memorial
som årligen utsändes till uppgiftslämnarna anhållit

att adressen, där sådan meddelas, blir riktigt angiven varvid bland annat
höra iakttagas de förändringar häruti, som nya eller indragna postanstalter
kunna föranleda.

Därjämte har Generalpoststyrelsens press- och informationsavdelning efter
eget åtagande för några år sedan låtit granska de centrala verkens adresser.
Dock får i detta sammanhang icke glömmas, att enbart postadresser
med fack, boxar och postanstalts namn eller nummer icke är tillfyllest.
Många som »slå» i statskalendern vill uppsöka någon i vederbörande verk,
varför del är till fördel om gatuadressen är angiven.

232

I anledning av revisorernas yttrande »i vissa fall är det icke ens möjligt
att avgöra, i vilken ort vederbörande myndighets adresspostanstalt är belägen»,
får redaktören framhålla följande. 90 % av alla adresser avser Stockholm,
varför denna ort endast utsättes i förbindelse med angiven postanstalt
t. ex. Stockholm 20. Däremot ntsättes orten för adress utanför Stockholm.
Redaktören har funnit en sådan praxis självklar och omöjlig att missförstå
men skall gärna fr. o. m. 1964 års statskalender i samtliga fall införa
adressort.

Till sist uttalar riksdagsrevisorerna:

»Med hänsyn till statsförvaltningens stora omfattning föreligger otvivelaktigt
ett behov av en uppslagsbok av statskalenderns typ. Om kalendern
rätt skall fylla sin uppgift, synes det emellertid nödvändigt att den snarast
erhåller en efter enhetliga och moderna principer verkställd utformning. Av
de uppgifter revisorerna erhållit från vetenskapsakademien framgår, att
omsättning av manuskriptet till statskalendern måste göras med vissa års
intervall. Det synes med hänsyn härtill lämpligt, att en fullständig nyredigering
av statskalendern äger rum i anslutning till närmast inträffande omsättning.
Därvid bör även övervägas om icke innehållet skulle kunna reduceras
utan förfång för användbarheten.»

Det hade varit i hög grad önskvärt, om riksdagens revisorer till ledning
för kalenderredaktören kommit med konkreta exempel angående dessa önskemål,
men redaktören kanske kan hysa en förhoppning om ett framtida
samarbete på denna punkt. Redaktören har såväl från ämbetsmän i departement
och ämbetsverk som enskilda under årens lopp fått goda uppslag,
som kunnat realiseras.

Statskalendern har givetvis under årens lopp varit föremål för åtskilliga
moderniseringar. Dit räknas naturligtvis då ej de normalt återkommande
ändringarna, såsom tillkomsten av nya verk, nämnder, tjänster och lönegradsreformer
och ej heller större reformer, såsom 1961 års pastoratsreglering
med förflyttning av närmare 1 000-talet präster. Något som tid efter annan
får göras är också rationaliseringar föranledda av det alltmer begränsade
utrymmet eller av angelägenheten att ge läsarna en större överskådlighet
åt innehållet.

Till de senare årens moderniseringar räknas ämbetsverkens redovisning
efter byråsystemet. Det torde vara en värdefull reform, som bl. a. har sin
betydelse däri, att såväl statstjänstemännen som allmänheten i statskalendern
kan slå upp vem eller vilka som handlägger de och de ärendena. Detta
är en successivt tillämpad reform som ännu inte är helt utbyggd, men som
redaktionen ägnar sitt särskilda intresse.

En annan reform av ingripande natur var det för några år sedan vidtagna
avskaffandet av redovisningen av de utländska ordnarna. Även om utländska
ordnar för militärer, hovfunktionärer och UD-tjänstemän lätt kunde
kontrolleras, saknades en ansvarig myndighet, som kunde lämna vederhäftiga
uppgifter om utdelningen av sådana ordnar.

Ett krav som måste tillgodoses är att statskalendern är hanterlig. Därför
har under årens lopp en hel del nedskärningar av redovisad personal fått
företagas: fänrikar, löjtnanter, reservutnämnda officerare över huvud taget
(här kan ju för den intresserade Försvarsväsendets rulla vara uppslagsbok),
tjänstemän i lägre lönegrader, varvid dock alltid beaktats att sådana
personer som för allmänheten kan vara av betydelse såsom registratorer,
kassörer etc. har tagits med. I 1963 års kalender har påbörjats en reform
för att undvika onödig dubbelredovisning av tjänstemän, t. ex. då både Aooch
Ae-tjänster innehas. Det är den tjänst, som verkligen uppehälles, som
skall redovisas.

233

Riksdagsrevisorerna har icke berört en omständighet, som enligt redaktörens
uppfattning bör vara A och O för en uppslagsbok av statskalenderns
natur, nämligen, som ovan antytts, dess aktualitet. I det avseendet maste
kalendern vara perfekt. Genom de många årens goda samarbete redaktionen
och tryckeriet emellan har rationaliseringen genom impulser från båda hållen
bringats så långt, att uppgifter till tiden omkring 10 å 15 januari kunnat
medtagas, trots att statskalendern regelmässigt föreligger i bokhandeln
redan omkring den 10 februari. Stockholm den 3 januari 1963.

GÖSTA LARSSON

Redaktör

Ingrid Reinius-Larsson
Bitr. redaktör

§ 30 Redovisningen av inventarier m. m. vid universitet och högskolor
Statskontoret

Vid de undersökningar som föregick en av statskontoret den 5 juli 1962
framlagd utredning angående universitetsväsendets organisation fick ämbetsverket
anledning att i viss utsträckning granska hithörande spörsmål.
De iakttagelser som därvid gjordes beträffande de akademiska läroanstalternas
inventariebokföring m m stämmer väl överens med revisorernas sammanfattande
redogörelse. I likhet med revisorerna är statskontoret sålunda
av den uppfattningen att förhållandena på förevarande område är otillfredsställande Även

om bristerna i nuvarande ordning delvis torde kunna tillskrivas avsaknaden
av tillräcklig och lämplig personal ävensom bero på arbetsuppgifternas
art — de tillhör ej den dagliga rutinen och hänföres ej sällan till
sådant arbete som kan skjutas åt sidan och ställas på framtiden torde
emellertid föreligga ett klart uttalat behov att frågekomplexet göres till föremål
för en ingående översyn.

En viktig uppgift skulle vid en sådan översyn givetvis vara att utarbeta
ett för samtliga akademiska läroanstalter med hänsyn till de speciella förhållandena
ändamålsenligt och om möjligt enhetligt system. Till frågor som
bör beaktas hör spörsmål i samband med avskrivningar och kassation samt
en lämplig gränsdragning mellan inventarier och förbrukningsartiklar. Vidare
torde kunna övervägas vissa ändringar av gällande föreskrifter, exempelvis
bestämmelsen att inventering årligen skall verkställas under juni manad.
Som revisorerna antyder, representerar apparatur och inventarier vid
ifrågavarande lärosäten betydande värden. Icke minst gällei detta inventaricbeståndct
vid de olika institutionerna och motsvarande inrättningar. I
detta sammanhang vill statskontoret erinra om att genom anslag från
forskningsråd och enskilt håll institutionerna förutom genom statsanslag i
stor utsträckning tillföres apparatur och instrument till avsevärda belopp.
Detta kräver, bl. a. med hänsyn till äganderättsförhållandena, ett ordnat redovisningssystem.
Att närmare klargöra hithörande frågor synes även erforderligt.
.... , .

Ändamålsenligare bestämmelser och ett rationellt system for inventariebokföring
är alltså önskvärt. Detta är dock icke tillräckligt. Bestämmelserna
måste i praktiken följas. Systemet måste fungera smidigt. Effektiv kontroll
måste åstadkommas. Sådana synpunkter som att arbete och kostnader

8f Rev. berättelse ang. statsverket år 1962. Il

234

bör — såsom Uppsala universitet framhållit — stå i rimlig relation till de
fördelar och den ordning man vill vinna, måste beaktas. En organisation
bör tillskapas inom vars ram dessa och liknande aspekter kan tillgodoses.
Statskontoret har i sin inledningsvis nämnda utredning framlagt förslag till
en organisation som även torde fylla dessa krav. (I det följande ges ej några
sidhänvisningar, då utredningen, som skall tryckas, för närvarande endast
föreligger i korrektur).

I det föreslagna kanslersämbetet skall sålunda inom en ekonomisk-administrativ
byrå finnas en sektion för organisationsfrågor m. m. och en inköpssektion,
vilka på riksplanet bl. a. skall verka för samordning och rationalisering
också vad avser ifrågavarande arbetsområde.

Motsvarande organ föreslås tillskapas även på universitetsnivå. Lydande
under en ekonomisk-administrativ sektion skall det sålunda åligga en särskild
planeringsgrupp alt bl. a. studera arbetsrutinerna vid läroanstalten
och inte minst de av kontorsteknisk art. På grundval av sina studier skall
gruppen föreslå förenklingar och kostnadsbesparingar samt följa upp och
kontrollera de genomförda förslagen.

Enligt statskontorets utredningsförslag bör inköpen ske centralt och handhas
av en central inköpsgrupp, som för sin verksamhet måste ha överblick
över läroanstaltens alla behov och resurser. Gruppen förutsättes därför skola
aktivt deltaga vid upprättandet av inventarieförteckningar. Vidare föreslås
att inventarierna årligen skall inventeras av annan tjänsteman än den
som uppgjort inventarieförteckningarna. Vid denna kontroll kan gruppen i
viss utsträckning konstatera, var överskottsresurser finns och tillvarata dessa
genom att i samråd med berörda intressenter besluta om försäljning eller
förflyttning av inventarier.

Med det senast sagda har ämbetsverket endast velat antyda vissa i detta
sammanhang aktuella riktlinjer i förslaget. Det bör även framhållas, att de
problem som hänger samman med redovisningen av inventarier in. m. vid
universitet och högskolor tillhör de områden som i utredningen föreslås bli
föremål för ytterligare undersökningar av en särskild kommitté, som bör
tillsättas så snart ett beslut fattats om den principiella utformningen av universitetsväsendets
organisation. Till ovanstående skall fogas att 1955 års
universitetsutrednings sjunde betänkande rörande de högre läroanstalternas
administration avses att framläggas inom en snar framtid. Mot bakgrunden
härav torde i avvaktan på statsmakternas ställningstaganden riksdagsrevisorernas
förevarande förslag ej nu böra föranleda någon åtgärd.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit förste byråsekreterare
Adler, föredragande. Stockholm den 28 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

Hans V. Adler

Riksrevisionsverket

Den av revisorerna (s. 282 överst) åsyftade utredningen avser en av riksräkenskapsverkets
revision avgiven berättelse över i december 1956 företagen
fullständig inventering av inventariebeståndet vid fysiologiska institutionen
vid Göteborgs universitet. Berättelsen överlämnades av ämbetsverket
den 21 januari 1957 till kanslern för rikets universitet med anhållan om
yttrande över i berättelsen framförda förslag rörande upprättande av inventarieförteckning
vid universiteten. Då kanslerns yttrande icke inkommit har
riksrevisionsverket hittills icke kunnat ta ställning i ärendet. Enligt vad

235

ämbetsverket under hand inhämtat liar inventeringsberättelsen den 2 november
1962 remitterats till forskningsrådens samarbetsnämnd.

Riksrevisionsverket får framhålla, att det enligt 71 § hj universitetsstatuterna
(1956: 117) ankommer på vederbörande universitets drätselnämnd
att tillse, att inventarieförteckningar föres över universitetets lösa egendom.
Enligt § 108 mom. 2 stadgarna för karolinska mediko-kirurgiska institutet
(1916:67) bär vederbörande institutionsföreståndare att föra ett inventarium
och vid årets slut till förvaltningsnämnden avlämna förteckning över
den förändring däri, som skett under året. Institutets lärarkollegium bär
den 3 november 1955 enligt förvaltningsnämndens förslag beslutat, att vid
varje avdelning inom institutet, som förfogar över anslagsmedel av statlig
eller enskild natur och där inköpta inventarier skall bli avdelningens egendom,
skall fr. o. in. den 1 juli 1955 föras inventarieförteckning i enlighet med
av riksräkenskapsverket lämnade föreskrifter. Vid tandläkarhögskolorna
skall förändringar i inventariebeståndet årligen rapporteras till lärarrådet
(70 § stadgan 1944:572). Vid de tekniska högskolorna ankommer det enligt
§ 146 mom. 3 stadgarna (1947: 488) på institutionsföreståndare att föra
inventarieförteckning enligt av kollegienämnden meddelade bestämmelser.

Den på riksrevisionsverket ankommande tillsynen över myndigheternas
inventarieredovisning sker i samband med revisionsbyråernas inventeringsverksamhet.
Under senare år har inom förevarande förvaltningsområde inventering
ägt rum — förutom vid Göteborgs universitet enligt vad ovan
nämnts — bl. a. vid tandläkarhögskolan i Malmö i november 1959 och vid
karolinska institutet under tiden den 29 november 1961—den 22 januari
1962. I yttrande den 2 februari 1962 över revisionens inventeringsberättelse
har förvaltningsnämnden vid tandläkarhögskolan i Malmö beträffande lämpligaste
system för inventarieredovisningen uttalat, att nämnden kommer att
snarast utreda frågan i hela dess vidd och eventuellt sedermera återkomma
till riksrevisionsverket i ärendet. Över den berättelse som avgivits rörande
förrättningen vid karolinska institutet har yttrande ännu icke inkommit.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att riksräkenskapsverket på begäran
av rektor vid karolinska institutet verkställt särskild utredning angående
möjligheterna att anordna revision beträffande apparatur och annan
utrustning, som inköpts med av enskild stiftelse anslagna medel. Berättelse
över utredningen överlämnades av ämbetsverket den 17 oktober 1959.

Den av riksrevisionsverket hittills vunna erfarenheten ger vid handen, alt
särskilt inom universitetsområdet stora svårigheter möter att föra ändamålsenliga
inventarieförteckningar och att hålla dessa ä jour. Till detta bidrar
den relativt snabba förändring av inventariebeståndet, som äger rum speciellt
inom de medicinska och naturvetenskapliga universitetsinstitutionerna
genom ombyggnad av apparatur och nytillverkning av sådan vid egna verkstäder.
Härtill kommer att vid dessa institutioner ofta finnes apparatur
som icke är institutionernas egendom utan som tillhör exempelvis forskningsråd
eller rent av enskilda forskare. Apparatur inköpt för medel som
tillhandahållits av statliga forskningsråd och vissa enskilda stiftelser synes
i allmänhet tillfalla vederbörande institution, dock först efter avslutandet
av den forskning för vilken apparaturen anskaffats. Mången gång kan vidare
svårigheter uppkomma afl avgöra äganderätten till apparatur som
inköpts för medel tillhandahållna av bolag, stiftelser och enskilda donatorer.

Mot bakgrunden av det anförda finner riksrevisionsverket i likhet med
riksdagens revisorer angelägel, att frågan om ett effektivt system för inventarieredovisningen
inom förevarande område ulredes med beaktande av bl. a.
de problem som ovan nämnts. I delta sammanhang torde även spörsmålet
om någon form av samordning av de statliga forskningsrådens inköp och re -

236

dovisning av instrument och apparater till undvikande av onödiga dubbelanskaffningar
böra uppmärksammas.

Vid detta ärendes handläggning har byråchefen Ehnbom och tillförordnade
byråchefen Jarder närvarit. Stockholm den 25 januari 1963.

Birger Näsholm
Föredragande

GÖSTA RENLUND

Universitetskanslersämbetet

I ärendet har yttranden avgivits av rektorsämbetena vid universiteten,
tandläkarhögskolan i Malmö och handelshögskolan i Göteborg, av lärarkollegierna
vid karolinska institutet och tandläkarhögskolan i Stockholm
samt av organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå.

Med överlämnande av dessa yttranden (bilagor A—I), får jag för egen del
under hänvisning till de synpunkter, som i yttrandena framförts, tillstyrka
utredning i syfte att tillskapa funktionsdugliga bestämmelser om inventarieredovisningen
vid universitet och högskolor. Stockholm den 29 januari
1963.

BENGT PETRI

Sanfrid Fenger

Bilaga A

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala

Revisorerna hava i sin berättelse redogjort för en av dem verkställd undersökning
rörande det sätt, varpå inventarieredovisningen f. n. är ordnad,
samt, för åstadkommande av en ändamålsenlig lösning av frågan, förordat,
att en utredning snarast kommer till stånd i syfte att skapa funktionsdugliga
bestämmelser om inventarieredovisningen vid universiteten.

Under framhållande av önskvärdheten av att generella bestämmelser i detta
avsende erhållas ansluter sig rektorsämbetet till statsrevisorernas förslag
om utredning. I inventarieförteckningarna böra enligt rektorsämbetets mening
upptagas endast inventarier med högre värde — t. ex. över 500 kr. —,
och vidare böra klara normer för gränsdragning mellan inventarier och förbrukningsartiklar
uppställas, så att någon tvekan därutinnan icke behöver
uppstå. Med hänsyn till personalbrist vill rektorsämbetet för universitetets
vidkommande även ifrågasätta undantag från stadgandet om årliga inventeringar
under juni och i stället införande av föreskrift om inventering med
längre intervall — t. ex. vart tredje år — å tid som vederbörande universitet
självt bestämmer. Överhuvud taget är det angeläget att söka finna ett system
för inventarieredovisning som icke blir för kostnads- och personalkrävande.

Rektorsämbetet vill slutligen framhålla, att, i den mån de olika forskningsråden
gått i författning om upprättande av särskilda inventarieförteckningar,
därvid gjorda erfarenheter böra vinna beaktande vid den av statsrevisorerna
föreslagna utredningen. Uppsala den 8 januari 1963.

237

Bilaga B

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Lund

Sedan Rektorsämbetet anmodats att avgiva yttrande över riksdagens revisorers
yttrande angående redovisningen av inventarier m. m. vid universitet
och högskolor får Rektorsämbetet överlämna och åberopa bifogade av Akademiräntmästaren
avgivna utlåtande. (Bilaga.) Lund den 19 januari 1963.

Bilaga

Yttrande från räntekammaren vid Lunds universitet

I räntekammarens svar på riksdagens revisorers skrivelse har med
anledning av den enkät som gjorts hos samtliga institutionsföreståndare
framhållits att nuvarande bestämmelser för inventarieredovisning synes vara
ändamålsenliga men att inventeringsprotokoll icke synes behöva upprätläs Riksdagens

revisorer har framhållit att en ändamålsenlig lösning av problemen
icke torde vara möjlig att åstadkomma utan ett föregående noggrant
studium av de förhållanden det här gäller. Revisorerna förordar darfor
att en utredning snarast möjligt verkställes i syfte att tillskapa funktionsdugliga
bestämmelser om inventarieredovisningen vid universitet och högskolor.
... ...

Därest en dylik utredning skulle kunna åstadkomma en sadan förenkling
att inventarieredovisningen stimuleras vid samtliga universitet och högskolor
har räntekammaren intet att erinra mot en dylik utredning. Lund den
19 januari 1963.

Bilaga C

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm

Såsom svar å remiss av den 28 december 1962 far rektorsämbetet vid
Stockholms universitet härmed meddela, att riksdagens revisorers förslag
om utredning i syfte att tillskapa funktionsdugliga bestämmelser om inventarieredovisningen
vid universiteten och högskolorna tillstyrkes. Stockholm
den 17 januari 1963.

Bilaga D

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Göteborg

Rektorsämbetet får meddela, att rektorsämbetet instämmer i revisorernas
uttalande, att en utredning bör verkställas i syfte att tillskapa funktionsdugliga
bestämmelser om inventarieredovisningen vid universiteten och högskolorna.
Göteborg den 18 januari 1963.

238

Bilaga E

Yttrande från rektorsämbetet vid tandläkarhögskolan i Malmö

Jag finner i likhet med revisorerna att en ändamålsenlig lösning av aktualiserade
problem icke torde vara möjlig att åstadkomma utan ett föregående
noggrant studium av de förhållanden varom här vore fråga. Jag förordar
därför i likhet med revisorerna att en utredning snarast verkställes i
syfte att tillskapa funktionsdugliga bestämmelser om inventarieredovisningen
vid universiteten och högskolorna. I samband härmed hemställer jag,
att när inventarieredovisningar skola uppläggas hjälp från centralt håll erhålles.
Malmö den 8 januari 1963.

Bilaga F

Yttrande från rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göteborg

Rektorsämbetet får anföra, att ämbetet i huvudsak ansluter sig till vad
som av Uppsala universitet uttalats, nämligen att fastare normer bör skapas
för den avsedda redovisningen. Detta kan emellertid ske endast efter en
ingående utredning beträffande de olikartade förhållanden, som råder vid
olika lärosäten och dess institutioner. Åt bestämmelserna måste givas en så
smidig utformning att de låter sig anpassas till dessa olikartade förhållanden.

Rektorsämbetet tillstyrker med hänvisning till det nu sagda revisorernas
förslag att en utredning snarast verkställes i syfte att tillskapa funktionsdugliga
bestämmelser om inventarieredovisningen vid universitet och högskolor.
Göteborg den 8 januari 1963.

Bilaga G

Yttrande från lärarkollegiet vid karolinska institutet i Stockholm

Institutets lärarkollegium, till vilket ärendet överlämnats, får med instämmande
i vad revisorerna uttalat förorda att en utredning verkställes i
sytte att tillskapa funktionsdugliga bestämmelser om inventarieredovisningen
vid universiteten och högskolorna. Stockholm den 17 januari 1963.

Bilaga H

Yttrande från lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

Den av riksdagens revisorer förordade utredningen i syfte att tillskapa
funktionsdugliga bestämmelser om inventarieredovisningen vid universitet
och högskolor kan förväntas ge ett värdefullt och ändamålsenligt resultat,
rorslaget tillstyrkes därför. Stockholm den 16 januari 1963.

239

Bilaga I

Yttrande från organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå

Av den av riksdagens revisorer företagna undersökningen framgår, att förefintliga
bestämmelser rörande statsmyndigheternas redovisning av los
egendom tillämpas mycket olika vid olika lärosäten. Revisorerna ha harom
bl. a. anfört: »Även i fråga om de i gällande bestämmelser föreskrivna inventeringarna
tillämpas skilda förfaringssätt. Som regel har det bl. a. pa
grund av personalbrist icke ansetts möjligt att följa stadgandet om arliga
inventeringar, utan dessa har i stället gjorts med avsevärt längre tidsintervaller.
I vissa fall torde inventeringar över huvud taget icke forekomma.»
Avslutningsvis förordar revisorerna en utredning i syfte att tillskapa funktionsdugliga
bestämmelser. Det torde emellertid icke vara möjligt att astadkomma
funktionsdugliga bestämmelser om icke särskild personal finnes tor
inventarieredovisningen. Kostnaden för dylik personal torde bliva ringa i
jämförelse med de betydande värden, som apparatur och andra inventarier
vid våra akademiska lärosäten representera. .

De nuvarande bestämmelserna för statsmyndigheternas lnventarieredovisning
anser organisationskommittén i stort sett ändamålsenliga. De borde
emellertid göras mindre personalkrävande genom att bestämmelsen om ärlig
inventering i juni månad ändrades så, att inventeringen kunde utföras löpande
under en tvåårsperiod. Umeå den 23 januari 1963.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

Överstyrelsen får härmed överlämna från kollegienämnderna vid tekniska
högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola infordrade yttranden,
(bilagor A—B), samt för egen del — under hänvisning till de synpunkter
som i de nyssnämnda yttrandena framförts — förorda en utredning for
ernående av mera differentierade och ändamålsenliga bestämmelser inom
förevarande område. Stockholm den 29 januari 1963.

FRANK ÖHMAN

Gunnar MacDowall

Bilaga A

Yttrande från kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm

Såsom av högskolan redan framhållits i tidigare svar till riksdagens revisorer
finner kollegienämnden att nuvarande bestämmelser för mventarieredovisning
är relativt knapphändiga. Å andra sidan synas alltför detaljerade
föreskrifter icke lämpliga med hänsyn till de mycket stora svårigheterna att
centralt kunna övervaka och kontrollera inventarieredovisningen. Varje institutionsföreståndare
bör därför enligt kollegienämndens mening även i fortsättningen
vara ansvarig för inventarieredovisningen. Revisorerna understryker
svårigheten att finna en redovisningsmetod som passar lika väl för
en institution med stora samlingar som för en rent experimentell institution,
där även komplicerad och kostsam apparatur mången gång har karaktären
av förbrukningsmateriel. Kollegienämnden instämmer helt harutinnan

240

liksom i revisorernas uttalande att en ändamålsenlig lösning av dessa problem
icke torde vara möjlig att åstadkomma utan ett föregående noggrant
studium av de förhållanden det här gäller. Kollegienämnden vill därför förorda,
att en utredning verkställes i syfte att tillskapa lämpliga bestämmelser
om inventarieredovisningen vid universitet och högskolor. Stockholm den
17 januari 1963.

Bilaga B

Yttrande från kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola

Med hänsyn till de stora värden som finnas nedlagda i av högskolan förvaltade
möbler, instrument, apparater m. m. är det angeläget att dessa redovisas
på sådant sätt att övervakning och kontroll kan ske.

För högskolans större institutioner med omfattande experimentell verksamhet
och med 1 000-tals instrument av olika slag är det även ur driftsynpunkt
angeläget att äga lätt tillgängliga och aktuella register.

Ä andra sidan är det nödvändigt att inventariebokföringen utformas på sådant
sätt att den inte blir alltför dyrbar och arbetskrävande.

Enligt stadgar för de tekniska högskolorna ankommer det på institutionslöreståndama
att vårda och förvalta sina resp. institutioners samlingar och
att föra inventarieförteckningar. Rektor skall hava tillsyn över högskolans
lösa egendom och besluta om avskrivning av inventarier. Vidare åligger det
byrådirektören vid ekonomiavdelningen att utöva tillsyn till sådan lös egendom
vid högskolan, som inte faller inom institutionsföreståndarnas vård.

Det synes kollegienämnden som om dessa bestämmelser för närvarande
äro i huvudsak tillräckliga för högskolans behov.

Föreskriften rörande rektors skyldighet att besluta om avskrivning av
inventarier torde dock av praktiska skäl böra ändras, så att sådana beslut
inom vissa gränser må kunna fattas även av annan tjänsteman vid högsko Kollegienämnden

anser vidare, att ovannämnda bestämmelser angående
inventarieredovisning böra kompletteras med vissa praktiska anvisningar,
t. ex. rörande gränsdragning mellan förbrukningsartiklar och inventarier
under hänsynstagande till värde och varaktighet, samt rörande uppdelning
av inventarieredovisningen på å ena sidan möbler och kontorsinventarier och
ä andra sidan instrument och annan vetenskaplig utrustning.

