REVISORERS BERÄTTELSE
Framställning / redogörelse 1962:SV
RIKSDAGENS
REVISORERS BERÄTTELSE
över den år 1961
av dem verkställda granskningen av
STATSVERKET
DEL I
REVISORERNAS UTTALANDEN
SVENSKA
TRYCKERIAKTIEBOLAGET
STOCKHOLM 196 1
611495
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
Riksdagens revisorers skrivelse.................................. *
Utrikesdepartementet
§ 1 Utlämnade rese- och flyttningsförskott
Försvarsdepartementet
§ 2 Löneklassplacering av personal vid försvaret..........
§ 3 Kontrollen av försvarets personalstater..................
§ 4 Vissa kommenderingar till kurser vid intendenturförvalt
ningsskolan
och tygförvaltningsskolan ................
§ 5 Truppförbandssjukhusen ..............................
§ 6 Försvarets lärlingsskolor ..............................
§ 7 Utnyttjande av försvarets verkstäder för civil yrkesutbildning
§ 8 Transport av drivmedel till Kalmar flygflottilj............
§ 9 Förhyrning av vissa förrådslokaler vid Livregementets grenad
järer ..........................................
§ 10 Vissa drivmedelsanläggningar vid flygvapnet..............
12
15
18
22
31
40
43
47
51
Socialdepartementet
§ 11 Anskaffning av inventarier m. m. vid ungdomsvårdsskolor
och anstalter för alkoholmissbrukare..................
§ 12 Inventeringen av länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar
m. ..........................................
Kommunikationsdepartementet
§ 13 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget
§ 14 Planeringen av Södertäljevägens utbyggnad.....
§ 15 Statens bilinspektions lokaler .................
§ 16 Uppgiftsskyldighet rörande motorredskap m. m. .
§ 17 Statens järnvägars resebyråer i utlandet.........
Finansdepartementet Sid.
§ 18 Inkomstredovisningen till budgeten i vissa fall............ 106
§ 19 Inbetalningen till statsverket av omsättningsskatten för sprit
och vin ............................................ HO
§ 20 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 116
§ 21 Den administrativa tillämpningen av förordningen om allmän
varuskatt .......................................... 136
§ 22 Statistiska specialundersökningar ...................... 160
§ 23 Betalning av fakturor hos vissa myndigheter.............. 164
Ecklesiastikdepartementet
§ 24 Domkapitel och stiftsnämnder.......................... 167
Jordbruksdepartementet
§ 25 Domänfondens avkastning.............................. 173
§ 26 Kronans jaktarrenden.................................. 193
§ 27 Vissa arrenden på kronoegendomen Bogesund............ 199
Handelsdepartementet
§ 28 Lotsningen vid Sandhamn.............................. 206
Inrikesdepartementet
§ 29 Den statliga livsmedelskontrollen........................ 214
§ 30 Forskning rörande sjukvårdens utformning.............. 222
§ 31 Skador å bostadshus vid Västra Ny sjukhus.............. 229
§ 32 Huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset............ 233
§ 33 Den ekonomiska förvaltningen vid karolinska sjukhuset .... 239
§ 34 Viss sjuksköterskeutbildning .......................... 242
§ 35 Länsförvaltningens lokalbehov.......................... 254
§ 36 Länsadministrationen i Gotlands län.................... 262
§ 37 Vissa skärgårdsfrågor i Stockholms län.................. 268
§ 38 Civilförsvarsövning i Stockholms utrymningsområde...... 276
Civildepartementet
§ 39 Utbetalningen av statstjänstemännens kompensation för
folkpensionsavgifter................................. 281
§ 40 Tjänstledighetsstatistiken inom statsförvaltningen........ 285
Av revisorerna avlagda besök
289
1
Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få reviso
rerna härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av stats
verkets tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15 december 1961
E. BIRKE | N. ELOWSSON LAGE SVEDBERG |
BERTIL MOGÄRD | GÖRAN PETTERSON SVEN ANTBY |
HUGO OSVALD | GUST. ELOFSSON P. A. SKÖLDIN |
ERIK BRANDT | S. G. W. WAHLUND EINAR H.EGGBLOM |
I Per Dahlberg
3
Utrikesdepartementet
§ 1
Utlämnade rese- och flyttningsförskott
Med stöd av 12 § Kungl. Maj:ts reglemente angående förrättningar och
tjänsteresor utom riket (SFS 1953:666), det s. k. utlandsresereglementet,
äger förrättningsman för bestridande av utgifter i samband med utrikes
förrättning och utrikes tjänsteresa uppbära lämpligt förskott, att redovisas
inom tid som vederbörande myndighet bestämmer. Har utlämnat förskott
överstigit den ersättningssumma som fastställts efter granskning av ingiven
reseräkning, skall det överskjutande förskottsbeloppet vara till fullo ersatt
senast tre månader efter det reseräkningsgranskningen avslutats och avräkningsbesked
erhållits. I 13 § 2 mom. samma reglemente stadgas vidare,
att reseräkning skall vara till vederbörande myndighet inkommen inom
tre månader efter det den ifrågavarande utrikes förrättningen avslutats. För
särskilt fall må dock efter därom gjord skriftlig framställning anstånd med
räkningens avlämnande kunna medgivas för kortare tid.
Jämlikt 8 § Kungl. Maj :ts kungörelse om ersättning för flyttningskostnad
vid flyttning utom riket (SFS 1953:667) äger tjänsteman uppbära lämpligt
förskott för flyttningskostnads bestridande. Sådant förskott skall redovisas
inom tid som vederbörande myndighet bestämmer. Räkning å ersättning
för flyttningskostnad skall vara till vederbörande myndighet inkommen
inom sex månader efter det flyttningen avslutats. För särskilt fall må
dock —- i likhet med vad som gäller enligt utlandsresereglementet -— efter
därom gjord skriftlig framställning anstånd med räkningens avlämnande
kunna medgivas för kortare tid.
Utlämning av förskott enligt de nyss angivna bestämmelserna förekommer
i stor utsträckning inom utrikesförvaltningen. Revisorerna ha vid granskning
av utrikesdepartementets huvudbok för budgetåret 1960/61 konstaterat
att en mångfald dylika förskott, vilka utlämnats till olika personer under
budgetåren 1956/57—1959/60, så sent som den 30 juni 1961 fortfarande utestodo
oreglerade. Enligt till nämnda huvudbok fogade förskottsförteckningar
voro sålunda per angivna datum följande förskott oredovisade.
Budgetår då förskot- | Resor | Flyttningar |
tet utanordnats | (kr.) | (kr.) |
1959/60 | 423: 05 |
|
| 25: 35 |
|
» | 8: — |
|
| 151: 70 |
|
| 402:25 |
|
| 48: 30 |
|
| 9 774: 35 |
|
4
Budgetår då förskot- | Resor | Flyttningar |
tet utanordnats | (kr.) | (kr.) |
1959/60 |
| 3 883: — |
» | 116: 52 |
|
1958/59 | 18:50 |
|
1959/60 | 2 065:96 |
|
|
| 285: — |
» | 0: 20 |
|
| 13:60 |
|
» | 1 155:15 | 3 791: 83 |
:» |
| 6 417: 12 |
| 1 658: 30 |
|
» | 7 502: 77 |
|
| 47: — |
|
» & |
| 7 580: 90 |
t » | 90: 51 |
|
» | 37: 32 |
|
» | 1 526:12 |
|
» | 27 589:43 |
|
» | 19: 61 |
|
» | 3117:74 |
|
» | 77: 47 |
|
» | 50: 14 |
|
2> | 1 267:71 |
|
|
| 11 400: 53 |
» | 5 965:24 | 1 943: 88 |
» |
| 2 230: — |
» i | 119: 22 |
|
» |
| 14 756: 35 |
| 9 552: — | 11 129:18 |
1958/59 |
| 1 380: — |
1959/60 | 1 463:74 |
|
1956/57 | 519:85 |
|
1959/60 | 597:50 |
|
» | 1 606:12 |
|
1958/59 |
| 2 207: 42 |
1956/57 | 1 650: 59 |
|
1959/60 | 373: 05 |
|
» | 300: — |
|
1957/58 | 264:52 |
|
1959/60 | 59: 21 |
|
» | 106:30 |
|
| 1 439: — |
|
» | 579: 38 |
|
1958/59 | 3 334: 15 |
|
1959/60 | 10 788: 11 |
|
» | 7 742: 62 | 2 826: 40 |
1957/58 | 115: — |
|
1956/57 | 386: 40 |
|
1959/60 | 1 406: 58 |
|
| 5 375: 60 | 15 808:60 |
5
Budgetår då förskot- | Resor | Flyttningar |
tet utanordnats | (kr.) | (kr.) |
1957/58 | 165:19 |
|
| 402: 97 |
|
1958/59 | 7 381: 75 |
|
1959/60 | 11 806: — | \ \ |
» | 400: — |
|
» | 1 332: — |
|
» | 10 218: 45 | 600: — |
1957/58 | 1 644: 37 |
|
1958/59 | y«>0: 10 | t<1 |
1956/57 | 1 062:72 | (ioor.o i |
1959/60 | u 3 640: — | itc l |
» | 891: 61 | oo i |
1956/57 | 177: — |
|
1958/59 | 5 867: 62 | <:«; MAI! |
1959/60 | " • • H 1H f ! | 1 251:70 |
| : 00 | 15 156: 33 |
1958/59 | M(f ,<>(> | 121:50 |
1959/60 | <iK .{*};<: 5 | 3 427:31 |
» | t>K • f.öft i | 5 692: 62 |
1957/58 | 3 650: — | g,: SSU i |
1959/60 |
| 4104:81 |
1958/59 | 66: 18 |
|
» | 166: Öl |
|
1959/60 | 319: 66 |
|
1956/57 | 947: 35 |
|
1957/58 | 388: 28 |
|
1958/59 | 1 424: 31 |
|
1959/60 | 3 883: 66 |
|
» | 57: 27 |
|
1958/59 | 2 332: 76 |
|
1959/60 | 1078:50 |
|
1957/58 | 256:10 |
|
» | 16 221: 62 |
|
1959/60 |
| 3 060: 38 |
» |
| 391: — |
1957/58 | 1 188: — |
|
1958/59 | 4 464: 25 |
|
1959/60 | 1 104: 48 |
|
1958/59 |
| 2 335: 45 |
1959/60 | 182: 30 |
|
1958/59 | 24: 64 |
|
1959/60 | 408: 72 | V r,,.\ t |
1958/59 | 2 441: 64 |
|
1959/60 | 1 078:19 | >•0 »!< S |
» | 2 520: 30 |
|
» | 1 200: — | i ~ > '' J.» | |
» | 486:70 |
|
1958/59 | 2: 18 | .; - y "n j |
1959/60 | 69: 67 | i ♦ j ♦ r, 1! 1 |
6
etår då förskot- | Resor |
'' utanordnats | (kr.) |
1959/60 | 163: — |
» | 349 : 44 |
1956/57 | 2: 80 |
1957/58 | 6: 42 |
1959/60 | 249: 23 |
» | 532:11 |
1958/59 | 13 802 : 87 |
1959/60 | 16 345: 10 |
1958/59 | 4 308: — |
1959/60 | 67:25 |
1958/59 | 0: 50 |
1959/60 | 295: 40 |
» | 925: 51 |
1958/59 | 2 672: — |
1957/58 | 11 818: 47 |
1959/60 | 60: — |
> | 99: 90 |
» | 1 239: 86 |
1957/58 | 1 655: 30 |
1958/59 | 1968:71 |
1959/60 | 5 918: 68 |
| 279:77 |
» | 2 998: — |
1958/59 | 626: 60 |
2> | 10 413:24 |
1957/58 | 408:75 |
1958/59 | 300: 28 |
» | 56: 71 |
1959/60 | 7 943: — |
1958/59 | 101:24 |
1959/60 | 259: — |
1958/59 | 14 662: — |
» | 1 728:90 |
1956/57 | 245: 53 |
1959/60 | 214:75 |
1955/56 | 1 988: 37 |
1956/57 | 2 438:23 |
1957/58 | 12 052: 12 |
1958/59 | 3 324: 12 |
1959/60 | 4 168:25 |
» | 87: 61 |
1958/59 | 2 523: 08 |
» 1959/60 | 1 151: — |
1957/58 | 1 026: — |
1958/59 | 373: 29 |
1959/60 | 55: 66 |
1958/59 | 2 849: — |
1959/60 | 853: 91 |
Flyttningar
(kr.)
35 126:54
1 060 : 47
1 844: 85
7
Budgetår då förskot- | Resor | Flyttningar |
tet utanordnats | (kr.) | (kr.) |
1958/59 |
| 3 336: 15 |
1959/60 |
| 7 046:61 |
1958/59 | 61:37 |
|
1957/58 | 811:91 |
|
1958/59 | 832: 63 | 25 146: 66 |
1957/58 | 542:75 |
|
1956/57 | 214: 50 |
|
1958/59 | 517:19 |
|
1959/60 |
| 809: — |
1957/58 | 53:53 |
|
» | 0:30 |
|
1959/60 | 23:80 |
|
1957/58 | 7 018: — |
|
1958/59 | 206: 44 |
|
1957/58 | 12 234:64 |
|
1959/60 | 419:68 | 5 455:23 |
1958/59 |
| 1 474: — |
1957/58 | 303: 78 |
|
2> | 0:03 |
|
1959/60 | HO ; <!■!>}< | 8 948: 04 |
1957/58 | 9 478: 40 |
|
1958/59 | 78:22 | < t • f ■l''iu , ■ i |
1959/60 | 403 : 66 | Uf,1 i . <Vil 1 Ti i 1 I |
» | 4 413:68 | Mil Hl,*, i |
» | 1 119:07 |
|
1958/59 | 4 896: — | l 1 |
1956/57 | 259: — |
|
1959/60 | 957: 34 |
|
» | 547 : 30 | i |
| 1 7:96 | 7 712:73 |
| 93: 19 |
|
1958/59 | 52:25 |
|
1959/60 | 406: 77 |
|
» | 18: 22 |
|
1958/59 | 3 175: — |
|
1959/60 | 579: 38 |
|
1957/58 | 242:25 |
|
1959/60 | 10: — |
|
» | 5 500: — | 56: 86 |
1957/58 | 290: 34 |
|
1958/59 | 5 361:79 |
|
1957/58 | 467 : 61 |
|
1958/59 |
| 10 802: 15 |
1959/60 | 20 773: 45 |
|
1958/59 | 251: — |
|
T> | 741: 90 |
|
» | 3 685:97 |
|
1959/60 | 2 431: 90 |
|
1958/59 | 2 448:08 | 5 997:19 |
8
Budgetår då förskottet
utanordnats
1959/60
1958/59
1959/60
1957/58
åt 1959/60
»
1958/59
1957/58
1959/60
1957/58
1958/59
1959/60
»
1957758
1958/50
1957/58
1959/60
1957/58
1958/59
1959/60
1958/59
1959/60
1956/57
1959/60
s>
»
1958/59
1959/60
1956/57
1959/60
1958/59
1956/57
1957/58
1958/59
1959/60
»
1958/59
1959/60
1956/57
1957/58
1958/59
1959/60
»
1957/58
" .
Resor
(kr.)
5 517:22
2 687:43
1 192: 16
48: 55
2 853: 34
18 620 : 87
1 155:89
1 050: 08
fic :t;.,
2 321: 68
M .35:17
685:24
M :Ö«S
i» 751:69
149:70
500: 10
1691:27
849:65
30: —
683: 10
924: 32
1 822: —
4 594: —
1 768:99
40:50
3 232: 11
250:26
10:94
1 302:86
0: 31
i i‘ ■ ''v J
129: 52
6 201: 43
720: —
Öl
6 976: 42
* K • Wl
2 733:98
475: 63
125:65
649:68
2 418:01
290: 96
5: 65
1 788: —
2 898: 30
Flyttningar
(kr.)
5170:87
5 607: 14
i {. )«< ■ !
f
*.»<:.KO. 0
156: 44
T- 27: —
KäMKl
t
1 005: —
0^ t/OOi
■! iim
22 553: 94
8<Y"d«r
■ tH ! •«;<; r
33::75
oa Oi.cj
/*’i • \ ti*! i
«.rtYv. {
1 737: 46
3 099: 50
.00!
1 512: —
2 047: 50
-7 594:81
7 754: 60
oo.8r.or
o^or.oi
o;
9
Budgetår då förskottet
utanordnats
1959/60
»
i <; »
fäi 1956/57
1957/58
(ld '' 1956/57
.3,v 1957/58
H :t !'' »
, H(i| 1958/59
t,1959/60
t! *
.6*1 »
1956/57
.. Ki. 1957/58
i»*, 1958/59
. T(h 1959/60
, J957/58
! | *
1958/59
,1959/60
1958/59
1959/60
1956/57
1959/60
1958/59
1956/57
1957/58
1956/57
1958/59
1959/60
t>
1958/59
1959/60
1957/58
»
1958/59
j>
1959/60
»
1956/57
1957/58
1956/57
1957/58
1956/57
Resor
(kr.)
4 225:80
8 269: —
,,,, 1 305: —
125: 65
309:38
1 674: 40
.1 480:50
.1 503: —
1 365: —
239:20
,.,j.(i( l7 253: 65
653: 25
, ,1 555: 86
2 423: 70
129:98
31: 34
i>o nr.n 811: —
595: 13
929:04
,(!t. 113:96
12: 56
25: 92
2 510:34
1 889: 80
22:33
128:54
517: 50
1 271:89
89: 08
1 005: 99
595: —
78: 38
653: 60
1 896: 46
1 702:15
235: 51
103: 80
67: 50
300: —
688: 63
1 362: —
0: 33
2 188: 25
83: 50
2 867: —
0: 50
976: 50
942:50
470: 77
10
Budgetår då förskot- | Resor |
tet utanordnats | (kr.) |
1957/58 | 367: 50 |
1958/59 | 1 140: 96 |
1959/60 | 1 560: 51 |
» | 7 664:60 |
1958/59 | 663: — |
» | 587:60 |
1959/60 | 766:94 |
1957/58 | 24: 41 |
1959/60 | 3 398:65 |
1957/58 | 175: — |
1959/60 | 14 689: 39 |
» | 1 186: — |
1957/58 | 2 046:89 |
1958/59 | 1 881:58 |
1959/60 | 538: — |
1957/58 | 11 007:50 |
1958/59 | 15 384: 60 |
1959/60 | 11 899: 58 |
1957/58 | 355: 24 |
;! 1959/60 | 12 379:26 |
» | 290: 35 |
» | 92: 72 |
1958/59 | 1 614:09 |
1956/57 | 7 428: 12 |
1959/60 | 1 049:60 |
1957/58 | 7 374:38 |
1958/59 | 11 946: 40 |
1959/60 | 11 588: 61 |
1958/59 | 409:27 |
1957/58 | 805: 45 |
» | 474: — |
1958/59 | 3 946: 77 |
1959/60 | 2 933: — |
1957/58 | 453:91 |
1959/60 | 264: 38 |
» | 2128:75 |
» | 11: — |
1958/59 | 42: — |
Sammanlagt uppgå här berörda förskott till ett belopp av i runt tal 1
miljon kronor, varav ca 708 000 kronor avse reseförskott och ca 294 000
kronor flyttningsförskott. Det förtjänar i detta sammanhang omnämnas,
att det vid upprepade tillfällen förekommit att nya förskott utlämnats till
personer som innehaft tidigare uppburna men ännu icke slutredovisade
förskott.
11
Revisorernas uttalande. Enligt utlandsrcsereglementct äger förrättningsinan
för bestridande av utgifter i samband med utrikes förrättning och utrikes
tjänsteresa av vederbörande myndighet utfå lämpligt avpassat förskott.
Rätt att uppbära förskott tillkommer också enligt kungörelsen om
ersättning för flyttningskostnad vid flyttning utom riket sådan tjänsteman
som för fullgörande av statligt uppdrag måste bosätta sig utomlands.
Här angivna slag av förskott skola redovisas inom tid som vederbörande
myndighet bestämmer. Reseräkning skall vara till myndigheten inkommen
inom tre månader efter det utrikcsförrättningen fullgjorts och flyttningsräkning
inom sex månader efter flyttningens avslutande. För särskilda fall
kan dock kortare anstånd med räkningarnas avgivande medgivas av myndigheten.
Enligt utlandsresereglementet skall, om utlämnat förskott överstigit
den ersättningssumma som fastställts efter granskning av ingiven
reseräkning, skillnadsbeloppet vara till fullo ersatt senast tre månader efter
det reseräkningsgranskningen avslutats och avräkningsbesked erhållits.
Som tidigare nämnts ha revisorerna vid granskning av utrikesdepartementets
huvudbok för budgetåret 1960/61 uppmärksammat, att ett flertal äldre
av olika personer uppburna rese- och flyttningsförskott fortfarande utestodo
oreglerade den 30 juni 1961. Av under budgetåren 1956/57—1959/60 utlämnade
förskott voro sålunda icke mindre än 339 till ett sammanlagt belopp
av i runt tal 1 miljon kronor oredovisade. Härvid är att märka att det i flera
fall förekommit, att nya förskott utlämnats till personer som icke slutredovisat
tidigare uppburna förskott.
Att ett reseförskott är oredovisat behöver självfallet icke innebära, att
vederbörande förskottstagare häftar i skuld till statsverket med det uppburna
förskottets belopp, enär detta i större eller mindre utsträckning kan
ha och som regel också har disponerats för utgifter som sammanhänga med
den ifrågavarande resan och därför kunna styrkas med verifikationer eller
på annat sätt. Det tillhör emellertid god ordning och har f. ö. förutsatts i
gällande bestämmelser att dylika förskott skola regleras inom rimlig tid,
icke minst till förhindrande av att eventuellt överskjutande belopp obehörigen
utnyttjas. Av denna anledning finna revisorerna den konstaterade eftersläpningen
i redovisningen av utrikesförvaltningens rese- och flyttningsförskott
i hög grad otillfredsställande. Det är enligt revisorernas mening
angeläget att åtgärder snarast vidtagas i syfte att få till stånd slutredovisning
av de här berörda förskotten.
Herr S. G. W. Wahlund har icke deltagit i behandlingen av förevarande
ärende.
12
Försvarsdepartemente t
§ 2
Löneklassplacering av personal vid försvaret
I skrivelse till försvarets civilförvaltning den 31 maj 1954 avgav den inom
försvarsdepartementet tillsatta utredningen rörande nyttjandet av hålkortsanläggningar
inom försvaret bl. a. förslag till centralisering av uträkning
och utbetalning av månadslöner till försvarets tjänstemän. Den föreslagna
organisationen förutsatte i vissa fall ändringar i de då gällande bestämmelserna
rörande månadslöneredovisningen och påverkade samtidigt de
arbetsuppgifter som sammanhängde med nämnda redovisning. Utredningen
ansåg bl. a. att revisionsverksamheten samt granskningen av löneklassplaceringen
jämte kontrollen av försvarets personalstater vore intimt berörda
av den föreslagna organisationen. Speciell uppmärksamhet borde därför enligt
utredningens mening ägnas spörsmålet om eventuell samordning av
nämnda arbetsuppgifter med löneuträkningen.
Nyssnämnda organisationsförslag kom sedermera att ligga till grund för
underdånig framställning i ämnet från försvarets civilförvaltning den 31 juli
1954. Civilförvaltningen hemställde häri att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga
ämbetsverket att i enlighet med utredningens förslag snarast organisera
hålkortsverksamheten och samtidigt därmed övertaga uträkning och utbetalning
av månadslönerna till försvarets personal. Enligt civilförvaltningens
mening skulle härigenom vissa förenklingar och personalindragningar bli
möjliga, varjämte den kamerala revisionen av utbetalda löner skulle kunna
effektiviseras.
Löneklassplaceringen av försvarets personal tillgick vid denna tid så, att
förslag till placeringar utarbetades av truppförbandens kassaavdelningar,
varefter de tillställdes civilförvaltningen för granskning. Efter verkställd
granskning återsändes förslagen till vederbörande truppförbandschef, som
fattade definitivt beslut i löneärendet.
I sin nyssnämnda skrivelse framhöll civilförvaltningen beträffande löneklassplaceringen
bl. a., att det å ämbetsverkets lönebyrås kontrollsektion
förda registret över löneklassplaceringen av all personal hos de lokala och
regionala myndigheterna i samband med centraliseringen borde omarbetas
till ett hålkortsregister, vilket skulle komma att avsevärt underlätta granskningsarbetet.
Sedan Kungl. Maj:t bifallit civilförvaltningens ovannämnda framställning,
genomfördes successivt en centralisering av löneuträkning och löneutbetalning
från och med år 1955. Därjämte vidtogs beträffande löneklassplaceringen
den ändringen att beslutanderätten i dylika ärenden överflyttades
till civilförvaltningen. Enligt av civilförvaltningen den 3 december
1957 fastställda »Föreskrifter om avlöningsutbetalning m. in. medelst hål
-
13
kort» skall således numera beslut om löneklass regelmässigt fattas av civilförvaltningen
efter förslag från vederbörande lönekassa. I fråga om viss
korttidsanställd civil personal gäller dock fortfarande att beslut om löneklass
skall fattas av vederbörlig förvaltningsmyndighet (kassachef enligt
bemyndigande). Beträffande löntagare som skola vinna uppflyttning i löneklass
viss dag skall lönekassa insända förslag på en av civilförvaltningen
uppgjord förteckning, som av ämbetsverket kvartalsvis utsändes till kassan
i två exemplar. Sedan kassachefen granskat de av civilförvaltningen angivna
uppgifterna mot på kassan förda löneklassplaceringskort samt ifyllt
blanketten, skola åtgärderna bestyrkas. Båda exemplaren skola därefter återsändas
till civilförvaltningen, som efter att ha fattat beslut beträffande löneklassplaceringen
återställer kopieexemplaret till lönekassan.
I detta sammanhang må omnämnas att löner till nyanställd personal under
första anställningsmånaden som regel skola uträknas och utbetalas av
truppförbandens kassaavdelningar. Enligt vad revisorerna inhämtat inträffar
det i dylika fall ofta att civilförvaltningens löneklassplaceringsbeslut blir
så fördröjt, att löneutbetalning måste verkställas av förbandets kassa innan
beslut om löneklassplacering förefinnes. Kassacheferna måste bl. a. på grund
härav vara väl insatta i de föreskrifter som reglera löneklassplaceringarna.
Såvitt revisorerna ha sig bekant förekommer det sällan att civilförvaltningens
löneklassplaceringsbeslut avvika från de av kassacheferna avgivna
förslagen. Några fel i fråga om de regelbundet återkommande 3-årsuppflyttningarna
förekomma praktiskt taget aldrig.
Pör löneklassplaceringsarbetet hos civilförvaltningen har organiserats en
särskild lönesektion med en byrådirektör i lönegrad 24, en förste byråsekreterare
i lönegrad 23, fyra förste byråsekreterare i lönegrad 21, tre kontorister
och två kanslibiträden. Vidare finnes å nämnda sektion en expedition
med ett kanslibiträde och ett biträde för skriv- och kontorsgöromål.
Sektionens sammanlagda personal utgöres således av 13 befattningshavare.
Lönekostnaderna belöpa sig till sammanlagt omkring 250 000 kronor för år.
Revisorernas uttalande. På grundval av förslag av den inom försvarsdepartementet
tillsatta utredningen rörande nyttjandet av hålkortsanläggningar
inom försvaret genomfördes från och med år 1955 en successiv centralisering
till försvarets civilförvaltning av uträkningen och utbetalningen
av löner till krigsmaktens personal. I anslutning härtill centraliserades också
till nämnda ämbetsverk beslutanderätten i fråga om löneklassplaceringen av
berörda löntagare. Beslut i dylika ärenden hade tidigare fattats lokalt av
truppförbandscheferna (motsvarande) efter föredragning av vederbörande
kassachefer.
För handläggningen av här berörda ärenden bar vid försvarets civilförvaltning
organiserats en särskild lönesektion, som för närvarande sysselsätter
sammanlagt 13 befattningshavare. Enligt av civilförvaltningen utfärdade
bestämmelser skola kassacheferna till nämnda sektion på en särskild
14
blankett inlämna förslag till löneklassplacering av de olika löntagarna. Beträffande
de kvartalsvisa löneklassuppflyttningarna översänder civilförvaltningen
till kassacheferna en förteckning på samtliga de löntagare som skola
uppflyttas. Sedan dessa förteckningar granskats mot vid kassorna förda
löneklassplaceringskort, har vederbörande kassachef att föreslå civilförvaltningen
vederbörlig löneklass. Civilförvaltningen beslutar därefter i löneklassärendet.
Enligt vad revisorerna inhämtat inträffar det sällan, att civilförvaltningens
beslut i löneklassärende avviker från kassachefernas förslag. Orsaken
härtill är bl. a. att kassacheferna genom sin utbildning äro väl förtrogna
med de föreskrifter som reglera löneklassplaceringen. Härtill kommer emellertid
att huvuddelen av hithörande ärenden är av mycket okomplicerad
natur. Så t. ex. torde arbetet med de regelbundet återkommande 3-årsuppflyttningarna
icke vara av svårare beskaffenhet än att handläggningen av
sådana ärenden som regel kan anförtros en rutinerad kontorist.
Mot bakgrunden av angivna förhållanden anse sig revisorerna med skäl
kunna ifrågasätta, om några fördelar över huvud taget ha vunnits genom
överflyttningen av beslutanderätten i löneklassärenden från de lokala myndigheterna
till civilförvaltningen. I sammanhanget må omnämnas, att den
genomförda centraliseringen icke verkat i sådan riktning att arbetsvolymen
vid kassorna minskat. Kassachefernas arbete med utarbetande av förslag
till löneklassplaceringar, rapporter till civilförvaltningen etc. är nämligen
enligt vad revisorerna inhämtat så omfattande, att några fördelar i form av
t. ex. minskat behov av personal vid kassorna icke uppnåtts genom centraliseringen.
Det nya systemet har vidare visat sig ha den nackdelen, att civilförvaltningens
löneklassplaceringsbeslut ej sällan blivit fördröjda, vilket
medfört merarbete för lönekassorna i form av bl. a. retroaktiva utbetalningar
till löntagarna.
Av anförda skäl anse sig revisorerna böra föreslå att beslutanderätten i
här berörda ärenden på nytt återföres till lokalmyndigheterna. En sådan
återgång till tidigare tillämpat system, vilket, såvitt revisorerna ha sig bekant,
på sin tid fungerade fullt tillfredsställande, skulle icke kräva någon
utökning av personalen vid lönekassorna. Däremot skulle en dylik omläggning
möjliggöra en avsevärd reducering av det antal befattningshavare hos
civilförvaltningen, vilka för närvarande sysselsättas med hithörande arbetsuppgifter.
Revisorerna förutsätta emellertid, att lokalmyndigheterna även
efter genomförandet av här föreslagen decentralisering av beslutanderätten
skola ha möjlighet att i mera komplicerade fall före besluts fattande inhämta
råd och anvisningar från civilförvaltningen. För denna rådgivningsverksamhet
torde högst fyra tjänstemän behöva tas i anspråk, vilket innebär
att ämbetsverkets nuvarande med ifrågavarande arbetsuppgifter sysselsatta
personal skulle kunna minskas med omkring nio befattningshavare, motsvarande
en reducering av lönekostnaderna med omkring 190 000 kronor
för år.
15
§ 3
Kontrollen av försvarets personalstater
Som revisorerna i ett annat avsnitt av föreliggande berättelse omnämnt,
avgav den inom försvarsdepartementet tillsatta utredningen rörande nyttjandet
av hålkortsanläggningar inom försvaret i skrivelse till försvarets
civilförvaltning den 31 maj 1954 förslag till centralisering av uträkning och
utbetalning av månadslöner till försvarets tjänstemän. I förslaget framhölls
bl. a., att kontrollen av försvarets personalstater vore intimt berörd av den
föreslagna organisationen av månadslöneredovisningen och att speciell uppmärksamhet
borde ägnas frågan om möjligheterna att samordna denna
kontroll med löneuträkningen.
I en i anledning av ovannämnda organisationsförslag av försvarets civilförvaltning
den 31 juli 1954 ingiven underdånig skrivelse hemställde ämbetsverket
om bemyndigande att på sätt utredningen föreslagit organisera
hålkortsverksamheten och samtidigt därmed övertaga uträkning och utbetalning
av månadslönerna till försvarets personal. Ämbetsverket framhöll
i detta sammanhang bl. a., att det föreslagna systemet gav avsevärt större
förutsättningar för kontroll av att gällande personalstater följdes. Enligt
civilförvaltningens mening mötte nämligen denna kontroll för det dåvarande
betydande svårigheter på grund av omfattningen och den komplicerade naturen
av de uppgifter som måste kontrolleras. För att bli fullt effektiv skulle
kontrollen kräva en så stor arbetsinsats, att den icke kunde bemästras inom
ramen för den dåvarande personaluppsättningen på civilförvaltningens kontrollsektion.
Ämbetsverket hade undersökt möjligheten att såsom ett led i
hålkortsarbetet erhålla en mer eller mindre automatisk avstämning av antalet
utbetalda löner mot personalstater, bemyndiganden att anställa personal
in. m. Även om alla därmed sammanhängande detaljer vid ifrågavarande
tid ännu icke slutligt utretts, stod det enligt civilförvaltningens mening
klart, att personalstatskontrollen borde samordnas med centraliseringen
av löneutbetalningen och att goda resultat härigenom borde kunna
ernås.
Sedan Kungl. Maj :t lämnat sitt bifall till civilförvaltningens ovannämnda
hemställan, inrättades vid ämbetsverket för personalstatskontrollcn en särskild
personalstatsdetalj, vid vilken för närvarande tjänstgöra en assistent
i lönegrad 17, en assistent i lönegrad 15, ett kanslibiträde samt tre biträden
för skriv- och kontorsgöromål. Sammanlagt sysselsätter personalstatsdetaljen
således sex befattningshavare. Lönekostnaderna uppgå till sammanlagt
omkring 90 000 kronor för år.
Personalstatskontrollen tillgår så, att inom detaljen upprättas förteckningar
över vid varje myndighet förefintliga tjänster. Förteckningarna upp
-
ltt
rättas på grundval av personalförteckningar, anställningsbemyndiganden
otc. För varje vid civilförvaltningens avlöningscentral redovisad lön erhåller
detaljen personalstatskort, vilka kontrolleras mot vederbörliga personalstatsförteckningar.
Genom s. k. tillkomst- och avgångsrapporter från lönekassan
(d. v. s. kassan vid löntagarens truppregistreringsmyndighet) hållas
personalstatsförteckningen och kartoteket över personalstatskort aktuella.
Kontrollarbetet kompliceras emellertid bl. a. av attvikariatsförordnanden beslutas,
extra tjänster tillfälligt inrättas samt särskilda arbetsmånader och
skrivdagar beviljas. För fullgörande av kontrollen erfordras en omfattande
rapportering från lönekassorna till civilförvaltningen. Kassorna ha härigenom
belastats med ett merarbete som icke torde ha förutsetts vid beslutet
om centraliseringen av löneuträkningen och löneutbetalningen.
Civilförvaltningens personalstatskontroll avser i första hand den personal
som avlönas genom ämbetsverkets avlöningscentral. I fråga om korttidsanställd
eller tillfälligt anställd personal, vilken under första anställningsmånaden
avlönas vid lönekassorna, skola kassorna kvartalsvis till civilförvaltningen
insända anställningsrapporter. Dessa rapporter ligga sedan till grund
för personalstatskontrollen av ifrågavarande befattningshavare.
I detta sammanhang kan omnämnas, att den genomförda centraliseringen
av personalstatskontrollen icke minskat behovet av att lokalt genom vederbörande
kassachefer kontrollera att vid truppförbanden anställd personal
rymmes inom gällande personalstater och anställningsbemyndiganden. Kassacheferna
föra därför i dessa hänseenden en fortlöpanden noggrann bokföring
över löntagarna vid förbanden.
Revisorernas uttalande. Sedan Kungi. Maj :t lämnat sitt bifall till en av försvarets
civilförvaltning i skrivelse år 1954 gjord hemställan om att få centralt
medelst hålkort omhänderha uträkningen och utbetalningen av månadslönerna
till försvarets personal, genomfördes denna centralisering från
och med år 1955. Civilförvaltningens ovannämnda hemställan grundade sig
på ett förslag i ämnet av den inom försvarsdepartementet tillsatta kommittén
rörande nyttjandet av hålkortsanläggningar inom försvaret. I detta förslag
framhölls bl. a., att speciell uppmärksamhet också borde ägnas frågan
om möjligheterna att samordna den centraliserade löneutbetalningen med
kontrollen av försvarets personalstater.
Beträffande sistnämnda spörsmål underströk försvarets civilförvaltning
i sin förberörda skrivelse bl. a., att det nya systemet gav avsevärt större
förutsättningar för kontroll av att gällande personalstater följdes. Ämbetsverket
upplyste i detta sammanhang, att undersökning redan verkställts rörande
möjligheten av att såsom ett led i hål kortsarbetet erhålla eu mer
eller mindre automatisk avstämning av antalet utbetalda löner mot personalstater,
bemyndiganden att anställa personal m. m. De härvid vunna resultaten
hade, såvitt civilförvaltningen kunnat finna, klart utvisat att en
17
samordning borde ske av den centraliserade löneutbetalningen och personalstatskontrollen.
På grund härav inrättades vid ämbetsverket för nämnda
kontroll år 1955 en särskild personalstatsdetalj, vid vilken för närvarande
tjänstgöra sammanlagt sex befattningshavare. Kontrollen är avsedd att utövas
100-procentigt, d. v. s. varje lön skall kontrolleras mot de hålkort som
upplagts för varje tjänst.
Enligt revisorernas mening kunna några invändningar knappast göras
mot det sätt på vilket personalstatskontrollen rent tekniskt upplagts. Principiellt
böra nämligen självfallet alla de möjligheter till automatisering
av kontrollen som hålkortsverksamheten erbjuder noggrant tillvaratagas.
Revisorerna äro emellertid å andra sidan tveksamma om huruvida behov
verkligen föreligger att på förevarande område utöva en så ingående och
förhållandevis dyrbar kontroll. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra
om bl. a. följande.
Sedan lång tid tillbaka förefinnas inom såväl officers- som underofficersoch
underbefälskårerna stora vakanser. Betydande svårigheter torde föreligga
att inom överskådlig tid fylla nämnda vakanser. Det måste med hänsyn
härtill bedömas som mycket osannolikt, att anställningar utöver dem
som vederbörliga personalstater medgiva skulle kunna förekomma. Vidare
bör uppmärksammas, att de flesta utnämningar på högre befattningar beslutas
av Kungl. Maj:t efter förslag från vederbörande personalkårchefsexpeditioner.
Övriga beslut rörande tillsättande av militär personal fattas av
personal kårcheferna, hos vilka en noggrann personalkontroll medelst kortregister
utövas av kvalificerade befattningshavare. Vad den civila personalen
beträffar kunna självfallet felaktiga anställningar förekomma. I sammanhanget
bör emellertid ihågkommas, att vederbörande kassachefer äro tvingade
att själva utöva en noggrann kontroll över att de löntagare som finnas
vid förbanden (motsvarande) rymmas inom gällande personalstater och anställningsbemyndiganden.
Civilförvaltningens personalstatskontroll grundar
sig för övrigt till stor del på rapporter från kassacheferna.
Mot bakgrunden av här anförda omständigheter och då personalstatskontrollen
för närvarande icke blott är förhållandevis personalkrävande utan
också medför ett avsevärt merarbete för de lokala myndigheterna i form av
bl. a. rapporter till civilförvaltningen, vilja revisorerna föreslå att kontrollen
1 dess nuvarande utformning slopas. Enligt revisorernas mening bör kontrollverksamheten
i stället bedrivas stickprovsvis och förläggas till civilförvaltningens
revisionsbyrå. Då ett överförande av ifrågavarande arbetsuppgifter
till nämnda byrå icke torde kräva någon utökning av revisionspersonalcn,
skulle den av revisorerna föreslagna omläggningen av personalstatskontrollen
möjliggöra en minskning av personalen med sammanlagt sex befattningshavare,
motsvarande en minskning av lönekostnaderna med omkring
90 000 kronor för år. Revisorerna anse därför, att åtgärder i av revisorerna
angivet syfte snarast böra vidtagas.
2 Rrv. berättelse anu. statsverket är iOftl I.
18
§ 4
Vissa kommenderingar till kurser vid intendcnturförvaltningsskolan
och tygförvaltningsskolan
Enligt reglemente för intendenturförvaltningsskolan (Int S) den 5 november
1943 (TLA nr 96) har skolan till uppgift att meddela den undervisning
som erfordras dels i fråga om intendenturförvaltningstjänsten in. m. i och
för anställning på aktiv stat vid intendenturkåren som officer eller som
förvaltare i förrådstjänst, dels i fråga om kassatjänst m. m. i och för anställning
på aktiv stat vid intendenturkåren som underofficer i kassatjänst,
dels ock i fråga om förvaltningstjänst i allmänhet för blivande kompani- och
motsvarande chefer vid armén. Vid särskilda till skolan förlagda kurser
meddelas därjämte den undervisning som i varje särskilt fall bestämmes.
Därest förhållandena så medgiva, anordnas årligen dels intendentskurs
om ungefär tolv månaders längd, fördelad på två år, för intendentsaspiranter,
dels förvaltarkurs om ungefär fem månaders längd, fördelad på två år,
för förvaltaraspiranter, dels ock kompanichefskurser om ungefär tre veckors
längd för blivande kompani- och motsvarande chefer. Därutöver anordnas
i mån av behov och tillgång på medel regementskassörskurs samt
kurser för personal ur intendenturkåren och intendenturtrupperna.
Enligt provisoriskt reglemente för tygförvaltningsskolan (Tyg S) den
5 maj 1960 (TLA nr 40) har skolan till uppgift att meddela teoretisk och
praktisk undervisning i fråga om tygförvaltningstjänst, tygtjänst och underhållstjänst
i allmänhet. Undervisningen omfattar teknik, taktik och organisation
samt utbildningsmetoder. Därest förhållandena det medgiva, anordnas
vid skolan såsom ordinarie utbildning dels årligen tyghantverkarkurs,
teknikerskola I och II samt viss utbildning av värnpliktiga, dels vartannat
år tygofficerskurs samt förvaltarkurs i tygtjänst. Härutöver anordnas
i mån av behov och tillgång till medel särskilda kurser enligt chefens för
armén bestämmande. Militär och civilmilitär personal ur marinen och flygvapnet
må jämväl beordras som elever vid skolan.
Enligt vad revisorerna inhämtat är åldersfördelningen bland deltagarna
i de här berörda kurserna mycket varierande. Till belysande härav kan
hänvisas till nedanstående tablå, som utvisar intendenturofficerselevernas
åldrar vid inträdet i de senaste fem kurserna vid intendenturförvaltningsskolan.
19
Kurs 1955—57 | Kurs 1956—58 | Kurs 1957—59 | Kurs 1958—60 | Kurs 1959—61 |
Ålder Antal | Ålder Antal | Ålder Antal | Ålder Antal | Ålder Antal |
42 1 40 1 35 3 34 2 33 1 32 2 31 2 | 39 1 38 1 37 1 36 2 35 1 33 3 32 1 28 1 | 38 1 36 4 35 1 34 2 33 2 32 1 30 1 | 39 1 35 2 34 2 33 3 32 1 31 2 30 1 | 45 2 37 1 36 1 35 1 34 2 33 3 31 1 29 1 |
Av tablån framgår bl. a. att till intendenturofficerskursen 1959—1961 uttagits
två elever, vilka fyllt 45 år vid kursens början och alltså uppnå 47
års ålder när den avslutas. Elevantalet har varit 11—12 och åldersskillnaden
mellan äldsta och yngsta eleven 8—16 år.
Pensionsåldern för de elever som beordras till intendenturofficerskurs är
enligt gällande bestämmelser i allmänhet 50 år. För sådana elever som efter
genomgång av intendenturofficerskurs erhålla så god utgångsplacering att
de få intransport till intendenturkåren är pensionsåldern dock förhöjd till
55 år. Samma är förhållandet för sådana elever som befordras till majorer.
Av nämnda pensionsbestämmelser följer att pensionsavgången för exempelvis
de båda äldsta eleverna vid 1959—1961 års kurs inträffar redan efter
3—8 år efter kursens avslutande.
I detta sammanhang kan omnämnas att de sammanlagda utbildningskostnaderna
per elev vid intendenturofficerskurs torde kunna uppskattas
till ca 60 000 kronor. I kostnaderna ha härvid inräknats utgifter för lön till
eleven, traktamenten, resor, lärararvoden, undervisningsmateriel, lokaler
m. m.
Även tygofficerselevernas åldrar uppvisa stora variationer, vilket kan utläsas
av följande tablå, som avser de fyra senaste tygofficerskurserna vid
tygförvaltningsskolan.
Kurs 1952- | 54 | Kurs 1954— | 56 | Kurs 1956— | 58 | Kurs 1958— | 60 |
Ålder | Antal | Ålder | Anta! | Ålder | Antal | Ålder | Antal |
41 | 2 | 40 | 1 | 41 | 1 | 40 | 2 |
40 | 1 | 38 | 1 | 39 | 2 | 39 | 1 |
38 | 1 | 37 | 2 | 38 | 3 | 38 | 4 |
37 | 3 | 36 | 2 | 37 | 6 | 37 | 5 |
36 | 2 | 35 | 4 | 36 | 2 | 36 | 1 |
35 | 2 | 34 | 2 | 33 | 1 | 35 | 1 |
34 | 5 | 33 | 2 |
|
| 34 | 1 |
33 | 1 | 31 | 1 |
|
| 32 | 1 |
32 | 1 |
|
|
|
|
|
|
31 | 1 |
|
|
|
|
|
|
29 | 1 |
|
|
|
|
|
|
20
Av tablån framgår, att högsta inträdesåldrarna vid berörda kurser varit
41 år samt att åldersskillnaden mellan de äldsta och yngsta eleverna varit
8—12 år. Antalet elever har de angivna åren utgjort 15—20.
Kostnaderna för en tygofficerskurs och en intendenturofficerskurs torde
i stort sett vara lika. Pensionsbestämmelserna för tygofficerare äro likaså
i huvudsak desamma som för intendenturofficerare.
Vid en av revisorerna gjord undersökning av deltagarlistorna för vissa
andra kurser vid de båda förvaltningsskolorna har konstaterats bl. a. följande.
Till en vid Tyg S under tiden 7/11—7/12 1960 anordnad kurs för expeditionsunderofficerare
beordrades bl. a. tre fanjunkare. Innan kursen ännu
avslutats kommenderades nämnda underofficerare till kurs i tygtjänst, vilken
tog sin början den 4 april 1961. Den senare kursen omfattar bl. a. samtliga
de ämnen som ingå i den förstnämnda kursen. Den av revisorerna verkställda
undersökningen har givit vid handen, att det i flera fall förekommit
att elever på liknande sätt antingen kommenderats till högre kurs i vissa
ämnen efter att omedelbart före ha genomgått lägre kurs i identiskt samma
ämnen eller också kommenderats till en lägre kurs efter tidigare genomgången
högre kurs.
Revisorernas uttalande, intendenturförvaltningsskolan och tygförvaltningsskolan
ha enligt sina reglementen till uppgift att vardera inom sitt
ämnesområde meddela undervisning åt officerare, underofficerare m. fl. för
utbildning till bl. a. intendenter, tygofficerare och förvaltare.
Utbildningstiden i de olika kurserna varierar i längd. Så t. ex. omfatta intendents-
och tygofficerskurserna två år, förrådsförvaltarkurserna ca ett år,
medan kurser för utbildning av exempelvis expeditionsförvaltare pågå endast
omkring sex veckor.
Vid en genomgång av deltagarlistorna för vissa av de här berörda kurserna
ha revisorerna kunnat konstatera, att personal ej sällan kommenderas
till nämnda kurser vid förhållandevis hög levnadsålder. Så t. ex. uttogos
till intendenturofficerskursen 1959—1961 två elever som vid kursens
början fyllt 45 år och således vid dess avslutning komma att uppnå 47 års
ålder. Då pensionsåldern för personal som beordras till intendenturofficerskurs
utgör 50 år eller under vissa förutsättningar 55 år, kommer statsverket
att knnna nyttiggöra sig de båda angivna elevernas kunskaper under
högst 3—8 år efter kursens avslutande. Enligt revisorernas mening kan det
icke anses försvarligt, att personal så kort tid före uppnådd pensionsålder
kommenderas till en så långvarig och dyrbar utbildning som det här är
fråga om. I sammanhanget må omnämnas att de genomsnittliga kostnaderna
per elev vid intendenturofficerskurs torde uppgå till ca 60 000 kronor. Revisorerna
anse det därför icke minst ur kostnadssynpunkt angeläget, att
21
lämpligt avpassade åldersgränser i fortsättningen fastställas för antagning
av elever till kurser vid de båda förvaltningsskolorna.
Kurser för intendenturofficerare anordnas varje år med ett deltagarantal
av 11—12 elever, medan tygofficerskurser organiseras blott vartannat. De
sistnämnda kurserna ha de senaste åren omfattat 15—20 elever. Statsverkets
totala kostnader för de båda slagen av kurser äro i stort sett desamma.
Kostnaden per elev vid en tygofficerskurs blir emellertid på grund av det
högre elevantalet lägre än vid en intendenturofficerskurs. Orsaken härtill
är att vissa fasta kostnader såsom lärararvoden, utgifter för undervisningsmateriel,
administration etc. icke nämnvärt påverkas av elevantalet. Enligt
vad revisorerna inhämtat föreligga icke några praktiska eller andra
hinder för en sådan omläggning av intendenturofficersutbildningen, att hithörande
kurser i likhet med tygofficerskurserna utökas att omfatta ett
större antal elever och samtidigt omändras till vartannatårskurser. Då utbildningskostnaderna
per elev härigenom skulle kunna avsevärt nedbringas,
anse revisorerna att åtgärder för en omläggning av intendenturoffieersutbildningen
på sätt revisorerna här angivit snarast böra vidtagas.
Revisorerna ha slutligen uppmärksammat, att det i flera fall förekommit
vid såväl intendentur- som tygförvaltningsskolan att samma elever med
korta tidsintervaller kommenderats till två olika kurser, av vilka den ena
kursen utgjort en del av den andra. Konkreta exempel härpå ha lämnats i
det föregående. Då, såsom förut nämnts, utbildningen vid de båda förvaltningsskolorna
är förhållandevis kostnadskrävande, anse revisorerna det angeläget
att undervisningen framgent planlägges på sådant sätt att dylik
dubbelutbildning undvikes.
22
§ 5
Truppförbandssjukhusen
De flesta av krigsmaktens förband ha för närvarande till sitt förfogande
ett fullständigt förbandssjukhus med mottagningsavdelning och vårdavdelning.
En stor del av dessa sjukhus, nämligen de som byggdes före år 1930,
dimensionerades för att fylla ett normalbehov motsvarande 5 sjukdagar per
100 värnpliktstjänstgöringsdagar. Underlaget för dessa beräkningar har på
senare år radikalt ändrats, och försvarets sjukvårdsstyrelse räknar numera
med 2,5 sjukdagar per 100 tjänstgöringsdagar. Nämnda förhållande är en
av orsakerna till att det uppkommit ett överskott av vårdplatser inom vissa
garnisoner. Detta överskott har enligt vad sjukvårdsstyrelsen uppgivit i stor
utsträckning kunnat nyttiggöras genom att en vårdavdelning avståtts till
annat ändamål. Vidare har genom centralisering av förbandssjukvården
inom vissa garnisoner vårdavdelningarnas antal kunnat ytterligare minskas.
Dessutom finnas förband, vilkas vårdavdelningar under stora delar av
året icke tagas i anspråk, enär patienterna inläggas på annat förbands vårdavdelning.
Till skillnad från beläggningen på de civila sjukvårdsinrättningarna —
vilka ha en över hela året relativt jämnt fördelad beläggningsprocent, som
för odelade lasarett uppgår till 83 procent, för sjukstugor till 85 procent och
för epidemivårdanstalter till 56 procent — uppvisa förbandssjukhusen relativt
regelbundet återkommande, ofta högst väsentliga skillnader i beläggningen.
Dessa fluktuationer bero dels på den å respektive förband tjänstgörande
värnpliktskontingentens storlek, dels på säsongmässigt återkommande
infektioner m. m.
Revisorerna ha från försvarets sjukvårdsstyrelse inhämtat uppgifter om
dels antalet för närvarande disponibla vårdplatser vid de olika förbandssjukhusen
och dels den genomsnittliga beläggningen på ettvart av nämnda
sjukhus under de tre sista kalenderåren. Uppgifterna redovisas i nedanstående
tablå.
Förband | Vårdplatser | Genomsnittlig beläggning | ||
I | 63 | 33,0** | 25,2** | 20,9** |
I 2 | 60 | 22,1 | 21,7 | 21,6 |
I 3 | 50 | 34,2 | 38,6 | 46,0 |
I 4i | 44 | 47,0 | 40,4 | 43,8 |
I 52 | 60 | 42,0 | 30,6 | 42,8 |
I 6 | 43 | 28,6 | 23,9 | 29,3 |
I 7 Y* | 36 | —. | _ | |
R* | 26 | — | _ | _ |
I 10 | 64 | 13,4 | 17,3 | 25,1 |
I 11 | 64 | 24,6 | 23,4 | 20,6 |
I 123 | 100 | — | 26,2 | 30,5 |
I 13 | 40 | 33,0 | 22,0 | 35,5 |
I 14 | 52 | 35,0 | 31,5 | 31,5 |
I 15 | 42 | 31,2 | 21,6 | 25,7 |
I 16*
I 17
I 18
I 195
I 200
I 21
K 1
K 37
K 4
P 1
P28
P 47
P 5
A 1
A 2»
A 3
A 4
A 6
A 710
A 8
A 9
Lv 2*1
Lv 3
Lv 4
Lv 5
Lv 6
Lv 7
Ing 1
Ing 2
Ing 3
S 1
S 212
T 1
T 2
T 313
T 4
MKO
KSS
BÖS
MKS
MKV
KA 1
KA 2
KA 3
KA 4
KA 5
F 1
F 2
F 3
F 4
F 5
F 6
F 7
F 8
F 9
F 10
F 11
F 12
F 13
F 14
F 15
F 16
F 17
F 18
F 21
23
Vårdplatser | Genomsnittlig beläggning | ||
1958 | 1959 | 1960 | |
40 | 20,2 | 27,0 | 23,5 |
40 | 42,0 | 50,2 | 56,7 |
88 | 34,3 | 30,3 | 38,5 |
52 | 22,1 | — | — |
32 | 25,9 | 21,2 | 19,6 |
30 | 36,0 | 26,3 | 32,6 |
25 | 20,0 | — | — |
28 | 12,1 | 18,5 | 13,9 |
28 | 36,0 | 27,1 | 37,5 |
24 | 54,5 | 40,4 | 55,4 |
32 | 42,8 | 37,1 | 33,7 |
36 | 23,8 | 21,6 | 25,2 |
31 | 24,1 | 28,7 | 29,6 |
50 | 19,0 | 14,2 | 12,0 |
24 | 48,3 | 51,6 | 48,3 |
_ | — | — | — |
27 | 14,0 | 17,4 | 17,0 |
39 | 30,0 | 20,7 | 34,8 |
33 | 18,8 | 27,8 | 30,3 |
24 | 12,9 | 15,0 | 18,7 |
24 | 5,4 | 12,5 | 17,9 |
19 | 26,8 | 31,5 | 19,4 |
19 | 21,0 | 16.3 | 27,3 |
18 | 71,1 | 59,4 | 65,5 |
(fr 1/1 59) | — | “7" |
|
48 | 16,8 | 20,8 | 24,5 |
39 | 22,3 | 16,6 | 19,7 |
48 | 21,6 | 22,0 | 22,2 |
17 | 54,7 | 81,1 | 31,1 |
12 | 14,1 | 12,5 | 10,8 |
27 | 21,1 | 14,4 | 12,2 |
63 | 20,4 | 18,8 | 21,9 |
32 | 28,4 | 35,3 | 21,5 |
36 | 25,2 | 29,7 | 25,8 |
30 | 20,6 | 11,3 | 9,3 |
52 | 19,2 | 20,7 | 12,3 |
14 | 26,4 | 22,1 | 22,1 |
36 | 16,9 | 12,5 | 13,3 |
16 | 23,1 | 18,7 | 15,6 |
16 | 18,1 | 14,3 | 20,6 |
16 | 28,1 | 30,0 | 37,5 |
11 | 25,4 | 25,4 | 19,0 |
16 | 23,1 | 22,5 | 19,3 |
16 | 15,0 | 11,2 | 6,22 |
20 | 16,0 | 18,0 | 16,0 |
20 | 18,5 | 20,0 | 19,5 |
20 | 22,0 | 11,5 | 14,0 |
20 | 10,0 | 10,5 | 14,0 |
20 | 16,5 | — | — |
20 | 11,5 | 14,5 | 11,5 |
20 | 18,5 | 18,0 | 17,5 |
20 | 9,0 | 9,0 | 9,0 |
18 | 13,0 | 10,5 | 13,0 |
20 | 14,5 | 10,5 | 12,0 |
24
1 Betjänar även T 1 tillsammans med Lv 2
2 » » A 4
3 » » Ing 2
4 » » F 14
3 » » övriga förband i Boden
6 Beläggningstalen för de två senaste åren ej representativa, då förbandssjukhuset
stått under ombyggnad.
8 Betjänar även T 4
9 » » F 9
10 » » I 18
11 » »TI tillsammans med I 4
12 » » F 6
13 » numera även I 21
14 » även MKV
* Beläggningen redovisad gemensamt för båda sjukhusen.
** » angives i procent
Det har från försvarets sjukvårdsstyrelses sida framhållits, att inläggningsindikationerna
för kasernerade värnpliktiga äro helt andra än för personer
som från sina hem inläggas på de civila lasaretten. Sjukvårdsstyrelsen
har därför understrukit, att den genomsnittliga beläggningen på förbandssjukhusen
icke är signifikativ för de olika vårdavdelningarnas utnyttjande.
Personalen vid förbandssjukhusen utgöres av läkare, översköterskor, undersköterskor,
sjukvårdsbiträden samt expeditions- och förrådstjänstemän.
Personalstyrkan vid ettvart av sjukhusen (expeditions- och förrådspersonal
icke inräknad) framgår av följande tablå.
Förband | PERSONAL |
| ||||||
Regläk | Batläk Ao 21 Ao 19 | Översköt | Under-sköt | Sjv | Anmärkningar | |||
11 | i |
| 2 | 3 |
| — | 5 |
|
I 2 | i |
| 1 | 2 |
| _ | 5 |
|
I 3 | i |
| 1 | 2 |
| — | 5 |
|
I 4 | i | i | 1 | 2 |
| — | 5 | Dessutom 1 amb övsköt lgr 10 |
|
|
| 1 | 2 |
| — | 5 | Centralt förbsjukhus |
I 6 | 1 |
| 1 | 2 |
| — | 5 |
|
I 7 Y | i |
|
| 1 |
| 1 | 2 |
|
R |
|
| 1 | 1 |
| 1 | 2 |
|
I 10 | i |
| 1 | 2 |
| — | 4 |
|
I 11 | i |
| 1 | 2 |
| — | 4 |
|
I 12 | i |
| 1 | 3 |
| — | 4 | Centralt förbsjukhus |
I 13 | i |
| 1 | 2 |
| — | 4 |
|
I 14 | i |
| 1 | 2 |
| _ | 4 |
|
I 15 | i |
| 1 | 2 |
| _ | 4 |
|
I 16 | i |
| 1 | 2 |
| _ | 4 |
|
I 17 | i |
| 1 | 2 |
| — | 4 |
|
I 18 | i |
| 1 |
| 1 | — | 2 | Endast öppen vård |
I 19 | i |
| 1 | 3 |
| — | 8 | Centralt förbsjukhus |
I 20 | i |
| 1 | 2 |
| — | 5 |
|
25
| PERSONAL |
| ||||||
Förband | Reglåk | Batläk Ao 21 Ao 19 | Översköt | Under-sköt | Sjv | Anmärkningar | ||
I 21 | 1 |
| i | i*) |
| i | 3 | *) lgr 12 fr 1/7 1961. Endast öppen vård |
K 1 |
| i |
| i |
| i | 2 | Dessutom 1 amb övsköt |
K 3 |
|
|
| i |
| i | 3 |
|
K 4 |
| i |
| i |
|
| 2 | Har sammanslagits |
P 1 | 1 |
|
| i |
| i | 3 |
|
P 2 | 1 |
|
| 17, |
| i | 3 | Centralt förbsjukhus |
P 4 | 1 | i | i | i |
| i | 2 |
|
P 5 | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
A 1 | 1 |
| i | 2 |
|
| 3 |
|
A 2 | 1 |
| i | 2 |
|
| 4 | Dessutom 1 amb övsköt |
A 3 | 1 |
| i | 1 |
| i | 3 | Dessutom 1 amb övsköt |
A 4 | 1 |
| i | 1 |
| i | 2 |
|
A 6 | 1 |
| i | 2 |
|
| 4 |
|
A 7 |
|
|
| 2 |
|
| 4 | FältläkVII är förbläk. Centralt förbsjukhus |
A 8 | 1 | i | i | 1 |
|
| 1 | Endast öppen vård |
A 9 | 1 |
| i | 1 |
| i | 3 | Dessutom 1 amb övsköt |
Lv 2 | 1 | i |
| 2 |
|
| 3 |
|
Lv 3 | 1 | i |
| 2 |
|
| 3 |
|
Lv 4 | 1 | i |
| 1 |
| i | 2 |
|
Lv 5 | 1 | i |
| 1 |
| i | 2 |
|
Lv 6 | 1 | i | i | 1 |
| i | 2 |
|
Lv 7 | 1 | i |
| 1 |
| i | 2 |
|
Ing 1 | 1 | i | i | 2 |
| i | 3 |
|
Ing 2 |
| i |
| 1 |
| i | 1 |
|
Ing 3 |
| i |
|
| 1 |
| 1 | Endast öppen vård |
S 1 | 1 |
| i | 2 |
|
| 4 |
|
S 2 | 1 |
|
| 2 |
|
| 4 |
|
S 3 |
|
|
|
|
|
|
|
|
T 1 | 1 |
| i |
| 1 |
| 2 | Endast öppen vård |
T 2 | 1 |
| i |
| 1 | i | 1 | Endast öppen vård |
T 3 | 1 |
| i | 2 |
|
| 4 | Centralt förbsjukhus |
T 4 | 1 |
| i |
| 1 |
| 2 | Endast öppen vård |
KS |
| i |
|
|
|
|
|
|
AUS |
| i |
| 1 |
| i | 2 | Dessutom 1 amb övsköt |
AJS |
| i |
|
|
|
|
|
|
InfSS |
|
|
| 1 |
| i | 2 | Indrages 1/10-61 |
AIS- |
|
|
|
|
|
|
| Indrages 1/1-62 |
InfKS |
|
|
|
| 1 |
|
| Endast öppen vård |
26
Förband | PERSONAL | Anmärkningar | ||||||
1. Ma-; | Marinläk 1 gr Ao 21 Ao 19 | Översköt lgr 12 lgrll | Under-sköt | Sjv bitr | ||||
MKO |
| i |
| i |
| i | 2 |
|
KSS |
| i |
| i |
| i | 1 |
|
BÖS |
| i |
| 2 |
|
| 3 |
|
MKS |
| i |
| 2 |
| i | 4 |
|
(Flsjh) |
|
|
|
|
|
|
|
|
MKV |
|
| 1 | 1 |
|
|
|
|
FlvplS |
|
|
|
| 1 |
| 3 | Endast öppen vård |
KA 1 |
| i |
| 2 |
|
| 4 | Dessutom kommenderad läkare |
KA 2 |
|
| 1 |
|
|
|
| Dessutom kommenderad läkare |
KA 3 | i |
|
| 2 |
| i | 4 |
|
KA 4 | i | i |
| 2 |
|
| 4 Va | Centr förbsjh |
KA 5 |
| i |
| 1 |
| i | 2 |
|
| 1. flyg | Flygläk |
|
|
|
| ||
| läk | 1 gr |
|
|
|
| ||
| Ao 23 | Ao 21 | Ao 19 |
|
|
|
| |
F 1 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 2 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 3 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 4 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 5 | 1 |
| 1 | 1 |
| i | 2 |
|
F 6 |
| 1 |
|
| 1 | i | 1 | Endast öppen vård. |
|
|
|
|
|
|
|
| Sluten vård å S 2. |
|
|
|
|
|
|
|
| Sjvbitr tjg t v å S 2 |
F 7 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 8 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 | Endast öppen vård |
F 9 |
| 1 |
|
| 1 | i | 1 | Endast öppen mottagn. |
|
|
|
|
|
|
|
| Sluten vård å A 2 |
F 10 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 | Dessutom 1 ambövsköt |
F 11 | 1 |
|
| 1 |
| i | 2 |
|
F 12 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 13 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 14 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 15 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F16/20 | 1 |
|
| 1 |
| i | 2 |
|
F 17 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 18 |
| 1 |
| 1 |
| i | 1 |
|
F 21 | 1 |
| 1 | 1 |
| i | 2 |
|
I syfte att få en uppfattning om storleken av de kostnader som äro förenade
med driften av förbandssjukhusen ha revisorerna från försvarets sjukvårdsstyrelse
inhämtat nedanstående uppgifter, vilka avse de av ämbetsverket
beräknade kostnaderna för sjukhusvården vid de olika sjukhusen
under ett budgetår.
27
Förbands sjukhus | Löner | Mtrl | Läkem. | Kosthåll | v arme, | Expmtrl | Fastigh. | Totalt |
1 1 I 2 I 3 | 253 000 | 20 300 | 21 800 | 2 700 | 12 300 | 300 | 25 300 | 335 700 |
143 500 | 8 600 | 15 800 | 26 400 | 22 800 | — | 11 300 | 228 400 | |
I 4 | 132 800 | 13 100 | 12 700 | 34 700 | 14 800 | 600 | 18 200 | 226 900 |
I 5 | 160 200 | 6 400 | 17 500 | 23 000 | 18 500 | 1 000 | 10 000 | 236 600 |
I 6 | 180 400 | 8 000 | 12 700 | 15 600 | 10 900 | 600 | 13 000 | 241 200 |
I 7 I 10 | 118 000 | 7 400 | 8 800 | 17 700 | 5 200 | 1 000 | 13 600 | 171 700 |
i ii | 135 800 | 8 000 | 13 800 | 17 600 | 12 100 | 1 200 | 12 300 | 200 800 |
I 12 I 13 | 151 200 | 11 000 | 43 600 | 37 200 | 21 600 | — | 18 400 | 283 000 |
1 14 | 103 000 | 7 400 | 14 600 | 20 300 | 7 000 | — | 30 300 | 182 600 |
I 15 | 154 000 | 4 800 | 26 900 | 11 000 | 13 500 | 500 | 8 400 | 219100 |
I 16 | 65 000 | 700 | 4100 | 7 000 | 3 700 | 100 | 10 000 | 90 600 |
I 17 I 19 | 186 900 | 7 400 | 18 300 | 25 600 | 8 200 | 100 | 8 400 | 254 900 |
JS | 75 300 | 4 100 | 9 400 | 5 700 | 7 300 | 700 | 13 100 | 115 600 |
I 20 | 137 800 | 4 700 | 20 000 | 8 000 | 16 600 | 1 000 | 9 800 | 197 900 |
I 21 | 89 000 | 5 600 | 17 700 | 10 700 | 2 800 | 500 | 2 800 | 129 100 |
K 1 K 3 | 78 000 | 2 600 | 12 400 | 7 200 | 1 700 | 800 | 4 000 | 106 700 |
P 1 | 82 200 | 4 500 | 18 700 | 5 100 | 6 700 | 500 | 11 700 | 129 400 |
P 2 P 4 | 100 800 | 4 000 | 36 600 | 7 800 | 4 500 | 500 | 5 500 | 159 700 |
A 1 | 116 900 | 4 600 | 15 800 | 10 700 | 17 600 | 1 000 | 18 000 | 184 600 |
A 2 | 171100 | 4 600 | 18 400 | 8 300 | 5 100 | 300 | 9 800 | 217 600 |
A 3 | 115 200 | 7 000 | 8 700 | 18 400 | 4 300 | 1 000 | 8 500 | 163 100 |
A 4 | 74 700 | 2 100 | 3 600 | — | 2 600 | 200 | 8 500 | 91 700 |
A 6 | 163 100 | 8 400 | 11 200 | 7 100 | 12 000 | 3 000 | 10 700 | 215 500 |
A 7 A 8 | 112 100 | 4 300 | 23 400 | 18 600 | 6 300 | 200 | 11 400 | 176 300 |
A 9 | 160 000 | 5 100 | 6 000 | 4 100 | 11 900 | 300 | 11 000 | 198 400 |
Lv 2 | 108 500 | 3 100 | 15 500 | 19 300 | 22 900 | 100 | 14 900 | 184 300 |
Lv 3 | 91 300 | 2 000 | 20 700 | 12 800 | 5 100 | 100 | 17 900 | 149 900 |
Lv 4 Lv 5 | 72 200 | 1 400 | 16 000 | 9 600 | 2 500 | 200 | 8 800 | 110 700 |
Lv 6 | 72 500 | 1 200 | 9 900 | 5 300 | 2 900 | 100 | 10 500 | 102 400 |
Lv 7 | 127 500 | 4 300 | 11 000 | 5 100 | 12 500 | 300 | 13 100 | 173 800 |
Infi 1 | 142 100 | 11 400 | 24 000 | 13 700 | 3 500 | 1 000 | 3 100 | 198 800 |
S 1 | 155 700 | 9 700 | 12 400 | 13 000 | 8 800 | 200 | 13 900 | 213 700 |
T 3 | 88 900 | 21 300 | 13 100 | 11 200 | 11 100 | 1 000 | 18 100 | 164 700 |
ÖSS | 118 400 | 9 800 | 15 000 | 5 600 | 5 300 | 1 000 | 18 500 | 173 600 |
BÖS ÖS K | 147 500 | 6 800 | 10 500 | 12 200 | 12 700 | 1 100 | 36 700 | 227 500 |
MKS | 102 000 | 6 400 | 27 600 | 24 700 | 12 800 | 200 | 36 500 | 210 200 |
KSS | 60 700 | 1 700 | 2 200 | 1 800 | 3 900 | 300 | 9 900 | 80 500 |
KA 1 | 122 600 | 6 300 | 16 000 | 7 000 | 7 000 | 300 | 11 500 | 170 700 |
KA 2 | 104 600 | 6 000 | 22 900 | 9 400 | 5 700 | 200 | 11 900 | 160 700 |
KA 3 | 89 900 | 7 200 | 11 300 | 7 200 | 5 500 | 300 | 13 700 | 135 100 |
KA 4 | 81 500 | 1 500 | 26 000 | 11 200 | 6 200 | 100 | 19 000 | 145 500 |
KA 5 | 69 000 | 4 400 | 23 000 | 7 000 | 4 700 | 1 000 | 14 800 | 123 900 |
F 1 | 103 100 | 2 900 | 10 000 | 5 000 | 5 900 | 300 | 2 700 | 129 900 |
F 2 | 105 600 | 2 000 | 8 000 | 5 400 | 3 900 | 400 | 9 300 | 134 600 |
F 3 | 87 800 | 3 000 | 4 300 | 4 600 | 6 100 | 100 | 4 600 | 110 500 |
F 4 F 5 | 94 400 | 1 500 | 12 600 | 9 400 | 4 700 | 100 | 5 500 | 128 200 |
F 7 | 98 700 | 4 000 | 4 200 | 3 800 | 3 500 | 400 | 12 700 | 127 300 |
F 10 F 11 | 91 500 | 3 000 | 10 000 | 8 600 | 5 000 | 100 | 7 800 | 126 000 |
28
sjukhus | Löner | Mtrl | Läkeni. | Kosthåll | lyse, vatten | Expmtrl | Fastigh. | Totalt |
F 12 | 90 900 | 6 200 | 15 100 | 4 800 | 3 500 | 100 | 7 900 | 128 500 |
F 13 | 90 700 | 1 900 | 7 300 | 3 600 | 7 900 | 100 | 8 000 | 119 500 |
F 14 | 88 800 | 2 500 | 8 600 | 1 100 | 5 500 | 1 200 | 7 700 | 115 400 |
F 15 | 73 700 | 1 500 | 4 600 | 2 900 | 4 500 | 100 | 8 100 | 95 400 |
F 16 | 94 900 | 3 800 | 11 600 | 5 100 | 4 100 | 100 | 8 500 | 128 100 |
F 17 | 75 800 | 7 000 | 24 000 | 4 000 | 5 000 | 500 | 7 700 | 124 000 |
F 18 | 102 900 | 2 200 | 11 300 | 2 500 | 7 600 | 200 | 8 900 | 135 600 |
F 21 | 101 300 | 3 700 | 8 500 | 4 200 | 27 300 | 100 | 7 200 | 152 300 |
| 6 315 000 | 314 400 | 829 700 | 591 600 | 477 600 | 26 700 | 683 400 9 238 400 |
Vid beräkningen av ovannämnda kostnader, vilka avse både öppen och
sluten vård, ha 50 procent av läkarnas arbetstid frånräknats, enär så stor
del bedömts hänförlig till mobiliseringsarbete och övningsdeltagande. Sjukvårdsstyrelsen
har uppskattningsvis fördelat kostnaderna för den öppna
och den slutna vården på följande sätt.
öppen vård Sluten vård
Löner 50 % 50 %
Materiel 10 % 90 %
Läkemedel 75 % 25 %
Kosthåll -— 100 %
Värme, lysc och vatten 10 % 90 %
Expeditionsmateriel 10 % 90 %
Fastighetskostnad 10 % 90 %
Såsom redan nämnts är medelbeläggningen på truppförbandssjukhusen
avsevärt lägre än motsvarande beläggning på de civila sjukhusen. Nämnda
förhållande har tidigare varit föremål för riksdagens revisorers uppmärksamhet,
senast av 1952 års revisorer, vilka beträffande ifrågavarande spörsmål
bl. a. framhöllo att, även om hänsyn toges till förbandssjukhusens
karaktär av beredskapssjukhus och till de avsevärda fluktuationerna i fråga
om värnpliktskontingenternas storlek, det likväl vore uppenbart att de vårdmöjligheter
dessa sjukhus representerade utnyttjades i alltför ringa utsträckning.
Revisorerna förordade därför bl. a. att den slutna sjukvården
på orter, där flera förband voro belägna, skulle koncentreras till ett enda
förbandssjukhus, varigenom vissa lokalutrymmen skulle kunna friställas
för andra ändamål. Revisorerna föreslogo vidare att samarbete skulle inledas
med landstingen om vård av civila patienter på truppförbandssjukhusen.
I enlighet med 1952 års revisorers förslag har, såsom inledningsvis redan
antytts, under de senaste åren en koncentration av truppförbandssjukvården
skett på vissa garnisonsorter, och vidare har om än i mindre utsträckning
samarbete kommit till stånd med olika landsting om vård av civila patienter
på förbandssjukhusen. Omfattningen av detta samarbete under de tre senaste
budgetåren framgår av nedanstående tablå.
29
Förband | 1958/59 | 1959/60 | 1960/61 | |||
antal vårddagar | antal patienter | antal vårddagar | antal patienter | antal vårddagar | antal patienter | |
I 4 | 631 | 33 | 244 | 27 | 556 | 41 |
I 15(31/1-10/7-61) |
|
|
|
|
| 6 |
I 19 | 84 | 9 | 413 | 45 | 877 | 146 |
A 3 | 2015 | 49 | 1448 | 29 | 1837 | 48 |
Lv 2 | 1090 | 126 | 1325 | 147 | 1548 | 89 |
KA 3 | 313 | 38 | 275 | 42 | 529 | 32 |
F 12 |
| 0 |
| 0 |
|
|
I detta sammanhang kan slutligen omnämnas, att försvarets sjukvårdsstyrelse
särskilt framhållit, att civilvård på truppförbandssjukhusen endast
kan ske i den utsträckning tillgängliga resurser medgiva. Ämbetsverket har
härvid bl. a. erinrat om att nattpersonal saknas och att dagpersonalen är
beräknad efter endast ca 70 procent beläggning med lättskött klientel.
Revisorernas uttalande. För att tillgodose de värnpliktigas behov av sjukvård
har inom försvaret uppförts ett stort antal truppförbandssjukhus, för
närvarande inalles 66, vilka som regel ligga i omedelbar närhet till respektive
truppförband. Sammanlagt förfoga dessa sjukhus över 2 250 vårdplatser.
I jämförelse med den genomsnittliga beläggningen på civila sjukhus är
medelbeläggningen på truppförbandssjukhusen mycket låg. Medan vårdplatserna
på de förstnämnda sjukhusen regelmässigt utnyttjas till mer än
80 procent, är sålunda motsvarande tal för förbandssjukhusens del i flera
fall mindre än 20 procent. Nämnda förhållande beror bl. a. på att vissa äldre
förbandssjukhus dimensionerats så, att de motsvara ett normalbehov av
5 sjukdagar per 100 värnpliktstjänstgöringsdagar. Som tidigare nämnts har
emellertid sjukdomsfrekvensen bland de värnpliktiga på senare år avsevärt
minskat, och försvarets sjukvårdsstyrelse räknar numera blott med 2,5 sjukdagar
per 100 tjänstgöringsdagar. Fn annan orsak till den låga beläggningen
är, att förbandssjukhusen till viss del skola fungera som beredskapssjukhus,
vilket har till följd att vårdresurserna måste vara så avpassade, att de räcka
till vid ett eventuellt hastigt insättande behov av större antal vårdplatser
i samband med exempelvis säsongvis återkommande luftvägsinfektioner
hos de värnpliktiga eller vissa epidemiska sjukdomar som icke falla under
epidemilagen.
De sammanlagda årliga kostnaderna för truppförbandssjukhusen ha avförsvarets
sjukvårdsstyrelse beräknats till omkring 9 milj. kronor. Då huvuddelen
av dessa kostnader utgöres av fasta utgifter — däribland löner
cirka 6 milj. kronor — vilka i stort sett äro desamma antingen beläggningen
är hög eller låg, ligger det i sakens natur att vårddagkostnaden per patient
vid förbandssjukhusen blir onormalt hög.
30
Sist berörda förhållande har tidigare varit föremål för riksdagens revisorers
uppmärksamhet, senast av 1952 års revisorer, vilka föreslogo olika
åtgärder för att nedbringa vårddagkostnaderna. Bl. a. förordades att förbandssjukvården
på garnisonsorterna skulle centraliseras till ett enda sjukhus
samt att samarbete skulle inledas med landstingen om upplåtelse av
förbandssjukhusen för vård av civila patienter.
I detta sammanhang kan omnämnas, att försvarets sjukvårdsstyrelse i
enlighet med revisorernas förslag under senare år i viss utsträckning fått
till stånd en koncentration av förbandssjukvården. Ett hinder för ett fullständigt
genomförande av berörda centralisering ligger emellertid däri, att
denna som regel kräver icke obetydliga kapitalinvesteringar i form av omfattande
reparationer av redan befintliga sjukhus eller uppförande av helt
nya sådana. Revisorerna anse sig med hänsyn härtill böra inskränka sig till
att här framhålla angelägenheten av att, där så kan ske utan eftersättande
av andra ännu viktigare behov, det av sjukvårdsstyrelsen inledda rationaliseringsarbetet
snarast möjligt slutföres.
Vad slutligen beträffar den av revisorerna tidigare väckta frågan om utnyttjande
av truppförbandssjukhusen för vård av jämväl civila patienter
kan i dagens läge konstateras, att samarbete med vederbörande landsting
i nämnt avseende kommit till stånd i endast mycket begränsad omfattning.
Sådan vård förekommer nämligen för närvarande blott vid 6 av de 66 förbandssjukhusen.
Revisorerna, som icke ha sig bekant anledningen till att
så ringa intresse visats för denna form av samarbete, önska i detta sammanhang
betona att det —- icke minst mot bakgrunden av den allmänt rådande
bristen på såväl sjukhusplatser som sjukhuspersonal — torde vara
ett samhälleligt intresse av stor vikt, att truppförbandssjukhusens överskottsplatser
i större utsträckning tagas i anspråk, framför allt för vårdfall
av mindre komplicerad natur. Revisorerna anse därför att åtgärder snarast
böra vidtagas för att på lämpligt sätt stimulera intresset för ett ökat samarbete
på förevarande område mellan de civila och de militära sjukvårdsorganen.
31
§ 6
Försvarets lärlingsskolor
Inom flygvapnet bedrives för närvarande lärlingsutbildning vid fyra yrkesskolor,
nämligen flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås (FFV),
centrala flygverkstadens yrkesskola i Västerås, centrala flygverkstadens yrkesskola
i Arboga och centrala flygverkstadens yrkesskola i Malmslätt. FFV,
som är den största enheten, är direkt underställd flygförvaltningen, medan
flygverkstädernas yrkesskolor administreras av vederbörande flygverkstad.
FFV :s huvudsakliga uppgift är att utbilda yrkesarbetare för samtliga flottiljverkstäder,
under det att flygverkstädernas skolor närmast ta sikte på
utbildning av arbetare för den egna flygverkstaden. Utbildningstiden vid
samtliga skolor är fyra år.
För att få närmare kännedom om bl. a. elevantalet vid de nyssnämnda
skolorna, arten av den utbildning som bedrives där, storleken av de årliga
kostnaderna etc. ha revisorerna riktat förfrågningar i ämnet till var och en
av skolorna. Av de uppgifter som i anledning härav lämnats har bl. a. framgått
följande.
Flygförvaltningens verkstadsskola i Västerås
Skolan inrättades såsom ett provisorium år 1940. Sedan flygförvaltningen
i underdånig skrivelse den 21 januari 1947 hemställt att skolan måtte göras
permanent, medgav Kungl. Maj:t samma år att skolan finge tills vidare
drivas i överenskommelse med av flygförvaltningen i förenämnda skrivelse
angivna riktlinjer. I propositionen nr 108 till 1954 års riksdag framlades sedermera
förslag om att skolan skulle uppgå som en särskild organisationsenhet
i flygförvaltningens underhållsavdelnings driftbyrå. Riksdagen beslöt
i enlighet med förslaget (r. skr. nr 319).
Skolans syfte är att för flygvapnets verkstäder utbilda telemontörer, flygmontörer
och instrumentmakare med speciell inriktning på flygvapnets
materiel.
Som instruktion för skolan gälla olika order från flygförvaltningen, vid
skolan utarbetade undervisningsplaner och arbetsscheman samt kollektivavtal
upprättat mellan försvarets centrala förvaltningsmyndigheter och försvarets
civila personals förbund.
Antalet elever har under ettvart av budgetåren 1958/59,1959/60 och 1960/61
utgjort respektive 60, 60 och 66. Urvalet av elever till skolan sker genom
anlags- och lämplighetstest av ca 300 bland 1 200 sökande. Den största hänsynen
tages till hetygen i matematik, svenska, slöjd och teckning.
32
Följande kurser ha under de tre senaste budgetåren förekommit vid
skolan:
1958/59 telemontörer, flygmontörer och instrumentmakare;
1959/60 telemontörer och flygmontörer;
1960/61 telemontörer.
Vid skolan tjänstgöra för närvarande nio heltidsanställda och fyra deltidsanställda
lärare.
Ersättning till eleverna utgår dels såsom timpenning, dels i form av kost
och logi. Kostnaderna härför bestridas från anslaget Flygvapnet: Drift och
underhåll av flygmateriel m. m. Lönerna till de heltidsanställda lärarna
och till den administrativa personalen, vilka belasta flygförvaltningens avlöningsanslag,
ha de tre senaste budgetåren uppgått till respektive 190 000,
200 000 och 225 000 kronor, övriga kostnader för skolan, vilka bestridas
från anslaget Flygvapnet: Drift och underhåll av flygmateriel m. m., ha under
de tre angivna budgetåren belöpt sig till respektive 622 000, 755 000 och
855 000 kronor.
Skolan upprätthåller intimt samarbete med övriga flygvapnets yrkesskolor
för samordning av kursplaner och undervisningsmateriel. Lärarkonferenser
hållas tillsammans med dessa skolor en gång per termin för utbyte
av pedagogiska erfarenheter. Från överstyrelsen för yrkesutbildning inhämtas
informationer om de under överstyrelsen lydande yrkesskolornas
arbetssätt och utveckling. Även direkt kontakt med dessa skolor samt industriskolor
förekommer.
För närvarande antagas varje år 55—65 elever. För att kunna tillgodose
förbandens växande behov av yrkesutbildad arbetskraft planeras emellertid
under de närmaste åren en utökning av elevantalet till 90 per år.
Avsikten är att undervisningen vid skolan i fortsättningen skall omfatta
utbildning enbart av telemontörer. Orsaken härtill är den expansiva teletekniska
utvecklingen och den därav följande bristen på utbildad arbetskraft
på detta område.
Centrala flygverkstadens i Västerås (CVV) yrkesskola
En viss utbildning av lärlingar torde ha bedrivits så länge CVV existerat.
Den nuvarande organisationen av verksamheten utformades dock först år
1955, beroende på att en viss nedgång i CVV:s verksamhet inträdde de närmaste
åren efter andra världskrigets slut.
Någon formell instruktion eller arbetsordning finnes icke, utan verksamheten
regleras dels genom kollektivavtal och dels genom av verkstadsledningen
utgivna detaljplaner och föreskrifter för varje läsår.
Under ettvart av åren 1958—1960 intogos i skolan respektive 12, 15 och
16 elever. Urvalet sker efter skolbetyg kompletterat med testförfarande.
De yrkesgrupper som hittills utbildats äro flyg-, motor-, tele- och bilmonlörer,
flygplansplåtslagare, instrument- och verktygsmakare samt avsynare.
Teoretisk grundutbildning förekommer i matematik, modersmål, ritningsläsning,
materiallära, fysik, elektroteknik, elektrisk mätteknik, verkstadsteknik,
arbetarskydd och verkstadsorganisation. Fackutbildning förekommer
i motorlära och grundläggande teleteknik.
Verksamheten sysselsätter en föreståndare och en yrkeslärare på heltid
samt ett skrivbiträde på halvtid. Dessutom tjänstgöra åtta vid CVV anställda
befattningshavare som timlärare i olika teoretiska ämnen med arvode enligt
timlärarkungörelsen. Undervisningen bedrives under ordinarie arbetstid.
De omkostnader som CVV haft för skolan under de tre sista budgetåren
framgår av nedanstående uppställning, vari beloppen äro avrundade till
närmaste jämna 1 000-tal kronor.
Budgetår
Löner till
eleverna
övriga kosln.
Totalt
1958/59 212 000
1959/60 197 000
1960/61 193 000
39 000 251 000
61 000 258 000
63 000 256 000
Kostnaderna ha fördelats på vederbörande produktionsanläggningar och
läckts genom omkostnadspålägget, varigenom i sista hand respektive kundorder
fått bära dem. Utöver nu nämnda kostnader tillkommer, såsom närmare
framgår av vad nedan sägs, bidrag från flygförvaltningen för vissa
mternatkostnader.
Eftersom skolan startade först år 1955, ha endast två årsklasser färdigutbildats
under de tre senaste budgetåren. År 1959 utexaminerades 11 elever,
av vilka 8 fortsatt sin anställning vid försvaret, och år 1960 15 elever. Samtliga
de sistnämnda äro kvar i tjänst vid CVV.
Med FVV förekommer ett direkt utbildningssamarbete på så sätt, att de
elever som uttagits till telemontörer vid CVV få teoretisk specialutbildning
under två terminer vid FVV. I övrigt förekommer samarbete med flygvapnets
verkstäder och FVV genom lärarkonferenser. En fortlöpande kontakt
hålles också med andra industriskolor, centrala verkstadsskolor samt yrkesskolan
på orten.
Från flygförvaltningens sida föreligger ett starkt önskemål att utöka skolans
kapacitet till det dubbla, d. v. s. till en årlig intagning av ca 30 elever,
för att tillgodose det alltmer ökade behovet av yrkesarbetare vid flottiljerna
och de centrala flygverkstäderna.
Centrala flygverkstadens i Malmslätt (CVM) yrkesskola
Skolan inrättades år 1946 enligt flygförvaltningens beslut. Skolans uppgift
är att utbilda ungdom till yrkesarbetare i den omfattning som erfordras
för produktionen vid CVM och inom de yrkesgrenar som förekomma vid
företaget.
Antalet elever var under ettvart av budgetåren 1957/58, 1958/59 och
,''l Rev. berättelse any. statsverket är ittfit I.
34
1959/60 respektive 15, 8 och 8. Anledningen till att antalet lärlingar minskades
budgetåret 1958/59 var en omläggning av utbildningsplanerna. Att elevan''
talet under budgetåret 1959/60 fortfarande blott utgjorde 8 berodde på att
CVM anmodades mottaga elever från enhetsskolans yrkesutbildningslinjOi
Utbildningen omfattar bl. a. undervisning i bänk- och maskinarbeten,
flygplans- och motormonteringsarbeten samt el-, instrument- och apparatarbeten.
I undervisningen ha sysselsatts två heltidsanställda och fem deltidsanställda
lärare.
Kostnaderna för skolan, vilka bestridas med verkstadsmedel, ha under
budgetåret 1957/58 uppgått till 89 300 kronor, under budgetåret 1958/59 till
120 000 kronor och under budgetåret 1959/60 till 195 400 kronor.
Av de lärlingar som utexaminerats under de tre sista budgetåren ha samtliga
utom en tagit anställning vid flygvapnet.
Samarbete och kontakt hålles med övriga yrkesskolor inom flygvapnet
för samordning av kursplaner, läroböcker och instruktionsmateriel samt
för utbyte av pedagogiska erfarenheter. I form av pedagogiska dagar hålles
även kontakt med länets yrkesskolor.
Behov av utökning av skolans kapacitet anses föreligga.
Centrala flygverkstadens i Arboga (CVA) yrkesskola
Skolan startade år 1946 enligt beslut av flygförvaltningen och har till
uppgift att ge eleverna en grundläggande utbildning. Undervisningen är
speciell så till vida, att den i första hand inriktas mera mot underhållsarbete
än mot tillverkning.
Skolan tillhör enligt av flygförvaltningen fastställd organisation CVA:s
produktionsavdelning, och viktigare förhållanden rörande skolan regleras
genom verkstadsorder. Bl. a. fastställes på så sätt en undervisningsplan och
varje år en särskild arbetsordning.
Utbildningen omfattar bl. a. bänkarbete, borrning, svarvning, fräsning^
slipning, mätning, lödning och montering. Fr. o. m. läsåret 1960/61 avses
samtliga lärlingar skola utbildas till telemontörer.
Antalet elever uppgick under budgtåret 1959/60 till 13 och under budgetåret
1960/61 till 15.
Skolan sysselsätter tre heltidsanställda lärare. Dessutom utnyttjas CVA:s
ingenjörer i viss utsträckning som timlärare. Som exempel på omfattningen
härav kan nämnas, att under vårterminen 1961 tolv ingenjörer tjänstgjorde
i sammanlagt 726 timmar som timlärare. Undervisningen bedrives under
ordinarie arbetstid.
Kostnaderna för skolan uppgingo under budgetåret 1959/60 till ca 120 000
kronor och under budgetåret 1960/61 till ca 190 000 kr.
Samarbete förekommer i stor utsträckning med andra yrkesskolor.
För att täcka de närmaste årens behov av telemontörer inom flygvapnet
35
planeras i samråd med flygförvaltningen en utökning av kapaciteten vid
skolan.
Utöver de ovan angivna kostnaderna för yrkesskolorna vid de tre centrala
flygverkstäderna tillkomma, som nyss nämnts, kostnader för ett genom avtal
med KFUM upprättat elevhem, där kost och logi tillhandahållas eleverna
vid var och en av dessa skolor. Utgifterna härför bestridas dels av eleverna
själva och dels centralt av flygförvaltningen. Ämbetsverkets kostnader för
här berörda ändamål ha | under de tre sista budgetåren uppgått till följande | ||
Budgetår | cvv | CVA | CVM |
1958/59 | 59 000 | 64 000 | 80 000 |
1959/60 | 64 000 | 65 000 | 84 000 |
1960/61 | 78 000 | 67 000 | 88 000 |
I förevarande sammanhang kan slutligen omnämnas, att rektor vid FFY
efter direktiv av flygförvaltningen samordnar och inspekterar utbildningsverksamheten
vid samtliga nu nämnda skolor. Avsikten är nämligen att
utbildningen inom varje yrkesgrupp skall bli likartad, oberoende av vid
vilken skola utbildningen sker.
Lärlingsutbildning av nu berört slag förekommer också vid fyra av de
fabriker som ingå i försvarets fabriksverk, nämligen vid ammunitionsfabriken
Zakrisdal, vid ammunitionsfabriken i Karlsborg, vid Carl Gustafs stads
gevärsfaktori i Eskilstuna och vid centrala torpedverkstaden i Motala. Utbildningen
bedrives i samtliga fall i s.k. inbyggd verkstadsskola i nära samarbete
med respektive fabriksorts yrkesskola. För var och en av dessa skolor
finnes »Undervisningsplan för inbyggd verkstadsskola för metallarbetare»,
fastställd av överstyrelsen för yrkesutbildning.
Antalet elever vid skolorna under de tre sista budgetåren framgår av
följande tablå.
Fabriksenhet | 1958159 | 1959160 | 1960161 |
Ammunitionsfabriken Zakrisdal | 8 | 8 | 7 |
Ammunitionsfabriken i Karlsborg | -—- | — | 8 |
Carl Gustafs stads gevärsfaktori | 12 | 13 | 12 |
Centrala torpedverkstaden | 4 | 4 | 4 |
För all teoriundervisning svarar respektive fabriksorts yrkesskola, i några
fall genom att som timlärare engagera personal vid berörda fabriker. För
den praktiska utbildningen finnas vid ammunitionsfabriken Zakrisdal två
av Karlstads yrkesskolas heltidsanställda yrkeslärare. Vid övriga fabrikers
skolor svara fabrikerna själva för utbildningen. Vid Carl Gustaf stads gevärsfaktori
äro för detta ändamål två heltidstjänstgörande lärare anställda.
36
I övigt omhänderhas den praktiska utbildningen av arbetsledare på produktionsavdelningarna.
Kostnaderna för fabriksverkets skolor under de tre sista budgetåren
f ramgå av nedanstående uppställning, vari beloppen avrundats till närmaste
jämna 1 000-tal kronor.
Fabriksenhet | 1958159 | 1959160 | 1960161 |
Ammunitionsfabriken Zakrisdal | 159 000 | 99 300 | 95 000 |
Ammunitionsfabriken i Karlsborg | -—- | — | 46 000 |
Carl Gustafs stads gevärsfaktori | 150 000 | 153 000 | no 000 |
Centrala torpedverkstaden | 55 000 | 59 000 | 72 000 |
Anm. I samtliga poster för Carl | Gustafs stads | gevärsfaktori och i | den för- |
sta för ammunitionsfabriken Zakrisdal har icke fråndragits värdet av det
produktiva arbete eleverna utfört. Kostnaderna bestridas av respektive fabriks
driftmedel och av statsbidrag enligt bestämmelserna för inbyggd verkstadsskola.
Eftersom berörda skolor äro inbyggda verkstadsskolor, bedrives ett nära
samarbete med yrkesskolorna på respektive orter. Behov av utökning av
fabriksverkets yrkesutbildning anses föreligga.
Inom armén förekommer lärlingsutbildning vid Stockholms tygstations
signal verkstad i Sundbyberg (ST SiS) och vid Södermanlands regementes
(I 10) tygverkstad i Strängnäs. Utbildningen där påbörjades först år 1960,
och elevantalet har hittills icke uppgått till mer än sammanlagt cirka 12.
Vid ST SiS verkställer Solna stads yrkesskola elevurvalet enligt de gängse
principer som tillämpas vid denna skola. För undervisningen har avdelats
en verkmästare som jämsides med sitt ordinarie arbete tjänstgör som instruktör.
ST SiS önskar utvidga lärlingsutbildningen inom teleområdet och
angränsande yrkesområden.
Vid I 10 sker utbildningen i inbyggd verkstadsskola i enlighet med en av
överstyrelsen för yrkesutbildning fastställd »Undervisningsplan för inbyggd
verkstadsskola för bilmekaniker». Särskilda lärare finnas ej anställda. Vid
den praktiska utbildningen få eleverna under erfarna arbetsledare deltaga
i verkstadsarbete. Den teoretiska undervisningen meddelas icke vid verkstäderna
utan av motoringenjören vid I 10 tygavdelning. Urvalet av eleverna
sker genom skolstyrelsen i Strängnäs, vilken också bidrager till kostnaderna
för utbildningen. Något samarbete med andra v rkesskolor förekommer icke.
Vad slutligen angår de inom marinen befintliga verkstäderna förekommer
lärlingsutbildning vid marinverkstäderna i Stockholm (MVS), Göteborgs
örlogsvarv (ÖVG), försvarets televerkstad i Göteborg (FTG) och Gotlands
kustartilleriförsvar (GK-Tyg).
Utbildningen omfattar vid MVS dels inbyggd 3-årig verkstadsskola för
telereparatörer (34 elever i tre årskurser), dels inbyggd 2-årig verkstads
-
37
skola för elinstallatörer på fartyg (11 elever i en årskurs), dels ock inbyggd
3-årig verkstadsskola för fartygsmaskinmontörer (12 elever i två årskurser).
Den praktiska utbildningen sker huvudsakligen i särskild lärlingsverkstad
på arbetsplatsen under ledning av tre vid M\ S heltidsanställda instruktörer.
Den teoretiska utbildningen äger rum på ordinarie arbetstid och i särskild
skolsal ävenledes på arbetsplatsen. Stockholms stads yrkesskolor bestrida
kostnaderna för teoriundervisningen (lärararvoden jämte teonmateriel).
Vidare utgår statsbidrag för undervisningen i yrkesarbete med 13 000 kronor
per år och avdelning, totalt 52 000 kronor; dessa medel disponeras för avlöning
till instruktörerna (eu i mekaniskt arbete, en i tclcarbcte och en i tl
arbete).
Vid öVG äger den praktiska utbildningen rum direkt på arbetsplatsen
under ledning av respektive arbetsbefäl, medan den teoretiska utbildningen
sker vid Göteborgs stads yrkesskolor på kvällstid. Av de sju eleverna avses
en utbildas till elektriker, två till plåtslagare och Övriga till filare.
Vid FTG sker den praktiska utbildningen på arbetsplatsen och den teoretiska
utbildningen i huvudsak vid Göteborgs stads yrkesskolor. En del av
eleverna har erhållit grundutbildning vid centrala flygverkstaden i Arboga.
F. n. äro 12 elever under utbildning (tre vid radiolänk, fyra vid radioverkstad,
tre vid radar och två inom elmekanik).
Vid GK-Tyg utbildas f. n. en lärling till handvapenreparatör och två lärlingar
till telereparatörer. Såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen
är förlagd till den egna arbetsplatsen, där militär personal tjänstgör
som lärare.
Den totala årskostnaden för lärlingsutbildningen vid MVS i nuvarande
läge har av marinförvaltningen uppskattats till ungefär 300 000 kronor
(kostnader för lokaler icke inräknade), varav huvuddelen (ca 295 000
kronor) utgör avlöning till eleverna. Dessa avlöningskostnader hänföra
sig endast till tid, då lärjungarna ha varit placerade i skolverkstad och
således ej utfört uteslutande produktivt arbete. Skolverkstadens produktion
tillfaller MVS. Lärararvodena uppgå till 5 000 kronor (sedan statsbidraget
frånräknats). Vid övriga arbetsplatser där lärlingsutbildning bcdrives
förekomma icke några kostnader utöver lärlingslöner. Till samtliga
lärlingar utgår avlöning enligt gällande kollektivavtal. Generellt gäller att
elever som ej ingå i inbyggd verkstadsskola få koinpensationsledigt för teoriundervisningen,
så att den totala utbildningstiden omfattar högst 4o timmat
per vecka. All lärlingsutbildning äger rum i samverkan med respektive
orters yrkesskolor. Den centrala planläggningen av utbildningsfrågor utföres
av marinförvaltningen i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning.
Revisorernas uttalande. Såsom framgått av den lämnade redogörelsen förekommer
i betydande utsträckning yrkesundervisning vid Iiirlingsskolor
38
anslutna till såväl arméns, marinens och flygvapnets verkstäder som försvarets
fabriksverks fabriksanläggningar. Syftet med denna undervisning är i
första hand att tillgodose behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom försvaret.
Kostnaderna för utbildningsverksamheten, vilken under senare år expanderat
kraftigt och som tenderar till att i snabb takt ytterligare utvidgas,
uPPgå för närvarande till miljonbelopp. Som regel täckas ifrågavarande
utgifter genom att respektive verkstäders och fabrikers driftmedel tagas i
anspråk. Ett undantag härifrån utgör dock flygförvaltningens verkstadsskola
i Västerås, vars verksamhet bekostas centralt genom flygförvaltningen
med anlitande av medel från ämbetsverkets avlöningsanslag samt från anslaget
till drift och underhåll av flygmateriel m. in. Sistnämnda skola, som
är den största av de här berörda undervisningsenhetema, intager även så
till vida en särställning, att den icke i likhet med övriga skolor är direkt
ansluten till en verkstad eller fabrik utan ingår som en särskild organisationsenhet
i den till flygförvaltningens underhållsavdelning hörande driftbyrån.
Yrkesundervisningen vid försvarets lärlingsskolor omfattar utbildning av
flyg-, motor-, tele- och bilmontörer, plåtslagare, instrument- och verktygsinakare
m. fl. Teoretisk undervisning meddelas i bl. a. matematik, modersmål,
ritningsläsning, materiallära, fysik, elektroteknik, elektrisk mätteknik,
verkstadsteknik, arbetarskydd och verkstadsorganisation.
Samtliga de under fabriksverket lydande lärlingsskolorna samt vissa av
arméns och marinens skolor äro s. k. inbyggda verkstadsskolor, vilket bl. a.
innebär att en del av kostnaderna för deras verksamhet täckes genom särskilda
statsbidrag enligt de bestämmelser som gälla för inbyggd verkstadsskola.
Vidare fastställas undervisningsplanerna för dessa skolor av överstyrelsen
för yrkesutbildning. Det kan i detta sammanhang omnämnas, att
icke någon av de under flygförvaltningen sorterande skolorna är av typen
inbyggd verkstadsskola.
Som ovan nämnts är den inom försvaret bedrivna lärlingsutbildningen
av betydande omfattning, och den omspänner numera också en mångfald
olika yrkesgrenar. Utan tvekan är denna utbildning av mycket stor betydelse
för krigsmakten, icke minst då det gäller rekryteringen av fackkunnig
personal till dess fabriker och verkstäder. Behovet av ett bibehållande
och en vidareutveckling av försvarets lärlingsskolor torde därför i dagens
läge knappast kunna ifrågasättas. Revisorerna ha emellertid icke kunnat
undgå att uppmärksamma, att ifragavarande utbildningsenheter sinsemellan
förete väsentliga skiljaktigheter i olika organisatoriska hänseenden. Så
t. ex. äro endast vissa av skolorna, de inbyggda verkstadsskolorna, intimt
anslutna till ortens civila yrkesskolor och i fråga om undervisningsplaner
in. m. underordnade överstyrelsen för yrkesutbildning. Vidare gälla, som
redan nämnts, olika regler för finansieringen av skolornas verksamhet. Ge
-
39
mensamt för dem alla är emellertid att någon separat kostnadsredovisning
ieke förekommer.
Enligt revisorernas mening kunna några sakliga skäl knappast åberopas
för att rent organisatoriskt särskilja de olika lärlingsskolorna inom försvaret.
Revisorerna anse det snarare som en brist att skolorna i nu nämnt a\-seende erhållit en olikartad utformning. Såsom än mer otillfredsställande
framstår emellertid det nuvarande sättet för skolornas finansiering. Eftersom
utgifterna för deras verksamhet bestridas antingen av fabrikernas
och verkstädernas rörelsemedel eller med för olika försvarsändamål avsedda
riksstatsmedel, är det nämligen för närvarande ogörligt eller i vart fall förenat
med betydande svårigheter att på förhand beräkna och exakt fastställa
storleken av de kostnader som äro förenade med undervisningsverksamheten.
Av nu angivna skäl anse revisorerna det angeläget, att en översyn av försvarets
lärlingsskolor i här berörda avseenden kommer till stånd. Vid en sådan
översyn bör enligt revisorernas mening uppmärksamhet bl. a. ägnas
åt frågan, om skolorna icke i större utsträckning än vad som nu är fallet
skulle kunna organiseras såsom inbyggda verkstadsskolor. Härigenom skulle
den fördelen vinnas, att skolorna automatiskt anknötes till ortens civila
yrkesskolor. Därjämte skulle genom en sådan anordning överstyrelsen för
yrkesutbildning få viss insyn i skolornas verksamhet. Revisorerna anse vidare
att i detta sammanhang en närmare undersökning bör göras om lämpligheten
av och förutsättningarna för en koncentration av speciell yrkesutbildning,
t. ex. telemontörsutbildningen, till en enda skola. Enligt revisorernas
mening skulle nämligen en sådan specialisering av undervisningen
kpnna leda till en avsevärd höjning av utbildningseffekten samt bidraga till
en reducering av kostnaderna för verksamheten.
Revisorerna få med åberopande av det anförda alltsa föreslå, att en översyn
av försvarets lärlingsskolor i av revisorerna här angivna avseenden
snarast kommer till stånd.
Utnyttjande av försvarets verkstäder för civil yrkesutbildning
För den militära reparationstjänsten och för viss nytillverkning har inom
försvaret efter hand i olika delar av landet uppförts en mångfald verkstäder.
Vid bestämmandet av dessa verkstäders storlek har hänsyn måst tagas icke
blott till fredsbehovet utan också till de speciella krav som sammanhänga
med den militära beredskapen. Sistnämnda omständighet har gjort det nödvändigt
att dimensionera verkstäderna på sådant sätt, att garantier finnas
för att produktionskapaciteten i ett skärpt läge blir tillräcklig. Det bär därför
icke kunnat undvikas, att vissa försvarsverkstäder i fråga om såväl
lokaler som maskiner och personal fått en omfattning som är större än vad
som motsvarar det normala behovet i fred. Det ligger i sakens natur att
angivna förhållande mången gång skapat svårigheter för de militära myndigheterna
att förse ifrågavarande verkstäder med en tillräcklig arbetsvolym,
vilket självfallet är ett av villkoren för att verksamheten där skall kunna
hedrivas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
I detta sammanhang kan omnämnas att det mellan marinförvaltningen
och Stockholms läns landsting alltsedan år 1952 bedrivits visst samarbete,
innebärande att marinförvaltningen på särskilda i avtal bestämda villkor
ställt en del av Stockholms kustartilleriförsvars verkstäder i Vaxholm till
centrala verkstadsskolans i Häggvik förfogande. Avtalet tillerkänner verkstadsskolan
rätt att för bedrivande av yrkesutbildning för båtbyggarc (båtbyggarskolan)
utnyttja marinens båtverkstad intill en fjärdedel av de resurser
som befintliga utrymmen, inredning och maskiner medgiva. De närmare
villkoren för upplåtelsen äro bl. a. följande.
Eleverna, vilkas antal skall utgöra högst femton, skola stå under direkt
ledning av en av skolan anställd yrkcslärare, men skolan må vid behov såsom
vikarie för denne lärare tillfälligtvis anlita den i verkstaden tjänstgörande
verkmästaren efter överenskommelse med verkstadsledningen och
\ erkmästaren. Marinförvaltningen utlånar till skolan inom verkstadsbyggnaden
befintliga fasta arbetsmaskiner och annan inredning i den utsträckning
detta erfordras för elevutbildningen. Skolan tillhandahåller och bekostar
för utbildningen erforderliga handverktyg, verktygsskåp och dylikt, vilka
förvaras och uppställas efter överenskommelse med verkstadsledningen. Skolan
må mot beställning uttaga för elevernas utbildning behövlig materiel i
verkstädernas materielförråd, varvid kostnaderna debiteras efter gällande
dagspriser. Mathållning för eleverna ordnas genom marinförvaltningens försorg,
och betalning härför erlägges enligt samma grunder som tillämpas för
verkstadspersonalen. Skolan ansvarar i vad på skolan ankommer för att
arbetsmaskiner och inredning i verkstäderna jämte övrig kronan tillhörig
41
egendom väl vårdas av lärare och elever samt svarar vidare för att utbildningsverksamheten
bcdrives så, att kronans arbeten icke bli hindrade. Innan
lärare placeras vid båtbvggarskolan eller elever antagas för utbildning där,
skall samråd äga rum med chefen för Stockholms kustartilleriförsvar. Utländska
elever få icke antagas vid skolan. Skolan är pliktig att underordna
sig den militära kontrollen inom vcrkstadsoinrådet samt i övrigt följa de
ordningsföreskrifter som finnas utfärdade.
Såsom ersättning för dispositionen av ovannämnda verkstadsutrymmen
och maskiner skall skolan till marinförvaltningen erlägga en avgift av 5 500
kronor per år. Där så befinnes lämpligt för elevernas utbildning, må med
skolans medgivande eleverna kunna sysselsättas med arbeten som utföras
inom verkstaden. Den ekonomiska ersättningen härför bestämmes efter
överenskommelse mellan skolan och verkstadsledningen.
Slutligen kan omnämnas att, för det fall båtverkstaden i sin helhet eller
del därav under den avtalade kontraktstiden skulle behöva tagas i bruk
för förberedande av eventuellt förestående bercdskapstillstånd, marinförvaltningen
äger rätt att omedelbart återtaga verkstaden helt eller delvis.
Revisorernas uttalande. I krigsmaktens organisation ingår, såsom framgått
av den lämnade redogörelsen, ett stort antal större eller mindre verkstäder
med uppgift att omhänderha i första hand den militära reparationstjänsten.
Storleken av dessa verkstäder har avpassats så, att produktionskapaciteten
skall förslå till att täcka reparationsbehovet även under beredskapstillstånd
eller krig. Till följd härav ha försvarsverkstäderna i
många fall måst utbyggas i en omfattning som är större än det normala
Iredsbehovet. Angivna förhållande har medfört att verkstädernas fulla kapacitet
icke alltid kunnat utnyttjas, vilket i sin tur lett till svårigheter att
bedriva verksamheten på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
Här nämnda omständigheter torde vara en av anledningarna till och en
förutsättning för det samarbete som i fråga om viss civil yrkesskoleutbildning
bedrivits mellan marinförvaltningen och Stockholms läns landsting
alltsedan 1950-talets början. Marinförvaltningen har nämligen, såsom tidigare
nämnts, på särskilda i avtal bestämda villkor ställt en del av Stockholms
kustartilleriförsvars verkstäder i Vaxholm till centrala verkstadsskolans
i Häggvik förfogande. Skolan har i enlighet med nämnda avtal tillerkänts
rätt att i viss omfattning för utbildning av båtbyggarc utnyttja marinens
båtverkstad. Marinförvaltningen har sålunda mot en ersättning av
5 500 kronor per år till skolans förfogande ställt bl. a. lokaler och maskinell
utrustning i den utsträckning som erfordras för elevutbildningen. Marinförvaltningen
har också åtagit sig att ur de marina förråden tillhandahålla
eleverna den materiel som åtgår vid utbildningen och har vidare förklarat
sig villig att svara för elevernas mathållning. Skolan har å sin sida bl. a.
förbundit sig att bedriva utbildningsverksamheten så, att kronans arbeten
42
icke bli hindrade, och har tillika förklarat sig villig underkasta sig de ordningsföreskrifter
som bl. a. den militära kontrollen inom verkstadsområdet
kräver. Om för förberedande av eventuellt beredskapstillstånd marinförvaltningen
skulle behöva taga i anspråk hela verkstadskomplexet, har skolan
förbundit sig att omedelbart utrymma sin del av verkstäderna.
Enligt revisorernas mening har marinförvaltningen genom det här nämnda
samarbetet med Stockholms läns landsting funnit en god lösning på de
problem som sammanhänga med det inledningsvis nämnda förhållandet,
att många försvarsverkstäder tvingas arbeta med viss överskottskapacitet.
Då, såvitt revisorerna ha sig bekant, erfarenheterna av detta samarbete äro
goda, vilja revisorerna ifrågasätta om icke försvarets verkstäder också i
andra delar av landet skulle kunna ställas till förfogande för civil yrkesskoleutbildning.
Ett så långt möjligt fullt utnyttjande av ifrågavarande
verkstäders kapacitet bidrager nämligen självfallet i hög grad till ekonomisering
av verkstadsdriften. Det må vidare betänkas, att yrkesskoleutbildningen
i vårt land befinner sig under stark utbyggnad, vilken dock icke kunnat
hålla jämna steg med det växande behovet av dylik utbildning. Åtgärder
i av revisorerna här angiven riktning skulle därför kunna medverka till en
lösning av de frågor det här gäller. Revisorerna anse sig mot bakgrunden
av det nu sagda böra förorda, att en undersökning snarast verkställes i syfte
att klarlägga, om förutsättningar finnas för att i ökad utsträckning upplåta
de militära verkstäderna för civil yrkesskoleutbildning.
43
§ 8
Transport av drivmedel till Kalmar flygflottilj
Sedan flera år tillbaka transporteras de för flygplansdriften vid Kalmar
flygflottilj (F 12) erforderliga drivmedlen med järnväg till en mindre vid
flottiljen byggd cistern. Dessa transporter ske numera från Karlshamn, där
flygförvaltningen disponerar över särskilda lagringsutrymmen i berg.
Enligt vad revisorerna inhämtat verkställde hamndirektionen i Kalmar
år 1957 eu utredning, vari påvisades att stora ekonomiska fördelar skulle
stå att vinna för statsverket, om här berörda järnvägstransporter, vilka vid
ifrågavarande tid utgingo från Göteborg, slopades och drivmedlen i stället
sjöledes transporterades till Kalmar, som förfogar över en modern och välbelägen
direktimporthamn. För ändamålet skulle en särskild cisterndepå
byggas i Kalmar hamn. Efter vissa förhandlingar i ärendet mellan hamndirektionen
och flygförvaltningen förklarade sig emellertid flygförvaltningen
i skrivelse till hamndirektionen den 30 augusti 1957 sakna intresse för projektet.
Ämbetsverket anförde i sin skrivelse följande.
Kungl. flygförvaltningen har tagit del av Kalmar stads synpunkter rörande
flottiljens drivmedelstillförsel. Dessa hava även övervägts i flygförvaltningen
i samband med planeringen av flygvapnets lagringsutrymmen.
Flygvapnet har emellertid icke endast att ta hänsyn till kommersiella synpunkter,
utan måste även beakta ev. anläggningars skydd, varför i 1. hand
bergrums- eller andra skyddande markanläggningar eftersträvas. Intresse
för lagring i Kalmar hamn föreligger därför f. n. endast under sistnämnda
förutsättning.
Efter det hamndirektionen erhållit kännedom om att flygförvaltningen
övergått till att transportera ifrågavarande drivmedel från Karlshamn och
att samtidigt en avsevärd utökning av drivmedelsförbrukningen ägt rum vid
flottiljen, verkställde direktionen ytterligare utredning i ärendet. Resultatet
därav jämte vissa synpunkter på frågan sammanfattades sedermera av direktionen
i en promemoria, vilken den 9 maj 1961 överlämnades till revisorerna.
Direktionen uttalade häri bl. a. följande.
Hamndirektionen har nu emellertid sig bekant, alt ifrågavarande järnvägstransporter
numera sker från Karlshamn och uppgår till en betydligt
utökad kvantitet jämfört med tidigare. Enligt uppgift uppgår sålunda årsomsättningen
för närvarande till över ca 26 000 m3 per år.
Då fraktkostnaderna sjöledes torde vara desamma för Karlshamn som
Kalmar bör frän Flygförvaltningens sida betydande besparingar kunna göras
genom minskade järnvägsfrakter. På grundval av uppgifter från S. J. utgöra
enbart dessa för närvarande inkl. kostnader för bandisp. Kalmar S—
F 12 och tomvagnsfrakt 2 073: 70 kronor per vagnssätt om 6 st. vagnar vardera
lastade med 8 st. tankar om 2,4 in3 motsvarande en kostnad av 18: 01
kronor per in''1. Flygförvaltningens järnvägskostnader för ifrågavarande
44
transport utgör sålunda för närvarande ca 470 000 kronor per år räknat
efter en årlig omsättning av 26 000 in3 flygbensin. Enligt uppgift från S. «!.
kostar en järnvägstransport Kalmar hamn—F 12 480 kronor per vagnssätt
om 6 st. vagnar eller 4: 17 kronor per in3. Då Flygförvaltningens kostnader
för lagring av bensinen i Kalmar eller Karlshamn i stort torde vara desamma
skulle storleksordningen av de minskade kostnaderna vid en omläggning i
dagens läge sålunda utgöra ca 360 000 kronor per år.
Hamndirektionen förklarade sig i promemorian beredd att, om flygförvaltningen
icke vore villig investera medel i en cisternanläggning i Kalmar
hamn, själv medverka till byggande av lämplig depå i hamnen, vilken kunde
uthyras till flygförvaltningen för en rimlig kostnad. En sådan anordning
skulle enligt hamndirektionens mening ställa sig för statsverket förmånlig
även om de nuvarande järnvägstransporterna skulle ersättas av tankbilstransporter.
Direktionen uttalade härom avslutningsvis följande.
Enligt samråd med Flygförvaltningens intendent i Kalmar har uppgivits,
att en ny drivmedelsutredning föreligger från flygvapnets sida innebärande,
att nuvarande järnvägstransporter skall ersättas med transporter i egna
tankbilar. Det har även framhållits, att den nuvarande kvantiteten i flygbensin
sannolikt kommer att minska till ca 20 000 in3 på grund av flyttning
av en division till annan plats. Även vid en ändring av förhållandena till
sistnämnda bör dock enligt hamndirektionens mening stora inbesparingar
kunna göras genom betydligt mindre driftskostnader och fasta kostnader
med hänsyn till de mycket korta och bekväma transporterna från Kalmar
hamn till flottiljens lageranläggning. Enligt uppgift från visst oljebolag utgör
nämligen kostnaderna för tankbiltransport å 16 in3 Karlshamn—Kalmar
Flygflottilj för närvarande 16 kr/m3 och för motsvarande transport Kalmar
hamn—Kalmar Flygflottilj 2:75 kr/m3 eller 13:25 kronor lägre kostnad
per m3. Merkostnaden för en kvantitet om 20 000 m3 per år blir följaktligen
ca 265 000 kronor per år.
Revisorerna ha av flottiljintendenten vid F 12 erhållit bekräftelse på att
planer föreligga att i fortsättningen eventuellt per landsväg transportera
drivmedlen från Karlshamn till flottiljen. Transportkonstnaderna vid en årsförbrukning
av exempelvis 16 000 in3 skulle härigenom enligt intendentens
beräkningar kunna sänkas från nuvarande kr. 19: 06 per m3 till kr. 12: 30
per m3. Beräkningarna grunda sig på följande av intendenten uppgjorda
preliminära kalkyler.
A. Järnvägstransport
1. Direkta fraktkostnader 290 000:__
2. översyn och avskrivning (20 år) på 168 st. rull
tankar
15 000: —
S:a 305 000: - -
Per in3 drivmedel År. 19: 06
45
B. Landsvägstransport
Kostnaderna kalkylerade vid ianspråktagande av
3 st. 24 m3 diescldrivna tankbilar
1. Fasta kostnader
a) Avlöning 3 kollektivanst. bilförare, lön motsv.
lönepl. A 7:10 b) Avskrivningar, 3 st. tankbilar å kr. 100 000: — | 39 000: — 60 000: — | |
Rörliga kostnader a) Traktamenten 750 st. å kr. 4: — b) Drivmedel |
| 3 000: — |
c) Reparationer och översyn |
| 60 000: — |
| S:a kr. 197 000: — |
99 000: —
98 000: —
Per m3 drivmedel kr. 12:30
Revisorernas uttalande. Drivmedelsförsörjningen vid Kalmar flygflottilj
(F 12) är för närvarande så ordnad, att drivmedlen i rulltankar per järnväg
Lransporteras från i berg insprängda lagringsutrymmen i Karlshamn till en
mindre på flottiljens område belägen cistern.
Då kostnaderna för de ifrågavarande transporterna äro betydande —
flottilj intendenten har med utgångspunkt i en årsförbrukning av 16 000 m3
beräknat dessa till för närvarande 305 000 kronor per år eller 19: 06 kronor
per m3 — tog hamndirektionen i Kalmar år 1957 kontakt med flygförvaltningen
i syfte att undersöka, i vad mån intresse från flygvapnets sida förefanns
att för att förbilliga transporterna medverka till byggande av en lagringsanläggning
i Kalmar hamn. En av hamndirektionen verkställd utredning
hade nämligen givit vid handen, att stora ekonomiska fördelar skulle
stå att vinna om här berörda transporter, vilka vid denna tid utgingo från
Göteborg, slopades och drivmedlen i stället sjöledes transporterades till
Kalmar. Flygförvaltningen förklarade emellertid, att flygvapnet i fråga om
drivmedelsförsörjningen hade att taga hänsyn icke endast till kommersiella
synpunkter utan framför allt till militära säkerhetskrav. Intresse för lagring
i Kalmar hamn förelåg därför från flygvapnets sida endast under förutsättning
att en eventuell lagringsanläggning kunde insprängas i berg eller
på liknande sätt skyddas.
I en till revisorerna innevarande år överlämnad promemoria har hamndirektionen
återkommit till sitt förslag och på nytt framhållit de ekonomiska
fördelar som i form av minskade transportkostnader skulle uppkomma,
därest uppförande av eu lagringsanläggning i Kalmar kunde komma
till stånd. Enligt direktionens mening skulle läget i detta avseende icke på
något avgörande sätt förändras, för det fall flygförvaltningen skulle besluta
ersätta de nuvarande järnvägstransporterna med landsvägstransporter. En
-
46
ligt vad direktionen inhämtat utgör nämligen kostnaden för tankbilstransport
Karlshamn—F 12 för närvarande 16 kronor per m3, medan motsvarande
transport Kalmar hamn—F 12 betingar ett pris av 2: 75 kronor per m".
Skillnaden belöper sig således till 13: 25 kronor per in3. Direktionen har
vid sina beräkningar utgått från att flottiljens årsförbrukning av drivmedel
uppgår till ca 20 000 in3. I detta sammanhang kan omnämnas, att flottiljintendenten
vid F 12 i till revisorerna översända preliminära kalkyler uppskattat
fraktkostnaden vid tankbilstransport Karlshamn—F 12 till ett något
lägre pris eller till 12: 30 kronor per in3. Intendenten har härvid beräknat
flottiljens årsförbrukning till 16 000 m3.
I sin förenämnda promemoria har hamndirektionen förklarat sig beredd
att, därest flygförvaltningen alltjämt skulle vara ointresserad av att investera
medel i en cisternanläggning i Kalmar, själv bygga en lämplig depå
i hamnen. Trots att flygförvaltningen härvid självfallet finge räkna med att
till Kalmar stad utgiva skälig hyra för dispositionen av depån, skulle en
sådan anordning enligt direktionens mening vara för statsverket ekonomiskt
fördelaktig.
Revisorerna kunna i och för sig väl förstå den obenägenhet flygförvaltningen
visat att med de förhållandevis begränsade medel som stå till förfogande
för ändamålet investera kapital i en anläggning som vid fall av
krig icke uppfyller de krav som ur säkerhetssynpunkt måste uppställas. Det
torde nämligen icke vara möjligt att i Kalmar hamn bygga en cistern som i
nämnt avseende erbjuder tillräckligt skydd. Revisorerna finna det emellertid
å andra sidan klart ådagalagt, att betydande besparingar i form av minskade
transportkostnader skulle uppkomma om, på sätt hamndirektionen föreslagit,
en upplagring i hamnen av drivmedel för flottiljens fredsförbrukning
kunde åstadkommas. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas,
att en sådan upplagring icke behöver få till följd att flottiljens beredskap
i fråga om drivmedelsförsörjningen minskar. Revisorerna förutsätta nämligen
självfallet, att flottiljen i ett skärpt läge fortfarande skall kunna repliera
på de i Karlshamn belägna bergrumscisternerna.
Vid nu angivna förhållanden och då hamndirektionen förklarat sig villig
att utan ianspråktagande av statsmedel bygga en cistern i hamnen för flottiljens
behov, finna revisorerna starka skäl tala för lämpligheten av att den
ifrågavarande anläggningen snarast uppföres. Revisorerna anse därför, att
förhandlingar i ämnet utan dröjsmål böra komma till stånd mellan flygförvaltningen
och hamndirektionen.
47
§ 9
Förhyrning av vissa förrådslokaler vid Livregementets grenadjärer
Genom olika under åren 1959—1960 tecknade hyreskontrakt förhyrde
sekundchefen för Livregementets grenadjärer (13) ett stort antal förrådslokaler
för regementets räkning. Anledningen till förhyrningarna var bl. a.,
att en enligt överbefälhavarens anvisningar utförd studie av mobiliseringsorganisationen
givit vid handen, att av vissa skäl behov förelåg av en genomgripande
förrådsomställning.
Sekundchefen för I 3 har på revisorernas förfrågan uppgivit, att regementets
förrådsanskaffning i de områden om vilka här är fråga tidigare underlättats
av en allmän tendens inom jordbruket att övergå till kreaturslös
drift med billiga förrådshyror som följd men att jordbrukarna vid tidpunkten
för den aktuella förrådsplaneringcn börjat bli tveksamma om den kreaturslösa
driftens lämplighet. De ville av detta skäl ogärna avhända sig sina
stallar och lador för en så lång period som tio år, vilket vore den normala
kontraktstiden. Förrådsplanerarna stötte därför på stora svårigheter, och de
kunde först efter omfattande och tidskrävande rekognosering finna erforderligt
antal lämpliga och ur mobiliseringsteknisk synpunkt godtagbart
belägna förråd. Bl. a. förfogade en större egendom (nedan benämnd egendomen
A), vars belägenhet på grund av ärendets hemliga natur här icke kan
närmare uppges, över vissa lokaler som ur angivna synpunkter fyllde högt
ställda krav. Med ägaren av denna egendom inleddes därför förhandlingar
om förhyrning. Det framkom härvid att ägaren begärde avsevärt högre hyra
än vad regementet betalat vid tidigare liknande förhyrningar. Då förhandlingarna
på grund härav drogo ut på tiden, förklarade ägaren att flertalet
av de aktuella byggnaderna skulle rivas, om uppgörelse i hyresfrågan icke
snart kunde träffas. Nämnda omständigheter anmäldes av sekundchefen till
militärbefälhavaren, som i sin tur i skrivelse den 28 februari 1959 rapporterade
förhållandet till fortifikationsförvaltningen. I skrivelsen framhöll
militärbefälhavaren bl. a., att uppgörelse om förhyrning av vissa av de ifrågavarande
lokalerna borde träffas redan samma år, trots att de icke kunde
»utnyttjas helt förrän under 1960».
Under de fortsatta förhandlingarna i detta ärende förklarade sig ägaren
av egendomen A beredd att själv utföra erforderliga iståndsättningsarbeten
för att göra lokalerna användbara som förråd och hänvisade härvid till egen
tillgång på arbetskraft, arbetsledare och virke. Han godtog i princip en kostnadskalkyl
av 17 000 kronor för arbetena i fråga men krävde med hänsyn
till kalkylens osäkerhet att hyresvärden (-gästen) skulle hållas skadeslös
om kostnaderna bleve 10 procent högre (lägre) än beräknat. Sedan regementet
godkänt de av ägaren framförda kraven träffades mellan parterna
48
kontrakt om förhyrning, vilket av fortifikationsförvaltningen godkändes den
14 november 1959. Det visade sig sedermera, att de verkliga kostnaderna för
iståndsättningsarbetena överstego de beräknade med omkring 11 000 kronor.
Orsaken till kostnadsökningen har av sekundchefen uppgivits vara i första
hand avsaknad av erfarenhet rörande kvalitetskraven på lokalerna samt för
lågt beräknade materielkostnader. En annan anledning till felkalkylerna
låg enligt sekundchefens mening däri, att regementet i samband med förrådsomläggningen
tvingades lösa även andra omfattande arbetsuppgifter.
I det nyssnämnda kontraktet (här kallat kontrakt 1) avtalades bl. a., att
regementet mot en årlig hyra av 12 200 kronor fick disponera förrådsutrymmen
om tillhopa 1 640 in2. Då emellertid regementet förbundit sig att stå
för de merkostnader för iståndsättningsarbetena som uppkommit till följd
av de förut nämnda felkalkylerna, höjdes hyran senare till 13 300 kronor
för år.
Med ägaren av egendomen A träffades påföljande år ännu ett hyresavtal
(här kallat kontrakt 2), som medgav regementet rätt att fr. o. in. den 1
oktober 1960 förfoga över ytterligare en förrådslokal med en yta av 305 m''-‘.
Hyressumman bestämdes till 3 000 kronor för år, vilket belopp inkluderade
hyresvärdens till 3 900 kronor beräknade kostnader för lokalens iordningställande.
Någon tid efter det de nu nämnda avtalen — vilka båda hade en giltighetstid
av tio år — undertecknats, beslöts av vissa skäl, bl. a. på grund av
erfarenheter som vunnits i samband med en av militärbefälhavaren anordnad
fälttjänstövning, att vissa av de i kontrakt 1 ingående förråden, för
vilka hyran uppgick till 1 902 kronor för år, jämte samtliga de förrådsutrymmen
som upptagits i kontrakt 2 på nytt skulle omgrupperas. Förhandlingar
inleddes därför med hyresvärden i syfte att få till stånd ett upphörande
av hyresförhållandet i vad avsåg dessa lokaler. Denne förklarade sig
härvid villig medgiva annullerande av kontrakten under förutsättning att
hyra erlades i fråga om kontrakt 1 till den 1 juni 1961 och i fråga om kontrakt
2 till den 1 oktober 1962. Sekundchefen för I 3 erhöll sedermera fortifikationsförvaltningens
tillstånd att på angivna villkor uppsäga avtalen.
Det förtjänar i detta sammanhang slutligen framhållas, att ingen av de
nu nämnda förrådslokalerna ännu tagits och ej heller avses komma att
tagas i bruk av kronan.
Revisorernas uttalande. Till följd av en av överbefälhavaren anbefalld
översyn av mobiliseringsorganisationen företogs vid Livregementets grenadjärer
(I 3) åren 1959—1960 en omfattande omgruppering av regementets förråd.
Såsom ett led i denna förrådsomställning förhyrdes ett stort antal förrådslokaler,
vilka bedömdes vara ur strategiska och andra synpunkter lämpliga
för sitt ändamål.
49
Enligt vad sekundchefen för I 3 uppgivit var tillgången på godtagbara
förrådslokaler inom de aktuella områdena vid ifrågavarande tidpunkt begränsad.
Efter tidskrävande rekognoseringar befunnos emellertid bl. a. vissa
lokaler tillhöriga en större egendom — i det föregående benämnd egendomen
A — uppfylla erforderliga krav. Vid de förhandlingar som i anledning
härav inleddes med ägaren till egendomen om förhyrning av berörda lokaler
framkom det, att denne dels begärde mer i hyra än vad regementet tidigare
betalat för liknande lokaler och dels krävde snar uppgörelse i hyresfrågan,
vid äventyr att lokalerna i annat fall skulle nedrivas. I detta läge tillskrc\
militär befälhavaren fortifikationsförvaltningen och framhöll att lokalerna
borde förhyras redan år 1959, trots att de icke kunde utnyttjas helt förrän
påföljande år. Efter medgivande av fortifikationsförvaltningen träffade sekundchefen
därefter i slutet av år 1959 slutligt avtal (här kallat kontrakt 1)
med ägaren om förhyrning av de ifrågavarande lokalerna, som omfattade
1 640 m2. Med samme ägare slöts år 1960 ännu ett kontrakt (här kallat kontrakt
2), varigenom till regementet upplätos ytterligare förrådsutrymmen
om 305 m2. Båda kontrakten fingo en giltighetstid av tio år.
Hyran i kontrakt 1 bestämdes till 12 000 kronor och i kontrakt 2 till 3 000
kronor för år. I de båda summorna hade därvid inräknats hyresvärdens
kostnader för iordningställande av förrådslokalerna, vilka kalkylerats till
17 000 respektive 3 900 kronor. Som tidigare nämnts visade sig den förstnämnda
kalkylen felaktig i så måtto, att den verkliga kostnaden för reparationsarbetena
i stället kom att belöpa sig till 28 000 kronor. På grund härav
höjdes hyressumman i kontrakt 1 senare till 13 300 kronor för år.
Innan en del av de i kontrakt 1 ingående lokalerna, för vilken del hyran
uppgick till 1 902 kronor för år, och samtliga de i kontrakt 2 upptagna
förrådsutrymmena ännu tagits i bruk, beslöts av skäl som angivits i det
föregående att på nytt omgruppera förråden. De ifrågavarande lokalerna
blevo till följd härav icke längre behövliga för regementet. Hyresvärden förklarade
sig emellertid icke villig att annullera hyreskontrakten under annan
förutsättning än att hyra betalades i vad avsåg kontrakt 1 till den 1 juni
1961 och kontrakt 2 till den 1 oktober 1962. På dessa villkor uppsades också
kontrakten. Av den sålunda träffade uppgörelsen följer, att regementet för
förrådslokaler som icke tagits och över huvud icke komma att tagas i anspråk
av kronan har att erlägga hyra med sammanlagt omkring 10 000
kronor.
Enligt revisorernas mening kan handläggningen av ovan nämnda hyresärende
icke anses ha skett med tillbörlig omsorg. Uppenbart synes hl. a. vara
att brister förelegat i samarbetet mellan å ena sidan de för förhyrningarna
ansvariga och å andra sidan de befattningshavare som haft att ur rent mobiliseringsteknisk
synpunkt gruppera förråden. Såsom mindre tillfredsställande
framstår vidare, att de slutliga kostnaderna för förrådslokalernas iord
-
4 Rrv. berättelse ang. statsverket nr 1961 I.
50
ningställande i så avsevärd grad avvikit från de från början beräknade. Visserligen
kan invändas att de förluster kronan i förevarande sammanhang
åsamkats äro små, ställda i relation till de totala kostnaderna för försvaret.
Revisorerna ha dock av principiella skäl här velat lämna en redogörelse för
vad som i ärendet förevarit.
Vissa drivmedelsanläggningar vid flygvapnet
I början på 1950-talet påbörjade fortifikationsförvaltningen byggande av
drivmedelsanläggningar vid bl. a. Västmanlands flygflottilj (F 1), Östgöta
flygflottilj (F 3), Krigsflygskolan (F 5), Göta flygflottilj (F 9), Skånska
flygflottiljen (F 10), Södermanlands flygflottilj (F 11) och Blekinge flygflottilj
(F 17).
Revisorerna ha från fortifikationsförvaltningen infordrat närmare uppgifter
rörande de ifrågavarande anläggningarnas byggnadssätt, deras användbarhet
för sitt ändamål samt storleken av de hittills nedlagda byggnadskostnaderna.
Fortifikationsförvaltningen har i anledning härav meddelat
bl. a. följande.
Västmanlands flygflottilj. I underdånig skrivelse den 2 december 1953
framlade fortifikationsförvaltningen ett av ritning och kostnadsberäkning
åtföljt förslag till utökning av drivmedelsanläggningen vid F 1 samt hemställde
om bemyndigande att för förslagets genomförande få anlita 800 000
kronor av det för budgetåret 1953/54 under flygvapnets delfond av försvarets
fastighetsfond anvisade investeringsanslaget av 4 000 000 kronor till
Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet. I brev den 15 januari 1954 biföll
Kungl. Maj :t förslaget.
Anläggningen, som påbörjades i januari 1956, är insprängd i berg och utförd
enligt den s. k. FortF-principen, d. v. s. byggd med 3 mm plåt kompletterad
med motgjuten betong. Anläggningen kommer icke att tagas i bruk
i sin nuvarande utformning. I stället avser man att bygga fristående cisterner
av tjockare plåt, varvid de nuvarande plåtbetongcisternerna skola tjäna
som invallning. Konstruktionsarbetet har igångsatts och programhandlingar
beräknas vara färdigställda inom den närmaste tiden. Ombyggnadstiden har
beräknats till åtta månader.
Kostnaderna för anläggningen, oberäknat kostnader för vissa av den s. k.
Moheda-katastrofen föranledda säkerhetsåtgärder, ha hittills uppgått till i
runt tal 1 425 000 kronor.
I sina anslagsäskandcn för budgetåret 1959/60 anmälde fortifikationsförvaltningen
ett medelsbehov av 1 000 000 kronor för täckande av merkostnader
för hl. a. drivmedelsanläggningen vid F 1.
I regleringsbrev den 24 april 1959 fastställde Kungl. Maj :t plan för disposition
av det för budgetåret 1959/60 under flygvapnets delfond av försvarets
fastighetsfond anvisade investeringsanslaget av 8 200 000 kronor till
Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet att i huvudsak lända till efterrättelse
samt bemyndigade fortifikationsförvaltningen att anlita anslaget för i planen
angivna ändamål. I planen upptogs, bland annat, en post på 1 000 000 kronor
till Merkostnader för vissa äldre byggnadsföretag.
52
Av sistnämnda post disponerades 473 000 kronor för slutligt täckande
av merkostnaderna för anläggningen vid F 1. Tidigare hade 151 000 av dessa
merkostnader efter hand täckts med anlitande av posten till Merkostnader
för vissa äldre byggnadsföretag under tidigare budgetår.
Kostnaderna för de nyssnämnda säkerhetsåtgärderna ha uppgått till
270 000 kronor och bestritts genom försträckning tills vidare av omhänderhavda
medel.
Anläggningen beräknas kunna tagas i anspråk under hösten 1962, sedan
den nödvändiga ombyggnaden utförts. Fortifikationsförvaltningen beräknar
kostnaderna härför till omkring 400 000 kronor. Underdånig framställning
angående disposition av medel för ändamålet avses skola ingivas inom den
närmaste tiden.
Östgöta flygflottilj. Efter förslag i 1954 års statsverksproposition (kapitalbudgeten:
bil. 25) anvisade riksdagen under flygvapnets delfond av försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1954/55 ett investeringsanslag av 4 000 000
kronor till Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet.
Genom regleringsbrev den 4 juni 1954 fastställde Kungl. Maj:t plan för
disposition av förenämnda anslag att i huvudsak lända till efterrättelse samt
bemyndigade fortifikationsförvaltningen att anlita anslaget för i planen
angivna ändamål. I planen upptogos bl. a. följande poster:
Kronor
F 3 Utförande av drivmedelsanläggning, omfattande cisterner,
pumpstation, tryckledning m. in. 550 000
F 11 Utförande av drivmedelsanläggning, omfattande tryckledning,
cisterner, pumpstation, stickspår, järnvägsramp m. in. 650 000
F17 Utförande av drivmedelsanläggning, omfattande cisterner,
tryckledning, pumpstation, stickspår, järnvägsramp m. in. 600 000
— Oförutsedda utgifter för i planen upptagna byggnadsföretag 260 000
Kostnaderna för drivinedelsanläggningen vid F 3, oberäknat kostnader för
vissa av Moheda-katastrofen föranledda säkerhetsåtgärder, ha uppgått till
662 674 kronor. Merkostnaden — 112 674 kronor — har täckts med anlitande
av posten till oförutsedda utgifter.
Kostnaderna för de nyssnämnda säkerhetsåtgärderna ha uppgått till
155 265 kronor och bestritts genom försträckning tills vidare av omhänderhavda
medel.
Anläggningen, som är utförd i 4 mm plåt svetsad från båda sidor och
med armerad betong gjuten mot plåtskalet, togs i bruk hösten 1959.
Krig sflyg skolan. Efter förslag i 1955 års statsverksproposition (kapitalbudgeten:
bil. 25) anvisade riksdagen under flygvapnets delfond av försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1955/56 ett investeringsanslag av 2 400 000
kronor till Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet.
Genom regleringsbrev den 22 april 1955 fastställde Kungl. Maj:t plan för
disposition av förenämnda anslag att i huvudsak lända till efterrättelse
53
samt bemyndigade fortifikationsförvaltningen att anlita anslaget för i planen
angivna ändamål. I planen upptogs — såvitt nu ar i fråga en pos
av 600 000 kronor för drivmedelsanläggning vid F 5.
Kostnaderna för anläggningen, oberäknat kostnader för vissa av Mohedakatastrofcn
föranledda säkerhetsåtgärder, ha uppgått till ''89 614 kr0™rI
sina anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 anmälde fortifikationsforvaltningen
ett medelsbehov av 650 000 kronor för täckande av merkostnader
för bland annat här berörda drivmedelsanläggning.
Genom regleringsbrev den 2 maj 1957 fastställde Kungl. Maj:t plan for
disposition av det för budgetåret 1957/58 anvisade investeringsanslaget av
4 550 000 kronor till Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet samt bemyndigade
fortifikationsförvaltningen att bl. a. anlita ett i planen upptaget belopp
av 900 000 kronor för bestridande av merkostnader for vissa aldre
byggnadsföretag.
'' Merkostnaderna för drivmedelsanläggningen vid F 5 — 189 bl4 kronor -ha av fortifikationsförvaltningen täckts inom ramen för nämnda bemyndigande.
...
Kostnaderna för de ovan nämnda säkerhetsåtgärderna ha uppgått till
152 000 kronor och bestritts genom försträckning tills vidare av omhändei -
havda medel.
Anläggningen är utförd på samma sätt som den vid F 3 men har annu icke
kunnat tagas i bruk. Enligt uppgift av fortifikationsförvaltningen kommer
den dock efter en mindre översyn och komplettering att kunna anvandas föi
sitt ändamål.
Göta flygflottilj. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1952/a3 foreslog
fortifikationsförvaltningen uppförande av en drivmedelsanläggning vid F 9.
Sedan medgivande härtill lämnats, påbörjades anläggningen omkring den
1 juli 1952. Kostnaderna för anläggningen, vars lagringsvolym fastställdes
till 2 000 in3, ha successivt uppräknats och anmäldes i fortifikationsförvaltningens
petita för budgetåret 1956/57 till 1 500 000 kronor. Följande belopp
för anläggningens utförande ha hittills anvisats.
Kungl. brev 5/5 1952 500 000 kronor
» » 30/4 1953 300 000 »
» » 1/6 1956 200 000 »
De totala kostnaderna belöpa sig för närvarande till i runt tal 1 011 000
kronor. Bristen — ca 11 000 kronor - har täckts med överskott från anslag
till vissa andra drivmedelsanläggningar.
Enligt vad fortifikationsförvaltningen uppgivit erfordras avsevärda ombyggnader
av anläggningen för att den skall kunna tagas i bruk. Ämbetsverket
har i sina petita för budgetåret 1962/63 under rubriken Berghangarer
äskat medel för ändamålet. Kostnaderna för iståndsättningsarbetcna ha
preliminärt beräknats till 1 500 000 kronor. Under förutsättning att begärda
medel ställas till fortifikationsförvaltningens förfogande torde anläggningen
kunna färdigställas i slutet av år 1963.
Skånska flygflottiljen. Fortifikationsförvaltningen ingav den 9 december
1950 underdånig framställning om att få utbygga drivmedelsanläggningen
vid F 10 till en lagringsvolym av 1 000 m3 för en beräknad kostnad av
450 000 kronor enligt prisläget den 1 juli 1950. Sedermera återkallades nämnda
framställning av krigstekniska skäl, och i ny underdånig skrivelse den
15 maj 1954 anhöll fortifikationsförvaltningen om tillstånd att utbygga anläggningen
till en lagringsvolym av 2 000 in3. Kostnaderna härför beräknades
till 1 700 000 kronor enligt prisläget den 1 april 1954. För anläggningens
påbörjande äskades och erhölls ett belopp av 1 200 000 kronor. Resterande
belopp — 500 000 kronor — anslogs av Kungl. Maj:t genom beslut den 15
juli 1954. Genom beslut den 28 juni 1957 beviljade Kungl. Maj:t i och för
indexreglering ett ytterligare belopp av 240 000 kronor. Sammanlagt ha således
anslagsmedlen för ifrågavarande anläggning uppgått till (1 200 000 +
500 000 + 240 000) 1 940 000 kronor. Enligt vad fortifikationsförvaltningen
uPPgi''it ha emellertid de totala kostnaderna för F 10 drivmedelsanläggning
belöpt sig till i runt tal 1 240 000 kronor. Av de återstående anslagsmedlen
700 000 kronor — ha i enlighet med förslag i fortifikationsförvaltningens
petita för budgetåret 1958/59 500 000 kronor överförts till anslaget för en
drivmedelsanläggning i Tullinge och 200 000 kronor till en liknande anläggning
i Norrköping. Den sistnämnda medelsdispositionen har skett efter förslag
av fortifikationsförvaltningen i underdånig skrivelse den 28 maj 1958
angående disposition av vissa anslag för budgetåret 1958/59.
Södermanlands flygflottilj. Genom regleringsbrev den 4 juni 1954 ställde
Kungl. Maj.t 650 000 kronor till fortifikationsförvaltningens förfogande för
utförande av drivmedelsanläggning vid F 11 (jfr F 3 ovan).
Genom regleringsbrev den 22 mars 1957 bemyndigade Kungl. Maj:t fortilikationsförvaltningen
att för därmed avsett ändamål anlita det å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57 anvisade investeringsanslaget av
450 000 kronor till Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet. Av anslaget disponerades
för drivinedelsanläggningarna vid F 11 och F 17 respektive
394 000 och 56 000 kronor.
Kostnaderna för drivmedelsanläggningen i fråga, oberäknat kostnaderna
för vissa av Moheda-katastrofen föranledda säkerhetsåtgärder, ha uppgått
till 1 287 977 kronor.
Merkostnaderna — 243 977 kronor — ha av fortifikationsförvaltningen
efter hand täckts med anlitande av medel som anvisats för merkostnader
för äldre byggnadsföretag in. in.
Kostnaderna för de nyssnämnda säkerhetsåtgärderna ha för F 11 vidkommande
uppgått till 180 463 kronor och bestritts genom försträckning
tills vidare av omhänderhavda medel.
Drivmedelsanläggningen har i ena nerfarten försetts med installationer
i s. k. tankningsgropar, avsedda för trycktankning av flygplan. Enligt vad
fortifikationsförvaltningen under hand meddelat komma dessa tankningsgropar,
vilka dragit en kostnad av ca 250 000 kronor, icke att kunna användas
för sitt ändamål. Anledningen härtill är att de icke anses tillräckligt
betryggande ur säkerhetssynpunkt.
Blekinge flygflottilj. Genom regleringsbrev den 4 juni 1954 ställde Kungl.
Maj :t 600 000 kronor till fortifikationsförvaltningens förfogande för utförande
av drivmedelsanläggning vid F 17 (jfr F 3 ovan).
Genom regleringsbrev den 22 mars 1957 bemyndigade Kungl. Maj:t fortifikationsförvaltningen
att för därmed avsett ändamål anlita det å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1956/57 anvisade investeringsanslaget
av 450 000 kronor till Vissa byggnadsarbeten för flygvapnet. Av anslaget
disponerades för drivmedelsanläggningen vid F 17 56 000 kronor (jfr F 11
ovan).
Kostnaderna för anläggningen ha, oberäknat kostnaderna för vissa av
Moheda-katastrofen föranledda säkerhetsåtgärder, uppgått till 707 000 kronor.
Merkostnaden — 51 000 kronor — har efter hand täckts med anlitande
av medel som anvisats för merkostnader för äldre byggnadsföretag in. m.
Kostnaderna för de ovan nämnda säkerhetsåtgärderna ha för F 17 vidkommande
uppgått till 127 000 kronor och bestritts genom försträckning
tills vidare av omhänderhavda medel.
Fortifikationsförvaltningen har för revisorerna uppgivit, att ämbetsverket
vid underhandskontakt år 1958 med försvarsdepartementet föreslagit, att
medel för bestridande av kostnaderna för de säkerhetsåtgärder som ansågos
nödvändiga i anledning av den år 1958 inträffade Moheda-katastrofen skulle
äskas på tilläggsstat för budgetåret 1958/59. Från departementets sida hade
emellertid hävdats, att kostnaderna borde bestridas av medel som i vanlig
ordning ställts till ämbetsverkets förfogande samt att de totala kostnaderna
borde anmälas först efter det erforderliga säkerhetsåtgärder slutligt verkställts.
I detta sammanhang kan omnämnas, att driftsinstruktioner för de fasta
maskininstallationerna vid ett flertal av de av fortifikationsförvaltningen
uppförda anläggningarna ännu icke upprättats. Främsta orsaken härtill har,
enligt vad ämbetsverket meddelat, varit personalbrist. En närmare redogörelse
härför har av ämbetsverket lämnats i skrivelse den 25 mars 1961 till
militieombudsmannen angående behovet av driftsinstruktioner.
I avsikt att trots rådande personalbrist försöka framtaga instruktioner för
framför allt drivmcdelsanläggningar har fortifikationsförvaltningen nyligen
beslutat, att arbetet med utarbetande av sådana instruktioner för fasta maskininstallationer
skall erhålla prioritet och med hänsyn till säkerhetssynpunkterna
i fred färdigställas i följande ordning: 1) Drivmedelsanläggningar,
2) Ammunitionsförråd samt 3) övriga anläggningar. För arbetets utförande
har fortifikationsförvaltningen avdelat särskild personal, vilken or
-
ganiserats som en speciell arbetsgrupp med uppgift att i första hand tillse
att provisoriska instruktioner för drivmedelsanläggningarna utarbetas. Arbetsgruppen
bär varit etablerad ca 1Va månad. Under denna tid bär en principinstruktion
för de ifrågavarande anläggningarna färdigställts, vilken avses
skola tjäna som mall för det fortsatta arbetet.
Slutligen må omnämnas, att efter skilda framställningar från fortifikationsförvaltningen,
senast den 20 oktober 1961, Kungl. Maj:ts tillstånd inhämtats
att inrätta dels en tjänst som säkerhetsinspektör i A 23 och dels sex
tjänster i A 21 med uppgift att handlägga ärenden av säkerhetskaraktär för
såväl ny- som ombyggnad av drivmedelsanläggningar. För närvarande äro
emellertid endast två av dessa tjänster tillsatta.
Då såsom ovan nämnts flera av de här berörda drivmedelsanläggningarna
under många år legat obrukbara, ha revisorerna för att närmare informera
sig om anledningen härtill avlagt besök vid Krigsflygskolan, Göta flygflottilj,
Skånska flygflottiljen och Blekinge flygflottilj. Vart och ett av dessa förband
har sedermera sammanfattat sina synpunkter på ämnet i särskilda till
revisorerna överlämnade promemorior, i vilka hl. a. meddelats följande.
Krigsflygskolan
1. Anläggningen påbörjades i januari 1956. Fortfarande — september
1961 pågå justeringsarbeten och densamma är ännu icke tagen i bruk.
2. Att från F 5 sida här i detalj kunna lämna en kronologisk redogörelse
för anledningarna till inträffade dröjsmål med färdigställandet har visat sig
svårt, då F 5 som lokalmyndighet icke varit inkopplad på byggnationen. Väl
har b o konstaterat varje tillfälle sådant inträffat men i förhoppning att
varje gång varit den sista har några anteckningar härom icke förts. Följande
erinringar ha emellertid vid olika tillfällen framförts från F 5 sida:
a) Nedtappningsbrunnarna vid befintligt stickspår i anslutning till anläggningen
voro å ritningarna placerade på motsatta sidan. Hann tillrättaläggas
innan arbetena därmed kommo i gång och föranledde inget dröjsmål
eller extra kostnad.
b) Erforderlig elcentral i anläggningen syntes från början bortglömd.
Tilläggsanbud å kr 2 700: - - (I milo skr. avd. VIII 15/3 nr 614).
c) I samband med en besiktning 10/10 1957, vid vilken representanter för
flygförvaltningen och F 5 närvoro, konstaterades att invändig målning av
cisternerna skett utan föregående blästring, varigenom rostbildning redan
inträffat. Behandlingen kunde icke godtagas. Vidare att röret för utpumpmng
av bränsle var draget från tankväggen till tankens mitt. Därstädes
var löret nedböjt så att sugöppningen låg mitt över dränergropen och ca 7
cm över tankbottens plan genom denna, vilket skulle medföra att vid utpumpnmg
det vatten och de föroreningar, som samlats i dränerlådan, ofelbart
skulle sugas upp och pumpas ut till tankningsgroparna. Detta förhållande
kunde under inga omständigheter godtagas.
Åtgärd: Blästring och ommålning samt ändring av utpumpningsrör. Som
orientering kan nämnas att en tredje målning skedde hösten 1960 (pris kr
36 700:—).
Vidare kan nämnas att vid provkörning i juni 1961 konstaterades att gaser
från cisternerna trängde in i pumprummet pa grund av att kabelrören föi
Deber-mätarna icke tätats. Cisternerna måste därför tömmas och renblåsas
från gaser. Sedan detta skett fylldes ånyo ena cisternen (500 000 I). Härvid
konstaterades att Deber-mätarna icke fungerade, troligen beroende på kortslutning
inne i cisternen. Justering härav pågar f. n. Slutligen kan omtalas
att på grund av att anläggningen ännu icke kunnat tagas i bruk och därför
flottiljen nödgats utnyttja befintliga men utslitna tankbilar desamma under
de tre sista åren måst påkostas ca kr. 7o 000:— i underhall och reparationer.
Göta flygflottilj
1. Under tiden 1952—1955 byggdes anläggningen i Forts regi. _
2. På order av Flygförvaltningen ombesörjde F 9 under tiden 7—12/9 1955
viss uppfyllning av anläggningen med MC 75. Det var ca 565 kbm MC 75 som
inpumpades i anläggningen.
3. Under hösten 1955 samt vintern 1955—1956 företogs en hel del olika
prov av anläggningen genom Forts försorg. Vidare var 2 st. firmor från
Stockholm i arbete med att utprova samt installera tankningsutrustning i
tankningsgroparna som fyllde de krav Flygförvaltningen ställt på denna utrustning.
I början av febr. 1956 konstaterades att stora läckage måste finnas
på ledningssystemet eller cisternanläggningen, enär ansenliga mängder MC
75 upptäcktes i branddammen. Branddammen är ju byggd på lägsta punkten
i bergshangaren. Ur branddammen tillvaratogs ca 20 kbm MC 75 vilken
kvantitet återlevererades till leverantören.
4. När nu läckage konstaterats började sökandet efter eventuella brister
i ledningssystemet samt cisternanläggningen. Enär samtliga rörledningar
var nedlagda i kulvertar vilka var fyllda med ccmentblandad makadam,
var det ett oerhört arbete att komma åt flänsar etc. på ledningarna för att
kontrollera desamma. På många ställen vid flänsar å rörledningarna upptäcktes
läckage. Vissa åtgärder vidtogs då för tätandet av läckagen. Därefter
vidtog provtryckningar av systemet vilket enligt vår mening utfördes långt
ifrån tillfredsställande.
5. Under tiden 12/4—2/7 1956 fortsatte arbetet med justering av utrustningen
i tankningsgroparna. Detta fortsatte även under vissa perioder i nov.
1956 samt mars 1957.
6. Under denna tid konstaterades fortfarande läckage på ledningssystemet.
7. Under 1957 anlände en firma från Stockholm, som hade fått beställning
på översyn och reparation av såväl ledningssystemet som cisternanläggningen.
Dessa lyfte hela ledningssystemet samt tog bort de flesta flänsarna
vilka ersattes med helsvetsade rör. Dessutom gjordes inspektionsluckor vid
de ställen där det fortfarande fanns flänsar, vilket möjliggjorde inspektion.
Provtryckningen av ledningssystemet efter översynen gjordes ytterst noggrant
samt visade gott resultat. Dessutom kontrollerades cisternanläggningen.
Detta arbete tillgick så att vi hade undertryck i cisternerna varefter såptvättning
skedde. Härvid upptäcktes en hel del sprickor i svetsningen mellan
plåtarna. Dessa brister reparerades. Huruvida alla sprickor upptäckts låter
vi vara osagt.
8. Under tiden 1/7 1958 21/8 1958 fortsattes provningarna av utrust
ningen
i tankningsgroparna. Dessa prov fortsatte även under 1959 med finjusteringar
samt slutliga fastställandet av utrustningen i tankningsgroparna.
58
Under denna tid kunde läckage på ledningssystemet inte märkas. Tankningsutrustningen
i groparna var vid dessa prov verkligt förstklassig.
9. Under 1959 utfördes invändig behandling av den ena cisternen. Detta
arbete kontrollerades och godkändes. Huruvida cisternen var tät innan behandlingen
påbörjades är vi icke säkra på. Den andra cisternen är fortfarande
icke behandlad invändigt.
10. Under tiden jan.—mars 1959 transporterade F9 bort ca 375 kbm MC
75 från anläggningen. Denna kvantitet överfördes till flottiljen samt förbrukades.
11. Under tiden april—juni 1961 transporterades bort ytterligare ca 160
kbm MC 75 från berget, i och för förbrukning vid flottiljen.
12. I dagens läge finnes endast MC 75 i rörledningssystemet samt pumprummet.
Cisternerna står tomma samt utvädrade.
Skånska flygflottiljen
Anläggningen påbörjades i sept. 1954 då grävningsarbetena kom i gång.
Arbetet med rörledningarna påbörjades i nov. samma år.
Arbetet med anläggningen i sin helhet fortgick under 1955, och i juli 1956
blev lagringscisternerna med ledning och pumpar färdiga. Efter en del rensningsarbeten
togs dock endast rörledningarna — som transporterar drivmedlen
från järnvägsstationen till flottiljen — i bruk 6 aug. 1956.
Innan lagringscisternerna fick användas skulle vissa modifieringsarbeten
utföras på dessa. Bl. a. injekterades cisternbottnarna med betong och i slutet
av nov. 1956 utfördes sandblästring av svetsskarvarna i bottenplåtarna
som sedan plastbehandlades. Anläggningen överlämnades till flottiljen den
6 december då i stort sett hela arbetet var klart. Under 1957, i okt. och dec.
tömdes cisternerna, rengjordes och målades om invändigt.
Anläggningen var sålunda i bruk från dec. 1956 till sept. 1958 då den
efter konstaterat läckage på den ena lagringscisternen delvis togs ur bruk i
samband med sprängämnesinspektionens besök (orsakat av den s. k. Moheda-olyckan).
Sedan dess har arbeten sporadiskt utförts på anläggningens cisterner och
pumprum. Just nu pågår arbete med inmontering av ny mätare för drivmedel
då den från början uppsatta inte fungerat. Ytterligare en pump monteras
även. Drivmedelsledningarna från järnvägsstationen förbi lagringscisternerna
och fram till flottiljen har dock hela tiden varit i bruk och är
det fortfarande. Flottiljen bedömer att anläggningen åter kan användas i full
utsträckning i början av nästa år.
Blekinge flygflottilj
1. Byggnationerna för flj. nya drivmedelsanläggning påbörjades på våren
1957 och slutbesiktigades under tiden 1957—aug. 1958.
I juli 1958 inträffad explosionsolycka i CFD Moheda medförde att flj.
praktiskt taget färdigställda drivmedelsanläggningar bl. a. ur säkerhetssynpunkt
icke var till fyllest. Bl. a. skulle elektriska installationerna med elcentral
i förrådsanläggningen helt omläggas, sprinkleranläggning inmonteras,
ventilationsanordningar ombyggas m. in.
Dessa omändringsarbeten påbörjades hösten 1958 och ansågs utförda
till sommaren 1959.
2. Den 1/9 1959 gjordes vid flj. det första försöket att använda hela anläggningen
i närvaro av repr. för Fortf, I Milo, Sprängämnesinspektionen,
59
entreprenören och F 17. Försöket misslyckades helt. Förnyat försök 15—16/9
fick avbrytas bl. a. p. g. a. att pumpanläggningen i pumpstationen vid Bredåkra
jvgstation icke var funktionsduglig.
Mellan nämnda datum och fram till 4/12 åtgärdades vissa upptäckta felaktigheter
samt gjordes uppfinningar av förrådsanläggningen till cirka 2/3.
Därefter uppstod förnyat avbrott hl. a. på grund av felaktigheter i form
av helt missvisande nivå-mätare, felaktig gasindikator, provisoriska ventilationsanordningar
i »gamla anläggningen», vars tillfälligt inmonterade gasindikator
icke fungerade tillfredsställande (ett otal falska larm) in. in. Dessa
samt ytterligare påkomna felaktigheter var under avhjälpande till den 6/12
1960. Som parentes kan här nämnas att hela anläggningen p. g. a. övergång
till nytt drivmedel tömdes i början av april 1960 utan att återfyllas p. g. a.
att vissa svetsningsarbeten skulle utföras. Den 6/12 1960 uppfylldes anläggningen
slutgiltigt. Smärre, för driften mindre väsentliga felaktigheter har
därefter framkommit.
Såsom anmärkningsvärda exempel synes vara felaktigheter av nedan angiven
art.
a) Otaliga falska larm från gasvarningsanläggningar. Numera funktionsdugliga.
b) Så stort läckagc på ventilationsledningar i förrådsanläggningen att
explosiv gasblandning kunde uppmätas i trappgång och pumprum under
cisternvädring. Risken torde numera vara eliminerad men ny kontroll kommer
att ske vid nästa cisternrengöring.
c) Vid monteringar i elanläggningarna har fasomkoppling skett så att
bl. a. fläktarna gått i fel riktning, varigenom fläktkapaciteten nedgått väsentligt.
Numera tillrättalagt.
d) Nivåreläer för markerande av överfyllning i förrådscisterner fungerar
synnerligen otillfredsställande. Förhållandet fortgår. Samma gäller pejlingsanordning
för kvantitetsmätning. Som »komplement» har installerats
pneumatiska mätare som synes vara förhållandevis tillförlitliga vad gäller
grövre mätning.
Det kan i detta sammanhang slutligen omnämnas, att utöver de fördyringar
som enligt ovan inträffat i samband med byggandet av här berörda
drivmcdelsanläggningar statsverket åsamkats avsevärda merkostnader för
provisoriska anordningar för flottiljernas drivmedelsförsörjning under den
tid anläggningarna legat obrukbara.
Revisorernas uttalande. I fortifikationsförvaltningens regi har alltsedan
1950-talets början pågått omfattande och mycket kostnadskrävande arbeten
med anordnande av drivmedelsanläggningar vid hl. a. Västmanlands
flygflottilj, Östgöta flygflottilj, Krigsflygskolan, Göta flygflottilj, Skånska
flygflottiljen, Södermanlands flygflottilj och Blekinge flygflottilj.
Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen ha så gott soin
genomgående de från början beräknade kostnaderna för dessa anläggningar
högst avsevärt överskridits. Merkostnaderna, vilka för närvarande uppgå
till omkring 2 milj. kronor, ha av fortifikationsförvaltningen hl. a. täckts
genom ianspråktagandc tills vidare av för andra ändamål avsedda medel.
60
De flesta av de här berörda anläggningarna ha under många år legat
obrukbara, och fyra av dem äro fortfarande icke i drift. Huvudorsakerna
härtill ha av fortifikationsförvaltningen uppgivits vara dels att driftsinstruktioner
icke ha funnits upprättade för de fasta maskininstallationerna, dels
att vid vissa av anläggningarna har tillämpats ett byggnadssystem — det
s. k. FortF-systemet — som ur säkerhetssynpunkt visat sig vara helt oanvändbart,
dels ock att speciella säkerhetsåtgärder ha måst vidtagas i anledning
av de erfarenheter som vunnits i samband med den år 1958 inträffade
explosionsolyckan i Moheda.
Enligt vad revisorerna inhämtat kommer utöver de 2 milj. kronor som
i form av merkostnader redan investerats i drivmedelsanläggningarna att
krävas en ytterligare kapitalinsats på ungefär samma belopp, för att de
ännu icke i bruk varande anläggningarna över huvud skola kunna användas
för sitt ändamål.
Revisorerna finna här angivna förhållanden synnerligen otillfredsställande.
I sammanhanget bör bemärkas, att statsverkets merutgifter icke äro begränsade
till de ovan angivna beloppen. Stora kostnader ha nämligen, under
den tid anläggningarna varit obrukbara, måst nedläggas i provisoriska anordningar
för flottiljernas drivmedelsförsörjning. Härtill kommer att förseningen
av anläggningarnas färdigställande i hög grad inverkat menligt på
flottiljernas drivmedelsberedskap.
Revisorerna äro självfallet medvetna om att fördyringar i samband med
uppförande av anläggningar av här berört slag ofta äro oundvikliga på
grund av omständigheter, vilka från början icke varit kända och ej heller
kunnat förutses. Enligt revisorernas mening torde emellertid en av de väsentligaste
anledningarna till det uppkomna läget vara, att byggnadsarbetena
omhänderhafts av personal som på ifrågavarande område saknat erforderlig
sakkunskap. Påfallande är bl. a. den brist på planenlighet som kännetecknat
reparationsarbetena. Som exempel härpå kan nämnas de sporadiska
försök som tid efter annan gjorts för att täcka läckage på cisterner och röranläggningar,
de upprepade ommålningarna av cisternerna samt de in- och
avmonteringar som förekommit av olika typer av mätinstrument, av vilka
flera icke varit funktionsdugliga. Revisorerna få i berört avseende hänvisa
till de i det föregående återgivna exemplen.
Även om revisorerna således anse sig ha anledning att rikta stark kritik
mot det sätt på vilket de ifrågavarande byggnadsarbetena handlagts, kan å
andra sidan noteras att ansträngningar på senaste tiden gjorts från fortifikationsförvaltningens
sida att komma till rätta med här föreliggande problem.
Då det i anledning härav torde kunna förväntas, att fortifikationsförvaltningen
utan onödigt dröjsmål kommer att vidtaga de åtgärder som erfordras
för att få berörda drivmedelsanläggningar i funktionsdugligt skick,
ha revisorerna ansett sig för denna gång böra inskränka sig till att lämna
en redogörelse för vad som i ärendet förevarit.
Socialdepartementet
§ 11
61
Anskaffning av inventarier m.m. vid ungdomsvårdsskolor
och anstalter för alkoholmissbrukare
Genom skrivelse till socialstyrelsen ha revisorerna infordrat uppgifter
om dels till vilket belopp kostnaderna för anskaffning av inventarier undei
ettvart av budgetåren 1957/58—1960/61 uppgått vid ungdomsvårdsskolorna
samt anstalterna för alkoholmissbrukare, dels i vilken ordning ifrågavarande
inventarier upphandlats, dels ock till vilka belopp kostnaderna för
ifrågavarande ändamål kunna uppskattas för budgetåren 1961/64.
Av de uppgifter som med anledning härav tillställts revisorerna framgår
i huvudsak följande beträffande ungdomsvårdsskolorna.
Anskaffningskostnaderna för inventarier under budgetåren 1957/61 fram
Kronor
394
500
458 700
614 800
1 127 400
1961/64 ha beräknats enligt fölKronor
692
500
2 144 300
1 785 500
För de två sistnämnda budgetåren äro beräkningarna approximativa och
beroende av riksdagens beslut om nybyggnader.
Socialstyrelsen upplyser, att upphandlingen av inventarier sker såval
centralt som lokalt. Den centrala upphandlingen äger rum dels med anlitande
av statliga avtal genom hl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning och
arméintendenturförvaltningen, dels ock efter anbud som införskaffas av
styrelsens skolbyrå. Den lokala upphandlingen sker såväl med anlitande axstatliga
avtal som efter anbud från ortens firmor. När det gäller inventarieanskaffning
av engångsnatur ha ungdomsvårdsskolorna att vända sig till skolbyrån
för att i varje särskilt fall få uppgift om lämplig inköpskälla.
I ett särskilt cirkulär till ungdomsvårdsskolorna ha vissa bestämmelser
i fråga om upphandling meddelats. Ur detta må följande återgivas.
Det är av största vikt, att alla inköp till kosthåll och beklädnad av inventarier
etc sker så ekonomiskt fördelaktigt som möjligt. De regler, som lämnas
i det följande, har till syfte att möjliggöra att så sker. Innebörden av
de här nedan lämnade anvisningarna är i korthet följande.
gå av nedanstående sammanställning.
Budgetår
1957/58
1958/59
1959/60
1960/61
Motsvarande kostnader för budgetåren
jande.
Budgetår
1961/62
1962/63
1963/64
62
Skolbyrån skall regelmässigt på förhand underrättas vid köp av vissa inventarier,
varvid skolbyrån undersöker möjligheterna att utverka rabatter.
Anskaffning av vissa inventarier och visst material skall enligt gällande författningar
ske genom särskild annan myndighet. I andra fall har skolstyrelserna
mera fria händer att ombesörja erforderlig upphandling efter anbudsförfarande.
Därvid skall emellertid, som framgår av upphandlingskungörelsen,
vissa regler iakttagas.
Beträffande viss upphandling gäller följande.
1. Upphandling av kontorsmaterial skall ske genom generalpoststyrelsens
centralupphandling. En särskild förteckning (sortimentlista) över den kontorsmaterial,
som tillhandahålles på detta sätt, kan rekvireras från generalpoststyrelsen
under adress Postverkets centralförråd, Ulvsunda 10.
Undantag från skyldigheten att anlita generalpoststyrelsen vid inköp av
kontorsartiklar föreligger endast därest a) sammanlagda värdet av de artiklar,
som myndighet har för avsikt att anskaffa, icke uppgår till minst 10
kronor samt b) då tiden icke medgiver att varorna beställes i föreskriven
ordning. I senast angivet fall bör köpet på orten ej avse större kvantitet än
som oundgängligen erfordras till dess beställning i sedvanlig ordning hinner
effektueras.
Tryck på papper och kuvert (omfattande beteckningarna »Tjänsteförsändelse»
eller »Tjänste» samt uppgifter om den avsändande myndighetens
namn och adress o. d.) ombesörjes jämväl av generalpoststyrelsen. För att
erhålla fördelaktigaste pris bör beställning av varje kuverttyp omfatta jämnt
1 000-tal exemplar. Vid rekvisition bör prov medsändas för erhållande av
oföränderligt tryck.
2. Tvätt- och rengöringsmedel samt städningsmaterial skall inköpas genom
postverkets centralförråd. Förteckning över de artiklar, som tillhandahålles
på detta sätt, kan rekvireras från postverkets centralförråd, Ulvsunda.
3. Innan upphandling sker av maskin- och verkstadsutrustning skall hänvändelse
ske till skolbyrån, som i sin tur vänder sig till överstyrelsen för yrkesutbildning,
vilket ämbetsverk i vissa fall kan utverka avsevärda rabatter.
4. Vid inköp av bränsle bör kontakt tagas med Kungi. Arméintendenturförvaltningen
(KAIF) (bränslesektionen) som årligen verkställer centralupphandling
av eldningsolja, kol och koks etc.
5. Genom samma myndighet skall kontorsmöbler, mattor, gardiner och
armat ur inköpas. Skolorna bör rekvirera denna myndighets årligen utkommande
cirkulär med närmare uppgifter härom.
6. Anskaffning av armatur underställes KAIF i varje särskilt fall.
7. Genom Landstingens Inköpscentral kan vissa förmånliga inköp göras,
bland annat av sjukvårdsutrustning, möbler, vissa konserver etc. Katalog
bör begäras.
8. För inköp av fordon (traktorer, bussar, jeepar) är Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
rådgivande myndighet. Skolorna skall före varje sådant
inköp vända sig till skolbyrån som underställer ärendet nämnda myndighet.
9. Skolorna skall i förekommande fall anlita varandras, resp. egna snickeriverkstäder
för tillverkning och beställning av vissa enklare möbeltyper
m. in.
Under p. 10 i cirkuläret lämnas slutligen vissa anvisningar om sättet för
inköp av böcker.
63
Vad sedan gäller anskaffningskostnaderna för inventarier för anstalterna
för alkoholmissbrukare under budgetåren 1957/61 framgå dessa av nedanstående
sammanställning.
Budgetår
1957/58
1958/59
1959/60
1960/61
Statliga anstalter
Kronor
21 400
38 100
451 400
137 700
Övriga anstalter
Kronor
808 600
729 400
613 400
571 300
Motsvarande kostnader
sätt.
Budgetår
för budgetåren 1961/64 ha beräknats på följande
Statliga anstalter
Kronor
Övriga anstalter
Kronor
1961/62 230
1962/63 905
1963/64 120
200 | 630 200 |
000 | 543 500 |
800 | 569 000 |
Det må anmärkas att fördelningen av kostnaderna på olika budgetår icke
är helt rättvisande, då några anstalter redovisat kostnaderna per kalenderår
i stället för per budgetår.
När det gäller sättet för upphandling vid de ifrågavarande anstalterna
synas egentliga direktiv i ämnet ej ha utfärdats av socialstyrelsens nyktcrhetsvårdsbyrå.
Upphandlingarna synas ske genom anlitande av statliga myndigheter,
direkt från grossister och detaljister, landstingens inköpscentral
o. s. v. Något enhetligt upphandlingsförfarande synes icke förekomma vid
de olika anstalterna.
Revisorernas uttalande. Ungdomsvård och nykterhetsvård ha under de
senaste åren varit föremål för en omfattande upprustning. Denna har främst
varit inriktad på att snabbast möjligt avveckla platsbristen vid ungdomsvårdsskolorna
och anstalterna för alkoholmissbrukare. Nya anstalter ha
tillkommit och gamla ha i olika avseenden upprustats. I samband därmed
har en mängd inventarier av olika slag inköpts. Enbart vid ungdomsvårdsskolorna
ha under budgetåret 1960/61 inventarier till ett värde av 1,12 milj.
kronor anskaffats. Motsvarande belopp för anstalterna för alkoholmissbrukare
är 709 000 kronor, varav 137 700 kronor belöpa sig på de statliga
anstalterna. Ansvarig för inköpen vid sistnämnda anstalter och ungdomsvårdsskolorna
är socialstyrelsen, som dock i vissa avseenden delegerat inköpsrätten
till respektive institutioners ledning. Vid inköpen utnyttjas i viss
utsträckning av andra statliga myndigheter slutna avtal. Vid de icke statliga
anstalterna för alkoholmissbrukare ombesörjas inköpen av respektive anstaltsledningar,
varvid statsbidrag utgår. Några av socialstyrelsen utfärdade
för såväl ungdomsvården som nykterhetsvården gällande bestämmelser om
sättet för upphandlingen synas icke finnas.
04
Även under innevarande och följande budgetår beräknas en betydande upphandling
av inventarier vid ifrågavarande anstalter komma att äga rum. Det
uppskattade värdet härav vid ungdomsvårdsskolorna uppgår till 4,6 milj.
kronor för budgetåren 1961/64. Motsvarande belopp vid alkoholistanstalterna
är nära 3 milj. kronor. Bl. a. med hänsyn till storleken av angivna summor
är det givetvis av vikt, att inköpen kunna ske på ett i olika avseenden
så fördelaktigt sätt som möjligt. Socialstyrelsen och främst då dess skolbyrå
har också, såsom framgår av den föregående redogörelsen, sökt att tillgodose
denna synpunkt. Enligt revisorernas mening kan det emellertid ifrågasättas,
om det icke borde vara möjligt att ombesörja upphandlingen på ett
mera rationellt sätt än vad nu är fallet. Även om inventarieanskaffningen
under senare år varit och i framtiden även kommer att bli relativt omfattande,
är den dock uppenbarligen icke så stor, att socialstyrelsen och anstaltsledningarna
kunna anställa specialister för hithörande göromål, vilka i
stället måste skötas vid sidan av andra arbetsuppgifter. Det ligger vid sådant
förhållande i sakens natur, att den därmed sysselsatta personalen
icke kan förväntas besitta samma sakkunskap och erfarenhet som de som
enbart ägna sig åt göromål av denna karaktär. Erinras må att materielanskaffningen
under senare år på andra håll inom statsförvaltningen i stor
utsträckning anförtrotts åt speciella organ, som antingen ombesörja inköpen
av vissa varuslag för flera myndigheter eller som handha alla inköp
för vissa myndigheter m. fl. Det sistnämnda är bl. a. fallet inom det högre
undervisningsväsendet, där en särskild utrustningsnämnd numera inrättats.
Av skäl som nyss antytts bör i fortsättningen enligt revisorernas mening,
när fråga är om upphandling som avser större värden eller kvantiteter för
ungdomsvårdens och nykterhetsvårdens behov, denna upphandling avlastas
socialstyrelsen och anstaltsledningarna och i stället överlåtas till sådant
statligt organ som kan förväntas ha ingående erfarenhet av hithörande
göromål. Hur anskaffningen i detalj bör ordnas, därtill äro revisorerna på
grundval av föreliggande utredning icke beredda att taga ställning. Frågan
härom synes närmare böra övervägas av riksrevisionsverket, som har att
granska den statliga upphandlingsverksamheten. Härvid bör bl. a. övervägas
på vad sätt upphandlingen i olika fall skall ske och vilka befogenheter
i förevarande avseenden anstaltsledningarna böra erhålla. Vidare bör även
klarläggas om sådana villkor för erhållande av statsbidrag vid de icke statliga
anstalterna böra gälla, att upphandling av inventarier skall ske i den
ordning som statlig myndighet föreskriver.
Revisorerna ha i det föregående främst uppehållit sig vid den upphandlingsverksamhet
som avser anskaffning av inventarier och som regel är av
engångsnatur. En kontinuerlig upphandling av bl. a. livsmedel äger även
rum genom de olika anstaltsledningarnas försorg. Efter vissa försök och
efter överläggningar mellan berörda myndigheter har beslut nyligen fattats
om att livsmedel i fortsättningen skall tillhandahållas ungdomsvårdsskolorna
65
genom försvarets inköpsorganisationer. Enligt vad revisorerna inhämtat äro
erfarenheterna av detta sätt för livsmedelsupphandlingen goda. Under innevarande
höst har även ett mindre antal anstalter för alkoholmissbrukare
anslutits till ifrågavarande inköpsverksamhet. Revisorerna förutsätta, att
även övriga anstalter av detta slag snarast möjligt utnyttja dessa avtal.
Hev. berättelse ang. statsverket år i96l I.
66
§ 12
Inventeringen av länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar m.m.
Enligt bestämmelser i kungörelsen den 24 maj 1957 om egnahemslån m. in.
(SFS nr 359) må, under de förutsättningar och på de villkor som angivas
i kungörelsen, av statsmedel beviljas lån för nybyggnad eller därmed i fråga
om resultat likvärdig, mera genomgripande ombyggnad av enfamiljshus,
som skall bebos av låntagaren (egnahemslån), ävensom för förbättring av
sådant en- eller tvåfamiljshus (förbättringslån). Lånen beviljas av bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna, varvid, såvida ej Kungl. Maj :t annorlunda
förordnar, bostadsstyrelsen skall handha långivningen beträffande
byggnadsföretag i Stockholm samt länsbostadsnämnderna i övrigt. Till annan
låntagare än kommun skall i regel säkerhet för lånet ställas i form av
inteckning. Vidare skola inteckningar med bättre rätt i fastigheten pantförskrivas.
Det ankommer på det lånebeviljande organet att på betryggande
sätt förvara säkerheter som lämnats för beviljade lån samt att i övrigt vidtaga
de åtgärder som äro erforderliga för säkerställande av statens fordran
med anledning av utlämnade lån.
I andra författningar som avse den statliga bostadslångivningen finnas
meddelade i stort sett motsvarande bestämmelser.
I PM den 24 april 1950 (Slä nr 52) har bostadsstyrelsen lämnat utförliga
anvisningar rörande den granskning av låne- och säkerhetshandlingar som
i anslutning till ovan återgivna bestämmelser skall äga rum vid länsbostadsnämnderna.
I en annan PM den 29 november 1952 (Slä nr 78) har styrelsen
lämnat anvisningar i fråga om förandet av inteckningsliggare.
Enligt uppgifter som lämnats i bostadspolitiska organisationskommitténs
betänkande om handläggningen av bostadslån (SOU 1961: 32) utestodo vid
länsbostadsnämnderna per den 30 juni 1960 sammanlagt 20 727 tertiär- och
tilläggslån till ett sammanlagt belopp av 2 719 milj. kronor samt 175 488
egnahems- och förbättringslån till ett sammanlagt belopp av 2 921 milj.
kronor. Bland annat med hänsyn till omfattningen av ifrågavarande långivning
ha revisorerna ansett sig böra undersöka i vad mån de inteckningar
och övriga handlingar som utgöra säkerheter för lånen inventerats av bostadsstyrelsen
och/eller riksräkenskapsverket (riksrevisionsverket). Uppgifter
om det eller de år sådan inventering i förekommande fall ägt rum lämnas
i efterföljande sammanställning; i denna angives även när byte av innehavare
av tjänsterna som direktör och/eller kamrerare i förekommande fall
ägt rum vid respektive nämnder. För nämnder med särskild deltidsanställd
ombudsman upptages även dennes årsarvode.
Beträffande omfattningen av det arbete som utföres av ombudsmännen
må följande uppgifter lämnas.
r~
''■O
Länsbostadsnämnden
i län
Inventering har ägt rum av | Byte har ägt rum av | Årsarvode | ||
bostads- styrelsen | riksräkenskapsverket (riksrevisionsverket) | direktör | kamrerare | ombudsm |
1955 | 1952, 1961 | 1958 | ___ | 2 100 |
1956 | — | 1949, 1958 | 1949, 1954, 1961 |
|
1951, 1954 | 1955 | 1952, 1956 | — | — |
1952, 1956 | — | 1956 | — | 800 |
1952 | 1960 | 1958 | — | — |
1954, 1958 | — | 1960, 1960 | 1958 | 1 500 |
1960 | i mitten på 1950-talet | — | — | — |
1955 | 1958 | 1956 | 1954, 1956, 1959 | 750 |
1960 | 1954 el. 1955 | — | — | — |
1952 | — | — | — | — |
1953 | 1955 | — | 1951 | 1 500 |
1952, 1958 | 1956 | — | — | 1 500 |
1955 | 1959 | 1956 | — | 2100 |
1958, 1961 | 1959 | — | — | 1 800 |
1953 | — | — | 1951 | — |
1953, 1960 | 1958 | — | — | — |
1952, 1958 | 1959 | — | 1954, 1956, 1961 | 1 200 |
_ | _ | 1956 |
| — |
1953, 1960 | — | — | — | — |
1953 | 1958 | 1959 | — | — |
1952 | 1955 | — | — | 1 250 |
1952 | — | — | — | 1 500 |
1952, 1958, 1961 IV inventerat; ti | 1958 0 cipunkten ej bekant. |
|
| 1 200 |
Anm.
Stockholms
Uppsala
Södermanlands
Östergötlands
Jönköpings
Kronobergs
Kalmar
Gotlands
Blekinge
Kristianstads
Malmöhus
Hallands
Göteborgs och Bohus
Älvsborgs
Skaraborgs
Värmlands
Örebro
Västmanlands
Kopparbergs
Gävleborgs
Västernorrlands
Jämtlands
Västerbottens
Norrbottens
JK har inventerat
år 1959
JK har inventerat
år 1959
JK har inventerat
år 1958
JK har inventerat
år 1960
JK har inventerat
år 1960
68
Efter hand som lånestocken vid nämnden i Stockholms län ökat, har ombudsmannens
arbete med den direkta hypoteksförvaltningen och granskningen
av säkerheter i samband med utbetalning av lån fått en mera konsulterande
karaktär. Han anlitas främst vid lösandet av sådana frågor som avse
relaxationer, lagsökningar, exekutiva auktioner, förvaltning och försäljning
av fastigheter som inropats av nämnden, uppsägning av lån o. d. Hans befattning
med lånens utanordning inskränker sig numera till granskning av
mera svårbedömbara juridiska förhållanden. Ombudsmannen besöker
nämnden minst en gång i veckan.
Vid nämnden i Östergötlands län besöker ombudsmannen på eget initiativ
nämndens kansli och utför då i den omfattning och på sätt han finner lämpligt
inventering och eftergranskning av handlingarna i de vid utanordning
av lånen upplagda säkerhetsakterna.
I Kronobergs län granskar ombudsmannen alla ärenden, beträffande vilka
säkerheter krävas, innan lånen utbetalas. — Motsvarande är förhållandet
i Gotlands län. — I Malmöhus län åligger det ombudsmannen att granska
handlingar för utanordning av tertiärlån samt i övrigt biträda vid granskning
av stadgar, bolagsordningar, servitutsavtal m. m. — I Hallands län anlitas
ombudsmannen, innan utbetalning göres, för granskning av låneärenden
som icke äro att betrakta som rutinärenden samt såsom biträde vid
exekutiva auktioner och i övrigt vid förekommande juridiska spörsmål.
I Göteborgs och Bohus län granskar ombudsmannen samtliga säkerhetshandlingar
i anslutning till utanordning med undantag av ärenden som avse
Göteborg, där kvaliteten av handlingarna av bostadsstyrelsen ansetts vara
så god att stickprovsgranskning är tillräcklig. — I Älvsborgs län bestå arbetsuppgifterna
i slutgranskning av tertiärlån i vissa fall, rådgivning i juridiska
spörsmål, upprättande av förslag till skrivelser och handlingar beträffande
ärenden av juridisk art. — I Örebro län granskas säkerhetshandlingar
och inteckningskort i efterhand. — I Jämtlands län har ombudsmannen
bl. a. till uppgift att granska förekommande säkerhetshandlingar och
att i övrigt i viss omfattning biträda i frågor rörande exekutiva auktioner
Ombudsmannen granskar samtliga säkerhetshandlingar, och han ombedes
av nämnden att medverka så snart anledning därtill föreligger.
I Västerbottens län sker genomgång av alla säkerhetshandlingar före lånens
utbetalande. — I Norrbottens län är ombudsmannens huvudsakliga
uppgift att ge råd i juridiska spörsmål.
Revisorernas uttalande. Den statliga långivningen till bostadsbyggandet
handhaves numera i huvudsak av länsbostadsnämnderna, vilka tillkommo
år 1948. Som säkerhet för lånen ha låntagarna — med vissa undantag —
att lämna inteckningar. Det åligger de lånebeviljande organen att på betryggande
sätt förvara säkerheter som lämnats för beviljade lån samt att i
övrigt vidtaga de åtgärder som äro erforderliga för säkerställande av statens
69
fordran med anledning av utlämnade lån. Som förut nämnts utestodo den
30 juni 1960 20 727 tertiär- och tilläggslån till ett sammanlagt belopp av
2 719 milj. kronor samt 175 488 egnahems- och förbättringslån till ett sammanlagt
belopp av 2 921 milj. kronor. Även om man beaktar att lånestocken
är fördelad på 24 olika nämnder, är storleken av beviljade lån och mot dem
svarande säkerheter hos varje nämnd högst betydande. Det är bl. a. med hänsyn
härtill av vikt att ordning och reda råder i fråga om granskningen och
förvaringen av dessa säkerheter. Det måste också anses vara ett starkt
önskemål att kontroll från överordnade myndigheter — och då i första hand
bostadsstyrelsen — regelbundet äger rum i fråga om de olika nämndernas
sätt att handha dessa angelägenheter.
Revisorerna ha, såsom framgår av den föregående redogörelsen, införskaffat
uppgifter om när de olika länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar
inventerats av bostadsstyrelsen respektive av riksräkenskapsverket
(riksrevisionsverket). I anslutning härtill ha besök även avlagts vid vissa
nämnder. Av undersökningen framgår att 13 nämnder av bostadsstyrelsen
inventerats en gång, åtta nämnder två gånger och en nämnd tre gånger, medan
två nämnder — Västmanlands och Västernorrlands län — icke inventerats
någon gång. Riksräkenskapsverket har inventerat 15 nämnder, i de
flesta fall en enda gång. Ej heller detta ämbetsverk har inventerat nämnderna
i Västmanlands och Västernorrlands län. Vissa av de inventeringar som
de båda myndigheterna utfört ligga numera långt tillbaka i tiden; hos flera
nämnder har någon inventering av säkerhetshandlingarna över huvud taget
icke gjorts under de fem senaste åren.
Den omfattning i vilken nämnderna sålunda inventerats måste enligt revisorernas
mening betecknas som otillräcklig, och särskilt anmärkningsvärt
måste det givetvis anses vara, att två länsbostadsnämnder lämnats helt utan
tillsyn i berörda avseende. I sammanhanget må erinras om att enligt kungörelsen
den 15 december 1905 (nr 76, s. 1) inventering av länsstyrelsens
värdehandlingar skall äga rum minst en gång varje budgetår, fastän det i
dessa fall uppenbarligen icke är fråga om värden av ens tillnärmelsevis den
omfattning som hos länsbostadsnämnderna. Såsom exempel kan nämnas att
värdet den 30 juni 1961 av säkerhetshandlingarna hos länsstyrelsen i Östergötlands
län understeg 6 milj. kronor. Den av revisorerna gjorda undersökningen
har också visat, att byten av länsbostadsdirektör och/ellcr kamrerare
— vilka båda tjänstemän i regel ha gemensamt ansvar för säkerhetshandlingarna
— förekommit vid flera nämnder ulan att några inventeringar
verkställts från bostadsstyrclsens sida. Icke minst med hänsyn till personalens
egen säkerhet framstår det såsom önskvärt, att dylika tjänstebyten i
fortsättningen icke äga rum utan att inventering sker. över huvud bör med
hänsyn till vad revisorerna i det föregående anfört antalet inventeringar
(»kas, och det synes revisorerna lämpligt alt bostadsstyrelsen och riksrevisionsverket
uppgöra eu gemensam intern plan för den framtida invente
-
70
ringsverksamheten. Härigenom torde bl. a. onödigt dubbelarbete kunna undvikas.
Det bör emellertid vara myndigheterna obetaget att frångå denna
plan och verkställa de extra inventeringar som förhållandena kunna motivera.
önskvärt är också att bostadsstyrelsen snarast utfärdar tidsenliga anvisningar
rörande förvaringen av säkerhetshandlingarna. Förslag till sådana
ha utarbetats under år 1958 men synas aldrig ha fastställts.
Såsom tidigare nämnts har från revisorernas sida besök avlagts vid en
del länsbostadsnämnder, varvid vissa ansökningshandlingar om egnahemslån
och i förekommande fall tillhörande säkerhetshandlingar stickprovsmässigt
granskats. God ordning har i stort sett rått beträffande de undersökta
handlingarna. I ett par fall har emellertid konstaterats att uppgifter om
sökandes ekonomiska förhållanden saknats. Besluten i dessa ärenden synas
1 berörda avseende ha grundats på muntliga upplysningar från vederbörande
förmedlingsorgan. Det är emellertid önskvärt att ansökningshandlingarna
ifyllas fullständigt, så att besluten kunna meddelas på lätt kontrollerbara
uppgifter.
Vid tolv av de 24 länsbostadsnämnderna finnes anställd en deltidsanställd
ombudsman, vars arvode vid de olika nämnderna varierar mellan 800 och
2 100 kronor. De uppgifter för vilka denne tjänsteman tages i anspråk äro
något växlande men synas åtminstone i vissa fall inskränka sig till en rutinmässig
granskning av säkerhetshandlingar. Denna granskning sker stundom
i efterhand, d. v. s. sedan lånen utbetalats. Det är mot bakgrunden härav
icke förvånande, att i varje fall en länsbostadsnämnd föreslagit att ombudsmannabefattningen
skall indragas, något som bostadsstyrelsen enligt
uppgift hittills motsatt sig. Enligt revisorernas mening kan det synas oegentligt
att ombudsman finnes endast vid några nämnder, då arbetsuppgifterna
och kraven på personalen äro desamma vid alla nämnder. Redan nu anlita
de nämnder som ej ha särskild ombudsman anställd bostadsstyrelscns ombudsmannasektion,
då behov föreligger av sådan juridisk sakkunskap som
ej finnes att tillgå hos respektive nämnd. Med hänsyn härtill kan det ifrågasättas,
om det icke borde vara möjligt för samtliga nämnder att förfara på
samma sätt, varigenom ombudsmannabefattningarna skulle kunna indragas.
Det undandrager sig emellertid revisorernas bedömande, vilka konsekvenser
en dylik åtgärd skulle få för arbetsbördan inom nämnda sektion. Revisorerna
inskränka sig därför till att föreslå, att frågan om fortsatt anställning
av deltidsanställd ombudsman vid vissa länsbostadsnämnder upptages till
omprövning.
Kommunikationsdepartementet
§ 13
71
Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget
När automobilbeskattningen genomfördes år 1922 i avsikt att skaffa medel
för att finansiera kostnaderna för vägväsendet, inrättades en specialstat
därför. Denna anordning betingades av önskemålet att erhålla en redovisning
som utvisade det inbördes sambandet mellan inkomster och utgifter,
enär inkomster som inflöto genom automobilbeskattningen skulle användas
för med beskattningen avsedda ändamål. Från och med budgetåret 1929/30
inrättades även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden, över vilken överskott
och brister inom specialbudgeten regleras med anlitande av ett särskilt
avsättningsanslag.
Reglerna för redovisning av inkomster och utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget ha efter hand undergått vissa förändringar. Från och
med budgetåret 1957/58 ha sålunda förrättningsavgifterna vid statens bilinspektion
och vissa inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket tillförts nu
ifrågavarande medel. Däremot ingår icke i automobilskattemedlen den permanenta
omsättningsskatten för motorfordon, vilken infördes den 1 december
1956, liksom ej heller den på bensin och motorsprit utgående energiskatten.
På utgiftssidan omfattade specialbudgeten ursprungligen endast
anslag till förbättrande och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar
och gator, men den har efter hand utvidgats till att omfatta praktiskt taget
alla direkta utgifter för vägväsendet och en mängd utgifter för närstående
ändamål. Någon definitiv lösning av frågan vilka utgifter som rätteligen
böra hänföras till specialstaten torde emellertid knappast kunna åstadkommas.
Biltrafiken tillför nämligen samhället fördelar i många andra former
än genom bilskattemedel, exempelvis indirekt i form av andra skatteintäkter.
Å andra sidan har det allmänna åtskilliga utgifter som på ett eller annat
sätt sammanhänga med biltrafiken utan att täckning erhålles av automobilskattemedel,
exempelvis på sjukvårdens och domstolsväsendets område.
Utgifterna å vissa riksstatsanslag avräknas endast till viss del på automobilskattemedlen.
Så är fallet med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna samt
för pensioner åt f. d. anställda och deras efterlevande; dessa utgifter avräknas
endast med nio tiondelar av de verkliga kostnaderna (jämf. prop. 1954:
112). I fråga om vissa anslag under polisväsendet sker avräkningen mot
automobilskattemedlen endast med vissa bestämda belopp (jämf. prop.
1954:174).
Reservationsanslag avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på automobilskattemcdlens
specialbudget under det budgetår för vilket de anvisats.
Eventuellt uppkommande reservationer redovisas således icke såsom till
-
72
gångar för specialbudgeten. I realiteten äro dock dylika reservationer direkt
jämförbara med den på budgetutjämningsfonden upptagna behållningen av
automobilskattemedel; i båda fallen rör det sig om belopp som äro avsedda
att framdeles tagas i anspråk för vägväsendet och liknande ändamål. Reservationerna
ha därför medtagits såsom särskilda tillgångsposter i den inoch
utgående balansen i efterföljande sammanställning. På utgiftssidan ha
däremot förts endast de belopp med vilka vederbörande anslag faktiskt belastats,
d. v. s. poster som ha karaktär av verkliga utgifter.
Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1960/61 framgå av följande uppställning.
Ingående balans den 1/7 1960
Tillgångar:
Reservationer ......................................
Fordran å budgetutjämningsfonden
Inkomster:
A. I. 2. a) Fordonsskatt ........................
2. b) Bensinskatt ............................
A. II. 7. Förrättningsavgifter vid statens bilin
inspektion
..........................
8. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
.............................
Utgifter:
V. SOCIALDEPARTEMENTET
E. Arbetsmarknadsstyrelsen med dithörande
verksamhet
10 Beredskapsarbeten på vägar och gator ......
VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
B. Väg* och vattenbyggnadsvåsendet
Väg. och vattenbyggnadsverket
Väg. och vattenbyggnadsstyrelsen:
1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga av
löningar)
..................................
2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga
omkostnader) ................-............
Vägförvaltningarna:
3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga
avlöningar)
4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga
omkostnader) ......................
5 De lokala vägnämnderna m. m.............
6 Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde ........
Vägunderhåll och vägbyggnader
Väghållningen på landet samt i städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare:
7
Vägunderhållet............................
8 Byggande av riksvägar ......................
9 Byggande av länsvägar ....................
10 Byggande av ödebygdsvägar ................
365 410 980:33
765 450 288: 70 1 130 861 269: 03
417 413 088:30
847 277 294:99
4 750 215: —
1 599 327: 70 1 271 039 925: 99
2 401 901 195:02
204 427 577: 83
8 950 288: 11
1 454 395: 99 10 404 684:10
24188 533:46
4 625 097:34
303 757:66
706 205:88 29 823 594: 34
364 832 150:44
169 564 250:49
205 792 269:97
9 869 968 : 61
73
11 Byggande av storbroar .................. 8138 740:67
12 Vissa vägbyggnadsarbeten .................. 12 931 343:19
Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare:
13 Bidrag till underhåll av vägar och gator .. 65 991 000: —
14 Bidrag till byggande av vägar och gator .. 100 255 918:47
Enskild väghållning:
15 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m.m. 22 425 346: 65
16 Bidrag till byggande av enskilda vägar .. 13 526 459:54
Diverse ändamål:
17 Utredningar .............................. 344 650:64
18 Vissa kostnader i samband med internationella
vägkongresser ...................... .27 787: 24
C. Vägtrafikvåsendet
Statens bilinspektion:
1 Avlöningar ................................ 3 307 110:91
2 Omkostnader ................................ 1 132 686:51
3 Utrustning ................................ 64 841:91
5 Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
.................................. 3 931 439:87
6 Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder
vid vissa järnvägskorsningar................ 299 715: —
Statens biltrafiknämnd:
7 Avlöningar .................................. 528129:20
8 Omkostnader .............................. 54 103:20
9 Statens traifiksäkerhetsråd m.m............. 183 453:02
10 Kostnader för vetenskaplig traifiksäkerhets
forskning
................................. 523 774: 22
11 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .......................... 650 000:
F. Tekniska institut
1 Statens väginstitut.......................... 1 000 841: 24
2 Statens väginstitut: Utrustning ............ 60 307:54
I. Diverse
Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:
2 Byggnadsstyrelsens delfond................
VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
F. Tekniska högskolor
Tekniska högskolan i Stockholm:
3 Avlöningar ..................................
IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET
C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande av
dess produktion, m. m.
20 Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess
utövare erlagd bensinskatt .................. 131 163:95
Äldre anslag (1959/60 C 20) .................. 145 760:_
/. Skogsvåsendet
6 Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ...... 5 700 542: 78
Äldre anslag (1958/59 I 6 a) .............. 681 360: —
K. Fiskeriväsendet m. m.
16 Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt .................... 676 350: —
Äldre anslag (1959/60 K 17) .................. 38 510: —
771 128 722: 77
202 571 162:54
10 675 253:84
1 061 148: 78
2 100 000: —
113 000: —
276 923: 95
6 381 902: 78
714 860: —
74
X. HANDELSDEPARTEMENTET
D. Sjöfart och handel
Hamnar och farleder
25 Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder ........................ 869 569:46
XI. INRIKESDEPARTEMENTET
fl. Polisväsendet
Statspolisintendenten m.fl.:
1 Avlöningar ................................
Statspolisorganisationen:
2 Inköp av motorfordon m. m...............
3 Underhålls-, drift- och expeditionskostnader
4 Gottgörelse till polisdistrikten ..............
625 000:
1 196 000
2 524 000
14 225 000
5 | Polisradioväseudet ........................ Statens polisskola: | 282 057: 72 |
10 | Avlöningar .................................. | 140 000: — |
11 | Omkostnader .............................. | 41 000: — |
12 | Utbildningsarvoden m. m..................... | 11 000: — |
18 | Vissa ersättningar åt befattningshavare vid | 1 439 000: — |
20 | Bidrag till främjande av rekryteringen i | 37 500: — |
XII. | CIVILDEPARTEMENTET |
|
C. | Statliga pensionsuåsendet |
|
1 | Egenpensioner åt f. d. anställningshavare i | 15 900 000: — |
5 | Familjepensioner åt efterlevande till anställ- | |
| ningshavare i statens tjänst.............. | 1 900 000: — |
|
| Summa utgifter |
Utgående balans den 30/6 1961 |
20 520 557: 72
17 800 000: —
Tillgångar
Reservationer
Fordran å budgetutjämningsfondeu
1 278 868 958: 11
376 372 008: 69
746 660 228: 22 1 123 032 236: 91
2 401 901 195:02
Revisorernas uttalande. Sedan några år tillbaka ha revisorerna i sin berättelse
intagit en sammanställning över automobilskattemedlens specialbudget
för det senast förflutna budgetåret i syfte att möjliggöra en samlad
överblick över dessa medel. Inkomster och utgifter som hänföra sig till
automobilskattemedlen redovisas nämligen såväl i riksstaten som i budgetredovisningen
blandade med övriga poster, och någon särredovisning av
dessa medel förekommer icke.
Automobilskattemedlen utgöra numera den enda kvarstående specialstaten
av någon betydelse. Genom denna redovisningsform är det möjligt att
följa, i vad mån de statsinkomster som direkt härledas ur motorfordonstrafiken,
främst fordonsskatt och bensinskatt, komma till användning för
väg- och vägtrafikväsendet eller närstående ändamål. De uppkomna differenserna
mellan inkomster och utgifter salderas år från år. Den slutliga behållningen
eller bristen ingår i redovisningen för statens budgetutjämningsfond
i den allmänna budgetens behållning eller brist men redovisas därefter
75
såsom en fristående post, vilken frånräknas respektive tillägges innan det
slutliga utfallet av fonden angives.
Vid utgången av budgetåret 1953/54 förelåg en brist på specialbudgeten på
30 milj. kronor, vilket innebar att för vägändamål anvisats mer än vad som
influtit i automobilskattemedel. Bristen förbyttes följande budgetår i ett
överskott, vilket därefter successivt stigit fram till sistförflutna budgetår, då
en nedgång inträffat. I huvudsak har under de tre senaste budgetåren en
jämn balans varit rådande mellan skatteuttag och medelsförbrukning. Utvecklingen
framgår av följande uppställning, i vilken beloppen avrundats till
jämna miljontal kronor.
Budgetår | Reservationer | Överskott | Summa behållning |
1953/54 | 291 | —30 | 261 |
1954/55 | 398 | 53 | 451 |
1955/56 | 512 | 259 | 771 |
1956/57 | 681 | 287 | 968 |
1957/58 | 548 | 588 | 1 136 |
1958/59 | 383 | 743 | 1 126 |
1959/60 | 365 | 766 | 1 131 |
1960/61 | 376 | 747 | 1 123 |
Under budgetåret 1960/61 ha inkomsterna uppgått till 1 271 milj. kronor
och utgifterna till 1 279 milj. kronor. Utgifterna överstiga alltså inkomsterna
med 8 milj. kronor. Samtidigt ha reservationerna stigit med 11 milj. kronor,
varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden minskat
med 19 milj. kronor. Den 30 juni 1961 utvisar specialbudgeten som följd
härav en behållning å 1 123 milj. kronor, varav 376 milj. kronor i form av
reservationer på anvisade men för sitt ändamål ännu icke utnyttjade anslag
samt 747 milj. kronor som fordran å budgetutjäinningsfonden. Sistnämnda
belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång influtit i automobilskattemedel
men ännu icke anvisats för vägväsendet och övriga med
dessa medel avsedda ändamål.
Att outnyttjade automobilskattemedel äro avsedda att framdeles komma
vägväsendet till godo innebär icke att någon fondering i egentlig mening
förekommer. Det såsom behållning angivna beloppet utgör endast en redovisning
av specialbudgetens ställning vid budgetårets slut. Det må även
anmärkas att utfallet av specialbudgeten icke bör uppfattas som något exakt
uttryck för i vad mån vägväsendets krav tillgodoses från det allmännas sida.
Såsom inledningsvis framhållits finnas nämligen i den allmänna budgeten
såväl inkomster som utgifter, vilka äga nära samband med biltrafiken men
likväl icke redovisas över automobilskattemedlens specialbudget.
Planeringen av Södertäljevägens utbyggnad
Redan innan vägväsendet förstatligades år 1943 hade genom dåvarande
arbetsmarknadskommissionens försorg vissa ombyggnader av riksväg 1 påbörjats.
Sålunda ombyggdes vägdelen Stockholms stads gräns—-Vårby åren
1941—1949 i samband med att vägen flyttades utanför de bebyggda områdena
i Segeltorp. Först under senare delen av 1940-talet började emellertid
dessa arbeten bedrivas i större skala. Sålunda utbyggdes den 3,5 km långa
vägdelen Vårby—Salem i huvudsak till motorvägsstandard; den färdigställdes
år 1957 och hade då dragit en kostnad av 15,5 milj. kronor, inbcräknat
marklösen. Den följande etappen — sträckan Salem—Jakobsdal
öster om Södertälje och med anslutningsväg till Södertälje —- började byggas
år 1958 och öppnades som motorväg den 9 juni 1961.
Riksvägen fortsätter f. n. från sistnämnda sträcka över den s. k. Mälarbron
(klaffbron) över Södertälje kanal och passerar därefter Södertälje
stads centrala delar. Trafiktätheten vid Mälarbron är visserligen icke lika
hög som vid vissa av de ännu icke färdigställda tillfartslederna till Stockholm.
År 1961 räknades den vid högtrafik till ca 1 700 fordon per timma
under vardagar och till ca 1 900 fordon per timma under helgtrafik. Flera
omständigheter, bl. a. sträckningen genom stadens trånga genomfarter, befintligheten
av ett antal större industrier inom staden samt tillskottet av
den betydande trafiken från Strängnäsvägen och Mälardalen, medverka
emellertid till att riksväg 1 genom Södertälje och över Mälarbron bildar
en »flaskhals», som vid högtrafik dagligen orsakar långa väntetider och som
kan väntas bestå tills utbyggnadens nästa etapp med förbifart vid Södertälje
blivit färdigställd. Denna byggnadsdel väntas icke bli påbörjad förrän år
1963; byggnadstiden kan beräknas till 3 å 4 år. De besvärliga trafikförhållandena
vid genomfarten i Södertälje synas därför komma att kvarbliva
ännu åtskilliga år.
Revisorerna vilja i det följande lämna en redogörelse för hur planeringen
av vägdelarna Salem—Södertälje och dess närmaste fortsättning intill Södertälje
bedrivits.
År 1942 framlades ett förslag till arbetsplan för riksväg 1, sträckan Salem—Jakobsdal—Södertälje,
utarbetat av en enskild projektor, Bachmans
Ingenjörsbyrå, på uppdrag av vederbörande väghållare. Såvitt gällde sträckan
Salem—Södertälje stadsgräns fastställdes planen till utförande genom
resolution den 30 december 1943. Den omfattade en sträckning från Salem
över Mellanberg, Igelsjön, Tullan och Hälsingland till Jakobsdal (en sträckning
något nordligare än den där vägen nu är belägen). Arbetsplanen god
-
77
kändes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 26 november 1943. Den
föreslagna sträckningen kunde emellertid icke godkännas av industriverksstyrelsen
i Stockholms stad, som i skrivelse den 8 maj 1945 föreslog att få
sträckningen förlagd söder om sjön Tullan. Denna utgjorde nämligen källsjö
till Bornsjön, från vilken staden hämtade sitt vatten.
På uppdrag av vägförvaltningen i Stockholms län bearbetades sistnämnda
förslag av projektören, som härvid benämnde det alternativ 6. Samtidigt
härmed överarbetades även längdprofilen för det tidigare fastställda förslaget,
som efter överarbetningen kallades alternativ 4 B. Utredningen om dessa
båda alternativ dagtecknades den 23 februari 1946. Av utredningen framgick
att såväl anläggningskostnader som trafikkostnader skulle bli lägre
för alternativ 4 B i kombination med huvudförslaget än för alternativ 6 och
huvudförslaget.
Den av Bachmans ingenjörsbyrå år 1942 framlagda arbetsplanen omfattade
utöver sträckan Salem—Jakobsdal en fortsättning av vägen över Södertälje.
I projekteringsarbetet deltog för sistnämnda del även Kjessler &
Mannerstråle AB; denna firma upprättade förslagsritningar till de två alternativa
utföranden av bro över Södertälje kanal som ingingo i arbetsplanen.
Enligt den nu nämnda arbetsplanen skulle riksvägen från den norra
trafikplatsen vid Jakobsdal, där planläget i huvudsak anslöt till den utbyggnad
som sedermera kom till utförande, följa Södertälje stadsgräns till
stadens nordostligaste bebyggelseområde och sedan längs Ståthögavägen
(norr om järnvägskurvan) ledas till en trafikplats i plan vid Grödingevägen.
Riksvägen skulle sedan gå ned till Södertälje kanal i en kurva nordväst
om Standard radiofabrik och därefter över kanalen, antingen på en
klaffbro med 26,5 m segelfri höjd (= nuvarande järnvägsbron) eller också
på en fast bågbro med 38,5 m segelfri höjd. Söder om kanalen redovisade
arbetsplanen en sträckning väster om och parallellt med södra stambanan
fram till en punkt ca 200 m söder om Hertig Carls vägs korsning med riksvägen
och stambanan. Söder om denna punkt skulle riksvägen böja av i en
båge mot väster och ansluta till nuvarande riksväg 1 omedelbart söder om
Saltskogsvägen.
