REVISORERS BERÄTTELSE (Framställning / redogörelse 1961:SV)

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1960

av dem verkställda granskningen av

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

SVENSKA

TRYCKERIAKTIEBOLAGET
STOCKHOLM 1960
601376

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Riksdagens revisorers skrivelse

Sid.

Justitiedepartementet

§ 1. IakttagelservidungdomsanstaltenRoxtunam.m

§ 2. Investeringar i vissa jordbruksfastigheter.....

Försvarsdepartementet

§ 3. Rapportsystemet vid försvarets centrala, regionala och lokala
myndigheter ........................

§ 4. Medelsförbrukningen inom försvaret under budgetårets sista
månad......................

§ 5. Utbildning av tjänstehundar för militära och andra ändamål

§ 6. Vissa bergrumsentreprenader..............

§ 7. Anordnande av vissa drivmedelsförråd i bergrum..........

§ 8. Redovisningen av vissa inkomstmedel..............

§ 9. Till viss befattningshavare utgående traktamentsförmåner
m. m....................

§ 10. Till viss kontrollpersonal inom försvaret utgående särskilda

förmåner ....................

§ 11. Byggande av visst militärflygfält................

§ 12. Uppforande av viss ammunitionssammansättningsverkstad

Socialdepartementet

§ 13. Socialstyrelsens tillsynsuppgifter m. m............

§ 14. Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
§ 15. Teknisk kontroll av statligt belånade fastigheter

§ 16. Gruppbebyggelse i Studsvik....................

§ 17. Ianspråktagandet av nya avdelningar vid Gräskärrs ungdomsvårdsskola
........

Kommunikationsdepartementet

§ 18. Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

§ 19. Planväsendets centrala ledning...........

§ 20. Postgirots kortfristiga upplåning..............

§ 21. Vattenfallsstyrelsens informationstjänst........

105

127

137

Sid.

Finansdepartementet

§ 22. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 145

§ 23. Räntan å lån från statens utlåningsfonder................ 166

§ 24. Redovisningen av vissa anslag å riksstaten................ 174

§ 25. Standardiseringsverksamheten inom statsförvaltningen---- 186

§ 26. Samordning av expeditionsvaktsgöromål.................. 207

§ 27. Utgivningen av statsliggaren............................ 214

§ 28. Vissa ersättningar vid centraltullkammaren i Stockholm---- 217

§ 29. Ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder.............. 220

§ 30. Premieringen av frivilligt banksparande.................. 225

§ 31. Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m.. . 233

Ecklesiastikdepartementet

§ 32. Vissa skoladministrativa spörsmål ...................... 237

§ 33. De vetenskapliga forskningsrådens administration........ 248

Jordbruksdepartementet

§ 34. Export av brödsäd..................................... 253

§ 35. Norrlands lantbruksförsöksanstalt Röbäcksdalen.......... 262

§ 36. Ekonomibyggnad vid Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt 269

§ 37. Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantpro duktion

............................................ 277

Handelsdepartementet

§ 38. Vissa avgifter för sjöfarten i Stockholm.................. 283

Av revisorerna avlagda besök

288

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15 december 1960.

E. BIRKE
IVAR JOHANSSON
GUST. LARSSON
GÖRAN PETTERSON

N. ELOWSSON
LAGE SVEDBERG
BERTIL MOGÅRD
SVEN ANTBY

SVEN VIGELSBO
BIRGER GEZELIUS
IVAR JANSSON
HUGO OSVALD

I Per Dahlberg

iVt .»!•*:;;f111,» < it •••i irA» -

.jhmjTw.i;.; UVt-isS ur ti, u. ''t. i»-i j. >i-v» •••''. •*•<•• ''

< »ia ! •’*;>; / / -I /X

/.<#<<>.■/,>.t. fn. /:

(f !h> }H

/.ok:it osa :/..

mu .k m .UTaMH

/• YK./ i H< •>. ;[ /

/■}

;<o*«:rnvw Yr;

. =\1 1 v \ rvH

J us tit iedepar temen te t
§ 1

Iakttagelser vid ungdomsanstalten Roxtuna m. m.

Vid en resa i Östergötlands län innevarande år ha riksdagens revisorer
även besökt ungdomsanstalten Roxtuna. Innan en redogörelse lämnas för
vissa iakttagelser som därvid gjorts, torde få lämnas följande uppgifter om
denna anstalts tillkomst m. m.

Frågan om inrättandet av en ny sluten ungdomsanstalt för svårbehandlat
manligt klientel som dömts till ungdomsfängelse anmäldes första gången för
riksdagen år 1951 (prop. nr 122). I propositionen redovisade föredragande
departementschefen de synpunkter som vid en särskild sakkunnigutredning
framkommit på den nya anstalten och förordade, att vissa principer beträffande
anstaltens utformning skulle godkännas. Riksdagen (skr. nr 313) tillstyrkte
i princip vad som förordats i propositionen i fråga om grunderna
för behandlingen vid den nya anstalten in. m. men förklarade, att en översyn
av förslaget borde ske i syfte att utröna möjligheterna att åstadkomma väsentliga
besparingar utan att de grundläggande principerna för anstalten
rubbades. Denna översyn utfördes av särskilda sakkunniga, som anvisade
vissa möjligheter att minska såväl anläggningskostnaderna som de årliga
driftkostnaderna. Vid anmälan av propositionen 1952: 151 godtog föredragande
departementschefen i huvudsak utredningens förslag. Byggnadskostnaderna
för anstalten beräknades i denna proposition till 6 180 000 kronor
enligt prisläget i oktober 1951. Kostnaderna för inredning och utrustning —
baserade på prisläget vid samma tidpunkt — uppskattades till 575 000 kronor.
De angivna beräkningarna godtogos av riksdagen (skr. nr 306).

Till anstaltens uppförande in. in. ha sedermera anvisats anslag om sammanlagt
8 155 000 kronor, varav i runt tal 7 971 000 kronor förbrukats. Motsvarande
belopp till inredning och utrustning är 575 000 kronor, vilket i sin
helhet förbrukats.

Vid sitt förut omnämnda besök vid Roxtuna, som ägde rum under juni
månad, kunde revisorerna i vissa byggnader konstatera sprickbildning och
fuktskador av icke obetydlig omfattning. Det upplystes vid besöket, att
byggnadsstyrelsen den 14—16 december 1959 verkställt en besiktning av
byggnaderna. Revisorerna ha sedermera infordrat det därvid upprättade
besiktningsprotokollet, ur vilket följande uppgifter må återgivas.

Vid besiktningen konstaterades:

7. Administrationsbyggnaden
Sprickor.

Lyftningssprickor förekom i hörnrum nr 11, sessionssal, telefonväxel och
bibliotek. I biblioteket förefanns även en längsgående spricka i södra väggen.

På grund av att dilatationsfog ej utförts i den längre flygeln förekom en
genomgående vägg- och takspricka ungefär mitt å byggnaden (i gjutfot) vid
badrummet och laboratoriet. I badrummet förefanns även en spricka mellan
väggen och kakelsättningen. I korridoren mitt emot rum 11 hade en typisk
sättspricka uppstått.

Mellan de båda flygelbyggnaderna förefinnes dilatationsfog. Väggsprickor
ha dock uppstått i besöksrummet och i utanför liggande korridor, beroende
på att dilatationsfogen ej har fullföljts. Samma är förhållandet i hallen
(i längre flygeln), men kan denna spricka (vilket även synes sannolikt)
ha sin orsak i takstolskonstruktionen.

Fukt in. m.

Enligt allmänna anvisningar och beteckningar å de ritningar som förelegat
för arbetenas utförande framgår, att ytter- och innermurar i källare
skulle vara utförda av betonghålblock respektive massiva betongblock. Det
kunde dock vid besiktningen konstateras att grundmurarna i stället voro
utförda av lättbetong. Någon sättning i byggnaden kunde ej konstateras, då
källarväggarna voro sprickfria. Däremot voro de fuktiga invid golvet samt
ett stycke upp på väggen, tydande på att en viss uppsugning av fuktighet
skett i lättbetongen. Detta var i synnerhet märkbart invid kulverten. I kulverten
fanns dock ej något spår av fukt, men intill en avloppsstam förekom
kraftig fuktbildning, tydande på rörläckage. På källarytterväggar i civilförrådet
kunde fuktskador konstateras till en höjd av 1,6 m från golv.

2. Gästis
Fukt

I gymnastikavdelningens källarvåning förekom fukt i mellanväggarna invid
golv samt i mindre utsträckning i ytterväggar.

Byggnaden i övrigt utan anmärkning.

3. Boken. Sluten avdelning
Sprickor

I hörnrum lyftspricka. I korridor mindre väggsprickor. Utvändigt sned
sättspricka vid ingången. Horisontal spricka vid vindsbjälklag i ena gaveln.
Stor sättspricka i ett hörn.

Fukt

Vid besiktningstillfället stod grundvattnet ca 15 å 20 cm under färdigt
källargolv. Fuktskador invid golv förekom i såväl ytter- som mellanväggarna.

Övrigt

Golvisolering i badrum var dåligt utförd. Fuktgenomslag hade förekommit
på ytterväggen, men var detsamma nu reparerat. Diverse åverkan konstaterades
i bastun.

4. Aspen. Isoleringsavdelning
Sprickor

I hobbyrum lyftsprickor. Utvändigt förekom sprickor med samma läge
och i samma utsträckning som för Boken.

Fukt

Dräneringsrören lagda invändigt längs yttermurarna. Fuktskador förekom
i såväl ytter- som mellanväggar i källarvåningen.

5. Björken. Halvöppen avdelning
Sprickor

I hobbyrummet lyftsprickor. Utvändigt sprickor såsom i föregående.

Fukt

Endast obetydliga fuktskador i källarväggarna. Vattenytan stod dock i
jämnhöjd med dräneringslagret i det outgrävda utrymmet. Vid apparatrummet
var vattenytan ca 25 cm lägre. Förbindelse med dräneringslagret och
den utvändiga dräneringen har anordnats genom rör lagda i yttervägg över
grundsulan.

övrigt

I fasaden förekom fuktgenomslag vid badrummet, beroende på dåligt utförd
isolering.

6. Eken

Företedde samma skador beträffande fukt och sprickor som Björken, men
voro fasadsprickorna betydligt mera omfattande.

7. Gläntan, öppen avdelning
Fukt

Dräneringen omlagd för ungefär 3 år sedan, därefter har ingen fukt uppträngt
i väggarna.

övrigt

I dagrum skadad tapet på grund av tidigare läckage från bredvidliggande
duschrum. Vattenskadad yttervägg utanför duschrum. Vid borttagning av
kakelplattor för undersökning, visade det sig att isoleringen endast bestod
av asfaltstrykning.

8. Verkstaden
Sprickor

I bottenvåningen förekom en del mindre väggsprickor.

Fukt

Dräneringen omlagd sommaren 1959, varefter fuktskador icke uppkommit.

9. Pannlms
Gavelsprickor.

10. Pumphus
Ingen anmärkning.

It. Bostadshus 11 B (Mockfjärdshus 1 :sta serien)

Fukt

Enligt uppgift förekommer fritt vatten på golvet i ett källarutrymme.
Fuktskador förekom på en del källarväggar, dock kunde någon uppsugning
nerifrån ej konstateras.
övrigt

Lägenheterna reparerades i september 1959, men bar tapetsprickor ånyo

uppstått. Utvändig träpanel skiljer sig i horisontala fogar, varför panelen
delvis utbytts.

12. Bostadshus li A (Mockfjärdshus 1 :sta serien)

Fukt

Då det tidigare läckt in i källaren har utvändig isolering utförts med tillfredsställande
resultat.

övrigt

Nvtapetserat 1959, men har nya delvis fula sprickor ånyo uppstått.

Som slutomdöme framhålles i besiktningsprotokollet att byggnaderna,
frånsett ovan berörda omständigheter, voro väl bibehållna; de företedde i
övrigt endast normalt slitage. Det största problemet syntes vara dagvattenavledningen.
Hur detta skulle lösas borde i första hand undersökas genom
expert. Den flacka terrängen och markytans medelhöjd över Roxen syntes
omöjliggöra en eventuell anläggning av dagvattenledning utan samtidigt anordnande
av ett pumpverk. Därest kostnaderna för dessa arbeten beräknades
bli för dyrbara, måste i varje fall dräneringssträngarnas lägen undersökas
och i samband härmed eventuella justeringar göras för erhållande av bättre
vattenavledning eller från fall till fall utvändig isolering å yttermurar utföras
och sicaputs eller likvärdigt anbringas å innermurar. Ett utförande av
invändiga reparationer under nuvarande förhållanden syntes vara förkastligt.

Revisorerna kunde vid sitt besök även konstatera, att någon planering
utvändigt kring vissa nya bostadshus ej utförts. Enligt vad som upplystes
från anstaltsledningen vore detta beroende på anslagsbrist. Det erforderliga
beloppet hade beräknats till 15 000 kronor för trädgårdsanläggning och 1 800
kronor för belysningsstolpar eller tillhopa 16 800 kronor. Sedermera har till
anstaltsledningens förfogande ställts ett belopp av 10 000 kronor för utförande
av de nödvändigaste av ifrågavarande arbeten. — Idrottsplatsen vid
anstalten är vidare ej färdigställd. Av det totalt erforderliga beloppet, 13 000
kronor, hade vid tidpunkten för revisorernas besök anvisats 4 700 kronor;
ytterligare skulle således erfordras 8 300 kronor.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha under året avlagt ett besök vid
ungdomsanstalten Roxtuna. En redogörelse för de iakttagelser som i samband
därmed kunnat göras beträffande byggnadernas beskaffenhet in. in.
har lämnats i det föregående. Därav framgår att sprickbildning och fuktskador
i vissa byggnader förekomma i icke obetydlig omfattning. Det är
naturligt, att det i nya hus uppträder vissa skador efter någon tid. Såvitt
revisorerna kunnat bedöma, gå emellertid de bristfälligheter som hittills
kunnat iakttagas vid Roxtuna långt utöver vad som kan anses vara normalt.

Härför talar bl. a. den omständigheten att — såsom framgår av det protokoll
som upprättats vid en av byggnadsstyrelsen verkställd besiktning — skadorna
icke lämpligen kunna avhjälpas genom invändiga reparationer. Detta
sammanhänger bl. a. med dräneringen på platsen, som torde kräva omfattande
komplettering för att icke liknande skador skola uppträda även i framtiden.
Enligt revisorernas mening måste nu påtalade förhållanden bero på
att man icke, innan de egentliga byggnadsarbetena igångsattes, utfört sådana
markundersökningar att underlag erhållits för åtgärder, vilka kunnat
förhindra de skador som sedermera uppstått. Av besiktningsprotokollet
framgår även att vissa ytter- och innermurar i källare tydligen ej utförts i
enlighet med arbetsbeskrivningarna. Arbetena ha, enligt vad revisorerna inhämtat,
på byggnadsstyrelsens uppdrag utförts av en särskild entreprenör,
som under byggnadstiden på sedvanligt sätt skulle kontrolleras av styrelsen.
Emellertid måste enligt revisorernas mening kontrollen över ifrågavarande
arbeten, för vilka garantitiden utgått vid tiden för den förevarande besiktningen,
ha varit bristfällig med hänsyn till att de ej utförts i enlighet med
givna anvisningar. Nu redovisade förhållanden måste anses anmärkningsvärda,
i synnerhet som de torde komma att åsamka statsverket betydande
merutgifter. Revisorerna anse det likväl angeläget, att de påtalade skadorna
så snart ske kan varaktigt avhjälpas på lämpligt sätt.

De gjorda iakttagelserna ge revisorerna anledning att erinra om att det
även tidigare inträffat, att icke oväsentliga kostnader uppkommit på grund
av att tillräckliga markundersökningar icke utförts i samband med planering
av statliga byggnader. Det må exempelvis erinras om att statsverket för
något år sedan förvärvade ett större markområde vid Åkersberga, avsett för
en ny fångvårdsanstalt, vilken sedan icke kunde uppföras där just till följd
av att marken icke ansågs tåla den beräknade belastningen. Enligt revisorernas
uppfattning äro dylika händelser att bedöma som mycket allvarliga,
då de -— förutom de ekonomiska förluster de vålla statsverket — äro ägnade
att undergräva förtroendet för den sakkunskap som anlitas i sammanhanget.
Revisorerna anse sig därför böra betona vikten av att statliga bvggnadsärenden
planläggas och genomföras med tillräcklig omsorg.

I anslutning till revisorernas besök vid Roxtuna må ytterligare anföras
följande.

Som ovan omnämnts har tidigare någon planering av områdena kring
vissa bostadshus ej ägt rum. Anledningen härtill har uppgivits vara anslagsbrist.
Även om givetvis vissa medel varit erforderliga för ändamålet, borde
det likväl enligt revisorernas mening ha varit möjligt att med hjälp av bl. a.
intagna genomföra åtminstone viss provisorisk planering vid samtliga hus
och icke endast som fallet varit vid vissa av husen. Enbart bristen på anslag
borde icke ha utgjort hinder härför. Revisorerna förutsätta nämligen,att med
den omslutning verksamheten inom fångvården numera har det härför ound -

gängligen nödvändiga beloppet borde ha kunnat disponeras. Numera har
visst belopp ställts till anstaltsledningens förfogande, och revisorerna anse
sig därför kunna utgå från att ifrågavarande arbeten snabbt utföras.

Revisorerna vilja slutligen, med hänsyn till betydelsen i olika avseenden
av att en anstalt av ifrågavarande slag har tillgång till en idrottsplan, framhålla
önskvärdheten av att denna snarast färdigställes. Härför torde bl. a.
intagnas arbetskraft böra tagas i anspråk i största möjliga utsträckning.

§2

Investeringar i vissa jordbruksfastigheter

Vid vissa av de till fångvården, ungdomsvården och nykterhetsvården
hörande anstalterna bedrives jordbruksrörelse av växlande storlek. Riksdagens
revisorer ha funnit det vara av intresse att erhålla kännedom om de
investeringar i ekonomibyggnader vid ifrågavarande anstalter som gjorts
under senare år. På grundval av de med anledning härav införskaffade uppgifterna,
vilka i en del fall kompletterats med personliga iakttagelser vid
hesök på ort och ställe, ha revisorerna ansett sig böra lämna följande redogörelse.

Fångvårdsanstalten i Mariestad jämte de till denna anslutna kolonierna
Lockerud och Rödjan förfogar över sammanlagt 133 platser. Flertalet av
de intagna sysselsättes i anstaltens jordbruk eller i domänverkets eller utomstående
arbetsgivares skogar. Den till anstalten hörande jordbruksegendomen
har en åkerareal av ca 170 hektar, medan betes- och hagmarken
upptager 97 hektar. Ekonomibyggnaderna vid anstalten härjades den 26
september 1956 av eld. De nedbrunna byggnaderna, som voro belägna på
ett avstånd av ca 400 in från huvudanstalten, innehöllo ladugård, lada, stall,
två ensilagesilos, maskinhall, konstgödsel- och handredskapsbodar samt
traktorgarage.

I sin den 31 januari 1957 dagtecknade framställning till Konungen om
anslag för återuppförande av byggnaderna erinrade fångvårdsstyrelsen om
att Mariestads stad hos Kungl. Maj :t gjort framställning om att för tillgodoseende
av stadens behov av välbelägen mark för industri- och bostadsbebyggelse
in. m. få förvärva en avsevärd del av den till anstalten hörande
jordegendomen. I stadens hyggnadsplaner inginge även att den nuvarande
huvudanstalten, som vore belägen på en värdefull tomt inne i staden, skulle
nedläggas. Vid planläggningen av de ekonomibyggnader som skulle ersätta
de nedbrunna hade styrelsen ansett sig böra taga i beaktande de anspråk
på markförvärv som framställts från stadens sida. Ekonomibyggnaderna
borde således förläggas till den del av egendomen som icke berördes av
stadens expansionssträvanden och dit anstaltens jordbruksdrift följaktligen
skulle koncentreras. Vidare borde byggnaderna dimensioneras efter den
reducerade jordbruksarealen. Styrelsen hade i denna del haft överläggningar
med företrädare för domänverket, Skaraborgs läns hushållningssällskap
och lantbruksförbundets byggnadsförening (LRF). Lämpligaste platsen
för de planerade ekonomibyggnaderna syntes enligt styrelsen vara ett
av domänverket förvaltat område invid kolonien Rödjan, vilket domänstyrelsen
förklarat sig villig att upplåta för ändamålet. De projekterade bygg -

naderna utgjordes av ladugård, häst- och svinstall, loge, spannmålsmagasin
med torksilos, traktorgarage, vagnslider, maskinhall, reparationsverkstad,
potatislagerhus och andra förrådsutrymmen samt kontor och raststuga för
personal och intagna. Byggnaderna hade med avseende på storlek och kapacitet
avpassats efter en ungefärlig driftsareal av 110 hektar åker och 20
hektar betesmark. Kostnaderna för uppförandet av nya ekonomibyggnader,
inberäknat utvändiga ledningar och planering samt fast maskinutrustning,
beräknades uppgå till 539 000 kronor. Ritningarna och kostnadsberäkningarna
hade utförts av LBF.

I utlåtande den 23 februari 1957 över framställningen förklarade lantbruksstyrelsen,
att de beräknade kostnaderna syntes skäliga men att vissa
byggnadstekniska ändringar i de planerade byggnaderna borde genomföras.

I propositionen 1957:125 tillstyrkte föredragande departementschefen,
att byggnaderna skulle komma till stånd i huvudsak enligt fångvårdsstyrelsens
förslag. För ändamålet anvisade riksdagen ett belopp av 539 000
kronor.

Byggnadsarbetena ha numera avslutats och ha dragit en sammanlagd
kostnad av 539 000 kronor.

Vid anstalten fanns den 1 juli 1960 följande djurbesättning, nämligen
13 hästar, varav 3 avelston och 4 föl och unghästar, 37 mjölkkor, 28 kvigor,
26 kalvar och 25 stutar. Vidare innehade anstalten vid samma tidpunkt 4
traktorer.

Det vid Långanäs yrkesskola befintliga jordbruket omfattar 38 hektar,
varav 3 hektar betesmark. Den 8 augusti 1954 totalförstördes ladugården
och logen genom brand. Efter anmodan av chefen för socialstyrelsens skolbyrå
uppdrog skolans styrelse åt LBF att uppgöra förslag och kostnadsberäkna
nya ekonomibyggnader för jordbrukets behov. Efter olika studiebesök
vid andra jordbruk enades skolans styrelse och LBF om att ekonomibyggnader
i ett plan icke voro lämpliga på grund av att loge måste byggas.
Risken för brand och åverkan på grund av skolans speciella klientel borde
också beaktas vid valet av ladugårdstyp. Mot bakgrunden av nu anförda
omständigheter utarbetades ett förslag som innebar att själva ladugården
skulle uppföras av tegel och förses med betongtak med en loge ovan betongtaket.
Vid en eventuell brand på logen skulle kreaturen skyddas av detta
tak. Enligt LBF byggdes omkring 75 procent av länets ladugårdar på angivet
sätt. Totalkostnaden för ladugården jämte ett fristående svinhus med
garage och vagnbod in. in. beräknades till 239 500 kronor. I skrivelse den
23 maj 1955 till Kungl. Maj:t hemställde socialstyrelsen om anvisande av
anslag för ändamålet.

I remissyttrande avstyrkte lantbruksstyrelsen förslaget och anförde att
nötkreatur, hästar och svin borde inhysas i ett gemensamt djurstall med

ondast en gödselanläggning samt foder och strö lagras i en fristående loge.
Traktorer och maskiner borde inrymmas i en friliggande byggnad. Genom
att byggnaderna utformades enligt dessa riktlinjer syntes de kunna väl uppfylla
rimliga krav på arbetsbesparing, övervakning och brandskydd, samtidigt
som förutsättningar skapades för användning av betydligt förenklade
konstruktioner. Därigenom borde även byggnadskostnaderna kunna minska.

Med anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj :t genom
beslut den 16 mars 1956 åt lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen att efter
hörande av styrelsen för Långanäs upprätta nytt förslag i ämnet. Lantbruksstyrelsen
upprättade därefter ett sådant förslag, vilket skolstyrelsen
ansåg sig böra godkänna med hänsyn till angelägenheten att erhålla nya
ekonomibyggnader. Något besök vid skolan hade lantbruksstyrelsen, enligt
vad revisorerna inhämtat, icke avlagt före upprättandet av förslaget. Byggnaden
hade utformats som låghus med avsevärt mindre golvyta och enklare
konstruktioner än i det tidigare förslaget. Kostnaderna beräknades till
172 000 kronor. Härtill komme 12 procents tillägg för kontroll, arvoden
och oförutsedda utgifter, varför totalkostnaden utgjorde 190 000 kronor.
Efter förslag i propositionen 1957: 2 anvisade riksdagen nämnda belopp
för ändamålet.

Kungl. Maj :t beslöt härefter den 15 februari 1957, att ekonomibyggnaden
skulle komma till utförande. I anslutning härtill anmodade chefen för socialstyrelsens
skolbyrå styrelsen för Långanäs att låta LBF i Jönköping
verkställa komplettering av ritningar och arbetsbeskrivningar i enlighet
med lantbruksstyrelsens förslag samt att upprätta entreprenadhandlingar.
LBF fann emellertid att förslaget icke passade in i terrängen och begärde
direktiv från lantbruksstyrelsen. Med anledning härav besöktes skolan av
en representant för lantbruksstyrelsen. Efter besöket ändrades förslaget
så att LBF kunde åtaga sig uppdraget. Den 15 september 1957 avlämnade
LBF ett fullständigt förslag i ämnet, varefter arbetet utannonserades på
entreprenad. Lägsta anbud var 215 973 kronor för hela arbetet, varför sedermera
•— utöver förut nämnt belopp om 190 000 kronor — ett belopp av
16 000 kronor anvisats. Arbetet med de nya ekonomibyggnaderna påbörjades
i november 1957 och avslutades i huvudsak under sommaren 1958.

I ladugården finnes plats för 26 klavbundna djur, i svinhuset för 2 suggor
och 12 gödsvin och i stallet för 2 hästar. Den 1 juli 1960 uppgick antalet
djur till 10 kor, 12 kvigor och kalvar, 3 suggor, 13 gödsvin och 1 häst. Till
jordbruket hörde vid samma tidpunkt 1 traktor.

Innan revisorerna närmare behandla de nya ekonomibyggnaderna vid
anstalterna för alkoholmissbrukare Björstorp, Eininaljunga, och Västkusthemmet,
Sundholmen, torde få erinras om att Kungl. Maj :t genom beslut
den 2 juni 1950 uppdrog åt socialstyrelsen att utreda frågan om de icke-stat -

liga alkoholistanstalternas ekonomiska förhållanden. Styrelsen hade därvid
att bl. a. undersöka behovet av den materiella upprustning som kunde anses
erforderlig för att förhindra att byggnader och inventarier förfölle samt
framlägga därav föranledda förslag. Socialstyrelsen uppdrog åt en särskild
utredningsman att verkställa den sålunda beslutade utredningen. Den sedermera
framlagda utredningen innehöll i fråga om de nu aktuella anstalterna
följande.

Björstorp — som tillhör Lunds stifts prästers nykterhets- och diakoniförbund
— vore en av de nyaste alkoholistanstalterna och den från alla
synpunkter mest tidsenliga. Anstalten behövde ny ladugård med stall och
loge samt nya svin- och hönshus. De dåvarande ekonomibyggnaderna vore
fallfärdiga. Kostnaderna härför beräknades till 145 000 kronor.

Anstaltens styrelse anslöt sig till utredningens förslag, som tillstyrktes
av socialstyrelsen.

Ekonomibyggnaderna vid Väsikusthemmet ■— som tillhör stiftelsen Västkusthemmet
— vore mycket bristfälliga. Ladugårds- och logbyggnaden befunne
sig i så dåligt skick, att den kunde befaras störta samman. Utredningsmannen
föreslog nybyggnad av en ekonomibyggnad, inrymmande ladugård,
stall och loge, till en beräknad kostnad av 125 000 kronor.

Anstaltsstyrelsen framhöll, att behovet av ladugårds- och logbyggnaden
vore trängande, samt erinrade, att kostnaden härför av lantbruksförbundets
byggnadsbyrå under sommaren 1951 beräknats till 125 000 kronor.
Emellertid måste kostnaden vid den då aktuella tidpunkten uppskattas till
omkring 160 000 kronor.

Socialstyrelsen tillstyrkte utredningsmannens förslag. Styrelsen förutsatte
uppräkning av medelsanvisningen till byggnadsarbeten med hänsyn
till de kostnadsstegringar som ägt rum efter den 1 juli 1951.

Vid anmälan av proposition i ämnet (1953: 95) förklarade sig föredragande
departementschefen icke ha något att erinra mot ifrågavarande förslag.
Detaljplaneringen av byggnadsföretagen hade dock ännu icke slutförts.
Departementschefen förutsatte, att ett intimt samarbete koinme att
äga rum mellan byggnadsstyrelsen och socialstyrelsen å ena sidan och de
olika anstaltsstyrelserna å den andra, när de definitiva ritningarna skulle
upprättas, och att anstalternas önskemål härvid i största möjliga utsträckning
skulle beaktas. Byggnadskostnaderna borde finansieras med ränte- och
amorteringsfria lån.

I 1955 års statsverksproposition, Kapitalbudgeten, Inrikesdepartementet,
anmäldes här avsedda byggnadsföretag under anslaget till Lån till nybyggnader
vid erkända alkoholistanstalter. För envar av de båda anstalterna
upptogs ett belopp av 160 000 kronor. Byggnadskostnaderna koinmo sedermera
att belöpa sig till vid Björstorp 161 400 kronor och vid Västkusthemmet
173 (»00 kronor. Det belopp om 13 000 kronor som utöver statslånet

erfordrats vid sistnämnda anstalt har erhållits genom försäljning av skogsprodukter.
Vidare har vid denna anstalt uppförts ett svinhus för 17 200 kronor,
som likaledes finansierats med egna medel.

Beträffande de båda ifrågavarande anstalternas jordbruk må följande
uppgifter lämnas.

Den till Björstorp hörande jordbruksegendomen fördelar sig sålunda:
åkerjord 30,6 hektar, kultiverad betesmark 10,8 hektar, naturlig äng 5,1
hektar, skogsmark 59,4 hektar, övrig mark 15,2 hektar eller sammanlagt
121,1 hektar. I ekonomibyggnaderna finnes plats för 32 nötkreatur, 1 häst,
40 svin och 125 höns. Den 1 juli 1960 funnos 18 mjölkkor, 12 ungnöt och
1 tjur. Vid samma tidpunkt fanns vidare 1 traktor.

Västkusthemmets egendom har en areal av omkring 310,5 hektar, varav
60,5 hektar åker, betes- och hagmark jämte trädgård samt 250 hektar skog.
I ladugården finnes plats för 26 klavbundna djur, i runt tal 30 ungdjur och
kalvar samt 4 hästar. Svinhuset inrymmer 45 gödsvin och 5 modersuggor.
Den 1 juli 1960 hade djurbesättningen följande sammansättning: 22 kor,
25 ungdjur och kalvar, 3 hästar ävensom 40 gödsvin och 5 suggor. Till jordbruket
hörde vidare 1 traktor.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha — såsom framgår av den föregående
redogörelsen — funnit det vara av intresse att närmare granska
vissa investeringar i jordbruksfastigheter, tillhörande den statliga och statsunderstödda
anstaltsorganisationen. De objekt som därvid givit anledning
till särskilt uttalande äro de nya ekonomibyggnaderna vid fångvårdsanstalten
i Mariestad, Långanäs yrkesskola samt vårdanstalterna för alkoholmissbrukare
Björstorp och Västkusthemmet. De nämnda byggnaderna ha
uppförts, emedan de tidigare anläggningarna nedbrunnit respektive varit
starkt förslitna.

Frågan huruvida jordbruk med ladugårdsskötsel kan anses vara en lämplig
utbildnings- och sysselsättningsgren vid anstalter av förevarande slag
har under de senaste åren ställts under debatt. Å ena sidan har hävdats att
så skulle vara fallet, vilket motiverats med att jordbruksarbete skulle ge
möjlighet till aktivitet, utlopp för ungdomlig överskottsenergi o.s.v. Skötseln
av djur skulle även befrämja de intagnas känsloliv och kunna verka lugnande
samt tillfredsställa andra behov hos de intagna. Å andra sidan har påpekats,
att behovet av arbetskraft inom lantbruket visar en fortgående
minskning samt att de intagna i regel icke kunna väntas vilja fortsätta inom
detta efter anstaltstiden. Det vore därför knappast ändamålsenligt att
utbilda de intagna i denna näringsgren. Utan att för egen del intaga någon
bestämd ståndpunkt i frågan anse sig revisorerna böra framhålla, att de
delade meningar som sålunda kommit till uttryck borde ha föranlett grundliga
undersökningar av de ifrågavarande jordbrukens framtida ställning

in. m., innan så omfattande byggnadsarbeten som i förevarande fall - kostnaderna
ha sammanlagt uppgått till över en milj. kronor — igångsatts.
Några sådana undersökningar synas emellertid i stort sett icke ha gjorts.
Vad särskilt angår anstalten i Mariestad må visserligen erinras om att fångvårdsstyrelsen
i sin framställning till Kungi. Maj :t förklarat, att vid projekteringen
beaktats de anspråk på förvärv av vissa delar av anstaltens
mark som Mariestads stad framställt och att ekonomibyggnaderna därför
borde förläggas till den del av egendomen som icke berördes av stadens
expansionssträvanden. Även om denna placering i och för sig kan synas
riktig, borde enligt revisorernas mening fångvårdsanstaltens framtid mera
ingående ha övervägts, innan beslut om de nya ekonomibyggnaderna fattats.
Anstalten i Mariestad hör nämligen till den äldre typ av anstalter som
icke torde kunna användas under någon längre tid. Vid en eventuell nybyggnad
för en fångvårdsanstalt i Mariestad måste denna med hänsyn till
stadens utveckling förläggas till annan plats än den nuvarande huvudbyggnaden;
i samband därmed aktualiseras frågan om anstaltens framtida omfattning,
yrkesutbildningens inriktning in. in., allt faktorer som kunna påverka
det nuvarande jordbruket vid anstalten.

I anslutning till vad sålunda anförts må erinras om att jordbruk bedrives
även vid andra fångvårdsanstalter. Det är därför enligt revisorernas
mening önskvärt, att en utredning — såsom nyligen ägt rum inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
— i ett sammanhang verkställes rörande
jordbruksdriftens framlida inriktning och omfattning vid fångvårdsanstalterna.
I annat fall föreligger risk för att statsmakterna efter exempelvis eu
brand försättas i en tvångssituation, så att möjlighet då icke finnes att noggrant
överväga hithörande frågor. Vid en sådan utredning bör — förutom
fångvårdens intressen — beaktas de välmotiverade önskemål som vederbörande
kommuner kunna ha rörande förvärv av mark för bostadsbebyggelse
m. in.

Motsvarande synpunkter göra sig i viss mån gällande även i fråga om de
övriga här aktualiserade investeringarna. Nybyggnaderna vid alkoholistanstalterna
Björstorp och Västkusthemmet utfördes, såsom tidigare nämnts*
i anslutning till den upprustning som efter särskild utredning kommit till
stånd vid flera anstalter av denna typ. Denna utredning omfattade emellertid
icke överväganden av den art som här åsyftas, utan man utgick från att
jordbruksdrift även i framtiden skulle bli ett väsentligt inslag i alkoholistvården.
Frågan om så verkligen bör vara fallet torde emellertid komma att
på allvar aktualiseras först i samband med prövningen av de förslag som
inom en nära framtid kunna väntas bli framlagda av nykterhetsvårdsutredningen.

Beträffande Långanäs må erinras om att beslut om återuppförande av
ekonomibyggnaderna fattades år 1957 men att först 1960 års riksdag efter

förslag av socialstyrelsen haft att pröva omfattningen av jordbruksverksamheten
vid ungdomsvårdsskolorna. Riksdagens beslut innebär, att jordbruksdrift
skall bibehållas vid de manliga yrkesskolorna och skolhemmen.

De i det föregående berörda byggnadsföretagen ha i allt väsentligt planerats
och genomförts av vederbörande anstalters styrelser (motsvarande)
med anlitande av utomstående sakkunniga. Påpekas må emellertid att statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader enligt sin instruktion bl. a.
har till uppgift att genom vetenskaplig forskning och praktiska försök verka
för att lantmannabyggnader av olika slag erhålla en ändamålsenlig utformning
främst ur byggnadsekonomiska, jordbruksekonomiska och hygieniska
synpunkter. Det åligger i sådant syfte anstalten att, för att tillräckliga möjligheter
till försöksverksamhet skola erhållas, i erforderlig omfattning söka
samarbete med fastighetsförvaltande myndigheter. I sitt forskningsarbete
utför anstalten projekteringsarbeten kostnadsfritt åt beställande myndighet.
Med hänsyn härtill måste det anses anmärkningsvärt, att samtliga ifrågavarande
investeringar utförts utan att någon kontakt tagits med forskningsanstalten.
Om detta hade skett, hade kostnader för projektering m. m.
kunnat undvikas, samtidigt som lämpliga forskningsobjekt härigenom ställts
till forskningsanstaltens förfogande. Det är också antagligt, att i varje fall
ekonomibyggnaderna vid Långanäs vid sådant förhållande erhållit en mera
ändamålsenlig utformning. Denna anläggning — som ursprungligen planerats
av lantbruksstyrelsen utan att något besök avlagts på platsen — har
nu erhållit en sådan planlösning, att stallet kommit att utgöras av ett utrymme
som utan eget fönster ligger insprängt i ladugården. Dagsljus erhålles
endast indirekt genom en fönsterdörr.

Vad utformningen i övrigt beträffar äro samtliga de ifrågavarande anläggningarna
avsedda för konventionell driftform, d. v. s. för uppbundna
djur. Detta har emellertid varit ägnat att fördyra byggnaderna. Enligt vad
revisorerna inhämtat kunna nämligen ladugårdar för öppen lösdrift numera
uppföras till 30 å 40 procent lägre kostnad än ladugårdar i den tidigare utformningen.
Enligt revisorernas mening hade det varit av värde, om man
vid något av ifrågavarande jordbruk prövat lösdriften för att därigenom
få klarlagt, om det för framtiden kan vara lämpligt att använda denna driftform
vid anstalter av förevarande typ.

På frågor som i övrigt ha samband med driften vid ifrågavarande jordbruk
ha revisorerna icke ansett sig böra ingå i vidare mån än att det synes
revisorerna, som om skäl knappast föreligga för att bedriva hästuppfödning
vid fångvårdsanstalten i Mariestad. över huvud vill det förefalla, som om
antalet hästar vid detta jordbruk — 13 stycken — är väl högt.

Revisorerna finna det således angeläget, att nu anförda synpunkter måtte
för framtiden beaktas vid projektering och uppföran de av ekonomibygg -

nåder vid anstalter av olika slag samt att en utredning rörande jordbruksdriftens
framtida omfattning m. tn. inom fångvården snarast kommer till
stånd.

Reservation

av herr Gust. Larsson, som ansett att det avsnitt av revisorernas uttalande
på s. 15, vilket börjar med »Vad utformningen» och slutar med »förevarande
typ», icke hade bort inflyta i berättelsen.

Försvarsdepartementet

§ 3

Rapportsystemet vid försvarets centrala, regionala och lokala myndigheter

Verksamheten inom försvaret regleras av ett stort antal reglementen,
instruktioner och andra föreskrifter, vilka utfärdats antingen centralt av
Kungl. Maj :t respektive vederbörande förvaltnings- och stabsmyndigheter
eller också regionalt av exempelvis militärbefälhavare, marinkommandochef
och flygeskaderchef. Föreskrifterna omspänna mycket skiftande förvaltningsområden,
såsom tygtjänst, intendenturtjänst, kasernvårdstjänst, sjukvårdstjänst,
personal- och rättsvårdstjänst etc.

Här berörda förvaltningsbestämmelser innehålla i stor omfattning stadganden
som ålägga underordnade organ att rapportera olika förhållanden
till överordnade myndigheter. Eftersom denna rapportskyldighet avser vitt
skilda verksamhetsgrenar, är det naturligt att innehållet i rapporterna blir
av mycket varierande art. De kunna exempelvis avse uppgifter angående
avgånget underbefäl, olycksfallsstatistik, verksamhet inom regemente av
nyhetsvärde, betygssammandrag för skola eller kurs, avlöningsstatistik rörande
kollektivavtalsanställd personal, prisskjutning, omsättning av vapenfett
och lagerfett, använd tygmateriel för utbildning under viss tid, behovsuppgift
å torrbatterier, uppgift om samhällsnyttig verksamhet, rapport angående
bokförda depositioner, uppgift på av enskilda förbrukad elektrisk
energi och gas, uppgift på tvättad, reparerad och kasserad intendenturmateriel,
protokoll över resultat vid pristelegrafering etc.

De tidsperioder rapporterna omfatta äro av olika längd. Såväl års- som
halvårs-, kvartals- och månadsrapporter förekomma. Vissa rapporter skola
emellertid lämnas endast »i förekommande fall», då exempelvis någon förändring
eller något oförutsett inträffat. Det torde i detta sammanhang böra
omnämnas, att någon enhetlig princip i fråga om tidpunkten för olika rapporters
ingivande icke synes föreligga. Uppgifter av samma eller liknande
art infordras nämligen av olika centrala myndigheter med olika intervaller.
Så t. ex. skall till arméintendenturförvaltningen insändas statistik över den
kollektivavtalsanställda personalens löneförmåner in. m. en gång varje kvartal,
medan motsvarande uppgifter i fråga om armétygförvaltningens verksamhetsområde
skola insändas en gång per år.

För alt underlätta arbetet med rapporterna skall på varje expedition hos
de olika myndigheterna föras s. k. expeditionsliggarc, där noteringar göras
om tidpunkter in. m. för rapporternas ingivande. Till belysande av hur en
sådan expeditionsliggarc kan vara uppställd må här återgivas expeditionsliggaren
för tygavdelningen vid ett regemente under år 1959. På revisorernas
hemställan har vederbörande tygofficer i liggarens högra kolumn nedteck2
Rev. berättelse ang. statsverket år 1960 1

Dag/mån	Åtgärd	Enl skrivelse (motsv)	Till	Kommentarer
	Januari			4 :■
2	Utbetalning av ersättning	Avtal		Ett säkerhetschefs-
	till bevaknpersonal			ärende
10	Uppgift om överlämning av	TfB/H 96 bilaga	I. milo och
	viss övertalig mtrl till cen-tralförråd	9	KATF/TfB
15	Äskande av medel till be-	C A avd 0 10/6	Avd M f.v.b.	Ett säkerhetschefs-
	vaknpersonal	-53 Hl:l	I. milo	ärende
20	Uppgift om utförd sam-	Ast/Press 15:14	Stabsavd A 6
	hällsnyttig verksamhet	28/12 -59
26	Statistiska uppgifter ang	ToF FB/180	KATF/TfB	Vad fyller detta för
	deltagande i motortävlingar under föregående halvår	25/5 1950		uppgift?
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på mtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
26	Uppgift före 1/2 om behov	I. milo sekt II	Fobef fo 18/16
	av verkstadsarbetstimmar (förändr vid mob)	nr H 305 9/1 -59
30	Kvartalsrapport (anslags-	T I bilaga VI :1	KATF/AdB
Efter ut-	avräkning)
ryckn fr	Beställning av besiktning	KATF/VdA37:22	I. milo	Onödig?
repövn	av optisk mtrl	18/3 -58
mm	Februari
i	Omsättning av vapenfett I	ToF VA/129	KATF/TfB	Varför detta? Statis-
	och lagerfett I	22/1 -58		tik borde nu finnas
i	Efter mob övertaliga stam-	I. milo II b 4/6	I. milo
	fordon	-56 H 504 M
i	Uppgift om större orgför-	I. milo avd II b	Fobef fo 18/16
	ändringar i krigsförbandens org (mtrlbehov)	H 500 8/4 -60
5	Rapport om förbesiktnläget	KATF/FA 80-1 mom 27	KATF/FA/BU
15	Utdrag ur besiktningsjour-	I. milo avd II b	I. milo	Vad fyller detta ut-
	nal för fast radiostation	nr 801 19/2 -60		drag för uppgift?
25	Behovsuppgift å torrbatte-	TfB 3676 H	KATF/TfB	Varför? Blir grov
	rier april—juni	17/9 -59		uppskattning. Statis-tik borde nu finnas.
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändr på mtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
	Mars
1	Mtrlöverflyttning förbands-	KATF/TfB	KATF/TfB	Varför inte centralt?
	vis	44:1245 15/4 -57
10	Äskande av penningmedel.	KATF/AdB	KATF/AdB	Blir grov uppskattn;
	Bilaga om kommande bud-	nr 240	»	onödig? Kan ändå
	getårs fördelning av motor-	»		inte följas 4—16 må-
	och släpfordon			nader framåt.
15	Omsättning av motorfordon	Ammi mom 33	KATF/TfB
25	Tablå över använd tygmtrl	TI VI :1 och I.	I. milo avd II b	Vad har denna för
	för utbildning 1/4—30/3	milo avd II b		uppgift? Intet?
	(Tygmtrlplan)	19/2 -60 nr 501B
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändr på mtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande

Dag/mån	Åtgärd	Enl skrivelse (motsv)	Till	Kommentarer
	April
1	Utbetalning av ersättning	Avtal		Ett säkerhetschefs-
	till bevakningspersonal			ärende
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändr på mtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
26	Kontroll av shgr m/45 (B,	VA 169 11/10-58	I. milo avd II b	Vad fyller detta för
	C) och rökhgr m/51			uppgift?
30	Kvartalsrapport (anslags-avräkning)	TI bilaga VI :1	KATF/AdB
	Maj
5	Rapport ang förbesiktnings-	KATF/FA 80-1	KATF/FA/BU
	läget	mom 27
25	Behovsuppgift å torrbatte-	TfB 3676 R,	KATF/TfB	Varför? Blir grov
	rier juli-sept	17/9 -55		uppskattning. Sta-tistik borde nu fin-
				nas.
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på mtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
	Juni
1	Tillvaratagande av tomhyl-	T IIV mom 135	KATF/AfB	Bör framgå av redo-
	sor under föregående ut-			visning (återläm-
	bildnår			ning) av ameffekter; onödig?
5	Rapport om förbesiktnläget	KATF/FA 80-1 mom 27	KATF/FA/BU
5	Uppgift om utförd sam-	Ast/Press 15:14	Stabsavd A 6
	hällsnyttig verksamhet	28/12 -59
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på mtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
	Juli
1	Utbetalning av ersättning	Avtal		Ett säkerhetschefs-
	till bevakningspersonal			ärende
5	Rapport ang förbesiktnläget	KATF/FA 80-1 mom 27	KATF/FA/BU
25	Statistiska uppgifter ang	ToF FB/180	KATF/FB	Vad fyller detta för
	deltagande i motortävlingar under näst föregående halvår	25/5 -50		uppgift?
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på mtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
30	Kvartalsrapport (anslags-avräkning)	TI bilaga VI:1	KATF/AdB
	Augusti
1	Reparationsplan	I. milo avd II b	I. milo	Ett önsketänkande!
		28/3 1955 nr 501		Bör absolut slopas.
		B:1 TI bil VI:1		Blir mestadels »höft-ning».
25	Tygmtrlplan	TI bilaga VI: 1 samt I. milo avd b nr 501 B, 19/12 -60	I. milo	önsketänkande! Bör slopas. Håller ej »streck».

Dag/mån	Åtgärd	Enl skrivelse (motsv)	Till	Kommentarer
25	Behovsuppgift å torrbatte-rier okt-dec	KATF/TfB 3676 R 17/9 -55	KATF/TfB	Varför? Blir grov uppskattning. Statis-tik borde nu finnas.
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på mtrl) September	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
1	Behov av medel ur kvar-stående anslag som behöver utnyttjas kommande bud-getår	KATF/AdB 8/2 -58 nr 246	KATF/AdB	Nödvändigt, men reg C bör få dessa medel för utgifter som redan beslutats.
5	Uppgift om utförd sam-hällsnyttig verksamhet	Ast/Press 15:14 28/12 -59	Stabsavd A 6
26	Rapportering ang ToÄ (utf förda ändringar på tygmtrl) Oktober	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
1	Utbetalning av ersättning till bevakningspersonal	Avtal		Ett säkerhetschefs-ärende
1	Förslag till kass (omsätt-ning) av motorfordon och släpfordon	I. milo avd II b 5/2 -58 nr 504	KATF/TfB
25	Uppgift om från allmänhe-ten mottagna ameffekter	KATF/AfB 524:1416 7/4 60	I. milo
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på tygmtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
30	Kvartalsrapport (anslags-avräkning) November	T I bilaga VI :1	KATF/AdB
5	Rapport ang förbesiktnläget	KATF/FA 80-1 mom 27	KATF/FA/BU
15	Rapport om truppreserv-delssatser	KATF/VdA/ 34:135 2/12 -55	KATF/VdA
25	Behovsuppgift för torrbatte-rier j an—mars	KATF/TfB 3676 R 17/9 -55	KATF/TfB	Varför? Blir grov uppskattning. Statis-tik borde nu finnas.
26	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på tygmtrl) December	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande
5	Uppgift om utförd sam-hällsnyttig verksamhet	Ast/Press 15:14 28/12 -59	Stabsavd A 6
12	Uppgift om förbrukning av am under utbildningsåret	Ast/UtB nr 53:1 5/3 -60	Ast/UtB
15	överskott av däck och slang	ToF FA/209	KATF/TfB	Nu onödig?
28	Rapportering ang ToÄ (ut-förda ändringar på tygmtrl)	ToF/1 8/5 -56	I. milo avd II b	Ytterst betungande

nät sina synpunkter på frågan om behovet av vissa av de i liggaren upptagna
rapporterna.

I syfte att närmare undersöka omfattningen av den nuvarande militära
rapporteringsverksamheten ha revisorerna tagit del av ytterligare ett antal
expeditionsliggare vid olika truppförband. Härvid har bl. a. framkommit, att
vid intendenturavdelningen vid ett regemente under år 1959 varje månad avgivits
7 rapporter till arméintendenturförvaltningens förrådskontrollkontor.
Antalet årligen återkommande rapporter utgjorde vid nämnda regemente för
januari månad 14, februari 5, mars 6, april 14, maj 10, juni 7, juli 17, augusti
10, september 12, oktober 16, november 6 och december 4. I expeditionsliggaren
för en militärbefälsstab funnos under rubriken »Månatligen återkommande
uppgifter» upptagna 16 ärenden. Liggaren utvisade i övrigt 18
avgivna rapporter under januari, februari 6, mars 5, april 18, maj 9, juni 8,
juli 19, augusti 11, september 10, oktober 16, november 4 och december 2.
I detta sammanhang må slutligen omnämnas, att intendenten vid ett regemente
under år 1959 avgav sammanlagt 337 rapporter, därav 228 regelbundet
återkommande och 109 av mera tillfällig art.

Revisorernas uttalande. För verksamheten inom försvaret gälla ett stort
antal reglementen, instruktioner och andra föreskrifter, vilka utfärdats av
Kungl. Maj :t, centrala förvaltningsmyndigheter, försvarsgrenschefer, chefer
för högre staber in. fl. Såsom i det föregående nämnts innehålla dessa förvaltningsföreskrifter,
vilka omspänna samtliga förekommande verksamhetsgrenar,
i betydande utsträckning stadganden om skyldighet för underordnade
organ att till överordnade myndigheter avlämna rapporter rörande
olika förhållanden inom respektive förvaltningsområden. I vissa fall sker
rapporteringen direkt till central myndighet, i andra via regionala organ.
Rapportering sker också från lokala till regionala samt från regionala till
centrala myndigheter.

Ifrågavarande rapporter kunna avse olika tidsperioder; i vissa fall skola
de avgivas års- eller halvårsvis, i andra åter kvartals- eller månadsvis. Härutöver
förekommer icke sällan att uppgifter infordras vid sidan av det ordinära
rapportsystemet. I detta sammanhang torde bemärkas, att de olika
myndigheterna icke alltid synas tillämpa enhetliga principer då det gäller
fastställandet av tidpunkten för rapporternas ingivande. Som exempel härpå
kan omnämnas, att statistikuppgifter rörande den kollektivavtalsanställda
personalens löneförmåner m. in. skola insändas till arméintendenturförvaltningen
varje kvartal, under det att motsvarande uppgifter i fråga om armétygförvaltningens
verksamhetsområde skola avgivas endast en gång per är.

Självfallet erfordras för fullgörandet av en rapporteringsskyldighet av
den omfattning det bär gäller en betydande arbetsinsats från de berörda
myndigheternas sida. Avsevärd tid åtgår således bl. a. för att ur underlag
av olika slag få fram önskade uppgifter. Vidare kriives ett avsevärt arbete

för utskrifter av sammanställningar, kontrolläsning, registrering och arkivering.
Slutligen måste också åtskillig personal hos de överordnade myndigheterna
avdelas för att bearbeta och granska de insända rapporterna.
Enligt vad revisorerna inhämtat är man på flera håll i vissa fall nödsakad
att tillgripa övertidsarbete eller anlita extra personal för att i rätt tid medhinna
här berörda arbetsuppgifter.

Revisorerna äro givetvis medvetna om att viss rapportering är oundgängligen
nödvändig för att försvarets myndigheter skola kunna på ett riktigt
sätt fullgöra sina åligganden. De av revisorerna i det tidigare återgivna
exemplen på de olika slag av rapporter som enligt nu gällande föreskrifter
skola avgivas av vederbörande myndigheter synas emellertid giva vid handen,
att möjligheter föreligga att i icke obetydlig utsträckning begränsa rapporteringsverksamheten.
Det torde enligt revisorernas mening icke kunna
uteslutas att avlämnandet och mottagandet av olika rapporter för närvarande
i många fall sker så rutinmässigt, att berörda myndigheter själva
icke närmare reflektera över om ifrågavarande rapporter över huvud taget
äro nödvändiga eller om de eventuellt kunna slopas eller begränsas till sin
omfattning. Revisorerna vilja i detta sammanhang bl. a. hänvisa till de i det
föregående redovisade synpunkterna i fråga om vissa rapporter berörande
en tygavdelnings verksamhetsområde. Enligt revisorernas mening borde den
här åsyftade begränsningen av rapporteringsverksamheten kunna åstadkommas
dels genom att vissa rapporter i fortsättningen helt slopas och dels genom
att skyldigheten att avgiva rapporter i större utsträckning inskränkes
till att avse exempelvis kvartalsrapportering i stället för månadsrapportering
eller årsrapportering i stället för kvartalsrapportering.

Av ovan anförda skäl och med hänsyn till de avsevärda kostnader som
äro förenade med det inom den militära förvaltningen för närvarande tilllämpade
rapportsystemet anse revisorerna det angeläget att åtgärder i av
revisorerna här angivet syfte snarast vidtagas.

§ 4

Medelsförbrukningen inom försvaret under budgetårets sista månad

De anslag som riksdagen beviljar för statsverkets driftbudget äro av tre
huvudtyper, nämligen obetecknat anslag, förslagsanslag och reservationsanslag.
Kännetecknande för de olika anslagstyperna är bl. a. följande.

Obetecknat anslag. Anslagsbeloppet får som regel icke överskridas. Eventuell
anslagsbehållning får icke reserveras. Dispositionen av anslaget är avsedd
att äga rum det budgetår för vilket anslaget anvisats. Skulle utbetalning
icke hinna verkställas före utgången av nämnda budgetår, kan den
emellertid verkställas senare. Dispositionsbeslutet måste dock föreligga under
budgetåret, d. v. s. utgiften skall kunna sakligt hänföras till det budgetår
för vilket anslaget anvisats. Föreskrifter härom äro meddelade i 1 § första
stycket kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 695) med vissa bestämmelser angående
bokföring av utgifter å riksstatsanslag. Nämnda författningsrum
lyder sålunda.

Till obetecknat anslag hänförlig utgift, som icke hunnit verkställas under
det budgetår, till vilket utgiften hör, skall avföras i räkenskaperna för det
närmast följande budgetåret å ett konto för det förstnämnda budgetårets
anslag.

Förslagsanslag. Det för förslagsanslagen främst utmärkande är att de i
riksstaten uppförda anslagsbeloppen äro approximativt beräknade och få
överskridas. Rätten att överskrida är emellertid icke ovillkorlig, utan riksdagen
brukar angiva villkor eller antaga bestämmelser som innebära att
anslagsanvändningen regleras på annat sätt än genom maximering av anslagsbeloppen,
exempelvis genom personalförteckningar, beslut om ämbetsverks
organisation, bestämmelser om utbetalning av statsbidrag in. m.

Reservationsanslag. Dylika anslag få normalt användas och redovisas under
flera budgetår. Närmare bestämmelser om disposition av reservationsanslag
ha meddelats i 3 § första och andra styckena förenämnda kungörelse,
vari stadgas följande.

Utgifter, som hänföra sig till reservationsanslag, skola, så länge anslag
för ändamålet finnes uppfört i riksstaten, avföras å anslaget för det budgetår,
under vilket utbetalningen verkställes.

Å reservationsanslag, som icke vidare finnes uppfört i riksstaten, må utgifter
avföras intill utgången av andra budgetåret efter det för vilket anslaget
sist blivit i riksstaten uppfört.

Dessa bestämmelser innebära, att myndighet som icke hunnit verkställa
till ett äldre reservationsanslag hänförliga utgifter inom två år efter riksstatsåret
har att hos Kungl. Maj :t hemställa om rätt att få disponera anslaget

ytterligare ett år. Därefter kan anslaget icke vidare disponeras, om icke riksdagens
medgivande därtill lämnas.

De medel som riksdagen beviljat och som sammanfattas i riksstaten ställas
av Kungl. Maj :t till vederbörande myndigheters förfogande genom särskilda
skrivelser, s. k. regleringsbrev. Däri meddelas bestämmelser om de
olika myndigheternas rätt att använda anvisade medel samt normerande
föreskrifter för myndigheternas bokföring. Centrala förvaltningsmyndigheter
med underlydande regionala och/eller lokala myndigheter ställa i sin
tur erforderliga medel till de senares förfogande. Det förekommer härvid att
central myndighet föreskriver, att behållning å reservationsanslag icke får
disponeras efterföljande budgetår.

Penningmedelsförsörjningen för den statliga verksamheten är i princip
ordnad så, att vissa anslagsförvaltande myndigheter äga dragningsrätt å
statsverkets checkräkning i riksbanken. Förteckning över dessa myndigheter
finnes intagen i bihanget till statsliggaren. Av förteckningen framgår bl. a.
att inom försvaret dragningsrätt tillkommer de centrala förvaltningsmyndigheterna
med undantag av försvarets sjukvårdsstyrelse. Försvarets regionala
och lokala myndigheter erhålla behövliga penningmedel genom att de
ha dragningsrätt å ett särskilt för ändamålet upprättat postgirokonto, benämnt
»Försvarets civilförvaltning, centrala utgiftskontot», vilket tillföres
medel från statsverkets checkräkning genom försvarets civilförvaltnings försorg.

Revisorerna ha från statskontoret inhämtat uppgift om storleken av de
belopp som nedan angivna myndigheter inom försvaret månatligen uttagit
från statsverkets checkräkning under budgetåren 1958/59 och 1959/60. Uttagen
framgå av följande tablå. Beloppen äro angivna i miljoner kronor.

	Armétygf förvalt-	Marinförvalt-	Flggförvalt-
	ning en	ningen	ningen
	Budgetåret 1958/591
okt.	32,9	17,9	60,2
nov.	27,7	14,3	64,9
dec.	29,0	21,8	54,2
jan.	54,6	19,5	70,7
febr.	25,0	11,4	66,6
mars	27,8	15,5	80,3
april	29,1	14,7	104,6
maj	34,7	18,6	140,7
juni	107,8	57,4	125,0

1 Före den 1 oktober 1958 hade de angivna myndigheterna icke dragningsrätt statsverkets
checkräkning utan voro beträffande penningmedelsförsörjningen anslutna till försvarets
civilförvaltning.

Budgetåret 1959/60

juli	41,0	11,7	43,9
aug.	15,6	7,5	35,8
sept.	27,3	11,1	44,6
okt.	28,2	15,9	55,5
nov.	29,4	10,8	73,6
dec.	42,9	20,0	74,0
jan.	20,1	14,9	119,1
febr.	29,6	16,5	48,4
mars	30,2	18,8	71,7
april	32,1	19,9	63,0
maj	36,6	18,4	137,7
juni	173,4	53,4	175,8

Av tabellen framgår att uttagen från statens checkräkning kraftigt ökat
mot slutet av respektive budgetår. Särskilt framträdande har denna stegring
varit under juni månad, i synnerhet under denna månads två sista dagar.
Armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen ha exempelvis
den 29 och den 30 juni 1960 gjort följande uttag.

Armétygförv. Marinförv. Flygförv.

29/6 61,6 Mkr 2,6 Mkr 26,4 Mkr

30/6 56,5 Mkr 15,3 Mkr 50,7 Mkr

För t. ex. armétygförvaltningens del ha sålunda uttagen under de två angivna
dagarna varit väsentligt större än de sammanlagda uttagen under
envar av budgetårets övriga månader.

Revisorerna ha i förevarande sammanhang funnit det vara av intresse att
undersöka den månadsvisa belastningen på vissa försvarsanslag under ett
budgetår. För nedan angivna reservationsanslag har denna belastning under
tiden oktober 1959—juni 1960 varit följande.

	Armén Anskaff-	Armén	Flygvapnet	Marinen
	ning av tyg-	Övningar	Anskaffning av	Övningar
	materiel	m. m.	flygmatericl	m. m.
	(Mkr)	(Mkr;	(Mkr)	(Mkr)
okt.	21,2	4,2	38,6	2,8
nov.	20,5	3,3	52,4	1,7
dec.	34,9	2,6	58,2	1,6
jan.	15,0	2,6	79,4	2,1
febr.	24,2	2,4	39,9	2,0
mars	20,1	3,4	55,5	1,2
april	22,0	3,0	51,3	1,6
maj	29,2	3,0	118,1	1,6
juni	139,4	5,0	122,8	3,3

Ovanstående tabell utvisar, att anslagsbelastningen under juni månad och
i fråga om flygförvaltningen jämväl under maj månad avsevärt överstigit

belastningen under envar av de övriga månaderna. Vad beträffar anslaget
till arméns anskaffning av tygmateriel överstiger belastningen under juni
månad den sammanlagda belastningen under månaderna januari—maj.

Armétygförvaltningens, marinförvaltningens och flygförvaltningens räkenskaper
innehålla för envar månad under budgetåret 1959/60 följande
antal verifikationer.

Armétygförv.

juli	5 201
aug.	4 726
sept.	7 399
okt.	7 364
nov.	7 785
dec.	10 728
jan.	5 980
febr.	7 685
mars	8 042
april	7 222
maj	7 673
juni	15 725

Marinförv.	Flygfä rv.
3 796	7 099
2 513	5 831
4 632	11 399
4 683	10 323
4 186	11 082
4210	11 400
2 437	9 057
4 336	10 659
4 901	11 200
4 237	9 934
4 430	11 192
5 622	13 311

Såsom framgår av uppställningen har antalet verifikationer ökat i väsentlig
grad under juni månad.

Revisorerna ha för att bilda sig en uppfattning om orsaken till den stora
koncentrationen av utbetalningar under budgetårets sista månad företagit
granskning av armétygförvaltningens, marinförvaltningens och flygförvaltningens
verifikationer för budgetåret 1959/60. Revisorerna ha därvid bl. a.
iakttagit, att en väsentligt snabbare handläggning av inkommande fakturor
förekommit under sagda månad än under den övriga delen av budgetåret.
Det har inträffat att fakturor betalats endast en dag efter det de inkommit
mot normalt avsevärt längre tid. På ett stort antal fakturor har av vederbörande
utanordnare anteckning gjorts om att betalning skall verkställas
senast den 30 juni. Vid revisorernas granskning har vidare framkommit, att
utläggning av beställningar forcerats under juni månad och att förskott till
olika leverantörer i stor utsträckning förekommit. Som exempel på de av
revisorerna sålunda gjorda iakttagelserna må följande ur armétygförvaltningens
räkenskaper hämtade exempel återgivas.

Firma A

Beställning 17/6 1960
Orderbekräftelse 23/6 1960
Utbetalningspromemoria 29/6 1960
Utbetalning 29/6 1960 av förskott på 7,2 milj. kr

Firma B

Kontrakt 28/6 1960
Utbetalningspromemoria 28/6 1960
Utbetalning 29/6 1960 av förskott på 1,9 milj. kr

Firma B

Kontrakt 27/6 1960
Utbetalningspromemoria 27/6 1960
Utbetalning 29/6 1960 av förskott på 12,1 milj. kr

Firma C

Beställning 27/6 1960
Orderbekräftelse 28/6 1960
Bankgaranti 28/6 1960
Utbetalningspromemoria 29/6 1960
Utbetalning 30/6 1960 av förskott på 2 milj. kr

Firma C

Beställning 23/6 1960
Orderbekräftelse 28/6 1960
Bankgaranti 28/6 1960
Utbetalningspromemoria 29/6 1960
Utbetalning 30/6 1960 av förskott på 8,3 milj. kr

Firma D

Kontrakt 29/6 1960
Utbetalningspromemoria 29/6 1960
Utbetalning 30/6 1960 av förskott på 5 milj. kr

Firma D

Beställning 22/6 1960
Orderbekräftelse 28/6 1960
Utbetalningspromemoria 29/6 1960
Utbetalning 30/6 1960 av förskott på 3,3 milj. kr

Enligt marinförvaltningens räkenskaper ha på grundval av utlagda beställningar
under de två sista dagarna i juni månad 1960 utbetalats bl. a.
följande förskottslikvider.

Till firma A den 29/6

» B » 29/6

» C » 29/6

» D » 29/6

» E » 30/6

» B » 30/6

» C » 30/6

Marinförvaltningen har vidare till telestyrelsen den 28/6 1960 utbetalat förskott
med 500 000 kronor. Revisorerna ha i marinförvaltningens räkenskaper
såsom underlag för nämnda utbetalning återfunnit en skrivelse från telestyrelsen
av följande lydelse.

Med hänvisning till telefonsamtal den 21/6 1960 har telestyrelsen härmed
äran översända räkning nr Föb 39/60. Räkningen upptar av marinförvaltningen
angivet belopp att förskottsinbetalas för beställda men ännu icke helt
avslutade arbeten.

Redovisning kommer framdeles att ske genom avräkningsnotor från telestyrelsen.

2,1 milj. kr

0,4 » »

0,7 » »

0,2 » »

1,4 » »

1,3 » »

2,0 » »

Revisorerna ha vid sin granskning av flygförvaltningens räkenskaper konstaterat
att ämbetsverket under de tre sista dagarna i juni månad 1960
verkställt bl. a. följande förskottslikvider.

Till firma	A	29/6	1,9 milj.	kr
»	B	29/6	5,6	»
	B	29/6	0,2
	C	29/6	2,0
»	C	29/6	1,5		»
	B	29/6	0,3	»
	D	29/6	0,2		»
	E	29/6	0,2		»
	F	29/6	1,6		»
»	G	30/6	0,2	»	»
	H	28/6	6,2	»	»

Revisorerna ha vidare uppmärksammat, att flygförvaltningen den 30/6
1960 till telestyrelsen verkställt dels en utbetalning a conto å 240 000 kronor,
dels en förskottsbetalning avseende abonnemang för tredje kvartalet 1960.

Revisorernas uttalande. Till täckande av kostnaderna för verksamheten
inom försvaret anvisar riksdagen i likhet med vad som är fallet beträffande
statsförvaltningen i övrigt varje år medel i form av särskilda anslag, vilka av
Kungl. Maj:t genom s. k. regleringsbrev ställas till vederbörande myndigheters
förfogande. De inom ramen härför tillgängliga penningmedlen tillhandahållas
myndigheterna genom att dessa äga dragningsrätt å statsverkets
checkräkning i riksbanken.

För att bilda sig en uppfattning om hur medelsförbrukningen fördelar
sig inom försvaret under loppet av ett budgetår, ha revisorerna från statskontoret
inhämtat uppgifter om de uttag som tre av de större centrala förvaltningsmyndigheterna,
nämligen armétygförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen, gjort på statsverkets checkräkning under budgetåren
1958/59 och 1959/60. Av uppgifterna framgår att de ifrågavarande myndigheterna
verkställt avsevärt större uttag under juni månad än under budgetårets
övriga månader. Så t. ex. uppgick armétygförvaltningens uttag under
juni månad 1960 till 173,4 milj. kronor mot genomsnittligt 30—40 milj.
kronor per månad under budgetåret i övrigt. Vidare uttog nämnda myndighet
under var och en av de två sista dagarna i juni månad 1960 större belopp
än vad de totala uttagen uppgingo till under envar av budgetårets övriga
månader. Den 29 juni 1960 belöpte sig exempelvis uttagen till ett belopp
som var i det närmaste fyrdubbelt större än de totala uttagen under augusti
månad samma år.

Revisorerna ha vidare konstaterat att belastningen på vissa försvarsanslag
regelmässigt varit avsevärt större under juni månad än under övriga
månader. Som exempel härpå kan omnämnas att belastningen på det under
armén redovisade anslaget Anskaffning av tygmateriel under juni månad

1960 utgjorde 139,4 milj. kronor, medan den sammanlagda belastningen för
tiden januari—maj samma år uppgick till 110,5 milj. kronor.

För att undersöka orsaken till de sålunda konstaterade avsevärda utgiftsökningarna
under budgetårets sista månad ha revisorerna underkastat ovannämnda
myndigheters räkenskaper för budgetåret 1959/60 närmare granskning.
Det har härvid konstaterats att en avsevärd forcering av utbetalningarna
ägt rum i samband med budgetårsskiftet. Betalning har således ofta
verkställts endast en eller ett par dagar efter det faktura inkommit till vederbörande
myndighet. I betydande utsträckning ha också förskottsbetalningar
till leverantörer på miljontals kronor förekommit omedelbart före budgetårsskiftet.
I detta sammanhang må omnämnas, att dessa förskottsbetalningar
icke sällan grundat sig på kontrakt som upprättats med vederbörande
leverantör endast en eller ett par dagar före förskottsbetalningen. Det
har också förekommit att myndighet anmodat leverantör att före budgetårsskiftet
inkomma med räkning, upptagande av myndigheten själv bestämt
belopp och avseende beställda men icke avslutade arbeten. Revisorerna få
i här berörda avseenden hänvisa till de av revisorerna i det föregående angivna
exemplen.

Orsaken till de brådstörtade utbetalningarna i slutet av budgetåret torde
utan tvivel vara en strävan från vederbörande myndigheters sida att åstadkomma
högsta möjliga bokföringsinässiga belastning på det innevarande
budgetårets anslag för att på så sätt möjliggöra redovisning av så små medelsreservationer
som möjligt. Det synes vidare sannolikt att myndigheterna
härigenom tro sig komma i ett gynnsammare utgångsläge i fråga om behandlingen
av deras anslagsäskanden för kommande budgetår.

Enligt revisorernas mening kan det här berörda förfaringssättet att av
anslagsmässiga skäl forcera eller provocera utbetalningar under juni månad
i fortsättningen icke godtagas. Det är nämligen självfallet i högsta grad angeläget,
att bedömningen av myndigheternas anslagsbehov sker på grundval
av tillförlitliga uppgifter om anslagsförbrukningen under tidigare budgetår.
Härtill kommer att anhopningen av utbetalningar under sagda månad medför
risk för att mindre ändamålsenliga eller rent av oriktiga utgifter komma
att verkställas. Revisorerna föreslå därför att åtgärder för tillrättaläggande
av här angivna förhållanden snarast vidtagas.

§ 5

Utbildning av tjänstehundar för militära och andra ändamål

Inom försvaret ha alltsedan 1930-talets senare hälft tjänstehundar i stor
utsträckning kommit till användning för olika ändamål, såsom bevakningstjänst,
rapporttjänst, sjukvårdstjänst, dragtjänst och mintjänst. Under det
senaste världskriget voro sålunda omkring 4 000 hundar inkallade för
tjänstgöring vid krigsmakten. Tjänstehundars användningsområde sträcker
sig emellertid även utanför försvaret. Så t. ex. utnyttjas hundar för bevakning
av industrier och andra anläggningar, för polisens bevaknings- och
spaningsarbete, för fjällräddningstjänst och blindledartjänst samt för civilförsvarstjänst.

För utbildning av hundar och hundskötare inom försvaret har organiserats
ett särskilt arméhundväsende med en därunder sorterande arméhundskola.
Närmare bestämmelser angående arméhundväsendet ha meddelats i
kungl. brev den 12 april 1946 (TLA nr 35/1946), vari bl. a. föreskrivits följande.

Arméhundväsendet utgör en för försvaret gemensam organisation och har
till huvuduppgift att sörja för att försvarets behov av hundar för olika ändamål
tillgodoses ävensom att utbilda erforderlig personal för hundarnas avsedda
användning samt för deras handhavande (dressyr) och vård. Arméhundväsendet
må därjämte — under förutsättning att dess uppgifter för
försvaret därigenom icke eftersättes — medverka till anskaffande m. m. av
hundar för statliga och kommunala verk och inrättningar samt vissa industriföretag
m. m. Arméhundväsendet lyder direkt under chefen för armén,
vilken utfärdar för tjänsten och utbildningen erforderliga bestämmelser,
dock att i frågor som beröra marinen eller flygvapnet samråd skall äga rum
med vederbörande försvarsgrenschef. Till arméhundväsendet hör — förutom
dess chef med underlydande personal enligt vad vederbörliga personalförteckningar
angiva — arméhundskolan med arméhundgården, gemensamt benämnda
arméhundskolan. Ifrågavarande skola är förlagd till Västernorrlands
regemente i Sollefteå. Chefen för arméhundväsendet åligger bl. a. att
i egenskap av hunduttagningsmyndighct enligt vad därom särskilt är stadgat
verkställa uttagning av hundar, att utöva överinseende över tjänsten vid
arméhundskolan samt vid hunddetaljer och hundgårdar i övrigt, där fråga
berör annan försvarsgren än armén, att enligt av vederbörande försvarsgrenschef
fastställd plan inspektera tjänstehundpersonalens utbildning samt
hundarnas dressyr och vård, att med uppmärksamhet följa utvecklingen
inom hundtjänstens område samt att, i den omfattning chefen för armén
medgiver samt under förutsättning att särskilda kostnader för försvaret därigenom
icke uppstå, biträda statliga och kommunala verk och inrättningar,

vissa industriföretag m. m. samt svenska kennelassociationen vid handläggning
av ärenden berörande hundtjänsten.

Enligt i kungl. brev den 12 april 1946 fastställt reglemente för arméhundskolan
gäller i fråga om skolans verksamhet bl. a. följande.

Arméhundskolan (med arméhundgården) har till uppgift att meddela erforderlig
undervisning för utbildning av tjänstehundbefäl och hundgårdspersonal
samt att utföra försök med avseende å dels olika sätt för tjänstehundars
utnyttjande, dels utrustning och materiel in. m. tillhörande arméhundtjänstens
olika grenar, dels ock olika hundraser och dressyrmetoder.
Vid skolan må jämväl, i den mån särskilda medel för ändamålet stå till förfogande,
utbildas tjänstehundpersonal för statliga och kommunala verk och
inrättningar samt vissa industriföretag in. m. Vid arméhundgården skall
bedrivas avels- och uppfödningsverksamhet i den omfattning som för säkerställande
av försvarets behov av stamhundar påkallas. Vid arméhundskolan
anordnas under utbildningsåret bl. a. särskilda kurser för officerare, underofficerare,
underbefäl och hundgårdstillsynsmän ur armén, marinen och
flygvapnet. Därjämte må, i mån av behov samt tillgång på medel för ändamålet,
specialkurser kunna anordnas för hemvärnsbefäl, polispersonal m. fl.

Vid arméhundskolan finnes inrättad en särskild veterinäravdelning, vars
huvudarbetsuppgifter äro förebyggande hundsjukvård, vård av sjuka hundar
tillhöriga försvaret, vetenskapliga specialundersökningar samt vård avsjuka
privatägda hundar. Den profylaktiska behandlingen bedrives delvis
som en kontinuerlig, periodvis återkommande besiktning av samtliga på
hundskolan uppstallade hundar. Hit hör även besiktning av hundar i samband
med in- och utmönstringar vid skolan. I fråga om de vetenskapliga
specialundersökningarna må omnämnas, att hundskolan i samarbete med
veterinärhögskolan sedan några år tillbaka bedriver ärftlighetsundersökningar
med testparningar och röntgenundersökningar för att klarlägga vissa
sjukdomsförlopp hos hundar. Vidare pågår i samarbete med arméintendenturförvaltningen
och olika fodermedelsfabrikanter försök att fabriksmässigt
framställa ett torrt fullfoder för hundutfodringen.

Genom skrivelse den 30 november 1954 uppdrog dåvarande chefen för försvarsdepartementet
åt chefen för armén att med anledning av vissa av överbefälhavaren
den 27 oktober 1954 framlagda förslag till riktlinjer för försvarsmaktens
fortsatta utveckling närmare utreda frågan om eventuell omorganisation
av arméhundväsendet. Sedermera meddelade överbefälhavaren
i skrivelse till chefen för armén den 8 september 1955 närmare direktiv beträffande
det ifrågavarande utredningsuppdraget. Däri framhölls bl. a.
följande.

Behov av hundar för bevakningsändamål föreligger sålunda t. v. vid flera
statliga myndigheter. Det synes därför angeläget, att den utredning rörande
arméhund väsendets omorganisation, som genom depeh skrivelse 30/11 1954
uppdragits åt chefen för armén, bedrives på sådant sätt, att arméns möjligheter
att även framdeles tillgodose behovet vid statliga myndigheter - -

främst flygvapnet, marinen och civilförsvaret (polisen) — av utbildning av
hundar för bevakningsändamål och behovet av häremot svarande instruktörsutbildning,
liksom av uttagning i fred av erforderligt antal hundar för
att fylla dessa myndigheters krigsbehov, klarläggas.

I samråd med berörda intressenter och chefen för försvarsstaben bör härvid
utredas hur utbildningskostnaderna m. in. böra fördelas mellan armén
och övriga myndigheter.

Enligt vad revisorerna inhämtat har här berörda utredningsuppdrag ännu
icke fullgjorts.

Såsom tidigare nämnts användas tjänstehundar bl. a. även för polisens
bevaknings- och spaningsarbete. Revisorerna ha — för att få en uppfattning
om hur stort behovet av hundar är i denna verksamhet, hur och var inköpen
av hundarna ske, hur utbildningen äger rum av hundar och hundskötare
samt storleken av det årliga ersättningsbehovet —- riktat förfrågningar i
ämnet till statspolisintendenten beträffande statspolisens hundar och till
länsstyrelserna i fråga om hundar tillhörande den statsunderstödda polisverksamheten
i länen. Av de i anledning härav lämnade uppgifterna framgår
bl. a. följande.

Statspolisen äger för närvarande 20 hundar av schäferras, vilka alla äro
disponibla för tjänstgöring. Det årliga ersättningsbehovet beräknas till 2 å 3
hundar. Inköpen av hundarna göras som regel hos privatpersoner i olika
delar av landet. Ofta hänvänder sig därvid vederbörande hundägare till
statspolisen med förfrågan, huruvida statspolisen har behov av och är intresserad
av att inköpa hans hund. Prövning av sålunda utbjudna hundar,
liksom nyanskaffning och uttagning i de fall köpeanbud icke föreligger, ombesörj
es för statspolisens räkning av en förutvarande polisman med ingående
kännedom om hundar. Inköpspriserna variera mellan 250 och 400 kronor.
Statspolisens hundförare äro som regel medlemmar i någon lokalavdelning
av Svenska brukshundklubben, och de bedriva egen utbildning av
tilldelade hundar huvudsakligen i enlighet med gängse utbildningsnormer.
Vid statspolisen anordnas vartannat år en fyraveckorskurs för hundförare
och hundar. Utbildningen Iedes av den förut omnämnde f. d. polismannen.
Enligt statspolisintendentens mening ha hundarna visat sig vara ett mycket
värdefullt hjälpmedel i statspolisens arbete. Erfarenheten har också givit
vid handen att behov föreligger av ytterligare hundar. Frågan om en utökning
av hundbeståndet hänger emellertid samman med bl. a. spörsmålet att
i nuvarande läge erhålla lämpliga och kunniga hundförare.

Vid de av revisorerna gjorda förfrågningarna rörande hundars användande
i den statsunderstödda polisverksamheten ha framkommit i stort sett
samma synpunkter som de ovan nämnda. Till belysande härav må följande i
sammanhanget gjorda uttalanden återgivas.

Landsfogden i Kalmar län:

Som framgår av bifogade yttranden från polischeferna har hundar icke an -

skaffats i något polisdistrikt i länet. Endast en hund finnes, nämligen den
som tilldelats statspolisavdelningen i Kalmar. Då dess förare ingår i ordningssektionens
bilpatrullering inom länet, kan den situationen uppstå, att
hunden icke kan insättas tillräckligt snabbt. På grund av de förhållandevis
långa avstånden från Kalmar till mellersta och norra delarna av länet vore
det därför önskvärt, att en hund funnes tillgänglig inom vardera av dessa
delar. Emellertid torde jämlikt 8 § 2 st. polislagen hund icke kunna anses
erforderlig för distriktens polisväsenden, varför länsstyrelsen icke kan
ålägga dessa att anskaffa sådan. Anskaffande av hund bör därför ske genom
frivilligt åtagande. Jag överväger att söka intressera polisdistrikten för att
— eventuellt genom ett samgående mellan flera distrikt — få till stånd den
önskvärda utökningen av antalet polishundar.

Landsfogden i Kristianstads län:

önskvärt vore, att i varje polischefsdistrikt funnes tillgång till en hund.
Då detta tillstånd icke torde kunna uppnås inom överskådlig tid, synes i
varje fall ytterligare fem hundar tämligen väl »täcka» länet. I sammanhanget
bör anmärkas, att statspolisavdelningen i Kristianstad ej disponerar
över någon hund samt att i länets sydligaste del icke finnes någon privatägd
hund, som kan disponeras för polisiär verksamhet.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län:

Behov av ökat antal hundar för polisiär verksamhet föreligger. Statspolisen
i Göteborg förfogar f. n. över en hund. Ytterligare en hund bör anskaffas.
Statspolisen i Vänersborg bör tilldelas en hund, som vid ev. behov kan utlånas
till polisdistrikten omkring Uddevalla. I norra delen av länet torde ur
beredskapssynpunkt ytterligare en hund böra anskaffas. Dessa hundar, anknutna
till polisen, torde kunna användas både som spårhundar och skyddshundar,
under det att de hundar som lånas från det militära och brukshundsklubbarna
mest torde vara lämpade som spårhundar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län:

Efter samråd med landsfogden i länet får länsstyrelsen framhålla, att ett
klart behov föreligger av ett antal hundar i länet för den polisiära verksamheten.
Med hänsyn till länets stora ytvidd synes erforderligt att en tjänstehund
stationeras inom varje domsaga i länet för att betjäna polisdistrikten
inom detta område. Den av statspolisen i länet för närvarande disponerade
polishunden kan i allmänhet, med hänsyn till spårvittringens snabba försvinnande,
komma till användning endast inom polisdistrikt belägna i relativ
närhet av Falun där hunden är stationerad med sin förare.

Landsfogden i Gävleborgs län:

Inom Gävleborgs län föreligger enligt min uppfattning ett mycket starkt
behov att utöka antalet polishundar. Vid sammankomst med länets polischefer
under våren 1960 diskuterades denna fråga ingående. Från vissa polischefers
sida uttalades intresse för att försöka förmå polisdistrikten att anskaffa
hundar, vilka skulle anförtros åt lämpliga polismän såsom hundförare
och fodervärdar. Man efterlyste dock initiativ från landsfogdens sida
i saken. Avsikten är att genom landsfogdens försorg söka ordna en utbildningskurs
för hundförare inom länets polisväsende, därvid skulle tillämpas

3 Rev. berättelse ang. statsverket är 1960 I

det system, som sedan några år tillbaka tillämpats inom Malmöhus län.
Detta bygger på att polisdistrikten står för uppkommande kostnader, enär
något statsbidrag för närvarande icke utgår till dylik verksamhet. Min förhoppning
är att ett 10-tal hundförare skola kunna utbildas före sommaren
1961.

Landsfogden i Norrbottens län:

I länet finnes uppenbarligen för få polishundar. Varje år går ganska
många människor, såväl turister som andra, bort sig i terrängen. Stundom
återföras de icke levande. För den händelse spårhundar funnits tillgängliga
i tillräcklig utsträckning skulle troligen under årens lopp flera, nu spillda
människoliv ha kunnat räddats. En utökning av polishundarna skulle närmast
omfatta en hund i Arjeplogs- och Arvidsjaursavsnitten (för den södra
delen av fjäll- och skogsområdet) och en hund i Gällivare (för den norra
delen av inlandet). Kostnaderna för dessa hundar bör i så fall bestridas av
statsverket. Märkas bör att en hundförares arbetstid till betydande del tages
i anspråk för vård och träning av hunden. Med hänsyn därtill synes statsverket,
utöver vad som möjligen eljest sker, förslagsvis böra svara för 25 %
av avlöningskostnaderna för polismannen/hundföraren.

I detta sammanhang bör framhållas att det inom Kiruna distrikt för närvarande
finnes 6 så kallade lavinhundar. Dessa har ställts till förfogande av
arméns hundväsende. Hundarna har fått viss utbildning för spårning i laviner.
I övrigt torde de icke vara tjänstdugliga inom polisväsendet. I samband
med anskaffningen av dessa hundar tillät jag mig framhålla att det
syntes mig riktigare att till länet placera fullt utbildade spårhundar i huvudsak
i enlighet med vad jag skisserat här ovan.

Utbildningen av hundar och hundskötare vid den statsunderstödda polisverksamheten
äger delvis rum vid av statspolisen för ändamålet anordnade
kurser. I stor utsträckning sker emellertid denna utbildning genom frivilligt
åtagande av enskilda polismän som hysa intresse för uppgiften och som äga
förmåga att hantera hundar. Enligt vad revisorerna inhämtat föreligga på
många håll betydande svårigheter att anskaffa för den ifrågavarande utbildningen
lämpliga och villiga polismän.

Revisorernas uttalande. Inom såväl den statliga som den kommunala förvaltningen
användas numera i avsevärd omfattning tjänstehundar för olika
uppgifter. Sådana hundar anlitas emellertid även inom den privata sektorn
för bevakning av exempelvis industrianläggningar in. in. I dagens läge torde
behovet av hundar starkast göra sig gällande inom försvaret och polisväsendet.
Hundarnas användningsområde omfattar bl. a. bevakningstjänst, rapporttjänst,
sjukvårdstjänst, dragtjänst, mintjänst, civilförsvarstjänst, spaningstjänst,
blindledartjänst och fjällräddningstjänst. I detta sammanhang
torde böra omnämnas, att under det senaste världskriget sammanlagt omkring
4 000 hundar kommo till användning för olika ändamål inom den
svenska krigsmakten.

För att tillgodose behovet av tjänstehundar och hundförare inom försvå -

ret har organiserats ett särskilt arméhundväsende med en därtill ansluten
arméhundskola. Nämnda organisation, vilken är förlagd till Sollefteå, är
avsedd att betjäna icke blott armén utan även marinen och flygvapnet. Den
har också till uppgift att — i den mån försvarets intressen därigenom icke
åsidosättas — bl. a. medverka till anskaffande av hundar och utbildande av
tjänstehundpersonal för andra statliga förvaltningsgrenar samt för kommunala
verk och vissa industriföretag in. in. Vid sidan av undervisningsverksamheten
bedrives vid arméhundskolan försök i fråga om olika sätt för
tjänstehundars utnyttjande, deras utrustning, utfodring, materiel m. m.
Vidare förekommer prövning av olika hundraser och dressyrmetoder samt
avels- och uppfödningsverksamhet. En vid hundskolan särskilt inrättad
veterinäravdelning har bl. a. till uppgift att ombesörja den förebyggande
hundsjukvården samt taga vård om sjuka hundar. Där förekomma också i
samarbete med veterinärhögskolan vetenskapliga undersökningar med testparningar
och röntgenundersökning för att utforska vissa hundsjukdomar.

Såsom tidigare nämnts uppdrog dåvarande chefen för försvarsdepartementet
genom skrivelse i november 1954 åt chefen för armén att närmare
utreda frågan om en eventuell omorganisation av arméhundväsendet i anslutning
till vissa av överbefälhavaren samma år framlagda förslag till riktlinjer
för försvarsmaktens fortsatta utveckling, överbefälhavaren utfärdade
sedermera närmare direktiv för utredningsarbetet, innebärande att detta
borde bedrivas på sådant sätt att klarhet kunde vinnas om arméns möjligheter
att även i fortsättningen tillgodose behovet av hundar och instruktörer
vid andra statliga myndigheter, i första hand flygvapnet, marinen och
civilförsvaret. Ifrågavarande utredningsuppdrag, vilket icke omfattar avrevisorerna
nedan berörda frågor, har ännu icke slutförts.

Revisorerna ha i det föregående lämnat en redogörelse för de utbildningsanordningar
m. m. som för närvarande stå till buds i fråga om hundväsendet
vid statspolisen och den statsunderstödda polisverksamheten. En jämförelse
med motsvarande anordningar inom försvaret ger enligt revisorernas mening
vid handen, att förhållandena inom polisväsendet i här berörda avseenden
icke kunna anses tillfredsställande. Såsom framgår av de uppgifter
som lämnats revisorerna vid förfrågan hos statspolisen och länsstyrelserna
föreligger inom skilda delar av landet ett starkt behov av utökning av antalet
polishundar och hundskötare. Ett tillgodoseende av nämnda behov förutsätter
emellertid bl. a. en väsentlig förbättring av utbildningsresurserna. I
nuvarande läge är polisen således på flera håll för bl. a. spaningsarbete nödsakad
att anlita av enskilda polismän till förfogande ställda privata hundar.
Även i fråga om utbildningen av hundarna måste polisen i stor utsträckning
förlita sig till den dressyr som kan komma till stånd genom frivilligt åtagande
av enskilda polismän.

Ur effektivitetssynpunkt är det självfallet av största vikt, att vården och
dressyren av de brukshundar som skola tagas i anspråk för ovan angivna

uppgifter omhänderhas av för ändamålet utbildad personal. För att få fram
goda minhundar, bevakningshundar och andra specialhundar kräves emellertid
därutöver att tillgång finnes till ett fullgott utgångsmaterial. Av betydelse
härvidlag är givetvis bl. a. ett på brukshundar inriktat avelsarbete.
Den uppfödningsverksamhet som för närvarande för försvarets räkning bedrives
vid arméhundskolan måste därför i berört avseende tillmätas stor
vikt.

Revisorerna ha från angivna utgångspunkter ansett sig böra till behandling
upptaga frågan, om nuvarande organisation av det statliga hundväsendet
kan anses så avpassad att den i ekonomiska och andra hänseenden bäst
motsvarar samhällets krav. Till en början måste härvid konstateras, såsom
redan nämnts, att motsvarighet till de anordningar som finnas för utbildning
m. m. av hundar och hundskötare i försvarets tjänst saknas i fråga om
brukshundars övriga användningsområden. Visserligen har i de för arméhundväsendet
och arméhundskolan fastställda reglementena förutsatts, att
nämnda institutioner skola medverka till anskaffande av hundar och utbildning
av hundskötare även för myndigheter som icke tillhöra försvaret samt
för kommunala verk och vissa industriföretag m. fl. Då såsom villkor för
denna medverkan emellertid uppsatts att försvarets intressen därigenom
icke få åsidosättas, ha de ifrågavarande utbildningsresurserna endast i förhållandevis
ringa grad kunnat tagas i anspråk för andra än militära uppgifter.

Med hänsyn till här anförda omständigheter anse sig revisorerna med
fog kunna ifrågasätta, om icke en sådan omorganisation av hundtjänsten
inom försvaret bör komma till stånd, att där tillgängliga utbildningsresurser
m. m. i fortsättningen göras gemensamma för samtliga aktuella statliga
myndigheter och kommunala verk. Den koncentration av inköps-, uppfödnings-,
dressyr- och utbildningsverksamheten som därigenom bleve möjlig
skulle enligt revisorernas mening icke blott medföra kostnadsminskningar
för det allmänna utan också leda till en genomgående höjning av utbildningseffekten
i fråga om såväl hundar som hundskötare. Särskilt i fråga om
hundtjänsten vid polisväsendet skulle det sistnämnda innebära betydande
fördelar.

Revisorerna anse under åberopande av det anförda att här berörda spörsmål
snarast bör göras till föremål för allsidig prövning.

§ 6

Vissa bergrumsentreprenader

I fortifikationsförvaltningens regi har under de senare åren för försvarets
räkning byggts ett stort antal bergrumsanläggningar i olika delar av landet.
Arbetena ha som regel utlämnats på entreprenad efter anbudsförfarande.
Då kostnaderna för de ifrågavarande anläggningarna uppgått till betydande
belopp, ha revisorerna ansett sig böra stickprovsvis granska de handlingar
som legat till grund för fortifikationsförvaltningens beslut i samband med
entreprenaduppgörelserna. Revisorerna ha därför från ämbetsverket införskaffat
samtliga handlingar till de entreprenaduppgörelser som träffats under
budgetåren 1952/1960, dock endast i den mån kostnaderna i varje särskilt
fall överstigit 1 milj. kronor. Vid den av revisorerna sålunda verkställda
granskningen ha följande iakttagelser gjorts.

Anläggning B 404, avseende vissa sprängnings- och inbyggnadsarbeten.
Enligt protokoll fört vid fortifikationsförvaltningen den 15 mars 1954 förkastades
med stöd av 44 § 2 mom. c) upphandlingskungörelsen det lägst
avgivna anbudet, lydande på 294 000 kronor, enär detta ansågs avvika från
vid anbudsinfordran givna bestämmelser och villkor. I anbudet hade vederbörande
firma nämligen anmärkt: »Oljetankar av plåt och betong inkl.
kopplingar ha i brist på detaljuppgifter ej inräknats i ovanstående anbudssumma.
» Av angivna skäl antogs med stöd av 45 § första stycket upphandlingskungörelsen
det näst lägst avgivna anbudet, lydande å 296 131 kronor.
Enligt vad revisorerna inhämtat försattes den antagne entreprenören, vilken
icke tidigare utfört arbeten åt fortifikationsförvaltningen, en tid efter arbetenas
igångsättande i konkurs, och ett annat företag fick därefter fullfölja
entreprenaden. Sammanlagt kom anläggningen i fråga att draga en kostnad
av i runt tal 2,6 milj. kronor.

De vid anbudsprövningen åberopade bestämmelserna i upphandlingskungörelsen
ha följande lydelse.

44 § 2 mom. c). På myndighet skall bero, huruvida anbud må antagas

------— om anbudet avviker från vid infordrandet angivna bestämmelser

eller villkor -----.

45 § första stycket. Av de anbud, som komma i fråga, skall det anbud antagas,
vilket med beaktande av samtliga omständigheter är att anse såsom
för staten förmånligast. Den omständigheten, att ett anbud innefattar det
lägsta priset, må sålunda i och för sig icke vara avgörande för anbudets antagande.

Anläggning B 457, avseende vissa utsprängningsarbeten. Enligt protokoll
fört vid fortifikationsförvaltningen den 1 november 1954 beslöt ämbetsverket
iörkasta det lägst avgivna anbudet, lydande på 2 052 459 kronor, med moti -

vering att vederbörande firma förklarat sig skola utföra arbetet på ca 18
månader, vilket med hänsyn till arbetets brådskande natur icke kunde accepteras.
I stället antogs med stöd av 45 § första stycket upphandfingskungörelsen
det näst lägsta anbudet, lydande på 2 115 710 kronor, i vilket tiden för
arbetenas slutförande angivits till 12 månader. Merkostnaden på grund av
att det lägsta anbudet förkastades uppgick således till 63 251 kronor. I verkligheten
var emellertid skillnaden mellan de båda anbuden större, enär den
förstnämnde anbudsgivaren i motsats till den antagne entreprenören erbjudit
sig ställa fyra specialarbetare till förfogande utan krav på särskild ersättning
för till dem utgående traktamentsförmåner. Upplysas må i detta
sammanhang att av7 vederbörliga anbudshandlingar icke framgick att fortifikationsförvaltningen
tillmätte tidsfaktorn avgörande betydelse vid bedömningen
av de inkomna anbuden. Vidare må omnämnas att en vid handläggningen
av detta upphandlingsärende deltagande hyråchef hos ämbetsverket
vid ifrågavarande tidpunkt fungerade såsom styrelsens ordförande i ett företag,
tillhörande samma koncern som den antagna entreprenadfirman. Slutligen
kan upplysas att berörda entreprenad icke kom att slutföras på den
i anbudet angivna tiden 12 månader utan i stället på ca 17 månader, d. v. s.
på ungefär samma tid som firman med det lägsta anbudet offererat. Något
vite för försenad leverans uttogs icke av fortifikationsförvaltningen.

Anläggning B 97, avseende vissa sprängnings- och inbyggnadsarbeten. Enligt
protokoll fört vid fortifikationsförvaltningen den 19 november 1958 förkastades
det lägst avgivna anbudet, lydande på 1 237 000 kronor, och antogs
med stöd av 45 § första stycket upphandlingskungörelsen det näst lägsta,
vilket uppgick till 1 317 000 kronor. Siffermässigt utgjorde således skillnaden
mellan anbuden 80 000 kronor. Härtill kommer emellertid att den antagne
entreprenören i sitt anbud icke inräknat »utförande av trätub för avloppsledning».
Enligt en till anbudshandlingarna fogad PM beräknades kostnaderna
för nämnda trätub till ca 10 000 kronor. Den verkliga skillnaden
mellan de båda anbuden utgjorde således ca 90 000 kronor. Huvudanledningen
till att det lägsta anbudet förkastades var att i detta anbud offererats
en leveranstid av ca 12 arbetsmånader, medan den antagne entreprenören
förbundit sig att färdigställa anläggningen den 1 december 1959 under förutsättning
att arbetet fick påbörjas senast den 1 december 1958. I detta sammanhang
må omnämnas att anläggningen färdigställdes och slutbesiktigades
först i maj månad 1960, alltså ca 6 månader efter den avtalade tiden.

Anläggning B 318, avseende vissa sprängnings- och inbyggnadsarbeten.
Enligt protokoll fört vid fortifikationsförvaltningen den 18 januari 1952
antogs med stöd av 30 § 2 mom. dåvarande upphandlingsförordningen det
näst lägsta anbudet, lydande på 2 056 542 kronor. Det lägsta anbudet uppgick
till 1 952 496 kronor. Skillnaden mellan de båda anbuden utgjorde således
104 046 kronor. I en till anbudet fogad promemoria framhöll den firma som
avgav det lägsta anbudet bl. a. följande: »Enligt fortifikationsförvaltningens

programhandlingar skall anläggningen utföras för en lagringsvolym av
12 000 m3, med iakttagande av att, om medel därtill bli beviljade, anläggningen
skall kunna utvidgas till en sammanlagd lagringsvolym av 23 000
in3.» Anledningen till att sistnämnda anbud förkastades var att den antagne
entreprenören offererat utförandet av anläggningen på sådant sätt, att lagringsvolymen
uppgick till 13 170 m3 i stället för till 12 000 m3. Då priset
per m3 bergrumsvolym enligt fortifikationsförvaltningens beräkning uppgick
till minst 100 kronor, skulle den av den antagne entreprenören erbjudna
större bergrumsvolymen motsvara ett värde av ca 117 000 kronor.

Anläggning B 422, avseende vissa sprängnings- och inbyggnadsarbeten.
Enligt protokoll fört vid fortifikationsförvaltningen den 18 januari 1952
antogs med stöd av 30 § mom. 2 dåvarande upphandlingsförordningen det
lägst avgivna anbudet, lydande på 401 356 kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat
kom emellertid ifrågavarande anläggning att i stället draga en kostnad
av i runt tal 1 milj. kronor utan att härigenom något ökat lagringsutrymme
tillfördes anläggningen. Merkostnaderna ha bl. a. förorsakats av
att vissa i anbudshandlingarna icke upptagna vägarbeten utförts av entreprenören
och betalats av fortifikationsförvaltningen.

Ovan åberopade stadgande i dåvarande upphandlingsförordningen är till
sitt huvudinnehåll likalydande med den i det föregående återgivna bestämmelsen
i 45 § första stycket upphandlingskungörelsen.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgått ha
revisorerna stickprovsvis granskat vissa av fortifikationsförvaltningen under
budgetåren 1952/1960 träffade entreprenaduppgörelser avseende bergrumsanläggningar.
Granskningen har begränsats till sådana arbeten som betingat
en kostnad överstigande 1 milj. kronor. De vid granskningen gjorda iakttagelserna,
vilka redovisats i det föregående, giva revisorerna anledning uttala
följande.

Anläggning B 404. Fortifikationsförvaltningen förkastade det lägst avgivna
anbudet under motivering att detta avvek från vid anbudsinfordran
givna bestämmelser och villkor. Vederbörande firma liade nämligen »i brist
på detaljuppgifter» icke i sitt offererade pris inräknat en mindre detalj
i entreprenaden. Fortifikationsförvaltningen antog på grund härav som entreprenör
ett företag, vilket i motsats till nyssnämnda firma tidigare icke
prövats av ämbetsverket. Det antagna anbudet uppgick till 296 131 kronor.
Vederbörande entreprenör försattes emellertid en tid efter arbetenas igångsättande
i konkurs, och ett annat företag fick fullfölja arbetet. Sammanlagt
ha kostnaderna för anläggningen uppgått till 2,6 milj. kronor, vilket tyder
på att det i praktiken blivit fråga om en helt ny entreprenad. Även om de
uppkomna merkostnaderna således endast delvis orsakats av den ursprunglige
entreprenörens konkurs, är det likväl uppenbart att det av konkursen
förorsakade ombytet av entreprenör inverkat fördyrande på anläggningen.

Enligt revisorernas mening hade fortifikationsförvaltningen bort bereda
den firma som avgav det lägsta anbudet tillfälle att komplettera sitt anbud
genom att tillhandahålla de detaljuppgifter som den ansåg erforderliga för
utarbetande av ett fullständigt anbud. Det får nämligen icke anses osannolikt,
att ifrågavarande firma härvid haft möjlighet att offerera ett pris som,
med hänsyn till samtliga de omständigheter vilka enligt upphandlingskungörelsens
bestämmelser skola beaktas vid anbudsprövning, varit det för
staten förmånligaste.

Anläggning B 457. Fortifikationsförvaltningen förkastade det lägst avgivna
anbudet och antog det näst lägsta. Skillnaden mellan de båda anbuden
utgjorde 63 251 kronor, vartill emellertid skall läggas värdet av att den
firma som avgav det lägsta anbudet erbjudit sig ställa fyra specialarbetare
till förfogande utan att begära ersättning för till dem utgående traktamentsförmåner.
Anledningen till att det lägsta anbudet förkastades var att vederbörande
firma beräknat arbetstiden till ca 18 månader, vilket fortifikationsförvaltningen
med hänsyn till arbetets brådskande natur icke ansåg sig
kunna acceptera. Den antagne entreprenören hade förklarat sig skola utföra
anläggningen på 12 månader. I verkligheten slutfördes icke arbetet på angiven
tid utan först efter ca 17 månader. Något vite för försenad leverans
uttogs icke av fortifikationsförvaltningen.

Såsom tidigare nämnts framgick det icke av handlingarna i detta upphandlingsärende,
att fortifikationsförvaltningen tillmätte tidsfaktorn avgörande
betydelse. Enligt revisorernas mening hade vid sådant förhållande
ämbetsverket, med hänsyn till att prisskillnaden mellan de båda anbuden
var förhållandevis stor, bort underrätta vederbörande firma om att avgörande
vikt fästes vid arbetstidens längd för att därigenom giva denna tillfälle
att offerera kortare leveranstid. Fortifikationsförvaltningens underlåtenhet
i detta avseende finna revisorerna så mycket mera anmärkningsvärd
som det sedermera visade sig att den antagne entreprenören icke förmådde
slutföra arbetet på den avtalade tiden.

Vid handläggningen av ifrågavarande upphandlingsärende deltog, såsom
förut nämnts, en vid fortifikationsförvaltningen anställd byråchef, som vid
denna tidpunkt jämväl var ordförande i ett företag tillhörande samma koncern
som den antagne entreprenören. Även om revisorerna icke funnit anledning
till antagande att vederbörande tjänsteman på grund av sin nära anknytning
till sistnämnda företag sökt obehörigen gynna detta vid handläggningen
av här berörda entreprenad, anse revisorerna dock med hänsyn till
omständigheterna att tjänstemannen icke bort taga befattning med ärendet i
fråga.

Anläggning B 97. Även i fråga om denna anläggning har fortifikationsförvaltningen
tillmätt tidsfaktorn så stor betydelse, att det lägst avgivna
anbudet ansetts böra förkastas till förmån för det näst lägsta. Prisskillnaden
mellan de båda anbuden utgjorde ca 90 000 kronor. I likhet med vad som var

fallet beträffande anläggning B 457 slutfördes emellertid icke arbetena på
den avtalade tiden utan först ca 6 månader därefter, d. v. s. inom ungefär
samma tid som offererats av den firma som avgav det lägsta anbudet. Då
icke heller i förevarande fall något vite för försenad leverans uttogs, förorsakades
statsverket en förlust motsvarande prisskillnaden mellan de båda
anbuden eller i runt tal 90 000 kronor.

Anläggning B 318. I enlighet med programhandlingarna hade ett företag
offererat utförande av ifrågavarande anläggning med en lagringsvolym av
12 000 m3 till ett pris av 1 952 496 kronor. Möjlighet förelåg enligt detta
anbud att utöka lagringsvolymen till 23 000 m3. Anbudet förkastades av
fortifikationsförvaltningen till förmån för ett högre anbud, lydande på
2 056 542 kronor. Skillnaden mellan anbuden utgjorde således 104 046 kronor.
Anledningen till att det lägre anbudet förkastades var att den firma som
avgav det högre anbudet offererat lagringsvolymen till 13 170 m3 i stället
för i programhandlingarna angivna 12 000 m3. Den större hergrumsvolymen
ansåg fortifikationsförvaltningen motsvara ett värde av 117 000 kronor. Med
hänsyn till att den konkurrerande firman vid sina beräkningar av priset
utgått från att lagringsvolymen skulle utgöra blott 12 000 m3, hade enligt
revisorernas uppfattning denna bort underrättas om att fortifikationsförvaltningen
fäste avgörande vikt vid att anläggningen utfördes med större
volym. Det sistnämnda företaget borde i samband därmed ha beretts tillfälle
att avgiva nytt anbud. Det synes revisorerna icke uteslutet, att fortifikationsförvaltningen
härigenom hade kunnat erhålla ett förmånligare anbud
än det av ämbetsverket accepterade.

Anläggning B 422. Fortifikationsförvaltningen antog i förevarande fall det
lägsta anbudet, lydande på 401 356 kronor. De slutliga kostnaderna för anläggningen
kommo emellertid att belöpa sig till i runt tal 1 milj. kronor.
Orsaken till kostnadsökningen var bl. a. att entreprenören utfört och erhållit
betalning för arbeten som icke ingingo i den ursprungliga entreprenaden.
Enligt revisorernas mening hade fortifikationsförvaltningen vid sin anbudsinfordran
bort medtaga samtliga de arbetsmoment som voro erforderliga för
anläggningens färdigställande. Möjlighet hade då förelunnits även för övriga
anbudsgivare att på lika villkor tävla med den antagne entreprenören i
fråga om priset på anläggningen i dess helhet.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att den verkställda
granskningen givit dem anledning till erinran i skilda hänseenden beträffande
fortifikatiönsförvaltningens handläggning av här berörda upphandlingsärenden.
Uppenbart är bl. a. att de handlingar som legat till grund för
anbudsinfordran icke sällan varit ofullständiga i det avseendet, att vederbörande
anbudsgivare därur icke haft möjlighet att med säkerhet bedöma
samtliga de omständigheter som varit relevanta vid anbudsprövningen. Vidare
anse revisorerna, att de slutliga kostnaderna för flera av anläggningarna
varit anmärkningsvärt höga i förhållande till de från början avtalade eu -

treprenadsunimorna. Slutligen finna revisorerna det i hög grad otillfredsställande
att, oaktat leveranstidens längd varit avgörande för fortifikationsförvaltningens
ställningstagande vid anbudsprövningen, ämbetsverket i flera
fall godtagit leveransförseningar utan att i samband därmed utkräva vite
av vederbörande entreprenör.

§ 7

Anordnande av vissa drivmedelsförråd i bergrum

I skrivelse den 27 januari 1947 framlade överbefälhavaren en plan för
utbyggnad av bombsäkra drivmedelsanläggningar för försvaret under en
tioårsperiod. Enligt planen skulle under ifrågavarande period för lagring av
bensin och brännoljor utbyggas bombsäkra tankanläggningar för en sammanlagd
kostnad av 35 milj. kronor. Riksdagen har sedermera för berörda
ändamål under budgetåren 1949/50—1960/61 anvisat medel med tillhopa i
runt tal 67 milj. kronor.

I större delen av här berörda anläggningar, vilkas byggande påbörjades
åren 1949—1951 och avslutades åren 1954—1957, ha oljetankarna konstruerats
enligt ett nytt, av tre tjänstemän hos fortifikationsförvaltningen
utarbetat och i Sverige patenterat system. Fortifikationsförvaltningen har
genom ett år 1955 träffat avtal förvärvat dispositionsrätten till nämnda patent.
Avtalet stadgar i fråga om den till patenträttsinnehavarna utgående ersättningen
för nyttjanderätten följande.

§ 1.

Uppfinnarna upplåta rätt för svenska staten att för egna och statssubventionerade
anläggningar utöva svenska patentet nr 135.782, avseende »Anordning
för förvaring av flytande ämnen, exempelvis bränslen, i bergrum».
Jämväl till de förbättringar, tillägg och förändringar, som uppfinnarna gjort
eller senast inom ett år efter slutad anställning inom försvaret kan komma
att göra beträffande den ovan angivna uppfinningen eller dess tillverkning,
upplåta de samma rätt som ovan sägs.

§2.

Uppfinnarna förbinda sig att — i den mån så icke redan skett — omedelbart
efter anmodan ställa till svenska statens förfogande befintliga ritningar,
beskrivningar m. in. för att möjliggöra tillverkning enligt och utnyttjande
av den ovan angivna uppfinningen med de förbättringar, tillägg och förändringar,
beträffande vilka rätt upplåtits i § 1 i detta avtal.

§ 3.

Ersättning enligt detta avtal skall utgå enligt följande grunder.

1) För statlig anläggning och för 1/3 av icke statlig dylik, varå statsbidrag
— oavsett dettas storlek — skall utgå, skall Kronan till uppfinnarna
erlägga en licensavgift med högst 36 öre per m3 cisternvolym netto (= inlagringsbar
vätskevolym). Enligt detta avtal utgående licensavgift per m3 för
anläggning, varå statligt bidrag utgår, skall icke uppgå till högre belopp
än vad som betalas i licensavgift för de återstående 2/3-delarna.

2) När utgående licensavgifter enligt ovan uppgått till sammanlagt
200 000 kronor, skall staten icke erlägga vidare licensavgifter för enligt detta
avtal upplåten rätt.

§ 4.

Enligt detta avtal utgående licensavgifter äro förfallna till betalning med
1/3, beräknad på den projekterade volymen, så snart anläggningen är. färdigställd
för inklädnad enligt patentet och med återstoden så snart behållaren
ingjutits i betong på sätt som svarar mot patentanspråket och volymen
fastställts på geometrisk väg, allt med 30 dagars betalningstid.

Vid all lagring av olja och andra flytande bränslen är kravet på absolut
täta tankar med hänsyn till bl. a. explosionsriskerna ett oeftergivligt villkor.
Enligt det förenämnda av fortifikationsförvaltningen använda systemet har
man sökt lösa ifrågavarande problem genom att först bygga en cistern med
3 mm järnplåt och därefter fylla tomrummet mellan järnplåten och bergväggen
med betong. Järnplåten fästes på stående järnbalkar eller vinkeljärn
medelst svetsning. Mellan den inre järnformen och bergväggen gjutes betongmassan
på sådant sätt att en dragspänning uppstår i järnmaterialet. När
betongen hårdnar minskar den samtidigt sin volym. Den av fortifikationsförvaltningen
tillämpade metoden förutsätter härvid att den utspända plåten
skall följa efter det krympande betongmaterialet så, att kontakten mellan
betongen och järnplåten hela tiden bibehålies. Går denna kontakt förlorad
kan nämligen hålrum uppkomma i betongmassan bakom plåten, varigenom
risk föreligger för kondensbildningar och rostangrepp på plåtens baksida.

Enligt vad revisorerna inhämtat ha de av fortifikationsförvaltningen enligt
nyssnämnda system byggda cisternerna ännu icke kunnat tagas i bruk,
emedan de icke visat sig motsvara de krav i fråga om täthet som måste
uppställas på oljelagringsanläggningar. Då cisternerna således under en
följd av år stått outnyttjade ha de, i brist på det naturliga rostskydd som
den lagrade oljan kunnat ge, utsatts för svåra rostskador.

Från fortifikationsförvaltningens sida ha åtgärder nyligen igångsatts i
syfte att genom försök till tätning av cisternerna göra dem användbara för
sitt ändamål. Åtgärderna gå bl. a. ut på att dels befria cisternerna från rostangreppen
och dels genom viss målningsbehandling söka uppnå erforderlig
täthetsgrad. Enligt vad revisorerna inhämtat komma arbetena i fråga att
kräva kapitalinvesteringar på flera miljoner kronor.

Revisorernas uttalande. I huvudsaklig överensstämmelse med en av överbefälhavaren
år 1947 framlagd plan för utbyggnad av bombsäkra drivmedelsanläggningar
för försvaret har fortifikationsförvaltningen under åren
1949—1957 uppfört ett antal dylika anläggningar i bergrum. Kostnaderna,
vilka från början beräknades till 35 milj. kronor, ha uppgått till i runt tal
67 milj. kronor.

En förutsättning för utnyttjande av lagringsanläggningar av förevarande
slag är, att de cisterner i vilka drivmedlen skola lagras hålla en absolut täthet.
Såsom i det föregående nämnts har detta icke varit fallet i fråga om
flertalet av de av fortifikationsförvaltningen byggda anläggningarna. Dessa

ha därför stått outnyttjade under en följd av år. Av skäl som här icke behöva
närmare utvecklas har kronan därigenom åsamkats betydande olägenheter
av skilda slag.

Orsaken till här angivna förhållande synes i huvudsak vara att söka i
bristande tillförlitlighet i det tekniska system som kommit till användning
vid byggandet av cisternerna. Nämnda system grundar sig på i stort sett
följande tekniska principer.

Cisternens tankvägg består inifrån räknat av 3 mm järnplåt, betong och
bergväggen. Betongmassan gjutes mellan järnplåten och bergväggen. När
betongen hårdnar och därmed minskar i volym, skall plåten enligt det använda
systemet följa efter det krympande betongmaterialet på sådant sätt,
att kontakten mellan betongen och plåten hela tiden bibehålies. Om så icke
sker uppkommer hålrum i betongmassan bakom plåten med kondensbildningar
och rostangrepp som följd.

Det tekniska fel som vidlåder den av fortifikationsförvaltningen tillämpade
byggnadsmetoden synes bl. a. vara, att alltför tunn järnplåt kommit till användning
i cisternkonstruktionerna. Detta har medfört att genombränning
skett vid fogarna i samband med svetsningen, vilket haft till följd att cisternerna
blivit otäta. Vidare har vid gjutningen av betongen erforderlig följsamhet
mellan betongen och järnplåten icke kunnat åvägabringas, varför
håligheter — s. k. bomma partier -— uppstått bakom plåtarna.

Upphovsmän till den vid ifrågavarande anläggningar använda byggnadsmetoden,
vilken åtnjuter patentskydd, äro tre av fortifikationsförvaltningens
egna tjänstemän. Fortifikationsförvaltningen har genom ett år 1955 träffat
avtal med nämnda tjänstemän förvärvat dispositionsrätt till patentet. Avtalet
tillförsäkrar patenträttsinnehavarna licensavgifter upp till ett belopp
av 200 000 kronor. Avgifterna äro förfallna till betalning med en tredjedel,
beräknad på den projekterade volymen, redan när en anläggning är färdigställd
för inklädnad enligt patentet och med återstoden så snart behållaren
ingjutits i betong på sätt som svarar mot patentanspråket.

Såsom tidigare nämnts ha här berörda cisternanläggningar, på grund av
att erforderlig tätbetsgrad icke kunnat uppnås, stått oanvända under flera
år och till följd härav utsatts för svåra rostangrepp. Fortifikationsförvaltningen
har nyligen påbörjat omfattande åtgärder i syfte att dels befria
cisternerna från rosten och dels genom viss målningsbehandling söka täta
tankarna. Enligt vad revisorerna inhämtat komma ifrågavarande iståndsättningsarbeten
att bli synnerligen kostnadskrävande och fordra kapitalinvesteringar
på flera miljoner kronor.

Vad som i ärendet sålunda förevarit ger revisorerna anledning uttala, att
enligt deras mening fortifikationsförvaltningen icke handlagt berörda byggnadsärende
med tillräcklig omsorg. Otillfredsställande synes vidare vara,
att det mellan fortifikationsförvaltningen och de tre tjänstemännen hos ämbetsverket
träffade avtalet givits sådant innehåll, att ersättning för nyttjan -

derätten till patentet utgår oberoende av om statsverket kommer att kunna
nyttiggöra sig av patentet eller icke. Enligt revisorernas uppfattning borde
avtalet i stället ha utformats så, att ersättning skall utbetalas först när
cisternanläggningarna visat sig användbara för sitt ändamål. Revisorerna
finna det med hänsyn till föreliggande omständigheter angeläget, att innan
ytterligare medel investeras i ifrågavarande lagringsanläggningar det tekniska
system som tillämpats vid deras uppförande underkastas ingående
undersökning i avseende på dess praktiska användbarhet. Undersökningen,
som lämpligen bör anförtros särskilt tillkallad opartisk expertis, synes också
böra omfatta frågan, om fullgoda garantier kunna anses föreligga för att
effektiv tätning av cisternerna kommer att uppnås med de metoder som nu
begagnas vid de av fortifikationsförvaltningen redan påbörjade iståndsättningsarbetena.

Under åberopande av det anförda få revisorerna alltså föreslå, att åtgärder
i av revisorerna angivet syfte utan dröjsmål vidtagas.

§ 8

Redovisningen av vissa inkomstmedel

Såsom av ett tidigare avsnitt av förevarande berättelse framgår, har fortifikationsförvaltningen
under de senare åren uppfört ett stort antal bergrumsanläggningar
för bl. a. förrådsändamål. I samband med utsprängningen
av dessa anläggningar ha uppkommit betydande kvantiteter lösa bergmassor.
Revisorerna ha hos fortifikationsförvaltningen gjort förfrågan om hur
ämbetsverket förfarit med nämnda massor. I anledning härav har ämbetsverket
meddelat följande.

a) Grundläggande är maskeringsfrågan beträffande den färdiga anläggningen
och dess omgivningar, vilket i allmänhet medför en strävan att få
bort huvuddelen av massorna, om detta kan ske för en rimlig insats eller
rent av kan vara inkomstbringande.

b) Förundersökningar sker fördenskull på projekteringsstadiet hos myndigheter
och enskilda om intresse föreligger för övertagande av massor i obearbetat
eller bearbetat tillstånd på anläggningsplatsen eller efter transport
till annan avtalad plats.

c) Någon överlåtelse av jordmassor torde icke ha skett, då dessa i allmänhet
erfordras för t. ex. maskeringsarbeten.

d) Bergmassor har i en del fall, t. ex. vid vissa hangarer, till övervägande
delar i obearbetat tillstånd åtgått för uppläggning av skyddsvallar in. in. Vid
mindre tunnelanläggningar har de oftast i obearbetat tillstånd åtgått för
om- och utbyggnad av tillfartsvägar, planer m. m. I en del fall har massorna
transporterats till andra kronans arbetsplatser såsom fyllnadsmateriel.

e) Som regel kan sägas att överlåtelse (försäljning) av bergmassor på de
orter, där försvarets bergrumsanläggningar utförts, erbjudit svårigheter.
Möjligheterna att överlåta obearbetade bergmassor växla ofta mycket snabbt,
beroende på till orternas närhet lokaliserade större anläggnings- eller industribyggnader.
Beträffande möjligheterna att överlåta bearbetat materiel
torde som regel i första hand endast mycket stora eller ur mineralogisk synpunkt
särskilt åtråvärda massor (t. ex. för asfaltbeläggning eller annan
industriell bearbetning) kunna ifrågakomma.

f) Det förhållandet att massorna måste bortföras kan i en del fall ha
medfört att obearbetade (eller bearbetade) massor har fått överlåtas till relativt
låga priser.

g) överlåtelse av massor till andra än byggnadsentreprenörer sker genom
separat uppgörelse eller i förekommande fall i samband med uppgörelse om
åtkomsten till markområdet.

h) överlåtelse av massor till andra än byggnadsentreprenörer, därest icke
massorna skola överlåtas till annan (enl. p. g) ovan), överväges regelmässigt
i samband med infordrande av anbud, vari anbudsgivaren uppfordras att
lämna pris alternativt för övertagande av massorna (inklusive skyldighet
att bortskaffa dem visst minimiavstånd inom viss angiven tidsrymd) resp.
att upplägga och maskera dem på i handlingarna angiven plats. Vid prövningen
av jämförbara anbud tages hänsyn till såväl maskerings- och naturvårdssynpunkter
som den ekonomiska sidan.

i) I övervägande antalet fall, då massorna upplagts i (maskerad) tipp,
torde i vederbörligt markavtal ha ingått bestämmelse om att massorna förbliva
kronans egendom.

Revisorerna ha vidare från fortifikationsförvaltningen infordrat uppgifter
om vilka belopp som under de senaste fem budgetåren influtit i samband
med försäljning av här berörda stenmaterial samt hur inkomsterna redovisats.
Uppgifterna ha sammanställts i nedanstående tablå.

Datum	Varuslag	å-pris	Belopp
1955156
10/10	340 m3	makadam	6: — /m3	2 040	—
6/12	71,5 »	stenmjöl	6: — / »	429	—
6/12	512 »	flis	6: — / »	3 072	--
6/12	305 »	»	6: — 1 »	1 830	—
10/2	205 »	sten	3:50 /»	717	50
7/7	174 »	flis	6: —- / »	1 044	—
24/6	7 138 »	grovmakadam	8:— 1»	57 104	—
18/6 Transp.sten, E-förråd, F 18	—	350	—
16/6	5 016 m3	makadam	8: — /»	40 128	—
20/6	2,5 »	stenmjöl	10:— / *	25	—
28/6	8 »	»	6:— /»	48	—
28/6	96 »	flis	6: —• / »	576	—
			Kronor	107 363	50
1956157
21/7	19 834,35 ton sprängsten	0: 50 /ton	9 917	17
28/8	10 548 in3	makadam	8: — / m3	84 384	—
28/8	6,5 »	stenmjöl	10:— /»	65	—
4/10	1 834 »	»	7: — /»	12 838	—
4/10	9 018 >	grovmakadam	8:— 1»	72 144	—
	90 »	finsingel	10:— / »	900	—
14/10	7 236 »	grovmakadam	8: — / »	57 888	■-
	584 »	finsingel	10:— /»	5 840	—
14/10	782 »	stenmjöl	7:— /»	5 474	—
14/10	4 »		8: -— / »	32	*-
14/12	754,8 »	makadam	6: — /»	4 528	80
18/12	1 800 »	grovmakadam	8: — /*	14 400	—
	96 »	finsingel	10: — /»	960	—
19/2	93 »	krossmatr.	9: — / »	837	—
15/6	153,5 »	stenmjöl	7:— /*	1 074	50
12/6	5 596,5 »	grovmakadam	8: — / »	44 772	—
	15 »	finsingel	10: — /»	150	—■
			Kronor	316 204: 47
1957158
1/7	516,8 m3	stenmjöl	6:— /»	3 100	: 80
	443,7 >	flis	6: — / »	2 662	: 20
17/7	5 »	stenmjöl	9: — / »	45	: —
17/7	3 »	»	9: — /»	27	i —

Datum		Varuslag		å-pris	Belopp
17/7	5 212,5 »	grovmakadam	8	— / »	41 700: —
16/8	6 925 »	»	8	— / »	55 400: —
6/9	6 987,5 >	»	8	— / »	55 900: —
17/10	6 162,5 »		8	— /»	49 300: —
7/11	268,3 »	stenmjöl	6	— /»	1 609: 80
	4,3 »	finmakadam	6	— /»	25: 80
22/11	28 408 »	grovmakadam	5	— /»	142 040: —
28/1	18 »	stenmjöl	9	— 1»	162: —
28/1	53,5 »	»	9	— /»	481: 50
28/1	1 367,5 >		5	— />	6 837: 50
28/1	5 825 »	grovmakadam	8	— 1»	46 600: —
28/1	15 592 »	»	5	— 1»	77 960: —
28/1	45 »		8	— />	360: —
	4 »	stenmjöl	9	— /»	36: —
28/1	5 »	finsingel	10	— /»	50w
25/3	130,5 »	stenmjöl	5	— /»	652: 50
14/6	4 *	»	6	— /»	24: —
				Kronor	484 974: 10
1958159
16/7	28 in3	finmakadam	10	— /m3	280: —
	12 »	stenmjöl	9	— /»	108: —
16/7	36 *		9	— /»	324: —
16/7	1 923 »		5	— 1»	9 615: —
16/7	28 »	grovmakadam	8	— 1»	224: —
17/7	7 515 »	»	8	— />	60 120: —
	35 »	finmakadam	10	— /»	350: —
17/7	3,5 »	stenmjöl	9	— / »	31:50
	17,5 »	finmakadam	9	— /»	157:50
14/8	24 542 »	grovmakadam	5	— /*	122 710: —
14/8	32 »	stenmjöl	6	- / »	192: —
14/8	24 »	X>	6	— / »	144: —
11/11	6 »	krossmakadam	6	— /»	36: —
23/1	4106 »	stenmjöl	5	— /»	20 530: —
	3 »	finmakadam	10	— /»	30: —
16/3	3,5 »	stenmjöl	9	— /*	31: 50
16/3	4 »	2>	9	— / »	36: —
16/3	16 »		9	— /»	144: —
16/3	26 »		9	— /»	234: —
16/3	4 *		9	— />	36: —
16/3	3,5 »	stenmjöl	9	— / »	31: 50
	3,5 x>	finmakadam	10	— /»	35: —
16/3	20 *	stenmjöl	5	— /»	100: —
16/3	16,5 »	»	9	— /»	148:50
17/4	20 360 »	grovmakadain	8	— /»	162 880: —
	25,5 »	finmakadam	10	— /»	255: —
	52 »	stenmjöl	9	— /»	468: —
				Kronor	379 251: 50

4 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1960 I

50 Datum	Varuslag		å-pris	Belopp
1959160 1/7	80 »	stenmjöl	5	_ 1 »	400	—
6/8	26 »		5	— /»	130	—
10/8	168 »		5	- / »	840	—
10/11	2 452,5 »	»	5	— /»	12 262	50
11/11	20 »	flis	6	— 1 »	120	*-
	10 »	stenmjöl	6	— /»	60	—
11/11	88 »		6	— / »	528	—
11/11	92 »		6	— /»	552	—
11/11	6 087,5 »	grovmakadam	8	— /»	48 700	—
	13 »	finmakadam	10	— 7»	130	—
	16 »	stenmjöl	9	— /»	144	50
11/11	24,5 »		5	— /»	122
11/11	10 »		9	— / »	90	—
11/11	6 »		9	- / »	54	—
3/12	2 460 »	»	5	— / »	12 300	—
7/1	12 »		6	— / »	72	—
7/1	28 »	flis	6	— 1 »	168	—
7/1	16 »	stenmjöl	6	— / »	96	—
				Kronor	76 769	: —
	Summa debiteringar tiden 1/7 1955 -	- 30/6 1960

Kronor 1 364 562: 57

Inkomsterna vid ifrågavarande försäljningar ha under angivna tid således
uppgått till sammanlagt i runt tal 1 365 000 kronor. Ifrågavarande belopp
har krediterats olika under vederbörande investeringsanslag upplagda redovisningstitlar.
Sedermera ha i runt tal 498 000 kronor gottskrivits titel 89031,
vissa ammunitionsförråd, och i runt tal 823 000 kronor titel 94701, befästningsbyråns
byråkostnader. Bokföringen av inkomsterna har, enligt vad
fortifikationsförvaltningen upplyst, gjorts »med stöd av gällande bokföringsbestämmelser».

De av fortifikationsförvaltningen åberopade bestämmelserna avse av
Kungl. Maj :t den 1 juli 1946 utfärdade föreskrifter angående disposition av
köpeskillingar som inflyta vid försäljning av viss staten tillhörig egendom
m. m. I dessa föreskrifter stadgas bl. a. följande.

§ 1

1 mom. Inflytande köpeskilling vid försäljning av fastighet eller annan
anläggning, som redovisas å annan statlig kapitalfond än i 2 mom. sägs, skall
till den del den motsvarar egendomens bokförda nettovärde — — ■— tillgodoföras
den å invcsteringsstaten för fonden uppförda titeln Övriga kapitalmedel.

Öl

2 mom. Genom bestämmelserna i denna paragraf göres icke ändring i de
särskilda regler som tillämpas för domänfonden, jordfonden och arrendeegnahemsfonden.

5 mom. Köpeskilling för annan fast egendom skall tillgodoföras den å
riksstaten uppförda inkomsttiteln Övriga diverse inkomster.

§ 2

1 mom. Köpeskilling för skrot, som uppkommer vid rivning av i 1 § omförmäld
egendom, skall efter avdrag för rivningskostnader redovisas i samma
ordning som köpeskilling för fast egendom.

Sker rivningen i samband med nybyggnad eller ändrings- och reparationsarbeten
skall dock behållna köpeskillingen för skrotet tillgodoföras de för
arbetena anvisade anslagsmedlen.

Enligt vad revisorerna under hand inhämtat har fortifikationsförvaltningen
i fråga om bokföringen av här berörda inkomster ansett ovan återgivna
stadgande i § 2 1 mom. andra stycket tillämpligt. I detta sammanhang
må slutligen omnämnas att de å titel 94701, befästningsbyråns byråkostnader,
bokförda medlen av fortifikationsförvaltningen tagas i anspråk för bl. a.
följande ändamål.

1) Avlöning av sakavlönad personal;

2) Administration;

3) Sjukvård, medicin;

4) Reseersättningar;

5) Bränsle, lyse, vatten, städning; samt

6) Skrivmateriel.

Revisorernas uttalande. Fortifikationsförvaltningen har under de senare
åren byggt ett stort antal bergrumsanläggningar för olika militära ändamål.
I samband med uppförandet av dessa anläggningar ha utsprängts ansenliga
kvantiteter bergmassor, vilka bl. a. använts för uppläggning av skyddsvallar,
byggande av vägar etc. I icke obetydlig utsträckning ha emellertid bergmassorna
också försålts till skilda avnämare. Såsom tidigare nämnts ha inkomsterna
på sådan försäljning under de fem senaste budgetåren uppgått
till i runt tal 1,3 milj. kronor. De influtna medlen ha med ca 0,5 milj. kronor
krcditerats titel 89031, vissa ammunitionsförråd, och med ca 0,8 milj. kronor
titel 94701, befästningsbyråns byråkostnader. Medel å sistnämnda titel användas
av fortifikationsförvaltningen för bl. a. avlöning av sakavlönad personal,
administration, sjukvård, reseersättningar, bränsle, lyse, vatten, städning
och skrivmateriel. Det tillämpade förfaringssättet innebär, att fortifikationsförvaltningen
kunnat disponera ifrågavarande medel för utgifter utöver
den av Kungl. Maj :t och riksdagen för vederbörande byggnadsföretag fastställda
kostnadsramen.

På av revisorerna gjord förfrågan har fortifikationsförvaltningen uppgivit,
att ifrågavarande medelsdispositioner skett i överensstämmelse med

stadgandet i 2 § 1 mom. andra stycket i av Kungl. Maj:t år 1946 utfärdade
föreskrifter angående disposition av köpeskillingar som inflyta vid försäljning
av viss staten tillhörig egendom m. m. Innebörden av nämnda stadgande
är, att köpeskilling för skrot som uppkommer i samband med rivning
av fast egendom skall, där rivningen sker i samband med nybyggnad eller
ändrings- och reparationsarbeten, tillgodoföras de för arbetena i fråga anvisade
anslagsmedlen.

Enligt revisorernas mening måste det anses i hög grad tveksamt, om nyssnämnda
stadgande är tillämpligt i fråga om de inkomstmedel som
här berörts. Det synes nämligen starkt kunna ifrågasättas, om utsprängning
av bergrum är att jämställa med rivning av fast egendom. Revisorerna
äro för sin del av den uppfattningen, att i förevarande fall 1 § 1 mom. av
bokföringsföreskrifterna i stället bort tillämpas, d. v. s. att inkomsterna bort
tillgodoföras den på investeringsstaten för försvarets fastighetsfond uppförda
titeln Övriga kapitalmedel.

Med hänsyn till att de inkomster om vilka här är fråga uppgå till förhållandevis
stora belopp och då det synes angeläget att en klar överblick erhålles
över samtliga kostnader för de investeringar som göras i försvarets bergrumsanläggningar,
anse revisorerna att förtydligande föreskrifter i ämnet
snarast böra utfärdas av innehåll, att inkomster i samband med här berörda
försäljningar i fortsättningen skola tillgodoföras vederbörlig kapitalfonds
inkomstsida.

§ 9

Till viss befattningshavare utgående traktamentsförmåner m. in.

Enligt beslut av fortifikationsförvaltningen den 27 maj 1955 förordnades
viss befattningshavare hos ämbetsverket att uppehålla en för ändamålet
inrättad befattning såsom chefskontrollant vid ämbetsverkets musköavdelning.
Förordnandet, som avsåg tjänst som extra byråingenjör i dåvarande
lönegrad Cg 27 med avlöning från sakanslag och med Stockholm som stationeringsort,
skulle gälla från och med den 1 juni 1955 tills vidare, dock
högst intill den 1 oktober samma år. Den 30 september 1955 beslöt ämbetsverket
att utsträcka förordnandet att gälla från och med den 1 oktober
nämnda år tills vidare. Sedermera beslöt ämbetsverket den 21 september
1956 att förordna samme tjänsteman — med bibehållande av innehavd
tjänst som extra byråingenjör — till extra ordinarie driftingenjör i dåvarande
lönegrad Ce 25 vid IV. militärbefälsstaben med Uppsala som stationeringsort.
Slutligen tillerkändes genom beslut av ämbetsverket den 3 augusti
1959 ifrågavarande tjänsteman för sitt arbete som chefskontrollant ett
arvode motsvarande lön enligt nuvarande lönegrad Ag 24, ortsgrupp 5.

Bemälde tjänsteman, vilken fortfarande tjänstgör som chefskontrollant
vid musköavdelningen, har sedan år 1952 varit bosatt i den kommun, Västerhaninge
kommun, inom vilken hans arbetsplats är belägen. Nämnda kommun
tillhör ortsgrupp 4. Genom att fortifikationsförvaltningen fastställt
tjänstemannens stationeringsort till Stockholm har denne emellertid alltsedan
år 1955 uppburit lön enligt ortsgrupp 5. Han har vidare under nämnda
tid uppburit såväl dag- som nattraktamente. Traktamentsförmånerna
torde ha uppgått till ett belopp av i runt tal 600 kronor per månad.

I 9 § 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente har föreskrivits att,
där ej tjänstemans stationeringsort blivit av Kungl. Maj:t bestämd och
denna ej heller framgår av omständigheterna, vederbörande myndighet skall
bestämma stationeringsorten med iakttagande av de närmare bestämmelser
Kungl. Maj:t meddelar. I 7 § tilläggsbestämmelserna till statens allmänna
avlöningsreglemente stadgas i nu berört avseende bl. a. följande.

Befordras eller förflyttas tjänsteman till tjänst å annan ort, skall denna
ort, där ej annat följer av vad nedan sägs, vara hans stationeringsort från
och med den dag den nya tjänsten enligt utnämnings- eller annan tillsättningshandling
skall tillträdas. Förordnas tjänstemannen antingen att före
tillträdandet av den nya tjänsten uppehålla densamma eller ock att efter
frånträdandet av den tidigare tjänsten tjänstgöra å den dittillsvarande stationeringsorten,
har vederbörande myndighet att besluta, huruvida och från
vilken tidpunkt stationeringsorten skall ändras under förordnandetiden.

I fråga om tjänsteman med eget hushåll, som befordras eller som förflyttas
utan att hava uttryckt önskan därom, må vederbörande myndighet

besluta, att med ändring av stationeringsort skall anstå tills vidare intill
dess tjänstemannen kunnat erhålla bostad av sådan beskaffenhet, att han
skäligen bort godtaga densamma. Sådant anstånd må medgivas för en tid av
högst ett år och endast under villkor att tjänstemannen vidtager alla de åtgärder,
som böra åligga honom, för att anskaffa dylik bostad. Sagda tid a\
ett år räknas från och med den dag, då den nya tjänsten enligt därom meddelat
beslut skall tillträdas eller då tjänstemannen dessförinnan tillträtt förordnande
att uppehålla tjänsten, dock tidigast från och med dagen för beslutet
om hans befordran eller förflyttning.

Vid prövning av fråga om ändring av stationeringsort har myndigheten
att beakta ej blott att statsverkets ekonomiska intressen behörigen tillgodoses
utan även att tjänstemannen ej oskäligt betungas genom ändring av stationeringsorten.

Revisorernas uttalande. Alltsedan den 1 juni 1955 har en hos fortifikationsförvaltningen
anställd tjänsteman varit förordnad att uppehålla tjänst
som chefskontrollant vid ämbetsverkets musköavdelning. I samband med
besluten om förordnandet har fortifikationsförvaltningen bestämt att Stockholm
skall utgöra tjänstemannens stationeringsort. Till följd härav har till
denne utbetalats dels lön enligt ortsgrupp 5, dels traktamenten för dag och
natt med tillhopa ca 600 kronor per månad.

Såsom i det föregående nämnts har ifrågavarande tjänsteman sedan omkring
åtta år tillbaka varit bosatt i den kommun, Västerhaninge kommun,
inom vilken hans arbetsplats (Muskö) är belägen. Berörda kommun tillhör
ortsgrupp 4.

Av 9 § statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) och 7 § tilläggsbestämmelserna
till nämnda reglemente (TB Saar) framgår att, för det fall
tjänsteman befordras eller förflyttas till tjänst å annan ort, denna ort regelmässigt
skall utgöra hans stationeringsort från och med den dag den nya
tjänsten enligt utnämnings- eller annan tillsättningshandling skall tillträdas.

Enligt revisorernas uppfattning har fortifikationsförvaltningens beslut att
fastställa Stockholm som stationeringsort för berörde tjänsteman sketti strid
mot nyssnämnda bestämmelser i Saar och TB Saar. Det må i detta sammanhang
framhållas, att statsverket genom sagda beslut åsamkats merutgifter
i form av såväl för höga lönekostnader (lön enligt ortsgrupp 5 i stället för
ortsgrupp 4) som obehöriga traktamentsersättningar.

Revisorerna förutsätta att erforderliga åtgärder i ärendet komma att vidtagas
genom vederbörande kamerala revisionsmyndighets försorg.

§ 10

Till viss kontrollpersonal inom försvaret utgående särskilda förmåner

I av Kungl. Maj :t den 7 maj 1906 för dåvarande arméförvaltningens artilleridepartement
fastställt Reglemente för anskaffning, tillverkning och kontroll
af artillerimateriel, som från inhemska verkstäder levereras till staten
(Bih. nr 21 till SFS år 1906) har föreskrivits bl. a. följande.

§2.

2. Vid tillverkning af artillerimateriel låter den kontraherande myndigheten
genom kompetent person utöfva kontroll öfver tillverkningen enligt
bestämmelserna i detta reglemente.

Af Kungl. Maj :t för detta ändamål förordnad officer benämnes kontrollofficer.

4. Kontrollofficer må med medgifvande af den myndighet, under hvilken
han direkt lyder, äfven mottaga uppdrag att kontrollera materiel, som af
annan myndighet blifvit beställd.

5. Uppstå meningsskiljaktigheter mellan leverantören och kontrollanten,
skall den kontraherande myndigheten fälla utslag. Åtnöjer sig leverantören
ej härmed, äger han rätt att påkalla öfverbesiktning i enlighet med föreskrifterna
i Kungl. Maj :ts nådiga förordning angående statens upphandlingsoch
entreprenadväsende.

6. Såsom biträden vid kontrollförrättning, i den mån dennas omfattning
sådant påkallar, erhåller kontrollant efter omständigheterna officerare eller
underbefäl.

7. I och för kontrollförrättningens utförande åligger leverantör att utan
särskild godtgörelse:

a) upplåta ändamålsenliga besiktningslokaler, skjutplats med därtill hörande
anordningar, förvaringslokaler för staten tillhöriga, för kontrollen erforderliga
instrument, ammunition o. d. äfvensom bereda kontrollpersonalen
passande inkvartering; sådana lokaler, som med hänsyn till användandet så
kräfva, skola under den kallare årstiden hållas uppvärmda,

Identiskt lika föreskrifter ha för marinförvaltningens del utfärdats den
Öl maj 1906 (Bih. nr 26 till SFS år 1906).

I enlighet med nämnda föreskrifter har sedan lång tid tillbaka personal
tillhörande armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
i stor utsträckning beordrats att tjänstgöra som kontrollanter vid olika industrier,
vilka ha regelbundna leveranser av krigsmateriel till armén, marinen
och flygvapnet. För närvarande sysselsättas hos vardera av armétygförvaltningen
och marinförvaltningen ett tiotal samt vid flygförvaltningen
ett sextiotal befattningshavare med sådana arbetsuppgifter.

Enligt vad revisorerna inhämtat förekommer det att vederbörande industrier
med stöd av § 2 mom. 7 a) i förenämnda reglementen utbetala särskild
ersättning till den kontrollerande personalen med 50—100 kronor per månad
i form av hyresbidrag. Det har vidare framkommit att armétygförvaltningen,
som i december 1959 fick kännedom om angivna förhållande, avser
att, så vitt angår ämbetsverkets personal, vidtaga åtgärder för att söka avveckla
här berörda bidragsgivning.

Revisorernas uttalande. År 1906 fastställde Kungl. Maj :t för dåvarande
arméförvaltningens artilleridepartement och marinförvaltningen särskilda
reglementen med föreskrifter avseende »anskaffning, tillverkning och kontroll
af artillerimateriel, som från inhemska verkstäder levereras till staten».
Av reglementena, vilka fortfarande äga giltighet, framgår bl. a. att det vid
tillverkning av artillerimateriel åligger den beställande myndigheten att hos
tillverkaren utöva erforderlig kontroll över produktionen. För att underlätta
denna kontroll är tillverkaren utan särskild ersättning skyldig att till
kronan upplåta bl. a. besiktnings- och förvaringslokaler »äfvensom bereda
kontrollpersonalen passande inkvartering».

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår ha vissa industrier,
vilka regelbundet leverera krigsmateriel till armén, marinen och flygvapnet,
med stöd av ovannämnda föreskrifter under en följd av år betalat särskilda
hyresbidrag till den personal som av vederbörande militära myndighet beordrats
att på platsen kontrollera krigsmaterieltillverkningen. Sammanlagt
äro för närvarande ett 80-tal befattningshavare hos armétygförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen sysselsatta i denna verksamhet.
Hyresbidragen uppgå enligt uppgift till belopp mellan 50 och 100 kronor
per månad.

Enligt vad revisorerna inhämtat har armétygförvaltningen, som först år
1959 erhöll kännedom om angivna förhållande, för avsikt att vad beträffar
ämbetsverkets personal söka avveckla den ifrågavarande bidragsgivningen.

Revisorerna äro för sin del av den uppfattningen, att det får anses synnerligen
tveksamt om de här berörda, mer än 50 år gamla föreskrifterna verkligen
innefatta skyldighet för vederbörande leverantörer att till kontrolltjänstemännen
utgiva omförmälda hyresbidrag. Oberoende av huru därmed
må förhålla sig anse revisorerna det emellertid angeläget, att bidragsgivningen
med det snaraste bringas att upphöra. Enligt revisorernas mening
måste nämligen denna anses i högsta grad olämplig med hänsyn till bl. a.
den ställning ifrågavarande tjänstemän intaga till leverantörerna. Härtill
kommer att kostnaderna för hyresbidragen i sista hand torde drabba statsverket,
då det synes sannolikt att vederbörande leverantörer i priserna på
krigsmaterielen inräkna även sagda kostnader.

Revisorerna föreslå alltså att åtgärder i av revisorerna angivet syfte utan
dröjsmål vidtagas.

§ 11

Byggande av visst militärflygfält

På order av chefen för flygvapnet utfördes i Kronobergs län åren 1952
och 1953 rekognosceringar för utväljande av lämplig plats för visst militärflygfält.
Sedan rapporter från dessa rekognosceringar blivit föremål för närmare
studium och representanter för flygvapnet under åren 1953—1955 vid
ett flertal tillfällen besökt de rekognoscerade platserna, blev det slutligt
valda området under sommaren 1956 föremål för mätningar, avvägningar
och markundersökningar. Revisorerna ha från flygförvaltningens flygfältsbyrå
infordrat upplysning om resultatet av de sålunda gjorda undersökningarna.
Flygfältsbyrån har i en med anledning härav upprättad promemoria
anfört följande.

I det tidigare preliminärt bestämda läget för startbana och förbindelsebana
utfördes i juli—augusti 1956 markundersökning. Denna undersökning
utfördes genom att i ett flertal (175) punkter grävdes eller spadborrades
till 1,5—2 m djup under markytan. (Kan djupare schakter förväntas, borras
om möjligt till minst en meter under blivande balansplan. På denna
plats förelåg ej någon som helst avvägning vid markundersökningens utförande,
varför blivande balansplans höjdläge var mycket svårbedömt men
antogs i stort sett följa markytan.) Samtidigt härmed bedömdes och klassificerades
den uppgrävda jorden, och ett antal jordprover togs för kontrollanalys
på laboratorium. De upptagna hålen fick därefter stå öppna så länge
som möjligt innan djupet till ev. vattenyta uppmättes. I de lägre områdena
var djupet till grundvattenytan som regel större än 1 m och inom de övriga
större än borrningsdjupet. Markytan var vid undersökningen mycket torr,
vissa av undersökningspersonalen hade hela tiden sandaler på fotterna utan
att besväras av någon markfuktighet. De inom området befintliga skogsdikena
voro helt torra.

Den år 1956 utförda undersökningen har sammanställts och redovisats på
ritning, och de upptagna jordproverna (14 st.) ha undersökts på Svenska
Kraftkontorets laboratorium.

Med ledning av de utförda undersökningarna och iakttagelser vid besök
på platsen har följande bedömningar gjorts.

1. Platsen för de föreslagna banorna är belägen på ett vidsträckt skogsbevuxet
moränområde där berggrunden mera sällan går i dagen. Berg i dagen
bar påträffats vid förbindelsebanan dels i NO och dels i SO men var av
mycket liten omfattning.

2. Moränen, som är en normalmorän med mycket jämn fördelning av
kornstorlekar och med 5—9 % lera av det material som är mindre än 16 mm,
är mycket likartad över hela området på såväl större som mindre djup.
Den överlagras som regel av ett 10—30 cm tjockt lager mossa, rötter och
mer eller mindre förmultnade växtdelar som brukligt är i skogsmark. I övergången
mellan detta lager av organiskt material och morän är moränen,
som regel inom ett 10 cm skikt, starkt uppblandad med organiskt material
(i borrningsprotokollen benämnd mullrik morän).

3. Ur tjälfarlighetssynpunkt är moränen bedömd såsom »mycket tjälfarlig»
och kan vid högt grundvattenläge ge upphov till stora tjällyftningar
och är ur bärighetssynpunkt känslig för vattenöverskott, varför dränering
bör utföras såväl utmed som under blivande banor.

Med erfarenhet av tidigare anläggningsarbeten på moränmark, t. ex. vissa
delar av startbanan vid anl. 115 och F 11 in. fl., bedömdes marken vid apl. 66
vara användbar för ifrågavarande anläggning under förutsättning att riklig
dränering anordnas. Vissa svårigheter kan förväntas om riklig nederbörd
förekommer före eller under byggnadstiden, men bör dessa i viss män
kunna kompenseras genom att dräneringarna utföras så tidigt som möjligt.

Av bifogade nederbördsdiagram1 från meteorologiska stationen i Växjö
framgår att åren 1955—56 var mycket nederbördsfattiga, men sista halvåret
1957 och sommarmånaderna 1958 var mycket nederbördsrika. Skogsavverkningen
utfördes i början av år 1958, varför den rikliga nederbörden
hösten 1957 ej kunde absorberas av träden, utan marken täcktes i stället avris
och grenar som förhindrade avdunstningar. Det var därför mycket vattenöverskott
i jorden och synnerligen ogynnsamt att utföra transporter och
schaktningsarbeten innan någon dränering utförts och hunnit göra verkan.

Sedan förberedande åtgärder för markförvärv såsom skogsräkning och
värderingar påbörjats i november 1956, genomfördes slutlig granskning avföreslagen
utformning av flygfältet i juni 1957. Köpekontraktet för det berörda
markområdet godkändes av Kungl. Maj:t i december 1957. Köpesumman
uppgick till 950 000 kronor, varifrån dock kan avräknas värdet av från
området sedermera försåld skog eller ca 450 000 kronor.

Genom särskilda skrivelser till tio av landets största entreprenadfirmor
infordrade flygförvaltningen sedermera anbud på utförande av startbana,
förbindelsebana m. in. inom det förvärvade området. Genom beslut den 18
april 1958 antog flygförvaltningen det lägst avgivna anbudet, som löd på i
runt tal 3,8 milj. kronor.

Efter det skogsbränning och risbränning i huvudsak slutförts på området,
benämnt »anläggning 130», konstaterades under juni och början av juli
månad 1958, att marken inom området icke torkat upp till sådan bärighet
att schaktning med traktorblad och traktordragna schaktvagnar var möjlig.
I anledning härav besiktigades arbetsplatsen vid upprepade tillfällen under
nämnda tid av representanter för flygförvaltningen och entreprenören. Den
29 juli 1958 lämnade entreprenören till flygförvaltningen en redogörelse för
arbetsförhållandena samt förslag till lämpliga åtgärder. I redogörelsen framhölls
följande.

1. I tillägg till arbetsbeskrivning för anläggning 130 angives beträffande
vegetationsavtagning, att vegetationstäckets tjocklek under avvägd markyta
uppskattats till 20 cm. Med normalt utförande skulle detta kunna borttagas
med schakttraktor försedd med blad. Det har emellertid visat sig omöjligt,
då under de 20 cm vegetation finnes ett ca 40 cm tjockt lager, som
även detta närmast torde kunna rubriceras som vegetation. Arbetsplatsen

1 Här ej återgivet.

utgör en typisk s. k. högmosse, dock att den ännu icke höjt sig över oinkringliggande
mark.

2. Till skillnad mot vad som angives i arbetsbeskrivningen måste sålunda
ett skikt av 60 cm tjocklek borttagas över hela fältytan. Med utgångspunkt
härifrån ha vi enligt bifogade preliminära kostnadssammanställning1 räknat
om massor och kostnader för de i grupp I härav berörda arbetena (ej vägar).

3. I arbetsplan översänd till FF den 16/4 1958 angives bl. a., att röjning
och vegetationsavtagning skulle vara färdigställd den 1/7 1958. Hittills, ca
en månad senare är, förutom röjningen, som färdigställdes enligt tidsplanen,
endast en mindre del av vegetationen borttagen.

Schaktningsarbetena skulle enligt tidsplanen igångsättas den 15/5 1958.
Hittills har det icke varit möjligt att utföra någon schaktning på grund av
att före schaktningen måste det till ca 60 cm tjocklek uppgående vegetationstäcket
borttagas. För schaktningsarbetena ha vi från 15/5 1958 haft
fyra traktorer med schaktvagnar disponibla för anläggning 130.

Tidsplanen utvisar även att mer än hälften av ledningsarbetena borde
vara utförda nu. Endast en mindre del har hittills kunnat utföras.

Förstärkningslagret skulle påbörjas den 15/6 1958, men är ännu icke
igångsatt.

En markant försening av arbetena har sålunda inträffat. Tidpunkten för
färdigställandet är för närvarande omöjlig att närmare precisera. Likaså
hur förseningen påverkar kostnaderna för anläggningen i övrigt.

4. Enligt tidsplanen avses betongbeläggningen påbörjas den 15/9 1958.
Dessförinnan måste vegetationsavtagning, ledningar, grusbädd m. in. utföras.
Inom norra delen av fältet är det utomordentligt angeläget, att skog
snarast fälles på område B, för att vägfrågan för gård B skall kunna ordnas.
Likaså bör vi i detta sammanhang snarast få påbörja arbetet på väg n-o-p.

Enligt den till ovannämnda redogörelse fogade kostnadssammanställningen
beräknade entreprenören att ett borttagande av vegetationstäcket på
området skulle medföra en merkostnad av i runt tal 4,4 milj. kronor. Enär
flygförvaltningen icke ansåg sig kunna godtaga de sålunda gjorda beräkningarna,
föreslog entreprenören i skrivelse den 12 augusti 1958 att erforderliga
arbeten i stället skulle utföras på bok och räkning med tillägg av
15 procent för administrationskostnaderna.

Efter närmare utredning och viss omprojektering beslöt flygförvaltningen
enligt protokoll den 16 september 1958 att på entreprenören utlägga en tillläggsbeställning
avseende borttagande av det lösa ytskiktet på området. Beställningen
avsåg arbeten till ett belopp av i runt tal 2,05 milj. kronor. Ur
nämnda protokoll må följande återgivas.

De extra arbetena äro betingade av markförhållandena på arbetsplatsen
och som skäl för nödvändigheten av arbetenas utförande anförde föredraganden
följande.

1. Efter påpekande från entreprenören och genom flera besök på arbetsplatsen
hade kunnat konstateras, att den ursprungligen av I’F angivna baianseringen
för banor och fältytor icke skulle kunna bibehållas. Orsaken
härtill var alt markytan till ett djup av ca 40 cm under vegetationstäcket

l Hur ej återgivet.

genom den starka nederbörden såväl denna som föregående sommar i förening
med en ovanligt sen tjällossning våren 1958 ännu under högsommaren
1958 hade så lös konsistens, att den icke kunde befaras med de schaktfordon,
som användas för massförflyttningar under normala förhållanden,
varigenom allt planenligt arbete på fyllnadsområdena omöjliggjordes.

2. För att arbetena skall kunna genomföras till hösten 1959 i enlighet med
kontraktet ansåg föredraganden nödvändigt att undanskaffa det lösa ytliga
jordlagret över hela arbetsområdet samt att i samband härmed företaga
vissa härav betingade mindre justeringar av dräneringarna. Genom en ingående
teknisk och ekonomisk analys hade kunnat konstateras, att detta
tillvägagångssätt var för FF ekonomiskt fördelaktigare än andra tänkbara
lösningar.

3. Det genom ovannämnda markförhållanden nödvändiggjorda ändrade
arbetsförfarandet vid ytschaktning inom arbetsområdet hade föranlett entreprenören
att med åberopande av »Allmänna kontraktsbestämmelserna»
§2:3 begära reglering av i anbudet angivet å-pris för vegetationsborttagning
resp. schakt i vad avsåg de lösa lagren till ett djup av ca 40 cm under
vegetationstäckets u. k. De av firman angivna nya å-priserna voro baserade
på grävmaskinsarbete för såväl vegetationsavtagning som ytlig schakt, medan
de i handlingen angivna å-priserna voro baserade på schaktvagns- och
schaktbladsarbete.

På grund av de ändrade arbetsplanerna för flygfältets färdigställande
framförde entreprenören i skrivelse den 20 februari 1959 krav på ytterligare
ersättningar. I anledning härav upptog flygförvaltningen förhandlingar med
entreprenören, vilka resulterade i att denne den 22 september 1959 erhöll
ännu en tilläggsbeställning, uppgående till 370 000 kronor. De sammanlagda
merkostnaderna ha således uppgått till i runt tal 2,4 milj. kronor.

Flygfältet blev i huvudsak färdigställt under senare delen av år 1959 och
slutbesiktning ägde rum den 3 november samma år.

Enligt vad revisorerna inhämtat orienterades icke luftfartsstyrelsen om
flygvapnets planer på att bygga här berörda flygfält. Nämnda förhållande
gav anledning till eu interpellation vid 1959 års riksdag angående samordning
av de militära och civila intressena vid planeringen av flygfält. I interpellationen
erinrades om att i Kronobergs län under senare år pågått utredning
om byggandet av ett flygfält avsett att tillgodose länets civila behov
av ett trafikflygfält samt att det i länet färdigställda militära flygfältet,
därest detta upplätes för civil trafik, på grund av sin belägenhet icke skulle
kunna betjäna mer än en del av det civila trafikunderlaget. Enligt interpellantens
mening hade betydande investeringskostnader kunnat sparas om
det militära flygfältet placerats så, att det kunnat tillgodose både de militära
och civila intressena. Interpellanten ställde i anledning härav följande två
frågor till chefen för kommunikationsdepartementet.

1. Förekommer icke några överläggningar mellan de militära och civila
luftfartsmyndigheterna vid planering av flygfält?

2. Om så icke är fallet är statsrådet beredd att för undvikande av fram -

tida misstag, när flygfältsbyggen är aktuella inom landet, samordna de militära
och civila intressena så att lämplig lokalisering av flyfälten erhålles?

I sitt svar på berörda interpellation framhöll departementschefen bl. a.
följande.

Samordning av militära och civila intressen vid nybyggnad av flygplatser
förekom tidigare endast i undantagsfall, såsom vid utbyggnaden av Visby
flygplats. Beträffande det av interpellanten åberopade flygfältet har samråd
inte ägt rum i förväg mellan flygvapnet och luftfartsstyrelsen.

I samband med inrikesflygets kraftiga expansion under de senaste åren
bär emellertid nämnda myndigheter strävat efter att söka samordna de militära
och civila intressena när det gällt anläggande av nya flygfält. Bl. a.
utbyter flygvapnet och luftfartsstyrelsen regelbundet informationer om de
flygplatser som planeras av resp. myndigheter. Dessutom inhämtas regelmässigt
yttrande på ett tidigt stadium från vederbörande länsstyrelse.

Jag vill emellertid kraftigt understryka, att det enligt min mening är av
största vikt att — om förutsättningar härför föreligger — man så långt
möjligt samordnar de civila och militära intressena vid utbyggnad av nya
flygfält. Det mellan vederbörande militära och civila myndigheter etablerade
samarbetet i dessa frågor, vilket synes kunna utvecklas ytterligare, bör göra
det möjligt för statsmakterna att vid beslut rörande nya "flygplatser ta vederbörlig
hänsyn till både de militära och de civila önskemålen.

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgått inköpte
flygförvaltningen år 1957 ett markområde i Kronobergs län, avsett för
visst militärt flygfält. Köpesumman uppgick till 950 000 kronor, varifrån
dock kunna avräknas 450 000 kronor, motsvarande värdet av den på området
befintliga skogen. Innan platsen för flygfältet definitivt fastställdes,
hade omfattande rekognosceringar företagits av representanter för flygförvaltningen
inom de aktuella områdena. Det slutligt valda området, benämnt
anläggning 130, blev sommaren 1956 föremål för mätningar, avvägningar
och markundersökningar, och upptagna jordprover underkastades analys på
Svenska kraftkontorets laboratorium. Efter det markundersökningarna slutförts
infordrade flygförvaltningen anbud från tio större entreprenadfirmor,
varvid det lägst avgivna anbudet antogs, lydande på i runt tal 3,8 milj.
kronor.

I den arbetsbeskrivning som tillställdes vederbörande entreprenör hade
flygförvaltningen förutsatt att ett vegetationstäcke av 20 cm:s tjocklek
skulle borttagas medelst schakttraktor försedd med blad. Entreprenören
fann emellertid, sedan arbetena igångsatts, att flygförvaltningens beräkning
av ytskiktets tjocklek varit felaktig såtillvida att under det i arbetsbeskrivningen
angivna vegetationstäcket fanns ytterligare ett ca 40 cm tjockt lager,
vilket också enligt entreprenörens uppfattning kunde betecknas som vegetation.
Då det sammanlagda ytskikt som måste borttagas således hade en
tjocklek av ca 60 cm, visade det sig omöjligt att utföra arbetet med schakttraktor.
I anledning härav meddelade entreprenören, att en avsevärd fördröjning
av flygfältets färdigställande var ofrånkomlig samt att de ändrade

arbetsplanerna också skulle komina att medföra avsevärda fördyringar.
Merkostnaderna uppskattades till i runt tal 4,4 milj. kronor. Flygförvaltningen,
som icke ansåg sig kunna godtaga entreprenörens beräkningar, beslöt
efter närmare utredning och viss omprojektering att medgiva en tillläggsbeställning
för ytskiktets borttagande på i runt tal 2,05 milj. kronor.
Sedermera erhöll entreprenören ytterligare en tilläggsbeställning på 370 000
kronor. De sammanlagda merkostnaderna belöpte sig således till i runt tal
2,4 milj. kronor eller till ca 60 procent av den från början avtalade entreprenadsumman.

Självfallet kan det i många fall icke undvikas att vid större byggnadsföretag
vissa fördyringar inträffa på grund av omständigheter, vilka av
olika skäl icke kunnat med säkerhet förutses under planeringsarbetet. Revisorerna
kunna emellertid för sin del icke finna att vid det här aktuella flygfältsbygget
dylika omständigheter varit för handen. Orsaken till de gjorda
felkalkylerna synes i stället vara att söka i bristfällig sakkunskap vid de
förberedande markundersökningarna. Därest vegetationstäckets verkliga
tjocklek på ett tidigt stadium blivit känt, hade skäl måhända förelegat att
ompröva hela frågan om flygfältets placering. Möjlighet hade då förefunnits
att utvälja en annan plats, där kostnaderna för flygfältets byggande
kunnat hållas på en rimligare nivå. Vad som vid detta flygfältsbvgge i nu
berört avseende förevarit ger revisorerna anledning ifrågasätta, huruvida
icke generella föreskrifter böra utfärdas av innehåll, att vederbörande myndigheter
i fortsättningen skola ha skyldighet att till Kungl. Maj :t omedelbart
anmäla kostnadsfördyringar av det slag och den storlek om vilka här varit
fråga.

Såsom tidigare nämnts ha i Kronobergs län under de senare åren pågått
utredningar om anläggande av ett civilt flygfält. Enligt revisorernas mening
borde det vid sådant förhållande ha varit angeläget att söka samordna de
civila och de militära intressena i syfte att skapa förutsättningar för byggande
av ett gemensamt flygfält i länet. Från flygvapnets sida togs emellertid
ingen kontakt i frågan med luftfartsstyrelsen, som således var helt ovetande
om planerna på det militära flygfältsbygget. Det må i detta sammanhang
framhållas att, även om det skulle visa sig möjligt att i framtiden
utnyttja det militära flygfältet jämväl för viss civil trafik, detta på grund
av sin belägenhet icke kommer att kunna tillgodose mer än en del av det
civila trafikbehovet. Saken påtalades, såsom i det föregående nämnts, i en
interpellation vid 1959 års riksdag, varvid framhölls att betydande investeringskostnader
hade kunnat sparas, om i förevarande fall ett samarbete
mellan de militära och de civila luftfartsmyndigheterna från början etablerats.
I sitt svar på interpellationen underströk chefen för kommunikationsdepartementet
bl. a., att det vore av största vikt att man sa långt möjligt
samordnade de civila och de militära intressena vid utbyggnaden av nya
flygfält samt att under de senaste åren berörda myndigheter också strävat

efter en dylik samordning. Enligt departementschefens mening borde emellertid
det ifrågavarande samarbetet kunna ytterligare utvecklas.

Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att avsevärda investeringar
inom de närmaste åren komma att bli erforderliga för att tillgodose
behovet av nya flygfält för såväl den civila som den militära flygtrafiken.
Mot bakgrunden härav är det självfallet synnerligen angeläget, att alla möjligheter
tillvaratagas för att i kostnadsminskande syfte samordna det civila
och det militära flygfältsbyggandet. Enligt revisorernas mening kan det därför
i fortsättningen icke anses godtagbart att nya flygfält planeras utan att
här berörda spörsmål bli föremål för överläggningar mellan de civila och
de militära luftfartsmyndigheterna.

§ 12

Uppförande av viss ammunitionssammansättningsverkstad

Armétygförvaltningen har för närvarande till sitt förfogande ett antal
s. k. ammunitionssammansättningsverkstäder, vilkas uppgift är att omhänderha
sprängämnesgjutning samt sammansättning och revidering av ammunition.
Till nämnda verkstäder äro anslutna centrala ammunitionsförråd.

I underdånig skrivelse den 30 november 1955 föreslog försvarets fabriksstyrelse
efter anmodan av överbefälhavaren och i samråd med armétygförvaltningen,
chefen för försvarsstaben och sprängämnesinspektionen, att en
ny verkstad för här angivna ändamål skulle uppföras och att i samband
därmed de hittillsvarande sammansättningsverkstäderna skulle nedläggas.
Kostnaden för den nya verkstaden, vilken avsågs skola underställas fabriksstyrelsen,
beräknades till 13,1 milj. kronor, varav 11 milj. kronor för byggnadsarbeten,
1,5 milj. kronor för maskinutrustning och 600 000 kronor för
markförvärv. Alternativt föreslogs i skrivelsen att en första etapp av anläggningen
för omkring 6,1 milj. kronor skulle komma till utförande, varigenom
möjligheter skulle skapas att utföra den farligaste delen av ifrågavarande
verksamhet, nämligen sprängämnesgjutningen, i lokaler som voro
lämpligare ur risksynpunkt än de hittillsvarande. I sina anslagsäskanden för
budgetåret 1958/59 upprepade fabriksstyrelsen sitt förslag om att utföra den
första etappen av berörda sammansättningsverkstad samt äskade 4,5 milj.
kronor för byggnadsarbeten och 1 milj. kronor för maskinanskaffningar. I
propositionen nr 110 till 1958 års riksdag föreslogs i anledning härav, att
1 milj. kronor skulle anvisas för påbörjande av den nya sammansättningsverkstaden.
Detta blev också riksdagens beslut (skr. nr 83).

Enligt vad revisorena inhämtat befinna sig planerna på uppförande av
ifrågavarande verkstad fortfarande på projekteringsstadiet. Ett förverkligande
av projektet är vidare beroende av att vissa med byggnadsföretaget
sammanhängande och ännu icke avgjorda markfrågor kunna bringas till
en ändamålsenlig lösning.

I skrivelse till överbefälhavaren den 4 augusti 1959 framhöll armétygförvaltningen
under hänvisning till en av arméöverdirektören utarbetad promemoria
i ämnet, att vissa under senare år inträffade omständigheter syntes
kunna påverka kommande överväganden rörande den nya sammansättningsverkstaden.
Arméöverdirektören hade i nämnda promemoria erinrat
om att 1958 års försvarsbeslut för arméns del medfört minskad krigsorganisation,
vilket bl. a. fått till följd att någon ökning av ammunitionstillverkningen
icke skulle bli erforderlig under de närmaste åren. Den tillverkningskapacitet
som de redan existerande sammansättningsverkstäderna representerade
voro därför enligt arméöverdirektörens mening fullt tillräcklig i da -

gens läge. I promemorian hade vidare framhållits, att det tidigare anförda
huvudargumentet för uppförande av en ny verkstad, nämligen explosionsriskerna
vid de äldre anläggningarna, icke längre gjorde sig med samma
styrka gällande. Det hade nämligen framkommit, att det för väsentligt lägre
kostnader än en nyanläggning skulle betinga vore möjligt att vidtaga sådana
anordningar vid de redan befintliga verkstäderna, att full trygghet i berört
avseende skulle kunna uppnås. Kostnaderna för dessa anordningar skulle
enligt gjorda beräkningar uppgå till allenast en femtedel av de för en ny
verkstad erforderliga kapitalinvesteringarna.

Revisorernas uttalande. För sprängämnesgjutning samt sammansättning
och revidering av ammunition finnas för närvarande i anslutning till centrala
ammunitionsförråd ett antal ammunitionssammansättningsverkstäder,
vilka lyda under armétygförvaltningen. Såsom tidigare nämnts föreslog försvarets
fabriksstyrelse i underdånig skrivelse den 30 november 1955 efter anmodan
av överbefälhavaren och i samråd med armétygförvaltningen, chefen
för försvarsstaben och sprängämnesinspektionen, att nämnda verkstäder
skulle nedläggas och att den där bedrivna verksamheten skulle koncentreras
till en enda verkstad, vilken skulle underställas fabriksstyrelsen. Förslaget
var i första hand betingat av önskvärdheten av att särskilja de centrala ammunitionsförråden
från den ur explosionssynpunkt riskfyllda sprängämnesgjutningen.
Kostnaderna för den föreslagna verkstaden beräknades år 1955
till 13,1 milj. kronor.

För påbörjande av den nya sammansättningsverkstaden anvisade 1958
års riksdag ett anslag på 1 milj. kronor. Arbetet med projekteringen av verkstaden
är ännu icke avslutat, och ej heller äro de med uppförandet av verkstaden
sammanhängande markfrågorna definitivt lösta.

Enligt revisorernas mening skola starka skäl kunna åberopas för att en
kapitalinvestering av den storlek varom här är fråga skall vara försvarbar.
Det bör t. ex. föreligga ett stort behov av att rationalisera en tillverkning eller
att öka produktionen av någon nyttighet. Vad beträffar det av fabriksstyrelsen
framlagda förslaget om uppförande av en ny ammunitionssammansättningsverkstad
har som främsta motiv härför framförts, att de redan
existerande sammansättningsverkstäderna icke uppfylla de krav som måste
uppställas i fråga om säkerheten vid sprängämnesgjutningen. I detta sammanhang
må emellertid omnämnas, att i en av arméöverdirektören utarbetad
och av armétygförvaltningen år 1959 till överbefälhavaren överlämnad
promemoria påvisats, att erforderlig säkerhetsgrad kan uppnås vid de nyssnämnda
verkstäderna, om vissa anordningar — vilka här på grund av ärendets
hemliga natur icke kunna närmare specificeras — vidtagas beträffande
dem. Kostnaderna härför skulle enligt gjorda beräkningar bliva förhållandevis
begränsade och uppgå till ca en femtedel av de för en ny verkstad behöv5
Rrv. berättelse ang. statsverket i!)G0 I

liga kapitalinvesteringarna, vilket således skulle motsvara en besparing
på ca 10 milj. kronor enligt 1955 års priser.

Med hänsyn till sist angivna omständigheter anse revisorerna det ytterst
tvivelaktigt, om tillräckliga skäl fortfarande kunna anses föreligga för ett
fullföljande av planerna på att uppföra en ny ammunitionssammansättningsverkstad.
Det må härvid jämväl beaktas att, såsom i det föregående
framhållits, någon ökning av ammunitionstillverkningen icke torde bli aktuell
inom de närmaste åren. De nuvarande sammansättningsverkstädernas
produktionskapacitet synes därför i dagens läge vara fullt tillräcklig.

Enligt revisorernas uppfattning kunna även ur mobiliseringssynpunkt
vägande erinringar göras mot ett förverkligande av här föreliggande byggnadsprojekt.
Erinras må i detta sammanhang att risken för att vid ett krigsfall
moderna kärnvapen kunna insättas mot vårt försvar gjort det nödvändigt
att i största möjliga utsträckning sprida landets försvarsanordningar.
Mot bakgrunden härav förefaller det uppenbart att en koncentration av
ammunitionssannnansättningen till en enda plats skulle i hög grad äventyra
såväl den personella som den materiella mobiliseringsberedskapen på förevarande
område.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter anse revisorerna det angeläget,
att frågan om uppförande av en ny ammunitionssammansättningsverkstad
snarast blir föremål för förnyad prövning.

Socialdepartementet

§ 13

Socialstyrelsens tillsynsuppgifter in. m.

Enligt den för socialstyrelsen gällande instruktionen (SFS 1957: 416) är
styrelsen tillsynsmyndighet över barnavårdsanstalter, semesterhem för husmödrar,
social hemhjälpsverksamhet och nykterhetsvården ävensom över
sådana arbetshem som avses i lagen om socialhjälp. Styrelsen är vidare centralmyndighet
för ferieresor för barn och husmödrar m. fl. ävensom för skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården samt för de för den eftervårdande
verksamheten vid nämnda skolor upprättade särskilda inackorderingshemmen.
Styrelsen utövar jämväl inseende över statens socialvårdskonsulenter
och statens förlikningsmän för medling i arbetstvister.

I syfte att erhålla en uppfattning om de göromål som ankomma på socialstyrelsen
i samband med fullgörande av nämnda tillsynsverksamhet ha riksdagens
revisorer från styrelsen inhämtat vissa uppgifter i ämnet, avseende
budgetåret 1958/59.

Av de lämnade uppgifterna framgår följande beträffande barnavårdsbyrån.

I fråga om barnhemmen finnas bestämmelser meddelade i 5 kap. 39—42 b
§§ barnavårdslagen och i stadgan den 22 juni 1945 om barnavårdsanstalter
(SFS nr 506). Den här ifrågavarande tillsynen utövas av socialstyrelsen
genom inspektioner på de olika barnhemmen. Inspektionerna — som företagas
tillsammans med representant för den andra statliga tillsynsmyndigheten,
länsstyrelsen — gälla barnhemmens utrustning och skötsel samt
barnens vård. övrig del av tillsynsverksamheten har avseende på barnhemsverksamhetens
organisation och anpassning efter växlande behov, planläggning
av nya anstalter m. m. Inspektionsresor företagas främst av två byråinspektörer;
de resor som i övrigt förekomma utföras i regel av chefen för
barnavårdsbyrån.

I fråga om barnkolonier gälla i förevarande avseenden samma författningar
som ovan angivits beträffande barnhemmen. Tillsynen över barnkolonierna
utövas dock huvudsakligen genom vederbörande länsstyrelse.
Representanter för socialstyrelsen besöka i allmänhet samtliga kolonier i ett
län varje år. För länsstyrelsernas del avser denna verksamhet att tillse, att
de barn som vistas vid barnkolonier erhålla tillfredsställande vård och skötsel.
För socialstyrelsens del är avsikten med besöken — som alltid äga rum
tillsammans med länsstyrelsens representanter — att styrelsen härigenom
skall kunna följa utvecklingen och förhållandena i detta hänseende. Inspektionerna
företagas av byråchefen, en byrådirektör och/cl ler en förste byråsekreterare.

För anstalterna för halvöppen barnavård äro tillämpliga — förutom ovan

angivna bestämmelser i barnavårdslagen — socialstyrelsens kungörelse med
föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till driften av institutioner
inom den halvöppna barnavården samt Kungl. Maj:ts beslut den 6 maj 1949
rörande statsbidrag till utbildning av personal inom halvöppen barnavård.
Tillsynen utövas genom inspektioner på olika institutioner. Vidare lämnas
vägledning och bistånd till respektive huvudmän. Inspektionerna som
företagas tillsammans med representanter för den andra statliga tillsynsmyndigheten,
länsstyrelsen —- utföras av byråchefen, en byrådirektör, en
konsulent och/eller en byråsekreterare. Besök avläggas även vid de sju förskoleseminarierna
och deras praktikinstitutioner. Avsikten med denna tillsyn
är att tillse, att förskoleseminariernas undervisning bedrives på sådant
sätt att statsbidrag kan utgå. För denna verksamhet anlitas i stort sett
samma personal som nyss nämnts.

Ferieresorna för hem och husmödrar regleras av kungörelsen den 8 juni
1951 (SFS nr 376). På detta område utövas tillsynen genom att barnavårdsnämndernas
arbetsmaterial årligen infordras och granskas av en kanslist.

Verksamheten vid semesterhemmen för husmödrar regleras bl. a. av kungörelsen
den 31 maj 1946 angående statsbidrag till driften av semesterhem
för husmödrar m. m. (SFS nr 233). Socialstyrelsen har upplyst, att styrelsen
med hänsyn till uttalanden i riksdagen varit mycket restriktiv när det gäller
inspektioner av semesterhemmen för husmödrar. Särskild inspektionsresa
till semesterhem har sedan år 1946 företagits endast en gång och föranleddes
då av en anmälan om missförhållanden vid hemmet. Resan kombinerades
dock med besök på barnkolonier. Sedan vederbörande semesterhemsanordnare
uttalat önskemål om besök, företogs några år senare av en av socialstyrelsens
tjänstemän resa till några av anordnarens i södra Sverige belägna
hem. Samtidigt härmed besöktes ytterligare ett hem. I den mån de av socialstyrelsens
tjänstemän som närmast ha att handlägga ärenden rörande semesterhem
företagit resor i andra ärenden och därvid haft att passera en ort,
där ett semesterhem varit beläget, eller varit i omedelbar närhet av ett dylikt
har det besökts. Icke någon inspektionsresa har företagits under budgetåret
1958/59.

Socialstyrelsen — som enligt vederbörande kungörelse äger utfärda föreskrifter
med avseende å tillämpningen av kungörelsen och angående semesterhemsverksamhetens
bedrivande — har föreskrivit, att anordnare av semesterhem
som önskar få det godkänt skall via vederbörande husmoderssemestcrnämnd
insända ansökan härom till styrelsen. Om hemmet icke
tidigare är känt av nämnden, avlägger denna ett besök på hemmet före avgivandet
av yttrandet.

För mödrahjälpen gäller förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjälp
(SFS nr 339). Tillsynsverksamheten utövas genom skriftlig och muntlig rådgivning
samt genom utfärdandet av skriftliga tillämpningsföreskrifter till
barnavårdsnämnder och mödrahjälpsnämnder. Besök avläggas vid mödra -

hjälpsnämndernas sammanträden. Genom socialvårdskonsulenternas försorg
företages inspektion hos barnavårdsnämnderna. Tillsynen, som utövas av en
förste byråsekreterare, avser att tillse att verksamheten bedrives i enlighet
med gällande föreskrifter.

Enligt lagen om allmänna barnbidrag den 26 juli 1947 (SFS nr 529) sker
den däri avsedda tillsynen över barnavårdsnämnder genom muntlig och
skriftlig rådgivning samt skriftliga tillämpningsföreskrifter. Vidare granskas
berättelser som avgivas av den andra tillsynsmyndigheten, länsstyrelsen.
Genom vederbörande socialvårdskonsulents försorg utövas inspektion hos
barnavårdsnämnderna.

Uppgifter beträffande de tjänsteresor som företagits av personal inom
barnavårdsbyrån under budgetåret 1958/59 och som ha samband med förut
angiven tillsynsverksamhet ha sammanställts i tabell 1, till vilken torde få
hänvisas.

Tabell 1

Tjänsteman	Antal dagar	Antal besökta institutioner	Resekost- nader (kronor)	Trakta- menten (kronor)
Barnhemmen
Byråinspektör I	51	92	1 226	1 359
Byråinspektör II	3	4	146	90
Byråchef	5	11	735	79
Barnkolonier
Byråchefen	12	36	1 1411	357
Byrådirektör	10	34	—2	297
Körste byråsekreterare	7	23	612	222
Anstalter för halvöppen barnavård Byråchefen	1	5	_3	10
Byrådirektören	1	5	—3	18
Konsulenten	45	51	1 976	1 005
Byråsekreteraren	60	99	2 596	1 392
Byråsekreteraren	4	3	452	117
Summa	199	363	8 333	4 946

1 Inkluderar resekostnader för andra tjänstemän från byrån.

- Resekostnaderna helt eller delvis upptagna på byråchefens reseräkning.

3 Besöken företagna i samband med resor, där kostnaderna ersatts av annan än socialstyrelsen.

Beträffande de tjänsteresor som barnavårdsbyråns chef företagit ha följande
särskilda uppgifter lämnats.

Barnhem. I samband med planering av nya barnhem eller en ändring av
barnhemsplanen brukar huvudmännen för barnhemsvårdens ordnande, d.v.s.
landstingen, begära en överläggning på platsen av byråchefen. Vid sådana
sammankomster brukar även några barnhem besökas. Av samtliga 52 anstaltsbesök
under budgetåret 1958/59 utgöres 11 av dylika besök på barnhem
i närvaro av landstingsrepresentanter och representanter för vederbörande
länsstyrelse.

Daghem, lekskolor, eftermiddagshem. Av de 52 anstaltsbesöken utgöres 5
av besök på s. k. halvöppna institutioner. Dessa besök har för byråchefens
del varit föranledda av begäran från den kommunala ledningen av denna

vård. . , , o

Kolonier. Varje sommar brukar byråchefen tillsammans med en eller tva
tjänstemän från byrån gå igenom ett läns samtliga barnkolonier. Dessa resor
sker alltid i samband med länsstyrelsens barnavårdskonsulents inspektionsresor
på kolonierna och tillsammans med konsulenten. Från socialstyrelsens
sida betraktas besöken ej som en inspektion — denna uppgift åvilar länsstyrelserna
— utan mera som en möjlighet för barnavårdsbyråns tjänstemän
att följa med utvecklingen och förhållandena på barnkolonierna. Under
ifrågavarande budgetår besökte byråchefen med två tjänstemän från byrån
under en vecka samtliga 28 barnkolonier i Värmlands län. Dessutom besöktes
5 kolonier tillsammans med statsrådet Lindström. Två kolonier besöktes
i samband med jubileum. Fn koloni besöktes under vintern i och för överläggning
om eventuellt ändrad verksamhet till ungdomsgård. Av de 52 anstaltsbesöken
under budgetåret 1959/60 utgjordes 36 av besök på kolonier.

Det må anmärkas att byråchefen under ifrågavarande budgetår företagit
andra tjänsteresor exempelvis i samband med upplysningsföredrag, besök
på ungdomslokaler eller dyl. Kostnaderna för dessa resor har icke medtagits
i den tablå, som upprättats av barnavårdsbyrån.

Beträffande den tillsynsverksamhet som åligger socialvårdsbgrån må följande
anföras.

Enligt 53 § lagen den 4 januari 1956 om socialhjälp (SFS nr 2) utövas tillsvn
över arb et shemmen. Denna äger rum pa så sätt att styrelsen per telefon
eller vid besök tager del av förhållandena på hemmen ävensom utfärdar råd
och anvisningar för verksamheten. Dessutom företagas utredningar med
anledning av från interner framförda klagomål. Avsikten med tillsynen är
att tillse att verksamheten bedrives i enlighet med gällande bestämmelser
samt utfärdade råd och anvisnigar ävensom att verka för att verksamheten
bedrives på ett ändamålsenligt sätt. Tillsynen utövas av chefen för byrån,
en förste byråsekreterare och en byråsekreterare.

Tillsyn sker även beträffande socialhjälpsverksamheten. Råd och upplysningar
för främjande härav meddelas dels i en av socialstyrelsen utgiven
publikation, dels i samband med tjänsteresor inom kommunerna. Socialstyrelsen
samarbetar härvid med socialvårdskonsulenterna. Syftet är att
tillse att socialhjälpsverksamheten ordnas och utvecklas på ett ändamålsenligt
sätt. Även härför anlitas de tjänstemän som förut nämnts i fråga
om arbetshemmen.

Under den tid som avses med förevarande undersökning gällde alltjämt
kungörelsen den 31 december 1943 om social hemhjälpsverksamhet (SFS ni
947). Den tillsyn som till följd härav ägde rum utövades genom muntliga
och skriftliga råd och upplysningar, utfärdandet av tillämpningsföreskrifter
till hemhjälpsstyrelser och hemhjälpsnämnder, besök hos verksamhetens
huvudmän in. in. Avsikten härmed var att tillse att verksamheten bedrevs
enligt gällande bestämmelser samt att verka för verksamhetens ändamåls -

enliga utveckling. Tillsynen utövades av hemhjälpskonsulenten, en amanuens
och delvis en byråsekreterare.

Enligt ett kungl. brev den 27 februari 1959 har socialstyrelsen att övervaka
den verksamhet som avser bistånd åt flyktingar. Detta sker genom besök i
läger, socialnämnder och länsarbetsnämnder samt hos enskilda flyktingar.
Socialstyrelsen skall även bistå flyktingar som icke på annat sätt få hjälp.
Styrelsen skall tillse, att flyktingarna erhålla vård och understöd i huvudsak
enligt gällande praxis inom socialvården. Härför har anlitats en byråsekreterare.