Sådana regler böra givetvis utformas under hänsynstagande till de skiftande
förhållanden, som kunna föreligga vid olika institutioner, högskolor
och universitet. Kollegienämnden vill därför tillstyrka, att den av riksdagens
revisorer förordade utredningen kommer till stånd i syfte att få fram lämpliga
bestämmelser för inventarieredovisningen. Göteborg den 21 januari 1963.

§ 31 Vissa inkomster vid universitet och högskolor
Statskontoret

Den av riksdagens revisorer gjorda undersökningen utvisar att viss del
av inkomst, som inflyter till följd av den verksamhet som i form av exempelvis
analys och provtagningar bedrives vid de högre läroanstalternas institutioner
och motsvarande inrättningar, i det närmaste undantagslöst tillgodofores
respektive materielanslag och vidare att medlen används till de

241

mest skiftande ändamål. I likhet med revisorerna anser statskontoret —
bl. a. med beaktande att inkomster för vilka uttryckligen icke annorlunda
stadgats regelmässigt brukar tillföras inkomsttiteln »A III 5. Övriga diverse
inkomster» — att närmare bestämmelser bör utfärdas rörande detta verksamhetsområde
för att möjliggöra en tillfredsställande kontroll.

Statskontoret vill i sammanhanget framhålla, att en ökad kontroll skulle
ernås, om all kassaverksamhet, bokföring och redovisning genomgående
överflyttades till läroanstalternas centrala ekonomiförvaltning. Ämbetsverket
har i en den 5 juli 1962 framlagd utredning rörande universitetsväsendets
organisation framlagt förslag i denna riktning.

Den av revisorerna väckta frågan har samband med den anslagsmässiga
problematiken avseende de högre utbildningsanstalternas materiella driftskostnader.
I sin utredning berör statskontoret dessa frågor och bl. a. föreslås,
att en renodling av materielanslaget kommer till stånd. Någon mer
djupgående analys fann ämbetsverket emellertid då ej anledning till, beroende
på att hithörande frågor avsågs bli föremål för uppmärksamhet av en av
universitetskanslern tillsatt kommitté. Resultatet av denna kommittés utredning
torde vara att vänta i början av detta år (se årets statsverksprop.
VIII ht s. 334). Erinras må också att i sammanhanget aktuella frågor torde
komma att beröras i 1955 års universitetsutrednings sjunde betänkande,
som framlägges inom kort. I avvaktan på de ställningstaganden som kan
väntas till följd av förslag från sagda utredningar, torde några särskilda
åtgärder för frågans lösning ej nu böra vidtagas.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit förste byråsekreterare
Adler, föredragande. Stockholm den 28 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

Hans V. Adler

Riksrevisionsverket

Den uppdragsverksamhet, som revisorerna granskat, har bedrivits vid universitet
och högskolor sedan lång tid tillbaka, i flera fall under decennier.
Från början liade den helt naturligt en relativt begränsad omfattning men
bär, allteftersom specialiseringen och den tekniska utvecklingen fortskridit,
kommit att drivas i allt större skala med i vissa fall särskilt anställd personal.
Samtidigt har dess betydelse för forskning och undervisning ökat. Såsom
revisorerna framhåller, bör därför verksamheten stödjas och stimuleras.
Att den nuvarande möjligheten att disponera inkomstmedlen för t. ex. materielanskaffning
hittills varit ett incitament för att utvidga verksamheten,
torde icke kunna bestridas. Universitetens organisation har under den nu
aktuella tiden varit föremål för flera utredningar. Några förslag om verksamhetens
nedläggande eller om begränsning av möjligheterna att disponera
inkomstmedlen synes härvid icke ha framförts — härvid bortses från vissa
erinringar från statens provningsanstalt mot särskilt angiven tidigare bedriven
rutinprovningsverksamhet.

Här ifrågavarande verksamhet har tillfört universitet och högskolor betydande
inkomster, vilka möjliggjort anskaffande av apparatur och annan
materiel samt anställande av för verksamheten erforderlig personal in. in. I
vissa fall har inkomstmedel även disponerats för avlöningsförstärkning
in. m. åt befattninghavare vid institutionerna. Många olika frågeställningar
aktualiseras därför, om föreskrifter enligt riksdagsrevisorernas förslag skall
utfärdas. En ingående utredning av förhållandena med sikte jämväl på lämp -

242

lig avvägning av verksamhetens omfattning måste dessförinnan komma till
stånd.

Föreskrifter angående redovisning och disposition av inkomstmedlen vid
de tekniska högskolorna finnes för närvarande intagna i regleringsbreven
för dessa skolor. Vidare finnes bestämmelser om dispositionen av patientavgifterna
vid tandläkarhögskolorna. Det bör emellertid även uppmärksammas
att kassaföreskrifter har utfärdats för samtliga berörda universitet och
högskolor, vari vissa frågor om medelsredovisning m. in. reglerats. Med hänsyn
till vad ovan anförts finner dock riksrevisionsverket, i likhet med riksdagens
revisorer, att behov föreligger av ytterligare föreskrifter beträffande
redovisning och disposition av de genom uppdragsverksamheten inflytande
inkomsterna vid universitet och högskolor.

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit byråcheferna Ehnbom och
Näsholm samt tf. byråchefen Jarder, varjämte byrådirektören Jacobsson varit
föredragande. Stockholm den 25 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

Torvald Jacobsson

Universitetskanslersämbetet

I ärendet har yttranden avgivits av rektorsämbetena vid universiteten,
tandläkarhögskolan i Malmö och handelshögskolan i Göteborg, av lärarkollegierna
vid karolinska institutet och tandläkarhögskolan i Stockholm samt
av organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå.

Med överlämnande av dessa yttranden (bilagor A—-I) får jag för egen
del under hänvisning till de synpunkter, som i yttrandena framförts, uttala,
att jag i likhet med revisorerna finner det angeläget, att reglerande bestämmelser
utfärdas i fråga om redovisningen och dispositionen av de inkomster,
som inflyter till följd av den verksamhet som bedrives vid olika institutioner.
Stockholm den 29 januari 1963.

BENGT PETRI

Sanfrid Fenger

Bilaga A

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala

Såsom revisorerna framhållit böra alla rimliga åtgärder vidtagas för att
stödja och stimulera den serviceverksamhet, varom här är fråga. Revisorerna
anse det angeläget, att reglerande bestämmelser snarast utfärdas ifråga
om redovisningen och dispositionen av de inkomster som inflyta genom
nämnda verksamhet.

Rektorsämbetet har med tillfredsställelse tagit del av revisorernas uttalande,
att den verksamhet som universiteten utövar på detta område utgör
ett betydelsefullt och många gånger nödvändigt led i den forskning och undervisning
som där bedrivs. Rektorsämbetet finner det också rimligt, att särskilda
bestämmelser utfärdas angående redovisningen av de från ifrågavarande
verksamhet härflytande inkomsterna. Enligt rektorsämbetets mening
böra dessa medel särskilt bokföras på vederbörande institution, samtliga ve -

243

rifikationer och övriga handlingar finnas tillgängliga för kontroll och ev. redovisning
till universitetet. Vidare kan en årlig redovisning av dessa räkenskaper
av akademikamreraren ifrågasättas. Vad beträffar dispositionen av
medlen synes det rektorsämbetet som om beslut därom kan anförtros åt vederbörande
institutionsföreståndare, eventuellt med skyldighet för denne
att göra anmälan om dispositionsbeslut till universitetets drätselnämnd. De
bestämmelser i förevarande avseende som må komma att utfärdas synas böra
innehålla en allmän föreskrift om de ändamål, för vilka dessa medel få
användas. Uppsala den 8 januari 1963.

Bilaga B

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Lund

Sedan Rektorsämbetet anmodats att avgiva yttrande över riksdagens revisorers
yttrande angående vissa inkomster vid universitet och högskolor får
Rektorsämbetet överlämna och åberopa bifogade (bilaga) av Akademiräntmästaren
avgivna utlåtande. Lund den 19 januari 1963.

Bilaga

Yttrande från räntekammaren vid Lunds universitet

Det synes, såsom revisorerna angivit, dels angeläget att alla rimliga åtgärder
vidtages för att stödja och stimulera den i detta hänseende avhandlade
verksamheten dels synnerligen angeläget att reglerande bestämmelser ifråga
om redovisningen och dispositionen av de inkomster som inflyter på grund
av olika verksamhet på institutionerna utfärdas. Det är även enligt räntekammarens
uppfattning nödvändigt att bestämmelserna erhåller en sådan
utformning att en tillfredsställande kontroll över personalens extra arbeten
på institutionerna möjliggöres för den centrala förvaltningen. Lund den 19
januari 1963.

Bilaga C

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Göteborg

Rektorsämbetet får meddela, att rektorsämbetet delar revisorernas uppfattning,
att behov föreligger av reglerande bestämmelser rörande redovisningen
och dispositionen av ifrågavarande inkomster. Rektorsämbetet instämmer
därför i revisorernas uttalande, att sådana bestämmelser bör utfärdas
snarast möjligt. Göteborg den 18 januari 1963.

Bilaga D

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm

Vid Stockholms universitet har föreskrivits, att inkomster som tillföres
någon av universitetets institutioner på grund av något av institutionen fullgjort
uppdrag, skall i sin helhet redovisas och inbetalas direkt till universi -

244

tetets räntekammare. De inflytande beloppen kommer i den mån de är av
samma storleksordning som hittills att tillföras vederbörande institutions
materielanslag. Skulle inkomsterna bli betydande torde de få tagas till uppbörd
och redovisas bland universitetets inkomster och särskilda bestämmelser
meddelas eller eventuellt utverkas av högre myndighet. Stockholm den
23 januari 1963.

Bilaga E

Yttrande från rektorsämbetet vid tandläkarhögskolan i Malmö

Jag finner i likhet med revisorerna det sålunda angeläget, att sådana bestämmelser
snarast utfärdas att en tillfredsställande kontroll rörande ifrågavarande
medel möjliggöres. Jag vill emellertid erinra om att vid tandläkarhögskolan
i Malmö sådan kontroll finnes enär patienttaxorna fastställts
av lärarkollegiet och samtliga medel uppdebiteras å statsverkets räkningar.
Malmö den 8 januari 1963.

Bilaga F

Yttrande från rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göteborg

Rektorsämbetet får anföra, att ämbetet i huvudsak ansluter sig till vad
av revisorerna avslutningsvis yttras, nämligen:

»Enligt revisorernas mening utgör den verksamhet som universiteten och
högskolorna utövar på förevarande område ett betydelsefullt och många
gånger nödvändigt led i den forskning och undervisning som där bedrives.
Revisorerna anser därför att alla rimliga åtgärder bör vidtagas för att stödja
och stimulera denna verksamhet. Revisorerna har å andra sidan kommit
till den uppfattningen, att ett starkt behov föreligger av reglerande bestämmelser
i fråga om redovisningen och dispositionen av de inkomster som inflyter
till följd av verksamheten. Som tidigare framhållits finns nämligen
för närvarande sådana föreskrifter meddelade endast i vissa fall. Icke minst
mot bakgrunden av att de inkomstmedel det här gäller uppgår till avsevärda
belopp anser revisorerna det således angeläget, att sådana bestämmelser
snarast utfärdas att en tillfredsställande kontroll rörande ifrågavarande medel
möjliggöres.»

Rektorsämbetet vill dock framhålla önskvärdheten av att här avsedda
reglerande bestämmelser erhåller sådan utformning, att de inflytande medel
som skall redovisas till lärosätets räntekammare (motsvarande) gottskrives
materielanslaget för den institution, vid vilken prestationen utföres.
Göteborg den 8 januari 1963.

Bilaga G

Yttrande från lärarkollegiet vid karolinska institutet

Institutets lärarkollegium, till vilket ärendet överlämnats, får med instämmande
i vad revisorerna uttalat, förorda att bestämmelser rörande ifrågavarande
inkomsters handhavande utfärdas. Stockholm den 17 januari
1963.

245

Bilaga H

Yttrande från lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm instämmer odelat med
riksdagsrevisorernas uttalande och rekommendation på s. 301 beträffande
de under § 31 behandlade frågorna rörande vissa inkomster vid universitet
och högskolor. Stockholm den 16 januari 1963.

Bilaga I

Yttrande från organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå

Organisationskommittén finner i likhet med revisorerna önskvärt att reglerande
bestämmelser utfärdas i fråga om redovisningen och dispositionen
av de inkomster, som inflyter till följd av den verksamhet som bedrives vid
olika institutioner. Inflytande medel torde enligt kommitténs mening böra
tillgodoföras vederbörande institution för dess undervisnings- och forskningsverksamhet.
Umeå den 23 januari 1963.

överstyrelsen för de tekniska högskolorna

överstyrelsen får — med överlämnande av från kollegienämnderna vid
tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola infordrade
yttranden (bilagor A—B) — anföra följande.

För de tekniska högskolornas del har i regleringsbreven intagits föreskrifter
rörande redovisningen och dispositionen av inkomster, som inflyter från
uppdragsverksamhet. I regleringsbrevet för innevarande budgetår föreskrives
sålunda under anslagen till materiel m. m. för de tre högskolorna, att
inkomster av undersökningar och arbeten m. m., som utföres vid högskolornas
institutioner — till den del inkomsterna överskjuter vad som erfordras
för täckande av därmed förenade utgifter — skall tillgodoföras de nämnda
anslagen som särskilda uppbördsmedel. Bland utgifterna skall inräknas
statsverket tillkommande ersättning för kostnader i form av socialförsäkringsavgifter
och pensionskostnader.

För de tekniska högskolorna föreligger sålunda redan föreskrifter rörande
dispositionen av inkomsterna från uppdragsverksamheten, och den av riksdagens
revisorer påtalade bristen på reglerande bestämmelser på området
synes därför ej i första hand beröra dessa högskolor.

Emellertid har båda kollegienämnderna funnit anledning att rikta vissa
erinringar mot innehållet i de ovan redovisade föreskrifterna. Med hänsyn
härtill och då vid övriga högskolor liksom även vid universiteten oklarhet
och oenhetlighet i viss utsträckning synes råda beträffande redovisningen
och dispositionen av inkomster från uppdrag, vill överstyrelsen i likhet med
kollegienämnderna förorda, att de härmed förenade problemen blir föremål
för en särskild utredning. Stockholm den 29 januari 1963.

FRANK ÖHMAN

Gunnar MacDowall

246

Bilaga A

Yttrande från kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm

De inkomster varom här är fråga avser ersättning för uppdrag åt utomstående
beställare och uppgår för högskolans del till ej oväsentliga belopp.
Kollegienämnden noterar med tillfredsställelse revisorernas uttalande, att
den verksamhet som på här förevarande område utövas, utgör ett betydelsefullt
och många gånger nödvändigt led i den forskning och undervisning
som bedrives, och att därför alla rimliga åtgärder bör vidtagas för att stödja
och stimulera denna verksamhet. Revisorerna har funnit, att närmare föreskrifter
om hur de ifrågavarande inkomsterna skall redovisas och disponeras
endast finnas meddelade i vissa fall, t. ex. vid de tekniska högskolorna,
och att därför ett starkt behov föreligger av reglerade bestämmelser ifråga
om redovisningen och dispositionen av de inkomster, som inflyter till
följd av verksamheten. För de tekniska högskolorna har utöver tidigare meddelade
bestämmelser från och med budgetåret 1962/63 införts ytterligare
bestämmelser i regleringsbrev beträffande anslag till materiel in. in. med
anledning av nytillkomna kostnader i form av socialförsäkringsavgifter och
pensionskostnader. Statsverket tillkommande ersättning för sådana kostnader
skall sålunda för varje budgetår tillgodoföras inkomsttiteln Övriga
diverse inkomster och skall efter av Kungl. Maj:t fastställda grunder beräknas
till viss procentuell andel av utgivna löner eller därmed jämförliga ersättningar.

Det överskott som uppstår sedan samtliga med verksamheten förenade utgifter
—- varibland även ingår den statsverket tillkommande ersättningen
för kostnader i form av socialförsäkringsavgifter och pensionskostnader —
täckts, skall sålunda tillgodoföras anslaget till materiel m. m. såsom särskilda
uppbördsmedel. Kollegienämnden finner denna bestämmelse icke helt
tillfredsställande. Genom att inkomsterna kunna uppgå till förhållandevis
betydande belopp blir belastningssiffrorna för materielanslagen missvisande.
Därest vid ett budgetårs utgång stora inkomster inlevererats, kommer
förhållandevis stora reservationer att föreligga i budgetredovisningen. Detta
kan komma att påverka statsmakternas ställningstagande till frågan om
storleken av de materielanslag som bör beviljas. Kollegienämnden anser icke,
att dessa inkomster bör användas såsom förstärkning av de för undervisning
huvudsakligen avsedda materielanslagen. Överskottsmedlen bör få
fritt disponeras för utgifter i samband med forskning och därför ej tillföras
driftbudgeten utan tillgodoföras en särskild forskningsfond som får disponeras
av högskolan. Kollegienämnden anser förevarande spörsmål vara av
stor betydelse. Icke minst med anledning härav anser kollegienämnden att
sättet för redovisningen och dispositionen av de inkomster varom härom är
fråga blir föremål för en allsidig och sakkunnig utredning. Stockholm den
17 januari 1963.

Bilaga B

Yttrande från kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola

Så som riksdagens revisorer angivit i sin redogörelse har ett flertal institutioner
vid högskolan etablerat sådant samarbete med utanför högskolan
stående statliga institutioner och med industrien, att dess laboratorier, vetenskapliga
utrustning och personal i viss utsträckning utnyttjas för forsk -

247

ningsuppgifter, som är av intresse för båda sidor. Vad högskolan beträffar
erhåller den härigenom möjligheter till forskning, som den annars icke haft
ekonomiska resurser att utföra. Vidare får den vidgade möjligheter att utföra
sin forskningsutbildande skyldighet gentemot sina assistenter. Detta
samarbete är av stor betydelse och genom sin direkta anknytning till aktuella
problem verkar det stimulerande på arbetet vid högskolan. De inkomster
som inflyta genom denna verksamhet användes för forskningsarbetet
vid högskolan.

Högskolans verksamhet med rutinmässiga provningar är ringa. De inkomster
som inflyta härigenom tillgodoföras, i den mån de överskrida vad
som åtgått till löner m. m., högskolans materialanslag under särskilda rubriker
för resp. institutioner.

Kollegienämnden, som med tillfredsställelse noterat riksdagsrevisorernas
positiva inställning till verksamheter av ovan nämnd art, finner den oklarhet
som råder beträffande högskolans befogenheter vid användningen av
sålunda influtna inkomster otillfredsställande. Kollegienämnden vill därför
livligt tillstyrka, att en utredning kommer till stånd och att klara regler skapas
för redovisning och disposition av dessa medel. Kollegienämnden vill
dock i detta sammanhang framhålla angelägenheten av, att vid högskolan i
samarbete med utomstående institutioner m. fl. bedriven forskningsverksamhet
får ostörd fortsätta, att högskolan medgives disponera inkomster från
sådan verksamhet för sin forskning, samt att eventuella behållningar av sådana
inkomster icke får påverka bedömningen av högskolans behov av statliga
anslag. Göteborg den 21 januari 1963.

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 32 Domänverkets skogsarrondering

Lantbruksstyrelsen

Revisorerna berör i sitt uttalande först ägosplittringen på de enskilda
skogsmarkerna och strävandena att avhjälpa denna men uppehåller sig i
huvudsak vid frågan om omarronderingen av kronans skogsinnehav och uttalar
att denna bör ske i ökad omfattning och avse även södra delarna av
landet. Revisorerna framhåller även att lantbruksnämnderna numera som
regel är i besittning av icke obetydliga skogsmarker för sin rationaliseringsverksamhet
varigenom möjligheterna till lämpliga markbyten ökats.

Lantbruksstyrelsen vill här först erinra om att statsmakterna under de
senaste åren ingående behandlat frågan om omarrondering av skogsmarken.
Lantbruksstyrelsen har därvid uppfattat statsmakternas intentioner sålunda
att det krävs ett mera samlat grepp på denna fråga och en direkt samverkan
mellan vederbörande statliga myndigheter sinsemellan och mellan dessa och
markägarna. Visserligen förekommer en hel del skogsbygder i riket som så
domineras av domänverkets eller storskogsbrukets i övrigt skogsinnehav att
omarronderingen blir en fråga för domänverket och bolagen. Ävenså förekommer
rena bondeskogsbygder. Men på det hela taget ligger ju de olika
ägarekategoriernas innehav så blandade att en mera stort upplagd verksamhet
för omarrondering av skogsmarkerna måste på ett smidigt sätt kunna
innefatta alla ägarekategorier. En första uppgift torde härvid vara att
uppnå en lämplig disposition av skogsmarkerna i intresseområden sålunda
att storskogsbruket samlar sina markinnehav till bygder som lämpar sig härför
medan bondeskogsbruket konsolideras i anslutning till den odlade bygden.
Nästa etapp i utvecklingen är omarronderingen inom storskogsbrukets
respektive bondeskogsbrukets och därmed jämförliga skogsägares innehav.
Det vore sålunda för uppnående av en ändamålsenlig disposition av skogsmarkerna
på längre sikt, till stor fördel om intresseområdena i stora drag
klarades ut och beaktades vid uppläggningen av de större arronderingsbytena
inom storskogsbruket. I många fall är väl redan nu dessa intresseområden
givna genom de större markinnehavens förekomst, men i andra fall torde
erfordras närmare överväganden i frågan. Med en sådan planering som
grund bör det sedan vara lättare att mera systematiskt koppla samman storskogsbrukets
omarrondering med bondeskogsbrukets där så erfordras. Här
bör framhållas att en sådan gruppering av intresseområden för olika skogsägarkategorier
givetvis icke avser att slå fast någon för en lång tidsperiod
gällande fixerad indelning. Det blir mera fråga om att ange de olika intressenas
tyngdpunkter och utvecklingsriktningar. Planeringen måste även anpassas
till utvecklingen sålunda att rationaliseringsorganen fortlöpande har
ändamålsenliga riktlinjer för sina åtgärder beträffande strukturrationaliseringen
i skogsmarken.

Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna har under det senaste decenniet,
i den omfattning som med hänsyn till föreliggande resurser varit möj -

249

lig, bedrivit sådan intressearrondering huvudsakligen genom markbyten med
bolagen enligt de allmänna grunder härför som är angivna i 1925 års bolagsförbudslag.
Härvid har i betydande omfattning dels skett direkta markbyten
mellan lantbruksnämnder och bolag, dels ock kompensationsöverlåtelser
från bolagen vid deras markförvärv enligt nämnda lag. Den mark, belägen
intill jordbruksbygderna, som bolagen avstått vid dessa bytestransaktioner,
har därefter använts för komplettering av jordbrukares skogsinnehav. Som
regel har dessa sammanslagningar även inneburit påtaglig förbättring av
arronderingen av berörda skogsinnehav.

Vid 1959 års riksdag framhöll statsmakterna att verksamheten med storleksrationalisering
såväl som omarrondering i skogsmark borde intensifieras
och att lantbruksnämnderna genom sin aktiva markinköps- och markbytesverksamhet
borde verka för att utvecklingen påskyndades. Under de senaste
månaderna har anvisningar lämnats att skogsvårdsstyrelserna i viss
utsträckning bör biträda nämnderna i denna verksamhet.

Vidare uttalade statsmakterna — sedan lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen
redovisat vad som förekommit vid ingående överläggningar mellan
ämbetsverken i fråga om domänstyrelsens medverkan i den yttre rationaliseringen
— att domänverket i ökad utsträckning skulle medverka i byten,
bl. a. med lantbruksnämnderna, i arronderingssyfte. Härvid angavs även vissa
riktlinjer för värdering av skogsmark, som avstås av domänverket i sådant
sammanhang.

I anslutning till statsmakternas uttalanden utgav lantbruksstyrelsen efter
samråd med domänstyrelsen vissa anvisningar rörande samarbetet mellan
lantbruksorganisationen och domänverket i dylika frågor (Lantbruksstyrelsens
meddelande ser C nr 11, Om utbyte av mark mellan statsskogsbruket
och bondeskogsbruket).

Markbyten mellan lantbruksnämnderna och domänverket inleddes därefter
i vissa områden och har i viss omfattning genomförts.

Ifråga om möjligheterna att bedriva sådana markbyten med domänverket
må emellertid framhållas följande.

Jämlikt gällande direktiv för handhavandet av domänverkets markinköpsfond
skall denna placeras genom inköp av skogsmark. Jämlikt 1947 års beslut
av statsmatkerna ifråga om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
samt statsmakternas uttalanden år 1959 i dessa avseenden avses å
andra sidan, om skäl därtill äro, skogsmark kunna tagas i anspråk från kronoparkerna
för komplettering av skogbehövande jordbruk. Domänverkets
förvärv respektive försäljningar av skogsmark är emellertid icke på samma
sätt, som gäller för bolagen enligt 1925 års bolagsförbudslag, sammanknutna
genom någon bytesprincip, där vad som förvärvats skall svara mot vad som
avstås.

Direkta försäljningar från domänverket för komplettering av skogbehövande
jordbruk enligt de jordbrukspolitiska riktlinjerna härom har ej i
nämnvärd omfattning förekommit .Det må här framhållas att den prisnivå,
som domänverket jämlikt statsmakternas beslut härom tillämpar vid dylik
försäljning som regel ligger över den som normalt förekommer vid jordbrukares
köp och försäljning av skogsmark. Däremot förekommer med användande
av markinköpsfonden undan för undan markförvärv för domänverkets
räkning i syfte att utbygga och arrondera tidigare innehav eller i vissa fall
att nyetablera innehav i bygder där domänverket tidigare ej haft mark av
nämnvärd omfattning.

Omarronderingsbyten mellan domänverket och bondeskogsbruket synes
sålunda med nu rådande förutsättningar i stort sett endast kunna väntas ske
genom direkta markbyten med lantbruksnämnd eller lantbruksstyrelsen.

250

I de förutnämnda anvisningarna rörande markbyten in. m. har emellertid
lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen såsom naturligt är intagit den ståndpunkten
att mark, som är så belägen att den lämpligen skulle kunna användas
för att tillföras ett domäninnehav, ej bör förvärvas av lantbruksnämnd
i syfte att användas som bytesobjekt med domänverket utan i stället bör förvärvas
av domänverket direkt.