Det Bachmanska riksvägsförslaget kostnadsberäknades för hela sträckan
från Salem till den södra trafikplatsen och inklusive klaffbro över farleden
till närmare 20 milj. kronor. Ett vägbyggnadsföretag av denna storlek rymdes
icke inom ramen för tillgängliga medel vid ifrågavarande tid, och planen
betraktades därför tills vidare som ett framtidsprojekt. Byggnadsarbetena
pågingo ännu fram till år 1949 på sträckan Stockholm—Vårby, och den
därnäst följande etappen — sträckan Vårby—Salem — blev icke färdigställd
förrän år 1957. Full enighet rådde ej heller om lämpligheten av den
allmänna vägsträckningsprincip som innebar att riksvägarna förlädes såsom
kringfartsleder utanför städerna, eftersom en betydande del av trafiken
78
baserades på dessa städer och vissa lokala intressen flerstädes önskade behålla
även genomgångstrafiken inom eller närmare bebyggelsecentra.
Under slutet av 1940-talet blev därför frågan om utbyggnad av ifrågavarande
del av riksväg 1 vilande. I början på 1950-talet trädde i stället tanken
på en mindre kostsam lösning i förgrunden, vilken siktade på att dubblera
den nuvarande Mälarbron och bredda genomfarterna genom Södertälje stads
centrala delar. Två utredningar med detta syfte, närmast av trafikteknisk
natur och koncentrerade på en breddning av den s. k. Oxbacksleden genom
Södertälje, utarbetades på stadens uppdrag av enskilda projektorer (Herzman-Ericson
och Lundberg samt Klevemark). De förelågo färdiga den 23
februari 1950 respektive den 5 november 1952.
År 1954, då arbetena med ombyggnad av sträckan Vårby—Salem kommit
i gång, stod det klart att frågan om utbyggnad även av vägens fortsättning
söderut icke kunde skjutas på framtiden. Särskilt koncentrerades uppmärksamheten
på den dåvarande riksvägens synnerligen låga standard och otillfredsställande
tillstånd, och vägdelen fram till Södertälje betraktades därför
som det mest angelägna företaget. En begränsning av utbyggnaden till denna
etapp syntes även sammanfalla med vad som bedömdes som genomförbart
med hänsyn till tillgången på vägbyggnadsmedel. Den projektering som nu
igångsattes kom emellertid att omfatta även fortsättningen genom eller omkring
Södertälje.
Icke vid någon av ovan nämnda utredningar hade förutsatts att riksväg 1,
lika litet som riksväg 6, skulle byggas som motorväg, utan plankorsningar
hade varit tillåtna. Numera hade emellertid klarhet vunnits om att utbyggnaden
borde ske till motorvägsstandard, vilket medförde att helt nya synpunkter
måste läggas på byggnadslösningen för såväl själva riksvägen som
för lokalvägnätet.
Ytterligare en omständighet bör i detta sammanhang nämnas. I juni 1954
uppdrog Kungl. Maj :t åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att verkställa en
översiktlig planläggning av vägnätets utformning in. m., för vilket ändamål
tillsattes en särskild delegation. Arbetet omfattade, förutom ett flertal principiella
frågor, ställningstagande till huvudsträckningen av ett antal stamvägar
genom landet. Såvitt gällde stockholmsregionens förbindelser söderut
förelåg härvid till bedömande, huruvida trafiken till å ena sidan de södra delarna
av landet och å andra sidan Göteborg till en början skulle kunna förenas
i en gemensam sträckning, som i dylikt fall enligt ett tänkbart alternativ
skulle kunna framgå över Flen. Om en sådan lösning valdes, vore det icke
säkert att riksvägen borde dragas söder om Södertälje, då en förläggning av
vägen norr om staden möjligen kunde visa sig lämpligare. Delegationen framlade
sitt slutbetänkande i november 1957, men redan i april 1956 förelåg ett
preliminärt förslag, enligt vilket en stamväg från Stockholm över Södertälje
skulle dragas mot Nyköping. Ehuru någon närmare undersökning rörande
möjligheterna att förlägga en kringgångsväg norr om Södertälje icke
79
kom till utförande, innebar det s. k. flenalternativet ett moment av osäkerhet
vid de första årens projekteringsarbete för riksväg 1.
I skrivelse den 18 augusti 1954 uppdrog vägförvaltningen i Stockholms
län åt firman Kjessler & Mannerstråle att utföra arbetsplan för riksväg 1
på delen Salem—Södertälje, och av drätselkammaren i Södertälje erhöll
firman den 8 september 1955 uppdrag att utföra arbetsplan för infartsvägen
till Södertälje från Jakobsdal till Mälarbron.
Det senare uppdraget uppdelades i två delar, den ena avseende sträckan
från Jakobsdal till Södertälje begravningsplats och den andra avseende
sträckan från begravningsplatsen till Mälarbron. Sträckan Jakobsdal—begravningsplatsen
skulle byggas samtidigt med riksväg 1 mellan Salem och
Jakobsdal. Den återstående sträckan framgick helt inom stadsplanelagt område
och redovisades separat som en särskild byggnadsetapp.
Projekteringsarbetet, som skulle utföras i samråd med vägförvaltningen,
igångsattes med en översyn av den »bachmanska» planen av år 1942 men
under de ändrade förutsättningar som nu gällde med avseende på vägens
standard. Jämsides härmed undersöktes även andra möjligheter, bl. a. tunnelalternativ.
Vid överläggningar som i januari 1955 ägde rum med representanter
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningen uppnåddes
enighet om sträckningen fram till Södertälje stadsgräns, nämligen
en kombination av Bachmans alternativ 1 och 4 med smärre förändringar i
plan och profil. Denna lösning hade under hand godtagits av industriverksstyrelsen
i Stockholm, då det icke medförde större ingrepp i sjön Tullan.
Beträffande fortsättningen genom Södertälje hade utredningsarbetet bedrivits
under förutsättning av att riksvägen genom Södertälje skulle få det
läge som redovisats i Bachmans plan och som även skyddats stadsplanemässigt,
nämligen norr om och nära järnvägsbron över kanalen. Av bl. a.
försvarstekniska skäl ifrågasattes emellertid under samrådet med de statliga
vägmyndigheterna riktigheten av detta läge, och det beslöts att även ett
annat alternativ skulle prövas genom en översiktlig utredning, nämligen en
sträckning över Södertälje uthamn, ca 800 m söder om järnvägsbron, alltså
ett östligare läge förbi staden.
På grundval av nu nämnda överläggningar framlade Kjessler & Mannerstråle
den 21 juni 1955 en preliminär plan med två olika alternativ, benämnda
A och B. Från Mellanberg till Södertälje stadsgräns var sträckningen
för alternativ A i huvudsak sammanfallande med 1942 års plan. Detta
gällde även för delen inom staden fram till den blivande bron över kanalen.
Delen mellan Södertälje kanal och Pcrshagen hade däremot blivit föremål
för mera ingående studier. Tre olika alternativ hade här kommit under
bedömande. Den slutligen såsom alternativ A valda sträckningen hade framkommit
i samarbete med staden och anslöt genom sitt läge på ett lämpligt
sätt till den planerade användningen av industriområdena vid Engelbrekts
kanal. Alternativet hade två trafikplatser som anslutningspunkter, nämli
-
80
gen en nordlig vid Jakobsdal och en sydlig vid Kolpenäs. Vid Jakobsdal
anslöt en fyrfilig trafikled, avsedd som infart till Södertälje, samt en mindre
väg mot Igelsta. Vid Kolpenäs anslöt riksväg 6 och Södertälje lokalvägnät.
Vid tidigare utredningar hade det antagits, att riksvägen skulle kunna
betjäna även lokaltrafik mellan de bebyggda områdena på båda sidor om
kanalen intill järnvägsbron. Då detta på grund av riksvägens ändrade karaktär
icke längre var lämpligt, föreslogs nu att lokalvägnätet skulle kompletteras
med en öppningsbar lågbro nära Värdsholmen. Riksväg 6 föreslogs
få en trafikplats ungefär vid Tvetavägen. Parallellt med riksväg 6 skulle
åstadkommas en lokalförbindelse mellan Nyköpingsvägen och Verkstadsvägen.
I likhet med 1942 års plan räknade alternativ A med två tänkbara lösningar
för bron över kanalen, nämligen en fast eller en rörlig bro. Brons
totala längd uppgick till 760 m och bredden till 22,5 m. Vid valet mellan
fast eller öppningsbar bro förebringades en utredning över antalet broöppningar
sedan en följd av år. Därav framgick att Mälarbron sedan år 1945
öppnats i medeltal en gång per tjugo dygn, varav en tredjedel av antalet
öppningar skett under natten; öppningstidens längd syntes ligga mellan 5
och 10 minuter. Då man kunde förvänta att antalet öppningar i framtiden
skulle bli ungefär lika stort, syntes dessa öppningar icke utgöra något nämnvärt
hinder för riksvägstrafiken.
Alternativ B i 1955 års preliminära arbetsplan innebar en sträckning åtskilligt
sydligare än alternativ A. Redan från Mellanberg skulle riksvägen ta
en sydvästlig huvudriktning, och en första trafikplats för anknytning av
trafiken på Södertälje skulle förläggas mellan sjön Uttran och Glasbergasjön.
Bron över farleden skulle förläggas till uthamnen omkring 2 km söder
om nuvarande järnvägsbron, och vägen skulle därefter sträckas till en sydlig
trafikplats med ungefär samma läge som enligt alternativ A. För alternativ
B hade tidigare icke några utredningar gjorts. En sträckning i huvudsak
liknande den nu redovisade hade antytts i den av Klevemark år 1952
uppgjorda planen. Alternativet hade nu studerats såväl på befintligt kartmaterial
som i terrängen och utgjorde en bearbetning av ett tidigare av
Kjessler & Mannerstråle för Södertälje stad framlagt förslag. Skillnaden
bestod främst uti att vägen i enlighet med stadens önskemål dragits i en
bukt åt sydost, varigenom området vid Igelsta gård förlädes norr om riksvägen
och på så sätt frilädes för industriplanering.
Med hänsyn till trafiken i uthamnen krävde dock brofrågans lösning vid
alternativ B en betydligt mera omfattande konstruktion. Projektören fann
att en hängbro utgjorde den ur alla synpunkter lämpligaste lösningen.
Spännvidden uppgick till 290 m, och även den segelfria höjden ökades. Lokalvägnätets
utformning överensstämde i huvudsak med vad som gällde för
alternativ A, möjligen med den skillnaden att en ny öppningsbar lågbro
kunde skjutas på framtiden.
81
Kostnadsberäkningar hade utförts för de olika alternativen. De omfattade
ombyggnaderna av riksvägarna 1 och 6 samt bron över farleden och anslutningsvägen
från den norra trafikplatsen fram till kyrkogården, medan
lokalvägnätet i övrigt icke ingick. Beräkningarna resulterade för alternativ
A i en kostnad på 46 milj. kronor med högbro och 42,7 milj. kronor med
klaffbro. Alternativ B utvisade 60,2 milj. kronor med hängbro och 59,2 milj.
kronor med bågbro. I utredningen fanns även intagen en utredning om de
trafikvinster som skulle uppkomma vid de båda alternativen. Med utgångspunkt
från resultatet av 1952 års trafikräkningar förutsatte man därvid
en ökning av trafiken med 15 procent per år.
Sammanfattningsvis framhölls i planen, att alternativ A med byggnadskostnader,
trafikkostnader och marklösen sammanräknade syntes understiga
alternativ B med omkring 15 milj. kronor. Därtill borde observeras
att inom södertäljesektorn sedan mer än tio år mark reserverats för riksvägen
i huvudsak enligt alternativ A. Mot sistnämnda alternativ hade visserligen
framhållits, att en förläggning av bron över kanalen så nära järnvägsbron
finge anses mindre lämplig ur militär synpunkt, men å andra
sidan vore att märka att en sådan bro i händelse av skada lättare kunde repareras
än den betydligt större bro över uthamnen som ingick i alternativ B.
Av angivna skäl stannade projektören för att förorda alternativ A.
Den nu beskrivna utredningen, daterad den 21 juni 1955, översändes till
drätselkammaren i Södertälje. Södertälje stad överlämnade den sedermera
till väg- och vattenbyggnadsstyrclsen och förordade för stadens del riksvägens
utförande enligt alternativ A, d. v. s. sträckningen intill järnvägsbron.
I skrivelse till drätselkammaren i Södertälje den 29 mars 1956 meddelade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att styrelsen förordade riksvägens utförande
enligt samma alternativ, allt under förutsättning att pågående utredningsarbete
av delegationen för översiktlig vägplanering visade, att riksväg
1 lämpligen borde gå över Nyköping och icke över Flen såsom ifrågasatts.
I skrivelse den 13 februari 1957 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rekommenderade
delegationen att riksväg 1 utbyggdes över Nyköping, och i
skrivelse den 28 februari 1957 till vägförvaltningarna i Stockholms, Södermanlands
och Östergötlands län meddelade styrelsen att utredningsarbete
för berörda vägar skulle utföras under denna förutsättning.
Sedan enighet uppnåtts om den preliminära sträckningen av riksvägen,
fortsatte Kjessler & Mannerstråle arbetet med detaljprojekteringen av den
del av utbyggnaden som skulle ingå i den första byggnadsetappen, nämligen
sträckan Salem—Jakobsdal med anslutningsväg till Södertälje fram till
begravningsplatsen. För att möjliggöra ett snabbt igångsättande av byggnadsarbetena
för denna etapp ansågs det lämpligt att iordningställa handlingar
för utställande av arbetsplanen innan denna helt färdigställts. Ett
betänkande med handlingar och ritningar, erforderliga för nyssnämnda än
(>
Rrv. berättelse (iny. statsverket är 1961 /.
damål, avlämnades av projektören den 22 mars 1957. Arbetsplanen för delen
utanför stadsgränsen fastställdes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 4 september 1957. För delen inom stadsgränsen var projektörens arbetsplan
daterad den 25 februari 1958. överenskommelse om arbetenas utförande
träffades mellan staden och vägförvaltningen den 23 april 1958, och
stadsplanerna fastställdes den 24 januari och den 9 maj samma år.
Byggnadsarbetena med denna etapp påbörjades i juni 1958 och avslutades
tre år senare. Vägen öppnades som motorväg den 9 juni 1961. Våglängden
är 9,2 km, av vilken sträcka 7,2 km utgöra egentlig motorväg och 2 km infartsväg
till Södertälje. I företaget ingår byggandet av 4,6 km allmänna vägar
och 3,3 km enskilda vägar. Till utbyggnaden hör även byggandet av två
trafikplatser, den ena vid Rönningevägen (Salems gamla kyrkogård) och
den andra vid Wedaverken i Södertälje. Dessutom har viadukt vid Jakobsdal
utbyggts, vilken ingår i den blivande trafikplatsen där. Byggnadskostnaderna
uppgå till sammanlagt 21 milj. kronor, varav 2,5 milj. kronor avse
sträckan inom Södertälje stad.
Sedan projekteringsarbetet för sträckan Salem—Jakobsdal avslutats, inriktades
det fortsatta arbetet i ökad takt på vägens fortsättning som kringfartsled
vid staden. Under hösten 1958 gjorde firman tillsammans med vägförvaltningen
en översiktlig granskning av plansträckning och profil för
riksvägsavsnittet genom Södertälje stad enligt det västliga alternativet. Vid
denna granskning ifrågasattes bl. a., huruvida den horisontalkurva med
500 m radie som redovisats i tidigare planer omedelbart norr om kanalen
kunde godtagas med de nu skärpta kraven på hög trafikteknisk standard.
En ändrad sträckning hade här diskuterats redan i 1955 års utredning men
tills vidare frångåtts, då den syntes medföra alltför höga marklösen och
intrångskostnader. För att klargöra huruvida förutsättningarna för en förbättring
av sträckningen inom detta avsnitt därefter blivit stadsplanetekniskt
och ekonomiskt gynnsammare utförde firman tillsammans med stadens
tekniska kontor en utredning, vilken överlämnades till staden i september
1959. I utredningen förordades en uträtning av våglinjen enligt det undersökta
alternativet; det medförde betydliga vägtekniska fördelar men även
en kostnadsökning med 0,6 milj. kronor. Utredningen om de båda alternativa
sträckningarna remitterades till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i december
1959. Styrelsen förordade emellertid i yttrande den 12 maj 1960 den tidigare
tänkta sträckningen, emedan det andra alternativet skulle innebära trafiktekniska
olägenheter på grund av riksvägens närhet till järnvägen.
Ett principförslag till arbetsplan för nu ifrågavarande delsträcka framlades
av Kjessler & Mannerstråle den 28 juli 1960. Planen utgår från att
den fortsatta utbyggnaden kommer att ske i två etapper, av vilka den första
omfattar sträckan från Jakobsdal över kanalen och fram till en söder om
Södertälje belägen trafikplats vid Kolpenäs. Detta skulle innebära att tra
-
86
liken från riksväg 6 mot Stockholm tills vidare skulle framgå i den nuvarande
leden över Mälarbron och att anslutningen av riksväg 6 till den södra
trafikplatsen, den s. k. Måsnareleden, skulle utföras först i en andra byggnadsetapp.
Den södra trafikplatsen skulle därför i första etappen utbyggas
i huvudsak endast för den närmast aktuella funktionen, dock att vissa delar
av trafikplatsen redan från början måste dimensioneras och utformas med
tanke på dess uppgifter i slutligt skick. Med utgångspunkt från resultatet
av tidigare utredningar och beslut var riksvägens plansträckning i sina
huvuddrag fastlagd från Jakobsdal till korsningen med södra stambanan.
Från norra trafikplatsen skulle riksvägen framgå genom det s. k. Sofiehillsområdet.
Norr om kanalen erfordrades tre planskilda korsningar samt åtskilliga
omläggningar och kompletteringar av det lokala gatunätet. I fråga
om hron över kanalen diskuterades i principförslaget alternativen med
klaffbro eller fast bågbro. I samråd med stadens myndigheter och de statliga
väginyndigheterna förordades i principförslaget den förstnämnda lösningen.
Närmast söder om kanalen ligger enligt planen riksvägen instängd mellan
järnvägen i öster och Scania Yabis’ fabriksområde i väster. Projektören har
bär haft att ta hänsyn till en mellan Södertälje stad och Scania Vabis ar
1959 träffad överenskommelse, enligt vilken staden åtagit sig att vid riksvägens
byggande tillgodose företagets behov av interna förbindelser mellan
dess olika markområden inom detta avsnitt samt behov av järnvägsspår
mellan södra järnvägsstationen och de planerade industriområdena inom
södra kolpenäsområdets östra del.
I den södra trafikplatsen vid Ivolpenäs avgrenas enligt planen hela inoch
utfartstrafiken från söder samt även en viss del av in- och utfartstrafiken
från norr. Vid projekteringen har eftersträvats ett läge så långt norrut
som möjligt. Detta ger nämligen kortast möjliga väg för genomfartstrafiken
mellan riksväg 6 och Stockholm. Dessutom skulle en avlastning av
Stockholmsvägen, Mälarbron och Södertäljes centrala delar erhållas, om
eu del av trafiken Stockholm- Södertälje sökte sig över den södra trafikplatsen.
Till skillnad från 1940-talets projekteringsarbete omfattar 1960 års principförslag
även avsnittet från trafikplatsen vid Kolpenäs och söderut. Vägprofilen
sänker sig här, och vägen kommer ut i marknivå på det låglänta området
öster om Kngelbrektskanalcn intill foten av det kraftiga höjdparti
som omfattas av stambanans kurva. På avsnittet Strömsviken—Pershagcn
innehåller förslaget två alternativa sträckningar. Projekteringen på detta
avsnitt har dock endast i mindre mån samband med den av revisorerna här
behandlade frågan om den s. k. flaskhalsen i Södertälje. Nämnas må dock
att under projekteringens gång —- nämligen under de senaste åren av 1950-talet — vissa ökade krav börjat göra sig gällande beträffande motorvägarnas
standard. Hittills ha vägarna ansetts böra byggas för en normalhastighet
av 100 km/tim., och denna standard gäller för den innevarande år färdig
-
84
ställda vägdelen till Jakobsdal. Samma norm har iakttagits vid projekteringen
av delen mellan de båda trafikplatserna Jakobsdal och Kolpenäs,
men detta har gjorts enbart av trafiktekniska skäl, bl. a. därför att den tilllämpade
kurvradien icke medger högre standard. För fortsättningen söderut
föreligga emellertid icke några dylika skäl, och vägen kan i fortsättningen
utbyggas efter de skärpta normerna.
Principförslaget innehåller slutligen en överslagsmässig kostnadsberäkning
för nu ifrågavarande vägbyggnadsetapp. Beräkningarna ha resulterat i
en byggnadskostnad av 25,4 milj. kronor för sträckan från norra trafikplatsen
till en punkt strax norr om Strömsviken. Beloppet avser såväl själva
motorvägen som lokalvägnät och konstbyggnader. Därav belöpa 3,8 milj.
kronor på den norra vägdelen, 11 milj. kronor på klaffbro över kanalen
jämte tillfartsviadukt samt 10,6 milj. kronor på den södra vägdelen.
Principförslaget, som av Kjessler & Mannerstråle överlämnades till vägförvaltningen
den 28 juli 1960, översändes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
den 3 oktober 1960. I skrivelse den 18 juli 1961 godkände styrelsen
förslaget med viss erinran mot den södra trafikplatsen. På grundval av
principförslaget utarbetar för närvarande projektören förslag till definitiv
arbetsplan för utbyggnadsetappen jämte till planen hörande detaljritningar
och det material som framdeles erfordras som entreprenadhandlingar. Nämnda
arbete beräknas vara färdigt vid årsskiftet 1962—1963, varvid är att
märka att utarbetande av broförslaget utgör det mest tidskrävande momentet.
Jämsides med projekteringsarbetet pågår det administrativa arbetet med
de stadsplaneändringar inom Södertälje stad som föranledas av byggnadsarbetet
ävensom med det vattenmål vid vederbörande vattendomstol som
sammanhänger med brobyggnaden.
För ombyggnad av Stockholmsvägen inom Södertälje stad från begravningsplatsen
fram till Mälarbron voro projekteringsarbetena i huvudsak
färdigställda av Kjessler & Mannerstråle samtidigt med den ovannämnda
planen för sträckan Salem—Jakobsdal—begravningsplatsen. Den slutliga
arbetsplanen är dock daterad först den 20 december 1958, och denna plan
godkändes av vägförvaltningen den 21 januari 1959. Tidsförskjutningen på
omkring ett år har förklarats med att företaget icke kunde igångsättas år
1958, emedan medel icke funnos anvisade för ändamålet. Under nämnda år
företogos därför vissa smärre justeringar i planen och de ändringar i stadsplanen
som föranleddes därav. Redan tidigare hade emellertid denna ombyggnad
funnits upptagen i fördelningsplanerna för vägbyggnadsarbeten. I
fördelningsplan för åren 1954—1955 upptogs sålunda ombyggnad av kanalbron
(Mälarbron), och i motsvarande plan för åren 1956—1957 utökades
detta företag att omfatta även ombyggnad av Stockholmsvägen från begravningsplatsen
till bron. Båda dessa arbeten utgingo emellertid ur planerna
för åren 1958—1959 men ha därefter ånyo upptagits. I fördelningsplanen
85
för åren 1960—1961 upptogs endast ombyggnad av Stockholmsvägen men
ej bron, och i planen för åren 1961—1965 upptogos både vägen och bron
men nu som två skilda företag, varvid vägen skulle erhålla medelstilldelning
år 1961 och Mälarbron år 1964.
För ombyggnad av Stockholmsvägen fanns alltså en arbetsplan godkänd
av vägförvaltningen den 21 januari 19o9. Da staden vid ingången av åi
1961 erhöll kännedom om att medel för statsbidrag till arbetet nu funnos
tillgängliga, beslöts att arbetet med vägbyggnaden skulle igångsättas. För
infordrande av anbud, utlämnande på entreprenad m. m. åtgingo i huvudsak
de första fem månaderna av året. Arbetet igångsattes av entreprenören den
5 juni 1961 och pågår alltjämt.
Revisorernas uttalande. För trafiken på riksväg 1 har genomfarten i Södertälje
sedan åtskilliga år tillbaka utgjort ett synnerligen besvärligt problem,
främst sammanhängande med att förbindelsen norrut mot Stockholm
vid överfarten över Södertälje kanal i huvudsak är hänvisad till en enda bro
med mycket begränsad kapacitet, den s. k. Mälarbron. Ett flertal andra
faktorer, bl. a. befintligheten av flera stora industrier i Södertälje samt den
anknytande trafiken från riksväg 6, medverka till att vid denna plats under
högtrafik, vardagar såväl som helger, regelmässigt besvärande stockningar
uppkomma. Väntetider på mer än en timme äro då en vanlig företeelse vid
genomfarten i Södertälje.
Riksväg 1 mellan Stockholm och Södertälje har under en följd av år varit
föremål för successiv ombyggnad. År 1957 färdigställdes sträckan VårbySalem
i huvudsak till motorvägsstandard, och den 9 juni 1961 öppnades
såsom motorväg den senast ombyggda och närmast Södertälje belägna delen,
nämligen sträckan Salem—Jakobsdal med anslutningsväg till Södertälje.
Dessa betydande ombyggnader, vilka dragit en kostnad av 15,5 respektive 21
milj. kronor, ha emellertid icke underlättat genomfarten vid Södertälje, eftersom
byggnadsetappen slutar öster om den ur trafiksynpunkt mest ömtåliga
punkten, Mälarbron. Någon lösning av detta problem kan icke väntas
förrän tidigast år 1967, eftersom projekteringen av nästa byggnadsetapp
icke beräknas vara färdig förrän vid årsskiftet 1962—1963 och minst tre år
erfordras för byggnadsarbetena.
Revisorerna ha i det föregående lämnat en redogörelse för hur planeringen
bedrivits beträffande ombyggnaden av delsträckan Salem—Jakobsdal och
dess fortsättning som kringfartsväg vid Södertälje. Såsom framgår av redogörelsen
förelåg redan år 1942 en arbetsplan för hela den nyssnämnda sträckan,
och vissa omarbetningar av planen företogos under åren närmast därefter.
För planens förverkligande krävdes emellertid en investering som då
beräknades till närmare 20 milj. kronor, och eftersom ett företag av sådan
omfattning icke rymdes inom dåvarande investeringsplaner, kom det att
tills vidare betraktas som ett framtidsprojekt. Under början av 1950-talet
söktes mindre kostsamma lösningar av vägfrågan, siktande på en dubblering
av Mälarbron och öppnande av en trafikled genom stadens centrala delar.
Först under år 1954, då ombyggnaden av vägdelen Vårby—Salem var
färdig att påbörjas, synes det ha stått klart för vederbörande myndigheter,
att utbyggnaden även av den följande vägdelen till och förbi Södertälje
icke kunde skjutas alltför långt på framtiden. Vägdelen till staden betraktades
såsom det mest angelägna företaget, särskilt med hänsyn till den
dåvarande riksvägens otillräcklighet och bristfälliga tillstånd, men den
planering som nu uppdrogs åt en enskild projektor inriktades likväl även
på vägens fortsättning som kringfartsled vid Södertälje. Arbetsplanen för
vägdelen Salem—Jakobsdal jämte anslutningsväg till Södertälje vid YVedaverken
färdigställdes av projektören i mars 1957; den godkändes av de statliga
vägmyndigheterna i september samma år och av Södertälje stad i februari
1958. Först efter denna tidpunkt koncentrerades projekteringsarbetet
på vägens fortsättning med bro över Södertälje kanal och en kringfartsled
invid staden. Ett principförslag härom förelåg färdigt i juli 1960 och godkändes
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ett år senare.
I den föregående redogörelsen har ett flertal olika omständigheter berörts,
vilka medverkat till att projekteringen av den nu aktuella vägdelen tagit en
avsevärd tid. Företagets omfattning är betydande. Det kostnadsberäknas i
nuvarande läge till 25,4 milj. kronor och tager alltså en betydande del av
tillgängliga vägbyggnadsmedel i anspråk. Vidare har under projekteringen
åtskillig oklarhet förelegat beträffande vissa för arbetet väsentliga grundprinciper.
1940-talets projektering inriktades sålunda icke på en utformning
av vägen som motorväg utan korsningar i plan voro då tillåtna, och
iiven under projekteringens senare skede har en viss ökning av vägstandarden
eftersträvats för att medge ökad hastighet. Frågan om lämpligheten
över huvud taget att framdraga riksvägarna som kringfartsleder omkring städerna
har därjämte diskuterats. Vidare ha inom den år 1954 tillsatta delegationen
för översiktlig vägplanering vissa överväganden förekommit rörande
möjligheten att för stockholmsregionen utbygga en stamväg till sydligaste
Sverige gemensam med förbindelsen mot Göteborg, vilken väg i dylikt
fall kunde tänkas framgå över Flen. En sträckning sydost om Södertälje
hade därvid ingalunda varit den enda lösningen för riksettans läge.
och full klarhet om att det nämnda alternativet icke var aktuellt erhölls icke
förrän delegationen i april 1956 avgav sitt preliminära förslag till stamvägnät.
Tveksamhet har även förelegat rörande den lämpligaste belägenheten
av den i företaget ingående bron över kanalen, emedan närheten till
den redan befintliga järnvägsbron krävde att militära synpunkter beaktades.
Slutligen har vägens sträckning genom bostadsbebyggelse och industriområden
med höga marklösenkostnader liksom hänsynen till lokalvägnät
och andra intressen inneburit att projekteringen blivit synnerligen komplicerad.
Ett flertal olika sträckningar ha därför prövats, innan enighet åstad
-
87
kommits om en principlösning som kunde läggas till grund för definith
arbetsplan och detaljplanering.
Även med beaktande av nu nämnda omständigheter synes den här beskrivna
projekteringen giva fog för vissa anmärkningar. Det förefaller revisorerna
som om ett mera ingående samråd mellan projektören och vederbörande
statliga myndigheter kunnat medföra åtskillig tidsvinst genom att vissa
alternativa lösningar kunnat lämnas åt sidan efter ett överslagsmässigt bedömande.
Särskilt torde detta kunna göras gällande beträffande de olika
alternativ som bearbetats på grund av osäkerhet om riksvägens sträckning
invid järnvägsbron. Genom den stora utbyggnadsetapp som färdigställts i
juni innevarande år har visserligen den fördelen vunnits, att den tidigare
riksvägen mellan Salem och Wedavcrken i Södertälje ersatts av en god motorväg
i ny sträckning. Denna ombyggnad har emellertid icke medfört någon
lättnad för trafiken på den mest svårframkomliga delen av riksvägen, nämligen
passagen över Mälarbron i Södertälje, utan trafiksvårigheterna där ha
snarare ökat. Detta förhållande — som för trafikanterna medfört avsevärda
tidsförluster och för statsverket inneburit, att betydande kapitalbelopp bundits
i ett vägföretag utan att den därmed avsedda nyttan till fullo ernåtts — -borde ha kunnat förutses. Då det tillika varit uppenbart att färdigställandet
av kringfartsleden skulle taga många år i anspråk, borde arbetet på ett
tidigt stadium ha inriktats på att åstadkomma provisoriska lösningar som
kunde ha bidragit till att minska svårigheterna vid Mälarbron.
Endast tre dagar innan motorvägen och dess anslutning mot Södertälje
öppnades för trafik påbörjades inom staden ombyggnad av den korta gatusträcka
som förbinder den färdigställda vägdelen med Mälarbron. Dessa
arbeten, som ytterligare försvåra trafikförhållandena vid bron, beräknas
pågå till och med februari 1962. Att arbetet icke inrymts i den färdiga etappen
är icke i första hand en projekteringsfråga utan sammanhänger med
att medel för arbetena ställts till förfogande först genom fördelningsplanen
ar 1961. Vidare är att märka att vägförvaltningen i länet innevarande höst
påbörjat undersökningar rörande möjligheten att åstadkomma en provisorisk
dubblering av genomfarten över Södertälje kanal genom att anlita den
s. k. slussbron söder om Mälarbron. Enligt revisorernas mening borde behovet
av dessa båda smärre byggnadsarbeten ha förutsetts och arbetena
igångsatts i så god tid att de varit färdigställda samtidigt med att motorvägen
öppnades.
Vägbyggandet i landet har tidigare karakteriserats av att tillgängliga medel
uppdelats på eu mängd smärre företag, en företeelse som haft sin grund
i önskemålet att samtidigt tillgodose ett flertal inbördes konkurrerande
lokala intressen. Under senare år har emellertid den uppfattningen vunnit
insteg att medelstilldelningen bör koncentreras, så att större vägbyggnadsföretag
kunna komma till utförande. De fördelar som vinnas genom den
moderna tekniken kunna därigenom ge utslag i form av ökad effekt och
88
lägre kostnader. Enligt revisorernas mening böra dessa principer komma
till tillämpning även — och kanske i främsta rummet— vid projektering
av vägar, särskilt då fråga är om motorvägar av stor betydelse. Det företag
som ovan beskrivits synes revisorerna utgöra ett belysande exempel på
angelägenheten härav.
89
§ 15
Statens bilinspektions lokaler
Bilinspektionen omorganiserades genom beslut av 1947 års riksdag. Tidigare
ägde bilbesiktningsmännen tillgodogöra sig viss del av de avgifter som
upptogos av allmänheten för olika slags förrättningar, men de hade å andra
sidan att bestrida kontors- och övriga omkostnader i tjänsten ävensom pensions-
och vikariatskostnader. Fr. o. m. år 1948 inordnades emellertid dessa
befattningshavare i det statliga lönesystemet, varvid statsverket samtidigt
övertog samtliga kostnader för biträdeshjälp, lokaler och utrustning.
Statens bilinspektion är organiserad på 15 distrikt. Varje sådant distrikt
ledes av en förste bilinspektör, som är placerad på distriktets centralort.
Under honom sorterar ett antal bilinspektörer, placerade på central- eller
stationsorter. Bilinspektörerna ha att utföra förrättningar även på mottagningsorter.
Vid årsskiftet 1960—1961 tjänstgjorde vid bilinspektionen 15
förste bilinspektörer, 78 bilinspektörer och 20 biträdande bilinspektörer.
Antalet central- och stationsorter är för närvarande 38 och antalet mottagningsorter
omkring 110.
Bilinspektionens verksamhet omfattar dels fordonsbesiktningar, dels fö -
rarprov m. m. Arten och omfattningen av de skilda slagen | av förrättningar | |||
framgår av nedanstående tabell, som | också visar hur uppgifterna efter hand | |||
ha stigit i omfattning. | 1948 | 1952 | 1956 | 1960 |
Registreringsbesiktning | 55 851 | 64 503 | 46 712 | 52 224 |
Kontrollbesiktning | 18 144 | 28 158 | 67 951 | 78 450 |
Lämplighetsintyg | 6 395 | 6 000 | 15 136 | 3 216 |
Typbesiktning | 36 | 364 | 368 | 354 |
Körkort | 62 199 | 129 731 | 179 418 | 156 163 |
Trafikkort | 10 335 | 9 701 | 13 866 | 13 735 |
Prov med lärare och instruktörer | 120 | 839 | 833 | 405 |
I fråga om besiktningar har arbetsvolymen ökat mera än vad som framgår
av antalet utförda förrättningar, ett förhållande som sammanhänger med
att vägtrafikförordningen numera ställer högre krav än förr på fordonens
utrustning m. m. och att en utveckling skett i riktning mot tyngre fordon,
vilket ökar fordringarna på teknisk standard. Dessutom tillkomma i vissa
fall nya besiktningsmoment, exempelvis kontroll av taxameterapparater i
droskbilar och färdskrivare på bussar och lastbilar. Även körkortsproven
skola numera utföras med ökad noggrannhet. Kursverksamhet bl. a. för
utbildning av polismän och militära besiktningsmän ingår också i bilinspektionens
arbetsuppgifter.
År 1947 utgick man från att behovet av kontorslokaler för bilinspektio -
no
nen i allmänhet skulle kunna tillgodoses genom förhyrning. Det ansågs
önskvärt, att även särskilda lokaler för utförande inomhus av fordonsbcsiktningar
och liknande förrättningar kunde ställas till besiktningsmännens
förfogande. Enligt det kommittéförslag som föregick statsövertagandet kunde
det tänkas att åtminstone i viss utsträckning för ändamålet använda vägväsendets
garagegårdar eller övertaliga militära baracker eller att erhålla
utrymmen i kommunala anläggningar (brandstationer och garage) eller hos
enskilda (t. ex. i verkstäder). Möjligheterna till dylikt samarbete bedömdes
dock från andra håll som mindre goda, och frågan erhöll icke någon definitiv
lösning. Vilka åtgärder som borde vidtagas syntes kunna avgöras först
efter närmare undersökning i varje särskilt fall, en fråga vars vidare utredning
borde ankomma på chefsmyndigheten, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Erfarenheterna under de år bilbesiktningen bedrivits i helt statlig regi ha
givit vid handen att verksamheten erfordrar lokaler, omfattande dels besiktningshall
och dels en administrativ del med bl. a. kontorsrum och lokal
för körkortsprövningens teoretiska del. Besiktningshallen har ansetts vara
en förutsättning för att fordonskontrollcn skall kunna ske på ett tekniskt
tillfredsställande sätt.
Kravet på lokalstandard har bedömts olika för central- och stationsorter
å ena sidan och för mottagningsorter å den andra. På de förstnämnda orterna
är förrättningsfrekvensen som regel avsevärt högre än på de senare, vartill
kommer att bilinspektionens personal är stationerad på förstnämnda
orter. Lokalfrågan har ansetts kunna lösas antingen genom eget byggande
eller genom förhyrning. Uppförande av statliga byggnader kan ifrågakomma
i första hand på central- och stationsorter, under det att mottagningsorternas
lokalbehov lättare kan tillgodoses genom förhyrning. Förhyrning kan
dock ifrågakomma även på stationsorterna, om lämpliga lokaler finnas tillgängliga.
Det lokalbehov som enligt ovan angivna riktlinjer ansetts erforderligt för
bilinspektionen har emellertid hittills endast i begränsad utsträckning blivit
tillgodosett. Bilinspektionen disponerar för närvarande moderna lokaler, inrymmande
såväl besiktningshall som administrativ del, i av staten uppförda
byggnader endast på två orter, nämligen i Stockholm och Luleå. Stockholmsanläggningen,
belägen i Solberga, togs i bruk år 1958. Den är avsedd för
såväl Stockholms stad som vissa delar av Stockholms län och anses redan
ur vissa synpunkter vara otillräcklig; en ny anläggning norr om Stockholm
har därför upptagits på utbyggnadsprogrammet. Anläggningen i Luleå var
färdigställd i slutet av innevarande år. Vidare förhyras moderna lokaler
med besiktningshall i Visby, Uddevalla, Borås och Gällivare, varjämte godtagbara
besiktningslokaler kunnat för begränsad tidslängd förhyras i Karlstad.
På övriga central- och stationsorter förhyras kontorslokaler. Endast vid
91
14 av dessa orter ha därjämte provisoriska lokaler för fordonsbesiktning
kunnat förhyras. Av kontorslokalerna på nu nämnda orter anses, enligt
vad revisorerna inhämtat, flertalet vara goda eller åtminstone godtagbara,
under det att ett tiotal betecknats som för små eller av annan orsak mindre
lämpliga. Att besiktningslokaler icke kunnat anskaffas innebär att besiktningarna
som regel utföras på gatan, vanligen i anslutning till den befintliga
kontorslokalen. Att märka är att på central- och stationsorterna mottagning
för fordonsbesiktning normalt anordnas varje vardag i veckan.
På något mer än hälften av mottagningsorterna anordnas mottagning någon
eller några dagar i veckan, i övriga fall nagon dag varannan vecka eller
någon dag i månaden. På dessa orter förhyras vanligen kontorslokaler, av
vilka flertalet betecknats som goda eller godtagbara;beträffande ett 20-tal ha
olika brister anmälts. Lokalerna förhyras enkom för bilinspektionens räkning
eller_såvitt gäller orter där mottagning mera sällan anordnas — för
begagnande per gång. Vid ett 30-tal mottagningsorter förhyras därjämte lokaler
för besiktning. Vanligen utgöras dessa lokaler av smörjhallar på bensinstationer,
brandstationer eller garage. Även beträffande mottagningsorterna
gäller givetvis att — därest lokal icke kunnat anskaffas — besiktningen
måste utföras på gatan.
Bilinspektionens lokaler förhyras i övervägande antalet fall med enskilda
företag eller personer som upplåtare. Så är fallet med över 100-talet kontorslokaler
och ett 30-tal besiktningslokaler eller platser för besiktning. På 26
orter ha kontorslokaler uthyrts av kommunala myndigheter, och på nio
orter ha kommunala myndigheter även upplåtit besiktningsutrymmen. Endasl
i ett ringa antal fall har lokalfrågan för bilinspektionen kunnat ordnas
med en statlig myndighet som upplåtare. Sålunda ha kontorslokaler på tre
orter uthyrts av statligt affärsverk (postverket och statens järnvägar), i
ytterligare tre fall disponeras av byggnadsstyrelsen upplåtna, statsverket tillhöriga
baracker för kontorsändamål, och i ett fall ha kontorslokaler erhållits
i en militär anläggning. Besiktningslokaler ha endast på sex orter kunnat
förhyras genom att statliga myndigheter upplåtit garage eller liknande utrymmen,
nämligen i tre fall hos statliga affärsverk och i likaledes tre fall
hos vägförvaltningar.
För att komma till rätta med bilinspektionens lokalfråga har i samarbete
mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen ett visst
statligt byggande påbörjats. Arbetet bedrevs ursprungligen med sikte på att
inspektionen efter hand skulle erhålla egna, av staten uppförda lokaler på
eif 20-tal av de viktigaste besiktningsorterna. Såsom redan nämnts ha sådana
byggnader färdigställts i Stockholm och Luleå. För de tre senaste budgetåren
ha medel anvisats för nybyggnader i Norrköping, Sundsvall, Göteborg
och Falun. Av dessa arbeten ha de som gälla Norrköping och Sundsvall
igångsatts hösten 1961, under det att de båda andra ännu icke lämnat projekteringsstadiet.
Kostnaderna för anläggningen i Göteborg beräknas till
92
1 400 000 kronor (vartill kommer för tomtköp 190 000 kronor) och för envar
av övriga anläggningar, för vilka en enhetstyp håller på att utarbetas, till
650 000 kronor i nuvarande prisläge och exkl. tomtmark. Lokalprogram
finnas vidare uppgjorda och medel ha i innevarande års petita äskats för
igångsättande av byggnadsarbeten för inspektionslokaler på ytterligare fem
platser, nämligen Kalmar, Malmö, Vänersborg, Östersund och Umeå (Teg).
Särskilda medel ha även anvisats för inköp av tomtmark för ytterligare inspektionsbyggnader.
Underhandlingar ha igångsatts om markförvärv på ett
flertal platser och ha i ett fall (Vänersborg) lett till markköp.
Frågorna om anskaffande av lokaler för bilinspektionen, såväl byggande
som förhyrning, ha hittills handlagts av byggnadsstyrelsen. I 1960 års statsverksproposition
anmäldes att byggnadsstyrelsen tagit kontakt med de
större bensinbolagen i landet för att undersöka om dessa i samband med
uppförande av nya bensinstationer skulle kunna ställa lämpliga lokaler till
förfogande för bilinspektionen genom uthyrning. Dittills vunna erfarenheter
hade emellertid givit vid handen, att intresset härför var ringa från
bolagens sida. Styrelsen räknade därför med att fullfölja programmet med
anskaffande av egna lokaler för inspektionen.
I innevarande års statsverksproposition ifrågasatte chefen för kommunikationsdepartementet,
om inte vissa fördelar kunde vinnas genom att ifrågavarande
byggnadsverksamhet överflyttades från byggnadsstyrelsen till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Frågan har under innevarande år utretts
av de båda ämbetsverken gemensamt, och i samband med framställningen
om anslag för nästkommande budgetår har förslag framlagts om att byggnadsverksamheten
överföres på sätt nyss nämnts. Samtidigt ha ämbetsverken
anfört, att det kvarstående lokalbehovet för bilinspektionen numera
beräknades till närmare 30 anläggningar på lika många central- och stationsorter,
vartill kommer behov av besiktningslokal på flertalet mottagningsorter.
I vilken utsträckning lokalbehovet på central- och stationsorter
kunde tillgodoses genom förhyrning hade för närvarande icke gått att bedöma.
Gjorda undersökningar och hittillsvarande erfarenheter hade emellertid
icke givit anledning förmoda, att förhyrning på dessa orter kunde
ske annat än i undantagsfall.
I samband med bilinspektionens förstatligande beräknades att en viss utrustning
skulle ställas till dess förfogande. Vid varje förrättningsställe borde
finnas möjlighet att inspektera fordonen underifrån, och för detta ändamål
erfordrades brygga, inspektionsgrop eller lyftanordning. På vissa platser
där vågar icke redan funnos syntes det önskvärt att sådana ställdes til!
förfogande. Besiktningsmännens övriga utrustning syntes böra utgöras av
diverse hand- och mätverktyg, lyktor in. m. Detta utrustningsprogram har
sedermera väsentligt utökats. Numera anses det sålunda i hög grad önskvärt,
att på förrättningsställena finnes tillgång även till belysningsmätare
för kontroll av fordonens strålkastare och instrument för kontroll av deras
93
bromsförmåga samt koloxidmätare och bullermätare. Apparatur för kontroll
av hjulbalans och kurvtagningsvinkel tillhör även den utrustning som
är önskvärd vid besiktningslokalerna.
År 1957 framlade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen en plan för tillgodoseende
av det behov av utrustning som då förelåg hos bilinspektionen. Planens
förverkligande beräknades kosta omkring 225 000 kronor. Under ettvart
av därefter följande budgetår har för anskaffande av utrustning enligt
planen anvisats anslag med 50 000 kronor, varjämte medel även anvisats
för utrustning av de besiktningslokaler som efter hand väntas bli
färdigställda.
Vid en inventering som gjorts innevarande år har emellertid stora brister
alltjämt kunnat konstateras i förevarande avseende. Sålunda föreligger endast
i ringa utsträckning möjlighet att vid förrättningsställena åtkomma fordonen
för inspektion underifrån. Vid central- och stationsorterna finnes inspektionsgrop
endast på sammanlagt 15 platser och lyftanordning av ett
eller annat slag vid 10 platser. På mottagningsorterna finnes inspektionsgrop
vid 30 platser och lyftanordning vid 14 platser. Vidare finnas vid förrättningsställena
endast undantagsvis egna fordonsvågar, dock att på ett
stort antal orter möjlighet föreligger att vid behov erhålla tillgång till vågar
hos kommunala myndigheter eller enskilda företag.
Inledningsvis har berörts vilka arbetsuppgifter som för närvarande åvila
statens bilinspektion. Den fordonsbesiktning som nu utföres grundar sig på
bestämmelser i vägtrafikförordningen och innebär i huvudsak, att fordon
för att få tagas i bruk skall undergå registreringsbesiktning eller vara upptaget
i tvpintyg som är grundat på typbesiktning. Härjämte sker en omfattande
kontrollbesiktning, föranledd av flygande inspektioner, som utföras
av polispersonal eller besiktningsmän. Årlig eller eljest regelbundet återkommande
kontrollbesiktning är däremot icke föreskriven annat än för vissa
specialfordon eller fordon som användas i yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse.
I anslutning till strävandena att höja trafiksäkerheten har på senare år i
olika sammanhang uppkommit fråga, huruvida icke regelbunden kontrollbesiktning
borde föreskrivas beträffande alla eller åtminstone flertalet motorfordon.
I propositionen 1958:69 angående vissa ändringar i vägtrafikförordningen
redovisades ett av 1953 års trafiksäkerhetsutredning framlagt
förslag, att kontrollbesiktning skulle krävas åtminstone i samband med
överlåtelse av motorfordon äldre än fem år. Förslaget upptogs emellertid
icke i propositionen under hänvisning till att bilinspektionen icke ägde resurser
för en dylik utvidgning av kontrollskyldigheten. Vid frågans behandling
i riksdagen förklarade sig andra lagutskottet dela denna uppfattning,
men utskottet framhöll också nödvändigheten av att kraftiga åtgärder vidtoges
för att förstärka bilinspektionens resurser.
94
Sedermera framlade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i augusti 1960 eu
utredning rörande möjligheterna att öka motorfordonskontrollen och förordade
därvid, att årlig kontrollbesiktning skulle föreskrivas för alla i automobilregistret
införda fordon oavsett deras ålder. De myndigheter och sammanslutningar
som avgivit yttranden över detta förslag ha nästan enhälligt
anslutit sig till uppfattningen att periodisk kontrollbesiktning borde föreskrivas
för samtliga nu ifrågavarande fordonskategorier.
I anledning av nyssnämnda förslag har chefen för kommunikationsdepartementet
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande i december 1960 tillkallat
en utredning med uppgift att närmare pröva förevarandc fråga. I utredningsdirektiven
har bl. a. erinrats om att trafiksäkerheten i dagens samhälle
är en fråga som successivt ökar i betydelse med den stigande trafiken. Kriarenheten
från andra länder hade ansetts ge belägg för att periodiska kontrollbesiktningar
högst avsevärt nedbringa olycksfallsfrekvensen, och även
statistiken över vägtrafikolyckor i Sverige utvisade, att ett betydande antal
olyckor helt eller delvis vållades av fel på fordonen. För att skapa resurser
att möta det väsentligt utökade behov av kontrollbesiktningar, som skulle
följa av förslagets genomförande, borde utredningen emellertid även undersöka
möjligheterna att taga i anspråk den kapacitet i fråga om personal och
utrustning som förefunnes inom den enskilda verkstads- och bilservicebranschen.
Åtskilliga detaljfrågor borde i samband därmed utredas, exempelvis
kontrollperiodernas tidslängd och finansieringsfrågan.
Den ifrågavarande utredningen har ännu icke avgivit sitt förslag.
Revisorernas uttalande. Statens bilinspektion är f. n. organiserad pa 38
central- och stationsorter samt 109 mottagningsorter, på vilka inspektionens
personal står till allmänhetens förfogande för körkortsprövning, besiktning
av motorfordon och andra till verksamheten hörande uppgifter. Ärbetsvolymen
vid inspektionen har under en följd av år visat en kraftig stegring,
något som sammanhänger främst med det ökande antalet motorfordon i
landet men även med fordonens tekniska utveckling och därav följande
större krav på säkerhet och utrustning samt med strävandena att åstadkomma
ökad trafiksäkerhet. Vissa specialuppgifter ha även tillkommit för inspektionens
del.
Då bilinspektionen fr. o. m. år 1948 övertogs såsom eu helt statlig angelägenhet
räknade man med att den efter hand skulle förses med lokaler och
utrustning. Lokalerna förutsattes bestå av en administrativ del för kontorsarbete
och körkortsprövning samt hallar eller andra inomhusutrymmen för
fordonsbesiktningar. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att bilinspektionens
lokalbehov hittills blivit tillgodosett i mycket begränsad omfattning,
samtidigt som behovet av lokaler och kraven på deras kvalitet
rätt avsevärt stigit. Sedan några år tillbaka föreligger ett program för uppbyggnad
i statlig regi av egna lokaler för bilinspektionen åtminstone på de
95
orter —- central- och stationsorterna -— dit den livligaste verksamheten är
koncentrerad. Endast på två orter i landet ha emellertid sådana lokaler färdigställts,
på två andra orter ha byggnadsarbetena nyligen kommit i gång,
och på ytterligare två orter befinna sig byggnadsföretagen ännu på projckteringsstadiet.
I hrist på egna anläggningar har bilinspektionen i viss omfattning ordnat
sin lokalfråga genom förhyrning. Sålunda ha på flertalet förrättningsställen
vissa kontorslokaler förhyrts, vanligen med kommunala myndigheter eller
enskilda som upplåtare. Däremot saknas i allmänhet särskilda lokaler för
fordonsbesiktningarna. Endast på 14 central- och stationsorter och på ett
30-tal mottagningsorter ha utrymmen inomhus för besiktningarna kunnat
ställas till förfogande. En del av dessa utgöras av hallar eller utrymmen vid
bensinstationer, smörj hallar, brandstationer, större garage el. dyl., andra
bestå endast av mindre garageutrymmen som knappast lämpa sig för ändamålet.
Fordonsbesiktningarna utföras alltså på det övervägande antalet förrättningsställen
utomhus, vanligen på gatan utanför kontorslokalerna, utan
skydd för väder och vind och ofta under sådana förhållanden att den allmänna
trafiken utgör ett störande moment. Även i fråga om den tekniska
utrustningen föreligga liknande brister. Endast vid omkring hälften av
förrättningsställena finnas sålunda inspektionsgropar eller annan anordning
för att åtkomma fordonen för inspektion underifrån, och även i övrigt
är utrustningen för olika kontrollåtgärder otillräcklig.
Det är uppenbart att nu berörda brister i fråga om bilinspektionens lokaler
och utrustning måste leda till att fordonsbesiktningen icke kan genomföras
med den omsorg och noggrannhet som rimligen bör krävas i verksamheten
och som gällande trafikförfattningar förutsätta. Detta kan antagas
i hög grad återverka på trafiksäkerheten. Förhållandena måste också
leda till att personalens kapacitet icke till fullo utnyttjas och att dröjsmål
och väntetider uppträda, vilka i sin tur kunna orsaka ekonomiska förluster,
särskilt för yrkestrafiken. Det rådande läget är enligt revisorernas mening
icke godtagbart, och snara åtgärder äro erforderliga för att en bättre ordning
skall åstadkommas.
Fullföljandet av det föreliggande, synnerligen omfattande och kostsamma
programmet för bilinspektionens förseende med egna besiktningsanläggningar
är givetvis en fråga som kommer att bedömas vid de kommande
årens budgetarbete och då i konkurrens med andra statliga investeringsbehov.
Visserligen äro åtgärder vidtagna i syfte att påskynda detta program,
men det torde likväl vara realistiskt att räkna med att åtskilliga åtkomma
att förflyta, innan det mest angelägna behovet hunnit tillgodoses.
Även sedan byggnadsbeståndet färdigställts återstå en mängd platser, där
statliga byggnader icke avses skola uppföras. Enligt revisorernas mening
böra åtgärderna nu inriktas även på iordningställande av enklare, i vissa
fall provisoriska anläggningar som kunna tillgodose det mest oundgäng
-
96
liga behovet av utrymmen, d. v. s. kontorslokaler med därtill anslutna inspektionsgropar
under tak, utrymmen för instrumentutrustning samt tillräckligt
och avskilt område för uppställning av fordon. Enstaka exempel
finnas redan på att dylika anläggningar fungera godtagbart.
Revisorerna ha särskilt observerat att lokalfrågan för bilinspektionen i
ytterst ringa utsträckning blivit löst i samarbete med andra statliga myndigheter.
Besiktningslokaler ha uthyrts eller ställts till förfogande av statliga
myndigheter endast i sex fall, nämligen i tre fall av vägförvaltningar, i två
fall av statens järnvägar och i ett fall av postverket. Militär myndighet har
endast i ett fall ställt kontorslokaler till förfogande, men icke i något fall
ha besiktningslokaler kunnat inrymmas i anslutning till militär anläggning.
Icke minst av kostnadsskäl anse revisorerna det angeläget, att möjligheterna
till ett närmare samarbete med andra statliga myndigheter ägnas större
uppmärksamhet.
97
§ 16
Uppgiftsskyldighet rörande motorredskap in. in.
År 1942 utfärdades en kungörelse (nr 885) angående uppgiftsskyldighet
beträffande motorredskap m. m., vilken ersatte en tidigare i ämnet utfärdad
författning av år 1926. Enligt kungörelsens första paragraf i dess nu gällande
lydelse (SFS 1956: 508) åligger det ägare av vissa fordon, traktorer och
redskap att årligen före september månads utgång avlämna uppgift därom
till angiven myndighet, nämligen i Stockholm till överståthållarämbetet, i
andra städer till poliskammare, magistrat eller kommunalborgmästare och
på landet till polischefen i orten. Uppgiften skall lämnas på särskild blankett
i två exemplar, och endast ett fordon eller redskap med tillbehör skall
upptagas på varje blankett.
De fordon m. m. för vilka uppgifter skola lämnas äro dels icke registreringspliktiga
motorfordon och traktorer, dels vissa motorredskap, nämligen
väghyvel, vägvält, grävmaskin på hjul eller band, kranfordon, gaffeltruck
och därmed jämförligt lastningsfordon med kran, bom, skopa eller liknande,
kompressorfordon, jordborrningsfordon, snöslunga eller schaktfordon,
dels ock brandfordon och fordon med monterade anordningar för vägbeläggning,
renhållning, jordborrning, betongblandning, pålning, motorsågning,
pumpning m. m.
Det åligger de myndigheter till vilka uppgifterna skola ingivas att tillse,
att sådana inkomma från samtliga uppgiftsskyldiga. Uppgifterna skola utan
dröjsmål insändas till vederbörande länsstyrelse, som skall överlämna det
ena exemplaret till arméförvaltningens tygdepartement (numera armétygförvaltningen).
Redan året efter utfärdandet av nu nämnda kungörelse framhölls i skrivelse
från arméförvaltningens tygdepartement, att för uttagning av motorredskap
in. in. tillräckliga uppgifter redan funnos hos andra myndigheter
och att det därför icke syntes nödvändigt att infordra nya uppgifter år
1943. Enligt livsmedelskommissionens beslut funnos sålunda register över
jordbrukets traktorer hos kristidsstyrelserna, och uttagningen av jordbrukstraktorer
för krigsmaktens behov vore för övrigt mycket begränsad, endast
omkring tre procent av tillgången i landet. Hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förelågo fullständiga uppgifter om vägorganisationens vägmaskiner
och liknande redskap, och vederbörande biluttagningsmyndigheter kunde
inhämta motsvarande uppgifter från städer och andra kommuner. Vidare
ägde militära förvaltningsmyndigheter uppgifter om praktiskt taget hela
det bestånd av vägbyggnads- och liknande maskiner som innehades av landets
enskilda byggnadsföretag.
Med anledning av tygdepartementets skrivelse förordnades genom kun -
7 Rev. berättelse ang. statsverket är 1961 I.
98
görelsen den 29 juli 1943 (nr 650), att skyldighet att avgiva nu ifrågavarande
uppgifter om motorredskap m. m. icke skulle föreligga för år 1943.
Härefter ha under ettvart av åren 1944—1949, 1953, 1955 och 1957—1961
motsvarande kungörelser utfärdats om befrielse från uppgiftsskyldighet för
respektive år. Uppgifter enligt 1942 års kungörelse ha alltså lämnats endast
under åren 1950—1952, 1954 och 1956.
Revisorernas uttalande. På grund av en år 1942 utfärdad kungörelse åligger
det ägare av vissa motorredskap, avsedda för vägarbeten m. m., att årligen
avgiva uppgifter om redskapen. Uppgifterna, som lämnas i två exemplar,
ligga till grund för den uttagning som kan förekomma vid militär eller
civil försvarsberedskap. Sedermera har det visat sig, att tillräckliga uppgifter
för ändamålet redan förelegat eller kunnat inhämtas på enklare sätt. Med
anledning härav har som regel årligen utfärdats kungörelse om befrielse från
uppgiftsskyldigheten. Under de nitton år som förflutit sedan år 1942 har
befrielse meddelats under fjorton år; endast fem år har skyldigheten alltså
varit gällande.
Revisorerna ifrågasätta om det sätt på vilket förevarande uppgifter inhämtas
är ändamålsenligt. Det torde för allmänheten vara svårt att erhålla
en klar uppfattning om under vilka år skyldigheten är i tillämpning. Flera
statliga myndigheter, som inom sin lokala förvaltning ha ett bestånd av
ifrågavarande motorredskap och utfärda egna cirkulärsamlingar för den
interna tjänsten, förorsakas också onödigt administrativt arbete. Enligt
revisorernas mening synes därför uppgiftsskyldigheten lämpligen böra i
författningsväg föreskrivas endast för varje sådant år som behov av nya
uppgifter föreligger.
99
§ 17
Statens järnvägars resebyråer i utlandet
Statens järnvägar öppnade sin första resebyrå i Stockholm ar 1915. Efter
hand har ett stort antal inhemska resebyråer tillkommit, så att antalet inom
landet numera uppgår till 50. Det allmänna syftet med resebyråerna är att
tillhandahålla den resande allmänheten en mera effektiv service än den som
kan lämnas vid järnvägens biljettexpeditioner i fråga om mera kvalificerade
resor samt att arbeta för att järnvägen skall kunna behalla och öka sin
kundkrets. För att underlätta reseverksamhet och godsförmedling till och
från främmande länder har statens järnvägar även ett begränsat antal resebyråer
i utlandet, nämligen i Köpenhamn, Hamburg, Berlin och London
samt — genom ett statsägt bolag -— i Paris.
Resebyrån i Köpenhamn öppnades som en sovplatscentral redan år 1918.
Från år 1934 drives den som en på Skandinavien inriktad resebyrå med
lokaler i Hovedbanegården.
År 1924 övertog statens järnvägar ett antal rese- och upplysningsbyråer
som tidigare inrättats av turisttrafikförbundet, nämligen i London, Berlin,
Paris och New York, och dessa drevos därefter som resebyråer i järnvägens
egen regi. Byrån i New York överläts sedermera till Svenska Amerika Linien
och även byrån i Paris upphörde att drivas för statens järnvägars räkning;
den nedlades år 1934. Resebyrån i London har behållits och drivits utan avbrott
sedan övertagandet. Lokalerna äro centralt belägna nära Regent Street
i Westend. Resebyrån i Berlin drevs av statens järnvägar fram till slutet av
andra världskriget men var icke i funktion under åren 1945—1956. Statens
järnvägar hade dock under större delen av denna tid en representant på
generalkonsulatet. Sistnämnda år återupptogs rörelsen i Berlin i välbelägna
lokaler i närheten av Kurfiirstendamm. Byrån har dessutom en filial, som
år 1958 inrättades på försök i Hilton hotell, och dessutom en avdelning
i Östberlin — vid Ostbahnhof — delvis med samma personal som byrån
i Västberlin. Slutligen upprättades av statens järnvägar år 1952 en resebyrå
i Hamburg.
Personalstyrkan på de nu nämnda fyra resebyråerna varierar åtskilligt
med hänsyn till skillnaderna i resefrekvens under olika säsonger. Det genomsnittliga
personalantalet för närvarande kan angivas till 18 för Köpenhamn,
15 för vardera London och Berlin samt 12 för Hamburg.
Resebyrån i Paris drives i bolagsform och har alltså administrativt sett
cn annan karaktär än de övriga. Sedan statens järnvägar år 1934 nedlade
sin dåvarande resebyrå i Paris, överlämnades kundkretsen till det enskilda
företaget Nordisk Voyages, som innehades av två svenska företag med anknytning
till trafik- och reseverksamhet. Då verksamheten i enskild hand
100
år 1957 skulle begränsas, förvärvades parisbyrån av statens järnvägar för en
köpeskilling av 300 000 kronor. I samband med vissa förändringar i fransk
aktiebolagsrätt har aktiekapitalet därefter ökats, vilket föranlett ett ytterligare
medelstillskott på omkring 90 000 kronor. Ehuru byrån äges av statens
järnvägar, drives den som ett enskilt företag med samma personal
som tidigare och efter dittills tillämpade grundprinciper. Samtidigt fungerar
den som statens järnvägars representant i Frankrike men debiterar då
kostnaderna för sådan i järnvägens intresse bedriven verksamhet liksom för
eventuella särskilda uppdrag av reklam- eller propagandanatur.
En sammanställning för de senaste fyra åren av intäkter, driftkostnader
och nettoresultat för de fyra i statens järnvägars egen regi drivna resebyråerna
visar följande belopp, vilka innefattar även beräknade pensionskostnader
samt administrationskostnader i Sverige.
| Köpenhamn | Berlin | Hamburg | London |
1957 | (kronor) | (kronor) | (kronor) | (kronor) |
Intäkter | 218 000 | 160 000 | 151 000 | 295 000 |
Kostnader | 512 000 | 252 000 | 230 000 | 449 000 |
Resultat | —294 000 | —92 000 | —79 000 | —154 000 |
1958 | ||||
Intäkter | 235 000 | 191 000 | 155 000 | 354 000 |
Kostnader | 491 000 | 294 000 | 254 000 | 431 000 |
Resultat | —256 000 | —103 000 | —99 000 | —77 000 |
1959 | ||||
Intäkter | 262 000 | 209 000 | 157 000 | 311 000 |
Kostnader | 468 000 | 349 000 | 272 000 | 427 000 |
Resultat | —206 000 | —140 000 | —115 000 | —116 000 |
1960 | ||||
Intäkter | 275 000 | 293 000 | 176 000 | 339 000 |
Kostnader | 488 000 | 387 000 | 268 000 | 451 000 |
Resultat | —213 000 | —94 000 | —92 000 | —112 000 |
För ledning av resebyråerna finnes inom järnvägsstyrelsen en särskild
avdelning, lydande under styrelsens kommersiella byrå. Avdelningen handhar
centralt vissa för resebyråerna gemensamma angelägenheter, särskilt på
det ekonomiskt-administrativa planet, såsom viss medelsförvaltning jämte
vissa personalfrågor och göromål som lämpligen kunna utföras centralt,
exempelvis byråernas förseende med trycksaker, reklam och liknande. De i
tabellen ovan angivna beloppen ha därför icke i sin helhet passerat vederbörande
resebyrås kassarörelse utan äro framräknade med hänsyn även till
vederbörande resebyrås andel i de gemensamma utgifterna.
När det gäller att bedöma det ekonomiska utfallet för resebyråerna i utlandet
är att märka, att endast en del av byråernas kostnader hänför sig till
101
sådan verksamhet som regelmässigt utföres av liknande företag i privat
regi. Vid sidan av den egentliga uppgiften med försäljning av biljetter och
annan reseförmedling utföra nämligen resebyråerna åtskilliga uppdrag för
statens järnvägars räkning, vilka mera ansluta sig till järnvägens normala
trafikuppgifter. Därjämte utföra resebyråerna ett avsevärt arbete med allmän
trafikupplysning, som icke kan anses falla vare sig inom resebyråverksamheten
eller inom representantskapet för trafikföretaget statens järnvägar.
p^ör att lämna en bild av utfallet av den egentliga resebyrårörelsen har
järnvägsstyrelsen låtit fördela byråernas samtliga driftkostnader på olika
verksamhetsgrenar, varvid från förstnämnda rörelse avräknats dels de till
statens järnvägars trafikrörelse hänförliga utgifterna, dels kostnaderna för
den allmänna upplysningsverksamheten. Även på inkomstsidan har en viss
bedömning fått göras genom att provisioner för försäljning av statens järnvägars
biljetter och viss annan försäljning upptagits med av järnvägsstyrelsen
beräknade belopp.
Vid nyssnämnda kostnadsförslag har till gruppen »resebyråverksamhet»
hänförts alla kostnader, som vad arten beträffar äro direkt jämförbara med
dem som statens järnvägars inhemska byråer av motsvarande storlek ha
att räkna med. Häri ingå alltså bl. a. även kostnader för sådana allmänna
turistupplysningar som medfört eller kunnat väntas medföra ett framtida
biljettköp. Sådan upplysningsverksamhet ingår som ett normalt led i varje
resebyrås funktion&r.
Gruppen »trafikföretaget SJ» omfattar kostnader för 1) distribution av
SJ-broschyrer, inräknat porto, då distributionen ej kan sägas vara enbart ett
ackvisitionsintressc för den egna byrån, 2) den allmänna SJ-propagandan
genom framställda trycksaker, annonsering, föredrag och film\isningar, 3)
vissa besök, ackvisitionsverksamhet och biträde för statens järn\ägars huvudsakliga
räkning, 4) SJ-skyltningar i andra byråers lokaler samt 5) listföring
och annan service för SJ :s sov- och sittvagnar.För köpenhamnsbyråns
del tillkomma kostnader för stationsombudet på Hovedbanegården och såvitt
gäller Berlin kostnader för godstrafikärenden och andra specialuppdrag
i järnvägens tjänst.
Slutligen omfattar gruppen »allmän sverigereklam» kostnaderna för helt
allmänna upplysningar om Sverige, dess näringsliv, sociala förhållanden
in. in., vidare hållandet av fotoarkiv, visning av allmänna sverigefilmer,
distribution av visst allmänt reklammaterial och slutligen upplysningsarbete
och service åt bilturister.
En skarpt avgränsad uppdelning mellan dessa olika grenar av byråernas
verksamhet är icke möjlig att göra, emedan de gripa in i varandra och
alltför många osäkra faktorer orsaka tveksamhet vid bedömningen. Efter
ingående överläggningar med föreståndarna för de olika byråerna har dock
järnvägsstyrelsen ansett sig kunna angiva vissa procenttal som fördelnings
-
102
grund. På de olika resebyråerna skulle med denna beräkningsgrund en fördelning
av driftkostnaderna kunna göras enligt följande.
Resebyrå
Köpenhamn
Berlin
Hamburg
London
Resebyrå verksamheten 44% 63% 62% 67% -
Trafikföretaget
SJ
43%
24%
24%
23%
Allmän
sverigereklam
13%
13%
14%
10%
Uppdelas de förut angivna driftkostnaderna enligt nu angivna procenttal,
bli kostnaderna för den egentliga resebyråverksamheten avsevärt reducerade,
under det att inkomsterna kunna angivas till oförändrade belopp. De
sistnämnda falla nämligen helt på resebyråverksamheten. Med nu angiven
fördelning bli resultaten för de sista fyra åren följande.
Resebyrå | 1957 | 1958 | 1959 | 1960 |
(kr.) | (kr.) | (kr.) | (kr.) | |
Köpenhamn | —31 000 | — 8 000 | + 38 000 | + 41 000 |
Berlin | — 7 000 | — 3 000 | —20 000 | + 37 000 |
Hamburg | — 9 000 | —23 000 | —31 000 | —12 000 |
London | —32 000 | + 35 000 | + 2 000 | + 10 000 |
Till de redovisade resultaten torde ytterligare böra nämnas, att vissa omständigheter
medverkat till att beloppen på utgiftssidan möjligen kunna
vara något för högt angivna. Pensionskostnader ha sålunda beräknats för
hela den utländska personal som kan sägas ha en mera fast anställning,
men framtida pensionsutgifter beräknas knappast komma att utgå för hela
denna personal. Byråerna ha vidare debiterats administrationskostnader
efter samma principer som gälla för de inhemska resebyråerna, ehuru järnvägsstyrelsens
centrala arbete och service icke torde lämnas till utlandsbyråerna
i samma omfattning som till de inländska.
Biljetter för resor med statens järnvägar säljas i utlandet icke endast av
de svenska resebyråerna utan även av en mängd andra resebyråer, vilka
enligt avtal med statens järnvägar och mot sedvanlig provision företräda
järnvägen och dess försäljningsintressen. Då det gäller att bedöma de svenska
utlandsbyråernas försäljningsresultat har det från statens järnvägars
sida framhållits, att det i byråernas uppgift ingår att stimulera andra byråer
i vederbörande land till försäljning av resor i Sverige i allmänhet och
med statens järnvägar i synnerhet. De enskilda resebyråer i utlandet som
ej äro SJ-agenter köpa sina biljetter på de svenska resebyråerna på kommissionsvillkor.
Ett framgångsrikt arbete av den svenska resebyrån i detta hänseende
leder ofta till att andra resebyråer i utlandet söka och erhålla egna
SJ-rättigheter. Detta har givetvis på längre sikt till följd att den svenska
byråns egen försäljning sjunker. Att förse andra byråer med material och
service samt bearbeta dem för ökad försäljning för statens järnvägars räk
-
103
ning innebär alltså ett oegennyttigt arbete, som kommer statens järnvägar
till godo men minskar den egna lönsamheten. Det har därför övervägts, om
icke dessa byråer borde tillgodoskrivas viss del av trafikföretagets totala
försäljning i vederbörande land, innan resultaten av rörelsen bedömdes. Enligt
uppgift tillämpas ett sådant system för trafikflygets utlandskontor.
Följande sammanställning av försäljningsrapporterna från de fyra utlandsbyråerna
under 1960 lämnar uppgifter om omslutningens fördelning på
de viktigaste försäljningsobjekten (biljetter m. m.).
| Hamburg | Berlin | Köpenhamn London | |
| (kr.) | (kr.) | (kr.) | (kr.) |
Statens järnvägar | 908 974 | 812 698 | 1 558 835 | 392 905 |
Övriga järn vägsförvaltningar | 620 460 | 720 861 | 415 373 | 643 660 |
Flyg | 104 136 | 383 623 | 129 780 | 428 483 |
Båt | 153 455 | 90 508 | 111 849 | 1 221 157 |
Buss | 3 632 | 120 | 68 157 | 23 972 |
(Sverige Hotellkuponger (utlandet | 37 725 | 97 120 | 215 865 | 141 457 |
— | 46 686 | 18 116 | 68 138 | |
övriga biljetter1) | 177 760 | 82 626 | 172 937 | 86 062 |
i) Häri ingå biljetter, sällskapsresor och arrangemang som ha | köpts från SJ | resebyråer |
Såsom tidigare nämnts har den resebyrå i Paris som nyligen förvärvats
av statens järnvägar behållits i bolagsform och har tillåtits driva sin rörelse
i huvudsak enligt de principer som tidigare tillämpades där. Förhållandet
innebär i praktiken att byrån verkar för försäljning av resor i Sverige, inbegripet
SJ-resor, enbart i den omfattning som dess ledning anser affärsmässigt
betingat. Då svenska resor endast säsongmässigt och i förhållandevis
liten omfattning efterfrågas på den franska marknaden, utgör försäljningen
därav blott en mindre del av byråns omslutning. I gengäld förekomma
icke vid byrån i Paris de betydande utgifter för statens järnvägar såsom
trafikföretag eller för allmän upplysning och propaganda, vilka känneteckna
ekonomien vid övriga utlandsbyråer. Aktiebolaget Nordisk Voyages har därför
under åren 1958—1960 redovisat en mindre årlig vinst.
Revisorernas uttalande. Vid sidan av det 50-tal resebyråer som inrättats
på olika platser i Sverige driver statens järnvägar fyra resebyråer i utlandet,
nämligen i Köpenhamn, Berlin, Hamburg och London. Deras främsta uppgift
är att försälja biljetter samt att tillhandahålla service åt allmänheten
och upplysningar om reseförhållandena i Sverige. De verka därigenom för
ökad resefrekvens i Sverige samt tillföra landet och i främsta rummet trafikföretaget
statens järnvägar resande och inkomster.
I det föregående ha uppgifter för de fyra senaste åren lämnats beträffande
de nämnda resebyråernas ekonomiska förhållanden. Såsom framgår av redogörelsen
ba byråerna en omslutning, som för envar av dem varierar mellan
104
2 och 3 milj. kronor och inkomster som i genomsnitt kunna angivas tili
200 000—300 000 kronor. Utgifterna äro emellertid väsentligt högre, vilket
medför att varje byrå genomgående under de fyra åren redovisat tämligen betydande
underskott, för Köpenhamn mellan 206 000 och 294 000 kronor, för
Berlin mellan 92 000 och 140 000 kronor, för Hamburg mellan 79 000 och
115 000 kronor samt för London mellan 77 000 och 154 000 kronor.
De angivna förlusterna kunna emellertid icke utan vidare läggas till grund
för en bedömning av dessa resebyråers rörelseresultat; i vart fall lämna de
icke underlag för en jämförelse med liknande verksamhet i enskild regi.
Resebyråerna utföra nämligen en mängd uppdrag för statens järnvägar såsom
trafikföretag — i fråga om såväl person- som godsbefordran — och
fungera i detta hänseende som järnvägens ombud i respektive länder. Vidare
påläggas byråerna ett flertal uppgifter som huvudsakligen ha karaktär avallmän
trafikupplysning och turistpropaganda, vilket förekommer i sådan omfattning
att det ofta icke faller inom ramen för en resebyrås normala verksamhet.
Service åt bilturismen kan nämnas som exempel på verksamhet
av sistnämnda slag.
För att erhålla en mera rättvisande bild av det ekonomiska utfallet för
ifrågavarande resebyrårörelse ha revisorerna låtit göra en beräkning av de
driftkostnader som gälla den egentliga resebyråverksamheten, varvid kostnaderna
för statens järnvägars trafikärenden och den allmänna upplysningsverksamheten
frånräknats. Rörelsen visar därvid ett betydligt gynnsammare
utfall. Under den i detta sammanhang granskade tidsperioden
redovisas årligen överskott omväxlande med förluster, vilka i stort sett utjämna
varandra. Kvar står endast en förlust på omkring 13 000 kronor.
Härtill har från järnvägsstyrelsens sida framhållits, att resebyråerna i enlighet
med sina direktiv arbeta för försäljning av biljetter jämväl genom
andra byråer i respektive land och att de därför även indirekt medverka till
trafikinkomster som komma statens järnvägar och hemlandet till godo.
Även om den nu lämnade bilden av resebyråernas ekonomi i huvudsak
torde kunna godtagas är det uppenbart, att denna verksamhet drager icke
obetydliga kostnader och att anledning finnes att pröva utvägar för att
åstadkomma ett ekonomiskt gynnsammare resultat. Enligt revisorernas mening
ligger det härvid nära till hands att pröva i vad mån ett samarbete
skulle kunna åstadkommas med andra intressenter, för vilka samma problem
kunna tänkas föreligga. Sålunda ha de övriga nordiska länderna i vass
utsträckning anordnat resebyråer i de ur turistsynpunkt viktigaste europeiska
länderna, eller också ha de representanter eller ombud för hithörande
verksamhet. I andra fall kunna planer föreligga för ordnandet av sådan
representation. Vidare är att nämna att svenska turisttrafikförbundet för
närvarande utbygger sin representation i utlandet och att det skandinaviska
flygtrafikföretaget SAS har ett omfattande system av försäljningskontor
eller liknande.
105
Revisorerna ha givetvis svårt att bedöma, i vad mån konkurrensförhallanden
eller andra skäl kunna lägga hinder i vägen för ett samarbete. Förhållandena
äro också olikartade på de skilda platserna, och de nämnda länderna
eller intressenterna kunna flerstädes ha sin utlandsrepresentation så
ordnad, att något omedelbart resultat icke kan vara att vänta. Den nu rådande
ordningen synes dock föga rationell, och det synes revisorerna antagligt,
att ett närmare övervägande i nyssnämnda syfte skulle kunna leda
till ömsesidiga ekonomiska fördelar. Såvitt gäller ett eventuellt samarbete
med övriga nordiska länder torde frågan kunna upptagas inom Nordiska
rådet. Under alla förhållanden bör enligt revisorernas mening allvarligt
eftersträvas att giva verksamheten en sådan inriktning, att de nu angivna
synpunkterna kunna framdeles i görligaste mån tillgodoses.
I redogörelsen ovan ha även vissa uppgifter lämnats rörande statens järnvägars
resebyrå i Paris. Denna drives i aktiebolagsform och är icke underkastad
revisorernas granskning. Det torde dock kunna framhållas att även
för denna byrås del de nyss anförda synpunkterna äro tillämpliga.
F inansdepar temen te t
§ 18
Inkomstredovisningen till budgeten i vissa fall
En huvudregel för redovisningen av statsinkomsterna är, att varje inkomst
skall redovisas till budgeten när den inflyter. Regeln är visserligen
ej kodifierad, men den är en självklar konsekvens av vårt på kassabokföringsprincipen
uppbyggda budgetsystem, enligt vilket endast verkligen
inbetalda och utbetalda belopp skola få påverka budgetutfallet under en
statsregleringsperiod. En strikt tillämpning av regeln om den kassamässiga
redovisningen av inkomsterna är självfallet av betydelse, enär statsverksamhetens
behöriga gång är beroende av att statskassan, d. v. s. statsverkets
checkräkning i riksbanken, utan tidsutdräkt tillföres de statsinkomster
som tillhöra budgeten och således erfordras för statsutgifternas bestridande.
Om en myndighet eller annat organ som inkasserat statsinkomster dröjer
med att inleverera dessa till statskassan, medför detta ett ökat behov av
statsupplåning. En försenad inkomstleverans förorsakar staten ränteutgifter,
vilka kunnat undvikas om inkomsterna tillgodoförts statskassan så
snart de influtit till vederbörande statsmyndighet.
Uppbörden av statsinkomster sker i stor utsträckning genom postbankens
hjälp, i det att betalning av skatter, direkta och indirekta, ävensom av avgifter
i statlig verksamhet erläggas genom insättning på beskattningsmyndigheternas
och andra inkomstredovisande myndigheters postgirokonton.
Sålunda inbetalda belopp kvarstå emellertid ofta under längre eller kortare
tid på postgirot, merendels i avvaktan på redovisning till statskassan i större
poster.
De olägenheter som berörda förhållande medför för statsverkets likviditet
ha redan i vissa fall lett till åtgärder för att påskynda inleveranserna. Sålunda
genomfördes från och med den 1 november 1959 en omläggning av
redovisningen av den till inkomsttiteln Skatt på inkomst och förmögenhet
in. m. hänförliga uppbörden. Tidigare saknades föreskrifter om när sådan
till skatteavdelningarnas postgirokonton inbetald skatt skulle överföras till
statskassan. Enligt praxis redovisades då större delen av den under uppbördsterminerna
influtna skatten veckovis till statsverket, medan återstoden därav
och den under perioderna mellan uppbörderna inbetalade skatten kom
statskassan till handa med betydligt längre eftersläpning. Omläggningen
skedde genom kungörelsen den 30 juni 1959 (nr 459) om ändrad lydelse
av 26 § 3 mom. tillämpningsföreskrifterna till uppbördsförordningen och
innebar i korthet att skatten skulle, allteftersom den inflöt till postgirot,
genom generalpoststyrelsens försorg insättas på statsverkets checkräkning i
riksbanken. I förenämnda kungörelse stadgas sålunda, att sådan insättning
skall ske dagligen och avse den nästföregående dag på skatteavdelningarnas
107
postgirokonton innestående behållningen. Genom denna dagliga s. k. automatiska
tömning av postgirokontona ernåddes en betydelsefull förstärkning
av statsverkets kassaställning och en väsentlig räntebespanng for statsverket.
Även beträffande en annan stor inkomsttitel, nämligen den år 1960 införda
allmänna varuskatten, tillämpas i huvudsak samma ordning som för
inkomstskatten. De skattskyldiga ha att inom viss tidsfrist insätta till betalning
förfallen preliminär allmän varuskatt på ett för hela riket gemensamt
postgirokonto; den skatt som influtit till kontot skall enligt 21 § 1 mom. varuskattekungörelsen
den 1 december 1959 (nr 508) genom generalpoststyrelsens
försorg insättas på statsverkets checkräkning. Sådan insättning skall
ske dagligen och avse den nästföregående dag innestående behållningen på
nämnda postgirokonto. Slutligen bör nämnas, att influten fordonsskatt numera
dagligen genom automatisk tömning av ifrågavarande konton överföres
till statsverkets checkräkning. —- I nu berörda tre fall redovisas inkomsterna
till budgeten av länsstyrelserna.
Dröjsmål med inleverans till statskassan av till postgiro influtna statsinkomster
förekommer emellertid alltjämt i stor omfattning. Detta gäller
främst den betydande del av konsumtionsskatterna för vilken kontrollstyrelsen
är beskattningsmyndighet, nämligen de skatter på inhemsk verksamhet
som styrelsen efter deklaration uppbär av enskilda näringsidkaie. Hit
höra bl. a. bensinskatten, de särskilda varuskatterna, omsättningsskatten a
motorfordon, tobaksskatten, utskänkningsskatten å spritdrycker, skatten
på malt- och läskedrycker och energiskatten. Kontrollstyrelsen har i regel
för varje skatt ett särskilt postgirokonto, till vilket de skattskyldiga ha att
på bestämda tider efter beskattningsperiodens utgång verkställa sin skatteinbetalning.
Förordningen den 3 april 1959 (nr 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning, vilken trädde i kraft den 1 juli 1959 och har tilllämpning
på huvuddelen av nu ifrågavarande beskattningsområde, innehåller
emellertid icke någon föreskrift om när de till postgirokonto inbetalda
skattebeloppen skola redovisas till statsverket. Enligt överenskommelse mellan
kontrollstyrelsen och postbanken sker sådan redovisning allenast en
gång i veckan (automatisk tömning i regel varje torsdag). Det rör sig härvidlag
om avsevärda belopp — inkomstsumman per ar utgör ca 2 600 milj.
kronor — som sålunda temporärt undandragas statsverkets omedelbara disposition.
I stort sett samma redovisningssystem som tillämpas av kontrollstyrclsen
gäller för den stora uppbörd av statsinkomster som ligger under generaltullstyrelsens
förvaltning och som huvudsakligen avser tullar samt skatter,
uttagna i samband med införsel till riket av skattepliktiga varor. Inkomsterna
samlas på ett postgirokonto. Med jämna mellanrum, en eller två
gånger i veckan, sker uttag från kontot för redovisning till statsverkets
checkräkning. Då generaltullstyrelsen till skillnad från övriga huvudförvalt
-
108
ningar ej har dragningsrätt på denna checkräkning, behöver styrelsen städse
ha tillgång till en rätt betydande behållning på postgiro dels för sina löpande
utgifter och dels för eventuell restitution av skattemedel. Automatisk tömning
av postgirokontona förekommer alltså icke i detta fall. Storleken av de
belopp som vid redovisningstillfällena tillföras statskassan grundar sig på
förhandskalkyler om tullverkets inkomst- och utgiftsutveckling.
Systemet med automatisk tömning en gång i veckan av postgirokonton
tillämpas jämväl beträffande de avgifter inom jordbruksregleringen som
uppbäras av statens jordbruksnämnd. Avgifterna överföras därvid med hänsyn
till sin karaktär antingen till statsverkets checkräkning eller till räkning
i affärsbank.
Revisorernas uttalande. För det statliga budgetsystemet gäller som en allmän
princip att inkomsterna skola redovisas till statskassan efter hand som
de inflyta och utan onödigt dröjsmål. En snabb inleverering av statsinkomsterna
är i och för sig ägnad att minska behovet av upplåning för driftbudgetens
löpande finansiering. Det åtstramade läget på penningmarknaden och
den höga räntenivån under senare år ha lett till att möjligheten att disponera
över penningmedel även under kortare perioder fått en ökad betydelse också
för statens del. Det framstår därför nu såsom mera angeläget än tidigare att
det statliga inkomsttillflödet snarast möjligt kanaliseras från uppbördsmyndigheterna
till statsverkets checkräkning, så att en verklig centralisering
av kassaresurserna uppnås. Ju starkare statsverkets likviditet är, desto
mindre beroende blir riksgäldskontoret av den korta lånemarknaden och
av förskott från riksbanken.
Ett betydande steg i riktning mot en snabbare inkomstredovisning togs år
1959 i och med att redovisningen av inkomst- och förmögenhetsskatten omlades.
Källskattemedel som inbetalats till postgirokonto inlevererades tidigare
veckovis eller med än längre terminer, men fr. o. in. den 1 november
1959 skola dessa medel dagligen tillföras statsverkets checkräkning i riksbanken.
Samma system gäller beträffande redovisningen av den år 1960 införda
allmänna varuskatten, och även beträffande fordonsskatten tillämpas
en daglig redovisning genom s. k. automatisk tömning av de postgirokonton
till vilka skatten inbetalas.
Beträffande åtskilliga andra inkomsttitlar förekommer emellertid alltjämt
visst dröjsmål med inlevereringen. För flertalet konsumtionsskatter
tillämpas det systemet, att skattemedlen överföras från vederbörliga postgirokonton
till statsverkets checkräkning endast en gång varje vecka. Enligt
revisorernas mening böra strävandena inriktas på att i möjligaste mån ernå
en snabbare inleverering även av dylika statsinkomster. I första hand bör
detta gälla de skattemedel som uppbäras av kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen
och bland vilka tullmedlen, tobaksskatten, bensinskatten, energiskatten,
de särskilda varuskatterna, skatterna på malt- och läskedrycker
109
samt omsättningsskatten på motorfordon intaga en framträdande plats på
grund av skattebeloppens storlek. Målet bör i princip vara, att dessa statsmedel
dagligen överföras från postgirot till statsverkets checkräkning. För
att undvika administrativa olägenheter kan regeln eventuellt begränsas till
att avse visst minimibelopp, varjämte för tullverkets del förutsättes dragningsrätt
på statsverkets checkräkning.
Det må nämnas att uppbörden av enbart här ifrågavarande skatter under
innevarande budgetår beräknas uppgå till 4 miljarder kronor. Om man
förutsätter ett jämnt inkomsttillflöde motsvarar detta inemot 80 milj. kronor
per vecka eller något mer än 13 milj. kronor per vardag. En övergång
till daglig inleverering skulle under nämnda förutsättning minska det statliga
upplåningsbehovet i samma utsträckning, vilket med 5 procent ränta
motsvarar ett årligt räntebelopp av omkring 2 milj. kronor. Räntebesparingen
blir måhända icke lika stor, eftersom postbanken kan göra medlen
räntebärande.
Såsom redan antytts sakna nu tillämpade tider för tömning av kontrollstyrelsens
postgirokonton stöd i författning, och detsamma torde gälla för
övriga myndigheter, i den mån daglig tömning ej sker. Den praxis som utbildat
sig på området torde böra ersättas av fasta regler, vilka lämpligen
böra utformas i anslutning till vad som gäller beträffande uppbörden av
inkomst- och förmögenhetsskatten samt allmänna varuskatten. Beträffande
de skatter och avgifter på vilka förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
äger tillämpning synes endast erfordras, att 26 § kompletteras
med sådana redovisningsföreskrifter som efter förordningens
ikraftträdande införts i fråga om nyssnämnda två skatter.
Vad ovan sagts avser huvudsakligen sådana statsinkomster som tillföras
statsverket via postgirot. En icke obetydlig del av statsinkomsterna inkasseras
emellertid av myndigheter och organ som själva redovisa sin uppbörd
av statsinkomster direkt till statsverkets checkräkning utan förmedling av
postbanken. Hit hör främst uppbörden av omsättningsskatten på sprit och
vin, vilken under kontrollstyrelsens översyn ombesörjes av AB Vin- &
spritcentralen. Revisorernas iakttagelser härvidlag återges under nästföljande
paragraf.
Revisorerna ha icke ansett sig böra i detalj genomgå budgetens olika inkomsttitlar
för att söka utröna, i vad mån inlevereringen till statsverket av
influtna statsinkomster skulle kunna påskyndas även i andra än ovan angivna
fall. Då det emellertid är angeläget att frågan om en snabbare inkomstredovisning
över huvud taget ägnas uppmärksamhet, bör enligt revisorernas
mening en närmare prövning av förevarande spörsmål anförtros åt riksrevisionsverket,
som enligt sin instruktion är central myndighet för kontroll
av statens inkomster och utgifter.
Herrar N. Elowsson och Lage Svedberg ha icke deltagit i behandlingen av
förevarande ärende.
no
§ 19
Inbetalningen till statsverket av omsättningsskatten för sprit och vin
Bestämmelser om erläggande till staten av omsättningsskatt för sprit och
vin finnas meddelade i förordningen den 24 maj 1957 (nr 209) om skatt
på sprit och vin, senast ändrad genom förordningen den 26 maj 1961 (nr
182). Omsättningsskatten upptages vid detaljhandelsbolagets inköp av sprit
och vin. Sker inköp hos partihandelsbolaget — vilket regelmässigt är fallet
— skall vid varans betalning omsättningsskatt därför erläggas till detta
bolag, som har att till statsverket inleverera omsättningsskatten i den ordning
Kungl. Maj :t bestämmer (3 § 1 mom.).
Med stöd av rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521),
senast ändrad genom förordningen den 26 maj 1961 (nr 184), har Kungl.
Maj :t genom särskilda avtal dels åt Aktiebolaget Vin- & spritcentralen
(i det följande kallat spritcentralen) upplåtit rätt att såsom partihandelsbolag
bedriva handel med rusdrycker och dels godkänt Nya systemaktiebolaget
såsom detaljhandelsbolag.
Såväl spritcentralen som systembolaget äro monopolföretag. Deras verksamhet
är noga avgränsad och författningsenligt reglerad. Systembolaget
fungerar som försäljningsorgan för de varor spritcentralen tillverkar
eller importerar. Försäljningen till allmänheten sker mot kontant betalning.
Med hänsyn till bolagens karaktär av monopolföretag och varornas speciella
art ha särskilda regler uppställts för verksamheten, vilka såvitt angår ekonomien
bl. a. avse prissättning, avskrivningar och fondering av vinst. En
väsentlig del av varornas försäljningspris utgör skatt till staten. Båda bolagen
äga tillgodoräkna sig en viss del av försäljningsbeloppen för egna kostnader
och såsom skälig inkomst av rörelsen. Den del av vinsten som ej åtgår
för utdelning till aktieägarna inlevereras till statsverket, vilket skall ske
årligen före den 30 juni. Kontrollstyrelsen, som utövar tillsyn över rusdryckshanteringen,
har vissa övervakande funktioner beträffande bolagen.
Nu gällande avtal mellan staten och spritcentralen är daterat den 29 december
1960 och gäller för en tid av sex år, räknat från och med den 1 januari
1961. Parterna ha i avtalet förklarat sig ense om att, därest under avtalstiden
särskilda förhållanden sådant påkalla, jämkningar och tillägg till
avtalet må göras. I anslutning härtill har avtalet år 1961 kompletterats genom
två särskilda tilläggsöverenskommelser. Enligt § 9 i avtalet åligger det
spritcentralen att senast den femte dagen i varje månad på statsverkets
checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning insätta de belopp
i omsättningsskatt på spritdrycker och på vin, vilka enligt vid varje tid
gällande skattesatser belöpa på de rusdrycker som spritcentralen försålt
under månaden närmast före den sistförflutna. Samtidigt med varje inleve
-
in
rering skall spritcentralen till kontrollstyrelsen avlämna en på angivet sätt
styrkt uträkning av skattebeloppen.
Omsättningsskatten på de av spritcentralen till systembolaget levererade
och samtidigt fakturerade varorna belöper sig f. n. till ca 1 200 milj. kronor
per år, alltså i genomsnitt ca 100 milj. kronor i månaden. Såsom närmare
framgår av en nedan intagen tabell, vilken upprättats med ledning av spritcentralens
till kontrollstyrelsen månatligen avlämnade uppgifter om omsättningsskatten
m. in., varierar omsättningsskattens belopp rätt avsevärt
under årets olika månader, beroende på växlingarna i rusdrycksförsäljningen.
Revisorerna ha från kontrollstyrelsen inhämtat, att systembolaget månadsvis
erlägger betalning för de av spritcentralen levererade varorna (inklusive
därå belöpande omsättningsskatt) enligt ett överenskommet system,
innebärande fem delbetalningar, vilka äro lika stora för varje månad, och
en slutbetalning för reglering av den därefter återstående skulden för månaden.
Systemet har enligt uppgift tillämpats under flera år och kan åskådliggöras
genom följande exempel, avseende december 1960. Spritcentralen
försålde under denna månad till systembolaget varor för ett sammanlagt
utminuteringspris av i runt tal 196 milj. kronor. Efter avdrag av allmän
varuskatt och systembolagets rabatt hade bolaget att härför till spritcentralen
erlägga 175 milj. kronor, vilket belopp av bolaget inbetalades på följande
sätt:
den | 30 | december 1960 delbetalning | 15 milj. | kr, | |
| 5 | januari 1961 » | 15 |
|
|
| 10 |
| 5 |
|
|
| 15 | » » | 5 |
|
|
2» | 20 |
| 5 |
| » |
2» | 25 | » slutbetalning | 130 | » |
|
|
|
| Summa 175 milj. | kr. |
I sistnämnda belopp ingår omsättningsskatt med 149 milj. kronor, medan
återstoden skall täcka spritcentralens kostnader och bereda bolaget skälig
vinst av rörelsen.
Spritcentralen inlevererade av de erhållna skattemedlen i runt tal 139
milj. kronor den 25 januari 1961 och återstående 10 milj. kronor den 31 i
samma månad. Hela omsättningsskatten inbetalades således under månaden
näst efter försäljningsmånaden. Av omstående tabell framgår emellertid,
att spritcentralen från och med januari 1961 uppskjutit inbetalningen av
förenäinnda 10 milj. kronor till den 5 i andra månaden efter försäljningsmånaden,
vilken dag är den senaste inbetalningsdag som är medgiven i avtalet
mellan staten och spritcentralen. Alltjämt inbetalas huvudparten av
skatten före utgången av stadgad respittid.
Det anstånd med likviden för erhållna varor, vilket spritcentralen medgivit
systembolaget och som innebär ett lika långt uppskov med betalningen
112
Utgående omsättningsskatt på spritcentralens försäljning av vin och sprit
till systembolaget tiden juni 1960—maj 1961 samt skattemedlens insättning
på statsverkets checkräkning.
Försälj- ningsmånad | Debiterad omsättnings- skatt | Spritcentralen inbetalade | |||
1960 | milj. kr. | dag milj. kr. | dag milj. kr. | ||
Juni | 98 | 25/7 | 88 | 29/7 | 10 |
Juli | 108 | 25/8 | 98 | 31/8 | 10 |
Aug. | 101 | 24/9 | 91 | 30/9 | 10 |
Sept. | 92 | 25/10 | 82 | 31/10 | 10 |
Okt. | 98 | 25/11 | 88 | 30/11 | 10 |
Nov. | 117 | 23/12 | 107 | 30/12 | 10 |
Dec. | 149 | 25/1 | 139 | 31/1 | 10 |
1961 |
|
|
|
|
|
Jan. | 72 | 25/2 | 62 | 4/3 | 10 |
Febr. | 85 | 25/3 | 75 | 5/4 | 10 |
Mars | 121 | 25/4 | in | 5/5 | 10 |
April | 89 | 25/5 | 79 | 5/6 | 10 |
Maj | in | 22/6 | 101 | 5/7 | 10 |
Summa | 1 241 | 1 121 | 120 |
av omsättningsskatt, sammanhänger enligt uppgift under hand från kontrollstyrelsen
med bolagets behov av rörelsemedel. Frågan huruvida systembolagets
betalningsterminer skulle kunna ändras i syfte att ernå en snabbare
betalning till spritcentralen för de fakturerade varorna (inkl. omsättningsskatten)
kan knappast besvaras utan närmare kännedom om bolagets
ekonomi och variationerna i dess likviditet. Revisorerna ha tagit del av systembolagets
senaste förvaltningsberättelse, som härutinnan ger en viss vägledning.
Bolagets balansräkning för den 31 december 1960 utvisade tillgodohavanden
på bank och i kassa av 103 milj. kronor, fordringar på 4 milj.
kronor och varulager på 99 milj. kronor. Mot dessa tillgångar stodo kortfristiga
skulder på 183 milj. kronor, varav 160 milj. kronor till spritcentralen
(enligt uppgift i dess styrelseberättelse) och 19 milj. kronor till staten (inkomstskatt
och allmän varuskatt). Systembolaget förfogade alltså vid årsskiftet
över likvida medel som motsvarade ungefär hälften av skulden till
spritcentralen. Varulagret kan sägas vara i väsentlig mån finansierat av
spritcentralen. Systembolagets eget kapital var jämförelsevis obetydligt;
det uppgick till endast 40 milj. kronor, varav 30 milj. kronor utgjorde vinstmedel
för år 1960. Bolaget hade under detta år en intäkt av räntor på 1,7
milj. kronor, vilket tyder på att bolaget haft relativt stora tillgodohavanden
på bank icke endast vid årsskiftet.
Såsom nämnts inlevererar spritcentralen i enlighet med sin avtalsenliga
rätt icke omedelbart hela den från systembolaget mottagna omsättningsskatten
till statsverket utan disponerar delar därav i sin rörelse under vissa
113
bestämda perioder. Av de skattemedel å 149 milj. kronor,, vilka-systembolaget
i exemplet här ovan betalade till spritcentralen under tiden den 30 december
1960—den 25 januari 1961 i samband med likviderna för varuleveranserna
under december 1960, behöll spritcentralen sålunda den skatt som
ingår i systembolagets fem delbetalningar å sammanlagt 45 milj. kronor och
i spritcentralens slutlikvid å 10 milj. kronor under följande tidsperioder:
15 milj. kr. under 25 dagar (30/12—25/1)
15 » | » | » 20 | » | (5—25/1) |
5 » | ''» | » 15 | » | (10—25/1) |
5 » | >> | » 10 | .» | (15^—25/1) |
5 » |
| » 5 |
| (20—25/1) |
10 » | . » | » 5 | » | (25—31/1) |
Från | och | med ingången | av år 1961 har spriteentralen under ytterligare |
fem dagar behållit den i sistnämnda belopp om 10 milj. kronor ingående
skatten.
Det genomsnittliga kapital som spritcentralen disponerade på grund av
den uppskjutna inbetalningen av den i de sex delposterna ingående omsättningsskatten
för en månad kan uppskattas till i runt tal 25 milj. kronor. Då
samma betalningsförfarande tillämpas varje månad, innebär nuvarande
praxis att spriteentralen under hela året har till sitt förfogande skattemedel
å sistnämnda belopp såsom ett räntefritt kapitaltillskott. En konsekvens
härav är, att staten måste hålla sin skuldsättning vid ett 25 milj. kronor
högre belopp än om skattemedlen av spritcentralen inlevererades till statskassan
så snart de inbetalats av systembolaget. För statsverket betyder detta
en årlig ränteutgift som vid en räntefot av 5 procent utgör ca 1,3 milj. kronor.
Frågan huruvida en omläggning av skatteredovisningen är möjlig med
hänsyn till spritcentralens ekonomiska ställning torde, liksom i fråga om
systembolaget, få bedömas med hänsyn till bolagets ekonomiska ställning.
Revisorerna ha härvid haft tillgång till bolagets förvaltningsberättelser, den
senaste för år 1960. Spritcentralen, som nu bedrivit sin verksamhet under
mer än 44 år, synes vara ett väl konsoliderat företag med ett betydande eget
kapital. Detta uppgick vid slutet av år 1960 till 76 milj. kronor, varav 20
milj. kr: utgjorde vinstmedel för år 1960. Under innevarande budgetår kommer
enligt uppgift i 1961 års statsverksproposition kapitalet att ökas genom
avsättning av viss dd av årsvinsten; enligt en tilläggsöverenskotnmelse till
gällande avtal mellan staten''och spriteentralen har bolaget fått rätt att
verkställa avsättning till sin dispositionsfond, som f1. n: •uppgår till 10 milj.
kronor, med .högst 5 milj. kronor årligen intill dess föoden -uppgår till 40
milj. kronor. Varulagret, som j balansräkningen den 31 december 1960 år
bokfört till 59 milj. kronor,: är enligt uppgift i styrelseberättelsen Upptåget
till betryggande, värden;: möjligheten till nedskrivning efter skatterättslign
grunder har dock cj till fullo utnyttjats. Maskiner och inventarier samt bVgg<S
Hev. benil t else an f/. statsverket dr 196 / /.
114
nader uppges vara bokförda till belopp som avsevärt understiga deras verkliga
värden. Bolaget har en långfristig skuld på 47 milj. kronor till sin pensionsstiftelse,
vilket belopp överstiger anläggningstillgångarnas bokföringsvärde
(36 milj. kr.).
Vad beträffar den i detta sammanhang mera betydelsefulla frågan om
bolagets likviditet, framgår av balansräkningen att spritcentralen vid 1960
års slut hade en behållning på bankräkning och i kassa av 44 milj. kronor,
varvid är att märka att första delbetalningen å 15 milj. kronor från systembolaget
för varuleveranserna under december influtit den 30 i samma månad.
Vidare hade spritcentralen en fordran hos systembolaget å 160 milj.
kronor, motsvarande ej betalade fakturabelopp för under december 1960
levererade varor. Större delen av denna fordran eller 149 milj. kronor utgjordes
av omsättningsskatt, vilken i spritcentralens balansräkning är upptagen
såsom kortfristig skuld. Omsättningstillgångarna överstego avsevärt
de kortfristiga skulderna. Vinst- och förlusträkningen utvisar att spritcentralen
under år 1960 hade en ränteintäkt av drygt 2 milj. kronor.
Revisorernas uttalande. I föregående paragraf ha revisorerna framhållit
vikten av att statsinkomsterna tillgodoföras statsverkets checkräkning snarast
möjligt efter uppbörden. Revisorerna ha därvid närmast uppehållit sig
vid sådana inkomster som redovisas över postgiro. Vissa statsinkomster insättas
emellertid av vederbörande myndigheter direkt på statsverkets checkräkning.
Dit hör i främsta rummet omsättningsskatten på sprit och vin,
som intager en särställning genom sitt betydande belopp, omkring 1,2 miljarder
kronor årligen.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen erläggas dessa skattemedel
till huvudsaklig del i samband med allmänhetens inköp hos Nya
systemaktiebolaget, som för sina inköp är hänvisat till partihandelsföretaget,
Aktiebolaget Vin- & spritcentralen. Systembolaget erlägger betalning
till spritcentralen för varorna senast den 25 dagen i månaden närmast efter
leveransmånaden enligt en praxis som innebär dels fem delbetalningar, därav
två betalningar på vardera 15 milj. kronor och tre betalningar på vardera
5 milj. kronor, dels ock en slutbetalning på återstående belopp. De sex
dellikviderna äro till tidpunkten jämnt fördelade över månaden. Spritcentralen
å sin sida inlevererar till statsverket den på försäljningssumman belöpande
omsättningsskatten den 25 dagen i månaden efter leveransmånaden,
dock att ett belopp av 10 milj. kronor innehålles och inbetalas först den 5
i därpå följande månad.
Det tillämpade systemet för inleverering av dessa omsättningsskattemedel
innebär, att betydande skattebelopp kvarligga hos de båda bolagen under
åtskillig tid innan inleverering äger rum; de disponeras därvid av bolagen
som rörelsemedel. Förhållandet har uppgivits sammanhänga med bolagens
behov av likvida medel.
115
önskvärdheten av att influtna skattemedel med kortast möjliga tidsintervaller
tillföras statsverkets checkräkning, på sätt närmare utvecklats i
föregående paragraf, synes enligt revisorernas mening rent principiellt böra
gälla även beträffande omsättningsskatten på sprit och vin. Förverkligandet
av detta önskemål förutsätter emellertid en förkortning av såväl systembolagets
betalningsterminer som den tid inom vilken spritcentralen redovisar
omsättningsskatten till statsverket. Revisorerna ha icke ingått på en
närmare prövning av vilka konsekvenser en sådan omläggning skulle få för
de båda bolagens del. Då revisorerna icke ha rätt att granska de statliga bolagens
interna verksamhet, har bedömningen begränsats till vad som direkt
sammanhänger med inlevereringen av skattemedel till staten med utgångspunkt
från vad som kunnat inhämtas av offentliga förvaltningsberättelser
och till kontrollstyrelsen lämnade redovisningar. Granskningen synes emellertid
giva stöd för antagandet, att något direkt samband icke råder mellan
å ena sidan bolagens behov av likvida medel och å andra sidan de betalnings-
och redovisningsterminer som kommit att tillämpas. Det är härvid att
märka, att båda företagen under vissa perioder ha betydande likvida medel
tillgängliga och att de redovisa avsevärda årliga ränteinkomster, för det senaste
verksamhetsåret uppgående till 1,7 respektive 2 milj. kronor i runda
tal.
Innan slutlig ståndpunkt kan tagas till nu berörda fråga, synes det erforderligt
att en mera ingående undersökning av förhållandena företages. Revisorerna
vilja därför föreslå, att åt riksrevisionsverket uppdrages att i
samråd med kontrollstyrelsen samt parti- och detaljhandelsbolagen närmare
pröva nu tillämpade system för omsättningsskattens redovisning i
syfte att nå en snabbare redovisning av dessa skattemedel. Då det under
alla omständigheter åligger staten att tillse att de båda bolagen äga tillgång
till erforderliga rörelsemedel i sin verksamhet, bör vid prövningen klarläggas
vilka alternativa åtgärder som kunna bli erforderliga för att ett tillfredsställande
läge i detta hänseende skall åstadkommas. Revisorerna förutsätta
också att inlevereringen av skattemedlen icke kommer att ske på ett
sådant sätt att onödiga merkostnader uppkomma.
Herrar N. Elowsson, Lage Svedberg och Sven Antby ha icke deltagit i behandlingen
av förevarande ärende.
116
§ 20 - . •
Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. in.
I enlighet med för riksrevisionsverket gällande instruktion har ämbetsverket
till revisorerna överlämnat vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avse den ordinarie uppbörden av dels preliminär A- och
B-skatt under uppbördsåret 1960—61 (tabell 1), dels kvarstående skatt enligt
1960 års taxering (tabell 2). Redogörelserna omfatta vidare resultaten av
restindrivningen t. o. m. utgången av år 1960 för varje särskilt utmätningsmansdistrikt
i fråga om 1954—55 — 1959—60 års preliminära B-skatt samt
kvarstående skatt enligt 1953-—1958 års taxeringar.
Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1960—61 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av 11 910
milj. kronor, varav 9 004 milj. kronor såsom A-skatt (76 procent) och
2 906 milj. kronor såsom B-skatt (24 procent). Närmast föregående uppbördsår
uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt till
10 907 milj. kronor. Preliminärskatten har således ökat med 1 003 milj.
kronor. Av den debiterade B-skatten, 2 957 milj. kronor, restfördes 106 milj.
kronor (4 procent). För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar
av preliminärskatt som verkställts efter uppbördsårets utgång.
Med fyllnadsinbetalningar avses sådana skatteinbetalningar som verkställts
inom viss tid efter utgången av uppbördsåret och som medtagas vid avräkningen
av den preliminära skatten mot den slutliga. För uppbördsåret
1960—61 uppgingo inbetalningar av sådant slag till 721 milj. kronor, varav
150 milj. kronor (21 procent) såsom A-skatt och 571 milj. kronor (79 procent)
såsom B-skatt. För närmast föregående uppbördsår inflöto såsom
fyllnadsinbetalningar 567 milj. kronor, av vilket belopp 114 milj. kronor
(20 procent) utgjorde A-skatt och 453 milj. kronor (80 procent) B-skatt.
Enligt årets taxering belöper sig det sammanlagda beloppet av den ränta
med nio procent som med vissa begränsningar utgår å kvarstående skatt till
omkring 37 milj. kronor, vilket innebär en ökning med drygt 9 milj. kronor
jämfört med närmast föregående års taxering.
Vad årets fyllnadsinbetalningar beträffar ha. i fråga om Arskatt.de största
beloppen inbetalats i Stockholms stad (33,3 milj. kronor), Stockholms
län (21,3 milj. kronor), Malmöhus län (16,8 milj. kronor) samt Göteborgs
och Bohus län (14,7 milj. kronor). Beträffande B-skatten, som i huvudsak
avser aktiebolag m. fl. juridiska personer, ha de största beloppen inbetalats i
Stockholms stad (142,6 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (76,4 milj.
kronor), Malmöhus län (55,4 milj. kronor), Stockholms län (36,1 milj. kronor)
och Västernorrlands län (34,8 milj. kronor).
117
Den kvarstående skatten enligt 1960 års taxering uppgick till 924 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 150 milj. kronor (16 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 728 milj. kronor,
restfördes 121 milj. kronor (17 procent). Den kvarstående skatten har
ökat i samtliga län. Den största ökningen uppvisa Malmöhus län (18 milj.
kronor), Stockholms län (17 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (14
milj. kronor), Gävleborgs län (13 milj. kronor) och Stockholms stad (12
milj. kronor). 1 fråga om upphördsresultatet har en förbättring ägt rum i
14 län och en försämring i 11. Den högsta inflytandeprocenten uppvisa Kronobergs
län (91,61 procent), Jönköpings län (89,71 procent), Skaraborgs
län (89,20 procent), Kalmar län (88,23 procent) och Älvsborgs län (88,11
procent). Den lägsta förekommer i Norrbottens län (77,34 procent) och
Stockholms stad (77,64 procent).
Den kvarstående skatten enligt 1961 års taxering beräknas uppgå till
1 170 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till omkring
1 032 milj. kronor (tabell 1).
Av 1954—55 års restförda B-skatt, 76,0 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, ha t. o. m. utgången av år 1960 21,6
milj. kronor avkortats, 46,3 milj. kronor levererats och 7,8 milj. kronor avskrivits.
Såsom oredovisat kvarstod således 0,3 milj. kronor. I tabellerna
iiver restindrivningen ha levererade belopp ställts i relation till restförda,
varvid avdrag gjorts för avkortade belopp med hänsyn till att avkortningsförfarandet
är en från restindrivningen skild företeelse. Efter denna beräkningsgrund
ha för riket i dess helhet 85 procent levererats och 14 procent
avskrivits. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk ha 90 procent
levererats och 10 procent avskrivits, medan för städer med egna uppbördsverk
78 procent levererats och 21 procent avskrivits.
Av den restförda kvarstående skatten enligt 1953 års taxering, 124,8 milj.
kronor, ha t. o. m. utgången av år 1960 12,6 milj. kronor avkortats, 85,7
milj. kronor levererats och 25,9 milj. kronor avskrivits. Såsom oredovisat
kvarstod således 0,6 milj. kronor. Levererat belopp har även här ställts i
relation till vad som efter avkortning återstått att indriva. Totalt ha 76
procent levererats och 23 procent avskrivits. Procenttalen för landsbygden
äro 82 respektive 18 och för städerna 69 respektive 30.
I tabell 3 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda
poster för 1955- 56 års preliminära B-skatt (B 55). De i tabellen och i det
följande inom parentes angivna talen avse 1954—55 års preliminära B-skatt
(B 54) efter lika lång tids indrivning. Av sammanställningen framgår bl.a.,
att i fråga om landsbygd och städer utan egna uppbördsverk ha vid utgången
av år 1960 (1959) i 85 (87) distrikt 96 procent eller incr guldits, i
111 (109) mellan 91 och 95 procent, i 79 (83) mellan 86 och 90 procent och i
56 (44) mellan 81 och 85 procent. 92 procent ha guldits i 1 stad med eget
118
uppbördsverk, mellan 86 och 90 procent i 3 (3) städer, mellan 81 och 85
procent i 6 (3) städer och mellan 76 och 80 procent i 3 (12) städer.
En liknande sammanställning i fråga om den kvarstående skatten enligt
1955 års taxering (K 56) återfinnes i tabell 4. De inom parentes angivna
talen avse den kvarstående skatten enligt 1954 års taxering (K 55) efter lika
lång tids indrivning. Av sammanställningen kan bl. a. utläsas, att för riket i
dess helhet 75 (72) procent av antalet restförda poster guldits vid 1960
(1959) års utgång. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk ha
79 (78) procent guldits och för städer med egna uppbördsverk 68 (65) procent.
De siffermässigt bästa resultaten ha för landsbygden uppnåtts i Jönköpings,
Kalmar, Hallands, Älvsborgs, Jämtlands och Västerbottens län med
85 (respektive 82, 83, 83, 82, 83 och 83) procent, i Kronobergs och Skaraborgs
län med 84 (83) procent, i Göteborgs och Bohus län med 83 (81) procent, i
Uppsala och Kristianstads län med 82 (81) procent samt i Södermanlands,
Östergötlands och Gävleborgs län med 81 (respektive 81, 78 och 78) procent.
Beträffande städer med egna uppbördsverk ha de högsta procenttalen erhållits
i Nyköping med 86 (82) procent, i Kristinehamn med 85 (79) procent
samt i Sundsvall med 81 (81) procent. I fråga om landsbygden ha i 3 (1)
distrikt 96 procent eller mer guldits, i 33 (20) mellan 91 och 95 procent,
i 75 (69) mellan 86 och 90 procent, i 101 (93) mellan 81 och 85 procent
samt i 72 (76) mellan 76 och 80 procent, 86 procent ha guldits i 1 (—) stad,
mellan 81 och 85 i 2 (3) städer, mellan 76 och 80 procent i 4 (6) städer samt
mellan 71 och 75 procent i 8 (4) städer. Vad landsbygden beträffar har en
förbättring ägt rum i 20 län, medan resultatet är oförändrat i övriga län.
Av tabellerna 5 och 6 framgår resultatet av restindrivningen beträffande
städer med egna uppbördsverk i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsaren
1954—55— 1959—60 (B 54—B 59) samt kvarstående skatt enligt
1953—1958 års taxeringar (K 54 — K 59) vid utgången av år 1960.
I tabell 7 redovisas resultatet av restindrivningen i fråga om K 54 — K 59
för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk.
Tabell 1
Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1960
Län | Influten preliminär skatt | llestförd prel. B-skatt | S:a infl. 0. restf. | Slutlig skatt | Kvar- stående skatt | Kvar- ståen- de skatt på- förd ränta | Över- skju- tande prel. skatt | ||||||||||
Under uppbördsterminerna | Såsom fyllnadsinbetalningar | S:a prel. skatt | |||||||||||||||
Prel. A-skatt | Prel. B-skatt | Prel. A-skatt | Prel. B-skatt | ||||||||||||||
Milj. kr. | % avs:a | Milj. kr. | % av s:u infl. 0. | Milj. kr. | % av s:a | Milj. kr. | % av s:a infl. 0. | Milj. kr. | Milj. kr. | yo av s:a | Milj. kr. | Milj. kr. | Milj. kr. | % av slut- lig skatt | Milj. kr. | Milj. kr. | |
Stockholms stad Stockholms..... Uppsala ....... Södermanlands . Kronobergs..... Kalmar........ Gotlands....... Blekinge ....... Kristianstads ... Malmöhus ..... Hallands ...... Göteb. o. Bohus . Älvsborgs ...... Skaraborgs..... Värmlands..... Örebro ........ Västmanlands . . Gävleborgs..... Västernorrlands . Jämtlands ..... Västerbottens ... | 1 584,33 735.53 192.70 198.84 137,04 207.76 145.81 209.82 317.83 308.77 315.85 226.70 296.53 | 63 77 75 75 74 73 72 73 70 78 70 69 74 70 76 74 75 77 | 714,22 150,59 52.63 113,30 86.63 42.44 61.45 31.67 286,12 51.11 73,92 85.12 77.67 | 29 16 20 19 21 23 23 22 23 18 27 26 25 23 20 24 | 33.27 21.28 16,80 1,87 14,66 5,48 3,25 3.09 4.09 | 1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 | 142,59 36,14 7,56 13,44 17,63 9,88 5,15 7,10 3.03 4,41 10,12 55,39 7,39 76.35 17.35 19.36 4,23 11,22 10,25 | 6 4 3 4 3 2 3 3 5 2 3 5 3 6 4 4 4 3 4 4 5 7 3 4 2 | 2 474.41 1 094,57 1 233,28 | 26.42 7,62 2,04 2,33 3,83 2,42 1,58 2,41 0,84 1,57 3.79 10,35 3,38 2.79 | 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 | 2 500,83 951.16 349.16 539.11 271.97 175,92 304.90 208,08 519.11 413.09 418.09 428.97 163.91 | 396,6( | 2 513,41 960.59 388.62 58,20 315.59 454.62 | 195,09 87,93 26.39 41.39 23.21 32.22 17,84 44,83 106,80 26,95 92,48 48,78 39,12 41,26 35,09 32,02 36,70 37.39 | 8 9 10 8 9 11 12 11 12 10 14 9 12 7 9 12 10 8 8 9 9 8 ll ll 8 | 7,64 3.11 1.11 | 178,46 81,65 19.94 23.56 17,75 26,37 87,98 18,72 90.95 34.56 37.45 27.46 T |
Hela riket | [9 003,58 | 1 71 | |2 906,45 | | 23 | | 149.8C | | 1 | | 571,37 | 4 | |l2 631,26 | 106,46 | ■ | |l2 737,72 | |l2 865,18 | | 1 169,94 | 1 9 | | 36,72 | |l 032,24 |
120
Tabell 2
Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1960 års taxering
med lördelning etter län
Län | Debiterade belopp kr. | Influtna belopp kr. | Inflytande- procent | Restförda belopp kr. |
Stockholms stad...... | 158.633.335 | 123.166.483 | 77,64 | 35.466.852 |
Stockholms.......... | 71.856.029 | 57.534.606 | 80,07 | 14.321.423 |
Uppsala ............ | 21.995.068 | 19.131.151 | 86,99 | 2.863.917 |
Södermanlands...... | 24.585.150 | 21.414.958 | 87,11 | 3.170.192 |
Östergötlands........ | 38.024.595 | 33.337.175 | 87,67 | 4.687.420 |
Jönköpings.......... | 33.884.200 | 30 397.584 | 8Q 71 |
|
Kronobergs.......... | 17.364.412 | 15.907.219 | 91,61 | 1.457.193 |
Kalmar ............ | 24.811.429 | 21.890.116 | 88,23 | 2.921.313 |
Gotlands............ | 5.357.340 | 4.410.557 | 82,33 | 946.783 |
Blekinge ............ | 14.641.152 | 12.175.339 | 83,16 | 2.465.813 |
Kristianstads......... | 30.646.533 | 26.389.894 | 86,11 | 4.256.639 |
Malmöhus .......... | 78.236.033 | 67.699.366 | 86,53 | 10.536.667 |
Hallands............ | 21,421.167 | 18.447.732 | 86,12 | 2.973.435 |
Göteborgs o. Bohus ... | 77.196.986 | 62.568.443 | 81,05 | 14.628.543 |
Älvsborgs ........... | 38.792.115 | 34.177.980 | 88,11 | 4.614.135 |
Skaraborgs.......... | 29.010.494 | 25.878.809 | 89,20 | 3.131.685 |
Värmlands.......... | 28.657.326 | 24.536.197 | 85,62 | 4.121.129 |
Örebro............. | 28.074.223 | 24.465.892 | 87,15 | 3.608.331 |
Västmanlands ....... | 24.269.322 | 20.134.134 | 82,96 | 4.135.188 |
Kopparbergs ........ | 28.281.654 | 24.806.160 | 87,71 | 3.475.494 |
Gävleborgs.......... | 35.582.040 | 30.152.609 | 84,74 * | 5.429.431 |
Västernorrlands...... | 25.903.599 | 21.826.087 | 84,26 | 4.077.513 |
Jämtlands .......... | 14.847.767 | 12.175.376 | 82,00 | 2.672.391 l |
Västerbottens........ | 26.850.591 | 22.360.482 | 83,28 | 4.490.109 |
Norrbottens ......... | 25.291.623 | 19.560.036 | 77,34 | 5.731.587 |
Hela riket | 924.214.183 | 774.544.385 | 83,81 | 149.689.798 |
121
Tabell 3
Preliminär U-skult för uppbördsåret 1955—56 (B 55)
Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1960 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avse preliminär B-skatt för uppbördsåret 1954—55 (B 54) efter lika lång tids indrivning.
Län (Lb landsbygd | Antal | Antal utmätningsmansdistrikt | ||||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |||
och städer utan | nings- |
| I nflytandeprocentklasser |
|
|
|
| |||||
egna uppbördsverk |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
St = städer med eg- | dis- | 46— | 51— | 56— | 61— | 66- | 71— | 76— | 81— | 86- | 91— | 96— |
na uppbördsverk) | trikt | 50 | 55 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 100 |
Stockholms stad.. | 1 |
|
|
|
|
| 1 (1) |
|
|
|
|
|
Stockholms .. Lb | 18 |
|
| KD |
|
| 4(1) | — (3) | 6(5) | 5(5) | 2(1) |
|
St | 1 |
|
|
|
|
| 1 (—) | -O) |
|
|
|
|
Uppsala .... Lb | 8 |
|
|
|
|
|
|
| -(1) | 3 (—) | 3(6) | 2(1) |
St | 1 |
|
|
|
| -(1) | 1 (-) |
|
|
|
|
|
Södermanlands Lb | 9 |
|
|
|
|
|
|
|
| -d) | 5(5) | 4(3) |
St | 2 |
|
|
|
|
|
|
| -d) | 1 (1) | l(-) |
|
Östergötlands . Lb | 13 |
|
|
|
| -(1) | -d) |
| 4(1) | 3(2) | 3(4) | 3(4) |
St | 2 |
|
|
| -(1) | 1 (—) | HD |
|
|
|
|
|
Jönköpings .. Lb | 15 |
|
|
|
|
|
| 2(2) | 3 (—) | 3(6) | 3(3) | 4(4) |
SI | 1 |
|
|
|
| 1 (—) |
| -d) |
|
|
|
|
Kronobergs ... Lb | 11 |
|
|
|
|
|
| 1 (-) | -O) | 1 (2) | 7(4) | 2(4) |
St | 1 |
|
|
|
|
|
| KD |
|
|
|
|
Kalmar ..... Lb | 17(16) |
|
|
|
|
|
| HD | l(-) | 4(4) | 9(7) | 2(4) |
St | 1(2) |
|
|
|
|
|
| -O) | 1 (1) |
|
|
|
Gotlands .... Lb | 5 |
|
|
|
|
| KD |
|
|
| 3(3) | 1 (1) |
Blekinge .... Lb | 8 |
|
|
|
|
| 2(2) |
| 2(2) | 3(3) |
| HD |
St | 1 |
|
|
|
|
|
| -(1) | 1 (—) |
|
|
|
Kristianstads . Lb | 17 |
|
|
|
|
|
| 2(1) | 4(2) | 3(5) | 6(6) | 2(3) |
St | 1 |
|
|
| 1 (—) | -O) |
|
|
|
|
|
|
Malmöhus ... Lb | 17 |
|
|
| KO |
|
|
| 3(1) | 4(6) | 7(7) | 2(2) |
St | 5 | -O) | H-) |
|
| 2(2) | 1 (—) | - (2) | 1 (-) |
|
|
|
Hallands .... Lb | 9 |
|
|
|
|
| 1 (—) |
| -d) | 3(2) | 1 (5) | 4(1) |
St | 1 |
|
|
|
|
| 1 (-) | -O) |
|
|
|
|
Gbgs o. Bohus. Lb | 14 |
|
|
|
| -O) | 1 (~) |
| -(2) | 3(6) | 5(3) | 5(2) |
St | 2 |
|
|
| 1 (O |
|
| 1 (1) |
|
|
|
|
Älvsborgs ... Lb | 19 |
|
|
|
|
|
|
| 2(1) | -(3) | 9(6) | 8(9) |
St | 1 |
|
|
|
|
|
| 1 (1) |
|
|
|
|
Skaraborgs ... Lb | 18 |
|
|
|
|
|
| -(1) | 4(3) | 4(3) | 3(4) | 7(7) |
Värmlands .. Lb | 18 |
|
|
|
|
| 1 (-) |
|
| 7(5) | 4(6) | 6(7) |
St | 2 |
|
|
|
|
| 1 (1) |
|
| 1 (1) |
|
|
Örebro ...... Lb | 12 |
|
|
|
|
| 1 (—) | 2(2) | 2(4) | 6(2) | 1 (3) | -O) |
St | 1 |
|
|
|
| 1 (—) | -O) |
|
|
|
|
|
Västmanlands Lb | 11 |
|
|
|
| -O) | 1 (-) | -O) | 3(3) | KD | 4(2) | 2(3) |
St | 1 |
|
|
|
|
|
| -O) | 1 (-) |
|
|
|
Kopparbergs . Lb | 20 |
|
|
|
| 1 (2) | 1 (2) | l(-) | 2(1) | 5 (5) | 5(6) | 5(4) |
St | 1 |
|
|
|
| 1 O) |
|
|
|
|
|
|
Gävleborgs .. Lb | 19 |
|
|
|
| 1 (—) | 2(2) | 1(1) | 2(2) | 4(6) | 6 (5) | 3(3) |
St | 1 |
|
|
| -(1) | 1 (—) |
|
|
|
|
|
|
Västernorrlands Lb | 22 |
|
|
|
|
| 1 (1) | 1 (1) | 4(6) | 3(3) | « (4) | 7(7) |
St | 1 |
|
|
|
|
|
|
|
| 1 (1) |
|
|
Jämtlands . . . Lb | 15 |
|
|
|
|
|
|
| I (-) | 2(3) | 8(5) | 4(7) |
St | 1 |
|
|
| -0) | 1 (-) |
|
|
|
|
|
|
Västerbottens .. Lb | 24 |
|
|
|
|
|
|
| 2 (3) | 5(4) | 7(9) | 10(8) |
St | 1 |
|
|
|
|
|
|
| 1 (1) |
|
|
|
Norrbottens .. Lb | 18 |
|
|
| 1 (-) | 1 (3) | -(1) | 3 (3) | 5(2) | 4(3) | 3 (5) | KD |
St | 1 |
|
|
|
|
|
| -O) | 1 (-) |
|
|
|
Landsbygd och |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
städer utan egna |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
uppbördsverk | 357 |
|
| 1 O) | 2(1) | •''» (8) | 16(11) | 14(18) | 50(41) | 76 (80) | no | 85(87) |
| (356) |
|
|
|
|
|
|
|
|
| (109) |
|
Städer med egna |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
uppbördsverk | 31(32) | -(1) | 1 (-) |
| 2(4) | 8(5) | 7(4) | 3 (12) | 6(3) | 3 (3) | 1 (-) | - (-) |
Hela riket | 388 | -CD | 1 (-) | 1 (0 | 4 (5) | 11(13) | 23(15) | 17(30) | 58(44) | 7»(83) | in | 85(87) |
| (388) |
|
|
|
|
|
|
|
|
| (109) |
|
122
Tabell 4
Kvarstående skatt enligt 1955 års taxering (K 56)
Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t.o.m. utgången
av år 1960 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avse kvarstående skatt enligt 1954 års taxering (K 55) efter lika lång tids indrivning.
Län |
| Antal |
| Antal utmätningsmansdistrikt |
|
| ■3> o | |||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| 2 B.S | ||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |||
och städer utan | nings- |
|
| Inflytandeprocentklasser |
|
| £ •ä "Z | |||||||
egna uppbördsverk | mans- |
|
|
|
|
|
|
|
| c tf P, | ||||
St = städer med | eg. | dis- | 46— | 51— | 56— | 61— | 66- | 71— | 76— | 81— | 86— | 91— | 96— | is* |
na uppbördsverk) | trikt | 50 | 55 | 60 | 65 | 70 | 75 | 80 | 85 | 90 | 95 | 100 | tSl 8 | |
Stockholms stad .. | 1 |
|
| -(1) |
| 1 (-) |
|
|
|
|
| 67 ( | ||
Stockholms . . | Lb | 18 |
|
| 1 (—) | -(3) | 5(6) | 8(5) | 4(4) |
|
|
| 71 (70 | |
| St | 1 |
|
|
|
| 1 (1) |
|
|
|
|
| 70(66 | |
Uppsala ..... | Lb | 8 |
|
|
|
|
|
| 3(4) | 4(1) | 1(3) |
| 82(81 | |
| St | 1 |
|
|
|
| -0) | 1 (—) |
|
|
|
| 73 ( | |
Södermanlands | Lb | 9 |
|
|
|
|
|
| 4(2) | 3(6) | 2(1) |
| 81 (81 | |
| St | 2 |
|
|
|
| 1 (-) | -d) |
| -d) | 1 (—) |
| 73(77 | |
Östergötlands . | Lb | 13 |
|
|
|
| -(2) | 1 (2) | 6(3) | 4(5) | KD | 1 (—) | 81 (78 | |
| St | 2 |
|
|
|
| KD | KD |
|
|
|
| 71 (68 | |
Jönköpings .. | Lb | 15 |
|
|
|
|
| -(3) | 2(2) | 5(2) | 4(4) | 4(3) | -d) | 85 (82 |
| St | 1 |
|
|
|
|
| 1 (-) | -d) |
|
|
| 74 ( | |
Kronobergs . .. | Lb | 11 |
|
|
|
| 1 (—) | -d) | 1 (2) | 3(5) | 4(2) | 2(1) | 84 (83 | |
| St | 1 |
|
|
|
|
| 1 (—) | -d) |
|
|
| 74 (7 | |
Kalmar ..... | Lb | 17 (16) |
|
|
|
|
| KD | 1(7) | 9(2) | 4(4) | 2(2) | 85 (83 | |
| St | 1(2) |
|
|
|
|
|
| ld) | d) |
|
| 78 | |
Gotlands..... | Lb | 5 |
|
|
|
| -(1) | 2(1) |
| 3(3) |
|
| 80 ( | |
Blekinge ____ | Lb | 8 |
|
|
|
| HD | KD | 4 (3) | 1 (2) | 1(1) |
| 77(77 | |
| St | 1 |
|
|
|
|
|
| KD |
|
|
| 80 ( | |
Kristianstads . | Lb | 17 |
|
|
|
| -(1) | 2(1) | 2(3) | 9(6) | 4(6) |
| 82 (81 | |
| St | 1 |
|
|
|
| KD |
|
|
|
|
| 70(7 | |
Malmöhus ... | Lb | 17 |
|
|
| 2(1) |
| -(4) | 8(5) | 7(5) | -(2) |
| 78(78) | |
| St | 5 | 1(1) |
|
| -d) | 3(2) | 1 (—) | -d) |
|
|
| 62 (63) | |
Hallands .... | Lb | 9 |
|
|
|
|
|
| 1 (4) | 5(2) | 2(3) | 1 (—) | 85 (83) | |
| St | 1 |
|
|
|
|
| -d) | 1 (—) |
|
|
| 77(72 | |
Gbgs o. Bohus. | Lb | 14 |
|
|
|
| HD |
| 1 (2) | 4(5) | 4(5) | 4(1) | 83 (81 | |
| St | 2 |
|
|
| HD | 1 (1) |
|
|
|
|
| 64 (64 | |
Älvsborgs .... | Lb | 19 |
|
|
|
|
| -(2) | 2(4) | 6(3) | 8(8) | 3(2) | 85(82 | |
| St | 1 |
|
|
|
| KD |
|
|
|
|
| 67 | |
Skaraborgs ... | Lb | 18 |
|
|
|
|
| -(4) | 5(1) | 4(6) | 7(4) | 2(3) | 84 | |
Värmlands . . . | Lb | 18 |
|
|
| 1 (1) | 2(3) | 1 (2) | 4(3) | 4(3) | 1(3) | 4 (.3) | 1 (—) | 80 (78 |
| St | 2 |
|
|
|
| -0) | 1 (-) | -d) | 1 (-) |
|
| 74(72 | |
Örebro ...... | Lb | 12 |
|
| -(1) | KD | 4(3) | 1 (3) | 5(3) | KD |
|
| 73(71) | |
| St | 1 |
|
|
|
| -d) | 1 (—) |
|
|
|
| 71 ( | |
Västmanlands . | Lb | 11 |
|
| -(1) | -O) | 4(2) | 1 (2) | 2(3) | 2(2) | 2 (—) |
| 76(72 | |
| St | 1 |
|
|
|
| -d) |
| 1 (—) |
|
|
| 77 (7 | |
Kopparbergs . | Lb | 20 |
|
|
| 1 (2) | 2(3) | 4(2) | 3(4) | 2(2) | 5(7) | 3 (—) | 80 (75 | |
| St | 1 |
| -CD |
| 1 (—) |
|
|
|
|
|
| 64 (55 | |
Gävleborgs .. | Lb | 19 |
|
|
| -(2) | 1 (2) | 3(1) | 4(4) | 5(6) | 4(3) | 2(1) | 81 (78 | |
| St | 1 |
|
|
| 1 O) |
|
|
|
|
|
| 64 (65) | |
Västernorrlands Lb | 22 |
|
|
| 2(1) | 2(5) | 5(2) | 4(6) | 7(6) | KD | KD | 76 (76) | ||
| St | 1 |
|
|
|
|
|
|
| 1 (1) |
|
| 81 (81 | |
Jämtlands . . . | Lb | 15 |
|
|
|
|
| 1 (—) | -(3) | 6(8) | 7(4) | 1 (—) | 85 (83 | |
| St | 1 |
|
|
|
| 1 d) |
|
|
|
|
| 68(7 | |
Västerbottens . | Lb | 24 |
|
|
|
| -d) | -(2) | 4(1) | 4(10) | 11 (7) | 3(3) | 2 (—) | 85 (83 |
| St | 1 |
|
|
|
|
| 1 0) |
|
|
|
| 71(73) | |
Norrbottens .. | Lb | 18 | -CD | 2 (—) | -CD | -(3) | 4(3) | 5(5) | 2(3) | 3(2) | 2 (—) |
| 71 (68 | |
| St | 1 |
|
|
|
| 1 (1) |
|
|
|
|
| 69 (69 | |
Landsbygd och |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||
städer utan egna |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||
uppbördsverk | . . . | 357 | -d) | 2 (—) | 1 (3) | 7(15) | 27 (34) | 36 (44) | 72(76) | 101 | 75 (69) | 33 (20) | 3(1) | 79 (78) |
|
| (356) |
|
|
|
|
|
|
| (93) |
|
|
| |
Städer med egna |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||
uppbördsverk |
| 31(32) | 1 (1) | -0) | -0) | 3(3) | 12(13) | 8(4) | 4(6) | 2(3) | 1 (—) | -(- | -(-) | 68 (65) |
Hela riket |
| 3»8 | 1 (2) | 2(1) | 1(4) | 10(18) | 39 (47) | 45 (48) | 76(82) | 103 | 76 (69) | 33 (20) | 3 (1) | 75 (72) |
|
| (388) |
|
|
|
|
|
|
| (96) |
|
|
|
123
Tabell 5
Städer med egna uppbördsverk
Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren
1954—55, 1955—56, 1956—57, 1957—58, 1958—59 och 1959—60 (B 54—B 59) t. o. m. år 1960.
Uppgifterna om resultatet efter ett års indrivning avse förhållandena vid utgången av det kalenderår,
under vilket den sista av de sex uppbördsterminerna infallit.
Städer med egna | Guldna poster i % av | Levererat belopp i % av | |||||||||||||
B 54 | B 55 | B 56 | B 57 | B 58 | B 59 | B 54 | B 55 | B 56 | B 57 | B 58 | B 59 | ||||
Stockholm | Efter | 1 | år | 34 | 39 | 33 | 31 | 32 | 32 | 34 | 39 | 35 | 32 | 32 | 44 |
| » | 2 | » | 58 | 60 | 56 | 58 | 56 |
| 61 | 62 | 60 | 59 | 60 |
|
| » | 3 | » | 67 | 69 | 66 | 68 |
|
| 70 | 71 | 70 | 69 |
|
|
| » | 4 | » | 72 | 73 | 70 |
|
|
| 75 | 76 | 75 |
|
|
|
| » | 5 | » | 74 | 75 |
|
|
|
| 78 | 78 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 76 |
|
|
|
|
| 79 |
|
|
|
|
|
Göteborg | » | 1 | » | 27 | 31 | 28 | 28 | 29 | 30 | 27 | 34 | 29 | 28 | 34 | 35 |
» | 2 | » | 48 | 50 | 46 | 50 | 50 |
| 51 | 55 | 53 | 55 | 59 |
| |
| » | 3 | » | 58 | 58 | 58 | 59 |
|
| 62 | 66 | 65 | 65 |
|
|
| » | 4 | » | 62 | 64 | 62 |
|
|
| 68 | 71 | 70 |
|
|
|
| » | 5 | »'' | 64 | 65 |
|
|
|
| 70 | 72 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 65 |
|
|
|
|
| 71 |
|
|
|
|
|
Malmö | » | 1 | » | 32 | 36 | 29 | 32 | 43 | 34 | 36 | 42 | 36 | 37 | 54 | 45 |
| » | 2 | » | 54 | 53 | 52 | 55 | 56 |
| 63 | 65 | 62 | 63 | 69 |
|
| » | 3 | » | 62 | 63 | 66 | 63 |
|
| 70 | 73 | 71 | 72 |
|
|
| » | 4 | » | 66 | 66 | 70 |
|
|
| 74 | 77 | 75 |
|
|
|
| » | 5 | » | 67 | 67 |
|
|
|
| 75 | 78 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 67 |
|
|
|
|
| 76 |
|
|
|
|
|
Norrköping | » | 1 | » | 38 | 42 | 40 | 52 | 58 | 60 | 43 | 47 | 49 | 62 | 65 | 66 |
» | 2 | » | 46 | 56 | 58 | 67 | 73 |
| 51 | 62 | 70 | 75 | 80 |
| |
| » | 3 | » | 58 | 68 | 66 | 72 |
|
| 66 | 73 | 76 | 79 |
|
|
| » | 4 | » | 63 | 69 | 67 |
|
|
| 71 | 74 | 77 |
|
|
|
| » | 5 | » | 63 | 69 |
|
|
|
| 71 | 74 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 63 |
|
|
|
|
| 71 |
|
|
|
|
|
Hälsingborg | » | 1 | » | 25 | 29 | 23 | 24 | 26 | 27 | 33 | 32 | 35 | 28 | 29 | 29 |
| » | 2 | » | 39 | 40 | 37 | 40 | 41 |
| 54 | 49 | 55 | 48 | 47 |
|
| » | 3 | » | 46 | 47 | 46 | 49 |
|
| 61 | 59 | 64 | 58 |
|
|
| » | 4 | » | 49 | 50 | 49 |
|
|
| 63 | 62 | 68 |
|
|
|
| » | 5 | » | 50 | 52 |
|
|
|
| 64 | 63 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 51 |
|
|
|
|
| 65 |
|
|
|
|
|
Uppsala | » | 1 | » | 43 | 46 | 45 | 45 | 45 | 45 | 47 | 46 | 51 | 50 | 49 | 50 |
» | 2 | » | 54 | 58 | 53 | 54 | 54 |
| 61 | 61 | 61 | 60 | 60 |
| |
| » | 3 | » | 62 | 64 | 61 | 62 |
|
| 69 | 68 | 69 | 69 |
|
|
| » | 4 | » | 64 | 69 | 65 |
|
|
| 72 | 73 | 74 |
|
|
|
| » | 5 | » | 68 | 71 |
|
|
|
| 76 | 76 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 69 |
|
|
|
|
| 76 |
|
|
|
|
|
Västerås | » | 1 | » | 49 | 67 | 68 | 68 | 68 | 69 | 49 | 61 | 67 | 64 | 67 | 74 |
| » | 2 | » | 63 | 78 | 77 | 77 | 79 |
| 66 | 75 | 78 | 74 | 80 |
|
| » | 3 | » | 75 | 83 | 82 | 82 |
|
| 78 | 81 | 85 | 79 |
|
|
| » | 4 | » | 77 | 85 | 84 |
|
|
| 80 | 83 | 87 |
|
|
|
| » | 5 | » | 78 | 85 |
|
|
|
| 81 | 84 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 79 |
|
|
|
|
| 81 |
|
|
|
|
|
Örebro | » | 1 | » | 39 | 39 | 34 | 38 | 36 | 46 | 47 | 44 | 36 | 34 | 37 | 47 |
| )) | 2 | » | 61 | 58 | 56 | 61 | 64 |
| 70 | 67 | 63 | 62 | 67 |
|
| » | 3 | » | 68 | 65 | 62 | 69 |
|
| 77 | 75 | 69 | 71 |
|
|
| » | 4 | » | 72 | 68 | 68 |
|
|
| 80 | 77 | 74 |
|
|
|
| » | 5 | » | 74 | 70 |
|
|
|
| 81 | 78 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 75 |
|
|
|
|
| 82 |
|
|
|
|
|
124
Städer med egna | Guldna poster i % av |
| Levererat belopp i % av |
| B 54 B 55 B 56 B 57 B 58 | B 59 | B 54 B 55 | B 56 B 57 B 58 B 59 |
Borås
Linköping
Eskilstuna
Gävle
Jönköping
Karlstad
Lund
Efter 1 år
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
» 1 »
» 2 »
» 3 »
» 4 »
» 5 »
» 6 »
65
76
79
80
80
80
40
61
68
70
71
71
72
82
88
89
90
90
38
46
55
58
62
62
32
51
61
71
76
79
35
59
68
70
71
72
43
60
65
67
70
70
36
57
65
72
76
78
67 | 67 | 67 | 67 |
73 | 71 | 71 | 73 |
76 | 75 | 73 |
|
77 | 76 |
|
|
77 |
|
|
|
42 | 54 | 50 | 57 |
62 | 64 | 59 | 66 |
70 | 69 | 67 |
|
71 | 71 |
|
|
72 |
|
|
|
67 | 71 | 63 | 62 |
83 | 82 | 83 | 85 |
87 | 88 | 88 |
|
89 | 90 |
|
|
90 |
|
|
|
42 | 36 | 38 | 39 |
50 | 42 | 51 | 50 |
54 | 52 | 60 |
|
61 | 59 |
|
|
66 |
|
|
|
17 | 17 | 35 | 30 |
35 | 41 | 59 | 53 |
52 | 60 | 68 |
|
62 | 75 |
|
|
66 |
|
|
|
33 | 38 | 46 | 46 |
64 | 65 | 66 | 67 |
68 | 71 | 71 |
|
71 | 74 |
|
|
74 |
|
|
|
42 | 38 | 45 | 44 |
61 | 57 | 62 | 64 |
67 | 64 | 67 |
|
70 | 69 |
|
|
70 |
|
|
|
43 | 35 | 38 | 40 |
53 | 45 | 47 | 52 |
63 | 56 | 59 |
|
69 | 67 |
|
|
75 |
|
|
|
62
52
64
38
26
44
41
42
71
83
84
85
85
85
49
72
78
80
80
81
81
90
92
04
94
94
39
49
57
60
65
65
32
53
60
68
73
75
38
66
74
77
78
79
51
73
77
80
81
81
40
63
74
80
83
85
78 | 80 | 79 | 78 |
83 | 83 | 82 | 83 |
85 | 85 | 84 |
|
85 | 86 |
|
|
85 |
|
|
|
50 | 66 | 54 | 59 |
71 | 73 | 65 | 73 |
77 | 77 | 73 |
|
79 | 79 |
|
|
79 |
|
|
|
72 | 79 | 71 | 66 |
88 | 87 | 90 | 87 |
91 | 90 | 93 |
|
92 | 93 |
|
|
92 |
|
|
|
45 | 39 | 34 | 33 |
55 | 47 | 55 | 52 |
59 | 57 | 67 |
|
66 | 66 |
|
|
71 |
|
|
|
33 | 33 | 36 | 37 |
54 | 58 | 59 | 61 |
64 | 69 | 66 |
|
70 | 78 |
|
|
73 |
|
|
|
32 | 44 | 45 | 46 |
63 | 71 | 69 | 71 |
70 | 77 | 76 |
|
73 | 79 |
|
|
76 |
|
|
|
51 | 49 | 59 | 54 |
72 | 70 | 78 | 75 |
78 | 76 | 83 |
|
81 | 81 |
|
|
81 |
|
|
|
51 | 42 | 40 | 43 |
62 | 56 | 57 | 58 |
73 | 68 | 69 |
|
79 | 76 |
|
|
83 |
|
|
|
74
57
72
38
45
44
50
Halmstad
44
125
•* i •V-*'' . ^ *£ i-»’'' Stader med egna *“• W ; •''** ,T ■ i ’1 ''* i |
| Guldna poster i % av ■> | ■ Levererat belopp i | % av | ||||||||||
B 54 | B 55 | B 56 | B 57 | B 58 | B 59 | B 54 | B 55 | B 56 | B 57 | B 58 | B 59 | |||
j Uddevalla | j Efter 1 år | 33 | 39 | 45 | 36 | 44 | 45 | 31 | 39 | 44 | 32 | 40 | 38 | |
| » | 2 » | 57 | 62 | 68 | 62 | 59 |
| 63 | 66 | 69 | 63 | 59 |
|
| » | 3 » | 67 | 72 | 75 | 72 |
|
| 74 | 75 | 77 | 71 |
|
|
| >> | 4 » | 72 | 75 | 79 |
| >4 |
| 78 | 76 | 80 |
|
|
|
| » | 5 » | 76 | 78 |
|
|
|
| 80 | 79 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 79 |
|
|
|
| i | 83 |
|
|
|
|
|
Karlskrona | i » | 1 ». | 56 | 51 | 49 | 42 | 45 | 49 | 62 | 56 | 52 | 54 | 47 | 56 |
| » | 2 » | 68 | 70 | 72 | 67 | 70 |
| 74 | 77 | 76 | 81 | 73 |
|
i •'' • | » | 3 » | 76 | 78 | 77 | ■76 |
| . ! | 82 | 85 | 81 | 86 |
|
|
|
| 4 » | ! 79 | 81 | 80 |
| }(1 |
| 84 | 87 | 83 |
|
|
|
i | >» | 5 » | 80 | 82 |
|
|
|
| 85 | 87 |
|
|
|
|
|
| 6 »: | 80 |
|
|
|
|
| ; 86 |
|
|
|
|
|
Södertälje | >? | 1 » | 42 | 47 | 46 | 40 | 40 | d | 42 | 46 | 44 | 39 | 38 | 47 |
| >i | 2 » | 64 | 63 | 64 | 63 | 60 |
| 67 | 66 | 66 | 61 | 61 |
|
|
| 3 » | 73 | 67 | 72 | 72 |
|
| 75 | 72 | 75 | 71 |
|
|
| >> | 4 » | 79 | 71 | 78 |
|
|
| 80 | 76 | 82 |
|
|
|
| » | 5 » | 80 | 74 |
|
|
|
| 81 | 79 |
|
|
|
|
|
| 6 » | 80 |
|
|
|
|
| 81 |
|
|
|
|
|
Kalmar | » | 1 » | 52 | 50 | 43 | 48 | 54 | 52 | 58 | 58 | 45 | 53 | 60 | 59 |
| » | 2 » | 68 | 72 | 69 | 69 | 68 |
| 74 | 80 | 74 | 77 | 72 |
|
| » | 3 » | 73 | 77 | 74 | 76 |
|
| 78 | 84 | 78 | 82 |
|
|
| » | 4 » | 77 | 80 | 77 |
|
|
| 80 | 86 | 82 |
|
|
|
| » | 5 » | 79 | 81 |
|
|
|
| 82 | 87 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 79 |
|
|
|
|
| 82 |
|
|
|
|
|
Luleå | » | 1 » | 48 | 50 | 41 | 52 | 37 | 55 | 48 | 46 | 42 | 51 | 38 | 61 |
| » | 2 » | 67 | 71 | 64 | 71 | 67 |
| 68 | 70 | 67 | 73 | 66 |
|
| » | 3 » | 74 | 80 | 75 | 81 |
|
| 76 | 82 | 80 | 82 |
|
|
| » | 4 » | 78 | 84 | 79 |
|
|
| 81 | 86 | 85 |
|
|
|
| » | 5 » | 79 | 84 |
|
|
|
| 81 | 87 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 79 |
|
|
|
|
| 81 |
|
|
|
|
|
Sundsvall | » | 1 » | 50 | 58 | 70 | 72 | 73 | 76 | 54 | 66 | 81 | 87 | 81 | 83 |
| » | 2 » | 81 | 79 | 81 | 81 | 86 |
| 84 | 89 | 90 | 92 | 91 |
|
| » | 3 » | 87 | 84 | 86 | 85 |
|
| 88 | 93 | 93 | 94 |
|
|
|
| 4 » | 87 | 87 | 87 |
|
|
| 89 | 94 | 94 |
|
|
|
| » | 5 » | 88 | 87 |
|
|
|
| 89 | 94 |
|
|
|
|
| > | 6 »: | i-88 |
|
|
|
|
| 89 |
|
|
|
|
|
Landskrona | ■ «Jl » | i»; | 47 | 44 | 43 | 45 | 45 | 43, | .58 | 52 | 49 | 52 | 54 | 58 |
|
| 2 »‘ | 70 | 64 | 66: | 62 | 63 | V | 81 | 73 | 75 | 73 | 75 |
|
, '''' • '' | ! - > | 3 » | 74 | 70 | 72: | ''68 | » > | | , | .64! | 78 | 79 | 79 |
|
|
'' | ! . | ''4> »: | 75 | 7P | 72 |
| «V ! | i ti ! | 84: | 7.9 | 80 |
|
|
|
| i > | ■ 6 » | 76 | 71 |
|
| 1 | I | 86 | 80 |
|
|
|
|
i | > | 6 »; | 76 |
| | |
| j | • | 4t6 | *'' |
|
|
|
|
Kristianstad | ) | 1 w | 44 | 40 | 30: | 24! | 27i | 28| | 54 | 41 | 33 | 24 | 26 | 31 |
| I . | 2 » | 54 | 49 | 42 | 40 | 41'' | i | 62'' | 49 | 50 | 49 | 42 |
|
| ► | 3 »| | 60 | 55 | 52! | 51 | j |
| 67 | 55 | 60 | 59 |
|
|
|
| 4 »■ | 64 | 60 | 60'' | • | | |
| 70 | 59 | 66 |
|
|
|
* 1 |
| 5 » | 66 | 64 |
|
|
| i | 71 | 61 |
|
|
|
|
1 1 : i | f | () »1 i | 68 |
|
|
| 1 j i | i 1 i | 73 | 1 |
|
|
|
|
|
126
Städer med egna | Guldna poster i % av | Levererat belopp i % av | |||||||||||
B 54 | B 55 | B 56 | B 57 | B 58 | B 59 | B 54 | B 55 | B 56 | B 57 | B 58 | B 59 | ||
Östersund Efter 1 är | 43 | 42 | 45 | 53 | 55 | 52 | 47 | 48 | 46 | 52 | 58 | 50 | |
» | 2 » | 49 | 53 | 56 | 64 | 68 |
| 54 | 62 | 59 | 66 | 71 |
|
» | 3 » | 58 | 63 | 64 | 71 |
|
| 64 | 69 | 66 | 75 |
|
|
» | 4 » | 64 | 67 | 69 |
|
|
| 70 | 75 | 72 |
|
|
|
» | 5 » | 65 | 68 |
|
|
|
| 71 | 75 |
|
|
|
|
» | 6 » | 66 |
|
|
|
|
| 73 |
|
|
|
|
|
Nyköping » | 1 » | 66 | 87 | 90 | 90 | 91 | 95 | 83 | 94 | 94 | 95 | 96 | 97 |
» | 2 » | 79 | 92 | 93 | 95 | 96 |
| 92 | 96 | 96 | 96 | 99 |
|
» | 3 » | 82 | 92 | 95 | 97 |
|
| 94 | 97 | 98 | 98 |
|
|
» | 4 » | 84 | 92 | 96 |
|
|
| 94 | 97 | 98 |
|
|
|
» | 5 » | 84 | 92 |
|
|
|
| 94 | 97 |
|
|
|
|
» | 6 » | 84 |
|
|
|
|
| 94 |
|
|
|
|
|
Växjö » | 1 » | 54 | 58 | 62 | 51 | 70 | 71 | 60 | 67 | 71 | 54 | 78 | 76 |
» | 2 » | 74 | 68 | 75 | 77 | 79 |
| 78 | 77 | 84 | 84 | 92 |
|
» | 3 » | 78 | 75 | 80 | 83 |
|
| 81 | 83 | 87 | 89 |
|
|
» | 4 » | 79 | 76 | 83 |
|
|
| 81 | 84 | 90 |
|
|
|
» | 5 » | 80 | 77 |
|
|
|
| 83 | 85 |
|
|
|
|
» | 6 » | 80 |
|
|
|
|
| 83 |
|
|
|
|
|
Umeå » | 1 » | 51 | 57 | 55 | 46 | 50 | 50 | 64 | 63 | 61 | 59 | 59 | 65 |
» | 2 » | 68 | 72 | 69 | 62 | 64 |
| 78 | 80 | 74 | 74 | 74 |
|
» | 3 » | 74 | 74 | 75 | 70 |
|
| 84 | 84 | 80 | 79 |
|
|
» | 4 » | 79 | 78 | 78 |
|
|
| 87 | 87 | 82 |
|
|
|
» | 5 » | 81 | 82 |
|
|
|
| 89 | 89 |
|
|
|
|
» | 6 » | 81 |
|
|
|
|
| 89 |
|
|
|
|
|
Kristinehamn » | 1 » | 65 | 64 | 50 | 33 | 29 | 37 | 64 | 66 | 51 | 34 | 24 | 33 |
» | 2 » | 85 | 84 | 73 | 56 | 54 |
| 87 | 85 | 84 | 60 | 58 |
|
» | 3 » | 86 | 86 | 76 | 73 |
|
| 88 | 88 | 87 | 77 |
|
|
» | 4 » | 89 | 88 | 80 |
|
|
| 90 | 89 | 90 |
|
|
|
» | 5 » | 89 | 89 |
|
|
|
| 90 | 90 |
|
|
|
|
» | 6 » | 89 |
|
|
|
|
| 90 |
|
|
|
|
|
Trelleborg » | 1 » | 40 | 49 | 39 | 41 | 39 | 34 | 48 | 58 | 51 | 41 | 42 | 37 |
» | 2 » | 68 | 73 | 71 | 72 | 71 |
| 77 | 83 | 79 | 76 | 71 |
|
» | 3 » | 73 | 78 | 79 | 78 |
|
| 82 | 88 | 86 | 84 |
|
|
» | 4 » | 75 | 81 | 80 |
|
|
| 84 | 91 | 87 |
|
|
|
» | 5 » | 76 | 82 |
|
|
|
| 84 | 91 |
|
|
|
|
)) | 6 » | 76 |
|
|
|
|
| 84 |
|
|
|
|
|
Falun » | 1 » | 47 | 44 | 38 | 30 | 39 | 33 | 46 | 49 | 40 | 27 | 42 | 33 |
» | 2 » | 55 | 52 | 47 | 51 | Öl |
| 58 | 58 | 51 | 52 | 54 |
|
» | 3 » | 61 | 57 | 49 | 58 |
|
| 66 | 63 | 54 | 60 |
|
|
» | 4 » | 64 | 63 | 56 |
|
|
| 69 | 69 | 59 |
|
|
|
» | 6 » | 68 | 67 |
|
|
|
| 71 | 73 |
|
|
|
|
» | 6 » | 70 |
|
|
|
|
| 74 |
|
|
|
|
|
127
Tabell 6
Städer med egna uppbördsverk
Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1953, 1954,
1955, 1956, 1957 och 1958 års taxeringar (K 54—K 59) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.
Städer med egna
uppbördsverk
Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade
Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat
|
|
| K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 |
Stockholm | Efter 1 år | 52 | 47 | 54 | 51 | 51 | 51 | 43 | 44 | 48 | 48 | 48 | |
| » | 2 » | 60 | 55 | 62 | 58 | 59 |
| 55 | 55 | 58 | 59 | 59 |
| » | 3 » | 63 | 59 | 66 | 62 |
|
| 61 | 60 | 64 | 64 |
|
| » | 4 » | 65 | 60 | 67 |
|
|
| 64 | 63 | 67 |
|
|
| » | 5 » | 65 | 61 |
|
|
|
| 66 | 65 |
|
|
|
| » | 6 » | 66 |
|
|
|
|
| 67 |
|
|
|
|
Göteborg | » | 1 » | 48 | 47 | 48 | 46 | 45 | 46 | 36 | 38 | 38 | 42 | 45 |
» | 2 » | 59 | 57 | 56 | 56 | 55 |
| 50 | 53 | 55 | 57 | 58 | |
| » | 3 » | 64 | 62 | 62 | 61 |
|
| 58 | 62 | 61 | 63 |
|
| » | 4 a | 66 | 64 | 64 |
|
|
| 62 | 65 | 64 |
|
|
| » | 5 » | 67 | 66 |
|
|
|
| 64 | 66 |
|
|
|
| » | 6 » | 69 |
|
|
|
|
| 66 |
|
|
|
|
Malmö | » | 1 » | 56 | 51 | 52 | 53 | 58 | 56 | 56 | 55 | 57 | 55 | 55 |
| » | 2 » | 65 | 59 | 63 | 61 | 65 |
| 64 | 64 | 67 | 64 | 64 |
| » | 3 » | 67 | 68 | 66 | 64 |
|
| 68 | 69 | 70 | 68 |
|
| » | 4 » | 68 | 69 | 67 |
|
|
| 69 | 71 | 72 |
|
|
| » | 5 » | 69 | 70 |
|
|
|
| 70 | 72 |
|
|
|
| » | 6 » | 69 |
|
|
|
|
| 70 |
|
|
|
|
Norrköping | » | 1 » | 53 | 49 | 55 | 56 | 58 | 59 | 47 | 45 | 49 | 58 | 62 |
| » | 2 » | 56 | 59 | 65 | 64 | 64 |
| 54 | 59 | 63 | 68 | 70 |
| » | 3 » | 61 | 65 | 68 | 66 |
|
| 62 | 68 | 67 | 71 |
|
| » | 4 » | 62 | 66 | 69 |
|
|
| 63 | 68 | 68 |
|
|
| » | 5 » | 62 | 67 |
|
|
|
| 64 | 69 |
|
|
|
| » | 6 » | 62 |
|
|
|
|
| 64 |
|
|
|
|
Hälsingborg | » | 1 » | 42 | 37 | 36 | 39 | 39 | 41 | 45 | 36 | 37 | 40 | 44 |
| » | 2 » | 49 | 44 | 43 | 45 | 45 |
| 54 | 43 | 46 | 50 | 56 |
| » | 3 » | 53 | 47 | 46 | 49 |
|
| 58 | 48 | 52 | 57 |
|
| » | 4 » | 53 | 48 | 47 |
|
|
| 59 | 50 | 55 |
|
|
| » | 5 » | 54 | 48 |
|
|
|
| 60 | 53 |
|
|
|
| » | 6 a | 54 |
|
|
|
|
| 60 |
|
|
|
|
Uppsala | » | 1 » | 58 | 57 | 61 | 56 | 56 | 56 | 56 | 55 | 56 | 47 | 50 |
» | 2 » | 67 | 64 | 66 | 62 | 62 |
| 66 | 66 | 64 | 57 | 60 | |
| » | 3 » | 70 | 68 | 71 | 67 |
|
| 71 | 70 | 70 | 65 |
|
| » | 4 a | 72 | 70 | 73 |
|
|
| 73 | 74 | 73 |
|
|
| » | 5 a | 73 | 71 |
|
|
|
| 75 | 75 |
|
|
|
| » | 6 a | 73 |
|
|
|
|
| 75 |
|
|
|
|
Västerås | » | 1 a | 52 | 58 | 68 | 64 | 62 | 63 | 44 | 49 | 58 | 58 | 57 |
| » | 2 a | 62 | 66 | 74 | 71 | 69 |
| 58 | 60 | 68 | 70 | 72 |
| » | 3 a | 68 | 69 | 76 | 74 |
|
| 66 | 65 | 73 | 78 |
|
| » | 4 a | 69 | 70 | 77 |
|
|
| 69 | 66 | 74 |
|
|
| » | 5 a | 69 | 71 |
|
|
|
| 74 | 67 |
|
|
|
| » | 6 a | 70 |
|
|
|
|
| 74 |
|
|
|
|
Örebro | » | 1 a | 59 | 53 | 54 | 53 | 52 | 53 | 56 | 57 | 56 | 52 | 50 |
| » | 2 a | 68 | 63 | 64 | 61 | 62 |
| 68 | 68 | 67 | 64 | 62 |
| » | 3 a | 73 | 68 | 69 | 68 |
|
| 74 | 72 | 73 | 71 |
|
| » | 4 a | 76 | 70 | 71 |
|
|
| 76 | 74 | 75 |
|
|
| » | 5 a | 75 | 72 |
|
|
|
| 76 | 75 |
|
|
|
| » | 6 a | 76 |
|
|
|
|
| 77 |
|
|
|
|
48
46
59
62
42
58
62
49
128
Städer med egna
uppbördsVerk
Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade
Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat
|
|
|
| K 54 | 55 | K 56 |
Borås | Eller 1 | år | 56 | 58 | 59 | |
| » | 2 | » | 65 | 64 | 63 |
| » | 3 | » | 70 | 65 | 66 |
| » | 4 | » | 70 | 66 | 67 |
| » | 5 | » | 71 | 66 |
|
‘ ..... | » | 6 | » | 71 |
|
|
Linköping | » | 1 | » | 61 | 61 | 63 |
| » | 2 | » | 69 | 68 | 70 |
| » | 3 | » | 73 | 72 | 74 |
| » | 4 | » | 75 | 73 | 75 |
| » | 5 | » | 75 | 74 |
|
| » | 6 | » | 75 |
|
|
Eskilstuna | » | 1 | » | 59 | 66 | 59 |
| » | 2 | » | 66 | 72 | 65 |
| » | 3 | » | 68 | 75 | 68 |
| » | 4 | » | 68 | 75 | 69 |
| » | 5 | » | 69 | 76 |
|
| » | 6 | » | 69 |
|
|
Gävle | » | 1 | » | 43 | 45 | 49 |
| » | ■1 | » | 52 | 55 | 56 |
| » | 3 | » | 57 | 61 | 61 |
| » | 4 | » | 61 | 65 | 64 |
| » | 5 | » | 63 | 67 |
|
| » | 6 | » | 64 |
|
|
Jönköping | » | 1 | » | 45 | 47 | 40 |
| » | 2 | » | 60 | 61 | 57 |
| » | 3 | » | 67 | 73 | 66 |
| » | 4 | » | 74 | 79 | 74 |
| » | 5 | » | 78 | 84 |
|
| » | 6 | » | 80 |
|
|
Karlstad | » | 1 | » | 56 | 57 | 59 |
| » | 2 | » | 65 | 65 | 66 |
| » | 3 | » | 68 | 69 | 69 |
| » | 4 | » | 69 | 70 | 71 |
| >> | 5 | » | 69 | 71 |
|
| » | 6 | » | 69 |
|
|
Lund | » | 1 | » | 54 | 50 | 51 |
| » | 3 | » | 61! | 58 | 59 |
| >> | 3 | » | 65 | 62 | 63 |
| >> | 4 | » | 67 | 64 | 66 |
| : U }> | 5 | » | 69 | 65i |
|
i | r~ | » | 6 | »! | 69 |
|
|
Halmstad | » | 1 | » | 55 | 54 | 57 |
| » | 2 | »i | 65 | 63 | 67 |
| » | 3 | »: | 70 | 69 | 73 |
| » | 4 | »: | 73 | 72 | 77 |
•• i l '' | » | 5 | » | 75i | 75 |
|
; i ■ | } i- ''■ » | 6 | » | 77 |
|
|
K 57 | K 58 | K | K 54 |
| K 56 | K 57 | K 58 | K 59 |
59 | 57'' | 53 | 66 | 68 | 71 | 72 | 69 | 67 |
66 | 61 |
| 72 | 72 | 75 | 77 | 74 |
|
68 |
|
| 75 | 73 | 77 | 79 |
|
|
|
|
| 75 | 73 | 78 |
|
|
|
|
|
| 75 | 73 |
|
|
|
|
|
|
| 75 |
|
|
|
|
|
56 | 54 | 57 | 58 | 60 | 55 | 51 | 54 | 52 |
63 | 60 |
| 70 | 69 | 66 | 62 | 63 |
|
67 |
|
| 75 | 73 | 70 | 74 |
|
|
|
|
| 76 | 74 | 72 |
|
|
|
|
|
| 77 | 74 |
|
|
|
|
|
|
| 77 |
|
|
|
|
|
55 | 55 | 58 | 64 | 66 | 60 | 60 | 65 | 64 |
62 | 61 |
| 71 | 72 | 70 | 70 | 75 |
|
64 |
|
| 74 | 76 | 74 | 72 |
|
|
|
|
| 74 | 77 | 75 |
|
|
|
|
|
| 75 | 77 |
|
|
|
|
|
|
| 75 |
|
|
|
|
|
45 | 48 | 50 | 35 | 37 | 46 | 42 | 40 | 43 |
53 | 55 |
| 45 | 49 | 55 | 53 | 51 |
|
58 |
|
| 52 | 56 | 61 | 61 |
|
|
|
|
| 57 | 61 | 66 |
|
|
|
|
|
| 60 | 67 |
|
|
|
|
|
|
| 62 |
|
|
|
|
|
52 | 62 | 57 | 44 | 42 | 43 | 48 | 48 | 53 |
66 | 72 |
| 54 | 57 | 57 | 59 | 58 |
|
77 |
|
| 62 | 64 | 64 | 65 |
|
|
|
|
| 68 | 68 | 69 |
|
|
|
|
|
| 70 | 71 |
|
|
|
|
|
|
| 72 |
|
|
|
|
|
57 | 60 | 57 | 66 | 53 | 57 | 61 | 63 | 54 |
62 | 64 |
| 76 | 67 | 68 | 69 | 71 |
|
66 |
|
| 80 | 72 | 72 | 74 |
|
|
|
|
| 82 | 74 | 75 |
|
|
|
|
|
| 82 | 75 |
|
|
| ■i , |
|
|
| 82 |
|
|
|
|
|
54 | 50 | 51 | 56 | 59 | 50 | 60 | 59 | 50 |
62 | 58 |
| 66 | 72 | 62 | 72 | 70 |
|
66 |
|
| 72 | 74 | 66 | 76 |
|
|
|
|
| 75 | . 76 | 69 |
| ■:y ■ |
|
j |
| » J | '' ,76 | . 77 |
|
|
|
|
| ■j : | i | ,76 |
|
|
|
|
|
55 |
| JV i |
|
|
|
|
|
|
55 | 56 | 54 | 45 | 52 | 48 | 52 | 52 | |
64 | 64 |
| 67 | 55 | 68 | 63 | 67 |
|
71 |
|
| 73 | 65 | 73 | 72 |
|
|
|
|
| :• 77 | 69 | 77 |
|
| fn1 > |
| ‘ | ''• J | 79 | ■ 72 |
|
|
|
|
| * | i | 80 | v: ». b |
|
|
|
|
129
Städer med egna
uppbördsverk
Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade
Levererat belopp i % av
restfört a
för a
57
72
|
|
| K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | K | K 55 | K 56 | K 57 |
Uddevalla | Efter 1 år | 49 | 51 | 53 | 53 | 54 | 47 | 48 | 60 | 47 | 62 | |
|
| 2 » | 59 | 60 | 62 | 62 | 61 |
| 62 | 84 | 58 | 73 |
| » | 3 » | 63 | 66 | 68 | 68 |
|
| 70 | 87 | 68 | 78 |
| » | 4 » | 67 | 68 | 70 |
|
|
| 74 | 88 | 71 |
|
|
| 5 » | 70 | 70 |
|
|
|
| 76 | 89 |
|
|
| » | 6 » | 72 |
|
|
|
|
| 79 |
|
|
|
Karlskrona | » | 1 » | 66 | 65 | 66 | 63 | 64 | 67 | 67 | 69 | 66 | 65 |
| » | 2 » | 75 | 74 | 75 | 72 | 74 |
| 79 | 77 | 76 | 74 |
| » | 3 » | 78 | 79 | 79 | 77 |
|
| 83 | 81 | 79 | 79 |
|
| 4 » | 80 | 80 | 80 |
|
|
| 86 | 82 | 79 |
|
| » | 5 » | 81 | 81 |
|
|
|
| 87 | 84 |
|
|
| » | 6 » | 82 |
|
|
|
|
| 87 |
|
|
|
Södertälje | » | 1 » | 50 | 52 | 57 | 55 | 50 | 48 | 48 | 49 | 51 | 44 |
» | 2 » | 65 | 61 | 64 | 62 | 61 |
| 62 | 63 | 63 | 54 | |
| » | 3 » | 70 | 65 | 68 | 66 |
|
| 69 | 70 | 68 | 61 |
| » | 4 » | 71 | 66 | 70 |
|
|
| 71 | 74 | 70 |
|
| » | 5 » | 72 | 67 |
|
|
|
| 72 | 75 |
|
|
| » | 6 » | 72 |
|
|
|
|
| 72 |
|
|
|
Kalmar | » | 1 » | 66 | 61 | 63 | 59 | 56 | 58 | 68 | 65 | 56 | 59 |
| » | 2 » | 73 | 69 | 71 | 67 | 66 |
| 76 | 75 | 69 | 68 |
| » | 3 » | 76 | 74 | 76 | 72 |
|
| 79 | 80 | 73 | 74 |
| » | 4 » | 77 | 76 | 78 |
|
|
| 81 | 81 | 76 |
|
| » | 5 » | 77 | 77 |
|
|
|
| 81 | 82 |
|
|
| » | 6 » | 78 |
|
|
|
|
| 81 |
|
|
|
Luleä | » | 1 » | 49 | 50 | 49 | 50 | 57 | 57 | 47 | 46 | 40 | 40 |
| » | 2 » | 59 | 60 | 61 | 63 | 69 |
| 61 | 59 | 53 | 53 |
| » | 3 » | 62 | 65 | 67 | 68 |
|
| 65 | 68 | 63 | 66 |
| » | 4 » | 64 | 69 | 69 |
|
|
| 68 | 71 | 69 |
|
| » | 5 » | 66 | 70 |
|
|
|
| 69 | 72 |
|
|
| » | 6 » | 66 |
|
|
|
|
| 69 |
|
|
|
Sundsvall | » | 1 » | 62 | 65 | 71 | 70 | 66 | 67 | 63 | 64 | 66 | 69 |
| » | 2 » | 75 | 78 | 78 | 76 | 73 |
| 74 | 79 | 74 | 76 |
1 | » | 3 » | 81 | 80 | 81 | 78 |
|
| 78 | 82 | 77 | 78 |
| » | 4 » | 81 | 81 | 81 |
|
|
| 79 | 82 | 79 |
|
| » | 5 » | 81 | 81 |
|
|
|
| 80 | 83 |
|
|
| » | 6 » | 81 |
|
|
|
|
| 80 |
|
|
|
Landskrona | » | 1 » | 59 | 55 | 60 | 55 | 55 | 60 | 61 | 52 | 57 | 58 |
| » | 2 » | 64 | 60 | 66 | 61 | 62 |
| 69 | 60 | 65 | 64 |
| » | 3 » | 67 | 66 | 71 | 63 |
|
| 73 | 64 | 71 | 67 |
| » | 4 » | 71 | 67 | 72 |
|
|
| 74 | 65 | 72 |
|
| » | 5 » | 71 | 68 |
|
|
|
| 74 | 65 |
|
|
| » | 6 » | 72 |
|
|
|
|
| 74 |
|
|
|
Kristianstad | » | 1 » | 59 | 55 | 54 | 47 | 48 | 49 | 57 | 49 | 42 | 43 |
| » | 2 » | 67 | 63 | 61 | 57 | 58 |
| 66 | 56 | 51 | 54 |
| » | 3 » | 71 | 67 | 66 | 64 |
|
| 69 | 63 | 56 | 62 |
| » | 4 » | 73 | 70 | 70 |
|
|
| 72 | 66 | 59 |
|
| » | 5 » | 75 | 72 |
|
|
|
| 74 | 71 |
|
|
| » | 0 » | 77 |
|
|
|
|
| 75 |
|
|
|
69
78
42
60
58
69
52
70
70
77
62
70
42
53
48
65
51
56
59
74
63
49
9 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1961 1.
130
Städer med egna
uppbördsverk
Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade
Levererat belopp i % av
restfört avdrag
för a
Östersund
Nyköping
Växjö
Umeä
Kristinehamn
Trelleborg
Falun
|
| K 54 | K 55 | 56 | K 57 | K 58 | K 59 | K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 |
Efter 1 år | 50 | 49 | 52 | 60 | 57 | 59 | 50 | 36 | 46 | 54 | 53 | 54 | |
» | 2 » | 61 | 60 | 61 | 63 | 67 |
| 65 | 49 | 60 | 64 | 65 |
|
» | 3 » | 67 | 67 | 67 | 68 |
|
| 74 | 56 | 66 | 70 |
|
|
» | 4 » | 70 | 70 | 68 |
|
|
| 78 | 58 | 69 |
|
|
|
» | 5 » | 71 | 71 |
|
|
|
| 79 | 59 |
|
|
|
|
» | 6 » | 72 |
|
|
|
|
| 79 |
|
|
|
|
|
» | 1 » | 68 | 73 | 80 | 77 | 77 | 81 | 78 | 84 | 86 | 87 | 74 | 73 |
» | 2 » | 75 | 79 | , 84 | 81 | 82 |
| 85 | 89 | 89 | 90 | 81 |
|
» | 3 » | 77 | 82 | 85 | 83 |
|
| 86 | 92 | 90 | 92 |
|
|
» | 4 » | 79 | 82 | 86 |
|
|
| 86 | 92 | 90 |
|
|
|
» | 5 » | 79 | 82 |
|
|
|
| 86 | 92 |
|
|
|
|
» | 6 » | 79 |
|
|
|
|
| 86 |
|
|
|
|
|
» | 1 » | 70 | 67 | 62 | 68 | 71 | 70 | 72 | 68 | 69 | 71 | 75 | 76 |
» | 2 » | 77 | 72 | 70 | 75 | 76 |
| 80 | 76 | 77 | 77 | 82 |
|
» | 3 » | 79 | 75 | 73 | 78 |
|
| 82 | 79 | 81 | 79 |
|
|
» | 4 » | 80 | 77 | 74 |
|
|
| 83 | 81 | 82 |
|
|
|
» | 5 » | 81 | 78 |
|
|
|
| 85 | 81 |
|
|
|
|
» | 6 » | 81 |
|
|
|
|
| 86 |
|
|
|
|
|
» | 1 » | 51 | 60 | 56 | 56 | 54 | 54 | 60 | 67 | 57 | 57 | 63 | 51 |
» | 2 » | 63 | 67 | 65 | 64 | 61 |
| 67 | 74 | 69 | 67 | 72 |
|
» | 3 » | 66 | 70 | 69 | 68 |
|
| 71 | 77 | 73 | 73 |
|
|
» | 4 » | 69 | 73 | 71 |
|
|
| 73 | 80 | 75 |
|
|
|
» | 5 » | 70 | 74 |
|
|
|
| 75 | 81 |
|
|
|
|
» | 6 » | 70 |
|
|
|
|
| 75 |
|
|
|
|
|
» | 1 » | 80 | 74 | 78 | 64 | 58 | 58 | 81 | 65 | 77 | 54 | 54 | 50 |
» | 2 » | 86 | 77 | 81 | 72 | 68 |
| 87 | 71 | 83 | 69 | 74 |
|
» | 3 » | 86 | 78 | 84 | 76 |
|
| 88 | 73 | 86 | 77 |
|
|
» | 4 » | 86 | 79 | 85 |
|
|
| 88 | 74 | 89 |
|
|
|
» | 5 » | 86 | 79 |
|
|
|
| 88 | 78 |
|
|
|
|
» | 6 » | 86 |
|
|
|
|
| 88 |
|
|
|
|
|
» | 1 » | 67 | 73 | 60 | 53 | 47 | 51 | 70 | 73 | 63 | 62 | 64 | 57 |
» | 2 » | 72 | 78 | 67 | 61 | 57 |
| 80 | 79 | 71 | 73 | 75 |
|
» | 3 » | 74 | 79 | 69 | 65 |
|
| 82 | 81 | 73 | 79 |
|
|
» | 4 » | 74 | 80 | 69 |
|
|
| 83 | 82 | 74 |
|
|
|
» | 5 » | 75 | 80 |
|
|
|
| 83 | 83 |
|
|
|
|
» | 6 » | 75 |
|
|
|
|
| 83 |
|
|
|
|
|
» | 1 » | 34 | 39 | 47 | 41 | 45 | 47 | 40 | 43 | 41 | 43 | 40 | 43 |
» | 2 » | 48 | 49 | 55 | 52 | 56 |
| 53 | 54 | 49 | 56 | 54 |
|
» | 3 » | 53 | 52 | 61 | 58 |
|
| 61 | 61 | 54 | 65 |
|
|
» | 4 » | 55 | 55 | 64 |
|
|
| 64 | 66 | 58 |
|
|
|
» | 5 » | 57 | 59 |
|
|
|
| 68 | 72 |
|
|
|
|
» ; i 1 i | 6 » i i | 58 1 |
| i j | i ! 1 | i |
| 69 | % ,! |
|
|
| .. - i ! |
131
Tabell 7 -----
Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
Redogörélse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1953, 1954,
1955, 1956, 1957 och 1958 års taxeringar (K 54 —K 59) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.
Län | Guldna poster i % av | Levererat belopp i % av | |||||||||||||
K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | ||||
Stockholms | Efter 1 | år | 54 | 53 | 54 | 65 | 65 | 66 | 48 | 46 | 52 | 49 | 47 | 49 | |
| » | 2 | » | 64 | 62 | 63 | 73 | 72 |
| 61 | 58 | 64 | 62 | 60 |
|
| » | 3 | » | 69 | 67 | 68 | 77 |
|
| 68 | 65 | 70 | 69 |
|
|
| » | 4 | » | 71 | 70 | 71 |
|
|
| 71 | 69 | 73 |
|
|
|
| » | 5 | » | 71 | 71 |
|
|
|
| 73 | 71 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 72 |
|
|
|
|
| 73 |
|
|
|
|
|
Uppsala | » | 1 | » | 72 | 72 | 72 | 71 | 71 | 71 | 81 | 77 | 74 | 74 | 74 | 72 |
» | 2 | » | 77 | 78 | 79 | 77 | 78 |
| 86 | 83 | 84 | 83 | 83 |
| |
| » | 3 | » | 79 | 81 | 81 | 80 |
|
| 88 | 88 | 87 | 86 |
|
|
| » | 4 | » | 80 | 81 | 82 |
|
|
| 90 | 89 | 87 |
|
|
|
| » | 5 | » | 80 | 82 |
|
|
|
| 90 | 89 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 80 |
|
|
|
|
| 90 |
|
|
|
|
|
Södermanlands | » | 1 | » | 67 | 66 | 69 | 71 | 70 | 70 | 70 | 68 | 65 | 69 | 67 | 67 |
| » | 2 | » | 73 | 76 | 77 | 79 | 79 |
| 79 | 82 | 78 | 81 | 82 |
|
| » | 3 | » | 76 | 79 | 80 | 82 |
|
| 84 | 86 | 82 | 87 |
|
|
| » | 4 | » | 77 | 81 | 81 |
|
|
| 86 | 89 | 84 |
|
|
|
| » | 5 | » | 78 | 81 |
|
|
|
| 87 | 90 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 78 |
|
|
|
|
| 87 |
|
|
|
|
|
Östergötlands | » | 1 | » | 60 | 61 | 64 | 64 | 63 | 65 | 67 | 60 | 63 | 64 | 62 | 64 |
» | 2 | » | 70 | 70 | 74 | 73 | 74 |
| 78 | 73 | 75 | 77 | 77 |
| |
| » | 3 | » | 74 | 75 | 79 | 78 |
|
| 83 | 79 | 80 | 82 |
|
|
| » | 4 | » | 76 | 78 | 81 |
|
|
| 85 | 82 | 82 |
|
|
|
| » | 5 | » | 77 | 79 |
|
|
|
| 87 | 83 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 78 |
|
|
|
|
| 87 |
|
|
|
|
|
Jönköpings | » | 1 | » | 65 | 65 | 67 | 67 | 69 | 70 | 66 | 58 | 60 | 63 | 67 | 66 |
» | 2 | » | 72 | 75 | 78 | 76 | 78 |
| 75 | 73 | 75 | 77 | 79 |
| |
| » | 3 | » | 76 | 80 | 83 | 81 |
|
| 81 | 80 | 82 | 83 |
|
|
| » | 4 | » | 79 | 82 | 85 |
|
|
| 84 | 83 | 84 |
|
|
|
| » | 5 | » | 80 | 83 |
|
|
|
| 85 | 84 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 80 |
|
|
|
|
| 85 |
|
|
|
|
|
Kronobergs | » | 1 | » | 71 | 69 | 71 | 70 | 70 | 72 | 71 | 68 | 69 | 68 | 63 | 69 |
» | 2 | » | 78 | 77 | 79 | 78 | 78 |
| 81 | 80 | 78 | 79 | 73 |
| |
| » | 3 | » | 80 | 81 | 83 | 81 |
|
| 84 | 84 | 82 | 83 |
|
|
| » | 4 | » | 82 | 83 | 84 |
|
|
| 85 | 85 | 83 |
|
|
|
| » | 5 | » | 82 | 83 |
|
|
|
| 86 | 86 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 82 |
|
|
|
|
| 86 |
|
|
|
|
|
Kalmar | » | 1 | » | 69 | 68 | 70 | 70 | 70 | 72 | 69 | 67 | 68 | 68 | 69 | 72 |
| » | 2 | » | 78 | 77 | 79 | 79 | 80 |
| 80 | 78 | 78 | 80 | 80 |
|
| » | 3 | » | 82 | 81 | 83 | 84 |
|
| 84 | 82 | 82 | 84 |
|
|
| » | 4 | » | 83 | 83 | 85 |
|
|
| 85 | 84 | 84 |
|
|
|
| » | 5 | » | 83 | 84 |
|
|
|
| 86 | 84 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 84 |
|
|
|
|
| 86 |
|
|
|
|
|
Gotlands | » | 1 | » | 67 | 67 | 71 | 71 | 69 | 72 | 69 | 71 | 75 | 76 | 73 | 77 |
| » | 2 | » | 73 | 75 • | 77 | 77 | 79 |
| 77 | 80 | 82 | 83 | 84 |
|
| » | 3 | » | 76 | 77 | 80 | 81 |
|
| 80 | 83 | 84 | 86 |
|
|
i | » | 4 | » | 77 | 78 | 80 |
|
|
| 81 | 84 | 85 |
|
|
|
» \ i | » | 6 | » | 77 | 79 |
|
|
|
| 81 | 84 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 77 |
|
|
|
|
| 81 |
|
|
|
|
|
132
Län | Guldna poster i % av | Levererat belopp i % av | |||||||||||||
K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | ||||
Blekinge | Efter 1 | år | 55 | 55 | 57 | 55 | 55 | 58 | 57 | 56 | 58 | 56 | 53 | 56 | |
» | 2 | » | 65 | 68 | 69 | 67 | 66 |
| 70 | 73 | 71 | 70 | 68 |
| |
| » | 3 | » | 70 | 74 | 74 | 72 |
|
| 77 | 79 | 77 | 76 |
|
|
| » | 4 | » | 73 | 77 | 77 |
|
|
| 80 | 82 | 80 |
|
|
|
| » | 5 | » | 75 | 79 |
|
|
|
| 81 | 84 |
|
|
|
|
| h | 6 | » | 76 |
|
|
|
|
| 82 |
|
|
|
|
|
Kristianstads | » | 1 | » | 68 | 66 | 68 | 67 | 66 | 68 | 69 | 66 | 65 | 63 | 62 | 64 |
| » | 2 | » | 76 | 76 | 77 | 75 | 76 |
| 78 | 78 | 76 | 75 | 76 |
|
| » | 3 | » | 80 | 80 | 80 | 80 |
|
| 82 | 82 | 80 | 80 |
|
|
| » | 4 | » | 81 | 81 | 82 |
|
|
| 84 | 84 | 82 |
|
|
|
| » | 5 | » | 81 | 82 |
|
|
|
| 85 | 84 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 82 |
|
|
|
|
| 85 |
|
|
|
|
|
Malmöhus | » | 1 | » | 65 | 66 | 65 | 66 | 67 | 67 | 68 | 68 | 66 | 64 | 65 | 58 |
| » | 2 | » | 73 | 74 | 73 | 74 | 75 |
| 79 | 78 | 76 | 75 | 76 |
|
| » | 3 | » | 76 | 78 | 76 | 78 |
|
| 83 | 82 | 80 | 80 |
|
|
| » | 4 | » | 77 | 78 | 78 |
|
|
| 84 | 83 | 82 |
|
|
|
| » | 5 | » | 78 | 79 |
|
|
|
| 84 | 83 |
|
|
|
|
|
| 6 | » | 78 |
|
|
|
|
| 84 |
|
|
|
|
|
Hallands | » | 1 | » | 68 | 70 | 70 | 75 | 73 | 76 | 66 | 70 | 69 | 70 | 69 | 70 |
| » | 2 | » | 76 | 77 | 79 | 82 | 82 |
| 78 | 80 | 80 | 80 | 80 |
|
| » | 3 | » | 80 | 81 | 82 | 86 |
|
| 85 | 85 | 85 | 85 |
|
|
| » | 4 | » | 82 | 83 | 85 |
|
|
| 86 | 87 | 87 |
|
|
|
| » | 5 | » | 82 | 84 |
|
|
|
| 87 | 89 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 83 |
|
|
|
|
| 88 |
|
|
|
|
|
Göteb. och Bohus | » | 1 | » | 62 | 65 | 66 | 69 | 70 | 70 | 60 | 58 | 62 | 64 | 62 | 60 |
|
| 2 | » | 71 | 73 | 76 | 78 | 79 |
| 71 | 70 | 74 | 78 | 77 |
|
| » | 3 | » | 75 | 78 | 80 | 83 |
|
| 78 | 76 | 80 | 84 |
|
|
| » | 4 | » | 77 | 81 | 83 |
|
|
| 81 | 80 | 85 |
|
|
|
| » | 5 | » | 79 | 82 |
|
|
|
| 83 | 81 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 80 |
|
|
|
|
| 83 |
|
|
|
|
|
Älvsborgs | » | 1 | » | 69 | 71 | 74 | 74 | 73 | 75 | 71 | 72 | 73 | 72 | 72 | 73 |
» | 2 | » | 78 | 79 | 81 | 81 | 81 |
| 81 | 82 | 81 | 82 | 81 |
| |
| » | 3 | » | 81 | 82 | 84 | 84 |
|
| 85 | 85 | 84 | 86 |
|
|
| » | 4 | » | 81 | 82 | 85 |
|
|
| 86 | 87 | 86 |
|
|
|
| » | 5 | » | 82 | 83 |
|
|
|
| 86 | 87 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 82 |
|
|
|
|
| 87 |
|
|
|
|
|
Skaraborgs | » | 1 | » | 70 | 70 | 72 | 71 | 71 | 72 | 68 | 69 | 65 | 70 | 70 | 71 |
» | 2 | » | 78 | 78 | 80 | 79 | 79 |
| 77 | 78 | 76 | 81 | 81 |
| |
| » | 3 | » | 82 | 82 | 83 | 83 |
|
| 82 | 84 | 80 | 86 |
|
|
| » | 4 | » | 83 | 83 | 84 |
|
|
| 85 | 86 | 82 |
|
|
|
| » | 5 | » | 84 | 84 |
|
|
|
| 85 | 87 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 84 |
|
|
|
|
| 86 |
|
|
|
|
|
Värmlands | » | 1 | » | 59 | 62 | 65 | 62 | 62 | 63 | 64 | 60 | 61 | 61 | 62 | 63 |
| » | 2 | » | 69 | 72 | 74 | 72 | 71 |
| 77 | 73 | 73 | 76 | 75 |
|
| » | 3 | » | 74 | 76 | 78 | 77 |
|
| 83 | 78 | 79 | 82 |
|
|
| » | 4 | » | 76 | 78 | 80 |
|
|
| 85 | 81 | 81 |
|
|
|
|
| 5 | » | 77 | 79 |
|
|
|
| 86 | 82 |
|
|
|
|
| » | 6 | » | 77 |
|
|
|
|
| 86 |
|
|
|
|
|
133
Län |
|
| Guldna poster i % av | Levererat belopp 1 % av |
| |||||||||
| K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | K 54 | K 55 | K 56 | K 57 | K 58 | K 59 | ||
Örebro | Efter | 1 är | 55 | 54 | 56 | 56 | 56 | 59 | 53 | 54 | 54 | 52 | 48 | 52 |
» | 2 » | 63 | 64 | 64 | 66 | 65 |
| 64 | 68 | 66 | 65 | 64 |
| |
| » | 3 » | 68 | 69 | 70 | 71 |
|
| 71 | 75 | 73 | 73 |
|
|
| » | 4 » | 70 | 71 | 73 |
|
|
| 74 | 77 | 76 |
|
|
|
| » | 5 » | 72 | 73 |
|
|
|
| 75 | 79 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 72 |
|
|
|
|
| 76 |
|
|
|
|
|
Västmanlands | » | 1 » | 52 | 58 | 65 | 63 | 63 | 63 | 57 | 64 | 69 | 66 | 65 | 63 |
» | 2 » | 61 | 68 | 72 | 71 | 70 |
| 70 | 74 | 78 | 76 | 76 |
| |
| » | 3 » | 65 | 71 | 75 | 75 |
|
| 76 | 77 | 81 | 81 |
|
|
| » | 4 » | 66 | 72 | 76 |
|
|
| 78 | 78 | 83 |
|
|
|
| » | 5 » | 67 | 73 |
|
|
|
| 79 | 80 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 67 |
|
|
|
|
| 79 |
|
|
|
|
|
Kopparbergs | » | 1 » | 57 | 58 | 62 | 62 | 62 | 64 | 52 | 54 | 56 | 54 | 58 | 64 |
» | 2 » | 65 | 67 | 72 | 71 | 72 |
| 64 | 66 | 68 | 67 | 71 |
| |
| » | 3 » | 71 | 72 | 77 | 76 |
|
| 72 | 73 | 75 | 75 |
|
|
| » | 4 » | 74 | 75 | 80 |
|
|
| 76 | 77 | 79 |
|
|
|
| » | 5 » | 75 | 77 |
|
|
|
| 78 | 80 |
|
|
|
|
| » | 6 >• | 76 |
|
|
|
|
| 79 |
|
|
|
|
|
Gävleborgs | » | 1 » | 59 | 59 | 61 | 60 | 61 | 62 | 59 | 59 | 58 | 54 | 56 | 58 |
» | 2 » | 69 | 69 | 72 | 71 | 71 |
| 71 | 72 | 73 | 69 | 70 |
| |
| » | 3 » | 74 | 75 | 78 | 77 |
|
| 79 | 81 | 81 | 78 |
|
|
| » | 4 » | 77 | 78 | 81 |
|
|
| 82 | 84 | 84 |
|
|
|
| » | 5 » | 78 | 79 |
|
|
|
| 83 | 86 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 78 |
|
|
|
|
| 84 |
|
|
|
|
|
Västernorrlands | » | 1 » | 58 | 61 | 62 | 65 | 63 | 64 | 65 | 67 | 65 | 67 | 64 | 66 |
| » | 2 » | 69 | 71 | 72 | 73 | 72 |
| 76 | 77 | 74 | 77 | 75 |
|
| » | 3 » | 73 | 75 | 74 | 77 |
|
| 81 | 82 | 78 | 82 |
|
|
| » | 4 » | 75 | 76 | 76 |
|
|
| 82 | 84 | 80 |
|
|
|
| » | 5 » | 75 | 77 |
|
|
|
| 83 | 84 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 76 |
|
|
|
|
| 83 |
|
|
|
|
|
Jämtlands | » | 1 » | 63 | 66 | 70 | 71 | 71 | 72 | 64 | 59 | 67 | 68 | 67 | 73 |
| » | 2 » | 73 | 77 | 80 | 80 | 80 |
| 76 | 74 | 79 | 79 | 80 |
|
| » | 3 » | 79 | 81 | 83 | 83 |
|
| 83 | 80 | 84 | 83 |
|
|
| » | 4 » | 82 | 83 | 85 |
|
|
| 85 | 82 | 86 |
|
|
|
| » | 5 » | 83 | 84 |
|
|
|
| 87 | 83 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 83 |
|
|
|
|
| 87 |
|
|
|
|
|
Västerbottens | » | 1 » | 66 | 67 | 69 | 69 | 70 | 72 | 62 | 61 | 62 | 64 | 65 | 67 |
| » | 2 » | 76 | 76 | 78 | 78 | 79 |
| 77 | 75 | 76 | 77 | 78 |
|
| » | 3 » | 80 | 81 | 83 | 82 |
|
| 83 | 82 | 82 | 83 |
|
|
| » | 4 » | 82 | 83 | 85 |
|
|
| 86 | 86 | 84 |
|
|
|
| » | 5 » | 82 | 84 |
|
|
|
| 87 | 87 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 83 |
|
|
|
|
| 87 |
|
|
|
|
|
Norrbottens | » | 1 » | 41 | 42 | 42 | 44 | 49 | 52 | 40 | 38 | 38 | 41 | 52 | 56 |
| » | 2 » | 51 | 53 | 56 | 59 | 62 |
| 53 | 55 | 54 | 62 | 68 |
|
| » | 3 » | 59 | 62 | 65 | 67 |
|
| 62 | 65 | 67 | 73 |
|
|
| » | 4 » | 63 | 68 | 71 |
|
|
| 69 | 73 | 73 |
|
|
|
| » | 5 » | 67 | 71 |
|
|
|
| 73 | 77 |
|
|
|
|
| » | 6 » | 68 |
|
|
|
|
| 75 |
|
|
|
|
|
134
Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår^inflöto
under uppbördsåret 1960—61 såsom A-skatt 9 004 milj. kronor och
såsom B-skatt 2 906 milj. kronor. Detta innebär att jämfört med närmast
föregående uppbördsår A-skatten ökat med 1 065 milj. kronor, medan Bskatten
minskat med 62 milj. kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna
för uppbördsåret 1960—61 till 721 milj. kronor, varav 150 milj. kronor
utgjorde A-skatt och 571 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avse
429 milj. kronor aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 142 milj. kronor
i huvudsak fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår
ha fyllnadsinbetalningarna ökat med 153 milj. kronor. Resultatet av den
ordinarie uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1960—61, då
96,4 procent inflöto, innebär en förbättring med 0,3 procent jämfört med
närmast föregående uppbördsår. I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden
av den kvarstående skatten enligt 1960 års taxering må nämnas, att
inflytandeprocenten uppgick till 83,8 procent; motsvarande tal enligt närmast
föregående års taxering var 83,4.
Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas, såsom förut
omtalats, uppgå till omkring 1 170 milj. kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 1 032 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter
som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1960 års taxering
har den kvarstående skatten ökat med 231 milj. kronor och överskottsskatten
med 71 milj. kronor. Den kvarstående skatten uppgår till 9 procent
av den slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering uppgick
den till omkring 8 procent av motsvarande slutliga skatt.
I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna må särskilt beröras ett
spörsmål som har betydelse för restindrivningen.
F. n. föreligga betydande svårigheter att erhålla lämplig och välutbildad
personal till tjänsterna såsom exekutionsbiträde. Detta förhållande har
tidigare påtalats av riksdagens revisorer, och nu må erinras om att 1957 års
polisutredning i sitt principbetänkande angående huvudmannaskapet för
polisväsendet m. m. (SOU 1961: 34) föreslagit, att frågan om utbildning av
personal inom exekutionsväsendet, främst då exekutionsbiträden, skall upptagas
till särskild prövning. I samband med sitt arbete hade utredningen
nämligen bibringats den uppfattningen, att den utbildning i exekutionsgöromålens
handläggning som för närvarande meddelades i konstapelklassen vid
statens polisskola icke vore till fyllest. Eftersom polisutbildning dessutom
icke längre vore behövlig för polismän som helt eller praktiskt taget helt
fullgjorde exekutionsbiträdesgöromål, måste den erforderliga utbildningen
av dylika polismän numera meddelas av vederbörande landsfiskaler-utmätningsmän.
Den oenhetlighet som i dag präglade handläggningen av exekutionsgöromålen
på landsbygden gåve belägg för uppfattningen, att utbildningsfrågan
borde ägnas större uppmärksamhet än vad som för närvarande
vore fallet.
135
Mot bakgrunden av det anförda är ätt hälsa med tillfredsställelse de initiativ
i utbildningshänseende som — enligt vad revisorerna inhämtat tagits
av svenska stadsförbundet och svenska exekutionsmänneps riksförbund. Sålunda
har stadsförbundet som ett led i sin personalutbildning under hösten
1959 anordnat kortare fortbildningskurser för exekutionsbiträdeh. Vidare
har nämnda riksförbund i samband med sin årskongress våren 1961 anordnat
en studiekurs för sina medlemmar.
Om tillräckligt antal välutbildade exekutionsbiträden i fortsättningen
skall stå till förfogande, erfordras emellertid uppenbarligen ytterligare åtgärder
i ämnet. Bl. a. med hänsyn till att såväl stadsdomstolsutredningen
som 1957 års polisutredning föreslagit, att exekutionsväsendet skall förstatligas,
synes det naturligt att staten i fortsättningen påtager sig utbildningen
av ifrågavarande personal. Revisorerna finna det angeläget, att frågan om
utformningen av denna utbildning snarast upptages till närmare övervägande.
Lämpligt synes vara att detta sker inom ramen för den särskilda
beredning som chefen för civildepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts
den 5 maj 1961 lämnade bemyndigande tillkallat med uppdrag att verkställa
en översyn av den av staten bedrivna personalutbildningen.
.!»: i * > (;
ijj in))''
136
§ 21
Den administrativa tillämpningen av förordningen om allmän varuskatt
I propositionen 1959: 162 framlades förslag till förordning om allmän
varuskatt m. m. Förslaget, som i sina huvuddrag anslöt sig till ett av 1952
års kommitté för indirekta skatter utarbetat alternativ (SOU 1957: 13), godtogs
i allt väsentligt av riksdagen (bev.-utsk. uti. nr 60; r. skr. nr 329). Förordningen
om allmän varuskatt (SFS 1959: 507) trädde i kraft den 1 januari
1960.
Skatten är utformad som en detaljhandelsskatt. Den är en skatt på förbrukningen
inom landet och uttages i det sista led som varan passerar på
sin väg till konsumenten. Alla varor, d. v. s. materiella ting av lös egendoms
natur, äro i princip skattepliktiga. Skatt utgår på såväl konsumtionsvaror
som investeringsvaror, byggnadsmaterial och liknande. Industriens och hantverkets
råvaruförbrukning är icke föremål för beskattning. I fråga om investeringsvaror
och byggnadsmaterial äro företagen att anse som konsumenter.
Av skattetekniska skäl äro vissa varor undantagna från beskattningen.
Även jordbruksråvarorna äro undantagna från skatteplikt. Beskattningen
omfattar även vissa tjänsteprestationer.
Allmän varuskatt erlägges av den som yrkesmässigt försäljer eller på
annat sätt tillhandahåller skattepliktiga varor och tjänster åt konsumenter.
Jordbrukare bli skattskyldiga i fråga om direktförsäljning och egenförbrukning
av hemmaproducerade alster.
Länsstyrelsen är uppbördsmyndighct och tillsynsorgan för den allmänna
varuskatten. Denna redovisas till länsstyrelsen på grundval av deklaration,
som i regel avgives varannan månad i samband med att skatten inbetalas.
Under löpande år är skatten att betrakta som preliminär. Efter årets slut
fastställes skatten på grundval av särskild taxering av den skattepliktiga
omsättningen under året. Taxeringen sker av de särskilda taxeringsnämnderna
för rörelseidkare och juridiska personer. I huvudsak samma regler
som vid inkomstbeskattningen gälla i fråga om taxering, uppbörd, kontroll
m. m.
Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att inhämta upplysningar
rörande erfarenheterna av den administrativa tillämpningen av nyssnämnda
förordning och ha därför i rundskrivelse till överståthållarämbetet
och länsstyrelserna anhållit om svar på följande frågor.
1. Ha omständigheter framkommit, som kunna anses tala för en övei -flyttning av varuskattens uttagande från detaljhandelsledet till partihandels-
eller produktionsledet?
2- Hur stort är antalet i stommarna till varuskattelängden av länsstyrelsen
införda skattskyldiga?
137
3. Hur stort är antalet till allmän varuskatt taxerade, av varuskattekontoret
ej inregistrerade skattskyldiga?
4. Hur stort är antalet till allmän varuskatt taxerade skattskyldiga med
räkenskapsår ej sammanfallande med kalenderår?
5. Enligt 21 § varuskatteförordningen skall redovisning av varuskatt som
regel ske varannan månad. Utvisar erfarenheten, om denna redovisningform
är lämplig?
6. I vilken omfattning har
a. de skattskyldiga underlåtit att fullgöra sin redovisningsskyldighet?
b. åtgärder i form av fastställelsebeslut och uppdebitering av ej erlagd
varuskatt måst tillgripas?
c. företagen granskning föranlett ändring i avgivna deklarationer?
7. Ha de genom förekomsten av s. k. brutet räkenskapsår föranledda
framställningarna till postgirokontoret om ombokföring av preliminär varuskatt
mellan uppbördsåren 1960 och 1961 i mera avsevärd grad ökat arbetet
å varuskattekontoret? Skulle man i dylika fall kunna tänka sig ett enklare
förfaringssätt? I så fall vilket?
8. Ilar den fastställda tiden för deklarationshandlingarnas överlämnande
till taxeringsnämnderna kunnat hållas? Om ej, vilka ha skälen härför varit?
9. I vilken omfattning har taxeringsrevision företagits såsom kontroll av
de skattskyldigas redovisning?
10. Har vid kontakter mellan varuskattekontoret och skattskyldiga inom
skilda slag av industrier erfarenhet vunnits, om den av riksskattenämnden
i anvisningar uppdragna tidsgränsen mellan material och verktyg i vad avser
varaktighetstiden kan anses väl avvägd?
11. I vilken utsträckning ha de skattskyldiga begagnat sig av möjligheten
till justering i efterhand av redovisad preliminär skatt? Utvisar erfarenheten,
om denna möjlighet till efterjustering har fog för sig? Har granskningen
av inkomna justeringsuppgifter medfört ökat arbete å varuskattekontoret?
12. Ha de skattskyldigas uppgifter å rörelsebilagor och varuskattedeklarationcr
kunnat möjliggöra en effektiv ömsesidig kontroll vid årets inkoinstoch
varuskattetaxering? Kan behov av en omredigering av rörelsebilagorna
i inkomstdeklarationerna anses föreligga med hänsyn till varuskatteförordningens
bestämmelser?
13. Kan det ifrågasättas, huruvida taxeringen till allmän varuskatt fortsättningsvis
lämpligen bör åvila taxeringsnämnderna? Skulle en förenkling
i förfaringssättet kunna åstadkommas — utan att kravet på en effektiv
kontroll härigenom eftersattes — på så sätt, att jämväl själva taxeringen
verkställes genom länsstyrelsens försorg efter en inom en ytterligare utbyggd
taxeringsrevisionsorganisation företagen granskning och kontroll?
14. Ha svårigheter yppat sig vid tillämpningen av bestämmelsen om uttagande
av restavgift? Kunna mera detaljerade föreskrifter härom anses
påkallade?
15. Vilken personal (antal, tjänsteställning o. s. v.) har tilldelats varuskattekontoret?
Är denna personal tillräcklig och så kvalificerad, att arbetet
förlöpt på ett tillfredsställande sätt?
16. Kunna de fastställda blanketterna för registreringsanmälan, varuskattckontroll,
omslag för deklarationshandlingar in. fl. anses ändamålsenligt
utformade?
138
17. Har bestämmelsen om den för arbetet med skatten utgående kostnadsersättningen
rätt iakttagits av de skattskyldiga? Kan denna ersättning
anses skälig? Har det med denna ersättning förbundna administrativa
bestyret varit så betungande för vederbörande myndigheter, att en annan
ordning än den nu tillämpade bör väljas? I så fall vilken?
18. Finns i andra hänseenden än som ovan berörts något att anföra i
fråga om tillämpningen av varuskatteförordningen?
De inkomna svaren ha i den efterföljande redogörelsen grupperats i anslutning
till dessa frågor.
1. Beträffande frågan, huruvida omständigheter framkommit, som kunna
anses tala för en överflyttning av varuskattens uttagande från detaljhandelsledet
till partihandels- eller produktionsledet, ha praktiskt taget samtliga
länsstyrelser ansett, att hittills gjorda erfarenheter icke kunna anses motivera
en omläggning av sättet för varuskattens uttagande. Därvid har i flera
fall hänvisats till de skäl som i propositionen 1959: 162 uttalats för att skattten
borde utformas som en detaljhandelsskatt.
2. Antalet skattskyldiga som av länsstyrelserna införts i stommarna till
varuskattelängderna uppgår till omkring 171 600.
3. Antalet till allmän varuskatt taxerade skattskyldiga, vilka icke ingivit
registreringsanmälningar, utgör ca 4 200.
4. Antalet taxerade skattskyldiga med räkenskapsår ej sammanfallande
med kalenderår uppgår till omkring 29 800, d. v. s. något mer än 17 procent
av totala antalet skattskyldiga.
5. Beträffande frågan, huruvida erfarenheten utvisar att föreskriften i
21 § varuskatteförordningen om att redovisning som regel skall ske varannan
månad är lämplig, må följande framhållas.
Enligt bestämmelserna i nämnda författningsrum skall redovisning av
preliminär allmän varuskatt i regel ske varannan månad, varvid redovisningsperioden
varje gång omfattar två månader. När särskilda skäl föreligga,
kan länsstyrelsen föreskriva att redovisningsperiod skall omfatta helt
kalenderår eller, om den skattskyldiges räkenskapsår icke sammanfaller
med kalenderår, helt räkenskapsår. Däremot saknas möjlighet föreskriva
att skatten skall inbetalas vid annan tidpunkt under kalenderåret respektive
räkenskapsåret.
Flertalet länsstyrelser ha funnit ifrågavarande bestämmelser ändamålsenliga.
Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att med hänsyn till nuvarande
personalstyrka å varuskattekontoret det vore önskvärt med en förlängning
av redovisningsperioderna. Länsstyrelsen föreslår för sin del en förlängning
till tre månader.
Även länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter en begränsning av antalet
redovisningsperioder till fyra.
139
Länsstyrelserna i Kalmar, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands och
Jämtlands län anse vidare, att i fråga om säsongbetonade verksamhetsgrenar,
såsom sommarpensionat, friluftsserveringar, kiosker vid bad- och campingplatser
m. fl., regeln om att redovisning skall ske varannan månad är
mindre lämplig. De tre förstnämnda länsstyrelserna uttala, att sådana skattskyldiga
böra efter framställning hos länsstyrelsen kunna medgivas tillstånd
att redovisa varuskatten vid närmast infallande uppbörd efter det
verksamheten för säsongen upphört, medan länsstyrelsen i Västernorrlands
län finner lämpligt att skatten redovisas tre å fyra gånger under uppbördsåret.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det önskvärt att denna kategori
skattskyldiga kan medgivas rätt till årsredovisning, även om den skattepliktiga
omsättningen överstiger av riksskattenämnden godtaget belopp för
rätten till s. k. årsredovisning; som förutsättning härför bör gälla att det
för länsstyrelsen är känt att den skattskyldige kan förväntas komma att
fullgöra sina i varuskattehänseende åvilande skyldigheter.