Uppgifter om de tjänsteresor som tjänsteman inom social vårdsbyrån företagit
för nu nämnda ändamål under budgetåret 1958/59 äro intagna i tabell 2.

Tabell 2

Tjänsteman	Antal dagar	Antal besökta institutioner	Resekost- nader (kronor)	Trakta- menten (kronor)
Arbetshemmen
Byråchefen Social hjälpverksamhet	3	2	Kostnader-na för dessa resor ingå i nedan för byråchefen upptagna kostnader
Byråchefen	49	49	3 5022
Förste byråsekreteraren	38	21	3 0112
Social hemhjälpsverksamhet
Hemhjälpskonsulenten Bistånd åt flyktingar	351	26	1 5841	1 0041
Byråsekreterare	28	40	1 919	684
Summa	153	138	10 016	1 688

1 Avser även annan tjänsteförrättning.

2 Avser såväl resekostnader som traktamenten.

Nykterhetsvårdsbyrån har bl. a. att utöva tillsyn över vårdanstalterna för
alkoholmissbrukare. De författningar som reglera denna verksamhet äro
lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård (41, 42, 43, 45, 53, 58,
60 § §), kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr 528) med vissa tillämpningsföreskrifter
till lagen om nykterhetsvård (18—20, 22, 24, 25 §§), stadgan
den 23 november 1956 (nr 551) för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare,
kungörelsen den 26 april 1957 (nr 144) om statsbidrag till anordnande
av vårdanstalter för alkoholmissbrukare in. in. samt kungörelsen den
12 maj 1955 (nr 426) om statsbidrag till driftkostnader vid vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. in.

Tillsynen utövas dels genom inspektioner på de olika anstalterna, dels
genom rådgivning vid överläggningar m. in. Inspektionerna avse kontroll av

och rådfrågning angående den vård anstalten meddelar samt planläggning
av nya vårdformer ävensom inspektion av anstalternas utrustning, skötsel
och ekonomiska förvaltning, övrig del av tillsynsverksamheten avser överläggningar
om och planering av nya vårdanstalter. Inspektionsresorna företagas
i regel av avdelningschefen (förste byråinspektören), stundom med
biträde av en byråsekreterare, samt i viss utsträckning av byråchefen. Vissa
verksamhetsgrenar (vårdarbetet, ekonomiska förvaltningen) inspekteras
självständigt av en förste byråsekreterare, en t. f. förste byråsekreterare och
en konsulent.

Vidare utövas tillsyn över de kommunala nykterhetsnämnderna och länsnykterhetsnämnderna.
Bestämmelser härom finnas i — förutom lagen om
nykterhetsvård (3 och 9 §§) och kungörelsen med tillämpningsföreskrifter
till denna lag (23, 24 och 27 §§) — instruktionen den 23 november 1956
(nr 552) för länsnykterhetsnämnderna och kungörelsen den 4 juni 1954
(nr 431) om statsbidrag till de kommunala nykterhetsnämnderna. Tillsynen
utövas genom dels inspektioner hos nämnderna, dels rådgivning vid regionala
eller länsvisa kurser och konferenser för nykterhetsnämnderna, dels
ock enskilda överläggningar med nykterhetsnämndsrepresentanter. Inspektionerna
avse kontroll av att nykterhetsnämnderna fullgöra sina författningsenliga
åligganden, utbygga vårdresurserna o. s. v. Inspektionsresorna
företagas i regel av avdelningschefen (en förste byråinspektör), ibland med
biträde av en byråsekreterare, samt i viss utsträckning av byråchefen.

Uppgifter om de tjänsteresor som tjänstemän inom nykterhetsvårdsbyrån
företagit för nu nämnda ändamål under budgetåret 1958/59 återfinnas i
tabell 3. Tabell 3

Tjänsteman	Antal dagar	Antal besökta institutioner, nämnder eller kursorter	Resekost- nader (kronor;	Trakta- menten (kronor)
Byråchef	3	3	118	23
Förste byråinspektör (I)	54	31	2 543	1 264
Förste byråsekr.	8	6	284	138
T. f. förste bvråsekr.	37	26	1 089	786
Konsulent	33	25	1 321	675
Byråsekr. (I)	1	1	133	21
Byråsekr. (II)	6	3	184	138
Byråsekr. (III)	1	1	8	21
Byråchef	16	11	1 299	589
Förste byråinspektör (II)	51	23	1 868	573
Byråsekr. (I)	4	2	330	114
Summa	214	132	9 177	4 342

Inom skolbyrån avser tillsynsverksamheten i främsta rummet statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården. De författningar som reglera hithörande
verksamhet äro barnavårdslagen (5 kap.), stadgan den 28 juni 1946

för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården (SFS 1946: 582) samt instruktionen
den 28 juni 1946 för statens inspektör för ungdomsvårdsskolorna
(SFS nr 584). Tillsynen utövas genom inspektioner av ungdomsvårdsskolor,
hospits, inackorderingshem och eftervårdskonsulenternas verksamhet
samt genom upplysningar och råd till ifrågavarande institutioners styrelser
och personal. Inspektionerna gälla institutionernas uppfostrings- och
undervisningsverksamhet samt deras arbete i övrigt, lokalernas och materielens
beskaffenhet och övriga anordningar för fostran, vård och utbildning,
personalens iakttagande av gällande författningsbestämmelser och ordningsföreskrifter,
utackorderingsverksamheten för elever, elevjournaler, räkenskaper
och ekonomisk förvaltning, övrig del av tillsynsverksamheten avser
upplysningsverksamhet, rådgivning, personalutbildning o. dyl. samt har
även avseende på verksamhetens anpassning efter behovet, ombyggnad avanstalter
eller planering av nya dylika. Inspektionerna förrättas av byråchefen,
tillika statens inspektör för ungdomsvårdsskolorna. Övriga resor
företagas av olika tjänstemän vid skolbyrån.

Vidare handhar skolbyrån tillsyn över socialstyrelsens hospits och IOGT.s
inackorderingshem. Tillsynen utövas genom inspektioner samt genom anvisningar
till dessa inackorderingshems styrelser och personal. Inspektionerna
förrättas av byråchefen, övriga resor företagas av eftervårdskonsulenterna
och andra tjänstemän vid skolbyrån.

Uppgifter om de tjänsteresor som tjänstemän inom skolbyrån företagit
för nu nämnda ändamål under budgetåret 1958/59 äro sammanställda i
tabcU 4. Tabell 4

Tjänsteman	Antal dagar	Antal besökta institutioner	Resekost- nader (kronor)	Trakta- menten (kronor)
Byråchef	63	57	3 982	1 613
Förste byråsekr.	22	7	807	373
Byrå sekreterare	3	2	45	63
Organisationssakkunnig (till-
fälligt anlitad under 1958/59)	18	9	834	880
Jordbrukssakkunnig (tillfälligt
anlitad 1958/59)			904	715
Byråchef
Förste byråsekr.
Organisationssakkunnig (till-	Kostnaderna	inga i ovan angivna belopp
fälligt anlitad 1958/59)
Flftervårdskonsulenter I			254	90
II			2 603	2 193
III			4 930	4 623
IV			1 843	672
V			3 059	1 962
Summa kronor			19 261	13 184

Beträffande eftervårdskonsulenternas resor ha följande uppgifter lämnats.
Eftcrvårdskonsulenterna skall inom sitt distrikt besöka utackorderade och
villkorligt utskrivna elever, dessas familjer, fosterhem, arbetsgivare etc.,

olika myndigheter såsom barnavårdsnämnder, arbetsförmedlingar, skyddskonsulenter
m. m. samt slutligen inackorderingshem, hospits och olika ungdomsvårdsskolor.
Varje dylik resa avser vanligen ett stort antal olika elever
och institutioner i de angivna tätorterna och orter däromkring. För vissa
resor inom stationeringsorten eller i dess närhet åtgår endast några timmar
och icke hela resdagar. För resa utom distriktet erfordras skolbyråchefens
tillstånd.

Eftervårdskonsulenten i I distriktet (Stockholm):

dagar orter

14.10 Linköping

15—16.10 Katrineholm in. fl.

18.10 Södertälje

20.10 Söderköping

21.10 Finspång

27.11 Strängnäs, Enköping m. fl.

Övriga besök inom stationeringsorten.

Eftervårdskonsulenten i II distriktet (Norrköping)

dagar orter

1—10.7

22—23.7

29—31.7

6— 7.8
12.8

20.8— 9.9

16.9— 26.9

29.10— 13.11

17.11
18—20.11

27.11

3.12

9.12

17.12

1959

22.1

27—28.1

3—8.2

5—7.3

7— 9.3
18—20.3
14—28.4
5—14.5
18—25.6

Enköping, Linköping m. fl.

Mjölby m. fl.

Uppsala, Södertälje m. fl.

Eskilstuna, Baggetorp
Söderköping

Katrineholm, Hölö, Vagnhärad, Mjölby in. 11.
Stockholm, Motala, Vikingstad m. fl.
Stockholm, Linköping, Karlskoga m. fl.
Katrineholm m. fl.

Uppsala, Almunge m. fl.

Linköping m. fl.

Eskilstuna m. fl.

Örebro m. fl.

Västerhaninge in. fl.

Eskilstuna in. fl.

Linköping m. fl.

Stockholm, Finspång, Linköping, Eskilstuna m. fl.
Linköping, Katrineholm m. fl.

Nyköping, Uppsala m. fl.
örkelljunga, Göteborg m. fl.

Uppsala, Motala, Örebro m. fl.

Vadstena, Jönköping m. fl.

Linköping, Vagnhärad

övriga besök inom stationeringsorten.

Eftervårdskonsulenten i III distriktet (Malmö):

dagar orter

1958

juli Hälsingborg, Kristianstad, Hälsingborg, Ystad, Kalmar, Väs tervik,

Vimmerby, Karlskrona, Landskrona

aug.

sept.

okt.

nov.

dec.

Jönköping, Ljungby, Ystad, Karlskrona in. fl.
Ystad, Kristianstad, Kalmar m. fl.

Karlskrona, Hälsingborg, Rävlanda m. fl.
Hälsingborg, Lidhult, Ljungby, Karlskrona in. fl.
Kristianstad, Kalmar, Växjö m. fl.

1959

jan.—febr.

mars

april

maj—juni

Vollsjö, Kristianstad, örkelljunga, Kalmar, Borås in. fl.
Hälsingborg, Jönköping, Eksjö, Ljungby in. fl.
Kristianstad, Ronneby, Karlskrona, örkelljunga in. fl.
ca 12 Hässleholm, Växjö, Nässjö m. fl.

övriga besök inom stationeringsorten.

Eftervårdskonsulenten i IV distriktet (Göteborg):

dagar

1958

sept.

okt.

nov.

dec.

orter

Borås, Halmstad, Uddevalla in. fl.
Halmstad, Borås, Uddevalla m. fl.
Trollhättan, Halmstad, Stockholm m. fl.
Halmstad, Borås m. fl.

1959

jan.—febr. Borås, Halmstad m. fl.

mars—april Alingsås, Uddevalla m. fl.

maj—juni Borås, Trollhättan, Halmstad m. fl.

övriga besök inom stationeringsorten.

Eftervårdskonsulenten i V distriktet (Fagersta):

dagar orter

1958

juli—aug. Norberg, Gällivare, Västerås m. fl.

sept. Ludvika, Krylbo, Sundsvall, Härnösand in. fl.

okt. Sundbo, Karlstad, Stockholm m. fl.

nov. Sollefteå, Gävle, Västerås m. fl.

dec.—jan.—59 Karlstad, Gävle, Ludvika m. fl.

febr. Sollefteå, Bollnäs, Karlstad in. fl.

mars Karlstad, Sundbo, Västerås, Umeå in. fl.

april Norberg, Motala, Köping, Sollefteå m. fl.

maj—juni Borlänge, Falun, Karlstad, Gävle m. fl.

Övriga besök inom stationeringsorten.

Revisorernas uttalande. Frågan om den statliga tillsynen över kommunerna
har under senare år uppmärksammats i skilda sammanhang. Det må
exempelvis erinras om att allmänna statsbidragsutredningen i sitt principbetänkande
angående driftbidrag till kommunerna ägnade relationerna mellan
stat och kommun en ingående behandling. Utredningen framhöll bl. a.,
att den statliga tillsynen över kommunerna icke som dittills i stor utsträckning
varit fallet borde vara inriktad på detaljer utan ha formen av en allmän
tillsyn över att den kommunala verksamheten bedreves på sådant sätt,
att dess syften icke förfelades. Frågan har flera gånger berörts även i riks -

dagen, varvid bl. a. uttryckts önskemål om att den statliga kontrollen på
förevarande område i möjligaste mån borde begränsas. Självfallet saknas på
kommunalt håll icke förståelse för att bl. a. statsbidragsgivningen kan motivera
en viss statlig tillsyn över kommunerna. Särskilt den övervakning som
äger rum i form av inspektioner på platsen framstår dock ofta för kommunalmännen
som meningslös och onödig i andra fall än då fråga är om besök,
föranledda av omständigheter som kräva ett direkt ingripande från vederbörande
tillsynsmyndighets sida. Det bör emellertid i sammanhanget beaktas,
att sådana missförhållanden som nyligen avslöjats vid den s. k. barnbyn
vid Skå ej torde kunna uppdagas vid inspektioner, hur ofta de än företagas.

Bland de statsmyndigheter som instruktionsenligt tillagts uppgifter i nu
berörda avseende märkes i främsta rummet socialstyrelsen. Arten och omfattningen
av därmed sammanhängande göromål ha närmare belysts i det
föregående. Bl. a. ha i ett antal tabeller, avseende budgetåret 1958/59, redovisats
de tjänsteresor som olika tjänstemän företagit i den ifrågavarande
verksamheten. Av tabellerna framgår bl. a. att tjänstemän från barnavårdsbyrån
besökt närmare 400 institutioner; motsvarande antal för social vårdsbyrån
är omkring 140 och för nykterhetsvårdsbyrån omkring 130. De i sammanhanget
uppgivna rese- och traktamentskostnaderna uppgå till drygt
70 000 kronor. Då man har att bedöma de utgifter som föranledas av verksamheten,
bör emellertid beaktas att till nämnda belopp böra läggas avlöningskostnaderna
för de tjänstemän som anlitats för resorna. Dessa kostnader
äro mångdubbelt större.

De resor om vilka här är fråga torde i stort sett kunna indelas i två grupper.
Den första gruppen avser besök vid skolor in. m. som tillhöra staten
och för vilka socialstyrelsen är centralmyndighet. Den andra gruppen gäller
sådana anstalter som tillhöra primär- och landstingskommuner eller enskilda
och över vilka styrelsen har att utöva tillsyn. Revisorerna ha i förevarande
sammanhang ansett sig i första hand böra uppmärksamma den
verksamhet som är att hänföra till sistnämnda grupp av resor och främst
då tillsynen över kommunala anstalter in. in.

Även om det är svårt att på grundval av föreliggande material draga
några helt säkra slutsatser, vill det förefalla revisorerna som om socialvårdsverksamheten
ägnats överraskande många tjänsteresor. Omfattningen därav
torde kunna betraktas som en kvarleva från den tid då anmärkningar med
eller utan fog oftare än vad nu är fallet riktades mot kommunernas sätt att
handha denna verksamhet. Resorna sammanhänga uppenbarligen i stor utsträckning
med att chefen för socialvårdsbyrån samtidigt är statens socialhjälpsinspektör.
Revisorerna äro medvetna om att denna inspektionsverksamhet
haft stor betydelse för utvecklingen på förevarande område. Ifrågasättas
kan emellertid om icke utvecklingen nått därhän, att en särskild inspektör
för ändamålet skulle kunna undvaras och att i stället de göromål
som sammanhänga med denna inspektionsverksamhet och som fortfarande

böra anförtros en central statlig myndighet skulle kunna åläggas socialstyrelsen.
Härigenom skulle vinnas hl. a. den fördelen, att byråchefen personligen
icke skulle behöva betungas med de nödvändiga inspektionerna. Det
hör emellertid också framhållas, att initiativ till besök ofta tages av kommuner
som önska råd exempelvis vid planläggning av nya ålderdomshem.

Självfallet är det ur många synpunkter önskvärt, att vederbörande statliga
myndigheter kunna följa den kommunala verksamheten. Med hänsyn härtill
är det även nödvändigt att besök avläggas i kommunerna. Dessa besök få
dock icke bli ett självändamål, enbart syftande till att vederbörande tjänstemän
skola beredas tillfälle att taga del av den verksamhet som försiggår i
kommunerna och som de ursprungligen haft till uppgift att leda. Det finnes
ur denna synpunkt anledning att ifrågasätta värdet av de i det föregående
redovisade besök som barnavårdsbyråns tjänstemän avlagt vid barnkolonier.
De upplysningar som inhämtats av revisorerna ge f. ö. vid handen, att
besöken ej företagits i inspektionssyfte — denna uppgift åvilar länsstyrelserna
— utan snarare för att möjliggöra för byråns tjänstemän att följa med
utvecklingen och förhållandena på barnkolonierna. Då vederbörande barnavårdskonsulent
deltagit i resorna, få de emellertid för huvudmännen ofta
karaktär av inspektioner, förrättade av barnavårdskonsulenten med socialstyrelsens
direkta medverkan eller under dess överinseende. Det ligger vid
sådant förhållande nära till hands att styrelsen framstår som inspekterande
myndighet, även om den ej avsett detta. I anslutning härtill må understrykas
angelägenheten av att ej flera tjänstemän än som kan anses oundgängligen
nödvändigt deltaga i besöken. Det måste därför starkt ifrågasättas, om besök
vid exempelvis barnavårdsanstalter måste företagas av såväl vederbörande
byråchef som dennes närmaste medarbetare, en byrådirektör.

Det göres stundom gällande, att de statliga centrala myndigheternas inspektionsverksamhet
skulle ha en starkt pådrivande effekt på den kommunala
utvecklingen. Under ett tidigare skede hade en sådan uppfattning onekligen
fog för sig, främst då i fråga om sadan kommunal verksamhet som
hade frivillig karaktär. Förhållandena äro emellertid numera annorlunda,
och den kommunala verksamhetens utveckling bestämmes i våra dagar av
andra faktorer. Framför allt torde de moderna kommunikationerna ha brutit
isoleringen kommunerna emellan. Det är numera icke möjligt för dessa
att bortse från den allmänna standardutvecklingen och förhållandena i
andra kommuner. Härtill kommer att kommunerna i allt större utsträckning
anställa väl kvalificerade tjänstemän, något som på sitt sätt är ägnat att
skänka stadga åt den kommunala verksamheten. Vidare må i detta sammanhang
erinras om kommunförbundens omfattande rådgivnings- och upplysningsverksamhet.
Den kommunreform som nu förberedes torde f. ö. komma
att ytterligare bidraga till den kommunala utvecklingen.

Revisorerna ha med det anförda icke velat frånkänna den statliga tillsynsverksamheten
allt värde. Hela utvecklingen på det kommunala området

är emellertid uppenbarligen sådan, att nämnda verksamhet måste få en fortgående
minskad betydelse. Insikten härom har också varit vägledande för
statsmakterna vid ställningstagandet i vissa konkreta frågor under senare
år. Sålunda må erinras om ett uttalande av föredragande statsrådet vid anmälan
av frågan om anslag för innevarande budgetår till bidrag till avlönande
av hemvårdarinnor. Socialstyrelsen hade föreslagit, att de i den förutvarande
statsbidragskungörelsen ingående villkoren för erhållande avbidrag
skulle i samband med den beslutade avlösningen av statsbidraget ersättas
med normerande bestämmelser för verksamheten, i vad avsåge krav
på kompetens och utbildning samt styrelsens rådgivnings- och tillsynsverksamhet.
Föredraganden ansåg emellertid — och sedermera även riksdagen —
att några dylika bestämmelser ej vore erforderliga utan att styrelsen genom
råd och anvisningar skulle främja utvecklingen på hithörande område. Om
någon tillsyn från styrelsens sida var alltså icke tal. I propositionen nr 10
till årets riksdag med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom
m. m. har vidare framhållits, att socialstyrelsens tillsyn över den kommunala
barnavården främst borde vara av rådgivande karaktär. För att
kunna fullfölja denna uppgift syntes det nödvändigt, att socialstyrelsen i
stort följde utvecklingen på barnavårdens område. Erforderlig information
härom syntes styrelsen mestadels kunna förvärva i andra former än genom
egna besök.

Revisorerna ha i det föregående främst uppehållit sig vid socialstyrelsens
tillsynsverksamhet. Åtskilligt av vad därvid anförts gör sig dock
enligt revisorernas mening gällande även beträffande andra statliga myndigheter.
Nyss återgivna uttalande i propositionen 1960: 10 synes revisorerna
kunna tjäna som vägledning icke blott inom barnavarden utan även i fråga
om övriga hithörande verksamhetsområden, över huvud taget framstår det
ur många synpunkter som önskvärt, att den statliga övervakningen a\ kommunala
och därmed jämförliga institutioner inskränkes. Härför talar — förutom
de kostnader som äro förbundna med en dylik kontroll — utvecklingen
på det kommunala området, vilken numera far anses ha nått därhän att en
statlig tillsyn i de flesta fall utan olägenhet kan undvaras. Vederbörande
myndigheter böra därför i möjligaste mån begränsa sin verksamhet härutinnan
och i varje fall giva den sådana former, att besök på platsen endast
undantagsvis bli nödvändiga.

§ 14

Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet

Arbetsmarknadsorganets förrådsverksamhet har sedan länge varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet. Det skulle föra för långt att i detta
sammanhang lämna en fullständig redogörelse för de synpunkter som därvid
framkommit under årens lopp. Här må allenast erinras om några uttalanden
som under det senaste årtiondet gjorts i olika sammanhang.

1950 års arbetsförmedlingsutredning förklarade i sitt betänkande, att
ovisshet för det dåvarande rådde rörande målsättningen för förrådsverksamheten.
Utredningen ansåg det angeläget, att mera bestämda riktlinjer
snarast meddelades för verksamhetens bedrivande. För att kunna fullgöra
den uppgift i fråga om beredskapsarbeten som utredningen angivit — innefattande
att i egen regi driva vissa arbeten — borde arbetsmarknadsstyrelsen
disponera maskiner och redskap för anläggningsarbeten. Hur högt målet
borde sättas eller med andra ord i vilken utsträckning materiel borde hållas
i förråd av beredskapsskäl ansåg utredningen emellertid i hög grad tveksamt.
Utifrån sina synpunkter fann utredningen, att arbetsmarknadsstyrelsens
lagerhållning i då rådande läge på arbetsmarknaden borde kunna begränsas
till att avse behovet för drivande av arbeten vid en inom visst område
och visst yrke uppträdande arbetslöshet av begränsad omfattning. Enligt
utredningen gjorde emellertid ovissheten om arbetsmarknadens utveckling
det icke möjligt att draga några bestämda slutsatser beträffande den
erforderliga storleken av denna lagerhållning. En viss ledning för bedömande
av frågan ansåg utredningen dock kunna erhållas av den omfattning,
i vilken beredskapsarbeten dittills förekommit. Det syntes utredningen därför
mest realistiskt att räkna med en lagerhållning, motsvarande behovet för
den största arbetsstyrka som sysselsatts vid beredskapsarbeten under de
senaste åren eller ca 2 000 man. Utredningen ansåg dock, att beredskapslagringen
av försiktighetsskäl borde givas en omfattning motsvarande behovet
för ca 3 000 man.

Utredningen hade icke ansett sig böra närmare ingå på prövning av frågan
om den erforderliga upprustningen av maskinparken eller kostnaderna
härför, då det syntes få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att framlägga
förslag härom. Emellertid underströk utredningen lämpligheten av
att upprustningsprogrammet under då rådande förhållanden genomfördes
successivt och under hänsynstagande till att maskinparken borde kunna
tjäna som stomme för en utbyggnad, om situationen på arbetsmarknaden
skulle ge anledning därtill. Med hänsyn till denna eventualitet syntes tills
vidare sådan i den dåvarande maskinuppsättningen ingående omodern men
fullt användbar materiel, som icke ställde särskilda anspråk i fråga om

lagringsmöjligheter, böra bibehållas. Utredningen förutsatte härjämte, att i
förrådsrörelsen ingående arbetsmaskiner skulle kunna uthyras i den män
styrelsen icke behövde utnyttja dem för egna arbeten. Därmot ansåg utredningen,
att lagring av handredskap och förläggningsmateriel knappast vore
påkallad av beredskapsskäl. Då emellertid arbetsredskapen huvudsakligen
utgjordes av använd materiel, som vid realisation syntes representera ett
förhållandevis ringa värde, syntes intet vara att erinra mot att vissa mängder
av dylik materiel hölles i förråd tills vidare under förutsättning att
nämnvärda kostnader härigenom icke uppkomme.

Föredragande departementschefen uttalade vid anmälan av proposition i
ämnet (1952: 127), att någon klar målsättning för beredskapen på detta område
icke funnits. När det gällde att fastställa ett mått för den beredskap
som sålunda borde upprätthållas förelåge, såsom arbetsförmedlingsutredningen
anfört, betydande svårigheter. Departementschefen anförde i fortsättningen.

Utredningen har föreslagit, att beredskapen skall begränsas till att avse arbetsmaskiner
för sysselsättande av ca 3 000 man. Arbetsmarknadsstyrelsen
har ansett, att beredskapen bör avse materiel för 7 500 man. Även väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat tvekan angående tillräckligheten av
den av utredningen föreslagna materielberedskapen. För egen de! är jag böjd
för att anse en bättre beredskap än den av utredningen föreslagna önskvärd.
Läget är emellertid sådant, att arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande maskinpark
behöver kompletteras och förnyas i mycket betydande utsträckning
redan för att den skall kunna anses utgöra en tillfredsställande beredskap
för 3 000 man. Styrelsen har angivit kostnaderna härför till ca 5,2 miljoner
kronor. Ehuru de av styrelsen härvid förutsatta anskaffningarna torde
kunna reduceras något utan att det väsentliga syftet går förlorat, innebäi
sålunda även en beredskap för 3 000 man ett betydande investeringsbehov.
F. n. synes beslut böra fattas om att materielberedskapen under de närmaste
åren bör ökas till att avse behovet för sysselsättning av det sålunda av utredningen
föreslagna antalet. Sedan detta program genomförts, bör med
ledning av då föreliggande erfarenheter ställning tagas till frågan om en
eventuell ytterligare förbättring av beredskapen.

Vad angår handredskap och förläggningsmateriel delar jag utredningens
uppfattning, att lagring av sådan materiel knappast är påkallad av beredskapsskäl.
I vilken utsträckning nu befintlig materiel av dessa slag fortfarande
skall behållas bör bedömas med hänsynstagande till lagringskostnaderna.
Avgörandet torde böra få ankomma på Kungl. Maj :t.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad departementschefen sålunda
förordat.

Sedan Kungl. Maj :t anmodat arbetsmarknadsstyrelsen att inkomma med
förslag beträffande lagring av handredskap och förläggningsmateriel, lämnade
Kungl. Maj :t utan erinran ett av styrelsen i skrivelse den 12 augusti
1952 framfört förslag, att av förefintlig materiel skulle tills vidare lagras
arbetsredskap för 3 000 man och förläggningsmateriel för 2 000 man.

Medelsbehovet för upprustningen av arbetsmarknadsstyrelsens maskin -

park beräknades av 1952 års riksdag till 4 500 000 kronor, vilket belopp
skulle fördelas på tre år. I sina anslagsäskanden till 1953 års riksdag uppskattade
arbetsmarknadsstyrelsen kostnaderna med hänsyn till prisstegringar,
tillkomsten av nya maskintyper m. m. till 6 000 000 kronor. I 1953 års
statsverksproposition uttalade föredragande departementschefen (V ht.,
s. 143), att åtstramningen av läget på arbetsmarknaden uppenbarligen även
måste påverka bedömningen av materielfrågorna. Som ett led i den förstärkning
av beredskapen mot arbetslöshet som ansetts påkallad hade Kungl.
Maj:t medgivit styrelsen att under budgetåret 1952/53 utlägga beställningar
på maskiner intill ett belopp av 1 500 000 kronor för leverans under budgetåret
1953/54. Denna materielanskaffning fölle inom ramen för 1952 års
beslut. Kungl. Maj:t hade vidare den 28 november 1952 medgivit arbetsmarknadsstyrelsen
att under budgetåret av tillgängliga medel under ifrågavarande
anslag disponera högst 800 000 kronor för inköp av baracker för
förläggningsändamål. Behovet härav hade tidigare icke förutsetts och fölle
utanför nämnda anskaffningsprogram. Departementschefen tillstyrkte styrelsens
förslag, att 2 500 000 kronor skulle ställas till förfogande för inköp
av maskiner och redskap under budgetåret 1953/54. Med hänsyn till befintliga
reservationer å anslaget anvisades allenast ett forinelt belopp av 100
kronor.

Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I anslutning härtill må omnämnas att Kungl. Maj :t i brev den 30 juni
1948, med tillämpning tills vidare fr. o. m. budgetåret 1948/49, föreskrivit, att
i den mån materiel användes i den verksamhet, som avses med anslagen till
Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m. och Omskolning av i militärtjänst
skadade in. m., förrådsanslaget skall tillföras de belopp varmed
värdet av dylik materiel minskats.

I samband med anmälan av arbetsmarknadsstyrelsens anslagbehov för
ifrågavarande ändamål för budgetåret 1957/58 omnämnde föredragande departementschefen,
att styrelsen i särskild skrivelse till Kungl. Maj:t redovisat
resultatet av en inom styrelsen verkställd, på grund av den tekniska
utvecklingen erforderlig översyn av behovet av maskiner för sysselsättning
av 3 000 man i beredskapsarbeten. Nyanskaffningskostnaderna för dessa
ävensom av byggnader, redskap och förläggningsmateriel beräknades till
9 200 000 kronor. Med anledning därav hade Kungl. Maj:t genom beslut den
21 december 1956 bemyndigat styrelsen att disponera 4 900 000 kronor för
anskaffningar i enlighet med det framlagda programmet. För budgetåret
1957/58 tillstyrkte departementschefen en medelsförbrukning av ytterligare
4 300 000 kronor. Med hänsyn till inkomsterna under anslaget kunde detta
för nämnda budgetår upptagas med ett fomellt belopp av 100 kronor.

Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens framställning.

Med hänsyn till förändringarna i arbetsmarknadsläget anvisades å lillläggsstat
för budgetåret 1958/59 ett belopp av 2 000 000 kronor; det totala
6 Rrv. berättelse ang. statsverket är 1900 1

medelsbehovet under budgetåret beräknades av arbetsmarknadsstyrelsen till
9 850 000 kronor.

För budgetåret 1959/60 fastställdes en utgiftsstat om 8 015 000 kronor i
enlighet med följande uppställning.

Kronor

Kostnader för förrådens drift..............................

Anskaffning av maskiner.............................. • • • •

Anskaffning av baracker, bodar och vagnar samt redskap och lor läggningsmateriel.

......................................

Anskaffning av reservdelar................................

Kostnader för förråd av arbetsmateriel......................

Anskaffning av provisoriska bostäder .......................

Summa kronor

2 000 000
2 565 000

2 000 000
300 000
150 000
1 000 000

8 015 000

Sedermera bemyndigades styrelsen genom beslut av Kungl. Maj:t den 18
december 1959 att — utöver den tidigare fastställda utgiftsstaten — av disponibla
medel å anslaget bestrida utgifter intill ett belopp av 6 485 000 kronor.
Det totala medelsbehovet för budgetåret 1959/60 blev således 14 500 000
kronor. Inkomsterna beräknades för budgetåret till 8 750 000 kronor. Tillsammans
med reservationen vid budgetårets ingång, 3 784 109 kronor, uppgingo
således tillgängliga medel till 12 534 109 kronor. För att erforderligt
belopp skulle stå till förfogande anvisades på tilläggsstat ett belopp av
2 000 000 kronor.

För att belysa omfattningen av arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
ha revisorerna infordrat nedanstående uppgifter rörande inkomsterna
och utgifterna under budgetåret 1959/60.

I. Inkomster

a) hyror och slitageersättning............................

b) försäljningar av utrangerad och förkommen materiel

c) till arbetsplatser försåld materiel ......................

Kronor
6 920 793
149 326
557 043

II. Utgifter

1. Personalkostnader (löner och omkostnader)

a) lönekostnader, styrelsen ...........................

b) lönekostnader, arbetsledning

lokalorganisationen...............

c) omkostnader, hyror, bränsle, lyse, vatten, renhållning,
telefon, skrivmateriel o. dyl. för lokalorganisationen . . .

2. Kostnader för reparationer, transporter m. m.

a) emballage, frakter och transporter...................

b) löner till arbetare..................•..............

c) reservdelar, materiel, verktyg och maskinkostnad i egen

verkstad .........................................

d) arbeten på annan verkstad och på arbetsplatser......

3. Belopp motsvarande avskrivning (inkl. kassationer) ......

4. Värdet av verkställda inköp å förrådsanslaget............

390 954

114 048

170 807

148 614
349 304

348 688
708 264
3 817 903
9 452 113

Förrådens värde var vid ingången av budgetåret 18 488 771 kronor; vid
slutet av budgetåret hade detta belopp stigit till 23 416 612 kronor.

Förrådens sammansättning i stora drag vid nämnda tidpunkter framgår
av följande sammanställning.

	in 1959	30/6 1960
	Kronor	Kronor
Arbetsredskap.................		522 813
Beklädnadsartiklar.............	....... 6 824	7 624
Förläggningsinventarier ........	....... 248 196	283 796
Kontorsinventarier.............	....... 83 280	5 814
Sjukvårdsmateriel .............	....... 2 836	3 215
Byggnader ....................		9 220 000
Maskiner .....................		13 373 350

Summa kronor 18 488 771 23 416 612

För den direkta förrådsverksamheten funnos inom arbetsmarknadsstyrelsen
den 30 juni 1960 anställda sammanlagt 21 tjänstemän med en byrådirektör
i Ao 24 som chef. Inom lokalorganisationen var motsvarande antal 7;
härtill kommo 54 förmän, verkstads- och förrådsarbetare samt maskinförare,
anställda enligt kollektivavtal.

Uppgifter om förrådens belägenhet, befintliga förrådslokalers storlek
m. in. lämnas i följande sammanställning.

a) Centralförråd i G nes ta

1 verkstadsbyggnad med varmförråd 1 tr, 936 in2 golvyta
1 smedja med snickar- och målarverkstad och varmförråd, 260 m2
golvyta

1 kontorsbyggnad med källarförråd (tempererat) 110 m2 golvyta
8 kallförråd, 2 094 in2 golvyta

b) Centralförråd i Bispgården

2 kallförråd, 1 900 m2 golvyta
del i varmförråd, 190 m2 (förhyrt)

c) 43 arbetsplatser i egen regi jämte 95 som bedrivas av andra statliga myn digheter.

Revisorernas uttalande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår
bedriver arbetsmarknadsstyrelsen en förrådsverksamhet av ganska betydande
omfattning. Enligt tidigare beslut av riksdagen skall beredskapen i
förevarande avseende begränsas att avse arbetsmaskiner m. m. för sysselsättande
av 3 000 man. Maskinparken har emellertid ökats i sådan grad, att
den numera anses tillräcklig för 4 000 man. Värdet av förråden var vid utgången
av budgetaret 1959/60 nära 23,5 milj. kronor; största delen härav
hänförde sig till maskiner, vilkas bokförda värde uppgick till i runt tal 13,4
milj. kronor. Ett annat mått på verksamheten är att administration, underhall
in. in. kräver över 80 personer, för vilka avlöningskostnaderna under
senaste budgetår överstego 0,8 milj. kronor.

Anledningen till att arbetsmarknadsstyrelsen bedriver en egen förrådsrörelse
är, att man därigenom velat skapa garantier för att tillräckligt med
maskiner och andra redskap skall finnas tillgängligt vid inträffande arbetslöshet,
så att erforderliga beredskapsarbeten snabbt skola kunna igångsättas.
Någon tvekan om att en dylik materielberedskap är nödvändig kan knappast
råda. Därmed är emellertid icke sagt att denna måste tillgodoses genom
att arbetsmarknadsstyrelsen själv har en så omfattande organisation härför
som nu är fallet. Om det med förrådsrörelsen avsedda ändamålet kan tillgodoses
på ett sätt som ur olika synpunkter är mera fördelaktigt än den nu
gällande ordningen, bör självfallet frågan härom upptagas till övervägande.
Problemet är icke nytt men har enligt revisorernas mening fått förnyad
aktualitet bl. a. därigenom, att arbetsmarknadsstyrelsen alltmer kommit att
inrikta sin arbetslöshetsbekämpande verksamhet på omskolning och förflyttning
av ledigbliven arbetskraft i stället för att sysselsätta den i beredskapsarbeten
av traditionell typ. Denna utveckling är givetvis att hälsa med
tillfredsställelse, då den för såväl den arbetssökande som samhället måste
vara att föredraga — för den förre ur den synpunkten att exempelvis omskolning
i allmänhet ger möjlighet till mera varaktig försörjning och för
samhället med hänsyn till att beredskapsarbeten är en dyrbar hjälpform.
Men denna utveckling medför också, att den organisation som tillskapats i
syfte att tillgodose den tidigare ordningens behov måste i samma mån som
denna ändras.

Men även andra motiv kunna åberopas till stöd för tanken på en omläggning
av organisationen i detta avseende. Det viktigaste härför måste anses
vara, att tillgången i vårt land på arbetsmaskiner av olika slag — det viktigaste
inslaget i arbetsmarknadsstyrelsens förrådsrörelse — ökat väsentligt.
Den har numera i själva verket en sådan omfattning, att ett icke ringa antal
maskiner av ofta dyrbart slag står outnyttjat under vissa delar av året. Just
detta förhållande skapar gynnsamma förutsättningar för att arbetsmarknadsstyrelsens
behov i förevarande avseende skall kunna tillgodoses på
annat sätt än genom att styrelsen själv håller en kostnads- och arbetskrävande
maskinpark i förråd. Uppenbart är nämligen att, även om arbetsmarknadsstyrelsen
jämväl i framtiden framgångsrikt kommer att kunna
fortsätta på den inslagna vägen med omskolning och förflyttning som allt
mera väsentliga led i arbetsmarknadspolitiken, beredskapsarbeten måste bli
ett betydande inslag, när det gäller att möta vissa akuta sysselsättningskriser.
Det är här ofta fråga om säsongarbetslöshet, som bl. a. kan vara
följden av att den ordinarie anläggningsverksamheten nedskäres med minskad
användning av anläggningsmaskiner som följd.

Nu anförda omständigheter — jämte annat -— göra det således enligt revisorernas
mening motiverat att undersöka, om icke arbetsmarknadsstyrelsens
behov av maskiner, redskap in. m. i fortsättningen skulle kunna tillgodoses
i en annan ordning än den nuvarande, varigenom i varje fall en reducering

av styrelsens hithörande verksamhet skulle kunna äga rum. Vid en omprövning
av frågan bör givetvis i första hand undersökas, i vad mån förutsättningar
föreligga att tillgodose arbetsmarknadsstyrelsens behov av arbetsmaskiner
och övriga redskap hos andra statliga myndigheter — främst vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen samt de affärsdrivande verken. Därvid bör
bl. a. klarläggas, om behovet kan tillfredsställas inom ramen för en eller
flera av dessa myndigheters ordinarie maskinpark eller om för detta ändamål
kompletteringar måste vidtagas. Även om en ganska omfattande komplettering
av en eller flera myndigheters förråd skulle bli nödvändig böra,
såvitt revisorerna kunna bedöma, vinster stå att erhålla med hänsyn till att
administration, underhåll in. in. kan ordnas på ett billigare och mera ändamålsenligt
sätt inom ramen för en större förrådsrörelse. I detta sammanhang
må f. ö. erinras om att 1954 års riksdagsrevisorer föreslogo, att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle ordna förrådshållningen i Norrland i förening med
annan statlig myndighet, och att denna fråga numera lösts på så sätt, att
styrelsen i Bispgården utnyttjar vattenfallsstyrelsens förrådsorganisation
efter att tidigare ha haft ett eget förråd i Långsele. Detta innebär att vattenfallsverket
förrådshåller materielen men att denna fortfarande tillhör arbetsmarknadsstyrelsen.
En vidgad tillämpning av denna organisationsform att
avse hela landet är givetvis en möjlighet, värd att överväga då det gäller att
söka minska kostnaderna för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.
Att märka är emellertid att därmed icke skulle undanröjas den kanske
väsentligaste olägenheten med nuvarande ordning, nämligen att arbetsmarknadsstyrelsen
anskaffar egna dyrbara maskiner samtidigt som andra stå
outnyttjade i landet.

Ett annat alternativ — som skulle eliminera nämnda olägenhet — är att
arbetsmarknadsstyrelsen i vidgad omfattning träffar avtal med enskilda
byggnadsfirmor eller sammanslutningar av sådana firmor om tillhandahållandet
av maskiner och redskap. Förutsättningen härför är givetvis — i
detta liksom i andra tänkbara alternativ - att arbetsmarknadsstyrelsen
erhåller fullgoda garantier för att behovet av maskiner kan tillgodoses i den
ordning som styrelsen finner erforderlig.

Det är givetvis icke möjligt för revisorerna att angiva vilken lösning som
är att föredraga. En kombination av här antydda olika alternativ är tänkbar,
och revisorerna föreställa sig att arbetsmarknadsstyrelsens tillgång på
arbetsmaskiner in. in. skulle kunna säkerställas på så sätt, att styrelsen i
första hand finge repliera på andra statliga myndigheter och att denna beredskap
kompletterades genom avtal med privata firmor om inhyrning av
ytterligare erforderliga maskiner in. in. En sådan ordning skulle kunna bidraga
till ett mera intensivt utnyttjande av landets maskiner av ifrågavarande
slag, vilket ur allmän synpunkt måste vara i hög grad önskvärt
och samtidigt med all sannolikhet ekonomiskt fördelaktigt för statsverket.

Sammanfattningsvis må framhållas att den av revisorerna här väckta

frågan delvis är mycket komplicerad. Den mest ändamålsenliga lösningen
kan klarläggas först efter i olika avseenden ingående undersökningar och
överväganden. Hur frågan lämpligen bör lösas på längre sikt är givetvis
också beroende på den omfattning maskinberedskapen skall ha eller, med
andra ord, för hur många man den skall dimensioneras. Den sammanhänger
över huvud intimt med den framtida utformningen av arbetsmarknadspolitiken.
Beträffande denna må erinras om att statsutskottet i sitt av riksdagen
sedermera godkända utlåtande nr 81 till 1960 års riksdag uttalat, att
utskottet funne tidpunkten nu vara lämplig för en samlad översyn av arbetsmarknadspolitiken.
Det gällde därvid att belysa de resultat som nåtts genom
särskilt de senare årens arbetsmarknadspolitiska åtgärder och att mot bakgrunden
av de vunna erfarenheterna överväga om några principiellt väsentliga
ändringar eller kompletteringar i systemet av sysselsättningsfrämjande
åtgärder vore motiverade. Dessutom borde undersökas vilka ytterligare åtgärder
som skulle kunna vidtagas för att än mer effektivisera verksamheten.
Ett problem som borde ägnas särskild uppmärksamhet vore det inbördes
förhållandet mellan olika åtgärder såsom beredskapsarbeten, kontanthjälp,
yrkesutbildning och rörlighetsstimulerande åtgärder i övrigt. Med
stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1960 har chefen för
socialdepartementet tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa den sålunda
förordade översynen. Revisorerna anse sig kunna utgå från att det
här aktualiserade spörsmålet därvid kommer att ingående uppmärksam -

mas.

§ 15

Teknisk kontroll av statligt belånade fastigheter

Bestämmelser rörande teknisk kontroll under byggnadstiden av byggnadsföretag
till vilka statligt lån beviljas finnas meddelade i 35 § kungörelsen
den 24 maj 1957 (nr 359) om egnahemslån m. m. och i 28 § kungörelsen
samma dag (nr 360) om tertiärlån m. m. Nämnda 35 § har följande lydelse:

Det åligger förmedlingsorganet att, enligt anvisningar av de lånebeviljande
organen, under byggnadstiden utöva erforderlig teknisk kontroll över byggnadsföretaget.
Dylik kontroll må ock utövas direkt av de lånebeviljande
organen.

Förmedlingsorgan är kommunens styrelse, då ej kommunen beslutat att
verksamheten skall handhavas av annat lämpligt kommunalt organ.

I nämnda 28 § heter det, att det åligger det lånebeviljande organet eller,
enligt dess anvisningar, förmedlingsorganet att under byggnadstiden utöva
erforderlig teknisk kontroll över byggnadsföretaget.

Den tekniska kontroll som här avses har aldrig utövats av bostadsstyrelsen
eller länsbostadsnämnderna utan har alltid ansetts ankomma på kommunerna,
vilka enligt särskilda bestämmelser ha det primära ansvaret för
bostadsförsörjningen. I cirkulärskrivelse den 10 juli 1952, som tillställts
samtliga förmedlingsorgan och byggnadsnämnder, ha emellertid bostadsstyrelsen
och byggnadsstyrelsen i samråd lämnat anvisningar om hur den
tekniska kontrollen i kommunerna lämpligen bör anordnas. Anvisningarna
äro grundade på en undersökning, vilken de båda myndigheterna på Kungl.
Maj:ts uppdrag hade verkställt rörande omfattningen och arten av den
byggnadstekniska kontroll som utövas av byggnadsnämnder samt av de
kommunala förmedlingsorganen.

Av de uppgifter som i sammanhanget lämnades av kommunerna framgick,
att städer och köpingar i allmänhet förfogade över fackmän med högre
eller lägre teknisk utbildning, medan landskommunerna i regel icke hade
tillgång till sakkunnig personal. Utredningen hade vidare ådagalagt att övervakningen
av byggandet inom kommunerna ofta vore splittrad på flera
olika myndigheter. Att teknisk personal ofta saknades i landskommunerna
ansågs av utredningsmännen betänkligt, särskilt med tanke på att småhusen
oftast uppfördes av egnahemsbyggare som saknade erfarenhet av
bostadsbyggandet och fördenskull behövde kompetent rådgivning, om material
och arbetskraft skulle komma till användning på lämpligt sätt.

De förslag utredningen resulterat i sammanfattades i följande punkter:

1. Effektivare tillsyn av byggandet och rådgivning till de byggande från de
kommunala organens sida samt samordning av den byggnadstekniska
tillsynen inom kommunerna.

2. Instruktion för biträde i konstruktiva och byggnadstekniska frågor hos

byggnadsnämnd.

3. Ändrad form för slutbesiktning av statligt belånade fastigheter.

4. Ändrad form för femårsbesiktning.

Bostadsstyrelsen har upplyst revisorerna, att styrelsen känt behov av att
upprepa och förtydliga de ifrågavarande anvisningarna. Styrelsen har därtör
förklarat sig avse att utfärda nya anvisningar.

I sammanhanget är vidare att beakta att bostadsstyrelsen, i anslutning
till Kungl. Maj :ts beslut den 16 december 1955 om maximering av belåningsvärdena,
i skrivelse den 26 mars 1956 till förmedlingsorganen uppmanat
dessa att skärpa den tekniska kontrollen. Anledningen därtill var, att byggnadsföretagarna
kunde frestas att sänka busens standard för att därigenom
begränsa produktionskostnaderna, så att dessa icke skulle överstiga belåningsvärdena.

De anvisningar som nu gälla i ämnet ha följande lydelse.

För det lånebeviljande organets kontroll av byggnadernas standardutrustning
och kvalitet gäller följande. Om utrustning och kvalitet ej motsvarar
anvisningar i bostadsstyrelsens skrift nr IT, »God bostad» jämte komplement
nr 1 till denna skrift, eller i övrigt vad som kan anses vara gott byggskick
avslås låneansökningen. För att möta tendenser till sådan standardförsämring
som från fastighetsekonomisk synpunkt icke är försvarlig skall
förmedlingsorganet skärpa sin kontroll av företagen under byggnadstiden.
Det är två slags kontroller som blir aktuella. För det första tillses vid prövning
av preliminära ansökningar av lån att den utrustning och kvalitet som
anges i ansökningen fyller de nyss nämnda minimikraven. För det andra tillses
vid prövning av slutliga ansökningar av lån, ifall den utrustning och
kvalitet som har angetts i den preliminära ansökningen har frångåtts, dels
att sökanden till den slutliga ansökningen fogat en fullständig förteckning
över avvikelserna, dels att dessa fyller minimikraven.

För att denna kontroll skall kunna utföras skall till ansökningen fogas
antingen fullständiga arbets- och materialbeskrivningar för såväl byggnadsarbetet
som målningsarbetet och alla installationer eller likvärdiga handlingar,
som ger en nöjaktig beskrivning av byggnadsobjekten. Därav bör
tydligt framgå vartill olika lokaler skall användas, vilken utrustning i dessa
som fastighetsägaren bekostar samt vilken hyra som fastighetsägaren räknar
med att ta ut för dessa lokaler.

Enligt 35 § egnahemslånekungörelsen och 31 § tertiärlånekungörelsen
åligger det förmedlingsorganet att i den omfattning och på det sätt som det
lånebeviljande organet bestämmer under lånetiden utöva tillsyn av byggnader
för vilka statligt lån har utgått. Enligt tidigare gällande bestämmelser
verkställdes särskild underhållsbesiktning av statligt belånat bostadshus
vart femte år under lånets hela löptid. Efter beslut av 1958 års riksdag har
bostadsstyrelsen emellertid den 5 mars 1958 utfärdat ändrade bestämmelser
i ämnet. Bestämmelserna innebära följande.

A. Femårsbesiktning skall avse byggnadens yttre och, i fråga om flerfamiljshus,
även dess trappuppgångar. Befinnes vid denna besiktning, att

det yttre underhållet är eftersatt eller föreligger annat särskilt skäl därtill,
skall även lägenheterna besiktigas.

B. Femårsbesiktningarnas antal minskas till två för varje objekt, av vilka
den första skall infalla under det femte året efter lånets utanordning och
den andra och sista under det tionde året efter utanordningen.

C. Femårsbesiktning slopas för alla företag, till vilka det ursprungliga
lånebeloppet icke uppgick till 10 000 kronor.

Med femårsbesiktning menas i detta sammanhang besiktning, som påfordras
genom avisering därom av det långivande organet. Vid sidan av
dessa besiktningar skall underhållsbesiktning liksom hittills göras, när
särskilda skäl föranleder detta liksom när besiktning i enstaka fall påkallas
av länsbostadsnämnden eller bostadsstyrelsen.

I syfte att belysa de statligt belånade husens underhåll lämnas här nedan
uppgifter ur besiktningsinstrument, som upprättats vid år 1957 företagna
femårsbesiktningar. Antalet dylika besiktningar uppgick till 1 958. Bokstaven
A avser besiktningar efter 5 år, bokstaven B besiktningar efter 10 år och
bokstaven C besiktningar efter 15 år.

Småhus Flerfamiljshus

	A	B	C	A	B	C
Inre underhåll	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0
Mycket gott	12,7	19,7	12,4	17,5	14,1	3,7
Gott	83,0	71,8	73,6	78,4	78,6	85,3
Försvarligt	4,1	8,0	12,5	4,0	6,9	11,0
Dåligt	0,2	0,5	1,5	0,1	0,4	0,0
Yttre underhåll	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0	100,0
Mycket gott	20,8	19,0	12,4	17,5	13,2	0,0
Gott	65,5	71,5	71,5	77,5	76,6	91,5
Försvarligt	13,4	8,9	14,8	4,6	9,2	4,9
Dåligt	0,3	0,6	1,3	0,4	1,0	3,6

Bostadsstyrelsen säger som en kommentar till denna sammanställning, att
under förutsättning att besiktningsmännens omdömen äro väl underbyggda
uppgifterna däri icke ge anledning till några allvarliga farhågor beträffande
det skick i vilket husen befinna sig.

Under senare år har, delvis i uppseendeväckande form, kritik riktats mot
kvaliteten i statligt belånade fastigheter. Även om kritiken i många fall varit
mer eller mindre obefogad, är det tydligt att erinringar av allvarlig beskaflenhet
i flera fall varit berättigade, särskilt i fråga om gruppbyggda småhus.
Med anledning härav ha revisorerna i skrivelse till bostadsstyrelsen anhållit
om styrelsens syn på de frågor som aktualiserats i samband därmed.
I skrivelse den 21 juli 1960 har styrelsen bl. a. beträffande orsakerna till nu
anmärkta förhållanden anfört i huvudsak följande.

Orsakerna till bristfälligheterna kunde vara många. Ett av skälen till att
gruppbyggandet av småhus i eu del fall hade misslyckats vore, att kommu -

nerna icke med sin vanliga tekniska personal syntes ha möjlighet att tillgodose
det ökade behov av övervakning som denna produktionsform krävde.
Styrelsens den 5 maj 1960 till Kungl. Maj :t överlämnade förslag till anvisningar
rörande den statliga egnahems- och förbättringslångivningen upptoge
som villkor för beslut om egnahemslån till gruppbyggen att dagkontroll
anordnades på byggplatsen. Kontrollanten skulle enligt förslaget erhålla sitt
uppdrag av kommunen men arbeta på eget ansvar. Kostnaderna för kontrollen
skulle bäras av de blivande fastighetsägarna. Redan nu tillämpades
denna ordning i viss utsträckning.

Kritik hade även framförts i fråga om det tekniska utförandet av vissa
hus som uppförts i regi av s. k. byggmästarstartade bostadsrättsföreningar,
och beträffande sådana hus erfordrades likaledes att kontrollen skärptes. Styrelsen
hade i skrivelse till Konungen den 24 mars 1960 i anledning a\ en
remiss avgivit utlåtande rörande denna förvaltningsform.

Kvalitet, standard och utrustning hos byggnader uppförda under de senare
åren syntes också visa tendens att försämras av andra anledningar än brister
i utförandet. Denna utveckling hade omvittnats även av vissa förmedlingsorgan.
En orsak till försämringen kunde vara det nuvarande belåningssystemet
med dess maximerade belåningsvärden. Det kunde tänkas att byggnadsföretagarna
i syfte att i möjligaste mån begränsa produktionskostnaderna
till belåningsvärdets nivå i vissa fall sänkte kvaliteten med avseende
på material, utrustning, inredning, målning etc. i stället för att pressa ned
kostnaderna genom rationella konstruktioner och byggmetoder, ekonomiska
hustyper, väl avvägda byggnadsplaner och en förnuftig markexploatering.
Givetvis borde en sådan kvalitetsförsämring icke accepteras, då den bland
annat medförde ett nedsatt trevnadsvärde för de boende och ökade framtida
underhållskostnader.

De förekommande tekniska bristerna hos en del nyuppförda bostadshus
kunde också ha andra orsaker. Bostadsbyggandet av i dag underginge en
omställningsprocess till en allt starkare industrialisering. Detta hade fört
med sig att nya material, konstruktioner och byggmetoder prövades i långt
större omfattning än tidigare. Ofta hade nyheterna använts innan de undergått
tillräckligt omfattande och långvariga provningar. Anledningen därtill
vore att uppfinnare och exploatörer så snart som möjligt ville föra ut sina
produkter på marknaden för att kunna täcka de stora kostnader, som en
exploatering av nya material och byggmetoder medförde.

För att belysa den takt, varmed tekniken förändrades, kunde anföras att
90 procent av antalet år 1953 färdigställda lägenheter i flerfamiljs stenhus
hade legat i murade hus mot 50 procent år 1959. Förstnämnda år hade
nästan alla invändiga tak och väggytor putsats i sådana hus, medan år 1959
nästan alla tak och 60 procent av väggytorna hade lämnats oputsade. Av
de år 1959 färdigställda lägenheterna i samma slags hus hade 10 procent

varit monteringsbyggda, under det att denna byggmetod icke förekommit år
1953.

Även i fråga om småhusen kunde en stark förändring konstateras. Sålunda
hade år 1953 samtliga hus haft källare mot endast 65 procent år 1959.
Förstnämnda år hade 40 procent av trähusen utförts i regelkonstruktion mot
85 procent år 1959. Utvecklingen hade varit särskilt snabb under de tre
senaste åren.

En annan omständighet som kunde ha bidragit till att upprepad användning
av nya och mindre tillfredsställande material och byggmetoder icke
hade förhindrats kunde sökas däri, att experimenten på grund av personalbrist
icke kunnat följas upp på ett effektivt sätt, så att resultatet kunnat
bearbetas ur teknisk-ekonomiska synpunkter och i lämplig form meddelas
byggnadsföretagarna. Bostadsstyrelsen hade gång på gång hemställt att styrelsen
skulle få resurser för att följa experimentverksamheten. Styrelsen
hade därvid hävdat att den, med hänsyn till att praktiskt taget allt bostadsbyggande
finansierades med statliga lån och bidrag, hade de bästa möjligheterna
att påverka utvecklingen i gynnsam riktning. I samband med förslag
till 1960 års riksdag rörande byggnadsforskningens organisation hade
föredragande departementschefen anfört, att övervakningen av experimentverksamheten
på bostadsbyggandets område i första hand borde vara en
uppgift för byggnadsforskningens organ men att denna organisationsfråga
skulle prövas i ett senare sammanhang.

Styrelsen framför i fortsättningen av sin skrivelse bl. a. följande synpunkter
på vad som för framtiden kan åtgöras för att undvika att nu inträffade
händelser på förevarande område upprepas.

Samtidigt som den ökade frekvensen av fel och brister i de nyuppförda
bostadshusen hade framkallat krav på en hårdare övervakning och kontroll
av byggandet, hade efter förslag av utredningen om förenklad byggnadslagstiftning
(SOU 1957:21) statsmakterna beslutat om en nedskärning av
kontrollen. I den nya byggnadsstadgan, som trätt i kraft den 1 juli 1960,
hade sålunda antalet besiktningar av pågående nybyggen minskats från fem
till fyra. I sitt utlåtande över utredningens betänkande hade bostadsstyrelsen
avstyrkt denna uttunning av kontrollen.

Som redan framhållits hade styrelsen ansett det lämpligt att den tekniska
kontrollen i kommunerna samordnades och att den förlädes till byggnadsnämnderna,
som enligt bestämmelserna i byggnadslagen hade att utöva tillsyn
över allt byggande, således även det som komme till stånd med stöd av
statliga lån och bidrag. Styrelsens mening delades av byggnadsstyrelsen,
med vilken ett kontinuerligt samarbete upprättats i alla frågor som sammanhängde
med tillsynen.

Genom att den tekniska kontrollen utövades av en och samma personal
skapades bättre förutsättningar för eu effektiv kontroll därigenom att mer

kvalificerad fackman kunde anlitas samtidigt som dubbelkontroll undvekes.
Erfarenheten hade visat att en av förmedlingsorgan och byggnadsnämnd
var för sig utövad kontroll lätt ledde till att motsägande direktiv lämnades
till de byggande. Det borde i detta sammanhang särskilt framhållas, att den
kontroll som åvilade förmedlingsorganet vore mer omfattande än den som
byggnadsnämnden enligt gällande bestämmelser hade att utöva. Den samordning
av kontrollen som styrelsen rekommenderat hade icke åsyftat att
ansvaret för förmedlingsorganets kontroll skulle överföras till byggnadsnämnden
utan endast att samma personal skulle användas för de båda
uppgifterna.

Sedan den tekniska granskningen enligt beslut av 1958 års riksdag successivt
skulle överföras till kommunerna, hade möjligheter skapats för en samordning
även av byggnadslovsgranskningen och den tekniska granskningen
av låneärendena, varigenom en väsentlig förenkling av granskningsförfarandet
kunde uppnås. Hittills hade den tekniska granskningen utflyttats till de
kommuner som bedömdes vara utrustade med för uppgiften tillräckligt kvalificerad
personal.

En förutsättning för att en samordning av förmedlingsorganens kontroll
med byggnadsnämndernas skulle vara meningsfull vore, att dessa vore
utrustade med tekniskt kompetent personal i tillräcklig omfattning och att
de lånebeviljande organen hade resurser att vägleda de kommunala organen
och lämna information om kontrollens innebörd och syften. För närvarande
syntes ej ens alla städer, köpingar och större landskommuner förfoga över
teknisk personal, som vore lämpad för ifrågavarande uppgifter; mindre och
medelstora landskommuner vore i huvudsak icke utrustade med sådan personal.

Den centrala övervakningen av den tekniska kontrollen skulle utövas av
bostadsstyrelsen. Styrelsen disponerade två ingenjörer, som hade till huvudsaklig
uppgift att vid besök i kommunerna bistå de kommunala kontrollanterna
med råd och anvisningar samt lämna allmän information i tekniska
frågor och vid sidan härav företaga stickprovsbesiktningar. Den personal
som styrelsen förfogade över för uppgiften att övervaka den kommunala
tekniska kontrollen vore enligt styrelsens mening otillräcklig i förhållande
till uppgiftens storlek. Ett visst mått på mängden av det arbete som en kontrollant
normalt medhunne under ett år kunde erhållas ur följande uppgifter.

Under budgetåren 1956/57, 1957/58 och 1958/59 hade den av kontrollanterna
som kunde i avsedd omfattning ägna sig åt förenämnda arbetsuppgifter
besökt respektive 87, 91 och 88 kommuner. Antalet därvid besiktigade hus
hade uppgått till respektive 479, 517 och 697. Talen vore emellertid icke
fullt jämförbara med hänsyn bl. a. till att relationen småhus-flerfamiljshus
varierade. I angivna antal inginge till viss del mer ingående besiktningar av
de dåliga hus, om vilka bostadsstyrelsens olika byråer, länsbostadsnämnder,

förmedlingsorgan och allmänheten sloge larm. Under det sistförflutna budgetåret
hade kontrollverksamheten icke kunnat upprätthållas i full utsträckning,
eftersom en av de två kontrollanterna måst anlitas såsom lärare vid de
kurskonferenser som bostadsstyrelsen anordnat i samband med utflyttningen
av den tekniska granskningen.

Även om styrelsen erhölle resurser för en effektiv central övervakning,
vore ändock frågan om att erhålla en betryggande teknisk kontroll beroende
på dels den inställning kommunernas förtroendemän hade till kontrollen
och dels de ekonomiska och personella resurser som kommunerna förfogade
över för uppgiften.

Bostadsstyrelsen framhåller i fortsättningen, att kommunernas intresse
att utöva kontroll under byggnadstiden i regel vore tillfredsställande. Bostadsförsörjningen
vore i första hand en kommunal angelägenhet. Kommunerna
betraktade ofta sin kontroll som ett naturligt led i sin egen bostadspolitik.
Därjämte delade kommunerna statens risk som låntagare däri, att
de beträffande småhusen stode en topprisk, för enfamiljshusens del begränsad
till 4 000 kronor. I fråga om de kommunala och allmännyttiga företagen
kunde kommunernas risktagande likställas med en borgensmans. För flerfamiljshus
tillhörande bostadsrättsföreningar eller enskilda förelåge däremot
icke någon delaktighet för kommunen i statens låntagarrisk.

När den tekniska kontrollen i en kommun vore otillfredsställande, kunde
de långivande organens möjligheter att komma till rätta med detta förhållande
i praktiken anses vara begränsad därtill, att långivningen till företag
i kommunen avstannade till dess rättelse hade vunnits. Åtgärder av detta
uppseendeväckande slag hade vidtagits i ett par fall, varav ett under innevarande
år.

Sammanfattningsvis ville styrelsen framhålla att de tekniska brister i nyuppförda
bostadshus som yppats under de senaste åren otvivelaktigt gåve
anledning till oro. Tendenser till en försämring av husens tekniska kvalitet
måste motarbetas. För de boende innebure en sådan försämring olägenheter
ur hland annat trevnadssynpunkt. Den vore även fastighetsekonomiskt oförsvarlig
och medförde ökade risker för kreditgivarna. Frågan om den tekniska
kontrollens inriktning, omfattning och effektivitet sammanhängde
emellertid, som styrelsen i det föregående hade sökt antyda, med en rad
komplicerade problem. Ett av dem vore frågan, hur kommunernas praktiska
möjligheter att anordna lämplig kontroll skulle kunna förbättras. Enligt
styrelsens mening borde hela frågekomplexet bli föremål för en särskild
utredning.

Revisorernas uttalande. Under senare år har en omfattande produktion av
bostäder ägt rum i vårt land. Även om kvaliteten på dessa i regel varit hög,
har det stundom såväl i pressen som på annat sätt gjorts gällande, att allvarliga
bristfälligheter förekommit i eu del fall. De alarmerande uppgifterna

synas merendels efter närmare undersökning ha kunnat reduceras till rimliga
proportioner, men det är tydligt att de påtalade bristerna i några fall
varit anmärkningsvärda, och särskilt synes detta gälla i fråga om grupphusbyggen.
Det är givetvis ur olika synpunkter angeläget, att endast fullvärdiga
hus färdigställas. Med hänsyn till att statliga organ i olika avseenden
äro engagerade i bostadsproduktionen, ha revisorerna funnit sig ur
principiella synpunkter böra behandla frågan om vad som kan åtgöras för
att garantier skola skapas för att fastigheter som avses bli statsbelanade
utföras på ett fackmässigt sätt.

Då det gäller att för framtiden förhindra att mindervärdiga hus tillkomma,
är det givetvis av vikt att finna orsakerna till de bristfälligheter som
hittills förekommit. Enligt de uppgifter som revisorerna inhämtat direkt
från bostadsstyrelsen och som tidigare återgivits kunna orsakerna därtill
vara flera. Ett av skälen till att gruppbyggandet av småhus i en del fall
misslyckats anses vara, att kommunerna med sin vanliga tekniska personal
icke ha möjlighet att tillgodose det ökade behov av övervakning som denna
produktionsform kräver. Bostadsstyrelsen har därför hos Kungl. Maj :t föreslagit
en skärpt kontroll över gruppbyggandet av småhus. Motsvarande gäller
i fråga om vissa hus som uppförts i regi av s. k. byggmästarstartade bostadsrättsföreningar
och beträffande vilka kritik framförts i fråga om det
tekniska utförandet. Styrelsen nämner vidare att kvalitet, standard och
utrustning hos byggnader som uppförts under senare år visa tendens att
försämras av andra anledningar än brister i utförandet. En orsak härtill kan
vara maximeringen av belåningsvärdena, vilken kan tänkas ha lett till
åtgärder på kvalitetens bekostnad i syfte att begränsa produktionskostnaderna
till belåningsvärdenas nivå. Styrelsen uppgiver även andra orsaker
som en förklaring till tekniska brister hos nyuppförda hus och pekar därvid
bl. a. på den omställningsprocess som f. n. pågår på byggnadsområdet, innebärande
användning av nya materiel, konstruktioner och byggmetoder, vilka
dock icke alltid tillräckligt utprovats, med mindre goda resultat som följd.
Vidare pekas i detta sammanhang på det förhållandet, att experimenten på
grund av personalbrist icke kunnat följas på ett effektivt sätt, så att de
vunna resultaten kunnat bearbetas ur teknisk-ekonomiska synpunkter och
i lämplig form meddelas bvggnadsföretagarna. Bostadsstyrelsen upplyser att
den upprepade gånger hemställt hos Kungl. Maj :t att få personal till sitt
förfogande för att följa experimentverksamheten. Styrelsen erinrar emellertid
om att föredragande departementschefen vid anmälan av förslag till 1960
års riksdag rörande byggnadsforskningens organisation uttalat, att övervakningen
av experimentverksamheten på bostadsbyggandets område i första
hand borde vara en uppgift för byggnadsforskningens organ men att
denna organisationsfråga skulle prövas i ett senare sammanhang.

Som framgår av det föregående synas de här berörda missförhållandena
inom bostadsproduktionen i stort sett bero på bristen på övervakning i olika

hänseenden. Enligt gällande ordning åligger det de kommunala förmedlingsorganen
att under byggnadstiden utöva den tekniska kontrollen. Denna
kan även utövas av bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnderna. Såsom
tidigare nämnts anser emellertid bostadsstyrelsen, att kontrollen helt bör
utövas av de kommunala organen, då kommunerna äro ansvariga för bostadsförsörjningen.
Till denna uppfattning ansluta sig revisorerna men vilja
å andra sidan framhålla, att de lånebeviljande organen självfallet måste ha
ett bestämt intresse av att endast fullvärdiga bostäder produceras. De ekonomiska
risker statsverket står i sammanhanget äro visserligen i regel ringa,
men utåt framstå dessa organ såsom garanter för arbetets fullgoda utförande.
Det är bl. a. med hänsyn härtill naturligt, att bostadsstyrelsen och
byggnadsstyrelsen i samråd utfärdat vissa anvisningar i ämnet, vilka tillställts
samtliga förmedlingsorgan och byggnadsnämnder. Mot bakgrunden
av påtalade brister i vissa nyuppförda hus är det enligt revisorernas mening
också att hälsa med tillfredsställelse, att bostadsstyrelsen förklarat sig ha
för avsikt att utfärda nya och förtydligande anvisningar i ämnet. De nu gällande
innebära bl. a., att den tekniska kontrollen i kommunerna bör förläggas
till byggnadsnämnderna och samordnas med den kontroll som nämnderna
ha att utöva enligt byggnadslagen. Det är givet att en sådan samordnad
kontroll är av värde för såväl de lånebeviljande organen som kommunerna
själva. En förutsättning för att kontrollen skall erhålla åsyftad effekt
är emellertid att kommunerna ha tillgång till fullgod teknisk personal. Bostadsstyrelsen
upplyser i sammanhanget att f. n. ej ens alla städer, köpingar
och större landskommuner förfoga över teknisk personal som är lämplig
för här avsedda uppgifter. Revisorerna anse sig emellertid i sammanhanget
böra erinra om att möjlighet finnes för kommun att anlita särskilda företag
som åtaga sig kontrollantskap. Det torde f. ö. ofta ur olika synpunkter
vara till direkt fördel att anlita dylika företag. Enbart bristen på egen teknisk
personal kan därför enligt revisorernas mening icke få utgöra grund för
mindre effektiv kontroll.

Det må i sammanhanget erinras om att enligt beslut av 1958 års riksdag
den tekniska granskningen av låneärendena successivt skall överflyttas till
kommunerna. Denna överflyttning har emellertid hittills omöjliggjorts i
icke ringa utsträckning just på grund av att många kommuner sakna lämplig
personal för ändamålet. Även en sådan granskning torde emellertid
kunna utföras i den ordning som nyss angivits i fråga om kontrollen under
byggnadstiden. Anledning finnes f. ö. att antaga, att den nya kommunindelningsreform
som förberedes skall göra det möjligt för ytterligare kommuner
att anställa kompetent teknisk personal och att även därigenom vidgade
möjligheter till teknisk kontroll både på granskningsstadiet och under byggnadstiden
skola yppa sig. En sådan förbättring av tillgången på teknisk
personal aktualiserar f. ö. enligt revisorernas mening det för några år sedan
framlagda förslaget om att helt decentralisera långivningen och det därmed

förenade arbetet med kostnadsgranskning, teknisk kontroll och låneförberedelse
och att förlägga detta arbete till kommunerna. Det måste antagas att
kommunernas intresse för den tekniska kontrollen •—- som redan nu synes
vara god —- därigenom skulle intensifieras.

Bostadsstyrelsen har uppgivit att den f. n. delvis saknar personal för de
uppgifter som ankomma på den i förevarande sammanhang. Det är givet
att styrelsen med nuvarande administrativa organisation för den statliga
bostadspolitiken måste ha tillräckliga resurser till sitt förfogande även för
ifrågavarande göromål. Det må dock erinras om att chefen för socialdepartementet
enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 december 1959 tillkallat
en särskild utredningsman med uppgift att överväga den bostadspolitiska
organisationen. Utredningsarbetet pågår. Vilket resultat utredningen kan
komma till är icke möjligt att nu angiva. Enligt revisorernas mening bör
emellertid en sådan lösning av organisationsfrågan eftersträvas, att bl. a. de
här anförda synpunkterna kunna vinna tillräckligt beaktande.

Den här aktualiserade frågan måste anses vara av utomordentlig vikt. Som
bostadsstyrelsen framhållit i sin förut återgivna skrivelse till revisorerna,
inrymmer den många såväl tekniska som andra problem. Styrelsen har för
sin del förordat att frågan närmare utredes. Revisorerna äro dock icke övertygade
om att en särskild utredning i ämnet är den lämpligaste vägen när
det gäller att söka råda bot på de påtalade förhållandena. Frågan har så
många aspekter ur såväl kommunal som statlig synpunkt, att det knappast
är möjligt att inom ramen för en enda utredning beakta dem alla. Det torde
i stället vara nödvändigt att i olika sammanhang — bl. a. i den förut omnämnda
utredningen om den bostadspolitiska organisationen samt i den
bebådade utredningen om övervakningen av experimentverksamheten på
bostadsbyggandets område — taga hänsyn till skilda sidor av de här aktualiserade
problemen. Revisorerna anse emellertid det angeläget, att de snarast
bringas till en tillfredsställande lösning.

§ 16

Gruppbebyggelse i Studsvik

Vid en resa i Södermanlands län innevarande år ha riksdagens revisorer
beretts tillfälle att studera olika bostadsfastigheter m. m., vilka tillkommit
under medverkan av vederbörande länsbostadsnämnd. I samband därmed
har en gruppbebyggelse i Studsvik besetts. På grundval av de iakttagelser
som därvid gjorts och av hos länsbostadsnämnden tillgängliga handlingar i
ärendet m. m. torde följande redogörelse få lämnas.

Ifrågavarande grupphusbebyggelse har utförts genom AB Atomenergis
försorg; fastigheterna tillhöra formellt Stiftelsen Studsvikshem och äro avsedda
som tjänstebostäder för anställda hos bolaget. Sammanlagt ha hittills
tio friliggande villor uppförts. Av dessa äro nio statsbelånade; den tionde
har en sådan storlek, att statslån icke kan medgivas. De nämnda nio husen
äro fördelade på tre hustyper om respektive 118 (4 hus), 96 (2 hus) och
82 (3 hus) kvm. Den förstnämnda hustypen omfattar tre sovrum, vardagsrum,
matsal, kök med matplats, badrum, kapprum m. m., de båda andra
tre sovrum, vardagsrum, kök med matplats, badrum, kapprum m. m.

Samtliga hus äro utförda i rött fasadtegel. Källare är endast delvis utgrävd
under vart och ett hus. Pannrum, tvättstuga och garage saknas i samtliga
hus. I stället ha en särskild panncentral och maskintvättstuga samt en
garagebyggnad uppförts.

Byggnadskostnaderna ha för respektive hustyp uppgått till 93 000 kronor,
88 000 kronor och 81 000 kronor. I dessa belopp ingå ej några tomtkostnader;
tomter ha kostnadsfritt ställts till stiftelsens förfogande av AB Atomenergi.
Ej heller ha inräknats anläggningskostnaderna för panncentralen
m. m„ vilka uppgått till i runt tal 360 000 kronor. Beträffande panncentralen
är att nämna, att den är dimensionerad för sammanlagt 32 hus; när ytterligare
hus utöver de nuvarande tio komma att uppföras är osäkert. Vid
behandlingen av låneärendena har länsbostadsnämnden beräknat byggnadskostnaderna
till respektive 71 000 kronor, 60 500 kronor och 55 200 kronor.
Egnahemslån om 20 000 kronor per hus, varav 4 000 kronor som räntefri stående
del, ha beviljats. I övrigt ha husen finansierats med bottenlån i sparbank
om 25 000 kronor samt genom tillskott från AB Atomenergi. Den statliga
belåningen har baserats på det vid ifrågavarande tidpunkt gällande belåningstaket
om 50 000 kronor. Panncentral m. in. har finansierats genom
AB Atomenergis försorg.

Hyrorna för de olika hustyperna utgöra f. n. respektive 4 371 kronor,
3 673 kronor och 3 213 kronor inklusive preliminära bränslekostnader. Hyrorna
äro avvägda så, att de skola täcka ränta och amortering å bottenlån
och egnahemslån, underhåll och drift in. in. men ej kostnaderna för ränta

7 Rrv. berättelse ana. statsverket är I9G0 t

och amortering å den del av byggnadskostnaderna som motsvarar det av
AB Atomenergi satsade kapitalet.

Revisorernas uttalande. Vid resa innevarande år i Södermanlands län ha
revisorerna bl. a. besökt en grupphusbebyggelse i Studsvik, som tillkommit
under medverkan av vederbörande länsbostadsnämnd. Vissa uppgifter rörande
denna bebyggelse — som omfattar sammanlagt tio hus, varav nio äro
statsbelånade — ha lämnats i det föregående. Här må endast erinras om att
husen tillhöra en särskild stiftelse och äro avsedda såsom tjänstebostäder för
sådan personal hos AB Atomenergi som med hänsyn till sina arbetsuppgifter
oundgängligen behöver bostäder i omedelbar närhet av bolagets anläggningar.

Bebyggelsen har enligt revisorernas mening fått en tilltalande utformning.
De sammanlagda kostnaderna för ifrågavarande hus måste emellertid
anses betydande; de ha för respektive hustyp angivits till 93 000 kronor,
88 000 kronor och 81 000 kronor. Även om det ligger i sakens natur, att
byggnadskostnaderna bli förhållandevis höga på ett helt nyexploaterat område,
borde det enligt revisorernas mening ha varit möjligt att uppföra husen
till ett lägre pris än vad som skett. Ett stöd för denna uppfattning ha revisorerna
i det förhållandet, att länsbostadsnämnden vid prövning av låneansökningarna
beräknat de skäliga byggnadskostnaderna till respektive
71 000 kronor, 60 500 kronor och 55 200 kronor för de tre hustyperna. Länsbostadsnämnden
har också bekräftat för revisorerna, att hinder icke torde
ha förelegat att uppföra husen för i stort sett de senast angivna beloppen.
Det är vidare att märka, att i de verkliga byggnadskostnaderna ej inräknats
utgifterna för den gemensamma panncentralen m. m. Denna har med tanke
på en eventuell framtida utbyggnad av området dimensionerats för sammanlagt
32 hus och dragit en kostnad av 360 000 kronor, varav 60 000 kronor
hänföra sig till garage. Även om det i och för sig kan synas riktigt att utföra
panncentralen på sådant sätt, att ytterligare byggnader senare kunna
anslutas därtill, kan det likväl ifrågasättas om det just i förevarande fall
varit ekonomiskt att redan från början giva panncentralen den angivna storleken.
Det är nämligen ovisst om och när ytterligare byggnader tillkomma,
då det enligt vad revisorerna inhämtat är en strävan från bolagets sida att
begränsa bostadsbebyggelsen i Studsvik. Lämpligare synes med hänsyn härtill
ha varit att giva panncentralen en sådan utformning, att den utan större
kostnadsfördyring vid förekommande behov hade kunnat tillbyggas. Nu
uppstå bl. a. årliga ränteförluster, så länge anläggningen har nuvarande låga
utnyttjandegrad.

Vad hyrorna för husen beträffar ha dessa avvägts under beaktande av
bl. a. de olägenheter som otvivelaktigt äro förbundna med att bo i omedelbar
närhet till en arbetsplats av förevarande karaktär. Även om ett sådant
hänsynstagande synes revisorerna rimligt, måste de nu utgående hyrorna

anses vara påfallande låga. Erinras må att de äro beräknade så, att de ej
täcka räntor och amorteringar på det av atombolaget i bebyggelsen satsade
kapitalet.

Sammanfattningsvis få revisorerna framhålla, att det enligt deras mening
borde ha varit möjligt att utan eftersättande av kraven på kvalitet m. m. genomföra
ifrågavarande bebyggelse på ett ur olika synpunkter mera ekonomiskt
sätt än vad som skett. Vid en eventuell framtida utbyggnad av området
framstår det därför enligt revisorernas mening som i hög grad önskvärt,
att alla rimliga kostnadsbesparande åtgärder vidtagas.

Herr Gust. Larsson har förklarat sig på grund av jäv icke kunna deltaga
i behandlingen av förevarande ärende.

100

§ 17

Ianspråktagandet av nya avdelningar vid Gräskärrs ungdomsvårdsskola

Gräskärrs ungdomsvårdsskola är belägen inom Uddevalla stad omkring
sex km från stadens centrum och utanför stadsbebyggelsen. Den fastighet
på vilken skolan ligger utgöres av 32,23 hektar åker och 72,51 hektar skogsmark
och togs i anspråk som skyddshem år 1919. T. o. m. år 1955 användes
fastigheten såsom skolhem för pojkar. På grund av den tilltagande platsbristen
för yrkesskoleelever omlades verksamheten vid skolan fr. o.in. år
1956 från skolhem till yrkesskola.

Kommittén för ungdomsvårdsskolorna, som tillkallades enligt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 5 april 1957, hade enligt sina direktiv7 bl. a. att
överväga, huruvida Gräskärrs yrkesskola borde bibehållas som ungdomsvårdsskola.
I ett den 30 september 1957 framlagt förslag förordade kommittén,
att skolan skulle bibehållas men att den skulle tillföras bättre resurser
genom reparation och nybyggnad. Kommittén framlade även förslag till omoch
nybyggnadsarbeten vid skolan och utgick därvid från ett av socialstyrelsen
i dess petitaskrivelse för budgetåret 1957/58 framlagt förslag om en
etappvis utbyggnad av skolan från dåvarande 25 till 32 platser. Kommittén
föreslog för sin del, att skolan skulle utbyggas till att omfatta sammanlagt
46 vårdplatser, varav åtta platser inom en specialavdelning.

Vid anmälan av proposition i ämnet (1958: 117, 1958: B 1) uttalade föredragande
departementschefen, att de skäl kommittén anfört mot ett nedläggande
av Gräskärr vore bärande. Det syntes uteslutet att i dåvarande
läge avhända sig en för ungdomsvårdsskoleverksamhct i stort sett väl lämpad
fastighet. Då det emellertid stode klart att skolan i sitt dåvarande skick
icke kunde på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, främst på grund
av förläggningslokalernas dåliga skick, måste den tillföras ökade resurser.
Departementschefen kunde därför tillstyrka, att elevförläggningen ombyggdes
och att tre nya elevhem jämte en specialavdelning uppfördes på skolan
i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. Antalet vårdplatser
vid skolan komme härigenom att öka till 46. Departementschefen erinrade
i fortsättningen av sitt anförande, att statskontoret ifrågasatt att elevhemmen
skulle byggas med plats för femton elever i stället för tio som kommittén
föreslagit. Med hänsyn till att skolan vore avsedd för det yngsta
yrkesskoleklientelet ansåge sig departementschefen dock kunna tillstyrka
den av kommittén föreslagna storleken på ifrågavarande elevhem. Kommittén
hade föreslagit, att uppförandet av de nya elevförläggningarna och ombyggnaden
av den dåvarande förläggningsbyggnaden skulle ske i fyra etapper.
I syfte att snabbt få fram nya platser vid skolan borde enligt departementschefens
mening i en första etapp uppföras samtliga elevförläggningar,

101

medan ombyggnadsarbetena skulle utföras i en eller flera senare etapper.

Riksdagen godkände vad departementschefen sålunda uttalat.

I propositionen 1959: 88 redovisade föredragande departementschefen ansträngningarna
att vid ungdomsvårdsskolorna snabbt öka antalet platser
inom ramen för tillgängliga medel. Beträffande Gräskärr anfördes följande.

Hela elevförläggningen med 20 elevplatser och personalbostäder förstördes
genom brand natten till den 8 december 1958. Samma dag åtog sig arbetsmarknadsstyrelsen
på hemställan från socialdepartementet att i samarbete
med socialstyrelsen och byggnadsstyrelsen uppföra tre provisoriska
förläggningsbyggnader. Dessa beräknas bli färdiga i mars 1959. De kommer
att utnyttjas för 18 elever samt för personal. Ett provisoriskt kök med matsal
inredes i skolans gymnastikhus. Skolan kommer därmed tre månader
efter branden att kunna utnyttjas i ungefär samma utsträckning som tidigare.
— Den 1958 beslutade ombyggnaden av hela skolan fullföljdes enligt
programmet. Uppförandet av nya permanenta elevförläggningar påbörjas i
inars 1959 och förläggningarna beräknas bli färdiga omkring den 1 januari
1960. Därmed får skolan 38 permanenta platser.

I anslutning härtill föreslog departementschefen att en särskild mottagningsavdelning
skulle inrättas vid Gräskärr som ersättning för den brunna
avdelningen. Detta förslag godkändes av riksdagen.

I propositionen 1960: 83 redovisades följande beträffande utbyggnaden vid
Gräskärr.

Den 1958 beslutade ombyggnaden av skolan pågår. En elevförläggning
med tio platser blev färdig i slutet av februari 1960. Ytterligare två elevförläggningar
med 10 platser vardera samt en specialavdelning med 8 platser
blir färdiga under de närmaste månaderna. Ny administrationsbyggnad och
en mottagningsavdelning med 8 platser beräknas bli färdiga i slutet av 1960.

Sedermera har socialstyrelsen i skrivelse den 17 juni 1960 föreslagit, att
de provisoriska förläggningarna om sammanlagt 18 platser skola användas
även i fortsättningen. Platsantalet vid skolan blir då (3 paviljonger å 10
elever + 1 spec.-avd. å 8 elever + 1 mottagningsavd. å 8 elever + 18 elever
i förutvarande prov. lokaler =) 64.

Vid besök som riksdagens revisorer avlagt i september månad detta år
vid skolan kunde konstateras, att två fullt inredda elevbyggnader med sammanlagt
20 platser stodo outnyttjade; det upplystes att de i stort sett färdigställts
under juni månad. Senare ha revisorerna inhämtat, att inflyttning i
byggnaderna påbörjats under senare hälften av oktober. Med anledning
härav ha revisorerna från socialstyrelsen inhämtat uppgift om vilka åtgärder
som av styrelsen, skolstyrelsen eller eljest vidtagits för att anskaffa bostäder
för den personal som måste nyanställas vid skolan till följd av skolans utbyggnad.
Av den promemoria som socialstyrelsen tillställt revisorerna i ärendet
framgår i huvudsak följande.

I skrivelse från kommittén för ungdomsvårdsskolorna den 30 september
1957 angående utbyggnad av Gräskärr beräknade kommittén bostadsbehovet

102

vid full utbyggnad av skolan, under förutsättning att vissa bostäder kunde
erhållas i Uddevalla. Kommitténs byggnadsprogram i fråga om personalbostäder
bifölls icke av 1958 års riksdag.

Kommittén erhöll socialdepartementets underhandsuppdrag att förhandla

med skolorna närbelägna kommuner i bostadsfrågan.

Kommittén och skolstyrelsen förhandlade under år 1958 med drätselkammaren
i Uddevalla stad. Kammaren förklarade sig beredd att upplåta erforderligt
antal bostäder inom stadens nya bostadsområden. Anvisningar skulle
ske till såväl hyres- som insatslägenheter. Till täckande av lägenhetsinsatser
var kammaren beredd att lämna lån på av stadsfullmäktige beslutade villkor.

Drätselkammaren förklarade sig vidare villig att medverka till uppforande

av ett egnahemsområde i skolans närhet.

Genom brand den 8 december 1958 förstördes bl. a. vissa personalbostader.
Ca 3 månader därefter hade uppförts en provisorisk förläggningsbyggnad
innehållande 5 enkelrum för personal.

1959 års riksdag beslutade, att en administrationsbyggnad skulle upptoras
vid skolan, innehållande hl. a. bostäder för ekonomipersonal. Byggnaden
beräknas vara färdigställd innevarande höst.

Den 30 januari 1959 uppdrog Kungl. Maj :t åt bostadsstyrelsen att i samråd
med socialstyrelsen och byggnadsstyrelsen inkomma med utredning att
med anlitande av sedvanliga former för finansiering av bostadsbyggande
tillgodose föreliggande behov av bostäder vid ungdomsvårdsskolorna.

På uppdrag av bostadsstyrelsen förde länsbostadsdirektören i Göteborgs
och Bohus län i samråd med skolstyrelsen förhandlingar med Uddevalla
stads drätselkammare. Kammaren bekräftade därvid tidigare utfästelser om
upplåtelse av bostäder. Bostadsstyrelsen redovisade sitt utredningsuppdrag
i skrivelse till Konungen den 11 juni 1959. Skrivelsen är anmäld i prop. 83

år 1960 sid. 64 och 84. ..

Vid nämnda förhandlingar erbjöd drätselkammaren staten att lorvarva
Björbäcks nedlagda folkskola och där inreda personalbostäder. Bostadsstyrelsen
remitterade ärendet till byggnadsstyrelsen den 15 juni 1959. Socialstyrelsen
— som av skolstyrelsen underrättats om erbjudandet — foreslog
byggnadsstyrelsen i skrivelse den 1 juli 1959 att utreda frågan om de bygg
nadstekniska förutsättningarna.

I skrivelse den 27 juli 1959 meddelade skolstyrelsen till socialstyrelsen
att ägaren till fastigheten Nöthult erbjudit fastigheten till försäljning. Även
detta ärende remitterades till byggnadsstyrelsen den 5 augusti 1959.

I skrivelse den 24 augusti 1959 avstyrkte byggnadsstyrelsen inköp och ombvggnad
av nämnda fastigheter och meddelade samtidigt att drätselkammaren
icke längre ville försälja Björbäcks skola. Staden har sedermera
själv inrett bostäder i skolan och förhyr f. n. två lägenheter till personal vid
Gräskärr.

Sedan kommittén för ungdomsvårdsskolorna samt bostadsstyrelsen slutfört
sina uppdrag, tog chefen för socialstyrelsens skolbyrå hösten 1959 i samråd
med skolstyrelsen upp förhandlingar med drätselkammaren. Kammaren
förklarade därvid sig villig att projektera ett bostadsområde i stadens regi
och i anslutning till skolans område. Staden projekterade därefter området.
Vid förhandlingarna den 26 januari 1960 träffades preliminär överenskommelse
med domänstyrelsen om marköverlåtelse. Vid nya förhandlingar med
drätselkammaren i april 1960 förklarade kammaren att bostadsområdets
belägenhet i förhållande till övrig bebyggelse kan komma att försvåra ut -

103

hyrningen till andra än personal vid Gräskärr och önskade därför garantier
av staten att hyra erlades. I annat fall kunde staden icke bebygga det projekterade
området.

Vidare meddelade skolstyrelsen, att svårigheter uppstått att utnyttja stadens
erbjudande om anvisning av bostäder i Uddevalla. Avståndet till Gräskärr,
avsaknaden av reguljära trafikmedel, personalens oregelbundna
tjänstgöringstider o. dyl. hade en negativ inverkan på personalens villighet
att bosätta sig i de anvisade bostadsområdena.

Ovannämnda förhållanden meddelades i en underhandspromemoria till
socialdepartementet den 12 maj 1960.

I skrivelse den 20 maj 1960 uppdrog Kungl. Maj:t åt byggnadsstyrelsen att
uppföra bostadshus med 4 lägenheter vid Gräskärr.

I skrivelse den 10 september 1960 med tillägg till förslag till anslagsäskanden
för budgetåret 1961/62 redovisade socialstyrelsen personalbostadsbehovet
vid Gräskärr och i skrivelse den 14 september 1960 föreslog socialstyrelsen
att byggnadsstyrelsen skulle erhålla bemyndigande att garantera hyra för
vissa bostäder vid bl. a. Gräskärr.

Revisorernas uttalande. Efterfrågan på platser vid ungdomsvårdsskolorna
har under senare år visat en stigande tendens. I syfte att få fram underlag
för beslut som kunde snabbt avhjälpa den akuta platsbristen tillkallades
i april 1957 en särskild kommitté, som sedermera avgav ett antal förslag till
utbyggnad av organisationen med nya skolor och avdelningar. Dessa förslag
underställdes 1958—1960 års riksdagar. En avsevärd förstärkning av organisationen
har med anledning därav beslutats. Enbart för budgetåret 1960/61
har å kapitalbudgeten för ändamålet anvisats ett belopp av 2,5 milj. kronor.

Bland de skolor beträffande vilka beslut fattats om utbyggnad befinner sig
Gräskärr. Denna skola — som främst är avsedd för det yngre yrkesskoleklientelet
— skall enligt föreliggande planer i fullt utbyggt skick kunna mottaga
sammanlagt 64 elever. Utbyggnaden har numera, såsom framgår av
socialstyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1961/62, fortskridit så långt,
att tre elevförläggningar med 10 platser vardera samt en specialavdelning
med 8 platser färdigställts under innevarande år. Vid besök som revisorerna
avlagt vid Gräskärr under september månad detta år kunde konstateras, att
två nyuppförda, fullt inredda elevbyggnader med sammanlagt 20 platser
stodo outnyttjade. Förläggningarna hade, enligt vad som upplystes revisorerna,
i stort sett färdigställts under sistförflutna juni månad. Revisorerna
ha sedermera erfarit att inflyttning påbörjats under senare hälften av oktober.
Anledningen till att byggnaderna ej tidigare tagits i anspråk har angivits
vara bristen på bostäder för den personal som avsetts för vården av
ifrågavarande elever.

I anslutning till sålunda gjorda iakttagelser ha revisorerna från socialstyrelsen
inhämtat uppgifter om vilka åtgärder som av styrelsen, skolstyrelsen
eller eljest vidtagits för att anskaffa bostäder för den personal som
måste nyanställas vid Gräskärr till följd av dennas utbyggnad. Innehållet i
den promemoria som med anledning därav tillställts revisorerna har åter -

104

givits i det föregående. Av denna framgår visserligen att åtskilligt åtgjorts
för att säkra tillgången på personalbostäder vid skolan men att det hittills
icke varit möjligt att tillgodose behovet i önskvärd utsträckning. Det måste
likväl anses anmärkningsvärt, att färdigutrustade elevförläggningar stå outnyttjade
under flera månader. Erinras må att socialstyrelsen i sina förut
omnämnda anslagsäskanden per den 1 juni 1960 redovisat sammanlagt 56
väntefall vid yrkesskolor för pojkar. Revisorerna äro medvetna om att elevernas
fördelning på olika skolor sker efter vissa bestämda principer och
att det därför icke utan vidare är möjligt att placera väntefall vid skolor
där för tillfället lediga platser finnas. Mot bakgrunden av de senaste årens
platsbrist vid ungdomsvårdsskolorna framstår det dock som synnerligen
önskvärt, att socialstyrelsen vidtager sådana dispositioner att tillgängliga
platser effektivt kunna utnyttjas. Under alla förhållanden bör allvarligt
eftersträvas att lediga platser icke stå utan användning på grund av att
personalbostäder icke kunnat anskaffas. Vid Gräskärrs ungdomsvårdsskola
torde exempelvis möjlighet ha förelegat att såsom ett provisorium delvis
taga i anspråk en av elevbyggnaderna härför, varigenom flertalet av de 20
platser om vilka här är fråga kunnat disponeras för sitt egentliga ändamål.

Vad som förekommit i detta ärende ger revisorerna anledning erinra om
att det även tidigare inträffat, att nya platser inom det statliga vårdområdet
kommit att stå outnyttjade på grund av att erforderliga personalbostäder
saknats vid den tidpunkt då platserna färdigställts. Ett sådant förhållande
är givetvis ur många synpunkter otillfredsställande och borde enligt revisorernas
mening icke behöva förekomma. Revisorerna anse sig därför helt
allmänt böra framhålla, att beslut om utbyggnad av nya vårdplatser m. in.
icke bör fattas, utan att samtidigt förutsättningarna för en lösning av bostadsfrågan
för den erforderliga personalen närmare klarlagts. I annat fall
föreligger allvarlig risk för att det med utbyggnaden avsedda ändamålet
förfuskas.

Kommunikationsdepartementet

105

§ 18

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Användningen av specialstater inom eller vid sidan av riksstaten har som
regel betingats av önskemålet att inkomster och utgifter inom specialstaten
skola korrespondera, vanligen på så sätt att inkomster som uppburits för
visst ändamål icke skola disponeras för andra utgifter. Detta betraktelsesätt
gällde även när automobilbeskattningen genomfördes år 1922 i avsikt att
skaffa medel för att finansiera kostnaderna för vägväsendet, och en specialstat
inrättades därför. Ursprungligen omfattade denna stat på utgiftssidan
endast anslag till förbättrande och underhåll av för automobiltrafiken viktiga
vägar och gator, men den har efter hand utvidgats till att omfatta praktiskt
taget alla direkta utgifter för vägväsendet och en mängd utgifter för
närstående ändamål. Från och med budgetåret 1929/30 inrättades även en
fondtitel, automobilskattemedelsfonden, över vilken överskott och brister
inom specialbudgeten regleras med anlitande av ett särskilt avsättningsanslag.

Reservationsanslag avräknas med hela sitt belopp såsom utgifter på automobilskattemedlens
specialbudget under det budgetår för vilket de anvisats.
Eventuellt uppkommande reservationer redovisas således icke såsom tillgångar
för specialbudgeten. I realiteten äro dock dylika reservationer direkt
jämförbara med den på budgetutjämningsfonden upptagna behållningen av
automobilskattemedel; i båda fallen rör det sig om belopp som äro avsedda
att framdeles tagas i anspråk för vägväsendet och liknande ändamål. Reservationerna
ha därför medtagits såsom särskilda tillgångsposter i den in- och
utgående balansen i efterföljande sammanställning. På utgiftssidan ha däremot
förts endast de belopp med vilka vederbörande anslag faktiskt belastats,
d. v. s. poster som ha karaktär av verkliga utgifter.

Den permanenta omsättningsskatten för motorfordon, som infördes den 1
december 1956 och därvid ersatte den tidigare investeringsavgiften för dylika
fordon, ingår icke i automobilskattemedlen utan redovisas under tullar och
acciser. Detsamma gäller den på bensin och motorsprit utgående energiskatten.
Däremot ha från och med budgetåret 1957/58 förrättningsavgifterna vid
statens bilinspektion och vissa inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
tillförts nu ifrågavarande medel.

Utgifterna å vissa riksstatsanslag avräknas endast till viss del mot automobilskattemedlen.
Så är fallet med utgifterna för avlöningar och omkostnader
vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vid vägförvaltningarna samt
för pensioner åt f. d. anställda och deras efterlevande; dessa utgifter avräknas
endast med nio tiondelar av de verkliga kostnaderna (jämf. prop.
1954: 112). I fråga om vissa anslag under polisväsendet sker avräkningen

106

mot automobilskattemedlen endast med vissa bestämda belopp (jämf. prop.
1954:174).

Inkomster och utgifter på automobilskattemedlens specialbudget under
budgetåret 1959/60 framgå av följande uppställning.

Ingående balans den II7 1959
Tillgångar:

Reservationer...................................

Fordran å budgetutjämningsfonden ..............

Inkomster:

A. I. 2. a) Fordonsskatt .......................

2. b) Bensinskatt.....................•■■■

A. II. 7. Förrättningsavgifter vid statens bilin spektion

............................

8. Inkomster vid väg- och vattenbyggnadsverket
..........................

Utgifter:

V. SOCIALDEPARTEMENTET

E. Arbetsmarknadsstyrelsen med dithörande
verksamhet

9 Beredskapsarbeten på vägar och gator........

VI. KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

B. Väg- och vattenbyggnadsvåsendet
Väg- och vattenbyggnadsverket
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

1 Avlöningar (9/10 av styrelsens verkliga avlöningar)
................................

2 Omkostnader (9/10 av styrelsens verkliga omkostnader)
...............................

Vägförvaltningarna:

3 Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas verkliga
avlöningar) ............................

4 Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas verkliga
omkostnader) ........................

5 De lokala vägnämnderna m. m.............

6 Reglering av vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde ........

Vägunderhåll och vägbyggnader

Väghållningen på landet samt i städer och
stadsliknande samhällen, där kronan är väghållare: 7

Vägunderhållet ...........................

8 Byggande av riksvägar....................

9 Byggande av länsvägar....................

10 Byggande av ödebygdsvägar ...............

11 Byggande av storbroar....................

12 Vissa vägbyggnadsarbeten ................

Väghållningen i städer och stadsliknande samhällen,
som är väghållare:

13 Bidrag till underhåll av vägar och gator ....

14 Bidrag till byggande av vägar och gator----

Enskild väghållning:

15 Bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

16 Bidrag till byggande av enskilda vägar ....

383 204 143: 62
742 966 314:21

385 213 329:64
797 068 428: 28

4 425 455: —

1 506 883: 31

1 126 170 457:83

1 188 214 096:23

2 314 384 554:06

210 066 471: 41

8 081 912:97

1 427 694: 27

22	046	728:	38
4	342	338:	67
	280	887:	88
	787	605:	56
360	283	900:	; 78
130	184	510:	: 81
193	123	475:	: 82
9	272	989:	: 04
12	151	237:	: 61
2	529	034:	; 65
51	368	050:
87	752	262	: 60
20	019	496	: 54
15	462	653	: 56

9 509 607: 24

27 457 560: 49

707 545 148:71

107

Diverse ändamål:

17 Utredningar .............................. 338 722:83

18 Vissa kostnader i samband med internationella
vägkongresser ...................... 75 529: 65

C. Vägtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1 Avlöningar............................... 2 950 446:36

2 Omkostnader ............................. 1 036 070:80

3 Utrustning ............................... 61641:07

5 Bidrag till vissa kommunikationsändamål .... 252 245: 76

6 Bidrag till säkerhetsanordningar vid järnvägskorsningar
................................. 142 589:14

7 Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjande åtgärder

vid vissa järnvägskorsningar................ 434 700: —

Statens biltrafiknämnd:

8 Avlöningar............................... 489 968:83

9 Omkostnader............................. 51 003:81

10 Statens trafiksäkerhetsråd m. m............. 165 999:40

11 Kostnader för vetenskaplig trafiksäkerhets forskning

.................................. 402 232:69

12 Bidrag till nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande .......................... 550 000: —

F. Tekniska institut

1 Statens väginstitut .......................... 920158:80

2 Statens väginstitut: Utrustning.............. 58 286: 73

I. Diverse

Ersättning till statens allmänna fastighetsfond:

2 Byggnadsstyrelsens delfond ...............

VIII. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
F. Tekniska högskolor

Tekniska högskolan i Stockholm:

3 Avlöningar...............................

IX. JORDBRUKSDEPARTEMENTET

C. Lantbrukets rationalisering och befrämjande av
dess produktion m. m.

20 Gottgörelse till trädgårdsnäringen för av dess

utövare erlagd bensinskatt .................. 154 240: —

Äldre anslag (1958/59 C 23) .................. 136 816: 01

I. Skogsväsendet

6 Vägbyggnader å skogar i enskild ägo ........ 5 528 047: 98

Äldre anslag (1958/59 I 6a) .................. 1 719 090: —

K. Fiskeriväsendet m. m.

17 Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare
erlagd bensinskatt .................... 706 490:—-

Äldre anslag (1958/59 K 17) ................ 41210: —

X. HANDELSDEPARTEMENTET
D. Sjöfart och handel

Hamnar och farleder

25 Bidrag till byggande och underhåll av mindre
hamnar och farleder ........................

XI. INRIKESDEPARTEMENTET
D. Polisväsendet

Statspolisintendenten m. fl.:

1 Avlöningar............................... 503 000: —

175 016 715: 18

6 536 897:86

978 445: 53

1 900 000: —

111 000: —

291 056: 01

7 247 137:98

747 700: —

1 115 102: 34

108

Statspolisorganisationen:

2 Inköp av motorfordon m. m...............

3 Underhålls-, drift- och expeditionskostnader

4 Gottgörelse till polisdistrikten ............

5 Polisradioväsendet ........................

Statens polisskola:

10 Avlöningar ...............................

11 Omkostnader.............................

12 Utbildningsarvoden m. m..................

18 Vissa ersättningar åt befattningshavare vid

polisväsendet m. ..........................

20 Bidrag till främjande av rekryteringen i vissa
polisdistrikt ................................

XII. CIVILDEPARTEMENTET
C. Statliga pensionsväsendet
1 Egenpensioner åt f. d. anställningshavare i statens
tjänst ................................

5 Familjepensioner åt efterlevande till anställningshavare
i statens tjänst ................

Utgående balans den 30/6 1960

Tillgångar

Reservationer

Fordran å budgetutjämningsfonden

1	170	000	—
2	258	000	—
13	202	000	—
	124	942	28
	137	000	_
	40	000	—
	44	000	—
1	384	000	—
	37	500	_

18 900 442: 28

14 300 000: —

1 800 000:— 16 100 000: —
Summa utgifter 1 183 523 285: 03

365 410 980: 33

765 450 288: 70 1 130 861 269: 03

2 314 384 554:06

Revisorernas uttalande. Sedan några år tillbaka ha revisorerna i sin berättelse
intagit en sammanställning över automobilskattemedlens specialbudget
för det senast förflutna budgetåret i syfte att möjliggöra en samlad överblick
över dessa medel. Inkomster och utgifter som hänföra sig till automobilskattemedlen
redovisas nämligen såväl i riksstaten som i budgetredovisningen
blandade med övriga poster; någon särrcdovisning av dessa medel
förekommer alltså icke.

Automobilskattemedlen utgöra numera den enda kvarstående specialstaten
av någon betydelse. Genom denna redovisningsform är det möjligt att
följa i vad mån de statsinkomster som direkt härledas ur motorfordonstrafiken,
främst fordonsskatt och bensinskatt, komma till användning för vägoch
vägtrafikväsendet eller närstående ändamål. De uppkomna differenserna
mellan inkomster och utgifter salderas år från år. Den slutliga behållningen
eller bristen ingår i redovisningen för statens budgetutjämningsfond i den
allmänna budgetens behållning eller brist men redovisas därefter såsom
en fristående post, vilken frånräknas respektive tillägges innan det slutliga
utfallet av fonden angives.

Vid utgången av budgetåret 1953/54 förelåg en brist på specialbudgeten på
30 milj. kronor, vilket innebar att för vägändamål anvisats mer än vad som
influtit i automobilskattemedel. Bristen förbyttes följande budgetår i ett
överskott, vilket därefter successivt stigit. Utvecklingen framgår av följande
uppställning, i vilken beloppen, utom för det sista budgetåret, avrundats till
jämna miljontal kronor.

109

Budgetår	Reservationer	överskott eller brist	Summa behållning
1953/54	291	— 30	261
1954/55	398	53	451
1955/56	512	259	771
1956/57	681	287	968
1957/58	548	588	1 136
1958/59	383	743	1 126
1959/60	365,5	765,5	1 131

Under budgetåret 1959/60 ha inkomsterna uppgått till 1 188 milj. kronor
och utgifterna till 1 183,5 milj. kronor. Inkomsterna överstiga alltså utgifterna
med 4,5 milj. kronor. Av utgifterna ha emellertid 18 milj. kronor tagits
av tidigare reservationer, varför automobilskattemedlens fordran på budgetutjämningsfonden
ökat med 22,5 milj. kronor. Den 30 juni 1960 utvisar
specialbudgeten som följd härav en behållning å 1 131 milj. kronor, varav
365,5 milj. kronor i form av reservationer på anvisade men för sitt ändamål
ännu icke utnyttjade anslag samt 765,5 milj. kronor som fordran å budgetutjämningsfonden.
Sistnämnda belopp motsvarar alltså vad som vid budgetårets
utgång influtit i automobilskattemedel men ännu icke anvisats för
vägväsendet och övriga hithörande ändamål.

Att outnyttjade automobilskattemedel äro avsedda att framdeles komma
vägväsendet till godo innebär icke att någon fondering i egentlig mening
förekommer. Det såsom behållning angivna beloppet utgör endast en redovisning
av specialbudgetens ställning vid budgetårets slut. Det må även anmärkas
att utfallet av specialbudgeten icke bör uppfattas som någon absolut
mätare på i vad mån vägväsendets krav tillgodoses från det allmännas sida.
Frågan om vilka inkomster respektive utgifter som böra hänföras till specialstaten
torde nämligen knappast kunna få någon definitiv och rättvis lösning.
Biltrafiken tillför sålunda samhället fördelar i många andra former än genom
bilskattemedel, exempelvis både direkt och indirekt i form av andra skatteintäkter,
liksom å andra sidan det allmänna har åtskilliga utgifter som på
ett eller annat sätt sammanhänga med biltrafiken utan att täckning erhålles
av automobilskattemedel. Exempel på sådana utgifter finnas bl. a. på sjukvårdens
och domstolsväsendets områden.

§ 19

Planväsendets centrala ledning

Den samhälleliga utbyggnadsverksamheten regleras i första hand genom
1947 års byggnadslag. Denna har efter sin tillkomst undergått en del ändringar,
vilka dock ej rubbat huvudprinciperna. Senast vidtogos ändringar
i lagen genom beslut av 1959 års riksdag, då vissa förenklingar och förkortningar
av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden åvägabragtes.
Sålunda decentraliserades i viss utsträckning beslutanderätten i plan- och
byggfrågor till regionala och lokala organ, samtidigt som plan- och byggbestämmelserna
gjordes enhetliga för land och stad och vissa bestämmelser
om administrativ kontroll uppmjukades.

I 1959 års byggnadsstadga, vilken fr. o. m. den 1 juli 1960 har ersatt den
äldre byggnadsstadgan av år 1947, meddelas närmare bestämmelser om
kommunal byggnadsnämnd, om byggnadsplanering inom kommuns område
och om byggnadslov för nybyggnad.

Genom byggnadsförfattningarna har det lagts i det allmännas hand att
bestämma bebyggelseområdenas förläggning och omfattning. Som allmän
princip gäller att en på översiktlig planläggning grundad detaljplan skall
ha fastställts, innan tillstånd medgives till byggnadsföretag som innebär tätbebyggelse.
Även glesbebyggelse kan under vissa förutsättningar regleras.

För planering av bebyggelse anvisar byggnadslagen fyra olika planinstitut,
nämligen regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Byggnadsverksamheten
inom område som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan kan
i vissa avseenden regleras genom utomplansbestämmelser.

Ansvaret för planväsendet är enligt gällande byggnadsförfattningar delat
mellan statliga och kommunala myndigheter. De statliga myndigheterna äro
i första hand Kungl. Maj:t, byggnadsstyrelsen med den underställda länsarkitektorganisationen
samt länsstyrelserna. De kommunala organen utgöras
främst av byggnadsnämnderna, men även kommunernas fullmäktige ha
vissa funktioner i planhänseende. De statliga myndigheternas primära uppgifter
få anses vara att övervaka lagligheten av de kommunala organens
beslut samt att bevaka det allmännas intresse av en rationell och ur social
synpunkt önskvärd bebyggelse. De statliga myndigheterna ha därför tillagts
vissa möjligheter att inverka på avgörandet av planfrågor. Detta gäller både
då motsättningar föreligga mellan olika kommuner och då staten har intresse
av att planerna utformas så, att statens kostnader icke ökas direkt
eller indirekt — och att allmänna intressen befordras. Syftet har varit att
tillförsäkra de statliga myndigheterna ett sådant inflytande utan att kommunernas
självbestämmanderätt trädes för när.

Beträffande regionplan tillkommer det Kungl. Maj :t att bestämma om

sådan plans upprättande. Frågan därom kan dock väckas helt formlöst av
kommuner, statliga myndigheter, sammanslutningar eller enskilda. Planen
antages av regionplanedirektionen, vilken är det beslutande organet för det
särskilda kommunalförbund som skall bildas för planens upprättande.

Initiativet till upprättande av övriga planer ankommer i princip på kommunerna.
Därest bebyggelseplanering anses erforderlig men plan likväl icke
uppgöres, kan dock kommunen åläggas att upprätta sådan eller ock kan
offentlig myndighet själv ingripa för åstadkommande av planering. Planerna
antagas av kommunens fullmäktige eller — efter fullmäktiges uppdrag
— av byggnadsnämnden. Generalplan för stad fastställes av Kungl.
Maj :t, övriga planer av länsstyrelse.

Byggnadsstadgan innehåller åtskilliga föreskrifter, vilka äro avsedda att
ge olika parter som ha intressen att tillvarataga i planläggningen möjlighet
att framföra sina synpunkter under arbetets gång. Den som upprättar förslag
till plan skall således samråda med företrädare för kommunen samt
med länsarkitekten och övriga myndigheter, sammanslutningar och enskilda
personer som kunna beröras av planfrågan. Regler finnas vidare för den
delgivning som i samband med plans utställande skall ske med markägare
och sammanslutningar av sådana samt med berörda myndigheter. Av de senare
nämnas i byggnadsstadgan bl. a. byggnadsstyrelsen och vederbörande
länsstyrelse, länsarkitekt, överlantmätare och vederbörande distriktslantmätare
ävensom vissa kommunala myndigheter, såsom företrädare för berörda
grannkommuner och kyrkoråd.

Redan de för samhällsbyggandet gällande författningarna medföra alltså,
att ett icke ringa antal myndigheter och befattningshavare inkopplas på
planfrågorna. Främst märkes som nämnts byggnadsstyrelsen, som utgör
den egentliga tillsynsmyndigheten för planväsendet i riket, översiktlig planeringsverksamhet
bedrives vidare av ett stort antal andra myndigheter, i
vissa fall med sikte närmast på det fackområde som deras respektive verksamhet
omfattar. Här må nämnas arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. Även kammarkollegiet
samt fiskeristyrelscn med statens vatteninspektion ha centrala
uppgifter som beröra planväsendet.

Lokalt framträder särskilt länsstyrelsen såsom i planfrågor beslutande
och i viss mån sammanhållande organ; genom 1952 års omorganisation av
länsstyrelserna ha dessa utrustats med en särskild planeringssektion för
dylika frågor. Det tekniskt-ekonomiska förberedelsearbetet utföres i allmänhet
av de olika fackliga länsorganen, exempelvis länsarkitektkontoret, länsarbetsnämnden,
länsbostadsnämnden, vägförvaltningen med distriktsingenjören
för vatten- och avloppsfrågor, lantbruksnämnden och lantmäterikontoret.
Nämnas må också de tidigare verksamma särskilda planeringskommittéerna
för regional lantbruksplanering.

112

Beträffande vissa centrala myndigheters funktioner i planhänseende må
följande nämnas.

Byggnadsstyrelsen har den allmänna uppsikten över planväsendet i riket
och är dessutom chefsmyndighet för länsarkitektorganisationen. Styrelsen
består av sju byråer (därav en med beteckningen avdelning), nämligen
administrativa byrån, byggnadsbyrån, intendentsbyrån, kulturhistoriska
byrån, stadsplanebyrån, utredningsbyrån samt värmetekniska avdelningen.
Styrelsens huvudsakliga uppgifter ligga, såsom framgår av byråindelningen,
på byggnadsområdet, främst för statens men även för allmän räkning. Häri
ingå även vissa uppgifter att vårda statens fastighetsbestånd. Genom stadsplanebyrån
utövar emellertid styrelsen därjämte tillsyn och ledning av
stadsplaneväsendet, innefattande särskilt granskning av planförslag samt
avgivandet av utlåtanden i ärenden rörande tillämpning av byggnadsförfattningarna.
Tyngdpunkten i byråns arbete har hittills legat på handläggningen
av remissärenden rörande planfrågor, främst av stadsplaner och ändringar
i dylika, samt dispensärenden avseende byggnadsföretag och besvärsmål
inom fackområdet. En viktig uppgift har varit den allmänna uppsikten över
planläggningen i riket, vilket bl. a. omfattat meddelande av föreskrifter,
formulär, råd och anvisningar. Byrån handhar även styrelsens arkiv för
kartor med beskrivningar samt förvarar fastställda byggnadsordningar m. m.
Byggnadsstyrelsen räknar en personal av omkring 450 befattningshavare,
av vilka 25 tillhöra stadsplanebyrån.

Fr. o. in. budgetåret 1953/54 har inom byggnadsstyrelsen funnits organiserat
det s. k. rådet för översiktlig planläggning. Det består av representanter
för de statliga verk, som ha intressen att bevaka i samband med den översiktliga
planläggningen, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt representanter för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och statens samhällsvetenskapliga forskningsråd.
Representanter för andra verk och myndigheter bruka tillkallas vid behandlingen
av vissa frågor som beröra dem. Rådets arbetsuppgifter äro att söka
tillrättalägga, förbättra och förenkla den översiktliga planläggningen, att
verka för att planer utformas så att det blir tekniskt, ekonomiskt och praktiskt
möjligt att genomföra dem, att göra sammanställningar av den statistik
och de utredningar rörande befolkning, näringsliv och bostadsförhållanden
m. m., vilka finnas tillgängliga hos centrala organ och som ha allmängiltig
betydelse för planarbetet, samt att uppdraga riktlinjer för samarbetet mellan
olika fackmän liksom mellan planförfattare och kommuner in. fl.

Arbetsmarknadsstyrelsen är indelad i åtta byråer, av vilka främst lokaliserings-
och utredningsbyrån handhar de uppgifter som äga samband med
översiktlig samhällsplanering.

Det var genom statsmakternas beslut år 1952 som arbetsmarknadsstyrelsen
fick ställning som centralt samhälleligt lokaliseringsorgan. Tidigare hade

113

styrelsens verksamhet i lokaliseringsfrågor bedrivits i form av rådgivning
och upplysning. För att få en mera ingående kännedom om var produktionsoch
serviceföretag från sociala och ekonomiska synpunkter borde lokaliseras
samt för att få klarlagt, vilka åtgärder som måste vidtagas för att få till
stånd den eftersträvade lokaliseringen, påbörjade arbetsmarknadsstyrelsen
år 1955 en regional lokaliseringsverksamhet. Vid denna planering ha utredningar
gjorts angående näringslivets och serviceanläggningarnas nuvarande
lokalisering. Vidare ha prognoser upprättats angående den framtida sysselsättnings-
och befolkningsutvecklingen.

Inom bostaclsstyrelsen bedrives viss översiktlig planering rörande den allmänna
bostadsförsörjningen. Enligt styrelsens instruktion av år 1957 åligger
det styrelsen bl. a. att verkställa undersökningar beträffande utvecklingen
på bostadsmarknaden och rörande det framtida bostadsbehovet, att
utföra plantekniska, byggnadstekniska och fastighetsekonomiska utredningar,
att utföra typritningar eller principritningar till bostäder och vissa
anläggningar samt att medverka vid uppgörande av vissa kommunala bostadsförsörjningsplaner.
Bostadsstyrelsen är indelad i fem byråer, nämligen
kanslibyrån, planeringsbyrån, tekniska byrån, lånebyrån och byrån för
teknisk-ekonomiska utredningar samt en social sektion.

Kammarkollegiet har instruktionsenligt att taga befattning med ett flertal
rättsfrågor och förvaltningsåtgärder som på ett eller annat sätt beröra
samhällsplaneringen. Främst gäller detta frågor om rikets administrativa
indelning, men även i andra spörsmål föreligger en klar beröring med planfrågorna.
Huvudparten av kollegiets arbetsuppgifter har direkt eller indirekt
samband med rätten till jord, och kollegiet är en konsultativ sakkunnig institution
på fastighetsrättens och den äldre fastighetsbeskattningens område.
Kollegiets befattning med rikets indelning är av konsultativ art och ämbetsverket
har i dylika frågor ställning som central utredningsmyndighet. Uppgiften
har i praxis utsträckts även till frågan om rätt indelning och rätt
sträckning av gränser mellan indelningsenheter samt ombildning av kommun
från en organisationsform till en annan. Kollegiet för en Iiggare över
rikets indelning.

Till kammarkollegiets uppgifter hör även bevakandet av kronans talan i
vissa mål, främst rörande fast egendom av offentlig natur. En betydande
uppgift inom nämnda område utgör den funktion som tillagts kollegiet
i samband med tillkomsten av 1918 års vattenlag. Det åligger kollegiet att
bevaka talan för tillvaratagande av viss bygds intressen eller eljest för bevakande
av det allmännas rätt. Kollegiet äger också eljest föra talan för det
allmänna enligt vattenrättsförfattningarna. Dessa uppgifter ha ökat i omfattning
genom tillkomsten av 1953 års kungörelse om förberedelse av vissa
företag enligt vattenlagen. Kungörelsen ålägger kollegiet ansvaret för erforderliga
utredningar för att tillgodose naturskyddets intressen.

Statens vatteninspektion utgöres av en till fiskeristyrelsen knuten nämnd

8 Rev. berättelse ang. statsverket är 19110 l

114

(vattenvårdsnämnden). Jämte uppgiften att utöva tillsyn över vattendrag,
sjöar och andra vattenområden inom riket till motverkande av vattenförorening
och att handlägga ärenden som i övrigt enligt lag eller särskilda bestämmelser
ankomma på statens vatteninspektion åligger det vattenvårdsnämnden
att i frågor rörande vattenvården verka för samarbete mellan centrala
statsmyndigheter, länsmyndigheter, hushållningssällskap och kommunala
myndigheter samt lokala sammanslutningar för vattenvård.

Vatteninspektionen skall i vattentekniska frågor i erforderlig utsträckning
anlita väg- och vattenbyggnadsverket.

Av övriga här avsedda myndigheter må nämnas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som bedriver central översiktlig planering på vägväsendets område,
varvid särskilt bör framhållas den översiktliga planeringen för stamvägnätet.
Inom samma styrelse bedrives även ett motsvarande arbete beträffande
försörjningen med vatten- och avloppsanläggningar, varjämte styrelsen
har att besluta om statsbidrag till dylika anläggningar. Hithörande ärenden
handläggas på en för ändamålet särskilt inrättad byrå, vatten- och avloppsbyrån.
I skolöverstyrelsens organisation ingår en särskild avdelning,
planerings- och byggnadsavdelningen, som bl. a. har till uppgift att förbereda
och leda utvecklingen av skolväsendet i riket. Från lantbruksstyrelsen ledes
den huvudsakligen regionalt bedrivna jordbruksplaneringen, som syftar till
att skaffa en allmän uppfattning om den önskvärda strukturen av jordbruken
i skilda områden.

Med planväsendet sammanhängande organisationsfrågor ha vid ett flertal
tillfällen under senare år varit föremål för överväganden. Härutinnan vilja
revisorerna erinra om följande.

I samband med tillkomsten av de lagar och författningar på plan- och
byggnadsväsendets område som trädde i kraft fr. o. in. år 1948 tillsattes en
särskild utredning — kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation —
med uppgift att närmare bestämma det statliga stadsplaneväsendets arbetsuppgifter
i det läge som genom de nya bestämmelserna kunde väntas uppkomma
samt klarlägga de organisationsfrågor som därmed ägde samband. I
kommitténs uppgifter ingick att diskutera den centrala stadsplanemyndighetens
organisatoriska anknytning till den ena eller andra myndigheten eller
dess friställande såsom självständigt verk. I direktiven anfördes bl. a. att
den centrala stadsplancmyndigheten kunde tänkas kvarbliva inom byggnadsstyrelsen
eller förläggas till annat verk genom samordning av vissa uppgifter.
Skäl kunde emellertid också anföras för att stadsplaneverksamheten
leddes av ett självständigt ämbetsverk. Eftersom i stadsplaneringen borde
eftersträvas en syntes av ekonomiska, tekniska, sociala och estetiska element
och planeringens verkningar omspänna mycket stora delar av samhällslivet,
måste den centrala stadsplancmyndigheten i hög grad vara inriktad
på samarbete med andra myndigheter och institutioner. Organisatorisk

115

anknytning till det ena eller andra specialintresset kunde ur denna synpunkt
innebära en viss fara. Å andra sidan talade vissa praktiska skäl för
sådan anknytning till ett verk, vars huvuduppgift låge inom husbyggnadsområdet.

Kommittén, som även hade att utreda det kommunala planväsendet och
den statliga planorganisationen inom länen, framlade sitt betänkande i november
1950. I fråga om den centrala ledningen av planväsendet framhöll
kommittén, att den funnit den på längre sikt mest rationella lösningen vara
inrättandet av ett fristående organ, som vore utrustat med erforderlig sakkunskap
för att bedöma planförslagen på ett tillräckligt ingående sätt. Av
olika skäl, främst ovissheten om planuppgifternas framtida omfattning samt
om en statlig lokaliseringspolitisk verksamhet komme att upptagas, hade
emellertid kommittén ansett, att tillsynen över planväsendet och byggnadsväsendet
tills vidare lämpligen borde såsom dittills ankomma på byggnadsstyrelsen.
Dessa frågor borde dock anförtros åt en särskild avdelning inom
styrelsen. Denna borde stå under ledning av en överdirektör och vara organiserad
på två byråer, av vilka den första skulle handlägga de ärenden rörande
granskning och rådgivning som tillkommo den befintliga stadsplanebyrån
och den andra syssla med större utredningsuppgifter, uppgörande av
normalförslag och utarbetande av anvisningar samt ägna särskild uppmärksamhet
åt stora planprojekt. Kommittén ansåg likväl lämpligt att i stora
drag ange, hur en fristående planstyrelse enligt kommitténs mening borde
vara organiserad, därest ett sådant organ skulle komma till stånd. Planstyrelsen
borde ledas av en styrelse på 5—7 personer, bland vilka näringslivet,
det kommunala planväsendet och den plantekniska fackkunskapen
borde vara representerade. Styrelsen borde indelas i fyra fackbyråer (för
granskningsärenden, lokaliseringsfrågor, byggnadsärenden samt utredningar
och upplysningar). Därjämte borde finnas ett kansli för administrativa,
kamerala och juridiska uppgifter.

Även den samtidigt med nyssberörda kommitté arbetande 1947 års byggnadsstyrelseutredning
föreslog att ledningen av planväsendet skulle läggas
på en särskild, i förhållande till byggnadsstyrelsens övriga arbete fristående
avdelning.

Det av kommittén för stadsplaneväsendets organisation framlagda förslaget
anmäldes i statsverkspropositionen till 1954 års riksdag. Flertalet av
de hörda remissmyndigheterna hade tillstyrkt en förstärkning av den statliga
organisationen på planväsendets område, ehuru ställning som regel ej
tagits till organisationsförslagen i detalj. Föredragande departementschefen
erinrade emellertid om att utvecklingen sedan utredningens förslag framlagts
i vissa avseenden gjort förslaget mindre aktuellt. Frågan om den lämpligaste
utformningen av det statliga planväsendets organisation i olika instanser
syntes i viss mån bli beroende av huru arbetsuppgifterna komme
att fördelas mellan byggnadsstyrelsen och dess regionala organ men även

116

mellan de sistnämnda och de kommunala lokalorganen. Spörsmålet härom
samt rörande förefintliga möjligheter till en förenkling av vissa ärendens
handläggning på förevarande område vore föremål för behandling av 1951
års byggnadsutredning. Vidare framhölls att 1946 års vatten- och avloppssakkunniga
i betänkande år 1951 framlagt förslag till organisation för den
statliga vatten- och avloppsverksamheten, vilka direkt berörde byggnadsstyrelsen
och kunde komma att påverka länsarkitektorganisationen. Mellan
stadsplaneväsendet samt vatten- och avloppsfrågan syntes råda ett sådant
samband, att de därmed förenade organisatoriska spörsmålen lämpligen
borde upptagas till prövning i ett sammanhang. Beredningen av de vittomfattande
frågor som behandlats av nämnda sakkunniga vore icke slutförd.
Man borde därför vänta med ställningstagande till stadsplanekommitténs
organisationsförslag. På grund av lägets starka krav på återhållsamhet med
statsutgifterna borde någon permanent organisationsförstärkning icke vidtagas.

Riksdagen beslöt i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag.

Någon omorganisation av byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå kom således
icke till stånd år 1954. De utredningsresultat som framlagts av 1951 års
byggnadsutredning och av 1946 års vatten- och avloppssakkunniga ha ej
heller senare föranlett någon förändring härvidlag. Däremot har frågan
berörts av statens byggnadsbesparingsutredning i dess år 1957 avgivna betänkande
rörande Offentliga byggnader: organisation och ekonomi (SOU
1957:47). I sistnämnda betänkande har föreslagits att förvaltningen av
statens husbyggnader och för husbyggande avsedda markområden liksom
anskaffning av lokaler för statliga myndigheter och institutioner borde läggas
på ett ämbetsverk med sådan organisation och personalbesättning, att
det blev det centrala organet inom statsförvaltningen på husbyggandets område.
Verket borde vara affärsdrivande och uppbyggas genom omorganisation
av byggnadsstyrelsen. Detta ämbetsverk med sin nya karaktär av affärsverk
kunde dock knappast handha även de allmänrättsligt betydelsefulla
planuppgifterna, även med hänsyn till dessa uppgifters redan stora och
med tiden sannolikt ökade omfattning. Därför borde en utredning snarast
tillsättas med uppdrag att föreslå lämplig organisation för ett planorgan. Ej
heller detta utredningsförslag har hittills föranlett någon åtgärd.

Vid tillkomsten av 1944 års bidragsförfattningar rörande anläggningar för
vatten och avlopp erhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgiften att
vara centralt organ på området. Denna anknytning sammanhängde i flera
avseenden med den betydelse som bidragsverksamheten för vatten- och
avloppsanläggningarna beräknades få för sysselsättningspolitiken. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade nämligen tidigare i stor utsträckning haft att
fullgöra vissa granskande uppgifter i fråga om reservarbeten och beredskapsarbeten.
1946 års vatten- och avloppssakkunniga uppmärksammade i

117

sitt år 1951 avgivna betänkande det vaga samband som förefanns mellan
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens huvudsakliga arbetsområde, vägfrågorna
och nyssnämnda verksamhetsområde och diskuterade därför vatten- och
avloppsfrågornas förläggning till ett självständigt eller till annat redan befintligt
ämbetsverk. De sakkunniga stannade för att förorda en till byggnadsstyrelsen
på visst sätt anknuten nämnd, som under ledning av en överdirektör
skulle utgöra en särskild avdelning i styrelsen.

Vid 1957 års riksdag upptogs i anledning av propositionen nr 49 frågan
om en upprustning av vattenvården i riket. Därvid berördes i första hand
spörsmålet om hur organisationen för vattentillsynen borde ordnas. Dittills
hade det ålegat fiskeristyrelsen genom dess tillsynsavdelning att ur fiskeoch
naturskyddssynpunkt öva tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden,
under det att hälsovårdsmyndigheterna utövade motsvarande
tillsyn ur hälsovårdssynpunkt. I propositionen erinrades om det nära samband
som förefanns mellan nyss angivna tillsynsverksamhet och det arbete
som utfördes av vatten- och avloppsorganisationen inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Från skilda håll hade uttalats önskvärdheten av att få
till stånd en nära samordning av dessa verksamhetsgrenar. Vidare förefanns
— som vatten- och avloppssakkunniga understrukit — en nära samhörighet
mellan byggnadsstyrelsens uppgifter inom bebyggelseplaneringen samt vissa
vatten- och avloppsorganisationens arbetsuppgifter. Frånsett bidragsverksamheten
för vatten- och avloppsanläggningar sysslade nämligen väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå samt distriktsingenjörorganisationen
i stor utsträckning med planeringsfrågor. Det framhölls
också att de arbetsuppgifter som ankommo på nämnda byrå och distriktsorganisationen
i allt väsentligt vore skilda från väg- och vattenbyggnadsverkets
åligganden i övrigt. Enligt propositionen var det nödvändigt att sammanföra
tillsynsavdelningen samt vatten- och avloppsbyrån under en gemensam ledning,
därest en tillfredsställande organisation skulle kunna åstadkommas.

I organisationsfrågan vore olika lösningar möjliga, antingen tillskapandet
av ett fristående tillsynsorgan eller också inordnandet av verksamheten
under en redan befintlig myndighet. Efter övervägande av olika tänkbara
möjligheter föreslogs i propositionen, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå samt fiskeristyrelsens tillsynsavdelning båda skulle
överföras till byggnadsstyrelsen. Härvid tillmättes det förhållandet stor betydelse,
att de vattenvårdande åtgärderna hade ett nära samband med byggnadsstyrelsens
uppgifter inom bebyggelseplaneringen och att vatten- och
avloppsbyrån i stor utsträckning sysslade med planeringsfrågor.

Den i propositionen valda lösningen vann emellertid icke riksdagens anslutning
(skr. nr 381). I det utlåtande från statsutskottet som låg till grund
för riksdagens beslut framhölls bl. a. såsom skäl för avslag på Kungl. Maj:ts
törslag, att risk syntes föreligga att genom ett provisorium av angivet slag
en lösning på längre sikt av frågan om vattenvårdens organisation på ett

118

olämpligt sätt föregrepes. Utskottet kom för sin del till den uppfattningen,
att gällande organisationsform tills vidare i stort sett borde bibehållas.

Frågan återkom vid 1958 års riksdag (prop. nr 133), då den organisation
fastställdes som f. n. gäller. Tillsynsfrågorna stannade hos fiskeristyrelsen,
vars benämning ändrades till fiskeristyrelsen med statens vatteninspektion.
En följd härav blev att förslaget om vatten- och avloppsbyråns överflyttande
till byggnadsstyrelsen icke längre vidhölls. Däremot utbyggdes fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning. Inom styrelsen organiserades dels en statens vatteninspektion
på grundval av den dittillsvarande tillsynsavdelningen, vilken
samtidigt erhöll förstärkning, dels ock en vattenvårdsnämnd, organisatoriskt
fortfarande knuten till fiskeristyrelsen. Huvudansvaret för den regionala
handläggningen av vattenvårdsfrågorna förutsattes skola åvila länsstyrelserna.

Såväl vid frågans behandling år 1957 som vid 1958 års organisationsbeslut
underströks, att spörsmålet om i vilken omfattning och takt vattenvården
kunde förbättras främst vore en ekonomisk avvägningsfråga, som icke på
en gång kunde få sin slutliga lösning. I anledning härav kunde icke heller
organisationen av de vattenvårdande statliga organen betraktas som definitiv.

Riksdagens revisorer berörde i sin år 1947 avgivna berättelse frågan om
kammarkollegiets organisation och arbetsuppgifter. Revisorerna erinrade
om att kollegiet under tidernas lopp genomgått en rad organisatoriska förändringar.
Kollegiet hade ursprungligen haft ett mycket vidsträckt ämbetsområde.
Efter hand hade emellertid olika förvaltningsgrenar utbrutits från
kollegiet och tillagts nya ämbetsverk eller på annat sätt avvecklats för kollegiets
del. Kollegiet vore till följd härav numera ett av våra minsta centrala
ämbetsverk. Ur rationaliserings- och besparingssynpunkter funno revisorerna
att frågan om kollegiets fortbestånd som ett självständigt ämbetsverk
borde övervägas. En förutsättning för den ifrågasatta indragningen av ämbetsverket
vore givetvis, att de kvarstående arbetsuppgifterna kunde överföras
till andra myndigheter med närstående funktioner samt att en dylik
omorganisation kunde visas medföra besparingar för statsverket. Revisorernas
förslag rönte emellertid föga anslutning vid remissbehandlingen. Från
åtskilliga håll avvisades tanken på en förändring av den bestående organisationen.
Av vad som anfördes vid remissbehandlingen må allenast erinras om
att statskontoret i och för sig icke hade något att erinra mot att kammarkollegiets
organisation underkastades en översyn, vilken dock borde göras
förutsättningslös; vid denna översyn borde alltså även kunna övervägas om
det skulle vara rationellt att från andra myndigheter tillföra kollegiet nya
uppgifter. I anledning av väckt fråga om möjligheterna att till annan myndighet
överföra kammarkollegiets göromål med bevakandet av det allmännas
rätt i vattenmål anförde vattenfallsstyrelsen i sitt remissvar, att det syntes

119

önskvärt med en särskild statlig instans för handhavandet av naturskyddsfrågor
och än mera att denna instans bereddes möjlighet att direkt föra
talan i vattenmålen. För närvarande funnes ju flera på området verksamma,
delvis statsunderstödda enskilda sammanslutningar, vilka tjänade som kollegiets
sakkunnigorgan i hithörande frågor. En rationellare sakernas ordning
vore enligt vattenfallsstyrelsens mening här önskvärd. Även från annat
håll erinrades vid remissbehandlingen om den ökade betydelse, som i dagens
samhälle tillerkändes naturvårdsintressena.

I det förut omnämnda år 1957 avgivna betänkandet rörande det offentliga
byggandets organisation och ekonomi, i vilket statens byggnadsbesparingsutredning
berörde frågan om utbrytande av stadsplaneärendena ur
byggnadsstyrelsen och dessa ärendens förläggande till ett fristående ämbetsverk,
anförde utredningen att det ur dess synpunkt icke funnes anledning
att närmare ingå på vilka uppgifter av planläggnings- och lokaliseringskaraktär
som lämpligen borde ingå i en sådan organisation. Utredningen
framhöll dock, att frågor som gällde förändringar i den admistrativa indelningen
kunde vara av stor betydelse för det offentliga byggandet på exempelvis
sjukvårdens och undervisningens område. Denna och en del andra uppgifter
som åvilade kammarkollegiet syntes därför böra ingå i det uppgiftskomplex
som skulle åvila ett centralt planorgan. Möjligen skulle därför ett
sucessivt uppbyggande av ett planorgan kunna ske genom en omorganisation
av kammarkollegiet, i vilket sammanhang också eventuellt vissa av kollegiets
uppgifter avseende kronans egendom skulle kunna överföras på byggnadsstyrelsen
eller i vissa fall på domänstyrelsen. — Utredningsmannen har även
i den offentliga diskussionen närmare utvecklat denna tanke.

Sedan den bostadspolitiska organisationen fastställdes år 1948 har en
omfattande successiv utflyttning av ärenden från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna
ägt rum, en utveckling som i första hand avsett de egentliga
låneärendena. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 december 1959
har en utredningsman tillkallats med uppdrag att utreda vissa frågor angående
den bostadspolitiska organisationen. I direktiven för utredningen har
chefen för socialdepartementet bl. a. framhållit, att det borde bli möjligt
att förverkliga tanken på att genom utfärdande av föreskrifter angående
långivningen förenkla och förtydliga direktiven till länsbostadsnämnderna
så, att prövningen av enskilda låneärenden kunde begränsas till en tillämpning
av enkla, allmängiltiga normer. Härigenom skulle möjligheterna till eu
decentralisering vidgas. Det vore icke uteslutet att tanken på en total överflyttning
av alla låneärenden på länsbostadsnämnderna kunde förverkligas.
Handläggningen av låneärendena borde kunna ske snabbare än hittills och
personalorganisationen inskränkas. Inom bostadsstyrelsen skulle främst
lånebyråns och tekniska byråns organisation komma att beröras.

Skäl talade emellertid enligt departementschefen för att det icke vore

120

till fyllest att begränsa prövningen av organisationsspörsinålen till att gälla
de omedelbart givna förändringar som ett beslut beträffande direktivgivningen
skulle föranleda. Därest långivningen helt överfördes till länsbostadsnämnderna
och beslutanderätten beträffande direktivgivningen till nämnder
och förmedlingsorgan ankomme på Kungl. Maj :t, syntes det bli nödvändigt
att överväga organisationen i stort. Länsbostadsnämndernas ställning och
befogenheter borde preciseras närmare. Som en följd härav borde det undersökas
vilka kvarstående arbetsuppgifter som borde handläggas centralt samt
hur den centrala organisationen borde vara utformad.

Under 1950-talet har lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete vid
sidan av sina primära uppgifter använts för att främja en ur samhällelig
synpunkt önskvärd utveckling av tätorternas lokaliseringsfrågor. Arbetsmarknadsstyrelsen
fortsatte fram till år 1959, då byggnadstillstånden slopades,
att från lokaliseringssynpunkt pröva sådana byggnadstillståndsärenden
rörande nyetablering och utvidgning av företag som handlades centralt av
styrelsen. Vid byggnadsregleringens avveckling uppstod frågan, huru denna
lokaliserings verksamhet i fortsättningen borde bedrivas och på vad sätt
statsmakterna skulle kunna påverka näringslivets lokalisering i syfte att få
till stånd en lämplig differentiering av näringslivet och en spridning av företagsamheten.
Sedan 1959 års riksdag i anledning av motioner anhållit om
skyndsam utredning av denna fråga, tillsattes enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 11 december 1959 en kommitté med uppdrag att utreda frågan
om den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. I utredningsdirektiven har
bl. a. framhållits, att utredningen borde lägga fram material som vore ägnat
att från samhällsekonomiska och företagsekonomiska synpunkter belysa
förutsättningarna för näringslivets lokalisering till olika delar av landet. På
grundval härav borde såvitt möjligt preciserade riktlinjer för lokaliseringsverksamheten
utarbetas. Rådgivnings- och upplysningsverksamheten och
dess utformning för framtiden borde övervägas. Möjligheterna och lämpligheten
att genom olika positiva åtgärder stimulera företag att etablera sig
på orter där detta från samhällets sida ansåges angeläget borde vidare prövas,
varjämte frågan om att genom lagbestämmelser påverka näringslivets
lokalisering borde undersökas.

I utredningsdirektiven har slutligen erinrats om att det lokaliscringsarbete
som hittills bedrivits haft karaktären av en försöksverksamhet. Till frågan
om organisationen av verksamheten hade slutlig ställning icke tagits. Utredningen
borde även utreda och framlägga förslag rörande Iokaliseringsverksamhetens
organisation.

Behovet av en starkare organisation för naturskyddets tillgodoseende
aktualiserades vid 1959 års riksdag i anledning av väckta motioner, i vilka
bl. a. yrkades inrättandet av en statlig nämnd för en allmän tillsyn över
naturens skydd och vård, möjliggörande en ökad aktiv naturvårdspolitik. I

121

anledning av motionerna framhöll tredje lagutskottet (uti. nr 23), att man
under senare år, efter tillkomsten av gällande naturskyddslag, kunnat märka
en ökad förståelse för skyddet och vården av den svenska naturen, exempelvis
vid vägbyggen och planering av bostadsområden. Å andra sidan hade utnyttjandet
av naturtillgångar och ingreppen i landskapsbilden fått en omfattning
och intensitet som aldrig tidigare. Man kunde därvidlag peka på vattenkraftexploateringen,
grustäkten och vägbyggandet. Naturskyddets organisation
vore emellertid starkt splittrad genom att såväl beslutande som förvaltande,
övervakande och rådgivande funktioner vore fördelade på ett flertal
olika organ. Utskottet vore icke övertygat om att den rådande organisationen
vore den mest ändamålsenliga. Det måste betecknas som en brist i lagstiftningen
att naturskyddet vid den avvägning av motstående intressen som
skedde inför den beslutande myndigheten — bortsett från speciella områden
t. ex. vattenlagstiftningen — saknade egen talesman. Erfarenheterna
under den tid naturskyddslagen varit i kraft visade, att tiden nu vore inne
att taga ställning till frågan om ett statligt naturskyddsorgan skulle inrättas.
Även frågan om ett dylikt organs utformning och uppgifter borde klarläggas.

I anledning av utskottets utlåtande hemställde 1959 års riksdag hos Kungl.
Maj :t, att frågan om naturskyddets organisation måtte utredas. Den ifrågasatta
utredningen har numera tillkallats jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 14 oktober 1960.

Revisorernas uttalande. Den moderna samhällsutvecklingen har haft till
följd, att behovet av översiktlig planering blivit alltmer framträdande och
för framtiden kan väntas göra sig gällande med ökad styrka. Den pågående
befolkningsomflyttningen, vilken främst medför en tillväxt av tätorterna,
ställer sålunda bestämda krav på samhällenas utbyggnad icke minst så vitt
gäller områden för bostads- och industribebyggelse, vägar och andra kommunikationsleder
samt allmänna inrättningar av skilda slag. Alla dessa åtgärder
avse investeringar till högst avsevärda belopp. Redan av detta skäl
är det av yttersta vikt, att utbyggnaden icke feldimensioneras eller erhåller
eu olämplig lokalisering. För människornas trivsel är det icke mindre betydelsefullt,
att de problem som härvidlag möta lösas på ett ändamålsenligt
sätt. Det nu sagda gäller f. ö. icke blott bebyggelseplaneringen i mera inskränkt
bemärkelse. Allteftersom vattenkraften exploateras och andra ingrepp
i landskapsbilden göras, anmäler sig nämligen spörsmålet, om icke
tiden är inne för en mera allomfattande landskapsplanering, inom vilken
även naturvården erhåller sin tillbörliga plats. Det är med andra ord en
fråga om gestaltningen av hela den miljö i vilken dagens och morgondagens
människor ha att leva, verka och finna rekreation.

Genom de allmänna byggnadsförfattningarna ha rättsliga förutsättningar
skapats för att samhällsutbyggnaden äger rum enligt önskvärda linjer. I

122

sammanhanget må erinras om att byggnadslagen nyligen ändrats på vissa
punkter i förenklande syfte, varjämte en ny byggnadsstadga utfärdats. Förutom
ändamålsenliga bestämmelser är det emellertid för en god samhällsplanering
av väsentlig betydelse, att den organisation som valts för verksamheten
har en rationell utformning. Detta gäller icke minst den centrala
ledningen.

Förhållandena på förevarande område kännetecknas därav, att någon
självständig planmyndighet icke finnes inrättad utan att hithörande förvaltningsuppgifter
fullgöras av en rad olika ämbetsverk. Främst bland dessa
märkes byggnadsstyrelsen, som genom sin stadsplanebyrå utövar den allmänna
uppsikten över planväsendet och dessutom är chefsmyndighet för
länsarkitektorganisationen, översiktlig planverksamhet bedrives vidare av
bostadsstyrelsen, vars arbete härutinnan är inriktat på att klarlägga förutsättningarna
för en fortgående allmän förbättring av bostadsförsörjningen,
att verkställa beräkningar rörande det framtida bostadsbehovet och att
utföra bl. a. plantekniska utredningar som kunna främja ett rationellt byggnadssätt.
Inom arbetsmarknadsstyrelsen sker den s. k. regionala lokaliseringsplaneringen,
som syftar till att skaffa underlag för utformningen av
den framtida närings- och bebyggelsestrukturen i landet. Hos skolöverstyrelsen
bedrivas utredningar och utarbetas prognoser för skolväsendets
utveckling med hänsyn till organisationen av nya skolformer och väntade
befolkningsförändringar. Central planläggning utföres även inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen såvitt gäller vägväsendets område, varvid särskilt
må framhållas den översiktliga planeringen för stamvägnätet. Inom samma
styrelse sker ett liknande arbete beträffande anläggningar för vattenförsörjning
och avlopp. Själva vattenvården är däremot anförtrodd den till
fiskeristyrelsen knutna statens vatteninspektion. En därmed i viss mån närbesläktad
uppgift, nämligen att tillvarataga det allmännas intresse i vattenmål,
ankommer på kammarkollegiet, som genom sin befattning med frågor
angående rikets administrativa indelning har ytterligare en beröringspunkt
med planväsendet. Nämnas bör vidare lantbruksstyrelsen i dess egenskap
av sammanhållande myndighet för den huvudsakligen regionalt bedrivna
jordbruksplaneringen, som åsyftar att nå fram till en allmän uppfattning
om den önskvärda strukturen av jordbruksnäringen i skilda områden. Mer
eller mindre långtgående översiktlig planering bedrives slutligen av vissa
andra myndigheter beträffande speciella områden, såsom inom lantmäteristyrelsen,
järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen.

Stadsplaneväsendet spelade i äldre tider en mycket underordnad roll ur
administrativ synpunkt, och det föll sig därvid naturligt att tillsynen däröver
kunde inrymmas i byggnadsstyrelsen. Ehuru en viss utbyggnad i olika
etapper skett av den för planärenden avsedda organisationen, utgör den
alltjämt en mycket begränsad del av styrelsens främst på det egentliga byggnadsväsendet
inriktade uppgifter. Lämpligheten av denna organisationsform

123

prövades av den år 1947 tillsatta kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation,
som i sitt år 1950 avgivna betänkande framhöll, att den funnit
den på längre sikt mest rationella lösningen vara inrättandet av ett fristående
planverk. Av olika skäl, främst ovissheten om planuppgifternas framtida
omfattning samt huruvida en statlig lokaliseringspolitisk verksamhet
komme att upptagas, fann emellertid kommittén att tillsynen över planväsendet
tills vidare borde stanna hos byggnadsstyrelsen. Detta blev även
statsmakternas beslut. Frågan har sedermera icke upptagits till förnyad
prövning. Ett försök att få till stånd en större administrativ koncentration
på förevarande område kan dock på visst sätt sägas ha gjorts år 1957, då
Kungl. Maj:t föreslog riksdagen att vattenvården skulle sammanföras med
vatten- och avloppsärendena i en gemensam organisation, vilken i sin tur
skulle anknytas till byggnadsstyrelsen. Förslaget vann emellertid icke riksdagens
bifall. Det må även erinras om att statens byggnadsbesparingsutredning
i ett samma år avgivet betänkande givit uttryck åt den uppfattningen,
att en utredning snarast borde tillsättas för att klarlägga den lämpligaste
organisationen för ett från byggnadsstyrelsen fristående planorgan. Någon
åtgärd med anledning härav har dock icke vidtagits.

Det aktuella läget på förevarande område innebär alltså, att den centrala
och översiktliga samhällsplaneringen är starkt splittrad mellan ett flertal
olika myndigheter. Det är uppenbart att denna ordning måste åt verksamheten
förläna ett drag av tyngd och omständlighet, som icke kan undgå att
verka hämmande på planarbetet. Icke minst föreligger risk för att mindre
rationella lösningar komma till stånd i sådana fall, då viss fråga ingår i ett
större, sakligt sett sammanhängande komplex men av administrativa skäl
får en isolerad behandling. Organisationen har i hög grad prägel av sin tillkomsthistoria
— en serie av smärre organisationsförändringar, successivt
vidtagna allteftersom behov därav framträtt. I vissa fall har det redan från
början understrukits, att den valda lösningen finge betraktas som ett provisorium.
Även i andra fall synes det sakliga sambandet mellan vederbörande
myndighets egentliga ämbetsbefattning och den ifrågavarande planeringsuppgiften
vara tämligen lösligt. Visserligen är sedan ett antal år tillbaka till
byggnadsstyrelsen knutet det s. k. rådet för översiktlig planläggning, som
bl. a. skall verka för fastställande av enhetliga normer för planverksamheten
samt främja planarbetet genom samordning och åtgärder av mera allmängiltig
eller principiell betydelse. De olägenheter som äro förbundna med den
organisatoriska splittringen på området ha dock icke därigenom kunnat
hävas.

Revisorerna äro medvetna om att icke alla de i det föregående omnämnda
myndigheterna skulle utan men för verksamheten i övrigt kunna berövas
dem anförtrodda planeringsuppgifter. Det sagda gäller väg- och vattenhyggnttdsstyrelsen
beträffande vägväsendet, övriga kommunikationsverk,
vattenfallsstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen och lantmäteristy -

124

relsen. I deras fall får den ifrågakommande planeringen anses ingå som en
organisk del i den rent fackmässiga verksamheten, och behovet av samordning
och samverkan för planfrågornas principiella lösande torde kunna tillgodoses
genom samrådsförfarande i någon form.

Beträffande övriga här nämnda myndigheter synes läget vara ett annat.
Sambandet mellan planverksamhet och fackverksamhet är föga framträdande,
medan å andra sidan de av dessa myndigheter var för sig behandlade
planfrågorna förete en mycket påtaglig inbördes släktskap. Den närmast på
byggnadsstyrelsen ankommande bebyggelseplaneringen måste sålunda starkt
påverkas av näringslivets lokalisering, en fråga som arbetsmarknadsstyrelsen
har att ägna uppmärksamhet åt. Lika uppenbart är att bostadsförsörjningen,
som ju bostadsstyrelsen ytterst skall svara för, har ett naturligt sammanhang
med bebyggelseplaneringen. Hit höra även, tekniskt sett, de frågor
som handläggas av vatten- och avloppsbyrån inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;
dessa frågor ha en annan viktig sida som direkt berör den vattenvårdande
uppgift som lagts på den med fiskeristyrelsen samorganiserade
statens vatteninspektion. Nära anknytning till vattenvården och naturskyddet
över huvud taget har vidare kammarkollegiet genom sin uppgift att tillvarataga
det allmännas intresse i vattenmål. Till planverksamheten måste
även räknas kollegiets befattning med ärenden rörande rikets administrativa
indelning, varigenom i flera hänseenden den yttre ramen för planeringen
fastställes. Betydelsen härav för en ändamålsenlig lösning av olika med samhällsutbyggnaden
sammanhängande problem framstår klart icke minst mot
bakgrunden av pågående förarbeten för en ny kommunindelningsreform.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden anse revisorerna starka skäl tala
för att frågan om samhällsplaneringens centrala administration upptages
till omprövning i hela dess vidd. Syftet bör därvid vara att få till stånd en
mera enhetlig och rationellt arbetande organisation, till vilken de på nyssberörda
förvaltningsenheter nu splittrade planeringsuppgifterna koncentreras.
Redan omfattningen av dessa uppgifter samt deras växande betydelse
för det moderna samhällets gestaltning torde motivera en sådan lösning.
Tack vare de samlade insatser som därigenom bleve möjliga torde planarbetet
kunna vinna i effektivitet utan att fördenskull föranleda ökade kostnader.
Ej heller behöver, såsom i det följande närmare skall beröras, ett helt
nytt ämbetsverk tillskapas för att tanken på den administrativa koncentration
som här åsyftas skall kunna förverkligas.

Utöver de sakskäl som sålunda kunna åberopas i sammanhanget föreligga
vissa speciella omständigheter, som göra det naturligt att frågan aktualiseras
just nu. Revisorerna vilja härutinnan erinra om följande.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande den It december 1959 har tillsatts
en särskild utredning angående den bostadspolitiska organisationen. Utgångspunkt
för utredningen är den omfattande utflyttning av ärenden från
bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna som efter hand skett. Enligt di -

125

iektiven skall prövas i vad mån en ytterligare decentralisering kan komina
till stånd. Da en sådan åtgärd skulle leda till en ganska avsevärd krympning
av bostadsstyrelsen, har det ansetts påkallat att även undersöka hur
den centrala organisationen på området bör vara utformad. Samtidigt har
en annan utredning tillkallats med uppgift att utarbeta riktlinjer för den
samhälleliga lokaliseringspolitiken och framlägga förslag rörande dess organisation.
Slutligen har 1959 års riksdag hemställt om en utredning av frågan
om inrättandet av ett statligt naturskyddsorgan. I det utlåtande från
tiedje lagutskottet som låg till grund för denna hemställan har understrukits
behovet av en ökad aktiv naturvårdspolitik, samtidigt som det betecknats
som en brist att naturskyddet saknar egen talesman. Den ifrågavarande utredningen
har numera tillkallats jämlikt Kungl. Maj :ts den 14 oktober 1960
lämnade bemyndigande.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan bebyggelseplanering, företagslokalisering
och bostadspolitik samt angelägenheten av att hithörande spörsmål
bedömas mot bakgrunden av en allmänt naturvårdande landskapsplanering
framstår det enligt revisorernas mening som mindre välbetänkt, om
ovan angivna organisationsfrågor lösas isolerade från varandra. Innan beslut
däri fattas, synes sålunda den större frågan om en gemensam planmyndighet
först böra utredas.

Detaljutformningen av en sådan myndighet måste självfallet bli beroende
u\ utredningens resultat. I enlighet med vad i det föregående närmare utvecklats
rörande det inbördes sammanhanget mellan vissa särskilt angivna
planfrågor synas dock vissa konturer redan nu kunna skisseras. Man torde
således kunna utgå från att ett planverk bör uppbyggas med den nuvarande
stadsplanebyrån inom byggnadsstyrelsen och den därtill knutna delegationen
för översiktlig planläggning som kärna. Till verket torde lämpligen böra
anslutas även arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå och den genom
fortsatt decentralisering eller genom andra åtgärder krympta bostadsstyrelsen.
Aktuella i sammanhanget äro vidare vatten- och avloppsbyrån inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt statens vatteninspektion ävensom
kammarkollegiet till den del kollegiet har att befatta sig med rikets administiativa
indelning och med förandet av det allmännas talan i vattenmål.
Inom ramen för en efter dylika grunder uppbyggd planmyndighet torde
slutligen organisatoriskt utrymme med fördel kunna beredas naturskyddets
företrädare.

Revisorerna återknyta här till vad ovan antytts rörande angelägenheten
av att finna eu sådan lösning att ett nytt ämbetsverk icke behöver inrättas
för ändamålet. Det må därvid erinras om att kammarkollegiet tidigare balt
ett mycket vidsträckt ämbetsområde men att efter hand olika förvaltningsgrenar
utbrutits därifrån eller avvecklats i annan ordning. Till följd härav
är kollegiet numera ett av landets minsta ämbetsverk, och dess kvarvarande
arbetsuppgifter äro av ytterst skiftande natur. Såsom redan framhållits har

126

en del av dessa nära anknytning till de egentliga planärendena och bör naturligen
handläggas av ett centralt planverk. Det här redovisade administrativa
läget leder fram till tanken att hela den från olika myndigheter sammanförda
centrala organisationen för samhällsplanering skulle kunna inordnas
under kammarkollegiet; detta förslag har för övrigt redan framförts a^
statens byggnadsbesparingsutredning. Med en sådan lösning skulle inrättandet
av ett nytt ämbetsverk icke bli erforderligt och kammarkollegiet, vilket
såsom rikets äldsta ämbetsverk har vissa traditioner att fullfölja inom
svensk statsförvaltning, skulle därjämte undergå en förnyelse och komma
att företräda mycket väsentliga samhällsintressen. Framhållas må att övriga
på kammarkollegiet nu ankommande arbetsuppgifter, i huvudsak avseende
vissa kamerala frågor, ecklesiastika lönefrågor och frågor rörande förvaltningen
av kyrklig jord, kunna överflyttas till andra myndigheter i samband
med kollegiets omvandling till ett centralt planverk, därest de icke anses böra
kvarstanna hos detta. I sammanhanget torde f. ö. få erinras om att frågan
om förvaltningen av kyrklig jord för närvarande är under övervägande i
Kungl. Maj :ts kansli.

Med det sagda ha revisorerna icke tagit ställning till frågan om den lämpligaste
utformningen av den regionala organisationen på förevarande område.
Antagligt är emellertid att en administrativ omläggning av nu avsett
slag skulle få vissa återverkningar på länsplanet, väl närmast i förenklande
riktning. Vederbörande regionala myndigheter skulle således icke behöva
upprätthålla samarbete och kontakter med ett så stort antal centrala instanser
som för närvarande, varjämte förutsättningarna för en decentralisering
av beslutanderätten i olika ärenden skulle öka.

Sammanfattningsvis få revisorerna föreslå, att frågan om samhällsplaneringens
centrala organisation göres till föremål för en allsidig utredning,
varvid de av revisorerna nu anförda synpunkterna beaktas.

Herr Ivar Jansson har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.

127

§ 20

Postgirots kortfristiga upplåning

Genom insättningar på postgirokonton överlämnas mycket avsevärda penningbelopp
till postverkets förvaltning. Kontoinnehavarnas tillgodohavanden
under år 1959 utgjorde i medeltal 2 363 milj. kronor. I postgirorörelsens
utgående balansräkning för år 1959 redovisas tillgångar på mer än 3 480
milj. kronor. Därav voro 1 345 milj. kronor placerade i statsskuldförbindelser
och depositioner, 505 milj. kronor i tillfälliga lån, 502 milj. kronor i
svenska statens eller vissa andra obligationer, 462 milj. kronor i kommunlån,
318 milj. kronor i fastighetslån, 125 milj. kronor i byggnadslån samt 201
milj. kronor i kassabehållning hos centralförvaltningen eller postanstalterna.
Postgirorörelsen redovisade samma år inkomster på närmare 123 milj. kronor
och driftkostnader på 101,7 milj. kronor. Bruttoöverskottet utgjorde
21,3 milj. kronor.

Ett betecknande drag i postgirots medelsrörelse är de starka variationer i
kontobehållningen som regelbundet uppträda under vissa perioder. Under
de två senaste åren ha de högsta dagliga behållningarna utgjort 3,7 respektive
3,6 miljarder kronor och de lägsta 1,7 miljarder kronor. Starka toppar
i behållningarna, koncentrerade till ett fåtal dagar, uppträda varannan månad
i samband med skatteuppbörderna. Även växlingarna från en dag till
den följande kunna tillfälligtvis vara betydande, i några fall uppgående till
över 1 miljard kronor. Huvuddelen av sådana dagliga förändringar utgöres
dock av överföringar från postgirot till räkning i riksbanken.

Bestämmelser angående förvaltningen av medel som innestå på postgiro
finnas meddelade i Kungl. Maj:ts reglemente den 12 december 1958 (SFS
nr 600). Där föreskrives att generalpoststyrelsen äger placera postgiromedel
genom inköp av statens skattkammarväxlar, obligationer utfärdade eller garanterade
av staten eller av kommun eller därmed jämförlig samfällighet
inom riket eller andra inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet.
Vidare kunna medel placeras genom utlämnande av lån mot skuldförbindelser
med vissa närmare angivna säkerheter. Slutligen kunna medel insättas
på viss lid hos riksgäldskontorct eller inländskt bankaktiebolag. Medel
som icke anses böra placeras på nu angivet sätt skola utgöra kassa eller
innestå hos riksbanken, riksgäldskontorct eller inländskt bankaktiebolag.

Såsom kassareserv skall i statens, Sveriges allmänna hypoteksbanks eller
konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer eller i andra värdehandlingar
som med lätthet kunna förvandlas i penningar redovisas ett
belopp, vilket tillsammans med inneliggande kassa och hos bank el Ter riksgäldskontoret
innestående medel motsvarar minst hälften av kontoinnehavarnas
behållning enligt senaste bokslut.

128

På olika punkter ansluter sig nu nämnda reglemente till motsvarande bestämmelser
för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasserörelsen. För
dessa kreditinstitutioner ändrades placcringsreglerna åren 1955 och 19o6,
och en däremot svarande anpassning vidtogs för postgirots del i samband
med utfärdandet år 1958 av det nya medelsplaceringsreglementet. Samtidigt
härmed hade generalpoststyrelsen i skrivelse den 21 oktober 1957 till Kungl.
Maj :t upptagit en fråga som sammanhängde med postgirots och postsparbankens
likviditet, nämligen rätten att tillgodose tillfälligt penningbehov
genom att upptaga lån hos riksbanken eller enskild kreditinrättning.

Generalpoststyrelsen framhöll i förevarande sammanhang, att affärsbankerna
allmänt upptogo lån sinsemellan eller hos riksbanken för att tillgodose
tillfälliga penningbehov. Sparbankerna utnyttjade Sparbankernas bank för
samma ändamål. Styrelsen ansåg det ligga i sakens natur, att dess bankavdelning
i likhet med andra bankföretag ägde att upptaga tillfälliga lån, och
sådan upplåning hade också förekommit vid olika tillfällen för postgirots
behov, ehuru några uttryckliga föreskrifter om dylik upplåningsrätt icke
funnos meddelade. Enär riksräkenskapsverket ansett sig böra ifrågasätta
befogenheterna i här åsyftade hänseende, ansåg styrelsen att gällande bestämmelser
borde kompletteras med en formell upplåningsrätt.

Om behovet av nämnda upplåningsrätt anförde generalpoststyrelsen, att
dess bankavdelning för att uppnå bästa ekonomiska resultat måste kunna
bedriva sin verksamhet under samma förutsättningar som andra banker.
Det vore icke alltid möjligt att avväga kassabehållningen så, att icke tillfälliga
behov av rörelsemedel uppstode. Insättarbehållningen kunde nämligen
tillfälligt mera väsentligt understiga den vid olika tidpunkter under året
beräknade normala, eller också kunde postanstalterna för sin kassabehallning
tillfälligtvis kräva större belopp än man haft anledning räkna med.
Om bankavdelningen icke skulle kunna begagna sig av tillfällig upplåning
vid uppkommande kassapåfrestningar, skulle behövlig kassaförstärkning
kunna ordnas endast genom försäljning av obligationer eller andra värdehandlingar.
En sådan lösning av frågan kunde emellertid icke anses rationell
eller affärsmässig med hänsyn till bl. a. ökade kostnader och risk för kursförlust.

över generalpoststyrelsens framställning avgåvos ett flertal remissutlåtanden.

Fullmäktige i riksbanken underströko att rätten till upplåning vid tillfälliga,
särskilt starka kassapåfrestningar möjliggjorde en bättre förräntning
av inlånade medel. Sådan upplåning finge anses ingå som ett normalt led i
all bankverksamhet, och det kunde därför ifrågasättas om icke rätten därtill
innefattades i bemyndigandet att bedriva sparbanks- och postgirorörelse.
Om man med ett mera formellt betraktelsesätt ansåge sådan rätt saknas,
framstode det som angeläget att styrelsen erhölle denna befogenhet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhöllo att en viss upplåningsrätt i och

129

för sig icke behövde inge några särskilda betänkligheter. Det borde emellertid
understrykas att en dylik rätt rimligen icke borde få leda till att likvida
medel, som erfarenhetsmässigt kunde bedömas erforderliga såsom kassareserv,
utnyttjades för mera långfristiga placeringar i syfte att därigenom
tillföra posten ökade ränteinkomster. Det syntes nämligen vara en sund
regel, att sådana kreditinrättningar som postsparbanken och postgirorörelsen
sökte att inom ramen för sina egna resurser upprätthålla den betalningsheredskap
som påkallades av rörelsens art och omfattning och således
icke grundade sin placeringspolitik på den osäkra möjligheten att vid
behov kunna upplåna medel. Upptagandet av dagslån och andra kortfristiga
krediter horde icke betraktas som ett normalt led i nämnda verksamhet. —
Med en väl avvägd placeringspolitik syntes enligt fullmäktiges mening något
större behov knappast föreligga av ett lånebemyndigande sådant som det
föreslagna. Det kunde härvid ytterligare framhållas, att åtminstone postgirot
som regel brukade ha stora belopp innestående i riksgäldskontoret
på avistakonto och såsom lån med bestämda förfallotider (skattkammarväxlar,
depositioner och statsskuldförbindelser, samt att postsparbanken och
postgirot ansågos redan äga rätt att upptaga tillfälliga lån hos varandra. Enligt
fullmäktiges uppfattning borde det för posten ligga närmast till hands
att utnyttja de möjligheter till placering av medel i riksgäldskontoret som
redan funnes och som — efter därom träffad överenskommelse — kunde utvidgas
så, att de täckte alla normala likviditetsbehov. Posten skulle då vid
uppkommande kassapåfrestningar icke behöva komma i det läget, att en
realisering av obligationer eller andra värdepapper måste tillgripas. — Emellertid
ville fullmäktige icke förneka att en viss begränsad upplåningsrätt
kunde vara av värde såsom en säkerhetsmarginal i ett oförutsett krisläge.
Det vore emellertid angeläget att en bestämmelse härom utformades på ett
sådant sätt, att ingen tvekan kunde råda om att upplåningsrätten endast
finge träda i tillämpning för att tillgodose här avsedda extraordinära behov
av kassaförstärkningsmedel, varvid i första hand möjligheterna att erhålla
kredit i riksbanken borde utnyttjas.

Även bank- och fondinspektionen delade gencralpoststyrelsens uppfattning,
att eu tillfällig upplåning kunde vara den i vissa lägen lämpligaste
åtgärden vid en extraordinär kassapåfrestning. Inspektionen underströk
emellertid angelägenheten av att upplåningen strikt begränsades till vad som
erfordrades för mötande av rent tillfälliga behov och till vad som vore affärsmässigt
betingat. Med hänsyn till postverkets statliga karaktär borde i första
hand förbindelserna med riksbanken utnyttjas.

Statskontoret ansåg att det ifrågasatta medgivandet skulle innebära ett
avsteg från de grunder efter vilka postsparbanks- och postgirorörelsen avsetts
skola bedrivas. Enligt ämbetsverkets mening vore det önskvärt, om
postsparbankens och postgirots insättningar hos främst riksgäldskontoret
avvägdes på sådant sätt, att de regelmässigt utgjorde eu tillräcklig

9 Hev. berättelse aiuj. statsverket år 1960 1

reserv

130

av likvida tillgångar. Riksräkenskapsverket framhöll att anordningarna för
säkerställande av tillgången på likvida medel kunde behöva anpassas till
det förändrade läget i fråga om möjligheterna att utan förluster realisera
obligationer. Anpassningen borde enligt ämbetsverkets mening vidtagas genom
utnyttjande i större utsträckning av de möjligheter till rörlig placering
i riksgäldskontoret som redan funnes. Riksräkenskapsverket hade tagit del
av fullmäktiges i riksgäldskontoret yttrande i ärendet, enligt vilket en lånerätt
borde lämnas endast för att komma till användning i ett oförutsett krisläge.
Riksräkenskapsverket framhöll i anslutning härtill, att bestämmelsei
om upplåningsrätt icke borde införas i medelsplaceringsreglementet innan
det närmare klarlagts i vilka lägen av antytt slag åtgärder kunde behöva vidtagas
för att säkerställa tillgången på likvida medel.

Generalpoststyrelsens synpunkter på den ifrågasatta lånerätten redovisades
närmare i en på dess bankavdelning i maj 1958 upprättad promemoria
i anledning av de avgivna remissyttrandena. Däri anfördes bl. a. följande.

Alltsedan postgirots tillkomst 1925 har det ansetts såsom självklart att
rätt till upplåning i trängda lägen skulle föreligga. Trots detta torde antalet
tillfällen då upplåning måst tillgripas varit ytterst begränsat. Under några
år har upplåning icke alls ägt rum och under andra år behövt tillgripas endast
en och annan gång. Lånen har alltid varit mycket tillfälliga och i regel
icke omfattat mer än några dagar varje gång. Att upplåning alltså så ytterligt
sällan förekommit för att förbättra postgirots likviditet visar oförtydbart att
alla de möjligheter till spridning av placeringarnas förfallotider, som några
remissinstanser ansett sig böra rekommendera, alltid tillämpats av postgirot.
_ Härvid bortses från de tillfällen under 1956 då postgirot upptog

lån hos Sveriges Kreditbank för att kunna tillhandahålla Riksgäldskontoret
medel. Sedermera har Riksgäldskontoret självt gått ut på marknaden och
upptagit s. k. dagslån från Sveriges Kreditbank och även andra affärsbanker,
varför omgången via postgirot blivit överflödig. — Medgivandet till upplåning,
som postgirot nu vill skaffa sig, är icke avsett att användas under
normala skiftningar i betalningsrörelsen utan för de helt oförutsedda kassapåfrestningar,
som ingen med aldrig sa stort förutseende kan skydda sig
mot, åtminstone inte om skyldigheten att affärsmässigt förvalta de i rörelsen
innestående medlen skall beaktas. Under senaste tiden har ju korttidsplaceringarna
icke lämnat större avkastning än 2 å 3 %, under det att vid längre
placeringar avkastningen stigit till 5 å 7 %. Vad en så stor räntedifferens
betyder när det gäller så stora belopp, som här är fråga om, torde sta fullt
klart. Även om de tillfällen, då kassakris kan uppstå, är synnerligen fa, äi
dock de belopp som det då gäller av ansenlig storlek, oftast större än 50 mkr.
Ett förbud för postgirot att upptaga tillfälliga lån måste därjämte anses
innebära eu omotiverad och tydlig diskriminering av det statliga bankföretag,
som vid postgirot är.

Hur mycket postgirot skulle vinna eller förlora på att hålla en lägre eller
högre likviditet kan knappast närmare beräknas.--------------Kontobe hållningen

hos postgirot når bottenlägen i regel i februari— mars och augusti
—september varje år. För att undvika varje upplåning under 1957 och därjämte
ha en viss säkerhetsmarginal skulle de fastare placeringarna under
detta år ha måst begränsas till omkring 1 600 mkr. Hade dessa placeringar

131

legat omkring 1 700 mkr, skulle under 1957 upplåning ha erfordrats dels i
februari och dels i september. Vad betyder då 100 mkr mer eller mindre
likvida medel ekonomiskt? För medel placerade på avistaräkning hos Riksgäldskontoret
erhåller postgirot f. n. 1,9 %. För medel på checkräkning utgår
ingen ränta. För fastare placeringar — skattkammarväxlar, obligationer, inteckningslån,
kommunlån och byggnadslån — erhåller postgirot f. n. ca 3,0
—7,0 % (före senaste diskontoändringen). Om den genomsnittliga räntan
antas utgöra 5 % för fastare placeringar och 2 % för likvida medel, skulle en
ändring av likviditeten med exempelvis 100 mkr innebära en inkomständring
på 3 %, dvs. 3 mkr per år. Denna inkomständring får givetvis justeras
med kostnaden för upplåning. Med den mycket höga likviditet som postgirot
haft under 1957 blev denna kostnad helt obetydlig. Hållandet av likvida medel,
som skulle kunna eliminera varje upplåningsbehov, är således en fråga
av mycket stor ekonomisk betydelse för postgirot.

Sedan 1957 års början har kassaförstärkning erfordrats endast under
februari i år. Den 7/2 upptog postgirot ett lån hos Riksbanken på 40 mkr,
som återbetalades den 12/2. Riksbanken tillämpade då följande räntesatser:

för de första 5 dagarna (varvid ränta beräknades för minst 3 dagar) 5 %

för tid därutöver.............................................. Q %

(S. k. dagslån lämnades då affärsbankerna emellan till 4]/2 % ränta per dag.)

Den 10—11/2 blev postgirot nödsakat sälja skattkammarväxlar till affärsbank
för sammanlagt 45 mkr. Genom möjligheten till återköp den 12, vilken
också utnyttjades, erhölls bättre villkor än vid upplåning i Riksbanken.

Anledningen till denna likviditetsförstärkning var att postanstalterna
ställde oförmodat stora krav på rörelsemedel.

Förevarande fråga anmäldes för 1958 års B-riksdag genom propositionen
nr B 51. Departementschefen framhöll alt den ifrågasatta lånerätten vore avbetydelse
framför allt för postgirorörelsen, där mycket kraftiga tillfälliga
variationer i kontomedelsbehållningen förekomme. Den kunde emellertid
under vissa omständigheter vara till nytta även för postsparbanken. Om de
kassapåfrestningar som uppstode vid tillfällen av mycket stora uttag av medel
från postgiro- eller postsparbankskontona kunde mötas med tillfällig
upplåning av medel från annat håll, kunde likviditetsreserven av tillgodohavanden
på check- och avistaräkning hos riksbanken respektive riksgäldskontoret
hållas vid eu genomsnittligt lägre nivå, varigenom i sin tur en
bättre räntabilitet för bankrörelsen möjliggjordes. Rätten att upptaga lån
syntes vara ett så värdefullt komplement till nuvarande placeringsbestämmelser,
att man trots de invändningar som från vissa håll framförts mot
förslaget syntes kunna förorda att generalpoststyrelsen erhölle den ifrågavarande
befogenheten för att därigenom tillgodose sina extraordinära likviditetsbehov.
Hur stor reserven av kassamedel och egna banktillgodohavanden
från tid till annan skulle vara, bleve i sista hand en avvägningsfråga
där hänsyn finge tagas bl. a. till behovet av att stärka bankrörelsens
ekonomi genom mera räntabla medelsplaceringar, omfattningen och frekvensen
av toppbelastningarna i kassarörelsen, möjligheterna att utan större för -

132

luster övervinna kassapåfrestningar genom försäljning av värdehandlingar
samt möjligheterna att på tillfredsställande villkor erhålla tillfälliga lån.
Departementschefen underströk de uttalanden som från olika håll gjorts om
att postsparbanken och postgirot borde upprätthålla en betryggande betalningsberedskap
med egna medel för att möta sina normala likviditetsbehov.

Bankoutskottet (uti. nr B 16) framhöll att den ifrågasatta upplåningsrätten
finge anses ingå som ett normalt led i all bankverksamhet samt möjliggjorde
en bättre förräntning av inlånade medel. Utskottet hade därför i
princip icke någon invändning mot förslaget. I överensstämmelse med vad
vid ärendets remissbehandling anförts av fullmäktige i riksgäldskontoret
och av bank- och fondinspektionen sade sig dock utskottet vilja understryka
angelägenheten av att den föreslagna rätten till upplåning vid sin tillämpning
strikt begränsades till vad som erfordrades för mötande av rent tillfälliga
behov och till vad som vore affärsmässigt betingat. - Under åberopande
av bankoutskottets utlåtande biföll riksdagen propositionen.

Författningsbestämmelser i enlighet med riksdagens beslut meddelades
härefter den 12 december 1958. För postgirots del infördes bestämmelserna
genom ett tillägg till 12 § förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående
postgirorörelse. Däri stadgas att generalpoststyrelsen för att tillgodose tillfälligt
penningbehov för postgirorörelsen äger begagna kredit i checkräkning
hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån
(SFS 1958: 599).

Under budgetåret 1959/60 vidtogos ett flertal kreditpolitiska åtgärder i landet
med betydande återverkningar på penning- och kapitalmarknaden. Den
under konjunkturavmattningen år 1958 förda lätta kreditpolitiken, som
ledde till en kraftig ökning av såväl allmänhetens som bankernas likviditet,
åtföljdes från och med sommaren och hösten 1959 av en relativt stram politik.
Kortfristiga statslån emitterades i maj och november, diskontona för
skattkammarväxlar höjdes i juni och december, och riksgäldskontoret utnyttjade
dagslånemarknaden allt intensivare. Den 15 januari 1960 höjdes
riksbankens officiella diskonto till 5 procent. Av skilda orsaker inträffade
en kraftig ökning av utbudet på långfristigt kapital. Fn emissionshausse
följde under vårhalvåret 1960, som dominerades av det i mars emitterade
långfristiga statslånet, ökningen av statens långfristiga upplåning i förening
med dess kortfristiga upplåning utanför banksystemet liksom också förskjutningen
i andra sektorers upplåning från kortfristiga till långfristiga
lån medförde en avsevärd minskning av allmänhetens och bankernas likviditet.
Även den under budgetåret pågående valutautströmningen bidrog till
det knappare likviditetsläget, vilket alltjämt kvarstod vid budgetårets slut.

Det åtstramade läget på penningmarknaden återspeglas i riksgäldskontorets
kortfristiga affärsbankskredit. Riksgäldskontoret upptog och återbetalade
under budgetåret 1958/59 hos affärsbanker lån med kort löptid — till

133

största delen s. k. dagslån — med sammanlagt 2 488 milj. kronor. Under
budgetåret 1959/60 utgjorde motsvarande upplåning sammanlagt 8 440 milj.
kronor och under de fyra första månaderna av innevarande budgetår 3 596
milj. kronor, på sätt framgår av följande sammanställning.

Månad	Räntefot	Upptagna lån (mkr)
1959 Juli	1 —4	635
Aug.	1,75—4	467
Sept.	1,5 —4	798
Okt.	2 —4	956
Nov.	1,5 —2,5	423
Dec.	3 —4,25	265
1960 Jan.	2 —4,5	1 970
Febr.	3,5 —4,5	566
Mars	2,75—4,5	780
April	4,5 —5	213
Maj	4,5 —5	1 196
Juni	5	171
Juli	4 —5,5	1 324
Aug.	6	85
Sept.	4,5 —6	1 119
Okt.	5 —6	1 068

Även postbanken — såsom postverkets bankavdelning fr. o. in. innevarande
budgetår benämnes — har visat en starkt ökad aktivitet på den korta
penningmarknaden. Såsom framgår av de postverkets redogörelser som återgivits
i det föregående hade det tidigare endast undantagsvis förekommit att
tillfälliga lån upptagits i allmän kreditinrättning. Det formella bemyndigande
att upptaga sådana lån, vilket lämnades i slutet av år 1958, behövde
icke utnyttjas under detta år och ej heller under de första elva månaderna
av ar 1959, bortsett från ett fåtal dagar i september och november. Från
mitten av december 1959 togos emellertid ett flertal dylika lån, och från
och med januari 1960 ha dagslån i varierande omfattning blivit en regelbunden
företeelse. Denna förändring i postbankens lånepolitik sammanhänger
i viss utsträckning med det nyssberörda läget på penningmarknaden,
vilket medfört ett ökat intresse för dagslån och därmed förenade möjligheter
att utnyttja variationerna i ränteläget. En starkt bidragande orsak har emellertid
också varit den omläggning av systemet för inlevereringen av källskattemedel
som genomfördes den 1 november 1959. Från och med nämnda
dag inlevereras nämligen på uppbördsmyndigheternas postgirokonton stående
källskattemedel dagligen till statsverkets checkräkning i riksbanken,
under det att medlen dessförinnan inlevererades veckovis eller med än längre
terminer och under mellantiden kunde av postgirot utnyttjas som likviditctsreserv.

Efterföljande tabell utvisar i sammandrag för månaderna januari—okto -

134

ber 1960 den omfattning i vilken postbanken för postgirots räkning utnyttjat
bemyndigandet att upptaga dagslån i affärsbankerna (punkt 3). För postsparbankens
räkning har bemyndigandet icke behövt användas. Samtidigt
har i tabellen angivits dels postens hos riksgäldskontoret innestående kassa:
mässiga behållningar (punkt 1), dels omfattningen av de dagslån som
postbanken upptagit hos riksbanken (punkt 2). Det må nämnas att de hos
riksgäldskontoret innestående behållningarna (punkt 1) intill den 21 januaii
1960 som regel voro placerade på s. k. avistaräkning, ett konto med en i
princip fast och tämligen låg ränta. Efter nyssnämnda dag användes i stället
dagslån av i stort sett samma typ som vid utlåning till affärsbankerna, dvs.
med en räntesats som bestämmes från dag till dag efter det allmänna marknadsläget.
Slutligen har under punkt 4 angivits den omfattning i vilken
bankavdelningen utlämnat dagslån till affärsbankerna; sådan utlåning har
kunnat förekomma jämsides med inlåning från bankerna.

Det må anmärkas att en redovisning i månadsvisa sammandrag icke kan
uttömmande åskådliggöra den här behandlade låneverksamheten. En fullständig
bild av denna verksamhet förutsätter att lånetransaktioner och
räntesatser följas från dag till dag. Revisorerna ha vid sin granskning haft
tillgång till sådana dagliga uppgifter.

1960	Jan.	Febr.	Mars	April	Maj	Juni	Juli	Aug.	Sept.	Okt.
1. Medel, innestående
hos riksgäldskontoret: a. antal dagar	27	29	21	3	25	24	27	28	28	31
b. belopp i genom-snitt, mkr. c. räntefot %	350 3—5	332 4—5	625 4—5	40 5	155 4,5—5	74 5	364 4—6	87 5,75— —6	167 4,5— —6	163 5—6
2. Dagslån från riks-
banken: a. antal dagar	—	—	10	8	12	17	—	11	15	—
b. belopp i genom-			161	99	231	117	—	61	96	—
c. räntefot %	—	—	5—6	5—6	6	5—6		5—6	5
3. Dagslån från affärs-
banker: a. antal dagar	27	29	31	27	27	24	31	31	30	31
b. antal banker	5	6	7	4	5	4	2	4	4	3
c. belopp i genom-snitt, mkr.	134	207	195	102	106	86	108	131	66	41
2,5— —4,75	3,5—5	3,5—		4,25—	5,5—		5,5—	5,5—	5,6—
d. räntefot %	—5,75	5—6	—5,75	—5,75	5—o	—6	—6	—6
4. Dagslån till affärs-
banker:										15
a. antal dagar b. belopp i genom-	14	—	2	28	20	14 31	26 55	14	25 37
64
snitt, mkr.	87	—	12	58	17	3

135

Revisorernas ultalande. År 1957 väckte generalpoststyrelsen i skrivelse till
Kungl. Maj :t frågan om rätt för styrelsen att för postgirorörelsens räkning
upptaga tillfälliga likviditetslån i allmän kreditinrättning. Med de avsevärda
skiftningar i fråga om insättningar och uttag som utgjorde ett karakteristiskt
drag i postgirorörelsen hade det enligt styrelsen icke alltid varit möjligt
att avväga kassabehållningen så, att icke tillfälliga behov av rörelsemedel
uppstode. Dittills hade man i sådana lägen nödgats sälja obligationer eller
andra värdehandlingar, en lösning som dock icke kunde anses rationell eller
affärsmässig med hänsyn till bl. a. ökade kostnader och risk för kursförluster.
Genom tillfällig upplåning vid uppkommande kassapåfrestningar skulle
man däremot kunna åstadkomma behövlig kassaförstärkning på ett mindre
kostsamt och förlustbringande sätt.

Sedan frågan i proposition anmälts för 1958 års B-riksdag, erhöll generalpoststyrelsen
det begärda bemyndigandet. I det utlåtande från bankoutskottet
som låg till grund för riksdagens beslut underströks angelägenheten av
att den ifrågasatta rätten till upplåning vid sin tillämpning strikt begränsades
till vad som erfordrades för mötande av rent tillfälliga behov och till
vad som vore affärsmässigt betingat. I vederbörande författning har saken
uttryckts så, att generalpoststyrelsen för att tillgodose tillfälligt penningbehov
för postgirorörelsen äger begagna kredit i checkräkning hos riksbanken
eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

Lånebemyndigandet togs till en början icke i anspråk i någon större utsträckning.
Under senare delen av år 1959 upptogos dock likviditetslån för
kortare perioder. Från och med januari 1960 har däremot upplåning i form
av s. k. dagslån företagits regelbundet och i betydande omfattning. Lånebehovet
har uppgivits äga samband med den i slutet av år 1959 företagna omläggningen
av systemet för källskattemedlens överflyttande från uppbördsmyndigheternas
postgirokonton till statsverkets checkräkning i riksbanken;
då dessa skattemedel numera inlevereras dagligen, kan postbanken icke
längre liksom tidigare utnyttja dem såsom likviditetsreserv.