Förutsättningarna för att aktivt främja och utöka verksamheten med byten
mellan bondeskogsbruket och domänverket har hittills varit begränsade.
De bytesmarker som lantbruksnämnderna kan tillhandahålla härför utgöres
ju i huvudsak av sådana skogsmarker som vid inköpet i första hand avsetts
att tillföras annan skogsägare än domänverket men som efter hand visat
sig icke lämpligen kunna disponeras på sådan! sätt och därför, om belägenheten
är passande härför, skulle kunna erbjudas domänverket.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har lantbruksnämndernas möjligheter
att snabbt anskaffa marker, som lämpligen kunde användas för byte med
domänverket, hittills varit begränsade.

Den nuvarande anordningen ifråga om domänverkets respektive lantbruksnämndernas
inköp av skogsmark synes även i viss mån ha medfört, att säljare
av mark betraktar lantbruksnämnderna och domänverket som konkurrenter
ifråga om markförvärv. Detta kan medföra vissa ogynnsamma verkningar.
Sålunda är förhållandet ägnat att verka uppdrivande på säljarnas
prissättning.

Emellertid torde nu i allt större omfattning möjligheter till rationaliseringsinsalser
i skogsbruket i form av markbyten öppna sig i samband med
den pågående processen innebärande att jordbruket viker i betydande delar
av sådana skogsbygder där förutsättningar för uppehållande av jordbruket
är mindre gynnsamma. Betydande resultat skulle sannolikt kunna nås därest
lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna finge resurser till att mera konsekvent
och i större omfattning bedriva en inköpspolitik syftande till en fördelning
av skogsmarken i rationella innehav på lämpligt sätt grupperade efter
en planering av intresseområden för olika skogsägarkategorier. I det
sammanhanget skulle givetvis även större förutsättningar kunna erhållas
för lämplig omarrondering av domänverkets skogsinnehav, exempelvis sålunda
att domänverket kan erbjudas nyetablera större innehav i härför passande
områden och därvid lämpligen kunde avveckla mindre, spridda kronoparker
i anslutning till bondeskogsbrukets områden. Verksamheten finge
överhuvudtaget läggas upp så att bytesserier innefattande alla i sammanhanget
förekommande skogsägarekategorier kunde genomföras syftande till
allmänt förbättrad arrondering i skogsmarken. Som ovan nämnts finge härför
eftersträvas en mera enhetlig och samlad insats av berörda statliga myndigheter.
Klarare direktiv från statsmakternas sida i detta syfte synes erforderliga.
Härvid skulle bl. a. även erfordras en utbyggnad av Iantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas resurser ifråga om verksamheten med den
aktiva inköpspolitiken och den skogliga omarronderingen.

Avslutningsvis vill lantbruksstyrelsen framhålla att det enligt styrelsens
mening är angeläget att en planmässig verksamhet för strukturrationalisering
i skogsmark även berörande domänverksmark, och därvid inte minst
syftande till en rationell gruppering av domäninnehaven i södra och mellersta
Sverige, kommer till stånd. Genom en av styrelsen år 1962 igångsatt regional
undersökning, vartill material i dagarna inkommer, torde ett gott underlag
inom kort föreligga för avvägningar rörande intresseområden och för ett
systematiskt upplagt arbete i syfte att i större skala förbättra arronderingen
bl. a. för domänverkets skogar.

251

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall, byråchefen Ståhlberg, jägmästaren Ivallstenius och byrådirektören
Hansén, föredragande. Stockholm den 4 februari 1963.

BÖRJE LUNDGREN

B. O. Hansén

Lantmäteristyrelsen

Lantmäteristyrelsen vill inledningsvis vitsorda vad revisorerna i sitt uttalande
anfört angående angelägenheten av att få till stånd en förbättrad skogsarrondering.
Såsom framgick av den inventering av fastighetsregleringsbehovet
i landet som lantmäteristyrelsen utförde år 1957 föreligger behov av
fastighetsreglering inom mycket stora arealer av landets skogsmark. Inventeringen
utvisade ett sådant behov för i det närmaste 5 milj. ha skogsmark,
varav för drygt 3 milj. ha behovet bedömdes vara trängande. Av de angivna
arealerna var ca 3 milj. ha lokaliserade till Värmland, Dalarna och Norrland.

Under senare år torde utvecklingen ha medfört, att behovet av fastighetsrationalisering
i skogen har ökat starkt, och för den närmaste framtiden torde
denna tendens kunna väntas bliva än mer framträdande. Sålunda torde
den alltmer ökande mekaniseringen i skogsbruket komma att ställa allt större
krav på avverkningstrakternas storlek och därmed också på arronderingen.
Sagda förhållande torde bli särskilt framträdande om högmekaniserade
drivningsmetoder av de slag som börjat tillämpas på vissa håll i utlandet,
speciellt Nordamerika, kommer till mera allmän användning också i vårt
land. En utveckling i sådan riktning kan väntas speciellt i storskogsbruket.

Ökad verksamhet med arronderingsbyten o. dyl. torde också komma att
föranledas av den pågående befolknings- och strukturutvecklingen på landsbygden,
speciellt inom glesbygderna. Utvecklingen medför här behov av ökad
verksamhet med storleks- och arronderingsrationalisering inom bondeskogsbruket.
Samtidigt uppkommer emellertid behov av omfattande åtgärder från
det allmännas sida i form av inventeringar, översiktliga utredningar och
planläggningar o. dyl., rörande framtida lokalisering av bl. a. jordbruket och
bebyggelsen för skogsbrukets arbetskraft, riktlinjer för den framtida jordpolitiken
inom skilda regioner och intressezoner o. dyl.

Den pågående omdaningsprocessen i samhället synes böra föranleda en
intensifierad verksamhet med bl. a. intressearrondering av skilda markägarekategoriers
och större markägares innehav inom sådana skilda intressezoner.
Härvid torde inte minst i södra och mellersta Sverige domänverkets
markinnehav komma att beröras i betydligt högre grad än som där hittills
har varit fallet.

I verksamheten med fastighetsrationalisering i skogsmark är frågorna rörande
sättet för skogsvärderingens utförande utomordentligt viktigt. Vid de
skogsbyten berörande domänverket som genomförts under senare år torde
värderingar till största delen ha utförts av en särskild värderingsbyrå och i
enlighet med den värderingsmetod som utarbetats av statens skogsforskningsinstitut
(skogshögskolan) och som benämnes tabellmctoden. Också vid
lantmäteriets verksamhet med skogsvärdering, som är tämligen omfattande,
användes samma värderingsförfarande. Bl. a. utnyttjas tabellmctoden vid
pågående likvidvärderingar i samband med skiftesverksamheten i Kopparbergs
län. Vid lantmäteristyrelsen har i samråd med skogsforskningsinsti -

252

tutet utförts viss bearbetning och vidareutveckling av den av skogsforskningsinstitutet
utarbetade värderingsmetoden, som gjort den särskilt lämpad
att användas i samband med fastighetsregleringar. Vidare har vid styrelsen
utförts eller pågår arbeten som gör det möjligt att vid större värderingsprojekt
genomföra praktiskt taget all bearbetning för värdeberäkningar,
redovisning av värderingsresultaten samt upprättande av de skilda slag
av längder och förteckningar, som erfordras vid fastighetsregleringsförrättningar,
medelst datamaskiner. Härigenom kommer i fortsättningen vid dessa
större värderingsprojekt dessa delar av förrättningsarbetet att underlättas
i hög grad. Erfarenheterna av lantmäteriets användning av tabellmetoden
är goda med hänsyn bl. a. till att värdena bestäms efter grunder, som för alla
markägare är enhetliga och i möjligaste mån objektiva, samt att beräkningar
o. dyl. kan utföras genom rutinmässiga förfaranden och i åtskilliga fal!
med hjälp av ADB-maskiner.

I sammanhanget bör erinras om att Kungl. Maj :t den 29 december 1961
uppdragit åt lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen att i samråd med
domänstyrelsen och skogsstyrelsen skyndsamt utarbeta så långt möjligt enhetliga
grunder för skogsvärdering i samband med av lantbruksorganisationen
och lantmäteriväsendet bedriven fastighetsrationalisering. Utredningsarbetet
härmed pågår.

Under senare tid har lantmäteriet i ökad omfattning utfört sådan skogsvärdering,
som varit erforderlig i samband med byten berörande domänverkets
markinnehav. Hittills har emellertid i sådana* fall i allmänhet varit fråga
om smärre värderingsobjekt, medan ett motsvarande engagemang i de
större företagen ej varit möjligt på grund av att lantmäteriet ej i önskad utsträckning
har tillgång till erforderlig personal.

Åtskilliga av de svårigheter, som tidigare förelegat i verksamheten med
skoglig omarrondering, har, såsom framgår av revisorernas uttalanden, undanröjts
under senare år. Verksamheten har också under senare år haft stor
omfattning, speciellt i de mellersta och norra delarna av landet, och till mycket
stor del har — såsom framgår av revisorernas berättelse — domänverkets
markinnehav berörts av dessa byten. Under 1963 väntas 1954 års fastighetsbildningskommitté
komma att framlägga förslag till ny fastighetsbildningslagstiftning.
Vid ett genomförande härav torde verksamheten med
skogsarronderingen än mer komma att underlättas.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Öjborn, överingenjören
Wallner föredragande, och byråchefen Fridell. Stockholm den 31
januari 1963.

LARS ÖJBORN

Helmer Wallner

Domänstyrelsen

Styrelsen vill för sin del understryka behovet av en förbättrad arrondering
av skogsmarken. Domänverkets skogsmarksinnehav har emellertid i varje
fall i norra och mellersta Sverige alltid haft en jämförelsevis god arrondering,
som för övrigt i betydande grad förbättrats genom den intensiva omarronderingsverksamhet
styrelsen aktivt medverkat i. För domänverkets bytespartner,
främst skogsbolagen, som tidigare inom vissa områden haft ett
relativt dåligt arronderat skogsmarksinnehav, har bytesverksamheten inneburit
en mycket långt gående förbättring.

Markbytesverksamheten har kunnat uppnå sin relativt stora omfattning

253

endast på grund av de lättnader som genomförts dels genom bemyndigande
för styrelsen att genomföra sådant markbyte (avtalsbyte) som tillstyrkts av
vederbörande lantbruksnämnd och fastighetsbildningsmyndighet (prop. nr
148/1959), dels genom sådan lagändring att förvärv från kronan undantagits
från tillståndstvång enligt såväl 1925 års lag (bolagsförbudslagen) som
jordförvärvslagen (prop. nr 122/1960), dels ändring av stämpelförordningen
innebärande frihet från lagfartsstämpel vid sådant byte av fast egendom
som utgör led i åtgärder för jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering
(prop nr 143/1961) och dels ändrade regler för skogsbeskattningen
(prop. nr 44/1959).

Trots att lantbruksnämnderna som regel är i besittning av icke obetydliga
skogsmarker för sin rationaliseringsverksamhet, har bytesverksamheten
mellan domänverket och nämnderna haft en relativt obetydlig omfattning.
Fr. o. m. 1956 till dags dato har mellan styrelsen och nämnderna (12 byten
berörande 13 lantbruksnämnder) genomförts byten med en sammanlagd total
landareal (avstådd och erhållen mark) av ca 5 000 ha. Byte pågår beträffande
ca 900 ha och är planerat för ca 1 600 ha. Därmed synes nämndernas
aktuella resurser för byte med domänverket vara i stort sett uttömda.
Lantbruksstyrelsen har under år 1961 till styrelsen överlämnat en förteckning
över lantbruksnämndernas bytesobjekt dels för byte med domänverket
(1) och dels för byte med jordbrukare eller domänverket (2) inom hela landet.
Förteckningen upptog följande arealer.

1. Domänverket

2. Jordbrukare eller

åker.

skogsmark,

domänverket

åker,

skogsmark,

ha

ha

ha

ha

49

1 434

78

5 665

Resultat hittills:

Genomfört byte.................

... 24

914

.

800

Pågående byte .................

... 25

513

1

320

Utdraget av lantbruksnämnd ...

. . . -*

--

—

3 058

Återstår .......................

. . . —

7

77

1487

49

1434

78

5 665

Från domänverkets sida har under 1962 till vissa lantbruksnämnder lämnats
förslag på bytesobjekt, men byte har hittills endast kunnat komma till
stånd i mycket begränsad omfattning på grund av att nämnderna icke haft
mark i arronderingshänseende lämplig för byte med domänverket.

Styrelsen vill framhålla att skogsarrondering i betydande utsträckning
sker som fristående köp eller försäljning. Härigenom vinnes ofta en arronderingsförbättring
till lägre genomförandekostnad än genom markbyte. För
styrelsens del innebär erhållet bemyndigande att under vissa villkor köpa och
försälja fast egendom med värde icke överstigande 100 000 kronor eu betydande
administrativ lättnad och tidsvinst av stor betydelse för arronderingsverksamheten.
Enklaver i kronoparkerna kunna härigenom förvärvas och
små friliggande skiften försäljas på ett relativt enkelt sätt.

Som revisorerna framhållit kan icke personalen inom domänstyrelsen väntas
uppmärksamma behovet av smärre arronderingar i alla delar av landet.
Initiativ i dylika fall bör sålunda enligt styrelsens mening, på sätt som hittills
skett, tagas av vederbörande jägmästare och över jägmästare i samråd
med styrelsen.

I detta sammanhang får styrelsen erinra om de allvarliga olägenheter i
arronderingshänseende som ströängar i Norrbottens och Västerbottens lappmark
och myrslogar i Dalarna innebär. Ströängsförhållandena ha utretts gc -

254

nom SOU 1957: 30 och myrslogsförhållandena genom SOU 1959: 31 utan att
några praktiskt användbara lagregler tillskapats för en inlösen av ströängar
och myrslogar. Styrelsen föreslår att, därest icke 1954 års fastighetsbildningskommitté
kommer att lämna förslag i berört hänseende, en skyndsam
utredning verkställes varvid bl. a. prövas möjligheten av att genom ändring
göra lagen den 18 april 1952 om sammanföring av samfälld vägmark med
angränsande fastighet tillämplig på ströängar och myrslogar samt på andra
enklaver av ringa värde,

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad, deltagit byråcheferna
Nyström och Olsson och tf. byråchefen Malm samt avdelningsdirektören
Lidskog, föredragande. Stockholm den 4 februari 1963.

ERIK W. HÖJER

Ingvar Lidskog

HANDELSDEPARTEMENTET

§ 33 Förskjutningsposten i betalningsbalansen
Konjunkturinstitutet

Förskjutningsposten är på intet sätt ett unikt problem i praktisk nationalbokföring.
Det förekommer inte sällan att man får en ganska kraftig
diskrepans mellan exempelvis finansiella sparandet för en sektor (för utlandet
lika med bytesbalansens saldo med omvänt tecken) beräknat å ena sidan
från uppgifter om löpande inkomster och utgifter (dvs. för utlandet från bytesbalansens
poster) och å andra sidan från uppgifter om förändringar i
finansiella tillgångar och skulder. Avvikelser kan bero på ett flertal olika
faktorer. De kan vara föranledda av att posterna i respektive beräkning är
estimerade från olika urvalsundersökningar, av bokföringsmässiga manipulationer
som är svåra att komma åt vid uppgiftshämtandet och av att man
inte har kunnat införskaffa uppgifter för vissa typer av transaktioner. Beträffande
förskjutningsposten var det tidigare en ganska allmänt accepterad
uppfattning att den sistnämnda faktorn var helt dominerande. Bland de finanstransaktioner
som ej redovisas i betalningsbalansen pekade man framför
allt på betydelsen av handelskrediterna till och från utlandet. Då man
inom riksbanken och konjunkturinstitutet beslöt sig för att göra vissa utredningar
om vilka faktorer som ligger bakom förskjutningsposten, föll det
sig därför naturligt att först allokera resurserna på att försöka få fram uppgifter
för ej redovisade finanstransaktioner. Resultaten, vilka sammanfattas
i riksdagsrevisorernas berättelse, visar emellertid att beloppen av de undersökta
finanstransaktionerna visserligen kan vara betydande men att det, i
varje fall inte för de år undersökningen avser, synes föreligga någon klar
samvariation mellan de undersökta finanstransaktionerna och förskjutningsposten.
Den allmänna tendensen är snarast att om beloppen för de undersökta
finanstransaktionerna hade särredovisats i betalningsbalansen, skulle
detta ha inneburit en ytterligare »uppblåsning» av förskjutningsposten.

Institutets undersökningar av företagens finanstransaktioner med utlandet
kan emellertid inte sägas ha varit fullständiga vad gäller kraven på täckning.
Enligt institutets mening synes dock den slutsatsen inte kunna rubbas
att det existerar betydande felkällor utöver icke redovisade regidjära
finanstransaktioner, vilka ger upphov till en förskjutningspost — felkällorna
avser alltså beräkningarna av de i betalningsbalansen redan upptagna
posterna. Det är inte heller någon svårighet att nämna ytterligare en rad
tänkbara orsaker till förskjutningsposten. Problemet ligger i att det inte synes
föreligga någon enstaka orsak som a priori framstår som särskilt relevant
och vidare i att en utredning av de tänkbara orsaker som återstår i de
flesta fall kan antas kräva både omfattande och detaljerade uppgifter från
företagen; uppgifter som i många fall kan vara både svåråtkomliga och indiskretionära.
Det blir dels fråga om att undersöka förekomsten av olika orsaker
exempelvis genom att ta reda på i praktiken förekommande bokföringsprinciper
och -vanor etc., dels fråga om att bilda sig en uppfattning om
storleksordningen av förefintliga felkällor.

256

Institutet vill i det följande peka på ett antal möjliga orsaker till uppkomsten
av förskjutningsposten.

1. Avvikelser kan förekomma mellan fakturerat belopp och det belopp
som faktiskt erlägges för import och export. Eu överdebitering av importörerna
eller en underdebitering av kunderna från exportörernas sida leder
båda till ökningar i förskjutningsposten. På exportsidan kan man misstänka
— kanske framför allt för verkstadsindustrin — att olika former av service
ej är inräknade i fakturabeloppet. Man skulle å andra sidan kunna vänta
sig att »osynliga» prisnedsättningar i form av rabatter etc. vore sällsynta
inom utrikeshandeln, eftersom de inte kan berättiga till motsvarande nedsättning
av förekommande värdetullar. Häremot kan invändas, dels att alla
varor inte är belagda med värdetullar, dels att de kommersiella hänsyn som
talar för systemet med vissa osynliga prisnedsättningar i en del fall kan
vara så starka att de kommit att tillmätas större betydelse än inverkan på
tullbelastningen. Fördelen av att kunna genomföra vissa prisnedsättningar
i »osynlig» form skulle med andra ord kunna tänkas framstå som mera väsentlig
än nackdelen av att tullen härigenom blir onödigt hög. Oljedistributionen
torde kunna anföras som det bäst kända exemplet på ett område där
systemet med orealistiska fakturavärden bevisligen är allmänt förekommande
inom internationell handel. (Förutom de direkta undersökningar, som
gjorts på detta område, kan som ett indicium nämnas att det land, som visar
den största, kumulerade, negativa förskjutningsposten, är Venezuela.)
Vid införsel av eldningsoljor har de stora internationella oljekoncernernas
dotterföretag i Sverige av sina moderföretag debiterats importpriser som legat
väsentligt högre än vad det har funnits möjlighet att få täckning för på
den svenska marknaden. Dotterföretagens förluster torde som regel ha justerats
i efterhand därigenom att moderföretagen efterskänkt en del av sina
fordringar på dotterföretagen.

2. Exportuppgifterna kan förväntas vara kvalitetsmässigt betydligt sämre
än importuppgifterna, eftersom endast importen är föremål för tulldeklaration.
I syfte att kontrollera exportuppgifternas kvalitet avstämde institutet
för något år sedan svenska exporten fob till Förenta staterna med detta
lands import till Sverige, vilken även beräknas fob. Ehuru dessa uppgifter
inte kan förväntas överensstämma för en kortare period, exempelvis ett
år, eftersom leveranstiden medför en viss tidsförskjutning, bör de vara i
stort sett identiska för längre perioder. Undersökningen visade emellertid
på ganska stora diskrepanser, som kan innebära en ackumulering av systematiska
fel.

3. Registreringstidpunkten för en real-monetär transaktion är ej densamma
för statistiken över de reala och för de finansiella strömmarna. De förra
registreras till övervägande delen då de passerar tullen medan de finansiella
strömmarna registreras vid den tidpunkt företagen bokför beloppen. De
avvikelser det kan bli fråga om i detta fall, synes dock knappast vara av
systematisk karaktär.

4. Gränshandeln kan medföra systematiska »osynliga» export- eller importöverskott.
Denna handel kan väntas ha växt betydligt efter slopandet
av passkontroll och efter de åtgärder som vidtagits för att underlätta valutaköp
inom de nordiska länderna.

5. Löpande transaktioner i bytesbalansen utöver import och export är inte
föremål för samma systematiska registrering som varuströmmarna. Kvalitetsmässigt
är därför denna statistik synnerligen undermålig.

6. Kapitalflykt i form av försäljning av svenska aktier kan kanske i vissa
fall uppgå till ganska betydande belopp.

257

Ett program för att undersöka orsakerna till förskjutningsposten borde
enligt institutets mening som en av sina första punkter uppta kravet på en
löpande statistik över företagens finansiella tillgångar och skulder gentemot
utlandet. Detta krav kan delvis sägas vara tillgodosett genom att statistiska
centralbyrån den 31 december 1961 startade produktion av kreditmarknadsstatistik
för företag. Erfarenheterna från förarbetena var emellertid sådana
att statistiska centralbyrån inte ansett sig kunna genomföra en fullständig
sektorisering på utlandet. Det ger kanske en antydan om svårigheterna att
genomföra redan denna punkt. Sektoriseringen är härvidlag inte det enda
problemet. Även om det vore möjligt att särredovisa företagens finanstransaktioner
i betalningsbalansen och således »flytta ut» den ur förskjutningsposten,
skulle de ändå kunna ge upphov till effekter på denna genom ett
olämpligt mätningsförfarande. Bl. a. måste man, eftersom uppgifterna beräknas
som förändringar i företagens finansiella tillgångar och skulder, korrigera
de bokförda värdena för eventuella nedskrivningar. Som exempel av
speciell betydelse vid beräkningen av finanstransaktionerna med utlandet
kan nämnas de möjligheter som erbjudes exportföretagen genom att skattemyndigheterna
medgiver en liberal värdering av fordringar i utlandet, särskilt
för vissa »svaga» länder. Eventuellt kan i denna problemkrets också
inräknas vad som ovan anförts om oljebolagen och deras möjligheter att nedskriva
skulder.

Ett annat område av hög prioritet är övriga löpande betalningar i bytesbalansen
dvs. för annat än export och import. Den successiva uppmjukningen
av valutaregleringen har samtidigt inneburit en fortlöpande försämring
av statistiken över tidigare reglerade transaktioner. Institutet vill i detta
sammanhang framhålla vikten av att behovet av statistik bedöms även ur
andra synpunkter än rent kontrollmässiga, då statsmakterna genomför lättnader
i regleringar av olika slag eller regleringarna upphäves. I det nu berörda
fallet skulle man sannolikt kunna förbättra statistiken avsevärt genom
att inhämta uppgifter om affärsbankernas valutatransaktioner.

En noggrannare mätning av exportvärdena skulle troligen inte heller kräva
alltför stora svårigheter att genomföra. Däremot ställer sig en undersökning
av övriga relevanta faktorer sannolikt betydligt besvärligare. En genomgång
av faktureringsprinciper och -vanor inom olika branscher kräver
ett omfattande arbete isynnerhet om man vill försöka kvantifiera effekterna
på förskjutningsposten. Det kan exempelvis vara fråga om att införskaffa
uppgifter som företagen är obenägna att lämna på grund av att de
berör deras konkurrensförhållanden till andra företag. En sådan undersökning
förutsätter därför en medverkan från företag och branschorganisationer,
vars villighet och möjlighet härtill starkt kan ifrågasättas eller i varje
fall a priori är svårbedömbar.

Eu uppskattning av gränshandelns omfattning torde innebära att man
måste införa någon form av stickprovskontroll, vilket sannolikt är en ganska
besvärlig procedur.

Frågan om i vilken utsträckning ovan antydda problemområden skall göras
till föremål för intensivanalys sammanhänger bl. a. med den vikt man
tillägger valutareserven som ekonomisk politisk målsättning. Institutet vill
i detta sammanhang varna för att man därvid underskattar betydelsen av
denna målsättning och i alltför hög grad förlitar sig på att nuvarande gynnsamma
utveckling blir bestående. Det kan mycket väl uppkomma ett läge
inom en inte alltför avlägsen framtid, där valutareserven kommer att ligga
nära marginalen för det politiskt acceptabla. Ett eventuellt frigörande av
de internationella kapitalrörelserna kan dessutom antas utsätta valutare 9

Rev. berättelse (ing. statsverket år 1962. II

258

serven för ökade påfrestningar. I så fall aktualiseras också behovet av en
beredskap på det statistiska området, som bättre än hittills möjliggör lägesbedömningar
och prognoser.

Eftersom förskjutningsposten är en vanlig företeelse, skulle det vara fördelaktigt
om något internationellt organ, exempelvis International Monetär^
Fund, kunde stimuleras att koordinera den verksamhet på detta område,
som redan synes försiggå i flera länder.

Vid handläggningen av detta ärende har förutom undertecknad deltagit
tf. sakkunnig Thora Nilsson och forskningssekreterare Lars Hansson, föredragande.
Stockholm den 28 januari 1963.

BÖRJE KRAGH

Tf. överdirektör

Generaltullstyrelsen

Med överlämnande av en av chefen för Styrelsens revisionsbyrås statistiska
avdelning upprättad promemoria, (bilaga), i ämnet tillstyrker styrelsen,
att den av revisorerna förordade närmare undersökningen rörande förskjutningsposten
företages.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad generaltulldirektör samt
byråcheferna Appeltofft, föredragande, och Hartler. Stockholm den 31 januari
1963.