Länsstyrelsen i Västerbottens län omtalar att kritik av uppbördsförfarandet
framförts från ett stort antal skattskyldiga. Invändningarna, som
kommit från särskilt de mindre och medelstora företagarna, ha riktat sig
mot dels det stora antalet redovisningsperioder, dels att årsredovisning icke
i större omfattning tillämpats. Kritiken i sistnämnda hänseende finge ses
mot bakgrunden av att en klar beloppsgräns icke finnes författningsmässigt
fastställd. Det stora antalet redovisningsperioder innebär en betydande arbetsbelastning
för varuskattekontoret med hänsyn till det stora antal skattskyldiga
som icke inbetalar varuskatten i rätt tid. Länsstyrelsen föreslår därför
att antalet redovisningstillfällen antingen minskas till fyra eller, därest
cn sådan minskning icke kan accepteras, att en förenkling i uppbördsförfarandet
åstadkommes, som närmast går ut på att tre eller flera inbetalningar
göras helt preliminära.
I sammanhanget må omnämnas att s. k. årsredovisning anses böra vara
den normala formen av redovisning, när den skattepliktiga omsättningen
kan antagas icke överstiga 5 000 kronor för år. Vad avser företagare inom
byggnadsbranschen har riksskattenämnden i fråga om rörledningsentreprenörer
uttalat, att årsredovisning borde kunna komma i fråga, därest den
skattepliktiga omsättningen icke komme att överstiga 10 000 kronor för år.
6. Av svaren på frågan om i vilken omfattning de skattskyldiga underlåtit
att fullgöra sin redovisningsskyldighet, åtgärder i form av fastställelsebeslut
och uppdebitering av ej erlagd varuskatt måst tillgripas samt företagen
granskning föranlett ändring i avgivna deklarationer framgår
följande.
Sammanlagt synas 10 å 15 procent av totala antalet skattskyldiga ha
försummat att fullgöra sin redovisningsskyldighet i rätt tid. Fastställelsebeslut
och uppdebiteringsåtgärder ha därför måst tillgripas i stor omfattning.
140
De under år 1960 avgivna preliminärdeklarationerna ha i stor utsträckning;
varit felaktiga, huvudsakligen beroende på de skattskyldigas bristande kännedom
om gällande bestämmelser. Under innevarande år synes dock en avsevärd
förbättring ha inträtt.
7. Av svaren på frågan, i vad mån de genom förekomsten av s. k. brutet
räkenskapsår föranledda framställningarna till postgirokontoret om ombokföring
av preliminär varuskatt mellan uppbördsåren 1960 och 1961 i mera
avsevärd grad ökat arbetet å varuskattekontoret, framgår att de åtgärder
som måst vidtagas med anledning av de brutna räkenskapsåren i regel medfört
ett betydande merarbete för länsstyrelserna. I detta sammanhang må
följande framhållas.
Enligt 53 § varuskatteförordningen skall debetsedel, upptagande kvarstående
allmän varuskatt, senast den 15 december taxeringsåret översändas till
den skattskyldige. I skrivelse den 9 oktober 1961 till länsstyrelserna har
riksskattenämnden meddelat, att postbanken anmält till nämnden att sådan
försening uppstått i fråga om arbetet med debitering av slutlig allmän varuskatt
enligt 1961 års taxering, att det icke framstår som möjligt att tillhandahålla
länsstyrelserna debiteringslängder och debetsedlar å slutlig allmän
varuskatt enligt nämnda taxering inom sådan tid, att länsstyrelsernas
utsändning av debetsedlar till de skattskyldiga kan vara genomförd den
15 december 1961. Anledningen till förseningen är att finna däri, att antalet
skattskyldiga med brutet räkenskapsår visat sig vara större än beräknat och
att de skattskyldiga ej iakttagit dem åliggande skyldighet att anmäla förändringar
i fråga om räkenskapsårets omfattning m. m., varför sådana
ändringar uppdagats först i taxeringsarbetet. Därmed hade postgirokontorets
arbete med ombokningar av inbetalade belopp blivit väsentligt större
än vad man kunnat antaga, samtidigt som uppgifterna till ledning för ombokningarna
erhållits senare än beräknats.
Med anledning av vad postbanken sålunda upplyst har riksskattenämnden
i skrivelse till finansdepartementet hemställt, att senaste dagen för utsändande
av debetsedlar å slutlig allmän varuskatt enligt 1961 års taxering
måtte framflyttas till den 15 februari 1962 samt att förfallodagen för kvarstående
allmän varuskatt enligt nämnda taxering måtte fastställas till den
18 mars 1962. Enligt gällande bestämmelser skall kvarstående allmän varuskatt
inbetalas den 18 januari året näst efter taxeringsåret.
Länsstyrelserna ha i sina svar på frågan huruvida ett enklare förfaringssätt
kan åstadkommas i fråga om skattskyldiga med brutet räkenskapsår
lämnat olika förslag till lösningar, överståthållarämbetet anför för sin del
följande.
Framställningen till postgirokontoret om ombokföring av skatt skall enligt
gällande regler utvisa hur stor del av den för kalenderåret inbetalade
preliminära skatten som skall överföras till nästföljande beskattningsår
(räkenskapsår). Om uppgiften i stället avsåge beloppet av den skatt, som
141
skall kvarstå å den skattskyldiges konto för löpande beskattningsår (det
under kalenderåret avslutade räkenskapsåret), skulle inbetalningar under
senare delen av kalenderåret, eventuellt under nästföljandc kalenderår, icke
behöva avvaktas. Underlaget för uppgiften till postgirokontoret om storleken
av den skatt, som skall tillgodoräknas den skattskyldige för beskattningsåret,
kunde då erhållas i samband med den kontinuerliga dcklarationsgranskningen
och så snart det konstaterats att samtliga inbetalningar för
tiden före räkenskapsavslutningen gjorts. Vidare skulle omslagen för ifrågavarande
skattskyldiga kunna färdigställas vid samma tidpunkt, i följd varav
taxeringsnämnderna kunde erhålla dessa omslag på ett tidigt stadium. Dessa
skattskyldiga skola i flertalet fall avlämna deklaration senast den 15 februari
under taxeringsåret, varför taxeringsnämnderna vore betjänta av att erhålla
omslagen tidigare än omslagen för övriga skattskyldiga i stället för som
nu skett senare än övriga.
Länsstyrelsen i Kalmar län anser en tänkbar lösning vara att överföra
uppbördsbokföringen till länsstyrelsernas varuskattekontor. Lämpligheten
härav torde emellertid böra övervägas i större sammanhang, exempelvis
i samband med eventuell fråga om överflyttande av bestyret med taxering
till allmän varuskatt från taxeringsnämnderna till varuskattekontoren. I
avvaktan på att sådant övervägande kan komma till stånd bör det hittills
tillämpade förfaringssättet om möjligt ändras så, att det förorsakar postgirokontoret
och varuskattekontoren mindre arbete och att uppkomsten av
felaktigheter så långt möjligt förhindras. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län
finner det mest radikala vara att införa en verklig preliminär skatteredovisning,
baserad på föregående års skattepliktiga omsättning och med en enkelt
utformad slutdeklaration. Varuskattekontoret och de skattskyldigas arbete
skulle därigenom betydligt underlättas. Något större skattebortfall
skulle icke uppkomma, enär nuvarande granskning av deklarationerna med
nödvändighet måste bliva mycket summarisk och icke utgör garanti för riktig
skattepåföring. En åtgärd av mindre genomgripande art vore att från början
kreditera inbetalda belopp på rätt år. Man torde icke kunna begära, att
postgirokontoret självständigt skall verkställa den nödvändiga uppdelningen.
Om däremot de inbetalningskort som avse skattskyldiga med brutet räkenskapsår
stansades på så sätt att de vore lätta att frånskilja, kunde dessa
vid varje redovisningsperiod översändas till respektive varuskattekontor.
Sedan varuskattekontoren delat upp korten efter redovisningsår, kunde de
återställas till postgirokontoret med krediteringsbesked. Ombokföring skulle
under sådana förhållanden behöva verkställas enbart vid omläggning av
bokföringsår.
8. Beträffande frågan, om den fastställda tiden för deklarationshandlingarnas
överlämnande till taxeringsnämnderna kunnat hållas och, därest
sä icke varit fallet, skälen härför, må bl. a. följande framhållas.
Enligt föreskrift i 27 § andra stycket varuskatteförordningen skola varuskattedcklarationcr
för förflutet beskattningsår jämte övriga för taxeringen
142
erforderliga handlingar senast den 15 april under taxeringsåret vara överlämnade
till vederbörande taxeringsnämnd.
Övervägande antalet svar ger vid handen, att den fastställda tidpunkten
icke kunnat hållas i samtliga fall, huvudsakligen på grund av förekomsten
av brutna räkenskapsår samt nya aktiebolagsbildningar. — Länsstyrelsen i
Östergötlands län exempelvis omtalar att deklarationsmaterialet för aktiebolag
och ekonomiska föreningar överlämnats till taxeringsnämnderna först
i slutet av april, beroende på att behandlingen av detta material ej kunnat
medhinnas tidigare. Länsstyrelsen i Kalmar län har upplyst, att den fastställda
tiden för deklarationshandlingarnas överlämnande till taxeringsnämnderna
vid 1961 års taxering hållits utom i ett begränsat antal fall.
Dessa fall ha i huvudsak gällt ombildning av utav enskilda personer bedrivna
rörelser till aktiebolag (på grund av tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen)
samt sådana skattskyldiga som avslutat sitt räkenskapsår
någon dag under tiden den 1 januari—den 28 februari 1961. I fråga om
aktiebolagsbildningarna har dröjsmålet berott på att bolagsbildningarna
först på ett sent stadium kommit till varuskattekontorets kännedom.
9. Svaren på frågan om i vilken omfattning taxeringsrevision företagits
såsom kontroll av de skattskyldigas redovisning ge vid handen, att sådan revision
med få undantag kunnat företagas endast i begränsad omfattning.
Orsaken härtill har som regel uppgivits vara alltför stor arbetsbörda för
revisionspersonalens del samt personalbrist över huvud taget.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Örebro och Västmanlands län omtala,
att taxeringsrevision företagits av räkenskaperna för skattskyldiga som försatts
i konkurs och beträffande vilka tillförlitlig uppgift om skattepliktig
omsättning icke kunnat erhållas på annat sätt.
10. Beträffande svaren på frågan, huruvida vid kontakter mellan varuskattekontoret
och skattskyldiga inom skilda slag av industrier erfarenhet
vunnits, om den av riksskattenämnden i anvisningar uppdragna tidsgränsen
mellan material och verktyg i vad avser varaktighetstiden kan anses väl
avvägd, må följande anföras.
Flertalet länsstyrelser ha icke delgivits de skattskyldigas synpunkter och
kunna därför i brist på erfarenheter på området icke göra något uttalande.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser sig icke kunna göra något bestämt
uttalande angående den i riksskattenämndens anvisningar uppdragna tidsgränsen
mellan material och verktyg i vad avser tidsperiodens längd. Närmast
synes det länsstyrelsen innebära en olägenhet, att varaktighetstiden
skall bedömas för varje köpare för sig. Vid kontakt med köpare ha dessa
icke sällan förklarat, att de i brist på anteckningar om förhållandena under
förfluten tid icke kunna bedöma varaktighetstiden för en hel del av de olika
artiklar som det kan vara fråga om i vissa fabriksrörelser. Säljare vilja
icke gärna behandla vissa kunder — för vilka varaktighetstiden för en viss
143
artikel kan antagas vara längre än för andra kunder — på annat sätt än
dessa senare. Ej heller vilja säljarna gärna störa det goda förhållandet till
kunderna genom att begära upplysningar som kunna belysa varaktighetstiden.
Det har även visat sig, att kunder — icke minst större sådana —
ofta icke vilja lämna säljare upplysningar om varaktighetstiden utan helt
enkelt utan närmare motivering dekretera, att de icke vilja erlägga varuskatt
till säljaren. Det är icke möjligt för varuskattekontoret att i nämnvärd
utsträckning kontrollera hithörande frågor. Det skulle med hänsyn till nu
antydda förhållanden innebära en betydande fördel, om det för varje
bransch — med utgångspunkt från viss genomsnittlig eller normal varaktighetstid
inom branschen — kunde fastställas en förteckning över artiklar
som äro att hänföra till material, att gälla för hela branschen oavsett den
faktiska varaktighetstiden i den enskilda rörelsen. Åt i stort sett liknande
synpunkter ha överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Kalmar, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län givit uttryck.
11. Beträffande frågan om i vilken utsträckning de skattskyldiga begagnat
sig av möjligheten till justering i efterhand av redovisad preliminär
skatt samt huruvida erfarenheten utvisar, om denna möjlighet till efterjustering
är motiverad, må följande anföras.
Även andra skattskyldiga än sådana, som erhållit tillstånd att redovisa
försäljning eller uttag av viss vara eller visst slag av varor med ledning av
gjorda inköp av samma varor och som äro skyldiga att avlämna tilläggsdeklaration
(22 § varuskatteförordningen), ha genom riksskattenämndens
beslut den 13 januari 1961 lämnats möjlighet till efterjustering av tidigare
redovisad preliminär allmän varuskatt.
Enligt flertalet länsstyrelser bör möjligheten till efterjustering finnas
kvar, även med risk för att de skattskyldiga avlämna mindre noggranna
preliminära deklarationer. Justeringsuppgifterna ha som regel medfört ökat
arbete för varuskattekontoren. Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar
i denna fråga, att det varit värdefullt för de skattskyldiga att under det
första året varuskatteförordningen varit i kraft ha haft möjlighet att i efterhand
justera redovisad preliminär varuskatt. Många skattskyldiga torde
först i samband med att exempelvis sakkunnig hjälp anlitats vid bokslut
ha blivit medvetna om att de förfarit felaktigt i ett eller annat avseende.
Vidare har metoden stor betydelse för de skattskyldiga som ha tillstånd att
redovisa uppkomna fordringar enligt bokföringsmässiga grunder. För skattskyldiga
med denna redovisningsmetod, vilka exempelvis ha räkenskapsår
per den 31 december, torde det i många fall vara praktiskt omöjligt att
redan den 18 januari kunna till beloppet exakt fastställa sina fordringar per
den 31 december. För dessa skattskyldiga torde möjligheten till efterjustering
vara nödvändig. För de skattskyldiga som redovisa enligt kontantmetoden
synes dock något behov att framdeles kunna i efterhand få justera varu
-
144
skatteredovisningen knappast föreligga. Normalt bör det för dessa skattskyldiga
icke föreligga några svårigheter att inom den föreskrivna tiden
hinna få fram den korrekta, skattepliktiga omsättningen även för den redovisningsperiod
varunder bokslutet äger rum. Vidare kan en skattskyldig
genom systemet med efterjustering frestas att lämna felaktiga preliminärdeklarationer.
Med hänsyn till att en felaktig redovisning senare kan justeras
utan någon som helst påföljd för vederbörande torde det, i vart fall
för skattskyldig med dålig likviditet, vara mycket frestande att för en viss
redovisningsperiod redovisa endast så stor del av den verkliga skattepliktiga
omsättningen, som svarar mot vad han anser sig kunna inbetala i varuskatt
just då. Han erhåller på det sättet en kanske välbehövlig men icke avsedd
skattekredit. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke möjligheterna
till efterjustering böra inskränkas för framtiden.
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller bl. a., att efterjusteringarna i åtskilliga
fall uppgått till mycket obetydliga belopp men inneburit ökat arbete
för varuskattekontoret. Skäl tala för att denna möjlighet till efterhandsjustering
av erlagd skatt slopas beträffande sådana skattskyldiga som redovisa
enligt kontantmetoden, då det eftersträvade resultatet — ett nedbringande
av kvarstående skatt — icke kan sägas ha uppnåtts. — Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ifrågasätter, huruvida i fortsättningen verkligt behov
föreligger av justeringsuppgifter.
12. Av svaren på frågan, huruvida de skattskyldigas uppgifter å rörelsebilagor
och varuskattedeklarationer kunnat möjliggöra en effektiv ömsesidig
kontroll vid årets inkomst- och varuskattetaxering samt huruvida behov
föreligger av en omredigering av rörelsebilagorna till inkomstdeklarationerna
med hänsyn till varuskatteförordningens bestämmelser, framgår att den
dubbla kontrollen i viss utsträckning varit effektiv, även om ett enda års
erfarenheter icke ge underlag för några säkra slutsatser. I övrigt har framhållits
bl. a. följande.
överståthållarämbetet påtalar att svårigheter förefunnits att effektivt
kunna kontrollera riktigheten av den skattepliktiga omsättningen. Å rörelsebilagan
uppgiva vissa skattskyldiga omsättningen inklusive och andra exklusive
varuskatt. I omsättningssumman enligt räkenskaperna ingå ofta andra
poster än sådana som avse den egentliga varuomsättningen. Under rubriken
sfordringar» ingå ofta såväl kundfordringar som andra fordringar, vilket
försvårar en avstämning av omsättningen mellan rörelsebilagan och varuskattedeklarationerna.
Det är ett allmänt önskemål hos taxeringsfunktionärerna,
att inkomstdeklarationen kompletteras med en slutlig varuskattedeklaration
för beskattningsåret och att förekommande differenser mellan
omsättningen å rörelsebilagan och omsättningen enligt varuskattedeklarationerna
siffermässigt motiveras eller förklaras. Härigenom skulle arbetet
i taxeringsnämnderna minska och många förfrågningar onödiggöras.
145
Vad beträffar frågan om en eventuell omredigering av rörelsebilagorna till
inkomstdeklarationerna med hänsyn till varuskatteförordningens bestämmelser
anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att någon större omredigering
knappast synes kunna genomföras. Anledningen härtill är de skiftande förhållandena
i olika branscher och de olika redovisningsmetoderna för varuskatten.
— övervägande antalet länsstyrelser föreslå smärre omredigeringar
av rörelsebilagorna, så att av dem framgår t. ex. huruvida uppgiven omsättning
inkluderar den allmänna varuskatten. Vidare föreslås att å formulären
medtages särskild rad för avdrag för erlagd varuskatt. Därjämte anses
uppgift böra lämnas av den skattskyldige om upplupen men ännu ej till betalning
förfallen varuskatt för att möjliggöra kontroll av att sådan skatt
ej avdrages två gånger. Från i främsta rummet taxeringsnämndshåll ha
önskemål framförts om en särskild blankett för avstämning mellan inkomstdeklarationerna
och varuskatteredovisningen, att av den skattskyldige
avlämnas samtidigt med inkomstdeklarationen. En dylik blankett har utformats
av Sveriges köpmannaförbunds bokföringsbyrå och har vid årets
taxering fogats som bilaga till de självdeklarationer som upprättats av förbundets
lokalorganisationer. — En av de länsstyrelser som anser behov av
omredigering av rörelsebilagorna icke föreligga är länsstyrelsen i Värmlands
län, som framhåller att dessa bilagor icke böra onödigtvis ändras, då det för
en rutinerad taxeringsman är lätt att göra en avstämning mellan inkomstdeklarationerna
och varuskattedeklarationerna. Om rörelsebilagorna utformas
på sådant sätt att jämförelse med varuskatten blir alltför påtaglig, kan
befaras att vissa skattskyldiga företaga manipulationer för att ernå en skenbar
överensstämmelse mellan de båda deklarationerna, varvid möjligheterna
till kontroll minskas.
13. Av svaren på frågan, huruvida taxeringen till allmän varuskatt även
i fortsättningen bör åvila taxeringsnämnderna, framgår följande.
Mer än hälften av antalet länsstyrelser anser — med i stort sett följande
motiveringar — att det nuvarande systemet bör bibehållas. Taxeringsnämndernas
medverkan och lokalkännedom framstå som värdefulla. Någon fördel
torde ej vinnas därigenom att taxcringsarbetet uppdelas på olika funktionärer.
En överflyttning av bestyret med varuskattetaxeringcn till länsstyrelserna
skulle även medföra, att denna taxering skulle kunna ske först
efter det ordinarie taxcringsarbetets slut. En överflyttning nödvändiggör
nämligen tillgång till taxeringsmaterialet, vilket de lokala skattemyndigheterna
på grund av bestyret med längdföringen och fastställandet av pensionsgruudande
inkomst enligt lagen om allmän tilläggspensionering kunna
avvara först efter den 30 september taxeringsåret.
Av de länsstyrelser som hävda en motsatt uppfattning kan nämnas länsstyrelsen
i Örebro län, som anser det med skäl kunna befaras att — om de
särskilda taxeringsnämnderna även i fortsättningen skola handha taxering10
Rrv. berättelse ann. statsverket är 1901 I.
146
en till allmän varuskatt — inkomsttaxeringen kommer att eftersättas eller
att tillräcklig uppmärksamhet icke kommer att ägnas varuskattetaxeringen.
Länsstyrelsen finner därför, att taxeringsnämnderna böra avkopplas från bestyret
med den allmänna varuskatten utom vad beträffar jordbrukares taxering
till allmän varuskatt för jordbruksprodukter. Det närmast tänkbara alternativet
vid en sådan omläggning torde vara att taxeringarna till allmän
varuskatt överflyttas till länsstyrelserna. Enligt länsstyrelsens mening torde
det emellertid vara mera rationellt att taxeringen till allmän varuskatt helt
slopas. I detta sammanhang anföres att avgivna deklarationer för preliminär
allmän varuskatt böra vara exakta och grundade på uppgifter ur den skattskyldiges
räkenskaper. För flertalet skattskyldiga bör alltså icke uppkomma
vare sig kvarstående eller överskjutande allmän varuskatt. Hela arbetet
med taxering och debitering av allmän varuskatt förefaller därför skäligen
meningslöst åtminstone vad beträffar det övervägande antalet skattskyldiga.
Härtill komma de speciella svårigheter som vid nuvarande taxeringsförfarande
uppstå beträffande skattskyldig med s. k. brutet räkenskapsår. Länsstyrelsen
anser därför starka skäl tala för en skyndsam utredning rörande
möjligheterna till en omläggning av hela redovisningsförfarandet i syfte
att slopa såväl taxering som debitering av allmän varuskatt. En dylik omläggning
bör innebära, att deklarationerna för varje redovisningsperiod göras
definitiva samt att den löpande granskningen intensifieras genom en
utbyggnad av varuskattekontoren och eventuellt även av taxeringsrevisionen.
Den jämförelse mellan varuskatteredovisning och inkomstdeklaration
som under alla förhållanden bör ske synes lämpligen kunna åstadkommas
genom att taxeringsnämnderna årligen tillställas ett särskilt formulär för
varje skattskyldig med uppgifter om redovisad omsättning, egna varuuttag
och annat av betydelse för inkomsttaxeringen. Sedan inkomsttaxeringen avslutats,
återsändas dessa formulär till varuskattekontoret kompletterade med
uppgifter ur inkomstdeklarationerna om omsättning, varuuttag m. m. Till varuskattekontoren
överlämnas dessutom uppgift å skattskyldiga som icke
registrerats för allmän varuskatt men kunna antagas vara varuskatteskyldiga.
Uppgifterna i nyssnämnda formulär jämföras därefter å varuskattekontoret
med den skattskyldiges redovisning av allmän varuskatt för motsvarande
tidsperiod. Konstaterade skiljaktigheter utredas genom förfrågningar
eller om så anses erforderligt taxeringsrevision. Skulle därvid framkomma
att varuskatt erlagts med för lågt belopp, bör rättelse kunna ske
genom att vederbörande taxeringsintendent äger anföra besvär till prövningsnämnden
över redovisningen av allmän varuskatt (det förutsätter att
besvär även skall anföras om det visar sig att varuskatt erlagts med för
högt belopp). Besvärsreglerna synas i stort sett böra utformas i överensstämmelse
med nu gällande bestämmelser om eftertaxering vid taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt.
Vid den löpande granskningen av varuskattedeklarationerna uppmärk -
147
sammade felaktigheter böra korrigeras genom faställelsebesiut enligt 41 §
varuskatteförordningen. Fastställelsebeslut enligt sistnämnda författningsrum
bör kunna överklagas hos prövningsnämnden i stället för som nu hos
länsstyrelsen. — Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, om icke taxeringen
till varuskatt kan slopas och vid varje tillfälle avgiven varuskattedeklaration
får bli en definitiv deklaration.
14. Av svaren på frågan, huruvida svårigheter yppat sig vid uttagande
av restavgift samt huruvida detaljerade föreskrifter äro erforderliga härom,
kan utläsas att några problem som regel icke ha uppkommit vid tillämpningen
av hithörande bestämmelser. Av övervägande antalet svar framgår
dock att närmare anvisningar anses erforderliga.
I 58 § varuskatteförordningen stadgas bl. a. att restavgift skall utgå efter
fyra öre för varje hel krona av den del av skatten som icke erlagts, dock
ej mindre än en krona. Restavgift skall uttagas då deklaration ej avgivits
och preliminär allmän varuskatt ej inbetalats inom föreskriven tid eller då
skattskyldig underlåtit att inom sådan tid inbetala i avgiven deklaration angivet
belopp.
Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke restavgift också bör uttagas
då betalning icke skett inom föreskriven tid av skattebelopp, som svarar
mot i deklarationen uppgiven skattepliktig omsättning. Det förekommer
nämligen dels felräkning av skatten, t. ex. att denna beräknats till 0,4 procent
i stället för till 4 procent av den skattepliktiga omsättningen, dels att ett
skattebelopp inbetalas som icke alls svarar mot uppgiven omsättning. Länsstyrelserna
i Kalmar, Skaraborgs och Örebro län anföra liknande synpunkter
och tillägga att restavgift, efter det rättelse av skattskyldigs felräkning
skett, icke torde kunna uttagas å det felande skattebeloppet. Länsstyrelsen
i Uppsala län framhåller, att enligt 58 § varuskatteförordningen skall vad
som finnes stadgat i uppbördsförordningen om restavgift äga motsvarande
tillämpning beträffande restavgift varom här är fråga, och erinrar om att
riksräkenskapsverket (numera riksrevisionsverket) i cirkulär den 24 januari
1955 meddelat särskilda föreskrifter i fråga om befrielse från skyldighet att
erlägga restavgift. Emellertid skiljer sig redovisningen av varuskatt väsentligt
från inbetalningen av skatt enligt uppbördsförordningen. Då de varuskatteskyldigas
redovisningssätt uppvisar en mängd varianter äro närmare
anvisningar önskvärda, enär många gånger tveksamhet föreligger huruvida
restavgift skall utgå eller ej. Enligt länsstyrelsens mening skulle en av riksskattenämnden
sammanställd exempelsamling å olika typfall vara till god
vägledning.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att riksräkenskapsverkets förberörda
cirkulär i och för sig är tillräckligt detaljerat men icke riktigt väl lämpat
för den allmänna varuskatten. I likhet med överståthållarämbetet anser
länsstyrelsen att förutsättningarna för att hd befrielse skall kunna äga rum
148
äro val stränga. Det bör här beaktas, att det möter svårigheter för många
skattskyldiga att få deklarationen färdig till den 18 i månaden efter den som
deklarationen avser. Enligt länsstyrelsens mening bör ett särskilt cirkulär
rörande restavgift för preliminär allmän varuskatt utfärdas och större frihet
lämnas länsstyrelserna vid bedömande av frågor rörande befrielse från
restavgift. Restavgiftens syfte är ju att stimulera till en punktlig betalning.
— Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar att ordalydelsen i 58 § varuskatteförordningen
helt överensstämmer med propositionens författningsförslag.
Av departementschefens uttalande å sid. 304 och 305 i propositionen 1959:
162 framgår, att han anser restavgift kunna uttagas även om å deklarationen
angivet skattebelopp inbetalas i rätt tid men det understiger skillnaden mellan
4 procent av å deklarationen uppgiven skattepliktig omsättning och
ifrågakommande kostnadsersättning. Länsstyrelsen har tillämpat bestämmelserna
enligt departementschefens tolkning, trots att denna torde stå i
strid mot författningstextens ordalydelse. Länsstyrelsen anser därför mera
detaljerade föreskrifter om uttagande av restavgift erforderliga.
15. På frågan om vilken personal som tilldelats varuskattekontoret samt
huruvida denna personal är tillräcklig och så kvalificerad, att arbetet förlöpt
på ett tillfredsställande sätt, har i stort sett svarats, att den personal
som tilldelats varuskattekontoren (se plan å sid. 374 i propositionen 1959:
162) ej varit tillräcklig. Dessa ha därför för längre eller kortare tid eller
tills vidare nödgats anställa extra personal, varjämte övertidsarbete ofta
förekommit för den ordinarie personalen. Några länsstyrelser föreslå, att
landskanslisttjänsten utbytes mot en förste landskanslisttjänst eller att en
ny förste landskanslisttjänst inrättas. Behov av ytterligare biträdespersonal
föreligger även i vissa fall. Länsstyrelsen i Uppsala län erinrar om att i
propositionen nr 100 till 1961 års riksdag om förbättrad taxeringskontroll
(sid. 146, 153 och 332) uttalas, att landskanslisterna som regel böra hänföras
till revisionsdetaljen och att behov av en landskanslisttjänst endast
kan anses föreligga inom varuskattekontoren vid de större länen. Enligt
länsstyrelsens mening föreligger behov av en landskanslist å varuskattekontoret
även i mindre län.
16. Av svaren på frågan, huruvida de fastställda blanketterna för registreringsanmälan,
varuskattekontroll, omslag för deklarationshandlingar m. fl.
anses ändamålsenligt utformade, kan utläsas att de nämnda blanketterna i
stort sett fyllt sin uppgift. Flera förslag till ändringar eller kompletteringar
framföras dock.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför att å blanketten för registreringsanmälan
plats bör beredas för uppgift om den skattskyldiges födelsetid, vilket
skulle i förekommande fall underlätta undersökningar om vederbörandes
rätta mantalsskrivningsort. Vidare bör anvisningen å registreringsanmälans
baksida beträffande plats för säte för företagsstyrelse eller förvaltning så
-
149
som avgörande för inrégistreringsorten överflyttas till blankettens första
sida under avdelning 2. Aktiebolag, ekonomisk förening in. m. och där tydligt
markeras. Länsstyrelsen framhåller vidare att, därest blanketterna 11a
och 13 under 4) delades å allmän varuskatt för rörelse respektive för jordbrukare,
blanketterna 38 och 39 skulle kunna slopas. Vidare ha de omslag
som använts vid årets taxering visat sig vara alltför små och ohanterliga och
även i övrigt i vissa hänseenden mindre lämpliga. Liknande synpunkter ha
framförts av länsstyrelserna i Västmanlands och Gävleborgs län. Länsstyrelsen
i Östergötlands län uttalar önskemål om att omslagens framsida utformas
så, att därav kan utläsas den skattskyldiges totalomsättning och
varuuttag, vilka uppgifter vid kontrollen mot inkomstdeklarationerna äro
av stor betydelse. Länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län anse
att av riksskattenämnden fastställt formulär »Fastställelsebeslut» icke är
avpassat för de fall, där den skattskyldige avgivit föreskriven deklaration
men underlåtit att senast å förfallodagcn inbetala skattebeloppet. I dylika
fall skall den skattskyldige förutom fastställt skattebelopp inbetala restavgift
å skattebeloppet. Formulärets nuvarande utformning lämnar icke någon
anvisning härom till den skattskyldige. Det vore därför önskvärt, om en
blankett till fastställelsebeslut i förenämnda fall kunde fastställas av riksskattenämnden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit att tilläggsdeklarationsblanketten
berett de skattskyldiga stora svårigheter och ifrågasätter
om det icke vore lämpligt att utgiva en förenklad blankett avsedd för tobakshandlare
och kioskägare.
17. Beträffande frågan, huruvida bestämmelsen om den för arbetet med
skatten utgående kostnadsersättningen rätt iakttagits av de skattskyldiga,
huruvida denna ersättning kan anses skälig samt huruvida det därmed förbundna
administrativa bestyret varit betungande m. m., må följande framhållas.
Enligt 46 § 1 mom. andra stycket varuskatteförordningen (SFS 1960: 192)
må skattskyldig vid inbetalning av preliminär allmän varuskatt tillgodogöra
sig kostnadsersättning genom avdrag, beräknat enligt följande grunder. För
skattepliktig omsättning överstigande 4 000 kronor utgör ersättningen dels
ett grundbelopp av 15 kronor, dels ett rörligt belopp motsvarande 3 procent
av skattebelopp å omsättning överstigande 4 000 kronor incn ej 30 000 kronor,
0,5 procent av skattebelopp å omsättning överstigande 30 000 kronor
men ej 150 000 kronor och 0,25 procent av skattebelopp å omsättning överstigande
150 000 kronor.
Av länsstyrelsernas svar framgår att ifrågavarande bestämmelser i stor
utsträckning — särskilt under år 1960 — missuppfattats av de skattskyldiga.
Svårigheter ha förelegat att bedöma, huruvida ersättningen kan anses
vara skälig, enär arbetet med redovisningen växlar mellan de olika branscherna.
Företag med såväl skattepliktig som skattefri omsättning ha givetvis
150
mer arbete med redovisningen än företag med endast skattepliktig omsättning.
Verksamhetens omfattning inverkar självfallet även härvidlag. Från
några län har upplysts att de skattskyldiga icke ansett ersättningen ge skälig
kompensation för det nedlagda arbetet. Länsstyrelsen i Kronobergs län
anser att även skattskyldiga med omsättning upp till 4 000 kronor borde ha
viss ersättning, enär deras besvär med skatten ofta icke är mindre än deras,
som ha högre omsättning. Vidare har av skattskyldiga anmärkts på det förhållandet,
att en skattskyldig i vissa fall kan få kostnadsersättning vid årsredovisning
men icke om han lämnar sex deklarationer per år avseende
samma skattepliktiga årsomsättning. Det administrativa arbetet är utan
tvekan så betungande, att en annan ordning än den nu tillämpade bör väljas.
Kostnadsersättningen synes böra uträknas i samband med den slutliga
debiteringen med utgångspunkt i den taxerade skattepliktiga årsomsättningen.
Detta medför visserligen, att utbetalningar måste göras till flertalet
skattskyldiga. Länsstyrelsen finner det emellertid icke lämpligt med någon
medverkan av de skattskyldiga i vad avser beräkning av eller avdrag för
kostnadsersättning. — Länsstyrelsen i Kalmar län anser likaledes — i likhet
med flera andra länsstyrelser —- att kostnadsersättning bör påföras endast
en gång om året, lämpligen i samband med debiteringsarbetet, och anför
bl. a. följande exempel som utvisar, att den nu tillämpade beräkningsgrunden
av kostnadsersättningen på grundval av den redovisade skattepliktiga
omsättningen inte alltid ger ett rättvisande resultat. Av två skattskyldiga
med lika stor total omsättning säljer den ene både skattefria och skattepliktiga
varor, medan den andre säljer endast skattepliktiga varor. För den
förre är redovisningen av preliminär allmän varuskatt förenad med mer arbete
än för den senare, på grund av att han måste göra åtskillnad mellan
försäljningen av skattepliktiga varor och försäljningen av skattefria varor.
Trots detta erhåller den förre lägre kostnadsersättning än den senare, därför
att hans skattepliktiga omsättning är lägre, överståthållarämbetet omtalar
att inånga skattskyldiga icke tillgodofört sig avdrag för kostnadsersättning
och att det fortfarande förefaller som om många skattskyldiga anse att uträknandet
och tillgodoförandet av kostnadsersättning bör göras av myndigheten
ex officio.
18. Av svaren på frågan, huruvida i andra hänseenden än som ovan berörts
något finnes att anföra i fråga om tillämpningen av varuskatteförordningen,
framgår bl. a. följande.
överståthållarämbetet har anfört.
Registreringen av de skattskyldiga skall ske uppbördsdistriktsvis. Det
torde knappast finnas bärande skäl för en sådan geografisk uppdelning inom
Stockholms stad. Om skattskyldig flyttar sin bostads- och mantalsskrivningsadress
till annat distrikt — kanske tvärs över gatan — skall omregistrering
ske och nytt registreringsbevis utfärdas för den skattskyldige. När
vissa stadsdelar på grund av ändrade befolkningsförhållanden — såsom
151
förekommer inom förortsförsamlingarna — överföras till nytt eller annat
distrikt, skall likaledes omregistrering med därav följande åtgärder vidtagas
beträffande samtliga berörda skattskyldiga. Det vore lämpligare om
den skattskyldige finge behålla sitt registernummer så länge han är mantalsskriven
inom Stockholm. Under den allmänna omsättningsskattens tid
hade de skattskyldiga fasta registernummer, vilka voro ordnade branschvis,
vilket underlättade en effektiv granskning och kontroll. Delägare i
handels- och kommanditbolag erhöllo därvid samma registreringsnummer
med tillägg av litterabeteckning. En ändring av gällande regler om registrering
uppbördsdistriktsvis synes för Stockholms del vara lämplig.
Bokföringen sker för närvarande centralt å postgirokontoret. Huruvida en
decentralisering av bokföringen till länsstyrelserna skulle medföra övervägande
fördelar synes icke kunna bedömas utan en omfattande utredning.
Här må endast antydas, att centraliseringen av bokföringen medför vissa
nackdelar. Dessa nackdelar äro i huvudsak följande.
a. Försenade inbetalningar till det centrala postgirokontot kunna, med
hänsyn till att postgirokontorets uppbördslistor relativt sent komma under
behandling hos varuskattekontoret, ofta icke beaktas vid utskrift av anmaningar
till de skattskyldiga.
b. Samtliga ombokföringar skola meddelas från överståthållarämbetet till
postgirokontoret, och en kollationering bör sedermera göras å varuskattekontoret
att dessa framställningar rätt iakttagits vid bokföringen.
c. Vid granskningen av debiteringslängden, vilken upprättas av postgirokontoret,
torde upptäckas felaktigheter, som erfordrar kontakt mellan överståthållarämbetet
och postgirokontoret.
Åt liknande synpunkter ha i fråga om registreringen av skattskyldiga länsstyrelserna
i Kalmar, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län givit uttryck.
Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår att å deklarationsformulären 1 a och
1 b plats beredes för registernummer till allmän varuskatt att ifyllas av
den skattskyldige. — Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker vikten
av att de skattskyldiga erhålla tillräckliga informationer och har för sin
del sökt tillgodose detta behov i viss utsträckning genom att avskriva vissa
riksskattenämndens anvisningar och utsända avskrifter därav till vissa
grupper av skattskyldiga. Trots detta torde fortfarande föreligga ytterligare
behov av informationer för vissa branscher. Vidare föreslår länsstyrelsen i
fråga om allmän varuskatt för jordbrukare, att gränsen för skattskyldigheten
sättes till samma belopp som gäller för rörelseidkare och att denna
avser det sammanlagda beloppet av försäljning och egna uttag.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller följande.
För att få fram de skattebelopp, som en skattskyldig inbetalt under eu
eller flera perioder, måste man för närvarande gå till de olika uppbördslistor,
som upprättats av postgirokontoret för motsvarande tid. Denna undersökning
är både omständlig och tidskrävande. Arbetet skulle därför underlättas
väsentligt, om särskilda uppbördskort utarbetades och trycktes centralt. Å
dessa kort kunde för varje period notering ske av varuskattekontoret om
inbetald skatt, verkställda uppdebiteringar och gjorda återbetalningar in. m.
152
Revisorernas uttalande. Genom beslut av 1959 års riksdag infördes fr. o. in.
den 1 januari 1960 en allmän varuskatt, utformad som en detaljhandelsskatt
och till sin konstruktion en skatt på förbrukningen inom landet. Den utgår f.n.
med fyra procent av beskattningsvärdet men skall enligt förslag i propositionen
1961:188 fr.o.m. den 1 januari 1962 utgå med sex procent avdetta värde.
Sedan den allmänna varuskatten numera tillämpats under viss tid, ha
revisorerna funnit det vara av intresse att taga del av överståthållarämbetets
och länsstyrelsernas erfarenheter av den administrativa tillämpningen av
denna skatteform. Revisorerna ha fördenskull tillskrivit nämnda myndigheter
— i fortsättningen gemensamt kallade länsstyrelserna -— och anhållit
om vissa tidigare angivna uppgifter i ämnet. Innehållet i de skrivelser som
med anledning därav tillställts revisorerna och som i viss utsträckning
bygga på upplysningar från taxeringsnämndsordförandc ha i sina huvuddrag
redovisats i det föregående.
Antalet skattskyldiga som efter vederbörlig registreringsanmälan införts i
stommarna till varuskattelängden av länsstyrelserna utgör i runt tal 171 000:
därutöver ha taxeringsnämnderna taxerat i runt tal 4 200 skattskyldiga som
av en eller annan anledning ej ingivit dylik anmälan. Som jämförelse kan
nämnas att antalet skattskyldiga av nu avsett slag av 1952 års kommitté för
indirekta skatter uppskattades till 200 000, jordbrukare ej inräknade.
Av de uppgifter revisorerna erhållit framgår, att 10 å 15 procent av de
skattskyldiga synas underlåta att fullgöra sin redovisningsskyldighet i rätt
tid. S. k. fastställelsebeslut och uppdebiteringsåtgärder måste därför tillgripas
i stor omfattning mot försumliga skattskyldiga. Under år 1960 ha
vidare åtskilliga fel av olika slag förekommit i de avgivna deklarationerna.
Sedan de skattskyldiga numera blivit bättre insatta i gällande bestämmelser,
synas emellertid felen ha minskat, över huvud taget vill det förefalla
revisorerna, som om det system som uppbyggts för den allmänna varuskattens
administration skulle fungera relativt väl, även om det givetvis ännu är
för tidigt att draga några definitiva slutsatser i ämnet. Redan nu torde emellertid
vissa förändringar i bestämmelserna och de tillämpade rutinerna vara
påkallade, vilket i och för sig icke kan anses förvånande, då det måste vara
förenat med stora svårigheter att med samtidigt tillgodoseende av kraven på
enkelhet i tillämpningen och administrativ effektivitet utforma ett så omfattande
författningskomplex som det här gäller. De förslag som revisorerna
komma att framföra i det följande avse i stort sett endast mindre frågor.
Detta betyder dock icke att det icke längre fram, sedan ytterligare erfarenheter
vunnits, kan bli motiverat att till övervägande upptaga frågor av större
räckvidd, t. ex. rörande taxeringsförfarandet. Härtill återkomma revisorerna
f. ö. i det följande.
Revisorerna ha funnit anledning till följande särskilda uttalanden, vilka
i stort sett följa den ordning vari de i det föregående angivna frågorna redovisats.
Vid tillkomsten av den allmänna varuskatten diskuterades ingående, om
denna skatt borde uttagas i detaljhandels-, partihandels- eller produktionsledet.
Vid sitt beslut i frågan stannade statsmakterna som bekant för det
förstnämnda alternativet. Av de svar som revisorerna nu erhållit framgår
att icke någon länsstyrelse direkt förordar en förändring härutinnan; allmänt
anses de skäl som åberopats i propositionen 1959: 162 till förmån för
den nuvarande skatteformen alltjämt i stort sett bärande. Ej heller revisorerna,
som ha att bedöma frågan närmast ur administrativ synpunkt, ha
funnit anledning att föreslå någon omläggning av gällande system i berörda
avseende. Huruvida andra skäl än administrativa kunna tala för en omläggning
undandrager sig revisorernas bedömande.
När det gäller redovisningen av den allmänna varuskatten överensstämma
bestämmelserna härom i väsentliga delar med de stadganden som återfinnas
i uppbördsförordningen rörande uppbörd av den direkta skatten. Av de inkomna
svaren att döma äro de nämnda bestämmelserna i stort sett lämpliga.
Några länsstyrelser ha dock beträffande rörelser av säsongbetonad
karaktär ifrågasatt viss ändring av bestämmelserna. Revisorerna kunna
för sin del icke bedöma, huruvida skäl föreligga att för ifrågavarande skattskyldiga
föreskriva särskilda regler. Framhållas bör emellertid att dylika
specialregler torde vara ägnade att komplicera arbetet för varuskattekontoren.
Ytterligare ett par hithörande spörsmål må här särskilt beröras.
Enligt 46 § 3 mom. varuskatteförordningen äger Kungl. Maj:t under vissa
förutsättningar medgiva, att viss skattskyldig eller viss grupp av skattskyldiga
må, utan att erlägga sedvanlig restavgift, inbetala preliminär allmän
varuskatt efter det skatten förfallit till betalning. Samma befogenhet
tillkommer enligt det nyssnämnda författningsrummet den myndighet som
Kungl. Maj :t därtill förordnar. Någon sådan delegation av beslutanderätten
från Kungl. Maj :ts sida torde ej hittills ha skett. Enligt 57 § varuskatteförordningen
kan emellertid länsstyrelsen meddela anstånd med erläggande
av kvarstående eller tillkommande skatt i sådant fall, då den skattskyldiges
skattebetalningsförmåga på grund av sjukdom eller eljest blivit oförvållat
nedsatt. Enligt revisorernas mening kan det ifrågasättas, om icke jämväl
anstånd enligt 46 § 3 mom. borde kunna meddelas av länsstyrelsen. Detta
skulle innebära en förenkling och jämväl tillgodose de synpunkter som i
andra sammanhang, hl. a. av 1957 års statsrevisorer, åberopats till förmån
för eu decentralisering av beslutanderätten från Kungl. Maj:t till länsstyrelserna.
Enligt 21 § 1 mom. varuskatteförordningen äger länsstyrelsen, då särskilda
skäl föreligga, beträffande viss skattskyldig föreskriva att redovisningsperiod
skall omfatta helt kalenderår eller, om den skattskyldiges räkenskapsår
icke sammanfaller med kalenderåret, helt räkenskapsår. Riksskattenämnden
har i förevarande avseende icke meddelat annan generell
154
anvisning än att en av nämndens vice ordförande i skrivelse den 27 januari
1960 till taxeringsintendenterna i länen såsom sin personliga uppfattning
uttalat, att årsredovisning borde vara den normala, när den skattepliktiga
omsättningen kunde antagas icke överstiga 5 000 kronor för år. I anvisning
den 16 februari 1960 har riksskattenämnden i fråga om rörledningsentreprenörer
uttalat, att årsredovisning borde kunna komma i fråga, därest den
skattepliktiga omsättningen icke överstege 10 000 kronor för år. Såvitt
revisorerna på grundval av de inhämtade upplysningarna kunnat finna, får
behov anses föreligga av mera preciserade, i vederbörlig ordning meddelade
anvisningar i anslutning till förenämnda stadgande i varuskatteförordningen.
En särskild svårighet vid tillämpningen av varuskatteförordningen sammanhänger
med att så många skattskyldiga — nära 30 000 eller omkring 17
procent av samtliga — ha räkenskapsår som ej sammanfaller med kalenderåret
(brutet räkenskapsår). Detta förhållande har för såväl varuskattekontoren
som postbanken medfört ett betydande merarbete, vilket innevarande
år t. o. in. blivit så omfattande, att postbanken icke inom avsedd tid kunnat utsända
debetsedlarna å den slutliga skatten. I länsstyrelsernas skrivelser till
revisorerna ha framförts flera förslag om hur man skall komma till rätta
med de svårigheter som äro förbundna med de brutna räkenskapsåren. Revisorerna
kunna för sin del icke bedöma, vilken lösning av förevarande spörsmål
som är att föredraga, men vilja starkt understryka angelägenheten av
att sådana åtgärder vidtagas att de berörda olägenheterna elimineras.
Den fastställda tiden för deklarationshandlingarnas översändande till
taxeringsnämnderna har i stor utsträckning ej kunnat hållas, vilket enligt
revisorernas mening är att beklaga, särskilt som önskemål framförts om att
taxeringsmaterialet skall överlämnas till taxeringsnämnderna tidigare än
vad nu gällande bestämmelser förutsätta. Förseningarna i taxeringsarbetet
torde till huvudsaklig del bero på de brutna räkenskapsåren. Detta är enligt
revisorernas mening ägnat att ytterligare belysa nödvändigheten av att
olägenheterna med denna redovisningsform om möjligt undanröjas. Ännu
en orsak till angivna förhållande synes vara försenade redovisningar från
de skattskyldiga, vilket delvis torde sammanhänga med att åtskilliga skattskyldiga
med retroaktiv verkan ombildat sina företag till aktiebolag. Härom
ha varuskattekontoren underrättats långt efter föreskriven tid; i vissa fall
ha de ändrade förhållandena framkommit först vid taxeringsarbetet.
Enligt gällande bestämmelser kan skattskyldig i efterhand justera redovisad
preliminär skatt. De från länsstyrelserna inhämtade upplysningarna
ge vid handen, att justeringsuppgifter inkommit från i genomsnitt fem procent
av de skattskyldiga men att det ofta är fråga om relativt små justeringsbelopp.
Med hänsyn härtill och då den angivna möjligheten vållar vederbörande
myndigheter icke obetydligt merarbete, kan ifrågasättas om den
bör bibehållas. Tveksamheten härvidlag gäller särskilt sådana skattskyldiga
155
som redovisa enligt kontantmetoden, d. v. s. flertalet skattskyldiga. Ett
verkligt behov av att kunna avlämna justeringsuppgift synes endast föreligga
för dem som redovisa uppkomna fordringar enligt bokföringsmässiga
grunder. Då de flesta länsstyrelser uttalat sig för ett bibehållande av möjligheten
att i efterhand ändra den preliminärt redovisade skatten, ha revisorerna
emellertid icke ansett sig nu böra framföra något förslag om ett upphävande
av bestämmelsen i fråga. Revisorerna förutsätta att riksskattenämnden
i berörda liksom i andra avseenden tager de initiativ som förhållandena
framdeles kunna motivera.
En av anledningarna till att taxeringsförfarandet i fråga om den allmänna
varuskatten anknöts till de bestämmelser som gälla för inkomsttaxeringen
var, att möjligheter därigenom skulle uppstå att vid de båda taxeringarna
avstämma de skattskyldigas uppgifter å rörelsebilagorna respektive å varuskattedeklarationerna
mot varandra. Erfarenheten synes nu också visa att
en sådan korskontroll är av värde, även om taxeringsnämnderna ofta ej ha
erforderlig tid till sitt förfogande för att medhinna en tillräckligt noggrann
granskning. En effektivisering av kontrollen torde emellertid hli möjlig, om
rörelsebilagorna i viss utsträckning omredigerades. Förslag härom ha framförts
av flera länsstyrelser och böra enligt revisorernas mening närmare
prövas. Det kan vidare ifrågasättas, om icke de skattskyldiga böra åläggas
att å särskild blankett, som fogas till den allmänna självdeklarationen, lämna
förklaring till eventuellt bristande överensstämmelse mellan inkomstredovisningen
enligt nämnda självdeklaration och redovisningen enligt varuskattedeklarationen.
Erinras må att Sveriges köpmannaförbund på eget
initiativ utarbetat en särskild blankett för ändamålet, vilken vid 1961 års
taxering fogats som bilaga till de självdeklarationer som upprättats av förbundets
lokalorganisationer. Erfarenheterna härav äro goda. Även om revisorerna
principiellt anse att nya blanketter om möjligt böra undvikas, synes
i förevarande fall ett avsteg från denna regel vara motiverat, då en blankett
av här avsett slag torde vara ägnad att minska arbetet för såväl de skattskyldiga
som vederbörande myndigheter.
Vid införandet av den allmänna varuskatten diskuterades ingående frågan
om hur den nya skatten skulle administreras i första instans. 1952 års kommitté
för indirekta skatter ansåg att länsstyrelserna — liksom fallet var med
den allmänna omsättningsskatten under de sista åren denna uttogs — helt
skulle svara för taxeringsarbetet. Vid remissbehandlingen av utredningens
betänkande framfördes emellertid förslag om att en närmare anknytning
skulle ske till de bestämmelser som gälla för de direkta skatterna. Länsstyrelserna
skulle visserligen ha allmän tillsyn över varuskatten, mottaga deklarationer
för varje särskild beskattningsperiod, omhänderha uppbörden
o. s. v. Årlig taxering av skattepliktig omsättning däremot skulle ankomma
på lokala taxeringsorgan. Fullföljd av talan skulle ske i samma ordning som
i taxeringsmål. Vid anmälan av propositionen i ämnet uttalade föredragande
156
departementschefen, att starka skäl talade för att man i enlighet med dessa
riktlinjer så långt möjligt anknöt till de regler som gällde i fråga om taxeringsförfarandet
för direkta skatter. I enlighet härmed ha också varuskatteförordningens
regler utformats.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen ha revisorerna funnit sig
höra ställa fragan, om taxeringen till allmän varuskatt även i fortsättningen
bör avila taxeringsnämnderna eller om en förenkling i förfaringssättet
skulle — utan att kravet på effektivitet härigenom eftersattes — kunna
åstadkommas på så sätt, att jämväl själva taxeringen verkställdes genom
länsstyrelsens försorg efter en inom en ytterligare utbyggd organisation för
taxeringsrevision företagen granskning och kontroll.
Av svaren på den sålunda ställda frågan framgår, att ett mindre antal länsstyrelser
föreslå en överflyttning av taxeringsförfarandet till länsstyrelserna.
Motiven härför äro i huvudsak att man därigenom skulle uppnå ett förenklat
förfarande och ett effektivare resultat; taxeringsnämndernas arbete
skulle vidare kunna koncentreras på den direkta beskattningen, medan å
andra sidan dessa nämnders lokalkännedom finge anses sakna betydelse för
varuskattetaxeringen. Det övervägande antalet länsstyrelser ha emellertid
uttalat sig för ett bibehållande av den nuvarande ordningen, i varje fall tills,
vidare. Såsom skäl för denna ståndpunkt har särskilt angivits, att taxeringsnämndernas
medverkan och lokalkännedom vore värdefulla och att någon
vinst med taxeringsarbetets fördelning på olika funktionärer icke skulle
uppstå utan att detta tvärtom skulle fördröjas.
Enligt revisorernas mening är det självfallet av värde, att de bestämmelser
som avse den allmänna varuskatten nära ansluta sig till motsvarande
stadganden i fråga om den direkta skatten. Men samtidigt är det uppenbart
att det nu tillämpade förfarandet i vissa hänseenden är tungrott. Till eu
del torde detta vara en tillfällig företeelse, sammanhängande med de övergångssvårigheter
som städse följa med tillämpningen av ett nytt författningskomplex
av den art varom här är fråga. De administrativa oforinligheter
som konstaterats synas å andra sidan i viss utsträckning vara eu följd
av själva systemet. Det torde också med visst fog kunna göras gällande,
att en överflyttning av taxeringen till länsstyrelsen skulle medföra bestämda
fördelar och innebära en förenkling i åtskilliga avseenden. Det är emellertid
enligt revisorernas mening ännu för tidigt att fälla något slutligt omdöme
om hur förhållandena kunna komma att utveckla sig på längre sikt.
Revisorerna utgå ifrån att vederbörande myndigheter — och främst då
riksskattenämnden — med uppmärksamhet följa frågan och framlägga de
förslag som må vara motiverade. Det torde emellertid vara möjligt att redan
inom de nuvarande principernas ram vidtaga vissa ändringar — främst
i tekniskt avseende — som kunna göra taxeringsförfarandet lättare att administrera.
Revisorerna få därför föreslå, att statskontoret erhåller i uppdrag
att i samråd med riksskattenämnden granska de nu tillämpade arbets
-
157
rutinerna och framlägga de förslag vartill en sådan granskning kan ge anledning.
Några särskilda svårigheter synas icke ha yppats vid tillämpningen a\
bestämmelserna om restavgift. Dock synes av övervägande antalet svar att
döma närmare anvisningar i ämnet vara erforderliga. Med hansyn till att
redovisningen av varuskatt i väsentliga delar avviker från inbetalning av
skatt enligt uppbördsförordningen finna även revisorerna det påkallat, att
riksskattenämnden i anvisningar närmare angiver under vilka förutsättningar
restavgift skall utgå. Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke
en ändring av 58 § varuskatteförordningen bör vidtagas. Nu galler att restavgift
skall utgå, då den skattskyldige icke inom föreskriven tid inbetalat
i varuskattedeklarationen angivet skattebelopp. Ändring synes böra ske så,
att restavgift i stället skall uttagas, då betalning icke skett i rätt tid av
skattebelopp som svarar mot i deklarationen angiven skattepliktig omsättning.
Det förekommer nämligen ofta, att skatten å uppgiven omsättning
uträknas till och inbetalas med för lågt belopp, en felräkning som understundom
är oavsiktlig men i andra fall kan vara gjord med vett och vilja
på grund av exempelvis likviditetssvårigheter. I sådant fall kan som bestämmelsen
nu är utformad — restavgift utgå endast å det för lågt uträknade,
för sent erlagda beloppet. Först sedan utsänt granskningsmeddelande
eller fastställelsebeslut med anmaning att inbetala felande skatt ej efterkommits,
torde enligt lagtexten restavgift å övrig del av det rätta skattebeloppet
kunna uttagas.
I samband med införandet av den allmänna varuskatten inrättades sammanlagt
211 tjänster vid överståthållarämbetet och länsstyrelserna. I stort
sett samstämmiga uttalanden från länsstyrelserna ge vid handen, att den
personal som finnes att tillgå för ifrågavarande ändamål anses vara for
liten. Varuskattekontoren ha därför i större eller mindre utsträckning nödgats
anställa extra personal, varjämte övertidsarbete måst tillgripas. Vidare
kan konstateras alt taxeringsrevision i anslutning till den allmänna varuskatten
hittills medhunnits i mycket liten utsträckning, vilket enligt revisorernas
mening är synnerligen beklagligt. Revisorerna sakna givetvis underlag
för att bedöma, om och i så fall i vilken utsträckning personalförstarkningar
vid varuskattekontoren äro nödvändiga. Men innan sådana eventuellt
genomföras, bör —- såsom redan framhållits - statskontoret fa i uppdrag att
granska de nu tillämpade arbetsrutinerna inom nämnda organisationsenheter
för att bl. a. därigenom underlag skall kunna erhållas för ett tillförlitligt
bedömande av arbetskraftsbehovet på längre sikt. Oavsett vilket resultat
eu dylik granskning kan få, synes det emellertid revisorerna uppenbart, att
de antaganden som gjordes vid införandet av varuskatten, nämligen alt
denna skatteform i administrativt hänseende skulle ställa sig billigare än
den direkta beskattningen, äro riktiga.
De blanketter som tillkommit i samband med varuskatten synas i stort
158
sett ändamålsenliga. Länsstyrelserna ha emellertid — som framgår av det
föregående — framfört flera förslag till ändringar; i vissa fall ha helt nya
blanketter förordats. Enligt vad som upplysts revisorerna synes exempelvis
den blankett för tilläggsdeklaration, vilken skall användas av skattskyldiga
som medgivits att redovisa preliminär varuskatt enligt s. k. indirekt metod,
vålla stora svårigheter. Denna blankett synes därför böra förenklas. Revisorerna
ha givetvis svårt att från sina utgångspunkter bedöma, i vilken utsträckning
de framförda förslagen i övrigt böra beaktas, men utgå ifrån alt
de komma att prövas i vederbörlig ordning.
Enligt beslut vid 1960 års riksdag infördes bestämmelser i varuskatteförordningen
om att skattskyldig vid inbetalning av preliminär varuskatt må
tillgodogöra sig kostnadsersättning genom avdrag, beräknat enligt vissa i
förordningen närmare angivna grunder. Bestyret med kostnadsersättningen
har medfört en icke obetydlig ökning av varuskattekontorens arbetsbörda,
i vart fall under det första året. Såsom närmare framgår av den i det föregående
lämnade redogörelsen, leda bestämmelserna även till vissa orättvisor.
Revisorerna hade därför övervägt att föreslå en ändring i förevarande
avseende, innebärande bl. a. att den skattskyldige skulle äga tillgodogöra sig
ersättningen endast en gång per år, lämpligen vid deklarationen för sista
redovisningsperioden, och då för hela den skattepliktiga omsättningen för
det aktuella inkomståret. Kungl. Maj:t har emellertid numera i propositionen
1961: 188 framlagt förslag, innebärande att revisorernas intentioner härutinnan
tillgodoses.
En fråga som avser kostnadsersättning må dock särskilt beröras. Olika
meningar torde å vacuskattekontoren råda om huruvida kostnadsersättning
skall tillerkännas skattskyldig, vars skattepliktiga omsättning på grund av
försummelse från den skattskyldige måste uppskattas och fastställelsebeslut
således meddelas enligt 41 § varuskatteförordningen. Ett klargörande härutinnan
från riksskattenämndens sida synes påkallat.
Av de synpunkter som i övrigt framkommit vid den av revisorerna gjorda
undersökningen må följande särskilt beröras. Som regel torde av riksskattenämnden
meddelade anvisningar bringas till de skattskyldigas kännedom
genom deras organisationer. Erfarenheten synes emellertid visa, att detta
system ej fungerar tillfredsställande. Många rörelseidkare finnas f. ö. som
ej äro medlemmar i branschorganisation och därför icke alls få del av
anvisningarna. Det är ur flera synpunkter angeläget, att riksskattenämnden
överväger hur en bättre ordning härutinnan skall kunna åstadkommas.
Från vissa länsstyrelsers sida ha framförts önskemål om att postgirokontorets
uppbördslistor skola komma varuskattekontoren till handa tidigare
än vad nu är fallet. Revisorerna kunna icke bedöma, om organisatoriska
förutsättningar finnas för ett tillmötesgående av dessa önskemål; en undersökning
bör emellertid utföras i syfte att klarlägga om detta är möjligt.
bör att de synpunkter som i övrigt framkommit vid den av7 revisorerna
159
gjorda undersökningen och som här icke särskilt berörts skola kunna tagas
i vederbörligt beaktande, få revisorerna slutligen föreslå att länsstyrelsernas
skrivelser till revisorerna överlämnas till riksskattenämnden för de åtgärder
nämnden kan finna motiverade.
Särskilt uttalande
av herrar Gust. Elofsson och S. G. W. Wahlund, vilka anfört följande.
Då vi biträtt förevarande uttalande, innebär icke detta att vi frånträtt vår
tidigare och alltjämt omfattade uppfattning, att en undersökning bör göras
om möjligheterna att uttaga den allmänna varuskatten i produktions- eller
partihandelsledet.
160
§ 22
Statistiska specialundersökningar
I propositionen nr 164 till 1950 års riksdag föreslog Kungl. Maj :t, att en
maskincentral för hålkortsbearbetning av visst statistiskt material m. m.
försöksvis skulle inrättas vid statistiska centralbyrån, huvudsakligen genom
övertagande av den anläggning som socialstyrelsen t. o. m. den 30 juni 1950
disponerade för 1945 års bostadsräkning. Kostnaderna för maskincentralen
— som skulle utgöra en fristående avdelning inom centralbyrån — beräknades
huvudsakligen bli täckta genom inflytande inkomster. Förslaget godtogs
av riksdagen (statsutsk. uti. nr 94; r. skr. nr 166).
Maskincentralen började sin verksamhet den 1 juli 1950. Instruktionsenligt
har den till uppgift att med hålkortstekniska eller liknande hjälpmedel
behandla statistiskt och annat material som överlämnas från statliga,
kommunala eller enskilda uppdragsgivare. Verksamheten har utvecklats
i snabb takt och omfattar nu sammanlagt 150 olika maskiner, av vilka
85 stansmaskiner äro tillfälligt anskaffade för 1960 års folk- och bostadsräkningar.
Vidare ingår numera även en förhyrd magnetbandsutrustad datamaskin,
som i första hand skall användas för folk- och bostadsräkningarna.
Antalet anställda är f. n. drygt 180.
Som tidigare nämnts skall maskincentralen vara självbärande genom
inflytande inkomster. Denna princip har hittills kunnat tillgodoses, och vissa
överskott om sammanlagt 165 000 kronor ha även uppkommit.
I ett särskilt cirkulär den 19 mars 1954 (SFS nr 116) har Kungl. Maj:t
anbefallt statsmyndigheterna att anlita maskincentralen för sådana undersökningar
och arbetsuppgifter som lämpligen kunna anförtros denna. Finner
myndighet som icke förfogar över egen hålkortsanläggning, att hålkortsförfarande
lämpligen bör prövas för arbetsuppgift inom dess verksamhetsområde,
bör myndigheten således samråda med maskincentralen vid arbetets
planering. Då så befinnes ändamålsenligt, bör maskincentralen anlitas
för hålkortsarbetets utförande. Härvid har den beställande myndigheten att
själv äska erforderliga anslagsmedel för den ersättning maskincentralen
äger uppbära. Motiverar arbetsuppgiftens omfattning och karaktär, att hos
myndigheten upprättas särskild hålkortsanläggning, bör maskincentralen
anlitas vid organiserandet av anläggningen och vid inträningen av arbetsrutinen.
Maskincentralen och övriga myndigheter som förfoga över hål kortsanläggningar
böra samarbeta genom att fortlöpande utbyta erfarenheter. Vidare
bör, när arbetsbelastningen vid de olika hålkortsanläggningarna skiftar,
en utjämning av denna belastning eftersträvas genom att uppkommande
ledig kapacitet ställes till förfogande för den anläggning som samtidigt har
161
överbelastning. Samarbete bör likaledes äga rum vid anskaffning eller användning
av sådan specialutrustning som icke kan ingå i varje hålkortsanläggning.
Vad i cirkuläret sägs om statsmyndighet gäller även annan statlig institution
och kommitté.
Mot bakgrunden av angivna bestämmelser ha revisorerna funnit det vara
av intresse att inhämta uppgift om i vilken utsträckning statliga myndigheter
under budgetåren 1956/57—1960/61 anlitat statistiska centralbyrån,
annan statlig myndighet, kommunalt organ eller privatföretag för statistiska
undersökningar, hålkortsbearbetningar och liknande undersökningar, varför
revisorerna i rundskrivelse till sammanlagt 44 myndigheter infordrat erforderliga
upplysningar i ämnet. Det inkomna materialet har sammanfattats
i nedanstående tabell.
| Statistiska | Annan stat- | Kommunalt | Privat |
Budgetår | centralbyrån | lig myndighet | organ | företag |
| Kronor | Kronor | Kronor | Kronor |
1956/57 | 518 900 | 105 200 | _ | 145 700 |
1957/58 | 1 197 600 | 390 900 | _ | 609 100 |
1958/59 | 2 095 000 | 256 000 | _ | 1 031 000 |
1959/60 | 2131 600 | 472 100 | _ | 683 600 |
1960/61 | 3 697 700 | 604 000 | 6 700 | 1 009 500 |
Summa kronor | 9 640 800 | 1 828 200 | 6 700 | 3 478 900 |
Revisorernas uttalande. Sedan den 1 juli 1950 finnes vid statistiska centralbyrån
inrättad en särskild maskincentral, ursprungligen avsedd för hålkortsbearbetning
av statistiskt material och liknande arbeten. Kapaciteten
hos maskincentralen har emellertid under årens lopp ökats, och den har
numera utrustats med en datamaskinanläggning av största typ, så att den
kan åtaga sig arbeten av det mest komplicerade slag. Anläggningen är i dag
den största i landet.
Kungl. Maj:t har, såsom ovan nämnts, i ett särskilt cirkulär anbefallt
statsmyndigheterna att anlita maskincentralen för sådana undersökningar
och arbetsuppgifter som lämpligen kunna anförtros den. Så sker även i betydande
utsträckning, vilket framgår av den undersökning revisorerna utfört
i ämnet. Denna — som icke gör anspråk på att vara fullständig — ger
sålunda vid handen att maskincentralen under budgetåren 1956/61 utfört
arbeten av här avsett slag för ett sammanlagt belopp av 9 640 800 kronor.
Enligt cirkulärets ordalydelse föreligger icke någon ovillkorlig skyldighet
för statsmyndigheterna att anlita maskincentralen. Dessa ha också i icke
ringa omfattning anlitat såväl andra statliga myndigheter — matematikmaskinnämnden,
socialstyrelsen in. fl. — som kommunala organ eller privata
företag. Sålunda ha under angivna budgetår till andra statliga myndig11
Itev. berättelse ant/, statsverket dr 1961 I.
162
heter utbetalts sammanlagt 1 828 200 kronor; motsvarande belopp till kommunala
organ och privata företag ha under samma tid utgjort 6 700 respektive
3 478 900 kronor.
Kostnaderna för maskincentralens verksamhet skola täckas genom inflytande
inkomster. Denna princip har hittills kunnat tillgodoses, och ett mindre
överskott har även kunnat inlevereras till statskassan. Inkomsterna
skulle emellertid ha varit avsevärt större, om statsmyndigheterna i alla de
fall detta varit möjligt utnyttjat maskincentralen. Av en undersökning revisorerna
utfört i samråd med maskincentralens ledning framgår nämligen,
att detta borde ha kunnat ske i långt vidare omfattning än som faktiskt ägt
rum. Så har exempelvis en myndighet utlagt uppdrag om sammanlagt nära
en miljon kronor till privatföretag utan att kontakt tagits med centralbyrån.
Även i övrigt ha dylika företag anlitats utan att förutsättningarna
för att få arbetena utförda genom maskincentralen eller annan statlig myndighet
närmare undersökts.
Maskincentralen har som nämnts under senaste tid utrustats med eu
modern datamaskin, som f. n. utnyttjas för 1960 års folk- och bostadsräkningar.
Sedan dessa avslutats, kommer maskincentralen att förfoga över en
betydande ledig kapacitet för andra beställare. Om principen att maskincentralen
skall bära sina egna kostnader fortsättningsvis skall kunna upprätthållas,
är det givetvis angeläget att den så långt detta är möjligt utnyttjas
av de statliga myndigheterna. Revisorerna äro visserligen medvetna om
att fall kunna förekomma, då maskincentralens utrustning icke är lämplig,
och att därför annat företag måste anlitas. Men det är å andra sidan med
hänsyn till maskincentralens nuvarande utrustning uppenbart, att det härvidlag
måste bli fråga om rena undantag. I dylika fall bör maskincentralen
f. ö. genom sin omfattande erfarenhet kunna lämna råd om lämplig uppdragstagare
för erhållande av förmånligaste pris o. s. v. Med hänsyn till nu
angivna förhållanden bör det enligt revisorernas mening övervägas, om
icke innehållet i förut omnämnda cirkulär bör ändras på sådant sätt, att
skyldighet skall föreligga för statliga myndigheter att efterhöra, om maskincentralen
eller annan statlig myndighet kan åtaga sig avsedda arbeten, innan
annat företag anlitas. Det är givetvis också av betydelse, att maskincentralen
genom eget ackvisitionsarbete bland både statliga och andra företag
söker skaffa sig så många uppdrag som förhållandena kunna medge.
Reservation
av herr S. G. W. Wahlund, vilken ansett att förevarande uttalande icke
hade bort inflyta i berättelsen och till stöd härför anfört följande.
Jag finner att föreliggande ärende är ofullständigt redovisat. Uttalandet
begränsar sig icke till statsmyndigheters hålkortsbearbetning av statistiskt
material och liknande arbeten utan innefattar även förekommande användning
av datamaskiner för såväl beräkningsarbeten som administrativ data
-
163
behandling. På detta, mera vidsträckta område finns två statliga organ med
uppgift att ge service, nämligen förutom maskincentralen vid statistiska
centralbyrån även matematikmaskinnämnden. Nämnden innehar datamaskinanläggningar
för service huvudsakligen på beräkningsområdet. I uttalandet
har man emellertid uteslutande beaktat maskincentralen.
I den redovisning av serviceuppdrag, som lämnas i tabellen, ingår icke
blott hålkortsbearbetningar o. d. utan även beräkningsarbeten på datamaskin.
En mindre del av de beräkningsuppdrag, som nämnden haft från statliga
myndigheter, har tydligen kommit med i redovisningen under rubriken:
Annan statlig myndighet. Bland de uppdrag, som lämnats privatföretag,
ingår också beräkningsarbeten. Det särskilt omnämnda fallet, där en
myndighet utlagt uppdrag om sammanlagt nära cn miljon kronor, avser arbeten
av dylik natur.
Det hade varit anledning att närmare undersöka varför i detta fall icke
utnyttjas en statlig anläggning, särskilt som en sådan finns tillgänglig och är
av samma typ som den anlitade privata, nämligen hos nämnden.
Frågan om statsförvaltningens behov av databehandlings- och hålkortsinaskiner,
de organisatoriska formerna för verksamheten m. in. befinner
sig under utredning inom databehandlingskommittén. Kommittén väntas
inom kort avge sitt betänkande med förslag i ärendet. Det finns därför ej
anledning att nu föreslå ändring av gällande cirkulär avseende maskincentralen.
164
§ 23
Betalning av fakturor hos vissa myndigheter
Vid upphandling för statens behov skall enligt bestämmelser i 1952 års
upphandlingskungörelse (SFS 1952:496) anbud ske genom annonsering,
genom särskilda skrivelser eller under hand. Oavsett vilken av nämnda former
som valts för anbudsinfordran resulterar anbudet i ett köpeavtal, av
vilket bl. a. betalningsvillkoren skola framgå. Dessa kunna vara utformade
på mycket olika sätt, vilket ofta är betingat av inom olika branscher fastslagna
normer eller hävdvunnen praxis. Icke sällan förekommer att alternativa
betalningsvillkor anges, såsom en längre betalningstid utan rabattavdrag
eller en kortare med viss angiven kassarabatt. Exempel på sådana
betalningsvillkor är likvid inom tre månader utan någon rabatt respektive
två procents kassarabatt vid likvid inom 30 dagar.
Riksdagens revisorer pläga numera som regel icke i detalj granska underlaget
för olika myndigheters räkenskaper. Någon gång förekommer emellertid
en stickprovsmässig granskning. Årets revisorer ha funnit det vara av
intresse att närmare undersöka vissa myndigheters ordning för betalning
av fakturor. De granskade myndigheterna äro fångvårdsstyrelsen, armétygförvaltningen,
arbetsmarknadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen, vilkas fakturor
för juni månad 1960 kontrollerats. Undersökningen har avsett att klarlägga,
vid vilken tidpunkt fakturor betalats och om medgivna kassarabatter
avdragits. Om utgifter för avlöningar, resor och traktamenten undantagas,
ha de fyra myndigheterna under nämnda månad utbetalat respektive 23,4
milj. kronor, 150 milj. kronor, 26,3 milj. kronor och 11,9 milj. kronor, dock
att i sistnämnda belopp ingå kostnaderna för resor och traktamenten till
kollektivavtalsanställd personal. Granskningens resultat framgår av efterföljande
sammanställning.
Myndighet | För tidig betalningsdag | |||
Över 10 dgr | Över 20 dgr | |||
Antal verif. | Belopp (kr.) | Antal verif. | Belopp (kr.) | |
Fångvårdsstyrelsen | 46 | 14 811:44 | 47 | 12 263:51 |
Armétygförvaltningen | 175 | 1 966 614:52 | 44 | 311 424:22 |
Arbetsmarknadsstyrelsen | 20 | 483 451:66 | 29 | 1 114 148:27 |
Byggnadsstyrelsen | 11 | 73 575:43 | 18 | 20 273:94 |
165
Myndighet | För sen betalningsdag | |||||
Över 10 dgr | Över 20 dgr | över 30 dgr | ||||
Antal verif. | Belopp (kr.) | Antal verif. | Belopp (kr.) | Antal verif. | Belopp (kr.) | |
Fångvårdsstyrelsen | 15 | 14 368:38 | 36 | 1 803:87 | 226 | 23 879:90 |
Armétygförvaltningen | 321 | 1456 422:85 | 60 | 618 185:44 | 182 | 1 775 110:88 |
Arbetsmarknadsstyrelsen | 37 | 81 045:24 | 34 | 62 483:56 | 64 | 199 326:57 |
Byggnadsstyrelsen | 36 | 44 164:60 | 326 | 217 465:89 | 461 | 466 931:45 |
Av granskningen har utöver vad som framgår av sammanställningen
följande iakttagelser kunnat göras.
Fångvårdsstyrelsen har underlåtit att draga två procents kassarabatt å
ett sammanlagt belopp av 3 036 kronor 41 öre. Fakturor å tillhopa 6 837
kronor 17 öre ha betalats mer än sex månader efter förfallodagen.
Armétygförvaltningen har generellt dragit kassarabatt å fakturor som
betalats för sent. Fakturor till ett belopp av 169 145 kronor 19 öre ha betalats
mer än sex månader efter förfallodagen.
Arbetsmarknadsstyrelsen har ej dragit kassarabatt å 552 kronor 85 öre,
vilket belopp erlagts efter förfallodagen. Fakturor om sammanlagt 2 132
kronor 62 öre ha betalats mer än sex månader efter respektive förfallodag.
Byggnadsstyrelsen har generellt dragit kassarabatt å fakturor som betalats
efter förfallodagen. Ett sammanlagt belopp av 5 363 kronor 92 öre har
betalats mer än sex månader efter förfallodagen.
Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den föregående redogörelsen
ha revisorerna undersökt den ordning i vilken vissa myndigheter fullgjort
betalning av fakturor. Undersökningen, som omfattat fångvårdsstyrelsen,
armétygförvaltningen, arbetsmarknadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen och
avsett dessa myndigheters räkenskaper för juni månad 1960, har givit vid
handen, att möjligheterna att tillgodoföra statsverket kassarabatter i regel
iakttagas. Fångvårdsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen ha dock i vissa
fall underlåtit detta, vilket delvis torde kunna förklaras av att betalning
verkställts efter förfallodagen. Å andra sidan har den iakttagelsen kunnat
göras, att kassarabatter ofta — utan att vederbörande leverantör synes ha
reagerat häremot — avdragas efter angiven förfallodag. Även om några
direkta föreskrifter härom i regel icke synas ha utfärdats av vederbörande
myndigheter, är det givetvis av vikt att möjligheterna till kassarabatter tillvaratagas,
då icke obetydliga belopp härigenom kunna inbesparas för statsverket.
Som exempel härpå må angivas att en kassarabatt om två procent å
ett belopp av 100 000 kronor vid betalning inom 30 dagar motsvarar en årlig
besparing av 24 000 kronor.
Om det således är av vikt att betalning verkställes på sådant sätt att möjligheterna
till kassarabatter tillvaratagas, är det minst lika betydelsefullt
106
att fakturor icke betalas före utsatt förfallodag. För tidig betalning innebär
nämligen en ränteförlust för statsverket. Den av revisorerna verkställda
undersökningen ger emellertid vid handen, att avsevärda belopp —- sammanlagt
nära 4 milj. kronor — erlagts före förfallodagen. Därav har ett belopp
av i runt tal 1,4 milj. kronor betalats mer än 20 dagar före förfallodagen.
Detta innebär att de ifrågavarande myndigheterna icke tillvaratagit möjligheten
att göra en ränteinkomst av 224 000 kronor per år räknat.
Den undersökning som revisorerna utfört i förevarande avseende har gällt
endast fyra myndigheters räkenskaper för endast en månad av budgetåret
1959/60. Det är emellertid icke troligt att de resultat som härvidlag erhållits
väsentligt skilja sig från förhållandena i övrigt inom statsförvaltningen.
Sättet att fullgöra betalning av fakturor torde således i stort sett icke ge
anledning till erinringar, men det är å andra sidan uppenbart att icke obetydliga
möjligheter till besparingar förefinnas. Revisorerna förutsätta, att
vederbörande myndigheter skola finna det angeläget att jämväl i detta avseende
bedriva statsverksamheten på ett så ekonomiskt sätt som möjligt.
Ecklesiastikdepartementet
§ 24
Domkapitel och stiftsnämnder
Domkapitlen fingo sin nuvarande organisation år 1936 genom tillkomsten
av lag den 13 november 1936 (nr 567) om domkapitel, vilken grundade sig
i huvudsak på ett av särskilda sakkunniga avgivet förslag angående domkapitlens
organisation (SOU 1935: 31).
Domkapitlen skola enligt 1 § domkapitelslagen ha följande sammansättning:
biskopen
som preses;
domprost eller, där domprost ej finnes, en av Konungen för sex år i sänder
bland stiftets kyrkoherdar förordnad ledamot såsom vice preses;
en av stiftets präster vald präst, som innehar ordinarie prästerlig tjänst
i stiftet;
en av ombud för pastoraten i stiftet vald lekman, som ådagalagt nit och
insikt i det kyrkliga församlingslivet;
två av Konungen efter förslag av domkapitlet för sex år i sänder förordnade,
i allmänna värv förfarna lekmän;
ävensom i stift, varest teologisk fakultet finnes, två av fakulteten inom
denna valda professorer.
Stiftsnämnd skall enligt 6 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400) finnas i varje stift med undantag för Stockholms stift. Stiftsnämnderna
bestå av fem ledamöter. Tre ledamöter jämte en ersättare för
envar av dem utses för tre år åt gången av Konungen. Dessa skola äga erforderlig
insikt i lantbruk och skogsbruk samt därmed sammanhängande
affärsförhållanden. Två ledamöter jämte en ersättare för envar av dem
väljas av domkapitlet, likaledes för tre år åt gången. Av sistnämnda ledamöter
skall en vara juridiskt bildad och tjänstgöra såsom sekreterare hos
nämnden. I anslutning härtill må nämnas, att domkapitlen — i överensstämmelse
med vad sammansatt andra lag- och jordbruksutskott vid 1932
års riksdag samt kyrkolagsutskottet vid kyrkomötet samma år uttalat —
regelmässigt valt biskopen och stiftssekreteraren till ledamöter i stiftsnämndcn.
För Stockholms stift skola de förvaltningsuppgifter som jämlikt ecklesiastik
boställsordning eller eljest på grund av bestämmelser i lag tillhöra
stiftsnämnd handhavas av stiftsnämnd i annat stift i enlighet med vad Konungen
förordnar. Sålunda stadgas i kungörelsen den 15 maj 1942 (nr 237)
med vissa bestämmelser i anledning av inrättandet av Stockholms stift, att
de förvaltningsuppgifter för Stockholms stift, vilka inom stiftet i allmänhet
enligt lag eller författning tillhöra stiftsnämnd, skola, i vad avser utbetalning
av prästerskapets avlöning samt förvaltning och redovisning av eckle
-
168
siastika medel, för stiftet i dess helhet handhavas av statskontoret samt i
övrigt för den del av stiftet, som utgöres av Stockholms stads församlingar
och de stiftet från Uppsala stift tillagda församlingarna, av stiftsnämnden
i Uppsala stift och för de församlingar, som från Strängnäs stift tillförts
Stockholms stift, av stiftsnämnden i Strängnäs stift.
Domkapitlens verksamhet regleras i främsta rummet av domkapitelslagcn
och domkapitelsinstruktionen den 4 januari 1937 (nr 7). Enligt domkapitelslagen
åligger det domkapitel bl. a. att taga noggrann kännedom om
stiftets förhållanden samt verksamt beflita sig om det kyrkliga livets vård
och förkovran. Utöver de kyrkliga uppgifterna omhänderha domkapitlen
även viss fondförvaltning såsom i fråga om premie-, stipendie- och understödsfonder.
Domkapitel sammanträder i regel en gång varannan vecka, så
ock dessemellan när ärendena det påkalla.
Bestämmelser om stiftsnämndernas verksamhet återfinnas framför allt
i ecklesiastik boställsordning samt i instruktionen för stiftsnämnderna den
25 november 1960 (nr 705). Jämlikt instruktionen skall stiftsnämnd ha vård
om och inseende över ecklesiastik fast egendom, handlägga ärenden angående
pastoratens och kyrkofondens ekonomiska mellanhavanden samt handha
ecklesiastika medel, allt i den mån uppgifterna ej tillkomma annan. I
avseende å fast egendom åligger stiftsnämnden särskilt att dels tillse att
egendomen användes för sitt ändamål och verka för att den utnyttjas rationellt,
dels förvalta egendom eller, om förvaltningen därav tillkommer annan,
ha uppsikt över förvaltningen, dels ock handlägga ärenden angående försäljning
av egendomen. Beträffande pastoratens och kyrkofondens ekonomiska
mellanhavanden har stiftsnämnden särskilt att dels pröva och fastställa
boställsnämnds uppskattning av löneboställes normalavkastning, dels
upprätta och fastställa avräkningslängd, dels besluta om överskottsmedel,
dels ock handlägga ärenden angående byggnadsförskott. Stiftsnämndens befattning
med ecklesiastika medel omfattar särskilt uppbörd och utbetalningar
för kyrkofondens räkning.
Hos stiftsnämnderna äro anställda stiftsjägmästare, stiftsjägmästarassistenter
och stiftsskogvaktare i enlighet med gällande personalförteckning.
Stiftsnämnderna sammanträda i plenum på kallelse av ordföranden så snart
omständigheterna det föranleda.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade den 30 januari 1953
dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet tre sakkunniga för utredning
rörande organisationen av stiftsstyrelsernas kanslier och därmed sammanhängande
frågor. I sitt den 12 december 1958 avgivna slutbetänkande,
från vilket här ovan lämnade uppgifter hämtats, berörde utredningen också
frågan om lämpligheten av den rådande uppdelningen av statsadministrationen
på domkapitel och stiftsnämnder. Utredningen anförde härom bl. a.
följande.
169
Vid den allmänna översyn av stiftskanslierna, som utredningen enligt
givna direktiv haft att företaga, har utredningen icke kunnat undgå att
beakta den inverkan som stiftsmyndigheternas organisation och arbetsformer
har på kansliorganisationen. Utredningen har därvid kommit till den
slutsatsen, att den nuvarande anordningen med domkapitel och stiftsnämnder
som skilda myndigheter förorsakar åtskilligt dubbelarbete å stiftskansliet.
Detta förhållande sammanhänger i första hand med att beslut i
vissa slag av ärenden skola fattas av båda myndigheterna. Som exempel
härpå kan nämnas att det ankommer på domkapitel att fastställa präst
tillkommande ersättning ur kyrkofonden såsom reseersättning, flyttningskostnadsersättning
och sjukvårdsersättning. Domkapitlet kan emellertid
icke utanordna sådan ersättning utan detta tillkommer den myndighet, som
disponerar över kyrkofondsmedcl, nämligen stiftsnämnden. Som exempel
på motsatt förhållande kan erinras om att stiftsnämnden enligt 20 § stiftsnämndsinstruktionen
kan förordna om den skogliga personalens tjänsteresor,
medan däremot utanordning av rese- och traktamentsersättningar till
denna personal ankommer på domkapitlet. Vidare kan nämnas att arvoden
åt stiftsnämndens ledamöter samt löner åt dess personal uträknas och utbetalas
genom domkapitlens försorg. Som ett annat exempel på olägenheter
av gällande bestämmelser för stiftsförvaltningen kan anföras, att processuellt
representantskap för den kyrkliga jorden tillkommer domkapitlet,
trots att stiftsnämnden, som tidigare nämnts, har inseendet över sådan jord.
Härav följer bl. a. att om stiftsnämnden anser, att kammarkollegiets beslut
i ett kyrkligt försäljningsärende bör överklagas, så måste nämnden göra
framställning till domkapitlet om överklagande.
Här angivna olägenheter skulle enligt utredningens mening helt kunna
elimineras genom att den verksamhet som utövas av domkapitel och stiftsnämnd
anförtroddes åt enbart en stiftsmyndighet. Utredningen framhöll
emellertid i detta sammanhang att, även om domkapitlen efter 1936 års
domkapitel sreform fått en annan och betydligt mer differentierad sammansättning
än som var fallet med de tidigare s. k. lektors- och fakultetskapitlen,
där fortfarande i allmänhet icke funnes någon motsvarighet till stiftsnämndernas
expertis »i lantbruk och skogsbruk samt därmed sammanhängande
affärsförhållanden». Utredningen ansåg därför att domkapitlen
med oförändrad sammansättning icke vore lämpade att övertaga stiftsnämndernas
uppgifter. En nära till hands liggande lösning vore däremot att
sammanslå de båda organen för enhetlig handläggning av de administrativa
och ekonomiska stiftsangelägenheterna. En sådan myndighet skulle för
handläggning av det stora flertalet ärenden kunna organiseras på två avdelningar
eller delegationer med i stort sett samma sammansättning som
domkapitel och stiftsnämnd nu ha. Genom en sådan sammanslagning skulle
enligt utredningens mening den fördelen vinnas, att sådana ärenden som
enligt gällande organisation fordrade beslut av båda myndigheterna var för
sig i fortsättningen skulle komma att handläggas av endast eu myndighet.
Härigenom skulle bl. a. den dubblering som i vissa avseenden kännetecknade
kansliarbetet bringas att upphöra.
170
Utredningen fann för sin del, att en fullt rationell stiftskansliorganisation
knappast skulle kunna genomföras utan en omorganisation av stiftsmyndigheterna
i den riktning som här berörts. Då emellertid frågan om en sådan
omorganisation finge anses ligga utanför de sakkunnigas utredningsuppdrag,
ansåg sig utredningen böra avstå från att framlägga något förslag i
ämnet.
Revisorernas uttalande. Stiftsstyrelsernas förvaltningsuppgifter handhavas
för närvarande av två skilda myndigheter, nämligen domkapitlen och
stiftsnämnderna.
Domkapitel, för vars sammansättning redogörelse lämnats i det föregående,
äger att i första hand taga befattning med rent kyrkliga ärenden.
Till nämnda organs åligganden hör emellertid också viss fondförvaltning
såsom i fråga om premie-, stipendie- och understödsfonder. Stiftsnämnd
återigen skall ha vård om och överinseende över ecklesiastik fast egendom,
handlägga ärenden angående pastoratens och kyrkofondens ekonomiska
mellanhavanden samt handha förvaltningen av ecklesiastika medel. Stiftsnämnd
består av fem ledamöter, av vilka tre ledamöter skola äga erforderlig
insikt i lantbruk och skogsbruk och därmed sammanhängande affärsförhållanden.
De hos domkapitlen anställda befattningshavarna äro avsedda för såväl
domkapitlens som stiftsnämndernas behov. Stiftsnämnderna förfoga därjämte
över särskilt anställd skoglig personal.
Som tidigare nämnts upptog den år 1953 tillsatta utredningen rörande
organisationen av stiftsstyrelsernas kanslier och därmed sammanhängande
frågor i sitt år 1958 avgivna slutbetänkande till behandling bl. a. frågan om
ändamålsenligheten av den rådande uppdelningen av stiftsadministrationen
på domkapitel och stiftsnämnder. Utredningen fann för sin del, att denna
uppdelning i flera avseenden var förenad med betydande olägenheter. Bl. a.
förorsakade den i åtskilliga fall dubbelarbete på stiftskanslierna, vilket i första
hand sammanhängde med att beslut i vissa slag av ärenden måste fattas
av båda myndigheterna. Utredningen ansåg att berörda olägenheter icke
skulle kunna helt elimineras och en fullt rationell stiftskansliorganisation
åstadkommas på annat sätt än att domkapitlens och stiftsnämndernas verksamhetsgrenar
sammanfördes och anförtroddes en enda stiftsmyndighet. Då
emellertid frågan om en sådan omorganisation enligt utredningens mening
icke ingick i det föreliggande utredningsuppdraget, ansåg sig utredningen
förhindrad framlägga något förslag i ämnet.
Enligt revisorernas mening kan mot de av utredningen framförda synpunkterna
måhända den invändningen göras, att utredningen själv i sitt
betänkande framlagt rationaliseringsförslag, som, i den mån de komma att
resultera i organisationsförändringar, till en del skulle minska de nackdelar
som otvivelaktigt vidlåda stiftsstyrelsernas nuvarande administration. Så
171
t. ex. torde kunna förväntas, att vissa utanordningsärenden som nu handläggas
av såväl domkapitlet som stiftsnämnden i fortsättningen skola omhänderhas
av domkapitlet ensamt. Men även om förändringar i sadant hänseende
skulle komma till stånd, lära åtskilliga ärenden alltjämt komma att
kräva handläggning av båda myndigheterna med därav följande merarbete
både på mvndighets- och kansliplanet. Detta gäller exempelvis arbetsordningsfrågor,
ärenden angående tillsättande av kanslipersonal, anslagsaskanden
och vissa prästgårdsfrågor m. m. Systemet med två stiftsmyndigheter
förutsätter också två särskilda instruktioner, vilket ger upphov till speciella
samordningsproblem, eftersom större delen av kanslipersonalen ar gemensam
för de båda myndigheterna. Som läget nu är tvingas t. ex. den kanslipersonal
som handlägger både domkapitels- och stiftsnämndsärenden att
tillämpa än den ena och än den andra instruktionen. Med två myndigheter
erfordras minst två diarier samt skilda räkenskaper och arkiv. Vidare
måste skrivpapper, kuvert, blanketter och dylikt med myndighetens namn
tryckt anskaffas särskilt för varje myndighet.
Den nuvarande stiftsnämndsinstruktionen har öppnat möjlighet till delegation
av beslutanderätten från stiftsnämnd till dess ordförande eller till
viss tjänsteman. I den mån denna delegationsrätt utnyttjas kunna stiftsnämndssammanträdena,
vilka i exempelvis Luleå stift hållas blott ca fem
gånger om året, komma att bli än färre. Detta kan medföra risk för att
stiftsnämnd får mindre möjlighet att kontinuerligt följa verksamheten och
också få till följd att handläggningen av pleniärenden fördröjes. Denna olagenhet
bör i varje fall reduceras om endast en stiftsmyndighet finnes, vilken,
i likhet med vad fallet nu är beträffande domkapitlet, i regel sammanträder
var tredje vecka.
Enligt revisorernas mening tala således starka skäl för att en sammanslagning
av domkapitlen och stiftsnämnderna bör komma till stånd. En på
angivet sätt nybildad stiftsstyrelse bör emellertid självfallet få en sådan
sammansättning, att den blir lämpad att handha såväl domkapitlets som
stiftsnämndens nuvarande arbetsuppgifter. Revisorerna äro av den bestämda
uppfattningen att några svårigheter icke föreligga att organisera en sådan
myndighet på ett ur olika synpunkter godtagbart och ändamålsenligt sätt.
Det kan i detta sammanhang erinras om att domkapitlen före länsskolnämndernas
inrättande voro mellaninstanscr på skolväsendets område och
att domkapitlen med hänsyn härtill hade en särskild skolsakkunnig ledamot.
Såvitt revisorerna ha sig bekant blev dennes sakkunskap på området
alltid i vederbörlig ordning beaktad. Vidare kan omnämnas att det pa det
lokala planet närmast ankommer på ett organ, nämligen kyrkorådet, att
ombesörja såväl rent kyrkliga uppgifter som frågor rörande ekonomi och
fastighetsförvaltning. Enligt revisorernas mening talar också sistnämnda
omständighet för att ifrågavarande angelägenheter jämväl på stiftsplanet
borde kunna anförtros en enda myndighet.
172
Revisorerna — som i förevarande sammanhang icke ansett sig böra ingå
på den större frågan om den ecklesiastika fastighetsförvaltningens mest rationella
ordnande för framtiden, t. ex. spörsmålet om denna förvaltnings
förhållande till domänverket — anse således att åtgärder böra vidtagas i
syfte att få till stånd en sammanslagning av domkapitlen och stiftsnämnderna.
z
]
Jordbruksdepartementet
§ 25
173
Domänfondens avkastning
År 1951 ägnade riksdagens revisorer uppmärksamhet åt domänverkets
ekonomiska förhållanden, varvid särskilt frågan huruvida dess till statsverket
inlevererade överskott kunde anses motsvara en skälig avkastning avkronans
skogstillgångar ställdes i förgrunden. Revisorerna lämnade därvid
en översiktlig redogörelse för domänverkets kapital- och driftsredovisning
samt berörde en del av de mera väsentliga faktorer som krävde beaktande
vid en bedömning av driftresultatet för statens skogsbruk, exempelvis skogarnas
belägenhet, virkesförråd och bonitet samt virkesuttagen och vissa
mera betydande investeringar. Revisorerna sökte även — i den begränsade
omfattning detta var möjligt — anställa jämförelser mellan driftresultatet
för å ena sidan domänverket och å andra sidan visst enskilt skogsbruk. När
nu en tioårsperiod förflutit efter det att nyssberörda undersökning ägde
rum, har det synts revisorerna lämpligt att ånyo upptaga denna fråga till
granskning med sikte närmast på utvecklingen under 1950-talet.
Domänfondens kapital redovisades i 1950 års bokslut till närmare 391
milj. kronor och i 1960 års bokslut till 382 milj. kronor. Huvuddelen av
dessa belopp eller 312 respektive 303 milj. kronor utgöres av fastigheter.
Återstoden utgöres av de bokförda värdena för markfonden, flottledsfonden
och rörelsekapitalet samt aktier i vissa statliga bolag. I 1950 års bokslut ingick
det bokförda värdet av aktierna i AB Statens skogsindustrier med omkring
23 milj. kronor. Sedan förvaltningen av dessa aktier överflyttats från
domänverket till statskontoret, redovisas de numera på fonden för statens
aktier. Fastigheterna äro på domänfonden upptagna med 1937 års utgående
huvudboksvärden såsom grundvärden och med de förändringar som därefter
inträffat genom köp, försäljningar och andra överlåtelser. De bokförda
värdena motsvara därför givetvis icke på långt när de
föga betydelse när det gäller att bedöma domäntillgångarnas förräntning.
Domänfondens fastigheter utgöras av kronoparker, skogsjordbruk m. m.,
kronans jordbruksdomäner, kronoholmar och skär samt kronoöverloppsmarker
och oavmätta marker. På domänfonden redovisas även en del för
administrativa ändamål disponerade egendomar. Vidare äro renbetesfjällens
skogar och nationalparkerna bokförda på domänfonden.
Av landets samtliga skogar stodo vid 1960 års början 19 procent under
domänstyrelsens förvaltning eller tillsyn. Nedanstående arealuppgifter avse
kronoparker och vissa andra på domänfonden redovisade områden, däremot
icke civila boställens eller renbetesfondens skogar liksom ej heller nationalparkerna.
174
| Areal | i hektar |
| 1950 | 1960 |
Kronoparker, skogsjordbruk in. in.: | ||
Inägor | 50 445 | 40 055 |
Skogsmark | 3 760 098 | 3 797 574 |
Impediment | 1 370 918 | 1 395 690 |
Summa landareal | 5 181 461 | 5 233 319 |
Kronans jordbruksdomäner: | ||
Inägor | 58 775 | 55 837 |
Impediment | 5 683 | 4 736 |
Summa landareal | 64 458 | 60 573 |
Kronoöverloppsmarker, kronoholmar och skär samt | ||
Skogsmark | 296 259 | 293 263 |
Impediment | 256 820 | 281 225 |
Summa landareal | 553 079 | 574 488 |
Summa av ovan redovisade kronomarker: | ||
Inägor | 109 220 | 95 892 |
Skogsmark | 4 056 357 | 4 090 837 |
Impediment | 1 633 421 | 1 681 651 |
Summa landareal | 5 799 998 | 5 868 380 |
Taxeringsvärdena på de fastigheter som bokföras på domänfonden ha
vid slutet av sistförflutna två decennier uppgått till följande belopp.
1950 1960
Skogsförvaltningen:
Skogsdomänerna 374 507 500 1 321 137 000
Renbetesfjällen 3 488 100 10 195 100
Nationalparkerna 476 300
Maskinstationerna 783 200
Virkesmagasinen 53 500 23 000
Jordbruksförvaltningen:
Jordbruksdomänerna m. in. 81 018 300 171 868 800
Summa kronor 459 067 400 1 504 483 400
Inkomster och utgifter för domänverket samt till statsverket inlevererat
överskott sedan år 1935 framgå av följande tabell (miljoner kronor).
År | Inkomster | Utgifter | överskott |
1935 | 49,04 | 40,71 | 8,33 |
1936 | 58,02 | 42,64 | 15,38 |
1937 | 90,86 | 73,96 | 16,90 |
1938 | 97,59 | 85,81 | 11,78 |
1939 | 96,34 | 79,88 | 16,46 |
1940 | 116,64 | 101,89 | 14,75 |
1941 | 134,66 | 119,31 | 15,35 |
175
År | Inkomster | Utgifter | Överskott |
1942 | 110,18 | 85,04 | 25,14 |
1943 | 119,05 | 93,72 | 25,33 |
1944 | 138,93 | 112,88 | 26,05 |
1945 | 121,29 | 101,19 | 20,10 |
1946 | 163,14 | 130,75 | 32,39 |
1947 | 180,80 | 136,72 | 44,18 |
1948 | 171,46 | 139,03 | 32,43 |
1949 | 212,09 | 191,10 | 20,99 |
1950 | 211,48 | 171,99 | 39,49 |
1951 | 342,65 | 251,59 | 91,06 |
1952 | 421,19 | 351,32 | 69,87 |
1953 | 361,56 | 328,78 | 32,78 |
1954 | 450,01 | 372,52 | 77,49 |
1955 | 440,77 | 376,62 | 64,16 |
1956 | 435,45 | 401,29 | 34,16 |
1957 | 479,59 | 443,16 | 36,43 |
1958 | 482,05 | 472,57 | 9,48 |
1959 | 432,36 | 409,43 | 22,92 |
1960 | 521,89 | 469,96 | 51,93 |
I såväl inkomster som utgifter ingå överföringar mellan olika rörelsegrenar
och omföringar med tämligen betydande belopp. Genomsnittligt per år
belöpa sig dessa för perioden 1935—1940 till 27 milj. kronor, för perioden
1941—1950 till 43 milj. kronor och för perioden 1951—1960 till 160 milj.
kronor.
Domänverkets vinst- och förlusträkning ger en översiktlig bild av omslutningens
fördelning på olika rörelsegrenar. Dessa räkningar återgivas här för
åren 1950 och 1960.
Inkomster
Skogsförvaltningen, skogsdomänerna
» sågverken
» virkesmagasinen
Jordbruksförvaltningen, jordbruksdomänerna
Disponerat av förnyelsefonden för återväxtkostnader
Aktieutdelning
och räntor _
Summa kronor
Utgifter
Domänstyrelsen
Skogsförvaltningen, skogsdomänerna
» sågverken
» virkesmagasinen
Jordbruksförvaltningen, jordbruksdomänerna
Domänfondens förråd
1950 | 1960 |
150 526 914 | 338 589 808 |
890 218 | 3 842 744 |
41 547 067 | 135 966 732 |
4 715 890 | 7 739 296 |
12 924 339 | 35 687 763 |
880 000 | 64 465 |
211 484 428 | 521 890 808 |
3 | 405 | 804 | 7 | 604 | 901 |
101 | 645 | 673 | 277 | 163 | 388 |
| 880 | 573 | 3 | 068 | 652 |
40 | 499 | 969 | 134 | 770 | 034 |
6 | 728 | 338 | 4 | 391 | 939 |
1 | 622 | 557 | 5 | 025 | 090 |
176
Avsättning till förnyelsefonden för återväxtkost
nader
17 205 871 37 935 021
Summa kronor 171 988 785 469 959 025
Balanserade överskottsmedel 39 495 643 51 931 783
Såsom framgår av vinst- och förlusträkningarna hänför sig resultatet avdomänverkets
rörelse huvudsakligen till det ekonomiska utfallet av skogsförvaltningen.
Revisorerna begränsa sig i det följande till en granskning av
denna rörelsegren. Jordbruksdomänerna äro av underordnad betydelse för
utfallet i stort.
Vissa uppgifter om årliga virkesuttag och nettobehållningar av hela skogsbruket
under ett antal årtionden lämnas i följande tabell (fram till år 1951
redovisas genomsnitt av femårsperioder).
| Virkesuttag (m3sk) | Avkastning | (kr) | |
År | totalt | per ha |
| per ha |
| (genomsnitt) | skogs- mark | (genomsnitt) | skogs- mark |
1921—25 | 3 699 000 | 0,95 | 6 325 000 | 1,62 |
1926—30 | 4 869 000 | 1,25 | 15 164 000 | 3,82 |
1931—35 | 5 245 000 | 1,33 | 8 831 000 | 2,21 |
1936—40 | 5 389 000 | 1,32 | 13 311 000 | 3,22 |
1941—45 | 6 453 000 | 1,61 | 24 243 000 | 5,98 |
1946—50 | 5 526 000 | 1,37 | 34 390 000 | 8,42 |
1951 | 4 817 000 | 1,19 | 105 804 000 | 25,76 |
1952 | 4 694 000 | 1,16 | 80 494 000 | 19,63 |
1953 | 5 310 000 | 1,31 | 37 543 000 | 9,15 |
1954 | 6 461 000 | 1,59 | 76 503 000 | 18,64 |
1955 | 6 167 000 | 1,52 | 70 181 000 | 17,10 |
1956 | 5 719 000 | 1.41 | 30 234 000 | 7,36 |
1957 | 6 674 000 | 1,64 | 36 921 000 | 8,96 |
1958 | 6 361 000 | 1,56 | 9 999 000 | 2,43 |
1959 | 6 512 000 | 1,59 | 11 844 000 | 2,87 |
1960 | 7 115 000 | 1,74 | 55 120 000 | 13,34 |
Den i tabellen angivna avkastningen avser kronans skogar och skogsjordbruk
med hänsyn tagen även till ändringar i lagervärden. Avsättningar
till förnyelsefonden för återväxtkostnader eller ersättningar ur samma fond
äro därvid ej medräknade. Förnyelsefondens funktion beröres närmare i det
följande.
Föreskrifter om förvaltningen av kronoskogarna ha meddelats av statsmakterna
genom förordningen 1935: 157. De innehålla i huvudsak att förvaltningen
med tillgodoseende av fordringarna på ett uthålligt skogsbruk
och en i möjligaste mån jämn avverkning skall åsyfta högsta möjliga avkastning
i penningar och att försäljningarna skola ske på sätt som för vinnande
av bästa ekonomiska utbyte finnes lämpligt. Genom den allmänt
hållna formuleringen har domänverket lämnats synnerligen stor frihet beträffande
såväl skogsbruket som försäljningspolitiken.
177
När det gäller att bedöma avkastningen av statens skogar och förräntningen
av det däri nedlagda kapitalet, måste en rad faktorer som beröra
dessa skogars tillstånd och ekonomiska förhållanden samt skogsdriften därstädes
ägnas beaktande. Härvid åsyftas de statliga skogarnas belägenhet,
virkesförråd och växtkraft, virkesuttag och avsättningsförhållanden, avverkningskostnader,
administrationskostnader, skatteförhållanden, återväxtåtgärder
och investeringar. Revisorerna vilja här lämna vissa uppgifter i nu
angivna hänseenden.
1) Belägenhet, virkesförråd och bonitet. Statens skogsmarker äro till
övervägande del belägna i de nordligaste delarna av landet. Av den sammanlagda
skogsmarksarealen belöpa 70 procent på Norrbottens och Västerbottens
län, 16 procent på övriga norrlandslän jämte Kopparbergs län samt
endast 14 procent på övriga län.
I nedanstående tabell upptages i m2 3sk virkesförråd på kronoskogarna för
år 1943 och 1960.
Distrikt | m3sk | totalt | m3sk | per ha |
1943 | 1960 | 1943 | 1960 | |
De sex norra distrikten | 169 572 000 | 176 780 000 | 45 | 59 |
De fyra södra distrikten | 49 432 000 | 65 760 000 | 97 | 134 |
Summa och medeltal | 216 004 000 | 242 540 000 | 48 | 71 |
Medelboniteten för kronoskogarna jämförd med vissa enskilda skogar har
angivits i sammanställningen på följande sida. Uppgifterna för de enskilda
skogarna äro hämtade från riksskogstaxeringen 1938—1952, och en uppdelning
har skett enligt den allmänna skogsstatistikens skogliga huvudgrupper.
Under varje sådan grupp ha upptagits bonitetsvärdena för närmast motsvarande
domändistrikt. Beträffande de enskilda skogarna ha endast inedtagits
kolumner för aktiebolagsskogar och bondeskogar, däremot icke godsskogar,
vilka utgöra en till arealen jämförelsevis liten grupp, liksom ej heller allmänna
skogar, där kronoskogarna förutsättas dominera. Sistnämnda båda
grupper ingå emellertid i riksskogstaxeringens kolumn för samtliga skogar.
För domänverket har redovisats medelboniteten år 1952. En successiv uppräkning
av boniteten har därefter ägt rum (från 2,76 år 1952 till 3,06 år
1960). Motsvarande förbättring kan förutsättas ha ägt rum beträffande
enskilda skogar.
2) Tillväxt, virkesuttag och avsättningsförhållanden. Den årliga tillväxten
på kronoskogarna har för den senaste tioårsperioden uppgått till de mängder
som redovisas i följande tabell. Samtidigt lämnas där uppgift om den
beräknade årliga avverkningen enligt gällande skogsindelningsplancr, vilka
successivt revideras med vissa mellantider, i regel 10 år.
12 Rev. berättelse anrj. statsverket år 1961 I.
178
| Riksskogstaxeringen |
| ||
Distrikt (motsvarande) | Aktie- bolags- skogar | Bonde- skogar- | Samtliga skogar | Domän- verket |
I. Riksskogstaxeringen grupp I. (= Norrbottens och Västerbottens | 2,74 | 2,67 | 2,50 |
|
Domänverket: övre Norrbottens distrikt Nedre Norrbottens distrikt Skellefteå distrikt Umeå distrikt II. Riksskogstaxering grupp II. (— Jämtlands län och Västernorr-lands län) | 3,21 | 3,28 | 3,22 | 2,09 2,50 2,54 2,52 |
Domänverket: Mellersta Norrlands distrikt III. Riksskogstaxeringen grupp III. ( = Kopparbergs och Gävleborgs län) | 3,41 | 3,58 | 3,40 | 2,81 |
Domänverket: Gävle-Dala distriktet IV. Riksskogstaxeringen grupp IV. ( = övriga Svealand samt Götaland | 4,80 | 5,20 | 5,12 | 2,61 4,60 |
Domänverket: Västra distriktet V. Riksskogstaxeringen grupp V. (= Skåne, Blekinge, Halland och Bo-huslän) | 5,60 | 5,44 | 5,66 | 4,67 5,02 |
Domänverket: Södra distriktet Hela riket | 3,51 | 4,04 |
| 5,12 2,76 |
År | Ärlig tillväxt 1 000-tal m3sk | Beräknat årligt 1 000-tal m3sk |
1950 | 5 766 | 4 645 |
1951 | 5 779 | 4 747 |
1952 | 5 690 | 4 738 |
1953 | 5 607 | 4 787 |
1954 | 5 985 | 4 877 |
1955 | 5 988 | 4 907 |
1956 | 5 989 | 4 994 |
1957 | 5 988 | 5 096 |
1958 | 6 170 | 5 888 |
1959 | 6 302 | 6 013 |
1960 | 6 396 | 6 070 |
179
Det faktiska virkesuttaget har, såsom framgår av cn jämförelse med en
i det föregående intagen tabell, varit större än det beräknade. Avverkningar
överstigande den beräknade tillväxten ha under perioden förekommit åren
1954, 1955 och 1957—1960. Totalt sett har dock under 1950-talet liksom
tidigare en viss uppbyggnad av virkesförrådet ägt rum. Till detta resultat
medverkar också det förhållandet att viss skog icke ingår i avverkningsplanernas
tillväxtberäkningar. Per hektar beräknades virkesförrådet år 1951
till 65 m3sk och år 1960 till 71 m3sk.
Avsättningen sker dels såsom rotförsäljning och dels som försäljning avvirke
som avverkas av domänverket i egen regi. Av det upphuggna virket
levereras vissa kvantiteter till AB Statens skogsindustrier. Under femårsperioden
1955—1959 uppgick försäljningsvärdet av dessa kvantiteter till 8,8
procent av värdet av allt sålt virke. Det rotstående virket utbjudes i princip
i första hand vid kronoskogsauktion. Därest godtagbart pris därvid icke erhålles,
utbjudas rotposterna därefter till försäljning genom infordrande avanbud.
I följande tabell redovisas från år 1935 de uttagna virkeskvantiteterna
samt — i kolumnen betecknad »% upphugget» — den omfattning i vilken
det försålda virket avverkats i domänverkets egen regi. Samtidigt redovisas
i kolumnerna för erhållet rånetto och behållning det ekonomiska utfallet
av de båda försäljningstyperna. Begreppet rånetto innebär i fråga
År | Uttag | Hånetto, | kr/m3sk | Behållning, kr | |||
m3sk | % upp-hugget | på rot | upphug-get m. m. | per ha | per m3sk | ||
1935 | 4 | 995 000 | 45 | 4,55 | 3,69 | 2,36 | 1,93 |
1936 | 5 | 190 000 | 42 | 6,20 | 3,50 | 3,33 | 2,66 |
1937 | 5 | 084 000 | 49 | 6,48 | 5,53 | 4,09 | 3,32 |
1938 | 5 | 519 000 | 49 | 4,89 | 5,50 | 3,02 | 2,28 |
1939 | 5 | 099 000 | 47 | 5,68 | 3,70 | 1,64 | 1,32 |
1940 | 6 | 055 000 | 58 | 5,82 | 4,98 | 4,03 | 2,73 |
1941 | 5 | 960 000 | 58 | 7,74 | 5,82 | 5,51 | 3,76 |
1942 | 6 | 407 000 | 57 | 8,39 | 6,56 | 6.75 | 4.27 |
1943 | 6 | 437 000 | 60 | 7,64 | 7,15 | 6,36 | 4,00 |
1944 | 7 | 150 000 | 59 | 8,36 | 6,53 | 6,65 | 3,76 |
1945 | 6 | 310 000 | 53 | 7,42 | 6,42 | 4,65 | 2,98 |
1946 | 7 | 087 000 | 56 | 12,58 | 7,19 | 8,83 | 5,07 |
1947 | 5 | 672 000 | 54 | 14,62 | 12,95 | 9,72 | 6,98 |
1948 | 4 | 587 000 | 52 | 16,11 | 16,42 | 5,97 | 5,32 |
1949 | 5 | 185 000 | 60 | 15,97 | 15,50 | 6,49 | 5,12 |
1950 | 5 | 101 000 | 52 | 25,75 | 13,37 | 11,05 | 8,89 |
1951 | 4 | 817 000 | 55 | 45,80 | 28,89 | 25,76 | 21,96 |
1952 | 4 | 694 000 | 60 | 31,89 | 44,23 | 19,63 | 17,15 |
1953 | 5 | 310 000 | 62 | 35,12 | 19,91 | 9,15 | 7,07 |
1954 | 6 | 461 000 | 69 | 37,97 | 23,27 | 18,64 | 11,84 |
1955 | 6 | 167 000 | 69 | 38,49 | 23,86 | 17,10 | 11,38 |
1956 | 5 | 719 000 | 73 | 30,47 | 23,97 | 7,36 | 5,29 |
1957 | 6 | 674 000 | 71 | 32,03 | 19,54 | 8,96 | 5,53 |
1958 | 6 | 361 000 | 82 | 26,88 | 18,63 | 2,43 | 1,57 |
1959 | 6 | 512 000 | 72 | 31,59 | 13,26 | 2,87 | 1,82 |
1960 | 7 | 115 000 | 76 | 34,85 | 19,80 | 13,34 | 7,75 |
180
om rotförsäljningarna i huvudsak bruttoförsäljningspriset samt i fråga om
upphugget virke försäljningspriset minskat med de direkta avverkningskostnaderna.
De i tabellen angivna uppgifterna rörande försäljningarnas fördelning
mellan rotstående virke och virke avverkat i egen regi böra ses mot bakgrunden
av att vissa mängder virke utbjudas vid auktion utan att någon
försäljning kommer till stånd. Under de två senaste decennierna har av det
sålunda utbjudna virket som regel omkring 86 procent funnit köpare vid
auktionstillfället. Vid några tillfällen har det dock kunnat inträffa —- stundom
på grund av överenskommelser på köparhåll — att så låga bud avgivits
vid kronoskogsauktionerna, att försäljningar endast i ringa utsträckning
kunnat komma till stånd. År 1948 såldes sålunda endast 57 procent av det
utbjuda virket på auktionerna, och sådana anordnades över huvud taget
icke inom vissa distrikt åren 1948 och 1949. Även år 1958 blev ett svagt år
i nu ifrågavarande hänseende; endast 53 procent av det i försäljningslängderna
upptagna virket erhöllo köpare. Emellertid är att märka att efter auktionstillfällena
stora mängder av det rotstående virket som regel försäljes
genom anbud eller under hand.
Virkesmarknaden under 1950-talet kännetecknades av två extrema avvikelser
från den stabila prisutvecklingen, vilka med vissa variationer gällde
såväl exporten som hemmamarknaden. Under år 1951 inträffade ovanligt
År | Partipris-index | Trävaruutförsel, m3 | ||
oarbetade | sågade (bilade) | Summa | ||
1935 | 100 | 395 900 | 2 679 500 | 3 075 400 |
1936 | 106 | 285 200 | 3 074 000 | 3 359 200 |
1937 | 131 | 499 700 | 3 165 800 | 3 665 500 |
1938 | 133 | 655 800 | 2 433 700 | 3 089 500 |
1939 | 127 | 427 700 | 2 950 900 | 3 378 600 |
1940 | 149 | 788 100 | 1 971 000 | 2 759 100 |
1941 | 164 | 600 500 | 2 217 000 | 2 817 500 |
1942 | 198 | 386 300 | 1 671 200 | 2 057 500 |
1943 | 218 | 352 500 | 969 700 | 1 322 200 |
1944 | 210 | 275 500 | 722 400 | 997 900 |
1945 | 212 | 169 200 | 2 480 000 | 2 649 200 |
1946 | 226 | 488 200 | 1 688 000 | 2 176 200 |
1947 | 307 | 388 700 | 1 650 800 | 2 039 500 |
1948 | 336 | 384 800 | 2 216 900 | 2 601 700 |
1949 | 332 | 903 700 | 2 702 000 | 3 605 700 |
1950 | 353 | 608 800 | 3 309 000 | 3 917 800 |
1951 | 583 | 557 600 | 3 814 000 | 4 371 600 |
1952 | 713 | 1 308 600 | 2 994 100 | 4 302 700 |
1953 | 541 | 924 800 | 4 270 000 | 5 194 800 |
1954 | 585 | 1 108 400 | 4 096 000 | 5 204 400 |
1955 | 632 | 1 688 400 | 4 749 000 | 6 437 400 |
1956 | 627 | 1 176 700 | 4 529 000 | 5 705 700 |
1957 | 597 | 1 531 300 | 4 953 500 | 6 484 800 |
1958 | 603 | 1 168 900 | 3 920 300 | 5 089 200 |
1959 | 531 | 880 300 | 4 602 600 | 5 482 900 |
1960 | 600 | 775 100 | 4 951 000 | 5 726 100 |
181
omfattande prisstegringar, vilka sträckte sina verkningar även till viss del
av år 1952. Under år 1958 visade marknaden däremot en starkt vikande tendens
med låga priser och minskade avslut. Dessa prisrörelser blevo märkbara
i fråga om såväl sågade varor som rundvirke, och de avspeglas i de
uppgifter om domänverkets avsättningsförhållanden och driftresultat som
lämnats i ovan intagna tabeller. För att ytterligare belysa dessa marknadstendenser
lämnas på motstående sida en sammanställning för ett antal år av
handelsstatistikens uppgifter om landets trävaruutförsel och om kommerskollegiets
partiprisindex för trävaror.
3) Avverknings- och transportkostnader. Beträffande såväl rotsålt som i
egen regi avverkat virke har domänverket att vidkännas kostnader för virkets
utsyning och stämpling. Dessa kostnader äro dock icke av större omfattning;
de ha under 1950-talet belöpt sig till mellan 2 och 3 milj. kronor
per år. För virke som avverkas i egen regi måste vidare kostnaderna för
avverkning och transport frånräknas, innan vederbörligt rånetto kan angivas.
Mängderna av dylikt virke framgå av tidigare lämnade uppgifter rörande
hela virkesuttaget och den procentsats därav som anger vad som
sålts i upphugget skick. Under 1950-talet ha avverknings- och transportkostnader
uppgått till belopp som framgå av följande tabell, i vilken jämväl en
uppdelning skett på tre grupper av domänverkets distrikt, i huvudsak representerande
dels övre Norrland, dels mellersta Norrland och Bergslagen,
dels ock mellersta och södra Sverige.
År | Distrikt | Avverkn. och transp. | D:o per kr | År | Distrikt | Avverkn. och transp. | D:o per |
1951 | 1—4 | 35,7 | 24,60 | 1956 | 1—1 | 66,3 | 33,40 |
| 5—7 | 16,2 | 19,70 |
| 5—7 | 38,3 | 26,10 |
| 8—10 | 5,8 | 16,00 |
| 8—10 | 14,4 | 19,30 |
| S:a | 57,7 | 2k9Ö |
| S:a | 119,0 | 28,40 |
1952 | 1—4 | 45.9 | 33,50 | 1957 | 1-4 | 77,3 | 33,50 |
| 5—7 | 26,4 | 25,90 |
| 5—7 | 44,1 | 26,80 |
| 8—10 | 9,9 | 23,60 |
| 8—10 | 15,8 | 20,30 |
| S:a | 82,2 | 29,30 |
| S:a | 137,2 | 29,00 |
1953 | 1—4 | 52,0 | 30,70 | 1958 | 1-4 | 85,3 | 32,06 |
| 5—7 | 26,0 | 23,70 |
| 5—7 | 45,4 | 26,13 |
| 8—10 | 9,4 | 18,40 |
| 8—10 | 15,6 | 18,65 |
| S:a | "874 | 26,50 |
| S:a | 146,3 | 2T95 |
1954 | 1—4 | 55,9 | 26,80 | 1959 | 1—4 | 66,8 | 30,62 |
| 5—7 | 40.1 | 25,30 |
| 5—7 | 45,0 | 26,25 |
| 8—10 | 13,0 | 16,00 |
| 8—10 | 16,0 | 19,91 |
| S:a | 109,0 | 2430 |
| S:a | 127,8 | 27,20 |
1955 | 1—4 | 56,6 | 29,60 | 1960 | 1—4 | 74,83 | 30,05 |
| 5—7 | 39,7 | 24,30 |
| 5—7 | 49,75 | 25,51 |
| 8—10 | 13,0 | 18,10 |
| 8—10 | 17,93 | 18,29 |
| S:a | ii] | 2"MÖ |
| S:a | 142,51 | 26,29 |
182
4) Återväxtåtgärder in. in. Kostnaderna för skogsodling, hägnad, skogsskydd
och plantskogsvård samt nydikning av skogsmark och nybyggnad av
vägar bestridas av domänverket ur en särskild fond, den s. k. förnyelsefonden
för återväxtkostnader m. in. Avsättning till fonden sker innan någon inleverering
av överskott äger rum. Fr. o. in. år 1950 bestämmer Kungl. Maj:t
årligen det procenttal av domänverkets bruttoinkomst av skogsmedel med
vilket avsättning skall ske. Detta har hittills årligen bestämts till 12 procent.
Genom fonden vinnes en jämnare tillgång på medel för dylika arbeten, oavsett
huruvida arbetena utföras i nära anslutning till avverkningarna eller
få anstå till en senare tidpunkt.
Avsättningarna till fonden och ur fonden bestridda utgifter ha sedan år
1940 uppgått till följande belopp (milj. kr.).
År | Avsättning | Utgifter | Behålln. |
1940 | 3,1 | 2,0 | 9,2 |
1941 | 3,8 | 2,1 | 10,9 |
1942 | 4.4 | 2,4 | 12,9 |
1943 | 3,9 | 3.4 | 13,5 |
1944 | 7,0 | 5,6 | 14,9 |
1945 | 3,5 | 3.8 | 14,5 |
1946 | 10,5 | 6,4 | 18,6 |
1947 | 3,6 | 8,0 | 14,2 |
1948 | 1,5 | 10,2 | 5,6 |
1949 | 19,8 | 13,6 | 11,8 |
1950 | 17,2 | 12,9 | 16,1 |
1951 | 28,1 | 13,6 | 30,6 |
1952 | 31,9 | 23,6 | 38,9 |
1953 | 26,8 | 28,9 | 36,9 |
1954 | 34,9 | 29,0 | 42,7 |
1955 | 34,7 | 29,5 | 47,9 |
1956 | 32,1 | 32,4 | 47,5 |
1957 | 34,6 | 35,9 | 46,1 |
1958 | 33,1 | 39,1 | 40,1 |
1959 | 30,0 | 37,6 | 32,6 |
1960 | 37,9 | 35,7 | 34,8 |
I samband med återväxtåtgärderna torde det finnas skäl att beröra det
arbete som inom domänverket bedrives med att åstadkomma skogsväxt på
de s. k. svårföryngrade skogsmarkerna i Norrland. Under en lång tidsperiod
har på såväl allmänna som enskilda skogar i Norrland pågått en exploatering
av det gamla urskogsförrådet, samtidigt som åtgärderna för skogens återväxt
varit helt otillräckliga. Fram till de senaste decennierna ha därför kalinarkernas
ytvidd i Norrland successivt ökat. Sedan 1940-talet har man
emellertid inom domänverket på allvar angripit detta problem och arbetar
planmässigt på att komma till rätta därmed. Det år 1950 fastställda programmet
innebär i stort sett, att de årliga återväxtåtgärderna på varje revir
183
böra motsvara minst den areal ny föryngringsyta som upptages genom a\-verkning jämte en femtondel av den äldre kalmarksarealcn. Programmet
har beräknats medföra ett årligt behov av omkring 300 000 dagsverken
och innefattar även en betydande insats för att avhjälpa den stora bristen
på plantor och frö som kunna användas på ifragavarande trakter och höjdlägen.
I stort sett har också det uppgjorda programmet kunnat fullföljas.
Dessa åtgärder för restaurering av de norrländska kalmarkerna innebära
emellertid en extra belastning på domänverkets utgiftskonto och nettoresultat.
Vid arbetet med nu berörda restaurering stod det snart klart, att tillgängliga
resurser i fråga om arbetskraft samt plantor och frö voro begränsade
och att en viss hushållning med tillgångarna var påkallad. På grund härav
utfärdades i början av 1950-talet bestämmelser om den s. k. skogsodlingsgränsen.
Åtgärden avsåg att avskilja vissa områden, som tills vidare lämnades
utanför återuppbyggnadsprogrammet, för att koncentrera åtgärderna
till de trakter som kunde väntas giva det snabbaste resultatet i form av ökad
virkesproduktion och i så goda avsättningslägen som möjligt. Av denna anledning
har skogsodlingsgränsen tills vidare dragits nedanför de områden
där föryngringssvårigheterna äro stora och resultaten av vidtagna åtgärder
mycket ovissa, såsom fjälltrakterna och vissa andra svaga marker i dåliga
avsättningslägen. Gränsen år alltså att betrakta som en tillfällig investeringsgräns,
ovanför vilken som allmän princip skall gälla att investeringar för
skogens förnyelse icke få göras och nya hyggen icke heller upptagas. Vissa
modifikationer förutsättas dock kunna göras, om sådana befinnas angelägna
ur skogsvårdssynpunkt eller motiveras av befolkningens behov av
arbetstillfällen. Sedan föreliggande eftersläpning i fråga om skogsvårdsåtgärderna
nedanför skogsodlingsgränsen inhämtats torde denna i många fall
få flyttas upp.
Genom skogsodlingsgränsen har eu areal av omkring 740 000 hektar avgränsats
från det närmast aktuella skogsodlingsprogrammet. Av arealen
utgöra 83 000 hektar renbetesmark.
5) Nybyggnads kostnader. Kostnaderna för nybyggnader vid domänverket
bestridas direkt av verkets driftmedel. Dylika investeringar bli därför omedelbart
avskrivna i sin helhet. Därav följer också att det arliga driltresultatet
påverkas av den omfattning i vilken byggnadsverksamheten under året
bedrives..
Under större delen av 1940-talet var husbyggnadsverksamheten vid domänverket
begränsad med hänsyn bl. a. till då rådande regleringar. En viss
upprustning av bostäder och övriga byggnader blev därefter nödvändig för
att avhjälpa tidigare eftersläpning på detta område. Följande uppställning
visar nybyggnadskostnadernas totalsumma under ett antal år och de andelar
därav som falla på vissa slag av byggnader.
184
År | Summa för | Därav för | ||
tjänste-bostäder | krono-torp/43 | skogs-jordbruk | ||
1946 | 4,0 | 0,4 | 1,9 | 1,3 |
1947 | 5,7 | 0,3 | 2,7 | 1,5 |
1948 | 6,4 | 0,6 | 2,9 | 1,8 |
1949 | 5,2 | 0,4 | 1,9 | 1,6 |
1950 | 6,8 | 0,9 | 2,7 | 1,9 |
1951 | 7,7 | 0,5 | 2,9 | 2,5 |
1952 | 17,8 | 1,0 | 4,7 | 3,6 |
1953 | 17,1 | 0,9 | 4,5 | 3,4 |
1954 | 16,2 | 0,8 | 4,3 | 2,8 |
1955 | 15,3 | 1,4 | 4,1 | 2,9 |
1956 | 15,1 | 1,4 | 4,4 | 3,5 |
1957 | 13,3 | 0,9 | 3,8 | 3,1 |
1958 | 9,2 | 0,8 | 3,0 | 1,8 |
1959 | 5,4 | 0,9 | 1,5 | ’ 1,2 |
1960 | 3,9 | 0,4 | 1,1 | 0,9 |
- • 1’ r. •U..i • ts . ■ i. ft/j
Samtidigt med nämnda upprustning av byggnadsbeståndet ha under det
senaste årtiondet äldre upplåtelseformer för olika slag av lägenheter avvecklats
och dessa överförts till nyare bestämmelser. Såvitt gäller kronotorpen
ha nya regler fastställts åren 1943 och 1950. Antalet kolonat, skogstorp,
odlingslägenheter och kronotorp enligt äldre bestämmelser ha sålunda
nedbringats från över 1 100 år 1951 till 227 år 1960, trots att ett tillskott
av dylika lägenheter erhållits från den statliga lantbruksförvaltningen. Antalet
kronotorp/43 har i huvudsak bibehållits (en minskning från 884 till
865), under det att 360 kronotorp enligt 1950 års bestämmelser tillkommit.
Beståndet av hyreslägenheter har samtidigt betydligt utökats. År 1954 redovisades
omkring 1 800 dylika lägenheter; år 1960 hade antalet stigit till
2 323.
Beträffande skogsjordbruken kan samma utveckling avläsas ur nedanstående
tabell, som även visar en uppdelning på arealgrupper.
År
under
2 ha
Antalet skogsjordbruk
2—4 ha
4—10 ha
över 10 ha
Summa
1945
1950
1955
1959
1960
691
587
302
179
159
658
668
516
389
367
827
839
736
681
651
275
284
252
259
258
2451
2378
1806
1508
1435
6) Skatter. Domänverket har författningsenligt att erlägga kommunal
inkomstskatt för inkomst av fastigheter och av rörelse. Vidare erlägges
skogsvårdsavgift. Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åvilar däremot
185
icke domänverket. Under 1940-talet, då dylika utskylder utgingo, erlade domänverket
skogsaccis men däremot icke krigskonjunkturskatt.
De sammanlagda skattentgifterna under år 1960 uppgingo till 10,55 milj.
kronor, varav omkring 1,2 milj. kronor utgjorde skogsvårdsavgift''.
7) Administrationskostnader. Personal- och administrationskostnader ha
i likhet med övriga utgifter under det senaste årtiondet undergått en kraftig
stegring. I främsta rummet hänför sig denna till löneökningar. Därjämte
har efter hand skett en genomgripande omorganisation av förvaltningen
inom domänverket. En specialisering har åstadkommits genom att särskilt
sakkunnig personal anställts för sådana uppgifter som väg- och husbyggnad,
dikning, kontorsarbete in. m. Även en betydande utökning av antalet anställda
i administrativ tjänst har efter hand ägt rum, vilket belyses av denna
sammanställning.
År | Personalantal | ||||
styrelsen | skogs- förvaltn. | jordbruks. förvaltn. | Industri. förvaltn. | Summa | |
1935 | 150 | 895 | 11 | (45) | 1056 |
1940 | 241 | 1027 | 11 | (113) | 1279 |
1946 | 257 | 1114 | 8 | -- | 1379 |
1950 | 295 | 1298 | 42 | — | 1635 |
1955 | 331 | 1337 | 53 | — | 1721 |
1960 | 359 | 1444 | 6 | — | 1809 |
För år 1960 redovisades utgifterna för domänstyrelsen till 6,9 milj. kronor
och för vissa gemensamma kostnader av administrationsnatur till 1,7 milj.
kronor. Administrationskostnaderna för skogsförvaltningen uppgingo till
29,2 milj. kronor och för jordbruksförvaltningen till 0,3 milj. kronor. Pensionskostnaderna
redovisas av domänverket vid sidan av övriga administrationskostnader;
av dylika kostnader belöpte år 1960 7,3 milj. kronor på pensioner
till tjänstemän och 4,6 milj. kronor på pensioner till arbetare. Härvid
har icke räknats med den under året utgående preliminära ATP-avgiften.
Tillhopa utgöra nu nämnda kostnader ett belopp av 50 milj. kronor.
Tabellen på följande sida visar administrationskostnaderna för skogsförvaltningen
fr. o. m. år 1940. Pensionskostnaderna äro här icke medräknade.
Frågan om den skäliga avkastningen av statens skogsbruk har, såsom
redan nämnts, i olika sammanhang varit föremål för granskning. Sålunda
företogs under år 1944 en fullständig genomgång av domänverkets rörelse
genom statens sakrevisions försorg. Sakrevisionens granskningsmän framhöllo
sammanfattningsvis att domänstyrelsen syntes ha väl följt med i utvecklingen
såväl på skogsskötselns område som med avseende å ett ekonomiskt
utnyttjande av det förvaltade skogskapitalet. Vissu rationaliseringsförslag
som framlades av granskningsmännen och som bl. a. gällde för
-
186
År | Administrationskostnader | ||||
lokalför- valtning | domstyr. 4- över-jägm.i) | Summa | per ha | per uttagen | |
milj. kronor | kronor | ||||
1940 | 5,6 | 1,7 | 7,3 | 1,77 | 1,20 |
1941 | 6,0 | 1,7 | 7,7 | 1,90 | 1,29 |
1942 | 6,5 | 2,0 | 8,5 | 2,09 | 1,32 |
1943 | 6,8 | 2,2 | 9,0 | 2,22 | 1,39 |
1944 | 6,8 | 2,2 | 9,0 | 2.24 | 1,27 |
1945 | 7,0 | 2.3 | 9,3 | 2,31 | 1,48 |
1946 | 7,8 | 2,8 | 10,6 | 2,60 | 1,49 |
1947 | 10,0 | 2,9 | 12,9 | 3,17 | 2,28 |
1948 | 11,4 | 3,4 | 14,8 | 3,62 | 3,22 |
1949 | 11,8 | 3,1 | 14,9 | 3,66 | 2,89 |
1950 | 11,8 | 3,7 | 15,5 | 3,79 | 3,05 |
1951 | 13,8 | 4,5 | 18,3 | 4,45 | 3,80 |
1952 | 16,3 | 5,2 | 21,5 | 5,25 | 4,59 |
1953 | 18,1 | 5,5 | 23,6 | 5,76 | 4,45 |
1954 | 18,5 | 5,7 | 24,2 | 5,89 | 3,74 |
1955 | 18,9 | 6,6 | 25,5 | 6,22 | 4,14 |
1956 | 19,5 | 7,1 | 26,6 | 6,46 | 4,65 |
1957 | 21,7 | 7,6 | 29,3 | 7,13 | 4,40 |
1958 | 25,5 | 5,9 | 31,4 | 7,63 | 4,94 |
1959 | 26,4 | 6,1 | 32,5 | 7,86 | 4,99 |
1960 | 27,9 | 6,4 | 34,3 | 8,29 | 4,81 |
*) Fr. o. m. 1959 har redovisningen av överjägmästarna flyttats från domänstyrelsen
till lokalförvaltningen.
vattnings- och administrationsförhållanden ha sedermera föranlett domänverket
att vidtaga åtgärder i angivet syfte,
I sin ovan nämnda år 1951 framlagda redogörelse för domänfondens avkastning
redovisade riksdagens revisorer vissa försök att anställa jämförelse
mellan domänverkets och enskilt skogsbruk. I detta sammanhang återgåvo
revisorerna följande uppgifter ur en av chefen för domänstyrelsen framlagd
promemoria.
Efter de uppgifter, som nu lämnats angående kronoskogarnas avkastning,
kan man fråga sig, vilka avkastningsmöjligheter dessa skogar ha i förhållande
till landets skogar i övrigt. Den produktiva skogsmarksarealen utgör
18,5 procent av hela landets. Emellertid ligger denna areal till nära 90
procent inom Norrland och Dalarna, till 3/4 inom Norrbottens och Västerbottens
län och till drygt hälften inom dessa båda läns lappmarker. Med hänsyn
till det nordliga läget är markens produktionsförmåga (bonitet) avsevärt
lägre än för landet i övrigt, och kronoskogarnas andel av landets skogar
kan, i virkesproduktion räknat, uppskattas till 12 procent. I fråga om
värdeavkastningen kan anföras, att det sammanlagda skogsmarks- och
skogsvärdet, som åsattes för statsskogarna vid senaste fastighetstaxering
(alltså ett avkastningsvärde) utgjorde 10 procent av motsvarande värde
för hela landets skogar. Däri ligger alltså även hänsyn till det sämre avsättningsläget
för kronans mera avsides belägna skogar.
Det finnes emellertid anledning antaga att även den senast anförda procentsiffran
är för hög. Vid fastighetstaxeringen finnes tillgång till utförliga
187
uppgifter om kronoskogarna och deras virkesförråd, vilket möjliggör eu
tämligen noggrann bestämning av värdena enligt de gällande grunderna.
För övriga skogar saknas oftast motsvarande uppgifter, varför värderingen
blir osäkrare och måste göras mera försiktigt. Härtill kommer att, sedan
tillgodogörandet av urskogsförrådet avslutats, avkastningen från skogarna
i övre Norrland under avsevärd tid kommer att vara betydligt lägre än vad
som svarar mot markens produktionsförmåga. Samtidigt bliva förvngringskostnaderna
å dessa skogar, särskilt efter det nu påbörjade stora restaureringsarbetet
mycket stora i förhållande till inkomsterna. Man torde därför
icke kunna räkna med, att statsskogarnas bidrag till avkastningen från landets
skogar under de närmaste decennierna skall utgöra mer än 7 å 8 procent.
Revisorerna betonade i nämnda sammanhang de vanskligheter som av
olika skäl voro förenade med en jämförelse mellan driftresultaten för kronoskogarna
och för enskilt skogsbruk. Det senare bedrevs i regel i förening
med jordbruk eller med skogsindustri, och renodlade inkomstsiffror för
själva skogsbruket kunde som regel icke erhållas utan ingående utredningar.
En viss möjlighet till sådana jämförelser hade revisorerna emellertid funnit
genom att jämföra å ena sidan de rotvärden som framkommit för allt skogsbruk,
såväl kronans som enskilt, vid taxeringen till skogsaccis för femårsperioden
1944—1948 och å andra sidan kronoskogamas rånettovärden för
närmast motsvarande tid. Dessa uppgifter, som lämnades länsvis, gåvo vid
handen att kronoskogamas rånetton nästan genomgående lågo väsentligt högre
än det accispliktiga virkets rotvärden. Endast i två län, nämligen i Kopparbergs
och Gävleborgs län. var förhållandet det motsatta. Revisorerna framhöllo
dock samtidigt, att uppgifterna måste bedömas med stor försiktighet.
Dels måste det accispliktiga virkets rotvärden höjas med hänsyn till att däri
icke inginge värdet av husbehovsskog och av odeklarerad skog. Vidare gjordes
reservationer bl. a. för materialets tillförlitlighet och olikheter i själva
taxeringsförfarandet.
1951 års revisorer återgåvo vidare vissa av chefen för domänstyrelsen
redovisade försök till jämförelser mellan domänverkets och vissa skogsbolags
avkastningsresultat för åren 1949 och 1950. Jämförelsen baserade sig
för bolagens del på efter deklarationer uppskattad inkomst av jordbruksfastighet
för taxering till .statlig inkomstskatt. För nämnda två år syntes
domänverket i regel ha deklarerat en högre avkastning av skogsbruket än
vad de enskilda bolagen gjort, såväl per hektar skogsmark som i relation till
taxeringsvärdena. Därav kundo dock icke dragas den slutsatsen, att statsskogarna
under likartade förutsättningar skulle ha lämnat en högre verklig
avkastning. Åtskilliga faktorer gjorde nämligen alt värdena icke voro jämförbara.
Förvaltningsobjekten voro exempelvis icke likväpdiga med avseende
på belägenhet, bonitet och virkeskapital. Virkesuttagen voro i regel
okända; dessas storlek ägde givetvis högst väsentlig betydelse både direkt
och indirekt i förhållande till de fasta kostnaderna. Det var vidare osäkert
188
huruvida domänverkets priser för försålt virke och bolagens värderingar av
eget virke voro fullt jämförbara. Även bolagens kostnader i samband med
överlämnandet av virket till de egna industrierna kunde orsaka avvikelser,
och olikheter syntes slutligen föreligga i fråga om avverkningskostnader och
omfattningen av vidtagna skogsvårdsåtgärder.
Revisorernas uttalande. År 1951 lämnade riksdagens revisorer en redogörelse
för domänfondens driftresultat och redovisade vissa uppgifter såsom
underlag för en bedömning av i vad mån statsverket kunde anses erhålla
en skälig avkastning av de betydande skogstillgångar som förvaltas
av domänverket. Sedan nu en tioårsperiod förflutit efter det att nämnda
undersökning ägde rum, ha revisorerna velat ånyo upptaga denna fråga till
granskning med sikte närmast på utvecklingen under 1950-talet.
Revisorerna vilja till en början göra det allmänna uttalandet att kronans
skogar, såvitt revisorerna kunna bedöma, äro väl skötta. Skogsvårds- och
återväxtåtgärder utföras i tillräcklig omfattning, och detsamma gäller åtgärder
för tillgångarnas förbättrande. Revisorernas omdöme grundar sig
på ett flertal besök vid kronoskogarna, företagna såväl innevarande år som
tidigare under tioårsperioden.
Virkesmarknaden under 1950-tälet kännetecknades av två starka avvikelser
från den stabila prisutvecklingen, vilka gällde såväl exporten som hemmamarknaden.
Under år 1951 inträffade ovanligt omfattande prisstegringar,
vilka sträckte sina verkningar även till viss del av år 1952. Under år 1958
visade marknaden däremot en starkt vikande tendens med låga priser och
minskade avslut. För domänverkets driftresultat är att märka, att prisläget
under ett visst försäljningsår normalt kommer till uttryck även under det
närmast påföljande året, då det upphuggna virket levereras, och att en viss
utjämning av extrema prisavvikelser alltså äger rum. Den genomsnittliga
avkastningen av skogsbruket under tioårsperioden har uppgått till 51 milj.
kronor och det genomsnittliga till statsverket inlevererade överskottet til!
53 milj. kronor. Från dessa genomsnitt förekomma emellertid betydande avvikelser.
Under högkonjunkturen 1951—1952 redovisades en avkastning från
skogsbruket på 106 respektive 80 milj. kronor och överskott på 91 respektive
70 milj. kronor, under det att lågkonjunkturperioden 1958—1959 gav avkastningar
på 9 respektive 12 milj. kronor och överskott på 9,5 respektive
23 milj. kronor. Det är att märka att dessa variationer äro långt starkare
än de rörelser som partiprisindex för trävaror utvisar.
Då det gäller att bedöma skäligheten av kronoskogarnas avkastning böra
ett flertal betydelsefulla faktorer beaktas, vilka äro ägnade att begränsa
domänverkets möjligheter att inleverera överskott av virkesförsäljningarna.
Kronoskogarna omfatta närmare en femtedel av landets skogsmarksareal.
Emellertid ligger denna areal till nära 90 procent inom Norrland och Dalarna
och till tre fjärdedelar inom Norrbottens och Västerbottens län. Av
189
skogsmarken i sistnämnda båda län ligger nära hälften i lappmarkerna. Kronans
skogar äga därför en långt svagare produktionsförmåga och ett lägre
virkesförråd än vad som är genomsnittligt för landet. Endast i södra Sverige
torde, åtminstone såvitt gäller virkesförrådet, förhållandet vara det motsatta.
Såsom redan antytts bedriver domänverket återväxt-, skogsvårds- och förbättringsåtgärder
i stor omfattning. Verket ligger i detta hänseende väl framme
bland landets skogsägare. Därjämte har domänverket sedan ett antal år
fullföljt ett omfattande upprustningsprogram för att åstadkomma skogsproduktion
på de s. k. svårföryngrade skogsmarkerna i Norrland, på vilka
under tidigare skeden dylika åtgärder blivit i hög grad eftersatta. Detta omfattande
arbete har inneburit en extra belastning, som krävt särskilt stora
avsättningar till förnyelsefonden för återväxtkostnader.
För enskilda skogar med ej alltför omfattande skogsinnehav ter det sig
naturligt att förlägga virkesuttagen till sådana år då goda virkespriser erhållas,
under det att uttagen hållas tillbaka under år då priserna äro låga. För
domänverket är emellertid en dylik politik svårare att genomföra. Statsmakterna
ha uttalat sig för en i möjligaste mån jämn avverkning på kronoskogarna.
I viss utsträckning torde intressen av mera allmän räckvidd såsom
arbetsmarknads- och konjunkturpolitiska synpunkter härvid ha medverkat,
vilka icke alltid ha sammanfallit med domänverkets företagsekonomiska intressen.
I längden måste dylika hänsvntaganden återspeglas i driftresultatet.
För domänverkets avverknings- och transportkostnader har i det föregående
lämnats eu sammanställning, uppdelad på tre grupper av distrikt.
Därav framgår att nämnda kostnader äro väsentligt högre på de nordligt
belägna distrikten än på de sydligare, vilket är en naturlig följd av norrlandsskogarnas
längre transportvägar, besvärligare avverkningsförhållanden
och klenare virkesförråd. För det ekonomiska utfallet har detta förhållande
givetvis en avgörande betydelse, eftersom den övervägande mängden virke
uttages i de nordliga distrikten och alltså måste vidkännas de högre kostnaderna,
innan någon behållning kan redovisas av uttagen. Tabellen visar
emellertid också att oaktat arbetslöner och omkostnader ökat väsentligt
under 1950-talet och de sammanlagda avverknings- och transportkostnaderna
stigit från 58 till 128 milj. kronor — kostnaderna per uttagen m3sk ökat
i betydligt mindre grad. Genom att insätta olika tekniska hjälpmedel och
genom andra former av rationalisering vid skogsavverkningarna har domänverket
alltså kunnat effektivt motverka de kostnadshöjande tendenserna,
en utveckling som måste anses mycket tillfredsställande.
1951 års revisorer ägnade uppmärksamhet åt frågan om domänverkets
avverknings- och försäljningspolitik. Revisorerna konstaterade att utvecklingen
gått i den riktningen, att en allt större andel av det försålda virket
avverkades i egen regi. Under 1920-talet utgjorde det avverkade virket om
-
190
kring 25 procent av uttaget, men andelen hade efter hand stigit till 50—60
procent. Ett flertal omständigheter hade medverkat till denna utveckling;
bl. a. måste domänverket tillgodose AB Statens skogsindustrier med den
övervägande delen av bolagets virkesbehov. Främst sammanhängde emellertid
förskjutningen med önskemålet att till skogarna knyta en fast arbetarstam,
vilken kunde tagas i anspråk även för de många andra arbeten som
måste utföras på skogarna. Jämväl vissa sociala skäl talade i samma riktning.
Av redogörelsen ovan framgår att utvecklingen under 1950-talet gått än
längre i riktning mot avverkningar i egen regi. Under åren fram till och med
1953 låg procenttalet för upphugget virke liksom tidigare mellan 50 och 60.
Åren 1954 och 1955 utgjorde andelen upphugget virke 69 procent, och under
åren därefter har andelen stigit till mellan 70 och 80 procent. År 1958 noterades
det högsta procenttalet — 82. Samtidigt härmed kan iakttagas, att det
rotsålda virkets rånetto genomgående ligger betydligt högre än det netto som
efter avdrag av avverkningskostnader erhålles för upphugget virke. Utöver
vad som tidigare anförts såsom motivering för avverkningar i egen regi har
i anledning härav från domänverkets sida framhållits, att åtskilligt virke
utbjudes som rotposter utan att erhålla köpare och att vissa poster, särskilt
i massavedsdimensioner, över huvud icke efterfrågas vid rotförsäljningarna.
Sådant virke måste givetvis omhändertagas av verket och säljas som leveransvirke.
Vidare har framhållits att det rotsålda virkets medeldimension
är grövre än det upphuggnas, emedan i det förstnämnda ingår en större
andel timmer, och att detta virke därför normalt bör lämna ett högre rånetto.
Revisorerna finna nu liksom tidigare, att bärande skäl föreligga för att
betydande mängder virke omhändertagas av domänverket genom avverkningar
i egen regi. Revisorerna vilja emellertid uttala en viss tveksamhet
gentemot den fortgående tendensen att ytterligare minska rotförsäljningarnas
andel. Den föreliggande skillnaden i rånettovärde synes revisorerna så
betydande, att den knappast kan förklaras uteslutande med skillnaden i
medeldimension. Ett alltför konsekvent genomfört system med avverkningar
i egen regi medför otvivelaktigt vid sidan av fördelarna vissa olägenheter,
särskilt för en skogsägare som icke tillvaratager mer än en mindre del av
virket vid egna industrier utan är hänvisad till att avsätta huvuddelen av
virket på den öppna marknaden. Systemet förutsätter sålunda, att domänverkets
fasta organisation av arbetare, bostäder och maskiner m. in. efter
hand utbygges. Att sedermera beskära en sådan organisation, om ett steg
i motsatt riktning skulle befinnas önskvärt, torde stöta på stora svårigheter,
eftersom hänsyn måste tagas till arbetskraftens sysselsättning och investeringarnas
avskrivning även i tider med svaga konjunkturer. Det synes revisorerna
icke osannolikt, att den ytterst ringa behållning per försåld m3sk
som redovisats åren 1958 och 1959 kan återföras på nu nämnda förhållande.
191
I diskussionen om domänverkets avkastning framhålles ofta, att den betydande
upprustning av bostadsbeständet som ägt rum under senare år medfört
en påfrestning på driftresultatet utöver det normala. Detta innebär
emellertid icke, att domänverket nu skulle ha att skörda resultatet av ett
avslutat investeringsskede. Utvecklingen på storskogsbrukets område går
snabbt, och det synes antagligt att domänverket nu står inför en period av
nya investeringar av stor omfattning. Maskinanvändningen i skogen har
ännu icke hunnit långt och torde kräva betydande utgifter i framtiden,
delvis av försökskaraktär. Det synes icke uteslutet att även i fråga om bostadsbyggande
och upprustning av kronotorp och lägenheter ytterligare investeringar
komma att bli erforderliga. Samtidigt med den betydande upprustning
som ägt rum på detta område har konkurrensen om arbetskraften
och inflyttningsströmmen mot tätorterna tilltagit i sådan grad, att man
redan har svårigheter att återbesätta arrendelediga jordbruk och till och
med kan iakttaga en tendens att lämna upprustade ställen. Såsom framgår
av redogörelsen i det föregående rörande förändringar i antalet kronotorp,
skogsjordbruk och lägenheter har den principen följts att jordbruk med
små arealer (t. o. m. 10 hektar) nedlagts, under det att större jordbruk behållits.
Denna utveckling står i överensstämmelse med de allmänt tillämpade
jordbruksekonomiska principerna, men det kan ifrågasättas om dessa böra
tillämpas för domänverkets del, där angelägenheten att erhålla arbetskraft
på kronoskogarna är det väsentliga. Ur sistnämnda synpunkt torde jordbruksarealens
storlek äga mindre betydelse och tonvikten i stället böra
läggas på fastigheternas belägenhet i förhållande till annan bebyggelse.
Administrationskostnaderna inom domänverket äro avsevärda; de redovisades
år 1960 till 38 milj. kronor eller, därest även pensionskostnaderna
inräknas, till 50 milj. kronor. Dessa kostnader utvisa under 1950-talet eu
avsevärt starkare ökning än den allmänna prisnivån, men de ha icke ökat i
samma takt som omsättningen av virkesprodukter inom domänverket. Det
torde vara svårt att avgöra vilken relativ storlek dylika kostnader böra ha
för att betraktas som normala och godtagbara, bl. a. med hänsyn till att
tveksamhet kan råda om huruvida vissa utgifter höra hemma på skogsdriftens
eller administrationens konto. Administrationskostnaderna utgöra
emellertid en utgiftspost som bör vara föremål för ständig uppmärksamhet
inom varje gren av statsförvaltningen. Det har upplysts att inom domänverket
för närvarande pågår eu översyn beträffande de arbetsuppgifter som
böra åvila respektive jägmästare, konojägare och förmanspersonal. Revisorerna
finna en dylik översyn väl motiverad. Den bör enligt revisorernas mening
följas av ett övervägande rörande den lämpligaste storleken av förekommande
förvaltningsområden (revir och bevakningstrakter) och en motsvarande
undersökning rörande den mest rationella arbetsfördelningen mellan
domänstyrelsen och överjägmästarna.
1951 års revisorer framhöllo önskvärdheten av att erhålla underlag för eu
192
jämförelse mellan domänverkets driftresultat och vad som utvinnes vid
enskilt skogsbruk. Under 1950-talet ha inom skogshögskolans skogsekonomiska
institution utförts vissa undersökningar rörande bondeskogsbrukets
lönsamhet, men dessa undersökningar ha hittills icke utsträckts till det
större skogsbruket. Inom domänstyrelsen ha däremot i nu angivna syfte
vissa erfarenheter utbytts med ett större mellansvenskt skogsbolag, och avsikten
är att en liknande jämförelse skall företagas med ett norrländskt
bolag. Det är enligt revisorernas mening angeläget, att en metodisk analys
av storskogsbrukets ekonomi kommer i gång. Det vore också av värde om
de företagna jämförelserna med enskilda företag kunde givas en mera öppen
redovisning, givetvis under förutsättning att samförstånd kan åstadkommas
med vederbörande enskilda part.
twa Ii., »nn* , Ihpdffit wn kat . »irntm-UMftitbijlvltm <y>,-
193
§ 26
Kronans jaktarrenden
Jakten på marker under domänstyrelsens förvaltning regleras genom
kungörelsen 1927:437 angående grunder för tillgodogörande av kronans
jakträtt, vilken tillkommit efter riksdagens hörande (prop. 1927: 122). Enligt
kungörelsen kan Kungl. Maj :t uppdraga åt domänstyrelsen att upplåta
jakträtt på nämnda marker till lämplig person och mot skälig ersättning.
Upplåtelse av jakt på älg, hjort och rådjur må äga rum, om stammen därav
så förökat sig att den ur jaktvårdssynpunkt lämpligen bör beskattas eller
om den bör minskas till förekommande av olägenhet eller hinder för skogsskötseln.
Upplåtelse av annan jakträtt må äga rum, om det anses överensstämma
med god jaktvård och i övrigt lämpligen bör ske. Upplåtelsen skall
ske på arrende under villkor och på sätt som må finnas för skogs- och jaktvården
betryggande.
I anslutning till nu nämnda bestämmelser har Kungl. Maj :t bemyndigat
domänstyrelsen att under vissa villkor upplåta rätt till jakt efter älg, hjort
och rådjur för ett år i sänder och för annat vilt för en tid av högst fem år.
Domänstyrelsen äger också att ansluta kronans mark till jaktvårdsområde
enligt 10 § jaktlagen.
Småviltsjakten utarrenderas som regel genom att jakträtten till visst område
upplåtes enligt femårskontrakt till inom domänverket anställda eller
till utomstående. Arrendebeloppen för dessa upplåtelser beröras närmare i
det följande. Högvilts jakten utbjudes i första hand till småviltarrendatorn,
i andra hand till annan lämplig person. Dessa upplåtelser, som träffas för
ett år i sänder, avse dels visst område och dels visst antal djur.
Avgälderna för högviltsjakt ha bestäints genom domänstyrelsens cirkulär
den 4 juli 1960. Vid all jakt på älg utgår dels en grundavgift på 50 kronor
för varje djur som upplåtelsen avser, dels ock en jaktavgift för varje fällt
djur. Den sistnämnda avgiften utgör 200 kronor för tjur med sammanlagt
mer än tolv taggar och 100 kronor för annat vuxet djur. Vid upplåtelse till
domänverkets fast anställda arbetare, till arrendatorer av skogsjordbruk
eller till innehavare av kronotorp och lägenheter äro jaktavgifterna för
varje fällt djur 50 kronor lägre än nyss sagts. Vid jakt på hjort är grundavgiften
20 kronor och jaktavgiften 40 kronor, medan vid jakt på rådjur
motsvarande belopp uppgå till respektive 10 och 20 kronor. För jakt på sistnämnda
båda viltslag erlägga domänverkets anställda och arrendatorer
samma avgifter som utomstående.
Inkomster, utgifter och överskott av jakten på kronans marker ha för de
senaste fem åren uppgått till följande belopp (kr.).
13 Rev. berättelse ang. statsverket dr 19CI /.
194
| Inkomster | Utgifter | överskott |
1956 | 467 000 | 93 800 | 373 200 |
1957 | 507 600 | 94 200 | 413 400 |
1958 | 639 200 | 95 100 | 544 100 |
1959 | 728 300 | 86 000 | 642 300 |
1960 | 744 100 | 92 900 | 651 200 |
Inkomsterna hänföra sig till jaktarrendeavgifter och avgifter för fällda
djur. I beloppen ingå icke arrenden av jakt på kronomarker ovan odlingsgränsen
i Västerbottens och Norrbottens lappmarker eller på renbetesfjällen
i Jämtlands län, emedan upplåtelser av jakträtten på dessa områden ske genom
vederbörande länsstyrelse. Utgifterna avse jaktvårdsåtgärder, huvudsakligen
hjälpfodring av villebråd samt jaktbevakning.
Inkomsternas fördelning på högvilt och småvilt framgår av följande uppställning.
Beloppen avse jaktår närmast före de kalenderår, som angivits i
tabellen ovan, och summorna äro därför icke sammanfallande.
Jaktår | Arrendeavgift för älg, | Arrendeavgift småvilt |
1955/56 | 193 400 | 217 900 |
1956/57 | 206 400 | 231 200 |
1957/58 | 225 900 | 251 000 |
1958/59 | 346 300 | 275 700 |
1959/60 | 392 700 | 298 000 |
Enligt den nyssnämnda kungörelsen angående grunder för tillgodogörande
av kronans jakträtt äger domänverkets personal att på kronomarker
som tillhöra dess tjänstgöringsområde idka jakt efter varg, järv, räv, utter
m.fl. som skadedjur betecknade djurslag ävensom, med domänstyrelsens på
särskilda skäl och för begränsad tid lämnade tillåtelse, efter annat vilt eller
vissa arter därav. En motsvarande rätt kan medgivas innehavare av vissa
torp och lägenheter i de sex nordligaste länen, såvitt gäller marker som
gränsa intill det upplåtna området. Numera förekommer det dock icke att
domänverkets personal eller lägenhetsinnehavare med stöd av nämnda bestämmelser
utöva jakt efter skadevilt på marker som i jakträttshänseende
upplåtits åt annan. I stället upplåtes rätten till småviltjakt på vissa begränsade
områden till befattningshavare och andra anställda hos domänverket.
I nedanstående tabeller lämnas en sammanställning av vissa uppgifter
beträffande kronans jaktarrenden för småvilt. Uppgifterna avse huvuddelen
av ingångna kontrakt men äro av olika skäl icke fullständiga. I åtskilliga
fall, särskilt beträffande norrlandsdistrikten, ha sålunda fullständiga
uppgifter icke kunnat erhållas om de arealer, som upplåtelserna avse (arealuppgifterna
ha ansetts mindre väsentliga för avgäldernas storlek), i andra
fall har arrendet erlagts som engångsbelopp eller föreligga andra speciella
förhållanden, vilka medfört att upplåtelserna icke ansetts böra medtagas i
en översiktlig redogörelse. Beträffande de redovisade arrendena är vidare
att märka, att samma areal i vissa fall kunnat upplåtas till flera personer.
I de fall upplåtelse skett till jaktlag tecknas som regel kontrakt endast med
en person såsom företrädare för laget.
Jaktupplåtelser mot avgäld till tjänstemän inom domänverket
| Antal | Upplåten areal | Avgäld | Avgäld per |
| kontrakt | hektar | kr. | kr. |
över jägmästare | 6 | 2 806 | 605 | 21: 56 |
Jägmästare: De fyra norra | 5 | 13 957 | 295 | 2: 11 |
De sju södra | 36 | 31 295 | 5 780 | 18: 47 |
K ronojägare: De fyra norra | 13 | 39 838 | 770 | 1: 93 |
De sju södra | 73 | 33 786 | 9 825 | 29: 23 |
De olikheter i fråga om avgäldsbeloppet per hektar som föreligga mellan
olika personalkategorier äro endast skenbara och beroende av jaktmarkernas
geografiska belägenhet. Vid upplåtelse av jakträtt till domänverkets
tjänstemän uttagas i princip samma avgälder per hektar, oberoende av om
upplåtelse sker till överjägmästare, jägmästare eller kronojägare.
I enlighet med bestämmelserna i den tidigare åberopade kungörelsen angående
grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt äger personalen
rätt till viss jakt inom dess tjänstgöringsområde. Vid medgivande av rätt
till sådan jakt tillämpas olika förfaringssätt i norra och södra delen av landet.
Inom de sju norra distrikten utfärdas särskilda jakträttsbevis till varje
tjänsteman, innebärande rätt till avgäldsfri jakt på angivet område. Inom
de fyra sydligaste distrikten finnas däremot inom varje revir undantagna
vissa områden, där jakträtt ej ansetts böra upplåtas och inom vilka jägmästare-
och kronojägarepersonalen äger rätt till jakt utan avgäld.
Till arrendatorer av skogsjordbruk och till domänverkets fast anställda
arbetare ha upplåtelser av rätt till såväl småvilts- som högviltsjakt skett i
stor omfattning. För dessa upplåtelser, vilka i de flesta fall ske kollektivt
till jaktlag, där en person är talesman för de övriga i laget, erläggas avgälder,
som äro lägre än de vilka domänstyrelsen betingar sig från helt utomstående.
De till arbetare och arrendatorer upplåtna jaktområdena uppgingo vid 1960
års slut till omkring 420 med en sammanlagd areal av ca 640 000 hektar.
Med stöd av bestämmelserna i tidigare nämnd kungörelse ha avgäldsfria
196
upplåtelser skett även till innehavare av kronotorp och kronolägenheter
inom de sex nordligaste länen. Totala antalet sådana upplåtelser uppgår till
392.
Den övervägande delen av kronans jakträttsupplåtelser på kronomark
sker dock till utomstående personer. Avgiftsfria upplåtelser förekomma icke
inom denna grupp. Jakträttsarrendatorerna antagas av domänstyrelsen efter
förslag av vederbörande revirförvaltare. Anbudsförfarande tillämpas icke.
Jakträttsupplåtelser till övriga anställda och till utomstående
| Antal kontrakt | Upplåten areal hektar | Avgäld kr. | Avgäld per |
övriga anställda: De fyra nordliga | ||||
distrikten | 466 | 480 000 | 8 590 | 1: 79 |
De sju södra di- | ||||
strikten | 248 | 160 000 | 32 430 | 20: 27 |
Utomstående: | ||||
övre Norrbottens | 102 | 730 107 | 10 388 | 1: 42 |
Nedre Norrbottens | 86 | 175 918 | 8 130 | 4: 62 |
Skellefteå | 150 | 329 847 | 18 260 | 5: 54 |
Umeå | 140 | 273 900 | 17 753 | 6:48 |
Summa Norrbotten o. | ||||
Västerbotten | 478 | 1 509 772 | 54 531 | 3: 61 |
Sollefteå | 137 | 153 573 | 11 043 | 7: 19 |
Östersunds | 67 | 95 146 | 7 540 | 9: 21 |
Gävle-Dala | 181 | 256 763 | 22 047 | 8: 59 |
Bergslags | 178 | 76 329 | 31 622 | 41:43 |
östra | 323 | 102 013 | 53 765 | 52: 70 |
Västra | 382 | 103 335 | 53 316 | 51: 60 |
Södra | 226 | 68 289 | 40 678 | 59: 57 |
Summa för de sju | ||||
sydliga distrikten | 1494 | 855 448 | 220 011 | 25: 72 |
Såsom framgår av de uppgifter som redovisas i tabellerna ovan äro arrendebeloppen
per hektar synnerligen olika i skilda distrikt, vilket har förklarats
bero på jaktmarkernas varierande beskaffenhet och tillgången på
vilt i olika delar av landet. Till följd därav äro de arealer som innefattas i
varje upplåtelse avsevärt större i norrlandsdistrikten än längre söderut.
Detta förhållande belyses närmare i följande uppställning.
197
Distrikt
Genomsnittlig
areal per
upplåtelse hektar
Genomsnittligt
arrendebelopp
per upplåtelse
kr.
Anställda (utom tjänstemän):
De fyra nordliga distrikten
De sju södra distrikten
1 030
644
18
131
Utomstående:
övre Norrbottens
Nedre Norrbottens
Skellefteå
Umeå
Sollefteå
Östersunds
Bergslags
Gävle-Dala
östra
Västra
Södra
7 179
2 046
2 200
1956
1 121
1420
429
1 419
316
270
302
101
95
122
127
81
113
178
122
167
140
180
Revisorernas uttalande. Revisorerna ha under nästföregående paragraf
lämnat en översiktlig redogörelse för en verkställd granskning av domänverkets
driftresultat. I anslutning härtill vilja revisorerna närmare beröra
ett speciellt avsnitt av domänverkets förvaltningsområde, nämligen kronans
jaktarrenden. Till revisorerna har vid åtskilliga tillfällen — såväl innevarande
år som tidigare — från enskilt håll framförts kritik rörande dessa arrenden,
varvid främst gjorts gällande att arrendebeloppen äro för låga och att
markerna borde utbjudas efter anbudsförfarande till den högstbjudande.
Revisorerna ha med anledning därav ansett sig böra granska även denna
gren av domänverkets förvaltning.
Jakträtten på kronomarkerna upplåtes dels som högviltsjakt och dels som
småviltsjakt. För högvilts jakten uttagas avgifter i proportion till det antal
djur som upplåtelserna avse och till antalet fällda djur. Dessa avgifter äro
lika över hela landet. Totalinkomsterna därav äro alltså beroende av den
omfattning i vilken vederbörande viltstam anses böra beskattas. Småviltsjakten
upplåtes däremot områdesvis för högst fem år i sänder. Huvuddelen
av upplåtelserna sker till domänverket utomstående personer, alltid mot
arrendeavgift; en mindre del av jakträtterna utlämnas till domänverkets
tjänstemän samt till markarrendatorer och fast anställda, som regel mot avgift
men i ett mindre antal fall, speciellt i övre Norrland, utan avgift. I det
föregående ha sammanställningar lämnats över huvuddelen av nu gällande
arrendekontrakt beträffande småviltsjakt. Ehuru vissa kontrakt på grund
av förekommande osäkerhetsmoment ansetts böra utelämnas, är det kvarstående
materialet tillräckligt omfattande för att ge en klar helhetsbild av
förhållandena.
198
Revisorerna ha vid granskningen funnit, att de allmänna principer som
av domänverket tillämpas vid upplåtelse av jakträtt i huvudsak äro tillfredsställande.
Det synes revisorerna riktigt att befattningshavare vid domänverket,
som i sin tjänst ha att vårda de skogsmarker om vilka här är
fråga, äga tillgång till jakträtt på marker av lämplig storlek och att även
arrendatorer och på kronomarkerna sysselsatta fast anställda arbetare ha
en sådan rätt. Beträffande upplåtelserna till utomstående har visserligen en
viss jämkning av arrendebeloppen efter hand skett med hänsyn till förändringarna
i penningvärdet, men det synes dock uppenbart att dessa belopp
genomgående äro låga, i vissa fall alltför låga, varför en höjning av avgifterna
i vissa fall borde kunna vidtagas. Om arrendena utlämnades efter anbudsförfarande,
skulle måhända en väsentlig höjning av inkomsterna kunna
åstadkommas, men revisorerna anse det vara en riktig linje att detta system
icke användes. Avsevärt högre avgifter kunna nämligen antagas resultera i
en kraftigare beskattning av viltet, en utveckling som icke vore önskvärd.
Det måste härvid beaktas, att djurlivet på kronans marker är en egendom
som är värdefull icke enbart ur jägarnas synpunkt utan även för allt större
grupper av den naturälskande allmänheten. Enligt revisorernas mening böra
i fråga om dessa marker de viltvårdande och naturvårdande intressena tillmätas
större betydelse än åtgärder som kunna synas ägnade att på kort sikt
ge ett högre ekonomiskt utbyte. En översyn av arrendebeloppen synes dock
vara önskvärd.
199
§ 27
Vissa arrenden på kronoegendomen Bogesund
Bogesunds egendom är belägen i östra Ryds socken av Stockholms län,
omkring 3 mil nordost om Stockholm. I nordväst gränsar egendomen med
en omkring 2 km bred landremsa till egendomen Rydboholm, men den är i
övrigt helt omgiven av vatten, bl.a. Stora Värtan och Askrikefjärden, och
har en strandlinje av omkring 55 km längd. Till egendomen höra områden
i angränsande vatten jämte ett flertal holmar och skär. På egendomen ligger
Bogesunds slott och gårdsbyggnaderna vid huvudgården samt jordbruksbebyggelsen
vid ett antal arrendegårdar. Vidare finnes ett flertal lägenheter
och enstaka byggnader. På området Karlsudd äro 45 tomter bebyggda
med enskilda personer tillhöriga villor, men i övrigt saknas tätare bebyggelse.
Arealen utgör i runt tal 3 350 hektar, fördelad på följande ägoslag:
åker och annan odlad jord
naturlig äng
skogsmark
övrig mark (vägar, tomter, impediment m. in.)
insjöar och vattendrag
680 hektar
60 y>
2 520 »
70 »
20 »
Genom beslut den 30 mars 1946 förordnade Kungl. Maj:t med stöd avlagen
om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegendom, att Bogesunds
egendom skulle mot lösen avstås till kronan och att domänstyrelsen skulle
för kronans räkning taga egendomen i besittning. Sedan en särskild utredning
verkställts rörande dispositionen av egendomen (den s.k. bogesundsutredningen),
framlade Kungl. Maj:t i propositionen 1948: 128 förslag därom,
i huvudsak innebärande att jordbruket och skogsbruket skulle iståndsättas.
Någon slutgiltig plan för egendomens utnyttjande ansågs emellertid
icke böra framläggas med hänsyn till att de framtida behoven av mark på
egendomen icke kunde överblickas. Enligt vad som uttalades i propositionen
syntes emellertid vissa förutsättningar föreligga för att egendomens huvudgård,
säteriet Bogesund l1, skulle kunna användas för jordbrukets försöksverksamhet.
Det förutsattes dock att denna fråga skulle ytterligare utredas.
Med bifall till Kungl. Maj: ts förslag anvisade 1948 års riksdag dels ett
investeringsanslag å 12 900 000 kronor för inlösen av Bogesunds egendom,
dels ock ett reservationsanslag å 1 000 000 kronor till kostnaderna för dess
iståndsättande.
Beträffande den fortsatta upprustningen av Bogesunds egendom må
erinras om att Kungl. Maj:t i propositionen nr 49 till 1949 års riksdag begärde
bemyndigande att på egendomen upplata mark till försöksfält för
statens skogsforskningsinstitut, övningsskog för skogshögskolan, skogs
-
200
vårdsgård för skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län samt övningsområde
för sjökrigsskolan. I samband därmed äskades anslag å 30 000 kronor till
byggnadsarbeten på försöksfältet samt å 23 000 kronor till byggnadsarbeten
på övningsskogen. Slutligen äskades ett reservationsanslag å 500 000 kronor
till fortsatt upprustning av Bogesunds egendom. Förslaget om att inrätta en
försöksgård på Bogesund återkom icke i detta sammanhang. Kungl. Maj: ts
förslag bifölls av riksdagen, dock att frågan om möjligheterna att anskaffa
övningsområde för sjökrigsskolan utanför Bogesunds marker ansågs böra
bli föremål för ytterligare utredning.
Genom de olika dispositioner som nu nämnts har en areal av omkring
105 hektar upplåtits för olika ändamål. Omkring 50 hektar, utgörande tomter
på det s.k. karlsuddsområdet, ha antingen överlåtits på grund av lösningsrätt
enligt ensittarlagen eller också enligt riksdagens beslut år 1955
försålts till arrendatorer eller andra enskilda. Av återstoden ha skogsmarken
och ett antal mindre lägenheter överförts till domänverkets skogsförvaltning
och tillhöra numera Stockholms revir, under det att huvuddelen
av åkerjorden med tillhörande åbyggnader samt ett antal mindre lägenheter
och byggnader tillhöra jordbruksförvaltningen och utarrenderas som jordbruksdomäner.
Revisorerna ha under året besökt Bogesund och därvid särskilt ägnat
uppmärksamhet åt jordbruksdomänerna. Dessa ha efter hand undergått en
betydande upprustning i fråga om såväl byggnader som jordbruksjord. I det
följande lämnas vissa uppgifter om arrendegårdarna och den upprustning
som där företagits.
1. Bogesunds huvudgård.
Fastigheten omfattar 122,6 hektar åker och 22,1 hektar äng. På fastigheten
finnas arrendatorsbostad, äldre arbetarbostad om två lägenheter, bostadshus
innehållande två fullt moderna arbetarbostäder, ladugårdsbyggnad, som
för närvarande användes för uppfödning av gödsvin, garage och tvättstuga
samt vagn- och redskapshus. Av taxeringsvärdet utgör jordbruksvärdet
356 000 kronor. Nuvarande arrende gäller för tiden 1958—1968, och arrendebeloppet
har fastställts till 11 850 kronor, vilket motsvarar ca 90 kronor
per hektar. (Därvid har, liksom i fråga om arrendebeloppen för följande
gårdar, äng inräknats med reducerad areal, d.v.s. 2 hektar äng = 1 hektar
åker.)
I fastigheten ha sedan år 1947 gjorts följande investeringar:
1947 | reparation av stall | 4 855 |
1948 | ladugården, mindre reparation | 4 584 |
1953 | garage och tvättstuga | 3 000 |
1948—51 | ombyggnad av arrendatorsbostad och två-familjsarbe- |
|
| tarbostad, nybyggnad av två arbetarbostäder | 168 539 |
1947 | uthus till arbetarbostäder | 2 390 |
201
1947—49 brunn, yttre elektriska ledningar man. 15 110
1949—57 täckdikning (huvudgården, Frösvik, Ut-Eke) 171 279
Summa kronor 369 757
2. Broknäs.
Fastigheten omfattar 36,2 hektar åker och 3,8 hektar äng. På fastigheten
finnas arrendatorsbostad, två arbetarbostäder, ladugårdsbyggnad för 22 uppbundna
djur jämte ungdjur, två silor och maskinhall. Av taxeringsvärdet
utgör jordbruksvärdet 127 600 kronor. Nuvarande arrende gäller för tiden
1957—1967, och arrendebeloppet har fastställts till 6 050 kronor, vilket motsvarar
ca 160 kronor per hektar. En av arbetarbostäderna har under år 1949
överförts till skogsförvaltningen.
I fastigheten ha sedan år 1949 gjorts följande investeringar:
1949—60 | ladugårdsbyggnad | 133 312 |
1949 | arrendatorsbostad, två nya arbetarbostäder | 112 186 |
1951 | betesanläggning | 5 280 |
| maskinhall | 10 700 |
| vägar, vattenledningar, pumpanläggning | 16 753 |
| täckdikning och torrläggning | 29 379 |
1961 | två silor | 7 900 |
Summa kronor 315 510
3. Nibble, Törnboda, Gåsvik.
Fastigheten omfattar ca 43,3 hektar åker och 2,8 hektar äng. På fastigheten
finnas arrendatorsbostad, arbetarbostad, ladugårdsbyggnad för 15
uppbundna djur jämte ungdjur samt vagnhall. Av taxeringsvärdet utgör
jordbruksvärdet 155 000 kronor. Nuvarande arrende gäller för tiden 1959-1962, och arrendebeloppet har fastställts till 6 700 kronor, vilket motsvarar
ca 150 kronor per hektar.
I fastigheten ha sedan år 1948 gjorts följande investeringar:
1948—55 | arrendators- och arbetarbostad | 97 864 |
1949—57 | ekonomibyggnad | 82 890 |
1949—55 | vatten-, avlopps- och elledningar | 8 718 |
1953 | vagnbod | 16 000 |
| täckdikning och torrläggning | 6 255 |
Summa kronor 211 727
Uppgifter angående kostnader för väg saknas.
4. Söderby-Sundby.
Fastigheten omfattar 69,3 hektar åker och 24,4 hektar äng. På fastigheten
finnas arrendatorsbostad, två arbetarbostäder, ladugård för ett 40-tal uppbundna
djur jämte ungdjur samt vagn- och redskapshus. Av taxeringsvärdet
utgör jordbruksvärdet 254 400 kronor. Nuvarande arrende gäller för tiden
202
1958—1968, och arrendebeloppet har fastställts till 10 590 kronor, vilket
motsvarar ca 130 kronor per hektar.
I fastigheten ha sedan år 1947 gjorts följande investeringar:
1947—55 ekonomibyggnad, arrendatorsbostad, två arbetarbostäder
(totalentreprenad) 395 327
täckdikning och torrläggning (uppdelning av kostnaden
ej möjlig) 123 754
Summa kronor 519 081
5. Frösvik.
Fastigheten omfattar 69 hektar åker och 5,8 hektar äng. På fastigheten
finnas arrendatorsbostad, tre arbetarbostäder, ladugård för ett 40-tal uppbundna
djur jämte ungdjur samt vagn- och redskapshus. Av taxeringsvärdet
utgör jordbruksvärdet 211 400 kronor. Nuvarande arrende gäller för
tiden 1957—1967, och arrendebeloppet har fastställts till 11 745 kronor,
vilket motsvarar ca 160 kronor per hektar. En av arbetarbostäderna uthyres
till statens skogsforskningsinstitut.
I fastigheten ha sedan år 1948 gjorts följande investeringar:
1948 | tre arbetarbostäder | 93 678 |
1949 | arrendatorsbostad | 74 049 |
1949—56 | ekonomibyggnad | 158 084 |
1949—50 | vatten-, avlopps- och elledningar m.m. | 22 739 |
1950 | betesanläggning | 8 458 |
| täckdikning och torrläggning | 123 743 |
Summa kronor 480 751
6. Slottsträdgården.
Slottsträdgården omfattar ca 4,5 hektar och disponeras av fångvårdsstyrelsen.
7. Tenö.
Fastigheten omfattar ca 22 hektar med ett taxerat jordbruksvärde av
70 500 kronor. Åbyggnaderna befinna sig i mycket bristfälligt skick; fastigheten
kommer att nedläggas per den 14 mars 1962, då den bättre åkern kommer
att tilläggas huvudgården. Viss del av egendomen är avsedd att användas
för fritidsändamål. Några investeringar i egendomen ha icke gjorts.
S. Kullön.
Fastigheten omfattar ca 22 hektar med ett taxerat jordbruksvärde av
68 000 kronor. Inägorna utarrenderas som sidobruk och äro huvudsakligen
igenlagda till betesmarker. Nuvarande arrende gäller från år 1961 och tills
vidare (1965), och arrendebeloppet har fastställts till 400 kronor. Den nya
manbyggnaden samt viss mindre åkerareal disponeras för handelsträdgårds
-
203
ändamål. Arrendet för denna del gäller för åren 1961—1971, och arrendebeloppet
har fastställts till 2 500 kronor. I fastigheten ha sedan år 1951 gjorts
följande investeringar:
1951—53 ny manbyggnad, vatten- och avloppsledningar 74 367
1952 elektriska ledningar 17 °^5
Summa kronor 91 422
9. Bullerholmen.
Fastigheten omfattar ca 8 hektar med ett taxerat jordbruksvärde av 6 400
kronor. Inägoarealen är utlagd till betesmark och arrenderas av arrendatorn
å broknäslotten. En mindre del har utlagts till fiskeplats. Nuvarande
arrende för betesmarken gäller från år 1960 och tills vidare (1/10 1963), och
arrendebeloppet har fastställts till 175 kronor. För fiskeplatsen gäller nuvarande
arrende från år 1960 och tills vidare (1964); arrendebeloppet har
fastställts till 200 kronor.
10. Ut-Eke-Ellboda-Södermyren.
Fastigheten omfattar ca 35 hektar. Ut-Eke disponeras av skogsförvaltningen
som skogsjordbruk. Åkerjorden på Ellboda är sammanlagd med
Söderby-Sundby. På Södermyren äro inägorna planterade med skog.
11. Ådalen.
Fastigheten omfattar ca 9 hektar och disponeras av domänverkets skogsförvaltning
som skogsjordbruk.
12 och 13. Holminge och Röskär.
De båda fastigheterna med en areal av ca 30 respektive ca 60 hektar disponeras
av statens skogsforskningsinstitut.
74 och 15. Ladvik och Bogsättra.
De båda fastigheterna med en areal av 6 respektive ca 5 hektar disponeras
av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län.
76. Stensängen.
Fastigheten, som är ett torp på ca 4 hektar, disponeras av skogshögskolan.
1 ovan angivna kostnader ingå endast jordbruksförvaltningens bokförda
utgifter. Vissa kostnader, såsom för vägar, avloppsledningar o. dyl., beröra
flera egendomar. Förvaltnings- och projekteringskostnader äro ej medräknade
liksom ej heller diverse mindre kostnader.
204
Såsom tidigare nämnts finnes på Bogesund vid sidan om nu berörda jordbruk
ett 30-tal enstaka lägenheter och byggnader, vilka uthyras för skilda
ändamål. Det rör sig härvid dels om överskottsbyggnader i anslutning till
jordbruksbebyggelsen, däribland några äldre mangårdsbyggnader på de
upprustade gårdarna, dels om mera avskilt belägna torpställen eller liknande.
Av dessa lägenheter och byggnader förvaltas 12 av jordbruksförvaltningen
och 17 av skogsförvaltningen. Två sådana ställen ha upprustats till
skogsarbetarbostäder för revirets räkning, men på de övriga ha icke några
underhållsåtgärder företagits. Knappast någon av byggnaderna kan anses
beboelig hela året. De uthyras som sommarstugor, vanligen till enskilda personer
eller i några fall till organisationer eller föreningar. Vissa av byggnaderna
kunna betecknas som medelgoda, vanligen till följd av att hyresinnehavaren
vidtagit reparationer eller smärre förbättringar, men de flesta
av dem få betecknas som dåliga eller rivningsfärdiga. Om man bortser från
en större byggnad, som uthyres för 1 500 kronor om året, uppgår det genomsnittliga
årliga hyresbeloppet för envar av dessa byggnader till något mer än
300 kronor.
Revisorernas uttalande. Sedan staten år 1946 med stöd av lagen om tvångsinlösen
av vanhävdad jordbruksegendom övertog Bogesunds egendom i östra
Ryds socken av Stockholms län, har en betydande upprustning av egendomens
jordbruk och skogsmarker ägt rum. Vissa delar ha disponerats för
speciella skogliga ändamål, ett tomtområde har överlåtits till enskilda personer,
och återstoden förvaltas av domänverket, varvid skogsmarken tillförts
Stockholms revir.
Jordbruket på Bogesund omfattade vid statsövertagandet 680 hektar odlad
jord och 60 hektar naturlig äng, fördelade på en större huvudgård och ett
antal arrendegårdar. Såväl jorden som byggnaderna på gårdarna befunno
sig därvid i ett synnerligen dåligt tillstånd, och det var redan från början
uppenbart att avsevärda investeringar skulle bli nödvändiga för att sätta
egendomens jordbruk i godtagbart skick. Ett betydande arbete har också
numera nedlagts i detta syfte. Gårdarna ha sammanförts till fem större jordbruksdomäner,
åkerjorden har förbättrats genom dikning, ett i huvudsak
helt nytt byggnadsbestånd har uppförts, och gårdarna ha försetts med vatten
och elkraft. Dessa åtgärder ha krävt investeringar på sammanlagt ca 1,9
milj. kronor.
Arrendeavgifterna för dessa gårdar voro till en början bestämda till
mycket låga belopp med hänsyn till att upprustningsarbetet ännu pågick
och arrendatorerna deltogo däri, bl.a. med jordens iståndsättning. Sedan
arbetet numera avslutats, ha nya belopp fastställts från och med år 1957
eller senare. Det sammanlagda arrendebeloppet uppgår till 47 335 kronor,
vilket motsvarar omkring 124 kronor per hektar, om ängs- och betesmark
inräknas med reducerad areal. Arrendesättningen innebär att domänverket
205
på det för fastigheternas upprustning nedlagda kapitalet icke erhåller högre
avkastning för avskrivning och förräntning än 2,5 procent. Härvid har alltså
icke beräknats någon som helst avkastning för den på jordbruket belöpande
delen av inlösningsbeloppet, vilket i sin helhet uppgick till 12,9 milj. kronor.
Även om jordbruket icke kan anses ha haft något större värde i sitt ursprungliga,
bristfälliga tillstånd, vill det synas revisorerna som om den nu
gällande arrendesättningen skulle vara alltför låg, varför en höjning borde
kunna vidtagas för att tillförsäkra statsverket en bättre avkastning av domänerna.
På Bogesund finnes förutom nu beskrivna jordbruksbebyggelse bl.a. ett
30-tal äldre, merendels mycket bristfälliga byggnader, som tillhöra antingen
domänverkets skogsförvaltning eller dess jordbruksförvaltning. Åtskilliga
av dessa byggnader ha sedan lång tid tillbaka icke påkostats något som
helst underhåll; de uthyras som sommarbostäder i befintligt skick och till
mycket låga hyresbelopp, i genomsnitt 300 kronor per år. Enligt revisorernas
mening utgör detta byggnadsbestånd i flertalet fall ett synnerligen olämpligt
inslag på egendomen. En översyn bör därför företagas i syfte att fastställa
vad som kan vara värt att behålla för framtiden. De byggnader som
därvid kunna godtagas böra efter hand sättas i mera tillfredsställande skick
och hyresbelopp åsättas som motsvara marknadsvärdet, medan övriga byggnader
icke böra kvarstå på egendomen. Då denna översyn bör ske efter enhetliga
grunder, synes byggnadsbeståndet böra underställas en enda förvaltning,
varvid i första hand skogsförvaltningen bör komma i fråga.
206
Handelsdepartementet
§ 28
Lotsningen vid Sandhamn
Sjötrafiken från Stockholm går i huvudsak genom tre större leder, nämligen
norrut över Furusund, österut över Sandhamn och söderut över Dalarö.
Nämnda tre platser äro i likhet med Stockholm lotsplatser, där lotsbyte
sker. Sjötrafiken kan även passera mellan de nämnda lotsplatserna utan
att Stockholm beröres.
Sandhamns lotsplats ligger på Sandön i östra delen av Stockholms skärgård,
ungefär 13 km söder om Möja. Omedelbart norr om Sandön ligga de
smärre öarna Telegrafholmen och Kroksö. Mellan dessa båda Öar och Sandön
framgår det mycket smala Sandhamnssundet, som ingår i en av farledens
alternativa sträckningar.
Den ingående trafiken från sjön mot skärgården och Stockholm närmar
sig Sandhamns lotsplats vid Revengegrundet, beläget omkring 7 km öster
om Sandhamn. Grundet har hittills varit markerat med en lysboj, vilken
nyligen ersatts av en fast fyr. Halvvägs mellan Revengegrundet och Sandhamn
har trafiken att välja mellan två alternativa leder. Den ena, som är
avsedd för mindre fartyg (högst 300 registerton), går genom det nyss berörda
Sandhamnssundet, medan den andra, som är avsedd för större fartyg,
går söder om Sandön. De båda lederna mötas väster om Sandön i närheten
av det s. k. Farfarsgrundet och framgå vidare västerut, till en början i mycket
trånga vatten, vilka sedermera vidgas i Kanholmsfjärden.
Lotsningstjänsten vid Sandhamns lotsplats har hittills i huvudsak varit
ordnad på följande sätt.
Från sjön kommande fartyg på ingående ha erhållit lots från en i sjön
kryssande kutter, som mött ungefär 2,5 km sydost om Revengegrundets
lysboj. Denna lots har medföljt fartyget till fjärden nordväst om Sandhamn,
där lotsbyte skett och en ny sandhamnslots gått ombord; denne har fört
fartyget till destinationsorten i Stockholm eller dess närhet eller till annan
lotsplats inom skärgården (Dalarö eller Furusund). Västerifrån kommande
fartyg på utgående ha av stockholmslots (eller lots från Dalarö respektive
Furusund) lotsats till fjärden nordväst om Sandhamn, där lotsbyte skett.
Sandhamnslots har därifrån lotsat fartyget återstående ca 13 km till sjöss
vid Revengegrundet, där kronolotsen lämnat fartyget.
Den nu nämnda organisationen har medfört vissa olägenheter, särskilt i
två viktiga hänseenden. Dels — och framför allt — har det obligatoriska
lotsbytet i de trånga vattnen väster om Sandhamn orsakat ett antal grundstötningar
eller olyckstillbud, dels har beredskapstjänsten i den kryssande
kuttern utanför Revengegrundet inneburit ansträngningar för personalen.
207
Sjöfarts styrelsen och tidigare lotsstyrelsen ha därför eftersträvat att genom
olika åtgärder avhjälpa de värsta missförhållandena. Revisorerna vilja i
det följande lämna en redogörelse härför.
I skrivelse den 12 november 1955 till lotsstyrelsen riktade Sveriges redareförening
styrelsens uppmärksamhet på de olägenheter som voro förenade
med fartygs skyldighet att vid gång i lotsled till Stockholm byta lots vid
Sandhamn. Föreningen hade genom ett rederiföretag tagit del av en rapport
som befälhavaren på motorfartyget Portland upprättat och av vilken framgick
att detta fartyg vid två skilda tillfällen utsatts för strandningsrisk därigenom
att man under ogynnsamma väderleksförhållanden nödgats sakta
eller stanna vid Sandhamn för lotsbyte. Dessa tillfällen hade inträffat den
23 december 1954 respektive den 22 oktober 1955, och fartygen hade vid
båda tillfällena varit på ingående från sjön mot Stockholm. Strandningstillbuden
hade inträffat i vattnet väster om Sandön och sammanhängt med
den i anledning av lotsbytet där nedsatta farten. Förhållandena hade dock
komplicerats av andra tillstötande faktorer; i det första fallet hade en maskinskada
minskat fartygets rörelseförmåga, och i det andra fallet hade det
varit helt mörkt och lotsbåten hade mött tämligen sent. Enligt befälhavarens
mening borde en sådan ändring komma till stånd, att åtminstone för större,
snabbgående fartyg den lots som ginge ombord utanför Revengegrundets
lysboj lotsade hela sträckan till Stockholm, vilket normalt icke krävde längre
tid än omkring tre timmar. — Redareföreningen instämde i sin skrivelse i
de anförda synpunkterna samt tilläde, att det icke heller för fartyg på utgående
syntes erforderligt med lotsbyte med hänsyn till den obetydliga
förlängning av den lotsade sträckan som skulle uppkomma om stockholmslotsen
lämnade vid Revengegrundet.
Redareföreningens skrivelse besvarades av lotsstyrelsen den 30 november
1955. I anledning av de av befälhavaren på motorfartyget Portland framställda
anmärkningarna hade styrelsen företagit en undersökning om händelseförloppet
vid lotsningen den 22 oktober 1955 väster om Sandön. Av
protokollet över förhör med de därvid tjänstgörande lotsarna syntes framgå,
att fartygets läge vid lotsningen icke varit så kritiskt som det bedömts av
fartygsbefälhavaren. Lotsstyrelsen hade emellertid sedan lång tid tillbaka
ägnat fortlöpande uppmärksamhet åt frågan om en ändamålsenlig organisation
av lotsplatserna och hade låtit göra en särskild utredning i ärendet,
vilken dock ännu ej vore avslutad. En direktlotsning från sjön till Stockholm
eller skärgården syntes visserligen kunna medföra en minskning av personalen
men krävde å andra sidan ökade kostnader för materiel och andra
anläggningar. Härtill kom att en rationell lösning av problemet krävde anskaffande
av uppassningsbåtar som voro både snabbgående och samtidigt
så sjösäkra och så kraftiga, att de kunde tåla de med bordningar i öppen
sjö förenade påfrestningarna, ett problem som då icke vore tekniskt löst. —
En lotsuppassning direkt från land, såsom det praktiserades vid de flesta
208
andra lotsplatser, skulle vid Sandhamn med dess långa väg ut till de lotssökande
fartygen och med tillgängligt båtmateriel medföra, att kuttern icke
skulle hinna ut i tid med därav följande förseningar för fartygen. Med de
säkerhetsanordningar — fyrbelysning m. m. ■— för sjöfarten som för det
dåvarande funnes vid och utanför inloppet till Sandhamn ansåge sig lotsstyrelsen
därför icke kunna indraga lotsuppassningen från kryssande kutter.
Tjänstgöringen på kuttern vore emellertid hård och ansträngande. En undersökning
av tiderna för båttjänst, lotsning och resor tillbaka till Iotsplatsen
under månaderna januari, mars och maj 1955 visade bl. a. att en lots,
som påbörjade en lotsning från sjön vid Sandhamn direkt till Stockholm,
efter bordning från den kryssande kuttern tjänstgjort i denna oavbrutet
under i medeltal 15 timmar. Medeltalet för lotsningstiden från Sandhamn
till någon av hamnplatserna i Stockholm vore 5,7 timmar. Härtill komme
tid för återresa till Sandhamn. De anförda tiderna gjorde det förståeligt, att
alla fartyg under alla förhållanden icke för det dåvarande kunde direktlotsas
från sjön vid Sandhamn till Stockholm eller andra orter i Stockholms skärgård.
— Intill dess frågan om en rationellare organisation av lotsuppassningen
vid Sandhamn definitivt kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt,
hade emellertid lotsstyrelsen beslutat, att fartyg över 2 500 nettoregisterton
som skulle inpassera vid Sandhamns lotsplats till Stockholm eller platser i
Stockholms skärgård skulle kunna med tillämpning från och med den 1
december 1955 och tills vidare erhålla lots i sjön utanför Sandhamn direkt
till destinationsorten under vissa särskilda villkor. Möjligheten skulle stå
öppen vid ogynnsamma väderleksförhållanden, därest meddelande lämnades
till Sandhamns lotsplats minst fyra timmar före fartygets ankomst dit och
i den mån personaltillgången och övriga omständigheter vid tillfället medgåve.
I fråga om fartyg som utlotsades från Stockholm till sjön vid Sandhamn
hade lotsstyrelsen beslutat att för fartyg av nyss nämnda storlek,
därest befälhavaren till följd av rådande väderleksförhållanden så önskade,
lotsbyte skulle ske i farleden mellan Yxhammarskubbens och Getholmens
fyrar eller mellan Skötkubbens och österskärs fyrar. (Av dessa sträckor
är den förstnämnda belägen väster om den sedvanliga platsen för lotsbytet
och den senare söder därom.)
I anledning av lotsstyrelsens beslut konstaterade redareföreningen i skrivelse
den 5 december 1955, att styrelsen icke kunnat helt biträda föreningens
förslag. Den uppmjukning som medgivits syntes emellertid i någon mån
kunna underlätta fartygens manövrering i de trånga farvatten om vilka här
vore fråga. Föreningen hade i cirkulärskrivelse till rederierna och befälhavarna
lämnat meddelande om de ändrade bestämmelserna.
Under de senaste fem åren har lotsbytet nordväst om Sandhamn direkt
eller indirekt varit orsak till flera grundstötningar eller tillbud till sådana.
Den 9 december 1957 hade sålunda det holländska motorfartyget Keizergracht
grundkänning i Sandhamnssundet. Vid tillfället rådde hård nord
-
209
västlig vind samt snöbyar. Fartyget lotsades från Dalarö och närmade sig
Sandhamn västerifrån för utlotsning via Sandhamn. Inför lotsskiftet förde
lotsen fartyget — under försök att tillkalla ny lots medelst morsesignaler —
med sakta fart alltför nära Sandhamnssundet, med påföljd att kontrollen
över fartyget förlorades i den hårda vinden och strömmen. Fartyget drev på
tvären genom sundet, varvid fören krossade fyrlyktan på piren vid Sandhamns
lotshamn och aktern tornade mot Telegrafholmens strand. — Ett
liknande fall inträffade den 4 november 1959, då tyska fartyget Zanmuhlen
hade grundkänning i Sandhamnssundet. Det rådde vid detta tillfälle frisk
sydvästlig vind. Fartyget, som kom från Stockholm, hade stoppat upp väster
om Sandhamn för lotsbyte. Då den pågående lotsen kom ombord, fann han
att fartyget kommit mycket nära mynningen av sundet. Han försökte genom
maskin- och rodermanövrer taga fartyget genom sundet men kunde ej
hindra att det fick grundkänning vid Telegrafholmens strand. I båda dessa
fall ha flera omständigheter samverkat till olyckshändelserna, men det har
från sjöfartsstyrelsens sida hävdats, att lotsbytet vid Sandhamn och den
därvid nedbringade farten utgjort en huvudorsak.
Utöver de sålunda angivna fallen ha under de gångna åren lotsbytet nordväst
om Sandhamn varit huvudorsak eller bidragande orsak till ett stort
antal olyckstillbud för större eller mindre fartyg, varvid svårare olyckor
kunnat undvikas endast genom turliga omständigheter i förening med skickliga
manövrer av fartygsbefäl och lotsar. Inför dessa förhållanden framstod
det inom sjöfartsstyrelsen efter hand såsom allt mera angeläget, att
lotsningsförhållandena vid Sandhamn omorganiserades. Ett väsentligt led
i förändringen utgjorde tillkomsten på Revengegrundet av en fast fyr i stället
för den tidigare lysbojen. En dylik fyr skulle utgöra en fast orienteringspunkt
med bestämda ljussektorer m. m., och fartygen skulle därigenom
få lättare att bestämma sitt läge i området, vilket i sin tur skulle medföra
att lotsbytet i öppna sjön för såväl in- som utgående fartyg skulle kunna
äga rum på en mera indragen plats närmare Sandön, där sjöhävningen och
därmed sammanhängande faktorer voro mindre besvärande. Tjänsten skulle
vidare ordnas så, att lotsuppassningen från kryssande kutter indroges. Lotsutkiken
skulle förläggas till ett torn på Sandhamns högsta punkt. Lotsbytet
väster om Sandhamn skulle slopas och lotsningen mellan sjön och
Stockholm ske i en lotstur. Omorganisationen beräknades medgiva indragning
av tre lotstjänster vid Sandhamn, medan en lotstjänst skulle tillkomma
vid Stockholms lotsplats. Samtidigt skulle emellertid staten få vidkännas
viss minskning i inkomsten av lotspenningar. I samband med tillkomsten
av Revcngegrundets fyr kunde Grönskärs fyrplats och där stationerad personal,
tre befattningshavare, indragas. För sjöfarten skulle reformen medföra
vinster dels genom minskningen i lotspenningarna, dels och framför allt
ur säkerhetssynpunkt. Omorganisationen var avsedd att genomföras i flera
etapper.
14 Rev. berättelse ang. statsverket år i%t 1.
210
År 1959 hade nu nämnda planer fortskridit därhän, att sjöfartsstyrelsen
föranstaltade om att de lotsar vid Stockholms lotsplats som icke hade styrsedel
för farvattnen mellan Sandhamn och öppna sjön skulle komplettera
sin utbildning i fråga om detta ledavsnitt. Utbildningen borde vara avslutad
den 1 oktober 1959.
De föreliggande planerna mötte emellertid motstånd från lotspersonalens
sida. Därvid hävdades, att den dittillsvarande ordningen fungerade fullt tillfredsställande
ur sjöfartens synpunkt och att det icke inträffat någon sjöolycka
i samband med lotsombytet innanför Sandhamn. Den föreslagna ordningen
innebure en försämring för personalen. Det förekomme visserligen
vid flertalet lotsplatser i landet, att lotsarna bordade eller lämnade fartygen i
öppen sjö, men vid dessa lotsplatser hade personalen under hela sin tjänstgöring
fått lotsa under dessa villkor och hade kunnat bibehålla de erforderliga
fysiska förutsättningarna och rutinen för en sådan ansträngande tjänstgöring.
Till Stockholm hade emellertid av ålder införts lotsar från i huvudsak
Sandhamn, för att äldre lotsar och sådana som av skador m. m. icke
kunde utföra den ansträngande tjänsten till sjöss skulle få en lindrigare
eller för deras förhållanden avpassad tjänstgöring. För åtskilliga av lotsarna
vid Stockholms lotsplats vore den avsedda förändringen icke lämplig. I skrivelse
den 17 november 1959 till Kungl. Maj:t hemställde fyra mästerlotsar
på lotspersonalens vid Stockholms lotsplats vägnar, att den dittillsvarande
ordningen med lotsbyte innanför Sandhamn måtte bli oförändrad och att
i varje fall frågan om en ändring icke upptoges till prövning förrän de planerade
säkerlietsanstalterna, bl. a. den bottenfasta fyren på Revengegrundet,
beslutats och genomförts.
I anledning av nämnda hemställan framhöll sjöfartsstyrelsen, att den första
etappen var avsedd att genomföras från och med den 1 april 1960 och
syftade till att avskaffa lotsbytet i de allra flesta fall för fartyg kommande
från sjön samt helt och hållet för fartyg på utgående. Lotsningsförrättningen
från Stockholm till öppna sjön utanför Sandhamn skulle därigenom
komma att förlängas från fyra till fem timmar under normala förhållanden.
Lotsledcn mot Sandhamn skulle emellertid icke bli längre än lotsleden
mot Dalarö och skulle som individuell prestation ej bli onödigt betungande.
Antalet lotsningar vid Stockholms lotsplats uppginge till omkring 3 700 per
år, men därav utgjordes endast omkring en tredjedel av lotsningar till Sandhamn.
Vid detta förhållande syntes utrymme finnas för att även efter omorganisationen
bereda full sysselsättning åt ett visst antal lotsar i Stockholm,
vilka på grund av sitt hälsotillstånd voro förhindrade att lotsa till
sjöss.
I påminnelser den 22 mars 1960 framförde nyssnämnda fyra mästerlotsar
ytterligare uppgifter till stöd för meningen att några olägenheter icke voro
förenade med lotsbyte innanför Sandhamn. Vidare framhölls bl. a. att, även
om endast en tredjedel av lotsningarna från Stockholm avsåge leden mot
211
Sandhamn, det likväl icke ginge att befria ett antal stockholmslotsar från
denna lotsning, enär lotsningen måste ske enligt en på förhand uppgjord
turlista, vilken icke kunde rubbas med hänsyn till den begränsade personalstyrkan
och tjänstgöringsförhållandena i allmänhet.
Den 30 juni 1960 meddelade Kungl. Maj:t beslut i anledning av nyssnämnda
hemställan. Beslutet innebar att en omorganisation av ifrågasatt
slag av tjänstgöringen vid Stockholms och Sandhamns lotsplatser icke borde
genomföras förrän den i ärendet angivna fyren eller en motsvarande anordning
tagits i bruk.
Drygt en månad härefter, den 13 augusti 1960, inträffade en ny grundstötning
i farleden väster om Sandhamn, denna gång av större omfattning
och med allvarligare följder än de tidigare. Det östtyska motorfartyget Völkerfreundschaft
om 12 387 bruttoregisterton — identiskt med det Svenska
Amerika Linien tidigare tillhöriga passagerarfartyget Stockholm — hade
den 12 augusti på kvällen avgått från Stockholms hamn mot Sandhamn.
Lotsskifte skedde vid midnatt tvärs Getholmens fyr. Då fartyget efter passerandet
av Farfarsgrundets fyr skulle gira styrbord för att gå in i leden
söder om Sandön, kunde avsedda kursförändringar icke genomföras utan
fartyget grundstötte nära Sandöns västra udde. Vädret var vid tillfället ostadigt
med regnbyar som tillfälligt nedsatte sikten, dock ej tillräckligt för att
utgöra något hinder för fartygets säkra navigering. Vinden var laber sydostlig.
Enligt den av sjöfartsstyrelsen sedermera verkställda utredningen ha
i orsakssammanhanget ingått vissa förseningar eller fördröjda reaktioner vid
manövrernas utförande samt högre fart än nödvändigt. Av händelsen syntes
emellertid i övrigt klart framgå olämpligheten av att företaga lotsbyte
omedelbart före den ifrågavarande passagen, i varje fall under mörker. Den
pågående lotsen hade förts upp till bryggan i en elektriskt upplyst hiss, och
det kunde förmodas att denna omständighet nedsatt hans förmåga till mörkerseende.
Völkerfreundschaft förde vid tillfället 560 passagerare och var på väg till
Oslo på en kryssningsresa. Fartyget kunde följande dags eftermiddag dragas
av grundet men hade fått allvarliga skador och bogserades sedermera
till ett utlänskt varv för reparation. Det kan nämnas att svenska staten principiellt
icke ikläder sig några förpliktelser för eventuella fel eller försummelser
av tjänstgörande lots.
Revengegrundets fyr var färdigställd och togs i bruk den 1 oktober 1961.
Den fungerade på prov under en månad och ingick därefter i det fasta
fyrsystemet utanför Sandön, varvid Grönskärs fyr släcktes. Någon ändring av
lotsningssystemet vid Sandhamn har dock ännu icke skett och väntas icke
komma till stånd förrän tidigast den 1 inaj 1962.
Revisorernas uttalande. Farleden från Stockholm österut över Sandhamn
har av ålder varit delad i två lotssträckor. dels en sträcka mellan Stockholm
212
och vattnet väster om Sandön, dels en sträcka mellan nämnda vatten och
öppna sjön utanför Revengegrundet. Den förstnämnda sträckan tager som
regel tre å fyra timmar, den senare högst en timme för fartyg med normal
gångtid.
Det lotsbyte som till följd av denna indelning regelmässigt företages i
vattnet väster om Sandön har sedan en följd av år varit föremål för kritik
från sjöfartsnäringens sida. Härvid har framhållits att lotsbytet äger rum
i ett synnerligen trångt och för navigeringen besvärligt område, där en förändring
av fartygens hastighet och övriga med bytet förenade omständigheter
medföra onödiga risker. Yrkanden ha framställts om att lotsbytet
måtte slopas och lotsningen ske i en lotstur mellan Stockholm och öppna
sjön utanför Sandön, en sträcka som icke är längre än andra lotsleder i
Stockholms skärgård eller flerstädes på andra håll vid kusterna. Särskilt
ha dessa synpunkter framförts med ökad styrka sedan under åren 1954
och 1955 två tillbud till strandningar inträffat i samband med lotsbytet på
nämnda plats. I anledning härav genomförde dåvarande lotsstyrelsen från
och med december 1955 vissa provisoriska åtgärder, vilka inneburo att direktlotsning
skulle kunna medgivas i vissa fall, dock endast för större fartyg
och vid ogynnsam väderlek samt under förutsättning att meddelande
om behovet av sådan lotsning lämnades viss tid i förväg. Lotsstyrelsen förberedde
emellertid i detta sammanhang en framtida omläggning av lotsningsförhållandcna
vid Sandhamn, ett arbete som sedermera fortsattes av
sjöfartsstyrelsen; omläggningen av lotsningsförhållandena skulle ske i etapper
och kombineras med tillkomsten av vissa fasta anordningar, bl. a. en ny
fyr vid Revengegrundet utanför Sandön. Den första etappen, som innefattade
slopandet av lotsbytet väster om Sandön, var avsedd att äga rum den
1 april 1960. Emellertid rönte den ifrågasatta omläggningen starkt motstånd
från lotspersonalens sida. De argument som därvid å ömse sidor framfördes
ha närmare berörts i det föregående. I anledning av framställning från personalhåll
meddelade Kungl. Maj:t den 30 juni 1960 beslut av innebörd, att
med omläggningen skulle anstå till dess den fasta fyren på Revengegrundet
blivit färdigställd.
Under de senaste åren och samtidigt som det nu angivna arbetet pågått
har i farleden väster om Sandhamn ett flertal grundkänningar och grundstötningar
inträffat, beträffande vilka det därstädes företagna lotsbytet
angivits såsom huvudorsak eller på ett eller annat sätt ansetts ha medverkat.
I det föregående ha redogörelser lämnats för tre sådana fall, däribland
två grundkänningar i Sandhamnssundet den 9 december 1957 och den
4 november 1959. En allvarlig grundstötning i samma vatten inträffade slutligen
den 13 augusti 1960, då det östtyska passagerarfartyget Völkerfreundschaft
grundstötte kort efter lotsbytet med mycket omfattande skador till
följd.
Revisorerna finna det uppenbart, att lotsningsförhållandena vid Sand -
213
hamn icke äro ordnade på ett tillfredsställande sätt och att de inträffade
händelserna därstädes utgöra ett starkt motiv för att den planerade omläggningen
snarast kommer till stånd, i första hand på så sätt att lotsbytet
väster om Sandön slopas och lotsningen äger rum som direktlotsning mellan
Stockholm och sjön utanför Sandön. Det hade enligt revisorernas mening
varit önskvärt att denna förändring förberetts i så god tid, att den kunnat
vidtagas samtidigt med att fyren på Revengegrundet togs i bruk den 1 oktober
1961. Då fyren numera är i funktion, synes anledning till ytterligare
dröjsmål med nu avsedda åtgärder icke föreligga.
214
Inrikesdepartementet
§ 29
Den statliga livsmedelskontrollen
Grundläggande bestämmelser rörande livsmedelskontrollen återfinnas i
livsmedelsstadgan (SFS 1951: 824), vari bl. a. föreskrives följande.