Enligt en av revisorerna företagen granskning har under de tio första månaderna
av år 1960 upplåning i form av dagslån hos olika affärsbanker praktiskt
taget oavbrutet ägt rum. Under den nämnda perioden, som omfattar 305
dagar, ha enskilda bankaktiebolag anlitats för upplåning under sammanlagt
288 dagar. Vanligen ha 3—7 olika banker anlitats för ändamålet, och den
dagliga upplåningen varierar mellan belopp som genomsnittligt per månad
uppgå till lägst 41 och högst 207 milj. kronor. Riksbanken har anlitats för
upplåning i betydligt mindre omfattning — under endast 73 dagar.

Det är särskilt att märka, att postbanken samtidigt som denna upplåning
företagits som regel haft tillgängliga medel innestående hos riksgäldskontoret,
stundom till belopp som åtskilligt överstigit lånebeloppen. Dylika behållningar
ha funnits under 243 dagar av perioden och till ett genomsnittligt
belopp per (lag av 246 milj. kronor. Att upplåning bos affärsbankerna

136

föredragits framför den till synes naturligare lösningen att disponera redan
tillgängliga medel hos riksgäldskontoret eller upplåning hos riksbanken har
i vissa fall haft sin förklaring i ränteskillnaden. Riksgäldskontoret kan sålunda
ha lämnat postbanken en högre ränta på innestående medel än den
till vilken medel kunnat erhållas på den enskilda marknaden, och riksbanken
har i flertalet fall betingat sig högre ränta än affärsbankerna. I andra
fall föreligger emellertid icke någon sådan ränteskillnad. Tidvis har postbanken
t. o. m. betalat högre ränta för lån hos affärsbankerna än den ränta
som samtidigt erhållits på hos riksgäldskontoret innestående medel.

Postbankens nu beskrivna upplåning hos affärsbankerna har enligt revisorernas
mening erhållit en omfattning och intensitet som ej förutsågs då bemyndigandet
lämnades. Det synes också tveksamt om den rymmes inom de
för verksamheten gällande bestämmelserna. Det bör i sammanhanget även
beaktas, att upplåning för statens räkning åvilar riksgäldskontoret och att
denna myndighet vid sidan av sin upplåning mot statsobligationer och skattkammarväxlar
bedriver en omfattande kortfristig upplåning från affärsbankerna
i form av dagslån. Två statliga organ — riksgäldskontoret och
postbanken — uppträda alltså på penningmarknaden såsom inbördes konkurrerande
organ. Det torde icke kunna uteslutas att detta förhållande påverkar
räntevillkoren, icke endast för dagslånen utan även för andra korta
lån som riksgäldskontoret kan vilja upptaga i marknaden.

Revisorerna äro icke beredda att på grundval av föreliggande material
taga slutlig ställning till frågan om villkoren för nu berörda upplåning
eller omfattningen därav. Revisorerna finna det emellertid påkallat, att det
ifrågavarande problemet erhåller en mera allsidig belysning och att det upptages
till prövning icke endast ur de synpunkter som beröra postbankens
likviditet och medelsplacering utan även med hänsyn till de konsekvenser
som verksamheten i olika konjunkturlägen kan ha för den statliga upplåningen
i större sammanhang.

137

§ 21

Vattenfallsstyrelsens informationstjänst

Från senare delen av 1940-talet ha hos vattenfallsstyrelsens kanslibyrå
funnits inrättade några befattningar för informationsverksamhet, däri inbegripet
uppgiften att redigera verkets personaltidning. År 1952 sammanfördes
dessa tjänster till en nyinrättad avdelning, benämnd Vattenfalls
presstjänst. Denna avdelning har sedermera erhållit en successiv förstärkning,
så att personalstyrkan år 1959 uppgick till högst 12 personer. Sistnämnda
år ändrades avdelningens namn till press- och informationsavdelningen.

Avdelningens personaluppsättning år 1959 och hösten 1960 framgår av

denna uppställning:	1959	1960	Lönegrad
Journalister	4	4 (3)	23, 19, 17
Ingenjörer	2	1 (2)	21, 19
Fotograf	1	1	15
Kontorister	4	3	12, 5, 1
Arvodist	1	—
Totalt	12	9

Vid en under andra halvåret 1959 företagen översyn av arbetsuppgifterna
vid press- och informationsavdelningen beslöts en minskning av arbetsstyrkan
med tre befattningshavare. Denna minskning skulle genomföras
vid naturlig avgång från avdelningen eller vid överflyttningar till andra
avdelningar. Minskningen var avsedd att beröra interna servicefunktioner,
så att avdelningens arbete på olika områden flyttades ut till förvaltningar,
byggnadsorganisationer och utomstående entreprenörer.

Press- och informationsavdelningen är organiserad på en presstjänst,
en informationstjänst och en arbetsgrupp för arkiv och expedition. Pressverksamheten
svarar för kontakterna med press, radio och television, handhar
vissa publikationer samt organiserar utställningar. Informationstjänsten
ombesörjer filmverksamheten, innefattande filminspelning och
distribution, samt handhar vissa publikationer ävensom göromålen med
annonsering, trycksaksbeställning, turistarrangemang, fotografering och
därtill hörande laboratoriearbete. Arbetsgruppen för arkiv och expedition
handhar bild- och pressklippsarkiv, tidningsgenomgång, distribution avpublikationer
ävensom vissa med filmförevisning sammanhängande göromål.

Beträffande de olika verksamhetsgrenarna må följande redogörelse lämnas.

138

Pressverksamhet, publikationer och utställningar

Inom vattenfallsstyrelsen utges ett flertal periodiska eller sporadiskt utkommande
publikationer, antingen för internt bruk eller i vart fall med
huvudsaklig uppgift att lämna informationer till verkets egen personal eller
också avsedda för allmänheten eller för utanför verket stående lackkretsar.
Publikationen »Vattenfall i pressen» är en pressklippsbulletin för verkets
inre information. Den utkommer 4 å 5 gånger i veckan och grundar
sig på en inom press- och informationsavdelningen verkställd tidningsgenomgång.
»Vattenfall informerar» framträder i två former, dels som en
nyhetsbulletin inom verket, dels i tryckt form som en tidning, vilken användes
vid information i stora frågor. Den har sålunda använts för att
presentera regionplaner för en bredare publik, exempelvis för en av kraftutbyggnaden
inom ett älvområde berörd bygd. »Vi i Vattenfall» utges med
8—10 nummer om året och utdelas kostnadsfritt till anställda och pensionärer,
kraftföretag och kraftkunder etc. Den trycks i dagstidningsutförande
i en upplaga av omkring 15 000 exemplar. »Blå-vita serien» är en
sporadiskt utkommande tidskrift i mera exklusivt utförande, som i varje
nummer mera utförligt redogör för ett tekniskt kraftutbyggnadsproblem
och dess lösning, exempelvis ett större kraftstationsbygge, en kraftöverföringsanläggning
eller ett mera omfattande program. Den har under åren
1952—1959 utkommit med 24 nummer, flertalet på engelska språket. För
att möjliggöra den tidigare berörda minskningen av press- och informationsavdelningens
personal har redigeringen av sistnämnda publikation numera
överflyttats till annan avdelning inom verket.

Filmverksamhelen

Vattenfallsverket har sedan länge följt sin byggnadsverksamhet genom
filmning; de äldsta upptagningarna gå tillbaka till år 1917. Efter hand
som utbyggnadsverksamheten intensifierats har också inspelningen ökat,
och ett betydande filmmaterial har arkiverats.

Syftet med filminspelningen har angivits vara att bland fackmän presentera
verkets lösningar av intressanta tekniska frågor, såväl i hemlandet
som i utlandet vid konferenser o. dyl. Ett annat syfte är att filmerna skola
kunna till ett stort antal människor delgiva verkets synpunkter i olika
frågor, varvid närmast åsyftats spörsmål i samband med kraftutbyggnaden.
Filmerna skola vidare kunna berätta om företaget för den egna personalen.
På senare år har en fjärde viktig synpunkt tillkommit, nämligen att filmerna
skola kunna utnyttjas för att bevara dokument från ett landskap
som förändras genom kraftutbyggnaden. Vattendomstolarna ha i vissa fall
föreskrivit filmning, i andra fall har verket gentemot berörda kommuner
frivilligt åtagit sig att inspela eller bekosta dylik film.

Tidigare gjordes filmupptagningarna främst med sikte på att skildra

139

olika stadier i utbyggnaderna och utan anspråk på att samtidigt åstadkomma
film som kunde väcka intresse hos en vidare publik. År 1954 överfördes
ansvaret för filminspelningarna till press- och informationsavdelningen,
och samtidigt ändrades de grunder efter vilka arbetet borde bedrivas.
Filmerna borde erhålla en sådan utformning att de tillgodosågo
både det tekniska intresset och det mera publikt inriktade. I sistnämnda
hänseende borde de uppfylla kravet att kunna visas som förspel vid en
vanlig offentlig biografföreställning.

De krav som sålunda numera ställas på filmernas kvalitet och användningsområden
ha medfört, att man för inspelningen nödgats anlita företag
med resurser att göra god film och med möjligheter att medverka vid den
offentliga presentationen. Av de 30 filmer som tillkommit under åren 1946
—1959 ha hos företaget Svensk Filmindustri inspelats tolv, hos Nordisk
Tonefilm fem, hos Artfilm, Kinocentralen, Europafilm och Förberg film
vardera tre samt hos S. Dahlgrens Prod. en film. För manus, inspelningsoch
produktionsledning samt regi och redigering har anlitats antingen hos
vattenfallsverket anställd eller hos enskilda företag arbetande personal.

En vattenfallsverkets film i det numera vanliga utförandet med en visningstid
av högst 15 minuter och med scener tagna utomhus kräver 45—60
dagars inspelningstid och kostar 50 000—60 000 kronor. För en motsvarande
film som tages helt under jorden (exempelvis bergrumsarbeten i Stenungsund
och Stornorrfors) är kostnaden 100 000- 110 000 kronor.

Följande förteckning upptager de filmer som för vattenfallsverkets räk -

ning färdigställts åren	1946—1959.
F är dig år	Visnings-tid i min.	Filmtitel	Motiv
1946	(f = färg) 23	Tunnelbyggnad i Harsprånget
1948	30	Hölle kraftbvgge
»	8	Skivhus
1950	11	Harsprånget
»	8	Från fjällbäck till eldrift
1952	18	Kraftledningsbyggnad
»	12	Seriekondensatorer
1953	24	Operation Gotland	Likströmskabeln
1954	25	Nio forsar i Fjällsjöälven
	22	Rapsodi från Kilforsbygget
»	13	Storskarv	Rep. av Gotlandskabeln
»	9 f.	Kilforsen i fest
»	30	Högspänd likström
»	17	380 kV ställverk
1955	38	Det hände 1955
	13 f.	Kraftverk planeras
»	13 f.	Järkvissle
»	14 f.	öden bortom horisonten	Bygdens problem
»	22	Elektriskt arbetarskydd
1956	25	Det hände 1956
»	13 f.	Strömkarl	Kraftförsörjningen
»	13 f.	Långbjörn
»	13 f.	Bergtagen	Tunnelarb. i Stornorrfors
»	13 f.	Krafttag	380 000 volt kraftledning

140
Färdig	Visnings-
år	tid i min. (f = färg)	Filmtitel	Motiv
1957	23	Det hände 1957
»	13 f.	Den nya sjön	Sjöreglering
»	18 f.	Tärna
»	16 f.	Suorva
»	12 f.	Kultsjöån
1958	14 f.	Stornorrfors
»	13 f.	Kraftstad	Trollhättan
	12 f.	Den starka älven	Lilla Lule älv
»	13 f.	Det nya ansiktet	Landskapsvård
1960	9 f.	Från fall till fall	Tecknad verkshistoria
»	15 f.	Massor av ånga	Stenungsund
»	23 f.	Stora Lule älv

Ett stort antal av ovanstående filmer finnes även i versioner med utländskt
(huvudsakligen engelskt) tal för visning vid internationella tekniska
konferenser. Flera av filmerna ha givetvis tillkommit med speciell
tanke på internationell presentation.

Av de ovan förtecknade filmerna har »Nio forsar i Fjällsjöälven» tillkommit
efter åläggande av vattendomstol. Filmen visar den älvsträcka som
sedermera torrlädes genom byggandet av Kilforsens kraftstation. Flera filmer
visa på liknande sätt utseendet av en älvsträcka, innan ett ingrepp ägt
rum. Av denna karaktär och tillika tillkomna efter överenskommelse med
viss eller vissa kommuner äro filmerna med namnen Järkvissle, Kultsjöån,
Den starka älven, Tärna, Långbjörn och Stora Lule älv.

I Sverige ha åtskilliga av filmerna visats i första hand som förspel på
biograferna. Av de filmer som färdigställts åren 1955—1959 ha 18 visats
på detta sätt. Filmerna ha vidare visats vid speciellt ordnade filmturnéer,
anordnade av verkets lokalförvaltningar och byggnadsorganisationer i områden
där vattenfallsverket arbetat och som en form av kundtjänst eller
kontakt. Vidare ha filmer utlånats eller uthyrts från press- och informationsavdelningens
arkiv till föreningar, skolor eller liknande. En undersökning
för några år sedan gav vid handen, att vattenfallsverket med de
olika visningsformerna kunde nå en publik som på biografföreställningar
uppgick till 2—3 miljoner åskådare samt på filmturnéer och genom utlåning
vardera 100 000 åskådare.

Utlåning av film till skolor etc. har tidigare varit avgiftsfri, men från
och med december 1959 har en avgift börjat uttagas, vanligen 15 kronor
per tillfälle. I samband därmed har utlåningsrörelsen överflyttats till de
enskilda företag som medverkat vid filmens tillkomst.

T uristvisningar

Sedan sommaren 1957 ha visningar under speciella tider, vanligen 1 Va—
2 timmar dagligen, varit anordnade vid ett flertal av vattenfallsverkets anläggningar.
Visningarna påbörias i allmänhet under sommarhalvåret i maj

141

eller juni och fortgå till och med augusti eller september. I några av anläggningarna
är tillträde för allmänheten möjligt även den övriga delen
av året; i dessa anläggningar finnas speciella besöksbalkonger, dit allmänheten
äger fritt tillträde.

Visningar i organiserad form inleddes för att bringa reda i besöken, för
att avlasta driftpersonalen ansvaret för visningarna samt som ett goodwillarrangemang.
Icke minst ha visningarna fått betydelse för lokala turistvårdande
institutioner. Besöken äro icke belagda med någon avgift.

Press- och informationsavdelningens andel i nu berörda verksamhet har
inneburit att tillhandahålla utrustning för visningarna (kläder, skyltar,
affischer m. in.), ordna med annonsering och annan publicitet samt svara
för avlöning till visningspersonal m. in. Det praktiska genomförandet av
visningarna har dock organiserats av vederbörande lokala förvaltning. Som
förevisare, värdinnor, ha fungerat hustrur till inom verket anställda.

Följande förteckning visar de anläggningar som öppnats för allmänheten
samt besöksfrekvensen de senaste åren. Vattenfallsverket har även biträtt
Bergeforsens kraftaktiebolag med liknande visningar i Bergeforsens kraftstation.

Anläggning	Antal besökande
	1958	1959	1960
Trollhätte kraftverk.............
Trollhätte kanalverk ...........
Malfors kraftstation ............
Älvkarleby kraftstation ............. —- » — vattenbyggnadslaboratorium ........		7 000 3 700	7 100
Hölleforsens kraftstation .......
— * — fiskodlingsanstalt ......... Stuguns kraftstation ..............	j 900	1 100	1 000
Korsmo fiskodlingsanstalt........
Nämforsens kraftstation .......
Kilforsens kraftstation ...........
Stornorrfors kraftstation ..........
Umluspens kraftstation........
Harsprångets kraftstation ............			1 000
Messaure kraftstation .........
Porsi kraftstation ..............			100
Stalons kraftstation ..............			100

105 500 114 600 108 300

Servicefunktioner

Press- och informationsavdelningen har åtskilliga servicefunktioner utöver
de nu nämnda. I anslutning till pressarbetet har ett bildarkiv ordnats,
som tillhandahåller viss bildservice med bildförsäljning. Prcssklippsbulletinen
föranleder att på avdelningen dagligen läses ett 30-tal tidningar, varjämte
klippen ordnas för utlåning. Publikationsverksamheten kräver hållandet
av omfattande distributionsrcgister. Filmarkivet innehåller omkring
300 filmkopior, vilka ägnas viss tillsyn och vård. Vidare har en ljusbildservice
ordnats, främst för de tjänstemän i högre ställning vilka i samband

142

med besök i andra länder lämna offentliga redogörelser för tekniska frågor.
Slutligen ingår i avdelningens uppgifter att handha verkets biograf, som
användes för undervisning och vid information för gästande tekniker.

Kostnaderna

Nedanstående uppställning utvisar kostnaderna för press- och informationsverksamheten
under de fem senaste budgetaren. Kostnaderna redovisades
tidigare mera översiktsmässigt än vad som blivit fallet från och
med budgetåret 1958/59. Förutom den mera utförliga specificering beträffande
filmverksamheten som företagits de båda senare budgetåren kunna
vissa smärre skiljaktigheter i redovisningen föreligga mellan de båda tidsavsnitten,
varför dessa icke äro helt jämförbara i alla detaljer. Beträffande
det tidigare avsnittet ha vissa inkomster av filmverksamheten icke närmare
angivits men äro frånräknade motsvarande utgiftspost. För samtliga
budgetår har medtagits en beräknad utgiftspost för lönebikostnader, avseende
dels utgifterna för informations- och liknande verksamhet som utförts
av verkets personal utanför avdelningen, exempelvis inom lokalförvaltningarna,
dels uppskattade personalkostnader utöver kontantlön, exem -

pelvis för pensionering in. fl. förmåner.

Löner inom avdelningen . .
Lönebikostnader, 60 % . .. .

Resor ....................

Sakkunnigarvoden ........

Övriga byråkostnader .....

Filmverksamhet ..........

Turistvisningar ...........

Tidningen »Vi i Vattenfall».

A. Byråkostnader

Löner inom avdelningen
Lönebikostnader, 60 % ■

Resekostnader...........

Sakkunnigarvoden .....

Övrigt .................

Summa

Summa byråkostnader

1955/56
102 000
61 200
17 400
8 200
7 200
317 600

60 600
574 200

Film verksamhet

Filminspelning ..................................

Inköp av filmkopior .............................

Underhåll av arkivfilm m. m.....................

Filmturnéer .....................................

Stillbildsarkiv ...................................

Avgår för försäljning av film ....................

Summa filmverksamhet

1956/57
139 500
83 700
18 400
7 000
18 500
280 100
23 300
64 900

1957/58
173 900
104 300
51 700
6 600
16 500
499 900
73 200
107 900

635 400 1 034 000

1958/59
200 900
120 600
27 000
11 300
5 600

365 400

266 500
91 300
2 400
27 600
8 400

1959/60
202 800
121 700
30 600
2 800
9 200

367 100

195 600
65 100
1 400
9 300
6 500

— 151 6001) _ 34 100
244 600 243 800

C. Turistvisningar ..................................

D. Tidningen »Vi i Vattenfall» ......................

Summa 747 800 737 700

l) I denna inkomstpost ingår inbetalningar från regleringsföretag för filmerna om
Tärna och Vilhelmina.

80 400
57 400
747 800

70 500
56 300

143

Revisorernas uttalande. År 1952 organiserades inom vattenfallsstyrelsen
en särskild avdelning för press- och informationsverksamhet. Bland avdelningens
mera betydelsefulla uppgifter ingår att svara för kontakter med
och upplysningar till press och radio, att redigera och utgiva ett flertal
tidskrifter och publikationer, avsedda för verkets egen personal eller för
en vidare läsekrets, samt att ombesörja den omfattande filmverksamheten
vid verket. Härjämte fullgör avdelningen en mängd speciella serviceuppgifter,
dels i kundkretsens eller allmänhetens intresse, såsom ordnandet
av utställningar och turistvisningar, dels mera internt inriktade, exempelvis
handhavandet av bild- och filmarkiv, pressklippsinformation m. m. Antalet
vid avdelningen anställda har successivt stigit och utgjorde åren 1956

1959 lägst tio och högst tolv personer. Innevarande år har en nedskärning
ägt rum till nio anställda, en minskning som dock i viss utsträckning möjliggjorts
genom att arbetsuppgifter överflyttats till andra avdelningar.

Kostnaderna för ifrågavarande verksamhet ha under de senaste fem
budgetåren varierat mellan lägst 574 200 kronor och högst 1 034 000 kronor,
motsvarande ett genomsnittligt belopp av närmare 750 000 kronor.
Den ojämförligt största utgiftsposten hänför sig till filmverksamheten, som
under nämnda femårsperiod dragit en kostnad av i genomsnitt 317 000
kronor per år.

Revisorerna finna det naturligt, att ett ämbetsverk med vattenfallsstyrelsens
omfattning och uppgifter har behov av en verksamhet av ifrågavarande
natur. Vissa kontakter med press och radio ävensom utgivandet
av vissa publikationer torde således vara ofrånkomliga. En viss filmframställning
torde vidare vara värdefull, särskilt när det gäller att bevara bilden
av en älvsträcka eller en bygd som genomgripande förändras av kraftverksutbyggnaderna.
Likaså kan det i viss utsträckning vara motiverat att
bereda besökande tillträde till anläggningar med mera allmänt, även turistiskt
betonat intresse. Det torde vara rationellt att dylika uppgifter hänföras
till en särskild arbetsgrupp, varigenom tekniker och annan för speciella
uppgifter utbildad personal frigöras därifrån.

Revisorerna ha emellertid vid granskning av denna verksamhet icke kunnat
undgå intrycket, att de belopp som under de senare åren nedlagts på
press- och informationstjänsten äro alltför höga. Det synes angeläget att
kostnaderna på allt sätt begränsas, även utöver den jämförelsevis måttliga
inskränkning som företagits innevarande år. Det torde få ankomma på
vattenfallsstyrelsen att söka utvägar för lämpliga ytterligare kostnadsminskningar.

Utrymme för besparingar torde i första hand vara att finna beträffande

filmverksamheten. Av det 30-tal filmer som tillkommit under åren 1954__

1960 ha praktiskt taget samtliga inspelats hos kommersiella filmföretag och
till en normal framställningskostnad av 50 000—60 000 kronor per film eller,
såvitt gäller filmer med bergrumsmotiv, 100 000—110 000 kronor. Det av vat -

144

tenfallsverket hävdade önskemålet att framställa ifrågavarande filmer för
visning på de allmänna biograferna synes ha medverkat till att kostnaderna
blivit avsevärda. Enligt revisorernas mening bör det vara möjligt både
att mera begränsa filmernas antal och innehåll till det dokumentariska
och att söka mindre kostsamma lösningar beträffande utförandet. Det må
här erinras om att huvuddelen av det med film återgivna reportage i olika
ämnen, som visas i den svenska televisionen och således presenteras för
en mycket talrik publik, tillkommit med åtskilligt anspråkslösare krav och
med enklare tekniska resurser än vad fallet är med vattenfallsverkets filmer.
— Vidare synes det revisorerna värt att övervägas, huruvida icke en
måttlig avgift skulle kunna upptagas i samband med de turistvisningar
som ordnas vid ett flertal anläggningar. Sådana avgifter upptagas vanligen
vid jämförliga arrangemang, exempelvis vid visningen av de byggnader och
andra kulturminnesmärken som stå under byggnadsstyrelsens tillsyn och
där särskild personal ställes till förfogande för visningarna.

145

F inansdepar lementet

§ 22

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

I enlighet med för riksräkenskapsverket gällande instruktion ha revisorerna
från ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avse den ordinarie uppbörden av dels preliminär A- och
B-skatt under uppbördsåret 1959—60 (tabell 1), dels kvarstående skatt enligt
1959 års taxering (tabell 2). Redogörelserna omfatta vidare resultaten av
restindrivningen t. o. m. utgången av år 1959 för varje särskilt utmätningsinansdistrikt
i fråga om 1953—54 — 1958—59 års preliminära B-skatt samt
kvarstående skatt enligt 1952—1957 års taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1959—60 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av 10 907
milj. kronor, varav 7 939 milj. kronor såsom A-skatt (73 procent) och 2 968
milj. kronor såsom B-skatt (27 procent). Närmast föregående uppbördsår
uppgick under uppbördsterminerna influten preliminärskatt till 10 028 milj.
kronor. Preliminärskatten har således ökat med 879 milj. kronor. Av den
debiterade B-skatten, 3 048 milj. kronor, restfördes 118 milj. kronor (4 procent).
För erhållande av en fullständig bild av preliminärskatteuppbörden
måste till tidigare nämnda belopp läggas de fyllnadsinbetalningar av preliminärskatt
som verkställts efter uppbördsårets utgång. Med fyllnadsinbetalningar
avses sådana skatteinbetalningar som verkställts inom viss tid efter
utgången av uppbördsåret och som medtagas vid avräkningen av den preliminära
skatten mot den slutliga. För uppbördsåret 1959—60 uppgingo inbetalningar
av sådant slag till 568 milj. kronor, varav 115 milj. kronor (20
procent) såsom A-skatt och 453 milj. kronor (80 procent) såsom B-skatt.
För närmast föregående uppbördsår inflöto såsom fyllnadsinbetalningar 566
milj. kronor, av vilket belopp 106 milj. kronor (19 procent) utgjorde A-skatt
och 460 milj. kronor (81 procent) B-skatt. Enligt årets taxering belöper sig
det sammanlagda beloppet av den ränta med nio procent som med vissa begränsningar
utgår å kvarstående skatt till 27 milj. kronor, vilket innebär eu
ökning med ca 6 milj. kronor jämfört med närmast föregående års taxering.

Vad årets fyllnadsinbetalningar beträffar ha i fråga om A-skatt de största
hcloppen inbetalats i Stockholms stad (26,7 milj. kronor), Malmöhus län
(13,0 milj. kronor), Stockholms län (12,7 milj. kronor) samt Göteborgs och
Bohus län (12,5 milj. kronor). Beträffande B-skatten, som i huvudsak avser
aktiebolag m. fl. juridiska personer, ha de största beloppen inbetalats i Stockholms
stad (135,6 milj. kronor), Göteborgs och Bohus län (59,9 milj. kronor)
och Malmöhus län (58,0 milj. kronor).

Den kvarstående skatten enligt 1959 års taxering uppgick till 728 milj.
kronor; av detta belopp restfördes 121 milj. kronor (17 procent). Av den
10 /{eu. berättelse ang. statsverket dr 1900 I

146

kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 808 milj. kronor,
restfördes 134 milj. kronor (17 procent). Den kvarstående skatten har
minskat i 23 län och ökat i 2. Den största minskningen uppvisa Stockholms
stad (23 milj. kronor) och Malmöhus län (11 milj. kronor). I fråga om uppbördsresultatet
har en förbättring ägt rum i 16 län och en försämring i 9.
Den högsta inflytandeprocenten uppvisa Kronobergs län (90,62 procent),
Hallands län (89,24 procent), Jönköpings län (88,87 procent), Kalmar län
(88,59 procent), Älvsborgs län (88,36 procent) samt Skaraborgs län (88,04
procent). Den lägsta förekommer i Norrbottens län (77,27 procent) och
Stockholms stad (77,41 procent).

Den kvarstående skatten enligt 1960 års taxering beräknas uppgå till inemot
939 milj. kronor och den överskjutande preliminära skatten till omkring
961 milj. kronor (tabell 1).

Av 1953—54 års restförda B-skatt, 67,7 milj. kronor, vilken numera är
preskriberad för indrivningsåtgärder, ha t. o. m. utgången av år 1959 18,9
milj. kronor avkortats, 41,2 milj. kronor levererats och 7,4 milj. kronor avskrivits.
I tabellerna över restindrivningen ha levererade belopp ställts i
relation till restförda, varvid avdrag gjorts för avkortade belopp med hänsyn
till att avkortningsförfarandet är en från restindrivningen skild företeelse.
Efter denna beräkningsgrund ha för riket i dess helhet 84 procent levererats
och 15 procent avskrivits. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
ha 90 procent levererats och 10 procent avskrivits, medan för städer med
egna uppbördsverk 78 procent levererats och 22 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1952 års taxering, 104,1 milj.
kronor, ha t. o. m. utgången av år 1959 10,2 milj. kronor avkortats, 68,3 milj.
kronor levererats och 25,0 milj. kronor avskrivits. Levererat belopp har även
här ställts i relation till vad som efter avkortning återstått att indriva. Totalt
ha 73 procent levererats och 26 procent avskrivits. Procenttalen för
landsbygden äro 80 respektive 19 och för städerna 65 respektive 34.

I tabell 3 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda
poster för 1954—55 års preliminära B-skatt (B 54). De i tabellen och
i det följande inom parentes angivna talen avse 1953—54 års preliminära
B-skatt (B 53) efter lika lång tids indrivning. Av sammanställningen framgår
bl. a., att i fråga om landsbygd och städer utan egna uppbördsverk ha
vid utgången av år 1959 (1958) i 87 (93) distrikt 96 procent eller mer guldits,
i 109 (108) mellan 91 och 95 procent, i 83 (75) mellan 86 och 90 procent
och i 44 (44) mellan 81 och 85 procent. Mellan 86 och 90 procent ha guldits
i 3 (3) städer med egna uppbördsverk, mellan 81 och 85 procent i 3 (5) städer
och mellan 76 och 80 procent i 12 (6) städer.

En liknande sammanställning i fråga om den kvarstående skatten enligt
1954 års taxering (K 55) återfinnes i tabell 4. De inom parentes angivna

147

talen avse den kvarstående skatten enligt 1953 års taxering (K 54) efter
lika lång tids indrivning. Av sammanställningen kan bl. a. utläsas, att för
riket i dess helhet 72 (72) procent av antalet restförda poster guldits vid
1959 (1958) års utgång. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
ha 78 (76) procent guldits och för städer med egna uppbördsverk 65 (67)
procent. De siffermässigt bästa resultaten ha för landsbygden uppnåtts i
Kronobergs, Kalmar, Hallands, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens
län med 83 (82 respektive 83, 82, 83, 82 och 82) procent, i Jönköpings och
Älvsborgs län med 82 (79 respektive 81 procent) och i Uppsala, Södermanlands,
Kristianstads samt Göteborgs och Bohus län med 81 (80 respektive 77,
81 och 77) procent. Beträffande städer med egna uppbördsverk ha de högsta
procenttalen erhållits i Västervik med 83 (83) procent, i Nyköping med 82
(79) procent, i Sundsvall med 81 (81) procent samt i Karlskrona och Trelleborg
med 80 (80 respektive 74) procent. I fråga om landsbygden ha i 1 (—)
distrikt 96 procent guldits, i 20 (20) mellan 91 och 95 procent, i 69 (51)
mellan 86 och 90 procent, i 93 (90) mellan 81 och 85 procent samt i 76 (62)
mellan 76 och 80 procent. Mellan 81 och 85 procent ha guldits i 3 (2) städer,
mellan 76 och 80 i 6 (4) städer, mellan 71 och 75 i 4 (9) städer samt mellan
66 och 70 procent i 13 (10) städer. Vad landsbygden beträffar har en förbättring
ägt rum i 20 län och en försämring i 1 län, medan resultatet är oförändrat
i 3 län.

Av tabellerna 5 och 6 framgår resultatet av restindrivningen beträffande
städer med egna uppbördsverk i fråga om preliminär B-skatt för uppbördsåren
1953 54 1958—59 (B 53 ■— B 58) samt kvarstående skatt enligt
1952— 1957 års taxeringar (K 53 — K 58) vid utgången av år 1959.

I tabell 7 redovisas resultatet av restindrivningen i fråga om K 53_K 58

för landsbygd och städer utan egna uppbördsverk.

I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen för resultatet
av restindrivningen ha revisorerna funnit det vara av intresse att söka klaFlägga
orsakerna till det i vissa utmätningsmansdistrikt mindre tillfredsställande
indrivningsresultatet. Av de förklaringar i ämnet riksräkenskapsverket
infordrat från länsstyrelserna framgår bl. a. följande.

Länsstyrelserna i Uppsala och Kalmar län ha i sina yttranden bl. a. framhållit,
att de senaste årens dåliga skörderesultat medfört att lantbrukarna
råkat i ekonomiska svårigheter. Vidare ha länsstyrelserna i Blekinge, Jämtlands
och Västerbottens län påpekat, att vissa mindre företagare och andra
B-skattebctalare, såsom exempelvis hantverkare, fiskare, småbrukare, skrothandlare,
ambulerande försäljare in. in., menligt inverkat på resultatet av
skattcindrivningen. En annan faktor som i vissa fall menligt inverkat på
restindrivningen är förekomsten av utländsk arbetskraft. Alt indriva restförd
skatt hos utländska medborgare som återvänt till mestadels okänd ort

148

i hemlandet är i regel utsiktslöst, vilket påtalats av länsstyrelserna i \ ärmlands,
Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län har härom anfört följande.

Ifrågavarande personer hade icke avlämnat deklarationer. Däremot funnos
från arbetsgivare avlämnade kontrolluppgifter, å vilka angivits lönebelopp,
preliminärskattebelopp och den tid anställningen varat under beskattningsåret.
Vid taxeringen lades varierande belopp till de å kontrolluppgifterna
angivna. Den kvarstående skatt som påfördes på grund av taxeringen
blev sedermera restförd och från vederbörande indrivares sida föremål för
åtgärder i form av de restfördas eftersökande, varvid befanns att de icke
längre vistades här i landet. I ett par fall företogos handräckningsåtgärder
utomlands, vilka blevo resultatlösa. Av de uppgifter som införskaffats i indrivningsärendena
framgick, att vederbörande lämnat landet kort efter utgången
av den å kontrolluppgifterna angivna anställningstiden. Det hade
därför knappast funnits skäl till antagande att ifrågavarande personer haft
arbetsinkomster utöver de belopp som uppgivits å de till taxeringsnämnden
inkomma kontrolluppgifterna. Fall av skönstaxering sådana som de nu åsyftade
torde när de uppmärksammas kunna om än med tidsödande arbete tillrättaläggas.

I fråga om andra oriktigt åsatta taxeringar, i vilka restförd skatt ej kan
uttagas, framhåller samma länsstyrelse i sak, att frågan huruvida erforderligt
verklighetsunderlag funnits för dylika taxeringar i regel ej torde prövas,
även om det föreligger stor sannolikhet för att skönstaxeringen vilar på otillräckligt
grundade antaganden angående vederbörandes inkomst. Sådan prövning
skulle likväl vara önskvärd även ur den synpunkten, att den kommunalskatt
som debiteringen innefattar stannar å statsverket, medan kommunen
får behålla den i förskott erhållna kommunalskatten, vilken då snarast
kan betraktas som ett statsbidrag.

Tabell 1

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 195!)

Lan

Influten preliminär skatt

Restförd

prel.

B-skatt

S:a infl.
0. restf.
prel.
skatt

Slutlig

skatt

Kvar-

stående

skatt

Kvar-

ståen-

skatt

på-

förd

ränta

Över-

skju-

tande

prel.

skatt

Under uppbördsterminerna

Såsom fyllnadsinbetalningar

S:a

prel.

skatt

Prel. A-skatt

Prel. B-skatt

Prel. A-skatt

Prel. B-skatt

Milj.

kr.

7o av s:a
infl. o.
res tf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

% av s:a

infl. 0.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

% av s:a

infl. 0.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

% avs:a
infl. 0.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

Milj.

kr.

% av s:a

infl. 0.
restf.
prel.
skatt

Milj.

kr.

Milj.

kr.

Milj.

kr.

% av
slut*
•»g

skatt

Milj.

kr.

Milj.

kr.

Stockholms stad

Stockholms.....

Uppsala .......

Södermanlands .
Östergötlands . . .
Jönköpings ....

Kronobergs.....

Kalmar........

Gotlands.......

Blekinge.......

Kristianstads ...

Malmöhus .....

Hallands ......

Göteb. o. Bohus .

Älvsborgs ......

Skaraborgs.....

Värmlands.....

Örebro ........

Västmanlands ..
Kopparbergs . ..

Gävleborgs.....

Västernorrlands .

Jämtlands .....

Västerbottens ...
Norrbottens ....

1 415,19
622,42
170,78
229,52
353,24
245,41
113,34
176,32
35,40

123.37
183,61

644.37
129,23
760,72

342.27
184,98
266,85
281,49
255,71
270,46

280.27
277,92
112,97
199,21
263,65

76
73

75
71

77
66
63

749,90

143,21

52,33

64,49

123,03

91,45

41,60

62.85
13,37
30,80
82,19

292,00

50.42
296,60
102,38

72,95

90,71

86,00

91,51

100,77

80.85

92.42
29,83
57,28
69,55

23
21

24
26

19
30
29
26
26

26,73

12,68

2,32

2.98

4.43
3,34
1,41

1.54
0,23
1,00
2,25

12,98

1.58
12,53

4.44

2.59
2,59
2,79
2,12

3.44

2.99

2.55
0,86
2,09
2,27

135,57

27,78

5,62

6,93

14,88

8.53
4,34

3.64

1.04

2.54

6.05
57,97

7,03

59,91

15,75

9,81

9,38

12,03

8.64
6,30

11,15

16,20

2,96

8,52

10,40

2 327,39

806.09
231,05
303,92
495,58
348,73
160,69
244,35

50,04

157,71

274.10

1 007,32

188,26

1 129,76
464,84
270,33
369,53
382,31
357,98
380,97
375,26

389.09
146,62

267.10
345,87

32,46

7,88

2,21

2,20

4.06
2,77
1,55
2,61
1,01
1,68
4,13

8.07
1,97
9,93
3,49

3.04
3,34

3.05
2,43
2,91
3,85
4,11
2,10
2,99
3,73

2 359,85
813,97
233,26
306,12
499,64
351,50
162,24
246,96
51,05
159,39

278.23
1 015,39

190.23
1 139,69

468,33

273,37

372.87
385,36
360,41

383.88
379,11
393,20
148,72
270,09
349,60

2 354,19
826,64
238,43

305.89

497.09

354.58

164.89
246,57

50,89
160,26
284,03
1 005,69
194,08
1 126,22
464,50
278,63
365,62
377,88
349,74

376.10

380.40
383,27
147,49

270.59

344.41

166,06

73.87
21,84

24.51
38,49
33,69
17,39
24,71

5,39

14,47

30.68

80.68

21.51

78.88
38,76
28,92
28,86
28,57
24,24
28,34
35,66
26,28
14,98
27,00
25,21

6,26

2,43

0,58

0,70

0,99

0,90

0,41

0,56

0,11

0,42

0,78

2,49

0,60

2,43

0,94

0,73

0,83

0,70

0,63

0,83

0,65

0,35

0,73

0,69

166,11

61.72
16,84
24,90
40,52
30,94
14,57
23,48

5,69

13,67

25,37

84,33

17.73
91,07

42.31
23,71

36.32
34,27
27,36
36,41
34,89

35.33
16,32
26,35
30,64

Hela riket

7 938,70

| 68

|2 968,49

J 26

114,73

452,97

11 474,89

117,57

•

11 592,46|ll 548,08

938,9!>| 8

27,47j 960,85

149

150

Tabell 2

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1959 års taxering
med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Inflytande- procent	Restförda belopp kr.
Stockholms stad......	146.550.772	113.451.855	77.41	33.098.917
Stockholms..........	55.247.170	44.310.485	80,20	10.936.685
Uppsala ............	14.425.287	12.449.681	86,30	1.975.606
Södermanlands......	19.771.289	17.263.304	87,32	2.507.985
Östergötlands........	29.030.854	24.761.252	85,29	4.269.602
Jönköpings..........	24.280.768	21.578.695	88,87	2.702.073
Kronobergs..........	13.595.352	12.319.603	90,62	1.275.749
Kalmar ............	18.881.507	16.727.213	88,59	2.154.294
Gotlands............	4.191.537	3.549.666	84,69	641.871
Blekinge............	10.141.600	8.555.665	84,36	1.585.935
Kristianstads.........	23.194.793	19.945.650	85,99	3.249.143
Malmöhus ..........	60.696.666	52.033.884	85,73	8.662.782
Hallands............	15.759.109	14.063.786	89,24	1.695.323
Göteborgs o. Bohus ...	63.615.837	51.458.760	80,89	12.157.077
Älvsborgs...........	29.992.612	26.502.414	88,36	3.490.198
Skaraborgs..........	20.199.786	17.783.877	88,04	2.415.909
Värmlands..........	24.764.096	21.324.328	86,11	3.439.768
Örebro.............	20.977.332	18.137.338	86,46	2.839.994
Västmanlands .......	17.624.517	15.133.414	85,87	2.491.103
Kopparbergs ........	23.543.030	20.480.578	86,99	3.062.452
Gävleborgs..........	23.037.644	18.737.048	81,33	4.300.596
Västemorrlands......	19.867.664	16.637.106	83,74	3.230.558
Jämtlands ..........	11.483.171	9.549.335	83,16	1.933.836
Västerbottens........	17.026.743	14.588.317	85,68	2.438.426
Norrbottens .........	20.574.436	15.898.495	77,27	4.675.941
Hela riket	728.473.572	607.241.749	83,36	121.231.823

151

Tabell 3

Preliminär B-skatt för uppbördsåret 1954—55 (B 54)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1959 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avse preliminär B-skatt för uppbördsåret 1953—54 (B 53) efter lika lång tids indrivning.

Län (Lb = landsbygd	Antal	Antal utmätningsmansdistrikt
och städer utan	nings-		Inflytandeprocentklasser
iegna uppbördsverk

fSt =städer med eg-	dis-	46—	51—	56—	61—	66—	71—	76—	81—	86—	91—	96—
na uppbördsverk)	trikt	50	55	60	65	70	75	80	85	90	95	100
Stockholms stad..	1						1 (1)
Stockholms .. Lb	18		-CD	l(-)			KD	5(5)	5(4)	5(6)	KD
St	1							KD
Uppsala .... Lb	8								1 (—)	-(2)	6(4)	1(2)
St	1				— (1)	1 (-)
Södermanlands Lb	9									1(3)	5(2)	3(4)
St	2								1 (-)	1 (2)
Östergötlands . Lb	13					1(2)	1 (-)		1(3)	2 ( )	4(4)	4(4)
St	2				1 (—)	-d)	KD
. önköpings .. Lb	15						-d)	2(3)	-d)	6(3)	3(3)	4(4)
St	1							1 (—)	-d)
I ironobergs ... Lb	11								KD	2(1)	4(6)	4(3)
St	1							1 (—)	-d)
I.almar ..... Lb	16						-0)	1(2)		4(3)	7(8)	4(2)
Si	2						-0)	KD	1 (—)
(iotlands .... Lb	5				-CD		1 (—)				3(2)	1 (2)
Illekinge ____ Lb	8					-d)	2(1)		2(4)	3 (—-)	-(2)	1 (—)
St	1							1 d)
Kristianstads . Lb	17							1 (-)	2(1)	5(7)	6(5)	3(4)
St	1					1 (1)
N lalmölius ... Lb	17				KD				1 (—)	6(6)	7(6)	2(4)
St	5	Kl)				2(1)		2(2)	-d)
I lallands .... Lb	9							-d)	KD	2(2)	5(3)	1(2)
St	1						-d)	1 (—)
G bgs o. Bohus. Lb	14					1 (—)	-d)		2(2)	6(3)	3(3)	2(5)
St	2				l (—)	-0)	-d)	1 (—)
Ä lvsborgs ... Lb	19								ld)	3(3)	6(6)	9(9)
St	1						-d)	1 (-)
S karaborgs ... Lb	18						-d)	1 (—)	3(2)	3(3)	4(5)	7(7)
V ärmlands .. Lb	18							-d)	-d)	5(6)	6(3)	7(7)
St	2					-d)	1 (-)			1 d)
C rebro ...... Lb	12							2(1)	4(4)	2(1)	3(5)	KD
St	1						1 (-)	-d)
V ästmanlands Lb	11					l(-)	-d)	1(2)	3(1)	1 d)	2(4)	3(2)
St	1						-d)	1 (-)
Kopparbergs . Lb	20					2(3)	2(1)	-(2)	HD	5(4)	6(3)	4(6)
St	1					KD
Gävleborgs .. Lb	19					-(1)	2(1)	KD	2(3)	6(5)	5(6)	3(2)
St	1				i (i)
Västernorrlands Lb	22						1 (—)	1(2)	6(3)	3(3)	4(8)	7(6)
St	1								(1)	1 (-)
Jämtlands ... Lb	15									3 (—)	5(8)	7(7)
St	1				l (—)		-d)
Västerbottens .. Lb	24							-d)	3 (2)	4(5)	9(10)	8(6)
St	1								1 (1)
Norrbottens .. Lb	18(19)					3(~)	1(3)	3(2)	2(4)	3(5)	5(1)	1(4)
St	1						-(1)	1 (-)
Landsbygd och
städer utan egna
uppbördsverk	356	-(-)	-0)	1 (—)	1(2)	8(7)	11(12)	18(23)	41(39)	80 (72)	109	87(93)
	(357)										(108)
Städer med egna
uppbördsverk	32(32)	1 (1)	-(-)	-(-)	4(2)	5(6)	4(9)	12(6)	3(5)	3(3)	-(-)	- (-)
llcla riket	388	1 CD	-(i)	l(-)	5(4)	13(13)	15(21)	30 (29)	44 (44)	83 (75)	in»	87 (93)
	(389)										(108)

152

Tabell 4

Kvarstående skatt enligt 1954 års taxering (K 55)
Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t.o.m. utgången
av år 1959 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; talen inom
parentes avse kvarstående skatt enligt 1953 års taxering (K 54) efter lika lång tids indrivning.

Län (Lb = landsbygd och städer utan egna uppbördsverk St=städer med eg-na uppbördsverk)	Antal utmät- nings- mans- dis- trikt	Antal utmätningsmansdistrikt
I nflytandeprocentklasser
46— 50	51— 55	56— 60	61— 65	66— 70	71— 75	76— 80	81- 85	86— 90	91— 95	96— 100
Stockholms stad ..	1			1 (-)	-d)							<
Stockholms . . Lb	18				3(3)	6(6)	5(6)	4(2)	-(1)
St	1					1 (—)	-O)
Uppsala ..... Lb	8						-(2)	4(2)	1 (2)	3(2)
St	1					1 (-)	-d)
Södermanlands Lb	9						-(4)	2(3)	6(2)	1 (-)
St	2					-O)	1 (—)	-O)	1 (—)
Östergötlands . Lb	13					2(2)	2(3)	3(2)	5(4)	1(2)
St	2				-O)	1 (—)	1(1)
Jönköpings .. Lb	15				-O)		3(2)	2(4)	2(3)	4(3)	3(2)	1 (-)
St	1						-(1)	1 (-)
Kronobergs ... Lb	11						1 (2)	2(1)	5(4)	2(4)	1 (—)
St	1							1 (1)
Kalmar ..... Lb	16						1 (1)	7 (3)	2(7)	4(3)	2(2)
St	2							KD	KD
Gotlands..... Lb	5					1 (—)	1 (2)	-(3)	3 (—)
Blekinge .... Lb	8			-d)		1 (—)	1(3)	3 (2>	2(1)	1(1)
St	1							1 (1)
Kristianstads . Lb	17					1 (—)	1 (2)	3(2)	6(9)	6(4)
St	1					1 (—)	-O)
Malmöhus ... Lb	17				1 (—)	-(3)	4(4)	5(3)	5(6)	2(1)
St	5	1 (-)	-(1)		1 (—)	2 (2)	-(2)	1 (-)
Hallands .... Lb	9						-(2)	4(2)	2(2)	3(2)	-d)
St	1						HD
Gbgs o. Bohus . Lb	14					1 (2)	-(1)	2(3)	5(3)	5(2)	1 (3)
St	2				1 (—)	1(2)
Älvsborgs .... Lb	19						2(2)	4(5)	3(7)	8(5)	2 (—)
St	1					1(1)
Skaraborgs . . . Lb	18						4(3)	HD	6(5)	4(5)	3(4)
Värmlands ... Lb	18			-O)	1 (—)	3(4)	2(5)	3(1)	3(4)	3(1)	3 (.2)
St	2					HD		1 (—)		-d)
Örebro ...... Lb	12			1 (-)	1(2)	3(4)	3(4)	3(1)	HD
St	1					1 (—)	-CD
Västmanlands. Lb	11			1(4)	HD	2(1)	2(3)	3(1)	2 (—)	-d)
St	1					HD
Kopparbergs . Lb	20				2(3)	3(2)	2(6)	4(1)	2(2)	7(5)	-d)
St	1		1 (1)
Gävleborgs . . Lb	19				2(2)	2(2)	1(2)	4(6)	6(4)	3(3)	1 (-)
St	1				KD
Västernorrlands Lb	22				1(3)	5(2)	2(4)	6(6)	6(4)	ld)	1(2)
St	1								HD
Jämtlands ... Lb	15						-(3)	3(2)	8(7)	4(3)
St	i					KD
Västerbottens . Lb	24					1 (—)	2 (2)	1 (5)	10(11)	7(3)	3(3)
St	1					-O)	1 (-)
Norrbottens . . Lb	18(19)	KO		1 (3)	3(6)	3(4)	5(3)	3(1)	2(1)
St	1				-(1)	1 (—)
Landsbygd och
städer utan egna
uppbördsverk ...	356	KD	-(-)	3(9)	15(21)	34 (32)	44 (71)	76(62)	93 (90)	69 (51)	20 (20)	1 (-)
	(357)
Städer med egna
uppbördsverk	32 (32)	1 (-)	1 (2)	1 (-)	3(4)	13(10)	4(9)	6(4)	3(2)	— (1)	— (—)	—(—)
Hela riket	388	2(1)	1 (2)	4(9)	18(25)	47 (42)	48 (80)	82 (66)	96 (92)	69 (52)	20 (20)	1 (-)
	(389)								1		A

BO O

O .5

78 (7é)
78 (7/)

77 (73)

80 (8<j>)

81(81)

70 (7$)
78(77)

63 (6f)
83 (8$)
72 (7*)
81(7t)

64 (6ffi)
82 (81)
66 (70)
83 (88)
78(76)
72 (78)

71 (7p)
70(7

72 (6j6)
70 (6p)

75 (74)
55 (5p)

78 (7[7)

65 (61)

76 (75)

81 (81)
83 (82)
70 (70)
83 (82)

73 (69)

68 (63)

69 (64)

78 (76)

65 (67)
72 (72)

153

Tabell 5

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande preliminär B-skatt för uppbördsåren
1953—54, 1954—55, 1955—56, 1956—57, 1957—58 och 1958 -59 (B 53—B 58) t. o. m. år 1959.
Uppgifterna om resultatet efter ett års indrivning avse förhållandena vid utgången av det kalenderår,
under vilket den sista av de sex uppbördsterminerna infallit.

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Hälsingborg

Uppsala

ästerås

rebro

		B 53	B 54	B 55	B 56	B 57	B 58	B 53	B 54	B 55	B 56	B 57
Efter 1 år	32	34	39	33	31	32	32	34	39	35	32
»	2 »	58	58	60	56	58		62	61	62	60	59
»	3 »	66	67	69	66			70	70	71	70
»	4 »	71	72	73				75	75	76
»	5 »	73	74					77	78
»	6 »	74						78
»	1 »	28	27	31	28	28	29	29	27	34	29	28
»	2 »	50	48	50	46	50		55	51	55	53	55
»	3 »	60	58	58	58			66	62	66	65
»	4 »	64	62	64				71	68	71
»	5 »	66	64					73	70
»	6 »	67						74
»	1 »	55	32	36	29	32	43	53	36	42	36	37
»	2 »	66	54	53	52	55		65	63	65	62	63
»	3 »	73	62	63	66			73	70	73	71
»	4 »	78	66	66				76	74	77
»	5 »	79	67					77	75
»	6 »	79						77
»	1 »	29	38	42	40	52	67	35	43	47	49	62
»	2 »	51	46	56	58	67		62	51	62	70	75
»	3 »	58	58	68	66			68	66	73	76
»	4 »	66	63	69				74	71	74
»	5 »	67	63					75	71
»	6 »	67						75
»	1 »	23	25	29	23	24	26	30	33	32	35	28
»	2 »	36	39	40	37	40		49	54	49	55	48
»	3 »	43	46	47	46			55	61	59	64
»	4 »	48	49	50				59	63	62
»	5 »	49	50					60	64
»	6 »	50						61
»	1 »	29	43	46	45	45	45	30	47	46	51	50
»	2 »	45	54	58	53	54		50	61	61	61	60
»	3 »	56	62	64	61			61	69	68	69
»	4 »	61	64	69				66	72	73
»	5 »	63	68					68	76
»	6 »	64						69
»	1 »	33	49	67	68	68	68	36	49	61	67	64
»	2 »	52	63	78	77	77		58	66	75	78	74
»	3 »	65	75	83	82			69	78	81	85
»	4 »	70	77	85				73	80	83
»	5 »	71	78					75	81
»	6 »	72						75
»	1 »	39	39	39	34	38	36	47	47	44	36	34
»	2 »	64	61	58	56	61		71	70	67	63	62
»	3 »	72	68	65	62			78	77	75	69
»	4 »	76	72	68				81	80	77
»	5 »	78	74					82	81
»	6 »	78						82

B 58

154

Städer med egna

uppbördsverk

Guldna poster i % av

restförda efter avdrag

för avkortade

Borås

Linköping

Eskilstuna

Gävle

Jönköping

Karlstad

Lund

Levererat belopp i % av

restfört efter avdrag

för avkortat

B 57

		B 53	B 54	B 55	B 56	B 57	B 58	B 53	B 54	B 55	B 56
Efter 1 år	57	65	67	67	67	67	64	71	78	80
»	2 »	70	76	73	71	71		77	83	83	83
»	3 »	74	79	76	75			80	84	85	85
»	4 »	75	80	77				81	85	85
»	5 »	75	80					81	85
»	6 »	75						81
»	1 »	37	40	42	54	50	57	44	49	50	66
»	2 »	61	61	62	64	59		70	72	71	73
»	3 »	69	68	70	69			78	78	77	77
»	4 »	73	70	71				81	80	79
»	5 »	75	71					83	80
»	6 »	76						83
»	1 »	58	72	67	71	63	62	66	81	72	79
»	2 »	81	82	83	82	83		87	90	88	87
»	3 »	87	88	87	88			91	92	91	90
»	4 »	89	89	89				92	94	92
»	5 »	89	90					92	94
»	6 »	89						92
»	1 »	31	38	42	36	38	39	39	39	45	39
»	2 »	47	46	50	42	51		56	49	55	47
»	3 »	55	55	54	52			62	57	59	57
»	4 »	59	58	61				66	60	66
»	5 »	61	62					68	65
»	6 »	62						68
»	1 »	25	32	17	17	35	30	26	32	33	33
»	2 »	64	51	35	41	59		47	53	54	58
»	3 »	73	61	52	60			56	60	64	69
»	4 »	82	71	62				62	68	70
»	5 »	85	76					65	73
»	6 »	89						68
»	1 »	36	35	33	38	46	46	42	38	32	44
»	2 »	59	59	64	65	66		69	66	63	71
»	3 »	65	68	68	71			75	74	70	77
»	4 »	67	70	71				78	77	73
»	5 »	69	71					80	78
»	6 »	69						80
»	1 »	40	43	42	38	45	44	51	51	51	49
»	2 »	58	60	61	57	62		70	73	72	70
»	3 »	61	65	67	64			76	77	78	76
»	4 »	65	67	70				79	80	81
»	5 »	67	70					80	81
»	6 »	67						80
»	1 »	37	36	43	35	38	40	44	40	51	42
»	2 »	58	57	53	45	47		64	63	62	56
»	3 »	64	65	63	56			72	74	73	68
»	4 »	72	72	69				79	80	79
»	5 »	75	76					83	83
»	6 »	77						84

Halmstad

155

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Karlskrona

Uddevalla

Södertälje

Kalmar

Luleå

Landskrona

Sundsvall

Kristianstad

			B 53	B 54	B 55	B 56	B 57	B 58	B 53	B 54	B 55	B 56	B 57
Efter	i	år	43	56	51	49	42	45	50	62	56	52	54
»	2	»	68	68	70	72	67		76	74	77	76	81
»	3	»	77	76	78	77			82	82	85	81
»	4	»	79	79	81				84	84	87
»	5	»	80	80					84	85
»	6	»	80						84
»	1	»	36	33	39	45	36	44	49	31	39	44	32
»	2	»	59	57	62	68	62		76	63	66	69	63
»	3	»	68	67	72	75			82	74	75	77
»	4	»	72	72	75				84	78	76
»	5	»	75	76					86	80
»	6	»	78						87
»	1	»	48	42	47	46	40	40	46	42	46	44	39
»	2	»	69	64	63	64	63		71	67	66	66	61
»	3	»	75	73	67	72			79	75	72	75
»	4	»	79	79	71				83	80	76
»	5	»	80	80					85	81
»	6	»	81						86
»	1	»	41	52	50	43	48	54	45	58	58	45	53
»	2	»	66	68	72	69	69		71	74	80	74	77
»	3	»	70	73	77	74			76	78	84	78
»	4	»	74	77	80				80	80	86
»	5	»	75	79					81	82
»	6	»	75						82
»	1	»	51	48	50	41	52	37	56	48	46	42	51
»	2	»	64	67	71	64	71		70	68	70	67	73
»	3	»	69	74	80	75			76	76	82	SO
»	4	»	71	78	84				77	81	86
»	5	»	73	79					79	81
»	6	»	73						79
»	1	»	48	47	44	43	45	45	59	58	52	49	52
»	2	»	70	70	64	66	62		81	81	73	75	73
»	3	»	76	74	70	72			84	84	78	79
»	4	»	78	75	71				86	84	79
»	5	»	80	76					88	86
»	6	»	80						88
»	1	»	42	50	58	70	72	73	48	54	66	81	87
»	2	»	73	81	79	81	81		82	84	89	90	92
»	3	»	83	87	84	86			89	88	93	93
»	4	»	85	87	87				90	89	94
»	5	»	85	88					91	89
»	6	»	85						91
»	1	»	39	44	40	30	24	27	40	54	41	33	24
»	2	»	58	54	49	42	40		62	62	49	50	49
»	3	»	63	60	55	52			66	67	55	60
»	4	»	67	64	60				68	70	59
»	5	»	70	66					71	71
»	6	»	72						73

B 58

156

Städer med egna

uppbördsverk

Östersund

Nyköping

Växjö

Kristinehamn

Umeå

Falun

Trelleborg

Västervik

Guldna poster i % av

restförda efter avdrag

för avkortade

Levererat belopp i % av

restfört efter a

för avk

			B 53	B 54	B 55	B 56		B 58	B 53	B 54	B 55	B 56	B 57
Efter 1	år	30	43	42	45	53	55	32	47	48	46	52
»	2	»	52	49	53	56	64		59	54	62	59	66
»	3	»	63	58	63	64			69	64	69	66
»	4	»	70	64	67				78	70	75
»	5	»	74	65					81	71
»	6	»	74						81
»	1	»	55	66	87	90	90	91	69	83	94	94	95
»	2	»	79	79	92	93	95		88	92	96	96	96
»	3	»	87	82	92	95			91	94	97	98
»	4	»	88	84	92				92	94	97
»	5	»	88	84					92	94
»	6	»	88						92
»	1	»	49	54	58	62	51	70	56	60	67	71	54
»	2	»	77	74	68	75	77		83	78	77	84	84
»	3	»	82	78	75	80			85	81	83	87
»	4	»	82	79	76				86	81	84
»	5	»	84	80					88	83
»	6	»	84						88
»	1	»	67	65	64	50	33	29	75	64	66	51	34
»	2	»	86	85	84	73	56		90	87	85	84	60
»	3	»	87	86	86	76			91	88	88	87
»	4	»	87	89	88				92	90	89
»	5	»	87	89					92	90
»	6	»	87						92
»	1	»	48	51	57	55	46	50	63	64	63	61	59
»	2	»	69	68	72	69	62		83	78	80	74	74
»	3	»	77	74	74	75			89	84	84	80
»	4	»	81	79	78				91	87	87
»	5	»	82	81					91	89
»	6	»	82						92
»	1	»	43	47	44	38	30	39	56	46	49	40	27
»	2	»	55	55	52	47	51		69	58	58	51	52
»	3	»	65	61	57	49			76	66	63	54
»	4	»	67	64	63				80	69	69
»	5	»	67	68					80	71
»	6	»	69						81
»	1	»	42	40	49	39	41	39	48	48	58	51	41
»	2	»	72	68	73	71	72		78	77	83	79	76
»	3	»	80	73	78	79			85	82	88	86
»	4	»	82	75	81				86	84	91
»	5	»	82	76					86	84
»	6	»	82						86
»	1	»	44	51	60	50	54	48	55	55	55	49	48
»	2	»	71	75	80	77	74		77	78	77	77	76
»	3	»	78	82	82	80			80	81	79	85
»	4	»	80	83	83				81	81	81
»	5	»	80	84					81	82
»	6	»	80						81

157

Tabell C

Studer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1952, 1953,
1954, 1955, 1956 och 1957 års taxeringar (K 53—K 58) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Guldna poster i % av Levererat belopp i % av

Städer med egna restförda efter avdrag restfört efter avdrag

uppbördsverk * för avkortade för avkortat

tockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Hälsingborg

Uppsala

Västerås

K 53 K 54 K 55 K 56 K 57

Efter 1 år	47	52	47	54	51
»	2	»	57	60	55	62	58
»	3	»	61	63	59	66
»	4	»	63	65	60
»	5	»	63	65
»	6	»	64
»	1	»	44	48	47	48	46
»	2	»	53	59	57	56	56
»	3	»	59	64	62	62
»	4	»	61	66	64
»	5	»	62	67
»	6	»	63
»	1	»	62	56	51	52	53
»	2	»	68	65	59	63	61
»	3	»	72	67	68	66
»	4	»	73	68	69
»	5	»	73	69
»	6	»	73
»	1	»	45	53	49	55	56
»	2	»	56	56	59	65	64
»	3	»	57	61	65	68
»	4	»	59	62	66
»	5	»	59	62
»	6	»	59
»	1	»	37	42	37	36	39
»	2	»	45	49	44	43	45
»	3	»	48	53	47	46
»	4	»	50	53	48
»	5	»	50	54
»	6	»	50
»	1	»	51	58	57	61	56
»	2	»	58	67	64	66	62
»	3	»	64	70	68	71
»	4	»	66	72	70
»	5	»	67	73
»	6	»	67
»	1	»	40	52	58	68	64
»	2	»	54	62	66	74	71
»	3	»	60	68	69	76
»	4	»	63	69	70
»	5	»	63	69
»	6	»	63
»	1	»	54	59	53	54	53
»	2	»	63	68	63	64	61
»	3	»	67	73	68	69
»	4	»	69	75	70
»	5	»	70	75
»	6	»	70

K 58	K 53	K 54	K 55	K 56	K 57
51	38	43	44	48	48
	50	55	55	58	59
	56	61	60	64
	60	64	63
	62	66
	62
45	34	36	38	38	42
	47	50	53	55	57
	54	58	62	61
	58	62	65
	61	64
	62
58	54	56	55	57	55
	63	64	64	67	64
	67	68	69	70
	69	69	71
	69	70
	70
58	45	47	45	49	58
	58	54	59	63	68
	61	62	68	67
	64	63	68
	64	64
	64
39	42	45	36	37	40
	54	54	43	46	50
	57	58	48	52
	58	59	50
	59	60
	59
56	50	56	55	56	47
	59	66	66	64	57
	66	71	70	70
	69	73	74
	70	75
	71
62	37	44	49	58	58
	59	58	60	68	70
	67	66	65	73
	71	69	66
	71	74
	71
52	53	56	57	56	52
	63	68	68	67	64
	69	74	72	73
	71	76	74
	72	76
	72

K 58

Örebro

158

Städer med egna

uppbördsverk

Guldna poster i % av

restförda efter avdrag

för avkortade

Levererat belopp i % av

restfört efter avdrag

för avkortat

Borås

Linköping

Eskilstuna

Gävle

Jönköping

Karlstad

Lund

Halmstad

			K 53	K 54	K 55	K 56	K 57	K 58	K 53	K 54	K 55	K 56	K 57
Efter 1	år	54	56	58	59	59	57	60	66	68	71	72
»	2	»	60	65	64	63	66		65	72	72	75	77
»	3	»	64	70	65	66			67	75	73	77
»	4	»	66	70	66				69	75	73
»	5	»	67	71					69	75
»	6	»	67						69
»	1	»	55	61	61	63	56	54	51	58	60	55	51
»	2	»	62	69	68	70	63		61	70	69	66	62
»	3	»	65	73	72	74			67	75	73	70
»	4	»	67	75	73				68	76	74
»	5	»	68	75					69	77
»	6	»	68						69
»	1	»	53	59	66	59	55	55	58	64	66	60	60
»	2	»	59	66	72	65	62		65	71	72	70	70
»	3	»	62	68	75	68			69	74	76	74
»	4	»	64	68	75				70	74	77
»	5	»	64	69					70	75
»	6	»	65						71
»	1	»	40	43	45	49	45	48	38	35	37	46	42
»	2	»	51	52	55	56	53		48	45	49	55	53
»	3	»	57	57	61	61			55	52	56	61
»	4	»	61	61	65				59	57	61
»	5	»	63	63					60	60
»	6	»	63						61
»	1	»	47	45	47	40	52	62	45	44	42	43	48
»	2	»	64	60	61	57	66		58	54	57	57	59
»	3	»	71	67	73	66			64	62	64	64
»	4	»	73	74	79				68	68	68
»	5	»	77	78					70	70
»	6	»	79						72
»	1	»	49	56	57	59	57	60	54	66	53	57	61
»	2	»	57	65	65	66	62		66	76	67	68	69
»	3	»	62	68	69	69			72	80	72	72
»	4	»	64	69	70				74	82	74
»	5	»	65	69					74	82
»	6	»	65						75
»	1	»	52	54	50	51	54	50	44	56	59	50	60
»	2	»	59	61	58	59	62		58	66	72	62	72
»	3	»	62	65	62	63			63	72	74	66
»	4	»	64	67	64				66	75	76
»	5	»	65	69					68	76
»	6	»	65						68
»	1	»	55	55	54	57	55	55	51	54	45	52	48
»	2	»	62	65	63	67	64		62	67	55	68	63
»	3	»	67	70	69	73			68	73	65	73
»	4	»	70	73	72				71	77	69
»	5	»	71	75					72	79
»	6	»	72						73

159

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

Karlskrona

Uddevalla

Södertälje

dskrona

undsvall

ristianslad

		K 53	K 54	K 55	K 56	K 57	K 58	K 53	K 54	K 55	K 56	K 57
Efter 1 är	59	66	65	66	63	64	57	67	69	66	65
»	2 »	67	75	74	75	72		67	79	77	76	74
»	3 »	72	78	79	79			73	83	81	79
»	4 »	74	80	80				75	86	82
»	5 »	75	81					76	87
»	6 »	75						76
»	1 »	50	49	51	53	53	54	56	48	60	47	62
»	2 »	58	59	60	62	62		73	62	84	58	73
»	3 »	64	63	66	68			78	70	87	68
»	4 »	68	67	68				80	74	88
»	5 »	69	70					81	76
»	6 »	71						82
»	1 »	43	50	52	57	55	50	42	48	49	51	44
»	2 »	51	65	61	64	62		51	62	63	63	54
»	3 »	56	70	65	68			58	69	70	68
»	4 »	57	71	66				59	71	74
»	5 »	58	72					59	72
»	6 »	58						59
»	1 »	61	66	61	63	59	56	59	68	65	56	59
»	2 »	71	73	69	71	67		72	76	75	69	68
»	3 »	73	76	74	76			74	79	80	73
»	4 »	75	77	76				76	81	81
»	5 »	75	77					76	81
»	6 »	76						77
»	1 »	47	49	50	49	50	57	51	47	46	40	40
»	2 »	57	59	60	61	63		62	61	59	53	53
»	3 »	61	62	65	67			68	65	68	63
»	4 »	62	64	69				71	68	71
»	5 »	63	66					73	69
»	6 »	63						73
»	1 »	48	59	55	60	55	55	57	61	52	57	58
»	2 »	57	64	60	66	61		67	69	60	65	64
»	3 »	60	67	66	71			72	73	64	71
»	4 »	62	71	67				74	74	65
»	5 »	64	71					74	74
»	6 »	65						74
»	1 »	57	62	65	71	70	66	60	63	64	66	69
»	2 »	69	75	78	78	76		75	74	79	74	76
»	3 »	73	81	80	81			78	78	82	77
»	4 »	76	81	81				79	79	82
»	5 »	76	81					80	80
»	6 »	76						80
»	1 »	52	59	55	54	47	48	52	57	49	42	43
»	2 »	62	67	63	61	57		63	66	56	51	54
»	3 »	66	71	67	66			67	69	63	56
»	4 »	68	73	70				68	72	66
»	5 »	69	75					70	74
»	6 »	70						70				T-

K 58

160

Städer med egna
uppbördsverk

Guldna poster i % av
restförda efter avdrag
för avkortade

Östersund

Nyköping

Växjö

Kristinehamn

Umeå

Falun

Trelleborg

		K 53	K 54	K 55	K 56	K 57	K 58
Efter 1 år	49	50	49	52	60	57
»	2 »	60	61	60	61	63
»	3 »	66	67	67	67
»	4 »	68	70	70
»	5 »	69	71
»	6 »	69
»	1 »	67	68	73	80	77	77
»	2 »	73	75	79	84	81
»	3 »	75	77	82	85
»	4 »	75	79	82
»	5 »	76	79
»	6 »	76
»	1 »	67	70	67	62	68	71
»	2 »	74	77	72	70	75
»	3 »	77	79	75	73
»	4 »	78	80	77
»	5 »	78	81
»	6 »	78
»	1 »	78	80	74	78	64	58
»	2 »	81	86	77	81	72
»	3 »	85	86	78	84
»	4 »	85	86	79
»	5 »	85	86
»	6 »	85
»	1 »	55	51	60	56	56	54
»	2 »	61	63	67	65	64
»	3 »	65	66	70	69
»	4 »	66	69	73
»	5 »	66	70
»	6 »	66
»	1 »	49	34	39	47	41	45
»	2 »	54	48	49	55	52
»	3 »	58	53	52	61
»	4 »	59	55	55
»	5 »	60	57
»	6 »	60
»	1 »	50	67	73	60	53	47
»	2 »	61	72	78	67	61
»	3 »	64	74	79	69
»	4 »	65	74	80
»	5 »	65	75
»	6 »	65
»	1 »	62	67	67	52	69	59
»	2 »	71	76	77	59	71
»	3 »	76	81	80	71
»	4 »	77	83	83
»	5 »	77	84
»	6 »	77

72
72

76
76
76

70
70

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 53 K 54 K 55 K 56 K 57 K 58

86
86
86

88
88
88

Västervik

161

Tabell 7

Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enliet 1952 1953
1954, 1955, 1956 och 1957 års taxeringar (K 53-K 58) vid utgången av resp förs.a! andra tredje-
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade
K 53	K 54	K 55	K 56	K 57	K 58	K 53
j Stockholms	Efter 1 år	47	54	53	54	65	65	43
	»	2 »	59	64	62	63	73		57
	»	3 »	63	69	67	68			64
	»	4 »	65	71	70				67
	»	5 »	66	71					68
	»	6 »	66						68
Uppsala	»	1 »	66	72	72	72	71	71	74
	»	2 »	74	77	78	79	77		82
	»	3 »	75	79	81	81			85
	»	4 »	76	80	81				86
	»	5 »	76	80					86
	»	6 »	76						87
Södermanlands	»	1 »	61	67	66	69	71	70	65
	»	2 »	70	73	76	77	79		78
	»	3 »	73	76	79	80			81
	»	4 »	74	77	81				83
	»	5 »	75	78					84
	»	6 »	75						84
Östergötlands	»	1 »	61	60	61	64	64	63	65
	»	2 »	68	70	70	74	73		75
	»	3 »	72	74	75	79			80
	»	4 »	73	76	78				82
	»	5 »	74	77					83
	»	6 »	75						83
Jönköpings	»	1 »	62	65	65	67	67	69	61
	»	2 »	71	72	75	78	76		72
	»	3 »	74	76	80	83			77
	»	4 »	76	79	82				78
	»	5 »	77	80					80
	»	6 »	77						80
Kronobergs	»	1 »	71	71	69	71	70	70	73
	»	2 »	78	78	77	79	78		81
	»	3 »	80	80	81	83			84
	»	4 »	81	82	83				85
	»	5 »	82	82					85
	»	6 »	82						85
Kalmar	»	1 »	70	69	68	71	70	71	71
	»	2 »	78	78	77	80	80		82
	»	3 »	81	82	81	84			86
	»	4 »	82	83	83				87
	»	5 »	82	83					87
	»	6 »	82						87
Gotlands	»	1 »	63	67	67	71	71	69	65
	»	2 »	71	73	75	77	77		74
	»	3 »	74	76	77	80			76
	»	4 »	74	77	78				77
	»	5 »	74	77					77
	»	6 »	74						77

Levererat belopp i % av
restfört efter avdrag
för avkortat

K 54

1 K 55	K 56	\|K 57	JK 58
46	52	49	47
58	64	62
65	70
69
77	74	74	74
83	84	83
88	87
89
68	65	69	67
82	78	81
86	82
89
60	63	64	62
73	75	77
79	80
82
58	60	63	67
73	75	77
80	82
83
68	69	68	63
80	78	79
84	82
85
67	69	69	70
79	79	81
83	84
85
71	75	76	73
80	82	83
83	84
84

70
79

84
86
87

85
87

71
81

11 Rev. berättelse ana. statsverket är 1960 /

162

Län

Blekinge

Kristianstads

Malmöhus

Hallands

Göteb. och Bohus

Älvsborgs

Skaraborgs

Värmlands

Guldna poster i % av Levererat belopp i % av

restförda efter avdrag restfört efter avdrag

för avkortade för avkortat

		K	K 54	K 55	K 56	K 57	K 58	K 53	K 54	K 55	K 56	K 57 \|	K 58
Efter 1 år	55	55	55	57	55	55	56	57	56	58	56	53
»	2 »	65	65	68	69	67		69	70	73	71	70
»	3 »	69	70	74	74			75	77	79	77
»	4 »	72	73	77				77	80	82
»	5 »	73	75					79	81
»	6 »	73						79
»	1 »	69	68	66	68	67	66	70	69	66	65	63	62
»	2 »	76	76	76	77	75		78	78	78	76	75
»	3 »	79	80	80	80			82	82	82	80
»	4 »	80	81	81				84	84	84
»	5 »	81	81					85	85
»	6 »	81						85					3
»	1 »	66	65	66	65	66	67	67	68	68	66	64	65
»	2 »	73	73	74	73	74		76	79	78	76	75
»	3 »	75	76	78	76			80	83	82	80
»	4 »	76	77	78				81	84	83
»	5 »	76	78					82	84
»	6 »	77						82
»	1 »	69	68	70	70	75	73	69	66	70	69	70	69
»	2 »	76	76	77	79	82		79	78	80	80	80
»	3 »	79	80	81	82			83	85	85	85
»	4 »	81	82	83				84	86	87
»	5 »	82	82					85	87
»	6 »	82						85
»	1 »	61	62	65	66	69	70	61	60	58	62	64	62
»	2 »	70	71	73	76	78		73	71	70	74	78
»	3 »	73	75	78	80			79	78	76	80
»	4 »	76	77	81				81	81	80
»	5 »	76	79					82	83
»	6 »	77						83
»	1 »	68	69	71	74	74	73	70	71	72	73	72	72
»	2 »	74	78	79	81	81		78	81	82	81	82
»	3 »	77	81	82	84			82	85	85	84
»	4 »	78	81	82				84	86	87
»	5 »	78	82					84	86
»	6 »	79						84
»	1 »	67	70	70	72	71	71	65	68	69	65	70	70
»	2 »	75	78	78	80	79		76	77	78	76	81
»	3 »	79	82	82	83			81	82	84	80
»	4 »	80	83	83				83	85	86
»	5 »	81	84					84	85
»	6 »	81						84
»	1 »	61	59	62	65	62	62	67	64	60	61	61	62
»	2 »	70	69	72	74	72		79	77	73	73	76
»	3 »	74	74	76	78			84	83	78	79
»	4 »	76	76	78				86	85	81
»	5 »	76	77					86	86
»	6 »	76						86

163

Län

Örebro

Västmanlands

Kopparbergs

Gävleborgs

Västernorrlands

Jämtlands

ästerbottens

Guldna poster i % av Levererat belopp i % av

restförda efter avdrag restfört efter avdrag

för avkortade för avkortat

		K	K 54	K	56	K 57	K 58	K	K 54	K 55	K 56	K 5	K 58
Efter 1 fir	56	55	54	56	56	56	56	53	54	54	52	48
»	2 »	65	63	64	64	66		68	64	68	66	65
»	3 »	69	68	69	70			75	71	75	73
»	4 »	71	70	71				78	74	77
»	5 »	72	72					79	75
»	6 »	72						79
»	1 »	50	52	58	65	63	63	57	57	64	69	66	65
»	2 »	57	61	68	72	71		67	70	74	78	76
»	3 »	61	65	71	75			73	76	77	81
»	4 »	63	66	72				75	78	78
»	5 »	63	67					76	79
»	6 »	63						77
»	1 »	56	57	58	62	62	62	55	52	54	56	54	58
»	2 »	66	65	67	72	71		68	64	66	68	67
»	3 »	70	71	72	77			75	72	73	75
»	4 »	73	74	75				78	76	77
»	5 »	74	75					80	78
»	6 »	75						81
»	1 »	59	59	59	61	60	61	60	59	59	58	54	56
»	2 »	70	69	69	72	71		75	71	72	73	69
»	3 »	75	74	75	78			81	79	81	81
»	4 »	76	77	78				83	82	84
»	5 »	77	78					84	83
»	6 »	78						84
»	1 »	57	58	61	62	65	63	61	65	67	65	67	64
»	2 »	66	69	71	72	73		73	76	77	74	77
»	3 »	70	73	75	74			78	81	82	78
»	4 »	72	75	76				80	82	84
»	5 »	73	75					80	83
»	6 »	73						80
»	1 »	66	63	66	70	71	71	65	64	59	67	68	67
»	2 »	76	73	77	80	80		79	76	74	79	79
»	3 »	79	79	81	83			84	83	80	84
»	4 »	81	82	83				87	85	82
»	5 »	82	83					88	87
»	6 »	82						88
»	1 »	65	66	67	69	69	70	64	62	61	62	64	65
»	2 »	75	76	76	78	78		77	77	75	76	77
»	3 »	79	80	81	83			83	83	82	82
»	4 »	80	82	83				85	86	86
»	5 »	80	82					86	87
»	6 »	81						86
»	1 »	42	41	42	42	44	49	41	40	38	38	41	52
»	2 »	52	51	53	56	59		54	53	55	54	62
»	3 »	59	59	62	65			62	62	65	67
»	4 »	62	63	68				66	69	73
»	5 »	64	67					68	73
»	6 »	65						70

orrbottens

164

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår inflöto
under uppbördsåret 1959—60 såsom A-skatt 7 939 milj. kronor och såsom
B-skatt 2 968 milj. kronor. Detta innebär att jämfört med närmast föregående
uppbördsår A-skatten ökat med 859 milj. kronor och B-skatten med
20 milj. kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret
1959—60 till 568 milj. kronor, varav 115 milj. kronor utgjorde A-skatt och
453 milj. kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avse 343 milj. kronor aktiebolag
m. fl. juridiska personer samt 110 milj. kronor i huvudsak fysiska
personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår ha fyllnadsinbetalningarna
ökat med 2 milj. kronor. Resultatet av den ordinarie uppbörden av
preliminär B-skatt för uppbördsåret 1959—60, då 96,1 procent inflöto, är i
stort sett oförändrat jämfört med närmast föregående uppbördsår. I fråga
om resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående skatten enligt
1959 års taxering må nämnas att inflytandeprocenten uppgick till 83,4, vilket
är samma procenttal som uppnåddes för den kvarstående skatten enligt närmast
föregående års taxering.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas, såsom förut ointalats,
uppgå till inemot 939 milj. kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 961 milj. kronor. Jämfört med de uppgifter som vid
motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1959 års taxering har
den kvarstående skatten ökat med omkring 192 milj. kronor, medan överskottsskatten
minskat med ca 100 milj. kronor. Den kvarstående skatten
uppgår till omkring 8 procent av den slutliga skatten. Enligt närmast föregående
års taxering uppgick den till omkring 7 procent av motsvarande slutliga
skatt.

De i det föregående lämnade uppgifterna hänföra sig huvudsakligen till
uppbördsåret 1959—60, för vilket det slutliga resultatet av olika indrivningsåtgärder
in. in. ännu icke föreligger. Nämnas må emellertid att avskrivningsprocenten
för debiterad skatt för inkomståren 1952 och 1953 — de senaste
år för vilka i det närmaste fullständiga uppgifter föreligga — i båda fallen
varit 0,4. Motsvarande tal för restförd skatt var 20,1 respektive 18,9. Resultatet
av skatteuppbörden måste enligt revisorernas mening med hänsyn
härtill anses gott. Ett sådant konstaterande utesluter emellertid icke att åtgärder
kunna vidtagas för att ytterligare förbättra detta. Revisorerna ha också
under senare år i olika sammanhang framlagt förslag i sådant syfte, och
dessa prövas f. n. av den enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1959
tillkallade uppbördsutredningen. I avvaktan på resultatet av dennas arbete
ha revisorerna ansett sig icke f. n. böra framföra ytterligare förslag om ändringar
i uppbördsförordningen m. m.

Såsom av det föregående framgår ha länsstyrelserna i infordrade yttranden
redogjort för orsakerna till inom vissa distrikt mindre tillfredsställande
indrivningsresultat. Revisorerna ha i sammanhanget särskilt uppmärksammat,
att oriktigt åsatta skönstaxeringar ännu i viss omfattning förekomma

165

på sina håll, speciellt när det gäller utländska arbetstagare som efter anställning
här i landet återvänt till hemlandet. Med anledning härav må erinras
om att riksdagens år 1952 och år 1956 församlade revisorer i sina berättelser
under § 17 respektive § 24 påtalat, att oriktigt åsatta skönstaxeringar
kunna vålla statsverket en ren utgift på grund av att till kommunerna
utbetalas ett belopp som motsvarar den debiterade kommunalskatten. Även
om skönstaxering i många fall torde vara oundviklig, är det likväl, bl. a. av
nämnda skäl, enligt revisorernas mening angeläget att denna taxeringsform
användes med viss urskillning.

i i mno rf

166

§ 23

Räntan å lån från statens utlåningsfonder

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 17 januari 1940
särskilda sakkunniga inom finansdepartementet för att utreda frågan om
räntan å lån från statens utlåningsfonder. De sakkunniga överlämnade den
20 december 1940 betänkande i ämnet. Efter remiss avgåvos utlåtanden häröver
av bl. a. statskontoret och fullmäktige i riksbanken.

Kungl. Maj :t anbefallde sedermera statskontoret den 14 mars 1941 att
med beaktande av de sakkunnigas förslag till bestämningsgrunder för en
normalränta vid den statliga utlåningen samt av vad i övrigt i ärendet förekommit
utreda möjligheterna av större enhetlighet i utformningen av räntebestämmelserna
för de statliga utlåningsfonderna samt att inkomma med
de förslag till förenklande regler, till vilka utredningen kunde föranleda.
Statskontoret inkom den 20 mars 1942 med den sålunda anbefallda utredningen.
Efter sedvanlig remissbehandling av denna framlade Kungl. Maj :t år
1943 proposition i ämnet (nr 343). Föredragande departementschefen uttalade
vid anmälan av propositionen, att stor brist på enhetlighet för det dåvarande
rådde i räntebestämningsgrunderna för statens utlåningsfonder, och
framhöll i fortsättningen bl. a. följande.

Förklaringen till angivna förhållande vore att söka däri, att de olika fonderna
inrättats vid skilda tidpunkter och för tillgodoseende av skiftande
kreditbehov. Det hade därför framstått som önskvärt att överarbeta gällande
räntebestämmelser i syfte att åvägabringa större enhetlighet och överskådlighet.
Synpunkterna på bestämningsgrunderna för ränteläget vid lån
från statens utlåningsfonder hade i viss mån skiftat under arbetets gång.
Då de sakkunniga tillkallades i början av 1940, hade en stark stegring av
den allmänna räntenivån inträtt, och det hade framstått såsom utredningens
huvuduppgift att verkställa den av krisläget nödvändiggjorda omprövningen
av den allmänna räntenivån för lånefonderna. Det ovissa läget på kapitalmarknaden,
där relativt snabba förändringar hade inträffat även under
tiden för de sakkunnigas arbete, hade föranlett de sakkunniga att avböja en
fixering på längre sikt av räntenivån för fonderna. De sakkunniga hade i
stället föreslagit ett system för nivåns bestämmande, som i hög grad hade
tillgodosett kravet på möjlighet till anpassning efter inträffande förändringar
på kapitalmarknaden. Grundtanken i systemet hade varit, att Kungl.
Maj :t tills vidare skulle äga fastställa normalräntan å fonderna, varvid räntan
principiellt skulle bestämmas till lägst medelräntan för statens fasta
upplåning under närmast föregående budgetår, med befogenhet dock för
Kungl. Maj :t att vid särskilt starka förskjutningar å kapitalmarknaden under
det löpande budgetåret vidtaga därav motiverade höjningar eller sänk -

167

ningar av utlåningsfondernas räntor utan att likväl gå under förutnämnda
medelränta för närmast föregående budgetår. Den principiella räntebestämningsgrunden
hade valts med utgångspunkt från att räntan så nära som
möjligt borde anpassas efter statens kapitalanskaffningskostnader för de
under olika år utlämnade lånen.

Sedermera hade en sänkning av den allmänna räntenivån kommit till
stånd, och en stabilisering av läget på kapitalmarknaden under statsmakternas
medverkan genomförts. Det av statskontoret framlagda förslaget till
bestämningsgrund för räntenivån vid statens utlåningsfonder åsyftade jämväl
att hålla en mera stabil normalränta än de sakkunniga avsett. Utgångspunkten
för räntans bestämmande skulle enligt statskontorets förslag vara
medelräntan på den fonderade statsskulden. Dock hade även statskontoret
ansett Kungl. Maj :t böra äga beakta det aktuella ränteläget vid större förändringar,
så att beräknad framtida höjning eller sänkning av medelräntan
kunde beaktas vid normalräntans fastställande.

En i viss mån annan lösning, åsyftande att närmare anknyta normalräntan
till statens faktiska räntekostnader samt att ge begreppet fast upplåning
(eller fonderad statsskuld) en entydig innebörd lämpad efter sammanhanget,
innefattade ett av bankofullmäktige under remissbehandlingen
framlagt förslag, att endast de senast förflutna tio årens statliga upplåning
mot obligationer och reverser med minst tio års löptid skulle medräknas vid
normalräntans bestämmande. Bankofullmäktige hade förutsatt, att medeltalsberäkningen
skulle avse emissionsräntan eller alltså den nominella räntan
satt i relation till emissionskursen. Statskontoret syntes ha åsyftat samma
räntebegrepp.

Den angivna grunden för räntans bestämmande hade enligt alla tre förslagen
avsett att ange miniminivån för den ränta Kungl. Maj :t skulle äga fastställa.
Normalräntan skulle därutöver i regel innefatta ett tillägg av lägst
1/4 procent, avsett att täcka statens förvaltningskostnader och kreditrisk för
lånen. Statskontoret och bankofullmäktige hade båda förordat, att den lägsta
normalränta som borde förekomma skulle fastställas till 4 procent.

De sakkunniga och statskontoret hade varit eniga om att en under hela
lånetiden fast ränta i regel vore till fördel för såväl den enskilde låntagaren
som staten. I princip hade således från båda hållen tillstyrkts, att räntan
å lån, sedan lånet utlämnats, skulle förbli oförändrad vid samma nivå under
lånetiden, oavsett om det allmänna ränteläget sedermera förändrades och
föranledde högre eller lägre räntor å senare utlämnade lån. De sakkunniga,
vilkas förslag till räntebestämningsgrund skulle kunna medföra en betydande
nivåskillnad mellan olika årgångar av län, hade dock förutsatt, att
låntagaren efter utgången av den första tioårsperoden skulle vara berättigad
att, om statens aktuella upplåningskostnader nedgått, erhålla en nedsättning
av räntan för återstoden av lånetiden. En dylik rätt hade statskontoret
icke ansett erforderlig med hänsyn till de små variationer i räntan, som

168

skulle föreligga mellan olika årgångar av lån, i händelse medelräntan å den
fonderade statsskulden i enlighet med ämbetsverkets förslag godtoges som
norm för räntebestämningen.

Vid valet mellan de olika förslagen till räntebestämningsgrund ansåg departementschefen
bankofullmäktiges linje äga vissa företräden. Enligt denna
skulle normalräntan komma att närmare ansluta sig till den allmänna ränteutvecklingen
än fallet skulle bli vid ett genomförande av statskontorets förslag.
Å andra sidan finge räntan icke den höga grad av rörlighet som de
sakkunniga förordat. Såsom tidigare framhållits, skulle de sakkunnigas förslag
i denna del — under förutsättning av fasta räntesatser under lånens
löptid — kunna medföra avsevärda skillnader i räntehänseende mellan lån
utlämnade under olika år, vilket vore förenat med uppenbara orägenheter.
De sakkunniga hade åsyftat att med räntan reglera låneefterfrågan i överensstämmelse
med det allmänna läget på kapitalmarknaden. Det syntes
dock lämpligare, att denna reglering av långivningens omfattning icke
skedde räntevägen utan genom en direkt avvägning av utlåningens storlek
under olika år.

Departementschefen sade sig dela uppfattningen att räntan å lån från
statens utlåningsfonder, där icke speciella skäl — såsom till exempel för
spannmålskreditfonden — föranledde annat, borde utgå efter oförändrad
räntesats under lånets hela löptid.

Departementschefen förordade vidare en gruppering av räntetyperna enligt
följande riktlinjer.

Till den första räntegruppen (räntetyp I) böra hänföras de fonder, där
räntan skall utgöras av normalränta, bestämd för varje budgetår enligt förut
angivna grunder. Om man bortser från ett tillägg av 1/4 procent, som avser
att täcka förvaltningskostnader och med utlåningen förenad normal kreditrisk,
skall alltså räntan inom denna grupp lägst motsvara medeltalet av
räntan (beräknad på emissionskursen) för de statens lån mot obligationer
och reverser med en ursprunglig löptid av minst 10 år, vilka upptagits under
de 10 närmast föregående åren. Normalräntan skall icke utgå efter lägre
räntefot än 4 procent.

Såsom en andra grupp (räntetyp II) torde böra upptagas de fonder, där
utöver normalräntan skall utgå viss, för varje fond fastställd tilläggsränta,
vilken är avsedd att bereda täckning för med utlåningen förbundna speciella
kreditrisker.

Till en tredje grupp (räntetyp III) böra hänföras sådana fonder, för vilka
utgår icke variabel ränta av subventionskaraktär, nämligen a) 3,6 procent,
b) 3,25 procent, c) 3 procent och d) 2,5 procent.

Till en fjärde, respektive femte grupp torde slutligen böra hänföras fonder,
som äro helt räntefria, respektive sådana fonder, där bankofullmäktige
äga bestämma räntan.

Några närmare motiv för till vilken grupp de olika lånefonderna borde
hänföras framlades ej i propositionen.

I statsutskottets av riksdagen sedermera godkända utlåtande i ämnet

169

(1943: 257) framhölls bl. a., att det föreslagna nya systemet för bestämmandet
av räntorna från statens utlåningsfonder innebure en betydande förenkling
i behandlingen av hithörande räntespörsmål. Utskottet ansåge sig för
sin del kunna tillstyrka detsamma. Till bemyndigandet att fastställa normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder syntes emellertid böra göras det
förtydligande tillägget, att bemyndigandet självfallet endast skulle gälla i
den mån ej riksdagen för visst budgetår annorlunda beslutade. Erinras
kunde att ifrågavarande fonder tillkommit för att stödja skilda verksamhetsgrenar
inom samhälle och näringsliv. I vad mån detta stöd skulle bliva
effektivt vore i ej oväsentlig grad avhängigt av den ränta staten betingade
sig. Riksdagen hade därför vid skilda tillfällen ägnat avvägningen av ifrågavarande
räntesatser uppmärksamhet ur även andra än rent statsfinansiella
synpunkter.

I sedermera utfärdad kungörelse den 31 december 1943 (nr 936) angående
ränta å lån från statens utlåningsfonder ha meddelats gemensamma bestämmelser
för statens utlåningsfonder. Enligt 1 § skall ränta å lån från
utlåningsfonderna utgå med en fast, för lånets hela löptid gällande räntefot.
Sådan ränta skall enligt 2 § utgå efter den av nedanstående räntetyper,
som föreskrives i de för varje utlåningsfond meddelade bestämmelserna.

Räntetyp: Räntefot:

I. Av Kungl. Maj :t för varje budgetår fastställd normalränta, utgörande
lägst 4 procent.

II. Normalränta jämte visst tillägg.

III. Fast ränta:

a. 3,6 procent

b. 3,25 procent

c. 3 procent

d. 2,5 procent

IV. Ingen ränta.

v- Av fullmäktige i riksdagen för varje budgetår faställd ränta.

Enligt 3 § angives beträffande lån, som enligt de för vederbörande utlåningsfond
meddelade särskilda bestämmelser är delvis räntefritt, räntetypen
för den del av lånet, varå räntan skall utgå. Där ränta å förfallet, icke
i behörig tid inbetalat belopp (dröjsmålsränta) enligt bestämmelse i för
respektive utlåningsfond gällande författning skall utgå, skall den enligt
4 § beräknas efter 5 procent om året. Låntagare skall dock vara skyldig att
framdeles vidkännas den höjning av dröjsmålsräntan som Kungl. Maj:t kan
finna gott bestämma.

I kungörelsen den 31 december 1943 (nr 937) har fastställts vilken räntetyp
de olika utlåningsfonderna i räntehänseende skola tillhöra.

Av kungörelsen framgår att till räntetyp I skola hänföras:
statens bostadslånefond (nya lån beviljas ej från denna fond),
lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby (för vissa lån från
denna fond utgår ränta enligt räntetyp II),

170

lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen.
(För vissa lån från denna fond utgår ränta enligt räntetyp II. Nya lån beviljas
ej från denna fond),

statens bosättningslånefond, ......

lånefonden för anskaffning av motorvagnar m. m. åt enskilda jarnvagar,

vattenkraftslånefonden,

luftfartslånef onden,

statens fjäderfälånefond,

gödselvårdslånefonden,

statens kalkbrukslånefond,

statens fruktodlingslånefond,

statens mejerilånefond,

jordbrukets maskinlånefond,

spannmålslagerhusfonden,

statens sekundärlånefond för jordbrukare,

statens slakterilånefond,

kraftledningslånefonden,

elektrifieringslånef onden,

jordförmedlingsfonden, o

kolonisternas kreaturs- och redskapslånefond (nya lån beviljas ej från
denna fond efter den 30 juni 1944),
täckdikningslånefonden,
allmänna nyodlingslånefonden,
bevattningslånefonden,
kommunskogslånefonden,
virkesmätningslånefonden,
skogsväglånefonden,
frukt- och potatislagerhusfonden,
hemslöjdslånefonden,
industrilånefonden,
statens hantverkslånefond,
rederilånefonden,

statens lånefond för den mindre skeppsfarten samt
statens sekundärlånefond för rederinäringen.

Till räntetyp II skola hänföras:

lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby, i vad avser annan tomt
än den som innehaves av tjänstemannasamhällets vid Mörby egnahemsförening
med begränsad personlig ansvarighet, statstjänsteman eller statstjänstemans
änka eller barn (tilläggsränta Vk procent),

lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen,
i vad avser lån för vilka avsättning till riskfond icke sker (tilläggsränta 3/4
procent; nya lån beviljas ej från denna fond) samt

fonden för hantverks- och småindustrikredit (tilläggsränta y2 procent).

Till räntetyp III a skola hänföras:

lånefonden för arbetarbostäder (nya lån beviljas ej från denna fond),

egnahemslånef onden,

arbetarsmåbrukslånefonden,

Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond
samt

statens avdikningslånefond.

171

Till räntetyp III b skola hänföras:

lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
samt

lånefonden för främjande av bostadsbyggande å landsbygden.

Till räntetyp III c skola hänföras:

lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift,

norrländska nyodlingsfonden,

fiskerilånefonden samt

statens lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg.

Till räntetyp III d skola hänföras:
statens lånefond för universitetsstudier samt
allmänna studielånefonden.

Till räntetyp IV skola hänföras:

lånefonden för inköp av ädla avelsston,

lånefonden för inköp av avelshingstar av ardennerras,

lånefonden för inköp av avelsston av nordsvensk ras,

statens kaninavelslånefond,

arrendelånefonden,

statens fiskredskapslånefond samt

lånefonden för inköp av gasgeneratorer för fiskebåtar.

Till räntetyp V slutligen skall hänföras allenast en fond, nämligen spannmålskreditfonden.

Revisorernas uttalande. Bestämmelser angående räntan å lån från statens
utlåningsfonder återfinnas i två kungörelser från år 1943. I den ena meddelas
vissa för de olika fonderna gemensamma föreskrifter såsom om räntans
storlek m. m.; i den andra fastställes till vilken räntetyp de olika fonderna
skola hänföras. De ifrågavarande bestämmelserna tillkommo efter beslut
av 1943 års riksdag, varigenom Kungl. Maj :t bemyndigades att verkställa en
överarbetning av då gällande räntebestämmelser för statens utlåningsfonder
och utfärda erforderliga författningar i ämnet samt att för varje budgetår,
i den mån riksdagen ej annorlunda beslutar, efter hörande av fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret fastställa normalräntan för lån från
statens utlåningsfonder med utgångspunkt i medeltalet av räntan, beräknad
på emissionskursen för de tio sista årens statliga upplåning mot obligationer
och reverser med en ursprunglig löptid av minst tio år.

Bestämmelserna i ämnet innebära bl. a., att räntan å ifrågavarande lån
skall utgå med en fast, för lånets hela löptid gällande räntefot. Räntan utgår
enligt fem olika räntetyper: av Kungl. Maj:t för varje budgetår fastställd
normalränta, utgörande lägst fyra procent, normalränta jämte visst tillägg,
fast ränta enligt fyra olika procenttal, ingen ränta eller av fullmäktige i riksbanken
för varje budgetår fastställd ränta. Flertalet lånefonder tillhöra räntetyp
I, d. v. s. räntan utgöres av normalräntan.

Bakgrunden till de nuvarande bestämmelsernas tillkomst var den stora

172

brist på enhetlighet i räntebestämningsgrunderna för statens utlåningsfonder
som tidigare rådde. Anledningen härtill var att de olika fonderna inrättats
vid skilda tidpunkter och för att tillgodose skiftande kreditbehov. Det
hade därför framstått som önskvärt att erhålla en överarbetning av då gällande
räntebestämmelser i syfte att åvägabringa större enhetlighet och överskådlighet.

Sedan de ifrågavarande bestämmelserna fastställdes, har en tid av nära
20 år gått till ända. Härunder ha väsentligt ändrade förhållanden inträtt i
det ekonomiska livet. Utvecklingen på kreditmarknaden och räntelägets förändringar
ha skapat andra betingelser för den statliga långivningen än de
som voro rådande vid tillkomsten av de här behandlade föreskrifterna. Visserligen
omprövas normalräntan för varje år, men det är att märka att för
åtskilliga utlåningsfonder annan räntesats än denna gäller. Redan på grund
av vad nu anförts är det enligt revisorernas mening motiverat, att en översyn
av bestämmelserna kommer till stånd, över huvud taget måste det anses
naturligt, att föreskrifter av den art varom här är fråga tid efter annan
underkastas granskning. Erinras må att även chefen för socialdepartementet
vid anmälan av frågan om anslag för budgetåret 1960/61 till statens bosättningslånefond,
i anslutning till ett av fullmäktige i riksbanken gjort uttalande
i ämnet, funnit skäl föreligga för en dylik översyn. Därvid bör enligt
revisorernas mening givetvis övervägas, huruvida de grunder som gälla för
fastställandet av normalräntans storlek fortfarande kunna äga tillämpning
eller om andra grunder böra gälla. Erinras må att vid tillkomsten av de
nuvarande bestämmelserna tvekan rådde om vilka grunder som lämpligen
borde fastställas. En annan fråga som särskilt kommer i blickpunkten i förevarande
sammanhang är om en så långt gående differentiering av räntans
storlek som nu är genomförd längre kan anses motiverad. Som föreskrifterna
i ämnet äro utformade, kunna åtta olika räntesatser för de statliga utlåningsfonderna
ifrågakomma.

Räntans storlek och differentiering är betingad av de skilda lånebehov
som skola tillgodoses genom de olika utlåningsfonderna. Dessa behov äro
emellertid föremål för ständiga förändringar i ett samhälle med så snabb
ekonomisk utveckling som vårt. Behov som under en viss tidsperiod äro
aktuella kunna snabbt skjutas i bakgrunden för att i stället efterträdas av
andra. Det är naturligt, att också dessa förhållanden måste påverka räntesättningen.

Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår finnas lånefonder
med ganska näraliggande uppgifter. Anledningen härtill synes vara,
att man vid tidpunkten för en fonds inrättande funnit kreditbehovet så
trängande, att man velat tillgodose detta genom en särskild fond. Som nyss
framhållits förändras emellertid de i förevarande sammanhang aktuella
förhållandena snabbt. Det är därför sannolikt, att antalet lånefonder utan
förfång för de angelägna kreditbehov som böra tillgodoses genom statliga

173

åtgärder skulle kunna reduceras. Ett steg i sådan riktning har f. ö. tagits av
1960 års riksdag, varigenom vissa av de ifrågavarande fonderna sammanslagits
till en gemensam fond, benämnd statens hantverks- och industrilånefond.
Ytterligare åtgärder i sådant syfte synas påkallade icke minst av administrativa
skäl. Den sist aktualiserade frågan sammanhänger emellertid med
det utredningsuppdrag som anförtrotts 1956 års fondutredning. Revisorerna
anse sig därför kunna utgå från att frågan om en reduktion av antalet statliga
lånefonder kommer att uppmärksammas av denna utredning. Vid sådant
förhållande ligger det enligt revisorernas mening nära till hands, att
även spörsmålet om räntans storlek och differentiering för ifrågavarande
utlåningsfonder upptages till prövning av fondutredningen.

174

§ 24

Redovisningen av vissa anslag å riksstalen

I § 62 regeringsformen föreskrives bl. a. att av riksdagen beviljade medel
skola anslås i riksstaten under bestämda huvudtitlar. Några bestämmelser
om riksdagens konstitutionella befogenhet att uppdela huvudtitlarnas summor
i skilda anslag, att klassificera dessa i skilda anslagstyper eller att
ställa villkor för anslagens användning ha dock ej meddelats vare sig i
regeringsformen eller annorstädes. De regler som tillämpas på förevarande
område ha utformats efter hand och endast vid några få tillfällen behandlats
i propositioner o. dyl. Redan år 1815 talar emellertid statsutskottet om anslag,
varav behållningarna reserverades från det ena året till det andra.
Såväl i praxis som i själva bokslutsarbetet utvecklades också redan tidigt
den för svensk budgetteknik utmärkande anslagsformen reservationsanslag.

Benämningen reservationsanslag infördes vid 1840/41 års riksdag och
samtidigt reglerades Konungens rätt att disponera anslagsreservationer och
att överskrida vissa anslag. Detta skedde därigenom att vissa anslag i riksstaten
uttryckligen åsattes beteckningarna reservationsanslag respektive förslagsanslag
och att nya bestämmelser angående dispositionsrätten till anslagen
och behandlingen av merutgifter och besparingar utfärdades. Reservationsanslagen
erhöllo till att börja med en relativt begränsad användning,
men denna har sedermera vidgats. Detta gäller huvudsakligen på sådana
områden, där utgifterna på grund av sakens natur växla år från år men
där riksdagen likväl ej, såsom vid förslagsanslagen, velat avstå från en
maximering. Reservationsanslagen kunna nämligen ej överskridas enligt nu
gällande principer. Ursprungligen var denna regel ej helt fastslagen, vilket
skedde först vid 1930 års riksdag.

År 1928 begränsade riksdagen den tid inom vilken reservationsanslagen
finge av Kungl. Maj :t disponeras. Nu gällande bestämmelser i ämnet återfinnas
i 3 §, första och andra styckena kungörelsen den 14 juni 1940 (nr 695)
med vissa bestämmelser angående bokföring av utgifter å riksstatsanslag.
Dessa stycken lyda:

Å reservationsanslag, som icke vidare finnes uppfört i riksstaten, må utgifter
avföras intill utgången av andra budgetåret efter det, för vilket anslaget
sist blivit i riksstaten uppfört.

Dessa bestämmelser jämte av 1928 års riksdag fattat beslut beträffande
Kungl. Maj :ts rätt att disponera över reservationsanslag innebära, att myndighet
som icke hunnit verkställa till ett äldre reservationsanslag hänför -

175

liga utgifter inom två år efter riksstatsåret har att hos Kungl. Maj :t hemställa
om rätt att få disponera anslaget för ytterligare tid. Kungl. Maj:t kan
medgiva detta för ett år, men för ytterligare dispositionsrätt erfordras riksdagens
tillstånd.

Reservationsanslagen bruka benämnas dels fortlöpande, dels engångsanslag.
De fortlöpande anslagen anvisas som regel för underhålls- och anläggningsarbeten
(t. ex. väganslagen) och för materielanskaffning. Reservationer
vid ett budgetårs utgång överföras automatiskt till motsvarande anslag
i den nya riksstaten. Såsom engångsanslagens benämning angiver, anvisas
dessa anslag för ett tillfälligt ändamål. Är det fråga om större projekt,
kunna medelsanvisningarna fördelas på flera år och anslagsreservationerna
överföras på samma sätt som vid fortlöpande reservationsanslag. Det är att
märka att, då en reservation överföres till ett nytt anslag, reservationsmedlen
få disponeras under hela den tid det nya anslaget disponeras. Det
sker således icke någon särskild bokföring inom anslagen för att redovisa
till vilka budgetår anslagets olika medel äro hänförliga. Då reservationsanslag
icke längre få disponeras, överföras medlen av riksräkenskapsverket
till budgetutjämningsfonden.

En av de viktiga grundsatser på vilka 1937 års budgetreform baseras är
den s. k. täckningsregeln. Denna innebär att i riksstaten skola upptagas medel
som täcka hela kostnaden för de beslut som fattas, även om medlen
kunna beräknas bli utnyttjade endast delvis under det år anvisningen avser.
Man fick därigenom den återhållande verkan som ett anslagsbeslut om hela
kostnaden innebär, men man fick även de outnyttjade anslagsreservationernas
inverkan på det kassamässiga budgetutfallet, vilken framför allt är
orsaken till den aktualitet frågan om anslagsreservationernas betydelse för
utfallet av statsbudgeten har i dag.

Redan vid 1942 års riksdag uppmärksammades olägenheterna av att medelsanvisningar
enligt 1937 års principer medförde ojämn belastning på
riksstaten. Det beslöts därför att kostnaderna för den materielanskaffning
som 1942 års beslut om ny försvarsorganisation medförde skulle fördelas
på fem år, och för detta anvisades s. k. kvotanslag. Genom denna anslagsform
bemyndigades Kungl. Maj:t att för en femårsperiod besluta om anskaffning
av materiel intill ett av riksdagen fastställt maximalt belopp, och
en femtedel av detta belopp anvisades på reservationsanslag i var och en
av de under samma femårsperiod upprättade riksstaterna.

Under de första efterkrigsåren blevo de outnyttjade anslagsreservationerna
mycket stora både absolut och i förhållande till riksstatens utgiftssumma.
Vid början av budgetåren 1945/46, 1946/47 och 1947/48 uppgingo
således anslagsreservationerna till respektive 1 328, 1 292 och 1 720 milj.
kronor, vilket motsvarade 41,9, 38,6 och 50,5 procent av de ordinarie riksstaternas
utgiftssummor för dessa år.

Olägenheterna av den ojämna belastning på riksstaten som har följt med

176

behållningarna på reservationsanslagen behandlades i 1948 års finansplan
(prop. 1/1948, Ink., sid. 21—25). Där framhölls att reservationerna på försvarets
reservationsanslag och anslagen till statliga byggnader hl. a. på
grund av återhållen medelsförbrukning vore mycket större än den totala
medelsförbrukning som kunde tillåtas inom respektive anslagsgrupper under
ett budgetår. Det påpekades att disproportionen tedde sig än starkare i
betraktande av att en väsentlig del av denna totala medelsförbrukning måste
avses för nya anslagsändamål på riksstaten. Vidare framhölls reservationsanhopningens
stora olägenheter ur budgetsynpunkt. Härom anfördes bl. a.
följande.

En allvarlig olägenhet är, att riksstatens siffror på grund av reservationsanhopningen
alltför mycket avvika från de beräknade verkliga utgifterna
under budgetåret, så att staten icke kan bringas att ge en klar bild
av balansläget. De reella svårigheter, som föranledas därav, äro dels att
finansplaneringen på utgiftssidan icke kan i önskvärd mån koncentreras till
avvägningen av anslagssummorna på den nya riksstaten utan måste inrymma
ett starkt hänsynstagande till förändringarna i reservationsstocken
och dels att man tvingas att upprätthålla en fortlöpande, mycket ingående
central tillsyn i och reglering av medelsdispositionen med besvärande inskränkningar
i myndigheternas rörelsefrihet.

Dessa budgettekniska problem få emellertid icke undanskymma de betydligt
allvarligare problem som inställa sig, när man tar i betraktande att
bakom reservationerna ligger en efter våra förhållanden enorm anhopning
av beslutade anskaffnings- och investeringsföretag, som sannolikt under en
avsevärd tid framåt icke kunna och av statsfinansiella hänsyn icke heller
få tillåtas att komma till utförande annat än i starkt begränsad omfattning.
Förhållandet ter sig ännu allvarligare om man betänker, att dessa fördröjda
företag år efter år utsätta de uppkommande nya anslagsbehoven för hård
konkurrens om utrymmet i budgeten.

För budgetåret 1948/49 löste man problemet beträffande nämnda anslagsgrupper
sålunda, att man fullföljde den etablerade skärpta regleringen av
anslagsdispositionen och i möjligaste mån sökte avväga reservationsmedelsförbrukningen
och de nya riksstatsanslagen mot varandra på sådant sätt,
att bådadera skulle få rimligt utrymme inom den ram för total medelsförbrukning
som det ekonomiska läget anvisade.

Det framhölls särskilt i den nämnda propositionen, att olägenheterna
dock icke gällde den stora mängden reservationsanslag av mera löpande
karaktär, exempelvis utrustnings- och materielanslag för institutioner och
vissa bidragsanslag. Beträffande dessa anslag fanns sålunda icke någon anledning
att frångå den vanliga metoden att uppta de nya riksstatsanslagen
med de belopp som utöver beräknade reservationer finge förbrukas under
budgetåret.

Även i 1951 års statsverksproposition uppmärksammades budgetutfallets
beroende av reservationsmedelsförbrukningen. Sålunda anföres i finansplanen
bl. a. följande (prop. 1/1951, Ink., sid. 19).

Omfattningen av de statliga utgifterna under statsregleringsåret är i vä -

177

sentliga stycken icke beroende av de i riksstaten för samma period anvisade
anslagsbeloppen. I den mån statsutgifterna hänföra sig till äldre och fortlöpande
reservationsanslag kunna utgifternas storlek under budgetåret, under
förutsättning att man har att röra sig med förhållandevis stora reservationsmedelsanhopningar,
i betydande grad avvika från medelsanvisningen
enligt motsvarande riksstat. När det gäller att bedöma budgetens roll för försörjningsbalansen
— d. v. s. anspråken från den statliga sektorn på samhällets
reala resurser — måste utgångspunkten uppenbarligen vara den faktiska
omfattningen av statens utgifter för löpande konsumtion och för investeringsändamål.
Den formella uppdelningen av utgifterna på anslag hänförande
sig till olika budgetårs riksstater kan därvidlag icke tillmätas utslagsgivande
betydelse.

Då hade man likväl, såsom även framhålles i finansplanen, övergått till
ett s. k. bemyndigandesystem för vissa anslag på såväl drift- som kapitalbudgeten.
Vid 1948 års riksdag föreslog nämligen Kungl. Maj :t ett nytt system
för medelsanvisning till utgifter för flygmateriel, vilket i viss mån anknöt
till de ovan redovisade kvotanslagen under krigsåren. Förslaget framlades
i propositionen nr 208, där innebörden sammanfattas på följande sätt
(sid. 27).

1. För anskaffning av flygmateriel och annan teknisk materiel för flygvapnet
fastställer Kungl. Maj :t varje år plan med viss angiven kostnadsram,
omfattande de närmast följande sju budgetåren. Planen överses varje år i
samband med prövningen av äskanden om medel för materielanskaffning.

2. Kungl. Maj:t utverkar riksdagens bemyndigande att medgiva utläggande
av beställningar å flygmateriel m. m. inom ramen för ett belopp, motsvarande
i princip vad som förutses komma att bindas genom beställningar
under det närmaste budgetåret.

3. Anslaget till anskaffning av flygmateriel in. in. bestämmes för varje
budgetår till belopp, ungefärligen motsvarande vad som beräknas komma att
utbetalas under budgetåret. Så länge anslaget är av reservationsanslags natur,
tages vid anslagsberäkningen hänsyn till reservation som kan beräknas
komma att tillföras anslaget.

Kungl. Maj:ts förslag antogs av riksdagen, och år 1949 utvidgades bemyndigandesystemet
att omfatta även vissa anslag för armén och marinen (prop.
nr 1, IV ht; r. skr. nr 4). För berörda anslag utverkar således Kungl. Maj :t
varje år riksdagens bemyndigande att utlägga beställningar inom en av riksdagen
maximerad kostnadsram, vilken i princip motsvarar vad som enligt
särskild anskaffningsplan förutses komma att bindas genom beställningar
under det närmaste budgetåret. Anslagen på riksstaten, vilka fortfarande
ha karaktär av reservationsanslag, beräknas däremot oberoende av bemyndigandenas
storlek och anpassas efter de faktiska utbetalningar från anslagen
som beräknas ske under budgetåret, vartill lägges en betalningsreserv
till Kungl. Maj :ts förfogande.

Bcmyndigandesystemet har under budgetåret 1959/60 tillämpats för sex
anslag under försvarsdepartementets huvudtitel. På dessa anslag redovisa 12

Rev. berättelse ang. statsverket är 1960 I

178

des vid utgången av nämnda budgetår anslagsreservationer på tillsammans
177 milj. kronor, men vid samma tidpunkt hade lämnats beställningsbemyndiganden
som ännu icke täckts genom riksstatsanslag på tillsammans 2 018
milj. kronor.

Trots införandet av bemyndigandesystemet ha anslagsreservationerna
även under 1950-talet uppgått till betydande belopp, men deras relativa storlek
i förhållande till den snabbt växande utgiftssumman har minskat. Detta

framgår av följande tablå.
Budgetår	Belopp	I procent av utgifter
(mkr)	på ordinarie riksstat
1950/51	1 242	25,7
1951/52	1 067	18,6
1952/53	1 206	16,7
1953/54	1 185	14,5
1954/55	1 360	15,8
1955/56	1 436	15,5
1956/57	1 415	13,3
1957/58	1 447	12,8
1958/59	1 252	10,0
1959/60	1 312	9,7
1960/61	1 394	9,1
Vid ingången av sistnämda	budgetår fördelade sig reservationerna på
jande sätt.
Egentliga statsutgifter:		Kronor
VI huvudtiteln	380 740 966
IV »		340 430 532
IX »		196 141 412
XI »		82 976 497
V »		44 179 827
X »		44 075 076
VIII »		42 032 273
II, III, VII, XII och XIV huvudtitlarna	12 908 686
Utgifter för statens kapitalfonder:
Avskrivning av nya kapitalinvesteringar	250 708 286

Under VI huvudtiteln utgjordes 375 milj. kronor av reservationerna till
anslagen för vägunderhåll och vägbyggnader, medan under IV huvudtiteln
flygmaterielanslagen svarade för 184 milj. kronor och arméns intendenturoch
tygmaterielanslag för 74 milj. kronor. På jordbrukshuvudtiteln redovisades
de största reservationerna på anslagen till jordbrukets rationalisering
(30 milj. kronor), befrämjande av landsbygdens elektrifiering (21 milj.
kronor), särskilt stöd åt det mindre jordbruket (97 milj. kronor) och prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område (20 milj. kronor). På femte
huvudtiteln uppgingo reservationerna på anslagen till erkända arbetslöshetskassor
och arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet sammanlagt till 12

179

milj. kronor och på anslaget till viss bostadsförbättringsverksamhet till 26
milj. kronor. På elfte huvudtiteln dominerade civilförsvarets anslag bland
reservationerna med tillsammans 53 milj. kronor och på tionde huvudtiteln
anslaget till atomenergiverksamhet (18 milj. kronor). På åttonde huvudtiteln
fördelade sig reservationerna på ett stort antal anslag.

Även i 1950-talets senare statsverkspropositioner ha reservationsmedlen
och deras förändringar uppmärksammats. Således ha alltid redovisats de
belopp som beräknats bli förbrukade av utestående reservationer. I följande
tablå angivas för de senaste åtta åren dels de i statsverkspropositionerna beräknade
förändringarna av reservationerna under kommande budgetår och
dels de sedermera i riksboksluten redovisade.

ökning ( + ) eller minskning (—) av reservationer (milj. kronor)

Budgetår

1952/53

1953/54

1954/55

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

Enligt beräkning i stats-verkspropositionen	Enligt riksboksluten
— 100	— 21
— 50	+ 175
— 60	+ 76
— 25	— 21
± 0	+ 32
— 150	— 195
— 150	+ 60
— 100	+ 82

Vid studiet av reservationsmedlens betydelse för budgetberäkningarna bör
ytterligare en faktor framhållas. Medelsreservationer äro godtagna i all redovisning
för att på flera år fördela kostnader som utfalla oregelbundet. Förutsättningen
härför är emellertid, att en faktisk reservation av likvida medel
göres. Samma förutsättning gällde även för reservationsanslagen enligt 1937
års budgetreform. Under krigsåren kunde emellertid denna princip icke
upprätthållas, då driftbudgeten under en följd av år utvisade underskott.
Några reserverade medel finnas ej heller numera för att bestrida de utgifter
som hänföra sig till äldre reservationsanslag, utan kassamässigt måste medel
ånyo beräknas för dessa utgifter. Detta är i grunden orsaken till att reservationsmedlen
blivit ett svårbemästrat problem i budgetarbetet. Det bör också
påpekas, att införandet av bemyndigandesystemet innebar ett avsteg från
den täckningsregel som infördes genom 1937 års budgetreform.

Genom sistnämnda budgetreform tillskapades budgetutjämningsfonden.
På denna redovisas såsom en skuld summan av vid respektive budgetår oförbrukade
medel på reservationsanslagen. Vid upprättande av budgetredovisningen
ha därför vid redovisningen av budgetutfallet reservationer från föregående
och till följande budgetår upptagits, innan överföringar till eller från
budgetutjämningsfonden framräknats. Utfallet av driftbudgeten, d. v. s.
skillnaden mellan inkomster och utgifter (det reella budgetutfallet), har på
så sätt kommit att uppdelas i två komponenter, nämligen ökning eller minsk -

180

ning av budgetutjämningsfondens behållning (det formella budgetutfallet)
och ökning eller minskning av reservationer. Allteftersom statsbudgeten i
snabb takt ökat i omfattning och även dess samhällsekonomiska betydelse
blivit en annan än före andra världskriget, har intresset blivit störst för
det reella budgetutfallet, d. v. s. skillnaden mellan inkomster och utgifter,
oavsett om dessa senare hänföra sig till äldre eller nyare anslag. Därigenom
har reservationsanslagens ställning numera blivit en annan. Härtill har
också bidraget att icke några reella reservationer motsvarat på budgetutjämningsfonden
redovisade, oförbrukade medel på reservationsanslagen. Med
den utformning som driftbudgeten erhöll år 1937 skulle, om man bortser
från utestående restantier, det reella budgetutfallet motsvara den under budgetåret
inträdda förändringen i statens förmögenhetsställning. Detta förutsatte
emellertid att — i vart fall under loppet av en konjunkturcykel — de
som skuld på budgetutjämningsfonden redovisade anslagsreservationerna
skulle motsvaras av medelsreservationer på statsregleringsfonden. I och med
att så icke har kunnat ske ha outnyttjade reservationer kommit att få en
allt större betydelse, när man eftersträvat balans mellan redovisade inkomster
och utgifter. Man har därför sökt att i finansplanen redovisa beräknade
reservationsmedelsförändringar och inräkna dem i budgetprognosen
för det kommande budgetåret, men även denna metod har mött kritik. Det
har bl. a. framskymtat tveksamhet att föra in reservationsmedelsförbrukningen
i budgetdebatten, då det ansetts att för reservationsanslagen täckning
beräknats i tidigare riksstater, varför man icke ånyo borde ta dem med i en
beräkning vid uppgörande av en ny riksstat.

En annan fråga av betydelse när det gäller att erhålla en helt rättvisande
bild av statens budget avser redovisningen av de medel som anvisas för avskrivning
av nya kapitalinvesteringar. Härom torde följande uppgifter få
lämnas.

Under huvudtiteln Avskrivning av nya kapitalinvesteringar uppföras anslag
för täckning av den kapitalförlust som uppstår i samband med genomförandet
av helt eller delvis oräntabla nya kapitalinvesteringar. Dessa anslag
ställdes tidigare till riksgäldskontorets förfogande för att, i den mån investeringsanslagen
uttogos, belastas till belopp motsvarande den beräknade investeringsförlusten.
Samtidigt verkställdes motsvarande avskrivningar i vederbörande
kapitalfonds räkenskaper. Vid omläggningen av kapitalbudgeten
fr. o. m. budgetåret 1944/45 överfördes redovisningsskyldigheten mot riksstaten
till de fondförvaltande myndigheterna, vilket medförde den förändringen
att även avskrivningsanslagen ställdes till dessa myndigheters förfogande,
att i första hand utnyttjas för investeringsutgifternas bestridande.

Vid behandlingen av anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1954/55 uttalade statsutskottet i sitt utlåtande nr 153/1954
följande.

181

Avskrivningsanslagen redovisas som bekant f. n. under en särskild huvudtitel
i riksstaten. Samtliga de för ändamålet erforderliga medlen äskas av
Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för finansdepartementet, oavsett till
vilket departements verksamhetsområde de till grund för avskrivningarna
liggande investeringarna sakligt höra. Anledningen härtill torde vara, att för
avskrivningsbehovets fastställande enhetliga principer ansetts böra tillämpas.
Med denna ordning äro emellertid förbundna vissa olägenheter. Uppdelningen
av medelsäskandena på olika departement —■ i vad avser själva investeringen
på vederbörande fackdepartement och i vad avser häremot svarande
avskrivning på finansdepartementet — medför sålunda att en och
samma fråga kommer att vid riksdagsbehandlingen prövas i skilda sammanhang,
oaktat av sakliga skäl en enhetlig bedömning framstår såsom motiverad.
Dessa olägenheter har utskottet i år funnit vara så stora att utskottet
i visst fall, nämligen beträffande anslagen till främjande av bostadsförsörjningen
m. in., ansett sig i strid mot tidigare tillämpad praxis böra
behandla Kungl. Maj :ts medelsäskanden under vederbörande såväl investerings-
som avskrivningsanslag i ett gemensamt utlåtande (nr 123). Ävenledes
må erinras om att Kungl. Maj :t, uppenbarligen av liknande skäl, i propositionen
1954: 51 angående anslag till ytterligare aktieteckning i Norrbottens
järnverk aktiebolag in. in. äskat medel för såväl här ifrågavarande investering
som för viss avskrivning å det nämnda företagets aktiekapital, oaktat
vid de preliminära anslagsberäkningarna i statsverkspropositionen frågan
om aktieteckningen anmälts av chefen för handelsdepartementet och frågan
om avskrivningen av chefen för finansdepartementet.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter finner utskottet starka skäl
tala för att förevarande spörsmål upptages till särskilt övervägande. Därvid
synes böra prövas, huruvida icke nu tillämpade ordning lämpligen kunde
ändras därhän, att på föredragning av chefen för vederbörande fackdepartement
äskas icke endast de medel som erfordras för viss investering utan även
häremot svarande avskrivningsanslag. Sistnämnda anslag skulle då anvisas
under den till departementet i fråga hörande huvudtiteln. Ett dylikt förfaringssätt
skulle näppeligen behöva hindra, att avskrivningsfrågorna även i
fortsättningen komme att bedömas enligt vissa gemensamma principer. Ä
andra sidan skulle därigenom nås den stora fördelen, att anslagsäskanden
som sakligt sett hänga samman komme under ett enhetligt bedömande. En
annan fördel skulle vara, att samtliga de driftutgifter som kunna hänföras
till visst departements verksamhetsområde redovisades under detta departements
huvudtitel på riksstaten. Även om utskottet sålunda anser skäl tala
för en omläggning av gällande system i nu angiven riktning, bör självfallet
vid den av utskottet förordade översynen samtliga på frågan inverkande omständigheter
noggrant beaktas.

Vid anmälan av anslag för ifrågavarande ändamål för budgetåret 1955/56
förklarade sig föredragande departementschefen icke kunna förorda någon
ändring av gällande system beträffande behandlingen av anslagen till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar.

Av intresse i sammanhanget är vidare utformningen av den i riksstaten
upptagna inkomsttiteln skatt å inkomst och förmögenhet in. in.

På nämnda inkomsttitel redovisas i första hand uppbörden av vissa stats -

182

skatter men därjämte även kommunalutskylder samt vissa andra skatter
och avgifter som uppbäras i samband med den allmänna skatteuppbörden.
De statliga skatter och avgifter som under budgetåret 1960/61 skola slutligt
redovisas på titeln utgöras —- frånsett inflytande restantier av äldre skatter
—- av statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, sjömansskatt samt
folkpensionsavgifter. De kommunala skatterna utgöras av allmän kommunalskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel, allt i form av inkomstskatt
beräknad på grundval av inkomst och garantibelopp för fastighet, över
inkomsttiteln redovisas jämväl uppbörden av utskiftnings- och ersättningsskatt,
skogsvårdsavgifter och annuiteter å avdikningslån och å förskott för
avlösning av frälseräntor, vilka medel skola omföras till andra riksstatstitlar,
ävensom till den allmänna sjukförsäkringen hänförliga avgifter och
arbetsgivarbidrag samt yrkesskadeförsäkrings- och byggnadsforskningsavgifter,
ävensom vissa transaktioner hänförliga till den från och med 1960
införda försäkringen för allmän tilläggspension.

Från inkomsttiteln utbetalas kommunerna tillkommande utskylder samt
överskjutande skatt och övriga restitutioner ävensom ersättning till kommuner
och sjukkassor för minskade skatteintäkter och sjukförsäkringsavgifter
till följd av sjömansskatten. Vidare belastas titeln genom omföring till
vederbörliga riksstatstitlar av debiterade belopp av utskiftningsskatt, ersättningsskatt,
skogsvårdsavgifter och annuiteter. Dessutom skola från titeln
avföras byggnadsforskningsavgifter samt till den allmänna sjukförsäkringen
och försäkringen för allmän tilläggspensionering hänförliga arbetsgivaravgifter
och tilläggspensionsavgifter. I avräkning på de debiterade beloppen av
sjukförsäkringsavgifter samt bidrag från mindre arbetsgivare utbetalas från
titeln förskott till sjukkassorna. Skillnaden mellan å ena sidan den faktiska
uppbörden och å andra sidan de sammanlagda utgifterna kommer att utgöra
den nettoinkomst för statsverket som motsvarar den i riksstaten upptagna
inkomsten på titeln skatt å inkomst och förmögenhet m. m.

Revisorernas uttalande. Allt eftersom omfattningen av den statliga verksamheten
ökat i olika avseenden, har som en naturlig följd därav omslutningen
på riksstaten kraftigt stigit. Denna har med hänsyn härtill erhållit en
allt större betydelse när det gäller att bedöma samhällsekonomien i stort. I
betraktande härav är det ur olika synpunkter ett framträdande intresse, att
den statliga budgeten blir så upplysande och överskådlig som möjligt; angelägenheten
härav har f. ö. ofta betonats i den offentliga debatten. Med dessa
allmänna synpunkter för ögonen ha revisorerna funnit sig böra aktualisera
några frågor, som just sammanhänga med budgetens uppställning.

Det spörsmål varpå revisorerna främst velat rikta uppmärksamheten är
användningen av reservationsanslag, d. v. s. sådana anslag som under vissa
förutsättningar kunna av vederbörande myndigheter disponeras efter utgången
av det budgetår för vilket de anvisats. Från att ursprungligen ha haft

183

en begränsad användning ha dessa anslag numera fått en betydande omfattning
i såväl antal som storlek. Det må erinras att reservationsanslagen för
budgetåret 1959/60 uppgingo till i runt tal 3 900 milj. kronor. Dessa anslags
natur kunna få till följd att betydande anslagsreservationer uppkomma.
Storleken härav utgjorde vid ingången av nämnda budgetår 1 312 milj. kronor.
Någon fondering av icke ianspråktagna reservationsmedel förekommer
emellertid ej. Av riksstaten för visst år framgår icke den beräknade förbrukningen
av under tidigare år upptagna men fortfarande disponibla reservationsmedel.
Denna medelsförbrukning påverkar emellertid det reella budgetutfallet,
vilket i praktiken innebär — med hänsyn till den omfattning
reservationsmedelsförbrukningen numera har —• att riksstaten knappast är
något rättvisande uttryck för den förändring i statsverkets ekonomiska ställning
som kan väntas under budgetåret. Av skäl som tidigare angivits har
denna ordning kommit att framstå som allt mindre lämplig. Man har därför
också försökt att på olika vägar komma till rätta med de angivna olägenheterna.
Det hittills mest ändamålsenliga sättet härutinnan torde vara det
s. k. bemyndigandesystemet, som användes för vissa anslag under fjärde
huvudtiteln. För ifrågavarande anslag utverkar Kungl. Maj :t varje år riksdagens
bemyndigande att för viss tidsperiod utlägga beställningar inom en
av riksdagen fastställd kostnadsram, vilken i princip motsvarar vad som
enligt särskild anskaffningsplan kommer att bindas genom beställningar
under det närmaste budgetåret. Anslagen på riksstaten — som fortfarande
ha karaktären av reservationsanslag — upptagas däremot endast till belopp,
motsvarande vad som beräknas bli utbetalt från anslagen under budgetåret.

En tänkbar utväg när det gäller att komma till rätta med de olägenheter
som äro förbundna med användningen av reservationsanslag vore att utvidga
bemyndigandesystemet till nya förvaltningsområden och samtidigt genomföra
viss omläggning av detta system. Förändringen skulle bestå däri,
att själva anslagen anvisades i form av förslagsanslag och icke, såsom nu,
i form av reservationsanslag. Den erforderliga begränsningen av utgifterna
finge då i stället ske på så sätt att riksdagen, efter förslag av Kungl. Maj :t
och i förekommande fall på grundval av särskilda flerårsplaner, årligen fastställde
en kostnadsram för den med ifrågavarande anslag avsedda verksamheten.
Mot ett system av denna karaktär kan måhända göras den invändningen,
att en omfattande redovisning vid sidan av budgeten skulle bli nödvändig.
En sådan intern redovisning i form av s. k. dispositionsbokföring
torde emellertid redan nu förekomma hos de myndigheter som närmast äro
aktuella i sammanhanget och innebär alltså icke någon nyhet i vare sig
principiellt eller praktiskt hänseende. En nyhet skulle det däremot vara om
systemet, vilket förefaller både troligt och rimligt, skulle anses behöva utbyggas
på så sätt att beställningsbcmyndigandena (kostnadsramarna) an -

184

gåvos i riksstaten eller åtminstone i budgetredovisningen; parentetiskt kan
ju erinras om att någon sådan redovisning icke sker av de nuvarande bemyndigandena,
vilket ibland uppfattats som en brist. Det merarbete som
till äventyrs skulle vållas därav synes emellertid mer än väl uppvägas av de
betydande fördelar som systemet i sig självt skulle medföra. Fördelarna
skulle ligga däri, att för den grupp av anslag det här gäller någon reservationsmedelsanhopning
icke vidare skulle kunna uppstå och att budgetutfallet
därför skulle komma att mera påtagligt präglas av de faktiska, rent
kassamässiga utgifterna. Detta skulle i sin tur betyda en bättre överblick
över och en ökad förståelse för statsbudgeten och dess konsekvenser i olika
avseenden.

Ytterligare en utväg då det gäller att minska användningen av reservationsanslag
är att utmönstra sådana anslag som med fördel kunna givas
annan karaktär. En systematisk genomgång av statsbudgeten i sådant syfte
torde komma att ge vid handen, att antalet reservationsanslag kan nedbringas
icke oväsentligt.

Genom nu antydda åtgärder torde enligt revisorernas uppfattning i icke
oväsentlig utsträckning de nuvarande olägenheterna med reservationsanslagen
kunna elimineras. Det är å andra sidan uppenbart att behov av dylika
anslag kommer att föreligga även för framtiden, och detta gäller främst i
fråga om anslag av engångsnatur, t. ex. anslag som äro avsedda för utrustning
av nya universitetsinstitutioner, skolor o. s. v. Gemensamt för dessa
reservationsanslag är deras som regel jämförelsevis ringa storlek. Detta i
förening med den relativt begränsade tid under vilken de i varje särskilt
fall finnas upptagna på riksstaten gör, att de knappast kunna medföra
samma budgettekniska svårigheter som de varje år återkommande mångmiljonanslagen
av nuvarande typ.

Den andra budgetfråga som revisorerna ansett sig böra aktualisera är
redovisningen av de anslag som f. n. uppföras under huvudtiteln Avskrivning
av nya kapitalinvesteringar och som avse avskrivning av helt eller delvis
oräntabla nya kapitalinvesteringar. Som i det föregående erinrats äskas
ifrågavarande medel av Kungl. Maj :t på föredragning av chefen för finansdepartementet,
ovsett till vilket departements verksamhetsområde de aktuella
investeringarna sakligt äro att hänföra. Såsom statsutskottet framhöll i sitt
förut återgivna utlåtande äro med denna ordning förbundna vissa olägenheter,
för vilka utskottet särskilt redogjort. I förevarande sammanhang
må särskilt framhållas att den nu tillämpade ordningen innebär, att det
icke är möjligt att i ett sammanhang bedöma de verkliga kostnaderna för
viss verksamhet, något som emellertid skulle kunna ske om avskrivningsanslagen
anvisades under den till departementet i fråga hörande huvudtiteln.
Som statsutskottet framhöll utesluter ett dylikt förfaringssätt givetvis
icke, att avskrivningsfrågorna även för framtiden skulle kunna bedömas

185

efter enhetliga principer. Revisorerna äro för sin del av den uppfattningen,
att en övergång till det av statsutskottet förordade systemet skulle verksamt
bidraga till ökad klarhet och åskådlighet i den statliga budgeten.

Den viktigaste inkomsttiteln bland de egentliga statsinkomsterna är titeln
skatt å inkomst och förmögenhet m. m. Såsom angivits i den inledningsvis
lämnade redogörelsen redovisas över denna titel icke blott de statliga skatter
och avgifter som slutligt skola tillgodoföras titeln utan även i betydande omfattning
andra medel. Från inkomsttiteln utbetalas således kommunerna
tillkommande utskylder samt överskjutande skatt och övriga restitutioner.
Genom omföring till vederbörliga riksstatstitlar belastas vidare titeln med
debiterade belopp av utskiftningsskatt, ersättningsskatt, skogsvårdsavgifter
och vissa annuiteter. Dessutom avföras från titeln byggnadsforskningsavgifter
samt till den allmänna sjukförsäkringen och försäkringen för allmän
tilläggspensionering hänförliga avgifter. I avräkning för de debiterade beloppen
av sjukförsäkringsavgifter samt bidrag från mindre arbetsgivare
utbetalas från titeln förskott till sjukkassorna. Nettoinkomsten för statsverket,
d. v. s. den i riksstaten upptagna inkomsten på ifrågavarande titel,
framkommer som skillnaden mellan den faktiska uppbörden och utgifterna
å titeln. Som framgår av det nu anförda sker över ifrågavarande titel ett
flertal transaktioner, vilka försvåra en överblick av de inkomster som slutligt
skola redovisas på titeln. En ändrad form för redovisningen av ifrågavarande
inkomster framstår därför ur flera synpunkter som önskvärd.

Enligt revisorernas mening böra hithörande frågor göras till föremål för
särskild översyn, exempelvis genom riksräkenskapsverkets försorg. Ämbetsverket
bör därvid givetvis vara oförhindrat att anvisa andra lösningar av
här föreliggande frågor än de av revisorerna berörda liksom att upptaga
jämväl andra spörsmål som kunna aktualiseras i sammanhanget och äro
av den karaktär, att deras lösning kan bidraga till en mera upplysande och
överskådlig uppställning av riksstaten.

186

§ 25

Standardiseringsverksamheten inom statsförvaltningen

1952 års upphandlingskungörelse (SFS nr 496) innehåller bestämmelser
om skyldighet att följa gängse standard. I 5 § (som avser upphandling) och
35 § (som avser byggnads- och anläggningsarbeten) stadgas sålunda, att i
den mån ej särskilda omständigheter föranleda annat av standardiseringsorgan
fastställd eller i marknaden gängse standard skall följas. I förarbetena
till upphandlingskungörelsen erinras särskilt om den standard som fastställes
av Sveriges standardiseringskommission, vilken är det officiella organet
för ledning av standardiseringsarbetet inom landet. Enligt av Kungl. Maj :t
den 30 juni 1958 fastställda stadgar för kommissionen skall denna utarbeta
och befordra utarbetandet av förslag till standard samt såsom svensk standard
fastställa och utge sådana förslag, vilka bedömas komma till allmänt
gagn, samt verka för att svensk standard kommer till användning inom
statens och kommunernas verk och inrättningar samt inom näringslivet.
Standardiseringsverksamheten åtnjuter statsbidrag, för budgetåret 1960/61
med 565 400 kronor; huvuddelen härav ställes till standardiseringskommissionens
förfogande. Svensk standard kallas också »vit standard». Härtill
kommer »blå standard» — tidigare kallad »rekommendationer» — vilken
kan betraktas som preliminära arbetsresultat.

Till standardiseringskommissionen äro anslutna vissa organ; dessutom
finnas andra fackorgan och kommittéer som syssla med standardiseringsverksamhet
och som helt finansieras av näringslivet. Förutom svensk standard
finnes vidare FSD- respektive CSB-standard, utgivna av de båda helt
statliga standardiseringsorganen, försvarets standardiseringsdelegation och
centrala sjukvårdsberedningen. Denna standard — som icke överlämnas till
standardiseringskommissionen för fastställelse — är av specialbetonad karaktär
och avser produkter som ha en relativt begränsad användning, t. ex.
inom försvaret eller sjukvården. Dessa standard utges även som »vit» och
»blå», vilka begrepp ha samma innebörd som ovan nämnts i fråga om svensk
standard.

Beträffande försvarets standardiseringsdelegation har Kungl. Maj :t den
17 juni 1955 fastställt stadgar. Av innehållet i dessa må här återges följande.

Försvarets standardiseringsdelegation står under tillsyn av försvarets förvaltningsdirektion
och har till uppgift att vara sammanhållande organ för
standardisering av material, element och detaljer, ingående i försvarets materiel,
samt för klassificering och typminskning av försvarets övriga förnödenheter.

Delegationen består av en företrädare för envar av armétygförvaltningen,
marinförvaltningen, flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt och

187

Sveriges standardiseringskommission. Vederbörande myndighet utser för
varje ledamot en ersättare, som inträder vid förfall.

Därest vid sammanträde med standardiseringsdelegationen behandlas
fråga, som berör arméintendenturförvaltningen, fortifikationsförvaltningen,
försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets fabriksstyrelse, riksnämnden för
ekonomisk försvarsberedskap eller civilförsvarsstyrelsen, eller ock fråga, vid
vars avgörande tillgång till sakkunskap från någon av dessa myndigheter
eljest bedömes erforderlig, skall en av vederbörande myndighet utsedd företrädare
lämnas tillfälle att närvara vid sammanträdet och deltaga i överläggningarna.
Ordföranden avgör när företrädare som nu sagts skall kallas
till sammanträde.

Efter vederbörande myndigheters godkännande beslutar standardiseringsdelegationen
om utgivande av för försvaret gemensamma typkataloger och
standard för försvaret.

Nu gällande instruktion för centrala sjukvårdsberedningen fastställdes av
Kungl. Maj:t den 23 januari 1959 (SFS nr 42). Beredningens materielavdelning
åligger att genom standardisering och på annat sätt verka för en ändamålsenlig
materielförsörjning ävensom i övrigt handlägga frågor rörande
materiel.

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att inhämta vissa
uppgifter om hur standardiseringsverksamheten i praktiken utformats inom
statsförvaltningen m. m. och ha därför i rundskrivelse till vissa myndigheter
in. fl. anhållit om svar å nedanstående frågor.

1. På vad sätt verkar Ni för att fastställd svensk standard resp. av statligt
standardiseringsorgan fastställd standard eller rekommendation kommer
till användning; ha några särskilda bestämmelser eller anvisningar utfärdats
härom utöver vad som omförmäles i gällande upphandlingskungörelse? 2.

På vad sätt befordrar Ni utarbetandet av förslag till intern eller annan
standard; vilket samarbete i organiserad form eller på annat sätt äger härvid
rum med andra statliga myndigheter?

3. Förekommer inom Edert verksamhetsområde regelbundet samarbete
med statliga standardiseringsorgan och/eller Sveriges standardiseringskommission? 4.

Skulle enligt Eder uppfattning särskilda åtgärder behöva vidtagas i
syfte att inom statsförvaltningen befrämja en ytterligare användning och/
eller fastställande av intern-, special- eller svensk standard resp. rekommendationer? 5.

Anser Ni att en s. k. simplifiering — av sakkunniga gjort urval av i
marknaden förekommande materiel — skulle vara till praktisk och ekonomisk
nytta för statsförvaltningen vid upphandling, utbyte av reservdelar
etc?

De inkomna svaren ha i den efterföljande redogörelsen grupperats i anslutning
till de framställda frågorna.

Av svaren på den första frågan — på vad sätt medverkan sker till att fastställd
svensk standard respektive av statligt standardiseringsorgan fast -

188

ställd standard eller rekommendationer kommer till användning samt huruvida
särskilda bestämmelser eller anvisningar utfärdats — framgår i huvudsak
följande.

Fångvårdsstyrelsens arbetsbyrå söker anpassa mottagna beställningar till
gällande standard.

Fångvårdens byggnadskommitté anför, att trots de speciella krav (rymningssäkerhet
m.m.), som måste uppställas för fångvårdsbyggnader, som
regel material och inredningar m. m. användas, vilka äro fastställda av standardiseringsorganet
eller äro av i marknaden förekommande gängse standard.
Som undantag från denna regel nämnas dörrar och fönster i förläggningsbyggnader,
som av byggnadsstyrelsen så konstruerats, att de skola
vara särskilt svårforcerbara.

Arméintendenturförvaltningen håller sig fortlöpande underrättad om den
standard som fastställes genom olika standardiseringsorgan. Ämbetsverkets
strävan att följa förekommande svensk standard har kommit till uttryck
i inom ämbetsverket utarbetade upphandlingsunderlag (tekniska bestämmelser),
som i största möjliga utsträckning anpassas efter standard. Några
särskilda föreskrifter eller anvisningar utöver stadgandet i 5 § upphandlingskungörelsen
ha icke ansetts erforderliga.

Armétygförvaltningen anför, att enligt förvaltningens arbetsordning verksamheten
vid sakavdelningarna, d. v.s. de enheter som ha till uppgift att
projektera och utveckla den materiel som upphandlas av förvaltningen, omfattar
även standardisering. Detta innebär bl. a., att man i möjligaste mån
väljer material, element och detaljer som äro standardiserade. Ämbetsverkets
centrala organ för standardiseringsverksamheten är normaliebyråns
standardsektion.

Marinförvaltningen bedriver standardiseringsverksamheten inom marinen
enligt gällande arbetsordning, vari utsäges att normaliebyrån vid marinförvaltningen
skall i samarbete med vederbörande avdelningar och genom kontakt
med materialproducenter, materialleverantörer och standardiseringsorganisationer
vaka över erforderlig kvalitet och verka för lämplig sortimentsminskning
av inom marinen använda material. Vidare skola genom
byråns försorg åtgärder vidtagas för att för marinen lämpligt urval av internationell
och svensk standard blir känt och utnyttjat inom marinen.

Flygförvaltningen bedriver standardiseringsarbetet efter i stort sett samma
linjer som armétygförvaltningen och marinförvaltningen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anför, att vid fastställande av typer för försvarets
sjukvårdsmateriel så långt det är möjligt svensk standard och av
statliga standardiseringsorgan fastställd standard eller rekommendation utnyttjas.
Några särskilda bestämmelser har sjukvårdsstyrelsen icke utfärdat
till regional eller lokal förvaltningsmyndighet angående användning av
svensk standard.

Generalpoststyrelsen förklarar, att inom styrelsens arbetsområde frågor

189

angående standardisering ständigt äro aktuella, dels i anslutning till postverkets
utåtriktade verksamhet, dels vid utformningen av lokaler, inventarier
och andra hjälpmedel vid det interna arbetet. Vid konstruktionen av
blanketter tillämpas det standardsystem, de s. k. SIS-formaten, som förordas
av grafiska standardiseringskommittén. Allmänna poststadgans regler om
försändelseslag m. m. bygga i stor utsträckning på bestämmelser i världspostkonventionen.
Eftersom världspostföreningen redan tidigt anammade de
metriska formaten, har sedan länge en betydande standardisering av både
postförsändelser och diverse dokument förekommit i både den internationella
och den inrikes utväxlingen.

Inom postbanken behandlas ett stort antal dokument (betalningshandlingar),
som framställts av de olika kontoinnehavarna. Av såväl arbetstekniska
skäl som arkiveringsskäl tillämpas därför i möjligaste mån formatstandard
för dessa dokument.

Byggnadsarbeten som beräknas draga kostnader överstigande 100 000
kronor administreras av byggnadsstyrelsen. Då handhavandet av generalpoststyrelsens
egna byggnadsarbeten är centraliserat till generalpoststyrelsen,
har det icke ansetts motiverat att i detta avseende utförda särskilda bestämmelser
eller anvisningar utöver vad som omförmäles i gällande upphandlingskungörelse.
Inom såväl centralupphandlingen som upphandlingen
av inventarier, förbrukningsartiklar och övriga hjälpmedel för postverkets
eget behov är arbetet praktiskt taget helt inriktat på standardisering av
varusortimentet. Den av styrelsen utgivna Inventarieförteckningen innehåller
bl. a. förbud mot anskaffning av sådana föremål som i annat utförande
finnas intagna i förteckningen eller som äro avsedda att tjäna samma ändamål
som däri intagna föremål. Den kan därför anses innehålla särskilda
bestämmelser och anvisningar utöver vad som omförmäles i gällande upphandlingskungörelse.

Vid postverkets tryckeri användes konsekvent SIS-format. Postverkets
verkstad, som ombesörjer underhåll och reparation av postverkets motorfordon,
använder originalreservdelar samt beträffande förbrukningsmateriel
standardiserad materiel. Det är en strävan att säkerställa en så enhetlig fordonspark
som möjligt med minsta möjliga antal märken och typer av motorfordon.

Telestyrelsen uppger, att några särskilda bestämmelser eller anvisningar
utöver dom som angivas i upphandlingskungörelsen ej utfärdats. Det anses
inom televerket vara självklart att gällande svenska normer på olika områden
skola följas så långt det är lämpligt och möjligt. På några områden
har det visat sig nödvändigt för verkstadsbyrån att tillämpa utländska normer,
nämligen i de fall då svenska normer ej finnas. SIS-standardcn tilllämpas
av televerket cj blott när det gäller elektriska och mekaniska anläggningar
och apparater utan även på andra områden. I övrigt nämnes
att televerket tillämpar även annan svensk standard än SIS-standardcn.

190

Järnvägsstyrelsen uppger, att av standardiseringskommissionen fastställd
svensk standard för maskinförbindningar, övriga detaljer, stål, metaller
m. m. användes i alla de fall detta är möjligt till konstruktioner vid statens
järnvägar för rullande materiel och fasta anläggningar. För att bl. a. förråd
och verkstäder liksom olika sektioner ute på distrikten skola känna till förekommande
och nyupprättad standard informeras dessa om den aktuella utvecklingen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelar, att i de fall särskilda krav
böra ställas på de i leveranser till väg- och vattenbyggnadsverket ingående
råvarorna dessa specificeras enligt tillämplig standard. Styrelsen har ej
funnit det erforderligt att utfärda några särskilda föreskrifter angående
tillämpning av svensk standard vid sidan av föreskrifterna i upphandlingskungörelsen.

Vattenfallsstyrelsen omtalar, att vid utformningen av anläggningar och
vid inköp eller konstruktion av apparater fastställd svensk standard eller
rekommendation följes. Enligt gällande ritningsregler skall alltid där så är
möjligt användas materiel som är standardiserad.

Byggnadsstyrelsen nämner, att styrelsen i sina anvisningar till byggnadsstadgan
i de fall då standard för byggnadsmaterial finnes fastställd beträffande
mått, hållfasthetsegenskaper m. m. eller provningsmetoder hänvisar
till denna standard. Beträffande styrelsens egen byggnadsverksamhet tilllämpas
i möjligaste mån svensk standard vid upphandlingen.

Luftfart sstyrelsen meddelar, att någon standardiseringsverksamhet av förevarande
slag icke förekommer inom styrelsen.

Statens väginstitut upplyser, att vid tillverkning av försöksapparatur m.m.
fastställd svensk standard tillämpas i den mån så är möjligt. Vid institutets
verksamhet i övrigt användes utrustning, material m. m. enligt fastställd
svensk standard. Några särskilda bestämmelser eller anvisningar ha icke
utarbetats.

Generaltullstyrelsen uppger, att vid upphandling för tullverkets behov,
vilken huvudsakligen bedrives centralt, i möjligaste mån av standardiseringsorgan
fastställd eller i allmänna marknaden gängse standard följes.
Några särskilda bestämmelser eller anvisningar angående användning av
fastställd standard har styrelsen ej utfärdat.

Statens organisationsnämnd verkar inom det kontorstekniska området för
att standard och rekommendationer utarbetas och bli använda. Nämnden
har i samarbete med grafiska standardiseringskommittén utarbetat handboken
»Rationella blanketter», vari redovisas blankettekniska normer, nomenklatur
m. m. De i handboken lämnade rekommendationerna för blankettkonstruktion
genomgås vid nämndens kurser för organisationsföredragande.
Speciella kurser i blanketteknik ordnas för personal som ritar blanketter.
Vid undersökningar inom flera myndigheter tillhörande samma förvaltningsområde
— lokala och regionala — söker nämnden föreslå standard -

191

rutiner, enhetliga blanketter och maskiner av samma typ. Den undersökning
som genomförts inom domstolsväsendet är bl. a. ett exempel på en
genomgripande blankett- och rutinrevision. Härvid utarbetades förslag till
192 standardblanketter för 117 domstolar.

Inom försvaret har nämnden i samarbete med de centrala förvaltningsmyndigheterna
sökt att anpassa förrådsinredningar och förvaringsanordningar
till olika materieltyper. Bl. a. på grundval av därvid erhållna uppgifter
ha vissa normer utarbetats för beräkning av förrådsutrymmen m. m.
Inrednings- och utrymmesnormer m. m. ha efter hand överlämnats till de
centrala materielförvaltande myndigheterna och fortifikationsförvaltningen
för beaktande vid planering samt ny- och ombyggnad av förråd.

Domänstyrelsen omtalar, att fastställd svensk standard utnyttjas i domänverkets
byggnadsverksamhet i alla de avseenden det är möjligt.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader verkar för att svensk
standard skall utnyttjas beträffande lantbrukets byggenskap i den omfattning
som är möjlig.

Vid statens maskinprovningar äger granskning av konstruktioner av maskiner
med hänsyn till deras överensstämmelse med svensk standard rdm,
varvid avvikelser angivas i respektive berättelse.

Statens provningsanstalt strävar efter att hålla en utrustning och en kunnig
personal för utförande av provningar enligt svensk standard.

Statens institut för konsumentfrågor omtalar, att institutets verksamhet
som konsumentupplysande organ bl. a. innebär att sprida kännedom om
svensk standard. Inom köksplaneringsområdet t. ex. har institutet genom
utställningar och upplysningsverksamhet verkat för ökad kännedom om
svensk standard.

Av svaren på den andra frågan — på vad sätt utarbetandet av förslag till
intern eller annan standard befordras samt på vilket sätt samarbete i organiserad
form eller på annat sätt härvid äger rum med andra statliga myndigheter
— kan inhämtas bl. a. följande.

Fångvårdsstyrelsen meddelar, att beträffande artiklar för sjukhusändamål
(möbler och andra inventarier samt textilier) samarbete äger rum med
centrala sjukvårdsberedningen. Med försvarets myndigheter har kontakt
etablerats i fråga om vissa möbler in. in. (exempelvis statens kontorsmöbelnormer).
På blankettområdet äger samarbete rum med statens organisationsnäinnd
och generalpoststyrelsen. Förslag till standardbestämmelser har
i ett stort antal fall utarbetats av fångvårdsstyrelsens arbetsbyrå och överlämnats
till respektive standardiseringsorgan.

Arméintendentu rf ärva 11 n inge n anför, att särskilda samarbetsdelegationer
bildats genom försvarets förvaltningsdirektion, i vilka ingå representanter
från arméintendenturförvaltningen och övriga berörda förvaltningsmyndig -

192

heter inom försvaret. I arbetet med samordning av anskaffnings- och materielfrågor
på försvarets olika områden komma dessa delegationer även in
på standardiseringsproblem. Förutom i denna organiserade form äger samarbete
rum i mån av behov med andra statliga myndigheter. Därest ämbetsverket
skulle finna standard å viss materiel eller prövningsmetodik m. in.
önskvärd ur försvarets synpunkt men svensk standard härå saknas, kan
frågan om särskild försvarsstandard upptagas antingen i nyssnämnda samarbetsdelegationer
eller, om sådana ej skulle finnas för den aktuella materielen,
med andra berörda myndigheter. Framställning om utarbetande av försvarsstandard
göres hos försvarets standardiseringsdelegation.

Armétygförvaltningen uppger, att behovet av intern standard framkommer
när det gäller element och detaljer i samband med sakavdelningarnas
konstruktionsverksamhet. Vid standardisering av konstruktionselement och
detaljer erfordras ett intimt samarbete mellan standardiseringsorganet, ritningsgranskningen
och konstruktionssidan hos sakavdelningarna. I fråga
om en mera allmän standard bildas ofta interna arbetsgrupper för utarbetande
av förslag. Normer för material, ytbehandling o. d. utarbetas av norinaliebyråns
materiallaboratorium. Inom elektroavdelningen har uppgjorts
en intern standard, omfattande allmänt använda elektriska komponenter
som ej äro FSD-standard eller svensk standard. I övrigt sker standardiseringsarbetet
huvudsakligen i samarbete med de övriga försvarsförvaltningarna
i FSD och dess arbetsgrupper samt i Sveriges standardisenngskommission
och dess olika kommittéer.

Marinförvaltningen omtalar, att intern standard föreslås av såväl lokalmyndighet
som central organisationsenhet. Impuls till standard erhålles otta
i samband med anskaffning, önskemål om standard meddelas normaliebyrån,
som även själv i ett flertal fall tar initiativ till ny standard. Den interna
standarden utarbetas vid avdelningarna eller vid normaliebyrån och
fastställes i regel av chefen för normaliebyrån efter erforderliga yttranden
och samråd. Samarbetet med övriga statliga myndigheter sker i första hand
genom försvarets standardiseringdelegation. Visst samarbete bedrives även
direkt med andra organ.

Flijgf ör valt ning eu. anför, att önskemal om och förslag till standardisering
i första hand framföras av de av förvaltningen utsedda kontaktmännen till
normaliebyrån, där förslagen kunna resultera i olika åtgärder.

Försvarets standardiseringsdelegation omtalar, att delegationen enligt sin
instruktion utger för försvaret gemensamma typkataloger och försvarsstandard.
Även typkataloger äro att betrakta som standard. Under delegationen
äro inrättade ett 25-tal arbetsgrupper, var och en representerande ett materielområde,
med sakkunniga representanter från berörda centrala försvarsförvaltningar.
Dessa arbetsgrupper ha till uppgift att inom sitt område inventera
förekommande materieltyper, utarbeta förslag till begränsning av

193

antalet typer eller varianter (d.v. s. typminskning), utarbeta förslag till
materielens beteckning och benämning samt utarbeta underlag till försvarsstandard
och typkataloger.

Försvarets sjukvårdsstyrelse lämnar förslag till standardisering av sjukvårdsmateriel
dels, i vad avser för krigsmakten speciell materiel, till försvarets
standardiseringsdelegation och dels, i vad avser sådan sjukvårdsmateriel
som har intresse för sjukvården i dess helhet, till centrala sjukvårdsberedningen.
I samarbete med sistnämnda myndighet utför sjukvårdsstyrelsen
i vissa fall försök och prov med föreslagen sjukhusstandard. Genom
försvarets standardiseringsdelegation samt av denna utsedda samarbetsdelegationer
äger regelbundet samarbete rum med försvarets centrala förvaltningsmyndigheter.
Genom särskild samarbetsdclegation i anskaffningsfrågor
äger därutöver samarbete i berörda hänseenden rum med civilförsvarsstyrelsen
och medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd. I denna
delegation ingå även representanter för svenska landstingsförbundet och
svenska stadsförbundet. Samarbetet avser främst att samordna typer m. m.
av sjukvårdsmateriel, utbyta erfarenheter angående försök och prov samt
verka för en ekonomisk anskaffning.

Fortifikationsförvaltningen meddelar, att där gällande standard ej är
lämplig, verket söker utarbeta egen standard för de militära byggnaderna.
Beträffande befästningsanläggningar pågår ett kontinuerligt arbete för att
standardisera såväl detaljer som storlekar och typer av olika slags skyddskonstruktioner.
Samråd förekommer med civilförsvarsstyrelsen.

Statens nämnd för byggnadsforskning utövade ett direkt samarbete med
byggnadsstandardiseringen. Nämndens föreståndare var nämligen ledamot i
byggstandardiseringens styrelse. Härigenom skedde viss samordning av arbetet
i nämnden och hyggstandardiseringen. Nämndens tjänstemän voro
också företrädda i vissa av byggstandardiseringens specialkommittéer.

Arbetar sky ddsstyrelsen omtalar, att tjänstemän hos styrelsen medverka
som experter och sakkunniga i olika kommittéer, vilka beröra standardiseringsfrågor.

General poststyrelsen deltager på olika områden i Sveriges standardiseringskommissions
arbete.

Telestyrelsen meddelar, att internt standardiseringsarbete ständigt bedrives
inom televerket. Kontakt hålles därvid i många fall med standardiseringsarbetet
dels på andra håll i Sverige och dels i utlandet. Något stadigvarande
organiserat samarbete med andra statliga myndigheter förekommer
ej, men det händer att visst direkt utbyte av informationer och föreskrifter
sker, exempelvis mellan tekniska byråns konstruktionskontor och motsvarande
organ hos andra statliga myndigheter.

Järnvägsstyrelsen underställer förslag till intern standard en inom styrelsen
arbetande standardiseringskommitté för prövning. I den män försla 13

Ren. berättelse any. statsverket är 1960 I

194

gen befinnas lämpliga och ekonomiskt fördelaktiga rekommenderas de a\
kommittén till utförande hos järnvägsstyrelsen, som därefter fastställer
dem. Med avseende på spårväxlar och annan spårmateriel grundas konstruktionsarbetet
i viss omfattning på internationell standard. I fråga om materiel
för signalanläggningar, vars marknad inom landet domineras av SJ, eftersträvas
på lång sikt viss teknisk standard. Något samarbete med andra statsliga
myndigheter äger härvid i allmänhet icke rum, då det gäller konstruktioner
speciellt för järnvägsändamål. I den mån konstruktionerna äro allmänt
användbara följas SIS’ normer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen omtalar, att de normer som framkommit
inom verket och som äro resultatet av omfattande undersökningar och
praktiska prov på vissa områden blivit antagna som svensk standard.

Vattenfallsstyrelsen utarbetar interna normer i form av s. k. tekniska bestämmelser
för olika varuslag. Bestämmelserna gälla varor, för vilka allmänna
normer saknas eller där särskilda kvalitetskrav ställas. En annan
form av intern standard är utarbetandet på det elektrotekniska området av
standardiserade konstruktioner för ledningar och stationer. När det gäller
elektroteknisk utrustning i stationerna finnas vidare specialistgrupper med
huvuduppgift att utarbeta och utge meddelanden om intern standard.

Byggnadsstyrelsen har vid olika tillfällen föreslagit standardisering av sådana
byggnadsdelar som kunna framställas industriellt. Samarbete med
andra statliga myndigheter har därvid ägt rum. Styrelsen nämner en annan
form av standardisering eller snarare typisering som nyligen påbörjats, nämligen
utarbetandet av typbeskrivningar för olika byggnader. Dessa beskrivningar,
som fastställts att gälla vid styrelsens byggnadsverksamhet, syfta
till att begränsa de materialtyper som används för bl. a. golvbeläggning samt
ytbehandling av väggar och tak. Styrelsen har vidare under senaste åren låtit
utarbeta ritningar till standardiserade paviljonger och verkstäder vid fängelser
och ungdomsvårdsskolor. Beträffande bostadshus för personal följas
bostadsstyrelsens anvisningar. Bland de arbeten som för närvarande pågå
märkes utarbetande av typritningar för bilinspektioner, postlokaler samt
kontorsrum i ämbetsbyggnader. I samråd med statens kommitté för sinnessjukvårdens
utbyggande ha vidare normer fastslagits för bl. a. vårdavdelningar
i sjukhuspaviljonger.

Statens väginstitut meddelar, att förslag till intern eller annan standard
icke utarbetats. Organiserat samarbete äger icke rum med andra myndigheter
i dessa frågor.

Generaltullstyrelsen samarbetar med andra myndigheter och organisationer,
så snart ett samarbete bedömes vara av värde för någon part.

Statens organisationsnämnd har använt olika vägar för att befordra standard-
och normförslag. Dessa ha f. ö. ofta utformats i samarbete med myndigheterna.

195

Tekniska högskolans byggnadskommitté har låtit utarbeta typritningar
lör vissa laboratoriemöbler. Något samarbete med andra statliga myndigheter
har härvid icke ägt rum.

Domänstyrelsen omtalar, att intern standardisering i avsikt att minska
antalet maskinmärken och redskapstyper fortlöpande förekommer vid nyanskaffning
av maskiner och därtill hörande utrustning. Kontakt har i vissa
hithörande frågor tagits med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och armétygförvaltningen.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader upplyser, att de ritningar
in. m. som framställas vid forskningsanstalten alltid innebära modulmått
och möjligheter till standardisering.

Statens maskinprovningar har ett flertal tjänstemän som ingå i kommittéer
inom Sveriges standardiseringskommission. I flertalet fall yttrar sig maskinprovningarna
över framlagda standardiseringsförslag på det jordbrukstekniska
området.

Sjöfartsstyrelsen har i förevarande avseenden ett visst samarbete med
andra myndigheter.

Statens institut för konsumentfrågor har till olika standardiseringsorgan
framlagt förslag i standardiseringsfrågor som aktualiserats i institutets arbete.
Institutet har även upptagit till utredning och teknisk undersökning
frågan om den önskvärda utformningen av ett flertal enskilda varutyper,
t. ex. kastruller och knivar, vispar m. in. med syfte att tillverkningen härigenom
skulle kunna koncentreras till ett färre antal och mera ändamålsenliga
typer. Samarbete med centrala förvaltningar för utbildningsanstalter,
sjukhus, militär, fångvård, skogsvård in. m. och industrien sker i sådana
frågor. Institutet bedriver särskilt inom bostadsplaneringsområdet (köksinredning,
badrumsplanering m. in.) kontinuerligt undersökningsarbete i samarbete
med olika instanser, såsom byggstandardiseringen, byggnadsstyrelsen,
bostadsstyrelsen och statens nämnd för byggnadsforskning.

Medicinalstyrelsen och centrala sjukvårdsberedningen ha i samråd inrättat
ett system av kontaktmän vid statens sinnessjukhus. Kontaktmännen
avge yttranden i fråga om förslag till standardisering av sjukhusmateriel.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd omtalar, att regelbundet
samarbete äger rum sedan hösten 1956 inom eu särskild delegation bestående
av representanter för nämnden, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen,
svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet, varigenom
ömsesidiga orienteringar lämnas på det upphandlings- och förrådstekniska
området. Som ett resultat härav samt eljest efter fortlöpande underhandskontakter
myndigheterna emellan har i vissa fall gemensam upphandling
av sjukvårdsmateriel kommit till stånd. Härvid ha i förekommande
fall eftersträvats enhetliga varunormer, även om särskilda standardbestämmelser
härför ej funnits.

Centrala sjukvårdsberedningen fastställer svensk sjukhusstandard respek -

196

tive rekommendationer som utarbetats inom dess materielavdelning. I de
fall svensk sjukhusstandard kan anses ha ett mera allmänintresse överlämnas
förslagen till Sveriges standardiseringskommission för prövning av ev.
fastställelse till svensk standard. Någon organiserad form av samarbete med
statliga myndigheter förekommer icke. Däremot söker beredningen sporadiskt,
och så vitt möjligt, personlig kontakt med företrädare för viss myndighet
för deltagande i utredningsarbetet eller ock remitteras standardförslagen
till vissa myndigheter för yttrande.

Civilförsvars styrelsen omtalar, att på skyddsrumsbyggandets område eu
under tidernas lopp utbildad intern standard, betingad av skyddsrumsbyggandets
särart och civilförsvarets speciella krav, förekommer. Vidare nämnes,
att styrelsen i syfte att underlätta service och reservdelsersättning under
ett krigsskede utfärdat rekommendationer till länsstyrelser och kommuner
om anskaffning så långt möjligt av välkänd, svensktillverkad standardapparatur.
Samma synpunkter äro i mångt och mycket vägledande vid anskaffningen
av radioutrustningar, radiakinstrument, gasskyddsmateriel och fälttelefonmateriel
m. m. Vid utarbetandet av civilförsvarets interna standard
äger samarbete i viss utsträckning rum med andra statliga myndigheter
m. fl.

Karolinska sjukhusets ntrustningskommiUé befordrar under hand utarbetandet
av förslag till ny standard eller rekommendation till centrala sjukvårdsberedningens
materielavdelning.

Utrustningskommittcn för statens sinnessjukhus omtalar, att utarbetandet
av förslag till intern eller annan standard liksom samarbete i organiserad
form med andra myndigheter ej förekommit.

Av svaren på den tredje frågan — huruvida samarbete regelbundet förekommer
med statliga standardiseringsorgan och/eller Sveriges standardiseringskommission
-— kan bl. a. följande utläsas.

Fångvårdens byggnadskommitté upprätthåller samarbete i fråga om inventarie-
och utrustningsärenden med centrala sjukvårdsberedningen.

Arméintendenturförvaltningen uppger, att i fråga om de statliga standardiseringsorganen
direkt samarbete förekommer endast med försvarets standardiseringsdelegation.
Detta samarbete kan dock ej sägas ske regelbundet
utan endast i mån av aktuella behov.

Armétygförvaltningen nämner, att det huvudsakliga samarbetet utåt sker
inom försvarets standardiseringsdelegation. Armétygförvaltningen är sålunda
regelmässigt representerad i delegationens olika arbetsgrupper och delar
med de övriga försvarsförvaltningarna representationsskapet i standardiseringskommissionens
kommittéer.

Försvarets standardiseringsdelegation anför, att verkställande direktören
i Sveriges standardiseringskommission ingår i delegationen som ledamot och
deltar i delegationens överläggningar och beslut. Försvaret är i sin tur re -

197

presenterat i standardiseringskominissionens fullmäktige och tekniska
nämnd samt i kommissionens fackorgan och standardkommittéer, i första
hand genom delegationens egna ledamöter. Försvaret deltar dessutom i det
allmänna standardiseringsarbetet genom representanter i över 100 av de
inom standardiseringskommissionen verksamma specialkommittéerna, där
förslagen till svensk standard utarbetas. Även i centrala sjukvårdsberedningen
är försvaret representerat.

Försvarets sjukvårdsstyrelse är icke representerad i försvarets standardiseringsdelegation.
I de fall frågor rörande sjukvårdsmateriel upptagas till
behandling av delegationen kallas dock representant för styrelsen till sammanträdet.
Ämbetsverket är genom chefen för sjukhusbyrån som ordinarie
ledamot samt chefen för materielbyrån som suppleant representerad i centrala
sjukvårdsberedningens styrelse.

Försvarets fabriksstyretse är representerad i försvarets standardiseringsdelegation.

Fortifikalionsförvaltningen har såsom representant inom försvarets standardiseringsdelegation
chefsarkitekten vid kasernbyråns arkitekt- och konstruktionssektion.
Vidare har ämbetsverket representanter vid de olika
samarbetsdelegationer som finnas mellan försvarsgrensförvaltningarna.

Statens nämnd för byggnadsforskning hade ett direkt samarbete med
byggstandardiseringen.

Generalpoststyrelsen är representerad i Sveriges standardiseringskommission,
ingeniörsvetenskapsakademiens transportforskningskommission
och kommittén för emballagestandardisering. En representant för generalpoststyrelsen
har varit adjungerad i standardkommittén för papper, speciellt
i formatfrågor, och har deltagit i internationella standardiseringskonferenser,
där det gällt att bevaka postala intressen.

Telestyrelsen omtalar, att mer eller mindre regelbundet samarbete sker
med standardiseringskommissionen, dels genom att representanter för televerket
medarbeta i många under denna kommission och dess anslutna organ
sorterande normkommittéer, dels genom att inom svenska elektriska kommissionens
sakkunnigeorganisation, vilken ofta anmodas granska normförslag,
finnes ett flertal representanter för televerket.

Järnvägsstyrelsen omtalar, att samarbete med statliga standardiseringsorgan
i regel ej förekommer. Med standardiseringskommissionen äger regelbundet
samarbete rum dels direkt och dels indirekt genom vissa kommittéer.

Väg- och vallenbyggnadsstyrelsen medverkar i bl. a. standardiseringskommissionen.

Vattenfallsstyrelsen deltar aktivt i arbetet inom alla de av .svenska elektriska
kommissionens normkommittéer som röra verksamheten inom styrelsen
och är representerad i kommissionens såväl fullmäktige som styrelse.
Även i standardiseringskommissionens fullmäktige är styrelsen repre -

198

senterad. Styrelsen deltar dessutom i den internationella standardiseringen
på det elektrotekniska området.

Byggnadsstyrelsen upplyser, att inom styrelsens verksamhetsområde samarbete
förekommer med olika standardiseringsorgan. Sålunda är styrelsen
representerad i bl. a. standardiseringskommissionen, byggstandardiseringen
och centrala sjukvårdsberedningen. Även med andra standardiseringsorgan
äger ett visst samarbete rum.

Generaltullstyrelsen samråder fortlöpande med standardiseringskommissionen
samt grafiska standardiseringskommittén.

Statens organisationsnämnd är bl. a. representerad i grafiska standardiseringskommittén.
Tjänstemän från nämnden deltaga även i sådant utredningsarbete
inom denna kommitté som berör för nämnden aktuella frågor
ävensom inom andra standardiseringsorgan.

överstyrelsen för yrkesutbildning är representerad i två av grafiska standardiseringskommitténs
underkommittéer, nämligen kommittén för standardisering
av kontorsböcker och kommittén för skolmateriel.

Domänstyrelsen samarbetar regelbundet med standardiseringskommissionen.

Lantbruksstyrelsen upplyser, att chefen för styrelsens byggnadsbyrå är
ledamot i byggstandardiseringen och metallnormcentralen.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader är medlem i byggstandardiseringen
av standardiseringskommissionen.

Sjöfartsstyrelsen är representerad i svenska elektriska kommissionens
fullmäktige.

Statens provning sanstalt samarbetar regelbundet med standardiseringskommissionen.
Enligt av Kungl. Maj :t fastställda stadgar är provningsanstalten
representerad i kommissionens fullmäktige, d. v. s. kommissionens
högsta beslutande organ. Därjämte har provningsanslalten representanter
i ett flertal till kommissionen hörande fackorgan och standardkommittéer.

Statens institut för konsumentfrågor är representerat i standardiseringskommissionen,
byggstandardiseringen, plaststandardiseringen och emballagestandardiseringen.
Representanter från institutet äro ledamöter i ett
antal kommittéer tillhörande dessa standardiseringsorgan. Institutet samarbetar
vidare med centrala sjukvårdsberedningen.

Medicinalstyrelsen upplyser, att konsultation och samråd i standardiseringsfrågor
kontinuerligt förekommer mellan tjänstemän inom medicinalstyrelsen
och centrala sjukvårdsberedningen i anslutning till utrustning av
sjukhus in. m.

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd omtalar, att i samband
med upphandlingsvcrksamheten ett internt samarbete under hand sker
mellan nämndens upphandlingssektion och centrala sjukvårdsberedningens
materielavdelning, bl. a. rörande det aktuella standardiseringsläget i fråga
om de varor som nämnden upphandlar i varje särskilt fall.

199

Centrala sjukvårdsberedningen är representerad i Sveriges standardiseringskommission,
i dess fullmäktige och i dess tekniska nämnd. I viss omfattning
är beredningen representerad i till kommissionen anslutna standardiseringsorgan.

Civilförsvarsstyrelsen upplyser, att en representant från civilförsvarsstyrelsens
brandtekniska avdelning är medlem i försvarets standardiseringsdelegations
arbetsgrupp för brandmateriel. Härjämte deltager — i
den mån styrelsen finner lämpligt — en representant från styrelsens tekniska
byrå i försvarets standardiseringsdelegations sammanträden.

Såväl karolinska sjukhusets utrustningskommitté som utrustningskommittén
för statens sinnessjukhus har ständig kontakt med centrala sjukvårdsberedningen.

Av svaren på den fjärde frågan — huruvida särskilda åtgärder skulle
behöva vidtagas i syfte att inom statsförvaltningen befrämja en ytterligare
användning och/eller fastställande av intern, special- eller svensk standard
respektive rekommendationer -— framgår bl. a. följande.

Fångvårdsstyrelsen anser, att det torde vara av stor vikt att genom cirkulär
eller på annat sätt orientera myndigheterna om fastställda standardbestämmelser
eller utfärdade rekommendationer. Det kan också ifrågasättas,
om icke statliga förvaltningsorgan borde uttryckligen åläggas att, därest
icke för särskilda fall undantag medgives, följa sådana standardbestämmelser
som fastställts av officiella standardiseringsorgan.

Marinförvaltningen anser, att det samarbete som försiggår med armén
och flygvapnet samt standardiseringskommissionen är tillräckligt. Personalresurserna
tillåter icke ytterligare engagemang. En kontinuerlig propaganda
för utnyttjande av standard inom statsförvaltningens verksamhetsområde
borde däremot vara av stort värde.

Flygförvaltningen finner det samarbete som etablerats med dels armén
och marinen, dels standardiseringskommissionen m. fl. vara till fyllest.

Försvarets standardiseringsdclegation uppger, att knappast fler åtgärder
än de som här tidigare beskrivits torde kunna vidtas inom försvaret. Allteftersom
det ena materielområdet efter det andra bearbetats upptas nya till
behandling. Det åligger sedan vederbörande organ att övervaka att i svensk
standard, försvarsstandard och typkataloger lämnade anvisningar om val
av typer m. in. efterföljas. Ett visst samarbete mellan de statliga myndigheterna
på andra sätt än inom SIS:s ram kan naturligtvis diskuteras, men
delegationen är av den uppfattningen att intet skulle vara att vinna på en
utökning av samarbetet.

Försvarets fabriksstyrelse anser att sådana åtgärder varom här är fråga
höra vidtagas genom försvarets standardiseringsdclegation.

Det synes generalpoststyrelsen, som om standardiseringen ännu icke helt
genomsyrat statsförvaltningen. Större respekt för fastställd standard anses

200

önskvärd. Det är ett angeläget önskemål, att standardiseringsarbetet får
största möjliga stöd av statsmakterna.

Telestyrelsen framhåller, att televerket i erforderlig grad beaktar all allmän
svensk standard inom verkets arbetsområden, varför särskilda åtgärder
ej synas behöva vidtagas för att befrämja denna standards användning
inom verket. Emellertid råder tyvärr inom många områden en påfallande
brist på svensk standard. Det synes vara mycket önskvärt att inom sådana
områden intensifiera standardiseringsverksamheten. I samband härmed vill
telestyrelsen rekommendera ökat skandinaviskt samgående.

Järnvägsstyrelsen anser det vara riktigt, att normarbetet skötes centralt
inom standardiseringskommissionen och dess olika fackorgan, varför det beträffande
svensk standard icke synes motiverat med några ytterligare åtgärder.

Det synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som om i viss mån standardiseringsresultaten
inom och utom statliga verk först efter längre tid
når en mera allmän spridning, varför ett kontaktorgan på detta område
eventuellt skulle kunna vara till nytta. Ett sådant organ kunde förslagsvis
vara sammansatt av en representant från varje institution eller myndighet
och kunde sammanträda ett par gånger om året för att förmedla impulser
och verka för en ökad kännedom om standardiseringsfrågor. Härigenom
kunde även lättare undvikas att arbete på en gemensam standard störs av
prestigefrågor.

Byggnadsstyrelsen erinrar om att frågan om standardisering inom den
offentliga byggnadsverksamheten berörts i statens byggnadsbesparingsutrednings
betänkande 2 (SOU 1957: 47), sid. 62—65, avsnittet »Materialstandardisering».
Styrelsen har i sitt yttrande häröver anslutit sig till de
synpunkter som där framförts i fråga om en vidgning av standardiseringsverksamhetens
inriktning även på annat byggande än bostadsbyggandet.

Statens väginstitat betonar, att alla åtgärder som kunna befrämja ytterligare
användning av svensk standard inom statsförvaltningen äro önskvärda.
En liknande uppfattning har generaltullstyrelsen.

Statens organisationsnämnd hävdar, att standardiseringsverksamheten
inom statsförvaltningen i första hand bör grunda sig på de normer och
rekommendationer som meddelas genom standardiseringskommissionen.
Frågor av allmän och principiell natur böra även utredas i samverkan med
kommissionen. Inom statsverket utarbetad standard av mera allmänt intresse
bör liksom nu är regel spridas genom kommissionens försorg. I övrigt
böra erfarenheter inom området utbytas mellan förvaltningens olika standardiseringsorgan
i den mån så ur rent ekonomiska synpunkter är motiverat.

Statens institut för konsumentfrågor anser sig icke äga tillräcklig kännedom
om hela den statliga upphandlingen för att generellt kunna uttala sig
beträffande denna fråga men önskar framhålla den stora ekonomiska betydelse
allt standardiseringsarbete visat sig ha inom de områden institutet
haft beröring med.

201

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd anser svårigheter föreför
centrala sjukvårdsberedningen att revidera gällande standard i
takt med den tekniska utvecklingen liksom att på önskvärt sätt utsträcka
standardiseringen till vissa hittills ostandardiserade varugrupper.

Centrala sjukvårdsberedningen betonar, att det ur flera synpunkter skulle
vara fördelaktigt, om statsförvaltningen hade ett gemensamt huvudorgan
för standardisering. I stora drag skulle detta organ bygga på den organisation
som praktiseras inom försvarets standardiseringsdelegation. Detta centrala
standardiseringsorgan skulle sålunda vara uppdelat på ett mindre
antal sektioner eller standardiseringsbyråer med olika specialiteter och intresseområden.
Härvid skulle ett organiserat samarbete byråerna emellan
äga rum, varvid också erforderliga experter från industrier, provningssakkunniga
in. fl. skulle kunna utnyttjas på ett mindre kostnadskrävande och
mera effektivt sätt än vad som nu står till buds. Samarbete med standardiseringskommissionen
och till denna anslutna standardiseringsorgan förutsättes
alltjämt böra vidmakthållas och detta i huvudsak efter de principer
som nu tillämpas. Statsförvaltningarnas representation i det allmänna standardiseringsarbetet
synes dock böra omprövas. Närmare direktiv utöver vad
som omnämnes i upphandlingsförordningen i fråga om tillämpning av standard,
upphandling etc. synes vara påkallade. Likaså synes det angeläget att
en viss samordning etableras de olika förvaltningarna och myndigheterna
emellan vid upphandlingar etc. En sådan samordning torde komma att
medföra såväl betydande ekonomiska fördelar för statsförvaltningen som
jämnare sysselsättning, säsongutjämningar, och därmed bidraga till ökad
rationalisering. Sådan samordning sker exempelvis inom de kommunala
sjukvårdsförvaltningarna, vilket också bidragit till att standardiserad materiel
där kommer till större användning än vad fallet är inom den statliga
sjukvården. Vid »stödköp» av staten synes standardiserad materiel böra
förutsättas.

Civilförsvarsstyrelsen anför, att den idé med eu samarbetsgrupp för
brandmaterielfrågor som tillämpas inom exempelvis militärförvaltningarna
synes vara värd att överväga även för andra grenar av statsförvaltningen.

Karolinska sjukhusets utrustningskommitté anser, att centrala sjukvårdsberedningens
kapacitet bör ökas, så att inom sjukvården förekommande
materiel kan än mera standardiseras och sådan revision av redan gällande
standard som betingas av utvecklingen kan ske snabbare.

Utrustningskommittén för statens sinnessjukhus framhåller, att behovet
av standard på vitt skilda områden starkt framträtt vid av kommittén företagna
upphandlingar.

Av svaren pa den femte frågan — huruvida en s. k. simplificring, av
sakkunniga gjort urval av i marknaden förekommande materiel, skulle

202

vara till praktisk och ekonomisk nytta för statsförvaltningen vid upphandling,
utbyte av reservdelar etc. — kan bl. a. följande utläsas.

Fångvårdsstyrelsen framhåller, att ett urval av i marknaden förekommande
materiel — nu kallat simplifiering, tidigare benämnt kommersiell
standardisering — utan tvivel skulle vara till stor praktisk och ekonomisk
nytta för statsmyndigheterna vid många slag av upphandlingar.

Fångvårdens byggnadskommitté anser en s. k. simplifiering av den art
som bedrives av hl. a. statens institut för konsumentfrågor vara av värde
i fråga om inventarier för anstaltsbruk.

Arméintendentiirförvaltningen omtalar, att s. k. simplifiering har verkställts
beträffande motorbränslen och smörjmedel. En utvidgad simplifiering
i övrigt synes därför böra övervägas.

Marinförvaltningen framhåller att en simplifiering — inom försvaret
kallad typminskning — hedrivs inom marinen i kombination med klassificering
och kodifiering av material och materiel. Detta arbete utföres dels
internt och dels gemensamt för försvaret. Marinförvaltningen anser att
denna form av standardisering, som även andra avdelningar än normaliehyrån
ständigt bedriver, är av mycket stor betydelse av kvalitets- och
kostnadsskäl och underlättar förrådshållning och användning av materiel.

Flygförvaltningen meddelar att simplifiering bedrivits i flera ar, först
internt, senare även i samarbete med armén och marinen genom försvarets
standardiseringsdelegation och dess arbetsgrupper. Genom denna typminskning
uppnås icke blott att ändamålsenlig och ur kvalitets- och kostnadssynpunkt
lämplig materiel anskaffas utan även att en och samma materieltvp
kommer till användning inom de olika försvarsgrenarna. En rätt bedriven
typminskning anses vara av stor betydelse för flygvapnet.

Försvarets standardiseringsdelegation inriktar i första hand standardiseringsarbetet
inom försvaret på typminskning, eftersom det gäller att i sa
stor utsträckning som möjligt minska förrådshållningen för att därigenom
underlätta och förbilliga lagerhållningsarbetet samt underhålls- och reservdelstjänsten.