VIDAR FAHLANDER

Sixten Friberg

Bilaga

Promemoria, upprättad av chefen för revisionsbyråns statistiska avdelning

Av remisshandlingen framgår, att orsakerna till förskjutningsposten,
stundom benämnd »statistiska fel och ofullständigheter», icke äro klarlagda.
Troligen rör det sig om flera faktorer som samverka till skiljaktigheter
mellan den faktiska och teoretiska valutareserven. Av tänkbara orsaker
till densamma ha ofullständigheter i handelsstatistiken och övriga rapportkällor
särskilt framhållits. Konjunkturinstitutet har vidare pekat på
en annan faktor som kunde tänkas inverka på förskjutningspostens nivå,
nämligen bristande hållbarhet hos de belopp med vilka exporten och importen
redovisas i handelsstatistiken. Det har därvid framhållits, att beträffande
vissa varugrupper en nivåskillnad syntes föreligga mellan faktiskt
erlagda betalningar och motsvarande fakturavärden såsom dessa senare registrerades
i handelsstatistiken. Under senare år har förskjutningsposten
nått en sådan storlek, för år 1961 902 miljoner kronor, att den enligt revisorernas
mening bör påkalla ökad uppmärksamhet. Revisorerna anser det
därför angeläget, att en intensivare samordnad forskning påbörjas rörande
förskjutningsposten, en forskning som bör inriktas på såväl källmaterialet
till de i betalningsbalansen ingående delposterna och metoderna för deras
utnyttjande som de olika varu- och kapitalströmmar vilka nu gå vid sidan
om den officiella statistiken.

För att belysa frågan, i vilken utsträckning fel eller ofullständigheter i
handelsstatistiken kunna antagas ha förorsakat den starka ökningen av för -

259

skjutningsposten under senare år, lämnas i det följande eu redogörelse foi
handelsstatistiken, dock begränsad till de avsnitt av densamma som aro av
betydelse för det aktuella ärendet, nämligen handelsstatistikens omfattning
och avgränsning samt varuvärderingen.

Under åren 1955—1958 bedrevs ett omfattande internordiskt arbete pa
bland annat utrikeshandelsstatistikens område. Den under nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet sorterande, för ändamålet tillsatta statistiska kommittén
hade till främsta uppgift att upprätta en för varuklassificeringen
avsedd varuförteckning men kommittén behandlade även andra frågor som
berörde handelsstatistiken, såsom statistikens omfattning och avgränsning,
varas statistiska värde in. m. De av kommittén framlagda, i stor utsträckning
på Förenta Nationernas rekommendationer baserade förslagen, finnas
intagna i bilaga III till Samarbetsutskottets rapport år 1957 jämte dess tillläggsrapport
år 1958. De sålunda på Samarbetsutskottet framlagda förslagen
ligga till grund för de ändringar på handelsstatistikens område som genomfördes
i Sverige den 1 januari 1959 samtidigt med ikraftträdandet av den
nva tulltaxan och den med denna kombinerade statistiska varuförteckningen.
Delegationen för statistikfrågor har närmare studerat de nu gällande
handel sstatistiska principerna samt den praktiska tillämpningen av dessa
principer och därvid icke funnit anledning till någon ändring. Genom de i
tiden näraliggande utredningarna och den starka anknytningen till Förenta
Nationernas rekommendationer torde handelsstatistiken få anses fylla högt
ställda fordringar på en väl dokumenterad statistikgren.

Handelsstatistikens omfattning och avgränsning. Såsom ovan anförts är
den svenska handelsstatistiken utformad i nära anslutning till Förenta Nationernas
rekommendationer. Enligt dessa rekommendationer skall de olika ländernas
handelsstatistik i princip omfatta alla handelsvaror som införas till
eller utföras från landets territorium från respektive till ett annat lands
territorium. Med handelsvaror skola i detta sammanhang förstås alla varor
vilkas införsel eller utförsel från ett land ökar respektive minskar landets
resurser. Det är således utan betydelse om en kommersiell transaktion föreligger
eller icke. _ .

Sverige har så långt detta av praktiska skäl prövats lämpligt följt sistnämnda
rekommendation. Sålunda upptagas i statistiken med sitt fulla värde
exempelvis väsentliga gåvosändningar samt varor som införas eller utföras
för bearbetning eller komplettering och som därefter återutföras respektive
återinföras. Varor, som utlånas eller som utföras för att visas på
utställningar i landet, upptagas likaledes i handelsstatistiken såvida det ej
är uppenbart, att de komma att återinföras. Sistnämnda varukategorier, vilka
ofta representera avsevärda varuvärden, äro föremål för speciell övervakning
och handläggning. Varor, som returnerats, upptagas i handelsstatistiken
men redovisas endast årsvis i eu särskild tabell i den officiella publikationen
»Handel». Svenska transportmedel i trafik med utlandet upptagas givetvis
ej i handelsstatistiken. Då fartyg eller luftfartyg i dylik trafik ej
hemtagas utan försäljas till utländsk köpare finnes möjlighet att bevaka,
att transportmedlen i'' fråga i vederbörlig ordning registreras i handelsstatistiken.
Motsvarande kontroll saknas i det fall motorfordon, som utförts i
trafik, säljas i utlandet. Av svenska fiskare på internationellt vatten fångad
fisk, som ilandföres och säljes i utlandet, redovisas i statistiken. Av praktiska
skäl sker redovisningen endast årsvis i »Handel». Beträffande reparationsvaror
har dock av praktiska skäl avsteg gjorts från ifrågavarande rekommendationer.
Dylika varor upptagas i handelsstatistiken endast vid
gränspassagen efter verkställd reparation. Såsom statistiskt värde angives
endast det belopp som betingats av reparationen vilket belopp redovisas i sär -

260

skild tabell i »Handel». Reparationskostnaderna för fartyg och luftfartyg
redovisas överhuvud taget icke i handelsstatistiken.

Av det ovan anförda framgår, att den svenska handelsstatistiken enligt
internationella rekommendationer omfattar jämväl varor för vilka betalning
ej erlägges. Det kan dock antagas, att handelsbalansen icke i nämnvärd
utsträckning påverkas av detta förhållande. Läget skulle dock förändras
därest exempelvis den svenska hjälpen till utvecklingsländer i form av export
av i landet tillverkade eller nationaliserade varor skulle öka väsentligt.

Handelsstatistiken är sedan den 1 januari 1959 avgränsad enligt generalhandelsprincipen.
Enligt denna princip borde de varor, som införas från
utlandet till frihamnarna och som därefter återutföras till utlandet, redovisas
i handelsstatistiken. Då frihamnarna ur tullsynpunkt betraktas som
utrikes ort sker tullklareringen av varorna vid gränsen mellan frihamnen
och tullinlandet. Att för statistiskt ändamål införa en gräns vid skeppsbord
stöter på stora praktiska svårigheter. Utredning pågår om möjligheterna att
på annat sätt inpassa den nu åsyftade varutrafiken i handelsstatistiken. Frihamnarnas
roll som transitohamnar för av svenska grossister inköpta utländska
varor synes dock ej böra överskattas.

Varor, som endast transiteras genom landet, skola enligt Förenta Nationernas
rekommendationer ej upptagas i handelsstatistiken och så sker ej
heller i Sverige. Eu speciell tullagerform, transitupplag, bör i detta sammanhang
nämnas. Från utlandet införda varor kunna, innan de anmälas
till förtullning, uppläggas på transitupplag under högst ett år. I visst avseende
torde uppläggningen på transitupplag kunna jämställas med en
fördröjd transitering och rent principiellt synes intet vara att erinra mot
att transitupplagsgods ej redovisas i handelsstatistiken förrän godset anmäles
till förtullning. Intet hindrar att gods, som inköpts från utlandet, under
förvaringen på transitupplag blir föremål för försäljning till utlandet och
följaktligen även återutföres utan att godset registrerats i handelsstatistiken.

det sagda framgår, att beträffande såväl frihamns- som transitupplagsrörelsen
valutatransaktioner kunna förekomma i samband med sådan
varuförsel som ej registreras i handelsstatistiken. Transaktionerna ha handelsstatistiskt
sett ej ökat eller minskat landets tillgångar på varor.

Förutom nämnda varuströmmar, som på grund av rådande tullbestämmelser
f. n. icke kunna statistiskt belysas, uteslutas ur handelsstatistiken enligt
Förenta Nationernas rekommendationer vissa varukategorier vilka av
praktiska skäl definierats genom hänvisning till gällande tulltaxeförordning.
llrågavarande varukategorier finnas upptagna i bilagda, av Kungl. Generaltullstyrelsen
den 4 januari 1962 utfärdade cirkulär. (Bilaga till bilaga). I
stort sett torde här åsyftade varor statistiskt sett vara av underordnad betydelse,
dock möjligen med följande undantag.

Bunkers och andra förnödenheter samt proviant, som ombordtagas i Sverige
på utländskt transportmedel, redovisas ej i handelsstatistiken. Vad fartyg
beträffar förutsättes den i sjöfartsnettot ingående delposten »Utländska
tartygs utgifter i Sverige» helt täcka värdet av denna sannolikt betydande
varuutförsel. Huruvida i bytesbalansen hänsyn tagits till motsvarande utlörsel
på utländska flygplan och huruvida värdet av denna varuutförsel balanserats
mot svenska flygplans utgifter i utlandet är icke känt.

Enligt det ovan åberopade cirkuläret skall gods, för vilket temporär tullfrihet
åtnjutes enligt 10 § tulltaxeförordningen, ej upptagas i handelsstatistiken.
Dylikt tullfrihet kan emellertid under vissa förutsättningar medgivas
även för gods som inkommer för reparation, bearbetning, komplettering eller
emballering, eller för att användas såsom material vid sådan behandling av
exportvaror, eller med andra ord gods som enligt vad tidigare sagts skall

261

upptagas i handelsstatistiken. Ifrågavarande undantag för gods, för vilket
temporär tullfrihet medgives, är betingat av den tulladministrativa handläggningen
av ärenden rörande dylik tullfrihet. Vid återutförsel av godset
undersökes emellertid av statistiska avdelningen anledningen till att temporär
tullfrihet medgivits och företages i förekommande fall komplettering av
handelsstatistiken.

Varans statistiska värde. Förenta Nationerna rekommenderar medlemsstaterna
att införa ett värdebegrepp, benämnt transaction value. Detta värdebegrepp
skiljer sig endast obetydligt från det nu gällande enligt tullstadgan
och tullordningen föreskrivna statistiska värdet. Enligt nämnda författningar
skall varuhavaren på varuanmälan för statistiskt ändamål angiva det värde
varan oförtullad äger vid rikets gräns. Uppgift om varans statistiska värde
skall innefatta,

vid införsel: varans inköpspris eller, i fråga om ej inköpt vara, marknadspriset
vid tiden för varans transport från avsändningsorten, med tillägg i
vartdera fallet av frakt, försäkringspremier och andra kostnader intill dess
varan anlänt till gränsort inom tullområdet (eif); samt

vid utförsel: varans försäljningspris eller, ifråga om ej försåld vara, marknadspriset
vid tiden för varans transport från avsändningsorten, med tillägg
i vartdera fallet av frakt, försäkringspremier och andra kostnader före varans
avgång från gränsort inom tullområdet (fob).

På grund av att fraktkostnaderna ingå i införselvärdet men ej i utförselvärdet
(med undantag för eventuellt inom riket förekommande transporter)
sker en systematisk uppvärdering av införseln jämförd med utförseln. Frågan
om inräknandet av fraktkostnaderna i varas statistiska värde har varit
föremål för åtskilliga utredningar. Av 1905 års statistiska kommittés betänkande
framgår bland annat, att eif- och fob-värdena infördes i den svenska
handelsstatistiken år 1871 (efter utländsk förebild) samt att kommittén för
egen del på grund av praktiska hänsynstaganden tillstyrkte bibehållandet av
samma värdeberäkning. Handelsstatistiken är alltså i så måtto missvisande,
som det strängt taget förutsättes, att varuutbytet med utlandet helt förmedlas
med utländska transportmedel. Huruvida delposten »Sjöfartsnettot» i
bytesbalansen helt utjämnar den bristande jämförbarheten mellan införseloch
utförselvärdena är för avdelningen icke bekant.

Då Sverige den 1 juli 1960 började tillämpa den s. k. Brysselvärdekonventionen
för beräkning av varas tullvärde aktualiserades frågan huruvida ett
tullvärde, beräknat enligt denna konvention, kunde accepteras som statistiskt
värde. Frågan hade tidigare diskuterats inom Nordiska ekonomiska
samarbetsutskottet och därvid anförda synpunkter finnas återgivna å sid.
19—21 i bil. III till utskottets rapport år 1957. Då Sverige ännu tillämpar en
liberal tolkning av Brysselkonventionen, innebärande att det å fakturan angivna
värdet, med i detta sammanhang betydelselösa undantag, accepteras
som tullvärde, har införandet av Brysselvärdekonventionen ännu icke givit
anledning till att särskilt statistiskt värde måste angivas vid införsel av värdetullbelagda
varor. Däremot kunna de i 7 § tulltaxeringskungörelsen specifikt
svenska tilläggsbestämmelserna angående reducering av fraktkostnaderna
i vissa fall vid beräkning av varas tullvärde ur statistisk synpunkt giva
anledning till betänkligheter. Till förekommande av felaktigheter i detta avseende
bär emellertid Generaltullstyrelsen föreskrivit, att där i undantagsfall
fullvärde och statistiskt värde icke sammanfalla, skola bägge värdena utsättas
i tullsedeln.

Föreskrifterna rörande importörers och exportörers skyldighet alt lämna
uppgifter för handelsstatistiskt ändamål äro intagna i den av Kung!. Maj :t
år 1927 fastställda tullsladgan jämte den av Generaltullstyrelscn samma år

262

utfärdade tullordningen. Av tullstadgans bestämmelser framgå, att allmänhetens
uppgiftsskyldighet är bunden till skyldigheten att vid införsel eller
utförsel av varor till tullverket eller, vid utförsel av visst slag av gods, till
järnvägsstation eller postanstalt avgiva skriftlig anmälan rörande godset.
Denna handling benämnes inkommande respektive utgående varuanmälan.
Den inkommande varuanmälan är kombinerad med tullsedel, avsedd för tulltjänstemans
anteckningar rörande bl. a. varans statistiska nummer, kvantitet,
värde och debiterade avgifter. Efter vederbörlig journalisering hos tullanstalten
överlämnas ett exemplar av tullsedeln respektive utgående varuanmälan
till statistiska avdelningen och utnyttjas där som underlag för den
handelsstatistiska redovisningen av godset.

Varuhavaren är sålunda i princip ansvarig för att det uppgivna statistiska
värdet är rätt. Vid införsel av gods, som är belagt med värdetull, beräknar
eller i förekommande fall kontrollerar tulltjänsteman värdet för varje i tullsedeln
upptagen varupost. Beträffande tullfritt gods, som inkommer i icke
ensartade kollin, torde det vara regel, att värdet för varje i sändningen ingående
delpost likaledes beräknas av tulltjänsteman. Vad angår införsel av
tullfritt gods i bulk eller ensartade kollin må nämnas, att faktura eller därmed
jämförlig handling vanligen företes vid tulltaxeringstillfället. Någon
skyldighet för tulltjänsteman att jämföra fakturavärdet med det på varuanmälan
angivna statistiska värdet föreligger visserligen ej men i mycket
stor utsträckning sker en kontroll av att värdena ifråga ej uppvisa nämnvärda
skiljaktigheter. Vad angår till utförsel anmält gods torde numera endast
i undantagsfall tulltjänsteman kontrollera det angivna statistiska värdet
mot eventuellt företedd faktura.

Vid införsel av varor svnas de av tullverket, på grund av fiskala skäl eller
eljest, företagna åtgärderna garantera, att i övervägande antalet fall den statistiska
värdeangivelsen är tillfredsställande. Vad utförseln beträffar tala
vissa faktorer för att de deklarerade varuvärdena kunna antagas i allmänhet
vara ur statistisk synpunkt acceptabla. För den större delen av exporten
svarar ett, vid jämförelse med importen, relativt litet antal företag som kunna
förutsättas vara väl förtrogna med den handelsstatistiska redovisningen
av till utförsel anmält gods. Härtill kommer, att en stor del av exporten består
av produkter med relativt fasta priser under långa leveransterminer.
Den kontroll över handelsstatistiken, som utövas direkt av avdelningen och
indirekt av en mångfald konsumenter av handelsstatistik, bidrager på grund
av nu nämnt förhållande till att risken för systematiska fel av betydande
omfattning borde vara liten.

Handelsstatistiken för exempelvis år 1961 är uppbyggd av 1 200 000 export-
och 2 400 000 importvaruposter som extraherats ur 950 000 utgående
varuanmälningar och 1 354 000 inkommande varuanmälningar jämte med
dessa kombinerade tullsedlar (varuanmälningar rörande med post befordrat
gods ej inbegripna). Av den handelsstatistiska verksamheten i tullverket,
vars omfattning belyses av de nämnda siffrorna, torde den av avdelningen
utförda granskningen av det handelsstatistiska primärmaterialet böra i detta
sammanhang särskilt nämnas. Samtliga hos avdelningen under kalendermånaden
extraherade varuposter stansas på hålkort, sorteras efter varans
statistiska nummer samt upptagas på maskinlistor som sedan granskas av
avdelningens fyra, i varukännedom utbildade aktuarier. Ett viktigt moment
i granskningen består i jämförelse mellan kvantitet och värde. Varuposter,
vars medelvärden påtagligt skilja sig från det för det statistiska numret
normala värdet, blir föremål för särskild undersökning. I ett betydande antal
fall utsändas förfrågningar till importörer och exportörer rörande deklarerade
statistiska uppgifter. Icke minst genom denna kontrollverksamhet

263

och övriga kontakter med näringslivets representanter få aktuarierna god
inblick i de speciella varuområden för vilkas handelsstatistiska redovisning
de ansvara. Granskningen är i princip total men på grund av det stora varupostantalet
och de få dagar i månaden, som kunna anslås åt granskningen
för att icke månadsstatistiken skall försenas, får det anses ligga i sakens
natur, att aktuarierna i första hand koncentrera sig på de värde- eller kvantitetsmässigt
sett större varuposterna. Aktuarierna utföra även halvårs- och
årsgranskning av handelsstatistiken varvid jämförelse göres med motsvarande
siffror för föregående år. Vid dylika granskningar framstå eventuella
förskjutningar i varuströmmarna mera påfallande vilket i sin tur föranleder
nya undersökningar.

Av det nu anförda torde framgå, att ett betydande och kvalificerat arbete
ständigt nedlägges på att hålla handelsstatistikens kvalitet på hög nivå.

Vid sidan om de valutaströmmar, som förutsättas förekomma i anledning
av de genom handelsstatistiken mätbara varuvärdena, förefinnas med afl
sannolikhet av varuutbytet med utlandet betingade valutatransaktioner, som
icke äro kända vid införsel- respektive utförseltillfället, åtminstone icke av
de av tullverkets tjänstemän som befatta sig med handelsstatistiska uppgifter.
I första hand åsyftas här agentprovisioner, företrädesvis dylika, som avse
exporterade varor, samt retroaktivt verkande rabatter, t. ex. årsbonus.
Konjunkturinstitutet har, såsom inledningsvis anförts, uppmärksammat
bristande överensstämmelse mellan marknadspriser på vissa varor och det
enligt handelsstatistiken deklarerade varuvärdet. Huruvida den bristande
överensstämmelsen beror på nämnda icke mätbara provisioner eller rabatter
är icke känt men ett för avdelningen bekant fall torde i sammanhanget
böra omnämnas.

Ett i Sverige etablerat dotterföretag till ett utländskt företag har vid avsättningen
av sina från moderföretaget införda produkter mött hård konkurrens
och har därvid vari nödsakat att sänka priserna på dessa produkter
till en nivå som understigit det vid införsel angivna varuvärdet. Då i det
åsyftade fallet differensen uppgår till avsevärda belopp har den frågan uppstått,
huruvida de i handelsstatistiken redan upptagna värdena borde i efterhand
i motsvarande mån reduceras. Dotterföretaget har emellertid vid införseln
deklarerat det med moderföretaget kontraherade priset och i övrigt beräknat
det statistiska värdet enligt tidigare omnämnda bestämmelser rörande
varas statistiska värde. Någon korrigering av handelsstatistiken har under
sådana omständigheter ej ansetts befogad. På vad sätt dotterföretaget
reglerat sin skuld till moderföretaget, t. ex. genom lån, långfristiga krediter
eller nedskrivning av moderföretagets fordran, torde icke vara ett handelsstatistiskt
spörsmål men kan självfallet påverka förskjutningsposten.

Det är vidare i ett fall känt, att ett utländskt företag gjort betydande investeringar
i eu svensk industri genom att till Sverige exportera varor utan
att motsvarande valuta hemtagits.

Förskjutningsposten har enligt revisorerna fält sin benämning genom den
i tiden icke samordnade handelsstatistiska registreringen av varan och erläggandet
av likvid för densamma. Avdelningen vill därför i det följande något
uppehålla sig vid de faktorer som bestämma tidpunkten för den handelsstatistiska
varuregistreringen.

Teoretiskt sett skall införd vara upptagas i handelsstatistiken vid tidpunkten
för varans förtullning eller dess uppläggning på tullnederlag eller provianteringsfrilager.
I praktiken är registreringen helt avhängig av tidpunkten
då tullsedeln inkommer till statistiska avdelningen. Avsevärda förseningar,
vid enstaka tillfällen uppgående till elt år eller mera, kunna uppstå
då varuhavaren vid förtullningstillfället icke kan förebringa erforderliga

264

handlingar för tulltaxering av godset. Tillfälliga arbetsanhopningar vid de
skilda tullanstalterna kunna ävenledes försena utfärdandet av tullsedel och
därmed förlänga tiden för varans registrering i handelsstatistiken. Även vad
utförseln beträffar är ett försenat insändande av den utgående varuanmälningen
till statistiska avdelningen och därmed en statistisk registrering av
varan ofta förekommande. Det är självfallet av största vikt att exportörer
överhuvud taget avlämna utgående varuanmälan för utfört gods. Vid många
tullanstalter är den utgående varuströmmen av sådan omfattning, att tullanstalterna
nödgats infordra manifest eller andra lastförteckningar för kontroll
av att utgående varuanmälningar i vederbörlig ordning avlämnas för
allt utfört gods. Denna för handelsstatistiken viktiga kontroll är tidsödande
och torde, vad de största tullanstalterna beträffar, medföra en försening med
insändandet av handlingarna som uppgå till omkring 3 veckor. Slutligen må
framhållas, att uppgifter om exempelvis flottningsvirke av praktiska skäl
lämnas endast en gång per år, i regel vid kalenderårets slut, samt att för
vissa andra varor, som kontinuerligt utskeppats under året, värdejusteringar
nödvändigtvis måste företagas innan den definitiva årsstatistiken utarbetas.
Av det sagda framgår, att den månatligen publicerade handelsstatistiken endast
delvis avspeglar det faktiska varuutbytet under månaden.

Sammanfattningsvis får avdelningen framhålla, att det synes avdelningen
föga sannolikt att den anmärkningsvärt stora förskjutningsposten under senare
år skulle till väsentlig del ha förorsakats av brister i handelsstatistiken.
Då avdelningen i likhet med Riksdagens revisorer finner det otillfredsställande,
att orsakerna till förskjutningsposten icke äro kända och att under
sådana förhållanden förskjutningspostens starka fluktuationer måste leda
till tvivel på hållbarheten hos de i betalningsbalansen ingående delposterna,
de från handelsstatistiken hämtade export- och importvärdena härunder inbegripna,
synes det avdelningen angeläget, att den nu föreslagna samordnade
forskningen rörande förskjutningsposten kommer till stånd. I anledning
härav hemställer avdelningen att Kungl. Generaltullstyrelsen ville tillstyrka
genomförandet av revisorernas förslag. Stockholm i kungl. generaltullstyrelsens
statistiska avdelning den 30 januari 1963.

Bilaga till bilaga

Kungl. generaltullstyrelsens cirkulär angående befrielse i vissa fall från
lämnandet av uppgifter för handelsstatistiskt ändamål

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 29 december 19611 [185: 2] förordnat,
att de jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 4 december 19592 till utgången
av år 1961 gällande föreskrifterna om utsträckt skyldighet att vid import
deklarera varas värde skola äga fortsatt giltighet under tiden från och med
den 1 januari 1962 tills vidare intill utgången av år 1963, vill generaltullstyrelsen
enligt bemyndigande härigenom föreskriva, att sådan värdeuppgift
eller annan uppgift, som eljest skolat vid in- eller utförseln lämnas för statistiskt
ändamål, icke erfordras beträffande följande gods, vilket icke redovisas
i handelsstatistiken, nämligen

1. gods, som på grund av föreskrift i 36 och 37 (TFH II [26: 1, 2]) §§ tulltaxeringsanvisningarna
i tullsedel må upptagas allenast med i 8 § (TFH II
[8]) tulltaxeförordningen förekommande beteckning;

2. gods, som avses i 9—11 (TFH II [27—29]) §§ tulltaxeförordningen;

1 TFS 1961: 264. — 2 TFS 1959: 258.

265

3. till frihamn utfört s. k. inrikes lagringsgods samt från frihamnslager
återinförda inom landet tillverkade eller här förut förtullade varor;

4. gods, som anmäles till returförtullning enligt 146 § [146] tullstadgan
eller 3 § (TFH V: 2 [3]) kungl. kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82)1 angående
allmänt importförbud;

5. gods, som anmäles till uppläggning å transitupplag eller till utförsel
därifrån eller till transitering (184 § [184] tullstadgan);

6. varuprov med ett värde av högst 1 000 kronor samt varuprov eller mönster
som utföras eller återinföras mot företeende av giltig passersedel;

7. gods, annat än tullnederlagsgods, som utföres såsom förnödenheter eller
proviant för förbrukning å från svensk ort avgående transportmedel;

8. gods, annat än tullnederlagsgods, som utföres såsom förnödenheter eller
proviant till i utlandet befintligt svenskt transportmedel för förbrukning
därå;

9. gods, som utföres till Sveriges beskickningar i utlandet; samt

10. till utförsel avsedda gåvosändningar med ett värde av högst 1 000 kronor.

I handelsstatistiken redovisas icke tomt emballage i retur, såsom trälådor,
fat, cylindrar för förtätade gaser, garnbommar, presenningar, godsbehållare,
lastpallar o. d., allt för så vitt emballaget icke är föremål för försäljning, och
ej heller emballage, som avses i 4 § (TFH II [4]) 2 och 4 mom. tulltaxeförordningen.
I tullsedel över emballage, som enligt vad nu sagts icke redovisas
i handelsstatistiken, bör å raden närmast under redovisningsråden antecknas
ordet »Emballage».

För varor, som undergått reparation, skall såsom statistiskt värde angivas
det belopp, som betingats för reparation. För fotografisk film, som efter
framkallning återutföres, skall såsom statistiskt värde angivas framkallningskostnaden.

I fråga om skyldigheten att avlämna uppgifter för statistiskt ändamål beträffande
rusdrycker gäller vad särskilt stadgas.

Det åligger vederbörande distrikttullanstalt att på lämpligt sätt ombesörja,
att innehållet av detta cirkulär må komma till den trafikerande allmänhetens
kännedom. Stockholm den 4 januari 1962.