Tillsynen över efterlevnaden av livsmedelsstadgan och de föreskrifter
som meddelats med stöd därav (livsmedelskontrollen) tillkommer i högsta
instans medicinalstyrelsen och veterinärstyrelsen, med den fördelning dem
emellan som framgår av ämbetsverkens instruktioner. Statens jordbruksnämnd
skall dock centralt omhänderhava tillsynen över efterlevnaden av
bestämmelserna om sammansättning av charkuterivaror. Statens institut för
folkhälsan utgör centralt undersökningsorgan för livsmedelskontrollen och
har i sådan egenskap bl. a. att utföra systematiska undersökningar av olika
i handeln förekommande livsmedels sammansättning. Länsstyrelserna skola,
var inom sitt län, vaka över att kommuner, hälsovårdsnämnder, provinsialläkare,
distriktsveterinärer m. fl. befattningshavare fullgöra sina åligganden
i avseende å livsmedelskontrollen. Inom varje hälsovårdsområde utövas livsmedelskontrollen
av hälsovårdsnämnden, som även i övrigt har att ägna
uppmärksamhet och tillsyn åt allt som kan inverka på beskaffenheten av
livsmedel som saluhållas inom området.
Inom krigsmakten utövar försvarets sjukvårdsstyrelse uppsikten över livsmedelskontrollen.
Beträffande vissa livsmedelsproduktionsfrågor samt spörsmål
som sammanhänga med distributionen och livsmedelskontrollen i fält
äger samarbete rum med bl. a. arméintendenturförvaltningen, som förfogar
över särskild veterinärmedicinsk expertis.
Instruktionsenligt åligger det medicinalstyrelsen »att hava högsta tillsynen
över livsmedelskontrollen utom i vad avser livsmedel av animaliskt ursprung».
Veterinärstyrelsen utövar »högsta inseendet över---fram
ställningen
och beskaffenheten av livsmedel av animaliskt ursprung» och
äger bl. a. att »låta vid behov inspektera ej mindre offentliga slakthus, kommunala
köttbesiktningsanstalter, kontrollslakterier och andra under statens
kontroll ställda slakteriinrättningar samt de karantänsanstalter, som inrättats
för att förhindra smittsamma kreaturssjukdomars införande i riket,
än även icke-statliga veterinära laboratorier». Jordbruksnämnden åligger
»att fullgöra de uppgifter i övrigt med avseende å livsmedel, livsmedelsråvaror
och jordbruksförnödenheter, vilka Kungl. Maj :t överlämnar till nämnden»
och utgör vidare »tillsynsmyndighet över Svenska kontrollanstalten för
mejeriprodukter och ägg». Kommerskollegiet äger »att besluta i ärenden
angående tillsatser till livsmedel samt rörande vitaminisering av livsmedel».
Arméintendenturförvaltningen har »att ombesörja att arméns intendenturoch
veterinärmateriel jämte övriga för intendenturtjänsten erforderliga för
-
215
nödenheter hållas i tidsenligt och brukbart skick samt, såvitt på ämbetsverket
ankommer, övervaka att arméns förråd äro fullständiga och i gott skick».
Försvarets sjukvårdsstyrelse slutligen »skall centralt leda den hygieniska
livsmedelskontrollen inom krigsmakten».
I syfte att närmare undersöka hur livsmedelskontrollen faktiskt bedrives
ha revisorerna riktat förfrågningar i ämnet till medicinalstyrelsen, veterinärstyrelsen,
statens jordbruksnämnd, försvarets sjukvårdsstyrelse och arméintendenturförvaltningen.
Nämnda myndigheter ha i anledning därav
lämnat bl. a. följande uppgifter.
Medicinalstyrelsen. Livsmedelskontrollen har ingen särskild organisation
inom medicinalstyrelsen. Hithörande ärenden handläggas å styrelsens hälsovårdsbyrå.
Verksamheten består huvudsakligen av rådgivning till hälsovårdsnämnderna
beträffande föreskrifter i livsmedelslagstiftningen. Understundom
utfärdas råd och anvisningar i cirkulärform, t. ex. förteckning över
svamparter som lämpligen anses kunna ingå i svampkonserver. Styrelsen
har icke ansett sig kunna närmare angiva vilka kostnader Som äro förenade
med styrelsens befattning med livsmedelskontrollen. Samarbete äger framför
allt rum med statens institut för folkhälsan och veterinärstyrelsen.
Veterinärstyrelsen. Inspektionen av de under veterinärstyrelsens tillsyn
stående slakteriinrättningarna och köttbesiktningsanstalterna, d. v. s. för
närvarande 5 offentliga slakthus, 140 köttbesiktningsbyråer, 72 kontrollslakterier,
7 fjäderfäkontrollslakterier och 13 fristående sanitetsavdelningar, utövas
av chefen för styrelsens hygienbyrå, vilken tillika är statsinspektör
över köttkontrollen och i denna egenskap har att övervaka efterlevnaden
av de författningar som avse slakthus- och köttbesiktningsväsendet i riket.
Det åligger honom därvid särskilt att tillse, att nämnda slakt- och besiktningsanstalter
äro inrättade på föreskrivet sätt och att driften därstädes
uppehälles i enlighet med livsmedelshygienens fordringar och på området
gällande bestämmelser. Statsinspektören har att företaga sina inspektionsoch
andra tjänsteresor i enlighet med uppgjord plan, som är godkänd av
överdirektören. I övrigt har han att företaga resa för fullgörandet av honom
åvilande inspektionsskyldighet, så snart han därtill förordnats av veterinärstyrelsen.
Ofördröjligen efter varje särskild tjänsteresa eller, därest flera
resor efter godkänd plan företagits, efter den sista resans avslutande skall
statsinspektören till styrelsen avgiva rapport jämte de förslag, till vilka företagen
inspektion kunna giva anledning. Veterinärstyrelsen anser, att varje
offentligt slakthus, kontrollslakteri, fjäderfäkontrollslakteri och fristående
sanitetsavdelning bör bliva föremål för inspektion minst två gånger varje
år samt varje köttbesiktningsbyrå, som ej är förenad med kontrollslakteri,
minst en gång om året. Därav har emellertid som regel icke ens hälften kunnat
medhinnas. Statsinspektören ansvarar jämväl för och utför företrädesvis
själv den inspektion av utomlands befintliga slaktcriinrättningar som
216
åvilar veterinärstyrelsen jämlikt bestämmelserna i 9 och 10 §§ kungörelsen
den 17 juni 1955 (nr 434) om ändring i förordningen den 30 september 1921
(nr 581) angående kontroll vid införsel till riket av köttvaror och djurfett.
För underlättande av den statsinspektören över köttkontrollen åvilande
inspektionsskyldigheten har veterinärstyrelsens hygienbyrå den 1 juli 1955
respektive den 1 juli 1957 tillförts två befattningar såsom biträdande statsinspektör,
varav den ena nu är placerad i lönegrad Ae 24 och den andra i
lönegrad Ag 24. Chefen för hygienbyrån är placerad i lönegrad Bp 3.
Inspektion från veterinärstyrelsens sida av de fem karantänsanstalter som
äro inrättade för att förhindra smittsamma kreaturssjukdomars införande
i riket sker ej enligt någon i förväg uppgjord plan. Inspektionen utföres som
regel av chefen för styrelsens allmänna byrå (Bp 3). Under budgetåret
1960/61 inspekterades allenast karantänsanstalten i Göteborg. Jämväl överdirektören
(Bp 5) deltog i denna inspektion.
De icke-statliga veterinära laboratorier som äro föremål för inspektion
av veterinärstyrelsen utgöras av de veterinärbakteriologiska laboratorierna
vid elva hushållningssällskap. Icke heller denna inspektionsverksamhet sker
enligt någon i förväg uppgjord plan. Inspektionsförrättare är chefen för veterinärstyrelsens
tuberkulosbyrå (Bp 3).
Kostnaderna för den ifrågavarande inspektionsverksamheten (befattningshavarnas
löner icke medräknade) uppgingo under budgetåret 1960/61
till 14 923 kronor, avseende inhemska slakteriinrättningar och köttbesiktningsanstalter,
samt 548 kronor, avseende karantänsanstalter. Inspektionerna
av de veterinärbakteriologiska laboratorierna voro kombinerade med
tjänsteresor i andra angelägenheter till ifrågavarande hushållningssällskap.
Dessa inspektioner föranleda som regel icke någon särskild kostnad för
statsverket.
Samarbete förekommer i första hand med länsstyrelser, hälsovårdsnämnder
och hushållningssällskap.
Veterinärstyrelsen låter under sin inspektionsverksamhet icke utföra någon
provtagning.
Statens jordbruksnämnd. Jordbruksnämndens kontroll över sammansättningen
av charkuterivaror innebär bl. a., att representant för nämnden skall
tillkallas vid handläggningen av ärenden hos kommerskollegiet om godkännande
av tillsats till korv. Kommerskollegiet äger nämligen, som tidigare
nämnts, enligt sin instruktion att besluta i ärenden angående tillsatser till
livsmedel samt rörande vitaminisering av livsmedel. Nämnden åligger vidare
att utfärda vissa föreskrifter angående benämning av korvsorter samt angående
vattenhalten och halten av bindemedel i korv som saluhålles.
De uppgifter som ålagts jordbruksnämnden i fråga om livsmedelskontrollen
utövas i första hand genom en stickprovsvis fortlöpande provtagning hos
landets ca 1 300 charkuteritillverkare. Denna provtagning sker genom kontrollanter,
vilka resa efter en central plan. För ändamålet finnes bl. a. en
217
fackutbildad kontrollant i lönegrad 15 anställd. I viss utsträckning bedriver
denne, där så befinnes lämpligt ur arbets- och kostnadssynpunkt, även
viss annan kontrollverksamhet. Den charkuterikontroll som utövas av nämndens
övriga kontrollanter, vilka sakna egentlig fackkunskap på detta område,
sker endast i begränsad omfattning. Genom att provtagningen främst koncentreras
till den fackutbildade kontrollanten vinnes den fördelen, att en
viss grovsortering av charkuterivarorna kan göras redan på fältet. Härigenom
undvikes i många fall att prov uttagas som uppfylla gällande bestämmelser.
Sedan prov uttagits insändas de till laboratorium för analys. Det
analysbevis som jordbruksnämnden erhåller angående uttagna prover tillställes
vederbörande tillverkare för kännedom, oavsett om beviset utvisat
någon avvikelse från gällande bestämmelser eller icke.
Det centrala arbetet med livsmedelskontrollen utföres på jordbruksnämndens
administrativa byrå och animaliebyrå. På administrativa byrån handlägger
en byrådirektör förekommande åtalsärenden, vilka beräknas taga
ca 6 procent av hans arbetstid i anspråk. På animaliebyrån utövar en förste
byråsekreterare ledningen för kontrollarbetet. Denna del av hans arbete
uppskattas taga ca 20 procent av hans totala arbetstid i anspråk. Under
förste byråsekreteraren sorterar ett kanslibiträde, som ganskar och registrerar
inkommande analysresultat och utför erforderligt skrivarbete.
De årliga kostnaderna för jordbruksnämndens tillsynsverksamhet framgå
av följande tablå.
| Lönegrad | Årslön | % | Löne. kostnader | Rese- kostnader | Analys- kostnader |
Byrådirektör | 24:27 | 34 944 | 6 | 2 097 | — | — |
i :e byråsekr. | 21:24 | 29 928 | 20 | 5 985 | — | — |
Kanslibiträde | 7:10 | 14 544 | 100 | 14 544 | — | — |
Kontrollant | 15:16 | 19 812 | 100 | 19 812 | 11 136 | 35 439 |
|
|
|
| 42 438 | 11 136 | 35 439 |
Summa kronor 89 013
Jordbruksnämnden samarbetar i den här berörda verksamheten med
veterinärstyrelsen, kommerskollegiet, statens institut för folkhälsan, arméintendenturförvaltningen
och hälsovårdsnämnderna.
Med statens institut för folkhälsan upprätthåller nämnden ett mycket
intimt samarbete. Institutet bedriver sålunda forskning för att få fram
nya och förbättra redan befintliga analysmetoder. Institutet anlitas ofta
som remissorgan för utlåtanden i frågor som ligga utanför jordbruksnämndens
kompetens och där vetenskaplig expertis måste inkopplas.
Med stöd av livsmedelsstadgan ha hälsovårdsnämnderna möjlighet att
vaka över att charkuterivaror uppfylla stadgans bestämmelser. Enligt vad
jordbruksnämnden uppgivit sker emellertid hithörande kontroll i mycket
218
varierande utsträckning. I vissa kommuner är intresset stort för denna verksamhet,
men som regel utöva hälsovårdsnämnderna icke någon som helst
kontroll på ifrågavarande område. I vissa fall inskränka sig nämndernas
provtagningar till att omfatta endast vattenhalten, medan de dyrbarare och
svårare analyserna av livsmedel ofta helt underlåtas. De resultat som erhållas
vid hälsovårdsnämndernas kontrollverksamhet delgivas i allmänhet
jordbruksnämnden.
Tidigare ombesörjde statens institut för folkhälsan så gott som all analysverksamhet
för jordbruksnämnden. Sedan institutet emellertid för några
år sedan förklarat sig icke kunna med nuvarande resurser stå till nämndens
förfogande för detta arbete, anlitar nämnden som regel numera i stället
ett privat laboratorium.
Arméintendenturförvaltningen (KAIF). Vid KAIF handläggas ärenden rörande
livsmedelskontrollen inom försvaret på ämbetsverkets förplägnadsbyrå.
De befattningshavare som närmast äro sysselsatta i denna verksamhet
utgöras av en byråveterinär (Ao 24), en förste byråingenjör (Ae 23, livsmedelskemist),
en assistent (Ae 15, kontrollant) samt en köksföreståndare
(Ae 12).
KAIF har fastställt särskilda kvalitetsfordringar och kontrollföreskrifter
både för den centrala och för den lokala livsmedelsanskaffningen. I samband
med upphandlingar utför ämbetsverket offertprovsbedömningar. Vidare sker
vid större tillverkningar övervakning genom särskild kontroll hos tillverkaren.
Denna tillverkningskontroll innefattar förutom kontroll av den färdiga
varan en bedömning av kvaliteten på använda råvaror samt övervakning
av att givna recept följas. Kontrollanten utför även hygienisk kontroll inom
respektive fabrik. Vid leveranser av magasinsvaror, såsom mjöl, gryn, torkad
frukt m. m., insändas från arméns centrala magasin prover till KAIF:s
kontrolldetalj, där jämförelse göres med lämnade offertprover. Beträffande
kött och charkuterivaror sker okulär besiktning vid mottagande truppförband
i samband med leverans. Proverna insändas för bestämning av vattenhalt
och bindemedel till statens hantverksinstitut. På försök sker dessutom
för närvarande viss histologisk undersökning vid veterinärhögskolan samt
bestämning av tryptophans och hydroxyprolinhalt vid privat laboratorium.
Då KAIF även svarar för anskaffningen av vissa livsmedel för fångvårdsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, innefattas i den av KAIF
utövade kontrollverksamheten viss kontroll även för dessa myndigheters
räkning.
Förutom tillverknings- och leveranskontroll förekommer vid KAIF en
omfattande kontroll av lagrade livsmedel vid centrala och lokala anstalter.
Denna kontroll utföres huvudsakligen såsom okulärbesiktning för att upptäcka
ev. skadedjursinfektion, bombage och läckage på konserver o. s. v. Vid
behov insändas proven för laboratorieundersökning.
219
De årliga kostnaderna för KAIF:s livsmedelskontroll ha av ämbetsverket
beräknats till ca 120 000 kronor.
Försvarets sjukvårdsstyrelse. I av sjukvårdsstyrelsen utfärdade »Tilllämpningsföreskrifter
rörande den hygieniska livsmedelskontrollen inom
försvaret» har föreskrivits, att veterinärer i ökad utsträckning skola anlitas
för hygienisk livsmedelskontroll inom samtliga militära förband, skolor,
anstalter m. m. I första hand skall fältveterinärkårens personal på aktiv
stat utnyttjas för ändamålet. På platser där så ej lämpligen kan ske träffas
avtal med civil veterinär att mot viss ersättning åtaga sig ifrågavarande
kontroll.
Den personal som centralt hos försvarets sjukvårdsstyrelse är sysselsatt
med livsmedelskontrollen utgöres av två byråveterinärer (Ao 24 resp. 21),
chefen för hälsovårdsbyrån (Ao 25), en byråinspektör (Ao 19) och en hälsovårdsassistent
(Ae 17).
De fasta årliga kostnaderna för livsmedelskontrollen utgöras av löner till
fast anställd personal samt av årsarvoden till kontrakterade civila veterinärer.
De rörliga kostnaderna bestå av resekostnader i samband med utredningar
och inspektioner samt av undersökningsavgifter för i samband härmed
tagna prover på såväl livsmedel som anställd personal. De sammanlagda
årliga kostnaderna för livsmedelskontrollen ha icke närmare kunnat
beräknas av sjukvårdsstyrelsen, enär huvuddelen av den fast anställda personalen
endast delvis är sysselsatt med arbetsuppgifter av här avsedd art.
Årsarvodena till kontrakterade veterinärer uppgå till ca 19 000 kronor.
I frågor rörande livsmedelskontrollen samarbetar sjukvårdsstyrelsen med
veterinärstyrelsen, medicinalstyrelsen, arméintendenturförvaltningen, statens
bakteriologiska laboratorium, veterinärhögskolans födoämneshygieniska
avdelning, statens institut för folkhälsan och statens maskinprovningar.
Då i försvarets fredsorganisation icke ingår något laboratorium för undersökning
av prover på livsmedel och vatten, anlitas för nämnda ändamål
såväl statliga och kommunala som privata laboratorier.
Revisorernas uttalande. Enligt livsmedelsstadgans bestämmelser äro medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen högsta tillsynsmyndigheter för livsmedelskontrollen
i landet. Centralt är nämnda kontroll i övrigt uppdelad på
ett flertal myndigheter, bl. a. statens jordbruksnämnd, kommerskollegiet,
arméintendenturförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse.
Den närmare innebörden av begreppet livsmedelskontroll synes icke klart
framgå av vare sig livsmedelsstadgan eller de nyssnämnda myndigheternas
instruktioner. I huvudsak torde emellertid den ifrågavarande verksamheten
omfatta tre slag av kontroll, nämligen dels hygienisk kontroll, dels kvalitetskontroll
och dels lagringskontroll. Den hygieniska kontrollen avser i första
hand övervakning av att livsmedelshanteringen sker under sådana former,
att de hygieniska kraven i tillbörlig utsträckning beaktas. Kvalitetskontrol
-
220
len omfattar närmast tillsyn av att livsmedlen motsvara de kvalitativa fordringar
som från fall till fall måste uppställas i fråga om t. ex. mängden av
bindemedel samt vattenhalten i korv etc. Lagringskontrollen slutligen innefattar
kontroll av att livsmedlen inom vissa gränser icke undergå försämring
under lagringstiden.
Någon fast eller på sakliga grunder genomförd kompetensfördelning de
livsmedelskontrollerande myndigheterna emellan synes icke föreligga i fråga
om de här berörda olika slagen av kontroll. Vissa av myndigheterna synas
vidare i mycket begränsad utsträckning ha tillgång till för kontrollverksamheten
speciellt utbildad personal. Så t. ex. förfogar statens jordbruksnämnd,
som fått sig anförtrodd betydelsefulla delar av livsmedelskontrollen, över
endast en sakkunnig kontrollant. Nämndens övriga kontrollanter sakna,
enligt vad nämnden själv uppgivit, egentlig fackkunskap på området.
Här angivna förhållanden finna revisorerna ur flera synpunkter otillfredsställande.
Den nuvarande uppdelningen av livsmedelskontrollen på ett
flertal olika organ med delvis lika eller likartade arbetsuppgifter ger exempelvis
lätt upphov till dubbelarbete. En och samma livsmedelstillverkare kan
sålunda vid samma tidpunkt bli föremål för samma kontroll från flera
myndigheters sida. Den omständigheten att tillsynsverksamheten vid vissa
av kontrollorganen handhaves av icke sakkunnig personal måste därjämte
självfallet i hög grad inverka menligt på effektiviteten i kontrollen. Då det
icke föreligger någon principiell skillnad mellan den civila och den militära
livsmedelshanteringen, synes det revisorerna vidare mindre rationellt att,
såsom nu är fallet, särskilda myndigheter skola omhänderha den militära
livsmedelskontrollen. Härvid är att märka att huvuddelen av livsmedlen för
det militära behovet kommer från samma fabriker och leverantörer som
övriga i handeln förekommande förnödenheter av här avsett slag.
Vid av revisorerna gjord förfrågan ha flera av de livsmedelskontrollerande
myndigheterna förklarat sig icke kunna närmare angiva storleken av de
årliga kostnaderna för livsmedelskontrollen, enär huvuddelen av den personal
som är avdelad härför endast delvis är sysselsatt med hithörande arbetsuppgifter.
Det torde emellertid kunna antagas att kontrollen i sin nuvarande
utformning är förenad med icke obetydliga kostnader.
Mot bakgrunden av vad ovan anförts och då några sakliga skäl icke synas
kunna åberopas för den nu rådande splittringen av den statliga livsmedelskontrollen
på en mångfald skilda organ, anse revisorerna det böra övervägas
om icke huvuddelen av nämnda kontroll i fortsättningen kan koncentreras
till en enda myndighet, förslagsvis veterinärstyrelsen, som förfogar
över för ändamålet erforderlig veterinärmedicinsk expertis. Till denna
styrelse bör i så fall vid behov knytas experter från av livsmedelskontrollen
berörda andra myndigheter, i första hand medicinalstyrelsen. Enligt revisorernas
uppfattning skulle en sådan omläggning av livsmedelskontrollen icke
blott medföra kostnadsminskningar utan även leda till en effektivisering
221
av tillsynsverksamheten på förevarande område. Likaså skulle allmänheten
få endast en myndighet att vända sig till i dessa för hela samhällslivet så
betydelsefulla frågor. Alla föreskrifter rörande livsmedelskontroll, vilka nu
kungöras på olika sätt av berörda ämbetsverk, skulle dessutom komma att
bli samlade i en författningsserie, vilket skulle i hög grad underlätta deras
tillämpning. ..
Revisorerna, som självfallet icke ansett sig ha anledning att beröra de
kommunala myndigheternas befattning med livsmedelskontrollen, få alltså
föreslå att åtgärder i av revisorerna angivet syfte snarast vidtagas.
*
Sedan förevarande ärende slutbehandlats av revisorerna, har Kungl. Maj :t
i propositionen 1961:181 framlagt förslag om viss omfördelning mellan
veterinärstyrelsen och medicinalstyrelsen av de på dessa ämbetsverk ankommande
arbetsuppgifterna inom livsmedelstillsynen. Detta förslag ansluter
nära till vad revisorerna i det föregående ifrågasatt, såvitt gäller nämnda
båda myndigheter. Vid den organisatoriska översyn som på grund av omfördelningen
torde bli erforderlig synes lämpligen det av revisorerna jämväl
aktualiserade spörsmålet om övriga centrala myndigheters befattning med
livsmedelskontrollen böra upptagas till prövning.
222
§ 30
Forskning rörande sjukvårdens utformning
Riksdagens revisorer ha såsom en allmän bakgrund till i det följande framförda
förslag ansett sig böra lämna bl. a. en redogörelse för utgifts- och
arbetskraftsbehoven på hälso- och sjukvårdens område under åren 1960—
1970. Uppgifterna härom äro hämtade ur en skrivelse den 13 september
1960, vari medicinalstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat en sammanställning
i detta ämne, grundad på uppgifter från hälso- och sjukvårdsstyrelserna
i landstingen och städerna utanför landsting ävensom de enskilda epileptikeranstalterna.
Vidare ha uppgifter inhämtats från medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd, medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd, statens
institut för folkhälsan, de tre statliga humanmedicinska laboratorierna,
karolinska sjukhuset, serafimerlasarettet och akademiska sjukhuset, mentalsjukvårdsberedningen
och direktionen för Vilhelmsro sjukhus. Däremot
ha uppgifter ej införskaffats från primärkommuner som ingå i landstingskommuner
eller — med undantag för epileptikervården — från enskilda
huvudmän om den sjukvård som bedrives av dem. Ej heller har styrelsen
inhämtat uppgifter beträffande den sjukvård som sorterar under andra
statliga organ, såsom fångvården, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen och
skolöverstyrelsen.
I vidstående tabell ha sammanställts de beräknade utgifterna för husbyggnads-
och anläggningsarbeten (ny-, till- och ombyggander), reparationer
och underhåll av byggnader och anläggningar samt anskaffning respektive
reparationer och underhåll av maskiner, apparater, transportmedel och
inventarier. Beloppen äro avrundade till närmast jämna tusental kronor.
Beträffande arbetskraftsbehovet för hälso- och sjukvården har medicinalstyrelsen
beräknat detta till 92 500 tjänster under år 1960, till 110 500
tjänster under år 1965 och till 130 000 tjänster under år 1970.
De faktiska driftutgifterna för ifrågavarande ändamål uppgingo under
år 1959 till i runt tal 1 188 milj. kronor. För perioden 1961—1965 ha de uppskattats
till 9 551 milj. kronor och för perioden 1966—1970 till 11 212 milj.
kronor.
Till den sålunda lämnade redogörelsen har medicinalstyrelsen gjort bl. a.
den kommentaren, att de infordrade uppgifterna angående investeringar
visa en expansionstakt, som är avsevärt större än vad som torde vara möjligt
att praktiskt genomföra med hänsyn till bristen på utbildad arbetskraft.
Oavsett detta visar erfarenheten, att det icke är verklighetsbetonat att räkna
med en årlig investering i husbyggnads- och anläggningsarbeten överstigande
300 milj. kronor per år. Medicinalstyrelsen anser det således påkallat att
223
Sektor | 1958 | 1959 | 1960 | 1961—1965 | 1966—1970 |
t. Centraladministra-tionen (medicinalsty-relsen) 2. Medicinalstyrelsens | 50 | 44 | 55 | 451 | 449 |
| |||||
sjukvårdsberedskaps- nämnd |
|
| 862 | 12 750 | 12 800 |
3. Medicinalstyrelsens |
|
|
| 4 685 | 2 450 |
strålskyddsnämnd |
| 89 | 65 | ||
4. Statens institut för 5. De statliga laborato- | 244 | 225 | 210 | 10 120 | 1 250 |
rierna och rättsläkar-stationerna | 656 | 749 | 850 | 7 487 | 4 915 |
6. Karolinska sjukhuset. |
|
|
|
|
|
serafimerlasarettet | 8 646 | 12 299 | 19 423 | 161 314 | 117 700 |
7. Av landsting och stä- |
|
|
|
|
|
der utanför landsting | 226 8601) | 47 9772) | 327 146 | 1 564 682 | 1 276 025 |
8. Statlig mentalsjuk-vård 9. Epileptikervård: stat- | 37 800 | 50 066 | 59 390 | 474 975 | 391 161 |
550 | |||||
lig | 624 | 876 | 1 250 | 2 270 | |
övrig |
|
| 2 291 | 10 768 | 1 851 |
10. Statlig öppen vård |
|
|
| 28 500 | 45 500 |
11. Apoteksväsendet | 6 100 | 6 000 | 6 300 | 33 500 | 38 500 |
Summa | 280 980 | 118 325 | 417 842 | 2 311 502 | 1 893151 |
1) Endast nybyggnad och nyuppsättning av inventarier.
2) Endast reparation och underhåll av byggnader och maskiner etc.
räkna med en begränsning av de anmälda behoven. Enligt styrelsens mening
synes en reducering med 20 procent enligt den av långtidsutredningen angivna
alternativa investeringsnivån kunna vara möjlig och måhända te sig motiverad
med hänsyn till den knappa tillgången på sådan medicinalpcrsonal
som läkare, sjuksköterskor m. fl.
Att ställa en mera tillförlitlig prognos i fråga om arbetskraftsbehovet för
hälso- och sjukvården för 1960-talet fordrar enligt medicinalstyrelsens mening
mera detaljerade uppgifter än dem som nu legat till grund för beräkningarna.
De redovisade beräkningarna måste därför med nödvändighet vara
mycket schematiska och ha stora felmarginaler. Detsamma gäller beträffande
driftkostnaderna. Sistnämnda kostnader ha i huvudsak beräknats
med utgångspunkt från att samtliga tjänster äro besatta.
I anslutning till sålunda lämnade uppgifter må ytterligare redovisas en
tabell, hämtad ur betänkandet om läkarbehov och läkartillgång (SOU
1961: 8). Tabellen avser offentliga kostnader för hälso- och sjukvård i miljoner
kronor samt i procent av bruttonationalprodukten (BNP) åren 1950—
1955 ävensom beräknade tal för åren 1960—1980. Samtliga uppgifter utgå
från 1954 års priser.
224
| 1950 | 1955 | 1960 | 1965 | 1970 | 1975 | 1980 |
Sjukvårdskostnader | 900 | 1 350 | 1 970 | 2 810 | 3 880 | 5 250 | 7 010 |
ser) Procentuell ökning från |
| 49,7 | 46,0 | 42,6 | 38,1 | 35,3 | 33,5 |
Sjukvårdskostnader i | 2,22 | 2,87 | 3,57 | 4,27 | 4,97 | 5,67 | 6,37 |
Centrala sjukvårdsberedningen är — såsom namnet anger — ett centralt
rådgivande rationaliseringsorgan på hälso- och sjukvårdens område. Det
åligger centrala sjukvårdsberedningen bl. a. att handlägga ärenden som röra
planläggning av den slutna vården inom sjukvårdsområdena samt av
anläggningar och byggnader inom hälso- och sjukvården. Beredningen skall
även i övrigt verka för att sådan planläggning sker ändamålsenligt. Beredningen
har vidare att genom standardisering och på annat sätt verka för en
ändamålsenlig materielförsörjning samt att i övrigt handlägga frågor rörande
materiel och annan utrustning för hälso- och sjukvården. Organisationsoch
arbetsstudier skola bedrivas å sjukhus och därmed jämförliga anstalter.
Beredningen har att tillhandagå myndigheter samt huvudmän för sjukhus
och jämförliga inrättningar ävensom, i den utsträckning så lämpligen prövas
kunna ske, andra med råd och upplysningar rörande frågor som falla
inom beredningens verksamhetsområde.
Ledningen av centrala sjukvårdsberedningen utövas av en styrelse med
ordförande och nio ledamöter. Inom styrelsen finnes ett arbetsutskott.
Revisorernas uttalande. 1950-talet har kännetecknats av en mycket snabb
utveckling inom praktiskt taget alla grenar av sjukvården, samtidigt som
kostnaderna härför undergått en kraftig stegring. Medan ifrågavarande
kostnader år 1950 utgjorde i runt tal 900 milj. kronor, hade de år 1960 ökat
till 1 970 milj. kronor. Denna utveckling väntas under de närmaste årtiondena
fortgå, med påföljd att sjukvårdskostnaderna år 1980 beräknas ha
stigit till 7 010 milj. kronor. Ett annat mått på denna tillväxt är att utgifterna,
angivna i procent av bruttonationalprodukten, antagas komma att
öka från 2,22 år 1950 till 6,37 år 1980, räknat i 1954 års priser. Samtidigt
förutses antalet inom sjukvården sysselsatta bli allt större.
Mot bakgrunden av nu anförda omständigheter är det icke förvånande,
att frågan om sjukvårdskostnadernas storlek och stegringstakt under senare
tid ägnats allt större uppmärksamhet. Allmän enighet torde också
råda därom, att det icke minst ur samhällsekonomisk synpunkt är angeläget
att dessa kostnader om möjligt begränsas, utan att fördenskull vårdmöjligheterna
försämras. Från sjukvårdshuvudmännens sida ha i enlighet härmed
en rad åtgärder i rationaliseringssyfte vidtagits, och såsom ett uttryck för
det mer företagsekonomiskt präglade tänkande som håller på att växa fram
225
på förevarande område få ses de aktuella övervägandena inom bl. a. svenska
landstingsförbundet att införa en driftsbokföring vid sjukhusen. I sammanhanget
bör även uppmärksammas det nyligen framlagda betänkandet med
förslag om viss upprustning av centrala sjukvårdsberedningen, som utgör
det samordnande, i huvudsak med statsmedel finansierade rationaliseringsoch
standardiseringsorganet inom sjukvården.
Det rationaliseringsarbete som hittills bedrivits på sjukvårdens område
har i huvudsak bestämts av de dagsaktuella, omedelbart konkreta behoven.
Av flera skäl ter sig detta fullt naturligt, och på denna väg ha också ytterst
betydelsefulla resultat vunnits, vilka verksamt bidragit till att förläna svensk
sjukvård den rangplats den i dag intager. Enligt revisorernas mening kan det
emellertid ifrågasättas, om icke genom den djupgående samhällsomvandlingen,
levnadsstandardens stegring, befolkningens ändrade ålderssammansättning,
teknikens snabba utveckling och vetenskapens stora landvinningar
ett helt nytt läge inträtt, som gör det nödvändigt att problemen angripas
från nya utgångspunkter och att mer långsiktiga lösningar eftersträvas.
Grundförutsättningen för att så skall kunna ske torde emellertid vara, att
en systematisk forskning på förevarande område kommer till stånd. Liksom
beträffande många andra samhällsfrågor nödgas vi nämligen konstatera,
att vi i dag icke äga tillräcklig kunskap i en rad hithörande, ekonomiskt betydelsefulla
spörsmål. Det torde exempelvis vara av största värde att få ökad
kännedom om hur avvägningen mellan öppen och sluten sjukvård lämpligen
bör göras eller hur ett sjukhus i detalj bör organiseras, utrustas och byggnadstekniskt
utformas för att det alltmer stigande personalbehovet skall
kunna hållas tillbaka och felinvesteringar undvikas.
Sjukvården i vårt land är sedan gammalt och avses än mer för framtiden
bli en landstingskommunal angelägenhet. Genom tillkomsten av centrala
sjukvårdsberedningen har emellertid staten påtagit sig ett särskilt ansvar,
försåvitt gäller rationaliseringsverksamheten på förevarande område.
Med hänsyn härtill finna revisorerna vägande skäl tala för att staten tager
ett motsvarande initiativ i den utomordentligt betydelsefulla fråga det här
gäller. Ett sådant initiativ framstår som desto mera motiverat som en efter
verkligt stora linjer bedriven rationalisering knappast är möjlig för framtiden,
såvida den icke underbygges av genom vetenskaplig forskning framtagna
fakta. Erinras må f. ö. att i det förut omnämnda betänkandet angående
centrala sjukvårdsberedningen forskningsfrågan något berörts utan
att dock mera ingående belysas.
Vad beträffar organisationsformen för denna forskning kunna olika lösningar
övervägas. En utväg är att söka anknytning till den verksamhet som
bedrives av statens institut för byggnadsforskning. Det må härvidlag erinras
om att en viss motsvarighet till nu avsedda forskning på sin tid organiserades
för att om möjligt komma till rätta med vissa organisatoriska, ekono
-
15 Hett. berättelse ang. statsverket är 1901 I.
226
miska och byggnadstekniska problem inom skolväsendet. För ändamålet tillsattes
en särskild arbetsgrupp, vilken omfattade bl. a. arkitekter och pedagoger.
Denna arbetsgrupp angrep både detaljfrågor, avseende klassrummets
utformning, möblering, utrustning m. m., och större problem, exempelvis
den samordnade planeringen av olika skolformer i ett län. På liknande sätt
kunde en arbetsgrupp tillskapas, representerande medicinsk, företagsekonomisk,
administrativ och byggnadsteknisk sakkunskap och med uppgift
att bedriva forskning rörande sjukvårdens mest ändamålsenliga utformning.
Alternativt skulle kunna tänkas att centrala sjukvårdsberedningen anförtroddes
uppgiften att organisera hithörande forskningsverksamhet. Bl. a.
med hänsyn till att skilda specialister under olika skeden av ifrågavarande
arbete komma att behöva anlitas, torde dock särskilda tjänster icke böra
inrättas för ändamålet. Även andra möjligheter att ordna nu avsedda forskning
på lämpligt sätt föreligga.
Revisorerna äro för egen del icke beredda att förorda någon viss lösning
av förevarande organisationsfråga, som torde böra prövas i särskild ordning.
Revisorerna vilja emellertid understryka angelägenheten av att det organ
som inrättas för ändamålet, det må sedan få den ena eller den andra organisationsformen,
icke erhåller ställning som remissinstans eller tages i anspråk
för lösande av exempelvis konkreta byggnadsfrågor. Dess uppgift bör
vara att på grundval av från olika håll — såväl inom som utom landet —
insamlade fakta ävensom egna vetenskapliga undersökningar framlägga
förslag till sådana principlösningar som äro ägnade att skapa en ur skilda
synpunkter så rationell sjukvård som möjligt.
Reservation
av herrar E. Birke och Hugo Osvald, vilka ansett att förevarande uttalande
icke hade bort inflyta i berättelsen och till stöd härför anfört följande.
Revisorernas i uttalandet framförda önskemål om tillskapande av ett
statligt organ för forskning rörande sjukvårdens utformning berör såväl
mental- som kroppssjukvården.
Vad först beträffar mentalsjukvården pågår som bekant sedan flera år
tillbaka en kraftig utbyggnad av denna sjukvårds resurser. Inrikesdepartementet
har anförtrott lösningen av de med ifrågavarande utbyggnad sammanhängande
problemen rörande sjukhusbyggnadernas planering och tekniska
utformning samt deras utrustning m. in. åt en särskild byggnads- och
utrustningsdelegation, som är sammansatt av representanter för bl. a. byggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen. Till
delegationen ha också knutits särskilda experter inom de skilda områden
som beröras av delegationens arbete. Av delegationen utarbetade förslag ingivas
till inrikesdepartementet, som genom den s. k. mentalsjukvårdsberedningen,
i vilken statssekreteraren är ordförande, underkastar förslagen
227
ingående prövning ur såväl byggnads- och utrustningstekniska som rent
medicinska synpunkter. Vid prövningen deltaga också företrädare för alla
de forskningsområden som i förevarande sammanhang kunna vara aktuella.
Genom de nämnda anordningarna ha enligt vår uppfattning fullgoda garantier
skapats för att såväl forskning som medicinsk, administrativ, byggnadsteknisk,
ekonomisk och annan sakkunskap blir företrädd vid behandlingen
av de här berörda frågorna. Såvitt vi ha oss bekant har icke heller någon
anmärkning framställts mot det sätt varpå delegationen och mentalsjukvårdsberedningen
hittills fullgjort sina arbetsuppgifter.
Vad därefter angår kroppssjukvården har sedan gammalt såväl ansvaret
som kostnaderna för denna sjukvårdsform praktiskt taget helt åvilat landstingen.
Delade meningar torde icke råda om att angivna förhållande varit
till båtnad för kroppssjukvården. Revisorerna ha för övrigt i sitt uttalande
särskilt framhållit, att det rationaliseringsarbete som hittills bedrivits på
bl. a. förevarande område bidragit till att förläna den svenska sjukvården
en rangplats. Revisorerna ha likväl ansett det önskvärt, att föreliggande
problem genom forskning angripas från nya utgångspunkter och att mera
långsiktiga lösningar komma till stånd, allt i syfte att begränsa sjukvårdskostnaderna
utan att fördenskull vårdmöjligheterna försämras.
Självfallet är det i hög grad angeläget att sjukvårdskostnaderna hållas
på en rimlig nivå. Enligt vår uppfattning, vilken för övrigt torde överensstämma
med de tänkesätt som hittills varit vägledande för den svenska
sjukvårdens uppbyggnad, är det emellertid av olika skäl icke möjligt att på
förevarande område anlägga enbart företagsekonomiska synpunkter.
Såsom nyss nämnts är kroppssjukvården i vårt land till övervägande del
en landstingskommunal angelägenhet. Det är därför enligt vår mening
naturligt, att det i första hand bör ankomma på landstingen själva att bestämma
om de åtgärder som kunna vara erforderliga för att genom rationaliseringar
få till stånd en begränsning av sjukvårdskostnaderna. Det torde
också vara bekant att landstingen under årens lopp i berört avseende ingalunda
varit overksamma. Inom landstingen ha sålunda, för att nämna ett
exempel, organiserats särskilda planerings- och byggnadsavdelningar till
vilka expertis knutits på bl. a. det tekniska och medicinska området. Vidare
må omnämnas den avdelning för rationaliseringsfrågor som sedan lång tid
tillbaka varit verksam inom landstingsförbundet och som har till uppgift
att betjäna samtliga landsting, då det gäller rationaliseringsåtgärder inom
sjukvårdens område. Nämnda avdelning, som successivt utbyggts, har för
närvarande till sitt förfogande en rad experter på olika sjukvårdsfrågor.
Slutligen kan också erinras om att landstingen i syfte att nedbringa kostnaderna
för sina sjukvårdsinrättningar organiserat en särskild landstingens
inköpscentral, som sysselsätter över 100-talet befattningshavare och som
har till uppgift att så långt det (iver huvud laget är möjligt förbilliga landstingens
inköp av medicinsk och annan utrustning in. in.
228
Det är självklart att staten icke bör undandraga sig skyldigheten att medverka
till rationaliseringsåtgärder på sjukvårdens område. Staten är emellertid,
som förut nämnts, redan inkopplad på hithörande frågor genom bl. a.
byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen.
Med stöd av de befogenheter som tillagts nämnda myndigheter har staten
redan nu, om så skulle befinnas påkallat, möjlighet att i viss utsträckning
påverka landstingen vid deras handhavande av berörda sjukvårdsfrågor.
Vi anse oss mot bakgrunden av det ovan anförda icke kunna tillstyrka
att ett nytt statligt forsknings- och rationaliseringsorgan tillskapas på sjukvårdens
område.
229
§ 31
Skador å bostadshus vid Västra Ny sjukhus
1946 års riksdag (prop. nr 177; statsutsk. uti. nr 124; r. skr. nr 209)
beslöt, att dåvarande statens uppfostringsanstalt å Bona skulle överföras till
den statliga sinnessjuk- eller sinnesslövården fr. o. in. den tidpunkt Kungl.
Maj :t bestämde.
Sedan medicinalstyrelsen i sin anslagsframställning rörande avlöningar
vid statens sinnessjukhus för budgetåret 1948/49 framlagt förslag till personalstat
för bonaanstalten och därvid utgått från att anstalten skulle utnyttjas
för vård av yngre asociala imbecilla män, underställdes frågan 1948 års
riksdag. I propositionen nr 145 förordades i enlighet med medicinalstyrelsens
förslag, att anstalten skulle tagas i anspråk som sjukhus för asociala
imbecilla män med till en början 120 vårdplatser, samt framlades förslag
till personalorganisation vid sjukhuset och medelsanvisning härför. Riksdagen
(statsutsk. uti. nr 107; r. skr. nr 234) lämnade förslagen utan erinran.
Genom beslut den 4 juni 1948 föreskrev Kungl. Maj :t att bonaanstalten
skulle fr. o. m. den 1 juli 1948 överföras till den statliga sinnesslövården
och benämnas Västra Ny sjukhus.
I propositionen 1950: 113 underställdes riksdagen slutligt förslag om
sjukhusets användning och utbyggnad. Det erinrades därvid om att redan
vid 1946 års riksdag beslut fattats om vissa ombyggnadsarbeten vid bonaanstalten
för dess nya ändamål. Dessa arbeten, för vilka anvisats sammanlagt
588 000 kronor, avsågo modernisering och ombyggnad av två till den
s. k. gamla anstalten hörande flygelbyggnader. Dessa skulle inrymma 120
vårdplatser. Vidare hade 1948 års riksdag anvisat 303 000 kronor för ombyggnad
av två i den s. k. jordbruksavdelningen ingående flygelbyggnader,
vilka efter ombyggnaden skulle inrymma en provisorisk alkoholistanstalt
med 40 vårdplatser, avsedda att ersätta den då vid fångvårdsanstalten i
Västervik anordnade alkoholistanstalten och att i övrigt mottaga vissa svårskötta
alkoholister som icke lämpligen kunde vårdas på alkoholistanstalten
å Svartsjö.
Föredragande departementschefen erinrade vidare om att medicinalstyrelsen
framlagt förslag till vissa ytterligare arbeten för sjukhusets färdigställande
för 205 patienter. De 45 nya vårdplatserna skulle erhållas genom en
ombyggnad av jordbruksavdelningens huvudbyggnad. Härjämte innebar styrelsens
förslag, att ombyggnad och modernisering skulle göras av såväl
ekonomi- och skolbyggnaderna som ett flertal befintliga personalbostäder
och vissa andra byggnader. Vidare skulle utföras vissa elektriska arbeten
samt vidtagas åtgärder för ordnandet av sjukhusets vattenförsörjning och
avlopp in. in. Förslaget innebar också, alt vid sjukhuset skulle uppföras
230
ett antal nya personalhostäder. Slutligen föreslogs att den provisoriska alkoholistanstalten
skulle förflyttas till Salberga sjukhus i Sala och att de 40
vårdplatser som avsetts skola disponeras för alkoholistklientelet i stället
skulle tagas i anspråk för vård av sinnesslöa patienter från sistnämnda
sjukhus. Då för vården av dessa patienter erfordrades väsentligt mindre personal
än för driften av en alkoholistanstalt med dess svårskötta klientel,
skulle en motsvarande minskning inträda i fråga om behovet av nya tjänstebostäder
vid Västra Ny sjukhus.
Departementschefen anslöt sig till medicinalstyrelsens uppfattning, att
en utbyggnad av sjukhuset till mer än 205 vårdplatser icke borde komma i
fråga. Även i övrigt godtogs i stort sett styrelsens förslag, innebärande bl. a.
ytterligare byggnadsarbeten vid sjukhuset. Dessa hade kostnadsberäknats
till 2 860 000 kronor.
Riksdagen godkände vad sålunda föreslagits (statsutsk. uti. nr 127; r. skr.
nr 209).
Vid sjukhuset finnes f. n. ett bostadsbestånd om 61 familjebostäder och
41 bostäder för ogift personal.
Bland de bostadshus som under senare år uppförts vid sjukhuset finnes
ett som innehåller fyra lägenheter om vardera tre rum och kök. Huset
började uppföras under år 1958 och var inflyttningsklart i början av år
1959; slutbesiktning ägde rum den 15 april 1959.
Under sommaren 1960 visade det sig att taket å ifrågavarande hus var
otätt på ett flertal ställen, och genom skrivelse den 7 juli 1960 från t. f. intendenten
vid sjukhuset underrättades byggnadsstyrelsen härom.
I protokoll över garantibesiktning den 10 april 1961, vilken utfördes av en
opartisk byggnadskontrollant, heter det hl. a. följande om nu ifrågavarande
byggnad.
Omdöme: Då av besiktningen har framgått, att de utförda arbetena under
garantitiden icke undergått några uppenbara förändringar, har kunnat konstaterats,
att arbetena i allt väsentligt varit av mycket god kvalitet. Ett undantag
härifrån utgöres dock av yttertaket på personalbostäderna, vilket
nya taktäckningsmaterial Kungl. Byggnadsstyrelsen här har velat utprova.
Tiden för fel och bristers avhjälpande:
Betr. personalbostäderna: Vad beträffar yttertaket skall 2 månader
efter detta utlåtandes mottagande mellan berörda parter vara avgjort
vilka alternativa åtgärder som skall vidtagas. Den 1 oktober 1961 skall det
åtgärdade taket vara färdigt för avsyning av byggnadskontrollanten, ävensom
de av yttertaket åsamkade fuktskadorna i lägenheterna.
Vid besök som riksdagens revisorer avlade vid Västra Ny sjukhus den 3
oktober 1961 kunde konstateras, att några åtgärder i enlighet med vad som
bestämts vid garantibesiktningen ej vidtagits. Revisorerna tillskrevo den 6
oktober 1961 byggnadsstyrelsen och anhöllo om styrelsens yttrande i ären
-
231
det före den 25 oktober 1961. Sedan styrelsen under hand begärt och erhållit
anstånd härmed för att bli i tillfälle att förhandla med entreprenören i ärendet,
inkom styrelsen den 6 november 1961 med ett den 31 oktober 1961
dagtecknat yttrande i ärendet. Av detta framgår följande.
I programhandlingarna, som låg till grund för byggandet av bostadshusen,
föreskrevs, att taken skulle på traditionellt sätt beläggas med taktegel. Under
byggnadstiden väcktes förslag om att utbyta takteglet mot den s. k.
Z-brädan för att i framtiden kunna minska byggnads- och underhållskostnaderna
för bostadshus av detta slag. Genom den lätta konstruktionen skulle
sålunda för framtida byggnader bl. a. takstolarnas dimensioner aktningsvärt
kunna minskas och således förbilligas.
Z-brädan utgöres av en lamellbräda, beklädd med brännlackerad aluminiumplåt
som lägges på förvandring på takstolarna varvid tätning erhålles
genom överlappande plåtfalsar. Konstruktionen var relativt ny och hade
enligt konstruktören lagts på en del tak, men långtidserfarenhet saknades.
Konstruktionen granskades av styrelsens byggnadsbyrå och bedömdes
vara användbar.
Sedan styrelsen inhämtat att bostadsstyrelsens byrå för tekniskt-ekonomiska
utredningar den 13.12.1956 godtagit konstruktionen under förutsättning
att takfallet ej understiger 20° — vilket här ej är fallet — meddelade
styrelsen byggnadsentreprenören den 17.2.1958, att Z-brädan skulle användas
såsom tåktäckningsmaterial. Takbeläggningen utfördes därefter av specialister
från leverantören av brädan.
Vid slutbesiktning den 15.4.1959, som utfördes av byggnadsinspektören
Hans Andersson, Motala, fanns intet att anmärka på taket. Våren 1960 visade
det sig att taket icke höll tätt, varför leverantören upprepade gånger
förständigats att vidtaga åtgärder, dock utan resultat.
Vid inspektion har byggnadsstyrelsen funnit, att läckage uppkommer vid
regn och samtidigt blåst, varvid vatten pressas in mellan brädernas plåtfalsar,
samt dessutom vid isvallning av takfoten. De skador som uppkommit i
lägenheterna är icke av allvarlig art, utan inskränker sig till ytskador på
tapeter o. dyl.
Byggnadsstyrelsen har nu beordrat byggnadsentreprenören att belägga
taket med papp och taktegel samt därefter omtapetsera de väggar som är
fuktskadade samt målningsbättra övriga skador.
Underhandlingarna mellan byggnadsstyrelsen och byggnadsentreprenörenleverantören
pågår för närvarande. På grund av den garanti för taket som
leverantören lämnat, anser byggnadsstyrelsen, att samtliga kostnader för
nämnda ändringsarbeten skall helt bekostas av denne och således icke av
staten.
Revisorernas uttalande. Västra Ny sjukhus har under senare år upprustats
i olika avseenden. Bl. a. ha flera nya personalbostäder tillkommit. Såsom
framgår av den föregående redogörelsen har å ett av de nya husen uppkommit
sådana skador å yttertaket, att vatten tränger ned i lägenheterna. Skadorna
kunde ej iakttagas vid slutbesiktningen den 15 april 1959 utan uppträdde
först under år 1960.
Av det yttrande i ärendet som revisorerna inhämtat från byggnadsstyrelsen
framgår, att styrelsen vid husets uppförande frångått den ursprung
-
232
liga byggnadsbeskrivningen, som innebar att huset på traditionellt sätt
skulle beläggas med taktegel. I stället beslöts att den s. k. Z-brädan skulle
användas, varigenom framtida minskningar i byggnads- och underhållskostnader
för bostadshus av detta slag beräknades kunna uppkomma. Z-brädan
utgöres av en lamellbräda, beklädd med brännlackerad aluminiumplåt som
lägges på förvandring på takstolarna, varvid tätning erhålles genom överlappande
plåtfalsar. Konstruktionen var, enligt vad byggnadsstyrelsen uppgivit,
relativt ny och långtidserfarenhet därom saknades.
Även om byggnadsstyrelsen genom inhämtade uppgifter från bostadsstyrelsen
trott sig ha erhållit garantier för att ifrågavarande takläggningsmetod
skulle vara lämplig i förevarande fall, måste det enligt revisorernas mening
vara mindre välbetänkt av styrelsen att utnyttja en metod, av vilken
tillräcklig erfarenhet uppenbarligen saknades. F. ö. ankommer det knappast
på byggnadsstyrelsen att utprova nya byggnadsmateriel; härför finnes för
ändamålet speciellt inrättat organ. Särskilt olämpliga framstå dylika försök
i ett fall som det förevarande, då fråga är om en byggnad så belägen, att
svårigheter föreligga att fortlöpande iakttaga hur försöken utfalla i praktiken.
Anmärkningsvärt är också att mer än ett år förflutit sedan skadorna
upptäckts, utan att de avhjälpts. Det vill förefalla revisorerna, som om det
borde ha varit möjligt att -— såsom även förutsatts i det förut omnämnda
besiktningsprotokollet — få saken tillrättad långt innan revisorerna tillskrevo
styrelsen i ärendet. Vidare hade det obehag för vederbörande hyresgäster,
som det måste anses innebära att bo i en vattenskadad lägenhet, härigenom
kunnat undanröjas tidigare än vad nu blir fallet. Revisorerna utgå
emellertid ifrån att byggnadsstyrelsen snarast vidtager erforderliga åtgärder
i ärendet och att uppgörelse träffas med entreprenören på för statsverket
godtagbara villkor.
Huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset
Karolinska sjukhuset har tillkommit efter beslut vid 1930 års riksdag
(prop. nr 232; statsutsk. uti. nr 197; r. skr. nr 386). Det är ett statligt undervisningssjukhus,
avsett för patienter från hela riket. Enligt särskilda
samarbetsavtal mellan Kungl. Maj :t och Kronan, å ena sidan, samt Stockholms
stad och Stockholms läns landsting, å andra sidan, har emellertid
ett visst antal platser reserverats för patienter från staden och länet mot
det att staden och landstinget i princip ersätta staten den del av kostnaderna
för sjukhusets drift, som belöper på antalet vårddagar för stadens respektive
landstingets sjuka. Av nuvarande 1 773 vårdplatser disponerar staden 571
och länet 251. För patienter från landet i övrigt åligger det under vissa förutsättningar
vederbörande hemlandsting enligt 1937 års bidragsförordning
(SFS nr 655) att till sjukhuset erlägga bidrag till vårdkostnaderna, s. k.
vårdbidrag. Detta bidrag skall för varje vårddag utgå med ett belopp motsvarande
vad legosängsavgiften överstiger tre kronor.
För karolinska sjukhusets utbyggnad ha hittills under årens lopp investerats
i runt tal 102 milj. kronor. Sjukhuset omfattar i dag följande kliniker
m. in., nämligen medicinsk klinik, kirurgisk klinik, kvinnoklinik, ögonklinik,
öronklinik, hudklinik, radioterapeutisk klinik, psykiatrisk klinik, barnklinik,
medicinsk thoraxklinik och kirurgisk thoraxklinik samt endokrinologisk
avdelning.
Vid karolinska sjukhusets tillkomst diskuterades ingående frågan om samarbetet
mellan sjukhuset och omgivande sjukvårdsområden. Redan i direktiven
för 1919 års sjukhusbyggnadssakkunniga anbefalldes särskild uppmärksamhet
åt frågan om ett ekonomiskt samarbete mellan staten och
Stockholms stad. Det framhölls även i en riksdagsskrivelse år 1926, att det
måste anses såsom en förutsättning för den medicinska undervisningen i
Stockholm, att ett samarbete komme till stånd med Stockholms stad, samt
att vid en blivande utredning borde tagas i betraktande, huruvida icke de
villkor som gällt i fråga om nya byggnader för och underhåll av Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningar i Lund i tillämpliga delar kunde tjäna till ledning.
Principen för statens bidrag i detta fall var, att staten bestred byggnads-
och underhållskostnaderna för de särskilda lokaler och övriga byggnadsanordningar
som betingades av sjukhusets undervisnings- och forskningsuppgifter
samt täckte sjukhusägarens kostnader för de vårdplatser
som vore behövliga för undervisningen men ej krävdes för sjukvårdsområdets
eget behov. För detta system talade enligt föredragande departementschefen
vid anmälan av propositionen 1930:232 angående uppförande av
nytt kliniskt sjukhus i Stockholm in. in. många skäl. Det anknöt sålunda på
234
ett lämpligt sätt till den förefintliga organisationen av kroppssjukvården i
landet, vilken ju huvudsakligen vore en länskommunal angelägenhet. Vidare
vore systemet från statens synpunkt förmånligt därigenom att staten finge
vidkännas minskade byggnadskostnader samt befriades från sjukhusdriften
och allenast hade att ersätta de med undervisningen direkt sammanhängande
utgifterna.
Departementschefen erinrade emellertid om att 1926 års sjukhuskommission
kommit till det resultatet att, trots de fördelar lundasystemet onekligen i
vissa fall erbjöde, detta dock icke vore lämpligt för Stockholms vidkommande.
Kommissionen hade i stället föreslagit, att karolinska sjukhuset
skulle uppföras som en ren statsinstitution. Till detta ståndpunktstagande
syntes flera omständigheter ha medverkat. Kommissionen hade särskilt åberopat
betydelsen av att tomt- och hyggnadsägaren vore en och densamme
samt att hyggnadsägaren jämväl bleve byggnadernas underhållare och vårdare.
Även enligt departementschefens mening hade tomtfrågan i förevarande
fall stor betydelse vid bedömandet av sjukhusets organisation i förhållande
till omgivande sjukvårdsområden.
Jämväl andra skäl talade för att staten blev målsman för karolinska
sjukhuset. Departementschefen anförde härom följande.
Sjukhusvården för kroppsligt sjuka är-----här i landet en kommunal
uppgift, tillkommande landsting och städer utanför landsting. Den storartade
utveckling, som denna sjukhusvård genomgått under de senare åren,
vittnar gott om de kommunala organens kompetens och uppoffringar på
förevarande område. Emellertid torde det vara ovedersägligt, att staten ändock
har betydande intresse av att äga ett sjukhus, som så att säga kan gå
i spetsen, när det gäller reformer på sjukhusvårdens område, prövande av
nya behandlingsmetoder och dylikt.
Vidare föreligger det otvivelaktigt ett stort behov av ett sjukhus i huvudstaden,
öppet för patienter från rikets olika delar. Serafimerlasarettet har
städse mottagit patienter från hela riket och i avgiftshänseende icke gjort
någon skillnad efter patienternas hemorter. Det skulle otvivelaktigt medföra
stora olägenheter för de talrika landsortsbor, som på grund av Stockholms
karaktär av huvudstad måste vistas där längre eller kortare tid, om i framtiden
icke något sjukhus funnes, där de kunde erhålla erforderlig vård för
en skälig avgift. Även ur denna synpunkt är det sålunda motiverat, att staten
tager hand om karolinska sjukhuset.
Med hänsyn till specialvårdens ordnande förefinnes vidare, såsom statens
sjukvårdskommitté framhållit, visst behov av ett statligt centralsjukhus i
Stockholm. Jag tillåter mig i detta avseende hänvisa till vad denna kommitté
därom anfört.
Ur karolinska institutets egen synpunkt är det givetvis fördelaktigt, att
såväl det kliniska sjukhuset som de teoretiska institutionerna bliva statsegendom.
Därigenom vinnas fördelar ur undervisningssynpunkt, och slitningar
mellan olika intressen undvikas. Med hänsyn till alt det planerade
sjukhuskomplexet förutom det egentliga sjukhuset skall omfatta trenne
sjukvårdsanstalter av statlig eller annan allmän karaktär, nämligen garnisonssjukhuset,
vanföreanstalten i Stockholm och Konung Gustaf V:s jubileumsklinik
med tillhörande forskningsinstitut, torde det slutligen få anses
235
i hög grad önskvärt eller rent av nödvändigt, att karolinska sjukhuset äges
och drives av staten-tomtägaren.
Ehuru jag väl inser de fördelar, som torde kunna vinnas genom ett samarbete
med Stockholms stad enligt de av riksdagen 1926 anvisade linjerna,
särskilt i vad avser ett nedbringande av statens kontantutlägg för sjukhusets
uppförande, anser jag mig dock, med hänsyn till de fördelar i övrigt, som
det av kommissionen framlagda förslaget innebär, böra förorda detsamma
och vill alltså tillstyrka att sjukhuset sålunda uppföres såsom ren statsinstitution
i visst samarbete med Stockholms stad och Stockholms län. I stort
sett torde också de för detta samarbete av sjukhuskommissionen föreslagna
och av Stockholms stad och Stockholms läns landsting i allmänhet godtagna
överenskommelserna mellan staten och de båda sjukvårdsområdena få anses
ändamålsenliga och jämväl ur statens synpunkt tillfredsställande.
Riksdagen godkände departementschefens förslag i denna del.
I propositionen nr 159 till 1960 års riksdag iramlades förslag till riktlinjer
för regionsjukvårdens utbyggande. I propositionen — som sedermera godkändes
av riksdagen - - föreslogs, att riket skulle indelas i sju regioner för
den högspecialiserade kroppssjukvården med regionsjukhus i Stockholm,
Uppsala, Linköping, Lund-Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå, varvid dock
vissa regionspecialiteter tills vidare ej skulle utbyggas i Linköping och Örebro.
I propositionen föreslogs också att de s. k. riksplatserna skulle avvecklas
vid karolinska sjukhuset. Förslaget härom hade bl. a. föregåtts av överläggningar
med Stockholms stad och län om sjukhusets framtida ställning.
Dessa överläggningar ägde rum inom en av Stockholms stads och läns sjukvårdsförhandlingsdelegerade
tillsatt expertdelegation, i vilken även staten
var representerad. Beträffande resultatet av dessa överläggningar anförde
departementschefen i nyssnämnda proposition följande.
Såsom ett resultat av överläggningarna har sjukvårdsförhandlingsdelegerade
förklarat sig beredda att under vissa förutsättningar låta karolinska
sjukhuset ingå i Storstockholms sjukhusorganisation med ansvar för en del
av detta områdes sjukvård. För länsspecialiteternas del innebär detta att
huvuddelen av vårdplatserna kommer att förbehållas patienter från staden
och länet. Beträffande regionspecialiteterna kommer en väsentlig del av
Stockholmsregionens sjukvård att förläggas till karolinska sjukhuset. Detta
gäller såväl patienter från Södermanlands och Gotlands län som, i växlande
omfattning inom olika specialiteter, patienter från Stockholms stad och län.
Därutöver kommer, såsom jag tidigare nämnt, vissa regionspecialiteter tills
vidare att icke utbyggas eller att något underdimensioneras i de omgivande
regionerna i syfte att säkerställa ett tillfredsställande underlag för undervisning
och forskning samt ett rationellt utnyttjande av vissa specialkliniker
a karolinska sjukhuset. Angivna förhållanden kommer icke att medföra, att
samtliga sjukhusets vårdplatser genom avtal förbehålles patienter från
Stockholms stad och län eller vissa andra sjukvårdsområden. De speciella
förpliktelser som åvilar staten exempelvis beträffande vissa vid försvarsmakten
anställda gör det nödvändigt att undantaga ett antal platser. Karolinska
sjukhuset måste vidare på motsvarande sätt som andra sjukhus kunna
ta emot personer från andra sjukvårdsområden, som akut insjuknat under
vistelse i Stockholm eller Stockholms län. Slutligen bör inom länsspecia
-
236
liteterna platser stå till förfogande för remisspatienter från andra delar av
Stockholmsregionen. Behovet av platser för här angivna ändamål kan givetvis
förete betydande skiljaktigheter de olika specialiteterna emellan. Det
är min avsikt att göra denna fråga till föremål för ytterligare utredning i
samband med de fortsatta överläggningarna angående formerna och villkoren
för karolinska sjukhusets inordnande i Storstockholms sjukhusorganisation.
Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att en sådan klinik som
alkoholkliniken, vilken under lång tid torde komma att sakna motsvarighet
inom andra regioner, tills vidare bör stå öppen för landet i dess helhet. Vad
jag här anfört beträffande riksplatserna vid karolinska sjukhuset äger motsvarande
tillämpning på de vårdplatser vid akademiska sjukhuset i Uppsala,
som ej genom avtal förbehållits visst landsting.
Departementschefen ansåg således, att riksplatserna vid karolinska sjukhuset
borde avvecklas. Avvecklingen borde ske successivt i takt med att
vårdplatser för motsvarande specialiteter tillskapades inom andra sjukvårdsområden
eller regioner. Enär regionsjukvården borde kunna vara till större
delen utbyggd år 1970 och huvudmännen då även haft erforderligt rådrum
för att avhjälpa eventuell hrist på vårdplatser inom länsspecialiteterna, borde
man enligt departementschefens mening sikta till att riksplatserna skulle
vara helt avvecklade nämnda år.
Slutligen må nämnas att huvudmannaskapet för serafimerlasarettet, som
f. n. har gemensam förvaltning med karolinska sjukhuset, enligt förslag i
propositionen 1961: 198 fr. o. in. den 1 juli 1968 skall överlåtas på Stockholms
stad.
Revisorernas uttalande. Karolinska sjukhuset fyller f. n. en dubbel funktion
inom sjukvården, nämligen dels såsom rikssjukhus, dels beträffande
flertalet kliniker såsom centrallasarett för Stockholms stad och Stockholms
län, vilka genom avtal tillförsäkrats visst antal platser där. Av nuvarande
1 773 vårdplatser disponerar staden 571 och länet 251. Platsantalet inom de
olika klinikerna har fastställts med beaktande av icke blott sjukvårdens
utan även undervisningens och forskningens behov. I fråga om den polikliniska
verksamheten gäller, att dess omfattning hittills i huvudsak bestämts
av hänsynen till undervisning och forskning.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen ägnades, innan beslut av
1930 års riksdag fattades om uppförandet av karolinska sjukhuset, särskild
uppmärksamhet åt frågan om ett ekonomiskt samarbete i detta avseende
mellan staten och Stockholms stad. Frågan innefattade även spörsmålet om
huvudmannaskapet för sjukhuset. I en riksdagsskrivelse av år 1926 hade
framhållits, att det måste anses såsom en förutsättning för den medicinska
undervisningen i Stockholm, att ett samarbete komine till stånd med staden,
samt att man borde taga i betraktande, huruvida icke de villkor som gällde i
fråga om nya byggnader för och underhåll av Lunds lasarett i tillämpliga
delar kunde tjäna till ledning. Ett dylikt system anknöte på ett lämpligt
237
sätt till den förefintliga organisationen av kroppssjukvården i landet, vilken
huvudsakligen vore en länskommunal angelägenhet. Från statens synpunkt
ansågs systemet förmånligt därigenom, att staten finge vidkännas minskade
byggnadskostnadcr samt befriades från sjukhusdriften och allenast hade att
ersätta de med undervisningen och forskningen direkt sammanhängande utgifterna.
I propositionen nr 232 till 1930 års riksdag framhöll emellertid föredragande
departementschefen på anförda skäl, att det icke vore sannolikt att
stadens myndigheter — som vid förda underhandlingar icke ansett sig
kunna teckna ett större platsantal än högst 315 på karolinska sjukhuset —-skulle befinnas villiga att tillämpa samma principer som beträffande lasarettet
i Lund. Det vore även uteslutet att Stockholms län, som förklarat
sig behöva allenast 110 vårdplatser i närheten av Stockholm, skulle kunna
komina i fråga såsom ägare och målsman för sjukhuset. Även andra skäl
talade för att staten blev målsman för sjukhuset. Det vore sålunda ovedersägligt,
att staten hade betydande intresse av att äga ett sjukhus som så att
säga kunde gå i spetsen när det gällde reformer på sjukhusvårdens område,
prövande av nya behandlingsmetoder och dylikt. Det funnes vidare otvivelaktigt
ett stort behov av ett sjukhus i huvudstaden, öppet för patienter från
rikets olika delar. Med hänsyn till speeialvårdens ordnande förefunnes därjämte
visst behov av ett statligt centralsjukhus i Stockholm. Slutligen skulle
med staten som målsman vinnas fördelar ur undervisningssynpunkt och
slitningar mellan olika intressen undvikas.
Vid karolinska sjukhusets tillkomst ha således i huvudsak tre särskilda
skäl nämnts för skapandet av ett statligt rikssjukhus, nämligen dels intresset
av sjukhusvård mot skälig avgift i Stockholm för person från annat sjukhusområde,
vilken insjuknat under vistelse därstädes, dels tillgodoseendet
av behovet av specialistvård, dels ock undervisningens och forskningens intressen.
Då numera mer än 30 år förflutit, sedan beslut om sjukhusets uppförande
fattades, finnes det emellertid enligt revisorernas mening anledning
att mot bakgrunden av nu gällande förhållanden på detta område överväga,
om dessa skäl alltjämt äro för handen.
Vad den förstnämnda av de tre angivna punkterna beträffar har frågan
om sjukhusvård mot skälig avgift för patient som vårdas vid sjukhus utanför
det egna sjukhusområdet numera genom olika åtgärder av statsmakterna
och sjukvårdshuvudmännen lösts på ett allmängiltigt sätt för landet i dess
helhet. Avgiftsfrågan torde därför ej längre kunna åberopas som motiv för
ett bibehållande av statligt huvudmannaskap.
Inom flertalet specialiteter kan numera vårdbehovet tillgodoses inom
praktiskt taget samtliga sjukhusområden. De exklusiva discipliner som ej
äro företrädda på länsplanet finnas ej längre endast i Stockholm utan äro
anordnade eller avses skola anordnas vid samtliga undervisningssjukhus
eller andra blivande regionsjukhus i landet. Varje patient skall sålunda i
238
princip kunna få erforderlig specialvård inom den region där han hör hemma.
Härigenom har ytterligare ett skäl för bibehållet statligt huvudmannaskap
bortfallit.
Vad gäller undervisningens och forskningens behov slutligen torde vad
som åstadkommits inom såväl undervisning som forskning vid landstingskommunal
undervisningssjukhus jäva varje påstående om statligt huvudmannaskaps
avgörande betydelse i berörda avseende.
Enligt beslut av 1960 års riksdag skall karolinska sjukhuset framdeles
ingå i Stor-Stockholms sjukhusorganisation med ansvar för en del av detta
områdes sjukvård. För länsspecialiteternas vidkommande innebär detta,
att huvuddelen av vårdplatserna kommer att förbehållas patienter från
staden och länet. Beträffande regionspecialiteterna kommer en väsentlig del
av stockholmsregionens sjukvård att förläggas till karolinska sjukhuset. Detta
gäller såväl patienter från Södermanlands och Gotlands län som i växlande
omfattning inom olika specialiteter patienter från Stockholms stad
och län. Av sjukhusets framtida 2 183 vårdplatser avses 1 700 skola disponeras
av staden och länet. Som en följd härav skola de nuvarande riksplatserna
avvecklas under en tidsperiod fram till år 1970.
Det torde enligt revisorernas mening vara uppenbart, att nu anförda omständigheter
göra frågan om ett förändrat huvudmannaskap för karolinska
sjukhuset aktuell. En annan väsentlig synpunkt talar också härför, nämligen
att ett enhetligt huvudmannaskap för hela den sjukvårdande verksamheten
är ett angeläget framtidsmål. Först därigenom torde det vara möjligt
att uppnå den rätta avvägningen mellan olika vårdbehov, så att tillgängliga
resurser verkligen utnyttjas på det för individ och samhälle bästa sättet.
Starka skäl tala därför för att — såsom bl. a. 1956 års riksdagsrevisorer
uttalade i samband med behandlingen av pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet — landsting och städer utanför landsting övertaga största möjliga
del av sjukvården. Skulle nu pågående utredningsarbete leda till att
landsting och landstingsfria städer jämväl övertaga huvudmannaskapet för
mentalsjukvården, komma f. ö. endast karolinska sjukhuset och akademiska
sjukhuset i Uppsala att kvarstå under statlig ledning. Med anledning
härav och med hänsyn till de organisatoriska fördelar som skulle vara förknippade
med ett enhetligt huvudmannaskap ligger det enligt revisorernas
mening nära till hands att till övervägande upptaga frågan, huruvida staten
icke bör avhända sig huvudmannaskapet för i varje fall karolinska sjukhuset.
Enligt revisorernas mening synes detta lämpligen böra ske i så god
tid, att frågan härom kan slutligt avgöras i anslutning till avvecklingen av
riksplatserna vid sjukhuset. Vid de förhandlingar mellan vederbörande parter
som i anslutning till vad sålunda föreslagits kan komma att äga rum
bör bl. a. frågan om Konung Gustaf V:s jubileumskliniks framtida ställningsärskilt
uppmärksammas.
Herr E. Birke har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.
235»
§ 33
Den ekonomiska förvaltningen vid karolinska sjukhuset
För karolinska sjukhuset finnas å riksstatens elfte huvudtitel uppförda
tre anslag, nämligen Avlöningar, Omkostnader och Utrustning. Anslagen,
av vilka de båda förstnämnda utgöra förslagsanslag och det sistnämnda har
beteckningen reservationsanslag, äro för innevarande budgetår anvisade
med respektive 44 214 000 kronor, 11 902 000 kronor och 1 532 000 kronor
eller tillhopa 57 648 000 kronor. I den av Kungl. Maj :t fastställda personalförteckningen
äro upptagna tjänstemän å ordinarie stat, extra ordinarie
tjänstemän i högre lönegrad än Ae 19 samt tjänstemän å övergångsstat. För
avlöningsanslaget gäller följande stat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Maj:t, förslagsvis
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis
4. Rörligt tillägg, förslagsvis
5. Kompensation för höjda pensionsavgifter, förslagsvis
Summa kronor
4 073 000
805 000
28 853 000
9 770 000
713 000
44 214 000
Anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må enligt
gällande föreskrifter icke utan Kungl. Maj :ts medgivande överskridas. I
fråga om avlöningsanslagets användning i övrigt gäller bl. a. — utöver sed
-
vanliga bestämmelser -— att särskilda föreskrifter meddelats beträffande
lönegradsplaceringen av viss vårdpersonal och av sjukgymnaster. Vidare
skall anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj :t, disponeras på visst av Kungl. Maj :t föreskrivet sätt.
Förutom antalet av de extra ordinarie tjänster som finnas upptagna i
personalförteckningen har Kungl. Maj :t fastställt antalet extra ordinarie
tjänstemän i olika lönegrader.
För omkostnadsanslagets användning gäller en särskild omkostnadsstat
enligt följande.
1. Sjukvård m. in. åt personalen, förslagsvis
2. Reseersättningar, förslagsvis
3. Expenser, förslagsvis
4. Övriga utgifter
a. Inventariers underhåll och komplettering, högst 1 640 000
b. Tvätt och renhållning, förslagsvis 170 000
c. Kosthåll, förslagsvis 2 500 000
d. Läkemedel, förslagsvis 2 600 000
e. Förbrukningsartiklar in. in. för sjukvården, förslagsvis
3 675 000
f. Diverse utgifter, högst 45 000 10 630 000
60 000
12 000
1 200 00(1
Summa kronor 11 902 000
240
Beträffande de olika anslagsposternas användning gäller bl. a. att reseersättningar
och övriga utgifter icke må utan Kungl. Maj :ts medgivande
överskridas.
Anslaget till utrustning utbetalas av direktionen för sjukhuset och disponeras
av karolinska sjukhusets utrustningskommitté.
Slutligen må nämnas att å riksstatens inkomstsida finnes uppförd en särskild
uppbördstitel för sjukhuset, kallad Inkomster vid karolinska sjukhuset.
Ifrågavarande inkomster ha för innevarande budgetår beräknats till ett
belopp av 34 milj. kronor.
Revisorernas uttalande. Den ekonomiska förvaltningen vid karolinska
sjukhuset är uppbyggd efter samma principer som gälla för statsmyndigheter
i allmänhet. På riksstaten finnas således uppförda bl. a. anslag till
avlöningar och omkostnader; dessa anslag äro betecknade förslagsvis men
få i regel ej överskridas utan Kungl. Maj :ts medgivande. Kungl. Maj:t fastställer
också i stort sett i detalj vilken personal som må anställas vid sjukhuset
och dennas avlöningsvillkor. Inflytande inkomster upptagas på riksstatens
inkomstsida och få icke tagas i anspråk för sjukhusets räkning.
Inkomsterna kunna således icke påverka utgifterna. De maximerade anslagsposterna
äro att anse som av Kungl. Maj:t angivna anslagsramar för
driften av sjukhuset, och dettas ledning har att i möjligaste mån anpassa
verksamheten därefter. En utökning av verksamheten, d. v. s. ett överskridande
av de olika anslagsposterna, får göras endast då särskilda förhållanden
motivera detta och då först efter bemyndigande av Kungl. Maj:t.
Det ligger i sakens natur att ett sådant system för medelstilldelningen
måste medföra stora svårigheter vid ett sjukhus, inom vilket verksamheten
ytterst bestämmes av antalet patienter och bl. a. därför icke med någon
större grad av säkerhet kan beräknas på förhand. Karolinska sjukhusets
karaktär av undervisningssjukhus ställer dessutom särskilt stora krav på
möjligheterna till anpassning av verksamheten med hänsyn till nya rön
och nya behandlingsmetoder. Särskilt framträdande bli angivna olägenheter
om man betänker, att direktionen för sjukhuset har att vid beräkningen
av de olika anslagsbehoven beakta förhållanden som kanske ligga mer
än två år fram i tiden. Rådande personalbrist måste vidare så vitt möjligt
kompenseras genom automatisering och rationalisering av driften, men
gällande system för medelstilldelningen kan i vissa fall utgöra ett hinder
härför.
Revisoierna ha i ett annat avsnitt av sin berättelse förordat en omprövning
av frågan om huvudmannaskapet för sjukhuset med sikte på att
överföra detta till kommunal huvudman i anslutning till den slutliga avvecklingen
av riksplatserna vid sjukhuset, vilket beräknas ske omkring år
1970. Då således en icke obetydlig tid torde komma att förflyta, innan en
eventuell ändring i huvudmannaskapet för sjukhuset kan genomföras, anse
241
revisorerna det angeläget att de i det föregående angivna olägenheterna
med den nuvarande ekonomiska förvaltningen vid sjukhuset snarast undanröjas,
för att därigenom större förutsättningar skola skapas för en
rationell utveckling av sjukhusets drift. Uppenbart är nämligen att nu
tillämpade system, vilket helt ansluter sig till vad som gäller för statlig
verksamhet i verksform, icke är lämpligt i förevarande fall. Mera ändamålsenligt
synes vara att reglerna för den ekonomiska förvaltningen
bringas i närmare överensstämmelse med principerna för en affärsmässig
verksamhet. En sådan förändring skulle ge direktionen för sjukhuset större
rörelsefrihet. I varje fall synes sjukhuset böra erhålla vidgade möjligheter
att utan detaljreglering få använda vissa medel under omkostnadsanslaget.
En utväg härvidlag synes vara att införa en viss motsvarighet till de dispositionsanslag
som finnas uppförda å kapitalbudgeten för affärsverken.
Ett anslag av denna typ skulle mot särskild redovisningsskyldighet i efterhand
inför Kungl. Maj :t och riksdagen få disponeras för sådana inköp
in. m. som icke på förhand kunna beräknas men som äro ägnade att spara
personal eller eljest rationalisera sjukhusets drift.
En svaghet i den nuvarande ekonomiska förvaltningen är också, att någon
särskild driftsbokföring icke finnes. Erinras må emellertid att Kungl.
Maj :t numera bemyndigat chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en
sakkunnig med uppgift att — i anslutning till inom svenska landstingsförbundet
pågående beredning av förslag till driftsbokföring vid sjukhus och
i samråd med bl. a. direktionen för karolinska sjukhuset samt de experter
som tillkallas för ändamålet — verkställa utredning och framlägga förslag
om införande av driftsbokföring vid bl. a. karolinska sjukhuset. Enligt
revisorernas mening synes det lämpligt att jämväl här av revisorerna aktualiserade
frågor rörande den ekonomiska förvaltningen vid sjukhuset
upptagas till behandling i anslutning till denna utredning.
Herr E. Birke har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.
16 Rev. berättelse ang. statsverket är 19C>1 I.
242
§ 34
Viss sjuksköterskeutbildning
Vid 1958 års A-riksdag (prop. nr 66; statsutsk. uti. nr 66; r. skr. nr 164)
fattades beslut om att den dåvarande, av svensk sjuksköterskeförening bedrivna
verksamheten i Stockholm och Göteborg för utbildning av instruktionssköterskor
vid sjuksköterskeskolor samt av husmödrar och avdelningssköterskor
vid sjukvårdsanstalter skulle övertagas av staten. Härigenom
tillkom statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor. Enligt den
för institutet gällande stadgan (SFS 1958: 400) har det till huvudsaklig uppgift
att utbilda rektorer och instruktionssköterskor (lärare) vid sjuksköterskeskolor
samt husmödrar och avdelningssköterskor vid sjukvårdsanstalter.
Den teoretiska undervisningen meddelas vid kurser i Stockholm
och Göteborg. Ledningen av institutet tillkommer en särskild styrelse, bestående
av högst sex av Kungl. Maj :t för högst fyra år förordnade ledamöter.
Av ledamöterna utses en efter gemensamt förslag av styrelserna för svenska
landstingsförbundet och svenska stadsförbundet samt en efter förslag av
svensk sjuksköterskeförening. Ordföranden i styrelsen förordnas av Kungl.
Maj :t.
Kurs för utbildning av rektorer och instruktionssköterskor vid sjuksköterskeskolor
(lärarkurs) omfattar teoretisk undervisning ävensom praktisk
utbildning vid sjuksköterskeskola.
Kurs för utbildning av husmödrar vid sjukvårdsanstalter (husmoderskurs)
omfattar teoretisk undervisning ävensom praktisk utbildning i administrativt
arbete vid sjukvårdsanstalt.
Kurs för utbildning av avdelningssköterskor (avdelningssköterskekurs)
omfattar teoretisk undervisning jämte viss praktisk handledning.
Revisorerna ha genom skrivelse den 30 juni 1961 från institutet inhämtat
följande uppgifter beträffande verksamheten under budgetåret 1960/61.
A. Lärarlinjen (kursernas längd tre terminer).
Lärarkurs 2: 31 augusti 1959—30 november 1960;
Lärarkurs 3: 14 januari 1960—26 april 1961;
Lärarkurs 4: 30 augusti 1960—30 november 1961;
Lärarkurs 5: 2 september 1960—2 december 1961;
Lärarkurs 6: 16 januari 1961—28 april 1962.
Lärarkurserna 2, 3, 4 och 6 höllos i Stockholm, lärarkurs 5 i Göteborg.
B. Administrativa linjen (husmoderslinjen; kursernas längd två terminer).
Administrativ kurs (husmoderskurs): 30 augusti 1960—21 juni 1961.
Kursen hölls i Stockholm.
C. Avdelningssköterskekurser (kursernas längd elva veckor).
Kurs 12: 1 september—16 november 1960;
Kurs 13: 12 september—25 november 1960;
243
Kurs 14: 9 januari—25 mars 1961;
Kurs 15:11 januari—28 mars 1961;
Kurs 16: 13 februari—4 maj 1961;
Kurs 17: 27 mars—17 juni 1961;
Kurs 18: 4 april-—22 juni 1961.
Kurserna 13, 14 och 17 höllos i Stockholm, övriga kurser i Göteborg.
Kurs 12 avsåg en s. k. förlängd avdelningssköterskekurs, som började med
en avdelningssköterskekurs om 11 veckor och åtföljdes av påbyggnadskurs
3 om fem veckor under tiden den 1/ november — den 21 december 1960. Påbyggnadskursen
var avsedd för husmödrar vid sjukstugor och andra mindre
sjukvårdsanstalter.
D. Narkoskurs (kursens längd fem månader):
5 september 1960—5 februari 1961 i Göteborg.
E. Preparandkurs för blivande lärare (kursens längd sex veckor), avsedd
som försökskurs i syfte att intressera de yngsta sjuksköterskorna för lä
rarbanan,
hölls i Stockholm under tiden den 3 oktober den 12 november
1960.
Lärarutbildningen har omfattat åtta månaders teoretisk och sju månaders
praktisk utbildning inklusive ferier. Två perioder om två veckor vardera
ha varit anslagna för utarbetande av seminarieuppsatser i ämnena psykologi
samt utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal. Tva manader ha ägnats
åt praktik i hälso- och sjukvård inom områden där lärarkandidaterna
ha behövt fördjupade kunskaper. Tre månader ha varit anslagna till praktisk
utbildning vid sjuksköterskeskolor under handledning av dessa skolors
rektorer och instruktionssköterskor.
Den teoretiska utbildningen har bl. a. omfattat följande ämnen, nämligen
pedagogik, övningslektioner, psykologi (seminarier), utbildning av hälsooch
sjukvårdspersonal (seminarier), fysiologi, klinisk kemi, farmakologi,
bakteriologi och sjukhushygien, näringsfrågor, hälso- och sjukvård, sjukvårdens
historia, sjukhusadministration och arbetsledning, samhälls- och
socialkunskap, studiebesök och studievägledning.
Den administrativa utbildningen (husmoderskursen) har omfattat sju och
en halv månaders teoretisk och två månaders praktisk utbildning inklusive
ferier. Två perioder om två veckor vardera ha varit anslagna för utarbetandet
av seminarieuppsatser i ämnena psykologi samt sjukhusadministration
och arbetsledning. Två månader ha ägnats åt praktisk utbildning på sjukhus
under handledning av föreståndarinnor-husmödrar vid dessa sjukhus.
Bl. a. följande ämnen ha ingått i kursen, nämligen sjukhusadministration.
sjukhusbygge, sjukhusinredning, statistik, arbetsstudier, tjänstcreglcmente
och kollektivavtal, arbetsledning, studiebesök, utbildning av hälso- och
sjukvårdspersonal, bakteriologi och hygien, pedagogik, övningslektioner.
psykologi (seminarier), samhälls- och socialkunskap samt nationalekonomi.
I avdelningssköterskekurserna ha ingått hl. a. följande ämnen, nämligen
sjukdoms- samt hälso- och sjukvårdslära, socialkunskap, bakteriologi och
244
sjukhushygien, sjukvårdsadministration, arbetsledning, pedagogik, psykologi,
gruppteknik och utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal. I utbildningen
har även ingått tre dagars hospitering i hälsovård, sjukvård och
socialvård.
Kurs 3 för utbildning av husmödrar vid sjukstugor och andra sjukvårdsanstalter
(förlängd del av avdelningssköterskekurs) omfattade bl. a. allmän
hälso- och sjukvårdslära, socialkunskap, sjukhusadministration och arbetsledning,
pedagogik och psykologi, varukännedom, arbets- och sysselsättningsterapi.
Kursen avsåg fyra veckors teoretisk samt en veckas praktisk
utbildning. Den senare utbildningen var förlagd till mindre sjukvårdsanstalter
under handledning av husmödrarna vid dessa anstalter.
Narkoskursen omfattade narkoslära, anatomi, farmakologi, fysiologi och
studieteknik. I utbildningen ingick en månads teoretisk undervisning samt
fyra månaders praktisk utbildning vid speciella anestesiavdelningar.
Preparandkursen omfattade pedagogik och psykologi, sjukdoms- samt
hälso- och sjukvårdslära, utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal, socialkunskap,
sjukhusadministration och arbetsledning och gruppteknik. I
utbildningen ingick även två dagars hospitering med kliniklärare.
Beträffande antalet inträdessökande och elever i de under läsåret 1960/61
anordnade kurserna torde få hänvisas till nedanstående sammanställning.
S = Stockholm G = Göteborg | Antal ansökninger | Bifallna ansökningar | Återtagna ansökningar | Avslagna ansökningar |
Lärarkurs 4 S | 140 | 19 | ( 5 |
|
I.ärarkurs 5 G | i | 16 | 1 | — |
Lärarkurs 6 S | 18 | 15 | 1 | 2 |
Administrativ kurs 3 S | 28 | 16 | 4 | 8 |
Avdelningssköterskekurserna |
|
|
|
|
12 G |
| 12:27 |
|
|
och 13 S | 104 | 13:30 | 5 | 42 |
Avdelningssköterskekurserna |
|
|
|
|
14 och 17 S |
| 14: 26 |
|
|
|
| 15: 27 |
|
|
15, 16 och 18 G | 167 | 16:27 | 19 | 16 |
|
| 17:25 |
|
|
|
| 18:27 + 1 |
|
|
|
| från kurs 6 |
|
|
Påbyggnadskurs 3 | 25 | 22 | 2 | 1 |
Narkoskurs 2 | 20 | 15 | 4 | 1 |
Preparandkurs 1 | 30 | 25 | 2 | 3 |
Under innevarande budgetår omfattar undervisningen dels påbörjande
av en kurs med omkring 20 deltagare för utbildning av rektorer och instruktionssköterskor
(lärare) vid sjuksköterskeskolor, vilken kurs i sin helhet
skall omfatta åtta månader teoretisk utbildning samt omkring fem månader
praktisk utbildning jämte ferier, dels fullföljande av tre under budgetåret
1960/61 påbörjade kurser av nyssnämnt slag (varav två extra kurser), dels
påbörjande av två extra kurser, varav en i Göteborg, för utbildning av lärare
vid sjuksköterskeskolor. dels en preparandkurs för blivande lärare vid
245
sjukskötcrskeskolor om högst sex veckor, dels en kurs med omkring 20
deltagare för utbildning av husmödrar vid sjukvårdsanstalter omfattande
högst nio och en halv månad, varav två månader praktisk utbildning, dels
en extra kurs för utbildning av husmödrar vid sjukvårdsanstalter, dels sex
kurser, varav tre i Göteborg, om vardera högst elva veckor för sammanlagt
170—180 deltagare för utbildning av avdelningssköterskor vid sjukvårdsanstalter,
dels en förlängd avdelningssköterskekurs i Göteborg om högst
sexton veckor för omkring 30 deltagare för utbildning av sjuksköterskorhusmödrar
vid sjukstugor och andra mindre sjukvårdsanstalter, dels ock
en kurs i narkosgivning i Göteborg.
Vid institutet fanns per den 30 juni 1961 följande befattningar inrättade,
nämligen en rektor, en biträdande rektor, tre studieledare, en kontorist, tre
kontorsbiträden i reglerad befordringsgång samt en arvodestjänst som sekreterare.
Dessutom ha tre extra studieledare varit anställda för vissa extrakurser.
Tjänsten som biträdande rektor har under budgetåret 1960/61 uppehållits
av vikarie. Av studieledartjänsterna -— två placerade i Stockholm och en i
Göteborg — har endast en kunnat besättas under budgetåret.
Antalet timlärare har uppgått till 98 i Stockholm och 100 i Göteborg. Timlärarnas
arvoden ha i regel utgjort 50 kronor för lärare med akademisk utbildning
och 35 kronor för annan timlärare.
Beträffande institutets lokalfråga har institutets rektor gjort följande
uttalande.
Institutets lokalfråga är icke löst på ett tillfredsställande sätt.
För närvarande förhyr byggnadsstyrelsen för institutets räkning lokaler
i Stockholm av Svensk sjuksköterskeförening, belägna östermalmsgatan 33,
1 tr. Föreningen, som behöver lokalerna för sin egen verksamhet, försöker
på allt sätt att få tillträde till dem. Utöver dessa lokaler har byggnadsstyrelsen
för vissa kurser under höstterminen 1961 förhyrt tillfälliga lokaler i AB
Folkets Hus, Barnhusgatan 14.
Byggnadsstyrelsen har ställt i utsikt, att institutet omkring årsskiftet 1961/
62 skall få tillträde till lokaler i stiftelsen Pro Patrias hus Thorildsvägen 5.
Dessa lokaler skulle tillåta undervisning i samma utsträckning som för närvarande,
däremot ingen expansion utöver någon enstaka kurs. Senast omkring
årsskiftet 1963/64 skulle hela byggnaden kunna ställas till institutets
förfogande. Definitiva besked har tyvärr ännu icke stått att få.
I Göteborg förhyr byggnadsstyrelsen lokaler för institutets räkning av
Svensk sjuksköterskeförenings lokalavdelning för Göteborg. Dessa lokaler,
som är belägna Vasa Kyrkogata 5, är relativt tillfredsställande men otillräckliga.
Inom en icke alltför avlägsen framtid får lokalavdelningen tillgång
till ytterligare undervisningslokaler, som f. n. disponeras av en konditorskola
i Göteborgs yrkesskolors regi. Dessa lokaler lär lokalavdelningen vara
beredd att iordningställa för institutets behov. Någon tidpunkt för konditorskolans
avflyttning har icke stått att få från yrkesskolan.
Statens distriktssköterskeskola ingår som ett led i den av statens institut
för folkhälsan bedrivna undervisningsverksamheten och har enligt den för
246
skolan gällande stadgan (SFS 1954: 353) till uppgift att bibringa sina elever
särskild utbildning för vinnande av behörighet till sjuksköterskebefattning
inom den förebyggande hälso- och sjukvård till vilken statsbidrag utgår
samt att anordna repetitions- och kompletteringskurser för dessa befattningshavare.
Styrelsen för statens institut för folkhälsan är också styrelse för distriktssköterskeskolan.
Styrelsen består av ordförande och ytterligare högst tolv
ledamöter. Styrelsens ordförande förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av
högst fyra år. Självskrivna ledamöter av styrelsen äro chefen för medicinalstyrelsen,
chefen för arbetarskyddsstyrelsen, en av karolinska institutets
lärarkollegium inom kollegiet för en tid av högst fyra år i sänder utsedd
ledamot samt institutets föreståndare. Övriga ledamöter utses av Kungl.
Maj :t för en tid av högst fyra år.
För att vinna inträde såsom elev vid distriktssköterskeskolan fordras, att
sökande antingen fullständigt genomgått statlig eller av staten godkänd
sjuksköterskeskola eller under minst två år åtnjutit undervisning vid sådan
sjuksköterskeskola och avser att fullfölja sin sjuksköterskeutbildning
vid distriktssköterskeskolan eller ock av medicinalstyrelsen förklaras ha
förvärvat ett mått av kunskaper och färdigheter motsvarande det som godkänd
sjuksköterskeskola avser att bibringa. Därjämte fordras att sökande
med goda vitsord erhållit utbildning under vissa närmare angivna minimitider
å vissa slags sjukhusavdelningar in. m.
Utbildningen är såväl teoretisk som praktisk och meddelas elev under en
sammanlagd tid av högst ett år.
Under läsåret (budgetåret) 1960/61 ägde fyra ordinarie kurser rum vid
skolan ävensom två kompletterings- och fortbildningskurser. De ordinarie
kurserna voro uppdelade i tre s. k. block, ett teoretiskt, ett praktiskt och
ett avslutande teoretiskt. Kurstider m. in. framgå av nedanstående uppställning.
Kurs I och II
22/8—15/10 1960, 17/10 1960—29/1 1961 och 31/1—17/3 1961.
Kurs II och III
14/11—27/1 1961, 31/1—29/4 1961 och 2/5—16/6 1961.
Till de båda förstnämnda kurserna sökte 45 sjuksköterskor, varav en
icke antogs på grund av otillräckliga meriter. Fem ansökningar återtogos,
varför det slutliga antalet kursdeltagare blev 39. Motsvarande antal i de
båda sistnämnda kurserna var 40, sedan 47 sjuksköterskor anmält sig. En
antogs icke på grund av otillräckliga meriter; sex återtogo sina ansökningar.
Samtliga kurser voro förlagda till Stockholm.
Den teoretiska undervisningen omfattade i huvudsak socialvård och sociallagstiftning,
socialmedicin, distriktssköterskans arbetsuppgifter, mödraoch
barnavård, skolhälsovård, sjuk- och olycksfallsvård, förebyggande tand
-
247
vård, dispensärvård, arbetet vid sköndalsinstitutet, hälsovårdsundervisning,
hygien, bakteriologi, närings- och födoämneslära, psykologi och mentalhygien,
folksjukdomar och invaliditetsvård ävensom undervisningsmetodik
med övningslektioner och seminarier m. m.
Den praktiska utbildningen var förlagd till distriktssköterskor, anställda
hos landstingen i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands
och Gävleborgs län, till barnavårdscentraler, folkskolor och dispensärer
samt till av hälsovårdsnämnder i olika delar av landet anordnade bostadsinspektioner.
Under kurserna höllo eleverna föredrag, deltogo i diskussionsövningar,
rundabordskonferenser o. s. v. Eleverna höllo vidare hälsolektioner samt
övningslektioner och demonstrationer i barnavård, olycksfallsvård och barnsjukvård.
Ett flertal sociala institutioner besöktes.
Kompletterings- och fortbildningskurserna ägde rum under tiden den 9
januari — den 18 februari och den 20 februari — den 28 mars 1961. Antalet
deltagare i de båda kurserna var 27 respektive 44. Den teoretiska undervisningen
omfattade moderskapsvård och barnavård, hygien, sociallagstiftning,
hälsovårdsundervisning, olycksfallsvård, undervisningsmetodik,
nykterhetsvård, förebyggande tandvård, arbetet vid sköndalsinstitutet m. m.
Vidare förekommo besök vid olika sociala institutioner.
För budgetåret 1961/62 planeras fyra ordinarie kurser samt två eller tre
kompletterings- och fortbildningskurser.
Personalen vid skolan utgöres av en rektor, en biträdande rektor och ett
kanslibiträde. Tjänsterna voro besatta under hela senast tilländalupna budgetår.
Antalet timlärare var för ordinarie kurserna 36 och för kompletteringsoch
fortbildningskurserna 30. Arvoden till timlärarna utgingo med följande
belopp per timme, nämligen läkare 45 kronor, övriga akademiker och specialister
35 kronor, demonstrationer 25 kronor och handledning av elev i praktisk
utbildning 15 kronor.
Distriktssköterskeskolans lokalfråga är enligt vad institutets rektor uppgivit
för revisorerna ej löst på ett tillfredsställande sätt.
Skolan är i administrativt hänseende knuten till folkhälsoinstitutct; allt
skrivarbete omhänderhas dock av skolans egen personal.
Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor har enligt gällande
stadga (SFS 1954:354) till uppgift att meddela specialutbildning för
sjuksköterskor i barnavård och barnsjukvård. Ledningen av centralskolan
tillkommer en för ändamålet tillsatt styrelse, bestående av fem av Kungl.
Maj :t för högst fyra år förordnade personer med särskild erfarenhet och
insikt i barnavård, socialvård, barnsjukvård och utbildningsfrågor. Utbildningen
är såväl praktisk som teoretisk och meddelas i form av två olika
kurser, dels kurs A, som omfattar barnavård och barnsjukvård under sam
-
248
manlagt högst tolv månader, varav praktisk utbildning å barnsjukhus och
andra härför lämpade institutioner samt i öppen vård under cirka elva
månader samt teoretisk undervisning, förutom i samband med den praktiska
utbildningen, under cirka en månad, dels ock kurs B, som omfattar
social barnavård under en tid av fyra månader i samband med praktik
inom skilda grenar av den förebyggande barnavården.
För att antagas till elev vid kurs A fordras, att sökande antingen fullständigt
genomgått statlig eller av staten godkänd sjuksköterskeskola eller
under minst två år åtnjutit undervisning vid sådan sjuksköterskeskola och
avser att fullfölja sin sjuksköterskeutbildning för erhållande av här avsedd
specialutbildning i barnavård och barnsjukvård.
Sökande skall med goda vitsord ha erhållit utbildning under viss lägsta
tid å vissa sjukhusavdelningar in. m. Är sökande elev vid sjuksköterskeskola
erfordras härjämte, att hon på ett fullt tillfredsställande sätt deltagit i den
i sjuksköterskeskolans plan ingående teoretiska undervisning som erfordras
före specialutbildning.
För att antagas till elev vid kurs B fordras, att sökande genomgått kurs A
eller erhållit därmed jämförlig utbildning i barnavård och barnsjukvård.
Vid skolan anordnas för närvarande årligen två A-kurser med sammanlagt
cirka 60 elever och två B-kurser med tillhopa 40 elever. Då intagning av
elever till A-kurserna sker två gånger per år, undervisas vid skolan ständigt
två grupper av dessa elever. B-kurserna pågå under åtta månader av året.
A-kursen finansieras för närvarande huvudsakligen genom den ersättning
som erhålles för elevernas arbete vid karolinska sjukhusets barnklinik. Kostnaderna
för B-kursen bestridas helt av statsmedel.
Under budgetåret 1960/61 anordnades följande kurser.
Kurs A. | Kurs i barnavård och barnsjukvård. |
| |
Kurser avslutade under året: |
|
| |
|
|
| Anmälda sökande |
Kurs nr | Kurstid | Deltagare | till kursen |
A: 50 | 1.9.1959—30.9.1960 | 30 sjuksköt.-elever | 49 |
A: 51 | 1.3.1960—30.3.1961 | 30 sjuksköt.-elever | 52 |
Kurser påbörjade under året: |
|
| |
|
|
| Anmälda sökande |
Kurs nr | Kurstid | Deltagare | till kursen |
A: 52 | pågår fr. o. m. 1.9.1960 | 30 sjuksköt.-elever | 60 |
A: 53 | pågår fr. o. m. 1.3.1961 | 30 sjuksköt.-elever | 53 |
Kurs B. | Kurs i social barnavård: |
| Anmälda sökande |
Kurs nr | Kurstid | Deltagare | till kursen |
B: 40 | 29.8—17.12.1960 | 20 sjuksköt. | 34 |
B: 41 | 9.1—6.5.1961 | 20 sjuksköt. | 31 |
249
Kurs A omfattade praktisk utbildning under elva månader och sammanlagt
295 teoretiska lektioner. Den förstnämnda utbildningen avsåg observation
av friska barn och praktik i deras vård (spädbarnshem eller daghem
och lekskola, barnavårdscentral) samt barnsjukvård (medicinsk spädbarnsavdelning
inkl. vård av prematura barn, medicinska vårdavdelningar för
späda barn, småbarn och äldre barn inkl. karantänsavdelning och barnpsykologisk
avdelning, kirurgisk vårdavdelning, medicin- eller kirurgpoliklinik
och mjölkkök). Den teoretiska utbildningen innefattade följande läroämnen,
nämligen hygien, barnets fysiska utveckling, uppfödning, praktisk
barnavård och barnsjukvård, sysselsättning av barn, medicinska och
kirurgiska barnsjukdomar inkl. ögonsjukdomar och hörselskador samt
barnsjukvård, läkemedelslära, diagnostiska metoder inom pediatriken och
laboratorieövningar, barnpsykologi och barnpsykopatologi, socialkunskap,
sjukhusadministration, arbetsledning, barnsjukvårdens ledande principer,
utbildnings- och yrkesorientering.
Kurs B omfattade teoretisk kurs i tio veckor ävensom praktisk utbildning
i skolhälsovård i tre veckor och praktisk utbildning å barnavårdscentral i
tre veckor. Den teoretiska utbildningen pågick under sammanlagt 253 lektionstimmar
och omfattade följande läroämnen, nämligen samhälls- och
socialkunskap, socialmedicin, hygien, närings- och födoämneslära, läkemedelsekonomi,
psykologi och mentalhygien, pediatrik, undervisningsmetodik
med övningslektioner och mötesteknik. Vidare ägde vissa studiebesök rum.
Under innevarande budgetår kommer undervisningen att bedrivas efter
i stort sett samma principer som under föregående år.
Vid skolan fanns den 30 juni 1961 en befattning som rektor samt tre befattningar
som instruktionssköterska. Av dessa var en befattning som instruktionssköterska
ej besatt. Vidare fanns vid skolan anställt ett kanslibiträde
med halvtidstjänstgöring.
Antalet timlärare var i A-kursen 47 och i B-kursen likaledes 47.
Föreläsningsarvode utgick med 35—45 kr./tim. till lärare med akademisk
examen, med 30 kr./tim. till lärare utan akademisk examen och med 25
kr./tim. för övningslektion.
I fråga om skolans lokalfråga ha revisorerna inhämtat följande från skolan.
Skolans lokalfråga har aldrig varit tillfredsställande löst. Centralskolan
överflyttades sommaren 1951 från Norrtulls sjukhus till barnkliniken å
Karolinska sjukhuset, som då öppnades. I de första planritningarna föi
barnkliniken fanns eu särskild byggnad medtagen för skolan med föreläsningsrum,
expeditioner, bostad för rektor och elever m. m. Av kostnadsskäl
blev denna byggnad aldrig uppförd. Skolan erhöll expedition och lektionsrum
på barnkliniken och delar föreläsningssal med medicine kandidater.
För kurs B, den sociala barnavårdskursen, hänvisades skolan till föreläsningssalar
på andra kliniker på Karolinska sjukhuset. Fn tillbyggnad av det
redan existerande elevhemmet å Karolinska sjukhuset gjordes och skolan
erhöll här rum för 60 elever. De två månader av året som 3 kurser sam
-
250
tidigt undervisas vid centralskolan måste bostadsrum hyras utanför sjukhuset
för en elevkurs. För instruktionssköterskor disponerar skolan f. n.
ingen lägenhet på sjukhuset.
Det administrativa arbetet skötes av rektor och en arvodesanställd redogörare
med biträde av ovannämnda kanslibiträde. De för de s. k. B-kurserna
anvisade medlen omhänderhavas dock och utbetalas av medicinalstyrelsen.
Revisorernas uttalande. Sjuksköterskeutbildning meddelas numera vid ett
stort antal sjuksköterskeskolor, som i regel drivas av landsting eller städer
utanför landsting. Vidare finnas vissa statliga och privata sjuksköterskeskolor
inrättade. Samtliga dessa skolor ombesörja den grundläggande utbildningen.
Därutöver kan vid vissa andra skolor vidareutbildning och specialutbildning
erhållas. De skolor av sistnämnda slag som äro av intresse i
detta sammanhang äro statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor,
statens distriktssköterskeskola och centralskolan för specialutbildning
av sjuksköterskor.
Vid institutet för högre utbildning av sjuksköterskor — som tillkom år
1958 genom förstatligande av en motsvarande, av svensk sjuksköterskeförening
tidigare bedriven verksamhet — utbildas rektorer och instruktionssköterskor
vid sjuksköterskeskolor samt husmödrar och avdelningssköterskor
vid sjukvårdsanstalter. Distriktssköterskeskolan har till uppgift
att utbilda elever för vinnande av behörighet till sjuksköterskebefattning
inom den förebyggande hälso- och sjukvård till vilken statsbidrag utgår
samt att anordna repetitions- och kompletteringskurser för dessa befattningshavare.
Centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor slutligen
meddelar — som namnet anger — specialutbildning för sjuksköterskor
i barnavård och barnsjukvård.
Gemensamt för undervisningen vid ifrågavarande skolor är, såsom framgår
av det föregående, att den syftar till att vidareutbilda eller specialutbilda
sjuksköterskor som helt eller delvis redan genomgått den grundläggande
sköterskeutbildningen. Det är med hänsyn till den allmänna karaktär dessa
skolor således ha ej förvånande, att frågan om ett förenhetligande av dem
tidigare dryftats i flera sammanhang. Erinras må att medicinalstyrelsen i
sitt förslag till förstatligande av institutet för högre utbildning av sjuksköterskor
förordade, att utbildningen av distriktssköterskor skulle sammanföras
med den utbildning som bedrevs vid nämnda institut. I sitt betänkande
(SOU 1957:6) förordade även folkhälsoinstitutsutredningen fortsatta
överväganden om den framtida förläggningen av distriktssköterskeskolan.
Utredningen diskuterade även ett sammanförande av denna skola
med viss del av centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor
men avvisade denna tanke, dock med den motiveringen att en sammanslagning
icke borde komma till stånd, så länge distriktssköterskeskolan utgjorde
en del av folkhälsoinstitutet. Vid anmälan av propositionen nr 66 till 1958
251
års A-riksdag förklarade sig föredragande departementschefen ej vara beredd
att då taga ställning till frågan om distriktssköterskeutbildningens
framtida ordnande.
Enligt revisorernas mening tala flera skäl för att frågan om ett förenhetligande
av specialskolorna på sjuksköterskeutbildningens område nu på nytt
bör aktualiseras. En särskild anledning därtill är att dessa skolor — och
detta gäller framför allt institutet för högre utbildning av sjuksköterskor —
ha ett stort behov av nya lokaler. Såsom av den föregående redogörelsen
framgår har det visserligen ställts i utsikt, att den nämnda skolan inom kort
skall tilldelas andra lokaler i Stockholm än de nuvarande; denna lösning
måste dock anses vara av provisorisk karaktär. Distriktssköterskeskolan,
som är inrymd i folkhälsoinstitutets lokaler, är vidare mycket trångbodd och
bär liksom centralskolan mindre tillfredsställande lokalförhållanden. Om
undervisningen skall kunna bedrivas rationellt är det emellertid angeläget,
att skolorna snarast erhålla ändamålsenliga lokaler; provisorier bli dessutom
ofta onödigt kostnadskrävande. Innan frågan om anskaffandet av
nya lokaler avgöres, bör emellertid enligt revisorernas mening den förevarande
undervisningens organisatoriska utformning närmare prövas, då organisationen
självfallet har avgörande betydelse för det sätt varpå lokalfrågan
lämpligen bör lösas. Även rent sakliga skäl tala för att en sådan omprövning
kommer till stånd. Undervisningen i vissa kurser torde sålunda i viss
utsträckning kunna göras gemensam för skilda kategorier elever, varigenom
en minskning av antalet lärare kan tänkas bli möjlig. Erinras ma att det
föreligger betydande svårigheter att anskaffa lämpliga lärare — såväl sjuk.
,köterskeutbildade som andra — för ifrågavarande undervisning. En icke
obetydlig del av arbetstiden för rektorerna vid de nuvarande skolorna torde
åtgå till rekrytering av lärare, tid som eljest kunde användas för andra
arbetsuppgifter, över huvud taget torde en gemensam skola medföra större
möjligheter att anställa kvalificerad administrativ arbetskraft, som kunde
avlasta de ledande befattningshavarna från dylikt arbete. Den administrativa
apparat som därigenom tillskapades skulle måhända även kunna användas
för statens sjuksköterskeskolas i Stockholm behov, varigenom även
vid denna skola rektor skulle i varje fall delvis kunna befrias från arbete
av här avsett slag.
Ett eventuellt förenhetligande av bär ifrågavarande skolor bör således enligt
revisorernas mening icke få formen av en mer cllci mindre mekanisk
sammanslagning utan även avse en omprövning av undervisningens mål och
därmed dess innehåll. Denna bör - - som ovan antytts så långt det är
möjligt göras gemensam. Vidare böra givetvis redan inträffade förändringar
i sjukskötcrskeutbildningcn beaktas. Under senare år har exempelvis
undervisning i socialkunskap och hälsovård jämte praktik i öppen vård införts
vid bl. a. de statliga sjuksköterskeskolorna. Detta förhållande måste
uppenbarligen påverka utbildningen i distriktssköterskekurserna och de
252
sociala barnavårdskurserna. En del av undervisningen i dessa kurser är
nämligen en direkt upprepning av vad vissa sjuksköterskor inhämtat i sin
grundläggande utbildning. Den bättre föreberedelse och förståelse för sjukdomsprofylax
och arbete inom den öppna vårdens olika grenar, som sålunda
numera bibringas eleverna redan inom sjuksköterskeskolorna, torde vidare
öppna möjligheter för att inom ramen för en gemensam skola även efterutbilda
äldre befattningshavare och sådana ej yrkesverksamma sjuksköterskor
som önska återgå i tjänst. Om den förbättrade undervisning i arbetsledning
och personaladministration under elevtidens senare del som redan
nu förekommer vid vissa skolor allmänt genomföres, böra även de s. k. avdclningssköterskekurserna
vid det nuvarande statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor kunna i viss mån omläggas.
En sådan översyn som här avses torde -— av skäl som nyss anförts —
komma att aktualisera även utformningen av den grundläggande sjuksköterskeutbildningen.
Det råder givetvis ett intimt samband mellan denna och
den efterutbildning som meddelas i förevarande skolor. Den snabba utvecklingen
inom läkarvetenskapen ävensom hälso- och sjukvårdens utbyggnad
gör det f. ö. nödvändigt att bl. a. kursplanerna fortlöpande omprövas. Ett
särskilt skäl för en översyn av sjuksköterskeutbildningen är vidare, att den
praktiska utbildningen för sjuksköterskorna under senare år delvis förändrat
karaktär. Tidigare tillämpades helt det s. k. lärlingssystemet, d. v. s.
eleverna betraktades nästan uteslutande som arbetskraft på de olika avdelningarna,
medan utbildningen kom i andra hand. Under senare år har
delvis en annan inställning härvidlag kommit till synes, då sjukhusen i viss
utsträckning taga emot elever utan att inskränka på den ordinarie personaluppsättningen.
Fördelarna härmed äro ur utbildningssynpunkt uppenbara,
och det har exempelvis visat sig att en elev under tredje utbildningsåret,
under förutsättning att hon ej behöver ingå i personalstaten på en avdelning,
kan inhämta vad hon behöver lära på en specialavdelning under en
eller två veckor i stället för under två å tre månader enligt lärlingssystemet.
En i olika avseenden intensifierad utbildning torde kunna skapa förutsättningar
för en förkortning av utbildningstiden. Härigenom skulle utrymme
givas för utbildning av ytterligare sjuksköterskor redan inom ramen för
nuvarande resurser, vilket med hänsyn till den stora bristen på sjuksköterskor
framstår som synnerligen angeläget.
Vid en samordning av utbildningen för olika kategorier av sjukvårdspersonal
enligt här förordade riktlinjer torde kompletteringsutbildningen för
mentalsjukvårdspersonal för erhållande av sjuksköterskelegitimation i viss
mån kunna tjäna till mönster. Sedan ordnad yrkesskoleutbildning allmänt
kommit till stånd även för biträdespersonalen inom kroppssjukvården, bör
sjukvårdsbiträde som vinner inträde vid sjuksköterskeskola kunna erhålla
avkortning av sin praktiska utbildning. Omvänt kan det i en del fall visa
sig lämpligt att sökande till sjuksköterskeskolorna, vilken ännu ej uppnått
253
19 års ålder eller behöver praktik, hänvisas till sjukvårdsbiträdesskola som
förberedelse för inträde i sjuksköterskeskola. Utöver den tidigare omnämnda
förkortningen av utbildningstiden bortfaller då behovet av provelevtid.
Det kan ifrågasättas, om ej en del sjuksköterskeskolor borde inrikta åtminstone
den ena av sina årliga intagningar enbart på elever som genomgått
yrkesskolekurs.
Ett särskilt problem inom sjukvården under senare år har blivit, att ett
stort antal sjuksköterskor kort efter avslutad utbildning på grund av giftermål
slutar sin anställning inom sjukvården. Om skälen härtill råda delvis
skilda uppfattningar; olika utvägar ha emellertid diskuterats för att om
möjligt kunna bibehålla eller återvinna denna arbetskraft för sjukvårdens
behov. Frågan härom skall i detta sammanhang icke närmare beröras, men
det finnes enligt revisorernas mening anledning framhålla, att man när
det gäller rekryteringen av sjuksköterskeelever icke ensidigt skall inrikta
sig på de yngsta årskullarna. Antalet något äldre kvinnor — exempelvis
ensamstående mödrar eller redan gifta kvinnor — som önska erhålla sjuksköterskeutbildning
synes enligt inhämtade uppgifter vara i stigande. Många
nödgas emellertid avstå från utbildning bl. a. på grund av otillräckliga
ekonomiska resurser, vilket i sin tur understundom sammanhänger med att
de till följd av sina personliga förhållanden icke ha möjlighet att tillgodogöra
sig de naturaförmåner som följa med det s. k. lärlingssystemet. Detta
synes revisorerna beklagligt, da dessa kvinnor ofta genom sin mognad och
erfarenhet ha speciella förutsättningar för sjuksköterskeyrket. Även om
de ej påbörja utbildningen förrän i 30-årsåldern, kunna de f. ö. beräknas
vara mera stabilt yrkesverksamma än de 18—19-åringar som påbörja sin
utbildning. Förevarande spörsmål liksom övriga här berörda frågor böra
därför enligt revisorernas mening särskilt uppmärksammas vid pågående
och beramade undersökningar rörande åtgärder för att häva sjuksköterskebristen.
En riktpunkt härvid bör emellertid vara, att en eventuell omläggning
i olika avseenden av sjuksköterskeutbildningen ej får äventyra dennas
kvalitet.
254
§ 35
Länsförvaltningens lokalbehov
Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att inhämta upplysningar
om lokalförhållandena för vissa länsmyndigheter — länsstyrelsen,
landsfogden, länsnykterhetsnämnden, länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden,
vägförvaltningen, länsarkitektkontoret, länsskolnämnden, lantbruksnämnden,
länsveterinären, lantmäterikontoret och förste provinsialläkaren
— och ha därför i rundskrivelse till länsstyrelserna i samtliga län anhållit
om svar å nedanstående frågor.
1) Vilket antal tjänsterum disponerades den 30 juni 1961?
2) Är ifrågavarande lokaler belägna i statsverket tillhörig fastighet?
3) Vilken är adressen dit?
4) Vilket är i förekommande fall avståndet därifrån till länsstyrelsens huvudbyggnad?
5)
Har genom statsverkets försorg nybyggnad för myndighetens behov skett
under de senaste fem budgetåren?
6) Om så har varit fallet, a) till vilket ungefärligt belopp har byggnadskostnaderna
uppgått; b) vilket antal rum har därigenom tillkommit, och
c) var är fastigheten belägen i förhållande till länsstyrelsens huvudbyggnad?
7)
Beräknas ytterligare tjänsterum vara erforderliga fram till den 1 juli
1965 och i så fall hur många?
8) Planeras f. n. nybyggnad för myndigheten?
9) Om så är fallet, a) när beräknas byggnaden kunna påbörjas och vara
färdigställd, b) till vilket ungefärligt belopp beräknas byggnadskostnaderna,
c) disponeras tomt för ändamålet, d) vilket antal rum skulle därigenom
tillkomma och e) vilken skulle byggnadens belägenhet bli i förhållande
till länsstyrelsens huvudbyggnad?
De inkomna svaren kunna sammanfattas på följande sätt.
Länsmyndigheterna i Stockholms län disponera sammanlagt 366 tjänsterum,
fördelade på 19 olika tjänsteställen i Stockholm, Sundbyberg och Solna.
I sex fall är statsverket ägare till fastigheterna. Avstånden mellan de olika
tjänsteställena och länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan 0,1 och 15
km. Fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare ca 110 tjänsterum bli
erforderliga. Då länsstyrelsens lokalfråga på grund av pågående utredning
om länets framtida utformning f. n. icke torde kunna lösas med en nybyggnad,
har länsstyrelsen hos byggnadsstyrelsen hemställt om att få disponera
vattenfallsstyrelsens nuvarande lokaler vid Drottninggatan i Stockholm, där
inflyttning beräknas kunna äga rum efter den 1 april 1962. Behovet av lokaler
för länsstyrelsens under utbyggnad varande taxeringssektion skulle
därvid främst komma att tillgodoses.
255
I Uppsala län ha länsmyndigheterna tillgång till sammanlagt 192 tjänsterum,
fördelade på 16 olika tjänsteställen. Statsverket är ägare till fyra av
de ifrågavarande fastigheterna. Avstånden mellan länsstyrelsens huvudbyggnad
och de olika lokalerna variera mellan 0,35 och 1,4 km. För tiden
fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare ca 30 tjänsterum vara erforderliga.
Då en lösning av länsstyrelsens byggnadsfråga med hänsyn till bl.a.
frågan om en ny länsindelning under en följd av år skjutits åt sidan, torde
det enligt länsstyrelsens uppfattning bli nödvändigt för länsstyrelsens funktionsduglighet,
att ett större sammanhängande komplex av kontorslägenheter
förhyres, till vilket antingen landskansliet eller landskontoret kan
flytta.
Södermanlands läns länsmyndigheter förfoga över sammanlagt 253 tjänsterum,
fördelade på sju olika tjänsteställen i Nyköping och ett i Eskilstuna;
i sistnämnda stad är länsarbetsnämndens lokaler belägna. Statsverket är
ägare till två av ifrågavarande fastigheter. Avstånden mellan residenset och
övriga lokaler i Nyköping variera mellan 100 och 900 m. Under budgetåret
1955/56 har etapp II av landsstatshuset färdigställts, varigenom sammanlagt
41 tjänsterum tillkommit. Kostnaderna för nybyggnaden, som är belägen
i omedelbar anslutning till residenset, ha uppgått till 925 000 kronor.
För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare ca 20 tjänsterum
vara erforderliga.
Länsmyndigheterna i Östergötlands län disponera sammanlagt 316 tjänsterum
i 20 olika lokaler. Fem tjänsterum, som utnyttjas av länsnykterhetsnämnden,
äro belägna i Norrköping. Tre av de ifrågavarande fastigheterna
ägas av statsverket. Avstånden mellan Linköpings slott — där huvuddelen
av länsstyrelsens lokaler är inrymd — och de olika lokalerna i staden variera
mellan 0,05 och 1,5 km. Det definitiva behovet av ytterligare tjänsterum
fram till den 1 juli 1965 kan ej angivas; dock torde ytterligare ett 25-tal tjänsterum komma att behövas.
I Jönköpings län förfoga länsmyndigheterna över sammanlagt 258 tjänsterum
i åtta olika lokaler. Statsverket är ägare till två av de ifrågavarande
fastigheterna. Avstånden mellan länsstyrelsens huvudbyggnad och de olika
lokalerna variera mellan 100 och 500 in. Under de senaste fem budgetåren
ha för myndigheternas behov nybyggnad skett, varigenom 151 tjänsterum
tillkommit. Kostnaderna härför ha uppgått till 2 482 000 kronor. För tiden
fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring 80 tjänsterum bli
erforderliga.
Länsmyndigheterna i Kronobergs län disponera sammanlagt 218 tjänsterum,
fördelade på 13 olika lokaler. Statsverket är ägare till tre av de fastigheter
i vilka lokalerna äro inrymda. Avstånden mellan länsstyrelsens huvudbyggnad
och de olika lokalerna variera mellan 0,04 och 2 km. För tiden fram
till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare ett 25-tal tjänsterum bli erforderliga.
Under hösten 1963 beräknas nybyggnad å statsverket tillhörig tomt, belägen
256
omkring 100 m från residenset, komma att påbörjas för i första hand
landskontorets räkning. Byggnaden antages vara färdigställd tidigast under
år 1964, men ritningar för nybyggnaden äro ännu icke upprättade. Byggnadskostnaderna
beräknas uppgå till omkring 1 000 000 kronor.
I Kalmar län ha länsmyndigheterna tillgång till sammanlagt 262 tjänsterum
i 12 olika lokaler; en av dessa är belägen i Västervik, där lantbruksnämnden
disponerar sex tjänsterum. Statsverket är ägare till fyra av de
ifrågavarande fastigheterna. Avstånden mellan länsstyrelsens huvudbyggnad
och de olika lokalerna i Kalmar variera mellan 0,3 och 1 km. För tiden
fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring 50 tjänsterum bli
erforderliga.
Gotlands läns länsmyndigheter disponera 112 tjänsterum belägna i tio
olika lokaler. Statsverket är ägare till en av de fastigheter i vilka lokalerna
äro inrymda. Avstånden till länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan
100 och 500 m. För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring
25 tjänsterum bli erforderliga.
Länsmyndigheterna i Blekinge län förfoga över 202 tjänsterum, fördelade
på sex olika lokaler. Statsverket är ägare till en av de ifrågavarande sex
fastigheterna. Avstånden till länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan
100 och 600 m. För tiden fram till den 1 juli 1965 torde ytterligare ett 30-tal
tjänsterum bli erforderliga.
Kristianstads läns länsmyndigheter ha tillgång till 288 tjänsterum, fördelade
på sex olika fastigheter, av vilka statsverket är ägare till två. Avstånden
till länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan 200 och 800 m. Under
år 1960 har ett nytt landsstatshus uppförts för en kostnad av 3 500 000 kronor.
För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring 30
tjänsterum bli erforderliga.
I Malmöhus län disponera länsmyndigheterna 424 tjänsterum, fördelade
på 13 olika lokaler, av vilka statsverket är ägare till två. Avstånden till länsstyrelsens
huvudbyggnad variera mellan 0,35 och 3 km. För tiden fram till
den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring 125 tjänsterum bli erforderliga.
För länsarbetsnämndens räkning torde nybyggnad komma att äga rum
under något av de närmaste två åren för en beräknad kostnad av omkring
1 000 000 kronor, varigenom omkring 40 tjänsterum torde tillkomma. Avståndet
mellan länsstyrelsens huvudbyggnad och nybyggnaden kommer att
uppgå till omkring 500 m.
Länsmyndigheterna i Hallands län förfoga över sammanlagt 223 tjänsterum,
belägna i tio olika fastigheter. Av dessa är statsverket ägare till tre.
Avstånden till landsstatshuset variera mellan 0,3 och 1,3 km. Nyligen har
en ny byggnad uppförts intill det gamla landsstatshuset. Därigenom har
ytterligare 59 tjänsterum tillkommit. För tiden fram till den 1 juli 1965
beräknas ytterligare omkring 20 tjänsterum bli erforderliga.
Göteborgs och Bohus läns länsmyndigheter disponera sammanlagt 468
257
tjänsterum, belägna i 18 olika lokaler, av vilka två äro belägna i Uddevalla.
Statsverket är ägare till tre av de ifrågavarande fastigheterna. Avstånden till
länsstyrelsens huvudbyggnad variera i Göteborg mellan 0,02 och 10 km. För
tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare ca 150 tjänsterum bli
erforderliga.
I Älvsborgs lön ha länsmyndigheterna tillgång till 314 tjänsterum i ca 20
olika lokaler, av vilka fyra äro belägna i Borås. Statsverket är ägare till fem
av de helt eller delvis ianspråktagna fastigheterna. Avstånden till länsstyrelsens
huvudbyggnad variera i Vänersborg mellan 0,05 och 1,8 km. Under de
senaste fem budgetåren har nybyggnad för bl. a. kameralsektionens räkning
uppförts, varigenom ytterligare 24 tjänsterum erhållits. Nybyggnaden,
som dragit en kostnad av 175 000 kronor, är belägen i omedelbar närhet till
länsstyrelsens huvudbyggnad. För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas
ytterligare omkring 30 tjänsterum bli erforderliga.
Länsmyndigheterna i Skaraborgs län förfoga över sammanlagt 268 tjänsterum
i åtta olika lokaler, av vilka två äro belägna i Skara och en i Skövde.
Statsverket är ägare till en av ifrågavarande fastigheter. I Mariestad variera
avstånden till länsstyrelsens huvudbyggnad mellan 120 och 250 m. För tiden
fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare 15 tjänsterum bli erforderliga.
I Värmlands län disponera länsmyndigheterna sammanlagt 279 tjänsterum
i 13 olika lokaler. Statsverket är ägare till fyra av ifrågavarande fastigheter.
Avstånden till länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan 0,4 och 1
km. För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring 45
tjänsterum bli erforderliga. Enligt föreliggande planer skall landsstatshuset
tillbyggas. Kostnader och tid för arbetets påbörjande kunna f. n. icke uppgivas.
Erforderlig tomt för ändamålet finnes.
Örebro läns länsmyndigheter ha tillgång till 219 tjänsterum, fördelade på
15 olika lokaler, av vilka statsverket äger fyra. Avstånden till länsstyrelsens
huvudbyggnad variera mellan 0,2 och 4,4 km. För tiden fram till den 1 juli
1965 beräknas ytterligare omkring 115 tjänsterum bli erforderliga. För
landskontorets del planeras en nybyggnad, som är kostnadsberäknad till
3 000 000 kronor. Den avses skola påbörjas år 1962 och vara färdigställd år
1964. Samma år beräknas en nybyggnad för hela länsstyrelsen kunna påbörjas
för en kostnad av 6 000 000 kronor. Sistnämnda nybyggnad antages
vara inflyttningsklar två år senare. För den första nybyggnaden disponeras
tomt. Genom nybyggnaderna beräknas omkring 320 tjänsterum tillkomma.
Den första byggnaden kommer att vara belägen på ett avstånd av 550 m
från länsstyrelsens huvudbyggnad.
Länsmyndigheterna i Västmanlands län förfoga över 297 tjänsterum i 13
olika fastigheter, av vilka statsverket är ägare till två. Avstånden till länsstyrelsens
huvudbyggnad variera mellan 0,15 och 1 km. Under åren 1956—
1961 har ett nytt landsstatshus uppförts för en kostnad av ca 3 000 000 kronor;
härigenom ha 52 tjänsterum tillkommit.
17 Rev. berättelse ang. statsverket är t!)6l I.
258
Kopparbergs läns länsmyndigheter disponera sammanlagt 301 tjänsterum
i tio olika lokaler, av vilka statsverket äger två. Avstånden till länsstyrelsens
huvudbyggnad variera mellan 100 och 800 m. För tiden fram
till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring 80 tjänsterum bli erforderliga.
Länsstyrelsen upplyser, att det gamla landsstatshuset är avsett att
rivas. Ny byggnad för landskansliet planeras på dess plats; byggnadskostnaden
härför är ännu okänd. Vidare skall tillbyggnad för landskontorets
räkning påbörjas under år 1962 med en beräknad byggnadstid av omkring
20 månader. Kostnaden härför antages uppgå till omkring 2 200 000 kronor.
För denna byggnad har avtal träffats med Falu stad om förvärv av tomt
intill det gamla landsstatshuset. Genom de båda nybyggnaderna beräknas
45 tjänsterum tillkomma.
Länsmyndigheterna i Gävleborgs län ha tillgång till 306 tjänsterum, fördelade
på 16 olika tjänsteställen. Statsverket är ägare till tre av ifrågavarande
fastigheter. Avstånden till länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan
0,1 och 1,2 km. För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare
omkring 45 tjänsterum bli erforderliga. Byggnadsstyrelsen har enligt vad
länsstyrelsen upplyser gjort viss förberedande utredning angående nybyggnad.
Tomt disponeras för ändamålet. Byggnaden antages i bästa fall vara
färdigställd år 1964.
I Västernorrlands län förfoga länsmyndigheterna över 320 tjänsterum, fördelade
på 17 olika adresser, varav en i Sundsvall. Statsverket äger två av
de ifrågavarande fastigheterna. I Härnösand variera avstånden till länsstyrelsens
huvudbyggnad mellan 25 och 800 m. För tiden fram till den 1 juli
1965 beräknas ytterligare omkring 95 tjänsterum bli erforderliga. Våren
1961 påbörjades nybyggnad, i huvudsak avsedd för landskontoret, för en beräknad
kostnad av ca 3 000 000 kronor. Nybyggnaden torde bli färdigställd
vid årsskiftet 1962—1963. Härigenom tillkommer ytterligare 28 tjänsterum.
Jämtlands läns länsmyndigheter disponera 303 tjänsterum, fördelade på
11 olika fastigheter, av vilka statsverket är ägare till fyra. Avstånden till
länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan 0,05 och 1,1 km. För tiden fram
till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare ca 20 tjänsterum bli erforderliga.
Länsmyndigheterna i Västerbottens län ha tillgång till 312 tjänsterum,
fördelade på 14 olika fastigheter, av vilka statsverket är ägare till sex. Avstånden
till länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan 0,04 och 1,3 km.
För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare omkring 50 tjänsterum
bli erforderliga.
I Norrbottens län disponera länsmyndigheterna 360 tjänsterum, fördelade
på tio olika adresser. Statsverket är ägare till två av de ifrågavarande fastigheterna.
Avstånden till länsstyrelsens huvudbyggnad variera mellan 0,05
och 1 km. För tiden fram till den 1 juli 1965 beräknas ytterligare ca 120
tjänsterum bli erforderliga. Sedan ett par år tillbaka har en nybyggnad för
länsförvaltningens behov planerats, vilken skulle komma att ligga i direkt
259
anslutning till det nuvarande landsstatshuset på den tomt soirt finnes där.
De delar av länsstyrelsen som äro inrymda i förhyrda lokaler skulle genom
nybyggnaden beredas utrymme i landsstatshuset. Vidare har en ombyggnad
av landsstatshusets äldre del planlagts. Några uppgifter om när nybyggnaden
kan påbörjas eller om kostnaderna för denna föreligga ännu icke. Genom
nybyggnaden skulle omkring 110 tjänsterum tillkomma.
1 anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen må erinras om att
byggnadsstyrelsen för några år sedan uppgjorde en plan för hur länsförvaltningens
lokalbehov skulle tillgodoses på längre sikt. Denna plan har
dock redan frångåtts.
Revisorernas uttalande. Den statliga länsförvaltningen har under senare
är kraftigt utbyggts i olika avseenden. Länsstyrelserna ha således ålagts
nya ämbetsuppgifter, samtidigt som de förutvarande väsentligt utökats.
Vidare ha rtya statliga organ på länsplanet tillkommit, nämligen vägförvaltning,
länsvägnänmd, länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd
och länsskolnämnd. Denna länsförvaltningens expansion har naturligt nog
ställt stora anspråk på lokalutrymmen av olika slag, främst i form av tjänsterum.
Dessa anspråk ha endast delvis kunnat tillgodoses i sådana statsverkets
byggnader som redan utnyttjas för förvaltningsändamål. I stället
ha i stor utsträckning lokaler måst anskaffas på annat sätt, genom förhyrning
eller genom uppförande av nya byggnader. Under senare år ha sålunda
flera nya landsstatshus tillkommit och flera nya planeras. Det bör emellertid
beaktas, att nybyggnaderna icke uteslutande motiverats av behovet av
ytterligare utrymmen. I flera fall ha de tidigare lokalerna varit starkt nedslitna
och över huvud taget mindre lämpliga för sitt ändamål. För närvarande
disponerar länsförvaltningen i runt tal 6 900 tjänsterum, fördelade på
över 300 tjänsteställen.
Trots att nya lokaler sålunda på olika sätt kunnat anskaffas under senare
år, återstå uppenbarligen alltjämt betydande behov att tillgodose. Av den
undersökning som revisorerna verkställt framgår bl. a. att i Tunt tal 1 300
ytterligare tjänsterum beräknas bli erforderliga fram till år 1965. Även
om detta antal icke kan anses utgöra något absolut tillförlitligt mått på de
lokalbehov som enligt länsstyrelsernas uppfattning böra tillgodoses — revisorerna
ha självfallet icke kunnat ingå i en detaljprövning av de lämnade
uppgifterna — måste likväl undersökningen giva en ungefärlig bild av förhållandena
på förevarande område. Revisorerna ha f. ö. själva vid skilda
tillfällen kunnat konstatera, att många statliga länsmyndigheter icke ha
tillgång till tidsenliga lokaler. Förutom det personliga obehag som det innebär
för vederbörande tjänsteman att arbeta under olämpliga yttre förhållanden
— med måhända sämre arbetsinsats som följd — innebära de nuvarande
lokalförhållandena för länsförvaltningarna i respektive län direkta
1?* Rrv. berättelse ant/, statsverket är 1961 /.
260
olägenheter ur ren tjänstesynpunkt. Här inå endast pekas på det behov av
nära samarbete som med hänsyn till länsförvaltningens nuvarande organisatoriska
Uppbyggnad föreligger mellan olika länsmyndigheter men.som till
icke ringa del försvåras av att myndigheterna ofta ha sin verksamhet förlagd
till flera olika lokaler, understundom på avsevärt avstånd från varandra.
I vart och, ett av Östergötlands och Älvsborgs län äro .exempelvis
myndigheterna utspridda på 20 olika lokaler, i Stockholms län på 19, i
Göteborgs och Bohus län på 18 och i Västernorrlands län på 17. I intet falt
äro lokalerna färre än 6. I lo län pverstiger avståndet mellan länsstyrelsens
huvudbyggnad och den längst bort belägna länsmyndigheten 1 km.,Såsom
exempel på län med särskilt långa avstånd mellan myndigheterna må nämnas
Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, där de största avstånden
uppgå till 15-respektive 10 km; De nuvarande förhållandena medföra också
ofta ökade utgifter för budskickning och liknande samt mindre möjligheter
att tillskapa gemensamma skrivcentraler ö. s. v. Det .är därför enligt revisorernas,
mening ur många synpunkter synnerligen angeläget, att länsförvaltningens.
anspråk på nya lokaler kan tillgodoses så snabbt som omständigheterna
-—hl. a. andra angelägna investeringar — kunna medgiva.
Den fortsatta utbyggnaden av länsförvaltningens lokaler försvåras emellertid
av atf resultatet av vissa pågående utredningar ännu icke kan överblickas.
Sålunda pågå f. n. vissa överväganden rörande rikets indelning i
län, blåa, på grundval av ett nyligen framlagt betänkande om länsindelningen
inom Stockholms- och göteborgsområdena. De beslut som kunna komma
att fattas med anledning härav måste uppenbarligen starkt påverka omfattningen
av länsförvaltningens lokalbehov. Icke minst med hänsyn härtill
synes det angeläget att spörsmålet om en eventuellt ny länsindelning snarast
bringas till ett slutligt avgörande, En annan i förevarande sammanhang
mycket väsentlig fråga gäller länsförvaltningens organisation. En utredning
härom har nyligen påbörjats och kan beräknas taga avsevärd tid, innan denblir
slutförd. Men oavsett om denna utredning får till resultat, att länsförvaltningen
kommer att i stort sett bestå i nuvarande former eller att en mera
koncentrerad länsförvaltning kommer att tillskapas, är det enligt revisorernas
mening synnerligen påkallat, att den statliga länsförvaltningen i varje
fall i lokalmässigt avseende får ett så nära inbördes samband som förhållandena
medgiva. Det kan f. ö. ifrågasättas, om icke en länsförvaltning enligt
nuvarande modell ställer större anspråk härpå än en länsförvaltning som i
organisatoriskt avseende är samlad och inom vilken alltså erforderligt samarbete
mellan olika tjänstemän automatiskt kommer till stånd redan på
grund av organisationens själva struktur.
Även om resultatet av sistnämnda utredning får avgörande betydelse för
det slutliga rumsbehovet hos de olika länsmyndigheterna, kan utredningsarbetet
på förevarande område enligt revisorernas mening icke få utgöra
hinder för att det nödvändiga och många gånger tidsödande förberedelse
-
261
arbetet för att anskaffa de tjänsterum som inom en nära framtid bli erforderliga
för länsförvaltningens vidkommande målmedvetet bedrives. I annat
fall kan det bli nödvändigt att tillgripa improvisationer, som ofta ställa sig
ofördelaktiga icke minst it ekonomiskt avseende. Bl. a. i betraktande av de
kostnader om vilka här är fråga — om man antager att varje tjänsterum
vid en nyproduktion medför utgifter om i runt tal 25 000 kronor, blir den
totala kostnaden.vid ett uppskattat behov av 1 300 rum 32,5 milj. kronor —r
är det givetvis av vikt att förberedelsearbetet kan bedrivas så rationellt
som möjligt och i intim kontakt med därav berörda parter. Enligt revisorernas
mening bör därför en ny långsiktig plan uppgöras, avseende bl. a. den
takt och den ordning vari de olika lokalbehoven skola tillgodoses, Med hänsyn
till frågans vikt kan dét ifrågasättas,- om icke för ändamålet bordé tillsättas
en särskild arbetsgrupp, som i nära samarbete med pågående utredningar
kontinuerligt kunde handlägga ifrågavarande ärenden. I denna borde
representanter för bl. a. byggnadsstyrelsen och vederbördandé departement
irigå. r ''v •. .. ’ - '' i :■ ''■ '' J •''
>: "h: • ’■! ■ .... ■!„ jy
262
§ 36
Längadministrationen i Gotlands län
Gotland utgör tillsammans med Fårö* Karlsöarna och Gotska Sandön ett
landskap i Götaland samt bildar Gotlands lön. Länet omfattar en yta av
3 1 72,63 km2, varav land utgör 3 140,10 km2. Folkmängden utgjorde den 1
januari 1960 55 051 personer, motsvarande 18 per km2. I länet finns en
domsaga med ett tingslag, en stad, en köping och tolv landskommuner. Antalet
fögderier är två, landsfiskalsdistrikt fyra, provinsialläkardistrikt sju
och lantmäteridistrikt två. I ecklesiastikt avseende utgöres Gotland av Visby
stift.
Länet är i fråga om invånarantal landets minsta; därnäst följer i storleksordning
Jämtlands län med 141 146: och Blekinge län med 144 568 invånare.
Folkmängden har under senare år undergått en ständig minskning.
I runda tal utgjorde den vid utgången av åren 1945, 1950, 1955 och 1959
respektive 59 500, 59 000, 56 900 och 55 000 personer. Enligt en av docenten
Sven Godlund utförd, i indelningssakkunnigas betänkande (SOU 1961:9)
publicerad prognos rörande befolkningsutvecklingen i de olika länen fram
till år 1975 beräknas Gotland vid sistnämnda tidpunkt ha en folkmängd av
48 000 personer.
I det nyssnämnda betänkandet lämnas vissa uppgifter om primärkommunernas
skatteunderlag och skattekraft enligt 1959 års taxering. Antalet skattekronor
för Gotlands län var enligt dessa uppgifter 1 455 495; detta motsvarar
en medelskattekraft i kronor per invånare av 26,13, vilket är det
lägsta talet för hela riket. Den kommunala utdebiteringen utgjorde för år
1960 i fyra kommuner mellan 15 kronor 1 öre och 16 kronor, i sju kommuner
mellan 16 kronor 1 öre och 17 kronor samt i tre kommuner mellan 17
kronor 1 öre och 18 kronor. Medelutdebiteringen i riket för år 1960 uppgick
till 14 kronor 63 öre per skattekrona. Samtliga kommuner i Gotlands
län hade således högre utdebitering än medeltalet för riket.
Länsförvaltningen i Gotlands län är i stort sett uppbyggd på samma sätt
som i övriga län. I spetsen för länet står således en landshövding såsom
chef för länsstyrelsen. Denna omfattar två avdelningar, landskansli och
landskontor. Landskansliet arbetar i övriga län på olika sektioner men är
i Gotlands län organiserat som en enda sektion (bortsett från civilförsvarssektionen).
Landskontoret är såsom i övriga län uppdelat på tre sektioner.
Länsstyrelsen i Gotlands län sysselsatte vid utgången av budgetåret
1960/61 sammanlagt 57 befattningshavare. Avlöningar och omkostnader för
dessa under nämnda budgetår uppgingo till 1 176 100 kronor respektive
154 500 kronor.
263
I nedanstående tablå ha sammanställts motsvarande uppgifter för övriga
statliga länsmyndigheter på Gotland.
Myndighet | Antal tjänstemän | Avlöningar (kronor) | Omkostnader (kronor) |
I^andsfogdekontorct | 2 | 53 800 | 4 100 |
Länsnykterhetsnämnden | 2 | 27 500 | 7 800 |
Länsarbetsnämnden | 10 | 157 700 | 35 700 |
Länsbostadsnämnden | 6 | 92 400 | 8 800 |
Vägförvaltningen | 20 | 310 400 | 47 900 |
Länsarkitektkontoret | 4 | 85 800 | 12 400 |
Länsskolnämnden | 3 | 79 600 | 15 800 |
Lantbruksnämnden | 14 | 285 500 | 55 700 |
Länsveterinären | 1 | 42 000 | 600 |
Lantmäterikontoret | 4 | 79 300 | 9 000 |
Förste provinsialläkaren | 1 | 42 800 | 3 400 |
I sammanhanget må slutligen nämnas, att Gotlands län har gemensam
distriktsingenjör för vatten och avlopp med Stockholms län ävensom att
statens bilinspektion har gemensamt distrikt för Stockholm och Gotland.
Den verksamhet som ankommer på statens socialvårdskonsulenter handhaves
för Gotlands del av byrådirektören i socialstyrelsens socialvårdsbyrå.
Revisorerna ha sökt bilda sig en uppfattning om kostnaderna för länsförvaltningen
på Gotland i jämförelse med andra län. Det ligger i sakens natur,
att dylika jämförelser äro mycket svåra att göra, om man önskar någon
högre grad av tillförlitlighet. I det nyligen publicerade betänkandet om
länsindelningen inom stockholms- och göteborgsområdena (SOU 1961:40)
har emellertid gjorts en undersökning i syfte att konkret belysa, i vad mån
de befolkningsmässigt små länen äro ur ekonomisk synpunkt lämpliga såsom
förvaltningsenheter. Fördenskull ha avlöningskostnaderna för personalen
å länsstyrelsernas landskanslier sammanställts med länens folkmängd
och fördelats på antalet invånare, varigenom erhållits ett mått för de relativa
kostnaderna för denna del av länsförvaltningen i olika län. Undersökningens
resultat har sammanfattats i tabellen på nästföljande sida.
Beträffande undersökningen lämnas i betänkandet följande kommentar.
Sammanställningen visar att 13 av våra 24 län den 31 december 1959 hade
en folkmängd mellan 200 000 och 300 000 invånare. Två län, Östergötlands
och Älvsborgs län, låg mellan 300 000 och 400 000 invånare, Stockholms län
mellan 400 000 och 500 000 och två län. Malmöhus och Göteborgs och Bohus
län, över 600 000. Sex län hade mindre än 200 000 invånare.
Inom den stora mellangruppen län låg för alla län utom fem avlöningskostnaderna
per invånare under medelkostnaden för samtliga län, vilken var
2: 92 kr. Av dessa fem län är tre norrlandslän. De län som hade större folkmängd
än 300 000 invånare låg alla mer än 10 % under medeltalet. De sex
länen med en folkmängd under 200 000 invånare låg alla mer än 20 % över
medelkostnaden för samtliga län.
Den här redovisade undersökningen medger ej några mera vittgående
slutsatser rörande olika läns lämplighet som förvaltningsområden ur ekonomisk
synpunkt. Avlöningskostnaderna för landskansliernas personal ger
264
Avlöning skostnaderna för personal å länsstyrelsernas lands kanslier budgetåret
1959160 i förhållande till respektive läns folkmängd den 31 december
1959
Länen efter ; | Folkmängd | Avlöningar1 1 000-tal kronor | Kostnad/inv. |
i M | 622 | 1 532 | 2,46 |
0 | 620 | 1 615 | 2,60 |
B | 446 | 1 130 | 2,53 |
P | 374 | 902 | 2,41 |
E | 358 | 828 | 2,31 |
X | 294 | 836 | 2,84 |
S | 291 | 813 | 2,79 |
Y | 288 | 941 | 3,27 |
W | 286 | 810 | 2,83 |
F | 284 | 668 | 2,35 |
BD | 262 | 948 | 3,62 |
T | 261 | 687 | 2,63 |
L | 257 | 792 | 3,08 |
R | 250 | 706 | 2,82 |
AC | 240 | 795 | 3,31 |
H | 237 | 752 | 3,17 |
U | 230 | 653 | 2,84 |
D | 226 | 650 | 2,88 |
N | 169 | 608 | 3,60 |
C | 167 | 662 | 3,96 |
G | 159 | 642 | 4,04 |
K | 145 | 583 | 4,02 |
Z | 141 | 581 | 4,12 |
I | 55 | 291 | 5,29 |
| S:a 6 662 | S:a 19 425 | 2,92* |
1 Häri ingår ej avlöningar till landshövdingar och personal gemensam
för landskansli och landskontor samt tjänstemän å övergångsstat.
8 Reducering med hänsyn till annan ortsgrupp än grupp 3 och lcallortstillägg.
3 Aritm. medium.
visserligen en tämligen rättvisande bild av personalens storlek, men vad
gäller omfattningen av länsstyrelsernas verksamhet kan ej så säkra slutsatser
dragas av dessa siffror. Här spelar även andra faktorer in. De personella
förhållandena inom en länsstyrelse eller länsstyrelsens lokaler kan
försvåra en rationellt organiserad verksamhet och nödvändiggör då en i förhållande
till arbetsmängden något större personal. Utvecklar länsstyrelsen
hög aktivitet med en utåtriktad verksamhet medför detta många tjänsteresor
och även i övrigt ett engagerande av personalen som kan bli tidskrävande
och därigenom medföra ett ökat personalbehov. Länet kan också av
andra skäl vara lätt- eller tungarbetat och därför kräva förhållandevis liten
eller stor personal. Här spelar tidigare nämnda förhållanden in, såsom befolkningsfördelningen
på stad eller landsbygd liksom näringslivets struktur,
antalet kommuner, befolkningens rörlighet, länets ytvidd m. m.
Den verkställda undersökningen visar dock att de befolkningsmässigt
265
små länen drar en förhållandevis högr<> kostnad än de medelstora och största
länen. -.v:''A t . . ■■
Revisorerna ha vidare infordrat uppgifter om de gtenomsnittliga kostnaderna
för handläggningeii aV olika ärenden under budgetåret 1960/61 hos
länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden och lantbruksnämnden i Östergötlands,
Gotlands, Blekinge och VärmlandsHän. Det här emellertid visat sig,
att tillgängliga statistiska data icke möjliggöra, att några sådana kostnader
framräknas. Revisorerna ha därför — i viss analogi med den undersökning
som 1959 års lärisindelmngsutredning utfört — i stället ställt kostnaderna
för avlöningar och omkostnader i dessa nämnder i relation till respektive
lans invånarantal den 81 december 1959. De relationstal som därvid fram
-
kommit framgå av följande sammanställning. |
| ||
Lön | Länsarbetsnämnd | Länsbostadsnämnd | Lantbruksnämnd |
| (kr.) | (kr.) | (kr.) |
Östergötlands | 5,08 | 0,45 | 1,60 |
Gotlands | 6,92 | 1,86 | 0,01 |
Blekinge | 6,45 | 1,09. | 2,88 |
Värmlands | 4,96 | 0,65 | 2,08 |
De framräknade talen utvisa i stort Sett samma tendens som den länsindelningsutredningen
erhöll i sina förut redovisade beräkningar; kostnaden
står i omvänt förhållande till folkmängden, d. v. s. ju större län desto
lägre kostnad för respektive nämnds verksamhet, räknat på varje invånare
t respektive län. Undantag från denna tendens utgör länsarbetsnämnden i
Östergötlands län, där kostnaden varit något högre än i Värmlands län,
oaktat att sistnämnda län har något mindre antal invånare.
Revisorernas uttalande. Gotlands län — som omfattar Gotland med Fårö,
Karlsöarna och Gotska Sandön — är i fråga om invånarantalet landets minsta
län. Folkmängden utgjorde den 1 januari 1960 i runt tal 55 000 personer,
vilket innebär att den under de 15 senaste åren minskat med omkring 4 500
personer. Enligt en i det föregående omnämnd prognos beräknas folkmängden
fram till år 1975 ha ytterligare minskat och då utgöra omkring 48 000
personer. Under senare år ha emellertid, bl. a. från länsstyrelsens sida,
energiska åtgärder vidtagits för att om möjligt bibehålla och helst öka folkmängden
på Gotland. Revisorerna ha vid besök på länsstyrelsen under innevarande
år erhållit en ingående redogörelse härför. Oavsett vilket resultat
dessa och andra ansträngningar komma att få, är det uppenbart att länet
kommer att förbli litet, mätt med nutida mått. Länets ringa folkmängd utgör
också i och för sig ett starkt stöd åt tanken, att det lämpligen borde förenas
med något annat län. Detta förhållande kan emellertid icke ensamt
få vara bestämmande för länets framtid; i sammanhanget måste även Got
-
266
lands geografiska läge och andra omständigheter beaktas. Här må endast
pekas på att ett överförande i administrativt hänseende av Gotland till ett
fastlandslän skulle på ett avgörande sätt försvåra den ömsesidiga kontakten
mellan länsmyndigheterna och befolkningen. I det nyligen framlagda betänkandet
om länsindelningen inom Stockholms- och göteborgsområdena har
Gotlands län f. ö. ej berörts, och revisorerna anse sig kunna utgå ifrån att
Gotland i länsadministrativt hänseende kommer att under överskådlig tid
bestå som en självständig enhet. Detta ger emellertid revisorerna anledning
att aktualisera frågan om uppbyggnaden av länsförvaltningen på Gotland.
Den statliga länsförvaltningen har under de senaste årtiondena utökats i
väsentlig grad. Samtidigt som länsstyrelsen erhållit vidgade uppgifter och
befogenheter, i takt varmed länsstyrelsernas personal ökats, ha nya självständiga
förvaltningsorgan tillkommit, såsom vägförvaltning, länsarbetsnämnd,
länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd och länsskolnämnd. Länsförvaltningen
på Gotland har i princip samma uppbyggnad som i andra, betydligt
större län. Anledningen till länsförvaltningens kraftiga utbyggnad
under de senaste årtiondena är olika beslut av statsmakterna, varigenom
staten påtagit sig väsentligt vidgade uppgifter, som bl. a. syfta till att ge
medborgarna en fullgod service i olika avseenden. Det är självfallet, att Gotlands
befolkning härvidlag i varje fall icke skall vara sämre ställd än övriga
läns innevånare. Om strävandena i näringspolitiskt avseende skall kunna
fullföljas, är det f. ö. nödvändigt att länsförvaltningen på Gotland har tillräcklig
och lämplig personal till sitt förfogande. Det är emellertid lika självklart,
att kostnaderna för länsförvaltningen där som på andra håll i möjligaste
mån måste begränsas.
Av den redogörelse som lämnats i det föregående framgår att länsförvaltningen
på Gotland sysselsätter i runt tal 125 personer; avlöningar och omkostnader
för denna personal under budgetåret 1960/61 uppgingo till omkring
2,8 milj. kronor. De angivna talen äro i och för sig höga och än högre
framstå de, om de ställas i relation till länets folkmängd, som är mindre
än i en stad av Eskilstunas storlek. Såsom förut nämnts ha revisorerna sökt
att få ett mått på kostnaderna för länsförvaltningen på Gotland i jämförelse
med vissa andra län. Även om dylika jämförelser av olika skäl äro svåra att
göra, måste de dock ge en ungefärlig bild av förhållandena. De undersökningar
som revisorerna redovisat i det föregående ge vid handen, att avlöningskostnaderna
för personalen å landskansliet budgetåret 1959/60 i förhållande
till länets folkmängd den 31 december 1959 äro betydligt högre
än i landets övriga län och utgjorde 5 kronor 29 öre. I det län som hade
närmast lägre kostnad — Jämtlands län — uppgick motsvarande belopp till
4 kronor 12 öre; medeltalet för hela riket var 2 kronor 92 öre. En motsvarande
jämförelse avseende budgetåret 1960/61 för vissa länsnämnder_länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden och lantbruksnämnden _ har givit
287
liknande resultat. Kostnaden för lantbruksnämndens verksamhet var sålunda
6 kronor 31 öre på Gotland och 2 kronor 88 öre i Blekinge. Motsvarande
tal för länsbostadsnämnden var 1 krona 86 öre respektive 1 krona 9 öre.
Den principiella kritik som under senare år framförts mot länsförvaltningens
organisation och arbetssätt måste enligt revisorernas mening — mot
bakgrunden av vad i det föregående anförts om storleken av och kostnaderna
för länsförvaltningen på Gotland i förhållande till länets folkmängd
— i särskild grad gälla i fråga om detta län. De arbetsuppgifter som ankomma
på länsförvaltningen där äro visserligen icke artskilda från arbetsuppgifterna
inom andra län, men deras omfattning är uppenbarligen betydligt
mindre. Därtill kommer att det över huvud måste vara svårt att i ett så
litet län som Gotland bygga upp en helt ändamålsenlig förvaltningsapparat,
om nu gällande principer för länsförvaltningens organisation skola följas.
Enligt det nyssnämnda betänkandet om länsindelningen i stockholms- och
göteborgsområdena visar erfarenheten att dylika svårigheter föreligga i län
med en folkmängd understigande omkring 200 000 invånare. I betänkandet
framhålles vidare att i de små länens ofta alltför små organ möjligheterna
begränsas att differentiera arbetsuppgifterna med hänsyn till personalens
kvalifikationer. Där måste finnas personal som har kompetens för att klara
de mest krävande arbetsuppgifterna. I den mån dessa uppgifter ej räcka till
för att ge denna personal full sysselsättning uppstår inom förvaltningsorganet
en kvalitativ arbetskraftsreserv. Skapas större organ genom sammanslagning
av mindre, synas genomsnittligt sett vissa möjligheter finnas att
bättre utnyttja den kvalificerade personalen och därmed även att begränsa
dess antal.
Det nu anförda leder enligt revisorernas mening närmast till tanken, att
länsförvaltningen på Gotland borde organiseras efter andra principer än de
nuvarande. Revisorerna ha icke ansett sig behöva närmare ingå på hur en
sådan organisation lämpligen bör utformas. Frågan härom sammanhänger
f. ö. intimt med uppbyggnaden över huvud av den statliga länsförvaltningen.
Sistnämnda spörsmål har under senare år varit aktuellt i skilda sammanhang
och har bl. a. ingående behandlats av riksdagens år 1958 församlade
revisorer. Nyligen ha också särskilda sakkunniga tillkallats med uppgift att
förutsättningslöst granska och framlägga förslag rörande principerna för
den statliga länsförvaltningens ordnande för framtiden. Till vilket resultat
denna utredning slutligt kan komma fram är givetvis icke möjligt att nu
avgöra. Enligt revisorernas mening är det emellertid angeläget, att organisationsfrågan
löses på sådant sätt, att länsförvaltningen på Gotland kan få en
med hänsyn till länets storlek mera lämplig utformning än vad nu är fallet.
Revisorerna anse sig därför böra uttrycka det önskemålet, att förhållandena
på Gotland måtte särskilt beaktas vid det nämnda utredningsarbetet.
268
§ 37
Vissa skärgårdsfrågor i Stockholms län
Stockholms skärgård omfattar i runt tal 20 000 öar och skär. Den sträcker
sig från örskär i norr till Landsort i söder, d. v. s. en sträcka på omkring
160 km. Bredden från Stockholm till Svenska högarna, som är den
yttersta utposten i öster, är över 80 km.
Den bofasta befolkningen i Stockholms skärgård har i stort sett visat en
fortgående minskning. För tio icke tätortsbetonade skärgårdskommuner,
nämligen Väddö, Lyhundra, Frötuna, Roslags-Länna, Blidö, Ljusterö,
Värmdö, Djurö, Dalarö (1/1 1959 österhaninge) och ösmo, ha i nedanstå
-
ende tabell som 1959. | jämförelse | redovisats | befolkningstal för | åren | 1949 och |
Kommun | 1949 | 1959 | Kommun | 1949 | 1959 |
Väddö | 3 720 | 3 208 | Ljusterö | 1 292 | 1 078 |
Lyhundra | 5 435 | 4 539 | Värmdö | 2 510 | 2 025 |
Frötuna | 2 459 | 1 998 | Djurö | 1 880 | 1 625 |
Roslags-Länna | 3 297 | 2 691 | Dalarö | 1 321 | 1 232 |
Blidö | 1 145 | 981 | (österhaninge) Ösmo | 2 385 | 2 271 |
Dcn totala folkmängden utgjorde vid angivna tidpunkter 25 444 respektive
21 648. Befolkningen har således i de nyssnämnda kommunerna under
den senaste tioårsperioden minskat med ungefär 15 procent. Befolkningsuttunningen
har verkat starkast på öar utan fast landförbindelse och i allmänhet
ökat med avståndet till fastlandet. Tre av de största utöarna —
Möja, Ornö och Utö — ha under de senaste tio åren haft en befolkningsminskning
på mer än 20 procent. Den ogynnsamma åldersfördelning bland
den kvarboende befolkningen som utflyttningen fört med sig kan belysas av
ålderssituationen på den befolkningsmässigt största av utöarna. Möja, där
av de kvarboende endast 36 procent befinna sig i åldrarna 16—50 år och
26 procent av befolkningen ha en levnadsålder på 65 år och däröver. Motsvarande
tal rörande befolkningens ålderssammansättning i en industrikommun
i Stockholms närhet är 57 respektive 4.
Av den förvärvsarbetande befolkningen på öarna utan fast landförbindelse
voro 28 procent sysselsatta i jordbruk, 12 procent med fiske och 60 procent
i övriga näringar, bland vilka byggnadsverksamhet, varvsdrift, handel och
sjötransporter voro de viktigaste.
Samtidigt som den bofasta befolkningen i skärgården sålunda kraftigt
269
minskat, har denna i allt större utsträckning tagits i anspråk för fritidsbebyggelse.
I anslutning till en resa som revisorerna under innevarande
År gjort i skärgården ha revisorerna funnit det vara av intresse att från
länsstyrelsen i Stockholms län inhämta vissa uppgifter om planeringen för
nämnda bebyggelse in. m. Innan en redogörelse lämnas härför, torde få erinras
om vissa bestämmelser i byggnadslagen m. in.
Grunddragen för marks användning inom kommun eller samhälle angivas
i generalplan. Närmare reglering av bebyggelsen sker genom stadsplan eller
byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom område som ej ingår i stadsplan
eller byggnadsplan regleras genom utomplansbestämmelser. För samordning
av flera kommuners eller samhällens planering upprättas regionplan.
Det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten utövas av byggnadsnämnd,
som är ett kommunalt organ. Länsstyrelsen har att utöva tillsyn
över planläggningen och byggnadsväsendet inom länet.
I lagen om delning av jord på landet föreskrives bl. a., att om inom visst
område tätbebyggelse har uppkommit eller om sådan bebyggelse är att vänta
inom nära förestående tid eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles
kan förväntas, må, innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd,
avstyckning icke verkställas så, att områdets ändamålsenliga bebyggande
försvåras eller olämplig tätbebyggelse eljest kan föranledas eller lämplig
planläggning av området motverkas, och skall förty utom annat iakttagas,
att vägar och allmänna platser kunna anordnas när behov därav uppkommer.
När fråga väckts om upprättande av stadsplan eller byggnadsplan
för visst område eller om ändring av sådan plan, äger länsstyrelsen i erforderlig
utsträckning meddela förbud mot avstyckning inom området utan
länsstyrelsens medgivande.
Utomplansbestämmelser finnas i Stockholms skärgård för alla kommuner
i deras helhet med undantag för öregrund, östhammar och Häverö, i
vilka utomplansbestämmelser gälla endast för vissa smärre områden. Med
undantag av nämnda kommuner ingå skärgårdsområdena i den fastställda
regionplanen för stockholmstrakten. Några kommuner ha upprättat översiktsplaner,
som utvisa markens tilltänkta användning i stora drag. Dessa
planer ha dock icke någon rättsverkan och fastställas icke. Först i fastställd
detaljplan regleras bebyggelsen närmare.
Revisorerna ha från länsstyrelsen inhämtat uppgifter om det ungefärliga
antalet planområden för övervägande fritidsbebyggelse i skärgårdskommunerna.
Uppgifterna härom ha sammanfattats nedan. Av tabellen framgår
dock ej områdenas storlek. Denna är ytterst varierande och i flera fall ligga
planområden intill varandra, vilket gör att fastställda planer kunna omfatta
icke obetydliga områden. Den sammanlagda marken för planlagda områden
uppgår till 150 km2; den totala arealen utgör mellan 2 000 och
0 000 km2.
270
Kommun
Byggnadsplane områden -
Avstyckningsplane områden -
öregrund
östhammar
Häverö
Väddö
Lyhundra
Frötuna
Roslags-Länna
Blidö
Ljusterö
österåker
Vaxholm
Värmdö
Gustavsberg
Djurö
Saltsjöbaden
Tyresö
österhaninge
Västerhaninge
ösmo
4
2
16
4
21
12
11
14
30
15
30
31
30
1
4
17
11
3
4
5
3
22
20
10
34
25
35
4
4
8
9
2
I samband med den ökade exploateringen av skärgården ha vatten- och
avloppsfrågorna fått allt större betydelse. Bestämmelser om vattenförsörjning
och om avledande av flytande orenlighet m. m. finnas meddelade i
hälsovårdsstadgan. Enligt denna ankommer det på kommun att genom en
hälsovårdsnämnd handha allmänna hälsovården inom kommunen, över vilken
länsstyrelsen skall vaka. De ytterligare föreskrifter i ämnet som för
kommun eller del därav befinnas erforderliga meddelas i lokal hälsovårdsordning.
Sådan antages av kommunens fullmäktige på förslag av hälsovårdsnämnden
eller efter dess hörande. Finner länsstyrelse lokal hälsovårdsordning
påkallad, har länsstyrelsen att göra anmälan därom till kommunens
fullmäktige. Fullmäktiges beslut om antagande av lokal hälsovårdsordning
skall underställas länsstyrelsens prövning. Vägras fastställelse skola
skälen därtill angivas. Underlåta fullmäktige att antaga lokal hälsovårdsordning
av innehåll som länsstyrelsen finner erforderligt, äger länsstyrelsen
förordna i ämnet men skall i så fall underställa sitt beslut Konungens prövning.
Enligt vad revisorerna inhämtat finnas lokala hälsovårdsordningar
fastställda i åtta skärgårdskommuner. I vissa andra äro dylika under utarbetande
eller handläggning i kommunala instanser.
Kommunikationerna äro f. n. mindre tillfredsställande för stora delar
av skärgården. Genom beslut av 1961 års riksdag har en plan fastställts
för hur behovet av förbindelser med fastlandet för Stockholms norra och
mellersta skärgård skall kunna tillgodoses på längre sikt. På flera Öar föreligger
emellertid behov av nya eller bättre vägar för transporterna på själva
271
-ön. Vid den förut omnämnda resan i Stockholms skärgård voro revisorerna
t tillfälle att genom besök å respektive platser taga del av föreliggande planer
rörande anläggande av vägar på Svartsö — S. Ingmarsö samt på HaröHasselö.
Förberedelsearbetet för dessa vägbyggen har pågått sedan länge.
I av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 15 april 1953 fastställd flerårsplan
för nyanläggning av bygdevägar inom Stockholms län för perioden
1952—1956 ingick företaget Arvidsudd å södra delen av Svartsö S. Ingmarsö
å Ingmarsö jämte tvärvägar. Även i flerårsplanen för byggande av
länsvägar inom Stockholms län för perioden 1955 1959 hade företaget upp
förts,
kostnadsberäknat till 1,3 milj. kronor. Enligt flerårsplanen skulle
medelstilldelningen för år 1959 vara 300 000 kronor samt »senare» 1 milj.
kronor. I senare flerårsplaner för byggande av länsvägar inom Stockholms
län har företaget dock icke ansetts kunna beredas plats.
Vägförvaltningen påbörjade projekteringsarbetet för vägarna å Svartsö
under sommaren 1958. Efter samråd med representanter för öborna befanns
lämpligast att låta väglinjen utgå från Alsviks brygga i stället för Arvidsudd,
vilket varit avsikten enligt tidigare planer. Markägarsammanträde hölls den
23 september 1958. Arbetsplan för företaget har upprättats och förslaget är
dagtecknat den 6 maj 1961. Enligt förslaget omfattar företaget en sammanlagd
väglängd av 6 120 m mellan Alsviks brygga och Brottösund, vartill komma
anslutningsvägar till Svartsö skola och Svartsö by, mot Söderbyudd
samt mot Alsviks sjöallmänning med en längd av respektive 1 400, 825 och
320 m eller sammanlagt 2 545 m. Kostnaden har beräknats till sammanlagt
535 000 kronor.
Under sommaren 1958 utförde vägförvaltningen även preliminära stakningar
för vägarna å Ingmarsö. Arbetet framfördes dock icke så långt, att
markägarsammanträde hölls.
Genom skrivelse den 16 november 1959 underställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
frågan om fastställande av arbetsplan för anläggande a\
väg å Harö på delen Sorgströmmen — Harö by — Harö brygga jämte brygga
vid S. Harö Kungl. Maj:ts prövning. Anledningen härtill var en framställning
från länsstyrelsen i Stockholms län, vari meddelats att ifrågavarande
arbete under vintern 1959— 1960 skulle kunna bedrivas såsom beredskapsarbete
för beredande av sysselsättning åt friställd arbetskraft i skärgården.
I sin skrivelse anförde styrelsen bl. a. följande.
Befolkningen på Harö och intilliggande öar —- Storön, Hasselön m. fl.
som år 1945 uppgick till ca 70 personer uppgår f. n. till ca 40 personer. Förutsättningarna
torde vara små för annat än mycket obetydlig fordonstrafik
på ön. Den trafik som — enligt arbetsplanens betänkande —- kan antas komma
att trafikera den planerade vägen utgöres av ett fåtal traktorer och jeepar
samt ett antal mopeder. På grund av öns läge och storlek kan någon
trafik med fordon från fastlandet icke förväntas. Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
mening kan ifrågavarande väg icke anses nödig för den
allmänna samfärdseln eller vara till synnerligt gagn för det allmänna.
272
Under föreliggande omständigheter anser väg- och vattenhyggnadsstyrelsen
att vägfrågan på Harö icke bör lösas genom byggande av allmän väg.
Styrelsen vill även framhålla, att byggande av allmän väg i förevarande fält
skulle för vägväsendet medföra konsekvenser, som för närvarande icke kan
överblickas.
Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda icke anser sig kunna fastställa
den av länsstyrelsen förordade arbetsplanen får styrelsen, med överlämnande
av handlingarna i ärendet, härmed hänskjuta frågan till Kungl.
Maj :ts provning;
Enligt beslut den 22 januari 1960 fann Kungl. Maj:t ej skäl att fastställa
ifrågavarande arbetsplan för anläggning av väg på Harö.
I anslutning till den sålunda lämnade redogörelsen må omnämnas att
vägförvaltningen i skrivelser, till chefen för Svea ingenjörregemente anhåK
lit, att ifrågavarande båda vägföretag skola utföras såsom militära övningsobjekt.
Regementschefen har dock med beklagande svarat, att arbetena icke
kunna utföras under de närmaste två utbildningsåren, bl. a. på grund av
anbefallda arbeten på infanteriskjutskolans nya skjutfält vid Prästtomta.
Huruvida regementet senare kunde åtaga sig dem, vore icke nu möjligt att
ange.
Flertalet vägbyggnadsföretag inom skärgården tillkommer i form av enskilda
vägar. Närmare bestämmelser härom finnas meddelade i lagen om
enskilda vägar. Enligt denna lag skola i vägbyggnadsföretag som äro av
synnerlig vikt för två eller flera fastigheters ändamålsenliga brukande dessa
samfält deltaga. Fråga om rättigheter och skyldigheter enligt lagen prövas
vid förrättning, som utföres av länsstyrelsen förordnad förrättningsman.
Enligt vad revisorerna inhämtat förelåg inom skärgårdskommunerna den
30 september 1961 en balans på sammanlagt 116 oavgjorda ärenden enligt
denna lag. Nämnas kan särskilt att enbart Iantmäteriets specialenhet nr 1
hade en balans av 68 ärenden. Den normala tiden för en förrättnings slutförande
anges vara 3 å 4 år, sedan länsstyrelsen meddelat förordnande för
förrättningsman. Det äldsta balanserade ärendet är från år 1943.
Revisarernas uttalande. Den stegrade levnadsstandarden för vårt folk har
bl. a. medfört, att fritiden för de flesta människor blivit allt längre. Inom
överskådlig tid förutses ytterligare minskning av arbetstiden, eventuellt genom
införande av fyra veckors minimisemester för alla förvärvsarbetande.
En följd av den ökade fritiden är, jämte annat, att intresset för s. k. fritidsbebyggelse
kraftigt stegrats. Avsevärda belopp investeras varje år i sådan
bebyggelse av både enskilda personer och sammanslutningar av skilda
slag. Inom storstockholmsområdet — som inrymmer en väsentlig del av landets
befolkning — har skärgården vid Upplands och Södermanlands kuster
sedan länge varit ett mycket uppskattat område för friluftsliv och därmed
även för fritidsbebyggelse. Under senare år har exploateringen av skärgår
-
273
den fortgått i ett alltmer stegrat tempo. I betraktande av skärgårdens särpräglade
natur är det emellertid väsentligt, att bebyggelsen sker på sådant
sätt att naturen i möjligaste mån bevaras, samtidigt som den göres tillgänglig
för så många som möjligt. I syfte att bilda sig en uppfattning om hur
bl. a. bebyggelseplaneringen bedrives i skärgården ha revisorerna i anslutning
till en under innevarande år företagen resa i Stockholms skärgård från
länsstyrelsen i Stockholms län inhämtat vissa i det föregående redovisade
uppgifter i detta ämne. 7
Den bofasta befolkningen i Stockholms skärgård minskar fortgående, och
särskilt gäller detta i fråga om de icke tätortsbetonade kommunerna, där
minskningen är omkring 15 procent under en tioårsperiod. Béåktas bör i
sammanhanget även den ogynnsamma åldersfördelningen bland de kvarboende.
Icke minst med hänsyn till den växande fritidsbebyggelsen och de
människor i övrigt som besökav.skärgården för rekreation är; det emellertid
betydelsefullt, att en icke allför fåtalig bofast befolkning har möjligheter
att kvarstanna i skärgården. Även om de inkomsttillfällen som sommargäster
och andra tillfälliga besökande kunna bereda befolkningen ha icke
ringa betydelse härvidlag, ar detta dock icke tillräckligt för att året om bereda
nämnda befolkning en tillfredsställande försörjning. I medvetande härom
ha bl. a. från länsstyrelsens sida under en följd av år energiska åtgärder
vidtagits för att i olika avseenden skapa förutsättningar för ökade inkomsfmöjligheter
i skärgården. Vilket resultat dessa åtgärder på längre sikt komma
att få kan icke nu bedömas. Men det är uppenbart att en förbättring i
försörjningsläget icke ensamt är avgörande för om befolkningsminskningen
skall kunna hejdas. Viktigt är också bl. a. att tillfredsställande kommunikationer
finnas, särskilt vintertid, och att befolkningen även i övrigt kan erhålla
en service i olika avseenden som tillfredsställer nutida krav. I fråga om
kommunikationerna finnes anledning att erinra om att genom beslut av
1961 års riksdag en plan fastställts för hur behovet av förbindelser med
fastlandet för Stockholms norra och mellersta skärgård skall kunna tillgodoses
på längre sikt. Kraven på service i övrigt ha allmänt stigit under
senare år, Och självfallet bör skärgårdsbefolkningens behov härutinnan tillgodoses
i om möjligt samma utsträckning soin andra medborgares. I den
män initiativ i berörda avseende ankomma på kommunerna försvåras eller
omöjliggöras de emellertid av att skärgårdskommunerna i allmänhet äro
små med ringa skatteunderlag. Det finnes emellertid anledning att antaga,
att den kommunreform som nu förberedes kommer att underlätta eu tillfredsställande
kommunal utveckling även i de nuvarande skärgårdskommunerna.
Länsstyrelsen har härvidlag väsentliga uppgifter att fylla. Revisorerna
utgå från att den i detta och andra avseenden kommer att taga de initiativ
som äro nödvändiga för att skärgårdsbefolkningen skall kunna leva under
tillfredsställande förhållanden. Därigenom skapas även på sitt sätt förutsättningar
för en gynnsam utveckling av skärgården som fritidsområde.
274
Revisorerna ha såsom förut nämnts särskilt uppmärksammat frågan om
planläggningen av fritidsbebyggelsen i skärgården. Planarbetet ankommer
härvidlag i första hand på kommunerna. Ledningen av arbetet är emellertid
en statlig angelägenhet, och genom de nyligen vidtagna ändringarna i byggnadsförfattningarna
har länsstyrelsens roll i sammanhanget ytterligare
stärkts. Planeringssektionen inom landskansliet och länsarkitektsorganisationen
äro de organ som främst ha att taga erforderliga initiativ i ämnet,
utöva allmän tillsyn, råda och granska. Av den redogörelse revisorerna erhållit
från länsstyrelsen framgår, att vissa områden redan nu äro detaljplanelagda
och att förberedelser härför pågå på flera håll. Det detaljplanelagda
området torde emellertid utgöra endast omkring fem procent av hela
landarealen i skärgården. Mot bakgrund av fritidsbebyggelsens oerhört stora
tillväxt och storleken av de områden det här gäller är det emellertid
i hög grad angeläget att detta arbete i fortsättningen kan bedrivas i snabbare
takt än hittills, om icke obotliga skador skola uppstå för framtiden.
Även om översiktsplaner som i stora drag ange markens tilltänkta användning
upprättas, är det först genom detaljplaner som en avvägning kan äga
rum mellan olika intressen, avseende den bofasta befolkningen, olika fritidsändamål,
naturvården o. s. v. Det är emellertid icke tillräckligt att detaljplaner
enbart fastställas; de måste också omsättas i praktiken på ett
lämpligt sätt. Ansvaret härför åligger i första hand de kommunala byggnadsnämnderna,
som dock i vissa fall — av skäl som förut antytts— torde
sakna de nödvändiga resurserna för ändamålet. Genom energiska insatser
från länsstyrelsens sida i form av råd och anvisningar kunna emellertid kommunerna
erhålla erforderligt stöd i sitt angelägna arbete att för framtiden
bevara Stockholms skärgård som ett särpräglat och uppskattat fritidsområde.
Revisorerna anse det vara ett riksintresse, att det fortsatta planarbetet
för och genomförandet av fritidsbebyggelsen kan ske på ett i alla avseenden
ändamålsenligt sätt. — Av betydelse vid exploateringen av skärgården är
också att vattenvårdande åtgärder vidtagas, bl. a. genom utfärdandet och
tillämpningen av lämpliga lokala hälsovårdsordningar.
1 anslutning till vad sålunda anförts om exploateringen av skärgården
för fritidsändamål må erinras om den försäljning av s. k. ideella andelar
i fastigheter som pågår i vissa delar av skärgården. Denna verksamhet framstår
som synnerligen otillfredsställande, och det finnes därför enligt revisorernas
mening anledning — såsom länsstyrelsen i en underdånig skrivelse
den 16 november 1960 föreslagit — att från statsmakternas sida vidtaga särskilda
åtgärder, om icke denna försäljning på annat sätt kan bringas att
upphöra.
I det föregående har erinrats om att en plan för kommunikationerna till
och från vissa delar av Stockholms skärgård numera antagits. Men tillfredsställande
kommunikationer fordras även inom själva skärgården. Som
länsstyrelsen framhållit i en underdånig skrivelse den 17 maj 1961 är ris
-
275
serligen den bofasta befolkningens behov av vägar för fordonstrafik icke så
stort. Möjligheter måste dock finnas att komma fram med den nödvändiga
nyttotrafiken. Ett ökat behov av vägar till lands inom skärgården uppstår
också till följd av den rationalisering som äger rum i fråga om sjötrafikvägarna.
I det föregående har erinrats om ett par vägbyggnadsföretag som
hittills icke kunnat komma till stånd, bl. a. beroende på att de icke ansetts
kunna byggas som allmänna vägar. Mot en sådan bedömning synes i och
för sig icke vara något att invända. I sin nyss omnämnda skrivelse har
emellertid länsstyrelsen hemställt om att för vägföretag av här avsett slag
få taga i anspråk anslaget till ödebygdsvägar. Denna framställning är
såvitt revisorerna ha sig bekant — beroende av Kungl. Maj :ts prövning. Oavsett
vilket beslut som kan komma att fattas med anledning av denna framställning,
synes det revisorerna önskvärt att här avsedda och liknande vägbyggnadsföretag
kunna komma till stånd så snart förhållandena medgiva.
En utväg härvidlag är att låta utföra dem som militära övningsobjekt. Det
vore därför av värde, om vederbörande myndigheter om möjligt kunde bereda
utrymme härför inom ordinarie övningsprogram.
Vilka åtgärder som än kunna komma att vidtagas från myndigheternas
sida, komma landförbindelserna inom skärgården likväl att i hög grad vara
beroende av enskilda initiativ. Ett stort antal vägar ha också tillkommit i
sådan ordning under senare år och många förberedas. Den fortsatta utbyggnaden
av det enskilda vägnätet hindras emellertid av den eftersläpning som
råder inom lantmäteriväsendet och som bl. a. medför, att förrättningar enligt
lagen om enskilda vägar draga ut över en tidrymd av flera år. Då tillkomsten
av enskilda vägar ofta kan vara av betydelse även för den bofasta
befolkningens utkomstmöjligheter, framstår det enligt revisorernas mening
som angeläget, att den ifrågavarande arbetsbalansen genom lämpliga åtgärder
— bl. a. genom anlitandet av andra förrättningsmän än lantmätare —
snarast avarbetas.
Revisorerna ha här endast översiktligt berört några av de frågor som
ur samhällets synpunkt äga samband med Stockholms skärgård. Revisorerna
äro visserligen medvetna om att vederbörande myndigheter genom olika
åtgärder söka bemästra de problem som bl. a. sammanhänga med den
ökande fritidsbebyggelsen, men ha likväl med hänsyn till den betydelse
Stockholms skärgård har för stora delar av vårt folk velat peka på några
frågor, vilkas lösning måste anses vara av särskild betydelse för att denna
skärgård för framtiden skall kunna bevaras och utvecklas till glädje för
såväl en tillräckligt stor bofast befolkning som en allt större mängd rekreationssökande
människor.
276
§ 38
Civilförsvarsövning i Stockholms utrymnings område
Civilförsvarsstyrelsen hemställde i skrivelse den 22 december 1959 till
överståthållarämbetet och vissa länsstyrelser om dessa myndigheters yttrande
över en av styrelsen uppgjord plan för större utrymningsövningar. På
grundval av sedermera avgivna yttranden fastställde styrelsen en dylik plan
för åren 1960—1964, vilken genom skrivelse den 9 februari 1960 delgavs inrikesdepartementet,
överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom
vissa andra civila och militära myndigheter. Efter samråd med överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län beslöts sedermera, att en
utrymningsövning skulle äga rum i stockholmsområdet söndagen den 23
april 1961.
överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län fastställde genom
beslut den 10 oktober 1960 riktlinjer för utrymningsövningen. Syftet
med denna var att för en begränsad del av Stockholms utrymningsområde
pröva upprättade planer för snabbutrymning. Härvid skulle främst eftersträvas
att öva och pröva den planlagda organisationen — särskilt i vad
avsåg utrymning med kollektiva transportmedel — och att ge allmänheten
en effektiv upplysning om utrymningsplanen. Vidare syftade övningen till
att ge en del av allmänheten inom Stockholms utrymningsområde en praktisk
tillämpning av de kunskaper om snabbutrymning, som allmänheten
inhämtat genom den föregående upplysningen om utrymningen. Man avsåg
också att genom övningen skapa förtroende för civilförsvaret och dess utrymningsplanläggning
även inom de delar av utrymningsområdet som icke
skulle utrymmas.
Övningen kostnadsberäknades till 850 000 kronor, och detta belopp ställdes
av civilförsvarsstyrelsen till berörda myndigheters förfogande med anlitande
av anslaget till Utbildnings- och övningsverksamhet. Av beloppet
återfördes sedermera 40 000 kronor till styrelsen för bestridande av kostnaden
för tryckning av en särskild broschyr om övningen. Ursprungligen hade
förutsatts att den sedan länge planerade nya upplagan av broschyren »Om
kriget kommer» skulle vara distribuerad till landets hushåll. Då så icke
blev fallet lät styrelsen utarbeta nyssnämnda broschyr, som trycktes i
420 000 exemplar. Härav distribuerades 95 000 exemplar, innehållande ett
särskilt meddelande till övningsdeltagare, till hushållen inom övningsområdet
och 325 000 exemplar till övriga hushåll inom Stockholms utrymningsområde.
Den slutliga kostnaden för broschyren uppgick till — enligt vad
revisorerna inhämtat — i runt tal 40 400 kronor.
Vid planläggningen av övningen beräknades att ca 65 000 personer skulle
deltaga däri. Det verkliga deltagarantalet blev dock långt mindre, enligt
277
uppgifter som lämnats i riksdagens andra kammare vid eu interpellationsdebatt
den 23 maj 1961 knappt 30 000.
I en den 20 maj 1961 dagtecknad PM redovisades de iakttagelser som
övningsledningen gjort i samband med utrvmningsövningen. Däri konstateras
sammanfattningsvis att de riktlinjer och principer efter vilka planläggningen
utformats i alla väsentliga delar visat sig riktiga. Med skrivelse
den 14 juli 1961 överlämnade överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län nämnda promemoria till civilförsvarsstyrelsen, varvid bl. a.
följande anfördes.
Ett säkert besked om hållfastheten av den planerade organisationen för
snabbutrymning kan erhållas endast om utrymning verkställes på ett i allo
verklighetsbetonat sätt, så att utrymningen göres obligatorisk och omfattar
dels hela utrymningsområdet — icke som nu blott en sektor — och dels
alla utrymningsberättigade kategorier, däribland det stora antal människor
med nedsatt rörlighet jämte vårdare, c:a 85 000, som vistas i sina hem eller
på anstalter och kräva en speciell och utomordentligt svårbemästrad organisation.
En utrymningsövning av dylik omfattning måste anses otänkbar
i fredstid. När överståthållarämbetet och länsstyrelsen våren 1960 åtogo sig
att genomföra en övning i Stockholms-området kunde det huvudsakliga målet
för övningen icke sättas högre än att inom en begränsad del av utrymningsområdet
få till stånd en prövning av den planlagda utrymningsorganisationen
särskilt i vad avsåge utrymning med kollektiva transportmedel.
Den prognos angående allmänhetens deltagande, som måste göras för att
avpassa övningsorganisationen och få en realistisk belastning, blev med
nödvändighet osäker och delvis beroende på tillfälliga faktorer. I verkligheten
blev deltagarantalet väsentligt lägre än enligt prognosen, trots att
den syntes bekräftad av en kort före övningen redovisad opinionsundersökning.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen anse sig likväl kunna instämma
i övningsledningens omdöme, att de riktlinjer och principer, efter vilka
planläggningen utformats, visat sig i alla väsentliga delar riktiga.
Erfarenheterna från övningen ge emellertid, såsom i promemorian påpekats,
anledning att överväga värdet av allmänhetens deltagande i ytterligare
övningar av denna typ. Med frivillighet som grund för deltagandet
lärer detta under normala frcdsförhållanden alltid komma att bli starkt begränsat
även om propagandan för övningen göres mera intensiv och allvarsbetonad
än här blev fallet. Eftersom vidare allmänhetens deltagande i övningar
av denna form huvudsakligen omfattar endast själva reseinomentet
—- och även detta i förkortad form och med beaktande av åtskilliga fredsmässiga
hänsyn — kommer värdet av deltagandet främst att hänföra sig
till den övade organisationen och mindre till den allmänhet, som ställer sig
till förfogande. För den senare skiljer sig detta resemoment icke i större
omfattning från resor vid andra tillfällen med stark trafik, och den omställning
i fråga om levnadsförhållandena, som inkvarteringen i inkvarteringsområdena
innebär, kommer att ligga utanför övningen. Därest allmänheten
anses böra deltaga i ytterligare övningar av samma slag, bör
av nu angivna skäl uppmaningen om deltagande få som främsta ledmotiv
att deltagarna, i eget intresse, hjälpa de planläggande myndigheterna all
pröva lämpligheten av den tänkta organisationen.
18 Rev. berättelse ang. statsverket är 196t I.
278
Även om lämpligheten av allmänhetens praktiska deltagande i utrymningsövningar
på hittills tillämpat sätt kan ifrågasättas, är det självfallet
av utomordentlig vikt, att allmänheten genom upplysningsverksamhet göres
förtrogen med hur utrymningen går till. Den allmänna upplysningsverksamhet,
som i anslutning till fastighetsanslagets uppsättning avsågs skola
ske i Stockholmsområdet lång tid före övningen, blev av olika skäl så fördröjd
att den kom att undanskymmas av den speciella upplysningen kring
övningen. Behov föreligger därför av att förnya den allmänna upplysningsverksamheten.
Ett lämpligt tillfälle härtill torde erbjuda sig i samband med
distributionen av den nya broschyren »Om kriget kommer».
Även om övningen som nämnts givit vid handen, att tillämpade riktlinjer
för utrymningsplanläggningen äro ändamålsenliga, har övningen blottat
stora brister i den beredskap, som allmänheten inom utrymningsområdet
har rätt att kräva inom utrymningsorganisationen, särskilt sedan fastighetsanslagen
nu distribuerats och uppsatts inom hela utrymningsområdet. Bristerna
äro emellertid icke till finnandes i planläggningen utan huvudsakligen
i personalens utbildning och tillgången på materiel, överståthållarämbetet
och länsstyrelsen finna det angeläget, att civilförsvarsstyrelsen ställer
erforderliga medel till förfogande så att befintlig planläggning i alla delar
får ett realistiskt underlag. Liknande brister föreligga inom inkvarteringsorganisationen.
Genom fastighetsanslagen uppmanas alla, »som icke har fått besked om
att stanna kvar» att med skyndsamhet lämna utrymningsområdet. Eftersom
hittills sådana besked kunnat lämnas endast till en begränsad del av
de kategorier, som skola kvarstanna för nödvändiga samhällsfunktioner, innebär
det nuvarande läget, enligt överståthållarämbetets och länsstyrelsens
uppfattning, att bland annat försvarsberedskapen på det ekonomiska försvarets
område sättes i fara. Detta problem kräver därför en snar lösning.
I skrivelse den 29 september 1961 till civilförsvarsstyrelsen anhöllo revisorerna
om att före den 15 oktober 1961 erhålla en utförlig redogörelse för
förberedelserna för, erfarenheterna av och kostnaderna för denna övning. I
skrivelse den 23 oktober 1961 meddelade civilförsvarsstyrelsen, bland annat,
att de slutliga kostnaderna för övningen ännu icke kunde anges; en preliminär
slutredovisning väntades från överståthållarämbetet i slutet av oktober
1961. Kostnaderna syntes dock icke komma att överstiga 675 000 kronor.
Beträffande erfarenheterna av övningen anför styrelsen följande.
De erfarenheter civilförsvarsstyrelsen för egen del gjort från utrymningsövningen
och därav dragna slutsatser, vilka i vissa avseenden kan komma
att avvika från vad överståthållarämbetet och länsstyrelsen angett i sin redogörelse,
är styrelsen för närvarande icke beredd att redovisa enär materialet
ännu icke hunnit tillräckligt genomarbetas. Anledningen härtill är den
utomordentligt stora arbetsbelastning som för närvarande råder inom styrelsen,
delvis förorsakad av igångsättandet av utbildningsverksamheten för
innevarande budgetår, däribland flera nya skolor.
Sedermera har civilförsvarsstyrelsen med skrivelse den 27 oktober 1961
till revisorerna översänt en av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län upprättad sammanställning över övningskostnaderna. Den
-
279
na slutar på ett belopp av i runt tal 672 000 kronor. Slutlig kostnadsredovisning
beräknas emellertid kunna ske först våren 1962. Till de sålunda
preliminärt beräknade utgifterna skall läggas ett belopp av 40 400 kronor,
utgörande kostnaderna för den förut omnämnda broschyren. De sammanlagda
utgifterna för övningen kunna således beräknas till minst 712 000
kronor.
Revisorernas uttalande. Våren 1961 anordnades en utrymningsövning
inom Stockholms utrymningsområde. Avsikten härmed var att för viss del
av området pröva upprättade planer för snabbutrymning. Deltagarantalet
i övningen var vid planläggningen beräknat till 65 000 men blev mindre än
hälften av detta antal. Om anledningen till det förhållandevis ringa intresset
för övningen är det givetvis svårt att veta något säkert, men som ledningen
för denna själv framhållit tala många skäl mot att just en vårsöndag
anordna en utrymningsövning. En sådan torde knappast med framgång
kunna konkurrera med fritidssysselsättningar under denna årstid.
Revisorerna ha icke ansett sig böra närmare ingå på planläggningen och
genomförandet av den ifrågavarande övningen. Som överståthållarämbetet
och länsstyrelsen i Stockholms län i skrivelse till eivilförsvarsstyrelsen uttalat
finns det emellertid anledning att överväga värdet av ytterligare övningar,
upplagda på sätt varom här varit fråga. Särskilt med tanke på de
kostnader —- i detta fall över 710 000 kronor — och den personalinsats som
en sådan övning medför, måste med nödvändighet starka skäl kunna åberopas,
om liknande övningar i fortsättningen skola äga rum. Men det är
uppenbart att övningar i någon form måste förekomma. Av väsentlig vikt
är emellertid därvid att de erfarenheter som utvinnas omsorgsfullt tillvaratagas,
så att kommande övningar kunna planläggas och genomföras på
grundval av dessa erfarenheter. Samma uppfattning hade tydligen ledningen
för den nu aktuella övningen i stockholmsområdet, som i september månad
1960 hos eivilförsvarsstyrelsen efterlyste erfarenheterna av en liknande övning
i Västerås våren 1960 samt anhöll att få besked om styrelsens önskemål
rörande övningens syfte. Såsom framgår av en redogörelse som ställts
till revisorernas förfogande erhöll emellertid icke övningsledningen några
dylika anvisningar, utan överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms
län nödgades fastställa ett eget förslag för övningen. Då revisorerna
nära ett halvt år efter övningen i Stockholm från eivilförsvarsstyrelsen begärde
en redogörelse för styrelsens syn på denna, upplystes att styrelsen
ännu icke vore beredd att lämna någon sådan redogörelse, enär materialet
på grund av personalbrist ännu icke hunnit tillräckligt genomarbetas. Vad
nu relaterats framstår för revisorerna — särskilt mot bakgrunden av nuvarande
utrikespolitiska läge — såsom anmärkningsvärt. Även om civilförsvarsstyrelscn
lider av knapphet på personal — något som revisorerna icke
kunna bedöma - - bör detta icke få utgöra något hinder för styrelsen att
280
snarast möjligt efter en övning av förevarande karaktär bearbeta de erfarenheter
som därvid vunnits, även om detta måste ske på bekostnad av
andra arbetsuppgifter. Det må f. ö. erinras om att övningsledningen redan
efter mindre än en månad efter avslutad övning avlät sin rapport i ämnet.
Enligt revisorernas mening framstår det som ett starkt önskemål att,
innan nya större civilförsvarsövningar äga rum, erfarenheterna av tidigare
sådana samlas och bearbetas, så att de nya kunna planläggas och deras mål
fastställas på grundval härav. Först härigenom kunna övningarna få ett
meningsfyllt innehåll samtidigt som icke oväsentliga kostnadsbesparingar
vid genomförandet av dem torde kunna uppnås.
281
Civildepartementet
8 39
Utbetalningen av statstjänstemännens kompensation för
folkpensionsavgifter
Enligt särskilda bestämmelser har under senare år till vissa statsanställda
m. fl. utbetalts kompensation för förhöjd folkpensionsavgift. Bestämmelserna
i ämnet grunda sig på en överenskommelse mellan representanter för civildepartementet
och tjänstemännens huvudorganisationer den 26 mars
1958. Enligt överenskommelsen skall kompensation för erlagda folkpensionsavgifter,
räknat fr. o. in. den 1 januari 1957, utgå till statens allmänna tjänstepensionsreglemente
underkastad tjänsteman med belopp som erhålles ur
18
uttrycket —-— X A, där p är procenttalet för uträkning av folkpensions
P
avgiften
och A den folkpensionsavgift som påförts tjänstemannen. Den senast
gällande kungörelsen i ämnet, som är dagteeknad den 18 november 1960
(SFS nr 586), innebär i huvudsak följande.
Kungörelsen äger, där ej Kungl. Maj :t annat föreskriver, tillämpning dels
å den som den 31 december 1960 innehade i 1 § 1 mom. statens allmänna
tjänstepensionsreglemente (SPR) avsedd tjänst (anställning), med undantag
av arbetare i statens tjänst och vissa andra anställningshavare, dels ock
å annan tjänsteman som den 31 december 1960 ägde tjänstepensionsrätt
enligt beslut, meddelat med stöd av 1 § 2 mom. 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
eller pensionsrätt på grund av föreskrifterna i kungörelsen
den 30 juni 1947 (nr 609) om utsträckt tillämpning i vissa fall av
1947 års tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare.
Kungörelsen äger icke tillämpning å den som på grund av att han därom
uttryckt önskan icke blivit underkastad statens löneförordning.
Tjänsteman (anställningshavare) äger i enlighet med kungörelsens bestämmelser
eller av Kungl. Maj:t för viss tjänsteman eller viss grupp av
tjänstemän meddelade bestämmelser erhålla särskilt tillägg, avgiftskompensation,
såsom gottgörelse för den förhöjning av pensionsavgiften enligt lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering, som uttagits för år 1959
enligt lagen den 2 maj 1958 (nr 192) angående ändring i nyssnämnda lag.
Avgiftskompensation utgår med belopp motsvarande följande del av den
pensionsavgift som upptagits å för tjänstemannen utfärdad debetsedel å
slutlig skatt enligt 1960 års taxering, nämligen
282
Antal | Procent av | Antal | Procent av |
kvalifikations- | pensions- | kvalifikations- | pensions- |
mån ad er | avgiften | månader | avgiften |
1 | 5 | 1 | 32 |
2 | 9 | 8 | 37 |
:i | 14 | 9 | 41 |
4 | 18 | 10 | 46 |
5 | 23 | 11 | 50 |
6 | 28 | 12 | 55 |
Tjänsteman som önskar utfå avgiftskompensation skall hos vederbörande
myndighet styrka storleken av påförd pensionsavgift genom företeende av
den del av debetsedeln å slutlig skatt enligt 1960 års taxering, av vilken framgår
avgiftens storlek, eller genom intyg utfärdat av vederbörande lokala
skattemyndighet.
Avgiftskompensationen utbetalas, där ej vederbörande centrala förvaltningsmyndighet
finner skäl annorlunda föreskriva, av den myndighet som
utbetalar tjänstemannens lön för december månad 1960. Har tjänsteman
under skilda delar av månaden innehaft anställningar hos olika myndigheter,
skall tillägget utbetalas av den myndighet hos vilken anställning senast
innehafts. Innehade tjänsteman under nämnda månad samtidigt deltidsanställningar
hos olika myndigheter, skall tillägget utbetalas av den
myndighet hos vilken övervägande delen av tjänstgöringen varit förlagd.
Har tjänstgöringen varit lika fördelad på de olika deltidsanställningarna,
skall det bero på överenskommelse myndigheterna emellan, av vilken myndighet
tillägget skall utbetalas; dock skall, om i dylikt fall tjänstgöringen
fördelar sig mellan statlig myndighet och myndighet inom statsunderstödd
verksamhet, tillägget utbetalas av den statliga myndigheten.
Åtnjöt tjänsteman under hela december månad 1960 tjänstledighet med
helt C-avdrag av annan anledning än för uppehållande av anställning, vid
vilken lön utgick enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, skall avgiftskompensationen
utbetalas av den myndighet hos vilken tjänstledigheten
åtnjöts. Avsåg tjänstledigheten offentligt uppdrag, skall dock tillägget utbetalas
av den myndighet som har att utgiva ersättning till tjänstemannen för
inistade avlöningsförmåner.
Avgiftskompensationen skall i regel utbetalas tidigast den 25 januari 1961.
Det ankommer på vederbörande myndighet, i förekommande fall vederbörande
centrala förvaltningsmyndighet, att utfärda de tillämpningsföreskrifter
och anvisningar till kungörelsen som prövas vara erforderliga.
Frågan om formerna för utbetalande av ifrågavarande kompensation uppmärksammades
i en interpellation i första kammaren vid 1960 års riksdag,
varvid chefen för civildepartementet tillfrågades, om han vore beredd att
medverka till ett inarbetande i lönen av kompensation eller, om så ej vore
fallet, att förenkla det tillämpade systemet för dess utbetalning. I sitt svar
283
erinrade departementschefen bl. a. om att chefen för finansdepartementet
den 20 novemher 1959 tillkallat en utredningsman med uppdrag att utreda
frågan om sättet för folkpensioneringens finansiering och därmed sammanhängande
spörsmål. I det läge. vari frågan om folkpensioneringens finansiering
sålunda befunne sig, ansåg departementschefen frågan om en eventuell
inarbetning i lönerna av ifrågavarande kompensationsavgift vara för tidigt
väckt.
Vad beträffar de tillämpade systemet för utbetalning av avgiftskompensationen
erinrade departementschefen om att den då senast utfärdade författningen
i ämnet innebar en viss förenkling i förhållande till tidigare bestämmelser,
vilket också framhållits i interpellationen. Angivna förenkling
framkom såsom ett resultat av samråd före utarbetandet av författningen
med företrädare för tjänstemännens huvudorganisationer samt för revisionsmyndigheten
— riksräkenskapsverket — och vissa andra myndigheter.
Departementschefen framhöll slutligen att han, därest med beaktande av
hittills vunna erfarenheter möjligheter till ytterligare förenklingar inom
ramen för den träffade överenskommelsen skulle visa sig föreligga, givetvis
skulle komma att ta hänsyn härtill vid utformningen av den författning som
skulle utfärdas kommande höst.
Revisorernas uttalande. År 1958 träffades överenskommelse mellan representanter
för civildepartementet och statstjänstemännens huvudorganisationer
om de statsanställdas pensionsförmåner och om kompensation för
höjning av folkpensionsavgifterna, överenskommelsen, som sedermera godkändes
av riksdagen, innebär i nu berörda avseende bl. a., att statsanställda
m. fl. skola erhålla kompensation för så stor del av den vederbörande tjänsteman
påförda folkpensionsavgiften som motsvarar höjningen av procenttalet
för avgiften utöver 1,8. Kompensationen utbetalas i början av varje år,
sedan tjänsteman som önskar utfå avgiftskompensation hos vederbörande
myndighet styrkt storleken av påförd pensionsavgift, i regel genom företeende
av den del av debetsedeln å slutlig skatt av vilken avgiftens storlek
framgår.
Det tillämpade utbetalningsförfarandet innebär, såsom av de återgivna
bestämmelserna framgår, att avgiftskompensationen måste beräknas särskilt
för varje tjänsteman. Det ligger i sakens natur att ett sådant system,
icke minst med hänsyn till det stora antal tjänstemän som äro berättigade
att erhålla kompensation, måste bli ytterst arbetskrävande för vederbörande
myndigheter och medföra icke obetydliga kostnader. Krav har också framförts
i riksdagen om en förenkling av sättet för utbetalning av ifrågavarande
ersättning. Även revisorerna anse för sin del det vara synnerligen önskvärt,
att en annan ordning härutinnan genomföres. I den förut omnämnda riksdagsinterpellationen
har ifrågasatts, om man icke borde inarbeta kompensationen
i utgående löner. Ur administrativ synpunkt vore givetvis en sådan
284
lösning synnerligen lämplig, men den försvåras bl. a. därav att folkpensionens
storlek i olika inkomstlägen påverkas av om den enskilde tjänstemannens
make påföres folkpensionsavgift eller ej. Revisorerna ha emellertid
ansett sig icke ha att närmare ingå på hur en förenkling lämpligen bör genomföras,
då frågan härom uppenbarligen måste bli beroende av förhandlingar
mellan vederbörande parter, utan inskränka sig till att framhålla
angelägenheten av en reform i här avsett syfte.
Sedan revisorerna upptagit förevarande spörsmål till behandling, har i en
förhandlingsöverenskommelse den 6 april 1961 mellan civildepartementet
och tjänstemännens huvudorganisationer antecknats, att inom civildepartementet
en översyn skall verkställas av grunderna för utgivande av kompensation
för förhöjd folkpensionsavgift. Revisorena utgå ifrån att vid denna
översyn, som torde avse bl. a. en viss teknisk överarbetning av de nu gällande
bestämmelserna, jämväl den nu aktualiserade större frågan upptages
till prövning, så att den av revisorerna åsyftade förenklingen kan genomföras
i anslutning till de förhandlingar som komma att äga rum om statstjänstemännens
löner under år 1962.
'' I •• I ,*• ''U-.IIMVH t i-VMV* '' i l''i\
. *• 1 IUU ;;r isninj.öf
»''i- /i. i.h
i
285
§ 40
Tjänstledighetsstatistiken inom statsförvaltningen
Vid kommunikationsverken har sedan länge förts statistik rörande personalens
ledigheter. I riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
påvisades att vissa olikformigheter förekommo i den av de olika verken
förda statistiken, vilka medförde att jämförelse verken emellan rörande de
förhållanden statistiken vore avsedd att belysa svårligen läte sig göra. I
sitt utlåtande i ärendet anförde statsutskottet (uti. 1934: 123, p. 10), att
åstadkommande av större enhetlighet i fråga om omfattningen och uppställningen
av statistiken på sagda område givetvis skulle medföra, att affärsverkens
statistiska publikationer kommc att vinna i användbarhet. Uttalandet
föranledde dock icke någon riksdagens särskilda åtgärd.
I anslutning till vad sålunda förekommit överlämnade generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen med skrivelse
den 28 november 1934 till chefen för kommunikationsdepartementet
ett gemensamt förslag till normalplan beträffande statistik över tjänstledigheter
vid ifrågavarande verk. Genom beslut den 14 december 1934 fastställde
Kungl. Maj :t nämnda plan. Beslutet innehar bl.a., att statistiken i
fortsättningen skulle upptaga såväl frånvarodagar på grund av styrkt sjukdom
eller olycksfall som frånvaro ur tjänst på grund av semester eller
annan orsak än semester och sjukledighet. Statistiken omfattade således de
ordinarie och extra ordinarie tjänstemännens samtliga ledigheter. Samtidigt
förändrades klassindelningen av det statistiska materialet på så sätt, att
den tidigare åldersfördelningen i 10-årsgrupper ersattes med en åldersgräns
— intill 40 år och fr. o. m. 40 år.
Fr. o. m. år 1949 har ytterligare uppdelning av ledighetsorsakerna gjorts.
Anledningen till denna ändring var en inom kommunikationsdepartementet
den 25 januari 1949 utarbetad promemoria, i vilken ifrågasattes en omarbetning
av den ovannämnda av Kungl. Maj:t den 14 december 1934 fastställda
normalplanen beträffande statistiken över tjänstledigheter inom vissa kommunikationsverk.
Från statens avtalsnämnd hade nämligen under hand
hemställts om sådan ändring av statistiken beträffande tjänstemannapersonalens
ledigheter, att därav skulle framgå hur ledigheterna fördelade sig
för män på militärtjänst och annan orsak och för kvinnor på havandeskap
och annan orsak.
Promemorian remitterades till generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
luftfartsstyrelsen, vilka anmodades att efter inbördes samråd till departementschefen
inkomma med yttrande i anledning av denna hemställan från
statens avtalsnämnd. I samband härmed skulle övervägas i vad mån jämväl
andra ändringar i ifrågavarande statistik kunde anses påkallade.
/
286
Sedan nyssnämnda verksstyrelser i samråd upprättat ett förslag till ny
normalplan över tjänstledighetsstatistiken med beaktande av de gjorda propåerna,
fastställde Kungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1949 detta förslag
att tillämpas fr. o. in. år 1949. Förslaget innebar en väsentlig ändring
av den år 1934 fastställda normalplanen. Sålunda redovisades separat ledighetsdagar
för militärtjänst respektive havandeskap. Uppdelningen på lönegrader
slopades, och en återgång till fördelning på åldersgrupper om 10 år
ägde rum.
Sedan år 1949 ha endast smärre jämkningar av tabellen för denna statistik
ägt rum. Det nuvarande innehållet däri, såvitt avser postverket, framgår av
följande uppställning.
Ord. | Antal tjäns-temän i | Tjänstledighetsdagar | |||||||
Totalt | |||||||||
Sjuk- dom | Därav långvariga sjuk-domsfall under året | Yrkes- skada ä) | Semester | Militär-tjänst resp. | Annan orsak | Summa | |||
94—180 dagar | 181 — | ||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
l) Uppgifterna äro fördelade på manliga och kvinnliga tjänstemän i följande åldersgrupper, nämligen
—29, 30—39, 40—49, 50—59 och 60—.
) Under denna rubrik upptages endast kroppsskada ådragen under tjänsteutövning.
Revisorenas uttalande. Sedan åtskillig tid föres inom kommunikationsverken
statistik över personalens ledigheter av olika slag. Bestämmelserna
härom ha vid flera tillfällen ändrats, och de nu gällande, som i huvudsak
datera sig från år 1949, innebära att i stort sett alla slag av ledigheter
för ordinarie och extra ordinarie tjänstemän redovisas.
Ett framträdande krav när det gäller modern statistik är, att den skall
ha ett förnuftigt syfte och att den efterfrågas av bestämda konsumenter.
S. k. nyfikenhetsstatistik, som möjligen kan vara användbar vid något enstaka
tillfälle, bör icke förekomma. Om det däremot föreligger ett faktiskt
behov av visst slag av statistisk information, bör denna utformas på sådant
sätt, att den fyller de krav på enhetlighet och fullständighet som i varje
särskilt fall kan föreligga. Statistiken bör således vid utformningen bl. a. ta
hänsyn till konsumentens behov.
Syftet med den vid kommunikationsverken förda statistiken är bl. a., att
verksledningarna skola kunna följa frånvarofrekvensen för att därigenom
få underlag för sådana åtgärder som kunna minska behovet av ledighet,
främst då för sjukdom. Det är också av värde, att frekvensen av olika slag av
ledigheter vid de särskilda myndigheterna kan jämföras. En förutsättning
för att dylika jämförelser skola bli rättvisande är dock, såsom redan 1933
års statsrevisorer framhöllo, att enhetliga principer tillämpas vid statistikens
upprättande. Anledningen till att bestämmelserna rörande denna statistik
vid flera tillfällen ändrats är just att likformighet eftersträvats. Såväl
287
år 1934 som år 1949 har man sökt åstadkomma sådan genom att i tabeller
med samma rubrikhuvud inpassa de olika verkens statistiska data om skilda
slag av ledigheter. På grund av primärmaterialets olika beskaffenhet och
säkerhetsgrad ävensom avsaknaden av generella definitioner för samtliga i
statistiken förekommande termer och begrepp har man dock icke helt lyckats
därmed, vilket haft till följd att de i de särskilda verkens tabeller
förekommande uppgifterna icke alltid äro helt jämförbara. Exempel härpå
utgöra uppgifterna om de tjänstemän som äro partiellt arbetsföra och på
grund härav ha halvtidstjänstgöring. Televerket evalverar dessa tjänstemäns
»halvtidssjukdagar» till hela sjukdagar, medan postverket icke medtager
dessa sjukdagar utan betraktar ifrågavarande tjänstemän såsom varande
i tjänst. Vidare må nämnas att olika beräkningsmetoder tillämpas i
vissa fall, då sjukledighet pågår över ett årsskifte. I fråga om redovisningen
av medeltalet tjänstemän föreligger en skillnad mellan televerket och postverket.