Försvarets fabriksstyrelse anser en simplifiering ekonomiskt värdefull
under förutsättning att den väl anpassas till vederbörande verks produkter
och arbetsuppgifter samt ständigt hålles aktuell till det rådande marknadsläget
och den tekniska utvecklingen.

Även arbetsmarknadsstyrelsen anser simplifiering i viss utsträckning vara
till praktisk och ekonomisk nytta för statsförvaltningen.

Generalpoststyrelsen anser simplifiering av i marknaden förekommande
materiel — åtminstone för i posttjänsten förekommande varuslag och, vad
gäller kontorsvarusortimentet, varuslag enligt sortimentslistan — pågå regelbundet
i och med att en prövning i sådant avseende kontinuerligt äger
rum i samband med styrelsens upphandlingar. Då en simplifiering genom
särskilda sakkunniga torde bli alltför tyngande för generalpoststyrelsens

203

upphandlingsverksamhet, samtidigt som den skulle ytterligare begränsa
statsmyndigheternas möjlighet att välja lämpligaste varor för sina behov,
anses sådan icke böra genomföras.

Telestyrelsen anför, att televerket i många fall har intresse av att antalet
typer av material och materiel begränsas. Televerkets eget standardiseringsarbete
syftar i princip till sådan typbegränsning. Telestyrelsen vill emellertid
avråda från en mera generell simplifiering, som till äventyrs kunde
vara avsedd att ske under ledning av något utanför televerket stående
organ.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att intern standardisering såväl inom den
privata industrien som inom statsförvaltningens olika grenar oftast avser
en s. k. simplifiering för att nedbringa sortimentet. Detta har stor betydelse
ur såväl drifts- som underhållssynpunkt.

Vattenfallsstyrelsen anser en simplifiering i de flesta fall opraktisk och
även oekonomisk.

Byggnadsstyrelsen anför, att en typförenkling (simplifiering) utan tvivel
skulle vara till praktisk och ekonomisk nytta för statsförvaltningen vid
upphandling av byggnadsmaterial, byggnadsdelar och inredning.

Generaltullstyrelsen anser en s. k. simplifiering sannolikt vara till viss
praktisk och ekonomisk fördel vid upphandling. Den konkurrensbegränsning
som torde bli följden av en dylik åtgärd är dock ägnad att inge vissa
betänkligheter.

Statens organisationsnämnd anser det i frågan omnämnda simplifieringsförfarandet
lämpligt och väl motiverat att använda inom statsförvaltningen.
Så fördelad som den statliga upphandlingen är på olika myndigheter och
lokala förvaltningar bör det nämnda förfarandet leda till mera ekonomiska
inköp.

Domänstyrelsen anser icke ett särskilt simplifieringsorgan med uppgift
att för statsförvaltningen verkställa urval av i marknaden förekommande
materiel för domänverkets del fylla någon väsentlig funktion.

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader framhåller, att det är
tvivelaktigt om ett av aldrig så goda sakkunniga gjort urval av i marknaden
förekommande material för standardisering skulle vara till praktisk och
ekonomisk nytta för statsförvaltningen när det gäller det område anstalten
bearbetar.

Sjöfartsstyrelsen anser s. k. simplifiering möjligen vara till gagn för statsförvaltningen
inom vissa avgränsade områden, t. ex. beträffande elektriska
belysningsarmaturer (för annat än kontorsändamål).

Statens provningsanslalt betonar frågans intima sammanhang med frågan
om ökad standardisering och anför, att det ifrågasatta urvalet redan
torde förekomma på ett flertal områden. Var gränsen skall dragas är en
omdömesfråga, som kan vara svår även för den som besitter god sakkunskap.

204

Statens institut för konsumentfrågor tror, att det skulle vara synnerligen
värdefullt att upptaga till diskussion frågan om simplifiering.

Medicinalstyrelsen framhåller, att det vid inköp av icke standardiserade
artiklar ofta erfordras personal med teknisk kunnighet. Sådan är icke disponibel
inom alla grenar av statsförvaltningen och en s. k. simplifiering
kunde ersätta denna brist.

Medicinalstyrelsens sjnkvårdsberedskapsnämnd anser alla skäl tala lör
önskvärdheten av att s. k. simplifiering verkställes beträffande sjukvårdsmateriel
och att det för varje varugrupp inom samma materielområde bör
undersökas i vilken utsträckning sådan simplifiering lämpligen bör äga rum.

Centrala sjukvårdsberedningen anser även simplifiering vara i hög grad
angelägen. Den bör bedrivas parallellt med standardiseringsarbetet.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller i fråga om brandmateriel rent principiellt
önskvärdheten av en s. k. simplifiering. Mycket stora svårigheter
föreligger emellertid ur inköps- och urvalssynpunkt, när det gäller det
praktiska genomförandet av en dylik åtgärd.

Karolinska sjukhusets utrustningskommitté och utrustningskommiitén
för statens sinnessjukhus anse en simplifiering angelägen.

Revisorernas uttalande. Vid sidan av andra åtgärder har standardiseringsverksamheten
fått allt större betydelse för att tillgodose kraven på eu så
rationell hushållning som möjligt inom olika delar av samhällslivet. Denna
verksamhet bedrives i olika former och som centralorgan därför inom värt
land fungerar Sveriges standardiseringskommission. Som uttryck för den betydelse
man från det allmännas sida tillmäter verksamheten får ses att
Kungl. Maj :t fastställt stadgar för kommissionen, vilken även åtnjuter statsbidrag.
Kommissionen har bl. a. till uppgift att utarbeta och befordra utarbetandet
av förslag till standard samt såsom svensk standard fastställa och
utge sådana förslag, vilka bedömas komma att bli till allmänt gagn. Kommissionen
skall även verka för att fastställd svensk standard kommer till
användning inom statens och kommunernas verk och inrättningar. Förutom
standardiseringskommissionen finnas — såvitt avser den statliga verksamheten
-— två rent statliga standardiseringsorgan, försvarets standardiseringsdelegation
och centrala sjukvårdsberedningen. Den förstnämnda är ett sammanhållande
organ för standardisering av material, element och detaljer, ingående
i försvarets materiel, samt för klassificering och typminskning av
försvarets övriga förnödenheter. Sjukvårdsberedningen har bl. a. motsvarande
uppgifter och är verksam inom såväl den statliga som den kommunala
sjukvården. Den standard som sistnämnda båda organ fastställa och som
således icke överlämnas till standardiseringskommissionen för godkännande
såsom svensk standard har en mera specialbetonad karaktär och avser produkter
som ha en begränsad användning inom statliga förvaltningar, bl. a.
inom försvaret och sjukvården.

205

Betydelsen i olika avseenden av att använda standard inom den statliga
verksamheten har redan inledningsvis antytts och torde här icke närmare
behöva utvecklas. Dock må pekas på de praktiska fördelarna för den upphandlande
myndigheten. Att åtnöjas med standard i stället för att föreskriva
nykonstruktioner eller väsentligt ändrad, specialtillverkad materiel måste i
allmänhet medföra lägre kostnader för statsverket icke blott i fråga om anskaffningen
utan även i fråga om underhållet och driften. Genom att följa
standard förenklas arbetet såväl vid upprättandet av upphandlingsunderlag
och programhandlingar som vid leveranskontroll och besiktning av pågående
eller färdiga arbeten, kompletterings- och reservdelsanskaffningar

o. s. v. Med den omfattning den statliga verksamheten numera har måste
användning av standard inom denna verksamhet ha väsentlig betydelse även
ur den synpunkten, att kontinuiteten inom produktionen gynnas. Krav på
nykonstruktioner eller på annat sätt frångående av standard torde omvänt
innebära olägenheter för produktion och försäljning, åtminstone om icke
beställningen rör särskilt stora kvantiteter och avser materiel som kan väntas
återkomma i produktionen. Dylika krav kunna därför resultera i att
endast ett fåtal eller till och med icke några anbudsgivare alls anmäla sig
till tävlan vid leveransen. I andra fall åter, då standard icke kommit till användning,
kan komplettering av leveranser omintetgöras eller förorsaka avsevärt
förlängda leveranstider och ökade kostnader.

Mot bakgrunden av vad nu anförts ha revisorerna funnit det vara av intresse
att inhämta vissa uppgifter om standardiseringsverksamheten inom
statsförvaltningen. Svaren på de frågor i ämnet som tillställts vissa myndigheter
ha i huvudsak redovisats i det föregående. Av svaren kan bl. a. utläsas
att myndigheterna i stor utsträckning äro inriktade på att använda standard.
Utarbetandet av förslag till intern eller annan standard förekommer i
viss utsträckning. Om man undantager försvaret, synes något organiserat
samarbete med andra myndigheter i detta avseende dock icke äga rum. Däremot
sker visst samarbete med standardiseringskommissionen och/eller statliga
standardiseringsorgan. I vissa fall synes dock samarbetet, särskilt
mellan de statliga organen, vara anmärkningsvärt begränsat, vilket i några
1 all lärer ha fått till följd att olika myndigheter fastställt specialstandard
för samma förnödenheter.

Med ledning av svaren på frågan, huruvida särskilda åtgärder skulle behö\a
vidtagas i syfte att inom statsförvaltningen befrämja en ytterligare användning
och/ellcr fastställande av intern, special- eller svensk standard, kan
särskiljas en stor grupp som obetingat rekommenderar sådana åtgärder.
Några av de tillfrågade myndigheterna framhålla särskilt betydelsen av
ökade resurser i syfte att få fram standardiserad sjukvårdsmateriel. Även
revisorerna ha kommit till den uppfattningen att på förevarande område
alltjämt åtskilligt finnes alt uträtta. Behovet av organiserat samarbete myndigheterna
emellan då det gäller förslag till intern eller annan standard sy -

206

nes såsom nyss nämnts vara mindre väl tillgodosett. Utan tvivel torde emellertid
ett sådant samarbete vara av stor betydelse. Bruksdetaljer på utrustningssidan,
för vilka standardförslag utarbetas hos en myndighet, kunna i
fråga om t. ex. mått och funktioner vara beroende av utformningen av vissa
inredningsdetaljer på byggnadssidan, för vilka standardförslag utarbetas
hos annan myndighet. Likaså kunna element och rena bruksförnödenheter,
ingående i en myndighets konstruktion, eller annan förbrukningsmateriel
vara lämpliga för användning i av annan myndighet tillämpad standard
eller norm. Ett intensifierat arbete i fråga om simplifiering eller typminskning
synes även i hög grad önskvärt.

Vilka vägar som lämpligen böra beträdas för att ernå en bättre ordning
i här berörda förhållanden, därom kunna självfallet delade meningar råda.
Erinras må emellertid att inom försvaret finnes — såsom tidigare nämnts -en särskild försvarets standardiseringsdelegation, av vars verksamhet erfarenheterna
tyckas vara goda. Enligt revisorernas mening är det förtjänt
att närmare undersökas, huruvida icke delegationens verksamhet borde utvidgas
att avse hela statsförvaltningen. Alternativt kan tänkas inrättad en
motsvarighet därtill för förvaltningen i övrigt. Arbetet inom ett sådant organ
skulle kunna bedrivas i ungefär samma former som inom försvarets standardiseringsdelegation
och icke behöva medföra några nämnvärda kostnader
men samtidigt kunna bidraga till ett icke obetydligt förbilligande av den
statliga verksamheten. Vilken organisationsform som bör väljas torde kunna
angivas först efter närmare överväganden. I samband därmed bör även
upptagas till prövning, huruvida icke skäl kunna föreligga för ett mera intensifierat
och vidgat samarbete mellan statliga myndigheter och standardiseringskommissionen.
övervägas bör även huruvida icke myndigheterna i
en mera verksam form än genom bestämmelserna i upphandlingskungörelsen
böra åläggas att i möjligaste mån använda standardiserade produkter
vid all materielanskaffning. I detta sammanhang anse sig revisorerna böra
understryka betydelsen av att de särskilda sakkunniga som nyligen tillkallats
för att överse centrala sjukvårdsberedningens organisation m. m. uppmärksamma
även standardiseringsfrågan.

Sammanfattningsvis få revisorerna föreslå, att åtgärder i enlighet med
här antydda riktlinjer måtte vidtagas i syfte att effektivisera den statliga
standardiseringsverksamheten.

207

§ 26

Samordning av expeditionsvaktsgöromål

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att undersöka vissa
myndigheters kostnader för och utnyttjande av expeditionsvaktspersonal
in. m. De myndigheter som därvid främst varit av intresse äro sådana som
ha sina tjänstelokaler i omedelbar närhet av annan myndighet. I detta syfte
ha revisorerna införskaffat de upplysningar som framgå av nedanstående
frågor.

1. Vilken personal har Ni under budgetåret 1959/60 haft anställd för expeditionsvaktsgöromål
(vederbörandes lönegradsplacering och tjänstetitel
torde böra angivas)? Till vilket belopp uppgick avlöningskostnaderna för
denna personal?

2. Var är Edra tjänstelokaler belägna? Har i samma fastighet eller i omedelbar
närhet annan (andra) statlig(a) myndighet(er) tjänstelokaler? I så
fall torde myndighetens (myndigheternas) namn och adress böra angivas;
vidare torde böra uppgivas om något samarbete förekommer med denna
(dessa) myndighet (er) i form av exempelvis gemensamt utnyttjande av
kopieringsanläggningar m. m.

3. Har Ni egen anläggning för stencilering, fotografisk kopiering eller
annat mångfaldigande? Om Ni har detta, utnyttjas den av annan statlig
myndighet och i så fall i vilken omfattning?

4. Utnyttjar Ni annan statlig myndighet eller privatföretag för under
punkt 3 angivna uppgifter? I så fall i vilken omfattning i resp. fall.

5. Utnyttjar Ni annan statlig myndighet eller privat företag för budskickning?
I så fall i vilken omfattning i resp. fall.

6. Utnyttjas Eder expeditionspersonal av annan statlig myndighet i andra
fall än som avses i punkt 3?

Svaren på den första frågan — vilken expeditionsvaktspersonal som varit
anställd under budgetåret 1959160 och avlöningskostnaderna för denna personal
— ha sammanställts i efterföljande tabell. Av denna framgår bl.a. vilka
myndigheter som omfattats av den av revisorerna gjorda undersökningen.
Myndigheterna ha i tabellen grupperats på så sätt, att myndigheter som äro
belägna i samma fastighet eller i omedelbar närhet av varandra förts samman.
I tabellen har införts det antal expeditionsvakter i olika lönegrader
som tjänstgjort under hela budgetåret. I anmärkningskolumnen har med ett
kryss markerats att myndigheten utöver i de övriga kolumnerna angivet
antal expeditionsvakter anlitat personal i lägre lönegrader eller arvodister
under längre eller kortare tid under budgetåret. Kostnaderna härför äro
inräknade i de för de olika myndigheterna angivna beloppen. De totala avlöningskostnaderna
för ifrågavarande personal uppgingo för budgetåret
1959/60, såsom framgår av tabellen, till 3 315 614 kronor.

208

Myndighet		Antalet expeditionsvakter i lönegraderna	Anm.	Kostnader för expedi-tionsvakts-personal un-der budget-året 1959/60 Kronor
	A9 o. A10	A8	A7	iöo. A6
Domänstyrelsen	Birger Jarls torg 5,
	Sthlm 2	1	3	6			115 560
Kommerskollegiet	»	1	1	6		X	109 706
Statens utlännings-
kommission	»		1	3		X	52 476
Riksräkenskaps-	Birger Jarls torg,
verket	11, Sthlm 2			8			99 255
Kammarrätten	Birger Jarls torg
	13, Sthlm 2		3	6		X	121624
Svea hovrätt	Birger Jarls torg
	16, Sthlm 2	1		11	1		174 067
Statskontoret	Birger Jarls torg
	10, Sthlm 2		1	4		X	68 245
Socialstyrelsen	Birger Jarls torg 2,
	Sthlm 2		2	4	2	X	103 195
Kammarkollegiet	Birger Jarls torg
	14, Sthlm 2		2	2			54 000
Justitiekansler-	Riddarholmskajen
ämbetet	5, Sthlm 2		1			X	12 558
Riksarkivet	Arkivg. 3, Sthlm 2		2	5	4		123 899
Högsta domstolen	Riddarhustorget 8,
	Sthlm 2		5	7		X	148 943
Arbetsdomstolen	Stora Nygatan 2,
	Sthlm 2		1				14 503
Statens pensions-	Munkbron 17,
anstalt	Sthlm 2		1	1			26 375
överstyrelsen för	Valhallav. 191,
yrkesutbildning	Sthlm 27		1	5		X	89 000
Statistiska central-	Linnég. 87,
byrån	Sthlm 27		2	5	1	X	111 198
Sjöf artsstyrelsen	»		3	4		X	100 603
Patent- och regis-	Valhallav. 136,
treringsverket	Sthlm 5		4	19	2		295 000
Väg- o. vattenbygg-	Rålambsvägen 3—5,
nadsstyrelsen	Sthlm 12	1.5	1	7		X	151439
Luf tf artsstyrelsen	Rålambsvägen 3,
	Sthlm 12	i		2		X	55 600
Arbetarskydds-	Rålambsvägen 3—5,
styrelsen	Sthlm 12	i		1	1		35 906
Sveriges meteorolo-
giska och hydro-	Fridhcmsg. 9,
logiska institut	Sthlm 12	i	1	6		X	89 805
Arbetsmarknads-	Lindhagensg. 74,
styrelsen	Sthlm 12		1	14		X	196 825
Statens institut för	Rålambsvägen 8,
konsumentfrågor	Sthlm K			1		X	15 009
Mynt- och juste-	Hantverkarg. 5,
ringsverket	Sthlm 16		3				42 852
Byggnadsstyrelsen	Hantverkarg. 29,
	Sthlm 8	i		5		X	80 400
Rikets allmänna	Hantverkarg. 29,
kartverk	Sthlm 8		1	8		X	123 646
Skolöverstyrelsen	Hantverkarg. 29,
	Sthlm 8	i		9	2		142 000
Riksförsäkrings-	Adolf Fredriks
anstalten	Kyrkog. 8, Sthlm 3		6	19	1	X	383 812
Medicinalstyrelsen	Välling. 2, Sthlm 3		2	5		X	43 233
Fångvårdsstyrelsen	»		2	3		X	95 106
Veterinärstyrelsen	Apelbergsg. 40,
	Sthlm 3		2	1		X	39 774

209

Beträffande den andra frågan — om annan eller andra statliga myndigheter
ha tjänstelokaler i samma fastighet eller i omedelbar närhet av den
tillfrågade och om i så fall något samarbete förekommer med denna eller
dessa myndigheter i form av gemensamt utnyttjande av kopieringsanläggningar
m. m. — kan av de lämnade svaren följande inhämtas.

Samtliga tillfrågade myndigheter utom veterinärstyrelsen uppge sig ha en
eller flera andra myndigheter i samma fastighet som eller i omedelbar närhet
av de egna tjänstelokalerna. Av svaren på frågans senare del framgår,
att samarbete i berört hänseende äger rum endast i ringa omfattning. Riksräkenskapsverket
och statskontoret uppge dock att de i mindre utsträckning
anlita sakrevisionens kopieringsapparat. Likaså utnyttja skolöverstyrelsen
och kartverket i viss mån byggnadsstyrelsens kopieringsanläggning. Vidare
omtalar justitiekanslersämbetet, att det för sitt behov brukar utnyttja statsdepartementens
anläggningar för stencilering och fotografisk kopiering.

Hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen
och vägförvaltningen i Stockholms län, vilka samtliga ha lokaler
vid Västerbroplan, förekommer samarbete bl. a. genom ömsesidigt utnyttjande
av respektive reproduktionsanläggningar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
upplyser i detta sammanhang, att fr. o. m. den 1 september 1960 en
kontorsdriftsavdelning inrättats hos styrelsen. Chef för denna vore en kontorsintendent.
Till kontorsdriftsavdelningen hade bl. a. förts all styrelsens
expeditionsvaktspersonal såväl de som vore sysselsatta med budskickning
som de som betjänade reproduktionsanläggningar, kontorsmaterielförråd
etc. I intimt samarbete med verkets rationaliseringsavdelnings administrativa
sektion utarbetade kontorsintendenten fortgående riktlinjer för expeditionsvaktsarbetets
mest rationella utförande. De bägge avdelningarna
följde vidare noggrant möjligheterna till ett eventuellt utvidgat samarbete
på kontorsdriftsområdet med inom samma räjong befintliga myndigheter
för att åstadkomma ett optimalt utnyttjande av lokaler, maskinella anläggningar
och personal.

Slutligen ha också arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsnämnden i Stockholm
samarbete vid utnyttjande av styrelsens anläggningar för kontorstryck,
stencilering, spritduplicering, kopiering och maskinbokföring.

Beträffande den tredje frågan — om egen anläggning för mångfaldigande
av handlingar finnes och om i så fall denna utnyttjas av annan statlig myndighet
— framgår av de inkomna svaren bl. a. följande.

Alla tillfrågade myndigheter utom kammarkollegiet och justitiekanslersämbetet
förfoga över egen apparatur för mångfaldigande av handlingar.
Dessa anläggningar synas huvudsakligen användas endast för respektive
myndigheters eget behov. Dock förekommer det att annan eller andra myndigheter
begagna viss myndighets anläggning. Så utnyttjar exempelvis nedre
justitierevisionen Svea hovrätts stencileringsapparatcr, Ijuskopicringsan14
Rev. berättelse ang. statsverket är 1900 I

210

läggning och apparat för fotografisk kopiering i ungefär dubbelt så stor
utsträckning som hovrätten själv, och därutöver framställas på hovrättens
anläggning ca 3 000 kopior per månad för järnvägsstyrelsens räkning. —
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har upplyst, att styrelsens anläggning för
ljuskopiering under budgetåret 1959/60 anlitats av andra statliga myndigheter,
som härför erlagt nära 74 000 kronor.

Luf tf artsstyrelsen har uppgivit att omslutningen vid styrelsens tryckeri
och fotoanstalt, för vilken särskild personal finnes, f. n. uppgår till 130 000
respektive 120 000 kronor för år räknat. Härav avse 60 000 respektive 85 000
kronor uppdrag för andra myndigheters räkning.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut omtalar, att tryckning
vid vissa tillfällen utförts åt statens polisskola och luftfartsstyrelsen. Likasa
utnyttjas arbetsmarknadsstyrelsens anläggning i mindre omfattning för
andra myndigheters räkning. Slutligen har statistiska centralbyrån omnämnt,
att centralbyråns olika anläggningar för mångfaldigande med undantag
av maskincentralen mycket obetydligt utnyttjats av andra statliga myndigheter.
Vid maskincentralen svara däremot andra statliga och kommunala
myndigheter samt privatföretag för den större delen av beställningarna.

Beträffande den fjärde frågan — om annan statlig myndighet eller privatföretag
utnyttjas för mångfaldigande av handlingar ha lämnats följande
upplysningar.

Riksräkenskapsverket, justitiekanslersämbetet, högsta domstolen, arbetsdomstolen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och fångvårdsstyrelsen anlita i större
eller mindre omfattning annan statlig myndighets anläggningar för mångfaldigande
av handlingar. Arbetarskyddsstyrelsen upplyser, att vid väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens, luftfartsstyrelsens och arbetarskyddsstyrelsens inflyttning
i den år 1949 färdigställda ämbetsbyggnaden vid Västerbroplan
en organisationsplan för de för myndigheterna gemensamma serviceorganen
utarbetades i samråd med statens organisationsnämnd och statskontorets
tryckeriexpedition. I enlighet härmed svarar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för en ljuskopieringsanläggning som är gemensam för de tre myndigheterna,
medan luftfartsstyrelsen har ett för myndigheterna gemensamt offsettryckeri
samt en fotoavdelning för bl. a. framställning av ritningsvävar,
arkivfoton, offsetplåtar in. m.

Tio av de hörda myndigheterna ha uppgivit att de vänt sig till privata
företag för utförande av ljuskopiering, stencilering o. dyl. Så har t. ex. kammarkollegiet
för stencilering anlitat ett företag som bildats av kollegiets
expeditionsvakter.

Kostnaderna för anlitande av privatföretag för mångfaldigande av handlingar
uppgingo under budgetåret 1959/60 för högsta domstolen till 1 637
kronor, för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till 8 649 kronor, för luftfarts -

211

styrelsen till ca 5 000 kronor, för mynt- och justeringsverket till 3 077 kronor
och för arbetsmarknadsstyrelsen till ca 2 000 kronor. Därutöver kan
nämnas att sjöfartsstyrelsen har uppgivit sig utnyttja privatföretag i mycket
stor utsträckning för mångfaldigande av ritningar till byggnader, fartyg,
hamnar o. dyl. jämte framställning av blåkopior till dylika ritningar, enär
befintlig apparatur är otillräcklig eller saknas för dylika arbetsuppgifter.

Av svaren på den femte frågan — om annan statlig myndighet eller privatföretag
utnyttjas för budskickning — framgår följande.

Endast i undantagsfall — t. ex. under semestertid — har någon tillfrågad
myndighet utnyttjat annan statlig myndighet för budskickning. Dock utnyttjas
expeditionsvaktspersonalen vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen gemensamt såsom postbud.

Privata företag utnyttjas dagligen av riksräkenskapsverket och Sveriges
meteorologiska institut för transporter av paket innehållande räkenskaper
och blanketter respektive för transporter mellan institutets olika tjänstelokaler.
För tyngre transporter anlita vidare väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
riksarkivet, socialstyrelsen, statens institut för konsumentfrågor och
kartverket expressbyråer och stadsbud. Kostnaderna härför ha för de tre
sistnämnda myndigheterna under budgetåret 1959/60 uppgått till respektive
1 470, 2 206 och 8 200 kronor. Härutöver har skolöverstyrelsen upplyst, att
privatföretag regelmässigt anlitas för transport av sådana postkvantiteter
som expeditionsvakterna ej kunna bära i väskor till och från postkontor.
Kostnaderna för dessa transporter uppgå till omkring 6 000 kronor per år.
Det förtjänar nämnas att skolöverstyrelsen jämte byggnadsstyrelsen och
kartverket hos generalpoststyrelsen anhållit om inrättande av en för verken
gemensam postexpedition i ämbetshuset, vilken framställning dock lämnats
utan bifall. Slutligen har också statistiska centralbyrån uppgivit, att expressfirmor
anlitats för tyngre transporter, vilket för varje budgetår medför
ej oansenliga kostnader.

Med anledning av den sjätte frågan — om expeditionsvaktspersonalen utnyttjas
av annan statlig myndighet i andra än under tredje frågan avsedda
fall — har socialstyrelsen upplyst, att styrelsens expeditionsvakter i undantagsfall
av andra myndigheter anlitats för tryckning av adresser å kuvert.
Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgivit, att viss expeditionsvaktspersonal
utnyttjats för tillsyn av de byggnader som inrymma styrelsen,
luftfartsstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen. övriga hörda myndigheter
ha besvarat denna fråga nekande.

Revisorernas uttalande. Revisorerna ha funnit det vara av intresse alt
inhämta upplysningar om kostnaderna för vissa myndigheters expeditionsvaktspersonal
in. in. och ha fördenskull från sammanlagt 32 myndigheter
med tjänstelokaler i Stockholm införskaffat upplysningar i berörda hän -

212

seenden. De myndigheter som därvid utvalts äro främst sådana som ha
tjänstelokaler i omedelbar närhet av annan myndighet. De inkomna uppgifterna
ha redovisats i det föregående. Därav framgår bl. a. att enbart de
totala avlöningskostnaderna under budgetåret 1959/60 för ifrågavarande
personal -— bl. a. i runt tal 250 löneplansanställda — uppgått till över 3,3
milj. kronor.

I regel ombesörja myndigheterna genom egen personal de göromål som
vanligen ankomma på expeditionsvaktspersonal, såsom budskickning, stencilering,
kopiering o. s. v. För särskilda uppgifter anlitas även utomstående
företag eller personer. Revisorerna ha emellertid uppmärksammat att arbetarskyddsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och luftfartsstyrelsen,
som ha tjänstelokaler i omedelbar närhet av varandra, i viss utsträckning
fördelat ifrågavarande uppgifter sinsemellan. Även om förutsättningarna för
en dylik arbetsfördelning måste anses särskilt gynnsamma i detta fall med
hänsyn bl. a. till att de tre myndigheterna ha ämbetsåligganden som nödvändiggöra
tillgång till t. ex. ljuskopieringsanläggning, bör enligt revisorernas
mening en närmare samordning i förevarande avseenden kunna komma
till stånd även inom andra delar av statsförvaltningen. Erinras må att ett
flertal myndigheter ha sina tjänstelokaler på Riddarholmen eller i grannskapet
därav. Även på andra håll i Stockholm förekommer, såsom framgår
av den i det föregående återgivna tabellen, att två eller flera myndigheter
ligga i nära anslutning till varandra. Detta förhållande skapar gynnsamma
förutsättningar för ett gemensamt utnyttjande av personal och maskiner,
vilket i främsta rummet torde gälla i fråga om anläggningar för mångfaldigande
av olika slags handlingar. Icke minst med hänsyn till att dessa anläggningar
som regel äro dyra i anskaffning och det således för statsverket
måste vara ekonomiskt fördelaktigt, om så få myndigheter som möjligt
förses med dylik utrustning, finna revisorerna det angeläget att ovannämnda
förutsättningar för samgående mellan närbelägna myndigheter i görligaste
mån tillvaratagas. Konkret uttryckt skulle detta kunna ske på så sätt, att
en myndighet anskaffade och höll för ändamålet erforderlig apparatur, som
andra myndigheter vid behov skulle ha att anlita; ersättning härför skulle
utgå enligt affärsmässiga grunder. Från vissa håll kommer måhända att
göras gällande, att en sådan organisationsform skulle medföra tidsspillan
och extra besvär. Redan nu förekommer emellertid att berörda myndigheter,
utan att särskilda olägenheter härav torde ha förmärkts, anlita t. ex. privatföretag
för vissa av de förevarande uppgifterna.

Även den budskickning som icke endast avser viss myndighets egna lokaler
bör med fördel kunna samordnas och ske enligt bestämda turer. En
sådan ordning tillämpas som bekant redan nu inom kanslihuset och vissa
större myndigheter. Enligt vad revisorerna erfarit har denna organisationsform
visat sig lämplig i olika hänseenden och bidrager även till att reducera
personalkostnaderna. Av de inkomna svaren på revisorernas rundskrivelse

213

framgår, att privata expressbyråer och stadsbud anlitas i relativt stor utsträckning
för tyngre transporter m. m. Kostnaderna härför ha icke alltid
preciserats men torde sammanlagt uppgå till icke obetydliga belopp. Enligt
revisorernas mening är det förtjänt att övervägas, om icke avtal borde centralt
slutas med viss firma om utförandet av dylika transporter, varigenom
vissa rabatter torde kunna erhållas.

Sammanfattningsvis få revisorerna framhålla, att det genom åtgärder
av den art som här antytts torde vara möjligt att i icke ringa omfattning
nedbringa de utgifter som sammanhänga med expeditionsvaktstjänsten hos
vissa myndigheter i Stockholm. Den närmare utformningen av en sådan
organisation kan emellertid klarläggas först efter ingående undersökning,
avseende bl. a. frågan om vilka myndigheter och vilka arbetsuppgifter som
böra omfattas av samordning. Revisorerna föreslå att en dylik undersökning
snarast kommer till stånd.

214

§ 27

Utgivningen av statsliggaren

Genom beslut den 8 mars 1901 biföll Kungl. Maj:t en av statskontoret
gjord framställning om att den inom ämbetsverket varje år upprättade och
sammanfattade liggaren över statsverkets specialutgiftsstater (statsliggaren)
skulle få befordras till trycket i likhet med vad som sedan många år varit
fallet med dåvarande fjärde och femte huvudtitlarnas utgiftsstater. Den 21
juni 1922 förordnades vidare, att statsliggaren fr. o. m. den 1 juli 1923
skulle upprättas för budgetår samt i så god tid att den kunde föreligga
tryckt den 1 september varje år.

Ursprungligen innehöll statsliggaren stater för allenast ett begränsat antal
ämbetsverk och myndigheter, men den har efter hand utvidgats och omfattade
intill budgetåret 1942/43 statsverkets samtliga specialutgiftsstater med
undantag för de under nuvarande fjärde huvudtiteln upptagna anslagen, för
vilka särskilda liggare upprättades av vederbörande försvarsgrensförvaltningar.
Genom beslut den 13 mars 1942 anbefalldes emellertid statskontoret
att fr. o. m. budgetåret 1943/44 i statsliggaren intaga fjärde huvudtiteln
jämte de för försvarsväsendet gällande avlönings- och pensionsförfattningarna
samt att, i den mån vederbörande militära myndigheter så påkallade,
föranstalta om särtryck därav, att mot ersättning för av särtrycken föranledda
merkostnader tillhandahållas nämnda förvaltningar.

Statsliggaren utgives f. n. i två delar. Del I omfattar statsverkets specialutgiftsstater
under I—XIII huvudtitlarna jämte de af färsdrivande verken;
del II, det s. k. bihanget, innehåller i huvudsak avlönings- och pensionsförfattningar.
Den förstnämnda delen, som för innevarande budgetår upptager
drygt 1 300 sidor, redovisar under specialutgiftsstaterna med tillämpning
av den i riksstaten använda ordningsföljden och nomenklaturen vederbörande
huvudtitlars olika anslag. Vid varje anslag finnas anvisningar å de
författningar, kungl. brev, propositioner, utskottsutlåtanden, riksdagsskrivelser
in. m. som reglera användningen av anslagen.

Statsliggaren har hittills upprättats av statskontorets kassabyrå utom i
vad avser fjärde huvudtiteln, vilken sammanställes av försvarets civilförvaltning.
Sistnämnda huvudtitels specialutgiftsstater utgivas även, i enlighet
med Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 13 mars 1942, separat i en
särskild liggare, till vilken äro fogade personal- och titelförteckningar för
försvaret. I samband med omorganisationen den 1 juli 1961 av den statliga
centrala rationaliseringsverksamheten komma statskontorets åligganden
härutinnan att övertagas av riksrevisionsverket.

I detta sammanhang må erinras om att 1956 års riksdagsrevisorer föreslagit,
att statsliggarens nuvarande bihang skall ersättas med en författ -

215

ningshandbok i lösbladssystéin, tryckt och distribuerad genom postverkets
försorg. I sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr 138 till 1956
års riksdag förklarade sig statsutskottet ha kommit till den uppfattningen,
att flera skäl talade för att det med statsliggarens bihang avsedda syftet tillgodosåges
i den av revisorerna förordade ordningen. Innan en dylik omläggning
komme till stånd, syntes emellertid vissa med frågan sammanhängande
spörsmål böra ytterligare prövas. Enligt utskottets mening kunde detta
lämpligast ske på så sätt, att statskontoret och generalpoststyrelsen finge
i uppdrag att gemensamt utarbeta ett detaljerat förslag i ämnet, varvid jämväl
de av remissmyndigheterna anförda synpunkterna borde skänkas vederbörligt
beaktande. På Kungl. Maj:t finge sedan ankomma att vidtaga de
åtgärder som med hänsyn till resultatet av de båda förenämnda ämbetsverkens
utredning kunde vara motiverade.

Riksdagens framställning i ärendet är, såvitt revisorerna ha sig bekant,
alltjämt beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

Revisorernas uttalande. Såsom riksdagens revisorer vid ett par tillfällen
tidigare framhållit, utgör statsliggaren ett viktigt hjälpmedel vid de administrativa
frågornas handläggning inom olika delar av statsförvaltningen. I
samma mån som denna vuxit i omfattning har också statsliggarens betydelse
ökat. Även för riksdagens skilda organ har den blivit nära nog oumbärlig
som en tillförlitlig uppslagsbok i det dagliga arbetet.

Då statsliggaren utgives budgetårsvis, är det självfallet av vikt att den
utkommer så tidigt som möjligt under löpande budgetår. Enligt Kungl.
Maj:ts ovannämnda beslut den 21 juni 1922 skall den föreligga tryckt den
1 september varje år. På grund av statsförvaltningens stora tillväxt sedan
detta beslut meddelades är det dock numera knappast möjligt att färdigställa
statsliggaren före nämnda datum, särskilt som regleringsbrev och
andra beslut som skola intagas i liggaren ofta ej expedieras förrän i juli
månad eller i vissa fall t. o. m. än senare. Mot bakgrunden av vad ovan sagts
om statsliggarens betydelse och med hänsyn till att den äger aktualitet endast
under löpande budgetår är det dock synnerligen beklagligt, att den
numera i allmänhet utkommer först i november månad eller när mer än
en tredjedel av budgetåret gått till ända. Revisorerna äro medvetna om att
statskontoret — som hittills haft det huvudsakliga ansvaret för statsliggarens
redigering — under senare år haft brist på personal, vilket skapat
svårigheter för ämbetsverket även i berörda hänseende. Jämväl tryckeritekniska
skäl torde ha bidragit till förseningen. Det är emellertid i hög grad
önskvärt, att liggaren i fortsättningen utkommer tidigare än vad som varit
fallet under senare år.

Som ovan nämnts skall redigeringen fr. o. in. den 1 juli 1961 övertagas av
det nya riksrevisionsverket. Revisorerna vilja med hänsyn till det anförda
starkt understryka vikten av att det nya verket avdelar erforderlig personal

216

för ifrågavarande arbetsuppgifter, varigenom förutsättningar för en tidigare
utgivning av statsliggaren skapas. Ytterligare en möjlighet i sådant syfte
som synes värd att överväga är att — såsom redan 1947 års revisorer ifrågasatte
— utgiva huvudtitelvis ordnade specialupplagor till förmån för de myndigheter
som icke ha behov av hela statsliggaren. Sådana specialupplagor,
motsvarande den nuvarande särskilda liggaren för fjärde huvudtiteln, torde
i vissa fall kunna utkomma tidigare än den samlade liggaren. Omnämnas må
att liggaren för fjärde huvudtiteln i år kom revisorerna till handa den 27
oktober; hela liggaren mottogs först den 14 november. En i enlighet med
1956 års revisorers förslag ändrad princip för utgivningen av bihanget —
som i huvudsak innehåller avlöningsförfattningar — torde även kunna bidraga
till att det med statsliggaren avsedda ändamålet tillgodoses på ett
bättre sätt än vad f. n. är möjligt. Som exempel på den mindre tillfredsställande
utformningen av statsliggarens nuvarande bihang må erinras om att
de lönebelopp som äro intagna i bihanget för budgetåret 1960/61 — vilket var
tillgängligt för revisorerna den 2 november 1960 — äro aktuella blott intill
utgången av år 1960.

•:r

217

§ 28

Vissa ersättningar vid centraltullkammaren i Stockholm

I ett särskilt yttrande, som finnes fogat till protokoll, hållet vid sammanträde
med Stockholms stads prövningsnämnd den 12 maj 1960, § 11 804,
rörande taxeringen för år 1959 för viss firma, uttalas i huvudsak, att det
syntes tveksamt om avdrag icke bort medgivas firman för den ersättning,
som enligt uppgift utgått till anställda i tullen för deras arbete under tjänstetid
för sortering av gods åt firman. Anledning syntes icke föreligga att betvivla
bolagets uppgift att ersättningarna utbetalats.

Under hänvisning till innehållet i detta särskilda yttrande anhöllo revisorerna
i skrivelse den 23 maj 1960 till generaltullstyrelsen, att styrelsen måtte
till revisorerna avgiva det yttrande, vartill anledning kunde föreligga. På
grund härav anbefallde generaltullstyrelsen tulldirektionen i Stockholm att
avgiva utlåtande i ärendet. I skrivelse den 30 juni 1960 har tulldirektionen
avgivit sådant utlåtande. Vid direktionens skrivelse har fogats en till tulldirektionen
ställd skrivelse från tullfiskalen i Stockholm jämte protokoll
vid av tullfiskalen den 8, 9, 10 och 13 juni 1960 till utredning i saken hållna
förhör med en hos nämnda firma anställd stuveriförman samt åtskilliga
tulltjänstemän.

Av tullfiskalens skrivelse framgår i huvudsak följande.

Tullfiskalen hade hört en stuveriförman hos firman i fråga. Av förhöret
framgick, att viss bevakningspersonal vid centraltullkammaren i Stockholm
plägade mottaga gottgörelse från firman för medverkan vid godssortering
under tjänstgöringstid. Då mottagandet av sådan gottgörelse stred mot
givna bestämmelser, hade en serie förhör inletts, till vilka kallats tolv bevakningstjänstemän
slumpvis utvalda bland ett 50-tal under veckan den
7—It juni 1960 till lossningskontroll posterade befattningshavare.

På sätt närmare framginge av förhörsprotokollen hade elva av de tolv
hörda tulltjänstemännen medgivit, att de, huvudsakligen för utförda sorteringsuppdrag,
stundom av stuveriförmän mottagit smärre penningbelopp
varierande, för man och år räknat, från ett fåtal kronor till 100 å 125 kronor.
Med hänsyn till vad ovan nämnts angående sättet för urvalet av de ifrågavarande
tjänstemännen syntes fog finnas för att uppfatta de nu lämnade
medgivandena som uttryck för en inom ifrågavarande personalgrupp utbildad
praxis med viss hävd. Till stöd för en sådan uppfattning kunde för
övrigt åberopas, dels en uppgift av en tulluppsyningsman, att han hört att
ersättning av ifrågavarande slag förekommit sedan år 1923, dels ock stuveriförmannens
påstående, att »så hade det gått till så länge han kunde minnas».

I betraktande härav hade tullfiskalen funnit det vara föga ändamålsenligt
att fullfölja utredningen med ytterligare förhör. Från åklagarsynpunkt syn -

218

tes nämligen det föreliggande materialet kunna utgöra tillräcklig grundval
för handläggning av ärendet.

Vid bedömning av åtalsfrågan hade följande omständigheter beaktats.
Det var å ena sidan ostridigt att av tolv hörda tjänstemän elva erkänt att
de av stuveriförmän mottagit gottgörelse, sedan de i samband med lossning
av gods utfört visst bestyr med sortering av godset. Mottagandet av sådan
gottgörelse måste anses stå i strid mot bestämmelserna i 198 § andra stycket
i tullstadgan. Det heter i 198 §, att trafikant icke må åt tulltjänsteman bjuda
gottgörelse i någon form för åtgärd, som å övertid eller eljest av tjänstemannen
under tjänstgöring vidtagits. Ej heller må tulltjänsteman för sådan åtgärd
fordra eller mottaga gottgörelse i vilken form det vara må. Å andra
sidan syntes icke kunna förbises, att de vid varje tidpunkt mottagna penningbeloppen
varit, såvitt kunnat utrönas, förhållandevis bagatellartade.
Vad stuveriförmannen uppgivit i fråga om utbetalning av visst belopp per
timme syntes icke behöva motsäga tjänstemännens uppgifter om de uppburna
beloppens storlek. Vidare borde tillbörlig hänsyn tagas till det ovan
antydda förhållandet, att de nu närmast åsyftade tjänstemännen allenast
utgjorde exempel bland inånga andra och att ingenting motsade det a\
omständigheterna i ärendet styrkta antagandet, att systemet med ersättning
för godssortering tillämpats sedan decennier tillbaka. Det syntes vid sådant
förhållande icke stå i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet
att nu väcka åtal mot ett mer eller mindre godtyckligt antal tulltjänstemän
för vad de i förevarande hänseende kunde ha förbrutit. Vid övervägande avvad
sålunda förekommit hade tullfiskalen funnit ytterligare åtgärder i ärendet
från hans sida icke påkallade.

Generaltullstyrelsen upplyser i sitt yttrande till revisorerna, att vad i ärendet
förekommit givit styrelsen anledning att i en särskild rundskrivelse den
14 juni 1960 erinra tullpersonalen om det enligt 198 § tullstadgan gällande
förbudet för tulltjänsteman att för åtgärd, som av honom å övertid eller
eljest under tjänstgöring vidtagits, fordra eller mottaga gottgörelse i vilken
form det vara må samt om det med överträdelse av detta förbud stadgade
straffansvaret.

Revisorernas uttalande. Såsom den föregående redogörelsen utvisar har på
revisorernas initiativ inom tullverket företagits en utredning, av vilken
framgår att viss tullpersonal i strid mot givna föreskrifter mottagit ersättning
för arbete under tjänstetid för sortering av gods för en privat firmas
räkning. Vad tjänstemännen sålunda låtit sig komma till last har tullfiskalen
emellertid med hänsyn till föreliggande omständigheter funnit skäligen
icke böra föranleda åtal.

Utredningen i ärendet synes ge vid handen, att den gottgörelse som vederbörande
mottagit är förhållandevis liten. Högsta beloppen per år ha uppgivits
till 100 å 125 kronor. Å andra sidan är det ådagalagt, att ifrågavarande

219

ersättningar utbetalats under en följd av år. Det är i betraktande härav
enligt revisorernas mening ägnat att förvåna, att saken icke tidigare kommit
i dagen. Revisorerna hälsa emellertid med tillfredsställelse, att generaltullstyrelsen
utfärdat ett cirkulär med erinran om gällande bestämmelser i ämnet,
och anse sig bl. a. på grund härav kunna räkna med att styrelsen tillser
att liknande förfaranden i fortsättningen icke skola upprepas. Revisorerna
— som utgå från att den i sammanhanget aktuella skattefrågan kommer att
prövas i vederbörlig ordning — finna det givetvis angeläget, att även andra
myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på att icke liknande händelser
förekomma inom andra delar av förvaltningen, och ha bl. a. med hänsyn
härtill velat lämna riksdagen en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit.

220

§ 29

Ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder

I 6 § 1 mom. taxeringsförordningen (SFS 1956: 623) föreskrives, att ordförande
i taxeringsnämnd förordnas av länsstyrelsen i samband med indelningen
i taxeringsdistrikt. Därvid utses tillika, om ej förordnande meddelats
enligt 2 mom. samma paragraf, en person att i egenskap av kronoombud
vara ledamot i nämnden.

I nyssnämnda moment stadgas att för särskild taxeringsnämnd, som
enligt vad i 4 § fjärde stycket samma förordning stadgas skall verkställa
taxering av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, länsstyrelsen
skall förordna taxeringsassistent att biträda nämnden. Nämnda fjärde stycket
har följande lydelse.

I fögderi, så ock i stad med egen uppbördsförvaltning skall finnas särskilt
taxeringsdistrikt inom vilket särskild taxeringsnämnd verkställer taxering
av fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser, vilkas inkomstförhållanden
med hänsyn till förvärvskällans art eller eljest äro av mera invecklad
beskaffenhet. I födgeri och stad som nu sagts må ock inrättas flera
sådana särskilda taxeringsdistrikt.

Enligt 4 § femte stycket skall i län finnas ett eller flera särskilda taxeringsdistrikt,
där särskild taxeringsnämnd verkställer taxering av andra skattskyldiga
än fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser.

Särskild taxeringsnämnd finnes således av två slag, dels sådan som har
att taxera vissa kategorier fysiska personer, dödsbon och familjestiftelser
och dels sådan som har att taxera juridiska personer i övrigt av olika slag.

Några särskilda bestämmelser om inom vilken krets personer ordförande
och kronoombud i taxeringsnämnd skall hämtas finnas icke i taxeringsförordningen
utöver den allmänna föreskriften i 13 §, att till ledamöter och
suppleanter i nämnderna redliga och allmänt aktade personer böra utses,
vilka kunna antagas besitta nödig insikt och erfarenhet.

Det må erinras om att 1955 års taxeringssakkunniga (SOU 1955: 51) föreslog
införandet av s. k. tjänstemannataxering i första instans. Beslutanderätten
i taxeringsärendena skulle dock alltjämt ligga hos taxeringsnämnder
med förtroendevalda ledamöter. I nämndernas organisation och sammansättning
föreslogos icke andra ändringar än sådana som följde av förslaget
om införande av tjänstemannataxering. Då den tjänsteman som skulle biträda
taxeringsnämnden bl. a. skulle få till uppgift att bevaka det allmännas
intresse, skulle uppdragen som kronoombud falla bort liksom också uppdragen
som taxeringskonsulenter. I fråga om valet av ordförande anförde
de sakkunniga följande.

Ordförande i taxeringsnämnden bör utses på samma sätt och efter samma

221

grunder som hittills. Då i taxeringsnämndens arbete kommer att deltaga en
taxeringsintendenten underställd befattningshavare synes det knappast lämpligt
att till ordförande utse annan vid länsstyrelsens taxeringssektion anställd
tjänsteman. Detta kunde nämligen ge sken av att taxeringen fastställdes
av dessa båda tjänstemän och kanske också i realiteten verka minskande
på nämndens inflytande. Principen bör med andra ord vara att till
ordförande utses någon betrodd och med ortserfarenhet utrustad person,
som inte har att i sin ordinarie verksamhet syssla med taxeringsarbete. Att
vi inte velat direkt inskriva en regel härom i taxeringsförordningen sammanhänger
med att undantagsvis och alldeles särskilt under ett övergångsskede
länsstyrelserna bör ha möjlighet att mera fritt utse ordförande i
taxeringsnämnd.

\ id anmälan av proposition i ämnet (1956:150) godtog föredragande
departementschefen endast delvis förslaget om införande av tjänstemannataxering.
I fråga om ordförandens i taxeringsnämnd ställning framhöll departementschefen,
att det vore ett betydelsefullt önskemål, främst med tanke
på allmänhetens förtroende för taxeringsnämnderna, att ordföranden finge
inta en markerat opartisk ställning. Den dåvarande ordningen vore icke
invändningsfri på denna punkt. Förvisso talade starka skäl, såsom de sakkunniga
påpekat, för en ordning enligt vilken ordföranden befriades från
skyldigheten att gentemot de skattskyldiga agera som den granskande och
utredande för att därefter själv ta del i och leda bedömandet av gransknings-
och utredningsresultatet.

Departementschefen erinrade även om att i betänkandet föreslagits förbud
för tjänsteman vid länsstyrelses taxeringssektion att inneha uppdrag som
ordförande eller kronoombud. Detta förslag, för vilket i och för sig beaktansvärda
skäl kunde anföras, syntes, därest endast en partiell reform av
organisationen i första instans ifrågakomme, icke böra upptagas. Departementschefen
ville för övrigt erinra om sitt förut framförda förslag att de
särskilda taxeringsnämnderna för aktiebolag m. fl. skulle bibehållas enligt
dåvarande ordning, nämligen med hänsyn till att taxeringen där omhänderhades
av högkvalificerade befattningshavare. Dessa bestode till mycket stor
del just av taxeringssektionens ordinarie personal, som utförde arbetet som
en bisyssla; det kunde med den intagna ståndpunkten alltså inte ifrågakomma
att utfärda det med de sakkunnigas uppläggning väl motiverade
förbudet mot rätt för denna personal att inneha taxeringsuppdrag. Mer
tveksam syntes man enligt departementschefens mening kunna vara inför
frågan, huruvida de avsedda nya taxeringsassistenterna borde kunna inneha
uppdrag som ordförande eller kronoombud. Vissa principiella invändningar
kunde anföras häremot, och departementschefen fann övervägande skäl tala
för att assistenterna regelmässigt icke erhölle sådana uppdrag. Något uttryckligt
stadgande i ämnet syntes emellertid icke vara erforderligt.

Vad departementschefen sålunda anfört föranledde ej erinran från riksdagens
sida.

222

Mot bakgrunden av nu återgivna uttalanden ha revisorerna funnit det
vara av intresse att undersöka i vilken utsträckning tjänstemän vid länsstyrelsernas
taxerings- och uppbördssektioner samt vid de lokala skattemyndigheterna
inneha uppdrag av här ifrågavarande slag. Revisorerna ha
därför i en rundskrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna infordrat
erforderliga uppgifter i ämnet avseende taxeringsåret 1960. Det med
anledning därav erhållna materialet kan sammanfattas på följande sätt.

Det sammanlagda antalet personer som förordnats till taxeringsnämndsordförande
har uppgått till 2 892. Antalet taxeringsnämnder i vilka till ordförande
förordnats person anställd å landskontoret är 586. Detta antal fördelar
sig med 451 på lokal taxeringsnämnd och med 135 på särskild. Motsvarande
antal för person anställd vid prövningsnämndens kansli är 65 (5o
resp. 10), vid lokal skattemyndighet 285 (226 resp. 59) samt vid annan
uppbördsmyndighet än vederbörande länsstyrelse 139 (110 resp. 29). Totalantalet
nämnder i vilka till ordförande utsetts person tillhörande någon av
nämnda kategorier blir således 1 075. I 281 av dessa 1 075 nämnder har till
kronoombud förordnats person med någon av nyss nämnda anställningar.
Av ifrågavarande kronoombud äro 160 (96 resp. 64) anställda på landskontoret,
5 vid prövningsnämndens kansli (4 resp. 1), 55 (55 resp. 0) hos lokal
skattemyndighet samt 61 (51 resp. 10) vid annan uppbördsmyndighet än
länsstyrelse. Antalet taxeringsnämnder med taxeringsassistent, i vilka till
ordförande förordnats person anställd antingen på landskontoret, vid prövningsnämndens
kansli, hos lokal skattemyndighet eller vid annan uppbördsmyndighet
än länsstyrelse, är respektive 41, 1, 36 och 4.

Revisorernas uttalande. Ett av de väsentligaste syftena med de senaste
årens reformarbete på beskattningsväsendets område har varit att stärka
rättsskyddet för den enskilde. Som ett led häri får ses taxeringssakkunnigas
förut omnämnda förslag att införa en ordning, i vad avser taxeringsarbetet i
första instans, enligt vilken ordföranden skulle befrias från skyldigheten att
gentemot de skattskyldiga agera som den granskande och utredande för att
därefter själv ta del i och leda bedömandet av gransknings- och utredningsresultatet.
Detta förslag har emellertid ställts på framtiden. Såsom i olika
sammanhang understrukits måste det dock vara ett väsentligt intresse att
ordföranden i taxeringsnämnd intager en sådan ställning, att allmänhetens
förtroende till nämnden icke rubbas. Mot bakgrunden härav ha revisorerna
funnit det vara av intresse att från överståthållarämbetet och länsstyrelserna
inhämta uppgift om i vilken utsträckning personer anställda hos
skattemyndighet förordnats till taxeringsnämndsordförande. De erhållna
uppgifterna ha sammanfattats i det föregående, vartill i första hand torde
få hänvisas.

Totala antalet taxeringsnämndsordförande som redovisats är 2 892. I
sammanlagt 651 nämnder har till ordförande utsetts person anställd vid

223

vederbörande länsstyrelse; av sistnämnda antal äro 586 anställda å landskontoret
och 65 vid prövningsnämndens kansli. Antalet taxeringsnämndsordförande
med anställning hos lokal skattemyndighet är 285 och hos annan
uppbördsmyndighet än länsstyrelse 139. Av ifrågavarande uppgifter framgår
således, att ett betydande antal taxeringsnämndsordförande har sin anställning
hos myndigheter med uppgifter på skatteområdet. I blickpunkten
komma givetvis därvid främst de ordförande som äro anställda hos länsstyrelse.
Med hänsyn till de uppgifter denna har inom beskattningsväsendet
kan ett sådant förhållande ur principiella synpunkter knappast vara tillfredsställande,
och särskilt måste detta anses gälla i fråga om tjänstemän
vid prövningsnämndens kansli med hänsyn till den ställning prövningsnämnden
numera intager. Det är emellertid uppenbart att denna fråga icke
kan betraktas enbart ur dylika principiella synpunkter. I sammanhanget
måste nämligen även beaktas att det sedan länge föreligger betydande svårigheter
att rekrytera ordförande med tillräcklig kompetens, och detta gäller
kanske främst för s. k. rörelsedistrikt. Då det såväl för de skattskyldiga som
för det allmänna är av väsentlig vikt, att taxeringsnäinndsordförandena äro
lämpliga för sitt uppdrag, torde det därför under nuvarande förhållnaden
vara oundvikligt, att tjänstemän anställda vid landskontoret förordnas till
ordförande, särskilt som dessa genom taxeringsarbetet erhålla kunskaper
och erfarenhet som äro av värde i arbetet på länsstyrelsen. Det är emellertid
självklart, att länsstyrelsetjänsteman i denna egenskap icke skall deltaga i
handläggningen av ärenden som han tidigare behandlat i taxeringsnämnd.
Erinras må att justitieombudsmannen genom beslut den 7 december 1959
på given anledning uttalat, att anlitande av taxeringsnämndsordförande
såsom protokollförare i prövningsnämnd vid handläggning och prövning axbesvär
över taxering, i vilken protokollföraren deltagit i taxeringsnämnden,
är ägnat att rubba det förtroende till myndigheterna, som jävsbestämmelserna
äro avsedda att skydda, och att en sådan ordning därför icke hör förekomma.
Över huvud taget måste revisorerna — såsom förut antytts
starkt ifrågasätta lämpligheten av att tjänstemän vid prövningsnämndens
kansli äro verksamma inom taxeringsarbetet i första instans. Nu anförda
synpunkter kunna — om än ej med samma styrka — anses gälla även beträffande
kronoombud.

Om det således ur olika synpunkter f. n. torde vara ofrånkomligt att till
ordförande eller kronoombud i taxeringsnämnd utses personer anställda vid
landskontoret, synes det emellertid i hög grad önskvärt att i dylik nämnd
icke samtidigt förordnas kronoombud (ordförande) som är anställd vid
samma länsstyrelse. Så har emellertid skett i sammanlagt 165 nämnder. En
sådan ordning kan lätt giva de skattskyldiga det intrycket, att taxeringen
fastställes av två taxeringstjänstemän. Visserligen är detta formellt icke
fallet, eftersom taxeringsnämnden i sin helhet har att bedöma ärendena. Av
naturliga skäl är det emellertid knappast möjligt för nämndens enskilda

224

ledamöter att på samma ingående sätt som ordföranden och kronoombudet
granska samtliga deklarationer. I praktiken blir det därför ofta framför allt
dessa båda personer som komma att påverka taxeringens utfall. Liksom då
det gäller ordförandeposterna kunna givetvis svårigheter föreligga för länsstyrelserna
att försäkra sig om för uppdraget lämpade kronoombud. Enligt
revisorernas mening bör man likväl målmedvetet sträva efter att i nämnd
som har ordförande eller kronoombud anställd vid respektive länsstyrelse
utse annat kronoombud respektive ordförande än länsstyrelsetjänsteman.
Samma synpunkter kunna f. ö. åberopas i fråga om ordförandeskapet i
nämnd, där taxeringsassistent tjänstgör.

Det synes revisorerna angeläget att vad nu anförts i möjligaste mån vinner
tillämpning vid utseendet av ordförande och kronoombud i taxeringsnämnd.
Revisorerna få därför föreslå, att synpunkterna genom ett särskilt
Kungl. Maj :ts cirkulär bringas till länsstyrelsernas kännedom.

225

§ 30

Premieringen av frivilligt banksparande

I propositionen nr 193 till 1955 års riksdag föreslogs viss statlig premiering
av frivilligt banksparande under åren 1955 och 1956. Förslaget innebar
att för sparbelopp, för varje år högst 1 000 kronor, som under nämnda
år insattes på särskilt upplagt bankkonto och som innestod intill utgången
av år 1960, skulle utgå sparpremie med i fråga om 1955 års sparande 20 och
i fråga om 1956 års sparande 15 procent av sparbeloppet. Som villkor gällde
att spararen under sparåret skulle ha ökat sina sammanlagda banktillgodohavanden
minst med sparbeloppet. Premien, som skulle vara skattefri, skulle
preliminärt gottskrivas på kontot vid insättning men icke få lyftas förrän
år 1961, då statsverket skulle utanordna premiebeloppet till banken. Förslaget
godkändes av riksdagen och författning i ämnet utfärdades genom
förordningen den 3 juni 1955 (SFS nr 304).

Premierna komma såsom nämnts att utbetalas till spararna vid ingången
av år 1961. För ändamålet har i riksstaten för innevarande år upptagits ett
förslagsanslag av 120 500 000 kronor. Beloppet är grundat på uppgifter som
bank- och fondinspektionen lämnat. Enligt dessa uppgingo den 30 juni 1959
de ännu kvarstående premieberättigade beloppen till 675 638 264 kronor.
Då härav under år 1955 insatts 382 324 868 kronor samt under år 1956
293 313 396 kronor, uppgå premierna för år 1955 (20 %) till 76 464 974
kronor och för år 1956 (15 %) till 43 997 009 kronor eller tillhopa
120 461 983 kronor.

I Meddelanden från konjunkturinstitutet, serie B: 25, finnes redovisad
en undersökning som institutet utfört rörande hushållens sparande år 1955.
Såsom bilaga 4 till nämnda publikation är fogad en redogörelse för preiniesparandet.
Ur denna må följande uppgifter och kommentarer återgivas.

Till att börja med erinras om att vid utformningen av bestämmelserna
i ämnet premiebetalningarna av praktiska skäl icke kunde begränsas till
enbart sådant sparande som kom till stånd som resultat av premieringen.
Ingenting hade hindrat hushållen att betrakta premiesparandet som ett alternativt
sätt att placera sparmedel och icke som ett incitament till att spara
mer än eljest. Hushåll, som ändå skulle ha sparat så mycket att deras sparande
i likvida tillgångar skulle ha uppgått till maximibeloppet för premiesparandet,
hade således icke alls behövt höja sitt sparande för att fullt
komma i åtnjutande av premierna. Det syntes därför vara omöjligt att dra
några slutsatser om kausalsammanhanget mellan större sparande och införande
av premierna, även om man kunde konstatera att de hushåll som
utnyttjat möjligheten sparat mera än de övriga. Något direkt svar på den
grundläggande fiagan, till vilken del införande av premiesparandet hade
15 Rev. berättelse emu. statsverket dr 1060 l

226

resulterat i sammanlagt större hushållssparande än annars skulle ha kommit
till stånd under åren 1955 och 1956, kunde således icke erhållas vare
sig genom sparundersökningen eller genom annan befintlig statistik. Eftersom
sparundersökningen skulle belysa hushållssparande! under år 19j5,
vore det dock naturligt att vid intervjuerna uppgifter inhämtades över premiesparandet
i de i undersökningen ingående inkomstenheterna. Därigenom
skulle det bli möjligt att — med den ringa grad av säkerhet som undersökningen
till följd av sin begränsade omfattning och den använda tekniken

hacje _ studera premiesparandets förekomst hos och fördelning mellan

olika slags inkomstenheter. Denna summariska bild av premiesparandets betydelse
för olika slags sparare hade kompletterats med vissa speciella frågor
beträffande bland annat det sätt på vilket inkomstenheterna hade finansierat
premiesparandet och om vissa attityder till sparformen. Som självständig
inkomstenhet räknades varje ogift person född 1940 eller tidigaie,
gifta par räknades alltid till samma inkomstenhet; barn födda 1941 eller
senare räknades till föräldrarnas (vårdarnas) inkomstenhet. I fortsättningen
anföres i undersökningen följande.

Premiesparandet under år 1955 uppgick enligt sparundersökningen totalt
till 380 miljoner kronor och antalet inkomstenheter som redovisat något
premiesparande till närmare 337 000. I inkomstenheter som utgörs av gifta,
par kan såväl mannen som hustrun uppträda som premiesparare, varför
antalet personer som premiesparat är högre — det uppgår till drygt 430 000.
Om dessa siffror jämförs med uppgifterna från annan statistik finner man
att såväl det totala premiesparandet som antalet premiesparare under ar
1955 underskattats i sparundersökningen med 18—19 procent. Den relativt
stora avvikelsen från de »verkliga» värdena, som här kan konstateras, kan
sättas i samband med att endast 140 av de i undersökningen ingående 1 103
inkomstenheterna redovisat något premiesparande och att de beräknade
värdena således torde vara behäftade med betydande felmarginaler.

I tabell 1 redovisas premiesparandet samt vissa andra data för enheter
som har, respektive inte har, premiesparat under år 1955, varvid enheterna
här delats upp efter huvudsaklig inkomstkälla och inkomstens storlek.
Drygt 10 procent av de intervjuade enheterna har vid intervjuerna uppgivit
att de premiesparat under år 1955. Det premiesparade beloppet uppgår
till 1 127 kronor i genomsnitt för sådana enheter som har premiesparat.
Andelen enheter som har premiesparat är högst för tjänstemän och jordbrukare
och lägst för enheter med »andra» huvudsakliga inkomstkällor.
Andelen premiesparare stiger starkt med stigande inkomst till 20 000 kronorsgränsen
om inkomsten räknas före skatt, varefter den sjunker i de
högsta inkomstklasserna. Även det i genomsnitt sparade beloppet är mindre
i de lägre inkomstklasserna och större i de högre klasserna. Om enheterna
uppdelas efter huvudsaklig inkomstkälla är det premiesparade beloppet
högst för företagare och tjänstemän och lägst för arbetare och enheter med
»andra» inkomstkällor. Premiesparandet utgör i genomsnitt ca 30 procent
av sparandet för de enheter som utnyttjat sparformen i fråga. Vid uppdelning
efter huvudsaklig inkomstkälla varierar premiesparandets andel av
det totala sparandet för dessa enheter mellan 8 procent för företagare och

227

47 procent för arbetare. I den lägsta inkomstklassen uppgår premiesparandet
för de enheter som premiesparat till ett högre belopp än samma enheters
totala sparande. Skillnaden i det totala sparandets omfattning för
enheter som har respektive inte har premiesparat är anmärkningsvärt stor.

1 genomsnitt uppgår det totala sparandet för enheter som utnyttjat möjligheten
att premiespara till ett omkring sju gånger större belopp än för övriga.
Av de grupper som särredovisas i tabellen gäller detta för samtliga utom
lör enheter i den lägsta inkomstklassen. Även inkomsterna är avsevärt högre
för premiespararna än för andra enheter, såväl i genomsnitt för samtliga
enheter som för enheter med olika huvudsakliga inkomstkällor. I genomsnitt
överstiger inkomst före skatt för en enhet som premiesparat med 45
procent motsvarande belopp för en enhet som inte har premiesparat. Slutligen
redovisas i tabellen även de genomsnittliga inkomstvinsterna, d. v. s.
tips-, lotteri-, totalisatorvinster in. in., för enheter som har respektive inte
har premiesparat. De genomsnittliga inkomstvinsterna uppgår för en enhet
som har premiesparat till närmare 10 gånger så högt belopp som för övriga
enheter. Förhållandet gäller för samtliga grupper som särredovisas i tabellen,
utom för jordbrukare. Det förefaller som om inkomstvinsterna i hög
grad skulle ha stimulerat premiesparandet.

Utöver de rent faktiska upplysningarna om vilka hushåll som premiesparar
och till vilka belopp premiesparandet uppgått ställdes vid sparundersökningens
intervjuer vissa frågor som avsågs belysa intervjupersonernas
allmänna inställning till premiesparandet, hur de" finansierat 1955 års
premiesparande samt deras planer för år 1956. Svaren på dessa frågor måste
tolkas med största försiktighet.

För det första har de enheter som redovisat premiesparande fått ange på
vilket sätt de finansierat detta. I svaren på frågan — som framgår av tabell

2 — har närmare 2/3 av enheterna uppgivit sig ha tagit de premiesparade
pengarna från sina löpande inkomster. Drvgt 6 procent av enheterna har
på premiesparkonto satt in pengar som de innehaft redan före den 1 januari
1955. Av de återstående 28 procenten har mer än 4 procent premiesparat
Pengar som de fått genom att sälja någonting och ungefär lika stor del har
använt skatteåterbäringen till premie sparande. Bland de övriga i intervjusvaren
omnämnda finansieringssätten förekommer användande av inkomstvinsterna
för premiesparande, finansiering genom att skuldåterbetalning
skjutits fram i tiden in. in. Av de 140 enheter som i sparundersökningen
redovisat något premiesparande har endast eu inte ansett sig kunna säga
hur sparandet finansierats. Med hänsyn till frågans svårighetsgrad för enhetei
med mer än en finansieringsmöjlighet förefaller det förvånansvärt
att inte ller enheter återfinns i »vet inte»-gruppcn, särskilt mot bakgrunden
a\ den höga frekvensen av sadana svar pa vissa andra frågor i intervjun.
Fn tänkbar förklaring är att premiesparare genom de villkor som uppställt»
för att komma i åtnjutande av premierna gjorts uppmärksamma på vad
slags pengar de använt för premiesparande och att det därför haft svaret
På frågan »färdigt» redan före intervjun. Fördelningen av de premiesparade
Pengarna efter olika finansieringssätt sammanfaller i stort sett med fördelningen
av enheterna. Den övervägande delen av premiesparandet syns
ha blivit finansierat på sådant sätt alt det kan betecknas som nysparande.
Endast 11—-12 procent av premiesparandet - det som kommit till stånd
genom insättning av pengar som innehafts redan före den 1 januari 1955

Tabell t

Premiesparandet för olika typer av inkomstenheter

Inkomstenheter efter typ	Antal intervjuade enheter	Procentuella för-delningar av in-komstenheter	Enheter som premiesparat i procent av totala anta- let enheter i gruppen	Premiesparat belopp per enhet som redovisat pre- miesparande kronor	Totalt sparande i kronor	Inkomst före skatt i kronor	Inkomstvinster i kronor
som har pre-miesparat	som inte har premiesparat	som har pre- miesparat	som inte har premiesparat	per enhet som har premiespa- rat	per enhet som inte har premie- sparat	per enhet som har premiespa- rat	per enhet som inte har premie- sparat	per enhet som har premiespa- rat	per enhet som inte har premie- sparat
Samtliga enheter	140	963	100,0	100,0	10,6	1 127	3 697	529	14 311	9 863	1 637	174
Huvudsaklig in-
komstkälla:
Tjänst:	59	467	50,0	52,3	10,2	995	2 112	262	12 402	9 741	457	186
	47	189	24,2	15,2	15,9	1 355	3 378	697	20 646	16 699	1 212	162
	13	71	10,7	7,5	14,5	1 138	3 018	1 820	9 933	8 519	378	477
	11	61	6,4	5,1	12,8	1 484	17 978	2 136	23 565	15 007	16 041	245
Annat	10	175	8,7	19,9	4,9	983	4 072	200	6 238	4 147	605	18
Inkomstklasser,
kronor — 4 990	8	259	9,5	30,2	3,6	575	364	387	2 899	2 785	241	190
5 000— 9 990	24	226	20,9	28,0	8,1	922	5 103	63	7 788	7 559	4 935	98
10 000—14 990	40	234	35,7	24,7	14,6	1 039	2 523	475	12 669	12 140	530	220
15 000—19 990	29	101	19,6	9,4	19,8	1 338	3 494	973	17 476	16 984	443	71
20 000—34 990	32	109	12,3	6,3	18,8	1 749	6 370	1 785	26 345	23 945	2 430	413
35 000—	7	34	2,0	1,4	14,8	1 571	8 563	— 765	60 297	57 837	464	136

Anm. I samtliga kolumner utom kol. 2 har använts uppräknade värden. Fördelningen i

inkomstklasser avser inkomst före skatt.

229

eller erhållits genom försäljning av andra värden — kan uppenbart inte
töras till denna del. Med hjälp av svaren om premiesparandets finansiering
kan dock ingenting sägas om hur stor del av de »nysparade» pengarna som
har sparats som en direkt följd av premieringen.

Tabell 2

Premiesparamlels finansiering

Procentuell fördel -

			Antal inter- vjuade enheter	ning
			av en-heter som premie-sparat	av det totala premie-sparan-det
Premiesparandet	har	finansierats ur årets inkomster	95	65,5	66,4
	»	» med pengar som inne-
		hafts före den 1/1 1955	8	6,1	7,3
»	»	» på annat sätt	36	28,1	26,1
Intervjupersonen	vet	inte hur han finansierat premie-
sparandet			1
		Summa	140	100,0	100,0

En antydan till ett svar på detta problem kan snarare utläsas ur svaren
på nästa fråga. I denna har intervjupersonerna tillfrågats vad de skulle ha
gjort med de premiesparade pengarna ifall denna speciella sparform inte
hade kommit till. Som framgår av tabell 3 påstår den övervägande delen av
de intervjuade att de skulle ha sparat pengarna ändå. Endast 2,3 procent
av inkomstenheterna påstår sig ha avstått från att köpa något för att premiespara,
medan 4,4 procent inte har kunnat ge något svar på frågan. Procenttalen
för de båda senare grupperna bygger på endast 6 observationer var.

Vid diskussion av vilken innebörd som bör tolkas in i svaren på frågor
av här ifrågavarande art bör man i första hand understryka, att svaren
inte visar hur de intervjuade enheterna verkligen skulle handla i den hypotetiska
situation som frågan beskriver. Invändningarna mot en sådan tolkning
kan byggas upp efter två olika linjer. För det första kan man säga att
frågan, genom sin utformning och placering efter vissa andra frågor, är
ledande. Exempelvis kan man tro att intervjupersonerna tyckt att sparandet
är någonting som i och för sig är berömvärt och att de därför har sagl
att de under alla förhållanden skulle ha sparat pengarna. Om inte intervjusvaren
vore kända kunde man å andra sidan tro att de, som uppfattat statsmakternas
syften vid införande av sparpremieringen, i stor utsträckning
borde ha sagt att de avstått från inköp av konsumtionsvaror för att premiespara
om de hade önskat ge »rätt» svar på frågan. Av ännu större betydelse
än de ovannämnda tänkbara exemplen på medveten inriktning av intervjusvaren
i den ena eller andra riktningen är dock förhållandet, att svaren
på frågan överhuvudtaget inte mäter intervjupersonernas konkreta beteende
i en viss situation utan deras verbalt deklarerade attityder vid tidpunkten
lör intervjun. Dessa har ofta ringa samband med intervjupersonernas
verkliga beteende i den asyftade situationen. Eftersom andelen personer,
som sagt afl de skulle ha sparat pengarna även om ingen premiering hade

230

förekommit, uppgår till 93 procent av samtliga premiesparare, torde man
dock kunna anta att åtgärden i de flesta fall inte har resulterat i något
medvetet avstående från konsumtionsutgifter. Detta gäller givetvis endast
under förutsättning att andelen medvetet felaktiga svar inte är av sådan
storleksordning att den påverkar slutsatserna.

Tabell 3

Alternativa användningssätt för de premiesparade pengarna

		Procentuell fördel-
	Antal	ning
	inter-		av det
	vjuade	av en-	totala
	enheter	heter som	premie-
		premie-	sparan-
		sparat	det
Om premiesparandet ej hade funnits skutte de premie-
sparade pengarna
sparats på annat sätt	127	92,5	94,1
använts för inköp	6	2,3	2,5
använts på annat sätt	C	4,4	2,0
»Vet inte»	1	0,8	1,4
Samtliga	140	100,0	100,0
Revisorernas uttalande. Vid 1955 års riksdag beslöts viss statlig premie-
ring av frivilligt banksparande under åren 1955 och 1956. Beslutet innebar

att för sparbelopp, för varje år högst 1 000 kronor, som under nämnda år
insattes på särskilt bankkonto och som innestod intill utgången av år 1960,
sparpremie skulle utgå med i fråga om 1955 års sparande 20 och i fråga
om 1956 års sparande 15 procent av nämnda belopp. Premiesparandet hade
således icke karaktär av statslån. Enligt den i ämnet utfärdade förordningen
gäller som en allmän förutsättning, att spararen under sparåret skall
ha ökat sina sammanlagda banktillgodohavanden minst med sparbeloppet.

Premien är skattefri.

Vid tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser rådde allmän enighet om
värdet av ett ökat personligt sparande såsom ett bland flera andra medel
att åstadkomma stabilitet i vårt lands ekonomiska liv. Däremot ifrågasattes
från en del håll om det vore möjligt att genom en särskild premiering öka
nysparandet eller i varje fall om detta skulle ökas i tillräcklig utsträckning
för att uppväga statens kostnader för ändamålet. Det hävdades vidare, att
åtgärder av den typ varom här vore fråga kunde motverka intresset för det
normala sparandet. Även föredragande departementschefen ansåg sig vid anmälan
av propositionen i ämnet icke kunna undgå att hysa en viss tvekan
om lämpligheten av att genomföra ett premieringsförfarande av nu avsett
slag. Ä andra sidan syntes emellertid, om sparpremieringen konstruerades
i en ur teknisk synpunkt ändamålsenlig form, enligt departementschefens
mening icke några större nackdelar kunna följa av en sådan åtgärd. Till -

231

Iämpningstiden härför syntes emellertid till att börja med höra begränsas
på angivet sätt. På grundval av de erfarenheter som därvid vunnes finge
bedömas vad som därefter borde företagas.

Mot bakgrunden av vad sålunda uttalats i samband med tillkomsten avförordningen
om premiesparandet ha riksdagens revisorer funnit det vara
av intresse att söka bilda sig en uppfattning om huruvida det med premiesparandet
avsedda syftet uppnåtts, d. v. s. huruvida något ökat frivilligt
sparande kommit till stånd. Tidpunkten för att aktualisera frågan härom
synes nu vara lämplig med hänsyn till att sparpremierna bli tillgängliga för
lyftning fr. o. m. ingången av nästkommande kalenderår. Det ligger emellertid
i sakens natur, att det ställer sig svårt att få fram några säkra uppgifter
härom. En viss vägledning torde dock bl. a. kunna erhållas av den
undersökning som konjunkturinstitutet utfört och som i sina huvuddrag
redovisats i det föregående.

Vad först angår omfattningen av premiesparandet har bank- och fondinspektionen
upplyst, att det kvarstående premieberättigade beloppet per
den 30 juni 1959 uppgick till 675,6 milj. kronor; härav hade under år 1955
insatts 382,3 milj. kronor samt under år 1956 293,3 milj. kronor. Enligt vad
revisorerna inhämtat är det icke antagligt, att några större förändringar i
de angivna beloppens storlek komma att ske före 1961 års början.

Av konjunkturinstitutets undersökning framgår bl. a., att det premiesparade
beloppet uppgår till 1 127 kronor i genomsnitt för sådana inkomstenheter
som premiesparat. Andelen enheter som premiesparat angives vara
högst för tjänstemän och jordbrukare. Andelen premiesparare ökar starkt
med stigande inkomst till 20 000 kronors-gränsen, varefter den sjunker i
de högsta inkomstklasserna. Naturligt nog uppgives det i genomsnitt sparade
beloppet vara mindre i de lägre inkomstklasserna och större i de högre.
Beloppet är högst för företagare och tjänstemän och lägst för arbetare och
enheter med »andra» inkomstkällor. Premiesparandet utgör enligt undersökningen
i genomsnitt ca 30 procent av sparandet för de inkomstenheter
som utnyttjat sparformen. Skillnaden i det totala sparandets omfattning
för enheter som ha respektive icke ha premiesparat är stor. I genomsnitt
uppgår det totala sparandet för enheter som utnyttjat möjligheten att premiespara
till ett omkring sju gånger större belopp än för övriga.

Av särskilt intresse är konjunkturinstitutets undersökning när det gäller
frågan hur de premiesparade pengarna skulle ha använts, om premiesparandet
ej funnits. Av undersökningen framgår att icke mindre än 94,1 procent
av det sparade beloppet skulle ha sparats på annat sätt. Bl. a. på skäl
som konjunkturinstitutet uppgivit kunna visserligen några helt säkra slutsatser
icke dragas av svaren på den angivna frågan. Med hänsyn till de
resultat som i övrigt framkommit och storleken av det angivna procenttalet
synes det emellertid icke oberättigat att draga den slutsatsen, att det
nysparande som tillkommit enbart på grund av sparpremierna är relativt

232

ringa. Utgifterna för ändamålet ha emellertid, såsom tidigare nämnts, varit
betydande eller 120,5 milj. kronor. Med hänsyn härtill finnes enligt revisorernas
mening anledning att ställa sig tveksam till liknande sparaktioner
för framtiden. F. ö. må i detta sammanhang erinras om vissa andra skäl
som ansetts tala mot ett premiesparande i den form som försöksvis genomfördes
under åren 1955 och 1956. Premiesparandet kan sålunda ur psykologisk
synpunkt te sig tvivelaktigt, i synnerhet om det är av tillfällig art
och icke ingår som ett naturligt led i en eljest sparfrämjande politik. Det
förhåller sig nämligen otvivelaktigt så, att ett stabilt penningvärde är ett
av de främsta medlen när det gäller att uppmuntra ett frivilligt sparande.
Mot den nu tillämpade ordningen kan även anföras, att den ur vissa synpunkter
framstår som orättvis, då de som spara på annat sätt, t. ex. genom
amorteringar på eget hem, icke äga åtnjuta några sparpremier. över huvud
taget försättes annat sparande — som ur samhällets synpunkt är i lika grad
önskvärt — i ett sämre läge.

Fn annan invändning mot ett premiesparande av 1955 års modell är svårigheten
att i förväg avgöra, om vid det tillfälle då premierna skola utbetalas
och de sparade beloppen bli tillgängliga för lyftning det ur samhällsekonomisk
synpunkt är önskvärt att så sker. Det läget kan därför inträffa att
man tvingas tillgripa nya kortfristiga åtgärder — med bl. a. ytterligare
statsutgifter som följd — för att förhindra att konsumtionen ökas vid eu
tidpunkt, som ur allmän synpunkt framstår som olämplig.

Sammanfattningsvis må erinras om att premiesparandet närmast tillkom
som ett experiment. På grundval av vunna erfarenheter skulle bedömas vad
som därefter borde företagas. Revisorerna ha för sin del närmast kommit
till den slutsatsen, att ett premiesparande av den typ som försöksvis genomfördes
under åren 1955 och 1956 knappast är att rekommendera för framtiden.
Därmed är emellertid icke sagt, att statsmakterna i fortsättningen
böra underlåta att vidtaga sparstimulerande åtgärder. Det framstår tvärtom
som i hög grad önskvärt, att ett ökat frivilligt sparande kommer till stånd
som ett led i strävandena att åstadkomma en stabil ekonomi för vårt land.
I vilka former detta lämpligen bör ske, därpå ha revisorerna icke funnit
anledning att ingå, då frågan härom f. n. utredes genom särskilda sakkunniga.
Revisorerna ha emellertid — med hänsyn till både det intresse som i
den offentliga debatten visats frågan om premiesparandet och dess statsfinansiella
betydelse — ansett sig böra lämna riksdagen förestående redovisning
för det under åren 1955 och 1956 gjorda försöket med nämnda sparform.

233

§ 31

Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar in. in.

I propositionen nr 151 till 1949 års riksdag framlade Kungl. Maj :t — i anledning
av ett av 1945 års bankkommitté därom den 4 mars 1949 avgivet
betänkande (SOU 1949: 13) — förslag angående inrättande av en statlig
affärsbank. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen (skr. nr 265).
Påföljande års riksdag fattade sedermera beslut om teckning av aktier i
den statliga affärsbanken, numera benämnd Sveriges Kreditbank aktiebolag.
Vid framläggandet av den till grund för sistnämnda beslut liggande propositionen
(1950: 157) framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet
bl. a. följande.

I propositionen till förra årets riksdag uttalades, att samtliga myndigheter
samt sådana företag, vilka helt eller till övervägande del ägdes av staten,
borde anlita den statliga banken som sin bankförbindelse, för så vitt detta
inte medförde påtagliga praktiska olägenheter för dem. I den mån en dylik
överflyttning icke redan skett, bör den nu komma till stånd och även omfatta
sådana uppdrag — främst utrikesaffärer — som hittills för nämnda
myndigheters och företags räkning ombesörjts av riksbanken eller annat
bankföretag.

I anslutning till ovannämnda riksdagsbeslut utfärdade Kungl. Maj:t genom
kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 453) föreskrifter om skyldighet för
medelsförvaltande statliga myndigheter m. fl. att i vissa fall anlita riksbanken,
postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank aktiebolag. I kungörelsen
stadgas:

att kontanta, för omedelbart förestående utgifter icke behövliga medel
skola i de fall, där ej andra stadganden meddelats, vara insatta å checkräkning
i riksbanken, å postgirokonto hos postverket eller, efter beslut av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, å checkräkning i Sveriges Kreditbank
aktiebolag;

att i de fall, där ej andra stadganden meddelats, utbetalningar skola, i den
mån så lämpligen kan ske, verkställas genom anlitande av postgirorörelsen;
samt

att riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank aktiebolag
skola, därest det utan väsentlig olägenhet låter sig göra, anlitas vid övriga
transaktioner, där förmedling av bankinrättning påkallas.

För att undersöka i vilken utsträckning här berörda föreskrifter för närvarande
tillämpas ha revisorerna riktat förfrågningar i ämnet till ett antal statliga
myndigheter. Av de uppgifter som i anledning härav lämnats revisorerna
har framgått, att ett flertal myndigheter i sin verksamhet fortfarande begagnar
sig av andra bankinrättningar än de i ovannämnda kungörelse angivna.
Enskilda banker anlitas sålunda i stor utsträckning för exempelvis utbetal -

234

ning av löner, deposition av kontanta medel och värdepapper, förvaltning
av fonder, varulikvider till utlandet samt inbetalningar därifrån, anskaffning
av resevaluta vid utrikes tjänsteresor, inlåningsräkningar etc. Som
exempel på omfattningen av här berörda transaktioner må i detta sammanhang
omnämnas, att i de av revisorerna undersökta fallen enskilda banker
under ett budgetår anlitats för depositioner till ett belopp av ca 17 milj. kronor,
för utbetalningar till utlandet ca 2,5 milj. kronor, för löneutbetalningar
ca 2 milj. kronor och för inlåningsräkningar ca 6 milj. kronor.

Bestyret med anskaffning av resevaluta vid utrikes tjänsteresor har hos
de av revisorerna tillfrågade myndigheterna som regel överlåtits på vederbörande
resenär själv. Denne kan således med ianspråktagande av för ändamålet
tilldelade förskottsmedel hos valfri bank inköpa erforderlig resevaluta.
I något enstaka fall förekommer det emellertid att inköp av dylik valuta
sker genom försorg av vederbörande myndighet. Så är t. ex. förhållandet
vid armétygförvaltningen. Nämnda ämbetsverk har innevarande år träffat
överenskommelse med Sveriges Kreditbank om biträde vid anskaffande av
valuta i samband med utrikes tjänsteresor, överenskommelsen innebär
följande.

Genom samarbete med banken och statens järnvägars resebyrå kan beställning
av valuta ske i samband med beställning av biljetter i armétygförvaltningens
kassa. Valuta- och biljettbeställningen göres på särskild blankett,
som tillställes kassan samtidigt med eventuell förskottsansökan. Sedan
biljetter och valuta kommit kassan till handa, utlämnas de till resenären i
avräkning mot begärt reseförskott eller, om förskottsansökan icke föreligger,
mot kontant likvid. Efter det resan avslutats kan eventuellt överbliven valuta
återsäljas till banken på så sätt att resenären ringer till banken och uppger
restbeloppen av utländska mynt, sedlar och checkar. Banken meddelar därvid
motvärdet i svenska kronor. Resenären lämnar härefter mot erhållande
av kvitto valutan till armétygförvaltningens kassa, som i sin tur av banken
erhåller det omräknade beloppet i svenska kronor jämte avräkningsnota.
Resenären äger sedan mot återställande av kvittot hos kassan utbekomma
bankens försändelse.

I detta sammanhang må slutligen omnämnas, att utrikes tjänsteresor numera
företagas i avsevärd omfattning av tjänstemän vid de statliga myndigheterna.
Enligt vad revisorerna inhämtat uppgår sålunda antalet dylika
resor enbart vid armétyg-, marin- och flygförvaltningarna till ca 2 000 per år.

Revisorernas uttalande. I anslutning till beslut av 1949 och 1950 års riksdagar
angående inrättandet av en statlig affärsbank utfärdade Kungl. Maj :t
genom kungörelsen 1951: 453 föreskrifter om skyldighet för medelsförvaltande
statliga myndigheter m. fl. att vid vissa angivna slag av transaktioner
anlita riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank aktiebolag.
Det föreskrevs vidare att nämnda institutioner skulle, därest detta utan

235

olägenhet läte sig göra, anlitas jämväl vid övriga transaktioner, där förmedling
av bankinrättning påkallades.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att statliga myndigheter
i strid mot de sålunda meddelade föreskrifterna fortfarande i sin verksamhet
använda sig av andra än däri angivna bankinrättningar för hl. a. utbetalning
av löner, deposition av kontanta medel och värdepapper, förvaltning av
fonder, varulikvider till utlandet, anskaffning av resevaluta vid utrikes
tjänsteresor, inlåningsräkningar etc. I de av revisorerna undersökta fallen
ha under ett budgetår enskilda banker anlitats för depositioner till ett belopp
av ca 17 milj. kronor, för utbetalningar till utlandet ca 2,5 milj. kronor, för
löneutbetalningar ca 2 milj. kronor och för inlåningsräkningar ca 7 milj.
kronor. Såvitt revisorerna kunnat finna ha i de angivna exemplen praktiska
eller andra hinder icke förelegat för anlitande av Sveriges Kreditbank.

Mot bakgrunden av vad vid revisorernas undersökning framkommit och
med hänsyn till omfattningen av ifrågavarande bankaffärer anse sig revisorena
böra förorda, att vederbörande myndigheter på lämpligt sätt erinras
om skyldigheten att iakttaga de i förenämnda kungörelse meddelade föreskrifterna.
Revisorerna förutsätta såsom självklart att den statliga affärsbanken
därvid icke erbjuder berörda myndigheter sämre affärsmässiga
villkor än andra bankföretag eller in. a. o. att konkurrens på lika villkor
kommer till stånd.

I de fall statliga tjänstemän beordras företaga utrikes tjänsteresor tilllämpas,
såsom tidigare nämnts, som regel det förfaringssättet, att tjänstemännen
själva åläggas att med ianspråktagande av förskottsmedel anskaffa
de för resans företagande erforderliga utländska valutorna. I undantagsfall
förekommer det emellertid att inköp av dylik valuta sker centralt genom
vederbörande myndighets försorg. Så är fallet vid t. ex. armétygförvaltningen,
som för ändamålet träffat en särskild överenskommelse med Sveriges
Kreditbank. Syftet med nämnda överenskommelse är att befria tjänstemännen
från bestyret med anskaffande av resevalutor och samtidigt skapa
garantier för att denna anskaffning sker på ett sakkunnigt sätt. Samarbetet
med banken medför också den fördelen att beställning av färdbiljett kan
ske samtidigt med valutabeställningen.

Enligt revisorernas mening är det självfallet av vikt, att befattningshavare
som fått i uppdrag att fullgöra förrättning utomlands icke åsamkas
onödigt arbete för bestyren i samband med resan. Ur denna synpunkt förefaller
det av armétygförvaltningen tillämpade förfaringssättet vid anskaffning
av färdhandlingar och resevalutor praktiskt och arbetsbesparande.
Genom att en och samma bank alltid anlitas skapas också förutsättningar
för ett smidigt och effektivt samarbete mellan banken och myndigheten. Det
torde också i kontrollhänseende innebära vissa fördelar att affärer av ifrågavarande
slag äro koncentrerade till en enda bankinrättning.

Såsom förut nämnts ha utrikes tjänsteresor inom statsförvaltningen under

236

de senare åren tagit en avsevärd omfattning. Enbart vid armétyg-, marinoch
flygförvaltningarna uppgå dylika resor till ca 2 000 per år. Det är således
förhållandevis stora belopp som av statsmedel årligen tagas i anspråk för
inköp av resevalutor i samband med utlandsförrättningar. Enligt revisorernas
mening är det icke minst med hänsyn härtill angeläget att berörda
inköp —- i överensstämmelse med föreskrifterna i den tidigare omnämnda
kungörelsen — verkställas genom den statliga affärsbanken.

Av angivna skäl anse sig revisorerna böra föreslå att förtydligande föreskrifter
i ämnet utfärdas av innehåll att, därest så utan olägenhet kan ske,
statliga myndigheter skola vid behov av resevalutor verkställa inköp av
dessa hos Sveriges Kreditbank, förslagsvis på det sätt som för närvarande
tillämpas vid armétygförvaltningen.

237

Ecklesiastikdepartementet

§ 32

Vissa skoladministrativa spörsmål

Den omorganisation av skolväsendet som beslöts av 1950 års riksdag och
vars väsentligaste innehåll var upprättandet av den 9-åriga enhetsskolan
berörde icke spörsmålen om skolledningens organisation och om lärartillsättningen,
vilka frågor ansågos böra ytterligare utredas av särskilda sakkunniga.
Det utredningsarbete som sålunda förutsattes utfördes sedermera
av 1951 års skolstyrelseutredning, som i oktober 1955 avgav sitt slutbetänkande,
»Skolväsendets lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen»
(SOU 1955:31).

På grundval av sistnämnda betänkande framlades i propositionen nr 182
till 1956 års riksdag förslag till ny skolstyrelselag, förslag om viss omorganisation
av skolväsendets lokala fackliga ledning samt förslag om regionala
skolmyndigheter. Av skäl som närmare angåvos i propositionen ansågs skolstyrelseutredningens
förslag angående lärartillsättningen böra ytterligare
övervägas, innan statsmakterna fattade ståndpunkt i denna fråga. Det förutskickades
emellertid att så skulle kunna ske vid 1957 års riksdag. Frågan
förelädes också nämnda års riksdag genom propositionen nr 61 angående
riktlinjer för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster m. m.

Sedan de i ovannämnda propositioner framlagda förslagen vunnit riksdagens
godkännande (r. skr. 1956: 420 och 1957: 253), trädde den nya organisationen
i kraft från och med den 1 juli 1958. Den innebär bl. a. följande.

Varje skola har sin egen skolledare (rektor). Vid vissa obligatoriska skolor
kan dessutom finnas en tillsynslärare, som är underställd rektor, och vid
de allmänna läroverken kan om skolan har mer än 600 elever och dess rektor
är förste rektor inom kommunen, finnas en biträdande rektor, vilken har
samma skyldigheter (med vissa undantag) och rättigheter som rektor.

Inom varje kommun finnes en skolchef, vilken kan vara skoldirektör,
förste rektor eller rektor tillika skolchef. Som förste rektor kan endast förordnas
en av de inom kommunen heltidsanställda rektorerna. Skolchefen är
chef för skolstyrelsens kansli.

Inom varje kommun skall normalt finnas en för samtliga inom kommunen
befintliga statliga och kommunala skolor gemensam skolstyrelse,
vilken är ekonomiskt ansvarig gentemot statsverket i sin egenskap av kommunal
styrelse.

Fn ny statlig myndighet tillkom genom omorganisationen, länsskolnämnden,
vilken består av sju ledamöter, därav en jurist, samt sju suppleanter,
vartill kommer ett kansli, lett av en länsskolinspektör. På samtliga länsskolnämnder
finnes dessutom en förste byråsekreterare jämte expeditionsperso -

238

nal. På vissa Iänsskolnämnder finnas härutöver en eller flera skolinspektörer.

Närmast överordnade myndighet till länsskolnämnden är i de flesta ärenden
skolöverstyrelsen samt överstyrelsen för yrkesutbildning.

Syftet med 1958 års skolomorganisation var bland annat

att samordna skolväsendet inom skolkommunerna genom införande av
den gemensamma skolstyrelsen;

att ge skolstyrelsen vissa nya befogenheter och därmed öka det kommunala
inflytandet på skolväsendet i den egna kommunen;

att tillskapa en på länsplanet samordnande myndighet, länsskolnämnden;

att på länsskolnämnderna och skolstyrelserna överflytta beslutanderätten
i vissa frågor, vilka tidigare avgjorts av skolöverstyrelsen respektive av
överstyrelsen för yrkesutbildning;

att genom denna decentralisering från överstyrelserna avlasta dessa styrelser
en del av deras tidigare arbetsbörda;

att befria de allmänna läroverkens rektorer från redogöraransvar gentemot
statsverket; samt

att avlasta rektorerna en del av deras arbetsbörda genom överflyttning
av den ekonomiska redovisningen på skolstyrelserna samt genom samordning
av lokalfrågor, byggnadsfrågor, inköpsfrågor m. in.

I fråga om lärartillsättningen avsågs med den nya organisationen, att urvalet
av sökande skulle göras objektivt, att tillsättningen skulle ske genom
samverkan mellan den lokala skolstyrelsen och ett överordnat statligt organ
samt att förfarandet vid tillsättning av olika lärarkategorier så långt möjligt
skulle vara enhetligt.

Sedan de nya reglerna för skolledningens organisation och för lärartillsättningen
numera verkat i omkring två och ett halvt år, lia revisorerna funnit
det vara av intresse att undersöka, i vilken mån omorganisationen kan
ha lett till förenkling och förbilligande av skolväsendets administration eller
om några nackdelar kunna anses förbundna därmed. Revisorerna ha i sådant
syfte ställt vissa frågor till rektorerna vid de allmänna läroverken och
till samtliga Iänsskolnämnder. En redogörelse för innehållet i dessa frågor
och i de avgivna svaren kommer att lämnas i det följande. Revisorerna ha
härutöver genom besök vid läroverk och Iänsskolnämnder sökt få hithörande
spörsmål ytterligare belysta.

Revisorerna vilja till en början redogöra för den nuvarande tillsättningsproceduren
i fråga om vissa ordinarie lärartjänster vid de högre allmänna
läroverken.

Ungefär i början av oktober månad, ibland tidigare, uppgör rektor en
tablå över antalet undervisningstimmar vid läroverket för det kommande
läsåret. Med stöd av denna översikt utarbetar rektor förslag till framställning
hos skolöverstyrelsen, att en viss tjänst skall få ledigförklaras samt

239

att den skall få ledigförklaras i viss ämneskombination. Förslaget översändes
av rektor till skolstyrelsen, sedan lärarkollegiet uttalat sin åsikt om såväl
eventuellt ledigförklarande som ämneskombination i händelse av ledigförklarande.

I skolstyrelsen granskar förste rektor den ifrågavarande framställningen
med vederbörliga bilagor. Ärendet föredrages i skolstyrelsen, som beslutar
dels om förslag att tjänsten skall ledigförklaras, dels i fall av beslut om ledigförklarande
om förslag till ämneskombination. Från skolstyrelsen översändes
därefter framställningen till länsskolnämnden, som granskar de av
rektor lämnade uppgifterna. Länsskolnämnden föreslår därefter skolöverstyrelsen
eventuellt ledigförklarande samt ämneskombination.

I skolöverstyrelsen granskas de av rektor uppgjorda och av förste rektor,
skolstyrelse och länsskolnämnd granskade tabellerna samt skolstyrelsens
och länsskolnämndens (och rektors, om detta icke överensstämmer med
skolstyrelsens) förslag, varefter skolöverstyrelsen beslutar i ärendet, överstyrelsens
beslut föreligger som regel under senare delen av november månad.

Sedan beslutet meddelats skolstyrelsen, ledigförklaras tjänsten i början
av december.

Ansökningshandlingarna insändas av den sökande till vederbörande skolstyrelse,
som inom en vecka efter ansökningstidens utgång översänder de
inkomna handlingarna, försedda med s. k. kappor i tre exemplar för varje
ledigförklarad tjänst, till skolöverstyrelsens meritkontor. Därifrån återkomma
handlingarna till skolstyrelsen efter sex till elva veckor, beroende på
vilken ämneskombination respektive tjänst har. Meritkontoret har därvid till
ansökningshandlingarna från varje sökande fogat ett meritsammandrag med
angivande av poäng, uppgjort enligt särskilda anvisningar, samt ett yttrande
över den sökandes behörighet till den i varje fall sökta tjänsten. Skolchefen
uppgör därefter en sammanställning av poängen enligt de olika befordringsgrunderna
för samtliga sökande till en och samma tjänst samt
avger sitt förslag till skolstyrelsen. Innan denna sedermera avger sitt förslag
till länsskolnämnden, skall vederbörande rektor ha beretts tillfälle att yttra
sig över de sökande. Härvid blir remisstiden ofta mycket kort, ibland endast
en dag. Skolstyrelsens förslag till länsskolnämnden skall vara motiverat
(allmänna skolstadgan 5 kap. 6 §). Länsskolnämnden granskar samtliga
handlingar och meritförteckningar med bilagor samt kontrollerar den av
meritkontoret uppgjorda meritpoängberäkningen, varefter länsskolnämnden
tillsätter tjänsten.

Då samma sökande kan vara sökande till flera tjänster i olika län och
i sina ansökningshandlingar skall ha angivit, i vilken ordning han önskar
ifrågakomma til! de av honom sökta tjänsterna, skola Iänsskolnämnderna
genom inbördes kontakt kontrollera, att den sökande får den tjänst till
vilken han är mest meriterad och som står högst upp på hans lista över
sökta tjänster. Enligt vad revisorerna inhämtat inträffar det ej sällan, att

240

definitiva beslut fattas så sent som i början på juni i fråga om tjänster som
skola tillträdas den 1 juli samma år.

Arbetet med tillsättandet av här berörda tjänster sträcker sig således i
normala fall över en tidrymd av omkring nio månader. Detta har till följd
att rektor vid den tidpunkt, då han uppgör tjänstefördelning och schema,
som regel icke känner till vilka nya ordinarie lärare han kommer att få.

Revisorerna övergå härefter till tillsättningsproceduren för en ordinarie
tjänst vid det obligatoriska skolväsendet. Förfaringssättet är här följande.

Skolledaren uppgör vederbörliga tabeller och anhåller hos skolstyrelsen, att
en ordinarie tjänst vid den obligatoriska skolan skall få ledigförklaras. Skolchefen
granskar nämnda anhållan med bilagor och skolstyrelsen fattar därefter
eventuellt beslut att hos länsskolnämnden hemställa, att tjänsten skall
få ledigförklaras. Sedan länsskolnämnden fattat sitt beslut och detta kommit
skolstyrelsen till handa, ledigförklarar skolstyrelsen i förekommande
fall tjänsten.

Efter ansökningstidens utgång upprättar skolchefen sammandrag av de
sökandes meritpoäng samt uppgör enligt gällande anvisningai tabell övei
samtliga sökandes meriter. Sedan vederbörande skolledare beretts tillfälle
att yttra sig över de sökande, föredrages ärendet i skolstyrelsen, som fastställer
sitt förslag och översänder detta till länsskolnämnden. Nämnden
granskar samtliga ansökningshandlingar och poängberäkningar samt tillsätter
tjänsten. Det är härvid att märka att samma förfarande måste tilllämpas
som vid tillsättning av'' ordinarie tjänst vid allmänt läroverk, d. v.s.
kontakt mellan olika berörda länsskolnämnder måste tagas.

I fråga om tillsättande av icke-ordinarie tjänst gäller, att skolledaren hos
skolstyrelsen skall göra framställning om ledigförklarande, varefter tjänsten
av skolstyrelsen ledigförklaras med angivande av ämneskombination i förekommande
fall. Ansökningshandlingarna till sadan tjänst ställas till skolstyrelsen,
som efter granskning av inkomna handlingar och efter skolledarens
hörande förordnar en av de sökande pa tjänsten.

I vissa skolstyrelser förekommer delegation till skolledarna av sistnämnda
slag av ärenden. Skolledaren är därvid skyldig att senast vid nästa skolstyrelsesammanträde
rapportera sitt beslut om förordnandet. Da tillsättning av
icke-ordinarie tjänst icke är delegerad till skolledarna, inträffar pa grund
av tidsutdräkt ofta, att den som av skolstyrelsen utses till tjänsten vid meddelande
om förordnandet icke längre önskar komma i fråga, enär vederbörande
under mellantiden erhållit tjänst på annat hall.

Såsom tidigare nämnts har genom den nya skolorganisationen beslutanderätten
i vissa ärenden decentraliserats från skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning till skolstyrelserna och länsskolnämnderna. Detta
gäller t. ex. tillsättning av viss skolpersonal, fastställande av plan för undervisningens
organisation, löneklassplaccringar och löneklassuppflyttningar,
beslut om antagande av lärobok samt fastställande av lästid.

241

Å andra sidan har en centralisering från rektor till skolstyrelsen skett i
fråga om beslutanderätten i vissa ärenden. Detta gäller bl. a. tillsättningen av
icke-ordinarie lärartjänster, förord till ordinarie tjänster vid läroverk, förordnande
på tilläggstimmar, beviljande av vissa tjänstledigheter, lokaluthyrning
samt anställande av viss personal.

För att belysa hur denna centralisering i vissa hänseenden kan verka
vilja revisorerna här återgiva ett från ett läroverk hämtat exempel på handläggningen
av ett lokaluthyrningsärende.

Före den 1 juli 1958 tog den som önskade förhyra en lokal i läroverket
direkt kontakt med läroverkets expedition, varvid beslut omgående fattades
om förhyrningen. Numera skall i motsvarande fall vederbörande göra en till
skolstyrelsen ställd skriftlig hemställan, vilken från skolstyrelsen remitteras
till rektor för skriftligt yttrande. Rektor sänder sitt yttrande till skolstyrelsen,
som därefter fattar beslut och skriftligt meddelar såväl hyresgästen
som rektor sitt beslut. Sedan lokalen utnyttjats av hyresgästen, skall rektorsexpeditionen
meddela skolstyrelsen detta samt översända eventuellt till expeditionen
inbetalt hyresbelopp, vilket i annat fall genom skolstyrelsens försorg
avkräves hyresgästen.

Det är självfallet icke möjligt att utan direkta tidsstudier exakt angiva
vilka kostnader som åsamkas det allmänna i samband med handläggningen
av ett ärende av nyss angivet slag. Uppskattningsvis torde emellertid följan -

de kostnader uppkomma.

Kr.

Mottagande och registrering av ärendet i skolstyrelsen............ 0: 40

Blanketter .................................................. 0:20

Första handläggningen i skolstyrelsen.......................... 1: 50

Porto till läroverket.......................................... 0:30

Registrering på läroverket .................................... 0:20

Handläggning av rektor....................................... 5: —

Porto till skolstyrelsen........................................ 0: 30

Mottagande och registrering i skolstyrelsen...................... 0: 40

Andra handläggningen i skolstyrelsen samt beslut................ 1: —

Papper och utskrift av beslut.................................. 1: 50

Porto till läroverket och sökanden.............................. 0: 60

Läroverkets rapportering samt porto............................ 0: 50

Registrering av inbetald hyra m. in............................. 0: 50

Summa kronor 12: 40

Då timtaxan vid förhyrning av en lokal vid det ifrågavarande läroverket
som regel utgör 5 kronor och förhyrningstiden genomsnittligt omfattar blott
1—2 timmar per gång, förorsakas således statsverket, förutom ett avsevärt
merarbete, en direkt förlust vid varje uthyrningstillfälle.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att skolöverstyrelsen rekommenderat,
att sådana ärenden i vilka rektor före den 1 juli 1958 hade beslutanderätt
av skolstyrelserna böra delegeras till denne. Så har emellertid i
16 Hen. berättelse ang. statsverket är 1960 1

242

många fall icke skett. Till följd härav handläggas ifrågavarande ärenden
numera på två olika sätt, beroende på om beslutanderätten delegerats
eller ej.

I förra fallet skall rektor enligt gällande bestämmelser rapportera sina
beslut i delegerade ärenden senast vid nästföljande skolstyrelsesammanträde.
Detta föranleder i de flesta skolor en rapportskrivning som tidigare
icke förekom.

I senare fallet åter erfordras icke sällan en omfattande korrespondens
mellan rektor och skolstyrelse. Vid läroverk vars rektor är förste rektor blir
förfaringssättet därvid följande.

Läroverkets rektor skriver till skolstyrelsen i egenskap av skolledare. Skolchefen,
som i angivet exempel alltså är samma person, föredrar ärendet i
skolstyrelsen och meddelar sedan skriftligt läroverkets rektor skolstyrelsens
beslut. Handläggningen kräver således fyra diarieföringar jämte protokollskrivning.
Förfaringssättet torde med gällande organisation vara nödvändigt,
enär handlingarna i ärendet måste finnas såväl i läroverkets statliga arkiv
som i skolstyrelsens kommunala arkiv. I vissa ärenden skall dessutom rapportering
ske till länsskolnämnden, vilket medför ytterligare två diarieföringar.

Beslutanderätten kan också av skolstyrelsen vara delegerad till skolchefen.
I fråga om skola vars rektor är förste rektor sker handläggningen av ett
delegerat ärende så, att förste rektor meddelar rektor sitt beslut och därefter
rapporterar samma beslut till skolstyrelsen. Detta innebär, att en och
samma person kan komma att brevväxla med sig själv på grund av att han
innehar två olika befattningar, en statlig och en kommunal, och alltså i sin
kommunala tjänst är överordnad sig själv i den statliga tjänsten.

Enligt nu gällande bestämmelser skall före den 1 maj varje år skolstyrelsen
till länsskolnämnden insända den av skolstyrelsen för nästkommande
läsår fastställda preliminära organisationsplanen för varje aktuell skola,
avseende behovet av lärartimmar i såväl läroämnen som övningsämnen och
uppgjord enligt gällande anvisningar.

Förslag till sådan organisationsplan uppgöres av vederbörande skolledare
(rektor), som bl. a. skall ange beräknat antal elever, fördelade på gossar och
flickor, för varje klassavdelning. Efter granskning av rektors förslag, vilken
granskning normalt utföres av förste rektor eller skoldirektör, beslutar skolstyrelsen
i ärendet och översänder sitt beslut med bilagor till länsskolnämnden.

Före den 1 oktober skall den definitiva planen över undervisningens organisation
fastställas av skolstyrelsen och insändas till länsskolnämnden. Sistnämnda
plan är sällan identisk med den på våren insända, enär ett flertal
avgörande faktorer icke äro kända för rektor och skolstyrelse före den 1 maj.

Fastställandet av den preliminära organisationsplanen har i vissa kommu -

243

ner delegerats till skolchefen. Det kan i dylika fall inträffa, att en person
i egenskap av förste rektor, på grund av skolstyrelsens delegation, hos länsskolnämnden
anhåller om fastställande av undervisningsskyldigheten för
sig själv som rektor vid allmänt läroverk. Förfaringssättet blir då, att läroverkets
rektor hos skolstyrelsen hemställer, att skolstyrelsen hos länsskolnämnden
anhåller, att denna fastställer undervisningsskyldigheten för läroverkets
rektor till ett visst antal timmar, varefter samma person i sin egenskap
av förste rektor hos länsskolnämnden gör sagda hemställan på grund
av delegation från skolstyrelsen och alltså tillstyrker sin egen anhållan.
Länsskolnämndens beslut meddelas sedan i omvänd ordning.

Såsom tidigare nämnts ha revisorerna till rektorerna vid de allmänna läroverken
och till länsskolnämnderna ställt vissa frågor i syfte att få här berörda
spörsmål närmare belysta. De till rektorerna ställda frågorna och de
i anledning härav avgivna svaren (inom parentes) redovisas i det följande.

1. Har Er administrativa arbetsbörda nämnvärt minskats genom omorganisationen
av skolväsendet?

(82 % nej, 4 % ja.)

2. Har biträdeshjälpen på den egna expeditionen ökats eller minskats
efter den 1 juli 1958 av annan orsak än ökat (minskat) elevantal vid skolan?

(80 % nej, 16 % ja.)

3. Har arbetsminskningen på expeditionen genom den ekonomiska redovisningens
överförande på kommunen uppslukats av ökad rapportering och
korrespondens med skolstyrelsen?

(71 % ja, 22 % nej, därav många med tillägget »inte helt».)

4. Anser Ni, att rapportering i vissa fall borde minskas t. ex. genom att
ske per termin eller läsår?

(46 % ja, 35 % nej, därav åtskilliga med motivering, att stadgan icke tilllåter
minskad rapportering.)

5. Gäller denna minskning rapportering

a) till skolstyrelsen (förste rektor) ? (37 % ja.)

b) till länsskolnämnden? (12 % ja.)

c) till skolöverstyrelsen? (11 % ja.)

6. Anser Ni, att beslutanderätten i vissa frågor kan överflyttas från skolöverstyrelsen,
länsskolnämnden eller skolstyrelsen till rektor?

(79 % ja, 10 % nej.)

7. Anser Ni, att beslutanderätten i vissa frågor kan överflyttas från rektor
till honom underställd personal?

(45 % nej, 10 % ja.)

8. Anser Ni, att tillsättningsförfarandet rörande tjänster vid allmänna
läroverk är bättre nu än före den 1 juli 1958?

(84 % nej, 4 % ja.)

244

9. Har vid tillsättande av icke-ordinarie tjänst vid Eder skola skolstyrelsen
vid något tillfälle frångått Ert förslag?

(96 % nej, 2 % ja.) .

10. I vad mån befattar Ni Er med den s. k. omsättningsstatistiken, som
normalt avgives i december månad och detta läsår i början av vårterminen?

(61 %: rektor gör den helt eller delvis, 38 % : någon annan än rektor gör

den.)

11. Utarbetar Ni ansökan om olika statsbidrag, när begäran härom skall
göras av skolstyrelsen?

(69 % ja, 27 % nej.)

12. Gör Ni förslag till löneklassplacering för läroverkets lärare?

(51 % ja, 39 % nej.)

13. Anser Ni, att förande av beställnings- och attestliggare tar mindre tid
än bokföringen av motsvarande poster före den 1 juli 1958?

(59 % nej, 29 % ja.)

14. Vem granskar offerter in. m. rörande köp, som bekostas av bibhoteksoch
materielposten?

(85 % : rektor, 12 % : annan befattningshavare.)

15. Hur många timmar beräknar Ni för uppgörande av vårrapporten

a) i läroämnen?

b) i övningsämnen?

(Då beräkningsgrunderna synas ha växlat avsevärt, anges här icke något
medeltal, men arbetet med utskrift av blanketter och kontroll av dessa uppskattas
av rektorerna till 5—6 timmar.)

16. Anser Ni uppgörandet av den officiella vårrapporten nödvändig för

schemaarbetet för nästa läsår?

(73 % ja, 27 % nej.)

17. Har under de senaste fem åren anmärkning riktats från överordnad
myndighet före höstterminens början mot de insända vårrapporterna?

(99 % nej, 0 % ja.)

18. Har under de senaste fem åren överordnad myndighet granskat Era
beräkningar och utbetalningar av allmänt studiebidrag?

(88 % nej, 6 % ja.)

19. Har vid intagning till klass 1 vid något tillfälle intagningsnämnden
mot Ert förslag icke följt den uppgjorda rangordningen?

(92 % nej, 1 % ja.)

De av revisorerna till länsskolnämnderna ställda frågorna voro följande.

1. Har länsskolnämnden vid tillsättande av ordinarie tjänst vid allmänt
läroverk frångått den av meritkontoret angivna

a) totala poängsumman,

b) behörigheten,

c) rangordningen mellan de sökande enligt meritkontorets poäng?

2. Har länsskolnämnden frångått skolstyrelsens förslag i vad gäller rangordning
mellan sökande till i 1 avsedd tjänst, då förslaget baserats på me -

245

ritkontorets poängberäkning och de sökande förordats av styrelsen i poängmässig
rangordning?

3. Hur lång tid beräknar Ni för granskning av varje av skolstyrelse avgivet
förslag till ledigförklarande av ordinarie tjänst vid allmänt läroverk med
gymnasium, däri inbegripet tid för granskning av översikt över fördelning
av antalet undervisningstimmar?

4. Hur lång tid beräknar Ni för kontroll av den av skolstyrelsen uträknade
poängsumman för varje ansökan till ordinarie folkskollärartjänst?

5. I vad mån granskas den av skolstyrelsen ingivna s. k. vårrapporten
rörande behovet av lärarkraft i läroämnen före höstterminens början?

6. I vad mån granskas motsvarande rapport rörande övningsämnena före
höstterminens början?

7. Granskas samtliga bilagor till den s. k. vårrapporten rörande övningsämnena?
Om inte, vilka granskas?

8. Har ev. granskning av i 4—6 angivna vårrapporter föranlett några länsskolnämndens
åtgärder, som betytt minskning av det antal lärartimmar som
skolstyrelsen beslutat?

9. Har det varit fråga om omotiverad ökning av timtalet från skolstyrelsens
sida i förhållande till det timtal, som enligt överstyrelsens anvisningar
skulle gälla?

Av de från länsskolnämnderna inkomna svaren framgår bl. a.

att skolöverstyrelsens meritkontors beräkningar av de sökandes poäng
vid tillsättning av ordinarie lärartjänst normalt icke frångåtts;

att länsskolnämnden icke frångått skolstyrelsens förslag, då detta baserats
på meritkontorets poängberäkning;

att granskningen av varje av skolstyrelse avgivet förslag till ledigförklarande
av ordinarie tjänst vid allmänt läroverk med gymnasium tar cirka
60 minuter;

att kontroll av den poängsumma som av skolstyrelsen uträknats för varje
sökande till ordinarie folkskollärartjänst tar cirka 30 minuter;

att granskning av de s. k. vårrapporterna sällan göres och att i de fall så
sker granskningen utföres summariskt;

att i de fall granskning av sagda rapporter förekommit detta normalt
icke lett till något påpekande från nämndens sida före höstterminens
början.

Revisorenas uttalande. De vid 1956 och 1957 års riksdagar fattade besluten
om ny skolstyrelselag, om omorganisation av skolväsendets lokala fackliga
ledning, om inrättandet av regionala skolmyndigheter samt om riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster medförde, såsom
framgått av den lämnade redogörelsen, en genomgripande omläggning av
skolväsendets centrala och lokala administration. Den nya organisationen,
som trädde i kraft den 1 juli 1958, åstadkom sålunda en större samordning
av skolväsendet på det kommunala planet och ett ökat inflytande för kommunen
i fråga om skolorna inom den egna kommunen. Genom tillskapandet

246

av länsskolnämnderna uppnåddes också ökad samordning av skolväsendet
inom varje län. Omorganisationen fick vidare till följd en decentralisering
av vissa ärenden från skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
till länsskolnämnderna och skolstyrelserna samt ett överförande av
rektorernas redogöraransvar gentemot statsverket till skolstyrelserna. I
fråga om lärartillsättningen avsågs genom den nya organisationen, att tillsättningen
i fortsättningen regelmässigt skulle komma att ske genom samverkan
mellan å ena sidan skolstyrelserna och å den andra länsskolnämnderna
samt att större enhetlighet skulle tillskapas vid tillsättningen av olika
lärartjänster.

Enligt revisorernas mening har 1958 års nyordning inom skoladministrationen
i flera avseenden varit till gagn för skolväsendet, och den torde också
i viss grad ha motsvarat de krav som från början uppställdes i samband med
besluten om omorganisationen. De av revisorerna gjorda och i det föregående
redovisade undersökningarna beträffande olika avsnitt av nämnda organisation
synas emellertid utvisa, att det nuvarande systemet för skoladministrationen
icke i allo fungerar tillfredsställande. Det som härvidlag särskilt
faller i ögonen är den nya administrationens tungroddhet i skilda hänseenden
och det dubbelarbete som i stor utsträckning förekommer vid handläggningen
av vissa ärendesgrupper. Framför allt synes det sistnämnda gälla
i fråga om proceduren vid lärartillsättningen.

Som tidigare nämnts skall vid tillsättning av ordinarie tjänst vid högre
allmänt läroverk den av läroverkets rektor uppgjorda översikten av antalet
undervisningstimmar granskas och bedömas av förste rektor (skolchef),
skolstyrelse, länsskolnämnd och skolöverstyrelsen. Den av skolöverstyrelsens
meritkontor uppgjorda sammanställningen av de sökandes meriter skall
på samma sätt prövas av förste rektor, skolstyrelse och länsskolnämnd. Den
omständliga proceduren medför, såsom tidigare påvisats, att tillsättningen
av en lärartjänst vid ett läroverk med nuvarande system normalt sträcker
sig över en tidrymd av omkring nio månader. Vid tillsättning av ordinarie
tjänst vid det obligatoriska skolväsendet skall varje länsskolnämnd granska
meritpoängen för samma sökande i de fall vederbörande söker tjänst vid
skolor under olika länsskolnämnder. Varje skolstyrelse skall vidare beräkna
meritpoängen för sökande som söker tjänst i mer än ett skoldistrikt, vilket
har till följd att en och samma länsskolnämnd kan få in ett stort antal meritpoängberäkningar
för en och samma sökande. Slutligen skall länsskolnämnd
granska poängberäkningen för samma sökande på varje av honom
sökt tjänst. Oaktat meritkontorets poängberäkningar således bli underkastade
dubbel granskning, har vid tillsättning av tjänster något frångående av
nämnda beräkningar, såvitt revisorerna kunnat finna, regelmässigt icke förekommit.

I den nya skolorganisationen ha vissa ärenden decentraliserats från skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning till skolstyrelserna och

247

länsskolnämnderna. Samtidigt har en centralisering skett av vissa ärenden
från rektor till skolstyrelsen. Revisorerna ha i det föregående lämnat exempel
på hur sistnämnda centralisering lett till ett så komplicerat förfarande
vid handläggningen av ett lokaluthyrningsärende, att statsverkets administrationskostnader
kommit att överstiga de inkomster som influtit till
följd av uthyrningen, varigenom alltså en direkt förlust för statsverket inträffat.

Beslutanderätten i vissa ärenden kan också av skolstyrelse vara delegerad
till skolchef. I fråga om skola vars rektor samtidigt är förste rektor kan
vid sådant förhållande inträffa, att en och samma person i egenskap av
rektor respektive skolchef kommer att brevväxla med sig själv på grund av
att han i sin kommunala tjänst är överordnad sig själv i den statliga
tjänsten.

Före den 1 maj skall skolstyrelsen varje år till länsskolnämnden insända
en preliminär organisationsplan, den s. k. vårrapporten, gällande behovet av
lärartimmar i såväl läroämnen som övningsämnen. Före den 1 oktober skall
skolstyrelsen sedermera tillställa länsskolnämnden den definitiva organisationsplanen.
Någon granskning av vårrapporterna synes som regel icke förekomma
på länsskolnämnderna. Av svaren på de förfrågningar revisorerna
gjort hos läroverksrektorerna framgår också, att under de senaste fem åren
anmärkning i intet fall före höstterminens början gjorts mot nämnda rapporter.
I detta sammanhang må också framhållas, att rapporterna utarbetas
under en tid då läroverkens expeditioner äro som mest belastade och att de
avgivas vid en tidpunkt då rektor ännu icke med säkerhet torde kunna uttala
sig om organisationen.

Av det ovan anförda torde framgå, att syftet med den nya skolorganisationen
i flera avseenden otvivelaktigt uppnåtts men att administrationen
samtidigt i vissa delar blivit i hög grad komplicerad och kostnadskrävande.
De uppgifter som av läroverksrektorerna lämnats revisorerna ha också givit
vid handen, att rektorernas administrativa arbetsbörda icke minskats efter
den 1 juli 1958 och att någon reducering av biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
som regel heller icke kunnat komma till stånd. Det har likaså
framgått att den arbetsminskring som uppkommit genom överförande av
läroverkens ekonomiska redovisning till kommunerna till stor del uppslukats
av en ökad rapportering och korrespondens med skolstyrelserna.

Enligt revisorernas mening bör med hänsyn till vad ovan anförts en undersökning
snarast verkställas i syfte att inom den nuvarande skolorganisationens
ram söka få till stånd eu sådan omläggning av administrationen,
att denna i fråga om de av revisorerna här berörda förhållandena i fortsättningen
blir mindre komplicerad och därmed mindre kostnadskrävande.

248

§ 33

De vetenskapliga forskningsrådens administration

För främjande av forskningen inom olika vetenskapliga områden ha organiserats
sju särskilda forskningsråd, nämligen statens medicinska forskningsråd,
statens humanistiska forskningsråd, statens råd för samhällsforskning,
statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för atomforskning,
statens tekniska forskningsråd och jordbrukets forskningsråd. De till
nämnda forskningsråd knutna kanslierna äro samtliga förlagda till Stockholm
med undantag av statens medicinska forskningsråds kansli, som är
beläget i Uppsala. Forskningsråd har enligt sin instruktion särskilt till uppgift att

följa utvecklingen inom sitt forskningsområde och uppehålla nära
kontakt med forskare och vetenskapliga institutioner samt med näringslivets
organisationer på de områden som kunna beröras av rådets verksamhet,

att stödja forskningsprojekt, som äro särskilt betydelsefulla för vetenskapens
utveckling, samt vid behov taga initiativ till främjande av sadana
projekt och deras utnyttjande,

att bevilja anslag till institutioner och enskilda forskare för inköp av
instrument eller annan materiel eller för avlönande av vetenskapligt eller
annat biträde eller för täckande av kostnader, förorsakade av forskningsarbetet,
såsom resor, mistade avlöningsförmåner och dylikt, eller för säkerställande
av forskarens utkomst,

att främja och taga initiativ till samarbete med andra länder, särskilt de
nordiska, inom rådets forskningsområde,

att främja publiceringen av vetenskapliga forskningsresultat samt författandet
av läroböcker inom rådets forskningsområde.

Vid framläggandet av propositionen nr 105 till 1959 års riksdag angående
ökat stöd åt forskning m. m. framhöll föredragande departementschefen
bl. a., att flertalet forskningsråd hade tillkommit efter andra världskrigets
slut, under en tid då man sökte finna nya vägar för att på effektivast möjliga
sätt kanalisera växande anslag till svensk forskning. Syftet med forskningsråden
vore att skapa vidgade möjligheter till ökat samarbete dels mellan
forskare vid skilda fakulteter och högskolor, dels mellan forskare inom
och utom högskoleorganisationen. Utvecklingen mot sådan forskning som
vore gemensam för flera av de traditionella forskningsdisciplinerna hade
även lett till ett ökat samarbete mellan de olika forskningsråden. Detta
samarbete skedde bland annat inom ramen för en av flertalet forskningsråd
organiserad samarbetsdelegation. Denna delegation hade bl. a. tagit initiativet
till och själv genom ett särskilt arbetsutskott utarbetat förslag till ett
för forskningsråden gemensamt forskningslaboratorium. Enligt departementschefens
mening vore det önskvärt, att det sålunda inledda samarbetet

249

mellan forskningsråden utvecklades och fördjupades ytterligare. Departementschefen
anförde fortsättningsvis härom följande.

Utifrån vad jag nu anfört är det naturligt att ställa frågan, huruvida den
nuvarande forskningsrådsorganisationen i här berört avseende fyller rimliga
krav. Universitetsutredningen har i sina förslag till organisatoriska förändringar
inom forskningsrådsorganisationen blott tagit upp frågan om en vidgad
organisatorisk samverkan inom rådsorganisationen i så måtto att utredningen
föreslagit en sammanslagning av samhälls- och rättsvetenskapliga
forskningsrådet och pedagogisk-psykologiska institutet. Inte heller har i
remissyttrandena över utredningens förslag i dessa avseenden framförts
önskemål om någon ytterligare koncentration av rådsorganisationen. Jag
anser mig inte heller för egen del böra för närvarande förorda någon längre
gående organisatorisk omläggning än den utredningen föreslagit. De här berörda
organisatoriska frågorna bör dock enligt min mening i fortsättningen
följas med största uppmärksamhet. Jag är nämligen övertygad om att det
t. ex. vore möjligt att åstadkomma icke obetydliga rationaliseringsvinster genom
en koncentration av de nuvarande forskningsrådens kansliorganisation.
En dylik organisatorisk samordning bör enligt min mening övervägas så
snart lokalmässiga förutsättningar härför kan anses föreligga.

I syfte att undersöka möjligheterna för en rationalisering av forskningsrådens
administration ha revisorerna riktat förfrågningar i ämnet till var
och en av de nu verkande forskningsråden. Av de uppgifter som i anledning
härav lämnats revisorerna framgår bl. a. följande.

Statens medicinska forskningsråd. Rådet disponerar för sitt kansli en
kontorslägenhet om tre rum med en sammanlagd yta av 89,5 in2. Hyran uppgår
till 4 350 kronor per år. Sekreteraren och biträdande sekreteraren disponera
egna lokaler på anatomiska institutionen i Uppsala. I kansliets personal
ingå följande befattningshavare.

1 sekreterare (arvode 11 520 kronor per år),

1 biträdande sekreterare (arvode 6 000 kronor per år),

1 kameral rådgivare (arvode 3 600 kronor per år),

1 kansliskrivare (lönegrad Ae 10; ansvarar för registrering av rådets
handlingar, övervakar bokförings- och skrivarbetet etc.),

1 kanslibiträde (lönegrad Ae 7; handhar bokföringsarbetet),

2 kontorsbiträden (lönegrad Ae 5; handha skrivarbetet),

1 kontorsbiträde (lönegrad Ag 7, halvtid; deltar i skrivarbetet) samt

1 städerska (arvode 120 kronor per månad).

Enligt vad revisorerna inhämtat är arbetsbelastningen på kansliet genom
rådets ökande verksamhet för närvarande mycket stor. övertidsersättningar
förekomma därför i betydande omfattning, och vidare måste tillfällig personal
ej sällan anlitas.

Statens humanistiska forskningsråd. Vitterhetsakademien har till rådet
upplåtit ett rum. Eftersom akademien själv stundom använder sig av denna
lokal, betalar forskningsrådet icke någon hyra. Kansligöromålen omhänderhavas
av en tjänsteman med arvode motsvarande 16 löneklassen.

250

Statens råd för samhällsforskning. Rådet har icke några egna lokaler utan
disponerar vissa utrymmen på sekreterarens och biträdande sekreterarens
ordinarie arbetsplatser samt i den förstnämndes och kamrerarens bostäder.
Hos rådet finnas mot arvode anställda fyra befattningshavare, nämligen
sekreterare, biträdande sekreterare, kamrerare och skrivbiträde. Sekreteraren
(arvode 7 200 kronor per år) handhar dels samtliga arbetsuppgifter
utom de kamerala för rådets socialvetenskapliga och rättsvetenskapliga sektioner,
dels alla för rådets sektioner gemensamma ärenden. Biträdande sekreteraren
(arvode 2 400 kronor per år) omhänderhar samtliga arbetsuppgifter
utom de kamerala för rådets psykologisk-pedagogiska sektion samt för
det till rådet knutna statens psykologisk-pedagogiska bibliotek. Kamreraren
(arvode 4 320 kronor per år) handhar alla kamerala arbetsuppgifter inom
forskningsrådet och statens psykologisk-pedagogiska bibliotek. Skrivbiträdet
(arvode 3 600 kronor per år) sköter i sin bostad diarieföringen av samtliga
inkommande ärenden samt huvudparten av i rådet förekommande skrivgöromål.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning.
Nämnda råd disponera gemensamma kanslilokaler och ha träffat
överenskommelse om visst samarbete i fråga om kanslipersonalens arbetsuppgifter.
Lokalerna utgöras av elva rum med en yta av 238 m2. Hyran uppgår
till i runt tal 23 000 kronor per år. Antalet befattningshavare är 14, nämligen
en sekreterare (lönegrad B 4), två sekreterare (den ene arvodesanställd
och den andre placerad i lönegrad Ao 23), tre kansliskrivare (lönegrad
Ae 10), tre kanslibiträden (lönegrad Ae 7), ett kontorsbiträde (lönegrad
Ae 5), ett skrivbiträde (lönegrad Ao 4), två skrivbiträdesaspiranter
(lönegrad Af 1) samt en särskild tjänsteman (arvode ca 10 000 kronor per
år). Den sistnämnde handlägger företrädesvis ärenden rörande personal som
avlönas genom forskningsanslag. Två av kansliskrivarna äro anställda på
något mindre än heltid och handha under överinseende av den deltidsanställde
kamreraren skötseln av rådens bokföring. Den tredje kansliskrivaren
tjänstgör som de båda rådens registrator.

Statens tekniska forskningsråd. Rådet disponerar för sitt kansli fem kontorsrum
med en yta av sammanlagt 90 m2. Eftersom rummen icke äro
lämpliga som sammanträdeslokaler, äga rådets sammanträden rum antingen
i skolöverstyrelsens sessionssal eller i av ingeniörsvetenskapsakademien till
förfogande ställda lokaler. Hyran för kansliets lokaler uppgår till ca 4 400
kronor per år. Rådet sysselsätter fem befattningshavare på heltid och en på
deltid. Rådet förfogar dessutom över en kameral rådgivare (arvodesuppdrag).
De olika befattningshavarnas arbetsuppgifter äro följande.

1 sekreterare (arvode motsvarande lönegrad Ag 26): skötsel av det löpande
arbetet inom kansliet, förberedande och verkställande av rådets beslut
etc.

1 forskare (arvode motsvarande lönegrad Ag 26): utförande av sådana
forskningsfrämjande utredningar som normalt icke ankomma på sekretera -

251

ren, handläggande av vissa internationella ärenden, sekreterargöromål i två
av rådets nämnder.

1 kameral rådgivare (arvode 500 kronor per månad): övervakande av
rådets kamerala verksamhet.

1 kansliskrivare (lönegrad Ag 10): registrering av in- och utgående handlingar
samt övervakning av biträdespersonalens arbete.

1 kanslibiträde (lönegrad Ag 7): utförande av kvalificerade skriv- och
kontorsgöromål.

1 kanslibiträde (lönegrad Ag 7, deltid): skötsel av rådets bokföring och
kassaarbete under den kamerala rådgivarens överinseende.

1 kontorsbiträde (arvode motsvarande lönegrad Ag 5): utförande av förekommande
skriv- och kontorsgöromål.

Härutöver må omnämnas, att forskningsrådet till självkostnadspris utnyttjar
ingeniörsvetenskapsakademiens tjänster beträffande hämtning och
avsändande av post samt stencilering och liknande kontorsvaktmästaregöromål.

Jordbrukets forskningsråd. Skogs- och lantbruksakademien ställer utan
ersättning två rum till rådets förfogande. Likaså upplåter akademien sin
sessionssal för rådets ca tio årliga sammanträden. Hos rådet finnes anställd
en förste byråsekreterare i lönegrad Ae 21. övrig arbetskraft tillhandahålles
av akademien, som i ersättning härför erhåller ett årligt belopp av ca 9 000
kronor. Av akademiens befattningshavare är ett kanslibiträde med deltidstjänst
helt avdelat för tjänstgöring hos rådet. I förste byråsekreterarens uppgifter
ingår bl. a. att utreda frågor rörande fördelningen av forskningsanslag,
verkställa utredningar i anslutning till rådets verksamhet, utföra litteraturöversikter,
föra kortregister m. m. över beviljade forskningsanslag och ombesörja
löpande utanordningar av anslagsmedel samt sköta därtill ansluten
dispositionsbokföring. Vidare ingår i uppgifterna att granska redovisningar
för anslag, avfatta protokoll från sammanträden och konferenser, utarbeta
framställningar, verksamhetsberättelser m. fl. skrivelser samt att, såsom
sekreterare i rådets lagringsforskningskommitté, föredraga ärenden vid
denna kommittés sammanträden och i viss utsträckning även vid rådets sammanträden.
Kanslibiträdets arbetsuppgifter bestå huvudsakligen i diarieföring,
maskinskrivning, stencilering, räknearbeten och bokföring.

Revisorernas uttalande. Till stöd för den vetenskapliga forskningen i landet
finnas inrättade sju s. k. forskningsråd, vilkas uppgift bl. a. är att genom
beviljande av särskilda anslag främja forskning och därmed sammanhängande
verksamhet. Forskningsråden skola vidare söka åstadkomma samverkan
mellan forskning inom vederbörande råds område och forskning
inom angränsande discipliner samt i sådant syfte sträva efter att åvägabringa
samarbete såväl inbördes som med sådana institutioner, vilka ha en
verksamhet liknande forskningsrådens.

För att underlätta forskningsrådens verksamhet ha till deras förfogande

252

ställts särskilda kanslier, vilka samtliga äro förlagda till Stockholm med
undantag av statens medicinska forskningsråds kansli, som är beläget i Uppsala.
Storleken av de olika kansliernas personal varierar. För den rent kamerala
verksamheten sysselsättas emellertid inom rådsorganisationen sammanlagt
27 befattningshavare. Härtill kommer att statens tekniska forskningsråd
och jordbrukets forskningsråd mot viss ersättning taga i anspråk
personal hos ingeniörsvetenskapsakademien respektive hos skogs- och lantbruksakademien.

Forskningsrådens lokalbehov har hittills icke kunnat i tillräcklig utsträckning
tillgodoses. Medan vissa råd disponera över förhållandevis rymliga lokaler,
ha andra måst taga i anspråk vederbörande befattningshavares egna
bostäder eller särskilda utrymmen hos andra institutioner. De direkta hyresutgifterna
uppgå för närvarande till sammanlagt omkring 32 000 kronor per
år.

Såsom tidigare nämnts framhölls vid framläggandet av propositionen nr
105 till 1959 års riksdag bl. a., att det utan tvivel vore möjligt att åstadkomma
icke obetydliga rationaliseringsvinster genom en koncentration av
forskningsrådens kansliorganisation och att därför en organisatorisk samordning
borde övervägas så snart lokalmässiga förutsättningar härför förelåge.

Enligt revisorernas mening är det uppenbart, att den nuvarande splittringen
av forskningsrådens administration medför avsevärda nackdelar av
såväl ekonomisk som praktisk art. Otillfredsställande är sålunda bl. a. att de
kamerala göromålen, vilka äro likartade för samtliga forskningsråd, av
dessa handläggas var för sig. Stora besparingar i form av bl. a. minskat behov
av personal skulle otvivelaktigt kunna åstadkommas, om en koncentration
av denna del av rådens verksamhet åvägabragtes genom att huvuddelen
av kanslipersonalen gjordes gemensam för forskningsråden. Revisorerna
anse att en sådan koncentration i viss utsträckning borde kunna genomföras
redan under nu rådande lokalförhållanden. Självfallet skulle emellertid en
än effektivare samordning av forskningsrådens administration kunna nås,
om dessa i fortsättningen kunde beredas gemensamma lokaler. Enligt revisorernas
mening skulle en dylik lokalmässig anslutning av samtliga forskningsråd
vidare i hög grad främja den samverkan mellan forskningen inom
de olika rådens arbetsfält, vilken är en av huvudpunkterna i rådens verksamhet.

Revisorerna anse således att en omläggning av forskningsrådens administration
enligt här angivna riktlinjer snarast bör genomföras.

253

Jordbruksdepartementet

§ 34

Export av brödsäd

Prisstödet för jordbruksprodukter gavs tidigare väsentligen genom att
man avskärmade den inhemska marknaden med hjälp av kvantitativa regleringar.
Export och import av de viktigaste jordbruksprodukterna handhades
av i statlig regi tillkomna eller av staten auktoriserade monopol. Prisuppgörelser
för ett år i taget träffades inom ramen för jordbrukskalkylen,
d. v. s. på grundval av kostnadsutvecklingen.

Den närmare utformningen av nu gällande system för det allmänna prisstödet
åt jordbruket har fastställts av 1955 och 1956 års riksdagar och avsåg
till en början en treårsperiod, som började den 1 september 1956. Vissa
jämkningar i systemet ha därefter vidtagits, främst av 1959 års riksdag
(prop. nr 147) för den därnäst kommande sexårsperioden. Jämkningarna
avse framför allt de särskilda spärregler som ingå i systemet. Stödet lämnas
i princip genom en vid periodens början för varje jordbruksprodukt fastställd
införselavgift, vilken sedan — bortsett från den effekt en utlösning
av nämnda spärregler har på gränsskyddet — icke ändras så länge inlandspriset
på produkten ligger inom vissa gränser, kallade den övre och den
nedre prisgränsen. Inom prisgränserna avses sålunda den inländska prisutvecklingen
skola vara nära beroende av den utländska. Om ett prisfall
på den utländska marknaden blir så kraftigt, att inlandspriset sjunker under
den nedre prisgränsen, skola särskilda åtgärder såsom höjning av införselavgiften
eller kvantitativ importreglering vidtagas för att hindra ett ytterligare
prisfall inom landet. Om å andra sidan priset på en produkt överstiger
den övre prisgränsen, skall —- för att hindra en ytterligare prisstegring —
även i detta fall vidtagas särskilda åtgärder såsom stegvis minskning av införselavgiften,
kvantitativ exportreglering eller uttagande av exportavgifter.
Inom prisgränserna sker en jämkning av införselavgifterna vid utlösning
av någon av de två s. k. spärreglerna. Den ena av dessa regler, treprocentregeln,
avser att dels ge jordbrukarna skydd om driftskostnaderna väsentligt
höjas eller om priserna på utlandsmarknaden visa en påtagligt sjunkande
tendens, dels skydda konsumenterna om tendensen är den motsatta. Den
andra spärregeln avser en jämkning av gränsskyddet med hänsyn till löneutvecklingen
för industriarbetare.

Under det första regleringsåret inom 6-årsavtalets ram har en utlösning av
dessa spärregler skett icke mindre än fyra gånger.

Inflytande införselavgiftsmedel skola inom en av riksdagen angiven normalram
användas för regleringsändamål på jordbruksområdet. Efter förslag
av statens jordbruksnämnd skall Kungl. Maj:t årligen till riksdagen avge
beräkning och dispositionsförslag rörande införselavgiftcrna ävensom redo -

254

visa utfallet för gånget år och lämna en reviderad beräkning för det löpande
året.

Nu gällande prissättningssystem i fråga om brödsäd bygger på inlösengaranti
och inmalningstvång. Inlandspriserna anpassas till förskjutningarna
på utlandsmarknaden i huvudsak årsvis. Svensk spannmålshandel, ekonomisk
förening —- vilken på sätt närmare framgår av det följande anförtrotts
flertalet regleringsåtgärder på förevarande område — fastställer årligen
före skörden inlösenpriser för vete och råg att gälla per den 1 april. Inlösenpriserna
avse liksom mittpriserna och prisgränserna odlarpriser för normalkvalitet
vid leverans till vissa angivna prisorter. Inlösenpriserna kunna om
så erfordras stödjas genom inmalningstvång. Beslut härom fattas av statens
jordbruksnämnd, som även i samråd med nyssnämnda förening bestämmer
inmalningsprocenten. Om utlandspriserna stiga, så att brödsäd kan exporteras
utan bidrag, skola exportavgifter på såväl brödsäd som mjöl kunna
uttagas. Kvantitativ exportreglering skall icke vidtagas omedelbart då den
övre prisgränsen tangeras, utan först när det inhemska priset uppnått en
nivå, som med 3 kronor per deciton överstiger nämnda prisgräns.

För att täcka förluster vid export till lägre priser än de inhemska skall
enligt de gällande riktlinjerna för brödsädsregleringen uttagas förmalningsavgift
för råg och vete som användas för tillverkning av mjöl, gryn, flingor
och liknande produkter. Förmalningsavgiften är 5 kronor per deciton men
kan under vissa betingelser höjas om tillgången på avgiftsmedel beräknas
vara otillräcklig för avlastning av uppkomna brödsädsöverskott. Importen
av mjöl och gryn belastas med en kompensationsavgift, svarande mot förmalningsavgiften.

Beträffande foderområdet beslöts av 1955 och 1956 års riksdagar att rörliga
införselavgifter skulle tillämpas för majs- och oljekraftfoder, medan
avgifterna för övriga fodermedel skulle vara fasta så länge de inhemska
priserna på korn och havre höllo sig inom vissa fastställda prisgränser. Vid
1958 års B-riksdag beslöts emellertid att rörliga införselavgifter skulle tilllämpas
även för andra fodermedel än majs och oljekraftfoder. Systemet med
rörliga införselavgifter för samtliga fodermedel tillämpas även under nu
gällande prissättningsperiod.

Enligt beslut av 1955 års riksdag skulle för stödåtgärder för fodersädesexport
endast få användas medel som influtit genom utförselavgifter för
fodersäd och andra fodermedel. Möjligheterna till dylika stödåtgärder ha
emellertid vidgats genom beslut av 1958 års A-riksdag. För stöd av fodersädsexport
kunna således numera användas avgiftsmedel som internt upptagas
inom jordbruket inom ramen för jordbruksregleringen i sådana fall, då
det med hänsyn till avsättningsförhållanden ter sig ekonomiskt gynnsammare
att exportera fodersäd än att använda fodersäden för animalieproduktion
och exportera de därvid framkomna produkterna. Från och med nu gällande
regleringsperiod har möjlighet även öppnats att stödja de inhemska foder -

255

sädspriserna genom stödköpsförfarande, kombinerat med en tillfällig upplagring.

Såsom nämnts skola i princip de inflytande införselavgiftsmedlen användas
för regleringsändamål på jordbrukets område. Huvudregeln är att införselavgiften
för en viss produkt skall användas för att täcka förluster i
samband med regleringsåtgärder för samma eller likartad produkt. Införselavgifterna
för brödsäd och brödsädsprodukter tillföras föreningen Svensk
spannmålshandel för prisreglering för brödsäd. Införselavgifterna för fodermedel
fördelas av jordbruksnämnden mellan de olika produktionsgrenarna
i ungefärligt förhållande till deras användning av fodermedel.

I fråga om de internt inom jordbruket med stöd av statliga förordningar
upptagna regleringsavgifterna (förmalningsavgifter, tillverkningsavgifter
in. fl.) samt kompensationsavgifterna ankommer det på Kungi. Maj:t eller
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande på jordbruksnämnden att utfärda de
närmare bestämmelser om medelsanvändningen som kunna erfordras. Regleringsföreningarnas
dispositionsrätt över de regleringsmedel av olika slag
som tillföras föreningarna bestämmes genom särskilda direktiv från jordbruksnämnden
inom ramen för de av Kungl. Maj :t och riksdagen fastställda
reglerna och med beaktande av gällande handelspolitiska åtaganden.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 april 1959 har Sverige godkänt det
nya internationella veteavtalet, ett beslut som sedermera stadfästs av samma
års riksdag. Avtalet gäller för tre år från och med den 1 augusti 1959. För
Sveriges del innebär avtalet ett åtagande att vid maximipriset garantera
avtalets importländer den genomsnittliga kvantitet vete som dessa länder
under viss basperiod köpt från Sverige. Denna kvantitet har för avtalsåren
1959/60 och 1960/61 beräknats till inemot 130 000 ton. Till skydd för exportländerna
ha bestämmelser införts som möjliggöra för ett exportland att i
händelse av dålig skörd helt eller delvis befrias från sina skyldigheter. Likaså
föreligga vissa möjligheter att på annat exportland överföra en del av det
gjorda åtagandet.

Med stöd av riksdagens beslut rörande prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område under sexårsperioden 1959/60—1964/65 har statens jordbruksnämnd
utfärdat direktiv för Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening,
att gälla från och med den 1 augusti 1959. Ur dessa direktiv må följande
återgivas.

Föreningen skall handha marknadsreglerande åtgärder för brödsäd (vete
och råg) och oljeväxtfröer, såsom lagring, köp och försäljning inom landet
samt export och import ävensom andra uppgifter som äro förenliga därmed.
Föreningen skall vidare efter särskilda bestämmelser stödja export av fodersäd
och verkställa stödköp av sådan säd samt omhänderha beredskapslagring
av spannmål och oljekraftfoder.

Föreningen skall den 1 april vart och ett av åren 1960—1965 inlösa all

256

svenskodlad fullgod spannmål av vete och råg som dessförinnan hembjudits
föreningen för inlösen. Skyldigheten avser icke svensk brödsäd som efter
export återinföres i landet. Inlösenpriser per 1 april påföljande år skola av
föreningen fastställas för varje års skörd, innan brödsäd av denna skörd
kommer i marknaden. Härvid skola ett flertal faktorer beaktas, bl. a. det
internationella prisläget, det väntade skördeutfallet och det belopp som väntas
inflyta i form av förmalningsavgifter. Priserna skola avvägas så, att föreningens
kostnader för omhändertagande av spannmålen och för dess avsättning
bli täckta. Bli dessa kostnader icke täckta med en förmalningsavgift
av 5 kronor per deciton, äger föreningen hos jordbruksnämnden påkalla höjning
av avgiften.

Föreningen äger, där så finnes erforderligt för stödjande av inlösenpnserna,
hos jordbruksnämnden påkalla införande av inmalningstvång för
svensk brödsäd jämte inblandningstvång för svenskt mjöl. Inmalmngsprocenten
bestämmes av nämnden och avpassas så, att den medger import i den
omfattning som är berättigad av försörjnings- och kvalitetsskäl.

Enligt nu nämnda direktiv skall vidare såväl det prispolitiska som det
ekonomiska ansvaret för avlastning av uppkommande överskott av brödsäd
åvila föreningen. För att möjliggöra export av sådant överskott äger föreningen
att till företag som exportera svenskodlad brödsäd utbetala exportbidrag,
uppgående till skillnaden mellan priset på den inhemska marknaden
och exportpriset. Visst bidrag kan föreningen även utbetala till exportörer av
förädlingsprodukter av brödsäd. Föreningen äger vidare, därest nettoexportpriset
för fullgod brödsäd understiger vad som på den inhemska marknaden
kan erhållas vid försäljning av brödsäd som fodervara, gottgöra företag som
försälja fullgod brödsäd för foderändamål skillnaden i pris mellan fullgod
vara och fodervara. Vid sådan försäljning av brödsäd för användning till
foder inom landet skola särskilda föreskrifter i fråga om denaturering iakttagas.
Om exportprisnivån är sådan att export av svensk brödsäd kan ske
utan bidrag, må föreningen hos jordbruksnämnden hemställa om uttagande
av utförselavgift.

Om inlösenpriset för ny skörd överstiger inlösenpriset för föregående års
skörd med högre belopp än som motsvarar ränte- och lagringskostnader under
ett år, må föreningen hos jordbruksnämnden påkalla uttagande av prishöj
ningsavgif t för övergångslager hos handeln och kvarnindustrin. Genom
sådan avgift inflytande medel tillföras föreningen.

För att av föreningen användas såsom bidrag till täckande av kostnader
i föreningens prisreglerande verksamhet tillhandahåller jordbruksnämnden
föreningen medel som inflyta genom upptagande av följande avgifter, nämligen
dels förmalningsavgifter och kompensationsavgifter, dels införselavgifter
på råg och vete samt råg- och vetemjöl, dels utförselavgifter på samma
varor, dels ock prishöjningsavgifter på råg och vete. Av dessa medel får för -

257

eningen utan jordbruksnämndens tillstånd icke använda andra än förmalningsavgiftsmedel
för att täcka kostnader för stöd till export.

I den mån jordbruksnämnden efter överenskommelse med jordbrukets
förhandlingsdelegation så beslutar skall föreningen lämna bidrag vid export
av svenskodlad, ej reimporterad fodersäd. Kostnaderna för sådana bidrag
finansieras med de avgiftsmedel som internt upptagits inom jordbruket
ävensom i förekommande fall med exportavgiftsmedel för fodermedel.

Föreningen skall i den omfattning och på de villkor som närmare avtalats
med jordbruksnämnden för statens räkning handha beredskapslagring
av spannmål och oljekraftfoder. För de med beredskapslagring förenade
kostnaderna lämnar jordbruksnämnden enligt avtalet ersättning av särskilda
anslagsmedel.

Revisorerna ha inhämtat vissa uppgifter rörande den svenska spannmålshandeln
under skördeåren 1956/57—1959/60 och därvid särskilt uppmärksammat
förhållandet mellan å ena sidan exporten av brödsäd och å andra
sidan importen av fodersäd och andra fodermedel. Vissa av föreningen
Svensk spannmålshandel redovisade uppgifter om skörderesultat och regleringsverksamhet
må även här återgivas.

1956 års brödsädesskörd var kvalitativt sett god. På grund av den fuktiga
väderleken under hösten 1956 uppträdde emellertid svårartade mältningsskador
på brödsäden, vilket medförde att kvarnarna i kvalitetsförbättrande
syfte importerade relativt stora mängder av såväl vete som råg. Detta ledde
till ett överskott av brödsäd, för vars avlastning ansvaret åvilade föreningen,
överskottet uppgick till i runt tal 395 000 ton. Härav exporterades 321 000
ton vete och råg. Föreningens kostnader för denna export — bestående dels
av utbetalade exportbidrag för utjämning av skillnaden mellan inhemskt
pris och exportpris, dels av kostnader för föreningens egen export — utgjorde
i runt tal 37 milj. kronor. Huvuddelen av exporten, eller 238 000 ton
vete, exporterades till Västtyskland. Under samma år överfördes till foder
9 000 ton leveransgill men för kvarnändamål olämplig brödsäd. Den 31 juli
1957 återstodo av brödsädesöverskottet 65 000 ton, av vilken kvantitet 53 000
ton ingingo i föreningens lager.

År 1957 förelågo mycket ogynnsamma förutsättningar för skörd och bärgning
av brödsäden. Kvantiteterna sjönko avsevärt i förhållande till föregående
år. Ur kvalitetssynpunkt var den onormalt höga mältningsgraden det
mest utmärkande, och det blev därför nödvändigt för kvarnarna att även
detta år importera en avsevärd mängd brödsäd. Sedan början av 1957 voro
priserna fallande, och då denna utveckling fortsatte under hösten 1957 införde
statens jordbruksnämnd till skydd för de svenska brödsädspriserna
inmalningstvång för svensk brödsäd jämte inblandningstvång för svenskt
mjöl. Det överskott av brödsäd som föreningen hade att avlasta uppgick till
17 Rev. berättelse ang. statsverket är 1960 l

258

239 000 ton. Härav exporterades 154 000 ton vete och råg, i främsta rummet
vete till Västtyskland. Föreningens kostnader för exporten uppgingo till
drygt 23 milj. kronor. Under året överfördes 32 000 ton brödsäd till foder.
Vid utgången av juli 1958 återstodo av överskottet 64 000 ton brödsäd i föreningens
lager. Föreningen åtog sig även hösten 1957 att verkställa stödköp
av vete och råg som icke uppfyllde fordringarna för inlösen.

Även för 1958 års skörd av brödsäd förelågo ogynnsamma betingelser.
Den totala kvantiteten, 770 000 ton, var den lägsta sedan år 1951. Rågen var
synnerligen dålig, och endast en obetydlig del därav kunde godtagas som
brödsäd. Vetet utföll kvalitativt sett bättre, men betydande mängder vete
importerades för kvarnarna. Inmalningstvånget för vete behölls hela skördeåret
men för råg endast intill den 1 oktober 1958. Föreningen exporterade
90 000 ton brödsäd till en kostnad av omkring 14 milj. kronor. Av 1958 års
och äldre skördar avsatte föreningen inom landet 166 600 ton brödsäd, varav
huvuddelen till foderändamål. Föreningens egna överskottslager av vete och
råg kunde minskas till 18 000 ton. Sedan den i prisregleringssystemet ingående
s. k. sexprocentregeln utlösts, utbetalade föreningen pristillägg med
4 kronor per deciton fullgod brödsäd av 1958 års skörd som av odlare levererats
till spannmålshandlare och kvarnar. Totalt uppgick denna tilläggsbetalning
till 21,5 milj. kronor.

1959 års skörd av vete var av relativt god kvalitet, men på grund av bristande
proteinhalt var det likväl erforderligt för kvarnarna att importera omkring
90 000 ton vete. Skörden av råg var kvalitativt god men till mängden
otillräcklig. Inmalningstvånget för vete upprätthölls under hela skördeåret
men slopades vid dess utgång den 31 augusti 1960 för att återinföras den 1
oktober 1960. Även skörden av fodersäd var detta år knapp, vilket gav föreningen
tillfälle att sälja äldre lager av vete såsom fodermedel. Föreningen
exporterade detta år 63 500 ton brödsäd till en kostnad av 11 milj. kronor.

Såsom tidigare nämnts tillämpas beträffande brödsäd ett system med i
princip fasta införselavgifter, under det att man för fodermedelsimporten
efter hand övergått till rörliga avgifter. Införselavgiften för vete och råg
steg under avtalsperioden 1956/57—1958/59 från 7 kronor till 9 kronor 35
öre. Vid ingången av följande sexårsperiod bestämdes avgiften till 13 kronor,
och denna har därefter varierat mellan 11 kronor 70 öre och 17 kronor 20
öre med hänsyn till spärreglernas utlösning. Införselavgifterna för fodermedel
från och med den 1 september 1956 framgå av tabellen överst på nästa
sida. Avgifterna äro angivna i kronor per deciton.

I därefter följande tabell lämnas uppgifter för nyss nämnda period om fyra
skördeår dels om exporten av vete och råg, dels om importen av vissa viktigare
fodermedel. De för vete och råg angivna exportmängderna avse såväl
för kvarnändamål avsedd brödsäd som ren fodervara, vilken eosinfärgats
före exporten. Prisuppgifterna äro medelvärden.

259

Fodermedelslag		Skördeår
1956—57	1957—58	1958—59	1959—60
Havre	5	5—8:50	8:50	8:50—12:50
Korn	5	5—8:50	8:50	8:50—12:50
Majs	3:50—7	7—8	8—11	11—15
Sorghum	5	5—10	10—12	12—14
Kli Oljekakor: raps-, rov-, rybs-	5	5—6	6	5—6
o. senapsfrökakor	0—3	3—15	8—15	0—5
andra	5—8	8—16	13—16	0—10

Det må anmärkas att det jämsides med exporten av brödsäd givetvis även
förekommer en betydande import av samma slags spannmål. Huvudsakligen
har denna import gällt brödsäd av god kvalitet som erfordrats vid förmalningen
för inblandning med kvalitetssvagare svenska skördar. Likaså har
en avsevärd export av fodermedel ägt rum vid sidan av den i tabellen redovisade
importen. Denna export har i stor utsträckning avsett utsädeskvantiteter
som sålts till goda priser.

Skördeår

Export		1956—57	1957—58	1958—59	1959—60
Vete, fob-pris, medelpris till producenter,	ton kr/dt »	273 100 38:10 42:62	139 600 31:13 39:54	90 700 32:84 40:02	63 600 34:32 42:50
Råg, fob-pris, medelpris till producenter,	ton kr/dt 3>	51 600 31:56 38:81	14 700 28:25 35:77	1 600 27:50 36:21	1 500 30:67 38:75
Import
Havre, cif-pris, medelpris till producenter,	ton kr/dt »	4 300 41:39 28:90	71 400 20:43 28:87	70 500 30:37 35:64	121 100 33:70 42:25
Korn, cif-pris, medelpris till producenter,	ton kr/dt »	1 400 33:92 29:96	22 500 28:95 29:90	63 000 30:83 36:72	118 200 31:03 41:—
Majs, Sorghum, cif-pris,	ton kr/dt	33 100 39:11	68 800 27:84	107 300 35:40	110 400 27:69
Totalt fodersäd, cif-pris,	ton kr/dt	38 800 39:99	162 700 24:74	240 900 32:73	349 600 30:90
Kli, cif-pris, medelpris till producenter,	ton kr/dt »	1 800 41:91 35:85	13 600 27:61 35:26	28 100 25:51 38:28	91 800 27:96 42:—

Revisorernas uttalande. Den närmare utformningen av nu gällande system
för det allmänna prisstödet åt jordbruket har fastställts av 1955 och 1956
års riksdagar och avsåg till en början den treåriga avtalsperiod som inleddes
den 1 september 1956. Vissa jämkningar ha därefter vidtagits för den där -

260

näst följande sexårsperioden. Stödet lämnas i princip genom en vid periodens
början för varje jordbruksprodukt fastställd införselavgift; därav inflytande
medel skola inom en av riksdagen angiven normalram användas för regleringsändamål
på jordbruksområdet. Huvudregeln är att införselavgiften för
en viss produkt skall användas för att täcka förluster i samband med regleringsåtgärder
för samma eller likartad produkt.

Det gällande prissättningssystemet i fråga om brödsäd bygger på inlösengaranti.
Svensk spannmålshandel, ekonomisk förening — som svarar för
flertalet regleringsåtgärder för brödsäden — inlöser årligen till ett före
skörden fastställt pris all den fullgoda brödsäd som hembjudits till föreningen.
Inlösenpriserna kunna om så erfordras stödjas genom inmalningstvång,
varom beslut fattas av statens jordbruksnämnd.

För att täcka förluster vid export till lägre priser än de inhemska skall
enligt de gällande riktlinjerna för brödsädesregleringen uttagas förmalningsavgift
för råg och vete som användas för tillverkning av mjöl och vissa andra
produkter. Förmalningsavgiften kompletteras med en s. k. kompensationsavgift,
som utgår vid import av mjöl och övriga nyss avsedda varor.

Föreningen Svensk spannmålshandel har enligt sina av jordbruksnämnden
meddelade direktiv att bära ansvaret för avlastningen av uppkommande
överskott av brödsäd. För att möjliggöra export av sådant överskott äger
föreningen att till företag som exporterar svenskodlad brödsäd utbetala exportbidrag,
uppgående till skillnaden mellan priset på den inhemska marknaden
och exportpriset. Av de regleringsmedel som uppbäras av föreningen
må dock endast de belopp som hänföra sig till förmalningsavgifter användas
för stöd till export.

Sedan åtskilliga år tillbaka har man i Sverige ett årligt överskott av brödsäd,
delvis av sämre kvalitet, överskottet har vanligen kunnat avlastas genom
export. En del av spannmålen, såväl den inom landet förbrukade som
den exporterade, utnyttjas som fodervara. Denna export stödjes genom exportbidrag,
vartill medel hämtas ur de förmalningsavgifter som upptagas
från kvarnrörelsen ävensom ur kompensationsavgifterna vid import av
mjöl m. in. Samtidigt härmed förekommer en betydande årlig import av
fodermedel av olika slag, främst havre, korn, majs och kli. För den svenska
brödsäden ha vid exporten ofta erhållits lika höga eller högre priser än de
som lämnats för motsvarande kvantiteter importerade fodermedel, i varje
fall vid en jämförelse mellan genomsnittspriserna. Av vad som framgår av
de ovan lämnade sammanställningarna har det emellertid även förekommit,
att brödsäden exporterats till lägre pris än det som betalats för samtidigt
importerad fodersäd. Särskilt synes så ha varit förhållandet under skördeåret
1958—59.

Det allmänna prisstödet åt jordbruket lämnas enligt ett synnerligen komplicerat
system, i vilket samförstånd eftersträvas mellan flera berörda parter,
främst statens jordbruksnämnd och den förhandlingsdelegation i vilken

261

jordbrukets egna organisationer äro företrädda. Hithörande frågor äro därför
svårbedömda, och revisorerna vilja i huvudsak begränsa sig till att redovisa
de i det föregående angivna varurörelserna och prisuppgifterna. Det må
dock framhållas att, eftersom brödsäd i stor utsträckning torde vara direkt
utbytbar mot fodersäd och andra fodermedel, den nyssberörda exporten av
brödsäd, i den mån den skett till jämförelsevis låga och med regleringsmedel
understödda priser, knappast synes ekonomiskt fördelaktig. Det bör
enligt revisorernas mening prövas i vad mån en ökad avsättning av brödsädsöverskott
på den svenska marknaden kan äga rum och vilka åtgärder
som därvid kunna tillgripas utan ogynnsamma återverkningar på spannmålsmarknaden
eller på handelsutbytet i övrigt.

Den berörda frågan har måhända icke så stor aktualitet under innevarande
skördeår, då på grund av en ovanligt riklig fodersädsskörd mycket
höga införselavgifter ha fastställts för fodermedel i syfte att skydda den
svenska marknaden. Problemet bör emellertid ses på längre sikt, varvid
även tillgången på lagringsutrymmen och kostnaderna för lagringen kräva
beaktande.

262

§ 35

Norrlands lantbruksförsöksanstalt Röbäcksdalen

I ett år 1946 framlagt betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område i Norrland föreslog norrlandskommittén
inrättandet av en central forskningsinstitution för norrländska jordbruksfrågor.
Kommittén framhöll såsom skäl härför, att forskningen och försöksverksamheten
på jordbrukets område visserligen haft viss betydelse för jordbruket
i Norrland men icke varit ett stöd för detta i samma omfattning och
under lika lång tid som för jordbruket i övriga delar av landet. Detta hade
medfört en eftersläpning i det norrländska jordbrukets utveckling. Kommittén
behandlade ett flertal för det norrländska jordbruket speciella forsknings-
och försöksfrågor, vilka borde lösas av den föreslagna institutionen.
Dess belägenhet borde i fråga om klimat, jordarter och övriga betingelser
vara så representativ som möjligt för Norrland i dess helhet och dess viktigaste
jordbruksbygder. Efter att ha övervägt fyra olika alternativ i fråga
om förläggningsplatsen stannade utredningen för att föreslå Röbäcksdalen,
omkring 3 km från Umeå.

På grundval av betänkandet framlades proposition i ärendet (nr 41) till
1949 års riksdag, som fattade principbeslut om att inrätta en försöksgård
vid nämnda plats och att dit förlägga viss forskningsverksamhet på jordbrukets
område.

Härefter tillsattes enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den s. k. röbäcksdalsutredningen,
som hade att närmare klarlägga de frågor som sammanhängde
med utbyggnaden av den centrala forskningsinstitutionen. På grundval
av utredningens första delbetänkande anvisade 1951 års riksdag medel
till markförvärv m. m. för en försöksgård vid Röbäcksdalen.

Utredningens fortsatta arbete rörande den ytterligare utbyggnaden redovisades
i ett slutbetänkande, som blev föremål för statsmakternas behandling
vid 1952 års riksdag (prop. nr 77). I nämnda proposition framhölls angelägenheten
av att den av riksdagen i princip beslutade forsknings- och försöksverksamheten
rörande det norrländska jordbruket snarast komme till
stånd. En dylik verksamhet syntes kunna ge resultat av stort värde för jordbrukarna
i denna del av landet och verksamt bidraga till att förbättra det
norrländska jordbrukets lönsamhet. Såsom redan tidigare framhållits vid
behandlingen av denna fråga syntes det emellertid nödvändigt att forsknings-
och försöksarbetet vid Röbäcksdalen igångsattes etappvis. Den första
etappen syntes därvid böra omfatta försöksgårdens inrättande och försättande
i arbetsdugligt skick, närmast uppförande av erforderliga byggnader
och anskaffande av utrustning för gårdens drift och för försöksverksamheten.
Det byggnadsprogram som utredningen uppgjort och som i stort sett

263

godtogs i propositionen upptog institutionsbyggnad jämte arbetshall och
garage, ett mindre växthus, nötkreatursstall med loge m. in., svinstall, försökslada
samt bostad åt driftsledaren.

I fråga om institutionens uppgifter ansågs det på detta stadium varken
möjligt eller lämpligt att i förväg uppgöra något exakt arbetsprogram. Såsom
utredningen anfört syntes emellertid verksamheten vid Röbäeksdalens
försöksgård i främsta rummet böra taga sikte på de problem som förelågo
på växtodlingsområdet, medan husdjursförsöken huvudsakligen borde vara
förlagda till försöksgården öjebyn vid Piteå. Detta borde självfallet ej utesluta
att även vissa husdjursförsök utfördes vid Röbäcksdalen. Av ekonomiska
skäl borde dock härvid i regel endast sådana försök komma i fråga
som kunde genomföras utan nämnvärda extra kostnader.

Beträffande försöksgårdens organisatoriska ställning hade utredningen
föreslagit, att den skulle organiseras såsom en underavdelning inom statens
jordbruksförsök och jämställas med jordbruksförsökens avdelningar vid
Ultuna. Detta förslag, som även medförde vissa konsekvenser beträffande
beräkningen av personalbehovet, upptogs emellertid icke i propositionen.
Där förordades i stället att försöksgården i organisatoriskt avseende borde
intaga samma ställning som övriga försöksgårdar.

Röbäcksdalsutredningen hade vidare föreslagit, att till försöksinstitutionen
skulle anslutas vissa andra grenar av forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område än de som närmast sorterade under statens jordbruksförsök.
Till Röbäcksdalen skulle sålunda förläggas filialer till statens
växtskyddsanstalt och statens centrala frökontrollanstalt, och en institutionsbyggnad
skulle uppföras för dessa filialer. Slutligen hade utredningen
tillstyrkt ett av styrelsen för statens maskin- och redskapsprovningsanstalter
i annat sammanhang framlagt förslag, att en till sagda anstalter knuten
provningsavdelning skulle inrättas för Norrland och förläggas till Röbäcksdalen.
Rörande dessa förslag framhölls i propositionen att det om verksamheten
vid Röbäcksdalen skulle kunna få avsedd betydelse, uppenbarligen
icke vore tillräckligt att en försöksgård inrättades där. Det skulle fordras
mera omfattande personella och materiella resurser, som gjorde det möjligt
att ingående beakta de olika sidorna av det norrländska jordbrukets skiftande
problem. Ur denna synpunkt kunde man i princip finna det önskvärt
att samtliga de nämnda tre grenarna av det statliga forsknings- och försöksarbetet
till jordbrukets tjänst skulle bli representerade vid Röbäcksdalen.
Särskilt angeläget syntes det vara att filialen till statens växtskyddsanstalt
skulle komma till stånd. Då redan de investeringar som erfordrades för
själva försöksgården representerade ett mycket avsevärt belopp och begränsningar
måste iakttagas i fråga om byggnadsverksamheten, äskades emellertid
i detta sammanhang icke några medel för dylik utvidgning av försöksorganisationen.
(Däremot framfördes förslaget om inrättandet av en filial
till statens växtskyddsanstalt vid Röbäcksdalen i annat sammanhang —

264

nämligen vid prövningen av frågan om det statliga växtskyddets organisation
— och bifölls av 1952 års riksdag.) I övrigt hänvisades till att uppbyggnaden
av institutionen förutsattes skola äga rum etappvis.

1952 års riksdag gav sin anslutning till den i propositionen nr 77 redovisade
uppfattningen om Röbäcksdalens organisatoriska uppbyggnad samt
anvisade medel för byggnadsarbetenas igångsättande. Härefter har en successiv
medelsanvisning ägt rum för såväl byggnads- som driftsändamål, och
den planerade forsknings- och försöksinstitutionen har till stora delar kommit
till utförande, främst såvitt gäller den centrala avdelningen för statens
jordbruksförsök. Härjämte har verksamheten påbörjats vid filialer till statens
växtskyddsanstalt och till statens maskinprovningar, ehuru lokalfrågan
för dessa filialer tills vidare fått endast en provisorisk lösning. Investeringsanslagen
t. o. m. budgetåret 1960/61 till gemensamma ändamål och till statens
jordbruksförsöks institution fördela sig på följande ändamål och delbelopp.

A. Gemensamt för hela anstalten. Kronor

1. Markförvärv, lantmäteri, ägovägar ...................... 321 200

2. Avlopp samt täckdikning............................... 193 600

3. Yttre arbeten på tomtområdet (vatten, avlopp,grovplanering) 399 000

B. Röbäcksdalens egendom.

1. Ladugård med svinstall, driftsledarbostad, maskinhall med

potatislagerhus samt två arbetarbostäder................. 573 000

2. Inventarier till jordbruksdriften, levande och döda........ 189 000

C. Statens jordbruksförsöks norrlandsavdelning.

1. Institutionsbyggnad med försökslada och garage.......... 860 000

2. Inventarier till d:o.................................... 82 700

3. Fältförsöksinventarier ................................. 59 000

Summa investeringsanslag 2 677 500

Utöver sålunda anvisade anslag har anmälts behov av ytterligare medel
för färdigställande av vissa yttre arbeten samt personalbostäder. Det sammanlagda
beloppet härav beräknas till 458 000 kronor, vartill komma de
belopp som kunna erfordras för iordningställande av lokaler för de filialer
och avdelningar till andra försöks- m. fl. institutioner på jordbruksområdet,
vilka redan förlagts till Röbäcksdalen eller framdeles kunna komma att upprättas
där.

Den åkerjord som inköpts för försöksgården omfattar en areal av 97
hektar. Dessutom tillkomma en del tomtmark samt över 100 hektar skogsmark.
Jorden ligger praktiskt taget i ett enda skifte och jordarten består
i huvudsak av finmo, men även andra jordarter äro representerade. Myrjord
saknas, men möjligheter finnas att i grannskapet vid behov arrendera sådan
jord. Under år 1952 täckdikades nästan hela arealen, och öppna diken lades
igen. År 1953 besåddes större delen av åkerarealen för första gången. För -

265

söksverksamheten påbörjades år 1955 i mindre skala och avses efter hand
komma att utökas i mån av tillgång på medel.

Ehuru viss försening inträffat i programmet för byggnadsverksamheten,
färdigställdes år 1955 ladugården, en bostad för driftsledaren samt vattenoch
avloppsledningar. Nästa etapp, som omfattade institutionsbyggnad samt
försökslada och traktorgarage, var färdig våren 1957. Vidare ha två förmansbostäder
byggts jämte en maskinhall för jordbruksdriften, den sistnämnda
kombinerad med potatislagerhus.

Antalet försök och deras fördelning på olika grupper de senaste fyra åren
framgår av nedanstående sammanställning.

Försökens art 1957 1958 1959 1960 Antal rutor

1960

Växtnäringsförsök
Täckdikningsförsök
Jordbearbetningsförsök
Växtföljdsförsök
Sort- och stamförsök
Odlingstekniska försök
Ogräsbekämpningsförsök
F röodlingsförsök
Ensileringsförsök
övriga försök

5 6

3 3

2 3

1 2

12 16

6 12

3 4

2 2

2 3

4 6

6 7

3 4

2 2

21 24

15 15

4 6

3 4

2 3

6 3

388

224

659

730

342

124

212

Summa försök

40 57 65 72 2 826

Fältförsöken ha omfattat följande arealer, nämligen år 1957 7,8 hektar, år
1958 9,6 hektar, år 1959 12,8 hektar och år 1960 11,34 hektar.

Såsom tidigare nämnts har avsikten varit, att Röbäcksdalen i likhet med
avdelningarna vid Ultuna skulle bli en central för den lokala försöksverksamheten
i Norrland. En dylik verksamhet bedrives också i tämligen stor
omfattning inom de fyra norrlandslänen, uppskattningsvis mellan 100 och
200 försök i varje län. Verksamheten ledes antingen från statens jordbruksförsök
i Ultuna eller från försöksavdelningen i Röbäcksdalen.

I fråga om institutionens förseende med personal angav röbäcksdalsutredningen
vissa tjänster, vilka under alla förhållanden syntes komma att bli erforderliga.
Sålunda upptogos i utredningens beräkning befattningar för en
föreståndare för jordbruksförsöksavdelningen och en assistent till denne
ävensom en förvaltare eller driftledare för jordbruksegendomen. Vidare beräknades
en försöksförman eller fältmästare samt ett skrivbiträde. För anstaltens
gemensamma behov upptogs en vaktmästare eller maskinist. Behovet
av ytterligare personal för försöksverksamheten specificerades icke
närmare, emedan detta syntes bli beroende av huru långt byggnadsarbetena
fortskridit och i vad mån försöken hunnit utläggas. Utredningen utgick
emellertid från att den i omkostnadsstaten ingående delposten till försöks -

266

verksamhet till stor del skulle komma att tagas i anspråk för avlönande av
tillfällig arbetarpersonal. Utredningen erinrade emellertid samtidigt om att
fast anställd personal så långt möjligt borde anlitas för kontinuerlig skötsel
av försöken. Erfarenheten hade nämligen visat att grundlig praktik och
ingående kännedom om dylikt arbete vore av utslagsgivande betydelse för
försökens kvalitet och att denna förtrogenhet med arbetet vore en nödvändig
förutsättning för utförandet av noggranna försök. Täta ombyten av
personal hade visat sig ha ett ogynnsamt inflytande på verksamhetens resultat.

Redan i inledningsskedet inrättades vissa högre befattningar vid avdelningen
i Röbäcksdalen, men några ytterligare tjänster ha därefter icke tillkommit.
För närvarande finnas befattningar för en föreståndare (statsagronom)
i lönegrad Ae 26, en förste assistent i Ae 21 (agronomutbildad) och
en driftsledare för jordbruket i lönegrad Ae 15. I övrigt har behovet av arbetskraft
för försöksverksamheten tillgodosetts genom de medel som av
lantbrukshögskolan med statens lantbruksförsök ställts till förfogande från
det gemensamma anslaget till Lokal och fast försöksverksamhet. Under det
senast förflutna budgetåret har av nämnda anslag ett belopp av 36 000 kronor
fördelats till Röbäcksdalen. Dessa medel, som äro avsedda att bestrida
även samtliga omkostnader för forsknings- och försöksverksamheten, ha
medgivit anställande under helt år av en förman och en lantarbetare för den
fältmässiga delen av försöksarbetet; tillfällig arbetskraft har därjämte kunnat
anställas för fältarbetet under sommarmånaderna. Behovet av skrivhjälp
och biträde med expeditionsgöromål har endast tillfälligtvis kunnat tillgodoses.

Såsom ovan nämnts fattades vid 1952 års riksdag beslut om inrättande vid
Röbäcksdalen av en filial till statens växtskyddsanstalt. Verksamheten vid
denna avdelning påbörjades år 1953. Filialen disponerar i avvaktan på egen
byggnad vissa lokaler i statens jordbruksförsöks institutionsbyggnad. Dess
verksamhet omfattar såväl försöksverksamhet som rådgivning inom de fyra
nordligaste länen. Försöken bedrivas i egen regi eller i samarbete med vederbörande
hushållningssällskap. Personalen vid avdelningen består av en
föreståndare, en assistent och ett skrivbiträde.

Det tidigare principuttalandet om att till Röbäcksdalen skulle förläggas
även en avdelning av statens maskin- och redskapsprovningsanstalter förverkligades
genom beslut av 1954 års riksdag. Denna avdelning började sin
verksamhet samma år och har alltsedan dess varit inrymd i provisoriska
lokaler i anslutning till institutionsområdet. Lokalerna äro synnerligen
trånga och bristfälliga, under det att behovet av instrument och tekniska
hjälpmedel är väl tillgodosett. Endast en befattning, nämligen för föreståndaren,
finnes inrättad vid avdelningen; medelstilldelningen har dock medgivit
att såsom tillfällig arbetskraft anlitas en montör och ett skrivbiträde.

Röbäcksdalsutredningens övriga förslag om förläggandet till ifrågava -

267

rande plats av underavdelningar till vissa andra forsknings- och försöksinstitutioner
på jordbrukets område ha hittills icke blivit förverkligade.

Det må erinras om att de särskilda sakkunniga som sedan år 1956 verkställt
utredning rörande undervisning, forskning och försöksverksamhet vid
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök i december 1959 avgivit
betänkande med förslag i nämnda ämnen, vilket förslag under innevarande
år varit föremål för remissbehandling. Utredningen har utgått från att Röbäcksdalen
för framtiden skulle bli bestående som särskild försöksanstalt på
jordbruksområdet. Beträffande den lokalt förlagda försöksverksamheten
har nämligen föreslagits, att landet skulle uppdelas i fyra försöksdistrikt och
att verksamheten skulle utföras dels genom medverkan av hushållningssällskapen
och dels genom ett antal statliga försöksstationer. Inom varje
distrikt skulle inrättas en försöksstation för jordbruksförsök; inom ett av
dessa distrikt, norrlandsdistriktet, skulle Röbäcksdalen fungera som försöksstation.

Revisorernas uttalande. Efter förslag av norrlandskommittén fattades av
1949 års riksdag principbeslut om att en norrländsk forsknings- och försöksanstalt
på jordbrukets område skulle inrättas vid Röbäcksdalen invid
Umeå. Anstalten skulle ha till uppgift att undersöka det norrländska jordbrukets
förutsättningar och utvecklingsmöjligheter, för att jordbruksnäringen
i denna del av landet skulle bli delaktig av de framsteg som forskning
och försöksverksamhet möjliggjort på andra håll. Riktlinjerna för den närmare
utformningen av anstalten uppdrogos härefter av 1952 års riksdag,
som även anvisade medel för byggnadsarbetenas igångsättande. Enligt planerna
skulle en under statens jordbruksförsök lydande försöksgård med
därtill hörande laboratorier utgöra anstaltens centrala del; därjämte skulle
till samma plats förläggas ett antal underavdelningar till andra institutioner
som sysslade med vetenskaplig verksamhet i jordbrukets tjänst, exempelvis
växtskydd, maskinprovning, frökontroll m. m. Det förutsattes att anstalten
skulle uppbyggas i etapper.

Principbeslutet rörande Röbäcksdalen har därefter i viss omfattning förverkligats.
En jordbruksegendom med en areal av närmare 100 hektar öppen
jord har inköpts och försatts i odlingsbart skick samt utrustats med ekonomibyggnader.
För försöksgården ha institutionsbyggnad och ytterligare ett
antal byggnader uppförts, och verksamheten därstädes påbörjades år 1955.
Av övrig vetenskaplig verksamhet ha hittills endast två grenar förlagts till
Röbäcksdalen, nämligen en filial till statens växtskyddsanstalt och en avdelning
av statens maskinprovningar. I avsaknad av egna lokaler disponerar
den förstnämnda tills vidare utrymmen i försöksgårdens byggnader, under
det att den senare inrymts i tillfälliga lokaler på anstaltsområdet.

För statens försöksgård vid Röbäcksdalen har huvuddelen av det planerade
byggnadsbeståndet iordningställts, nämligen förutom institutionsbygg -

268

naden en försökslada och ett garage. För jordbruksdriften ha uppförts bl. a.
ladugård med svinstall, maskinhall och tre bostäder. Värmeanläggning, elektrisk
anläggning samt vatten och avlopp inom anstaltsområdet ha dimensionerats
för hela den större anläggning som föreliggande planer omfatta.

Revisorerna ha besökt Röbäcksdalen och tagit del av den där bedrivna
verksamheten. Revisorerna ha därvid funnit anledning att uppmärksamma
vissa förhållanden angående personalläget vid försöksgården. Bortsett
från befattningen som driftledare för jordbruksegendomen finnas för
forskning och försöksverksamhet vid försöksgården endast två fasta befattningar
inrättade, nämligen för en statsagronom och för en förste assistent.
Oaktat verksamheten nu pågått i mer än fem år, tillgodoses allt behov av
arbetskraft i övrigt genom tillfälligt anställd personal, som avlönas med
anlitande av de för försöksverksamheten avsedda medlen — för sistförflutna
budgetår 36 000 kronor. Dessa medel, av vilka även materiel- och övriga omkostnader
skola bestridas, ha medgivit anställande under helt år av en förman
och en lantarbetare för den fältmässiga delen av försöksarbetet. Tillfällig
arbetskraft har därjämte kunnat anställas för fältarbetet under sommarmånaderna.
För all övrig verksamhet, bl. a. det fackmässiga arbetet i
laboratorium, växthus och fotorum, saknas sålunda utbildad arbetskraft. För
biträdesgöromål, exempelvis räkenskapsföring, kontors-, biblioteks- och
skrivarbete samt telefontjänst, finnas icke några särskilt anställda; göromålen
ha skötts av tillfällig personal, som anlitats för kortare perioder. Behovet
av personal för eldning och vaktmästargöromål har tillgodosetts på
liknande sätt.

Det är uppenbart att nu nämnda förhållanden måste inverka hämmande
på den forsknings- och försöksverksamhet för vilken anstalten inrättats.
Särskilt torde olägenheterna framträda för den del av verksamheten som
avser laboratoriearbete och uppgifter i samband med försöksresultatens bearbetande
och publicering. Den gällande ordningen ter sig även föga rationell
genom att de vetenskapligt utbildade krafterna tagas i anspråk för åtskilliga
göromål som eljest skulle ankomma på teknisk personal eller biträdespersonal.
Enligt revisorernas mening bör frågan om försöksgårdens
behov av personal i skilda lönegrader omprövas, så att en ändamålsenlig
fördelning av göromålen blir möjlig och den betydande investering som Röbäcksdalens
nyuppförda byggnadsbestånd representerar kommer till avsedd
nytta. Därest hänsynen till andra angelägna behov inom statens lantbruksförsöks
arbetsområde icke skulle tillåta att nya tjänster inrättas vid Röbäcksdalen,
synes man böra söka former för ett närmare samarbete mellan
de olika forskningsgrupperna vid Röbäcksdalen. I första hand bör man
överväga lämpligheten av att sammanföra all tillgänglig biträdespersonal
vid de till anstalten förlagda institutionerna till en gemensam, närmast
under försöksgården lydande serviceavdelning, så att de olika verksamhetsgrenarnas
behov bli i rimlig omfattning tillgodosedda.

269

§ 36

Ekonomibyggnad vid Röbäcksdalens lan t bruks försök sans tal t

Revisorerna ha i ett tidigare avsnitt av denna berättelse redogjort för
vissa förhållanden som beröra det aktuella personalläget vid Röbäcksdalens
lantbruksförsöksanstalt. I detta sammanhang vilja revisorerna behandla
en speciell fråga som avser anstaltens byggnadsbestånd, nämligen kostnaderna
för jordbrukets ladugård.

I sin nyssberörda redogörelse rörande personalfrågorna vid Röbäcksdalen
ha revisorerna lämnat en tämligen utförlig beskrivning av de överväganden
och beslut som ledde fram till anstaltens inrättande. I detta hänseende må
här allenast erinras om att principbeslut rörande forskningsanstalten fattades
av 1949 års riksdag och att frågan om den närmare utformningen av
anstalten därefter behandlades av särskilda sakkunniga, den s. k. röbäcksdalsutredningen.
På förslag av nämnda utredning anvisade riksdagen år
1951 medel för markförvärv, varefter 1952 års riksdag uppdrog riktlinjerna
för anstaltens utformning och anvisade medel för påbörjande av uppbyggnaden.