Kommerskollegiet

Termen förskjutningspost används som beteckning på den differens som
erfarenhetsmässigt föreligger mellan den faktiskt och den teoretiskt beräknade
förändringen av valutareserven. De teoretiska beräkningarna av valutareserven
grundar sig på betalningsbalansstatistiken och förskjutningsposten
är ett belägg för att denna statistik i viss mån är ofullständig eller bristfällig.

Under de sju åren 1955—1961 har den faktiska ökningen av valutareserven
varit sammanlagt över 3 miljarder större än den teoretiskt beräknade.

I riksdagens revisorers berättelse redogöres närmare för de förändringar
förskjutningsposten varit underkastad under efterkrigstiden och de försök,
som gjorts att utreda och förklara den. Dessa försök har hittills icke varit
framgångsrika.

Riksdagens revisorer anser det angeläget, att en intensivare samordnad
forskning kommer till stånd rörande denna företeelse, inriktad såväl på
källmaterialet till de i betalningsbalansen ingående delposterna och metoderna
för deras utnyttjande som på de olika varu- och kapitalströmmar som
nu går vid sidan av den officiella statistiken.

> TFS 1960: 319 (V: 2).

10 Hev. berättelse ang. statsverket år 1962. II

Bristerna i betalningsbalansstatistiken torde i inånga fall vara mer eller
mindre slumpmässiga och verka i olika riktningar, varför de kan förmodas
bli utjämnade under eu längre tidsperiod. Det kan emellertid icke uteslutas,
att även felaktigheter av mera systematisk natur förekommer, vilket kan påverka
förskjutningsposten i en och samma riktning. Konjunkturinstitutet
har således i novembernumret 1961 av sin publikation »Konjunkturläget»
(sid. 36) antytt, att beträffande vissa varugrupper en nivåskillnad tycks föreligga
mellan faktiskt erlagda betalningar och motsvarande värden såsom
dessa registreras i handelsstatistiken. En närmare undersökning på denna
punkt synes enligt kollegii mening motiverad.

En annan faktor av betydelse för uppkomsten av en restpost i betalningsbalansen
grundar sig på det förhållandet att bytesbalansen icke tar sikte
på betalningarna utan på prestationerna som tidsmässigt i allmänhet icke
sammanfaller med de statistiskt registrerade kapitalrörelserna. Ett exempel
på delta är den kommersiella kreditgivning, som förekommer i samband
med export och import och som medför att betalningarna för genomförda
varutransaktioner verkställes vid andra tidpunkter än de då exporten eller
importen registreras i handelsstatistiken. De kommersiella krediternas roll
i detta sammanhang har närmare studerats av konjunkturinstitutet genom
stickprovsundersökning av ett antal industri- och partihandelsföretags utländska
varukrediter. Någon förklaring till förskjutningspostens utveckling
via förändringar i de kommersiella krediterna har emellertid icke erhållits
men man har kunnat konstatera att handelskrediterna uppgår till betydande
belopp och att icke oväsentliga förändringar kan äga rum under ett år även
om dessa för de undersökta åren i allmänhet tenderat att utjämnas. Då förändringar
i handelskrediterna under vissa förhållanden otvivelaktigt kan påverka
valutareserven i betydande utsträckning, synes det värdefullt med
fortsatta studier inom detta område. Vid eventuellt fortsatta undersökningar
synes härvid en större täckning böra eftersträvas på importsidan samtidigt
som studierna om möjligt utsträckas till att omfatta även transportsektorn
och den offentliga sektorn, som såvitt kollegium kunnat finna tidigare ej
medtagits.

Inom kollegium har vid olika tillfällen försök gjorts att finna en förklaring
till vilka faktorer som kunnat påverka förskjutningsposten. Det har härvid
visat sig, att förskjutningspostens belopp i vissa fall kunnat justeras ner
genom eu mera fullständig redovisning av betalningsbalansens kapitalpost än
som normalt skett. En sådan utökad redovisning har, som framgår av revisorernas
berättelse, gjorts av riksbanken för de senaste åren. Utöver de traditionellt
redovisade posterna över statliga kapitaltransaktioner och värdepappershandel
har även medtagits vissa uppgifter rörande de privata kapitalrörelserna
samt bankernas fordringar och skulder på tid. Genom denna
utvidgning har förskjutningspostens belopp kunnat korrigeras så att den för
år 1960 sjunkit till omkring hälften, eller från 508 miljoner kronor till 267.
För åren 1959 och 1961 har den utökade redovisningen däremot icke medfört
några större justeringar. Beträffande förhållandena under år 1961 har
emellertid riksbanken gjort en reservation för brister i rapporteringen av
utnyttjandet av beviljade låne- och investeringstillstånd.

Att döma av de undersökningar, som hittills företagits med syfte att förklara
orsakerna till förskjutningspostens utveckling, förefaller det sannolikt,
att avvikelsen mellan förändringarna i faktisk och teoretisk valutareserv
beror på flera samverkande faktorer av vilka några här tidigare berörts.
Som tidigare nämnts måste man emellertid räkna med att en sådan differens
av olika anledningar uppstår. En restpost under ett enskilt år som den
på 866 miljoner kronor under 1961 är i och för sig icke förvånande med

267

tanke på att betalningarna till och från utlandet enligt riksbanken samma
år uppskattats till cirka 40 000 miljoner kronor. Betraktar man däremot restpostens
utveckling under en längre period exempelvis mellan 1955—1961 då
den uppgått till sammanlagt mer än 3 miljarder kronor, ter sig beloppet
mera svårförklarligt bl. a. därigenom att det för varje enskilt år under perioden
varit positivt. Kollegium delar revisorernas uppfattning om betydelsen
av att orsakerna till lorskjutningspostens utveckling klarlägges och har
därför inget att erinra mot att en undersökning genomföres på det sätt revisorerna
föreslagit.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
generaldirektören Malmfors och byrådirektören Leissner, särskilt förordnad
föredragande, kommerserådet Lindqvist. Stockholm den 30 januari 1963.

NILS MALMFORS

Cad Leissner Åke Degerman

Fullmäktige i riksbanken

Registreringen av de olika transaktionerna med utlandet bjuder på många
problem och det är på intet sätt förvånande, att sammanställningen av dessa
transaktioner i betalningsbalansen inte fullständigt kan förklara valutareservens
förändringar. I balansen får därför införas en restpost, som är lika med
skillnaden mellan summan av de registrerade transaktionerna och rörelsen
i valutareserven. De betalningsbalanser för Sverige, som publicerats sedan
många år och som återges av revisorerna, har ofta visat restposter som kan
förefalla relativt betydande, i varje fall om de jämföres med valutareserven.
Det brukar också påpekas, att medan en summering över en längre period
tidigare gav till resultat, att de årliga restposterna tog ut varandra, så har de
fr. o. m. 1955 genomgående varit positiva, d. v. s. de har representerat en
icke förklarad inströmning av valutor.

Restpostens existens, storlek och riktning är icke något som är särskilt
karakteristiskt för den svenska betalningsbalansen, utan har motsvarigheter
i de flesta med oss i fråga om ekonomiska förhållanden jämförbara länder.
Vid en jämförelse med de totala transaktionerna med utlandet — som givetvis
är större än som framgår av siffrorna i betalningsbalansen — kan det
för övrigt knappast sägas, att den utgör något anmärkningsvärt stort statistiskt
fel.

Betalningsbalanssiffrornas betydelse vid analysen av utvecklingen av utlandsbetalningarna,
för prognoser om utrikestransaktioner och valutareserv
och för avgöranden inom den ekonomiska politiken motiverar emellertid,
tillsammans med det faktum att grundmaterialets kvalitet förändras från år
till år, ett kontinuerligt arbete på att förbättra betalningsbalansstatistiken,
att lokalisera de punkter där felaktigheter och ofullständigheter föreligger
och att där så är möjligt avhjälpa bristerna. Det torde vara av intresse, att
ange några svagheter i betalningsbalansens poster och söka ge en antydan
om det arbete som pågår.

Fn relativt fullständig och god statistik föreligger beträffande varuhandeln,
men även här finns brister. Som omnämnes av revisorerna förefaller
det, som om beträffande vissa varugrupper betydande skillnader kan föreligga
mellan de värdesiffror som ligger till grund för betalningarna och dem
som upptages i handelsstatistiken. Statistiska centralbyrån arbetar på att
åstadkomma eu förbättring på denna punkt.

Beträffande nästa huvudpost i balansen, sjöfartsintäkterna, pågår likaledes
ett förbättringsarbete inom centralbyrån.

Transaktionerna under den därpå följande huvudposten, »övriga löpande

268

betalningar», omfattar rese- och uppehållskostnader, försäkringar, räntor,
utdelningar, provisioner o. s. v. De balanserade någorlunda jämnt under
större delen av 1950-talet, men under de senaste åren har ett allt större underskott
framträtt. Det kan inte uteslutas, att denna tendens i betydande
grad är broende på svagheter i det av valutakontrolluppgifter bestående material,
vilke ligger till grund för de sammanställningar som utföres inom
riksbanken, svagheter som sammanhänger med att anmälningsplikten slopats
eller förenklats vid den fortgående liberaliseringen av valutaregleringen.

De enda kapitalrörelser, som upptagits i betalningsbalansen som den traditionellt
redovisas, har varit statliga kapitaltransaktioner, som givetvis är
kända, och handeln med obligationer och aktier, om vilken uppgifter insamlas
och publiceras av bankinspektionen. Övriga kapitaltransaktioner har fått
ingå i restposten; här kan nämnas direkta investeringar, finansiella lån, handelskrediter
och förändringar i affärsbankernas fordringar och skulder på
tid i förhållande till utländska banker.

Handelskrediterna kom tidigt i centrum för diskussionen för restposten
och har, som framgår av revisorernas berättelse, varit föremål för teoretiska
och statistiska undersökningar inom konjunkturinstitutet. Den enda praktiskt
möjliga vägen att erhålla information om handelskrediterna synes vara
den som konjunkturinstitutet härvid sökte använda, nämligen enkäter hos
företagen.

Medan handelskrediterna numera i stort sett icke beröres av valutaregleringen,
så erfordras fortfarande tillstånd av valutamyndigheterna vid finansiella
lån och direkta investeringar. Riksbanken har på basis av valutakontrollmaterial
beräknat utrikesbetalningarna i samband med lån och investeringar
fr. o. in. 1959. Preliminära resultat för åren 1959—1961 återgavs i
riksbankens förvaltningsberättelse för 1961. Revisorerna synes icke ha observerat
den på nytt sätt uppställda betalningsbalanstabellen i riksbankens
årsbok 1961, i vilken privata lån och direkta investeringar explicit redovisas.
I denna nya tabell har även intagits förändringar i affärsbankernas ställning
på tid i förhållande till utländska banker, förändringar som tidigare var obetydliga
men som numera kan vara betydande.

Redan en flyktig överblick gör det klart, att betalningsbalansstatistiken
har många brister och att kortfristiga kapitalrörelser, t. ex. i form av handelskrediter,
är ansvariga för endast en del av restposten. Det saknas anledning
att antaga, att den obrutna serien av positiva restposter efter 1955 skulle
motsvaras av en kumulativ uppbyggnad av korta skulder till utlandet. Med
största sannolikhet finnes en grupp fel och ofullständigheter, som inneburit
en systematisk och kanske växande underskattning av de löpande valutaintäkterna.
Härtill kommer så handelskrediterna, som jämte tillfälliga faktorer
svarat för större svängningar i restposten.

Det framgår även av det föregående, liksom av vad revisorerna anfört, att
mycket arbete redan nedlagts på att utveckla beräkningarna av utrikestransaktionerna.
Arbetet möter emellertid betydande svårigheter och valutaregleringens
liberalisering har medfört att grundmaterialet försämrats på
viktiga områden. Fullmäktige kan därför i och för sig instämma i det av
revisorerna uttalade önskemålet, att ansträngningarna att förbättra betalningsbalansstatistiken
intensifieras och bedrives i samverkan mellan berörda
myndigheter, men vill samtidigt framhålla att värdet av mera tillfredsställande
resultat får vägas mot ökade kostnader för det allmänna och ökat
besvär för enskilda. Stockholm den 7 februari 1963.

P. EDVIN SKÖLD

Karin W inb er g

INRIKESDEPARTEMENTET

§ 34 Viss uppgiftsskyldighet inom länsstyrelsernas förvaltningsområde
Statskontoret

Såsom revisorerna påpekat, är det angeläget att man inom länsstyrelseorganisationen
ägnar uppmärksamhet åt frågan huruvida statistikrapporter
och andra rapporter som inkommer till länsstyrelserna eller därifrån
sändes till andra myndigheter, alltjämt fyller den funktion, som var avsedd
vid det tillfälle rapporteringen beslöts. Enligt statskontorets mening är det
en lämplig uppgift för organisationsföredragandena vid länsstyrelserna att
intermittent undersöka, om uppgiftslämnande till och från länsstyrelserna på
olika områden bör på grund av ändrade förutsättningar upphöra, inskränkas
eller på annat sätt förenklas.

Statskontoret vill i detta sammanhang icke underlåta att omnämna den
möjlighet till effektivisering av länsstyrelsernas organisationsföredragandes
arbete, som bör kunna uppnås genom en planmässig uppdelning av arbetsfältet
mellan olika länsstyrelser eller grupper av länsstyrelser. En sådan uppdelning
torde ha diskuterats på ett av landssekreterarnas förenings sammanträden.
Därest en expert för organisationsundersökningar inom landsstaten
knytes till inrikesdepartementet (1963 års statsverksproposition; bil. 13, sid.
9), förefaller det rationellt att denna expert anlitas för medverkan vid en
arbetsfördelning av ifrågavarande art.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör Tammelin,
byråchef Jerdenius och byrådirektör Ehrén, föredragande. Stockholm den
18 januari 1963.

IVAR LÖFQVIST

Hans Ehrén

Länsstyrelsen i Stockholms län

Med hänsyn till att länsstyrelserna periodvis har att till centrala myndigheter
rapportera olika förhållanden och leverera statistiska data i många
gånger betydande omfattning tillstyrker länsstyrelsen revisorernas förslag
att nu ifrågavarande spörsmål upptages till närmare överväganden inom
respektive departement i syfte att i görligaste män begränsa uppgiftsskyldigheten.

Vad gäller i revisorernas berättelse återgivna exempel rörande

dels uppgift om antalet tillstånd till gårdfarihandel dels ock uppgift till
centrala bilregistret angående bilar i yrkesmässig trafik hänvisar länsstyrelsen
till vad som anförts i länsstyrelsens skrivelse till revisorerna den 17
september 1962. Uppgiftsskyldigheten i dessa båda fall synes kunna helt
avskaffas enär uppgifterna numera icke synes ha något praktiskt värde.

Länsstyrelsen biträder vidare vad som påpekats i fråga om uppgiftsskyldigheten
enligt

25 § justeringskungörelen,

kungörelsen 1957:285 angående bidragsförskott,

270

handelsdepartementets skrivelse den 30 december 1959 angående redogörelse
för utvecklingen av butiksbeståndet,

5 § förordningen 1915: 585 angående omfattningen av visst användande
av militär personal och

nådigt brev den 20 oktober 1961 angående fastställande av förteckning
över befattningar förenade med skyldighet att bebo anvisad tjänstebostad.

Beträffande revisorernas påpekande rörande inventering av förskottsmedel
hos domstol m. m. vill länsstyrelsen framhålla att denna kontroll avser
den kontanta behållningen i kassan.

Enligt länsstyrelsens mening bör årlig inventering av förskottsmedlen
ske, men utföras av den hovrätt, från vilken medlen erhållits.

Av principiella skäl stöder länsstyrelsen revisorernas påpekande beträffande
barnavårdskonsulentens årliga berättelse till socialstyrelsen. Denne
befattningshavare är en av länsstyrelsens tjänstemän och bör som sådan
enskild tjänsteman icke ha denna rapportskyldighet till annan myndighet.
1 den mån skyldigheten skall bibehållas bör berättelsen till socialstyrelsen
avgivas av länsstyrelsen. Beträffande socialvårdskonsulenten vill länsstyrelsen
påpeka, att förhållandet icke är detsamma, eftersom denna befattningshavare
är socialstyrelsens egen tjänsteman.

Uppgiftsskyldigheten enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 19 augusti 1870
saknar för länsstyrelsens del aktualitet enär dylika kronohemman numera
icke torde återfinnas inom länet.

Den arbetsstatistik som lämnas till riksbyrån för folkbokföringen utgör
dels underlag för riksbyråns kostnadsberäkningar

dels ock en detalj i den arbetsövervakning riksbyrån skall göra. Enligt
länsstyrelsens mening bör därför denna uppgiftsskyldighet bibehållas men
länsstyrelsen har inget att erinra mot att arbetsstatistiken om möjligt förenklas.

Det sammandrag över taxeringslängderna, som av lokal skattemyndighet
skall insändas till länsstyrelsen per den 10 augusti användes bland annat
som grundmaterial till den uppgift angående skattekronor och skatteören
i länet som skall insändas till statskontoret i mitten av augusti enligt särskilt
för varje år utfärdat kungligt brev, senast den 28 juni 1962. Med hänsyn
härtill synes sammandraget ha viss praktisk betydelse. Frågan huruvida
tidpunkten för sammandragets avgivande kan framflyttas till den 31 augusti
synes därför vara beroende av statskontorets önskemål i detta hänseende.

Beträffande kvartalsstatistiken över jämkning av skatt vill länsstyrelsen
framföra att länsstyrelsen saknar underlag för bedömning av behovet av
denna statistik. I denna fråga bör yttrande inhämtas från riksrevisionsverket.

Frågan om landsfogdens skyldighet att årligen avgiva summarisk berättelse
till länsstyrelsen angående polisverksamheten i länet synes komma att
lösas i samband med organiserandet av det förstatligade polisväsendet. I
princip biträdes dock påpekandet härutinnan.

Vad slutligen gäller anmälningsplikten jämlikt 6 § tilläggsbestämmelserna
SAAR finner länsstyrelsen denna böra bibehållas. Bestämmelsen får ses
som en ren övervakning av länsstyrelsens åtgärder i detta hänseende. Med
hänsyn till att dylik befrielse endast i undantagsfall medgives, kan ifrågavarande
anmälningsskyldighet icke heller anses betungande för länsstyrelserna.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit tf.
landssekreteraren Falk. Stockholm den 1 februari 1963.

KJELL EDSTRÖM

Gunnar Lundmark

271

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Länsstyrelsen anser det angeläget att olika myndigheters uppgiftsskyldighet
i görligaste mån begränsas. I anledning av de exempel, som angivits av
riksdagens revisorer, vill länsstyrelsen framhålla följande. .

Justitiedepartementet. Beträffande i 10 § Kungl. kungörelsen den 10 juli
1047 med bestämmelser angående vissa kostnader vid domstol och 3 §
Kungl. kungörelsen den 17 juni 1043 angående häradshövdings förvaltning
av expensmedel in. m. stadgad skyldighet för länsstyrelse att minst en gang
om året hos vederbörande medelsförvaltare förrätta inventering av tian
hovrätt uppburna förskottsmedel har ifrågasatts, huruvida icke den medelsförvaltaren
åvilande skyldigheten att regelbundet (månads- respektive
kvartalsvis) lämna vederbörande hovrätt redovisning för medlen utgor tillräcklig
kontroll av medlens förvaltning. Länsstyrelsen ställer sig tveksam
härtill. Vid domstolarna förvaltas även andra medel, som skola inventeras
av länsstyrelse, nämligen stämpelmedel, och det torde icke vara ovanligt, att
de olika medlen handhavas av en och samma person. För att kontrollen av
medlen skall bliva fullt effektiv torde erfordras, att samtliga medel bliva ioremål
för inventering vid ett och samma tillfälle.

Socialdepartementet. Länsstyrelsens arbete med sammanstallande av barnavårdsnämndernas
uppgifter å utgivna bidragsförskott m. in. är tids ravande.
Därest uppgiftsskyldigheten icke fyller annat än statistiskt behov,
anser länsstyrelsen att den föreslagna förenklingen bör genomföras.

För länsstyrelsens del erfordras icke att barnavårdskonsulenten avger särskild
rapport över sin verksamhet.

Däremot anser länsstyrelsen att socialvardskonsulentens skyldighet att
avge årlig berättelse bör kvarstå. Socialvårdskonsulenterna fullgöra i allmänhet
denna skyldighet i den formen att de efter varje besök i kommunerna
till länsstyrelsen avlämnar rapport över sina iakttagelser. Förutom att länsstyrelsen
härigenom får en allmän uppfattning av socialvården i kommunen
händer det icke sällan att länsstyrelsen i anledning av uppgifter i rapporten
tager initiativ till avhjälpande av brister in. m. Skyldigheten att avge
berättelse bör därför kvarstå.

Kommunikationsdepartementet. De ifrågavarande uppgifterna till centrala
bilregistret är arbetskrävande. Då rapporteringen icke längre erfordras ur
beredskapssynpunkt, tillstyrker länsstyelsen att uppgiftsskyldigheten avskcil*
t" as

Finansdepartementet. Systemet för uppgörande av den arbetsstatistik, som
länsbyråerna för folkbokföringen har att månatligen lämna till nksbyran tor
folkbokföringen, är omständligt och en förenkling av förfarandet ar önskvärd.
Då länsstyrelsen emellertid icke har sig bekant samtliga de andamäl,
för vilka ifrågavarande uppgifter anses erforderliga, finner länsstyrelsen sig

icke kunna framlägga något förslag till åtgärd i sådant syfte.

Den statistik över jämkning av skatt jämlikt 45 § 1 mom. 3) uppbordsförordningen
och 41 § 2 mom. samma förordning ävensom 52 § uppbordskungörelsen,
som lokal skattemyndighet har att kvartalsvis avlamna til
riksrevisionsverket, är icke föremål för någon bearbetning vid länsstyielsen.
Därest riksrevisionsverket anser sig kunna undvara sagda uppgiftei,
har länsstyrelsen icke något att erinra mot att nu föreliggande uppgitts skyldighet

upphör. . .....

Mot slopandet av uppgiftsskyldigheten i den omfattning, som i övrigt angivits
i exemplen, har länsstyrelsen icke något att erinra.

272

I handläggningen av detta ärende har jämväl landssekreteraren Tage Ki1
ander och landskamreraren Gustaf-Adolf Kroon deltagit. Växjö den 19 januan
1963.

THORWALD BERGQUIST

Erik Rönquist

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Länsstyrelsen får härmed överlämna och åberopa bilagda promemoria
(bilaga), som uppgjorts inom länsstyrelsen i anslutning till de olika av revisorerna
angivna frågeställningarna.

I länsstyrelsens handläggning av detta ärende hade deltagit undertecknade,
landssekreteraren Mattsson, landskamreraren Hellman och förste länsassessorn
Rydin, den sistnämnde föredragande. Gävle den 24 januari 1963.

YNGVE MATTSSON ERIK O. A. HELLMAN

Carl-Axel Rydin

Bilaga

Promemoria rörande vad riksdagens revisorer anfört i fråga om viss
uPPgif Isskyldighet inom länsstyrelsernas förvaltningsområde

Justitiedepartementet

Inventering av förskottsmedel. Den ifrågavarande inventeringsskyldighetens
slopande har föreslagits av denna länsstyrelse, som ansett den på angivna
skal överflödig. Den tidsspillan och de kostnader, som skyldighetens fullgörande
föranleder, torde icke avsätta någon däremot svarande nytta.

Socialdepartementet

Bidragsförskotten. Det statistiska material, som framkommit vid länsstyrelsens
arbete med sammanställningarna, har varit av värde för länsstyrelStn-«
BSS tlHsyn öve.r bidragsförskottsverksamheten. Länsstyrelsen, som förutsätter
att den statistiska sammanställningen även i framtiden kommer att
publiceras, har icke något att erinra mot den föreslagna förenklingen
Barnavårds- och socialvårdskonsulenternas rapporter. För länsstyrelsens
de! aro dessa rapporter av ringa värde, emedan de strängt taget endast utgöra
sammanstallningar av redan kända förhållanden. Länsstyrelsen förordar,
att rapportskyldigheten slopas.

Kommunikationsdepartementet

Uppgifter till centrala bilregistret. Skäl att bibehålla uppgiftsskyldigheten
synes icke föreligga. J &

Finansdepartementet

Förteckningar över skatteköpeskilllingsbelopp. Skäl att bibehålla publicermgsskyld^heten
i fråga om skatteköpeskillingsbelopp beträffande vissa kronolagenheter
m. m. enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 19 augusti 1870 svnes
icke föreligga. J

273

Länsbyråernas för folkbokföring arbetsstatistik. Den berörda arbetsstatistiken
är mycket detaljerad. Likväl lämnar den icke ett exakt resultat. Det
bör övervägas i första hand att helt slopa den och i andra hand att starkt
förenkla den.

Justering av mätnings- och vägningsredskap. Skäl att bibehålla nuvarande
uppgiftsplikt synes icke föreligga.

Sammandrag av taxeringslängderna. Lokal skattemyndighet har haft att
under augusti månad 1962 avlämna: senast den 10 sammandrag av taxeringslängderna
till länsstyrelsen; senast den 31 sammandrag över årets taxeringar
enligt fastställt formulär till statistiska centralbyrån (SFS 513/1957
§ 58 mom. 1). Det bör undersökas om ej uppgifterna kunna sammanföras
till en, som samtidigt tillställes länsstyrelsen och statistiska centralbyrån.
I detta sammanhang kan frågan att senarelägga den tidpunkt, då länsstyrelsen
har att jämlikt bestämmelse i SFS 205/1957 § 8 mom. 1 tillställa
kommun uppgift om tillskjutet skatteunderlag aktualiseras. Den enligt ovan
senast den 10 augusti till länsstyrelsen avlämnade uppgiften kommer till användning
vid framräknande av detta skatteunderlag.

Statistik över jämkning av skatt. Bör kunna slopas.

Handelsdepartementet

Gårdfarihandel. Skäl att bibehålla nuvarande uppgiftsplikt synes icke föreligga.

Redogörelse för butiksbeståndet. Uppgiftsskyldighet har föreskrivits beträffande
utvecklingen till och med år 1962. Anledning saknas enligt länsstyrelsens
mening att bibehålla uppgiftsskyldigheten beträffande förhållandena
efter nämnda års utgång.

Inrikesdepartementet

Rapportskyldighet ifråga om militär personal. Militär handräckning har
under de senaste tio åren endast utnyttjats för släckning av större skogsbränder
samt för eftersökning av försvunna personer.