Televerket redovisar de tjänstemän som voro i tjänst den 1 juli; de
pensionärer som avgått dessförinnan under året liksom de nyblivna extra
ordinarie tjänstemän som antagits efter detta datum upptagas ej. Postverket
däremot medräknar såväl pensionärer som extra ordinarie tjänstemän
för den tid de varit anställda under året.
Enligt revisorernas mening böra på grund av nu nämnda och andra olikformigheter
enhetliga direktiv utfärdas rörande förandet av ifrågavarande
statistik, varvid bl. a. förekommande definitioner böra noggrant bestämmas.
Innan så sker bör emellertid klarläggas för vilkas räkning och för vilka ändamål
statistiken skall utarbetas. Vidare bör undersökas om konsumenterna
ha behov av fortlöpande statistik eller om det är tillräckligt med att införskaffa
de statistiska uppgifterna endast vid vissa tillfällen. Enligt vad revisorerna
inhämtat medför utarbetandet av ledighetsstatistiken enligt normalplanen
särskilt beträffande andra ledigheter än sjukledigheter ett ganska
omfattande arbete. Det kan därför ifrågasättas, om den del av ledighetsstatistiken
som icke avser sjukledigheter har ett värde som svarar mot kostnaderna
för en fortlöpande statistik. Å andra sidan underlätta givetvis de
moderna EDB-anläggningar som snart komma i bruk vid bl. a. postverket
framtagandet av dylik statistik. Revisorerna äro för sin del icke beredda
att taga någon bestämd ställning i denna fråga men vilja framhålla önskvärdheten
av att den löses pa sadant sätt, att enhetliga och fullt entydiga
bestämmelser i ämnet kunna utfärdas.
Revisorerna ha i det föregående behandlat frånvarostatistiken vid kommunikationsverkcn.
Även på andra håll inom förvaltningen synes viss dylik
statistik förekomma. Såvitt revisorerna ha sig bekant, föres den särskilt
för vart och ett av de ifrågavarande verken utan iakttagande av några enhetliga
principer. Vid den översyn av kommunikationsverkens statistik som
nyss föreslagits hör enligt revisorernas mening även övervägas, i vad mån
liknande frånvarostatistik som (ten som i fortsättningen kan komma atl
288
framtagas vid kommunikationsverken bör redovisas även för andra delar
av förvaltningen. En mer eller mindre fullständig sjukstatistik kan nämligen
under vissa förhållanden vara av utomordentligt värde. Samtidigt som
den kan innebära ett återhållande moment när det gäller att förhindra frånvaro
på grund av föregiven men ej verklig sjukdom, kan den ge underlag för
åtgärder i administrativa eller andra avseenden i syfte att minska behovet
av sjukledigheter. Det må exempelvis erinras om att kommunikationsverken
anställt särskilda personalkonsulenter, av vilkas verksamhet erfarenheterna
äro goda och genom vilkas försorg olika personalvårdande åtgärder kunnat
vidtagas, som otvivelaktigt varit ägnade att minska behovet av sjukledighet.
Revisorerna anse det angeläget, att bl. a. denna synpunkt måtte beaktas
vid den av revisorerna föreslagna undersökningen rörande behovet och omfattningen
av ledighetsstatistik inom statsförvaltningen.
i
.»i*
m
t
>hd
(l\
u
289
Avlagda besök
Följande myndigheter, institutioner m. in. ha under året besökts av riksdagens
revisorer eller deras kansli.
Stockholms stad
Fångvårdsanstalten å Långholmen
Försvarets sjukvårdsstyrelse
F''ortifikationsförvaltningen
Försvarets förvaltningsdirektion
Länsnykterhetsnämnden i Stockholms
län
Statens bilinspektion
Lantbruksnämnden i Stockholms
län och stad
Statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor
Länsstyrelsen i Stockholms län
Statens kriminaltekniska anstalt
Riksbankens sedeltryckeri
AB Vin- & Spritcentralen
AB Svenska Tobaksmonopolet
Stockholms lön
Fångvårdsanstalten i Norrtälje
Stockholms kustartilleriförsvar,
Vaxholm
Vissa byggnadsetapper av riksväg
nr 1
östra kustdistriktets sambandscentral
i Furusund
Länsskolnämnden, Sundbyberg
Lillsveds gymnastikfolkhögskola,
Lillsvcd
Institutet för husdjursförädling
VViad
Vissa jordbruksdomäncr, Bogesund
Skogsbruksskolan, Ladvik
Statens skogsforskningsinstituts
försöksområde, Röskär
Statens distriktssköterskeskola,
Solna
Karolinska sjukhuset, Solna
Statens sjuksköterskeskola i Stockholm,
Solna
Vissa platser i Stockholms skärgård
Riksbankens
pappersbruk, Tumba
Riksbankens sedelförstöringskontor,
Tumba
Uppsala län
Uppsala universitet
Södermanlands län
Statens bilinspektion, Nyköping
Statens bilinspektion, Eskilstuna
Östergötlands län
Länsbostadsnämnden, Linköping
Statens bilinspektion, Linköping
Statens bilinspektion, Motala
Västra Ny sjukhus
Jönköpings län
Länsbostadsnämnden, Jönköping
Statens bilinspektion, Jönköping
Statens bilinspektion, Eksjö
Statens bilinspektion, Vetlanda
Lantbruksnämnden, Jönköping
Eksjö revir
290
Kronobergs län
Länsbostadsnämnden, Växjö
Statens bilinspektion, Växjö
Domkapitlet, Växjö
Kalmar län
Kalmar flygflottilj, Kalmar
över jägmästaren i östra distriktet
Vimmerby revir
Norra Kvills nationalpark
Gotlands län
Fångvårdsanstalten i Lärbro
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet,
Visby
Gotlands kustartilleriförsvar, Fårösund
Västerbyhemmet,
anstalt för alkoholmissbrukare,
Burgsvik
Statens bilinspektion, Visby
Statens järnvägars busstrafikorganisation,
Visby
Landsantikvarien, Visby
Gotlands fornsal, Visby
Vissa kulturhistoriskt märkliga
byggnader och platser
Domkapitlet, Visby
Länsskolnämnden, Visby
Lantbruksnämnden, Visby
Vissa jordbruksrationaliseringsföretag
S:t
Olofs sjukhus i Visby
Länsstyrelsen, Visby
Vissa civilförsvarsförråd
Blekinge län
Blekinge flygflottilj, Kallinge
Vägförvaltningen, Karlskrona
Lantbruksnämnden, Karlskrona
Vissa jordbruksrationaliseringsföretag
-
Kristianstads län
Krigsflygskolan, Ljungbyhed
Skånska flygflottiljen, Barkåkra
Länsbostadsnämnden, Kristianstad
Statens bilinspektion, Kristianstad
Lantmäterikontoret, Kristianstad
Civilförsvarsstyrelsens centralverkstad,
Hyllstofta
Malmöhus län
Skånska luftvärnskåren, Malmö
Domkapitlet, Lund
Domkyrkan, Lund
Hallands län
Varbergs fästning, Varberg
Göteborgs och Bohus län
Göta flygflottilj, Säve
Statens bilinspektion, Uddevalla
Älvsborgs län
Statens bilinspektion, Vänersborg
Statens bilinspektion, Borås
Lantbruksnämnden, Vänersborg
Lantbruksnämnden, Borås
Skaraborgs län
Statens bilinspektion, Mariestad
över jägmästaren i västra distriktet
Kinne revir
Värmlands län
Ammunitionsfabriken Zakrisdal,
Karlstad
291
Örebro lån
Armétygförvaltningens kontrollkontor,
Karlskoga
Livregementets grenadjärer, Örebro
Länsbostadsnämnden, Örebro
Statens bilinspektion, Örebro
Över jägmästaren i bergslagsdistrik
tet, Örebro
Örebro revir
Laxå revir
Garphyttans nationalpark
Västmanlands län
Centrala flygverkstaden i Västerås
Jämtlands län
II. militärbefälsstaben, Östersund
Norrlands tygstation, Östersund
Västerbottens län
Vissa krigsflygfält
Norrbottens län
VI. militärbefälsstaben, Boden
Bodens tygstation, Boden
Domkapitlet, Luleå
RIKSDAGENS
REVISORERS BERÄTTELSE
över den år 1961
av dem verkställda granskningen av
STATSVERKET
DEL II
FÖRKLARINGAR
Innehållsförteckning
Utrikesdepartementet
§ 1 Utlämnade rese- och flyttningsförskott...................... 5
Försvarsdepartem entet
§ 2 Löneklassplacering av personal vid försvaret................ 7
§ 3 Kontrollen av försvarets personalstater .................... 17
§ 4 Vissa kommenderingar till kurser vid intendenturförvaltnings
skolan
och tygförvaltningsskolan .......................... 21
§ 5 Truppförbandssjukhusen.................................. 25
§ 6 Försvarets lärlingsskolor.................................. 29
§ 7 Utnyttjande av försvarets verkstäder för civil yrkesutbildning 35
§ 8 Transport av drivmedel till Kalmar flygflottilj .............. 38
§ 9 Förhyrning av vissa förrådslokaler vid Livregementets grenad
järer.
................................................... 47
§ 10 Vissa drivmedelsanläggningar vid flygvapnet .............. 47
Socialdepartementet
§ 11 Anskaffning av inventarier m. m. vid ungdomsvårdsskolor och
anstalter för alkoholmissbrukare .......................... 51
§ 12 Inventeringen av länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar
m. m................................................... 56
Kommunikationsdepartementet
§ 13 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget............ 60
§ 14 Planeringen av Södertäljevägens utbyggnad ................ 60
§ 15 Statens bilinspektions lokaler ............................ 67
§ 16 Uppgiftsskyldighet rörande motorredskap m. m............. 74
§ 17 Statens järnvägars resebyråer i utlandet.................... 77
Finansdepartementet
§ 18 Inkomstredovisningen till budgeten i vissa fall .............. 82
§ 19 Inbetalningen till statsverket av omsättningsskatten för sprit
och vin ................................................ 95
§ 20 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 102
§ 21 Den administrativa tillämpningen av förordningen om allmän
varuskatt .............................................. 103
§ 22 Statistiska specialundersökningar .......................... 127
§ 23 Betalning av fakturor hos vissa myndigheter................ 131
Ecklesiastikdepartementet
§ 24 Domkapitel och stiftsnämnder ............................ 138
Jordbruksdepartementet
§ 25 Domänfondens avkastning ................................ 147
§ 26 Kronans jaktarrenden .................................... 152
§ 27 Vissa arrenden på kronoegendomen Bogesund .............. 153
Handelsdepartementet
§ 28 Lotsningen vid Sandhamn ................................ 157
Inrikesdepartementet
§ 29 Den statliga livsmedelskontrollen .......................... 166
§ 30 Forskning rörande sjukvårdens utformning ................ 178
§ 31 Skador å bostadshus vid Västra Ny sjukhus ................ 188
§ 32 Huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset................ 190
§ 33 Den ekonomiska förvaltningen vid karolinska sjukhuset...... 197
§ 34 Viss sjuksköterskeutbildning .............................. 198
§ 35 Länsförvaltningens lokalbehov ............................ 204
§ 36 Länsadministrationen i Gotlands län ...................... 210
§ 37 Vissa skärgårdsfrågor i Stockholms län .................... 214
§ 38 Civilförsvarsövning i Stockholms utrymningsområde ........ 224
Civildepartementet
§ 39 Utbetalningen av statstjänstemännens kompensation för folkpensionsavgifter
......................................... 236
§ 40 Tjänstledighetsstatistiken inom statsförvaltningen .......... 236
ringarna och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade
formaliteter utan betydelse för innehållet uteslutits.
UTRIKESDEPARTEMENTET
§ 1 Utlämnade rese- och flyttningsförskott
Chefen för utrikesdepartementets personalavdelning
Inom personalavdelningen är man väl medveten om det av revisorerna påtalade
förhållandet med eftersläpning i redovisningen av rese- och flyttningsförskott.
En likartad erinran som den vilken revisorerna nu framställt gjordes
sålunda under år 1960 av riksräkenskapsverkets revisorer i anslutning
till en inom ekonomibyrån företagen inventeringsförrättning. Resultatet häiav
bragtes till departementets kännedom med skrivelse från riksräkenskapsverket
den 22 juni 1960. I utlåtande häröver den 16 december samma år bär
utrikesdepartementet — med hänvisning till pågående översyn av de administrativa
verksamhetsformerna inom departementet genom särskild sakkunnig
—• redogjort för de åtgärder som planerats bland annat för avarbelande
av den vid denna tidpunkt föreliggande balansen av rese- och flytt
ningsärenden.
„
Enligt den sakkunniges av departementet godkända plan skulle under ar
1961 en särskild arbetsenhet organiseras, vilken skulle ha som uteslutande
uppgift att slutföra handläggningen av rese- och flyttningsärenden just från
tiden före den 1 juli 1960. I samband därmed förutsattes ske viss nyrekrytering
av personal. Av skilda orsaker — personalavgång, opåräknade
ser på grund av långvariga sjukdomsfall, svårigheter vid rekrytering av personal
för utrikesförvaltningens speciella behov -— har nämnda plan kunnat
realiseras först under oktober månad 1961. All tillgänglig personal har salunda
fram till denna tidpunkt måst deltaga i handläggningen av löpande
ärenden. I detta sammanhang bör uppmärksammas, att det under år Mbl
varit nödvändigt vidtaga effektiviserande åtgärder inom huvuddelen av organisationen
för departementets medelsförvaltande verksamhet, ett behov
som för övrigt klart framstod genom riksräkenskapsverkets ovannämnda
skrivelse den 22 juni 1960. Även reorganisationen utanför det av riksdagens
revisorer nu berörda området har därför krävt speciella åtgärder, såväl när
det gällt nyrekrytering som ianspråktagande av den personal, vilken funnits
tillgänglig för den medelsförvaltande verksamheten över huvud.
Först genom att befattningshavare under hösten 1961 som särskild arbetsuppgift
kunnat anförtros handläggningen av balansärenden har alltså en
mera planmässig bearbetning av ifrågavarande arbetsmaterial kunnat komma
till stånd. Redan dessförinnan syntes det dock utrikesdepartementet
angeläget att erinra berörda tjänstemän inom utrikesförvaltningen om den
redovisningsskyldighet som i förevarande ärenden kunde åvila dem. Så
skedde därför i cirkulärskrivelse den 19 november 1960. (Rilaga.) Inom persanalavdelningen
har man emellertid samtidigt varit medveten om att den
äldre, i departementets bokföring kvarstående förskottsbalansen till en del
har sin grund i alt administrativa brister förevarit vid handläggningen inom
berörd del av den medelsförvaltande verksamheten.
Den nuvarande organisationen för handläggning av rese- och flyltningsärcnden
består av tre arbetsenheter vardera under ledning av en befattnings
-
6
havare med revisors befogenlieter. Inom de tre arbetsgrupperna handläggas
löpande reseräkningsärenden, flyttningsärenden — inklusive balans, respektive
övriga balansärenden, de senare inrymmande huvuddelen av dylika ärenden
från tiden före den 1 juli 1960. Vid den löpande verksamheten tillvaratagas
alla tillfällen att upptaga även näraliggande balansärenden. Åt den
tjänsteman som bär till huvudsaklig uppgift att handlägga flyttningsärenden
har vidare uppdragits att biträda vid insamlandet och sammanställandet av
det ofta ganska omfattande material som kräves som underlag för enskilda
tlyttningsräkningar och även att i anslutning därtill upprätta förslag till sådana
räkningar. I rådande arbetsläge har det å andra sidan varit nödvändigt
att låta den särskilda balansgruppen till en del biträda med handläggningen
av äldre, ingivna men ej granskade reseräkningar, oaktat att bland
dessa återfunnits räkningar från tiden efter den 1 juli 1960.
Den av revisorerna påtalade arbetsbalansen per den 30 juni 1961 (från tiden
1.7.56—30.6.60) — vilken för övrigt synes ha inrymt 357 ärenden
med oredovisade förskott till ett belopp av nära 1,1 miljon kronor — omfattar
för närvarande, såvitt avser på utrikesdepartementet ankommande åtgärder,
omkring 250 ärenden med oredovisade förskottsbelopp om tillhopa
omkring 620 000 kronor. Den sakkunnige uttalade i december 1960 att avarbetningen
av ifrågavarande arbetsbalans torde behöva pågå under minst ett
ar räknat från tidpunkten för organiserandet av en särskild balansgrupp.
Etter den tidsförskjutning som skett skulle enligt detta bedömande balansen
vara bemästrad under innevarande år. Detta synes få anses vara en
realistisk bedömning.
Det må slutligen omnämnas, att ett system för påminnelser om utestående
men inom föreskriven tid icke redovisade förskott införts.
Som torde framgått av det ovan anförda ha åtgärder numera vidtagits i
syfte att snarast fa till stånd slutredovisning av de i riksdagens revisorers
uttalande åsyftade förskotten. Stockholm den 30 januari 1962.
JAN STENSTRÖM
Chef för utrikesdepartementets personalavdelning
Bilaga A
Cirkulärskrivelse om tidsfrist för ingivande av reseräkning m. m.
Jämlikt 13 § 2 mom. utlandsresereglementet skall reseräkning vara till
vederbörande myndighet inkommen inom 3 månader efter det utrikes förrättning
avslutats. Denna tidsfrist överskrides numera i många fall. Detta
har medfört att ett stort antal reseförskott, som enligt 13 § 1 mom. samma
reglemente skola redovisas med reseräkning, sedan en längre tid kvarstå
oreglerade. Mot detta förhållande har riksräkenskapsverkets revisorer riktat
anmärkning.
Då det synes vara en mindre tillfredsställande ordning som kommit att
rada i ovanberörda hänseende, får jag hemställa, att hos Eder tjänstgörande
personal måtte göras uppmärksam på den föreskrivna tidsfristen för reseräknings
ingivande, och att, i fall där fristen utgått, reseräkning måtte
snarast ingivas.
I detta sammanhang får jag även fästa uppmärksamheten på att vid utlandsmyndighet
bör ske noggrann prövning av det behov av rese- m. fl. förskott
som föreligger i varje särskilt fall. Det bör därvid eftersträvas att hålla
iorskottsbelopp inom ramen för den ersättning som slutligt kan beräknas
bh beviljad forskottstagare. Stockholm den 19 november 1960
7
FÖRSVARSDEPARTEMENTET
§ 2 Löneklassplacering av personal vid försvaret
Försvarets civilförvaltning
Enligt 1942 års försvarsbeslut ökade antalet personalstater ävensom kadrerna
avsedda för reservanställd personal vid försvaret avsevärt. Till följd
härav inrättades inom förutvarande arméförvaltningens civila departements
kameralbvrå en särskild enhet för granskning och revidering av de anställdas
löneförmåner. Registerkort innefattande uppgifter om bl. a. vederbörandes
tidigare och aktuella avlönings- och anställningsförhållanden upplades
för varje i tjänst varande löneplansanställd. Enligt Kungl. Maj:ts första
instruktion för försvarets civilförvaltning (SFS 1943: 886) inrättades fr. o. m.
1 januari 1944 inom ämbetsverkets revisionsbyrå ett särskilt revisionskontor
för avlöningsgranskning. Såsom framgår av Kungl. Maj :ts proposition
1954: 109 angående organisationen av försvarets centrala tyg-, intendenturoch
civilförvaltning m. m. (s. 427) föreslog 1946 års militära förvaltningsutredning
bl. a., att den lönegranskande verksamheten, som utfördes av ovanberörda
revisionskontor, i fortsättningen skulle äga rum inom lönebyråns
kontrollsektion. Som underlag för sektionens granskningsverksamhet skulle
finnas ett kortregister över all tjänstemannapersonal, vars avlöning vore föremål
för revision av civilförvaltningen. Kortregistret skulle även utgöra
grundval för den granskning inom ämbetsverkets revisionsbyrå, som avser
att kontrollera att de på avlöningslistorna upptagna lönebeloppen äro riktiga.
Registret borde vidare kunna utnyttjas vid verkställande av förekommande
löneutredningar av olika slag. Inom kontrollsektionen skulle vidare
viss personalstatskontroll utövas samt handledning lämnas rörande innebörden
av gällande avlöningsbestämmelser. I övrigt skulle den upplysningsverksamhet
hedrivas, som kunde visa sig erforderlig. Såsom framgår av den
förenämnda propositionen (s. 428) föreslog civilförvaltningen, att på lönebvrån
ankommande ärenden skulle fördelas på två sektioner, en tjänstesektion
och en lönesektion. Granskningen av löneklassplaceringar m. m. skulle
hänföras till en inom lönesektionen inrättad kontrolldelalj. Föredragande
departementschefen anslöt sig till civilförvaltningens förslag rörande lönebyråns
arbetsuppgifter och dess organisatoriska indelning. Under riksdagsbehandlingen
heslöts emellertid — på förslag av statsutskottet (utlåtande
1954: 133 s. 100) —• att kontrolldetaljen skulle brytas ut ur lönesektionen
och under benämningen kontrollsektion direkt underställas lönebyråns chef.
Den sålunda beslutade omorganisationen genomfördes fr. o. m. 1 oktober
1954, då kontrollsektionen övertog samtliga på förutnämnda revisionskontor
tidigare ankommande arbetsuppgifter utom granskningen av s. k. statistikkort
(numera journalkort; innehållande uppgifter om tjänstgöringsförhållanden,
som medföra avdrag resp. tillägg å lönen, t. ex. tjänstledighet
resp. vikariatsersättning), vilken hänfördes till revisionsbyrån. Inom kontrollsektionen
organiserades en personalstatsdetalj, vilken skulle kontrollera,
att fastställda personalstater icke överskredos samt att anställningsbemyndiganden
disponerades på rätt sätt ävensom tillhandahålla statistiska
8
centralbyrån erforderlig personal- och lönestatistik beträffande den löneplans-
och kollektivavtalsanställda personalen vid försvaret. Personaluppsättningen
för kontrollsektionen fastställdes att omfatta 17 personer, varav
11 i biträdesgrad. Såsom jämförelse må nämnas, att sektionens föregångare,
det tidigare omnämnda revisionskontoret, bestod av 26 personer.
Genom beslut 8 oktober 1954 uppdrog Kungl. Maj :t åt civilförvaltningen
att i samråd med förutvarande riksräkenskapsverket, så snart ske kunde, organisera
bl. a. månadslöneuträkning och månadslöneutbetalning inom försvaret
i enlighet med ett förslag av utredningen rörande utnyttjandet av halkortsanläggningar
inom försvaret (redogörelse 31 maj 1954 i stencil). Vid
samrådsförfarande med riksräkenskapsverket uttalades från verkets representanter
önskemål om, alt civilförvaltningen skulle till sig centralisera
löneklassbesluten i syfte att därigenom åstadkomma bästa möjliga garantier
för enhetlig författningstillämpning in. m. I anslutning härtill beslöts bl. a.,
att det skulle ankomma på civilförvaltningen att fatta definitiva beslut om
löneklassplacering med därav följande ansvar för beslutets riktighet, att
granskningen av de fattade besluten skulle åvila riksräkenskapsverket’ att
inom civilförvaltningens revisionsbyrå skulle bedrivas viss granskning beträffande
löner, bl. a. den tidigare berörda statistik (journal-)kortsgranskningen
samt att, i den mån det vid denna revisionsgranskning eller på annat
sätt skulle framkomma att ett löneklassplaceringsbeslut medfört en felaktig
löneutbetalning, förhållandet omedelbart skulle anmälas till riksräkenskapsverket.
1 övrigt skulle beträffande verkets granskning av civilförvaltningens
beslut om löneklassplacering gälla samma som för andra av verket
granskade myndigheter.
Enligt 1954 års organisation omfattade lönebyrån tre sektioner — tjänste-,
löne- och kontrollsektionerna — samt en avlöningscentral för den centraliserade
avlöningsuträkningen och avlöningsutbetalningen. Efter förslag av
1956 års törsvarsförvaltningssakkunniga beslöts vid 1957 års riksdag (proposition
1957: 110 s. 124) alt minska sektionernas antal till två, tjänsteseklion
och löneseklion. Kontrollsektionen drogs in och dess verksamhet uppdelades
på nämnda båda sektioner. Därvid hänfördes kontrollen av personalstater
och anställningsbemyndiganden m. m. till tjänstesektionen och övrig
verksamhet till lönesektionen, vilken i enlighet med förslaget organiserades
på en allmän detalj och eu löneklassdetalj med en personaluppsättning om
tillhopa 14 tjänster, vilket innebar en minskning med 5 tjänster. Denna
personaluppsättning har efterhand ytterligare kunnat reduceras med 2 tjänster
(1 förste byråsekreterare och 1 amanuens) vartill kommer att eu tjänst
för kanslibiträde för närvarande utnyttjas endast för halvtidstjänstgöring.
Sammanlagda antalet av lönesektionen disponerade tjänster utgör alltså
nu 11,5, vilket jämfört med den av 1957 års riksdag godtagna organisationen
innebär en minskning med 2,5 tjänster.
Såsom av det ovan anförda framgår har övergången från en revision i form
av förhandsgranskning av löneklassplaceringarna med hjälp av manuellt förda
registerkort till meddelande av beslut om löneklassplacering för centralt
avlönade tjänstemän — för närvarande ca 37 100 — med hjälp av registerkort
och hålkortsarbete medfört, att den med nu avsedd verksamhet sysselsatta
personalen inom civilförvaltningen kunnat minskas med 14 personer.
Att märka är därvid att den nuvarande lönesektionen har att utföra betydligt
mera omfattande göromål än som ankommo på det förenämnda revisionskontoret,
något som icke redovisats i riksdagsrevisorernas redogörelse.
Sålunda ankommer enligt civilförvaltningens instruktion och arbetsordning
på sektionen att handlägga följande slag av ärenden inom ämbetsverket,
nämligen ärenden rörande bestämmande av avdragsgrupp, befordran, be
-
9
fordringsgång (reglerad, motsv.), rörliga tilläggsförinåner, retroaktivt utgående
lönetillägg, semester, semesterersättning, tjänstetidsbefordran, vikariatsförordnande
(lön resp. ersättning) för militär och civilmilitär personal
ävensom de ärenden i övrigt, som överlämnas till sektionen för handläggning.
Antalet diarieförda, inom sektionen handlagda ärenden, bland vilka ingå
framställningar och yttranden till Kungl. Maj:t, besvärsmål och svar å förfrågningar
utgjorde åren 1958—1961:
År Löneklass- Ärenden i Övriga Summa
placerings- övrigt rörande ärenden
beslut löneklasspla
cering
1958
.................... 27 722 136 466 28 324
1959 .................... 28 592 103 322 29 017
1960 .................... 29 511 139 328 29 978
1961 .................... 30 739 100 435 31274
Härtill kommer granskning av löneklassplaeeringsbeslut och beslut om
uppflyttning i befordringsgång (motsv.) beträffande viss personal, som enligt
gällande bestämmelser icke är inordnad i avlöningscentraliseringen.
Det ankommer sålunda på lönesektionen icke blott att meddela beslut om
löneklassplacering för den centralt avlönade personalen vid försvaret eller
uttala sig i löneklassplaceringsärenden, utan även att bereda och föredraga
ett stort antal andra ärenden rörande skilda anställnings- och avlöningsförmåner
samt att besvara muntliga förfrågningar i dylika ärenden. Denna
verksamhet, som på intet sätt berörts av riksdagsrevisorerna, beräknas taga
i anspråk minst hälften av byråpersonalens arbetstid.
Med anledning av att riksdagens revisorer ifrågasatt, om några fördelar
överhuvudtaget vunnits genom överflyttandet av beslutanderätten i löneklassärenden
från de lokala myndigheterna till civilförvaltningen anser ämbetsverket
sig böra redovisa följande siffror.
Enligt de statistiska beräkningar, som gjordes under åren 1954—1956 i
samband med övergång till centralavlöning, konstaterades, att i genomsnitt
under dessa år 5,5 % av föreslagna respektive av lokalmyndigheterna fattade
beslut rörande löneklassplacering voro felaktiga. Under nämnda år
funnos ca 40 000 löneplansanställda vid försvaret. Hade civilförvaltningen
icke förgranskat respektive beslutat om löneklassplacering, skulle ca 2 200
tjänstemän för varje år, för längre eller kortare perioder, uppburit felaktiga
löner.
I syfte att förebygga felaktigheter har civilförvaltningen såsom förutsatts
i förenämnda proposition 1954: 109 bedrivit upplysningsverksamhet. Inom
lönesektionen och dess föregångare har sålunda gjorts omfattande sammanställningar
rörande bl. a. hur de skilda tjänsteförtecknings- och löneplansrevisionerna
påverka löneklass- och löneturberäkningen. Vidare ha gjorts
sammanställningar rörande befordringsgångarna vid försvaret. Behovet härav
må belysas därav, att det för närvarande finnes 65 militära och civilmilitära
samt 625 civila tjänstetyper inom försvaret, av vilka 55 äro underkastade
olika bestämmelser om befordringsgång. I samband med löneförhandlingar,
avseende större grupper av tjänster, upprättas efter samråd
med parterna promemorior, som förklara och medelst exempel belysa innehållet
i de träffade överenskommelserna. Dessa sammanställningar, promemorior
in. in. utsändas till samtliga lokala kassamyndigheter.
För att utröna var inom löneklassplaceringsområdet upplysningsverksamheten
eventuellt bör förstärkas har, såsom framgår av bifogade sammansläll
lf
Itea. berättelse ang. statsverket dr 19G1.11
10
ning rörande civilförvaltningens löneklassplaceringsverksamhet (bilagai, ett
försök gjorts till systematisering efter felens natur. Därvid har framkommit,
att tillämpningen av löneklassplaceringsbestämmelserna i statens allmänna
avlöningsreglemente med tilläggsbestämmelser i och för sig icke bjuda
några större svårigheter. Däremot kompliceras löneklassfrågorna avsevärt
genom befordringsgångsbestämmelserna, vilka gång efter annan ändras —
ofta med retroaktiv verkan — samt de särskilda avlöningstöreskrifter, som
i betydande omfattning meddelas i samband med tjänsteförtecknings- och/
eller löneplansrevisioner o. d. Såsom av den nämnda sammanställningen
framgår, uppgingo felen i förslagen,under det sistförflutna året till (591 +
430 =) 1 021 eller i procent räknat 3,2. Ofullständigheter i redovisade uppgifter,
vilka framdeles kunna medföra oklarheter eller felaktigheter, uppgingo
till 1 471 eller i procent 4,6. Då under år 1961 i genomsnitt över 37 000
löneplansanställda ha avlönats av civilförvaltningen, innebär den nuvarande
verksamheten tillrättaläggande av månadslönen för fler än 1 200 tjänstemän
för år. Att felprocenten — trots den i det föregående omnämnda upplysningsverksamheten
samt fortlöpande skriftlig och muntlig information —
icke kunnat nedbringas ytterligare, torde få ses mot bakgrunden av att nya
och svårtillämpade avlöningsbestämmelser praktiskt taget årligen komma
till i anslutning till ändringar i tjänsteförteckningen.
Revisorerna ha närmare redogjort för arbetsrutinen beträffande de s. k.
kvartalsuppflyttningarna utan att emellertid därvid redovisa, hur de i sammanhanget
använda kvartalsprotokollen framställas. För att ge en rättvisare
bild av verksamheten och samtidigt i någon mån belysa arbets-, tids- och
säkerhetsvinsten med det nuvarande systemet vill civilförvaltningen här omnämna,
att dessa protokoll framställas maskinellt från det hos civilförvaltningen
förvarade löneuträkningsunderlaget, av vilket framgår de löntagare,
som skola uppflyttas vid olika kvartalsskiften. Detta löneuträkningsunderlag
undergick i samband med övergången till central avlöningsutbetalning en genomgripande
granskning och översyn i syfte att säkerställa den författningsenliga
löneställningen för varje löntagare. Protokollen upptaga kassavis
namn och erforderliga data för de löntagare, vilka stå i tur till löneklass och
lönerum. Framställningstiden beräknas till i genomsnitt 4,5 timmar per gång.
Enligt tillgänglig lönestatistik äro av de av civilförvaltningen avlönade löntagarna
ca 5 500 tjänstemän berättigade till kvartalsuppflyttning varje år.
För framställningen av kvartalsprotokollen för dessa kan alltså beräknas
en erforderlig maskintid (4 X 4,5 =) 18 timmar för år. Vid en framställning
av kvartalsprotokollen vid kassorna måste lönehandlingarna för de uppflyttningsberättigade
löntagarna manuellt framplockas ur vederbörliga, i folkbokföringsnummerordning
ställda register, erforderliga beräkningar göras och
listor utskrivas med skrivmaskin. Då antalet till kvartalsuppflyttning berättigade
tjänstemän såsom nyss sagts kan beräknas till ca 5 500 för år, är
det uppenbart, att arbetsinsatsen vid det manuella förfarandet måste vara
avsevärt mycket mera kostnadskrävande än den maskinella metoden. Härtill
kommer, att del mauella förfarandet icke ger samma säkerhet. Det av revisorerna
lämnade exemplet, syftande till att visa, var kostnadsbesparande åtgärder
kunna insättas, synes därför mindre väl valt.
Revisorerna ha påtalat, att civilförvaltningens löneklassplaceringsbeslut
med avseende på sådan nyanställd personal som fortlöpande skall avlönas
av civilförvaltningen ofta bli fördröjda till men för verksamheten vid kassorna.
Härtill må framhållas, att det icke — annat än i undantagsfall beträffande
särskilt svåra fall — varit löneklassplaceringsbesluten som varit
fördröjda. Däremot har tyvärr viss eftersläpning förekommit beträffande
delgivningen med kassorna. Denna eftersläpning har varit beroende på per
-
11
sonalbrist inom vederbörlig expedition. I och med att viss förbättring i personalläget
nu inträtt ha förhållandena rättats till. Påpekas bör för övrigt att
eftersläpningen har betydelse endast i fall av nyanställningar. I alla övriga
fall saknar den praktisk betydelse, enär lönen ailtid utbetalas enligt det fattade
löneklassbeslutet och vederbörande kassachef genom kopia av den månadslönespecifikation,
som utgår till löntagarna senast den 25 i varje månad,
får del av den löneklass, enligt vilken lönen utbetalas.
Revisorerna föreslå, att beslutanderätten i löneklassplaceringsärenden återföres
till lokalmyndigheterna, vilka anses kunna påtaga sig denna verksamhet
utan personalökning.
Såsom bl. a. utvecklingen på detta område visar, är civilförvaltningen beredd
att medverka till varje åtgärd, som kan vara personalbesparade och rationell
utan alt säkerheten äventyras. Om ämbetsverket varit övertygat om,
att något skulle stått att vinna genom den av revisorerna föreslagna anordningen,
skulle civilförvaltningen själv ha tagit initiativ till en omläggning.
Emellertid anser ämbetsverket erfarenheterna av den nuvarande verksamheten
på detta område i jämförelse med den tidigare bestämt tala mot en
återgång till det förutvarande systemet. I vart fall torde — med hänsyn
bl. a. till antalet felaktigheter i de från kassavdelningarna avgivna förslagen
till löneklassplaceringsbeslut — en återgång icke vara tänkbar utan en ingående
revisionell granskning av löneklassplaceringsbesluten. För närvarande
förekommer endast granskning stickprovsvis av de inom civilförvaltningens
lönesektion fattade löneklassplaceringsbesluten, något som med hänsyn
till den ingående kontrollen av varje sådant beslut ansetts tillfyllest. Då de
centralt utbetalade avlöningarna belöpa sig till ca 600 miljoner kr. för år,
framstår det för civilförvaltningen som uppenbart, att en återgång till det
gamla systemet skulle kräva en betydligt mera omfattande revision än den,
som nu tillämpas. Hur en sådan revision skulle ordnas och vilka lönekostnader
den skulle draga med sig, kan icke överblickas. Fullt klart är dock,
att en sådan verksamhet — om den skall vara effektiv — icke skulle kunna
utföras av de fyra personer, som enligt riksdagsrevisorerna skulle finnas i
civilförvaltningen för rådgivningsverksamhet på förevarande område.
Även av andra skäl vill civilförvaltningen emellertid ifrågasätta lämpligheten
av att nu göra några genomgripande förändringar i hithörande verksamhet.
Sålunda vill civilförvaltningen framhålla, att — såsom den förda statistiken
över felaktiga och ofullständiga förslag rörande löneklassplacering visar
(se bil.) — rättssäkerheten för löntagarna tillgodoses betydligt bättre genom
det nuvarande systemet än om beslutanderätten angående löneklassplacering
skulle återgå till kassacheferna. Det ligger även i systemets natur, att enhetligheten
blir större vid en centraliserad prövning av löneklassplaceringsfrågor
än om dessa frågor skola avgöras av ett hundratal befattningshavare
tios lokalmyndigheterna. 1 tveksamma fall har civilförvaltningen goda möjligheter
att taga kontakt med beslutande, beredande eller rådgivande centrala
myndigheter — exempelvis civildepartementet, riksrevisionsverket och liknande
— för att få till stånd enhetliga och konsekventa principer inom hela
statsförvaltningen. Fn centraliserad beslutanderätt är även ur denna synpunkt
en fördel för löntagaren.
En annan omständighet, som icke saknar betydelse i sammanhanget, är
att det nu tillämpade systemet innebär största möjliga garantier för att justeringar
i efterhand av utbetalade löner till följd av felaktiga löneklassplaceringar
icke skola behöva förekomma. Vid en revisionell granskning av lokalt
fattade beslut torde man få utgå från att granskningen kommer att äga rum
relativt långt efter det att utbetalning enligt det felaktiga beslutet börjat
12
verkställas, vilket bl. a. medför, att den återbetalningsskyldighet, som kan
komma i fråga, snabbt växer till att omfatta stora belopp. Nämnas må exempelvis
att en placering i 17 i stället för rätteligen i 15 löneklassen för en löntagare
å 3-ort under en två-årsperiod medför ett felaktigt utbetalt lönebelopp
av icke mindre än 4 104 kr.
Civilförvaltningen anser sig i detta sammanhang böra erinra, att förutvarande
statens organisationsnämnd genom Kungl. Maj:ts beslut 17 april 1959
ålagts att i samråd med civilförvaltningen verkställa undersökning rörande
möjligheterna att samordna personalredovisning samt uträkning och utbetalning
av löner inom den civila statsförvaltningen med motsvarande verksamhet
inom den militära förvaltningen. Efter verkställda undersökningar har
organisationsnämnden i samråd med civilförvaltningen i en promemoria 22
augusti 1960 uttalat bl. a. att det — i syfte att inhämta erfarenheter om de
problem, som kunna uppstå vid en samordning av ifrågasatt slag — skulle
kunna vara till fördel att redan i nuvarande läge låta civilförvaltningen ombesörja
löneuträkning m. m. för några icke alltför stora civila myndigheter.
Detta förslag är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vidare må
erinras att Kungl. Maj.-t genom beslut 10 februari 1961 (finansdepartementet
dnr 53/60, 448/60) uppdragit åt ämbetsverket att i den omfattning civilförvaltningen
finner lämpligt försöksvis tills vidare anordna löneutbetalning
genom insättning å checkräkning. Syftet härmed är att få utrönt möjligheterna
att genom ett sådant utbetalningssystem förbilliga den statliga avlöningsutbetalningen,
men åtgärden syftar även till att få klarhet i frågan om
checklönesystemet är ägnat att stimulera till ökat sparande.
De planer som föreligga och den försöksverksamhet som pågår inom nyssnämnda
områden äro uppbyggda kring en löneklassplaceringsverksamhet för
försvarets del i enlighet med den av riksdagen beslutade och nu tillämpade.
Mot bakgrunden härav torde det icke vara praktiskt eller ekonomiskt försvarbart
att nu vidtaga någon ändring i fråga om löneklassplaceringsverksamheten
för centralt avlönad personal vid försvaret.
Civilförvaltningen hemställer alltså, att vad riksdagsrevisorerna i detta
avseende anfört icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.
I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och tf. byrådirektören
Ullman, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Brunskog,
Nilsson, Hallin, Insulander och Engdahl. Stockholm den 17 januari 1962.
RAGNAR LUNDBERG
C.-E. Ullman
M. Palmstierna
Bilaga
Resultat av löneklassplaceringsverksamheten år 1961 inom lönebyråns lönesektion
(+ och — avse förslagen för hög resp. för låg placering)
1961 | An- | Felaktiga förslag* | Summa | Ofullständiga förslag* |
| Sum- | ||||||||||||||||
| tal |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| be- | Civil personal |
| Militär o civilmilitär | Reservpersonal |
|
|
| Civil |
| Mil o civ- | Keserv- |
| |||||||||
| slut |
|
|
|
| personal |
|
|
|
|
|
|
|
| personal | mil personal | personal |
| ||||
|
| befordr- | löneklass- | befordr- | löneklass- | befordr- | löneklass- |
|
| bef- | lkl- | bef- | lkl- | bef- | lkl- |
| ||||||
|
| gång | placering | gång | placering | gång |
| placering |
|
| gång | plac | gång | plac | gång | plac |
| |||||
|
| + | - | + | - | + | - | + | - | + | - | + | - | + | - |
|
|
|
|
|
|
|
Jan | 1593 | 10 | 10 | 10 | 5 | 7 | 2 | 5 | 3 |
|
|
|
| 37 | 20 |
|
|
|
|
|
| 53 |
Febr | 2132 | 4 | 2 | 23 | 31 | 4 | 3 | 2 | 7 |
|
|
|
| 33 | 43 | 4 | 22 | 3 | 37 |
|
| 66 |
Mars | 3032 | 5 | 6 | 18 | 25 | 4 | 6 | 12 | 7 | 5 |
|
|
| 39 | 44 |
| 47 | 4 | 44 | 1 | 5 | 101 |
April | 2 320 | 10 | 6 | 12 | 7 | 11 | 5 | 5 | 2 | 1 |
|
|
| 39 | 20 | 1 | 26 | 2 | 44 | 5 | 6 | 84 |
Maj | 2 408 | 11 | 5 | 12 | 7 | 4 | 9 | 3 | 2 | 1 | 1 | 1 |
| 32 | 24 |
| 29 |
| 51 | 3 | / | 90 |
Juni | 3 634 | 18 | 11 | 24 | 26 | 27 | 30 | 31 | 34 | 3 |
| 5 |
| 108 | 101 |
| 50 |
| 43 |
| 28 | 121 |
Juli | 3 352 | 10 | 2 |
| 1 | 9 | 11 | 1 | 1 | 2 |
|
|
| 22 | 15 |
| 14 | 1 | 41 |
| 1 | 57 |
| 2 963 | 15 | 5 | 11 | 8 | 12 | 39 | 25 | 22 |
| 1 | 1 |
| 64 | 75 |
| 56 |
| 103 |
| 22 | 181 |
| 4 014 | 30 |
| 24 |
| 25 | 6 | 10 | 14 | 8 | 7 | 3 | 4 | 100 | 31 | 13 | 29 | 41 | 44 | 20 | 10 | 15 ( |
Okt | 2 362 | 39 | 8 | 10 | 2 | 10 | 10 | 7 | 6 | 3 | 2 | 8 | 3 | 77 | 31 | 67 | 60 | 28 | 76 | 50 | 5 | 286 |
Nov | 1811 | 20 | 2 | 2 | 1 |
| 3 | 2 | 3 | 3 | 1 | 1 | 1 | 28 | 11 | 50 | 45 | 15 | 28 |
|
| 138 |
Dec | 2 355 | 4 | 2 | 3 | 4 | 3 | 5 | 2 | 3 |
| 1 |
|
| 12 | 15 | 50 | 40 | 28 | 19 |
|
| 137 |
Sa | 31976 | 176 | 59 | 149 | 117 | 116 | 129 | 105 | 104 | 26 | 13 | 19 | 8 | 591 | 430 | 185 | 418 | 122 | 530 | 79 | 84 | 1471 |
* I kol för befordringsgång redovisas även tjänstetidsbefordran och vikariatslön (befattning, beställning, personlig)
W
14
Statskontoret
Enligt revisorernas uttalande skulle ett återförande av beslutanderätten
rörande löneklassplacering inom försvaret till lokalmyndigheterna möjliggöra
en rationaliseringsvinst, uppgående till närmare 200 000 kronor per år,
då civilförvaltningens nuvarande personalorganisation för därmed sammanhängande
arbetsuppgifter genom nämnda åtgärd skulle kunna nedbringas
från 13 till högst 4 befattningshavare. En sådan vinst vore mycket värdefull
och skulle otvivelaktigt motivera en ändring enligt revisorernas förslag. På
grund av skäl, som nedan närmare utvecklas, torde emellertid — såvitt statskontoret
kan finna — den ifrågasatta ändringen ej medföra så stor besparing,
som ovan nämnts, om ens någon besparing över huvud taget.
Innan uträkningen och utbetalningen av löner till månadsavlönade inom
försvaret började centraliseras till civilförvaltningen år 1955, skedde hos förvaltningen
revision i form av förhandsgranskning av de löneklassplaceringar,
varom beslut då fattades av lokalmyndigheterna. Denna kontroll ansågs
ofrånkomlig, för att felaktigheter vid löneutbetalning såvitt möjligt skulle
undvikas.
I anslutning till nämnda centralisering överfördes beslutanderätten rörande
löneklassplacering (med vissa undantag) från lokalmyndigheterna till civilförvaltningen,
varvid löneklassplaceringen ingick som'' en rutin i det centraliserade
avlöningsförf arandet. Härigenom kunde den tidigare utövade
noggranna kontrollen ersättas med ett mycket enkelt revisionsförfarande från
riksräkenskapsverkets (numera riksrevisionsverkets) sida gent emot civilförvaltningen.
Om beslutanderätten i ärenden rörande löneklassplacering skulle återföras
till lokalmyndigheterna, skulle — enligt vad statskontoret under hand inhämtat
— denna återgång till det gamla förfaringssättet enligt försvarets civilförvaltnings
mening göra det nödvändigt att återupptaga noggrann revision hos
civilförvaltningen. Härvid har bl. a. hänvisats till att det blivit allt svårare för
lokalmyndigheterna att överblicka och rätt tolka avlöningsbestämmelserna
med hänsyn till bl. a. förändringar genom B-listeförhandlingar, tjänsteförteekningsrevisioner
m. m. samt till att redogöraransvaret avskaffats den
1. 1. 1962.
För den revision vid civilförvaltningen, som sålunda betraktas som ofrånkomlig,
om revisorernas förslag genomföres, skulle otvivelaktigt krävas
förstärkt personalorganisation hos förvaltningen för dess revisionsverksamhet.
Denna omständighet, liksom det förhållandet, att lönesektionens personal
— utöver arbetet med löneklassplacering — har andra betydelsefulla
uPPöilter t. ex. personalärenden av skilda slag, remisser och förfrågningar,
vilka, enligt information från förvaltningen, bedömts kräva 50 % av den kvalificerade
personalens arbetsinsats, gör det sannolikt, att den personalbesparing,
som revisorerna ansett möjlig, ej står att vinna i praktiken.
Ämbetsverket vill peka på ytterligare en omständighet av betydelse i sammanhanget.
Dåvarande statens organisationsnämnd har i promemorior från
åren 1958 59 såsom resultat av undersökningar rörande göromål i samband
med personalredovisning samt uträkning och"utbetalning''av löner inom den
ci\ila statsförvaltningen framlagt förslag till ett avlöningsförfarande, byggande
på EDB-rutiner med utnyttjande av förslagsvis den datamaskin (typ
/070), som numera finnes hos statistiska centralbyrån (anläggningen har
anskaffats för bl. a. sådant ändamål). Nämnda förfaringssätt skulle bl. a.
inkludera en i princip automatisk löneklassplacering av personalen. I anslutning
härtill framhåller nämnden i en PM 22. 8. 1960 rörande möjligheterna
att samordna ifrågavarande förfaringssätt inom civil och militär förvalt
-
15
nin» lämpligheten av att vid ett genomförande börja med försvaret, dar centralisering
redan effektuerats. Civilförvaltningens erfarenheter borde utnyttas
Det heter vidare i sistnämnda PM: >1 syfte att inhamta er arenheter
om'' de problem som kan uppstå vid en samordning av ovannamnt slag, skulle
det kunna vara till fördel att redan i nuvarande läge låta civilförvaltningen
ombesörja föneuträkning in. in. för några icke alltför stora civda myndigheter.
För att ge åsyftat resultat torde en sådan anordning bora vidtagas sna
raVad organisationsnämnden sålunda föreslagit bär hittills ejL^Vriktnfna
beslut Statskontoret bedömer emellertid en utveckling i antydd riktning
som sannolik Om revisorernas rekommendationer följdes, skulle dangeno
ett genomförande av nämnda rationaliseringsplaner med de besparingar, som
statskontoret sig icke kunna förorda
en sådan förändring beträffande beslutanderätten i avlomngsarenden,
SOVid1ban%ägganifngenavdetta ärende bar närvarit översten Sandberg, byråchefen
Rudhe och byrådirektören Hallgren, föredragande. Stockholm den
29 januari 1962.
IVAR LÖFQVIST
L. O. Hallgren
Riksrevisionsverket
Enligt vad som inhämtats från försvarets civilförvaltning ankommer å
lönesektionen förutom att meddela beslut i lö^eklassPblac".1^gS^nSntliaa
andra arbetsuppgifter, till exempel besvarande av skriftliga och muntliga
förfrågningar Uöneärenden av skilda slag, beredning och föredragning av
remisser och besvärsmål avseende dylika ärenden samt ^
ningar i lönefrågor. Enligt vad som uppgivits beraknas denna verksamhet
taga i anspråk ungefär hälften av den kvalificerade personalens arbetstid.
En decentralisering av löneklassplaceringsbesluten torde utan jYeka"‘ ™{£''
föra ökade anspråk på upplysningar i hithörande ärenden j°kal™y"d^
heternas sida. I detta sammanhang maste aven revisionsf iågan tagas i be
aktande Granskningen av de inom lönesektionen fattade besluten om loneklassplacering
åvilar riksrevisionsverkets revision. Med hansyn till den dubbelkonlroll
som det nuvarande systemet innebär har granskningen från riksrevisionsverkets
sida ansetts kunna bednyas i mycket begränsad
En decentralisering av beslutanderätten skulle gora det nödvändigt att sto
uppmärksamhet ägnas åt revisionen av de fattade besluten. Aven med en
Sprovsvis upplagd granskning skulle otvivelaktigt för der.n« verksamhet
krävas en förstärkt personalorganisation hos försvarets ci\ilfor\altmnn, ä
vilken mvndighet denna revision skulle ankomma. , . .
Med beaktande av att lönesektionen som ovan nämnts — utöver arbetet
med löneklassplacering — även har andra arbetsuppgifter och med hansyn
till att vid en decentralisering av löneklassbesluten revisionsverksamheten
av allt att döma komme att kräva eu förstärkt personalorganisation torde
sannolikt den personalbesparing, som revisorerna ansett möjlig, i verkli0he
tl
Detkförefaller riksrevisionsverket svårt att rätt bedöma vilka besparingar
som reellt skulle komma att göras genom en decentralisering av beslutande
-
16
rätten i här berörda ärenden. Innan slutlig ställning tages till denna fråga
torde darfor enligt riksrevisionsverkets mening en närmare undersökning
harutinan bora verkställas. 6
i Vlf, handiäggnmgen av delta ärende ha närvarit byråcheferna Ehnbom,
L”l!rd !’.Th0r r-’,W3 Ck’ Safström och Näsholm, varjämte tillförordnade byradnektoren
Backman varit föredragande. Stockholm den 17 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
Ragnar Bäckman
Föreningen försvarets kassachefer
Beslutanderätten i ärenden rörande löneklassplacering av personal vid
försvaret överflyttades 1955 från vederbörande truppförbandschefer (lokalyndigheter)
till försvarets civilförvaltning. Man avsåg att härigenom åstadkomma
en förenkling och kostnadsbesparing i samband med övergång till
centraliserad avlöningsutbetalning inom försvaret.
Erfarenheterna ha — från kassachefernas synvinkel sett — visat, att arbetsomfånget
i berörda ärenden blivit större vid truppförbandens (lokal
företa^na
ändringenSS°r På grUnd aV Problem> som uppstått till följd av den
De regelbundna kvartalsvisa löneklassuppflyttningarna torde icke förorsaka
några storre svårigheter för lokalmyndigheterna. Enligt nuvarande
°v_e”a?d?r civilförvaltningen till lönekassorna på maskinell väg uppf0I
e(C|k?.m.gar °ver Personal, som vid kvartalsskifte skall erhålla
loneklassuppf yttmng. Dessa forteckningar granskas och korrigeras i föredå«Tnndefr
VH ok ai 111 yj1 digheterna s kassor, varefter desamma återsän
di1Lr
RC^ f0rVf „n!nfien’ dal'' beslut fattas På grundval av erhållna upp»i
år- Besluten tillställas därefter lokalmyndigheterna. PP
i3Je/taIet loneklassplaceringsärenden i samband med anställnings påbörJ
f°tfa okoJ1.1P1J,cerad natur och vålla regelmässigt inga svårigheter.
betfl?a korltidsanstalld eivd personal och personal i försvarets reserver utSi
“i! ” 3tt civilförvaltningens beslut angående löneklassplacering
föreligger. Dessa personalkategorier kunna vara svåra att placera efterbansyn
måste lagas till tidigare anställningar och tjänstgöring. Därest
... i dessa fall skulle invanta beslut från civilförvaltningen, finge vederbörande
löntagare antingen vänta på sin lön till efter anställninges (tiänst
fedannecivilfUPPhrtr^n<ie
e,rhålla ännu en korrigerande löneutbetalning,
sedan civilförvaltningens beslut erhållits. Civilförvaltningen erhåller för
nal kvaHaeisvPPi efteZnS!16 lonek,assPlacerinS av korttidsanställd perso
nin!''i
1Trp^1 n8 aV Per1sonaI, 1 reglerade befordringsgångar samt i anslut,
'' forekommande loneplansrevisioner kunna vissa svårigheter uppslå
Llt vid^n med )o"egrads- och löneklassplacering. Revisorerna ha a ifört,
att vid ett genomförande av förslaget skall möjlighet föreligga för lokal
vnför^H6^113
atr - ko™P1,cerade fall inhämta råd^och anvisningar från civilförvaltningen.
Föreningen vill i detta sammanhang framföra såsom ett
dyl,ka. f"ån civilförvaltningen erhållna råd och anvisningar
ral if d mnebord, att anmarknmg icke kan utställas efteråt av civil“3nS
*:ev,slon> darest lokalmyndighet fattat beslut i enlighet med
erhållna anvisningar. Sasom exempel må anföras, att på den tiden då beslutanderatten
avseende löneklassplacering tillkom lokalmyndigheterna in
-
17
träffade fall, då civilförvaltningens revision utställde anmärkning mot ett
beslut, som grundade sig på en av civilförvaltningen utförd preliminär
granskning. Den beslutande blev ävenledes ersättningsskyldig för det anmärkta
beloppet.
Mot bakgrunden av vad som ovan anförts och med hänsyn till de intressen
Föreningen försvarets kassachefer har att företräda, har föreningen intet
att erinra mot det av riksdagens revisorer framförda förslaget angående löneklassplacering
av personal inom försvaret. Stockholm den 30 januari 1962.
ERIK HEDERBERG
Ordförande
Lennart Svensson
Sekreterare
§ 3 Kontrollen av försvarets personalstater
Försvarets civilförvaltning
Med anledning härav vill civilförvaltningen inledningsvis meddela, att på
skäl, som närmare omförmälas nedan, ämbetsverket redan 28 juni 1961 beslöt
bl. a. att ändrad organisation av personalstatsdetaljen försöksvis skulle
successivt prövas med början 1 juli 1961. Den verksamhet, mot vilken riksdagens
revisorer under ovannämnda paragraf framfört betänkligheter, är sålunda
för närvarande under omorganisation och kommer, när den nya organisationen
helt blivit genomförd, att te sig väsentligt annorlunda än vad som
framgår av revisorernas framställning. Innan civilförvaltningen närmare redogör
härför, vill emellertid ämbetsverket angående den verksamhet, varemot
anmärkningen riktats, framhålla följande.
Civilförvaltningen har i särskilt utlåtande denna dag över vad riksdagens
revisorer anfört angående lönebyråns lönesektion under § 2 av dess berättelse
närmare redogjort för hur före 1954 kontroll verkställdes över att gällande
personalstater icke överskredos.
Såsom i sagda utlåtande anförts och även av revisorerna erinrats tillkom
den fristående personalstatsdetaljen i samband med anordnandet av den centraliserade
löneutbetalningen och grundade sig i viss utsträckning på uttalanden
i ämnet av den inom försvarsdepartementet tillsatta kommittén rörande
utnyttjande av liålkortsanläggningar inom försvaret.
Riksdagens revisorer ha anfört att vid personalstatsdetaljen för närvarande
tjänstgöra sex befattningshavare. Denna uppgift är i viss mån vilseledande.
Personaluppsättningen vid dåvarande personalstatsdetaljen bestod
tidigare av åtta befattningshavare. Först i anslutning till ovannämnda beslut
om ny försöksorganisation har personalen kunnat minskas och utgör för
närvarande fyra personer.
Såsom revisorerna framhållit var det huvudsakliga motivet till den särskilda
personalstatsdetaljens inrättande önskemålet att erhålla en säkrare
och billigare kontroll än tidigare över att gällande personalstater följdes. Med
liden har emellertid på denna detalj lagts jämväl andra väsentliga arbetsuppgifter
än de rent kontrollmässiga, om vilka uppgifter icke nämnts något
i revisorernas utlåtande. Civilförvaltningen finner sig därför böra något beröra
dessa uppgifter.
Sedan Kungl. Maj :t årligen — antingen i statsverkspropositionen eller i
18
särskild avlöningsproposition — för riksdagen framlagt förslag till avlöningsanslag
under fjärde huvudtiteln för kommande budgetår, plägar Kungl.
Mai :t anmoda cheferna för respektive försvarsgrenar att efter samråd med
civilförvaltningen framlägga förslag till personalförteckningar för sagda anslag
för kommande budgetår. Dessa personalförteckningar grunda sig icke
blott på vad i vederbörliga propositioner anförts utan även på organisatoriska
och personella förändringar, som under löpande och tidigare budgetår
genomförts eller beslutats. Någon organisation för uppföljande av ändringar
i personalförteckningarna finnes icke inom försvarsgrensstaberna. De inom
civilförvaltningens personalstatsdetalj upprättade förteckningarna över vid
varje myndighet befintliga tjänster ha därför byggts ut på sådant sätt att de
kunna utnyttjas i avsett sammanhang. Erfarenheten har visat att de sålunda
utbvggda och under löpande år kontinuerligt uppföljda förteckningarna
väsentligen underlättat civilförvaltningens granskning av försvarsgrensstabernas
förslag till personalförteckningar. Med hänsyn till att personalförteckningarna
med åren blivit allt mer komplicerade har en organisation
för uppföljningen av dessa förteckningar också visat sig fylla ett absolut behov.
Civilförvaltningen bedömer det alltså under alla omständigheter nödvändigt
att jämväl fortsättningsvis bedriva denna verksamhet.
Genom Kungl. Maj :ts beslut 30 juni 1958 har uppdragits åt civilförvaltningen
att i fråga om förband (motsv.), beträffande vilka Kungl. Maj:t fastställt
personalorganisation, registrera och i översiktlig form tillhandahålla
den det vederbör uppgifter rörande såväl sedermera beslutade ändringar av
organisationen som personalförändringar, vilka sammanhänga med tillämpning
av övergångsbestämmelser och dylikt. För att detta arbete skall kunna
utföras måste visserligen i viss utsträckning uppgifter infordras från vederbörliga
förband (motsv.), men arbetet bygger dock huvudsakligen på den
uppföljning i fråga om personalförändringar vid rationaliserade förband,
som verkställes i samband med personalstatskontrollen och ovannämnda
uppföljningar av förändringarna i gällande personalförteckningar. Även
detta arbete utföres på personalstatsdetaljen.
En annan arbetsuppgift å personalstatsdetaljen, som icke heller omnämnts
av revisorerna, är den som sammanhänger med lämnandet av statistikuppgifter.
Statistiska centralbyrån inhämtar årligen till sin statistik
över anställda inom statlig och statsunderstödd verksamhet (personalstatistiken)
uppgifter beträffande tjänstemännen från samtliga statliga myndigheter.
Redovisningen till personalstatistiken, som hänför sig till förhållandena
1 oktober, tillgår för statsförvaltningen i allmänhet så att varje myndighet
av centralbyrån erhåller en hålkortslista, som innehåller namnen
jämte en del andra uppgifter på de tjänstemän som voro anställda hos myndigheten
vid föregående redovisningstillfälle. Registret, som upprättades år
1954, har varje år aktualiserats genom att myndigheterna på ovannämnda
hålkortslista införa uppkommande personalförändringar. På så sätt erhålles
varje år ett per 1 oktober aktuellt redovisningsmaterial. Med ledning av
myndigheternas ändringar kompletteras centralbyråns hålkortsregister. Ändringarna
uppgå i genomsnitt för varje år till omkring 50 % av hela hålkortsbeståndet.
I fråga om redovisningen av uppgifter beträffande tjänstemän vid huvuddelen
av myndigheterna under IV huvudtiteln tillämpas dock ett i viss mån
olikartat förfaringssätt. I stället för att uppgifter inhämtas med ledning av
en hålkortslista erhåller centralbyrån varje år från civilförvaltningen en
avreproducerad hålkortsmassa, vilken innehåller alla de uppgifter, som behövas
för personalstatistiken och som dessutom genom särskilda åtgärder
är aktualiserad per 1 oktober. Genom att anlita denna hålkortsmassa, som i
19
stort sett motsvarar de hålkort, som civilförvaltningen använder för sin centrala
löneutbetalning, slipper centralbyrån utföra det mycket tidsödande
arbete, som åtgår för att kodsätta, granska och i övrigt preparera hålkort slistorna,
så att de kan användas såsom underlag för att framställa nya hålkort
(stansning). Visserligen använder civilförvaltningen i ett par fall ett
eget kodsystem, som först måste översättas till centralbyråns koder, överföringen
utföres emellertid på maskinell väg till en kostnad, som betydligt
understiger kostnaden för en motsvarande granskning med åtföljande stansning
av ändringskort.
I framtiden kommer det speciella redovisningsförfarande, som civilförvaltningen
hittills tillämpat, att te sig ännu gynnsammare ur centralbyråns
synpunkt. Under 19G1 har en övergång från hålkort till integrerad databehandling
med magnetband (IBM 1401) påbörjats. Centralbyrån, som jämväl
för närvarande håller på med omläggning av personalstatistikens hålkortsmaterial
till integrerad databehandling (enl. IBM 1401 och IBM 7070), kommer
härigenom att kunna tillhandahållas uppgifterna på magnetband i stället
för som hittills genom avreproducerade hålkort. Den närmare utformningen
av redovisningen till personalstatistiken enligt denna metod är ännu
inte klar, men diskussioner i frågan ha förts mellan civilförvaltningen och
centralbyrån. Tills vidare äro dock å personalstatsdetaljen befintliga uppgifter
erforderliga för detta statistikarbete.
Slutligen får civilförvaltningen i detta sammanhang framhålla, att vid den
granskning av löneunderlagsrapporter i personalstatskontrollerande syfte,
som ägt rum, ofta observerats felaktigheter eller förbiseenden i andra avseenden
än rent personalstatsmässiga. Sålunda har observerats bl. a., att
retroaktiva utnämningar och förordnanden ägt rum, att vikariatslöneförordnanden
meddelats utan att härför erforderliga förutsättningar varit för
handen, att förordnande meddelats utan att i vissa fall erforderliga medgivanden
därtill inhämtats, att anslagna tjänstgöringsmånader för frivillig
inkallelse felaktigt utnyttjats in. m. I allmänhet ha dessa felaktigheter kunnat
tillrättaläggas genom att inom personalstatsdetaljen upprättade promemorior
tillställts vederbörande myndigheter. I vissa fall har uppgift om förhållandet
lämnats till ämbetsverkets revisionsbyrå för vidare åtgärder.
Civilförvaltningen har med det ovan anförda velat framhålla, att personalstatsdetaljen
har flera betydelsefulla uppgifter utöver den ävenledes i
och för sig betydelsefulla personalstatskontrollen. Vad angår nämnda kontroll
har densamma, framför allt efterhand som statsmakterna beslutat om
successiv överföring av avlöningskostnaderna från sakanslag till avlöningsanslag,
kommit att förlora i betydelse. Med hänsyn härtill bär civilförvaltningen
sedan länge planerat viss omorganisation av personalstatsdetaljen.
Eu sådan omorganisation har dock icke ansetts böra genomföras annat än i
samband med den förutnämnda övergången till datamaskinell behandling
av löneuträkningen in. in. Genom de samordningsåtgärder, som därvid komma
att genomföras, kommer arbetet med personalstatskontrollen, som nu
till stor del måste utföras manuellt, att i väsentlig utsträckning kunna automatiseras.
En förutsättning härför är att den kontrollerande verksamheten
sker i omedelbar anslutning till arbetet med avlöningsuträkningen. I den
blivande organisationen avses därför de rent personalstatskontrollerande
uppgifterna skola — utan att särskild personalökning enbart på denna grund
torde behöva vidtagas — utföras av ämvetsverkets avlöningscentral.
För de övriga ovan redovisade arbetsuppgifterna bedömer civilförvaltningen
det icke nödvändigt med eu särskild personalstatsdetalj utan förutsätter
att de kunna utföras å lönebyråns tjänstesektions organisationsdetalj, vilken
därvid bör förstärkas med vissa av de tjänster, som hittills avsetts för personalstatsdetaljen.
20
De jämkningar i lönebyråns organisation, som ovan antytts, prövas för
närvarande genom den förut omnämnda försöksorganisationen. Efter hand
som olika arbetsmoment hinna programmeras för databehandling kommer
nyorganisationen att genomföras. Sedan tillräckliga erfarenheter därefter
vunnits, kommer civilförvaltningen att till Kungl. Maj:t framlägga förslag
om de ändringar i ämbetsverkets personalorganisation, som kunna bli möjliga.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer civilförvaltningen,
att revisorernas nu ifrågavarande uttalande icke måtte föranleda någon åtgärd.
I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Krook, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Brunskog,
Nilsson, Hallin, Insulander och Engdahl. Stockholm den 17 januari 1962.
RAGNAR LUNDBERG
Ccul-Otto Krook
U.-B. Blomberg
Statskontoret
Ämbetsverket, som haft tillfälle taga del av försvarets civilförvaltnings
utlåtande i ärendet, biträder de allmänna synpunkter, som där framföres.
Vad beträffar revisorernas förslag till personalbesparing inom civilförvaltningen,
förutsätter statskontoret, att de möjligheter till ytterligare minskning
av den tidigare huvudsakligen för personalstatskontroll avsedda personalen,
som yppas genom omläggningen till maskinell kontroll, tillvaratages,
med beaktande av att även övriga i civilförvaltningens utlåtande nämnda
uppgifter torde böra utföras av personal inom förvaltningen.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överste Sandberg, byråchef
Rudhe och byrådirektör Hallgren, föredragande. Stockholm den 26 januari
1962.
IVAR LÖFQVIST
L. O. Hallgren
Riksrevisionsverket
Enligt vad som inhämtats har försvarets civilförvaltning den 28 juni 1961
bland annat beslutat att en ändrad organisation av personalstatsdetaljen
försöksvis skulle successivt prövas med början den 1 juli 1961. Denna omläggning
äger samband med övergången från hålkortsbearbetning till datamaskinell
behandling av löneuträkningen m. m. Arbetet med personalstatskontrollen,
som nu till stor del utföres manuellt, kommer att i väsentlig utsträckning
kunna automatiseras. I den blivande organisationen avses de rent
personalstatskontrollerande uppgifterna skola utföras av den till lönebyrån
hörande avlöningscentralen.
Av införskaffade upplysningar framgår vidare, att å personalstatsdetaljen
förutom kontrollen av personalstater inom försvaret även lagts andra arbetsuppgifter,
nämligen uppföljning, registrering och delgivning av ändringar
i av Kungl. Maj :t fastställda personalorganisationer för staber och förband
(motsvarande), löpande uppföljning av försvarsgrenarnas personalförteckningar
samt personal- och lönestatistik.
21
Den för nyssnämnda försöksorganisation avsedda personalen utgöres av
fyra personer. Detta innebär en personalminskning i jämförelse med tidigare
tillämpad organisation. Enligt vad som inhämtats, anses det inom försvarets
civilförvaltning icke nödvändigt med en särskild personalstatsdetalj för de
senast omförmälda arbetsuppgifterna utan det förutsattes, att desamma
kunna hänföras till den inom lönebyråns tjänstesektion befintliga organisationsdetaljen,
vilken därvid bör förstärkas med vissa av de tjänster, som
hittills avsetts för personalstatsdetaljen.
Den av riksdagens revisorer omförmälda verksamheten är salunda tor
närvarande föremål för omorganisation. En prövning av frågan om organisationens
slutgiltiga utformning torde därför böra anstå i avvaktan på resultatet
av den påbörjade försöksverksamheten inom försvarets civilförvaltnings
lönebyrå. Riksrevisionsverket förutsätter härvid, att civilförvaltningen
beaktar möjligheterna till ytterligare personalminskning på ifrågavarande
område i samband med övergången till det nya databehandlingssystemet.
Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit byråcheferna Ehnbom,
Lundli, Thorson, Walck, Säfström och Näsholm, varjämte tillförordnade
byrådirektören Bäckman varit föredragande. Stockholm den 17 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
Ragnar Bäckman
Föreningen försvarets kassachefer
Vi får härmed i underdånighet framföra att föreningen, mot bakgrunden
av vunna erfarenheter och i enlighet med de intressen föreningen har att
företräda, icke har något att erinra mot ett genomförande av det av revisorerna
framlagda förslaget angående kontrollen av försvarets personalstatei.
Stockholm den 30 januari 1962.
ERIK HEDERBERG
Ordförande
Lennart Svensson
Sekreterare
§ 4 Vissa kommenderingar till kurser vid intendenturförvaltningsskolan
och tygförvaltningsskolan
Chefen för armén
Förvaltningspersonalen rekryteras sedan gammalt ur truppbefälets led.
Grundrekrytering förekommer ej. Härigenom vinnes att personalen har god
kännedom om och förståelse för förhållandena vid de förband de skall betjäna.
Genom att denna personal under sina yngre år tjänstgör som trupputbildare
disponerar truppförbanden ett antal instruktörer, som vid grundrekrylering
inom oförändrad personalram skulle saknas. Erfarenheterna av
detta rekryteringssystem är synnerligen goda och det bör inte ändras utan
tvingande skäl.
22
Tidpunkten för omskolning till förvaltningstjänst måste väljas så att fördelarna
i systemet helt utnyttjas. Väljes tidpunkten för sent blir, som angivits
i revisorernas berättelse, antalet år vederbörande kan utnyttjas som intendent
eller tygofficer för få. Härvid bör dock observeras att den högre
pensionsåldern i dessa befattningar ger ytterligare 5 års aktiv tjänst.
Väljes tidpunkten för tidigt har vederbörande ej hunnit få den erfarenhet
av trupptjänst som är nödvändig. Den förmåga som truppförare och
trupputbildare har erhållit vid krigsskolan och de truppslagsvisa officersskolorna
kommer då ej truppförbanden till godo.
Chefen för armén anser att kommendering till förvaltningsutbildning bör
ske i 35-årsåldern. I det åldersläget, men i allmänhet knappast tidigare,
har vederbörande den mognad att han efter genomgången utbildning kan
placeras som tjänstegrenschef vid förband och utbildningsanstalter. Han har
då under 8—10 år kunnat utnyttja sina vid officersskolorna inhämtade
kunskaper i truppföring och trupputbildning. Han kan under 15—20 år
utnyttjas i förvaltningstjänst.
Uttagning till förvaltningsutbildning sker efter ansökan. Under senare
år har betydande vakanser uppstått bland det yngre truppbefälet. Antalet
yngre sökande bar efter band minskat. Förbandschefer, truppslagsinspektörer
och militärbefälhavare bar redovisat de synnerligen allvarliga konsekvenserna
för värnplikt sutbildningen vid förbanden om yngre officerares
ansökan skulle beviljas. Det har därför blivit nödvändigt att så långt möjligt
utnyttja äldre personal i stabs- och förvaltningsfunktioner. De yngre officerarna
måste tjänstgöra vid trupp. Officerskårens åldersfördelning framgår
av bilaga1.
Medelåldern vid de i revisorernas berättelser redovisade kurserna är
Intoff
Kurs 1955—57 .................. 34,5 år
1956- 58 .................. 34,5 »
1957- 59 .................. 34,4 »
1958- 60 .................. 33,3 »
1959- 61 .................. 35,4 »
Tygoff
Kurs 1952—54 .................. 35,4 år
1954-56 ................. 35,3 *
1956-58 .................. 37,3 »
1958-60 .................. 37,1 »
De avvikelser uppåt från den önskvärda 35-årsåldern som förekommer har
sin grund i angivet vakansläge.
__ Vad beträffar de aktuella fallen i 45-årsåldern bör följande framhållas.
Elevuttagningen till kursen sker efter noggrann prövning av vederbörandes
lämplighet för denna typ av tjänst för att om möjligt samtliga skall kunna
godkännas och utnyttjas som intendenter. Erfarenhetsmässigt intransporteras
omkring 80 % av eleverna i intendenturkåren. De 20 % som ej blir
intendenter har av personliga skäl måst avstå eller i vissa fall befunnits
mindre lämpliga för denna typ av befattningar även om formellt underbetyg
sällan ges. Chefen för armén har därför haft anledning räkna med att de
båda äldsta eleverna skulle kunna användas som intendenter i omkring 8
år. I samband med uttagningen av berörda elever bar från förvaltningshåll
påpekats nackdelarna med deras åldersläge. Mot detta har vägts de allvarliga
konsekvenser för värnpliktsutbildningen som blivit följden om yngre sökande
uttagits. Avgörande har därvid blivit att yngre truppofficerare ej kan
ersättas med annan personal medan detta, om än med påtalade nackdelar,
kan ske i stabs- och förvaltningstjänst.
Intendenturofficerskurserna har hittills anordnats årligen. Detta har varit
lämpligast med hänsyn till skolans utbildningskapacitet, möjligheterna att
under kursens gång ge eleverna erforderlig praktik och fördelen att härvid
1 Ej avtryckt
23
utnvtlia dem som vikarier och reserver för ordinarie intendenter. Utredning
om^gemensam''intendenturförvaltning pågår f. n. Sedan klarhet vunnits om
det framtida rekryterings- och utbildningsbehovet, kommer utbildningsfo
hållandena att överses. Den av riksdagens revisorer föreslagna vartannat
årsutbildningen
kommer därvid att overvagas. Pxr>editions
Den
vid TvsS 7/11—7/12 1960 ordnade kursen (A—81 a) för expemtions
underofficerare är avsedd för personal som utan att vara tygutbildad placeras
i expeditionstjänst vid förbandens tygavdelningar. Kursinnehållet ar
starkt begränsat och omfattar huvudsakligen expeditionella förhållanden.
Srsen aSnas vid behov d. v. s. då från förbanden anmalts ett utbild
0*’den°kurtygtjänst^om
beröres i detta sammanhang anordnas vartannat
år och pågår under 10 månader. Kursen avser utbildning till fo
valtare i tygtjänst. Huvuddelen av eleverna intransporteras i falttygkaren.
Kursen är en av underofficerskårens befordringsmöjligheter och elevuttagnin«
sker efter Insökan. Det har inträffat att personal som tidigare genomgått*
kurs A—81 a ansökt om sådan förvaltarutbildnmg och i konkurrens
med övriga sökande uttagits härtill. Huvuddelen av eleverna På förtal t arkursen
har dock inte genomgått A-81 a och maste delges delar dess kurs
innehåll Det påtalade förhållandet med elever vid kurs A—81 a som under
..ågående kurs kommenderats till förvaltarutbildnmg kan bero pa bristande
förutseende eller att tidpunkterna för uttagningen till de båda kurserna j
samordnats. Åtgärder för att hindra ett upprepande kommer att vidtas. Stockholm
den 30 januari 1962.
På uppdrag av chefen för armén
ÅKE HULTIN
Tjf. chef för sektion II
C. Hasselgren
Statskontoret
Vid ordnandet av utbildning av intendenter och tygofficerare, liksom av
expediUonsföreståndare och föfvaltare m fl. samt vid faststa landet av^kommenderingar
till kurser vid ifrågavarande skolor tages hansyn till förban
dens och stabernas behov av personal med aktuell specialutbildning samt
— i den mån så är möjligt — till önskemålet om en lämplig åldersfordel
111
Frågam huruvida kurser bör ordnas varje år eller vartannat år, ar ytterst
beroende av det av utbildningsbehovet betingade elevantalet. Behovet vane
^Speciell^intendents-
och tygofficerskurserna utgör sådan utbildning, i
vilken samspelet mellan lärare och elever är framträdande.
Varje elev kräver stor arbetsinsats av lärarpersonalen. Skolorna ar hanvisade
att som lärare utnyttja specialister, huvudsakhgen officerare kapt^
ner) som vid sidan av krävande tjänst i centrala staber (motsv.) staller sig
till förfogande som lärare. Görcs kurserna för stora blir undervisningen
tungrodd och mindre effektiv, det blir svårt alt skaffa lärare, och okade le
surser krävs i fråga om lokaler, undervisningsmateriel (t. ex. — tor elever
vid TvgS — fordon, motorer, vapen) m. m. .... r.. .
Med hänsyn till nämnda faktorer anordnas vid IntS ärligen kurser for ivande
intendenter med som regel 11—12 deltagare. Detta anses vara ett
24
lämpligt elevantal. Det bär uppgivits, att 15 elever skulle vara maximum fölen
inlendentskurs.
Vad TygS beträffar, ordnades fram till 1953 tygofficerskurs varje år vid
skolan. Efter samma år har sådan kurs ägt rum vartannat år. Enligt från
armétygförvaltningen och TygS inhämtade upplysningar kommer skolan att
— sannolikt fr. o. m. 1964 — åter ordna tygofficerskurs årligen med hänsyn
till det ökade behov av tygofficerare, som därefter beräknas föreligga. Nu
pågående kurs omfattar 15 elever, ett antal som enligt skolans erfarenhet ej
bör överskridas, om effektiv och fullgod utbildning skall bedrivas.
Vid ställningstagande till revisorernas förslag om vartannatårskurser med
fördubblat elevantal vid IntS torde den presumtiva vinsten härmed få vägas
mot nackdelar av ovan angiven art, förknippade med större kurser.
Vad beträffar kurselevernas levnadsålder, räknar man vid IntS med en
genomsnittlig ålder om 30—35 år för intendentseleverna. Bestämmelserna
för kurs 1962—64 framgår av Ao nr 363 (TLD nr 70/1961), där följande
stadgas: »Till kursen beordras.......... såsom elever: 12 officerare som
1/4 1962 uppnått lägst 4 tjänsteår såsom officer..........Som elever av
ses
företrädesvis uttagas officerare som under 1962 uppnår en levnadsålder
av 30 —37 år.» Vid TygS tillämpas liknande antagningsnormer med en högsta
ålder av 40 år. De två av revisorerna påtalade fall, då officerare, som fyllt 45
år, kommenderats till intendentskurs, är — enligt av ämbetsverket inhämtade
informationer — undantagsfall. Sådana fall bör givetvis i princip ej
förekomma. Detsamma gäller de likaledes påtalade fall, då fanjunkare, elever
i expeditionsunderofficerskurs vid TygS, under pågående utbildning
kommenderats till kurs i lygtjänst (förvaltarkurs).
Statskontoret anser sig här — med avseende på kommenderingarna till
nämnda skolor — böra framhålla några omständigheter, som i många fall
gör det svårt att strikt tillämpa de principer beträffande lämplig elevålder
m. m., vilka företrädes av revisorerna och vilkas riktighet de ansvariga militära
myndigheterna ingalunda torde ifrågasätta:
1. Det är ej möjligt att tvångskommendera officerare till ifrågavarande
utbildning. Ansökan till kurs är för den sökande resultatet av noggranna
överväganden, då utbildningen som regel medför förändringar i fråga om
anställningsform, kårtillhörighet, stationeringsort m. in.
2. En officer kan — utan eget förvållande — bli mindre lämplig för trupptjänst,
utan att för den skull förlora förmågan till fullgod insats i förvaltningstjänst.
3. Vissa befattningar i förvaltningstjänst är mindre attraktiva på grund
av arbetsplatsens belägenhet eller andra förhållanden. För att rekrytera sådana
befattningar kan det bli nödvändigt att något frångå eljest strikt tilllämpade
regler. Vidare kan det vara försvarbart att i vissa fall kosta på en
arvodist utbildning för att få honom användbar.
4. Inom armén är åldersläget f. n. sådant, att det är ont om subalternotticerare.
Med hänsyn till det stora antalet vakanser är det nu ej möjligt att
— utan allvarligt men för trupptjänsten — kommendera befäl i för lågt
åldersläge till exempelvis intendents- och tygofficerskurser.
På grund av sådana omständigheter som de ovan nämnda får de kommenderande
myndigheterna i många fall ej de sökande, som vore de mest
önskvärda. Det blir nödvändigt att kompromissa, bl. a. i frågor rörande
lämplig elevålder. Uppmärksammas bör, att en dyrbar utbildning för en
äldre elev kan ge utdelning även efter hans pensionsavgång, under förutsättning
att han kvarstar i arvodesbefattning inom krigsmakten.
Ämbetsverket vill slutligen hänvisa till pågående utredningar rörande
dels krigsmaktens intendenturbefälskårer m. m. — i anledning av beslut om
25
gemensamt intendenturförvaltningsverk -- dels gemensam förvaltningsskola
för armén (sistnämnda utredning vilar f. n.). Det torde ankomma på dessa
utredningar att taga ställning till frågan, hur utbildningen av bl. a. intendenter,
respektive tygofficerare, bör bedrivas i framtiden.
Statskontoret, som i likhet med revisorerna anser att kostnaderna för undervisningen
såvitt möjligt bör begränsas, vill med hänsyn till sålunda pågående
utredningar icke för närvarande förorda en omläggning av utbildningen
av intendenturofficerare på sätt revisorerna föreslagit.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överste Sandberg, byråchef
Rudhe och byrådirektör Hallgren, föredragande. Stockholm den 23 januari
1962.
IVAR LÖFQVIST
L. O. Hallgren
§ 5 Truppförbandssj ukhusen
Försvarets sjukvårdsstyrelse
Revisorerna ha bland annat intresserat sig för den relativt låga beläggningen
på förbandssjukhusen jämfört med beläggningen på civila sjukhus
och framhållit att förefintlig vårdplatsreserv borde i möjligaste mån nyttiggöras.
Förbandssj ukhusen ha — vilket i detta sammanhang har en avgörande
betydelse — sitt speciella klientel, sitt speciella sjukdomspanorama genom
alt så gott som alla, som inläggas för vård, utgöras av värnpliktiga, vilka
icke ens för relativt banala åkommor kunna vårdas i sina förläggningar.
Civila patienter med samma sjukdomar kunna däremot i allmänhet skötas i
sina hem. Bland de sjukdomar, som här avses, märkas framför allt de tämligen
säsongbetonade övre luftvägsinfektionerna, halsflusser, banala tarminfektioner.
Dessutom måste man alltid räkna med ströfall av vissa epidemiska
sjukdomar, vilka ej falla under epidemilagen, såsom påssjlika, röda
hund, vattenkoppor. Att just dessa sjukdomar nämnas här beror därpå, att
de kunna utgöra svårbemästrade problem genom hastigt insättande behov
av ett stort antal vårdplatser, eventuellt isolerade sådana. Ett visst antal
vårdplatser behövs därför såsom beredskapsplatser. En dylik platsreserv är
också erforderlig för perioder med ökade inkallelser till förbandet. 1 detta
sammanhang må påpekas, att nyssnämnda förhållanden icke böra föranleda
att man — såsom riksdagsrevisorerna gjort — benämner dessa sjukhus beredskapssjukhus.
Med beredskapssjukhus förstås en särskild kategori sjukhus,
som utgöres av antingen i fred redan befintliga civila sjukhus för kroppssjukvård
eller vid krig eller krigsfara upprättade särskilda civila sjukhus.
De förut nämnda sjukdomarna äro av sådant slag, att de lämpligen icke böra
skötas på samma sjuksal som andra sjukdomar. Sjuksalarna rymma i allmänhet
3, 6 eller 8 vårdplatser. Därför händer ej sällan att ett antal av förbandssj
likhusets vårdplatser, som stå tomma, dock icke äro disponibla. Motsvarande
förhållande föreligger knappast beträffande civila sjukvårdsinrättningar,
enär såsom förut nämnts dessa sjukdomar inom den civila
sektorn som regel skötas i hemmen. Då förbandssjukhusens vårdplatser
måste vara disponibla för ett omedelbart intagande av fall behäftade med
dessa sjukdomar, är det ogörligt att till sista disponibla plats stiindigt utnyttja
vårdavdelningarna.
26
Givetvis medför nu nämnda av de starka fluktuationerna i vårdbehovet
betingade krav på beredskap beträffande vårdmöjligheter för den kasernerade
personalen, att kostnaden per vårddag räknat kan te sig hög. I viss
mån måste man emellertid betrakta kostnaderna för förbandssjukhusen
som en försäkringspremie, som gör det möjligt att utan omgång samt effektivt
bemästra situationer, vilka innebära ett hot mot de värnpliktigas hälsa.
Härtill kommer det synnerligen betydelsefulla kravet på att utbildningsdagar
icke få gå förlorade genom att otillräckliga vårdmöjligheter föranleda
förlängning av sjukdomsförloppet och spridning av epidemier. Kostnaderna
för förbandssjukvården äro, trots allt, jämförda med sjukvården i allmänhet,
särskilt civil sluten lasarettsvård, av blygsam storleksordning.
Beträffande tabellen å s. 27—28 i revisorernas berättelse vill sjukvårdsstyrelsen
till posten för materiel anmärka, att en senare gjord närmare kontroll
— vilken på grund av den korta remisstiden ej medhanns vid uppgifternas
överlämnande — visar att slutsumman är för låg genom att viss
materiel, som för olika ändamål förrådshålles på förbanden, icke medräknats
i de uppgifter som lämnats därifrån. — Nämnas må jämväl i anslutning
till tabellen att läkemedelskostnaden för den slutna vården på förbanden
uppgår till ca 1 krona per vårddag, medan sådan kostnad på civila lasarett
är ungefär fem gånger högre. Vidare må erinras, att utgifterna för
kosthåll äro oberoende av om vederbörande äro inlagda på förbandssj likhuset
eller tjänstgöra vid förbandet. Klientelet på sjukhuset består nämligen
huvudsakligen av värnpliktiga.
Förbandssjukvården innefattar såväl öppen som sluten vård. För att
kunna bedriva öppen vård på förbandet erfordras en arbetsgrupp bestående
av läkare, översköterska (-or) och sjukvårdsbiträden jämte viss expeditionspersonal.
öppen sjukvård måste vid själva förbandet kunna beredas
förbandets personal. Den nämnda arbetsgruppen, vilken är den minsta enhet
som kan garantera den öppna vårdens funktion, kan under vissa förhållanden
ombesörja sluten vård inom vissa gränser.
Emellertid bör man, såsom sjukvårdsstyrelsen hittills även gjort, noga
beakta vad som kan göras för att, utan åsidosättande av rimliga krav på
tillfredsställande vårdmöjligheter för det militära klientelet, åstadkomma
besparingar.
På försvarets sjukvårdsstyrelses initiativ har den slutna förbandssjukvården
kunnat centraliseras inom ett relativt stort antal garnisonsorter såsom
Eksjö, Hässleholm, Karlskrona, Sollefteå, Östersund, Göteborg, Skövde,
Linköping, Stockholm, Boden, Umeå, Visby. Genom denna centralisering
har ett antal tjänster för sjukvårdspersonal kunnat indragas och vissa lokaler
kunnat avstås till annat ändamål. Men dylik centralisering medför
också vissa bestämda nackdelar. En del av militärläkarna förlora en värdefull
kontinuerlig övervakning av sjukdomsfall, vilka kunna vara svåra att
bedöma enbart vid kontakter å en läkarmottagning. Det kan också vara
svårt för den läkare som sköter den sjuke på vårdavdelningen att rätt bilda
sig en uppfattning om den sjuke, om han icke varit i kontakt med honom
i den öppna vården på förbandet. Ur sjukvårdsutbildningssynpunkt är det
en nackdel att vissa förband genom centralisering förlorat vårdavdelning
och därmed värdefulla utbildningsresurser.
Trots berörda olägenheter pågå fortfarande ansträngningar att söka genomföra
ytterligare centraliseringar och rationaliseringar, och vederbörliga
åtgärder komma även att vidtagas, där så lämpligen kan ske.
Förbandssjukhusens utnyttjande jämväl för vård av civila patienter har,
som revisorerna påpeka, endast skett i begränsad omfattning. En del av
förbandssjukhusen lämpa sig tyvärr icke alls för sådan vård, då de med
-
27
föra svårbemästrade problem ur säkerhetssynpunkt. Beläggning med civila
patienter kan vidare endast ske under den förutsättningen att förbandssj
ukhusets egna resurser — såväl lokalt som personellt och utrustningsmässigt
— äro till fyllest. Dessa sjukhus äro icke utrustade för en mer eller
mindre specialistbetonad sjukvård. Personalen är vidare endast dimensionerad
för en partiell beläggning av vårdplatserna (högst 70 %), och särskild
nattpersonal står icke till förfogande. Med hänsyn till de ofta snabbt
inträdande växlingarna i beläggningen måste civila patienter, som inläggas
å förbandssjukhuset, också ofta utan dröjsmål kunna evakueras. Vissa
sjukdomsfall kunna över huvud taget icke beredas tillfredsställande vård
å dessa sjukhus, framför allt sådana fall som kräva ständig passning och
hjälp för allt och vidare sådana fall som i sitt beteende o. d. kunna sätta
en icke önskvärd prägel å förbandssjukhuset. Vid upprepade tillfällen har
sjukvårdsstyrelsen erbjudit vårdplatsreserver på förbandssjukhus till landstingen
men dessa ha merendels förklarat sig sakna intresse härför. I viss
mån synes detta bero på att vederbörande landsting under senare år inrett
särskilda efterbehandlingsavdelningar eller avdelningar för kroniskt sjuka
och föredragit att i egen regi sörja för den vård av sådant klientel som eljest
kunnat tänkas bli hänvisat till vård på förbandssjukhusen.
Sjukvårdsstyrelsens ansträngningar att, i den mån så är möjligt, utsträcka
samarbetet med landstingen i förevarande hänseende komma givetvis
att fortsätta. Enligt nu tillämpade avtal, vilka på sätt framgår av
bilagda1 formulär träffas mellan vederbörande förbandschef och landsting,
erlägga landstingen 20 kronor per patient och vårddag för civila patienter.
Nämnas må härvid att från en del förband framhållits, att vård av civila
patienter svårligen kan tillkomma med mindre sjukvårdspersonalen —
speciellt biträdespersonalen — förstärkes och sjukhusets utrustning kompletteras.
I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknade Groth
och Lundberg, den sistnämnde föredragande, samtliga ledamöter i sjukvårdsstyrelsen,
chefen för militärapoteket Alm, byrådirektören Eriksson
och majoren Bratt. Stockholm den 29 januari 1962.
CARL-ERIK GROTH
Generalläkare
Åke Lundberg
Bertil F. Blom
Svenska landstingsförbundet
I yttrande över 1952 års revisorers uttalande rörande truppförbandssjukhusen,
vari bl. a. förordades, att förbandssjukvården på garnisonsorterna
skulle centraliseras till ett enda sjukhus samt att samarbete skulle inledas
med landstingen om upplåtelse av förbandssjukhusen för vård av civila
patienter, anförde förbundsstyrelsen, att anledning funnes att i första hand
undersöka i vad mån genom organisatoriska ändringar ett bättre tillvaratagande
av förbandssjukhusens kapacitet kunde ske. Tanken att på dessa
sjukhus vårda civila patienter syntes i och för sig riktig men betydande
svårigheter komme därvidlag alt uppstå. Förbandssjukhusen kunde i fråga
om standard icke mäta sig med de civila sjukhusen, vilket begränsade deras
användning vid vård av civila sjuka. Lättare sjukdomsfall torde dock
utan olägenhet kunna vårdas där. En förutsättning för samarbete vore dock
1 Ej avtryckta
28
bland annat, att enkla och effektiva samarbetsformer komine till stånd,
särskilt beträffande ersättningarna. Styrelsen tillstyrkte slutligen förslaget,
att frågan om ett ökat civilt utnyttjande av förbandssjukhusen utreddes.
Enligt Eders Kungl. Maj :ts uppdrag har försvarets sjukvårdsstyrelse därefter
utrett frågan och framlagt förslag till normalavtal angående vård av
civila patienter å förbandssjukhus. Till detta förslag lämnade förbundsstyrelsen
sin anslutning den 27 juni 1955. Avtalsförslaget syntes i stort tillmötesgå
önskemålen om enkla och effektiva samarbetsformer. Trots detta
har samarbetet mellan militära myndigheter och landstingen i fråga om utnyttjande
av truppförbandssjukhus — som framgår av den i revisorernas
berättelse intagna tabellen — varit relativt begränsat och under budgetåret
1960/61 omfattat endast 5 347 vårddagar eller en genomsnittlig beläggning
med 14,6 patienter per dag; sålunda en mycket ringa del av de totalt
cirka 2 250 vårdplatser som förbandssjukhusen innehålla. Det av 1952
års revisorer framförda önskemålet om koncentration av förbandssjukvården
till ett sjukhus på varje garnisonsort synes däremot ha genomförts i
tillfredsställande omfattning.
Enligt förbundsstyrelsens mening tyder det förhållandevis obetydliga utnyttjandet
av förbandssjukhusen för civila patienter på att större svårigheter
föreligga beträffande samarbetet än riksdagens revisorer förutsatt.
Ett visst — ehuru ringa — antal förbandssjukhus ligger på ort, där lasarett ej
finnes, och dessa sjukhus torde av denna anledning vara uteslutna från
samarbetsmöjligheter, enär förbandssjukhusens utnyttjande för civila patienter
i princip alltid torde böra avse s. k. B-sjukvård för näraliggande lasaretts
räkning.
Ett betydande hinder för förbandssjukhusens utnyttjande för civila patienter
ligger i att sjukhusen ej ha nattpersonal. Detta förhållande innebär
att annan sjukvård än den nämnda B-sjukvården eller eftervård icke kan
lämnas därstädes. Någon lättnad i den för närvarande inom flera sjukvårdsområden
ganska besvärande bristen på vårdplatser för långvarigt
kroppssjuka kan sålunda icke vinnas genom utnyttjande av förbandssjukhusen,
och även om dessa sjukhus utrustades med nattpersonal, skulle svårigheter
uppkomma med hänsyn till det militära beredskapskravet. Det
skulle icke vara praktiskt möjligt att utrymma dylikt klientel för att friställa
vårdplatser vid epidemier inom de militära förläggningarna.
Inom åtskilliga sjukvårdsområden undersökas för närvarande möjligheterna
att anordna s. k. patienthotell för patienter, som skola undersökas och
behandlas, men vilkas tillstånd icke motiverar att de inläggas på sjukhusen
och uppta deras kostsamma vårdplatser. Genom dylika patienthotell skulle
patienternas behov av undersökning och behandling kunna tillgodoses i öppen
vård. Möjligheterna att använda truppförbandssjukhus för dylikt ändamål,
varvid sjukvården lämnades polikliniskt vid ortens lasarett och förbandssjukhuset
fyllde hotellfunktionen, kunna måhända vara värda att närmare
undersökas. Förbundsstyrelsen anser sig dock redan på förhand kunna
räkna med att dessa möjligheter äro begränsade, bland annat därför att det
gäller ett uppegående klientel, för vilket det kan vara svårt att genomföra
de med hänsyn till förbandssjukhusens belägenhet och övriga verksamhet
betingade inskränkningarna i rörelsefriheten.
Av revisorernas berättelse framgår icke huruvida något av de nuvarande
truppförbandssjukhusen är så beläget att det, sedan vården av militär personal
överförts till annat näraliggande förbandssjukhus, skulle kunna överlåtas
till den civile sjukvårdshuvudmannen på orten. Denna fråga torde böra
närmare undersökas i samarbete med eventuellt berörda sjukvårdshuvudmän.
29
Förbundsstyrelsen kan dela riksdagens revisorers uppfattning att det ar
ett samhälleligt intresse, att truppförbandssjukhusens överskottsplatser i
större utsträckning tagas i anspråk. Styrelsen finner dock, som av det anförda
framgår, att icke obetydliga svårigheter föreligga för att utnyttja
dessa platser för civila behov. Det torde få förutsättas, att försvarets sjukvårdsstyrelse
fortlöpande följer läget och överlägger med de civila sjukvårdshuvudmännen
rörande möjligheterna till samarbete, varvid de av torbundsstyrelsen
anförda synpunkterna böra beaktas. I övrigt torde nagra
särskilda åtgärder knappast kunna komma i fråga. Stockholm den 24 januari
1962.
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
FRIDOLF THAPPER
Ivar Dahlgren
§ 6 Försvarets lärlingsskolor
Armétygförvaltningen
Såsom framgår av revisorernas berättelse finnes inom försvarets verkstäder
ett relativt stort antal lärlingsskolor, för arméns vidkommande dock
endast vid Stockholms tygstations signalverkstad i Sundbyberg (Sl/SiSj
och vid Södermanlands regementes (I 10) tygverkstad i Strängnäs. Betratfande
sistnämnda lärlingsskolor synes endast den vid I 10 tygverkstad helt
kunna karaktäriseras såsom en s. k. inbyggd verkstadsskola i enlighet med
av överstyrelsen för yrkesutbildning härför fastställda riktlinjer. Denna laxlin°sskola,
som är treårig och hittills endast avsett praktisk utbildning till
bilmekaniker, har tillkommit på grundval av ett mellan vederbörande regementschef
och skolstyrelsen i Strängnäs under år 1960 upprattat och av
armétygförvaltningen godkänt avtal, innefattande närmare bestämmelser tor
utbildningens bedrivande. Sålunda har regementschefen förbundit sig att intill
dess erfarenhet vunnits rörande denna verksamhet mottaga högst sex av
skolstyrelsen utvalda elever. Dessa elever, som icke äro att anse som anställda
vid tygverkstaden, tilldelas av vederbörande arbetsledare, som skall
ha överstyrelsens för yrkesutbildning behörighet, endast sådant arbete, som
omfattas av en av överstyrelsen fastställd undervisningsplan, samt erhalla
envar en arbetsbok, varav skall framgå utfört arbete uppdelat på i denna
plan angivna rubriker. Under den pågående utbildningstiden utgar till eleverna
en enligt särskilda regler beräknad arbetspremie, som av tygverkstaden
utbetalas direkt till skolstyrelsen och inkalkyleras i verkstadens sjalvkostnader.
Ehuru omfattningen av den vid ifrågavarande tygverkstad bedrivna
lärlingsutbildningen hittills varit relativt begränsad, ha dock erfarenheterna
därav varit så goda att från tygverkstadens sida framställts önskemål
om en vidgad utbildningsverksamhet till att omfatta även kurser
för stridsvagnsmekaniker.
Den vid signalverkstaden i Sundbyberg bedrivna lärlingsutbildningen
grundar sig även på ett avtal, som under ar 1960 upprättats mellan signalverkstaden
och Solna stads yrkesskola. Enligt detta avtal har verkstaden
åtagit sig att för praktisk utbildning mottaga av yrkesskolan ur dess treåriga
kurs för tele- och radiomontörer uttagna elever till det antal, dock
högst 8, som av verkstadsledningen fastställes med hänsyn till vid utbild
-
30
ningsperiodens början föreliggande förhållanden. Dessa elever, som under
hela utbildningstiden — två terminer — äro knutna till yrkesskolan, som
meddelar erforderlig teoretisk utbildning, äro ej heller i förevarande fall att
anse som anställda vid signalverkstaden, oaktat att de under utbildningstiden
erhålla en ersättning, motsvarande enligt gällande kollektivavtal för
lärlingar utgående avlöning. Sagda ersättning, som insändes direkt till yrkesskolan,
inkalkyleras i verkstadens självkostnader och något bidrag från
Solna stad utgår icke för ifrågavarande utbildning.
Av det ovan anförda framgår att det vid signalverkstaden tillämpade
systemet för ifrågavande lärlingsutbildning icke i någon större grad skiljer
sig från motsvarande organisation vid I 10 tygverkstad. Med hänsyn härtill
föreligger ur ämbetsverkets synpunkt ej någon principiell erinran mot att
även lärlingsutbildningen vid signalverkstaden inrättas såsom inbyggd verkstadsskola
i överensstämmelse med de av revisorerna framförda synpunkterna.
Det bör emellertid framhållas, att den praktiska undervisningen icke
kan bedrivas i särskild lokal inom verkstaden eller i avgränsad del därav
utan endast försiggå å verkstadens skilda arbetsplatser med olika arbetsledare
som instruktörer. I följd härav ställer det sig icke möjligt att åstadkomma
en rättvisande, från de sammanlagda kostnaderna separerad redovisning
av med utbildningen sammanhängande kostnader.
Armétygförvaltningen, som har för avsikt att undersöka möjligheterna
till en vidgad lärlingsutbildning vid sådana tygverkstäder av 1 klass, där förutsättningar
härför i övrigt föreligga, får sålunda för sin del tillstyrka av
revisorerna föreslagen översyn av försvarets här avsedda lärlingsskolor men
vill härvid starkt ifrågasätta lämpligheten av den av revisorerna förordade
koncentrationen av viss speciell yrkesutbildning, t. ex. telemontörsutbildningen,
till en enda verkstadsskola. Enligt ämbetsverkets uppfattning bör
all ifragavarande utbildning bedrivas lokalt, varvid vederbörande yrkesskolor
med egna lärarkrafter handhava den teoretiska och försvarets verkstäder
den rent praktiska utbildningen.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Hård af
Segerstad och Wettergren, den senare föredragande, jämväl chefen för verkstadsavdelningen,
arméöverdirektören Ehnbom, deltagit. Stockholm den 30
januari 1962.
FR. HÄRD AF SEGERSTAD
Nils Wettergren
Anders Grufman
Marinförvaltningen
Ämbetsverket bestyrker riktigheten av de sakuppgifter, som på s. 36 och
37 i berättelsen lämnas beträffande lärlingsutbildningen inom marinen.
Marinförvaltningen vill understryka nödvändigheten av att fackkunnig
personal tillföres försvarets fabriker och verkstäder.
Vid marinens större verkstäder har sedan länge bedrivits en ordnad lärlingsutbildning,
vilket i princip har inneburit att lärlingarna enligt en av
verkstadsledningen fastställd plan ha fått deltaga i arbetet under ledning
av arbetsledarna och med särskilt utvalda vrkesarbetare som handledare.
Den teoretiska undervisningen har skett vid ortens yrkesskola.
Den av revisorerna förordade skolformen inbyggd verkstadsskola är i sin
nuvarande form relativt ny. Denna skolform infördes i den nva vrkesskolstadgan
år 1955.
Vid marinverkstäderna i Stockholm inrättades år 1958 marinens första
31
inbyggda verkstadsskola för utbildning av telereparatörer. Skolan var den
första i Stockholm inom teleområdet. Sedan bär utbildningen vid Stockholms
örlogsvarv i denna form utökats till att omfatta utbildning jämväl
av elinstallatörer på fartyg och fartygsmaskinmontörer.
Marinförvaltningen avser att vidareutveckla yrkesutbildningen inom marinen
i samarbete" med överstyrelsen för yrkesutbildning och de lokala yrkesskolorna.
Särskild uppmärksamhet avses ägnas de för marinen speciella
yrkesområdena. Försvarets telemateriel förutsätter en ökad tillgång av kvalificerad
teknisk personal, som är förtrogen med arbeten, som sammanhänga
med den militära teletekniken. En samarbetsgrupp för televerkstadstjänsten
inom marinen har i sin i september 1961 avgivna rapport bl. a.
föreslagit inrättande av inbyggda verkstadsskolor för telereparatörer i
Karlskrona och Göteborg (försvarets televerkstad) samt en utökning av
verksamheten vid marinverkstäderna i Stockholm.
Marinförvaltningen anser det tveksamt med den av riksdagens revisorer
föreslagna centraliseringen av grundutbildningen av försvarets televerkstadspersonal.
En hel del av eleverna skulle komma långt från sina hemorter
med åtföljande svårigheter att hålla kontakt med föräldrahemmen.
Till detta kommer att skolverksamheten i största möjliga utsträckning bör
bedrivas i direkt anslutning till den eller de militära verkstäder, vars rekryteringskälla
den är avsedd att vara. Ett annat skäl, som talar för en av lokalmvndigheterna
administrerad utbildning är att de objekt, som eleverna skola
arbeta med, lätt kunna utväljas och överföras till skolverkstäderna.
Den i revisorernas uttalande förordade koncentrationen av telemontörsutbildningen
till en enda skola kan inte bedrivas i form av inbyggd verkstadsskola
på grund av att hela landet då blir upptagningsområde för elever och
då försvinner anknytningen till de olika militära arbetsplatsernas inbyggda
verkstadsskolor.
Vid de kommunala yrkesskolorna och de centrala verkstadsskolorna sker
ingen utbildning inom varvsyrkena såsom grovplåtslagare-, fartygsmaskinmontörs-
och fartygselinstallatörsyrkena. Sådan utbildning sker endast vid
i varven inbyggda verkstadsskolor. De civila varvens utbildning är dimensionerad
endast för företagens eget behov av arbetskraft, varför marinen
måste utbilda personal på detta område.
Marinförvaltningen har för sin del emellertid intet att erinra emot att en
översyn av försvarets lärlingsskolor kommer till stånd.
I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad souschef, Wedin, Engström
och Bellander, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 6 februari
1962.
GUNNAR J.-PALMGREN
Flygförvaltningen
I sitt uttalande påpekar revisorerna, att de uppmärksammat väsentliga
skiljaktigheter i organisatoriska hänseenden mellan de olika utbildningsenheterna
och framhåller bland annat, att skolorna i större utsträckning, än
vad som är fallet, bör organiseras som inbyggda verkstadsskolor och att förutsättningarna
för en koncentration av speciell yrkesutbildning bör undersökas.
Det nuvarande sättet för skolornas finansiering anser revisorerna
vara otillfredsställande. Slutligen föreslår revisorerna att en översyn av försvarets
lärlingsskolor bör komma till stånd.
Inom flygvapnet bedrivs lärlingsutbildning dels vid flygförvaltningens
verkstadsskola i Västerås (FFV), dels i yrkesskolor vid var och en av de tre
32
centrala flygverkstäderna. Ingen av skolorna är organiserad som inbyggd
verkstadsskola. Enligt flygförvaltningens mening bör skolorna vid de tre
centrala flygverkstäderna kunna organiseras som inbyggda verkstadsskolor,
medan FFV, som icke på samma sätt har direkt anknytning till någon verkstad,
i berörda hänseende synes böra behålla sin nuvarande organisation.
FFV torde närmast kunna jämföras med landstingens centrala verkstadsskolor
och synes böra drivas efter i stort sett samma principer som dessa.
Undervisningen vid skolorna har speciell inriktning på flygvapnets materiel.
Flygförvaltningen bör därför även framdeles, vad gäller den tekniska utbildningen,
bestämma kursplanerna. Revisorernas uttalande, att överstyrelsen
för yrkesutbildning bör få insyn i skolornas verksamhet, har flygförvaltningen
ingenting att erinra emot.
Flygförvaltningen delar revisorernas uppfattning om att koncentration och
specialisering av yrkesundervisningen inom försvaret skulle kunna leda till
höjning av utbildningseffekten och bidraga till reducering av kostnaderna.
Enligt flygförvaltningens mening bör den speciella yrkesutbildningen anförtros
den eller de försvarsgrenar, som har största behovet av kvalificerad personal
inom aktuella yrkesgrenar och följaktligen har mest erfarenhet i fråga
om rekrytering av fackkunnig personal och kravet på utbildningsnivå.
Kostnaderna för verksamheten vid FFV bestrids från flygförvaltningens
anslag till avlöningar och till drift och underhåll av flygmateriel in. m. medan
utgifterna för verkstadsskolorna vid de centrala flygverkstäderna täcks
genom ianspråktagande av respektive verkstäders driftmedel. De centrala
verkstäderna drivs enligt självkostnadsprincip i enlighet med bestämmelser,
som utfärdats av Kungl. Maj:t. Flygförvaltningen anser, att kostnader
för personalrekrytering och yrkesutbildning på samma sätt som vid civila
verkstäder bör ingå i de centrala flygverkstädernas driftkostnader för att
självkostnadsberäkningen skall bli rättvisande. Det är av stor betydelse för
rekrytering av fackkunnig personal, att antalet elever och utbildningen smidigt
kan anpassas efter läget på arbetsmarknaden och den varierande materielsammansättningen.
Sådan anpassning har möjliggjorts genom det nuvarande
sättet för skolornas finansiering. I händelse av ändring i fråga om
finansieringsgrunderna förutsätter flygförvaltningen, att betydelsen av smidig
anpassning till det växlande behovet av yrkesutbildad personal beaktas.
Flygförvaltningen har intet att erinra mot revisorernas förslag, att en
översyn av försvarets lärlingsskolor i av revisorerna angivna avseenden snarast
kommer till stånd, lämpligen genom försvarets förvaltningsdirektions
försorg.
I ärendets handläggning har deltagit, förutom undertecknad souschef,
Holmgren, Kollind och Tliorsén, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 30 januari 1962.
G. FALK
Åke Tliorsén
Försvarets fabriksstyrelse
Såsom framgår av revisorernas redogörelse under förevarande punkt är
lärlingsutbildningen inom försvarets fabriksverk vid de fyra fabriker, där
lärlingsutbildning för närvarande bedrives, organiserad som s. k. inbyggd
verkstadsskola med av överstyrelsen för yrkesutbildning för varje skola
fastställd undervisningsplan. Undervisningen vid skolorna bedrivs i nära
33
samarbete med ortens yrkesskola och står under kontinuerlig tillsyn av
överstyrelsen för yrkesutbildning. Lärlingsutbildningen inom försvarets
fabriksverk är sålunda redan nu organiserad på ett sätt som synes överensstämma
med revisorernas intentioner.
Med anledning av vad revisorerna anfört angående kostnadsredovisningen
beträffande försvarets lärlingsskolor får styrelsen framhålla, att lärlingsskolorna
inom fabriksverket betraktas som särskilt kostnadsställe i vederbörande
fabriks driftbokföring, varigenom kostnaderna för utbildningen
helt avgränsas från övriga driftkostnader. Kostnaderna för lärlingsskolorna
fördelas sedermera enligt vissa grunder på de s. k. direkta kostnadsställena
inom produktionen. I likhet med övriga driftkostnader budgeteras kostnaderna
för lärlingsskolorna årligen och blir föremål för kontinuerlig budgetkontroll.
Beträffande frågan om en eventuell koncentration av speciell yrkesutbildning
till en enda skola får styrelsen framhålla, att fabriksverkets samtliga
lärlingsskolor är avsedda för utbildning av metallarbetare i första hand för
fabriksverkets behov. Denna utbildning är mycket brett och allsidigt upplagd.
I den mån specialisering förekommer inom fabriksverket, beror den på
att speciell utrustning och speciella tillverkningar är förlagda till fabriken.
Av sådana förhållanden föranledd specialisering kan av lätt förstådda skäl
icke överlåtas åt särskilda skolor. Fabriksverket har därför för närvarande
mindre behov av att sända lärlingar till särskilda lärlingsskolor av det slag
revisorerna ifrågasätter.
Styrelsen får avslutningsvis betona den utomordentliga betydelse som
den nuvarande lärlingsutbildningen har för rekryteringen av dugliga yrkesarbetare
till fabriksverket.
I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade Karleby och
Skoglund, den sistnämnde föredragande, deltagit byråchefen Claus och
överingenjören österlind. Stockholm den 26 januari 1962.
OLLE KARLEBY
Folke Skoglund
Sven E. Sandström
Statskontoret
För rekryteringen av fackkunnig personal till krigsmaktens fabriker och
verkstäder är enligt statskontorets mening den inom försvaret bedrivna
lärlingsutbildningen av väsentlig betydelse, ej minst i nuvarande arbetsmarknadsläge.
Någon enhetlig planering eller ledning av verksamheten har
dock ej funnits, vilket lett till betydande, ur sakliga och ekonomiska synpunkter
icke motiverade skiljaktigheter mellan utbildningsanstalterna. I
några fall synes även alltför små och med hänsyn till elevantalet kostnadskrävande
enheter eller utbildningslinjer ha tillkommit.
Statskontoret biträder därför riksdagens revisorers uppfattning, att en
översyn av verksamheten nu bör komma till stånd.
Vid översynen synes såsom revisorerna påpekat en närmare undersökning
böra göras om lämpligheten av och förutsättningarna för eu specialisering
och centralisering av lärlingsutbildningen yrkesgrensvis, vilket bör medföra
en effektivare och mindre kostnadskrävande utbildningsorganisation
än den nuvarande. Fabriksverkets och försvarsgrenarnas behov förutsättes
därvid bli samordnade så långt ske kan med hänsyn till fackutbildnings
2
liev. berättelse ang. statsverket är 1961. II
34
krav. I samband härmed bör lokaliseringsfrågan uppmärksammas. För närvarande
är alla skolor förlagda till mellersta Sverige med en koncentration
till Mälarlandskapen. En större spridning av utbildningsanstalterna kan ur
olika synpunkter vara påkallad.
Statskontoret biträder vidare tanken på en ökad tillämpning av systemet
med inbyggda verkstadsskolor. Vid överväganden i denna fråga bör dock
tillbörlig hänsyn tagas till krigsmaterielens särpräglade natur, som inom
flera yrkesgrenar fordrar speciell fackutbildning med enbart militär relevans.
Den speciella, militära fackutbildningen bör eventuellt kunna ske gemensamt
med inom försvaret organiserad specialistutbildning för civilmilitär
personal.
Även statskontoret finner det nuvarande sättet för skolornas finansiering
otillfredsställande. Den föreslagna översynen bör därför i samband med en
gränsdragning mellan yrkesskola och försvarsanstalt i fråga om utbildningsverksamheten,
söka finna om möjligt enhetliga regler för utbildningskostnadernas
finansiering och redovisning.
o Vid handläggningen av detta ärende har närvarit översten Sandberg, byråchefen
Rudhe och överstelöjtnanten Nordin, föredragande. Stockholm den
20 januari 1962.
IVAR LÖFQVIST
Torsten Nordin
Överstyrelsen för yrkesutbildning
Under denna punkt lämnar revisorerna först en redogörelse för de inom
försvaret förefintliga lärlingsskolorna. Yrkesundervisningen vid dessa skolor
omfattar bl. a. utbildning av flyg-, motor-, tele- och bilinontörer etc. Jämte
den praktiska utbildningen förekommer erforderlig teoretisk yrkesutbild
Revisorerna
påtalar i fortsättningen vissa brister i dessa skolors organisation.
Endast vissa av skolorna, nämligen de som är organiserade såsom inverkstadsskolor,
är anslutna till ortens civila yrkesskolor \ dessa skolor
står under tillsyn av överstyrelsen. Vid sidan av dessa finnes emellertid
andra skolor, som icke sorterar under överstyrelsen, och där sålunda exempelvis
av överstyrelsen godkända undervisningsplaner icke finnes. Revisorerna
påtalar även andra olägenheter, som sammanhänger med den nuvarande
organisationen av den militära lärlingsutbildningen. Med anledning
härav föreslår revisorerna, att det kommer till stånd en översyn i angivna
hänseenden av försvarets lärlingsskolor.
Överstyrelsen delar helt den uppfattning, som revisorerna i förevarande
hanseende framför. Enligt överstyrelsens uppfattning talar starka skäl för
att den av revisorerna begärda översynen kommer till stånd. Överstyrelsen
vill endast framhålla det angelägna i, att denna översyn sker under medverkan
av företrädare för överstyrelsen.
I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit överdirektören Öliman,
tf. byråcheferna Kaby, Vrethammar, Hessler, föredragande, Holm, Lauhrén
och Personne. Stockholm den 28 december 1961.
BIRGER ÖHMAN
7''. Hessler
35
§ 7 Utnyttjande av försvarets verkstäder för civil yrkesutbildning
Armétygförvaltningen
Uti förevarande avsnitt av sin berättelse ha riksdagens revisorer bland annat
framhållit, att storleken av försvarets verkstäder avpassats så att produktionskapaciteten
skulle förslå till att täcka rcparationsbeliovet även under
beredskapstillstånd eller krig samt att dessa verkstäder i följd härav
måst utbyggas i en omfattning, som vore större än det normala fredsbehovet,
vilket medfört, att verkstädernas fulla kapacitet icke alltid kunnat utnyttjas.
Med anledning härav och under hänvisning till ett mellan marinförvaltningen
och Stockholms läns landsting bedrivet samarbete i fråga om viss civil
yrkesskoleutbildning vid Stockholms kustartilleriförsvars verkstäder i
Vaxholm ha revisorerna förordat, att en undersökning snarast verkställes i
syfte att klarlägga, om förutsättningar finnas för att i ökad utsträckning
upplåta de militära verkstäderna för civil yrkesskoleutbildning.
Vad revisorerna sålunda uttalat torde emellertid enligt ämbetsverkets
uppfattning icke äga tillämpning med avseende å arméns tygverkstäder. Vid
dessa tygverkstäder, som endast äro dimensionerade för fredsbruk och icke
för beredskapstillstånd eller krig, föreligger i regel icke en sådan av revisorerna
åsyftad överkapacitet, som i och för sig skulle kunna motivera dessa
verkstäders utnyttjande för civil yrkesskoleutbildning. Genom under senare
år vidtagna rationaliseringsåtgärder har visserligen tygverkstädernas prestation
undergått en ej oväsentlig utökning. Härigenom har likväl inget verkstadsutrymme
friställts, detta till följd därav att tillkomna reparationsobjekt
blivit alltmer skrymmande. Angivna förhållande visar sålunda att förutsättningarna
för ett utnyttjande av arméns tygverkstäder för här avsedd
yrkesskoleutbildning i dagens läge framstå såsom mindre gynnsamma.
Med hänsyn emellertid till de vid arméns tygverkstäder föreliggande rekryteringssvårigheterna,
särskilt i fråga om teletekniskt utbildad personal, ha
dessa tygverkstäder i vissa fall utnyttjats för rent praktisk yrkesutbildning,
främst i syfte att härigenom skapa större möjligheter till en förbättrad personalrekrytering.
Såsom närmare framgår av vad ämbetsverket anfört uti
ett denna dag avgivet underdånigt utlåtande i anledning av revisorernas uttalande
i § 6 av sin berättelse angående försvarets lärlingsskolor torde praktisk
yrkesutbildning i form av s. k. inbyggda verkstadsskolor kunna anordnas
i sådana tygverkstäder av 1 klass, där förutsättningar härför i övrigt föreligga.
Ämbetsverket anser sig därför kunna främja det av revisorerna här
angivna syftemålet genom att undersöka förutsättningarna för en ökad til 1-lämpning av systemet med inbyggda verkstadsskolor inom arméns tygverkstäder
av 1 klass.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Hård af
Segerstad och Wettergren, den senare föredragande, jämväl chefen för verkstadsavdelningen,
armeöverdirektören Ehnboin, deltagit. Stockholm den 30
januari 1902.
FR. HÅRD AF SEGERSTAD
Nils Wettergren
Anders Grufman
Marinförvaltningen
Som framgår av ovannämnda berättelse har marinförvaltningen alltsedan
år 1952 bedrivit visst samarbete med Stockholms läns landsting, innebärande
att marinförvaltningen på särskilda i avtal bestämda villkor ställt en del
36
av Stockholms kustartilleriförsvars verkstäder i Vaxholm till centrala verkstadsskolans
i Häggvik förfogande. Avtalet tillerkänner verkstadsskolan rätt
att för hedrivande av yrkesutbildning för båtbyggare (= båtbyggarskolan)
utnyttja marinens båtverkstad intill en fjärdedel av de resurser, som befintliga
utrymmen, inredning ocli maskiner medgiva.
Det ovannämnda samarbetet startade år 1952 som ett provisorium och reglerades
genom ett kontrakt dagtecknat 22 februari samma år. Verksamheten
dimensionerades ursprungligen för 8 elever. Det visade sig emellertid att intresset
för ifrågavarande utbildning var betydligt större än vad man från
början förutsett. Den vid skolan bedrivna utbildningen gav också ett kvalitativt
bättre resultat än vad man väntat. Från att utbildningen till en början
inriktat sig på mycket små båtar ledde utvecklingen av undervisningen till
.att eleverna byggde relativt stora och i konstruktivt avseende ganska komplicerade
farkoster. Från skolans sida önskade man då helt naturligt utöka skolans
kapacitet, och detta ledde i sin tur till att man fick till stånd ett nytt avtal
år 1955 enligt vilket skolan tillerkändes rätt att utöka elevantalet till 16.
Sedan dess har skolverksamheten behållit denna omfattning.
Genom skolverksamhetens utökning ha emellertid uppstått vissa svårigheter
att tillgodose skolans behov av uppställningsplatser, arbetslokaler och
maskinutrustning. Vid utökningen av skolan blev det nödvändigt att utöver
de ordinarie verkstadslokalerna taga i anspråk även ett intilliggande båtskjul,
vilket ej uppfyller kraven på en lämplig lokal för bedrivande av undervisningen
i yrkesarbete, eftersom skjulet vintertid är synnerligen kallt
och dragigt så att bl. a. limning och ytbehandling tidvis är omöjligt att utföra.
Marinförvaltningen och Stockholms läns landsting samt ledningen för
Centrala verkstadsskolan i Häggvik, under vilken båtbyggarskolan i Vaxholm
sorterar, ha utrett behovet av större och ändamålsenligare lokaler för
båtbyggarskolan i Vaxholm samt uppgjort förslag till kostnadens fördelning.
Ärendet är under behandling.
Exemplet från Vaxholm visar de svårigheter, som kunna uppstå i samband
med arrangerandet av civil yrkesskoleutbildning i militära verkstäder.
Marinförvaltningen har emellertid ingen erinran mot att en undersökning
verkställes i syfte att klarlägga, om förutsättningar finnas för att i ökad utsträckning
upplåta de militära verkstäderna för civil yrkesskoleutbildning.
I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad souschef, Wedin, Engström
och Bellander, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 7 februari 1962.
GUNNAR J.-PALMGREN
Flygförvaltningen
Revisorerna anför i sitt uttalande att i krigsmaktens organisation ingår
ett antal verkstäder, som i fråga om storlek anpassats så, att produktionskapaciteten
skall förslå till att täcka reparationsbehovet även under beredskapstillstånd
eller krig och att därför verkstädernas fulla kapacitet icke alltid
utnyttjas under tred, vilket lett till svårigheter att bedriva verksamheten
på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt. Inom marinförvaltningens område
har under en följd av år disponibla verkstadslokaler upplåtits för civil yrkesutbildning.
Enligt revisorernas mening bidrager dylika åtgärder i hög
grad till ekonomisering av verkstadsdriften. Revisorerna föreslår att en undersökning
snarast verkställs i syfte att klarlägga förutsättningarna för att
i ökad utsträckning upplåta militära verkstadslokaler för angivet ändamål.
Flygförvaltningen får med anledning av revisorernas uttalande anföra, att
37
vid flygvapnets verkstäder för närvarande icke finns någon överskottskapacitet,
som skulle kunna utnyttjas för civil yrkesskoleutbildning. På grund av
utvecklingen inom flygmaterielområdet är alla tillgängliga resurser både i fråga
om lokaler och maskinutrustning ianspråktagna för flygvapnets egna behov.
Flygförvaltningen har dock ingenting att erinra mot att en undersökning
verkställs i enlighet med revisorernas förslag.
I ärendets handläggning har deltagit, förutom undertecknad souschef,
Holmgren, Kollind och Thorsén, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 30 januari 1962.
G. FALK
Åke Thorsén
Överstyrelsen för yrkesutbildning
I berättelsen anföres bl. a., att inom krigsmakten finnes ett stort antal
större eller mindre verkstäder med uppgift att omhänderha den militära reparationstjänsten.
Storleken av dessa verkstäder är avpassad så, att produktionskapaciteten
skall förslå till att täcka reparationsbehovet även under
beredskapstillstånd eller krig. Dessa försvarsverkstäder har därför i många
fall fått en större kapacitet än som motsvarar det normala fredsbehovet. Det
angivna har i sin tur medfört att verkstäderna ofta icke kan utnyttjas på
ett ekonomiskt tillfredsställande sätt.
Revisorerna erinrar om, att i ett fall en militär verkstad genom avtal ställts
till en yrkesskolas förfogande. Så är fallet jämlikt det mellan marinförvaltningen
och Stockholms läns landsting i början av 1950-talet träffade avtalet,
varigenom detta landstings båtbyggarskola blivit inrymd i Stockholms kustartilleris
verkstäder i Vaxholm.
Revisorerna anser, att det nyss angivna samarbetet mellan marinförvaltningen
och Stockholms läns landsting innebär en god lösning för att komma
till rätta med problemen att tillvarataga de militära verkstädernas överskottskapacitet.
Det ifrågasättes, om icke en liknande åtgärd även i andra
fall kunde träffas. Revisorerna förordar en undersökning snarast för att
klarlägga förutsättningarna för att i ökad utsträckning upplåta de militära
verkstäderna för civil yrkesskolutbildning.
De under över styrel sen för yrkesutbildning sorterande yrkesskolorna har
trots den betydande utbyggnad, som de undergått under de senaste åren, en
helt otillräcklig kapacitet. Detta framgår bl. a. av det stora antal ansökningar
om inträde, som varje år måste avslås på grund av brist på platser. Överstyrelsen
kan som exempel nämna, att vid intagningarna till de centrala
verkstadsskolorna hösten 1961 inemot 50 % av de sökande måst avvisas av
den anledningen, att de inte kunde beredas plats. Enligt vad överstyrelsen
kan bedöma har riksdagens revisorer bär pekat på en utväg, som sannolikt
kan tillföra yrkesutbildningen ett ökat antal platser utan att större investeringar
behöver ifrågakomma. överstyrelsen får med hänsyn till det anförda
tillstyrka, att den av revisorerna föreslagna undersökningen kommer till
stånd. Denna undersökning bör ske under medverkan av företrädare för
överstyrelsen.
I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit överdirektören öhman,
tf. byråcheferna Kaby, Vrethammar, Hcssler, föredragande, Holm, Lauhrén
och Personnc. Stockholm den 28 december 1961.
BIRGER ÖHMAN
T. Hcssler
38
§ 8 Transport av drivmedel till Kalmar flygflottilj
Flygförvaltningen
Enär flygvapnets importkostnader för drivmedel är desamma, oavsett lossningshamnens
geografiska belägenhet, bör i princip sådana hamnar ligga
så nära förbrukningsorlen som möjligt för att nedbringa transportkostnaderna
till lands. Detta förhållande har också beaktats vid flygvapnets drivmedelsdistribution.
Om hänsyn tages endast till önskemålet om kortare transportsträckor till
lands, borde särskilda importförråd tillkomma för ytterligare följande flygförband,
nämligen F14 (i Halmstad), F5 och F10 (i Hälsingborg eller Landskrona),
F12 (i Kalmar), Fil (i Nyköping), F18 (i t. e. Södertälje), F15
(i Söderhamn) och F21 (i Luleå).
Mot eu ytterligare utspridning av importförråden talar emellertid främst
det förhållandet, att redan alltför stor del av flygvapnets lagerhållning är
lokaliserad till sårbara importanläggningar. Vid ett ökat antal importförråd
uppstår dessutom merkostnader för cisternhyror och s. k. flerhamnslossning,
vilka eliminerar väntade besparingar i fråga om transportkostnader.
Av ovannämnda flygförband, för vilka särskilda importförråd diskuterats,
har endast F21 ansetts böra tillgodoses. Skälet härför är de långa transportavstånden
till övre Norrland. Förhandlingar pågår därför sedan någon tid
med Luleå stad om uppförande av en kommunalägd drivmedelsanläggning
därstädes, avsedd att uthyras till flygvapnet.
Vad beträffar det av hamndirektionen i Kalmar framlagda förslaget med
erbjudande, att flygvapnet skulle få förhyra en i stadens regi uppförd cisternanläggning,
har flygförvaltningen — efter hörande av chefen för Kalmar
flygflottilj, vilkens utlåtande bifogas (bilaga A) — företagit närmare utredning,
såsom framgår av bifogad kostnadsberäkning (bilaga B). Denna visar,
att föreslagen ändrad drivmedelsdistribution skulle medföra — i stället för
de i riksdagsrevisorernas berättelse angivna besparingarna — en kostnadsökning
av ca 14 000 kronor per år. Underhand har emellertid hamndirektionen
förklarat sig villig att avpassa hyresavgifter m. m., så att likväl besparingar
för flygvapnet kan vinnas.
Anledningen till att i ovanstående kostnadsjämförelse räknats med landsvägstransporter
är, att chefen för flygvapnet av operativa skäl förordat övergång
till sådana. Denna fråga är f. n. under särskild utredning (se årets
statsverksproposition, bilaga 6, s. 216). Oavsett hur denna utredning utfaller,
bör Kalmarförrådet inte komma till stånd. Kostnadsskillnaden är nämligen
inte av sådan storleksordning, att nackdelarna med ytterligare ett förråd
inom ett utsatt hamnområde — därtill i en oskyddad ovanjordsanläggning
— kan anses uppvägda.
Om dessa synpunkter har representanter för hamndirektionen i Kalmar
orienterats vid personliga överläggningar i ärendet.
Med hänvisning till ovanstående får flygförvaltningen som sin mening anföra,
att de av riksdagens revisorer föreslagna förhandlingarna i ämnet bör
anstå, så länge nuvarande utgångspunkter är oförändrade.
I handläggningen av detta ärende har deltagit — förutom undertecknad
souschef — Holmgren, Hildebrandt, Kollind och Cedrenius, den senare föredragande.
Stockholm den 30 januari 1962.
G. FALK
Åke Klingström
39
Bilaga A
Yttrande från chefen för Kalmar flygflottilj
Fredsleverans av drivmedel till Kalmar hamn skulle underlätta drivmedelstjänsten
vid flottiljen, bl. a. på grund av den kortare transportvägen.
Kalmar stad är angelägen om att direktinförsel till Kalmar hamn kommer
till stånd. Man är beredd att för erforderliga cisterner erbjuda en hyra, som
icke överstiger stadens självkostnader.
Därest stadens erbjudande icke visar sig ofördelaktigt ur ekonomisk synpunkt,
tillstyrker CF12, att detsamma antages. Detta icke minst med hänsyn
till att staden i andra sammanhang vållats vissa olägenheter (flygbuller,
byggnadsförbud etc.).
Kalmar stad önskar snarast få tillfälle till förhandlingar med FF. Staden
kan innan dylika förhandlingar skett icke framlägga något förslag i ärendet.
Efter underhandssamråd med hamndirektionen har vid flottiljen utarbetats
bifogade kalkyl. (Bilaga.) Det måste framhållas att siffrorna är helt
preliminära och att de icke kan ligga till grund för något ställningstagande.
Förhandlingar mellan FF och hamndirektionen måste äga rum för att en
säkrare kalkyl skall kunna uppgöras.
Enligt flottiljchefens beslut
Hans Assarson
Flottiljintendent
Bilaga
Jämförande kostnader mellan tankbil och järnvägstransport Karlshamn—
Kalmar och direktimport med dellossning i Kalmar hamn
Merkostnader uppkommer då en tankbåt i stället för att lossa hel last i Karlshamn lossar
hälften i Karlshamn och hälften i Kalmar. Detta beror på extra gång- och liggetid jämte bogserbåtskostnader
och utgör (enl. uppgift från OK) för närvarande 2 shillings per ton för hela lasten,
vilket för reabensin (Sp. vikt = 0,757) enl. nuvarande pundkurs (f. £ = 14,56 sv. kr.) sålunda
motsvaras av en kostnad per m3 av
14,56
2 • ~2q~ '' 2 • 0,757 = 2,20 kr. per m3.
1. Tankbilstransport Karlshamn—Kalmar med F 12 egna tankbilar utgör enl.
beräkning av fljint................................................... 12,30 per m3
2. Enl. fljint beräkning utgör kostnaderna för järnvägstransport Karlshamn—-
Kalmar............................................................. 19,06 per m3
3. Alternativ med cisterndepå i Kalmar:
Merkostnader för dellossning i Kalmar enl. ovan........................ 2,20 per m3
Transport i F 12 egna bilar Kalmar hamn—F 12 enl. beräkning av fljint .. 3,50 — * —
Personalkostnader och kostnader för cisternrengöring i Kalmar hamn enl. d:o 1,00 — » —
Hyra för cisternanläggning enl. hamningenjörens beräkning (preliminär) ... 3,75 — * —
Kr. 10,45 per in3
Besparing 2—3 = 20,06 — 10,45 = 9,61 kr. per m3
Besparing 1—3 = 12,30 — 10,45 = 1,85 kr. per m3
För alt. 1 erfordras tre tptankbilar, för alt. 3 endast en.
40
Bilaga B
Kostnadsberäkning över transport av drivmedel till F12
(Kvantitet att transportera: 16 000 m3/år)
I. Nuvarande system (distribution från importförråd i Karlshamn)
a) Järnvägstransporter (9 st. jvgtpvagnar)
Materielkostnader för jvgtpvagnar.................................
Hyra för d:o....................................................
Fraktkostnader..................................................
b) Landsvägstransporter (3 st. tptankbilar)
Avskrivning, skatt, försäkring m. m...............................
Underhåll och drift..............................................
Lönekostnader m. m. för civila tankbilförare.......................
II. Importförråd i Kalmar
Cisternhyra (2 cisterner å 4 000 ms)1..............................
Komplettering för lagring av flygdrivm. (»flytande cisterntak*, vatten
avskiljare,
filter, mätare m. m.)..................................
Rengöringskostnader (kr. 1: —/ms)................................
Flerhamnslossning, kr. 12 000: —/gång (4 x 4 000: —)...............
Tankbilstransporter hamnen—F 12 (kr. 2: 50/m3)...................
III. Sammanfattning
Årskostnaderna pr m3 transporterat drivm. uppgår vid alternativ
I a) Järnvägstransporter till (314 400 : 16 000)......................
I b) Landsvägstransporter till (166 000 : 16 000)....................
II. Importförråd i Kalmar till (180 000 : 16 000)....................
Sa kr.
kr. | 24 | 893 |
|
|
» | 9 | 554 |
|
|
» | 279 | 953 | 314 | 400 |
kr. | 36 | 200 |
|
|
| 80 | 000 |
|
|
| 49 | 800 | 166 | 000 |
kr. | 60 | 000 |
|
|
| 16 | 000 |
|
|
» | 16 | 000 |
|
|
» | 48 | 000 |
|
|
| 40 | 000 | 180 | 000 |
kr. 19: 65
» 10: 38
* 11:25
Nuvarande system (där övergång till lvgtp av operativa skäl planeras) är alltså det för FV vidkommande
förmånligaste och bör därför bibehållas.
1 Detta blir en direkt merkostnad, enär Karlshamnsförrådet — vid bibehållande av ekonomisk
lagring och distribution — inte kan minskas. Däremot kan bortses från hamnavgifter samt inoch
utpumpningsavgifter, som är lika i Kalmar och Karlshamn.
Riksrevisionsverket
På grund av Kungl. Maj :ts remiss den 14 mars 1961 angående flygförvaltningens
hemställan att i samband med en av bland annat ekonomiska skäl i
princip beslutad successiv omläggning av vissa drivmedelstransporter från
järnväg till landsväg få disponera vissa anslagsmedel för inköp av ett antal
tankbilar, företog statens sakrevision under senare delen av föregående budgetår
en ingående utredning rörande såväl kostnaderna för den ifrågasatta
tankbilsorganisationen som de ekonomiska konsekvenserna för statens järnvägar
av en transportomläggning. Vad de ekonomiska följderna av omläggningen
beträffar kunde sammanfattningsvis konstateras att de båda transportalternativen,
järnväg eller landsväg, ur allmän statsekonomisk synpunkt
i stort sett voro likvärdiga — den av flygförvaltningen beräknade »besparingen»
vid landsvägsalternativet motsvarades, sedan järnvägens merkostnader
(rörliga kostnader) för transporterna frånräknats, av ett överskott hos
SJ av ungefär samma storleksordning. Med hänsyn härtill samt det förhållandet
att vissa av transportsträckorna ur trafiktekniska synpunkter voro
mindre lämpade för tankbilstransporter över huvud taget på sätt som ifrågasatts
vid planeringen, föreslog sakrevisionen att överläggningar i ärendet
borde inledas mellan flygförvaltningen och järnvägsstyrelsen. Enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 15 september 1961 har uppdragits åt försvarets civilförvaltning
att, i samråd med chefen för försvarsstaben och flygförvaltningen,
upptaga överläggningar med järnvägsstyrelsen i frågan. Förhandlingarna,
41
vilka även beröra den av statsrevisorerna aktualiserade transportsträckan,
Karlshamn—Kalmar flygflottilj, ha ännu icke slutförts. Något beslut om
övergång till landsvägstransport på den nämnda sträckan föreligger sålunda
icke. Riksrevisionsverket har vid beräkningen av kostnaderna för de olika
transportalternativen utgått från de av sakrevisionen i förenämnda utredning
tillämpade normerna.
Av den av statsrevisorerna lämnade redogörelsen framgår att Kalmar stad
vid bedömningen av de olika transportalternativen utgått från att kostnaderna
för lagerhållning in. in. samt sjöfrakter skulle i stort sett bli desamma
vid distribution över Kalmar som över Karlshamn. Förutsättningarna för
en sådan kostnadsbedömning måste bland annat vara att de av flygförvaltningen
i Karlshamn förhyrda lagringsutrymmena — för att erhålla en gentemot
kalmaralternativet svarande hyresminskning — reduceras med samma
volym som erfordras för kalmaranläggningen, d. v. s. 8 000 m3. I anledning
härav har riksrevisionsverket från flygförvaltningen infordrat vissa
kompletterande uppgifter i ärendet. Av dessa framgår att tillkomsten av
kalmaranläggningen icke kan beräknas medföra en motsvarande minskning
av förrådet i Karlshamn. Detta har nämligen att förse, förutom Kalmar flygflottilj,
ytterligare ett antal flottiljer — med vardera betydligt större förbrukning
än flottiljen i Kalmar — med drivmedel. Omsättningen i förrådet,
som har en relativt begränsad kapacitet, är därför mycket hög. Ett bortfall
av distributionen till Kalmar flygflottilj beräknas därför endast komma att
medföra att tillförseln utifrån till förrådet minskas med cirka tre laster per
år — en högst blygsam begränsning av den totala årstillförseln. Statsrevisorerna
ha därjämte särskilt betonat, att Kalmar flygflottilj i skärpt läge fortfarande
skall repliera på karlshamnsförrådet. I dagens situation med hög
beredskap inom flygvapnet torde därför även av denna anledning något återlämnande
av förrådsutrymmen i Karlshamn icke få anses aktuellt.
Av anförda skäl torde vid en realistisk bedömning av kostnaderna för de
olika transportalternativen — förutom de direkta fraktkostnaderna — även
hyreskostnaden samt övriga merutgifter i anledning av kalmaranläggningen
få inräknas i kalkylen. En uppskattning av kostnaderna i fråga — per år
räknat — framgår närmare av följande sammanställning. I denna upptagen
hyreskostnad överensstämmer med av hamndirektionen i Kalmar till Kalmar
flygflottilj lämnade preliminära kostnadsuppgifter. Övriga kostnadsposter,
vilka framtagits vid flottiljen och ställts till förfogande, ha närmare
översetts i samråd med flygförvaltningen. De ändringar, som därvid ansetts
sakligt motiverade, ha redovisats i en särskild kolumn (±). Uppräkning har
skett dels med 16 600 kronor för viss speciell utrustning (flytande tak) för
förvaring av rea-bensin och dels med 12 800 kronor utgörande en korrigering
av avgiften för 3-hamnslossning enligt med nuvarande bensinleverantör
gällande avtal. Å andra sidan har eu kostnadsminskning med 16 000 kronor
företagits i samband med att bilkostnaden anpassats efter de beräkningsgrunder,
som redovisats i sakrevisionens förenämnda utredning.
Hyra enl. Kalmar stads preliminära beräkningar, inkl. rengöring (2 st.
cisterner ä 4 000 ma)................................................ 76 000
Särskilda anordningar för förvaring av reabensin (flytande tak)......... 16 000 + 16 000
Avgift för 3-hamnslossning enl. gällande kontrakt (12 000 kr./resa)...... 48 000 + 12 800
Transport Kalmar—F 12 med egna bilar (ä 24 ma) beräknad efter 2: 50 kr./ins 40 000 — 16 000
Summa kronor 180 000 12 800
Såsom framgår av sammanställningen kan merkostnaderna vid distribution
över Kalmar hamn beräknas uppgå till cirka 180 000 kronor per år, beräknat
efter eu förbrukning av 16 000 in3 årligen.
2-f Rev. berättelse ang. statsverket år 1961. II
42
I statsrevisorernas redogörelse har järnvägsalternativet beräknats till
305 000 kronor årligen. I detta belopp ingår emellertid också avskrivning av
flygvapnet tillhöriga rulltankar med 15 000 kronor. För SJ:s del innebär en
eventuell omläggning av distributionen sålunda ett inkomstbortfall av
290 000 kronor. I anledning härav har ämbetsverket under hand infordrat
uppgift om SJ:s merkostnader (rörliga kostnader) för transporten i fråga.
Dessa ha därvid uppgivits till 80 å 90 000 kronor per år. Återstående del av
inkomsterna, cirka 200 000 kronor, kunna sägas utgöra bidrag till täckning
av de gemensamma (fasta) kostnaderna, vilka, därest flygvapnets transporter
upphöra, måste täckas av SJ med andra fraktinkomster och sålunda direkt
påverka räntabiliteten i för SJ negativ riktning. Vid varje annat transportalternativ
än järnväg måste därför denna fasta kostnad täckas med
statsmedel och bör följaktligen belasta såväl kalmar- som tankbilsalternativet.
Med utgångspunkt härifrån har följande sammanställning upprättats,
där SJ:s fasta kostnader tillagts de beräknade kostnaderna för respektive
alternativ. Därjämte lämnas i tablån en separat redovisning av den direkta
kostnadsbelastningen för flygförvaltningen vid de olika distributionsalternativen.
| Flygförvaltningens kostnad vid |
| Statsverkets kostnad vid | ||
| alternativ |
| alt. 1 | alt. 2 | alt. 3 |
|
| kr. | kr. | kr. | kr. |
1. | Kalmar—F 12.......................... | . 180 000 | 180 000 |
|
|
2. | Järnväg Karlshamn—F 12 |
|
|
|
|
ea | Rörlig kostnad........................ | . 105 000 |
| 105 000 |
|
| Fast kostnad......................... | . 200 000 | 200 000 | 200 000 | 200 000 |
3. | Tankbil Karlshamn—F 12 å 9: 66 kr./ms .. | . 155 000 |
|
| 155 000 |
|
| Summa | kr. 380 000 | 305 000 | 355 000 |
Av översikten framgår att från flygförvaltningens synpunkt transport
med tankbilar skulle vara att föredraga även ur ekonomisk synpunkt. Vidare
visar sammanställningen att järnvägsalternativet kostnadsmässigt sett
kommer först i tredje hand. Sett ur allmän statsekonomisk synpunkt blir
emellertid, såsom framgår av kostnadstablån, järnvägsalternativet det för
statsverket ekonomiskt fördelaktigaste, medan kalmaralternativet framstår
som det minst gynnsamma. Detta senare alternativ måste för uppnående av
kostnadsmässig likställighet med det fördelaktigaste alternativet — järnvägen
— reduceras med 75 000 kronor, d. v. s. hela den av Kalmar stad beräknade
preliminära hyresersättningen. En kostnadsreducering av denna
storleksordning, vare sig den sker genom hvresnedsättning eller genom rabattering
av exempelvis utgående hamnavgifter, måste innebära en subventionering
och inte en av affärsmässiga skäl betingad ekonomisk förmån.
Några fördelar ur ekonomisk synpunkt synas, såsom framgår av de redovisade
kostnadskalkylerna, icke vara att vinna genom den av Kalmar stad
och statsrevisorerna föreslagna distributionsomläggningen.
Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit ledamöterna Lindencrona,
Cardelius och Lundgren samt byråcheferna Ehnbom och Walck, varjämte
byrådirektören Nissback varit föredragande. Stockholm den 23 ianuari
1962.
GÖSTA RENLUND
N. Nissback
43
Kalmar stad
Stadsfullmäktige får såsom eget yttrande åberopa, vad som framgår av
bifogade utdrag av stadsfullmäktiges protokoll för den 29 januari 1962, § 17.
(Bilagor A—B). Kalmar den 31 januari 1962.
Å stadsfullmäktiges vägnar:
ARTUR KAIBJER
Enar Koch
Bilaga A
Utdrag av stadsfullmäktiges protokoll för den 29 januari 1962
§ 17. Från drätselkammaren hade inkommit skrivelse av den 15 januari
1962 jämte hamndirektionens yttrande med anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse anfört rörande transport av drivmedel till Kalmar
flygflottilj; och voro dessa båda handlingar av följande lydelse:
Ȥ 17 a
Till stadsfullmäktige i Kalmar
Genom remiss den 19 december 1961 har Kungl. Maj:t berett staden tillfälle att avgiva yttrande
över vad riksdagens revisorer i sin berättelse anfört rörande transport av drivmedel till
Kalmar flygflottilj. ... ,
Med anledning härav har drätselkammaren från hamndirektionen mhamtat härvid lögade
yttrande, dagtecknat den 4 januari 1962. , ... ,
Drätselkammaren föreslår, att Stadsfullmäktige — i enlighet med hamndirektionens förslag —
förklarar staden villig ... .
att, vid anfordran, genom hamndirektionen upptaga förhandlingar med flygforvaltnmgen
angående förhyring av cisterner i Kalmar hamn för lagring av flygbensin
och att — efter erforderlig utredning och ny prövning av ärendet — för ändamålet investera
erforderligt belopp. Kalmar den 15 januari 1962.»
>§ 17 b
Till drätselkammaren i Kalmar
Kungl. Maj:t har berett Kalmar stad tillfälle att senast den 31 januari 1962 avgiva yttrande
över vad riksdagens revisorer anfört i § 8 i sin berättelse för 1961 angående transport av drivmedel
till Kalmar flygflottilj.
Hamndirektionen får jämlikt remiss härmed i ärendet anföra följande:
Kungl. Maj:ts remiss av ärendet till Kalmar stad torde närmast avse att få stadens villighet
att ekonomiskt engagera sig i transportfrågan närmare belyst. _ .
Förhållandet är i korthet det, att transporterna av drivmedel till Kalmar flygflottilj sedan
flera år tillbaka sker med järnväg från Karlshamn till en mindre vid flottiljen byggd cistern.
Kostnaderna härför har genom utredning av hamndirektionen ställts i relation till kostnaderna
för en cistemanläggning i Kalmar hamn inkl. transporterna från Kalmar hamn till flygflottiljen.
Det har därvid visat sig, att mycket stora besparingar skulle kunna uppnås, om man valde det
senare alternativet, alltså med en cisternanläggning i Kalmar hamn.
På sistone har flygvapnet företagit en ny drivmedelsutredning, enligt vilken nuvarande järnvägstransporter
skulle ersättas med transporter i egna tankbilar. Men även kostnaderna för
ett dylikt transportsätt Karlshamn—Kalmar ligger högre än kostnaderna för lagring i Kalmar
hamn inkl. transporterna hamnen—flygflottiljen.
De nu aktuella kostnaderna för transport per järnväg och tankbil är följande.
1 Järnvägstransport Karlshamn—Kalmar enligt beräkning av intendenten vid
p 12 . ....................................................... 19: 06 per m3
(härtill kommer kostnader för lastning av järnvägstankvagnarna, vilken kostnad
för närvarande uppgår till 1 kr./m3)
2. Tankbiltransport Karlshamn—Kalmar med F 12:s egna tankbilar enligt beräkning
av intendenten vid F 12...................................... 12: 30 per in3
44
Den kvantitet bensin, som framdeles kommer att förbrukas av flygflottiljen, har av intendenten
vid F 12 beräknats till 16 000 m3 per år.
Kostnaden för uppförande av förslagsvis två st. cisterner å vardera 4 000 m3, vilket av hamningenjören
förmodats vara en för ändamålet lämplig anläggning, har preliminärt beräknats till
ca 650 000 kronor, under förutsättning att befintlig bensinledning från oljelossningsplatsen kan
efter erforderlig förlängning — användas för flygbensin. En separat ledning för endast flygbensin
skulle draga en merkostnad av ca 80 000 kronor.
Därest — såsom hamndirektionen utgått ifrån — staden endast gör anspråk på att i stort
sett få sina kapital- och övriga kostnader för anläggningen, täckta, kan enligt hamndirektionens
beräkningar en lagring i Kalmar hamn av drivmedel för flygflottiljen medföra en icke oväsentlig
besparing för statsverket även vid jämförelse med transport på flygvapnets egna tankbilar.
Förhandlingar med flygförvaltningen bör närmare kunna klarlägga vad som därigenom skulle
stå att vinna.
För hamnens del tillkommer betydande vinster i form av varu- och fartygsavgifter i Kalmar
hamn och den vinst som är förbunden med ökad hamnrörelse över huvud taget.
Hamndirektionen får därför föreslå, att staden förklarar sig villig
att vid anfordran genom hamndirektionen upptaga förhandlingar med flygförvaltningen angående
förhyring av cisterner i Kalmar hamn för lagring av flygbensin
samt att — efter erforderlig utredning och ny prövning av ärendet — för ändamålet investera
erforderligt belopp. Kalmar den 4 januari 1962.»
Stadsfullmäktige beslöt i enlighet med vad drätselkammaren föreslagit.
In fidem
Enar Koch
Bilaga B
Yttrande från hamndirektionen i Kalmar
Sedan stadsfullmäktige i Kalmar avgivit yttrande över vad Riksdagens
revisorer anfört i § 8 i sin berättelse för 1961 uti rubr. ärende, har hamndirektionen
genom Kalmar Flygflottilj beretts tillfälle att taga del av Kungl.
Flygförvaltningens yttrande i ärendet. Detta har givit hamndirektionen anledning
att komplettera sin tidigare av stadsfullmäktige i Kalmar åberopade
skrivelse i ärendet och ytterligare anföra:
Flygförvaltningen har i sitt yttrande av den 30 januari 1962 kommit fram
till det resultatet, att importförråd i Kalmar skulle medföra en kostnadsökning
för flygförvaltningen å ca 14 000 kronor per år i jämförelse med
landsvägstransport Karlshamn—F 12.
Hamndirektionen har sedan flygförvaltningens krav rörande importförrådet
blivit mera kända och vissa anbud infordrats gjort nya beräkningar
och därvid kommit fram till resultat, som i sådan grad avviker från flygförvaltningens
att de kan vara av avgörande betydelse för ställningstagande i
ärendet och därför bör komma till de beslutande myndigheternas kännedom.
Dessa beräkningar är i detalj specificerade å härvid fogade bilagor 1—4.1
Om desamma är följande att säga:
Ursprungligen hade från hamndirektionens sida räknats med 2 stycken
4 000 in3 cisterner av sedvanlig kommersiell typ. Vid hamndirektionens förhandlingar
med Kungl. Flygförvaltningen i Stockholm den 25 januari framfördes
emellertid krav på s. k. flytande tak och särskild reningsanläggning.
Detta har höjt den tidigare till ca 650 000 beräknade anläggningskostnaden
till ca 959 000 kronor.
Som ett alternativ till tanlcbilstransporter Kalmar hamn—F 12 har hamndirektionen
medtagit pumptransport i underjordisk ledning Kalmar hamn
—F 12. Om sistnämnda alternativ kommer till stånd kan enligt muntligt
1 Bilagor 5—6 ej avtryckta.
45
besked från flygförvaltningen reningsanläggningen slopas, då sådan redan
finnes vid Flygflottiljens underjordiska cisterner.
Beträffande bilaga 4 må nämnas, att där återgivna siffror grundar sig på
Svenska Lasttrafikbilägareförbundets normer. Tankbil med släpvagn av angiven
storlek, alltså max. 24 000 liter, har åsatts ett anskaffningsvärde av ca
136 000 kronor. Av detta nyanskaffningsvärde avser ca 83 000 kronor tankbilen
och ca 53 000 kronor släpvagnen. Vid avskrivningstidens slut (7 år)
anses tankbilen ha ett restvärde av ca 8 000 kronor (10 % av anskaffningsvärdet)
och släpvagnen ett restvärde av ca 16 000 kronor (ca 30 % av anskaffningsvärdet)
.
Hamndirektionens nya utredning visar — i samtliga fall med utgångspunkt
från en drivmedelsmängd av 16 000 m3 per år — att det av hamndirektionen
framräknade alternativet med pumptransport i underjordisk
ledning är det ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste alternativet, medförande
en årlig besparing för flygflottiljen av
a) i jämförelse med järnvägstransporter Karlshamn—F 12 ca 150 000 kronor
och
b) i jämförelse med tankbilstransporter Karlshamn—F 12 ca 70 000 kronor.
Det är hamndirektionens förhoppning att den nu förebragta utredningen
skall föranleda till nya förhandlingar mellan Kungl. Flygförvaltningen och
hamndirektionen. Kalmar den 14 februari 1962.
Bilaga 1
Komplettering av Kungl. Flygförvaltningens kostnadsberäkning över transport
av drivmedel till F 12
(Kvantitet att transportera: 16 000 m3/år)
I. Nuvarande system (distribution från importförråd i Karlshamn)
a) Järnvägstransporter (9 st. jvgtpvagnar)
Materielkostnader för jvgtpvagnar........................... kr.
Hyra för d:o.............................................. 9
Fyllning av cisternerna i Karlshamn 1 kr./ma................ »
Fraktkostnader............................................ 9
24 893: —
9 554: —
16 000: —
279 953: — 330 400: —
b) Landsvägstransporter (3 st. tptankbilar)
Avskrivning, skatt, försäkring m. m......................... kr. 93 339: —
Underhåll och drift........................................ 9 106 950: ■—•
Lönekostnader m. m. för civila tankbilförare................. » 49 800: — 250 089: —
IT. Importförråd i Kalmar
a) Tankbilstransporter hamnen—F 12
2 cisterner å 4 000 m3
Årskostnaden enl. bil. 2.................................... kr. 102 500: —
Rengöringskostnader (kr. 1: —/m3).......................... 9 16 000: —
Flerhamnslossning......................................... 9 48 000: —
Tankbilstransporter hamnen—F 12, 2,50 kr./m3 .............. 9 40 000: — 206 500: —
b) Pipeline hamnen—F 12
Årskostnaden enl. bil. 2 102 500—19 500 (underhåll reningsan -
läggning jämte minskad ränta och amortering)................ kr. 83 000: —
Rengöringskostnader (kr. 1:—/m3).......................... 9 16 000: —
Flerhamnslossning......................................... 9 48 000: —
Pipeline hamnen—F 12 .................................... 9 35 000: — I
182 000: —
III. Sammanfattning
Årskostnaderna pr m3 transporterat drivm. uppgår vid alternativ
I a) Järnvägstransporter till (330 400:16 000).............................. kr. 20:65
I b) Landsvägstransporter till (250 089:16 000).............................. 9 15:63
46
II. Importförråd i Kalmar:
a) Tankbilstransport till (206 500 :16 000).............................. kr. 12: 91
b) Pipeline till (182 000 : 16 000).............................. » 11: 38
Härav framgår, att en importdepå i Kalmar för fredsbehov med pipelinetransport hamnen—
F 12 måste vara det ekonomiskt mest fördelaktiga alternativet. Kalmar den 6 februari 1962.
Bilaga 2
Kostnader för uppförande av 2 st. cisterner å vardera 4 000 ms
Anläggningskostnader:
Plåtarbete inkl. omsättningsskatt enl. Fabris anbud 25.1. 62 ................. 471 600: —
Målning, tre strykningar.................................................. 20 000: —
Rörledningar, pumpar, rörstöd, ventiler m. m............................... 90 000: —
Vattenavskiljare typ Bowser, filter mätare m. m. enl. uppgift från Flygförvaltningen,
Solna............................................................ 1100 000: —
Fundament (asfalt)....................................................... 20 000: —
Stängsel, grindar......................................................... 10 000: —
Mindre barack........................................................... 10 000: —
Betongmur runt cisternerna............................................... 90 000: —
Anordnande av kompl. gator till och på cisternområdet, avlopp, vatten och
belysning................................................................ 60 000: —
871 600: —
Oförutsedda kostnader ca 10 %........................................... 87 400: —
Kr. 959 000: —
Årliga kostnader:
Ränta (6 %)............................................................. 28 770: —
Amortering (25 år)....................................................... 38 360: —
Underhåll av cisternanläggning (1 %)...................................... 8 500: —
Underhåll av vattenavskiljare, filter m. m.................................. 1 10 000: —
Markhyror ca 2 500 ms................................................... 7 500: —
93 130: —
Oförutsett ca 10 % 9 370: —
Kr. 102 500: —
Beräknad årskostnad per ms vid en omsättning av 16 000 m3 per år
102 500
16 000 = 6,41 kr. per m3
Härtill kommer personalkostnader och kostnader för rengöring av cisternerna. Kalmar den
6 februari 1962.
1 Dessa kostnader utgår om transport av reabensin hamnen—F 12 utföres i pipeline.
Bilaga 3
PM ang. pipeline Kalmar Oljehamn — F 12.
Pump transport i underjordisk ledning.
Data:
Ledningen utföres av 4” isolerade sömlösa stålrör.
Kvalité St 35.29 enl. Din 1629.
Längd = 6 000 m; Högsta nivåskillnad = 6,5 m.
Djup = 1,10 m.
2 st. centrifugalpumpar (10 Hk; motor 15 Hk).
Kapacitet = 200 m3/8 tim. = 420 l/min.; Hastighet = 0,9 m/s.
Trycket i ledningen max. = 4,5 kg/cm3.
Marknivå i Hamnen A2 d:o vid F 12 M 2,0 m över havet.
47
Kostnadsberäkning:
Grävning och återfyllning 6 000 m å 12: —.............
Återställande av gata, trottoar m. m. ca 600 m å 15:
Isolerade sömlösa stålrör 6 000 m å 15: —..............
Läggning och svetsning av d:o 6 000 m å 10: —........
Provtryckning och röntgenkontroll.....................
2 centrifugalpumpar å 5 000: —........................
72 000
9 000
90 000
60 000
10 000
10 000
251 000
Oförutsett ca 10 %
Summa kr.
24 000: —
275 000:—
Årskostnad: _nn
Amortering (25 år)........................................................ g 250
Ränta (6 %)..................................... 11'','',.....Ii *'' 10 nnr
Underhåll av pumpar, ledningar och ventiler och elektrisk energi.............. "
Oförutsett ca 10 %
Summa kr.
Årskostnad
31 250
3 750
35 000
35 000
Kalmar den 2 februari 1962
Bilaga 4
Beräkning, utvisande kostnaderna per | år för tankvagn med släp | 16 000: — |
| .............. 5 727: — |
|
|
| 6 927: — |
Försäkringar: | ................ 1 176: — |
|
| ............ 2 140: — |
|
|
|
|
|
| 3 686: — |
|
| 4 500: — |
VJt/lIUlllMli 1151 itllt<t Cltci / 12 /O •••••••••••••• | .............. 8 250: — |
|
| ................. 12 700: — |
|
Drivmedel 2: 21/mil (beräkn. efter 6 600 mil) .. | ............... 14 700: — ......... Kr. | 35 650: — 66 763: — |
Till ovanstående kommer sedan arbetslöner. Kalmar den 6 februari 1962.
§ 9 Förhyrning av vissa förrådslokaler vid Livregementets grenadjärer
Militärbefälhavaren för V. militärområdet
Remissutlåtandet är hemligt.
§ 10 Vissa drivmedelsanläggningar vid flygvapnet
Fortifikationsförvaltningen
Under år 1956 övergick flygvapnet från användning av flygfotogen (betecknad
Mc 75) såsom flygdrivmedel till jetbensin (betecknad Mc 77), ett
högexplosivt bränsle, om vars egenskaper från lagringssynpunkt man till
48
en början liade föga kännedom. Vid denna tid var drivmedelsanläggningen
vid Skånska flygflottiljen (F 10) färdigställd samt de vid Västmanlands
flygflottilj (F 1), Östgöta flygflottilj (F 3) och Krigsflygskolan (F 5) projekterade
och beställda. Nämnda drivmedelsanläggningar var projekterade
för förvaring av Mc 75. Den s. k. Mohedakatastrofen år 1958 visade att lagerhållningen
av det nya bränslet Mc 77 var förenad med betydande risker
och att övergången till detta bränsle medförde betydligt ökade krav på säkerhetsanordningar.
Då tekniska lösningar, som svarade mot dessa nya krav,
ej alltid stod till buds, måste först avsevärd tid ägnas åt utredningar med
tillhjälp av experter, bland annat, beträffande statisk elektricitet, lämpliga
skyddsfärger, effektiva signal- och varningssystem in. m. Betydande konstruktionsarbeten
har tillkommit även med hänsyn till flygsäkerheten i vad
gäller tillgodoseende av kraven på bränslets renhet. Sålunda har anläggningarna
kompletterats med vattenavskiljare och flytande sugledningar. Den
förhållandevis långa utbyggnadstid, som blivit följden av angivna förhållanden,
bär inneburit alt de indexmässiga kostnadsökningarna blivit höga, vilket
måste beaktas vid bedömningen. Flygledningens önskemål angående anläggningarnas
utformning i olika avseenden under utbyggnadsskedet förorsakade
dessutom betydande förlängning av byggnadstiden samt ökade
kostnader.
Vissa av de till revisorerna lämnade uppgifterna avser oväsentligheter och
andra är missvisande. Såsom exempel må nämnas följande, varvid hänvisas
till av revisorerna använda beteckningar.
F 5 mom. 2 b). I detta mom. anges att erforderlig elcentral i anläggningen
från början syntes bortglömd. Elcentralen ingick emellertid i det ursprungliga
programmet, men avsågs i detta vara fristående utanför anläggningen.
I samband med övergången till övertrycksventilation ansågs det möjligt
och lämpligt att flytta in den i anläggningen.
F 5 mom. 2 c). Det hade konstaterats, att invändig målning av cisternerna
skett utan föregående blästring, varigenom rostbildning inträtt. Föreskriven
sandblästring hade av förbiseende icke utförts av entreprenören. Kostnaderna
för att rätta till detta förhållande har icke belastat statsverket.
De påtalade olägenheterna med sugröret kunde lätt ha åtgärdats genom
kapning, vilken åtgärd skulle kostat mindre än 50 kronor. Tappning av cisternen
bestämdes sedermera skola ske genom s. k. flytande sugledning, varigenom
olägenheterna bortföll.
Den påtalade ommålningen berodde på att övergång, såsom ovan anförts,
skett till bränsle av typ Mc 77 samt att pågående forskning inom färgteknikens
område fastställt, att lagring av sådan olja krävde färger med egenskaper,
som de tidigare använda preparaten saknade, d. v. s.'' resistens "mot
aromatiska kolväten samt avledningsförmåga i fråga om statisk elektricitet.
F 17 mom. 2. I detta mom. anföres att försök gjordes den 1/9 1959 att använda
hela anläggningen, att försöket helt misslyckades samt att nytt försök
den 15—16/9 måste avbrytas bland annat på grund av att pumpanläggningen
i pumpstationen vid Bredåkra järnvägsstation icke var funktionsduglig.
Häremot må anföras, att anläggningen principiellt var funktionsduglig men
måste »intrimmas» såsom andra maskinanläggningar. Den primära orsaken
till att pumpstationen ej fungerade konstaterades vara smuts i mätaren, vilken
sålunda förhindrade bränslets passage genom rören. De övriga felaktigheter,
som påtalats i detta mom. måste till största delen hänföras" till sådana
justeringsarbeten, som är ofrånkomliga vid så komplicerade anläggningar
som den här ifrågavarande.
49
Beträffande de merkostnader, som uppkommit eller är att motse avser
fortifikationsförvaltningen att i sinom tid, då läget kan överblickas, inkomma
med särskild redogörelse jämte i förekommande fall förslag till deras
täckande.
Av de fyra berörda anläggningar, som ännu icke är i drift, beräknas anläggningen
vid F 1 bli färdig under första kvartalet 1963, anläggningen vid
F 5 under andra kvartalet 1962 och den vid F 10 under första kvartalet 1962.
Ombyggnad av anläggningen vid Göta flygflottilj (F 9) har nyligen igångsatts
enligt de riktlinjer, som uppdragits av fortifikationsförvaltningen i
samråd med sprängämnesinspektionen och sedermera den 7 december 1961
godkänts av chefen för flygvapnet. Anläggningen beräknas bli färdig under
första kvartalet 1963.
Driflinstruktioner finnes numera för några anläggningar, t. ex. vid F 5
och F 17, och för övriga ifrågavarande anläggningar beräknas erforderliga
instruktioner hinna bli utarbetade inom de närmaste månaderna.
Beträffande tillämpningen av det s. k. ForlF-systemet, som enligt revisorerna
visat sig helt oanvändbart från säkerhetssynpunkt, hänvisar fortifikationsförvaltningen
till sitt nedan återgivna uttalande i underdånig skrivelse
den 7 juni 1961 angående anordnande av vissa drivmedelsförråd i bergrum:
»I
anslutning till de båda förstnämnda utlåtandena vill fortifikationsförvaltningen
endast tillägga att den av förvaltningen tillämpade byggnadsmetoden
med tillfredsställande resultat använts av såväl förvaltningen som
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Förvaltningen kan för den
skull icke vidgå att metoden — i allt fall icke efter vissa tekniska modifikationer
i fråga om utförande, grundade på de erfarenheter som numera vunnits
— skulle vara tekniskt oanvändbar. Med hänsyn till de skärpta säkerhetskraven,
tillkomsten av mera explosiva bränslen samt numera föreliggande
forskningsresultat rörande kärnvapnens verkningar har förvaltningen
emellertid funnit försiktigheten bjuda att icke föreslå dess tillämpning vid
något av de anläggningsobjekt, som för närvarande är under projektering.»
Avslutningsvis vill fortifikationsförvaltningen erinra om att de svårigheter,
som varit förenade med anordnandet av skyddade lagringsutrymmen för
flygdrivmedel, behandlats i olika sammanhang och beträffande viss anläggning
tagits upp av riksdagens revisorer även år 1960. Så långt ämbetsverkets
begränsade kapacitet förslår göres emellertid mycket stora ansträngningar
att komma till rätta med problemen. Sålunda projekteras nya anläggningar
enligt moderna principer (lagring på vattenbädd), utredningar och ombyggnader
pågår i syfte att göra de enligt system FortF byggda anläggningarna
produktiva till minsta möjliga kostnader, planer för modernisering av äldre
anläggningar är under utarbetande, och ett forcerat arbete med driftinstruktioner
pågår inom en för ändamålet avdelad arbetsgrupp inom verket. Det
ter sig självfallet långt mera angeläget för förvaltningen att fullfölja dessa
arbetsuppgifter än att dröja vid de missgrepp, som till äventyrs kan ha begåtts,
detta med så mycket större skäl som tidigare åtgärder, vilka sedda i
belysning av nuvarande insikter kan te sig som missgrepp, som regel är att
tillskriva det förhållandet att man — vilket också torde framgå av det tidigare
sagda — haft att röra sig med faktorer, vilkas natur varit endast ofullständigt
känd.
I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade tf.
chefen för fortifikationsförvaltningen Wallén och förste byråsekreteraren
Sjöstedi, den senare föredragande, byråcheferna Lindholm, Bertman och
Hesselblad samt tf. byråchefen Edebäck. Stockholm den 31 januari 1962.
B. WALLÉN
Kjell Sjöst cd t
A. Påhlson
50
Flygförvaltningen
Arbetet med ifrågavarande drivmedelsanläggningar synes ha bedrivits på
det sätt som framgår av riksdagsrevisorernas berättelse. I fråga om installationerna
i s. k. tankningsgropar, till vilka arbeten flygförvaltningen anvisat
härför avsedda medel under anslaget Flygvapnet: Anskaffning av drivmedelsutrustning,
torde emellertid viss förväxling ha uppstått. Sålunda har icke
F 11, som för övrigt saknar berghangar, försetts med dylika installationer
(jfr nederst på s. 54). Troligen avses F 9, även om utrustningen i tankningsgroparna
därstädes fått ett synnerligen gott betyg (jfr överst på s. 58). Beträffande
tankningsgropar jämte tillhörande installationer m. m. får flygförvaltningen
generellt göra det uttalandet, att desammas användning på
grund av övervägande från säkerhetssynpunkt och av operativa skäl ställts
på framtiden.
Flygförvaltningen vill härutöver framhålla, att det är synnerligen angeläget,
att drivmedelsanläggningarna snarast ställs i funktionsdugligt skick.
I detta ärendes handläggning har deltagit — förutom undertecknad souschef
— Holmgren, Kollind och Cedrenius, den senare föredragande. Stockholm
den 30 januari 1962.
G. FALK
Åke Klingström
Riksrevisionsverket
De av riksdagens revisorer gjorda iakttagelserna beträffande nu ifrågavarande
drivmedelsanläggningar överensstämma i allt väsentligt med förhållandena
vid den större bergrumsanläggning, som underkastades speciell
granskning av statens sakrevision i samband med utlåtande över vad 1960
års riksdagsrevisorer under § 7 i sin berättelse anfört om anordnande av
vissa drivmedelsförråd i bergrum. I likhet med riksdagens revisorer anser
riksrevisionsverket det vara angeläget, att även de nu berörda drivmedelsanläggningarna
med det snaraste försättas i funktionsdugligt skick.
Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit byråcheferna Ehnbom,
Lundh, Thorson, Walck, Säfström och Näsholm. Stockholm den 17 januari
1962.
GÖSTA RENLUND
B. Grönlund
Föredragande
51
SOCIALDEPARTEMENTET
§ 11 Anskaffning av inventarier m. m. vid ungdomsvårdsskolor och
anstalter för alkoholmissbrukare
Socialstyrelsen
Vad först angår ungdomsvårdsskolorna refererar revisorerna inledningsvis
vissa från socialstyrelsen infordrade uppgifter bland annat om det belopp
till vilket kostnaderna för anskaffning av inventarier uppgått under ett vart
av budgetåren 1957/58—1960/61. Uppmärksammas bör att de av socialstyrelsen
lämnade uppgifterna icke avser utbetalade belopp utan de medel
som under respektive budgetår ställts till socialstyrelsens förfogande under
olika reservationsanslag och anslagsposter för inköp av inventarier. Framför
allt de inventarieköp som belastar reservationsanslaget »Engångsanskaffning
av inventarier» måste anpassas till den tidpunkt då de olika byggnadsprojekten
färdigställts. Detta medför att upphandlingen i vissa fall sker
det ena budgetåret medan leverans och anslagsbelastning sker påföljande
budgetår. Som ett mått på omfattningen av inventarieanskaffningen under
en flerårsperiod saknar det dock betydelse vilket av de båda redovisningssätten
som användes.
Revisorerna återger vidare vissa bestämmelser ur ett särskilt cirkulär till
ungdomsvårdsskolorna. Av förbiseende har socialstyrelsen tillställt revisorerna
en cirkulärskrivelse, vilken upphört att gälla och ersatts med en ny
sådan av den 25 januari 1961. Sistnämnda cirkulärskrivelse bifogas.1 De
nytillkomna bestämmelser, som är av vikt i förevarandc sammanhang, har
förstreckats. Av skrivelsen framgår att en ytterligare rationalisering av
upphandlingsförfarandet skett i jämförelse med tidigare tillämpad ordning.
Revisorerna ifrågasätter om det icke borde vara möjligt att ombesörja
upphandlingen på ett mera rationellt sätt än vad nu är fallet. Denna upphandling
borde avlastas socialstyrelsen och anstaltsledningarna och i stället
överlåtas till ett sådant statligt organ, som kan förväntas ha ingående
erfarenhet av hithörande göromål.
Av den lämnade redogörelsen för tillämpad ordning framgår att upphandling
i egentlig d. v. s. i upphandlingskungörelsens mening redan nu ombesörj
es i stor utsträckning av andra statliga organ än socialstyrelsen och
anstaltsledningarna. Anstalterna är sålunda med gällande bestämmelser
skyldiga att anlita sådana organ för vissa inköp. I andra fall innebär socialstyrelsens
befattning med anskaffningsärenden huvudsakligen att förhandla
med vissa organ såsom överstyrelsen för yrkesutbildning, arméintendenturförvaltningen,
fångvårdsstyrelsen o. s. v. i avsikt att få ansluta skolornas
inköp till nämnda organs upphandlingsförfarande eller egen tillverkning.
Vid ett positivt förhandlingsresultat hänvisar socialstyrelsen därefter
skolorna till nämnda organ för inköp. Endast i undantagsfall behöver socialstyrelsen
själv tillämpa ett anbudsförfarande. Det synes troligt, att praktiskt
taget all anskaffning för skolornas räkning skulle kunna organiseras
1 Ej avtryckt
52
så att den sker via andra statliga organ, och socialstyrelsens huvudsakliga
uppgift därefter blir att ge skolorna anvisning om lämpliga inköpskällor.
Ett vägande skäl för denna anordning är följande. Relativt sett är skolorganisationens
inköp av enskilda varuslag så föga omfattande, att en egen
upphandlingsverksamhet ger sämre ekonomiskt resultat än en upphandling
av större varumängd.
Såsom framgår av revisorernas berättelse sysslar en rad olika statliga
organ med upphandlingsverksamhet. Enligt socialstyrelsens mening vore
det rationellt om riksrevisionsverket förutom sin allmänna granskning av
den statliga upphandlingsverksamheten även finge en samordnande funktion
med uppgift att ansluta »småkunderna» till större anbudsförfarande
och leveransavtal samt att kontinuerligt lämna inköpande organ erforderliga
upplysningar om träffade avtal och inköpskällor.
Av betydelse för hithörande frågor är även kompetensfördelningen mellan
socialstyrelsen, skolstyrelserna och skolornas redogörare. I organisationsnämndens
utredning om skolbyråns organisation och socialstyrelsens
yttrande i anledning härav har nämnda problem närmare utretts och föranlett
särskilda förslag. Proposition i ämnet väntas till årets riksdag. I avvaktan
på statsmakternas ställningstagande till skolbyråns och skolornas
organisation är socialstyrelsen icke nu beredd att taga ställning till ifrågavarande
kompetensfördelning.
Revisorerna har slutligen uppehållit sig vid den upphandling av bland
annat livsmedel som vid vissa skolor äger rum genom försvarets inköpsorganisationer.
Därvid förutsätter revisorerna, att även övriga anstalter snarast
möjligt utnyttjar dessa avtal.
I anledning härav vill socialstyrelsen hänvisa till sina förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1962/63 avseende ungdomsvårdsskolornas verksamhet.
Däri uttalas bland annat (s. 54).
»Efter samråd med KAIF har socialstyrelsen hos byggnadsstyrelsen hemställt
om en särskild utredning med sikte på att förbättra ungdomsvårdsskolornas
lagrings- och frysmöjligheter för livsmedel i avsikt att kunna
rationalisera livsmedelsinköpen bl. a. genom inköp av vissa livsmedel från
närbelägna militära centralförråd. För att så skall kunna ske måste emellertid
skolornas kyl- och frysanläggningar förbättras. Endast vid ett fåtal
skolor finns f. n. frysboxar eller frysskåp. Byggnadsstyrelsens expert har
------------- beräknat kostnaderna för inköp av kyl- och frysskåp
till 155 000 kronor inklusive anläggningskostnader.»
I årets statsverksproposition (Bil. 7 s. 54) uttalar departementschefen
härom.
»För att möjliggöra en rationalisering av köksarbetet vid ungdomsvårdsskolorna
bör vidare 155 000 kronor beräknas till inköp av kyl- och frysskåp.
»
Vad därefter angår frågan om anskaffning av inventarier till vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare vill socialstyrelsen inledningsvis framhålla att
anstalterna har olikartad ekonomisk struktur och att statsmedel utgår på
skilda sätt till anstalterna. Till statliga vårdanstalter beviljas sålunda direkta
anslag att utbetalas av länsstyrelse i det län inom vilket anstalten är
belägen. Dispositionsrätten av dessa medel tillkommer vederbörande anstaltsstyrelse,
som handlägger ekonomiska frågor i huvudsak såsom självständigt
statligt organ. Anskaffning av inventarier m. in. i enlighet med för vederbörande
anstalt fastställd stat skall sålunda ske på sätt, som föreskrives
enligt gällande förordningar för statlig myndighet. Ansvaret härför åvilar
anstaltsstyrelsen och icke socialstyrelsen såsom närmast synes framgå av
sista stycket å sid. 63 i utlåtandet av riksdagens revisorer.
53
Beträffande erkända och enskilda vårdanstalter utgår statsmedel dels såsom
anordningsbidrag jämlikt kungörelsen den 26 april 1957, nr 144, (ändring
nr 132/1958) dels ock såsom driftbidrag jämlikt kungörelsen nr 426/
1955 (ändring nr 346/1961). Av Kungl. Maj :t medgivna anslag till anordnings-
och driftbidrag utbetalas och disponeras av socialstyrelsen. Utbetalningen
sker emellertid i form av garanti- och beläggningsbidrag i storleksordning
som framräknas genom beräkningar av varje anstalts sammanlagda
driftutgifter, varför fixerade belopp för inköp av inventarier icke fastställes.
Såsom framgår av den tablå som bifogats till socialstyrelsens skrivelse
den 10 augusti 1961 angående anskaffning av inventarier bland annat till
anstalterna för alkoholmissbrukare har upphandling vid dessa anstalter i
huvudsak skett hos grossister, detaljister, landstingens inköpscentral samt
hos kommunal centralupphandling. Viss upphandling har avcn skett från
statliga leverantörer. Till förtydligande av tidigare meddelade uppgifter over
anskaffning av inventarier till erkända och enskilda vårdanstalter under
rubriken »Övriga anstalter» under budgetåren 1962/64 får socialstyrelsen
meddela, att dessa siffror är grundade på respektive anstaltsstyrelsers beräkningar
för framlida anskaffningsbehov. Socialstyrelsen har ännu icke
tagit ställning till dessa beräkningar. „
Socialstyrelsen har icke utfärdat särskilda bestämmelser angaende sattet
för upphandlingen av inventarier till erkända och enskilda vårdanstalter.
Anslagens begränsning har emellertid nödvändiggjort, att anstaltsledningarna
städse varit tvungna att söka finna de i avseende å anstalts läge och
art fördelaktigaste upphandlingsvillkoren. I detta sammanhang torde böra
framhållas att inventarierna utgör en relativt ringa del av de totala kostnaderna
I
avseende å upphandling av livsmedel må omnämnas att socialstyrelsen
genom skrivelse den 7 april 1952 till samtliga vårdanstalter överlämnade
vissa av arméförvaltningens intendenturavdelning (KAIF) meddelade uppgifter
beträffande försäljning av livsmedel från arménscentrala intendenturanstalter.
Då därigenom fråga uppkom, huruvida vårdanstalt skulle äga
göra dylika inköp, hemställde socialstyrelsen hos arméförvaltningen om medgivande
för de erkända anstalter, som ansökt härom, att inköpa livsmedelsartiklar
enligt taxa I i intendenturavdelningens förteckning. Sedan arméförvaltningen
i sin tur gjort framställning i ärendet hos försvarsdepartementet
bemyndigade Kungl. Maj it den 10 april 1953 KAIF att tillhandahålla
proviantartiklar även till erkända vårdanstalter i likhet med vad som
gällde för statliga myndigheter. Från denna tidpunkt har av KAIF meddelade
förteckningar jämte taxor över livsmedelsartiklar genom socialstyrelsens
försorg kontinuerligt tillställts samtliga erkända vårdanstalter.
Genom skrivelse den 21 juni 1961 har socialstyrelsen även till samtliga enskilda
vårdanstalter översänt KAIF:s livsmedelsprislista och anhållit om besked
huruvida från anstalternas sida intresse förelåg för inköp av livsmedelsartiklar
från arméns magasin. Någon anmälan om intresse för dylika
uppköp har icke inkommit till socialstyrelsen.
I den mån som upphandlingen av inventarier och livsmedel till vårdanstalter
för alkoholmissbrukare ur ekonomisk synpunkt kan bedömas bliva
förmånligare om den sker på sätt som enligt gällande förordningar föreskrives
för statlig myndighet — och därvid även hänsyn tages till exempelvis
fraktkostnader, redan vunna rabatter hos grossister in. m. — är givetvis
socialstyrelsen positivt inställd till en mera central upphandlingsordning.
För alt en mera central upphandlingsordning skall kunna generellt komma
till stånd torde dock vara erforderligt, att författningsenligt gives ett klart
54
bemyndigande för socialstyrelsen att genomföra en sådan ordning. Vissa
svårigheter att välja en för anstalterna gemensam myndighet torde måhända
förefinnas, då socialstyrelsen har sig bekant, att ett stort antal s. k.
statliga leveransavtal finnes i marknaden. Närmast torde böra övervägas
ett samarbete med sådana statliga myndigheter som generalpoststyrelsen,
fångvårdsstyrelsen och arméintendenturförvaltningen m. fl., vilka för statens
räkning träffat avtal om inköp av för anstalterna erforderliga inventarier.
Socialstyrelsen finner det emellertid såsom tidigare nämnts lämpligt
att frågan om hur anskaffningen skall ordnas utredes av riksrevisionsverket,
som i övrigt granskar den statliga upphandlingsverksamheten.
Socialstyrelsen vill slutligen understryka att 1956 års nykterhetsvårdsutredning
numera avgivit sitt betänkande angående översyn av nykterhetsvården.
Härvid föreslås en genomgripande omorganisation av anstaltssystemet
bland annat genom förstatligande av ett stort antal anstalter. Vidare
föreslås att socialstyrelsen skall vara central förvaltningsmyndighet och såsom
sådan tillhandagå anstalterna med upplysningar och anvisningar, som
kan befrämja ekonomiska och rationella inköp av förnödenheter exempelvis
genom anlitande av statliga eller andra allmänna företag.
I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare byråchef Rosén, tf. byråchefen Sverne, föredragande,
byråcheferna Melin och Bolin. Stockholm den 26 januari 1962.
ERNST BEXELIUS
Tor Sverne
Riksrevisionsverket
Riksrevisionsverket vill till en början erinra om att ämbetsverket — och
tidigare statens sakrevision — har ålagts att jämlikt sin instruktion utöva
viss kontroll över den statliga upphandlingsverksamheten. Kontrollen, som
sker bland annat genom granskning av insända beställningskopior och genom
undersökningar på ort och ställe, har successivt kommit att omfatta
ett allt större antal myndigheter och innefattar från och med sista kvartalet
1961 jämväl anskaffningen för de statliga skolorna och anstalterna för
ungdoms- och nykterhetsvård.
Genom sin ovan nämnda verksamhet har sakrevisionen och senare riksrevisionsverket
tagit initiativet till eller medverkat i en rad åtgärder, vilka
syftat till att förbilliga och förenkla de statliga myndigheternas inköp. Särskilt
kan framhållas den centralisering till arméintendenturförvaltningen
respektive generalpoststyrelsen, som i nära nog full utsträckning genomförts
i fråga om anskaffningen av värdemässigt så betydelsefulla varor som
livsmedel, bränslen, kontorsinventarier, kontorsmateriel samt tvätt- och rengöringsmedel.
Vidare må nämnas de mera partiella samköpsförfaranden,
som arrangerats myndigheter emellan beträffande en mångfald andra varor
såsom fordon, maskin- och verkstadsutrustning, radio- och televisionsapparater,
köksmaskiner och brandmateriel, varigenom en betydande del av den
statliga upphandlingen anförtrolts åt myndigheter med särskilda insikter
inom olika varuområden.
Riksdagens revisorers uttlande i den här aktuella paragrafen synes i huvudsak
innebära, att upphandling av inventarier till större värden och kvantiteter
för ungdomsvårdens och nykterhetsvårdens behov bör överföras till
annan enskild myndighet med mera ingående erfarenheter i upphandlings
-
55
frågor än vad socialstyrelsen och ledningarna för skolor och anstalter kunna
förutsättas besitta, samt att formerna härför böra övervägas av riksrevisionsverket.
Under den utredning, som ärendet föranlett, har i grova drag undersökts,
i vilken omfattning inventarieanskaffningen för ungdomsvårdsskolorna skett
eller kunnat ske genom andra myndigheters försorg. Utredningen, som begränsats
till att avse det sist förflutna budgetåret, har givit vid handen, att
så kostnadskrävande inköpsobjekt som traktorer, jordbearbetningsmaskiner
och verkstadsutrustningar liksom även kontorsmaskiner, kontorsmöbler
m. m. upphandlats genom andra myndigheter. Emellertid bär även framkommit,
att åtskilliga för närvarande förefintliga möjligheter att upphandla
genom eller från andra myndigheter icke tillvaratagits. Ett bättre utnyttjande
av dessa möjligheter måste medföra en ytterligare minskning av socialstyrelsens
och ungdomsvårdsskolornas direkta upphandling. Det kan även i
sammanhanget nämnas, att det belopp, som förbrukats för inventarieanskaffningen
under sistförflutna budgetåret, är väsentligt lägre än det, som
socialstyrelsen enligt berättelsen uppgivit för revisorerna.
Vad beträffar de statliga anstalterna för alkoholmissbrukare sker upphandling
av inventarier för anstalterna — liksom för ungdomsvårdsskolorna
— i betydande omfattning genom olika former av samköp, även om
möjligheterna till sådana samköp icke heller här ha tillfullo utnyttjats. De
icke statliga anstalterna däremot torde endast obetydligt köpa på av statliga
myndigheter träffade avtal. Emellertid bör framhållas, att nykterhetsvårdsutredningen
i sitt nyligen framlagda betänkande (SOU 1961:58) föreslagit,
att ett stort antal av dessa anstalter skall förstatligas. Ett förverkligande
av detta förslag medför att även sådana anstalter framdeles komma
att anslutas till inom statsförvaltningen förekommande centrala avtal o. d.
Riksrevisionsverket har icke något att erinra emot alt en sådan anslutning
redan tidigare kommer till stånd, exempelvis genom att — som revisorerna
ifrågasatt — villkor härom uppställas i samband med lämnandet av statsbidrag.
Det varuområde, som beröres av ifrågavarande skolors och anstalters verksamhet,
är till sin sammansättning synnerligen heterogent. I detsamma ingår
sålunda en mångfald från varandra artskilda produkter, såsom traktorer,
redskap, verktygsmaskiner, möbler, köksporslin in. m. Härigenom torde
bland annat praktiska svårigheter möta att i enlighet med revisorernas
intenlioner välja ut en myndighet, som kan anses skickad att övertaga inventarieanskaffningen
i dess helhet. Såsom framgår av det föregående sker
dessutom upphandling av åtskilliga inventarier för ifrågavarande skolor
och anstalter redan nu genom anslutning till centralt eller på annat sätt anordnade
samköpsförfaranden i andra myndigheters regi. På så vis har eu
avlastning av inköpsarbetet från socialstyrelsen samt skol- och anstaltsledningarna
delvis redan kommit till stånd. Som jämväl framgår av ovanstående
redogörelse upphandlas emellertid en hel del varor direkt, ehuru de
lämpligen kunna göras till föremål för samköp. Omfattningen av dessa direktköp
och fördelningen på olika varor komma att klarläggas genom den
granskning av upphandlingsverksamheten inom ifrågavarande vårdområden,
som riksrevisionsverket nyligen påbörjat. Resultatet av granskningen torde
komma att lämna underlag för en bedömning, i vilken omfattning ytterligare
samköp vid inventarieanskaffningen bör genomföras. Med hänsyn härtill
synas enligt riksrevisionsverkets mening några andra åtgärder för närvarande
icke vara erforderliga.
Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit ledamöterna Lindencro -
56
na, Cardelius och Lundgren samt byråcheferna Ehnbom och Walck samt
byrådirektören Nissback, varjämte förste revisorn Eriksson varit föredragande.
Stockholm den 23 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
S. Eriksson
§ 12 Inventeringen av länsbostadsnämndernas säkerhetshandlingar m. in.
Bostadsstyrelsen
Revisorerna har under hösten 1961 skriftligen anmodat länsbostadsnämnderna
att besvara bl. a. frågan när bostadsstyrelsen och riksrevisionsverket
bar inventerat nämndernas säkerhetshandlingar. Därvid synes revisorerna
ha använt ordet inventera i betydelsen stickprovsgranska. Ett par av nämnderna
(i Västmanlands län och Västernorrlands län) har trott, att revisorerna
har åsyftat en genomgång av samtliga säkerhetshandlingar hos nämnderna.
I revisorernas sammanställning över de inkomna uppgifterna angives
därför, att inventering icke bär ägt rum på dessa nämnder vare sig
av styrelsen eller riksräkenskapsverket. Revisorerna synes ha bibringats uppfattningen,
att bostadsstyrelsen icke alls har granskat dessa nämnders säkerhetshandlingar.
Bostadsstyrelsen har utfört stickprovsgranskning av säkerhetshandlingarna
hos samtliga nämnder. Av nämnderna har aderton — däribland de i
Västmanlands län och Västernorrlands län — blivit granskade två gånger.
Den av revisorerna gjorda sammanställningen kan också kompletteras med
uppgiften, att justitiekanslern har inspekterat länsbostadsnämnden i Göteborg
och Bohus län den 1 juli 1958.
Såsom revisorerna har påpekat ligger vissa av de stickprovsgranskningar,
som har utförts, numera ganska långt tillbaka i tiden. Styrelsen har eftersträvat
att i vidgad omfattning utöva ifrågavarande verksamhet, men arbetsuppgifterna
för de berörda tjänstemännen i styrelsen har utgjort hinder
härför.
De av bostadsstyrelsen utförda stickprovsgranskningarna av säkerhetshandlingarna
hos nämnderna har siktat till att — utöver en kontroll av att
säkerhetshandlingarna är betryggande förvarade — utröna kvaliteten av
nämndernas granskning av säkerheterna för statslånen. Samtidigt därmed
har också företagits vissa undersökningar av nämndernas kontorsruliner.
En fullständig inventering av samtliga säkerhetshandlingar på en länsbostadsnämnd
utfördes år 1958 i samband med skifte av innehavare av kamrersbefattningen
på nämnden i Kronobergs län. En planenlig inventering av
nämndernas säkerhetsinnehav inleddes budgetåret 1960/61, och hittills har
styrelsen medhunnit sex länsbostadsnämnder, nämligen nämnderna i Kopparbergs,
Värmlands, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs och Örebro län. Styrelsen
räknar med att under innevarande halvår hinna med alt inventera två till
tre nämnder.
Inventeringarna har utförts av fem till sex befattningshavare — varav
fyra jurister —- på styrelsens ombudsmannasektion under ledning av chefen
för sektionen och med biträde av personal hos nämnderna. Erfarenheterna
av detta arbete visar, att det åtgår sex dagar för att inventera en länsbostadsnämnd
av genomsnittlig storlek. För de större nämnderna — norr
-
57
landslänen —- måste man räkna med att taga i anspråk fjorton dagar för
uppgiften.
Inventeringarna har naturligen främst syfte till att konstatera, huruvida
nämnderna innehar föreskriven säkerhet för sina lån. Vid bläddrandet i
säkerhetsakterna har emellertid granskarna gjort vissa iakttagelser, för vilka
har lämnats redogörelse i rapporten över inventeringarna och varöver
nämnderna haft att avgiva yttrande. I fråga om såväl stickprovsgranskningarna
som inventeringarna gäller, att de har varit värdefulla såväl för styrelsen
som för nämnderna.
Tjänstemän i bostadsstyrelsen har vid skilda tillfällen, senast den 18 oktober
1961, diskuterat föreliggande spörsmål med representanter för riksrevisionsverket
(riksräkenskapsverket). Vid det nyssnämnda tillfället framfördes
från riksrevisionsverkets sida önskemålet, att bostadsstyrelsen måtte
utöka sin inventering av nämnderna. Det borde också övervägas, att inom
nämnderna varje år företaga en stickprovsgranskning av säkerheterna.
Bostadsstyrelsen anser det för sin del ligga inom möjligheternas ram att
med nuvarande personella resurser årligen inventera cirka sex länsbostadsnämnder.
Inventeringarna bör utföras i huvudsak enligt en fastställd plan.
Därjämte bör det vara möjligt att göra stickprovsgranskningar. Styrelsen
ifrågasätter, huruvida det är möjligt för riksrevisionsverket att i förväg yppa
sina planer beträffande inventeringsverksamheten. Styrelsen avser emellertid
att ge riksrevisionverket förhandsbesked om vilka nämnder styrelsen
avser att inventera.
Revisorerna har undersökt vilka arbetsuppgifter som åvilar de hos vissa
länsbostadsnämnder deltidsanställda ombudsmännen. Eftersom redan nu
de nämnder, som icke har ombudsman, vid behov anlitar styrelsens oinbudsmannasektion
när behov föreligger av juridisk sakkunskap, borde det
enligt revisorernas mening måhända vara möjligt för samtliga nämnder att
förfara på samma sätt, varigenom ombudsmannabefattningarna skulle kunna
indragas. Revisorerna föreslår, att frågan om fortsatt anställning av deltidsanställd
ombudsman vid vissa länsbostadsnämnder upptages till omprövning.
För närvarande har tolv länsbostadsnämnder deltidsanställd ombudsman.
De har till uppgift att granska de säkerheter, som lämnas för beviljade
lån — granskningen utföres stundom efter det att lånen har utbetalats
— dels att bistå nämnderna i juridiska spörsmål. Till en början hade
tjugotre nämnder ombudsman. Bostadsstyrelsen har successivt indragit befattningarna
på de nämnder, där styrelsen funnit det vara möjligt. Vid bedömningen
av denna fråga måste beaktas icke bara förhållandena hos
nämnderna utan också att med en indragning av ombudsmannabefattningen
följer ökade krav på rådgivning från styrelsens ombudsmannasektion. Den
av Kung], Maj:t i årets statsverksproposition föreslagna utflyttningen till
nämnderna av förvaltningen av de cirka 43 500 lån, som styrelsen har beviljat.
kommer att medföra att nämnderna får än större behov av att anlita
juridisk sakkunskap, och det kan förutsättas att en betydande del av
ombudsmannasektionens tid kommer att tagas i anspråk för kontakterna
med nämnderna. Eu omedelbar indragning av ombudsmännen skulle innebära
en ytterligare belastning för ombudsmannasektionen och det är risk
för, att kraven på juridiskt bistånd från sektionen skulle bli större än den
förmår tillgodose. Styrelsen är med hänsyn härtill icke nu beredd att indraga
ombudsmännen, men kommer att liksom hittills ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och avser att i ett senare sammanhang återupptaga
den.
I handläggningen av detta ärende har deltagit tf. generaldirektören Ekdahl,
58
ledamöterna byråchefen Bernhard, herrar Strandberg och Törnquist ävensom
byråcheferna Bergman, Grape och Gustavsson samt byrådirektören
Lundström, föredragande. Stockholm den 25 januari 1962.
GUNNAR EKDAHL
Äke Lundström
Statskontoret
Statskontoret vill icke motsätta sig att det undersökes huruvida det ekonomiskt
eller i andra avseenden skulle ställa sig gynnsamt att till bostadsstyrelsens
ombudsmannasektion förlägga de arbetsuppgifter som länsbostadsnämndernas
deltidsanställda ombudsmän närmast torde vara avsedda
för, d. v. s. att deltaga i beredning av sådana ärenden, för vilkas handläggning
tillräcklig fastighetsjuridisk sakkunskap icke finns företrädd bland
respektive nämnders heltidsanställda personal. Vid en dylik undersökning
bör beaktas bl. a. den tidsförlust, som centraliserad handläggning kan komma
att medföra, samt att den av revisorerna redovisade kostnaden för ombudsmännen,
17 200 kr./år, ungefär motsvarar halva årskostnaden, inklusive
pensions- och lokalkostnad, för en förste byråsekreterare i lönegrad 21.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektören Tammelin,
föredragande. Stockholm den 2 januari 1962.
IVAR LÖFQVIST
Paul Tammelin
Riksrevisionsverket
Revisorerna ha redovisat de inventeringar, som bostadsstyrelsen och riksrevisionsverket
(riksräkenskapsverket) var för sig verkställt av länsbostadsnämnderna
alltsedan år 1951. Den omfattning, i vilken nämnderna sålunda
inventerats, ha revisorerna funnit vara otillräcklig. Riksrevisionsverket vill
för egen del uttala, att ämbetsverkets inventeringar av länsbostadsnämnderna
företagits i den utsträckning, som bedömts möjlig med hänsyn till verkets
personella resurser. De sedan länge till följd av rekryteringssvårigheter
förefintliga vakanserna inom revisorspersonalen ha emellertid avsevärt påverkat
den omfattning, i vilken inventeringsverksamheten i stort kunnat bedrivas.
Även i fortsättningen komma inventeringar hos länsbostadsnämnderna
att företagas i all den omfattning, som är möjlig.
I likhet med revisorerna finner riksrevisionsverket önskvärt, att byten av
länsbostadsdirektör och/eller kamrerare — vilka båda tjänstemän i regel ha
gemensamt ansvar för säkerhetshandlingarna — alltid föranleda inventeringar
från bostadsstyrelsens sida. Likaså torde bostadsstyrelsen snarast böra
utfärda tidsenliga anvisningar rörande förvaringen av säkerhetshandlingarna.
I sammanhanget må framhållas, att vid riksräkenskapsverkets inventering
av länsbostadsnämnden i Stockholms län år 1961 vederbörande inventeringsförrättare
i berättelse den 19 mars 1961 framlagt vissa förslag rörande
säkerhetsakternas inventering och förvaring.
Det har synts revisorerna lämpligt, att bostadsstyrelsen och riksrevisionsverket
uppgöra en gemensam intern plan för den framtida inventeringsverksamheten.
Härigenom torde bl. a. onödigt dubbelarbete kunna undvikas. Det
59
borde emellertid vara myndigheterna obetaget att frångå denna plan och
verkställa de extra inventeringar, som förhållandena kunna motivera. Riksrevisionsverket
kan icke finna lämpligt, att en gemensam plan uppgöres med
hänsyn till att förhandsbesked angående plats och tid för riksrevisionsverkets
inventeringar över huvud icke bör lämnas till annan myndighet. Det
av revisorerna avsedda syftet synes emellertid kunna ernås, om bostadsstyrelsen
lämnar riksrevisionsverket besked om företagna inventeringar under
viss tidsperiod i och för beaktande vid planläggningen av riksrevisionsverkets
egen inventeringsverksamhet på området. Riksrevisionsverket avser att
i denna fråga taga kontakt med bostadsstyrelsen.
Vad revisorerna i övrigt anfört under förevarande avsnitt av berättelsen
har icke föranlett något uttalande från riksrevisionsverkets sida.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Säfström.
Stockholm den 22 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
L. Lundh
Föredragande
60
KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET
§ 13 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget
Vad riksdagens revisorer anfört under § 13 beträffande utfallet av automobilskattemedlens
specialbudget har av kommunikationsdepartementet er
utsänts på remiss.
§ 14 Planeringen av Södertäljevägens utbyggnad
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Såsom framgår av redogörelsen har projekteringsarbetet bedrivits med
anlitande av olika konsulterande ingenjörsfirmor under en lång följd av år,
varvid till en början vederbörande vägdistrikt och efter vägväsendets förstatligande
väg- och vattenbyggnadsverket genom vägförvaltningen i länet
såsom väghållare haft ansvaret för vägdelarna på landsbygden och Södertälje
stad genom vederbörande kommunala myndigheter varit ansvarig för
väghållningen inom stadens område.
Företagets relativt stora omfattning jämte betydande väg- och brotekniska
problem och icke minst bristen på ekonomisk målsättning för vägnätets utbyggnad
i stort synes ha medverkat till att projekteringen till en början varit
trevande och mindre effektiv. Framhållas bör bl. a. att det statsbidragsbelopp,
som erfordrades för genomförandet av enbart detta företag inom
Södertälje stad så sent som år 1954 uppgick till ungefär halva det årliga
anslagsbelopp, som totalt fanns tillgängligt för byggande av vägar och gator
i samtliga rikets städer. Först vid mitten av 1950-talet fanns de anslagsmässiga
förutsättningarna för att över huvud taget framlägga en realistisk
finansieringsplan, som därvid tog sikte på företagets genomförande tidigast
under första hälften av 1960-talet.
I samband härmed framlades även ett mera konkret utarbetat vägförslag.
Efter granskning av detsamma meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse den 29 mars 1956 drätselkammaren i Södertälje att styrelsen förordade
riksvägens utförande såsom förbifartsled i en sträckning med bro
över kanalen omedelbart norr om järnvägsbron. Detta dock under förutsättning
att pågående utredningsarbete av delegationen för översiktlig vägplanering
visade, att riksväg 1 lämpligen borde gå över Nyköping och icke över
Flen, som ifrågasatts. Sedan delegationen i skrivelse den 13 februari 1957
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rekommenderat sträckningen över Nyköping,
meddelade styrelsen den 28 februari 1957 berörda parter, att utredningsarbetet
skulle utföras under denna förutsättning. Genom den av delegationen
för översiktlig vägplanering den 8 november 1957 framlagda »Vägplan
för Sverige» lämnades ytterligare bekräftelse på att vägleden i fråga
skulle projekteras såsom motorväg.
I samband med upprättandet av fördelningsplanen för tilldelning av statsbidrag
till byggande av vägar och gator i städerna under åren 1958/1959
61
framförde emellertid Södertälje stad tanken på att i stället för förbifartsleden
utbygga en genomfartsled, den s. k. Oxbacksleden, innebärande en dubblering
av nuvarande kanalbron och eu vidgning av gatunätet i stadens centrala
delar samt yrkade på ett särskilt projekteringsbidrag härför. Länsstyrelsen
tillstyrkte stadens framställning därest förbifartsleden icke ansågs
kunna komma till utförande inom den närmaste framtiden. Då utbyggnaden
av Oxbacksleden med tillhörande fastighetslösen bedömdes komma att
kräva alltför stora investeringar och för lång byggnadstid i förhållande till
de trafikförbättringar, som därigenom kunde uppnås, ansåg väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
det angeläget att koncentrera tillgängliga anslagsmedel
och projekteringsresurser till förbifartsleden, som alltså upptogs i den
sedermera fastställda fördelningsplanen, medan projekteringen av Oxbacksleden
icke medtogs i planen.
Det oaktat har staden under åren 1958—1960 låtit utreda den s. k. Oxbacksleden
och i sitt förslag till fördelningsplan för åren 1960—1961 gav
staden alltjämt denna led prioritet. Icke förrän hösten 1960 synes man i Södertälje
ha frångått tanken på att utbygga en genomfartsled genom stadens
centrala delar till förmån för förbifartsleden. Detta förhållande liksom den
omständigheten att vid utredningen av Oxbacksleden samma konsulterande
ingenjörsfirma har anlitats som vid förbifartsleden synes på ett ogynnsamt
sätt ha påverkat stadens aktivitet då det gällt att projektera den sistnämnda
leden.
Intill den 1 januari 1961 hade staden att svara för väghållningen inom
stadens hela jurisdiktion. Från och med nämnda datum har kronan enligt
Kungl. Maj:ls beslut och efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag
övertagit väghållningen för den planerade förbifartsvägen för riksväg 1 söder
om stadens centrala delar varvid förutsattes att den pågående planläggningen
skulle färdigställas genom stadens försorg.
Sedan väg- och vattenbyggnadsverket sålunda mera direkt övertagit ansvaret
för förbifartsledens genomförande har styrelsen förhandlat med sjöfartsstyrelsen
om den nya bron över kanalen och lyckats nå en lösning, som
möjliggör eu eventuell framtida breddning och fördjupning av kanalfåran.
Vidare har styrelsen föranstaltat om ansökan om vattendom, vilken beräknas
komma att meddelas inom den närmaste tiden. Även projekteringen av
leden i övrigt har forcerats kraftigt under 1961 och en arbetsplan föreligger
nu i sådant skick, att den bör kunna fastställas så snart nya stadsplaner blivit
fastställda för vissa områden längs leden. Förslag till stadsplan för området
över kanalen har varit utställt och är under handläggning i länsstyrelsen.
Förslag till stadsplan för området söder om kanalen har först i dagarna
framlagts av byggnadsnämnden i staden. Styrelsen räknar dock med
alt kunna påbörja byggnadsarbetet i höst och genom forcering av arbetet utföra
förbifartsleden med eu byggnadstid av ca 3 år.
Revisorerna har framhållit att ett mera ingående samråd mellan projektören
och vederbörande statliga myndigheter skulle kunnat medföra åtskillig
tidsvinst vid planeringen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som i och
för sig delar denna uppfattning, vill dock framhålla att projektören i detta
fall var anställd och avlönad av staden och alt det därför måste vara staden,
som lämnar direktiv till projektören och tar initiativet till de samråd,
som erfordras med de statliga myndigheterna. Även om staden i princip kan
erhålla statsbidrag till projekteringskostnaden så utgår dylikt bidrag endast
till skälig kostnad för den del av projektörens arbete, som avser förbifartsleden.
I samband med slutredovisningen prövas frågan om statsbidrag till
projekteringen, varvid såväl tidsåtgången som sättet för projekteringsarbetets
bedrivande kommer alt bedömas.
62
Genom den författningsändring, som trätt i kraft från och med den 1 januari
1961 — innebärande att kronan kan övertaga väghållningen inom område
i stad, som är egen väghållare — har bättre möjligheter skapats för
väg- och vattenbyggnadsverket att samordna planeringen av dylika vägföretag
i stad och på landsbygd även om man också i fortsättningen måste räkna
med att besvärliga samordningsproblem stundom kan uppstå. Under de senaste
åren har väg- och vattenbyggnadsverket inlett ett nära samarbete med
kommunala myndigheter i vägplaneringsfrågor. Exempel härpå är de storföretag
i Stockholm och Göteborg, som planerats på mycket kort tid, liksom
det samarbete som för närvarande pågår med ett flertal andra städer. För
att fortsätta och utvidga denna verksamhet, som sker i nära anknytning till
samhällsplaneringen i övrigt och som styrelsen närmare utvecklat i 1961 års
riksdagspetita, erfordras ökade insatser från väg- och vattenbyggnadsverkets
sida, vilket i sin tur kräver personella resurser, som verket nu icke förfogar
över eller för närvarande har möjlighet alt skaffa sig.
Vad revisorerna anfört om värdet av den utbyggda motorvägen mellan
Salem och Wedaverken i Södertälje anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för sin del innebära en klar underskattning av denna vägomläggnings betydelse
såväl ur trafiksäkerhetssynpunkt som även ur framkomlighetssvnpunkt
i övrigt. De sammanlagda trafikvinsterna på denna vägdel torde förränta
det nedlagda kapitalet med minst 25 procent.
Revisorerna framhåller vidare att arbetet på ett tidigt stadium bort inriktas
på att åstadkomma provisoriska lösningar i staden som kunde ha bidragit
till att minska svårigheterna vid Mälarbron. Detta med hänsyn till alt
det varit uppenbart att färdigställandet av förbifartsleden skulle taga många
år i anspråk.
Styrelsen vill till en början konstatera att det är staden, som har att svara
för väghållningen inom sitt område. Av det anförda torde vidare framgå, att
stadens intresse i första hand har koncentrerats till att projektera en genomfartsled
såsom alternativ till förbifartsleden. Att i det läget från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens sida yrka på projektering av ytterligare en led såsom
ett provisorium torde knappast ha lett till något resultat och skulle i
varje fall ytterligare ha försenat arbetet med förbifartsleden.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 15 september 1961 har möjlighet öppnats
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att med vägförvaltningens bistånd
inom staden — på grundval av det befintliga gatunätet — utreda ett
provisorium, som presenterats för Kungl. Maj:t den 30 november 1961 och
som avses att genomföras till den 1 juni 1962. Det har dock framhållits alt
de föreslagna provisoriska åtgärderna har en högst begränsad räckvidd och
att någon avgörande förbättring av trafikförhållandena icke kan förväntas
förrän förbifartsleden utbyggts.
Revisorerna har till sist uttalat följande.
Vägbyggandet i landet har tidigare karakteriserats av att tillgängliga medel
uppdelats på en mängd smärre företag, en företeelse som haft sin grund
i önskemålet att samtidigt tillgodose ett flertal inbördes konkurrerande lokala
intressen. Under senare år har emellertid den uppfattningen vunnit insteg
att medelstilldelningen bör koncentreras, så att större vägbyggnadsföretag
kan komma till utförande. De fördelar som vinns genom den moderna
tekniken kan därigenom ge utslag i form av ökad effekt och lägre kostnader.