Den åkerjord som inköptes för försöksgården omfattar omkring 97 hektar
åker. Dessutom tillkommer en del tomtmark samt över 100 hektar skog.
Jorden ägdes tidigare av Västerbottens läns landsting och bestod av ett större
antal avstyckade men intill varandra gränsande skiften. Den brukades dels
av förutvarande ägare och dels genom landstingets försorg och krävde åtskilligt
förarbete innan någon egentlig försöksverksamhet kunde komma
igång. Sålunda erfordrades täckdikning av nästan hela arealen och öppna
diken måste läggas igen. Ny skiftesindelning måste företagas och markvägar
anläggas eller repareras. Slutligen måste gården utrustas med ekonomibyggnader
och maskinell utrustning anskaffas. — Täckdikningen genomfördes
år 1952; året därpå besåddes huvuddelen av arealen. År 1955 kom
försöksverksamheten i gång i mindre omfattning.

Röbäcksdalsutredningens första betänkande, som avlämnades i december
1950, innefattade förslag om förvärv av jord till Röbäcksdalens försöksgård
samt utredning rörande den första byggnadsetappen för försöksgården
och uppgörande av driftsplan för denna. För att få möjligheter att bedöma
hur ekonomibyggnaderna lämpligen borde planläggas hade utredningen låtit
uppgöra förslag till växtföljd och på grundval härav beräkna kreatursbesättningens
lämpligaste storlek. I sistnämnda hänseende hade två olika alternativ
diskuterats. Alternativ I räknade med 30 mjölkkor, 6 kvigor, 14 gödkalvar,
1 tjur, 3 hästar och en svinstamkontroll om 2 X 160 djur medan
alternativ II upptog 45 mjölkkor, 20 kvigor, 15 gödkalvar, 1 tjur, 3 hästar,
2 X 50 gödsvin och en svinstamkontroll av samma omfattning som det först -

270

nämnda alternativet. Med den enligt alternativ I föreslagna nötkreatursbesättningen
skulle icke allt grovfoder vid gården komma att förbrukas. Man
måste emellertid räkna med en del fröodlingar vid försöksgården, vilket
minskade den beräknade skörden av grovfoder, och dessutom syntes ett
eventuellt överskott lätt kunna avyttras. Som skäl för alternativ I anfördes
även att det kunde vara olämpligt att redan från början utbygga gården till
full kapacitet. Emellertid funnos också starka skäl för en ökning av besättningen
i enlighet med alternativ II, då detta skulle medgiva vissa husdjursoch
ensileringsförsök. Med hänsyn till att jorden vid Röbäcksdalen vore
mycket bördig och borde kunna lämna betydligt högre skördar än de på
vilka beräkningarna uppgjorts, kunde man för övrigt framdeles tänka sig en
ökning av kreatursbesättningen utöver det i alternativ II angivna. Vid beräkningarna
utgick man från att besättningen borde utgöras av svensk
kullig boskap och en mjölkavkastning per ko och år av 2 900 kg med 4,2 %
fetthalt. Foderbehovet per ko beräknades till 2 600 foderenheter och stallperiodens
längd till 260 dagar.

Utredningen förordade för sin del alternativ II, dock att utredningen tills
vidare icke var beredd att binda sig för huruvida en svinstamkontroll borde
förläggas till Röbäcksdalen. Med utgångspunkt från ovan angivna beräkningar
hade lantbruksstyrelsens byggnadsbyrå upprättat förslag till ekonomibyggnader,
vilket tillställts utredningen i november 1950. Enligt förslaget
skulle byggnaderna bestå av ett stall för kor och hästar (låghus), vartill
anslutits en loge för hö och halm (höghus), siloavdelning för ensilage och
spannmål samt rotfruktsrum, rymmande hela rotfruktsskörden, ävensom
ett friliggande gödsvinstall. Byggnaderna hade kostnadsberäknats till omkring
155 000 kronor, varav 18 000 kronor belöpte på gödsvinstallet. I beloppet
hade icke inräknats kostnader för erforderliga maskiner men däremot
installationer av elektricitet, vatten och avlopp. Bland erforderliga maskiner
nämndes skärmaskin med fläkt för ensilage, halm och eventuellt hö, elevator
för spannmålssilorna, eventuellt elevator för intransport av rotfrukter, halvautomatisk
utgödslingsanordning, mjölkningsmaskin samt fodervagn. Dessa
maskiner syntes kunna anskaffas för omkring 15 000 kronor. Den angivna
kostnaden för byggnader och maskiner motsvarade 2 375 kronor per nötenhet
(NE).

I remissyttrandena över förslaget framfördes från några håll tveksamhet
om huruvida kostnadsberäkningen för ekonomibyggnaden skulle visa sig
hållbar. Lantbruksnämnden i Västernorrlands län fann den angivna kostnaden
synnerligen låg. Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
samma län ifrågasatte möjligheten att uppföra ekonomibyggnaden inom
den angivna kostnadsramen.

I sitt betänkande del II, som avlämnades i november 1951, anförde röbäcksdalsutredningen
att den icke funnit anledning att ändra sitt tidigare
framlagda förslag rörande ekonomibyggnaden. Förslaget hade emellertid

271

överarbetats av lantbruksstyrelsens byggnadsbyrå, som därvid samrått med
statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader. Denna översyn hade
närmast föranletts av en önskan att undersöka möjligheterna för viss byggnadsteknisk
forskning i samband med byggnadernas uppförande. Med anledning
av översynen hade nya skisser utarbetats och ny kostnadsberäkning
uPPgjorts-Härvid hade det visat sig erforderligt att med hänsyn till den sedan
sommaren 1950 inträdda prishöjningen uppräkna de i den ursprungliga
kostnadsberäkningen angivna beloppen med 35 procent. Nötkreatursstallet
beräknades nu kosta 185 000 kronor och gödsvinstallet 25 000 kronor.

Vid förslagets remissbehandling framhöll byggnadsstyrelsen, att den biträtt
utredningen vid planläggningen av byggnadsfrågorna utom beträffande
ekonomibyggnaderna. Ehuru styrelsen icke kunde bedöma behovet och storleken
av de föreslagna ekonomibyggnaderna, hade den i princip icke något
att erinra mot förslaget i denna del. De kostnader som angivits för ladugården,
185 000 kronor, syntes dock styrelsen lågt beräknade. Styrelsen för statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader förutsatte, att anstalten
skulle få tillfälle att medverka vid projekteringen av djurstallar och andra
ekonomibyggnader vid försöksgården. Anstalten behövde pröva vissa väggkonstruktioner
och grundisoleringar samt utöva kontroll över klimatet i
djurstallarna m. m.
ringen i grönfodersilos under olika förhållanden. Anstalten betonade att
nämnda försöksarbeten icke skulle komma att belasta byggnadskostnaderna
vid gården. Med försöken avsåges snarare att nedbringa dessa kostnader.

Utredningens förslag förelädes 1952 års riksdag genom propositionen nr
77. Departementschefen ansåg sig därvid kunna i huvudsak godtaga det
byggnadsprogram som utredningen framlagt. Vissa nedskärningar av de
däri förutsatta utrymmena syntes dock kunna vidtagas. Förslaget att vid
Röbäcksdalen inrätta en statlig svinstamkontroll ansågs icke längre böra
övervägas.

Sedan riksdagen i anledning av nyssnämnda proposition anvisat medel
för påbörjande av den första byggnadsetappen vid Röbäcksdalen, uppdrog
Kungl. Maj :t genom beslut den 6 juni 1952 åt styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök att efter samråd med röbäcksdalsutredningen
låta uppgöra fullständiga ritningar till ett nötkreatursstall med loge
in. in., ett svinstall samt bostad till driftsledare vid försöksgården. Kungl.
Maj :t skulle godkänna ritningarna innan medel för byggnadsföretaget disponerades.
Nämnda styrelse överlät i september samma år det erhållna uppdraget
angående verkställigheten av utbyggnaden åt byggnadsstyrelsen, som
disponerade ett avdelningskontor i Umeå. I samband med överlåtelsen framhölls,
att byggnadsstyrelsen ämnade anlita dåvarande lantbruksförbundets
byggnadsförening (LRF) för uppgörande av ritningar till ekonomibyggnaderna.

I oktober 1952 uppdrog byggnadsstyrelsen åt lantbruksförbundets bygg -

272

nadsförening att på grundval av uppgjorda skissritningar i samråd med styrelsens
utredningsbyrå, röbäcksdalsutredningen samt styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök med beaktande av den beräknade
kostnadsramen till en början uppgöra och till byggnadsstyrelsen inkomma
med ett slutligt skissförslag till ett nötkreatursstall med loge m. m.
samt ett svinstall för försöksgården. Härvid erinrades om att kostnaden för
båda dessa byggnader av byggnadsstyrelsen på grundval av föreliggande
skissritningar beräknats till 210 000 kronor. Föredragande departementschefen
hade emellertid i den ovannämnda propositionen framhållit att vissa
nedskärningar i det föreslagna byggnadsprogrammet borde kunna ske. Den
tänkta reduceringen skulle uppgå till 10 000 kronor för nu ifrågavarande
ekonomibyggnader, varför ett belopp av 200 000 kronor skulle återstå som
tillgängligt för ändamålet.

Byggnadsföreningen bedrev sitt arbete med utformandet av ekonomibyggnaderna
i nära samarbete med företrädare för ett flertal statliga och enskilda
organisationer på lantbruksområdet. Härvid utfördes skisslösningar med
preliminära kostnadsberäkningar enligt tre skilda huvudalternativ, nämligen
dels samtliga mjölkkor uppbundna, dels flertalet uppbundna och ett fåtal
lösgående, dels också flertalet lösgående och ett fåtal uppbundna djur. För
vart och ett av dessa tre huvudalternativ uppgjordes två skilda utformningar,
nämligen dels med byggnad av höghustyp och dels med låghustyp.
Föreningens utredning gav vid handen att de olika lösningarna medförde
tämligen små inbördes skiljaktigheter i fråga om kostnaderna.

Den It mars 1953 framlade lantbruksförbundets byggnadsförening ett
byggnadsförslag med kostnadsberäkning. Förslaget grundades på typen värmeisolerad
ladugård för lösgående djur och var uppgjort enligt två olika
alternativ, nämligen höghus respektive låghus. I båda fallen hade svinstallet
anslutits till övriga byggnadsdelar. Beräkningarna innehöllo följande

specifikation.

Byggnadsstomme:	Höghus (kr) 95 300	Låghus (kr) 64 300
	17 800	45 900
	38 000	38 000
	8 700	8 700
	4 750	4 750
Tork- och lagringsanläggning för spannmål---- Ensilagesilor 2 st 3 X 11 m i trä.............. (alternativt aluminium 8 200 kr) (alternativt betong 12 400 kr) Gödselstad, urinbrunn, mek. utgödsl..........	22 000 8 000 4 100	22 000 8 000 4 100
	4 700	4 700
	4 100	4 100
Elektrisk installation.......................	3 700	3 600

Summa byggnadskostnad 211 150 208 150

273

	Höghus	Låghus
	(kr)	(kr)
Sparmanelevator 15 in ........................	1 660	1 660
Sparmanelevator 38 m ........................	2 500	—
Forsbergs fläkt med hack......................	2 500	2 500
Grovrens Linde F 8............................	3 100	3 100
Utsädesrens Stigluft II ........................	2 370	2 370
Gröpkvarn ...................................	880	880
Summa maskinkostnader	13 010	10 510

Summa byggnads- och maskinkostnader 224 160 218 660

Den 26 juni 1953 godkände Kungi. Maj.t av byggnadsstyrelsen överlämnade
ritningar till ett flertal byggnader vid Röbäcksdalen, däribland institutionsbyggnaden
och ekonomibyggnaderna. Från godkännandet undantogs
dock svinstallet, som skulle få uppföras med anlitande av för ändamålet
anvisade medel men planläggas på ett sådant sätt att det framdeles kunde
utökas.

Det fortsatta detaljritningsarbetet som utfördes av LBF under senare halvåret
1953 utvisade, att ekonomibyggnaderna icke syntes kunna färdigställas
inom ramen för tidigare beräknade belopp. Kostnadssumman visade sig
nämligen uppgå till 275 500 kronor, vartill kom LBF:s arvode för utarbetande
av entreprenadhandlingar, 22 000 kronor, d. v. s. sammanlagt 297 500
kronor. I detta belopp ingick dock dels en utvidgning av svinstallet till en
kostnad av 20 000 kronor, dels ock en vinterkostnad med omkring 12 000
kronor, vilken icke medtagits i tidigare beräkningar. Ä andra sidan ansåg sig
byggnadsföreningen kunna genomföra vissa förenklingar i byggnadsprojektet,
innebärande en minskning av medelsbehovet med omkring 36 000
kronor.

Av en inom byggnadsstyrelsen upprättad promemoria den 25 november
1953 framgår, att anbud inhämtats på de arbeten som tillhörde den första
etappens byggnader. Det för staten fördelaktigaste anbudet, som avsåg hela
byggnadsetappen, innebar såvitt gällde ekonomibyggnaderna ett sammanlagt
belopp av 385 000 kronor, varifrån dock frånräknades 35 000 kronor,
utgörande ett beräknat belopp för vissa förenklingar. Anbudet specifierades
med följande delbclopp, nämligen för byggnadsarbetet 267 000 kronor, för
tilläggsarbeten 25 760 kronor, för arvoden 18 600 kronor, för kontrollkostnader
5 310 kronor, för adminstration 24 100 kronor, för VVS-arbeten 28 530
kronor och för elektriska arbeten 15 700 kronor. Dessa merkostnader sammanfattades
i röbäcksdalsutredningens betänkande del III, vilket avlämnades
i januari 1954. Utredningen erinrade om att ytterligare anslag för utökning
av svinhus vid Röbäcksdalen redan begärts av styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök. Med beaktande härav uppginge
emellertid skillnaden mellan inkomna anbud och tillgängliga anslag
till 130 000 kronor. Då det enligt utredningen icke kunde anses försvarbart

18 Rev. berättelse ang. statsverket är 1960 l

274

att uppföra ekonomibyggnader av avsedd storlek för 350 000 kronor, borde
nya vägar sökas att förbilliga dessa byggnadskostnader.

Med anledning av berörda avsevärda ökning av de ursprungligen beräknade
kostnaderna undersökte byggnadsstyrelsen i samråd med röbäcksdalsutredningen
möjligheten att nedbringa dessa. Resultatet av undersökningen
redovisades i en den 25 februari 1954 dagtecknad promemoria. I denna anfördes
att kostnaderna för ekonomibyggnaderna kunde begränsas till 265 000
kronor genom minskning och förenkling av byggnaderna. Det ytterligare
medelsbehovet anvisades av 1954 års riksdag (prop. nr 122). I september
1954 tecknades entreprenadkontrakt rörande byggnadsföretaget.

Ekonomibyggnaden vid Röbäcksdalen var i huvudsak färdigställd på nyåret
1956. Den är byggd för varm lösdrift och är i sitt nedskurna skick avsedd
att rymma 34 mjölkkor, 20 ungdjur, 8 kalvar, 1 tjur och 1 häst. Därjämte
finnes plats för 3 bundna djur (= 51 NE). Utrymmen för foder- och
strömedel ha förlagts över och intill djurstallet, vilket medfört att höghusprincipen
med en samlad byggnadskropp blivit den naturliga planlösningen.
Även två silor för ensilagefoder ha erhållit plats inom byggnaden. Av golvytan
disponeras 537 m2 för kreatur och foder m. m. samt 147 m2 för rotfruktkammare,
spannmålsmagasin och spannmålstork. Skullen rymmer 80
ton hö och 60 ton hackad halm. Silorna rymma vardera 90 ton ensilage och
spannmålsfickorna sammanlagt 30 ton säd. Svinhuset är byggt som vinkelbyggnad
till ladugården och är avsett för omkring 50 svin. Det har måtten
15 X 8,3 m. Ett foderrum förbinder svinhuset med ladugården. I den till
ladugården hörande maskinutrustningen ingå mjölkningsmaskin (releaser),
foderhiss, gröpkvarn, sädesrens och betningsmaskin.

Revisorernas uttalande. År 1949 beslöto statsmakterna, att en central
forsknings- och försöksanstalt för det norrländska jordbruket skulle inrättas
vid Röbäcksdalen i närheten av Umeå. Såsom revisorerna närmare
redovisat i ett annat avsnitt av denna berättelse är detta beslut på väg att
förverkligas. En statens försöksgård med tillhörande byggnadsbestånd har
sålunda iordningställts, en jordbruksegendom har inköpts och bebyggts, och
försöksverksamheten har i viss omfattning kommit igång.

Den fastighet som inköptes för försöksgårdens räkning omfattar omkring
100 hektar öppen jord. De äldre ekonomibyggnaderna voro emellertid icke
användbara för försöksgårdens räkning utan fastigheten krävde helt nya
sådana. Redan år 1950 diskuterade den s. k. röbäcksdalsutredningen frågorna
om driftform, växtföljd och kreatursbesättning vid gården. Efter att
ha övervägt olika alternativ stannade utredningen för att föreslå en kreatursbesättning
om 45 mjölkkor jämte ungdjur, så att antalet nötenheter (NE)
skulle uppgå till 64. Även svin skulle hållas vid gården. Med utgångspunkt
däri uppgjorde lantbruksstyrelsen år 1950 ett förslag till ekonomibyggnader,
kostnadsberäknade till 170 000 kronor för ladugård med maskinutrustning

275

samt svinstall, vilket motsvarar 2 375 kronor per NE. Med hänsyn till inträffade
kostnadsstegringar måste dock detta belopp senare uppräknas. I det
byggnadsprogram som godkändes av 1952 års riksdag beräknades för ladugård
och svinstall inklusive viss maskinanskaffning sammanlagt 200 000
kronor.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen blev utformningen
av ifrågavarande ekonomibyggnader föremål för ett omfattande planeringsarbete,
i vilket ett stort antal myndigheter och sakkunniga deltogo
eller på olika sätt engagerades. Byggnadsstyrelsen har varit den närmast
ansvariga myndigheten för planering och uppförande, men styrelsen uppdrog
åt en på området verksam enskild organisation att utföra detaljplanläggningen.
Under planeringsarbetets gång visade det sig att anslagna medel
icke förslogo till genomförande av byggnadsföretaget i avsedd omfattning,
varför dels tilläggsanslag måste anvisas, dels också byggnadsprogrammet
måste reduceras och byggnaden avpassas för ett lägre antal djur än det
tidigare beräknade.

Ekonomibyggnaden uppfördes genom entreprenad och var färdigställd år
1956. Den är avsedd för 34 mjölkkor jämte ungdjur (51 NE) och ett 50-tal
svin. Den slutliga byggnadskostnaden har uppgått till omkring 295 000 kronor,
vartill komma omkring 40 000 kronor för maskiner. Ladugården är
uppiörd för varm lösdrift med djurstall och foderutrymmen -— även silor
för ensilage — inom en samlad höghuskropp. Endast svinstallet har förlagts
till en vinkelställd låghusflygel. Den arkitektoniska utformningen är okonventionell.
Till följd av utrymmets reducering blir jordbrukets hela foderproduktion
icke förbrukad vid ladugården.

Enligt revisorernas mening torde kostnaden för ekonomibyggnaden vid
Röbäcksdalen få betraktas som hög. Om man frånräknar den del av byggnadskostnaden
som kan anses belöpa på svinstall och spannmålsmagasin,
motsvarar byggnadskostnaden omkring 4 700 kronor per NE. Det må nämnas
att lantbruksstyrelsen nyligen utgivit en kostnadsjämförelse mellan sex
olika ladugårdstyper, grundad på 1959 års prisnivå. Det där redovisade mest
kostsamma alternativet - - typen höghus med uppbundna djur - beräknas
för en ekonomibyggnad med Röbäcksdalens kreatursbesättning draga en
kostnad av 3 060 kronor per NE, varvid även viss maskinutrustning medräknats.

Revisorerna äro givetvis icke beredda att närmare analysera ifrågavarande
byggnadsföretag eller att klarlägga de orsaker som kunna ha medverkat till
det slutliga kostnadsresultatet men vilja till den nu lämnade redogörelsen
foga vissa allmänna synpunkter. Revisorerna äro medvetna om att byggnadskostnaden
ensam icke är utslagsgivande då det gäller alt bedöma, huruvida
eu viss byggnadstyp är ekonomiskt fördelaktig eller icke, eftersom vissa engångskostnader
vid byggandet senare kunna återvinnas i form av besparingar
i driftkostnader, främst för arbetskraft. I och för sig torde också åt -

276

skilliga skäl kunna anföras för att vid dylika byggnadsföretag nya tankegångar
i fråga om planlösning in. in. bli prövade. Såvitt revisorerna ha kunnat
finna har man emellertid ingenstädes hos de myndigheter som varit inkopplade
på ifrågavarande byggnadsföretag sökt att i efterhand göra en
analys av det ekonomiska utfallet i syfte att klarlägga, i vad mån kostnaderna
sammanhänga med byggnadstypen som sådan eller äro beroende på
enskilda kostnadskrävande detaljer eller tillfälliga omständigheter vid företagets
genomförande. Med hänsyn till att byggnaden i flera hänseenden har
experimentkaraktär anse revisorerna att en dylik bearbetning av materialet
bort företagas, så att erfarenheter därav hade kunnat vinnas för framtiden.

277

§ 37

Finansieringen av skogs vårdsstyrelsernas frö- och plantproduktion

Enligt skogsvårdsstyrelseförordningen har skogsvårdsstyrelse att föranstalta
om att inom verksamhetsområdet såvitt möjligt finnes tillräcklig tillgång
på skogsfrö och plantor av fullvärdig, för orten lämplig beskaffenhet.
Denna uppgift ha styrelserna löst huvudsakligen genom att i egen regi insamla
och klänga frö, driva plantskolor samt importera utländska eller i utlandet
legoodlade plantor. Lokalt ha även mindre kvantiteter plantor framskaffats
genom olika former av legoodling.

För att underlätta skogsvårdsstyrelsernas finansiering av större fröanskaffning
under år då frötillgången är god ha statsmakterna inrättat eu
utlåningsfond, benämnd lånefonden för insamling av skogsfrö, varom bestämmelser
meddelats i kungl. brev den 25 februari 1949. Från fonden, vars
kapital för närvarande uppgår till 1,5 milj. kronor, må lån med en längsta
löptid av tio år utlämnas till skogsvårdsstyrelserna för inköp, insamling
och transport av kött, ollon och lövträdsfrö, förvaring och klängning av kött
samt lagring av frö och ollon. Lånen, som tidigare voro räntefria, beviljas
av skogsstyrelsen. Någon motsvarande lånefond för underlättande av plantproduktionen
finnes icke inrättad.

Skogsvårdsstyrelserna ha för närvarande omkring 100 plantskolor och
närmare 30 fröplantager. De sammanlagda arealerna av plantskolor och
fröplantager utgöra i runda tal 750 respektive 200 hektar. Från plantskolorna
utlämnades år 1958 185 milj. plantor. Fn betydande plantproduktion
bedrives även av de norrländska skogsbolagen. Det återstående behovet av
plantor täckes genom import.

Såsom ett led i strävandena att effektivera skogsbruket i landet tillkallades
år 1955 särskilda sakkunniga - - 1955 års skogsvårdsutredning — vilka
år 1958 avlämnade betänkande angående skogsvården å enskilda skogar
( SOU 1958: 30). Utredningen erinrade i sitt betänkande om att enligt statens
skogsforskningsinstituts beräkningar den årliga skogsodlingsarealen, oberäknat
igenplantering av åker och betesmark, borde öka från nuvarande
100 000 till 150 000 hektar. Praktiska skäl syntes enligt utredningen tala
för att skogsodlingarna i varje fall under den närmast överskådliga
tiden i stor utsträckning borde utföras genom plantering. Enligt eu av
skogsstyrelsen utförd undersökning skulle det enskilda skogsbrukets - exklusive
bolagens - - nuvarande plantskoleareal om cirka 850 hektar, av
vilken huvuddelen hänförde sig till skogsvårdsstyrelsernas plantskolor, behöva
utökas till omkring 1 200 hektar. Det ifrågavarande utvidgningsbehovet
bestod till icke ringa del däri, att stora arealer erfordrades för att ersätta
plantimporten. Att i så stor utsträckning som nu skedde lita till import som

278

eu normal metod för plantanskaffning fann utredningen av olika skäl olämpligt.

I fråga om finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet med fröoch
plantproduklion erinrade utredningen om att denna verksamhet redan
enligt gällande principer skulle vara självbärande. I stort sett hade detta
också tillämpats under senare år, dock med visst undantag beträffande
ränta och amortering å anläggningar för fröproduktion. Utredningen föreslog
i detta hänseende att självkostnadsprincipen borde ytterligare markeras
och att den nämnda verksamheten borde drivas fullt affärsmässigt. I detta
syfte borde grenarna brytas ut ur styrelsernas allmänna verksamhet och
behandlas som fristående företag, för vilka särskilt bokslut borde upprättas.
Verksamhetsgrenarnas kapitalförsörjning föreslog utredningen ordnad på
så sätt, att den nuvarande lånefonden för insamling av skogsfrö ombildades
till en lånefond för frö- och plantanskaffning med ett kapital av 7 milj.
kronor. Den föreslagna fondens storlek hade utredningen beräknat med utgångspunkt
från att varje skogsvårdsstyrelse skulle behöva låna 150 000
å 200 000 kronor såsom drift- eller rörelsekapital. Lånen borde amorteras
inom högst tio år. Därjämte skulle behövas lån för investeringskostnader
med omkring 10 000 per hektar plantskola och en beräknad utbyggnad av
plantskolearealen med 100 hektar per år. Efter sex—åtta år borde fondens
kapitalbelopp kunna minskas, emedan driftkapitallånen då borde vara till
stor del återbetalda och investeringslånen börjat amorteras.

Det av utredningen föreslagna systemet för finansiering av nu ifrågavarande
verksamhet tillstyrktes i princip av flertalet remissorgan. Statskontoret
avstyrkte emellertid inrättandet av den föreslagna lånefonden. Ämbetsverket
hade icke funnit några sådana speciella skäl föreligga, som motiverade
att staten skulle ställa kapital till förfogande för ändamålet. I stället
borde Kungl. Maj :t för varje särskilt fall kunna medgiva skogsvårdsstyrelse
att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden. Den nuvarande lånefonden
för insamling av skogsfrö borde även kunna avvecklas.

Skogsvårdsutredningens förslag förelädes 1960 års riksdag genom propositionen
nr 106. Departementschefen framhöll därvid att han anslöt sig till
utredningens förslag att skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantproduktion
borde drivas affärsmässigt i form av en från den övriga verksamheten skild
rörelse. Däremot kunde han icke biträda förslaget att staten genom en särskild
lånefond skulle ställa erforderligt kapital till skogsvårdsstyrelsernas
förfogande för investering i och drift av plantskolor samt för fröinsamling
in. m. Vad gällde plantskoleverksamheten borde i stället, såsom statskontoret
framhållit, styrelserna liksom dittills efter framställning till Kungl. Maj :t
i varje särskilt fall kunna medgivas rätt att upptaga lån på den allmänna
kreditmarknaden. Likaså borde alltjämt lånefonden för insamling av skogsfrö
bibehållas såsom stöd för finansieringen av styrelsernas fröinsamling.
Dock borde lån som utlämnades efter den 1 juli 1960 förräntas enligt den

279

för statens utlåningsfonder gällande nornialräntan. Det syntes få ankomma
på skogsstyrelsen att i övrigt fastställa riktlinjer för hur skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet med frö- och plantproduktion skulle bedrivas tekniskt
och ekonomiskt. Vidare anförde departementschefen i frågan om finansieringen
av skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet, att styrelsernas
likvida behållningar i fortsättningen i första hand borde utnyttjas såsom
rörelsemedel i serviceverksamheten. Därest temporära likviditetssvårigheter
skulle uppkomma för någon styrelse, syntes den nuvarande vägen att med
stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande upptaga tillfälliga lån på den allmänna
kreditmarknaden få tillgripas. Det förutsattes dock att detta komme att ske
i mindre utsträckning än som varit fallet de senaste åren och att styrelserna
fortsättningsvis tillämpade en större återhållsamhet i den egna kreditgivningen,
så att ur likviditetssynpunkt besvärande situationer kunde undvikas.
Vad departementschefen i nu angivna hänseenden anfört och föreslagit
godkändes sedermera av riksdagen (skr. nr 326).

I nu nämnda sammanhang fattade riksdagen även beslut om att främja
den enskilda produktionen av frö och plantor genom kreditgaranti. Enligt
förslag i propositionen skulle kreditgaranti användas såsom stödform för att
få till stånd mindre skogsplantskolor, huvudsakligen sådana som voro avsedda
att drivas i kombination med jord- eller skogsbruk. Statlig lånegaranti
skulle försöksvis införas för lån som av enskild jordbrukare eller
skogsägare upptoges på allmänna marknaden för att finansiera investeringar
i dylika skogsplantskolor. Lånen borde uppgå till högst 20 000 kronor och
amorteras på en tid av längst 10 år.

Revisorerna ha från samtliga skogsvårdsstyrelser i landet inhämtat uppgifter
rörande deras finansiering av frö- och plantproduktionen. Av det redovisade
materialet framgår att den ekonomiska omslutningen av dessa verksamhetsgrenar
är betydande; den uppgår för närvarande till omkring 11,5
milj. kronor per år. Endast vid två skogsvårdsstyrelser har plantskolornas
förseende med rörelsekapital kunnat ordnas utan särskilda åtgärder. Vid
båda dessa styrelser finnas endast små plantskole- och plantagearealer. Vid
samtliga övriga styrelser ha antingen likvida medel utnyttjats eller särskilda
lån upptagits eller också ha båda dessa utvägar kommit till användning.
Undantagsvis ha även andra lösningar tillgripits, exempelvis lån av konjunkturutjämningsmedel
eller förskottsbetalning av kunder.

Från flera håll har framhållits, att styrelsernas likvida medel hittills förslagit
för att möta tillfälliga ökningar i behovet av rörelsekapital men att
för framtiden lån torde behöva upptagas.

Praktiskt taget samtliga skogsvårdsstyrelser ha vid finansieringen av
plantskolor och fröplantager haft känning av en viss med verksamhetens art
sammanhängande snedbelastning i ekonomien. Det har framhållits att den
helt övervägande delen av plantorna säljes under våren eller sommaren och

280

att inkomsterna inflyta samtidigt med försäljningen eller kort tid därefter.
Utgifterna äro betydligt jämnare fördelade; i stort sett förekomma utgifter
under större delen av året, ehuru även dessa i viss mån koncentreras till
vårmånaderna. Hittills ha skogsvårdsstyrelsernas övriga rörelsemedel kunnat
anlitas för att förskottera plantskolornas utgifter, varjämte särskilda
likviditetslån kunnat upptagas efter av Kungl. Maj :t för varje särskilt fall
meddelat tillstånd. Särskilt har lånevägen måst anlitas mot slutet av budgetåret.
Genom att plantskolorna nu skola ekonomiskt skiljas från den övriga
verksamheten räknar man med att svårigheter skola uppstå att utnyttja
den sistnämnda verksamhetens rörelsemedel. De nya principerna
innebära även att full ersättning skall uttagas för kostnaderna inklusive avskrivning
på maskiner, byggnader o. dyl. jämte viss vinstmarginal, avsedd
att täcka risker och möjliggöra en successiv uppbyggnad av ett eget rörelsekapital
för driften. Då något större utrymme för höjningar av plantpriserna
ej anses föreligga (prisläget framkommer ju i konkurrens med de privata
plantskolorna), måste denna uppbyggnad av eget rörelsekapital äga rum
relativt långsamt. Under åtskillig tid framåt beräknas skogsvårdsstyrelserna
därför behöva upptaga likviditetslån i ungefär samma omfattning som under
senare år eller måhända i än större omfattning. Några större möjligheter
att — såsom i nyssnämnda proposition framhållits —- tillämpa större återhållsamhet
i den egna kreditgivningen synes ej heller förefinnas, eftersom
styrelserna redan nu tvingas att sätta mycket korta betalningstider, som
regel kortare än de i affärslivet vanliga. Även om styrelserna på litet längre
sikt kunde bygga upp egna rörelsekapital för plantverksainheten, anses det
knappast affärsmässigt riktigt att sträva så långt att behovet av kortsiktiga
krediter helt bortfaller. Med de i tiden ojämna inkomsterna skulle detta
innebära, att styrelserna tvingades spara ihop ett rörelsekapital som vid viss
tidpunkt skulle i det närmaste motsvara hela omslutningen under ett år. I
affärslivet torde en så stark likviditet ytterst sällan förekomma.

Det har även framhållits att styrelsernas behov av rörelsekapital för den
allmänna verksamheten numera vuxit, vilket medfört ökade svårigheter att
tillgodose även plant- och fröproduktionens kapitalbehov. Man kunde också
räkna med att styrelsernas behov av medel för nya investeringar skulle bli
svårare att tillgodose än tidigare.

Revisorernas uttalande. Inom landets skogsvårdsstyrelser bedrives en tämligen
omfattande verksamhet för att tillhandahålla det enskilda skogsbruket
plantor och frö för skogsåterväxten. Sammanlagt finnas ett hundratal plantskolor
med en areal av omkring 750 hektar samt ett trettiotal fröplantager
med en areal av omkring 200 hektar. Den ekonomiska omslutningen vid
dessa rörelser uppgår till 11,5 milj. kronor om året.

Skogsvårdsstyrelsernas resurser för att förse skogsbruket med plantor och

281

frö ha ännu icke nått en omfattning som motsvarar behovet. En icke obetydlig
del av det årliga behovet täcks genom import. 1955 års skogsvårdsutredning,
som nyligen utrett möjligheterna att uppnå ett mera effektivt
skogsbruk i landet, har konstaterat att den för närvarande tillgängliga skogsplantskolearealen
skulle behöva ökas med omkring 40 procent för att motsvara
det aktuella behovet.

Enligt gällande principer skall frö- och plantproduktionen bedrivas på
sådant sätt att kostnaderna därför bli täckta. Räkenskapsmässigt har emellertid
någon särredovisning icke förekommit beträffande denna verksamhetsgren,
utan inkomster och utgifter ha ingått i skogsvårdsstyrelsernas
allmänna medelsförvaltning. Behovet av rörelsemedel för driften och i viss
utsträckning även av investeringsmedel för anläggningarna har tillgodosetts
i första hand genom anlitande av styrelsernas likvida medel — anslagsmedel
och inkomster av förrättningar in. m. — och i andra hand genom upptagande
av lån i den allmänna marknaden, varvid dock Kungl. Maj :ts medgivande
för varje särskilt fall måst inhämtas. För underlättande av vissa
åtgärder för anskaffande av skogsfrö finnes dock en särskild statlig lånefond
inrättad.

I sitt år 1958 avlämnade betänkande framhöll skogsvårdsutredningen, att
den ifrågavarande verksamheten borde drivas fullt affärsmässigt och att den
därför borde brytas ut ur styrelsernas allmänna verksamhet och behandlas
som fristående företag, för vilka särskilda bokslut borde upprättas. För att
underlätta kapitalförsörjningen borde den nuvarande lånefonden för insamling
av skogsfrö ombildas till en lånefond för frö- och plantanskaffning.
Då riksdagen innevarande år i anledning av propositionen nr 106 behandlade
vissa förslag rörande det enskilda skogsbruket och dess administration, gick
dess ställningstagande till den här behandlade finansieringsfrågan endast i
viss mån i linje med skogsvårdsutredningens förslag. Enligt de i propositionen
uppdragna riktlinjerna skulle plant- och fröanskaffningen drivas affärsmässigt
i form av en från den övriga verksamheten skild rörelse. Förslaget
om inrättande av en lånefond för kapitalförsörjningen framfördes däremot
icke i propositionen. Det förutsattes att styrelserna liksom hittills efter framställning
till Kungl. Maj:t i varje särskilt fall skulle kunna medgivas rätt
att upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden.

Revisorerna ha från de olika skogsvårdsstyrelserna i landet inhämtat uppgifter
om deras finansiering av plant- och fröproduktionen. Praktiskt taget
samtliga styrelser ha redovisat vissa svårigheter att bemästra likviditeten,
särskilt när det gäller plantskolornas verksamhet. Inkomsterna inflyta nämligen
till helt övervägande del under ett fåtal av årets månader, vanligen
under juli och augusti, under det att utgifterna fördela sig över eu längre
del av året och koncentreras till våren. Detta förhållande har till följd afl
en stark ökning av behovet av rörelsemedel för driften av plantskolorna

282

regelbundet uppträder under vårmånaderna. I vissa fall kan förskottsbehovet
vara så stort att det motsvarar större delen av årsomslutningen vid plantskolorna.

Verksamheten vid plantskolorna är i flertalet fall tämligen nystartad, och
uppbyggnadsarbetet är långt ifrån avslutat. Det är därför naturligt att ett
eget rörelsekapital endast i mindre utsträckning hunnit uppbyggas, och det
torde dröja åtskilliga år innan plantskoleverksamheten kan anses ekonomiskt
stabiliserad såsom en självständig rörelsegren. Verksamheten torde
därför även för framtiden ha att lita till de hittills använda formerna för
anskaffande av rörelsemedel.

Enligt revisorernas mening är den nu gällande ordningen för tillgodoseende
av plantskoleverksamhetens kapitalbehov icke tillfredsställande. Att
skogsvårdsstyrelserna nödgas fylla ett tillfälligt medelsbehov genom anlitande
av behållningar på anslagsmedel eller förrättningsinkomster synes icke
stå i överensstämmelse med god ekonomisk ordning, och möjligheterna att
anlita denna utväg torde för övrigt hädanefter bli mera begränsade än tidigare.
Utvägen att efter särskilt medgivande av Kungl. Maj :t upptaga lån på
den allmänna kreditmarknaden synes knappast lämpad för att täcka ett
årligen återkommande kortfristigt medelsbehov och framstår även såsom
onödigt administrativt betungande. Enligt revisorernas mening föreligger anledning
att med uppmärksamhet följa hur nu berörda medelsanskaffning
utvecklar sig redan under det instundande produktionsåret, så att rörelsegrenen
erhåller en ändamålsenlig finansieringsform.

Herr Lage Svedberg har icke deltagit i behandlingen av förevarande ärende.

283

Handelsdepartementet

§ 38

Vissa avgifter för sjöfarten i Stockholm

I Stockholms hamn utgå sedan länge särskilda avgifter för fartyg som
ankomma från utrikes ort, nämligen dels de s. k. danvikspenningarna, som
tillfalla stiftelsen Danviks hospital, dels de s. k. fattigpenningarna, som tillfalla
Stockholms borgerskaps änkehus.

Danvikspenningarna synas ha sitt ursprung i den avgift som under medeltiden
och intill år 1642 uppsamlades till förmån för de fattiga i spetalen
i Stockholm genom fattigbössor, vilka voro utsatta dels på fartygen och dels
på Blockhusudden. I sin nuvarande form synas de ha utgått sedan år 1660.

Ursprunget till fattigpenningarna är ett genom kungl. brev år 1724 till
Stockholms handlande och borgerskap lämnat privilegium, som hl. a. innehar
att änkehuset skulle äga åtnjuta inkomsten av en avgift av alla från
utrikes orter ankommande fartyg.

Frågan om dessa avgifters avskaffande aktualiserades på 1850-talet. Kommerskollegiet
framhöll emellertid därvid att, enär medlen utgått under en
lång följd av år samt inrättningarnas behov av sina dåvarande inkomsters
bibehållande blivit vitsordat, rättigheterna icke skäligen borde frånkännas
dem. Frågan prövades ånyo år 1923 i anledning av framställning från Sveriges
redareförening om avgifternas slopande. I häröver avgivet yttrande uttalade
kommerskollegiet, att kollegiet icke funne skäl till rubbning i inrättningarnas
sedan gammalt bestående rättighet att uppbära dessa inkomster.
Redareföreningens framställning föranledde icke heller någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Sjöfartssakkunniga av 1924 förcslogo i sitt år 1927 avgivna betänkande
( SOU 1927: 7), att avgifterna skulle upphöra. Enligt de sakkunnigas mening
rörde det sig här — liksom beträffande vissa andra avgifter på sjöfartsnäringen,
såsom lastpenningarna och avgiften till svenska kyrkan i London_

om en otidsenlig skatteform. Den omständigheten att vissa av dessa avgifter
hade kraktär av skatteförläning —- cn understödsform som syntes vara alldeles
oförenlig med nutida uppfattning — gjorde det särskilt motiverat att
avgifterna bleve avskaffade. I den mån fortsatt understöd av allmänna medel
ansåges böra beredas de ifrågavarande institutionerna, syntes detta höra ske
i vanlig ordning genom anslag på riksstaten. I samband därmed syntes det
också böra upptagas till närmare prövning, huruvida rätten till fattigpenningarna
i Stockholm på grund av deras förmenta privilegienatur borde av
det allmänna inlösas.

Riksdagens revisorer upptogo år 1937 frågan om avskaffande av danvikspenningarna,
ett förslag som tillstyrktes av kommerskollegiet. Statsutskottet
framhöll önskvärdheten av att hl. a. danvikspenningarna på lämpligt sätt av -

284

vecklades. Då utskottet hade anledning förvänta, att Kungl. Maj :t och vederbörande
myndigheter hade uppmärksamheten riktad på ifrågavarande
spörsmål, ansåg utskottet det dock tillräckligt med en omförmälan av ärendet.

Den revision av sjöfartsavgifterna som pågick under 1920- och 1930-talen
avslutades med nya lotsförfattningar och ny fyr- och båkavgiftsförordning
år 1937, utan att i samband därmed frågan om fattig- och danvikspenningarna
bringades till lösning.

Kommerskollegiet tog ånyo upp frågan i skrivelse den 22 december 1952
med förslag till nytt skeppsmätningssystem och föreslog att avgifterna skulle
avskaffas. Vid 1953 års riksdag (prop. nr 119) beslöts övergång till nytt
skeppsmätningssystem, hvggt på den engelska mätningsmetoden, men frågan
om ifrågavarande avgifter sköts härvid på framtiden. Ej heller upptogs
problemet av den samtidigt arbetande utredningen rörande det mindre tonnagets
avgiftsbörda m. in.

I sin nyssnämnda skrivelse den 22 december 1952 med förslag om nytt
skeppsmätningssystem framhöll kommerskollegiet att, därest avgifterna icke
avskaffades, en övergång till nytt mätningssystem borde ha till följd att avgifterna
för maskindrivna fartyg höjdes för att erhålla samma reella värde
som tidigare. Kungl. Maj:t har också genom beslut den 17 december 1954
förordnat om en sådan höjning. Avgiften för maskindrivna fartyg utgår numera
med sju öre för varje tiotal ton av fartygets nettodräktighet. (Tidigare
gällde för segelfartyg 1 öre per ton och för ångfartyg y2 öre per ton.) Avgifterna
debiteras, uppbäras och redovisas av sjötullavdelningen i Stockholm,
i förekommande fall i samband med fyr- och båkavgiften.

Slutligen har Sveriges redareförening i skrivelse till Kungl. Maj:t den 7
januari 1955 hemställt att danvikspenningar och fattigpenningar måtte avskaffas.
Dessa båda avgifter, vilka vore av skattenatur, vore enligt föreningens
uppfattning icke av sådan art, att de borde åläggas sjöfartsnäringen.
Det kunde framhållas att varken Danviks hospital eller Stockholms borgerskaps
änkehus vore speciellt inrättade till gagn för sjöfarten eller de inom
denna näring anställda. Sedan lång tid tillbaka ålåge det det allmänna att
sörja för sjuk- och ålderdomsvård, till vilket samtliga medborgare och företag
bidroge genom skatter. — Redareföreningens framställning har dock hittills
icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

I detta sammanhang må följande uppgifter lämnas rörande de institutioner
som åtnjuta avgifterna.

Damriks hospital. Genom Gustav Vasas brev år 1551 förlädes den förut på
Gråmunkeholmen belägna barmhärtighetsanstalten till Danviken. Hospitalet
har under tidernas lopp begåvats med ett stort antal fastigheter, s. k. Danviks
hospitalshemman. Sedan år 1813 har anstalten styrts av en av Kungl.
Maj :t tillsatt direktion. Från att tidigare närmast ha kunnat betecknas så -

285

som en Stockholms stads fattigvårdsanstalt har hospitalet blivit en i förhållande
till staden självständig institution. Bestämmanderätten rörande
hospitalet torde tidigare ha legat hos Stockholms stadsmyndigheter, men
hospitalet har även i stor utsträckning blivit föremål för ingripanden från
statsmakternas sida. Olika uppfattningar angående dess ställning i rättsligt
hänseende ha gjort sig gällande. Sålunda har kammarkollegiet i ett utlåtande
av år 1921 framhållit, att hospitalet redan i sitt ursprung liksom i den
vidare utvecklingen framträtt med starkt betonad statlig karaktär och att
dess verksamhet väsentligen uppehållits genom den högst betydande egendom
och de förmåner som under tidernas lopp tillförts anstalten genom
förläningar eller anslag av kronan eller eljest dispositioner av det allmänna.
Från annat håll har emellertid i en utredning rörande hospitalets rättsliga
ställning med bestämdhet understrukits institutionens i förhållande till staten
självständiga ställning.

Hospitalets nuvarande organisation och verksamhet regleras genom en av
Kungl. Maj:t år 1944 utfärdad instruktion. Enligt denna är hospitalet en
stiftelse, som har till ändamål »att vårda sådana ofärdiga, åldriga, bräckliga
eller värnlösa personer, som, ehuru de med någon egen tillgång eller genom
andras tillfälliga välgörenhet kunna i mer eller mindre mån bidraga till sitt
eget uppehåll, likväl äro oförmögna att eljest sig vårda och underhålla».
Stiftelsen är enligt instruktionen företrädesvis avsedd för personer tillhörande
Stockholms stad. På grund av denna bestämmelse intagas numera på
hemmet endast personer från Stockholm samt från Nacka stad, där hemmet
är beläget. Intagningsåldern är som regel lägst 65 och högst 85 år. Antalet
platser är 352 och årsavgiften på ensamt rum 3 250 kronor och på delat rum
2 525 kronor. Dessa avgifter förslå till ungefär hälften av hemmets driftkostnader;
den återstående hälften måste alltså täckas av stiftelsens övriga
inkomster.

Danvikspenningarna tillförde år 1959 stiftelsen ett belopp av 24 948 kronor.
I stiftelsens driftkostnadsstat, som slutar på omkring 1,92 milj. kronor,
utgör detta belopp endast en jämförelsevis ringa del.

Borgerskapets änkehus. Förutom änkehuset driver borgerskapet även
Borgarhemmet (förr kallat borgerskapets gubbhus), vidare Borgargården
(med lägenheter för äldre makar) och Kristineberg (med enkelrum för
åldringar). Att endast änkehuset till skillnad från de andra hemmen åtnjuter
förmånen att uppbära fattigpenningar torde bero på att endast detta
hem fanns inrättat så tidigt som år 1724, då förmånen fastställdes. Samtliga
nämnda hem äro öppna endast för personer som tillhöra borgerskapet samt
för deras änkor och ogifta döttrar. Vid sidan av den med hemmen förenade
verksamheten bedriver borgerskapet en omfattande stödverksamhet, bl. a.
genom pensioner till äldre borgare som ej kunnat beredas plats på något
av hemmen.

Änkehuset äger omkring 65 platser, samtliga i princip enkelrum. Avgiften

286

utgöres av vederbörandes folkpension med frånräknande av 117 kronor per
månad, vilka få behållas. Driftkostnaderna år 1959 uppgingo till 297 500
kronor, varav 139 400 kronor täcktes av pensionärernas avgifter. Skillnaden
eller omkring 158 000 kronor jämte 56 000 kronor till understöd åt änkor
som ej kunnat beredas plats måste finansieras på annat sätt, dels med »fattigpenningarna»
och dels med borgerskapets egna medel. Fattigpenningarna
uppgå till samma belopp som danvikspenningarna, d. v. s. för år 1959 omkring
25 000 kronor.

Från änkehusets direktion har framhållits, att fattigpenningarna betraktas
som ett rätt väsentligt tillskott för hemmets ekonomi. Man anser även
att avgiften äger ett visst moraliskt berättigande genom att borgerskapets
hjälpverksamhet i flera olika former kommer »sjöfolk» till godo. Som exempel
har nämnts, att en av borgerskapets yrkesgrupper utgöres av sjökaptener
och att alltså dessa och deras änkor kunna beredas plats på hemmen eller
åtnjuta pensioner från borgerskapet.

Vid sidan av danvikspenningarna, för vilka en redogörelse lämnats i det
föregående, uppbär Danviks hospital vissa andra avgifter som grunda sig på
i äldre tid erhållna privilegier, nämligen s. k. rekognitionsavgifter. Hospitalet
innehade tidigare betydande markområden, i stor utsträckning belägna inom
nuvarande Nacka stad. Vid försäljning av sådan mark förbehöll sig hospitalet
rätt att vid framtida överlåtelser inlösa fastigheterna; därest inlösningsrätten
icke utnyttjades skulle i stället köparna till hospitalet erlägga en
rekognitionsavgift, som i regel beräknades till 3 procent av köpeskillingen.
Rätten att uppbära sådan avgift sanktionerades vid 1800-talets början av
Kungl. Maj :t och bekräftades även av ständerna.

På den mark som besväras av nu nämnda avgifter har en omfattande
jordstyckning för bostads- och industribebyggelse ägt rum, och avgiftsskyldigheten
har visat sig medföra ganska väsentliga olägenheter vid fastighetsomsättningen.
Omfattande utredningar ha företagits för att klarlägga
avgifternas rättsliga natur, och åtskilliga försök ha gjorts för alt
bringa problemet ur världen. Under 1930-talet lyckades man på grundval av
frivilliga överenskommelser avveckla avgifterna för ungefär hälften av det
dåvarande antalet berörda fastigheter. Genom jorddelning därefter har antalet
emellertid väsentligt stigit.

Sedan nyssnämnda fråga varit föremål för interpellationer vid 1958 och
1960 års riksdagar, har enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 21 oktober
1960 en särskild förhandlingsledare tillkallats med uppgift att medverka vid
en uppgörelse om avveckling av rekognitionsavgifterna.

Revisorernas uttalande. I Stockholms hamn utgå sedan flera hundra år
tillbaka särskilda avgifter för fartyg som ankomma från utrikes ort, nämligen
dels de s. k. danvikspenningarna, som tillfalla stiftelsen Danviks hospi -

287

tal, dels de s. k. fattigpenningarna, som tillfalla Stockholms borgerskaps
änkehus. Båda avgifterna torde vara av privilegiekaraktär; den förstnämnda
har sitt ursprung i medeltiden och utgår i sin nuvarande form sedan år
1660, medan den sistnämnda grundar sig på ett kungl. brev av år 1724.

Frågan om dessa avgifters avveckling har varit aktuell alltsedan 1850-talet. Utredningar ha företagits rörande avgifternas rättsliga natur, och yrkanden
ha framställts från myndigheter, sakkunniga och enskilda om att
avgifterna måtte bringas att upphöra. Även riksdagen har givit uttryck åt
samma uppfattning. Frågan har emellertid hittills icke blivit löst.

Såsom tidigare i detta ärende framhållits råder det icke något samband
mellan sjöfarten i Stockholms hamn och de vård- och bostadsändamål för
vilka avgifterna upptagas, och det torde därför i och för sig icke finnas
anledning att belasta sjöfarten med dylika pålagor. Rättigheterna grunda sig
på förhållanden under gångna tider, då betingelserna för omhändertagande
av äldre personer voro helt andra än nu. Med gällande folkpensioneringssystem
måste givetvis i dag ett helt annat betraktelsesätt anläggas på privilegier
av ifrågavarande natur och syfte.

Det ma erinras om att Danviks hospital även uppbär vissa andra avgifter
av privilegienatur, nämligen de s. k. rekognitionsavgifterna, vilka utgå vid
försäljning av vissa främst inom Nacka stad belägna fastigheter som tidigare
varit i hospitalets ägo. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande har
nyligen en förhandlingsledare tillkallats med uppgift att medverka vid eu
uppgörelse om avveckling av rekognitionsavgifterna. Det sålunda påbörjade
avvecklingsarbetet synes revisorerna utgöra anledning att aktualisera även
frågan om danvikspenningarnas och fattigpenningarnas fortbestånd. Revisorerna
få därför föreslå att frågan härom upptages till prövning i nyssnämnda
sammanhang.

288

Avlagda besök

Följande myndigheter, institutioner m. m. ha under året besökts av riksdagens
revisorer eller deras kansli.

Stockholms stad

Armétygförvaltningen
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
vatten- och avloppsbyrå
Postbanken

Statens institut för konsumentfrågor Riksbankens

sedeltryckeri
Riksgäldskontoret

Stockholms län

Södertörns flygflottilj, Tullinge
Statens bakteriologiska laboratorium,
Solna

Vissa civilförsvarsförråd
Riksbankens pappersbruk, Tumba
Riksbankens sedelförstöringskontor,
Tumba

Södermanlands län

Södermanlands flygflottilj, Skavsta
Vissa bergrumsanläggningar
Lövsta skolhem och yrkesskola,
Vagnhärad

Vissa statsbelånade fastigheter
Landsantikvarien, Nyköping
Vissa kulturhistoriskt märkliga
byggnader

Länsskolnämnden, Nyköping
Vissa skolbyggnader
Hushållningssällskapets åltransportanläggning,
Nyköping
Larslunds plantskola
Skogsbruksskolan Vallmotorp,
Flodafors

Nyköpings revir
Öster-Malma jaktvårdsgård
ÅR Atomenergis anläggning i
Studsvik

Länsstyrelsen, Nyköping

Östergötlands län

Ungdomsanstalten Skenäs, östra
Husby

Ungdomsanstalten Roxtuna, Linköping Bråvalla

flygflottilj, Norrköping
Centrala torpedverkstaden, Motala
Vägförvaltningen, Linköping
Visst vägbyggnadsföretag
Landsarkivet, Vadstena
Landsantikvarien, Linköping
Vissa kulturhistoriskt märkliga
byggnader och platser
Statens försöksskola, Linköping
Visst jordbruksrationaliseringsföretag
vid Ringarum
Regleringsprojekt vid Tåkern
Birgittas sjukhus i Vadstena
Länsstyrelsen, Linköping

Jönköpings län

Smålands artilleriregemente, Jönköping Långanäs

yrkesskola, Eksjö
Kronobergs län

Statens järnvägars skrotningsverkstad,
Vislanda

289

Länsstyrelsen, Växjö

Vissa civilförsvarsförråd

Kristianstads län

Vårdanstalten för alkoholmissbrukare
Björstorp, Emmaljunga

Malmöhus län

Länsskolnämnden, Malmö

Hallands län

Statens järnvägars verkstad, Varberg Länsstyrelsen,

Halmstad

Vissa civilförsvarsförråd

Göteborgs och Bohus län

Gräskärrs yrkesskola, Uddevalla

Högre allmänna läroverket i Kungälv Älvsborgs

län

Vårdanstalten för alkoholmissbrukare
Västkusthemmet, Sundholmen Skaraborgs

län

Fångvårdsanstalten, Mariestad

Arméfälttjänstövningen 1960

Värmlands län

Vissa statsbelånade fastigheter,
Karlstad

Örebro län

Hallsbergs rangerbangård

Statens järnvägars I. förrådsområde,
Örebro

Västmanlands län

Västmanlands flygflottilj, Västerås
Vissa bergrumsanläggningar
Sala lantmannaskola
Strömsholms slott och kronoegendom Gävleborgs

län

Hälsinge regemente, Gävle
Gävle försvarsområde

Västernorrlands län

Västernorrlands regemente,
Sollefteå

Norrlands trängregemente,

Sollefteå

Arméhundskolan, Sollefteå
Härnösands försvarsområde

Västerbottens län

Vissa statsbelånade fastigheter
Stornorrfors kraftstation
Tuggens kraftstationsbygge
Umluspens kraftstation
Norrlands lantbruksförsöksanstalt
Röbäcksdalen

Danmark

Svenska beskickningen i Köpenhamn Norge Svenska

beskickningen i Oslo
Norska nationalgåvan Voksenåsen,
Oslo

19 Rev. berättelse ang. statsverket är 1960 l

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1960

av dem verkställda granskningen av

STAT SVERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1961

Innehållsförteckning

Justitiedepartementet

§ 1 Iakttagelser vid ungdomsanstalten Roxtuna m. m........... 5

§ 2 Investeringar i vissa jordbruksfastigheter................. 8

Försvar sde partem eu te t

§ 3 Rapportsystemet vid försvarets centrala, regionala och lokala

myndigheter......................................... 21

§ 4 Medelsförbrukningen inom försvaret under budgetårets sista

månad .............................................. 36

§ 5 Utbildning av tjänstehundar för militära och andra ändamål 57

§ 6 Vissa bergrumsentreprenader............................ 67

§ 7 Anordnande av vissa drivmedelsförråd i bergrum.......... 75

§ 8 Redovisningen av vissa inkomstmedel .................... 87

§ 9 Till viss befattningshavare utgående traktamentsförmåner

m- m............................................... 89

§ 10 Till viss kontrollpersonal inom försvaret utgående särskilda

förmåner ........................................... 93

§ 11 Byggande av visst militärflygfält.......................... 99

§ 12 Uppförande av viss ainmunitionssammansättningsverkstad 105

Socialdepartementet

§ 13 Socialstyrelsens tillsynsuppgifter m. m................... 113

§ 14 Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet.............. 128

§ 15 Teknisk kontroll av statligt belånade fastigheter............ 134

§ 16 Gruppbebyggelse i Studsvik.............................. 139

§ 17 Ianspråktagandet av nya avdelningar vid Gräskärrs ungdomsvårdsskola
...................................... 143

Kommunikationsdepartementet

§ 18 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget.......... 147

§ 19 Planväsendets centrala ledning........................... 147

§ 20 Postgirots kortfristiga upplåning ........................ 169

§ 21 Vattenfallsstyrelsens informationstjänst .................. 180

Finansdepartementet

§ 22 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 184

§ 23 Räntan å lån från statens utlåningsfonder................ 184

§ 24 Redovisningen av vissa anslag å riksstaten................ 192

§ 25 Slandardiseringsverksamheten inom statsförvaltningen ____ 201

§ 26 Samordning av expeditionsvaktsgöromål .................. 212

§ 27 Utgivningen av statsliggaren ............................214

§ 28 Vissa ersättningar vid centraltullkammaren i Stockholm____ 216

§ 29 Ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder................

§ 30 Premieringen av frivilligt banksparande..................

§ 31 Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m.

217

224

Ecklesiastikdepartementet

§ 32 Vissa skoladministrativa spörsmål..............

§ 33 De vetenskapliga forskningsrådens administration

Jordbruksdepartementet

§ 34 Export av brödsäd...................................... 3‘^r

§ 35 Norrlands lantbruksförsöksanstalt Röbäcksdalen .......... 349

§ 36 Ekonomibyggnad vid Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt 352

§ 37 Finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantpro duktion

............................................. 355

Handelsdepartementet

§ 38 Vissa avgifter för sjöfarten i Stockholm

364

Vid tryckningen av de till departement och ämbetsverk inkomna förklaringarna
och yttrandena har vissa vid dylika officiella skrivelser brukade
formaliteter utan betydelse för innehållet uteslutits._

JUSTITIEDEPARTEMENTET

§ 1 Iakttagelser vid ungdomsanstalten Roxtuna m. m.
Fångvårdsstyrelsen

Fångvårdsstyrelsen kan för sin del vitsorda, att vissa av anstaltens byggnader
är behäftade med sprickbildning och fuktskador i den omfattning som
angivits i protokollet över byggnadsstyrelsens besiktning den 14—16 december
1959. Som revisorerna framhåller har vissa av dessa skador förorsakats
av att erforderlig dränering inte utförts på platsen, innan de egentliga byggnadsarbetena
igångsattes. Skadorna kan därför inte avhjälpas genom invändiga
reparationer, förrän åtgärder har vidtagits för att på effektivt sätt avleda
dag- och grundvatten. Med hänsyn till nivåförhållandena på platsen
torde det bli nödvändigt att anordna ett pumpverk. Hur detta skall lösas,
bör i första hand undersökas genom expert. Fångvårdsstyrelsen har i skrivelse
den 4 januari 1961 hos byggnadsstyrelsen begärt besked om huruvida
byggnadsstyrelsen avser att vidtaga åtgärder med anledning av vad som
framkommit vid nyssnämnda besiktning. Detta synes riktigast, eftersom det
är byggnadsstyrelsen som uppfört anstalten. Skulle så inte bli fallet, måste
fångvårdsstyrelsen givetvis själv sörja för att skadorna blir avhjälpta på
varaktigt sätt. Eftersom arbetena torde komma att bli så omfattande, att de
inte kan utföras med tillgängliga medel, bör projektering utföras så skyndsamt
att framställning om erforderligt anslag kan göras senast vid 1962 års
riksdag.

Dröjsmålet med planeringsarbetena omkring de nya bostadshusen har
delvis föranletts av att det varit oklart, vilken myndighet som haft att svara
för dem. Arbetena har emellertid numera utförts med anlitande av det i
revisorernas berättelse omnämnda beloppet av 10 000 kronor.

Vad slutligen angår frågan om idrottsplan delar fångvårdsstyrelsen revisorernas
uppfattning, att en sådan snarast bör färdigställas vid anstalten.
För ändamålet bör också enligt styrelsens mening de intagnas arbetskraft
kunna tagas i anspråk. Trots detta blir anläggningen tämligen kostnadskrävande.
Styrelsen, som vid sin fördelning av tillgängliga medel för reparations-
och underhållsarbeten har att väga olika arbeten mot varandra med
hänsyn till graden av angelägenhet, har hittills inte funnit sig kunna anvisa
erforderligt anslag för idrottsplanen. Såvitt nu kan bedömas synes det emellertid
bli möjligt att ta in detta arbete helt eller delvis i styrelsens generalplan
för nästkommande budgetår. Styrelsen vill i detta sammanhang även
framhålla, att det inte går att åstadkomma någon helt godtagbar idrottsplan,
förrän dräneringen av området har ordnats på tillfredsställande sätt.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Eriksson
samt byråcheferna Romander, föredragande, Forssell, Ericsson och Fornander.
Stockholm den 26 januari 1961.

TORSTEN ERIKSSON

Ii. Lindström

Byggnadsstyrelsen

Sprickor

De av riksdagens revisorer påtalade sprickorna i de murade husen äro
som påpekats icke ovanliga i nybyggda hus av denna typ. Redan vid slutbesiktningen
av byggnaderna år 1954 hade sprickor uppkommit och den därvid
gjorda undersökningen klarlade, att orsaken endast var att hänföra till
den påbörjade krympningen i betongbjälklagen och den så kallade plastiska
deformationen av dessa. Sprickorna äro icke orsakade av sättningar i grunden.
Vid besiktningen klarlades jämväl, att denna krympning och deformation
skulle komma att pågå 5—8 år och att någon åtgärd därför icke var
lämplig att utföra förrän krympningen i huvudsak avstannat. Med den dåvarande
anstaltsledningen diskuterades, att den framtida ilagningen och
ispacklingen av sprickorna vore ett lämpligt arbete för den vid anstalten då
förefintliga yrkesavdelningen inom byggnadsfacket.

Vid en av byggnadsstyrelsen nyligen företagen undersökning på platsen
har konstaterats, att krympningen inom eu del av byggnaderna koncentrerats
till vissa punkter, varvid större sprickor uppkommit här än som normalt
brukar vara fallet.

Sprickorna äro emellertid ur konstruktiv synpunkt ofarliga och äventyra
icke byggnadernas framtida goda bestånd. När man nu kan beräkna att
krympningen praktiskt taget avstannat, böra de mindre sprickorna ispacklas
och de större ilagas. Därefter torde endast hårfina sprickor möjligen kunna
uppkomma. Arbetet med ilagningarna hade varit ett utmärkt objekt för
en byggnadsavdelning inom anstalten. Då denna avdelning numera borttagits
kommer byggnadsstyrelsen föreslå fångvårdsstyrelsen åtgärder.

Fukt m. m.

Den översyn av byggnadsprojektet, som i besparingssyfte utfördes av särskilda
sakkunniga, förutsatte, att byggnaderna koncentrerades till den lägsta
punkten inom området. Härigenom uppstod vid projekteringen stora svårigheter
att erhålla tillräckligt djup för avloppsledningarna. En möjlighet
fanns, nämligen att sänka avloppsledningarna under Roxens yta och över
en pumpstation pumpa allt spill- och dagvatten. Anläggnings- och driftskostnaderna
bedömdes dock bli orimligt höga. Ledningarna äro nu lagda så
djupt som möjligt. Sålunda ligger den så kallade tröskeln vid reningsbrunnarna
endast cirka 1 dm över sjöns högvattenyta. Dräneringsledningarna ha
därvid icke kunnat läggas lägre än cirka 2 dm under källargolven, trots att
byggnaderna på byggnadsstyrelsens tillskyndan höjts så mycket som med
hänsyn till andra inverkande faktorer kunnat ske. Ett dylikt utförande ansågs
kunna accepteras enär marken är mycket litet vattengenomsläpplig.
Tillrinningen av grundvatten är därför relativt ringa. Det vatten som nu
samlas i grunden upptill dräneringsrörens underkanter är sålunda i huvudsak
endast det dagvatten som rinner ned mellan yttergrundmurar och omgivande
mark.

Att sänka ledningarna samt pumpa allt dag- och spillvatten är icke rimligt
ur kostnadssynpunkt. Byggnadsstyrelsen kommer i stället att föreslå
fångvårdsstyrelsen att insätta en flottörstyrd pump i en brunn inom de byggnader
där grundvattenytan ligger för högt för att sålunda lokalt dränera
dessa grunder. Åtgärden är enkel och billig — kostnaden 800—900 kronor
per byggnad — och torde giva ett fullgott resultat.

I detta sammanhang vill byggnadsstyrelsen framhålla, att en del av fuktskadorna
på målningen vid socklarna inom toalettavdelningarna i källarna,
torde bero på nerblötning av väggarna vid spolning av golven medelst
slang.

Fuktskador har uppkommit på väggar bakom kakelsättningen inom vissa
duschutrymmen, t. ex. vid den öppna avdelningen. Väggarna är här på oftast
förekommande sätt isolerade med en asfaltstrykning. Tydligen har detta
förfaringssätt icke varit tillräckligt för byggnader av denna art, och väggarna
böra därför meinbranisoleras.

Övrigt

Det av besiktningsmännen gjorda uttalandet i besiktningsutlåtandet, att
ytter- och innermurar i källare uppmurats av lättbetong i stället för betonghålblock
respektive massiva betongblock torde icke vara riktigt. Vid den
undersökning som byggnadsstyrelsen nu utfört har det visat sig så långt
undersökningen har kunnat ske, att väggarna äro uppmurade av betonghålblock.
Enligt programhandlingarna äro emellertid ytterväggar och mellanväggar
mot kalla — icke utgrävda — utrymmen dessutom isolerade på föreskrivet
sätt med lättbetong.

Den uppgift som lämnats riksdagens revisorer, att trädgårdsanläggning, på
grund av medelsbrist, icke skulle utföras kring vissa nya bostadshus, är icke
riktig. I kostnadssumman är inräknad utförandet av enkel trädgårdsanläggning
på samma sätt som skett vid de övriga bostadshusen. Att" entreprenören,
trädgårdsanläggaren, icke haft möjlighet att på sätt förutsatts utföra
arbetet på grund av den ovanligt nederbördsrika sommaren 1960 är förståeligt.
Numera är trädgårdsanläggningen färdig med undantag för finjustering
av vägar och planer samt grässådd, vilka arbeten icke ansetts kunna utföras
förrän våren 1961.

Vid ett av de så kallade Mockfjärdshusen, bostadshus 11 B, har ytvatten
trängt in genom grundmuren på grund av sättningar i marken utanför.
Byggnadsstyrelsen kommer att justera marken vid denna byggnad i samband
med slutarbetet för trädgårdsanläggningen vid de nya bostadshusen.
Därefter torde olägenheten vara avhjälpt.

Av Mockfjärdshusen äro de första typerna utförda med en tunn fanerliknande
ytterpanel. Det har visat sig här, liksom på andra byggnader av
denna typ, att ytterpanelen icke är hållbar mot väder och vind. Underhandlingar
pågår mellan byggnadsstyrelsen och AB Elementhus om åtgärder
från företagets sida. Det kan nämnas att företaget vid Röbäcksdalens försöksgård
har inklätt bostadshuset därstädes med ny panel, utan kostnad
för staten. Tapetsprickor av det slag som visat sig i dessa hus över dörrar
och fönster äro tyvärr vanliga för att icke säga ofrånkomliga i trähus. De
bero helt på träets svällning och krympning. Vid omtapetsering kan på ett
enkelt sätt »dilatationsfog» utbildas i tapetpappen medelst ett övertapetserat
bleck.

Byggnadsstyrelsen har tillkallat de tre personer som den 14—16 december
1959 verkställde besiktning av byggnaderna för att få antecknat vilka
åtgärder som behöva vidtagas och är beredd att i samråd med fångvårdsstyrelsen
föreslå nödvändiga sådana. Dessa torde komma att omfatta ispackling
och ilagning av samtliga sprickor, utpumpning av vatten i källarna genom
insättande av flottörstyrda pumpar i de byggnader där så erfordras,
samt därefter målningsbättring av fuktskadorna på källarväggarna och i
övrigt en genomgång och ett avhjälpande av de påtalade felen, kostnaderna
för dessa arbeten äro relativt låga. Sedan dessa justeringsarbeten utförts
torde byggnaderna komma att framstå i ett fullgott skick.

Byggnadsstyrelsen vill för sin del understryka riksdagens revisorers påpekande,
att det innan ett markförvärv sker är nödvändigt att noggranna
undersökningar utföras för att utröna, om markområdet är lämpligt för bebyggelse
med hänsyn till hl. a. markbeskaffenheten, grundvattenytans belä -

genhet samt dränerings-, vatten- och avloppsförhållandena. Stockholm den
31 januari 1961.

Ä. WIRSEEN

Olle Rinman E• D■ Lundström

§ 2 Investeringar i vissa jordbruksfastigheter
Fångvårdsstyrelsen

Revisorernas redogörelse kan uppdelas i följande punkter:

1. Frågan huruvida jordbruk med ladugårdsskötsel kan anses ''sara en
lämplig utbildnings- och sysselsättningsgren vid fångvårdsanstalter.

2. Frågan om mariestadsanstaltens framtida placering och omfattning.

3. Projekteringen av de nya ekonomibyggnaderna.

4. Utformningen i övrigt av de nya byggnaderna.

5. Hästuppfödning och hästhållning vid anstalten i Mariestad.

1. Frågan huruvida jordbruk med ladugårdsskötsel kan anses vara en lämplig
utbildnings- och sysselsättningsgren vid fångvårdsanstalter

Revisorernas uttalanden går ut på följande. Eftersom denna fråga under
de senaste åren ställts under debatt, borde grundliga undersökningar av
fångvårdsjordbrukens framtida ställning m. m. ha ägt rum, innan så omfattande
byggnadsarbeten igångsatts, som skett vid mariestadsanstalten. Enligt
revisorernas mening synes några sådana undersökningar i stort sett icke ha
gjorts. Revisorerna tar för egen del ej någon bestämd ståndpunkt i fragan.

Något behov av en ny undersökning rörande fångvårdsjordbrukens framtida
ställning synes enligt fångvårdsstyrelsens mening inte vara för handen
i de hänseenden som revisorerna åsyftar, eftersom dessa frågor varit föremål
för flera utredningar under de senaste 16 åren, nämligen av strafflagberedningen
i dess betänkande av den 14 november 1944 angående verkställigheten
av frihetsstraff, av statens organisationsnämnd i dess utlåtande den
31 december 1947 rörande verkställd översyn av fångvårdens jordbruksdrift
och av 1951 års fångvårdsutredning i dess slutbetänkande den 15 juli 1952
(Räjongplan för fångvården). Utredningsresultaten har varje gång bedömts
av regering och riksdag. Det kan vara pa sin plats att här lämna en ingående
redogörelse för dessa utredningar och de resultat, som de haft till följd.

De av strafflagberedningen och departementschefen (i prop. nr 342/1955)
lämnade anvisningarna angav de allmänna riktlinjer, som borde följas vid utformningen
av fångvårdens arbetsdrift. Betydelsen av utbildning och träning
i sådant arbete, varmed den intagne vid frigivningen kan beräknas komma
att försörja sig, underströks särskilt liksom arbetets betydelse för att stärka
den intagnes kondition såväl fysiskt som psykiskt. Sistnämnda hänsyn leder
ibland till att utbildningssynpunkten viker för konditionssvnpunkten.
Jordbruksarbete ansågs bland andra arbeten i fria luften vara ett lämpligt
konditionsstärkande arbete. Med hänsyn till att det fria livets förhållanden
bör efterliknas, ansågs att jordbruksarbetet liksom annan sysselsättning i
möjligaste mån borde bedrivas efter de metoder, som i allmänhet tillämpas
inom modernt jordbruk.

Organisationsnämndens översyn utvisade bl. a., att vid de tre av fångvårdens
jordbruk, som varit föremål för undersökning, arbetsåtgången i manuella
timmar var tre å fyra gånger större än vid jämförliga privata jord -

bruk. Nämnden ansåg dock självfallet, att den intagnes arbetsprestation i
genomsnitt måste bli ganska låg jämfört med en fullgod jordbruksarbetares.
Vidare, sade nämnden, har mekaniseringen av jordbruksarbetet ej drivits
så långt som vid de kontrollerade storbruk, vilkas arbetsförbrukning
lagts till grund för beräkningen av det normala arbetsbehovet. Omfattningen
av fångvårdens jordbruksverksamhet kan inte avgöras endast ur ekonomiska
synpunkter. Ej heller är det avgörande, hur driften vid jordbruken
ställer sig i och för sig. Avgörande är dess relativa resultat i jämförelse med
inom fångvården konkurrerande verksamhetsformer såsom verkstadsdrift
och allmänna arbeten (väganläggningar o. d.). I avvaktan på erfarenheter
av detta relativa resultat ansåg man ändamålsenligt att helt inställa ett vidare
utbyggande av jordbruksdriften tills vidare. För det klientel, som av en
eller annan anledning måste sysselsättas i huvudsak med arbete i fria luften,
föreslog nämnden, att man skulle anordna tillfälliga kolonier för allmänna
arbeten (väg- och flygfältsarbeten, avdikningar o. s. v.). På grund
av bland annat lantbruksarbetets säsongmässiga karaktär tillstyrktes vid sidan
av jordbruket någon industriell verksamhet av lämpligt slag i anslutning
till jordbrukskolonierna.

Även 1951 års fångvårdsutredning anmärkte på den alltför stora åtgången
av manuell arbetskraft vid fångvårdens jordbruk i jämförelse med
privata jordbruk. Utredningen ansåg detta huvudsakligen bero på följande
omständigheter: 1. Utvecklingen på rationaliseringsområdet har inte kunnat
följas i samma takt som vid jordbruk utanför fångvården. Genom högt driven
rationalisering skulle nämligen arbetskraftsbehovet ha minskat i så hög
grad att ett stort antal intagna ställts utan sysselsättning. 2. Utöver bristen
på fysiska kvalifikationer hos en del av de intagna tillkommer för många av
dem brist på tidigare erfarenhet av jordbruksarbete. Det kräves också lång
tid att inom jordbruket uppnå god arbetsprestation för ovana arbetare. 3.
På grund av bristande överensstämmelse mellan platsantal i förläggningshänseende
och arbetstillgång är man nödsakad att placera oproportionerligt
många intagna i jordbruksarbete. Vidare framhöll utredningen, att jordbruket
kräver stort antal arbetsledare. Med hänsyn till de nämnda nackdelarna
ansåg utredningen, att driften borde omläggas och inskränkas enligt följande
riktlinjer: Jordbruken drives på sådant sätt, att arbetskraftsbehovet någorlunda
motsvarar förhållandena vid jordbruk utom fångvården. Antalet
jordbruk inskränkes successivt så, att arbetskraftsbehovet svarar mot de
öppenvårdsfall, som tillhör den jordbrukskunniga gruppen (eller som önskar
och bör få jordbrukspraktik) och för vilka så ringa tillsynsbehov föreligger,
att proportionen mellan antalet intagna och antalet befattningshavare kan
bringas i nära överensstämmelse med motsvarande proportion inom fångvårdens
övriga arbetsdrift. Vid inskränkningen bör iakttas att kvarvarande
jordbruk såvitt möjligt bör uppfylla följande önskemål: Driften bör kunna
ge ett ekonomiskt godtagbart resultat. Överskottsplatser i förläggningen hör
kunna utnyttjas antingen genom stadigvarande tillgång på skogs- eller vägarbete
eller genom att annan arbetsdrift inrättas.

De av de olika utredningarna anvisade riktlinjerna för driften vid fångvårdsjordbruken
kan sammanfattas i nedanstående huvudpunkter.

a) Jordbrukets relativa omfattning inom arbetsdriften.

b) Anordnandet av andra arbetsgrenar vid sidan av jordbruket.

c) Rationaliseringsåtgärder.

d) Åtgången av manuell arbetskraft.

e) Behovet av arbetsledare.

f) Lönsamheten.

Hur har under årens lopp jordbruken anpassats efter de anvisade riktlinjerna? -

a) Jordbrukets relativa omfattning inom arbetsdriften. Organisationsnämnden
verkställde sin översyn år 1947. Det året var medelantalet intagna 2 044.
1951 års fångvårdsutredning kom med sitt betänkande år 1952. Det året var
medelantalet intagna 2 853. Trots den betydande ökningen av antalet intagna
hade fångvårdens jordbruksareal icke ökats sedan år 1947. År 1959 var
medelantalet intagna 4 043, en ökning sedan år 1947 med 127 %. Mellan
åren 1947 och 1959 ökades fångvårdens jordbruksareal endast med 13 ha
åker, tillhörande kolonien Lingatan. Denna koloni tillkom år 1954 genom
att fångvården fick övertaga den fastighet, som tidigare disponerats av en
ungdomsvårdsskola för flickor. Eftersom det ökade antalet intagna sysselsatts
i andra arbeten än jordbruksarbete inses, att jordbrukets relativa omfattning
inom arbetsdriften undergått en betydande minskning. Den inskränkning
av jordbruket, som rekommenderades år 1952, har således skett
utan att det varit aktuellt att nedlägga något jordbruk.

b) Anordnandet av andra arbetsgrenar vid sidan av jordbruket. Omedelbart
efter det att den nya verkställighetslagen trädde i kraft den 1 juli 1946
anordnades på förslag ''av fångvårdsstyrelsen i enlighet med strafflagberedningens
anvisningar några kolonier, vilkas arbetsdrift uteslutande bestod av
skogs- eller vägarbete. År 1947 kompletterades arbetsdriften vid en på ett
mindre jordbruk nyanordnad koloni med handelsträdgård och snickeri. Den
na utveckling av arbetsdriften har sedan fortgått under alla år. Inga nya kolonier,
med undantag av Lingatan, eller anstalter har anordnats med jordbruk.
De 14 fångvårdsj ordbruken har samtliga erhållit andra arbetsgrenar:
skogs- och vägarbete, sågverk, betongvarufabrikation, snickeri, mek. verkstad,
konfektion. Fångvårdsstyrelsen har i sina år 1960 avlämnade petita
föreslagit 6 nya öppna fångvårdsanstalter på tillhopa 720 platser, samtliga
utan jordbruk.

c) Rationaliseringsåtgärder. De viktigaste rationaliseringsåtgärder, som
kunnat ifrågakomma, är mekanisering, modernisering av ekonomibyggnaderna,
förbättring av avdikning och arrondering samt avelsarbete.

En genomgripande mekanisering hämmades — vilket 1951 års fångvårdsutredning
framhållit i sitt betänkande — så länge behov tanns av manuellt
arbete för att i full utsträckning kunna sysselsätta alla intagna, som placerats
i jordbruket. Allt eftersom nya arbetsgrenar tillkommit, har emellertid
en högt driven mekanisering kunnat komina till stånd. Sålunda utgjordes
jordbrukens sammanlagda traktorsuppsättning den 1 juli 1960 av 26 traktorer.
Bland andra moderna maskiner, som anskaffats, märkes skördetröskor,
slaghackar, pickup-pressar. Man torde kunna beteckna mekaniseringen
numera fullt i jämnhöjd med den som finns i jämförliga privata jordbruk.

Modernisering av ekonomibyggnaderna. Vid ett jordbruk är ekonomibyggnadernas
beskaffenhet av stor betydelse för arbetskraftsbehovet. Vid
samtliga de jordbruk, som anskaffats till fångvården efter år 1946 (kolonijordbruken),
har ekonomibyggnaderna varit omoderna och ofta även bristfälliga.
Till en början var anslaget till förvärv av jordbruksegendomar för
koloniändamål begränsat till 75 000 kronor i medeltal för varje. För det priset
gick det inte att ställa höga anspråk på både jord och byggnader. Man
valde efter den gamla kloka regeln att först och främst försäkra sig om en
någorlunda god beskaffenhet på jorden. Under årens lopp har omfattande
moderniseringar av ekonomibyggnaderna skett. De har bekostats av inkomsterna
från jordbruksdriften. I vissa fall borde nybyggnad ha företagits.
Fångvårdsstyrelsens framställningar i petita om medel till nybyggnader har
emellertid ej givit resultat.

Förbättring av avdikning och arrondering. Nydränering, omläggning av
äldre dränering, fördjupning av avloppskanaler och upprensning av öppna

diken har utförts i betydande omfattning. Uträtning av fältens gränslinjer,
igenläggning av öppna diken, stenbrytning, förbättring och nyanläggning av
ägovägar har åstadkommit bättre arronderingsförhållanden. Dessa arbeten
har i stort sett utförts manuellt. På allra sista tiden har vid ett dikningsföretag
av stor omfattning anlitats grävmaskin i viss utsträckning.

Avelsarbetet. Den 1 juli 1960 bestod kreatursbesättningarna av tillhopa 44
arbetshästar, 18 unghästar och föl, 7 tjurar, 236 mjölkkor, 345 ungdjur och
stutar, 3 largaltar, 57 modersuggor och gyltor samt 309 grisar.

Arbetet med att höja mjölkavkastningen har givit goda resultat. Kontrollåret
1946/47 var avkastningen i medeltal pr ko 120,6 kg smörfett, kontrollåret
1959/60 182,4 kg smörfett, vilket innebär en höjning med 51 %. Till
jämförelse må nämnas, att senast tillgängliga uppgift beträffande medelavkastningen
för samtliga kontrollerade besättningar i landet (kontrollåret
1958/59) var 170,1 kg smörfett. De flesta besättningarna är numera anslutna
till seminförening.

Svinaveln har ökat under åren. Avelsmaterialet förnyas regelbundet genom
inköp av fargaltar från framstående avelsbesättningar. De flesta besättningarna
är anslutna till den av hushållningssällskapen bedrivna hälsokontrollen.

d) Åtgången av manuell arbetskraft. Åtgången av manuell arbetskraft i
jordbruket har givetvis minskat avsevärt genom mekaniseringen. Som exempel
kan nämnas jordbruket vid anstalten i Mariestad. En undersökning beträffande
förhållandet mellan åtgången av manuell arbetskraft i detta
jordbruk under budgetåret 1956/57 och i motsvarande privata jordbruk
enligt av lantbruksstyrelsen utarbetade räkenskapsresultat visade förhållandet
3,2 : 1. För budgetåret 1959/60 är samma förhållande 1,8 : 1, vilket
innebär en minskning av använd manuell arbetskraft med 44 %. Detta
har varit möjligt dels genom att anstalten försetts med verkstäder för snickeri,
tältreparationer och diverse arbeten, dels genom att jordbruksdriften
upptagit sågverksrörelse och i betydande omfattning åtagit sig skogsarbete
för utomstående arbetsgivares, främst domänverkets, räkning.

Fortfarande måste jordbruket taga emot intagna, som saknar förutsättningar
för jordbruksarbete. De tål inte arbetet i verkstäder och bar ej tillräckliga
kroppskrafter för det tunga skogsarbetet. Trädgårdsarbete förekommer
endast i ringa omfattning, och en utökning av detta kan inte anses
lämpligt ur ekonomisk synpunkt. Under de senaste två åren har emellertid
sådana intagna, som placerats i jordbruksarbete uteslutande för att förbättra
konditionen (konvalescenter o. d., ofta efter läkares föreskrift), redovisats
under en särskild rubrik »sysselsättningsterapi».

e) Behovet av arbetsledare. Antalet intagna per arbetsledare inom jordbruket
är fortfarande mindre än inom andra arbetsgrenar. De större djurbesättningarna
kan t. ex. inte lämnas utan anställd ladugårdsförman — erfarenheten
visar, att det ekonomiska resultatet då blir betydligt försämrat.
Men en ladugård kan bara sysselsätta ett mindre antal intagna åt gången.
Då man bedömer förhållandet mellan antalet arbetsledare och intagna vid
jordbruken i jämförelse med verkstadsdriften måste beaktas, att ledningen
av jordbruken är decentraliserad till anstalterna i betydligt högre grad än
ledningen av verkstäderna. Den centrala ledningen av jordbruksdriftens
samtliga grenar (jordbruk, trädgård, skogs- och vägarbete, sågverk, betongvarufabrikation)
utgöres av jordbrukssektioncns två agronomer. Verkstadsdriften
å andra sidan representeras i arbetsbyrån av ett tjugotal tekniker
och ekonomer samt dessutom i räjongerna av sex ingenjörer, vartill motsvarighet
saknas inom jordbruksdriften. Räknar man med totala lönekostnaden
för personal per intagen skulle förmodligen skillnaden mellan jordbruk
och verkstäder utjämnas.

f) Lönsamheten. Som förut nämnts ansåg statens organisationsnämnd i
sitt utlåtande, att det avgörande beträffande det ekonomiska resultatet av
jordbruket var, hur detta ställde sig vid en jämförelse med fångvårdens
arbetsgrenar i övrigt. 1951 års fångvårdsutredning framförde som ett önskemål,
att driften vid de kvarvarande jordbruken borde giva ett ekonomiskt
godtagbart resultat utan att dock närmare ange, vad som avsågs härmed.
Om man utgår från organisationsnämndens ståndpunkt och gör en jämförelse
mellan jordbruk och verkstadsdrift beträffande det ekonomiska resultatet
bör man beakta, att jordbruksdriften i fångvårdens räkenskaper belastas
med betydande omkostnader för avlöning av personal på jordbrukets
stat och för underhåll och modernisering av byggnader, medan verkstadsdriften
inte påföres sådana omkostnader. Man kan vidare tillägga, att jordbruken
ej som verkstäderna fått medel genom särskilda anslag till maskinoch
verktygsutrustning. Jordbrukets mekanisering har helt bekostats av
inkomsterna.

Vad är under angivna förutsättningar ett ekonomiskt godtagbart resultat

av jordbruket? . _eo .

Den sammanlagda arealen vid fångvårdens jordbruk utgores av 763 ha
åker, 113 ha kultiverad betesmark och 78 ha naturlig betesmark. Uppgifter
om kreatursbesättningens storlek har lämnats här ovan. De rena jordbrukskontona
husdjursskötsel och växtodling visar för budgetåret 1959/60 nedanstående
resultat.

Husdjursskötsel
Växtodling ...

Dessa konton skall även debiteras med arbetspremier åt intagna
..................................................

viss del av hela jordbruksdriftens utgifter för

underhåll av byggnader och grundförbättringar............

driv- och smörjmedel, förbrukn.artiklar....................

underhåll av döda inventarier ............................

diverse utgifter (el-kraft, skatter m. m.) ..................

Kassaöverskott
Summa kronor

Inkomster Utgifter

892 507: 87 339 560:07

260 398: 35 190 646: 41

1152 906: 22 530 206: 48

138 427: 57

67 909:—
35 007: —
(cirka) 31 000: —-41 477: —

308 879:17

1152 906 :22 1152 906: 22

Eftersom jordbruksdriftens olika grenar i många stycken kompletterar
varandra — arbetskraften utnyttjas säsongmässigt mer eller mindre i de
olika grenarna, byggnader och inventarier användes ibland gemensamt o. s. v.
— kan det vara befogat att även redovisa resultatet från hela jordbruksdriften.
För budgetåret 1959/60 var kassaöverskottet 929 355 kronor 55 öre
och det bokföringsmässiga överskottet (efter kreditering av det under året
ökade värdet av levande och döda inventarier, förråd samt andelar i ekonomiska
föreningar) 1 225 438 kronor 2 öre.

2. Frågan om mariestadsanstaltens framtida placering och omfattning

Även om den gamla anstalten i Mariestad i sinom tid skall ersättas med
en ny anstalt, eventuellt på annan ort, så finnes ändock kvar kolonierna
Rödjan och Lockerud. Platsantalet vid dessa båda kolonier är tillräckligt för
att tillgodose behovet av arbetskraft för jordbruket och den vid Rödjan belägna
tältreparationsverkstaden. Revisorernas betänkligheter beträffande de
nya ekonomibyggnadernas placering vid Rödj an förefaller därför vara helt
omotiverade.

3. Projekteringen av de nya ekonomibyggnaderna

Revisorerna påpekar, att fångvårdsstyrelsen bort anlita statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader för projektering av de nya byggnaderna.
Varför? Lantbruksstyrelsen, med vilken fångvårdsstyrelsen hade flera överläggningar
och som hade att uttala sig om byggnadsförslaget, torde ha varit
väl informerad om de rön, som under årens lopp gjorts av forskningsanstalten.
Lantbruksförbundets byggnadsförenings sakkunskap vad gäller lantbruksbyggnader
torde inte kunna bestridas, och kostnader för projektering
måste det under alla förhållanden bli, hur de nu än bokföres.

4. Utformningen i övrigt av de nga bgggnaderna

Revisorerna ifrågasätter lämpligheten av att den nya ladugården är avsedd
för konventionell driftform, d. v. s. uppbundna djur, och anför att ladugårdar
för lösdrift kan uppföras till 30 å 40 % lägre kostnad än ladugårdar
av konventionell typ. Det hade enligt revisorerna varit av värde, om man
vid något anstaltsjordbruk prövat lösdriften.

Man kan någorlunda beräkna kostnaderna för att uppföra en ladugård
för lösdrift i jämförelse med en för konventionell drift. Men man vet ännu
ingenting säkert om underhålls- och avskrivningskostnader, när det gäller
en lösdriftsladugård. Fångvårdsstyrelsens jordbrukssektion har efter rekommendation
av en lantbruksnämnd undersökt förutsättningarna för en
lösdriftsladugård vid en koloni. Nämnden ansåg lämpligt, att staten engagerade
sig för denna nyhet, som ännu får sägas befinna sig på experimentstadiet.
Sektionens utredning visade emellertid, att lösdrift ej kunde anses
lämpligt med hänsyn till klientelet. Ett experiment skulle för övrigt knappast
passa ihop med den anbefallda försiktigheten med statens medel. Styrelsen
har observerat, att en av revisorerna reserverat sig på denna punkt.

5. Hästuppfödning och hästhållning vid anstalten i Mariestad

Revisorerna har ansett, att skäl knappast synes föreligga för att bedriva
hästuppfödning vid anstalten i Mariestad. Vidare uttalar revisorerna, att det
förefaller, som om hästantalet vid detta jordbruk är väl högt.

Med anledning härav får styrelsen hänvisa till vissa uttalanden av 1957
ärs hästavelsutredning i dess (stencilerade) Betänkande med förslag rörande
hästavelns befrämjande, avgivet den 22 september 1958.

I betänkandet sägs det beträffande det nuvarande hästbeståndet och det
framtida behovet av hästar bl. a. följande. Antalet hästar i arbetsåldern kommer
att minska starkt fram till år 1965. Häslens framtida användning i jordbruket
torde komma att bli förhållandevis begränsad. De brukningsenheter,
som har tillgång till skog i större omfattning, kan antas i viss utsträckning
ha kvar hästen för skogsdriften. Vad angår storskogsbruket har man anledning
räkna med hästen som dragkraft även i framtiden, åtminstone den
som för närvarande kan överblickas. Vid korta skogskörningar, särskilt vid
lunning i svår terräng, har det hittills ej varit möjligt att ersätta hästen med
maskinella hjälpmedel. Med hänsyn till den nuvarande höga medelåldern
för framför allt kallblodshästarna måste en reproduktion inom denna avelsgren
av tämligen betydande omfattning vara angelägen. Beträffande varmblodsaveln
kommer nedskärningen av arméns remontinköp att få stor inverkan.
Varmblodshästen kan emellertid användas, förutom för militära
ändamål, såsom arbetshäst i näringslivet, och härjämte finner den avsättning
hos ryttarorganisationer samt inom trav- och galoppsporten, varigenom
eu ur beredskapssynpunkt inte oväsentlig reservhållning vidmakthålles. Eu
mte obetydlig export av varmblodiga hästar äger dessutom rum.

Styrelsen finner även anledning att hänvisa till en artikel i tidskriften
Skogen den 4 september 1959 av skogschefen i Uddeholmsbolaget Sven G.
Ekman. Han framhåller det allvarliga läge, som skogsbruket kommit i genom
den väldiga nedgången av hästbeståndet. Skogsbruket behöver oundgängligen
hästar, framför allt för lunningsarbetet. Han visar, hur hans bolag
vidtagit åtgärder för att uppamma hästintresset. Sålunda har en hä^tde^å
med körarskola upprättats. År stillskotten av föl försälj es i öppna marknaden.
I stället inköpes varje år ett antal unghästar, som efter inkörning
och uppfostran utlörsäljes till bolagets fast anställda körare. Körundervisningen
bedrives i tvenne 4-månaders kurser. Dessutom anordnas under som»-maren ett 3-månaders praktikantläger för yngre pojkar för att ge dem de
första lärospånen i fråga om hästkännedom och hästvård. Artikeln slutar
med konstaterandet »att hästen är trots allt skogsbrukets hittills mest fulländade
maskin».

Till det refererade vill styrelsen anföra, att hästuppfödning efter en
downperiod åter blivit ett lönände komplement till jordbruket, där goda förutsättningar
för denna avel finns — i första hand lämpliga betesmarker och
kunniga hästkarlar. Dessa förutsättningar finns vid anstalten i Mariestad.
Därför är enligt styrelsens mening hästuppfödningen där i full överensstämmelse
med direktivet, att driften skall göras så lönsam som möjligt.

Hästbeståndet vid anstalten i Mariestad utgjordes enligt inventarium den
30 juni 1960 av 9 arbetshästar, varav 4 avelsston, samt 2 unghästar och 2
föl. Av arbetshästarna användes en helt för anstaltens räkning (matkörningar
till kolonierna, ytterrenhållning m. m.). Vidare utför jordbruket
skogskörslor för domänverkets räkning, vilket tillför jordbruket goda inkomster.
Under sådana förhållanden anser styrelsen, att hästbeståndet vid
anstalten ej kan anses vara onormalt stort.

Styrelsen bär genom den noggranna redogörelsen för de utredningar, som
fångvårdens jordbruk under senare år varit föremål för, jämte de direktiv,
som därvid lämnats, velat visa hur dessa följts och hur situationen i dag
är. Styrelsen är av den uppfattningen, att fångvårdens jordbruk i sin nuvarande
omfattning och gestaltning har en viktig uppgift att fylla ur utbildningssynpunkt.
Även om antalet personer, som sysselsättes i vårt lands
jordbruk, år efter år nedgått, finns det dock fortfarande rikliga arbetstillfällen
för i jordbruksarbete kunnigt folk. Som bekant råder stor efterfrågan
på skickliga ladugårdsskötare, som kan påräkna mycket goda arbetsinkomster.
Traktor- och maskinskötare samt skogskörare är också väl efterfrågade.
Fångvårdens jordbruk kan numera lämna en god utbildning såväl
för" sådana specialbefattningar som för anställningar med krav på allmänutbildning
i jordbruk.

En ytterligare utveckling av utbildningssynpunkten är att vid anstalten
Mariestad anordna en organiserad lantbruksskola för vuxet klientel i likhet
med den, som sedan några år ingår i yrkesundervisningen vid ungdomsanstalten
Skenäs. En utredning i detta sytte kommer att verkställas inom
styrelsen.

Till slut vill styrelsen livligt beklaga, att revisorerna inte tagit någon
som helst kontakt med ämbetsverket i denna fråga, innan anmärkningarna
nedskrevs.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Eriksson, byråcheferna
Romander, Forssell, Ericsson och Fornander samt förste byråinspektören
Nilsson, föredragande. Stockholm den 16 januari 1961.

TORSTEN ERIKSSON

Lennart Venemalm

Socialstyrelsen

Revisorerna har anfört att frågan huruvida jordbruk med ladugårdsskötsel
kan anses vara en lämplig utbildnings- och sysselsättningsgren vid
bland annat nykterhetsvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor ställts under
debatt under de senaste åren. Revisorerna förmenar att den omständigheten
att delade meningar kommit till uttryck i frågan borde i vissa i berättelsen
särskilt angivna fall ha föranlett grundliga undersökningar innan
mera omfattande byggnadsarbeten igångsattes. Det anförda ger socialstyrelsen
anledning att i korthet redogöra för de överväganden som inom
styrelsen regelmässigt ägt rum innan planering av nya ekonomibyggnader
igångsatts.

Jordbruksdrift har sedan gammalt förekommit vid nvkterhetsvårdsanstalterna.
Enligt styrelsens uppfattning har de intagna i allmänhet funnit
sig väl till rätta med arbete i jordbruk, kreatursskötsel, reparationer av
redskap m. m. Emellertid har vårdtagarna efter hand i allt större utsträckning
kommit från städer och tätorter, och de nya generationerna har därför
i allt mindre grad haft kontakt med landsbygdens arbetsförhållanden.
Härtill kommer att den i allt snabbare takt genomförda mekaniseringen
av jordbruksarbetet medfört att möjligheter till sysselsättning i sådant arbete
såväl vid vårdanstalterna som efter vårdtidens slut blivit allt mindre.

Med utgångspunkt bland annat från dylika synpunkter har frågan om
lämpligheten av jordbruksdrift vid nykterhetsvårdsanstalterna regelmässigt
beaktats vid planläggningen av nya anstalter liksom vid en renovering
av äldre anstaltsbyggnader. Efter hand som de ovan berörda faktorer, vilka
talar mot jordbruksdrift, blivit alltmer framträdande, har det blivit nödvändigt
att i ökad utsträckning ersätta jordbruksdriften med annan sysselsättning.
Flertalet av de under senare år inrättade institutionerna är sålunda
icke förenade med jordbruk. För närvarande saknar tretton av de
allmänna vårdanstalterna för män jordbruk av nämnvärd omfattning. Av
de enskilda nykterhetsvårdsanstalterna har endast en — den gamla Härnöanstalten
— jordbruk. Vid en del anstalter har sysselsättningsfrågan
kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt, men Aid andra kämpar man med
stora svårigheter. Socialstyrelsen har därför i fråga om nykterhetsvårdsanstalterna
i sina petita för budgetåret 1961/62 föreslagit, att ett belopp
av högst 50 000 kronor skall anvisas till A7iss försöksverksamhet på arbetsdriftens
område. Chefen för socialdepartementet har i statsverkspropositionen
år 1961 (Bil. 7, s. 109), uttalat sin förståelse härför.

Vad särskilt beträffar de a\7 revisorerna berörda byggnadsprojekten A7id
Björstorp och Västkusthemmet har jordbruket som sysselsättningsgren
fungerat utmärkt väl. Det kan dessutom anmärkas att förnyelsen aA’ jordbruksbyggnaderna
Aid dessa anstalter även ur jordbrukssynpunkt var oundgänglig.

Även vid ungdomsvårdsskolorna var ursprungligen jordbruk allmänt förekommande.
Enligt skyddshemssakkunnigas år 1935 framlagda betänkande
skulle jordbruk förekomma vid varje yrkeshem. Sedermera har
sysselsättningsfrågan vid ungdomsvårdsskolorna liksom vid nykterhetsvårdsanstalterna
regelmässigt upptagits till prövning vid planeringen av
nya anstalter. Sysselsättningsfrågan har också ingående behandlats av flera
stora utredningar, senast av kommittén för ungdomsvårdsskolorna. Jordbruksdriftens
framtida inriktning och omfattning vid skolorna har varit
föremål för en speciell utredning som redovisats av socialstyrelsen i samband
med anslagsäskandena för budgetåret 1960/1961. Samtliga utredningar
har förordat skoljordbruk vid Långanäs. Beslut härom har senast
fattats av 1960 års riksdag.

Av det anförda framgår att frågan om jordbruksdrift eller annan sysselsättning
för de intagna på nykterhetsvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor
ingalunda är förbisedd. Vad nykterhetsvardens anstalter betraffar
torde frågan få upptagas i dess helhet till ytterligare diskussion sedan nykterhetsvårdsutredningen
framlagt sitt väntade slutbetänkande. Att utöver
de överväganden i enskilda fall som alltid företages och de stora generella
utredningar rörande sysselsättningen vid anstalterna som tidigare torekommit
eller som nu pågå företaga »grundliga undersökningar av jordbrukens
framtida ställning» vid varje behov av nybyggnad eller mer omfattande
ombyggnad kan enligt socialstyrelsens mening icke vara moti ''eyad

härefter beträffar revisorernas erinran om, att nybyggnationen av
lantbruksbyggnaderna utförts utan kontakt med statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader må framhållas att socialstyrelsen och anstaltsstyrelserna
för ‘utförande av ritningar och kostnadsberäkningar anlitar
LBF:s lokala byggnadskontor, länsarkitekten eller andra sakkunniga. Samarbete
med lantbruksstyrelsen har också förekommit. Byggnadsstyrelsen
är icke organiserad för att lämna dylik service. Däremot granskar YSp''
nadsstyrelsen regelmässigt förslag till ny- och ombyggnader icke blott vid
statliga institutioner utan även vid enskilda sådana, som soker statsbidrag
till kostnaden, exempelvis vid de erkända vårdanstalterna for alkoholmissbrukare.
, . .. . .. ,__

Vad ungdomsvårdsskolorna beträffar synes det lämpligt att byggnadsstyrelsen
övertar vården av jordbruksbyggnaderna och i samband darmed
svarar för att erforderlig jordbruksteknisk expertis anlitas. Det kan
hållas, att socialstyrelsen i sina anslagsäskanden för budgetaret 19bl/b^
föreslagit att byggnadsstyrelsen skall överta vården och förvaltningen av
i ordbruksbyggnaderna vid ungdomsvårdsskolorna. Av statsverkspropositionen
1961 bil. 7 framgår att delposten under Utgifter till jordbruksdriften:
Underhåll av byggnader m. m., som tidigare upptagits i ungdomsvårdsskolornas
omkostnadsstat, numera utgått.

Om såsom revisorerna förordat kontakt i ärenden av har lfragavarande
slag skall tagas med statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader,
bör det enligt socialstyrelsens mening hädanefter ankomma på byggnadsstyrelsen
att efterhöra om forskningsanstalten har intresse av att for sin
jordbrukstekniska försöksverksamhet medverka vid planeringen.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexehus,
tf. byråchefen Sverne, föredragande, samt byråcheferna Melin och Bolin.
Stockholm den 30 januari 1961.

ERNST BEXELIUS

Tor Sverne

Byggnadsstyrelsen

Riksdagens revisorer har i sin redogörelse i huvudsak riktat erinringar
mot bristande undersökningar rörande jordbruksdriftens framtida inriktning
och omfattning vid vissa fångvårds-, ungdomsvårds- och alkoholistanstalter.
Man har vidare funnit anmärkningsvärt att vederbörande anstaltsstyrelser
projekterat anläggningarnas ekonomibyggnader utan att någon
kontakt tagits med statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader.

Byggnadsstyrelsen, som endast i undantagsfall yttrat sig i hithörande
frågor, har icke något att anföra vad gäller jordbruksdriften men skall i
framtiden iakttaga de synpunkter som riksdagens revisorer anger beträffande
utnyttjande av forskningsanstalten vid projekterande av ekonomibyggnader.
Stockholm den 28 januari 1961.

SIXTEN LARSSON

Tor Bunner

Curt Olsson

Statskontoret

En av statsrevisorerna företagen närmare granskning av vissa investeringar
i jordbruksfastigheter, tillhörande den statliga och statsunderstödda
anstaltsorganisationen, har givit revisorerna anledning att göra vissa principuttalanden,
av vilka framgå vad som enligt revisorernas mening bör iakttagas
inför beslut om dylika investeringar. Vidare förorda revisorerna utredning
i ett sammanhang om jordbruksdriftens framtida inriktning och
omfattning vid fångvårdsanstalterna. Revisorernas förevarande uttalanden
innehålla slutligen vissa detaljförslag.

Vad principuttalandena angå framhålla revisorerna -— utan att för egen
del intaga någon bestämd ståndpunkt i sakfrågan — att de delade meningar,
som kommit till uttryck i frågan om lämpligheten av jordbruk med ladugårdsskötsel
såsom utbildnings- och sysselsättningsgren inom anstaltsorganisationen,
giva anledning till grundliga undersökningar av jordbrukens
framtida ställning vid respektive anstalter, innan mer omfattande byggnadsarbeten
igångsättas. Kontakt bör härvid enligt revisorernas mening på
förhand tagas med statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader i vad
gäller byggnadernas utformning från tekniska och ekonomiska synpunkter.

Statskontoret vill för sin del giva sin anslutning till statsrevisorernas principiella
ställningstagande i förevarande fråga. Ämbetsverket finner det sålunda
angeläget, att de synpunkter revisorerna anfört vinna nogsamt beaktande
vid framtida projektering och uppförande av ekonomibyggnader inom
den statliga och statsunderstödda anstaltsorganisationen.

Mot revisorernas förslag, att en utredning rörande jordbruksdriftens
framtida omfattning m. m. inom fångvården snarast igångsättes har statskontoret
icke heller någon erinran. Vid en sådan utredning torde även det
förhållandet, att intagningstidens längd vid fångvårdsanstalterna, enligt vad
ämbetsverket i annat sammanhang inhämtat, numera genomsnittligt torde
röra sig om endast cirka fyra månader, böra vinna beaktande.

I övrigt har vad revisorerna under här ifrågavarande paragraf anfört icke
föranlett något uttalande från statskontorets sida.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Werner. Stockholm den 21 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Hans Hiort Brita Olsson

Föredragande

2 Rev. berättelse ang. statsverket år 1960. II

Lantbruksstyrelsen

I berättelsen har lämnats en redogörelse för byggnadsföretag, som under
senare år genomförts å en fångvårdsanstalt, en ungdomsvårdsanstalt samt
två vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Revisorerna har — utan att för egen del intaga någon bestämd ståndpunkt

i frågan_framhållit, att de delade meningar som under senare år kommit

till uttryck rörande lämpligheten av jordbruksdrift med djurskötsel vid anstalter
av nu ifrågavarande slag, borde ha föranlett grundliga undersökningar
av de ifrågavarande jordbrukens framtida ställning in. m., innan så omfattande
byggnadsarbeten som i förevarande fall igångsatts.

Enligt revisorernas mening är det önskvärt att en utredning — såsom nyligen
ägt rum inom ungdomsvårdsskoleorganisationen — i ett sammanhang
verkställes rörande jordbruksdriftens framtida inriktning och omfattning
vid fångvårdsanstalterna.

Enligt lantbruksstyrelsens mening talar flera skäl för att en omprövning
kommer till stånd av jordbruksdriften vid anstalter inom bl. a. fångvården.
Det viktigaste skälet för en sådan omprövning synes vara, att en allt mindre
del av befolkningen sysselsätts i jordbruk och kreatursskötsel. Det är därför
att vänta, att en mycket liten del av klientelet vid ifrågavarande anstalter
kommer att finna sysselsättning inom jordbruksnäringen efter anstaltsvårdens
avslutande. Under dessa förhållanden framstår det som mindre lämpligt
att sysselsätta de intagna med sådant arbete. En annan omständighet,
som talar mot lämpligheten av sedvanlig jordbruksdrift med djurskötsel
vid dessa anstalter, är de stora investeringar i jord, byggnader, maskiner
in. in. som erfordras för varje man, som skall sysselsättas effektivt i jordbruksarbete.
Såsom omnämnts i berättelsen tinns det dock även vissa skäl
som — om än med mindre styrka — talar för att jordbruk med djurskötsel
är lämpligt vid anstalter av förevarande slag.

Lantbruksstyrelsen delar sålunda revisorernas mening, att det är önskvärt,
att utredning verkställes rörande jordbruksdriftens framtida inriktning
och omfattning vid fångvårdsanstalterna. Av revisorernas berättelse
framgår att 1960 års riksdag prövat omfattningen av jordbruksverksamheten
vid ungdomsvårdsskolorna samt att frågan om jordbruksdriftens omfattning
inom alkoholistvården kan väntas bli prövad inom en nära framtid i samband
med prövningen av de förslag, som kan väntas bli framlagda av nykterhet
svårdsutredningen.

Samtliga de av revisorerna berörda byggnadsföretagen har i allt väsentligt
planerats och genomförts av vederbörande anstalters styrelse (motsvarande;
med anlitande av utomstående sakkunniga. Någon kontakt med statens
forskningsanstalt för lantmannabyggnader har inte tagits. Enligt revisorerna
är det antagligt att i varje fall ekonomibyggnaderna vid Långanäs erhållit
en mera ändamålsenlig utformning om forskningsanstalten anlitats för projektering
m. m.

Enligt lantbruksstyrelsens mening bör forskningsanstaltens rön rörande
lämplig utformning in. m. av driftsbyggnader å jordbruk utnyttjas även, då
fråga är om alt uppföra sådana byggnader å jordbruk ägda av staten. Det
torde dock icke ha varit avsett att anstalten skall utföra fullständig projektering
annat än i sådana specialfall, där byggnaden utföres som ett led i
anstaltens försöksverksamhet. Enligt styrelsens mening kan lämpligheten
av att utföra försök och forskning rörande lantmannabyggnader å en anstalt
av nu ifrågavarande slag starkt ifrågasättas.

Vad beträffar frågan om byggnadernas utformning — valet mellan konventionell
driftsform och öppen lösdrift — finner lantbruksstyrelsen icke
skäl till erinran mot att alternativet med uppbundna djur valts i förevarande

fall. Vid ladugårdsbyggen av den storlek, som representeras av Långanäs,
Björstorp och Västkusthemmet torde det enligt jämförande kostnadsberäkningar,
som utförts av lantbruksstyrelsen, icke vara möjligt att mera väsentligt
nedbringa byggnadskostnaderna genom att välja öppen lösdrift i
stället för byggnader av konventionell utformning. Däremot torde arbetet
med skötseln av djuren avsevärt underlättas vid lösdrift. Intresset av att så
mycket som möjligt nedbringa arbetstiden med djurskötseln vid nu ifrågavarande
anstalter torde emellertid knappast vara så stort, att det varit motiverat
att välja driftsformen med öppen lösdrift. Vid den tidpunkt, då de nu
ifrågavarande byggnaderna uppfördes rådde för övrigt — trots att försöksverksamhet
bedrivits sedan rätt lång tid — ganska stor tveksamhet beträffande
lämpligaste utformningen av byggnader för nu ifrågavarande ändamål.

Vad beträffar utformningen av ekonomibyggnaderna å Långanäs må
framhållas att styrelsens medverkan enligt vad som kan utläsas av revisorernas
berättelse medfört en kostnadsbesparing av storleksordningen 25 000
kronor. Med hänsyn till att detta belopp har beräknats som skillnaden mellan
ett åren 1954—55 beräknat kostnadsbelopp (239 500 kronor) och de slutliga
kostnaderna för byggnader färdigställda sommaren 1958 (215 973 kronor)
har den faktiska kostnadsbesparingen troligen varit större. Enligt revisorerna
skulle denna anläggning ha planerats av lantbruksstyrelsen utan
att besök gjorts på platsen. Detta är en missuppfattning. Det av styrelsen
upprattade förslaget, i skala 1: 200, utgjorde en principlösning och var avsett
att ligga till grund för de diskussioner som kunde erfordras för att få
fram ett slutgiltigt byggnadsprogram. Det må här omnämnas att det icke nu
ankommer på lantbruksorganisationen att stå till förfogande för projektering
i sådana fall, som det här är frågan om.

Såsom framgår av det anförda får det anses vara tveksamt om sedvanligt
jordbruk med husdjursskötsel numera utgör en lämplig verksamhetsgren vid
anstalter av nu ifrågavarande art. Det är därför anledning att utreda om
jordbruk bör bedrivas vid dessa anstalter. Därest så befinnes vara fallet bör
omfattningen tid efter annan övervägas, så att felinvesteringar i ekonomibyggnader
kan förebyggas.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall, särskilda ledamöterna Själander och Svensson samt tf. byråchefen
Hjalmarsson, föredragande. Stockholm den 27 januari 1961.

SAM. B. NORUP

Bo Hjalmarsson

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

Forskningsanstalten har icke haft tillfälle att studera de uppförda byggnaderna
eller de lokala förhållanden, som kunnat påverka byggnadskostnaderna
eller byggnadernas utformning. Vid varje planering av nybyggnader
vid jordbruk kräves emellertid utredningar icke blott av byggnadsteknisk
och byggnadsekonomisk art utan därjämte bör de jordbrukstekniska
och jordbruk sekonom iska förutsättningarna undersökas. När det gäller jordbruk
av denna speciella karaktär torde detta vara mer nödvändigt än eljest.

Då det enligt gällande instruktion åligger forskningsanstalten all åt statliga
myndigheter utan kostnad utföra dylika utredningar jämte tillhörande

projekteringsarbete samt forskningsanstalten för sin egen verksamhet ute
i landet behöver skapa demonstrationsobjekt för rationellt byggande vid
jordbruk, vill anstalten i förevarande sammanhang understryka vikten av
att vederbörande myndigheter utnyttjar anstaltens möjligheter och erfarenheter
vid planering av jordbruksbyggnader.

I detta ärendes handläggning hava — förutom undertecknade — deltagit
ledamöterna Dyrendahl, Gustafsson och Själander. Lund den 30 januari
1961.

B. FALLENIUS

För Styrelsen för Statens forskningsanstalt
för lantmannabyggnader

A. örbom

FÖRSVARSDEPARTEMENTET

§ 3 Rapportsystemet vid försvarets centrala, regionala och lokala

myndigheter

Överbefälhavaren

Genom nådig remiss 19/12 1960 har överbefälhavaren anmodats att efter
hörande av cheferna för armén, marinen och flygvapnet (bilagor A—C) avge
utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i § 3 av
sin berättelse. Försvarsgrenscheferna skall innan yttrande avges ha hört
lämpligt antal regionala och lokala myndigheter inom respektive försvarsgrenar.

Revisorerna anför i huvudsak att gällande reglementen, instruktioner och
andra föreskrifter, utfärdade av Kungl. Maj :t, centrala förvaltningsmyndigheter,
försvarsgrenschefer, chefer för högre staber m. fl., i betydande utsträckning
innehåller stadganden om skyldighet för myndigheter inom försvaret
att rapportera olika förhållanden inom respektive förvaltningsområden.
Vidare framhålls, att myndigheterna inte alltid synes tillämpa enhetliga
principer, då det gäller fastställandet av tidpunkten för rapporternas
ingivande. Revisorerna finner, att begränsning av rapporteringsverksamheten
kan åstadkommas, dels genom att vissa rapporter i fortsättningen slopas,
dels genom att skyldigheten att avge rapporter i större utsträckning inskränks
till att avse exempelvis kvartalsrapportering i stället för månadsrapportering
eller åtsrapportering i stället för kvartalsrapportering. Av anförda
skäl och med hänsyn till de avsevärda kostnader som är förenade med
det inom den militära förvaltningen för närvarande tillämpade rapportsystemet
anser revisorerna det vara angeläget att åtgärder i angivet syfte snarast
vidtas.

Försvarsgrenscheferna har i huvudsak framhållit, att strävan inom försvarsgrenarna
är att i möjlig utsträckning begränsa rapporteringsomfånget
och att på olika sätt, bl. a. genom utnyttjande av lämpliga kontorstekniska
hjälpmedel, förenkla arbetet. Åtgärder i här förevarande hänseende bör
även i fortsättningen i första hand ankomma på de centrala staberna och
förvaltningarna.

Överbefälhavaren, som söker förenkla och inskränka rapporteringen inom
sitt ämbetsområde, kommer att fortsätta strävandena i detta syfte. Den verksamhet,
som statens organisationsnämnd eller dess motsvarighet efter 1/7
1961 liksom de militära myndigheterna själva i eget intresse bedriver, torde
tillgodose de önskemål revisorerna avslutningsvis redovisat. Stockholm den
30 januari 1961.

C. GÖRANSSON

Chef för försvarsstaben

Ärendet berett av kapten B. Nilsson

Kjell Nordström

Bilaga A

Yttrande från chefen för armén

CA delar statsrevisorernas uppfattning, att en begränsning av rapporteringsverksamheten
är önskvärd. CA tillsatte 5/4 1960 en särskild utredningsgrupp,
vars uppgift är att utreda möjligheterna att förenkla och effektivisera
fredsstabstjänsten inom armén. Utredningsgruppen undersöker även
möjligheterna att begränsa rapporteringsverksamheten. Viss rapporteringsskyldighet
i bl. a. mobiliserings-, utbildnings- och personalärenden bär också
kunnat upphävas eller kommer att upphävas. Underlag saknas dock ännu
för beslut om någon omfattande revidering. Nu tillgängligt underlag tyder
emellertid på att samordning och begränsning av rapporteringsverksamheten
skulle kunna minska arbetsbelastningen vid arméns staber och förband
i icke oväsentlig grad. CA ifrågasätter om icke rapporteringsprinciperna i
vissa avseenden kan samordnas genom FFD törsorg. Det bör vidare undersökas,
om inte statistiskt material i stor utsträckning kan framtas med hjälp
av kontorstekniska hjälpmedel i stället för genom rapportering.

Den undersökning, som CA gjort med anledning av Fst/Kvm 22/12 1960
nr 40: 1, ger vid handen, att den för de regionala och lokala myndigheterna
mest betungande rapporteringen är den, som sker i förvaltningsärenden.
Intet tyder på att denna rapportering i något väsentligt skulle vara onödig.
Däremot torde det, såsom statsrevisorerna anför, vara möjligt att begränsa
frekvensen i rapporteringen samt att samordna rapporteringsverksamheten
mellan olika myndigheter. Så t. ex. anförs, att den månadsredovisning, som
tillämpas vid vissa förvaltningar borde kunna begränsas till kvartalsredovisning.
(Den av KATF tillämpade saldoredovisningen anses av regionala
och lokala myndigheter som praktisk och ändamålsenlig.) Rapportering i
närbesläktade ärenden borde kunna ske med samma periodicitet. Härvid är
en samordning även mellan försvarsgrenarna önskvärd. Vissa io t. ex. bär
rapporteringsskyldighet såväl till arméns som marinens centrala myndigheter.

En icke oväsentlig begränsning av rapporteringsverksamheten borde kunna
åstadkommas genom delegering av beslutanderätt till lägre instans. Detia
omöjliggörs emellertid i vissa fall av att Kungl. Maj :t stundom utövar
kontroll i''relativt detaljbetonade frågor. I några fall är rapportering direkt
anbefalld av Kungl. Maj:t. Det är därför angeläget, att en granskning avrapporteringssystemet
även innefattar samverkan mellan Kungl. Maj:t och
militära myndigheter. Stockholm den 24 januari 1961.

Bilaga B

Yttrande från chefen för marinen

Efter hörande av IKA, GKF och CMK ansluter jag mig i princip till vad
riksdagens senast församlade revisorer i sin berättelse § 3 anfört beträffande
rubricerat rapportsystem. Den korta remisstiden har inte medgett någon
detalj granskning, men en hastig översyn av nu anbefalld rapportering visar
att densamma är betungande framförallt inom förvaltningstjänsten. Även
om åtgärder vidtagits och fortlöpande vidtas för att minska antalet periodiska
rapporter, torde ytterligare lättnader kunna uppnås, därest rapporteringssystemet
överses i detta syfte. Chefen för marinen anser att en sådan
översyn bör ombesörjas genom respektive centrala stabers och förvaltningars
försorg. Stockholm den 23 januari 1961.

Bilaga C

Yttrande från chefen för flygvapnet

Chefen för flygvapnet delar riksdagsrevisorernas uppfattning, att rapportverksamheten
bör begränsas i den män så är möjligt.

Avskrift av inkomna yttranden från en eskaderchef, två flottiljchefer och
en utbildningsanstalt bifogas.1 För att belysa rapportverksamhetens omfattning
insändes även expeditionsliggare1 eller utdrag ur sådan för en eskaderstab,
byggnads-, intendentur-, materiel-, mobiliserings- och kassaavdelningarna
vid en utbildningsanstalt samt för samtliga stabsavdelningar och kompanier
vid en flygflottilj. I expeditionsliggarna finnes intagna åtskilliga regelbundet
återkommande ärenden, som icke kan rubriceras som rapporter
i egentlig mening, t. ex. planläggning för beredskapsförband, hushållsplaner,
medelsäskanden med kostnadsberäkningar, revisionsberättelser och deklarationer.
Rapporteringsverksamheten är icke lika omfattande inom flygvapnet
som i de exempel riksdagsrevisorerna anfört. I några fall synes dock
rapporter kunna slopas eller insändas med större intervaller. Prövning bör
i första hand ske av respektive mottagande myndigheter och utföras successivt.
Stockholm den 24 januari 1901.

Försvarets civilförvaltning

Resultatet av en inom civilförvaltningen företagen undersökning rörande
omfattningen och förekomsten av inom ämbetsverkets arbetsområde förekommande
rapporteringsverksainhet, som är ålagd regionala och lokala
myndigheter, har sammanställts i en till detta utlåtande fogad bilaga.1 I denna
har först redovisats de rapporter, som skola ingivas med viss föreskriven
periodicitet (budgetårsvis, kvartalsvis etc.). Av dessa äro samtliga de för
den centraliserade löneutreäkningen och löneutbetalningen månatligen återkommande
uppgifterna utan jämförelse de rapporter, som äro mest betungande
för de lokala myndigheterna. Med det f. n. tillämpade systemet för
nämnda verksamhet kan emellertid enligt civilförvaltningens uppfattning
någon inskränkning ej ske i nu föreskriven rapporteringsskyldighet. I och
med att löneuträkning enligt datasystem kommer att genomföras — såsom
beräknat i början av år 1962 — torde möjligheter förefinnas att begränsa
eller i vart fall förenkla nu tillämpat rapportsystem inom berörda område.
Civilförvaltningen följer med uppmärksamhet utvecklingen på berörda område
och har för avsikt att söka genomföra alla tänkbara rationaliseringar
vad gäller lönerapporteringen, då löneuträkning enligt datasystem genomföres.

Vad beträffar den övriga inom civilförvaltningens arbetsområde bedrivna
och för civilförvaltningens ämbetsutövning erforderliga rapporteringsverksamheten,
som redovisats i bilagan,1 har civilförvaltningen funnit densamma
vara ur olika synpunkter nödvändig att bibehålla i nuvarande omfattning.
1 samband härmed vill civilförvaltningen erinra att det — utöver vad
som angivits i bilagan — ankommer på civilförvaltningen enligt olika beslut
och åtaganden alt med olika tidsintervaller sammanställa vissa uppgifter
och ingiva dessa till överordnad eller sidoordnad myndighet. Exempelvis
aligger del civilförvaltningen att halvårsvis till de försvarsmyndigheter, som
civilförvaltningen enligt Kungl. Maj:ts bestämmelser har att biträda i patentfrågor,
utsända rapporter över för krigsmakten förvärvade rättigheter
till uppfinningar, alt till Kungl. Maj:l årligen före lä oktober ingiva sammanställningar
över av ämbetsverket under ed år räknat från sistnämnda
tidpunkt lämnade medgivanden till anställande av extra och tillfällig personal
vid försvarsgrenarna, samt att till armétygförvaltningen och arméinten1
Ej avtryckta

denturförvaltningen — men ej längre till marinförvaltningen — årligen ingiva
rekapituleringsrapport rörande indrivningsärenden osv.

Även om civilförvaltningen anser att den rapporteringsverksamhet som
f. n. bedrives inom ämbetsverkets arbetsområde är oundgängligen nödvändig
för att civilförvaltningen skall på ett tillfredsställande sätt kunna fullgöra
sina åligganden, anser ämbetsverket det angeläget, att uppmärksamheten
städse riktas på förefintliga eller uppkommande möjligheter att begränsa
eller förenkla nu tillämpat rapportsystem. Såsom framgår av det av revisorerna
återgivna exemplet på rapportering synes dock en allmän översyn
av nu förekommande rapporteringsverksamhet inom försvaret böra komma
till stånd. Härutöver bör det fortsättningsvis ankomma på vederbörande
centrala myndigheter att med lämpliga tidsintervaller revidera sina föreskrifter
rörande rapportering.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och förste
byråsekreteraren Stare, den sistnämnda föredragande, samt t. f. byråchefen
Krook och tf. byrådirektören Walder. Stockholm den 19 januari 1961.

RAGNAR LUNDBERG

Ingrid Stare Kerstin Frej

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Sjukvårdsstyrelsen får i underdånighet överlämna en tablå1 utvisande
inom styrelsens verksamhetsområde tillämpat rapportsystem samt anföra
följande.

En del tidigare föreskrivna rapporter ha slopats av sjukvårdsstyrelsen
efter hand som utvecklingen visat att så kunnat ske. Den rapportering som
för närvarande förekommer är — såvitt nu kan bedömas — med vissa undantag
som framgår av det följande av'' beskaffenhet att böra bibehållas.
Sjukvårdsstyrelsen kommer emellertid att även framdeles, när möjlighet
därtill ges, vidtaga önskvärd begränsning av rapportverksamheten.

Redan nu kan som konkreta exempel på rapporter respektive uppgifter,
som under vissa förutsättningar skulle kunna slopas, nämnas följande.

Uppgifterna inom materielbyråns verksamhetsområde erfordras så länge
uppbördsmannaansvaret och nuvarande manuellt redovisningssystem tilllämpas.
Vid övergång till centraliserad maskinell databehandling torde de
lokala myndigheternas månatliga och årliga rapportering av ändringar i
materieluppbörden kunna ersättas med enklare uppgiftsförfarande.

Inom sjukvårdsbyråns verksamhetsområde överväger sjukvårdsstyrelsen
frågan, huruvida den rapportering som äger rum i form av specialuppgifter
vid dödsfall skulle kunna avskaffas. Inom samma verksamhetsområde
pågår revision av'' gällande tuberkulosföreskrifter. I samband därmed avser
sjukvårdsstyrelsen — enligt överenskommelse med medicinalstyrelsens
skärmbildscentral — till diskussion upptaga frågan om rapportering vid
fall av tuberkulos.

I övrigt föranleder det remitterade avsnittet av riksdagsrevisorernas berättelse
ej något sjukvårdsstyrelsens särskilda uttalande.

I detta ärendes handläggning ha förutom undertecknade Groth och Eriksson,
den senare föredragande, byråöverläkaren Järnmark och samtliga chefer
för byråer deltagit. Stockholm den 21 januari 1961.

CARL-ERIK GROTH
General] äkare

Karl Eriksson Harry Andersson

1 Ej avtryckt

F ortif ikationsf örvaltningen

Av bifogade1 förteckning framgår, att rapporter infordras huvudsakligen
för erhållande av underlag till anslagsäskanden av olika slag inom förvaltningens
omfattande verksamhetsområde. Vidare är viss uppgiftsinfordran
erforderlig för arbetsmarknadsstyrelsens beredskapsarbeten inom fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområde. Av förteckningen framgår vidare,
att uppgifterna i huvudsak insändes till förvaltningen årligen i anslutning
till de tidpunkter, som gäller för samrådsförfarande med olika myndigheter
samt avlämnande av förslag om medelsäskanden till Kungl. Maj :t.
Årsanmälan av olika slag innebär en nödvändig avstämning in. m. av räkenskaper
och uppgifter hos fortifikationsförvaltningen och vederbörande myndighet.

Fortifikationsförvaltningen har sökt begränsa ingivandet av rapporter till
det antal, som oundgängligen erfordras för att ämbetsverket på ett riktigt
sätt skall kunna fullgöra sina åligganden och har jämväl sökt undvika
dubbelarbete genom att förvaltningen och underställda myndigheter samordnat
rapportarbetet i största möjliga utsträckning. Fortifikationsförvaltningen
anser sig sålunda icke kunna slopa eller begränsa omfattningen av
någon av de i förteckningen angivna rapporterna.

I detta sammanhang får fortifikationsförvaltningen meddela, att ämbetsverket
överväger att återinföra s. k. arbetsrapporter. Före ämbetsverkets
omorganisation 1958 förekom arbetsrapporter från dåvarande byggnadsbyråns
byggnadsdistrikt. Dessa rapporter redovisade arbetenas fortskridande
och innehöll uppgifter av både teknisk och ekonomisk art. Rapporterna avskaffades
försöksvis. Erfarenheten under åren 1958—1960 visar emellertid,
att någon form av arbetsrapporter är oundgängligen nödvändig. Rapporterna
kommer att avpassas till hos regionalmyndighet befintligt rapportsystem.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och Morin, den senare föredragande, byråcheferna Lidström, Höijer,
Lindholm, Hesselblad och Raab. Stockholm den 21 januari 1961.

B. WALLÉN

Stig-Eric Morin

S. Lans

Armétygförvaltningen

Enligt den för armétygförvaltningen gällande instruktionen av den 9
januari 1959 (SFS nr 8) åligger det ämbetsverket, bland annat, att ombesörja
att arméns tygmateriel och ammunition hållas i tidsenligt och brukbärt
skick samt, såvitt på ämbetsverket ankommer, övervaka att arméns
förråd äro fullständiga och i gott skick samt att, i vad angår annétygförvaltningens
ämbetsområde, utöva kontroll över hand havandel av förvaltningsärenden
hos underlydande myndigheter ävensom genom bland annat
förrådskontroll tillse, att en ändamålsenlig hushållning med medel och
materiel äger rum. Till fullföljande av denna sin skyldighet har ämbetsverket
uti utfärdade förvaltningsföreskrifter (tygförvaltningsinstruktion, tekniska
order, särskilda skrivelser etc.) från vederbörliga regionala och lokala myndigheter
infordrat sådana rapporter och uppgifter, som av skilda anledning1
Ej avtryckt

ar befunnits nödvändiga för erhållande av erforderlig överblick over forvaltningsverksamheten
inom ämbetsverkets arbetsområde.

I anslutning till innehållet uti den av riksdagens revisorer åberopade expeditionsliggaren
må såsom motivering till de däri angivna, av ämbetsverket
anbefallda åtgärderna framhållas följande.

Januari. Den i expeditionsliggaren för januari manad intagna uppgitten
beträffande överlämning av viss övertalig materiel till centralforråd hanför
sig till den planläggning, som erfordras för överlämning till centraltorråd
av efter mobilisering övertalig materiel. En dylik plan upprättas ärligen
av respektive truppförband och insändes genom vederbörande militärbetalstab
till armétvgförvaltningen för att efter viss bearbetning tillställas respektive
tygstation. Ifrågavarande uppgifter äro erforderliga, vid truppförband
för planläggning av fredsorganisationens avveckling och som underlag
för uppskattning av transport- och förrådsbehoven samt vid tygstation som
underlag för rapportering till ämbetsverket rörande tillgångar i centralforråd
och för planläggning av materielens omhändertagande.

Jämlikt ToF FB/180 av den 25 maj 1950 skola vissa uppgifter angaende
deltagande i motortävlingar med kronans motorfordon insändas till ämbetsverket
årligen den 1 februari och 1 augusti. Uppgifterna — for vilka
intresse då förelåg från olika håll, bland annat, ur bespanngssynpunkt —
avsåge kostnader," deltagarfrekvens in. m. Sedermera ha restriktioner och
vedertagen praxis för tävlingsdeltagande medfört, att behovet av ifrågavarande
uppgifter erhållit allt mindre betydelse. Vid den av ämbetsverket ai
1959 anordnade stabstygofficerskonferensen har meddelande under hand
lämnats stabstygofficerarna, att ifrågavarande uppgifter ej längre behövde

insändas till verket. .

Ämbetsverkets tekniska order, som utfärdas av respektive sakaidelnmgai
och av verkstadsavdelningen, äro av två slag nämligen

ToF, omfattande tekniska föreskrifter, som kunna erfordras utöver gällande
beskrivningar, instruktioner m. in. för tygmaterielens (ammunitionens)
liandhavande och underhåll, samt

ToÄ, omfattande order om ändringar (förbättringar) av tygmatenel
(ammunition) jämte tillbehör.

En teknisk order gäller samtliga av ordern berörda förband och samtlig
armén tillhörig materiel av i ordern avsett slag. Av de för detta ordersystem
gällande föreskrifterna må särskilt framhållas, att så snart en ändringsorder
slutförts beträffande samllig vid förband uppbördstagen och
av ordern berörd materiel (ammunition), skall detta genom respektive militärbefälstab
anmälas till vederbörlig avdelning inom ämbetsverket, dock
att dylik anmälan från förråd och verkstäder sker direkt till sådan avdelning.
Med hänsyn till ämbetsverkets ansvar för tygmaterielens brukbarhet
är den anbefallda rapporteringen för närvarande nödvändig, särskilt som
en uppföljning av denna verksamhet visat sig erforderlig jämväl ur kontrollplaneringssynpunkt,
enär de utförda ändringarna ofta bli föremål för
besiktning från''ämbetsverkets sida. Ämbetsverket har emellertid sökt vissa
möjligheter att minska denna rapporteringsskyldighet, och vad särskilt
pjäsmaterielen beträffar har viss sådan skyldighet upphävts i samband
med att det inom vapcnavdelningen tidigare förda centrala pjäsregistret
under år 1958 slopats.

Enligt gällande föreskrifter anvisar ämbetsverket vederbörliga förvaltningsmyndigheter
inom armén medel för underhåll av arméns tygmateriel
m. m. I anslutning härtill har det ålagts nämnda myndigheter att uppfölja
anslagsförbrukningen och kvartalsvis till ämbetsverket insända anslagsavräkning.
Ämbetsverket undersöker emellertid möjligheterna att med

anlitande av hålkortscentralen vid försvarets civilförvaltning tillställa regionala
och lokala myndigheter uppgifter i ovannämnda hänseende, vilket
förväntas medföra viss arbetsbesparing hos sagda myndigheter.

Uti skrivelse i mars 1958 har armötygförvaltningen utfärdat särskilda
föreskrifter för reparation och besiktning av den optiska materielen. Enligt
dessa föreskrifter bar centralisering skett av den optiska reparationsverksamheten
till tre tygverkstäder. Besiktningarna, som utföras av för
ändamålet utbildad civilmilitär teknikerpersonal, företagas i enlighet med
av ämbetsverket årsvis fastställt program. Vid behov av besiktning utöver
det fastställda programmet åligger det truppförband in. fl. förvaltningsmyndigheter
att genom respektive militärbefälstab hos vederbörande tygverkstad
beställa dylik besiktning vid sådana tillfällen, då optisk materiel
i större mängder skall besiktigas före inläggande i förråd, exempelvis efter
utryckning från repetitionsövningar in. m. Med hänsyn härtill är det
för en ändamålsenlig planering av ifrågavarande besiktningsverksamhet
nödvändigt, att bär avsedd rapportering bibehålies.

Februari. Med hänsyn till behovet av viss omsättning av vapenfett I och
lagerfett I har ämbetsverket genom teknisk order av den 22 januari 1958
infordrat årlig uppgift från förbanden angående inneliggande lager av olika
fetter. Då dessa fetter efter viss tids lagring undergå kvalitetsförändring,
måste en kontinuerlig omsättning äga rum på sådant sätt att mobiliseringsförrådens
lager omsättas med en tredjedel varje år, varvid det äldsta
partiet förbrukas i första hand. Med hänsyn till det förhållandet att åtskilliga
förband i regel förbruka mindre än en tredjedel av mobiliseringsförrådens
lager, måste här avsedd rapportering ske för verkställande av
erforderlig utjämning i lagerbehållningen mellan respektive förband och
militärområden. Rapportens uppgift är sålunda icke att ligga till grund
för förbrukningsstatistik utan för att erhålla underlag för en ur ekonomiska
synpunkter ändamålsenlig fördelning och omsättning av förbandens
mobiliseringslager.

Enligt gällande bestämmelser skola för krigsmakten uttagna motorfordon
och släpfordon undergå förbesiktning, som verkställes för att erhålla
underlag för bedömning, bland annat, av de uttagna fordonens lämplighet
tör avsedd militär användning, för bilvärderingsnämndernas värdering av
ianspråktagna fordon samt för förberedande av eventuell erforderlig komplettering
av de uttagna fordonens utrustning. Jämlikt av ämbetsverket under
år 1953 fastställda föreskrifter beträffande förbesiktning in. m. av för
krigsmakten uttagna fordon skall rapport om förbesiktningsläget fem gånger
årligen av respektive redovisande myndigheter insändas till ämbetsverket
i dess egenskap av uttagningsmyndighet. Med hänsyn till vikten av att
förbesiktningsläget noggrant uppföljes är det ur beredskapssynpunkt nödvändigt,
att ifrågavarande rapporteringsskyldighet bibehålies.

Beträffande de av ämbetsverkets tygförrådsbyrå infordrade uppgifterna
på torrbatterier avse dessa att tjäna som underlag för bedömning av erforderlig
lagerhållning på respektive centralförråd. Då utrymmen för fryslagring
av torrbatterier endast finnas vid två centralförråd, har det av
skilda anledningar — bland annat nödvändigheten av att nedbringa leveranstiderna
vid rekvisition från respektive truppförband -- visat sig lämpligt
att medgiva viss lagerhållning i mindre omfattning jämvä I på övriga
centralförråd. De infordrade uppgifterna, som icke avse alt tjäna något
statistiskt ändamål, då såväl utbildningsverksamheten som de artiklar, vilka
innehålla batterier, variera från år till år, komma emellertid alt kunna
slopas i den män frysutrymmen bliva tillgängliga på samtliga centralförråd,
varom utredning för närvarande pågår.

Mars. Genom ämbetsverkets skrivelse den 15 april 1957 ha vissa uppgifter
infordrats till grund för bedömning av erforderliga materielöverflyttningar
mellan förbanden. Denna förbandsvisa överflyttning av materiel
står i samband med den omplacering av mobiliseringsenheter mellan utrustande
myndigheter, som äger rum med anledning av de årliga revideringarna
av krigsorganisationen. I regel sker materielfördelning genom ämbetsverkets
försorg så att utrustande myndighet tilldelas den totalmängd
materiel, som erfordras för organisation av samtliga enheter. I de fall en
enhet byter utrustande myndighet och enheten icke undergår omorganisation,
har det under vissa omständigheter visat sig lämpligt, att enhetens
materiel i sin helhet överflyttas till den nya myndigheten. Denna överflyttning
måste ske i så god tid" att av densamma föranledda nya saldon i materielredovisningen
äro ämbetsverket tillhanda innan ovan angiven summatilldelning
påbörjas. Frågan om lämpligheten av förbandsvis materielöyerflyttning
måste bedömas av militärbefälhavare, bland annat ur förrådsplaneringssynpunkt,
och därefter beslutas av armétygförvaltningen med
hänsyn till materieltilldelningsläget. Då sålunda här avsedd omflyttning
icke "kan direkt beslutas av ämbetsverket, äro ifrågavarande uppgifter alltjämt
erforderliga.

Beträffande armétygförvaltningens infordrande från vederbörliga förvaltningsmyndigheter
av årliga medelsäskanden må framhållas, att tilldelning"
av medel för underhåll av tygmateriel m. m. måste bedömas med
utgångspunkt från ett flertal faktorer, såsom arten av utbildning, antal
tjänstgöringsdagar, antal och typer av fordon, som beräknas komma till
användning m. m. Då kostnaderna för underhåll av motor- och släpfordon
representerar en betydande andel i totalutgifterna, är det nödvändigt att
varje utbildande enhet utarbetar och insänder prognos beträffande fordonsanvändningen
såsom underlag för ämbetsverkets bedömning av respektive
myndighets medelsbehov.

Enligt gällande motormaterielinstruktion skall preliminär uppgift på motorfordon
och släpfordon, som anses böra kasseras (omsättas) under nästkommande
budgetår, tjänstevägen insändas till ämbetsverkets tygförrådsbyrå
en gång årligen före 1 april. Truppförbandens på fordonsbesiktning
grundade förslag till omsättning av standardfordon utgör därefter underlag
för ämbetsverkets planläggning av ersättningsanskaffning under följande
budgetår. Då emellertid central uppföljning av fordonsparkens tillstånd
icke lämpligen kan genomföras, äro här avsedda uppgifter oundgängligen
erforderliga för nu angivet ändamål.

Den i expeditionsliggaren för mars månad upptagna tablån över använd
tygmateriel för utbildning 1.4—30.3 infordrades som en engångsuppgift
för att utgöra underlag för bedömande av materielbehov lör utbildning av
eu årsklass samt för därmed sammanhängande anslagstilldelning.

April. Beträffande den under april månad angivna åtgärden rörande kontroll
av shgr m/45 (B, C) och rökhgr m,/51 har denna föranletts av ett
vid förband inträffat materialfel, som nödvändiggjort en föreskrift om
viss ytterligare kontroll av varje enskild handgranat före utlämning från
truppförråd samt insändande till ämbetsverket av årlig uppgift på det antal
handgranater, som kontrollerats på här angivet sätt. Sedan ifrågavarande
handgranattyper enligt ämbetsverkets beslut den 4 september 1959
tills vidare spärrats i avvaktan på viss omkonstruktion av granatens tändmedel,
erfordras tills vidare ingen kontrolluppgift. Sedan tändmedlet utbytts,
föreligger dock enligt ämbetsverkets uppfattning — främst med hänsyn
till säkerhetskravet — alltjämt behov av förevarande kontrolluppgift
intill dess ytterligare erfarenheter vunnits.

Juni. Uti tygförvaltningsinstruktionen, IV: 135, föreskrives att, därest
hylsåterlänming understiger fastställda mängder, förvaltningsmyndighet
skall insända anmälan härom till ämbetsverkets ammunitionsförrådsbyrå
med angivande av orsaken härtill. Här avsedd kontroll av förbandens tillvaratagande
av tomhylsor, som visat sig nödvändig och ekonomiskt motiverad,
har av organisatoriska skäl hittills icke kunnat utföras centralt, vilket
emellertid numera i samband med övergången till ett mera maskinellt
redovisningssystem visat sig möjligt. Med anledning härav avser ämbetsverket
att upphäva här avsedd rapporteringsskyldighet.

Augusti. Enligt föreskrift i gällande tygförvaltningsinstruktion åligger
det myndighet, som tilldelats medel för underhåll av arméns tygmateriel
m. m., att upprätta underhållsplan, bestående bland annat av en reparationsplan.
Denna reparationsplan, som uppgöres efter det att medelstilldelningen
för budgetåret skett, skall — i kronor uttryckt — klarlägga det
beräknade reparationsbehovet med avseende på olika tygmaterielslag, fördelade
på den eller de tygverkstäder vederbörande myndighet har att repliera
på. Reparationsplanen, som i ett exemplar överlämnas till militärbetälstab
och i ett exemplar till vederbörlig tygverkstad, erfordras för att
verkstadsledningen skall få en uppfattning om storleksordningen av de reparationskrav,
som under budgetåret komma att ställas på verkstaden och
därigenom i tid knnna anpassa arbetsstyrkan därefter. Erfarenheten visar
att reparationsplanerna möjliggjort för verkstadsledningen att på ett fullgott
sätt dimensionera arbetarstyrkan och bedömes därför oundgängligen
nödvändiga såsom hjälpmedel för en rationell verkstadsledning.

September. Såsom framgår av expeditionsliggaren ankommer det på respektive
förvaltningsmyndigheter inom armén att årligen före 1 september
till ämbetsverket inkomma med uppgift angående behov av medel ur kvarstående
anslag från föregående budgetår. Med anledning härav må framhållas,
att frågan huruvida medel för täckande av från föregående budgetår
kvarstående dispositioner böra — såsom nu är fallet — anvisas vederbörande
militärbefälhavare eller i stället respektive förbandschef direkt,
avses att behandlas vid den konferens med stabstygofficerarna in. fl., som
kommer att hållas hos ämbetsverket i slutet av innevarande månad.

Oktober. Den i expeditionsliggaren angivna uppgiften om från allmänheten
mottagna ameffekter, vilken uppgift var av engångskaraktär, infordrades
av ämbetsverkets ammunitionsförrådsbyrå enligt i liggaren åberopad
skrivelse i samband med då pågående kampanj för tillvaratagande och
oskadliggörande av sådana ammunitionseffekter, som för prydnadsändamal
m. in. innehades av enskilda personer eller föreningar och kunde misstänkas
innehålla sprängämnen, krutladdningar och dylikt.

November. Enligt av armétygförvaltningen utfärdade föreskrifter angående
lagerhållning av truppreservdelssatser för vissa uttagna standardlastbilar
och traktorer skall genom vederbörlig militärbefälhavares försorg tecknas
förbindelser beträffande dylik lagerhållning med lämpliga reservdelsålcrförsäljare.
Enligt dessa förbindelser utgår viss årsersättning till reservdelsålerförsäljare,
som åtagit sig att för ämbetsverkets räkning hålla visst beredskapslager
av reservdelar för motorfordon m. in. Efter vederbörande militärbefälhavares
bestämmande åligger det tygofficer att en gång årligen efter
verkställd kontroll av lagerhållningen attestera den av återförsäljaren utskrivna
fakturan på honom tillkommande årsersättning. Den rapportering
till verkstadsavdelningen beträffande truppreservdelssatserna, som skall ske i
november månad, begränsas till här avsedd attest, vilken enligt den nu tillämpade
rutinen är erforderlig för årsersättningens utbetalande.

December. Den i expeditionsliggaren för december månad angivna rapporteringen
av överskott av däck och slang grundar sig på ToF FA/209 av den
23 oktober 1957 och har ansetts erforderlig av följande skäl. Sammansättningen
av förbandens fordonspark undergår successivt förändring, bland annat''till
följd av att arméns bestånd av exempelvis standardmotorfordon omsättes
inom en 5—10 års period. Utvecklingen på motorfordonsområdet medför
vidare att vissa däcksdimensioner bli mindre vanliga. Med anledning härav
måste däck i förråd kontrolleras i fråga om antal och slag (dimension)
så att däckslagret vid varje förband är passande för förbandets fordon. För
att kunna utnyttja ett vid visst förband uppkommet överskott av däck och
tillgodogöra sig däck, som ej längre passa för förbandets fordon, har ämbetsverket
funnit det nödvändigt med en central överblick rörande behov
och tillgångar. Det har därför anbefallts att eventuellt konstaterade överskott
(respektive brist) — sedan utjämning skett mellan förbanden inom
varje militärområde av vederbörlig militärbefälstab — skall årligen under
december månad av respektive militärområde redovisas inför ämbetsverket,
som med stöd av dessa rapporter verkställer erforderlig överflyttning av
däck mellan olika militärområden.

Av ovannämnda redogörelse framgår, att armétygförvaltningen ålagt vederbörliga
regionala och lokala förvaltningsmyndigheter inom armén rapporteringsskyldighet
endast i sådana fall, där visst underlag varit oundgängligen
erforderligt för ämbetsverkets ställningstagande i å verket ankommande
förvaltningsfrågor. Genom fortlöpande rationaliseringsåtgärder, bland
annat i form av en vidgad tillämpning av maskinella redovisningsmetoder,
räknar ämbetsverket med att förutsättningar skola uppkomma för ett successivt
genomförande av ytterligare begränsningar i rapporteringsskyldigheten
för ifrågavarande förvaltningsmyndigheter.

I handläggningen av detta ärende har — förutom undertecknade Malm och
Wettergren, föredragande — chefen för tygförrådsbyrån deltagit. Stockholm
den 21 januari 1961.

E. M. S. MALM

Nils Wettergren

Anders Grufman

Arméintendenturförvaltningen

Såsom revisorerna framhållit omfatta förekommande rapporter tidsperioder
av olika längd. De till arméintendenturförvaltningen ingående rapporterna
avse antingen helt år, halvt år, kvartal eller månad. Periodiciteten är givetvis
avvägd mot det bedömda behovet. Det ligger i sakens natur att det i
vissa fall kan låta sig göra att förlänga perioderna för rapportering. Resultatet
blir emellertid, att den centrala myndighetens överblick blir sämre. Huruvida
en sådan sämre överblick kan eller bör godtagas är givetvis en orndömesfråga.
Det må framhållas, att de olika föreskrifterna om periodisk rapportering
i flertalet fall tillkommit under samverkan med andra myndigheter
såsom försvarets civilförvaltning och statens sakrevision samt grunda sig
på föreskrift i förvaltningsinstruktion. Då dessa instruktioner fortlöpande
äro föremål för översyn omprövar ämbetsverket bl. a. i sådant sammanhang
behoven av periodisk rapportering.

Antalet rapporter kan såsom riksdagsrevisorerna framhålla synas stort.
I och för sig möjligt vore givetvis från den rapporterande lokalmyndighetens
synpunkt ätt sammanföra flera rapporter, varigenom rapporternas antal

minskades. Någon arbetsminskning uppkomme dock härigenom icke, däremot
merarbete vid bearbetningen, som i den centrala instansen ofta sker
vid skilda organisatoriska enheter eller med anlitande av olika befattningshavare.
Det synes ämbetsverket naturligt att rapporternas antal blir tämligen
stort inom dess förvaltningsområde, som omfattar ett flertal skilda specialiteter,
vilka påkalla fristående ekonomiska och andra överväganden. Vad beträffar
det av riksdagsrevisorerna anförda exemplet på rapporteringsskyldighetens
omfattning (viss regementsintendent under ett år 228 regelbundet
återkommande rapporter) må framhållas, att lokalmyndigheternas intendenter
i åtskilliga fall äro chefer för ytterligare en förvaltningsgren, nämligen
kaserngårdsavdelningen (vid försvarsområdesstaib fortifikationsavdelningen)
och att intendenten, som normalt har att avge rapporter även till andra
försvarets centrala myndigheter än arméintendenturförvaltningen, särskilt
vid sådana lokalmyndigheter har en betydligt större rapporteringsskyldighet
än som framgår av det följande. Det må även framhållas att de uppgifter,
som ingå i rapport, i åtskilliga fall erfordras för de rapporterande myndigheternas
egen verksamhet, vilket innebär att rapporteringsskyldigheten
endast ger ett mestadels ringa merarbete.

Arméintendenturförvaltningen lämnar i det följande en förteckning över
förekommande periodisk rapportering till ämbetsverket, därvid inom parentes
anges huruvida rapportering sker årsvis, halvårsvis, kvartalsvis eller för
varje månad.

Centralbyrån

1. Sammandrag över centralt redovisad intendenturmateriel och veterinärmateriel
(1/12),

2. Sammandrag över proviant och furage (1/12),

3. Sammandrag över bränsle (1/12),

4. Sammandrag över hästar (1/12),

5. Sammandrag över hundar (1/12),

6. Avskrift av upphandlingsprotokoll (1/12),

7. Uträkning av öresanslag för förplägnadsmateriel (1/1),

8. Anslagsavräkning på kaserninventarieanslaget och förplägnadsmaterielanslaget
(1/1),

9. Anslagsavräkning på telefonanslaget (1/1),

10. Anslagsavräkning på expensanslaget (1/1),

11. Rapport rörande mathållning och furagering (1/1) omfattande

a) uträkning av proviantanslaget och furageanslaget,

b) anslagsavräkning på proviantanslaget och furageanslaget,

c) portionsöversikt,

d) rationsöversikt,

e) medelkostnaden vid övningar för proviant och furage,

f) inkomster m m för försålt matavfall,

12. Anslagsavräkning (1/1) på anslagen till,

a) utbildning och övningar och

b) särskilda utbildningskurser samt

c) hemvärnets övningsanslag,

13. Anslagsavräkning på anslaget till musikmateriel (1/1),

14. Avelsjournal över valpar (1/1),

15. Anslagsavräkning på renhållningsanslaget (1/1),

16. Uppgift på av enskilda förbrukad elektrisk energi och gas (1/4)

17. Taxa för tillhandahållna bränslen (1/1),

18. Sammanställning över till enskilda och mässar försålda bränslen (1/1),
19 |IJVj"terint’sProtoko11 Per budgetårsskifte för proviant och furage

20. Inventeringsprotokoll per budgetårsskifte för bränslen och lenhallningsmateriel
(1/1),

21. Rapport rörande av flygvapnet utförd flygning under föregående halvår
(1/2) ...

Uppgifterna under 18—20 biläggas manadssammandraget tor jum.
Sammandragen under 2, 4 och 5 insändas från respektive 20 (cirka), 18
och 19 förband. Övriga uppgifter m m insändas från samtliga ifrågakommande
lokalmyndigheter.

Materielbijrån

1. Rapport angående förvaltningen av intendenturmateriel föregående

budgetår (1/1), . ... . , .

2. Rapport angående antalet tjänstgönngsdagar for medlemmar i Invil ligorganisation

(1/1), .......

3. Rapport angående antalet till hemvärnsmän utan ersättning överlämnade
skodon (1/1),

4. Rapport angående materielläget per 1. 1. (1/1),

5. Rapport angående brister i etappsatser (1/2),

6. Redovisning av planläggning av tvätt- och reparationstjänst (1/1),

7. Statistiska uppgifter beträffande löner och tvättverksamheten (1/4).
Av nu nämnda rapporter m. m. lämnas de under 1 och 4 av förband, fo

och skolor, de under 2 och 3 av fo, de under 5 och 7 av vissa förband samt
de under 6 av milo och fo.

Förplägncidsbyrån

1. Rapport angående förvaltningen av intendenturmateriel föregående budgetår
(1/1) — jfr under Materielbyrån 1,

2. Bokslut för lägerkasseverksamheten (1/1),

3. Kvantitets- och prisuppgifter betr. fiskinköp av förbanden (1/12),

4. Kostnadsuppgift angående reparation av förplägnadsmateriel för mathållning
(1/4),

5. Uppgift på leverantörer av charkuterivaror (1/2),

6. Uppgift på potatisleverantörer (1/2),

7. Magasinsbesked (1/4),

8. Uppgift på vissa i krigsförplägnadsinstruktion upptagna livsmedel

(1/D,

9. Uppgifter

för resultatavräkning vid egen tillverkning av livsmedel

V A / A £* ) .

Av nu nämnda rapporter m. m., lämnas de under 1, 4 (endast förband
med egna verkstäder) och 8 av förband och fo, de under 2, 3, 5, 6 och 7 av
förband och (vissa) skolor, samt under 9 av centrala anstalter.

Drivmedels byrån

1. Drivmedelsbesked (sammandrag) över tillkomst, förbrukning och behållning
av drivmedel (distributionsmateriel) (1/12); såsom bilagor
fogas avstämningsuppgift, verifikationer m. m.,

2. Rapport angående drivmedelstjänsten (1/1),

3. Uppgift på tankning av motorbränslen vid civil distributionsanläggning
(1/4),

4. Uppgift på beräknad förbrukning av motorbränslen (1/1),

5. Uppgift på förbrukad rökolja (1/1),

6. Uppgift på förbrukade drivmedel för napalmframställning (1/4),

7. Uppgifter för mobplanläggning (1/1),

8. Bränsleförbrukningsuppgift, ekonomisk redovisning (1/1),

9. Sammandrag av driftsrapporter från de fasta maskinanläggningarna

(1/1),

10. Sammandrag av bränsleförbrukning, kvantitativ redovisning (1/1),

11. Bränslebehovsuppgift för planläggning av anskaffningen (1/1).

De nu nämnda uppgifterna in. in. lämnas av samtliga ifrågakommande
lokalmyndigheter.

Arméintendenturförvaltningen vill erinra om att ämbetsverket i sitt utlåtande
över 1959 års besparingsutrednings för försvaret betänkande del I
framhållit, att utredning påginge om införande av maskinell central bokföring.
Därest utredningen, som alltjämt pågår, ger till resultat, att maskinell
bokföring införes, medför detta att den månadsrapportering, som ovan
redovisats under Centralbyrån 1—5 och Drivmedelsbyrån 1 och som är av
redovisningskaraktär, kan upphöra. Ämbetsverket vill även erinra om att
1960 års intendenturförvaltningsutredning enligt sina direktiv skall pröva
vad besparingsulredningen för försvaret föreslagit beträffande utformningen
av den centrala redovisnings- och kontrollverksamheten.

I detta sammanhang har arméintendenturförvaltningen sökt bedöma huruvida
några ytterligare inskränkningar i fråga om rapporteringen är möjliga.
Ämbetsverket, som kommer att taga frågan under fortsatt övervägande
och genomföra de inskränkningar, som äro möjliga, kan konstatera, att
vissa inskränkningar torde vara möjliga men att dessa äro av ringa omfattning
och icke kan antagas leda till någon nämnvärd tidsbesparing hos vare
sig de rapporterande myndigheterna eller ämbetsverket.

I vad avser arméintendenturförvaltningens arbetarlönestatistik, som av
revisorerna särskilt nämnts, vill ämbetsverket framhålla, att sådan statistik
infordras av de centrala försvarsförvaltningarna för avtalsnämndens och
socialstyrelsens räkning dels en gång om året avseende årslönekonto dels
två gånger om året avseende två bestämda kvartal. För övriga kvartal infordrar
arméintendenturförvaltningen viss statistik rörande ackordsförtjänster
vid verkstäder. Sådan statistik infordrar enligt under hand erhållen uppgift
jämväl armétygförvaltningen i ungefär samma utsträckning som arméintendenturförvaltningen.

Vid avgörandet av detta ärende ha närvarit, förutom undertecknade Kring
och Norrman, den senare föredragande, byråcheferna Swedenborg, Diurlin
och Leijonhufvud samt tf. byråchefen Ljunggren. Stockholm den 21 januari
1961.

H. KRING

Åke Norrman

G. Scliant:

Marinförvaltningen

Marintörvaltningen finner i likhet med revisorerna att rapporlverksamheten
bör i görligaste mån inskränkas. För detta ändamål har ock ämbetsverket
tid efter annan granskat rapportverksamheten mellan ämbetsverket
och regionala och lokala myndigheter. Sålunda har den 12. 5. 1954 anbefallts
eu undersökning i avsikt alt söka minska dylika uppgifter i fråga om såväl
antal som omfattning samt förlänga intervallerna mellan uppgifternas avlämnande.
Marinförvaltningen kan exempelvis nämna att antalet rapporter
i fredstid rörande materieltillgångar och materielbrister inskränkts till att
ske en gång årligen frånsett de fall då marinförvaltningen föreskrivit att rapporterna
endast skola avgivas efter anmodan. Marinförvaltningen får även
lramhålla att vissa inskränkningar i rapportsystemet kunna sägas hava blitt
Ken. berättelse ang. statsverket år 1960. 11

vit en följd av den vidgade decentralisering av beslutanderätten i förvaltningsärenden
varom marinförvaltningen i underdånig skrivelse den 23. 9. 1958
lämnat Kungl. Maj:t redogörelse. Viss rapportverksamhet, som förekommer
i fråga om fartyg och båtar, är föremål för övervägande i samband med den
pågående översynen av marinförvaltningens föreskrifter för drift och underhåll
av marinens fartyg m. m.

Vad särskilt angår örlogsvarven erinrar marinförvaltningen att omorganisation
av desamma för närvarande pågår medförande i fråga om örlogsvarvet
i Karlskrona bl. a. att marinverkstäderna utgå ur organisationen.
Vid den nya organisationens genomförande torde anledning förefinnas att
beakta även frågor rörande rapportverksamheten.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då marinförvaltningen har
sin uppmärksamhet riktad på de av revisorerna väckta frågorna, synes för
närvarande för ämbetsverkets del ytterligare åtgärder icke vara erforderliga.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad tillförordnad souschef,
Engström, Wedin och von Hartmansdorff, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 23 januari 1961.

I. OLDENBURG

I. Korfitsen

Flygförvaltningen

Av flygförvaltningen f. n. föreskriven ordinarie rapportering framgår av
härvid fogade bilagor1 1—5. Givetvis förekommer att skilda uppgifter härutöver
infordras från fall till fall, när olika ärenden kräver tillgång till sådana.
Omfattningen av sådan rapportering är emellertid i hög grad växlande
efter behoven. Ofta kan det härvid räcka atf blott begära uppgifter från
några utvalda representativa förband.

Som framgår är den ordinarie rapporteringen av förhållandevis ringa omfattning
och strävan är städse att begränsa densamma till vad som är oundgängligt.
Det bör framhållas att rapporteringen vad gäller flygmateriel (bilaga
1—3) berörande samtliga flygflottiljer (motsv.) endast omfattar för
vecka 2 rapporter, för månad 5, för kvartal (var tredje månad) 4 och för år
3. I vissa fall sker härutöver rapportering när något hänt som flygförvaltningen
bör få kännedom om (bilaga 1 p. 1 och 3). I andra fall skall läget
för pågående långsiktiga arbeten, modifieringar o. d., rapporteras periodvis
(bilaga 3 delvis). Underhållsavdelningen avser att undersöka om begränsningar
kan ytterligare göras i av revisorerna förordad riktning. Flygplanlägesrapporteringen
enligt bilaga 3, som försöksvis omfattar fyra flottiljer,
avses emellertid skola utvidgas till att avse samtliga flottiljer. Denna rapportering
avses ingå som ett led i den nödvändiga driftuppföljningen. I bilaga
1 och 2 angiven rapportering är f. n. nödvändig, dock kan propellerrapporten
(bilaga 2) avges halvårsvis.

Rapportverksamheten på intendenturoinrådet (bilaga 4) överses kontinuerligt
under strävan att begränsa uppgiftslämnandet. Omläggningar av redovisningsrutiner
vid skilda tillfällen ha medfört, att redovisning av materiel
och andra förnödenheter till flygförvaltningen ej sker i andra fall än då speciella
skäl därtill föranleda. Vissa behovsuppgifter vidarebefordras till arméintendenturförvaltningen
som huvudförvaltningsmyndighet. För förvaltningen
av flygfält (bilaga 5) är rapporteringen begränsad till några årliga
uppgifter in. m.

1 Ej avtryckta

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad souschef, Westergård,
Sundén, Holmgren, Cedrenius och Kollind, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 23 januari 1961.

L. THUNBERG

J. Lidströmer Hans Kollind

Statens organisationsnämnd

Nämnden har vid sina undersökningar inom försvaret uppmärksammat av
revisorerna tramhållna förhållanden, att rapporteringsskyldigheter i anledning
av för verksamheten inom försvaret gällande reglementen, instruktioner,
andra föreskrifter, utfärdade av Kungl. Maj :t, centrala förvaltningsmyndigheter,
törsvarsgrenschefer, chefer för högre myndigheter m. fl. vid
tillämpningen och fullgörandet föranleder en betydande arbetsinsats från
de berörda lokala myndigheterna. Sålunda har det, så som revisorerna framhåller,
visat sig, att icke ringa tid åtgår för att ur underlag få fram erforderliga
uppgifter samt att ett avsevärt arbete kräves för utskrifter av olika
slag, kontrolläsning och expeditionsarbete i övrigt. Nämnden har icke verkställt
några undersökningar vid högre staber, centrala förvaltningsmyndigheter
m. fl. och kan därför ej grunda något uttalande på sådana. Det synes
dock uppenbart att åtskillig personal vid dessa staber m. fl. måste tagas i
anspråk för bearbetning, granskning m. in. av insända uppgifter, rapporter
in. m.

I samband med nämndens grundundersökningar rörande stabs- och förvaltningsorganisationen
in. m. i fred vid de lokala myndigheterna inom armén
i törsta hand vid I 15, under åren 1944 och 1945, var även här ifrågavarande
rapporteringssystem, föreskrifterna därom, därav föranledda arbetsinsatser,
personalbehov för att kunna bemästra uppgifterna inom vederbörliga
verksamhetsområden in. in. föremål för undersökningar, övervägande
och bedömande. Dessa undersökningar in. m. syftade till att i möjligaste
mån begränsa och förenkla rapporteringssystemet samt resulterade
i förslag till vissa ändringar i gällande reglementen, instruktioner och andra
föreskrifter samt i förekommande fall till förenklingar i gällande rutiner,
blanketter in. in. Vad sålunda föreslagits fastställdes i vederbörlig ordning i
samband med att nämndens förslag rörande ändrad organisation av stabsoch
förvaltningstjänsten i fred vid infanteriregemente in. m. år 1947 fastställdes
och anbefalldes att genomföras (kbr 24. 1. 1947 TLA 15). Vid genomförandet
av den ändrade organisationen verkställdes av nämnden i samråd
med vederbörande centrala myndigheter vid vissa förband under år
1947 kompletterande undersökningar rörande rapporteringssystemet. Dessa
undersökningar resulterade i ytterligare förenklingar genom att uppgifter
slopades, inskränktes eller ändrades. De ändringar i reglementen och instruktioner
in. in., som enligt ovan fastställdes i samband med organisationsförändringen,
har sedermera i stort sett beaktats och inarbetats i samband
med utarbetandet och fastställandet av nya reglementen, instruktioner
in. in.

Sedan ovannämnda undersökningar bl. a. rörande rapportsyslemet verkställdes,
har omorganisationer av och inom ett flertal centrala myndigheter
ägt rum, varvid även ändrade och nya uppgifter tillkommit.

bör att myndigheterna i fråga skall kunna fullgöra sina åligganden har
därvid ändringar även måst ske rörande rapportsystemet. Efter framställning
har därvid nämnden i vissa fall medverkat 1. ex. vid utarbetandet av

blanketter, rutiner m. ni. Däremot har nämnden helt naturligt icke ansett
sig böra eller kunna kontinuerligt följa upp med myndigheternas verksamhet
sammanhängande rapportsystem. Vid vissa kompletterande undersökningar
har emellertid nämnden fått intrycket av att rapportsystemet inom
vissa verksamhetsområden haft och har en benägenhet att få större omfattning
och görs mera komplicerat än som är nödvändigt.

Möjligheter att begränsa eller förenkla nu tillämpat rapportsystem inom
vissa verksamhetsområden enligt av revisorerna angivna riktlinjer torde salunda
finnas. I sådant syfte bör en översyn av systemet verkställas lämpligen
genom försorg av vederbörande centrala myndigheter, som även bör
därav betingade åtgärder. Därjämte torde det böra åvila vederbörande centrala
myndigheter att inom lämpliga intervaller, förslagsvis vart annat år,
revidera rapportsystemet.

I förekommande fall bör nämnden (motsvarande) på framställning medverka
vid såväl översynen som vid revideringar.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Björck, tillika föredragande, Elofsson, Löfqvist, Göran
Petterson, Ståhl och Tammelin. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. A dier

§ 4 Medelsförbrukningen inom försvaret under budgetårets sista manad
Försvarets civilförvaltning

Efter granskning av räkenskaper och vissa övriga handlingar, främst leveransavtal
och dylikt, vid armétygförvaltningen, marinförvaltningen och
flygförvaltningen ha revisorerna anmärkt på att medelsförbrukningen på
försvarets reservationsanslag och särskilt de, som äro avsedda för materielanskaffning,
varit avsevärt större under de sista månaderna av budgetåren
1958/59 och 1959/60 än under årens övriga månader. Genom exempel har
även påvisats att utbetalningarna forcerats inför de sista dagarna av budgetåret.

Även för civilförvaltningen framstå de av revisorerna påtalade omständigheterna
i samband med utbetalningarna såsom mindre önskvärda. Varje
myndighets strävan bör vara att söka åstadkomma eu så jämn anslagsbelastning
som möjligt under budgetårets samtliga månader. Att detta emellertid
icke alltid lyckas torde bero av en mängd olika omständigheter, av
vilka några här torde böra framhållas.

De stora materielanslagen under IV huvudtiteln äro av ett annat slag än
reservationsanslag i allmänhet. Det för dessa materielanslag utmärkande
är, att de grunda sig på under tidigare budgetår lämnade bemyndiganden
att utlägga beställningar å materiel. Anslagen avse endast att täcka på ett
budgetår fallande utbetalningar för gjorda leveranser jämte eventuella
förskottsbetalningar i samband med leveransavtals ingående. Svårigheten
att exakt beräkna betalningsutfallet under ett budgetår, vilket måste ske
ett och ett halvt till ett år i förväg, blir synnerligen stor. Det är därför ingalunda
förvånande, att det ofla kan uppkomma situationer både med tidigare
men ofta med försenad leverans. Ett jämnt planerat betalningsutfall kan då
på kort tid förryckas. Vidare måste vid en tidig tidpunkt betalningsutfall

beräknas för då endast förutsedda beställningar, som grunda sig på då nyss
erhållna eller endast förutsedda bemyndiganden. Svårigheten att beräkna
betalningsutfallet blir än större på grund härav. Även framtagande av tekniskt
underlag för beställnings utläggande kan bliva fördröjt, vilket medverkar
till ytterligare förskjutning av betalningsutfallsterminerna. Strävan
hos de materielanskaffande förvaltningarna är dock att hinna under ett
budgetår utnyttja det för detta år givna bemyndigandet.

En anledning till att beställningar i förhållandevis stor omfattning kommit
att utläggas under senare delen av budgetåret är även, att förhandlingarna
angående detaljerna i respektive avtal mången gång kunna bli synnerligen
tidskrävande. Förhandlingar kunna t. ex. inledas redan vid budgetårets
början men av olika omständigheter draga ut på tiden. Risken att ej
hinna utnyttja ett för det dåvarande budgetåret beviljat bemyndigande
medför i dylika fall ofta en forcering mot budgetårets slut. Huruvida nu
nämnda förhållanden ifråga om leveransavtalens ingående skulle kunna
avhjälpas genom viss personalförstärkning av vederbörande förvaltnings
inköpsorgan undandrar sig emellertid civilförvaltningens bedömande. Det
framstår emellertid som troligt att, om en viss utjämning av arbetsbelastningen
å inköpsorganen kunde åstadkommas, detta även skulle kunna medverka
till att utläggandet av beställningar och därmed även betalningsutfallen
skulle jämnare fördelas under budgetåret.

Eu annan bidragande orsak till anhopningen av utbetalningarna å matcrielanslagen
mot budgetårets slut kan även sägas vara, att en mängd anskaffningar
ske enligt principen bok och räkning. Främst torde detta vara
förhållandet ifråga om den övervägande delen av försöksmaterielen men
även för vissa direkta materielanskaffningar torde ett avräkningsförfarande
enligt nyssnämnda princip komma till användning. Det är då naturligt,
att avräkningarna ske så sent under budgetåret som möjligt.

Det är dock icke endast i fråga om materielanslagen som en anhopning av
utbetalningarna sker mot budgetårets slut. Vissa anslag, som äro reservationsanslag
hos den anslagsförvaltande myndigheten, utdelas till underlydande
myndigheter som anvisningar under budgetåret. Detta i sin tur medför,
att regionala och lokala organ alltid måste tänka på att ha en viss reserv
så nära budgetårets slut som möjligt för att kunna möta oförutsedda
medelsbehov. När de kunna överblicka medelsförbrukningen närmare, våga
de även beordra utbetalningar i större omfattning. Sistnämnda förhållande
får sägas ligga i ett ettårigt anslags natur och torde knappast kunna undvikas.
Alt låta lokala och regionala myndigheter behålla medlen som reservationer
medför ofta för den anslagsbeviljande förvaltningen så mycket
merarbete ifråga om anslagsavräkning och dylikt, att fördelarna knappast
uppväga nackdelarna.

Den av revisorerna påpekade ökade medelsförbrukningen mot slutet av
budgetåret är emellertid icke något särskilt utmärkande för försvaret utan
förekommer inom hela statsförvaltningen. Den torde vara eu följd av och
intimt sammanhänga med alt varje anslagsförvaltande myndighet vill
hålla en viss betalningsrescrv under budgetårets första del för att ej mot
slutet av budgetåret sakna medel för nödvändiga men ej förutsedda utgifter.
Eu viss ökning av utbetalningarna mot budgetårets slut torde därför
även i fortsättningen icke kunna undvikas. Åtgärder synas dock böra vidtagas
för att sådana anhopningar av utbetalningar som de av revisorerna
ifråga om materielanslagen inom försvaret påvisade kunna så långt möjligt
begränsas. Med hänsyn till alt här är fråga om ett stort och invecklat
komplex av olika bidragande orsaker kan måhända ifrågasättas, huruvida
icke t. ex. åt försvarets förvaltningsdireklion kunde uppdragas att närmare

utreda hithörande spörsmål och sedermera till Kungl. Maj :t inkomma med

därav betingade förslag. _ .. . , „

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Burnander, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog.
Stockholm den 24 januari 1961.

RAGNAR LUNDBERG

Arthur Burnander Nyman

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Sådan stegrad belastning på reservationsanslag som revisorerna påtalat
har icke förekommit beträffande sjukvårdsstyrelsens anslag med undantag
för anslaget Engångsanskaffning av sjukvårdsmateriel m. m. Beträffande
detta anslag ha omständigheterna varit följande.

Av det under maj 1960 utbetalade sammanlagda beloppet 667 300 kronor,
utgör 200 000 kronor förskottsbetalning till leverantör enligt beställning
den 25 november 1959. Leverantören var berättigad erhålla förskottet tidigare
men begärde utbetalning först i maj månad. Av återstoden, 467 300
kronor, utgör 350 000 kronor ersättning till armétygförvaltningen och fortifikationsförvaltningen
för materiel enligt räkning.

För åskådliggörande av belastningen på de till sjukvårdsstyrelsens förfogande
ställda omkostnads- och anskaffningsanslagen bifogas tablå över
kvartalsvis uppkomna saldon, avjämnade till jämna 100-tal kronor, för
budgetåret 1958/59 samt motsvarande tablåer över saldon per månad och
kvartal för budgetåret 1959/60 (bilagor A—C).

Försvarets sjukvårdsstyrelse kommer givetvis även framdeles att verka
för en i möjligaste mån jämn fördelning av utgifterna på vederbörliga an sJäg,

I detta ärendes handläggning hava deltagit, förutom undertecknade Groth
och Eriksson, den senare föredragande, överstelöjtnanten Braun. Stockholm
den 24 januari 1961.

CARL-ERIC GROTH

Karl Eriksson Harry Andersson

Bilaga A

Tablå över kvartalsvisa saldon, avrundade till jämna 100-tal kronor, å vissa av till
försvarets sjukvårdsstyrelses förfogande ställda anslag budgetåret 1958/59

	B 4	D 21	D 22	D 24	D 26	D 28 D 29	D 31
Kvartal	Försv	Sjukv	En-	Försv	Garni-	Militär- Militär-	Försv	Summa
Sjvs	mtrl	gångs-	sjukv-	sons-	apoteket apoteket tand-
	omk		an-	förråd	sjuk-	omk en-	vård
		skaffn	omk	husen	gångs-	omk
			av		omk	ansk
			sjvmtrl
1......	38100	200 200	751 500	11700	+ 805 700	40 300 400	116 600	353100
2......	31 600	468 800	665 400	34 600	+ 58 000	+ 62 700 —	50 500	1130 200
3......	21100	519 700	610 100	25 700	30 800	60 500 4 300	29 600	1 301 800
4......	11300	384 200	612 900	35 000	+ 98 700	93 600 4 700	75 400	1118 400
Summa	102 100	1572 900	2 639 900	107 000	+ 931600	131700 9 400	272 100	3 903 500

Anm. 1. Under posten D 24 ingår för 4 kvartalet 7 400 till apotekarpensioneringsfonden
2» , d 26 » »2 * 40 000 » försvarets fastighetsfond

3'' , » D 28 » * 4 ► 34 500 » apotekarpensioneringsfonden

Bilaga B

Tablå över månadsvisa saldon avrundade till jämna 100-tal kronor å vissa av till
försvarets sjukvårdsstyrelses förfogande ställda anslag budgetåret 1959f60

	B 4	D 22	D	24	D 26	D 27	D 29	D 34	D 35
Månad	Försv	Försv	Garni-	Militär-	Militär-	Försv	Sjuk-	En-	Summa
	Sjvs	sjukv	sons-	apoteket	apoteket tand-	vårds-	gångs-
	omk	förråd	sjuk-	omk	engångs-	vård	materiel	an-
		omk	husen	ansk	omk		skaffn
			omk					av
									sjvmtrl
Juli........	15 900	4 200		34 500	+ 18 400	5 500	14 900	155 200	130 700	342 500
Augusti ....	17 900	10 800		32 400	+ 22 400	8 900	45 400	296 400	59 000	448 400
September..	8100	6 800	+ 129 900	+ 18 500	1700	21 200	165 400	75 300	130100
Oktober____	5 200	9 500		46 500	37 200	4 700	17 000	223 300	41000	384 400
November ..	10900	5 300	+	52 300	+ 27 000	2 700	13100	191400	121 900	266 000
December ..	7100	7 800		70 600	+ 22 900	8 500	22 200	312 300	10 200	415 800
Januari____	7100	9 700		10 700	51800	100	20 500	155 000	13 400	268 300
Februari....	7 000	10 900	+	23 900	+ 28 900	900	17 700	214 300	7 200	205 200
Mars ......	9 900	15 700	+	24 600	+ 23 400	2 700	10 600	240 600	66100	297 600
April ......	5 400	8 200		31 600	52 400	14 000	36 600	64 600	135 200	348 000
Maj........	12100	8 300	+	62 400	+ 45 800	3 400	15 600	84 800	667 300	693 300
Juni ......	300	11600		26 400	112 000	20100	25 500	204 600	195 200	595 700
Summa	106 900	108 800	+	30 400	46100	73 200	260 300	2 307 900	1522 500	4 395 300

Anm. 1. Under posten D 22 ingår för juni månad 7 400 till apotekarpensioneringsfonden
2. » » D 24 » » december månad 30 000 till försvarets fastighetsfond

3- » » D 26 » » juni månad 35 300 till apotekarpensioneringsfonden

Bilaga C

Tablå över kvartalsvisa saldon, avrundade till jämna 100-tal kronor, å vissa av till
försvarets sjukvårdsstyrelses förfogande ställda anslag budgetåret 1959/60

	B 4	D 22	D 27
Kvartal	Försv	Försv	Militär-
	Sjvs	sjukv	apoteket
	omk	förråd	engångs-
		omk	anskaffn
1..........	41 000	22 000	16 000
2..........	23 000	22 000	7 000
3..........	24 000	36 000	4 000
4..........	17 000	21000	37 000
Summa	105 000	101000	64 000

D 29	D 34	D 35
Försv	Sjuk-	En-	Summa
tand-	vård s-	gångs-
vård	materiel	ansk av
omk		sjvmtrl
81000	617 000	265 000	1 042 000
52 000	727 000	173 000	1004 000
48 000	610 000	86 000	808 000
77 000	354 000	354 000	860 000
258 000	2 308 000	878 000	3 714 000

Anm. Anslagen Garnisonssjukhusen, omkostnader (D 24) och Militärapoteket, omkostnader (D
26), på vilka förekomma såväl inkomster som utgifter, synas icke representativa i förevarande
fall

Fortifikationsförvaltningen

De anslagstyper, som fortifikationsförvaltningen disponerar å driftbudgeten
är av två slag, nämligen förslagsanslag och reservationsanslag.

Fortifikationsförvaltningens anslag å kapitalbudgeten är investeringsanslag.
I fråga om bokföring av utgifter gäller för investeringsanslagen samma
föreskrifter som för reservationsanslagen.

I detta sammanhang kan nämnas, att de olika posterna i staten för försvarets
fastighetsfond icke är anslag i den meningen att de finnes uppförda
under särskild beteckning i riksstat eller tilläggsstat. De obetecknade utgiftsposterna
för reparations- och underhållskostnader in. m.^ i fastighetsfondens
stat har dock en viss likhet med reservationsanslag så till vida att
de ej får överskridas, och att besparingarna å desamma skall reserveras vid
budgetårets utgång för att sedermera stå till förfogande för avsett ändamål.
De riksstatsanslag, som i bokslutet utnyttjas för överföring till vederbörliga
inkomstposter i fastiglietsfondens stat med så stora belopp som erfordras
för att få balans i staten, är uppförda som förslagsanslag. (Jfr t. ex.
1960/61 C 34 ersättning till försvarets fastighetsfond, arméns delfond å
47,98 milj. kr.)

Vidkommande storleken av de belopp, som av fortifikationsförvaltningen
uttagits å statsverkets checkräkning i riksbanken månadsvis under budgetåren
1958/60 samt den 29 och 30 juni 1960, hänvisas till bifogade tabell
(Bilaga A).

Fortifikationsförvaltningens uttag å statsverkets checkräkning ger endast
en ofullständig bild av utanordningarna å fortifikationsförvaltningens
titlar. De utanordningar å dessa titlar som vidtages av regionala eller lokala
myndigheter eller av andra centrala försvarsförvaltningar och som
torde överstiga hälften av under budgetåret utanordnat belopp resulterar
i uttag å statsverkets checkräkning icke av fortifikationsförvaltningen utan
av försvarets civilförvaltning respektive annan central försvarsförvaltning.

I bokslutet överföres dylika utanordningar, hänförliga till fastighetsfondens
stat eller försvarets fastighetsfond, till fortifikationsförvaltningens
huvudbok via titeln Likvider med särskilda ämbetsverk och myndigheter,
men någon »omföring» å den för statsförvaltningen gemensamma checkräkningen
i riksbanken mellan fortifikationsförvaltningens »konto» och
andra centrala försvarsförvaltningars »konto» vidtages ej.

Utanordningar å utgiftsposterna å fastiglietsfondens stat resulterar ej i
någon belastning av driftbudgetens utgiftstitlar (ersättningsanslagen till
försvarets fastighetsfond) under löpande budgetår, då dessa medel kassarapporteras
under rubriken »fonder och diverse medel i övrigt». Först i
bokslutet per den 30 juni belastas ovannämnda ersättningsanslag genom
omföring till inkomstposterna »ersättning för till statsmyndigheter upplåtna
lokaler» å fondens stat av så stora belopp som erfordras för att få balans
i staten. Ersättningsanslaget till arméns delfond har i regel varit det största
av de anslag, som stått till fortifikationsförvaltningens förfogande. Per den
30 juni 1960 belastades ersättningsanslagen under IV huvudtiteln med respektive
43,5, 13,7, 27,5 och 23,4 miljoner kronor för de fyra delfonderna å
försvarets fastighetsfond. För budgetåret 1961/62 är ersättningsanslaget
för den sammanlagda kasernbyggnaders delfond i statsverkspropositionen
uppfört med 103,3 miljoner kronor.

För att i någon mån belysa medelsförbrukningen inom fortifikationsförvaltningens
verksamhetsområde har nettobelastningen å vissa utgiftstitlar
angivits för månad från och med oktober 1959 till och med juni 1960 i bifogade
tabell (Bilaga B).

Tabellen visar att nettoutgifterna för reparations- och underhållskostnader
in. in. under perioden är störst i juni när det gäller marinens och befästningars
delfonder, men att det rör sig om i detta sammanhang obetydliga
belopp. Beloppen inkluderar utanordningarna hos fortifikationsförvaltningens
underlydande myndigheter.

Nettoutgifterna å investeringsanslagen under perioden ligger högst i juni
månad i fråga om flygvapnets delfond (bilaga C), men även här rör det sig

om förhållandevis obetydliga belopp. Utanordningarna hos fortifikationsförvaltningens
underlydande myndigheter är inkluderade. Någon tendens
till forcering av utbetalningarna under budgetårets sista månad kan ej utläsas
av det genomgångna materialet. Riksdagens revisorer har ej heller
gjort gällande att så skulle vara fallet beträffande fortifikationsförvaltningen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och Sjöstedt, den senare föredragande, byråcheferna Lidström,
Höijer, Lindholm och Hesselblad samt t.f. byråchefen Morin. Stockholm
den 28 januari 1961.

B. WALLÉN

Kjell Sjöstedt

S. Lans

Uttag å statsverkets checkräkning (Milj. kr. en decimal)

1958/59

Juli ................................ —

Augusti ............................ —

September .......................... —

Oktober ............................ 4,8

November .......................... 4,4

December .......................... 4,7

Januari.............................. 4,9

Februari ............................ 3,4

Mars................................ 4,3

April................................ 3,7

Maj ................................ 3,5

Juni................................ 6,5

Summa 40,2

Bilaga A

1959/60

3,9

5,4

8,1

14.6
5,4
4,6

7.0

4.1
5,8
4,3

71.6

Uttag å statsverkets checkräkning under de två sista dagarna av budgetåret 1959/60 (exakta
belopp).

29/6 Kr. 43 901: 74
30/6 » 19164:01

Sistnämnda belopp var det lägsta dagsbelopp som uttagits av FortF under juni månad 1960.