Länsstyrelsens anmälningsskyldighet till inrikesdepartementet torde utan
olägenhet kunna upphävas. Föreligger på den militära sidan behov av uppgifter
angående militär handräckning för civila ändamål synas vederbörande
regionala militära chefer årligen kunna lämna sådana uppgifter till central
militär myndighet.

Polisverksamheten. Berättelsen i fråga torde saklöst kunna undvaras.
Civildepartementet

Partiell ledighet. Anmälningsskyldighet bör icke föreligga beträffande partiell
ledighet under kortare tid.

Tjänstebostad. Länsstyrelses åliggande att till statens personalbostadsdelegation
ingiva uppgift om förefintliga befattningar förenade med skyldighet
att bebo anvisad tjänstebostad m. m. bör, därest behov av uppgiften alltjämt
kan anses erforderlig, överföras på Kungl. Byggnadsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Justitiedepartementet. Länsstyrelsens skyldighet att verkställa inventering
hos medelsförvaltarna vid domstolarna bör på de skäl, som anförts i revisorernas
sammanställning, avskaffas.
lOf /tet», berättelse ant/, statsverket år 1962. It

274

Socialdepartementet. Länsstyrelsen delar helt den uppfattningen, att uppgifterna
jämlikt kungörelsen 1957:285 angående bidragsförskott och inbetalda
underhållsbidrag, bör inflyta i den statistiska redogörelse, som nämnderna
har att avlämna till socialstyrelsen.

Vad som i revisorernas skrivelse anföres om barnavårdskonsulenternas
skyldighet att avge årsberättelser överensstämmer helt med vad länsstyrelsen
tidigare i yttrande till revisorerna framfört. Länsstyrelsen tillstyrker att
berörda föreskrift utgår. Likaså vill länsstyrelsen framhålla att det för länsstyrelsens
del icke bedömes erforderligt att socialvårdskonsulenten avger
årsberättelse, eftersom länsstyrelsen har möjlighet att på annat sätt följa
konsulentens verksamhet. Därest berättelse med hänsyn till socialstyrelsens
behov alltjämt skall avlämnas, är det givetvis önskvärt att länsstyrelsen
även i fortsättningen erhåller del därav.

Kommunikationsdepartementet. Uppgifterna till centrala bilregistret angående
godkända eller anmälda fordon i yrkesmässig trafik synes sakna intresse
ur allmän synpunkt. Då därjämte varken biltrafiknämnden eller statistiska
centralbyrån synes underkasta materialet någon granskning synes
det i hög grad befogat att ifrågavarande uppgiftsskyldighet utgår.

Finansdepartementet. Då med åbo försedda hemman och lägenheter av
krononatur ytterst sällan löses till skatte med avgift till staten, synes skäl
icke föreligga att bibehålla föreskriven uppgiftsskyldighet.

Länsbyråernas arbetsstatistik, som i sin nuvarande form är mycket detaljrik
och tidsödande att upprätta, bör avskaffas.

Sammandraget av taxeringslängderna, som enligt nuvarande bestämmelser
skall insändas till länsstyrelsen senast den 10 augusti, bör i stället insändas
den 31 i samma månad. Då uppgifterna i sammandraget kan vara av intresse
för länsstyrelsen, synes ett helt slopande av dessa sammandrag ej
böra ske.

Kvartalsstatistiken över jämkning av skatt torde — i varje fall såvitt rör
länsstyrelsen — helt kunna slopas.

Jordbruksdepartementet. Bestämmelsen i gällande lappfogdeinstruktion
om skyldighet att avge årsberättelser grundas på de förhållanden, som rådde
på 20-talet, då lappfogdarna ofta hade sin stationeringsort långt från residensstaden.
Sedan nu lappfogdarna eller konsulenterna, som de numera benämnes,
regelmässigt är stationerade i residensorten och även i stor omfattning
tjänstgör såsom föredragande i länsstyrelsen, har dylika årsberättelser
förlorat i betydelse. Berättelser har ej heller under senare år brukat avlämnas
till länsstyrelserna och länsstyrelsen härstädes har icke heller på senare
tid funnit anledning belasta vederbörande med denna uppgiftsskyldighet.
Ur länsstyrelsens synpunkt får berättelsen anses tämligen överflödig. Om
sådan även i fortsättningen skall avkrävas vederbörande tjänstemän synes
detta främst bero på vilket intresse härav som kan föreligga på centralt håll.
Sedan rennäringsnämnden hos lantbruksstyrelsen anhållit att närmare föreskrifter
måtte utfärdas angående årsberättelsernas innehåll, har länsstyrelsen
enligt i avskrift bifogad skrivelse (bilaga), till lantbruksstyrelsen den
26 november 1962 visserligen funnit skyldigheten att avge årsberättelse kunna
bibehållas men betonat att berättelserna icke borde innehålla en mängd
detalj uppgifter.

Handelsdepartementet. Länsstyrelsen kan icke finna, att årliga sammanställningar
angående antalet beviljade gårdfarihandelstillstånd har någon
uppgift att fylla.

Beträffande länsstyrelsens åliggande att årligen lämna redogörelse angående
utvecklingen av butiksbeståndet inom länet, vill länsstyrelsen framhålla
att denna uppgift medför ganska mycket arbete, eftersom länsstyrel -

275

sen i sin tur brukat infordra uppgifter från kommunerna i länet. I övrigt vill
länsstyrelsen åberopa vad länsstyrelsen i detta hänseende anfört till riksdagsrevisorerna,
nämligen.

»Det kan ifrågasättas om behov av dessa uppgifter föreligger. I vart fall
inom detta län har några konflikter mellan enskild och kooperativ handel
icke på denna väg redovisats. I övervägande antal fall torde problemen lösas
i direkt samverkan mellan handelns olika organisationer.»

Inrikesdepartementet. Länsstyrelsen anser rapporteringsskyldigheten enligt
5 § förordningen 1915: 585 kunna upphävas utan olägenhet.

Vidare anser länsstyrelsen den landsfogdarna åvilande skyldigheten att avge
årsberättelse kunna utgå. Sedan förestående omorganisation av polisväsendet
blivit genomförd torde i vart fall någon uppgiftsskyldighet av detta
slag ej längre behöva ifrågakomma.

Civildepartementet. Skäl att anmäla partiell ledighet under kortare tid torde
kunna undvaras och denna form av ledighet förekommer vad länsstyrelsen
i Västerbottens län beträffar ytterst sällan.

Då inom länsstyrelsernas förvaltningsområde skyldighet att bebo anvisad
tjänstebostad endast åligger landshövding bör skyldigheten att inkomma
med föreskriven uppgift kunna slopas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landssekreteraren Lennart
Lindblad, landskamreraren Sten Neikter, samt tf. förste länsassessorn Per
Bjering, den sistnämnde föredragande. Umeå den 30 januari 1963.

LENNART LINDBLAD

Per Bjering

Bilaga

Ang. skyldighet för konsulenterna inom lappväsendet att avge årsberättelser

Enligt en bestämmelse i gällande instruktion för lappfogdarna har dessa
att avge årsberättelser till länsstyrelsen. På grund av inträffade förändringar
i vederbörande befattningshavares tjänstgöringsförhållanden m. m. föreligger
nu ej längre samma behov av årsberättelserna som förr. Länsstyrelsen
har icke heller under senare år avkrävt lappfogdarna några berättelser. Alltjämt
torde det dock för länsstyrelsen vara av värde att årligen erhålla en
samlad överblick över utvecklingen inom renskötseln. Länsstyrelsen har
därför övervägt att anmoda konsulenten att inkomma med årsberättelser.

Viktigast synes vara att av årsberättelserna kunna utläsa händelser av
mera allmänt intresse och allmänna drag i utvecklingen. Detalj uppgifter av
det slag, som avses i rennäringsnämndens skrivelse är för länsstyrelsens del
av föga intresse, enär länsstyrelsen i mån av behov lämpligen kan på annat
sätt införskaffa dylika uppgifter.

Det bör betonas att om sådana detalj uppgifter regelmässigt skall inflyta i
årsberättelserna, konsulenternas redan nu stora arbetsbörda kommer att
ytterligare öka. Likaså kommer inspektörerna att i stor omfattning få sysselsättas
med rapportskrivning för att förse konsulenterna med erforderligt
underlag med påföljd att andra arbetsuppgifter måste eftersättas.

Länsstyrelsen vill även framhålla, att det på många områden visat sig
alt periodvisa berättelser av ifrågavarande slag icke fått den betydelse man
tänkt sig utan mer eller mindre blivit ett självändamål. Enligt vad länsstyrelsen
har sig bekant har också riksdagsrevisorerna uppmärksammat detta
förhållande.

276

Länsstyrelsen anser årsberättelser beträffande lappväsendet fylla en uppgift
men anser icke att dessa böra utformas på ett sådant detaljerat sätt, som
rennäringsnämnden tänkt sig. Länsstyrelsen torde i stort sett kunna acceptera
den uppläggning av årsberättelserna, som konsulenten Ritzén föreslagit
i sitt yttrande. Umeå den 26 september 1962.

§ 35 Vissa hos länsstyrelserna balanserade medel
Riksrevisionsverket

I likhet med revisorerna anser riksrevisionsverket, att länsstyrelserna åtminstone
en gång om året, exempelvis omedelbart före huvudbokens upprättande,
bör undersöka förutsättningarna för att med tillämpning av anvisningarna
i riksräkenskapsverkets cirkulär av den 26 februari 1960 minska
antalet redovisade poster rörande deponerade och därmed jämförliga medel.
Riksrevisionsverket har givetvis för avsikt att vid den årliga granskningen
av huvudböckerna kontrollera, att de i nämnda cirkulär intagna anvisningarna
följes. Vid inventeringar hos länsstyrelserna har för övrigt erinrats
om innehållet i cirkuläret, bl. a. i en berättelse över verkställd inventering
under november månad 1962 hos länsstyrelsen i Malmöhus län.

Med anledning av den i ärendet redovisade omfattningen av balanserade
medel vid 12 länsstyrelser må framhållas, att en inom riksrevisionsverket
verkställd undersökning gett vid handen, att ca 25 poster å belopp understigande
en krona balanserades i huvudböckerna vid ingången av budgetåret
1961/62.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Lundh,
Säfström och Näsholm, varjämte byrådirektören Bäckström varit föredragande.
Stockholm den 23 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

Bertil Bäckström

Länsstyrelsen i Kalmar län

Riksdagens år 1953 församlade revisorer hade iakttagit, att redovisningen
av deponerade medel i länsstyrelsernas räkenskaper och därmed jämförliga
medel vore mycket otidsenlig och arbetskrävande. Revisorerna ansågo därför,
att en ändrad ordning härutinnan borde komma till stånd. I angivet
syfte hade dels avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig ett betänkande
(SOU 1957: 11) angående fordringspreskription m. m. dels utfärdats ett den
26 februari 1960 dagtecknat cirkulär av dåvarande riksräkenskapsverket avseende
förenklad redovisning i länsstyrelsens räkenskaper.

Såsom riksdagens revisorer konstaterat äro alltjämt ett relativt stort antal
poster, varav många av gammalt datum, upptagna i räkenskaperna. Detta
har sin förklaring främst i det förhållandet, att preskriptionstiden jämlikt
lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i
allmänt förvar och lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel,
som innestå hos offentlig myndighet, icke utlöper förrän efter 21 år.
På grund härav finner länsstyrelsen i likhet med revisorerna att av den sakkunnige
i förenämnda betänkande framförda förslaget om förkortning av
preskriptionstiden snarast bör upptagas till slutlig behandling.

277

Riksräkenskapsverkets förenämnda cirkulär har varit värdefullt såsom
stöd för länsstyrelsens åtgärder att överföra vissa medel till inkomsttiteln
»Övriga diverse inkomster». Cirkuläret är dock av begransad räckvidd och
har för denna länsstyrelse i främsta rummet vant av betydelse, nar det galler
bagatellbelopp och medel, som inbetalats utan stod av nagon lagbestämmelse,
samt fullföljdsavgifter och kostnadsersättningar. Nammla cirkular
har bland annat medverkat till att länsstyrelsen den 30 mm 1962 icke haft
mer än sammanlagt åtta poster — äldre än ett halvår balanserade a kontona
»Landskansliets expeditionsmedel», »Landskontorets expeditionsmedel»
och »Depositioner». Av dessa åtta poster ha sex hittills kunnat avforas
från nämnda konton. Länsstyrelsens erfarenhet av redovisningen av dessa
konton giver således vid handen, att några ytterligare åtgärder for förenkling
av bokföringen i denna del knappast aro erforderliga.

Å kontona »Deponerade exekutions- m. fl. medel» och »Penningar i al -mänt förvar» finnas vid ett flertal länsstyrelser en mängd balanserade poster,
varav några av äldre datum, vilket förhållande, såsom revisorerna framhållit,
har sin huvudsakliga förklaring i gällande preskriptionstider enligt
förenämnda lagar åren 1927 och 1942. Möjlighet finns likval för länsstyrelse
inom ramen för gällande bestämmelser att vidtaga åtgärder för att avaga
bringa lyftning av deponerade belopp, innan den faststallda tidsfristen ulöpt
Härigenom vinnes en icke obetydlig lättnad i bokforingsarbetet för vederbörande
myndigheter. Det bör emellertid framhallas, att sådana åtgärder
äro relativt tidsödande. Exempelvis förekommer ej sallan, att åtskilliga
lösenbelopp enligt ensittarlagen icke utlösts, bland annat beroende pa att
rättsägaren ifråga på detta sätt velat demonstrera sitt missnöje mot det beslut,
som föranlett nedsättningen. Det föreligger också ibland svårigheter att
kunna utröna vederbörande rattsagares ratta bostadsort. Oavsett dessa oc
liknande svårigheter, finner länsstyrelsen övervägande sRa tala for att lansstyrelserna
i samband med huvudbokens upprättande undersöka förutsättningarna
för att i räkenskaperna minska antalet redovisade poster rörande
deponerade och därmed jämförliga medel. Länsstyrelsen ansluter sig forty
till den av riksdagens revisorer framförda uppfattningen i denna del.

I handläggning av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit forste
länsassessorn Birger Carle. Kalmar den 30 januari 1963.

BROR ALVIN

Nils A. F. Oden

Länsstyrelsen i Örebro län

I sitt utlåtande vid 1954 års riksdag över riksdagens år 1953 församlade
revisorers uttalanden angående redovisningen av deponerade medel i lansstyrelsernas
räkenskaper har statsutskottet framhållit det faktum, att möjligheterna
för enskilda att kunna nedsätta medel hos offentlig myndighet
med hänsyn till den alltmera komplicerade lagstiftningen pa det ekonomiska
området fått en ökad betydelse, varför behovet för enskilda personer att
under samhällets medverkan kunna fullgöra sina betalningsforplikte ser i
vart fäll icke minskat. Utifrån denna uppfattning, vilken delas av länsstyrelsen,
måste de offentliga myndigheter, som ålagts handhava redovisningen
av deponerade medel, ta de därav följande konsekvenserna med detta bestyr
Ekonomilagstiftningens nyss antydda karaktär framstar som ett naturligt
resultat av en alltmer rörlig samhällsekonomi. Som den sakkunnige för
översyn av de allmänna preskriptionsbestämmelserna för fordran i sitt be -

278

tankande (1957: 11) påpekat, har denna större rörlighet medfört att tidstnsterna
för preskription av rätt till deponerade medel i allmänhet satts
agre, då föreskrifter i ämnet givits inom viss speciallagstiftning. I den sakkunniges
framlagda förslag till lag om preskription har vidare den allmänna
preskriptionstiden för fordringar bestämts till tio år, vilken tidsfrist den
sakkunnige anser bor fastställas som längsta tid jämväl för kronans ansvar
tor depositionsbelopp.

Riksdagens år 1962 församlade revisorer biträder i det remitterade uttalandet
den sakkunniges förslag om 10-årig tidsfrist för lyftning av deponerade
medel och forordar att detta ämne göres till föremål för lagstiftning
oberoende av det gemensamt nordiska ställningstagandet till det av den
sakkunnige utarbetade allmänna förslaget om fordringspreskription. Länsstyrelsen
vill för sin del livligt tillstyrka, att en utbrytning av preskriptionst
ragorna betrat t ande deponerade medel kommer till stånd i och för en snar
dellagstiftnmg på området. Även om länsstyrelsernas redovisningsarbete
med 1f~^t^§ai^.de av 1*)6° års cirkuläranvisningar från riksräkenskapsverket
underlättats, är förvaltningsförfarandet till sin natur omständligt och antalet
ärenden tenderar att öka med den ekonomiska utvecklingen. En för,
k(?.l;tad] Preskriptionstid — varvid förslaget om en 10-årsfrist måste anses
tilltredsstallande trygga det enskilda rättssäkerhetskravet — kan enligt länsstyrelsens
mening förväntas väsentligt bidraga till att det allmännas befattning
med omhändertagandet av medel för enskildas räkning kan fullgöras
med en effektiv arbetsinsats och till rimliga kostnader. Med ett dylikt ställningstagande
ar länsstyrelse!! även införstådd med nödvändigheten för mVndigheterna
att systematiskt och rationellt handhava sin förvaltning av depositio-nsbelopp
och i all möjlig mån medverka till att sådana belopp icke i
onodan belasta räkenskaperna.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade jämväl länsassessorn
K. Gårdmark deltagit. Örebro slott den 30 januari 1963.

AXEL MORÉN

Bengt Matthiesen

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Aribelalld avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
angaende hos lansstyrelsen balanserade medel får länsstyrelsen åberopa vad
som anförts i skrivelse den 1 november 1962 till revisorerna, av vilken skrivelse
avskrift här bifogas. (Bilaga.)

• ^ av detta ärende hava deltagit landssekreteraren L. Lo richs,

landskamreraren Nils Ahlberg och länsassessorn Ivan Belinki föredragande.
Västerås den 23 januari 1963.

Ivan Belinki

NILS AHLBERG

Bilaga

Yttrande från länsstyrelsen i Västmanlands län

Vid besök härstädes av kanslichefen Dahlberg och byrådirektören Ovegard
anhölls om förklaring angående vissa i bilagor till länsstyrelsens senaste
huvudbok forprickade poster. Då beträffande vissa av posterna tids -

279

ödande undersökningar först har måst göras kan länsstyrelsen först nu

lämna den avfordrade förklaringen. , . .

Beträffande ifrågavarande poster vill lansstyrelsen forst meddela, att be
loppen där så kunnat ske utbetalts till vederbörande. Har någon, som ar
berättigad att lyfta visst belopp, icke kunnat anträffas, har beloppet överförts
till inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.

Länsstyrelsen kan icke lämna annan förklaring till att ifrågavarande belopp
icke tidigare utrensats än att förbiseende föreligger. Åtgärder har emellertid
vidtagits för att undersöka, huruvida andra deponerade eller likartade
medel kunna utbetalas till någon vederbörande. Anmäler sig darvi
icke någon behörig, kommer överföring till diverse inkomster att ske. Västerås
den 1 november 1962.

Ivan Belinki

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Med anledning av riksräkenskapsverkets cirkulär den 26 februari 1960
angående bokföring och redovisning av deponerade medel har a länsstyrelsen
ifrågavarande konton varit föremål for genomgång. Därvid kunde ett
stort antal poster överföras till inkomsttiteln Övriga diverse inkomster. Sa1
unda anfördes å titeln »Jordägares gruvförsvarsavgift» 16 poster, a titeln
»Landskontorets expeditionsmedel» 3 poster samt a titeln »Depositioner» 10J
poster varav 14 poster avseende fullfölj dsavgifter och kostnadsersattnmga .
Länsstyrelsen kommer jämväl i fortsättningen att årligen överföra sadana
poster som icke måste göras räntebärande i enlighet med föreskrifterna i
förenämnda cirkulär.

Beträffande deponerade belopp som skola goras rantebarande instämmer
länsstyrelsen helt i önskemålen, att preskriptionstiden för sadana medels

lyftande sättes till 10 år. .. - 1ft «

Slutligen får länsstyrelsen meddela, att de belopp som aro mer an 10 ar
gamla och kvarstå i länsstyrelsens räkenskaper å ifrågavarande inkomstkonton
äro sådana, å vilken ränta skall utgå och beträffande vilka utbetalning
fortfarande kan ifrågakomma. ... , ,.

Beträffande utestående lån för inköp av livrenar kommer lansstyrelsen att
hos Eders Kungl. Maj :t begära avskrivning av vissa aldre lanetordringar.
Oguldna lån från Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsforbättringslånefond
avbetalas fortfarande bl. a. genom att låntagarna tillkommande
utdelningar från nybyggesallmänningarna tillgodoforas lånefonden.

I den slutliga handläggningen av detta ärende som föredragits tor landshövdingen
och landskamreraren ha deltagit undertecknade länsassessor och
förste länsnotarie. Luleå den 31 januari 1963.

K. E. HANSÉN

('',unnar Rudbcrg

§ 36 Länsstyrelsernas maskinbokföring

Statskontoret

Statskontoret delar revisorernas uppfattning att särskilda åtgärder bör
vidtagas för att ernå ett effektivare utnyttjande av lansstyrelsernas boktoringsmaskiner.
Enligt det av dåvarande statens organisationsnamnd den

280

-7.1.190.) framlagda förslaget rörande länsstyrelsernas bokföring avsågs bokoringsmaskinerna
i avsevärd omfattning skola användas även för andra arbetsuppgifter
an den egentliga inkomst- och utgiftsbokföringen, bl. a. för utriol
n P°stgirohandlingar. Det synes angeläget att maskinerna utnyttjas
för dylika arbetsuppgifter i högre grad än vad hittills vanligen varit fallet.
Lansstyrelserna bor erhålla direkta föreskrifter vilka arbetsuppgifter som
skall utföras med maskinerna samt hur arbetet skall ske. Erforderliga blanketter,
t. ex. postgiroblanketter, bör fastställas centralt.

Statskontoret är, om ämbetsverket erhåller det av riksdagens revisorer
föreslagna uppdraget, berett att i samråd med riksrevisionsverket närmare
Uff i ri*UF lansstyrelsernas bokfonngsmaskiner skall kunna utnyttjas mer
H en bör ordna111^ utblIdnin§en av vederbörande länsstyrelsepersonal lämp 7ld

h?j.dl?ÉH?ni?Sen av detta ärende har närvarit överdirektör Tammelin
och byrådirektor Horneij, föredragande. Stockholm den 28 januari 1963.

IVAR LÖFQVIST

Tryggve Foghelin

Riksrevisionsverket

Förutom de kurser, som anordnades av dåvarande riksräkenskapsverket i
samarbete med maskinleverantören för utbildning av personal för länsstyrelsernas
maskinbokföring, lämnades till kursdeltagarna en utförlig skriftlig instruktion
rörande bokföringsmaskinens användning för olika arbetsuppgifter
inom vederbörande länsstyrelse. Denna instruktion har kompletterats med vtterhgare
anvisningar, som meddelats i skrivelser till länsstyrelserna den 19
maj 1960 och den 19 juni 1961. Vidare har upplysningar om bokföringsmaskinens
ratta utnyttjande kunnat erhållas genom maskinleverantören, som är
representerad 1 samtliga residensstäder.

Redan vid maskinbokföringens införande räknades med att bokföringsmaskinerna
skulle komma att utnyttjas i olika hög grad vid skilda länsstyrelser
beroende pa variationer i bokföringsmaterialets omfattning. Fördelarna
med ett enhetligt bokföringssystem vid samtliga länsstyrelser bedömdes
emellertid overvaga nackdelarna med att maskinerna vid några länsstvrelser
kunde komma att bli förhållandevis litet utnyttjade. En viktig synpunkt
vid valet av bokföringssystem för länsstyrelserna har vidare varit möjligheten
att vid maskinell bokföring utan extra arbete erhålla för den centrafa
revisionsmyndigheten avsedda avskrifter av den löpande bokföringen. Ett
eliminerande av det vid manuell bokföring tidskrävande arbetet med att
Iramstalla dessa avskrifter ansågs motivera anskaffande av bokföringsmaskiner
aven 1 de fall, då antalet bokföringsposter icke var tillräckligt stort för
att 1 och for sig motivera en dylik anskaffning.

Mot bakgrunden av vad i det föregående anförts är det naturligt, att länsstyrelserna
ifraga om utnyttjandet av sina bokföringsmaskiner skall uppvisa
ratt betydande variationer. Av revisorernas redogörelse vill det emellertid
synas, som om bokföringsmaskinen på många håll inte utnyttjas i den utsträckning,
som är möjlig. Riksrevisionsverket har för avsikt att närmare
undersöka orsakerna härtill och vidta de åtgärder, som ankommer på ämbetsverket.
1

Vid handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad

281

ordförande, ledamöterna Löfqvist, Lindencrona, Cardelius och Lundgren
samt närvarit byråcheferna Ehnbom och Säfström, varjämte byrådirektören
Jarder varit föredragande. Stockholm den 29 januari 1963.

GÖSTA RENLUND

Ingrid Jarder

Länsstyrelsen i Uppsala län

Härvarande bokföringsmaskin har hittills i huvudsak använts för inkomst-
och utgiftsbokföring samt journalföring, varvid inkomst- och utgiftsjournalerna
medelst genomskrift tagits i två exemplar samtidigt med att
bokföring skett å s. k. kontokort. Däremot har utskrift av gireringskort och
utbetalningskort jämte förteckningar över desamma hittills icke förekommit
annat än på prov. Det visade sig därvid, att med bokföringsmaskinens
nuvarande programmering nyssnämnda utskriftsarbete tog längre tid i anspråk
än om utskrift skedde enligt det vanligen förekommande systemet
d. v. s. utskrift medelst skrivmaskin, trots att detta system innefattade två
skilda arbetsmoment, utskrift av korten och därefter av förteckningarna.
Förklaringen härtill torde vara, att härvarande bokföringsmaskin möjligen
saknar för sagda ändamål lämplig programmering samt att erforderlig instruktion
och utbildning rörande maskinens användning icke bibringats maskinoperatörerna.
I detta sammanhang förtjänar att omnämnas, att i anledning
av uppkommet fel å länsstyrelsens maskin den från firman Ragnar Berg
utsände instruktören icke kunde lämna upplysning om maskinens rätta omställning
till utskrivandet av girokort jämte förteckningar.

I fråga om den månatliga kassarapporten jämte bilagor har densamma
hittills skett manuellt, vilket delvis torde bero på att ingen av länsstyrelsens
nuvarande maskinoperatörer erhållit anvisningar, på vilket sätt maskinen
utnyttjas för ifrågavarande ändamål, delvis i avsaknaden på direktiv, blankettformulär
m. in. Vissa bilagor till kassarapporten har emellertid tagits
som genomskrift vid bokföringen.