Enligt revisorernas mening bör dessa principer komma till tillämpning
även — och kanske i främsta rummet — vid projektering av vägar, särskilt
då fråga är om motorvägar av stor betydelse. Det företag som ovan beskrivits
synes revisorerna utgöra ett belysande exempel på angelägenheten härav.
I anslutning härtill vill styrelsen framhålla att inriktningen av flerårs -
63
och fördelningsplanerna för åren 1961—1965, som utförligt redovisats i styrelsens
senaste petita, liksom projekteringsverksamheten enligt dessa planer
helt överensstämmer med de principer, som revisorerna ansett böra tilllämpas
och som styrelsen i sina anslagsframställningar under senare år bär
framfört.
Då de av riksdagen anvisade ordinarie anslagen för 1961 och 1962 har varit
40 respektive 100 mkr lägre än flerårsplanebeloppen på landsbygden, har
trots tillskott av beredskapsmedel vissa eftersläpningar uppstått i planerna.
Detta sammanhänger med att beredskapsmedlens geografiska fördelning icke
överensstämmer med flerårsplanernas. Eftersläpningarna avser södra och
mellersta delarna av landet och speciellt de större företagen bl. a. motorvägsbyggena.
övergångsvis har därvid icke kunnat undvikas att vissa företag
av medelsbrist temporärt har måst nedläggas. För att i fortsättningen
undvika detta och åstadkomma en rationell planering av byggnadsverksamheten
har styrelsen i senaste petita särskilt pekat på de olägenheter, som är
förenade med ovissheten om de kommande årens medelstilldelning och framhållit
nödvändigheten av att statsmakterna uttalar sig för en investeringsserie,
som omfattar minst tre år. Stockholm den 30 januari 1962.
GUST. VAHLBERG
Harald Ekström
Länsstyrelsen i Stockholms län
Vägdirektören i länet har på länsstyrelsens begäran upprättat bilagda promemoria
(bilaga) i saken, vari vägförvaltningen för sin del lämnat en redovisning
för ärendet.
Länsstyrelsen finner vid sådant förhållande icke anledning till något eget
ställningstagande i saken. Stockholm den 30 januari 1962.
ERIK WESTERLIND
Gösta Falk
Bilaga
Yttrande från vägförvaltningen i Stockholms län
Revisorernas berättelse rörande bedrivandet av projekteringsarbetet för
Södertäljevägen synes så fullständig, att vägförvaltningen icke funnit anledning
att närmare ingå på några detaljer i detta avseende. Dock må det tillrättaläggandet
göras, att företaget avseende ombyggnad av Stockholmsvägen
inom staden från begravningsplatsen till Mälarbron hela tiden under perioden
1956—1961 funnits upptaget i fördelningsplanerna. Fördelningsplanerna
är konstruerade på så sätt, att däri icke upptages medel till varje enskilt
företag inom en stad, utan staden tilldelas en viss procentuell andel av de
för resp. år tillgängliga medlen att användas för de i fördelningsplanen i
turordning namngivna företagen.
Redan i början av 1940-talet förelåg utredning i princip om riksvägens
sträckning på avsnittet Salem—Södertälje — och vidare söderut. Projek
-
64
teringen av denna vägsträcka har självfallet kommit att beröra ett stort antal
intresseområden. Härvid må exempelvis nämnas sjöfarten, industrien,
försvaret, berörda kommuner och enskilda. Samordningen av alla dessa intressen,
som i många fall varit motstridiga och vari både administrativa och
tekniska myndigheter haft att deltaga, har varit arbetskrävande och därmed
även tidskrävande. Härtill kommer, att utvecklingen i fråga om motorvägsbyggande,
varav knappast någon erfarenhet alls förelåg i landet, då här ifrågavarande
projekteringsarbete påbörjades, under den förflutna tiden varit
mycket stor, varför överarbetningar fått ske succesivt för att de senaste rönen
på det väg- och trafiktekniska området skall kunna tillgodogöras.
Revisorerna har själva i sin berättelse anfört de omständigheter, som utgjort
de huvudsakliga skälen till att projekteringsarbetet kommit att draga
långt ut på tiden. Vägförvaltningen vill också för sin del beklaga att så blivit
fallet. Revisorernas i berättelsen uttalade uppfattning att ett mera ingående
samråd mellan projektören och vederbörande statliga myndigheter kunnat
medföra åtskillig tidsvinst genom att vissa alternativa lösningar lämnats
åt sidan efter ett överslagsmässigt bedömande, kan dock icke oreserverat delas
av vägförvaltningen. Eftersom staden är väghållare torde det närmast ha
ålegat staden att taga erforderligt samråd med de statliga myndigheterna.
Revisorerna framhåller vidare, att genom den utbyggnadsetapp, å vilken trafiken
insläpptes under juni 1961, men varå arbeten pågått till i slutet av
samma år, har visserligen den fördelen vunnits, att den tidigare riksvägen
mellan Salen och Wedaverken ersatts av en god motorväg. Denna ombyggnad
har emellertid enligt revisorerna icke medfört någon lättnad för trafiken
på den mest svårframkomliga delen av riksvägen, nämligen passagen
över Mälarbron, utan trafiksvårigheterna där har snarare ökat. I detta avsnitt
vill vägförvaltningen endast framhålla, alt revisorerna måhända underskattat
betydelsen av att den äldre riksvägsdelen, som är smal och har mycket
dåligt läge i såväl plan som profil och varå olycksfallsfrekvensen varit
mycket stor, blivit ersatt av en mera tidsenlig väg. Att trafiksvårigheterna i
Södertälje ökat beror självfallet icke på tillkomsten av motorvägsdelen ulan
på den ökning av trafiken, som årligen gör sig gällande.
Beträffande läget för dagen i fråga om den nya genomfarten må följande
anföras. Avsikten är att under april—maj innevarande år utlämna entreprenadhandlingar
för utförande av den nya bron över kanalen. Entreprenör beräknas
bli antagen under hösten samma år och arbetena vara igång vid årsskiftet
1962/63. Vissa förberedande arbeten avseende muddrings- och omgrävningsarbeten
i kanalen beräknas bli påbörjade redan under våren—försommaren.
För vägföretaget i övrigt beräknas fullständiga entreprenadhandlingar
föreligga färdiga vid årsskiftet och arbetena på marken påbörjas under
våren 1963. Trafiken beräknas kunna insläppas å den nya genomfartsleden
före 1965 års utgång.
Vidkommande slutligen det s. k. provisoriet kan följande anföras. Eftersom
Södertälje stad är egen väghållare, hade det måhända förefallit naturligt,
att staden i första hand hade tagit upp frågan om och på vilket sätt provisoriska
åtgärder kunde vidtagas till förbättrande av trafikförhållandena
genom staden. Så har emellertid icke skett. En anledning härtill kan möjligen
ha varit, att staden varit förvissad om dels att möjligheterna härtill
vore begränsade, dels ock att ett dylikt provisorium vore relativt kostnadskrävande.
Att provisoriet nu kan genomföras så pass snabbt att trafiken beräknas
kunna begagna sig därav senast den 1 juni i år, torde till väsentlig
del bero på statsmakternas visade positiva intresse gentemot staden i icke
minst ekonomiskt avseende. Vägförvaltningen vill dock i detta sammanhang
påpeka, att sådana väsentliga förbättringar, som på en del håll gjorts gäl
-
65
lande, sannolikt icke kommer att uppstå genom anordnandet av provisoriet,
vilket torde framgå av den utredning, som överlämnats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i ärendet den 30 november 1961. Stockholm den 30 januari
1962.
Södertälje stad
Staden instämmer i vad revisorerna uttalat samt vill dessutom anföra
följande.
Redan så tidigt som år 1940 tog byggnadsnämnden i staden initiativ till
en utredning om en ny väg för genomfartstrafiken. Som ett resultat härav
framlades år 1942 det av revisorerna omnämnda förslaget av Bachman. Förslaget
innefattade en led med sträckning över Sofiehillsområdet med bro
över kanalen parallellt med och på samma höjd som järnvägsbron, alltså i
huvudsak samma sträckning som nu är aktuell och i stort sett med samma
dimensioner. Detta förslag fastställdes i stadsplan år 1944. Skälet till att förslaget
icke kom att genomföras, synes av revisorernas redogörelse vara avsaknad
av ekonomiska medel. Sedan utredningsarbetet under början av
1950-talet återupptagits, framlade Ivjessler & Mannerstråle AB en den 21
juni 1955 dagtecknad, ny utredning, upptagande två förslag, varav det ena i
huvudsaklig överensstämmelse med det Bachmanska. Vid gemensamt sammanträde
med drätselkammaren och byggnadsnämnden redan den 27 juni
1955 beslöto de båda organen att uttala sig för en fortsatt undersökning och
utredning genom bolagets försorg av ovannämnda förslag. Under tiden pågick
emellertid, som revisorerna påpekat en på uppdrag av Kungl. Maj :t tillkommen
utredning angående en översiktlig planläggning av vägnätets utformning,
vilken utredning avslutade sitt arbete först i slutet av år 1957.
Detta förhållande har uppenbarligen i icke ringa mån bidragit till att försena
utbyggnaden av kringfartsleden i Södertälje. Först den 19 september
1959 förelåg sålunda utredningen avseende delsträckan Jakobsdal—Södertälje
kanal.
Det sagda visar, att staden i sin mån sökt bidraga till att påskynda tillkomsten
av motorvägen. Det kan tilläggas, att staden de senaste åren gjort
uppvaktningar hos vederbörande statliga myndigheter i samma syfte.
Alltsedan mitten av 50-talet har det stått klart för stadens myndigheter,
att en snar utbyggnad av den centrala trafikleden genom staden jämte Mälarbron
varit erforderlig oavsett tidpunkten för motorvägens tillkomst. Denna
uppfattning synes ha delats av vederbörande statliga myndigheter, enär
anslag för ombyggnad av Mälarbron upptagits i fördelningsplanerna för
åren 1954—59. Därjämte kan tilläggas, att väg- och vattenbyggnadsstyrelscn
i skrivelse den 8 augusti 1955 till staden meddelade att styrelsen skulle
upprätta förslag till breddning av bron, att staden, sedan styrelsen återkallat
sitt åtagande, den 5 maj 1956 uppdrog åt AB Motala Verkstad att upprätta
förslag till dubblering av bron samt förstärkning och ombyggnad av
den befintliga bron, att bolaget den 20 september 1957 redovisade programförslag
för en dubbleringsbro, att styrelsen den 19 juni 1958 återsände förslaget
med vissa erinringar beträffande farbanan, att ärendet diskuterades
med styrelsen vid ett sammanträffande den 4 november 1958, att staden i
skrivelse till styrelsen den 2 februari 1959 överlämnade ett av bolaget upprättat
underlag för alternativval beträffande ombyggnaden av bron, att staden
med skrivelse den 29 maj 1959 till vägförvaltningen i länet överlämnade
»FM beträffande Mälarbrons bredd och indelning», reviderad den 15 maj
/{ev. be rät I c Iso ung. statsverket är 1961. II
66
1959, samt att staden den 2 juli 1959 avlät ny skrivelse till vägförvaltningen
i ärendet.
Staden uppvaktade dels generaldirektören för styrelsen den 26 februari
och den 1 november 1960 dels ock därefter chefen för kommunikationsdepartementet
med anledning av att broprojektet strukits ur fördelningsplanen
och i syfte att få arbetet upptaget i fördelningsplanen för åren 1961—65
och då så tidigt som möjligt.
Med skrivelse den 21 november 1960 lämnade styrelsen drätselkammaren
tillfälle att avgiva yttrande över förslag till fördelningsplan avseende bidrag
till byggande av vägar och gator i städerna under åren 1961—65, enligt vilket
förslag medel till Mälarbron angivits komma i fråga först år 1965. Drätselkammaren
framhöll i sitt yttrande den 8 december 1960 med skärpa, att
den ej kunde förstå, hur trafiken skulle kunna fungera under ytterligare
fem år utan en dubblering av Mälarbron och vädjade enträget till berörda
statliga myndigheter att på nytt överväga en tidigareläggning av medelstilldelning
till detta företag. Enligt en den 30 december 1960 fastställd fördelningsplan
för tilldelning av medel under åren 1961—65 har den bidragsberättigade
kostnaden för ombyggnad av Mälarbron angivits till 7 miljoner kronor
och medelstilldelningen beräknats ske år 1964 med 1 394 000 kronor, år
1965 med 1 485 000 kronor och med återstoden vid senare, icke angiven tidpunkt.
Vid utgången av år 1965 skulle alltså arbeten ha utförts å bron till
en kostnad av cirka 2,8 miljoner kronor. Enär hela arbetet beräknats draga
en kostnad av 7 miljoner kronor, vågar staden göra det uttalandet, att framkomligheten
då kan beräknas vara sämre än den är nu. Till stöd härför åberopar
staden närslutna diagram,1 som med utgångspunkt från åren 1957 och
1961 gjorda trafikräkningar utvisar den beräknade trafikbelastningen på
Mälarbron (»Klaffbron») och varav man kan utläsa att en väsentlig ökning
av trafiken över bron kan beräknas ske även om bron skulle utnyttjas enbart
för den lokala trafiken.
Som framgår av det anförda har staden nedlagt stor möda för att i görligaste
mån bidraga till att undanröja svårigheterna med trafiken i staden,
svårigheter som med visshet kunna beräknas öka under kommande år och
som i första hand drabba den lokala trafiken, ehuru de till stor del vållas av
rikstrafiken.
Staden instämmer, som förut sagts, helt med revisorernas uttalande och
vill slutligen understryka vad revisorerna anfört därom att medelstilldelningen
bör koncentreras, så att större vägbyggnadsföretag kunna komma till utförande.
Staden vill i detta sammanhang icke underlåta att på nytt vädja till
vederbörande myndigheter att genom skyndsammare projektering och ökad
medelstilldelning genomföra dubbleringen av Mälarbron så snart det över
huvud taget är möjligt.
I detta hänseende vill staden såsom ett önskemål framhålla att den nya
Mälarbron gives en sådan bredd, att den tillåter tre fordonsfiler. Södertälje
den 29 januari 1962.
På drätselkammarens vägnar:
Underdånigst
TURE HOLMBERG
Gunnar Nordin
1 Ej avtryckt
67
Kjessler & Mannerstråle AB
Kjessler & Mannerstråle AB instämmer i allt väsentligt i vad revisorerna
uttalat men kan icke dela dessas uppfattning om, att ett mera ingående samråd
mellan projektören och vederbörande statliga myndigheter skulle kunnat
medföra åtskillig tidsvinst. Revisorerna understryker här särskilt de
alternativa utredningar som gjorts för riksvägens sträckning invid järnvägsbron.
„
Under hela projekteringsarbetets gång har Kjessler & Mannerstråle AB
såsom Södertälje stads konsult haft fortlöpande samråd med vederbörande
statliga myndigheter. Dessa samråd har enligt vårt förmenande varit av stor
betydelse och av fullt tillfredsställande omfattning. Utredningen av det omtalade
alternativet för riksvägens sträckning invid järnvägsbron är tillkommen
som en följd av dylikt samråd. Frågan om vilket av alternativen som
slutligen skulle väljas var beroende på anläggningskostnaderna och statsverkets
ställning till bidrag till marklösen, vilket bidrag då ännu icke beslutats.
En utredning över detta avsnitt var sålunda nödvändig, och på grund
av frågans betydelse såväl tekniskt som ekonomiskt erfordrades ett mera ingående
studium.
Vi kan sålunda icke finna att utredningstakten skulle kunnat ökas genom
ett mera ingående samråd. Stockholm den 15 februari 1962.
B. O. M. OLSON
§ 15 Statens bilinspektions lokaler
Fortifikationsförvaltningen
I sin berättelse har revisorerna anmärkt, att lokalfrågan för bilinspektionen
i ytterst ringa utsträckning blivit löst i samarbete med andra statliga
myndigheter. Sålunda hade endast i ett fall militär myndighet ställt kontorslokaler
till inspektionens förfogande medan däremot icke i något fall
besiktningslokaler kunnat inrymmas i anslutning till militär anläggning.
Icke minst av kostnadsskäl anser revisorerna det angeläget, att möjligheterna
till ett närmare samarbete med andra statliga myndigheter ägnades
större uppmärksamhet.
Fortifikationsförvaltningen får först framhålla, att tillgången till kontorslokaler
inom försvaret är så begränsad, att något dylikt utrymme icke
torde kunna ställas till annan myndighets förfogande.
Vad därefter beträffar besiktningslokaler är tillgången till utrymmen av
detta slag vid ett stort antal förband icke på långt när tillräcklig för försvarets
egna behov. Vid andra förband har visserligen moderna och fullt tillräckliga
anläggningar för nämnda ändamål blivit uppförda, men anläggningarna
har dimensionerats uteslutande för täckande av försvarets egna
behov och torde därför endast i undantagsfall vissa kortare tider av året
kunna st lillas till bilinspektionens förfogande.
För närvarande är anläggningar för bilvården inom försvaret under utbyggnad
eller planering vid ett flertal förband. Härvid skulle givetvis -—- under
förutsättning av erforderlig medelstilldelning — anläggningarna kunna
dimensioneras så, att de, i allt fall i begränsad omfattning, även skulle kunna
utnyttjas av bilinspektionen. Dessa anläggningar kommer emellertid, liksom
fallet är med de nuvarande, att vara belägna inom eller i omedelbar anslutning
till de olika militäretablissementen. Enligt vad som under hand inhämtats
från armé-, marin- och flygstaberna kan det därför från sekretess-,
68
säkerhets- och ordningssynpunkter icke godtagas, att anläggningarna utnyttjas
av bilinspektionen. På grund av den därigenom starkt ökade trafiken av
icke militära bilar skulle nämligen eu tillfredsställande övervakning av de
militära områdena komma att avsevärt försvåras. Med hänsyn till den redan
nu betydande trafiken och anhopningen av olika militära fordon inom
förbandens områden skulle det även från trafiksäkerhetssynpunkt vara
mindre lämpligt med en ytterligare utökning av biltrafiken inom dessa områden
och därav följande större risk för trafikolyckor. Ämbetsverket vill
även erinra om att kronans fordon är oförsäkrade.
Under åberopande av vad sålunda anförts får fortifikationsförvaltningen
uttala den uppfattningen, att praktiska möjligheter saknas att ställa försvarets
anläggningar och lokaler till förfogande för statens bilinspektion.
I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknade tf. verkschefen
Wallén och byrådirektören S. G. Thorsell, den senare föredragande,
samt byråchefen Lindholm. Stockholm den 1 februari 1962.
B. WALLÉN
Sven Gunnar Thorsell
Gunnar Lindh
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Riksdagens revisorer har påtalat vissa brister beträffande befintliga lokaler
för statens bilinspektion, ävensom att behovet av besiktningslokaler är
tillgodosett endast i begränsad omfattning. Revisorerna framhåller som sin
mening att åtgärderna nu —- vid sidan av fullföljandet av byggnadsprogrammet
— även bör inriktas på iordningställande av enklare, i vissa fall provisoriska
anläggningar, för att kunna tillgodose det mest oundgängliga behovet
av utrymmen, d. v. s. kontorslokaler med därtill anslutna inspektionsgropar
under tak, utrymmen för instrumentutrustning samt tillräckligt och
avskilt utrymme för uppställning av fordon.
I bifogade sammanställning, bilaga A, har sammanställts lokalförhållandena
på de orter där bilinspektionen numera disponerar permanenta eller
provisoriska besiktningslokaler eller där sådana lokaler inom kort kommer
att uppföras. I bilaga B har angivits den procentuella fördelningen av det totala
antalet besiktningsförrättningar på i bilaga A upptagna orter.
Det vore enligt styrelsens mening verklighetsfrämmande att utgå ifrån
att genom statligt byggande kunna tillgodose lokalbehovet på samtliga cirka
150 orter, där bilinspektionen nu har förrättningar. Sådant byggande måste
i första hand förbehållas de orter, som har den största förrättningsfrekvensen,
d. v. s. central- och stationsorter. Även om man skulle välja sådana
enklare, provisoriska lokaler som revisorerna föreslagit blir kostnaderna
som regel så höga att dylika anläggningar endast kan komma i fråga på orter
med förhållandevis hög besiktningsfrekvens. På större orter har det hittills
visat sig att kostnaderna för såväl tomt som provisoriskt anordnade lokaler
ställer sig synnerligen höga.
Som exempel härpå kan nämnas att alternativa förslag utarbetats för anläggning
för bilinspektionen i Uppsala, vilken avsågs att uppföras av ett
åkeriföretag i anslutning till dess garage- och kontorsbyggnad. Kostnaderna
för även det enklast utformade alternativet — bl. a. med hårdgjort jordgolv
beräknades emellertid bli så höga att byggnadsstyrelsen icke ansåg sig kunna
acceptera desamma. I anslutning härtill kan även nämnas att förslag förelegat
om ombyggnad av ett stall vid f. d. K 3 i Hälsingborg. Kostnaderna
69
härför, som uppskattades av byggnadsstyrelsen, torde uppgå till inemot
hälften av nybyggnadskostnaden för en bilinspektionsanläggning. Då ett flertal
mycket väsentliga svagheter vidlådde den möjliga lösningen, bedömdes
projektet som ekonomiskt ogenomförbart.
Som det framgår av bilaga I har det dock visat sig möjligt att på vissa
mindre stationsorter förhyra provisorisk besiktningslokal. Dessa lokaler når
emellertid icke alla upp till den standard, som av revisorerna angivits som
lämplig för enklare provisorier. Styrelsen, som i allt väsentligt delar revisorernas
uppfattning om utformningen av provisoriska lokaler, har till följd
härav icke ansett sig kunna på större orter acceptera sådana provisorier,
som förekommer i Västervik, Karlskoga och Skellefteå. Lokalerna på dessa
orter består nämligen av mer eller mindre tillfälligt förhyrda garage, som
bl. a. icke medger genomfart eller införande av större fordon.
På övriga stationsorter förhyrda lokaler är i de flesta fallen i skilda avseenden
av enklare slag än de'' statliga som uppförts eller är under uppförande.
Denna enklare utformning är möjlig på dessa orter genom att besiktningsfrekvensen
här är låg. Det bör framhållas, att vissa stationsorter
har större antal besiktningar än vissa centralorter.
De lokaler, som kunnat anskaffas på mottagningsorter, har till övervägande
delen provisorisk karaktär. Dessa provisorier består huvudsakligen av
smörjhallar eller liknande på bensin- och servicestationer, där bilinspektionen
icke torde kunna räkna med att i längden få kvarstanna. På ett flertal
orter — exempelvis Avesta och Ängelholm — har kommunerna upplåtit
lokaler inom sina brandstationer. På dessa orter äger bilinspektionen även
disponera lektionsrum eller liknande för körkortsförhör. Styrelsen avser att
bibehålla dylika förhyrningar så länge kommunerna det medger. I Alingsås
har staden inom ett småindustriområde uppfört lokaler för bilinspektionen,
som i förhållande till ortens storlek ur besiktningssynpunkt är av mycket
hög standard. I Arvika är särskild besiktningslokal under uppförande i anslutning
till en större servicestation. Även här blir standarden god.
Revisorerna har understrukit som sin uppfattning att lokalfrågan för bilinspektionen
blivit löst i ytterst ringa utsträckning i samarbete med andra
statliga myndigheter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har, delvis i samarbete
med byggnadsstyrelsen, bedrivit ett omfattande arbete för att söka
genom förhyrning eller på annat sätt få disponera lokaler i andra statliga
anläggningar. Som framgår av sammanställningen har på en stationsort och
fyra mottagningsorter besiktningslokal kunnat förhyras eller på annat sätt
disponeras inom anläggningar tillhöriga postverket och statens järnvägar.
Samarbetet med dessa myndigheter fortsätter och styrelsen beräknar att
härigenom kunna erhålla ytterligare lokaler, främst på mottagningsorter.
Kontakt har även tagits med olika militära myndigheter beträffande möjligheterna
att utnyttja militära anläggningar för bilinspektionen. Bl. a. på
grund av sekretesskäl och de risker, som anses uppstå med civil trafik inom
militära anläggningar har ett sådant arrangemang av de militära myndigheterna
bedömts som icke önskvärt.
Frågan om utnyttjande av vägförvaltningarnas garageanläggningar har
redan på elt tidigt stadium upptagits till prövning inom styrelsen. Emellertid
har riskerna för störning av den där bedrivna verksamheten bedömts
som alltför stora, vartill bl. a. kommit de risker som är förenade med främmande
trafik inom dessa anläggningar. Frågan om garageanläggningarnas
användning även för bilinspektionen kommer emellertid att ytterligare övervägas.
Styrelsen vill slutligen framhålla att styrelsen uppdragit åt sin ralionali -
70
seringsavdelning att utreda frågan om bilinspektionens framtida organisation.
I samband därmed kommer även lokalfrågan att studeras.
I den slutliga handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade
deltagit överingenjören Klingberg och tf. förrådsdirektören Hedin. Stockholm
den 6 februari 1962.
GÖSTA HALL
Gustav Ekberg
Bilaga A
Lokalförhållandena på de orter, där bilinspektionen disponerar
besikt ningslokaler
Centralort Anläggning
Stockholm
Norrköping
Kalmar
Malmö
Göteborg
Vänersborg
Örebro
Västerås
Falun
Östersund
Umeå
Luleå
Egen anläggning, 2 banor
Egen anläggning, 1 bana. Beräknas färdig 1962
Egen anläggning, 1 bana. Beräknas färdig 1963
Egen anläggning, 2 banor. Beräknas färdig 1963
Egen anläggning, 2 banor. Beräknas färdig 1963
Egen anläggning, 1 bana. Beräknas färdig 1963
Förhyrd anläggning, 1 bana. Beräknas färdig sommaren 1962
Förhyrd anläggning, 1 bana. Beräknas färdig sommaren 1962
Egen anläggning, 1 bana. Beräknas färdig 1963
Egen anläggning, 1 bana. Beräknas färdig 1963
Egen anläggning, 1 bana. Beräknas färdig 1963
Egen anläggning, 1 bana
Stationsort
Visby
Västervik
Uddevalla
Borås
Mariestad
Karlskoga
Karlstad
Sundsvall
Skellefteå
Lycksele
Gällivare
Förhyrd anläggning, 1 bana
Förhyrd, provisorisk besiktningslokal
Förhyrd anläggning, 1 bana
Förhyrd anläggning, 1 bana
Förhyrd anläggning, 1 bana
Förhyrd, provisorisk besiktningslokal
Förhyrd anläggning, 1 bana
Egen anläggning, 1 bana. Beräknas färdig 1962
Förhyrd, provisorisk besiktningslokal
Postens garage
Förhyrd anläggning, 1 bana
Bilaga B
Procentuell fördelning av totala antalet besiktningsförrättningar
på i bilaga A upptagna orter
Centralorter: totalt 15 st. %
Andel av totala antalet årliga förrättningar.................... 40,0
Härav på
egna, färdigställda anläggningar ............................ 12,1
egna anläggningar färdiga 1962.............................. 1,7
förhyrda anläggningar färdiga 1962 .......................... 4,2
egna anläggningar färdiga 1963.............................. 18,2
36,2
71
Stationsorter: totalt 23 st.
Andel av totala antalet årliga förrättningar
Härav på
förhyrda anläggningar ................
egna anläggningar färdiga 1962 ........
10,5
1,7
12,2
%
30,0
Mottagningsorter: totalt 109 st.
Andel av totala antalet årliga förrättningar
Härav på
förhyrda anläggningar..................
Mottagningsort Anläggning
Norrtälje
Nynäshamn
Slite
Nässjö
Älmhult
Ljungby
Borgholm
Oskarshamn
Vimmerby
Ängelholm
Hässleholm
Simrishamn
Strömstad
Lysekil
Falkenberg
Laholm
Alingsås
Kinna
Lidköping
Falköping
Lindesberg
Arvika
Avesta
Ludvika
Hedcmora
Mora
Malung
Söderhamn
Bollnäs
Ljusdal
Ånge
Kramfors
Strömsund
Sveg
Jörn
Sorsele
Norsjö
Garage ....................
Nynäshamns stad (smörjhall)
Brandstation................
Smörjhall ..................
Smörjhall ..................
Smörjhall ..................
SJ ........................
Garage (staden) ............
Smörjhall..................
Brandstation................
Smörjhall (bensinstation)----
Brandstation................
SJ ........................
SJ (bussverkstad) ..........
Garage ....................
SJ ........................
Alingsås stad, 1 bana ......
Brandstation................
Smörjhall (bensinstation)----
Smörjhall (bensinstation)----
Verkstadshall .............
Smörjhall (bensinstation) ...
Brandstation...............
Smörjhall (bensinstation) ...
Smörjhall (bensinstation) ...
Smörjhall (bensinstation) .. .
Vägförvaltningen...........
Smörjhall (bensinstation) ...
Smörjhall (åker)...........
Smörjhall (bensinstation) ...
Smörjhall .................
Smörjhall (bensinstation) ...
Smörjhall (bensinstation) .. .
Smörjhall (bensinstation) .. .
Brandstation...............
Vägförvaltningen...........
Vägförvaltningen...........
14,7
30,0
Inspektions grop X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X X -
Byggnadsstyrelsen
Sedan bilinspektionen 1948 förstatligades har det ålegat byggnadsstyrelsen
att svara för anskaffandet av erforderliga lokaler för inspektionens verksamhet.
Till att börja med har det härvid endast varit fråga om förhyrningar
av kontorslokaler, men efter hand har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
särskilt vad beträffar central- och stationsorterna, framställt önskemål om
lokaler även för den egentliga besiktningsverksamheten. Då för denna verksamhet
erfordras anordningar av speciellt slag, såsom besiktningsgrop, for
-
72
donsvåg, bromsprovare o. d., har möjligheterna till förhyrning på sådana
platser inskränkt sig till verkstäder, garage, brandstationer eller liknande
byggnader, i vilka anordningar av ovan nämnt slag redan finnes eller relativt
hd t kan åstadkommas. På grund av dessa förhållanden har det endast
i undantagsfall vård möjligt att på central- och stationsorterna genom förhyrningar
anskaffa tillfredsställande lokaler för här ifrågavarande ändamål.
Styrelsen har därför i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen undei
åren 1958 1900 framlagt förslag om uppförande av nybyggnader för
inspektmnen i Stockholm, Norrköping, Luleå, Sundsvall, Göteborg och Falun.
Av dessa är såsom även framgår av riksdagsrevisorernas berättelse _
byggnaderna i Stockholm och Luleå färdigställda. Byggnaderna i Norrköping
och Sundsvall är under uppförande och vad beträffar Göteborg och
balun pagar projektering. Vidare har byggnadsstyrelsen under år 1961 i samrad
med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetat och för Kungl. Maj:t
tramlagt förslag till lokalprogram för nybyggnader i Kalmar, Malmö, Hälsingborg,
Vänersborg, Karlstad, Uppsala, Härnösand, Örnsköldsvik, Östersund
och Umeå (Teg). I enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1961
bär byggnadsstyrelsen sedermera även låtit upprätta ritningsförslag och
verkställt kostnadsberäkning för fem av dessa byggnadsföretag, nämligen
tor de i Kalmar, Malmö, Vänersborg, Östersund och Umeå, och ^underdånig
skrivelse den 5 februari 1962 hemställt att Kungl. Maj :t måtte föreslå 1962
ars riksdag att anvisa erforderliga medel för utförande av dessa sistnämnda
inspektionsbyggnader.
...Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmält behov av ytterligare lokaler
tor statens bilinspektion på ett stort antal platser i landet och detta behov
— såvitt nu kan bedömas — till övervägande del måste tillfredsställas genom
nybyggnad, har byggnadsstyrelsen påbörjat en utredning om möjligheterna
att upprätta ett typförslag till inspektionsbvggnad. Då emellertid
Kungl. Maj :t genom det förut nämnda beslutet av den 30 juni 1961 jämväl
uppdragit åt statskontoret att i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
verkställa en organisationsutredning av statens bilinspektion i syfte att
klarlagga hur inspektionens verksamhet bör organiseras på sådana centralis1
stationsorter, där lokalfrågan icke lösts, har styrelsen icke ansett sig
fora tulltolja den påbörjade utredningen om ett typförslag, förrän resultarelio''
^en aV ^lm^'' sålunda anbefallda organisationsutredningen fö
Om
emellertid det planerade typförslaget till inspektionsbyggnad framdees
kommer till stånd torde det bli möjligt för byggnadsstyrelsen att med reJ„atlvt,
''<or[ Yarsel Påbörja uppförandet av nybyggnader för bilinspektionen.
, nJ° .rutsattnin8 barfor gäller dock att för ändamålet lämplig tomtmark
dessförinnan kunnat anskaffas.
I sin årsberättelse har riksdagsrevisorerna föreslagit åtgärder bl. a. för
iordningställande av enklare, i vissa fall provisoriska anläggningar som kan
tillgodose det mest oundgängliga behovet av utrymmen, d. v. s. kontorslokaler
med därtill anslutna inspektionsgropar under tak, utrymmen för instrumentutrustning
samt tillräckligt och avskilt område för uppställning av
fordon. \ isserligen skulle provisoriska åtgärder såsom uppförande av kontoi
sbaracker samt anordnande i anslutning till dessa av inspektionsgropar
med skärmtak snabbt leda till en förbättring av rådande lokalförhållanden,
men enligt byggnadsstyrelsens erfarenheter blir kostnaderna även för dylika
enklare lokaler jämförelsevis höga och då man dessutom för provisoriska
änlaggmngar måste räkna med kort avskrivningstid och högre underhålls
-
73
kostnader än för byggnader av normal standard, anser sig styrelsen av ekonomiska
skäl böra avråda från en sådan lösning av lokalfrågan. Där behovet
av lokaler för bilinspektionen icke inom de närmaste åren kan beräknas bli
tillfredsställt genom nybyggnader av permanent karaktär, är byggnadsstyrelsen
i stället beredd att göra ytterligare ansträngningar för att tills vidare
lösa lokalfrågan genom förhyrningar.
I revisorernas berättelse uttalas vidare att lokalfrågorna i ytterst ringa
utsträckning blivit lösta i samarbete med andra statliga myndigheter. Detta
beror ej på att byggnadsstyrelsen underlåtit att söka sådant samarbete utan
fastmer på att dessa myndigheter i allmänhet ej haft möjlighet att ställa
lämpliga lokaler till styrelsens förfogande. Såsom tidigare sagts kräver nämligen
den vid statens bilinspektion bedrivna besiktningsverksamheten speciella
anordningar, varför för densamma lämpade lokaler i regel endast kan
erhållas i samband med större ombyggnader eller nybyggnader.
Vad beträffar möjligheterna alt i vägförvaltningarnas garageanläggningar
anordna för bilbesiktningarna lämpade lokaler har byggnadsstyrelsen
förutsatt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i egenskap av chefsmyndighet
såväl för statens bilinspektion som för vägförvaltningarna i förekommande
fall före anmälan till byggnadsstyrelsen om lokalbehov låtit undersöka dessa
möjligheter.
Byggnadsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla att personalbristen
på de avdelningar inom styrelsen som har att handlägga ärenden av här
förevarande art i avsevärd grad begränsar möjligheterna för styrelsen att
snabbt få till stånd en tillfredsställande lösning av bilinspektionens lokalproblem.
I handläggningen av detta ärende har förutom generaldirektören Larsson
och tf. byggnadsrådet Olrog, föredragande, deltagit byggnadsrådet Mårdh
och tf. byråchefen Cederstrand. Stockholm den 19 februari 1962.
SIXTEN LARSSON
Christer Olrog
Tore Eriksson
Statskontoret
I kungl. brev den 30 juni 1961 till byggnadsstyrelsen angående projektering
av nybyggnader för statens bilinspektion i Kalmar, Malmö, Vänersborg,
Umeå och Östersund har uppdragits åt statskontoret att i samråd med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen verkställa en organisationsutredning av statens
bilinspektion i syfte att klarlägga hur inspektionens verksamhet bör organiseras
på sådana central- och stalionsorter, där lokalfrågan icke lösts.
För ett bedömande av dessa frågor erfordras emellertid en bättre kännedom
om den framtida arbetsbelastning, som kan väntas inom inspektionens
verksamhetsområde samt om storleken av den personalökning, som kan bliva
erforderlig vid dess lokala organ. I bägge dessa hänseenden torde de beslut
statsmakterna kan komma att fatta rörande bl. a. frågan om periodisk kontrollbesiktning
av motorfordon och släpfordon bli av avgörande betydelse.
Under arbetet med förutnämnda organisationsutredning har det visat sig
nödvändigt att även undersöka i vilken utsträckning verksamheten på mottagningsorterna
bör bedrivas. Först därefter synes lokalbehovet kunna bedömas.
I likhet med riksdagens revisorer har statskontoret funnit, att bilinspektionen
har otillfredsställande lokaler på flertalet stations- och mottagnings
!5f
Rev. berättelse ang. statsverket år 1961. II
74
orter. Dessa förhållanden medför, att verksamheten icke kan bedrivas på ett
fullt ändamålsenligt sätt och att påfrestningarna för personalen blir onödigt
stora. Då emellertid den statskontoret och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ålagda utredningen omfattar de av revisorerna i denna paragraf påtalade
förhållandena, håller statskontoret före, att speciella åtgärder icke
bör vidtagas förrän utredningsresultatet föreligger. Detta ställningstagande
bör icke hindra en intensifiering av ansträngningarna att genom samarbete
med andra statliga myndigheter eller genom förhyrningar åstadkomma förbättrade
arbetsförhållanden för bilinspektionen på sådana orter, där detta
kan ske utan investeringskostnader av någon betydelse. I utredningsarbetet
kommer statskontoret jämväl att pröva lösningar efter av revisorerna anvisade
vägar.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef von Willebrand
samt förste byråsekreterare Falk, föredragande. Stockholm den 26 januari
1962.
PAUL TAMMELIN
Harald Falk
§ 16 Uppgiftsskyldighet rörande motorredskap m. m.
Armétygförvaltningen
De jämlikt förenämnda kungörelse inkommande uppgifterna ha avsetts
skola utgöra erforderligt underlag för den uttagningsverksamhet beträffande
i kungörelsen avsedda motorredskap in. m., som armétygförvaltningen
bedriver i egenskap av biluttagningsmyndighet enligt militära och civila uttagningsförordningarna.
Det har emellertid efter hand visat sig möjligt för
ämbetsverket att från importörer, tillverkare eller försäljare av dylik materiel
frivilligt och fortlöpande erhålla uppgifter, vilka vid varje tillfälle
väl motsvarat aktuella behov. Uti underdånig skrivelse den 6 april 1960, vari
armétygförvaltningen hemställde om Kungl. Maj :ts förordnande, att skyldighet
att avlämna uppgift enligt omförmälda kungörelse icke skulle föreligga
för år 1960, framhölls, bland annat, att fråga uppkommit om upphävande
eller ändring av kungörelsen samt att viss utredning härutinnan
påbörjats inom försvarsstaben. Denna fråga har därjämte berörts i samband
med en vidare utredning syftande till ett flertal ändringar i militära
och civila uttagningsförordningarna, vilken utredning bedrivits av en arbetsgrupp,
bestående av representanter för, bland annat, dåvarande riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap, försvarsstaben och armétygförvaltningen.
Ehuru i dessa frågor något slutligt ställningstagande från de
berörda myndigheternas sida ännu icke föreligger, anser armétygförvaltningen
för sin del att tidigare erfarenheter rörande tillämpningen av förevarande
kungörelse närmast tala för dess omedelbara upphävande. Därest
svårigheter framdeles skulle uppkomma att på ovan angivet sätt få här
avsedda uppgifter frivilligt avlämnade, torde möjlighet föreligga för armétygförvaltningen
att i samråd med vederbörlig myndighet införskaffa för
uttagnmgsverksamheten erforderliga uppgifter med stöd av lagen den 26
juni 1948 (nr 390) om skyldighet för näringsidkare in. fl. att biträda vid
planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap. Skulle det emellertid
för vissa fall visa sig erforderligt att erhålla mera omfattande kännedom
om tillgången hos enskilda på här avsedda motorredskap m. m. än som
75
kan vinnas genom infordrande av uppgifter enligt nyssnämnda lagbestämmelser,
torde särskild kungörelse om skyldighet att lämna för de aktuella
behoven anpassade uppgifter kunna utverkas hos Kungl. Maj :t.
Under åberopande av vad ovan anförts får armétygförvaltningen i underdånighet
anmäla, att ämbetsverket för sin del intet har att erinra mot att
kungörelsen den 27 november 1942, angående uppgiftsskyldighet beträffande
motorredskap m. m., upphäves, varvid förutsättes att ämbetsverket
skall äga utverka särskild föreskrift om sådan uppgiftsskyldighet i de fall
behov härav skulle uppkomma.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Hård af
Segerstad och Wettergren, den senare föredragande, jämväl chefen för fordonsavdelningen,
översten Höglund deltagit. Stockholm den 30 januari 1962.
FR. HÅRD AF SEGERSTAD
Nils Wettergren Anders Grufman
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får meddela, att styrelsen biträder vad
riksdagens revisorer anfört. I detta sammanhang må även framhållas att
styrelsen i sitt yttrande över förslag till ny civil och militär uttagningsförordning,
biträtt överstyrelsens för ekonomisk försvarsberedskap förslag, att
uppgiftsskyldigheten skall slopas. Stockholm den 31 januari 1962.
GUST. VAHLBERG
Gustav Ekberg
Domänstyrelsen
Styrelsen instämmer i revisorernas uttalande om nuvarande förfaringssätt.
Det synes sålunda vara lämpligare att, såsom revisorerna föreslagit,
uppgiftsskyldigheten författningsmässigt föreskrives endast för sådant år
då behov av nya uppgifter föreligger. Domänstyrelsen vill förorda att armétygförvaltningen
erhåller bemyndigande att vid behov infordra ifrågavarande
uppgifter.
I detta ärendes handläggning ha, förutom överdirektören, deltagit tf. byråchefen
Rydbo och jägmästaren Werner, föredragande. Stockholm den 20
januari 1962.
För överdirektören
FOLKE RYDBO
Ruth Bengtsson
Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
De bestämmelser, som reglera det fredstida förberedelsearbetet för ianspråktagande
vid krig eller krigsfara av vissa för totalförsvaret särskilt
viktiga förnödenheter, återfinnas, bl. a., i den civila uttagningsförordningen
den 22 juni 1951 (nr 553) och i den militära uttagningsförordningen den
13 november 1953 (nr 673). Dessa bestämmelser äro numera i flera hänseenden
mindre tillfredsställande. För att få till stånd mera tidsenliga och så
långt som möjligt likartade bestämmelser för planläggningen inom totalförsvarets
(»lika grenar på detta område har en arbetsgrupp, vari ingått repre
-
76
sentanter för försvarsstaben, armétygförvaltningen, forlifikationsförvallningen,
arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statens jordbruksnämnd
och riksnämnden (överstyrelsen), verkställt en utredning av hithörande
spörsmål. I detta sammanhang har den av riksdagens revisorer
nu aktualiserade frågan även uppmärksammats.
Den skyldighet, som enligt kungörelsen den 27 november 1942 (nr 885)
ålagts vissa ägare av i kungörelsens 1 § närmare angivna förnödenheter att
årligen till armétygförvaltningen inkomma med uppgift om desamma, torde
ursprungligen haft till syfte att skaffa armétygförvaltningen (biluttagningsmyndigheten)
överblick över vissa förnödenheter, vilka kunde komma
ifråga för uttagning. Den anbefallda uppgiftsskyldigheten har emellertid
icke lett till önskat resultat och Kungl. Maj:t har på framställning av
armétygförvaltningen — såsom närmare framgår av revisorernas uttalande
— under en följd av år medgivit dispens från uppgiftsskyldigheten enligt
kungörelsen. Den kartläggning av beståndet av ifrågavarande förnödenheter
som erfordras har armétygförvaltningen åstadkommit efter direkta
kontakter med vederbörande importörer och tillverkare, vilka halvårsvis
lämnat uppgifter om försålda motorredskap m. in. Enligt vad armétyglörvaltningen
uppgivit har det sålunda tillämpade systemet fungerat tillfredsställande
och lämnat godtagbart underlag för myndighetens verksamhet
på området. Mot den av förvaltningen tillämpade metoden för insamling
av uppgifterna synes intet vara att erinra. Lagen om skyldighet för
näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska
försvarsberedskap (nr 390/1948) torde nämligen erbjuda den formella bakgrunden
härför. Rätt att efter samråd med riksnämnden (överstyrelsen)
intordra uppgifter enligt nämnda lag tillkommer bl. a. armétygförvaltningen
jämlikt 1 § kungörelsen den 26 juni 1948 (nr 391) med närmare bestämmelser
angående tillämpningen av lagen. Då kungörelsen den 27 november
1942 (nr 885) sålunda visat sig vara mindre ändamålsenlig och behövliga
uppgifter kunna införskaffas i annan ordning, föreslås i utredningen att
kungörelsen upphäves. Skulle det under den fortsatta planläggningen visa
sig nödvändigt att erhålla en bättre uppfattning om tillgången på vissa motorredskap
eller arbetsmaskiner i enskild ägo, pekas i utredningen på möjligheten
att vid behov från fall till fall utverka särskilda kungörelser om
uppgiftsskyldighet härutinnan.
På grundval av den verkställda utredningen har i samverkan med försvarsstaben
och övriga berörda myndigheter utarbetats förslag till ny militär
och civil uttagningsförordning, till vissa ändringar i vägtrafikförordningen
och vägtrafikstadgan samt till kungörelse om upphävande av kungörelsen
nr 885/1942. Förslagen, som för närvarande äro utsända på remiss
till närmast berörda myndigheter och organ, torde — såvitt nu kan bedömas
— kunna överlämnas till Kungl. Maj :t under februari eller mars månad
innevarande år.
Som framgår av den lämnade redogörelsen har man i den av riksnämnden
(överstyrelsen) i samverkan med övriga berörda myndigheter verkställda
utredningen i förevarande fråga kommit till ett resultat, som nära överensstämmer
med den uppfattning, varåt riksdagens revisorer givit uttryck.
Skulle de förslag i ämnet, som inom kort avses bliva överlämnade till Kungl.
Maj.t, vinna bifall, komma sålunda riksdagens revisorers synpunkter i
denna del att bliva tillgodosedda.
Detta ärende har avgjorts av undertecknad Swärd efter föredragning av
avdelningsdirektören Högberg. Stockholm den 30 januari 1962.
BERTIL SWÄRD
C. It. Högberg
77
§ 17 Statens järnvägars resebyråer i utlandet
Järnvägsstyrelsen
Riksdagens revisorer har i sin redogörelse för den begränsade resebyråverksamhet,
som SJ bedriver i utlandet, redovisat det siffermässiga underskott
som hela verksamheten vid byråerna i fråga uppvisar. Samtidigt har
revisorerna påpekat att resebyråerna har åtskilliga uppdrag för statens
järnvägars räkning, utöver vad som normalt kan anses falla inom ramen
för egentlig resebyråverksamhet. Vidare understryks att resebyråerna utför
ett avsevärt arbete med allmän trafikupplysning och turistpropaganda,
som icke hänför sig till resebyråverksamheten eller representantskapet for
statens järnvägar. ... ,
Riksdagens revisorer lämnar också en ny siffermässig redovisning av
den egentliga resebyråverksamheten, där hänsyn tagits till de kostnader
som är förknippade med byråernas allmänna verksamhet. Rörelsen visar
därvid ett betydligt gynnsammare utfall.
Revisorerna" framför som sin mening att det finns anledning prova utvägar
för att åstadkomma ett gynnsammare ekonomiskt resultat, exempelvis
genom samarbete med andra intressenter, sasom övriga noi diska statsbanors
resebyråer, Svenska Turisttrafikförbundet och SAS.
Revisorerna säger sig ha svårt att bedöma i vad män konkurrenstorhallanden
eller andra skäl kan lägga hinder i vägen för ett samarbete, men
framför som sin mening att verksamheten får en sådan inriktning att de
angivna synpunkterna framdeles i görligaste mån kan tillgodoses.
järnvägsstyrelsen har varit och är medveten om att resebyråverksamheten
i utlandet medför förhållandevis höga kostnader och att det ekonomiska
resultatet av denna verksamhet inte är helt tillfredsställande. Inom
styrelsen har frågan om partiell nedläggning av utlandsverksamheten
eller radikal omläggning av verksamheten med inriktning uteslutande pa
de ur SJ :s synpunkt värdefulla resenärerna och resmålen diskuterats. Järnvägsstyrelsen
har emellertid ännu icke ansett sig kunna eller böra gora eu
så radikal omläggning.
En välskött resebyrå med goda kontakter, å ena sidan med resandeklientelet,
å andra sidan med de många andra resebyråerna i det främmande
landet har för järnvägen en påtaglig betydelse i konkurrensen med andra
transportmedel. ... ... Ä
Revisorerna har i sitt yttrande nämnt de särskilda uppgifter som byråerna
pålägges: allmän trafikupplysning, turistpropaganda, service åt bilturismen.
Om resebyråernas verksamhet i enlighet med vad som ovan
diskuterats skulle läggas om radikalt, måste en av konsekvenserna bli att
allmän trafikupplysning, turistpropaganda, allmänna upplysningar om Sverige,
service åt bilturister — alltsammans viktiga funktioner ur allmän
svensk synpunkt, men sett ur järnvägens synpunkt uppgifter som egentligen
borde åvila andra organ än SJ:s resebyråer — skulle försvinna. SJ
har icke ansett sig kunna eller böra ta ett sådant steg, eftersom det i turistiska
och kanske också i andra avseenden skulle betyda en allvarlig försvagning
av den svenska representationen i Danmark, Tyskland och England
och detta i ett läge då den svenska representationen har behov av att
förstärkas. Man kan inte heller bortse från det förhållandet att Norden
och Sverige av de stora, kommersiellt drivna resebyråerna på kontinenten
och i Storbritannien betraktas som ett resmål av andrarangsnatur.
Styrelsen följer med stor uppmärksamhet verksamheten vid resebyråerna
78
i utlandet. En kontinuerlig rationalisering av arbetet pågår. Det preliminära
resultatet av verksamheten för 1961 föreligger nu för byråerna i London
och Berlin, som båda uppvisar en påtaglig förbättring av resultatet i
jämförelse med motsvarande resultat för 1960.
Styrelsen bär hittills endast i en stad, nämligen New York, lyckats aktivt
medverka till att realisera tanken på ett gemensamt kontor för de nordiska
statsbanorna. Under 1961 har styrelsen förhandlat med de danska statsbanorna
om möjligheterna att i Hamburg ta första steget mot en gemensam
byrå. Förhandlingarna har emellertid ännu icke gett något resultat.
Styrelsen avser att under innevarande år ånyo undersöka vilka möjligheter
som finns till ett samgående mellan de nordiska järnvägsförvaltningarna
i fråga om gemensamma resebyråer.
Diskussioner kommer också att tas upp med SAS rörande de praktiska
förutsättningarna för gemensamma kontor. Här måste dock tas hänsyn till
att konkurrensen mellan flyg och järnväg på de ej alltför långa avstånden
kan utgöra ett hinder för samgående.
Styrelsen har tidigare hävdat att samarbete mellan Svenska Turisttrafikförbundet
och SJ i utlandet skulle innebära en rationalisering och totalt sett
sänkta kostnader. SJ resebyråer i Köpenhamn, London och Berlin har tidigare
representerat Svenska Turisttrafikförbundet, en anordning som enligt
styrelsens uppfattning fungerade tillfredsställande. Turisttrafikförbundet
ansåg emellertid att turistpropagandan icke lämpligen borde ombesörjas
av ett trafikföretag och att turistpropagandan skulle bli effektivare om
den skedde helt i Turisttrafikförbundets egen regi. Samarbetet upphörde
efter upprepade bestämda yrkanden från Svenska Turisttrafikförbundet.
Dock har en del av den tidigare gemensamma upplysningsverksamheten
kommit att ligga kvar på respektive SJ-byråer, vilket inneburit en ekonomisk
belastning för byrån.
Styrelsen anser att det finns argument som talar för ett samgående mellan
Svenska Turisttrafikförbundet och SJ och måhända också SAS och de
danska och norska turistorganisationerna och järnvägsförvaltningarna. De
viktigaste argumenten för ett svenskt — och också ett nordiskt — samgående
skulle närmast vara de begränsade ekonomiska och personella resurserna,
nödvändigheten av att sänka kostnaderna och det obestridliga värdet
av samlade insatser. Ett uttryck för dessa samarbetsmöjligheter är den
överenskommelse mellan SJ och Turisttrafikförbundet om att gemensamt
utnyttja och dela kostnaderna för den persontrafikrepresentant som SJ har
i Frankfurt. Styrelsen avser att ånyo med Turisttrafikförbundet ta upp
frågan om begränsad gemensam representation.
Som sammanfattning vill styrelsen understrvka sin i olika sammanhang
dokumenterade beredvillighet och önskan att samarbeta med övriga trafikföretag
och turistorganisationer, där detta kan ske i gemensamt svenskt
eller nordiskt intresse utan att detta innebär allvarliga och påtagliga försämringar
för SJ vid en jämförelse med nuläget. Så länge ett sådant samarbete
ännu icke kommit till stand eller den svenska turistpropagandan
pa de för oss även ur andra synpunkter viktiga marknaderna avsevärt
stärkts, måste SJ tveka att ta ett sådant steg som att radikalt skära ned
resebyråverksamheten. Även om det sett ur snäv företagsekonomisk synpunkt
skulle innebära vissa besparingar för SJ skulle det medföra en omedelbar
och allvarlig försvagning av den samlade svenska representationen,
och innebära en avsevärd minskning av det antal utlänningar, som gör turistresor
till Sverige.
På längre sikt får man inte räkna med att SJ kan bortse från den ekonomiska
belastning som den allmänna turistupplysningen etc. utgör för
79
de egna resebyråerna i utlandet. SJ måste ganska snart vidtaga erforderliga
åtgärder för att anpassa verksamheten i utlandet med hänsyn till järnvägsföretagets
intressen. Det synes emellertid föreligga både möjligheter
till samarbete med andra intressenter och planer på en sådan förstärkning
av utlandspropagandan att SJ kan vidta erforderliga anpassningsåtgärder
på ett sådant sätt och i sådan takt att både SJ ekonomiska intressen och
gemensamma svenska intressen på de utländska marknaderna kan tillgodoses.
. IT ,
I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark,
överdirektören Oredsson samt byråchefen Ekelund (föredragande). Stockholm
den 26 januari 1962.
Anders Ekelund
ERIK UPMARK
Scandinavian Airlines System
Nödvändigheten av ett skandinaviskt samarbete utomlands mellan Svenska
Turisttrafikförbundet och dess motsvarigheter i Danmark och Norge å
ena sidan samt SAS å andra sidan har ständigt påtalats av oss. Vi är övertygade
om, att SAS-kontoren, för närvarande 104 spridda i 43 länder, har
skulle kunna utnyttjas, inte enbart för de skandinaviska turistorganisationerna
utan även för Svenska Institutet, Sveriges Allmänna Exportförening,
Handelskamrarna och andra liknande institutioner jämte deras motsvarigheter
i Danmark och Norge. Härigenom skulle kunna skapas skandinaviska
centra på ett stort antal orter i utlandet, där sådan skandinavisk representation
idag icke finnes. . „ . c
I ovannämnda förslag till ett utökat skandinaviskt samarbete via SAS
utlandskontor, finner vi det också möjligt tänka sig att flerstädes få ett
samarbete med Statens Järnvägars utländska resebyråorganisation och
motsvarande intressen i Danmark och Norge och efter de riktlinjer som
anförts av Statsrevisorerna. Även om vissa givna konkurrensförhållanden
existerar mellan Statsbanorna och SAS, borde ett samarbete kunna ge alla
medverkande så betydande fördelar, att dessa komma att överväga.
Sammanfattningsvis får vi framhålla, att vi är beredda att beakta de synpunkter
som redovisats av Statsrevisorerna. Vi är förvissade om att utöver
direkta kostnadsbesparingar för samtliga berörda parter, ett samarbete
skulle ge en effektivare skandinavisk information, i första hand
till båtnad för värvning av utländska besökande till de skandinaviska länderna
men därjämte också till fromma för handelsutbytet med utlandet
och de kulturella förbindelserna. Stockholm den 7 februari 1962.
ARNE WICKBERG
M. Gripenbrand
Svenska Turisttrafikförbundet
Ifråga om samarbetet mellan Statens Järnvägars och Svenska Turisttrafikförbundcts
representanter i utlandet vill förbundet framhålla följande.
Den bl. a. i samband med tillkomsten av Turisttrafikförbundets Londonkontor
fastställda principen, att förbundet i sitt arbete skall vara obundet av
kommersiella intressen, måste även i fortsättningen upprätthållas, för att
80
förbundet skall kunna göra anspråk på objektivitet i sitt upplysnings- och
vårvningsarbete i utlandet. Samarbetet med resebyråer, trafikföretag samt
andra företag och sammanslutningar måste alltså från Turisttrafikförbundets
sida ske på helt icke-kommersiell basis. Förbundet vidhåller att t. o. in.
en teknisk samverkan, t. ex. i form av gemensam lokal för SJ:s och förbundets
representanter, utgör en belastning och ett hinder i samarbetet med
Övriga reseintressenter. Förbundet drog konsekvenserna av denna uppfattning,
när den med SJ gemensamma representationen i London år 1958 ersattes
med ett särskilt kontor för Turisttrafikförbundet.
När denna principiella uppfattning deklarerats, är dock förbundet angeläget
understryka det intima samarbete, som äger rum mellan SJ:s resebyråer
och 1 uristtrafikförbundets representationer på olika utlandsmarknader.
Allmänna förfrågningar om Sverige som reseland, vilka inkommer till
SJ:s resebyråer utomlands, hänvisas sålunda i viss utsträckning till förbundets
närmaste kontor. I ett flertal fall har gemensamma värvningsaktioner
företagits av SJ:s och förbundets representanter i olika länder. I sådana fall,
liksom för det svenska turistvärvningsarbetet i allmänhet, synes det Turisttrafikförbundet
oundgängligen nödvändigt, att man, såsom sker genom ett
dylikt arrangemang, kan gå fram på två linjer samtidigt, d. v. s. att den allmänna
icke-kommersiella Sverige-upplysningen kompletteras och följes upp
med praktisk reseinformation och presentation av konkreta reseförslag. Det
råder ingen tvekan om att en på detta sätt genomförd arbetsfördelning möjliggör
en effektiv bearbetning av respektive marknader.
Det synes Turisttrafikförbundet angeläget, att i detta sammanhang uttrycka
sin bestämda uppfattning, att SJ:s resebyråer i utlandet utför ett arbete,
som för den allmänna Sverige-upplysningen och turistvärvningen är av allra
största betydelse. Byråerna är placerade i några av våra viktigaste turistmarknader,
som uppskattningsvis tillför Sverige närmare två miljoner danska,
259 000 tyska och 80—90 000 engelska besökare årligen. Den »allmänna Sverige-reklamen»,
som enligt uppgift tar mellan 10 och 14 procent av de berörda
SJ-byråernas driftskostnader i anspråk, synes oss därför ur olika synpunkter
vara väl motiverad.
För en svensk resebyrå i utlandet, som tillika representerar ett stort nationellt
trafikföretag, torde eu viss del sådan för själva resebyrån icke direkt
räntabel serviceverksamhet vara nödvändig att upprätthålla, dels för att ge
byrån goodwill i dess egenskap av utländsk representation, dels för att ge
byrån möjlighet att intressera andra resebyråer i respektive land att sälja
r^sor T". och därmed även järnvägsbiljetter— till och i Sverige. Sådan reseförsäljning
genom andra än SJ :s egna byråer blir självfallet delvis en direkt
förlust för ifrågavarande SJ-byrå, medan den kommer trafikföretaget som
sådant till godo. Skulle denna verksamhet ej upprätthållas, måste man rimligtvis
räkna med en nedgång i SJ:s biljettförsäljning på respektive marknader.
Eftersom revisorerna så starkt betonar att SJ:s utlandsbyråer pålägges
»ett flertal uppgifter, som huvudsakligen ha karaktär av allmän trafikupplysning
och turistpropaganda, vilket förekommer i sådan omfattning att det
ofta icke faller inom ramen för en resebyrås normala verksamhet», anser
sig förbundet böra framhålla följande principiella synpunkter: SJ:s resebyråer
i utlandet representerar eu viktig de] av det svenska samhällslivet och
kommer därigenom automatiskt att få ta på sig en del av den allmänna svenskå
upplysningsverksamheten. Detsamma gäller samtliga statliga och statsunderstödda
representanter i utlandet, men i stor utsträckning även näringslivets
representanter. I sammanhanget bör understrykas den mycket betydande
allmänna Sverige-upplysning, som — vid sidan av SJ — på liknande
81
grunder bedrives av andra trafikföretag, i första hand SAS, Svenska Amerika
Linien och Svenska Lloyd.
Det vore enligt Turisttrafikförbundets åsikt beklagligt, om SJ:s resebyråer
i utlandet framdeles skulle tvingas avstå från sådana för själva byrån icke
direkt lönsamma uppgifter, som både ur national- och näringsekonomiska
synpunkter är av väsentlig betydelse och för Sveriges allmänna goodwill i
respektive länder av stort värde. Stockholm den 8 februari 1962.
R. SACHS
Ordf.
Erik Schuhe
Verkst. dir.
qnruv*] » . ''v -v.,i.iimif-.oä liv oblid Vit ivii. r ,i-dlum-.
11/;'' J3J.T/tn I’ 1 1 ; u\: ji . fifVl
k‘1 .-iBguriv»;.; i-å^iliiaiohic -iÖi \ r.
1
H
82
FINANSDEPARTEMENTET
§ 18 Inkomstredovisningen till budgeten i vissa fall
Generalpoststyrelsen
§§ 18 och 21. Revisorerna ifrågasätter, om icke vissa uppbördsmedel, som
inbetalas via postgiro, snabbare än som nu sker skulle kunna tillföras statskassan
medelst dagliga automatiska gireringar till statsverkets checkräkning.
På grund härav vill styrelsen framhålla, att betalningsuppdrag i form
av automatiska gireringar är både arbets- och kostnadskrävande. I princip
har automatiska gireringar på senare tid icke beviljats någon kontoinnehavare,
ehuru postbanken under senare år i flera andra avseenden utökat sin
service. Endast konton med mycket livlig betalningstrafik har kunnat komma
ifråga för automatiska gireringar. På några av de konton, som nu granskats
av riksdagens revisorer, bokföres åtminstone tidvis helt små behållningar,
under det att behållningarna på andra är avsevärda.
Revisorerna förordar, att riksrevisionsverket närmare prövar förevarande
spörsmål. Mellan riksrevisionsverket och generalpoststyelsen har en dylik
prövning under hand diskuterats.
Styrelsen förutsätter, att man under de fortsatta överläggningarna kan
finna en ordning, som tillgodoser önskemålet om snabbast möjliga inbetalning
av ifrågavarande uppbördsmedel utan att förorsaka postbanken oproportionerliga
kostnader i pengar och arbetskraft.
Genom införande av den allmänna varuskatten bär postgirokontoret tillförts
en avsevärt ökad arbetsvolym. Uppbörden omfattar enbart för postgirokontorets
del över en miljon bokföringstransaktioner per år. Eftersom
dessa i huvudsak är fördelade på ett fåtal arbetsdagar, blir postgirokontorets
personella och maskinella resurser hårt ansträngda under uppbördsterminerna.
Utöver bokföringen sammanställes uppbördslistor åt länens varuskattekontor
och framställes en tämligen omfattande statistik rörande den
allmänna varuskatten för statistiska centralbyråns räkning. Genom att taga
en databehandlingsanläggning i bruk kommer postgirokontoret att kunna
utföra nämnda arbetsmoment samtidigt. Härigenom kommer det att bli möjligt
att ställa uppbördslistorna till länsstyrelsernas förfogande något tidigare
än vad nu är fallet. Denna automatisering beräknas kunna företagas med
verkan från uppbördsperioden i mars 1963.
I sin berättelse återger revisorerna vissa av överståthållarämbetet och
länsstyrelserna framförda förslag till modifikationer av postgirokontorets
medverkan i uppbörden av den allmänna varuskatten. Styrelsen är f. n. icke
beredd att taga ställning till dessa förslag, men förutsätter, att de kommer
att behandlas vid de överläggningar i riksskattenämndens regi, som från tid
till annan äger rum mellan de berörda myndigheterna.
I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling,
postbankschefen Lönnqvist (föredragande) samt postbanksfullmäktige Hagberg,
Apelqvist och Åsbrink. Stockholm den 31 januari 1962.
ERTK SWARTLING
Suen Lönnqvist
83
Riksrevisionsverket
§§ 18 och 19. Enligt de föreskrifter rörande kassarörelsen, som utfärdats
för statliga myndigheter med dragningsrätt på statsverkets checkräkning i
riksbanken, skall inbetalning till myndigheten regelmässigt ske antingen genom
insättning i riksbanken å statsverkets checkräkning eller genom insättning
å postgirokonto. I det senare fallet kan belopp, som skall inbetalas, antingen
insättas å ett postgirokonto för riksbanken eller, vilket är det vanligaste
betalningssättet, å ett av myndigheten för sådant ändamål öppnat
postgirokonto. Å sistnämnda konto insatta medel överföres i regel en gång i
veckan å en bestämd veckodag genom postverkets försorg till riksbankens
postgirokonto, varifrån medlen därefter av riksbanken överföres till statsverkets
checkräkning. Anordningen med veckovis överföring grundar sig på
en överenskommelse mellan dåvarande riksräkenskapsverket och generalpoststyrelsen.
Såsom framgår av revisorernas redogörelse inbetalas stora skattebelopp
till statsverket genom insättning å olika av kontrollstyrelsen öppnade postgirokonton.
Beträffande de mest betydande av dessa skattebelopp nämligen
bensinskatt och tobaksskatt sker emellertid redan nu en överföring till riksbanken
i omedelbar anslutning till skatteinbetalningen. I fråga om tobaksskatten
må vidare nämnas, att denna skatt före innevarande budgetår redovisades
genom direkt insättning å statsverkets checkräkning. En återgång till
denna ordning synes böra göras beträffande den tobaksskatt, som nu inbetalas
till kontrollstyrelsen av Svenska tobaksaktiebolaget. Det torde även böra
undersökas, om icke andra skattskyldiga, som har att erlägga större belopp
skulle kunna göra detta genom insättning på statsverkets checkräkning.
För flertalet skattskyldiga torde emellertid inbetalning över postgiro
innebära det smidigaste betalningssättet.
Beträffande den ordning som gäller för tullverket vill riksrevisionsverket
erinra om att dåvarande riksräkenskapsverket i underdånig skrivelse den 12
oktober 1945 föreslagit, att generaltullstyrelsen skulle erhålla dragningsrätt
på statsverkets checkräkning på samma sätt som övriga till statsverkets
checkräkning anslutna myndigheter. Detta förslag, som icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd, torde böra övervägas på nytt.
Den nuvarande ordningen för överföring till statsverkets checkräkning
av medel inbetalade till statsmyndighets postgirokonto kan otvivelaktigt i
vissa fall medföra, att statsmedel till ej obetydliga belopp under någon tid,
dock högst en vecka, undandrages statsverkets checkräkning. Skäl föreligger
därför att undersöka möjligheterna av en snabbare överföring till statsverkets
checkräkning av dessa inbetalningar. Riksrevisionsverket har för sin
del intet att erinra mot att en närmare prövning av förevarande spörsmål
kommer till stånd.
Omsättningsskatten för sprit och vin inbetalas till statsverket praktiskt
taget helt av det statliga partihandelsbolaget Vin- och spritcentralen. Tidpunkten
för denna inbetalning är reglerad i gällande avtal mellan staten och
bolaget. I vad mån här ifrågavarande skattemedel kan tillföras statsverket
snabbare än nu sker och vilka konsekvenser som kan följa härav, torde —
såsom revisorerna framhållit — icke kunna bedömas utan eu mera ingående
undersökning. Riksrevisonsverkel har för sin del icke något att invända mot
att denna fråga närmare prövas.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom
och Thorson. Stockholm den 18 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
Stig Säfsiröm
Föredragande
84
Generaltullstyrelsen
Generaltullstyrelsen, som förutsätter, att remissen avser styrelsens uttalande
i den del framställningen berör överförandet av medel från tullverkets
huvudkassa till statsverkets checkräkning får med överlämnande av infordrade
yttranden från centraltullkamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
samt tullkamrarna i Hälsingborg och Norrköping (bilagor A—E) anföra
följande.
Sedan ikraftträdandet den 1 januari 1955 av nu gällande tjänstgöringsreglemente
för tullstaten göres i medelsredovisningen åtskillnad, såvitt angår
kassarörelsen, endast mellan uppbördsmedel och olika slag av diverse medel.
Såsom uppbördsmedel anses därvid
tullmedel samt å riksstaten uppförda skatter och avgifter i övrigt, vilka
uppbäras av tullverket, såsom fyr- och båkavgift, fordonsskatt, energiskatt,
kaffeskatt, varuskatter och skeppsmätningsavgift;
införselavgifter och prisregleringsavgifter, vilka enligt särskilda föreskrifter
skola av tullverket centralt redovisas till Statens jordbruksnämnd;
medel, vilka enligt särskilda föreskrifter skola bokföras såsom inkomst å
utgiftstitel, samt belopp, avseende amortering och ränta å tullverkets båtlånefond
ävensom hyres- och arrendebelopp, som inflyta på generaltullstyrelsens
delfond av Statens allmänna fastighetsfond.
Olika slag av diverse medel äro deponerade medel, böter och ersättningsbelopp,
som av tullanstalt indrivits för annan tullanstalts eller utmätningsmans
räkning eller som förskottsvis inbetalats i avvaktan på lagakraftvunnen
dom i tullmål, avgifter för begagnande av tjänstetelefon, tjänstemotorfordon
eller dylikt, införselmedel, skattemedel, lönsparmedel, medel som avsatts
för inbetalning till statens intressekontor, intresseorganisation eller särskilt
av tjänstemännen vid arbetsenhet utsett ombud, medel som influtit till
vissa fonder (kapital och ränta), samt medel, som utgöras av amortering och
ränta å statligt bostadsanskaffningslån.
Enligt särskilda föreskrifter, meddelade i dels Kungl. Maj :ts kungörelse
den 8 juni 1951 (nr 433) om skyldighet för medelsförvaltande statliga myndigheter
in. fl. att i vissa fall anlita riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges
Kreditbank aktiebolag, dels finansdepartementets ämbetsskrivelser till
generaltullstyrelsen den 20 november 1953 och 18 juni 1954 angående medgivande
för generaltullstyrelsen att insätta vissa medel å checkräkning hos
Sveriges Kreditbank aktiebolag, insättas för omedelbart förestående utgifter
ej behövliga uppbördsmedel på postgirokonto och diverse medel på checkräkning
hos Sveriges Kreditbank.
Centraltullkammare och tullkammare (distrikttullanstalter) samt kustdistriktchef
ävensom generaltullstyrelsens kassakontor skola för sin medelsförvaltning
redovisa direkt till generaltullstyrelsen. Antalet redovisningsskyldiga
myndigheter uppgår för närvarande till 62. Var och eu av dessa myndigheter
innehar postgirokonto samt — såvitt avser centraltullkammare och
tullkammare — även checkräkning hos Sveriges Kreditbank.
Av omhänderhavda medel må utan särskilt bemyndigande av generaltullstyrelsen
distrikttullanstalt och kustdistriktchef såsom växel- och stämpelkassa
disponera högst 1 000 kronor per kassaställe.
Enligt Kungl. Maj:ts särskilda bemyndiganden, senast den 28 april 1961,
äger generaltullstyrelsen att utan särskild rekvisition från statskontoret å
de enligt statsverkets specialutgiftsstater anvisade anslagen avföra ifrågakoinmande
utgifter, vilka således må bestridas med av tullverket eljest omhänderhavda
medel.
85
Utbetalningar för annat ändamål än leverering må icke verkställas av annan
lokal myndighet än distrikttullanstalt och kustdistriktchef. Utan särskilt
bemyndigande äga sagda myndigheter utbetala, bland annat, kontanta
avlöningsförmåner, resekostnadsersättning och traktamente, kostnader för
uppvärmning och städning av tullokal, renhållning, tvätt, transporter, telefonabonnemang,
tidningsannonsering, underhålls- och reparationsarbeten å
tullverkets fastigheter, inventarier och fortskaffningsmateriel samt hyror för
garage och båtplatser.
Av generaltullstyrelsens kassakontor bestridas förutom motsvarande utgifter
för generaltullstyrelsen även huvuddelen av restitutionerna. Distrikttullanstalt
må dessutom utan särskilt bemyndigande utbetala tolagsersättning
till därtill berättigad stad ävensom restitutioner till visst högsta belopp.
Här avsedda kostnader (förvaltningskostnader) ävensom beviljade restitutioner
bestridas ur uppbördsmedlen.
Hos distrikttullanstalt innestående uppbördsmedel skola levereras till tullverkets
huvudkassa första dagen i varje månad samt dessutom varje måndag
och torsdag, därest medlen då sammanlagt uppgå till minst 1 000 kronor.
Vid beräkning av vad som vid levereringstillfället innestår av uppbördsmedel
må erforderligt avdrag göras för väntade utbetalningar under de närmaste
dagarna därefter. Levereringen sker i jämna 100-tal kronor genom girering
til! tullverkets huvudkassa. Vad beträffar centraltullkamrarnas levereringar
äger vederbörande tulldirektion bestämma, att leverering av medel
till tullverkets huvudkassa skall ske genom särskild girering från envar underlydande
tullavdelnings postgirokonto direkt utan att beloppen dessförinnan
behöva insättas på direktionens postgirokonto.
Såsom ovan nämnts äga distrikttullanstalt och kustdistriktchef att av influtna
uppbördsmedel disponera erforderligt belopp för bestridande av väntade
utbetalningar under de närmaste dagarna efter levereringstillfället. Befinnas
tillgängliga medel vara otillräckliga måste felande belopp rekvireras
hos generaltullstyrelsen. Så kan bliva fallet, då fråga är om utbetalning av
avlöning, större restitutionsbelopp eller tolagsersättning.
Leverering av medel från generaltullstyrelsen till statsverkets checkräkning
sker regelbundet två gånger i veckan på sätt i 4 § Kungl. Maj :ts instruktion
för tullverket den 7 februari 1958 (nr 38) föreskrivits. Medelsöverföringen
sker genom girering från generaltullstyrelsens postgirokonto nr
1100 till riksbankens huvudkontors postgirokonto nr 4. överföringen från
tullverkets huvudkassa till statsverkets checkräkning sker numera i allmänhet
i hela miljoner kronor. Generaltullstyrelsen har genom detta förfarande
möjlighet att tillgodose medelsbehovet hos ovanberörda medelsrekvirerande
myndigheter.
Enligt särskilda föreskrifter skall tullverket debitera och uppbära vissa införselavgifter
och prisreglcringsavgifter för Statens jordbruksnämnds räkning.
Leverering av dessa avgifter, vilka i tullverkets huvudbok redovisas å
st åt sregleringsfonden såsom diverse medel, sker månadsvis till jordbruksnämndens
checkräkning hos Sveriges Kreditbank med belopp, motsvarande
de till tullverket under respektive månad influtna införsel- och prisregleringsavgifterna
efter avdrag av under samma tid restituerade belopp. För december
månad 1961 uppgick nettouppbörden av sådana avgifter sammanlagt
till inemot 20 miljoner kronor.
Före den 1 juli 1961, då uppbörden av bensinskatt och energiskatt, belöpande
å importerad bensin, överfördes från tullverket till kontrollstyrelsen,
kunde den månatliga levereringen till jordbruksnämnden ske utan dröjsmål.
De vid ett och samma levereringstillfälle från distrikttullanstaltcrna influtna
medlen överstego då i regel vad som skulle inlevereras till nämnden. För
86
tiden därefter har det emellanåt förekommit att en eller flera levereringar
från distrikttullanstalterna måst avvaktas innan erforderligt belopp kunnat
överföras till jordbruksnämnden.
Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla, att jordbruksnämndens medel
insättas på statsverkets checkräkning tillsammans med övriga uppbördsmedel
allteftersom de inflyta till tullverkets huvudkassa. Statsverket har härigenom
fått disponera över belopp, som egentligen, därest redovisningstekniska
svårigheter icke lagt hinder i vägen, omdelbart efter det distrikttullanstalt
uppburit sådana medel, skulle ha ställts till jordbruksnämndens disposition.
Riksdagens revisorer ha i sin ovanberörda berättelse framhållit, att beträffande
inleverans till statsverkets checkräkning av bland annat tullmedel,
tobaksskatt, bensinskatt, energiskatt, särskild varuskatt samt omsättningsskatten
på motorfordon målet i princip borde vara, att dessa statsmedel
dagligen överföras från postgirot till statsverkets checkräkning. För att
undvika administrativa olägenheter anse revisorerna att regeln eventuellt
kunde begränsas till att avse visst minimibelopp, varjämte förutsättes dragningsrätt
för generaltullstyrelsen på statsverkets checkräkning.
Fråga om dragningsrätt för generaltullstyrelsen på statsverkets checkräkning
har tidigare varit föremål för styrelsens bedömande. Sålunda anförde
generaltullstyrelsen i underdånigt utlåtande den It januari 1946, att det för
det dåvarande icke var av behovet påkallat för styrelsen med någon dragningsrätt
på statsverkets checkräkning. Såsom framgår av det ovan anförda
•— bland annat i fråga om den månatliga levereringen till jordbruksnämnden
— har sedan ifrågavarande utlåtande avgavs sådana omständigheter inträffat,
att det numera enligt styrelsens uppfattning vore ändamålsenligt
med dragningsrätt för generaltullstyrelsen på statsverkets checkräkning.
Mot riksdagsrevisorernas förslag om dagliga insättningar på statsverkets
checkräkning har generaltullstyrelsen, oaktat det därav föranledda merarbetet,
i princip icke något att erinra. För undvikande av onödigt merarbete och
mera tidskrävande penningrekvisitioner anser generaltullstyrelsen, att, med
hänsyn till de utgifter, som tullverket har att bestrida, leverering till statsverkets
checkräkning skall behöva ske endast i hela miljoner kronor.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
jämväl byråchefen Äberg och tillförordnade byråchefen Strand,
föredragande. Stockholm i januari 1962.
VID ÅR FAHLANDER
Gösta Olsson
Bilaga A
Yttrande från tulldirektionen i Stockholm
I anslutning till tjänstgöringsreglementets bestämmelser om medelsförvaltning
har föreskrifter om inkomstredovisningen vid centraltullkammaren
meddelats genom direktionens tillkännagivande^ 27 12.6.1958 angående insättning
av vid tullavdelningarna i Stockholm influtna medel, av vilket ett
exemplar här bilägges (Bilaga). En övergång från nuvarande ordning för
leverering av uppbördsmedel till tullverkets huvudkassa till i punkt 1 i den
remitterade promemorian omnämnd daglig leverering skulle kunna ske utan
ändring av insättningsförfarandet vid centraltullkammaren. Omläggningen
87
skulle därför kunna vidtagas snabbt och skulle innebära ett tämligen obetydligt
merarbete för centraltullkammarens del.
En ännu snabbare inkomstredovisning skulle emellertid kunna uppnås vid
genomförande jämväl av i punkt 2 i promemorian ifrågasatt leverering från
tullavdelningarna direkt till huvudkassan. Enligt direktionens mening skulle
en anpassning av nuvarande redovisningsförfarande till ett system med
direktleverering kunna ske relativt lätt och icke behöva medföra någon betydande
arbetsökning vid centraltullkammaren.
Till postgirokonto influtna uppbördsmedel skulle samma dag de kassajournaliserats
gireras till postgirokonto 1100 i stället för direktionens postgirokonto.
Girokortets kvittokupong skulle utgöra levereringskvitto. På grund
av att upprättandet vid varje levereringstillfälle av särskilt reversal över gireringarna
skulle medföra ett avsevärt merarbete, bör nuvarande föreskrift
i TR 376 § om dylikt reversal sålunda icke bibehållas.
Frihamns- och flygtullavdelningarna skulle leverera även kontant influtna
uppbördsmedel genom girering till konto 1100 i samband med insättning
av medlen å eget postgirokonto. Uppbördsmedel, som kontant influtit vid
övriga tullavdelningar, skulle liksom nu dagen efter den, då de influtit, insändas
till Sveriges Kreditbank. Genom bankens försorg skulle medlen gireras
till huvudkassan. Kvitto å insättningen skulle som nu lämnas av banken
på av direktionens kameralkontor översänd specifikation av insanda medel.
Ett exemplar av specifikationen skulle insändas till huvudkassan. Då girokortets
kvittokupong torde erfordras såsom verifikation hos banken skulle
såsom levereringskvitto kunna ifrågakomma nyssnämnda specifikation med
bankens kvitto. . „ . , , .. .. , ,
Direktionen anser att även tullanstalterna i Gnsslehamn, Nynashamn och
Norrtälje, vilka har en relativt stor uppbörd, borde tillämpa systemet med leverering
av uppbördsmedel direkt till huvudkassan. För att möjliggöra detta
erfordras att nämnda tullanstalter medgives rätt att inneha postgirokonto
och checkräkning i Sveriges Kreditbank vilket skulle vara till fördel aven i
andra avseenden. Leverering skulle i sådant fall ske genom girering till konto
1100 efter insättning av kontantuppbörden å eget postgirokonto.
Förbudet mot leverering till huvudkassan i slutet av månad (TR 37o §
sista stycket) torde icke behöva bereda tullavdelningarna eller nyssnämnda
tullanstalter några större svårigheter. I fråga om medel, influtna eller insatta
å postgirokonto, finge levereringen vid sådant tillfälle uppskjutas till törsta
dagen i påföljande månad. Kontant influtna medel, avsedda att insandas
till Sveriges Kreditbank, skulle på vanligt sätt insändas till banken, som dock
enligt erhållna instruktioner icke skulle verkställa levereringen forran nast
-
följande månad.
Direktionen förutsätter, att vid nu ifragavarande direkta levereringar, i
likhet med vad för närvarande är fallet, erforderligt avdrag skall få göras
för väntade utbetalningar. Dylikt avdrag torde lätt kunna göras utan att levercringssystemet
därigenom kompliceras. Stockholm den 17 januari 1J62.
Bilaga
Tulldirektionens tillkännagivande nr 27 angående insättning av vid tullavdelningarna
i Stockholm influtna medel.
I anslutning till bestämmelserna i 366—368 §§ TR får tulldirektionen härmed
föreskriva följande. , ,
1. Till postgirokonto influtna medel av nedan angivna slag skola tor varje
dag med fulla beloppet insättas genom girering,
88
uppbördsmedel till tulldirektionens postgirokonto nr 180121,
deponerade medel till Sveriges Kreditbanks postgirokonto nr 3438 för att
gottskrivas tulldirektionens konto i banken eller, där tullavdelning innehar
eget konto i banken, detta,
hamnavgift och magasinshgra till Stockholms Hamnstyrelses postgirokonto
nr 3115, samt
dragar penningar till Svenska Handelsbankens kontors nr 4 postgirokonto
nr 143 för att gottskrivas Stockholms Tullpackhuskarlslags konto.
Gireringen skall verkställas å första söckendagen efter den dag, då medlen
bokförts i kassajournalen, dock skola medel, som bokförts den sista
söckendagen i månaden, gireras samma dag som bokföringsdagen.
2. Kontant influtna medel av sådana slag som avses i punkt 1, checkar
och postremissväxlar härunder inbegripna, skola likaledes för varje dag med
fulla beloppet insättas,
beträffande flyg- och frihamnstullavdelningarna genom inbetalning av
varje slag av medel till postgirokonto, som under punkt 1 sägs, samt
beträffande övriga tullavdelningar genom insändande av medlen med bud
till Sveriges Kreditbank, som enligt av kameralkontoret med ledning av uppbördsrapporterna
lämnade anvisningar ombesörjer insättning på vederbörligt
konto.
Insättning av kontanta medel skall verkställas på förmiddagen å första
söckendagen efter den dag, då medlen influtit; dock skall s. k. extra insättning,
varom nedan i punkt 4 sägs, göras på eftermiddagen samma dag medlen
influtit.
Vid tullavdelningen Kungl. Myntet kontant influtna dragarpenningar skola
för varje månad å sista söckendagen i månaden till fulla beloppet inbetalas
till konto, som under punkt 1 sägs.
3. För insändande med bud till Sveriges Kreditbank avsedda kontanta medel,
av vilka checkar och postremissväxlar skola vara vederbörligen överlåtna
på banken, skola inläggas i för ändamålet tillhandahållet kuvert, som
förseglas på samma sätt som assurerad postförsändelse. Å kuvertet skola
antecknas tullavdelningens namn, dagen för insändandet, medelsbeloppets
storlek samt en specifikation av beloppet. Riktigheten av beloppets storlek
och specifikationen skall å kuvertet intygas av kassatjänstemannen samt av
redogöraren, där sådan finnes, eller eljest av föreståndaren eller, vid förfall
för denne, tjänsteman, som utses av föreståndaren.
Medelsförsändelsen skall för befordran till kreditbanken överlämnas mot
kvitto till en av tulldirektionen utsänd bilpatrull, varvid medelsbeloppet antecknas
å en av patrullen medförd förteckning (blankett Tdin 158).
Bilpatrullen skall bestå av två tjänstemän, som skola inneha av kameralkontoret
utfärdad legitimationshandling, försedd med innehavarnas namnteckningar.
Det åligger den som till bilpatrull överlämnar medelsförsändelse
att tillse, att tjänstemännen i patrullen inneha dylik legitimationshandling.
Bilpatrullen bär att överlämna mottagna medelsförsändelser till kreditbanken
mot kvitto, som tecknas på förutnämnda förteckning.
4. Därest den kontanta uppbörden för dagen i fråga om sedlar och mynt
överstiger, beträffande kassaställe, där kassavalv finnes, 40 000 kronor
och beträffande annat kassaställe 20 000 kronor, skall den huvudsakliga
delen av sådan uppbörd i jämna tusental kronor samma dag insättas på motsvarande
sätt som i punkt 2 sägs (extra insättning), dock skall insändande
av medel till Sveriges Kreditbank ske med post i assurerad försändelse. Här
avsett slag av kontant uppbörd, influten å söckendag, som åtföljes av mer
än en sön- eller helgdag, skall, därest beloppet överstiger 5 000 kronor, å
89
samma dag till huvudsaklig del insättas på sätt förut sagts om extra insättning.
För transport till postkontor av i nästföregående stycke avsedd medelsförsändelse
skall, där transporten icke lämpligen kan ske med egen personal,
bilpatrull beställas hos tullöverkontrollören vid kameralkontoret (tel. ankn.
302). Postverkets kvitto å försändelsen skall av patrullen samma dag uppvisas
för nämnda tjänsteman. Verkställes transporten av egen personal, bör
därför avdelas två tjänstemän. I sådant fall skall kassatjänstemannen samma
dag förvissa sig om att postverkets kvitto å försändelsen erhållits.
5. Vid sjötullavdelningen och frihamnstullavdelningen influtna avgifter
till Danviks Hospital och Borgerskapets Änkhus skola för varje månad med
fulla beloppet insättas å Danviks Hospitals postgirokonto nr 29515 resp. Borgerskapets
Änkhus postgirokonto nr 457115. Insättningen skall ske å sista
söckendagen i månaden.
6. Vid tullavdelning influtna trafikförsäkringspremier skola för varje dag
med fulla beloppet insändas till tulldirektionens kassaexpedition.
7. Ovanstående föreskrifter skola i tillämpliga delar gälla även tulldirektionens
kassaexpedition.
8. Tullöverinspektören vid kameralkontoret äger, då omständigheterna sådant
påkalla, medgiva tillfällig avvikelse från ovan meddelade föreskrifter
samt därvid lämna erforderliga anvisningar, dock med iakttagande av att säkerheten
och kontrollen därigenom icke eftersätts.
Detta tillkännagivande träder omedelbart i kraft.
Genom detta tillkännagivande upphävas
tulldirektionens tillkännagivande nr 25 den 23 december 1954 angående
insättning av vid centraltullkammaren i Stockholm influtna medel samt tilllägg
därtill av den 31 december 1954;
punkterna 7—10 i kameralkontorets meddelande den 25 juli 1955 angående
redovisning av medel, influtna genom postgiro; samt
kameralkontorets meddelande den 5 april 1957 angående ändrat förfarande
vid insättning av influtna medel. Stockholm den 12 juni 1958.
Bilaga B
Yttrande från tulldirektionen i Göteborg
Envar tulldirektionen underlydande tullavdelning med kassarörelse redovisar
varje dag till tulldirektionen föregående dags uppbörd, varvid såväl
uppbördsmedel som deponerade medel levereras med fulla beloppet. Till tulldirektionen
influtna uppbördsmedel insättes omedelbart å tulldirektionens
postgirokonto. På i tjänstgöringsreglementet fastställda dagar (första dagen
i varje månad samt varje måndag och torsdag) sker leverans till tullverkets
huvudkassa genom girering från tulldirektionens till Kungl. Generaltullstyrelsens
postgirokonto nr 1100. I den mån så erfordras, innehåller tulldirektionen
därvid medel för väntade utbetalningar under de närmaste dagarna.
Det tillämpade systemet kan utan olägenhet för tulldirektionen ändras så,
att tulldirektionen, med innehållande av erforderliga medel för väntade utbetalningar,
varje dag till tullverkets huvudkassa levererar föregående dags
uppbörd vid centraltullkammaren. Det skulle ej heller innebära några olägenheter
för centraltullkammarens del att verkställa ifrågavarande leveranser
genom insättning på statsverkets checkräkning i riksbanken. Däremot
synes praktiska hänsyn tala mot eu ändring av tulldirektionens rätt att in
-
90
nehålla uppbördsmedel för utbetalningar. Någon automatisk daglig tömning
av tulldirektionens för uppbördsmedel avsedda postgirokonto torde därför
icke böra ifrågasättas.
Leverering av inflytande uppbördsmedel direkt från tullavdelningarna till
tullverkets huvudkassa skulle icke innebära någon tidsvinst jämfört med
ovannämnda system. Däremot skulle en dylik ordning medföra vissa olägenheter.
Med nuvarande system förfogar tulldirektionen över samtliga tullavdelningars
postgirokonton, varjämte endast tulldirektionen har checkräkning
för diverse medel hos Sveriges Kreditbank. Vid decentralisering av leveringarna
måste varje tullavdelning kunna själv förfoga över medel som
innestår på dess postgirokonto. Därjämte torde det bliva nödvändigt att varje
tullavdelning har egen checkräkning för diverse medel. De ombyten av
föreståndare och kassatjänstemän vid tullavdelningarna, som påkallas av
semestrar, tjänstledigheter och vakanser, skulle skapa ständiga svårigheter
i legitimationshänseende. Vidare skulle månadsredovisningen för centraltullkammaren
bliva mera komplicerad. En ytterligare olägenhet vore, att
tulldirektionen icke skulle kunna erhålla medel för sina utgifter på samma
smidiga sätt som nu. Som ett avgörande skäl mot en omläggning till direktleveranser
från tullavdelningarna må slutligen framhållas, att tulldirektionen
överväger att efter erforderlig utredning framlägga förslag om centralisering
av uppbörd och redovisning vid centraltullkammaren. Göteborg den
17 januari 1962.
Bilaga C
Yttrande från tulldirektionen i Malmö
Enligt gällande tjänstgöringsreglemente 375 § levereras uppbördsmedel
från distrikttullanstalt till tullverkets huvudkassa i regel första dagen i varje
månad samt varje måndag och torsdag, d. v. s. influtna medel för i genomsnitt
tre dagar samlas å resp. distrikttullanstalts eller underavdelningars
postgirokonton, innan leverans sker. Dessutom uppskjutes leverans, om levereringsdag
infaller så sent att bokföring å postgirokontoret ej hinner ske
å sista helgfria dagen i månaden.
Distrikttullanstalt må vid levereringstillfälle göra erforderligt avdrag för
väntade utbetalningar under de närmaste dagarna efter leverans.
Den av riksdagens revisorer föreslagna snabbare inlevereringen synes
från centraltullkammarens sida ej möta några svårigheter. För närvarande
insättes vid tjänstgöringstidens slut samtliga under dagen kontant eller med
växel, check eller postanvisning influtna medel på resp. tullavdelningars
postgirokonton. Nämnda postgirokonton ha dessutom enligt postgirokontorets
kontoutdrag tillgodogjorts över postgirorörelsen gjorda inbetalningar.
Hinder möter ej för en omgående girering av samtliga dessa medel till tullverkets
huvudkassa eller om det är möjligt ur redovisningsteknisk synpunkt
över postgiro till statsverkets checkräkning.
Det är önskvärt att vid leverering avdrag fortfarande får göras för väntade
utbetalningar under de närmaste dagarna efter levereringstillfället, såsom
löner och andra kostnader, som utan särskilt bemyndigande må utbetalas
av distrikttullanstalt. Malmö den 17 januari 1962.
91
Bilaga D
Yttrande från tullkammaren i Hälsingborg
Innestående uppbördsmedel levereras f. n. av tullkammaren till tullverkets
huvudkassa första dagen i varje månad samt varje måndag och torsdag
i enlighet med föreskrifterna i TR 375 §. Vid inlevereringen sker ingen uppdelning
på olika slag av uppbördsmedel.
En utökning av antalet levereringsdagar till att omfatta jämväl varje tisdag,
onsdag och fredag torde — vid oförändrade bestämmelser i övrigt
icke komma att medföra några svårigheter av betydelse för tullkammarens
vidkommande. På grund av den kortare tjänstgöringstiden å lördagar är
tullkammaren däremot mera tveksam att låta även denna dag bliva levereringsdag,
särskilt under sommarmånaderna med dess knappare personaltillgång
till följd av ökade semesteruttag och andra ledigheter.
En återgång till uppdelning på olika slag av uppbördsmedel vid inleverering
till tullverkets huvudkassa kan tullkammaren icke tillstyrka. Ett genomförande
härav skulle nämligen enligt tullkammarens asikt erfordra personalförstärkning
i sådan utsträckning att lönekostnaden kan förmodas uppväga
statskassans räntebesparing. Hälsingborg den 12 januari 1962.
Bilaga E
Yttrande från tullkammaren i Norrköping
För närvarande kan tullkammarens inkomst av uppbördsmedel beräknas
till i genomsnitt drygt 100 000 kronor för varje vardag. En snabbare le\erering
av dessa medel skulle kunna vinnas genom en övergång från nuvarande
system med leverering måndagar och torsdagar till ett system Med
daglig leverering. En sådan övergång torde för tullkammarens del utan större
olägenhet kunna genomföras. Härvid har förutsatts att leverering av medel
liksom hittills icke innefattar levereringsdagens uppbörd eller del därav.
Då ytterligare en dag skulle vinnas om leverering kunde ske samma dag
som uppbörden, har tullkammaren även undersökt möjligheterna av ett sådant
förfarande, men anser sig icke för närvarande kunna tillstyrka ett genomförande.
De till tullkassan kontant inbetalade medlen kunna visserligen,
till den del de utgöra uppbördsmedel, direkt sättas in på Kungl. Generaltullstyrelsens
konto, efter avdrag för väntade utgifter. Uppbördsmedel,
som av varuhavare direkt insatts på tullkammarens postgirokonto, måste
däremot gireras särskilt. Levereringsförfarandet skulle med detta senare
system bli mera invecklat och tidskrävande än med det först föreslagna, varför
det torde vara tvivelaktigt om vinsten står i rimlig proportion till nackdelarna.
På ovan anförda skäl får tullkammaren meddela, att den intet har att invända
mot att uppbördsmedel levereras dagligen å dag efter den då inbetalning
skett. Norrköping den 11 januari 1962.
Kontrollstyrelsen
§§ 18 och 19. Såsom nämnts i § 18 av revisorernas berättelse redovisas till
statsverket de till kontrollstyrelsens postgirokonton inbetalda skattebeloppen
en gång i veckan genom automatisk tömning av kontona i regel varje
torsdag. Denna anordning innebär ett accepterande från styrelsens sida av
det för statsverket i dess helhet såsom förmånligast bedömda alternativet av
92
de två möjligheter som postbanken kunnat erbjuda. Kontrollstyrelsen hade
nämligen att välja mellan detta förfaringssätt, vilket tillämpades beträffande
flera andra statliga myndigheters postgirokonton för liknande ändamål,
och ett alternativ innebärande tillämpning av postgirokontorets bestämmelser
för postgirokontoinnehavare i allmänhet. Enligt dessa bestämmelser sker
bokföring på respektive konton dagen efter inbetalningsdagen. Kontoinnehavaren
erhåller kontoutdrag dagen efter bokföringsdagen. Tidigast sistnämnda
dag skulle därför kontrollstyrelsen i sådant fall kunna beordra
överföring till riksbankens postgirokonto nr 4 genom utfärdande av gircringsuppdrag
medelst girokort. Denna kontoöverföring bokföres följandedag,
och först den därpå följande dagen skulle riksbanken få kontoutdrag med
uppgift om det överförda beloppet. Konsekvensen av ett sådant förfaringssätt
skulle bli, att samtliga skattemedel, som inflyter över postgiro, kommer
att tillföras statskassan törst fyra dagar efter inbetalningsdagen. Med
nuvarande tömningsfrekvens, automatisk tömning en dag i veckan, innestår
inbetalade medel på postgirokonto i genomsnitt en halv vecka. Tillämpning
av postgirokontorets normala rutiner skulle således medföra att influtna medel
tillgodoföres statskassan genomsnittligt senare än som nu är fallet.
Kontrollstyrelsen har för sin del intet att erinra mot att de på styrelsens
postgirokonton influtna skattemedlen dagligen överföres till statsverkets
checkräkning genom automatisk tömning. Följden av en sådan ordning skulle
för kontrollstyrelsens vidkommande bli ett visst merarbete i fråga om bokföringen.
Styrelsen har 16 postgirokonton, för vilka automatisk tömning en
gång per vecka tillämpas. Vid tömning varje dag kommer bokföring av belopp,
som levererats till riksbanken, att ske varje dag mot för närvarande
en gång per vecka. I gengäld underlättas hos styrelsen kontrollen av att de
levererade beloppen överensstämmer med vad som influtit på varje konto.
En annan åtgärd som enligt kontrollstyrelsens mening skulle möjliggöra
att de till beloppen stora inbetalningarna bleve snabbare disponibla för statskassan
vore en ändring i 26 § första stycket förordningen den 3 april 1959
(nr 92) om förfarandet vid viss konsumlionsbeskattning. Enligt författningsrunimets
nuvarande lydelse åligger det skattskyldig att inom den för deklarations
avgivande bestämda tiden genom insättning å beskattningsmyndighetens
postgirokonto inbetala i deklarationen angivet skattebelopp. Om beloppen
finge enligt kontrollstyrelsens bestämmande insättas direkt på statsverkets
checkräkning i riksbanken för styrelsens räkning, skulle kunna ernås,
att större skattebelopp redan på förfallodagen tillfördes statskassan såsom
nu är fallet beträffande Aktiebolaget Vin- och Spritcentralens omsättningsskattemedel.
Vad beträffar § 19 i riksdagens revisorers berättelse angående inbetalningen
till statsverket av omsättningsskatten på sprit och vin, som närmast avser
frågan om inbetalning av likvider från Nya Systemaktiebolaget till spritcentralen
och tidpunkten för sistnämnda bolags inbetalning av skattemedlen
till statsverket, får kontrollstyrelsen ifrågasätta, om snabbare inleverans
av dessa medel är av sådan betydelse, att särskilda åtgärder härför är
erforderliga, i synnerhet som medlen förvaltas av statliga organ och ingår i
deras rörelsekapital. Den nu väckta frågan innefattas, såsom även revisorerna
antytt, i ett betydligt större sammanhang, nämligen spörsmålet om
finansieringen av statsägda bolag.
I handläggningen av detta ärende bar, förutom undertecknad generaldirektör,
deltagit byråchefen Sehultz samt tf. byråcheferna von Wachenfeldt,
Nirdén och Collett, varvid von Wachenfeldt varit föredragande. Stockholm
den 29 januari 1962.
ELOF CARDELIUS
E. Lindell
93
Fullmäktige i riksbanken
,§§ 18 och 19. Dröjsmål med inleveranserna av skattemedel till statsverket
leder såsom revisorerna påpekat till att upplåning och ränteutgifter blir
större för statsverket än eljest skulle vara nödvändigt. Fullmäktige kan därför
för sin del helt instämma i revisorernas uttalande, att medlen så snabbt
som möjligt av uppbördsmyndigheterna bör inbetalas till statsverkets checkräkning,
och fullmäktige tillstyrker, att möjligheterna för snabbare inleverans
av skattemedel närmare undersökes.
Såsom revisorerna anmärkt kan emellertid vid en snabbare inbetalning
av skattemedel svårigheter i likviditetshänseende uppstå för verk och bolag,
som hittills använt uppburna men ej inlevererade skattemedel för att tillgodose
sitt behov av rörelsemedel. I ett av de fall som revisorerna behandlat,
nämligen generaltullstyrelsen, skulle denna användning av skattemedel
bero på att styrelsen till skillnad från övriga statliga huvudförvaltningar
saknar dragningsrätt på statsverkets checkräkning. Såvitt fullmäktige kan
bedöma, synes en lösning här enklast kunna åstadkommas genom att styrelsen
erhåller sådan dragningsrätt. Av annan karaktär är problemet hos AB
Vin- & Spritcentralen och Nya Systemaktiebolaget, eftersom hos dessa icke
inlevererade skattemedel synes ha utnyttjats för finansiering också av bolagens
lagerhållning. Även här synes emellertid eventuella finansieringsproblem
kunna lösas i den inom statsförvaltningen normala ordningen. Den innebär
ju, att verk och bolag som behöver rörelsemedel använder en rörlig
kredit, som efter riksdagens medgivande ställes till förfogande av riksgäldskontoret.
Utnyttjandet av en sådan kredit kan smidigt anpassas till de under
året växlande behoven av rörelsemedel, och ränta utgår på utnyttjat belopp
efter en i förhållande till kostnaderna för statens upplåning avvägd räntesats.
I själva verket har Vin- & Spritcentralen redan medgivits en rörlig kredit
på 10 mkr., men den synes inte ha utnyttjats, sannolikt beroende på att
skattemedlen varit attraktivare, eftersom bolaget inte behövt räkna med några
räntekostnader för dessa. En snabbare inleverans av skattemedel skulle
för Vin- & Spritcentralens del innebära, att bolaget vid behov av rörelsemedel
i stället tvingades utnyttja sin rörliga kredit. Denna finansieringsmetod
erbjuder i jämförelse med nuvarande ordning fördelen, att den till följd avräntekostnaden
kan beräknas leda till bättre hushållning med medel placerade
i kassa och lager. Skulle det visa sig, att den till Vin- & Spritcentralens
förfogande ställda rörliga krediten är för liten för bolagets behov, synes en
utökning lämpligen böra ske. Om så visat sig erforderligt, bör en kredit även
kunna ställas till förfogande för Nya Systemaktiebolaget. Stockholm den 18
januari 1962.
Å fullmäktiges vägnar:
PER EDVIN SKÖLD
Karin Winberg
Fullmäktige i riksgäldskontoret
Under §§ 18 och 19 i sin berättelse angående statsverket tar revisorerna
upp frågan om eu snabbare inleverering till statsverkets checkräkning beträffande
vissa statsinkomster. Den av revisorerna hävdade åsikten, att dessa
medel utan tidsutdräkt och i princip dagligen skall överföras till statsverkets
checkräkning i riksbanken, ligger helt i linje med de strävanden, åt vilka
fullmäktige i tidigare sammanhang givit uttryck och som redan föranlett
eu omläggning av redovisningen av inkomst- och förmögenhetsskatten.
94
En snabb och löpande inleverering av statsinkomsterna minskar det totala
upplåningsbehovet för statsverket och därmed statens ränteutgifter och är
också ägnad att begränsa de kortsiktiga fluktuationerna i statens likviditetsställning,
vilka är förenade med vissa olägenheter. Såsom revisorerna med
exempel visat fungerar för närvarande betydande statsinkomster såsom rörelse-
och placeringsmedel hos postgirot och vissa statliga bolag. På dessa
medel erlägges icke någon ränta till statsverket. Denna praxis synes mindre
väl förenlig med en god ekonomisering med statsmedel och med vårt budgetsystem.
Det finnes sålunda enligt fullmäktiges mening starka skäl att hävda
de principer, varifrån revisorerna utgått, och fullmäktige tillstyrker därför
att de av revisorerna aktualiserade frågorna göres till föremål för en närmare
prövning.
I anslutning härtill vill fullmäktige framhålla, att tobaksskatten numera
efter slopande av importmonopolet — i överensstämmelse med kontrollslyrelsens
cirkulär nr 7/1961 — inbetalas till kontrollstyrelsens postgiro senast
den sista i månaden efter utgången av varje redovisningsperiod, medan inbetalning
tidigare enligt avtal mellan staten och tobaksmonopolet regelmässigt
skedde den 22 i motsvarande månad. Beträffande redovisningen av tobaksskatt
torde kunna anföras i stort sett liknande synpunkter som ifråga
om inbetalningen av omsättningsskatten för sprit och vin, vilket spörsmål
revisorerna upptagit till särskild behandling. En snabbare redovisning av
tobaksskatt än för närvarande synes fullmäktige önskvärd och möjlig. I detta
sammanhang vill fullmäktige erinra om att Svenska tobaksmonopolet disponerat
en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 10 miljoner kronor, vilken
dock icke på lång tid utnyttjats. Denna kredit står numera till Svenska tobaksäktiebolagets
förfogande.
Revisorerna har under § 19 i berättelsen till särskild behandling upptagit
frågan om en snabbare inbetalning til! statsverket av omsättningsskatten för
sprit och vin. Den av revisorerna verkställda utredningen visar, att det hittills
tillämpade betalningssystemet, grundat dels på avtal och dels på utbildad
praxis, medför, att betydande skattebelopp kvarligger hos såväl Nya systemaktiebolaget
som Vin- & spritcentralen under åtskillig tid innan ''inleverering
sker. Härunder kan bolagen tillgodoräkna sig vissa räntevinster och,
i den mån så erfordras, även disponera avsevärda skattebelopp såsom rörelsemedel.
Av förut angivna skäl finner fullmäktige angeläget att även såvitt avser
de av Nya systemaktiebolaget och Aktiebolaget Vin- & spritcentralen uppburna
skattemedlen snabbast möjliga redovisning till statsverket kommer
till stånd och fullmäktige tillstyrker sålunda, att jämväl denna fråga närmare
prövas. Det bör härvid, såsom revisorerna också framhåller, självfallet
tillses, att de båda bolagen tillförsäkras erforderliga rörelsemedel. I detta
hänseende vill fullmäktige erinra om att även Aktiebolaget Vin- & spritcenlralen,
enligt beslut av 1952 års riksdag, i riksgäldskontoret disponerar en
rörlig kredit av 10 miljoner kronor, vilken dock icke utnyttjats under en
följd av år. Bolagets behov av rörelsemedel torde lämpligen kunna tillgodoses
genom utnyttjande av sådan kredit i erforderlig utsträckning. På liknande
sätt torde även Nya systemaktiebolagets behov av rörelsekapital kunna
tillgodoses.
I detta ärendes behandling har deltagit fullmäktiges ordförande och vice
ordförande samt herrar Hagberg, Svensson, Andersson, Fredriksson och Johansson
ävensom riksgäldsdirektören. Stockholm den 11 januari 1962.
På fullmäktiges vägnar:
GÖSTA RENLUND
Torsten Bjcrlöw
95
§ 19 Inbetalningen till statsverket av omsättningsskatten för sprit och vin
Riksrevisionsverket. Se yttrandet över § 18, s. 83.
Kontrollstyrelsen. Se yttrandet över § 18, s. 92.
Fullmäktige i riksbanken. Se yttrandet över § 18, s. 93.
Fullmäktige i riksgäldskontoret. Se yttrandet över § 18, s. 94.
AB Vin- & Spritcentralen
Statsrevisorerna framhåller i sin förenämnda berättelse, att vissa skattebelopp,
som Spritcentralen har att inleverera till statsverket, borde kunna
inbetalas tidigare än som nu sker. Det belopp som här är i fråga uppskattar
statsrevisorerna till ca 25 milj. kronor. Den sålunda tillämpade ordningen
medförde, att staten måste hålla sin skuldsättning vid ett 25 milj. kronor
högre belopp än som eljest vore nödvändigt, vilket betyder, att staten åsamkas
en ränteutgift av ca 1,3 milj. kronor.
De speciella omsättningsskatterna på spritdrycker och viner utgår redan
vid leveransen från partihandelsbolaget till detaljhandelsbolaget. Det är
följaktligen partihandelsbolaget, som redovisar och till statsverket inlevererar
dessa skatter.
I nu gällande avtal mellan Spritcentralen och staten, vilket är dagtecknat
den 29 december 1960 och gäller från och med den 1 januari 1961 till
och med den 31 december 1966, är intaget stadgande om sättet för inleverans
av ifrågavarande skatter. Bestämmelserna härom är intagna i § 9,
vilken lyder:
»Spritcentralen åligger att senast den femte dagen i varje månad å statsverkets
checkräkning i riksbanken för kontrollstyrelsens räkning insätta de
belopp i omsättningsskatt å spritdrycker och å vin, som enligt vid varje tid
gällande skattesatser belöpa å de rusdrycker, vilka Spritcentralen försålt
under månaden närmast före den sistförflutna. Skattebeloppen uträknas
med ledning av bolagets böcker. Samtidigt med varje inleverering skall till
kontrollstyrelsen avlämnas på nämnda böcker grundad uträkning av skattebeloppen,
vilken skall vara å bolagets vägnar av verkställande direktören
avgiven samt till riktigheten styrkt av jourhavande revisorn. Avskrift av
bevis om insättningen skall omedelbart tillställas kontrollstyrelsen.»
Spritcentralen skall alltså enligt förenämnda avtal inleverera skatten senast
den femte dagen i andra månaden efter leveransmånaden. Enligt mångårig
sedvänja sker emellertid större delen av inleveransen redan den tjugufemte
dagen i månaden efter leveransmånaden, alltså 10 dagar före den i avtalet
bestämda dagen. Vid detta tillfälle inbetalas hela skattebeloppet med
undantag av 10 milj. kronor, vilka inbetalas den femte dagen i nästkommande
månad.
Tidpunkten för inbetalningen av nyssnämnda belopp, 10 milj. kronor, har
under senare år varierat något. Till och med år 1955 betalades detta den
femte dagen i andra månaden efter leveransmånaden. Under åren 1956—
96
1960 skedde betalningen den trettionde dagen i månaden efter leveransmånaden.
Under år 1961 skedde en återgång till tidigare tillämpad betalnings
-
dag.
o
Den nuvarande ordningen för inbetalning av skatten innebär alltså en
tidigare inleverans till statsverket än vad gällande avtal förutsätter. Huvudparten
av inbetalningen sker, som nämnts, 10 dagar före avtalad tidpunkt
eller samma dag som Spritcentralen erhåller slutbetalning från detaljhandelsbolaget
(Nya Systemaktiebolaget).
bram till den tjugufemte dagen i månaden efter leveransmånaden erhåller
emellertid Spritcentralen vissa a conto-inbetalningar från detaljhandelsbolaget.
Dessa betalningar sker på vissa bestämda dagar och med fastställda
belopp. För närvarande uppgår dessa till sammanlagt 45 milj. kronor vid
tem olika betalningstillfällen. I statsrevisorernas förenämnda skrivelse
framhålles, att det genomsnittliga kapital, som Spritcentralen disponerar
på grund av den uppskjutna inbetalningen av motsvarande skatt ingående
i dessa delbetalningar jämte den förskjutna slutinbetalningen, kan uppskattas
till i runt tal 25 milj. kronor, vilket belopp är utestående under en månad.
Denna uppgift kan vitsordas. I princip skall all skatt inbetalas snarast
möjligt. Delta gäller i synnerhet i fråga om privata företag. Spritcentralens
skattekredit uppgående till ca 25 milj. kronor är emellertid i förhållande
till den totala skatteinbetalningen relativt liten. Omsättningsskatten
på de av Spritcentralen levererade varorna uppgår för närvarande till
ca^ 1 200 milj. kronor per år, eller i genomsnitt ca 100 milj. kronor per
månad. På en fjärdedel av den genomsnittliga månadsinbetalningen utnyttjas
alltså kredit. Den genomsnittliga skattekrediten kan därför uppskattas
till ca en vecka, vilken kredittid måste betecknas såsom mycket kort. Man
kan i detta sammanhang jämföra med den genomsnittliga skattekredit, som
galler for den allmänna varuskatten. I fråga om denna skatt åtnjuter alla
skattskyldiga företag en avsevärt längre kredittid, eftersom ifrågavarande
skatt inlevereras endast varannan månad. Preliminär allmän varuskatt förfaller
till betalning den adertonde dagen i månaden närmast efter utgången
av den redovisningsperiod, som skatten avser. Den genomsnittliga skattekrediten
överstiger alltså i fråga om denna skatt en och eu halv månad
Bortsett från önskvärdheten av en snabh skatteinleverans, varemot Spritcentralen
naturligtvis inte har något att invända, kan emellertid konsekvenserna
av en snabbare inleverans från Spritcentralen till statsverket diskuteras.
I samband med den av statsrevisorerna behandlade frågan angående
inleveransen av skattemedel uppgående till ca 25 milj. kronor uttalas följande:
»En
konsekvens liärav är, att staten måste hålla sin skuldsättning vid ett
25 milj. kronor högre belopp än om skattemedlen av Spritcentralen inlevererades
till statskassan så snart de inbetalats av systembolaget. För statsverket
betyder detta en årlig ränteutgift som vid en räntefot av 5 procent
utgor ca 1,3 milj. kronor.» 1
Det må emellertid framhållas, att Spritcentralen har en ränteintäkt av
beloppet pa 2o milj. kronor uppgående till ca 1,2 milj. kronor, som i sin tur
f.rera? ay Spritcentralen till statsverket i form av vinst. Dessutom är
samtliga likvida medel, i enlighet med av statsmakterna uttalat önskemål
I :''--10 1 Sove.nges Kreditbank, som i sin tur har en räntevinst vid motnaH
ndie lUrTg’ Vl kln Vlnst antagligen är större än ovanstående sldllWii,
°; imi’ J'' kl;oncor- Pet sammanlagda resultatet för staten, AB Vin- &
nin ‘ v^r8/”11 H°C, i^venges.Kreditbank torde sålunda enligt nuvarande ord
staKrevi,
nr >r Ufkllfiare T^n <k1 resu,tat> SOU! skulle kunna ernås enligt
tjtsre\isorernas förslag. En omläggning skulle med andra ord medföra en
97
negativ effekt med avseende på det samlade resultatet ur statens synpunkt.
Enligt Spritcentralens uppfattning sker uppbörden och inleveransen av
de speciella omsättningsskatterna på spritdrycker och viner enligt nuvarande
system på ett effektivt och rationellt sätt. Dessa skatter tillföres också
statsverket i en snabbare takt än vad som är fallet med många andra
därmed jämförbara skatter. Eftersom omsättningsskatten på spritdrycker
och viner utgår redan då varorna levereras från Spritcentralen till Systembolaget,
innebär detta, att skatten debiteras innan den slutliga försäljningen
till konsumenten ägt rum. Denna omsättningsskatt utgår med andra ord
redan i partihandelsledet trots att skatten är "att betrakta såsom en konsumtionsskatt.
Vad som i sista hand är avgörande för partihandelsbolagets och detaljhandelsbolagets
möjligheter att inleverera omsättningsskatterna, som enligt
vad som nyss framhållits redan inlevereras förskottsvis, är bolagens likviditet.
I den mån denna så tillåter, kan man naturligtvis tänka sig en annan
betalningsordning. Vad som för Spritcentralens del i så fall skulle
vara aktuellt i första hand är att slutlikviden uppgående till 10 milj. kronor
skulle kunna göras rörlig och vid tillfällen med god likviditet kunna inbetalas
något tidigare.
Skulle den i det föregående antydda ränteförlusten för statsverket och
Spritcentralen om 0,1 milj. kronor per år verkligen uppkomma, utgör den
9,08 %0 av total inleverans i avseende å spritdrycker och viner. Denna förlust
synes knappast vara av den storleksordningen, att den motiverar ändringar
i nuvarande regler för inbetalning av ifrågavarande skattemedel.
Stockholm den 22 januari 1962.
För styrelsen för AB VIN- & SPRITCENTRALEN
N. QUENSEL JOHN ERICSSON
Nya Systemaktiebolaget
Som framgår av revisorernas berättelse inlevereras omsättningsskatten för
sprit och vin till statsverket av AB Vin- & Spritcentralen. Denna inleverans,
som sker månatligen i efterskott, grundas på nämnda bolags partihandelsförsäljning
till Nya Systemaktiebolaget. Skatten inflyter emellertid till systembolaget
först i samband med att detta bolag försäljer varan utminuteringsvis
till allmänheten eller för utskänkningsändamål till restaurangerna.
Som revisorerna vidare framhåller är såväl spritcentralens som systembolagets
verksamhet — förutom genom olika författningar — reglerad genom
särskilda avtal med Svenska Staten. Föreskrifter om inleveransen "av
omsättningsskatten för sprit och vin finnes intagna i avtalet med spritcentralen.
Systembolagets befattning med omsättningsskatten på sprit och vin
innebär, att bolaget vid försäljningen inkasserar skatten från köparna och
redovisar densamma i sina likvider till spritcentralen. Eftersom skatten
emellertid är inkalkylerad både i det pris som spritcentralen debiterar systembolaget
och i sistnämnda bolags försäljningspris, sker ingen särredovisning
av skattebeloppen vid likviderna till spritcentralen.
Före den 1 oktober 1955 — då det i riket fanns 41 systembolag — var betala
i ngsförhål landen a mellan spritcentralen och de olika bolagen ordnade
så, alt bolagen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall i genomsnitt åtnjöt
33 dagars kredit och de övriga 37 bolagen i genomsnitt 35 dagars kredit.
Vid avvägningen av dessa kreditvillkor hade hänsynen till oinsättnings
4
ltev. berättelse ang. statsverket år 1961. Il
hastigheten för varulagren varit den avgörande faktorn. Dessa 41 bolag hade,
liksom Nya Systemaktiebolaget, ett mycket litet eget kapital — summan
av aktiekapital och reservfond utgjorde för samtliga bolag endast 494 000
kronor. Dessutom hade vissa bolag medel avsatta i byggnadsfonder. Sammanlagt
fanns för detta ändamål reserverat 9,7 milj. kronor. Vid fusionen
av de gamla bolagen övertogs dessa fonderade medel av Nya Systemaktiebolaget.
När Nya Systemaktiebolaget den 1 oktober 1955 började sin affärsverksamhet
träffades en överenskommelse med spritcentralen att lägga om betalningsterminerna,
varvid man utgick från att kredittiden genomsnittligt
sett skulle bli i huvudsak densamma som tidigare. Efter en mindre justering
av betalningsplanen i början av år 1959 gäller för närvarande följande
likviddagar och likvidbelopp för varje månads leveranser:
den 30 i leveransmånaden 15 milj. kronor
t 5 » månaden efter leveransmånaden 15 * »
» 10 » » * * 5 » »
> 15 * * * » 5 * »
» 20 » » » » 5 * »
» 25 » » * » Slutlikvid
Slutlikviden utgjorde för de likvider som gällde leveranser under tiden
1/10 1960—30/9 1961 månatligen i genomsnitt 78,5 milj. kronor. Slutlikviden
under 12-månadersperioden varierade mellan högst 130,3 milj. kronor
och lägst 39,5 milj. kronor. Det högsta beloppet, som inbetalades i januari
för decemberleveranser, var alltså mer än tre gånger så stort som det lägsta,
vilket betalades i februari för januardeveranse’-. Det bör bär nämnas, att i
varje slutlikvid även ingick — och alltjämt ingår — reglering för den sistförflutna
månaden av systembolagets skuld för inköp av utländskt starköl
efter avdrag för systembolagets fordran för returnerat sprit- och vintomglas.
Revisorerna har i sin berättelse särskilt fäst sig vid att behållningen av
likvida medel i bolagets bokslut för 1960 uppgick till 103 milj. kronor. Det
bör då påpekas att det den 31/12 i verkligheten disponibla beloppet utgjorde
77,6 milj. kronor. Skillnaden beror på att i bokslutssiffran ingår, förutom
kontantsaldon och postgiromedel, dels ca 6 milj. kronor som enligt
vad som framgår av den följande redogörelsen bundits för serviceändamål,
dels upplupna men den 31/12 till beloppet ej kända och därför ej disponibla
bankräntor, dels slutligen butikernas dagskassor för de två sista försälj
ningsdagarna i december, vilka kassor på grund av tidsomgången vid
redovisningen från butik till bank blev disponibla på bolagets checkräkning
hos Sveriges Kreditbank först efter årsskiftet. Eftersom butikerna lämnat
ifrån sig dessa kassor före årsskiftet, har de i bokslutet redovisats som
bankmedel.
Revisorernas uppfattning att betydande skattebelopp kvarligger hos bolaget
under åtskillig tid innan inleverering äger rum kan bolaget icke biträda,
eftersom det här är fråga om en konsumtionsskatt som icke erlägges förrän
i det ögonblick varan försäljes av systembolaget.
För att belysa denna fråga skall här några siffror anföras. Under 12-månadersperioden
1/10 1960—30/9 1961 uppgick systembolagets försäljning av
sprit och vin i utminutering och till utskänkningsändamål till ett sammanlagt
belopp av 1 659 milj. kronor, allt uttryckt i utminuteringspris. Det genomsnittliga
värdet för inneliggande lager av nämnda varor — likaledes till
utminuteringspris — utgjorde under samma period ca 105 milj. kronor, vilket
betyder att sprit- och vinlagret under 12 månader omsattes i det när
-
99
maste 16 gånger eller var tjugotredje dag. Då den kredit bolaget åtnjuter
från spritcentralen för varor och därmed även för skatt uppgår till i medeltal
33 dagar för varje månads inköp, rör sig den genomsnittliga verkliga
kredittiden för skatten — d. v. s. den tid som förflyter från det kunden betalar
skatten vid inköpet hos systembolaget till dess bolaget betalar skatten
till spritcentralen —- om JO dagar. Härvid är då att märka, att denna marginal
i någon mån reduceras på grund av att restaurangerna åtnjuter kredit
på ungefär en vecka.
Riksdagens revisorer har i sin berättelse bland annat uttalat att granskningen
synes ge stöd för antagandet, att något direkt samband icke råder
mellan å ena sidan bolagens behov av likvida medel och å andra sidan de
betalnings- och redovisningsterminer som kommit att tillämpas. Såsom torde
framgå av vad som anföres i detta yttrande, är just detta samband av avgörande
betydelse när det gäller systembolagets likviditet och bolagets möjligheter
att fullgöra sina betalningar till spritcentralen.
Vad som i mycket hög grad påverkar nyssnämnda förhållanden är nämligen
de ojämnheter som förekommer i försäljningen mellan olika månader.
Dessa ojämnheter framgår bäst av följande sammanställning över dels
det totala försäljningsvärdet för alla varuslag och dels behållningen av likvida
medel i respektive månader omedelbart efter slutlikviden till spritcentralen.
I de likvida medlen har icke inräknats ett belopp på ca 6 milj.
kronor som bundits på långfristiga räkningar i andra banker än Sveriges
Kreditbank, för att butiker på orter, där denna bank ej är representerad
eller har för få kontor, skall kunna erhålla växel och anlita serviceboxar för
avlämnande av sina dagskassor. Icke heller ingår kontantsaldon och växelkassor
i bolagets butiker eller de relativt obetydliga belopp som innestår på
postgirokonton.
Totalt försäljningsvärde för alla varuslag | Likvida medel efter slutlikvid | ||
i utminutering och till utskänkning |
| till spritcentralen |
|
Månad milj. kronor | Dag | milj. kronor | |
1960 oktober .................... | 126,5 | 1960 25/11 | 19,0 |
november .................. | 124,8 | 23/12 | 37,9 |
december .................. | 208,7 | 1961 25 1 | •/• 4,0 |
1961 januari .................... | 115,2 | 25/2 | 30,3 |
februari.................... | 113,5 | 24/3 | 24,3 |
mars ...................... | 159,4 | 25/4 | 25,9 |
april ...................... | 123,8 | 25/5 | 42,6 |
maj........................ | 130,9 | 22/6 | 30,4 |
juni........................ | 149,3 | 25/7 | 21,2 |
juli........................ | 154,3 | 25/8 | 25,7 |
augusti .................... | 138,6 | 25/9 | 12,6 |
september.................. | 136,8 | 25/10 | 31,9 |
Till siffrorna här ovan skall först fogas den kompletterande uppgiften,
att de likvida medlen den 30/6 1961 efter inleverans till statsverket av årsvinsten
för år 1960 utgjorde 29,8 milj. kronor.
Som framgår av sammanställningen var försäljningen i december avsevärt
mycket större än övriga månader. Genomsnittssiffran för sistnämnda
11 månader utgjorde 133,9 milj. kronor, vilket betyder att decemberförsäljningen
låg ca 75 milj. kronor eller 56 % över de övriga månadernas medeltal.
Vidare framgår att efter slutlikviderna till spritcentralen de likvida medlen
uppgick till mycket lägre belopp än i årsbokslutet. Vid likvidtillfället
den 25/1 1961 var likviditeten l. o. in. så svag, att det förelåg ett underskott
på 4,0 milj. kronor.
En omständighet som också har betydelse när man bedömer bolagets lik -
100
viditet och möjligheten att tidigarelägga likviderna till spritcentralen är
veckorytmen i försäljningen. Särskilt när det gäller utminuteringen föreligger
en mycket stark koncentration av försäljningen mot veckoslutet, innebärande
att fredagar och lördagar svarar för ungefär halva veckoförsäljningen.
Då denna i genomsnitt rör sig om ca 30 milj. kronor, ger alltså måndag
—torsdag resp. fredag—lördag vardera ca 15 milj. kronor. Om detta belopp
jämföres med behållningen av likvida medel efter den månatliga slutlikviden
till spritcentralen, torde klart framgå att denna behållning vissa månader
— därvid bortses givetvis från underskottsmånaden januari — motsvaras
av endast två till fyra dagars försäljningsinkomster.
Det bör vidare framhållas, att bolagets likviditet i icke obetydlig grad förbättrades
genom det betalningsanstånd som gäller för den fr. o. m. år 1960
införda allmänna varuskatten, som för år 1961 uppgick till 62 milj. kronor.
Liknande betalningsanstånd tillämpas jn — sedan längre tid tillbaka — även
i fråga om bolagets till ca 30 milj. kronor per år uppgående inkomstskatt
och för de till närmare 9 milj. kronor per år uppgående skatteavdragen för
personalen. Enbart genom varuskatten erhåller bolaget genomsnittligt en
räntefri kredit på ca 10 milj. kronor under 48 dagar för varje tvåmånadersperiod,
vilket motsvarar ett räntefritt lån på 8 milj. kronor under ett helt
år. Fr. o. in. år 1962, då skatten höjts från 4 till 6 % av försäljningsvärdet,
stiger detta räntefria kreditbelopp från 8 till 12 milj. kronor.
Även om bolagets likvida medel inom ramen för månadsrytmen för utbetalningarna
successivt växer från och med dagen efter slutlikviden till spritcentralen
fram till dagen för nästa slutlikvid i påföljande månad, kan man
således konstatera, att bolagets likviditet — trots den förbättring av densamma
som den allmänna varuskatten medfört — vid vissa tillfällen under
året är ansträngd. Tillgången på likvida medel bör nämligen — även om
den vid ett bottenläge uppgår till ett eller annat 10-tal milj. kronor — ställas
i relation till butiksförsälj ningens storlek, som för årets samtliga försälj
ningsdagar i genomsnitt per dag uppgår till ca 5 milj. kronor och under
fredagar och lördagar stiger till i medeltal ca 7,5 milj. kronor per dag.
Att likviditeten emellanåt blir ansträngd beror ytterst på, att bolagets eget
kapital är för litet i förhållande till omsättning och lagerhållning. Som riksdagens
revisorer framhåller, var det egna kapitalet vid 1960 års slut 40 milj.
kronor, varav tre fjärdedelar utgjorde vinstmedel, som successivt intjänas
under bokslutsåret och sedan inbetalas 6 månader efter bokslutsdagen. Förutsättningen
för finansieringen av lagerhållningen av sprit och vin, vilken
binder ett värde som är ca 1Ö gånger större än det egna kapitalet exkl. vinst,
är därför att varu- och skattekredit erhålles. I detta sammanhang kan ytterligare
förtjäna påpekas, att bolagets möjligheter att genom avskrivningar
på fastigheter, inventarier och varulager konsolidera sin ställning och på
detta sätt erhålla likvida medel är begränsade. Enligt avtalet med staten
får bolaget årligen avskriva å fastigheter högst 5 % av anskaffningsvärdet
och å inventarier vad som av taxeringsmyndigheterna medgives vid inkomsttaxeringen,
d. v. s. 20 % av anskaffningsvärdet. Beträffande avskrivning å
varulagret finnes ingen föreskrift i avtalet, varför bolaget med hänsyn härtill
skulle vara berättigat att i likhet med enskilda företag tillämpa de grunder
för avskrivning å lagret som enligt anvisningen till 41 § kommunalskattelagen
är medgivet, nämligen med 60 % å anskaffningsvärdet, i förekommande
fall efter avdrag för inkurans. Av bolaget företagna avskrivningar är
emellertid icke större än att de i huvudsak kan anses motsvara inkuransavdrag.
Att bolaget vid lagervärderingen icke ens till en mindre del funnit sig
böra utnyttja föreliggande avskrivningsmöjligheter beror på följande om
-
101
ständigheter. I sin berättelse för år 1955 gjorde riksdagens revisorer erinringar
mot att de gamla systembolagen i sina bokslut per den 31/12 1954
lagt upp en lagernedskrivningsreserv på 8,25 milj. kronor, motsvarande beloppet
för höjningen av omsättningsskatten på sprit och vin i bolagens varulager
den 1 april 1954, och föreslog därför, att i fortsättningen Nya Systemaktiebolaget
skulle åläggas skyldighet att vid höjningar av skatterna å rusdrycker
erlägga den ytterligare skatt för sitt lager av dylika drycker som betingas
av skattehöjningen. Förutnämnda reserv övertogs av Nya Systemaktiebolaget
vid fusionen av de gamla bolagen den 1/10 1955. I yttrande till
Konungen i januari 1956 över riksdagens revisorers uttalanden hemställde
bolaget att vad revisorerna anfört icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.
Vid höjningen av omsättningsskatten på sprit i november 1956 ålades emellertid
bolaget genom riksdagsbeslut att inbetala lagerskatt motsvarande
skattehöjningen. Skattebeloppet uppgick till 11,43 milj. kronor. Vid nästa
skattehöjning i februari 1958, vilken gällde både sprit och vin, var förhållandet
detsamma, och bolaget inbetalade då 10,50 milj. kronor i lagerskatt.
Genom att riksdagen vid de under senare år beslutade höjningarna av omsättningsskatten
efter påpekande av riksdagens revisorer sålunda ålagt bolaget
att erlägga lagerskatt motsvarande skattehöjningen ansåg sig bolaget
i bokslutet per den 31/12 1956 — alltså den första av de efter bolagets tillkomst
vidtagna skattehöjningarna — böra eliminera den från de gamla systembolagen
"övertagna lagernedskrivningsreserven å 8,25 milj. kronor, varigenom
bolagets vinst före inkomstskatt ökades med nämnda belopp. Bolaget
måste alltså inom loppet av omkring 1 1/2 år inbetala lagerskatt med ca 30
milj. kronor. Denna förskottering av skatt på lager hade knappast kunnat
ske utan tillskott av nytt kapital, om inte medel till viss del erhållits genom
att de kostnadsbesparingar som kunde uppkomma efter 1955 års försälj -ningsreform enligt riksdagens uttalande ej fick användas för prissänkningar.
Dessa inbesparade kostnader skulle i stället inlevereras till staten i form
av ökad vinst. De har därigenom kommit att stå till bolagets förfogande i
form av disponibla medel under i genomsnitt ett års tid.
Förutom den ovan påtalade olikheten i fråga om möjligheter till konsolidering
genom nedskrivning av varulager bör erinras om att någon motsvarighet
till systembolagets skyldighet att förskottera varuskatter, för vilka
täckning erhålles först när varan försäljes i detaljhandelsledet, icke föreligger
beträffande inneliggande lager för den enskilda gross- och detaljhandeln
vid höjning av skatter på sådana varor som Öl, läskedrycker, choklad,
bensin in. in. Beskattning av inneliggande lager förekom beträffande bensin
fram till omläggningen av beskattningen på denna vara den 1 juli 1961.
Den tidigare erlagda bensinskatten på lager — uppgående till flera 10-tal
milj. kronor — har därefter restituerats.
Man kan samtidigt ställa sig frågan, huruvida sprilccnlralen och systembolaget
när det gälier omsättningsskatten på sprit och vin skall behandlas
annorlunda än andra företag som åtnjuter skattekrediler. Både den allmänna
varuskatten och skatteavdragen på de anställdas löner uppgår ju totalt
till avsevärt högre belopp än omsättningsskatten på sprit och vin. För inbetalning
av de båda förstnämnda skatterna åtnjuter alla företag eu avsevärt
längre kredittid, eftersom inleveransen av dessa skattemedel sker endast
varannan månad. Om statsmakterna anser del behövligt med snabbare inbetalning
av skattemedel, borde det enligt bolagets mening i första hand
ifrågasättas, om icke inbetalningstiden för den allmänna varuskatten och
personalskatteme.dlen borde förkortas, exempelvis genom att redovisning
sker varje i stiillet för varannan månad.
1 fråga om bolagets behov av likvida medel må vidare anföras, alt under
102
de närmaste åren icke obetydliga investeringsbehov kan beräknas uppkomma.
Antalet invånare i vuxen ålder kommer att utgöra en stigande andel av
befolkningen, vilket jämte den fortgående höjningen av levnadsstandarden
kan väntas medföra en icke obetydlig kvantitativ ökning av försäljningen.
För att möta denna utveckling erfordras flera butiker än för närvarande,
vilket kräver investering i inventarier och lager samt i vissa fall även fastighetsförvärv
eller engagemang i fastighetsbolag och bostadsrättsföreningar.
Med förslaget om tidigare inbetalning av omsättningsskatten synes riksdagens
revisorer huvudsakligen ha avsett att staten härigenom skulle få
minskade räntekostnader. Det är enligt bolagets mening tveksamt om någon
räntebesparing totalt skulle uppkomma för staten, genom att bolaget skulle
åläggas att verkställa sina likvider till spritcentralen tidigare än nu, för att
därigenom möjliggöra för detta företag att i sin tur leverera in omsättningsskatten
tidigare. Med de mycket starka variationer som förekommer i fråga
om bolagets tillgång på likvida medel torde vid en dylik omläggning snarare
motsatsen bli fallet, beroende på att bolaget endast under viss tid i varje
månad kortfristigt förfogar över större belopp av likvida medel. Detta kan
många gånger inträffa samtidigt med att staten genom riksgäldskontoret har
möjlighet att få korta lån mot låg ränta. Då bolaget lyckats förskaffa sig en
relativt god förräntning på sina likvida medel, förefaller det i hög grad ovisst
om statens räntekostnader totalt sett skulle minska genom att bolaget lämnade
ifrån sig likvida medel tidigare än vad nu sker.
Med de påvisade, betydande variationerna i fråga om tillgången på likvida
medel och den växlande rytmen i dessa variationer, är de belopp som bolaget
kan avhända sig emellertid icke större än något eller några få dagsförsäljningsbelopp.
Om det därför på grund av tidigare inbetalning av omsättningsskatten
skulle krävas, att systembolaget regelbundet fullgjorde sina
likvider till spritcentralen tidigare än vad nu är fallet, skulle detta medföra
att bolaget i samband med den månatliga slutlikviden kunde bli nödsakat
att vid ett flertal tillfällen under året ta upp korstfristiga lån. Att bolaget till
följd av förkortad skattekredit skulle tvingas anlita lånemarknaden förefaller
emellertid föga rationellt och skulle i varje fall icke bidraga till att totalt
sett minska statens räntekostnader.
Vad slutligen gäller revisorernas förslag, att en mera ingående undersökning
av förhållandena beträffande omsättningsskattens redovisning bör företagas,
vill bolaget uttala, att en sådan undersökning icke synes av behovet
påkallad. Kungl. Maj :t kan, om så befinnes lämpligt, med beaktande av
spritcentralens och systembolagets företagsekonomiska intressen, göra sådana
ändringar i avtalen med respektive bolag, att en så tidig inbetalning
av omsättningsskatten som vid varje tillfälle bedömes vara möjlig kan komma
till stånd. Stockholm den 31 januari 1962.
H. ÄLMEBY
S. Hafström
§ 20 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.
Vad riksdagens revisorer anfört under § 22 beträffande vissa iakttagelser
angående skatteuppbörden m. m. har av finansdepartementet ej utsänts på
remiss.
103
§ 21 Den administrativa tillämpningen av förordningen om allmän
varuskatt
Generalpoststyrelsen. Se yttrandet över § 18, s. 82.
Statskontoret
I likhet med revisorerna finner statskontoret, att de erfarenheter av den
allmänna varuskatten som hittills vunnits icke kan anses utgöra tillräcklig
grund att för närvarande diskutera en omläggning av beskattningen pa sådant
sätt att skatten uttages i partihandels- eller produktionsledet. Statskontoret
vill emellertid erinra om att den allmänna skatteberedningen vid sina
överväganden angående den allmänna varuskattens roll i det framtida
beskattningssystemet sannolikt kommer att pröva jamval denna fråga. De
till 1961 års höstriksdag väckta motionerna om särskild utredning i detta
hänseende har heller icke vunnit riksdagens bifall. . ,
Några särskilda bestämmelser för redovisning av varuskatt i fråga om rörelser
av säsongbetonad karaktär torde icke vara av behovet pakallade, enar
den gängse rutinen att avgiva deklaration även för perioden, då skattepliktig
omsättning icke förelegat, ej kan sägas vara betungande for företagaren.
"i fråga om den administrativa tillämpningen av forordningen om allmän
varuskatt har revisorerna ifrågasatt huruvida icke jämväl medgivande jämlikt
46 § 3 mom nämnda förordning om utsträckning i vissa fall av tiden
för inbetalning av preliminär allmän varuskatt kan lämnas av vederbörande
länsstyrelse i likhet med vad som är fallet i fråga om erlaggande av kvarstående
eller tillkommande sådan skatt. De medgivanden, varom i forfattningsrummet
är fråga, är avsedda att gälla generellt för den skattskyldige
eller för en grupp av skattskyldiga och bör enligt vad föredragande departementschefen
uttalat i proposition nr 162/1959 tillämpas i fråga om skattskyldiga
med speciella svårigheter att inom föreskriven tid medhinna redovisningen.
Statskontoret har erfarit att riksskattenämnden i ett antal fall
har haft att såsom remissinstans taga ställning till dessa problem. Riksskattenämnden
har på grund av hänsyn till postgirokontorets verksamhet icke
i något fall kunnat tillstyrka längre anstånd an till den 25 i manaden narmast
efter utgången av den redovisningsperiod som skatten avser. I samtliga
de fall riksskattenämnden haft under bedömning har Kungl Maj .t beslutat
i enlighet med nämndens förslag. Skulle Kungl Maj :t emellertid finna
för gott förordna annan myndighet att medgiva anstand varom nu ar
fråga, torde denna rätt ur likformighetssynpunkt bora tillaggas central myndighet,
därvid väl riksskattenämnden i främsta rummet bor komma draga.
Såsom revisorerna konstaterat har redovisningen från skattskyldiga med
s. k. brutet räkenskapsår medfört ett icke oväsentligt merarbete för såval
beskattningsmyndigheterna som för postgirokontoret. Detta sammanhangci
till också viss del med att ett stort antal skattskyldiga icke underrättat varuskattekontoren
om räkenskapsårets omfattning och om omläggningar har■iv
Till följd av dessa svårigheter har postgirokontoret icke hunnit färdigställa
debetsedlar å kvarstående skatt i så god tid att de kunnat översandas
till de skattskyldiga inom den i 53 § andra stycket varuskatteforordningen
stadgade tiden. Kungl Maj:t har i anledning darav den 2 november 1961 foiordnat
att kvarstående allmän varuskatt som eljest skolat förfalla den 18
januari 1962 må erläggas senast den 19 mars 1962 och alt översandande till
''skattskyldig av debetsedel å sådan skatt må anslå till den 1.) februari 136-
104
För att såvitt möjligt förhindra en upprepning av denna försening har postgirokontoret
efter samråd med riksskattenämnden framställt en förfrågningsblankett,
vilken av praktiska skäl kommer att tillställas samtliga skattskyldiga
i samband med utsändande av inbetalningskort med deklaration
for redovisning av preliminär allmän varuskatt för år 1962. I nämnda blankett
uppmanas skattskyldiga med brutet räkenskapsår att uppge vilken tid
1962 års allmänna självdeklaration kommer att omfatta. Skall sådan deklaration
ej avges år 1962, skall anledningen härtill uppges. Härigenom har
skapats en möjlighet för länsstyrelserna att snabbt vinna kännedom om vilka
skattskyldiga som tillämpar brutet räkenskapsår och att med minsta
tidsutdrdkt underrätta postgirokontoret härom. — Skulle emellertid denna
åtgärd visa sig mindre lämplig, bör förutsättningarna för ett system utredas
av innebörd att taxering och avräkning av all varuskatt verkställes per
kalenderår oberoende av räkenskapsårets längd. Det torde emellertid därvid
bliva ofrånkomligt att skattskyldig i samband med avgivande av allmän
självdeklaration ålägges avge vissa kompletterande uppgifter till ledning för
hans taxering till allmän varuskatt.
Vidkommande frågan om kontroll av omsättningsuppgifter å ena sidan
införda i formulär 1 b, 7 a och 8 a och å andra sidan i avlämnade deklarationer
för preliminär allmän varuskatt, får statskontoret framhålla att viss
omredigering numera gjorts av nämnda formulär. I fotnot nederst å sid. 2
i dessa har de skattskyldiga uppmanats att — därest skillnad föreligger mel.
0Ijlsättningsuppgifterna i nämnda formulär och deklarationerna för preliminär
allmän varuskatt — på särskild bilaga lämna siffermässig förklaring
till skillnaden. Revisorerna har ifrågasatt huruvida icke en ny blankett,
liknande den som utarbetats av Sveriges Köpmannaförbund, bör" tillhandahållas
de skattskyldiga. Enligt statskontorets mening synes frågan om fastställandet
av sådan bilaga böra anstå till dess närmare erfarenhet vunnits
beträffande de uppgifter, som kan vara erforderliga.
Enligt den allmänna varuskattens konstruktion åligger det länsstyrelserna
att mottaga och granska deklarationer för preliminär allmän varuskatt. Den
skattepliktiga omsättningen för beskattningsåret fastställes däremot av vederbörande
taxeringsnämnd. Revisorerna har funnit den nuvarande ordningen
tungrodd och ifrågasätter huruvida icke en förenkling av förfarandet
utan eftersättande av effektiviteten — efter en inom en ytterligare
utbyggd organisation för taxeringsrevision företagen granskning och kontroll
skulle kunna åstadkommas genom ett överflyttande till länsstyrelserna
jämväl av taxeringen. Såsom ock revisorerna konstaterat, kan dock på
grundval av de hittills vunna erfarenheterna ännu icke bedömas huruvida
en så genomgripande förändring bör vidtagas. Vad revisorerna anfört därom
att statskontoret i samråd med riksskattenämnden skulle företaga en
översyn av nu gällande ruliner i avsikt att förenkla förfarandet förtjänar
beaktande, bl. a. med hänsyn till att utredningens resultat även kan tjäna
som underlag för bedömningen av personalbehovet inom varuskattekontoren.
Revisorerna har även behandlat frågan om personalbehovet vid länsstyrelsernas
varuskattekontor. Såsom konstaterats har man på grund av personalbristen
nödgats att i stor omfattning anlita extra personal och tillgripa
övertidsarbete. Vidare har taxeringsrevisioner icke kunnat företagas i den
omfattning som varit önskvärd. Nu angivna spörsmål torde i fråga om varuskattekontorens
problem höra till dem som kommer att upptagas till bedömning,
därest det kommer till stånd eu sådan översyn av gällande rutiner
som av revisorerna föreslagits skola företagas gemensamt av riksskattenämnden
och statskontoret.
105
Enligt uppgift har från vissa länsstyrelser framhållits önskvärdheten av
att partiella revisioner företages av den allmänna varuskatten. Detta önskemål
torde dock icke kunna tillgodoses utan ytterligare förstärkning av revisionsdetaljernas
personalstyrka.
Revisorerna har funnit att de i samband med den allmänna varuskattens
införande tillkomna blanketterna i stort sett är ändamålsenliga, dock att
blanketten för tilläggsdeklaration som skall avgivas av den som erhållit tillstånd
jämlikt 17 § varuskatteförordningen att redovisa skatten enligt s. k.
indirekt redovisningsmetod har vållat stora svårigheter. Revisorerna ifrågasätter
huruvida icke denna blankett kan förenklas. Den indirekta metoden,
som innebär att den skattskyldiges försäljning och uttag av viss vara eller
visst slag av varor angives med ledning av hans inköp av samma varor, är
en mycket speciell redovisningsmetod som ställer stora krav på redovisningsunderlagets
kvalitet. De påtalade svårigheterna torde främst ha sin
grund i redovisningsmaterialets bristfällighet ävensom i att många skattskyldiga
ansökt om och medgivits tillstånd att tillämpa metoden ehuru deras
rörelse varit mer lämpad för den rena kontantmetoden. Att förenkla
blanketten genom att beskära formuläret torde med hänsyn till metodens
art icke låta sig göra. Metoden kan tillämpas i fråga om antingen skattepliktiga
eller skattefria varor och är avsedd att användas företrädesvis därest
den del av omsättningen som skall redovisas med hjälp av metoden ar
ringa i förhållande till rörelsen i dess helhet.
Möjligen kan övervägas en förenkling såtillvida att skilda blanxetter tastställes
för redovisning enligt denna metod av skattepliktiga respektive skattefria
varor. Detta bör dock icke ske förrän större erfarenhet vunnits i fråga
om den nuvarande blanketten.
Revisorerna uttalar vidare att det sätt på vilket riksskattenämndens anvisningar
bringas till de skattskyldigas kännedom icke kan anses tillfredsställande.
Statskontoret har i detta hänseende erfarit att anvisningar i form
av stencilerad skrivelse tillställes länsstyrelserna, branschorganisationerna,
handelskamrarna och tidningsutgivarföreningen. Viss restupplaga kvarligger
hos riksskattenämnden för att på begäran tillhandahållas de skattskyldiga.
Därjämte publiceras de i nämndens meddelandeserie angående den
allmänna varuskatten. Genom detta förfarande torde man dock, såsom revisorerna
konstaterar, icke kunna nå samtliga skattskyldiga. Olika alternativ
för att ernå en effektivare spridning av nämndens meddelanden kan övervägas
I fall där meddelandet har generell räckvidd, såsom exempelvis nämndens
anvisning den 16 december 1961 angående ikraftträdandebestammelserna
till förordningen den 15 december 1961 om ändring i varuskatteförordningen,
torde man kunna överväga att publicera de väsentliga delarna i
pressen. För att härigenom nå största möjliga antal skattskyldiga maste
dock meddelandet inflyta i såväl riks- som ortspressen. Kostnaderna harior
torde komma alt uppgå till avsevärda belopp. Det stora flertalet anvisningar
torde emellertid icke vara av så allmänt intresse att samtliga skattskyldiga
bör underrättas. Ett allmänt offentliggörande på nu angivet satt av sadana
meddelanden synes icke lämpligt. I sådana fall torde det få ankomma
på var u sk a l te k onto re n att — såsom även sker på många håll via länsorganisationer
eller motsvarande översända avskrift av anvisningen til berörda
skattskyldiga. Även detta förfarande synes dock medföra saval kostnader
som framför allt ytterligare belastning av personalen. Jam va denna
fråga torde bli föremål för bedömning vid en av riksskattenämnden och
statskontoret företagen översyn av rutinerna.
Revisorerna har slutligen konstaterat att önskemål framförts att postgirokontorets
uppbördslistor snabbare skall komma varuskattekontoren till
4f Hd’. berättelse (intj. statsverket är 1061. II
106
handa. Eventuella åtgärder i detta syfte kan icke vidtagas utan beaktande
av postgirokonlorets tillgång till personal och möjligheter att disponera maskinparken.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektör Tammelin
och tf. byråchefen hos riksskattenämnden Allström såsom särskilt tillkallad
föredragande. Stockholm den 25 januari 1962.
IVAR LÖFQVIST
Paul Tammelin
Riksrevisionsverket
Riksrevisionsverket anser i likhet med revisorerna att skäl saknas att frångå
den nuvarande utformningen av den allmänna varuskatten som detaljhandelsskatt.
I syfte att åstadkomma ändringar — främst i tekniskt avseende — som
kunna göra taxeringsförfarandet lättare att administrera föreslå revisorerna,
att statskontoret erhåller i uppdrag att i samråd med riksskattenämnden
granska de nu tillämpade arbetsmetoderna och framlägga de förslag, vartill
en sådan granskning kan ge anledning. Riksrevisionsverket vill för sin del
ifrågasätta om icke jämväl förfarandet vid uppbörd och debitering av den
allmänna varuskatten bör innefattas i ett sådant uppdrag.
Även om varuskatterutinerna genom postbankens anlitande kunnat mekaniseras
och i viss utsträckning utföras i ADB-maskin, kräva åtskilliga arbetsmoment
manuell handläggning på varuskattekontoren. Systemet medger
sålunda icke automatisk framräkning för beskattningsår av omsättningsbelopp
och kostnadsersättning för taxeringsnämndernas räkning eller löpande
notering per skatteskyldig av inbetalning, uppdebitering, restitution och avkortning
av preliminär skatt för varuskattekontorens behov. I debiteringslängden
återfinnas de skattskyldigas namn och adress icke i direkt anslutning
till den av postbanken verkställda uträkningen av slutlig skatt och avräkningen
av häremot svarande preliminär skatt och kostnadsersättning. Av
postbanken framställda utbetalningskort å överskjutande skatt och restlängder
å kvarstående skatt måste i efterhand kompletteras med namn och adress
å de skattskyldiga. Uppgifterna om brutet räkenskapsår, vilka icke äro föremål
för maskinell registrering, föranleda ett omfattande arbete med rapportering
mellan länsstyrelserna och postbanken om överföring av preliminär
skatt mellan skilda uppbördsår. Sistnämnda förhållanden torde vara en bidragande
orsak till förekomsten av fel i den maskinellt framställda debiteringslängden.
Varuskattekontorens arbete med granskning och rättelse av de
nyligen färdigställda längderna för det första uppbördsåret torde ha varit avsevärt.
Enligt 30 § varuskattekungörelsen skall länsstyrelsen upprätta förteckning
över sådana i debiteringslängd upptagna skattskyldiga, för vilka tillgodoräknad
preliminär skatt överstiger slutlig skatt med minst femtio kronor. Det
överväges, att ifrågavarande förteckning, vilken första gången upprättats
manuellt å varuskattekontoren, i fortsättningen skall framställas med postbankens
hjälp. Det mest tidskrävande arbetet, nämligen att komplettera förteckningen
med de skattskyldigas namn och adress, kan dock med nuvarande
system icke avlyftas varuskattekontoren. Genom den vidtagna omläggningen
i fråga om sättet för kostnadsersättningens tillgodoräknande kunna de
skattskyldiga beräknas komma att i fortsättningen ofta få överskjutande
107
skatt. Även för en förhållandevis låg skattepliktig omsättning överstiger kostnadsersättningen
femtio kronor. Dessa förhållanden komma att medföra en
ökning av det manuella arbetet på varuskattekontoren.
Det ovan sagda bör ses som bakgrund till de av vissa länsstyrelser framförda
synpunkterna på decentralisering av uppbördsbokföringen till länsstyrelserna
och till överväganden av en mer långtgående mekanisering av
varuskat terutinerna.
Några av länsstyrelserna ha framfört synpunkter av radikal art rörande
taxering och debitering av den allmänna varuskatten. Medan sålunda å ena
sidan föreslås införande av en verklig preliminär skatteredovisning, baserad
på föregående års skattepliktiga omsättning och med en enkelt utformad
slutdeklaration, förordas å andra sidan en utredning rörande möjligheterna
all genom införande av definitiv redovisning för varje redovisningsperiod
slopa såväl taxering som debitering i för närvarande tillämpade former. Enligt
riksrevisionsverkets mening är det senare alternativet väl värt att närmare
övervägas i samband med en eventuell översyn av varuskatten.
Revisorerna ha ifrågasatt om icke medgivande enligt 4G § 3 mom. varuskatteförordningen
av betalningsuppskov för viss skattskyldig eller viss
grupp av skattskyldiga utan påföljd av restavgift bör kunna delegeras från
Kungl. Maj :t till länsstyrelserna.
I fråga om källskatten har Kungl. Maj :t bemyndigat generalpoststyrelsen
att meddela motsvarande i 53 § 3 mom. uppbördsförordningen reglerade betalningsuppskov.
Medan de av generalpoststyrelsen meddelade anståndsbesluten
numera huvudsakligen lämnas enskilda arbetsgivare avseende viss
bestämd uppbördstermin, ha de av Kungl. Maj:t givna besluten i fråga om
varuskatten varit av generell natur. Med hänsyn härtill och då enligt uppgift
något ärende av ifrågavarande slag icke på lång tid dragits under" Kungl.
Maj:ts prövning, finnes det enligt riksrevisionsverkets mening knappast skäl
för en delegation av beslutanderätten.
Enligt revisorernas utredning ha några särskilda svårigheter icke yppats
vid tillämpningen av bestämmelserna om restavgift. Revisorerna ha likväl
funnit pakallat, att riksskattenämnden i anvisningarna närmare angiver under
vilka förutsättningar restavgift skall utgå.
Frånsett att till en början viss oenhetlighet rådde i fråga om uttagandet
av restavgift å jämlikt 41 § varuskatteförordningen till betalning fastställd
preliminär skatt bär icke heller enligt riksrevisionsverkets erfarenhet tilllämpningen
av hithörande bestämmelser föranlett tvekan. Visst behov av
uppmjukning av de i riksräkenskapsverkets cirkulär den 24 januari 1955
meddelade föreskrifterna om restavgiftsbefrielse har dock helt naturligt
gjort sig gällande den första tiden efter varuskattens införande.
Utformningen av 58 § varuskatteförordningen torde ha skett i medvetande
om att restavgift i fall av bristande överensstämmelse mellan i deklaration
uppgiven skattepliktig omsättning och uträknad skatt endast komme att uttagas
då felande skattebelopp icke erlagts inom i fastställelsebeslut föreskriven
tid. Anledningen härtill torde ha varit att oavsiktlig felräkning icke ansetts
böra medföra påföljd av restavgift. Enligt riksrevisionsverkets mening
bör en ändring av bestämmelserna i av revisorerna föreslagen riktning komma
till stånd därest avsiktliga felräkningar förekomma i sådan utsträckning
att därav föranledda olägenheter i uppbördsförfarandet äro påfallande.
EU klargörande från rikskallcnämndcn har synts revisorerna påkallat huruvida
kostnadsersättning skall tillerkännas skattskyldig, vars skattepliktiga
omsättning på grund av försummelse av den skattskyldige efter uppskattning
fastställts jämlikt 41 t; varuskatteförordningen. Riksrevisionsverket
vitsordar, att viss ocnhellighct har ratt i angivna''avseende, dock synes
108
övervägande antalet länsstyrelser ha tillgodoräknat de skattskyldiga kostnadsersättning.
Även om det, såsom i skilda sammanhang framhållits, synes
oskäligt att kostnadsersättning i dylika fall utgår, torde emellertid med hänsyn
till författningstextens lydelse anvisning knappast kunna lämnas länsstyrelserna
om en tillämpning till de skattskyldigas nackdel. Då spörsmålet
från och med innevarande uppbördsår saknar aktualitet, synes någon anledning
till åtgärd icke föreligga.
Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit byråcheferna Ehnbom,
Lundh, Thorson, Walck och Säfström, varjämte byrådirektören Törnebohm
varit föredragande. Stockholm den 26 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
Yngve Törnebohm
Riksskattenämnden
Revisorerna har berört spörsmålet, om den allmänna varuskatten bör uttagas
i detaljhandels-, partihandels- eller produktionsledet. Revisorerna har
dock icke funnit anledning föreslå någon omläggning av gällande system i
berörda avseende. Riksskattenämnden anser icke heller en omläggning nu
påkallad. Nämnden vill dock meddela, att nämnden låtit ombesörja en sammanställning
över de varuskatteskyldiga enligt 1961 års taxering. Av denna
sammanställning (bilaga), framgår att huvudparten av den allmänna varuskatten
kommer från ett begränsat antal skattskyldiga. Medan ca 93 000
skattskyldiga med en skattepliktig årsomsättning om högst 50 000 kronor,
motsvarande ca 55 procent av samtliga skattskyldiga, svarar för endast 62
miljoner kronor eller drygt 5 procent av det totala beloppet slutlig allmän
varuskatt, har ca 530 skattskyldiga med en skattepliktig årsomsättning,
överstigande 5 miljoner kronor, motsvarande endast ca 0,3 procent av de
skattskyldiga, att svara för ca 430 miljoner kronor eller ca 36 procent av
skatten. Denna statistik skulle möjligen kunna åberopas till stöd för krav på
övergång till ett skattesystem med skattskyldigheten lagd hos de större företagarna.
Riksskattenämnden anser likväl att ytterligare erfarenheter bör
avvaktas innan frågan om en överflyttning av varuskattens uttagande från
detaljhandelsledet till partihandels- eller produktionsledet tages upp till
närmare utredning. Då så sker, synes detta närmast böra ankomma på den
allmänna skatteberedningen. Riksskattenämnden vill i detta sammanhang
erinra om att riksdagen senast hösten 1961 (se bevillningsutskottets betänkande
1961: 79 sid. 72—73 och riksdagens skrivelse 1961:410) avvisat yrkanden
om särskild utredning om en sådan överflyttning.
I fråga om den administrativa tillämpningen av förordningen om allmän
varuskatt har revisorerna ifrågasatt huruvida icke jämväl medgivande jämlikt
46 § 3 mom. nämnda förordning om utsträckning i vissa fall av tiden
för inbetalning av preliminär allmän varuskatt borde kunna lämnas av vederbörande
länsstyrelse i likhet med vad som är fallet i fråga om erläggande
av kvarstående eller tillkommande sådan skatt. De medgivanden, varom
i författningsrummet är fråga, är avsedda att gälla generellt för den skattskyldige
eller för en grupp av skattskyldiga och bör enligt vad föredragande
departementschefen uttalat i propositionen 1959: 162 tillämpas i fråga om
skattskyldiga med speciella svårigheter att inom föreskriven tid medhinna
redovisningen. Riksskattenämnden har i ett antal fall haft att såsom remissinstans
taga ställning till dessa problem. Framställningar om anstånd har
109
emellertid icke inkommit till riksskattenämnden för yttrande sedan slutet
av år 1960 varför delegation av beslutanderätten i detta hänseende för
närvarande’icke synes erforderlig. Skulle Kungl. Maj :t finna för gott forordna
annan myndighet att medgiva anstånd varom nu ar fråga torde denna
rätt ur likformighetssynpunkt böra tilläggas central myndighet, darvi
väl riksskattenämnden i främsta rummet bör komma i fråga.
I frå»a om den länsstyrelserna tillkommande ratten att, nar särskilda skal
därtill äro, beträffande viss skattskyldig föreskriva alt redovisningsperiod
må omfatta kalenderår eller räkenskapsår, har revisorerna funnit behov
förelirma av mer preciserade anvisningar. Riksskattenämnden har, sasom
revisorerna anmärkt, allenast i ett fall — i fråga om rörlednmgsentrepreno
rema__uttalat
sig i detta hänseende. Avsaknaden i övrigt av sadana anvis
ningar
torde närmast sammanhänga med svårigheten att generellt bedöma
behovet av årsredovisning för viss skattskyldig eller viss grupp av skattskyldiga
Sådan bedömning bör enligt riksskattenämndens mening goras uti rån
förhållandena i det enskilda fallet. En allmän anvisning i nu angivna hanseende
måste antingen gälla en viss näringsgren, dar dock forhållandena
inom branschen kan variera avsevärt från fall till fall, eller avse skattskyldiga,
vilkas skattepliktiga omsättning understiger ett givet belopp. I senare
fallet torde den av departementschefen gjorda rekommendationen, att skälig
avsende skall fästas vid skattens storlek, vederbörandes solvens och andra
liknande omständigheter komma att eftersättas. Slutligen bor aven beaktas
statens berättigade intresse av en kontinuerlig skatteredovisning utan långa
krediter. Länsstyrelsernas rätt att efter prövning av omständigheterna i
det enskilda fallet medge årsredovisning bör enligt riksskattenämndens mening
tills vidare kvarstå oförändrad utan att anvisningar av generell innebörd
meddelas. Riksskattenämnden följer dock utvecklingen med uppmärksamhet
och kommer att i den mån behov visas föreligga utfarda erforderliga
Såsom^revisorerna konstaterat har redovisningen från skattskyldiga med
s. k. brutet räkenskapsår medfört ett icke oväsentligt merarbete såval för
beskattningsmyndigheterna som för postgirokontoret. Detta sammanhanger
också till viss del med att ett stort antal skattskyldiga icke underrättat varuskattekontoren
om räkenskapsårets omfattning och om omläggningar
härav. Riksskattenämnden och postgirokontoret har vidtagit vissa åtgärder
för att söka förbättra förhållandena på detta område. Det kan emellertid
ifrågasättas, om det icke kunde vara påkallat att overvaga en omläggning
av gällande beskattningsregler, t. ex. så att beträffande den allmänna varuskatten
låta beskattningsåret sammanfalla med kalenderaret, oavsett om
den skattskyldiges räkenskapsår omfattar annan tidsperiod. En sadan omläggning
måste dock bedömas ur åtskilliga synpunkter och kraver darior
närmare utredning före ett ställningstagande.
De skattskyldigas möjlighet att i efterhand justera sill i deklaration uppgivna
skattepliktiga omsättning har som revisorerna konstaterat utnyttjats
mycket sparsamt.'' Denna möjlighet tillkom på riksskattenämndens initiativ
i anledning av eu av Sveriges köpmannaförbund hos statsrådet och chefen
för Kungl. Finansdepartementet gjord hemställan om generell utsträckning
av tiden för redovisning av preliminär allmän varuskatt. Da visst behov
torde få anses föreligga av denna justeringsmöjlighet och med hansyn jämväl
till de omständigheter varunder den tillkommit, lår riksskattenämnden
uttala sig för att densamma åtminstone tills vidare bibehalles. Riksskattenämnden’vill
dock, såsom framhölls i nämndens utlåtande mer ovannainn,
1a ansökning, ånyo understryka all möjligheten for den skattskyldige alt
inkomma med justeringsuppgift i efterhand icke får paverka hans skyldig
-
no
hel alt fortlöpande under året deklarera sin skattepliktiga omsällnin" och
redovisa sin därå belöpande allmänna varuskatt i enlighet med förordningens
stadganden. Varje deklaration skall så långt möjligt är avse den faktiska
skattepliktiga omsättningen under den redovisningsperiod som deklarationen
avser.
Vidkommande frågan om kontroll av bristande överensstämmelse mellan
omsattnmgsuppgifterna å ena sidan i den allmänna självdeklarationens rörelsebilaga
och å andra sidan i avlämnade deklarationer för preliminär allmän
varuskatt, får riksskattenämnden meddela att viss omredigering numera
gjorts i berörda deklarationsfornnilär med tillämpning fr. o. m. Innevarande
års taxering. I fotnot nederst å sid. 2 i dessa formulär har de
skattskyldiga uppmanats att — därest skillnad föreligger mellan omsättmngsuppgifterna
för inkomsttaxeringen och deklarationerna för preliminär
allmän varuskatt på särskild bilaga lämna siffermässig förklaring till
skdlnaden. Revisorerna har ifrågasatt huruvida icke en ny blankett, liknande
den som utarbetats av Sveriges köpmannaförbund, bör tillhandahållas
de skattskyldiga att såsom bilaga fogas till den allmänna självdeklarauonen.
Enligt riksskattenämndens mening kan det finnas anledning att
overvaga revisorernas förslag. Frågan om ev. fastställande av formulär till
sadan bilaga bör dock tills vidare anstå, i varje fall till dess närmare erfarenhet
vunnits beträffande de uppgifter som kan vara erforderliga.
Enligt den allmänna varuskattens konstruktion åligger det länsstyrelserna
att mottaga och granska deklarationer för preliminär allmän varuskatt.
Den skattepliktiga omsättningen för beskattningsåret fastställes däremot av
vederbörande taxeringsnämnd. Revisorerna har funnit den nuvarande ordningen
tungrodd och ifrågasätter huruvida icke en förenkling av förfaran,
u^an effcrsältande av effektiviteten — efter en inom en ytterligare
utbyggd organisation för taxeringsrevision företagen granskning och kontroll
skulle kunna åstadkommas genom ett överflyttande till länsstyrelsernajamval
av taxeringen. Såsom revisorerna konstaterat kan dock på grund"val
av de hittills vunna erfarenheterna ännu icke bedömas huruvida en så
genomgripande förändring bör vidtagas. Revisorernas förslag, att riksskattenämnden
och statskontoret gemensamt skall företaga en översyn av nu gällande
rutiner i avsikt att förenkla förfarandet, förtjänar enligt nämndens
mening beaktande, bl. a. med hänsyn till att utredningens resultat kan tjäna
som underlag för bedömningen av personalbehovet inom varuskattekontoren.
Enligt 58 § första stycket första punkten förordningen om allmän varuskatt
skall restavgift utgå dels i det fall skattskyldig underlåtit att inom föreskriven
hd avgiva deklaration och inbetala preliminär skatt, dels ock i det
tall skattskyldig underlåtit att inom föreskriven tid inbetala i avlämnad
deklaration angiven skatt. Revisorerna konstaterar att det ofta förekommer
att,d.e skattskyldiga — stundom medvetet — uträknar skatten till ett för
’ap belopp och därmed obehörigen kommer i åtnjutande av viss skattekredn.
Revisorerna ifrågasätter därför om icke sådan ändring av nämnda paragraf
bor vidtagas att restavgift alltid skall utgå om inbetalat skattebelopp
icke korresponderar mot i deklarationen angiven skattepliktig omsättning.
A^en enligt riksskattenämndens mening kan det befinnas motiverat med en
översyn av gällande bestämmelser på förevarande område. Det torde i övrigt
i a^.omma På riksrevisionsverket att utfärda generella anvisningar rörande
tulampmngen av förordningens stadganden om uttagande av restavgift
Revisorerna övergår därefter till att behandla frågan om personalbehovet
vid lansstyrelsernas varuskattekontor. Såsom konstaterats har länsstyrelserna
nödgats alt i stor omfattning anlita extra personal och tillgripa över
-
in
tidsarbete. Vidare har taxeringsrevisioner icke kunnat företagas i den omfattning
som varit önskvärd. Sistnämnda förhållande är att beklaga men
torde närmast sammanhänga med att alla tjänster vid länsstyrelsernas revisionsdetaljer
och inom taxeringsassistentorganisationen annu icke kunnat
besättas. En förbättring därvidlag bör kunna komma till stand. V idare torde
det finnas anledning att tills vidare i viss utsträckning begagna sig av partiella
taxeringsrevisioner för kontroll med avseende å enbart den allmänna
varuskatten. I vad mån förstärkning är påkallad av den fasta personalen
på varuskattekontoren på längre sikt bör upptagas till bedömning vid den
av revisorerna föreslagna översynen av gällande rutiner. Till dess lorhallandena
stabiliserats är det dock angeläget att länsstyrelserna erhåller tillräckliga
anslag för anställande av erforderlig extra pei sonal.
Revisorerna har funnit att de i samband med den allmänna varuskattens
införande tillkomna blanketterna i stort sett är ändamålsenliga, dock att
blanketten för tilläggsdeklaration som skall avgivas av den som erhållit
tillstånd jämlikt 17 § varuskatteförordningen att redovisa skatten enligt
s k indirekt metod har vållat stora svårigheter. Revisorerna ifrågasätter huruvida
icke denna blankett kan förenklas. Den s. k. indirekta metoden, som
innebär att den skattskyldiges försäljning och uttag av viss vara eller visst
slag av varor angives med ledning av hans inköp av samma varor, ar en
mycket speciell redovisningsmetod som ställer stora krav på redovisningsunderlagets
kvalitet. De påtalade svårigheterna torde främst ha sin grund
i redovisningsmaterialets bristfällighet ävensom i att manga skattskyldiga
ansökt om och medgivits tillstånd att tillämpa metoden ehuru deras rörelse
varit mer lämpad för den rena kontantmetoden. Att förenkla blanketten genom
att beskära formuläret torde med hänsyn till metodens art icke lata sig
«öra Möjligen kan övervägas en förenkling så till vida att skilda formulär
fastställes för redovisning dels av skattepliktiga och dels av skattefria varor.
Sedan förordningens regler om tillgodoförande åt de skattskyldiga av kostnadsersättning
numera ändrats så, att sådan ersättning gottskrives de skattskyldiga
i samband med avräkningen mellan slutlig och preliminär skatt,
torde vad revisorerna därutinnan anfört icke föranleda yttrande från riks
skattenämnden.
..... „ ... , ...
I utlåtandet uttalar revisorerna vidare att det satt pa vilket riksskattenämndens
anvisningar bringas till de skattskyldigas kännedom icke kan anses
tillfredsställande. Riksskattenämnden vill i detta hänseende framhålla
att anvisningarna i form av stencilerad skrivelse tillställes bl. a. länsstyrelserna,
branschorganisationerna, handelskamrarna och tidningsutgivareforeningen.
Viss restupplaga kvarligger hos riksskattenämnden for att på begaran
tillhandahållas skattskyldiga. Därjämte publiceras anvisningarna i
nämndens meddelandeserie angående den allmänna varuskatten. Att därutöver
åstadkomma ytterligare publicering torde vara svårgenomförbart eller
_ om t. ex. annonsering skulle diskuteras — alltför kostnadskrävande.
Riksskattenämnden kommer emellertid alt följa utvecklingen på området
och undersöka möjligheterna till eu vidgad spridning av nämndens anvisningar.
. . , ,
I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad Edström, vice
ordförande i nämnden, ledamöterna Eriksson, Setterberg, Thulin och von
Unge ävensom suppleanterna Björnesjö och Wigert med undertecknad Lundin
som föredragande. Stockholm den 26 januari 1962.
KJELL EDSTRÖM
11. Cm. Lundin
112
Bilaga
1961 års taxering till allmän varuskatt
Sammanställning avseende taxerade skattskyldigas fördelning på olika storleksgrupper samt debiterad
slutlig allmän varuskatt och gottskriven kostnadsersättning inom varje storleksgrupp.
Storleksgrupper enl. skpl. | Antal skattskyldiga | Deb. slutlig skatt | Kostnads- ers. 1 000-kr. | |||||||
Numerär | Fördeln. i % | Belopp 1 000-kr. | Fördeln. i % | |||||||
per grupp | ackum. | per grupp | ackum. | per grupp | ackum. | per grupp | ackum. | |||
t. o. m. | 1100 | 6 741 | 6 741 | 4,0 |
| 137 | 137 |
|
| 9 |
däröver t. o. | in. 4 000 | 14 989 | 21 730 | 9,0 | 13,0 | 1484 | 1621 | 0,1 | 0,1 | 4 |
» | 10 000 | 18 967 | 40 797 | 11,3 | 24,3 | 5169 | 6 790 | 0,4 | 0,5 | 57 |
» | 20 000 | 19 582 | 60 279 | 11,7 | 36,0 | 11561 | 18 351 | 1,0 | 1,5 | 210 |
| 24 000 | 5 655 | 65 934 | 3,4 | 39,4 | 4 986 | 23 337 | 0,4 | 1,9 | 152 |
» | 30 000 | 7 695 | 73 639 | 4,6 | 44,0 | 8 313 | 31 650 | 0,7 | 2,6 | 308 |
» | 50 000 | 19 294 | 92 923 | 11,5 | 55,5 | 30 448 | 62 098 | 2,6 | 5,2 | 1132 |
» | 100 000 | 27 443 | 120 366 | 16,4 | 71,9 | 79 393 | 141 491 | 6,7 | 11,9 | 2 429 |
» | 180 000 | 21 208 | 141 574 | 12,7 | 84,6 | 114 268 | 255 759 | 9,6 | 21,5 | 2 843 |
» | 300 000 | 12 342 | 153 916 | 7,4 | 92,0 | 113 248 | 369 007 | 9,5 | 31,0 | 2 091 |
» | 500 000 | 6 440 | 160 356 | 3,9 | 95,9 | 97 919 | 466 926 | 8,2 | 39,2 | 1256 |
| 900 000 | 3 457 | 163 813 | 2,1 | 98,0 | 90 515 | 557 441 | 7,6 | 46,8 | 790 |
t | 1 500 000 | 1499 | 165 306 | 0,9 | 98,9 | 68122 | 625 563 | 5,7 | 52,5 | 406 |
9 | 3 000 000 | 930 | 166 236 | 0,6 | 99,5 | 77 517 | 703 080 | 6,5 | 59,0 | 325 |
» | 5 000 000 | 378 | 166 614 | 0,2 | 99,7 | 57 336 | 760 416 | 4,8 | 63,8 | 179 |
» | 10 000 000 | 293 | 166 907 | 0,2 | 99,9 | 80 079 | 840 495 | 6,7 | 70,5 | 208 |
» | 50 000 000 | 210 | 167117 | 0,1 | 100,0 | 147 597 | 988 092 | 12,4 | 82,9 | 311 |
över | 50 000 000 | 31 | 167 148 |
| 100,0 | 204 421 | 1 192 513 | 17,1 | 100,0 | 361 |
|
| 167 148 |
| 100,0 |
| 1192 513 |
| 100,0 |
| 13 071 |
Överståthållarämbetet
Överståthållarämbetet har i skrivelse den 20 september 1961 till riksdagens
revisorer lämnat en utförlig redogörelse för dittills vunna erfarenheter av
den allmänna varuskattens administration m. m. I nämnda skrivelse har
även framförts vissa förslag till ändringar av det administrativa förfarandet
ävensom förslag till författningsändringar, vilka förslag till en del upptagits
av revisorerna. I anledning av de uttalanden, som revisorerna gjort i sin berättelse,
får ämbetet framhålla följande.
Revisorerna ha föreslagit, att länsstyrelserna måtte medgivas rätt att besluta
om anstånd med inbetalning av preliminär allmän varuskatt enligt förutsättningarna
i 46 § 3 mom. varuskatteförordningen i likhet med vad som
gäller beträffande kvarstående och tillkommande allmän varuskatt enligt
57 § nämnda förordning. Ämbetet anser för sin del, att dessa frågor ha en
sådan generell räckvidd, att de böra handläggas centralt för att ernå likformig
behandling i hela riket. Rätten att besluta om dylikt anstånd synes därför
lämpligen böra tillkomma riksskattenämnden.
Tillämpningen av 21 § 1 mom. varuskatteförordningen har icke medfört
några speciella problem för varuskattekontoret vid överståthållarämbetet.
Ämbetet är dock ense med revisorerna om önskvärdheten av att enhetliga
och entydiga anvisningar i detta hänseende utfärdas till vägledning för varuskattekontoren.
Ämbetet vill emellertid framhålla, att denna fråga icke alltid
kan givas eu generellt verkande och bindande lösning, då hänsyn ofta
113
måste tagas till särskilda omständigheter i det enskilda fallet — främst den
skattskyldiges förmåga att gälda skatten — varvid bedömandet måste grundas
på skattens storlek i förhållande till den skattskyldiges samlade ekonomiska
ställning.
Ett av de största bekymren för varuskattekontoret med dess stora antal
skattskyldiga har varit de brutna räkenskapsåren. Ämbetet är härvidlag helt
ense med revisorerna om att största intresse måste ägnas åt försök att finna
eu sådan lösning på denna fråga, att arbetet med omföringar reduceras till
ett minimum såväl för varuskattekontoren som ock för postgirokontoret.
Emellertid skall postgirokontoret i år i samband med utsändandet av inbetalningskorten
med deklarationer för redovisning av preliminär allmän varuskatt
för år 1962 bilägga en särskild förfrågningsblankett, vari skattskyldiga
med brutet räkenskapsår ombedjas meddela, vilken redovisningstid 1962
års allmänna självdeklaration kommer att omfatta. I det fall deklaration icke
kommer att avgivas år 1962, uppmanas de skattskyldiga meddela detta
förhållande. Det är att hoppas, att de skattskyldiga följa uppmaningen att
meddela länsstyrelserna uppgifter rörande räkenskapsårens utsträckning.
Det framstår emellertid för ämbetet som en angelägenhet av största betydelse
att beskattningsreglerna för skattskyldiga med brutet räkenskapsår bli
föremål för översyn, enär förfarandet med förfrågningsblankett enligt ämbetets
uppfattning dock måste betraktas som en nödfallsutväg.
Revisorerna understryka angelägenheten av att taxeringsnämnderna erhålla
materialet från varuskattekontoren inom den i förordningen angivna
tiden. Då vid taxeringsåret 1961 fråga varit om vissa initialsvårigheter, synes
man vid normalt fortlöpande arbete och viss personalförstärkning kunna
räkna med, att materialet i fortsättningen tillställes taxeringsnämnderna
i tid. Bland den mångfald av felaktigheter från de skattskyldigas sida,
som föranlett förseningar i varuskattekontorets arbete och som ämbetet redovisat
i sin skrivelse till revisorerna, omnämndes bland annat felaktig tilllämpning
av reduceringsreglerna för serveringsrörelser. Dessa felaktigheter
beslå alltjämt och föranleda ofta diskussion och tvist med de skattskyldiga.
Tvisten gäller såväl frågan om omfattningen av vad som skall hänföras till
servering som även spörsmålet, huruvida särskilda förvärvskällor föreligga.
Ämbetet anser det ur förenklingssynpunkt böra övervägas att ändra reglerna
därhän att schablonavdrag från inkomst av rörelse, vari servering ingår,
alltid måtte medgivas med 40 % av den redovisade omsättningen från serveringen.
Ämbetet anser en sådan lösning innebära större rättvisa de skattskyldiga
emellan och ur principiell synpunkt vara riktigare än nuvarande regler.
Ämbetet anser tillika att en sådan ändring kommer att medföra väsentlig
lättnad vid handläggningen av dylika ärenden och även eliminera åtskilliga
irritationsanledningar, då fråga om särskilda förvärvskällor föreligga
eller ej vid sådant förhållande saknar betydelse i varuskattehänseende.
Eu dylik förenkling, torde även, åtminstone för Stockholms del, kunna
bidraga till, att varuskattematerialcl kan tillhandahållas taxeringsnämnderna
tidigare än eljest.
Enligt ämbetets mening hör uppmärksamhet ägnas åt att förfarandet med
justeringsuppgificr icke missbrukas av de skattskyldiga. Ämbetet är ense
med revisorerna om att dylika uppgifter icke böra få komma till användning
hos sådana skattskyldiga, som redovisa enligt kontanlmetoden. För vissa
andra skattskyldiga är del emellertid förenat med stora svårigheter att Ifunna
exakta omsällningsuppgifler per den .31/12 eller eventuellt den 23/2 inom
föreskriven tid. Ämbetet anser därför alt möjlighet tills vidare- alltjämt bör
finnas alt göra justering i efterhand av oinsätlningsuppgiflen utan påföljd i
form av restavgift.
114
Kontrollen av den redovisade skattepliktiga omsättningen mot omsättningsnppgifterna
i de allmänna självdeklarationerna har vid taxeringen föranlett
en mångfald ändringar av deklarerade belopp och jämväl föranlett
besvär hos prövningsnämnden i stor utsträckning. I de deklarationsblanketter
för rörelseidkare, som skola användas vid 1962 års taxering, ha de skattskyldiga
uppmanats lämna förklaring i den mån skiljaktighet föreligger
mellan de olika uppgifterna. En förhoppning må uttalas om ait de skattskyldiga
komma att beakta uppmaningen i deklarationsblanketterna och
lämna de önskade upplysningarna. Därest uppmaningen ej kommer att följas
mera allmänt torde böra övervägas att till ett kommande år föreskriva
skyldighet att i deklarationen lämna uppgift i detta hänseende å eu för detta
ändamål särskilt fastställd blankett.
Ett viktigt spörsmål, som upptagits av revisorerna, är frågan om hur varuskatten
i framtiden lämpligen bör administreras i första instans. Revisorerna
ha icke velat taga definitiv ställning till denna fråga innan ytterligare
erfarenhet vunnits. Ämbetet bringar för sin del i erinran erfarenheterna
från omsättningsskattens tid, då taxeringsarbetet efter något år överflyttades
från taxeringsnämnderna till länsstyrelserna. Såvitt kunnat bedömas
innebar taxeringen hos länsstyrelsen ett snabbt och effektivt verkande förfarande.
I sin skrivelse till revisorerna har ämbetet bland annat framhållit, att den
nya arbetsuppgiften med kontroll av varuskatteredovisningen och åsättande
av taxering till allmän varuskatt medfört en komplicering av arbetet för
taxeringsnämnderna och i vart fall vid 1961 års taxering varit betungande.
Ur kontrollsynpunkt kunde det antagas att såväl inkomst- som varuskattetaxeringen
blivit lidande på denna dubbla uppgift för taxeringsnämnderna.
Dessa hade icke hunnit med att utreda alla de fall, där överensstämmelse
mellan uppgifterna i den allmänna självdeklarationen och i varuskattedeklarationerna
icke kunnat ernås. Ehuru man torde kunna räkna med att en
naturlig och successiv anpassning till dessa nya uppgifter i fortsättningen
icke skulle komma att kräva samma arbetsinsats från nämndernas sida, som
vid 1961 års taxering, torde emellertid risk föreligga för att såväl inkomstsom
varuskattekontrollen skulle bli eftersatt. Då varuskatteuppgifterna icke
kommo taxeringsnämnderna till handa förrän i april månad, komplicerades
behandlingen av de tidigare inkomna rörelsedeklarationerna. Personkännedomen,
som anförts såsom ett argument för att ålägga taxeringsnämnderna
arbetet med varuskattetaxeringen, saknade praktisk betydelse i Stockholm.
En effektiv kontroll beträffande varuskatten syntes bäst kunna tillgodoses
genom eu branschvis företagen granskning. En sådan torde dock icke lika
lätt kunna inordnas i det löpande taxeringsarbetet. Det ifrågasattes därför
från ämbetets sida, huruvida icke en taxering genom ämbetets försorg skulle
medföra såväl en förenkling i förfaringssättet som en bättre kontroll av
varuskatten.
I sin skrivelse till revisorerna har ämbetet beträffande uttagande av restavgift
uttalat önskemål om författningsändring. Revisorerna ha föreslagit,
att riksskattenämnden måtte utfärda anvisningar, som närmare angiva under
vilka förutsättningar restavgift skall utgå och samtidigt ifrågasatt ändring
av 58 § varuskatteförordningen. Enligt ämbetets uppfattning bör en
översyn av bestämmelserna rörande restavgift vid den allmänna varuskatten
övervägas. För närvarande förefinnes visserligen möjlighet att omedelbart
låta fastställa den ytterligare varuskatt, en försumlig skattskyldig har
att erlägga, i det fall denne utnyttjar gällande regler för att skaffa sig respit
med erläggande av det rätta skattebeloppet. Därest inbetalning av det sålunda
fastställda skattebeloppet inom en i beslutet angiven kort tidsfrist icke
115
sker, skall restavgift kunna uttagas å det felande beloppet. Detta förfaringssätt
medför emellertid, att den skattskyldige det oaktat får eu lång respittid
med hänsyn till den tid, som förflyter innan en sådan fastställelse kan
ske. Endast i det fall fråga är om rena felskrivningar och liknande, synes
anledning föreligga att underlåta debitering av restavgift.
Beträffande personalbehovet har ämbetet hittills lyckats bemästra problemet
genom tillfälliga förstärkningar från andra kontor. Den föreslagna översynen
av varuskattekontorens personalbehov torde hälsas med tillfredsställelse
av länsstyrelserna.
I fråga om önskvärdheten av en förenklad blankett för dem, som i anledning
av redovisning enligt indirekt metod ha att avgiva tilläggsdeklaration,
är detta spörsmål icke av någon betydenhet för Stockholms stads vidkommande,
då metoden utnyttjas av ett ytterst litet antal skattskyldiga.
Revisorerna ha även till diskussion tagit upp frågan om formerna för spridandet
av riksskattenämndens anvisningar. Ämbetet, som i icke oväsentlig
omfattning tillhandahållit de skattskyldiga dessa anvisningar, dels vid dessas
besök på varuskattekontoret dels i samband med skriftväxling eller i anslutning
till telefonsamtal, anser för sin del, att det tillämpade systemet för
delgivning av riksskattenämndens anvisningar fungerat tillfredsställande.
En utvidgad service i detta hänseende torde till viss del kunna anses utgöra
en kostnadsfråga. Då det å andra sidan är av vikt, att alla ändringar i varuskattebestämmelserna
liksom riksskattenämndens anvisningar, i varje fall
av mera allmänt intresse och berörande stora grupper skattskyldiga, snabbt
bringas till dessa skattskyldigas kännedom, synes det ämbetet böra övervägas,
om icke metoden med pressinformation enligt systemet public relation
skulle kunna försöksvis tillämpas.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
förste taxeringsintendenten Hultqvist. Stockholm den 31 januari 1962.
På överståthållarämbetets vägnar:
ARNE HÄGGQUIST
Åke Knutson
Länsstyrelsen i Malmöhus län
Länsstyrelsen önskar understryka att vid hittillsvarande tillämpning av
varuskatteförordningen, såvitt länsstyrelsen kan bedöma, icke framkommit
bärande skäl, som ur administrativ synpunkt talar för att överflytta
skatten till partihandels- eller produktionsledet. Vid bibehållande av nuvarande
system uppnås — som nedan närmare utvecklats — på grund av
rådande samband mellan varuskatteredovisningen och inkomsttaxeringsförfarandet
betydelsefulla kontrollmöjligheter.
Vad angår uppbörden av varuskatten har enligt länsstyrelsens förmenande
huvudregeln om redovisning per tvåmånadersperiod fungerat väl. Någon
anledning till särskilda bestämmelser beträffande säsongbetonade rörelser
torde icke föreligga, eftersom möjlighet finnes att med nuvarande
redovisningsförfarande beakta dessa rörelsers särställning.
Länsstyrelsen har i och för sig ej något att erinra emot att befogenheten
att meddela anstånd enligt 40 § 3 mom. varuskatteförordningen överlåtes
till länsstyrelserna. Emot delegerandet av beslutanderätten kan dock anföras,
att detta kan medföra eu alltför växlande praxis olika länsstyrelser
emellan. Bedömandet av huruvida en skattskyldig bör åtnjuta anstånd en
-
116
ligl förenämnda bestämmelse är nämligen säkerligen i all''\f 11,1<i‘t] lu ^d!’f
mera komplicerat än den prövning, som erfordras vid meddelandet a\ an
stånd enliet 57 S varuskatteförordningen. ,
I likhet med revisorerna finner länsstyrelsen behov föreligga av mera preciserade
anvisningar beträffande under vilka omständigheter s. k. årsredovisning
bör tillämpas. Därest skattskyldig kan forvantas komma att tullgöra
sill redovisningsskyldighet, synes denne enligt länsstyrelsens förmenande
böra medgivas årsredovisning vid betydligt högre skattepliktig omsättning
än den hittills tillämpade. Härigenom skulle saval redovismngsforfarandet
för ett flertal mindre rörelseidkare som granskmngsarbetet a \a
ruskaltekontoren
förenklas. . , ^ .
Därest det för såväl länsstyrelse som postgirokontor betungande arbetet
vid s. k. brutet räkenskapsår med omföringen av inbetalad preliminär varuskatt
mellan olika räkenskapsår skall kunna undvikas, torde det vara
nödvändigt upphäva kravet på överensstämmelse mellan tor räkenskapsårets
redovisningsperioder inbetalad preliminär skatt och den skattepliktiga
omsättningen under de olika redovisningsperioderna. EU tänkbart alternativ
till det nuvarande redovisningsförfarandet vore att låta den preliminära
varuskatten grundas på föregående års taxering till varuskatt, varefter reglering
efter verkställd taxering för beskattningsåret kunde ske genom påförande
av kvarstående skatt eller genom restitution av Överskjutande skatt.
Länsstyrelsen är dock icke beredd att förorda ett sådant system för den
preliminära skattens uttagande utan finner det nuvarande kravet på redovisning
av preliminär varuskatt för viss redovisningsperiod i enlighet med
den verkliga skattepliktiga omsättningen under perioden värdefullt med
hänsyn till bl. a. den allmänna taxeringskontrollen. Redovisningsmetoden
nödvändiggör nämligen en aktualisering av den skattskyldiges räkenskaper,
eftersom vid varje uppbördstilltälle skall kunna redovisas den faktiska omsättningen
under redovisningsperioden.
Trots omfattningen av det merarbete som vid s. k. brutna räkenskapsår
vållas av omföringar mellan olika uppbördsår anser länsstyrelsen dock detta
Vior iöncctvrplhpnktat. att £fcnom den nva för -
iggei möjlighet
derliga omföringar.
En jämförelse mellan den skattskyldiges uppgifter å rörelsebilagor och
varuskattedeklarationer möjliggör uppenbarligen en ömsesidig kontroll vid
inkomst- och varuskattetaxeringen. I ett stort antal fall är dock inhämtande
av upplysningar från de skattskyldiga cn förutsättning för kontrollen. Med
hänsyn härtill och för att underlätta beskattningsmyndighetens arbete bör
enligt länsstyrelsens förmenande skattskyldig åläggas att å särskild bilaga
till den allmänna självdeklarationen redovisa anledningen till eventuell differens
mellan uppgiven omsättning å rörelsebilaga och varuskattedeklarationer.
Det synes länsstyrelsen angeläget att formulär till sådan blankett
måtte fastställas.
Såvitt länsstyrelsen kan bedöma har hittills ej framkommit något som
talar emot att taxeringen till allmän ''varuskatt även i fortsättningen bör
åvila taxeringsnämnderna. En överflyttning av taxeringsförfarandet till länsstyrelserna
skulle bl. a. medföra den nackdelen, att varuskattetaxeringen
kunde verkställas först efter det ordinarie taxeringsarbetets avslutande och
alltså icke i samband med inkomsttaxeringen. Vidare kan påpekas att effektiviteten
troligen ej blev större därest taxeringen skulle verkställas av tjänstemän
å länsstyrelserna än av taxeringsnämnderna, vilka med hänsyn till
taxeringsassistentorganisationen måste anses väl skickade att utföra detta
117
ortskännedom som är
representerad i taxeringsnämnderna. enlighet med reviso
Beträffande
bestämmelserna om restavgift synes ‘emigne
SW från och med är 1962 gällande regler beräknas
i förhållande till den skattepliktiga omsättning I
,. i,;mi:i,i oi s vin-il skatteförordningen redovisat for beskattningsåret, i
män i den skattepliktiga omsättningen ingår uPPjattad ^tställSfesamband
med enligt 41 § varuskatteforordningen meddelade faststallelse
besM kommer alltså kostnadsersättning icke att gottskr.vas för denna del
av omsättningen. Länsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke kostnadsersattnino''
hör beräknas å hela den skattepliktiga omsättningen.
Postgirokontoret torde sakna möjlighet att tiU vyuskättekontoren ove -sända unnbördslistorna tidigare än vad som nu ar fallet. Daiemot bor "
dersökas huruvida icke postgirokontoret kan överlamna deklarationsdelen
av inbetalningskorten till länsstyrelserna redan innan uppbordslistorn
färdigställts, eftersom ett sådant förfarande skulle möjliggöra en snabbare
kontroll å varuskattekontoren av de skattskyldigas redovisning. .
I detta ärendes handläggning har - förutom undertecknade — deltagit
taxeringsintendenten Lindholm. Malmo den 30 januari 1962.
På länsstyrelsens vägnar:
C. ARTHUR NORGREN
E. Olofson
Länsstyrelsen i Hallands län
Enligt länsstyrelsens mening föreligger inte för närvärande^någon anledning
att överväga en överflyttning av varuskatten till partihandels- eller pro
De
i 21 § varuskatteforordningen givna föreskrifterna att redovisning
som regel skall ske varannan månad synes ur kontrollsynpunkt vara de
mest lämpliga. Det är av vikt att redovisningsperioderna icke omfattar tor
lån« tid, ty‘ ju längre redovisningsperioden ar desto storre ar risken tor
eu eftersläpning av skatten. I speciella fall kan länsstyrelsen redan enligt
gällande bestämmelser föreskriva att redovisningsperioden skall omfatta
helt kalender- eller räkenskapsår. Rätt att redovisa årsvis har sålunda medgivits
skattskyldiga, som redovisat relativt låg skattepliktig omsättning.
Någon olägenhet härav har icke förmärkts. Länsstyrelsen har med stöd av
grunderna för bestämmelserna om årsredovisning ansett sig kunna medge
skattskyldiga, som driver rörelse en kortare tid av året, att redovisa varuskatten
vid den uppbördstermin, som infaller närmast efter det verksamheten
upphört för säsongen. Detta har för varuskattekontorets del medtoit
att deklarationerna kunnat färdigställas på ett tidigare stadium än eljest
varit möjligt. Särskilda bestämmelser för en sådan redovisning synes inte
vara erforderliga. , , . .
Vissa kategorier skattskyldiga har haft svårighet att avsluta månadsredovisningen
så tidigt att redovisning för varuskatt kan lämnas senast den
18 påföljande månad. Dessa skattskyldiga har för att undvika alt bli debi
-
118
terade restavgift inbetalat å-kontobelopp avseende skatt, som belöper på
sisla månaden. Det vore önskvärt att länsstyrelserna bereddes möjlighet att
lämna anstånd med redovisningen enligt 46 § 3 mom. varuskatteförordningen.
De till poslgirokontoret gjorda framställningarna om ombokning av preliminär
allmän varuskatt i anledning av att räkenskapsåret icke sammanfaller
med kalenderåret har för varuskattekontorets del icke varit så betungande
att en omläggning av redovisningssystemet i anledning härav bör
vidtagas. Det största merarbetet med dessa ombokningar åvilar postgirokontoret.
En bidragande orsak till att postgirokontoret icke kunnat översanda
debetsedlarna till länsstyrelsen inom föreskriven tid torde delvis ha
berott på det merarbete som berörda ombokning förorsakat. Därest det kan
betaras, att även i framtiden förseningar uppkommer, bör enligt länsstyrelsens
mening övervägas om icke ett enklare förfaringssätt borde tillämpas
i fråga om skattskyldiga med brutet räkenskapsår.
Den försening, som uppstått å härvarande varuskattekontor i samband
med deklarationsmaterialets översändande till taxeringsnämnderna har i
huvudsak avsett skattskyldiga med räkenskapsår, som avslutats den 1 januari
eller senare. Antalet skattskyldiga med sådan redovisning är dock
icke så stort, att det i någon nämnvärd utsträckning inverkat menligt på
taxeringsnämndernas arbete.
Varuskattedeklarationerna upprättas mycket ofta på icke avslutat eller
kontrollerat räkenskapsmaterial. Därvid uppkomna felaktigheter kan
manga gånger icke utredas förrän i samband med bokslutet. De skattskyldiga
bor därför allt framgent lämnas tillfälle rätta gjorda felaktigheter genom
insändande av justeringsuppgifter. Dessa bör därför bibehållas.
Den av revisorerna föreslagna omredigeringen av rörelsebilagorna har i
viss man genomförts å årets rörelsebilagor. Någon ytterligare åtgärd synes
knappast erforderlig. ° J
Arbetet med varuskattedeklarationerna har medfört ett ganska betydande
merarbete för de särskilda taxeringsnämnderna. Det kan ifrågasättas
om varuskattedeklarationerna med hänsyn till den relativt knappa tid, som
star taxeringsnämnderna till buds, hunnit bli granskade med den omsorg
s°m "nödvändig för att åstadkomma en tillförlitlig taxering. Dessa omständigheter
talar möjligen för en omläggning av varuskattetaxering till
lansstyrelserna. Det finns dock skäl, som talar mot en sådan överflyttning.
Lokalkännedomen går forlorad och taxeringsarbetet kommer att fördröjas
genom att deklarationsmaterialet icke kan tillställas länsstyrelsen förrän
senare delen av aret. Slutligen kan en överflyttning av taxeringen till länsstyrelsen
van as framtvinga en utökning av den kvalificerade personalen
En sadan utökning är knappast möjlig att genomföra så länge assistentorganisationen
ar under utbyggnad.
Då det visat sig att taxeringsrevisioner medhunnits i mycket begränsad
l onto eTfiim , betraffar Värnskatten kan det vara önskvärt att varuskatte
iss"stenttjänsterS PerS° kompetens, som föreskrives för taxerings
“
iärend« bai\fö™tom undertecknade deltagit taxeringsintendenten
Seth Manhem. Halmstad den 1 februari 1962. 8
SVEN SVENSSON
Folke Arvidson
119
Länsstyrelsen i Örebro län
I fråga om säsongbetonade rörelser, som endast bedrivas under eu kortare
tid av året, har länsstyrelsen i sitt svar å den av riksdagens revisorer utsända
rundskrivelsen föreslagit, att den skattskyldige borde kunna åläggas att
inbetala allmän varuskatt för hela säsongen under den uppbördstermin som
infaller närmast efter det verksamheten för säsongen upphört. Härigenom
skulle skattskyldiga med en relativt stor årsomsättning kunna medgivas redovisa
varuskatt endast en gång om året och dessutom ej behöva insända
s. k. nolldeklarationer för redovisningsperioder under vilka rörelsen varit
vilande. Detta skulle innebära en förenkling för såväl varuskattekontoret
som för berörda skattskyldiga. En dylik specialregel torde icke behöva komplicera
arbetet för varuskattekontoret, då den endast skulle förutsätta en
anteckning i varuskatteregistret om vederbörande skattskyldigs uppbördstermin.
Sådana anteckningar måste regelmässigt göras för samtliga skattskyldiga
för vilka årsredovisning föreskrivits.
Tillstånd enligt 46 § 3 mom. varuskatteförordningen att inbetala preliminär
allmän varuskatt efter ordinarie uppbördstermins slut, utan att behöva
erlägga restavgift, har såvitt gäller Örebro län hittills endast medgivits
i ett fåtal fall. Då sådant tillstånd kan medgivas såväl enskild skattskyldig
som viss grupp av skattskyldiga, synes beslutanderätten för vinnande av enhetlighet
vid tillståndsgivningen även i fortsättningen böra ankomma på
Kungl. Maj :t eller av Kungl. Maj :t förordnad myndighet. Någon decentralisering
av beslutanderätten från Kungl. Maj :t till länsstyrelserna, vilket lfrågasättes
av revisorerna, synes därför icke vara att rekommendera.
Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att mera preciserade anvisningar
behövas för tillämpningen av bestämmelsen i 21 § 1 mom. varuskatteförordningen
om att årsredovisning i vissa fall kan föreskrivas. I sådana
anvisningar synes beloppsgränsen för årsredovisning icke böra sättas alltför
låg, utan länsstyrelsen bör — när det gäller skattskyldiga vars solvens icke
behöver ifrågasättas och som i vederbörlig ordning fullgjort eller kunna
antagas fullgöra sin redovisningsskyldighet — äga rätt föreskriva årsredovisning,
även om den skattepliktiga oinsättningen skulle uppgå till ett något
större belopp, förslagsvis 15 000—20 000 kr. För skattskyldiga som icke behörigen
fullgöra sin redovisningsskyldighet bör å andra sidan årsredovisning
föreskrivas endast i de fall då den skattepliktiga omsättningen uppgår till
obetydligt belopp. .
Som länsstyrelsen framhållit i sitt svar å revisorernas rundskrivelse synas
starka skäl tala för en skyndsam utredning rörande möjligheterna att befria
taxeringsnämnderna från arbetet med den allmänna varuskatten, utom
vad beträffar jorbrukares taxering till allmän varuskatt för jordbruksprodukter.
Länsstyrelsen har därvid i första hand utgått ifrån att kontrollen av
rörelseidkarcs och likställdas allmänna självdeklarationer är så arbetskrävande,
att någon utökning av arbetsuppgifterna för de särskilda taxeringsnämnderna
icke är möjlig, om kravet på en effektiv kontroll av deklai ationsmalerialet
skall kunna upprätthållas. Det torde säkerligen kunna hävdas,
alt eu sådan kontroll fortfarande kräver att alla tillgängliga resurser insattas
för delta ändamål. Att som nu skett ytterligare öka de särskilda taxeringsnämndernas
och främst taxeringsassistenternas arbetsbörda med taxeringen
lill allmän varuskatt, måste givetvis minska möjligheterna för en tillfredsställande
granskning av inkomstdeklaralioncrna.
Dol bär vidare framhållas, att kontrollen av varuskatteredovisningen och
kontrollen av inkomstdeklaralioncrna — utom vad beträffar jämförelsen
mellan omsättning och varuultag icke har något direkt samband med \ai
-
120
andra. I motsats till vad fallet är vid inkomsttaxeringen, tar varuskattetaxeringen
av naturliga skäl icke hänsyn till vederbörande skattskyldigs personliga
förhållanden såsom levnadskostnader, nedsatt skatteförmåga cfc. Av
denna anledning torde det kunna ifrågasättas, huruvida taxeringsnämndernas
medverkan vid varuskattetaxeringen har någon större praktisk betydelse
för fastställandet av en riktig skattepliktig omsättning.
Arbetet med den allmänna varuskatten i taxeringsnämnderna synes vid
1961 års taxering ha inskränkt sig till en jämförelse mellan varuskatteredovisningen
och inkomstdeklarationen i fråga om omsättning och varuuttag.
Även om det första årets erfarenheter icke kunna anses utslagsgivande vid
bedömandet av ändamålsenligheten i nuvarande taxeringsförfarande, torde
det dock knappast kunna förväntas, att någon mera ingående granskning av
varuskattedeklarationerna skall kunna utföras i taxeringsnämnderna jämsides
med övriga arbetsuppgifter. Granskningen av i varuskattedeklarationerna
verkställda avdrag såsom försäljning av skattefria varor, försäljning
till återförsäljare in. in., vilka avdrag ofta äro synnerligen svårbedömbara
och kräva en omfattande utredning, torde följaktligen även i fortsättningen
huvudsakligen komma att åvila varuskattekontoret. — Att behålla hela det
nuvarande komplicerade taxeringsförfarandet för den allmänna varuskatten
praktiskt taget enbart för att möjliggöra en jämförelse mellan inkomstdeklaration
och varuskatteredovisning vad beträffar omsättning och varuuttag
synes därför knappast rimligt.
Länsstyrelsen har i sitt svar å förutberörda rundskrivelse, vilket i nu
ifrågavarande delar återgivits å s. 145—147 i revisorernas berättelse, i korta
drag skisserat ett förfaringssätt, som skulle innebära att deklarationerna för
allmän varuskatt gjordes definitiva och att såväl taxering som debitering
av allmän varuskatt kunde slopas. Förslag har även framställts om hur åtgärderna
för en jämförelse mellan varuskatteredovisning och inkomstdeklaration
lämpligen borde organiseras. Sålunda föreslagen omläggning av redovisningsförfarandet
för den allmänna varuskatten skulle medföra att varuskatt,
som inbetalts av skattskyldiga med s. k. brutet räkenskapsår, ej längre
behövde uppdelas å olika uppbördsår. Detta skulle medföra en mycket
stor arbetsbesparing för såväl länsstyrelserna som postbanken. Den nuvarande
registreringen av de varuskatteskyldiga efter uppbördsdistrikt skulle
vidare utan olägenhet kunna ersättas med ett betydligt enklare och mindre
arbetskrävande system med registrering antingen kommunvis eller fögderivis.
En ändring av bestämmelserna om restavgift (58 § varuskatteförordningen)
synes motiverad. För närvarande kan restavgift endast uttagas om skattskyldig
underlåter att i rätt tid inbetala i avgiven deklaration angivet belopp.
Har sålunda angivet belopp inbetalats i rätt tid, men genom felräkning
eller måhända med avsikt upptagits för lågt, kan restavgift å för lågt
redovisad varuskatt icke utkrävas med mindre den skattskyldige underlåter
att inbetala resterande belopp inom tid som angivits i meddelat fastställelsebeslut
enligt 41 § varuskatteförordningen. Konsekvensen härav blir att
mindre nogräknade skattskyldiga genom avsiktlig felräkning i varuskattedeklarationerna
kunna erhålla betydande skattekrediter, utan att restavgift
behöver erläggas. För att eliminera detta missförhållande synes berörda bestämmelser
böra utformas så, att restavgift skall ulgå å den varuskatt deklarationen
utvisar efter rättelse såväl av felräkningar i fråga om själva skattebeloppet
som av i deklarationen redovisad skattepliktig omsättning.
Den personal, som vid införandet av den allmänna varuskatten tilldelades
varuskattekontoret, har icke tillnärmelsevis räckt för fullgörande av kontoret
åvilande arbetsuppgifter. Anställning av extra personal har därför varit
121
nödvändig och för närvarande tjänstgöra å varuskattekontoret utöver den
ordinarie personalen två heltidsanställda och två halvtidsanställda skrivbiträden.
Det oaktat har personalen i synnerligen stor utsträckning (dagligen
under långa tidsperioder) fått utföra övertidsarbete.
Med hänsyn till bristen på personal har den granskning av varuskattedeklarationerna,
varom talas i 19 § varuskattekungörelsen, fått i betänklig
grad eftersättas. En eftersläpning i arbetet med fastställande till betalning
av ogulden preliminär allmän varuskatt och vidtagande av åtgärder för indrivning
av sådan skatt har av samma anledning blivit följden. Eu dylik
eftersläpning måste anses synnerligen allvarlig, särskilt som det sammanlagda
beloppet av för varje redovisningsperiod ogulden varuskatt efter skattehöjningen
den 1 januari 1962 torde komma att kraftigt öka.
En förstärkning av personalen å varuskattekontoret är därför ofrånkomlig.
Länsstyrelsen har även i sin anslagsframställning för budgetåret 1962/
63 hemställt, att personalen måtte utökas med en förste landskanslist i lönegraden
Ao 19, ett kanslibiträde i lönegraden Ae 7 och ett kontorsbiträde i
reglerad befordringsgång. Sålunda begärd personalförstärkning måste anses
utgöra ett minimum för att arbetet å varuskattekontoret skall kunna fortlöpa
utan allvarligare störningar. För en effektiv granskning av varuskattedeklarationerna
skulle emellertid ytterligare kvalificerad personal vara behövlig.
Med anledning av vad revisorerna anfört beträffande formuläret för tillläggsdeklaration
enligt 22 § varuskatteförordningen får länsstyrelsen framhålla,
att ifrågavarande blankett blivit svåröverskådlig och vållat de skattskyldiga
besvärligheter vid ifyllandet, mycket beroende på att densamma
skall användas av såväl skattskyldiga som tillämpa s. k. indirekt metod på
grundval av inköp av skattefria varor som av skattskyldiga som tillämpa
motsvarande metod på grundval av inköp av skattepliktiga varor. Om däremot
en särskild blankett infördes för vartdera slaget av redovisningsmetod,
skulle såväl blanketternas uppställning som anvisningarna härtill kunna betydligt
förenklas och göras mera lättförståeliga. Eftersom samtliga skattskyldiga
med nyssnämnda redovisningsmetoder årligen tillställas blanketter för
tilläggsdeklaration genom varuskattekontorets försorg, synes någon förväxling
av blanketterna ej behöva befaras.
I handläggningen av detta ärende har jämväl deltagit biträdande taxeringsintendenten
Torsten Winberg. Örebro slott den 30 januaii 1962.
På länsstyrelsens vägnar:
AXEL MORÉN
A. Torngien
Länsstyrelsen i Jämtlands län
Beträffande frågan huruvida den allmänna varuskatten bör uttagas i detalj-
eller partihaiidelslcdet har länsstyrelsen i sitt yttrande den 9 november
1957 över den 11 april samma år avgivet betänkande om den statliga indirekta
beskattningen i princip förordat ett uttagande av skatten i partihandelsledet.
Enligt länsstyrelsens då uttalade uppfattning skulle en dctaljhandelsskatt
medföra ett större personalbehov varför kostnaderna för det allmänna
vid detta alternativ skulle bli större särskilt om man även beaktade
uppkommande lokal- och invenlariebchov och dylikt. Bland annal i v*u
avser bokföringens tekniska utformning kunna partihandelsföretagen foruisättas
vara bättre rustade. Från dessa utgångspunkter ansåg länsslyrcl
-
122
sen en partihandelsskatt komma att medföra de minsta olägenheterna för både
det allmänna och näringslivet. I fråga om valet mellan de två alternativen
detaljhandels- eller partihandelsskatt kunna alltjämt skäl tala för ett system
med en parlihandelsskatt. Innan gällande skattesystem tillräckligt prövats
har länsstyrelsen emellertid icke funnit anledning att föreslå någon ändring
i formerna för den allmänna varuskattens uttagande.