Bilaga B

Neltobetastning å vissa av ForlF:s utgiftstitlar under tiden ljlO 1959—3016 1960
(Milj. kr., en decimal.)

Reparations- och underhållskostnader m. m.
Månad Arméns Marinens Flygvapnets Befästning delfond

delfond delfond ars delfond

(exkl. 77151)

1959

Oktober...................... 1,9 0,7 0,8 1,3

November.................... 1,5 0,5 0,4 1,1

December.................... 3,2 0,6 1,3 1,6

1 Titel 7715 Underhåll av flygfält m. m.

Månad

1960
Januari ,
Februari
Mars ..,
April ..

Maj_____

Juni ..

Reparations- och underhållskostnader m. m.

Arméns Marinens
delfond delfond

....... 1,1 0,4

....... 1,5 0,5

....... 2,4 0,6

....... 1,5 0,8

....... 2,4 0,6

....... 2,6 1,1

Median 1,9 0,6

Flygvapnets	Befästning-
delfond	ars delfond
(exkl. 77151)
0,1	0,7
0,3	0,9
0,3	0,9
0,5	1,4
0,3	1,2
0,3	2,7
0,3	1,2

1 Titel 7715 Underhåll av flygfält m. m.

Bilaga C

Nettoutgifter å invesieringsanslagen å försvarets fastighets fond under tiden 1\10 1959
—30/6 1960, med undantag av anslagen Vissa flygfältsarbeten m. m. Anläggningar
för el- och teleutrustning (FF del) samt Vissa markförvärv för flygvapnet (FF
del) samtliga under flygvapnets delfond.

(Milj. kr., en decimal)

Försvarets fastighetsfond

Befästningars
delfond

4,6

5,8

10,1

Månad	Arméns	Marinens	Flygvapnets
1959	delfond	delfond	delfond (exkl vissa anslag enl. ovan)
Oktober.........	............. 1,7	0,3	0,1
November.......	.............. 2,3	0,3	0,5
December.......		0,9	0,7
1960
Januari .........	.............. 0,9	1,4	0,2
Februari.........		0,2	0,3
Mars ...........	.............. 1,9	0,5	0,5
April ...........	.............. 2,0	0,3	0,4
Maj.............		0,3	0,9
Juni ...........		0,5	1,2
	Median 1,9	0,3	0,5

4,5

4.3

6,0

8.3

3.8

8,0

5.8

Armétygförvaltningen

De av armétygförvaltningen verkställda och av revisorerna påtalade uttagen
från statsverkets checkräkning i juni månad under budgetåren 1958/59
och 1959/60 ha huvudsakligen avsett likvider för beställningar, vilka utlagts
med stöd av lämnade beställningsbemyndiganden hänförliga till reservationsanslaget
Armén: Anskaffning av tygmateriel m. m. Armétygförvaltningens
i det följande gjorda uttalanden syfta därför närmast på ämbetsverkets
medelsförvaltande verksamhet med avseende å detta anslag.

För anskaffning av tygmateriel m. m. för armén fastställer Kungl. Maj :t
årligen särskild plan (anskaffningsplan) med viss angiven kostnadsram.
Denna anskaffningsplan, som från och med budgetaret 1959/60 omfattar de
närmast följande sju budgetåren, överses varje år i samband med prövning -

en av vederbörliga anslagsäskanden. I anslutning härtill utverkar Kungl.
Maj:t riksdagens bemyndigande att medgiva utläggande av beställningar å
tygmateriel m. in. inom ramen för ett belopp, motsvarande i princip vad som
beräknas komma att bindas genom beställningar under det närmaste budgetåret
(bemyndigandeplan).

De medel, som beräknas erforderliga för att likvidera beställningar in. in.,
vilka utlagts enligt fastställda bemyndigandeplaner, anvisas varje budgetår
under omförmälda reservationsanslag Armén: Anskaffning av tygmateriel
in. in. Det sålunda för visst budgetår anvisade anslagsbeloppet motsvarar
årskvoten för samma budgetår enligt fastställd kostnadsram. Härjämte disponerar
ämbetsverket under det aktuella budgetåret från föregående budgetår
i förekommande fall kvarstående anslagsreservation.

Genom införandet av ovannämnda system med dels långsiktig anskaffningsplan
och dels beställningsbemyndiganden har möjlighet skapats för
ämbetsverket att på ekonomiskt mest fördelaktiga sätt samordna planeringsverksamheten
med avseende å materieltillförsel, organisationsförändringar
och utbildning.

Uti 3 § av den för armétygförvaltningen gällande instruktionen (SFS
1959: 8) stadgas, bland annat, att det åligger ämbetsverket att föranstalta
om de åtgärder, vilka erfordras för att armén skall vara försedd med för
dess krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig tygmateriel och ammunition,
samt att ombesörja att arméns tygmateriel och ammunition hållas i
tidsenligt och brukbart skick. I enlighet härmed ankommer det på ämbetsverket
att såvitt möjligt planera anskaffningsverksamheten på sådant
sätt att dröjsmål ej uppstår i den gemensamma strävan att höja arméns
krigsberedskap och effektivitet. I anslutning härtill må framhållas, att tillgången
på fullständigt tekniskt underlag i hög grad är bestämmande för
den takt, i vilken planerade beställningar kunna utläggas. Enär framtagandet
av sådant underlag icke alltid kan följa ett bestämt tidsprogram, även
om så eftersträvas, inträffa i följd härav ofta förskjutningar ifråga om beräknad
tidpunkt för beställningsutläggande, avtalade leveranstider m. m.,
vilka förhållanden i sin tur återverka på beräknat betalningsutfall. I detta
sammanhang torde vidare böra bemärkas att beställningar avseende nykonstruerad
materiel, särskilt sådan som anskaffas från utlandet, vanligtvis
föregås av långvariga avtalsförhandlingar in. in. samt i förekommande fall
även noggrant utprovande av prototyper. Såsom exempel härpå må nämnas,
att en viss beställning, som medfört utbetalning av ett förskott den 27
juni 1960 å cirka 37 miljoner kronor, hade föregåtts av fortlöpande avtalsförhandlingar
sedan sommaren 1959.

Beträffande den av revisorerna uppmärksammade stegringen av verkställda
utbetalningar nnder budgetårets sista månad kan vidare framhållas, att
ett belopp å 24,5 miljoner kronor, som den 17 juni 1960 utbetalats till viss
bankinrättning för en utländsk leverantörs räkning, utgjorde dellikvid för
dessförinnan levererad materiel, varom avtal träffats i januari 1959. Vidare
har armétygförvaltningen i enlighet med anmodan i särskilt nådigt brev den
3 juni 1960 den 28 samma månad till riksgäldskontoret återbetalat ett belopp
av 20 miljoner kronor av det till ämbetsverkets förfogande stående rörelsekapitalet.
Härtill kommer att ämbetsverket under sagda månad måst
verkställa utbetalningar av vissa till denna månad terminsbundna likvider.

I anslutning till det ovanstående får armétygförvaltningen framhålla, att
ämbetsverket vid närmare granskning av uppgifterna i revisorernas berättelse
angående utbetalda belopp den 29 och 30 juni, nämligen 61,6 respektive
56,5 miljoner kronor, funnit att 61,6 miljoner kronor motsvarar summan
av utbetalningarna den 27 och 28 juni samt att 56,5 miljoner kronor

motsvarar summan av likviderna den 29 och 30 juni. Utbetalningarna sistnämnda
fyra dagar utgjorde i verkligheten 39,7 respektive 21,9 miljoner

kronor_ häri inräknad ovannämnda återbetalning av rörelsekapitalet med

20 miljoner kronor — samt 23,9 respektive 32,6 miljoner kronor. Vidare
har framkommit, att de av revisorerna uppgivna månatliga uttagen från
statsverkets checkräkning under budgetåren 1958/59 och 1959/60 genomgående,
med undantag för oktober 1958, upptagits till högre belopp än som
framgår av armétygförvaltningens kassarapporter till riksräkenskapsverket.

Vad slutligen gäller de i revisorernas berättelse exemplifierade förskottsutbetalningarna
den 29 och 30 juni 1960 å tillhopa 39,8 miljoner kronor kan
tilläggas, att dessa utbetalningar visserligen verkställts i enlighet med i samma
månad träffade avtal, men att dessa avtal i samtliga fall föregåtts av
förhandlingar med vederbörande leverantörer under en tidrymd, varierande
från två till sex månader före avtalens undertecknande.

Såsom ovan framhållits är armétygförvaltningens huvuduppgift att i enlighet
med en i förväg uppgjord plan förse armén med den tygmateriel m. m.,
som erfordras för att armén städse skall vara försedd med för dess krigsberedskap
ändamålsenlig och fullständig tygmateriel och ammunition. Med
hänsyn härtill anser ämbetsverket det vara av mera underordnad betydelse
om vissa större förskottsutbetalningar — inom ramen för tillgängliga anslagsmedel
—- av skilda anledningar infalla i juni månad och därigenom
åstadkomma ett högre betalningsutfall sistnämnda inänad än under budgetårets
övriga månader.

Revisorerna ha för att bilda sig en uppfattning om orsaken till den stora
koncentrationen av utbetalningar under budgetårets sista månad företagit
granskning av, bland andra, armétygförvaltningens verifikationer för budgetåret
1959/60. Revisorerna ha därvid funnit, att en väsentligt snabbare
handläggning av inkommande fakturor förekommit under sagda månad än
under den övriga delen av budgetåret. Med anledning härav får armétygförvaltningen
framhålla, att ämbetsverket finner detta förfaringssätt helt naturligt
i sin strävan att i möjligaste mån belasta det löpande budgetårets
anslag med utgifter för de under budgetåret till betalning förfallna fakturorna.
Armétygförvaltningens ansträngningar i berörda hänseende torde för
övrigt i viss mån sammanfalla med det av revisorerna i ett senare avsnitt
av sin berättelse uttalade önskemålet om viss begränsning av reservalionsanslagens
användning i syfte att i görligaste mån undvika reservationsmedelsanhopningar
vid budgetårets slut.

Revisorerna ha beträffande medelsåtgången i slutet av budgetåret sammanfattningsvis
uttalat, att det utan tvivel torde vara en strävan från vederbörande
myndigheters sida att åstadkomma högsta möjliga bokföringsmässiga
belastning på det innevarande budgetårets anslag för att på så sätt
möjliggöra redovisning av så små medelsreservationer som möjligt samt att
det syntes sannolikt att myndigheterna härigenom trodde sig konnna i ett
gynnsammare utgångsläge ifråga om behandlingen av deras anslagsäslcancfen
för kommande budgetår. Med anledning härav får armétygförvaltningen
— utöver vad som från ämbetsverkets sida ovan anförts — framhålla följande.

Vid upprättandet av sina anslagsäskanden för kommande budgetår har
ämbetsverket att bedöma medelsbehovet med hänsyn till det beräknade
betalningsutfallet dels för beställningar, som utlagts före budgetårets ingång,
dels ock för beställningar, vilka i enlighet med gällande anskaffningsplan
avses skola utläggas under sagda budgetår. Önskvärt vore att för än -

damålet tillgängliga medel — i princip motsvarande årskvoten enligt fastställd
kostnadsram — under samma budgetår helt förbrukades, varigenom
balans skulle uppnås mellan betalningsutfallsprognosens värden och den
verkliga medelsåtgången. Vid budgetårets utgång redovisad reservation är ett
uttryck för att likvideringen av vissa beställningar av någon anledning måst
uppskjutas till följande budgetår. Enligt det inom försvaret tillämpade bemyndigandesystemets
natur måste emellertid i samband med anslagsäskandena
årskvoten för ett budgetår beräknas utan hänsynstagande till å anslaget
eventuellt uppkommande reservationer. Armétygförvaltningens strävan
att, såvitt möjligt, undvika anslagsreservationer är därför helt oberoende
av frågan om statsmakternas behandling av ämbetsverkets anslagsäskanden
för senare budgetår.

Av det ovan anförda torde framgå att armétygförvaltningen icke finner
den ökade medelsförbrukningen under budgetårets sista månad innebära
några nackdelar ur vare sig förvaltnings- eller budgetmässiga synpunkter.
Med hänsyn härtill anser ämbetsverket åtgärder i av revisorerna angivet
syfte icke påkallade. Stockholm den 28 januari 1961.

E. M. S. MALM

Nils Wettergren

E. Dafgård

Arméintendenturförvaltningen

Revisorerna, vilkas undersökning omfattade verksamheten vid armétygförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen och avsåg budgetåren
1958/59 och 1959/60, ha påtalat, att de uttag som av nämnda myndigheter
gjorts på statsverkets checkräkning varit avsevärt större under
juni månad än under budgetårets övriga månader. Likaså hade belastningen
på vissa anslag regelmässigt visat sig vara avsevärt större under juni
än under övriga månader. En närmare granskning hade givit vid handen,
att en avsevärd forcering av utbetalningarna ägt rum i samband med budgetårsskiftet.
Bl. a hade stora förskottsbetalningar till leverantörer förekommit
omedelbart före den 1 juli. Enligt revisorernas mening kunde förfaringssättet
med forcering av utbetalningar under juni månad i fortsättningen
icke godtagas.

Vid arméintendenturförvaltningen är den kamerala verksamheten i stort
sett jämnt fördelad på budgetårets månader. Ämbetsverkets uttag från statsverkets
checkräkning uppgick under budgetåren 1958/59 (fr. o. in. 1/10)
och 1959/60 till nedanstående belopp fördelat på månader:

1958/59 1959/60

Juli.............................. — 7,1 milj. kr.

Augusti.......................... — 6,0 » »

September........................ — 8,0 » »

Oktober.......................... 9,6 milj. kr. 12,0 » »

November........................ 9,6 » » 8,1 » »

December........................ 7,7 » » 12,5 »

Januari.......................... 10,5 » » 7,0 » »

Februari ........................ 8,7 » » 11,6 » »

Mars ............................ 8,6 » » 12,2 » »

April ............................ 11,1 » » H,4 » ,,

Maj.............................. 10,0 » » 10,3 » »

Juni ............................ 9,6 » » 13,6 » »

Såsom av framställningen framgår ha ämbetsverkets uttag från statsverkets
checkräkning icke undergått någon väsentlig ökning mot slutet av budgetåret.
Icke heller ha verkets uttag under de sista dagarna av budgetåret
varit särskilt stora. Till jämförelse med de av revisorerna lämnade uppgifterna
må nämnas att arméintendenturförvaltningens uttag den 29 juni 1960
uppgick till 2,8 miljoner kronor och påföljande dag till 0,5 miljoner kronor.
För att ytterligare belysa det kamerala arbetets fördelning under ett budgetår
får ämbetsverket här nedan lämna uppgift om antalet verifikationer
per månad under 1959/60:

juli .....

Augusti ..
September
Oktober .
November
December

1 470 st.
1630 *
1978 »

2 765 »

2 525 *

3 034 »

Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni____

2 040 st.
2 603 *
2 667 *
2 290 »
2 760 »
2 932 *

Icke heller månadsbelastningen på anslagen visar någon anmärkningsvärd
ökning i juni månad. I den mån ökningar verkligen förekomma ha de
sin naturliga förklaring. Någon av uteslutande anslagstekniska skäl under
juni forcerad utbetalning förekommer icke inom ämbetsverket. Till beljsande
av det sagda må som exempel anföras medelsförbrukningen på reservationsanslagen
Armén: Beklädnad och Armén: Anskaffning av drivmedelsutrustning,
vilken under tiden oktober 1959—juni 1960 uppgick till följande
belopp per månad:

Beklädnad Anskaffning
m.m. (Mkr.) av drivm.

utrustn

(Mkr.)

Oktober ........	...... 3,6	0,007
November ......	...... 2,9	0,2
December ......	...... 5,1	0,3
Januari..........	...... 2,8	0,2
Februari ........	...... 5,4	0,2

Beklädnad Anskaffning
m.m. (Mkr.) av drivm.

utrustn

		(Mkr.)
Mars..........	........ 8,3	0,3
April..........	........ 5,3	0,6
Maj ..........	........ 4,2	0,3
Juni ..........	........ 5,1	1,0

Sistnämnda sammanställning utvisar att i juni 1960 inträdde eu viss ökning
i belastningen på anslaget Armén: Anskaffning av drivmedelsutrustning.
Denna sammanhänger med att mot slutet av sistlidna budgetår fullgjordes
en större materielleverans i anledning av tidigare under budgetåret
utlagd beställning avseende inköp av distributionsmateriel (tankkärror och
drivmedelsaggregat). Betalningen verkställdes i rutinenlig ordning efter leveranskontroll,
uppbördstagande och kameral förhandsgranskning.

Den ökade belastning, som i juni 1960 förekommit på anslaget Armén:
Övningar m. in. (jfr revisorernas berättelse s. 25), beror icke av omständigheter,
som kunnat påverkas av arméintendenturförvaltningen. Den ökning,
som på ifrågavarande anslag förekommer under juni, är fullt förklarlig,
övningsanslaget, som till huvuddelen disponeras av de regionala och lokala
förvaltningsmyndigheterna efter medelsanvisningar vid budgetårets början,
användes för att bestrida kostnader dels för utbildning och övningar och
dels för anskaffning av undervisnings- och övningsmateriel. Materielkostnader
kunna med ganska stor noggrannhet beräknas. Detta är emellertid
icke fallet med utbildnings- och övningskostnaderna, vilkas omfattning beror
på flera osäkra faktorer, exempelvis drivmedelsförbrukning och uppkomna
markskador. Detta medför att först efter utbildningsperiodens slut
— den 31 mars — kan bedömas huru stor del av anslaget, som kan disponeras
för materielanskaffning. Under själva utbildningsperioden kunna en -

dast de mest angelägna behoven tillgodoses. Detta får till följd att materielinköpen
på övningsanslaget komma att koncentreras till slutet av budgetåret.
Då sker sålunda den materielanskaffning, som är nödvändig för att
övningsmaterielförråden skola stå väl rustade inför det nya utbildningsåret.

En ytterligare orsak till den ökade medelsförbrukningen på övningsanslaget
i juni månad är att markskadorna efter vinterns och vårens repetitionsövningsomgångar
ofta icke hinner regleras förrän mot budgetårets slut.
Skadorna skola besiktigas och värderas, vilket kan ske först sedan väderleksförhållandena
blivit sådana, att skadornas hela omfattning kan iakttagas.
Om mera svårartade eller till utbredningen stora skador uppkommit,
kan handläggningen av ärendet vid den lokala myndigheten bli tidsödande.
Samtidigt förefinnes emellertid en strävan att genomföra skaderegleringarna
före utgången av det budgetår, under vilka de uppkommit.

I anslutning till vad här ovan anförts om det kamerala arbetets fördelning
under budgetåret vill arméintendenturförvaltningen anlägga ytterligare
ett par synpunkter. Det torde vara ofrånkomligt att en viss ökning i
det kamerala arbetet inträffar mot budgetårets slut. Detta sammanhänger
med en strävan hos verkets leverantörer att hinna fullgöra så stor del av
sina leveranser som möjligt före industrisemesterns början, vilket medför
en viss ökning av faktureringen i slutet av budgetåret. Vidare är det för
ämbetsverkets del angeläget att då påskynda det kamerala arbetet för att
arbetsläget skall vara tillfredsställande vid den tidpunkt, då semesterperioden
för verkets egen personal infaller. Båda här anförda omständigheter
återspeglas i en ökning i anslagsbelastningen.

Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att inom arméintendenturförvaltningens
verksamhetsområde icke förekommer någon påtaglig ökning
i anslagsbelastningen under juni månad i jämförelse med budgetårets
övriga^ månader samt att i den mån någon ökning förekommer denna icke
har nagot samband med sådana förhållanden, som påtalats av revisorerna.

Vid avgörandet av detta ärende ha närvarit förutom undertecknade Kring
och Norrman, den senare föredragande, jämväl bvråcheferna Swedenborg,
Diurlin, Leijonhufvud och Björkman. Stockholm den 30 januari 1961.

H. KRING

Åke Norrman

G. Schantz

Marinförvaltningen

A. Principiella synpunkter på uppkomst och utnyttjande av medelsreservationer
1

1. Riksdagens revisorer ha såsom slutsats och trolig orsak till »de brådstörtade
utbetalningarna i slutet av budgetåret» angivit »en strävan från vederbörande
myndigheters sida att åstadkomma högsta möjliga bokföringsmässiga
belastning på det innevarande budgetårets anslag för att på så sätt
möjliggöra redovisning av så små medelsreservationer som möjligt». Revisorerna
anföra vidare, att det »synes sannolikt, att myndigheterna härigenom
tro sig komma i ett gynnsammare utgångsläge i fråga om behandlingen av
deras anslagsäskanden för kommande budgetår».

Revisorerna ha icke uttalat sig om huruvida myndigheternas antagande beträffande
konsekvenserna av stora reservationer vid budgetårets slut är befogat
eller ej. Eftersom ställningstagande härvidlag torde utgöra kärnpunk -

len i frågan, kan det vara befogat att framföra vissa synpunkter pa önskvärdheten
och konsekvenserna av större eller mindre medelsreservationer.

2. Det kan rent principiellt diskuteras huruvida reservationer vid budgetarets
slut

a) böra eftersträvas

b) böra undvikas eller

c) äro likgiltiga.

3. För en tillämpning i viss utsträckning av a) talar exempelvis llyglorvaltningens
uttalande i petitan för budgetaret 1960/61, att anskaffningsverksamheten
under anslaget Anskaffning av flygmateriel in. m. på grund av vissa
skäl måste inriktas så, att en betalningsreserv av tillräcklig storlek ständigt
står till förfogande för att inom den givna ekonomiska ramen kunna
möta icke förutsebara fördyringar av olika slag. Flygförvaltningen bedömde
i avvaktan på närmare erfarenheter att en dylik betalningsreserv borde upp<*å
till 10 % av uteliggande beställningsvolym. Departementschefen uttalade
i 1960 års statsverksproposition (s. 276), att han ansåg flygförvaltningens
synpunkter beträffande behovet av betalningsreserv vara värda beaktande.

Som ett annat exempel på att reservationer i viss grad kunna vara eftersträvansvärda,
kan nämnas, att för anslag inom vilka anskaffningsverksamlieten
icke regleras med hjälp av bemyndiganden och för vilka anskaffningsplaneringen
därför måste bli relativt kortsiktig, det kan vara motiverat med
en viss betalningsreserv vid ingången till nytt budgetår. Samma gäller även anslag,
som kunna belastas med oförutsedda kostnader, sasom fallet är med
anslaget Underhåll av fartyg m m, från vilket numera haverikostnader för
fartyg och helikoptrar skola bestridas.

4. För alternativet b) enligt pkt 2 ovan synas främst tala statsfinansiella
skäl: att betalningsutfallet så vitt möjligt anpassas efter den av statsmakterna
beslutade årliga statsbudgeten, d. v. s. anslagens storlek återspeglar den
takt, i vilken utbetalningarna böra ske.

5. Alternativet c) — att reservationernas storlek ur statens synpunkt
skuile vara likgiltiga — torde icke vara relevant i sammanhanget. Att prognoser
på betalningsutfallen och reservationernas storlek tid efter annan infordras
av försvarsdepartementet belyser vikten av att reservationernas storlek
i så god tid som möjligt kan överblickas och kontrolleras av myndigheterna.

6. Sammanfattningsvis torde kunna konstateras att övervägande skäl tala
för att reservationerna i vissa fall kunna och böra finnas, men att deras storlek
bör regleras av medvetna åtgärder från myndigheternas sida, allt inom
ramen för dessas rörelsefrihet med hänsyn till disponibla bemyndiganden
etc. Ett uttalande i denna riktning från statsmakternas sida skulle utan tvekan
vara ett stöd för de anslagsförvaltande myndigheterna genom att dessa
vid sin strävan efter en jämn arbetsplanering icke skulle behöva taga hänsyn
till »anslagspolitiska» utan endast till rent anskaffnings- och budgettekniska
faktorer.

R. För marinförvaltningens del förefintliga skäl till betalningsanhopning i
juni månad

1. Otvivelaktigt torde ett skäl till ökade utbetalningar vid budgetårets slut

vara en önskan från ämbetsverkets sida att icke få för stora medelsreservationer.
. . ...

2. Ett annat och mycket väsentligt skäl till att en viss koncentration av
utbetalningarna sker i juni månad med ty åtföljande klar avmattning däiefter,
är den omständigheten att månadsskiftet juni—juli är den tidpunkt,
då semesterperioden för såväl industrins personal som marinförvaltningen

på allvar brukar ta sin början. Detta medför naturligen en ökad fakturerin
från leverantörernas sida kring denna tidpunkt. Enär kalenderårets tredj
kvartal är den tidsperiod, då personalen som regel åtnjuter längre ledigheter,
kommer naturligen storleken av utbetalningarna under detta kvartal
genomsnittligt att bli betydligt lägre än under årets övriga kvartal. En jämn
belastning under hela året i vad avser utbetalningarna är av detta skäl icke
möjlig.

3. Vid betalning av materiel, för vilken annan förvaltning är liuvudförvaltningsmyndighet,
koncentreras likviden ofta till sådana tidpunkter —
t. ex. budgetårets slut — vid vilka huvudförvaltningsmyndighet har god möjlighet
att överblicka i vad mån leveranser fullgjorts.

4. Såsom påpekats i pkt A o ovan ingiver ämbetsverket prognoser till försvarsdepartementet.
Det förefinnes givetvis en strävan att i möjligaste mån
åstadkomma överensstämmelse mellan prognos och verkligt betalningsutfall,
vilket kan medföra forceringar i slutet av budgetåret i avsikt att kompensera
på grund av leveransförseningar o. d. bortfallna betalningsobjekt.

5. En för marinförvaltningen speciell orsak till ökad medelsförbrukning i
juni torde vara att fartygsleveranser på våren eftersträvas. Detta medför i
sin tur, att härav föranledda utbetalningar ofta infalla på försommaren. Vidare
måste underhållsarbeten i vad avser vårrustade fartyg i stort sett vara
avslutade i april. Även i detta fall sker fakturering och likvidering i regel
på försommaren.

C. Synpunkter på av revisorerna framlagda statistiska uppgifter

1. Revisorerna ha uppgivit bl. a., att marinförvaltningens räkenskaper för
budgetåret 1959/60 innehålla ett visst för varje månad angivet antal verifikationer,
exempelvis för augusti, maj och juni månader med 2 513, 4 430
respektive 5 622 stycken. Härvid är ock att märka att icke alla verifikationer
— vars antal inom parentes sagt hänför sig till antalet foliesidor i räkenskapen,
icke räkningar — avse utbetalningar. En del av verifikationerna
hänföra sig till omföringar, vilka under juni månad äro talrikare än under
budgetårets övriga månader, beroende på att vissa omföringar måste verkställas
före budgetårsskifte, exempelvis för reglerande av förskottstitlar in. m.

2. Revisorerna ha omnämnt en utbetalning den 28. 6. 1960 å 500 000 kronor
från marinförvaltningen till telestyrelsen.

Det var emellertid här fråga om vid betalningstillfället upparbetade kostnader,
som följaktligen ansågos böra belasta budgetåret 1959/60.

3. Revisorerna ha — förutom beträffande materielanskaffningsanslagen
— tyckt sig kunna konstatera en toppbelastning i juni även beträffande arméns
och marinens övningsanslag. Härtill må anföras, att marinens övningsanslag
huvudsakligen användes för bekostande av sådana uttag från
militära förråd av ammunition och drivmedel in. m., som sammanhänga med
övningsverksamheten, ävensom bestridande av utgifter för resor, transporter
och traktamenten in. in. i samband med övningar. Övningsverksamheten är
därjämte icke jämnt fördelad över året utan bär toppar höst och vår, då
bl. a. kostnadskrävande skjutningar koncentrerats till huvudsakligen månaderna
augusti—oktober och april—juni. Likvideringen av med övningarna
sammanhängande kostnader är något förskjuten i tid i förhållande till
övningarna, övningstopparna kunna illustreras av nedanstående statistik
över ammunilionsförbrukningen, varvid som jämförelse i revisorernas berätlelse
upptagen statistik över övningsanslaget medtagits.

4. Den 5 juni 1959 erhöll marinförvaltningen genom överföring från reservationsanslaget
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel in. in. till reservationsanslaget
Marinen: Fartygsbyggnader in. in. ett belopp om 15 800 000

4 Hev. berättelse ang. statsverket år 1960. 11

O Cfd

Marinen AmmuniÖvningar
tionskostnad
m.m. (Mkr.) (Mkr.)

Juli..............	...... .	0,35
Augusti..........		0,28
September........		0,59
Oktober..........	...... 2,8	1,20
November........	...... 1,7	0,39
December........	...... 1,6	0,36

Marinen AmmuniÖvningar
tionskostnad
m.m. (Mkr.) (Mkr.)

Januari ................ 2,1 0,17

Februari................ 2,0 0,23

Mars .................. 1,2 0,14

April .................. 1,6 0,51

Maj.................... 1,6 0,25

Juni .................. 3,3 1,47

kronor. Härigenom fick ämbetsverket möjlighet att likvidera sådana fakturor,
som tidigare i brist på betalningsmedel ej kunnat betalas, varigenom utbetalningarna
i juni givetvis blivit relativt stora.

Under åberopande av det ovan anförda, hemställer marinförvaltningen,
att vad riksdagens revisorer anfört i § 4 i sin berättelse icke må föranleda
annan åtgärd än vad som angives i pkt A 6 ovan.

I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad tjänsteförrättande souschef,
Hammar, Schreiber, Lindahl, Welinder, Wedin och Norström, den
sistnämnde föredragande. Stockholm den 30 januari 1961.

I. OLDENBURG

G. Berg

Flygförvaltningen

Med stöd av uppgifter över bl. a. flygförvaltningens uttag från statsverkets
checkräkning i riksbanken för budgetåren 1958/59 och 1959/60 påtalar
revisorerna det förhållandet att medelsförbrukningen varit avsevärt större
under de sista månaderna än under övriga månader av berörda budgetår.
Vid närmare granskning av räkenskaperna för 1959/60 har revisorerna vidare
konstaterat att en avsevärd forcering av utbetalningarna ägt rum vid
budgetårsskiftet. Betalning har således ofta verkställts endast en eller ett par
dagar efter det faktura inkommit till vederbörande myndighet. Förskottsbetalningar
på miljontals kronor ha också förekommit omedelbart före
budgetårsskiftet. Orsaken till denna koncentration av utbetalningar vid
budgetårets slut torde enligt revisorernas uttalande vara att söka i en
strävan från myndigheternas sida att nedbringa reservationernas storlek vid
budgetårens utgång. Myndigheterna skulle härigenom tro sig komma i ett
bättre utgångsläge vid behandlingen av kommande års anslagsäskanden.

Flygförvaltningens uttag från statsverkets checkräkning i riksbanken avses
för betalning av utgifter under samtliga anslag som står till ämbetsverkets
förfogande. Sammanställningen över uttagen från flygförvaltningens
checkräkning ger icke upplysning om för vilka ändamål medlen ha använts.
Så vitt flygförvaltningen kunnat finna avser revisorernas anmärkning
den allmänna tendensen till ökade utbetalningar vid budgetårens slut
med exemplifiering främst i vad avser anslaget till anskaffning av flygmateriel.
Flygförvaltningen lämnar i det följande en närmare redogörelse för
nämnda anslag.

Som grund för anskaffningen av flygmateriel finnes en materielplan,
som sträcker sig sju år framåt i tiden. Denna plan är regelmässigt föremål
för omarbetning och justering en gång om året. Omarbetningen betingas
dels av den snabba tekniska utvecklingen, dels av behovet att kunna basera
det årliga budgetarbetet på ett aktuellt materielinnehåll. Huvuddelen av

den materiel, som flygförvaltningen har att anskaffa, utgöres nämligen av
nya och förbättrade konstruktioner. Som följd härav måste det kontinuerligt
ske en omvärdering och avvägning mellan olika inaterielslag och vapensystem,
med hänsyn till deras tekniska standard, möjliga leveranstider och
kostnader. Detta omfattande arbete som endast steg för steg ger klarhet i
materielprogrammets utformning påbörjas varje år i mars månad och är
i huvudsak avslutat med utgången av augusti månad, när medelsäskandena
i vanlig ordning ingives till Kungl. Maj:t. De nya erfarenheter och rön som
framkommer genom den årliga revideringen skapar förutsättningar för att
fullfölja och avsluta vissa delar av det projekteringsarbete för ny materiel
som ständigt pågår inom ämbetsverket. Som en naturlig följd av dessa
förhållanden kommer större och mera omfattande beställningar att koncentreras
till budgetårets senare hälft, vilket även belyses av närslutet diagram,
bilaga l1. Diagrammet visar gjorda medelsdispositioner månadsvis
för budgetåren 1958/59—1960/61 (i vad avser innevarande budgetår fram
till 1 januari).

Man torde alltså kunna konstatera att det med hänsyn till behovet av en
årlig revidering av anskaffningsprogrammet med anknytning till budgetarbetet
uppstår en naturlig rytm i beställningsverksamheten, som leder
till en koncentration av större beställningar till budgetårets senare del. Detta
förhållande har varit starkt accentuerat under de senaste åren beroende
på den brytningstid i den vapentekniska utvecklingen som försvaret genomlevt
och alljämt undergår. Man vågar kanske förutspå att en stabilisering
framdeles kommer att inträda när balans nåtts mellan konventionella
ock nya stridsmedel varigenom de årliga förändringarna av anskaffningsprogrammet
blir mindre omfattande och kan spridas över hela året.

Om man således kan konstatera att beställningsverksamheten har en
naturlig rytm med tyngdpunkten förlagd till budgetårets senare del återverkar
detta även på betalningssidan. För huvuddelen av den komplicerade
materiel, som flygförvaltningen har att anskaffa, gäller att tiden mellan beställning
och leverans uppgår till mellan tre och fem år. Värdet av de enskilda
beställningarna uppgår dessutom som regel till miljonbelopp. Med
den knapphet som råder på kapitalmarknaden nödvändiggör dessa beställningar
behov av förskottslikvider för att leverantören skall kunna bära
kostnader för materieianskaffning och produktion intill dess leverans och
fakturering kan ske. Knligt de av riksdagen godkända ramavtal som hittills
gällt för två av flygvapnets större leverantörer har man därför kontraktscnligt
medgivit förskottsuttag till 50 % av värdet av de beställningar,
som ottererats till fasta priser — i allmänhet serieleveranser. Möjligheten
till förskottsbetalning utnytjas även regelbundet med hänsyn till de
obestridliga fördelar det erbjuder statsverket. Tack vare förskottsbetalning
bär det nämligen i många fall varit möjligt för flygförvaltningen att på rent
affärsmässiga grunder avsluta för statsverket gynnsamma avtal till väsentligt
lägre kostnader än som annars skulle ha varit fallet. Förskottsbetalningar
medger dessutom en jämnare anslagsbelastning med utjämnade krav på
statsbudgeten varjämte man undviker större anhopningar av reservationsmedel,
vilket revisorerna i annat sammanhang ansett vara en fördel och
ett starkt önskemål.

Man måste alltså so förskottsbetalningarna som dellikvider för industrins
redan upparbetade kostnader för pågående arbeten eller för arbeten, som
skall startas. Ur alla synpunkter vore det naturligtvis ett starkt önskemål
om lörskottslikvider tillsammans med den löpande faktureringen för beställda
och levererade varor varje år uppgick till belopp, som svarade mot
1 Ej avtryckt

de av leverantörerna upparbetade kostnaderna. Dctla bär val också i stort
sett varit tanken bakom konstruktionen av den budget teknik som ligger till
grund för förvaltning av flygmaterielanslaget. Sålunda regleras anskatlningsverksamheten
genom beställningsbemyndiganden, medan anslaget tungerar
som en betalningsregulator, vars årliga belopp skall bestammas sa
nära som möjligt till den för respektive budgetår faktiskt upparbetade
kostnaden. En än närmare anknytning till denna princip skulle dock nödvändiggöra
ett på förhand reglerat terminsbetalningssystem, som av praktiska
skäl är olämpligt.

Avräkning av den för budgetåret upparbetade kostnaden kan av naturliga
skäl ej ske förrän vid budgetårets slut. Detta gäller såväl arbeten som lopa
med bok- och räkningsbetalning, som större seriebeställningar med forskottslikvider
för upparbetade kostnader. Om önskemålet är att varje budgetår
så långt möjligt skall belastas med sina kostnader kan det ju inte vara
fel att söka fastställa och likvidera dessa kostnader vid den tidpunkt — budgetårsskiftet
— då detta är möjligt. När det gäller förslagsanslag ar detta
en tvingande nödvändighet, enär medel därefter ej stå till förfogande för ej
likviderade kostnader. Vad beträffar reservationsanslag kan i
budgetårsvisa avräkningen vara en förutsättning för att få klarhet i huruvida
ekonomiskt utrymme finnes för speciella anskaffningar, som ehuru
i sak avgjorda — fält vika i avvaktan på avräkningen.

Mot bakgrunden av det ovan anförda torde det stå klart att del finnes ett
naturligt incitament till en högre anslagsbelastning mot budgetårets slut.
Det bör även beaktas tidigare framförda önskemål om att den interna kostnadsredovisningen
inom ämbetsverket skall ge en så rättvisande bild som
möjligt över graden av upparbetning inom de olika anskaffningsområdena.
Delta medför en acceleration av utgifterna vid slutet av varje redovisningsperiod,
som under budgetåret sammanfaller med respektive månadsskiften.
Samma tendens som revisorerna påpekat beträffande budgetårsskiftet kan
således även konstateras inom de olika månaderna under budgetåret. Härtill
samverkar även rent psykologiska faktorer, som sammanhänga med att budgetårsskiften
inträffa omedelbart före den allmänna semesterperioden. Både
inom ämbetsverk och industrin torde det vara en naturlig strävan hos tjänstemännen
att före semesterperioden klara av de beställningar och faktureringar
som är möjliga.

Till belysning av ovanstående principiella synpunkter far flygtorvaltmngen
i det följande kommentera vissa av revisorernas påpekanden.

1. I vad avser budgetåret 1959/60 har revisorerna påtalat att flygförvaltningen
under de två sista dagarna verkställt utbetalning till ett sammanlagt
belopp av 26,4 + 50,7 = 77,1 miljoner kronor. Av ifrågavarande betalningar
hänför sig mindre än 50 %, eller cirka 35 miljoner kronor, till beställningar
utlagda under år 1960, resterande del, eller cirka 42 miljoner kronoi, hänför
si« till beställningar utlagda under perioden 1954—1959. Av nämnda betalningar
om 35 miljoner kronor avser cirka 20 miljoner kronor betalning för
beställningar utlagda under juni manad. Ifragavarande beställningar, som
utlagts under juni månad 1960, avser i samtliga fall en fortsättning eller
komplettering av redan tidigare beställd materiel för flygplan- och strilsystem.
Diskussioner och förhandlingar med leverantörerna beträffande
tekniska specifikationer och ekonomiska villkor har sålunda skett långt
tidigare.

2 I sammanställning på s. 26 konstaterar revisorerna att antalet verifikationer
för hudgetåret 1959/60 ökat i väsentlig grad under juni månad.
För flygförvaltningens del uppgår det totala antalet verifikationer till
122 487 med ett medeltal av 10 207 per månad semestermånaden inräknad.

Under 9 av budgetårets 12 månader varierar antalet verifikationer med ungefär
± 12 % i förhållande till medeltalet för hela året och uppgår för
juni månad till 17 % mer än medeltalet.

Så vitt flygförvaltningen kunnat finna är detta på intet sätt anmärkningsvärt
om man beaktar det generella kravet att varje budgetår bör belastas
med sina kostnader och att dessa kostnader i stor utsträckning icke
kunnat fastställas förrän den sista månaden. Med hänvisning till vad som
tidigare nämnts om sammanträffandet med budgetårsskifte och semesterperiod
får flygförvaltningen framhålla att medeltalet verifikationer för
juni och juli månader 1960 exakt överensstämmer med medeltalet för hela
budgetåret 1959/60.

3. På s. 28 redovisar revisorerna förskottsbetalningar till ett sammanlagt
belopp av 19,9 miljoner kronor, vilka flygförvaltningen utbetalat till
vissa angivna firmor under dagarna 28—30 juni 1960. Dessa betalningar
ingå som delposter i det tidigare under punkt 1 redovisade beloppet av 77,1
miljoner kronor varför flygförvaltningen får hänvisa till redogörelsen under
denna punkt.

4. Revisorerna ha uppmärksammat att flygförvaltningen den 30 juni 1960
till telestyrelsen verkställt dels en utbetalning ä conto å 240 000 kronor,
dels en förskottsbetalning avseende abonnemang för tredje kvartalet 1960,
Av å conto-betalningen hänför sig 100 000 kronor till flygvapenövning hösten
1959. A conto-betalningen motiverades av det tidigare nämnda önskemålet
att belasta budgetåret 1959/60 med sina kostnader, ehuru telestyrelsen
icke kunnat verkställa slutfakturering. Sedan slutfakturering nu inkommit
har det visat sig att den sammanlagda kostnaden översteg å contobetalningen
med 26 140 kronor. Resterande del av å conto-betalningen
140 000 kronor avser ersättning för uppkoppling av vissa teleförbindelser
under budgetåret 1960/61. Av misstag har denna beställning behandlats
samtidigt som den föregående och således betalats den 30 juni 1960.
Den nämnda förskottsbetalningen för abonnemang under tredje kvartalet
1960 uppgår till ett belopp av i runt tal 130 000 kronor. Denna betalning
har verkställts i enlighet med kontrakt med telestyrelsen av den 24
augusti 1949 med vissa tillägg under 1958 och 1959. Enligt förevarande
avtal skall ifrågavarande abonnemangsavgifter för fjärrskriftförbindelser
erläggas som kvartalsvisa förskottsbetalningar.

Med stöd av det ovan anförda får flygförvaltningen konstatera att de ökade
utgifterna vid budgetårets slut har sin naturliga förklaring i det statliga
budgetsystemet, som innebär att varje enskilt budgetår så långt möjligt
skall belastas med de under året upparbetade kostnaderna. Revisorernas anmärkningar
berör således icke ett missförhållande i förvaltningens skötsel
av sina angelägenheter. Flygförvaltningen får med anledning härav hemställa
alt vid revisorernas uttalanden måtte bero.

I ärendets handläggning har deltagit undertecknad souschef samt Hildebrandt,
Berglund och Kollind, föredragande. Stockholm den 27 januari 1961.

L. THUNBERG

./. Lidströmer Höns Kollind

Försvarets förvaltningsdirektion

Revisorerna har efter granskning av räkenskaperna vid armétygförvaltningen,
marinförvaltningen och flygförvaltningen anmärkt, att medelsförbrukningen
på försvarets reservationsanslag, särskilt för materielanskaff -

ning, varit avsevärt mycket större under de sista månaderna 1958/.>9 och
1959/60 än under årens övriga månader och har även genom exempel pavisat
att utbetalningarna forcerats inför budgetårens sista (lagar.

Förval tningsdirektionen utgår från att berörda förvaltningsmyndigheter
själva redogör för de närmare orsakerna till den ackumulerade medelsförbrukningen
mot slutet av de ifrågavarande budgetåren och går därför
ej närmare in härpå. Vad revisorerna anfört aktualiserar emellertid vissa
principiella frågeställningar, som direktionen har anledning upptaga till
behandling.

Att statens medelsförbrukning ackumuleras mot slutet av budgetaret
är ingen nyhet och ingenting för försvaret särskilt utmärkande. Förhållandet
gäller hela statsförvaltningen, men är mest påtagligt för de största anskaffningsanslagen.
Riksdagsrevisorerna har anfört, att förhållandet torde
bottna i en strävan från myndigheternas sida att redovisa minsta möjliga
reservationer och att det synes sannolikt att myndigheterna härigenom
tror sig komma i ett gynnsammare utgångsläge i fråga om behandlingen
av deras kommande anslagsäskanden.

Förhållandet sammanhänger emellertid med myndigheternas strävan att
redovisa ett mot det faktiska anskaffningsläget svarande budgetutfall. Den
anslagsgräns, som budgetårets utgång i förening med den årliga granskningen
av reservationsanslagens behållningar utgör, medför, att anslagsprövningen
försvåras, om myndigheterna redovisar för stora reservationsbehållningar.
Användning av anvisade medel är ju nödvändig, om de med
anslagsanvisningarna avsedda ändamålen skall kunna tillgodoses. Myndigheterna
är ansvariga för att de med anslagen avsedda syftena uppnås och
att den härför på budgetåret belöpande kostnaden korrekt framgår ur
räkenskaperna.

Revisorerna synes vidare inte ha beaktat, att de under I\ huvudtiteln
redovisade reservationsanslagen delvis har en annan karaktär än andra
i riksstaten uppförda reservationsanslag. IV huvudtitelns anslag för anskaffning
av tygmateriel (motsvarande) är nämligen avsedda att täcka
utbetalningar, som skall verkställas under ett budgetår enligt tidigare vid
sidan av budgeten lämnade bemyndiganden, medan riksstatens Övriga reservationsanslag
reglerar utgifter, som förutsättes bli realiserade såväl under
riksstatsåret som efterföljande budgetår. För de civila huvudtitlarnas
anslag finns därför inte samma press att redovisa låga reservationsbehållningar
över budgetårsskiftet. Om de för försvaret avsedda reservationsanslagens
behållningar ökas, utan att takten i anskaffningarna sjunkit, innebär
detta endast att betalningarna blivit försenade och att reservationerna
inte utgör en likvid behållning utan en skuld till leverantörerna. Om sa
sker ger budgetredovisningen en felaktig bild av de till budgetåret hänförliga
kostnaderna, vilket så långt möjligt bör undvikas.

Riksdagens revisorer har för övrigt i 24 § av sin berättelse berört de olägenheter,
som är förenade med stora reservationsbehållningar och föreslagit
en omläggning, som närmare ansluter till de för IV huvudtiteln införda
budgetreglerna.

Ifråga om de omständigheter, som kan föranleda en koncentration av
■vissa betalningar till budgetårets senare de], må vidare framhållas följande.

Huvuddelen av utbetalningarna under försvarets materielanslag avser
en reglering av långsiktiga, flera år omspännande beställningar i enlighet
med gällande bemyndiganden. I stor omfattning har dessa regleringar karaktären
av förskott för pågående arbeten ute i industrien. En exakt riktig
budgetårsbelastning åstadkommes, om förskotten kan bringas att över -

ensstämma med för budgetåret hos industriföretagen upparbetade medel.
Av praktiska skäl är detta emellertid inte möjligt. Förskotten kan nämligen
endast ungefärligt motsvara den på budgetåret löpande andelen. Man
strävar emellertid efter att söka lägga arbetena, så att en något så när god
överensstämmelse vinnes. I syfte att få betalningsanslagen att i huvudsak
motsvara årsutgifterna för arbetena blir det härvid naturligt att förlägga
avräkningarna med företagen så, alt de så långt möjligt motsvarar den för
budgetåret belöpande verkliga kostnaden. Dessa avräkningar kan slutföras
först vid budgetårets slut.

För de flesta avlönings- och omkostnadsanslag gäller vidare, att de inköp,
som kan beslutas och likvideras under ett budgetår, måste inpassas
inom ramen för de medel som återstår, sedan löpande utgifter och på budgetåret
belöpande likvider för tidigare beslutade anskaffningar kunnat realiseras.
Den härför erforderliga överblicken över anslagsbelastningen kan
i regel erhållas först sedan en del av budgetåret förflutit. Detta leder automatiskt
till högre utbetalningar under budgetårets senare del.

I några fall har otillräcklig arbetskapacitet under budgetåret medfört en
arbetsbalans hos inköpsavdelningarna, vilket i sin tur föranlett åtgärder
för att forcera arbetet med reglering av leverantörsfakturor före budgetårets
utgång. Detta har medfört en nödtvungen och tillfällig förskjutning
mot budgetårets senare del.

En del av försvarets anskaffningar sker enligt principen bok och räkning.
Avräkningsförfarandet härför skulle — därest det vore möjligt att
räkna med betalningsmöjligheter helt oberoende av den ettårsperiodicitet
som ligger i det statliga budgetförfarandet — kunna ske närhelst det på
affärsmässiga grunder vore naturligt eller lämpligt. På grund av anslagsteknikens
utformning är det dock önskvärt att avräkningarna anpassas till
den budgetmässigt betingade periodiciteten.

Att av detta och ovan angivna skäl en automatisk anhopning av betalningsärenden
före budgetårets utgång inte kan undvikas är sålunda en
följd av gällande budgetpraxis och inte ett missförhållande. Det är sålunda
icke — så som riksdagsrevisorerna framhållit — endast farhågor för att
mista reservation sbehållningar, som ligger till grund för den konstaterade
anhopningen av medelsförbrukningen under budgetårets sista månader,
utan också en naturlig och praktisk anpassning till en för budgetåret given
förfallotid. Riksdagsrevisorerna har enligt förvaltningsdirektionens
uppfattning förbisett det naturliga incitament till infriande av betalningsförpliktelser,
som budgetårsskiftena innebär.

Med hänsyn till de stora belopp, som försvarsutgifterna numera uppgår
till, bör i högre grad än tidigare hänsyn tagas till de svårigheter, som sammanhänger
med samordningen av ettårsperiodiciteten i det kassamässiga
budgetförfarandet och den flerårsplanering och långsiktiga matericlanskaffning,
som kännetecknar försvaret och som är nödvändiga faktorer för att
åstadkomma bästa möjliga försvarsekonomi. Det måste beaktas, att den
anskaffnings verksamhet som åvilar försvarets myndigheter — och detta
i långt större utsträckning än övriga myndigheter i statsförvaltningen —
fordrar en anpassning till vad som är rådande praxis inom affärslivet. Det
är svårt alt värja sig för intrycket att riksdagsrevisorerna i alltför ringa
grad beaktat detta. Revisorernas uttalande under bär berörda § rimmar
för övrigt dåligt med deras uttalande under 24 § rörande redovisningen av
vissa anslag på riksstaten, där till principiell behandling upptagits olägenheterna
med stora rescrvationsbehållningar vid budgetårsskiftena.

Med vad nu sagts har förvaltningsdirektionen icke bortsett från, atl det
ur samtliga myndigheters synpunkt är önskvärt, att utgiftsbclastningen

så långt möjligt fördelas jämnare på budgetårets olika kvartal. Huruvida
det med hänsyn till likviditeten på statsverkets checkräkning är önskvärt
att försvarets" utbetalningar tidigarelägges har förvaltningsdirektionen ej
anledning uttala sig om. Direktionen förutsätter emellertid att ett sådant
hänsynstagande ur statsverkets synpunkt inte är likgiltigt.

Sammanfattningsvis må alltså framhållas nödvändigheten av att Kungl.
Maj:t och riksdagen beaktar de svårigheter, som är förknippade med att
anpassa den budgetmässiga ettårstekniken med de affärsmässiga former,
som en flerårig planering av anskaffningarna förutsätter. Försvarets anskaffningar
är numera så omfattande och har en så stor inverkan på näringslivet,
att de former i vilka förhandlingar, beställningar, leveranser
och betalningar sker måste — i högre grad än andra statsutgifter — anpassas
till affärsmässigt utformade principer samtidigt som hänsyn bör tagas
till statens egna likviditetsförhållanden. Häri inryms en betungande
uppgift för försvarets myndigheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer förvaltningsdirektionen
att vid riksdagens revisorers uttalande under berörda 4 § måtte bero.

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit ordföranden von Sydow,
ledamöterna Sahlin, Hagnell, Karleby och Wallén samt undertecknad
Murray, föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

CARL MURRAY

Bengt Uhnbom

Riksräkenskapsverket

För att bilda sig eu uppfattning om hur medelsförbrukningen fördelar
sig inom försvaret under loppet av ett budgetår ha revisorerna inhämtat
uppgifter om de uttag, som tre av de större centrala förvaltningsmyndigheterna,
nämligen armétygförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen
gjort på statsverkets checkräkning under budgetåren 1958/59 och
1959/60. Av dessa uppgifter framgår att nämnda myndigheter verkställt avsevärt
större uttag under juni månad än under budgetårets övriga månader.
Vidare ha revisorerna konstaterat att den månatliga anslagsbelastningen,
speciellt å vissa reservationsanslag för materielanskaffning, varit avsevärt
mycket större under budgetårets sista månader än under övriga månader
samt att en stark forcering av utbetalningarna under budgetårets sista
dagar förekommit. Revisorerna förmoda att den påtalade forceringen avser
att åstadkomma ett gynnsammare utgångsläge i fråga om behandlingen av
myndigheternas anslagsäskanden för kommande budgetår.

De av revisorerna omnämnda reservationsanslagen för materielanskaffning
beräknas enligt det inom fjärde huvudtiteln tillämpade bemyndigandesystemet.
Såsom revisorerna framhållit i sitt uttalande beträffande redovisningen
av vissa anslag å riksstaten (§ 24) innebär detta system i huvudsak
att Kungl. Maj:t varje år fastställer plan med viss angiven kostnadsram
omfattande de närmaste sju budgetåren, att Kungl. Maj:t utverkar
riksdagens bemyndigande att medgiva utläggande av beställningar för ett
belopp, motsvarande i princip vad som förutses komma att bindas genom
beställningar under det närmaste budgetåret, samt att anslaget för varje
år bestämmes till belopp ungefärligen motsvarande vad som beräknas komma
att utbetalas under budgetåret för såväl vissa tidigare som under budgetåret
nyutlagda beställningar. Framhållas må att de anskaffande centrala

förvaltningsmyndigheterna måste planera sin verksamhet med utgångspunkt
från att någon försening av den för året beräknade anskaffningen
icke uppstår. Vidare böra de givetvis tillse att de på budgetåret belöpande
utgifterna såvitt möjligt ansluta sig till det faktiska anskaffningsläget. Av
skilda anledningar-, såsom ändrad bedömning ifråga om valet av materiel,
uppkomna leveransförseningar, nya avtal beträffande löner in. m., torde
emellertid under budgetåret vissa omläggningar beträffande anskaffningsprogrammet
fortlöpande aktualiseras. En säker överblick över anskaffningsläget
och betalningsutfallet torde därför icke föreligga förrän vid slutet
av budgetåret. Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket naturligt
att en viss ackumulering av utbetalningar av faktuerade belopp sker
vid slutet av budgetåret. Vad här sagts gäller även förskottsbetalningar till
den del de motsvara upparbetade beställningar och de kontraktsenligt eller
i överensstämmelse med gängse affärskutym böra utgå. Endast i den mån
förskott skulle ha utgivits för tidigt eller eljest varit obehöriga, synas erinringar
med fog kunna riktas mot sådana utbetalningar.

Även om vissa förhållanden göra att en anhopning av medelsförbrukningen
mot slutet av budgetåret är oundviklig och även godtagbar, anser riksräkenskapsverket
emellertid, i likhet med revisorerna, att den nuvarande
starka koncentrationen av utbetalningar omedelbart före budgetårsskiftet
kan medföra vissa olägenheter och risker och att en jämnare utgiftsbelastning
under budgetåret därför bör eftersträvas. Samtidigt är av vikt att myndigheterna
planlägga sin anskaffningsverksamhet på sådant sätt, att budgetutfallet
så nära som möjligt kommer att ansluta sig till de överväganden,
som legat till grund för anslagsberäkningen.

I detta ärendes handläggning ha, förutom "undertecknade, byråcheferna
Ehnbom och Thorson samt tillförordnade byråcheferna Walck och Säfström
deltagit. Stockholm den 19 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Arvid Stenström
Föredragande

§ 5 Utbildning av tjänstehundar för militära och andra ändamål
Överbefälhavaren

Riksdagens revisorer ifrågasätter om icke hundtjänsten inom försvaret
bör omorganiseras så att tillgängliga utbildningsresurser blir gemensamma
för samtliga aktuella statliga myndigheter och kommunala verk.

Inom krigsmakten har utvecklingen efter kriget gått mot att hundar utnyttjas
i allt mindre omfattning.

Ett rationellt utnyttjande av de medel som ställts lill krigsmaktens förtogande
förutsätter att det i och för sig önskvärda offras för det nödvändiga.
Hundar bedöms för närvarande nödvändiga för vissa begränsade uppgifter.
Den taktiska och tekniska utvecklingen kan emellertid föranleda en
framtida omvärdering i detta avseende. Det vore under dessa förhållanden
olyckligt om militära myndigheters möjlighet att dra in eller reducera eu
icke längre lämplig organisation försvåras genom att den inte enbart skall

tillgodose krigsmaktens behov, överbefälhavaren föreslår därför i underdånighet
att riksdagens revisorers förslag icke genomförs.^

Samhällets behov av hundar är för närvarande icke sa klart utrett att
det kan läggas till grund för ett förslag om hundtjänstens organisation.
Därest Kungl. Maj :t "finner för gott utreda det totala behovet av hundar pa
civil sida och hur detta behov skall tillgodoses bör detta utredningsuppdrag
med hänsyn till arbetsläget inom de militära staberna och då krigsmaktens
behov av hundar klarläggs i den utredning, som chefen för armén avser
framlägga före 1/2 1961, åläggas annan än militär myndighet. Av de skal
som framförts i chefens för armén yttrande bör resultatet av en eventuell ytterligare
utredning inte avvaktas utan arméhundväsendets organisation snariist
fastställas

överbefälhavaren biträder de förslag chefen för armén framför i infordrat
yttrande. Chefens för armén med chefens för arméhundväsendet yttrande
bifogas. (Bilaga A—B). Stockholm den 26 januari 1961.

På uppdrag av överbefälhavaren
C. GÖBANSSON

Chef för försvarsstaben

K. E. Holm

Ärendet berett av Kn P. S. Wallin

Bilaga A

Yttrande från chefen för armén

Chefen för försvarsstaben har hemställt om chefens för armén yttrande
(efter hörande av chefen för arméhundväsendet) över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i § 5 av sin berättelse beträffande utbildning
av tjänstehundar för militära och andra ändamål.

Med anledning härav har chefen för armén äran anföra följande.

1. Tidigare utredningar

I de förslag till arméns framtida organisation enligt överbefälhavarens
riktlinjer, som chefen för armén överlämnade i oktober 1954 (CA avd PrA
nr 67:44 1/11 1954), ingick förslag om fredsorganisatoriska förändringar
bl. a. indragning av hundskolan. Till grund för dessa förslag låg 1954 års
arméutredning "(Ast/O 12/11 1954 nr H 67: 44: a) i vilken föreslogs, att
arméns krigsorganisation skulle tillföras en minhundsorganisation om 240
minhundar och att alla övriga hundar i krigsorganisationen (omkr. 5 000)
skulle utgå. I arméutredningen angavs, att ett ytterligare utredningsbehov
förelåg avseende lämplig utbildningsorganisation för minhund tjänsten och
att särskilda åtgärder torde erfordras för att tillgodose den bevakning, som
f. n. tillgodoses genom vakthundar vid övriga försvarsgrenar in. fl.

Dåvarande chefen för försvarsdepartementet uppdrog åt chefen för armén
i november 1954 (FöD 30/11 1954) att närmare utreda frågan om
»indragning av Hundskolan och omorganisation av arméhundväsendet».

I skrivelse till Konungen i januari 1955 (Ast/O 22/1 1955 nr 67:44)
anmälde chefen för armén, att utredningen i vad gällde armén var slutförd.
Chefen för armén anförde även, att i arméutredningen 1954 framhölls,
att särskilda åtgärder erfordrades för att tillgodose den bevakning,
som då skedde genom vakthundar vid övriga försvarsgrenar och andra
myndigheter samt att undersökningarna härav icke kunnat slutföras, varför
en slutlig utredning då icke kunde framläggas. Chefen för armén före -

slog därför i underdånighet, att Kungl. Maj :t icke måtte framlägga denna
fråga för principbeslut av 1955 års riksdag samt anmälde, att utredningen
skulle insändas till Kungl. Maj :t så snart den slutförts.

I september 1955 överlämnade överbefälhavaren övriga försvarsgrenschefers
m. fl. synpunkter på arméhundväsendets organisation och uppdrog
åt chefen för armén att fullfölja av departementschefen givet utredningsuppdrag
på ett sådant sätt, att klarhet kunde vinnas om arméns möjligheter
att även tillgodose behovet av hundar och instruktörer vid andra statliga
myndigheter, främst marinen, flygvapnet och civilförsvaret (polisen) (Fst/
Kvm 8/9 1955 nr 38: 25).

I juni 1960 anmodade chefen för försvarsdepartementet chefen för armén
att yttra sig över en framställning till departementschefen från De
Blindas Förening att inordna utbildning av ledarhundar för blinda i arméhundskolans
utbildningsprogram (FöD 2/6 1960). I november 1960 angav
chefen för armén i sitt yttrande (Ast/O 14/11 1960 nr 4: 3) att en utbildning
av ca 15 ledarhundar per år kan äga rum men att kostnaderna för
denna utbildning bör bestridas med andra medel än arméns ordinarie
anslag.

Av departementschefen 30/11 1954 givet utredningsuppdrag har nu slutförts
och chefen för armén avser att före 1. februari 1961 insända underdånig
skrivelse till Konungen med förslag till arméhundväsendets framtida
organisation, över denna skrivelse har samråd hitintills inhämtats från
chefen för försvarsstaben, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, armétygförvaltningen,
arméintendenturförvaltningen och fortifikationsförvaltningen.
Av dessa myndigheter har chefen för marinen anfört, att han ej
kan godtaga för marinens del föreslagen andel av kostnaderna för hundskolan.
I övrigt har endast detalj erinringar framförts.

Den långa tid, som förflutit från det utredningsuppdraget lämnades till
uppdraget fullföljts, beror på att den taktiska och tekniska utvecklingen
under tiden efter 1954 har varit sådan, att en omprövning av minliundsorganisationen
har varit och fortfarande kan bli aktuell, vilket ytterligare
kommer att behandlas längre fram i detta yttrande.

2. Revisorernas uttalande

A. Behovet av h unda r

Revisorerna uttalar hl. a. att i dagens läge torde behovet av hundar starkast
göra sig gällande inom försvaret och polisväsendet samt att hundarnas
användningsområde omfattar hl. a. bevakningstjänst, rapporttjänst, sjukvårdstjänst,
dragtjänst, mintjänst, civilförsvarstjänst, spaningstjänst,
blindledartjänst och fjällräddningstjänst. Revisorerna påpekar även att under
det senaste världskriget sammanlagt omkring 4 1)00 hundar kom till
användning för olika ändamål inom den svenska krigsmakten.

Chefen för armén vill i detta sammanhang anföra, att hundarnas användbarhet
inom försvaret bör ses mot bakgrund av att den tekniska utvecklingen
redan lett till eller med stor sannolikhet kommer alt leda till att för bevakningstjänst
elektronisk materiel som radar-, infra- och televisionsmateriel
kommer att utnyttjas, för rapporttjänst teletekniska hjälpmedel och för
sjukvårds- och dragtjänst helikoptrar och bandvagnar. Även om minhundar
i dagens läge är överlägsna tekniska minsökare, kan det ej uteslutas att tekniken
kommer att leda fram till ett fördelaktigt alternativ även inom minsökningens
område. Den här antydda tekniska utvecklingen har bidragit
till att antalet hundar i arméns krigsorganisation, som enligt 1949 års organisation
uppgick till omkring 5 001), nu minskat till omkring 300. Av det nu

sa°da framgår, att varje jämförelse mellan hundars användning under senaste
världskriget och i dagens läge eller inom en överskådlig framtid är
miss\isande. Härtill kommer, att atomstridsmedel, som före 19o4 främst
utgjordes av strategiska vedergällningsvapen, nu utvecklats till taktiskt användbara
vapensystem med möjlighet till snabb och följsam insats på stridsfältet
med atomladdningar med effekter varierande mellan tiondels upp
till hundratals kiloton. Denna vapenutveckling har på ett revolutionerande
sätt förändrat arméförbandens uppträdande och lett fram till den »yttaktik»,
som karakteriseras av att förbanden utsprids över stora ytor for att
minska risken för stora förluster vid atomdetonation. Striden kommer sannolikt
att utmärkas av snabba förflyttningar för att samla förband föi anfall
följda av snabb utspridning med hänsyn till risken för atomdetonation.
Tidigare fronter och försvarslinjer kommer att motsvaras av stora ytor
inom vilka förbanden för en rörlig strid i högt tempo och där ofta egna och
fientliga förband blandas om varandra. Minan blir vid denna typ av strid ett
tveeggat vapen, som lika ofta begränsar fiendens rörlighet som egen handlingsfrihet
och den kan därför väntas bli mindre använd än under sista
världskriget i varje fall under skeden av rörliga operationer. Den avvägning,
som ständigt måste utföras mellan olika taktiska funktioner och därmed
typer av förband för att få ut högsta totala stridseffekt, kan komma att innebära,
att betydelsen av snabb minsökning kan komma att minska, sa att
minhundsförbanden bör uppoffras till förman för andra funktioner ellei törbandstyper,
som mera direkt höjer arméns eldkraft eller rörlighet. Vid denna
avvägning måste även hänsyn tas till kostnaderna, som för en färdigutbildad
minhund med förare uppgår till omkring 20 000 kronor.

Chefen för armén vill sammanfattningsvis till denna del av revisorernas
yttrande anföra, att minhundar och bevakningshundar i dagens läge väl
fyller sin uppgift i arméns organisation, men att deras betydelse ej bör övervärderas.
Chefen för armén förbehåller sig full handlingsfrihet att ompröva
hundarnas roll i krigsorganisationen efter den taktiska, tekniska och ekonomiska
utvecklingen, även om detta i framtiden skulle innebära förslag
om bundväsendets avskaffande.

B. Utökat verksamhetsområde

Riksdagsrevisorerna föreslår att arméhundskolans utbildningsresurser göres
gemensamma för samtliga myndigheter och kommunala verk med behov
av hundar, samt att till skolan koncentreras inköps-, uppfödnings-, dressyroch
utbildningsverksamhet i avsikt att åstadkomma besparingar för det allmänna
samt höjd utbildningseffekt. Revisorerna anför även, att de möjligheter
härtill, som för närvarande finnes, endast i förhållandevis ringa grad
kunnat tagas i anspråk, eftersom i skolans reglemente stadgas, att denna
verksamhet ej får ges en sådan omfattning, att försvarets intressen åsidosättes.

Chefen för armén är väl medveten om den samhällsnytliga effekten i att
arméhundskolans verksamhetsområde — i likhet med t. ex. arméns motorskolas
— kunnat vidgas utanför det militära försvarets område. Enligt den
utredning med förslag avseende arméhundväsendets organisation, som chefen
för armén kommer att insända till Kungl. Maj :t, kommer därför även i
fortsättningen visst utrymme att lämnas för sådan verksamhet. Chefen för
armén föreslår alltså icke en så radikal nedskärning av arméhundskolan,
som skulle vara både möjlig och önskvärd, om endast arméns intressen
skulle tillgodoses, och motivet för detta är bl. a. alt tillgodose de synpunkter,
som riksdagsrevisorerna anför i sin berättelse.

En utökning av arméhundskolans verksamhet i enlighet med riksdags -

revisorernas förslag kommer att innebära en utökad och mera mångsidig
inriktad avels-, uppfödnings- och utbildningsverksamhet. Detta kommer
sannolikt även att innebära krav på investeringar vid hundskolan samt en
utökad personalorganisation. De härmed sammanhängande kostnadsökningarna
kan av chefen för armén endast godtagas under förutsättning att de
myndigheter och verk, som kan komma att utnyttja skolans tjänster, bidrager
till skolans fasta och rörliga kostnader i proportion till uttagna tjänster.
Det kan då ifrågasättas, om icke dessa kostnader, som har beräknats till omkring
6 000 kronor för färdigdresserad skydds- eller vakthund, blir så höga,
att det ställer sig mera ekonomiskt fördelaktigt att uppföda och dressera hundarna
i de områden, där de skall utnyttjas, och att liksom nu mot skälig ersättning
utnyttja personal, främst medlemmar av Svenska Brukshundklubben,
som är villig och intresserad av uppgiften.

Om arméhundskolan i enlighet med riksdagsrevisorernas förslag skall ges
ett ökat verksamhetsområde utanför försvaret innebär detta, att chefens för
armén relativa andel i skolan kommer att minskas och därmed att hans
handlingsfrihet avseende skolans framtida organisation och ställning kommer
att bli beskuren. Detta kan icke godtagas, enär den tekniska, taktiska
och ekonomiska utvecklingen enligt vad som tidigare anförts kan komma
att motivera förnyade omprövningar av skolans ställning och uppgifter. Chefen
för armén delar alltså icke riksdagsrevisorernas uppfattning, att en utökning
i jämförelse med nuläget av hundskolans verksamhet utanför försvaret
är önskvärd.

C. Allsidig prövning

Revisorerna anför till sist, att i deras uttalande berörda synpunkter snarast
bör göras till föremål för allsidig prövning.

Chefen för armén vill även i detta sammanhang hänvisa till den utredning,
som kommer att insändas till Konungen före 1/2 1961, och föreslå att arméhundskolan
organiseras i enlighet med där framförda förslag. Om Kungl.
Maj :t finner för gott att, trots chefens för armén här framförda synpunkter,
föranstalta om ytterligare utredning i avsikt att klarlägga hur av riksdagsrevisorerna
framförda synpunkter skall tillgodoses, bör en sådan utredning
inte ytterligare fördröja ett beslut om skolans framtida organisation. En
sådan fördröjning skulle vara till stort men för såväl personal som utbildningsverksamhet
vid skolan. I stället bör ett beslut fattas snarast möjligt och
en eventuell ytterligare utredning inriktas på att få fram vilka förändringar
och utvidgningar, som efter hand bör vidtagas utgående från den grund, som
skapats. En sådan utredning, som syftar till att tillgodose intressen utanför
armén, bör med hänsyn till arbetsbelastningen i arméstaben ej åläggas chefen
för armén.

3. Chefens för armchundvtisendet yttrande

Chefen för arméhundväsendet har i enlighet med chefens för försvarsstaben
hemställan beretts tillfälle att avge yttrande i ärendet. (Bilaga B.)

Chefen för armén delar chefens för arméhundväsendet uppfattning om
önskvärdheten av att ett beslut avseende hundskolans organisation snarast
kommer till stånd främst för att stadga skall skapas i nuvarande verksamhet
och vid personalorganisationen vid arméhundskolan. Chefen för armén
kommer därför att till Konungen insända tidigare nämnd utredning med
förslag avseende arméhundskolans organisation och föreslår att beslut snarast
fattas i enlighet med utredningens förslag utan att resultatet av ett
ytterligare utredningsarbete avvaktas.

Chefen för armén delar däremot icke, av skäl som tidigare anförts, che -

fens för arméhundväsendet uppfattning om önskvärdheten att arméhundskolans
verksamhetsområde vidgas utanför försvaret i större utsträckning
än vad nu sker. I detta sammanhang bör anföras, att det är naturligt att chefen
för armén, som är ansvarig för armén i sin helhet och som ständigt
måste väga olika funktioner mot varandra, kan komma till en annan uppfattning
än företrädaren för en enskild funktion.

4. Chefens för armén synpunkter

Chefens för armén synpunkter på revisorernas uttalande har tidigare redovisats.
Chefen för armén vill emellertid avslutningsvis ytterligare klarlägga
bakgrunden till sitt ställningstagande och vilka hänsyn, som alltid
måste tagas inför varje beslut, som påverkar arméns krigs- eller fredsorga nisalion.

...

Det åligger chefen för armén att inom fastställd ekonomisk ram jämlikt
1958 års försvarsbeslut utbilda och organisera armén på ett sådant sätt, att
största möjliga stridseffekt erhålles i händelse av krig. Härför krävs att
stridssystem som ger stor eldverkan (tillfogar angriparen stora förluster t
ges prioritet framför övriga s. k. stödfunktioner (ingenjör-, signal- och underhållsförband
m. m.). Dessa stödfunktioner måste begränsas Ull minsta möjliga
i krigsorganisationen. Från ekonomiska synpunkter måste även fredsorganisationen
begränsas till endast det, som krigsorganisationen oundgängligen
kräver.

Arméhundsförbanden är att hänföra till s. k. stödfunktioner. Chefen för
armén har därför ansett det nödvändigt att förutsättningslöst granska behovet
över huvud taget av arméhundväsendet. Chefen för armén har emellertid
härvid funnit, att minhundförbanden alltjämt har ett visst berättigande
i krigsorganisationen. Genom dessa förband synes minspaning kunna
ske på ett snabbare sätt än genom andra nu kända metoder. Det har även
bedömts möjligt att inom nu gällande ekonomiska ramar inrymma ett begränsat
antal minhundsplutoner. Fredsorganisationen måste emellertid anpassas
till endast det som från krigsorganisatoriska synpunkter är absolut
nödvändigt. Utbildning av bevakningshundar in. in. bör därför begränsas
till det antal, som vid testning visar sig olämpliga för minhundutbildning.
Inom denna ram beräknas försvarsgrenarnas behov av bevakningshundar
samt tidigare angiven dressyr av ledarhundar för blinda kunna inrymmas.

1900 års försvarskommitté har föreslagit en minskning av medelstilldelningen
enligt 1958 års försvarsbeslut för budgetåren 1961/63. Skulle denna
minskning drabba arméns driftbudget kan det emellertid bli nödvändigt att
helt avstå från minhundar i arméns krigsorganisation för att bevara betydelsefullare
delar av organisationen. Skall någon form av hundväsende härvid
kvarstå för utbildning av bevakningshundar in. in., hör denna organisation
icke bibehållas inom armén utan överföras till annan del av totalförsvaret,
t. e. civilförsvaret (polisen).

5. Sammanfattning

Chefen för armén föreslår

att beslut snarast fattas om arméhundväsendets framtida organisation,
att till grund för detta beslut lägges den utredning med förslag, som chefen
för armén kommer att insända till Konungen före den 1/2 1961,

att inga åtgärder nu vidtages, som kan binda den framtida handlingsfriheten
vid en eventuell förnyad prövning av arméhundorganisationens bibehållande,
vilken kan nödvändiggöras av kommande medelsramar på arméns
driftbudget samt av den sannolika tillkomsten av tekniska hjälpmedel
för minspaning och bevakning,

att av dessa skäl arméhundskolans åtaganden utanför försvaret ej utvidgas
utöver vad som kan inrymmas i den organisation, som chefen för armén
kommer att föreslå,

att eventuella utredningar med anledning av riksdagsrevisorernas uttalande,
som Kungi. Maj:t kan finna för gott att anbefalla, ej får fördröja ett beslut
om arméhundväsendets framtida organisation. Stockholm den 21 januari
1961.

Bilaga B

Chefen för arméhundväsendet

Riksdagens revisorer har framhållit att dåvarande chefen för försvarsdepartementet
uppdrog åt chefen för armén att med ledning av vissa av överbefälhavaren
den 27 oktober 1954 framlagda förslag till riktlinjer för försvarsmaktens
fortsatta utveckling närmare utreda frågan om eventuell omorganisation
av arméhundväsendet. ÖB meddelade i skrivelse 8/9 1955 direktiv
till CA beträffande det ifrågavarande utredningsuppdraget. Därvid
framhölls bl. a. följande »Behov av hundar för bevakningsändamål föreligger
sålunda t. v. vid flera statliga myndigheter. Det synes därför angeläget, att
den utredning rörande arméhundväsendets omorganisation som genom depcli
skrivelse 30/11 1954 uppdragits åt chefen för armén, bedrives på sådant
sätt, att arméns möjligheter att även framdeles tillgodose behovet vid statliga
myndigheter — främst flygvapnet, marinen och civilförsvaret (polisen)
—■ av utbildning av hundar för bevakningsändamål och behovet av häremot
svarande instruktörsutbildning, liksom av uttagning i fred av erforderligt
antal hundar för att fylla dessa myndigheters krigsbehov, klarläggas». Härom
yttrar Riksdagens revisorer i december 1960 att »berörda utredningsuppdrag
ännu icke fullgjorts.»

Riksdagens revisorer har nu ansett sig böra till behandling upptaga frågan,
om nuvarande organisation av det statliga hundväsendet kan anses så
avpassad att den i ekonomiska och andra hänseenden bäst motsvarar samhällets
krav. Bl. a. med hänsyn härtill har nämnda revisorer ansett sig »med
fog kunna ifrågasätta, om icke en sådan omorganisation av hundtjänsten inom
försvaret bör komma till stånd, att där tillgängliga utbildningsresurser in. m.
i fortsättningen göres gemensamma för samtliga aktuella statliga myndigheter
och kommunala verk». Det framhålles vidare i berättelsen att »den
koncentration av inköps-, uppfödnings-, dressyr- och utbildningsverksamheten,
som därigenom bleve möjlig skulle enligt revisorernas mening icke
blott medföra kostnadsminskningar för det allmänna utan också leda till en
genomgående höjning av utbildningseffekten i fråga om såväl hundar som
hundskötare. Revisorerna har därför ansett att de berörda spörsmålen snarast
borde göras till föremål för allsidig prövning.

Riksdagens revisorers uttalanden överensstämmer såvitt av mig kan bedömas
med ledning av »skrivningen» i berättelsen i allt väsentligt med de
av ÖB till Ca på sin tid meddelade utredningsdirektiven.

I särskilt yttrande till Ca 22/7 1960 i anledning av då föreliggande förslag
till skrivelse till konungen angående arméhundväsendets organisation har
jag bl. a. framhållit att utredningen visserligen icke klarlagt frågan om försvarshundväsendet,
ej heller i vad mån en sådan organisation jämväl enligt
ÖB-direktiven skulle ha kunnat tillgodose övriga statliga myndigheters in. fl.
behov av hundar och hundförarepersonal. Jag framhöll också att berörda
fråga måste bedömas, vare sig man i en snävare bemärkelse för det dåvarande
ville stabilisera arméns hundväsende med vissa mycket strängt avgränsade
lilläggsuppgifler för övriga försvarsgrenar eller man ville lägga
grunden till ett för försvaret gemensamt hundväsende, sä vore det dock

nödvändigt, att ett principbeslut om hundväsendets organisation på längre
sikt komme till stånd snarast. Ytterligare delutredningar borde inte längre
få skiuta upp principbeslutet rörande iredsorganisationen under 19oU-talet.
Härvid framstode det — och framstår alltjämt — som särskilt angelaget att
personalorganisationen vid HS fastlades och att den vid ett fleital tillfallen
uppskjutna 2. byggnadsetappen vid HS snarast igångsattes.

Sammanfattningsvis framhöll jag att det gällde att skapa en fredsorganisation
för »försvar slum dväsendet», så dimensionerad samt administrativt
och förvaltningsmässigt ansluten till försvaret att organisationen framdeles
utan omfattande omorganisationer skulle kunna åtaga sig ytterligare uppgifter
(förändrade uppgifter inom en rimliga kostnadsram).

Detta måste gälla alltfort — inte minst mot bakgrunden av ÖB:s utredningsdirektiv
och under beaktande av i möjligaste mån av vad riksdagsrevi sorerna

anfört. . ... „

I anledning av att representanter för Riksdagens revisorer besökt Soliettea
(mars 1960)"och därvid ställt vissa preciserade frågor till C 121, FC T 3 och
tjf C Ahv (skolchefen) har jag 27/5 1960 i min påskrift på den av revisorerna
underhand hos C HS begärda skriftliga sammanfattande promemorian
över vad som vid besöket kontrollerats och diskuterats (svar på uppställda
frågor) särskilt framhållit, att stommen till »försvarshundväsendet» och
måhända »statens hundväsende» redan finnes. Dock påpekades att det vore
väsentligt att snarast få stadga i nuvarande verksamhet, främst då det
gällde personalorganisationen vid HS och att den s. k. 2. byggnadsetappen
igångsättes. Vidare framhölls att såväl personalorganisationen som byggnadsbehovet
kan tillgodoses successivt allteftersom verksamhetens omfattning
kan komma att "byggas ut i riktning mot ett statens hundväsende. Men
det framhölls också med skärpa att den för redan fastställd målsättning nu
arbetande organisationen vid HS måste konsolideras. Skedde ej så senast
under år 1961 löpte man stor risk att på längre sikt tvingas göra betydande
investeringar i personal (personalutbildning) och byggnader. Jag uttalade
önskemål om att omkostnadsanslaget för »försvarshundväsendet» skulle uppföras
under anslagsposten »Gemensamt».

Det gäller sålunda att nu söka med alla medel behålla vad man byggt upp
under en lång följd av år. Den inre urholkningen får inte fortsätta längre.

Det nu för samråd (yttrande) utsända förslaget till underdånig framställning
rörande hundväsendets organisation — som i huvudsak syftar till
att tillgodose arméns behov av hundtjänst (dressyr och personalutbildning)
— har enligt vad jag underhand erfarit »fullt avsiktligt icke tagit upp riksdagens
revisorers förslag till bedömande».

Utan hinder härav finner jag det vara angeläget, att frågan om »utbildning
av tjänstehundar för militära och andra ändamal» i enlighet med vad
Riksdagens revisorer anfört snarast bör göras till föremål för allsidig prövning.

Chefen för försvarsdepartementet och ÖB har ju på sin tid uttalat sig just
i den riktningen. Erfarenheterna under de sista sex ä sju åren bestyrker också
nödvändigheten av eu samordning av hundtjänsten i landet.

Det finns grundad anledning antaga att nu föreliggande förslag till underdånig
skrivelse icke i väsentliga principiella delar kan godtagas av samrådsmyndigheterna,
ej heller i detaljer ifråga om personalorganisationen. I
vart fall nödgas jag fortfarande i vissa hänseenden anmäla avvikande mening.
Ur dessa synpunkter synes böra övervägas att ärendet i sin helhet upptages
till prövning av chefen för försvarsstaben. Och detta inte minst av
den anledningen att frågan i väsentlig mån nu berör militära och framför -

allt civila myndigheter in. fl. utanför armén. Det framstår därvid som naturligt
att ledningsorganet för verksamheten på ett eller annat sätt inordnas i
försvarsstaben och att omkostnaderna redovisas under vissa för försvaret
gemensamma ändamål. Detta måste gälla, oavsett om försvarshundväsendet
kommer att ombildas till ett statens hundväsende.

Kostnaderna för statliga in. fl. myndigheters anlitande av tjänsterna inom
försvarshundväsendet torde därvid få bestridas på motsvarande sätt som
exempelvis vid polisens anlitande av utbildningsresurser in. in. vid motorskolan.

Den allsidiga prövningen, varom nu är fråga enligt Riksdagens revisorers
förslag, bör med tillgängligt arbetsunderlag kunna föreligga inom en relativt
kort tid. Även om inte alla detaljer hinner att klarläggas bör sådant underlag
föreligga att statsmakterna under 1961 kan fatta principbeslut. Stockholm
den 9 januari 1961.

Försvarets civilförvaltning

Sedan chefen för armén numera verkställt utredning angående arméhundväsendets
organisation, har utkast till underdånig skrivelse med förslag
härom remitterats till civilförvaltningen för yttrande. Enligt förslaget synas
vissa möjligheter förefinnas att inom organisationens ram mottaga civila
elever vid militära utbildningskurser samt att anordna särskilda kurser
för civila, även om utrymmet härför kommer att minska genom indragningen
av ledningsinstansen chefen för arméhundväsendet. Av riksdagens
revisorers uttalande framgår, att det föreligger ett starkt behov av att utöka
antalet polishundar med förare. Då någon mer exakt uppgift över det erforderliga
antalet icke lämnas, synes det icke nu möjligt att bedöma, i huru
hög^ grad försvarets utbildningskurser för hundtjänst skulle behöva ianspråktagas
lör ändamålet och om den av chefen för armén föreslagna organisationen
kan komma att visa sig tillräcklig för att tillgodose de mest
trängande behoven av polishundutbildning. Civilförvaltningen har i sitt
yttrande denna dag till chefen för armén ifrågasatt, om man icke försöksvis
inom ramen för den föreslagna organisationen regelbundet kunde utbilda
ett antal polishundar med förare t. ex. i samband med kurser för utbildning
i bevakningshundtjänst för flottiljpoliser.

Om organisationen skulle vara helt otillräcklig för de ökade kraven på
upptödningsverksamheten och utbildningskapaciteten, synes man kunna
överväga en utvidgad organisation. Civilförvaltningen vill i detta sammanhang
erinra om det av organisationskommittén för trafiksäkerhetsfrågor avgivna
betänkandet angående motorfordonsntbildning för polismän, besiktningsmän
och körskolepersonal med däri framlagda förslag om utvidgning
av arméns motorskola för att tillgodose viss motorfordonsutbildning för
nyssnämnda kategorier. Kostnaderna för utbyggnaden av utbildningsverksamheten
såväl vad angår byggnader som materiel och personal föreslås därvid
icke skola belasta fjärde huvudtiteln. Detsamma bör gälla därest den av
riksdagens revisorer föreslagna samordnade utbildningsverksamheten för
bevakning sb und ar med förare kommer till stånd och därvid behov uppkommer
av ny- eller tillbyggnader, större personalstat och ökade driftkostnader.

Civilförvaltningen bär i yttrandet över arméchefens förslag framhållit vikten
av att eu provisorisk organisation fastställes men anser att, innan en slutlig
fastslällelse sker, den av riksdagens revisorer förordade prövningen bör
äga rum.

5 Ken. berättelse ctiuj. statsverket år 1960. II

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och förste
byråsekreteraren Tell, den sistnämnde föredragande, samt tf. byråchefen
Krook och tf. byrådirektören Walder. Stockholm den 20 januari 1961.

RAGNAR LUNDBERG

A. G. Tell

Kerstin Frej

Statens organisationsnämnd

Revisorerna ifrågasätter om icke en sådan omorganisation av hundtjänsten
inom försvaret bör komma till stånd, att där tillgängliga utbildningsresurser
m. m. i fortsättningen göras gemensamma för samtliga aktuella
statliga myndigheter och kommunala verk.

Organisationsnämnden har givit uttryck för en liknande mening i ett yttrande
till chefen för armén över ett förslag till omorganisation av arméhundväsendet.
I sitt uttalande, avgivet 27.6.1960, framhöll nämnden bl. a. följande: »Nämnden

ifrågasätter om icke chefen för armén i detta sammanhang
borde föreslå Ivungl. Maj :t att arméhundskolan gjordes till en central anstalt
för avel och dressyr av hundar samt utbildningsanstalt för alla statens
organ och att denna regel fastställdes av Kungl. Maj :t.»

Åtgärden att samordna civila och militära utbildningsbehov har med till
synes gott resultat redan varit prövad vid arméhundskolan liksom även vid
arméns motorskola i Strängnäs. Vid den sistnämnda anordnas kurser för
att tillgodose statspolisens och jordbrukets behov av motorkunnig personal.

För att i detta fall få ett korrekt underlag för organisationens uppbyggnad
bör garantier lämnas beträffande utbildningsbehov m. m. samt nyttjandefrekvens
från aktuella statliga myndigheter liksom från kommunala
verk, industriföretag m. fl. Först med ett sådant garanterat underlag finns
skäl för en organisation, som har kapacitet även för de anspråk som ställs
av revisorerna.

Organisationsnämnden delar således revisorernas uppfattning att berörda
spörsmål bör göras till föremål för allsidig prövning.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Björck, Elofsson, Löfqvist, Göran Petterson, Ståhl och
Tammelin samt såsom föredragande major T. Nordin. Stockholm den 26
januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. Adler

Statspolisintendenten

Statsrevisorerna har framhållit att förhållandena inom polisväsendet såvitt
angår de utbildningsanordningar m. m., som för närvarande står till
buds för hundtjänsten, icke kan anses tillfredsställande. Detta uttalande
torde såtillvida vara riktigt som att vissa förbättringar otvivelaktigt skulle
kunna vinnas genom en centraliserad anskaffning och grundläggande utbildning.

För statspolisens vidkommande innebär nu varje nyanskaffning av hund
ett tidsödande arbete såväl i samband med att finna en hund över huvud
taget som ock att i möjligaste mån utröna om hunden kan antagas bliva
lämplig för polistjänst. Detta förhållande har ibland medfört att en statspolisavdelning
längre eller kortare tid ställts utan hund. Härtill kommer att
den nyinköpta hunden, trots att den preliminära bedömningen utfallit till
belåtenhet, så småningom kan visa sig vara så dålig att den efter någon
tid måste kasseras. Ett sådant fall föreligger för övrigt nu vid en statspolisavdelning.
Det är uppenbart att delta såväl av ekonomiska skäl som ur
tjänstesynpunkt är föga tillfredsställande.

Efterhand har jag därför bibragts den uppfattningen att det skulle vara
av stort värde därest det funnes möjlighet att från en gemensam central
kunna inköpa en hund, som redan är undersökt och befunnen lämplig och
dessutom har undergått en viss elementär utbildning. Det må framhållas att
försök flera gånger har gjorts att anskaffa hundar genom arméns hundskolas
försorg. Detta har i vart fall på senare tid dessvärre visat sig omöjligt
till följd av bristande tillgång på hundar vid skolan.

Vad statsrevisorerna anfört är sålunda enligt min uppfattning värt beaktande
såvitt angår hund tjänsten inom statspolisen och med all säkerhet
jämväl inom polisväsendet i övrigt. Jag anser mig därför böra tillstyrka att
frågan göres till föremål för en allsidig prövning. Stockholm den 31 januari
1961.

GEORG THULIN

Bengt Erlandsson

§ 6 Vissa bergrumsentreprenader

Fortifikationsförvaltningen

Anläggning B J04, avseende vissa sprängnings- och inbgggnadsarbeten.
Revisorerna anför att fortifikationsförvaltningen förkastat det lägst avgivna
anbudet under motivering att detta avvek från vid anbudsanfordran givna
bestämmelser och villkor på grund av att det icke innefattade kostnaderna
för vissa oljetankar m. m., som av vederbörande firma »i brist på detaljuppgifter»
icke inräknats. Ämbetsverket hade enligt revisorernas mening
bort låta avgivaren av det lägsta anbudet komplettera detsamma.

Häremot må anföras, att skillnaden mellan det lägsta och näst lägsta
budet var 2 131 kronor, att 15 anbudsgivare prissatt ifrågavarande oljetankar
m. in., att dessa anbud beträffande nu ifrågavarande detalj i medeltal
prissatts till cirka 12 000 kronor, alt förvaltningen därför haft rimlig anledning
antaga att avgivaren av det lägsta anbudet vid en eventuell komplettering
skulle ha inkommit med ett tilläggsanbud av storleksordningen 10 000
å 12 000 kronor, att det lägsta ofullständiga anbudet alltså i realiteten icke
var lägst och att det därför icke fanns anledning alt infordra kompletteringsanbud.

Revisorerna anför vidare att den antagna entreprenören icke tidigare utfört
arbeten åt fortifikationsförvaltningen samt att han eu tid efter arbetenas
igångsättande försatts i konkurs, varefter ett annat företag fått fullfölja
entreprenaden och att en fördyring därför skulle ha uppkommit.

I anledning härav må anföras, att den antagne entreprenören tidigare
under cirka tio års tid anlitats av såväl flygförvaltningen som militärbefälhavaren
för I. militärområdet för arbeten, som han fullgjort utan anmärkning.
Nu ifrågavarande arbete beställdes den tö mars 1954 och igångsattes
den 17 maj 1954 sedan tillstånd meddelats av vederbörande länsarbetsnämnd.
Entreprenadarbetet slutbesiktigades den 8 december 1955. Först
den 14 april 1956 försattes entreprenören i konkurs, d. v. s. ca 4 månader
efter entreprenadens avslutande. Den antagne entreprenören fullföljde således
sitt åtagande.

Fortifikationsförvaltningen får vidare anföra, att entreprenören utöver
den ifrågavarande entreprenaden utförde vissa tilläggsarbeten såsom bergförstärkningar,
kabelgravar, transport av sprängmassor och utökad bergsprängning
in. m. till eu sammanlagd kostnad av 102 000 kronor. Sammanlagda
indextillägg har uppgått till 17 000 kronor.

Den teoretiskt framräknade anbudssumman 294 000 kronor (summan av
fasta kostnader och beräknade massor multiplicerade med å-priser enligt
det s. k. lägsta anbudet) skall jämföras med den verkliga kostnaden för
entreprenaden, 322 000 kronor, och icke, som revisorerna gör, med totalkostnaderna
för hela anläggningskomplexet, 2,G milj. kronor, eftersom den
av revisorerna granskade entreprenaden endast utgör eu delentreprenad i
byggnadsprogrammet.

Beträffande totalkostnaderna för anläggningen i sin helhet får fortifikationsförvaltningen
meddela följande.

Förvaltningen anmälde i underdånig skrivelse den 26 september 1952 (Dnr
H 1156 Bni) att kostnaderna för ifrågavarande anläggning beräknades uppgå
till 2,2 milj. kronor och erhöll jämlikt Kungl. brev den 29 maj 1953 bemyndigande
att utlägga beställningar för 2 milj. kronor. Ämbetsverket har
sedan fortlöpande i sina anslagsäskanden och underdåniga skrivelser redogjort
för de med utbyggnaden av ifrågavarande anläggningskomplex sammanhängande
frågorna och de därav betingade medelsbehoven.

Kungl. Maj :t har med brev den 29 maj 1953, 9 april 1954, 4 juni 1954, 15
april 1955, 1 juni 1959, 2 maj 1957, 16 maj 1958 och 15 augusti 1958 ställt
erforderliga medel för anläggningens utbyggnad till ämbetsverkets förfogande.

Kostnadernas ungefärliga fördelning på i anläggningen ingående delar och
anordningar framgår av en i särskild ordning överlämnad promemoria.

Anläggning B 457, avseende vissa utsprängningsarbeten. Revisorerna erinrar
i sina iakttagelser om att fortifikationsförvaltningen den 1 november
1954 beslöt att förkasta det lägst avgivna anbudet, lydande på 2 052 459 kronor,
med motivering att vederbörande firma förklarat sig skola utföra arbetet
på ca 18 månader, vilket med hänsyn till arbetets brådskande natur icke
kunde accepteras. I stället antogs med stöd av 45 § första stycket upphandlingskungörelsen
det näst lägsta anbudet, lydande på 2 115 710 kronor, i
vilket tiden för arbetenas slutförande angivits till 12 månader. Merkostnaden
på grund av att det lägsta anbudet förkastades uppgick således till 63 251
kronor. I verkligheten var emellertid skillnaden mellan de båda anbuden
större, enär den förstnämnde anbudsgivaren i motsats till den antagne entreprenören
erbjudit sig ställa fyra specialarbetare till förfogande utan krav
på särskild ersättning för till dem utgående traktamentsförmåner. Vidare
anföres att det må upplysas att av vederbörliga anbudshandlingar icke framgick
att fortifikationsförvaltningen tillmätte tidsfaktorn avgörande betydelse
vid bedömningen av de inkomna anbuden.

Fortifikationsförvaltningen får i anledning härav meddela, att de särskilda
skrivelser, med vilka entreprenörerna inbjöds att lämna anbud, innehöll
följande: »I anbudet skall kortast möjliga bindande leveranstid angivas». Då
vederbörande anbudsgivare alltså angivit kortast möjliga leveranstid fanns ej
anledning att, som revisorerna ifrågasatt infordra komplettering av lägsta
anbudet på denna punkt. Vid sammanträde den 24 september 1954 med den
sedermera antagna entreprenören överenskoms bl. a. att 6 st specialarbetare
av denne skulle ställas till förfogande utan traktamentsförmåner. Vidare
överenskoms vid detta tillfälle, att om den utsprängda bergvolymen kom att
ökas med 20 procent skulle en rabattering av 10 procent lämnas på de i anbudet
angivna å-priserna. Frågan om värdet av traktamentsersättningarna
saknar alltså i detta sammanhang betydelse.

Revisorerna anför vidare, att entreprenaden icke kom att slutföras på den
i anbudet angivna tiden 12 månader utan i stället på ca 17 månader.

Med anledning härav må anföras, att entreprenaden icke kunde igångsättas
förrän den 23 november 1954 på grund av att erforderliga anordningar
för uttagande av elektrisk energi på arbetsplatsen, som kontraktsenligt skulle
tillhandahållas av fortifikationsförvaltningen, ej var färdigställda förrän vid
nämnda datum. Den 2 mars 1956 var arbetet färdigt för slutbesiktning. Den
totala arbetstiden blir således ca 15 månader i stället för, som av revisorerna
angivits, ca 17 månader. Entreprenören hade den 5 november 1955 utfört
de arbetskvantiteter, som anbudshandlingarna anger, trots att vissa förstärkningsarbeten
under tiden utförts. För dessa förstärkningsarbeten hade
entreprenören kunnat tillgodoräkna sig en tidsförlängning på tre veckor.

Att inf A O t-ll ä rf rf TV inrfon t. V» «-»l 4- ^ P " ” „ ___ -t r- o i , 0

av anläggningen. Någon anledning att såsom ifrågasatt., uia.
entreprenören fanns icke, då denne icke förorsakat förseningen.

Slutligen erinrar revisorerna om att en vid handläggningen av detta upphandlingsärende
deltagande byråchef hos ämbetsverket vid ifrågavarande tidpunkt
fungerade såsom styrelsens ordförande i ett företag tillhörande samma
koncern som den antagna entreprenadfirman. Detta förhållande har i
annat sammanhang varit föremål för justitiekanslerns behandling, varför
frågan icke tages upp här.

Anläggning R 97, avseende vissa sprängnings- och inbgggnadsarbeten. Revisorerna
anför betr. gjorda iakttagelser följande: »Enligt protokoll fört vid
fortitikationstorvaltningen den 19 november 1958 förkastades det lägst avgivna
anbudet, lydande på 1 237 000 kronor, och antogs med stöd av 45 ,§
första stycket upphandlingskungörelsen det näst lägsta, vilket uppgick till
1 31/ 000 kronor. Siffermässigt utgjorde således skillnaden mellan anbuden
80 000 kronor. Härtill kommer emellertid att den antagne entreprenören i
sitt anbud icke inräknat ''utförande av trätub för avloppsledning’. Enligt eu
till anbudshandlingarna fogad PM beräknades kostnaderna för nämnda trätub
till ca 10 000 kronor. Den verkliga skillnaden mellan de båda anbuden
utgjorde således ca 90 000 kronor. Huvudanledningen till all det lägsta anbudet
förkastades var all i detta anbud offererals en leveranstid av ca 12
arbetsmånader, medan den antagne entreprenören förbundit sig att färdigställa
anläggningen den 1 december 1959 under förutsättning att arbetet fick
påbörjas senast den 1 december 1958. I detta sammanhang må omnämnas att
anläggningen färdigställdes och slutbesiktigades först i mai månad 1960
alltså ca 6 månader efter den avtalade liden.»

Relrättande iakttagelserna tår fortifikationsförvaltningen göra följande
förtydligande. Leveranstiden »ca 12 arbetsmånader» bör i detta fall för jämförelsens
skull omräknas till kalendermånader. Med hänsyn till helger och

därmed sammanhängande uppehåll, lagstadgad semester m. in. blir i detta
fall de 12 arbetsmånaderna ca 14 kalendermånader. Under förutsättning att
arbetet kunnat påbörjas den 1 december 1058, hade således den lägste anbudsgivaren
icke kunnat ha anläggningen färdig förrän tidigast i februari
1060 Enligt direktiv från överbefälhavaren skulle anläggningen i sin helhet
vara klar den 1 december 1050. Vid denna tidpunkt skulle nämligen montering
av viss viktig specialutrustning påbörjas. Skulle dessa monteringsarbeten
icke kunna påbörjas på angiven tid, förutsågs minst ett års leveransförsening
av ovannämnda utrustning, vilket av beredskapsskäl icke kunde

godtagas. . ,

Den försening, som uppkommit, beror i första hand pa att omlattande
förstärkningsarbeten måste utföras på grund av bergets dåliga beskaffenhet.
Förstärkningsarbetena var nödvändiga för tryggande av anläggningens goda
bestånd och av arbetarskyddsskäl. På grund av anläggningens utformning
måste alla andra byggnadsarbeten av arbetarskyddsskäl avbrytas Vi^Je
gång förstärkningsarbeten utfördes. För att motverka de oförutsedda iorseningarna
på grund av törstärkningsarbeten beslöts vissa omkonstruktioner
varjämte skiftarbete beordrades. Skiftarbetet kunde dock ej genomföras
i full utsträckning på grund av brist på arbetskraft. I synnerhet var bristen
på träarbetare stor, ej blott under sommaren 1050 utan under hela byggnadstiden.
Entreprenören gjorde stora ansträngningar för att fylla arbetskadern.
Som bidragande orsak till förseningen kan också nämnas att vissa tillläggsarbeten
måste utföras, huvudsakligen på grund av omdisponering a^ lokalerna
enligt av försvarsstaben under byggnadstiden framförda önskemal.
På grund av nämnda komplikationer måste arbetena i första hand inriktas
på att färdigställa de delar av anläggningen, som berördes av den tidigare
nämnda monteringen av specialutrustning. Detta program genomfördes i
sådan utsträckning, att inga hinder för monteringens påbörjande förelåg vid
avtalad tidpunkt. Återstående arbeten med anläggningen utfördes därefter
utan särskild beordrad forcering, då sådan med hänsyn till målsättningen
ej ansågs ekonomiskt försvarbar i synnerhet som färdigställandet kunde ske
parallellt med specialutrustningens montering.

Revisorerna uttalar bl. a. att anläggningen icke slutfördes pa den avtalade
tiden, utan först ca 6 månader därefter d. v. s. inom ungefär samma tid,
som offererats av den firma som avgav det lägsta anbudet. Då icke heller i
förevarande fall något vite för försenad leverans uttogs, förorsakades statsverket
en förlust motsvarande prisskillnaden mellan de båda anbuden eller
i runt tal 00 000 kronor.

Beträffande försening och vite stadgas i det med den antagne entreprenören
tecknade kontraktet, Allmänna kontraktsbestämmelser § 16. bl. a. följande: »3.

Uppstår hinder för entreprenadens fullbordande inom avtalad tid på
grund av från beställarens sida obehörigen vidtagna eller underlåtna åtgärder
eller som följd av någon av här nedan angivna omständigheter, nämligen annat

av entreprenören icke vållat förhållande, som väsentligt inverkar på
arbetets bedrivande och vilket entreprenören icke kunnat förutse eller vars

menliga inverkan han icke rimligen kunnat undanröja,.....

skall entreprenören åtnjuta härav betingad skälig tidsförlängning och i
samma mån befrias från erläggande av vite.»

Entreprenören genomförde sitt åtagande och därmed sammanhängande
förstärkningsarbeten in. m. på ett sådant sätt att några allvarligare erinringar
icke kunde göras.

Då förseningen enligt ovan lämnad redogörelse huvudsakligen berodde på
förstärknings- samt tilläggs- och kompletteringsarbeten, vilka entreprenören
icke kunnat förutse och vilkas menliga inverkan han icke rimligen kunnat
undanröja, ansåg förvaltningen några möjligheter att i detta fall uttaga
vite icke fanns.

Med hänvisning till det ovan anförda må vidare följande framhållas. Enligt
överbefälhavarens direktiv skulle anläggningen vara färdig 1 december
1959. För att över huvud taget ha någon möjlighet att utföra anläggningen
på den till förfogande stående mycket korta tiden, ansåg sig förvaltningen
behöva anlita en entreprenör med stora resurser. Det företag, som avgav det
lägsta anbudet, hade tidigare icke utfört arbeten av detta slag (generalentreprenad)
åt fortifikationsförvaltningen. Företaget hade dessutom offererat
en arbetstid, som översteg den som villkor i entreprenadhandlingarna
angivna tiden. Den av ämbetsverket antagne entreprenören var däremot väl
känd och hade de stora resurser, som i detta fall erfordrades.

Fullt stöd för beslutet i ärendet finnes i såväl den åberopade 45 § som i
44 § 2. mom. b) och c) i upphandlingskungörelsen, som lyder:

»2. På myndigheten skall bero, huruvida anbud må antagas

b) om tvekan förefinnes i fråga om anbudsgivarens möjligheter att utföra
arbetet,

c) om anbudet avviker från vid infordrandet angivna bestämmelser eller
villkor»,

Förvaltningen utgick således vid ifrågavarande upphandling från det väsentliga
kravet att anläggningen måste färdigställas vid den i anbudshandlingarna
angivna tidpunkten och att detta krav i och för sig var så kraftigt
underbyggt att en merkostnad för arbetets forcering av kronor 90 000,
d. v. s. ca 7 procent av den för anläggningen beräknade totalkostnaden, var
fullt motiverad.

Att i detta sammanhang i ett exakt belopp uttrycka värdet av att ovannämnd
specialutrustning i tid kunde monteras är icke möjligt.

Anläggning B 318, avseende vissa sprängnings- och inbgggnadsarbeten. Beträffande
de av revisorerna gjorda iakttagelserna har fortifikationsförvaltningen
i sak intet att erinra.

Beträffande upppgiften om att den firma, som hade avgivit det lägsta
anbudet, i detta framhållit, att enligt fortifikationsförvaltningens programhandlingar
anläggningen skulle utföras för en lagringsvolym av 12 000 m3,
med iakttagande av att, om medel därtill bleve beviljade, anläggningen skulle
kunna utvidgas till en sammanlagd lagringsvolym av 23 000 m3, får förvaltningen
lämna följande komplettering. I PM för anbudsgivare (juli 1951) är
angivet:

»Arbetet omfattar:

Arbetsctapp 1. a. Utsprängning och inbyggnad av cisternanläggning med
totalvolym 12 000 in3 jämte pumprum, orter och stigort.

1). Inbyggnad och inredning i redan utsprängt utrymme.

Arbetsetapp 2. Ev. utvidgning av cisternanlägg med ytterligare 11 000 m3
jämte utsprängning och inbyggnad av kammare nr 19.

Besked om utförande av arbetsetapp 2 kan icke lämnas förrän tidigast våren
1952».

Möjligheten att utvidga anläggningen till en sammanlagd volym av 23 000
in3 var således ett med entreprenaden förenat villkor.

Samtliga inkomna anbud var så avfattade att denna möjlighet förelåg.

i sitt uttalande anför riksdagens revisorer, att ett företag olfererat utförande
av ifrågavarande anläggning med en lagringsvolym av 12 000 m3 till ett
fast pris av 1 952 496 kronor. Möjlighet förelåg enligt detta anbud att utöka
lagringsvolymen till 23 000 in3. Anbudet, som var det lägsta, förkastades av
fortifikationsförvaltningen till förmån för ett högre anbud, lydande ä
2 056 542 kronor, på grund av att den firma, som avgivit det näst lägsta anbudet,
offererat lagringsvolymen till 13 170 in3 i stället för i programhandiingarna
angivna 12 000 m3. Den större volymen ansåg förvaltningen vara
värd 117 000 kronor. Skillnaden mellan anbuden utgjorde 104 046 kronor.
Enligt revisorernas uppfattning borde det företag, som avgivit det lägsta anbudet,
ha beretts tillfälle att avgiva nytt anbud och i samband därmed underrättats
om att avgörande vikt fästes vid att anläggningen utfördes med
större volym.

Det lägst avgivna anbudet avsåg leverans av en cisternanläggning av eu
konstruktion i enlighet med anbudsgivarens eget patent. Det näst lägsta anbudet
var avgivet i full överensstämmelse med fortifikationsförvaltningens
programhandlingar, som avsåg en konstruktion av en annan typ. Den av avgivaren
av lägsta anbudet patenterade konstruktionen innebär bl. a. högre
cisterner, vilka var svåra att anpassa till den befintliga anläggningen i ifrågavarande
bergmassiv. Anläggningens skydd skulle bl. a. ha blivit avsevärt
iörsvagat. Fortifikationsförvaltningen hade således av tekniska och fortifikatoriska
skäl inte något intresse av att bygga anläggningen i enlighet med
det av firman patenterade systemet och ansåg sig därför icke ha anledning
att ånyo tillfråga den lägste anbudsgivaren beträffande en utökning av lagringsvolymen.

Vid anbudsprövningen togs även hänsyn till den planerade utbyggnaden
för en lagringsvolym a 23 000 in3, alternativ 2, och de för detta alternativ
föreliggande anbuden. Avgivaren av det lägsta anbudet var i detta fall också
den firma, som offererade cisternanläggning i enlighet med eget patent.
Denna firmas anbud beträffande alternativ 2 var 3 177 271 kronor. Det näst
lägsta anbudet å alternativ 2 var 3 192 791 kronor och avgavs av den firma
som antogs. Sedermera har alternativ 2 kommit till utförande. Den teoretiska
skillnaden i kostnaderna för anläggningens utförande i sin helhet var
således 15 250 kronor, vilket i detta sammanhang är en obetydlig summa med
hänsyn till att det vid denna tidpunkt bedömdes, att man för denna merkostnad
skulle få en bättre anläggning. De sist relaterade förhållandena är icke
intagna i ämbetsverkets protokoll av den 18 januari 1952, men framgår av de
till ärendet hörande handlingarna.

Anläggning B V22, avseende vissa sprängnings- och inbgggnadsarbeten. Revisorerna
anför i sina iakttagelser att det lägsta avgivna anbudet å kronor
401 356 antagits, men att anläggningen kom att »i stället» draga en kostnad
av i runt tal en miljon kronor, bl. a. beroende på vissa utförda, i kontraktet
icke upptagna vägarbeten.

Fortifikationsförvaltningen får i anledning härav anföra följande. Ifrågavarande
entreprenad avsåg sprängnings- och inbyggnadsarbeten enligt hösten
1951 föreliggande programhandlingar. Erforderliga förstärkningsarbeten på
grund av bergets beskaffenhet, samtliga installationer med yttre anslutningar
samt vissa inredningsarbeten av sammanlagt samma totala storleksordning
som förenämnda entreprenad ingick icke i denna utan måste under alla
förhållanden tillkomma. På grund av Korea-krisen förelåg vid denna tidpunkt
starka skäl att på kortast möjliga tid färdigställa ett stort antal berg -

rum för olika ändamål åt försvaret. Det är visserligen ett starkt önskemål, att
det totala programmet för en anläggning med därtill hörande hörande arbetsoch
detaljritningar för såväl inre som yttre anordningar inkl. samtliga installationsprogram
är komplett vid tiden för de första anbudens infordrande,
men på grund av de krav som försvarsstaben i detta fall ställde och anläggningens
därav följande relativt stora komplicitet, hade påbörjandet av byggnadsarbetet
under sådana förhållanden måst förskjutas med upp emot ett år
med åtföljande senareläggande av färdigställandet. I den föreliggande situationen
bedömde fortifikationsförvaltningen i samråd med försvarsstaben det
riktigast att påbörja anläggningen, så snart projekteringen av sprängningsoch
byggnadsarbetet till sina huvuddrag fullbordats. Med hänsyn till att ändringar
och kompletteringar även av byggnadsentreprenaden av ovan angivna
skäl i viss utsträckning kunde väntas under byggnadstiden, valdes att ge
upphandlingen formen av ett massakontrakt med särskilt angiven fast kostnad
och fastställda å-priser samt beräknade massor varigenom ändringar
och tilläggg kunde göras på för kronan förmånligaste sätt.

Fördelningen av de totala kostnaderna för anläggningar framgår av den
tidigare berörda promemorian.

Den uppkomna slutkostnaden bör icke ställas i relation till den ursprungliga
kontraktssumman för byggnads- och sprängningsentreprenaden, enär i
slutkostnaden ingår vid projekteringen förutsedda kostnader för förstärkningar,
installationer och inredningsarbeten samt administrationskostnader.
I sammanhanget bör också beaktas, att anläggningen måst utökas med särskilda
utrymmen för senare tillkommande anordningar.

Sammanfattningsvis får fortifikationsförvaltningen framhålla följande.

En strävan har varit att göra de handlingar som ligger till grund för upphandlingar
så fullständiga som möjligt, då härigenom underlättats för anbudsgivare
att lämna fullt entydiga, reservationsfria anbud och för förvaltningen
att jämföra de olika anbuden. I de fall reservationer likväl förekommit
ha dessa av förvaltningen värdesatts och lägsta anbud regelmässigt antagits.

De fall då andra än rent ekonomiska faktorer, t. ex. leveranstiden, tillmätts
betydelse, har detta angivits vid anbudens infordrande. Endast i undantagsfall
har ärenden av denna art förekommit. Det förtjänar ock framhållas,
att fortfikationsförvaltningen, då tvekan förekommit vid anbudsprövning,
tagit underhandssamråd med statens sakrevision.

För att vinna tid har det ofta visat sig lämpligt att uppdela ett bergrumskygge
i flera delentreprenader och därvid till en början utlägga utsprängningen,
ev. i kombination med inklädnaden, och senare övriga entreprenader,
avseende värme-, ventilations-, sanitets- och elektriska installationer
in. in. var för sig. 1 sådana fall är det uppenbart att kostnaden för den första
entreprenaden icke kan jämföras med slutkostnaden för hela anläggningen.
När så bedömts ändamålsenligt bar även generalentreprenering, avseende
hela anläggningar, förekommit.

Ämbetsverket vill slutligen framhålla, att det vid bergrumsbyggen ofta
visar sig att bergets beskaffenhet nödvändiggör modifieringar i de ursprungligen
utarbetade programhandlingarna. Särskilt vanligt är att sådana förstärkningsarbeten
måsle utföras som förlänger leveranstiden, förrycker arbetstakten
och fördyrar anläggningen. I dylika fall liksom i andra då leveranstiden
kan ha påverkats av omständigheter varöver entreprenören icke
råder, bar det icke varit aktuellt all utkräva vite. I dylika situationer bär
ämbetsverkets arbete måst inriktas på att successivt uppfölja entreprenadarbetet
i syfte att objektivt pröva entreprenörens anspråk på ersättning för
opåräknade kostnader.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och Sjöstedt, den senare föredragande, byråcheferna Lidström och
Hesselblad samt tf. byråchefen Morin. Stockholm den 30 januari 1961.

B. WALLÉN

Kjell Sjöstedt

S. Lans

Riksräkenskapsverket

Riksräkenskapsverket får anföra, att ämbetsverket finner sig för sin del
kunna i princip ansluta sig till revisorernas sammanfattningsvis gjorda uttalanden.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråcheten
Ehnbom samt tillförordnade byråcheferna Walck och Säfström deltagit.
Stockholm den 19 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Arvid Stenström
Föredragande

Statens sakrevision

Sakrevisionen kan i princip instämma i de påpekanden revisorerna gjort.
Revisionen finner det således angeläget, att upphandlingsunderlaget är såvitt
möjligt fullständigt, att tilläggsarbeten utan anbudsinfordran undvikas
och att vite — såsom revisorerna också tidigare särskilt utvecklat i sin berättelse
år 1957 (§ 29) — endast föreskrives, när omständigheterna så påfordra
och då även uttages i den mån förutsättningar föreligga.

Beträffande de enskilda, av revisorerna anförda fallen har tiden tyvärr
icke medgivit en fullständig genomgång från sakrevisionens sida. Till komplettering
av vad som framgår av revisorernas berättelse ha dock under hand
vissa uppgifter inhämtats. Med anledning av vad därvid framkommit och
vad som kunnat utrönas ur berättelsen må följande framhållas.

Anläggning B 404. Om kostnaderna för oljetankar och kopplingar kunnat
inrymmas i skillnaden mellan det lägsta och det näst lägsta anbudet, kunde
det ha varit lämpligt att begära komplettering. Så torde emellertid icke ha
varit fallet. Härtill voro kostnaderna för stora. Om lägsta anbudsgivaren
även efter komplettering legat lägst, skulle detta därför ha inneburit, att
denne beretts tillfälle till prutning. Detta skulle ha varit i strid mot gällande
bestämmelser och inneburit orättvisa mot övriga anbudsgivare.

Utbetalningarna för ifrågavarande entreprenad belöpte sig till 440 181
kronor. Härav utgjorde indextillägg 17 014 kronor. I runt tal 130 000 kronor
torde ha avsett tilläggsarbeten. Enligt vad som inhämtats försattes entreprenören
i konkurs sedan slutbesiktning skett. Först vid garantibesiktningen
företräddes han av borgensmännen. Något ombyte av entreprenör eller andra
av konkursen förorsakade merkostnader torde därför icke ha förekommit.
De ytterligare kostnaderna intill av revisorerna angivet belopp om 2,6 milj.
kronor synas vara att hänföra till andra entreprenader avseende samma anläggning
samt till vissa i egen regi utförda arbeten därå.

Anläggning B 422. Det antagna, lägsta anbudet löd på 401 356 kronor.

Till byggnadsentreprenören ha utbetalats cirka 800 000 kronor inklusive indextillägg.
Även om en del av det av revisorerna angivna beloppet om i runt
tal 1 milj. kronor avser sidoentreprenader, måste således tilläggsarbeten ha
förekommit i betydande omfattning.

Rent allmänt vill sakrevisionen även framhålla, att man enligt revisionens
erfarenhet vid bedömningen av förekomsten av såväl tilläggsarbeten
som förseningar vid försvarets byggnadsarbeten i allmänhet måste räkna
med att de uppdragsgivande militära myndigheterna under arbetets gång
framfört krav på ändringar eller kompletteringar, vilkas verkningar i här
ifrågavarande avseende icke alltid kunna lastas den byggande myndigheten.
Härtill komma sedan de opåräknade behov av förstärkningsarbeten m. m.,
som ofta uppstå vid arbeten i berg. Även om betydande förseningar förekommit
i de av revisorerna relaterade fallen, är det därför tveksamt om förutsättningar
förelegat att uttaga vite. Det må i detta sammanhang även
framhållas, att det montagearbete, som föranledde tidskravet vid anläggning
B 457, kunde påbörjas i avsedd tid trots att byggnadsentreprenaden avseende
vissa utsprängningsarbeten icke helt slutförts.

I några fall synas grunderna för fortifikationsförvaltningens beslut att
förkasta lägsta anbud tveksamma. Det kan dock ifrågasättas, om icke flera
av de anförda exemplen närmast ge anledning till ett önskemål om att försvarets
byggnadsarbeten av såväl beställande som byggande myndigheter
planeras så, att fullständiga programhandlingar föreligga i erforderlig tid
samt att ändrings- och tilläggsarbeten såvitt möjligt undvikas.

I detta ärendes avgörande ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Cardelius, Lundgren, Löfqvist, Gustafsson och Aste. Föredragande
undertecknad tf. kanslichef. Stockholm den 23 januari 1961.

K.-G. LJUNGDAHL

Stig Granström

§ 7 Anordnande av vissa drivmedelsförråd i bergrum
överbefälhavaren

Revisorerna erinrar om att fortifikationsförvaltningcn, i huvudsaklig överensstämmelse
med en av överbefälhavaren år 1947 framlagd plan för utbyggnad
av bombsäkra drivmedelsanläggningar för försvaret, under åren 1949—
1957 uppfört ett antal dylika anläggningar i bergrum. Kostnaderna, vilka
från början beräknades till 35 miljoner kronor, har uppgått till i runt tal
67 miljoner kronor. Revisorerna anför, att de av fortifikationsförvaltningen
byggda anläggningarna i ett flertal fall stått outnyttjade under en följd av år,
emedan det tekniska system, som kommit till användning vid byggandet av
cisternerna, visat bristande tillförlitlighet. Upphovsmän till byggnadsmetoden,
som åtnjuter patentskydd, anges vara tre av fortifikationsförvaltningens
egna tjänstemän. De arbeten, som igångsatts genom fortifikationsförvaltningens
försorg i syfte att avlägsna rost på cisternerna m. m., kommer enligt
vad revisorerna inhämtat, att bli synnerligen kostnadskrävande och
fordra kapitalinvesteringar på flera miljoner kronor. Revisorerna anser, att
avtalet mellan fortifikationsförvaltningen och de tre tjänstemännen hade
bort utformas på annat sätt, och finner det vara angeläget att, innan ytterligare
medel investeras i ifrågavarande anläggningar, det tekniska system,

som tillämpats, underkastas ingående undersökning i avseende på dess praktiska
användbarhet. Undersökningen bör anförtros särskilt tillkallad opartisk
expertis. Härvid bör även klarläggas om fullgoda garantier kan anses
föreligga för att effektiv tätning kommer att uppnås med de metoder som
nu begagnas vid de av fortifikationsförvaltningen redan påbörjade iståndsättningsarbetena.

Drivmedelstillgången måste stå i rimlig proportion till antalet motorfordon,
fartyg och flygplan in. in., som ingår eller efterhand kommer att ingå
i krigsorganisationen. Det kan nämligen inte vara riktigt att bygga upp en
krigsorganisation, inrymmande en betydande mängd av materiel, utan att
samtidigt skapa garantier för att denna materiel verkligen kan användas i
händelse av krig. Mot bakgrunden härav torde betydelsen av att disponera
bergskyddade anläggningar för drivmedelslagring vara ovedersäglig.

Planerna rörande utbyggnad av förråd revideras fortlöpande under hänsynstagande
främst till ändrade behov och nya tekniska krav. Ett tillgodoseende
av kraven på rimligt skydd mot atomvapen har lett till att kostnaderna
för utbyggnaden ökat.

Nuvarande tillgång på bergutrymme täcker inte det behov, som från
operativ synpunkt bedömts vara erforderligt, främst mot bakgrunden av att
det rör sig om importvaror. Det är därför synnerligen betydelsefullt, att nya
anläggningar — bl. a. de i revisorernas berättelse omtalade -—- snarast tillkommer.

Överbefälhavaren liksom försvarsgrenscheferna (bilagor A—C) finner det
vara angeläget, att den av revisorerna avslutningsvis föreslagna undersökningen
genomförs. Genom den utredning, som fortifikationsförvaltningen
föranstaltat om och i sitt yttrande över § 7 i riksdagens revisorers berättelse
redogjort för, torde förhållandena i erforderlig utsträckning komma att klarläggas.
Stockholm den 30 januari 1961.

På uppdrag av överbefälhavaren
C. GÖRANSSON

Chef för försvarsstaben

Kjell Nordström

Ärendet berett av Kapten B. Nilsson

Bilaga A

Yttrande från chefen för armén

Generalintendentens yttrande bifogas. (Bilaga a).

Chefen för armén har i övrigt intet att anföra. Stockholm den 23 januari
1961.

Bilaga a

Yttrande från generalintendenten

Utförandet av den tekniska konstruktionen hos lagringsanläggningen av
här ifrågavarande slag samt uppförandet av sådana anläggningar åligger helt
FortF medan ansvaret för driften åvilar den myndighet, som omhändertagit
anläggningen, sedan den av FortF förklarats färdig att tagas i bruk.

Utav de lagringsanläggningar, som omhänderhavas av KAIF, ha två utförts
enligt det patenterade systemet. Den ena av dessa anläggningar togs i
bruk under 1957 men förstördes genom explosion under sommaren 1958.

Beträffande den andra anläggningen kunna cisterna icke användas utan anläggningen
disponeras endast för lagring av oljor i fat i den speciella del
av anläggningen, som avsetts härför.

KAIF finner det synnerligen angeläget att ifrågavarande både anläggningar
iståndsättas med minsta möjliga tidsutdräkt och på mest ändamålsenliga
sätt. Med hänsyn till kravet på fullgod driftssäkerhet är det önskvärt att den
av revisorerna föreslagna undersökningen snarast kommer till stånd. Stockholm
den 16 januari 1961.

Bilaga B

Yttrande från chefen för marinen

CM har i ovannämnda ärende inhämtat MF yttrande, vilket bifogas i bilaga.
(Bilaga b).

CM ansluter sig till MF synpunkter och har i övrigt intet att anföra. Stockholm
den 17 januari 1961.

Bilaga b

Yttrande från marinförvaltningen

I marinens av kronan ägda cisternanläggningar är endast fem cisterner
byggda enligt plåt-betongsystemet. Fyra av cisternerna är utförda enligt
Sentabs (Skånska Cementgjuteriet AB) system och en cistern enligt Fortitikationsförvaltningens
system. Sentab-cisternerna är byggda omkring år
1940 och cisternen, som byggts enligt Fortifikationsförvaltningens system
var färdigställd år 1958. Cisternerna har under hela tiden lagrat eldningsoch
dieselbrännoljor.

I en av Sentabcisternerna upptäcktes för några år sedan en spricka i plåten
förorsakad av korrosion, som uppkommit på grund av vattensamling
mellan betongen och plåten. I övriga av Sentab byggda cisterner har vid uttagande
av prov av plåten i cisternerna icke konstaterats några korrosionsangrepp
eller tendenser till sådana. Uttagna prov kan emellertid icke med
säkerhet betraktas såsom representativa för hela cisternen.

I av Sentab byggda anläggningar efter åren 1951—52 har dränagesystemet
förbättrats och lämpligare betong använts. Anledningen till den
förbättrade konstruktionen får förmodas bero på vissa brister i den tidigare
konstruktionen.

Beträffande den cistern, som byggts enligt Fortifikationsförvaltningens
system och, som färdigställdes år 1958, har på grund av den korta tid, som
cisternen använts ännu icke tillräckliga erfarenheter vunnits för att kunna
avge något uttalande om byggnadskonstruktionens lämplighet sett mot bakgrunden
av konstaterade brister i nämnda konstruktion.

Ehuru byggnadsprincipen medför många fördelar råder på grund av svårigheter
att konstatera eventuell korrosion på utsidan av plåten en viss tveksamhet
om systemets lämplighet. Marinförvaltningen ansluter sig därför till
riksdagsrevisorernas förslag att systemets lämplighet i avseende på dess
praktiska användbarhet blir föremål för undersökning av härför tillkallad
opartisk expertis. Stockholm den 4 januari 1961.

Bilaga C

Yttrande frän chefen för flygvapnet

Chefen för flygvapnet har icke de tekniska förutsättningarna för att yttra
sig angående drivmedelsanläggningarnas ändamålsenliga utförande. Ej heller
föreligger några möjligheter att rätt bedöma förfarandet i patentfrågan.
Synpunkter kommer därför endast att avgivas betr. konsekvenserna för flyg -

vapnet på grund av förseningen i utbyggnaden från freds- och krigssynpunkt.

a) M. h. t. freds distributionen. Cisternanläggningar i det patenterade uttorandet
har för lagring av flygdrivmedel utförts dels vid vissa centralforråd
(FortF och REF), dels vid flygbaser med berghangarer (FortF).

Av dessa anläggningar är för närvarande endast en (REF Jönköping) användbar
och fr. o. m. juni 1960 ianspråktagen för lagring. Hittills har inga
olägenheter på grund av t. ex. otäthet kommit till flygvapnets kännedom i

fråga om denna anläggning. ,, .„I7T,.

Beträffande de av FortF uppförda centralförråden har vid ett förråd (CrD
Moheda) de för flygdrivmedel ianspråktagna lagringsdelarna förstörts vid
en explosion år 1958 medan det andra förrådet (CFD Taxinge) delvis till
följd av nämnda händelse — ännu icke kunnat tas i bruk.

Vad beträffar cisternanläggningarna vid de fem flottiljerna med berghangarer
har av olika anledningar ingen anläggning ännu kunnat tagas i
bruk. Vid en av dessa (F 18) har — på grund av vunna negativa erfarenheter
_ arbetet med plåtinklädnad av det utsprängda cisternutrymmet icke

påbörjats.

Från fredsdistributionssynpunkt har den försenade utbyggnaden av ovannämnda
cisternanläggningar inneburit betydande olägenheter för flygvapnet.
Avsaknaden av CFD Taxinge i distributionssystemet medför årliga merkostnader
för längre transportvägar. De försenade flottiljförråden har medfört
behov av provisoriska lösningar för att möta toppbelastningar. Detta
har i huvudsak kunnat ske endast genom att del av den förbanden tilldelade
transportmaterielen (järnvägstransport- och cisternvagnar) fått ställas upp
som buffertförråd. Detta har medfört ökade kostnader för förhyrning av
cisternvagnar. Drivmedelstjänsten har med sådana provisorier aven blivit
mera personalkrävande.

CFV förutsätter att — om tätning av nu byggda cisterner icke kan ske pa
sådant sätt, att risken för person- och materielskador vid ev. läckage helt
elimineras — åtgärder snarast vidtas för annan teknisk lösning av lagringsproblemet.
Den av flygledningen i annat sammanhang föreslagna andrade
utformningen av drivmedelsanläggningarna vid berghangarerna innebärande
uppförande av fristående cisterner i de utsprängda utrymmena, förefaller
därvid ge snabbaste och säkraste lösningen.

b) M. h. f. krigsdistributionen. Från operativ synpunkt innebär förseningen
av drivmedelsförrådens färdigställande — både betr. centralförråd och basförråd
— ett allvarligt hot mot flygvapnets drivmedelsberedskap i krig. Genom
att CFD Taxinge ännu ej bär kunnat tagas bruk är centralförrådsläget
i östra Mellansverige ej godtagbart.

Drivmedelsberedskapen inom östra Mellansverige — där relativt sett den
största drivmedelsförbrukningen kan förväntas i krig — försämras ytterligare
genom att tre av de fem bergbangarförråden om vardera 2 000 m3 icke
har kunnat färdigställas (F 8, F 16, F 18). Speciellt dåligt är läget på Södertörn
— med i krig försvårade kommunikationer — beträffande den låga
underhållssäkerhet som f. n. kan åstadkommas vid 1 ullinge. På västkusten

har Säve (Hisingen) ett motsvarande läge.

c) Sammanfattning. Från flygvapnets synpunkt är det ett fredsekonomiskt
och operativt krav att effektiva åtgärder vidtas för att förbättra drivmedelsförrådsläget.
Härvid bör den tekniska lösning väljas som med vederbörligt
beaktande av ekonomiska synpunkter — snabbast ger ett praktiskt
resultat i form av användbara förrådsanläggningar.

Flygförvaltningens synpunkter har inarbetats i detta yttrande. Stockholm
den 23 januari 1961.

Försvarets civilförvaltning

Den ifrågavarande uppfinningen gjordes i huvudsak 1''öre ikraftträdandet
den 1 januari 1950 av lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares
uppfinningar. Lagen ansågs därför icke tillämplig på uppfinningen. Kronans
rätt till densamma var under sådana förhållanden beroende av vad som i
sådant hänseende kunde avtalas med uppfinnarna. Dessa medgåvo, att kronan
erhöll rätt till uppfinningen under förutsättning att dem tillkommande
ersättning sknlle beräknas från den utgångspunkten, att uppfinningen vore
att hänföra till den kategori av uppfinningar, som avhandlas i 3 § andra
stycket av förut nämnda lag och att ersättningen från denna utgångspunkt
skulle bestämmas som om lagen vore tillämplig.

På uppfinningen beviljades den 21 februari 1952 svenska patentet nr
135 782. Definitivt avtal med uppfinnarna träffades av fortifikationsförvaltningen
den 19 februari 1954.

Genom att ersättningen bestämdes att utgå i form av royalty blev denna
beroende av den omfattning, i vilken uppfinningen kom att användas för anläggningar
av här ifrågavarande slag. I vilken omfattning uppfinningen skulle
användas torde bli beroende av en jämförelse mellan fördelar och nackdelar
hos anläggningar, där uppfinningen kom till användning med dem hos
anläggningar av annan typ.

För att kunna utnyttja patenterad uppfinning utan att göra intrång i patenthavarens
rätt fordras, där ej för särskilda fall annat föreskrives, dennes
medgivande. Patenthavaren har rätt till ersättning så snart hans uppfinning
utnyttjas och detta oberoende av om uppfinningen fungerar till belåtenhet
eller ej. Till undvikande av onödiga kostnader bör därför den som ämnar
utnyttja viss uppfinning först göra sig underrättad om dennas lämplighet
för avsett ändamål.

Såvitt framgår av hos civilförvaltningen förvarade handlingar hade, innan
fortifikationsförvaltningen fattade beslut om användning av uppfinningen
för kronans oljeanläggningar viss provanläggning byggts för kontroll av konstruktionens
lämplighet. Det torde ha varit först sedan denna anläggning
utfallit till belåtenhet, som uppfinningen kom till användning i större"skala.
De brister, som anläggningarna sedermera visat sig behäftade"med torde därför
icke utan vidare få antagas bero på någon brist i uppfinningen som sådan.
Detta bekräftas också av att från nämnden för ekonomisk försvarsberedskap
under hand uppgivits att av nämnden utförda anläggningar enligt
uppfinningen fungerat tillfredsställande.

Att en uppfinning icke fungerar på beräknat sätt kan ha många olika orsaker.
Icke minst det sätt, på vilket alstret enligt uppfinningen utförts, kan
här vara av stor betydelse. Att under sådana förhållanden göra uppfinnarens
rätt till ersättning såsom uppfinnare beroende av att ett alster, utfört enligt
uppfinningen, fungerar tillfredsställande synes icke rimligt, sedan utnyltjaren
en gång övertygats om att uppfinningen i sig själv är ändamålsenlig och
därför valt att i sin verksamhet utnyttja densamma. Däremot kan det vara
rimligt att för entreprenören innehålla en del av entreprenadsumman som
säkerhet för att under viss tid efter anläggningens färdigställande yppade
fel eller brister i arbetets utförande med avseende å såväl material som arbete
bli avhjälpta eller att fordra annan säkerhet härför.

Enligt civilförvaltningens mening är det emellertid angeläget att försöka
klarlägga vad som varit anledningen till de brister, som visat sig vidlåda
ifrågavarande anläggningar. Civilförvaltningen tillstyrker därför av revisorerna
föreslagna åtgärder.

.so

I detta ärendes handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och
förste byråsekreteraren De Geer, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet
Nilsson och byrådirektören Gasslander. Stockholm den 17 januari 1961.

RAGNAR LUNDBERG

Rolf De Geer Leczinsky

Fortifikationsförvaltningen

Riksdagens revisorer anför till eu början att det enligt 1947 års ÖB-plan
framlagda programmet för utbyggnad av drivmedelsanläggningar kostnadsberäknats
till 35 miljoner kronor, men att kostnaderna uppgått till 67 miljoner
kronor. I detta avseende får fortifikationsförvaltningen anföra följande.

Alla anläggningar, som medtagits i ÖB-planen har icke kommit till utförande
medan å andra sidan nya objekt tillkommit allteftersom planläggningen
reviderats. Den utbyggda volymen är något större än den i ÖB-planen
angivna. Åtgärderna har fortlöpande godkänts av Kungl. Maj:t.

ÖB-planen omfattade åren 1947—57 medan den angivna jämförelsesiffran
67 miljoner kronor avser budgetåren 1949/50—1960/61. Under den här
aktuella perioden har emellertid byggnadskostnadsindex oavbrutet stigit. Om
tidpunkten för kostnadsberäkningen (1/7 1946) tages till utgångspunkt (index
163,5 enheter) och kostnaderna 35 miljoner kronor fördelas jämnt på
utbyggnadsperioden 1950—1959, kommer beloppet 35 miljoner kronor att
motsvaras av cirka 54 miljoner kronor.

Vid den tidpunkt då planen fastställdes hade ämbetsverket ännu icke möjlighet
att överblicka konsekvenserna av atomvapnens verkan mot befästningar.
Senare forskning och studier bar resulterat i att kostnadskrävande
konstruktioner måst tillgripas. Dessa konstruktioner tillämpas numera vid
såväl nybyggnad som revidering av redan befintliga anläggningar.

Under den aktuella tiden har chefens för flygvapnet krav på distributionen
från anläggningarna betydligt ökat. Detta har varit betingat av övergång
till jetplan med därav följande stegrad bränsleförbrukning, som i sin
tur medfört att vissa anläggningar måste kompletteras. Kostnaderna för dessa
kompletterande distributionsanordningar är avsevärda.

Kraven på flygsäkerheten har medfört att filter, vattenavskiljare m. in.
efter hand har befunnits nödvändiga. Även detta har medfört betydande
kostnader liksom den förstärkning av säkerhetsanordningarna som efter
den s. k. Mohedaolyckan bedömts erforderliga.

Ovan berörda förhållanden förklarar att statsmakterna för tidsperioden
1949—1961 på framställning av fortifikationsförvaltningen anvisat 67 miljoner
kronor under kapitalbudgeten för Anordnande av vissa drivmedelsförråd.
De av revisorerna nämnda beloppen å 35 respektive 67 miljoner kronor
är inkommensurabla.

Revisorerna har gjort vissa uttalanden beträffande tekniska brister i den
metod, som kommit till användning vid ett antal anläggningar, och förordat
opartisk expertutredning angående bland annat systemets tillförlitlighet.
Fortifikationsförvaltningen, som redan anlitat utomstående expertis för
vissa frågor rörande dessa anläggningar, har den 5 januari 1961 uppdragit
åt professorn vid Tekniska högskolan i Stockholm F. K. G. Odqvist att så
snabbt ske kan undersöka lämpligheten av den av ämbetsverket använda
metoden. När utredningens resultat föreligger, ämnar förvaltningen på grund
av detta och övriga erfarenheter taga under omprövning, vilka åtgärder som
bör vidtagas för att befintliga anläggningar skall bli utnyttjade på bästa sätt.

I slutet av 1940-talet fanns endast en metod för utförande av motgjutna
cister. Den av revisorerna påtalade patenterade metoden var resultatet av en
strävan att åstadkomma en bland annat från konkurrenssynpunkt önskvärd
alternativ lösning. Revisorerna uttalar att en förutsättning för utnyttjande
av lagringsanläggningar av förevarande slag är »att de cisterner, i vilka
drivmedlen skola lagras hålla eu absolut täthet». Ett sådant tillstånd är
givetvis i hög grad önskvärt, men frågan torde stå öppen om absolut täthet
med något cisterns3rstem under alla förhållanden kan uppnås och bibehållas
under eu anläggnings hela livslängd. Givetvis måste varje svinn, även minimala
sådana, hållas under kontroll så att brand-, explosions- och hälsorisker
förebygges. Dessa problem och möjligheterna att bemästra dem torde komma
att ytterligare belysas genom den tidigare berörda expertutredningen. Beträffande
vidare vad revisorerna anmärkt rörande »bomma partier» och »genombränning
av tunn plåt» vill ämbetsverket redan nu anföra följande.

»Bomma partier» har på vissa ställen uppstått. Vid uttagning av plåtprover
på sådana ställen har därvid kunnat konstateras att avståndet mellan
plåten och den bakomliggande betongen uppgått till delar av mm. På baksidan
av plåten har på intet ställe rostangrepp konstaterats, beroende på att
betongens alkaliska beståndsdelar neutraliserat de bergssyror, som eventuellt
funnits i grundvattnet.

Vidkommande den påtalade genombränningen av plåten kan anföras att
ifrågavarande konstruktion innebär, att cisternplåten medelst kälsvets förbindes
med ett ramverk av minst 5 mm godstjocklek, varför någon risk för
genombränning vid fogarna icke torde förefinnas. Någon sådan har heller
icke vid hittills utförda expertundersökningar kunnat konstateras.

Sedan utformningen av det nya systemet i början av 1950-talet fastställts,
har nio anläggningar utförts för vilka licensavgift utgått, varav en utanför
ÖB-planen. Dessutom har anläggningar efter här ifrågavarande metoder utförts
av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Vid fortifikationsförvaltningens
anläggningar har i samtliga fall 3 mm plåt (6 mm i bottnarna)
kommit till användning. Två av dessa anläggningar har uppfyllts, varvad
i ett fall uppfyllningen föregicks av tätningsarbeten, medan den andra
anläggningen utan särskilda tätningsåtgärder har uppfyllts med oljor klass

III. Vid övriga anläggningar har uppfyllning ej skett beroende av nedan angivna
omständigheter.

Eu tredje större anläggning, som påbörjades i början av 1950-talet var i
september 1959 färdig att tagas i bruk efter en ingående täthetsprovning.
Emellertid hade i juli 1958 Mohedaolyckan inträffat och vid det omfattande
utredningsarbete som härefter följde, framkom, att anläggningens utformning
och installationer måtte revideras från säkerhetssynpunkt. Sprängämnesinspektionen
ville icke tillstyrka en uppfyllning av anläggningen innan
revideringsarhetet slutförts.

Under hösten 1960 påbörjades den planlagda säkerhetsrevideringen. Denna
torde taga eu lid av två år. Samtidigt har planerats att cisternerna skall
genomgå rostskyddsbehandling enligt eu av tidigare tillkallad expert (civilingenjör
Sabclström vid Stockholms hamnstyrelse) utarbetad metod. Sådan
behandling har gjorts på eu cistern, som under hösten 1960 uppfyllts med
vatten, och där sålunda täthetsprovning pågår, hittills med positivt resultat.

I revisorernas berättelse anges alt »förvaltningen påbörjat omfattande åtgärder
i syfte att dels befria cisternerna från rost, dels genom viss målningsbehandling
söka täta tankarna». Ämbetsverket vill härtill genmäla att inålningshchandlingen
endast avser korrosionsskydd och icke har till uppgift att
täta cisternerna. Som ovan framhållits var dessa hösten 1959 provade och
täta.

(J Hd). berättelse ang. statsverket år 1060. II

Vad beträffar det kommande arbetet på denna speciella anläggning har
detta kostnadsberäknats till 3 miljoner kronor, men härav faller endast 0,5
miljoner kronor på rostskyddsbehandlingen av cisternerna. Övriga arbeten
(2,5 miljoner kronor) är betingade av den ovan nämnda säkerhetsrevideringen.

Arbetena på anläggningen anstår i avvaktan på expertutredningens resultat.
Sammanfattningsvis kan om denna anläggning sägas att om icke Mohedaolyckan
inträffat med därav följande konsekvenser, skulle den ha uppfyllts
hösten 1959. Beträffande anläggningen ifråga har i ett tidigare skede
även andra oförutsedda svårigheter bidragit till en förlängning av arbetstiden.
Sålunda möttes man vid arbetena av dåligt berg, som nödvändiggjorde
förstärkningsarbeten. Rörinstallationsarbetena försenades till följd av entreprenörens
obestånd. Dessutom måste senare på grund av omdispositioner
helt ny rörinstallationsentreprenad verkställas.

De övriga fem anläggningarna som åsyftas i revisorernas framställning
avse mindre förråd (om 1 000—2 000 m3 storlek) i anslutning till vissa flygflottiljer.
I fyra av dessa är drivmedelsanläggningen förlagd i omedelbar anslutning
till berghangar och har av följande skäl icke tagits i bruk.

Utredningarna med anledning av Mohedaolyckan har visat att s. k. trycktankning
av flygplan med jetbensin i en berghangar innebär så stora riskinoment,
att sprängämnesinspektionen icke har velat rekommendera detta
förfaringssätt. Vid den tidpunkt, då planläggningen av berghangarernas utformning
ägde rum, använde sig flygvapnet ännu av MC 75 (s. k. flygfotogen).
Senare har emellertid övergång skett till det från explosionssynpunkt
farligare bränslet MC 77 (s. k. jetbensin). Detta är huvudanledningen till att
sprängämnesinspektionen ansett sig nödsakad revidera sin inställning till
utformningen av hangarer med därtill hörande bränsleförråd. Med anledning
härav har flygförvallningen tagit problemet under omprövning samt
under 1960 framlagt olika alternativ till lösning av frågan. Fortfikationsförvaltningen
utreder för närvarande alternativens konsekvenser. Den femte
anläggningen undergår för närvarande säkerhetsrevision på basis av erfarenheterna
från Mohedaolyckan. Anläggningarna vid hangarerna ha sålunda
icke kunnat uppfyllas på grund av de skärpta säkerhetskraven samt flygvapnets
övergång till ett mera explosivt bränsle.

Fortifikationsförvaltningen har under hand från försvarets civilförvaltning
inhämtat att frågan om patentavtalet med tre av fortifikationsförvaltningens
tjänstemän kommer att närmare behandlas av civilförvaltningen.
Här må endast erinras om att avtalet prövats och godkänts av Kungl. Maj :t.
Patentinnehavarna har i avgifter för fortifikationsförvaltningens anläggningar
uppburit sammanlagt cirka 30 000 kronor, varvid ingår avgift för en
anläggning utanför ÖB-planen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och Lans, den sistnämnde föredragande, byråcheferna Lidström och
Hesselblad samt tf. byråchefen Morin. Stockholm den 23 januari 1961.

B. WALLÉN

S. Lans

Gunnar Lindh

Statens sakrevision

I fortifikationsförvaltningens regi ha nio anläggningar utförts under den
senaste tioårsperioden med utnyttjande av det ifrågavarande patentet. Av

dessa anläggningar ha två tagits i bruk. En var dock uppfylld endast under
cirka ett års tid. Fem anläggningar, vilka äro utförda i anslutning till flygförband,
stå klara att fyllas upp, men detta bar hitintills icke skett. Anledningen
härtill är, att statens sprängämnesinspektion icke ansett sig kunna
rekommendera trycktankning i ort, då det gäller jetbensin av numera ifrågakommande
slag. Cisternerna i dessa fem anläggningar äro emellertid täthetsprovade
och slutbesiktigadc, varjämte entreprenörerna äro lösta från
sina kontraktsenliga åtaganden. I avvaktan på viss utredning angående tankningsförfarandet
in. m. hållas cisternerna torra genom uppvärmning för att
motverka kondens med åtföljande rostbildning. I ytterligare en anläggning
äro cisternerna färdigställda sedan nära fem år. Med anledning av den s. k.
Mohedaolyckan år 1958 har anläggningen emellertid icke tagits i bruk. Förenämnda
olycka har slutligen även haft till följd att byggnadsarbetet avbrutits
vid en anläggning, sedan utsprängning verkställts.

Med undantag för en anläggning, vilken projekterats inom fortifikationsförvaltningens
kasernbyrå, har befästningsbyrån svarat för projekteringen
av anläggningarna, under det att byggnadsbyrån genom sina byggnadsdistrikt
övervakat anläggningarnas utförande. Byggnadsbyrån har därjämte
utfört för VVS- och el-installationer in. in. erforderliga detaljritningar, träffat
avtal med entreprenörer, upphandlat erforderligt byggnadsmaterial samt
utanordnat medel. Sedvanlig byggnadskontroll bar utövats genom byggnadsdistrikten.
I vad avser kontrollen av utfört svetsningsarbete samt täthetsprovningarna
av cisternerna bar dock ett speciellt kontrollorgan anlitats,
nämligen Tekniska Röntgencentralen AB (TRC). Dess kontrollarbete har
bedrivits med s. k. vakuumlåda. Vid en anläggning har härutöver ultraljudpejling
av vattenytan i uppfyllda cisterner kommit till utförande. Vid den
sålunda verkställda kontrollen ha läckor i stort antal konstaterats, dels efter
avslutat svetsningsarbete, dels i samband med bakgjutning av cisternplåtarna
samt dels vid uppfyllning av cisternerna. I de fall, där sandblästring
av svetsfogar företagits, vilket skett i samband med aralditbehandling, ha
dessutom ytterligare ett antal läckor framkommit.

Då tiden icke medgivit en närmare granskning av samtliga anläggningar,
har sakrevisionen ansett sig böra begränsa sin undersökning till att avse
förhållandena vid den största anläggningen.

Vid denna anläggning igångsattes de förberedande sprängningsarbetena
redan hösten 1950. Den av förvaltningen ursprungligen beräknade anläggningskostnaden
å 5,6 milj. kronor har under årens lopp successivt stigit till
att för närvarande uppgå till 16,5 milj. kronor. I entreprenörens åtaganden
ingick bl. a. att svara för erforderlig svetsningskontroll och täthetsprovning,
vilket enligt överenskommelse mellan beställare och entreprenör uppdrogs
åt TRC. Enligt entreprenörens intentioner skulle kontrollen anordnas på
billigaste sätt. TRC:s personal har icke utfört en fortlöpande daglig kontroll
av själva svetsningsarbetet utan tillkallats med vissa intervaller. Vid kontrollen
konstaterades sammanlagt cirka 1 500 läckor, vilka successivt reparerades
genom förnyad svetsning under arbetets gång. Sedan samtliga läckageställen
vid förnyad provning befunnits täta, avslutades kontrolluppdraget i
mars 1957. Cisternerna ingingo i den slutbesiktning av byggnadsarbetena,
som ägde rum i oktober samma år.

I samband med kalibrering av cisternerna under vintern 1958 upptäcktes
emellertid vissa läckor, vilka gåva anledning till ytterligare tätningsarbeten.
Med anledning härav uppdrog fortifikationsförvaltningen åt TRC att utföra
ytterligare läckundersökning samt dessutom reparation och kontroll av
cisternerna. För utförande av erforderliga reparationsarbeten anlitade TRC
i sin tur eu underentreprenör samt i särskilt! ordning ett antal anläggnings -

arbetare. Läckagesökningen var mycket svår att göra och skilda metoder av
delvis oprövad art tillämpades. Den förenämnda ultraljudpejlingen gav det
bästa resultatet. Arbetet kunde avslutas i oktober 1959, då ytterligare inemot
430 läckor hade uppspårats och tätats. Läckorna fördelade sig å samtliga
cisterner med undantag för en, vilken var tät redan från början. Vid
den av TRC bedrivna kontrollen ha följaktligen över 1 900 läckor framkommit,
varjämte ett antal läckor kunnat konstateras vid den nyssnämnda sandblästringen.

Cisternerna ha emellertid även varit behäftade med andra tekniska svagheter.
Sålunda visade det sig, att vid bakgjutning förankringsbultarna i vissa
fall släppt från bergväggen, vilket haft besvärande följdverkningar och bland
annat föranlett utbyte "av plåtar och balkar. Det bör i detta sammanhang
uppmärksammas, att enligt ett inom befästningsbyrån år 1953 utarbetat förslag
till konstruktionsändringar för bergcisterner typ FortF i denna anläggning
övergång från 1 1/4" kilbultar till medelst enkelt gjutningsförfarande
ingjutna 1" släta bultar företagits i besparande syfte.

De omfattande och kostnadskrävande iståndsättningsarbeten, som enligt
riksdagens revisorers uttalande komma att fordra kapitalinvesteringar på
flera miljoner kronor, synas i sin helhet vara hänförbara till denna anläggning.
Av fortifikationsförvaltningens anslagsframställning för budgetåret
1961/62 framgår emellertid, att förvaltningen planlagt viss revidering av
anläggningen ur säkerhetssynpunkt med beaktande av erfarenheterna från
Mohedakatastrofen och att för dessa arbeten erfordrades ytterligare 2 milj.
kronor. Huruvida dessa arbeten ingå i de av statsrevisorerna angivna iståndsättningsarbetena
undandrager sig sakrevisionens bedömande. Hittills påvisbara
merkostnader för tätningsarbeten uppgå efter vad sakrevisionen
kunnat finna till minst 600 000 kronor och omfatta sandblästring och aralditbehandling
av svetsfogar samt läckagesökning och reparation. Härtill
kommer invändig målning av cisternerna till en beräknad kostnad av 500 000
kronor.

Som förklaring till den osedvanligt långa byggnadstiden samt den avsevärda
kostnadsökningen vid anläggningen kunna skilda orsaker anföras.
Härvid må bl. a. nämnas ändringar i projekteringen av säkerhets- och funktionsskäl,
utvidgning av anläggningen i dess helhet genom nytillkommande
objekt, tillkommande omfattande revideringsarbeten enligt ovan samt den
allmänna löne- och kostnadsutvecklingen under den gångna tioårsperioden.
Vissa tecken tyda dock på att byggnadsärendet var framförallt otillräckligt
förberett, när bygget igångsattes. Härigenom har under vissa tidsperioder
oklarhet rått beträffande viktiga och oundgängliga data, vilket försvårat för
arbetsledningen att driva arbetet på ett effektivt sätt. Vid upprepade tillfällen
har byggnadsdistriktet hänvänt sig till befästningsbyrån med begäran om
besked och ritningar gällande arbets- och rumsbeskrivningar till aktuella
byggnadsdelar samt ifråga om installationsarbeten av skilda slag. Därvid
har särskilt framhållits, att VVS-ritningar måste tillhandahållas i rätt tid,
om den uppgjorda arbetsplanen tidsmässigt skulle kunna följas. Under år
1957 utfärdade befästningsbyrån vidare direktiv, att samtliga oljeledningar
och slussventiler i rörorten under cisternerna skulle demonteras och rörsystemet
i sin helhet omläggas. Enligt uppgift skulle denna omläggning ha företagits
efter en av flygförvaltningen verkställd besiktning. Bristande samarbete
myndigheterna emellan på planeringsstadiet resulterade härigenom i
att rörinstallationskostnaden i det närmaste fördubblades. Vad gäller de förenämnda
förankringsbultarna, vilka i viss utsträckning släppte från bergväggen
vid bakgjutning av järnplåtarna, må nämnas att byggnadsbyrån efter

framställningar från byggnadsdistriktet förordade övergång till kambultar
för att få bättre angöring i berget. Befästningsbyrån fann emellertid icke
anledning frångå den föreskrivna standarden.

En eftersläpning i projekterings- och konstruktionsarbetet inverkar givetvis
menligt på ett byggnadsarbetes behöriga gång, men torde även vara av
betydelse ifråga om möjligheterna för myndigheten att för statsmakterna på
ett tidigt stadium anmäla rättvisande kostnadsberäkningar. Det synes därför
böra övervägas, huruvida handläggningen av byggnadsärenden inom fortifikationsförvaltningen
överhuvudtaget är anordnad på bästa och ändamålsenligaste
sätt. I detta sammanhang må uppmärksammas den till synes omständliga
ärendegången för detalj ritningar. Genom att den projekterande instansen
icke inom sig har tillgång till expertis för att utforma installationsritningar
för el och VVS samt inom de rör- och oljetekniska områdena i
övrigt, måste huvudritningar och arbetsprogram i en första omgång överlämnas
till byggnadsbyrån, som har tillgång till sådan sakkunskap. Sedan
erforderliga konstruktionsritningar utförts, återgå samtliga handlingar till
befästningsbyrån för förnyad handläggning. Efter fastställelse av ritningarna
överlämnas ärendet åter till byggnadsbyrån för upphandling in. in. Det
tillämpade förfarandet synes innebära en icke önskvärd ansvarsfördelning
vad gäller drivandet av projekteringsarbetet.

Enligt vad sakrevisionen inhämtat har vid en av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap utförd anläggning, där samma system för cisternbyggnad
tillämpats, läckaget varit väsentligt större, trots att den tekniska
kontrollen utförts av TRC på direkt uppdrag av nämnden. Kontrollen insattes
här på ett tidigare stadium och var till sin funktion väsentligen utökad.
Av vissa inom TRC framtagna relationstal avseende läckagefrekvensen
vid de båda anläggningarna framgår, att det specifika läckaget per ytenhet
i genomsnitt utgör 0,582 vid fortifikationsförvaltningens anläggning
mot 0,844 vid riksnämndens.

Av vad sålunda anförts framgår, att ett praktiskt utnyttjande av ifrågavarande
patent tydligen är förenat med mycket stora vanskligheter. Orsaken
härtill torde i första hand vara, att alltför tunn järnplåt kommit till användning.
Föreskriven kälsvetsning synes med ett a-mått om 3 mm icke
vara möjlig att utföra vid en plåttjocklek av endast 3 mm. I själva verket
blir då a-måttet cirka 2 mm. Detta gör att svetssömmarna bli underdimensionerade
och därigenom mindre motståndskraftiga mot de dragpåkänningar,
som uppstå vid bakgjutningen, då plåtarna försättas under membranspänning.
Att de likväl hållit i den utsträckning de gjort är beroende på att svelsgodsets
hållfasthet är högre än grundmaterialets i detta fall. Plåtens underdimensionering
medför vidare, att dålig värmebalans erhålles vid svetsning
av plåten vid ramkonstruktionen. För att undvika att plåten värmes för
mycket under svetsningsarbetet och därigenom bringas att smälta, ligger det
därför nära till hands, att svetsarbetaren i stället koncentrerar värmen på
de i ramkonstruktionen ingående U-balkarna. Järnplåtarna kunna härigenom
på vissa partier bli ofullständigt uppvärmda med otillräcklig vällning
till följd. På så sätt uppstå bindfel i svetssömmen. Som regel utgjordes läckaget
av dylika bindfel, d. v. s. läckorna lågo merendels mellan svets och
plåt.

Beträffande licensavgifterna må framhållas, att patenträttsinnehavarnas
rätt till licensavgifter enligt avtalet maximerats till 200 000 kronor men att
till dessa hittills utbetalats endast ett belopp av cirka 03 000 kronor, varav
något över 29 000 kronor hänföra sig till av forlifikationsförvaltningen utförda
anläggningar och återstoden till riksnämndens.

Under hand har sakrevisionen slutligen erfarit, att fortifikationsförvaltningen
redan tillkallat en teknisk expert för att verkställa av riksdagens revisorer
föreslagen undersökning.

I detta ärendes avgörande ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Cardelius, Lundgren, Gustafsson och Aste.

Särskild föredragande förste revisor Grönlund. I övrigt närvarande undertecknad
tf. kanslichef och byrådirektör Sjövall. Stockholm den 16 januari
1961.

K.-G. LJUNGDAHL

Stig Granström

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

Den ifrågavarande bergcisterntypen, kallad Fort-typen, har kommit till användning
vid sammanlagt tre inom riksnämndens verksamhetsområde utförda
bergcisternanläggningar. Av anläggningarna äro två helt statsfinansierade,
varav den ena till hela volymen är utförd enligt Fort-typen och den
andra endast till ungefär 1/3 av volymen. Båda anläggningarna ha utförts
i riksnämndens regi och förvaltas av nämnden. Den förstnämnda anläggningen
har varit i bruk sedan mitten av år 1960; den sistnämnda färdigställdes
i mitten av år 1959. Den tredje i sammanhanget åsyftade anläggningen,
vilkens cisternvolym likaledes till ungefär 1/3 är konstruerad enligt den
s. k. Fort-typen, har utförts i kommunal regi med statsbidrag enligt kungörelsen
den 20 februari 1948 angående statsbidrag till uppförande av bombsäkra
cisternanläggningar för flytande bränslen (nr 73). Denna anläggning
togs i bruk i början av år 1957.

Valet av Fort-cisterntypen har i samtliga fall varit betingat av att ''säd anbudsförhandlingarna
och i samband därmed gjorda utredningar lägre pris
offererats för denna typ jämförd med andra ifrågasatta cisterntyper. Vid utförandet
av anläggningarna ha vissa ändringar och kompletteringar av byggnadsteknisk
natur vidtagits, bl. a. i syfte att förbättra driftssäkerheten hos
cisterntypen ifråga.

De tre inom riksnämndens verksamhetsområde med Fort-cisterner utförda
olj elagringsanläggningarna ha samtliga kunnat tagas i bruk omedelbart
vid färdigställandet och ha därefter kontinuerligt kunnat utnyttjas för oljelagring.
Läckage har förekommit i två av de inalles 28 enheterna av Fortcisterntyp.
I båda fallen ha läckagen varit av ringa omfattning och har i ett
fall, som uppträtt i den ena av de i riksnämndens regi byggda anläggningarna,
kunnat avhjälpas med relativt enkla medel. I det andra fallet bär läckaget
framkommit i början av januari månad d. å. Läckaget är av ringa omfattning
— hittills ca en liter olja per timme. Detta läckage, som förekommer
i den ovannämnda med statsbidrag utförda anläggningen, hålles under
observation och kommer att avhjälpas, då cisternenheten blivit tömd på sitt
innehåll.

Detta ärende har avgjorts av undertecknad Qvistgaard efter föredragning
av byrådirektören Danielson. Stockholm den 30 januari 1961.

H. QVISTGAARD

N-G. Danielson

§ 8 Redovisningen av vissa inkomstmedel
Fortifikationsförvaltningen

Ämbetsverket vill till en början beträffande eventuell borttransport av
stenmassor framhålla, att det är av största vikt för en befästnings skyddsfunktion
att lämpliga åtgärder vidtages för att försvåra en anfallandes möjligheter
att fastställa anläggningens läge. Tidigare placerades ofta av ekonomiska
skäl stentippar nära anläggningarna. Kostnaderna för en effektiv
maskering av dessa tippar blev emellertid i allmänhet lika höga som eller
högre än de inbesparade transportkostnaderna. I många fall visade det sig
över huvud taget icke möjligt att maskera stenmassorna.

Det är numera ett primärt fortifikatoriskt krav att massorna föres bort.
Denna borttransport är ett led i anläggningens utbyggnad, liksom återställandet
av terrängen, maskeringsåtgärder i övrigt m. in.

Borttransporten av sten kan antingen ingå i entreprenaden eller ock ske
genom en eventuell köpares försorg.

Väljes alternativet med försäljning måste garanti erhållas, att massorna
avlägsnas från anläggningen i samband med utlastningen från sprängningen
och icke lägges upp i anslutning till anläggningen någon längre tid. Försäljning
av krossprodukter har sedan 1955 ägt rum endast från två anläggningar.
Anledningarna härtill var huvudsakligen att kostnaderna för bortförandet
beräknades bliva betydande (cirka 800 000 kronor). Då det vid den
aktuella tidpunkten bedömdes att köpare till krossprodukterna stod att finna,
valdes det förfarande, som beräknades bliva för kronan billigast, nämligen
uppkrossning och försäljning av stenen genom kronans försorg. Bruttoinkomsten
uppgick till cirka 1 365 000 kronor. Revisorerna har under framhållande
av beloppets storlek föreslagit, att inkomsten i samband med försäljningar
av berörd art skall tillgodoföras vederbörlig kapitalfonds inkomstsida.

Ämbetsverket vill till förtydligande härutinnan anföra, att nettoinkomsten
av dessa försäljningar beräknas uppgå till sammanlagt endast cirka 10 000
kronor, sedan samtliga kostnader för framställningen av krossprodukterna
avräknats. Under förutsättning att sprängstenen skulle betraktas som skrot
enligt 2 § 1 mom. 1 st. i Ivungl. Maj :ts bestämmelser av den 1 juli 1946 angående
disposition av köpeskillingar, som inflyta vid försäljning av viss staten
tillhörig egendom in. in. och sålunda nettoinkomsten redovisas på inkomsttitel,
skulle endast ett belopp av 10 000 kronor redovisas i denna ordning.

Av ifrågavarande bruttoinkomst, cirka 1,3 miljoner kronor, har på sätt
revisorerna anfört, cirka 0,5 miljoner kronor krediterats titel 89031, Vissa
ammunitionsförråd, samt cirka 0,8 miljoner kronor titel 94701, befästningsbyråns
byråkostnader. Å byråkostnadstitlarna förefintliga medel tages i anspråk
för täckande av administrationskostnader, bland annat avlöning av
sakanslagsavlönad personal in. m

I anslutning till vad revisorerna uttalat i detta sammanhang får fortifikationsförvaltningen
anföra, att de cirka 800 000 kronor, som genom ett verksbeslut
den 24 maj 1958 omfördes till befästningsbyråns administrationstitel
94701 — formellt sett — först borde ha tillförts anslaget för vederbörlig anläggning
och därifrån borde erforderliga medel ha tillförts titeln för administration
in. in. enligt ordinarie arbetsrutin.

Enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning är sprängsten att hänföra
till samma materielkategori som det skrot, vilket uppkommer vid rivning av
hus i samband med nybyggnad (§ 2, 1 mom. 2 st. i ovannämnda föreskrifter).
Stenmassorna måste, om köpare icke funnits, i föreliggande fall ha

förts bort med därav följande höga transportkostnader. Dessa transportkostnader
skulle ha belastat byggnadsanslaget. Därest icke försäljningsbeloppen
tillföres nämnda anslag fördyras anläggningen med motsvarande belopp och
slutkostnaden blir missvisande.

Vanligen ingår i entreprenadavtalen skyldighet för entreprenören att bortföra
stenen och eventuella kostnader härför inräknas i entreprenadsumman.
Det bör tilläggas att anläggningarna i regel är belägna på otillgängliga och
från större orter avlägsna platser.

I handläggningen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade
Wallén och Lans, den sistnämnde föredragande, byråcheferna Lidström,
Höijer, Lindholm och Hesselblad samt tf. byråchefen Morin. Stockholm den
27 januari 1961.

B. WALLÉN

S. Lans

Gunnar Lindh

Riksräkenskapsverket

Revisorerna ha inhämtat, att inkomsterna på försäljning av bergmassor,
som uppkommit i samband med utsprängningen av vissa bergrumsanläggningar,
under de fem senaste budgetåren uppgått till i runt tal 1,3 milj. kronor.
De influtna medlen ha krediterats vissa redovisningstitlar avseende för
anläggningarna anvisade anslag. Det tillämpade förfaringssättet innebär enligt
revisorerna, att fortifikationsförvaltningen kunnat disponera ifrågavarande
medel för utgifter utöver av Kungl. Maj :t och riksdagen för vederbörande
byggnadsföretag fastställd kostnadsram.

Av den av revisorerna åberopade tablån utvisande inkomstmedlens art och
omfattning synes framgå att det försålda stenmaterialet i det närmaste helt
består av bearbetade stenmassor. Då de med bearbetningen förenade kostnaderna
bestritts av för ifrågavarande byggnadsarbeten anvisade anslag, utgör
det belopp som i realiteten kommit byggnadsanslagen till godo det av revisorerna
angivna bruttobeloppet efter avdrag av kostnaderna för bearbetningen.
Det härvid framkomna överskottet kan antagas vara relativt ringa.
De av revisorerna från fortifikationsförvaltningen inhämtade uppgifterna
angående handhavandet av ifrågavarande arbeten ge vid handen, att de vid
utsprängning uppkomna bergmassorna -— i den mån så är erforderligt och
möjligt — tillvaratagas för egna anläggningsarbeten eller eljest på ett eller
annat sätt komma byggnadsverksamheten till godo, bl. a. genom att utnjdtjas
för uppläggning av skyddsvallar, för om- och utbyggnad av tillfartsvägar,
planer m. m. samt såsom fyllnadsmaterial vid kronans arbetsplatser. Det
kan ifrågasättas, om icke här angiven princip för dispositionen av tillvarataget
stenmaterial jämväl bör tillämpas ifråga om inkomster, som uppkomma
vid försäljning av stenmaterial, på så sätt att dessa tillgodoföras de för
byggnadsarbetena anvisade medlen.

Fortifikationsförvaltningen har ansett, att ifrågavarande medelsdispositioner
skett i överensstämmelse med stadgandet i 2 § 1 mom. andra stycket
i av Kungl. Maj :t år 1946 utfärdade föreskrifter angående disposition av köpeskillingar
som inflyta vid försäljning av viss staten tillhörig egendom
m. m. Revisorerna äro för sin del av den uppfattningen, att i förevarande
fall 1 § 1 mom. av nämnda bokföringsföreskrifter i stället bort tillämpas,
d. v. s. att inkomsterna bort tillgodoföras den på investeringsstaten för försvarets
fastighetsfond uppförda titeln Övriga kapitalmedel.

Enligt riksräkenskapsverkets mening är icke något av de sålunda åberopade
stadgandena i Kungl. Maj:ts år 1946 meddelade föreskrifter tillämpligt
i förevarande fall. Föreskrifterna innehålla ej heller i övrigt några bestämmelser
beträffande dispositionen av köpeskilling vid sådan försäljning, varom
här är fråga. Såsom riksräkenskapsverket förut framhållit synes emellertid
ur sakliga synpunkter kunna hävdas att det av fortifikationsförvaltningen
tillämpade sättet för inkomstmedlens redovisning är godtagbart.
Riksräkenskapsverket vill för sin del förorda att bestämmelser meddelas av
innebörd, att sådana inkomster, varom här är fråga, skola tillföras de för
arbetena anvisade anslagsmedlen.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråchefen
Ehnbom samt tillförordnade byråcheferna Walck och Säfström deltagit.
Stockholm den 19 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Arvid Stenström
Föredragande

§ 9 Till viss befattningshavare utgående traktamentsförmåner m. m.
Försvarets civilförvaltning

Civilförvaltningen vill till en början lämna en mera allmän redogörelse för
civilförvaltningens erfarenheter rörande tillämpningen av de av revisorerna
berörda bestämmelserna om stationeringsort och därmed sammanhängande
spörsmål.

Bestämmelserna om stationeringsort i 7 § A tilläggsbestämmelserna till statens
allmänna avlöningsreglemente ha sin betydelse främst för bestämmande
av en tjänstemans lön, vilken utgår enligt den ortsgrupp, vartill vederbörandes
stationeringsort är hänförd, men även indirekt för bestämmande av
tjänstemannens tjänsteställe och därmed för frågan om tjänstemannens rätt
till traktamente.

Civilförvaltningen har haft anledning att redan i skrivelse till revisorerna
10 mars 1954 — såsom svar på en av revisorerna då gjord enkät rörande
tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar — beröra ämbetsverkets
erfarenheter av bl. a. de nyssnämnda bestämmelserna om stationeringsort.
Civilförvaltningen framhöll därvid, att bestämmelserna i deras dåvarande
utformning voro behäftade med vissa brister och oklarheter, vilket närmare
belystes med olika exempel. De anmärkta förhållandena äro numera i stort
sett avhjälpta med utfärdandet av bl. a. kungörelsen 4 juni 1954, nr 383, om
ändring i 7 § A tilläggsbestämmelserna till statens avlöningsreglemente. I
anslutning härtill utfärdades — likaledes efter av civilförvaltningen i sin
förenämnda skrivelse 10 mars 1954 gjorda påpekanden — genom kungörelsen
4 juni 1954, nr 376, vissa ändringar i 1 § 2 mom. tilläggsbestämmelserna
till allmänna resereglementel, syftande till en bättre överensstämmelse mellan
där meddelade bestämmelser om tjänsteställe och de nyssnämnda bestämmelserna
om stationeringsort. Under det att tidigare en tjänstemans
tjänsteställe i vissa lägen — särskilt vid de inom försvaret ofta förekommande
kommenderingarna till skolor och kurser — kunde vara beläget utom
hans stationeringsort, genomfördes genom kungörelsen 1954: 376 (1 § 2

inom. första stycket) den principen, att en tjänsteman alltid har tjänsteställe
inom samma ort, som för honom utgör stationeringsort.

Även med bestämmelsernas tidigare utformning uppstod naturligen icke
några problem att bestämma tjänstemannens tjänsteställe och därmed hans
rätt till traktamente i sådana fall — och dessa äro det stora flertalet — där
vederbörande har sin arbetsplats inom stationeringsorten och där fullgör sin
ordinarie tjänstgöring. Om en tjänsteman befordras eller förflyttas till tjänst
å annan ort, följer redan av 7 § A andra stycket tilläggsbestämmelserna till
statens allmänna avlöningsreglemente, vilket författningsrum ej undergått
någon förändring, att denna ort, där alltså den nya tjänsten är placerad och
han sålunda har sitt tjänsteställe — automatiskt — blir att anse såsom
tjänstemannens stationeringsort. Den nyssnämnda principen fick främst sin
betydelse för det fall, att tjänsteman förordnades, vid försvaret även kommenderades,
att å annan ort än stationeringsorten uppehålla tjänst eller eljest
fullgöra tjänstgöring. I sådant läge skall enligt 7 § A fjärde stycket tillläggsbestämmelserna
till statens allmänna avlöningsreglemente, i lydelse
enligt kungörelsen 1954: 383, stationeringsorten bibehållas, såvida icke vederbörande
myndighet beslutar, att förstnämnda ort skall vara stationeringsort.
I överensstämmelse med den angivna principen föreskrives i 1 § 2 mom.
första stycket tilläggsbestämmelserna till allmänna resereglementet, i lydelse
enligt kungörelsen 1954: 376, att den förordnade tjänstemannen, därest beslut
ej meddelats om hans omstationering, skall vara bibehållen vid tidigare
tjänsteställe.

Regeln att stationeringsort och tjänsteställe städse skola följas åt, har
självfallet underlättat tillämpningen. Den myndighet, som har att meddela
beslut om ändring av stationeringsort, ställes dock ofta inför svåra och ömtåliga
avgöranden. Såsom ledtråd har myndigheten därvid endast bestämmelsen
i 7 § A sista stycket tilläggsbestämmelserna till statens allmänna avlöningsreglemente,
att'' myndigheten vid prövning av fråga om ändring av
stationeringsort har att beakta ej blott, att statsverkets ekonomiska intressen
behörigen tillgodoses utan även att tjänstemannen ej oskäligt betungas
genom ändring av stationeringsorten.

Civilförvaltningen har kunnat konstatera, att myndigheterna ofta underlåta
att meddela beslut om ändrad stationeringsort, oaktat förutsättningar
härför borde föreligga. Detta kan t. o. in. hava berott på förbiseende eller
glömska, bl. a. i vissa fall av kommenderingar av rätt lång varaktighet av
tjänstemän mellan Stockholm och olika i närheten av Stockholm belägna förband
eller tvärtom. Detta bär t. o. m. någon gång medfört utbetalningar av
traktamenten, då sådana merkostnader, som traktamentet avser att täcka
överhuvudtaget ej förelegat. Ett betydelsefullt steg för undvikande av dylika
missförhållanden har tagits av chefen för armén, som genom arméorder 16
oktober 1959, nr 613, fastställt vissa riktlinjer för kommendering och stalionering
till staber, skolor och utbildningsanstalter (TLD s. 323). De bestämda
regler för omstationering, som där uppställas, ha visat sig betydligt
underlätta tillämpningen. Önskvärt vore, att även vid övriga försvarsgrenar
motsvarande bestämmelser utfärdades.

Såsom ett allmänt omdöme om gällande bestämmelser om stationeringsort
och tjänsteställe vill civilförvaltningen uttala, att desamma ej äro så klara
och entydiga som vore önskvärt, särskilt genom att bestämmelserna finnas
meddelade i två olika författningar och ej kunna tolkas utan tillgång till
båda. Det må därvid erinras, att civilförvaltningen i sin inledningsvis berörda
skrivelse till revisorerna 10 mars 1954 framkastade den tanken, att
sedan tjänstestället och ej stationeringsorten, såsom före det nuvarande
resereglementets tillkomst, blivit avgörande för rätten till traktamente, det

i och för sig skulle ligga nära till hands, att även andra förmåner, som anknytas
till begreppet stationeringsort (lön etc.), skulle kunna göras avliängiga
av begreppet tjänsteställe, varigenom stationeringsortsbegreppet
skulle kunna utgå ur avlöningsförfatlningarna. Det må framhållas, att i gällande
kollektivavtal begreppet stationeringsort ej förekommer utan bestämmes
lönen för vederbörande efter ortsgruppen för den kommun, där arbetsplatsen
är belägen. Såsom civilförvaltningen anförde i skrivelsen till revisorerna
borde denna fråga vara förtjänt av ett närmare övervägande.

Beträffande det av revisorerna nu aktualiserade fallet rör detsamma en
tjänsteman, som i direkt följd med tidigare tjänstgöring vid fortifikationsförvaltningen
förordnats att uppehålla en befattning såsom chefskontrollant
vid sagda ämbetsverks Musköavdelning. Annat framgår ej av revisorernas
uttalande än att tjänstgöringen å Muskö skulle för tjänstemannen sträcka
sig över ett flertal år utan att därmed vara förenad någon tjänstgöring vid
fortifikationsförvaltningen i Stockholm. Oavsett om tjänstgöringen i det aktuella
fallet är att betrakta som en befordran —- förflyttning till tjänst på
annan ort, vilket skall medföra byte av stationeringsort, eller såsom ett förordnande,
där fortifikationsförvaltningen kan meddela beslut om stationeringsort
efter omständigheterna i fallet, synes det civilförvaltningen uppenbart,
att tjänstemannens bosättning inom Västerhaninge kommun bort föranleda
till att denna kommun fastställts såsom stationeringsort för vederbörande
samt att arbetsplatsen på Muskö förklarats utgöra dennes tjänsteställe.
Härigenom skulle lön till vederbörande ha utgått enligt ortsgrupp 4.
Däremot hade tjänstemannen ej varit berättigad uppbära traktamente, då
tjänstgöringen på Muskö ägt rum på hans tjänsteställe.

Även om fortifikationsförvaltningens ifrågavarande beslut måhända icke,
såsom revisorerna uttalat, kan sägas ha fattats i strid mot de aktuella bestämmelserna
i statens allmänna avlöningsreglemente och tilläggsbestämmelserna
till reglementet, anser civilförvaltningen likväl, att sagda beslut
icke står i god överensstämmelse med samma bestämmelsers anda och mening.
Det lärer få ankomma på riksräkenskapsverket såsom vederbörlig
revisionsmyndighet i förevarande fall, att taga ställning till frågan, om och
i vad mån fortifikationsförvaltningens beslut bör bli föremål för revisionell
åtgärd.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och förste
byråsekreteraren Wihlborg, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden
Insulander och Engdahl. Stockholm den 20 januari 1961.

RAGNAR LUNDBERG

Nils Wihlborg

B. Hauschildt

Fortifikationsförvaltningen

De föreskrifter angående stationeringsort, som låg till grund för fortifikationsförvaltningens
ifrågavarande beslut den 27 maj 1955, den 30 september
1955 och den 3 augusti 1959, var de av riksdagens revisorer åberopade
föreskrifterna i 9 §, 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente och
i 7 § tilläggsbestämmelserna till nämnda reglemente. Enligt det förstnämnda
författningsrummet tillkom det fortifikationsförvaltningen att bestämma
stationeringsorlen med iakttagande av de närmare föreskrifter, som meddelats
i tilläggsbestämmelserna. Det må framhållas, att föreskrifterna delvis

är kortfattade och i viss utsträckning medgiver skälighetsprövning. Tillgängliga
förarbeten beträffande ifrågavarande bestämmelser till ledning vid
tolkning av desamma saknas i stort sett.

Sedan 1953 års riksdag fattat principbeslut angående utflyttning av Stockholms
örlogsbas till Muskö, medgav Kungl. Maj :t efter därom av fortifikationsförvaltningen
gjord framställning genom brev den 27 juli 1954, att inom
fortifikationsförvaltningen finge vid sidan av den ordinarie byråindelningen
tills vidare finnas inrättad en särskild avdelning med av ämbetsverket föreslagen
sammansättning för arbetsuppgifter i amband med örlogsbasens utflyttning
till Muskö. Ledningen av de byggnadsarbeten, som vid denna tid
redan pågick på Muskö och närliggande platser i Stockholms södra skärgård,
omhänderhades av byggnadsdistrikt H 3 inom ämbetsverkets dåvarande
byggnadsbyrå. I början av år 1955 beslöt emellertid ämbetsverket, att den
med stöd av nyssnämnda Kungl. Maj:ts beslut inrättade s. k. Musköavdelningen
inom fortifikationsförvaltningen skulle övertaga ledningen av de
ovannämnda byggnadsarbetena. Den egentliga utbyggnaden på Muskö hade
vid denna tid ännu icke kommit igång, då varken 1954 eller 1955 års riksdagar
anslagit några medel av betydenhet till utbyggnaden av anläggningen
på Muskö. När därför kontrollantpersonal under våren 1955 skulle anställas,
förelåg stor osäkerhet rörande den omfattning, som byggnadsarbetena
på Muskö skulle få. Samtidigt förelåg emellertid behov att i stor utsträckning
kunna disponera chefskontrollanten vid Musköavdelningen för det omfattande
utredningsarbete, som måste ske vid avdelningens kontor i Stockholm.
Sådant behov bar därefter fortlöpande förelegat, ehuru möjligheterna
att tillgodose detsamma blivit mindre till följd av att byggnadsarbetena ökat
i omfattning. I chefskontrollantens åligganden ingå jämväl — förutom kontrollantverksamheten
på arbetsplatserna — samråd och underhandlingar med
olika organ inom fortifikationsförvaltningen och med andra myndigheter i
Stockholm. När ifrågavarande chefskontrollant, som i egenskap av byggnadskontrollant
vid byggnadsdistrikt H 3 inom byggnadsbyrån såsom stationeringsort
hade ort tillhörande ortsgrupp 4, anställdes vid Musköavdelningen,
föreslog dess chef därför Stockholm såsom stationeringsort för chefskontrollanten.
Vid prövning den 27 maj 1955 av stationeringsort, som det enligt
7 § tilläggsbestämmelserna i avlöningsreglementet tillkom fortifikationsförvaltningen
att göra i samband med anställandet av chefskontrollanlen,
ansåg ämbetsverket med hänsyn till ovan nämnda förhållanden skäl föreligga
att beslämma Stockholm såsom stationeringsort. Det må i detta sammanhang
nämnas, att anställningstiden var begränsad vid chefskontrollantens
anställning vid Musköavdelningen. En ändring av stationeringsorten
för denne ansågs ej heller böra ske i samband med senare beslut rörande
chefskontrollantens anställningsvillkor vid Musköavdelningen.

Jämväl för övriga befattningshavare vid Musköavdelningen bestämdes
Stockholm såsom stationeringsort i samband med deras anställning vid avdelningen.
Ämbetsverket bär nämligen ansett, att gällande föreskrifter rörande
stationeringsort medgiver myndigheterna att smidigt kunna anpassa
sig efter i varje särskilt fall föreliggande förhållanden, då fråga blir om
eventuell förändring av stationeringsort vid förordnanden. Vid avgörande av
fråga om sådan förändring har enligt 7 § A 1 mom. sista stycket i tilläggsbestämmelserna
till avlöningsreglementet myndighet nämligen att beakta ej
blott, att statsverkets ekonomiska intressen behörigen tillgodoses utan även
tjänstemannen ej oskäligt betungas.

Vid en bedömning av fortifikationsförvaltningens beslut rörande stalioneringsorten
för chefskontrollanten bör därjämte beaktas den jämväl vid

ifrågavarande tidpunkt rådande bristen på kvalificerad teknisk personal och
de anställningsvillkor, som å den allmänna arbetsmarknaden kan erbjudas
sådan personal.

Med stöd av det ovan anförda anser sig fortifikationsförvaltningen ha
stöd för den uppfattningen, att ämbetsverkets beslut att fastställa Stockholm
såsom stationeringsort för ifrågavarande chefskontrollant icke skett i strid
mot ovan nämnda föreskrifter i statens allmänna avlöningsreglemente och
tilläggsbestämmelserna till reglementet.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade
Wallén och Morin, den senare föredragande, byråcheferna Lidström, Höijer,
Lindholm och Hesselblad samt tjf. byråchefen Ryberg. Stockholm den 28
januari 1961.

B. WALLÉN

Stig-Eric Morin

Th. Lundgren

Riksräkenskapsverket

Med anledning härav får riksräkenskapsverket meddela, att ämbetsverkets
revision framställt revisionsanmärkning i fråga om till ifrågavarande
befattningshavare utgivna löne- och traktamentsförmåner.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråchefen
Ehnbom samt tillförordnade byråcheferna Walck och Säfström deltagit.
Stockholm den 19 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Arvid Stenström
Föredragande

§ 10 Till viss kontrollpersonal inom försvaret utgående
särskilda förmåner

Försvarets civilförvaltning

Enligt inhämtade uppgifter från armétyg-, marin- och flygförvaltningarna
utgå förmåner, om vilka här är fråga, endast till i Bofors tjänstgörande kontrollpersonal
och där allenast till ett mindre antal tjänstemän. För närvarande
inneha marinförvaltningens kontrollofficer och två förvaltare från
detta ämbetsverk samt flygförvaltningens chefskontrollant fria bostäder,
medan eu ingenjör och ett ingenjörbiträde från förstnämnda myndighet
och ett ingenjörbiträde från flygförvaltningen åtnjuta hyresbidrag, ingenjören
med 100 kr. och de två ingenjörbiträdena med 50 kr. för månad.
Fr. o. m. 1 januari 1961 utgå förmåner av åsyftat slag icke längre till armétygförvaltningens
kontrollpersonal.

I skrivelse 8 februari 1956 till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående arvoden till militära och civilmilitära kontrollanter vid
försvarsgrensförvaltningarna m. m. har civilförvaltningen i det avsnitt av

skrivelsen, som gällde kontrollanter i Bofors, bl. a. anfört, att ämbetsverket
förutsatte, att förvaltningsarvoden framdeles icke skulle utgå till försvarsgrensförvaltningarnas
kontrollanter i Bofors, medan ämbetsverket icke
ville motsätta sig, att vederbörande utan särskilt löneavdrag medgåves bibehålla
den rätt till fri bostad, som enligt gällande bestämmelser sedan ett 50-tal år tillbaka tillhandahölles av A/B Bofors. Därigenom syntes vederbörande
erhålla en fullt tillfredsställande kompensation för det merarbete och
det högre ansvar, som vore förenat med kommendering såsom kontrollofficer
i Bofors. .

Sistnämnda uttalande torde få ses som ett uttryck för civilförvaltningens
uppfattning, att kontrollpersonalen på något sätt borde kompenseras för det
med kontrollantskapet förenade merarbetet och större ansvaret.

Civilförvaltningen delar emellertid riksdagsrevisorernas uppfattning, att
här ifrågavarande förmåner kunna te sig mindre lämpliga. Förmånerna ha likväl
vunnit hävd och av denna anledning torde det ur kontrollpersonalens
synpunkt måhända verka obilligt, att de skulle upphöra att utgå utan att
ersättas med förmåner av annat slag. Detta till trots har civilförvaltningen
icke något att erinra mot att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma eu avveckling
av ifrågavarande anordning. Enligt civilförvaltningens uppfattning
bör emellertid en dylik avveckling ske endast i samband med personalbyte.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och tf. byrådirektören
Walder, den sistnämnde föredragande, samt tf. byråchefen
Ivrook. Stockholm den 19 januari 1961.