Det å länsstyrelsen hittills tillämpade systemet har fungerat tillfredsställande.
En given fördel med att girokort och förteckningar utskrivits separat
å skrivmaskin synes ha varit, att till och med sådana statsbidragsrekvisitioner,
vilka inkommit till länsstyrelsen på förmiddagen å utanordningsdagarna
— tisdagar och fredagar — kunnat bli föremål för utanordningsbeslut
samma dag, under förutsättning att granskningsgodkännande förelegat.

Då syftet med anskaffningen av länsstyrelsernas bokföringsmaskiner har
varit att rationalisera bokföringsarbetet på länsstyrelserna, är det för länsstyrelsen
synnerligen angeläget att bokföringsmaskinens kapacitet utnyttjas
i full utsträckning. Sagda målsättning torde emellertid icke kunna förverkligas,
förrän i första hand de befattningshavare, vilka handha bokföringsmaskincn
på länsstyrelsen, erhållit eu allsidig utbildning och ingående kännedom
beträffande bokföringsmaskinens arbets- och användningssätt för
skilda arhetsoperationer. Av denna anledning får länsstyrelsen hos Eders
Kungl. Maj :t i underdånighet hemställa, att åtgärder i angivna syfte vidtagas
snarast möjligt. Härvid synes det för länsstyrelsen lämpligast, att en instruktör
kunde ställas till länsstyrelsens förfogande, att denne — förutom
å tid, då särskilda förhållanden påkallade detsamma — på länsstyrelsens
bokföringsmaskin under minst eu veckas tid instruerade nuvarande maskinoperatörer,
ävensom utbildade andra å kameralsektionen tjänstgörande befattningshavare
samt att sagda utbildning med hänsyn till ofta förckomman -

282

de personalombyten skulle kunna förmedlas ett par gånger årligen av samme
instruktör. Såsom riksdagens revisorer föreslagit i sin berättelse vore
jämväl närmare direktiv angående bokföringsmaskinens användning m. m.,
t. ex. i kompendieform, synnerligen önskvärt.

I länsstyrelsens yttrande ha deltagit landshövdingen Olov Rylander, landskamreraren
Henrik Jansson och tf. länsassessorn Gunnar Engqvist, den sistnämnde
föredragande. Uppsala den 26 januari 1963.

OLOV RYLANDER

•Gunnar Engqvist

Länsstyrelsen i Södermanlands län

Den genom riksräkenskapsverket år 1960 anskaffade bokföringsmaskinen
av märket Olivetti Audit 513 användes för närvarande endast till inkomstoch
utgiftsbokföring samt för genomskrift härvid till journaler. Vid sidan
av denna bokföringsmaskin finnes emellertid en alltsedan budgetåret 1958/
1959 använd bokföringsmaskin av märket Addo X modell 5341 E, som användes
för bevakning av samtliga länsstyrelsens begränsade anslag.

För att uppnå kontinuitet i arbetet har det för länsstyrelsen varit angeläget,
att samtliga befattningshavare på bokföringsdetaljen skall vara väl
förtrogna med Olivetti-maskinens handhavande. Däremot anlitas givetvis
icke onödigt kvalificerad personal för de rutinmässiga bokföringsuppgifterna.

Länsstyrelsen delar helt den uppfattningen, att Olivetti-maskinen bör utnyttjas
till sin fulla kapacitet. För att så skall kunna ske måste dock bokföringen
och framförallt kravet på specificeringen av anslagen anpassas till
maskinens möjligheter. För att kunna fortlöpande övervaka anslagsförbrukningen
har länsstyrelsen ansett det nödvändigt att följa utgifterna icke endast
för de olika begränsade anslagsposterna var för sig utan jämväl, beträffande
vissa anslag, förbrukningen för arbetsdetaljer, häradsskrivar- och
landsfiskalskontor m. m. samt i vissa fall, t. ex. reseanslag, även för olika
befattningshavare. Detta kan icke ske på Olivetti-maskinen med nuvarande
utrustning utan verkställes vid denna länsstyrelse med den förutnämnda
Addo-maskinen jämte ett särskilt upplagt kortsystem.

Frågan om möjligheterna att öka Olivetti-maskinens användning och att
minska eller eliminera det merarbete, som användningen av Addo-maskinen
medför, utan att därvid minska eller försvåra övervakningen av anslagsförbrukningen,
har varit föremål för överläggning med representanter för riksrevisionsverket
och statskontoret. I avvaktan på de direktiv, som i detta avseende
kan komma att givas angående länsstyrelsernas bokföring, och centralt
utformade rutiner för Olivetti-maskinens ökade användning har länsstyrelsen
icke funnit anledning att ändra på det vid denna länsstyrelse hitintills
tillämpade bokföringsystemet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Ossian
Sehlstedt, landskamreraren Arne Norman, länsassessorn Gösta Carlsson, föredragande,
och förste landskanslisten Magnus Lindblom. Nyköping den 30
januari 1963.

Gösta Carlsson

OSSIAN SEHLSTEDT

283

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Revisorerna ha anmärkt, att länsstyrelsernas bokföringsmaskiner merendels
icke på långt när användas i avsedd omfattning. Länsstyrelsen utgår
från att anmärkningen icke är riktad mot länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, vilken synes vara den länsstyrelse som intensivast utnyttjar sin
bokföringsmaskin. Sålunda framgår av den sammanställning, som revisorerna
låtit upprätta, att länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län använder
bokföringsmaskinen under 38 timmar per vecka eller mera än någon annan
länsstyrelse. Därtill kommer, att denna länsstyrelse använder maskinen för
samtliga av revisorerna omnämnda arbetsuppgifter med undantag för redovisning
av utgifter för civilförsvarsändamål. Länsstyrelsen bar använt maskinen
även för denna uppgift men upphört därmed, sedan civilförsvarssektionen
förklarat sig ej ha behov av ifrågavarande redovisning.

Redan år 1960 började länsstyrelsen att såsom genomskrift vid maskinbokföringen
taga till kassarapporten hörande bilagor D, E och M (uttag och
insättningar å statsverkets checkräkning, likvider med särskilda ämbetsverk
och myndigheter respektive uttag och insättningar å enskild bank).
Detta förfaringssätt har sanktionerats av riksrevisionsverket genom cirkulär
den 19 juni 1961 (Dnr A 252). Från och med år 1963 upprättar länsstyrelsen
även bilaga S till kassarapport (förskott) såsom genomskrift vid maskinbokföringen.
Ett exemplar av den sålunda upprättade bilagan S till länsstyrelsens
kassarapport för januari månad 1963 bifogas.1

Enligt länsstyrelsens mening bör bokföringsmaskinen med fördel kunna
användas för ytterligare arbetsuppgifter. Främst ifrågakommer därvid att
upprätta hela kassarapporten med hjälp av maskinen, ett förslag som för
övrigt omnämnes i revisorernas uttalande. Länsstyrelsen finner det även
lämpligt, att huvudboken upprättas maskinellt. Genomförandet av dessa
båda förslag förutsätter dock att nya formulär utarbetas — vilket torde ankomma
på riksrevisionsverket alt ombesörja. Ett utdrag ur länsstyrelsens
kassarapport för november månad 1962 bifogas1 för att illustrera hur sammandraget
av kassarapporten kan utföras med bokföringsmaskinens hjälp.
Länsstyrelsen vill även ifrågasätta om icke debiteringsrapporten, uppbördsredogörelsen
och bötesredogörelsen skulle kunna framställas med hjälp av
bokföringsmaskinen. I sammanhanget torde ytterligare kunna övervägas att
till utskrift medelst bokföringsmaskinen överföra de giro- och utbetalningskort
samt postlistor, vilka nu utskrivas å uppbördssektionen. Utredning torde
dock först böra verkställas angående sådana problem som sammanhänga
med att primärmaterialet hos utmätningsmännen och deras biträden liksom
också förfarandet i detalj därstädes måste på bästa sätt anpassas till detta
bokföringssystem.

En utbyggnad av maskinbokföringen till att omfatta kassarapporten i dess
helhet samt huvudboken skulle för denna länsstyrelses del kunna ske med
anlitande av den bokföringsmaskin, som redan finnes. Därest även uppbördssektionens
material skall behandlas maskinellt efter nyss angivna riktlinjer,
erfordras för denna länsstyrelses vidkommande ytterligare en bokföringsmaskin.
Denna beräknas dock för närvarande icke komma att användas
i full utsträckning. Med hänsyn därtill vill länsstyrelsen framhålla vikten
av att kostnadsjämförelser och effektivitetsberäkningar föregå beslut i
frågor angående sådan maskinanskaffning.

Länsstyrelsen biträder revisorernas förslag att direktiv utfärdas från centralt
håll angående maskinernas utnyttjande samt att någon form av systematisk
utbildning anordnas. För sådan utbildning torde såväl maskinopera -

1 Ej avtryckt

284

törer som någon från ledningen av vederbörande sektion böra ifrågakomma.
Länsstyrelsen anser, att den förste länsnotarie, som enligt arbetsordningen
har att övervaka arbetet med räkenskapsföringen, i första hand bör komma
ifråga för utbildningen.

Beträffande klassificeringen av ifrågavarande göromål anser länsstyrelsen,
att det i detta län bör finnas en chefsoperatör i kontorists grad. Därutöver
bör finnas en ersättare för chefsoperatören i kanslibiträdes ställning.
Övriga operatörer ävensom reservoperatörer torde kunna vara kontorsbiträden.
I chefsoperatörs åligganden torde bland annat böra ingå att sörja för
utbildning av operatörer och reservoperatörer.

Länsstyrelsen vill avslutningsvis framhålla, att maskinbokföringen å denna
länsstyrelse omfattats med stort intresse såväl av vederbörande sektions
ledning som av övrig berörd personal.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
tf. länsassessorn Göran Carlström. Göteborg den 1 februari 1963.

FOLKE ELFVING

John Hägglund

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Länsstyrelsens bokföringsmaskin användes för

1. Inkomst- och utgiftsbokföring samt journalföring.

2. Utskrift av utbetalningshandlingar därvid samtidigt utskrift sker av
giro- respektive utbetalningskort och postgirolistor. Där så anses lämpligt
tages en genomslagskopia av postgirolistan såsom specifikation över betaL
ningsmottagarna i stället för att specificera dessa direkt på anordningshandlingen.

3. Avskrift av följande bilagor till kassarapporterna.

a) Statsverkets checkräkning

b) Likvider med särskilda ämbetsverk och myndigheter

c) Länsstyrelsens räkning med enskilda banker.

Bokföringsmaskinen användes däremot icke för utskrift av anordningar,
då några särskilda fördelar därigenom icke skulle vara att vinna samt maskinen
är för dyrbar för att användas som skrivmaskin. Kassarapporterna
— med undantag av vissa bilagor till desamma — utskrives ej heller på bokföringsmaskinen,
då någon tidsvinst därigenom icke synes vara att uppnå.
Bevakning av vissa av länsstyrelsen disponerade anslag såsom länsstyrelsens
reseersättningar och expenser m. fl. anslag sker för närvarande genom separata
manuellt förda liggare. Att så sker beror huvudsakligast på att i 1iggarna
införes vissa blyertsanteckningar, vilka är av stort värde för petitaarbetet.
Någon större tidsvinst synes ej heller uppnås vid en eventuell övergång
till att använda bokföringsmaskinen vid anslagsbevakningen. Vid beaktande
av de bestämmelser, som för närvarande gäller beträffande medelsförvaltningen,
och de formulär, som är föreskrivna i fråga om bokföring
och rapportering, anser länsstyrelsen att bokföringsmaskinen användes i så
stor utsträckning som är görligt och lämpligt.

Länsstyrelsen tillstyrker revisorernas förslag, att statskontoret i samråd
med riksrevisionsverket erhåller i uppdrag att utfärda närmare direktiv angående
utnyttjandet av bokföringsmaskinen. I samband härmed bör en
granskning ske av de olika blanketter, som användes i länsstyrelsernas medelsförvaltning,
för en undersökning om det är möjligt att genom ändrade
blankettformulär öka bokföringsmaskinens användningsområde.

285

I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen det vara lämpligt att någon
form av systematisk utbildning i bokföringsmaskinens användning kommer
till stånd. Förutom maskinoperatörer bör i första hand förste landskanslisterna
å kameralsektionerna utbildas, då det enligt länsstyrelseinstruktionen
åligger dessa särskilt att leda arbetet med räkenskapsföringen och ha tillsyn
över kassagöromålen.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit tf. landskamreraren Nilsson
och länsassessorn Uhlin. Mariestad den 29 januari 1963.

INGE NILSSON

Bertil Uhlin

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Det torde vara riktigt — som revisorerna påpekat —- att länsstyrelsernas
bokföringsmaskiner vid åtskilliga länsstyrelser icke användas i den omfattning,
som är möjligt. Vid härvarande länsstyrelse är dock utnyttjandegraden
relativt hög och länsstyrelsen ifrågasätter om den kan ökas namnvart.
Anledningen till att maskinen icke utnyttjas för utskrift av postgirohandlingar
är dels viss svårighet att inpassa detta moment i arbetsrutinen och
dels att förfarandet skulle medföra en försämrad service gentemot allmänheten,
enär antalet anordningsdagar därvid måste inskränkas. Det har aven
ansetts tveksamt om någon nämnvärd tidsbesparing stått att vinna. Länsstyrelsen
överväger emellertid att försöksvis övergå till användande av bokföringsmaskinen
även för ifrågavarande utskrifter.

I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen det angelaget att
med ledning av de erfarenheter, som vunnits, direktiv och anvisningar utfärdas
om maskinernas effektiva utnyttjande. Länsstyrelsen vill även tillstyrka
revisorernas förslag om någon form av systematisk utbildning av saval
sektionschefer som övriga befattningshavare, vilka ha att syssla med boklo I^handläggningen

av detta ärende hava deltagit undertecknade, landskamrerare
och länsassessor, den sistnämnde föredragande. Östersund den 31 januari
1963.

E. HJORTSBERG

Sven Eriksson

§ 37 Vissa förordnanden för landsfogdeassistenter m. fl. å kommunala

befattningar

Riksåklagarämbetet

Revisorerna ha påtalat, att statligt anställda befattningshavare, närmast
landsfogdeassistenter, som förordnades att uppehålla kommunala åklagaroch
polismästartjänster jämte egen tjänst, därvid uppbure forutom kommunal
ersättning hel statlig lön samt föreslagit att frågan om ratten till
lön i den statliga tjänsten under tiden för förordnande å kommunal åklagareller
polismästartjänst reglerades.

Till en början vill ämbetet närmare redogora för de förhållanden, som föranleda
att förordnanden av ifrågavarande slag meddelas.

286

I den under ämbetet sorterande åklagaraspirantorganisationen ingå extra
ordinarie eller extra, s. k. ambulerande landsfogdeassistenter i lönegraden
Ae (Ag) 19 samt aspiranter å landsfogdeassistenttjänst, placerade i lönegraden
Al 19. Förutom de ambulerande landsfogdeassistenter, som sålunda tillhöra
aspirantorganisationen, finnas utanför nämnda organisation dels 14
extra ordinarie landsfogdeassistenter, som inneha inrättade tjänster såsom
s. k. fasta landsfogdeassistenter i lönegraden Ae 25 i vissa län och dels 5
extra ordinarie landsfogdeassistenter i lönegraden Ae 21. Aspirantorganisationen
utgör en rekryterings- och förstärkningsorganisation för den s k
högre åklagarbanan, d.v.s. landsfogde- och stadsfiskalsbanorna, samt därjämte
föi polisjuristbanan. Behovet av vikarier och förstärkningspersonal
inom landsfogde- och stadsfiskalsorganisationerna samt å polisjuristtjänster
är avsett att tillgodoses genom personal ur aspirantorganisationen. Genom
föreskrift i 2_ § 4 mom. kungörelsen om landsfogdeassistenter m. fl. den 12
december 1952 (nr 814), vilken kungörelse avser såväl fasta som ambulerande
landsfogdeassistenter och aspiranter, ha landsfogdeassistenter och
aspiranter ålagts att mottaga förordnanden inom polis- och åklagarväsendet
i riket. För ämbetet, som har att tillse att statliga och kommunala åklagartjänster
samt polisjuristtjänster kunna förses med erforderliga vikarier eller
eljest förstärkas med extra arbetskraft, är det icke möjligt att enbart med
anlitande av den inom aspirantorganisationen tillgängliga personalen tillgodose^
de alltmer ökande vikarie- och förstärkningsbehoven. Det förtjänar
t ramhål las, att inom landsfogdeorganisationen finnas 49 tjänster, inom
statistiska!sorganisationen 160 tjänster och inom polisväsendet ett 50-tal
juristtjänster. För att täcka behovet av vikarier vid sjukdom, semester och
Partiell tjänstledighet samt av extra arbetskraft för dessa 259 befattningshavare
finnas för närvarande inom aspirantorganisationen att tillgå sammanlagt
48 befattningshavare, av vilka emellertid ett ganska betydande antal
måste undergå föreskriven utbildning och därför icke böra disponeras
för vikariat. Kretsen av dem som kunna tagas i anspråk för skilda vikariat
begränsas givetvis även av att ämbetet måste tillse att vikarien har erforderlig
kompetens för uppgiften. Av angivna skäl är det icke sällan nödvändigt
att såsom vikarier anlita fasta landsfogdeassistenter; någon gång biträdande
landsfogde. Särskilt vid kortare ledighet för en åklagare eller polisjurist,
t. ex. vid tillfälligt sjukdomsfall, står ofta annan utväg icke till buds
än att såsom vikarie anlita en fast landsfogdeassistent, om sådan finnes att
tillgå på den ort, där vikariebehovet uppkommit. Självfallet kan i sådana
fall den assistent som förordnas ofta icke utan avsevärda olägenheter befrias
från de kanske brådskande tjänsteuppgifter, som åvila honom å assistenttjänsten
utan måste uppehålla åklagar- eller polisjuristtjänsten jämte egen
tjänst. Eftersom sadana förordnanden, som nu äro i fråga, oftast måste medmed
mycket kort varsel, föreligga för övrigt regelmässigt knappast
möjlighetei att omedelbart insätta en heltidstjänstgörande vikarie från annan
ort, även om sådan skulle finnas att tillgå. För att åklagar- och polisväsendet
skall kunna nöjaktigt fungera är det därför ofrånkomligt att möjlighet
står öppen att i ansträngda personallägen, där så kan ske, anlita vikarie
som jämte förordnande å viss tjänst uppehåller egen tjänst.

Såsom framgår av den redogörelse revisorerna lämnat, har det under
budgetåren 1959/60 1961/62 i ganska stor utsträckning förekommit att

landsfogdeassistenter — i vissa fall även biträdande landsfogde — förordnats
att uppehålla kommunal åklagar- eller polisjuristtjänst. Revisorerna ha
anmärkt, att de nyssnämnda statliga befattningshavarna därvid av kommunala
medel uppburit ersättning av växlande storlek samt att de med några
undantag därjämte syntes ha ägt uppbära hel statlig lön. De i redogörelsen

287

närmare angivna undantagsfall, där Jönköpings, Malmöhus och Jämtlands
län tjänstgörande landsfogdeassistenter förordnats att uppehålla kommunala
tjänster och under vikariaten fått avstå sin statliga avlöning, avse uppenbarligen
sådana fall, då assistenterna uteslutande tjänstgjort på kommunala
tjänster och således varit helt befriade från tjänstgöring å sina assistenttjänster.
I realiteten torde det alltsa förhalla sig sa, att nu ifragavarande
statliga befattningshavare i samtliga fall, då de jämte egen tjänst
enligt förordnande uppehållit kommunal tjänst, uppburit förutom kommunal
ersättning sin statliga lön.

I det föregående har anförts, att landsfogdeassistenter och aspiranter författningsenligt
äro skyldiga att mottaga förordnanden inom polis- och åklagarväsendet
i riket och således även å kommunal åklagar- och pohsjuristfjänst.
Enligt gällande ordning åligger det städerna att svara för kostnaderna
för sitt åklagar- och polisväsende, om icke denna skyldighet övertagits av
statsverket. Detta förhållande medför att landsfogdeassisienter och aspiranter,
som förordnats att uppehålla kommunala åklagar- eller polisjurisitjänster
under förordnandetiden uppbära ersättning av kommunala medel. Förordnande
å kommunal åklagartjänst meddelas av länsstyrelse eller riksåklagarämbetet;
förordnande å kommunal polisjuristtjänst, t. ex. polismastartjänst,
meddelas av länsstyrelse. Några regler om hur det skall forfaras
med en landsfogdeassistents eller aspirants statliga lön, när han tages i anspråk
för honom författningsenligt åvilande skyldighet att tjänstgöra pa
kommunal åklagar- eller polisjuristtjänst ha icke meddelats. I praktiken
förfares på följande sätt.

När ämbetet förordnar en landsfogdeassistent eller aspirant att uppehåll
en kommunal åklagartjänst och förordnandet innebär, att han under förordnandetiden
helt befrias från tjänstgöring å den statliga tjänsten, får han
självfallet under förordnandet avstå från hela sin statliga assistent- ellei
aspirantlön. Om däremot förordnandet på den kommunala åklagartjänsten
innebär, att assistenten eller aspiranten skall uppehålla den kommunala
tjänsten jämte sin egen statliga tjänst, meddelar ämbetet med hänsyn till
att han förutsättes fullgöra de arbetsuppgifter, som ankomma å honom i
hans statliga tjänst, och i avsaknad av särskilda bestämmelser om att avdrag
skall ske å hans statliga lön i sådant fall, icke något särskilt beslut
om hans statliga lön under förordnandetiden, varför sådan lon i vanlig ordning
utgår. Det synes ämbetet skäligt, att assistenten eller aspiranten under
förordnandetiden med hänsyn till det arbete och det ansvar uppehållandet
av den kommunala tjänsten innebär, äger uppbära förutom sin statliga
lön även viss ersättning enligt kommunala bestämmelser. Länsstyrelsen
torde i nu berörda fall göra en likartad bedömning som ämbetet. Statlig lön
till personalen inom aspirantorganisationen, d. y. s. ambulerande landsfogdeassistenter
och aspiranter, samt till extra ordinarie landsfogdeassistentei
i lönegraden Ae 21 utbetalas centralt för riket av länsstyrelsen i Stockholms
län mot räkningar, utvisande att vederbörande fullgjort statlig tjänstgöring
och attesterade av den landsfogde, hos vilken tjänstgöringen fullgjorts.
Statlig lön till innehavare av fast landsfogdeassistenttjänst utbetalas av länsstyrelsen
i det län, där tjänsten är inrättad.

Revisorerna ha förklarat sig anse, att nu ifrågavarande förordnanden för
landsfogdeassistenter och aspiranter att jämte egen statlig tjänst uppehålla
kommunalt avlönade åklagare- eller polisjuristtjänster innebära en praktisk
ordning och därför icke velat ifrågasätta annat än att sådana förordnanden
skulle kunna meddelas även framdeles. Emellertid ha revisorerna funnit
den tillämpade ordningen knappast stå i god överensstämmelse med grunderna
för bestämmelserna i ti och 28 §§ statens allmänna avlöningsregle -

288

mente och med konstaterande att några föreskrifter som reglerade ifrågavarande
förordnanden icke syntes vara utfärdade föreslagit, att erforderliga
bestämmelser i ämnet snarast utfärdades.

Ämbetet vill ansluta sig till revisorernas uttalande, att den tillämpade
ordningen med ifrågavarande dubbelförordnanden å statlig och kommunal
tjänst icke står i god överensstämmelse med grunderna för bestämmelserna
i 6 och 28 §§ statens allmänna avlöningsreglemente. Att så icke är fallet beror
på det unika törhållandet att landsfogdeassistenter och aspiranter såsom
statliga tjänstemän äro skyldiga att fullgöra såväl statlig som kommunal
tjänstgöring, beroende på att huvudmannaskapet för polis- och åklagarväsendet
är uppdelat på stat och kommun. Rådande ordning synes dock
vara försvarlig. I 6 § 2 mom. statens allmänna avlöningsreglemente upptaget
torbud mot förening av statlig tjänst med bl. a. kommunal befattning gäller,
såvitt icke Kungl. Maj :t, i fråga om ordinarie tjänst med stöd av riksdagens
beslut, för visst fall därtill lämnat medgivande. Sådant medgivande
tor extra ordinarie landsfogdeassistent och aspirant att tjänstgöra å kommunal
befattning får anses innefattat i den i 2 § 4 mom. kungörelsen om
landsfogdeassistenter intagna föreskriften om skyldighet för assistent och
aspirant att mottaga förordnanden inom polis- och åklagarväsendet i riket
och darmed aven å kommunal tjänst. De i 28 § statens allmänna avlöningsreglemente
intagna bestämmelserna om löneavdrag vid olika slag av tjänstledighet
kunna icke anses vara tillämpliga vid ifrågavarande förordnanden
f...k°m™.urial tjänst. Eftersom landsfogdeassistent och aspirant ha som
tjanstealiggande att uppehålla förordnande å kommunala åklagar- eller
pohsjuristtjänster, kunna de nämligen icke anses vara i egentlig mening
tjänstlediga från sin statliga tjänst vid uppehållande av kommunal tjänst.
De ia emellertid — såsom framgår av vad förut anförts — automatiskt avsta
sin statliga lön när de uppehålla kommunal tjänst utan att samtidigt
fullgöra sm statliga tjänst. °

Statsmakterna ha numera fattat principbeslut om förstatligande från och
med den 1 januari 1965 av bl. a. polis- och åklagarväsendet, till den del det är
ommunalt. De problem, som för åklagar- och polisväsendets del sammanhanga
med det dubbla huvudmannaskapet, bl. a. de i förevarande ärende
komn?a alltså att vinna sin lösning inom en snar framtid. Det synes
darlor kunna ifrågasättas, huruvida den av revisorerna i ärendet föreslagna
regleringen av landsfogdeassistenters och aspiranters tjänste- och avlöningsförhållanden
kan anses vara så angelägen, att den bör genomföras,
nar knappt två år återstå till dess förstatligandet träder i kraft. Därest
emellertid en reglering i angivna hänseenden det oaktat anses böra ske, svnes
denna fråga bora lösas efter förhandlingar med beröra organisationer.
Stockholm den 30 januari 1963.