I fråga om deklarationsskyldigheten och uppbörden av den preliminära
allmänna varuskatten, varom föreskrifter meddelats i 21 t; 1 mom. och 4Si §
1 och 2 mom. varuskatteförordningen, gäller för det stora flertalet skattskyldiga
att deklaration rörande den skattepliktiga omsättningen och om grunderna
för omsättningens beräknande skall avse redovisningsperiod om två
månader samt att varuskatten skall redovisas senast den 18 i månaden närmast
eller utgången av den redovisningsperiod som skatten avser. De olägenheter,
som denna redovisningsform kunna medföra för sådana skattskyldiga,
som bedriva en säsongbetonad skattepliktig verksamhet, kunna enligt
länsstyrelsens mening elimineras genom att länsstyrelsen begagnar sig av
sin befogenhet att beträffande dessa skattskyldiga föreskriva att redovisningsperiod
skall omfatta helt kalenderår eller om den skattskyldiges räkenskapsår
icke sammanfaller med kalenderåret, räkenskapsår. Länsstyrelsens
befogenhet härutinnan är emellertid för närvarande begränsad beroende
på den skattepliktiga omsättningens storlek och de anvisningar riksskattenämnden
hittills meddelat i de fall årsredovisning borde kunna komma i fråga.
I sitt yttrande i anledning av riksdagens revisorers skrivelse den 30 juni
1961 angående upplysningar om länsstyrelsens erfarenheter av den administrativa
tillämpningen av den allmänna varuskatten har länsstyrelsen på
hithörande fråga anfört, att det vore önskvärt att skattskyldiga, som driva
rörelser av säsongbetonad karaktär kunde medgivas rätt till årsredovisning
även i fall där den redovisade skattepliktiga omsättningen överstiger av riksskattenämnden
godtaget belopp för rätten till s. k. årsredovisning och med
hänsyn till länsstyrelsens kännedom om den skattskyldige kan förväntas att
denne kommer att fullgöra sina i varuskattehänseende åvilande skyldigheter.
Härigenom synes enligt länsstyrelsens mening behov icke föreligga att
föreskriva särskilda regler för ifrågavarande skattskyldiga. Den skattskyldige
måste ju anses oförhindrad att i förfallomånadcn närmast efter säsongens
slut under kalender- eller räkenskapsåret avgiva föreskriven deklaration
och redovisa varuskatten för den tid verksamheten pågått i stället för
att avvakta förfallodagen den 18 i månaden närmast efter redovisningsperiodens
utgång. På grund av att redovisningen av den allmänna varuskatten
i väsentliga delar utformats i överensstämmelse med de stadganden, som
återfinnas i uppbördsförordningen rörande uppbörden av de direkta skatterna
anser sig länsstyrelsen beträffande det stora flertalet skattskyldiga
i övrigt, som normalt redovisa skatten varannan månad, icke ha anledning
att föreslå ändring i nu gällande bestämmelser.
I fråga om redovisning av preliminär allmän varuskatt saknar länsstyrelsen
befogenhet att på särskild framställning av skattskyldig lämna denne
tillstånd att utan att erlägga sedvanlig restavgift inbetala sådan skatt efter
det skatten förfallit till betalning. Härav följer att länsstyrelsen också är förhindrad
att lämna anstånd med avgivandet av föreskriven varuskattedeklaration.
Någon sådan delegation i hithörande fråga från Eders Kungl. Maj :ts
sida, varom förmäles i 46 § 3 mom. varuskatteförordningen, bär hittills icke
skett. I härvarande län ha vissa skattskyldiga, som på grund av rörelsernas
storlek och omfattning icke medhinna att till fastställd förfallodag för viss
redovisningsperiod färdigställa sin varuskattedeklaration och redovisning,
inbetalat ett beräknat på perioden belöpande avrundat skattebelopp med
123
samtidigt meddelande att deklaration kommer att avgivas senare. Denna
deklaration brukar regelmässigt avgivas och inkomma till länsstyrelsen torv
förfallomånadens utgång. Genom inbetalning i rätt tid av det avrundade
skattebeloppet undandrager sig den skattskyldige ett krav å restavgitt a den
del av skattebeloppet enligt den senare avgivna deklarationen, som motsvarar
inbetalt skattebelopp.''Restavgitt kommer sålunda att i de fall inbeta t
skattebelopp understiger deklarerat skattebelopp uttagas på skillnaden mellan
dessa belopp. Detta förfaringssätt anser sig länsstyrelsen icke kunna
förhindra. De skattskyldiga eller företag, som förfara på namnda satt, aro i
regel sådana, som ha flera filialer eller försäljningsställen och för sill deklaration
måste sammanställa uppgifter från dessa. Större företag framförallt
inom motorbranschen, som medgivits rätt till redovisning av den allmänna
varuskatten enligt bokföringsmässiga grunder av uppkomna fordringar, motivera
sin försening att i rätt tid avgiva deklaration med svårigheten (i regel
på grund av personalbrisl) alt medhinna fakturering av försålda varor
avseende viss redovisningsperiod under de 18 dagar i förfallomånaden, som
stå till deras förfogande. För att tillmötesgå vissa skattskyldigas önskemal
om en utsträckt redovisningstid, då skäl härtill prövas föreligga av länsstyrelsen,
delar länsstyrelsen revisorernas mening att det kan ifrågasättas om
icke jämväl anstånd enligt 46 § 3 mom. varuskatteförordningen kunde meddelas
av länsstyrelsen. Denna rätt att medgiva anstand kunde lämpligen begränsas
på så sätt att redovisningstiden utsträcktes längst till den 25 i forfallomånaden.
Fn dylik delegation av beslutanderätten skulle innebära en
förenkling i gällande redovisningsform och möjliggöra ett tillmötesgående
på länsstyrelseplanet av vissa skattskyldigas många gånger befogade önskemål
om en utsträckning av redovisningstiden.
De svårigheter, som vid tillämpningen av varuskatteförordningen uppkommit
i fråga om skattskyldiga med räkenskapsår ej sammanfallande med
kalenderår (brutet räkenskapsår) avse närmast de ombokföringar av preliminär
allmän varuskatt mellan skilda uppbördsår, som måste verkställas beträffande
samtliga dessa skattskyldiga. Av antalet (cirka 3 100) vid härvarande
län till allmän varuskatt registrerade skattskyldiga hava cirka 600
skattskyldiga brutet räkenskapsår. Detta förhållande har för varuskattekontoret
medfört ett betydande medarbete och länsstyrelsen vill framhålla önskvärdheten
av en förenkling av ombokningsförfarandet. Länsstyi elsen vill häiutinnan
förorda ett genomförande av det förslag till förenkling som i denna
fråga framförts av Överståthållarämbetet. Oavsett om det nuvarande systemet
med ombokföringar mellan skilda uppbördsår eller den av överståthållarämbetet
föreslagna förenklingen tillämpas kvarstår dock enligt länsstyrelsens
mening en olägenhet, som i icke ringa grad orsakar meraibete i fråga
om åtgärder för nämnda ombokföringar i den frihet, som för närvarande
tillkommer skattskyldig att själv bestämma omfattningen av sitt räkenskapsår.
Taxeringsförfarandct i fråga om den allmänna varuskatten har enligt
gällande bestämmelser knutits till de bestämmelser som gälla for inkomsttaxeringen.
Vid 1961 års taxering till allmän varuskatt hai kunnat
konstateras att det räkenskapsår, som skattskyldig uppgivit i registreringsanmälan
i ett flertal fall icke sammanfallit med det i självdeklarationen
uppgivna beskattningsåret. Vid vidtagandet av ombokföringar bär varuskaltekontorct
att utgå från föreliggande uppgift om räkenskapsårets omfattning
i registreringsanmälan. Gällande bestämmelse att det åligger skattskyldig''
att inom viss tid anmäla ändring i förhållande, som angivits i registreringsanmälan,
iaktlages sällan. Ändringar beträffande räkenskapsårets
omfattning framkomma i regel först under taxeringsåret men så sent all
ändringarna icke kunnat iakttagas vid den av länsstyrelsen till postgirokon
-
124
toret gjorda framställningen om ombokföring av preliminär allmän varuskatt.
Detta medför ett flertal ändringar av redan verkställda ombokföringar.
För att eliminera denna olägenhet i varuskattehänseende, att skattskyldig
som lämnat uppgift om omfattningen om sitt räkenskapsår senare har frihet
att ändra detsamma, ifrågasätter länsstyrelsen om icke denna fråga bör göras
till föremål för särskild undersökning.
Vid arbetet i de särskilda taxeringsdistrikten under år 1961 har vid avstämningen
av de skattepliktigas uppgifter å rörelsebilagorna respektive å
varuskattedeklarationerna framkommit avvikelser, som föranlett förfrågningar
hos de skattskyldiga om anledning till den bristande överensstämmelsen.
Dessa förfrågningar ha medfört ett avsevärt merarbete för vederbörande
tjänsteman vid taxeringsarbetet, som i icke ringa grad inkräktat på den eljest
knappa tid som står till dennes förfogande för att medhinna erforderlig
kontroll av föreliggande taxeringsmaterial. För att minska arbetet vid taxeringen
får länsstyrelsen för sin del förorda av länsstyrelsen i Kronobergs
län framlagt förslag om en särskild blankett för avstämning mellan inkomsldeklarationerna
och varuskatteredovisning, som den skattskyldige har
att avlämna samtidigt med inkomstdeklarationen. Denna blankett bör därjämte
innehålla en av den skattskyldige avgiven förklaring till eventuellt
bristande överensstämmelse mellan inkomstredovisningen enligt självdeklarationen
och redovisningen enligt varuskattedeklarationen. Enligt länsstyrelsens
mening bör blanketten göras obligatorisk för skattskyldiga, som skola
åsättas taxering till allmän varuskatt. Länsstyrelsen har tagit del av den
av Sveriges köpmannaförbund på eget initiativ utarbetade särskilda blanketten
och funnit denna för ändamålet tillfyllest. Blanketten tjänar därjämte
ändamålet som en justeringsuppgift som underlag för den skattskyldiges
taxering till allmän varuskatt. Blankettens ifyllande ställer emellertid
stora krav på den skattskyldiges underlag för redovisningen av allmän
varuskatt och dennes kännedom om varuskatteförordningens bestämmelser.
Blanketten torde därför i det stora flertalet fall icke utan sakkunnig hjälp
kunna korrekt ifyllas av den skattskyldige.
Angående frågan om huru administrationen av den allmänna varuskatten
i första instans lämpligen bör utformas synes del länsstyrelsen med hänsyn
till hittills vunna erfarenheter och till varuskatteförordningens generella
bestämmelser om skattepliktens omfattning och förordningens anknytning
till de bestämmelser, som gälla för inkomsttaxeringen, att den årliga taxeringen
till allmän varuskatt bör åvila taxeringsnämnderna i de särskilda
taxeringsdistrikten. Den kvalificerade personal, som enligt nuvarande ordning
fullgör granskningen, är enligt länsstyrelsens uppfattning en tillräcklig
garanti för att arbetet ur kontrollsynpunkt icke blir eftersatt. De olägenheter,
som påtalats vid det nu tillämpade förfarandet torde elimineras i stor
utsträckning efter ett genomförande av i föregående avsnitt avsedd avstämning
för förenkling av själva taxeringskontrollen. Ett system enligt vilket
taxeringen verkställes genom länsstyrelsens försorg efter en ytterligare utbyggnad
av taxeringsorganisationen torde icke bli "mindre tidskrävande, då
enligt länsstyrelsens uppfattning detta skulle komma att medföra visst dubbelarbete
vid granskning och kontroll av avgivna självdeklarationer mot föreliggande
varuskal tedeklarationer.
I sin skrivelse till riksdagens revisorer har länsstyrelsen framhållit att några
särskilda svårigheter icke uppkommit vid tillämpningen av varuskatteförordningens
bestämmelser om uttagande av restavgift. Länsstyrelsen vill
för sin del dock förorda den av revisorerna föreslagna ändringen av 58 § varuskatteförordningen
att restavgift skall utgå, då betalning icke skett i rätt
lid av skattebelopp Rom svarar mot i deklarationen angiven skattepliktig
omsättning.
125
Angående de blanketter, som tillkommit i samband med den allmänna varuskatten,
har revisorerna ifrågasatt en förenkling av förekommande blankett
för tilläggsdeklaration, vilken skall användas av skattskyldiga med tillstånd
till redovisning av preliminär allmän varuskatt enligt s. k. indirekt
metod. De fall där blanketten kommit till användning i härvarande län bär
icke givit vid handen något uttalande från de skattskyldiga om särskilda
svårigheter vid dess ifyllande. För skattskyldiga med ordnad bokföring fyllerblanketten
sitt ändamål i dess nuvarande utformning och länsstyrelsen anser
för sin del icke alt någon ändring av densamma är av behovet påkallad.
Beträffande det från flera länsstyrelser till riksdagens revisorer framförda
önskemålet om att postgirokontorets uppbördslistor skola tillhandahållas
varuskattekontoren tidigare än vad nu är fallet har länsstyrelsen i sin
skrivelse till revisorerna ifrågasatt huruvida icke deklarationsdelen av det
särskilda postgiroinbetalningskortet som användes vid skatteredovisningen
kunde utan längre tidsutdräkt översändas till varuskattekontoret. Med nuvarande
system tillhandahålles varuskattekontoret deklarationerna samtidigt
med uppbördslistorna. För det stora flertalet skattskyldiga, vilka redovisa
preliminär allmän varuskatt varannan månad och fullgöra sin ledovisningsskyldighet
för viss redovisningsperiod under förfallomånaden äro med
nuvarande system deklarationerna tillgängliga för varuskattekontoret för
granskning mellan den 10 och 11 i månaden efter förfallomånaden. För de
skattskyldiga åter, som för sent fullgöra sin redovisningsskyldighet för viss
redovisningsperiod under icke förfallomånad, översänder postgirokontoret
motsvarande deklarationsdelar jämte uppbördslista omkring den 10 i påföljande
månad. I ett flertal fall inträffar det därför att skattskyldig, som anmanats
med eller utan vitesföreläggande att för viss redovisningsperiod avgiva
föreskriven varuskattedeklaration, meddelat att redovisning redan skett
med användande av ordinarie inbetalningskort å postgirokonto 400. Detta
förhållande skapar irritation hos de skattskyldiga, som erhålla denna anmaning
men visserligen för sent redan fullgjort sin skyldighet härutinnan. Det
synes därför länsstyrelsen angeläget att varuskattekontoret utan tidsutdräkt
tillhandahålles deklarationsdelen så snart skattskyldig fullgjort sin redovisning
å postgirokonto 400. Anledning att översända uppbördslistorna i annan
ordning än den hittills tillämpade föreligger icke. Den nuvarande ordningen
med deklarationernas översändande till varuskattekontoret medför även den
olägenheten, att den möjlighet till vitesföreläggande, som enligt varuskatteförordningens
bestämmelser tillkommer länsstyrelsen för att förmå en försumlig
skattskyldig att fullgöra sina i varuskattehänseende åvilande skyldigheter,
''kan tillgripas först så lång tid efter den aktuella redovisningsperioden
att den vidtagna åtgärden icke får den omedelbara verkan, som åsyftas med
föreläggandet.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit landskamreraren Nils Ablberg
och bitr. taxeringsintendenten Bertil Edling, föredragande, ävensom
taxeringsintendenten Folke Sundkler. Östersund den 30 januari 1962.
Bertil Edling
På länsstyrelsens vägnar:
NILS AHLBERG
126
Länsstyrelsen i Västerbottens län
Länsstyrelsen delar i stort det revisorerna framfört och konstaterar, att
de påpekanden länsstyrelsen i sitt yttrande den 22 september 1961 framfört,
i stor utsträckning vunnit beaktande. I några hänseenden vill emellertid
länsstyrelsen framföra ytterligare synpunkter.
Skattskyldiga med brutet räkenskapsår. Med de nya inbetalningskorten
för preliminär allmän varuskatt 1962 kommer att bifogas en frågeblankett
till de skattskyldiga, i vilken skall angivas det räkenskapsår, som den skattskyldige
har för avsikt att tillämpa vid 1962 års taxeringar. Svar skall ingivas
till beskattningsmyndigheten senast den 15 mars 1962. Länsstyrelsen
kommer att med speciell uppmärksamhet följa de svar de skattskyldiga avger.
Vid fjolårets arbete kunde nämligen konstateras, att de skattskyldiga
i inkomstdeklarationen i icke så få fall hade ett annat räkenskapsår, än vad
som angivits i varuskattehänseende, trots att kort tid kunde ha förflutit
mellan till varuskattekonloret ingivet svar och avgivande av deklaration.
Uppenbarligen grundar sig den skattskyldiges svårigheter i detta hänseende
på dels när eventuell bokföringsbyrå tar sig an den skattskyldiges räkenskaper,
dels ock på skattesynpunkter som kan föranleda ändringar av räkenskapsår.
Då några anvisningar eller bestämmelser om skyldighet att snarast möjligt
anmäla dylika förändringar icke utfärdats, torde även i fortsättningen
beskattningsmyndigheten få finna sig i ovan berörda differenser.
Emellertid vill länsstyrelsen än en gång understryka angelägenheten av
att postens tekniska förfarande med oinbokningar mellan olika uppbördsår
löses så att utgången av uppbördsår icke behöver avvaktas. Svårigheten med
skattskyldiga, som trots allt byter räkenskapsår efter det uppgift till varuskattekontoret
lämnats, kommer visserligen att kvarstå, men enligt länsstyrelsens
mening kan icke annat än bindande uppgiftsskyldighet ändra på
detta.
Förseningar i deklarationsmaterialets utsändande till taxeringsnämnderna.
Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning, att förseningen i detta hänseende
kan bero på svårigheterna med skattskyldiga med brutet räkenskapsår.
Länsstyrelsen vill emellertid påpeka, att det är synnerligen angeläget, att
taxeringsnämnderna erhåller ett så långt som möjligt bearbetat varuskattedeklarationsmaterial.
Bestämmelsen i 15 § varuskattekungörelsen innebär
ett summeringsarbete i betydande omfattning, som helst bör vara så fullständigt,
att även delposter per år framgår. Varuskattekontorets bearbetning
av varuskattematerialet torde främst vara en personalfråga. Så länge
som personaltillgången på varuskattekontoren hålles på ett minimum och
personalen, trots övertid, inte medhinner andra arbetsuppgifter än sådana,
som oundgängligen erfordras för att systemet skall fungera, kan inte taxeringsnämnderna
erhålla önskvärd service i detta hänseende.
Det är att förvänta, att bristande överensstämmelse mellan i rörelsebilagor
uppgiven omsättning och omsättning enligt »summa A» i varuskattedeklarationerna
i fortsättningen mera sällan kommer att föreligga. Taxeringsnämndernas
granskning kommer därför huvudsakligen att omfatta dels en
allmän bedömning av riktigheten i uppgiven total omsättning, dels ock en
mer ingående kontroll av avdragssidan. Med hänsyn till arbetsbelastningen
i taxeringsnämnden bör kontroller av sistnämnt slag redan vara utförda av
varuskattekonloret i samband med det löpande granskningsarbetet och materialet
presenteras taxeringsnämnden på ett överskådligt sätt med utredningar
i berört hänseende.
Försening i utsändande av deklarationsmaterialet kan således även bero
127
på varuskattekontorens önskan att tillhandahålla taxeringsnämnderna ett
lättbearbetat material, men på grund av personalbrist icke kunnat göra detta
inom lagstadgad tid. ... »
Justeringsuppgifien. Länsstyrelsen vidhåller sin tidigare framförda uppfattning,
att behov av tillgång‘till justeringsuppgift föreligger från de skattskyldigas
sida. Enligt länsstyrelsens mening medför användande av justeringsuppgift
fördelar för samtliga parter.
Personal. Länsstyrelsen hälsar med tillfredsställelse revisorernas förslag
om en organisationsundersökning. Länsstyrelsen vill föreslå, att denna genomföres
under hösten 1962, då varuskattekontoren konfronterats med
samtliga arbetsuppgifter rörande kontroll, taxering och debitering av allmän
varuskatt. Redan nu kan konstateras, att arbetet med debiteringen av allmän
varuskatt medfört en mängd nya arbetsuppgifter för den redan hårt
ansträngda personalen. Innevarande år råder visserligen exceptionella förhållanden,
som försvårar varuskattekontorens arbete, men det kan redan
nu förutsägas, att efterarbetet vid debiteringen även i fortsättningen blir
av betydande omfattning och att en personalförstärkning på grund harav erfordras.
Såvitt länsstyrelsen nu kan bedöma måste innevarande år den rutinmässiga
kontrollen av redovisningsmaterialet helt eftersättas, intill dess
deklarationsmaterialet översänts till taxeringsnämnderna. Länsstyrelsen beklagar
detta förhållande. .
Upplgsningar till de skattskgldiga. Skattskyldiga, som äro medlemmar i
branschorganisationerna, erhåller en mycket förnämlig service från dessa.
Ibland har på varuskattekontoret kunnat konstateras, att branschorganisationerna
i en del fall varit bättre underrättade än varuskattekontoren. Härvarande
varuskattekontor har översänt vissa av riksskattenämndens meddelanden
till alla inom länet registrerade skattskyldiga inom vissa branscher
för att underlätta arbetet med redovisningen av varuskatten för dessa.
I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
landskamreraren S. Neikter och taxeringsindententen i länet C. O. Egerstedt.
Umeå den 26 januari 1962.
FILIP KRISTENSSON
Gunnar Lundmark
§ 22 Statistiska specialundersökningar
Statistiska centralbyrån
Statistiska centralbyrån instämmer i det av riksdagens revisorer avgivna
vttrandet beträffande förevarande specialundersökningar och finner det
angeläget, att dess maskincentral kontaktas, då andra statliga myndigheter
behöver få hålkorts- och elektroniska databehandlingsarbeten utförda. Ärendet
har också fått förnyad aktualitet genom installation av maskincentralens
nya stora dataanläggning, speciellt sedan nu inköp av denna föreslagits. Det
är givetvis önskvärt, att^olika myndigheter begagnar sig av de resurser som
härigenom ställes till statsförvaltningens förfogande, så att anläggningen
genom hög beläggning får eu god lönsamhet. Den nuvarande författningens
möjlighet till avsteg
"från principen, att statliga kunder hör vända sig till
slaiisUska centralbyråns maskincentral beträffande här aktuella arbeten,
kan medföra all maskincenlralcns maskinpark ej fullständigt utnyttjas. Ver
-
128
ket tillstyrker därför i princip det av riksdagens revisorer framlagda förslaget.
Reservanten, herr S. G. W. Wahlund, har framhållit, att databehandlingskommittén
är i färd med att utreda databehandlingsverksamheten inom statsförvaltningen.
Enligt vad centralbyrån under hand har erfarit, lär ett betänkande
vara att vänta inom en mycket nära framtid. Statistiska centralbyrån
föreslår därför alternativt till eller som ett komplement till en omedelbar
författningsändring, att finansdepartementet genom cirkulärskrivelse i anledning
av riksdagens revisorers berättelse erinrar aktuella myndigheter om
nuvarande kungörelse och speciellt understryker vikten av, att det nya datasystemet
utnyttjas på ett effektivt sätt av statsförvaltningen.
I detta sammanhang vill verket framhålla, att utredningsinstitutet har likartad
ställning med maskincentralen. Institutet inrättades inom centralbyrån
år 1953. Dess arbetsuppgifter angavs enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den
19 mars 1954, nr 117, på följande sätt:
»Institutet, vilket arbetar såsom en statistisk utredningsavdelning för intervjuundersökningar,
skall tjäna såsom ett hjälporgan för de statislikproducerande
verken, kommittéer in. fl. Huvuduppgifterna omfattar statistiska
undersökningar och statistisk konsultationsverksamhet (t. ex. planering av
stickprovsundersökningar, utarbetande av frågeformulär).» Organisatoriskt
består institutet av en central stabsenhet i Stockholm och en fältorganisation
av intervjuare, för närvarande omkring 300 personer.
Det skulle kunna vara lämpligt att i en cirkulärskrivelse från finansdepartementet,
på liknande sätt som ovan föreslagits för maskincentralen, även
erinra om kungörelsen rörande utredningsinstitutet.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
byrådirektören S. Högberg och tillförordnade byrådirektören E. Rapaport.
Stockholm den 31 januari 1962.
INGVAR OHLSSON
Ä. Åkesson
Statskontoret
De statliga maskinanläggningar, som kan användas för statistiska specialundersökningar,
representerar stora värden efter de nyanskaffningar
som skett under senare år. Det är därför oekonomiskt att på annat håll
låta utföra undersökningar för vilka de statliga maskinanläggningarna
lämpligen kan anlitas, om därigenom ledig maskinkapacitet vid dessa anläggningar
blir outnyttjad. Statskontoret delar revisorernas uppfattning,
att sådana åtgärder bör vidtagas som säker ställer optimalt utnyttjande av
den statliga maskinparken på ifrågavarande område. Enär kommittén för
maskinell databehandling inom kort torde komma att avge ett betänkande
som bl. a. innehåller förslag i hithörande frågor, synes det emellertid lämpligt
att i avvaktan härpå tills vidare icke företaga ändring av innehållet i
cirkuläret den 19 mars 1954 (SFS nr 116).
Vid handläggningen av detta ärende har såsom föredragande närvarit
byråchefen Wijkman. Stockholm den 31 januari 1962.
PAUL TAMMELIN
Gunnar Wijkman
129
Kommittén för maskinell databehandling
Riksdagens revisorer erinrar om att den vid statistiska centralbyrån inrättade
maskincentralen, som ursprungligen var avsedd för hålkortsbearbetning
av statistiskt och liknande material, numera utrustats med en datamaskinanläggning
av största typ, samt att Kungl. Maj:t i särskilt cirkulär
anbefallt statsmyndigheterna att anlita maskincentralen för sådana undersökningar
och arbetsuppgifter, som lämpligen kunde anförtros den. Enligt
cirkulärets ordalydelse förelåge emellertid icke någon ovillkorlig skyldighet
för statsmyndigheterna att anlita maskincentralen, och dessa hade också
i icke ringa omfattning vänt sig till såväl andra statliga myndigheter —
matematikmaskinnämnden m. fl. — som kommunala organ eller privata
iöretag. \ isserligen kunde fall förekomma, då maskincentralens utrustning
icke vore lämplig och då annat företag därför måste anlitas, men dessa fall
måste med hänsyn till maskincentralens nuvarande utrustning utgöra undantag.
Maskincentralen borde härvidlag kunna lämna råd om lämplig uppdragstagare.
Det borde enligt revisorernas mening övervägas, om icke ovan
nämnda cirkulär borde ändras på sådant sätt, att statliga myndigheter ägde
skyldighet att efterhöra om maskincentralen eller annan statlig myndighet
kunde åtaga sig avsedda arbeten, innan annat företag anlitades.
Frågan om statsverkets användning och behov av maskinell utrustning
tör databehandling — såväl hålkorts- som s. k. datamaskiner — utredes av
databehandlingskommittén. I slutet av år 1901 avlämnade kommittén ett
delbetänkande angående den automatiska databehandlingens teknik (SOU
1961: 60). Kommitténs huvudbetänkande kommer att avgivas inom kort.
Samordningen av utnyttjandet av maskinell datautrustning på det statliga
onnådet samt erforderlig rådgivning och biträde åt statsmyndigheter
vid sådant utnyttjande är en huvudfråga i kommitténs arbete. Kommittén
har under utredningsarbetets gång och utöver detta arbete påtagit sig dylika
samordnings-, rådgivnings- och biträdesfunktioner så långt kommitténs
kapacitet räckt till härför. Initiativ till dylik verksamhet har kommittén
tagit genom att hos statsmyndigheter efterhöra deras aktuella eller planerade
behov av maskinell databehandling. Kommittén har också till sig knutit
särskilda experter och kontaktmän hos statliga myndigheter där databehandlingsbehoven
ansetts aktuella. Härigenom har kommittén kunnat följa
verksamheten på olika områden, och i vissa fall är kommittén genom
sekreterare och experter direkt representerad i arbetsgrupper vid myndigheter,
där arbete med övergång till automatisk databehandling pågår. Också
genom nådiga remisser i anledning av anslagsäskanden bär frågor om maskinval
och utnyttjande av tillgänglig maskinkapacitet kommit under kommitténs
bedömande och direkta prövning. Det av revisorerna särskilt omnämnda
fallet, där statlig myndighet utan att höra maskincentralen eller
matematikmaskinnämnden utlagt databehandlingsarheten till betydande
belopp hos privat!irma, har dock icke underställts kommittén av vederbörande
myndighet.
Maskincentralens huvuduppgift var ursprungligen hålkortsbearbetning
av statistiskt material och liknande arbeten. Numera har maskincentralen
emellertid med kommitténs tillstyrkan utrustats även med eu större datainaskinanläggning,
huvudsakligen för administrativa uppgifter. Detta ger
sasom revisorerna också påpekat, maskincentralen möjlighet att _ sedan
det egenthga folkräkningsarbelet slutförts — i större omfattning än som
med tKhgare maskintillgångar och resurser i övrigt kunnat ske tillhandagå
statliga myndigheter med service i fråga om maskinell bearbetning av databehandlingsproblem.
Maskincentralen representerar sålunda för närvaran
5
Ren. berättelse ang. statsverket år 1061. II
130
de i stort sett den ena delen av den verksamhet på den automatiska databehandlingens
område, som man för framtiden måste räkna med, nämligen
den administrativa databehandlingen. Den andra delen, den matematiska
beräkningsverksamheten, har sin företrädare i matematikmaskinnämnden.
Med de i många hänseenden, och särskilt maskintekniskt, sammanfallande
problem som föreligger på båda dessa områden måste man enligt kommitténs
mening för framtiden räkna med att såväl beräkningsverksamheten
som den administrativa databehandlingen för den statliga sektorn företrädes
inom samma organisation för att ändamålsenligast fylla en rådgivande
och biträdande funktion och ge erforderlig maskinell service åt statsmyndigheterna
på den automatiska databehandlingens område.
Vid matematikmaskinnämnden har vid sidan av den organisation för beräkningsverksamhet
som är nämndens ursprungliga uppgift tillkommit och
successivt utbyggts en avdelning för databehandlingsfrågor med uppgift att
inom statsförvaltningen tillhandahålla expertis för undervisning, rådgivning
och direkt deltagande i förberedelsearbetet för administrativ databehandling.
Nämnden anlitar i detta sammanhang bl. a. datamaskinanläggningen
vid maskincentralen. Denna utbyggnad har kommittén funnit särskilt
angelägen och har aktivt medverkat härtill. Personalens placering i det
direkta arbetet med övergång till automatisk databehandling hos olika
myndigheter sker i samråd med kommittén. Anknytningen av ifrågavarande
avdelning till nämnden har synts naturlig med hänsyn till dennas uppgift
att följa och med egna insatser befordra utvecklingen i fråga om teknik
och metodik på den automatiska databehandlingens område och till de
erfarenheter nämnden redan besitter av undervisning, förberedelser och
maskinanvändning inom databehandlingsområdet.
Maskincentralens och matematikmaskinnämndens arbetsområden, som
ursprungligen var klart åtskilda, har genom utvecklingens gång kommit att
gå in i varandra. Detta förhållande får konsekvenser bl. a. i organisatoriskt
hänseende.
Enligt kommitténs mening bör statliga myndigheter bl. a. vid behov av
service på databehandlingsområdet kunna vända sig till en enda myndighet,
som vad beträffar användningen av maskinell utrustning överblickar
maskintillgångarna och som kan ge råd och även anvisa för ändamålet
lämplig maskinanläggning, det må vara egen serviceanläggning, annan statlig
anläggning där utrymme kan beredas eller, om nödvändigt, anläggning
utanför statsförvaltningen. Kommittén avser att föreslå en organisation för
samordnande funktioner på området för databehandling inom den statliga
verksamheten.
I likhet med reservanten anser kommittén att åtgärder i det syfte som
avses med revisorernas uttalande icke böra vidtagas i avvaktan på resultatet
av kommitténs utredningsarbete.
I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamoten Linden. Stockholm den 30 januari 1962.
ELOF CARDELIUS
G. Hävermark
131
§ 23 Betalning av fakturor hos vissa myndigheter
Fångvårdsstyrelsen
I princip gör styrelsen ingen invändning mot revisorernas åsikt att räkningar
bör betalas på den för statsverket gynnsammaste tidpunkten.
I praktiken är det emellertid för fångvårdens del helt omöjligt att planlägga
utbetalningarna på sätt revisorerna funnit riktigt. Trots upprepade
framställningar från styrelsen har statsmakterna inte funnit sig kunna tilldela
fångvårdsstyrelsens kamerala expeditioner all den personal som erfordras
för att genomföra högst nödvändiga förbättringar i den ekonomiska
förvaltningen.
För styrelsens del har i statsverkspropositionen till 1962 års riksdag avvisats
framställning om förstärkning på kanslibyråns kameralsektion med
två tjänster inom kontorskarriären.
Inkommande räkningar får helt enkelt läggas på hög och högen avarbetas
i den takt som är möjlig för intendenten (kamrerarna) med hänsyn till
andra trängande förvaltningsuppgifter. Så långt det går tages hänsyn till
rabatterbjudanden, men inte ens det kan alltid iakttagas (bl. a. för attestförfarandet
vid lokalförvaltningarna) så mycket mindre då en sådan avstämning
av betalningarna som revisorerna önskar.
Revisorerna har uppenbarligen förutsatt att ämbetsverken skall förses
med personal som är tillräcklig för att genomföra den utbetalningsplanering
som de förordar. Styrelsen räknar därför med att denna ståndpunkt skall
beaktas vid prövning av kommande framställningar från styrelsen om utökning
av personalen på de kamerala expeditionerna.
I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Eriksson samt
byråcheferna Romander och Fornander, den senare föredragande. Stockholm
den 24 januari 1962.
TORSTEN ERIKSSON
R. Lindström
Armétygförvaltningen
Revisorerna ha vid granskning av armétygförvaltningens räkenskaper för
juni månad 1960 funnit, att ämbetsverket ■— på sätt i berättelsen intagna
sammanställningar närmare utvisa — verkställt utbetalning dels före utsatt
förfallodag av sammanlagt 219 fakturor å tillhopa 2 278 038 kronor 74
öre, ett förhållande som skulle ha inneburit att ämbetsverket icke tillvaratagit
möjligheten att göra viss ränteinkomst per år räknat, dels efter vederbörlig
förfallodag av sammanlagt 563 fakturor å tillhopa 3 849 719 kronor
17 öre.
Vid handläggning av ärenden rörande utbetalning av likvid för fakturor
av här avsett slag har ämbetsverket att i första hand iakttaga det grundläggande
stadgandet i 33 § gällande upphandlingskungörelse (SF 1952:
496), enligt vilket leverantörens ostridiga tillgodohavande skall, där ej annan
överenskommelse träffats, ofördröjligen till honom utbetalas så snart
avlämnat gods godkänts samt räkning granskats, vilket skall ske utan onödigt
dröjsmål.
Utöver nyssnämnda generella stadgande har armétygförvaltningen alt
iakttaga jämväl de särskilda betalningsvillkor, som stipulerats i gällande
132
leveransavtal eller beställningsskrivelser. Sålunda har armétygförvaltningen
i sina överenskommelser med leverantörer beträffande betalning av
fakturor i regel hänvisat till de »Allmänna bestämmelser av år 1957 för leveranser
till försvarets myndigheter», som tillkommit efter samråd mellan
försvaret tillhörande myndigheter och Sveriges industriförbund. Uti dessa
bestämmelser (punkt 18) föreskrives, hland annat, att betalning skall erläggas
inom 30 dagar sedan leverans (delleverans) blivit på föreskrivet sätt
fullgjord samt bevis därom jämte faktura inkommit till köparen.
I enlighet med ovan angivet betalningsvillkor jämfört med omförmälda
stadgande i upphandlingskungörelsen har ämbetsverket ansett sig äga stöd
för att i de fall, förutsättningar härför i övrigt förelegat, verkställa fakturautbetalning
före stipulerad förfallodag. Ämbetsverket delar dock i princip
revisorernas uppfattning, att betalning bör ske först å utsatt förfallodag,
detta främst med hänsyn till eljest uppkommande ränteförlust för statsverket.
Av skilda anledningar har del emellertid visat sig praktiskt ogörligt
att genomgående upprätthålla en dylik ordning för fakturornas utgranskning
och betalning.
Ett uppföljande av varje enskild faktura för betalning å utsatt förfallodag
skulle med hänsyn till det vid fakturagranskningen rådande arbetsläget
och det stora antalet fakturor (ca 30 000 per år) icke kunna vidtagas
utan viss personalförstärkning. Genom en dylik fakturauppföljning skulle
armétygförvaltningen visserligen vinna det av revisorerna angivna syftet att
fakturor, som ur granskningssynpunkt äro lätta att handlägga och endast
fordra kort genomloppstid, icke bleve betalda före utsatt förfallodag. Å andra
sidan skulle en dylik uppföljning av fakturorna icke eliminera sådana
faktorer, som verka fördröjande på handläggningen av ur granskningssynpunkt
mera komplicerade fakturor och över vilka faktorer granskningspersonalen
i allmänhet icke kan råda. Såsom exempel härpå kan nämnas
dröjsmål med insändande av för granskningsarbetet erforderligt underlag
i form av leveranskontrollbevis, erforderliga utredningar och kompletteringar
i vitesärenden in. in.
I anslutning till sistnämnda förhållanden må framhållas, att revisorerna
vid sin granskning av armétygförvaltningens ifrågavarande räkenskaper
funnit, att de fakturor, som betalats efter utsatt förfallodag, äro betydligt
flera än de, som likviderats för tidigt, samt att den förstnämnda kategorien
fakturor ävenledes representera avsevärt större belopp än den senare. Revisorerna
ha härvid konstaterat, att armétygförvaltningen generellt dragit
kassarabatt å för sent likviderade fakturor, vilket skett utan att vederbörande
leverantörer synas ha reagerat häremot.
Av skäl som ovan antytts har armétygförvaltningen, trots sin strävan att
i tid fullgöra sina ekonomiska förpliktelser, icke kunnat undvika viss eftersläpning
i arbetet med granskning och betalning av fakturor av i huvudsak
mera komplicerad natur. Att ämbetsverket vid betalning efter förfallodagen
likväl kunnat komma i åtnjutande av stipulerad kassarabatt, merendels
utan erinran från leverantörshåll, eller att krav på dröjsmålsränta
ofta kunnat avvisas, torde främst få tillskrivas det förhållandet, att vederbörande
leverantörer i viss utsträckning härför kompenserats genom erhållande
av likvid före utsatt förfallodag för andra av dem utställda fakturor.
Den ränteförlust, som för tidig betalning av armétygförvaltningens fakturor
innebär för statsverket, torde vid angivna förhållanden mer än väl
uppvägas av den ränteinkomst, som liligodoföres statsverket i följd därav
att vissa utbetalningar ske först efter utsatt förfallodag. — I detta sammanhang
förtjänar påpekas, att betalningsförhållandena under budgetårets sista
månad merendels icke kunna anses representativa för budgetåret i dess
133
helhet Sålunda inkomma i medeltal det största antalet fakturor i juni månad,
vartill kommer, att arbetet vid fakturagranskningen under denna manad
måste forceras med hänsyn till förestående semestrar, budgetårsskifte
m Sammanfattningsvis vill armétygförvaltningen framhålla, att det av ämbetsverket
enligt ovan tillämpade sättet för fullgörande av fakturabetalning
totalt sett icke torde hava medfört någon ränteförlust for statsverket
samt att ett strikt upprätthållande av principen om fakturabetalning ä utsatt
förfallodag torde förutsätta viss personalförstarkmng vid darav berörda
organisationsenheter inom ämbetsverket.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Hård åt Segerstad
och Wettergren, den senare föredragande, jämväl chefen för inköpsavdelningen,
inköpsdirektören Welander, deltagit. Stockholm den 3U
januari 1962.
FR. HÅRD AF SEGERSTAD
Nils Wettergren
Einar Dafgård
Arbetsmarknadsstyrelsen
Den av riksdagens revisorer verkställda undersökningen av betalning av
fakturor under juni månad 1960 hos bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen har
avsett att klarlägga vid vilken tidpunkt fakturor betalats och om medgivna
kassarabatter avdragits. Enligt det av revisorerna framlagda granskningsresultatet
har vissa fakturor betalats förhållandevis lång tid före respektive
efter gällande förfallodag. Revisorerna konstaterar vidare att mojligheter
att tillgodoföra statsverket kassarabatter i regel iakttages. I vissa
fall har dock detta underlåtits. Sålunda har arbetsmarknadsstyrelsen »ej
dragit kassarabatt å 552 kronor 85 öre, vilket belopp erlagts efter forfallo
Till
förtydligande av detta konstaterande må till en början upplysas att
den på nämnda fakturabelopp av 552 kronor 85 öre belöpande kassarabatten
skulle uppgått till 12 kronor 5 öre. Det torde vara anledning att understryka
att det sålunda rör sig om ett relativt obetydligt belopp, som statsverket
i detta fall gått förlustigt, och att det torde vara fråga om en enstaka
företeelse.
I fråga om de för tidigt utbetalade räkningarna torde den kommentaren
böra göras, att större delen av det förtidsbetalade beloppet avser räkningar,
som vid slutet av budgetåret måst likvideras med anlitande av för lfragavarande
budgetår under begränsade anslagsposter anvisade medel. Det finns
därför anledning att förmoda att resultatet av undersökningen blivit ett
annat, om som undersökningsmånad valts en annan än juni.
Revisorerna har i sitt uttalande framhållit vikten av att betalning
ställes på sådant sätt att möjligheterna till kassarabatter tillvaratages och
samtidigt anfört, att det är minst lika betydelsefullt att fakturor icke betalas
före utsatt förfallodag. Styrelsen delar helt revisorernas uppfattning
om denna principiella målsättning för utbetalningsverksamheten. Styrelsen
har vid utformningen av gransknings- och anordningsrutinerna strävat eften
en ordning, som möjliggör utbetalning senast å förfallodagen. För betalning
färdigbeliandlade fakturor fördelas på kommande anordningar pa sadant
sätt, att möjligheterna till kassarabatter tillvaratages samt att en så
jämn arbetsbelastning som möjligt erhålles i fråga om anordningsarbetet.
134
Med hänsyn till att flertalet fakturor inte hinner färdigställas till betalning
torran strax före förfallodagen, har det hittills ej ansetts erforderligt att
mtora särskild bevakning av att betalning icke sker i förtid. Det har därför
lorekommit att fakturor, som kunnat behandlas förhållandevis snabbt, betalats
någon tid före förfallodagen. Å andra sidan torde det icke kunna
undvikas att förseningar ibland uppstår, såsom då utbetalningen av en räkn!?g
exempelvis måste föregås av tidskrävande kontrollmätningar av den
uttorda prestationen.
Styrelsen har nu vidtagit åtgärder för att förekomma för tidig betalning
av fakturor. Styrelsen vill emellertid betona, att ett ovillkorligt iakttagande
av principen om betalning på förfallodagen kan medföra en del icke önskvärda
konsekvenser för arbetsbelastningen. Sålunda utställas räkningar för
transporter, grus och andra massleveranser för arbetsplatsernas behov vid
utgången av varje månad och stundom vid månadens mitt. Inom järn- och
manutakturbranschen utställes oftast månadsräkningar. Enär sådana räkningar
utgör en betydande del av de betalningskrav, som skall infrias genom
vagas mot angelägenheten av att genom en mera jämnt fördelad utbetal''
®re*en sålunda betydande för den händelse principen om betalning
pa förfallodagen skall ovillkorligen iakttagas. Detta önskemål måste därför
vagas mot angelägenheten av att genom en mera jämnt fördelad uutbetalmngsverksamhet
undvika övertidsersättningar eller hållande av personal,
som fullt ut kan utnyttjas endast vid arbetstopparna. Räntebesparingen för
statsverket måste således vägas mot ökade lönekostnader. Med denna inskränkning
vill styrelsen ansluta sig till de av revisorerna anförda svnpunkterna.
J
beslut om förevarande utlåtande har fattats av undertecknad, generaldirektor
och chef; och har i ärendets behandling deltagit byråchefen Wennerberg,
byrådirektören Vegerfors och tf. kamreraren Sundberg, föredragande.
Stockholm den 31 januari 1962.
BERTIL OLSSON
Gunnar Sundberg
Byggnadsstyrelsen
Revisorerna har gjort uttalande om den ordning i vilken vissa myndigheter,
bl. a. byggnadsstyrelsen, fullgjort betalning av fakturor, varvid särskilt
lramhallits möjligheterna att tillföra statsverket kassarabatter genom betcdnmg
inom av leverantörer härför angiven tid samt att tillföra staten
ränteinkomster genom att icke betala fakturorna före utsatt eller vedertagen
förfallodag.
Vad speciellt byggnadsstyrelsen angår har revisorerna beträffande det
undersökta grundmaterialet konstaterat att kassarabatter generellt dragits
aven när fakturorna betalats senare än den tidpunkt som stipulerats av°leverantören
för erhållande av dylik rabatt. Då leverantörerna i allmänhet
godtagit detta förfaringssätt, torde någon anmärkning icke böra riktas mot
detta system, i varje fall icke från företrädare för statsverkets intressen.
I sammanhanget må framhållas att en fördröjd betalning i många fall
beror på att justeringar av utförda arbeten eller leveranser måst vidtagas,
innan betalning sker. Vidare är styrelsens verksamhet utsträckt över hela
andet, medan betalningen sker centralt i Stockholm. Då vederbörande platskontrollants
godkännande av räkningen måste inhämtas innan densamma
135
kan betalas, kan under nämnda förhållanden förseningar i rakningsbeliandlingen
lätt uppstå och förfallodagen passeras, innan likvid hinner erlaggas.
Någon större olägenhet härav i styrelsens samarbete med berörda firmor
synes icke ha uppstått, varför det hittills använda systemet har ansetts
fungera tillfredsställande. ...
Vad angår betalning av fakturor före den utsatta eller vedertagna forfallodagen
redovisas av revisorerna 11 räkningar å sammanlagt cirka 73 000
kronor, vilka betalats mera än 10 dagar före förfallodagen, och18 rakningar
å totalt cirka 20 000 kronor, som betalats över 20 dagar fore förfallodagen.
Beträffande vad som bör avses med begreppet förfallodagen må till en
början anföras. Såsom revisorerna själva angivit kan betalmngsvil koren
inom skilda branscher vara mycket olika. Villkoren för beviljande av kassarabatt
är dock i stort sett enhetliga, d. v. s. betalning inom 30 dagar Styrelsen
har utgått från att med förfallodagen i uttalandet genomgående avses
den dag, som inträffar 30 dagar efter räknings mottagande från leveran
lören.
•
Styrelsen vill då vidare framhålla att för styrelsens del en betalning av
fakturor före förfallodagen till viss del är svårfrånkomlig. Då anlitade entreprenörer,
som har byggnadsstyrelsen som största eller enda kund, rakar
i ekonomiska svårigheter, som styrelsen bedömer vara tillfälliga, och tullföljden
av arbetena för styrelsen äventyras, kan det nämligen vara smidigast
att genom snabb betalning göra vad som är möjligt för att undvika aabrott
i byggnadsarbetet. De kostnader, som skulle kunna åsamkas statsverket
genom dvlika avbrott, torde nämligen betydligt överstiga ränteförlusten
vid ett några dagar för tidigt betalande av ej förfallna fakturor. ^
Härjämte må understrykas, att styrelsen för närvarande icke har något
särskilt system upplagt för övervakning av räkningsbetalning enligt förtal odagar,
då styrelsen ansett att personalkostnaderna härför, j amf ort med vad
som för statsverkets del skulle stå att vinna icke motiverar uppläggandet av
en sådan bevakning. Vidare må framhållas att en förfallodagsbevakmng i
viss mån skulle komma att störa det löpande bandets princip vid fakturamaterialets
behandling på räkenskapsavdelningarna. „
I handläggningen av detta ärende har även deltagit byrådirektörerna
Isaksson och Eriksson-öst. Stockholm den 30 januari 1962.
Telestyrelsen
För att vad televerket beträffar få fram en med de i statsrevisorernas berättelse
redovisade siffrorna jämförbar bild har vid telestyrelsens huvudkassa
företagits en genomgång av alla av huvudkassan betalda fakturor under
juni månad 1961. Resultatet av undersökningen framgår av nedanstående
sammanställningar.
SIXTEN LARSSON
Olof Cederstrand
G. Stengård
För tidig betalningsdag
över 10 dgr
Över 20 dgr
Antal Belopp kr.
verif.
230
Antal Belopp kr.
verif.
34
246 303:18
34 453: 06
136 |
|
Över 10 dgr | |
Antal | Belopp kr. |
verit. | |
782 | 4 931173: 29 |
För sen betalningsdag
Över 20 dgr över 30 dgr
Antal Belopp kr. Antal Belopp kr.
verif. verif.
358 1 080 997: 39 459 2 046 746: 88
över 6 mån.
Antal Belopp kr.
verif.
10 156 795: 03
Anledningen till att ett antal fakturor betalats före utsatt förfallodag är
att man inte velat ställa sig avvisande till personliga hänvändelser om snar
hkvid från mindre kapitalstarka leverantörer. Å andra sidan förekommer
sasom tramgår av undersökningen i vida större utsträckning att fakturor
betalas ofta relativt lang tid efter förfallodagen. Detta förhållande sammanhänger
antingen med att den levererade, ofta mycket komplicerade materielen
måste provas, vilken provning kan ta lång tid, innan fakturan kan godkannas
till betalning, eller med att fakturan utställes ganska lånet efter
skedd leverans men dateras leveransdagen. Oaktat dessa omständigheter har
kassarabatt — i den mån rätt till sådan rabatt förelegat — alltid utnyttjats
utan invändning från leverantörernas sida. Räntevinsten på den fördröj!llnf
a.y.. betalningarna, som förekommit, uppväger mer än väl den i förhållande
härtill obetydliga ränteförlust, som uppstår genom att vissa betalningar
erlaggas tidigare än stipulerad förfallodag.
Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky och
ekonomidirektören Heimbiirger (föredragande). Stockholm den 1 fabruari
HÅKAN STERKY
II. Heimbiirger
Sven Carlsson
Riksrevisionsverket
Beträffande revisorernas iakttagelse att kassarabatter ofta — utan att vederborande
leverantör synes ha reagerat häremot — avdragas efter angiven
förfallodag vill riksrevisionsverket framhålla, att ett dylikt förfarande icke
synes stå i överensstämmelse med god affärssed och därför icke bör förekomma,
såvitt ej överenskommelse härom föreligger med räkningsutställa
-
Revisorerna uttala, att några direkta föreskrifter om tillgodogörande av
kassarabatt i regel icke synas ha utfärdats. Riksrevisionsverket vill erinra
om att enligt 19o2; års upphandlingskungörelse (nr 496) vid statlig upphandling,
såvitt möjligt affärsmässiga grunder skola tillämpas. Enligt 1946
a- upphandlingssakkunniga får det anses åligga myndighet såsom tjänstep
lkt att erlagga betalning i sådan tid, att staten i förekommande fall tillgodonjuter
sådan rabatt. Ämbetsverket har — i likhet med riksdagsrevisorerna
— den uppfattningen att möjligheterna att tillgodoföra statsverket kassarabatter
i regel iakttagas.
Revisorerna ha i fråga om ränteförlust för statsverket vid för tidig betalni“8
framhållit att en av dem verkställd undersökning givit vid handen att
ett belopp av i runt tal 1,4 milj. kronor betalats mer än 20 dagar före förlallodagen,
innebärande att de fyra ifrågavarande myndigheterna icke tillvaratagit
möjligheten att göra en ränteinkomst av 224 000 kronor per år
raknat Om betalning skett den 30:de dagen i stället för den 10 :e, hade det
anspråk på statsverkets checkräkning, som nu ställts på tionde dagen, uppskjutits
i 20 dagar. I juni månad 1960 skedde upplåning mot skattkammar
-
137
växlar till en räntefot av 4,75 %, vilket för 1,4 milj. kronor under 20 dagar
upprepat i 12 månader innebär en möjlig räntebesparmg av 44 333 kronor.
Denna räntevinst för ett helt år förutsätter emellertid att myndigheten anordnar
medel varje dag. Möjligheterna till besparingar på förevarande område
synas icke vara av den storleksordning, med vilken revisorerna raknat.
Frågan om betalning på senast möjliga inbetalningsdag för erhållande av
kassarabatt sammanhänger emellertid även med frågan om lämpligaste organisation
av vederbörande myndighets betalningsrutin. En omläggning pa
så sätt att utbetalning städse sker vid senast möjliga tidpunkt kan medföra
kameralt merarbete såsom förande av särskilda för detta ändamål avsedda
förfallolistor och motverka en rationellt bedriven anordnings- och kassaverksamhet.
Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit ledamöterna Lindencrona,
Cardelius och Lundgren samt byråcheferna Ehnbom och Walck, varjämte
förste revisorn Melin varit föredragande. Stockholm den 23 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
Valdemar Melin
of Rev. berättelse ang. statsverket år 1961. II
138
ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
§ 24 Domkapitel och stiftsnämnder
Kammarkollegiet
Revisorerna ha ansett, att åtgärder borde vidtagas i syfte att få till stånd
en sammanslagning av domkapitel och stiftsnämnd till en stiftsmyndighet.
Såsom revisorerna omnämnt, ansåg stiftskansliutredningen i sitt förslag
till stiftskansliernas organisation m. m. en fullt rationell stiftskansliorganisation
knappast kunna genomföras utan en sammanslagning av berörda båda
stiftsorgan.
Kollegiet, som avgav underdånigt utlåtande den 23 juni 1959 över utredningens
förslag, angav därvid sin mening i förevarande fråga sålunda.
»Det synes kollegiet kunna ifrågasättas, om en reform i angiven riktning
medför någon mera påtaglig vinning i sak, då den avsedda stiftsmyndigheten
torde få delas upp på två avdelningar med väsentligen olikartade uppgifter
och, som följd härav, med icke obetydlig skillnad i fråga om sammansättningen.
Härtill kommer, att den olika konstitutionella karaktären
hos domkapitelslagen och den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen — i vilket
förhållande någon ändring icke torde böra övervägas i detta sammanhang
— skulle försvåra den ifrågasatta anordningen. De av utredningen omnämnda
fördelarna av sammanslagningen i avseende å kansliarbetet m. m.
torde knappast vara av beskaffenhet att för närvarande motivera särskild
utredning; vissa av åberopade fördelar ernås i övrigt genom det av utredningen
nu framlagda förslaget.»
Utredningens förslag föranledde proposition nr 101 till 1960 års riksdag.
Vederbörande departementschef yttrade därvid följande rörande spörsmålet
om sammanslagning av stiftsmyndigheterna (s. 20).
»Utredningen säger sig ha funnit, att betydande olägenheter är förbundna
med att stiftsstyrelsen är uppdelad på två myndigheter. Enligt utredningens
åsikt är den i och för sig bästa utvägen att slå samman myndigheterna. Utredningen
vill dock inte lägga fram något förslag härom. Den söker i stället
undanröja olägenheterna genom att föreslå smidigare arbetsformer för
myndigheterna.
Även om vissa nackdelar är förenade med den nuvarande uppdelningen på
två stiftsmyndigheter, anser jag i likhet med utredningen det inte vara påkallat
att för närvarande göra någon mera genomgripande förändring i själva
stiftsstyrelsen. Enligt min mening torde nämligen olägenheterna till väsentlig
del försvinna, om utredningens förslag till förenklingar av arbetsformerna
genomföres. Denna åsikt delar också flera av remissinstanserna.»
I sitt utlåtande nr 118 i anledning av propositionen anförde statsutskottet
i samma ämne (s. 24).
»Såväl stiftskansliutredningen som ett flertal remissmyndigheter har visat
frågan om en sammanslagning av de två stiftsmyndigheterna stor uppmärksamhet.
Utskottet anser för sin del att under nu pågående utredningsarbete
om det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan bör inte några
genomgripande förändringar ske i den kyrkliga organisationen, såvida
139
inte behovet av en sådan förändring framträder med särskild styrka. Utskottet
delar i den förevarande frågan departementschefens uppfattning, att de
mera påtagliga olägenheterna av den nuvarande uppdelningen kommer att
försvinna, om de framlagda rationaliseringsförslagen genomföres. I likhet
med departementschefen anser utskottet därför att frågan om sammanslagning
inte nu bör upptagas.»
Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med vad utskottet i utlåtandet
föreslagit — riksdagens skrivelse nr 294 — och får därmed anses ha
godtagit utskottets berörda yttrande.
Statsmakterna ha alltså år 1960 tagit ställning till förevarande fråga. Därefter
synes icke något ha inträffat, som skulle kunna motivera en annan
inställning från statsmakternas sida.
På grund av det anförda anser kollegiet anledning icke föreligga att nu
ompröva saken.
I beslutet om detta utlåtande ha förutom undertecknade deltagit kammarrådet
Arfvidson. Ärendet har föredragits av undertecknad Åberg. Stockholm
den 17 januari 1962.
ERIK ÅBERG
Nils Edling
Statskontoret
I sitt utlåtande den 11 juni 1959 angående stiftskansliernas organisation
framhöll statskontoret beträffande den av stiftskansliutredningen berörda
frågan om en sammanslagning av domkapitel och stiftsnämnd för enhetlig
handläggning av de administrativa och ekonomiska statsangelägenheterna
bland annat.
»Utredningen har emellertid icke framlagt förslag härom då den ansett
detta spörsmål ligga utanför utredningsuppdraget. Detta synes vara att beklaga
med hänsyn till de betydelsefulla förenklingar ett sådant förslag torde
kunna medföra. Statskontoret vill framhålla vikten av att denna fråga snarast
utreds och förslag i ämnet framlägges. I detta sammanhang må erinras
om att, sedan omläggningen av boställsförvaltningen genomförts, domkapitlens
sammansättning i viktiga hänseenden förändrats dels i anslutning till den
år 1936 genomförda domkapitelsreformen och dels i samband med att domkapitlens
uppsikt över skolväsendet år 1958 upphörde. Domkapitlen torde
därför redan med sin nuvarande sammansättning ha helt andra förutsättningar
än tidigare att handhava de kontroll- och förvaltningsuppgifter, som
nu åvila stiftsnämnderna. I varje fall synas några större förändringar icke
behöva vidtagas. Måhända borde antalet av de av Konungen förordnade lekmännen
utökas till tre, av vilka två skulle vara kunniga i lantbruk och skogsbruk
samt därmed sammanhängande ekonomiska frågor.
Stiftskansliutredningen bar, på grund av den ståndpunkt utredningen intagit
till frågan om en enhetlig stiftsstyrelse, begränsat sin översyn till en
undersökning av de åtgärder, som böra vidtagas för att med bibehållande av
de båda myndigheterna ernå en ändamålsenligare organisation, samt bar
under denna förutsättning framlagt vissa förslag. Statskontoret vill i avvaktan
på att en utredning angående en enhetlig stiftsstyrelse kommer till stånd
förorda, att vissa åtgärder i rationaliseringssyfte vidtagas. Helst borde dessa
åtgärder enligt statskontorets mening ha avsett skapandet av en gemensam
140
kansliorganisation. Därest en sådan lösning icke skulle anses möjlig på
grundval av föreliggande material, finner ämbetsverket det välbetänkt att
i varje fall såsom föreslagits ändra reglerna för stiftsnämnds beslutförhet,
lämna stiftsnämnd och domkapitel möjlighet att delegera beslutanderätten
i vissa ärenden, överföra från domkapitel till stiftsnämnd det processuella
representantskapet för den kyrkliga jorden och lämna medgivande för pastorat
att placera prästlönefondsmedel på annat sätt än i 7 § 3 mom. prästlönekostnadslagen
sägs.»
Till dessa allmänna synpunkter framhöll statskontoret, att det givetvis
vore av vikt att få förfaringssättet vid utbetalning av kyrkofondsmedel förenklat,
så att icke ärenden, ofta av mindre vikt, bleve handlagda hos såväl
domkapitel som stiftsnämnd. Detta mål syntes kunna nås på enklare väg än
som föreslagits. Samma resultat erhölles nämligen om anordningsbeslut, som
fattades av domkapitel och avsåge fall, då kyrkofondsmedel skulle anlitas,
finge effektueras av stiftsnämnd utan alt särskilt beslut fattades på dess vägnar
om utbetalning.
Härigenom skulle ett sådant beslut kunna direkt bli föremål för bokföring
och utbetalning. Statskontoret underströk vidare vikten av att särredovisningar
upphörde och framhöll, att det enligt ämbetsverkets mening såväl ur
rationaliseringssynpunkt som från rent principiella utgångspunkter vore av
betydelse, om domkapitel och stiftsnämnd sammanfördes i bokföringshänseende.
Ämbetsverket ansåge därför, att ett system borde utarbetas för en gemensam
kassarörelse och en gemensam räkenskapsföring för stiftskansliernas
hela medelsförvaltning. I detta sammanhang erinrades jämväl om att
fråga väckts om bestridandet av kyrkofondsmedel av avlöningar och omkostnader
för domkapitlen (se prop. ‘101/1960 s. 54—62).
De erfarenheter, som vunnits av den från och med den 1 juli 1961 genomförda
omorganisationen av stiftskanslierna, har icke givit statskontoret anledning
till ändrad uppfattning i förenämnda avseenden. Ämbetsverket anser
således alltjämt, att fördelar står att vinna genom en sammanslagning
av domkapitel och stiftsnämnder och att i varje fall ett förenhetligande i kameralt
hänseende borde genomföras. Stockholm den 10 januari i962.
BÖRJE KULL
Domkapitlet i Uppsala
Vid fjolårets vårriksdags behandling av stiftskansliutredningens förslag
till kansliorganisation uttalade statsutskottet, att några genomgripande förändringar
i den kyrkliga organisationen icke borde vidtagas under nu pågående
utredningsarbete om sambandet mellan stat och kyrka. Riksdagen följde
i sitt beslut statsutskottets mening. Den sedermera "igångsatta offentliga
utredningen om den ecklesiastika fastighetsförvaltningens ordnande och vad
därmed äger samband talar ytterligare för att någon ändring av stiftsstyrelseorganisationen
på myndighetsplanet nu icke sker. Slutligen må erinras
om att stiftskansliutredningens av riksdagen godkända rationaliseringsförslagännu
icke kunnat genomföras i sin helhet, enär härför erfordras ändring
av kyrkolag och sålunda behandling av kyrkomötet. Erfarenhet av samtliga
rationaliseringsåtgärder bör vinnas, innan nödvändigheten av förändringar
på myndighetsplanet kan bedömas. På grund härav avstyrkes statsrevisorernas
förslag om åtgärder i syfte att få till stånd en sammanslagning av domkapitlen
och stiftsnämnderna.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit undertecknad ärkebiskop
141
samt ledamöterna kontraktsprosten Magnusson, hemmansägaren Broman,
skoldirektören Söderberg och advokaten Lund samt professorerna Göransson
och Andrén. Uppsala den 20 januari 1962.
På domkapitlets vägnar:
GUNNAR HULTGREN
O. A. Morén
Domkapitlet i Skara
I nämnda berättelse framhålla revisorerna åtskilliga omständigheter, som
enligt deras mening starkt tala för att en sammanslagning av domkapitel
och stiftsnämnderna kommer till stånd. Revisorerna ha åberopat, bland annat,
vad den s. k. stiftskansliutredningen av år 1953 i dessa hänseenden anfört
i sitt år 1958 avgivna slutbetänkande. Utredningen framhöll därvid,
förutom annat, att uppdelningen av stiftsadministrationen på domkapitel
och stiftsnämnder i flera avseenden var förenad med betydande olägenheter.
Bland annat förorsakade denna uppdelning i åtskilliga fall dubbelarbete
på stiftskanslierna, vilket i första hand sammanhängde med att beslut i vissa
slag av ärenden måste fattas av båda myndigheterna. Enligt utredningens
mening skulle dessa olägenheter icke kunna helt elimineras på annat
sätt, än att domkapitlens och stiftsnämndernas verksamhetsgrenar sammanfördes
och anförtroddes en enda stiftsmyndighet.
Enligt domkapitlets mening är påståendet, att stiftsstyrelsernas organisation
å två myndigheter medfört vissa nackdelar i form av dubbelarbete och
dylikt, i viss mån riktigt. Domkapitlet vill emellertid omedelbart tillägga,
att stiftskansliutredningen framlagt vissa rationaliseringsförslag till avhjälpande
av dessa nackdelar. En del av dessa förslag ha redan lett till organisationsförändringar,
som medfört eu påtaglig förbättring. Det är domkapitlets
bestämda uppfattning, att, därest övriga av utredningen framlagda sådana
förslag också genomföras, de nackdelar, som sammanhänga med stiftsstyrelsernas
nuvarande organisation, skola i huvudsak bliva eliminerade.
Vidare vill domkapitlet framhålla, att revisorernas påstående i sin berättelse
(överst s. 171), att även efter ett genomförande av stiftskansliutredningens
rationaliseringsförslag skulle komma att kvarstå åtskilligt onödigt mcrarbele
både å myndighets- och kansliplanet, är i hög grad överdrivet. Även
om de nuvarande båda stiftsorganisalionerna sammansloges till en myndighet,
skulle det säkerligen icke visa sig lämpligt att låta en sådan myndighet
övertaga handläggningen av alla de ärenden, som handläggas av domkapitel
och stiftsnämnd var för sig. En sådan anordning skulle med all sannolikhet
medföra en alltför stor anhopning av ärenden vid varje sammanträde
eller också nödvändiggöra en väsentlig utökning av antalet sammanträden.
Ingendera utvecklingen torde vara önskvärd. Det mest ändamålsenliga
torde vara, att en sådan myndighet för handläggning av det stora flertalet
ärenden organiserades på två avdelningar, som finge i stort sett samma
sammansättning som domkapitel och stiftsnämnd nu ha. Endast ett
mycket ringa antal ärenden skulle då bliva förbehållna handläggning i plenum
. Sådana sammanträden skulle behöva hållas allenast jämförelsevis sällan
och oftast för behandling av endast några få ärenden. En dylik organisation
skulle i realiteten icke innebära någon större skillnad i förhållande
till den nuvarande och icke medföra någon egentlig arbetsbesparing å myndighetsplanct.
Sedan av stiftskansliutredningen föreslagna rationaliserings
-
142
förslag i huvudsak blivit genomförda, torde enligt domkapitlets mening den
ifrågasatta sammanslagningen av domkapitel och stiftsnämnder icke heller
å kansliplanet medföra någon större arbetsbesparing.
Därtill kommer, att en eventuell omprövning av den nuvarande stiftsorganisationen
i vart fall bör anstå i avvaktan på de förslag, som 1961 års ecklesiastika
boställsutredning kan komma att framlägga rörande förvaltningen
av den ecklesiastika jorden.
Under hänvisning till det ovan anförda får domkapitlet i underdånighet
hemställa, att den av riksdagens revisorer gjorda framställningen om åtgärder
i syfte att få till stånd en sammanslagning av domkapitlen och stiftsnämnderna
icke måtte föranleda någon Eders Kungl. Maj :ts åtgärd.
I detta ärendes slultiga handläggning hava deltagit, förutom undertecknad
biskop, domprosten Nils Karlström, riksdagsledamoten fru Lisa Johansson,
förste rektorn Erik Ljungbo, bankdirektören Lars Waller samt suppleanten
kyrkoherden Bertil Edvardsson. Skara den 23 januari 1962.
På domkapitlets vägnar:
SVEN DANELL
Bengt Gierup
Föredragande
Domkapitlet i Lund
Domkapitlet får — under åberopande av vad stiftsnämnden i ärendet anfört
den 22 januari 1962 — förklara sig icke kunna tillstyrka den av revisorerna
begärda utredningen.
Vid detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit, förutom undertecknad
domprost, kyrkovärden Nils Håkansson, professorn Gerhard Hafström,
häradshövdingen Torsten Myrland och suppleanterna professorerna
Ragnar Bring och Sven Kjöllerström samt prosten Yngve Werger. Föredragande
har varit undertecknad stiftssekreterare. Lund den 31 januari 1962.
På domkapitlets vägnar:
YNGVE AHLBERG
Tage Gynnerstcdt
Domkapitlet i Luleå
Det synes domkapitlet, att sådana skäl för en bättre samordning mellan
domkapitel och stiftsnämnd blivit anförda, att domkapitlet finner en utredning
härutinnan kunna vara motiverad. Domkapitlet vill dock därvid understryka,
vad riksdagens revisorer anfört, att en nybildad stiftsstyrelse självfallet
bör få »en sådan sammansättning, att den blir lämpad att handha såväl
domkapitlets som stiftsnämndens nuvarande arbetsuppgifter». För närvarande
har domkapitlet i regel sex ledamöter, hälften präster och hälften
lekmän, och stiftsnämnden fem ledamöter, av vilka Eders Kungl. Maj :t utser
tre och domkapitlet två. Biskopen, som är självskriven ordförande i domkapitlet,
har hittills förordnats av Eders Kungl. Maj:t till ordförande jämväl
i stiftsnämnden.
Ehuru en enkel »sammanslagning» av domkapitel och stiftsnämnd icke
lämpligen kan komma till stånd med så stort antal ledamöter som tio, sy
-
143
nes det dock domkapitlet uppenbart, att den fulla kapaciteten hos den nybildade
stiftsstyrelsen icke kan uppnås med mindre än att en förstärkning
av det nuvarande domkapitlet kommer till stånd med förslagsvis två ledamöter,
ett antal, som domkapitlen i Uppsala och Lund redan nu förfoga
över. För dessa två nytillkomna ledamöter synas samma kompetensvillkor
böra uppställas som gälla för de av Eders Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna
av stiflsnämnden. Då för närvarande inom såväl domkapitel som stiftsnämnd
en viss balans råder mellan av Eders Kungl. Maj :t och av annan
myndighet eller valkorporation utsedda ledamöter, synes det domkapitlet
lämpligt, att av de nytillkomna ledamöterna den ene utses av Eders Kungl.
Maj :t och den andre av förslagsvis de ombud för pastoraten, som nu utse
en lekmannaledamot av domkapitlet. För att icke minska bredden av den
erfarenhet, som domkapitlen i sin nuvarande sammansättning förfoga över,
synes en minskning av de nuvarande ledamöternas antal icke vara tillrådlig.
Den utökning av antalet ledamöter, som här ifrågasatts, torde heller icke
behöva medföra ökad kostnad för det allmänna.
Domkapitlet önskar redan nu ge till känna sin mening, att en ifrågasatt
enhetlig stiftsstyrelse alltfort bör benämnas domkapitel.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknad biskop, tilllika
föredragande, domprosten Hellsten, kontraktsprosten Andersson, läroverksadjunkten
Anna Nordberg och borgmästaren Bälter. Luleå den 17 januari
1962.
På domkapitlets vägnar:
IVAR HYLANDER
C. E. Malmquist
Stiftsnämnden i Uppsala
Av stiftskansliutredningen föreslagna och av riksdagen godkända rationaliseringsförslag
kunna helt genomföras först efter kyrkomötesbehandling.
Utredning pågår vidare om sambandet mellan stat och kyrka likasom också
i frågan om den ecklesiastika fastighetsförvaltningens ordnande. Erfarenhet
av den fullständiga rationaliseringen synes böra vinnas och resultatet av de
nämnda utredningarna torde böra avvaktas för erhållande av utgångspunkt
vid dryftande av spörsmålet om ändring på myndighetsplanet av stiftsstyrelseorganisationen.
Stiftsnämnden avstyrker därför åtgärd i av revisorerna avsett
syfte.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit undertecknad ordförande
samt ledamöterna riksdagsmannen Jonsson, förvaltaren Insulander, professorn
Nordström och stiftssekreteraren Morén, tillika föredragande. Uppsala
den 6 februari 1962.
På sliftsnämndens vägnar:
GUNNAR HULTGREN
O. A. Morén
Stiftsnämnden i Skara
Revisorerna ha i sin berättelse framhållit åtskilliga omständigheter, som
enligt deras mening starkt tala för en sammanslagning av domkapitel och
stiftsnämnd till en myndighet. Bland annat förorsakade den nuvarande upp
-
144
delningen av sliftsnämndsadministrationen på två myndigheter i åtskilliga
fall dubbelarbete på stiftskanslierna, vilket i första hand sammanhängde
med att beslut i vissa slag av ärenden måste fattas av båda myndigheterna.
Med hänsyn till vad revisorerna sålunda anfört vill stiftsnämnden framhålla,
att den s. k. stiftskansliutredningen av år 1953 i sitt år 1958 avgivna
slutbetänkande framlagt vissa rationaliseringsförslag till avhjälpande av de
nackdelar, som sammanhängde med stiftsstyrelsernas organisation. En del av
dessa förslag ha redan lett till organisationsförändringar, som medfört en
påtaglig förbättring. I likhet med domkapitlet är stiftsnämnden av den bestämda
uppfattningen, att, därest övriga av utredningen framlagda sådana
förslag också genomföras, ovan påtalade nackdelar skola i huvudsak bliva
eliminerade.
Den av revisorerna uttalade åsikten (överst s. 171 i berättelsen), att även
efter ett genomförande av stiftskansliutredningens rationaliseringsförslag
skulle komma att kvarstå åtskilligt onödigt merarbete både å myndighetsoch
kansliplanet kan stiftsnämnden icke dela. Till stöd härför vill stiftsnämnden
utöver det ovan anförda även framhålla följande. Av skäl, som
domkapitlet närmare utvecklat i sitt den 23 januari 1962 avgivna utlåtande
i ärendet, torde det bliva nödvändigt att organisera den av revisorerna ifrågasatta
stiftsmyndigheten å två avdelningar, som få väsentligt olika uppgifter
och som en följd härav en icke oväsentlig olikhet med avseende å sammansättningen.
En reform i den av revisorerna antydda riktningen skulle
icke medföra någon större skillnad i förhållande till den nuvarande organisationen
och det måste starkt ifrågasättas, om en sådan reform skulle
medföra någon påtaglig arbetsbesparing vare sig å myndighets- eller kansliplanet
utöver den, som ett genomförande av stiftskansliutredningens rationaliseringsförslag
torde åstadkomma. Härutöver kan stiftsnämnden icke underlåta
att fästa uppmärksamheten på den olika konstitutionella karaktären
hos domkapitelslagen och den kyrkligt-ekonomiska lagstiftningen, något
som torde försvåra genomförandet av den av revisorerna ifrågasatta reformen.
Vad slutligen angår revisorernas uttalande att det på det lokala planet
närmast ankommer på ett organ, nämligen kyrkorådet, att ombesörja såväl
rent kyrkliga uppgifter som frågor rörande ekonomi och fastighetsförvaltning
samt att också sistnämnda omständighet talade för att ifrågavarande
angelägenheter jämväl på stiftsplanet borde kunna anförtros en enda myndighet,
får stiftsnämnden meddela, att mer än hälften av stiftets 88 pastorat
jäml. 3 § eckl. boställsordning uppdragit åt en särskild boställsstyrelse
att i avseende å förvaltningen av prästgård och löneboställe fullgöra de åligganden,
som eljest tillhöra kyrkorådet.
Under hänvisning till det ovan anförda får stiftsnämnden i underdånighet
hemställa, att den av riksdagens revisorer gjorda framställningen om åtgärder
i syfte att få till stånd en sammanslagning av domkapitlen och stiftsnämnderna
icke måtte föranleda någon Eders Kungl. Maj :ts åtgärd.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit förutom undertecknade,
ordförande och sekreterare, riksdagsmanen Gunnar Larsson, kaptenen
Ivar Virgin och landstingsmannen Erik Jonsson. Skara den 2 februari 1962.
På stiftsnämndens vägnar:
SVEN DANELL
Bengt Gierup
Föredragande
145
Stiftsnämnden i Lund
Stiftsnämnden har tidigare givit uttryck åt den mening, att domkapitlet
och stiftsnämnden borde sammanföras till en myndighet och att denna myndighet
borde arbeta på två avdelningar — en i stort sett för de nuvarande
domkapitelsärendena och en för de nuvarande stiftsnämndsärendena. De
båda avdelningarna skulle sammansättas i huvudsak på samma sätt som
nu gäller för domkapitlet och stiftsnämnden. _
Olägenheterna av att domkapitlen och stiftsnämnderna äro från val andra
helt skilda myndigheter ha genom tillkomsten bl. a. av kungörelsen den
2 juni 1961 om ändring i ecklesiastika medelsförvaltningsreglementet i
högst väsentliga avseenden eliminerats. Tidigare förekommande dubbelbehandling
av ärendena har sålunda i stor utsträckning avskaffats. Vad som
återstår här, är av så ringa omfattning att det knappast kan motivera en
sammanslagning av myndigheterna.
Revisorerna ha framhållit, att den nya stiftsstyrelsen borde erhalla en sadan
sammansättning att den blir lämpad att handha såväl domkapitlets
som stiftsnämndens nuvarande arbetsuppgifter. Revisorerna ha därvid
erinrat om att domkapitlen före länsskolnämndens inrättande voro mellaninstanser
på skolväsendets område och att domkapitlen med hänsyn härtill
hade en särskild skolsakkunnig ledamot. Om detta skulle innebära att
den nva stiftsstyrelsen skulle tillföras en »i lantbruk och skogsbruk samt
därmed sammanhängande affärsförhållanden» kunnig ledamot, vill stiftsnämnden
häremot intaga en absolut negativ inställning. Den betydande fastighetsförvaltning,
som stiftsnämnden utövar, kräver tillgång till de tre
jordbrukssakkunniga ledamöterna, som nu ingå i stiftsnämnden. Stiftet är
sålunda uppdelat i tre olika områden, där envar av ovannämnda tre ledamöter
verkställer förhandsgranskning av upprättade arrendeavtal, deltager
i syner å fastigheterna, granskar upprättade byggnadsförslag och saluvärderingar
in. m. En jordbrukssakkunnig ledamot kan omöjligen medhinna
allt detta arbete. Tre sådana ledamöter i den nya stiftsstyrelsen skulle göra
organisationen föga rationell och smidig.
Under hänvisning till vad stiftsnämnden sålunda anfört finner sig stiftsnämnden
icke kunna tillstyrka den av revisorerna begärda utredningen.
Vid detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit undertecknad biskop,
kyrkovärden Olof Thomasson, lantbrukaren Hugo Weibull och undertecknad
stiftssekreterare, tillika föredragande. Lund den 22 januari 1962.
På stiftsnämndens vägnar:
MARTIN LINDSTRÖM
Tage Gynnerstedt
Stiftsnämnden i Luleå
Revisorernas uttalande utmynnar i cn förklaring att åtgärder böra vidtagas
i syfte att få till stånd eii sammanslagning av domkapitlen och stiftsnämnderna.
Stiftsnämnden har för sin del funnit skäl tala för tillskapandet av en
gemensam myndighet på stiftsplanet, varför stiftsnämnden får tillstyrka en
utredning av frågan. Innan en sådan utredning verkställts, är det svårt att
ta definitiv ställning till frågan om hur cn dylik myndighet bör organiseras.
Emellertid har stiftsnämnden tagit del av det av domkapitlet i Luleå av
-
146
givna utlåtandet i samma ärende. Med anledning av det förslag till myndighetsorganisation,
som detta utlåtande innehåller, får stiftsnämnden som
sin mening uttala, att det som ett alternativ också bör övervägas att tillskapa
en stiftsmyndighet, organiserad på två avdelningar eller sektioner.
* ■handläggningen av detta ärende hava deltagit undertecknade biskop och
stiftssekreterare, den sistnämnde tillika föredragande, överlantmätaren
Hertting och stiftsjägmästaren Jansson. Av den sistnämnde avgivet särskilt
yttrande i ärendet bifogas. (Bilaga.) Luleå den 19 januari 1962.
På stiftsnämndens vägnar:
IVAR HYLANDER
Erik Westlund
Bilaga
yttrande från stiftsjägmästaren
En sammanslagning av de båda myndigheterna till en enhetlig stiftsstyrelse,
som komme att behandla både nuvarande domkapitels- och stiftsnämndsärenden,
torde med hänsyn till ärendenas olika art vara olämplig.
En sådan styrelse skulle nödvändigtvis behöva uppdelas i två sektioner med
en sammansättning motsvarande ungefär nuvarande domkapitlet och stiftsnamnden.
Med en enhetlig styrelse skulle föreligga risk för en försvagning
av stiftsnämndssidan, vilket bl. a. med hänsyn till den större betydelse
stiftsnämnden i framtiden bör få som samordnings- och rationaliseringsorgan
icke är önskvärt. Med den nyligen företagna ändringen på kamerala
och stiftsnämndssidan samt den förenkling på domkapitelssidan som väntas
ske. genom den under utarbetning varande domkapitelsinstruktionen,
torde vidare en sammanslagning av myndigheterna innebära föga ytterligare
rationaliseringsvinst. Men hänsyn härtill samt till att 1960 års bostäUsutrednmg
kan komma att medföra vissa förändringar på stiftsnämndssidan,
kan ifrågasättas nödvändigheten och lämpligheten av att föranstalta
om en utredning innan boställsutredningens resultat framlagts. Luleå den
19 januari 1962.
HELMER JANSSON
Stiftsjägmästareföreningen
Riksdagens revisorer ha i sin berättelse förordat en sammanslagning av
domkapitel och stiftsnämnd till en stiftsmyndighet.
Föreningen kan dock icke för sin del finna att de av revisorerna påtalade
administrativa olägenheterna med den nuvarande organisationen i form av
bl. a. visst nödtvunget dubbelarbete, äro av den omfattning, att ett sammanförande
av de bägge myndigheterna på grund härav kan anses motiverat.
k-k UÄii^njS även enli§t föreningens mening föreligga starka skäl för ett
innehallande av den nuvarande organisationen i vart fall intill dess resultatet
av den pågående utredningen rörande den ecklesiastika boställsförvaltningen
redovisats. Skara och Uppsala den 26 januari 1962.
På stiftsjägmästareföreningens vägnar:
BO WIGREN
Svante Lilliehöök
147
JORDBRUKSDEPARTEMENTET
§ 25 Domänfondens avkastning
Statskontoret
Revisorernas uttalanden om domänverkets skogsvårdspolitik och avverkningskostnader
åtföljes ej av några förslag eller yrkanden. Någon ändring
i dessa avseenden torde således icke förutsättas. ..
Riksdagens revisorer uppmärksammade år 1951, att en allt storre andel
av det försålda virket avverkats i egen regi. Av revisorernas nu lamnade
redogörelse framgår, att den fortsatta utvecklingen gått ån längre i samma
riktning, oaktat det på rot sålda virkets rånetto genomgående ligger högre
än motsvarande netto för det upphuggna virket. Nu liksom tidigare har barande
skäl ansetts föreligga för att betydande virkesmangder avverkas i
domänverkets regi, men en viss tveksamhet har uttalats gentemot den fortgående
tendensen att ytterligare minska rotförsäljningarna. Skillnaden mellan
rånettovärdena synes så betydande att den knappast kan förklaras uteslutande
med skillnaden i medeldimension. Det har också påpekats, att
systemet förutsätter en utbyggnad av domänverkets fasta organisation av
arbetare, bostäder och maskiner m. m., vilken organisation det skulle mota
svårigheter att beskära vid tider med svaga konjunkturer. „
Med anledning av detta uttalande vill statskontoret framhålla, att domänverkets
avverknings- och försäljningspolitik synes böra bestämmas av rådande
konjunkturer och avsättningsförhållanden samt jämförelser i de särskilda
fallen mellan de beräknade rånettovärdena vid olika försälj ningssätt.
Investeringar i fasta anläggningar endast för tillfälliga behov av arbetskraft
vid egna drivningar bör därvid självfallet icke förekomma. Valplanerade
anläggningar för erforderlig arbetskraft synes däremot i likhet
med ett utbyggt vägnät medverka till ett ökat rotnetto inom berörda trakter,
oavsett den regi, i vilken avverkningarna bedrives. För domänverkets
del synes tillgången till en fast arbetarstam vara av betydelse även under
lågkonjunkturperioder för utförande av eventuellt eftersatta kapitalskapande
vägbyggnader samt återuppbyggnads- och förbättringsarbeten av olika
slag, vilka bekostas av förnyelsefonden för återväxtkostnader. Även för att
snabbt kunna möta och rätt utnyttja inträdande högkonjunkturer torde
tillgång till egen arbetskraft vara av stort värde. I det långa loppet lar darfor
en fast organisation av bostäder och arbetare uteslutande vara till fördel
för domänverket, även om värdet härav icke alltid direkt kommer till synes
i boksluten.
Oaktat vad sålunda anförts, synes det kunna ifrågasättas, om icke tendensen
till minskning av rotförsäljningar nu bör hejdas. Emellertid kan en
ändrad politik i detta avseende möta svårigheter. Hänsynen till den fasta
arbetarstammen måste ju medföra ett tvång att i första hand tillvarata dess
arbetskapacitet. Fråga är således, om icke systemet med avverkning i egen
regi redan drivits så långt, att varje återgång eller t. o. in. ett hejdande av
utvecklingen innebär ekonomiska nackdelar i form av dåligt utnyttjad organisation.
I den mån sådana risker icke anses föreligga, torde det få förut
-
148
sättas, att domänverket tillvaratar förefintliga möjligheter till rotförsäliningar.
" J
Som revisorerna framhåller, är administrationskostnaderna inom domänverket
avsevärda och har under 1950-talet ökat mer än den allmänna prisnivån
dock icke i sannna takt som omsättningen. Statskontoret vill understryka
betydelsen av alt dessa kostnader fortlöpande är föremål för en ingående
uppmärksamhet och att därvid även spörsmålet om förvaltningsområdenas
storlek överväges. I dessa avseenden torde jämförelser med det
enskilda skogsbruket vara mest lättillgängliga. I detta sammanhang må erinras,
att frågan om organisationsförändring beträffande renbetesfjällens
revir varit föremål för granskning av 1960 års lappfondsutredning. Därvid
har framkommit bland annat, att t. o. m. på dessa mindre lönsamma områden
goda förutsättningar förelåge för ett gynnsamt resultat av skogsdriften.
Vidare har förutsatts, att en fullt rationell revirindelning borde kunna
genomföras för renbetesfjällen, oaktat avkastningen av dessa redovisades
till lappfonden.
Statskontoret kan slutligen biträda revisorernas uttalande därom, att det
vore angeläget, att en metodisk analys av storskogsbrukets ekonomi komme
i gång. Ifrågasättas ma dock, om icke arbetet härmed får anses ligga utanför
ramen för domänverkets verksamhet. Stockholm den 30 januari 1962.
BÖRJE KULL
Domänstyrelsen
... Riksdagens revisorer konstatera, att en viss uppbyggnad skett av virkesförrådet,
att skogarna, såvitt revisorerna kunnat bedöma, äro väl skötta,
att skogsvårds- och återväxtåtgärder utföras i tillräcklig omfattning och
att detsamma gäller åtgärder för tillgångarnas förbättrande. Revisorerna
anse det som mycket tillfredsställande att domänverket genom rationalisering
har kunnat effektivt motverka de kostnadshöjande tendenserna.
På några punkter anföra revisorerna delvis kritiska synpunkter. Detta
gäller huvudsakligen minskningen av rotförsäljningarna samt storleken av
administrationskostnaderna. Styrelsen kommer i det följande att närmare
diskutera några av de av revisorerna framförda synpunkterna.
Rotpostförsäljningarna. Rörande domänverkets virkesförsäljningar ha revisorerna
uttalat viss tveksamhet gentemot de sista årens tendens till minskande
rotpostförsäljningar.
... Revisorerna ha fäst sig vid den stora skillnaden mellan rånettot vid rotlorsaljmngar
och egen avverkning. Denna skillnad utgör emellertid icke något
mått på de båda försäljningsmetodernas ekonomi. Rotförsäljningarna
forekomma nämligen mest inom de delar av landet, där de högsta rånetto.
na erhållas, och inom områden, där såväl försäljning på rot som försäljning
av upphugget virke förekommer, är rotposterna "ofta de värdefullaste.
Det är sålunda vanligt att mindre värdefulla poster, som efter utbud
pa rot ej vinna avsättning, avverkas i revirens regi. Det verkliga merpris,
som kan utvinnas vid rotförsäljning, är i hög grad beroende av den föreliggande
efterfrågan och växlar starkt både med avsättningsförhållanden
och konjunkturer.
Styrelsen vill särskilt framhålla att den fasta arbetskraft, som knytes till
skogarna genom egna avverkningar, ej endast möjliggör eller underlättar
ovnga arbeten på skogarna utan också utgör grunden för en fortlöpande
rationalisering. Det råder nämligen ingen tvekan om att till verket mera
149
fast knutna arbetare på ett helt annat sätt än tillfällig personal bidraga till
en successivt förbättrad skogsdrift, beroende på bl. a. urval, omhändertagande,
utbildning, goda arbets- och miljöförhållanden m. m.
En särskild orsak till ökningen av de egna avverkningarna har varit avsättningssvårigheterna
för virke under 50-talet. Erfarenheten har nämligen
visat att i områden med lägre efterfrågan på råvara verket har haft lättare
att få avsättning för upphugget virke än att sälja det rotstående. Så har
varit fallet bl. a. inom Mellersta Norrlands distrikt, där en stark förskjutning
skett mot högre andel upphugget virke. Slutligen har ett skäl till de
minskade rotpostförsäljningarna varit de alltmer ökande virkesleveranserna
till Statens skogsindustrier i Norrland.
Styrelsen har den uppfattningen alt, då industrin nu byggts ut till en
avsevärt större kapacitet än tidigare, vilket förbättrar förutsättningarna för
rotförsäljning, det knappast kommer att finnas anledning att räkna med
större ökning av volymen av de egna avverkningarna.
Administrationskostnaderna. Statsrevisorerna uppge, att personal- och
administrationskostnaderna undergått en kraftig stegring, vilken i främsta
rummet hänför sig till löneökningar, men även att en betydande utökning
av antalet anställda i administrativ tjänst bär ägt rum.
Från 1950 till 1960 ha administrationskostnaderna stigit från 17,5 miljoner
kronor till 37,8 miljoner kronor, om kostnaderna för den lokala jordbruksförvaltningen
och pensionskostnaderna ej medtagas. Kostnaderna kunna
uppdelas enligt följande sammanställning.
År Kostnader i miljoner kronor Antal Lön per
| löner | rese-kostna-der och | övrigt | Summa | tjänste- män | tjänste man kronor |
1950................. | ........... 12,8 | 2,8 | 1,9 | 17,5 | 1593 | 8 030 |
1960................. | ........... 27,7 | 5,6 | 4,5 | 37,8 | 1803 | 15 360 |
Skillnad............. Skillnadens storlek i | ........... 14,9 % av 1950 | 2,8 | 2,6 | 20,3 | 210 | 7 330 |
års siffror......... | ........... 116 | 100 | 137 | 116 | 13 | 91 |
Rena lönekostnader ha sålunda stigit med 116, resekostnader med 100
och övriga administrationskostnader med 137 procent. Sammanlagda ökningen
är 116 procent, allt i förhållande till 1950 års kostnader. Samtidigt
har antalet tjänstemän stigit med 13 procent.
Emellertid har personalökningen huvudsakligen berört kontors- och specialislpersonalen.
Jägmästarna ha sålunda ökat med endast 2 personer och
kronojägarna med 36 personer under det att kontorspersonalen ökat med
62 personer och övriga (främst s. k. specialister såsom byggmästare, vägmästare
in. fl.) ökat med 110 personer, eller i allt 210 personer. Lönekostnaden
år 1960 för nämnda personalökning uppgår till ca 2,6 miljoner kronor
eller omräknat till 1950 års löneläge 1,3 miljoner kronor, d. v. s. ca
10 % av 1950 års lönekostnader. Kostnadsökningen vid oförändrat antal anställda
har nämligen varit 27,7 — 2,6 = 25,1 miljoner kronor, motsvarande
en löneökning (förorsakad till huvudsaklig del av statsmakternas beslut)
av Slö procent.
Utökningen av kontorspersonalen sammanhänger med en medveten strävan
att befria jäginästar- och kronojägarpersonalen från rent rutinmässigt
skriv- ocli redovisningsarbete, varigenom dessa senare grupper kunnat i
ökad omfattning ägna sig mera åt sådant arbete som svarar mot deras ut
-
150
bildning, ökningen av specialistgruppen sammanhänger främst med de rationaliseringar,
som genomförts inom skogsbruket. En följd av denna rationalisering
är, att skogsarbetarnas antal minskat liksom även antalet
dagsverken per avverkad skogskubikmeter.
När det gäller att bedöma ett företags administrationskostnader, bör man
självfallet ta hänsyn till den arbetsvolym som svarar mot den för företaget
gällande målsättningen.
Arbetsvolymen är till mycket väsentlig del beroende av virkesuttaget, vilket
under 1950 och 1960 varit följande:
Virkesuttag miljoner m*sk
totalt upphugget i domänverkets
regi
1. År 1950 ................................ 5,1 2,7
2. År 1960 ................................ 7,1 5,4
3. Skillnad mellan rad 2 och 1 ............ 2,0 2,7
4. Rad 3 i % av rad 1.................... 39 100
En ökning av arbetsvolymen har även skett inom andra verksamhetsområden.
Som exempel må nämnas ett par av de viktigaste, nämligen skogsvård
och vägbyggnad. Beträffande dessa verksamhetsområden får styrelsen
hänvisa till nedanstående tabelluppställningar, som visa verksamhetens
kvantitativa ökning i procent under det sista decenniet.
Åtgärder för skogens föryngring eller förnyelse
| Hygges- | Mark- | Hygges- | Nysådd | Röjning |
| rens- | bered- | b rån- | och ny- | plant- |
| ning | ning | ning | plante- | och ung- |
|
|
|
| nng | skog |
1. År 1950 ........................ | .... 36 | 5 | 11 | 9 | 23 |
2. År 1960 ........................ | .... 56 | 12 | 8 | 20 | 51 |
3. Skillnad mellan rad 2 och 1 .... | .... 20 | 7 | - 3 | 11 | 28 |
4. Rad 3 i % av rad 1............ | .... 55 | 140 | -27 | 122 | 122 |
Vägbyggnad
| km |
1. År 1950 .................... | 267 |
2. År 1960 .................... | 745 (Siffran något hög för ett nor- |
| malår beroende på beredskaps- |
| vägar) |
3. Skillnad mellan rad 2 och 1.. | 478 |
4. Rad 3 i % av rad 1 ........ | 179 |
Arbetsvolymens ökning hänför sig sålunda främst till ökade egna avverkningar,
ökade skogsodlingsåtgärder, vilka senare till väsentlig del berott på
en i Norrland forcerad inhämtning av tidigare eftersatta åtgärder, och ökade
arbeten för vägar m. m. De höjda arbetslönerna ha tvingat fram de av revisorerna
uppmärksammade rationaliseringsåtgärderna, bl. a. i form av förbättrat
och förtätat vägnät, samt mekanisering och förbättring av arbetsmetoderna
på skilda områden. Dessa åtgärder ha ej kunnat utföras utan
ökad tillgång till arbetsledarpersonal. Som tidigare visats har emellertid
ökningen av lönekontot genom nyanställning av tjänstemän — den tyngsta
posten — varit relativt blygsam, i medeltal 1 % per år jämfört med den
stora ökningen av arbetsvolymen.
Vid sidan av den rent volymmässiga ökning, som skett, har tjänstemännens
arbete även kommit att vidgas inom flera områden främst av social
natur. Hit hör t. ex. avtalsfrågor och ärenden rörande personalvård (bo
-
151
städer, jakt, fiske, företagsnämnder in. m.), frågor, som fordrar samråd
med olika myndigheter rörande vägar och transporter, bebyggelseplanering,
arrondering, arbetsförmedling o. s. v.
I likhet med vad styrelsen anförde den 24 januari 1952 över den redogörelse,
som statsrevisorerna år 1951 avgåvo rörande domänfondens avkastning,
är styrelsen alltjämt av den uppfattningen, att administrationen inom
det svenska skogsbruket och därvid även inom domänverket snarast är något
för svagt utbyggd för att ge den högsta avkastningen av våra skogar.
Resultaten av de senaste skogsindelningarna visa, att virkesförråden ökat,
vilket även noterats av revisorerna. Denna ökning torde resultera i en framtida
höjning av avverkningarna. För att skogsbruket även i fortsättningen
skall kunna bereda de anställda samma försörjningsmöjligheter, måste rationaliseringsarbetet
bedrivas med kraft. Styrelsen är därför helt ense med
revisorerna, då de hålla för antagligt, att domänverket nu står inför en period
av nya investeringar av stor omfattning främst i fråga om maskiner.
Erfarenheter från näringslivet i övrigt ge vid handen, att betydande maskininvesteringar
i syfte att nedbringa arbetarantalet ofta medföra en viss utökning
av tjänstemännens antal. I samband med ökade avverkningar och
ytterligare omfattande rationaliseringar räknar styrelsen med att en begränsad
ökning av tjänstemannapersonalen kan visa sig erforderlig.
Givetvis kommer styrelsen att låta varje utökning av tjänstemannakåren
föregås av noggranna överväganden, varvid hänsyn även kommer att tagas
till de allt större indirekta kostnader, som förutom lön är förenade med personalanställning.
Styrelsen kommer också att ägna uppmärksamhet åt de
allmänna organisationsproblemen inom skogsförvaltningen.
Bostadsbyggandet och upprustning av kronotorp och lägenheter. Revisorerna
hålla det icke för uteslutet, att ytterligare investeringar i bostäder komma
att bli erforderliga men ha observerat vissa svårigheter i att återbesätta
arrendelediga jordbruk. Därför anse revisorerna, att även större skogsjordbruk
böra kunna nedläggas, om de ej erfordras för kronoskogarnas
förseende med arbetskraft, även om ett dylikt nedläggande ej skulle överensstämma
med allmänt tillämpade jordbruksprinciper. Domänstyrelsen delar
denna revisorernas uppfattning och på längre sikt synas de flesta arrendelägenheterna
böra ersättas med hyreslägenheter, vilkas innehavare kunna
göra större insatser i skogsproduktionen och själva erhålla bättre försörjningsvillkor.
Särskilt inom vissa större kronoparkskomplex torde man dock
ej kunna helt bortse från jordbruksplaneringen.
Jämförelser med enskilda förelag. Liksom revisorerna anser styrelsen
önskvärt att en metodisk analys av storskogsbrukets ekonomi kommer till
stånd. Denna undersökning bör enligt styrelsens uppfattning lämpligen utföras
genom ett opartiskt organ, exempelvis skogshögskolans skogsekonomiska
institution. Revisorerna anse det vidare vara av värde om företagna
jämförelser med enskilda företag kunde givas en mer öppen redovisning.
Styrelsen är tveksam om lämpligheten härav, då det förtroliga utbyte av
erfarenheter, som hittills kunnat ske mellan domänverket och enskilda företag
därigenom skulle kunna äventyras. Beträffande redan utförda eller påbörjade
undersökningar är frågan självfallet helt beroende av vederbörande
företags samtycke.
1 detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad, deltagit byråcheferna
Kronvall och Olsson, tf. försäljningschefen Rudholm, tf. byråcheferna
Rydho och Malm samt jägmästaren Kilström, föredragande. Stockholm
den 50 januari 1962.
ERIK W. HÖJER
Ruth FAm
152
§ 26 Kronans jaktarrenden
Riksrevisionsverket
Riksrevisionsverket förordar i likhet med riksdagens revisorer, att en
översyn av arrendebeloppen kommer till stånd, och förutsätter, att denna
översyn verkställes av domänstyrelsen.
Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit byråcheferna Ehnbom,
Lundh, Thorson, Säfström och Näsholm. Stockholm den 17 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
K. J. Walck
Föredragande
Domänstyrelsen
Revisorerna har i detalj redogjort för de grunder, som gäller för domänstyrelsens
handläggning av frågor om upplåtelse av rätt till jakt på marker
under styrelsens förvaltning. Revisorerna har vid granskning av domänverkets
förvaltning uttalat bl. a. att de funnit, att de allmänna principer
som av domänverket tillämpats vid upplåtelse av jakträtt i huvudsak är
tillfredsställande men dock ansett att arrendebeloppen är låga, i vissa fall
alltför låga, varför en höjning av arrendebeloppen i vissa fall borde kunna
vidtagas. Ehuru, enligt revisorernas mening, i fråga om dessa marker de
viltvårdande och naturvårdande intressena bör tillmätas större betydelse
än åtgärder, som kan synas ägnade att på kort sikt ge ett högre ekonomiskt
utbyte, anses dock en översyn av arrendebeloppen vara önskvärd.
Domänstyrelsen, som finner detta revisorernas uttalande gälla endast
arrenden avseende rätt till jakt efter småvilt, får med anledning härav anföra
följande.
Jakten på marker under styrelsens förvaltning regleras — som av revisorerna
anförts — genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 25 november 1927 angående
grunder för tillgodogörande av kronans jakträtt och vissa av Kungl.
Maj :t utfärdade brev. De däri för domänstyrelsen anvisade reglerna för
förvaltning av denna jakträtt synas enligt styrelsens mening i första hand
vara att vid all upplåtelse förutsättningen skall vara att jakten kommer att
utövas under garanti av en god jaktvård. Förutom dessa regler har styrelsen
ansett angeläget att även iakttaga bestämmelserna i 1 § jaktlagen, vari
stadgas att »jakträttsinnehavaren bör genom ändamålsenlig och efter tillgången
på villebråd lämpad jakt ävensom, där så lämpligen kan ske, genom
åtgärder för villebrådets skydd och förkovran sörja för bevarandet av ett
artrikt och livskraftigt villebrådsbestånd (jaktvård)».
Med hänsyn till här omnämnda regler har styrelsen vid all upplåtelse
av rätt till jakt funnit det mer angeläget att få pålitliga och i övrigt lämpliga
arrendatorer än högsta möjliga arrendeinkomst. En motsatt uppfattning
skulle medföra att styrelsen vid varje tillfälle sökte pressa arrendena
i höjden, kanske genom infordrande av anbud, och därvid åsidosatte önskemålet
om garantier för en i längden bedriven ändamålsenlig jaktvård. Det
är givet att infordrande av anbud och antagande av arrendatorer utan tanke
på vederbörande anbudsgivares personliga kvalifikationer på kort sikt
skulle medföra en betydande höjning av arrendeinkomsterna. De höga arrendena
skulle emellertid medföra en hårdare avskjutning av villebrådet
153
för att i någon mån kompensera det höga arrendet. Efter några sådana arrendeperioder
skulle med visshet kunna räknas med en mindre vilttillgång,
vilket i sin tur åter skulle medföra sänkta arrenden. En dylik förvaltning
av kronans jakträtt kan styrelsen icke förorda. Revisorerna har ju också
anfört att de av styrelsen tillämpade allmänna principerna vid upplåtelse
av jakträtt i huvudsak är tillfredsställande.
Styrelsen får därefter något beröra styrelsens handläggning av frågor om
förlängning av jaktarrendekontrakten.
I regel upplåtes rätt till jakt på fem år. Efter utgången av en sådan femårsperiod
upptages frågan om förlängning av arrenderätten. En femtedel
av samtliga arrendeupplåtelser blir således varje år föremål för övervägande
och ställningstagande. Det tar alltså fem år för att samtliga arrendekontrakt
skall bliva omprövade. Vederbörande jägmästare har då att genom
överjägmästaren inkomma till styrelsen med förslag. I första hand
tages då under prövning oan vederbörande arrendator anses så ha utövat
jakten att han bör få förnyat arrende. Om detta är fallet prövas frågan om
arrendeavgäldens storlek. Under senaste årtiondena har därvid arrendebeloppen
i regel höjts. Styrelsen avser att i fortsättningen följa de hittills
tillämpade principerna.
Med hänsyn till revisorernas uttalande att en översyn av arrendebeloppen
synes vara önskvärd avser styrelsen att vid kommande arrendeförnyelser
taga denna fråga under särskilt övervägande med beaktande likväl av risken
för de olägenheter, som en oförsiktig höjning av arrendebeloppen kan
medföra och vilka ovan belysts.
I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknad, deltagit byråchefen
Olsson samt jägmästaren Haglund, föredragande. Stockholm den
26 januari 1962.
ERIK W. HÖJER
J.-O. Pettersson
Svenska jägareförbundet
Svenska jägareförbundet får i underdånighet anföra, att förbundet ansluter
sig till den av riksdagens revisorer å sid. 198 i den tryckta berättelsen
uttalade meningen.
Ärendet behandlades den 18 januari 1962 av förbundets förbundsstyrelse,
som var enhällig. Samtliga ordinarie ledamöter deltogo i beslutet. Stockholm
den 23 januari 1962.
Enligt uppdrag
TORE G. BRODD
§ 27 Vissa arrenden på kronoegendomen Bogesund
Riksrevisionsverket
I berättelsen konstateras att å det för fastigheternas upprustning nedlagda
kapitalet icke erhålles högre avkastning för avskrivning och förräntning
än 2,5 %. Det har synts revisorerna som om den nu gällande arrendesättningen
skulle vara alltför låg, varför en höjning borde kunna vidtagas för
att tillförsäkra statsverket en bättre avkastning av domänerna.
154
Riksrevisionsverket vill erinra om att enligt förordningen den 22 juni 1934
(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom utarrendering
av jordbruksegendom under domänstyrelsens förvaltning föregås av
arrendeuppskattning, som verkställes av en nämnd bestående av domänintendenten
som ordförande och tvenne uppskattningsmän utsedda, den ene
av landstinget, den andre av hushållningssällskapet. Enligt 4 § 2. av tillämpningsföreskrifterna
(nr 321/1934) till samma förordning skall arrendevärdet
angivas med tagen hänsyn till vad annan jord i orten betingar. Arrendeuppskattning
skall i regel verkställas under tredje arrendeåret före löpande
arrendetids slut. Större delen av de arrenden, varom nu är fråga, utlöper
först 1967 och 1968. Riksrevisionsverket vill ifrågasätta huruvida icke revisorernas
uttalande i denna del bör föranleda översyn av angivna förvaltningsgrunder
i syfte att ernå bättre arrendesättning.
Beträffande de å egendomen befintliga byggnaderna, som nu uthyras i
befintligt skick, bör enligt ämbetsverkets förmenande någon upprustning
icke komma till stånd med mindre det kan påvisas att skälig avkastning erhålles
på det för upprustningen ifrågakommande kapitalet.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamöterna Cardelius
och Lundgren samt byråcheferna Ehnbom och Walck, var jämte förste revisorn
Melin varit föredragande. Stockholm den 23 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
Valdemar Melin
Domänstyrelsen
Revisorerna ha gjort uttalanden i två hänseenden, nämligen i fråga om utarrendering
av å egendomen befintliga jordbruksdomäner samt uthyrning av
ett antal byggnader som sommarbostäder. Styrelsen upptager dessa frågor
till behandling var för sig.
Beträffande jordbruksjorden ha revisorerna funnit, att densamma — bortsett
från den jord, som upplåtits till andra myndigheter för tillgodoseende
av vissa ändamål — sammanförts till fem större jordbruksdomäner, att
åkerjorden förbättrats genom dikning, att ett i huvudsak helt nytt byggnadsbestånd
uppförts och att gårdarna försetts med vatten och elkraft, vilka åtgärder
krävt investeringar på sammanlagt ca 1,9 miljoner kronor. Det
sammanlagda arrendebeloppet uppgår enligt revisorerna till 47 335 kronor,
vilket motsvarar omkring 124 kronor per ha, om ängs- och betesmark inräknas
med reducerad areal. Denna arrendesättning skulle innebära att domänverket
på det för fastigheternas upprustning nedlagda kapitalet icke erhåller
högre avkastning för avskrivning och förräntning än 2,5 procent. Revisorerna
anmärka att härvid icke har beräknats någon som helst avkastning
för den på jordbruket belöpande delen av inlösningsbeloppet, vilket i
sin helhet uppgick till 12,9 miljoner kronor. Det vill synas revisorerna som
om den nu gällande arrendesättningen skulle vara alltför låg, varför en höjning
borde kunna vidtagas för att tillförsäkra statsverket en bättre avkastning
av domänerna.
Domcinstyrelsens uttalande. Redan vid besittningstagandet av Bogesund i
mars 1946 framstod det för styrelsen som uppenbart att ett iståndsättande
av jordbruket därå skulle medföra betydande kostnader samt att förräntningen
på utlagt kapital med säkerhet skulle bli ringa. Staten hade tagit
egendomen i besittning på grund av den rådande vanhävden och kunde där
-
155
för ej undandraga sig att låta vidtaga åtgärder för densammas hävande. Den
förräntning, som revisorerna angivit — varvid arealen äng och betesmark
reducerats med hälften i stället för den vedertagna reduktionen 3 ha ängsoch
betesmark = 1 ha åker — är faktiskt bättre än vad styrelsen under
återuppbyggnadsåren ansåg sig kunna förvänta. Det sammanlagda arrendebeloppet
motsvarar rätteligen i genomsnitt 131 kr. per ha reducerad jordbruksjord.
Om förräntningen räknas på de sammanlagda taxeringsvärdena
å ifrågavarande domäner, utgör densamma ca 4,3 procent. Detta är en ofta
förekommande förräntningsprocent i fråga om jordbruksarrenden.
Av inlösningsbeloppet om 12, 9 miljoner kronor utgjorde närmare 1,3 miljoner
kronor ränta å expropriationsersättningen om totalt 11,6 miljoner
kronor, varav 9,4 miljoner kronor motsvarade värdet av tomtmark och såsom
annan fastighet taxerade byggnader samt rätt till inlösen av vissa byggnader
å Karlsuddsområdet; inlösen enligt ensittarlagen och försäljning av
där belägna tomter inbringade totalt ca 1,4 miljoner kronor. Värdet av skogen
och skogsmarken beräknades till 1,9 miljoner kronor. För jordbruksjorden
jämte alla å såsom jordbruksfastighet taxerade fastigheter befintliga
byggnader åsattes av expropriationsnämnden ett värde av allenast 175 000
kronor. Det må här nämnas, att en alternativ värdering — utförd vid expropriationen
av tillkallad sakkunnig under antagande, att jord och byggnader
sattes i fullgott skick samt att kostnaderna därför droges från slutvärdet
— gav till resultat att egendomens jordbruksvärde skulle vara negativt eller
— 398 000 kronor. Av det av nämnden åsatla värdet, 175 000 kronor, kan
endast ca 100 000 kronor beräknas belöpa på den ifrågavarande utarrenderade
jordbruksjorden, sedan avdrag gjorts för arealen av den jordbruksjord,
som dels upplåtits till andra myndigheter för speciella ändamål och dels
överförts till styrelsens skogsförvaltning för skogsodling.
Arrendesättningen grundar sig på i föreskriven ordning hållna uppskattningsförrättningar
och kan höjas först vid träffande av nya arrendeavtal,
vilket beträffande 4 av gårdarna sker under åren 1967—1968. Arrendeavgälden
för huvudgården kan synas vara låg i jämförelse med avgälderna för
övriga gårdar. Anledningen härtill är att huvudgården ännu icke försetts
med nya och tidsenliga ekonomibyggnader. De gamla och arbetskrävande
byggnaderna ha ansetts kunna tillsvidare utnyttjas med nuvarande driftsform
på gården. Den för arrendesättningen främst avgörande faktorn är
åkerjordens beskaffenhet. Denna är emellertid på Bogesund sådan, att någon
nämnvärd höjning av arrendeavgälderna — utan ytterligare kapitalinvesteringar
— enligt styrelsens mening knappast kan påräknas. Arrendet av
Frösvik ulbjöds med nya byggnader i allmänna marknaden år 1950, varvid
det högsta antagbara anbudet uppgick till 8 500 kronor per år, motsvarande
121 kronor per ha reducerad jordbruksjord. Anbudsförfarandet föranledde
protester från östra Ryds lokalavdelning av RBF, där man ansåg att
styrelsen sökte utnyttja möjligheterna till att pressa ut eu mycket hög arrcndcavgäld.
Den nu utgående avgälden har efter genomförd torrläggning
och täckdikning av vissa arealer kunnat höjas till det av revisorerna angivna
beloppet 11 745 kronor, motsvarande 167 kronor per ha reducerad jordbruksjord.
Det må framhållas, att icke obetydliga arealer av arrendegården
Nibble-Törnboda-Gåsvik enligt uppskaltningsnämndens bedömande i oktober
1961 ej längre anses brukningsvärda, varför de torde komma att skogsodlas.
Denna gård har haft 4 arrendatorer i följd under loppet av 16 år. Den
nuvarande arrendalorn ger definitivt upp den 14 mars 1962.
I fråga om uthyrning av ett antal äldre byggnader ha revisorerna anfört
bl. a. att de merendels äro mycket bristfälliga och tillhöra antingen domänverkets
skogsförvaltning eller dess jordhruksförvaltning, alt eu översyn bör
156
företagas i syfte att fastställa vad som kan vara värt att behålla för framtiden
samt att, då denna översyn bör ske efter enhetliga grunder, byggnadsbeståndet
synes böra underställas en enda förvaltning, varvid i första hand
skogsförvaltningen bör komma i fråga.
Domänstyrelsens uttalande. Ifrågavarande lägenheter och byggnader, varav
12 lyda under jordbruksförvaltningen och 17 under skogsförvaltningen,
utgör knappt hälften av de hyreslägenheter, som fanns på egendomen vid besittningstagandet.
Övriga lägenheter ha rivits. Styrelsen hävdar i princip att
dylika lägenheter, om de äro belägna på en jordbruksdomän, skola lyda under
jordbruksförvaltningen och att hyresinkomsten skall redovisas som intäkt
från jordbruksdomänerna. I motsatt fall skola de handhavas och redovisas
av skogsförvaltningen. Av ovan nämnda 12 lägenheter äro samtliga
med ett undantag, nämligen lägenheten Fågelsången under Frösvik, belägna
på jordbruksdomänernas mark. Styrelsen är väl medveten om att vissa
av dessa lägenheter befinna sig i mindre gott skick och böra göras till föremål
för rivning. De nyttjas emellertid i flera fall av personer med speciell
anknytning till Bogesund från tiden före besittningstagandet. Vederbörande
har t. ex. där tillbringat sina uppväxtår. I ett fall är till och med vederbörande
född i den innehavda lägenheten. För dessa personer utgör självfallet
lägenheterna en kär tillflykt under sommarmånaderna. Särskilt på grund
av dessa skäl har styrelsen dragit sig för att uppsäga hyresavtalen till upphörande.
Rivning av de nu återstående bristfälliga lägenheterna kommer att
ske så snart de lämpligen anses kunna friställas.
Beträffande förvaltningsgrunderna i förevarande hänseende råder icke någon
skillnad mellan jordbruksförvaltningen och skogsförvaltningen. Ovan
nämnda lägenheten Fågelsången avses bli överflyttad till skogsförvaltningen
vid utgången av nu löpande hyrestid. Med hänsyn till vad ovan sagts och då
den föreslagna översynen icke synes erforderlig kan styrelsen icke dela revisorernas
uppfattning om överföring av byggnadsbeståndet i övrigt till sistnämnda
förvaltning.
Av ovanstående framgår att revisorernas uttalande i viss mån grundats
på ofullständigt utredningsmaterial, som styrelsen genom denna skrivelse
velat komplettera.
Vid detta ärendes avgörande ha, förutom undertecknad, närvarit byråchefen
Holmstedt, föredragande, och tf. byråchefen Malm. Stockholm den 31
januari 1962.
ERIK W. HÖJER
I. Weibert
157
HANDELSDEPARTEMENTET
§ 28 Lotsningen vid Sandhamn
Sjöfartsstyrelsen
Revisorerna anföra avslutningsvis att de finna det uppenbart, att lotsningsförhållandena
vid Sandhamn icke äro ordnade på ett tillfredsställande
sätt och att de inträffade grundstötningarna och olyckstillbuden därstädes
utgöra ett starkt motiv för att den planerade omläggningen av lotsningstjänsten
snarast kommer till stånd, i första hand på så sätt att lotsbytet
väster om Sandön slopas och lotsningen äger rum som direktlotsmng
mellan Stockholm och sjön utanför Sandön. Det hade enligt revisorernas
mening varit önskvärt att denna förändring förberetts i så god tid, att den
kunnat vidtagas samtidigt med att fyren på Revengegrundet togs i bruk
den 1 oktober 1961. Då fyren numera är i funktion, synes anledning till
ytterligare dröjsmål med nu avsedda åtgärder icke föreligga.
Sjöfartsstyrelsen och tidigare lotsstyrelsen har vid genomförandet av
omorganisationen av lotsningstjänsten vid Sandhamns lotsplats haft. a t
taga hänsyn icke endast till materiella, ekonomiska och organisatoriska
omständigheter utan jämväl till faktorer sammanhängande med personalens
säkerhet och bästa. Sistnämnda faktorer ha, som delvis framgår av
revisorernas berättelse, i detta ärende gjort sig gällande med en betydande
styrka. Av hänsyn till personalens intressen har det från styrelsens sida
varit ett primärt moment i omorganisationen att det slutliga slopandet av
lotsbytet innanför Sandhamn för fartyg destinerade till eller kommande
från Stockholm icke skulle träda i kraft förrän på våren, alltså vid den tidpunkt,
då man under följande månader har att räkna med korta nätter
och bästa möjliga väderleksförhållanden. Under denna tid kunna lotsarna
hinna anpassa sig till de ändrade arbetsförhållandena. Att genomföra omläggningen
samtidigt med att fyren på Revengegrundet togs i bruk den 1
oktober 1961 — det vill säga under en årstid, då dagarna äro korta, da
stormar och dåligt väder äro förhärskande och då lejdare, fallrepstrappor
och båtdäck ofta äro ishala av överbrytande sjö — har av sjöfartsstyrelsen
mot bakgrunden av nu nämnda förhållanden bedömts som icke lämpligt.
Enligt beslut av styrelsen skall omorganisationen träda i kraft den 1 maj
1962
Med hänvisning till vad bär anförts får sjöfartsstyrelsen avslutningsvis
framhålla, att tidpunkten för förevarande omorganisation icke blivit
fördröjd genom bristande eller försenade förberedelser utan helt och hållet
bestämts under hänsynstagande till sakliga skäl och faktorer sammanhängande
med personalens säkerhet och bästa.
I handläggningen av detta ärende ha, förutom generaldirektören Widell,
deltagit sjöfarlsråden Schaffer och Simonsson, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 19 januari 1962.
C. G. WIDELL
P. Simonsson
Stig Sundberg
158
Lotsförbundet
Statstjänstemannaförbundet får, till vilket lotsförbundet numera är anslutet,
anmäla att vi helt instämmer i de synpunkter och önskemål som personalen
vid Stockholms lotsplats genom skrivelse (bilaga) den 18 januari
1962 till Eder berörande samma ärende givit uttryck för. Stockholm den
29 januari 1962.
PER BJÖRNSSON
Bilana
Yttrande från delegerade för personalen vid Stockholms lotsplats
Riksdagens revisorer har i sin berättelse — § 28 — behandlat frågan
om lotsningen vid Sandhamn. Den skildring, som revisorerna där lämnar,
synes i allt väsentligt överensstämma med den uppfattning Sjöfartsstyrelsen
och tidigare Lotsstyrelsen framfört vid skilda tillfällen under det att vår
däremot stridande åsikt berörts endast periferiskt och inte alls påverkat
revisorernas slutsatser. Revisorernas berättelse har därför, enligt vår uppfattning,
blivit ensidig. Av denna anledning finner vi det vara nödvändigt
tor tragans objektiva belysning att lämna en redogörelse för frågan såsom
''i ser den samt att i samband därmed i vissa avseenden bemöta vad revisorerna
anfört.
Revisorernas skildring av lotslederna från Stockholm österut över Sandhamn
är i stort sett riktig. Det bör dock observeras, att det från det vattenområde
väster om Sandhamn, där lotsbyte sker, finns tre farleder — norr
om Korsö, söder om Sandö och genom Sandhamnssundet — att välja på
och inte, såsom framgår av revisorernas berättelse två. Till denna detalj
återkommer vi längre fram.
Liksom revisorerna konstaterar vi, att farleden från Stockholm österut
over Sandhamn av ålder varit indelad i två lotssträckor, dels en sträcka mellan
Stockholm och vattnen väster om Sandön, dels en sträcka mellan nämnda
vatten och oppna sjön utanför Revengegrundet. Enligt vår uppfattning
är denna uppdelning en på lång praktisk erfarenhet grundad klok åtgärd!
Motiveringen för denna uppfattning kommer längre fram.
Revisorerna framhåller, att den nämnda organisationen med lotsbyte
väster om Sandön medfört vissa olägenheter i två avseenden. Framför allt
har lotsbytet orsakat ett stort antal grundstötningar eller olyckstillbud.
Revisorerna anför också, att i skrivelse den 12 november 1955 till Lotsstvrelsen
nktade Sveriges redarförening styrelsens uppmärksamhet på de
olägenheter, som var förenade med fartygs skyldighet att vid gång i lotsled
till Stockholm byta lots vid Sandhamn.
Det första av dessa två yttranden — om att lotsbytet har orsakat grundstotmngar
eller olyckstillbud — är alltför kategoriskt. De grundvalar varpå
yttrandet vilar, förefaller oss mycket bräckliga, vilket vi avser att på
visa.
Dessförinan skall vi emellertid beröra det andra yttrandet _ om re
darföreningens
skrivelse. Revisorernas yttrande, som är fullt korrekt, kan
föranleda den inte initierade att tro, att redarföreningens skrivelse var
upphovet till de överväganden, som sedermera skett beträffande den nuvarande
lotsledsindelningen och därigenom också föranledas tro att frågan
primart ar en sjöfartsintressets fråga. Vi finner det därför lämpligt erinra
om att fragan om ändring av lotsindelningen togs upp av Statens sakrevision
i skrivelse till Lotsstyrelsen den 14 februari 1955, varvid Sakrevi
-
159
sionen fäste uppmärksamheten på de jämförelsevis korta lotsningstiderna
vid Sandhamns lotsplats, vilka ansågs tyda på att personalen inte utnyttjades
rationellt. Enligt vår uppfattning återger skrivelsen en för Sakrevisionen
naturlig rationaliseringssträvan som tillsammans med bristande insikter
i lotstjänsten ledde fram till en tro eller förhoppning om att varje
lotsningstur borde ges form och innehåll av »normalarbetsdag». Vi saknar
«ivetvis anledning att i detta sammanhang analysera den nämnda skrivelsen;
den har berörts här uteslutande för att visa, att frågan om lotsbyte
väster om Sandön först togs upp som ett rationaliseringsproblem. En sak
som inte berörts av revisorerna.
Frågan om grundstötningar och olyckstillbud har aktualiserats senare,
och vi skall här återgå till det tidigare omnämnda kategoriska påståendet
av revisorerna om att lotsbytet i de trånga vattnen väster om Sandhamn
orsakat grundstötningar eller olyckstillbud.
Stockholms skärgård och lotslederna inom denna saknar motsvarighet
inom landet. En arkipelag av samma omfattning finns inte närmare än i
Grekland. Det bör nämnas att Finland med sin relativt vidsträckta skargård
har många lotsbyten. Grundstötningar eller andra olyckstillbud lär
därför aldrig kunna helt undvikas. Att missöden inträffar någon gång även
i farleden väster om Sandön är därför ofrånkomligt. Det kan emellertid
vara lämpligt erinra om att enligt officiell statistik för åren 1945 1959 an
litade
32 531 fartyg lots vid Sandhamns lotsplats och under samma tid
44 689 fartyg vid Stockholms lotsplats. Under denna tid bär endast tre
styrkta grundkänningar i samband med lotsbyten förekommit och dessa avsåg
»Keisergracht», »Zenmiililen» och »Arabert». Om man utgår ifrån den
sannolika förutsättningen att en tredjedel av de från Stockholm utgående
fartygen begagnat sig av Sandhamnsleden blir antalet olyckstillbud endast
ett per 10 800 lotsbyten.
Vid olyckstillfällena rådde mycket dåligt väder, och det hör erinras om
att Kaisergracht lotsades av en reservlots från Dalarö, varför byte skulle ha
ägt rum även om en ändrad lotsledsindelning da hade ägt rum i enlighet
med den rekommendation, som nu framföres i revisorernas berättelse. Zenmiihlen
lotsades av cn lotselev från Furusund och Arabert av en mästerlots,
som tidigare tjänstgjort vid Sandhamns lotsplats och därför saknade tillräcklig
erfarenhet och rutin i dessa farvatten.
Förutom dessa tre fall bör kanske även det av revisorerna nämnda olyckstillbudet
med M/S Portland nämnas, främst för att visa på ett olyckstillbud,
som inträffar i ett trångt farvatten med ett fartyg, som har maskinskada
och därför inte var i sjövärdigt skick och skulle ha ankrat söder om Sandön
till dess maskinen var klar. Fallet kan därför knappast anföras som ett
exempel på risker med lotsbyte, och om så göres ger det inte intryck av
saklig objektivitet.
I intet av de angivna fallen kan med bestämdhet göras gällande, att olyckstillbuden
uteslutande eller till huvudsaklig del berodde på lotsbytet. Vår
uppfattning härom lika litet som ett påstående i motsatt riktning kan bevisas.
Just denna viktiga fråga har knappast varit föremål för en tillräckligt
grundlig eller objektiv bedömning. En utredning härom synes vara eu nödvändig
förutsättning för ett slutgiltigt ställningstagande.
Vad har sagts ändras inte på grund av vad revisorerna anför beträffande
en grundkänning den 13 augusti 1960 — alltså efter den tidsperiod för vilken
en statistisk översikt givits härovan — av del östtyska M/S Völkcrfreundschaft.
Den av revisorerna skildrade händelsen är oss väl bekant, vi
tror emellertid, att revisorernas slutsats är felaktig. Revisorerna anför själva,
alt Sjöfartsstyrclsens utredning visar att i orsakssammanhanget ingick
160
»fördröjda reaktioner». Tidningsartiklarna om fartygsolyckan ger vissa anvisningar
om anledningen till dessa »fördröjda reaktioner». Hur beklagliga
dessa än kan vara, bör de inte föranleda det felaktiga påståendet om att det
var lotsbytet i och för sig, som var anledning till den dess bättre lilla olyckan
med det stora fartyget. En undersökning av det verkliga orsakssammanhanget
bör komma tillstånd, och vi utber oss förmånen av att få ta del
av denna.
\ i har här gjort gällande, att det inte med bestämdhet kan göras gällande,
att olyckstillbuden varit uteslutande eller till huvudsaklig del förorsakade
av loisbytet, men oavsett orsaken får ändå olycksfrekvensen i dessa svårnavigabla
vatten anses vara mycket låg. Om den kunde ytterligare nedbringas
genom slopande av lotsbytet, skulle vi tveklöst ha tillstyrkt en dylik
omorganisation, men — tyvärr — är det vår åsikt att om stockholmslotsarna
skall lotsa direkt från Stockholm till öppen sjö kommer riskerna
för olyckstillbud att öka. Denna vår åsikt, som är grunden för vårt ställningstagande,
kräver en rätt utförlig motivering, och vi vill då börja med
att redogöra för en del allmänna förhållanden, vilka får ses som bakgrund
till vad som därefter anföres.
Vid Stockholms Iotsplats utbildas inga lotsar. Rekryteringen sker nu _
liksom tidigare — genom transport av lotsar från andra lotsplatser inom
lotsdisti iktet, främst Sandhamn. Detta unika förhållande, som saknar motsvarighet
bland andra större lotsplatser med undantag för Norrköping, medior
bland annat, att den genomsnittliga levnadsåldern för lotsarna vid Stockholms
Iotsplats är mycket hög — över 55 år — men därtill kommer, att
transport till Stockholms Iotsplats brukar beviljas sådana lotsar som, oftast
under eller i samband med tjänstgöring erhållit någon skada, t. ex. i ben
eller fot och som därför inte har samma spänst som tidigare men som i övrigt
är fullgoda lotsar med nuvarande organisation.
Samtidigt som således kan konstateras, att loispersonalen i Stockholm
har en mycket hög levnadsålder och därjämte inom kåren innesluter ett antal
lotsar med vissa lyten, som gör dem mindre rörliga än andra måste
också konstateias, att karen bestar av väl utbildade och erfarna lotsar
med för sjöfarten utomordentligt värdefull kännedom om de svårnavigabla
tarledcina inom Stockholms skärgård. Dessa värdefulla egenskaper bär reresulterat
i låg olycksfrekvens. Det bör i detta sammanhang erinras om att
stockholmslotsarna, eftersom de främst rekryteras från Sandhamn, är väl
förtrogna med vattnen väster om Sandön och lotsbytet där.
Trots den goda utbildningen, den långa erfarenheten och de goda kunskaperna
om lotslederna i skärgården finns det dock områden, som stockholmslotsarna
inte behärskar tillräckligt och inte kan behärska. Således kan inte
en lots som lotsar ett fartyg direkt från Stockholm vid ankomsten till vattnen
väster om Sandön känna till is- och väderförhållanden ute till sjöss
vilka kan skifta timme för timme, i vart fall inte lika bra som sandhamnslotsarna,
som har ständig kontakt med förhållandena utanför öarna och
därför vid lotsbyte har aktuell kännedom om läget. En direktlotsande stockholmslots
kan därför inte med samma säkerhet som en avlösande sandhamnslots
avgöra om fartyget på grund av isens läge eller väderleksförhålanden
i övrigt bor gå norr om Korsö, söder om Sandön eller genom Sandhamnssundet.
Fel väg kan väljas med risk för förseningar eller olyckor.
Del anförda exemplet kan sägas vara en tillspetsning genom att det tas
från en tankt situation under svåra lotsförhållanden. Vi vill därför för
undvikande av varje missförstånd tillägga, att under gynnsamma förhållanden
ar riskerna för olyckor och tidsspillan liten eller"ingen. Det är under
de ogynnsamma förhållandena — storm, regn och mörker, dimma, isskruvning
— som riskerna uppstår.
161
Andra exempel skulle kunna anföras, som visar på att riskerna för sjöfarten
vid otjänligt väder ökar om lotsbytet väster om Sandön upphör, men
det anförda får i detta sammanhang vara nog, och vi gör med bestämdhet
gällande att det inte hittills gjorts en allsidig och objektiv utredning, som
bestämt utvisar att det skulle innebära en påtagbar vinst för sjöfarten,
om lotsbytet väster om Sandön upphör. Det har inte ens — vilket sannolikt
skulle accepteras från sjöfartshåll — undersökts om lotsbytet lämpligtvis
kan flyttas något till ett gynnsammare vattenområde. Därest Sjöfartsstyrelsen
fortfarande vidhåller sin avsikt att ändra lotsledsindelningen i den
riktning, som revisorerna rekommenderar, bör en utredning verkställas,
innan ändringen kommer till stånd — och givetvis bör därvid de av förändringen
starkt berörda stockholmslotsarna beredas tillfälle delta i utredningen.
Med ökade risker för olyckstillbud avser vi inte bara sådana risker som
revisorerna berört; i motsats till dessa räknar vi med även de ökade risker
för liv och lem, som uppkommer för lotspersonalen, och vi vill här starkt
betona, att det inte är första gången lotspersonalen glöms bort eller med
avsikt förbigås — trots att Kungl. Maj :t i skilda författningar sagt ifrån att
de anställda skall informeras. Vi tänker då närmast på 1967 års kungörelse
om förhandlingsrätt för statstjänstemännen och på kungörelsen om företagsnämnder.
Hittills har vi fått kännedom om avsedda organisationsförändringar
genom de dagliga tidningarna. Genom denna bristande kontaktverksamhet
från ämbetsverkets sida och därigenom bristande möjligheter att
på ett förberedande stadium påverka frågornas utformning och lösning se
vi oss nödsakade att här motivera vårt påstående om ökade risker för personalen,
som uppkommer om lotsbytet väster om Sandön (eller annan
lämplig plats) upphör.
Vi vill då börja med ett enkelt konstaterande: Tjänstgöring till sjöss
öster om Sandhamn är betydligt hårdare och kräver avsevärt bättre fysisk
kondition än vad som är fallet, när det gäller lotsning väster om Sandhamn.
Detta självklara förhållande har medfört, att de yngre, spänstigare
och friskaste lotsarna tjänstgör i Sandhamn, varifrån de, när de blir äldre,
när de drabbas av olycksfall eller av annan anledning inte längre är lika
rörliga som förr, får transport till Stockholms lolsplats. Med en generalisering
vill vi säga, att i Sandhamn tjänstgör de unga lotsarna, som där dagligen
som sin tjänst har att i öppen sjö möta fartyg för inlotsning eller lämna
fartyg efter verkställd utlotsning. Såväl den lägre åldern som den dagliga
rutinen medför att riskerna blir relativt små.
När vi här talar om relativt små risker vill vi därmed inte dölja att risker
alltid finns vid lotsning, framför allt vid lämnande av fartyg i öppen
sjö och då alldeles särskilt i hög sjö. Olyckornas antal — inte alls berörda
av revisorerna — talar bär sitt tydliga språk. En del av olyckorna slutar
med drunkningsdöden. Åtgärder har inte vidtagits av Sjöfartsstyrelsen för
att så långt detta är möjligt förhindra eller minska dessa uppenbara risker.
Således har loisbåtarna eu mans besättning, vilket gör att när eu olycka inträffar
kan denne ensamme man inte både manövrera båten och rädda den
lots som gått över bord. För endast några veckor sedan gick en av våra kolleger
bort utanför Oxelösund. Sådana riskmoment måste vägas in i totalbilden.
En lots som från vattnen väster om Sandhamn skall lotsa ut ett fartyg
till öppen sjö kommer utvilad för att göra eu tämligen kort lotsningstur.
Han behöver därför ingen större utrustning, vilket givetvis är eu påtaglig
fördel då han skall lämna fartyget. Helt annorlunda ställer del sig för lots
som från Stockholm skall direktlotsa förhi Sandhamn till öppen sjö. Även
(! Rev. berättelse ang. statsverket år 1961. II
162
om revisorerna talar om medeltalet för lotsningstiden eller om att »en lotstur
mellan Stockholm och öppna sjön utanför Sandön, en sträcka som icke
är längre än andra lotsleder i Stockholms skärgård eller flerstädes på andra
håll vid kusterna» så kan dylikt resonemang aldrig upphäva nödvändigheten
av att en från Stockholm till öppna sjön direktlotsande måste utrusta
sig på ett helt annat sätt än den lots, som övertar fartyget i Sandhamns
närhet.
Vi har tidigare framhållit, att olycksrisker är små under gynnsamma
lotsningsförhållanden, men eftersom man före en lotsnings början aldrig
med visshet vet under vilka förhållanden resan förlöper, måste loisen vid
direktfärd Stockholm—öppna sjön rusta sig för de ogynnsammaste förhållanden,
som kan tänkas inträffa, och just detta inverkar givetvis menligt,
när fartyget skall lämnas. Det är därför inte hara åldersskillnaden, den aktuella
genom daglig rutin vidmakthållna yrkesskickligheten, som vid jämförelse
mellan sandhamnslotsarna enligt nu rådande system och stockholmslotsarna
enligt det tänkta systemet väger till stockholmslotsarnas nackdel,
utan därtill får beaktas även dels alt de under ogynnsamma förhållanden
kan komma ut till öppen sjö fullständigt uttröttade efter dygnslång lotsning,
dels att de alltid måste vara tyngre utrustade än sandhamnslotsar.
Till denna vår uppfattning om att riskerna för lotspersonalen i Stockholm
ökar, om den skall tvingas lotsa till öppen sjö kommer det faktum, att
inom nästan alla verksamhetsområden har det blivit mer och mer vanligt
att bereda en fysiskt lättare tjänstgöring åt äldre anställda. Just i detta avseende
har vi betraktat statsförvaltningen som ett föredöme. Säkert kommer
såväl staten som sjöfarten att ha nytta om nuvarande »eftergift» till de
äldre får bestå. Vi ber att få hänvisa till bilagda avskrift (bilaga), vari
tjänsteläkaren, doktor Sällström, redogör för sina synpunkter på frågan.
Vår beskrivning av Stockholms lotsplats, rekryteringsförhållanden, ålder,
lyten etc. kan möjligen frammana en tro att Stockholms lotsplats är ett vilohem
för utslitna loisar. Detta har inte varit vår avsikt. Den arkipelag som
Stockholms skärgård bildar har knappast sin motsvarighet. Lotsningen inom
denna skärgård kräver stor yrkeskunnighet och är från lotssynpunkt lika
krävande som annan lotsning, men ansvarskänslan och yrkesskickligheten
behöver för inomskärslotsningen inte i samma grad som utomskärslotsningen
vara förenad med en ynglings spänst.
Det finns i frågan om lotsbvte eller direktlotsning några detaljer axfrämst
ekonomisk innebörd, som vi anser det nödvändigt att beröra. Först
vill vi då nämna, att direktlotsning från Stockholm till öppen sjö tveklöst
kommer att medföra, att lots — bl. a. på grund av bristfälliga säkerhetsanordningar
genom att lotsbåtarna har enmansvakt — inte kan lämna fartyg
i öppen sjö utan tvingas medfölja fartyget till närmaste angöringshamn,
kanske Helsingfors, Kiel eller Köpenhamn. Om man här bortser från den
brist på lotsar som därigenom uppkommer till skada för sjöfarten framstår
ändå Sjöfartsstyrelsens beräkningar av personalbehovet som synnerligen
osäkra. Dessa bygger ju på ett antagande av en minskning med 3 man i
Sandhamn och en ökning med 1 man i Stockholm. Anskaffandet av en stor
sjösäker och tillräckligt bemannad lotskutter skulle måhända minska antalet
tillfällen då lots anser sig inte kunna lämna fartyg, men en sådan anordning
kostar mycket pengar.
Ändrad lotsledsindelning medför eu av Sjöfartsstyrelsen uppskattad inkomstminskning
för staten och en motsvarande utgiftsminskning för sjöfarten.
Till vilka priser staten vill göra sjöfarten tjänster ligger utanför vårt
bedömande, men den av riksdagens revisorer rekommenderade omorganisationen
medför inkomstminskning även för lotsar i såväl Sandhamn som
163
Stockholm. Om statliga myndigheter genomför en omorganisation, ursprungligen
avsedd som en rationalisering, bör staten också rimligtvis kompensera
tjänstemännen för de genom omorganisationen uppkomna inkomstbortfallen,
något som vare sig Sjöfartsstyrelsen eller revisorerna berört.
Det finns ytterligare ett ekonomiskt problem, som vi vill beröra. För närvarande
är det vanligt att stockholmslotsar kvarstår i tjänst till pensioneringsperiodens
övre gräns, d. v. s. till 63 år. Om den av revisorerna rekommenderade
omorganisationen genomföres, får man räkna med att slockholmslotsarna
kommer att avgå vid pensioneringsperiodens nedre gräns,
d. v. s. vid 60 år. Tre års tidigare avgång betyder tre år längre pension, något
som bör invägas i de ekonomiska kalkylerna. Därjämte blir det nödvändigt
att förutsätta ökad sjukledighet bland de äldre lotsarna och då framför
allt hland de som har lyten av ett eller annat slag. Om eu verkliglietsbetonad
kalkyl göres upp beträffande kostnaderna för en av revisorerna förordad
lotsledsindelning, kommer denna med säkerhet att för statens del uppvisa
betydande inkomstminskningar och utgiftsökningar.
Under hänvisning till vad som ovan anförts får vi hemställa att Herr
Statsrådet och Chefen för Ivungl. Handelsdepartementet ville medverka till
att riksdagens revisorers berättelse i vad den avser lotsningen vid Sandhamn
inte föranleder till någon åtgärd,
att frågan om lotsning från Stockholm till öppen sjö öster om Sandhamn
eller vice versa och alla därmed sammanhängande problem blir föremål för
en genom departementet verkställd utredning,
att stockholmslotsarna beredes tillfälle medverka i denna utredning,
att utredningen igångsättes snarast möjligt och slutföres på kortaste
möjliga tid,
att i avvaktan på resultatet av denna utredning ingen förändring sker i
nu gällande organisation. Stockholm den 18 januari 1962.
A. LINDER | N. | MATTSSON |
Mästerlots |
| Mästerlots |
E. STÄHL | R. | SÖDERMAN |
Mästerlots |
| Mästerlots |
Bilaga
Yttrande från tjänsteläkaren, doktor Sällström
På begäran av representanter för »Stockholmslotsarna» vill jag härmed
redogöra för några synpunkter som personalläkare på det läge, som uppstår
genom förslaget att Stockholms lotsar skall följa fartygen förbi Sandhamn
och lämna fartyget till sjöss utanför Sandhamn med ty åtföljande
ändringar vid Sandhamns lotsplats.
Vad ändringen ekonomiskt, för rationell loisuppassning, för tidsvinst
eller liknande synpunkter innebär är något jag ej vill yttra mig om, enär
jag ej är tillräckligt insatt i alla dessa förhållanden.
Till vad ändringen för Stockholms lotsar sedd närmast ur personalläkarsynpunkt
innebär, vill jag dock anföra en del erfarenheter jag fått under
min tjänst först som verksläkare, senare som anvisnings- och förtroendeläkare
vid Mellersta Lotsdistriktet och Stockholms Lotsdistrikt.
Vid eu del fall är det för eu tjänsteläkare till stor hjälp och nytta när
det finns möjligheter till omplacering av sjuk, skadad eller äldre personal
164
till en i viss mån lättare eller kanske rättare sagt mindre riskabel och
mindre fysiskt krävande tjänst, helst dock utan alltför stora förändringar
för honom ekonomiskt och ur tjänstesynpunkt.
Inom lotsningstjänsten är det tyvärr alltid mycket svårt att göra en sådan
omplacering eller ordna rehabiliteringstjänst, enär det rör sig om en
så pass höglcvalificerad, specialutbildad personal och en personal med så
lokalt betonat arbete. Dels är de lokala förhållandena vid de flesta lotsplatser
i landet sådana att ett utbyte av tjänster ej går, dels är ju också
möjligheterna till effektivt, fullgott utnyttjande av specialutbildad personal
med så få tjänstevariationer betydligt inskränkta.
Det har därför under åren varit till stor hjälp och nytta, att det just
inom Mellersta Lotsdistriktet funnits en möjlighet genom Stockholinsdistriktet
i den nuvarande utformningen. Det har funnits möjligheter att
t. ex. överflytta en äldre, fullt duglig lots från t. ex. Sandhamn, Dalarö,
Landsort till den mindre riskabla och därför lättare »Innertjänsten» i
Stockholm eller t. ex. en lots, som i tjänst ådragit sig skada, som hindrar
honom att göra »öppen sjötjänst» eller »båttjänst», liksom också sådana
lotsar, som genom senare förvärvad sjukdom, blivit på ett eller annat sätt
handicapade, men genom omflyttningen fått möjlighet kvarstå i aktiv
tjänst, ett förhållande som väl måste både ur verkets och ur Statens allmänsynpunkt
vara väl värt att beakta och överväga.
Det är med tanke på dessa problem och deras lösande för framtiden på
ett för alla, och ej minst ur personalens synpunkt lyckligt sätt som jag ställer
mig frågande inför omändringen och som personalläkare beklagar eventuell
förändring i föreslagen riktning. Stockholm den 12 november 1959.
Sveriges fartygsbefälsförening
Redan i remisskrivelse den 13 april 1960 till Kungl. Sjöfartsstyrelsen angående
dess dåvarande förslag om att avskaffa lotsbytet vid Sandhamn i
de allra flesta fall för fartyg kommande från sjön samt helt och hållet för
fartyg på utgående meddelade föreningen, att organisationen biträdde detta
förslag, vilket befanns välgrundat med hänsyn till flertalet grundstötningar
och tillbud till sådana som förekommit under senare åren. Föreningen instämmer
med revisorerna i uppfattningen att det uppenbarligen är så att
lotsningsförhållandena vid Sandhamn inte är ordnade på ett tillfredsställande
sätt och att de i farvattnen inträffade händelserna utgör ett starkt
motiv för att den planerade omläggningen snarast kommer till stånd. Det
är ett primärt säkerhetskrav för sjöfarten att lotsbytet väster om Sandön
upphör så snart ske kan och att direkt lotsning mellan Stockholm och sjön
utanför Sandön införes. Då den nya fyren på Revengegrundet numera är
i funktion, förefinnes, som revisorerna riktigt påpekar, inte längre anledning
till ytterligare dröjsmål att ordna lotsuppassningen vid Sandhamn
på ett för sjöfartssäkerheten betryggande sätt. Stockholm den 2 februari
1962.
HJALMAR BÄÅW
Sveriges Redareförening
Såsom i nämnda berättelse framhålles, riktade Sveriges Redareförening
redan i skrivelse den 12 november 1955 dåvarande lotsstyrelsens uppmärksamhet
på de olägenheter, som voro förenade med fartygens skyldighet att
vid gång i lotsled till Stockholm byta lots vid Sandhamn. De åtgärder, som
165
av lotsstyrelsen vidtogos i anledning av denna framställning, nämligen att
fartyg av viss storlek och under vissa väderleksförhållanden icke skulle
behöva byta lots, voro visserligen ägnade att minska riskerna, men kunde
icke anses tillfyllest. . .,
Att föreningens uppfattning beträffande olagenheterna av lotsbyte vid
Sandhamn varit riktig har under de gångna åren visat sig genom den haveristatistik,
som bl. a. återgives i ovannämnda berättelse.
Det är då ägnat att förvåna, att ett rationellt och ur sjosakerhetssynpunkt
försvarligt ordnande av lotsningen mellan sjön och Stockholm hindrats
genom motstånd från lotsarna i Stockholm och Sandhamn, av vilka
hävdats, att den hittillsvarande ordningen med lotsbyte vid Sandhamn
fungerat fullt tillfredsställande ur sjöfartens synpunkt. De inträffade
olyckorna och olyckstillbuden ha enligt föreningens uppfattning klart
visat, att så icke varit fallet.
Det skäl, som kraftigast framförts för ett bibehållande av lotsbytet, nämligen
att Revengegrundets fyr icke varit färdig, kan nu icke längre åberopas,
enär denna fyr togs i bruk den 1 oktober 1961. Såsom av handlingarna
framgår, har trots detta icke någon ändring av lotsningssystemet vid
Sandhamn införts, utan vill man alltjämt skjuta på avgörandet av denna
fråcra.
Sveriges Redareförening får allvarligt påtala de olägenheter för sjöfarten,
som ligga däri, att lotsbyte skall ske i de trånga och svårnavigabla farvattnen
innanför Sandhamn. Föreningen vill erinra om, att rationalisering
av lotsningen skett på flera ställen längs våra kuster och att betydligt längre
lotsningssträckor finnas på andra platser i vårt land. Föreningen instämmer
därför i riksdagens revisorers uppfattning att, da Revengegrundets
fyr nu tagits i bruk, en rationalisering av lotsningen mellan sjön och Stockholm
omedelbart bör vidtagas. Att låta anstå med ändringen till den 1 maj
1962 eller senare bör enligt föreningens bestämda uppfattning icke få ske,
särskilt med tanke på de stora risker ur navigatorisk synvinkel, som föreligga
under den mörka delen av året. Göteborg den 10 januari 1962.
SVEN SALÉN
Douglas Forssblad
166
INRIKESDEPARTEMENTET
§ 29 Den statliga livsmedelskontrollen
Försvarets sjukvårdsstyrelse
Sjukvårdsstyrelsen anser sig i första hand böra uttala sig om huruvida
vissa av de funktioner beträffande livsmedelskontrollen som åligger militära
myndigheter eventuellt skulle kunna överföras till civil myndighet.
Inom krigsmakten handlägges f. n. i central instans ärenden rörande livsmedelskontroll
av försvarets sjukvårdsstyrelse och arméintendenturförvaltningen.
Ledningen av den hygieniska livsmedelskontrollen inom krigsmakten
avilar sjukvårdsstyrelsen. I fråga om arméintendenturförvaltningens
uppgifter beträffande livsmedelskontrollen torde få hänvisas till vad som angives
i remisshandlingen. Det bör dock tilläggas, att kontrollpersonalen i
sistnämnda ämbetsverk även deltager i viss försöksverksamhet beträffande
förplägnadsmateriel för fältbruk m. m.
Inom sjukvårdsstyrelsens hälsovårdsbyrå handlägges — förutom ärenden
av natur att handläggas av central myndighet — även vissa ärenden,
som inom civila sektorn rutinmässigt handlägges i lokal och regional instans,
t. ex. granskning av ritningar över livsmedelslokaler. Detta är nödvändigt
för att få enhetligt ställningstagande till dessa ärenden. Hälsovårdsbyråns
veterinärer och hälsovårdsinspektörer bestrider därjämte lokal hälsovårdsmyndighets
åligganden vid ett flertal förband, staber, skolor och anstalter
i Stockholm med omnejd. Hälsovårdsbyråns personal utnyttjas dessutom
för vissa krigsplanerings- och reglementsarbeten samt för utbildning.
Frågan om tillsynen av livsmedelshanteringen vid militärförläggningar
behandlades i förarbetena till 1951 års livsmedelsstadga. Vid anmälan till
propositionen 1951: 63 av förslaget till livsmedelsstadga intog departementschefen
den ståndpunkten, alt livsmedelsstadgan icke borde göras direkt tilllämplig
på den befattning med livsmedel, som sker inom den militära organisationen.
Det anfördes att det givetvis även där, i den mån det vore möjligt,
borde ställas samma krav på livsmedlens beskaffenhet och hantering,
men departementschefen ansåg att det borde åvila de militära myndigheterna
att själva svara härför. Andra lagutskottet (1951: 34) intog samma ståndpunkt.
Utskottet anförde, att tillsynen över livsmedelshanteringen inom den
militära organisationen borde handhavas av de militära myndigheterna. Vidare
uttalade utskottet, att den dåvarande militära hälsovårdsorganisationen
icke vore tillräcklig och att den borde, så snart resurserna det tillät,
utbyggas. En viss sådan utbyggnad har också skett under senare år.
I den utredning rörande totalförsvarets högsta ledning, som verkställts av
1960 års försvarsledningsutredning (SOU 1961: 66), ''bär även upptagits
frågan om den centrala ledningen av sjuk- och veterinärvården inom krigsmakten.
Till ifrågavarande område hör livsmedelskontrollen inom krigsmakten.
Det hävdas i betänkandet att ansvaret för sjuk- och veterinärvårdens ledningsfunktioner
bör åvila skilda militära och civila myndigheter. Beträffande
ledningen inom krigsmakten anföres, att flertalet av sjuk- och veterinär
-
167
vårdsfunktionerna inom krigsmakten bör ledas enhetligt, d. y. s. av stabei
och myndigheter gemensamma för försvarsgrenarna. I betankandet uttalas
vidare, bland annat, att ett särskilt centralt stabs- och förvaltningsorgan för
ledning av de sjuk- och veterinärvårdens funktioner, som bor ledas enhetligt,
synes böra finnas inom krigsmakten, att denna myndighet enklast bor
kunna bildas genom omorganisation av försvarets sjukvårdsstyrelse, samt
att det synes vara av vikt att ledningsorganet utrustas med befogenheter och
resurser för att effektivt och med erforderlig auktoritet kunna utova avsedd
ledningsverksamhet. Försvarets sjukvårdsstyrelse biträder i princip denna
ansvarsfördelning. .. .
Sjukvårdsstyrelsen har därför vid små överväganden funnit, att livsmedelskontrollen
inom krigsmakten också i fortsättningen bor omhanderhas
av krigsmaktens egna organ. I anslutning härtill vill styrelsen särskilt tiam
hålla
följande. o . . ,,
Riksdagsrevisorernas uttalande att det icke föreligger nagon principiell
skillnad mellan den civila och den militära livsmedelshanteringen kan endast
göras gällande i fråga om den livsmedelshantering, som sker vid truppförbandens
fredsförläggningar (storköken mom kasernomraden). En stor
del av den militära livsmedelshanteringen sker vid övningar i fält och ombord,
i befästningar, läger o. s. v., där livsmedlen ofta hanteras under primitiva
förhållanden, vilket medför särskilda krav beträffande livsmedels
kvalitet, hållbarhet och kontroll.
Vidare bör understrykas, att civil hälsovårdspersonal av militära säkerhetsskäl
icke utan särskild prövning kan beredas tillträde till al a de militära
anläggningar, som bör vara underkastade livsmedelshygiemsk kontroll.
Inom sjukvårdsstyrelsen erfordras för det krigsplanläggningsarbete in. in.,
som bedrives inom ämbetsverket, tillgång till läkare, veterinärer och hälsovårdsinspektörer.
Denna personal bör med fördel även framgent kunna ombesörja
ledningen av den militära livsmedelskontrollen — i all synnerhet
om total åtskillnad i övrigt behålles mellan den civila och militära sjukvårdsadministrationen.
Den anskaffning av livsmedel, som omhänderhas av armeintendenturtorvaltningen,
är av''stor omfattning. Särskild personal erfordras för den darmed
sammanhängande livsmedelskontrollen. Denna personal bor lämpligen
utnyttjas även för uppgifterna i fråga om förenämnd försöksverksamhet beträffande
förplägnadsmateriel för fältbruk in. in. Enligt sjukvårdsstyrelsens
uppfattning kommer verksamheten på båda dessa områden att framdeles ta
ökad omfattning.
Sjukvårdsstyrelsen delar riksdagsrevisorernas asikt att sa la ämbetsverk
som möjligt bör handlägga ärenden rörande livsmedelskontroll. Huruvida
någon ytterligare koncentration i detta avseende kan åstadkommas inom
krigsmakten torde komma att klarläggas vid den fortsatta utredning, som
förordats av 1960 års försvarsledningsutredning.
Beträffande livsmedelskontrollen inom den civila sektorn, anser sjukvårdsstyrelsen
att en fullständig koncentrering av verksamheten till eu myndighet
ej är möjlig. En viss reduktion av antalet berörda myndigheter torde
dock kunna ske. Sålunda bör förslaget i »Betänkande avgivet av 19o4 åis
mjölkkommitté» (SOU 1960: 29) om att överföra övervakningen av mcjerihvgienen
från lantbruksstyrelsen till vcterinärstyrelsen genomforas
Enligt Iivsmedclssladgan åligger det statens jordbruksnämnd att handlägga
vissa ärenden rörande sammansättning av charkuterivaror. Ehuru
denna övervakning har mera eu teknisk-ekonomisk än hygienisk betydelse
kan den enligt sjukvårdsstyrelsens uppfattning överföras till veterinarslyrelsens
ämbetsområde bl. a. med hänsyn till att i kontrollverksamheten bor
168
ingå vissa histologiska och serologiska undersökningar, som lämpligen bör
utloras vid veterinärmedicinska laboratorier. Däremot anser sjukvårdsstyrelsen,
att sådan övervägande teknisk-ekonomisk kontrollverksamhet som
exempelvis övervakande av köttklassificering och tillsynen över handeln
med mjölk fortfarande bör utövas av statens jordbruksnämnd.
Vid detta ärendes handläggning har närvarit förutom undertecknade
Groth, Hellström och Furuby — Hellström föredragande — samtliga ledamöter
i sjukvårdsstyrelsen, chefen för militärapoteket, tf. försvarsövertand1
akaren, byrådirektör K. Eriksson samt major L. O. Bratt. Stockholm den
24 januari 1962.
CARL-ERIK GROTH
Generalläkare
L. Hellström
Erik Furuby
Arméintendenturförvaltningen
Arméintendenturförvaltningen delar revisorernas uppfattning om behovet
av en aUsidig översyn av livsmedelskontrollen inom landet och föreslår i
underdånighet utredning i ärendet. Stockholm den 19 januari 1962.
H. KRING
Henning Björkman
Torsten Fried
Statskontoret
. inte synes uteslutet, att organisatoriska förbättringar och bespa
ringar
kan ernås vid en översyn av de uppgifter, som nu åvilar olika centrala
myndigheter i samband med livsmedelskontrollen, vill statskontoret
ansluta sig till vad revisorerna föreslagit.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef Wihlborg föredragande.
Stockholm den 27 januari 1962.
PAUL TAMMELIN
H. Wihlborg
Statens jordbruksnämnd
I sin framställning utgår revisorerna från en redogörelse dels för hur
tUlsynen over efterlevnaden av livsmedelsstadgan och de föreskrifter som
meddelats med stöd därav, nu är anordnad dels för den inom försvaret anordnade
livsmedelskontrollen. Vad jordbruksnämnden beträffar har därvid
en utförlig redogörelse lämnats för nämndens befattning med charkutenvarukontrollen.
Revisorernas uttalande innebär, att myndigheternas livsmedelskontrollerande
verksamhet i huvudsak torde omfatta tre slag av kontroll, nämligen
dels hygienisk kontroll, dels kvalitetskontroll och dels lagringskontroll.
169
Med den hygieniska kontrollen avses enligt revisorerna i första hand övervakning
av att hanteringen av livsmedlen sker under hygieniskt godtagbara
former, medan kvalitetskontrollen anges närmast omfatta »tillsyn av att
livsmedlen motsvarar de kvalitativa fordringar, som från fall till fall måste
uppställas i fråga om t. ex. mängden av bindemedel samt vattenhalten i korv
etc.». Lagringskontrollen slutligen anges innefatta »kontroll av att livsmedlen
inom vissa gränser icke undergå försämring under lagringstiden».
Revisorerna anser sig ha funnit, att någon fast eller på sakliga grunder
genomförd kompetensfördelning de olika livsmedelskontrollerande myndigheterna
emellan icke synes föreligga, samt framhåller, att vissa av myndigheterna
synes endast i mycket begränsad omfattning ha tillgång till för
kontrollverksamheten speciellt utbildad personal. Som exempel nänines, att
jordbruksnämnden, »som fått sig anförtrott betydelsefulla delar av livsmedelskontrollen»,
endast förfogar över en sakkunnig kontrollant.
Nuvarande förhållanden har revisorerna funnit medföra risk för dubbelarbete
och otillfredsställande effektivitet i kontrollen. Särskilt framhålles, att
det synes mindre rationellt att särskilda myndigheter skall omhänderha den
militära livsmedelskontrollen.
På grund av det anförda ha revisorerna ansett det böra övervägas om
icke huvuddelen av kontrollen i fortsättningen kunde »koncentreras till eu
enda myndighet, förslagsvis veterinärstyrelsen, som förfogar över för ändamåiet
erforderlig veterinärmedicinsk expertis».
Jordbruksnämnden får till en början något uppehålla sig vid revisorernas
definitioner för olika slag av livsmedelskontroll. Enligt nämndens mening
bör man nämligen i stället skilja mellan hygienisk kontroll och ekonomisk
eller kvalitetskontroll. Den hygieniska kontrollen bör då avse icke endast
livsmedelshanteringen, häri inbegripet lagringen, utan även livsmedlens
egen hygieniska beskaffenhet. Den ekonomiska eller kvalitetskontrollen bör
avse i vad mån livsmedlen motsvara de krav som av olika skäl kan ha uppställts
utöver minimikravet att de icke får vara »ohygieniska», d. v. s. skadliga
eller otjänliga till människoföda.
Livsmedelsstadgan innehåller både hygieniskt och kvalitetsmässigt betingade
föreskrifter och föreskrifter av blandad natur. De ekonomiska skäl,
soiii kan föranleda till att särskilda kvalitetskrav (inbegripet kraven på
märkning av varor) uppställs, är givetvis i första hand konsumenternas
intresse av att erhålla en fullgod vara, av att själva kunna bilda sig en uppfattning
om varans kvalitet och av att icke bli missledda angående varans
egenskaper och ursprung. Kvalitetskraven kan emellertid också ha uppställts
exempelvis i svfte att underlätta varornas avsättning inom och utom
landet.
Det kommersiellt betingade intresset av att tillgodose stegrade kvalitetskrav
— och därmed vinna ökad avsättning — leder efterhand till eu kvalitetskontroll,
som går långt utöver de rent hygieniska kraven. Detta förhållande
kan sägas ha ökat avståndet mellan kvalitetskontrollen och den hygeniska
kontrollen. Å andra sidan medför den tekniska utvecklingen på livsmedelsområdet
— ökad användning av artificiella preparat, ökade möjligheter
alt hårt utnyttja råvarorna — krav på eu utveckling och förbättring
även av den hygieniska kontrollen.
Den av jordbruksnämnden eller i dess regi utövade livsmedelskontrollen
avser å ena sidan åtskilliga andra objekt än den av revisorerna åberopade
charkulerivarukontrollen. Å andra sidan är dessa livsmedelskontrollerande
uppgifter i princip enbart ekonomiskt betingade. Nämndens centrala uppgift
är jordbruksregleringen. För jordbruksregleringens framgångsrika genomförande
fordras (i ett överskoltsläge) aktiva avsättningsbefrämjande
(if Hen. berättelse ang. statsverket år 1961. II
170
åtgärder, ej minst i vad avser exporten. Ett viktigt led i sådana åtgärder
ntgöres av uppställande och övervakning av kvalitetskrav på det svenska
jordbrukets och tiskets och den svenska livsmedelsindustriens produkter. I
denna sin verksamhet har nämnden ett nära samarbete med producenternas,
livsmedelsindustriens och handelns organisationer. Mot denna bakgrund
torde det framgå, att jordbruksnämndens livsmedelskontrollcrande
verksamhet är helt artskild från den hygieniskt betingade livsmedelskontroll,
som kan utövas exempelvis av veterinärstyrelsen eller medicinalstyrelsen.
Viserligen kan det för jordbruksnämnden vara av stort värde att
kunna i speciella frågor konsultera den hygieniska och medicinska sakkunskap,
som representeras av dessa myndigheter, liksom av exempelvis statens
institut för folkhälsan. Men för uppställandet av kvalitetskraven och
övervakandet av dessas efterlevnad fordras andra kvalifikationer än hygienisk
och medicinsk sakkunskap. Härför erfordras speciell bransch- och
varukunskap. Kontrollen är också i ej ringa utsträckning baserad på frivillig
medverkan av branschorganisationerna och utövad av för ändamålet särskilt
bildade organisationer.
En nära anknytning mellan kontrollpersonalen och den hos regleringsmyndigheten
och organisationerna förefintliga ekonomiska sakkunskapen är
enligt jordbruksnämndens mening angelägen. Därest kontrollanterna är
knutna till ett verk med enbart teknisk-hygieniska uppgifter, torde fara
töreligga att de efter hand förlorar kontakten med förhållandena och utvecklingen
inom branschen.
En närmare redogörelse för livsmedelskontrollen inom nämndens verksamhetsområde
lämnas i bifogade, inom nämndens kansli upprättade promemoria.
(Bilaga.)
Vad särskilt gäller den av revisorerna uppmärksammade charkuterivarukontrollen
får nämnden i detta sammanhang anföra följande. Denna kontroll
utövas »på fältet» i form av provtagning och analysering. Provtagning
sker dels genom hälsovårdsnämndernas, dels genom jordbruksnämndens
törsorg. Den av jordbruksnämnden utövade provtagningen får ses som ett
komplement till hälsovårdsnämndernas verksamhet. Hälsovårdsnämndernas
intresse för och möjligheter att utöva sådan provtagning är av växlande
omfattning. Hälsovårdsnämnderna torde över huvud vara mer inriktade
på hygienisk kontroll än på den kvalitetsmässigt betingade kontrollen av
att halten av vatten och bindemedel (potatismjöl) i korvvaror icke överskrider
vissa angivna gränser. För att man skall ernå enhetlighet i åtalstilllämpningen
på området har föreskrivits att åtal icke må äga rum utan jordbruksnämndens
medgivande. Jordbruksnämndens resande kontrollant för
provtagning å charkuterivaror är fackkunnig och kan därför bedriva provtagningen
på ett effektivt och ekonomiskt sätt. Någon utvidgning av nämndens
personella resurser för ändamålet är enligt nämndens mening för närvarande
icke erforderlig. Däremot är det angeläget att icke brist på medel
till resekostnader begränsar möjligheten att utnyttja den förefintliga kapaciteten.
Jordbruksnämnden eftersträvar att inom sitt verksamhetsområde undvika
att den hygieniska respektive den ekonomiskt betingade kvalitetskontrollen
föranleder till dubbelarbete eller ineffektivt utnyttjande av arbetskraft.
Med hänsyn till att utvecklingen på livsmedelsområdet under senare år får
anses ha medfört ett behov av en aktivering särskilt av den hygieniska
kontrollen och då härvid eu samordning med den ekonomiskt betingade
kontrollen är angelägen, finner nämnden dock att en allmän översyn av hela
organisationen för livsmedelskontrollen lämpligen kan komma till stånd.
Detta ärende har, på föredragning av byrådirektören Ekström, avgjorts
171
av nämndens generaldirektör och samtliga ledamöter. Därvid har även närvarit
byråchefen Olsson och byrådirektören Verständig. Stockholm den 13
februari 1962.
ROBERT MAGNUSSON
Per Ekström
Bilaga
PM angående livsmedelskontrollen inom jordbruksnämndens verksamhetsområde
Den
livsmedelskontroll, som utövas av jordbruksnämnden eller under dess
medverkan, avser följande.
A. Mejeriprodukter och ägg
I. Jordbruksnämnden har enligt livsmedelsstadgan och vissa andra författningar
befattning med den obligatoriska livsmedelskontrollen av mejeriprodukter
och ägg, som saluhålles på den inhemska marknaden.
Enligt 40 § får mjölk, som saluhålles, icke vara utspädd med vatten och
icke heller, utan att det särskilt angives, vara berövad någon av sina naturliga
beståndsdelar såvida icke annat följer av särskilda föreskrifter, som av
Kungl. Maj :t utfärdats angående reglering av fetthalten i mjölk. Enligt kungörelsen
1942: 91 är handeln med mjölk underkastad särskilda bestämmelser.
Såsom huvudregel gäller, att det icke är tillåtet att utan medgivande av
jordbruksnämnden eller, efter nämndens bemyndigande, av länsstyrelsen
saluhålla annan mjölk än sådan, som enligt av nämnden meddelade föreskrifter
vid mejeri standardiserats till en enhetlig fetthalt, ej understigande
3 procent. Jordbruksnämndens bestämmelser angående standardiserad
mjölk återfinnes i cirkulär nr 70/1960. Enligt kungörelsen 1942: 91 skall
övervakningen av efterlevnaden av bestämmelserna rörande standardiseringen
av mjölk i tillämpliga delar ske på det sätt och i den ordning som i
livsmedelsstadgan föreskrives om livsmedelskontrollen i allmänhet.
Beträffande grädde, smör och ost ankommer det enligt livsmedelsstadgan
på jordbruksnämnden att meddela särskilda föreskrifter eller att meddela
undantag från bestämmelserna. Tjock grädde eller grädde med annan tillläggsbeteckning,
som antyder särskilt hög fetthalt, skall sålunda enligt 43 §
livsmedelsstadgan per 100 gram innehålla minst 40 gram mjölkfett eller den
lägre halt sådant fett, dock lägst 35 gram per 100 gram, som jordbruksnämnden
bestämmer. Enligt 45 § livsmedelsstadgan förstås med runmärkt
mejerismör sådant smör, som vid mejeri med runmärkesrätt tillverkats i enlighet
med de föreskrifter, som jordbruksnämnden meddelar för begagnande
av dylik rätt.
1 48 och 49 §§ livsmedelsstadgan meddelas bestämmelser om märkning
av ost. Närmare föreskrifter om märkningen skall meddelas av jordbruksnämnden,
som även äger medge undantag från märkningsskyldigheten.
Enligt 51 § får ost, vars yta helt eller delvis är färgad, icke saluhållas utan
tillstånd av jordbruksnämnden.
I fråga om ägg hänvisas i 70 § livsmedelsstadgan, då det gäller märkning
av kylhuslagrade och konserverade ägg, till vad därom är särskilt stadgat.
Enligt kungörelsen 1943: 288 gäller särskilda bestämmelser angående märk
-
172
ning av kylhuslagrade och konserverade ägg, som avses ait saluhållas. Överinseendet
över efterlevnaden av bestämmelserna i kungörelsen ankommer
på jordbruksnämnden.
Beträffande kvaliteten av smör, ost och ägg som exporteras gäller enligt
kungörelsen 1958: 528 vissa särskilda bestämmelser. Sålunda får enligt kungörelsen
smör, ost och hönsägg ej exporteras med mindre bevis företes för
tullverket, att varan ifråga om kvalitet, beredning, förpackning och beteckning
uppfyller villkor, som fastställes av jordbruksnämnden eller därtill av
nämnden bemyndigat särskilt kontrollorgan. Det ankommer på jordbruksnämnden
eller, efter nämndens bemyndigande, på det särskilda kontrollorganet
att utöva tillsyn över efterlevnaden av förenämnda villkor och att utfärda
bevis, som ovan sägs. Jordbruksnämnden bär uppdragit åt Svenska
kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg, vilken organisation enligt
Kungl. Maj:ts beslut står under nämndens överinseende, att utöva här ifrågavarande
exportkontrollverksamhet. Bestämmelser härom finnes i nämndens
cirkulär nr 69/1958 och i det av nämnden för kontrollanstalten utfärdade
reglementet (cirkulär nr 9/1953).
II. Frivillig kontroll av kvaliteten på smör, ost och andra mejeriprodukter
samt ägg av svenskt ursprung.
Denna kontroll utövas av Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter
och ägg enligt det av jordbruksnämnden för anstalten utfärdade reglementet
och sker endast vid företag, som anmält sig till kontroll. Denna omfattar
provningar och bedömningar av varans beskaffenhet, förpackning och lagring.
Företag, som befinnes uppfylla av nämnden utfärdade villkor i förenämnda
avseenden, tillerkänns rätt att för sina hithörande varor begagna
det för kontrollanstalten inregistrerade varumärket, det s. k. runmärket.
Företag, som bryter mot bestämmelserna för runmärkets användning, kan
av kontrollanstalten med omedelbar verkan frånkännas rätten att begagna
runmärket för viss bestämd tid.
Då det gäller den frivilliga kvalitetskontrollen är att märka, att den ifråga
om mejeritillverkat smör och ost är av omedelbar ekonomisk betydelse. I
syfte att främja kvalitetsarbetet för mejeriprodukter upptages sålunda sedan
en följd av år med stöd av riksdagens beslut en särskild tillverkningsavgift
för mejerismör, som icke blivit föremål för runmärkning. Vidare äger
jordbruksnämnden disponera medel, som inflyter genom utjämningsavgift
för ost, till att utbetala särskilda kvalitetstillägg för runmärkt ost av hög
kvalitet.
B. Kött och köttvaror
a) Charkuterivarukontrollen. Livsmedelsstadgans bestämmelser angående
jordbruksnämndens kontroll över sammansättningen av charkuterivaror
innebär följande.
Enligt 5 § skall representant för jordbruksnämnden tillkallas vid handläggning
av ärende hos kommerskollegium om godkännande av tillsats till
korv. Enligt 66 § äger jordbruksnämnden utfärda vissa föreskrifter angående
benämning av korvsorler samt angående vattenhalten och halten av
bindemedel i korv, som saluhålles. I 86 § har angivits att jordbruksnämnden
skall centralt omhänderha tillsynen av efterlevnaden av de i eller med
stöd av 66 § meddelade bestämmelserna om sammansättning av charkuterivaror.
I 108 § behandlas straffbestämmelser för den som bryter emot 66 §.
I 108 §, 3:e mom. stadgas sålunda att förseelse emot paragrafens första moment,
2, ej må av allmän åklagare åtalas utan medgivande av jordbruksnämnden.
173
Närmare redogörelse för ifrågavarande verksamhet har av jordbruksnämnden
lämnats i skrivelse till riksdagens revisorer den 10 augusti 1961.
Innehållet i skrivelsen har utförligt återgivits i revisorernas berättelse till
1962 års riksdag (§ 29 Den statliga livsmedelskontrollen), varför här ej lämnas
någon ytterligare redogörelse i detta avseende.
b) Köttklassificeringen. Enligt 5 § förordningen om klassificering av kött
(SFS 1956:413) ankommer på jordbruksnämnden att meddela erforderliga
föreskrifter angående kvalitetsklasser, benämningarna å dessa och grunderna
för klassificeringen ävensom angående stämplarnas utseende och sättet
för stämplingen. Sådana bestämmelser bär utfärdats i jordbruksnämndens
cirkulär 1958: 62. Där har nämnden även, med stöd av 9 § förordningen,
meddelat bestämmelser angående journalföring och rapportering beträffande
klassificering. I 10 § förordningen anges vissa befogenheter för
jordbruksnämnden i samband med kontroll av efterlevnad av förordningen
och med stöd därav givna föreskrifter.
Då jordbruksnämnden år 1948 från Kungl. lantbruksstyrelsen övertog tillsynen
över bestämmelserna angående klassificering av kött, utövades i första
hand tillsynen av en inspektör. Efter framställning från Sveriges slakteriförbund,
Kooperativa förbundet och privata handeln, har nämnden sedermera
utverkat, att inspektörsverksamhcten fått förstärkas genom tillsättande
av en biträdande inspektör. De uppgifter, som ålagts inspektörerna,
utövas i första hand genom en stiekprovsvis fortlöpande kontroll av klassificeringen
på offentliga slakthus, kontrollslakterier, köttbesiktningsbyråer
och partisaluhallar, tillhopa cirka 225 st.
Det centrala arbetet i samband med köttklassificeringen utföres inom
jordbruksnämndens animaliebyrå. Klassificeringsbestämmelserna anpassas
härvid fortlöpande till de förändringar, som efter hand inträda såväl i produktions-
som i konsumtionsinriktningen på området. I samband med förändringar
i bestämmelserna äger kontakt rum med branschorganisationerna.
De årliga kostnaderna för jordbruksnämndens befattning med klassificeringen
torde för närvarande utgöra omkring 85 000 kronor, varav omkring
60 000 kronor lönekostnader och omkring 25 000 kronor resekostnader.
C. Fisk och fiskprodukter
Jordbruksnämnden utövar kontroll av kvaliteten på fisk och fiskprodukter
dels i samband med sin prisreglerande verksamhet på fiskets område,
dels — i avsättningsbefrämjande syfte — i enlighet med frivilliga överenskommelser
med berörda parter eller på grund av bestämmelser i vissa författningar
[kungörelsen angående beredning och inläggning in. in. av salt
strömming, avsedd för försäljning inom riket (SFS 1949: 444) samt kungörelsen
med vissa bestämmelser angående utförsel av fisk och fiskkonserver
(SFS 1949: 443, ersatt av SFS 195(1: 506)].
a) Redan de i samband med prisregleringsverksamheten uppställda kvalitetsvillkoren
sträcker sig utöver livsmcdelsstadgans minimikrav. För att
statlig prisgaranti skall gälla för fisk av sådant slag, som är föremål för
prisreglering, måste enligt nämndens föreskrifter fisken vara av fullgod beskaffenhet.
Härför fordras bland annat, att fisken kan tåla transport av sedvanlig
längd och varaktighet. Fisken måste därjämte vara fullt duglig för
saltning och för beredning till människoföda. Nämnden ansvarar tillsammans
med de fiskareföreningar, vilka deltaga i det statsunderstödda prisgarant
isystemel (prisregleringsföreningarna), för övervakningen av de kvalitetsfordringar,
som gäller som villkor för prisgaranlin. För detta ändamål
174
har både nämnden och organisationerna särskilda ombud på de ilandföringsplatser,
som fastställts som mottagningsplatser för prisgaranterade
fiskslag. Då liållbarhetsgraden hos fisk är beroende icke blott på fiskslaget
utan av en mängd olika omständigheter, såsom fångstsätt, behandling redan
vid och omedelbart efter fångst o. s. v. har stor vikt lagts vid att ombuden
skall besitta ei''forderlig erfarenhet och sakkunskap. Felbedömning kan
förorsaka prisregleringsföreningarna förluster. En fisk, som är fullt godtagbar
för omedelbar färskkonsumtion, kan exempelvis vara oduglig för fryslagring.
Förutom kvalitetsgranskningen av s. k. överskottsfisk med hänsyn till
färskhetsgraden har ombuden att kontrollera även merkantila kvalitetskrav
och andra villkor, som uppställs för erhållande av prisgaranti, såsom storlekssorteringen
och fastställd behandling av fisken (exempelvis strupskärning,
rensning, isning), att fisken vid fångsten packats i föreskrivna lådor,
att prisregleringsföreningarnas rapporter om överskottsfisk överensstämmer
med faktiska förhållanden m. in. Ombuden måste kunna träda i verksamhet
omedelbart, då det konstateras, att ett parti prisreglerad fisk icke
kan vinna avsättning på någon av de godkända fiskmottagningsplatserna.
Nämnden har ett heltidsanställt ombud i Göteborg, som svarar för här
berörd verksamhet inom västkustens prisregleringsområde. Ombudet har ett
heltidsanställt kontorsbiträde till sitt förfogande. Kostnaderna för ombudsverksamheten,
som bestrids ur prisregleringskassan för fisk, har under budgetåret
1960/61 uppgått till ca 33 000 kronor. De angivna kostnaderna täcker
såväl de direkta kvalitetskontrollåtgärderna som de mera administrativa
kontrolluppgifterna, specialundersökningar, rådgivning in. m.
b) Den kvalitetskontroll i avsättningsbefrämjande syfte, som med stöd
av ovan nämnda kungörelser och särskilda överenskommelser upprätthålls
av nämnden, är dels obligatorisk, dels frivillig. Organisationen av denna
kontroll är i princip helt skild från den av den prisreglerande verksamheten
föranledda kontrollen.
Nu gällande bestämmelser om obligatorisk kontroll återfinnes i följande
cirkulär:
1. statens livsmedelskommissions cirkulär nr 3305/1949 med bestämmelse om kvalitetskontroll
vid export av saltad och torkad fisk, 1 och 3 kap.;
2. statens livsmedelskommissions cirkulär nr 3306/1949 med bestämmelser angående beredning
och inläggning m. m. av salt strömming, avsedd för försäljning inom riket.;
3. jordbruksnämndens cirkulär nr 15/1950 med bestämmelser vid export av fiskfilé;
4. jordbruksnämndens cirkulär nr 21/1950, punkt 1, avseende undantag för exporterande gåvosändningar
med viss vikt;
5. jordbruksnämndens cirkulär nr 58/1952, punkterna 1, 2 och 4 avseende skyldighet för kvalitetskontrollant
att i vissa fall underrätta hälsovårdsnämnd, höjning av avgifter samt godkännande
av icke hermetiskt förpackad fiskrom vid export till Grekland på basis av kontrollintyg
utställt av annan svensk myndighet;
6. jordbruksnämndens cirkulär nr 8/1956, 37/1960 och 4/1962 med bestämmelser om kvalitetskontroll
vid export av konserver av fisk, fiskrom, kräftdjur och musslor.
Bestämmelser om frivillig kvalitetskontroll har intagits i följande cirkulär:
1.
jordbruksnämndens cirkulär nr 69/1952 om frivillig kontroll av saltad fladen- och höstsill,
avsedd för inhemsk marknad, samt
2. jordbruksnämndens cirkulär nr 113/1952 om frivillig kontroll av fiskfilé, avsedd för inhemsk
marknad.
Eftersom varken tillräckligt snabba eller tillförlitliga metoder för eu objektiv
kvalitetsbedömning utfunnits, är man i huvudsak hänvisad till bedömningar
grundade på syn, lukt, smak etc. (organoleptiska bedömningar).
För att härvid hålla graden av subjektivitet så låg som möjligt, har man
17.Ö
eftersträvat att anlita endast ett fåtal personer för olika varugrupper. For
kontrollen av färsk, fryst, saltad och torkad fisk är den organoleptiska bedömningen
avgörande, och nämnden använder härför personal, som besitter
fackkunskap genom mångårig erfarenhet ifråga om bedömning av varor
och tillverkning inom de områden, som de ha att kontrollera. I vad gäller
fiskkonserver bär kemiska och bakteriologiska analyser en kompletterande
be t vdel se, vilket vid kontrollens uppbyggnad beaktades genom anknytning
till Svenska institutet för konserveringsforskning.
Kontrollen av exportkonserver av fisk, fiskrom, kräftdjur och musslor
utövas närmast under jordbruksnämnden av Svenska konservkontrollens
råd, som består av sju ledamöter, varav fyra utsetts av konservindustrien,
en av Svenska kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) och
två av jordbruksnämnden (tidigare SIK). Rådet bildades på initiativ av
fiskkonservindustrien för genomförandet av denna kontrollverksamhet några
månader innan den ursprungliga författningen tillkom. För verkställandet
av kontrollen har rådet inrättat en kontrollbyrå (tidigare inom SIK, numera
kontrollanstalten för mejeriprodukter och ägg) med en kvalificerad
kontrollör som föreståndare.
Rådet har utfärdat dels de närmare föreskrifter om kontrollen, vilka såsom
Bilaga 2 fogats till nämndens cirkulär nr 81/1956, dels detaljerade föreskrifter
rörande de flesta förekommande artiklarna. Beträffande arbetslokaler,
maskiner och inventarier har refererats till gällande bestämmelser
om arbetarskydd och föreskrifter i hälsovårdsstadgan. Som en följd av övriga
föreskrifter gå kraven dock även i dessa hänseenden utöver vad som
erfordras enligt livsmedelsstadgan. Stor vikt har lagts vid beskaffenheten
av råvaror, burktyper, fackmässig behandling, hygieniska och sanitära förhållanden
samt iakttagande av föreskrifter i mottagarlandet, särskilt i fråga
om innehåll (beteckning, viktsberäkning o. s. v.), färgnings- och konseiveringsmedel
samt märkning. Kontrollen omfattar dels fabrikationskontroll,
dels organoleptiska prov och, i tveksamma fall eller på tillverkarens begäran
och egen bekostnad, laboratorieprov. Fabrikationskontrollen innefattar —
förutom att övriga myndigheters och rådets föreskrifter följas — att fabriken
har erforderlig konservteknisk standard, att förstklassiga råvaror och
ingredienser används, kontroll att det använda fabrikationsvattnet äi fullgott
och att det med jämna mellanrum godkänts av bakteriologiskt laboratorium
samt kontroll av emballaget, dess tillslutning och lackering.
Övrig kvalitetskontroll utföres av personal, som är direkt anknuten tdl
jordbruksnämnden. Den obligatoriska kvalitetskontrollen av exportfisk
handhas av två heltidsanställda kontrollörer, en på västkusten och en på
sydkusten samt av en arvodesanställd överinspektör för dessa och vidare en
arvodesanslälld kontrollör på ostkusten. Den sistnämnde har dessutom hand
om den obligatoriska kvalitetskontrollen av sådan salt strömming, som är
avsedd för försäljning inom riket. I sitt arbete biträdes han vid behov av
fem fiskerikonsulenler. Den frivilliga kontrollen av såväl exportpartier som
partier, avsedda för inhemsk marknad utförs av de på väst- och sydkusten
heltidsanställda kontrollörerna utom i vad avser den dagliga kontrollen av
färsk strömming, som levereras till fiskförsäljningsföreningen i Stockholm.
För den sistnämnda anlitas två biträdande kontrollörer. Kostnaderna för
kontrollen bestrids dels genom avgiftsbeläggning, dels genom tillskott ur
nämndens prisregleringskassa för fisk. Under budgetåret 1960/61 bär utgifterna
för den obligatoriska kontrollen av salt strömming, vilken är avgiftsfri,
uppgått tilll ca 5 000 kronor. Kostnaderna under samma tid för
kontrollen har på västkusten uppgått till ca 26 000 kronor, varav ca 10 000
kronor täckts genom avgifter, och på sydkusten till ca 211 000 kronor, varav
176
ca 7 000 kronor kunnat täckas genom avgifter. Den av Svenska konservkontrollens
råd utövade kontrollen av konserver liar under de tre senaste hudgetåren
kunnat finansieras helt med avgifter, varför något tillskott ifrån
nämnden ej erfordrats sedan hudgetåret 1957/58. För täckande av kontrollkostnaderna
bär nämnden sålunda under budgetåret 1960/61 ur sin
prisregleringskassa för fisk disponerat ca ( 5 000 + 26 000 — 10 000 + 23 000
—-7 000 =) 37 000 kronor (häri ej inräknat kostnaderna för den kontroll,
som utövas av nämndens omhud som ett led i den prisreglerande verksamheten).
Veterinärstyrelsen
Riksdagens revisorer ha framhållit att enligt livsmedelsstadgan äro medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen högsta tillsynsmyndigheter för livsmedelskontrollen
i landet samt att denna kontroll på centralplanet i övrigt
är uppdelad på ett flertal myndigheter såsom statens jordbruksnämnd, kommerskollegium,
arméintendenturförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse.
Revisorerna ha funnit att någon fast eller på sakliga grunder genomförd
kompetensfördelning myndigheterna emellan icke syntes föreligga
i fråga om kontrollen, att vissa av dem hade mycket begränsad tillgång
till för kontrollverksamheten speciellt utbildad personal, att den nuvarande
uppdelningen av livsmedelskontrollen på ett flertal organ lätt gåve
upphov till dubbelarbete samt att det måste anses mindre rationellt att särskilda
myndigheter skulle omhänderha den militära livsmedelskontrollen,
eftersom det icke förefunnes någon principiell skillnad mellan den civila
och den militära livsmedelshanteringen.
I anledning härav borde man taga under övervägande om icke huvuddelen
av livsmedelskontrollen skulle kunna koncentreras till en enda mvndighet,
förslagsvis veterinärstyrelsen. Fn sådan omläggning kunde förväntas
medföra kostnadsminskningar och leda till eu effektivisering av tillsynsverksamheten.
För allmänhetens del skulle en koncentration innebära
en fördel, och föreskrifterna rörande livsmedelskontrollen, som för närvarande
kungjordes på olika sätt av berörda ämbetsverk, skulle kunna samlas
i en författningsserie, vilket borde vara ägnat att underlätta tillämpningen.
Även veterinärstyrelsen är av den uppfattningen att den nu rådande fördelningen
av funktionerna inom livsmedelshygienen i många hänseenden
är olämplig och att det vore fördelaktigt om dessa i största möjliga utsträckning
anförtroddes en central myndighet. Vissa åtgärder i detta syfte
ha emellertid på senaste tiden vidtagits eller äro planerade. I enlighet med
vad därom anförts i propositionen nr 181 till 1961 års riksdag angående
hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena in. in. kommer sålunda
den nuvarande fördelningen av veterinärstyrelsens och medicinalstyrelsens
befogenheter att ändras så att veterinärstyrelsen ålägges att ha
högsta inseendet över livsmedelskontrollen i vad rör såväl animaliska livsmedel
som andra livsmedel. Vidare må erinras om att 1954 års mjölkkommitté,
i sitt den 13 juni 1960 avgivna betänkande rörande frågan om åtgärder
för att förbättra konsumtionsmjölkens beskaffenhet, föreslagit att
den av lantbruksstyrelsen bedrivna mejeriinspektionen skall upphöra och
högsta tillsynen över mejerihygienen enbart åvila veterinärstyrelsen.
Därest så befinnes ändamålsenligt är veterinärstyrelsen beredd att helt
eller delvis övertaga de befogenheter, som enligt livsmedelsstadgan ankomma
på övriga i revisorernas uttalande berörda myndigheter. Då det här i
många fall är fråga om komplicerade spörsmål, där det gäller att avväga.
177
huruvida en sådan reform är förenlig med produktionens, handelns eller försvarets
intressen, bör en utredning föregå ett definitivt ställningstagande.
Veterinärstyrelsen delar således uppfattningen att frågan om en samordning
av de olika kontrollåtgärder, som berörts i statsrevisorernas uttalande,
bör upptagas till prövning.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören samt veterinärrådet
Blom, föredragande. Stockholm den 24 januari 1962.
GÖSTA BJÖRKMAN
Torsten Blom
Benno Gårdsten
Medicinalstyrelsen
Det av Kungl. Maj:t i propositionen 1961:181 framlagda förslaget om
viss omfördelning mellan veterinärstyrelsen och medicinalstyrelsen av de
på dessa ämbetsverk ankommande arbetsuppgifterna inom livsmedelstillsynen
torde, såvitt gäller nämnda ämbetsverk, innefatta den av revisorerna
önskade rationaliseringen på området.
En organisatorisk översyn torde vara påkallad beträffande samtliga berörda
centrala myndigheters befattning med livsmedelskontrollen.
I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Engel
samt medicinalråden Frostner och Bolin, den senare föredragande. Stockholm
den 8 januari 1962.
ARTHUR ENGEL
Hans Botin
Lennart Löfquist
Statens institut för folkhälsan
Den statliga livsmedelskontrollen handhas för närvarande av skilda myndigheter,
såsom statens jordbruksnämnd, kommerskollegium, arméintendenturförvaltningen
och försvarets sjukvårdsstyrelse. Revisorerna anser, att
det bör övervägas, om icke huvuddelen av denna livsmedelskontroll kunde
koncentreras till en enda myndighet, förslagsvis veterinärstyrelsen, som tillsammans
med medicinalstyrelsen nu är högsta tillsynsmyndighet för livsmedelskontrollen
i landet. En sådan omläggning av livsmedelskontrollen
skulle innebära en rationalisering av den högsta tillsynsverksamheten.
Denna rationalisering torde — vilket revisorerna även anmäler i ett tilllägg
— komma att tillgodoses, därest av Kungl. Maj :t i proposition nr 181
till 1961 års riksdag framlagda förslag angående hälsovård och öppen sjukvård
i landstingsområdena m. in. vinner riksdagens bifall. Genom i propositionen
avgivna förslag till bl. a. ändring av instruktionerna för medicinalstyrelsen
och veterinärstyrelsen blir sålunda de på dessa myndigheter vilande
arbetsuppgifterna rörande livsmedelstillsynen omfördelade.
Frågan om övriga centrala myndigheters befattning med den centrala
livsmedelskontrollen synes, såsom av revisorerna ifrågasatts, böra upptagas
till prövning. Vid en sådan prövning bör emellertid enligt styrelsens uppfattning
även den lokala livsmedelskontrollen granskas. Genom den starkt
ökade distributionen av fabriks- eller eljest centralförpackade livsmedel
torde nämligen såväl av rationaliseringsskäl som med hänsyn till behovet
178
av en effektivisering av kontrollen en centralisering av vissa delar av denna
kontroll böra övervägas.
I detta ärendes avgörande bär, förutom undertecknad vice ordföranden
Sandberg, deltagit ledamöterna Bolin, Fitger, Lillcengen, Gustafsson, Brunius,
Friberg, Häggmark och Wannfors. Därjämte har närvarit avdelningsföreståndaren
Abramson, tillika föredragande, tf. biträdande avdelningsföreståndaren
Berlin och undertecknad Linell. Stockholm den 29 januari
1962.
EINAR SANDBERG
Ernst Abramson
Stig Linell
§ 30 Forskning rörande sjukvårdens utformning
Statskontoret
Mot bakgrunden av den i ärendet antydda, kostnadskrävande utbyggnaden
av sjukvårdsväsendet i vårt land måste den genom statsverkets försorg
hittills bedrivna rationaliseringsverksamheten å förevarande område efter
hand få alltmer ökad betydelse ur samhällsekonomisk synpunkt. Den av
revisorerna med förevarande uttalande åsyftade effektiviseringen av ifrågavarande
rationaliseringsverksamhet bör således enligt statskontorets mening
anses fullt motiverad.
Såsom revisorerna antytt har förslag nyligen framlagts om upprustning
av det organ, centrala sjukvårdsberedningen, vars uppgift är att ombesörja
nu ifrågavarande rationaliseringsverksamhet. Statskontoret vill i anslutning
härtill erinra, att enligt de direktiv, som av chefen för inrikesdepartementet
den 11 mars 1960 meddelades de för utarbetande av sagda förslag tillkallade
sakkunniga (CSB-utredningen), vid beredningen borde skapas en på
forskning och praktiska försök baserad rationalierings- och utredningsverksamhet.
Utredningens förslag innebar i sådant hänseende bland annat att
beredningen skulle tillföras en särskild utredningsavdelning med uppgift
att följa hälso- och sjukvårdens allmänna utveckling samt verka för att
resurserna såvitt möjligt anpassades efter utvecklingen. Från utredningens
sida har vidare förutsatts, att hinder icke skulle föreligga för att forskning
i centrala sjukvårdsberedningens regi erhölle bidrag från de statliga
forskningsråden, i första hand från statens råd för byggnadsforskning
och statens medicinska forskningsråd. I utlåtande den 9 oktober 1961
över CSB-utredningens förslag har statskontoret bland annat framhållit,
att även med den av utredningen föreslagna utökningen av antalet tjänster
hos sjukvårdsberedningen (från 17 till 33) ställningen hos beredningen
såsom en självständig arbetsenhet icke kunde ur storlekssynpunkt
anses fullt motiverad. I sådant läge ville statskontoret — under erinran om
vad i statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande »Organisation och
ekonomi» (SOU 1957: 47) anförts angående möjligheterna att utvidga sjukvårdsberedningens
verksamhetsområde till att även omfatta skolbyggnaderna
—- för sin del förorda, att vid den departementala behandlingen av CSButredningens
förslag möjligheten att tillskapa ett rationaliseringsorgan för
såväl sjukvårdsanläggningar som skolbyggnader beaktades. Vad särskilt anginge
den i förslaget upptagna utredningsavdelningen höll statskontoret
vidare före, att med de av utredningen förutsatta kvalifikationerna hos innehavaren
av den föreslagna chefstjänsten för beredningen, i förslaget upp
-
179
tagen som överdirektör i Bp 5, å denne lämpligen borde ankomma att utföra
de med utredningsavdelningen avsedda undersökningarna. Statskontoret räknade
härvid med att chefstjänstemannen bland annat finge tillgång till ett
på funktionsdugligt sätt uppbyggt arkiv med erforderlig biträdespersonal.
CSB-utredningens berörda förslag är föremål för Kungl. Maj :ts prövning
(jfr prop. 1/1962, XI ht, s. 57). Ytterligare åtgärder beträffande den av revisorerna
aktualiserade organisatoriska utformningen av en forskningsverksamhet
på sjukvårdens område torde vid angivna förhållande icke för
närvarande vara påkallade.
Vid handläggningen av detta ärende vari tf. generaldirektören Löfqvist
fattat beslut, har närvarit byrådirektör Werner, föredragande. Stockholm
den 29 januari 1962.
På statskontorets vägnar
CURT WERNER
B. Olsson
Medicinalstyrelsen
Efter att bl. a. ha framhållit den mycket snabba utveckling inom praktiskt
taget alla grenar av sjukvården, som ägt rum under det sista årtiondet
samtidigt som kostnaderna härför undergått en kraftig stegring, ha revisorerna
påpekat, att det rationaliseringsarbete, som hittills bedrivits på
sjukvårdens område i huvudsak bestämts av de dagsaktuella, omedelbart
konkreta behoven. Enligt revisorernas mening kan det emellertid ifrågasättas,
om icke genom den djupgående samhällsomvandlingen, levnadsstandardens
stegring, befolkningens ändrade ålderssammansättning m. in. ett
nytt läge inträtt, som gör det nödvändigt att problemen angripas från nya
utgångspunkter och att mera långsiktiga lösningar eftersträvas. Initiativ till
en systematisk forskning på förevarande område borde tagas av staten. I
fråga om organisationsformen för denna forskning ha revisorerna föreslagit
olika lösningar. En möjlighet vore att för ändamålet tillskapa en särskild arbetsgrupp
representerande medicinsk, företagsekonomisk, administrativ och
byggnadsteknisk sakkunskap, en annan att organisationen av hithörande
forskningsverksamhet anförtroddes centrala sjukvårdsberedningen.
Mot ovannämnda förslag har reservation anförts av herrar Birke och Osvald,
vilka under framhållande av bl. a. att staten redan är inkopplad på
hithörande frågor genom byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen och centrala
sjukvårdsberedningen in. fl. ansett sig icke kunna tillstyrka, att ett nytt
statligt forsknings- och rationaliseringsorgan tillskapas på sjukvårdens område.
För egen del får medicinalstyrelsen anföra följande.
Den medicinska utvecklingen sådan den manifesterar sig i nya diagnostiska
och terapeutiska metoder och djupare inblick i sjukdomarnas orsaker och
epideiniologi är vägledande för utvecklingen på sjukvårdsområdet och framträder
kanske mest markant inom sjukhusväsendet. Detta inflytande ligger
till grund för sjukhusvårdens specialisering, sjukhusens och vårdenheternas
storlek och utformning in. in.
Forskning inom de av revisorerna angivna områdena bedrives redan i viss
utsträckning delvis som fri forskning, delvis inriktad på av myndigheter
valda uppgifter.
180
Åtskilliga av statens offentliga utredningar på sjukhusväsendets område
innehålla viktiga moment av tillämpad sjukvårdsforskning, t. ex. Mentalsjukvården
— planering och organisation (SOU 1958:38) och Regionsjukvården
(SOU 1958:26). Statens sjukhusutrednings olika betänkanden innehålla
också åtskilliga driftsekonomiska och konstruktiva studier, som kunna
betecknas som forskning. Som exempel på undersökningar av karaktären
experimentell medicinsk målforskning, som vunnit tillämpning i fråga om
sjukhuskonstruktion och vårdorganisation, må nämnas studier över de
nosokomiala infektionernas spridning utförda av ett flertal svenska forskare,
vilka resulterat i medicinalstyrelsens råd och anvisningar rörande
förebyggande av nosokomiala infektioner (MF 1959:21). Åtskilliga läkare
och administratörer ha vidare i tidskrifter och Svenska sjukhusföreningens
årsböcker publicerat artiklar inom samma område, vilket vittnar om det
livaktiga intresse för sjukhusvårdens utformning och driftsproblem samt
socialmedicinska problem överhuvudtaget, som för närvarande råder.
Såväl medicinalstyrelsen som centrala sjukvårdsberedningen initierar och
deltar i viss forskning inom sjukvårdsområdet och särskilt sjukhusväsendet
i samband med sina utrednings- och rationaliseringsarbeten, vanligtvis
genom att tillsätta arbetsgrupper för att belysa speciella frågor. Därest föreslagen
omorganisation av centrala sjukvårdsberedningen genomföres, kommer
dess förutsättningar för målforskning inom berörda område att väsentligt
öka.
Genom tillkomsten av de medicinska högskolornas socialmedicinska institutioner
ha numera goda förutsättningar skapats för forskning inom sjukvården
av uttalat vetenskaplig karaktär. Sådan forskning har också redan
inletts. Styrelsen vill här endast erinra om tvenne omfattande arbeten från
institutionerna i Göteborg och Uppsala, vilka för närvarande äro under planläggning
och som delvis behandla av revisorerna berörda problem. Den första
(professor lnghe) rör rehahiliteringsbehovet vid olika sjukhuskliniker och
införandet av systematiska rehabiliteringsinitativ i behandlingsrutinen för
att därigenom förebygga den sociala invalidisering, som särskilt hotar visst
psykiatriskt klientel och som inte behöver vara en oundviklig följd av sjukdomen.
Ansökan om medel för undersökningen har ingivits till statens medicinska
forskningsråd, som har att stödja också socialmedicinsk forskning.
Den andra (professor Berfenstam och professor Grönwall) är genom medicinalstyrelsens
förmedling upplagd i samarbete med socialmedicinska institutionen
vid Harvard Medical School i Boston och Minister of Health i
England. Den avser eu jämförande undersökning av hälso- och sjukvårdsresursernas
utnyttjande i de tre länderna. Motiven för att igångsätta denna
omfattande undersökning sammanfalla nära med statsrevisorernas önskemål
om rationaliseringsstudier. Man inriktar sig nämligen på sjukvårdens
och särskilt sjukhusvårdens effektivitet och rationella utnyttjande från medicinsk
och nationalekonomisk synpunkt. De olikheter, som föreligga i dessa
avseenden mellan de deltagande länderna, måste innebära goda förutsättningar
att belysa fördelar och nackdelar av olika organisationsformer. Medicinalstyrelsen
kommer inom kort att hos Kungl. Maj:t göra framställning
om medel för denna studie.
En modern riktning av sjukvårdsforskningen är inställd på att studera
enskilda sjukdomar eller sjukvårdande åtgärder och jämföra det medicinska
och samhällsekonomiska resultatet inom olika vårdformer, vid skilda sjukhus
etc. Sådana undersökningar (evaluation of services) förutsätta liksom
all forskning på sjukvårdsområdet en enhetlig förvaltningsstatistik med
kostnadsställeredovisning och en medicinsk statistik i första hand från sjukhusen
samt tekniska resurser för central behandling. Genom såväl de kom
-
181
munala sjukvårdshuvudmännens som statens åtgärder äro vi nu på god väg
att realisera dessa ofrånkomliga förutsättningar för en vidgad sjukvårdsforskning.
Medicinalstyrelsen vill sålunda understryka behovet av att forskningen
inom sjukvårdsplaneringen och hithörande områden utvidgas och intensifieras.
Styrelsen kan emellertid icke finna, att man behöver inrätta ett särskilt
statligt organ enbart inriktat på sådan forskning för att nå detta mål.
Av styrelsens här lämnade redovisning torde framgå att styrelsen i likhet
med reservanterna anser, att en intensifierad forskning med större fördel
kan baseras på nuvarande statliga organ under medverkan av sjukvårdshuvudmännen.
Medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, statens
medicinska forskningsråd och de medicinska fakulteternas socialmedicinska
institutioner synas härvid böra intaga en framskjuten position. Centrala
sjukvårdsberedningen bör ha en ledande ställning särskilt inom sjukvårdsmatcrialforskningen
och inom sjukhusbyggnadsforskningen nära samarbeta
med statens institut för byggnadsforskning.
Vad som däremot erfordras är ökade anslag för socialmedicinsk forskning
i allmänhet liksom för den här berörda forskningen. Särskilt angeläget
torde detta vara fallet beträffande statens medicinska forskningsråd.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, medicinalrådet Ljungberg, överinspektören Grunewald,
tf. byråchefen Lindgren, föredragande, och förste aktuarien Sjöström.
Stockholm den 31 januari 1962.
ARTHUR ENGEL
Stig Lindgren
Jan van Rijswijk
Centrala sjukvårdsberedningen
Revisorerna har berört utvecklingen inom sjukvårdsområdet fram till
1970—1980 ifråga om antalet tjänster, sjukvårdskostnader och investeringar
bl. a. med åberopande av läkarprognosutredningen. Med utgångspunkt från
den förutsedda starka ökningen av kostnaderna framhåller revisorerna det
stora behovet av att kostnaderna om möjligt begränsas utan att för den
skull vårdmöjligheterna försämras. Detta borde kunna ske bl. a. genom
rationaliseringar samt införandet av ett mer företagsekonomiskt tänkande
inom sjukvården. Revisorerna anser att en grundförutsättning för ett rationaliseringsarbete
efter verkligt stora linjer är att detsamma kan underbyggas
av genom vetenskaplig forskning framtagna fakta.
Beredningen utgår från att revisorernas förslag om forskning avser den
yttre ramen inom vilken sjukvården bedrives, således med bortseende från
den egentliga medicinska forskningen.
Revisorerna redogör för centrala sjukvårdsberedningens inriktning och
arbetsuppgifter samt framhåller att förslag har avlämnats om en viss upprustning
av sjukvårdsberedningen varigenom denna på ett effektivare sätt
skulle kunna fullgöra sina uppgifter som det centralt rådgivande ralionaliseringsorganet
på sjukvårdens område.
Direktiven för CSB-utredningen innebar bl. a. att en riktpunkt vid utredningsarbetet
skulle vara att skapa en på forskning och praktiska försök
baserad rationaliserings- och utredningsverksamhet. CSB-utredningen hade
dock av direktiven ansett sig förhindrad att föreslå något väsentligt ändrat
arbetsområde för beredningen. Utredningen har dock starkt framhållit be
-
182
lydelsen av forskning definierad som styrd målforskning och utvecklingsarbete
och även föreslagit ett antal befattningar som forskningsingenjörer.
Deras verksamhetsinriktning torde dock mera ha avsetts få karaktären av
utredningsarbete och tillämpad forskning anknuten till resp. avdelning än
egentlig vetenskaplig grundforskning.
Beredningen vill försöka något definiera de olika begreppen för forskning.
Egentlig forskning rörande sjukvårdens utformning bör omfatta samtliga
förutsättningar för sjukvårdens bedrivande och är därför till stor del en
medicinsk angelägenhet. Emellertid kan dessa frågor sällan renodlas utan
fordrar för sitt lösande utöver medicinsk sakkunskap även medverkan av
statistiker, tekniker, sociologer, ekonomer, administratörer och andra expertgrupper.
Forskningens uppgifter i mera vidsträckt bemärkelse såsom
den definieras av statens institut för byggnadsforskning är egentlig forskning,
systematisering av erfarenheter, tillämpningsprövning, information
samt praktik.
Av dessa forskningsuppgifter i vidsträckt bemärkelse svarar centrala
sjukvårdsberedningen redan för eller avses komma att svara för insamling
och systematisering av erfarenheter, tillämpningsprövning i viss utsträckning
samt information och överförandet av forskningsresultat till praktisk
verksamhet. Såsom ovan nämnts torde däremot någon egen egentlig forskning
på högre plan ej avsetts kunna bedrivas inom beredningen med den
föreslagna organisationen.
Enligt beredningens åsikt finnes många frågor av stor ekonomisk betydelse
som borde utredas med anlitande av högsta expertis. Exempel härpå
är utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser och behandlingsavdelningar, bearbetning
av sjukdomsstatistik, differentiering av vårdklientelet med hänsyn
till deras behov av personlig vård, samspelet mellan öppen och sluten
vård, utformningen av vårdenheter med hänsyn till utnyttjandet av personal
och tekniska hjälpmedel etc. För lösandet av dessa frågor erfordras
ofta tillgång till genom vetenskaplig forskning framtagna fakta.
Även ifråga om materiel finnas områden av stor ekonomisk betydelse som
borde bli föremål för vetenskaplig forskning. Visserligen förekommer
exempelvis på röntgenområdet forskning beträffande apparatutveckling hos
tillverkarna men cn härifrån fristående vetenskaplig forskning ifråga om
apparatutnyttjandet vore ur många synpunkter önskvärd.
Beredningen vill därför starkt understryka behovet av en systematisk
grundforskning inom sjukvårdsområdet såsom förutsättning och komplettering
till beredningens eget arbete. För samordning och inriktning av de
olika forskningsorgan eller -grupper och de i desamma ingående specialisternas
arbete fordras för att nå effektivaste möjliga utbyte enligt beredningens
åsikt något sammanhållande organ.
När det gäller organisationsformer för den av revisorerna efterlysta forskningen
diskuteras två alternativ nämligen antingen att uppgiften anknytes
till den verksamhet som bedrives av Statens Institut för Byggnadsforskning
eller att verksamheten anförtros centrala sjukvårsberedningen. Enligt
beredningens mening bör man skilja på den verksamhet som består i inriktning,
samordning och fördelning av forskningsuppgifterna och det direkta
forskningsarbetet. Detta har visat sig nödvändigt beträffande byggnadsforskningen
som av denna anledning numera organiserats med två
organ, ett samordnande, Statens Råd för Byggnadsforskning, och ett forskande,
Statens Institut för Byggnadsforskning.
Inom beredningen har sedan åtskilliga år skett eu systematisk insamling
och bearbetning av erfarenheter inom sjukvårdsområdet och likaså har
erfarenheter vunnits vid granskningen av sjukhusplanerna, vid tillämp
-
183
ningen av olika rationaliseringsåtgiirder samt vid det omfattande standardiseringsarbetet.
Av denna anledning torde sjukvårdsberedningen besitta
en stor fond av kunskap inom detta område och ha den allsidiga
överblick som fordras för en inriktning av en forskning rörande sjukvårdens
utformning, överförandet av forskningens resultat till praktiska
handlingsnormer bör givetvis under alla förhållanden ligga på centrala
sjukvårdsberedningen och likaledes bör denna institution tjänstgöra såsom
ett centralt uppsamlingsorgan för forskning och utredningar inom sjukhusområdet
såväl inomlands som utomlands. Likaså bör beredningen genom
sina normala kanaler vara det organ som sprider information om forskning
och tillämpningsmöjligheter rörande planläggning av sjukhus och sjukvård.
Med hänsyn härtill synes starka skäl tala för att samordningsuppgifterna
beträffande forskningen på ett eller annat sätt anknytes till beredningen.
Direkta forskningsuppgifter bör däremot kunna uppdragas åt Statens
Institut för Byggnadsforskning liksom åt andra forskningsorgan och
enskilda forskare efter vad som i det enskilda fallet visar sig lämpligt.
Beredningen kan ej dela reservanternas uppfattning att tillräckliga resurser
redan finnas för forskning på sjukvårdens område genom de organ
som reservanterna åberopar, nämligen mentalsjukvårdsdelegationen, byggnadsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen. Ej
heller torde den egentliga forskningen tillgodoses genom de organ som uppbyggts
av landstingsförbundet eller enskilda huvudmän. Dessa organ syssla
däremot med en mycket betydelsefull rationaliserings- och utredningsverksamhet
inom sjukvården.
Beredningen delar revisorernas uppfattning om att en forskning rörande
sjukvårdens utformning är utomordentligt betydelsefull och ansluter sig
till revisorernas förslag att frågan blir föremål för vidare utredning. Enligt
vad beredningen erfarit har CSB-utredningen i samband med sitt utvidgade
uppdrag om utredning av utbildning av sjukhusadministratörer även
att beakta forskningsfrågor inom sjukvårdsområdet. I anslutning härtill
vill beredningen föreslå att det även utredes om ej som komplettering till
de befintliga resurserna för den egentliga grundforskningen en professur
bör inrättas i sjukhusplanering. Härigenom torde högt kvalificerad forskning
kunna stimuleras på detta utomordenligt betydelsefulla och komplicerade
område.
I detta ärendes handläggning den 26 januari 1962 har deltagit talmannen
Thapper, ordförande, landstingsdirektören Berg och avdelningsdirektören
Bunner. Föredragande bär varit byråchefen Lindh. Stockholm den 30 januari
1962.