RAGNAR LUNDBERG

Bengt Walder

Kerstin Frej

Armétygförvaltningen

Enligt nådigt brev den 9 februari 1906 upphävde Kungl. Maj:t det då gällande,
av Kungl. Maj :t fastställda reglementet angående anskaffning, tillverkning
m. m. av, bland annat, artilleripjäser och uppdrog i samband därmed
åt dåvarande arméförvaltningens artilleridepartement att utfärda nytt
sådant reglemente. Till fullgörande av nämnda uppdrag fastställde artilleridepartementet
den 7 maj 1906 (SFS Bih. nr 21) »Reglemente för anskaffning,
tillverkning och kontroll av artillerimateriel, som från inhemska verkstäder
levereras till staten». Sagda reglemente har därefter regelmässigt åberopats
i leveranskontrakt avseende tillverkning av artilleri (tyg-) materiel och
först under tiden efter senaste världskriget, då föreskrifterna i reglementet
till följd av, bland annat, materielens alltmera komplicerade beskaffenhet
samt ändrade tillverknings- och kontrollmetoder kommit att framstå såsom
delvis föråldrade, efterhand börjat ersättas av vissa särskilt upprättade s. k.
»Allmänna leveransvillkor», innefattande jämväl speciella kontroll- och besiktningsföreskrifter.
Under senare år har armétygförvaltningen tillämpat
vissa av ämbetsverket jämte andra försvarsmyndigheter i samråd med Sveriges
Industriförbund upprättade »Allmänna bestämmelser av år 1957 för
leveranser till försvarets myndigheter», varav bland annat framgår, att personliga
utgifter för köparens kontrollant icke skola bestridas av säljaren.
Vid angivna förhållande och då de leveransavtal, som innefattade hänvisning
till förenämnda reglementes tillverknings- och kontrollföreskrifter, numera
slutförts, har ämbetsverket fattat beslut om reglementets formella upphävande.

Såsom närmare framgår av revisorernas berättelse innehöll reglementet
föreskrift av innebörd, att leverantör var skyldig att i och för kontrollförrättningens
uttörande utan särskild gottgörelse, bland annat, bereda kontrollpersonalen
passande inkvartering. Sagda föreskrift synes närmast ha
tillkommit i syfte att bereda inkvartering åt vid industriföretag under begränsade
tidsperioder tjänstgörande kontrollpersonal, nämligen av Kungi.
Maj :t för ändamålet törordnade kontrollofficerare. Sedan den militära kontrollorganisationen
vid i ärendet avsedda industriföretag alltsedan tiden för
andra världskriget förstärkts med civil ingenjörpersonal för mera stadigvarande
tjänstgöring därstädes, har även denna personal kommit i åtnjutande
av liknande förmån. Beträffande de civila kontrollanter, som av skilda anledningar
förhyrde bostadslägenheter i privatägda fastigheter, träffades under
år 1943 en lokal överenskommelse, vari sagda företag utfäste sig att till
dylika kontrollanter lämna visst hyresbidrag, varierande mellan 100 och
50 kronor för månad, att utbetalas direkt till respektive hyresvärd.

I samband med vissa under år 1957 genomförda organisationsförändringar
inom ämbetsverket kom ifrågavarande kontrollpersonal att ingå såsom huvuddel
i en då nybildad, till vapenavdelningens kontrollbyrå hörande artillerisektion,
förlagd i anslutning till omförmälda industriföretag och med
kontrolluppgifter jämväl vid ett flertal andra närliggande industrier. I följd
härav blevo vissa till sagda personal tidigare utgående hyresbidrag i några
tal! helt indragna och eljest nedsatta. Under senare år har hyresbidrag utgått
till två byråingenjörer i A 21, tre byråingenjörer i A 19, två ingenjörer i A 17,
två ingenjörer i A 15, två ingenjörbiträden i A 12, en förman i A 10 och en
tekniker i A 10.

Sedan här ovan avsedda förhållanden under december 1959 anmälts i armctygtörvaltningen,
har sådana åtgärder från ämbetsverkets sida vidtagits,
att ifrågavarande hyresbidrag numera helt awecklats, vilket även gäller den
kontrollolficeren tidigare tillkommande förmånen av fri inkvartering.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade Hård af Segerstad
och Wettergren, föredragande, chefen för vapenavdelningen, översten
Jentzen samt chelen för inköpsavdelningen, inköpsdirektören Welander
deltagit. Stockholm den 28 januari 1961.

FR. HÅRD AF SEGERSTAD

Nils Wettergren

Anders Grnfman

Marinförvaltningen

Reglemente lör anskaflning, tillverkning och kontroll av artillerimateriel,
som från inhemska verkstäder levereras till staten, det s. k. besiktningsreglementet
av 1906 (Bihang till SFS 1906 nr 26), vilket utfärdats av marinförvaltningen
enligt Kungl. Maj:ts uppdrag, har sedan sin tillkomst av marinlorvaltningen
tillämpats på beställningar hos AB Bofors.

I dagens läge är hänvisat till detta reglemente i beställningar, som kontraktsenligt
skola vara slutlevererade den 1 juli 1964. Skälet till att detta reglemente
trots sin ålder tillämpats har varit, att det länge bättre än andra
aktuella bestämmelser hävdat kontrollantens rättigheter i förhållande till
leverantören och tillförsäkrat honom insyn i tillverkningen. Marinförvaltningen
har varit medveten om reglementets föreskrift angående fri inkvartering
för kontrollpersonalen och ansett denna föreskrift vara förmånlig ur
statens synpunkt bl. a. med hänsyn till inbesparade traktamentskostnader.

Förhållandet har även i viss mån verkat återhållande på marinförvaltningens
krav på lönejusteringar uppåt för ifrågavarande kontrollpersonal, vilket
bland annat framgår av ett studium av denna personals löneställning jämförd
med andra förvaltningars personal med motsvarande uppgifter. Leverantörens
kostnad för denna inkvartering torde inte påföras marina beställningar
utan ingå i ett allmänt omkostnadspålägg, d. v. s. ha ett ringa inflytande
på priserna på marinförvaltningens beställningar.

Föreskrifterna om tillhandahållande av bostad tillämpas för närvarande
enligt följande:

a) Marinens kontrollofficer i Bofors (MKOB) innehar fri bostad. Da
MKOB är stationerad i Stockholm, ersätter bostadsförmånen det naltraktamente,
som annars skulle utbetalas av marinförvaltningen, d. v. s. en ren
besparing för staten erhålles. Frågan om MKOB:s omstationering till Karlskoga
och om bostadens karaktär av extra förmån har av marmförvaltningen
utförligt diskuterats i underdånigt utlåtande den 20 maj 1958, vilket i utdrag
bifogas (Bilaga A) ang. av försvarets civilförvaltning och statens lönenämnd
avgivna förslag angående arvoden till militära och civilmilitära kontrollanter
vid försvarsgrensförvaltningarna m. m.

b) Två förvaltare inneha fria bostäder, av vilka den ena formellt ingår
i de lokaler, som marinförvaltningen genom kontrakt av januari 1945 t. o. in.

1.10. 1968 förhyr av AB Bofors. Bostadsförmånen har väsentligt bidragit till
att dessa befattningar blivit eftersökta inom berörda underofficerskategorier.
Härigenom ha skickliga underofficerare hittills kunnat rekryteras för
den utbildning, som erfordras för att kunna fullgöra de kvalificerade arbetsuppgifter
som ingå i dessa befattningar.

c) Civil kontrollpersonal, som är gift, åtnjuter visst hyresbidrag på grund
av att bolaget ej kunnat ställa bostäder till förfogande. Hyresbidragets storlek
är 50 eller 100 kronor per månad beroende på vederbörandes tjänst och
utbetalas direkt till vederbörande hyresvärd. Förmånen utgår f. n. med 100
kr./mån. till en ingenjör och 50 kr./mån. till ett ingenjörsbiträde. Den ogifta
personalen erhåller fri inkvartering i ungkarlsbostäder. I den mån bostad
(rum) kunnat ställas till förfogande men ej utnyttjats, utgår ej något hyresbidrag.
Detta är f. n. fallet vad beträffar en av de vid Bofors placerade kontrollanterna.
Förmån enligt denna punkt är en direkt parallell till b) ovan.
Även här har förmånen betydelse ur rekryteringssynpunkt.

d) Tillfälliga kontrollanter erhålla fri inkvartering i bolagets tjänstemannamäss
eller liknande. I samband med tillverkning av kanontorn tjänstgör
ofta den blivande uppbördsmannen som biträdande kontrollant under
tornets montering och provning. Denna tjänstgöring är mycket värdefull
med tanke på materielens framtida utnyttjande och vård. Under sådan
tjänstgöring sparas för statens del avsevärda belopp genom att nattraktamente
ej utgår.

Här relaterade förmåner äro grundade på 1906 års besiktningsreglemente
och ha därigenom så gammal hävd att de vare sig av leverantören, kontrollanterna
eller marinförvaltningen betraktas som en gåva från leverantören
till vederbörande tjänsteman utan som en förmån av reglerad traktamentseller
arvodeskaraktär.

Detta till trots kan marinförvaltningen i viss mån dela den av riksdagens
revisorer framförda meningen, att dessa förmåner rent principiellt sett
utgå på ett sätt, som numera kan anses mindre lämpligt. 1906 års besiktningsreglemente
kan nu trots sina obestridliga förtjänster upphävas. Nya
föreskrifter ha nämligen utarbetats i vilka inarbetats de värdefulla tekniska
synpunkter, som nämnda reglemente innehåller. Marinförvaltningen
har därför för avsikt att upphäva reglementet så att det ej kommer att tilllämpas
på nytillkommande beställningar.

Underlaget för förmånernas utgående kommer sålunda att kvarstå till
1964, då slutleverans skall ske av den sista större beställning vari reglementet
åberopats, varefter förmånerna automatiskt bortfalla.

Det vore emellertid enligt marinförvaltningens åsikt olämpligt att fråntaga
berörd personal en sedan lång tid utgående förmån utan att kompensation
gives i annan form. Marinförvaltningen har därför för avsikt att närmare
låta utreda dessa förhållanden och eventuellt göra de framställningar, som
därav kunna föranledas, varvid de av statsrevisorerna påtalade olägenheterna
komma att beaktas.

I ärendets avgörande ha deltagit undertecknad, tjänsteförrättande souschef,
Wedin, Broms och af Petersens den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 18 januari 1961.

I. OLDENBURG

Tf. souschef

R. Fredin

Bilaga A

Utdrag ur marinförvaltningens utlåtande till Konungen den 20 maj 1958

Vad särskilt angår marinförvaltningens kontrollofficer i Bofors har marinförvaltningen
i sin nyssnämnda skrivelse till försvarets civilförvaltning
den 6 februari 1956 förklarat sig kunna acceptera, att denne omstationeras
efter samma grunder som vid kommenderingar i allmänhet, under förutsättning
att han tillerkännes arvode i likhet med ny- och ombyggnadskontrollanler.

Beträffande frågan om nu föreliggande skyldighet för Aktiebolaget Bofors
att bl. a. tillhandahålla kontrollantpersonalen passande inkvartering
anser marinförvaltningen icke, att någon ändring härvidlag nu bör komma
till stånd. Såsom försvarets civilförvaltning framhållit har detta förhållande
bestått sedan ett 50-tal år tillbaka. Det förhållandet att kontrollantpersonalen
i Bofors anses böra stationeras därstädes torde i många fall icke innebära,
att vederbörande bl. a. med hänsyn till rådande läge på hyresmarknaden
lämnar sina tidigare bostäder i Stockholm eller annorstädes och överflyttar
med sina familjer till Bofors. På grund härav måste hushåll på tvenne
ställen förekomma. Ett ytterligare skäl att bibehålla tidigare bostad är
att kommenderingen i Bofors blott har en varaktighet av längst tre år och i
de flesta fall kortare tid. På grund av vad sålunda anförts finner marinförvaltningen
det skäligt att kontrollantpersonalen såsom hittills tillhandahålles
passande inkvartering av Aktiebolaget Bofors. Ämbetsverket delar
emellertid på intet sätt försvarets civilförvaltnings uppfattning, att denna
förmån skulle utgöra en fullt tillfredsställande kompensation för det merarbete
och det högre ansvar, som är förenat med tjänsten såsom kontrollofficer
i Bofors.

Flygförvaltningen

Inom flygförvaltningens ämbetsområde utgår här berörda särskilda förmåner
till kontrollpersonal endast i två fall, båda berörande AB Bofors, där
förvaltningens chefskontrollant åtnjuter fri bostad och ett ingenjörsbiträde
7 Rev. berättelse ang. statsverket år 1960. II

hyresbidrag med 50 kronor i månaden. Vid Bofors i övrigt tjänstgörande
kontrollanter, två ingenjörer, ha själva ombesörjt egen bostad (egna hem).

Lika med riksdagsrevisorerna och såvitt framgår av berättelsen jämväl
armétygförvaltningen, anser flygförvaltningen lämpligt, att hyresbidragen
avvecklas. I samband härmed synes emellertid böra övervägas att helt lösa
berörda industrier från skyldigheten enligt reglementet den 7 maj 1906 att
bereda kontrollpersonalen passande inkvartering och till allsidig prövning
upptaga frågan om behovet av en modernare reglering i form av särskilda
arvoden i vissa fall till kontrollpersonal som kompensation med hänsyn till
personalens ansvars-, tjänstgörings- och bostadsförhållanden. En avveckling
och eventuell omreglering bör ske successivt efter hand som den nuvarande
personalens tjänstgöring upphör.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknad souschef, Sunden, Hildebrandt
och Kollind, den sistnämnde föredragande. Stockholm den 20 januari
1961.

L. THUNBERG

J. Lidströmer

Hans Kollind

Riksräkenskapsverket

Riksräkenskapsverket får anföra, att ämbetsverket ansluter sig till den
av revisorerna uttalade uppfattningen.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråchefen
Ehnbom samt tillförordnade byråcheferna Walck och Säfström deltagit.
Stockholm den 19 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Arvid Stenström
Föredragande

Statens sakrevision

De av riksdagsrevisorerna omnämnda och av dåvarande arméförvaltningens
artilleridepartement respektive marinförvaltningen år 1906 på Kungl.
Maj :ts uppdrag fastställda reglementena äro enligt vad sakrevisionen under
hand inhämtat åberopade i ett antal kontrakt angående krigsmaterielleveranser.
För arméförvaltningens del har enligt uppgift slutleverans enligt
dessa kontrakt skett hösten 1960, medan för marinförvaltningen motsvarande
slutleverans beräknas komma att äga rum först under år 1964. Till flygförvaltningens
kontrollpersonal utgår hyresbidrag utan stöd av särskilda
bestämmelser. Det må därutöver nämnas, att i vissa fall fri bostad tillhandahålles
i stället för hyresbidrag.

Sakrevisionen delar helt riksdagsrevisorernas uppfattning, att bidragsgivningen
är olämplig och att den snarast bör bringas att upphöra. Revisionen
anser emellertid, att ifrågavarande åtgärder även böra omfatta förmånen
av fri bostad. Slutligen vill revisionen föreslå, att man för undvikande
av framtida missförstånd undersöker om icke de båda omnämnda reglementena
kunna helt upphävas.

I detta ärendes avgörande ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,

ledamöterna Cardelius, Lindencrona, Lundgren, Löfqvist, Gustafsson och
Aste. Särskild föredragande förste revisor Jacobsson. I övrigt närvarande
undertecknad t. f. kanslichef och byrådirektör Sjövall. Stockholm den 23
januari 1961.

K.-G. LJUNGDAHL

Stig Granström

§ 11 Byggande av visst militärflygfält

Chefen för flygvapnet

När det gäller att finna lämpliga platser för flygvapnets flygbaser begränsas
valmöjligheterna av att varje flygbas måste lokaliseras inom ett relativt
snävt område för att icke de operativa kraven skall eftersättas. Sålunda
måste hänsyn t. e. tas till sannolika operationsriktningar, ett minsta inbördes
avstånd mellan närbelägna baser samt visst minimiavstånd till kust
och landgräns. Vidare inverkar bullerförhållandena vid platsvalet, vilket
gör att en flygplats icke kan förläggas alltför nära städer och samhällen.
Svårigheter att finna lämplig mark med tillräcklig jämnhet och erforderligt
utrymme samt strävan efter att icke inkräkta på tomtmark med byggnader,
bördig åkermark eller värdefulla skogsområden begränsar även i hög grad
valmöjligheterna vid nyanläggning av flygbaser. Även allmänna vägar, järnvägar
och större kraftledningar måste som regel undvikas av kostnadsskäl.

I det föreliggande fallet hade man efter omfattande rekognosceringar, som
påbörjades hösten 1955, funnit tre alternativa platser inom det område där
den aktuella flygbasen av operativa skäl borde förläggas: en plats i Alvestatrakten,
en vid Kronobergshed och slutligen den plats på vilken flygbasen nu
är utbyggd. Det sistnämnda läget var det lämpligaste för anläggande av en
flygbas med de krav på banlängd, inflygningsförhållanden och planlösning
i allmänhet som uppställs enligt för flygvapnets flygplatser gällande normer.
Dessutom behövde på den aktuella platsen ingen värdefull åkermark
eller bebyggd fastighet tas i anspråk, det område som måste förvärvas passade
väl med skogsmarkens skiftesindelning, ingen konflikt förelåg med befintliga
eller planerade vägar och några samhällen skulle icke komma att
utsättas för störande flygbuller.

Någon kontakt med luftfartsstyrelsen togs icke beträffande det aktuella
projektet då det icke förelåg någon central långsiktig planering beträffande
det lokala civila flygplatsbehovet. I stället log flygvapnet — sedan det ovan
angivna gynnsammaste alternativet preliminärt valls — vid årsskiftet 1956/
57 kontakt med länsstyrelsen i Kronobergs län, berörda kommuner och
Växjö stad för att orientera om projektet. Härvid anmäldes från länsstyrelsens
och stadens sida intresse för framtida civil flygtrafik på flygplatsen.
Under våren 1958 påbörjades arbetena på flygplatsen, vilken numera är i
huvudsak färdigställd.

Sedan arbetena på flygplatsen påbörjats gjorde landshövdingen i Kronobergs
län under hand framställning om möjligheterna att utnyttja flygplatsen
för civil flygtrafik. Chefen för flygvapnet förklarade sig därvid beredd
att upplåta flygplatsen för sådan trafik. Sedermera har flygvapnet ställt
flygplatsen till luftfartsstyrelsens disposition för reguljär luftfart enligt
samma normer som gäller för vissa andra militära flygplatser.

100

Vad allmänt gäller beträffande samverkan mellan flygvapnet och luftfartsstyrelsen
förekom tidigare endast relativt sporadiska kontakter beträffande
nybyggnad av flygplatser. Samgående vid utbyggnad har endast
skett i undantagsfall, t. e. Visby flygplats. Då det från de lokala civila intressenterna
icke framkommit några påtagliga önskemål har från flygvapnets
sida icke funnits någon målmedveten strävan att söka åstadkomma ett
samgående i större omfattning, särskilt som det av militära skäl val it angeläget
att bevara krigsflygfältens sekretess. På senare år har man emellertid
sökt åstadkomma en ökad samordning av de civila och militära intressena
då det från allmän samhällsekonomisk synpunkt ansetts angeläget att
ett samgående vid nybyggnad av flygplatser kan ske i större omfattning än
tidigare, även om man därvid tvingas släppa på det militära sekretesskravet.
Denna strävan efter samordning har bl. a. tagit sig uttryck i periodiska ömsesidiga
orienteringar mellan flygvapnet och luftfartsstyrelsen. Att en synkronisering
av intressena trots detta icke kunnat ske i önskvärd utsträckning
torde ha sin förklaring i att man på den civila sidan icke haft motsvarande
långsiktiga planering beträffande utbyggnad av flygplatser som
finns inom försvaret. Detta är helt förklarligt, då på grund av inrikestrafikens
accelererade utveckling under den senaste tiden myndigheterna i städer
och kommuner först i takt med denna utveckling på allvar börjat intressera
sig för att erhålla flygförbindelser och därmed även intresse för att lösa
de lokala flygplatsproblemen. Det har därför i vissa fall inträffat — liksom
när det gäller flygplatsen i sydöstra Småland — att de lokala civila myndigheterna
kommit till klarhet om sina flygplatsönskemål först sedan den
militära flygbasen påbörjats eller färdigställts.

De ovan nämnda orienteringarna mellan flygvapnet och luftfartsstyrelsen
har under de senaste åren skett i större omfattning än tidigare vilket
möjliggjorts av att de lokala önskemålen att lösa flygplatsfrågorna börjat
göra sig gällande. Numera sker en nära samverkan mellan flygvapnet och
luftfartsstyrelsen i fråga om planläggningen för utbyggnad av nya flygplatser
och förutsättningarna är därför i fortsättningen goda att — så långt
detta är möjligt med hänsyn till olika civila och militära intressen — åstadkomma
den samordning av det civila och militära flygfältsbyggandet som
riksdagsrevisorerna efterlyser.

Vad gäller de kostnadsfördyringar som inträffat vid utbyggnaden av
Uråsa flygplats får chefen för flygvapnet hänvisa till Kungl Flygförvaltningens
särskilda yttrande i ärendet. Stockholm den 28 januari 1961.

På uppdrag av chefen för flygvapnet
G. ODQVIST

Souschef vid flygstaben

C. O. Larsson

Flygförvaltningen

Som ett förtydligande av revisorernas berättelse kan tilläggas vissa ej medtagna
synpunkter, som tillmättes stor betydelse vid flygförvaltningens handläggning
av frågan.

Det ursprungliga entreprenadanbudet 3,8 Mkr var ett mycket lågt och för
flygförvaltningen förmånligt anbud. Att anbudet kunnat hållas så lågt berodde
till stor del på att "entreprenören sökt och funnit andra grusförekomster,
belägna närmare arbetsplatsen än de som flygförvaltningen i första
hand avsett att utnyttja. Härigenom kunde transportkostnaderna för dessa

101

grusmassor avsevärt reduceras. Det kan nämnas att flygförvaltningen normalt
ej anvisar erforderliga materialförekomster utanför de markområden,
som flygvapnet disponerar utan endast anger kvalitetsfordringar på materialet.
Flygförvaltningen saknar dessutom tid och resurser för att genomföra
fullständig materialinventering inom större områden runt planerade
flygfält. Om det låga anbudet kunnat hänföras också till en optimistisk
bedömning från entreprenörens sida av schaktmassornas beskaffenhet och
schaktmöjligheterna hos ifrågavarande mark kunde inte klarläggas vid tidpunkten
för upphandlingen.

De överslagsmässiga kostnadsberäkningar, som uppgjorts av flygförvaltningen
under projekteringsarbetets gång ha i enlighet härmed legat betydligt
över anbudsbeloppet och visa, att flygförvaltningen varit beredd att
upphandla det ifrågavarande flygfältsarbetet för en kostnad av i runt tal
5,2 Mkr, möjligen något mer, om anbudsförfarande givit vid handen, att
prisnivån för detta arbete legat så högt.

När det sedan visade sig att arbetsförhållandena blevo helt andra under
den nederbördsrika sommaren 1958 än vad flygförvaltningen ursprungligen
beräknat och härigenom uppenbarligen kostnadsstegringar av markant storleksordning
i förhållande till anbudssumman voro ofrånkomliga, ansåg sig
flygförvaltningen oförhindrad att fatta beslut om en ökning av kostnaderna,
som skulle medföra att det ursprungligen beräknade beloppet ca 5,2 Mkr
ökades till 0,2 Mkr, d. v. s. med 19 % av det beräknade beloppet. I revisorernas
berättelse har angivits att kostnadsökningen uppgått till 60 % av den
först avtalade entreprenadsumman. Denna siffra anger dock icke storleksordningen
på inträffad fördyring av arbetet i förhållande till de kostnadsberäkningar,
som flygförvaltningen tidigare uppgjort och som legat till grund
för aktuella byggnadsplaner för flygfältsarbeten under budgetåren 1957/59.

Mot den av revisorerna framförda uppfattningen, att orsaken till den uppkomna
fördyringen av ifrågavarande arbete synes vara att söka i bristfällig
sakkunskap vid de förberedande markundersökningarna, kan följande anföras.

Vid företagen markundersökning konstaterades all jordarten till övervägande
del var morän av tjälfarlighetsgrupp III, det vill säga »mycket tjälfarlig»
och konstruktionen utformades för att tåla sådan undergrund. Den
i flygförvaltningens arbetsbeskrivning angivna siffran för vegetationslagrets
tjocklek utgör ett medeltal för hela ytan. Att tjockleken på vissa ytor
varit större var inte avgörande för svårigheterna på arbetsplatsen under
sommaren 1958. Flygförvaltningen delar inte och har aldrig accepterat
entreprenörens åsikt att det lösa ytskiktet till hela sin tjocklek skulle kunna
betecknas som vegetationsmassor. Flygförvaltningen konstaterade i ställei,
att ytlagret under vegetationsskiktet på grund av rådande väderleksförhållanden
med osedvanligt riklig nederbörd såväl hösten 1957 som våren och
sommaren 1958 och genom anrikning av ytvatten under den sena snösmältningen
och tjällossningen våren 1958 fått en sådan konsistens, att det ej
gick att bearbeta med, för här ifrågavarande schaktdjup, normala arbetsmaskiner,
det vill säga schakttraktorer och schaktvagnar. Vid bedömning
av resultatet från de förberedande markundersökningarna tog flygförvaltningen
inte eu så ogynnsam väderlekssituation, som den sommaren 1958
rådande, med i beräkningen. Skulle flygförvaltningen gjort detta och föreskrivit
sådant arbetsutförande, alt byggnadsarbetet oberoende av vädersituationen
kunnat genomföras på viss arbetstid, hade arbetshandlingen fått ett
annat utseende och entreprenadanbudet redan från början blivit av eu helt
annan storleksordning. Hade arbetet på platsen i stället kunnat bedrivas under
den torra sommaren 1959, skulle med största sannolikhet några föränd -

102

ringar i projektet icke behövt vidtagas och således icke heller några merkostnader
uppkommit.

Beträffande revisorernas förslag att vederbörande myndigheter i fortsättningen
horde föreläggas att till Kungl. Maj:t anmäla kostnadsfördyringar av
det slag och den storleksordning, som här förekommit, får flygförvaltningen
för sin del anföra följande.

Sedan flygförvaltningen utlämnat ett anläggningsarbete, större eller mindre,
på anbudsräkning, regleras hela upphandlingen och den fortsatta handläggningen
av alla mellanhavanden med entreprenören av gällande upphandlingskungörelse
(SFS 496/1952) och kontraktets bestämmelser. I föreliggande
fail har förvaltningen, på samma sätt som i varje liknande situation,
strävat efter att iakttaga kungörelsens bestämmelser, så att minsta möjliga
utgifter åsamkades flygvapnet. Har ett entreprenadarbete påbörjats är det i
högsta grad önskvärt, att arbetet kan fortgå enligt uppgjord arbetsplan.
Varje avbrott, som förorsakas av beställaren, kan leda till ersättningskrav
från entreprenören. Uppträda förhållanden på arbetsplatsen, som icke kunnat
förutses vid anbudsinfordran, är entreprenören berättigad till eventuellt
skälig merersättning. Vid uppgörelse om sådan tilläggskostnad är det nödvändigt
alt beställaren lämnar direktiv och fattar erforderliga beslut så
snabbt som möjligt. I annat fall kan ytterligare fördröjning med tv åtföljande
kostnadsstegring inträffa. I föreliggande fall hade ett ytterligare dröjsmål
med beslut om åtgärder inneburit ytterligare anspråk från entreprenören
på ersättning för rubbning av arbetsplanen.

Kostnaderna för flygvapnets flygfältsarbeten redovisas i statsverkspropositionen
under IV huvudtiteln med ett enda belopp men såväl vid avgivande
av årliga medelsäskanden som vid ingivande av förslag till regleringsbrev
föreligger en detaljplan upptagande objekt och delkostnader. I regleringsbrevet
anger också Kungl. Maj :t den fördelning av kostnaderna uppdelade
på olika flottiljflygfält och eskaderområden, som avses gälla under budgetåret
med angivande av att anvisat anslag får utnyttjas i huvudsak enligt
framlagd plan. Detta har flygförvaltningen tolkat så, att smärre justeringar
av angivna kostnader kunnat företagas av flygförvaltningen inom ramen för
gällande arbetsplan och totalkostnadsram för budgetåret. Det kan också vara
förenat med svårigheter att i tid få en tillräckligt detaljerad kostnad för
enskilda objekt med hänsyn till att projekteringsarbetet endast i undantagsfall
kunnat slutföras vid tidpunkten för medelsäskandena och dessa med
anledning härav endast ha kunnat göras preliminära.

Till flygförvaltningens förfogande ställda anslag för flygfältsarbeten användas
i sin helhet för arbeten på flygvapnets flygfält. Det ligger i flygvapnets
intresse, att anslagen utnyttjas på ett effektivt sätt, så att mesta
möjliga åstadkommes för att öka baseringsmöjligheterna, krigsberedskapen
och flygsäkerheten vid fredsutbildningen. En ökning av kostnaderna
på ett sätt som här varit fallet, innebär alt medel tages från något annat
objekt inom ramen för vederbörande budgetårs anslag. Kan inte motsvarande
minskning av kostnaderna åstadkommas på andra byggnadsobjekt, betyder
det, att något objekt i planen helt måste utgå eller förskjutas in på
nästa budgetår. I det här aktuella fallet måste dock följande observeras.

I flygförvaltningens planer ingick enligt vad som ovan nämnts fältet som
ett arbetsobjekt, vilket beräknats till ca 5,2 Mkr exklusive markförvärvskostnaden.
Detta innebär att de beslut om tilläggsarbeten, som flygförvaltningen
senare ansåg nödvändigt att fatta och som medförde en kostnadsökning
av 2,4 Mkr i flygförvaltningens planer för året, innehar en kostnadsökning
på omkring 1 Mkr i förhållande till den preliminärt tidigare uppskattade
kostnaden. Härigenom förbyttes tyvärr den tidigare mycket för -

103

månliga upphandlingen till ett underskott, men i förhållande till de för anläggningen
preliminärt beräknade kostnader, på vilka i regleringsbrevet
upptagna belopp grundade sig, stannade ökningen vid 19 %. De verkliga
anläggningskostnaderna kan skilja sig ej oväsentligt från de preliminärt
beräknade, och en skiljaktighet på 19 % är visserligen relativt hög men
alls icke så hög, att den skall anses vara helt exceptionell. Tilläggas må, att
merkostnaden för här berörda anläggning till stor del uppvägdes genom
förhållandevis lägre kostnader för andra anläggningar. I huvudsak har sålunda
anläggningskostnaderna för budgetåren i sin helhet motsvarat de preliminärt
beräknade för den ifrågavarande byggnadsperioden.

Efteråt har frågan väckts om vilka alternativ, som förelegat till den omprojektering,
som flygförvaltningen företog. Givetvis kunde arbetet ha stoppats
helt eller delvis för att åter upptagas kommande år i förhoppning om
bättre väderleksförhållanden. Detta hade inneburit minst ett års försening
av fältet men likväl inte medfört garantier för att samma omprojektering
och kostnadsökning ej blivit nödvändiga även nästa arbetssäsong. Betydande
kostnader för stillestånd och rubbning av arbetsplanen hade troligen
ej gått att undvika. Arbetet hade också kunnat avbrytas och entreprenören
lösas från kontraktet. Härvid hade skadestånd måst betalas entreprenören
och kostnaden för resterande, ompr oj ekterad del av arbetet med största
sannolikhet blivit hög antingen den utförts på bok och räkning eller på fast
anbud. Den sammanlagda kostnaden hade härvid blivit av samma storleksordning
som arbetets verkliga slutkostnad men arbetet därtill försenat eventuellt
en hel arbetssäsong genom förhandlingar och ny upphandling.

Med hänvisning till ovanstående får flygvaltningen anföra som sin uppfattning,
att det som hänt visserligen varit en ökning av kostnaderna för ett
visst arbetsobjekt i raden av liknande arbeten, för vilka riksdagen anvisat
ett totalanslag, men en kostnadsökning av avsevärt mindre storleksordning
än vad som kan utläsas vid en genomläsning av revisorernas berättelse.
Kostnadsökningen har också varit ofrånkomlig antingen markundersökningen
varit mer omfattande eller ej. Situationen i det av revisorerna påtalade
fallet har egentligen varit, att flygförvaltningen genom det antagna, låga
anbudet på 3,8 Mkr fått en oförutsedd möjlighet att åstadkomma en väsentlig
besparing, men alt denna möjlighet spolierats på grund av inträffade
särskilt ogynnsamma väderleksförhållanden.

Flygförvaltningen anser också att befogenheten att genomföra arbetet tekniskt
och ekonomiskt bör ligga hos det byggande verket och dettas sakorgan
inom ramen för det anslag, som riksdagen anvisat för den aktuella
byggnadsverksamheten. En skyldighet att avbryta ett arbete för att hos
Kungl. Maj:t anmäla på en arbetsplats inträffade svårigheter och sedan invänta
teknisk och ekonomisk utredning av utomstående sakkunniga samt
Kungl. Maj:ts beslut torde i det övervägande antalet fall enbart innebära
ytterligare svårighet att slutföra arhelet på ett tekniskt och praktiskt rikligt
sätt och därigenom också innebära ökade merkostnader.

Anmälan till Kungl. Maj:t måste däremot ske i fall, då byggnadsplanerna
på längre eller kortare sikt riskera att allvarligt rubbas och nya eller ökade
anslag kunna komma ifråga.

Beträffande revisorernas förslag till ökat samarbete med luftfartsstyrelsen
i frågor angående anläggande av nya flygfält hänvisas till chefens för flygvapnet
särskilda yttrande i detta ärende.

I ärendets handläggning ha deltagit, förutom undertecknad souschef, Kollind
och Högberg, föredragande. Stockholm den 27 januari 1961.

L. THUNBERG

B. Högberg

104

Luftf artsstyrelsen

Luftfartsstyrelsen saknar möjlighet och anledning att söka bedöma orsakerna
till den i revisorernas berättelse omförmälda kostnadsfördyringen
och förutsätter att styrelsens yttrande endast bör avse formerna för samarbetet
med flygvapnet.

En viss samordning av militära och civila intressen vid nybyggnad av
flygplatser har länge förekommit. Under 1940-talet utbyggdes sålunda den
s. k. Atlantbanan på F 16 i Uppsala, avsedd som alternativ för Bromma.
På F 21 i Luleå, utfördes också vissa anläggningar för den civila trafikens
behov. År 1954 träffades överenskommelse rörande gemensam utbyggnad
av rullbanan i Visby för militärt och civilt bruk. Sedermera diskuterades
också ett liknande arrangemang för Kiruna flygplats, men detta
kunde ej realiseras på grund av att det militära intresset ej var särskilt
aktuellt; däremot rådde inga delade meningar om lokaliseringen. Denna
flygplats har sålunda hittills blivit utbyggd för enbart civila medel.

Fram mot mitten av 1950-talet rörde diskussionerna främst militära intressen
i civila luftfartsanläggningar. Motsatsen var icke aktuell på grund
av flygvapnets dåvarande, bland annat av sekretesskäl mycket restriktiva
inställning till civil trafik på militära flygplatser.

Omkring 1956 förändrades denna bild genom att i första hand Kalmar
flygflottilj öppnades för den civila trafiken, snart följd av Ronneby, Östersund
m. fl. flottiljer, samt senare även vissa krigsflygfält, såsom Hultsfred
och Kristianstad/Everöd. Tidigare former av samråd ha som en följd
härav helt naturligt kommit att vidgas till att omfatta alla nya flygfält såväl
civila som militära.

Samråd mellan flygvapnet och luftfartsstyrelsen om föreliggande planer
äger sedan några år tillbaka rum genom diskussioner, som regelmässigt
förekomma en å två gånger årligen. Det har också sedermera överenskommits,
att de militära planerna skola av luftfartsstyrelsen underställas civila
remissmyndigheter, främst länsstyrelserna, för kännedom och yttrande.
Så har skett under 1960 rörande alla de objekt, som. upptagits i
gällande plan för utbyggnad av militära flygbaser. Planen har härjämte
diskuterats med ledningen i Linjeflyg aktiebolag för att få en allsidig belysning
av vilka militära projekt, som med eller utan modifikationer kunna
tänkas få en framtida betydelse för den civila flygtrafiken. Likaså kunna
givetvis civila projekt påverka de militära byggnadsplanerna. Man måste
emellertid ha klart för sig att det finns en gräns för samordningsmöjligheterna
av hänsyn till skilda förutsättningar för anläggningarna, säkerhetsskäl,
tillvaron av skjutområden m. m.

Enligt styrelsens mening ge de nuvarande samrådsformerna en tillräcklig
garanti för att man samordnar civilt och militärt flygfältsbyggande, så
långt detta är möjligt med hänsyn till de speciella krav på lokalisering
och utformning, som från båda parters sida måste ställas.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Winberg,
byråchefen Sörenson, föredragande, samt byråchefen Wessel. Stockholm
den 27 januari 1961.

Sven Sörenson

HENRIK WINBERG

S. Östlund

Statens sakrevision

På den korta tid, som stått sakrevisionen till buds, har revisionen icke
haft möjlighet att ingå på ett närmare bedömande av orsakerna till för -

105

dyringen av det nu aktuella flygfältet. Det må emellertid framhållas, atl
från flygförvaltningens sida starkt understrukits den ogynnsamma inverkan,
som bl. a. den enligt uppgift exceptionellt rika nederbörden under
hösten 1957 och våren 1958 haft på arbetet vid flygfältet. Vad beträffar
samordningen mellan de militära och civila intressena delar sakrevisionen
revisorernas uppfattning, att det skulle ha varit önskvärt att flygvapnet
tagit kontakt med luftfartsstyrelsen, innan beslut fattats om förläggningen
av flygfältet till viss ort. Det må emellertid framhållas, att inrikesflyget
vid tiden för planeringen av det nu aktuella flygfältet hade en
obetydlig utbredning och att planerna på ytterligare civila flygfält ute i
landet då icke hade tillnärmelsevis samma aktualitet som nu. Revisionen
förutsätter, att vid det samarbete, som etablerats mellan de militära och
civila myndigheterna, alla möjligheter tillvaratagas för att i kostnadsminskande
syfte samordna de militära och civila intressena vid utbyggnaden av
flygfält.

Vid en ökning av kostnaderna för anläggande av ett flygfält kunna enligt
sakrevisionens förmenande sådana skäl föreligga, att flygvapnet bör
såsom revisorerna föreslagit anmäla kostnadsökningen hos Kungl. Maj :t.
Om sådan anmälan skall ske torde emellertid få avgöras från fall till fall,
varvid hänsyn särskilt bör tagas till arten och storleken av kostnadsökningen.

I detta ärendes avgörande ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Cardelius, Lindencrona, Lundgren, Löfqvist, Gustafsson
och Aste.

Särskild föredragande förste revisor Boalt. I övrigt närvarande undertecknad
tf. kanslichef och byråchefen von Willebrand. Stockholm den 23
januari 1961.

K.-G. LJUNGDAHL

Stig Granström

§ 12 Uppförande av viss ammunitionssammansättningsverkstad

Överbefälhavaren

Revisorerna erinrar inledningsvis om fabriksstyrelsens underdåniga förslag
30/11 1955 rörande ammunitionssammansättningsverksamhetens framtida
bedrivande och påpekar därvid bl. a. att det främsta motivet för förslaget
var, att de existerande sammansättningsverkstäderna icke uppfyllde
de krav som måste uppställas i fråga om säkerheten vid sprängämnesgjutning.
Vidare omnämner revisorerna, att i en av arméöverdirektören utarbetad
och av armétygförvaltningen år 1959 till överbefälhavaren överlämnad
promemoria påvisats dels att — om vissa anordningar vidtogs — erforderlig
säkerhet kunde uppnås vid verkstäderna, dels att kostnaderna
härför endast skulle uppgå till ca en femtedel av de för en ny verkstad behövliga.

Revisorerna anser det med anledning härav vara tvivelaktigt om tillräckliga
skäl för att uppföra en ny verkstad fortfarande föreligger. De
erinrar om att någon ökning av ammunitionstillverkningen icke torde bli
aktuell inom de närmaste åren samt framhåller, att en koncentration av

106

ammunitionssammansättningen till en enda plats i hög grad skulle ä\entyra
såväl den personella som den materiella mobiliseringsberedskapen pa
förevarande område.

Under hänvisning till föreliggande omständigheter förordar revisorerna,
att frågan om uppförandet av en ny ammunitionssammansättningsverkstad
snarast blir föremål för förnyad prövning.

Det är av utomordentlig betydelse, att verksamheten i vad avser sammansättning
av ammunition är rationellt ordnad och att den bedrivs under
erforderligt hänsynstagande till säkerhetskraven. Fredsverksamheten
måste vara så ordnad att den vid en skärpning av läget kan snabbt vidgas
och spridas.

Undersökningarna har fortsatt, sedan fabriksstyrelsens underdåniga förslag
insändes. Försvarsbeslutet 1958 innebar bl. a. minskad krigsorganisation
och till följd därav minskad ammunitionsanskaffning. Sammansättningsverksamhetens
omfattning påverkades härav. Detta förhållande jämte
de uttalanden som gjordes i den av arméöverdirektören utarbetade promemorian
föranledde överbefälhavaren att 12/8 1959 anmoda försvarets
förvaltningsdirektion att låta verkställa de undersökningar och utredningar,
som vore erforderliga för att på nytt få frågan allsidigt belyst.

I förvaltningsdirektionens yttrande till överbefälhavaren, som utarbetats
efter samråd med armétygförvaltningen, fortifikationsförvaltningen och
försvarets fabriksstyrelse, redogjordes för i vilka avseenden de förutsättningar
och grundläggande synpunkter, vilka låg till grund för 195o års
förslag, hade ändrats.

Först granskades arbetsvolymen vid sammansättningsverkstäderna sådan
den bedömts dels 1955, dels 1959 av armétygförvaltningen i arméöverdirektörens
promemoria. Jämförelsen visade, att arbetsvolymen för fredsanskaffning
blivit mindre än vad som bedömts 1955. Beträffande nysammansättning
av ammunition bedömdes förhållandet vara en konsekvens
av 1958 års försvarsbeslut — minskad arméorganisation och minskad förrådshållning
— och därpå grundade materielplaner och i vad avsåg revideringsverksamheten
en följd av vissa förbättringar vid tillverkning och
förrådshållning av ammunition.

I förvaltningsdirektionens yttrande behandlades därefter frågor, sammanhängande
med säkerheten vid explosivämneshantering. Det konstaterades,
att det alltjämt förelåg krav på att den del av sammansättningsverksamheten,
som omfattade riskbetonad explosivämneshantering, icke borde
få äga rum i samma bergutrymme som där sammansatt ammunition förvarades.

Beträffande möjligheterna att nedbringa driftskostnaderna i fred genom
att centralisera verksamheten till en verkstad med möjlighet att, enligt
1955 års förslag, från verkstaden kunna sända ut arbetspatruller för enklare
arbeten i de fall, där det var dyrare att transportera ammunitionen
än att flytta arbetskraften, anfördes, att detta alltjämt ställde sig ekonomiskt
mest fördelaktigt. Det framhölls dock, att — främst i vad avsåg
revideringsverksamheten — ökade transportkostnader uppstod till följd
av centraliseringen.

Avslutningsvis granskade förvaltningsdirektionen olika alternativ att
ordna sammansättningsverksamheten i fred. Ett av alternativen innebar
ett fullföljande av första utbyggnadsetappen av den av fabriksstyrelsen
projekterade sammansättningsverkstaden, avsedd för såväl nysammansättning
som revidering av ammunition, jämte utbyggnad av en verkstad,
främst avsedd för revideringsarbeten och avsedd förläggas i anslutning till
en befintlig verkstad, lydande under armétygförvaltningen. Utbyggnaden

107

borde ske i form av friliggande lokaler, varvid kostnaderna för den av
fabriksstyrelsen projekterade verkstaden i motsvarande mån borde reduceras.

Förvaltningsdirektionen angav, att — i den mån erforderliga medel kunde
ställas till förfogande — bl. a. följande skäl talade för ovan relaterade
lösning.

Den förutsedda nedgången i produktionsvolymen motiverade att den
i statlig regi i fredstid bedrivna nysammansättningen av ammunition koncentrerades
till en verkstad. Den beräknade nedgången i produktionsvolymen
motiverade vidare, att nysammansättningen av ammunition förlädes
till en verkstad, som även bedömes kunna användas för annan likartad
verksamhet. Genom att verksamheten i fred föreslogs bedrivas på två
platser i stället för enligt 1955 års förslag på en plats ökade möjligheterna
att snabbt öka produktionskapaciteten såväl i fred (om så blev erforderligt)
som vid ett skärpt läge och under krig.

Den icke försvarsgrensbundna verkstadsrörelsen borde lyda under försvarets
fabriksstyrelse, som hade till huvuduppgift att svara för sådan
verksamhet och för fortsatt rationalisering inom detta område. Intet hinder
mötte emellertid att låta främst för revideringsarbeten avsedd verkstad
lyda under armétygförvaltningen.

Grundat på förvaltningsdirektionens utredning föreslog överbefälhavaren
i underdånig skrivelse (Fst/Kvm 29/2 1960 nr. H 81: 15) viss revidering
av 1955 års förslag i vad gällde sammansättningsverksamhetens ordnande
i fred, i stort innebärande att den borde bedrivas vid två statliga
verkstäder i stället för — enligt 1955 års förslag — på en plats. Härigenom
skulle insatsberedskapen öka. Någon ändring eller komplettering av
överbefälhavarens förslag år 1955 i de stycken, som rörde sammansättningsverksamhetens
ordnande i ett skärpt läge och under krig, föreslogs
icke. I samband härmed uppdrog emellertid överbefälhavaren åt armétygförvaltningen
att i samråd med berörda myndigheter undersöka, huruvida
1955 års förslag i vad avsåg sammansättning av ammunition i ett skärpt
läge och under krig behövde ändras.

Av det ovan anförda framgår, att frågan om ammunitionssammansättningsverksamhetens
bedrivande i fred på nytt prövats under hänsynstagande
till de omständigheter, som framkommit efter 1955. Vid ställningstagandet
bär de problemställningar, som redovisas i § 12 av riksdagens
revisorers berättelse, beaktats.

Överbefälhavaren vill till sist framhålla angelägenheten av att här ifrågavarande
ammunitionssammansättningsverkstad snarast utbyggs. Stockholm
den 30 januari 1961.

På uppdrag av överbefälhavaren

C. GÖRANSSON

Chef för försvarsstaben

Ärendet berett av Major N. Stenqvist

Kjell Nordström

Armétygförvaltningen

Såsom närmare framgår av revisorernas framställning i denna del har försvarets
fabriksstyrelse i underdånig skrivelse den 30 november 1955 föreslagit
att de under armétygförvaltningen lydande ammunitionssammansätt -

108

ningsverkstäderna skulle nedläggas och att den där bedrivna verksamheten
skulle koncentreras till en enda under fabriksstyrelsen lydande verkstad. I
anslutning till innehållet uti sagda förslag som i första hand var betingat av
önskvärdheten av att särskilja de centrala ammunitionsförråden från den
ur explosionssynpunkt riskfyllda sprängämnesgjutningen ha revisorerna
erinrat om att arméöverdirektören uti en av armétygförvaltningen år 1959
till överbefälhavaren överlämnad promemoria påvisat, att erforderlig säkerhetsgrad
kunde uppnås vid de redan existerande sammansättningsverkstäderna
till förhållandevis begränsade kostnader. Under åberopande av i sagda
promemoria intagen uppgift, att någon ökning av ammunitionstillverkningen
icke skulle bliva aktuell inom de närmaste åren, ha revisorerna vidare
framhållit, att de nuvarande sammansättningsverkstädernas produktionskapacitet
syntes vara fullt tillräcklig i dagens läge, ävensom hänvisat
till risken ur mobiliseringssynpunkt av en koncentration av ammunitionssammansättningen
till eu enda plats. I följd härav ha revisorerna funnit det
angeläget, att frågan om uppförande av en ny ammunitionssammansättningsverkstad
snarast bleve föremål för förnyad prövning.

Med hänsyn till de skilda uppfattningar, som kommit till uttryck i förevarande
fråga, har emellertid försvarets förvaltningsdirektion — efter anmodan
av överbefälhavaren uti skrivelse den 12 augusti 1959 — verkställt
fortsatt utredning i ärendet med biträde av experter från armétygförvaltningen,
försvarets fabriksstyrelse, fortifikationsförvaltningen och försvarsstaben
samt efter hörande av sprängämnesinspektionen. Resultatet av denna
utredning har framlagts uti en inom förvaltningsdirektionens kansli -—
efter samråd med generalfälttygmästaren och cheferna för fortifikationsförvaltningen
och fabriksstyrelsen — utarbetad och den 30 november 1959 dagtecknad
promemoria, varav bland annat framgår, att det alltjämt förelåge
ett oavvisligt krav på att den del av ifrågavarande verksamhet, som omfattade
riskbetonad explosivämneshantering, fortsättningsvis icke borde få äga
rum i samma utrymme som förrådshållen sammansatt ammunition. Beträffande
det av arméöverdirektören framförda förslaget till sammansättningsverksamhetens
bedrivande framhålles i nyssnämnda promemoria, att
en lösning enligt sagda förslag syntes under fredstid i stort sett tillgodose
sprängämnesinspektionens krav på skydd mot detonationsrisk, men att det
icke uppfyllde kravet på att under krig sammansättningsverksamheten skall
ske på betryggande avstånd från centrala ammunitionsförråd.

Såsom tidigare framhållits har de nuvarande sammansättningsverkstädernas
produktionskapacitet ansetts fullt tillräcklig i dagens läge. Den med förutsedd
produktionsvolym av ammunitionssammansättning i fred sammanhängande
driftsekonomin har i förvaltningsdirektionens promemoria framförts
som motiv för att den av staten i fredstid bedrivna sammansättningsverksamheten
koncentrerades till en verkstad. Samtidigt har emellertid i
promemorian uttalats, att även driften vid en av de redan existerande statliga
sammansättningsverkstäderna syntes böra fortgå under fredstid. I anslutning
härtill har redogörelse lämnats för möjligheterna att bedriva sammansättningsverksamheten
vid ett skärpt läge och under krig, dock att härvid
eu koncentration av denna verksamhet till en enda plats icke förutsatts.

På grundval av den av förvaltningsdirektionen verkställda utredningen,
vilken överlämnats till överbefälhavaren med skrivelse den 30 november
1959, har överbefälhavaren uti underdånig skrivelse den 29 februari 1960 avgivit
förslag till sammansättningsverksamhetens bedrivande, innebärande
bland annat, att den statliga ammunitionssammansättnings- och revideringsverksamheten
i fred borde bedrivas vid två verkstäder, varav den föreslagna
nya verkstaden endast borde utbyggas till en i fabriksstyrelsens före -

109

nämnda skrivelse den 30 november 1955 föreslagen första etapp. För förslagets
genomförande erforderliga medel förutsatte överbefälhavaren borde kunna
begränsas till 8,08 miljoner kronor jämte kostnader för markförvärv.

Armétygförvaltningen, som vid samråd i ärendet anslutit sig till innehållet
uti överbefälhavarens förslag, får i detta sammanhang framhålla, att stor
osäkerhet om de blivande anställningsförhållandena för närvarande råder
hos den personal, som är anställd vid de under ämbetsverket lydande ammunitionssammansättningsverkstäderna
eller vid ämbetsverket för ledningen
av dessa verkstäder. I följd härav och då svårigheter kunna befaras uppkomma
för ett bibehållande av önskvärd produktionskapacitet intill dess
ny verkstadsorganisation genomföres, finner ämbetsverket det angeläget, att
beslut i förevarande organisationsfråga snarast fattas.

Med hänsyn till det ovan anförda och till den på överbefälhavarens föranstaltande
verkställda utredningen i ärendet anser armétygförvaltningen en
förnyad utredning enligt revisorernas förslag icke påkallad.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade Malm och
Wettergren, föredragande, jämväl chefen för verkstadsavdelningen, arméöverdirektören
Ehnbom deltagit. Stockholm den 21 januari 1961.

E. M. S. MALM

Nils Wettergren

Anders Grufman

Försvarets fabriksstyrelse

Riksdagens revisorer lämnar i sin berättelse en redogörelse för ärendets
hittillsvarande handläggning samt synes grunda sina bedömanden på i första
hand fabriksstyrelsens underdåniga skrivelse den 30 november 1955, enligt
vilken ammunitionssammansättningen i fredstid skulle bedrivas vid en
enda verkstad, underställd fabriksstyrelsen, och den i ärendet omförmälda
promemorian av arméöverdirektören, dagtecknad den 6 juli 1959.

Redogörelsen synes emellertid icke fullständig. Fabriksstyrelsen får sålunda
erinra att, redan innan förenämnda promemoria avlåtits, överläggningar
under hand förekommit mellan fabriksstyrelsen och armétygförvaltningen
om att bl. a. av sociala skäl driften vid armétygförvaltningens verkstad
i Norrland skulle fortgå i viss utsträckning. Som följd därav skulle den
föreslagna nya sammansättningsverkstaden, för vars första etapp vissa medel
redan beviljats, kunna minskas i en sådan utsträckning, att i stort sett
endast första etappen av den nya sammansättningsverkstaden skulle komma
till utförande.

Sedan arméöverdirektörens promemoria av armétygförvaltningen översänts
till överbefälhavaren, hemställde denne, att försvarets förvaltningsdirektion
ville låta verkställa utredning för att 1''å de i promemorian omförmälda
förhållandena ytterligare belysta.

Förvaltningsdirektionens utredning, som tillkommit under medverkan av
experter från, förutom armétygförvaltningen och försvarets fabriksstyrelse,
tortifikationsförvaltningen och försvarsstaben, har den 30 november 1959
överlämnats till överbefälhavaren. Yttrande i ärendet i anslutning till utredningen
har inhämtats från sprängämnesinspektionen.

Förvaltningsdirektionens utredning gav vid handen, att de principiella
törutsättingarna för 1955 års förslag om en ammunitionssammansättningsverkstad
inom fabriksverket alltjämt voro gällande, men att vissa förändringar
inträtt, som medförde ändringar i omfattningen av de arbetsuppgif -

ter, som skulle förläggas till den nya verkstaden. Förvaltningsdirektionen
föreslog bl. a. att arxnétygförvaltningens nuvarande sammansättningsverkstad
i Norrland skulle kompletteras så att driften på betryggande sätt kunde
fortsättas i viss utsträckning även i fredstid. Enligt förvaltningsdirektionens
förmenande borde den föreslagna sammansättningsverkstaden inom fabriksverket
i huvudsak begränsas till den i styrelsens tidigare förslag såsom
första etappen betecknade storleken.

I fråga om den i skilda sammanhang, även av förvaltningsdirektionen i
dess här omförmälda utredning, framförda angelägenheten av att skilja
de centrala ammunitionsförråden från den ur explosionssynpunkt riskfyllda
sprängämnesgjutningen, uttalar utredningen »att det alltjämt föreligger ett
oavvisligt krav på att den del av verksamheten som omfattar riskbetonad
explosivämneshantering, icke fortsättningsvis bör få äga rum i samma bergutrymme
som förrådshållen sammansatt ammunition.»

Överbefälhavaren har i underdånig skrivelse den 29 februari 1960 redogjort
för nämnda utredning och sitt ställningstagande därtill, som sammanfaller
med förvaltningsdirektionens slutsatser. Härjämte har överbefälhavaren
i skrivelser den "l mars 1960 till armétygförvaltningen och fabriksstyrelsen
anmodas dessa att fortsätta planläggningen av sammansättningsverkstäderna
i enlighet med förvaltningsdirektionens förslag så att fabriksstyrelsen
hade att i samråd med berörda myndigheter vidtaga åtgärder för att
uppföra den nya verkstaden för ammunitionssammansättning. Enligt dessa
överbefälhavarens skrivelser skulle därvid beaktas, att eu del av erforderlig
revideringsverksamhet m. m. skulle behållas under armétygförvaltningen
vid dess verkstad i Norrland. Styrelsen skulle tillika i sina förslag till äskanden
för budgetåret 1961/62 lämna slutligt förslag till den nya verkstadens
omfattning, varvid kostnaderna för komplettering av armétygförvaltningens
verkstad i Norrland skulle beaktas.

Fabriksstyrelsen, som i sina förslag till äskanden för budgetåren 1958/59,
1959/60 och 1960/61 begärt vissa medel för genomförande av den första
etappen av den nya verkstadens anläggande samt även genom olika riksdagars
beslut erhållit anslag för verkstadens anläggande med sammanlagt
5,2 miljoner kronor har i enlighet med överbefälhavarens direktiv i sina
förslag till äskanden för budgetåret 1961/62 framlagt förslag till den nya
verkstadens omfattning samt begärt därav betingade medel. Enär för ändamålet
tidigare beviljade medel till följd av ärendets försening ännu icke förbrukats,
har emellertid överbefälhavaren ansett sig icke kunna tillstyrka
delta förslag till medelsäskanden.

Enligt vad fabriksstyrelsen har sig bekant, har därjämte överbefälhavaren
uppdragit åt armétygförvaltningen att i samråd med bl. a. sprängämnesmspektionen
utreda i vilken utsträckning ammunitionsförråd ur säkerhetssynpunkt
bör beläggas med ammunition. De utredningsresultat, som tillkom
i samband med denna sistnämnda utredning, torde ge vid handen, att tidigare
farhågor rörande riskerna för tredje mans vidkommande till följd av
uppläggningen av vissa centrala förråd av ammunition bekräftats. Härtill
kommer att de ökade riskerna vid ammunitionsförrådshållningen ytterligare
talar för att sprängämnesgjutning m. m. vid de sammansättningsverkstäder
som är knutna till centralförråd utflyttas därifrån.

Även denna senare utredning torde ha redovisats till Kungl. Maj:t.

Styrelsen håller för sin del bestämt före, att de omfattande och allsidiga
utredningar, som under de gångna åren företagits, fullständigt klarlagt behovet
och lämpligheten av att uppföra en ny ammunitionssammansättningsverkstad
inom fabriksverket.

Utöver de skäl som i dessa utredningar åberopats för en sådan ny anlägg -

ning, lar fabriksstyrelsen i detta sammanhang framhålla, att den nya verkstaden
icke är avsedd för allenast sådana arbeten som hittills varit förlagda
till armétygförvaltningens mindre apteringsverkstäder. Den är även avsedd
att komplettera fabriksverkets övriga verkstäder med ett sprängämnesgjuteri
och en sammansättningsverkstad för ammunitionseffekter av grövre
kaliber än de som för närvarande kan sammansättas vid verkets båda ammunitionsfabriker.
Till följd av den krigsmaterieltekniska utvecklingen som
innebär en förskjutning mot alltmera grovkalibriga ammunitionseffekter,
synes det nödvändigt för fabriksverket att få möjligheter att åtaga sig beställningar
inom detta område. Bristen på en sammansättningsverkstad och
ett sprängämnesgjuteri för detta ändamål har för fabriksverkets del hittills
utgjort en allvarlig olägenhet ur försäljnings- och konkurrenssynpunkt.
Med hänsyn till att de nuvarande anläggningarna i Karlsborg och Karlstad
är belägna i närheten av tätorter, kan framdeles dessa anläggningar av säkerhetsskäl
beräknas användas endast för sammansättning av ammunition
av klarare kaliber än vad här är fråga om, ehuru i viss utsträckning komponenter
till grövre ammunition kan framställas vid båda anläggningarna.

Det bör slutligen framhållas, att undersökningsarbeten för den nya verkstaden
vidtagits i viss utsträckning och att preliminär uppgörelse med vederbörande
kommun om anskaffning av erforderligt markområde träffats.

Under åberopande av vad sålunda anförts får försvarets fabriksstyrelse avstyrka
den av riksdagens revisorer ifrågasatta omprövningen av frågan om
uppförande av ny ammunitionssammansättningsverkstad.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade Karleby och
Berggren, den senare föredragande, deltagit överingenjören österlind, tf.
byråchefen Claus samt byrådirektören Svensson. Stockholm den 20 januari
1961.

OLLE KABLEBY

Elvir Berggren

And. Svensson

Försvarets förvaltningsdirektion

Den i remissvaren med anledning av riksdagens år 1960 församlade revisorers
berättelse, § 12, åberopade, av försvarets förvaltningsdirektion till
överbefälhavaren den 30/11 1959 överlämnade utredningen utmynnade i
nedanstående slutsats. Något ytterligare uttalande från direktionens sida
har inte ansetts påkallat.

10. Slutsats.

Nödvändigheten att snarast utflytta den i bergrum inom centralförråden
vid sammansättning av ammunition nu förekommande sprängämnesbehandlingen
består oförändrad. Förvaltningsdirektionen har ingen anledning ändra
sin år 1955 härom uttalade uppfattning.

Detta förhållande motiverar, att man antingen flyttar ut gjutningen av
sprängämnen (alt. II) eller anlägger en helt ny verkstad (alt. I).

Som ett skäl mot uppförande av en ny verkstad för ammunitionsproduktion
i nuvarande läge kan åberopas del förhållandet, att samtliga ammunitionsfabriker
i landet f. n. har sysselsättningssvårigheter samt alt sysselsättningen
väntas nedgå ytterligare. Behovet av verkstadskapacitet enligt
de av ÖB angivna riktlinjerna är alltså ett beredskapsproblem, om vars angelägenlietsgrad
FFD icke kan fälla något uttalande.----

112

Frågan om vilka belopp som för nu angivna ändamål kan inrymmas inom
försvarets andel av kapitalbudgeten berör ett awägningsproblem, till vilket
FFD icke har anledning eller befogenhet att taga ställning.

I den mån medel kan ställas till förfogande talar följande skäl för genomförande
av alt. I. _

1. Skall ammunitionssammansättning ske i Södra Sverige på den av Fst
och FFS rekognoserade platsen kan, med hänsyn till vad sprängämnesinspektionen
anfört, endast en friliggande verkstad komma i fråga.

2. Den förutsedda nedgången i produktionsvolymen motiverar att den av
staten i fredstid bedrivna ammunitionssammansättningen kan koncentreras
till en verkstad.

3. Nedgången i produktionsvolymen motiverar vidare, att ammunitionssammansättningen
förlägges till en verkstad, som även kan användas för
annan likartad verksamhet.

4. Alt. I ger större möjligheter att, om så blir erforderligt, öka verkstadskapaciteten
för ammunitionstillverkning.

5. Den icke försvarsgrensbundna verkstadsrörelsen bör koncentreras under
FFS, som har till huvuduppgift att svara för sådan verksamhet och för fortsatt
rationalisering inom detta område.

Om alt. I genomföres synes dock, bl. a. för revideringsarbeten — (en
verkstad) — böra bibehållas. Denna verkstad bör i så fall omändras enligt
KATF förslag, varvid den av FFS projekterade verkstaden bör i motsvarande
mån reduceras så att totala investeringskostnaden icke överstiger det av
riksdagen för alt. I, första etappen, hittills beräknade beloppet, eller 7,5
milj. kr.

Om emellertid medel icke ställes till förfogande för genomförande av alt.
I på nu angivet sätt återstår endast alt. II. Kostnaderna för de enligt detta
alternativ nödvändiga åtgärderna bör i så fall begränsas inom ramen för
hittills anvisade medel ökade med 1 milj. kr eller sammanlagt högst 4,6
milj. kr. Stockholm den 3 februari 1961.

Sprängämnesinspektionen

Då ett utlåtande i denna sak icke skulle bliva fullständigt motiverat, om ej
förhållanden avhandlade i tidigare skrivelser av hemlig natur finge åberopas,
har inspektionen sett sig nödsakad redovisa sina synpunkter i hemlig
skrivelse1 nr 240/330 av den 30 jan. 1961. Stockholm den 30 januari 1961.

A. BILLBERG

1 Ej avtryckt

Ingvar Rudin

113

SOCIALDEPARTEMENTET

§ 13 Socialstyrelsens tillsynsuppgifter m. m.

Socialstyrelsen

Den av revisorerna lämnade redovisningen för förhållandena på ifrågavarande
områden föranleder ingen socialstyrelsens erinran. Revisorernas
synpunkter på tillsynsverksamheten inom olika under styrelsen hörande
vårdområden har styrelsen i det följande upptagit till behandling vårdområde
för vårdområde.

Framställningen från revisorerna utmynnar i uttalandet att utvecklingen
på det kommunala området numera får anses ha nått därhän att en statlig
tillsyn i de flesta fall utan olägenhet kan undvaras. I anledning av detta
uttalande vill styrelsen anföra följande.

När revisorerna åberopar utvecklingen på det kommunala området som
stöd för sin uppfattning att en statlig tillsyn i de flesta fall utan olägenhet
kan undvaras, så är detta en motivering som närmast har avseende å tillsynen
över kommunala institutioner. Till en början må då erinras om att
det endast är ålderdomshemmen, som genomgående drives av primärkommuner.
Av de cirka 600 barnkolonierna drives 324 av enskilda organisationer.
Även inom den halvöppna barnavården drives ungefär hälften av anstalterna
av enskilda organisationer. Inom nykterhetsvården finns endast ett
fåtal kommunala anstalter. Barnhemmen och arbetshemmen drives av landstingen
eller av de landstingsfria städerna och ungdomsvårdsskolorna av
staten. Att barnavårds- och nykterhetsvårdsanstalter som drives av enskilda
organisationer måste vara underkastade annan tillsyn än av kommunerna
anser socialstyrelsen ligga utom all diskussion.

Revisorerna torde emellertid, som ovan framhållits, närmast ha syftat
på statlig tillsyn av anstalter som drives av kommuner. Med uttrycket statlig
tillsyn synes revisorerna närmast åsyfta en verksamhet, som till övervägande
delen är inriktad på att avslöja bristfälligheter. Även med utgångspunkt
från att den statliga tillsynen skulle ha ett så begränsat syfte kan
socialstyrelsen icke ansluta sig till revisorernas uppfattning, att sådan tillsyn
såvitt angår anstalter av här ifrågavarande slag kan undvaras. Som närmare
utvecklas i det följande anser styrelsen att enbart den omständigheten
att en inspektion när som helst kan företagas är av avsevärd betydelse för
de vårdades trygghet och trivsel. Härtill kommer att primärkommunernas
ekonomiska och personella resurser ännu är utomordentligt ojämna. När
dessa resurser är svaga, innebär detta naturligen en avsevärd risk för att
uppgifterna eftersättes. Med hänsyn till arten av den verksamhet varom
här är fråga — vård av barn och gamla samt av alkoholmissbrukare — kan
det enligt socialstyrelsens mening knappast i något fall ifrågasättas att lämna
verksamheten helt utan statlig tillsyn.

Socialstyrelsen vill emellertid starkt understryka alt styrelsens tillsynsverksamhet
och tjänsteresorna av styrelsens personal icke har till huvudsaklig
uppgift att upptäcka och rätta till bristfälligheter utan i stället i
första hand siktar till att ge impulser till en önskad utveckling på området
8 Rev. berättelse ang. statsverket år 1960. II

114

genom förmedling av nyheter som genomförts annorstädes eller på annat
sätt. I detta sammanhang vill styrelsen erinra om vad styrelsen anfört i utlåtande
över allmänna statsbidragsutredningens betänkande angående driftbidrag
till primärkommuner.

»Utredningen bar beträffande den statliga tillsynsverksamheten uttalat,
att den icke skulle behöva inriktas på detaljerna i den kommunala verksamheten
»utan statsmakterna skulle kunna begränsa sig till att utöva en
allmän tillsyn över att den kommunala verksamheten icke bedrives på sådant
sätt, att syftet med densamma förfelas». Enligt socialstyrelsens uppfattning
har utredningen därvid helt lämnat utan beaktande de möjligheter
till standardhöjning på olika områden, vilka kunna drivas fram genom de
centrala myndigheternas samlade erfarenhet och expertis. Det gäller icke
endast att hålla i gång en påbörjad verksamhet; den måste förnyas och
följa med i utvecklingen. Ett visst framåtskridande bör ständigt ske. Alt
ge stimulans härtill är en av de centrala myndigheternas huvuduppgifter.

Utan att framföra en »oberättigad misstro mot kommunalmännen» anser
styrelsen, att kommunerna helt enkelt icke kan ha möjlighet att omspänna
eller följa med utvecklingen på alla här berörda områden. En viss stagnation
i utvecklingen skulle troligtvis bli följden, om den av utredningen
ifrågasatta omläggningen av den statliga tillsynsverksamheten skulle genomföras.
Att begränsa tillsynen till att endast förhindra misskötsel torde
icke lända utvecklingen till gagn.»

Revisorerna har beträffande den nu berörda sidan av statsmyndigheternas
tillsynsverksamhet anfört, att en dylik verksamhet måhända i ett tidigare
skede haft fog för sig men att utvecklingen av den sociala kommunala
verksamheten numera bestämmes av andra faktorer. De erfarenheter socialstyrelsen
samlat på ifrågavarande områden ger icke belägg för att angivna
uppfattning är riklig. Även om kommunerna så småningom, med den
pågående kommunala utvecklingen, blir allt bättre rustade alt handha ifrågavarande
uppgifter, kvarstår dock i dagens läge ett mycket markerat behov
från flertalet kommuner av ett personligt samarbete med den centrala
myndigheten. Härtill kommer att utvecklingen på det sociala området ställer
ständigt ökade krav på de kommunala myndigheterna. Det är härvidlag
tillfyllest att hänvisa till de ökade krav som genomförandet av den nya
barnavårdslagstiftningen ställer på kommunerna.

Revisorerna har icke särskilt uppehållit sig vid den ekonomiska sidan av
tillsynsverksamheten. Socialstyrelsen vill dock i detta sammanhang framhålla
att det är styrelsens bestämda uppfattning att besöksverksamheten i avsevärd
utsträckning medverkar till en även ur ekonomisk synpunkt betydelsefull
rationalisering av verksamheten på berörda områden.

Styrelsen övergår härefter till att behandla de olika vårdområdena var för
sig. Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna, som icke närmare berörts i
revisorernas uttalande, har dock lämnats åsido.

Barnavårdsbyrån. Enligt den anstalIsstadga, som gällde under budgetåret
1958/59 då de av statsrevisorerna påtalade resorna företogs, ålåg det socialstyrelsen
att i egenskap av tillsynsmyndighet över rikets barnavårdsanstalter
med biträde av statens inspektör för barnavård leda och övervaka den
slutna och halvöppna barnavården inom riket och främja dess ändamålsenliga
utveckling. Statens inspektör för barnavården var under angivna tid
och intill utgången av år 1960 chefen för barnavårdsbyrån. För fullföljande
av dessa uppgifter — vilka i huvudsak alltjämt åvilar styrelsen — har styrelsen
bland annat haft att utfärda allmänna anvisningar samt att följa länsstyrelsernas
och barnavårdsnämndernas verksamhet för övervakning av barnavårdsanstalterna
och lämna dessa myndigheter vägledning och bistånd.

115

Ansökan om godkännande av plan för barnhem och för verksamheten vid
barnhem eller om tillstånd att inrätta barnhem skall ingivas till socialstyrelsen,
som avger yttrande och i vissa fall själv avgör ärendet. Det ankommer
på socialstyrelsen att på förekommen anledning återkalla lämnat tillstånd
att driva barnavårdsanstalt eller att meddela förbud mot fortsatt verksamhet.

Uppgiften att i egenskap av tillsynsmyndighet övervaka verksamheten vid
barnavårdsanstalterna förutsätter enligt styrelsens mening ovillkorligen, att
den övervakande myndigheten i icke obetydlig utsträckning genom personliga
besök följer olika grenar av verksamheten. Frågan huruvida denna övervakningsverksamhet
i den mån den verkställes genom personliga besök skall
betraktas som inspektion eller icke torde vara av huvudsakligen formellt intresse.
Betydelsen av en personlig övervakningsverksamhet — central eller
lokal — bör icke underskattas. Enbart det faktum att en anstalt kan bli föremål
för personliga besök från en övervakande myndighet innebär en stimulans
till god ordning. I detta sammanhang vill socialstyrelsen i anledning
av vad revisorerna anfört rörande barnbyn vid Skå framhålla, att en på rätt
sätt utövad inspektionsverksamhet icke sällan kan ge en god uppfattning
om vad som händer på anstalterna mellan inspektionerna.

llPP§iften «dt främja anstaltsverksamhetens ändamålsenliga utveckling
förutsätter enligt styrelsens bestämda uppfattning personliga besök. Styrelsen
måste i angivna syfte bland annat följa sammansättningen av klientelet
på anstalterna samt orsakerna till barnens och ungdomarnas intagning
där. Detta kan endast ske genom att periodvis verkställa en genomgång
P.å platsen av klientelet vid olika anstalter. Härigenom skapas bland annat
förutsättningar att överblicka utvecklingen av platsbehovet över huvud taget
samt behovet av olika anstaltstyper och vårdformer.

Vad särskilt barnhemmen beträffar har styrelsen härigenom kunnat anpassa
antalet anstalter till det under en lång tid successivt minskade behovet
samt medverka till att befintliga anstalter rationellt utnyttjas. Styrelsen
bär även i samband härmed kunnat medverka vid fördelningen av klientelet
mellan anstalterna.

Urvalet av klientelet på barnkolonierna är utslagsgivande för utvecklin*»-cn av denna verksamhet. Vid detta urval måste särskilt beaktas den familjemiljö
från vilken barnen kommer. Socialstyrelsen har med utgångspunkt
från de erfarenheter som inhämtas vid besök på kolonierna kunnat lämna
anvisningar rörande urvalet och därmed leda utvecklingen på ifrågavarande
område. Vidare har styrelsen genom dylika besök satts''i tillfälle att bedöma
tragan nar avgift skall uttagas av föräldrarna. Sådana förhållanden kan endast
uppmärksammas vid genomgång av ansökningshandlingar och samtal
med personalen vid besök på kolonierna.

Inom den halvöppna barnavården kompletteras daghemmen numera av
familjedaghem. Även här kan styrelsen genom besök på institutionerna och
genomgång av klientelet skaffa sig en uppfattning om behovet av en utbyggnad
av den ena eller den andra vårdformen.

I anledning av vad revisorerna framhållit rörande angelägenheten av alt
ej flera tjänstemän än som är oundgängligen nödvändigt deltager i besöken
vill socialstyrelsen framhålla, att det synts styrelsen rationellt icke minst ur
ekonomisk synpunkt att i vissa fall låta flera tjänstemän resa samtidigt
Härigenom har vissa somrar ett mycket stort antal institutionsbesök kunnat
verkställas under en vecka. En sålunda rationaliserad tjänsteresa kan icke
genomföras av en ensam tjänsteman. Det har också visat sig att kostnaderna
per tjänsteresa för barnavårdsbyråns räkning ligger ovanligt lågt _ I

detta sammanhang må också framhållas att byråchefens tjänsteresor i det

116

ojämförliga flertalet fall äger rum efter framställning från institutioner eller
andra lokala organ.

Slutligen vill styrelsen i fråga om barnavårdsbyråns verksamhet framhålla,
att styrelsen fattat sin i instruktionen för styrelsen angivna uppgift
som »central statsmyndighet för ärenden angående vård och skydd för barn
och ungdom» så att det ankommer på styrelsen att verka för att de bästa förutsättningar
skapas för barn som har samhället till föräldrar. För fullföljande
av denna uppgift måste personliga kontakter i avsevärd utsträckning
upprätthållas.

Socialvårdsbyrån. Till en början må framhållas att socialvårdsbyråns arbetsuppgifter
undergått vissa förändringar under det sistförflutna året. Chefen
för hyrån är sålunda från och med den 1 januari 1961 icke längre statens
socialhjälpsinspektör. Vidare har kungörelsen den 31 december 1943 angående
social hemhjälpsverksamhet upphört att gälla, varvid en avlösning av
statsbidragen ägt rum och i kungörelsen stadgade föreskrifter angående
prövning av hemvårdarinnornas kompetens bortfallit. Slutligen har genom
Kungl. brev den 25 mars 1960 med vissa bestämmelser angående zigenarnas
bosättning nya arbetsuppgifter tillkommit, likartade med dem byrån
tillagts beträffande bistånd till flyktingar. Huvudbestämmelserna rörande
socialvårdsbyråns arbetsuppgifter återfinnes i 53 och 19 §§ socialhjälpslagen.
I 53 § stadgas att socialstyrelsen skall genom råd och upplysningar
verka för att socialhjälpsverksamhelen i riket ordnas och utvecklas på ett
ändamålsenligt sätt. I 19 § stadgas att länsstyrelsen efter att hava inhämtat
yttrande från socialstyrelsen skall godkänna plan för ålderdomshem.
Socialstyrelsens sålunda angivna verksamhet förutsätter ovillkorligen att
styrelsen håller god kontakt med verksamheten ute på fältet.

Ett område som i särskild grad kräver kontakter med kommunernas representanter
är åldringsvården. Genomförandet av ålderdomshemsreformen
ställer stora krav på personlig medverkan av byråns personal. Sålunda påkallas
— som också revisorerna framhållit — från kommunernas sida ofta
sammanträden för planering av ålderdomshem. Besök på ålderdomshem
med anledning av i olika sammanhang uppmärksammade vårdproblem etc.
är också ofrånkomliga.

Även den pågående utbyggnaden av den öppna åldringsvården kräver stor
arbetsinsats från byråns sida. De problem som möter inom detta arbete har
ofta samband med andra sektorer av åldringsvården och socialhjälpen och
bör då lösas i samarbete med berörda kommunala myndigheter och av dem
anställd personal.

Vad särskilt hemvårdarinneverksamlieten beträffar anser styrelsen, att
den rådgivande verksamheten icke enbart kan utövas genom utgivande av
skriftliga anvisningar utan även förutsätter personlig medverkan av hemhjälpskonsulenten
vid konferenser och andra sammankomster som berör
denna verksamhet. Konsulentens medverkan efterfrågas ofta i dylika sammanhang.
Hon skall också medverka vid kursverksamhet som anordnas i
samverkan mellan socialstyrelsen och andra berörda myndigheter.

Tillämpningen av bestämmelserna om ersättning för av kommunerna
lämnade understöd åt flyktingar och zigenare föranleder beslut av styrelsen
i varje enskilt fall. Dessa beslut föregås av en utredning som ofta förutsätter
personliga besök ute på fältet av styrelsens tjänstemän.

Den socialstyrelsen jämlikt § 53 socialhjälpslagen ålagda skyldigheten att
öva uppsikt över arbetshemmen förutsätter givetvis, att personliga besök
med vissa intervaller verkställs av någon representant för styrelsen. Det pågående
arbetet med en omläggning av verksamheten vid arbetshemmen har
ökat behovet av kontakt med nämnda verksamhet.

117

Helt allmänt kan beträffande de tjänsteresor som företages av byråns
tjänstemän framhållas, att de i det överägande antalet fall äger rum efter
uttrycklig framställning från berörda lokala organ såsom kommunala myndigheter,
socialvårdskonsulenten i länet eller länsstyrelsen. Därvid planeras
resan så, att en samordning i möjligaste mån sker med andra aktuella ärenden
som kräver besök på platsen. I viss utsträckning företages emellertid
tjänsteresor även på byråns eget initiativ. Styrelsen anser att ett rätt handhavande
av byråns arbetsuppgifter förutsätter att möjligheten att företaga
dylika tjänsteresor bibehålies.

Nijklerhctsvårdsbijrån. Nykterlietsvårdsbyråns arbetsuppgifter regleras i
huvudsak av följande bestämmelser.

Enligt 3 § lagen om nykterhetsvård skall de kommunala nykterhetsnämnderna
och länsnykterhetsnämnderna stå under tillsyn av socialstyrelsen. Enligt
4 § 1 mom. tredje stycket samma lag bar sådan nämnd att ställa sig till
efterrättelse^ de anvisningar angående verksamheten som socialstyrelsen
meddelar. Enligt 41 § nykterhetsvårdslagen skall de allmänna vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare stå under tillsyn av socialstyrelsen. Socialstyrelsens
tillsynsuppgift är närmare utvecklad i 23 § kungörelsen den 25
augusti 1955, nr 528, med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård,
vari bland annat stadgas att socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet
över nykterhetsvården skall hålla sig underrättad om de
kommunala nykterhetsnämndernas och länsnykterhetsnämndernas verksamhet,
vaka över att dessa fullgör dem tillkommande uppgifter samt lämna
dem råd och anvisningar angående verksamheten. Där stadgas vidare att
styrelsen skall vaka över att vården å de allmänna och statsunderstödda enskilda
vårdanstalterna utövas i enlighet med gällande bestämmelser och i
övrigt på sätt som motsvarar det med vården avsedda ändamålet samt att
styrelsen äger underkasta nykterhetsnämnd inspektion och infordra uppgifter
rörande dess verksamhet och övriga förhållanden. Liknande uppgifter
tillkommer styrelsen beträffande inackorderingshem för omhändertagande
av alkoholmissbrukare under fritiden och beträffande den statsunderstödda
familjevårdsverksamheten. Även vid nu nämnda institutioner äger styrelsen
verkställa inspektioner samt infordra uppgifter rörande verksamheten och
övriga förhållanden.

Enligt socialstyrelsens uppfattning bör styrelsen genom inspektioner särskilt
följa verksamheten vid länsnykterhetsnämnderna, som är ledande organ
inom den öppna nykterhetsvården, och vid vårdanstalterna för alkoholmissbrukare,
särskilt de allmänna vårdanstalterna som ombesörjer tvångsvis
anordnad vård. Inspektionsverksamheten bedrives i positiv anda. Man
strävar till ett ökat utbyte av erfarenheter. På den öppna vårdens område
fullföljes detta syfte i stor utsträckning i samband med konferenser och kurser.
De kommunala nykterhetsnämnderna inspekteras i mycket lilen omfattning
och närmast när fråga är om någon särskild anledning till inspektion.
Inackorderingshemmen, som i regel är kommunala organ även i det avseendet
att de äges och drives av kommunal nykterhetsnämnd, besökes av nykterhetsvårdsbyråns
tjänstemän företrädesvis i samband med inspektion av
vederbörande nykterhetsnämnd eller eljest besök på orten. Inspektionsverksamheten
i egentlig mening inom den öppna vården har ingalunda haft den
omfattning som den enligt socialstyrelsens mening bör ha. Även besöken
hos länsnykterhetsnämnderna har sålunda skett med alltför långa mellanrum.

Inom anstaltsväsendct bar väl inspektionerna i egentlig mening haft något
slörre omfattning, men även där har besöken enligt styrelsens uppfattning
varit alltför glesa. Det kan också nämnas att företrädarna för anstalterna

118

för något år sedan framfört önskemål om besök från styrelsens sida i större
omfattning för instruktion och rådgivning i medicinska och sociala frågor.

Socialstyrelsen ar sålunda av den uppfattningen att reseverksamheten på
nykterhetsvärdens område haft för liten omfattning och bör utvidgas. Detta
har också varit ett rättesnöre vid den organisationsundersökning som nyligen
är gjord genom statens organisationsnämnd. Den omorganisation av byråns
verksamhet som föreslås i årets statsverksproposition syftar bland annat
till att möjliggöra en bättre kontakt med nykterhetsvårdsorganen ute i
landei.

Avslutningsvis vill socialstyrelsen beträffande samtliga styrelsen underställda
vårdområden uttala att den fördjupade insikt i problemen, som uppnås
vid besök ute på fältet, är en förutsättning för att styrelsen skall kunna
fullgöra sin uppgift att i enlighet med statsmakternas intentioner övervaka
och leda den ännu långt ifrån avslutade utvecklingen på dessa områden.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexelius, generaldirektörens
ställföreträdare byråchefen Rosén, tf. byråchefen Sverne,
föredragande, samt byråcheferna Berggren, Melin och Bolin. Stockholm den
25 januari 1961.

ERNST BEXELIUS

Tor Sverne

Länsstyrelsen i Södermanlands län

Revisorerna ha bl. a. framhållit, att det ur många synpunkter framstode
såsom önskvärt, att den statliga övervakningen av kommunala och därmed
jämförliga institutioner inskränktes och vidare att vederbörande tillsynsmyndigheter
begränsade sin verksamhet eller gåve den sådana former, att
besök på platsen endast undantagsvis bleve nödvändiga. Till detta vill länsstyrelsen
framhålla, att så länge på socialvårdens område gällande författningar
innehålla bestämmelser om tillsyn från statliga myndigheters sida
t. ex. av ålderdomshem eller barnhem, det också torde vara nödvändigt att
göra besök på dessa institutioner. Tillsynen över kommunerna utövas av
härvarande länsstyrelse huvudsakligen genom socialvårds- och barnavårdskonsulenterna,
som jämlikt sina instruktioner ha att företaga tjänsteresor.
För närvarande måste dessa tjänstemän på grund av bristande tid underlåta
företaga resor, som ur flera synpunkter förefaller önskvärda. Andra
tjänstemän hos länsstyrelsen företar resor för ifrågavarande ändamål, endast
när särskilda skäl påkalla detta. Antalet resor av dessa tjänstemän
blir ganska litet med hänsyn till bristande tid. En ökad besöksfrekvens hos
kommunerna borde enligt länsstyrelsens mening ha varit av värde. Särskilt
från de mindre kommunernas sida framföres ofta önskemål om besök utan
att det varit möjligt för länsstyrelsen att få till stånd sådant. För länsstyrelsens
samverkan med kommunerna är sådana besök helt säkert av icke ringa
betydelse. Efter en framtida kommunsammanslagning, då man torde kunna
räkna med utbildade och erfarna socialvårdstjänstemän inom samtliga
länets kommuner, torde möjligen en inskränkning även i tillsynsverksamheten
kunna ske.

Såväl Kungl. Socialstyrelsen som länsstyrelsen fungera emellertid båda
som tillsynsmyndighet inom åtskilliga grenar av socialvården. Här synes
enligt länsstyrelsens uppfattning som regel inspektion på platsen böra utövas
genom länsstyrelsen såsom den lokala myndigheten och endast, när

119

speciella omständigheter därtill föranleda tillsyn i nämnda form ske även
genom den centrala myndigheten. Givetvis förutsätter länsstyrelsen att i
så fall samordning alltid äger rum mellan de båda myndigheterna ifråga
om inspektionsresorna samt att ej flera personer deltaga i dessa resor, än
som i det särskilda fallet kan anses erforderligt.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Ossian
Sehlstedt, landssekreteraren Sven Ekbom och förste länsnotarien Inga
Ljungberg, föredragande. Nyköping den 27 januari 1961.

OSSIAN SEHLSTEDT

Inga Ljungberg

Länsstyrelsen i Blekinge län

Länsstyrelsen finner, att de besök, som vederbörande tjänstemän vid centrala
ämbetsverk avlägga i kommunerna, väl någon gång kunna vara av
värde för de kommunala förtroendemännen och befattningshavarna. Vilket
värde sådana besök kunna ha för tjänstemännen själva och för ämbetsverken
undandrager sig länsstyrelsens bedömande. Länsstyrelsen anser emellertid
i likhet med riksdagens revisorer, att dessa besök icke få bli ett självändamål.
Av de i revisorernas berättelse anförda exemplen vill länsstyrelse1
särskilt understryka det ringa värdet av de besök, som socialstyrelsens
tjänstemän avlägga vid barnkolonierna.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit undertecknade, landssekreterare
och tf. förste länsassessor, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 23 januari 1961.

På länsstyrelsens vägnar:

G. WIK

Malte Rosén

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Revisorerna uttalar bl. a. att vad de i här ifrågavarande sammanhang anfört
främst berör socialstyrelsens tillsynsverksamhet men att åtskilligt ay
det anförda även gör sig gällande beträffande andra statliga myndigheter.
I anslutning härtill framhålles, att det över huvud taget ur många synpunkter
framstår som önskvärt, att den statliga övervakningen av kommunala
och därmed jämförliga institutioner inskränkes.

Länsstyrelsens befattning med den av revisorerna sålunda berörda övervakningen
betingar resor för tillsynens utövande huvudsakligen inom socialvårdens
område. I sådant avseende får länsstyrelsen åberopa de yttranden,
som i ärendet avgivits av statens socialvårdskonsulent i 6:e distriktet och
barnavårdskonsulenten i länet. (Bilagor A—B). Enligt länsstyrelsens uppfattning
är det icke möjligt att minska omfattningen av dessa befattningshavares
nu utövade tillsyn, om den skall kunna motsvara socialvårdens och
socialstyrelsens intentioner beträffande socialvårdsarbetet.

Vad angår övriga delar av länsstyrelsens verksamhetsområde utövas
övervakning i betydelsen tillsynsverksamhet av länsstyrelsen huvudsakligen
genom någon dess befattningshavare och inom vissa områden av mera spe -

120

eiell art. Som exempel kan nämnas tillsyn över de pantlåneinrättningar,
som drives i kommunal regi, och den inventering, som — för övrigt i ett
mycket begränsat antal fall — äger rum hos familj ebidragsnämnderna.

Länsstyrelsens resor i och för att vinna kontakt med kommunala och därmed
jämförliga institutioner betingas uteslutande av länsstyrelsens behov av
att i olika avseenden följa deras verksamhet och föranledes i stor utsträckning
av därom uttalade kommunala önskemål.

I övrigt har remissen ej föranlett något länsstyrelsens yttrande.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit jämväl
landskamreraren Norgren. Malmö den 28 januari 1961.

På länsstyrelsens vägnar:

O. HULTERSTRÖM

Sten Lundberg

Bilaga A

Yttrande från statens socialvårdskonsulent

Besöken i kommunerna har i allt större utsträckning fått karaktären av
rådgivning, överläggning sker mellan konsulenten (länsstyrelsen) och kommunens
förtroendemän och tjänstemän i aktuella spörsmål. Om man till
inspektion hänför de kommunbesök, som är upptagna på resplanen, så har
dessa på grund av arbetsbördan fått inskränkas till ett minimum. Under
de senaste tre åren (1958, 1959 och 1960) har endast 10 kommuner pr år
besökts. Värdet av dessa besök får dock icke förringas (se bif. avskrift1 av
skrivelse till socialstyrelsen). Jag önskar också påpeka behovet av tillsyn
för de privata ålderdomshemmen. Denna fråga är icke löst.

De korta avstånd, som gäller för länet, gör att besöken i kommunerna blir
så lite kostnadskrävande för statsverket. Malmö den 14 januari 1961.

Bilaga B

Yttrande från Malmöhus läns barnavårdskonsulent

De av mig företagna inspektionsbesök, som beröras av statsrevisorernas
berättelse äro besök vid barnhem, barnkolonier och barnstugor.

Varje barnhem inom länet besökes som regel två gånger om året i samband
med granskningen av uppgifterna ang. antalet vårddagar för vilka
statsbidrag sökes. Därvid inspekteras barnhemmens utrustning och skötsel
samt barnens vård och deras fortsatta behov av barnhemsvård. Dessa besök
företagas i samband med tjänsteresa föranledd av annat tjänsteärende angående
fosterbarn eller fosterhem, kompletterande utredning i underställda
omhändertagandebeslut eller rörande äktenskapsdispenser o. dyl.

Barnkolonierna besökes i regel en gång om året. Dessa besök måste koncentreras
till den relativt korta tid kolonierna hållas öppna och kunna dessutom
på grund av koloniernas placering i länet ej alltid kombineras med
andra ärenden.

De barnavårdsinstitutioner, om inbegripas i beteckningen barnstugor be 1

Ej avtryckt

121

sökas mera sporadiskt. Min avsikt har varit att besöka de daghem och lekskolor,
som ha sin verksamhet utanför de större städerna, åtminstone en
gång per år, men tyvärr har jag ej alltid medhunnit detta. I de större städerna,
där utbildad personal hos barnavårdsnämnden har hand om tillsynen,
har mina besök varit sparsamma.

Min strävan är alltid att genom noggrann planering av resorna hålla reskostnaderna
på lägsta möjliga nivå utan att arbetet försummas. Malmö den
23 januari 1961.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Barnhemmen. Ungefär vart tredje år inspekterar socialstyrelsen genom
någon dess byråinspeklör barnhemmen inom länet, varvid länsstyrelsens
barnavårdskonsulent alltid medföljer. Efter inspektionsbesöken avger byråinspektören
rapporter, vilka tillställas såväl barnhemmens huvudmän som
länsstyrelsen. Genom sin stora erfarenhet och sin kännedom om barnhemsverksamheten
inom alla län har socialstyrelsens tjänsteman goda möjligheter
att göra jämförelser mellan landets barnhem och därigenom verka för
likvärdig utrustning, tillräcklig personal, tillfredsställande arbetsschema

o. s. v. för länets barnhem i förhållande till barnhemmen inom landet i övrigt.

När fråga uppkommit om nytt barnhem eller om ändring i barnhemsplanen,
ha besök stundom företagits av byråchefen för socialstyrelsens barnavårdsbyrå.
Besöken ha haft en klarläggande och sainmanjämkande funktion.

Barnkolonier. Med den tendens till minskning av antalet barnkolonier,
som under de senaste åren kommit till synes, verkar inspektion av annan
myndighet än länsstyrelsen skäligen överflödig. Dock böra, såsom hittills,
de sanitära förhållandena vid barnkolonierna inspekteras av vederbörande
tjänsteläkare.

Anstalter för halvöppen barnavård. En å socialstyrelsen anställd byråsekreterare
brukar för länets del ungefär vart tredje år besöka dessa institutioner,
varvid länsstyrelsens barnavårdskonsulent i regel deltager. Den i
mindre städer samt i landskommuner bedrivna verksamheten av bl. a. lekskolor
är i behov av en tillsyn, som framför allt går ut på att stimulera och
hålla kontakt med institutionens huvudmän, så alt dessa få impulser till
förbättringar beträffande lokaler, sysselsättningsmaterial och handledningspersonal.
Den anslagsbeviljande myndigheten kan särskilt genom socialstyrelsens
tjänsteman få värdefulla upplysningar och råd, huru en tilltänkt
institution bör planeras, om tjänstemannen i fråga å ort och ställe får taga
del av rådande och planerad bebyggelse in. in.

Att helt slopa dylika inspektionsresor från socialstyrelsens och länsstyrelsens
sida i de närmare specificerade fallen skulle förmodligen få till
följd att en del mindre goda institutioner komme till stånd på olika orter.

Revisorerna ha uttalat (s. 76 överst), att särskilt den övervakning, som
äger rum i form av inspektioner på platsen, ofta för kommunalmännen
framstår soin meningslös och onödig i andra fall än då fråga är om besök,
föranledda av omständigheter, som kräva direkt ingripande från vederbörande
tillsynsmyndighets sida. Viktigast i detta sammanhang är emellertid
enligt länsstyrelsens förmenande, alt den inspekterande får en allmän uppfattning
av hur verksamheten i fråga bedrives, om de ansvariga myndigheternas
och tjänstemännens inställning till arbetet och därmed förbundna
problem samt till nyheter i lagstiftningen. Härigenom möljliggöres tillrätta -

122

läggande i tid, där så behövs. För den inspekterande myndigheten är därjämte
av vikt att skaffa sig kunskap ute »på fältet:» om vad som är normal
standard för att därigenom i möjlig mån kunna påverka utvecklingen i utjämnande
riktning. Länsstyrelsen hyser i likhet med revisorerna den uppfattningen,
att utvecklingen på det kommunala området lyckligtvis ar sådan,
att tillsynsverksamheten allmänt sett får en successivt minskad betydélse.
En relativ minskning av den tid, som kan ägnas åt tillsyn, blir därjämte
nödvändig med hänsyn till den fortgående ökning av andra trängande
arbetsuppgifter, som äger rum hos skilda statliga myndigheter men som i
varje fall icke utan fördröjning plägar kompenseras genom motsvarande
personalförstärkning. En viss tillsynsverksamhet på ort och ställe får likväl
anses tillrådlig särskilt med hänsyn till en standardmässig ojämnhet,
som icke alltid är beroende på vederbörande kommuns ekonomiska ställning
utan på de personella resurser kommunen velat eller kunnat ställa till
förfogande inom den sociala sektorn.

Länsstyrelsen vill helt allmänt framhålla att en viss nedskärning av mspektionsbesöken
från centralmyndighetens sida kan anses befogad. Under
alla förhållanden bör antalet deltagande i inspektionerna kunna begränsas.
Den sida av centralmyndighetens verksamhet, som består i lämnande av
råd och anvisningar, synes dock ofta nödvändiggöra besök på platsen och
på de olika institutionerna. Utan sådan närmare information på ort och
ställe föreligger risk för att givna råd och anvisningar — fråga kan vara
om mycket speciella och detaljerade sådana — bli pappersprodukter, som
i den formen knappast äro ägnade att giva den avsedda vägledningen och
som därför utgöra förspilld möda.

Revisorerna ha avslutningsvis med syfte på statlig tillsyningsverksamhet
över huvud taget -— således även sådan som bedrives av länsstyrelserna
förordat en viss begränsning och framhållit, att verksamheten i varje fall
bör givas sådana former, att besök på platsen endast undantagsvis bli nödvändiga.
Rekommendationen av den starka begränsningen av besöken^ synes,
i den mån den avser jämväl länsstyrelsens verksamhet, likväl icke stå i god
överensstämmelse vare sig med barnavårdskommitténs uttalande om innebörden
av länsstyrelsens tillsynsverksamhet (prop. 1960: 10 s. 194), vartill
föredragande statsrådet anslutit sig och som lämnats utan erinran av riksdagen,
eller med den nya barnavårdslagen och dess följdförfattningar. Den
länsstyrelsens verksamhet, varom stadgas i § 4 barnavårdslagen, lärer vid
dylik inskränkning ej tillfredsställande kunna fullföljas. Instruktionerna
för statens socialvårdskonsulent och för barnavårdskonsulenten vid länsstyrelsen
ålägga uttrvckligen dessa tjänstemän att i och för sin verksamhet
företaga resor och kommunbesök. Under nu angivna omständigheter förefaller
behovet av klargörande utredningar och bestämmelser vara stort.

I handläggningen av delta ärende ha förutom undertecknade landshövdingen
Lingman samt länsassessorn Almqvist, föredragande, deltagit landssekreteraren
Mattsson. Gävle den 17 januari 1961.

JOHN LINGMAN

Hugo Almqvist

Svenska landstingsförbundet

Revisorerna ha främst uppehållit sig vid socialstyrelsens tillsynsverksamhet.
De uttala emellertid, att åtskilligt av vad som i detta hänseende anförts
gör sig gällande även beträffande andra statliga myndigheter. I an -

123

slutning härtill kommer styrelsen i det följande att i korthet redovisa några
allmänna synpunkter på de statliga myndigheternas tillsyns- och inspektionsverksamhet
med avseende å den kommunala verksamheten, i första
hand då den som bedrives av landstingen.

Inledningsvis må erinras att det hittillsvarande statsbidragssystemet med
separata bidrag till enskilda verksamhetsuppgifter stimulerat till en författningsmässig
detaljreglering av den kommunala verksamheten. Erkännas
må dock, att under senare år en viss omsvängning kunnat förmärkas,
även om färska exempel alltjämt finnas på motsatsen. I den mån de särskilda
statsbidragen sammanföras till enhetsbidrag för större verksamhetsområden,
är det naturligt att detaljregleringen helt försvinner.

Den inspektions- och tillsynsmyndighet över vissa delar av landstingens
verksamhet, som tillagts statliga myndigheter, har ytterligare förstärkt det
statliga grepp över denna verksamhet som den författningsmässiga detaljregleringen
medfört. Erfarenheterna av den statliga tillsynen äro blandade,
beroende på vilken inställning vederbörande statliga myndighet haft till
sin uppgift. I vissa fall finnes knappast rum för någon kritik, i andra har
ibland förmärkts tendenser till en önskan att leda och dirigera utvecklingen
även i sådana avseenden, där den kommunala huvudmannen hort
haft det avgörande inflytandet. Ett verksamt påtryckningsmedel, som, låt
vara i undantagsfall, utnyttjats, har därvid varit hot om indraget statsbidrag.
Styrelsen kan vidare icke frigöra sig från intrycket att man ibland
eftersträvat att inpassa även mera specialbetonad verksamhet i vissa på
förhand uppgjorda mallar, oavsett om de i det föreliggande fallet passat
eller ej.

Styrelsen vill gärna se de statliga myndigheternas roll mera som rådgivande
och vägledande organ än som bestämmande och inspekterande. För
att de skall kunna fylla denna uppgift fordras helt naturligt, att de genom
besök på olika platser få möjlighet att följa utvecklingen och ta del av den
verksamhet, som där bedrives. Ofta kan det ligga i huvudmannens intresse
att på ort och ställe få redogöra med representanter för tillsynsmyndigheten.
Om anledning till erinringar därvid framkommer, bör självfallet kritik och
önskemål framföras.

Däremot vill styrelsen i likhet med revisorerna framhålla, att regelbundna,
omfattande inspektionsresor knappast äro påkallade när det gäller
landstingens verksamhet. Dessa ha ju mångårig erfarenhet av anstalts- och
skoldrift. De ha skött sina uppgifter på ett sätt som vunnit allmänt erkännande
och som medverkat till att staten överflyttat den ena verksamhetsuppgiften
efter den andra till dem, en utveckling som för övrigt ännu icke
är avslutad. Solna den 27 januari 19151.

För Svenska landstingsförbundets styrelse:

FRIDOLF THAPPER

Ivar Dahlgren

Svenska stadsförbundet

Den närmare granskning av formerna för socialstyrelsens tillsynsverksamhet
under budgetåret 1958/59 som riksdagens revisorer nu företagit är
från kommunal synpunkt av påtagligt intresse. Därav framgår att inspektioner
av kommunala institutioner alltjämt uppfattas som i stor utsträckning
erforderliga oaktat primärkommuner och landsting på samtliga här

124

ifrågavarande vårdområden vunnit en mångårig och på realitetens grund
vilande erfarenhet och trots den inspektionsverksamhet som utövas på

länsplanet. .

Revisorerna ger i detta ärende uttryck åt iakttagelser och tankegangar
som helt överensstämmer med förbundsstyrelsens betraktelsesätt. Styrelsen
har i skilda sammanhang tillkännagivit sin syn på den statliga kontrollens
förhållande till den kommunala självstyrelsen och åberopar därvid
dels sitt vttrande år 1953 över allmänna statsbidragsutredningens principbetänkande
och dels till statsutskottet den 9 mars 1953 samt den 7 mars
1960 avgivna utlåtanden över riksdagsmotioner i detta ämne. Inte minst på
nu ifrågavarande områden av den kommunala verksamheten, där standarden
med den materiella och vårdtekniska utvecklingen ständigt förbättras,
har enligt styrelsens mening det statliga överinseendet förlorat i betydelse.
En inskränkning av denna tillsynsverksamhet i enlighet med riksdagens revisorers
rekommendationer är därför påkallad. Detta skulle även kunna öka
socialstyrelsens möjligheter till positiv verksamhet.

Förbundsstyrelsen har ej funnit anledning närmare ingå på socialstyrelsens
inspektionsverksamhet ur statligt ekonomisk synvinkel och därmed
inte heller på frågan om genom vilka befattningshavare tillsynen utövats
eller bör utövas. De anmärkningar och önskemål som revisorerna i detta
sammanhang framfört finner styrelsen dock i princip väl motiverade. Någon
direkt olägenhet för de kommunala institutionerna torde inte uppstå i de
fall socialstyrelsens tjänstemän i avsikt att erhålla en allmän orientering
om ett vårdområde medföljer vid länsorganens inspektioner. Det kan möjligen
finnas skäl att peka på riskerna för att iakttagelser vid sporadiska
och fåtaliga institutionsbesök ges en alltför generell innebörd. Stockholm
den 27 januari 1961.

HJ. ME HR

Annalisa Sterner

Svenska landskommunernas förbund

Enligt styrelsens mening talar många skäl för att den statliga tillsynen
över kommunerna bör begränsas eller avvecklas. Det förhåller sig uppenbarligen
så att denna tillsyn i mångt och mycket utgör en kvarleva från den
tid då anmärkningar med eller utan fog oftare riktades mot kommunernas
sätt att handha sin verksamhet än som numera är vanligt. Utvecklingen
har fört med sig att kommunerna efter hand blivit allt bättre rustade,
såväl personellt som materiellt, att handha dem åvilande uppgifter. Inte
minst gäller detta socialvården. Uppfattningen att de statliga centrala
myndigheternas inspektionsverksamhet skulle ha en starkt pådrivande effekt
på den kommunala verksamhetens utveckling har, såsom riksdagens
revisorer konstaterat, inte längre fog för sig. Utvecklingen bestämmes i vår
tid, när de moderna kommunikationsmedlen i vidsträckt bemärkelse brutit
isoleringen kommunerna emellan, av helt andra faktorer. Det är numera
inte möjligt för kommunerna att i sitt handlande bortse från den allmänna
standardutvecklingen och förhållandena i andra kommuner. I allt större
utsträckning anställer numera kommunerna väl kvalificerade tjänstemän
för handhavande av verksamheten. Kommunförbundens omfattande rådgivnings-
och upplysningsverksamhet står också till kommunernas förfo -

125

gande och bidrager på sitt sätt till att jämna vägen för en fortgående standardstegring.
Den tillsyn över kommunala myndigheter och tjänstemän, som
sedan några år tillbaka utövas av JO, synes för övrigt på visst sätt kunna
ersätta den kontroll över den kommunala verksamheten som utövas av andra
statliga myndigheter. I ett den 18 mars 1960 till statsutskottet avgivet remissyttrande
över vid 1960 års riksdag väckta motioner om utredning angående
möjligheterna att minska den statliga kontrollen över kommunala
organ, vilket yttrande intagits i utskottets utlåtande nr 166 samma år, har
styrelsen givit uttryck för sin uppfattning att takten i det pågående reformarbetet
på förevarande område bör påskyndas. Utöver de allmänna synpunkter
på frågan, som styrelsen härvid anförde, framlägger styrelsen i det
följande några synpunkter till belysning av frågan om socialstyrelsens tillsynsuppgifter
in. in.

De bestämmelser som reglerar socialstyrelsens tillsyns- och inspektionsverksamhet
ger intryck av att i vissa avseenden brista i klarhet. Av lagstiftarna
avsedda nyanser i skilda uttryckssätt, såsom »följa barnavårdsverksamheten
i riket» —• »öva tillsyn» (5 § barnavårdslagen) och »tillsynsmyndighet»
(92 § barnavårdslagen) — »central statsmyndighet» (2 § instruktionen
för socialstyrelsen), torde exempelvis inte alltid tolkas entydigt. Det
framstår som önskvärt att bestämmelserna antingen förtydligas eller kompletteras
med vägledande uttalanden i någon form.

Sedan de med vissa byråchefstjänster hos socialstyrelsen förenade särskilda
statliga inspektörsbefattningarna numera avvecklats genom ändring
av instruktionen för socialstyrelsen (SFS 717: 1960) saknas anledning att
gå närmare in på den frågan. Styrelsen noterar emellertid att vad riksdagens
revisorer uttalat om befattningen som statens socialhjälpsinspektör
därigenom har beaktats.

Att man från kommunalt håll är kritiskt inställd till den statliga tillsynsverksamheten
bottnar främst i omtanken om den kommunala självstyrelsen.
Såsom riksdagens revisorer påpekat saknas inte i kommunerna förståelse
för att särskilt statsbidragsgivningen kan motivera en viss statlig tillsyn
över den kommunala verksamheten. Även i övrigt kan det vara av allmänt
intresse alt viss uppsikt hålles över kommunerna bland annat på socialvårdens
olika områden. Men tillsynen bör inte vara inriktad på detaljer eller
onödigt rigorös. Inspektionsverksamhet kan i och för sig vara nödvändig
endast i fråga om sluten och halvöppen vård. Det kan också ifrågasättas
om inte en kontinuerlig inspektionsverksamhet i form av periodvis återkommande
besök vid anstalter och institutioner för sluten och halvöppen
vård kan undvaras. Inspektionerna torde i allmänhet inte ha någon uppgift
att fylla i andra fall än då fråga är om besök soin antingen "påkallats
av vederbörande kommunala myndighet (anstaltens huvudman) eller föranledes
av omständigheter (anmälan om allvarliga missförhållanden eller
dylikt) som kräver ett direkt ingripande från tillsynsmyndighetens sida.
Det kan vidare ifrågasättas om inte inspektionsuppgifterna lämpligen i
större utsträckning än för närvarande bör läggas på länsorgan i stället för
på centrala myndigheter. Den frågan torde kunna övervägas i samband
med den i utsikt ställda översynen av den regionala rådgivnings- och tillsynsverksamheten
på socialvårdens område.

Vad gäller socialstyrelsens tillsynsuppgifter i övrigt delar styrelsen den
uppfattning som kommit till uttryck i föredragande statsrådets uttalande i
Kungl. Maj:Is proposition nr It) år 1960, näst sista stycket å s. 200. Detta
uttalande synes, såsom även riksdagens revisorer framhållit, kunna tjäna
som vägledning icke blott beträffande tillsynen över den kommunala barna -

126

vården utan även i fråga om — bland annat — andra områden inom den

kommunala socialvården. ....

Styrelsen har intet att erinra mot vad riksdagens revisorer anlort i sitt
uttalande och understryker önskvärdheten av att den statliga övervakningen
av den kommunala socialvården i görligaste mån inskränkes. Stockholm
den 19 januari 1961.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund:

RUD. ANDERBERG

Vilhelm Berg

Svenska socialvårdsförbundet

Revisorerna, som främst uppehållit sig vid socialstyrelsens tillsyn ö\er
kommunala anstalter m. in., riktar i sin skrivelse uppmärksamheten på
faktorer i utvecklingen, vilka även enligt socialvårdsförbundets mening är
av betydelse för frågan, hur den fortsatta centrala tillsynen bör vara utformad.
Således konstaterar revisorerna, att det inte längre föreligger samma
isolering kommunerna emellan som tidigare, vilket kan bidraga till en
större interkommunal stimulans för den kommunala verksamhetens fortsatta
utveckling. I samma pådrivande riktning verkar den allmänna standardstegringen.
Kommunerna har i allt större utsträckning fått kvalificerade
tjänstemän i de verkställande tunktionerna, vilket skapar ökade garantier
för en riktig handläggning. Revisorerna noterar även kommunförbundens
insatser och framhåller slutligen den väntade kommunreformens
betydelse för kommunalförvaltningarnas effektivitet. De finner det därför
följdriktigt, att statsmakterna under senare år på vissa områden givit tillsynen
en rådgivande karaktär, medan tillsyn i form av normerande bestämmelser
och övervakning fått stå tillbaka. Det framhålles även att möjligheterna
att genom inspektioner avslöja missförhållanden är begränsade.

Det är givetvis angeläget att ifrågavarande tillsynsverksamhet anpassas
efter utvecklingen och får en utifrån såväl principiella som praktiska synpunkter
riktig och ändamålsenlig utformning. Det torde väl inte heller råda
någon tvekan om att utvecklingen i stort i avseende på centralmyndighetens
tillsynsverksamhet bör innebära att huvudvikten lägges på de rådgivande
och informerande funktionerna. I detta sammanhang bör även observeras
att länsstyrelserna i åtskilliga fall är inspektionsmyndighet, vilket
vid sidan av de ovan berörda utvecklingstendenserna i övrigt synes göra det
mindre angeläget att centralmyndighetens tillsynsverksamhet har övervakande
och kontrollerande funktioner.

Ä andra sidan är det givetvis inte möjligt att utifrån vissa allmänna utvecklingstendenser
generellt avgöra, hur tillsynsverksamheten på varje område
bör vara utformad. Vilken karaktär tillsynen skall ha måste bedömas
med realistiskt beaktande av de speciella förutsättningar, som kan vara för
handen inom ett område och kanske saknas inom ett annat. Den konkreta
frågeställningen blir därför på varje särskilt område: vilka behov av tillsyn
föreligger här? Är man klar över svaret, kan man också säkrare avgöra hur
tillsynen skall utformas. Resultatet av tillsynsverksamheten torde sedan
visa, huruvida den primära bedömningen av behovet var riktig eller inte.
Socialvårdsförbundet har haft särskild anledning att uppmärksamma förhållandena
i fråga om ålderdomshemmen.

127

Förbundet har därvid bl. a. ställt sig kritiskt mot att ett betydande antal
små ålderdomshem byggs i kommunerna. Dessa små ålderdomshem kan
inte ge fullgod service åt pensionärerna och sådana byggen är minst sagt
betänkliga mot bakgrunden av den väntade kommunreformen, som tvärtom
bör ge förutsättningar för större hem. Socialstyrelsen har för sin del tydligen
insett detta men liar inte ansett sig kunna inverka härpå bl. a. med
hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten. Exemplet visar att den
av revisorerna påtalade sociala utveckling vi befinner oss mitt uppe i eller
står inför — i detta fall kommunreformen — inte enbart minskar behovet
av central rådgivning utan även i vissa avseenden kan öka detta behov, särskilt
i övergångstider.

Det i revisorernas skrivelse framlagda materialet möjliggör inte några
mera säkra slutsatser om behovet av centralmyndighetens inspektion, eftersom
uppgifter om resultatet saknas. Frågan synes därför bli vilka anmärkningar
och tillrättalägganden centralmyndigheten funnit anledning göra på
skilda områden och vilka ändringar dessa åtgärder föranlett, liksom vilken
praktisk betydelse i övrigt man bör tillmäta besöken på institutionerna. De
mera påtagliga fakta som redovisas är några tabeller över antalet tjänstemän,
som varit engagerade i tillsynsverksamheten, antal besökta institutioner
och resekostnader etc. Utifrån denna magra redovisning samt med hänvisning
till de allmänna utvecklingstendenserna uttalar revisorerna som
önskvärt, att den statliga övervakningen överhuvud, och således inte bara
socialstyrelsens, inskränks på sådant sätt, »att besök på platsen endast undantagsvis
bli nödvändiga».

Det är uppenbart, att besöken inte får bli ett självändamål, och det får
givetvis heller inte förekomma, att man engagerar flera tjänstemän än nödvändigt
i verksamheten. Likaså är det rimligt anta att om kontrollfunktionerna
i tillsynen inskränks, minskar också behovet av direkta besök. Men
att. dessa skulle utan olägenhet kunna inskränkas så kraftigt att de endast
blir en undarxtagsföreteelse kan nog ifrågasättas. Tillsynsmyndigheten måste
alllid ha nära kontakt med de praktiska svårigheterna på »fältet», vare sig
de berör enstaka kommuner eller har större räckvidd. Eu sådan fortlöpande
konfrontation torde kunna bidraga till att den rådgivande och informerande
verksamheten får en så praktisk och ändamålsenlig inriktning som möjligt.
Inte sällan torde det därför framstå som motiverat att tillsynsmyndigheten
genom besök på ort och ställe låter sig konfronteras med realiteterna.
Man bör heller inte underskatta värdet av den direkta personliga kontakten
mellan de olika organens representanter.

Socialvårdsförbundet får sammanfattningsvis framhålla som motiverat
och önskvärt att den allmänna utvecklingen i fråga om den centrala tillsynen
går mot mer information och mindre kontroll av den kommunala verksamheten,
dock att tillsynen måste anpassas efter skiftande förutsättningar
och behov på skilda områden. Tillsynsverksamheten bör självfallet inte givas
större omfattning i fråga om resor etc. än vad som är erforderligt, men behovet
därav får å andra sidan inte bedömas ensidigt. Socialvårdsförbundet
har i stort nödgats inskränka sitt yttrande till dessa mera principiella uttalanden.
Det av revisorerna framlagda materialet ger inte tillräcklig grund
för alt mera i detalj och med större säkerhet bedöma, huruvida och i så
fall i vilka avseenden och i vilken utsträckning socialstyrelsens tillsynsverksamhet
bör inskränkas respektive utformas på annat sätt. Stockholm den
30 januari 1901.

Eric Wahlberg

THORWALD BERGQU1ST

128

§ 14 Arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet
Arbetsmarknadsstyrelsen

Förrådshållningen av viss materiel har sedan början av 1920-talet, då
statsarbeten i sysselsättningsbefrämjande syfte började bedrivas i mera organiserad
form, ingått i den beredskap mot arbetslöshet, som statsmakterna
ansett erforderlig. Omfattningen av denna förrådshållning bär såsom revisorerna
anfört prövats av riksdagen senast år 1952 och da fastställts att omfatta
maskiner för sysselsättande av 3 000 man samt handredskap och torläggningsmateriel
i den omfattning Kungl. Maj :t bedömde lämplig med hänsyn
till det dåvarande lagret och lagringskostnaderna för detsamma Ivungl.
Maj :t bar sedermera godkänt styrelsens förslag om lagerhållning av forlaggningsmateriel
för 2 000 man. Någon förrådshållning av handredskap har
icke ansetts erforderlig.

Bestämmandet av antalet maskiner av olika typer, som erfordras för sysselsättande
av 3 000 man, är beroende av arbetsmetodik och mekaniseringsgrad
vid beredskapsarbetena. Då målsättningen i sistnämnda hänseenden i
möjligaste mån bör anslutas till den allmänna tekniska utvecklingen, måste
sammansättningen av maskinparken ständigt omprövas. Vid denna provning
har styrelsen hittills ansett att beredskapsarbetena kunnat bedrivas
med en något lägre grad av mekanisering än som tillämpas vid motsvarande
arbeten i öppna marknaden. Denna skillnad i mekaniseringsgrad ar sedan
år 1956 allt mer utjämnats och föreligger numera endast i fråga om de
tyngsta maskinerna. Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare allt efter hand beaktat
de möjligheter till inhyrning av maskiner, som från tid till annan
funnits, och med hänsyn härtill kunnat begränsa lagerhållningen av främst
tyngre schakt- och planeringsmaskiner. På angivna grunder har lmesteringskostnaderna
kunnat reduceras från cirka 43 miljoner kronor till cirka

Till följd av det ökade behovet att sysselsätta arbetslösa i beredskapsarbeten
under den senaste konjunkturnedgången, nödgades styrelsens inköpa
såväl maskiner som förläggningsmateriel utöver den allmänna ram, soii^tidigare
beslutats för 3 000 respektive 2 000 man. Denna maskinanskaffnmg
avsåg tryckluftmaskiner, vibrationsvältar och krossnmgsaggregat tor en
kostnad av sammanlagt 2,05 miljoner kronor. Å andra sidan bär sasom
nämnts anskaffning av tyngre schakt- och planeringsmaskiner aHenast skett
i ringa utsträckning i förhållande till det aktuella behovet för 3 000 man
varigenom en avsevärd besparing i maskinmyestering ei hållits. Berakna
maskinbehov för sysselsättande av 3 000 man i beredskapsarbeten och styrelsens
maskinförråd den 30 juni 1960 framgår av

Maskinerna har under samma tid till cirka 70 pioceni tagits i ansprak
beredskapsarbeten i egen regi och till cirka 10 procent för beredskapsarbeten
i andra myndigheters regi. Dessutom har uthyrning för andra andamål
till enskilda skett under tider, då maskinparken i mindre grad behövt utnyttjas
för beredskapsarbeten. Det maximala utnyttjandet kan beraknas ha
udd( ått till cirka 80 procent. Detta torde väl motsvara utnyttjandet av maskinparkerna
för anläggningsfirmor i allmänhet. Fördelning av maskmpaikens
utnyttjande gruppvis och under olika tider av året framgar av bifoga dCReSrTrna''lSauttalat

att maskinparken ökats i sådan grad att. den numera
anses tillräcklig för 4 000 man. Detta galler dock endast ett fatal maskintyper,
beträffande vilka behovet för aktuella beredskapsarbeten icke 1

1 Ej avtryckta

129

kunnat tillgodoses genom inhyrning. I styrelsens förråd av dessa maskintyper
ingår emellertid äldre maskiner, som inom den närmaste tiden måste
kasseras i sådan omfattning, att maskinförrådet under budgetåret 1960/61
kommer att ha nedgått till den av riksdagen beslutade ramen. Styrelsen bär
i sina medelsäskanden för budgetåret 1960/61 endast räknat med ett vidmakthållande
av denna ram.

Förläggningsmaterielen (byggnader och utrustning) har utökats med materiel
för 1 700 man. Lagerhållningen av förläggningsmateriel har under
budgetåret 1959/60 ianspråktagits för beredskapsarbeten i egen regi med
cirka 30 procent, beredskapsarbeten i andra myndigheters regi med 40 procent,
i styrelsens omskolningsverksamhet med 10 procent samt för uthyrning
till kommuner eller enskilda företag i samband med omflyttning av
arbetslösa med cirka 15 procent.

Styrelsen vill understryka revisorernas uttalande att även om omskolning
och förflyttning av friställd arbetskraft kommer att bli allt väsentligare
hjälpmedel i arbetsmarknadspolitiken, beredskapsarbetena likväl kommer
att behöva anlitas i ganska betydande omfattning. Detta torde bli fallet både
vid mera djupgående sysselsättningskriser som ett viktigt led i strävandena
att utöka antalet arbetstillfällen och vid tämligen goda konjunkturer för
att då bereda sysselsättning eller anpassning till arbetslivet för handikapade
personer eller andra, som av skilda skäl icke kan omskolas eller förflyttas.

Enligt styrelsens förmenande kan byggande verksamhet i egen regi över
huvud taget icke utan betydande olägenheter ske utan tillgång till egna maskiner.
Härtill kommer att igångsättning av dylika beredskapsarbeten torde
avsevärt fördröjas, därest maskiner och materiel skulle erhållas från andra
och i vissa fall flera myndigheter eller företag med påföljd bland annat, att
de arbetslösa ej skulle så snabbt som nu sker kunna erhålla sin utkomst
genom beredskapsarbetena. En sådan mera komplicerad maskinförsörjning
kan även medföra vissa problem på det administrativa planet.

I de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi bedrivna beredskapsarbetena
har denna styrelse till större delen använt egna maskiner. Någon möjlighet
att ställa maskiner till förfogande för andra beredskapsarbeten har icke
funnits, bland annat av den anledningen att denna styrelse i likhet med
andra statliga och kommunala myndigheter genom arbetsmarknadsstyrelsen
stimuleras till ökad verksamhet vid cn konjunkturnedgång. Väg- och vattenbyggnadsstyrclsen
har därför i skrivelse den 11 april 1959 anmält, att
beredskapsarbeten kunde bedrivas i ökad omfattning endast om maskiner
eller medel för anskaffning av maskiner ställdes till förfogande.

I den av revisorerna berörda frågan om överförandet av förrådsverksamheten
till andra myndigheter vill styrelsen framhålla, att styrelsen prövat
detta system i samarbete med statens vattenfallsverk. Beträffande kostnaderna
för denna anordning må här framhållas, att förråds- och verkstadskostnaderna
vid arbetsmarknadsstyrelsens centralförråd i Gnesta understiger
motsvarande kostnader vid det av vattenfallsstyrelsen drivna förrådet i
Bispgården och avsevärt understiger de kostnader styrelsen har vid anlitande
av verkstäder i övrigt. Även om detta endast är ett exempel, torde man
kunna antaga alt någon besparing icke kan påräknas vid överföring av förrådsverksamheten
till annan myndighet.

Styrelsen finner i likhet med revisorerna angeläget, att maskiner, som
står outnyttjade i landet, i möjligaste mån kommer till användning och att
maskinanskaffningen begränsas i den utsträckning så är möjligt utan att
beredskapen eftersättes. Styrelsen avser därför alt upptaga överläggningar
med andra myndigheter, enskilda firmor och organisationer angående möjligheterna
all vid ökat behov av beredskapsarbeten ställa maskiner till för 0

Rev. berättelse ang. statsverket år 1960. II

130

fogande i större omfattning än som nu sker samt om möjligheterna att genomföra
en kontinuerlig rapportering till styrelsen om friställda maskiner.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening bör hittillsvarande principer för
förrådshållningen icke ändras med mindre än att ovannämnda överläggningar
visat sig leda till fullgoda garantier för en betryggande maskinberedskap
till samhällsekonomiskt förmånligare villkor. Styrelsen har givetvis
intet att erinra mot att spörsmålet härom prövas av arbetsmarknadsutredningen.
Utredningens prövning torde därvid i första hand böra inriktas på
behovet av en eventuellt utökad maskinberedskap.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Montell, överdirektör och souschef, ledamöterna Adamsson, Jönsson,
Gunnar Larsson, Ekendahl och Hansson samt ersättarna Blomgren, Olofgörs
och Östergren. Därjämte har närvarit byråcheferna Skogh, Rooth, Neymark,
Sännås, Bergh, Ringenson, Wennerberg och Lidgren samt byrådirektören
Myhrman. Ärendet har föredragits av byrådirektören Vegerfors. Stockholm
den 30 januari 1961.

ERIK MONTELL

Sven Vegerfors

Statskontoret

Statsrevisorerna erinra till en början om att arbetsmarknadsstyrelsen bedriver
en förrådsverksamhet inriktad på beredskap med avseende på arbetsmaskiner
m. m. av ganska betydande omfattning och att anledningen till
denna förrådsrörelse är att söka i det förhållandet, att man velat skapa garantier
för att tillräckligt med maskiner och andra redskap skola finnas tillgängliga
vid inträffande arbetslöshet. Under framhållande bland annat av
att arbetsmarknadsstyrelsen alltmer kommit alt inrikta sin arbetslöshetsbekämpande
verksamhet på omskolning och förflyttning av ledigbliven arbetskraft
i stället för att sysselsätta den i beredskapsarbeten av traditionell
typ finna statsrevisorerna det motiverat med en undersökning, om icke styrelsens
behov av maskiner, redskap m. m. i fortsättningen skulle kunna tillgodoses
i en annan ordning än den nuvarande. En lösning vore enligt revisorernas
mening, att styrelsen finge repliera på andra statliga myndigheters
förråd av arbetsutrustning av berörd art och att denna beredskap kompletterades
genom avtal med privata firmor om inhyrning av ytterligare erforderliga
maskiner m. m. Hur frågan skall lösas, anse revisorerna intimt sammanhänga
med den framtida utformningen av arbetsmarknadspolitiken. Revisorerna
utgå ifrån att det sålunda aktualiserade spörsmålet kommer att
ingående uppmärksammas av den under hösten 1960 igångsatta arbetsmarknadsutredningen.

Statskontoret finner i likhet med revisorerna det motiverat, att en undersökning
på här ifrågavarande område kommer till stånd. Såsom revisorerna
framhållit, torde det böra uppdragas åt den nyligen tillkallade arbetsmarknadsutredningen
att ombesörja undersökningen i fråga. Med hänsyn till frågans
tekniska karaktär torde utredningen härvid böra förstärkas med teknisk
expertis på detta speciella område.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Werner. Stockholm den 21 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Hans Hiort
Föredragande

Brita Olsson

131

Arbetsmarknadsutredningen

Arbetsmarknadsstyrelsens förrådshållning, som är en beredskapsåtgärd
för att erforderliga beredskapsarbeten snabbt skall kunna sättas igång, har
vid flera tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Någon
tvekan om att en dylik materialberedskap är nödvändig kan enligt uttalande
av riksdagens revisorer i föreliggande remissakt knappast råda utan frågan
gäller närmast förrådshållningens omfattning och om det med förrådsrörelsen
avsedda ändamålet kan tillgodoses på ett sätt som ur olika synpunkter
är mer fördelaktigt än den nu gällande ordningen.

När frågan behandlades av 1950 års arbetsförmedlingsutredning utgick
utredningen från beredskapsarbetenas omfattning under åren 1948—1951
med en maximal arbetsstyrka på i runt tal 2 000 man men framlade av försiktighetsskäl
förslag om att beredskapslagringen borde ges en omfattning
motsvarande behovet för cirka 3 000 man. Som grund för förslaget låg bland
annat uppfattningen att anläggningsarbeten icke torde komma att ges samma
centrala roll som tidigare vid en eventuell framtida omfattande arbetslöshetskris
samt att eventualiteten av en sådan kris icke borde tillmätas någon
större sannolikhet.

Sedan denna bedömning gjordes har andra erfarenheter vunnits i fråga
om beredskapsarbetenas omfattning och bedrivande. I mars månad 1959
sysselsattes 15 600 personer i beredskapsarbeten till övervägande del med
anläggningsarbete i olika former. Antalet i beredskapsarbete sysselsatta har
därefter minskat och var under 1960 maximalt 12 700 och innevarande vinter
beräknas antalet komma att uppgå till maximalt 4 500 man.

Arbetsmarknadsutredningen har Kungl. Maj :ts uppdrag att belysa de resultat
som nåtts genom särskilt de senaste årens arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och att mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna överväga om
några principiellt väsentliga ändringar eller kompletteringar i systemet av
sysselsättningsfrämjande åtgärder är motiverade. Utredningen har även
uppdraget att ägna särskild uppmärksamhet åt det inbördes förhållandet
mellan olika åtgärder såsom beredskapsarbeten, kontanthjälp, yrkesutbildning
och rörlighetsstimulerande åtgärder i övrigt.

Frågan om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet är nära förbunden
med arbetsmarknadspolitikens framtida utformning. Ett ställningstagande
till de framlagda förslagen kräver ingående undersökningar och överväganden
i anslutning till avvägningen mellan arbetsmarknadspolitikens
olika medel. Arbetsmarknadsutredningen som nyligen påbörjat sitt arbete,
kan inte nu ta ställning till de förslag som framlagts av riksdagens revisorer
i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet. Utredningen avser
emellertid att i samband med anbefalld översyn av arbetsmarknadspolitiken
ägna även denna fråga uppmärksamhet.

Beslut i detta ärende har fattats vid sammanträde med arbetsmarknadsutredningen
i vilket deltagit, undertecknad Eckerberg, ordförande, samt ledamöterna
Björkman, Gustavsson, Liljegren, Lundin, Olsson, Rehn och Petersson
efter föredragning av sekreteraren Rehnberg. Stockholm den 27 januari
1961.

PER ECKERBERG

Bertil Rehnberg

132

Svenska byggnadsentreprenörföreningen

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) har — vilket riksdagens revisorer också
framhållit — under senare år, som komplement till beredskapsarbeten av
traditionell typ, alltmera inriktat sin verksamhet på planerande och förebyggande
åtgärder, såsom omskolning och förflyttning av ledigbliven arbetskraft.
De traditionella beredskapsarbetena bedrivs sedan lång tid tillbaka
dels i egen regi och dels på entreprenad, bl. a. genom s. k. administrationsuppdrag,
ett förfaringssätt vilket såväl SBEF som även AMS synes ha goda
erfarenheter av. Ämbetsverkets förråd av maskiner och arbetsredskap tages
i stort sett i anspråk för dess egen byggnads- och anläggningsavdelning, som
synes driva en i det närmaste kontinuerlig verksamhet av beredskapsnatur.
Någon verklig maskinberedskap synes därför icke ha uppnåtts, trots den betydande
omfattning förrådsverksamheten har. SB EF anser, i likhet med
riksdagens revisorer, att någon tvekan icke kan rada om att en sadan materielberedskap
för igångsättande av erforderliga beredskapsarbeten är nödvändig.
Det synes emellertid föreningen, på grund av nedan angivna omständigheter,
som om en sådan beredskap lämpligen skulle kunna åstadkommas
på annat sätt än genom ämbetsverkets egen förrådshållning. Som framgår
av en genom föreningens försorg företagen inventering — november 1960 —
finns utöver AMS förrådshållning en avsevärd reserv av arbetsmaskiner för
väg-, bro- och anläggningsarbeten (Bilaga). Nämnda förhållande har även
framhållits av Sveriges Schaktentreprenörers Riksförbund (SER) i en skrivelse
till vissa ämbetsverk hösten 1960. Det torde därför i dagens läge knappast
föreligga behov av att belasta AMS organisation med en omfattande
förrådsreserv av maskiner för att kunna starta beredskapsarbeten. AMS
skulle därför successivt kunna befrias från att hålla en stor organisation av
arbetsledande personal jämte tillhörande förråd av maskiner och redskap.
Genom utnyttjande av den redovisade reserven av maskiner och arbetsredskap
skulle även vinnas ett ur nationalekonomisk synpunkt fördelaktigare
ianspråktagande av maskinerna.

SBEF är medveten om att en minskning eller avveckling av AMS egenregiverksamhet
och förrådshållning av maskiner m. m. förutsätter garantier för
att tillgången på erforderliga maskiner och övriga redskap är sådan, att sysselsättningsberedskapen
ej eftersättes. SBEF är därför som branschförening
beredd att närmare överlägga med ämbetsverket om formerna för sådana garantier
från de privata byggnads- och anläggningsföretagens sida. Ett liknande
samarbete mellan myndigheterna och den privata byggnads- och anläggningsindustrin
har åstadkommits i avseende pa den militära maskinberedskapen
genom BRB-organisationen, till vilken föreningens medlemmar
knutits genom särskilda beredskapsavtal. Det synes föreningen som om en
sådan väg vore lämplig även i förevarande avseende. Stockholm den 30 januari
1961.

BO EKELUND

Sten Källenius

Bilaga

Maskinutvecklingen i955—60 bland SBEF vägfirmor

Nedanstående sifferuppgifter är baserade på inventering under september
1960 bland de SBEF-medlemmar som utför vägarbeten.

133

På transportsidan — lastbilar och övriga transportredskap, såsom scrapers
— har kapaciteten hittills byggt på tillgången av vanliga lastbilar. Tidvis har
märkts en viss lokal brist. Denna har dock kunnat avhjälpas genom clearing
över länsgränserna. Vid större entreprenadarbeten måste entreprenörerna
mera lita till en transportfordonspark av specialtyp. Det föreligger här ett
påtagligt intresse hos vägfirmorna och även bland maskinuthyrare att nyinvestera
i specialfordon, särskilt som svenska fabrikat av tyngre fordon —
Volvo, Scania — kommit fram på svenska marknaden och till lägre priser
än de utländska.

SBEF-medlemmarnas innehav av transportfordon visar sedan årsskiftet
1954—55 en ökning med upp mot 200 %. Denna ökning är ännu mera påtaglig,
om man endast räknar med transportredskap lastande mer än 10 ton.

Utnyttjandegraden under sommarsäsongen maj—oktober 1960 vid enskiftsgång
var ca 75 %. Motsvarande tal under vintersäsongen november
1959—april 1960 var ca 60 %.

Även om av praktiska skäl det optimala utnyttjandet måste ligga under
100 %, visar ändå talen 75 resp. 60 %, att det finns en icke oväsentlig kapacitetsreserv
enbart vid enskiftsgång. Enligt vad nedan anföres är reserven
ännu större på schaktmaskin- och beläggningssidan.

På schakimaskinsidan — grävmaskiner, schakttraktorer och övriga traktorer,
såväl hjul- som bandbundna samt lastmaskiner — finns en icke oväsentlig
överkapacitet bland SBEF-företagen.

Enligt en av Sveriges Schaktentreprenörers Riksförbund (SER) nyligen
avlåten skrivelse till bl. a. VoV skulle överkapaciteten vara ännu större hos
av våra medlemmar anlitade maskinuthyrare.

De nyinvesteringar som förekommer sammanhänger med att större och
effektivare maskintyper framkommit. Bortser man från grävmaskiner med
skopvolym mindre än 0,6 in3 har under 6-årsperioden en ökning av maskinbeståndet
skett med 40 % bland våra medlemmar.

Utnyttjandet under sommarsäsongen 1960 vid enskiftsgång var ca 70 %.
Motsvarande tal under föregående vintersäsong var ca 50 %.

Beläggningssidan — asfaltverk, asfaltutläggare — tycks maskinmässigt
vara lika väl rustad som grupperna transport- och schaktmaskiner. På beläggningssidan
finns f. n. en stor outnyttjad kapacitet. Ökningen i maskinenheter
av asfaltverk och utläggare är sedan årsskiftet 1954—55 ca 60 %.
Betraktar man enbart asfaltverken och använder den normala kapaciteten
grovmassa per tim. som mått, blir kapacitetsökningen ännu större. Sålunda
har asfaltvcrk i storlek större än 30 ton grovmassa per tim. ökat med över
100 %. I gengäld har de mindre verkens antal minskat, vilket sammanhänger
med förändringar i beläggningsarbetenas storlek.

Utnyttjandet under sommarsäsongen var ca 65 % och under vintersäsongen
endast ca 15 %.

Även på väghgvclsidan (större än 8 ton) och ifråga om vägvältar (större
än 8 ton) har en kraftig upprustning skett under 6-årsperioden. Sålunda har
beståndet ökat med 70 resp. 50 %. Trots ökningen får dock den nuvarande
maskinparken anses otillräcklig vid ett ökat vägbyggande. Visserligen finns
en inhemsk tillverkning av lättare hyvlar, men en viss import får man räkna
med, vilket dock rör sig om ringa mängd i absoluta tal. Efterfrågan på
vältar torde däremot kunna tillgodoses av svenska tillverkare (Vibro, Svedala,
Åsbrink).

Krossanläggningarnas antal ökade genomsnittligt med 50 %, med tonvikt
på anläggningar större än 45 cm gapöppning samt konkrossar. Dessa större
anläggningar ökade nämligen med 100 %. Utnyttjandet tycks ligga vid 60 %
under sommarsäsongen och vid 45 % under föregående vintersäsong.

134

Nyanskaffningssvårigheter torde icke finnas.

Inventeringen bestyrker även att huvuddelen av det nuvarande maskinbeståndet
inköpts under senare år och sålunda är i huvudsak modernt. Tablån
nedan visar den relativa andelen av nuvarande maskinbestånd, som inköpts
under perioderna 1955—57 resp. 1958—60.

1955—57 1958—60

Transportredskap ...................... 20 % 45 %

Schaktmasktner ........................ 30 » 60 »

Beläggningsmaskiner.................... 20 o 36 «

Upprustningen till modernare och effektivare maskiner, som skett under
den senaste treårsperioden är påtaglig. Den har troligen varit betingad av
bl. a. förväntade ökade väginvesteringar.

De ovan angivna utnyttjandetalen styrker den allmänna uppfattningen,
att det bland vägbyggnadsfirmorna finns en icke obetydlig kapacitetsreserv.
Då nämnda tal är baserade på perioden november 1959—oktober 1960, under
vilken period ett större antal beredskapsarbeten ännu var i gång, kan
man möjligen räkna med att utnyttjandet under efterföljande år blir lägre
genom att beredskapsarbetena på vägsidan praktiskt taget helt avstannat.
Därigenom skulle uppstå en viss ytterligare friställd maskinkapacitet.

Inventeringen visar, att maskinkapaciteten bland SBEF vägfirmor och av
dem anlitade maskinuthyrare är sådan, att en successiv ökning av investeringar
på vägsidan är möjlig att genomföra utan större nyinvesteringar under
den första 2—3-årsperioden, dock med beaktande av nödvändiga reinvesteringar
på grund av förslitning o. d. Efter den första 2—3-årsperiodens
slut bör man dock vara beredd på nyinvesteringar, vilka alltmer kan placeras
inom landet. En undersökning gjord inom SBEF hösten 1958 visar,
att en årlig ökning av väginvesteringarna med 100 Mkr beräknas medföra
en årlig importmarginalkostnad hänförlig till drivmedel, material och maskiner
uppgående till mindre än 10 Mkr.

§ 15 Teknisk kontroll av statligt belånade fastigheter

Bostadsstyrelsen

I den skrivelse av bostadsstyrelsen till riksdagens revisorer, som revisorerna
har refererat, hade styrelsen framhållit, att frågan om den tekniska
kontrollens inriktning, omfattning och effektivitet sammanhängde med en
rad komplicerade problem och uttalat, att hela frågekomplexet borde bli
föremål för en särskild utredning. Denna tanke avvisar revisorerna men
med en motivering, som ger intryck av att förslagets innebörd har missuppfattats.
Styrelsen vill framhålla, att utredningens uppdrag skulle vara begränsat
till frågan, hur kontrollen skulle åstadkommas och fungera för att
förebygga undermålighet i utförandet och därav beroende låg kvalitet hos de
färdiga husen. Denna fråga är så komplicerad, att en särskild utredning är
behövlig, men den kan dock icke sägas innehålla så många aspekter, att den
blir för stor för en enda utredning." Det är möjligt, att utredningen bör påbörjas
först under senare delen av 1961.

I övrigt instämmer styrelsen i vad revisorerna har uttalat. Med hänsyn till
frågornas antal och beskaffenhet torde det icke vara anledning för styrel -

135

sen att i detta sammanhang på nytt taga upp dem till närmare behandling.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf. generaldirektören Ekdahl,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, chefen för sociala
sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna Bergman,
Gustavsson och Strokirk samt byrådirektören Sjödin, föredragande.
Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR EKDAHL

Gun Sjödin

Byggnadsstyrelsen

Enligt gällande byggnadsbestämmelser skall inom varje kommun finnas
byggnadsnämnd, som har att öva tillsyn över byggandet och därvid bl. a. i
anslutning till prövning av ansökan om byggnadslov granska ritningar samt
besiktiga byggnad såväl under uppförandet som i färdigt skick. Det synes
lämpligt att den tekniska kontroll över statligt belånade bostadshus, som
enligt lånekungörelserna skall ombesörjas av kommunen, utövas genom
byggnadsnämndens personal i samband med att nyssnämnda granskning
och besiktningar äger rum. Härigenom blir det möjligt att anlita mera kvalificerad
sakkunskap liksom att mera rationellt utnyttja densamma. En sådan
samordning av den tekniska kontrollen bör också vara till gagn för den
byggande.

Genom cirkulärskrivelser till kommunerna och byggnadsnämnderna framförde
bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen 1952 synpunkter på hur en
samordning av ifrågavarande kontroll lämpligen kunde genomföras och vilka
möjligheter som förelåg för byggnadsnämnden när det gällde att anlita
sakkunniga. I samband därmed utsändes också ett förslag till instruktion för
byggnadsinspektör, i vilket intogs uppgifter om den tekniska kontroll av
statligt belånade bostadshus som erfordras utöver den kontroll byggnadsnämnden
normalt har att utöva.

Som en följd av denna informationsverksamhet synes många kommuner
ha vidtagit åtgärder i syfte att få till stånd en förbättrad och samordnad
teknisk kontroll av byggandet. På grund av bristen på kvalificerade byggnadstekniker
torde det emellertid inte sällan ha förelegat svårigheter att
kunna anlita lämplig personal. Därför bar givetvis den tekniska kontrollens
kvalitet och effektivitet blivit tämligen varierande på skilda orter.

Den snabba, byggnadstekniska utvecklingen med en mängd nya material
och konstruktioner har självfallet också bidragit till att det ofta uppkommit
svårigheter för kontrollanterna likaväl som för de byggande att rätt bedöma
uppkommande problem. På grund av bristande kunskaper och erfarenheter
har därför brister och felaktigheter kunnat uppkomma hos byggnaderna.

Såväl tillkomsten av den nya byggnadsstadgan och tillhörande av byggnadsstyrelsen
meddelade anvisningar som utvecklingen i övrigt har aktualiserat
en omarbetning av ovannämnda instruktion för byggnadsinspektör och
de råd och rekommendationer som utfärdades i samband därmed. Byggnadsstyrelsen
har tagit upp dessa frågor till behandling i samråd med bl. a. bostadsstyrclsen
och kommunförbunden. De av riksdagens revisorer påtalade
förhållandena ifråga om bostadsbyggandet torde därvid komma att uppmärksammas
och i möjligaste mån beaktas.

136

Byggnadsstyrelsen vill i detta sammanhang även erinra om att vissa bestämmelser
i 1959 års byggnadsstadga torde kunna medföra en förbättrad
teknisk tillsyn från byggnadsnämndernas sida. Sålunda har införts en ny
bestämmelse (4 §), enligt vilken byggnadsnämnd där byggnadsverksamheten
är av större omfattning eller bebyggelsens art så kräver, såvitt möjligt
skall ha biträde av byggnadsinspektör. Vidare gäller som villkor för att
byggnadsnämnd av länsstyrelsen skall få förordnande att medge vissa avvikelser
från bestämmelserna, att nämnden skall ha tillgång till personal
med den utbildning och erfarenhet som kan anses erforderlig för uppgiftens
behöriga fullgörande (67 §).

Förutsättningar för att byggnaderna skall bli utförda på ett tekniskt riktigare
sätt föreligger numera också genom att byggnadsstyrelsen vid utarbetandet
av de nya anvisningarna till byggnadsstadgan (BABS 1960) så långt
detta varit möjligt beaktat den senaste tidens rön och erfarenheter. Såväl
projektorer och byggnadsföretagare som kontrollanter har därför genom
BABS tillgång till auktoritativa råd och anvisningar i olika tekniska frågor.
Det förtjänar nämnas att av BABS 1960 hitintills tryckts och distribuerats
cirka 30 000 exemplar. Styrelsen har bedömt att ytterligare 30 000 exemplar
erfordras och dessa är under tryckning. Det är sålunda uppenbart att denna
publikation kommer att bli väl spridd bland byggfackmännen.

Med hänsyn till den fortgående utvecklingen inom byggnadsområdet är
det självfallet nödvändigt för byggnadsstyrelsen att successivt komplettera
BABS genom tilläggs- och ändringsmeddelanden. Så småningom blir det
också aktuellt med en omarbetad upplaga av BABS. Vid bedömningen av
behovet av kompletteringar och ändringar av BABS kommer styrelsen att
taga hänsyn till de forskningsresultat och erfarenheter som kommer fram
genom byggforskningsorganen och andra institutioner som bedriver forskning
inom byggnadsfacket samt genom materialindustrin och byggnadsnämnder.

De ökade resurserna för byggforskning torde leda till bl. a. att en mera
systematisk insamling av erfarenheter beträffande material och konstruktioner
kan komma till stånd. Härigenom skapas förutsättningar för en snabbare
och effektivare rådgivning och normering rörande nya byggnadstekniska
problem.

Då det gäller att bedöma kommunernas och byggnadsnämndernas möjligheter
att utöva en tillförlitlig och sakkunnig tillsyn över byggandet bör
även den planerade samverkan mellan eller sammanslagningen av kommunerna
beaktas. Kommer de nu diskuterade förslagen i denna fråga att förverkligas,
blir kommunernas resurser att anlita kvalificerade sakkunniga
uppenbarligen avsevärt större.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom generaldirektören
S. Larsson och byggnadschefen Rinman, föredragande, byggnadsrådet
Jonsson. Stockholm den 1 februari 1961.

SIXTEN LARSSON

Olle Rinman

Gunnar Essunger

Bostadspolitiska organisationskommittén

Kommittén har genom under hand givna tilläggsdirektiv — i anslutning
till undersökningen om den bostadspolitiska organisationen — även fått i
uppdrag att verkställa en översyn av egnahems- och tertiärlånekungörel -

137

serna och tillämpningsföreskrifterna till dessa. Arbetet härmed är i huvudsak
avslutat.

Som bostadsstyrelsen i den i remisshandlingarna åberopade skrivelsen till
revisorerna framhållit har den s. k. tekniska granskningen under senare år
successivt överförts till att bli en uppgift för vederbörande kommunala organ.
Möjligheterna till en fortsatt decentralisering beror emellertid av tillgången
på för granskningsarbetet lämplig personal hos kommunerna.

De förändringar av byggnadslagstiftningen som trädde i kraft den 1 juli
1960 ställer större krav på självständig kommunal insats i hithörande frågor.
Man torde därför få räkna med att kommunerna i betydligt större utsträckning
än vad nu är fallet kommer att eftersträva att på egen hand eller
i samverkan skaffa sig lämplig personal för de utvidgade uppgifterna. Det
torde härigenom bli möjligt att på ett mera betryggande sätt decentralisera
arbetet med den tekniska granskningen till kommunerna.

Kommittén kommer med sina förslag att syfta till en fast samordning
mellan den allmänna byggnadstekniska granskningen enligt byggnadsstyrelsens
anvisningar och den bostadstekniska granskning som de statliga lånemyndigheterna
kan anse befogad. Byggnadsstyrelsens anvisningar bör sålunda
enligt kommitténs mening kompletteras med bostadstekniska anvisningar.
I enlighet med den nyssnämnda samordningen bör samma organ
svara för all teknisk granskning. Byggnadsnämnder eller, där detta inte är
möjligt, länsarkitektkontor bör vara de organ som anförtros denna uppgift.
För att ytterligare markera denna samordning avser kommittén att
föreslå, alt utflyttningen till kommunerna av den bostadstekniska granskningen
sker i anslutning till länsstyrelsernas beslut om delegering till vissa
byggnadsnämnder av dispensgivning enligt 67 § byggnadsstadgan.

Såväl när det gäller organisationsundersökningen som i fråga om förslagen
till förenklingar av handläggningen av statliga låneärenden syftar kommittén
till att skapa utrymme för att göra länsbostadsnämnderna till mera
operativa organ än för närvarande. Mera intensivt fältarbete med kontakter
och rådgivning till kommuner och bostadsproducenter skall eftersträvas.
Härigenom bör — som resultat av den utökade konsultativa verksamheten
— kommunerna kunna stimuleras till effektivare insatser även i fråga om
den tekniska granskningen och den byggnadstekniska kontrollen.

Kontrollen ute på byggnadsplatsen är inte den minst viktiga, när det
gäller att garantera kvalitet i bostadshusbyggandet. För att denna kontroll
skall bli effektiv måste den vara kontinuerlig. Ansvaret för alt så sker kan
knappast läggas bos någon annan myndighet än det kommunala förmedlingsorganet.
I fråga om mera omfattande statligt belånad bostadsbyggnadsverksamhet
— större flerfamiljshus och gruppbebyggelse — bör det kommunala
organet kunna föreskriva alt s. k. dagkontroll skall utövas på bostadsproducentens
bekostnad. Vid större projekt bör kostnaden för denna
kontroll inte nämnvärt behöva påverka boendekostnaderna. När det gäller
egnahem och annan mindre omfattande bostadsproduktion har byggherren
själv större möjligheter att i samverkan med kommunen på lämpligt säl!
skaffa sig garantier för betryggande kvalitet i fråga om byggnadsarbetets
utförande.

Som statsrevisorerna framhållit är kvalitetskontrollen inom husbyggnadsområdet
en fråga som bör uppmärksammas även av de organ — bland
annat institutet för byggnadsforskning — som har att syssla med experiment-
och forskningsverksamhet inom det bär aktuella området.

Den ovan skisserade fastare samordningen av frågor rörande den tekniska
granskningen av allt byggande, del allt mera framträdande behovet

138

för kommunerna att skaffa sig hel- eller deltidsanställd personal för ifrågavarande
uppgifter samt de påtänkta förändringarna i den bostadspolitiska
organisationen, allt detta torde enligt kommitténs uppfattning komma att
skapa bättre förutsättningar för en effektivare teknisk kontroll än för närvarande
av statligt belånade fastigheter. Stockholm den 28 januari 1961.

ERIK WESTERLIND

Bengt Sparrman

Svenska stadsförbundet

I likhet med revisorerna anser styrelsen det angeläget, att statligt belånade
fastigheter utföres på ett fackmässigt sätt. Oberoende av vem kontrollen
åvilar, är det givetvis även av vikt, att kvaliteten upprätthålles. Den
medverkan kommunerna har att lämna på bostadsbyggandets område i form
av bl. a. teknisk kontroll under byggnadstiden torde också, i vart fall för
städernas vidkommande, i regel innebära betryggande garantier för en effektiv
kontroll, och styrelsen är övertygad om att kommunerna känner sitt
ansvar. Styrelsen vill emellertid inte bestrida, att den tekniska kontrollen
undantagsvis kan ha varit mindre tillfredsställande.

Beträffande revisorernas uttalanden om den tekniska granskningen av låneärendena
och om frågan att decentralisera långivningen till kommunerna
får styrelsen hänvisa till och åberopa innehållet i sitt den 27 januari 1958
avgivna yttrande över byggnadslåneutredningens betänkande angående förenklad
bostadslångivning. Styrelsen ställde sig då avvisande till förslaget
om decentralisering och ansåg, att spörsmålet om i vilken utsträckning en
decentralisering överhuvudtaget kunde vara möjlig med hänsyn till kommunernas
administrativa utrustning inte kunde klarläggas utan en tämligen
ingående ytterligare undersökning. Styrelsen anser sig icke ha anledning
att nu frångå sin ståndpunkt i detta avseende men ansluter sig till revisorernas
uppfattning, att de aktualiserade problemen bör uppmärksammas.
Stockholm den 27 januari 1961.

HJ. MEHR

Mats Edling

Svenska landskommunernas förbund

Det är riktigt, som statsrevisorerna påpekar, att brister på något håll kunnat
konstateras i förmedlingsorganets tekniska kontroll av den bostadsbyggnadsverksamhet,
som äger rum medelst statliga lån. Styrelsen vill dock
framhålla, att de konstaterade bristerna är få i förhållande till den mycket
omfattande byggnadsverksamhet, som det här gäller. Kommunerna vidtager
också ständigt åtgärder för att få till stånd en mera effektiv kontroll.
Allt flera kommuner anställer sålunda egna tekniker eller anlitar konsulter,
exempelvis LBF, för kontrollverksamheten. I de större kommunerna utökas
antalet tekniker kraftigt och där sker en viss specialisering.

Kommunerna göres emellertid många gånger felaktigt ansvariga för bristande
kontroll. Styrelsen vill därför erinra om att kommunerna enligt tertiär-
och egnahemslånekungörelserna icke är ålagda att utföra s. k. dagkontroll.
Åliggandet avser endast den för långivningen erforderliga tekniska

139

kontrollen. Ansvaret för felaktigheter och fusk från entreprenörernas sida
kan således ej läggas på kommunerna. Detta synes många byggherrar och
kritiker icke ha gjort klart för sig.

Bostadsstyrelsen har numera föreslagit, att dagkontroll skall vara föreskriven
vid gruppbebyggelse av egnahem. Kontrollanten skall enligt förslaget
erhålla sitt uppdrag av kommunen men arbeta på eget ansvar. Styrelsen
anser emellertid, att dagkontrollanten bör erhålla sitt uppdrag av kommunen
endast i de fall, där byggherren och entreprenören är en och samma
person. I övriga fall bör byggherren vara uppdragsgivare och den inför vilken
kontrollanten är ansvarig. Att dagkontroll anordnas är nämligen i första
hand byggherrens uppgift och intresse.

Kostnaderna för dagkontrollen är en del av produktionskostnaderna och
bör sålunda i samtliga fall betalas av byggherren.

Den tekniska kontrollen vid uppförandet av ett bostadshus avser tillse,
att entreprenadhandlingarna följes och att uppförandet sker i enlighet med
god byggnadssed i orten. I den allmänna kritiken över bristande teknisk
kontroll ingår ofta kritik, som egentligen avser den låga standard, som av
kostnadsskäl är föreskriven i entreprenadhandlingarna och som sålunda är
godkänd av de lånebeviljande myndigheterna, men vilken standard hyresgäster,
blivande egnahemsägare in. fl. icke vill acceptera. Kritiken bör i detta
fall riktas mot de gällande belåningsreglerna, som i många fall för med
sig eller — i vissa fall — inbjuder till en alltför låg byggnadsstandard.

Av statsrevisorernas berättelse framgår att byggnadstekniken under senare
år genomgått stora förändringar. Som exempel anges att år 1953 hade
samtliga nya egnahem källare. År 1959 byggdes endast 65 procent av egnahemmen
med källare. Forsknings- och provningsverksamheten under 1950-talet har emellertid varken varit tillräckligt omfattande eller haft tillräcklig
tid på sig för att pröva de nya byggnadsmetoderna. Experimentverksamheten
har flyttat ut i den löpande produktionen, vilket helt naturligt resulterar
i vissa misslyckanden. Det är också dessa misslyckade experimenthus,
som en del av kritiken om bristande kontroll avser.

Viktigare än ökad övervakning från de lånebeviljande organens och förmedlingsorganens
sida synes vara, att byggnadsforskningen erhåller resurser
för att kunna bedriva den erforderliga forsknings- och provningsverksamheten
vid sidan av och före den löpande produktionen, så att arkitekter,
konstruktörer, byggnadsentreprenörer och andra kan använda sig av
utprovade metoder och materialier i sitt arbete.

I detta sammanhang vill styrelsen också framhålla, att bristen är stor
på kvalificerade och i de nya byggnadsmetoderna insatta byggnadsarbetare
och arbetsledare. En till kapacitet och kvalitet ökad utbildning är här nödvändig.
Stockholm den 19 januari 1961.

RUD. ANDERBERG

Lars Ågren

§ 16 Gruppbebyggelse i Studsvik

Bostadsstyrelsen

Genom remiss den 17 december 1960 har Kungl. Maj:t anbefallt bostadsstyrelsen
att efter hörande av länsbostadsnämnden i Södermanlands län
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
1960 (16 §) anfört ifråga om visst bostadsbyggande i Studsvik.

140

Till åtlydnad härav får styrelsen med överlämnande av nämndens den
17 januari 1961 dagtecknade yttrande (bilaga) anföra följande.

Någon skälighetsbedömning av produktionskostnaden för ett byggnadsobjekt
kan icke göras enbart med ledning av ritningar och beskrivningar
över busen. Det erfordras dessutom uppgifter rörande markens beskaffenhet
och nivåförhållanden, konkurrenssituationen vid upphandlingstillfället
samt andra kostnadspåverkande omständigheter. Av erhållna uppgifter synes
framgå att, för här ifrågavarande bostäder, arbetet med iordningställande
av tomtmarken varit mera omfattande än som svarar mot det vid uträkning
av belåningsvärden tillämpade schablonbeloppet. Att husen uppfördes
under en tid då andra, mycket omfattande anläggnings- och byggnadsarbeten
pågick inom orten kan dessutom förmodas ha påverkat kostnaderna
i ogynnsam riktning. Bostadsstyrelsen kan emellertid icke göra något
närmare uttalande i skälighetsfrågan.

Det torde icke ankomma på styrelsen att pröva de skäl som kan ha föranlett
att de vanliga reglerna för hyressättning frångåtts, och att hyrorna
bestämts till avsevärt lägre belopp än som svarar mot årskostnaderna.

Eftersom de ifrågavarande husen blivit föremål för statlig belåning vill
styrelsen nämna att uppgifter om produktionskostnadens storlek i princip
icke får någon inverkan på frågan om bifall eller icke bifall till ansökningen;
utgallringen av uppenbart oekonomiska projekt görs på grundval av den
iekniska granskningen. Dock förekommer vid gruppbyggen en prövning av
det pris byggherren vill uttaga vid försäljningen, vilken innehåller en sådan
skälighetsprövning som bär skulle komma ifråga. Husen i Studsvik utgör
icke något gruppbygge i denna mening.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf. generaldirektören Ekdahl,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, herr Strandberg
ävensom byråcheferna Bergman, Gustavsson och Strokirk samt byrådirektören
Junaeus, föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR EKDAHL

H. Junaeus

Bilaga

Yttrande från länsbostadsnämnden i Södermanlands län

Riksdagens revisorer har benämnt ifrågavarande 9 enfamiljshus »gruppbebyggelse».
I anledning härav vill länsbostadsnämnden först erinra om att
här icke är fråga om sådan gruppbebyggelse enligt Sfo nr 110 där egnahemmen
är avsedda att överlåtas till enskilda egnahemsägare och där särskilda
regler tillämpas för den statliga långivningen, bl. a. innebärande särskild
bedömning av produktionskostnaderna och villkor om högsta försäljningspris.

I revisorernas berättelse uppgives att länsbostadsnämnden skulle ha beräknat
byggnadskostnaderna till vissa belopp vid behandlingen av låneärendena.
Härtill må upplysas att nämnden vid låneärendenas behandling endast
gjorde en överslagsmässig bedömning och att den mera detaljerade beräkningen
enligt bostadsstyrelsens värderingsmetod gjordes med anledning av
de av revisorerna under hösten 1960 infordrade uppgifterna.

Beträffande de med skrivelse till riksdagens revisorer den 17 oktober
1960 på anmodan lämnade uppgifterna må framhållas följande. Såsom fram -

141

går av ansökningshandlingarna bär de i den till skrivelsen fogade sammanställningen
angivna uppgifterna om sökandens byggnadskostnader i ett avseende
icke blivit helt jämförbara. Uppgiften i sammanställningen om sökandens
byggnadskostnad för hustyp B är nämligen i ansökan angiven »ren
byggnadskostnad» och inkluderar icke den av sökanden uppgivna kostnaden
för grovplanering om 5 000 kronor, vilket däremot är fallet beträffande
de i sammanställningen intagna sökandens uppgifter beträffande hustyperna
C och D. Det bör i sammanhanget även påpekas att länsbostadsnämnden
i sin värdering enligt bostadsstyrelsens principer för grovplanering icke
har medtagit större belopp än 1 500 kronor. För vintermerkostnad och elservis
torde vissa tillägg till värderingen kunna göras men sökanden har
icke upptagit dylika kostnader i ansökan. Vidare bör tilläggas att nämnden,
därest fråga hade varit om ett grupprojekt med försäljning av husen,
vid bestämmande av högsta köpeskillingar torde ha gjort något tillägg
till värderingsresultaten, dock med högst ca 3 procent enligt då gällande
praxis.

Enligt revisorernas berättelse skulle länsbostadsnämnden för revisorerna
ha bekräftat att hinder icke torde ha förelegat att uppföra husen för i stort
sett de belopp som beräkningen enligt bostadsstyrelsens värderingsmetod
ger. Revisorerna torde här åsyfta de på begäran av revisorerna inhämtade
och i sammanställningen redovisade uppgifterna från Tunabergs TrävaruAB.
Länsbostadsnämnden vill i anledning härav påpeka att den icke har
bundit sig vid och icke anser sig böra binda sig vid ett bestämt uttalande i
denna fråga. Trähusfirmans bedömning torde få stå för dess räkning. Länsbostadsnämnden
anser sig icke ha tillräckligt underlag för att bedöma om
och i vilken mån kostnaderna för ifrågavarande bostadsbebyggelse behövde
påverkas i höjande riktning av särskilda förhållanden. Det ligger i sakens
natur att bedömningar av skälig byggnadskostnad av flera skäl måste
vara osäkra.

Att länsbostadsnämnden har bedömt de i ansökningarna uppgivna kostnaderna
för ifrågavarande bostadsbyggen såsom höga framgår av nämndens
skrivelse till bostadsstyrelsen den 4 oktober 1957, med vilken nämnden underställde
styrelsen ärendena för prövning och avgörande i enlighet med
bestämmelserna i 29 §, första stj^cket, egnahemslånekungörelsen. Underställningen
avsåg även frågan om egnahemsbelåning av den gemensamma
panncentralen. Genom skrivelse till länsbostadsnämnden den 25 oktober
1957 uppdrog bostadsstyrelsen åt nämnden att bevilja Stiftelsen Studsvikshem
egnahemslån för de 9 husen av typerna B—D.

Den av revisorerna upptagna frågan om hyressättningen anser sig länsbostadsnämnden
icke böra gå in på. Denna fråga torde nämligen så intimt
sammanhänga med anställningsvillkoren att en bedömning av densamma
icke kan anses falla inom länsbostadsnämndens verksamhetsområde.

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit ordinarie ledamöterna
Olle Rcmröd, ord., Carl Cassel, Bengt Johansson och Eskil Grefelt. Nyköping
den 17 januari 1961.

Aktiebolaget Atomenergi

Vid Aktiebolaget Atomenergis forskningsstation i Studsvik tjänstgör för
närvarande 480 anställda. En fortlöpande utbyggnad av forskningsstationen
pågår, och antalet anställda beräknas om två år till cirka 700.

Bolaget har funnit det angeläget att de statsmedel som anvisats för bolagets
verksamhet utnyttjas för tekniska och vetenskapliga insatser på atom -

142

energiområdet. Bolaget har således i princip icke velat använda dylika medel
för att uppföra bostäder åt personalen, något som däremot ofta varit
fallet inom utländska atomenergiorganisationer, där samtidigt med anläggandet
av forskningsstationer en omfattande bostadsbebyggelse för personalen
förekommit. På grund av verksamhetens art vid Studsvik har det emellertid
varit nödvändigt att låta vissa anställda av främst säkerhetsskäl bo
i närheten av arbetsplatsen. Sålunda har i anslutning till forskningsstationen
uppförts 10 villor varjämte plats finnes för ytterligare 22 villor. Villorna
är avsedda för sådan personal som för övervakning etc. måste kunna finnas
tillgänglig på platsen. Villorna har utförts som permanent bebyggelse
och strävan har varit att erbjuda den personal som skall bo nära arbetsplatsen
goda bostadsbetingelser. Riksdagens revisorer har också konstaterat alt
bebyggelsen fått en till talande utformning.

Bolaget bygger inte i egen regi utan anlitar regelmässigt — efter anbudsförfarande
— entreprenörer. Genom att bolaget i Studsvik kan tillhandahålla
såväl förläggnings- och förplägnadsmöjligheter för byggnadsarbetare
har det varit möjligt alt låta olika entreprenörer samtidigt medverka vid utbyggnaden
av Studsvik, allt i syfte att genom konkurrerande anbud hålla
ned kostnaderna.

När villorna i Studsvik skulle uppföras var det av tekniska skäl lämpligt
att hopkoppla dessa med anläggandet av vägar och ledningar. Anbud infordrades
därför samtidigt, men var för sig, på husen samt på väg- och ledningsarbetet
från såväl anläggnings- och husbyggnadsfirmor som från firmor
mera inriktade på rent husbyggeri. Den anbudskombination som med
hänsyn till såväl anbudssumma som till kvalitet och byggnadstid bedömdes
mest förmånlig antogs till utförande. För installationer av el, vatten och avlopp
infordrades likaledes anbud från större och mindre installationsfirmor
och anbudsprövning verkställdes på enahanda sätt. Mot bakgrund av de anbud
som infordrats och den övriga utredning som i samband därmed företagits
inom bolaget, finner bolaget det synnerligen tveksamt om det varit
möjligt att uppföra villorna till de kostnader som angivits av länsbostadsnämnden
vid prövning av låneansökningarna, nämligen för de olika hustyperna
71 000, 60 500 samt 55 200 kronor. I vart fall fanns det vid detta tillfälle
sannolikt inte någon möjlighet att utföra villorna till dessa belopp
vare sig genom entreprenör eller på något annat sätt. En bidragande orsak
kan ha varit att efterfrågan på arbetskraft inom det område, varom nu är
fråga, var större än tillgången — ett förhållande som påverkar prisbildningen
i stegrande riktning.

För villorna har uppförts en gemensam panncentral, vars byggnad dimensionerats
för att kunna täcka behovet även vid en utbyggnad av bostadsområdet
till den planerade omfattningen av 32 villor. Riksdagens revisorer har
ansett att det skulle ha varit lämpligare att dimensionera panncentralen efter
de nu uppförda 10 husen samt ge den en sådan utformning att den utan
större kostnadsfördyring hade kunnat tillbyggas. Självfallet föregicks beslutet
om panncentral av noggranna överväganden angående dess dimensionering.
Bolaget stannade emellertid för att den mest ekonomiska lösningen
skulle vara alt uppföra en panncentral som redan från början hade möjlighet
att tillgodose behovet vid full utbyggnad vid villaområdet. Den takt med
vilken villaområdet kommer att utbyggas sammanhänger med stationens utbyggnad
och behov av ytterligare övervakningspersonal. Med hänsyn till
svårigheterna att på ett lönsamt sätt bygga till en panncentral anser bolaget
alltjämt att avgörande ekonomiska skäl talar för att redan från början uppföra
en gemensam panncentral.

143

Revisorerna har beträffande hyrorna för villorna erinrat om de olägenheter
som i detta fall är förbundna med att bo i omedelbar närhet till arbetsplatsen.
Även om ett sådant hänsynstagande syntes revisorerna rimligt, ansåg
de emellertid att de nu utgående hyrorna var påfallande låga. Bolaget
får med anledning härav nämna, att vid hyressättningen gjordes en jämförelse
med hyreskostnaderna för lägenheter i Nyköping och Tystberga — det
bostadsalternativ som eljest skulle ha ifrågakommit för de tjänstemän, som
nu bor i Studsvik. Vidare beaktades att villorna i Studsvik ligger avlägset i
förhållande till såväl allmänna kommunikationer som affärer och dylikt.
Mot denna bakgrund har hyrorna för villorna i Studsvik fastställts av den
särskilda stiftelsen Studsvikshem, vilken av bostadsstyrelsen godtagits såsom
med kommun jämställd låntagare enligt bestämmelserna i egnahemslånekungörelsen.
I denna stiftelse har den kommunalvalde styrelseledamoten
utsetts av vederbörande länsavdelning av Landskommunernas Förbund,
enär stiftelsen avsetts kunna bedriva verksamhet inom mer än en kommun.
De sålunda fastställda hyrorna torde i huvudsak motsvara dem som på
andra håll tillämpas för tjänstebostäder inom industrin. Det bör slutligen
framhållas, att i de av revisorerna angivna hyresbeloppen icke ingår hyra
för garage.

Bolaget vill i detta sammanhang erinra om att bolaget är medlem av Industriens
Bostadsförening, som är en sammanslutning vari ingår omkring
170 svenska industriföretag. Föreningens syfte är främst att samordna industrins
bostadsåtgärder och få till stånd ett utbyte av erfarenheter mellan
dem som närmast har ansvaret för de olika företagens bostadsbedrivande
verksamhet.

Även om det enligt bolagets mening sannolikt inte varit möjligt att uppföra
villorna i Studsvik till lägre kostnader eller att för villorna rimligen
fastställa en högre hyra delar bolaget revisorernas mening att det givetvis
ar önskvärt att även vid en eventuell framtida utbyggnad av bostadsområdet
söka vidtaga alla rimliga kostnadsbesparande åtgärder. Som bolaget
inledningsvis framhöll är det angeläget att de statsmedel som anvisats bolagets
verksamhet framförallt kommer de tekniska atomenergiarbetena till
godo; kostnaderna för bostadsbyggande bör också ur denna synpunkt även
fortsättningsvis så mycket som möjligt reduceras. Stockholm den 30 januari

S. EKLUND

M. Silfverstolpe

§ 17 Ianspråktagandet av nya avdelningar vid Gräskärrs
ungdomsvårdsskola

Socialstyrelsen

Revisorerna har från socialstyrelsen inhämtat uppgifter om vilka åtgärder
som av styrelsen, skolstyrelsen eller eljest vidtagits för att anskaffa''bostäder
för den personal som måste nyanställas vid Gräskärr till följd av
denna skolas utbyggnad. Av redogörelsen framgår, bland annat, att drätselkammaren
i Uddevalla stad såsom förutsättning för uppförande av ett bo -

144

stadsområde vid Gräskärr vill ha garantier av staten att hyra erlägges. I
skrivelse den 14 september 1960 föreslog socialstyrelsen, att byggnadsstyrelsen
skulle erhålla bemyndigande att garantera hyra för vissa bostäder vid,
bland annat, Gräskärr.

Utöver den sålunda lämnade redogörelsen kan nu tillaggas, att Kungl.
Mai:t genom beslut den 20 januari 1961 lämnat socialstyrelsens förslag
utan åtgärd. Detta innebär, att Uddevalla stad f. n. icke kommer att bebygga
det projekterade området.

Vid besök som revisorerna avlagt vid Gräskärr under september månad
1960 kunde konstateras, att två nyuppförda, fullt inredda elevbyggnader med
sammanlagt 20 platser stod outnyttjade. Revisorerna anser för sin del att
det torde ha förelegat möjlighet att såsom ett provisorium delvis taga i anspråk
en av elevbyggnaderna såsom personalbostäder, varigenom flertalet
av de 20 platser om vilka här är fråga kunnat disponeras för sitt egentliga
ändamål.

Av skolstyrelsens yttrande framgår att båda elevbyggnaderna under juli
oktober 1960 tagits i anspråk som tillfälliga bostäder för manlig och kvinnlig
personal. Under hand har vidare upplysts, att det fatal befattningshavare
som vid anställningen accepterat att bo under nämnda förhållanden helt
åtgick att driva övriga avdelningar vid skolan på ett sådant sätt att dessa
över huvud kunde beläggas med elever. Skolstyrelsen synes sålunda ha fullt
utnyttjat det antal elevavdelningar som den tillgängliga personalstyrkan
medgav.

Det bör i detta sammanhang jämväl uppmärksammas, att just under perioden
juli—oktober 1960 förekom ovanligt fa väntefall till yrkesskolorna
för pojkar. Antalet var den 1 juli 14, den 1 augusti 12, den 1 september 2
och den 1 oktober 4. Väntetiderna var för dessa fall synnerligen korta. Av
väntefallen hörde endast några under juli månad till Gräskärrs-klientelet.
Något behov av ytterligare provisoriska platser vid skolan fanns sålunda icke
under detta skede. När tillströmningen till skolorna ökade under oktober
och november månad, vidtogs sådana anordningar att elevavdelningarna
kunde utnyttjas för elever.

Socialstyrelsen vill slutligen instämma i revisorernas uttalanden, att beslut
om utbyggnad av nya vårdplatser m. m. icke bör fattas utan att samtidigt
förutsättningarna för en lösning av bostadsfrågan för den erforderliga
personalen närmare klarlagts. Såsom framgår av föreliggande ärende är
emellertid bostadsfrågans lösning beroende av en rad olika faktorer som
icke alltid kan klarläggas på ett tidigt stadium eller som snabbt förändras
under ärendets gång. Av denna anledning torde det icke alltid kunna undvikas
att en utbyggnad av vårdplatserna måste påbörjas utan att alla förutsättningar
för en lösning av personalbostadsfrågan föreligger.

Yttrande från styrelsen för Gräskärr bifogas i avskrift (Bilaga)..

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexelius, byråchefen
Bolin, föredragande, samt tf. byråchefen Sverne. Stockholm den
30 januari 1961.

ERNST BEXELIUS

Lars Bolin

145

Bilaga

Yttrande från styrelsen för Gräskärr

Den redovisning av ärendet, som socialstyrelsen i sin promemoria enligt
remitterade skrivelsen tillställt revisorerna, överensstämmer helt med skolstyrelsens
egen uppfattning om ärendets handläggning och även med revisorernas
eget uttalande »att åtskilligt åtgjorts för att säkra tillgången på
personalbostäder vid skolan, men att det hittills icke varit möjligt att tillgodose
behovet i önskvärd utsträckning».

Genom särskilt tillmötesgående av bostadskommittén i Uddevalla har
yrkesskolans personal ställts i särskild förtur för bostadsanvisning. Trots
detta har det likväl hänt att personal fått vänta mer än tre månader innan
bostad kunnat anvisas, vilket kunnat fördröja tjänstetillträde i motsvarande
grad.

Beträffande ianspråktagandet av de båda elevbyggnader om vilka revisorerna
skrivit, vill styrelsen framhålla att de under juli—oktober 1960 måste
tagas i anspråk som tillfälliga bostäder för manlig och kvinnlig personal.
När den nya administrationsbyggnaden den 1 november 1960 kunde tagas
i anspråk av personal, överfördes elever från de provisoriska förläggningarna
till de båda återstående nya elevbyggnaderna.

Styrelser! vill erinra om att socialstyrelsen redan 1956 i sin petitaskrivelse
för 1957/58 i en första utbyggnadsetapp vid Gräskärr föreslog bl. a.
uppförande av fem personalbostadshus å 65 kvm. Tyvärr vann förslaget
icke statsmakternas gehör.

Den 20 maj 1960 uppdrog Kungl. Maj :t åt byggnadsstyrelsen att vid
Graskarr uppföra fyra bostadshus å 65 kvm. Så vitt styrelsen har sig bekant
äro emellertid fortfarande icke ens anbudshandlingar för dessa bostäder utlämnade
—liksom ej heller handlingar för den verkstadsbyggnad vartill
medel samtidigt anvisats av riksdagen — varför det synes styrelsen tvivelaktigt
om några bostäder ens under 1961 komma att tillföras skolan.

För närvarande måste sex av skolans gifta befattningshavare bo i Uddevalla
på a\stånd mellan 5—8 km från skolan utan reguljära förbindelser.
Med hänsyn till vårdarpersonalens ganska splittrade tjänstgöringstider äro
olägenheterna härav, icke minst ur ekonomisk synpunkt, mycket stora.

I den mån vårdplatser efterfrågats vid skolan bar styrelsen i regel omgående
kunnat tillfredsställa efterfrågan. Barnavårdsnämnder ha i några fall
begär t anstånd för expeklanter, i några fall återkallat ansökningarna. Ingen
har på grund av platsbrist avvisats från de öppna avdelningarna. Däremot
har styrelsen nödgats konstatera att öppnandet av nya avdelningar försenats
på grund av svårigheter att anställa erforderlig personal. I några fall
ha t. ex. kvalificerade sökande återkallat sin ansökan, sedan de undersökt
bostadssituationen. Detta bar kunnat få till följd åt! tjänster på nytt fått
annonseras lediga. J

Skolstyrelsen är slutligen helt överens med revisorerna, då de påpeka att
vid beslut om utbyggnad för nya vårdplatser samtidigt frågan om personalens
bostadsförhållanden måste lösas och — vilket är lika viktigt _ förut sättningarna

för elevernas sysselsättnings- och utbildningbehov tillgodoses.
Gräskärr, Uddevalla den 10 januari 1961.

Bostadsstyrelsen

Beträffande de av revisorerna påtalade bostadsförhållandena för personal
vid Gräskärrs ungdomsvårdsskola må följande anföras. Av tjänstebostäderna
inom skolans område bar, enligt vad styrelsen under band inhämtat,
10 Rev. berättelse ang. statsverket år 1960. II

146

tre enkelrumslägenheter blivit inflyttningsfärdiga den 1 oktober 1960. Projekteringsarbetet
beträffande de fyra bostäder, vilkas uppförande uppdragits
åt byggnadsstyrelsen, har enligt uppgift ännu icke slutförts. I statsverkspropositionen
år 1961 har Kungl. Maj:t föreslagit att ytterligare medel
anvisas för uppförande av personalbostäder vid ungdomsvårdsskolorna. Var
dessa bostäder skall uppföras förutsättes sedermera komma att bestämmas
av Kungl. Maj :t.

Beträffande bostäder utanför skolans område har styrelsen likaledes inhämtat
att Ullevalla stad f. n. hyr ut tre familjebostäder, som dock är av
låg klass, i Björbäcks skola till befattningshavare vid ungdomsvårdsskolan.
Björbäcks skola i övrigt hyrs ut till enskild person för lagerändamål. Det
torde icke vara möjligt att där inreda ytterligare bostäder. Sex av ungdomsvårdsskolans
befattningshavare har genom stadens försorg beretts bostäder
i hyreshus inom staden. Det långa avståndet till skolan och den omständigheten
att reguljära bussförbindelser saknas, innebär dock att denna lösning
av bostadsfrågan måste anses mindre tillfredsställande.

Utöver detta föreligger inom staden planer på att genom Stiftelsen Uddevall
ahem uppföra ett antal friliggande egnahem i närheten av skolan att
uthyras till skolans personal. Projektet vilar dock för närvarande i avvaktan
på besked, huruvida stiftelsen i förevarande fall kan påräkna garantier
från staten mot hyresförluster. Som framgår av vad statsrevisorerna anfört
kommer nämligen dessa egnahem att bli så lokaliserade att de endast med
svårighet kommer att kunna hyras ut till andra än befattningshavare vid
ungdomsvårdsskolan. Det är icke känt för styrelsen, huruvida garantier av
angivet slag har lämnats eller kan komma att lämnas. Det bör emellertid i
detta sammanhang påpekas att de bostäder, varom här är frågan, kommer
att betinga en årshyra på mellan 4 000 och 5 000 kronor, knappast överkomlig
för andra än dem som har relativt höga inkomster. Det synes sålunda
fortfarande ovisst om bostadsproblemet för de anställda vid Gräskärrs
ungdomsvårdsskola kan mera definitivt lösas genom redan vidtagna och
planerade åtgärder. Detta jämte vad som i övrigt förevarit i ärendet gör det
enligt styrelsens mening angeläget att ett intimt samråd under den närmaste
tiden" äger rum mellan Uddevalla stad, skolstyrelsen samt länsbostadsnämnden
och andra berörda myndigheter.

Bostadsstyrelsen vill avslutningsvis understryka vad revisorerna har anfört
därom att planeringen av personalkrävande utbyggnad av vårdanstalter
liksom all annan utbyggnadsverksamhet bör inbegripa bedömningar av det
med utbyggnaden följande bostadsbehovet. Lika angeläget är att denna planering
föranleder samråd med de kommunala organen och med vederbörande
länsbostadsnämnd, beträffande möjligheterna att tillgodose detta behov.
Styrelsen anser dock icke att någon allvarligare kritik kan riktas mot det
sätt på vilket planeringen hittills har bedrivits i dessa frågor. Bostadsanskaffningen
åt tvångsöverflyttad personal vid försvarsmakten samt i samband
med utbyggnad av fångvårdsanstalterna är exempel på fall, där ett
intimt samråd torde ha medfört en med hänsyn till omständigheterna tillfredsställande
lösning av problemen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf. generaldirektören Ekdahl,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, chefen för
sociala sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna Bergman,
Gustavsson och Strokirk, t.f. byråchefen Sjödin samt förste aktuarien
Carlsson, föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAB EKDAHL

Arne Carlsson

147

KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

§ 18 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under § 18 beträffande utfallet av automobilskattemedlens
specialbudget har av kommunikationsdepartementet ej
utsänts på remiss.

§ 19 Planväsendets centrala ledning
Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetsmarknadsstyrelsen vill understryka, att behovet av översiktlig planering
blivit allt mera framträdande och i framtiden kan väntas göra sig
gällande med ökad styrka. Detta behov är märkbart inom alla samhällets
verksamhetsgrenar. Sådan planering pågår därför på flera olika håll, vilket
är nödvändigt främst av den anledningen, att planeringen ingår som
ett led i den praktiska fackbetonade verksamheten, som de olika myndigheterna
bedriver. Självfallet är det nödvändigt, att varje planerande myndighet
håller sig underrättad om och beaktar den planering, som pågår
inom andra fackområden och som är av betydelse för den egna verksamheten.
Ett omfattande samarbete mellan de olika myndigheterna har också
utbildats och bl. a. fått formen av personliga kontakter, remisser och samarbetsdelegationer.

Revisorerna anser, att beträffande vissa av de planerande myndigheterna
sambandet mellan planverksamhet och fackverksamhet är föga framträdande
och att den förra därför kan utbrytas.

De föreslår, att frågan om samhällsplaneringens centrala organisation
göres till föremål för allsidig utredning och utgår från att ett planverk bör
uPPbyggas med den nuvarande stadsplanebyrån inom byggnadsstyrelsen
och den därtill knutna delegationen för översiktlig planläggning som kärna.
Till verket bör enligt revisorernas mening även bl. a. "arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå anslutas.

Styrelsen vill då först erinra om att denna byrå består av fyra sektioner,
nämligen allmänna sektionen, lokaliseringssektionen, tekniska planläggningssektionen
och statistiksektionen. Till byrån är anknuten styrelsens
försvarssektion. Av dessa sektioner är det endast lokaliseringssektionen
med 7 tjänstemän -— i 15:e lönegraden och högre — som handlägger
lokaliseringsfrågor.

I propositionen angående näringslivets lokalisering (prop. 1952: 124)
framhöll departementschefen, att lokaliseringspolitiken bör samordnas med
strävandena att maximalt utnyttja tillgängliga arbetskraftsresurser. Det
är också lokaliseringspolitikens nära anknytning till arbetsmarknadspolitiken,
som gjort, att arbetsmarknadsstyrelsen blivit centralt lokaliseringsorgan.
Strukturförändringar inom näringslivet medför ofta, att inom olika

148

områden sysselsättningsproblem uppstår, som måste lösas genom arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiska åtgärder. Strävandena kan bl. a. inriktas
på att tillföra dessa områden nya arbetstillfällen. Självfallet måste
detta ske mot bakgrunden av de företagsekonomiska betingelserna.

Ett led i strävandena att förstärka näringslivet i områden med otillräcklig
sysselsättning eller med svagt differentierat näringsliv är den rådgivningsverksamhet
i lokaliseringsfrågor, som bedrives av styrelsen och bl. a.
riktar sig till industriföretagare. I denna verksamhet spelar arbetskraftsfrågor
stor roll och företagarna vill, då de vänder sig till styrelsen, ha besked
om tillgången på arbetskraft i olika orter och områden och om möjligheterna
att rekrytera inte minst yrkeskunniga arbetare och tjänstemän.
Yrkesutbildningsmöjligheterna kommer också in som ett viktigt led i den
rådgivande lokaliseringsverksamheten. En undersökning, som styrelsen nyligen
gjort i fråga om de nyetablerade företagens val av lokaliseringsplats,
visar, att flertalet företagare anser tillgången på arbetskraft vara en viktig
lokaliseringsfaktor.

Starka skäl talar följaktligen för att den rådgivande lokaliseringsverksamheten
handhas av arbetsmarknadsorganen.