E. WALBERG

Sigvard Herrlin

§ 38 Tillämpningen m. m. av passkungörelsen

Statskontoret

Vid den av revisorerna gjorda rundfrågan har passmyndigheterna föreslagi
toh ka åtgärder som syftar till en förenkling av passkungörelsen och en
rationalisering av arbetsformerna. För att nedbringa väntetiden för erhållande
av pass har sålunda från flera länsstyrelser framförts förslag om att

289

överföra behörigheten att utfärda pass till polismyndigheterna. Överståthållarämbetet
finner det lämpligt att begreppet polismyndighet i passkungörelsen
snarast utvidgas till att omfatta även polisvaktkontor i den utsträckning
länsstyrelsen (överståthållarämbetet) anser skäligt bestämma.
Några länsstyrelser anser att ett genomförande av vissa tekniska rationaliseringsåtgärder
bör kunna medföra en inskränkning i behovet av personlig
inställelse hos passmyndighet.

I likhet med revisorerna anser statskontoret att de av myndigheterna
framlagda förslagen ger anledning till att en översyn av passkungörelsen
sen kommer till stånd. Enligt statskontorets mening bör därvid förutsättningarna
särskilt prövas för ett överförande av passbestyren till polismyndigheterna.
Undersökningarna i dessa delar torde lämpligen böra samordnas
med det utredningsarbete som för närvarande pågår inför polisväsendets
förstatligande.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit sekreterare Näslund,
föredragande. Stockholm den 26 januari 1963.

PAUL TAMMELIN

Yngve Näslund

Överståthållarämbetet

Revisorerna, vilka från överståthållarämbetet och länsstyrelserna inhämtat
yttranden rörande deras erfarenhet vid tillämpningen av passkungörelsen,
ha sammanställt de inkomna svaren. Vad beträffar länsstyrelsernas i
ämnet framförda förslag får överståthållarämbetet anföra följande.

1. Utfärdandet av pass överflyttas från länsstyrelserna till polismyndigheterna.
Genomförandet av en sådan åtgärd innebär en genomgripande ändring
av passkungörelsen i organisatoriskt hänseende. Huvudregeln med länsstyrelserna
som passmyndighet är visserligen redan nu genombruten genom
att poliskamrarna i de städer, som icke äro residensstäder, fungera som passmyndighet
i länsstyrelsens ställe. Den nu gällande organisationen av polisväsendet
med ett relativt stort antal polismyndigheter med ofta små expeditionella
resurser torde knappast — såsom även framhållits — lämpa sig
för en reform i här avsedd riktning. Vid genomförandet av det beslutade
förstatligandet av polisväsendet kommer emellertid antalet lokala polismyndigheter
att väsentligt reduceras. I samband med polisens förstatligande torde
en allmän översyn böra göras i fråga om fördelningen mellan länsstyrelserna
och de lokala polismyndigheterna av handläggningen av administrativa
ärenden av olika slag. Därvid synes även frågan att göra polismyndigheterna
i gemen till passmyndighet böra upptagas till övervägande.

2. Förlängning av giltighetstiden för pass. Förlängning av pass kan enligt
3 § första stycket passkungörelsen ske endast en gång för kortare tid i nödfallssituation
för resa till Sverige eller annat land, där passinnehavaren har
sitt hemvist. Ansökningar om förlängning förekomma hos överståthållarämbetet
med jämna mellanrum. Förslag har framförts, att polismyndighet
skall berättigas meddela förlängning av giltighetstiden för pass, då sådan
utan olägenhet anses kunna ske, således även i andra fall än vad passkungörelsen
för närvarande medger. Vilka fall, som närmast ansetts komma i
åtanke, framgår icke av den lämnade redogörelsen. Elnligt överståthållarämbetets
mening föreligger icke anledning att utöver nu givna undantag vid
nödfallssituation frångå den i passkungörelsen fastslagna huvudprincipen
om förbud mot förlängning av pass.

290

,‘5. Passinnehavarens egenhändiga namnteckning i passet. En passökande
måste för närvarande iakttaga personlig inställelse två gånger, dels vid ingivandet
av passansökningen — för tagande av signalement och konstaterande
av passfotots identitet — och dels vid avhämtandet av passet — för kontroll
att passökanden egenhändigt tecknar sitt namn i passet. Denna dubbla
inställelseskyldighet ställer sig betungande för allmänheten och medför ökad
arbetsbelastning för pass- och polismyndigheterna.

Till undvikande av den personliga inställelseskyldigheten vid passets avhämtande
har föreslagits antingen att passökanden redan vid ansökningens
ingivande — till passmyndighet eller polismyndighet — tecknar sitt namn i
en passbok och att myndigheten omedelbart bestyrker namnteckningen eller
att namnteckningen i själva passboken slopas och sökanden i stället vid ingivandet
tecknar sitt namn på passfotots framsida och namnteckningen av
myndigheten bestyrkes på fotots baksida.

Det förstnämnda förfaringssättet anser sig överståthållarämbetet, i likhet
med länsstyrelsen i Södermanlands län och de på av denna anförda skälen,
icke kunna tillstyrka.

Förslaget om namnteckning på själva passfotot framstår i och för sig som
eu tilltalande förenklingsåtgärd. Förfaringssättet torde emellertid vara behäftat
med tekniskt svårbemästrade brister; dels är passfoto som regel ej
av den storlek att det ger rum för en namnteckning — i vart fall icke utan
att skymma totobilden — och dels har fotot oftast en glättad yta, som gör
att bläcket ej fastnar på papperet. Överståthållarämbetet ställer sig därför
tvivlande till förslagets genomförbarhet.

4. Giltighetstiden för de vanliga »femårspassen» bestämmes regelmässigt
till årsskifte. En tillämpning av en sådan regel synes överståthållarämbetet
ägnad att medföra vissa praktiska och tidsbesparande fördelar.

5. Familjepassen avskaffas. Överståthållarämbetet ansluter sig till förslaget
att den nuvarande möjligheten för makar att erhålla gemensamt pass bör
upphöra; det synes överståthållarämbetet principiellt böra upprätthållas
krav på att vuxna personer ha egna individuella pass, vartill kommer att ett
gemensamt pass lätt kan medföra komplikationer och besvärligheter då makarna
under utlandsresa av någon anledning icke äro tillsammans. Däremot
synes det överståthållarämbetet vara alltför restriktivt att icke tillåta att
minderåriga barn ej få införas i någon av föräldrarnas pass, dock kan den
nu gällande åldern av upp till sexton år förefalla väl hög.

6. Passansökningsblanketten bör innehålla plats för uppgift, då passet
önskas färdigt, och besked bör lämnas om tidpunkt, då passet kan avhämtas.
Passökande hos överståthållarämbetet erhåller alltid vid ansökningens ingivande
besked om den tidpunkt, då passet tidigast kan avhämtas. Expeditionstiden
växlar härvid under olika tider av året med hänsyn till den skiftande
passansökningsfrekvensen. Det är emellertid synnerligen vanligt, att sökanden
förklarar sig icke kunna åtnöjas med den sålunda angivna tidpunkten.
Fråga om förtid upptages då till prövning och avgörandet blir, när arbetsläget
är pressat, beroende av tyngden av de skäl, sökanden kan åberopa.

Av passökanden på ansökningsblanketten lämnad uppgift om till vilken
tid han har behov av passet fyller en praktisk funktion allenast i de fall då
passansökningen inges till annan myndighet än den, som skall utfärda passet.
Beredes utrymme på blanketten för dylik uppgift, bör till undvikande av
missförstånd blankettens text klart utvisa, att sökanden har att avvakta passmyndighetens
besked om expeditionstiden.

7. Präglingsapparaten bör omändras, överståthållarämbetet har för sin
del icke något yrkande i detta hänseende.

8. Översyn av förteckningen över titlar på främmande språk. Överståthål -

291

larämbetet vill för sin del vitsorda, att en sådan översyn är av behovet pakallad-
en träffande översättning av nyare titlar och yrken kräver ofta sådan ingående
kännedom om det främmande landets förvaltning och organisation
samt dess yrkesspråkbruk, som i allmänhet ej står passmyndigheten till

9. översättning till alla de tre förekommande språken göres obligatorisk.
överståthållarämbetet är benäget att ansluta sig till förslaget såsom ägnat
att bidraga till en enhetlig passbehandling.

10. Uppgift på hemvist bör avse kgrkobokföringsort och icke mantals skrivninqsort.

Enligt 4 § andra stycket passkungörelsen skall, där särskilda
skäl ej påkalla annat, inställelse ske inför myndighet i den ort, dar sökanden
har sitt hemvist. Yttrande i passansökningsärende skall enligt 7 § andra stycket
samma förordning regelmässigt inhämtas från polismyndigheten i den
ort, där sökanden har sitt hemvist. I passet skall införas uppgift om sökandens
hemvist. Innebörden av begreppet hemvist är stundom något tvetydig;
i regel torde dock avses mantalsskrivningsorten. _

Vanligtvis är sökanden mantalsskriven och kyrkoskriven pa samma ort. 1
de jämförelsevis få fall då så icke är förhållandet plägar överståthållarambetet
inhämta utredning om eventuella passhinder från polismyndigheterna i
båda orterna och såsom vederbörandes hemvist i passet upptaga kyrkosknvnin»sorten,
vilken ju överensstämmer med sökandens faktiska bostadsort.
Slopandet av uppgift om mantalsskrivningsorten i ansökningsformuläret
skulle enligt överståthållarämbetets uppfattning i viss mån innebara en försämring
i utredningsavseende. ... ... „

It Polismyndighets vidaresändande av dit ingiven passansokan. Enhgt
8 § passkungörelsen skall polismyndighet, efter verkställd utredning, överlämna
dit ingivna passansökningshandlingar till passmyndigheten i oiten.
Förslag har framställts om att passkungörelsen bör kompletteras med en toreskrift,
att handlingarna skola översändas till passmyndighet i det lan, dar
sökandens mantalsskrivningsort är belägen. Detta innebär, att, om en passsökande
begagnat sig av sin rätt enligt 4 § andra stycket passkungörelsen åt ,
om särskilda skäl så påkalla, inge sin ansökan till polismyndighet i annan
ort än den, där han har sitt hemvist, länsstyrelsen i hemvistorten och icke
länsstyrelsen i den ort, där polismyndigheten finnes, bör vara ratt passmyn -

di^het. . . o o i ••

I konsekvens med det framlagda förslaget skulle, såvitt överståthållarambetet
kan finna, även passmyndighet, som mottagit ansökning från person,
mantalsskriven på annan ort, översända ansökningen till passmyndigheten
i vederbörandes hemort. Det synes ämbetet som om gallande ordning val tillgodoser
möjligheten att i brådskande fall snabbt utfärda pass. Utredning kan
per telefon inhämtas från polismyndigheten i vederbörandes hemort, varefter
pass kan utfärdas av myndighet på eller i närheten av den ort, dar sökanden
uppehåller sig. Det framlagda förslaget och dess harovan angivna
konsekvens torde i nu angivet avseende innebära en försämring.

12. Återkallelse av pass vid intagande på sinnessjukhus. Enhgt <> & :tjänte
stycket passkungörelsen må pass ej utfärdas för sökanden utan medgivande
av vederbörande läkare, om passmyndigheten har kännedom om att sökanden
är intagen å sinnessjukhus. Beträffande återkallelse av pass för sinnessjuk
stadgas i 14 § första stycket f), att passmyndighet skall återkalla annu
-ällande pass, då myndigheten erhåller kännedom om att pass utfardats för
person, som i 0 § fjärde stycket sägs, oaktat i nämnda stycke avsett medgivande
ej lämnats. ..... , .... in.

Det har framhållits, alt passkungörelsen icke ger möjlighet att återkalla
gällande pass, som utfärdats redan innan personen i fråga mtogs pa sinnes -

292

sjukhus. Då detta får anses som en brist och icke synes stå i logisk överensstämmelse
med bestämmelerna om pass för sinnessjuka i övrigt, förordar
överståthållarämbetet, att pass i nu angivet fall skall kunna återkallas efter
begäran av vederbörande läkare vid det sjukhus, där passinnehavaren är intagen
eller varifrån han på försök utskrivits.

Det av revisorerna framlagda förslaget om uppläsning i radio och television
av en anmodan att anskaffa pass under de delar av året, då frekvensen
av passansökningar enligt erfarenheten är lägst, finner överståthållarämbetet
val vart att tagas under övervägande. Ämbetet vill i detta sammanhang
framhålla, att ämbetet på olika sätt genom hänvändelser till resebyråerna
och genom uttalanden vid tidningsintervjuer etc. plägar vara verksamt i samma
avseende. Ämbetet avser nu att i skrivelser till de olika företag, vilka
arrangera resor för skolungdomar, betona angelägenheten av att de i broschyrer
och andra meddelanden på ett mera framträdande sätt än för närvarande
uppmana ungdomarna att söka pass snarast efter det anmälan om resedeltagande
skett. Stockholm den 30 januari 1963.

HERBERT HÖKEBERG

Gert Boéthius

Länsstyrelsen i Södermanlands län

Länsstyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att — såsom föreslagits —
begreppet polismyndighet utvidgas till att omfatta även polisvaktkontor i den
man lansstyrelsen så förordnar. I stället vill länsstyrelsen för sin del förorda,
att vid ansökan om pass inställelse må kunna ske å polisstation i den
utsträckning polischefen bestämmer, därvid vederbörande polisman skall ha
att med eget yttrande vidarebefordra ansökningshandlingarna till polismyndigheten
for ärendets vidare behandling jämlikt 7 och 8 §§ passkungörelsen.

Eilllgtr1-änsstyrelsens meninS synes böra övervägas att redan före polisväsendets
förstatligande genomföra det av länsstyrelsen framförda förslaget
angående behörighet för polismyndighet att i vissa fall meddela förlängning
av pass. ° °

J övri§t ^ar länsstyrelsen icke något att erinra i anledning av revisorernas
uttalande. Länsstyrelsen tillstyrker sålunda, att statskontoret erhåller i uppdrag
att verkställa den av revisorerna föreslagna undersökningen. Det synes
emellertid lämpligt att Statens Kriminaltekniska Anstalt, därest så ej redan
skett, beredes tillfälle att dessförinnan yttra sig i ärendet.

I den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdmgen
Ossian Sehlstedt, landssekreteraren Sven Ekbom, förste länsassessom
fy Lcuström och länsassistenten B. Bergström, den sistnämnde föredragande
Nyköping den 30 januari 1963.

OSSIAN SEHLSTEDT

B. Bergström

Länsstyrelsen i Jönköpings län

Lansstyrelsen i Jönköpings län får härmed förklara, att länsstyrelsen icke
nar något att erinra mot vad riksdagens revisorer anfört i ämnet

Detta ärende har handlagts av landssekreteraren Äke Sylwan och e. o. länsnotarien
Hjalmar Bladh, den senare föredragande.

ÄKE SYLWAN

Hjalmar Bladh

293

Länsstyrelsen i Värmlands län

Länsstyrelsen får härmed dels överlämna yttrande av Värmlands länsavdelning
av Föreningen Sveriges Landsfiskaler, (bilaga), dels ock för egen
del anföra följande.

Revisorerna ha icke framfört förslag om någon mera genomgripande ändring
av bestämmelserna i passkungörelsen. Vad angår bland annat frågan
om en decentralisering av rätten att utfärda pass till polismyndigheterna
ha revisorerna ifrågasatt, om tidpunkten härför ännu vore inne. I likhet med
landsfiskalsföreningen håller länsstyrelsen före, att ett pass är en så betydelsefull
legitimationshandling att det är viktigt, att man ej behöver ifrågasätta
dess tillförlitlighet. Det måste ur kontrollsynpunkt vara mera tillförlitligt,
om två myndigheter (polismyndighet och passmyndighet) granska handlingarna
och undersöka, huruvida passhinder föreligger. Skulle utskrivandet
av passen anförtros åt polismyndigheterna kommer handskriften i passen
att variera i stor utsträckning, vilket synes mindre lämpligt. Man måste utgå
från att hos alla polismyndigheter icke finnes tillgång till personal, som är
lämpad för utskrivande av pass. Länsstyrelsen anser sig därför icke böra tillstyrka
en sådan decentralisering.

Jämlikt 4 § passkungörelsen har passökande att personligen inställa sig
inför passmyndighet eller polismyndighet. För underlättande av ansökningsförfarandet
för allmänheten anser länsstyrelsen, att sökande bör kunna
inställa sig jämväl hos polisman. Enligt länsstyrelsens mening synes passkungörelsen
böra ändras, så att generellt bemyndigande för samtliga polismän
att mottaga passansökningar lämnas.

Landsfiskalsföreningen har ifrågasatt, om icke möjligheten skulle öppnas
för polismyndighet att förlänga pass. Anledningen till att tiden för giltighetstiden
av ett pass satts till längst fem år torde vara att passinnehavarens
signalement under denna tid i många fall ändras. För personer över förslagsvis
25 år synes ändring av signalement i regel icke vara så framträdande
under några år framåt i tiden. Länsstyrelsen är av den uppfattningen, att
pass för personer över viss ålder, förslagsvis 25 år, bör kunna från början
utfärdas att gälla längst sju år. För personer mellan förslagsvis 10 och 25 år
bör passens längsta giltighetstid bestämmas till fem år och för personer under
10 år till längst 3 år. Med hänsyn till det relativt omfattande registrerings-
och rapporteringsarbete, som skulle bli en följd av rätten för polismyndigheterna
att förlänga pass, anser sig länsstyrelsen icke böra tillstyrka
en sådan ändring av passkungörelsen.

Länsstyrelsen delar landsfiskalsföreningens uppfattning att begreppet
hemvist bör ändras till att avse kyrkobokföringsort i stället för som för
närvarande mantalsskrivningsort.

För barn under 18 år skall enligt 6 § passkungörelsen medgivande till erhållande
av pass lämnas av barnets vårdnadshavare. Jämlikt 6 kap. föräldrabalken
står barn i äktenskap under båda föräldrarnas vårdnad. Denna bestämmelse
äger allmänheten oftast icke kännedom om utan förmenar, att ett
medgivande av en av föräldrarna är tillräckligt. Det vore värdefullt, om i
själva passformuläret eller i vid detsamma fogad bilaga upplysning lämnades
om att för barn i äktenskap under 18 år medgivande att erhålla pass
skall lämnas av båda föräldrarna. Vidare vore det värdefullt, om upplysning
lämnades om att för det fall rätten förordnat, att barn i äktenskap skall
stå under vårdnad av endast en av föräldrarna (i samband med skilsmässa
etc.) samtidigt med ingivande av ansökan skall företes rättens utslag.

I övrigt har länsstyrelsen icke funnit anledning framställa några erinringar
eller önskemål i fråga om en revision av passkungörelsen.

294

I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit förste länsassessorn
Geijer och länsassistenten Engstrand, föredragande. Karlstad den 24 januari

BERTIL GEIJER

G. Engstrand

Bilaga

Yttrande från Värmlands länsavdelning av Föreningen Sveriges
Landsfiskaler

När man ifrågasätter ändringar i passkungörelsen i syfte att förenkla proceduren
för utbekommande av pass samt förkorta sökandes väntetid för utbekommande
av sådan handling, uppkommer i första hand frågan huruvida
befogenheten att utfärda pass bör givas även åt de lokala polismyndigheterna.
På den punkten ansluter sig länsavdelningen till revisorernas uppfattning
och avstyrker en sådan decentralisering. Skälen äro flera. Passet är en
viktig legitimationshandling, vars tillförlitlighet ej skall behöva ifrågasättas.
Kontrollen bör därför vara mycket noggrann vid utfärdandet och med
hänsyn härtill utgör det förhållandet, att ansökningshandlingar för pass i
de ojämförligt flesta fallen nu granskas såväl hos den lokala polismyndigheten
som hos passmyndigheten, en värdefull dubbelkontroll, som är till
fördel för säkerheten. Antalet polismyndigheter i riket är stort och personalorganisationen
på deras expeditioner varierar mycket. Det förekommer åtskilliga
expeditioner med endast ett biträde. Kvalificerad personal står därför
ej alltid till buds för att passen skall kunna utfärdas på ett tillfredsställande
sätt, inte minst ifråga om tydlighet i utskrivningen, som lämpligen bör
ske med textad stil.

Länsavdelningen har däremot intet att erinra mot att giltighetstiden för
ett pass skall kunna bestämmas till längre tid än fem år. Om detta skall ske
medelst förlängning, synes ej heller något vara att invända mot att dylik förlangning
får meddelas av lokal polismyndighet. Beträffande giltighetstiden
kan dock sägas, att om ett pass skall kunna förlängas, exempelvis för en
tvåårsperiod (någon lång tidsperiod lär det väl ej bli fråga om, bl. a. för att
passfotografiet alltjämt skall nöjaktigt likna passinnehavaren), så finns väl
egentligen ej något skäl mot att redan från början sätta giltighetstiden till
sju år. Passkungörelsen ger ju möjlighet att återkalla ett pass, där passmyndigheten
så prövas lämpligt.

Praktiskt vore vidare om i ansökningsformuläret kunde intagas tryck till
sådant medgivande från vårdnadshavare, som erfordras för barn under 18 år.

En lättnad för allmänheten vore givetvis, om en bestämmelse av innebörd
att passökande kunde inställa sig hos närmast stationerade polisman infördes.
Det finnes ingen anledning befara att säkerheten därigenom eftersattes.
En polisman med polisskoleutbildning är nog minst lika kvalificerad
att upptaga ett signalement, som ett biträde hos passmyndigheten. Tänkbart
är väl, att — som revisorerna föreslå — lösa detta genom att låta begreppet
polismyndighet i passkungörelsen omfatta även ordinarie polisman. Något
bärande skäl för att länsstyrelse skulle utse vissa polismän för detta uppdrag
föreligger ej. Så kvalificerat kan uppdraget att mottaga passansökan
ej anses vara och ansökningshandlingarna kontrolleras ju därefter. Länsavdelningen
förutsätter att sådan ansökan insändes till vederbörande polis -

295-

chef, där handlingarna granskas, varefter de slutligt granskas hos passmyndigheten.
. , .

Länsavdelningen vill slutligen understryka, att en ändring av begreppet
hemvist till att avse kyrkobokföringsort skulle medföra en icke oväsentlig
arbetsbesparing med åtföljande tidsvinst, eftersom kyrkobokföringsorten
framgår av de handlingar, som måste ingivas. Särskild undersökning tor att
kontrollera sökandes mantalsskrivningsort erfordrades då ej. Kristinehamn
den 17 januari 1963.

Polisberedningen

Beredningen delar revisorernas uppfattning att passkungörelsen i huvudsak
måste anses vara väl lämpad för sitt ändamål och att den noggranna
kontroll som föregår utfärdandet av pass bör bibehållas.

Revisorerna har ifrågasatt om inte behörigheten att utfärda pass borde
överflyttas från länsstyrelserna till de lokala polismyndigheterna. Från sakliga
synpunkter synes betänkligheter knappast behöva hysas mot en överflyttning.
Redan f. n. ombesörjer de lokala polismyndigheterna utredningarna
i passärenden och avger yttranden över utredningarna. Som framhallits
vid revisorernas behandling av frågan blir i allmänhet dessa utredningar
och yttranden i verkligheten helt avgörande för länsstyrelsernas beslut.
Aktualiseras överflyttningen, såsom beredningen förutsätter, först i samband
med polisväsendets förstatligande, torde den ökning av antalet passmyndigheter
som en överflyttning medför bli förhållandevis begränsad och

inte behöva inge farhågor. ..

Som framgår av det anförda lär en decentralisering av passarendena till
lokala polismyndigheterna inte i nämnvärd man öka arbetsbelastningen pa
polischefen, som i allmänhet synes böra besluta i ärendena. Det torde nämligen
knappast vara mer betungande för honom att avgöra ärendet an att
avge yttrande över den verkställda utredningen.

En decentralisering av passärendena kommer dock att kräva ökning av
polismyndigheternas kontor sorganisation. I vilken utsträckning detta blir
fallet kan emellertid inte bedömas utan närmare undersökning. Bedömningen
påverkas bl. a. av i vad mån arbetsrutinerna vid ärendenas handläggning
kan förenklas; en långt driven förenkling och standardisering ar självfallet
ägnad att reducera personalbehoven. En utredning i detta hänseende synes
under alla förhållanden böra komma till stånd. Möjligheten att från polischef
till underordnad polisman delegera vissa på passmyndighet ankommande
åtgärder kan vidare eventuellt leda till minskad personalåtgång tor
ärendenas behandling. De härom framförda förslagen ligger för övrigt helt
i linje med beredningens allmänna målsättning för handläggningen av polismyndighetsärenden.
I detta sammanhang vill beredningen dock framhålla,
att delegation ingalunda som revisorerna förutsatt nödvändiggör utvidgning
av det formella begreppet polismyndighet. Med hänsyn till angelagenheten
att detta begrepp får såvitt möjligt enhetlig innebörd inom hela torfattningsområdet,
bör det enligt beredningens bestamda uppfattning inte
komma ifråga att göra en särbestämning i passkungörelsen.

För allmänheten synes decentraliserad handläggning av passarendena erbjuda
fördelar. I regel kan man räkna med kortare handläggningstider an
nu. Allmänhetens nödvändiga personliga kontakt med passmyndigheterna
underlättas, särskilt om befogenheten att motta passansökan och utlämna
pass delegeras till arbetsgrupper (polisvaktkontor). För att ytterligare till*

296

godose kraven på service åt allmänheten bör möjligheterna att utlämna pass
genom postverkets förmedling undersökas.

Beredningen tillstyrker alltså utredning i de hänseenden riksdagens revisorer
angivit. Enligt beredningens mening bör det emellertid uppdragas åt
beredningen att närmare undersöka lämpligheten att i samband med polisväsendets
förstatligande decentralisera avgörandena i passärenden från de
nuvarande passmyndigheterna till polismyndigheterna och att delegera viss
handläggning av passärenden till arbetsgrupp eller motsvarande arbetsenhet.
Detta ligger helt i linje med beredningens uppgift att utreda och avgransa
polisens arbetsuppgifter i det framtida statliga polisväsendet. Först
sedan ställning tagits i dessa frågor bör utredning ske rörande förutsättningarna
för förenkling av passkungörelsen och de i anslutning till denna
tillämpade arbetsrutinerna. Uppdraget att verkställa utredning i sistnämnda
avseende bör lämnas polisväsendets organisationsnämnd, såvida passärendena
decentraliseras till polismyndigheterna, och i annat fall statskontoret.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna H. A. Enhörning, N. O. Frykholm, K. J. Lindell, K. J.
H. Lindroth, J. Rundberg, G. Å. L. Ihulin och L. B. Waesterberg samt ledamoten
i den rådgivande nämnden, ledamoten av riksdagens andra kammare
H. L. Gustafsson. Experten G. R. Berggren har varit föredragande i ärendet.
Stockholm den 28 januari 1963.

CARL G. PERSSON

Börje Alpsten

Tillbaka till dokumentetTill toppen