TORE LINDH
Svenska stadsförbundet
Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle inkomma med utlåtande i
anledning av vad riksdagens revisorer anfört om forskning rörande sjukvårdens
utformning, får förbundets styrelse överlämna och för egen del
åberopa bifogade yttrande (bilaga) av förbundets sjukvårdsdelegation. Stockholm
den 26 januari 1962.
HJ. MEHR
Eric Olcriul
184
Bilaga
Yttrande från sjukvårdsdelegationen
Sjukvården har under 1950-talet visat en expansionstakt, som enligt åberopade
statliga utredningar icke kominer att minska utan snarare öka under
de närmaste årtiondena. Frågan om att i möjligaste mån söka begränsa
de därmed förenade, alltmer stegrade sjukvårdskostnaderna och ett rationellare
utnyttjande av den mänskliga arbetskraften inom sjukvården bar
blivit ett brännande primärt intresse för sjukvårdshuvudmännen. Olika
organisations- och rationaliseringsåtgärder har utretts och prövats. Utredningen
på dessa områden pågår med en stegrad intensitet. Dessa taga sikte
på icke blott de dagsaktuella behoven utan även på den långsiktiga planeringen.
Utbyte av synpunkter och erfarenheter sker huvudmännen emellan.
Ytterligare erfarenhetsrön införskaffas genom studieresor på det internationella
planet. Visst samarbete sker även med centrala sjukvårdsberedningen,
vars resurser på området enligt delegationens mening är alltför begränsade.
Sjukvårdsdelegationen ansluter sig helt till revisorernas uppfattning att
det förändrade sjukdomspanoramat, teknikens och vetenskapens nya landvinningar
kräver att problemen angripes från nya utgångspunkter och att
mer långsiktiga lösningar av problemen bör eftersträvas. För den skull behövs
enligt delegationens mening att nuvarande ansträngningar alltmer koordineras
och att förutsättningar ges för en systematisk grundforskning.
Med hänsyn till att sjukvårdshuvudmännen var för sig icke kan bedömas
ha tillräckliga resurser för sådan forskning och det ansvar, som staten har
på detta område — vilket understrukits av revisorerna — biträder delegationen
revisorernas uttalande om att staten bör taga initiativ på detta område.
Revisorerna har funnit att olika lösningar kunna övervägas i vad avser
organisationsformen för denna forskning. Delegationen vill erinra om att
delegationen i yttrande nyligen över ett förslag till omorganisation av centrala
sjukvårdsberedningen — med beaktande av vad ovan anförts om behovet
av en intensifierad forskningsverksamhet — förklarat sig fästa avsevärd
vikt vid att beredningen gavs resurser för att kunna ägna sig åt en
betydande forsknings- och försöksverksamhet. Delegationen, som vidhåller
sitt uttalande, vill i sammanhanget ytterligare understryka detsamma. I anslutning
härtill vill delegationen ge uttryck för den uppfattningen att den av
revisorerna ifrågasatta forskningsverksamheten bör åläggas beredningen.
Något behov av att tillskapa ett nytt statligt forsknings- och rationaliseringsorgan
inom området föreligger icke enligt delegationens mening. Stockholm
den 18 januari 1962.
Svenska landstingsförbundet
Förbundsstyrelsen kan bestyrka revisorernas uttalande, att det rationaliseringsarbete,
som hittills bedrivits på sjukvårdens område och otvivelaktigt
bestämts av de dagsaktuella, omedelbart konkreta behoven, givit betydelsefulla
resultat. Som ett exempel på dylikt rationaliseringsarbete kan nämnas
den översyn av arbetstidsscheman och arbetsordningar som allmänt
företogs inför den senaste arbetstidsförkortningens genomförande, i vilken
översyn förbundet aktivt deltog genom att ställa utredningsresurser till förfogande
och genom en brett upplagd informationsverksamhet.
Denna inriktning av rationaliseringsverksamheten har emellertid icke
185
medfört alt de av revisorerna berörda faktorer, som komma alt påverka det
framtida sjukvårdsbehovet och de framtida sjukvårdskostnaderna — levnadsstandardens
stegring, teknikens utveckling, befolkningens förändrade
ålderssammansättning m. m. — förbisetts. Tvärtom har ett betydande utredningsarbete
gjorts såväl av sjukvårdshuvudmännen själva som i statens
regi. Som exempel därpå kunna nämnas de enskilda landstingens sjukvårdsplanering,
där även hemsjukvård och öppen vård fått stor plats, och de
grundliga undersökningar från rationaliseringssynpunkter, som gjorts och
planeras för särskilda sjukhus där dessa sjukhus framtida funktioner givetvis
beaktats. På den statliga sidan kunna nämnas ÖHS-kommitténs utredningar,
mentalsjukvårdsberedningens verksamhet och den i november 1961
avslutade utredning som avlämnat betänkande om Arbetsuppgifter och utbildning
för viss sjukvårdspersonal. Det torde närmast vara en terminologisk
fråga, om man vill benämna detta arbete utredningsverksamhet eller forskning;
klart är emellertid att problemen icke förbisetts.
Ej heller torde kunna påstås att utvecklingen utomlands icke uppmärksammats
eller att där gjorda erfarenheter icke tillgodogjorts inom svensk
sjukvård.
Revisorernas jämförelser med det utredningsarbete som pågått rörande
skolfrågor synas ge vid handen, att de fästa stor uppmärksamhet vid forskning
beträffande byggnadslekniska problem och planeringsfrågor inom
sjukvården. Förbundsstyrelsen vill icke förringa betydelsen av dessa frågor
och vill betona, att de enskilda sjukvårdshuvudmännen äro väl medvetna
därom, men styrelsen vill dock framhålla, att jämförelser med skolväsendet
icke bli rättvisande, därför att sjukvårdens drift är förenad med problem,
som icke uppkomma inom skolväsendet. Den byggnadstekniska utformningen
av sjukvårdens anläggningar kan bidraga till att minska driftkostnaderna,
men stora delar av sjukvårdens drift måste dock angripas för sig
från rationaliseringssynpunkt. Detta gäller framförallt personalfrågorna:
personalens antal, sammansättning och utbildning. Styrelsen är icke övertygad
om att man, som revisorerna synas vilja antyda, kan angripa dessa
problem med undersökningar utan konkret praktiskt underlag i form av
arbetande institutioner i syfte att få förslag till principlösningar.
Från dessa styrelsens utgångspunkter synes ett fortsatt utredningsarbete
syftande till en rullande långsiktig planering av sjukvårdens utformning
inom de enskilda sjukvårdsområdena vara önskvärt, och ett sådant arbete
kan väntas också som hittills bli utfört av huvudmännen. Vidare måste
rationaliseringssynpunkter alltid beaktas vid planeringen av enskilda institutioner
både från byggnadstekniska och funktionsmässiga utgångspunkter.
Slutligen måste rationaliseringsundersökningar utföras baserade på befintliga
institutioner men alltid frainåtsyftande för att möta väntade framtida
behov och krav, de må vara orsakade av förändringar i sjukdomspanoramat
eller resultatet av lagstiftningsåtgärder.
I reservationen till revisorernas uttalande har påpekats, att landstingen
ingalunda varit overksamma inom de områden, som här berörts. Vidare har
erinrats om den rationaliseringsverksamhet som bedrives inom landstingsförbundet.
Förbundsstyrelsen vill beträffande denna nämna, att den numera
bedrives inom eu särskild avdelning av förbundsbyrån, vilken med hänsyn
till att arbetet icke endast inriktats på rationaliseringsverksamhet i snäv
mening, benämnes organisationsavdelningcn. Denna avdelning ombesörjer
utredningar och undersökningar i fråga om såväl mindre omfattande och
mera näraliggande problem som större och långsiktiga frågor. Det kan icke
heller sägas, att staten undandragit sig medverkan till ralionaliseringsåtgärder
på sjukvårdens område. Förutom det arbete som bedrivits i sär
-
186
skilda utredningar ha insatser gjorts av centrala sjukvårdsberedningen
och medicinalstyrelsen. Föga torde vara att vinna genom att tillskapa ett
nytt statligt forsknings- och rationaiiseringsorgan inom området. Viktigare
är att det befintliga organ — Centrala sjukvårdsberedningen — som ansvarar
för huvudparten av den statliga verksamheten i detta hänseende gives
förbättrade resurser för att fullgöra sina uppgifter och beredes tillfälle att
mera koncentrerat än hittills varit möjligt angripa vissa problem. Förbundsstyrelsen
bär också i allt väsentligt tillstyrkt det förslag därom, som förliden
sommar framlades av CSB-utredningen.
Styrelsen anser sig också kunna uttala, att de enskilda landstingen icke
skola underlåta att göra fortsatta insatser på området, vilka motiveras icke
endast av det allmänna värdet av dessa åtgärder utan ock av deras betydelse
för vederbörande landsting. För egen del är förbundsstyrelsen beredd att
inom ramen av förbundets resurser fortsättningsvis verka för utredningar
och undersökningar rörande sjukvårdens organisation och rationalisering
och att utvidga denna verksamhet.
Förbundsstyrelsen ansluter sig sålunda till vad herrar Birke och Osvald
anfört i sin reservation till revisorernas uttalande. Stockholm den 24 januari
1962.
FRIDOLF THAPPER
Ivar Dahlgren
Sveriges läkarförbund
Med tanke på de stora summor som läggs ned på sjukvården är det angeläget,
att dess utformning blir föremål för en fortlöpande forskningsverksamhet.
Centrala sjukvårdsberedningen har gjort och gör betydelsefulla insatser
när det gäller rationalisering, standardisering och att lösa byggnadstekniska
problem, men det har varit och är mera kortsiktiga på en från
början given organisationsform grundade problem som den satt in sina krafter
på. Det behövs därför ett forskningsorgan som från nya utgångspunkter
angriper problemen och eftersträvar mera långsiktiga lösningar.
Modern sjukvård är ett företag av stora dimensioner, där investeringsoch
driftsproblemen försvåras av att de till sin natur inte är rent företagsekonomiska
utan en blandning av företagsekonomiska, samhällsekonomiska
och socialt-ideella.
En plan för sjukvårdsforskning på högsta nivå måste först ägna särskild
uppmärksamhet åt vilka problem som skall tas upp och hur man skall formulera
frågeställningarna. Det väsentliga i detta sammanhang är att man i
sjuk- och hälsovården ser en verksamhet, som det med ekonomiska och socialt-ideella
värderingar som utgångspunkt gäller att optimera, dvs. att
med ett minimum av insatser nå ett maximalt resultat eller ett uppställt
mål. Detta kräver att man i forskningen betraktar sjuk- och hälsovården
i stort. Det är fråga om att med hänsyn tagen till befolkningens förefintliga
och framtida storlek, struktur och utbredning, dess sjuk- och olycksfallsrisker,
bedöma var, i vilka former och i vilken omfattning sjukvårdande
organ skall inrättas och förläggas. Detta är invecklade problem som fordrar
att modellkonstruktioner av mycket avancerat slag uppställes, vilka i sin
tur antagligen måste angripas medelst operationsanalys.
Som exempel på delproblem som det ur dessa synpunkter är befogat att
ta upp kan nämnas: effekten av olika behandlingsmetoder och vårdformer
ur medicinska och ekonomiska synvinklar; hur vård- och operationsavdel
-
187
fångar, laboratorier osv. skall utrustas och bemannas (antalet läkare, sjuksköterskor,
sjukvårdsbiträden, administrativ hjälppersonal); vilka former
av sjukvårdsinrättningar, redan befintliga eller kanske helt nya, det kan
vara befogat att upprätta; hur befolkningens sammansättning till ålder och
yrken, fördelning på tätorter och land inverkar på sjukvårdsbehovet; vilka
faktorer som inverkar på sjuk- och olycksfallsriskerna; hur den förebyggande
hälsovården och hälsoundersökningar skall organiseras för att ernå ett
optimalt resultat; hur bokföring och statistik skall organiseras för att kunna
ligga till grund för fortsatta rationaliseringar och förbättringar.
För att lösa de uppgifter som kommer att åvila här ifrågavarande forskningsorgan
kommer statistiska uppgifter och statistiskt material att behövas
som för närvarande inte är tillgängligt. Det torde även få ankomma
på detta organ att samråda med de statistikproducerande verken och ta initiativ
till att den erforderliga statistiken kommer fram.
En annan fråga som berör forskningsorganets verksamhet är hur den moderna
tekniken skall utnyttjas inom sjukvården. Visserligen används redan
nu en omfattande teknisk apparatur, röntgen, radio, Ekg osv. i den
diagnostiska och terapeutiska verksamheten, men samarbetet mellan de
medicinska och de tekniska vetenskaperna är ännu inte så omfattande som
det skulle kunna vara. Och ett samarbete måste det vara, eftersom medicinarna
ofta saknar tekniska kunskaper och teknikerna inte är medicinskt
kunniga. Direkt teknisk eller medicinsk forskning bör inte gå i organets arbetsuppgifter
men väl att åstadkomma ett praktiskt samarbete mellan de
båda vetenskaperna till sjukvårdens bästa.
Det är möjligt, att det kan bli fråga om radikalt nya organisationsformer
för att lösa förefintliga problem inom sjukvården, vars organisation ofta är
bunden av starka konventioner. Det är då nödvändigt att detta forskningsorgan,
för att förutsättningslöst, obundet och fördomsfritt kunna angripa
problemen och utveckla nya idéer och tankegångar, är fristående och oberoende
av sjukvårdshuvudmännen och medicinalstyrelsen.
Läkarförbundet vill erinra om att frågan om utbildning av sjukhusadminstratörer
för närvarande är under utredning. Vi förutsätter, att denna
utredning blir klar inom den närmaste framtiden och därvid kommer att
presentera förslag till utbildning och till organisation därav. Oavsett om
denna utbildning kommer att förläggas till en redan befintlig form av utbildningsanslalt
eller till en för detta ändamål särskilt tillskapad helt ny
form av utbildningsanstalt, så är det synnerligen lämpligt att den mera
långsiktiga forskningen på sjukvårdens område som riksdagens revisorer
har i åtanke förlädes till detta organ. Forskningen bör givetvis bedrivas i
intimt samarbete med de medicinska högskolornas socialmedicinska institutioner.
Med hänvisning till vad ovan anförts tillstyrker läkarförbundet att det av
riksdagens revisorer förordade forskningsorganet kommer till stånd och
förordar att det anknytes till den undervisningsanstalt som kommer att ha
hand om den sjukhusadministrativa utbildningen. Stockholm den 30 januari
1962.
E. HUSMARK
Ture Widlund
188
§ 31 Skador å bostadshus vid Västra Ny sjukhus
Byggnadsstyrelsen
Revisorerna har förklarat sig utgå från alt styrelsen snarast vidtager erforderliga
åtgärder för att ett mindre lämpligt taktäckningsmaterial på en
av de nya personalbostäderna vid sjukhuset utbytes mot en traditionell beläggning
och att uppkomna vattenskador i lägenheterna repareras. Med
byggnadsentreprenören borde därvid träffas uppgörelse på för statsverket
godtagbara villkor.
Styrelsen erinrar om att styrelsen på anmodan av revisorerna den 31 oktober
1961 i ärendet avgivit ett yttrande, vari styrelsen avslutningsvis meddelade
att underhandlingar påginge med byggnadsentreprenören rörande
omfattningen av dennes garantiskyldighet för taket.
Styrelsen kan nu meddela att entreprenören omlagt taket med papp och
taktegel på traditionellt sätt samt vidtagit de relativt obetydliga omtapetseringar
och målningsbättringar som erfordrats i ett par av lägenheterna. Arbetet
har utförts utan kostnad för staten.
I handläggningen av detta ärende har även deltagit byggnadschefen Rinman
och tf. byråchefen Cederslrand. Stockholm den 30 januari 1962.
SIXTEN LARSSON
E. D. Lundström
Medicinalstyrelsen
På uppdrag av medicinalstyrelsen har direktionen för sjukhuset inkommit
med bifogade, av tf. sjukhusintendenten vid sjukhuset avgivna och av
sjukhuschefen biträdda tjänstememorial (bilagor A—B) angående de åtgärder,
som från sjukhusets sida vidtagits i ärendet.
Vid inflyttningsbesiktningen, som genom byggnadsstyrelsens försorg förrättades
i böi''jan av år 1959 och över vilken utlåtande avlämnades den 18
februari 1959, samt vid slutbesiktningen, som ägde rum den 15 april 1959
antecknades inga anmärkningar beträffande yttertaket. Under sommaren
1960 uppträdde emellertid ett flertal läckage och då de åtgärder för tätning
av taket, som efter anmälan till byggnadsstyrelsen utfördes, icke visade sig
tillfyllest, föreskrevs vid garantibesiktning 10 april 1961 att yttertaket skulle
justeras, så att fullkomlig täthet erhölls eller, om detta ej kunde utföras,
nytt yttertak skulle påläggas.
Sedan sjukhusledningen i november månad 1961 underrättat medicinalstyrelsen
om att nya svåra läckage inträffat i bostadshuset, vidarebefordrades
detta meddelande under hand till byggnadsstyrelsen, varvid överenskoms
att nytt tak skulle påläggas i enlighet med föreskrifterna i de ursprungliga
programhandlingarna för bostadshusets uppförande. Detta arbete
utfördes därefter av byggnadsentreprenören och var slutfört under senare
delen av november månad 1961. Såvitt kan bedömas torde yttertakets utformning
nu vara tillfredsställande.
Styrelsen delar revisorernas uppfattning angående olämpligheten av att
verkställa prov med nytt byggnadsmateriel å en byggnad med den belägenhet,
varom här är fråga, och förutsätter att, därest en utprovning av liknande
art och omfattning framdeles kommer att äga rum vid statens mentalsjukhus,
samråd sker med medicinalstyrelsens byggnadsavdelning.
189
I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist,
medicinalrådet Ljungberg, byggnadschefen Lauritzen samt bitr. byggnadsinspektören
Blomberg, föredragande. Stockholm den 19 januari 1962.
ERIK BJÖRKQUIST
K.-E. Blomberg
Marianne Johansson
Bilaga A
Yttrande från direktionen för Västra Ny sjukhus
Sedan Kungl. Medicinalstyrelsen i skrivelse av den 28 december 1961 till
Direktionen för Västra Ny sjukhus anmodat Direktionen att senast den lo
januari 1962 till Styrelsen inkomma med uppgift angående de åtgärder, som
från sjukhusets sida vidtagits i anledning av Riksdagens Revisorers anmärkning
under § 31 beträffande skador å bostadshus vid Västra Ny sjukhus, så
får Direktionen såsom eget utlåtande åberopa bifogade av tf. sjukhusintendenten
vid sjukhuset avgivna och av sjukhuschefen biträdda T.M. i ärendet.
Motala den 5 januari 1962.
Bilaga B
Yttrande från tf. sjukhusintendenten vid Västra Ny sjukhus
I skrivelse den 28 december 1961 har Medicinalstyrelsen anmodat Direktionen
inkomma med uppgift angående de åtgärder som vidtagits från sjukhusets
sida beträffande yttertaket å bostadshus B 47. Remissen har föranletts
av Riksdagens revisorers anmärkningar mot Byggnadsstyrelsen i ärendet,
över vilka Kungl. Maj:t anmodat Medicinalstyrelsen inkomma med utlåtande.
Med anledning härav får jag vördsamt anföra, att någon erinran från min
sida beträffande Riksdagens revisorers skildring av händelseförloppet ej är
påkallad. Jag övergår därför till en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits
från min sida i ärendet.
Söndagen den 3 juli 1960 meddelade en av hyresgästerna, att regnvatten
rann in genom yttertaket och in i lägenheten. Hinkar och andra kärl hade
måst användas för uppsamling av vattnet. Vid besök hos hyresgästen beordrade
jag provisorisk läggning av takpapp å de ställen, där läckorna syntes
befinna sig. Arbetet utfördes omedelbart samma söndag.
I brev den 7 juli 1960 underrättades Byggnadsbyrån i Byggnadsstyrelsen
om förhållandena. Byggnadsentreprenören, byggmästare Erik Jansson i Motala,
lät omedelbart sin verkmästare kontrollera takbeläggningen, varefter
byggmästaren satte sig i förbindelse med sin underentreprenör, som lagt
taket, nämligen firma Fasadbeläggning, Sandström & Björk, Stocksjö. Firman
lät emellertid lång tid förflyta innan besök avlades för att kontrollera
taket. Två olika besök gjordes emellertid. Därvid träffades överenskommelse
med sjukhusets snickaremästare, en hantverkare och en reparatör från
maskinavdelningen att på fritid försöka täta taket enligt firmans anvisningar.
Visst material för ändamålet översändes från finnan. — Befattningshavarna
i fråga kommo dock snart till klarhet om, att någon garanti
190
lör ett fullgott arbete och täthet i fråga om taket icke kunde vinnas med
de metoder firman anvisat för arbetets utförande, varför de avsade sig uppdraget.
De ha icke vare sig erhållit eller begärt någon ersättning för sina
förberedande undersökningar. Egendomligt nog avtalades ej detta arbete
med byggmästare Erik Jansson.
Den 10 april 1961 förrättades garantibesiktning i närvaro av en representant
från Byggnadsstyrelsen, varvid beslöts att taket skulle vara färdigt
för avsyning före den 1 oktober 1961. Sommaren och hösten gick utan att
något hände. Så sent som den 25 oktober infunno sig två representanter för
Byggnadsstyrelsen och besiktigade taket.
Den provisoriska tätning som företagits genom min försorg visade sig
emellertid med ändrade väderleksförhållanden icke tillfyllest. Då vatten
ändå trängde in i lägenheterna måste presenningar hyras och läggas på
taket.
Den 3 november 1961 meddelade jag per telefon Byggnadsavdelningen
inom Medicinalstyrelsen att ärendet måste genom avdelningens förmedling
påskyndas, enär sjukhuset ej längre kunde finna sig i ytterligare dröjsmål
i strid med vad som beslutats vid garantibesiktningen.
Beslut fattades sedermera av Byggnadsstyrelsen om att taket skulle beläggas
med papp och tegel enligt den ursprungliga byggnadsbeskrivningen.
Arbetet utfördes därefter mycket snabbt av byggnadsentreprenören Erik
Jansson.
Jag får härmed vördsamt anhålla, att Direktionen måtte godkänna ovanstående
redogörelse och överlämna densamma till Medicinalstyrelsen. Motala
den 4 januari 1962.
§ 32 Huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset
Statskontoret
Såsom riksdagens revisorer i ärendet anfört, kommer karolinska sjukhuset
enligt beslut av 1960 års riksdag om riktlinjer för regionsjukvårdens
lltbyggande att såsom regionsjukhus inordnas i Storstockholms sjukhusorganisation.
Som en följd härav skall de nuvarande riksplatserna vid sjukhuset
avvecklas under en tidsperiod fram till år 1970. Med hänsyn härtill
och på av revisorerna i övrigt anförda skäl anser jämväl statskontoret, att
trågan, huruvida staten bör avhända sig huvudmannaskapet för sjukhuset,
bör upptagas till övervägande, vilket lämpligen synes kunna ske i samband
med kommande överläggningar angående formerna och villkoren för
sjukhusets inordnande i Storstockholms sjukhusorganisation.
I likhet med revisorerna finner statskontoret vidare, att frågan om Konung
Gustaf V:s jubileumskliniks framtida ställning bör särskilt uppmärksammas
i detta sammanhang.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit byråchef von Willebrand
och förste byråsekreterare Elfner, föredragande. Stockholm den 26
januari 1962.
PAUL TAMMELIN
Tord Eif ner
Direktionen för karolinska sjukhuset
Det är naturligt, att den utveckling mot ett övertagande från landstingens
sida av allt större del av sjukvården, som numera ägt rum, aktualiserat frågan
om skäl alltjämt föreligger för ett bibehållet statligt huvudmannaskap
191
för karolinska sjukhuset. Direktionen är ense med revisorerna att de omständigheter,
som på sin tid uppbar beslutet om tillskapande av kaiolinska
sjukhuset som en statsinstitution, härigenom i hög grad förlorat i betydelse.
Karolinska sjukhusets framtida upphörande som rikssjulthus och förutsatta
inordnande i Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation med ett klart
definierat sjukvårdsansvar måste enligt direktionens mening med nödvändighet
komma att aktualisera frågan om sjukhusets framtida organisatoriska
ställning. Enligt föreliggande planer kommer i framtiden det övervägande
flertalet vårdplatser vid sjukhuset att disponeras av Stockholms stad
och Stockholms läns landsting. Anledning föreligger till antagande att ett
dylikt väsentligt ökat engagemang i sjukhuset från stadens och landstingets
sida kommer att motsvaras av krav från dessa huvudmän på ett betydligt
starkare medinflytande på sjukhusets drift än f. n. Skäligt hänsynstagande
till stadens och landstingets intressen torde komma att medföra, att dessa
krav i allt väsentligt måste tillgodoses. I betydande utsträckning torde
härigenom i realiteten det nuvarande statliga huvudmannaskapet komma
att till sitt innehåll uttunnas och i betydande grad ersättas av ett delat
huvudmannaskap med alla de risker för slitningar mellan olika intressen,
som härigenom kan uppkomma. Nu anförda omständigheter understryker
enligt direktionens mening ytterligare nödvändigheten av att frågan om det
framtida huvudmannaskapet för karolinska sjukhuset upptages till förnyat
övervägande.
Direktionen är väl medveten att ur undervisningens och forskningens synnunkter
fördelar i olika hänseenden är förenade med ett statligt huvudmannaskap.
Det är givetvis angeläget, att dessa fördelar kan i huvudsak bevaras
vid ett förändrat huvudmannaskap. Direktionen saknar anledning
antaga annat än att det vid de förhandlingar, som måste föregå ett forandiat
huvudmannaskap, skall visa sig möjligt att erhålla tillfredsställande
"arantier härvidlag. Av särskild vikt är att företrädare for karolinska institutet
beredes erforderligt medinflytande vid behandlingen av frågor, som
berör forskningens och undervisningens intressen. Ur forsknings- och undervisningssynpunkt
tilldrar sig därjämte frågan om om läkarnas antal och
anställningsförhållanden stort intresse. Det är nödvändigt, att staten erhåller
ett betryggande inflytande på denna fråga, som har väsentlig betydelse
för såväl forskningen som undervisningen. Den reglering av motsvarande
spörsmål, som skett i det så kallade Sabbatsbergsavtalct, synes haividlag
kunna erbjuda en tillfredsställande lösning.
Av det förut sagda framgår att direktionen för sin del i likhet med statsrevisorerna
finner skäl föreligga att till övervägande upptaga frågan om
staten icke för framtiden bör avhända sig huvudmannaskapet för karolinska
sjukhuset. Direktionen vill emellertid erinra om att Ivungl. Maj:t genom beslut
den 13 januari 1961 uppdragit åt direktionen att i samråd med vederbörande
statliga och kommunala myndigheter uppratta och till Kungl. Maj:l
inkomma med förslag till ny generalplan för sjukhuset. Den omläggning av
sjukhusets uppgifter i enlighet med av riksdagen uppdragna riktlinjer tor
regionsjukvårdens utbyggande samt den beslutade utökningen av studentintaget
vid karolinska institutet kommer alt kräva väsentliga omdispositioner
av sjukhusets kliniker och Övriga anläggningar, innebärande bl. a. byggnadsåtgärder
av betydande omfattning. Del är av största vikt — icke minst med
iuinsvn till kravet på snara åtgärder all varje anordning f n. undyikes, som
kan ''tänkas verka förhindrande på arbetet med generalplanens fardigslalhnde
Det medinflvtaiidc, som redan nu tillkommer staden och landstinget
, "eneralplanearbelct torde utgöra betryggande garantier för alt dessa huvudmän
skatt kunna få sina fordringar på sjukhusets utformning tillhör
-
192
ligen beaktade. Först sedan i generalplanearbetet de tekniska förutsättningarna
klarlagts för erforderlig anpassning av sjukhuset till dess nya
iunktion och säkrare underlag sålunda erhållits för bedömning av de ekonomiska
förutsättningarna i frågan, bör spörsmålet om ett förändrat huvudmannaskap
upptagas till slutlig prövning.
I handläggningen av detta ärende har deltagit — förutom direktionens
ordförande undertecknad Montell — vice ordföranden Rahm, ledamöterna
Karlen, föredragande, Friberg, Hellerström, Kyling, Berg och Birke, varjämte
suppleanten Holm, chefsläkarna vid karolinska sjukhuset Hamberger
och serafimerlasarettet Biörck, sjukhusintendenten Johansson, undertecknad
Palmstierna, första föreståndarinnan vid karolinska sjukhuset Greta
Dahlström och tf. första föreståndarinnan därstädes Brita Lundblad ävensom
tf. sjukhusintendenten vid serafimerlasarettet Dalgren närvarit därvid.
Stockholm den IG februari 1962.
På direktionens vägnar:
ERIK MONTELL
C. O. Palmstierna
Stockholms läns landsting
Av karolinska sjukhusets cirka 2 000 vårdplatser (inklusive de ännu ej
helt färdigställda nervklinikerna) skall Stockholms stad enligt avtal disponera
626 och Stockholms läns landsting 281 eller tillsammans 45 %. Eftersom
sjukhuset icke haft direkt ansvar för sjukvården inom visst område,
har klinikernas tillkomst och dimensionering huvudsakligen varit beroende
av undervisningens och forskningens behov och intresse. Även ifråga om
driftorganisation har hänsyn till undervisning och forskning fått intaga en
dominerande ställning. Det har därför varit svårt för staden och landstinget
att vinna gehör för sina önskemål och att ur sjukvårdssynpunkt få ut
samma prestation per vårdplats som vid ett kommunalt sjukhus. Dessa förhållanden
ha dock i viss mån förbättrats under senare tid.
Regionsjukvårdsutredningen väckte frågan om avveckling av riksplatserna
å karolinska sjukhuset, vilket föranledde att överläggningar hösten
1959 upptogos mellan staten, staden och landstinget om sjukhusets framtida
ställning. Såsom ett resultat av överläggningarna förklarade sig delegerade
för parterna beredda att under vissa förutsättningar låta karolinska
sjukhuset ingå i en sjukhusorganisation för Stor-Stockholm med ansvar för
en del av detta områdes sjukvård. Såsom villkor härför angavs bl. a., att i
fråga om länsspecialiteterna klinikernas storlek måste anpassas efter sjukvårdsbehovet
för ett upptagningsområde med viss angiven folkmängd samt
att vad beträffar såväl dessa specialiteter som regionspecialiteterna klinikernas
vårdplatsantal och funktion måste vara underkastade sådana förändringar,
som äro betingade av sjukvårdsbehovet. För att kunna fungera
på angivet sätt måste sjukhuset förses med ett lämpligt avvägt antal
vårdplatser för långtidsvård. Poliklinikverksamheten vid sjukhuset måste,
under hänsynstagande till undervisningens minimibehov, anpassas efter
sjukhusets uppgifter i övrigt inom Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation.
Även sjukhusets olycksfalls- och jourmottagning måste ordnas på
ett ur sjukvårdssynpunkt tillfredsställande sätt. Delegerade angåvo vidare
såsom ett allmänt villkor från stadens och länets sida för ett ytter
-
193
ligare engagemang i karolinska sjukhuset, att sjukhuset — alldeles bortsett
från det framtida huvudmannaskapet — inordnas i Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation
på sådant sätt att stadens och länets centrala sjukvårdsförvaltningsorgan
få medverka i ställningstaganden, som äro principiellt
betydelsefulla för sjukhusets drift och funktion. Delegerade uttalade slutligen,
att angivna ställningstagande endast var preliminärt och beroende av
huruvida överenskommelse kunde träffas mellan staten samt staden och
landstinget beträffande de ekonomiska villkoren för ett sålunda utökat
engagemang från stadens och landstingets sida i karolinska sjukhuset.
I propositionen nr 159 till 1960 års riksdag med förslag till regionsjukvårdens
utbyggande åberopade departementschefen delegerades uttalande
och föreslog mot denna bakgrund, att riksplatserna vid karolinska sjukhuset
skulle avvecklas, vilket borde kunna ske till år 1970.
Delegerade fortsatte under år 1960 med att utarbeta en plan för dispositionen
av vårdplatserna vid karolinska sjukhuset. Enär denna plan i vissa
delar var beroende av vilket sjukhus som skulle bli det andra undervisningssjukhuset,
kunde arbetet då ej helt fullföljas. Med hänsyn till angelägenheten
av att fortast möjligt få utrett de tekniska förutsättningarna för sådana
nybyggnader och omdispositioner av sjukhusets kliniker och övriga
anläggningar, som äro nödvändiga till följd av såväl den tekniska och medicinska
utvecklingen som eu omläggning av sjukhusets uppgifter i enlighet
med angivna riktlinjer, uppdrog emellertid Kungl. Maj :t i januari 1961 åt
direktionen för karolinska sjukhuset att i samråd med vederbörande statliga
och kommunala myndigheter upprätta förslag till ny generalplan för
sjukhuset. Generalplaneutredningen bedrives under direktionens inseende
av en delegation, vari ingå sjukvårdsdirektören i staden och sjukvårdsplaneringsdirektören
hos landstinget.
Sedan undervisningssjukhusfrågan i Stockholm nu avgjorts med resultatet
att dubbelklinikerna skall förläggas till S:t Görans sjukhus, har arbetet
med en sjukhusplan för Stor-Stockholm, vilket vilat i avvaktan på
denna frågas lösning, nu återupptagits och förväntas kunna avslutas inom
kort. Därvid kommer att klarläggas i vilken utsträckning Stor-Stockholm
bör kunna nyttiggöra vårdplatser vid karolinska sjukhuset inom olika discipliner.
Med denna utgångspunkt kan sedan generalplaneutredningen för
karolinska sjukhuset fullföljas. Först därigenom klarlägges huruvida tekniska
förutsättningar finnas för att om- och tillbygga sjukhuset så att det
kan uppfylla de fordringar som sjukvårdens huvudmän i Stor-Stockholm
måste ställa på sjukhuset, om ytterligare engagemang skall kunna ifrågakom
in a.
Under angivna förhållande är det enligt förvaltningsutskottets mening
ändamålsenligt att frågan upptages till utredning och att de ekonomiska
förutsättningarna klarläggas innan slutlig ställning tages till huvudmannaskapet.
Solna den 15 februari 1962.
FOLKE HOLMÉN
Stockholms stad
Yttranden ha avgivits av sjukvårdsstyrelsen och drätselnämnden, vilka
yttranden intagits i en av borgarrådet Kyling upprättad, den 20 februari
1962 dagtecknad promemoria. (Bilaga.)
Med bifall till hemställan av föredragande borgarrådet har stadskollegiet
7 Het), berättelse ung. statsverket de 1961. II
194
denna dag beslutat att till remissens besvarande till Eders Kungl. Maj :t
överlämna nämnda promemoria samt åberopa vad däri anförts. Stockholm
den 21 februari 1962.
Å stadskollegiets vägnar:
ALBERT ARONSON
Folke Kyling
Hans Calmfors
Bilaga
FM angående huvudmannaskapet för Karolinska sjukhuset
Riksdagens revisorer ha i berättelsen för år 1961 väckt frågan om ett ändrat
huvudmannaskap för Karolinska sjukhuset. De skäl, som tidigare ansetts
föreligga för en statlig ledning av detta sjukhus ha enligt revisorerna
i väsentlig män försvagats. Förändringen av sjukhusets roll inom den totala
sjukvårdsorganisationen, som bl. a. betingas av regionsjukvårdens beslutade
utbyggnad, har gjort frågan om ett ändrat huvudmannaskap aktuell.
Ett enhetligt huvudmannaskap för hela den sjukvårdande verksamheten anses
som ett angeläget framtidsmål. Starka skäl tala enligt revisorernas mening.
för att landsting och städer utanför landsting böra övertaga största
möjliga del av sjukvården. Skulle nu pågående utredningsarbete leda till att
landsting och Iandstingsfria städer jämväl skola övertaga huvudmannaskapet
för mentalsjukvården, komma för övrigt endast Karolinska sjukhuset
och Akademiska sjukhuset i Uppsala att kvarstå under statlig ledning. Med
anledning härav och med hänsyn till de organisatoriska fördelar, som skulle
vara förenade med ett enhetligt huvudmannaskap, ligger det enligt revisorernas
mening nära till hands att till övervägande upptaga frågan, huruvida
staten icke bör avhända sig huvudmannaskapet för i varje fall Karolinska
sjukhuset. Detta borde i så fall lämpligen ske i så god tid, att frågan
kan slutligt avgöras i anslutning till avvecklingen av riksplatserna vid sjukhuset.
Genom remiss från inrikesdepartementet den 15 december 1961 har Kungl.
Maj :t berett Stockholms stad liksom även bl. a. Stockholms läns landsting
tillfälle att inkomma med utlåtande över revisorernas uttalande.
Med anledning av remissen ha yttranden inhämtats från sjukvårdsstyrelsen
och drätselnämnden.
Till remissens besvarande har sjukvårdsstyrelsen den 13 februari 1962 beslutat
vidarebefordra ett från Stor-Stockholms sjukvårdsförhandlingsdelegerade
inkommet till stadskollegiet ställt yttrande i ärendet samt meddelat,
att sjukvårdsstyrelsen ansluter sig till vad delegerade däri anfört.
Stor-Stockholms sjukvårdsförhandlingsdelegerades skrivelse, som är dagtecknad
den 5 februari 1962, redovisar, hur frågan om Karolinska sjukhusets
inordnande i Stor-Stockholms sjukvårdsplan varit och är under beredning
samt utmynnar i att frågan bör upptagas till utredning och de ekonomiska
förutsättningarna klarläggas, innan slutlig ställning tages till huvudmannaskapet.
Yttrandet i sin helhet har följande innehåll.
»Av Karolinska sjukhusets cirka 2 000 vårdplatser (inklusive de ännu ej
helt färdigställda nervklinikerna) skall staden enligt avtal disponera 626
och landstinget 281 eller tillsammans 45 %. Eftersom sjukhuset icke haft
direkt ansvar för sjukvården inom visst område, har klinikernas tillkomst
195
och dimensionering huvudsakligen varit beroende av undervisningens och
forskningens behov och intresse. Även i fråga om driftorganisation har hänsyn
till undervisning och forskning fått intaga en dominerande ställning.
Det har därför varit svårt för staden och landstinget att vinna gehör för sina
önskemål och att ur sjukvårdssynpunkt få ut samma prestation per vårdplats
som vid ett kommunalt sjukhus. Dessa förhållanden ha dock i viss
mån förbättrats under senare tid.
Regionsjukvårdsutredningen väckte frågan om avveckling av riksplatserna
å Karolinska sjukhuset, vilket föranledde att överläggningar hösten
1959 upptogos mellan staten, staden och landstinget om sjukhusets framtida
ställning. Dessa överläggningar ägde rum inom en av delegerade tillsatt
expertgrupp, inneslutande även statliga representanter. Såsom ett resultat
av överläggningarna förklarade sig delegerade beredda att under vissa förutsättningar
låta Karolinska sjukhuset ingå i Stor-Stockholms sjukhusorganisation
med ansvar för en del av detta områdes sjukvård. Såsom villkor
härför angavs bl. a., att i fråga om länsspeeialiteterna klinikernas storlek
måste anpassas efter sjukvårdsbehovet för ett upptagningsområde med viss
angiven folkmängd samt att vad beträffar såväl dessa specialiteter som regionspecialiteterna
klinikernas vårdplatsantal och funktion måste vara underkastade
sådana förändringar som äro betingade av sjukvårdsbehovet.
För att kunna fungera på angivet sätt måste sjukhuset förses med ett lämpligt
avvägt antal vårdplatser för långtidsvård. Poliklinikverksamheten vid
sjukhuset måste, under hänsynstagande till undervisningens minimibehov,
anpassas efter sjukhusets uppgifter i övrigt inom Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation.
Även sjukhusets olycksfalls- och jourmottagning måste
ordnas på ett ur sjukvårdssynpunkt tillfredsställande sätt. Delegerade angåvo
vidare såsom ett allmänt villkor från stadens och länets sida för ett
ytterligare engagemang i Karolinska sjukhuset, att sjukhuset — alldeles
bortsett från det framtida huvudmannaskapet — inordnas i Stor-Stockholms
sjukvårdsorganisation på sådant sätt att stadens och länets centrala sjukvårdsförvaltningsorgan
få medverka i ställningstaganden, som äro principiellt
betydelsefulla för sjukhusets drift och funktion. Delegerade uttalade
slutligen, alt angivna ställningstagande endast var preliminärt och beroende
av huruvida överenskommelse kunde träffas mellan staten samt staden
och landstinget beträffande de ekonomiska villkoren för ett sålunda utökat
engagemang från stadens och landstingets sida i Karolinska sjukhuset.
I propositionen nr 159 till 1960 års riksdag med förslag till regionsjukvårdens
utbyggande åberopade departementschefen delegerades uttalande
och föreslog mot denna bakgrund, att riksplalserna vid Karolinska sjukhuset
skulle avvecklas, vilket borde kunna ske till år 1970.
Nämnda expertgrupp fortsatte under år 1960 med att utarbeta eu plan
för dispositionen av vårdplatserna vid Karolinska sjukhuset. Enär denna
plan i vissa delar var beroende av vilket sjukhus som skulle bli det andra
undervisningssjukhuset, kunde arbetet då ej helt fullföljas. Med hänsyn till
angelägenheten av alt fortast möjligt få utrett de tekniska förutsättningarna
för sådana nybyggnader och omdispositioner av sjukhusets kliniker och
övriga anläggningar, som äro nödvändiga till följd av såväl den tekniska
och medicinska utvecklingen som eu omläggning av sjukhusets uppgifter i
enlighet med angivna riktlinjer, uppdrog emellertid kungl. inaj:t i januari
1901 åt direktionen för Karolinska sjukhuset afl i samråd med vederbörande
statliga och kommunala myndigheter upprätta förslag till ny generalplan
för sjukhuset. Generalplaneutredningen bedrives under direktionens
inseende av eu delegation, vari ingå sjukvårdsdirektören i staden och
sj 11 k vård splaneringsdirektören hos landstinget.
196
Sedan undervisningssjukhusfrågan i Stockholm nu avgjorts med resultatet
att dubbelklinikerna skola förläggas till S:t Görans sjukhus, bar arbetet
med en sjukhusplan för Stor-Stockholm, vilket vilat i avvaktan på denna
frågas lösning, nu återupptagits och förväntas kunna avslutas inom kort.
Därvid kommer att klarläggas i vilken utsträckning Stor-Stockholm bör
kunna nyttiggöra vårdplatser vid Karolinska sjukhuset inom olika discipliner.
Med denna utgångspunkt kan sedan generalplaneutredningen för Karolinska
sjukhuset fullföljas. Först därigenom klarlägges, huruvida tekniska
förutsättningar finnas för att om- och tillbygga sjukhuset så att det kan
uppfylla de fordringar som sjukvårdens huvudmän i Stor-Stockholm måste
ställa på sjukhuset, om ytterligare engagemang skall kunna ifrågakomma.
Under angivna förhållande är det enligt delegerades mening ändamålsenligt
att frågan upptages till utredning och att de ekonomiska förutsättningarna
klarläggas innan slutlig ställning tages till huvudmannaskapet.»
Med anledning av remissen till drätselnämnden har kammarkontoret i
tjänsteutlåtande den 9 februari 1962 anfört i huvudsak följande.
»Kammarkontoret delar uppfattningen att de av delegerade nämnda utredningarna
om sjukhusplan för Stor-Stockholm samt — i anslutning därlill
— om ny generalplan för Karolinska sjukhuset måste slutföras, innan
sjukvårdshuvudmännen kunna fatta någon ståndpunkt rörande ett ytterligare
engagemang i sjukhuset utöver vad som för närvarande är avtalat.
Detta är förutsättningar som klart uppställts i samband med besvarandet
av tidigare förfrågning hos sjukvårdshuvudmännen i Stor-Stockholm, huruvida
dessa vore villiga övertaga eu viss del av riksplatserna vid sjukhuset i
den mån dessa genom regionsjukvårdens utbyggnad beräknades bli överflödiga.
Vad här nämnts gäller alltså betingelserna, planeringsmässigt och ekonomiskt,
för ett eventuellt ökat kommunalt engagemang i det statliga sjukhuset
utöver vad som nu gäller enligt tidigare avtal härom. En annan fråga
är sedan, huruvida ett ändrat huvudmannaskap för Karolinska sjukhuset
bör genomföras. Att denna fråga delvis är avhängig av hur stort ett eventuellt
ytterligare kommunalt engagemang kommer att bli är uppenbart. Under
alla förhållanden torde likväl vara att utgå ifrån att sjukhuset i en icke
oväsentlig utsträckning även framdeles kommer att spela en roll inom region-
och rikssjukvården liksom för undervisning och forskning. Härav följer
att ställningstagandet i frågan huruvida staten eller den kommunala
sjukvårdens representanter ytterst bör svara för sjukhusets drift måste företagas
på grundval av särskilda bedömningar i en rad hänseenden, innefattande
såväl organisatoriska som ekonomiska faktorer av stor vikt. Det synes
alltså föreligga skäl för att denna, av riksdagens revisorer nu aktualiserade
frågan, närmare studeras, vilket då bör ske sedan de ovan angivna,
för själva sjukvården erforderliga planeringsarbetena slutförts.»
Drätselnämnden har vid sammanträde den 20 februari 1962 beslutat att
till remissens besvarande överlämna och åberopa kammarkontorets ovan intagna
tjänsteutlåtande.
Föredragande borgarrådet har anfört följande.
Jas ansluter mig till vad som anförts i ovan redovisade yttranden och
O v»
hemställer,
att stadskollegiet som svar på förevarande remiss angående huvudmannaskapet
för Karolinska sjukhuset ville till kungl. maj :t överlämna denna
promemoria samt åberopa vad däri anförts. Stockholm den 20 februari 1962.
197
§ 33 Den ekonomiska förvaltningen vid karolinska sjukhuset
Riksrevisionsverket
Av bland annat det skälet att driften vid ett sjukhus i allmanhet icke kan
baseras på principen om full kostnadstäckning med avgifter från de vårdsökande,
torde förutsättning saknas att likstalla denna verksamhetsform
med affärsmässig verksamhet. En anpassning av direktionens for karolinska
sjukhuset befogenheter i fråga om den löpande utgiftsregleringen yd sjukhuset
till vad som gäller för statlig affärsverksamhet kan darfor enhgt riksrevisionsverkets
mening icke anses motiverad Med hansyn till ''.ad som ar
känt om antalet tillgängliga vårdplatser och den erfaienhetsniassi0t upp
skattade beläggningen av dessa borde det enligt riksrevisionsverkets mening
vara möjligt att med tillräcklig grad av säkerhet berakna sjukhusets
medelsbehov för det närmast följande budgetåret. Under de bada senaste
budgetåren har belastningen å anslagsposten till Övriga utgifter, vara huvuddelen
av sjukhusets driftkostnader med undantag av loner redovisas,
relativt obetydligt avvikit från anvisat belopp. Tillgängliga medel under den
begränsade anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinane personal
har under samma tid visat sig val racka till. Den möjlighet som foreligpe
att vid oförutsedd utökning eller omläggning av verksamheten överskrida
olika anslagsposter efter Kungl. Maj:ts bemyndigande torde erbjuda tillräcklig
garanti för att sjukhusets drift icke skall i nagot avseende hmdras
på grund av brist på medel. Den omgång det innebar att i dyl^a fall hos
Kungl. Maj :t behöva motivera en okad anslagsbelastning kan enligt riks
revisionsverkets uppfattning icke anses vara alltför betungande for sjuk
hUDetSföreefallern''vidare
sannolikt att den utredning, som pågår om införande
av driftbokföring vid karolinska sjukhuset, kommer att leda till att bättre
underlag skapas för budgetberäkningen. Riksrevisionsverket vill aven erinra
om att i årets statsverksproposition framlagts förslag om andrad redovis
ning av vissa inventariekostnader, vilket torde innebara storre rorelsefri e
för sjukhusdirektionen. I avvaktan på resultatet av forenamnda utredning,
som även kan komma att påverka den anslagstekmska utformningen av
sjukhusets medelstilldelning, finner riksrevisionsverket det icke Pakal at>
alt någon ytterligare ändring vidtages beträffande den for karolinska sjuk
hU\7id
ITandläggnSgen^deUa ärende har närvarit byråcheferna Ehnbom
och Thorson. Stockholm den 18 januari 1962.
GÖSTA RENLUND
Stig Säfström
Föredragande
Direktionen för karolinska sjukhuset
Direktionen ger sin anslutning till de synpunkter och uttalanden som riksdagens
revisorer framlagt i förevarande ämne. Direktionen tillstyrker så1
un da att av revisorerna aktualiserade frågor rörande den ekonomiska förvaltningen
vid sjukhuset upptages till behandling i samband med den utredning
angående införande av driftbokföring vid bl. a. karolinska sjukhuset,
för vars verkställande Kungl. Maj:t bemyndigat chefen for inrikesdepartementet
att tillkalla en sakkunnig.
198
TnLhrfndIäg£nill§e^ aV- ärende, som föredragits av sjukhusintendenten
''{r nTell , deJAg 7" f°™tom direktionens ordförande undertecknad
Montell vice ordföranden Rahm, samt ledamöterna Karlén, Friberg, Hellerstrom
Fyhng, Berg och Birke, varjämte suppleanten Holm, chefsläkarna
Hdi"rhfkoa,SJU"hUSet ?amberger och vid serafimerlasarettet Biörck, unrtSt
n"m ftdmstierna, forsta föreståndarinnan vid karolinska sjukhuset
fom i?ah-StLrum’-tf; f°/Sta foreståndarinnan därstädes Brita Lundblad ävenT
c, sjukhusintendenten vid serafimerlasarettet Dalgren närvarit därvid.
Stockholm den 16 februari 1962
På direktionens vägnar:
ERIK MONTELL
C. O. Palmstierna
§ 34 Viss s j uksköt er skeu t bildning
Statskontoret
«QnH«SOmurei^SOrer-a anser, statskontoret flera skäl tala för ett förenhetli"i1av.
de högre läroanstalterna för sjuksköterskor. Lokalfrågan för de tre
avsedda institutionerna, statens institut för högre utbildning av siuksköbildnfnv
StathCnS distriktssköterskeskola samt centralskolan''för spicialut
raHoneflt
onlbaTS-iUk-Sk0turSk°^ sku.,le genonl en sädan åtSard kunna lösas
ationellt och såval viss administrativ personal som vissa speciallärare troligen
kunna utnyttjas mera effektivt. F
nnS!?1?3 tU1 e" sammanslagning av dessa skolor bör därför snarast
s°kas. En mera ingående omprovning av undervisningens mål och in
«forti
''ldHdeSSa a^?anstaIier torde dock böra anstå till dess en översyn
gjorts av den grundläggande sjuksköterskeutbildningen. Statskontoret än
inneHåliShdan
over-syn an§elagen och finner att icke endast utbildningens
nnehall bor omprovas utan aven skolornas organisation och ekonomi Bl. a
bor det s. k. lärlingssystemet bli föremål för granskning.
Vad slutligen gäller samordningen av sjuksköterskeutbildningen med utdningen
av viss annan av revisorerna nämnd sjukvårdspersonal torde
finfVapantC harullunan bora §öras i samband med ovan förordad utredhium:nr?r!
Seda,n ft^tlmab*erna taSU ställning till de förslag angående utiQRi
°-a\ sJukvardsbitraden och undersköterskor som den 2 november
1961 avgivits av »utredningen angående vissa sjuksköterskors och undersköterskors
arbetsuppgifter m. in.» torde man emellertid kunna avgöra om sjuk
kategorierltbl
dnmgen kunna avk°rtas för någon av dessa personal
Vid
handläggningen av detta ärende har närvarit byråchefen Jerdenius
föredragande. Stockholm den 25 januari 1962. ^ ’
PAUL TAMMELIN
E. Jerdenius
199
Medicinalstyrelsen
Av de tre av revisorerna uppräknade läroanstalterna för vidareutbildning
och specialutbildning — centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor
(barnsjuksköterskeskolan), statens distriktssköterskeskola samt
statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor — skiljer sig den
förstnämnda på väsentliga punkter från de båda övriga. Vid dessa, vilka
helt finansieras av statsmedel, mottages i huvudsak endast legitimerade
sjuksköterskor, under det att den s. k. A-kursen vid barnsjuksköterskeskolan
är avsedd för specialutbildning i barnsjukvård av sjuksköterskeelever
och kan närmast jämföras med den undervisning, som bedrives vid barnmorskeläroanstalterna,
dock att utbildningen — med undantag för rektorns
lön — helt finansieras med medel, som erhålles från karolinska sjukhuset i
ersättning för elevernas arbetskraft. Den s. k. B-kursen eller sociala barnavårdskursen
vid barnsjuksköterskeskolan är däremot helt jämförbar med
statens distriktssköterskeskola.
Medicinalstyrelsen anser i likhet med revisorerna att all utbildning av legitimerade
sjuksköterskor om möjligt bör sammanföras inom en institution.
Statens distriktssköterskeskola bör'' följaktligen inordnas såsom en utbildningslinje
inom statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor, för
vilket institut särskilda lokaler bör uppföras i Stockholm. Den verksamhet,
som institutet bedriver i Göteborg, torde eventuellt även behöva utvidgas.
Den delegation inom medicinalstyrelsen, som jämlikt uppdrag av Kungl.
Maj :t för närvarande verkställer en översyn av distriktssköterskeutbildningen,
överväger möjligheterna att tillmötesgå ett från de kommunala huvudmännen
framställt önskemål om införande av gemensamma kompetenskrav
för alla inom den statsunderstödda öppna hälso- och sjukvården arbetande
sjuksköterskor, d. v. s. för distrikts-, dispensär- och skolsköterskor samt
sjuksköterskor för barnavårdscentraler. Följden av ett sådant steg skulle
bl. a. bliva att barnsjuksköterskeskolans B-kurser i sin nuvarande utformning
helt skulle nedläggas och i viss mån ersättas med utbildning inom distriktssköterskeskolans
ram.
Barnsjuksköterskeskolans A-kurser är beträffande såväl organisation som
innehåll i behov av översyn, vilket förhållande även torde komma att beröras
av ovannämnda delegation. Enligt styrelsens mening bör det undersökas,
huruvida icke centraliserad specialutbildning i hälso- och sjukvård, i
den mån sådan i framtiden kommer att stå öppen för sjuksköterskeelever,
i första hand kan samordnas med de statliga sjuksköterskeskolorna. Beträffande
barnmorskeläroanstalten i Göteborg har detta i viss mån redan skett
genom att det är samma styrelse för denna som för statens sjuksköterskeskola
i Göteborg.
Beträffande vad som anförts avseende undervisningens innehåll i sjuksköterskeskolorna,
närmast i jämförlse med distriktssköterskeskolans kursplan,
får styrelsen erinra om att praktik i öppen vård är obligatorisk för
alla sjuksköterskeelever liksom teoretisk undervisning i socialkunskap och
hälsovård (MF nr 129/51 och 2/55). Undervisningen vid distriktssköterskeskolan
torde, åtminstone i stort sett, vara anpassad efter de fastställda undervisningsplanerna
för sjuksköterskeskolorna. Såsom ovan nämnts pågår
emellertid för närvarande en översyn av distriktssköterskeutbildningen.
Enligt vad styrelsen erfarit avses en statlig utredning inom kort komma
att tillsättas för översyn av sjuksköterskeutbildningen, vilket styrelsen för
sin del anser vara mycket angeläget. Denna uppfattning delas även av rektorerna
för landets sjuksköterskeskolor, som i ämnet riktat eu särskild
skrivelse1 till medicinalstyrelsen. Först sedan denna kommitté framlagt för
1
Ej avtryckt
200
slag angående utbildningens innehåll och utformning torde en mer ingående
revidering av undervisningsplanerna avseende vidareutbildningen av redan
legitimerade sjuksköterskor kunna företagas.
f... Styyelsen anser ävenledes i likhet med revisorerna vissa nackdelar vara
förknippade med det nuvarande lärlingssystemet och utgår från att ovanberorda
statliga kommitté kommer att beakta sjuksköterskeskolornas organisation
och ekonomi även i detta avseende. Styrelsen vill dock understryka
vikten av att eleverna beredes tillfälle att i tillräcklig omfattning aktivt delta
i sjukvårdsarbetet. Det torde ej utan vidare kunna förutsättas att en eventuell
avkortning av utbildningen ger möjligheter till utbildning av ett större
a-n i e*ever an hittills. Detta torde bl. a. bli beroende av vilka grenar av
„varden den för alIa gemensamma utbildningen kommer att omfatta och
tillgängen på elevplatser inom dessa grenar. Liksom revisorerna vill stvrelsen
understryka att utbildningens kvalitet ej får äventyras.
ad gäller samordningen av utbildningen för vissa i revisorernas skrivelse
namnda kategorier av sjukvårdspersonal vill styrelsen hänvisa till det av
den s. k. Thapperska kommittén till inrikesministern den 2 november 1961
overlamnade betänkandet, vari föreslås en omläggning av utbildningen av
sjukvårdsbiträden och undersköterskor. Innan det bestämts huru denna ut
blL-?Jn£
bor utformas kan man ej taga ställning till huruvida sjuksköterskeutbildningen
skall kunna avkortas för vissa elever.
Överväganden härutinnan torde böra göras av ovannämnda statliga kommitté.
°
Medicinalstyrelsen vill slutligen understryka önskvärdheten av att även
icke helt unga kvinnor intresseras för sjuksköterskeyrket och utgår ifrån att
den planerade kommittén kommer att undersöka vilka åtgärder som böra
vidtagas för att underlätta för kvinnor, som bildat familj, alt genomgå siukskoterskeutbildning.
° h J
I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Engel
överdirektören Björkquist, medicinalrådet Frostner, tf. byråchefen Lindgren,
i 6 byrainsPektoren Andrell, föredragande. Stockholm den 25 januari
ARTHUR ENGEL
Majsa Andrell
Bengt Elmberg
Styrelsen för statens distriktssköterskeskola
I ett år 1957 avgivet förslag angående högre utbildning av sjuksköterskor
torordude medicinalstyrelsen, att utbildningen av distriktssköterskor skulle
torlaggas till ett föreslaget institut för högre utbildning av sjuksköterskor.
Med anledning härav framförde folkhälsoinstitutets styrelse, att den icke
ville motsätta sig, att distriktssköterskeskolan överflyttades till det föreslagna
institutet. Styrelsen förutsatte emellertid, att folkhälsoinstitutet skulle
beredas tillfälle att hävda de synpunkter, som institutet hade att företräda,
genom att detsamma blev representerat i det föreslagna utbildningsinstitutets
styrelse. I proposition nr 83 till 1958 års riksdag angående organisationen
av statens institut för folkhälsan uttalade föredragande departementschefen,
att han i avaktan på ett slutligt ställningstagande till den framtida
a8Smn8en av den högre utbildningen av sjuksköterskor ej kunde taga
ställning till frågan om distriktssköterskeutbildningens ordnande, utan fö
-
201
reslog, att distriktssköterskeskolan tills vidare skulle kvarstanna vid folkhälsoinstitutet.
I sitt uttalande framhåller riksdagens revisorer, att flera skäl talar för att
frågan om ett förenhetligande av de statliga specialskolorna på sjuksköterskeutbildningens
område — institutet för högre utbildning av sjuksköterskor,
distriktssköterskeskolan samt centralskolan för specialutbildning av
barnsköterskor — bör utredas. Styrelsen vill tillstyrka, att en sådan utredning
kommer till stånd. I anslutning härtill vill styrelsen emellertid ånyo
framhålla att institutet — som har att meddela undervisning hl. a. i hälsovård
och socialhygien — i en kommande organisation för utbildning av distriktssköterskor
bör få möjlighet att direkt hävda de intressen, institutet har
att företräda. Styrelsen finner i likhet med riksdagens revisorer, att en utredning
av distriktssköterskeskolans organisation och förläggning hör samordnas
med en översyn av distriktssköterskeutbildningen. I samband härmed må
erinras om att Kungl. Maj :t den 20 mars 1959 uppdragit åt medicinalstyrelsen
att i samråd med institutets styrelse verkställa utredning rörande distriktssköterskeutbildningen
— varvid särskilt borde undersökas möjligheterna att
låta utbildningen omfatta jämväl undervisning i förebyggande mödravård
ävensom att rationalisera utbildningen och förkorta den totala utbildningstiden
— och att denna utredning pågår.
I detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad vice ordföranden
Sandberg, deltagit ledamöterna Bolin, Fitger, Lilleengen, Gustafsson, Bruni
us, Friberg, Häggmark och Wannfors. Därjämte har närvarit avdelningsföreståndaren
Abramson, tf. biträdande avdelningsföreståndaren Berlin, den
senare tillika föredragande, och undertecknad Linell. Stockholm den 29 januari
1962.
EINAR SANDBERG
Maths Berlin
Stig Linell
Styrelsen för centralskolan för specialutbildning av barnsjuksköterskor
Centralskolans styrelse anhöll redan år 1946 i skrivelse till medicinalstyrelsen
att styrelsen skulle hos statens institut för folkhälsan göra framställning
om ett ev. övertagande av den sociala barnavårdskursen. Styrelsen bär
även senare i princip uttalat sig för samordning av utbildning i öppen vård
av praktiska och ekonomiska skäl. Denna fråga är för närvarande föremål
för utredning genom medicinalstyrelsens försorg. I samband härmed torde
medicinalstyrelsen även upptaga frågan om A-kursernas framtida utformning
till behandling. I avvaktan på att förslag framlägges av medicinalstyrelsen
i nu berörda avseenden, synes ytterligare åtgärder för närvarande ej vara
påkallade.
Beträffande revisorernas anmärkning att en del av undervisningen vid distriktssköterskekurserna
och den sociala barnavårdskursen är en direkt upprepning
av vad vissa sjuksköterskor inhämtat i sin grundläggande utbildning
och alt kursplanerna fortlöpande bör omprövas vill styrelsen meddela
följande. Vid slutet av varje B-kurs (social barnavårdskurs) genomgås kursinnehållet
med deltagarna, som då framlägger kritik och önskemål. I vissa
fall har använts frågeformulär, där deltagarna anonymt kunnat ge skriftliga
svar. Plan för varje ny såväl A- som B-kurs diskuteras med skolans styrelse
och då skäl därtill föreligger vidtages revidering av kursplanerna.
Den snabba utvecklingen inom läkarvetenskapen liksom på hälso- och
sjukvårdsområdet, nödvändiggör att kursdeltagare får undervisning i samHat.
berättelse ang. statsverket dr 1961. It
202
ma ämne i flera på varandra följande kurser då nyheter på området ifråga
måste behandlas. En viss repetition av och anknytning till tidigare undervisning
är härvid ofta oundviklig. Någon direkt upprepning blir det dock ej
frågan om då undervisningen anpassas efter elevernas stadium och successivt
fördjupas och utvidgas. Påpekas måste även att den grundläggande utbildningen
hos deltagarna i den sociala barnavårdskursen varierar beroende
på att olika lång tid förflutit sedan de erhållit sjuksköterskeutbildning.
Vissa ämnen, som tidigare haft mindre omfattning i sjuksköterskeskolornas
kursplan, såsom t. ex. psykologi och socialkunskap, måste därför även av
denna anledning inläggas i kursen.
Det har visat sig att även de kursdeltagare, som nyligen avslutat utbildning
i sjuksköterskeskola, funnit denna undervisning vara av stort värde, då
de har större möjligheter än tidigare att tillgodogöra sig den, varmt intresse
för den och stor förståelse för nödvändigheten av kunskaper på detta och
angränsande områden, speciellt i arbete inom öppen vård. Olikheten i kursdeltagarnas
ålder beror på att barnsjuksköterskor, som tidigare varit verksamma
i sluten vård, efter giftermål ofta önskar övergå till öppen vård då
arbetet här lättare kan förenas med omsorgen om eget hem och barn. De
kan härigenom fortsätta sitt yrkesarbete, vilket många annars skulle tvingas
avstå ifrån.
Lämpligheten av en avsevärd förkortning av utbildningstid inom barnsjukvård
måste starkt ifrågasättas då det på grund av barnens hjälplöshet
och oförmåga att själva redogöra för sitt tillstånd är av största vikt att
barnsjuksköterskor besitter säker iakttagelse- och omdömesförmåga, grundad
på kunskap och erfarenhet. Denna erfarenhet kan endast förvärvas genom
skötsel och umgänge med många barn i olika åldrar och med olika sjukdomstillstånd,
vilket ej kan ske på kort tid. Stockholm den 30 januari 1962.
JOHN LIND
Professor
Barbro Lindbom
Rektor
Styrelsen för statens sjuksköterskeskola i Stockholm
Ett förenhetligande av vidareutbildningen av sjuksköterskor är enligt styrelsens
mening en angelägen fråga. Som revisorerna även framhåller är emellertid
vidareutbildningen intimt förbunden med den grundläggande sjuksköterskeutbildningen
och denna bör, bl. a. av skäl som revisorerna anför,
snarast omprövas. Styrelsen anser därför, att en översyn av sjuksköterskeutbildningen
bör göras, innan frågan om samordning av vidareutbildningen
tages upp till behandling, eventuellt i en för den grundläggande utbildningen
och vidareutbildningen gemensam utredning.
Med anledning av revisorernas uttalanden angående den grundläggande
sjuksköterskeutbildningen vill styrelsen särskilt" understryka, att det s. k.
lärlingssystemet bör successivt avskaffas. Eleverna bör, i varje fall under
senare delen av utbildningstiden, ej till någon del ingå i sjukhusets personalstat
utan bör kunna ägna hela sin praktiktid åt att under avdelningssköterskans
överinseende sätta sig in i mera komplicerade och ansvarskrävande
behandlingsmetoder och arbetsledning. Under sådana förhållanden skulle ut
-
203
bildningstiden inom varje utbildningsgren kunna väsentligt nedbringas, vilket
även av revisorerna påpekats. En annan sak är att det kan visa sig lämpligt
att låta elev före legitimationen — antingen under slutskedet av utbildningen
eller efter denna — tjänstgöra såsom sjuksköterska.
Styrelsen ansluter sig till vad revisorerna anfört angående rekryteringen
av elever till sjuksköterskeskolorna. Rekryteringsbasen bör sålunda — bl. a.
genom ändring av de ekonomiska villkoren under utbildningen — utvidgas
på så sätt, att man ej ensidigt stimulerar yngre personer att söka sig till
sjuksköterskeskolorna utan även ger möjlighet för något äldre att få sjuksköterskeutbildning.
I samband därmed bör övervägas, om icke åtgärder kan
vidtagas för att öka intresset hos manlig ungdom för vårdyrkena.
Vad slutligen angår revisorernas uttalande att en administrativ apparat —
tillskapad för en gemensam skola för vidareutbildningen — måhända skulle
kunna, i varje fall delvis, befria rektorn för statens sjuksköterskeskola i
Stockholm från arbete av administrativ art, vill styrelsen framhålla att en
sådan samordning endast kan vara möjlig om skolorna sammanföres i ett
byggnadskomplex. Styrelsen, som ställer sig tveksam till om ens under sådana
förhållanden en gemensam administration skulle visa sig rationell, vill
i anslutning härtill framhålla att en minskning av arbetsbördan för skolans
rektor är en så angelägen åtgärd att den icke bör uppskjutas i avbidan
på resultatet av ifrågasatta utredningar om sjuksköterskeutbildningen.
I detta ärendes avgörande har, förutom undertecknad ordförande Rydback,
deltagit ledamöterna Gertie Söderberg, Astrid Staaff och Elin Mellander.
Stockholm den 13 januari 1962.
LENNART RYDBACK
Stig Linell
Styrelsen för statens institut för högre utbildning av sjuksköterskor
Frågan om en samorganisation eller en samordning av institutionerna för
vidareutbildning av sjuksköterskor har, såsom revisorerna framhållit, dryftats
i flera sammanhang. Medicinalstyrelsen har tidigare förordat bl. a. inordnande
av distriktssköterskeskolan under institutet. Onekligen har de tre
berörda utbildningsanstalterna mycket gemensamt. De meddelar alla vidareutbildning
för legitimerade sjuksköterskor och rekryterar i huvudsak sina
elever från samma håll.
Styrelsen anser det synnerligen lämpligt och önskvärt, att den av revisorerna
föreslagna översynen snarast kommer till stånd. Såsom revisorerna
anfört, torde en sådan översyn komma att sammanhänga med utformningen
av den grundläggande sjuksköterskeutbildningen. Denna utbildning torde
även böra överses, därest den nya personalorganisation genomföres, som
förslagits av den s. k. Thapperska utredningen.
Därest översynen äger rum, bör den enligt styrelsens mening även omfatta
den mycket viktiga frågan om möjlighet att skapa en övningsskola för
institutet.
Med stöd av det anförda får styrelsen för statens institut för högre utbildning
av sjuksköterskor livligt tillstyrka, alt den av riksdagens revisorer
föreslagna översynen snarast kommer till stånd och alt densamma får omfatta
alla de frågor som berörts av revisorerna och här ovan. Med hiinsyn
till den centrala ställning i dessa hänseenden, som institutet intager, hem
-
204
ställer styrelsen att bliva representerad bland de sakkunniga som utses att
vidtaga översynen.
I handläggningen av'' detta ärende har deltagit undertecknad Öhman, ordförande,
samt ledamöterna Biörck, Brevner, Dahlgren och Höjer ävensom
suppleanterna Bergsman och Dahlström. Stockholm den 30 januari 1962.
BIRGEB ÖHMAN
C. Brown
§ 35 Länsförvaltningens lokalbehov
Byggnadsstyrelsen
På den relativt korta tid som stått till förfogande för behandlingen av
detta omfattande ärende har det på grund av rådande personalbrist inom
styrelsen icke varit möjligt för styrelsen att verkställa någon närmare
granskning av de av riksdagsrevisorerna i berättelsen lämnade uppgifterna
rörande länsförvaltningens lokaler. Med den kännedom som styrelsen redan
har om de regionala statliga organens lokalförhållanden anser sig dock styrelsen
kunna göra det uttalandet, att styrelsen i huvudsak delar revisorernas
uppfattning om de i residensstäderna rådande förhållandena på detta
område.
Vad som främst bidragit till uppkomsten av den nuvarande situationen
torde vara de regionala organens utomordentligt snabba expansion, vilken
gjort att alla förutsägelser om lokalbehov slagit fel. Det har icke varit möjligt
att genom nybyggnader tillfredsställa lokalbehovet i samma takt som
detta vuxit. För att lösa lokalfrågorna har därför förhyrningar måst tillgripas
i betydande omfattning, vilket lett till den av revisorerna påtalade lokalsplittringen.
Den starka ansvällningen i länsförvaltningens lokalbehov har inträffat
under en tidsperiod, då byggnadsstyrelsen haft svår känning av personalbrist.
Det har därför icke varit möjligt att på detta område upprätthålla en
önskvärd långsiktig planering. Byggnadsstyrelsen är dock av den uppfattningen
att den omorganisation av styrelsen som avses att genomföras från
den 1 juli 1962 skall göra det möjligt för styrelsen att relativt snabbt åstadkomma
den av revisorerna efterlysta planeringen. Därvid erfordras givetvis
ett mycket nära samarbete mellan inrikesdepartementet och styrelsen, eventuellt
i form av en särskilt bildad arbetsgrupp.
Styrelsen får slutligen för kännedom överlämna en den 18 december 1961
dagtecknad promemoria1 rörande pågående och förestående utredningar avseende
länsförvaltningarna.
I handläggningen av detta ärende har, förutom generaldirektören Larsson
och tf. byggnadsrådet Olrog, föredragande, deltagit tf. byråchefen Cederstrand.
Stockholm den 5 mars 1962.
SIXTEN LARSSON
Christer Olrog
1 Ej avtryckt
Tore Eriksson
205
Statskontoret
Utredningen i ärendet ger vid handen att ett betydande behov av nya lokaler
för den statliga länsförvaltningen föreligger. Riksdagsrevisorerna anser
därför att en ny långsiktig plan borde uppgöras, avseende bl. a. den takt
och den ordning vari dessa lokalbehov skulle tillgodoses. Med hänsyn till
frågans vikt kunde det enligt riksdagsrevisorerna ifrågasättas, om icke för
ändamålet borde tillsättas en särskild arbetsgrupp, som i nära^ samarbete
med pågående utredningar kontinuerligt kunde handlagga ifragavarande
ärenden. I denna borde representanter för bl. a. byggnadsstyrelsen och vederbörande
departement ingå. , , , ... ....
Såsom riksdagsrevisorerna framhållit bör förberedelsearbetet tor att tillgodose
länsförvaltningens lokalbehov bedrivas så rationellt som möjligt och
''i intim kontakt med därav berörda parter. Erinras må emellertid att lJbl)
års byggnadsstyrelseutredning i sitt betänkande angående byggnadsstyrelsens
organisation (SOU 1961:48), varöver statskontoret avgav utlåtande
den 15 november 1961, föreslagit inrättande av en lokalplaneringsbyrå inom
byggnadsstyrelsen. Enligt förslaget förutsättes lokalplaneringsbyrån bil ett
planerande och utredande organ, som på ett ändamålsenligt och rationellt
sätt skulle tillgodose statens lokalbehov inom byggnadsstyrelsens verksamhetsområde.
Den skulle också ha att granska och yttra sig över lokal- och
bvggnadsärenden i de avseenden byråns kompetensområde anger. 1 nu
nämnda syften skulle byrån enligt betänkandet (s. 99) bl. a. genom inventeringar
och genom kontakter och samarbete med myndigheter, kommittéer
och andra organ insamla och bearbeta uppgifter rörande pågående eller förväntade
organisatoriska förändringar och andra omständig,heter, som kunde
påverka behovet av och sättet för utnyttjande av lokaler. Byrån skulle härvid
också genom råd och upplysningar aktivt verka för sådana lösningar
som kunde främja en sund lokalpolitik även sett i ett vidare sammanhang.
En samordning till tid och plats beträffande de skilda behoven skulle enligt
utredningen bliva en viktig uppgift i detta arbete.
Såvitt statskontoret kan finna skulle byggnadsstyrelsen genom den sa lunda
föreslagna omorganisationen bliva i tillfälle att tillgodose även det lokalplaneringsbehov
som gör sig gällande för länsförvaltningens del. I avvaktan
på statsmakternas ställningstagande till byggnadsstyrelseutredningens
förslag torde därför riksdagsrevisorernas förevarande förslag ej bora föranleda
någon åtgärd. .... A
Vid handläggningen av detta ärende har narvarit byrachet von Willebrand
och byrådirektör Joachimsson, föredragande. Stockholm den 26 januari
1962.
PAUL TAMMELIN
Wilh. Joachimsson
Länsstyrelsen i Stockholms län
1 likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen att ett sammanförande
i största möjliga utsträckning av de olika länsorganen i lokalt hänseende
bör eftersträvas. Länsstyrelsen tillstyrker revisorernas förslag om
uppgörande av en ny långsiktig plan beträffande lokalbehoven samt tillsättandet
av eu särskild arbetsgrupp för handläggande av ifrågavarande ärenden.
206
Vidkommande lansstyrelsen i Stockholms län är länsarkitektens och
andstogdens lokaler samt civilbefälhavarens kansli redan belägna i omedelbar
anslutning till länsstyrelsens huvudlokaler. Efter länsstyrelsens flyttning
ar 1962 till vattenfallsstyrelsens tidigare lokaler i kvarteret Björnen
en flyttning, som såvitt nu kan bedömas icke innebär en lösning av länsstyrelsens
lokalfråga på längre sikt — kommer även distriktsingenjören för
vatten och avlopp, länsveterinären, landsantikvarien och länsläkarinstitutionen
att få små lokaler förlagda till länsstyrelsen. Ur länsstyrelsens svnpunkt
hade det självfallet varit önskvärt om även i Stockholm belägna andra
lansorgan — främst häradsskrivarkontoren — kunnat i samband med den
torestaende flyttningen erhålla lokaler i omedelbar anslutning till länsstyrelsen.
Detta har emellertid, bland annat på grund av att statens jordbi
uksnämnd fått ta i anspråk vissa av vattenfallsstyrelsens tidigare lokaler,
icke visat sig vara möjligt. Härigenom har de med länsstyrelsens flyttmng
asyftade förbättringarna delvis omintetgjorts.
Länsstyrelsens lokaler i kvarteret Björnen har, bortsett från taxerinesassistentorganisationen,
beräknats med hänsyn till antalet tjänster den 1
J uli 1961. Redan i statsverkspropositionen för budgetåret 1962/63 föreslås
emellertid ett antal nya tjänster för länsstyrelsen. Med hänsyn till den
starka befolkningsökningen inom länet är det realistiskt att räkna med att
ytterligare tjänster kommer att inrättas inom en nära framtid.
För länsstyrelsens vidkommande framstår det därför som synnerligen
angelaget att frågan om anskaffande av nya lokaler, oberoende av den någäende
utredningen beträffande ändrad länsindelning för stockholmsområdet,
snarast upptages till behandling, varvid särskild uppmärksamhet bör
agnas frågan huru alla organ med uppgifter inom länsförvaltningen skall
kunna lokalt sammanföras.
...1 hamRaggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
jamval tf. landssekreteraren Falk. Stockholm den 30 januari 1962.
ERIK WESTERLIND
E. Hjortsberg
Länsstyrelsen i Uppsala län
Behovet av dagligt samarbete mellan länsstyrelsen och övriga länsmyndighelerna
samt dem emellan har med nutidens komplicerade arbetsuppgiiter
blivit allt större. Samarbetet försvåras emellertid i hög grad av att
de olika myndigheternas tjänstelokaler ligga spridda från varandra. Det
under senare år ökade lokalbehovet, som endast i ringa omfattning tillgodosetts
genom statlig nybyggnad, har medfört att byggnadsstyrelsen måst
för de olika lansmyndigheterna i ett stort antal fall förhyra tjänstelokaler.
Knapphet på kontorslokaler i hyreshus har emellertid medfört att denna
förhyrning skett utan att hänsyn kunnat tagas till de nya lokalernas belägenhet
i förhållande till myndighetens huvudlokal eller dess andra tjänstelokaler.
Vad dessa förhållanden medföra i fråga om olägenheter och kostnader
ha statsrevisorerna berört i sitt uttalande.
Det anförda torde klart visa angelägenheten av att man planlägger för
en koncentration av varje länsmyndighets lokaler och att länsstyrelsen och
Övriga lansmyndigheter erhålla tjänstelokaler, om icke i ett gemensamt fastighetskomplex,
så dock i närheten av varandra.
Det svåraste hindret för en snabb och rationell lösning av länsförvalt -
207
ningens byggnadsfrågor är i regel tomtfrågan. Många exempel torde finnas
på att statsverket försummat att i tid försäkra sig om lämplig tomtmark
för förutsebara och ofrånkomliga ny- och tillbyggnadsbehov med påföljd
att en rationell lösning av byggnadsfrågan omöjliggjorts och/eller att kostnaderna
för erforderlig tomtmark väsentligt fördyrats.
Behovet av sammanhängande eller nära varandra belägna tomter för de
olika förvaltningsmyndigheternas byggnader gör det nu mera angeläget än
någonsin att i tid utreda förefintliga möjligheter att anskaffa tomter lampliga
för förvaltningsbyggnader eller som bytesobjekt när annan lämpligare
tomt kan frigöras. En grundlig utredning angående lokalbehov och möjligheter
till tomtförvärv bör därför snarast igångsättas. Härför bör, såsom
statsrevisorerna föreslagit, tillsättas en särskild arbetsgrupp, som i nära
samarbete med pågående utredningar angående länsindelningen i riket och
angående länsförvaltningens organisation uppgör en ny långsiktig plan avseende
bland annat den takt och den ordning vari de olika lokalbehoven
skola tillgodoses. Till denna arbetsgrupp med representanter för vederbörande
departement och byggnadsstyrelsen bör redan på ett tidigt stadium av
planläggningsarbetet knytas representanter för vederbörande länsstyrelser,
länsarkitektkontor och övriga länsmyndigheter.
För att möjliggöra snabba avgöranden i fråga om tomtköp för förvaltningsbyggnader
borde Ivungl. Maj :t förfoga över erforderliga medel för
ändamålet. , , ,
Detta ärende har handlagts av landshövdingen Rylander, landssekreteraren
Nilsson och landskamreraren Jansson. Uppsala den 26 januari 1962.
OLOV RYLANDER
Henrik Jansson
Länsstyrelsen i Kronobergs län
I länsstyrelsens svar till riksdagens revisorer i anledning av infordrade
uppgifter om länsmyndigheternas tjänstelokaler har länsstyrelsen framhållit
att lokalbehovet för berörda myndigheter i Kronobergs län icke är tillfredsställande.
För länsstyrelsens egen del är lokalfrågan ett synnerligen
stort och svårlöst problem. I ovan berörda skrivelse har länsstyrelsen beräknat
att ytterligare ett 25-tal rum torde komma att erfordras fram till
den 1 juli 1965, eu beräkning, som nog får anses vara i underkant och
dessutom bygger på förutsättningen, att länsstyrelsen icke erhåller nya
arbetsuppgifter med ytterligare lokalbehov som följd. Trångboddheten har
bl a haft till följd, att flera sektioner fått flytta till förhyrda lokaler utanför
residenset. Svårigheten att kunna förhyra lämpliga lokaler har aven
medfört, att sektionerna inbördes äro splittrade. Taxeringssektionen har sålunda
nu sina lokaler på tre och uppbördssektionen sina å två olika platser i
staden. Svårigheten för vederbörande sektionschef att leda och övervaka sektionens
arbete liksom även för personalen att inbördes hålla kontakten i arbetet
torde vara uppenbar. Splittringen av länsstyrelsens lokaler kommer
troligen också att tvinga länsstyrelsen att vid stundande anslagsberäkning
begära ytterligare medel för anställandet av extra expeditionsvakt för transport
av handlingar mellan residenset och länsstyrelsens övriga tjänstelokaler.
I skrivelse den 19 september 1961 till luingl. byggnadsstyrelsen har länsstyrelsen
påtalat lokalproblemen samt hemställt, att byggnadsstyrelsen matte
vidtaga skvndsamma åtgärder för projektering och uppförande av eu nybygg
-
208
nåd för landskontoret å en kronan tillhörig tomt å kv. Gunnar Gröpe belägen
cirka 75 in. från residenset. Avskrift av berörda skrivelse bilägges
(bilaga) och åberopas även i detta yttrande. Sedan sistnämnda skrivelse
avlatits, bar kungl. byggnadsstyrelsen innevarande månad förvärvat en
hornlastighet med en tomtyta av 1140,6 in2, vilken fastighet är belägen på
ett avstånd av cirka 50 m snett emot residenset. Byggnaden å denna fastigheter
gammal och torde närmast vara avsedd att rivas, då den icke lämpar
sig för kontorsändamål och saknar central uppvärmning. Lämpliga
tomter tinnas sålunda tillgängliga för nybyggnad för länsstyrelsen.
Länsstyrelsen vill även nu understryka nödvändigheten av att en nybyggnad
å kv. Gunnar Gröpe snarast kommer till stånd för att kunna samla
landskontorets nu splittrade lokaler. Byggnadsstyrelsen har i nådigt brev den
13 juli 1961 erhållit bemyndigande alt riva den gamla bvggnad, som nu finnes
a tomten. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillhör det fåtal län, som ännu
icke fått sin lokalfråga löst genom nybyggnad, vilket länsstyrelsen vill understryka.
Riksdagens revisorer ha framhållit, att det är synnerligen angeläget,
att länsförvaltningens anspråk på nya lokaler kan tillgodoses så snabbt som
omständigheterna medgiva liksom även, att det är synnerligen påkallat, att
den statliga länsförvaltningen i varje fall i lokalmässigt avseende får ett så
nära inbördes samband som förhållandena medgiva. Länsslvrelsen delar
helt denna åsikt.
. J handläggningen av detta ärende ha jämväl landskamreraren GustafAdolf
Kroon och landssekreteraren Tage Kilander deltagit. Växjö den 30 januari
1962. J
THORWALD BERGQUIST
E. Arrander
Bilagn
Yttrande från länsstyrelsen i Kronobergs län till byggnadsstyrelsen
Under senare år har länsstyrelsens lokalfrågor blivit ett alltmera svårlöst
problem. Förutom å residenset har länsstyrelsen nu sina lokaler å fem olika
platser i staden, vilket framgår av bilagda kartskiss. Av dessa lokaler äro
fyra förhyrda. Fn är inrymd i en staten tillhörig rivningsbyggnad å tomten
nr 3 i kvarteret Gunnar Gröpe. Då länsstyrelsen saknar reservutrymmen,
kommer en utökning av länsstyrelsens verksamhet eller av dess personal att
medföra behov av ytterligare förhyrningar. För närvarande måste även fler
befattningshavare än som är önskvärt dela tjänsterum med hänsyn till lokalbristen.
Splittringen av länsstyrelsens lokaler medför även ur organisatorisk
synpunkt väsentliga olägenheter. Taxeringssektionen bär lokaler för
revision sdetalj en och varuskatten ute i staden, medan återstoden av sektionen
inrymmes å residenset. En dylik spridning av en sektion medför försvårade
kommunikationer inom sektionen med bl. a. icke önskvärd spilltid
som följd. Då huvuddelen av taxeringsassistenterna inom en nära framtid
torde komma att inplaceras å länsstyrelsen, innebär detta att ytterligare lokaler
måste förhyras. Givet är att effektiviteten hos en sektion måste bli lidande
av en dylik utspridning å flera olika arbetsplatser liksom även handledningen
av sektionen i avsevärd grad försvåras. Uppbördssektionen med
folkbokföringsdetaljen bär sina lokaler uppdelade å två olika platser utanför
residenset. Landskansliet har lokaler i residenset samt å två platser
209
utanför. Bland annat har civilförsvarssektionen för närvarande sina lokaler
inrymda i den staten tillhöriga byggnaden å kvarteret Gunnar Gröpe. Under
mitten av nästa år beräknas de delar av landskansliet, som nu ha lokaler
utanför residenset, komma att överflyttas till en byggnad vid Kronobergsgatan
mitt emot landskansliets nuvarande lokaler, vilken byggnad Växjö
Fabriks- och Hantverksförening för närvarande håller på att uppföra. Härigenom
kommer byggnaderna å kvarteret Gunnar Gröpe att bliva tomma.
Medgivande att få riva byggnaderna har lämnats i nådigt brev den 13 juli
1961 till byggnadsstyrelsen.
Länsstyrelsen är sålunda i trängande behov av nya lokaler för att kunna
läcka nuvarande lokalbehov och för att kunna samla de nu splittrade sektionerna
ävensom för att vara rustad för förväntade ytterligare lokalbehov.
Enligt länsstyrelsens mening synes en mycket lämplig lösning vara, att en
nybyggnad uppföres å kvarteret Gunnar Gröpe för att i första hand täcka
landskontorets lokalbehov, vilken uppfattning delas av länsarkitekten. Avståndet
mellan residenset och nämnda tomt utgör endast cirka 75 in. De av
landskontoret nu disponerade utrymmena i residenset skulle i den mån de
icke alltjämt befinnas vara erforderliga för landskontorets behov i så fall
kunna frigöras för andra aktuella lokalbehov.
Länsstyrelsen hemställer i anledning av vad ovan anförts att byggnadsstyrelsen
i samråd med härvarande länsarkitektkontor ville vidtaga skyndsamma
åtgärder för projektering och uppförande av en nybyggnad för landskontorets
del å tomten nr 3 i kvarteret Gunnar Gröpe.
I handläggningen av detta ärende ha jämväl landskamreraren GustafAdolf
Kroon samt landssekreteraren Tage Kilander deltagit. Växjö den 19
september 1961.
Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län
Länsstyrelsen väll understryka, att länsförvaltningens lokalförhållanden
för närvarande äro mycket besvärande. Överhuvudtaget erbjuder det stora
svårigheter att placera nytillkomna tjänster. Vad lokaliseringen av de olika
arbetsplatserna beträffar har situationen ytterligare försämrats — jämfört
med det läge som redovisades sommaren 1961 — genom att taxeringssektionens
revisionsdetalj och den till länsstyrelsen knutna assistentorganisationen
i november 1961 respektive i början av januari 1962 fått placeras utanför
länsstyrelsens egna lokaler. Från och med den 1 juli 1962 torde det vidare
bliva nödvändigt att placera taxeringssektionens allmänna detalj utanför
landsstatshuset, en åtgärd som måste inverka menligt på arbetets effektivitet.
En betydande lättnad kan skönjas, om föreliggande planer på förhyrning
av ett kontorshus på Otlerhällan bakom landsstatshuset kunna
hringas i hamn inom en snar framtid.
Länsstyrelsen har icke funnit anledning rikta någon erinran mot tanken
på att en »arbetsgrupp» skulle få i uppdrag att, på det sätt som revisorerna
föreslagit, närmare följa landsstatens lokalproblem. Länsstyrelsen förutsätter
att denna »arbetsgrupp» knytes till inrikesdepartementets landsstatsbyrå.
Avslutningsvis vill länsstyrelsen betona vikten av att särskilt i de större
residensstäderna staten åt sig säkrar tillgång på väl belägen tomtmark (inkluderande
utrymme för parkering) för näraliggande och framtida behov.
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
landssekreteraren Axelson. Göteborg den 31 januari 1962.
PER NYSTRÖM
Folke Elfving
210
Länsstyrelsen i Norrbottens län
Länsförvaltningens lokalbehov på lång sikt kommer givetvis att röna inverkan
av resultatet av pågående utredningar rörande rikets indelning i län
samt länsförvaltningens organisation.
Under handläggningen av ärendet om nybyggnad för länsstyrelsen, vilket
nu fortskridit så långt att ritningar färdigställts och medel äskats för byggnadsföretaget
i årets statsverksproposition har länsstyrelsen uppmärksammat
att redan nu vid dessa ärendens planläggning ett nära samarbete sker
mellan departementet och byggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen har även kunnat
iakttaga hur enbart under den tid som förlöper under ett sådant byggnadsärendes
handläggning förhållandena ändras och omständigheter tillkomma
av beskaffenhet att nödvändiggöra omarbetning av redan uppgjorda
planer.
De förändringar som de senaste årtiondena skett inom länsförvaltningen
har i huvudsak enbart rört länsstyrelsernas organisation och medfört ökning
av personal och arbetsuppgifter och ökat lokalbehov. Vissa av nu pågående
utredningar torde kunna leda till förändringar i själva länsindelningen,
varjämte frågan om en större omorganisation av länsförvaltningen
upptagits till förnyad utredning. Skulle handläggningen av länsförvaltningens
byggnadsfrågor med hänsyn till de nytillkomna omständigheter, som berörts
i riksdagens revisorers berättelse anses böra sammanföras till en särskild
arbetsdetalj för enhetligare bedömning av framförda projekts inbördes
angelägenhet sgrad och omfattning, anser länsstyrelsen inrättandet av en
särskild arbetsgrupp inom departementet väl motiverat. Denna grupp bör
ges den sammansättning departementschefen med hänsyn till pågående utredningar
m. in. må finna önskvärd.
I handläggningen av detta ärende ha deltagit landshövdingen Manfred
Näslund, landskamreraren Arvid Wenker och länsassessorn K. E. Hansén.
Luleå den 1 februari 1962.
MANFRED NÄSLUND
K. E. Hansén
§ 36 Länsadministrationen i Gotlands län
Statskontoret
Såsom revisorerna framhållit, torde det föreligga stora svårigheter att för
ett län med Gotlands förhållandevis ringa invånareantal åstadkomma en
länsadministration, som är både ekonomisk och effektiv. Statskontoret anser
liksom revisorerna, att det är lämpligt att problemet uppmärksammas
av de sakkunniga som tillkallats för att utreda frågan om länsförvaltningens
organisation. Det förefaller emellertid tveksamt, huruvida en tillfredsställande
lösning kan åstadkommas inom ramen för nuvarande länsindelning.
Enligt statskontorets mening tillhör därför frågan om länsadministrationen
på Gotland det problemkomplex som finge behandlas, därest en utredning
om länsindelningen i dess helhet konime till stånd. Alternativt kunde det
tänkas, att det såsom en särfråga genom en särskild utredning undersöktes,
huruvida Gotland lämpligen kunde inlemmas i något annat län och om
i så fall den önskvärda nära kontakten mellan Gotlands befolkning och dess
211
länsstyrelse kunde uppnås exempelvis genom att ett ändamålsenligt organiserat
detachement av denna styrelse förlädes till Gotland.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit ledamoten Ståhl och
överdirektören Tammelin, föredragande. Stockholm den 10 januari 1962.
IVAR LÖFQVIST
Paul Tammelin
Länsstyrelsen i Gotlands län
Vid övervägande av ifrågavarande spörsmål har länsstyrelsen i likhet
med revisorerna som utgångspunkt att Gotlands län i länsadministrativt hänseende
kommer att under överskådlig tid bestå som en självständig enhet
samt att Gotlands befolkning i varje fall icke skall vara sämre ställd än övriga
läns invånare i fråga om den service som länsförvaltningsmyndigheterna
i olika avseenden ge medborgarna. Givetvis instämmer länsstyrelsen
också i revisorernas uttalande att kostnaderna för länsförvaltningen i Gotlands
län måste som på andra håll i möjligaste mån begränsas.
Anledningen till att revisorerna ägnat uppmärksamhet åt länsförvaltningen
i Gotlands län är den av dem gjorda iakttagelsen att utgifterna till
avlöningar och omkostnader för dennas personal synes revisorerna framstå
såsom i och för sig höga och, om de ställas i relation till länets folkmängd
och jämförelse göres med vissa andra län, såsom än högre. Revisorerna påpeka
själva att dylika jämförelser av olika skäl äro svåra att göra. Detta
påpekande vill länsstyrelsen understryka. Såsom exempel på till vilka
missvisande resultat man med denna metod kan komma må nämnas den av
revisorerna särskilt åberopade jämförelsen mellan kostnaden per invånare
för lantbruksnämnderna i Gotlands och Blekinge län, 6 kronor 31 öre respektive
2 kronor 88 öre. Väljer man i stället den med hänsyn till arten av
lantbruksnämndernas verksamhet mera rättvisande normen att ställa kostnaderna
i relation till antalet brukningsenheter med över två hektar åker
eller till åkerarealen, mätt i hektar, framkommer en kostnad av, i förra
fallet 72 kronor 2 öre för Gotlands och 87 kronor för Blekinge län samt i
senare fallet 4 kronor 6 öre för Gotlands och 7 kronor 41 öre för Blekinge
län.
Även om mot eu på befolkningstal grundad kostnadsjämförelse kunna
jämväl i fråga om andra förvaltningsorgan riktas invändningar, som för
övrigt icke enbart äro till favör för Gotlands län, torde för länets vidkommande
generellt sett en tendens föreligga till relativt kostnadskrävande
länsadministration. Vari revisorerna anse orsaken härtill vara alt söka framgår
klart genom deras hänvisning till vissa uttalanden som gjorts av 1959
års länsindelningulredning. Eu verkställd undersökning visar enligt nämnda
utredning att de befolkningsmässigt små länen dra eu förhållandevis
högre kostnad än de medelstora och största länen.
Länsstyrelsen har för sin del ej anledning draga riktigheten av det av
länsindclningsutredningen gjorda konstaterandet i tvivelsmål. Även med
antagande afl kostnadsstegringen ej är omvänt proportionell mot befolkningstalet
utan inträder först med eu viss fördröjning äro de för Gotlands
län framräknade kostnadssiffrorna alls icke ägnade att förvåna.
Om ett geografiskt område på fastlandet med Gotlands läns ytvidd och
befolkningsunderlag av någon anledning skulle kommit att bilda särskilt
län, torde det för länge sedan ha — oberoende av stabiliteten i rikets läns
-
212
indelning — iörenats med angränsande län. Det är givetvis det geografiska
läget som gör att för Gotlands läns vidkommande någon sådan förening
icke kommit till stånd och ej heller är i dagens läge aktuell. Man nödgas
under sådana omständigheter acceptera att de förbilligande faktorer som
anses göra sig gällande inom verk med stor personaluppsättning icke äro
att räkna med inom härvarande länsadministration. I absoluta tal kunna
de rationaliseringsvinster, om vilka statsverket sålunda skulle gått miste,
icke antagas uppgå till sådana belopp att det enligt länsstyrelsens mening
över huvud skulle kunna ifrågasättas att ekonomiska aspekter skulle kunna
få något inflytande på det Gotlands län berörande länsindelningsproblemet.
Eu annan sak är att tanken på undersökning om möjliga kostnadsbesparingar
genom organisatoriska åtgärder kommer mera i förgrunden ju
ogynnsammare den relativa kostnadsnivån framträder. Något uppslag, efter
vilket denna fråga skulle kunna angripas, lämnas icke av revisorerna, som
göra det riktiga påpekandet, att spörsmålet intimt sammanhänger med uppbyggnaden
av den statliga länsförvaltningen och att principerna för dennas
framtida ordnande för närvarande granskas av tillkallade sakkunniga,
länsförvaltningsutredningen.
Det är under nu angivna förhållanden knappast heller möjligt för länsstyrelsen
att komma med något bidrag till frågan om utformningen av länsförvaltningen
på Gotland. Endast några allmänna reflexioner må göras.
Det är som bekant påtalade brister i samordningen inom länsförvaltningen
som i olika sammanhang och nu senast genom länsförvaltningsutredningens
tillkallande främst aktualiserat frågan om länsförvaltningens framtida
uppbyggnad. Såsom skäl för en vidgad sådan samordning genom inordnande
i länsstyrelsen av vissa nu självständiga länsorgan har emellertid
också framförts att besparingar därigenom skulle i olika avseenden inträda.
Därest länsförvaltningsutredningen skulle föreslå ett dylikt inordnande och
förslaget härom accepteras av statsmakterna, synes troligt, att utredningsarbetet
givit vid handen att en sålunda ändrad länsförvaltningsorganisation
skulle komma att föra med sig rationaliseringvinster, i varje fall om dessa
mätas ej enbart rent penningmässigt. Rationaliseringsvinster skulle i så
fall också bärgas för länsförvaltningen på Gotland. Det oaktat kan givetvis
det läget inträda, att det i fråga om den relativa kostnadsnivån fortfarande
till Gotlands läns nackdel föreligger ett avstånd mellan nämnda
län och rikets övriga län. I dagens läge föreligga emellertid icke några förutsättningar
att bedöma om ett sådant läge påkallar några särskilda organisatoriska
åtgärder eller om några tjänliga sådana över huvud stå till buds.
Det principiella ställningstagandet till den statliga länsförvaltningens organisation
kan emellertid också ge till resultat att förmodandena om rationaliseringsvinster
vid inordnande av vissa länsorgan i länsstyrelsen visserligen
visat sig välgrundade men att nämnda skäl för genomförande av
reformen icke ansetts uppväga andra skäl som talat i motsatt riktning. I
ett sådant fall kan anledning föreligga att för Gotlands län göra eu särskild
avvägning i syfte att utröna huruvida på grund av länets litenhet och länsförvaltningens
därav följande högre relativa kostnadsnivå anledning föreligger
att tillmäta den ekonomiska faktorn så pass mycket större betydelse
än på andra håll att avvägningen ger ett annat resultat. Det synes emellertid
länsstyrelsen knappast finnas skäl att överväga att för Gotlands län
tillskapa en från riket i övrigt avvikande länsförvaltningsorganisation i
annat fall än om statsmakterna till väsentlig del skulle följa Iänsindelningsutredningens
principuttalande till förmån för en länsindelning med sikte
på en folkmängd i varje län ej understigande 250 000 å 300 000 invånare.
Vidare vill länsstyrelsen — utan att för egen del taga ställning till om de
213
härmed förenade fördelarna skulle vara de övervägande — erinra om de planer
som i olika sammanhang framförts om ett sammanförande på en hand av
olika länsorgans kamerala arbetsuppgifter. .....
Slutligen må omnämnas den i vissa fall redan utnyttjade möjligheten
till samgående med förvaltningsmyndighet på fastlandet. Sådant samgående
hör emellertid endast ifrågakomma, därest så kan ske utan att den service,
som lämnas allmänheten, därigenom försämras eller olägenhet uppkommer
genom den försening, som anordningen kan medföra. I detta sammanhang
må nämnas, att samgaende förekommer, utom i de av revisorerna
nämnda exemplen, även i fråga om den del av skatteuppbörden, som ankommer
på vederbörande skatteavdelning inom posten. Denna uppgift ankommer,
såvitt avser Gotlands län, nämligen på postens skatteavdelning i
Stockholm.
I avgivande av detta utlåtande har jämväl landskamreraren E. G. Leksen
deltagit. Visby den 24 januari 1962.
MARTIN WAHLBÄCK
Steffan Trijsén
Länsförvaltningsutredningen
Att riksdagens revisorer upptagit nämnda fråga bär närmast föranletts
av statsfinansiella skäl. Revisorerna har nämligen funnit, att kostnaderna
för vissa delar av länsförvaltningen i Gotlands län (landskansliet samt länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden och lantbruksnämnden) i förhållande
till länets folkmängd är betydligt högre än i rikets övriga län eller, såvitt
angår omförmälda nämnder, betydligt högre än i Östergötlands, Blekinge
och Värmlands län. Mot bakgrunden av vad revisorerna anfört om storleken
av och kostnaderna för länsförvaltningen i Gotlands län i relation till länets
folkmängd har revisorerna ansett, att den principiella kritik, som under senare
år framförts mot länsförvaltningens organisation och arbetssätt, i särskilt
hög grad måste gälla i fråga om detta län. Revisorerna uttalar också,
att det dvér huvud måste vara svårt att i ett så litet län som Gotlands bygga
upp en ändamålsenlig förvaltningsapparat enligt nu gällande principer för
länsförvaltningens organisation. De angivna förhållandena leder enligt revisorernas
mening närmast till tanken att länsförvaltningen i Gotlands län
borde organiseras efter andra principer än de nuvarande.
Enligt direktiven för länsförvaltningsutredningen skall utredningens arbete
ytterst syfta till att förutsättningslöst granska och framlägga förslag
rörande principerna för den statliga länsförvaltningens ordnande för fiamtiden.
I direktiven framhålles vidare bl. a. följande. Största vikt måste fästas
vid frågan om samordning både inom de olika verksamhetsområdena i länsförvaltningen
och mellan dessa verksamhetsområden. Speciellt betydelsefulla
i detta hänseende är samhällsplaneringen och byggnadsväsendet liksom
socialvården i vidsträckt mening samt den allmänna hälsovården med
vattenvården, på vilka områden för närvarande råder en viss splittring i
organisatoriskt avseende i länsförvaltningen. För att förbättra samordningen
måste en sådan organisation eftersträvas, som tillgodoser både det allmännas
nytta och kommunernas och allmänhetens intresse av fullgod service.
Avgörande för organisationsfrågans lösning är emellertid i fiämsta
rummet arbetsuppgifternas beskaffenhet och omfattning samt det därav belingade,
ur effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkter mest lämpliga förfarandet
vid arbetsuppgifternas utförande.
214
Länsförvaltningsutredningen har icke hunnit så långt i sitt arbete, att utredningen
kan framföra någon bestämd uppfattning om vare sig de allmänna
riktlinjerna för länsförvaltningens organisation eller den av riksdagens
revisorer nu särskilt aktualiserade frågan om länsadministrationen i Gotlands
län. Länsförvaltningsutredningen vill understryka, att de arbetsuppgifter,
som ankommer på länsförvaltningen i nämnda län, icke i och för sig
är av annan art och betydelse än motsvarande uppgifter inom andra län.
Med hänsyn härtill framstår det för utredningen som angeläget, att ehuru
arbetsuppgifterna i Gotlands län är av mindre omfattning än i övriga län,
för deras utförande dock skapas en organisation, som i kvalitativt hänseende
äi likvärdig med länsförvaltningen på fastlandet. Länsförvaltningsutredningen
är för närvarande icke beredd att yttra sig om huruvida det med
fasthållande av denna princip kan befinnas ‘lämpligt och möjligt att organisera
länsförvaltningen i Gotlands län på ett sätt som avviker från det allmänna
mönstret.
Det må framhållas, att de i revisorernas berättelse konstaterade höga relativa
kostnaderna för länsförvaltningen i Gotlands län synes vara uttryck
för en allmän tendens till högre sådana kostnader för de små länens vidkommande
än för de medelstora och stora länen. Riktigt torde också vara,
att särskilt i de små länen de olika länsorganen ofta varken ekonomiskt eller
arbetstekniskt utgöra rationella arbetsenheter. Vad revisorerna anfört
beträffande Gotlands län, såväl i fråga om förvaltningsapparatens storlek
som kostnaderna för denna i förhållande till länets folkmängd, kan därför
antagas i viss mån äga sin motsvarighet i andra små län, om än de påtalade
förhållandena framstår som mindre anmärkningsvärda i dessa län än i Gotlands
län.
. Av länsförvaltningsutredningen ovan framförda synpunkter utesluter
självfallet icke, att utredningen i sitt vidare arbete och sedan den nått fram
till ett förslag till principiella riktlinjer för länsförvaltningens framtida organisation
ägnar särskild uppmärksamhet åt frågan, vad dess förslag kan
komma att ekonomiskt innebära för Gotlands läns vidkommande. Länets
egenskap av ölän och den omständigheten, att med avseende på folkmängden
länet är minst och avsevärt mindre än närmast större län, synes motivera,
att länsförvaltningsutredningen i enlighet med revisorernas önskan
speciellt beaktar kostnaderna för länets förvaltning.
I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad Natt och
Dag, ordförande, ledamöterna Cassel, Fröjd, Lundell, Mellqvist, Ståhl och
Syhvan. Stockholm den 29 januari 1962.
ÅKE NATT OCH DAG
B. Svanström
§ 37 Vissa skärgårdsfrågor i Stockholms län
Länsstyrelsen i Stockholms län
Med överlämnande av yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren
och vägdirektören (bilagor A—C) får länsstyrelsen anföra följande.
Länsstyrelsen är synnerligen tacksam att revisorerna intresserat sig för
problemen i Stockholms skärgård och tagit upp vissa viktigare avsnitt härav
till behandling. Ty det märkliga är, att trots att denna skärgård är i det
215
närmaste unik och bjuder på en synnerligen omväxlande natur från innerskärgårdens
lummighet till utskärgårdens kala övärld och stora vatten, så
är det intresse som från statligt håll hittills visats den och dess inbyggare
mycket måttligt. Det är dock en viktig och för kommande generationer synnerligen
betydelsefull angelägenhet alt denna skärgård i mesta möjliga mån
får behålla sin karaktär och att det ges möjlighet för människor att inte
bara vistas där några korta sommarmånader utan för en bofast befolkning
att där fortleva. Det sista är inte ett utslag av naturromantik utan en nödvändig
förutsättning för att skärgården även i fortsättningen skall kunna
bjuda sina tillfälliga besökare de fördelar och den trivsel en levande bygd
utgör.
Länsstyrelsen delar sålunda helt revisorernas uppfattning att det är betydelsefullt
att eu icke alltför fåtalig bofast befolkning har möjligheter att
kvarstanna i skärgården och att förutsättningen härför är att denna befolkning
ges möjlighet till en tillfredsställande försörjning, att kommunikationerna
förbättras och att skärgårdsborna även i övrigt erhåller en service i
olika avseenden som tillfredsställer nutida krav. De initiativ länsstyrelsen
tagit i dessa hänseenden har framförts i de framställningar och yttranden,
som framgår av bifogade förteckning.1
Revisorerna har särskilt uppmärksammat bebyggelseproblemen, främst
frågor som sammanhänger med planläggningen av fritidsbebyggelsen i skärgården.
Länsstyrelsen vill kraftigt instämma i vad revisorerna anfört om
vikten att söka lokalisera fritidsbebyggelsen så, att skärgårdsnaturens stora
värden inte förstörs. Härför krävs planläggning, och revisorerna synes
anse, att detta skett i för liten omfattning. De uttalar, att detaljplanläggningen
i fortsättningen bör bedrivas i snabbare takt, och att det är först
genom sådana planer en avvägning kan äga rum mellan olika intressen.
Länsstyrelsen vill med instämmande i revisorernas principiella syfte emellertid
framhålla, att man för att riktigt lokalisera fritidsbebyggelsen icke
uteslutande kan använda sig av detaljplaner av den typ, som byggnadsplanerna
utgör. Första ledet vid lokaliseringen bör givetvis vara den översiktliga
planläggningen. När man sedan skall realisera översiktsplanens intentioner
beträffande tätbebyggelsen, skall detta ske genom byggnadsplaner,
där denna bebyggelse koncentreras till vissa partier, medan stora områden
avsättes som grönområden. Det är dock i många fall förenat med stora svårigheter
att få fram en byggnadsplan. På grund av ägosplittring eller andra
skäl vill markägarna ofta icke bidraga till frågans lösning. Kommunen har
visserligen initiativet, men drar sig för de stora kostnader, som skulle komma
att stanna på den. Som exempel kan nämnas Sandhamn, det kända lotsoch
seglarsamhället på Sandön. Behovet av plan där är allmänt erkänd, och
länsstyrelsen har den 24 november 1950 förordnat om plans upprättande.
Kommunen — en skärgårdskommun utan större tillgångar — är villig alt
slå för en del av kostnaderna, men drar sig för att sätta igång, då det är tvivelaktigt
om bidrag från markägarna kan erhållas i någon nämnvärd utsträckning.
I fall som detta, där det finns ett allmänt intresse av planläggning,
borde skattesvaga kommuner kunna erhålla statsbidrag.
Det kan emellertid ej vara ett önskemål att hela skärgårdsområdet täckes
av byggnadsplaner, även om de förses med stora grönområden. För de
områden, där man ej vill ha någon tätbebyggelse, men är inställd på all i
begränsad omfattning släppa fram glesbebyggelse, ger strandlagen, naturskyddslagen
och 122 § byggnadslagen vissa möjligheter alt lokalisera glesbebyggelsen,
så alt man kan hålla vissa områden helt orörda. Men dessa inöj
1
Kj avtryckt
216
liglieter att reglera glesbebyggelsen står ej till buds överallt, utan, som länsarkitekten
anfört, bör lagstiftningen överses, sä att ökade förutsättningar
erhålles för att överhuvud realisera de intentioner, som kommer till uttryck
i översiktsplaner. Det borde därvid övervägas om ej det bästa vore att, när
det gäller speciella naturvärden som Stockholms skärgård, tillskapa ett nytt
planinstitut vid sidan av byggnadsplan och utomplansbestämmelser för att
reglera glesbebyggelsen i syfte att hålla vissa delar av skärgården helt fria
från bebyggelse och bevarade för kommande generationers friluftsliv. Ett sådant
planinstitut måste i så fall förbindas med tillräckliga anslag för ersättning
åt de markägare, som betages glesbebyggelserätten.
Revisorerna framhåller önskvärdheten att länsstyrelsen genom energiska
insatser i form av råd och anvisningar ger kommunerna stöd i deras angelägna
arbete att för framtiden bevara Stockholms skärgård. Länsstyrelsen
vill nämna att en fortlöpande kontakt mellan länsstyrelsen och skärgårdskommunerna
sker och att länsstyrelsen bl. a. under två dagar i februari
kommer att hålla eu konferens med dessa i frågor som gäller bebyggelse
och naturvård.
Beträffande försäljningen av ideella andelar i ytterskärgårdarna har länsstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 november 1660 hemställt om
en utredning i frågan. Länsstyrelsen har med tillfredsställelse hälsat de åtgärder,
som i denna fråga redan vidtagits i form av viss ändring av 9 §
lagen om fiskevårdsföreningar och som föreslås i den nyligen avgivna propositionen
angående ändring av 24 § lagen om rätt till fiske.
En del kommunikationsfrågor har länsstyrelsen behandlat i sitt yttrande
över den trafikplan revisorerna omnämner. Det är av största vikt, att dessa
frågor löses på ett även för skärgårdsborna tillfredsställande sätt och att
kostnadssynpunkterna icke alltför mycket får dominera. Likaså är det viktigt
att möjligheterna att bygga vägar på öarna väsentligt underlättas. Revisorerna
har även framhållit detta och härvid omnämnt, att länsstyrelsen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt att för vägföretag av här avsett slag
få ta i anspråk anslaget till ödebvgdsvägar. ,\vsikten med länsstyrelsens
framställning är sålunda att härigenom erhålla mark till angelägna vägar på
skärgårdsöar, såsom Svartsö, lngmarsö och Harö. Länsstyrelsen har härvid
utgått ifrån att vid bifall till framställningen arbetsplan skall kunna fastställas
för byggande av vägar på sådana öar, som enligt Kungl. Maj :ts beslut
betr. Harö f. n. icke kan erhålla allmän väg.
Vad beträffar enskilda vägar har länsstyrelsen med tillfredsställelse sett,
att 1960 års vägsakkunniga föreslagit en höjning av statsbidraget till byggande
och underhåll av enskilda vägar.
Den eftersläpning inom lantmäteriväsendet som hl. a. medfört, att förrättningar
enligt lagen om enskilda vägar kunna igångsättas först flera år efter
det förrättningsman förordnats har utförligt behandlats av överlantmätaren
i dennes yttrande. Länsstyrelsen vill här endast tillägga vad länsstyrelsen
anförde i sitt yttrande den 13 november 1959 över ett av 1956 års lantmäterikommitté
avgivet betänkande rörande lantmäteriväsendets och kartverkets
organisation:
»Länsstyrelsen vill därför ansluta sig till det av överlantmätaren och reservanterna
framförda förslaget med 8 distriktsenheter och 2 specialorganisationer,
varav en för vägförrättningar. Länsstyrelsen vill beträffande den
sistnämnda framhålla, att handläggningen av vägförrättningar inom detta
län måste betecknas som synnerligen otillfredsställande. Flera års väntetid
innan förrättningarna påbörjas medför stora olägenheter för det enskilda
vägväsendet. En särskild, i förhållande till den nuvarande väsentligt utökad
organisation för detta ändamål framstår därför som eu nödvändighet,
om missförhållandena skola kunna avhjälpas.
217
1 fråga om personalen inom dislriktsorganisationen har kommittén för
riket i dess helhet föreslagit en minskning. Fördelningen mellan länen skall
avgöras av lantmäteristyrelsen. Vad detta län beträffar är ett behov av en
förstärkning uppenbar, om man skall lyckas åstadkomma en minskning av
nuvarande arbetsbalanser. Det må här framhållas att vid de sammanträden,
länsstyrelsen vid resor under innevarande år hållit med befolkningen på en
mängd platser i skilda kommuner, så gott som överallt klagomål framförts
över den långa väntetiden för lantmäteriförrättningar. Länsstyrelsen anser
det synnerligen angeläget att allmänhetens krav på en väsentligt snabbare
handläggning snarast tillgodoses».
I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
tf. landssekreteraren Falk. Stockholm den 30 januari 1962.
ERIK WESTERLIND
Olof L jungström
Bilaga A
Yttrande från länsarkitekten i Stockholms län
Riksdagens revisorer har ansett sig böra framhålla en del frågor i Stockholms
skärgård. Revisorerna konstaterar att skärgården vid Upplands och
Södermanlands kuster sedan länge varit ett mycket uppskattat område för
friluftsliv och därmed även för fritidsbebyggelse, vilken fortgått i alltmer
stegrat tempo, och finner det vara med hansyn till skärgårdsnaturen väsentligt
att bebyggelsen sker på sådant sätt att naturen i möjligaste mån bevaras
samtidigt som den göres tillgänglig för så många som möjligt.
Revisorerna finner det betydelsefullt att en bofast befolkning har möjligheter
att kvarstanna i skärgården och betonar önskvärdheten av bra kommunikationer
och berör frågan om vattenvården.
Beträffande fritidsbebyggelsen anser revisorerna det vara ett riksintresse
alt det fortsatta planarbetet för och genomförandet av fritidsbebyggelse kan
ske på ett i alla avseenden ändamålsenligt sätt. I sina slutord framhåller de
bur de velat peka på några frågor, vilkas lösning måste avses vara av särskild
betydelse för att skärgården för framtiden skall kunna bevaras och
utvecklas till glädje för såväl en tillräckligt stor bofast befolkning som en
allt större mängd rekreationssökande människor.
Riksdagens revisorer har här berört de fundamentala problemen i Stockholms
skärgård och har klart framhållit den för dagen mest brännande frågan,
nämligen fritidsbebyggelsens spridning och vikten av att söka begränsa
denna bebyggelse och så lokalisera den, att skärgårdsnaturens stora värden
ej går till spillo.
Länsarkitekten vill för sin del helt instämma i denna revisorernas syn på
huvudproblemet. Beträffande sättet för frågans lösning kan emellertid några
kompletterande upplysningar vara befogade.
Revisorerna förefaller därvid i första hand ha tänkt sig planläggning och
synes då ha funnit att byggnadsplan horde fastställas i mycket stor omfattning,
kanske nära nog för hela skärgården.
Det är riktigt att man i praktiken för närvarande enligt byggnadslagen
först inom område med fastställd byggnadsplan kan säkra vilka partier som
för framtiden skall bevaras fria och vilka partier som skall bebyggas. Byggnadsplan
kan därigenom i en hel del fall vara ett önskvärt medel för bebyg
-
218
gelselokaliseringen. Det förefaller, så vitt nu kan bedömas, dock icke vara
realistiskt eller ens möjligt att tänka sig byggnadsplan tillämpad i en så omfattande
grad som för hela skärgården.
Detta skulle kräva en mycket stark kommunal insats, förenad med betydande
kostnader för kommunerna, och det måste sannolikt då bli fråga om
byggnadsplaner av en något annan karaktär än vad som hittills brukat förekomma.
Man skulle kanske då också behöva riskera att i skärgården bereda
plats för mer fritidsbebyggelse än som ur andra synpunkter är önskvärt.
Även om behov av åtskillig byggnadsplaneläggning säkerligen finns och
det i och för sig är önskvärt att byggnadsplarj användes i alla praktiskt
möjliga fall, torde man därför i dagens läge även få söka andra vägar för att
bemästra fritidsbebyggelseproblemet över hela skärgården. Det är angeläget
att stora delar — främst i ytterskärgården — kan hållas helt fria från bebyggelse
och det är för andra delar knappast önskvärt med någon nämnvärt
större utnyttjandegrad än som motsvarar glesbebyggelse. Det är emellertid
ytterligare viktigt att även denna i stort glesare bebyggelse kan lokaliseras
till lämpliga platser. Den kan då gärna sammanföras i små grupper,
om man därvid kan säkerställa att vissa möjligast stora strandmiljöer av
särskilt värde för friluftslivet kan bevaras fria från hus.
För närvarande vållar glesbebyggelsens lokalisering stora svårigheter. Enligt
jorddelningslagen kan man i viss mån undvika eu olämpligt lokaliserad
fastighetsbildning för glesbcbyggelse, men byggnadslagens möjligheter när
det gäller tillstånd till husen synes vara i detta hänseende betydiigt sämre.
Revisorerna har därför i planfrågan rätt så till vida att de belyst behovet
av någon enkel plandisposition även för glesbebyggelsen. Det förefaller som
om i lagstiftningen på byggnadsväsendets område måhända icke tillräckligt
uppmärksammats behovet av att inom så speciella och för friluftsliv och
naturvård betydelsefulla partier som Stockholms skärgård kunna vårda
glesbebyggelselokaliseringen utöver det för riket i övrigt normala genomsnittet.
Det vore önskvärt om en utredning angående frågan om en sådan
glesbebyggelselokalisering kunde ske.
Beträffande vad revisorerna nämner om de nuvarande planförhållandena,
vilket stöder sig på vissa av länsarkitekten tidigare lämnade uppgifter, kan
i förtydligande syfte framhållas följande. Där nämns ej fastställd generalplan.
Där finns ett medel att exempelvis säkra större friområden, men detta
är för närvarande ej praktiskt tillämpbart annat än i något undantagsfall
med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för kommunen. Fastställd
generalplan finns ej någonstädes i detta län.
Uppgifterna i tabellen angående byggnadsplane- och avstyckningsplaneområden
för övervägande fritidsbebyggelse har förklarats vara ungefärliga.
Länsarkitekten vill understryka detta förhållande. Det kan i vissa fall vara
vanskligt att avgöra om ett planområde är avsett för övervägande fritidsbebyggelse.
Det bör dessutom betonas att tabellens siffror ibland avser mycket
stora av flera planer sammansatta områden, som kan vara tio till hundratals
gånger större än vissa andra små isolerade planområden, vilka dock
i tabellen fått samma siffervärde. Den bästa bedömningsgrunden för planområdenas
omfattning får man ej av en sådan tabell utan av en karta, där
områdenas storlek direkt kan utläsas.
Dessa förhållanden är dock av mindre betydelse. I huvudfrågan, revisorernas
syn på skärgårdsproblemet i stort och angelägenheten av att vi ej
underlåter att göra vad vi kan för att bevara skärgårdens naturvärden för
framtiden, instämmer länsarkitekten helt. Stockholm den 22 januari 1962.
219
Bilaga B
Yttrande från överlantmätaren i Stockholms län
I yttrandet skall till behandling upptagas endast sådana spörsmål, som
bär samband med lantmäteriets verksamhet inom länet. Till följd härav
skall huvudsakligen beröras bebyggelseplaneringen i skärgården samt förrättningsverksamheten
enligt lagen om enskilda vägar och i anslutning därtill
lantmäteriets arbetssituation.
Bianläggningen
Revisorerna har funnit att endast cirka 5 % av landarealen i länets skärgård
har detaljplanerats. Med hänsyn till fritidsbebyggelsens kraftiga expansion
påtalas det angelägna i att detalj planläggningsverksamheten intensifieras.
Endast härigenom kan obotliga skador för framtiden undvikas, eftersom
det är först genom fastställda detaljplaner som en avvägning kan
äga rum mellan olika intressen, avseende den bofasta befolkningen, olika
fritidsändamål, naturvården o. s. v.
I skärgårdskommunerna i Stockholms län har detaljplanläggningen för
fritidsbebyggelse, varmed i regel avses byggnadsplan, fått en alltmer ökande
omfattning under den tid byggnadslagen varit i tillämpning. Sedan mitten av
1950-lalel föres å länets lantmäterikontor en fortlöpande statistik över det
antal nya fastigheter som bildas för olika ändamål, varvid även skiljes på
sådana som ligger inom fastställd detaljplan och sådana som ligger utanför
sådan plan. Endast en mindre del av de nybildade fasligheterna inom skärgårdsområdena
ligger numera utanför detaljplan. I sådana fall grundar sig
emellertid fastighetsbildningen oftast på olika slag av planutredningar, dispositionsplaner
och andra översiktsplaner.
Detaljplanläggning för fritidsbebyggelse innebär i första hand en reglering
av markanvändningen och den tilltänkta bebyggelsen. För tomtägarnas
behov utlägges väg- och parkmark. Vanligen utgör arealen byggnadsinark
ungefär hälften av hela planområdets areal. Exploatering efter detaljplanläggning
av ett område innebär sålunda att det till väsentlig del tages i anspråk
för tätbebyggelse och därtill knutna anordningar och utrymmen och
endast i mindre utsträckning blir allemansrättsligt tillgängligt.
Naturvårdsintressena kan i viss mån tillgodoses efter detaljplanläggning
genom att bebyggelsen förlägges till platser, som ej är känsliga ur naturvårdssynpunkt.
Att genom detaljplanläggning åstadkomma stora sammanhängande
strövområden, tillgängliga för allmänheten, torde dock i regel icke
vara praktiskt möjligt, över huvud taget kan sägas att detaljplanläggning i
byggnadslagens mening ej är avsedd att lösa de problem som statsrevisorerna
främst synes åsyfta. Enligt överlantmätarens mening antyder dock det
förhållandet att endast 5 % av landarealen inom skärgårdskommunerna i länet
hittills detaljplanlagts att det fortfarande finns stora arealer, som ej tagits
i anspråk för tätbebyggelse.
Detaljplanläggning för fritidsbebyggelse sker vanligen på initiativ av vederbörande
markägare och på dennes bekostnad. Inom vissa områden med
stark uppdelning av marken på skilda ägare har det visat sig svårt att få
fram erforderliga detaljplaner, ökade insatser från kommunernas sida är i
sådana fall påkallade. Skärgårdskommunernas resurser är emellertid starkt
begränsade, varför planläggning i dessa fall ej kommit till stånd i tillräcklig
omfattning. Del vore önskvärt att bidrag från det allmänna till upprättande
av dylika planer kunde lämnas dessa kommuner.
220
Naturvårdsintressena torde emellertid huvudsakligen få tillgodoses på annat
sätt än genom detaljplanläggning. I främsta rummet genom översiktsplaner,
som kan läggas till grund för olika följdåtgärder med begagnande
av tillgängliga rättsmedel och ekonomiska resurser.
För att en ändamålsenlig lokalisering skall kunna uppnås för fritidsbebyggelseområdena
bör detaljplaneringen sålunda föregås av upprättande av
översiktliga planer av generalplanekaraktär. Därvid bör en i möjligaste mån
realistisk bedömning göras av markbehovet på längre sikt för ortens näringsliv,
främst jord- och skogsbruk samt fiske och småindustri. Av stor
vikt är även att behovet av obebyggd mark för rekreationsändamål klarlägges
och tillgodoses.
Inom vissa skärgårdskommuner, såsom t. ex. Blidö, Frötuna, Ljusterö och
Djurö, har vederbörande kommuner med biträde av lantmäteriets distriktsorganisation
upprättat översiktsplaner. Inom vissa andra kommuner pågår
arbetet med sådana planer. Avsikten har icke i något fall varit att översiktsplanen
skulle gå till fastställelse, utan man har i regel nöjt sig med att låta
planen antagas av kommunens fullmäktige.
Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser, som fastställda generalplaner
för med sig för kommunerna, torde man få räkna med att även framtida
översiktsplaner endast i undantagsfall och för mindre områden kommer
att fastställas. Detta hindrar dock icke att de får stor betydelse, därest de
lägges till grund för kommunernas och de statliga myndigheternas handlande
i skilda sammanhang, såsom detaljplanläggning, tillämpning av strandlag
och naturskyddslag, markförvärv m. in.
Det måste emellertid i detta sammanhang observeras att den reglering av
bebyggelsen, som kan ske utanför detaljplaneinstitutets ram och som alltså
avser s. k. glesbebyggelse, förutsätter att markägare, vilka genom sådan reglering
tillskyndas skada, som är att anse såsom avsevärd, är berättigade till
ersättning för skadan. Skall man inom skärgårdsområdet åstadkomma en
mera radikal reglering av glesbebyggelsen än som för närvarande är fallet,
måste penningmedel härför göras tillgängliga. I den mån revisorernas uttalande
syftar till en sådan art av »detaljplanläggning» torde man få konstatera
att de enskilda skärgårdskommunerna saknar resurser för att ensamma
genomföra dylika åtgärder. I vilken utsträckning statsmedel kan komma
ifråga eller medel på annat sätt kan bli tillgängliga torde vara eu fråga som
är i behov av utredning. Den pågående naturvårdsutredningen synes kunna
till behandling uppta dessa spörsmål.
För att de med den allt mer ökande fritidsbebyggelsen sammanhängande
problemen skall kunna erhålla en ändamålsenlig lösning, är det sålunda
bl. a. av vikt att den översiktliga planläggningen inlensifieras, alt de ekonomiska
resurserna att genomföra översiktsplanernas intentioner utökas och
att de berörda kommunerna intresseras för och ges bidrag till att föra eu
mer aktiv planeringspolitik.
Såsom förut nämnts har lantmäteri^ i länet till betydande del medverkat
i planeringen, vilken i mycket stor utsträckning tar sikte på markens lämpliga
användning och nära sammanhänger med tillämpningen av jorddelningslagen
samt med rådande fastighets- och äganderättsförhållanden. Eftersläpningen
av planeringen kan också till icke ringa del tillskrivas lantmäteriets
stora arbetsbalanser. Enligt överlantmätarens mening är det med
hänsyn till den livliga fastighetsbildningen i skärgårdsområdet nödvändigt
att lantmäteriets insatser inom den översiktliga planläggningen utökas liksom
lantmäteriets medverkan i detaljplaneringen.
221
Vägförrättningarna
Revisorerna har vad beträffar de enskilda vägarna inom länet påtalat den
eftersläpning, som råder inom lantmäteriets förrättningsorganisation. Enligt
vad revisorerna inhämtat förelåg inom skärgårdskommunerna den ,10 september
1961 en balans av 68 ärenden. Den normala tiden for en förrättnings
slutförande anges vara 3 å 4 år, sedan länsstyrelsen förordnat förrätlmngsman.
Det äldsta balanserade ärendet anges vara från år 1943.
Revisorerna finner att den fortsatta utbyggnaden av det för skarga1 dskommunerna
så viktiga enskilda vägnätet hindras av den långa tidsutdrakten
med vägförrättningarna och framhåller som angelaget, att arbetsbalansen
genom lämpliga åtgärder — hl. a. genom anlitandet av andra forrattningsmän
än lantmätare — snarast avarbetas.
överlantmätaren kan för sin del i allt väsentligt vitsorda de av revisoreina
lämnade uppgifterna. Av väsentlig betydelse är att den totala balansen
av väsförrättningar, som uppdragits åt det statliga lantmateriet inom lanet.
torde utgöra mer än 200 icke avslutade förrättningar och att balansen under
en följd av år legat på denna höga nivå. Dessa förrättningar beror eu betydande
våglängd och ett mycket stort antal trafikanter, som förorsakas olagenheter
av dröjsmålen med förrättningarnas slutförande.
ö i likhet med revisorerna vill överlantmätaren understryka det angelagna i
att lantmäteriets balans vad beträffar vägförrättningar avarbetas. De svårigheter
som råder på näringslivets och andra områden inom skärgårdskommunerna
kan ofta härledas till föreliggande kommunikationsproblem.
Inom Stockholms län har efter framställning av överlantmätaren inrattats
en särskild arbetsenhet för handläggning av förrättningar enligt lagen om
enskilda vägar. Organisationen består för närvarande av en forrattningslant
mätare samt viss biträdespersonal. Enligt organisationens arsredogorelse
för 1961 har under året tillkommit 44 nya förrättningar medan under samma
tid 25 förrättningar avslutats. Den beräknade balansen i :arbetsmånader
utgör vid årsskiftet för lantmätare 45, för mätningstekniker 3ö och för kontorspersonal
57 eller sammanlagt 137 arbetsmånader. Jamfort med föregående
år innebär detta eu ökning med ungefär 40 %. Organisationen bar salunda
icke alls resurser, motsvarande dess arbetsuppgifter
Ett icke obetydligt antal vägförrättningar verkstalles av torrattningsman
utanför lantmäteristaten. Huvudparten utföres av pensionerade distriktslantmätare,
medan endast ett mycket ringa antal handlagges av forrattmngsmän,
som icke har lantmäteriutbildning. Särskilda sakkunniga anlitas därjämte
i regel för vägtekniska frågor vid förrättningarna. I likhet med revisorerna
anser överlantmätaren att det bör undersökas om handläggningen
av vägförrättningar i ökad utsträckning kan överlåtas till andra forrattnin-smän
än i lantmäteristaten anställda. Hittills bär dock svårigheter förelegat
att erhålla lämpliga personer, som varit villiga åta sig uppdragen och
det har endast varit denna omständighet, som begransat användningen av
förrättningsmän utanför det statliga lantmätenet. Det torde bil erforderligt
att förbättra de ekonomiska betingelserna så att det framstår såsom mei a
lockande än nu att engagera sig i dessa ofta besvarhga och tidsödande förrättningar,
där kontroversiella intressen vanligen gor sig gallande. bragan
om eu översyn av taxan för enskilda vägförrättningsmän synes darfor hora
la!i*dettaPsammanhang förtjänar påpekas att en bidragande orsak
dräkten med det slutgiltiga avgörandet av vagforrattningar ar det f.iiliaIla -det att besvär över förrättningsmannens utlåtande ej sallan anförts. Anled
nin" till den relativt stora frekvensen av besvär synes bl. a. vara det stora
222
antalet sakägare, förekomsten av svåra avvägningsproblem samt motsättningar
av stor ekonomisk betydelse mellan sakägare.
Enligt överlantmätarens mening torde det för närvarande med rådande
brist på tekniker icke vara möjligt att i någon större utsträckning avlasta
det statliga lantmäteriet genom överflyttningar av vägförrättningar till enskilda
förrättningsmän. I varje fall synes det erforderligt att samtidigt med
åtgärder, som kan stimulera icke statsanställda fackmän att åtaga sig dylika
uppdrag, förstärka lantmäteriorganisationen i Stockholms län, som för
närvarande är starkt underdimensionerad i förhållande till arbetsuppgif
Lantmätcriets
arbetssituation
Då sålunda vissa av de av revisorerna påtalade bristerna och olägenheterna
nara sammanhänger med lantmäteriets arbetsbalanser skall här lämnas
en kort redogörelse för situationen i denna del.
Bifogade diagram1 belyser i stora drag hur arbetsuppgifter, personaltillgang
och balanser utvecklats under 1950-talet.
Av bilaga 1 kan utläsas att länets lantmäteri under en följd av år icke haft
tillräcklig kapacitet att fullgöra av allmänheten sökta förrättningar och uppdrag,
varför arbetsbalanserna ständigt ökats och vid årsskiftet 1960/61 hade
en omfattning, som svarar mot mer än 1,75 års arbete av då tillgänglig personal.
Den genomsnittliga väntetiden för lantmäteriåtgärdernas påbörjande
uppgick med andra ord till mer än tjugo månader räknat från dagen för ansökningen.
Ehuru personaltillgången endast ökat obetydligt under perioden
har arbetsprodukten dock ökat väsentligt, vilket framgår av antalet avslutade
ärenden och därför debiterade avgifter.
Beträffande utvecklingen av den egentliga fastighetsbildningsverksamheten
ger bilaga 2 en översiktlig bild, som visar en mycket stark ökning av antalet
nybildade fastigheter per år inom länet.
Under år 1961 har lantmäteriet omorganiserats. För Stockholms län har
detta medfört en ytterligare minskning av den kvalificerade personalen.
För närvarande saknas tillgång till fullständiga statistiska uppgifter för
år 1961 men av tillgängliga stickprov framgår att såväl antalet tillkommande
ärenden som arbetsbalansen ytterligare ökats.
Eftersläpningen av lantmäteriatgärderna fördröjer som ovan nämnts planeringen
i skärgårdsområdet och försvårar den jord- och planpolitiska kontrollen
i området och försorsakar den förrättningssökande allmänheten väsentliga
olägenheter. Det är därför angeläget såväl ur de aA7 revisorerna behandlade
skärgårdsintressena som för verksamheten i övrigt att en snar förstärkning
av länets lantmäteri kan komma till stånd. De upprepade framställningar
härom som överlantmätaren under årens lopp gjort till vederbörande verkstyrelse
har emellertid hittills icke lett till resultat som tillnärmelse\''is sAarar
mot den exceptionellt starka utvecklingen inom länet och det senaste
året har som förut nämnts uppvisat en minskad personaltillgång. Detta förhållande
sammanhänger givetvis med lantmäteriets personalsituation i landet
som helhet men torde också kunna tillskrivas den omständigheten att
utvecklingen inom Stockholms län uppvisar en så snabb takt att extraordinära
atgärdei är erforderliga för att möta ökningen av arbetsuppgifterna
Från statsmakternas sida har man hittills icke tillräckligt beaktat detta förhållande.
Man har i skilda sammanhang betonat vikten av att lantmäteriets
personaltillgångar i första hand utnyttjas för arbetsuppgifter som sammanhänger
med jordbrukets rationalisering. Det synes emellertid helt otillfreds1
Ej avtryckta
223
ställande att en sådan målsättning, som givetvis kan grundas på goda ehuru
ensidiga skäl, skall få försvåra lantmäteriets övriga tjänsteåligganden till
nackdel för näringslivet i övrigt och för den allmänhet, som är hänvisad till
att genom lantmäteriet få legala förrättningar utförda. En annan, mera allsidig
bedömning av arbetskraftsbehovet synes nödvändig för att inom de
närmaste åren komma till rätta med nu rådande, i hög grad otillfredsställande
arbetsbelastning inom länets lantmäteriväsende. Stockholm den 23 januari
1962.
Bilaga C
Yttrande från vägförvaltningen i Stockholms län
Revisorerna har i sin berättelse relativt ingående behandlat frågan om
byggande såsom allmänna av vägar å Svartsjö och Harö. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
vägrade på sin tid fastställelse av arbetsplan för sistnämnda
företag emedan vägen i fråga icke kunde anses nödig för den allmänna
samfärdseln eller vara till synnerligt gagn för det allmänna. Kungl. Maj :t,
dit frågan om fastställelse författningsenligt hänsköts, fann ej heller skäl
fastställa arbetsplanen.
Mot den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Kungl. Maj :t gjorda bedömningen
har revisorerna icke ansett vara något att erinra i och för sig.
I framställning till Kungl. Maj:t har länsstyrelsen sedermera hemställt
om att för vägföretag av här avsett slag få taga i anspråk anslaget till ödebygdsvägar.
Denna framställning är för närvarande föremål för Kungl.
Maj :ts prövning. Oavsett vilket beslut som kan komma att fattas med anledning
av denna framställning, säger revisorerna, synes det revisorerna
önskvärt att här avsedda och liknande vägbyggnadsföretag kan komma till
stånd så snart förhållandena det medger. Såsom anges i berättelsen har vägförvaltningen
undersökt möjligheten av att få här ifrågavarande vägföretag
utförda såsom militära övningsobjekt. Även revisorerna rekommenderar
denna utväg och anser det av värde, om vederbörande myndigheter om möjligt
kunde bereda utrymme härför inom ordinarie övningsprogram.
Även om länsstyrelsens här ovan nämnda framställning vinner Kungl.
Maj :ts bifall torde frågan om byggande såsom allmänna av här ifrågavarande
slag av vägar på öar icke vara fullt lös. Ianspråktagande av anslaget till
ödebygdsvägar för sådana ändamål torde nämligen fordra fastställelse av
arbetsplan för vägföretagen i vanlig ordning. Möjligheterna att lösa öarnas
vägproblem genom byggande av allmänna vägar ter sig därför efter Kungl.
Maj :ts prövning av vägfrågan på Harö, som åtminstone tills vidare måste
anses vara av prejudicerande art, allt annat än hoppfulla. Såvitt vägförvaltningen
kan finna erbjuder sig för närvarande endast den möjligheten att de
övägar, å vilka fordonstrafiken kan förväntas bli ringa, byggs såsom enskilda
med statsbidrag. De ekonomiska förutsättningarna härför torde bli
avsevärt gynnsammare om det av 1960 års vägsakkunniga framlagda förslaget
om ökning av bidragsprocenten vinner statsmakternas bifall. Intressenternas
del i kostnaderna nedbringas ytterligare om, såsom revisorerna föreslagit,
sådana vägbyggnadsföretag kan utföras såsom militära övningsobjekt.
Vägförvaltningen ämnar för sin del jämväl i fortsättningen söka verka
för att så kan bli fallet.
Beträffande den av revisorerna påtalade balansen hos lantmäteriorganisalionen
i fråga om oavgjorda ärenden avseende förrättningar enligt lagen om
enskilda vägar vill vägförvaltningen endast understryka att förhållandena
224
icke är tillfredsställande på detta område och framhålla önskvärdheten av
att lantmäteri^ gives personella resurser för arbetsbalansens nedbringande.
Väntetiden är nu normalt 2—3 år från det att förordnande utfärdats för att
en förrättningsman skall kunna påbörja en förrättning. Den i revisorernas
berättelse angivna balansen 116 ärenden i skärgårdskommunerna kan dock
möjligen ge anledning till missförstånd i detta sammanhang. Balansen avser
skärgårdskommunerna i sin helhet. Antalet balanserade ärenden i det
egentliga skärgårdsområdet torde vara av en helt annan storleksordning.
I övrigt har berättelsen icke givit anledning för vägförvaltningen att framföra
några synpunkter. Stockholm den 23 januari 1962.
§ 38 Civilförsvarsövning i Stockholms utrymningsområde
Statskontoret
Revisorerna har ansett, att det finns anledning att överväga värdet av ytterligare
övningar, upplagda på samma sätt som utryinningsövningen i stockholmsområdet
den 23 april 1961, d. v. s. med allmänhetens deltagande. Såvitt
statskontoret kan finna, torde denna övningsverksamhet till icke ringa
del vara av sådan art, att det fordras praktiska försök för att finna de mest
effektiva metoderna för att nå de mål, som uppställts. Enligt vad statskontoret
underhand erfarit, lärer nästa större utrymningsövning komma att genomföras
utan medverkan av allmänheten. Erfarenheter från denna övning
bör kunna ge ett mera preciserat svar på frågan, huruvida väsentliga mål
kan uppnås utan dylik medverkan.
Revisorerna har vidare framhållit vikten av att erfarenheterna från genomförda
övningar tillvaratages och bearbetas, så att kommande övningar
kan planläggas och genomföras på grundval av sådana erfarenheter. Statskontoret
vill i detta sammanhang erinra om, att statens organisationsnämnd
i sina förslag beträffande civilförsvarsstyrelsens organisation utrustade styrelsen
dels med ett centralt planeringsorgan, bland vars uppgifter skulle ingå
att innehålls- och tidsmässigt samordna civilförsvarsaktiviteten, dels med eu
övningssektion, vilken dimensionerades för att bl. a. kunna vara direkt engagerad
(planläggning, ledning, genomförande och bearbetning av resultat)
i cirka tre större spel eller övningar årligen. Genom statsmakternas beslut
fick civilförsvarsstyrelsen det antal befattningshavare, som organisationsnämnden
föreslagit för nu nämnda ändamål. Enligt vad statskontoret erfarit,
kan för närvarande några säkra slutsatser om förhållandet mellan mål
och medel på detta område icke dragas bl. a. på grund av den momentana arbetsbelastning,
som även övningssektionen haft i samband med igångsättandet
av ny civilförsvarsutbildning vid olika skolor.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektören Taminelin
och byrådirektören Tornborg, föredragande. Stockholm den 23 januari
1962.
IVAR LÖFQVIST
B. Sundström
Civilförsvarsstyrelsen
Revisorerna har anmärkt på, att civilförsvarsstyrelsen icke tillhandhahållit
ledningen för utrymningsövningen i Stockholm de erfarenheter, som vunnits
vid en tidigare utrymningsövning i Västerås och ej heller givit besked
om sina önskemål rörande stockholinsövningen. Vidare nitalar revisorerna,
att civilförsvarsstyrelsen nära ett halvt år efter övningen i Stockholm på begäran
av revisorerna icke varit beredd att för revisorerna redogöra för sin
syn på stockholinsövningen.
Erfarenheterna från västeråsövningen och förberedelserna för stockholmsövningen
I
förberedelserna för västeråsövningen deltog under ca 6 veckor eu befattningshavare
(byråinspektör Brantsberg) från överståthållarämbetet. Dessutom
följde tf. byrådirektören vid överståthållarämbetet — förutvarande militärassistenten
vid länsstyrelsen i Västmanlands län — (Norell) under ca
en vecka förberedelsearbetet. En särskild delegation från ämbetet var narvarande
under själva övningen. Med de angivna arrangemangen åsyftades att
på ett smidigt sätt ge ledningen för den väntade stockholmsövningen del av
erfarenheterna från västeråsövningens förberedande och genomförande. I
samma syfte ställdes militärassistenten vid länsstyrelsen (Clarholm) till
överståthållarämbetets förfogande under ca sex veckor för att medverka vid
förberedandet och genomförandet av stockholinsövningen. Clarholm hade
tjänstgjort som biträdande övningsledare för västeråsövningen. Slutligen ma
här understrykas att länsstyrelsens i Västmanlands län rapport över förberedelserna
för västeråsövningen — vilken rapport färdigställts i november
1960 och icke föranlett någon erinran från civilförsvarsstyrelsens sida —
sistnämnda månad överlämnades till överståthållarämbetet.
Vad härefter angår de mera direkta förberedelserna för stockholmsövningen
så överlämnade styrelsen den 14 och 23 september 1960 till överståthållarämbetet
instruktion för planläggning av utrymning och inkvartering samt
instruktion för genomförande av utrymning och inkvartering. 1 dessa instruktioner
hade inarbetats av styrelsen gjorda iakttagelser under vasterasövnin«en.
Vidare organiserades i samråd med överståthållarämbetet ett särskilt
förfarande för utväxlande av åsikter mellan ämbetet och styrelsen rörande
övningens uppläggning och genomförande. Detta förfarande innebar,
att representanter från ämbetet och styrelsen skulle kontinueiligt mötas och
behandla alla de frågor rörande övningen, som vore av principiell eller eljest
av särskild betydelse eller vars lösning krävde medverkan Iran styrelsen.
Vid sidan av dessa kontinuerliga möten skulle samråd på vanligt sätt
ä»a rum tjänstemän emellan. Möten, som nyss sagts, hölls sex gånger, del
första den 27 september 1960 och det sista den 20 mars 1961. Dessa moten
leddes av styrelsens chef. I den mån tveksamhet kunde råda om målsättningen
för övningen fanns således här en form för diskussioner och överenskommelser.
Detta meddelades uttryckligen från civilförsvarsstyrelsens ledning
till överståthållarämbetets representanter.
Resultatet av stockholmsövningen. Styrelsen organiserade särskilda grupper
med uppgift att följa bestämda övningsmoment och göra iakttagelser
med avseende på anordningarnas och organisationens funktionsduglighet.
Dessa grupper nedtecknade sina iakttagelser. Styrelsens ledning följde övningen
i dess helhet. Vidare har överståthållarämbetet och länsstyrelsen i
Stockholms län avgivit en promemoria med iakttagelser jämte övningsplan.
På uppdra” av styrelsen intervjuade svenska institutet för opinionsundersökningar
(SIFO) ca 600 personer före och efter övningen. Undersökningen
avsåg bland annat allmänhetens deltagande i övningen, omdome om övningens
förlopp samt betydelsen av utrymningsövningar. Resultatet av undersökningen
har bearbetats inom styrelsen och redovisas i härvid lögade bilaga
A. Slutligen har styrelsen i maj 1961 såsom underlag tor besvarande i nks
8
/(<''(>. berättelse 11/19. statsverket år 1901.11
226
dagens andra kammare av en interpellation av riksdagsman Björkman till
inrikesministern överlämnat en promemoria rörande utrymningsövningen.
(Bilaga A). Av promemorian (bilaga B) framgår bland annat rörande målsättningen:
»Utrymningsövning med deltagande av allmänheten avser att i
huvudsak tjäna två syften. För det första vill man pröva civilförsvarets organisation
för genomförande av utrymning. För det andra vill man genom
utrymningsövningen få ett lämpligt tillfälle, till vilket man kan anknyta
upplysnings- och informationsverksamheten om utrymning. Däremot åsyftas
ej i egentlig mening att träna den enskilde utrymningsberättigade individen
i ett praktiskt utrymningsförfarande. Ett sådant syftemål skulle kräva eu
helt annan och större insats än som i dagens läge anses önskvärd och lämplig.
» I promemorian konstateras avslutningsvis: »Av den lämnade redogörelsen
framgår, att ett av huvudsyftemålen med stockholmsövningen, nämligen
att pröva utrymningsorganisationen, i väsentliga delar ej uppnåtts. Det har
också framgått att detta syfte i betydande utsträckning kan vinnas genom
andra övningsformer. Det andra huvudsyftet — att skapa upplysning kring
utrymningen som en beredskapsfaktor — har med all sannolikhet uppnåtts.
Enligt styrelsens mening ger utgången av stockholmsövningen anledning till
övervägande huruvida och i vilken form fortsatta övningar med deltagande
av allmänhet skall anordnas. Skulle man vid dessa överväganden finna att
sådana övningar bland annat ur upplysningssynpunkt är så värdefulla att de
bör anordnas — och starka skäl synes tala härför — synes det alltså angeläget
att ytterligare pröva formerna för övningarna.»
Såsom en följd av iakttagelserna vid stockholmsövningen har styrelsen
funnit sig böra pröva en annan övningsform i Malmö. Där skall våren 1962
genomföras en övning utan allmänhetens medverkan, övningen får närmast
karaktär av en mobiliseringsövning för utrymningsorganisationen i kombination
med ledningsspel för vissa delar av organisationen. Styrelsen vill alltså
se om ej de primära mål, som avses med utrymningsövningar, kan uppnås
genom en noggrant genomförd mobiliserings- och ledningsövning med utrymningsorganisationen
kombinerad med upplysningsverksamhet.
Den inom styrelsen i stora drag företagna prövningen av stockholmsövningen
har givit tillräckligt underlag för en bestämd uppfattning om övningens
värde. En detalj granskning av övningen har från styrelsens sida icke
skett och ej avsetts att ske utom genom specialgrupperna. Det har ej ansetts
angeläget att — med eftersättande av andra viktiga arbetsuppgifter — sammanställa
deras studieresultat i annan form än den ovan citerade till inrikesministern
i maj 1961 överlämnade promemorian.
Mot bakgrunden av den ovan lämnade redogörelsen vill styrelsen beklaga,
att styrelsens svar till revisorerna var ofullständigt och ej gav den bild av
förhållandena, som nu redovisats.
I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Sundelin och Muller, föredragande, byråcheferna Hollander, Sellén och Bergelin
samt tf. byråchefen Arcadius. Stockholm den 5 januari 1962.
ÅKE SUNDELIN
Ivar Muller
227
Bilagn A
Resultaten av intervjuundersökningen i samband med utrymningsövningen
i Stockholm 1961
Undersökningen utfördes av Svenska Institutet för Opinionsundersökningar
för civilförsvarsstyrelsens räkning.
Förhandsuppgifter om deltagandet och det verkliga deltagandet. De för undersökningen
uttagna (totalt 611 personer) uppgav följande om sitt deltagande
i utrymningsövningen:
10,5 procent uppgav att de helt säkert själva skulle bil med
13,4 procent uppgav att de mer eller mindre vagt funderade på att bli med
60,1 procent uppgav att de mer eller mindre säkert skulle utebli vid utrymningsövningen
2.
0 procent kunde inte intervjuas därför att de var utomlands under de 5 dagar in
tervjun
pågick
1.1 procent kunde inte intervjuas därför att de var bortresta till annan ort inom
landet
1,6 procent kunde inte intervjuas därför att de var intagna på sjukhus eller anstalt
0,7 procent kunde inte intervjuas på grund av för hög ålder
0,2 procent kunde inte intervjuas därför att personen ifråga är dövstum
8,0 procent kunde inte intervjuas därför att de inte var anträffbara i sin bostad
någon gång under de 5 dagarna
2,4 procent vägrade att låta sig intervjuas
100,0 procent
Av samtliga intervjuade var det sammanlagt 28 procent (motsvarande 23,9
procent av samtliga i det uttagna urvalet) som förklarade helt säkert eller
mer eller mindre tveksamt att de tänkte bli med i utrymningsövningen. (De
intervjuer som hade hunnit slutföras till tidpunkten för »förhandsprognosen»
visade på en sammanlagd procent = 27.) Av de 72 procent, vars uteblivande
vid utrymningsövningen kunde anses mer eller mindre säkert, hade
9 den uppfattningen att »väldigt många» skulle bli med.
Att det verkligen en vecka före utrymningsövningen fanns en deltagandeberedskap-framgår
av att inte mindre än 21 procent av de intervjuade (18
procent av alla uttagna) på en allmänt formulerad inledande fråga spontant
uppgav att de hade reserverat nästkommande söndag för att bli med i utrymningsövningen.
De som ämnade deltaga var för övrigt mindre tvärsäkra
i sitt uttalande än de som inte tänkte bli med:
Blir med Blir inte med
procent procent
Helt säkert .................................. 44 70
Ganska säkert ................................ 52 16
Ganska osäkert .............................. 3 4
Mycket osäkert ................................ 1 1
Med utgångspunkt i framförallt dessa uppgifter ansåg SIFO 3 dagar före
utrymningsövningen att man kunde räkna med ett deltagande av högst 30
procent av befolkningen inom de aktuella stadsdelarna, medan det föreföll
högst osannolikt (med den opinion som då kartlagts) att deltagandet skulle
underskrida 13 procent — åtminstone 2,5 procent borde kunna bli med av
dem som tvekade utöver de 10,5 procenten »absolut säkra», sådana som vägrat
intervju eller var oanträffbara vid intervjutillfället.
När undersökningen upprepades efter utrymningsövningen förklarade 18
procent av dem som tillfrågades att de varit med i övningen. Dessa utgör av
hela det aktuella uttagna Stockholmsurvalet (609 personer) 14,6 procent.
228
Enligt beräkningar, som utförts av utrymningsledningen under övningens
gång, skulle 13 procent av befolkningen i de berörda delarna av Stockholm
ha deltagit, alltså något lägre procent än SIFO:s ovannämnda minimiprocent
14,6. Att märka är nämligen att denna SIFO-procent räknar med
att hela det »bortfall» som behäftade undersökningarna också utgjorde ett
»bortfall» vid utrymningsövningen. Detta gäller självfallet dem som varit
bortresta från Stockholm hela tiden från 15 april till 10 maj (3,1 procent),
hela denna tid varit intagna på sjukhus eller anstalt (1,6 procent), inte kunnat
intervjuas på grund av mycket hög ålder (0,7 procent) eller på grund av
dövstumhet (0,2 procent), men något mer tveksamt beträffande dem som
inte ville intervjuas om sin inställning till övningen (2,4 procent) och dem
som inte kunnat anträffas av intervjuarna i bostaden medan intervjuarbetet
pågick (8,0 procent). Maximum 1,0 procent av de sistnämnda 2 grupperna
kan förmodas ha deltagit.
Prognosvärdet hos undersökningen före övningen. Denna efterrationalisering
av resultatet från undersökningen tyder bl. a. på följande:
Om alla de personer över 15 år, som vid utrymningsövningen var bosatta
i dessa delar av Stockholm efteråt kunde ha tillfrågats om sitt deltagande
torde ca 14,6 -|- 1,0 procent ha uppgivit att de själva deltagit. Den statistiska
felmarginalen uppgår i detta fall till 2,0 procentenheter, varför de som anser
sig ha deliagit borde ha uppgått till minst 12,7 procent och högst 18,5
procent.
Det av utrymningsledningen uppskattade deltagandet uppgick till 12,8
procent. Trots att denna siffra alltså ligger (knappt) inom SIFO-undersökningens
konfidensintervall förefaller den låg i förhållande till de ca 15
procent som kan framräknas ur intervjusvaren efter utrymningen. En möjlig
skillnad mellan de intervjuades egen och utrymningsledningens uppfattning
om deltagandet kan bl. a. bero på att det kan ha förekommit ett »delvis-»
deltagande som inte kunnat registreras officiellt och även i ett mindre
antal fall en obenägenhet hos de intervjuade att erkänna att han eller hon
inte stod vid sitt ord att bli med.
Nämnas kan också att något mer än hälften av dem som före utrymningsövningen
uppgav att de skulle bli med, förklarade att de skulle »åka privat».
Dessa proportioner mellan dem som skulle åka privat och dem som skulle
anlita de allmänna trafikmedlen torde i stort sett överensstämma med den
fördelning som inträffade på utrymningsövningens dag.
Genom att samma personer intervjuades såväl före som efter utrymningen
är det möjligt att närmare fastställa hur de olika personerna stöd fast vid
vad de en vecka före utrymningsövningen uppgav om sitt deltagande.
De 14.6 procent som efteråt uppgivit att de var med i övningen utgöres av
följande:
12,4 procent av sådana som före uppgav att de skulle bli med
1,8 procent av sådana som före uppgav att de inte skulle bli med
0,4 procent av sådana som före uppgav att de var osäkra om de skulle bli med eller
inte
14,6 procent
Det var allt så hela 11,3 procent av alla intervjuade som hade sagt att de
skulle bli med men sedan uteblev, när det kom till kritan. Deras skäl för
uteblivandet har särskilt intresse som en allmänhetens egen förklaring till
det oväntat låga deltagandet.
4.7 procent uppgav att de själva eller någon annan i deras hushåll blev sjuk och
att detta spolierade deras planer på deltagande. I genomsnitt deltog .2
personer per hushåll, varför sjukdomsfall kunde hetvda tredubbel verkan
229
2,0 | procent |
1,0 | procent |
1,0 | procent |
0,5 | procent |
1,0 | procent |
0,5 | procent |
11,3 | procent |
på deltagandet (1 sjuk = 3 uteblivna tnitåokU Men även
1 6 procent av sådana som är medlemmar i hushåll, dar nagon bin sjuk
av totalt 23,9 procent personer med planer på deltagande, ar mycket och
motsvarar inte sjukhusens erfarenhet av hälsotillståndet den 23 april
reste bort, trots att de inte hade någon sådan resplan en vecka >nnan
fick arbete (t ex i den egna trädgårdstäppan eller gjorde annat, som ansågs
viktigare)
blev överraskade av främmande
orkade inte upp (»det blev för tidigt»)
uppgav att det »blev fel på bilen» eller alt »fanuljeskal» kom emellan
svarade att det helt enkelt »inte blev av»
Sannolikt har dessa svar till viss del formulerats sa att de döljer de verklika
skälen. En kontroll efteråt har bl. a. visat att motiveringen »och det
var iu frivilligt» ofta medverkat till ett uteblivande pa grund av (enligt
tidigare uppgift) arbete, bortresa och t. o. m. sjukdom. Däremot har skal
som »det vackra vädret» och ovilja att »trängas på vagarna» inte alls
förekommit i efterkontrollerna. 0
Förklaringen »och det var ju frivilligt» kan emellertid också vara en återspegling
av pressens förklaring till det »ringa deltagandet» I pressen förekom
iu ofta frivilligheten som förklaring till att inte flera deltog Fnvillighetens
stora betydelse för deltagarantalet är självklar. Men det bor observeras
att det i allmänhetens egen förklaring inte uppträdde nagon hänvisning
till frivilligheten förrän efter tidningskommentarerna.
De som blev med trots att de en vecka innan förklarat att de inte skulle
deltaga är ju få och deras motiveringar mycket intetsägande: »hade inget
annat för mig», »åkte med en bekant» och liknande. , ,
Vilka deltoq? Vilka var ivrigast att bli med, och vilka var det i forsta hand
som ändrade sig och uteblev? Genom att ställa procenten »Blir själv med»
(från intervjun före) och »deltog sjalv» (från intervjun efter) far man be
sked om detta:
Skulle bli | Deltog procent | ±'' procent |
28 | 22 | — 6 |
28 | 16 | — 12 |
34 | 18 | — 16 |
31 | 23 | — 8 |
19 | 14 | — 5 |
27 | 17 | — 10 |
39 | 21 | — 18 |
19 | 20 | + 1 |
28 | 19 | — 9 |
31 | 20 | — 11 |
26 | 17 | — 9 |
32 | 20 | — 12 |
Män ........................
Kvinnor ...................
15—34 år ..................
35—54 år ..................
55 år och äldre ............
Gifta ......................
Ogifta ....................
Förut gifta ................
Bättre situerade ..........
Medelklass ................
Arbetarklass ..............
Personhilsägare ............
De som svek sin föresats var alltså mest kvinnorna, de yngsta, de ogifta
och bilägarna i något större utsträckning än andra. De enda som holl ord
fullt ut Ivar de »förut gifta» som tänkt bli med.
U pplqsninqsmedlens effekt. Den propagande om utrymningsovningen som
pågått i form av broschyr, program och meddelanden i radio och T\ , anslag
i portgångarna och artiklar i tidningarna, hade fram till intervjutillfället
nåeon vecka före onekligen i några avseenden gjort god etfekt:
De allra flesta kände till broschyren (hela 81 procent), nastan varannan
(42 procent) uppger att han eller hon läst allt eller det mesta.
Vidare har ganska många sett anslagen i portarna (57 procent) men dessa
anslag har lästs mindre samvetsgrant (23 procent allt eller det mesta).
230
I samband med självskyddsutbildningen har civilförsvarsstyrelsen under
1960 undersökt förhandsintresset för upplysningsverksamhet genom olika
medier som upplysningsskrifter (broschyrer), tidningar, radio och televisionsprogram
samt frivilliga kurser.
I Malmö nämnde av de tillfrågade
50 % radio- och televisionsprogram
50 % frivilliga kurser
21 % tidnings- och tidskriftsartiklar
10 % upplysningsskrifter (broschyrer)
I samband med utrymningsövningen gavs följande fråga.
Har Ni fått upplysningar om utrymningen i tidningen," genom radio, genom
TV eller på annat sätt?
Svaren fördelade sig på följande sätt:
75 % broschyr
52 % tidningar
44 % TV
33 % radio
En jämförelse mellan dessa båda undersökningsresultat synes tyda på att
förhandsintresset inte alls överensstämmer med upplysningseffekten. Detta
kan naturligtvis i hög grad förklaras av att tidningarna samt radio- och
TV-programmen inte fanns tillhands i det ögonblick då den enskilde hade
tid och lust att lära sig något om utrymning.
..Det kan kanske i sammanhanget dessutom vara av intresse att påpeka hur
val föihandsintresset för frivilliga kurser i självskydd överensstämmer med
iorhandsmtresset för att deltaga i den frivilliga utrymningsövningen. Båda
§avett sadant resultat att man som förhandsprognos kunde säga att högst
v % av allmänheten kunde tänkas deltaga. Den mera ingående undersökningen
av allmänhetens intresse för frivilliga självskyddskurser gav emellertid
vid handen att man i verkligheten inte torde kunna räkna med mera
an ca 10 % anslutning till dessa. Reduktionen från 30 % till 13 % vid stockai
mSiUtrJmnin^en * samma storleksordning. För närvarande synes
sålunda tinnas ett intresse i självskydd hos ca 30 % av allmänheten och
hos 10—15 % kan detta intresse ta sig uttryck i aktivt deltagande. Hur
många av dessa 30 % som kan aktiveras blir beroende på hur motiverande
och spridd en upplysnings- och progandakampanj blir. Dessa procentgränser,
som nu synes ligga vid ca 10 % och vid ca 30 % kan naturligtvis förskjutas
uppåt och nedåt beroende på hur man bedömer det utrikespolitiska
laget och den därmed sammanhängande krigsrisken.
utrymningen när intervjuerna fortsattes med samma personer som
blivit mtervjuade före utrymningsövningen, gavs följande fråga:
»b ore övningen fick allmänheten meddelande om hur en snabbutrvmmng
skall gå till om det blir allvar. På vilket sätt anser Ni att Ni själv bäst
latt upplysning om vad Ni skall göra om det blir utrymning?»
anslagetSVarSalternatiV angaVS tidninSar> radio, TV, broschyrer, fastighetsSvaren
fördelades enligt följande:
36 % broschyrer
27 % radio
24 % tidningar
21 % TV
15 % fastighetsanslaget
231
Broschyren bär hållit sin första plats som det medium som givit både mest
och bäst upplysning. Dessutom ansågs den »bra utförd».
Upplysningskampanjens och utnjmningsövmngens verkningar. Behovs utrymninesövningar?
En
rad olika frågor om upplysningen kring utrymningsövningen upprepades
i samma formulering efter övningen. Tanken har vant att se i vad man
erfarenheterna av övningen bidragit till att öka utrymningsberedskapen.
Nedan redovisas huvudresultaten av några sådana frågor.
Har fått veta tillräckligt för att kunna utrymma . .
Får meddelande om utrymning genom
radio ........................................
högtalarbilar ................................
telefon ......................................
sirener ......................................
Utrymningen gäller mig ........................
Kan själv ordna transporten ....................
Kan inte ordna transporten ......................
Känner till resmålet ............................
Känner till vägen dit ...................
Har helt klart för mig hur jag skall komma ivag vid
utrymning ..................................
Vet det viktigaste ..........-...................
Vet var utrymningsstationen finns ..............
Vet var hjälpplatsen finns ......................
Utrymningsövningen har otvivelaktigt betytt mycket genom att stockholmarna
i de berörda områdena nu vet mycket mer om vad en utrymning
innebär än de visste före den 23 april.
Mer upplysning efterlyses dock; framförallt om resmålet vid en utrym
niDen
tid folk behöver för att bli klara att åka varierar starkt. Vanligast
är att man vill ha ca en halv timme på sig. Men hela 14 procent anser sig
kunna utrymma med 15 minuters eller ännu kortare varsel. Kvinnorna står
inte männen långt efter.
Allmänheten sätter betyg. På några punkter har deltagarna lått avge sitt
omdöme om hur de tyckte utrymningsövningen förlöpte, men även den stora
allmänhetens helhetsintryck har efterfrågats.
Mycket bra anser
13 av 18 procent deltagare bland de intervjuade om hur själva utrymningen gick
14 av 18 procent deltagare om utrymningsplatsen
15 av 18 procent deltagare om återfärden
Nästan alla de övriga som tillfrågats satte betyget »ganska bra».
Mycket viktigt anser
52 procent av alla som bor i de berörda stadsdelarna om sådana utrymningsövningar.
Den åsikten är nästan lika utbredd bland deltagare som bland icke deltagare i övningen.
Efter utrymningsövningen erhöll de intervjuade frågan »Tror Ni att civilförsvaret
skulle klara en snabbutrymning i Stockholm om det verkligen
gällde allvar? Hur övertygad är Ni om det?»
De intervjuade fick svara enligt en fyrställig skala:
1. Ja, säkert
2. Ja, troligen
3. Nej, troligen inte
4. Nej, säkert inte
Tveksam
Före | Efter |
procent | procent |
52 | 67 |
69 | 64 |
20 | 33 |
19 | 46 |
8 | 18 |
67 | 76 |
25 | 29 |
35 | 44 |
11 | 17 |
10 | 13 |
9 | 13 |
9 | 20 |
.35 | 55 |
15 | 33 |
232
Svaren fördelade sig enligt följande
Ja, säkert 30 %\ 71 0/
Ja, troligen 41 %( 1 /o
Nej, troligen inte 10 %\ 1 - 0/
Nej, säkert inte 5 %) 10 /o
Tveksam 14
29 %
Resultatet penetrerades ytterligare genom att de intervjuade uppdelades
enligt följande:
Deltog inte i
övn. men
hade vid
intervj. före
övn. ämnat
deltaga %
Antal tillfrågade 76
Ja, säkert 391 77
Ja, troligen 381 ''''
Nej, troligen inte 9\ 1fi I
Nej, säkert inte 7/ 10 j 23
Tveksam 7
100 %
Deltog inte i Deltog i
övn. och hade övningen %
vid intervj.
före övn. inte
ämnat deltaga
%
99
^ 13 | 21
100 %
42} 68
l) 14 ! 32
18 |
100 %
De som deltog är mera tveksamma och särskilt få är helt säkra på att
civilförsvaret skulle kunna genomföra en snabbutrymning av Stockholm
bra. Majoriteten (68 %) bland dem som deltog ställer sig dock positiv till
civilförsvarets förmåga att klara en snabbutrymning av Stockholm. Huruvida
den större tveksamheten bland de deltagande beror på erfarenheter vid
övningen eller om denna tveksamhet förefunnits tidigare ger inte undersökningen
något svar på. Det torde inte vara orimligt att tänka sig att det
främst varit personer med intresse för försvarsproblem som deltagit i övningen.
Intresset för försvarsproblemen kan ha medfört att de stora problem,
som en snabbutrymning medför, aktualiserats och att medvetandet
om dessa problem är anledningen till det större procenttalet tveksamma.
Att man finner den största tilltron till civilförsvarets förmåga att klara en
snabbutrymning av Stockholm bland dem som inte deltog och inte ens
tänkt deltaga kan följaktligen ha sin grund i att dessa har ett för detta speciella
problem föga utvecklat problemmedvetande.
Före utrymningsövningen tillfrågades de intervjuade »Hur viktigt anser
Ni det är att man anordnar övningar i utrymning som sker nu på söndag?»
och efter övningen gavs frågan »Hur viktigt anser Ni det är att man anordnar
sådana utrymningsövningar som den i söndags?» De tillfrågade fick i
båda fallen svara i en femställig skala enligt nedanstående.
S varsfördelningen:
Före övningen
Mycket viktigt 51 %\ S7 0/
Ganska viktigt 36 %| ö/ /o
Ganska onödigt 5
Mycket onödigt 2 % > 13 %
Tveksam 6 %)
Efter övningen
52 %
35 %
5 %
2 %
6 %
}• 87 %
| 13 %
Uppfattningen om utrymningsövningens betydelse har inte undergått någon
förändring. Stor enighet råder således om vikten av att utrymningsövningar
anordnas.
Vid opinionsundersökningen som gällde självskyddsutbildningen gavs frågan:
»Hur pass viktigt anser Ni det vara att få kunskaper i självskydd?»
233
I Malmö blev svarsfördelningen:
Mycket viktigt 63 %t q1 0/
Ganska viktigt 28 %f /0
Ganska oviktigt 6 %1 q 0/
Mycket oviktigt 3 % / 0
Den allmänna attityden till att utbildning och övningar i självskydd bedrives
är alltså oförändrat mycket positiv. Skillnaderna mellan denna positiva
allmänna attityd, intresset för frivilligt deltagande, och verkligt aktivt
deltagande synas vara väl överensstämmande i de två hittills utförda attitydsundersökningarna.
Stockholm den 17 augusti 1961.
Bilaga B
PM rörande utrymningsövningen i Stockholm den 23 april 1961
Allmänna synpunkter på utrymningsövningar
Ändamål. Utrymningsövning med deltagande av allmänheten avser att i
huvudsak tjäna” två syften. För det första vill man pröva civilförsvarets
organisation för genomförande av utrymning. För det andra vill man genom
utrymningsövningen få ett lämpligt tillfälle, till vilket man kan anknyta
upplysnings- och informationsverksamhet om utrymning. Däremot åsyftas
ej i egentlig mening att träna den enskilde utrymningsberättigade individen
i ett praktiskt utrymningsförfarande. Ett sådant syftemål skulle kräva
en helt annan och större insats än som i dagens läge anses önskvärd och
lämplig. . ,
Prövning av organisationen. Utrymningsorganisationen består hu\udsakligen
av ledningsorgan, trafikregleringsorgan samt utrymningsstationer och
hjälpplatser. Ledningsorganen kan i stort sett prövas genom stabsövningar.
Allmänhetens deltagande är sålunda ej nödvändigt även om därigenom ökad
realism ernås. Personal för trafikreglering och ordningshållning samt vid
hjälpplatser och utrymningsstationer behöver däremot en mera praktisk
övning. Utrymningsövning med deltagande av allmänheten är en form härför.
Men även andra former kan tänkas. Personal för trafikreglering och
ordningshållning kan framförallt i stora städer tränas i samband med de
trafikstockningar och ansamlingar av människor, som normalt inträder. Det
bör också vara möjligt, att öva personal vid utrymningsstationer och hjälpplatser
genom användning av statister eller markörer.
Väljer man att öva organisationen genom utrymningsövning med deltagande
av allmänhet så får man organisationen prövad i ett sammanhang,
vilket är eu fördel. En förutsättning för att en utrymningsövning med deltagande
från allmänheten skall bli av värde i nu förevarande hanseende
är dock att deltagarantalet blir tillräckligt stort för att de olika organisationsenheterna
verkligen blir satta på prov.
Tillfälle till upplysning och information. En utrymningsövning med deltagande
av allmänheten är utan tvekan ett evenemang, som väcker uppmärksamhet.
En allmän informations- och upplysningsverksamhet, som
anknytes till detta evenemang, får en betydande aktualitet. Genom att anknyta
upplysnings- och informationsverksamheten till eu aktuell utrymningsövning,
som bär ett markerat nyhetsvärde, låter sig de opinionsbildande
organen press, radio och TV lättare engagera i verksamheten. Allmänheten
kan härigenom nås och stimuleras i ökad grad. Mottagligheten och
förutsättningarna för att få ut upplysning och information kan således
9 Rev. berättelse ang. statsverket år 1961. II
234
anses bni i samband med en utrymningsövning, vari allmänheten deltar.
Sjalvklait måste upplysning och information ges i intresseväckande former
och avvägas efter det aktuella läget. Eljest nås ej — trots de goda allmänna
förutsättningarna — det avsedda målet.
Granskning av utrymningsövningen i Stockholm
Prövning av organisationen. Inom den sektor, där utrymningsförfarandet
provades, bor ca 250 000 människor. Utrymningsorganisationen för området
räknar 2 800 personer.
övningen planlades och leddes av överståthållarämbetet. Under planläggningstiden
skedde kontinuerligt samråd i principfrågor med civilförsvarsstyrelsen.
Vid planläggningen ansågs ett deltagarantal av 60—70 000 människor
sannolikt. Ett sådant deltagarantal bedömdes också bli tillräckligt för prövning
av organisationen. Kommunikationsmedlens kapacitet — i vad avsåg
kollektiva transporter — beräknades för detta deltagarantal. Större kapacitet
kunde ej åstadkommas utan betydande kostnader och svårigheter. Under
övningen var hela organisationen — alltså samtliga 2 800 — i tjänst.
^V,.a^n^?n^ie^ei1 deltog ca 29 000 människor.
Civiiförsvarsstyrelsen organiserade särskilda grupper, som följde övningen
för att utvärdera resultatet och vinna erfarenheter.
Det har framgått, att ledningen av övningen fick en allmän bild av en
verklig utrymnings förlopp utan att dock ställas inför några större påfrestningar.
Trafiken fick icke den omfattning, som skulle behövts för en verklig
provning av trafikregleringspersonalen. Verksamheten på utrymningsstationer
och hjälpplatser var också otillräcklig för att möjliggöra verkliga
prov av personalorganisationen. Belastningen på utrymningsstationerna var
„a ca ^ 000 personer under fyra timmar, under det att den vid verkliga
lorhallanden väntas bli ca 25 000 personer under 36 timmar. Härvid är att
marka att den övervägande delen av de 25 000 beräknas anlända under betydligt
kortare tidrymd. Genom den låga belastningen under övningen kunde
personalen prövas endast i vissa detaljer.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att organisationen icke blev prövad
i avsedd omfattning.
Upplysningsverksamheten till dem, som bodde i övningsområdet. Anledning
till att så få människor deltog i övningen kan ej med säkerhet anges
Genom SIF°:s försorg görs nu en undersökning för att kartlägga denna
fråga. Resultatet av undersökningen väntas bli klart den 20 maj 1961. I
avbidan härpå kan dock vissa allmänna omdömen göras.
Upplysning riktades tillmänheten dels genom en för övningen särskild
framställd broschyr och dels genom massmedia d. v. s. press, radio och TV.
Härjämte uppsattes i nästan alla fastigheter inom Stockholms civilförsvarsomrade
ett fastighetsanslag, som ger upplysningar om utrvmningsvägar,
utrymmngsstahoner och hjälpplatser. Fastighetsanslagen var ej avsedda
för sjalva övningen utan skall ingå som en permanent del av utrymnin^sberedskapen.
°
Det ar svårt att avgöra vilken inverkan broschyren kan ha haft Det är
emellertid uppenbart, att främsta medlet för att påverka allmänheten utgores
av massmedia. Styrelsens intryck är, att de möjligheter som massmedia
ger icke på ett effektivt sätt utnyttjades för att ernå avsedd anslutning
till övningen. Sålunda innehöll upplysningsverksamheten icke mera
direkta vadjanden till de enskilda att göra sin insats genom att deltaga i
övningen. Tvärtom betonades särskilt under radiosändningar på övningsdagens
morgon frivilligheten mycket starkt. Övningsledningen har emelfer
-
235
tid uppenbarligen varit i ett dilemma. Den tillgängliga kapaciteten svarade
mot 60—70 000 människor i vad avsåg kollektiva transportmedel och utspisning.
Skulle avsevärt flera komma att delta kunde övningens ram komma
alt sprängas och civilförsvarets möjligheter att genomföra en snabbutrymning
för allmänheten te sig som osäkra. Propaganda för deltagande i övningen
har antagligen hållits tillbaka av nu angivna skäl. Nu efteråt kan det
konstateras att en felbedömning gjorts. _
Upplysnings- och informationsverksamhet till allmänheten i Stockholmsområdet.
Ett av syftemålen med en utrymningsövning är — såsom tidigare
framhållits — att få ett tillfälle att rikta upplysning och information till
en bred allmänhet om utrymningen. Enligt styrelsens mening har sjalva
avhållandet av Stockholmsövningen samt den upplysnings- och informationsverksamhet,
som kommit till stånd i samband med övningen, medfört
att befolkningen i Stockholmsområdet och även många människor utanför
detta område blivit uppmärksammade på utrymningen som en viktig beredskapsfaktor
och fått kunskaper om förfarandet. Syftet med utrymningsövningen
i denna del har sålunda uppnåtts.
Slutsatser
Av den lämnade redogörelsen framgår, att ett av huvudsyftemålen med
Stockholmsövningen, nämligen att pröva utrymningsorganisationen, i väsentliga
delar ej uppnåtts. Det har också framgått att detta syfte i betydande
utsträckning kan vinnas genom andra övningsformer. Det andra huvudsyftet
— att skapa upplysning kring utrymningen som en beredskapsfaktor
— har med all sannolikhet uppnåtts.
Enligt styrelsens mening ger utgången av Stockholmsövningen anledning
till övervägande huruvida och i vilken form fortsatta övningar med deltagande
av allmänhet skall anordnas. Skulle man vid dessa överväganden
finna att sådana övningar bl. a. ur upplysningssynpunkt är så värdefulla
att de bör anordnas — och starka skäl synes tala härför — synes det alltså
angeläget att ytterligare pröva formerna för övningarna.
Styrelsen avser att skyndsamt uppta hela delta frågekomplex till närmare
studium.
236
CIVILDEPARTEMENTET
§ 39 Utbetalningen av statstjänstemannens kompensation för
folkpensionsavgifter
Vad riksdagens revisorer anfört under § 39 beträffande utbetalningen av
statstjänstemannens kompensation för folkpensionsavgifter har av civildepartementet
ej utsänts på remiss.
§ 40 Tjänstledighetsstatistiken inom statsförvaltningen
Riksf örsäkri ngsverket
Frånvarostatistik bör givetvis föras endast i en omfattning och med en
utformning, som betingas av behovet av uppgifter som kan läggas till grund
för konkreta bedömningar och åtgärder. Frågan är då vilka frånvarofaktorer
som från denna synpunkt bör inrymmas i statistiken.
Vad först beträffar sjukledighetsstatistiken synes dess värde såsom »ett
återhållande moment när det gäller att förhindra frånvaro på grund av
föregiven men ej verklig sjukdom» vara ringa. Skall man kunna hålla tillbaka
sådana tendenser till undanhallande, torde den enda effektiva vägen
vara att följa den enskilde befattningshavarens sjukledighetsutveckling.
Vad nu sagts gäller i stort sett även statistikens värde som underlag för personalvårdande
verksamhet.
Det skulle möjligen kunna tänkas, att för statsförvaltningen värdefulla
resultat skulle kunna vinnas om sjukledighetsstatistiken kunde jämföras
med motsvarande statistik för den allmänna sjukförsäkringen. Det är emellertid
att märka, att en hos myndigheterna förd sjukledighetsstatistik skulle,
för att vinna tillfredsställande jämförbarhet med sjukförsäkringsstatistiken,
kräva en särskild uppläggning med hänsyn bl. a. till att sjukförsäkringsstatistiken
inte omfattar karensdagar och ej heller sjukdagar som löper sedan
sjukkassemedlemmen utförsäkrats. Om man åstadkomme en med sjukförsäkringsstatistiken
jämförbar sjukledighetsstatistik är det vidare tveksamt
om några praktiskt mera betydelsefulla slutsatser skulle möjliggöras därav.
Det skulle nämligen vara svårt att avgöra i vilken utsträckning en skillnad
mellan statst jänstemännens sjukledighetsfrekvens och den allmänna sjukfrekvensen
beror på de speciella för statstjänstemännen gällande bestämmelserna
om lön vid sjukdom m. m. De slutsatser, som skulle kunna dragas
vid en jämförelse med den allmänna sjukfrekvensen, synes främst beröra
löne- och anställningssystemet i statstjänst.
Att en sjukledighetsstatistik bör föras av myndigheterna — eller i vart
tall av de myndigheter, som har en personalstyrka av sådan storleksordning
att underlag finnes för en statistik, som verkligen avspeglar allmänna
utveckhngslinjer — synes dock riktigt. Statistikens värde torde — förutom
i möjligheterna att rent allmänt kunna följa sjukledighetstendenserna _
“8§a i att myndigheterna med ledning av denna kan bedöma behovet av
237
reservpersonal och därmed bl. a. behovet av avlöningsmedel för sådan personal.
Statistiken över sådan frånvaro, som betingas av yrkesskada, synes höra
bibehållas inom kommunikationsverken och utsträckas att avse även andra
verk, inom vilka mera riskbetonat arbete bedrives. Denna statistik torde
vara av visst värde för myndigheternas egna åtgärder i arbetarskyddshänseende.
Däremot vill riksförsäkringsverket — i likhet med revisorerna — ifrågasätta
värdet av statistiska uppgifter rörande semester, militärtjänst och
tjänstledighet av annan orsak än här i övrigt nämnts. Möjligen skulle det
vara av intresse att statistikföra semester och sådan tjänstledighet, vid vilken
tjänstemannen helt eller delvis behåller löneförmånerna, och då närmast
såsom ett komplement till sjukledighetsstatistiken för bedömningen av
reservpersonalstyrkan. Tjänstledigheter med avstående av löner synes i vart
fall vara av föga intresse i förevarande sammanhang.
I handläggningen av detta ärende bär, förutom undertecknade, tf. överdirektören
Hultström samt byråcheferna Skogsberg och Järnbrink deltagit.
Stockholm den 31 januari 1962.
ROLF BROBERG
Sven Olov Örtengren
Föredragande
Generalpoststyrelsen
Regelbunden ledighetsstatistik upptogs i postverket först fr. o. m. år
1924. Denna statistik, som avsåg sjukledighetsdagar, antal olycksfall i tjänsten
och ledighetsdagar för svag hälsas vårdande, redovisades i verkets berättelse
för år 1924 i tabell E (Bil. I)1.
Fr. o. m. år 1928 skedde en viss ändring i tab. E (Bil. 2)1 så tillvida att
antalet sjuklediga tjänstemän och antalet sjukdomsfall redovisades var
för sig.
Fr. o. m. år 1934 upptages i årsberättelsens tab. E (Bil. 3 a och b)1 inte
endast frånvarodagar på grund av styrkt sjukdom eller olycksfall, utan
även frånvaro ur tjänst på grund av semester eller annan orsak än semester
och sjukledighet. Som framgår av bil. 3 a och b utökades inte endast innehållet
i statistiken till att omfatta de ordinarie och extra ordinarie tjänstemännens
samtliga ledigheter, utan även själva klassindelningen av det statistiska
materialet förändrades. Så slopades t. ex. åldersfördelningen i 10-årsgrupper och ersattes med en åldersgräns; intill 40 år och fr. o. m. 40 år.
I stället fick tjänstemännens lönegradsplacering dominera som ett av huvudargumenten
i klassindelningen av materialet.
Orsaken till denna förändring i statistiken över tjänstemännens frånvarodagar
var riksdagens revisorers berättelse år 1933, Del I § 26. Revisorerna
framhöll här önskvärdheten av att en samordning av ledighetsstatistiken
mellan de särskilda affärsverken anordnades, då man härigenom
skulle få möjligheter till jämförelser av dessa ledigheter mellan de olika
verken. Den 21 december 1933 anbefallde Kungl. Maj:t generalpoststyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att avgiva utlåtande
över vad revisorerna anfört i berörda ärende. Det kan vara av ett
visst intresse för frågans belysande att här rekapitulera innehållet i dessa
remissvar. (Se bilaga 5—8.)1.
1 Ej avtryckta
238
Av remissvaren framgår att viss tveksamhet rådde beträffande publicerandet
av en dylik rent löneteknisk statistik i verkens årliga officiella verksamhetsberättelser.
Sedan Kungl. Maj :t anbefallt generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen att gemensamt utarbeta ett förslag till
normalplan beträffande statistik över tjänstledigheter vid ifrågavarande
verk, överlämnades ett dylikt förslag den 28 november 1934 till chefen för
kommunikationsdepartementet. Genom beslut den 14 december 1934 fastställde
Kungl. Maj :t nämnda plan.
Fr. o. in. år 1949 har en ytterligare uppdelning av ledighetsorsaker skett,
vilket framgår av tab. F i årsberättelsen för år 1949 (Bil. 4)k Anledningen
till denna ändring var en inom kommunikationsdepartementet den 25 januari
1949 utarbetad promemoria, i vilken ifrågasattes en omarbetning av
den av Kungl. Maj :t den 14 december 1934 fastställda normalplanen beträffande
statistiken över tjänstledigheter inom vissa kommunikationsverk. Från
statens avtalsnämnd hade nämligen under hand hemställts om sådan ändring
av statistiken beträffande tjänstemannapersonalens ledigheter, att av
denna framginge hur ledigheterna fördela sig för män på militärtjänst och
annan orsak och för kvinnor på havandeskap och annan orsak. Promemorian
remitterades till generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen,
vilka verksstyrelser anmodas att efter inbördes samråd till
statsrådet inkomma med yttrande i anledning av denna hemställan från
statens avtalsnämnd. I samband härmed skulle övervägas i vad mån jämväl
andra ändringar i ifrågavarande statistik kunde anses påkallade.
Sedan verksstyrelserna för nyssnämnda verk i samråd upprättat ett förslag
till ny normalplan över tjänstledighetsstatistiken med beaktande av de
gjorda propåerna, fastställde Kungl. Maj :t detta förslag att tillämpas fr. o. in.
1949. Förslaget innebar en väsentlig ändring av den år 1934 fastställda
normalplanen. Sålunda redovisades separat ledighetsdagar för militärtjänst
r.e,sP''..^iavan<^es^aP'' Uppdelningen på lönegrader slopades och man återgick
till fördelningen på åldersgrupper om 10 år (ev. 5 år). Sedan år 1949 har
endast smärre justeringar av tabellen för denna statistik ägt rum.
For att erhålla bättre överensstämmelse med den obligatoriska sjukförsäkringens
ersättningsnormer har i postverkets tabell utöver långvariga ledigheter
om minst 180 dagar även medtagits ledigheter om 94—180 dagar,
vilka betecknats som långvariga, men redovisats särskilt.
Mot bakgrunden av här ovan lämnade historiska resumé över i huvudsak
postverkets ledighetsstatistik, vill styrelsen försöka att mera allmänt diskulera
målsättning och normer för en ändamålsenlig statistik beträffande
de statliga verkens ledighetsdagar.
Först måste man ställa det absoluta kravet att all statistik som utarbetas
skall ha en bestämd och vettig målsättning och att det finns bestämda
konsumenter till den producerade statistiken. Föreligger behov av visst
slag av statistisk information, bör denna statistik så utformas att den fyl''er
“e krav På entydighet och fullständighet som i varje särskilt fall kan
toreligga. Statistiken bör alltså vid dess utformande ta hänsyn bl. a. till
konsumenternas behov.
gäIler de affärsdrivande verkens ledighetsstatistik synes man såväl
1934 som 1949 i största möjliga utsträckning ha eftersträvat absolut likformighet
genom att i tabeller med samma rubrikhuvuden söka inpassa
de skilda verkens statistiska data om personalens olika slag av ledigheter.
På grund av primärmaterialets olika beskaffenhet och säkerhetsgrad och
1 Ej avtryckta
239
avsaknaden av generella definitioner för i statistiken förekommande termer
och begrepp ha dock de i de olika verkens tabeller redovisade uppgifterna
icke alltid blivit fullt jämförbara.
För att man skall komma tillrätta med dessa problem fordras enhetliga
direktiv för ledighetsstatistikens upptagande med entydiga definitioner av
förekommande termer och begrepp. Innan man ger sig i kast med detta bör
emellertid i första band klarläggas för vilka konsumenters räkning statistiken
skall utarbetas och därefter bör målsättningen för dess innehåll
ske i samråd med dessa konsumenter. Vidare bör undersökas om behov föreligger
av fortlöpande statistik eller om det kan räcka med upptagande
av statistiken med kortare eller längre tidsintervall.
För postverket medför utarbetandet av ledighetsstatistiken enligt normalplanen
särskilt beträffande andra ledigheter än sjukledigheter för närvarande
ett ganska omfattande arbete. Man kan ifrågasätta om uppgifterna i
denna del av ledighetsstatistiken verkligen ha ett värde, som svarar mot
kostnaderna för en fortlöpande statistik. Med den omläggning av personalredovisningen
och centralisering av avlöningsuträkningen, som är avsedd
att genomföras fr. o. in. år 1964, i samband med anskaffandet av två EDBanläggningar
inom verket, kommer man givetvis att mycket lättare kunna
åstadkomma en fullständig administrativ lönestatistik med angivande av
antalet frånvarodagar med olika löneavdrag, men frågan kvarstår om denna
statistik regelbundet skall publiceras i verkets förvaltningsberättelse. Materialet
kommer att finnas tillgängligt och kan aktualiseras utan större tidsutdräkt
i mån av behov för olika administrativa syften eller särskilda utredningar.
Helt annorlunda ställer sig frågan om frånvarodagar på grund
av sjukdom. En ingående och fullständig sjukstatistik, som regelbundet
publiceras kan klarlägga fakta och förhållanden, som kunna föranleda administrativa
eller medicinska åtgärder för att minska antalet frånvarodagar,
vilket i sin tur medför en minskning i verkets kostnader för dessa ledigheter.
Enligt styrelsens åsikt kommer dessutom en väl utbyggd sjukstatistik
att möjliggöra uppspårande av sådana faktorer som t. ex. olämpliga
arbetsformer och arbetsmiljöer ävensom sociala förhållanden som t. ex.
kvinnliga tjänstemän med vårdnad av småbarn och de komplikationer som
därvid kunna uppstå vid barnens sjukdom, vilka faktorer kunna menligt
påverka tjänstemännens såväl fysiska som psykiska hälsa.
Styrelsen vill i detta sammanhang även framhålla att man vid en samordning
av frånvarostatistiken inom den statliga sektorn även beaktar motsvarande
statistik inom den industriella sektorn med de framsteg i fråga
om enhetlighet, som där uppnåtts såväl i fråga om svensk industri som
på det internationella området.
Sammanfattning. Den hittills tillämpade formen för åstadkommande av
en för de olika affärsdrivande verken likartad och jämförbar ledighetsstatistik
genom samråd mellan de olika verken kan knappast sägas ha medfört
ett gott resultat. Genom en sådan form av samverkan får man närmast
ett slags kompromiss mellan de olika verkens målsättning och statistiska
arbetsformer, som ur rent statistisk synpunkt knappast kan vara
tillfredsställande för de eventuella konsumenterna av denna statistik.
Kartläggningen av behovet av en samordnad ledighetsstatistik för de
statliga verken och utarbetandet av formerna för statistikens produktion
och innehåll i samråd med de eventuella konsumenterna, bör — enligt styrelsens
förmenande — anförtros åt ett särskilt utredningsorgan, som därjämte
skulle äga att lämna erforderliga direktiv om de normer och definitioner,
som skola komma att tillämpas.
I avgörandet av detta ärende har deltagit generaldirektören Swartling,
240
överdirektören Jäder, byråchefen Salomonson, försvarsavdelningschefen
överste Grahl, byråchefen Granström, tf. byråchefen Lövgren, tf. postbankschefen
Kjellin och tf. byråchefen Sandberg. Stockholm den 25 januari 1962.
ERIK SWARTLING
Einar Sandberg
Telestyrelsen
Genom det av revisorerna nämnda Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni 1949
fastställdes den normalplan över tjänstledighetsstatistiken, vilken telestyrelsen
alltjämt följer utan att ha vidtagit någon ändring av uppställningen.
Primäruppgifterna noteras på dualkort, vilka sedan hålkortsbearbetas
inom televerket. Resultaten publiceras i televerkets årsberättelse samt vid
lämpliga tidpunkter i form av översikter i televerkets interna publikationer.
Dessutom utsändes till var och en av televerkets distriktsförvaltningar
distriktsvis sammanställda hålkortslistor för detaljbearbetning och vidtagande
av eventuella lokala åtgärder.
Huvudändamålet med ledighetsstatistiken torde enligt styrelsens mening
vara den interna kartläggningen av frånvarofrekvensen inom olika åldersgrupper
och personalkategorier. Styrelsen anser att det föreligger ett klart
behov av en sådan fortlöpande statistik. Enligt revisorerna skall statistiken
bl. a. vara underlag för överväganden rörande eventuellt erforderliga
åtgärder i syfte att nedbringa frånvarofrekvensen. Styrelsen instämmer
häri men vill dessutom hävda, att statistik av här ifrågavarande slag är eif
av de nödvändiga hjälpmedel, som inom ett stort och landsomfattande företag
fordras för att företagsledningen skall känna sig ha något grepp om
personalförhållandena. Som ytterligare skäl för att tjänstledighetsstatistiken
skall vara fortlöpande kan nämnas, att om man t. ex. framtoge sjukstatistiken
med vissa års mellanrum, skulle bilden av den kunna helt förryckas
av en epidemi under ett statistikår och misstag kunna göras i fråga
om utvecklingstrenden, som man är särskilt angelägen att följa. Det är
vidare av stort värde för personalfunktionen i televerket, att verkets ledighetsstatistik
omfattar även andra ledigheter än sjukledigheter (fortlöpande
statistik beträffande olycksfall i tjänsten får härvidlag betraktas såsom
helt nödvändig). Sålunda har frånvarofrekvensen bland televerkets personal
på grund av enskild angelägenhet ökat väsentligt på senare år, varför
det är av vikt att kunna bevaka utvecklingen av detta slag av ledigheter. En
fullständig frånvarostatistik är dessutom behövlig för beräkning av administrationstillägg
vid självkostnadsberäkningar.
I och för sig är det givetvis lämpligt om ledighetsstatistiken för de delar
av statsförvaltningen som upprättar sådan statistik vore uppgjord efter
enhetliga grunder. Åtgärder för att ernå en sådan enhetlighet (bl. a. ett noggrant
bestämmande av definitionerna) äro därför att hälsa med tillfredsställelse
och telestyrelsen är för sin del beredd att medverka till ernåendet
av detta mål.
Av det anförda torde framgå, att telestyrelsen fäster stor vikt vid att
tjänstledighetsstatistiken bibehålies såsom fortlöpande men att styrelsen
är beredd att medverka vid en översyn av grunderna för statistikens upprättande.
Vid detta ärendes avgörande ha närvarit generaldirektören Sterky samt
ekonomidirektören Heimbiirger (föredragande) och personaldirektören
Roos. Stockholm den 2 februari 1962.
HÅKAN STERKY
H. Heimbiirger
Sven Carlsson
241
J ärnvägssty relsen
Tjänstledighet sstatistik har vid statens järnvägar förts sedan början av
1900-talet men har fram till år 1935 publicerats endast internt. Fr. o. in.
detta år har ett speciellt sammandrag av denna interna statistik intagits i
den offentliga statistiken rörande Sveriges järnvägar. Samma år infördes i
den interna statistiken uppdelning på sjukdomsorsaker. Från år 1935 till
och med år 1952 byggde sjukfrånvarouppgifterna på sjukförklaringar (1—3
dagars frånvaro) och läkarintyg. Uppgifterna om semester och annan tjänstledighet
_ fr. o. in. år 1949''med speciell uppdelning för män på militär
tjänst
och annan orsak samt för kvinnor på havandeskap och annan orsak
_ byggde liksom riskmassorna på särskild bearbetning av de månatliga
personalredovisningarna samt på de årliga personalrullorna.
Fr. o. m. år 1953 infördes en speciell fyr-delad tjänstledighetsrapport, i
första hand avsedd för statens järnvägars specialrevision men så uppbyggd
att den kan tjäna även som underlag för tjänstledighetsstatistiken. Rapporten
innehåller bl. a. uppgifter om namn, födelsedata, tjänstetitel, lönegrad,
tjänsteställe, antal tjänstledighetsdagar och koder för tjänstledighetsorsakerna.
Vad gäller sjukdom användes speciell kod för sjukdomsorsaker enligt
medicinalstyrelsens sjukdomsnomenklatur. Tjänstledighetsrapporten
kan sålunda utgöra underlag för en detaljerad frånvarostatistik. Till och
med år 1956 uppgjordes även en mycket specificerad tjänstledighetsstatistik
som i sammandrag ingick i den officiella årspublikationen.
Från och med år 1957 slopades emellertid den detaljerade och centralt
utarbetade interna statistiken och ersattes t. v. av en decentraliserad, förenklad,
månatlig sjukfrånvarorapport avsedd i första hand för de till statens
järnvägar knutna läkarna och för personalkonsulenterna. Denna förenklade
rapport lämnas av större tjänsteställen och innehåller uppgift om
antalet anställda och frånvaroprocenten för yrkesskada resp. övrig sjukdom,
varjämte uppgifter lämnas om antalet fall som varat hela månaden.
Rapporten är endast avsedd att för läsaren-konsumenten vara vagledande i
fråga om sjukfrånvarons utveckling på olika tjänsteställen och en indikator
på var åtgärder kan behöva vidtagas eller var speciella undersökningar om
sjukfrånvaron kan behöva sättas in. Vid sidan av denna fortlöpande snabbrapportering
om sjukfrånvaron har det varit avsett att vart tredje eller
femte år utföra specialundersökningar. Eventuellt kommer en sådan att
företagas för år 1961, och då skall liksom under åren 1953—56 de speciella
tjänstiedighetskorten efter lämplig kodifiering utgöra underlag för hålkortsmässig
framställning av önskade data. Hålkort stekniken har vid statens
järnvägar alltsedan 1930-talet utnyttjats inom sjukstatistiken och sedan år
1953 även i fråga om övrig centralt utarbetad tjänstledighetsstatistik.
Av ovanstående framgår att sedan år 1957, fr. o. m. vilket år den tidigare
interna årliga sjukstatistiken t. v. lades ned, har den av Kungl. Maj :t anbefallda
tjänstledighetsstatistik som publiceras i årsberättelsen icke längre
kunnat utarbetas enbart som ett sammandrag av den interna statistiken
utan har spccialframställts. För att minska kostnaderna bär sedan ar 1957
framtagandet av de för årsberättelsen önskade uppgifterna baserats på stickprov,
cn metod som ej kunnat användas för framställning av den mycket
specificerade interna statistiken. Å andra sidan har stickprovsförfarandet
förutsatt en begränsning till vad som nu publiceras i den anbefallda tabellen.
De år detaljerad tjänstledighetsstatistik för internt bruk utarbetas blir kostnaderna
för den officiella statistiken obetydliga.
Värdet av den hittills officiellt publicerade tjänstledighetstabcllen ur
utomstående konsumenters synpunkter undandrager sig styrelsens bedömande.
Statistiken skall i första hand läggas upp efter konsumenternas
242
verkliga behov och som revisorerna påpekar inte enbart vara »nyfikenhetsstatistik».
Det är givet att det skulle vara värdefullt att vid sidan av den
inteina statistiken ha tillgång till en mellan olika verk verkligt jämförbar
tjanstledighetsstatistik.
För den nu publicerade officiella statistiken saknas tyvärr ännu enhetliga
definitioner och kanske även enhetlig målsättning; detta trots samråd
verken emellan fr. o. in. år 1949. Förklaringen torde "närmast ligga i olika
målsättningar för den interna statistiken samt i grundmaterialets lieterogemtet,
vilket blir utslagsgivande för slutresultaten även om dessa så som
nu sker publiceras i gemensam form. Även om enhetliga direktiv skulle
kunna utformas för statistikens framtagande, försvåras en jämförelse verken
emellan av de olika arbetsförhållandena. I nuvarande tabell finnes endast
uppdelning av de olika tjänstledighetsorsakerna på kön och vissa åldersgrupper,
men icke på arbetsuppgifter av olika slag. Det ifrågasättes
om icke vid sidan av åldersfördelningarna även en uppdelning på eller ett
av Pers°uulgrupper med jämförbara arbetsuppgifter och arbetsförhållanden
skulle ge mer värdefulla upplysningar än den nuvarande totalstatistiken.
Fn ungefärlig justering (standardisering) av uppgifterna skulle
da kunna göras även för heterogeniteten i personalkategorierna. Här bör
påpekas att vid sådana jämförelser även den genom läkarkontroll utövade
sparren för tillträde till vissa typer av tjänster spelar viss roll. Genom
denna sparr, vid statens järnvägar t. ex. inom säkerhetstjänsten, kan ett
verk rent automatiskt få lägre sjukfrekvens än ett annat.
För statens järnvägars del pågår ett samarbete inom ramen för Union
Internationale des Services Médicaux des Chemins de fer (UIMC) för att
gora jarnvägarnas sjukstatistik jämförbar olika länder emellan. Härvid
lagges stort arbete ned på att göra dels sjukdomsnomenklaturerna enhetliga,
dels personalkategorierna jämförbara, vilket är ett villkor för att statistiken
skall kunna användas för analyser av olika slag.
Järnvägsstyrelsen är i första hand intresserad av att tjänstledighetsstatistiken
blir ett användbart instrument för den interna personalvården men
även av att jämförelser åtminstone i stora drag kan göras med förhållandena
utom verket. Genom samarbetet inom UIMC söker man erhålla en
värdefull jämförbarhet med andra järnvägsförvaltningar. Det är emellertid
även värdefullt att få jämförelsemöjligheter inom det egna landet, även
om dessa måste vara mer schematiska och icke i och för sig kan utgöra
underlag för analyser eller för det interna handlandet.
Riksdagens år 1961 församlade revisorer framhåller att behovet av den
officiella tjänstledighetsstatistiken hör klarläggas liksom frågan om den
skall utarbetas fortlöpande eller intermittent. Järnvägsstyrelsen är av samma
mening och har ej något att erinra mot att frågan utvidgas till att
även avse andra delar av förvaltningen än kommunikationsverken. Men
styrelsen vill påpeka att i den mån tjänstlelighetsstatistik utarbetas för enbart
externt bruk kostnaderna härför blir direkta merkostnader för verket
såsom fallet varit åren 1957 till 1960. Det kan då vara motiverat att för
en mindre, ytterligare kostnad bygga ut den offentliga statistiken på ett
sådant sätt att den kan bli till större nytta även inom statens järnvägar.
Slutligen bör nämnas att hela frågan om personalstatistikens utformning
vid statens järnvägar är föremål för styrelsens uppmärksamhet.
I behandlingen av detta ärende har deltagit överdirektören och souschefen
Oredsson, tjänstförrättande ekonomidirektören Högberg och tjänstförrattande
byråchefen Ädling (föredragande). Stockholm den 2 februari 1962.
T. Ädling
EDV. OREDSSON
243
Vattenfallsstyrelsen
Frågan om redovisningen av den i statens vattenfallsverks årsberättelse i
tabellform intagna statistiken över tjänstemännens sjuk-, semester- och
andra ledighetsdagar har på sistone varit föremål för skilda överväganden
inom vattenfallsstyrelsen. Anledningen härtill har varit det omfattande,
tidsödande och som följd härav kostsamma arbete, vilket varit förenat med
ifrågavarande sammanställning av data. Vid den undersökning, som i samband
därmed utförts beträffande användningen av nämnda tjänstledighetsstatistik,
har framkommit, att för statens vattenfallsverks del något kontinuerligt
behov icke föreligger av densamma. Det underlag för administrativa
eller andra åtgärder — syftande till att förhindra ett missbruk av föregiven
sjukledighet — vilket sjukstatistiken enligt revisorerna skulle kunna
giva, har vattenfallsstyrelsen skaffat sig i annan ordning och med andra
medel. Icke heller föreligger för statens vattenfallsverks del något behov av
en tabellarisk sammanställning av semester eller andra ledigheter för verkets
samtliga tjänstemän. Därest undantagsvis vissa data beträffande tjänstledighet
skulle bli erforderliga, har styrelsen funnit det mer ändamålsenligt
att ifrågavarande uppgifter intermittent insamlas i särskild ordning. Sådana
undersökningar har utförts av styrelsens personalvårdsavdelning. Med hänsyn
till de avsevärda kostnader, som enligt ovan är förknippade med framställningen
av ifrågavarande tjänstledighetsstatistik samt avsaknaden av ett
uttalat behov inom statens vattenfallsverk av dylik statistik, får vattenfallsstyrelsen
i första hand föreslå att den kontinuerliga tjänstledighetsstatistiken
för statens vattenfallsverks del slopas.
Därest det emellertid utanför statens vattenfallsverk skulle finnas konsumenter
av denna statistik och behovet av ifrågavarande data för dem befinnes
vara så accentuerat, att det enligt statsmakternas bedömande motiverar
de kostnader som är förenade med statistiken, förutsätter vattenfallsstyrelsen,
att tillhandahållandet av tjänstledighetsstatistik icke skall ankomma
allenast på viss del av statsförvaltningen, nämligen kommunikationsverken,
utan omfatta samtliga statliga verk och myndigheter. Enligt
vattenfallsstyrelsens uppfattning kan nämligen icke några bärande skäl
förebringas för att endast en viss verksamhetsgren på det statliga området
älägges en betungande redovisning av de anställdas ledighetsförhållanden.
Nuvarande redovisning framstår jämväl som förfelad med hänsyn till att
kommunikationsverken icke utgör ett statistiskt sett tillfredsställande urval
för statsverken i gemen.
Därest sålunda en hela statsverket omfattande tjänstledighetsstatistik
Skulle framstå som önskvärd, får vattenfallsstyrelsen föreslå att denna
handhaves av statistiska centralbyrån i stället för att den såsom för närvarande
utarbetas av respektive verk.
Sammanfattningsvis får vattenfallsstyrelsen beträffande tjänstledighetsstatistiken
föreslå,
att kommunikationsverken så snart ske kan befrias från sitt åliggande
att utarbeta och publicera ifrågavarande statistik,
att därest Ijänstledighetsstalistiken av andra instanser prövas vara värdefull
och önskvärd, den skall omfatta hela statsverket, samt
att statistiska centralbyrån därvid anförtros uppgiften alt handha densamma.
Stockholm den 11 januari 1%2.
ERIK GRAFSTRÖM
Rudolf Landborg
O. Blomqvist
244
Statistiska centralbyrån
Vad först angår centralbyråns verksamhetsområde förekommer ej någon
tj änstledighetsredovisning i den vid verket handlagda och i samråd med civildepartementet
upplagda statistiken över statlig personal. Endast inom
ett av verkets statistikområden finnes en viss speciell tjänstledighetstatistik.
1 undervisningsstatistiken redovisas sålunda viss förekommande tjänstledighet
för alla lärare i det obligatoriska och icke obligatoriska skolväsendet.
Härvid är emellertid ej fråga om en statistik över hela kalenderårets tjänstledigheter
utan endast om en stickprovsstatistik, varvid förekommande
tjänstledigheter redovisas för viss kortare period i oktober månad varje år.
Denna kartläggning av lärarnas tjänstledigheter under nämnda period röner
stort intresse hos statistikkonsumenterna, särskilt i samband med prognoser
över tillgången på lärare.
Vid statistiska centralbyrån förekommer ingen egentlig intern tjänstledighetsstatistik.
Genom avdelningarnas arbetsrapportering med uppspaltning
av timinsatsen på skilda arbetsgrenar sker emellertid en viss redovisning
av tjänstledigheterna, vilken har stort internt värde för att bedöma
arbetsåtgången per statistikgren och för att ge underlag för budgetarbete
och kostnadskalkylering. Statistiska centralbyrån delar revisorernas mening,
att en vid ett verks administrativa enhet centralt förd sjukstatistik
kan ha ett visst värde, bl. a. för att ge underlag för administrativa åtgärder
med syfte att minska sjukledighetsbehovet, t. ex. vaccinering, hälsokontroll,
översyn av arbetsställningar, översyn av stols- och bordshöjder, användning
av s. k. fotlisor etc. En sådan statistik, som enligt vad revisorerna
anfört förekommer vid kommunikationsverken, torde vara delvis otillräcklig
som grundval för bedömningar i löneförhandlingssammanhang och vid
utformningen av vissa bestämmelser i de statliga avlöningsförfattningarna.
Enligt det i revisorernas yttrande intagna tabellhuvudet redovisas till en
början endast ordinarie och extra ordinarie tjänstemän och vidare uppdelas
sjukdomsfallen endast på grupper i upp till 93, 94—180 och över 180
dagar. Det är möjligt att nu diskuterade intressen bättre kan tillgodoses genom
tillfälliga undersökningar, varvid personal i alla anställningsformer bör
undersökas och frågorna ges en bättre statistisk belysning med uppdelning
på de kortare sjukperioderna, kön, ålder, bostadsort, sjukdomsdiagnos, ledighet
med A, B och C avdrag etc. Statistiska centralbyrån erinrar i detta
sammanhang om civildepartementets undersökning år 1960 av vissa av
nämnda frågeställningar, vilken enkät omfattade tjänstemän födda den
15 :e i månaden.
Ytterst måste såsom eljest ekonomiska aspekter läggas på frågan huruvida
och till vilka kostnader statlig tjänstledighetsstatistik bör utföras. Statistiska
centralbyrån tillstyrker därför revisorernas förslag att konsumentbehovet
av sådan statistik först bör utredas.
I handläggningen av detta ärende har undertecknade deltagit. Stockholm
den 31 januari 1962.
INGVAR OHLSSON
Sten Högberg
Statskontoret
Statskontoret delar revisorernas uppfattning att det bör undersökas, huruvida
behov föreligger av kontinuerligt förd tjänstledighetsstatistik samt
att, om så visar sig vara fallet, sådana anvisningar utfärdas om förandet av
245
densamma att statistikuppgifter från olika myndigheter blir fullt jämförbara
med varandra. Enligt statskontorets mening bör det uppdragas åt något
av kommunikationsverken att i samråd med övriga kommunikationsverk
och statistiska centralbyrån verkställa utredningen.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit överdirektören Tammelin,
föredragande. Stockholm den 22 december 1961.
IVAR LÖFQVIST
Paul Tammelin