Huvuddelen av den utredningsverksamhet, som bedrives inom styrelsens
lokaliseringssektion, har samband med den rådgivande lokaliseringsverksamheten
och utgör underlaget för samt är en organisk del i denna
rent fackmässiga verksamhet.

Även övriga uppgifter, som åvilar arbetsmarknadsstyrelsen i egenskap
av lokaliseringsorgan och vilka handlägges inom lokaliseringssektionen,
har nära anknytning till den rådgivande lokaliseringsverksamheten t. ex.

att skaffa en god överblick över lokaliseringen av statens olika verksamhetsgrenar
och uppmärksamt följa verksamheten inom olika områden
av samhället ur lokaliseringspolitisk synpunkt

att med ledning av lokaliseringsutredningar söka precisera de riktlinjer
efter vilka lokaliseringspolitiken bör arbeta, t. ex. att bedöma vilka orter
som man bör »satsa» på

att ta ställning till åtgärder som behöver vidtagas för att förstärka näringslivet
och förbättra lokaliseringsförutsättningarna i ovannämnda orter.

Sistnämnda åtgärder berör ett stort antal av samhällets verksamhetsgrenar
t. ex. vägbyggandet och andra kommunikationsfrågor, bostadsbyggandet
samt skolväsendets och sjukvårdens utbyggnad. Av stor betydelse är
därvid även företagareföreningarnas verksamhet och det statliga stödet till
hantverk och småindustri, som handhas av kommerskollegium. De olika
statliga myndigheter, som svarar för samhällsverksamheten, måste naturligtvis
i sin planering ta hänsyn till företagens val av lokaliseringsplats
samt till de förändringar i näringslivets lokalisering och struktur som pågår.
Det föreligger här ett omfattande samordningsproblem, som revisorerna
endast flyktigt berört.

Det är enligt styrelsens mening angeläget, att detta samordningsproblem
blir förutsättningslöst utrett i hela dess vidd. Härvid bör även andra alternativ
än det av riksdagsrevisorerna ifrågasatta inrättandet av ett centralt
planverk prövas. Ett sådant alternativ vore skapandet av en samordnande
plandelegation på regeringsnivå. Styrelsen vill sålunda förorda, att eu förutsättningslös
utredning i fråga om samordningen av samhällsplaneringens
olika grenar kommer till stånd.

149

Sännås, Bergh, Ringenson, Wennerberg och Lidgren samt byrådirektören
Myhrman. Ärendet har föredragits av byrådirektören Buregren. Stockholm
den 27 januari 1961.

ERIK MONTELL

Bertil Sännås

Torsten Buregren

Bostadsstyreisen

Bostadsslvrelsen anser i likhet med revisorerna att frågan om samhällsplaneringens
centrala administration bör upptagas till omprövning. Revisorerna
synes närmast ha tänkt sig denna omprövning begränsad till fördelningen
av arbetsuppgifter mellan de olika centrala myndigheterna. Med
hänsyn till de väsentliga och för hela landet avgörande frågor, som aktualiseras
inom samhällsplaneringen, bör övervägas att i ett sådant sammanhang
även ompröva fördelningen mellan olika departement av de ärenden, som
har samband med samhällsplaneringen.

I en utredning i enlighet med revisorernas intentioner eller utvidgad till
att även omfatta departementsnivån torde organisationen på länsplanet ej
kunna förbigås. De statliga myndigheternas uppgifter inom samhällsplaneringen
har under senare år i väsentlig mån förskjutits från det centrala planet
till länsplanet. Här kan t. ex. nämnas ändringarna i byggnadslagstiftningen
fr. o. m. den 1 juli 1960 och den successiva decentraliseringen av
långivningen från bostadsstyreisen till länsbostadsnämnderna.

Såsom revisorerna har anfört, framlade statens byggnadsbesparingsutredning
(SOU 1957:47) vissa synpunkter på planväsendets organisation
och föreslog en särskild utredning av densamma. Utredningsmannen tänkte
sig möjligheten att successivt uppbygga kammarkollegium till ett centralt
planorgan.

I sitt yttrande den 8 maj 1958 över detta betänkande erinrade bostadsstyreisen
om alla de utredningar i vilka under senare tid behandlats frågor
som hade samband med planväsendets organisation. Av betänkandena och
av vad som hade framkommit vid remissbehandlingen av dem liksom av erfarenheter
från bostadsstyrelsens och länsbostadsnämndernas egen verksamhet
hade framgått, att åtskilliga brister — i fråga om organisation och
personella resurser — vidlådde planväsendet och vissa andra former av statlig
planering. Allt mer gjorde sig här behovet av koncentration gällande.
För att tillgodose ett sådant behov fann styrelsen att inrättandet av ett särskilt
centralt planorgan med riksplanerande uppgifter borde övervägas.

Revisorerna har anknutit till byggnadsbesparingsutredningens tanke om
ett omorganiserat kammarkollegium som en central planmyndighet och skisserat,
vilka statliga organ och delar av sådana som närmast borde sammanföras
till denna planmyndighet. Vissa delar av verk med uppgifter inom
samhällsplaneringen har förutsatts icke kunna brytas ut och inordnas i eu
central myndighet. Behovet av samordning har därvidlag ansetts kunna tillgodoses
genom samrådsförfarande i någon form.

En allsidig utredning av samhällsplaneringens organisation bör enligt styrelsens
uppfattning vara helt förutsättningslös. En central myndighet enligt
revisorernas skiss synes icke vara det närmast till hands liggande alternativet
för eu samordning inom den statliga sektorn av samhällsplaneringen.
Väg- och skolplaneringen, som ju utgör en så väsentlig sida av samhällsplaneringen,
har sålunda ansetts böra ligga utanför denna myndighet. And -

150

ra former av samråd och samverkan kan tänkas. Styrelsen vill här som
exempel hänvisa till det nu fungerande rådet för översiktlig planläggning.
Även vid den av revisorerna tänkta organisationen förutsattes, som ovan
nämnts, ett samrådsförfarande. Ett sådant samråd, mera bindande och omfattande
än det nuvarande, kan ju omfatta flera eller färre enskilda verk
och myndigheter.

Bostadsstyrelsen utgör en av de myndigheter, som under vissa angivna
förutsättningar har ansetts böra ingå i en central planmyndighet.

Revisorerna har karaktäriserat bostadsstyrelsens verksamhet inom den
översiktliga samhällsplaneringen genom redovisning av vissa på styrelsen
enligt instruktionen ankommande arbetsuppgifter. En del av dessa uppgifter
har emellertid icke något samband med samhällsplaneringen.

Bostadsorganisationen — bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna —
får i första "hand kontakt med samhällsplaneringen och därmed sammanhängande
frågor genom sin långivning till bostadsbyggandet.

Bostadsstyrelsen fördelar årligen mellan länen den av riksdagen fastställda
ramen för meddelande av lånebeslut. Grunden för denna fördelning är en
bedömning av bostadsbyggnadsbehovet inom respektive län, vilket bl. a. påverkas
av näringslivets förväntade utveckling. På varje länsbostadsnämnd
ankommer att enligt enahanda grunder fördela sin andel av den totala medelsramen
mellan länets kommuner; vare sig en sådan fördelning göres i
förhand genom att större kommuner tilldelas ett visst lånebelopp eller fördelningen
blir ett resultat av den successiva långivningen under ett budgetår.

Vid denna fördelning av lånemedlen sker ett samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
och med vederbörande länsarbetsnämnd.

I samband med prövningen av de enskilda låneansökningarna kommer
sedan bostadsmyndigheterna i direkt kontakt med den i olika former bedrivna
samhällsplaneringen genom den kreditvärdebedömning som skall föregå
lånebeslutet. Under de år som har gått sedan länsbostadsnämnderna upprättades
har samarbetet mellan de olika länsorganen på samhällsplaneringens
område successivt utvecklats. I ett flertal yttranden över förslag angående
länsförvaltningens organisation har bostadsstyrelsen haft tillfälle att
närmare utveckla sina erfarenheter av och synpunkter på samordningsfrågorna
på länsplanet.

Även för bostadsorganisationen torde sålunda »planeringsverksamheten»,
såsom revisorerna har uttryckt sig beträffande vissa andra verk, »ingå som
en organisk del i den rent fackmässiga verksamheten». Vissa arbetsuppgifter,
som t. ex. bedömningen av det framtida bostadsbehovet för län och kommuner,
är gemensamma för olika grenar av samhällsplaneringen. Dessa bedömningar
och de grundläggande bedömningarna av näringslivets och befolkningens
utveckling är arbetsuppgifter som bör kunna samordnas. Även
andra sidor av »planeringen av bostadsförsörjningen», t. ex. hustyps- och lägenhetsfördelning,
är gemensamma. De utgör emellertid å andra sidan så
väsentliga frågeställningar för det organ som har att svara för den statliga
verksamheten för främjandet av en förbättring av bostadsförsörjningen, att
de inte utan men för verksamheten i övrigt kan bortflyttas.

Som revisorerna har anfört, är arbetsuppgifterna för bostadsstyrelsen för
närvarande under omprövning, varvid särskilt möjligheterna till en ytterligare
decentralisering skall behandlas. Förutsättningarna för bostadsstyrelsens
del beträffande en organisatorisk samordning av de statliga insatserna
på samhällsplaneringens område kan sålunda komma att ändras.

Ett flertal utredningar angående organisationsfrågor inom samhällsplaneringssektorn
har nyligen avslutats eller pågår för närvarande. Även för -

151

utsättningarna och riktlinjerna för statens politik inom olika fält av samhällsplaneringen
är under utredning. Behovet av en samlad bedömning av
hela detta komplex av frågor är trängande.

Revisorerna bär framhållit att det vore mindre välbetänkt, om ett flertal
organisationsfrågor på samhällsplaneringens område löstes isolerade från
varandra, och förordar, att en utredning om en gemensam planmyndighet
genomföres innan beslut fattas i dessa frågor. Styrelsen ifrågasätter om ytterligare
en utredning är ägnad att skapa tillräcklig klarhet med mindre den
blir allsidig och förutsättningslös och omfattar handläggningen av samhällsplaneringsfrågorna
inom hela den statliga administrationen samt inriktas på
en samordning av det flertal utredningsinitiativ som redan tagits.

I handläggningen av detta ärende har deltagit tf. generaldirektören Ekdahl,
ledamöterna byråchefen Bernhard, fru Lewén-Eliasson, chefen för sociala
sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna Bergman,
Gustavsson och Strokirk, tf. byråchefen Sjödin samt förste aktuarien
Elison, föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR EKDAHL

Magnus Elison

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

I sin redogörelse betonar revisorerna den översiktliga planeringens allt
större betydelse för samhällsutvecklingen och vikten av en rationell utformning
av den statliga organisation, som skall bevaka det allmännas intresse
på området. En mer eller mindre långt gående översiktlig planering bedrives
för närvarande av ett stort antal myndigheter, varigenom risk föreligger
för att mindre rationella lösningar kommer till stånd. Revisorerna kommer
därför fram till, att en samordning på planeringsområdet är påkallad.
Det är dock enligt revisorerna icke möjligt att beträffande vissa myndigheter
gallra ut planeringsuppgifterna och lägga över dem till en central instans,
enär planeringen ofta ingår som en organisk del i den rent fackmässiga
verksamheten. Såsom exempel anföres bland annat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beträffande vägväsendet. I fråga om styrelsens uppgifter på vatten
och avloppsområdet finner revisorerna sambandet mellan planeringsverksamhet
och fackverksamhet föga framträdande, samtidigt som släktskapet
med andra myndigheters planeringsfrågor är påtagligt. Revisorerna
anser därför motiverat, att frågan om en gemensam planmyndighet, uppbyggd
av byggnadsstyrelsens stadsplanebyrå, arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå,
bostadsstyrclsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatlenoch
avloppsbyrå, statens vatteninspektion, delar av kammarkollegiet och
naturskyddets företrädare, göres till föremål för en allsidig utredning. Som
centralt planverk tänker sig revisorerna kammarkollegiet, vilket som rikets
äldsta ämbetsverk har vissa traditioner att fullfölja inom svensk statsförvaltning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vill beträffande sitt verksamhetsområde
till en början framhålla, att väg- och trafikplaneringen intager en central
roll inom samhällsplaneringen. Delta kommer speciellt till uttryck i samband
med upprättandet av general- och regionplaner. Styrelsen delar emellertid
revisorernas uppfattning att den omfattande planeringsverksamhet, som under
alla förhållanden måste bedrivas på vägväsendets område, så nära anknyter
till verkets övriga arbetsuppgifter att den ej är möjlig att bryta ut

152

ur verket. Det är dock uppenbart, att hur än planeringsverksamheten på
andra områden organiseras, en samordning med väg- och trafikplaneringen
utgör en förutsättning för en ändamålsenlig lösning av planfrågorna.

Vad härefter gäller vattenhushållningens område kan styrelsen för sin del
konstatera, att den snabba tillväxten av tätorterna och expansionen inom
industrin medför stora problem, och att detta nödvändiggör ett rationellt
utnyttjande av våra vattentillgångar. Styrelsens vatten- och avloppsorganisation
kan förutsättas komma att i icke oväsentlig utsträckning engageras
i översiktliga utredningar beträffande regionala vattenförsörjnings- och avloppsanläggningar.
Samtidigt med de stigande årliga investeringarna i vatten-
och avloppsanläggningar har styrelsens forsknings- och undersökningsverksamhet
fått vidgad omfattning, liksom uppgifterna i samband med ytoch
grundvattenskyddet. I sistnämnda avseenden sker ett nära samarbete
med bland annat medicinalstyrelsen, vatteninspektionen och kommerskollegium.

Utvecklingen på vatten- och avloppsområdet understryker behovet av ökad
samordning och samverkan i planeringsfrågor. Styrelsen ansluter sig därför
i princip till de synpunkter, som revisorerna anfört i sin berättelse, och
tillstyrker att den föreslagna utredningen kommer till stånd. Samtidigt vilt
styrelsen understryka vatten- och avloppsfrågornas nära anknytning till
hälsovårdsområdet och det behov av samordning som där föreligger, vilket
måste beaktas i en kommande utredning. Styrelsen anser sig icke kunna
taga ställning till frågan, om tillräckliga skäl finnes för inordnande av ett
blivande planeringsverk under kammarkollegiet med dess för uppgiften
mindre adekvata namn.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Valilberg,
överdirektören Hall, överingenjören Ekström och byråchefen Hawerman.
Stockholm den 27 januari 1961.

GUST VAHLBERG

Bertil Hawerman

Byggnadsstyrelsen

Såsom framgår av revisorernas berättelse har planeringsverksamheten i
vårt land efter hand genomgått en kraftig utveckling. Denna har gjort sig
gällande på alla nivåer och inom alla sektorer av samhällslivet — inom
kommuner, regionbildningar och län, inom riket som helhet, inom allmän
och enskild verksamhet. En stor del av denna planeringsverksamhet utföres
eller övervakas av centrala statliga verk, vissa av dessa med underställda
organ på länsplanet. Inom verken är det i regel särskilda avdelningar
som svarar för planeringsuppgifterna.

De planläggnings- och bebyggelsefrågor (region-, general- och detaljplaner,
dispensfrågor, besvärsmål etc.) som handlägges inom byggnadsstyrelsens
stadsplanebyrå har till övervägande del sitt ursprung på det kommunala
planet, men de har vanligtvis mer eller mindre direkt sammanhang
med förhållandena inom vidare områden: bygden, regionen, länet, i vissa
fall hela landet. Särskilt när det gäller översiktliga planer eller mer omfattande
detaljplaner är det också en mångfald intressen av skiftande art som
beröres, bl. a. inom de verksamhetsområden som företrädes av statens centrala
och provinsiella organ. Den samordning mellan lokala och statliga intressen
som detta nödvändiggör liar redan tidigare till väsentlig del skett i

153

samband med frågornas behandling inom kommunerna genom kontakter
med vederbörande länsexperter; länsstyrelserna har också brukat höra dessa
experter vid sin handläggning av ärendena. Länsexperterna har i dessa
sammanhang ofta samrått med sina centrala huvudorgan.

Den genomförda decentraliseringen av beslutanderätten i plan- och bebyggelsefrågorna
har ökat behovet av samverkan i hithörande frågor inom
kommunerna och på länsplanet. De kommunala samordningsproblemen har
närmare berörts i förarbetena till 1959 års byggnadslagstiftningsrevision.
På länsplanet synes vara någorlunda väl sörjt för samordningen, även om
denna ännu icke funnit de effektivaste formerna i samtliga län. Eftersom
funktionsdugligheten hos det nya systemet till väsentlig del hänger på denna
lokala-regionala samordning är det uppenbart att alla möjligheter till
förbättringar därvidlag måste tillvaratagas.

Många frågor är dock av den art att de kräver samordning även på det
centrala planet. Vad beträffar de ärenden som handlägges inom byggnadsstyrelsens
stadsplanebyrå åstadkommes det behövliga samrådet på i stort
sett två olika sätt: antingen genom att ärendena remitteras till vederbörande
verk för skriftligt yttrande eller genom muntligt samråd med verkens
planeringsavdelningar; så långt ske kan användes det senare förfaringssättet.

Det samråd med utomstående myndigheter och institutioner, varav stadsplanebyrån
i sin verksamhet sålunda har behov, omfattar flertalet av de
planorgan som berörts i revisorernas berättelse men sträcker sig ofta utanför
denna krets. Det mest omfattande samarbetet äger rum med väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens vägbyrå; med denna styrelses vatten- och avloppsbyrå
är behovet av kontakt däremot mera sällan förekommande, eftersom
samordningsproblemen i hithörande frågor i de flesta fall visat sig bli
tillfredsställande lösta på det regionala planet (genom distriktsingenjörsorganisationen).
Även med övriga kommunikationsverk påkallas ofta överläggningar
i samband med planfrågornas behandling, likaså med skolöverstyrelsen
och civilförsvarsstyrelsen. Mellan de samrådsorgan som följer
därnäst är kontaktbehovet i stort sett rätt lika fördelat.

Som exempel på stadsplanebvråns behov av kontakter åt olika håll kan
tagas ärendena vid en någorlunda typisk veckoföredragning inför generaldirektören
(veckan 23—28 januari 1961). Av ett tiotal föredragna ärenden
hade två krävt samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägbyrå, ett
med järnvägsstyrelsen, ett med skolöverstyrelsen, ett med sprängämnesinspektionen
och civilförsvarsstyrelsen samt ett med lantbruksstvrelsen.

Decentraliseringen av beslutanderätten i planfrågorna har medfört en
kraftig nedgång i fråga om antalet stadsplaneärenden som blir föremål för
granskning inom byggnadsstyrelsen. Jämsides härmed har följt en ökning
av besvärsmålens antal; totalt sett bar emellertid en icke oväsentlig minskning
av antalet ärenden på stadsplanebyrån kunnat konstateras under det
halvår som gått sedan den nya lagstiftningen trädde i kraft.

Ä andra sidan är det obestridligt att planväsendet efter hand tillförts och
alltjämt tillföres nya och mer komplicerade uppgifter. Fältet för de planmässiga
bedömandena vidgas oupphörligt, skeendet blir i ökande grad beroende
av gruppbildningar, handels- och kommunikationspolitiska åtgärder
etc. inom och utanför vårt land. Mycket beror i eu sådan situation på de
planerande organens förmåga av överblick och förutseende anpassning. Detta
ställer bl. a. krav på mångsidigare medverkan från olika fackområden,
förbättrad utbildning av planfackmän och andra specialister, vidgad forskning
och effektivare former för samordningen.

Allt detta måste nalurligen återverka på planväsendets organisation, icke

154

minst när det gäller dess centrala instanser. Nya planeringsorgan har efter
hand tillkommit, de tidigare organen har i många fall pålagts nya eller vidgade
uppgifter. Behovet av bättre samverkan mellan de olika organen har i
samma mån framträtt med växande styrka.

Som ett led i en sådan strävan mot gemensamma riktlinjer och samstämda
bedömanden i planfrågorna har rådet för översiktlig planläggning tillkommit.
Verksamheten inom detta har dels haft formen av överläggningar kring
konkreta planläggningsuppgifter av större gemensamt intresse (exempelvis
regionplanerna för Borås- och Stockholmsregionerna, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
riksplan för vägnätet etc.) och dels av diskussioner rörande
planläggningsarbetets uppläggning och principiella inriktning.

De former för samverkan som sålunda utbildats vid planfrågornas centrala
behandling har i stort sett fungerat väl. Den tyngd och omständlighet
till följd av planorganens nuvarande splittring som påtalats i revisorernas
berättelse torde mera ha sin grund i otillräckliga personalresurser hos de avdelningar
som handhar planfrågorna inom de olika verken än i den administrativa
uppdelningen som sådan.

Mot bakgrunden av de ständigt växande och alltmer komplicerade uppgifter,
som den fortgående utvecklingen för samhällsplaneringens del även
i fortsättningen kan förväntas medföra, är det emellertid uppenbart att
planväsendets organisation måste följa denna utveckling och anpassas till
sina förändrade uppgifter. Strävan efter största möjliga enkelhet och funktionsduglighet
framstår därvidlag som en självklar nödvändighet. Hur detta
syfte bäst skall uppnås — genom tillskapandet av ett nytt samordningsorgan
på verksnivå, genom organisatoriska åtgärder på departementsplanet
eller på annat sätt — lär icke kunna bedömas utan att frågan i hela dess
vidd närmare klarlägges. Enligt byggnadsstyrelsens mening kan det emellertid
icke utan vidare tagas för givet att ett särskilt planverk enligt de riktlinjer
som nu antytts av revisorerna och tidigare av byggnadsbesparingsutredningen
skulle innebära den mest rationella lösningen. En möjlighet som
icke på förhand kan uteslutas är att ett närmare studium kan ge vid handen
att lösningen är att söka i närmare anslutning till nuvarande organisation
och i en vidare utveckling av de former för samverkan som börjat växa
fram inom denna.

I yttrande den 13 maj 1959 över statens byggnadsbesparingsutrednings år
1957 avgivna betänkande — av vilket yttrande ett utdrag här bifogas (bilaga)
— kom byggnadsstyrelsen efter en redogörelse för det kontaktbehov
som råder mellan stadsplanebyrån och styrelsens övriga byråer till den
slutsatsen att styrelsens interna intressen icke borde utgöra hinder för en
förutsättningslös utredning av hela frågekomplexet. De erfarenheter som
sedan dess vunnits av den pågående samhällsutvecklingen och av dess yttringar
inom byggnadsstyrelsens verksamhetsområde har icke gett styrelsen
anledning att frånträda sin sålunda uttalade uppfattning.

I ärendets handläggning har byggnadsstyrelsens samtliga byråchefer deltagit.
Stockholm den 30 januari 1961.

SIXTEN LARSSON

Ivar Jonsson

Sigurd Lang

155

Bilagn

Yttrande från byggnadsstyrelsen över byggnadsbesparingsutredningens betänkande
angående offentliga byggnader, organisation och ekonomi

Frågan om en utbrytning av byggnadsstyrelsens stadsplane- och kulturhistoriska
byråer. Utredningen har uttalat, att av väsentlig betydelse för förslaget
om byggnadsstyrelsens omorganisation till affärsdrivande verk vore,
att styrelsens centrala uppgifter på stadsplaneväsendets område och dess
uppgift att utöva »den allmänna uppsikten över planläggningen och byggnadsväsendet
inom riket» utbrötes från styrelsen och lades på en särskild
myndighet. Vidare har utredningen ifrågasatt, att i samband med styrelsens
omorganisation styrelsens kulturhistoriska byrå under ledning av ett byggnadsråd
överfördes till riksantikvarieämbetet.

Ehuru de av utredningen väckta spörsmålen sålunda närmast är aktualiserade
av förslaget om affärsverksformen, från vilken -styrelsen i det föregående
tagit avstånd, anser sig styrelsen ändock böra framföra vissa synpunkter,
enär frågorna helt naturligt har en väsentlig betydelse för ett
ställningstagande till styrelsens framtida organisation och verksamhet även
vid oförändrad förvaltningsform.

Om frågorna bedömas i huvudsak ur styrelsens egna mera interna synpunkter
finner styrelsen att övervägande skäl talar för att såväl stadsplanebyrån
som kulturhistoriska byrån kvarblir inom styrelsens organisation.

Vad stadsplanebyrån angår har lång erfarenhet visat, att i en mångfald
plan- och byggnadsärenden byrån är i behov av samråd med styrelsens övriga
byråer, främst utrednings-, intendents-, byggnads- och kulturhistoriska
byråerna. Det kan här särskilt framhållas, att stadsplanefrågorna har ett
intimt samband med svensk stadsbyggnadstradition och historisk bebyggelse,
för vilka intressen kulturhistoriska byrån är företrädare. Stadsplanebyrän
å sin sida ställer sin särskilda sakkunnighet till förfogande för de övriga
byråerna beträffande planfrågor, som rör offentliga byggnader eller
annan statlig egendom, eller juridiska eller andra frågor av principiell natur
på plan- och byggnadsväsendets område. Styrelsen har nu till sitt förfogande
en lokalorganisation — länsarkitektkontoren —, vilken såväl i planoch
byggnadsärenden som i den fastighetsförvaltande verksamheten i landsorten
företräder styrelsen. Det ömsesidiga samarbetet mellan styrelsen och
kontoren fungerar väl. På grund av organisationens nära anknytning till särskilt
stadsplanebyrån kan det antagas, att den väsentliga delen av kontoren
kommer att vid en utflyttning av stadsplanebyrån folja denna. En sönderhrytning
av organisationen, innebärande att styrelsen för sin verksamhet
icke på länsplanet har till förfogande en organisation bestående av såväl
arkitekter som ingenjörer, skulle onekligen medföra olägenheter i förhållande
till nuvarande ordning.

Kulturhistoriska byråns uppgifter hänför sig väsentligen till såväl äldre
som nya kyrkliga anläggningar och i allmän ägo varande byggnadsminnesmärken.
Byggnadsminnesvården berör dessutom stadsmiljöer och i det konkreta
fallet stadsplaner. Motsättningen mellan gammalt och nytt i städernas
utbyggnad erfordrar därför ett ständigt samråd mellan å ena sidan kulturhistoriska
byrån och å andra sidan stadsplane-, utrednings- och intendentsbyråerna.
Del bör här erinras, all byggnadsstyrelsen redan nu förvaltar
en betydande del av landets förnämsta byggnadsminnen och att vid en utvidgning
av styrelsens förvaltande verksamhet efter i huvudsak utredningens
förslag byggnadskategorier skulle tillkomma, inom vilka ett stort antal

156

kulturhistoriskt värdefulla objekt återfinnas. En överflyttning av byrån till
riksantikvarieämbetet skulle medföra, att byggnadsfrågor rörande dessa
byggnadsminnen skulle komma att bedömas såväl av byggnadsstyrelsen i
egenskap av fastighetsförvaltande myndighet som i ökad omfattning av riksantikvarieämbetet
såsom representant för de kulturhistoriska synpunkterna.
En dnbbelbehandling av ärendena torde sålunda icke kunna undvikas.

1 jämförelse med nuvarande ordning, enligt vilken många frågor kan avgöras
efter samråd inom styrelsen, skulle den ifrågasatta ändringen uppenbarligen
innebära olägenheter. Enligt styrelsens mening kan det vidare ifrågasättas
om ett ökat antikvariskt inflytande på byggnadsområdet, som ändringen
kan antagas medföra, i flertalet fall kan anses önskvärt. Medan den
antikvariska sakkunskapen självklart bör få vara ledande inom fornminnesvården,
synes det naturligt att byggnadsminnesvården ledes av byggnadsfackmän.
Granskningen av förslag till renovering, restaurering, om- eller tillbyggnad
av äldre byggnader fordrar i allmänhet medverkan av teknisk expertis,
motsvarande den som finns inom byggnadsstyrelsens konstruktions-,
ws- och elavdelningar men som inte återfinnes inom riksantikvarieämbetet.
Det kan även framhållas, att styrelsens länsarkitektorganisation såsom
lokalorgan fyller en viktig uppgift på detta område. Skulle den kulturhistoriska
byggnadsminnesvården icke kunna återfalla på styrelsens organisation,
skulle sannolikt kostnaden för den tekniska sakkunskap som på ett eller annat
sätt måste sättas i styrelsens ställe bli för statsverket ekonomiskt ofördelaktig.

Frågan om en renodling av byggnadsstyrelsens verksamhet till att i huvudsak
avse att tillgodose statsverkets behov av lokaler, i vilket fall arbetsuppgifterna
skulle omfatta byggnadsutredning, byggande och byggnadsförvaltning,
kan och bör givetvis bedömas även ur en vidare synvinkel än vad som
i det föregående skett.

Vid sidan om byggnadsstyrelsen förekommer ett betydande antal myndigheter,
som i mer eller mindre grad är inkopplade på samhällsplaneringsfrågorna.
Sålunda kan nämnas bostadsstyrelsen i vad avser bostadsfrågorna,
arbetsmarknadsstyrelsen i vad avser lokaliseringsfrågorna, lantbruksnämnderna
i vad avser jordbruksplaneringen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
vad avser vägplaneringen och vatten- och avloppsfrågorna, fiskeristyrelsen
och vattenvårdsnämnden i vad avser vattenvården, lantmäteristyrelsen i vad
avser fastighetsväsendet och kammarkollegiet i vad avser frågan om den
kommunala indelningen. Företrädarna för naturskyddet bör icke glömmas i
detta sammanhang. Uppräkningen är långt ifrån fullständig. Det torde icke
kunna undvikas att med de vaga gränsdragningar mellan de olika myndig-,
heternas och organens verksamheter som helt naturligt förekommer dessa
ej sällan griper in i varandra och åstadkommer dubbelarbete, oklarheter och
kompetenstvister, allt till men för själva saken. Å andra sidan finnas områden,
t. ex. naturskyddet, vilkas intressen saknar en tillräckligt fast förankring
i planeringsorganisationerna.

Tanken på att sammanföra de olika intressena under en gemensam ledning
är icke ny. Sålunda kan erinras, att kommittén för stadsplaneväsendeis
omorganisation redan för åtta år sedan diskuterade frågan om en utbrytning
av planväsendet från byggnadsstyrelsen. Kommittén fann många
skäl tala för att för planeringsfrågorna borde, sett på längre sikt, skapas en
fristående organisation. En samordning därvid med den allmänna uppsikten
'' över byggnadsväsendet och lokaliseringsuppgifterna framstode som naturlig.
På grund av den ovisshet som rådde om de nya planeringsuppgifternas omfattning
ansåg sig emellertid kommittén icke böra för det dåvarande förorda,
att planärendena och uppsikten över byggnadsväsendet överfördes till ett

157

självständigt verk för plan- och lokaliseringsfrågor. Vidare bör erinras, att
vattenvärdskommittén i sitt år 1954 avgivna betänkande förordade, att ett
självständigt verk, benämnt statens vatteninspektion, inrättades för vattenvårdens
centrala administration, till vilken skulle överföras fiskeristyrelsens
tillsynsavdelning samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och
avioppsbyrå. Förslaget lades visserligen icke till grund för Kungl. Maj:ts
proposition till 1957 års riksdag om vattenvårdens organisation m. m. men
vattenvårdens nära anknytning till samhällsplaneringsfrågorna gav anledning
till att i propositionen föreslogs, att tillsynsavdelningen och vatten- och
avloppsbyrån skulle överföras till byggnadsstyrelsen och att i samband därmed
styrelsen skulle lörordnas att vara statens vatteninspektion. Propositionen
avslogs emellertid av riksdagen.

Vid en delning av styrelsen uppkommer frågan vilken myndighet som skall
svara tör den allmänna uppsikt över byggnads- och planväsendet, som f. n.
ankommer på byggnadsstyrelsen och som bl. a. tager sig uttryck i de av
byg§nac*sstyrelseni utfärdade anvisningarna till byggnadsstadgan. Utredningen,
som uppmärksammat detta spörsmål, har förutsatt att denna verksamhet
skulle omhänderhas av det nya planorganet men samtidigt uttalat,
att det knappast torde bli möjligt och i varje fall ekonomiskt försvarligt, att
för verksamheten uppbygga en personalorganisation av i stort sett samma
slag som utredningen föreslagit för den tekniska byrån inom en omorganiserad
byggnadsstyrelse. En samverkan mellan planorganet och byggnadsstyrelsen
måste därför ske genom att styrelsen i tekniska hänseenden biträdde
organet särskilt i vad avsåge råd och anvisningar i anslutning till byggnadsstadgan.
Dessa skulle emellertid utfärdas av planorganet.

Den verksamhet, varom här är fråga, omhänderhas inom byggnadsstyrelsen
förutom av stadsplanebyrån av i huvudsak en särskild arbetsgrupp
mom byggnadsbyråns byggnadstekniska avdelning. Personalen inom denna
grupp, bortsett från avdelningschefen, deltager icke i någon större omfattning
i den praktiska projekteringsverksamheten men har givetvis genom
sin placering i nära anslutning till den personal inom avdelningen som sysslar
med denna verksamhet möjlighet att i sitt arbete samråda med dessa och
därvid tillvarataga den erfarenhet som framkommer vid projekteringsarbetet.
De grundläggande förutsättningarna för gruppens arbete i vad avser anvisningarna
— utrednings-, gransknings- och informationsverksamhet i frågor
berörande med byggnadslov belagd husbyggnadsverksamhet _ erhålles

emellertid trämst genom egna utredningar eller genom samråd eller samarbete
med experter inom byggnadsforskning och högre undervisning samt
olika branschorganisationer, materialproducenter och byggnadsföretag ävensom
vissa myndigheter såsom brandinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen.

Av vad här sagts framgår att några större olägenheter knappast torde uppstå
om vid en utbrytning av stadsplanebyrån den förutnämnda arbetsgruppens
personal i huvudsak medföljde byrån för att tillsammans med denna
svara för den allmänna utåtriktade verksamhet på byggnads- och planväsendets
område, som f. n. ankommer på byggnadsstyrelsen. Det bör emellertid
förutsättas att i dylikt fall ett nära samarbete med byggnadsstyrelsen för
ömsesidigt utbytande av åsikter och erfarenheter kommer till stånd.

Frågan om ett sammanförande under enhetlig ledning av de många och
synnerligen viktiga spörsmål, som rymmas inom begreppet bebyggelseplanering,
är onekligen av sådant allmänt intresse, att de olägenheter som styrelsen
i det föregående redovisat icke bör i och för sig utgöra något hinder
mot en förutsättningslös utredning av hela problemkomplexet. Stockholm den
115 maj 1958.

158

Kammarkollegiet

Statens befattning med samhällsplaneringen — såväl detaljplanläggning
som översiktlig planläggning — innefattar bedömanden och avvägningar
från skilda synpunkter rörande planeringens mål och utformning samt förutsättningarna
för dess genomförande. Sasom av revisorernas redogörelse
framgår, ankommer det för närvarande på ett flertal förvaltningsgrenar att
taga befattning med frågor som direkt eller indirekt äro av betydelse vid
samhällsplaneringen. Denna organisatoriska uppdelning torde på länsplanet
kunna medföra vissa praktiska olägenheter och en samordning, utöver den
som redan skett, av planärendenas handläggning på länsplanet skulle därför
måhända kunna vara av värde. Revisorernas förslag berör emellertid direkt
endast planväsendets centrala ledning. Tänkbart är att även här vissa fördelar
skulle kunna vinnas genom att arbetsuppgifter, som äro av direkt och
central betydelse för samhällsplaneringen och som nu handläggas på skilda
håll, sammanfördes till ett centralt planverk. Kollegiet vill dock framhålla
att bestående förvaltningsorganisation ger utrymme för samråd och samverkan
mellan myndigheter med planläggningsuppgifter på skilda områden,
icke endast i form av överläggningar inom rådet för översiktlig planläggning
utan även och kanske främst genom direkt kontakt verken emellan.

Kollegiet saknar anledning att i detalj gå in på frågan, vilka arbetsuppgifter
av planläggningskaraktär som skulle kunna komma i fråga vid en
eventuell centralisering. Vad revisorerna härom anfört föranleder emellertid
följande uttalanden från kollegiets sida.

Till en början må framhållas att revisorerna — säkerligen med ratta —
utgått från att den planeringsverksamhet berörande det allmänna vägnätet,
som bedrives av väg- och vattenbyggnadsstyrelscn och som ingår såsom
ett utomordentligt betydelsefullt led såväl vid detaljplanläggning som vid
översiktlig planläggning, icke skulle beröras av centraliseringen. Det står
alltså redan från början klart att denna på en väsentlig punkt skulle bli
ofullständig.

Beträffande bostadsslyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsens lokatisenngsbyrå
är arbetsuppgifternas framtida art och omfattning för närvarande föremål
för utredning. Av denna anledning synes den av revisorerna föreslagna
organisationsutredningen i varje fall icke böra upptagas förrän nämnda
utredningar slutförts.

Vatteninspektionens arbetsuppgifter — huvudsakligen att utöva tillsyn
över att vattnet i sjöar och vattendrag icke förorenas och att med stöd av
bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen påkalla erforderliga reningsåtgärder
torde icke kunna anses ha typisk planläggningskaraktär. Den organisatoriska
samordningen mellan vatteninspektionen samt vatten- och avloppsbyrån
inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lärer i vart fall småningom
få överses.

Beträffande kammarkollegiet ha revisorerna uttalat att kollegiets arbetsuppgifter
hade anknytning till samhällsplaneringen på två punkter, nämligen
dels befattningen med rikets indelning och dels förandet av allmän
talan i vattenmål.

Vad först angår indelningsärendena förekom tidigare, innan landskommunernas
befogenheter på planområdet vidgades genom 1947 års byggnadslagstiftning,
ofta att indelningsändring måste vidtagas för att råda bot på
eller förebygga olämplig randbebyggelse. Sedan verkningarna av denna lagstiftning
under 1950-talet blivit alltmera märkbara, har antalet indelningsändringar
av denna typ undan för undan minskats. Alltjämt förekomma
dock indelningsärenden, där frågan om lämpligaste sättet för planläggning

159

av ett område, som är beläget på ömse sidor om en kommungräns, är ett av
de spörsmål, som måste bedömas vid ärendets avgörande. Därvid tillgår i
allmänhet så, att vederbörande länsstyrelse och därtill knutna planorgan
yttra sig rörande behovet av gemensam planläggning av det aktuella området,
varefter kollegiet har att göra eu samlad bedömning av icke blott
planförhållandena utan även alla övriga omständigheter, som måste beaktas
vid en indelningsändring.

För att erhålla en riktig bild av planärendenas betydelse för indelningsärendena
bör också erinras om att det stora flertalet planärenden icke beröra
områden, som ligga invid eller över kommungräns, och att i dessa fall
något samband icke existerar mellan planärendena och den kommunala
indelningen. Vidare må beaktas att i den mån som den kommunindelningsreforin,
som nu förberedes, blir genomförd, sambandet mellan planärenden
och indelningsärenden än mer kommer att minska. Med stöd av de uttalanden
rörande principerna för denna reform, som hittills publicerats, torde
man nämligen kunna utgå ifrån alt de nuvarande kommunerna komma
att i stor utsträckning sammanläggas till större kommunala enheter samt
att dessa nya enheter skola utgöras av en centralort med därtill anslutande
naturliga omland. Med en sådan uppbyggnad av de nya kommunerna
komma endast i undantagsfall de nya kommungränserna att framgå över

områden, där detaljplanläggning är'' eller kan förväntas bliva aktuell. _

I detta sammanhang bör framhållas, att det över huvud taget icke torde
ha förekommit, att byggnadsstyrelsen i ett planärende inhämtat yttrande
från kollegiet.

I fråga om det allmännas talan i vattenmål torde revisorerna närmast
åsyfta talan rörande förorening av sjöar och vattendrag genom utsläpp av
avloppsvatten från samhällen och industrier. Dylik talan innebär rättsligt
bevakande av att den som släpper ut avloppsvatten fullgör lagstadgad skyldighet
att förebygga förorening. Den kan icke betecknas som en planläggningsuppgift
eller anses äga något påtagligt samband med planläggningsuppgifterna.
Detsamma gäller den talan som kollegiet i övrigt har att föra
i vattenmål, huvudsakligen angående sjöregleringar och kraftverksbyggnader.

Såvitt kollegiet kan finna, saknas således grund för uppfattningen att
någon del av kollegiets arbetsuppgifter ur rationaliseringssynpunkt bör tillföras
ett centralt planläggningsverk.

För att undvika att förslaget om centralisering av planläggningsuppgifterna
skulle föranleda inrättandet av ett nytt ämbetsverk ha revisorerna
skisserat den lösningen att uppgifterna skulle inordnas under kammarkollegiet.

Kollegiet har självfallet icke något att erinra mot att nya arbetsuppgifter
tillföras kollegiet. Utredning om möjligheterna till en sådan utökning har
förordats av justitiekanslersämbetet, vattenöverdomstolen, statskontoret och
svenska naturskyddsföreningen i utlåtanden, avgivna med anledning av
revisorernas den 16 december 1957 dagtecknade berättelse (§ 27). Det kan
förutsättas, att därvid åsyftats ett överförande till kollegiet av arbetsuppgifler
som ansluta sig Ull kollegiets nuvarande ställning såsom juristverk
med huvudsakligen konsulterande och rättsvårdande arbetsuppgifter och
med sakkunskap inom fastighets- och vattenrättens, kyrkorättens samt den
allmänna och kommunala förvaltningsrättens områden. I den mån sa>''da
förslagsställare avsett att till kollegiet skulle överföras arbetsuppgifter, som
kräva tillgång på tekniskt eller ekonomiskt utbildad personal, lärer tanken
ha varit att denna utvidgning icke skulle bli större än att ämbetsverkets
huvudsakliga karaktär och därmed dess möjligheter att tillfredsställande
fullgöra nuvarande arbetsuppgifter bleve oförändrade.

160

Ett inordnande under kollegiet av planuppgifter i den utsträckning revisorerna
föreslagit synes emellertid förutsätta en mycket stor tillgång till
sakkunskap av övervägande teknisk art. Härvid uppställer sig fragan huruvida
det är möjligt att på denna väg tillskapa en förstärkning i förvaltningsmässigt
hänseende av den centrala organisationen för planaibetet utan att
kollegiets nuvarande — och för kollegiets fortsatta handhavande av de kollegiet
nu åvilande, från planfrågorna till större delen artskilda arbetsuppgifterna
alltjämt nödvändiga — karaktär av juristverk försvinner.

Alternativt antydes av revisorerna möjligheten att kammarkollegiets nuvarande
arbetsuppgifter, till den del de icke kunna hänföras till eller äga
samband med planläggning, skulle överflyttas till andra verk, vilket i realiteten
skulle innebära att kammarkollegiet avvecklades och ett nytt planverk
med kammarkollegiets namn inrättades. I anledning av vad revisorerna uttalat
härom får kollegiet erinra att tanken på en avveckling av kollegiet och
överflyttning av dess arbetsuppgifter till andra ämbetsverk avvisats av 1958
års riksdag.

I beslutet om detta utlåtande ha förutom undertecknade deltagit kammarråden
Åberg, Arfvidson och Bohman. Stockholm den 28 januari 1961.

ROLF DAHLGREN

Nils Edling
Föredragande

Statskontoret

Under framhållande av att förhållandena med avseende å bebyggelseplaneringen
kännetecknas därav att någon självständig planmyndighet icke
finnes inrättad, utan att förvaltningsuppgifterna på förevarande område
fullgöras av en rad olika ämbetsverk, anse statsrevisorerna starka skal
tala för att frågan om samhällsplaneringens centrala administration upptages
till omprövning i hela dess vidd. Syftet bör härvid enligt revisorernas
mening vara att få till stånd en mera enhetlig och rationellt arbetande
organisation, till vilken de nu på olika förvaltningsenheter splittrade planeringsuppgifterna
koncentreras. Revisorerna anse det angeläget, att man
kommer fram till en sådan lösning, att ett nytt ämbetsverk icke behöver
inrättas för ändamålet. Uttalandet utmynnar på denna punkt närmast i
ett förslag, att kammarkollegiet skulle bliva det ämbetsverk, under vilket
den centrala organisationen för planväsendet skulle inordnas.

Såsom statsrevisorerna även påpekat pågå för närvarande ett flertal utredningar,
vilkas resultat på ett avgörande sätt måste påverka ett ställningstagande
till här föreliggande spörsmål. Förutom de av revisorerna
anförda utredningarna om den bostadspolitiska organisationen, om den
samhälleliga lokaliseringsverksamheten och om naturskyddets organisation
har under hösten 1960 även tillkallats en utredning angående byggnadsstyrelsens
organisation. Att en utredning rörande planväsendets centrala
organisation igångsättes, innan nyssnämda utredningar slutförts, kan
statskontoret för sin del icke finna påkallat eller lämpligt.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tf. statskommissarien
Werner. Stockholm den 21 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Hans Hiort
Föredragande

Brita Olsson

161

Statens organisationsnamnet

Såsom revisorerna framhållit ingår planverksamhet som en del av många
myndigheters arbetsområden. Detta beror på att samhällsplaneringssynpunkter
måste läggas på bland annat vägbyggande, kraftverksbyggande,
byggande för vatten och avlopp, bostadsbyggande, näringslivs- och förvaltningslokalisering,
jordbruksrationalisering och naturvårdsåtgärder. Det är
knappast lämpligt, varken centralt eller regionalt, att koncentrera de statliga
instanserna inom alla grenar av samhällsplanerandet till en myndighet
eller ett litet fåtal myndigheter. En sammanhållande instans är dock
nödvändig. På länsplanet utövas denna funktion av länsstyrelserna. Dessa
åstadkommer, främst genom sina planeringssektioner, samverkan i samhällsplaneringen
mellan länsmyndigheter, arbetande på olika delområden
av planverksamheten, såsom länslantmäterikontor, vägförvaltning, länsarkitektkontor,
länsbostadsnämnd och lantbruksnämnd. Det torde också få
ses som en uppgift för länsstyrelserna att verka för att planförfattare redan
på ett tidigt stadium av sitt arbete tar erforderlig kontakt med bland
andra nyssnämnda statliga myndigheter samt med berörda kommunala
instanser. Centralt har byggnadsstyrelsen den allmänna uppsikten över
planväsendet och har som stöd vid fullgörandet av denna uppgift det inom
styrelsen organiserade rådet för översiktlig planläggning. I rådet ingår
representanter för arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, svenska
stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och statens samhällsvetenskapliga
forskningsråd.

Mot denna nu gällande organisation av samordningsuppgifterna på planväsendets
område synes principiellt icke vara något att erinra. Det kan
dock tänkas att praktiska organisatoriska förbättringar, särskilt centralt,
skulle kunna åstadkommas genom en sådan utredning beträffande planväsendet
som revisorerna förordat och som skulle beakta bland annat att
vatten- och avloppsbyråns arbete föga sammanhänger med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
övriga verksamhet och att kammarkollegiet, som
är ett litet ämbetsverk, sannolikt utan olägenhet skulle kunna tillföras
för verket nya arbetsuppgifter. En utredning på detta område bör dock
enligt organisationsnämndens mening få anstå till dess att pågående utredningar
om den bostadspolitiska organisationen, om den samhälleliga
lokaliseringsverksamheten och om naturskyddets organisation redovisat
resultatet av sitt arbete. Det kan i detta sammanhang erinras om att 1960
års byggnadsstyrelseutredning enligt sina direktiv bör utgå ifrån, att byggnadsstyrelsen
alltjämt skall vara det centrala organet för planväsendet.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Björck, Elofsson, Löfqvist, Göran Petterson, Ståhl
och Tammelin tillika föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. A dier

Fiske,ristyrelsen

Det är alldeles riktigt som revisorerna framhåller att planväsendet i
stort företer en stark splittring på verksplanet. Men samma omdöme gäller
väsentligen också planfrågornas handläggning inom Kungl. Maj:ts
It Ren. berättelse ang. statsverket år 11)60. //

162

kansli. Olika aspekter härav behandlas inom justitie-, försvars-, social-,
kommunikations-, finans-, ecklesiastik-, jordbruks- och inrikesdepartementen,
eller alltså inom åtta av de elva statsdepartementen. Härtill kommer
att ytterst betydelsefulla planeringsspörsmål ligger inom ramen för den
primär- eller landstingskommunala självstyrelsen.

Under sådana förhållanden är det tveksamt, om några fördelar kan vinnas
genom ett sammanförande av planeringsfrågornas handläggning på
verksnivån till en myndighet, nämligen kammarkollegium som revisorerna
synes böjda att förorda. Splittringen på departements planet kvarstår
ju med en lösning efter dessa linjer, som f. ö. innebär att ämbetsverksbehandlingen
av planeringen skulle förläggas till ett verk, kammarkollegiet,
inom finansdepartementets verksamhetsområde, vilket departement av planeringsfrågor
omhänderhar tillsynen å den kommunala låne- och finanspolitiken.
Härtill kommer att de år 1957 församlade revisorerna (icke 1947
som felaktigt anges i trycket) i § 27 av sin berättelse rekommenderat en
utredning om en total avveckling av kammarkollegiet, till förmån för vilken
åtgärd revisorerna då, för endast tre år sedan, aberopade åtskilliga
skäl (jfr 1957 års revisionsberättelse s. 287—289), som emellertid inte
godtogs av riksdagen (SU 1958 A: 99 s. 2—4).

Ett av skälen till remissmyndigheternas och riksdagens negativa inställning
till revisorernas awecklingsförslag torde ligga däri, att kammarkollegiet
enligt kungl. kungörelse den 23 december 1918 (i lageditionen införd
efter 11 kap. vattenlagen) utför det allmännas talan i vattenmål. Häri
ingår även det allmännas talan i vattenmål enligt 8 kap. vattenlagen, d. v. s.
mål om vattenförorening genom kommunalt eller industriellt avloppsvatten.
I den nu förevarande paragrafen i 1960 års berättelse tänker sig
revisorerna, att till kammarkollegiet skulle överföras förutom de organ
som planerar va-anläggningar jämväl Statens vatteninspektion, som ju i
viss mån har ställningen som inspekterande i fråga om avloppsanläggningar
m. m. Härigenom skulle det blivande planeringsverket komma att
inrymma även den inspekterande verksamheten samt förandet av det allmännas
talan i vattenmål. Ett dylikt sammanförande till ett och samma
ämbetsverk av sinsemellan helt kontroversiella uppgifter synes icke lämpligt.

Emellertid står det klart att den påtalade splittringen är till betydande
nackdel för planeringspolitikens bedrivande och att sålunda reformer är
påkallade inom förevarande område. I anslutning till det ovan sagda föreställer
sig emellertid styrelsen att det ligger närmare tillhands att överväga
reformer på departementsplanet i syfte att sammanföra planfrågornas
handläggning till ett statsdepartement och då väl närmast inrikesdepartementet
eller ännu hellre en särskild, för ändamålet inrättad departementsdelegation
inom nämnda departement.

Ett från Statens vatteninspektion infordrat yttrande i ärendet överlämnas
härjämte. (Bilaga). Göteborg den 17 januari 1961.

JÖRAN HULT

Lars Wikland

Bilaga

Yttrande från statens vatteninspektion

Revisorernas uttalande synes i huvudsak överensstämma med vad som
anfördes i Kungl. Maj :ts proposition till 1957 års riksdag (nr 49) angående
vattenvårdens organisation och med vissa i nämnda proposition anförda

163

yttranden. Enligt vatteninspektionens mening finnes också åtskilliga skäl
som talar för grundtanken i nämnda proposition och i revisorernas uttalande,
nämligen att ett nära samband finnes mellan å ena sidan samhälls- och
byggnadsplanering, däri inbegripet den tekniska vatten- och avloppsplaneringen,
och å andra sidan vattenvård och naturvård. Vatteninspektionen vill
härvid särskilt framhålla det nära sambandet mellan vattenvård och naturvård
samt framhålla önskvärdheten av att detta beaktas i den pågående utredningen
om naturvårdens organisation.

Vatteninspektionen ifrågasätter dock lämpligheten av att överföra planerings-,
vattenvårds- och naturvårdsuppgifterna till kammarkollegiet, såvida
ett sådant överförande icke enbart avser att för ett nytt ämbetsverk med i
huvudsak ifrågavarande uppgifter enbart bevara den i detta sammanhang
föga adekvata benämningen kammarkollegium.

Det bör vidare framhållas, att för vattenvårdens del finnes även nära beröringspunkter
med andra ämbetsområden, främst fiskeriväsendet och hälsovårdsväsendet.
Därest den av statsrevisorerna föreslagna utredningen
kommer till stånd__ torde detta böra beaktas. Även det skälet att riksdagen
så sent som år 1957 prövat den av statsrevisorerna nu upptagna frågan torde
motivera att denna upptages i ett större sammanhang. Tillfälle härtill torde
erbjuda sig, då den år 1960 tillkallade jordbruksutredningen tagit ställning
till organisationen av fiskeriförvaltningens centrala ledning. Drottningholm
den 18 januari 1961.

På statens vatteninspektions vägnar:

Sven Andersson
Överinspektör

Bostadspolitiska organisationskommittén

Som revisorerna anfört är den centrala och översiktliga samhällsplaneringen
för närvarande splittrad på ett flertal olika myndigheter. Dessa myndigheter
torde var för sig ha haft behov av en översiktlig grundläggande planering
inom sina respektive områden. För samhällsplaneringen som helhet
vore det givetvis av värde om den centrala planeringen kunde samordnas.
Formerna för samordningen — direkt anknuten till lämpligt departement
eller samlad i ett centralt verk — torde emellertid få närmare prövas i samband
med överväganden om samordningsåtgärder i ett vidare sammanhang.

I kommitténs arbete med den bostadspolitiska organisationen har det närmast
funnits anledning att behandla frågor som sammanhänger med de statliga
bostadslåneorganens verksamhet i anslutning till bebyggelseplanerin«-en. Kommitténs överväganden har gällt samordningen av verksamheten för
härvid berörda myndigheter och organ såsom bostadsstyrelsen — byggnadsstyrelsen,
länsbostadsnämnderna — länsarkitekterna — länsstyrelserna och
de kommunala låneförmedlingsorganen — byggnadsnämnderna.

När det gällt att finna vägar för att stärka och förenkla samordningen av
f)ef,yggelseplaneringsfrågorna har kommittén särskilt uppmärksammat betydelsen
av den förändring av byggnadslagstiftningen som gäller från och
med den 1 juli 1960. I princip innebär dessa förändringar en decentralisering
av ärendenas handläggning. Ärenden som tidigare handlagts centralt
flyttas over på länsstyrelserna. På motsvarande sätt överföres" funktioner
från lansstyrelserna till kommunala myndigheter. Det torde inte vara uteslutet,
att erfarenheterna härav bland annat kan visa sig i att behovet av en

164

central myndighet mellan Kungl. Maj:t och länsstyrelserna, när det gäller
bebyggelsefrågorna, kan bli mindre framträdande än för närvarande.

För länsstyrelsernas och länsarkitekternas del torde förändringarna innebära
att planarbetet mera än tidigare får inriktas på att lämna råd och anvisningar
till de kommunala organen. De berörda länsmyndigheterna saknar
nu i allmänhet tillräckliga resurser för en sådan nyinriktning av verksamheten.
En viktig förutsättning för att få effektiva resultat av den nya handläggningsordningen
blir säkert, att planmyndigheterna i länen får den organisatoriska
förstärkning de behöver.

Den decentraliserade handläggningen torde också komma att ställa krav
på att kommunerna på egen hand eller i samverkan kan skaffa sig en organisation
med tillgång till sakkunnig personal för att handlägga planfrågorna.
Den regionala samverkan, som här erfordras, kommer att underlättas
av det arbete länsstyrelserna under innevarande år beräknas utföra för att
åstadkomma samverkan i lämpliga kommunblock.

I fråga om den centrala bostadspolitiska ledningen undersöker kommittén
möjligheterna att till andra myndigheter med härför lämpad funktion överföra
vissa av bostadsstyrelsens uppgifter. Resultatet av dessa undersökningar
får sedan visa, om man fortfarande bör räkna med ett fristående centralt
verk i spetsen för de statliga bostadspolitiska organen eller om man inordnat
i socialdepartementet bör ha ett beredningsorgan med denna funktion.
De synpunkter och förslag rörande planfrågorna, som det bostadspolitiska
centralorganet kan anse det motiverat att framföra, bör enligt kommitténs
mening under alla förhållanden direkt samordnas med de allmänna anvisningarna
till byggnadslagstiftningen från byggnadsstyrelsen eller eventuelt
annat centralt planorgan.

Länsbostadsnämnderna skall enligt utredningens intentioner helt handha
den direkta statliga bostadslångivningen. För att sköta detta arbete bör dessa
få möjlighet att så tidigt som möjligt bli inkopplade i kommunernas bebyggelseplanläggning.
Utredningen har därför för avsikt att, i anslutning
till byggnadsstadgans 14 §, föreslå att den som upprättar plan i en kommun
skall söka kontakt med vederbörande länsbostadsnämnd i samband med att
grundlinjerna för planen utformas. Bland annat för att garantera de bostadspolitiska
synpunkterna i planarbetet överväger kommittén också som
ett alternativ, när det gäller länsbostadsnämndernas ställning, att organisatoriskt
inplacera länsbostadsnämnderna i länsstyrelserna.

På det kommunala planet skall samordningen av förmedlingsorganens och
byggnadsnämndernas arbete enligt kommitténs mening få en kraftigare betoning
än vad som är fallet.

Med den ovan skisserade inriktningen av kommitténs organisationsarbete
torde det bli väl sörjt för att de statliga bostadspolitiska organen — om kommitténs
intentioner kan genomföras — får möjlighet att medverka i samhällsplaneringen
på olika nivåer. Stockholm den 28 januari 1961.

ERIK WESTERLIND

Bengt Sparrman

Kommittén för näringslivets lokalisering

Enligt utfärdade direktiv bör kommittén bl. a. söka lägga fram material,
som är ägnat att från samhällsekonomiska och företagsekonomiska synpunkter
belysa förutsättningarna för näringslivets lokalisering till olika de -

165

lar av landet. På grundval härav bör såvitt möjligt preciserade riktlinjer
för lokaliseringsverksamheten utarbetas. Kommittén bär i detta sammanhang
anledning att intressera sig för olika samhällsplaneringsfrågor. Förutsättningarna
för näringslivets utveckling i och lokalisering till olika områden
påverkas i väsentlig mån av den serviceutrustning av olika slag som
står till bnds. Förverkligandet av en viss målsättning på lokaliseringsområdet
blir därför i betydande grad beroende av den samhälleliga verksamhetens
utformning. En samverkan mellan lokaliseringsplanering och den
planläggning som sker för bl. a. bebyggelsen och bostadsbyggandet, för anläggning
av vägar och andra kommunikationsleder, för utbyggandet av skolväsendet,
hälso- och sjukvård och annan allmän service är därför väsentlig.
Av stor betydelse är givetvis även att här nämnda och andra av staten
och kommunerna vidtagna åtgärder, som är av betydelse för näringslivets
lokalisering, är inbördes samordnade.

Som riksdagsrevisorerna påpekar är den centrala och översiktliga samhällsplaneringen
för närvarande starkt splittrad mellan ett flertal myndigheter.
Byggnadsstyrelsen utövar genom sin stadsplanebyrå den allmänna
uppsikten över planväsendet och är dessutom chefsmyndighet för länsarkitektorganisationen.
Bostadsstyrelsen skall bl. a. vid bestämmandet av de
statliga lånemedlens fördelning söka bedöma det framtida bostadsbehovet
inom olika områden med hänsyn till näringslivets utvecklingsmöjligheter
m. m. Inom arbetsmarknadsstyrelsen sker den s. k. regionala lokaliseringsplaneringen,
som syftar till alt skaffa underlag för utformningen av den
framtida närings- och bebyggelsestrukturen i landet. I sin egenskap av sammanhållande
myndighet för den huvudsakligen regionalt bedrivna jordbruksplaneringen
skall vidare lantbruksstyrelsen söka nå fram till en allmän
uppfattning om den önskvärda strukturen av jordbruksnäringen i
skilda områden. Hänsyn skall därvid bl. a. tagas till utvecklingsmöjligheterna
inom övriga näringsgrenar. Även inom andra centrala myndigheter
bedrivs en mer eller mindre långtgående översiktlig planering för speciella
områden. Nämnas kan därutöver den utrednings- och planeringsverksamhet
som sker hos länsstyrelserna vid de för ändamålet inrättade planeringssektionerna
och av särskilt förordnade sakkunniga. Hithörande frågor uppmärksammas
slutligen även inom det privata näringslivet.

De av olika statliga myndigheter var för sig behandlade planfrågorna balett
starkt inbördes samband. Planernas utformning skall vidare ske i samklang
med den konkreta planläggningen i fråga om vägar, skolor och andra
serviceanläggningar. Den nuvarande uppsplittringen av planeringsverksamheten
ställer därför stora krav på samverkan och samordning mellan
de myndigheter, som har hand om olika planeringsuppgifter. Ett försök
att åtminstone delvis lösa denna fråga har gjorts genom tillskapandet av det
till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig planläggning, vilket bl. a.
skall verka för fastställandet av enhetliga normer för planverksamheten
och i övrigt främja en samordning av planarbetet. Detta synes emellertid
ej vara tillräckligt för att eliminera riskerna för dubbelarbete och ineffektivitet
i planarbetet samt för i vissa fall mindre rationella lösningar av olika
planfrågor. Behovet av en fastare organisation av den centralt bedrivna planeringsverksamheten
gör sig därför enligt kommitténs uppfattning alltmer
gällande.

Kommittén kan för närvarande icke bedöma vilken organisationsform
som får anses vara mest ändamålsenlig. Problemet aktualiseras emellertid,
då kommittén skall ta ställning till frågan om lokaliseringsverksamhetens
inriktning och organisation. Med hänsyn till den samhälleliga verksamhetens
betydelse för förläggningen av del enskilda näringslivets företag kan

166

kommittén icke undgå att i detta sammanhang även pröva hur lokaliseringsverksamheten
skall samordnas med den planeringsverksamhet som
bedrives av olika centrala myndigheter. Härvid torde även frågan om samhällsplaneringens
centrala administration böra bli föremål för behandling
i samråd med berörda myndigheter och de av riksdagsrevisorerna omnämnda
kommittéerna.

Vid behandlingen av detta ärende har kommitténs samtliga ledamöter
deltagit. Stockholm den 28 januari 1961.

MANFRED NÄSLUND

Tage Kahlin

Statens byggnadsbesparingsutredning

I betänkande den 13 december 1957 (SOU 1957: 47) framlade jag förslag
om utredning rörande omorganisation av byggnadsstyrelsen och skisserade
vissa principlinjer för en ny arbetsfördelning. Som följd av den genom mitt
förslag delvis ändrade karaktären i styrelsens verksamhetsformer föreslog
jag också att stadsplaneärendena skulle utbrytas och sammanföras
med andra samhällsplanerande uppgifter. Mitt förslag i dessa avseenden
utvecklade jag ytterligare i föredrag den 5 februari 1958 i Stockholms byggnadsförening.
Jag tillåter mig bilägga referat av detta förslag.1

Revisorernas förslag till organisation av samhällsplaneringen baserar
sig, såsom framgår av vad i berättelsen, § 19, anförs, i stor utsträckning på
de av mig i nämnda betänkande och föredrag framförda synpunkterna med
den formella skillnaden, att revisorerna utgår från behovet i och för sig av
ett särskilt organ för planväsendet.

Jag är alltjämt av den uppfattningen, att en lösning efter de av mig angivna
riktlinjerna är lämplig med hänsyn till såväl att den skulle ge förutsättningar
för att göra byggnadsstyrelsen till ett kompetent och effektivt
centralorgan för all statens husbyggnadsverksamhet som att möjliggöra
samordning och effektivitet i den nu splittrade och delvis irrationella verksamheten
på samhälls- och bebyggelseplaneringens område.

Byggnadsstyrelsens organisation är numera föremål för översyn, i första
hand beträffande byråindelningen då det gäller styrelsens utredande, byggande
och fastighetsförvaltande verksamhet. I uppdraget ingår emellertid
även att bedöma stadsplanebyråns organisation. Vad denna byrå angår behöver
givetvis förslag avseende dess inre organisation icke inverka på ställningstagandet
till frågan om en överflyttning av stadsplaneärendena till
ett gemensamt centralorgan för samhällsplaneringen. Stockholm den 30
januari 1961.

STIG ÖDEEN

Ann Mari Rietz-Ödeen

1960 års naturvårdsutredning

Utredningen får inledningsvis framhålla, att det ej faller inom utredningens
kompetens att överblicka hela det område, som behandlas i nämnda
del av revisorernas berättelse. Frågan, som är utomordentligt vittomfat 1

Ej avtryckt

167

tände, berör kommunikations-, social-, inrikes-, finans- och jordbruksdepartementen
och synes, om intentionerna skulle realiseras, primärt kräva en
översyn av den departementala ansvarsfördelningen. — På grund härav
kommer utredningen i det följande att inskränka sig till att närmare precisera
den moderna naturvårdens roll i sammanhanget.

Den centrala lagstiftningen på naturskyddets område utgöres av 1952
års naturskyddslag med tillhörande tillämpningskungörelse. I lagen behandlas
tre viktiga slag av naturskyddsobjekt nämligen nationalparker, naturminnen
och naturparker. Vidare anges bestämmelser om skydd för
växt- och djurarter, om skydd för landskapsbilden och om skydd mot nedskräpning.

I speciallagar och författningar finnes ett flertal bestämmelser av direkt
eller indirekt naturskyddande karaktär. De mest betydelsefulla speciallagarna
torde vara 1947 års byggnadslag jämte tillhörande byggnadsstadga av
år 1960 samt 1952 års strandlag. Både byggnadslagen och strandlagen innehålla
bestämmelser för att tillgodose tätortsbefolkningens behov av fri och
från exploatering undantagen natur — naturskyddets sociala sida. Genom
byggnadslagens översiktliga planinstitut, regionplan och generalplan, skall
bland annat tillses att områden för friluftsliv bli i erforderlig utsträckning
avsatta. Enligt strandlagen kan länsstyrelsen förordna om byggnadsförbud
inom vissa strandområden för att trygga tillgången till platser för bad och
friluftsliv. Byggnadslagen innehåller vidare ett stadgande av direkt naturskyddande
karaktär, nämligen bestämmelsen i 86 och 122 §§, om att byggnadsförbud
kan läggas å områden, som bland annat på grund av sin naturskönhet
böra särskilt skyddas. — Jakt- och fiskelagstiftningen innehåller
regler till skydd för djurlivet. Enligt vägstadgan av den 30 juni 1943 skall
väg om möjligt givas en mjuk och naturlig inpassning i landskapet, varvid
vederbörlig hänsyn skall tagas till naturföremål av särskild betydelse. Även
vattenlagen innehåller vissa bestämmelser rörande naturskydd. Byggande
i vatten får sålunda icke ske om därigenom skulle uppstå sådan bestående
förändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust för landets växt- och djurvärld är att befara.
Vattenlagen innehåller vidare bestämmelser för bevarande av naturminnesmärke
i samband med vattenreglering samt om skydd mot vattenförorening
genom avloppsvatten. Enligt fornminneslagen och lagen om byggnadsminnen
skyddas förutom det aktuella föremålet även ett så stort område
på marken, som krävs för att bevara detsamma och erforderligt utrymme
däromkring. Till sist kan nämnas att expropriation kan ske för att
bevara område såsom nationalpark eller naturminne samt kulturminne eller
fast fornlämning jämte erforderligt område däromkring.

Naturskyddets organisation kännetecknas därav att regionalt länsstyrelserna
ba eu stark ställning såsom beslutande myndighet i flertalet ärenden
jämlikt naturskyddslagen, byggnadslagen, strandlagen, fiskelagstiftningen,
fornminneslagen och lagen om byggnadsminnen, medan däremot centralt
icke finnes något organ såsom eu allomfattande företrädare för naturskyddet.
Vissa statliga verk ha dock begränsade uppgifter på området. Sålunda
åligger det kammarkollegiet att föra det allmännas talan i vattenmål, under
vilken uppgift bland annat inrymmes att tillvarata naturskyddsinlresset i
dessa sammanhang. Vidare har statens vatteninspektion i uppgift att handha
skyddet mot förorening av våra vattendrag. I detta sammanhang kan
även nämnas den s. k. Nalurvårdsdelegationen, som tillsattes av Ivungl.
Maj:t år 1954 för att leda sammanträden med vissa av naturskyddet intresserade
organisationer för diskussion av frågor om skydd för vissa vatten -

168

drag. Slutligen må framhållas, att naturvården av ålder haft och även framdeles
behöver stöd av och anknytning till vetenskaplig forskning, f. n. främst
representerad av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. — 1960 års
naturvårdsutredning har i sina direktiv bland annat erhållit i uppgift att
närmare utreda naturskyddets framtida organisation. Därvid synes den viktigaste
uppgiften vara att söka tillskapa ett centralt statligt organ för naturskyddets
ledning.

Riksdagsrevisorerna ha i sin berättelse berört naturvårdens plats i samhällsplaneringen
och därvid inledningsvis konstaterat bland annat följande:

»Allteftersom vattenkraften exploateras och andra ingrepp i landskapsbilden
göras, anmäler sig nämligen spörsmålet om icke tiden är inne för en
mera allomfattande landskapsplanering, inom vilken även naturvården erhåller
sin tillbörliga plats. Det är med andra ord en fråga om gestaltningen
av hela den miljö i vilken dagens och morgondagens människor ha att leva,
verka och finna rekreation.»

Utredningen får instämma i revisorernas yttrande i förenämnda avseende
och får understryka att såväl anskaffningen som vård av områden för
naturupplevelse, rekreation och friluftsliv i allmänhet — den sociala aspekten
-— framstår som eu betydelsefull faktor i naturvården. Dessa frågor
ha ett mycket nära samband med samhällsplaneringen i allmänhet och
kan icke lösas skilt från denna. Likaså har den alltmer tilltagande exploateringen
av naturtillgångarna (bebyggelse, vattenkraft, grustäkter o. s. v.)
ett klart samband med samhällsplaneringen.

I och för sig skulle det innebära stora fördelar om den centrala ledningen
för naturvården kunde infogas i ett nytt allsidigt sammansatt centralt
organ för samhällsplaneringen. Huruvida ett sådant organ kan tillskapas,
faller emellertid utanför naturvårdsutredningens bedömande. Det bör dock
i detta sammanhang påpekas, att det synes angeläget att det ifrågasatta nya
statliga organet för naturvårdens ledning bör tillskapas inom en relativt
nära framtid med tanke på de betydelsefulla naturvårdsfrågor, som kräva sin
snara lösning. Bland annat med tanke härpå synes det vara lämpligt att
avvakta resultaten av de nu pågående utredningarna om byggnadsstyrelsens
organisation, bostadsstyrelsens organisation, den samhälleliga lokaliseringspolitiken
och naturskyddets framtida organisation in. in. innan frågan
om inrättandet av ett organ för samhällsplanering närmare utredes.
Då angivna delområden närmare klarlagts torde goda förutsättningar finnas
att i särskild ordning bedöma möjligheterna att koordinera verksamheterna
till ett centralt planeringsorgan.

Vad beträffar revisorernas förslag om att kammarkollegiet borde utgöra
basen för ett centralt samhällsplaneringsorgan får utredningen framhålla
att i utredningens direktiv bland annat anges att en undersökning bör göras
om det blivande centrala naturvårdsorganet bör anslutas till ett befintligt
verk eller organiseras fristående. Därest det förstnämnda alternativet befinnes
vara att föredraga, torde kammarkollegiet på grund av sina nuvarande
uppgifter på naturvårdsområdet vara ett av de anslutningsalternativ,
som utredningen har att närmare överväga. Stockholm den 2 februari
1961.

BÖRJE LUNDGREN

Erik Jonsson

169

§ 20 Postgirots kortfristiga upplåning

Generalpoststyrelsen

Den kortfristiga upplåningens betydelse för postgirots verksamhet bör
lämpligen ses mot bakgrund av postgirorörelsens utveckling under de senaste
åren. Verksamhetens omfattning, uttryckt som kontoinnehavarnas
tillgodohavande i genomsnitt per dag, ökade från 1955 till 1959 med 21 %,
varvid det emellertid bör tilläggas att 1960 års nivå låg endast 11 % över
1955 års. Denna i förhållande till inlåningen i postsparbanken och andra
kreditinstitut långsamma ökningstakt förklaras delvis av särskilda omständigheter,
bl. a. den omläggning av systemet för skattemedlens redovisning,
vars verkningar började göra sig gällande i november månad 1959.
Det väsentligaste skälet synes emellertid vara en tilltagande räntemedvetenhet
hos kontoinnehavarna, vilken betingas av den höjning av den allmänna
räntenivån i Sverige som ägt rum sedan 1955. Företag och enskilda
personer, som disponerar likvida medel, strävar sålunda nu mera än förr
efter att placera dessa medel så att ränta erhålles. Innehavare av postgirokonton
är därför angelägna att så snart som möjligt föra över sina medel
till räntebärande räkningar. Samtidigt pågår mellan kreditinstituten en
intensiv tävlan om insättarnas medel. Mot slutet av 1959 aktiverade affärsbankerna
sålunda sin organisation för gireringar mellan checkräkningar,
bankgirot, vilken i stort sett är uppbyggd efter postgirots mönster. Åtgärden
innebär en ökad konkurrens mellan affärsbankerna och postgirot om
de större kunderna. Av postgirots 431 000 konton svarar ett relativt begränsat
antal större konton för huvuddelen av den sammanlagda behållningen.
Eftersom administrationskostnaderna givetvis är lika stora för ett
litet betalningsuppdrag som ett stort (år 1959 var den genomsnittliga kostnaden
per betalningsuppdrag 56 öre), skulle bankgirots verksamhet kunna
leda till att detta med ett minimum av administrationskostnader droge till
sig det fåtal av postgirokontorets kunder, som representerar en väsentlig
del av kontobehållningen. Härefter skulle postgirot visserligen ha kvar flertalet
konton och det övervägande antalet omsättningar, men den sammanlagda
kontobehållningen skulle krympa väsentligt och därigenom skulle
postgirots möjligheter att genom utlåning skaffa sig inkomster för att
täcka de relativt sett ökade administrationskostnaderna reduceras. En dylik
utveckling skulle, om den icke motverkades, kunna medföra stora ekonomiska
förluster för postgirot. För att ifrågavarande kundkategorier i
det nya läget skulle ha intresse av att stanna kvar, införde postgirot från
och med 1960 s. k. kapitalkonton, vilkas behållningar krediteras ränta enligt
en glidande skala alltefter den tid medlen varit innestående. Ifrågavarande
kunder har därför ingen anledning att överföra pengar från postgirot
till annat kreditinstitut för att tillgodose önskemålet om förräntning.
Den räntebärande räkningens tillkomst har antagligen förebyggt, att de
medel som förvaltas till lägsta kostnader i större utsträckning överflyttats
från postgirokontoret till andra kreditinstitut. Priset för denna nödvändiga
anpassning till ett nytt läge på kreditmarknaden är, att postgirot i
fortsättningen kommer att ha utgifter för räntegottgörelse, men det är
sannolikt, att vinstutvecklingen blivit ogynnsammare om kapitalkontona
icke hade införts.

Den nya utgiftsposten för räntor kommer att accentuera den sedan åtskilliga
år märkbara tendensen till stigande kostnader såväl i absoluta tal
som i förhållande till verksamhetens omfattning. År 1950 motsvarade drift -

170

kostnaderna 2,79 % av kontoinnehavarnas tillgodohavande, år 1953 3,44
% och 1959 4,30 %. Postgirots utgifter för löner och pensioner vid centralförvaltningen
steg under perioden 1955—1959 med 35 % och ersättningen
till postverket för dess bestyr med postgirouppdrag med 81 %. Tillsammantagna
ökade dessa båda utgiftsposter med 58 %, medan samtliga
utgifter steg med 61 %. o

Trots att kontoinnehavarnas tillgodohavande mellan åren 19oo och 19oJ
steg med endast 21 %, ökade ränteintäkterna med hela 59 %. Denna gynnsamma
utveckling berodde på höjningen av den allmänna räntenivån,
vilken ägt rum sedan 1955. Från och med den 15 januari 1960 är riksbankens
diskonto 5 % och det torde vara en allmän uppfattning, att räntenivån
i Sverige under de närmaste åren snarare kommer att sjunka än
stiga. Till följd härav kan postgirots ränteinkomster i fortsättningen väntas
öka endast i den takt, som verksamhetens omfattning växer. Däremot
torde det vara rimligast att räkna med att postgirokontorets utgifter, som
huvudsakligen utgöres av löner vid centralförvaltningen och indirekt även
vid postanstalterna, i fortsättningen kommer att stiga i ungefär samma
takt som tidigare. Det föreligger sålunda risk för att bruttovinsten i fortsättningen
kommer att bli lägre än under de senaste fyra åren, då den varierat
mellan 12 och 25 mkr.

Det må i detta sammanhang tilläggas, att enligt föreliggande planer
skulle vissa arbetsmoment, som nu utföres av mänsklig arbetskraft, om
några år komma att utföras med elektronisk databehandling. Trots de betydande
investeringar som erfordras härför torde övergång i viss utsträckning
till elektronisk databehandling på något längre sikt nedbringa postgirots
kostnader.

Postgirokontorets uppgift är att befrämja betalningsförmedlingen. Som
företagsekonomisk målsättning bör uppställas att rörelsen skall vara självbärande.
Bruttovinsten har under senare år använts för nedskrivningar i
viss utsträckning av värdepappersportföljen. Men det är även nödvändigt
att den är tillräckligt stor för att täcka kostnaderna för en anpassning till
andra kreditinstituts normer vid förmedling av jämförliga betalningsuppdrag.
Under 1960 avskaffades grundavgiften vid öppnande av postgirokonto,
och räntebärande räkning upprättades som ovan nämnts. Det är
angeläget, att liknande åtgärder skall kunna vidtagas i fortsättningen. Om
utökad sevice och förbättrade villkor kan erbjudas, kommer postgirot att
framstå som ett än bekvämare instrument för betalningsförmedling. Därigenom
skulle verksamhetens omfattning öka och därmed möjligheterna
till rationell och billig betalningsförmedling. En förutsättning för denna
utveckling är emellertid, att postgirots lönsamhet är sådan att det kan bekosta
de reformer och investeringar som vid varje särskild tidpunkt kan
visa sig påkallade i konkurrensen med övriga kreditinstitut.

Kreditinstitutens beroende av kortfristig upplåning sammanhänger med
de periodiska växlingar i deras medelstillgång, som är en följd av säsongmässiga
variationer i det ekonomiska livet. Vid planeringen av ett kreditinstituts
utlåningspolitik måste det för utlåning disponibla beloppet beräknas
med försiktighet med hänsyn till de större eller mindre säsongvariationer
som präglar dess inlåning. Mot önskemålet att låna ut ett så stort
belopp som möjligt står nödvändigheten att hålla betryggande belopp i likvida
medel för att möta oförutsedda betalningsanspråk.

Allteftersom räntenivån stigit har kassamedlen blivit dyrare, och kostnaden
för postgirots del belöper sig till för närvarande ca 10 mkr per år.
Summan av postgirots kassahållning hos postanstalterna och medel under
transport kan nämligen anslås till lägst 200 mkr och den genomsnittliga
förräntningen på postgirots placeringar till 5 %.

171

Kortfristig upplåning är ett normalt led i all bankverksamhet. Affärsbankerna
har sedan gammalt möjlighet att vid de tillfällen, då kassahållning
av sedvanlig omfattning visar sig otillräcklig, förstärka sin likviditet
genom att upptaga dagslån i riksbanken eller på marknaden utanför densamma.
Sådan upplåning betraktas som självklar även för övriga kreditinstituts
vidkommande. Sålunda kan landets samtliga sparbanker oberoende
av storleken av deras lånerörelse vid behov upptaga dagslån genom
förmedling av Sparbankernas Bank. Vad beträffar postbankens båda verksamhetsgrenar,
vilka tillsammans förvaltar medel till större belopp än
något annat svenskt kreditinstitut, har kortfristig upplåning vid några tillfällen
förekommit tidigare, men formell rätt härtill erhölls först i och
med 1958 års ändring av förordningarna om postsparbanken och postgirot.
(SFS 1958/598 och SFS 1958/599). Slutligen har i reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning (SFS 1959/293) intagits bemyndigande
för fondstyrelserna att upptaga kortfristiga lån.

Intet annat kreditinstituts medelstillgång torde uppvisa så stora växlingar
som postgirots, ett förhållande som för övrigt belyses i statsrevisorernas
berättelse. Kontoinnehavarnas tillgodohavande "år 1959 belöpte sig till 3 614
mkr. när det var som störst och 1 759 mkr. när det var som lägst. År 1960
var motsvarande siffror 3 150 mkr. respektive 1 811 mkr. Förändringar av
storleksordningen 700—1 000 mkr. förekommer åtskilliga gånger per år.
Under 1960 var kontoinnehavarnas tillgodohavande per dag ca. 2 170 mkr.
och flertalet månader inträffade ett minimum, då behållningen var endast
omkring 1 900 mkr. Skillnaden mellan minimum och genomsnittsbehållning
var sålunda nära 300 mkr. Det föreligger därför stora svårigheter att
till god förräntning placera de förvaltade medlen i en utsträckning, som
motsvarar en rimlig andel av kontoinnehavarnas genomsnittliga tillgodohavande.
Summan av postgirots kassahållning hos postanstalterna och medel
under transport belöper sig som ovan nämnts till lägst 200 mkr. Den
kortfristiga upplåningen syftar till att vid vågdalarna i medelstillgångar
anskaffa medel i den omfattning som erfordras för att de fasta placeringarna,
dvs. obligationer, lån och depositioner hos riksgäldskontoret, icke A id
någon tidpunkt nämn\’ärt skall behö\ra understiga kontoinnehavarnas tillgodohavande,
då det är som lägst.

Om likviditeten icke kan förstärkas vid nyssnämnda tillfällen, kan det
icke undvikas, att stora och under vissa perioder mycket stora belopp blir
lågt förräntade under större delen av året. Därigenom skulle postgirot utsätta
sig för risken alt icke ha ekonomiska resurser att vidtaga de åtgärder,
som i olika lägen kan bli erforderliga för att hävda postgirots konkurrenskraft.

Teoretiskt skulle man kunna tänka sig att använda postgirots guldkantade
obligationer som likviditetsreserv. Men obligationsutbud av den omfattning
det här skulle bli frågan om är stora i förhållande till den relativt
begränsade omsättningen på den svenska obligationsmarknaden. Kraftiga
kursfall med därav följande förluster skulle inträffa. Utförsäljning ur
obligation sportfölj en är därför ingen praktiskt framkomlig väg att "tillgodose
postgirots behov av likvida medel. Något reellt alternativ till kortfristig
upplåning står icke till buds.

Riksdagens revisorer konstaterar, alt kortfristig upplåning under den
tid den företagna granskningen avsett, nämligen månaderna januari—oktober
1960, praktiskt laget oavbrutet ägt rum. Under nämnda period, som
omfattar 305 dagar, har enskilda bankaktiebolag anlitats för upplåning under
sammanlagt 288 dagar. Enligt generalpostslyrelsens uppfattning bör
det vid bedömningen av den kortfristiga upplåningens omfattning beaktas,

att det ofta är ogörligt för ett kreditinstitut att exakt bedöma, hur stort
dagslån man behöver, emedan kassaställningen icke kan överblickas, då
beslut måste fattas. Försiktigheten bjuder, att lånet tages till i överkant.
Likaså kan det vara tillrådligt att taga upp lån tidigare än det med absolut
säkerhet behövs, eftersom den som väntar till sista minuten lätt löper
risken att bli utan. Nedgången i kreditinstitutens likviditet inträffar i
regel samtidigt och ökar efterfrågan efter dagslån, varför stora låntagare
måste taga kontakt med marknaden i god tid. På de flesta områden av
affärslivet gäller den regeln, att mera regelbundna kunder kan räkna med
en jämnare och säkrare försörjning än sporadiska kunder, som uppträder
endast då de icke kan förse sig på annat håll. Förhållandena är likartade
på dagslånemarknaden: ett kreditinstitut, som med vissa intervaller behöver
upptaga dagslån, har lättare att erhålla sådana, om det även dessemellan
håller kontakten med marknaden, varvid rollerna som långivare
och låntagare stundom skiftar. Det är ofrånkomligt, att det ibland kan
visa sig, att ett onödigt stort belopp lånats upp, och det är i dylika fält
stundom möjligt att åter låna ut den del av dagslånet, som icke behöver
disponeras för postgirots eget behov. Utlåningsräntan är därvid i regel
densamma som postgirot självt erlägger vid upplåningen. Ibland erhålles
en viss räntemarginal, men det har även förekommit, att postgirot vid
återutlåning till riksgäldskontoret erhållit lägre ränta. Med anledning av
att statsrevisorerna påtalat detta förhållande vill generalpoststyrelsen uttala,
att de »för stora» dagslån, som sålunda förekommit, upptagits som
en försiktighetsåtgärd. Den negativa ränteskillnaden har givetvis blivit en
kostnad för postgirot men knappast för statsverket i dess helhet, ty om
riksgäldskontoret icke lånat ifrågavarande belopp av postgirokontoret utan
direkt av den ursprungliga långivaren, hade riksgäldskontoret med all sannolikhet
nödgats betala samma räntesats som postgirot. Merkostnaden är
för postgirots del att betrakta som en garantiavgift för att ha dessa pengar
disponibla.

Vad beträffar priset för den kortfristiga upplåningen förtjänar det att
framhållas, att detta ytterst bestämmes av riksbanken. Under år 1960 var
räntan på dagslån högre än på länge. Riksbankens dagslåneränta har sålunda
under större delen av året varit 5 % under de fem första dagarna och
därefter 6 %, varvid dock är att märka att ränta alltid måste erläggas för
tre dagar, även om lånetiden endast är en eller två dagar. Tidvis steg riksbankens
dagslåneränta till 6 % från första dagen. Riksbankens villkor har
helt naturligt varit normerande för dagslånemarknaden. Till följd av den
under året förda penningpolitiken åtstramades bankernas likviditet. Såsom
framgår av riksbankens nyligen framlagda förvaltningsberättelse övergick
affärsbankernas nettofordringar i riksbanken, vilka under de senaste åren
successivt minskat, till nettoskuld. Samtidigt växte deras eftertrågan efter
dagslän. Med insikt om att upplåning i riksbanken icke stod i god överensstämmelse
med den strama penningpolitik som inaugurerats vid årets början
och till följd av riksbankens krav på dagslåneränta för tre dagar även om
lånetiden var kortare, var det naturligt att låntagare i första hand vände sig
till marknaden utanför riksbanken. Var och eu som hade likvida medel att
låna ut som dagslån ställde krav som vad räntenivån beträffade närmade sig
dem som begärdes liv riksbanken i medvetande om att låntagaren i sista
hand måste vända sig dit, om dagslån icke kunde uppbringas på annat håll.

Jämfört med riksgäldskontorets upplåningsbehov har postgirots nettoupplåning
från affärsbankerna varit av begränsad omfattning. Även om
postgirot överhuvudtaget icke uppträtt på dagslånemarknaden, är det sålunda
icke troligt, att affärsbankerna, med vetskap om statens stora och vid

173

varje enskilt tillfälle val kända npplåningsbehov, skulle ha underlåtit att
begära den räntesats som gällde i det aktuella marknadsläget. Ett flertal
kreditinstitut uppträdde under året regelbundet på dagslånemarknaden.
Om den ränta riksgäldskontoret erbjudit icke betraktats som tillräckligt
attraktiv, skulle säkerligen de medel som bjöds ut ha placerats på annat
sätt av rent affärsmässiga hänsyn.

Riksdagens revisorer berör även det förhållandet, att postgirot tagit upp
dagslån i mindre utsträckning i riksbanken än utanför densamma. Anledningen
härtill är främst den ovan angivna, nämligen riksbankens ofördelaktigare
villkor. Riksbanken har endast anlitats, då lån icke stått att få
på marknaden. Av betydelse är även, att det från riksbankens sida klart sagts
ifrån att postbanken icke kan räkna med att få dagslån på andra villkor
än övriga kreditinstitut. Detta är sålunda en rekommendation att företaga
erforderlig kortfristig upplåning på marknaden. För övrigt innebär upplåning
i riksbanken, att marknaden tillföres nya medel med därav följande
risker för ökning av inflationstrycket. Vid upplåning i affärsbankerna uteblir
denna påspädning av marknadens likviditet. Detta förhållande torde vara
orsaken till att riksbanken uppställt så restriktiva villkor för dagslån som
under år 19(50 varit fallet.

Sammanfattningsvis kan sägas, att den kortfristiga upplåning som företagits,
såvitt generalpoststyrelsen kan bedöma, icke förorsakat andra statliga
myndigheter ökade kostnader eller på annat sätt haft menliga följder.
Däremot har den förbättrat postgirorörelsens lönsamhet. Tack vare de dagslån
som upptogs under 1960 beräknas i genomsnitt 200 mkr ha blivit placerade
på ett ur förräntningssynpunkt gynnsammare sätt än annars skulle ha
varit fallet, varigenom postgirots vinst torde ha ökats med omkring 4 mkr.
En dylik räntabilitetsförbättring är av skäl som utvecklats i det föregående
i hög grad önskvärd.

Riksdagens revisorer ifrågasätter, om kortfristig upplåning av den omfattning
som förekommit under 1960 är förenlig med för verksamheten gällande
bestämmelser. Det är av intresse vid bedömningen av denna fråga, att
bemyndigandet att upptaga kortfristig upplåning i praktiskt taget likalydande
formuleringar återfinnes i fyra olika lagtexter, nämligen sparbankslagen,
postsparbanksförordningen, postgiroförordningen och reglementet
angående allmänna pensionsfondens förvaltning. I anslutning till sparbankslagens
§ 25 tramhålles i propositionen (151/1955), att om lån, som upptagits
för att tillgodose tillfälligt penningbehov, avvecklats inom ett halvår,
lår detta såsom de sakkunniga uttalat, anses stå i överensstämmelse med
andemeningen i bestämmelsen. I undantagsfall torde även en löptid av ett
år böra godtas. Motsvarande paragraf i allmänna pensionsfondens reglemente
lämnar enligt uttalande i propositionen (100/1959) fondstyrelserna
befogenhet att taga upp kortfristiga lån både för att möta likviditetspåfrestningar
och för att effektivt kunna utnyttja de möjligheter till goda placeringar
som kapitalmarknaden erbjuder

Enligt styrelsens mening är de stora variationerna i postgirots medelstillgång
en tillräcklig motivering för att postgirot skall ha lika goda möjligheter
afl upptaga dagslån som nyssnämnda kreditinstitut. Därtill kommer
att, såsom i det föregående utvecklats, läget för postgirorörelsen under
de senaste åren förändrats i flera avseenden på ett sätt "som kan innebära
risk för att dess lönsamhet försämras. Läget på kreditmarknaden samt bankmässiga
och affärsmässiga synpunkter i övrigt bör vara avgörande för omfattningen
av postgirots kortfristiga upplåning vid olika tidpunkter. Så
tolkat är bemyndigandet alt upptaga dagslån elt värdefullt medel vid genomförandet
av postgirots uppgifter. Därest det skulle hävdas, att denna tolkning

174

står i mindre god överensstämmelse med avfattningen av det i postgiroförordningen
lämnade bemyndigandet, avser styrelsen att hos Kungl. Maj:t
anhålla, att detta måtte kompletteras med ett förtydligande av den innebörd
som antytts.

I behandlingen av detta ärende har även deltagit postbanksfullmäktige
Hagberg, Apelqvist och Åsbrink. Stockholm den 24 januari 1961.

ERIK SWARTLING

Sven Lönnqvist

Statskontoret

Enligt gällande bestämmelse — 12 § förordningen angående postgirorörelse"
(SFS 1924: 378, ändrad bl. a. genom SFS 1958: 599) — äger generalpoststyrelsen
för att tillgodose tillfälligt penningbehov för postgirorörelsen
begagna kredit i checkräkning hos riksbanken eller inländskt bankaktiebolag
eller annorledes upptaga lån. Såsom i riksdagsreyisorernas berättelse
erinrats behandlades förslaget om bestämmelsens införande vid 1958
års R-riksdag. Bankoutskottet underströk därvid angelägenheten av att den
föreslagna rätten till upplåning vid sin tillämpning strikt begränsades till
vad som erfordrades för mötande av rent tillfälliga behov och till vad som
vore affärsmässigt betingat (uti. nr B 16).

Den i ärendet lämnade redogörelsen rörande omfattningen av berörda
upplåning ger enligt statskontorets mening vid handen, att postbankens i sådant
avseende förda lånepolitik under år 1960 står i mindre god överensstämmelse
med givet lånebemyndigande.

I detta sammanhang vill statskontoret fästa uppmärksamheten vid att enligt
21 § 1 mom. instruktionen för generalpoststyrelsen med underlydande
förvaltningsorgan (SFS 1960: 519) postbanksfulimäktige, av vilka en tilllika
är fullmäktig i riksbanken och en fullmäktig i riksgäldskontoret, skola
deltaga i behandlingen av postsparbanks- och postgiroärenden, som röra
bl. a. anskaffning av erforderliga rörelsemedel. Enligt vad statskontoret
under hand inhämtat har emellertid befogenheten att besluta om den kortfristiga
upplåningen med stöd av bestämmelserna i 3 stycket sagda författningsrum
delegerats till postbankschefen.

Statskontoret vill vidare erinra, att ämbetsverket i utlåtande den 13 december
1957 angående nytt medelsplaceringsreglemente för postsparbanken
och postgirot ansåg önskvärt, om postsparbankens och postgirots insättningar
hos främst riksgäldskontoret avvägdes på sådant sätt, att de regelmässigt
utgjorde en tillräcklig reserv av likvida tillgångar. Statskontoret har
icke funnit anledning frångå denna sin uppfattning.

Revisorerna ha funnit det påkallat, att det aktualiserade problemet erhölle
en mera allsidig belysning och att det upptoges till prövning icke endast
ur de synpunkter, som beröra postbankens likviditet och medelsplacering,
utan även med hänsyn till de konsekvenser som verksamheten i olika konjunkturlägen
kunde ha för den statliga upplåningen i större sammanhang.
Med biträdande av denna revisorernas uppfattning vill statskontoret ifrågasätta,
om icke en sådan prövning lämpligen bör företagas i samband med
ställningstagandet till kreditmarknadsutredningens förslag angående banklikviditet
och kreditprioritering (SOU 1960: 16). I avbidan på en dylik prövning
av föreliggande problem och under hänvisning till vad ovan uttalats
rörande uppgifterna för postbanksfullmäktige finner statskontoret det för -

175

tjänt övervägas, om icke närmare riktlinjer böra meddelas för en till postbankschefen
delegerad beslutanderätt beträffande den kortfristiga upplåningen.

Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit statskommissarierna Kull
och Lundih. Stockholm den 13 januari 1961.

IVAR LÖFQVIST

Wilh. Joachimsson A. Svensson

Föredragande

Riksräkenskapsverket

Att döma av revisorernas redogörelse vill det synas, som om postbankens
upplåning för tillgodoseende av postgirots likviditetsbehov tagit en
omfattning, som icke förutsetts eller ens torde ha avsetts vid tidpunkten då
lånebemyndigandet infördes. En bidragande orsak härtill uppgives vara
den omläggning av postverkets inbetalning till statsverket av skattemedel,
som genomförts från och med november 1959. I den mån så är förhållandet
och härigenom inträtt en varaktig försämring av postgirots likviditet, bör
enligt riksräkenskapsverkets mening en anpassning härtill ske genom en
minskning av postgirots fasta placeringar.

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning bör upplåningsrätten fortfarande
vara begränsad till vad som erfordras för mötande av rent tillfälliga
behov. Att generalpoststyrelsen därvid har att anlägga affärsmässiga synpunkter
ligger i sakens natur. Riksräkenskapsverket utgår från att den tillfälliga
upplåningen under år 1960 på grund av speciella marknadsförhållanden
och av skäl som förut nämnts fått en icke förutsedd eller avsedd omfattning
och att rätten till upplåning under mera normala förhållanden
kommer att utnyttjas i betydligt mindre utsträckning. En utvidgning av
generalpoststyrelsens befogenheter att upptaga lån är därför icke påkallad.

Skulle emellertid postgirot med hänsyn till dess speciella verksamhet och
därmed förenade stora växlingar i medelstillgången anses böra intaga en
annan ställning i upplåningshänseende än statsmakterna tidigare uttalat
sig för finner riksräkenskapsverket i likhet med revisorerna, att villkoren
för och omfattningen av upplåningsverksamheten böra närmare klarläggas.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Ehnbom, Stenström och Thorson samt tillförordnade byråchefen
Walck. Stockholm den 23 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Stig Saf st rom
Föredragande

Bank- och fondinspektionen

Som framgår av riksdagsrevisorernas berättelse har bank- och fondinspektionen
redan i sitt remissutlåtande över generalpoststyrelsens skrivelse
till Kungl. Maj :t den 21 oktober 1957 klarlagt sin principiella inställning till
frågan om postbankens behov av tillfällig upplåning. Inspektionen förklara -

176

de sig sålunda då dela generalpoststyrelsens uppfattning, att en sådan upplåning
i vissa lägen kunde vara den lämpligaste åtgärden att möta en extiaordinär
kassapåfrestning. Emellertid underströk inspektionen angelägenheten
av att upplåningen strikt begränsades Lill vad som erfordrades för
mötande av rent tillfälliga behov och till vad som vore affärsmässigt betingat.

Vad som inträffat efter remissyttrandets avgivande har icke föranlett inspektionen
att ändra uppfattning i frågan och verket kan för sin del instämma
i riksgäldsfullmäktiges, av revisorerna återgivna uttalande om vad som
i detta sammanhang syntes vara eu sund politik, nämligen att sådana inrättningar
som postsparbanken och postgirorörelsen borde söka inom ramen
för sina egna resurser upprätthålla den betalningsberedskap, som påkallades
av rörelsens art och omfattning, och således icke grunda sin placeringspolitik
på den osäkra möjligheten att vid behov kunna upplåna medel.

Den aktivitet på dagslånemarknaden, som postbanken enligt riksdagsrevisorernas
berättelse utövat under 1960, har uppenbarligen varit större
än vad inspektionen föreställde sig skulle bli fallet, då verket på sin tid tillstyrkte
rätt för banken att verkställa upplåning för tillgodoseende av tillfälligt
penningbehov. Inspektionen har svårt att tänka sig att bankens upplåning
varit betingad helt av behovet av betalningsberedskap. Upplyst är
ju att banken samtidigt som den tagit upp dagslån haft betydande tillgodohavanden
på avistaräkning i riksgäldskontoret. Om likväl banken ansett
erforderligt hålla kassa i den omfattning som skett, hade det, såvitt inspektionen
kan förstå, varit klok politik om banken i stället för att under så
lång tid upptaga dagslån, något lättat på sitt innehav av värdepapper. Att
i förtjänstsyfte bedriva en mera omfattande verksamhet på dagslånemarknaden,
än som normalt betingas av postsparbankens och postgirots behov
av betalningsberedskap, kan enligt inspektionens mening icke vara tillrådligt
från rent bankmässiga synpunkter.

I revisorernas berättelse har pekats på ett visst samband mellan postbankens
uppträdande å dagslånemarknaden och riksbankens kredit- och penningpolitik
under 1960. Om postbankens upp- och utlåning anpassats efter
denna politik eller utgjort ett direkt led i åtgärderna för politikens genomförande,
måste bankens verksamhet givetvis bedömas från även andra synpunkter
än de bankmässiga. Vidare kan ju icke bortses från att postbankens
egenskap av rent statlig institution aktualiserar vissa särskilda problemställningar.
Det kan sålunda synas egendomligt att två sådana institutioner
som riksgäldskontoret och postbanken var för sig uppträder på dagslånemarknaden
och konkurrerar om där tillgängliga medel. I detta sammanhang
kommer för övrigt också Sveriges kreditbank in i bilden. Vad nu
sagts gör det angeläget, såsom också revisorerna funnit, att det föreliggande
problemet erhåller en allsidig belysning och att en eventuell ändring
av postbankens ställning och uppgifter föregås av en offentlig utredning.

I behandlingen av detta ärende har deltagit förutom undertecknade Wulff
och Ström, den senare föredragande, biträdande ledamoten Ljungdahl samt
byråchefen för bankärenden Hanström. Stockholm den 26 januari 1961.

K. WULFF

K. W. Ström

Fullmäktige i riksbanken

Revisorerna fäster först uppmärksamheten på att postbankens upplåning
hos affärsbankerna erhållit en omfattning, som ej förutsågs då generalpoststyrelsen
1958 bemyndigades att utnyttja kortfristig upplåning. Vidare

177

anser revisorerna det tveksamt, huruvida den upplåning som förekommit
rymmes inom de gällande bestämmelserna. Slutligen påpekas, att postgirots
upptagande av dagslån innebär, eftersom även riksgäldskontoret bedriver
en omfattande upplåning i denna form, att två statliga organ uppträder konkurrerande
på penningmarknaden och att det icke torde kunna uteslutas,
att detta förhållande påverkar räntevillkoren för dagslån och även för
andra korta lån, som riksgäldskontoret upptager på marknaden.

Utvecklingen av postbankens kortfristiga upplåning måste, enligt fullmäktiges
mening, ses mot bakgrunden av läget på kreditmarknaden. Den
skärpning i kreditpolitiken, som inträdde efter diskontohöjningen i januari,
hade som sin mest påtagliga effekt en försämring av bankernas kassalikviditet.
Riksbanken har i kreditåtstramande syfte sökt uppehålla en kontinuerlig
press mot bankernas kassaställning och det har varit ett led i denna
politik, att riksgäldskontorets och även postbankens kortfristiga upplåning
i största möjliga utsträckning skulle ske på penningmarknaden utanför
riksbanken. Den kreditpolitik som förts och den situation på penningmarknaden
som den avsiktligt framkallat, har lett till en starkt ökad aktivitet
på marknaden för dagslån. Här uppträder riksgäldskontoret och banker
med kassaunderskott som låntagare, medan banker med kassaöverskott
svarar för utbudet.

Vid en bedömning av postbankens transaktioner på dagslånemarknaden
bör det sålunda observeras, att läget under det sista året varit annorlunda
än det som rådde eller förutsågs vid diskussionen före införandet år 1958 av
en explicit upplåningsrätt för postgirot.

Oberoende härav kan man givetvis ställa frågan, huruvida postbankens
ifrågavarande aktivitet på dagslånemarknaden är lämplig från bankens
synpunkt eller från kreditpoliliska sjmpunkter.

Postbanken är, mätt efter omslutningen, vårt lands största bankinrättning
och dess kassaställning visar, huvudsakligen på grund av postgirorörelsen,
starka fluktuationer. Med hänsyn härtill synes det helt naturligt, att en
affärsmässigt rationell förvaltning av postbanken kommer att innefatta betydande
dagslånetransaktioner, både i form av utlåning och upplåning.
Att strikt bedöma, huruvida postbanken utnyttjat dagslånemarknaden på
bästa möjliga sätt, låter sig knappast göra utan en ingående kännedom om
de faktorer, som vid varje tidpunkt påverkat likviditetsplaneringen, och
särskilt kan varnas för att draga slutsatser från ur sitt sammanhang lösryckta
transaktioner. Det finns emellertid ingen anledning förmoda, att
postbankens dispositioner skulle ur dess egna synpunkter ha varit förlustbringande.

Vad revisorerna anför om sambandet mellan postbankens upplåning och
räntestrukturen är givetvis i grunden en fråga som bör bedömas från kreditpolitisk
synpunkt. Fullmäktige vill för sin del framhålla, att kreditpolitikens
verkningsmöjligheter ökas i den mån vårt land får en större och mera
aktiv penningmarknad, d. v. s. en marknad för dagslån, andra kortfristiga
lån och skattkammarväxlar. Utvecklingen mot eu större och smidigare fungerande
penningmarknad skulle motverkas, om postbanken, med den centrala
ställning den intar i fråga om betalningsströmmarna, gavs mindre
möjligheter till kortfristig upplåning än övriga bankinrättningar.

I detta sammanhang kan man ställa den av revisorerna berörda frågan,
om icke postgirots aktivitet på dagslånemarknaden ogynnsamt påverkar
räntekostnaderna för riksgäldskontorets upplåning. Det är förståeligt, att
denna fråga aktualiserats av utvecklingen under 19(50, då såväl riksgäldskontoret
som postbanken uppträtt som låntagare på dagslånemarknaden,
och dagslåneräntorna ofta pressats upp till eu hög niva. Det måste emeller12
Heu. berättelse ang. statsverket år lt)G0. It

178

tid observeras, att den ifrågavarande ränteutvecklingen i grunden varit ett
nödvändigt resultat av riksbankens likviditetsåtstramande politik och de villkor
som uppställts vid upplåning i riksbanken.

Två alternativa metoder för postgirots kassareglerande dispositioner finnes
antydda i revisorernas uttalanden. Den första innebär, att postbanken
täcker sina kortfristiga lånebehov i riksbanken, åtminstone i fall då detta
icke innebär ökade räntekostnader. Mot bakgrund av vad som ovan sagts,
bör det vara uppenbart, att det varit ett kreditpolitiskt intresse under 1960,
att postbanken, innan den vänt sig till riksbanken, sökt täcka sina behov på
marknaden, även om lånekostnaden varit densamma som vid riksbankslån.
Den andra möjligheten skulle vara, att postbanken hade tillräckliga medel
innestående hos riksgäldskontoret och vid behov disponerade dessa. En
minskning av postbankens innestående medel skulle emellertid innebära,
att riksgäldskontoret tvingades till en motsvarande upplåning i riksbanken
eller på marknaden. Det är ingalunda klart att riksgäldskontorets möjligheter
till upplåning på marknaden under alla förhållanden skulle vara
lika goda som postbankens, som genom sin ställning som omväxlande låntagare
och långivare har speciellt goda kontakter med övriga penninginstitut.
Ingen av de alternativa metoderna torde därför ha några fördelar
framför den nuvarande ordningen, enligt vilken postbanken i likhet med
andra banker alltefter kassaställningens växlingar anskaffar och/eller placerar
korta pengar på den öppna marknaden.

Fullmäktige kan sålunda icke finna, att postbankens rätt till kortfristig
upplåning eller det sätt på vilket denna utnyttjats, skulle kunna ge anledning
till erinringar vare sig från bankekonomiska eller allmänna kreditpolitiska
synpunkter. Postbankens verksamhet på penningmarknaden är tvärtom
från kreditpolitisk synpunkt av sådan betydelse, att fullmäktige, om
nuvarande bestämmelse för postbankens rätt tilfkortfristig upplåning skulle
anses utesluta ett fritt utnyttjande av den korta marknaden från postbankens
sida, anser en ändring av bestämmelsen vara påkallad. Stockholm den
26 januari 1961.

Å fullmäktiges vägnar:
P. EDVIN SKÖLD

Karin Winberg

Fullmäktige i riksgäldskontoret

Såsom närmare framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen
för tillkomsten av den år 1958 införda bestämmelsen om befogenhet för
generalpoststyrelsen att för postsparbankens och postgirots räkning upptaga
lån för att tillgodose tillfälligt penningbehov hade bland remissinstanserna
rått delade meningar angående en sådan lånerätt och innebörden
därav. Fullmäktige hade för sin del bl. a. uttalat den uppfattningen, att en
viss upplåningsrätt i och för sig icke behövde inge några särskilda betänkligheter.
Det borde emellertid för posten ligga närmast till hands att
— som ett led i en väl avvägd placeringspolitik — utnyttja de möjligheter
till placering av medel i riksgäldskontoret, som redan fanns och som —
efter därom träffad överenskommelse — kunde utvidgas så, att de täckte
alla normala likviditetsbehov. Den upplåningsrätt, som härutöver kunde
erfordras, skulle då kunna begränsas till att utgöra en säkerhetsmarginal
i ett oförutsett krisläge. Departementschefen framhöll sedermera vid sin
prövning av frågan, att rätten att upptaga lån syntes vara ett så värde -

179

fullt komplement till hittills gällande placeringsbestämmelser, att man
trots de invändningar som från vissa håll framförts syntes kunna förorda,
att generalpoststyrelsen erhölle den ifrågavarande befogenheten för att
därigenom tillgodose sina extra ordinära likviditetsbehov. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande i ämnet framhöll bankoutskottet, att den ifrågasatta
upplåningsrätten finge anses ingå som ett normalt led i all bankverksamhet
och att den möjliggjorde en bättre förräntning av inlånade
medel. Utskottet underströk emellertid samtidigt angelägenheten av att
den ifrågasatta upplåningsrätten strikt begränsades till vad som erfordrades
för mötande av rent tillfälliga behov och till vad som vore affärsmässigt
betingat.

Av den utredning, som revisorerna företagit, torde klart framgå, att postbankens
upplåning hos affärsbankerna under det senaste året tagit en omfattning,
som av ingen torde ha förutsetts vid lånerättens införande, och
det kan enligt fullmäktiges mening också ifrågasättas, huruvida det erhållna
lånebemyndigandet bör ges en så extensiv tolkning, som här uppenbarligen
skett. Det bör emellertid, såsom även revisorerna påpekat, beaktas
att efter det lånebemyndigandet erhållits, en speciell omständighet
inträffat, vilken i avsevärd mån torde ha medverkat till nämnda utveckling.
Fullmäktige syftar här på den omläggning av systemet för inleverering
av källskatteuppbörden, som genomförts från och med den 1 november
1959 och vilken — förutom att den lett till en viss minskning av postbankens
likviditet — även försämrat bankens förräntningsmöjligheter. Härigenom
och sannolikt också till följd av den hårdnande konkurrensen om
inlåningsmedel har för postbanken räntabilitetssynpunkten eller, om man
så vill, affärsmässigheten, på ett mer påtagligt sätt än tidigare skjutits i
förgrunden. Det är å andra sidan uppenbart, att räntabilitetssynpunkten
inte ensam eller ens i väsentlig mån kan få vara utslagsgivande för postbankens
upplåningsverksamhet. Detta följer bl. a. därav, att en långt driven
upplåning — även om den kunde motiveras av räntabilitetsskäl _

skulle strida mot syftet med de för postgirot gällande kassareservbestämmelserna
och göra dessa delvis meningslösa. Det kan för övrigt i sammanhanget
förtjäna framhållas, att de för närvarande gällande räntesatserna
för såväl långa som korta lån i och för sig torde vara ägnade att förbättra
resultatet av postgirorörelsen.

Mot bakgrunden av bl. a. generalpoststyrelsens uttalande år 1958 beträffande
syftet med den ifrågavarande upplåningsrätten torde det enligt
fullmäktiges mening finnas anledning utgå från att den relativt betydande
intensitet och omfattning, som upplåningen fått under det gångna året, är
att betrakta som en icke helt normal företeelse, sammanhängande med de
snabba förändringar i postgirots arbetsbetingelser, som då inträdde och
till vilka en anpassning endast successivt kunnat ske. Härför synes tala
även det förhållandet, att ifrågavarande upplåning, att döma av de av revisorerna
lämnade uppgifterna, fått minskad omfattning mot slutet av perioden.
1

Fullmäktige anser, att frågan om postbankens rätt av upptaga lån för
tillgodoseende av tillfälligt penningbehov kan finna en tillfredsställande
lösning inom ramen för gällande föreskrifter.

I detta ärendes behandling har deltagit fullmäktiges ordförande och
vice ordförande samt herrar Svensson, Andersson, Pettersson och Fredriksson
ävensom riksgäldsdirektören. Stockholm den 26 januari 1961.

På fullmäktiges vägnar:

GÖSTA RENLUND

Tors len Djerlöw

180

§ 21 Vattenfallsstyrelsens informationstjänst

Statskontoret

Den verkställda utredningen ger vid handen, att kostnaderna för den
informationsverksamhet, som bedrivits av den inom vattenfallsstyrelsen
inrättade avdelningen för press- och informationsverksamhet, under de
senaste fem budgetåren varierat mellan lägst 574 200 kronor och högst
1 034 000 kronor, motsvarande i genomsnitt nära 750 000 kronor för ar.
Den största utgiftsposten — i genomsnitt 317 000 kronor för år — hänför
sig till filmverksamheten.

Statskontoret delar revisorernas uppfattning, att de belopp som under
senare år nedlagts på press- och informationstjänsten äro alltför hoga
samt att åtgärder i olika hänseenden böra vidtagas för att begränsa dessa
kostnader. Detta synes vara särskilt angeläget vad angår filmverksamheten.
, , „ .

Revisorerna ha i sammanhanget ansett, att det finge ankomma pa vattenfallsstyrelsen
att söka utvägar för lämpliga kostnadsminskningar. Statskontoret
vill i anledning härav erinra, att vattenfallsstyrelsen nyligen tramla°t
förslag till ny huvudorganisation för statens vattenfallsverk. I utlåtande
häröver den 16 december 1960 höll statskontoret före, att en omprövning
av vattenfallsstyrelsens organisation borde ske av från verket
fristående expertis. Därest en särskild utredning tillsättes for andamålet,
lärer denna även komma att få pröva frågan om den for press- och informationstjänsten
erforderliga organisationen. Stockholm den 20 januari
1961.

L. Lundh

Föredragande V

ELOF JERDENIUS

M. Franzén

V attenf allssty relsen

Revisorernas redogörelse för press- och informationsavdelningens verksamhet
kostnader m. m. — "vilken huvudsakligen baserar sig på uppgifter
inhämtade från vattenfallsstyrelsen — synes i allt väsentlig vara riktig och
påkallar icke någon särskild kommentar från vattenfallsstyrelsens sida.

Beträffande revisorernas uttalande konstaterar vattenfallsstyrelsen, att
revisorerna finner det naturligt, att ett företag med vattenfallsstyrelsens
omfattning och uppgifter har behov av informationsverksamhet av forevarande
slag och att revisorerna efter sin granskning av denna verksamhet
inte ifrågasätter behovet av någon av de informations- och serviceuppgifter
som tilldelats styrelsens press- och informationsavdelning.

Revisorerna säger sig emellertid ifraga om kostnaderna för verksamheten.
icke ha kunnat undgå intrycket att de belopp som under senare år nedlagts

på press- och informationstjänsten är alltför höga. o

Med anledning härav må framhållas, dels att företagets jubileumsår lJo9
föranledde en toppbelastning för pressavdelningen, dels att vattenfallsstyrelsen
som ett led i en allmän organisatorisk och ekonomisk genomgång
inom verket 1958—59 företog en översyn av informationsverksamhetens uppgifter
och kostnader. De av styrelsen i detta sammanhang genomförda åtgär -

181

derna, vilka omnämns i revisorernas redogörelse, har åstadkommits efter
detaljerad prövning och avser att ge denna verksamhet en på sikt med hänsyn
till vattenfallsstyrelsens behov lämpligt avvägd omfattning.

Revisorernas uppfattning, att åtgärdernas ekonomiska verkningar endast
varit måttliga synes delvis ha baserats på en kostnadsredovisning för gången
tid, som ännu ej återspeglar det slutliga ekonomiska resultatet av omläggningen.
Som ett exempel vill styrelsen nämna filmverksamheten. Totalkostnaden
för filmverksamheten utgjorde enligt revisorernas beräkningsnormer
för budgetåret 1959/60 277 800 kr., innan försäljningsvinst och avgift från
intressenter på tillhopa 34 100 kr. frånräknats. För innevarande budgetår
beräknas motsvarande kostnad till ca 220 000 kr.

Även den minskning av personalantalet på avdelningen, som kunnat åstadkommas
sedan verkets jubileum 1959 med åtföljande merarbete genomförts,
innebär en väsentlig nedskärning på utgiftssidan. Personalantalet som 1959
var uppe i 12 är f. n. 8. Kostnadsminskningen torde bli uppenbar, när uppgifterna
om de verkliga kostnaderna för budgetåret 1960/61 föreligger. Tendensen
framgår dock av vederbörande siffror för kalenderåret 1960. Första
halvåret 1960 utgjorde lönekostnaderna (exkl. lönebikostnader) drygt
100 000 kronor. Andra halvåret stannade kostnaderna vid drygt 78 000 kronor
enligt följande tablå.

Lönekostnader (exkl. lönebikostnader)

Kalenderåret 1960

1 kv. 50 156 kronor

2 kv. 49 959 »

3 kv. 40 814 »

4 kv. 37 497 »>

S: a 178 426 kronor

Eftersom de av revisorerna till 60 % av lönerna beräknade lönebikostnaderna
reduceras i motsvarande grad, är kostnadsminskningen enligt styrelsens
uppfattning icke obetydlig.

Vid en jämförelse mellan kostnaderna för de senaste fem budgetåren bör
man också hålla i minnet de automatiska utgiftsökningar som följer av generella
löneuppräkningar och löneklassuppflyttningar samt högre kostnader
för varor och övriga tjänster.

Revisorerna har i sitt uttalande framhållit, att utrymme torde finnas för
ytterligare nedskärningar av kostnaderna. I första hand skulle detta gälla
filmverksamheten. Enligt revisorerna torde det vara möjligt alt begränsa filmernas
antal och innehåll till det dokumentariska —• varmed revisorerna
synes avse s. k. naturfilm — och att söka mindre kostsamma lösningar beträffande
utförandet. I detta avseende framhålls TV :s filmproduktion som
förebild.

Det är enligt styrelsens uppfattning angeläget att med filmens hjälp kunna
informera såväl den egna pesonalen som den stora allmänheten om, hur
verket använder sina årliga stora statsanslag för kraftutbyggnader, hur den
tekniska utvecklingen därvidlag förs fram genom olika åtgärder och hur
styrelsen på olika vägar söker finna lösningar som minskar vid utbyggnaderna
ofrånkomliga ingrepp i natur och näringar.

Det har även varit ett starkt intresse att på det internationella planet kunna
presentera svensk teknik på kraftbyggnadsområdet, vilket varit av värde
icke minst för den svenska exportindustrien. Åtskilliga kopior av de tekniska
filmerna har under de gångna åren inköpts av svenska industriföretag
och Svenska Institutet för att visas i utlandet.

1 halvåret = 100 115 kronor

2 halvåret = 78 311 kronor

182

Vattenfallsstyrelsens filmer har enligt styrelsens mening även en funktion
att fylla för rekryteringen av personal, vilket i dagens ansträngda personalsituation
är av speciell betydelse.

Därutöver har det varit ett allmänt intresse att med s. k. naturfilmer
dokumentariskt bevara bilden av natur som påverkas av utbyggnaderna.

För att verkets filmer skall kunna på rätt sätt fylla angivna funktioner
måste höga krav ställas på filmernas tekniska och konstnärliga kvalitet.
Detta har enligt styrelsens uppfattning kunnat uppnås genom att större
kommersiella filmbolag anlitats för inspelningen. Vederbörande bolag har
också i flera fall haft" intresse av att få placera filmerna som förspel på
biograf, varigenom även syftet att finna en stor publik uppnåtts.

Av revisorernas uttalanden kan man få den uppfattningen, att filmerna
skulle ha dragit onödigt stora kostnader på grund av att större kommersiella
bolag anlitats. Styrelsen anser emellertid för sin del att filmkostnaderna
relativt sett är låga. Styrelsen förutsätter att den utredning som för
närvarande pågår genom statens sakrevisions försorg angående statliga
myndigheters filminspelning skall kunna lämna ytterligare underlag för en
bedömning i detta avseende.

Revisorernas påpekande, att TV i sin filmproduktion använder tekniskt
enklare och ekonomiskt fördelaktigare lösningar och likväl når en stor
publik, vill styrelsen icke ifrågasätta. Den anvisade vägen är emellertid
icke framkomlig för styrelsen, som saknar möjligheter att få film placerad
i TV. Vidare torde TV:s tekniskt sett enklare filmproduktion vara en följd
av den nuvarande TV-teknikens begränsning. Den tid torde icke vara avlägsen,
när man kan övergå till färgfilm i TV. Normalbredd-film lär redan
nu användas för speciella ändamål.

Beträffande i Sverige producerad beställningsfilm har vattenfallsstyrelsen
sig bekant, att utvecklingen och publikens krav resulterat i att mellan 95—
100 procent av all film utföres i färg och i övervägande omfattning inspelas
på normalbredd.

I fråga om revisorernas förslag till en begränsning av filmernas antal
vill styrelsen erinra om att styrelsen i sin nya målsättning för filmverksamheten
redan minskat antalet filmer från i regel 3—5 per år till 1—2 per år,
om icke särskilda skäl föranleder avsteg från denna riktlinje. Detta anser
styrelsen vara en rimlig målsättning.

Revisorerna har vidare framhållit, att ytterligare kostnadsbesparingar bör
kunna ske i fråga om verkets turistvisningar genom upptagande av måttlig
avgift liksom vid av byggnadsstyrelsen anordnade visningar av kulturminnesmärken
etc.

Styrelsen har redan tidigare i olika sammanhang övervägt denna sak, men
funnit att flera skäl talar mot införandet av en visningsavgift. En sådan
åtgärd skulle enligt styrelsens mening medföra att tillströmningen till anläggningarna
minskade utan att behovet av guider skulle minska i motsvarande
grad. Upptagandet av avgift skulle vidare innebära merarbete för guiderna
och försvåra rekryteringen av denna personal. För arrangören skulle
åtgärden betyda merarbete för administration och kontroll. Avgiften kan
också verka i den riktningen att den goodwill, som nuvarande uppläggning
av visningsverksamheten otvivelaktigt för med sig, i vissa fall, särskilt i
turistområdena i Norrland, kan bytas i sin motsats.

De belopp som styrelsen lägger ned på turistverksamheten är relativt
låga jämfört med de fördelar som åstadkommits genom att allmänhetens
intresse kan inriktas på vissa anläggningar och genom att ordinarie personal
icke behöver störas med ciceronuppdrag. Så länge denna verksamhet
har ungefär nuvarande omfattning och kostnadsram, synes därför skälen

183

mot en avgiftsbeläggning helt överväga. Möjligt är att utvecklingen framdeles
kan komma att medföra en annan bedömning.

Under åberopande av vad ovan anförts, får vattenfallsstyrelsen hemställa
att de av riksdagens revisorer framförda synpunkterna icke måtte
föranleda någon vidare Kungl. Maj :ts åtgärd.

I handläggningen av detta ärende har deltagit — förutom undertecknad
generaldirektör — byråchefen R. Lundborg, föredragande, samt byrådirektören
S. Lindström. Stockholm den 30 januari 1961.

ERIK GRAFSTRÖM

Rudolf Lundborg

184

FINANSDEPARTEMENTET

§ 22 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.

Vad riksdagens revisorer anfört under § 22 beträffande vissa iakttagelser
angående skatteuppbörden m. m. har av finansdepartementet ej utsänts
på remiss.

§ 23 Räntan å lån från statens utlåningsfonder

Statskontoret

Såsom riksdagens revisorer påpekat anbefallde Kungl. Maj :t den 14 mars
1941 statskontoret att med beaktande av de särskilt tillsatta sakkunnigas
förslag till bestämningsgrunder för en normalränta vid den statliga utlåningen
samt av vad i övrigt i ärendet förekommit utreda möjligheterna av
större enhetlighet i utformningen av räntebestämmelserna för de statliga
utlåningsfonderna samt inkomma med de förslag till förenklade regler, till
vilka utredningen kunde föranleda. Det huvudsakliga problemet vid uppdragets
fullgörande var normalräntans bestämning. Enligt statskontorets
uppfattning skulle normalräntan i princip täcka statens kostnader för kapitalanskaffning
och fondförvaltning samt lånerisk. Frågan om räntebestämningsgrunden
ansåg statskontoret nära sammanhänga med spörsmålet
om fast eller rörlig ränta. Då statens egen upplåning sker mot en under
viss tid bunden ränta, ansågs en fast ränta fullt naturlig. Med hänsyn såväl
härtill som till önskemålet om en förenklad förvaltning av lånen och fördelen
för låntagarna att på förhand kunna räkna med exakta lånekostnader
förordade statskontoret systemet med fast ränta. Vidare ansåg statskontoret,
att en ränta, avsedd att bindas under åtskilliga år framåt i tiden, borde
representera ett medeltal. För utjämning av räntefluktuationerna ansåg
statskontoret medelräntan för ett stort antal år vara en lämplig utgångspunkt
vdd fastställandet av en dylik fast ränta. Härigenom skulle även ränteskillnaden
mellan olika årgångar lån bli mindre framträdande. I anslutning
härtill föreslog statskontoret medelräntan på den fonderade statsskulden
som grund vid normalräntans bestämmande. Kungl. Maj :t borde dock äga
möjlighet att beakta det aktuella ränteläget vid större förändringar, så att
beräknade framtida förändringar av medelräntan kunde påverka normalräntan.
Normalräntan skulle dessutom ej understiga 4 procent. Såsom statskontoret
framhöll, skulle förslaget medföra relativt låg normalränta under
tider med högt ränteläge, medan normalräntan vid Tåg räntenivå kunde
komma att bli relativt hög i jämförelse med marknadsräntan, vilket ansågs
stämma väl överens med den statliga utlåningsrörelsens syftemål.

I sammanhanget må erinras att såväl de förutnämnda sakkunniga som
fullmäktige i riksbanken i princip ville anknyta normalräntan till medelräntan
på statens fasta upplåning under det budgetår, som närmast föregått
det varunder lån beviljats. Båda föreslogo en fast ränta. Enligt de sak -

185

kunnigas förslag skulle emellertid Kungi. Maj :t för lån med längre löptid
än tio år äga bestämma om ny ränta efter den första 10-årsperiodens utgång,
att gälla för återstående lånetid. I sin ränteutredning påvisade statskontoret
olägenheterna av att kombinera de sakkunnigas och fullmäktiges
förslag till räntebestämningsgrund med kravet på fast ränta samt framhöll,
att även fullmäktiges metod syntes kräva ett rörligt ränlesystem. Med hänsyn
till den starka utjämningen av räntevariationerna, som statskontorets
förslag väntades medföra, ansåg ämbetsverket däremot frågan om konverteringsrätt
i samband med statskontorets förslag sakna praktisk betydelse

Vid remissbehandlingen av statskontorets förslag modifierade fullmäktige
i riksbanken sin tidigare uppfattning därhän, att normalräntan skulle
bestämmas med utgångspunkt från medeltalet av den effektiva räntan för
de närmast föregående 10 årens statsupplåning mot obligationer och reverser
med en ursprunglig löptid av minst 10 år. Detta förslag godkändes av
statsmakterna. Frågan om normalräntans storlek har sedermera behandlats
av 1948 års riksdag (prop. nr 286, sid. 3). Någon ändring av bestämmelserna
ansågs dock icke behöva göras.

Den mångfald förslag till bestämning av utlåningsfondernas ränta, som
framlagts i samband med olika ränteutredningar, visar att frågan är svårlöst.
Sambandet mellan räntans storlek och dess bundenhet torde dock vara
given. En direkt anknytning av utlåningsräntan till dagens marknadsränta
torde sålunda kräva en obunden ränta, medan en för längre eller kortare
tid gällande fast ränta bör återspegla medelräntan för motsvarande tidrymd.
Statskontoret anser därför alltjämt, att en fast för lånens hela löptid
bunden ränta bör grundas på medeltalet för räntan under ett större
antal år. Nedbringas årsantalet vid beräkningen, minskar ränteutjämningen
med följd, att därå grundad ränta blir mindre väl lämpad för att bindas
under längre perioder. Härav torde följa, att långivning mot dylik ränta
helst bör kombineras med konverteringsrätt efter exempelvis samma antal
år, som legat till grund för räntans beräkning. Under denna förutsättning
borde nu gällande bestämmelser för normalräntan måhända ha kompletterats
med en föreskrift om konverteringsrätt för alla lån efter en tid av tio
år. Statskontoret anser sig dock icke böra påyrka någon komplettering i
dylik riktning av gällande bestämmelser utan en förnyad utredning av frågan
om normalräntans beräkning, varför ämbetsverket biträder revisorernas
förslag till översyn av räntekungörelsen i vad den avser räntetvp I. Erinras
må, att ämbetsverket redan i utlåtande den 6 juni 1957 ifrågasatte
en omprövning av de av 1943 års riksdag fast ställda normerna.

Revisorerna ha vidare väckt frågan, huruvida en så långt gående differentiering
av räntans storlek, som nu är genomförd, kan anses motiverad.
Med anledning därav får statskontoret framhålla, att de räntegrupper, som
återfinnas i 1943 års räntekungörelse (nr 936), med undantag för normalräntan,
icke föreslagits eller tillskapats i samband med ämbetsverkets ränteutredning
utan endast utgöra resultatet av en rent teknisk sammanställning
av de räntesatser för dåvarande fonder, som statsmakterna vid fondernas
tillkomst eller eljest bestämt. De olika räntetyperna återspegla den grad av
räntesubvention, som prövats lämplig med hänsyn till vederbörande fonders
speciella uppgift att främja vissa delar av näringslivet eller av sociala
skäl gynna särskilda grupper av låntagare. På grund härav torde dessa
räntegrupper icke böra betraktas som oföränderliga prototyper för bestämningen
av räntan på lån från nytillkommande fonder. Kungörelsens räntetyper
ha även frångåtts vid räntesättningen av lån från den ar 1952 inrättade
lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrin, för vilken
räntan för närvarande utgör 5 procent. Vidare må erinras om att räntan på

186

lån från den per den 1 juli 1960 inrättade statens hantverks- och industrilånefond,
med avvikelse från vad som är stadgat angående ränta för lån
från statens utlåningsfonder, skall vara rörlig och för varje budgetår beräknas
efter den för budgetåret fastställda normalräntan.

Av det sagda torde framgå, att någon minskning av räntetypernas antal
icke är möjlig utan eu saklig omprövning och ändring av de olika fondernas
räntesatser. Eventuella justeringar av räntesatserna kunna emellertid påverka
räntan endast beträffande framdeles beviljade lån, medan alla tidigare
utlämnade lån löpa med nu gällande ränta under hela lånetiden. Nuvarande
räntetyper måste därför övergångsvis bibehållas till dess att samtliga
lån tillhörande en och samma räntetyp, slutbetalats eller avskrivits.

För att utröna omfattningen av en eventuell ränteutredning har statskontoret
i bilagd förteckning (bilaga) över statens utlåningsfonder per den
1 juli 1960 uppdelat fonderna i dels en grupp, avseende alla för ny utlåning
aktuella fonder, och dels en grupp, innefattande alla indragna eller till indragning
föreslagna fonder, vilka i avvaktan på de utestående lånens avveckling
alltjämt fortleva. Härav framgår, att endast 23 fonder för närvarande
äro aktuella för ny utlåning. Övriga 28 fonder försvinna automatiskt,
sedan det sista lånet inbetalats eller avskrivits. På grund av bestämmelsen
om fast ränta kan emellertid någon ändring av låneräntan för sistnämnda
fonder icke ske. Ifrågavarande grupp faller därför helt utanför
ramen för en kommande ränteutredning.

Största antalet eller 15 av de 23 aktuella utlåningsfonderna äro hänförliga
till räntetyp I och således underkastade bestämmelserna om normalränta.
Frågan om räntan på lån från dessa fonder kommer därigenom att
prövas i samband med den av statskontoret här ovan förordade utredningen
av normalräntans beräkning. För en av dem, statens hantverks- och industrilånefond,
är räntan rörlig.

Den ojämförligt största och mest betydande av de övriga 8 aktuella fonderna
är lånefonden för bostadsbyggande. Med hänsyn till fondens speciella
uppgifter och den grundliga penetrering av bostadslånens räntevillkor, som
i andra sammanhang äger rum, synes fonden, som innesluter ett flertal
olika slag av lån, böra undantagas vid en generell ränteutredning. Så torde
även böra ske med lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrin,
för vilken räntan på lån, beviljade efter den 1 juli 1959, höjts från
förutvarande 4 till 5 procent och sålunda relativt nyligen varit föremål för
räntereglering. Ej heller torde den s. k. Mörbyfonden, som inrymmer lån
tillhörande både räntetyp I och II, men från vilken fond några nya lån med
säkerhet icke komma att utlämnas, behöva särskilt utredas med hänsyn
till det räntetillägg för vissa lån, som gäller för räntetyp II. Någon anledning
till omprövning av särbestämmelsen om rörlig normalränta på lån från
statens hantverks- och industrilånefond, vilken tillkom i samband med fondens
inrättande per den 1 juli 1960, synes ej heller föreligga.

I övrigt ingå bland de aktuella fonderna tre räntefria fonder (räntetyp
IV), nämligen värnpliktslånefonden, kronotorparnas inventarielånefond och
statens fiskredskapslånefond, vidare en fond, fiskerilånefonden, med 3 %
ränta (räntetyp III c) samt slutligen de båda studielånefonderna, för vilka
räntan, sedan ränteskyldighet inträtt, utgör 2,5% (räntetyp III d). För
dessa sistnämnda fonder föreslog statskontoret i ränteutredningen en höjning
av räntan till 3 %, vilket dock ej föranledde någon åtgärd.

Skäl kunna otvivelaktigt andragas för en omprövning av den ränta, som
är förbunden med långivningen från de i föregående stycke omnämnda fonderna.
Enligt statskontorets uppfattning är emellertid frågan om räntesättningen
för dessa fonder mera en subventionsfråga än ett ränteproblem

187

och därför mindre väl lämpad för en väsentligen räntetekniskt inriktad utredning.
Spörsmålet synes istället böra lösas fond för fond i samband med
frågorna om kapitalinvestering i de olika fonderna, vilka frågor efter sedvanlig
remissbehandling av berörda myndigheter prövas och avgöras av
riksdagen. I den mån ränta anses böra utgå på lån från dessa fonder, bör
enligt statskontorets mening normalräntan regelmässigt föreskrivas.

Beträffande räntekungörelsens bestämmelse om den s. k. dröjsmålsräntan
får statskontoret erinra om, att ämbetsverket i underdånig skrivelse
den 12 januari 1961 föreslagit en höjning av denna ränta från nuvarande 5
till lägst 7 procent. Med hänsyn till angelägenheten av en omedelbar höjning
av dröjsmålsräntan anser statskontoret det betydelsefullt, att denna
fråga icke sammankopplas med en tidskrävande generell ränteutredning.

Slutligen ha revisorerna ansett en ytterligare reducering av antalet lånefonder
påkallad. Revisorerna utgå dock ifrån, att en dylik reduktion kommer
att uppmärksammas av 1956 års fondutredning. Vid sådant förhållande
ligger det enligt revisorernas mening nära till hands, att även spörsmålet
om räntans storlek och differentiering för ifrågavarande utlåningsfonder
upptages till prövning av fondutredningen. Med anledning härav får statskontoret
fästa uppmärksamheten vid att 1956 års fondutredning numera
upphört.

a Statskontoret har i sak intet att invända mot en reduktion av antalet utlåningsfonder.
Frågan om avveckling eller ytterligare sammanslagning av
lånefonderna synes dock icke böra hänskjutas till en särskild för samtliga
fonder gemensam utredning. Hittillsvarande fondutredningar har nämligen
visat sig tämligen resultallösa. Anledning härtill torde vara den stora anhopning
av arbetsmaterial och remissyttranden, som ofrånkomligt medföljer
dylika utredningar och som tynger och försvårar bearbetningen, varigenom
arbetets slutförande försenas och givna förutsättningar förlora sin
aktualitet. Enligt ämbetsverket synes istället behovet av fonderna kontinuerligt
böra utrönas genom initiativ från vederbörande departement och
grundas på uppgifter, infordrade från de fondförvaltande eller lånebeviljande
myndigheterna.

Under hänvisning till det anförda får statskontoret sammanfattningsvis
anföra, att de av revisorerna föreslagna utredningarna enligt statskontorets
uppfattning böra begränsas till en översyn av bestämmelserna för normalräntan
och dess beräkning, medan prövningen av räntesatsernas storlek i
övrigt liksom av fondernas framtida bestånd bör ske fond för fond i andra
lämpliga sammanhang.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Kull.
Stockholm den 26 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Thord Löndahl
Föredragande

I. Sand

188

Bilaga

Förteckning över statens utlåningsfonder per den 1/7 1960
A. För ny utlåning aktuella fonder

Fonder

1 Utrikesförvaltningens lånefond

2 Värnpliktslånefonden

4 Lånefonden för tjänstemannasamhället vid Mörby
8 Lånefonden för bostadsbyggande

10 Lånefonden för maskinanskaffning inom byggnadsindustrin 11

Lånefonden för allmänna samlingslokaler

12 Statens bosättningslånefond

13 Vattenkraftslånefonden

14 Luftfartslånefonden

15 Tullverkets båtlånefond

16 Statens lånefond för universitetsstudier

17 Allmänna studielånefonden

18 Lånefonden för inventarier i studentbostäder
22 Jordbrukets maskinlånefond
33 Kronotorparnas inventarielånefond

37 Fiskerilånefonden

38 Statens fiskredskapslånefond
40 Skogsväglånefonden

42 Lånefonden för insamling av skogsfrö

43 Statens lånefond för den mindre skeppsfarten

44 Statens sekundärlånefond för rederinäringen

45 Sjöfartsverkets båtlånefond

46 Statens hantverks- och industrilånefond

Summa 23 fonder

B. Indragna eller till indragning föreslagna fonder

3 Statens bostadslånefond

5 Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade
barnrika familjer

6 Lånefonden för bostadsbyggande i städer etc.

7 Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden
9 Lånefonden för arbetarbostäder

19 Gödselvårdslånefonden

20 Jordbrukets lagerhusfond
20a Frukt- och potatislagerhusfonden
20b Spannmålslagerhusfonden

21 Statens mejerilånefond
23 Statens sekundärlånefond för jordbrukare

25 Fonden för supplementär jordbrukskredit

26 Kraftledningslånefonden

27 Elektrifieringslånefonden

28 Lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift

29 Egnahemslånefonden

30 Arrendelånefonden

31 Arbetarsmåbrukslånefonden

Räntetyp

I+H

III d
III d
I
I
I

III c

IV
I

I (rörlig)

189

32 Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbättringslånefond 34

Statens avdikningslånefond

35 Täckdikningslånefonden

36 Bevattningslånefonden

39 Virkesmätningslånefonden
41 Statens skogslånefond

— Hemslöjdslånefonden
-— Industrilånefonden
—- Hantverkslånefonden

— Fonden för hantverks- och småindustrikredit

I ingå fr. o. m.
d. 1/7 1960 i
statens hantverks-
och industri!
ånef.

Summa 28 fonder

Riksräkenskapsverket

Den sedan år 1943 för varje budgetår fastställda normalräntan avser endast
lån från statens utlåningsfonder men har även blivit bestämmande för
angivande av statens förräntningskrav, när det gäller övriga kapitalfonder.
Tillkomsten av nu gällande grunder för normalräntans fixering kan sägas
utgöra resultatet av en avvägning mellan å ena sidan kravet på att räntan
så nära som möjligt skall anpassas efter kostnaderna för statens egen upplåning
och å andra sidan önskemålet om en relativt stabil räntenivå.

Angivna riktlinjer för normalräntans bestämmande torde allt fortfarande
i princip äga giltighet. Den nuvarande räntebestämningsgrunden, enligt vilken
normalräntan skall lägst motsvara medeltalet av räntan för de tio sista
årens statliga upplåning mot obligationer och reverser med en ursprunglig
löptid av minst tio år, har emellertid kommit att kännetecknas av en viss
från början icke avsedd stelhet genom att under senare tid upplåning i
stor utsträckning skett annorledes än i form av långfristiga lån mot obligationer
eller reverser. I vad mån och på vad sätt hänsyn härtill bör tagas
vid normalräntans fixering torde förtjäna att närmare övervägas. Även om
förut angivna principer enligt riksräkenskapsverkets mening allt framgent
synas böra vara vägledande vid utformandet av grunderna för normalräntans
bestämmande, kunna skäl anföras för att vid en kommande översyn
böra närmare undersökas möjligheterna att göra normalräntan i vissa lägen
mera anpassningsbar till förhållandena på kapitalmarknaden.

Beträffande de olika räntesatser, som enligt 1943 års kungörelse angående
ränta å lån från statens utlåningsfonder kunna ifrågakomma för utlåningsfonderna,
vill riksräkenskapsverket framhålla, att dessa räntesatser
angivits för att erhålla en systematisk sammanfattning av de olika räntebestämmelser,
som gällde vid tidpunkten för normalräntans införande. Flertalet
av de angivna räntesatserna avse numera avvecklade eller under avveckling
varande utlåningsfonder och tillämpas icke längre vid nyutlåning.
Likaså äro de allra flesta av de utlåningsfonder, som upptagits i den kungörelse
från år 1943 enligt vilken räntetypen för de olika utlåningsfonderna
blivit fastställd, redan avvecklade eller föremål för avveckling. Författningarna
på området äro sålunda i vissa avseenden föråldrade. Även på grund
härav synes en översyn av dessa kunna ifrågakomma.

Riksräkenskapsverket vill slutligen erinra om att 1956 års fondutredning
enligt beslut av statsrådet och chefen för finansdepartementet den 21 oktober
1960 skall anses ha avslutat sitt arbete.

190

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Ehnbom, Stenström och Thorson samt tillförordnade byråchefen
Walck. Stockholm den 23 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Stig Saf ström
Föredragande

Fullmäktige i riksbanken

Räntevillkoren för lån från statens utlåningsfonder regleras genom två
författningar av år 1943 (SFS nr 936 och 937), vari dels lämnas gemensamma
föreskrifter för de olika fonderna, dels anges den räntetyp till vilken de
olika fonderna skall hänföras. Revisorerna anser att utvecklingen på kreditmarknaden
och räntelägets förändringar sedan tillkomsten av dessa författningar
motiverar en översyn av gällande bestämmelser. De erinrar bl. a. om
att åtta olika räntesatser tillämpas vid utlåning från de ifrågavarande fonderna.

Enligt fullmäktiges mening borde en minskning av antalet statliga lånefonder
vara möjlig, eftersom det är troligt, att en del av de fonder som under
årens lopp inrättats för olika lånebehov, inte längre kan vara av samma
betydelse som vid deras tillkomst. En översyn i detta avseende synes därför
vara motiverad. Därest den kommer till stånd bör den, såsom revisorerna
föreslår, även syfta till en minskning av antalet räntesatser och till en bättre
anpassning av dessa till det allmänna ränteläget.

Fullmäktige anser sig sålunda kunna ansluta sig till revisorernas uttalande
men vill erinra om att översynen inte längre kan anförtros 1956 års
fondutredning, som numera avslutat sitt arbete. De berörda frågorna torde
därför få utredas i särskild ordning. Stockholm den 26 januari 1961.

Å fullmäktiges vägnar:

P. EDVIN SKÖLD

Karin Winberg

Fullmäktige i riksgäldskontoret

Revisorerna framhåller, att utvecklingen på kreditmarknaden och räntelägets
förändringar skapat andra betingelser för den statliga långivningen
än de som var rådande vid tillkomsten av nu gällande bestämmelser i fråga
om räntevillkoren för lån från statens utlåningsfonder. Med utgångspunkt
härifrån och med framhållande härutöver av vissa allmänna synpunkter
på frågan finner revisorerna motiverat, att en översyn av bestämmelserna
på förevarande område, vilka tillkommit för nära 20 år sedan, nu kommer
till stånd.

Vid sin bedömning av förevarande spörsmål har fullmäktige kunnat konstatera
att revisorerna icke anfört några mer påtagliga skäl för att en revision
av nu ifrågavarande bestämmelser skulle vara för dagen särskilt trängande.
Fullmäktige vill härvid också erinra om att 1956 års fondutredning
enligt sina direktiv haft möjlighet att upptaga hithörande frågor till prov -

191

ning men dock uppenbarligen icke funnit anledning härtill; enligt vad fullmäktige
inhämtat har kommittén numera avslutat sitt arbete utan att ha
gjort något uttalande i ämnet.

Även om viss tvekan sålunda synes kunna råda angående nödvändigheten
av den av revisorerna ifrågasatta översynen, anser fullmäktige dock, med
hänsyn främst till den utveckling, som ägt rum på kreditmarknaden sedan
tillkomsten av gällande bestämmelser på området, vissa allmänna skäl kunna
tala för en sådan översyn. En fråga, som därvid synes böra upptagas till
prövning, är på vilket sätt en bättre anpassning i fråga om räntesatserna
skulle kunna ernås i anslutning till inträffade förändringar på kapitalmarknaden.
I sådant syfte torde bl. a. böra övervägas en omläggning av den för
fastställande av normalräntan för lån från statens utlåningsfonder gällande
ordningen, vilken i sin nuvarande utformning kan leda till en mindre lämplig
eftersläpning av normalräntan vid såväl stigande som sjunkande allmän
räntenivå. Även i ett annat hänseende torde finnas motiv för att göra räntan
mera rörlig och anpassningsbar efter skiftande förhållanden, nämligen
genom att mer allmänt införa en möjlighet till omprövning av räntan under
ett låns löptid. Vid en översyn bör självfallet också tillgodoses önskemålet
om största möjliga enhetlighet och överskådlighet, varjämte även frågan
om en reducering av antalet lånefonder i den utsträckning, som kan vara
möjlig och betingad av utvecklingen, bör ägnas tillbörligt beaktande.

Statsrevisorerna har uttalat, att hithörande spörsmål lämpligen kunde
upptagas till prövning av 1956 års fondutredning. Då emellertid såsom ovan
nämnts utredningens arbete redan avslutats, torde den ifrågasatta översynen
av bestämmelserna på förevarande område få ske på annat lämpligt sätt.

Protokollsutdrag, utvisande inom fullmäktige uttalad skiljaktig mening,
bifogas. (Bilaga.) Stockholm den 26 januari 1961.

På fullmäktiges vägnar:

GÖSTA RENLUND

Torsten Bjerlöiu

Bilaga

Utdrag av protokoll vid fullmäktiges i riksgäldskontoret sammankomst den
26 januari 1961

Härvarande. Ordföranden herr Renlund, vice ordföranden herr Strand, herrar
Hagberg, Svensson, Andersson, Pettersson och Fredriksson samt riksgählsdirektören
och dennes ersättare.

§ 6

Upptogs åter till behandling vid nästföregående sammankomst under § 5
i protokollet senast bordlagd Kungl. Maj :ts remiss angående räntan på lån
från statens utlåningsfonder.

Efter överläggning beslöt fullmäktige i ärendet avlåta yttrande enligt registraturet.

Mot beslutet anfördes reservation av herr Pettersson, som ansett, att fullmäktiges
yttrande, så vitt avsåg en översyn av bestämmelserna på förevarande
område, bort ha viss ändrad lydelse, på sätt framgår av härvid fogad
bilaga. (Bilaga)

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

192

Bilaga

Reservation av herr Pettersson,

som ansett, att fullmäktiges yttrande bort ha följande ändrade lydelse:

»Medelst remiss---i ämnet. „

Statsrevisorerna har---lämpligt sätt.»

§ 24 Redovisningen av vissa anslag å riksstaten
Flygförvaltningen

I syfte att erhålla en bättre överblick över statsbudgeten föreslår revisorerna
att det system med s. k. beställningsbemyndiganden, vilket användes
för vissa försvarsanslag, skall tillämpas i större utsträckning och i samband
härmed göras till föremål för viss omläggning.

Bemyndigandesystemet har av flygförvaltningen tillämpats för anslaget
till anskaffning av flygmateriel sedan år 1948. I sin nuvarande form innebär
systemet att den ekonomiska verksamheten regleras över följande tre begrepp.

Kostnadsram med årskvoter
Beställningsbemyndigande

Kostnadsramen omfattar totalt en period om / år med en ekonomisk
kvot (s. k. årskvot) för varje enskilt budgetår. Årskvoten utgör det maxbelopp
för varje enskilt år som icke far överskridas. Kostnadsramen i sin
helhet fyller funktionen att ge den ekonomiska gränsen för verksamhetens
inriktning på lång sikt. Detta är en nödvändig förutsättning för den materiella
och ekonomiska planläggningen, enär anskaffningsåtgärder som vidtagas
i dag binder den planerande förvaltningen för kostnader ett flertal år
framåt i tiden.

Beställningsbemyndiganden som av riksdagen godkännes för ett budgetar
i taget utgör ett mått på den del av kostnadsramen, som myndigheten för
varje år erhåller rätt engagera sig för genom att träffa bindande avtal om
beställning av materiel. Myndigheterna få således ej på en gång engagera
sig intill värdet av hela kostnadsramen utan endast så långt som vid varje
tidpunkt bestämts genom summan av beviljade beställningsbemyndiganden.

Anslaget utgör de för varje budgetår beviljade likvida medlen, som erfordras
för att betala de förskott och verkställda leveranser, som bliva en
följd av utlagda beställningar.

Genom kostnadsram och beställningsbemyndigande har statsmakterna

193

klart begränsat omfattningen av myndigheternas verksamhet dels totalt sett
dels även med avseende på utsträckningen i tiden. Med en på detta sätt reglerad
anskaffningsverksamhet kommer anslaget endast att fungera, som en
betalningsregulator. I prop. 1948: 208 konstateras även att något behov av
att i anslaget maximera utgifterna därför icke förefinnes, varför anslaget
principiellt skulle kunna vara av förslagsanslagsnatur. Föredragande departementschef
var dock icke beredd att föreslå denna anordning utan förordade
att anslaget i avvaktan på närmare erfarenheter uppfördes såsom reservationsanslag.
Departementschefens tveksamhet torde närmast ha avsett
frågan beträffande möjligheten att mera exakt beräkna det årliga anslagsbehovet.

Huvuddelen av den materiel, som anskaffas under flygmaterielanslaget
utgöres av helt nya tidigare ej tillverkade produkter. Anskaffningen omfattar
således projektering, konstruktion och utveckling av tekniskt komplicerad
materiel med utnyttjande av grundforskningens senaste resultat.
Den oerhört snabba vapentekniska utvecklingen medför dessutom successiva
krav på förbättringar och kompletteringar av den beställda materielen.
Beställning av ifrågavarande slag av materiel måste som följd härav göras
utan att efterkalkylerade värden från tidigare beställningar finnes och utan
att man känner konstruktionens slutgiltiga utformning.

Tiden för projektering, konstruktion och tillverkning av ifrågavarande
materiel uppgår som regel till eif flertal år, vilket innebär att kostnaderna
för den materiel, som beställes i år är slutgiltigt känd och betalas först under
kommande år.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden kan huvuddelen av beställningarna
ej tecknas till fasta priser. Man måste i stor utsträckning arbeta med riktpriser
och priser efter bok och räkning intill dess att underlag börjat komma
fram i sådan utsträckning, att en något så när hållbar efterkalkylering
är möjlig att åstadkomma och vara beredd att möta fördyringar genom teknisk
utveckling och prisstegringar efterhand som de uppstå. Man måste
även vara beredd att möta förändringar i det bedömda betalningsutfallet,
som orsakas av konjunkturväxlingar eller leveransförskjutningar.

Anskaffningen av flygmateriel inrymmer således cn mängd tekniska och
ekonomiska faktorer som icke äro kända när beställningarna placeras, vilket
i hög grad försvårar möjligheterna att göra en säker beräkning av den
vantade anslagsbelastningen för ett visst budgetår. Det bör i detta sammanhang
jämväl observeras att anslagsberäkningen skall utföras i stort sett
två är innan det aktuella budgetårets utgång.

Med beaktande av ovan angivna faktiska omständigheter framlägger flygförvaltningen
i det följande sina synpunkter på de aktuella anslagsformerna.

Reservationsanslag i den form det nu tillämpas innebär ett kategoriskt
krav att anskaffningsverksamheten skall så bedrivas att betalningarna för
det enskilda budgetåret — oavsett vad som händer (leveransförskjutningar,
teknisk fördyring, prisstegringar, konjunkturförändringar etc.) — icke får
överskrida kostnadsramens årskvot för resp. budgetår bortsett från kvarstående
reservationer. Anskaffningsverksamheten är genom det tillämpade
systemet begränsad i icke mindre än tre avseenden. Man får dels icke överskrida
beställningsbemyndigandets totalbelopp dels ej heller utnyttja best
ällningsbemyndigandet på sådant sätt att betalningarna överskrida vare
sig anslaget under löpande budgetår eller årskvoterna under kommande
budgetår. Den första begränsningen hänför sig till totalkostnaden, medan
de andra två hänföra sig till kostnadernas fördelning i tiden.

Den första begränsningen innebär icke något större problem och bär av
flygförvallningen tillämpats så att man hela tiden håller eu del av besläll13
Iicv. berättelse ang. statsverket år 1!)G0. II

194

ningsbemyndigandet i reserv för att utnyttjas till kompletterande dispositioner
när fördyringar på uteliggande beställningar bli kända. Skulle den
avsatta reserven av beställningsbemyndigandet tendera att ej vara tillräcklig,
vilket kan inträffa mot slutet av varje »bemyndigandeår» (== budgetår),
finnes möjlighet att över årsgränsen framflytta vissa annars förutsedda beställningar
och därigenom säkerställa erforderlig marginal för att möta i
slutmånaderna inträffade fördyringar.

I princip kan problemet lösas på samma sätt när det gäller betalningssidan
ehuru det i detta fall är betydligt svårare att möta en kritisk situation.
Även om man avstår från att lägga ut nya beställningar så fortsätter ju leveranserna
och betalningsförpliktelserna för de beställningar som redan äro
placerade. Omedelbara betalningsplikter föreligger genom att kassarabatt
måste kunna utnyttjas. Värdet av dessa beställningar som flygförvaltningen
kontinuerligt har placerade vid industrien i form av produkter i arbete har
under senare år uppgått till mellan 1 200 och 1 500 miljoner kronor. Även
om förskottslikvider för dessa beställningar erlagts i stor utsträckning kan
förändringar i värdet av denna beställningsvolym medföra oväntade, höga
betalningskrav på det enskilda budgetåret. Vid sidan av förändringar genom
teknisk fördyring, prisstegringar etc. kan detta bli särskilt påtagligt
i de fall efterkalkylerade värden för ett nytt större tillverkningsobjekt (ex
flygplan, motor) framkommer och visar sig vara betydligt högre än det
riktpris som legat till grund för beställningens utläggande.

Det måste således stå klart att beräkningen av betalningsanslagen inrymmer
många osäkra och okända faktorer. Om anslaget är ett reservationsanslag
måste man för att kunna möta härav betingade variationer i den
verkliga anslagsbelastningen förfoga över en stående betalningsreserv. Behovet
härav har ämbetsverket framhållit i medelsäskandena för budgetåren
1960/61 och 1961/62. Principen har även accepterats av chefen för försvarsdepartementet
genom uttalande i 1960 års statsverksproposition. Jämväl
1960 års försvarskommitté har understrukit vikten av att en sådan reserv
av likvida medel finnes. Kommittén anför således (s. 54 och 55).

»Det bör understrykas, att god likviditet ofta är en förutsättning för ekonomiskt
tillfredsställande anskaffningar. Försvarskommittén anser det mot
denna bakgrund naturligt om de ansvariga myndigheterna eftersträvar att
ständigt ha tillgång till likvida medel. Fn viss reservationsmedelsbehållning
är också en förutsättning för att förskjutningar i behovet av betalningsmedel
skall kunna bemästras utan allvarligare rubbningar i anskaffningsverksamheten.
»

Betalningsreservens storlek anser flygförvaltningen böra uppgå till minst
5 % av värdet av uteliggande beställningar, vilket i dagens läge motsvarar
minimum 0,05 X 1 500 = 75 miljoner kronor. Flygförvaltningen har byggt
upp en reserv av denna storleksordning under de senaste två åren.

Skall anslaget fortsättningsvis vara ett reservationsanslag är det angeläget
understryka att denna reservation betraktas som legal för det ändamål den
är avsedd och icke tages i anspråk för alt täcka brister på annat håll. Man
kan inte förfoga över en reserv för okända utgifter och samtidigt utnyttja
den för kända brister. Fn reserv som på detta sätt skapats för att en myndighet
skall kunna sköta sitt ekonomiska ansvar måste med säkerhet stå
till förfogande när den behövs. Den dag reserven måste tagas i anspråk blir
det myndighetens uppgift att genom begränsande åtgärder på nytt bygga
upp reserven till erforderlig storlek. På detta sätt kommer reserven att tjäna,
som eu utjämnande buffert för de ekonomiska toppbelastningar som ej
kunna förutses.

Förslagsanslag utan maximering av beloppen var den lösning, som dis -

195

kuterades i prop. 1948: 208, när systemet med bemyndigande infördes. Såsom
tidigare nämnts skulle detta varit en naturlig följd i ett system som
förutsatte att anskaffningsverksamheten begränsades via beställningsbemyndiganden.
Begränsningen skulle härigenom dock endast träffa totalkostnaden,
men icke belastningen under de enskilda budgetåren. I dagens
läge skulle detta teoretiskt kunna innebära att ett enskilt budgetår drabbades
av kostnader motsvarande värdet av uteliggande beställningar minskade
med erlagda förskott (c:a 900 milj. kronor) jämte betalningar sammanhängande
med för det löpande budgetåret medgiven beställningsverksamhet.
I praktiken är det emellertid otänkbart då det skulle förutsätta att
industrien med omedelbar verkan skulle kunna genomföra en orimlig ökning
av sin tillverkningskapacitet. I och för sig vore en övergång till förslagsanslag
utan begränsning i kombination med beställningsbemyndiganden
en naturlig lösning. Det är vanskligt att uttala sig om vilka konsekvenser
detta skulle medföra för statsbudgeten. Det är kanske sannolikt att antaga
att variationerna i betalningsutfallet skulle bli något större än under nuvarande
förhållande med reservationsanslag. Härför talar den omständigheten
att den i tiden begränsande effekten på beställningsverksamheten,
som reservationsanslagen har, skulle bortfalla. För flygförvaltningens de!
torde emellertid en övergång till förslagsanslag i stort sett icke innebära
någon ändring av de problem, som i dagens läge äro förenade med anskaffning
av flygmateriel över reservationsanslag. Flygförvaltningen förutsätter
dock att för långsiktsplaneringen nödvändiga materielplaner jämte tillhörande
kostnadsramar omfattande 7 årskvoter komma att bibehållas såsom
hittills. Ämbetsverket förutsätter vidare att en betalningsreserv för utjämning
av anslagsbelastningar mellan olika budgetår kommer att stå till förfogande
även om begränsningen i anskaffningsverksamheten helt regleras
via beställningsbemyndigandena.

I ärendets handläggning har förutom undertecknad souschef deltagit
Hildebrandt, Kollind och Berglund, den sistnämnde föredragande. Stockholm
den 27 januari 1961.

L. THUNBERG

K. G. Berglund

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

§ 24 Redovisningen av vissa anslag å riksstaten. Riksdagens revisorer ha
i sin berättelse påtalat olägenheterna med användningen av reservationsanslag.
Anslagsreservationerna uppgå numera till betydande belopp, varför
riksstaten icke ger någon klar bild av det kassamässiga budgetutfallet.
Revisorerna anvisar den utvägen, att reservationsanslagen skulle utbytas
mot förslagsanslag. Den erforderliga begränsningen av utgifterna skulle då
ske genom att riksdagen — efter förslag av Kungl. Maj d — årligen fastställde
beställningsbemyndiganden, kostnadsramar eller dylikt för de med
ifrågavarande anslag avsedda verksamhetgrenarna.

Vad gäller styrelsens förvaltningsområde synes den åsyftade fördelen
med ändring av anslagsbeteckningarna — ett mera rättvisande uttryck i
budgeten för de kassamässiga utgifterna — kunna uppnås utan någon sådan
ändring. Enär någon fondering av reservationsmedlen icke äger rum
och den s. k. täckningsprincipen i själva verket frångåtts, skulle reservationsanslagen
kunna uppföras i riksstaten med endast så stort belopp, att

196

tillsammans med eventuellt kvarstående reservationer täckning för de beräknade
utgifterna under året erhölles.

Alldenstund i vart fall omfattningen av verksamheten komme att regleras
av beställningsbemyndiganden, kostnadsramar och dylikt, torde å andra
sidan hinder icke föreligga för utbyte av reservationsanslagen mot icke
maximerade förslagsanslag.

Enär de anvisade medlen icke i och för sig reglerar omfattningen av verksamheten
synes det styrelsen angeläget, att beställningsbemyndiganden,
kostnadsramar etc. fastställas av riksdagen.

Vissa reservationsanslag äro emellertid av den karaktären, att de kassamässiga
utgifterna icke låta sig med någorlunda säkerhet på förhand beräknas.
Att utbyta sådana anslag mot förslagsanslag skulle icke medföra
åsvftad fördel.

Revisorerna ha även aktualiserat frågan om redovisningen av de anslag
som för närvarande uppföras under huvudtiteln »Avskrivning av nya kapitalinvesteringar»
och som avse helt eller delvis oräntabla nya kapitalinvesteringar.
Revisorerna äro av den uppfattningen, alt en redovisning av avskrivningsanslagen
till de under vederbörande departement hörande huvudtitlarna
skulle bidraga till ökad klarhet och åskådlighet i den statliga budgeten.
Styrelsen delar denna uppfattning.

§ 31 Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m. Riksdagens
revisorer ha vid undersökning funnit, att statliga myndigheter i
stor utsträckning anlita enskilda banker för exempelvis utbetalning av löner,
deposition av kontanta medel och värdepapper, förvaltning av fonder,
varulikvider till utlandet samt anskaffande av resevaluta vid utrikes tjänsteresor.
Revisorerna förorda att vederbörande myndigheter på lämpligt
sätt erinras om skyldigheten att iakttaga de av Kungl. Maj:t genom kungörelse
den 8 juni 1951 (nr 453) utfärdade föreskrifterna för medelsförvaltande
statliga myndigheter med flera att i vissa fall anlita riksbanken,
postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank aktiebolag. Revisorerna föreslå
även utfärdande av förtydligande föreskrifter av innehåll, att — därest så
utan olägenhet kan ske — statliga myndigheter vid behov av resevalutor
skola inköpa dessa hos Sveriges Kreditbank, förslagsvis på det sätt som för
närvarande tillämpas vid armétygförvaltningen. Lönerna till styrelsens
tjänstemän ha till och med oktober 1959 utbetalats kontant i styrelsens
kassa. Sedan november månad 1959 utbetalas lönerna genom insättning på
checkräkningar — respektive sparkasseräkningar för den som icke fyllt 18
år_i Aktiebolaget Svenska Handelsbanken. Detta utbetalningssätt, så kal lad

checklön, har visat sig innebära stora administrativa fördelar för styrelsen.
Beträffande val av bankförbindelse ansåg sig styrelsen vid omläggningen
av utbetalningsförfarandet böra tillmötesgå löntagarnas bestämda
önskemål att få lönen insatt i bankinrättning med ett stort antal avdelningskontor
i riket och med öppethållande å kvällstid samt med avdelningskontor
beläget i närheten av tjänstestället. I skrivelse till riksräkenskapsverket
den 18 juni 1959 meddelade styrelsen sin avsikt att för ifrågavarande utbetalningsförfarande
anlita Svenska Handelsbanken. Riksräkenskapsverket anförde
i sitt svar ingen erinran häremot. Förfarandet vid utbetalning av löner
vid statliga myndigheter är föremål för ett flertal utredningar och undersökningar.
Några centrala direktiv eller rekommendationer föreligga
emellertid ännu icke. Generalpoststyrelsen skall från och med nästa månad
i begränsad omfattning pröva ett nytt system med insättning av löner å motbokslösa
konton i postbanken och Sveriges Kreditbank har uppgjort ett förslag
till räntebärande checklön. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen följer med
uppmärksamhet utvecklingen på området.

197

Styrelsen förvaltar en donationsfond, Claes Schrams fond. Kapitalet uppgick
den 31 december 1960 till 2 761 kronor och 97 öre. Medlen, som tidigare
voro insatta å sparkasseräkning i Stockholms Sparbank, ha överförts till
kapitalsamlingsräkning i Sveriges Kreditbank.

För remisser till utlandet anlitar styrelsen huvudsakligast postgirorörelsen
och i undantagsfall Sveriges Kreditbank. Resevalutor för utrikes tjänsteresor
ha hittills som regel anskaffats av vederbörande förrättningsmän själva.
Styrelsen har tagit kontakt med Sveriges Kreditbank och avser att i fortsättningen
om möjligt centralt ombesörja inköpen av resevalutor.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Hall, överingenjören
Ekström, tf. överingenjören Borgå, byråcheferna Fjellström, Ekberg
och Hawerman, tf. byrådirektören Lindberg samt tf. förste revisorn
Ekström. Stockholm den 30 januari 1961.

GÖSTA HALL

P. G. Ekström

Statskontoret

Statskontoret kan i princip ansluta sig till den av revisorerna uttalade
uppfattningen, att det ur olika synpunkter är ett framträdande intresse, att
den statliga budgeten blir så upplysande och överskådlig som möjligt. Att
statsmakterna ägna en fortlöpande uppmärksamhet åt möjligheterna till förbättringar
i angivna hänseende är alltså av vikt. Vid 1959 års riksdag framhöll
också statsutskottet (uti. nr 118), att den nuvarande riksstatsutformningen
i vissa detaljer givetvis kunde förenklas, systematiseras och fullständigas.
Till de av revisorerna särskilt nämnda punkterna, vilka ansetts böra
föranleda fortsatta överväganden, torde enligt statskontoret böra fogas även
vissa ämbetsverkets uttalanden och förslag i dess till statsutskottet den 25
april 1959 avgivna utlåtande angående motioner om utredning beträffande
viss komplettering av riksstaten m. m. Ämbetsverket åsyftar härvid i första
hand angelägenheten av att en samlad redovisning lämnas för statens ansvars-
och borgensåtaganden, bl. a. de alltmera omfattande kreditgarantierna.
Stockholm den 26 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Börje Kull /. Sand

Föredragande

Riksräkenskapsverket

I förevarande paragraf ha revisorerna behandlat tre budgetfrågor. Den
första frågan gäller användningen av reservationsanslag. Revisorerna ha
funnit, att dessa anslag fått en betydande omfattning till såväl antal som
storlek med stor reservationsanhopning som följd. Enligt revisorerna påverkar
förbrukningen av balanserade anslagsreservationer det reella budgetutfallet
på ett sådant sätt, att riksstaten knappast är något rättvisande uttryck
för den förändring i statsverkets ekonomiska ställning, som kan väntas under
budgetåret. Revisorerna peka på två utvägar att minska de nuvarande
olägenheterna med reservationsanslagen. Den ena utvägen är att utvidga det

198

system med särskilda utgif tsbemyndiganden vid sidan av riksstaten, som anlitas
i fråga om vissa av försvarets materielanslag, men därvid anvisa anslagen
såsom förslagsanslag i stället för som reservationsanslag. Den andra av
revisorerna antydda åtgärden är att nedbringa antalet reservationsanslag
med sådana anslag, som med fördel kunna ges annan karaktär. Användningen
av reservationsanslag anses av revisorerna för framtiden kunna begränsas
till främst vissa anslag av engångskaraktär.

En av de viktigaste av de till grund för vår budgetordning liggande principerna
är den s. k. täckningsregeln, vilken innebär, att varje riksdag i princip
bör anvisa medel för liela den av dess beslut betingade utgiften. Betydelsefullt
är också, att budgetkontrollen underlättas genom att riksdagens
utgiftsmaximering på ett klart och entydigt sätt framgår direkt av riksstaten.
Ur finanspolitiska synpunkter är det givetvis önskvärt, att av riksdagen
beslutade utgifter så långt det låter sig göra omedelbart i sin helhet regleras
genom anslag å riksstaten. Härigenom blir det också lättare att överblicka
och kontrollera den reella budgetutvecklingen.

Det är mot denna bakgrund man har att bedöma användningen av reservationsanslag.
Att denna anslagsform skulle begränsas till endast vissa anslag
av engångskaraktär torde av såväl principiella som praktiska skäl ej
vara lämpligt. Även vid årligen återkommande medelsanvisningar för fortlöpande
utgifter böra, såsom för närvarande gäller, reservationsanslag användas,
när utgifterna anses böra av riksdagen begränsas genom kostnadsmaximering
samt man på grund av utgiftsändamålet räknar med att en längre
tid skall förflyta mellan den anslagsförvaltande myndighetens dispositionsbeslut
och utgifternas betalning och att betalningen på grund härav kan
komma alt äga rum efter riksstatsårets utgång. Genom användningen av
nämnda anslagsform vinnes att anslaget, samtidigt som det anger omfattningen
av den av riksdagen medgivna medelsdispositionen, innefattar anvisning
av medel för alla utbetalningar, som föranledas av denna medelsdisposition.

Om medelsdispositionen äger rum under riksstatsåret eller om endast
mindre förskjutningar mellan olika budgetår i avseende å medelsdispositionen
förekomma, kan användningen av reservationsanslag knappast anses
innebära något verkligt avsteg från principen, att riksstaten skall utgöra en
hushållningsplan för det budgetår, för vilket den fastställes. Uppkomsten av
anslagsreservationer blir då en företeelse, som föranledes av att viss tid alltid
förflyter mellan dispositionsbeslut och utbetalning. Det synes saknas anledning
befara, att förekomsten av sådana reservationer, sedan de väl en
gång uppkommit, skall i mera betydande grad medföra differenser mellan
beräkningarna å riksstaten och det kassamässiga utfallet av dessa beräkningar,
därest medelsanvisningen anpassas så, att reservationerna icke
i större utsträckning komma att utgöras av icke disponerade anslagsmedel.

Framhållas må att vid användande av den i allmänhet förekommande typen
av reservationsanslag möjlighet förefinnes att vid behov anslagsmässigt
fördela kostnaderna på flera budgetår genom uppdelning av riksdagens
utgiftsbeslut i undantagsfall kombinerat med medgivande av utöver anvisat
belopp besluta om vissa utgifter att gäldas under ett senare budgetår.

Därest mera betydande belopp av reservationsanslagen icke komma att
disponeras under riksstatsåret, kunna onekligen vissa olägenheter uppstå
vid användningen av denna anslagsform. Dessa olägenheter torde i första
hand böra avhjälpas genom att medelsanvisningen, med beaktande av tillgången
på lidigare anvisade ej disponerade medel, så nära som möjligt anpassas
efter vad som beräknas komma att disponeras under riksstatsåret.
Härvid bör nyss angivna möjlighet till uppdelning av anslagsbeloppet i förekommande
fall kunna utnyttjas.

199

Från täckningsregelns tillämpning när det gäller reservationsanslagen har
av speciella skäl undantag gjorts beträffande vissa för försvaret avsedda
materielanskaffningsanslag, vilka avvika från den i allmänhet förekommande
typen av reservationsanslag därigenom att de äro kombinerade med
särskilda vid sidan av riksstaten lämnade utgiftsbemyndiganden och därför
anvisas endast till så stort belopp, som beräknas motsvara de faktiska
utbetalningarna under budgetåret. Denna anordning motiveras av att bemyndiganden
måste lämnas att på en gång utlägga beställningar enligt anskaffningsplaner,
som omfatta flera år och för vilka kostnaderna därför äro
av sådan betydande storlek att det icke anses böra i sin helhet täckas på riksstaten
för det budgetår, för vilket bemyndigandena lämnas. Då anslaget vid
denna form av medelsanvisning endast fungerar som betalningsregulator,
medan bemyndigandet anger omfattningen av de utgifter som få göras, kan
det ligga nära till hands att antaga, att något behov av att maximera det årliga
anslagsbeloppet icke skulle förefinnas och att det sålunda ej heller borde
möta något principiellt hinder att anvisa ett sådant anslag såsom förslagsanslag.
Enligt riksräkenkapsverkets mening kan den nuvarande anslagsformen
anses inrymma en viss garanti för att anskaffningsverksamheten
inom ramen för jämnat beställningsbemyndigande planlägges och bedrives
på ett sådant sätt, att de för varje budgetår aktuella utbetalningarna
rymmas inom det för budgetåret beräknade betalningsutfallet. Ett av anskaffningsverksamheten
ensidigt beroende betalningsutfall, vilket skulle bli
möjligt vid övergång till förslagsanslag, skulle kunna leda till att anslagsbelastningen
bleve mera ojämn och underkastad starkare förskjutningar än
vid nuvarande ordning.

Den av revisorerna berörda frågan om att utsträcka det inom försvaret
tillämpade bemyndigandesystemet torde vara av betydelse endast när det
gäller vissa reservationsanslag av betydenhet inom andra förvaltningsområden.
Bortsett från fjärde huvudtitelns anslag domineras de löpande reservationsanslagen
nämligen av ett fåtal stora anslag, varav de mest betydande
utgöras av väganslagen. Vid 1954 års riksdag avslogos motionsledes framställda
yrkanden om tillämpning av systemet med särskilda utgiftsbemyndiganden
beträffande väg- och brobyggnadsanslagen. Riksräkenskapsverket vill
även erinra om 1955 års riksdags beslut att lämna utan bifall förslag om införande
av sagda system för vissa större reservationsanslag under nionde huvudtiteln.
Vidare kan nämnas, att en framställning om ändrad form för anvisning
av medel till beredskapsarbeten avseende det dominerande reservationsanslaget
under femte huvudtiteln prövats av statsmakterna vid 1955
års riksdag och icke föranlett någon åtgärd. Då frågan om en övergång till
bemyndigandesystem prövats relativt nyligen beträffande flera av de större
anslag, som skulle kunna komma i fråga, anser riksräkenskapsverket att
dessa beslut icke nu böra omprövas. Rent principiellt hyser riksräkenskapsverket
betänkligheter mot att ytterligare frångå regeln, att varje riksdag hör
anvisa medel för hela den av dess beslut betingade utgiften, även om såsom
revisorerna framhållit vissa fördelar skulle kunna ernås vid eu övergång
till bemyndigandesystem för vissa större anslag. Om man bortser från de i
det föregående berörda reservationsanslagen under fjärde, femte, sjätte och
nionde huvudtitlarna äro övriga reservationsanslag — som i och för sig uppgå
lill betydande belopp exempelvis under civilförsvaret — dock icke av den
storleksordningen, att en beträffande dessa anslag eventuellt möjlig ändring
av anslagstypen, som för övrigt kan antagas endast komma att beröra något
enstaka anslag, skulle kunna tänkas få någon nämnvärd betydelse för den
fråga det här gäller.

Av den av revisorerna uppgjorda tablån över förändringarna i de totala

200

reservationsbehållningarna under senaste åttaårsperioden framgår, att dessa
förändringar kassamässigt totalt sett icke inneburit någon merbelastning
av riksstatens utgiftssida av sådan storleksordning, att den kan anses ha i
nämnvärd grad förryckt det beräknade utfallet av riksstatens utgiftssida.
Även om förefintligheten av en betydande reservalionsanhopning alltid
måste anses utgöra en osäkerhetsfaktor, från vilken icke får bortses och som
också ägnats särskild uppmärksamhet och övervakning, så har i praktiken
utnyttjandet av äldre reservationsmedel och tillkomsten av nya icke varit
av någon större betydelse för det slutliga totala utfallet av riksstaten.

En fortlöpande redovisning av dispositionerna avseende försvarets beställningsbemyndiganden
lämnas i riksräkenskapsverkets årsbok. Att angiva bemyndigandena
i riksstaten torde icke innebära några egentliga fördelar utan
snarare komplicera riksstatens uppställning. Däremot är eu redovisning av
desamma i budgetredovisningen tänkbar och kommer att närmare övervägas
av riksräkenskapsverket.

Riksräkenskapsverket vill slutligen understryka, att reservationernas relativa
andel av de totala statsutgifterna successivt minskat på grund av att
förslagsanslagen ökat snabbare än reservationsanslagen, vilket även framgår
av revisorernas redogörelse. Därmed ha reservationerna även kommit att få
eu allt mindre betydelse för budgetutfallet.

Revisorerna ha även aktualiserat den av statsutskottet vid 1954 års riksdag
väckta frågan om ändrad ordning för anvisning av anslagen till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar. Vid sitt ställningstagande till denna
fråga vid anmälan av anslag till avskrivningar för budgetåret 1955/56 anförde
föredragande departementschefen följande.

»I likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket anser jag väsentliga
skäl tala emot alt behandlingen av anslagen till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
ändras på sätt ifrågasatts i statsutskottets förenämnda utlåtande.
Ett slopande av avskrivningshuvudtiteln skulle sålunda, såsom riksräkenskapsverket
understrukit, eliminera den systematik för riksstatens
uppställning som eftersträvats och även uppnåtts genom tidigare budgetreformer.
Härigenom skulle det bland annat icke bli möjligt att i riksstaten särskilja
statens löpande utgifter från utgifter för kapitalökning, vilket såväl
ur statsbokförings- som finansstatistiska synpunkter framstår som synnerligen
angeläget. Å andra sidan torde den nuvarande ordningen icke utesluta,
att i de fall där så befinnes lämpligt frågan om anvisningen av avskrivningsanslag
upptages till behandling av riksdagen i samband med frågan om anvisningen
av motsvarande investeringsanslag.

På grund av i det föregående anförda skäl anser jag mig alltså icke kunna
förorda någon ändring av gällande system beträffande behandlingen av anslagen
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar.»

Då de skäl, som sålunda åberopats för bibehållande av nuvarande system,
alltjämt göra sig gällande med samma styrka, anser riksräkenskapsverket
att revisorernas uttalande i denna del icke hör föranleda någon åtgärd.

Den tredje och sista av revisorerna behandlade frågan berör redovisningen
under inkomsttiteln för skatt å inkomst och förmögenhet in. m. Över
denna titel redovisas ett flertal skatter och avgifter, som icke slutligt skola
stanna å titeln. Då dessa transaktioner försvåra en överblick av de inkomster,
som slutligt skola redovisas på titeln, framstår enligt revisorerna eu
ändrad form för redovisningen av ifrågavarande inkomster som önskvärd.

Riksräkenskapsverket anser i likhet med revisorerna att nämnda redovisningssystem
medför vissa olägenheter, framförallt kompliceras beräkningen
av inkomsttiteln. En betydande osäkerhetsfaktor utgöres av utbetalningarna
till sjukkassorna, enär förlagskapital för sjukkassornas utbetal -

201

ningar tillhandahålles från inkomstskattetiteln. Det är emellertid ofrånkomligt
att vissa skatter och avgifter redovisas över titeln. På grund av det
nuvarande uppbördssystemets konstruktion är uppbörden gemensam för de
inkomster, som för närvarande redovisas över inkomstskattetiteln. Fördelarna
i stort av att vissa slags avgifter uppbäras genom skatteuppbörden ha
av statsmakterna ansetts överväga de redovisningsmässiga nackdelarna.
När ifrågavarande inkomster inflyta är det icke möjligt att särskilja de olika
inkomstslagen från varandra, utan de måste i kassabokföringen redovisas i
klump å inkomstskattetiteln. En konsekvens härav har ansetts vara, att de
skatter och avgifter som icke slutligt äro att hänföra till titeln skola belastas
titeln såsom utgifter. Riksräkenskapsverket har i syfte att förenkla beräkningarna
i fråga om inkomstskattetiteln framlagt förslag av innebörd, att utbetalningar
till sjukkassorna av dem tillkommande medel icke skulle belasta
inkomstskattetiteln utan bestridas från anslag på driftbudgetens utgiftssida.
Detta sistnämnda förslag lämnades dock utan bifall av statsmakterna.
o I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Ehnbom, Stenström och Tliorson samt tillförordnade bvråchefen
Walck. Stockholm den 23 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Stig Säfström
Föredragande

§ 25 Standardiseringsverksamlieten inom statsförvaltningen

Försvarets standardiseringsdelegation

Först och främst önskar delegationen uttrycka sin tillfredsställelse över
att revisorerna tagit upp frågan om standardiseringsverksamhetens organisation
till behandling och vitsordar revisorernas uttalande om standardiseringens
stora betydelse för att tillgodose kraven på en så rationell hushållning
som möjligt inom olika delar av samhällslivet. Delegationen önskar därtill
ansluta sig till revisorernas uppfattning om den stora betydelsen av
centralorganet Sveriges Standardiseringskommission, och understryker riktigheten
i detta deras uttalande: »Med den omfattning den statliga verksamheten
numera har måste användningen av standard inom denna verksamhet
ha väsentlig betydelse även ur den synpunkten, att kontinuitet inom produktionen
gynnas.»

Revisorernas berättelse utmynnar i följande förslag till åtgärder för en
effektivering av den statliga standardiseringsverksamheten:

1. FSD verksamhet utvidgas att avse hela statsförvaltningen. Alternativt
kan tänkas inrättad en motsvarighet därtill för »förvaltningen i övrigt» med
ungefär FSD arbetsformer.

2. I samband därmed bör även upptagas till prövning, huruvida icke skäl
kunna föreligga för ett mera intensifierat och vidgat samarbete mellan statliga
myndigheter och standardiseringskommissionen. Övervägas bör även
huruvida icke myndigheterna i en mera verksam form än genom bestämmelserna
i upphandlingskungörelsen bör åläggas att i möjligaste mån använda
standardiserade produkter vid all materielanskaffning.

Betr. revisorernas förslag 1. Någon möjlighet att utöka verksamheten vid

202

försvarets standardiseringsdelegation föreligger f. n. icke. För sitt arbete är
nämligen delegationen helt beroende av ett sekretariat. Som sådant fungerar
försvarets klassifikationscentral, vars personalresurser icke medger en sådan
utökning. Enligt årets statsverksproposition kommer visserligen klassifikationscentralen
att förstärkas med fyra befattningshavare, men även detta
är otillräckligt för den ordinarie verksamheten. Delegationen bär nämligen
utrett centralens personalbehov och funnit att för avsedda arbetsuppgifter
fordras ytterligare elva befattningshavare.

Om man begränsar sig till det egna landet kan man dela upp standardiseringsverksamheten
i nationell standardisering och företagsintern standardisering
beroende på dess räckvidd. I första hand bör standardiseringen a\-passas så att den får så vidsträckt tillämpning som möjligt. Sådana produkter
som används allmänt inom landet bär alltsa inte standardisei as inom
verken eller företagen, utan föl’ dessa böx* man sikta pa svensk standard.
Arbetet med den nationella standardiseringen utförs till övervägande delen
av det för statsförvaltningen och näringslivet gemensamma organet Sveriges
Standardiseringskommission, vars olika standardiseringsorgan utgörs av
sakkunniga från statsförvaltningen och näringslivet. Sålunda medverkar försvaret
i denna allmänna standardiseringsverksamhet med ett så stort antal
fackmän som personalresurserna medger.

Den företagsinterna standardiseringsverksamheten bedrivs oftast efter tva
skilda linjer; den ena avser utarbetandet av intern standard, den andra avser
typminskning.1 Den interna standarden omfattar i regel normer för material,
konstruktionselement och detaljer som är speciella för myndighetens
eller företagets behov. Inom försvaret representeras denna gren t. ex. av speciella
telekomponenter. — Typminskningen innebär i huvudsak att ett urval
görs bland i handeln förekommande artiklar, sa att det anskaffade och
förrådshållna lagret begränsas i största möjliga utsträckning, både beträffande
standardiserade och ostandardiserade artiklar. Det beskrivna förfaringssättet
bör kunna tillämpas vid flertalet myndigheter liksom det tillämpas
av försvarets standardiseringsdelegation.

Av vad här anförts torde framgå att den interna standardiseringen i regel
är av speciell natur och faller inom varje myndighets eget verksamhetsområde.
En förutsättning för ett gemensamt standardiseringsorgan är att de
samarbetande myndigheterna inom sin verksamhet har likartade mateiielområden
eller branscher. Att försvarets standardiseringsdelegation kunnat
utföra ett fruktbärande arbete beror på att försvarsgrenarna i detta sammanhang
kan betraktas som ett helt, där de deltagande förvaltningarna arbetar
under i stort sett likartade förhållanden. Någon motsvarighet härtill synes
icke existera i statsförvaltningen i övrigt, varför delegationen anser att några
fördelar med införandet av ett nytt gemensamt organ icke kan vinnas.

Det bör samtidigt framhållas att en av förutsättningarna för central tygmaterielstandardisering
är att det vid försvarsgrensförvaltningarna finns
särskilda normaliebyråer, var och en med en standardiseringssektion. (Inom
de övriga centrala förvaltningsmyndigheterna, t. ex. försvarets sjukvårdsstyrelse,
saknas emellertid motsvarande organ, vilket försvårar samarbetet.
)

Inom ett fåtal specialområden kan det visserligen vara av intresse att ett
direkt samarbete etableras mellan för materielområdet berörda och intres 1

Revisorerna använder i sin berättelse liksom i sin rundskrivelse från februari 1959 termen
»simplifiering», en äldre term som ofta getts olika innebörd. Detta torde ha varit anledning
till att en del av de tillfrågade myndigheterna ställt sig avvisande till revisorernas fråga nr 5
i skrivelsen. Särskilt torde uttrycket »av sakkunniga gjort urval» associerats till för myndigheten
utomstående personer. Den term som numera används i standardiseringssammanhang är
typminsknirg (eller variantbegränsning).

203

serade statliga myndigheter (och civila företag) t. ex. för sjukvårds-, brandoch
materiellianteringsmateriel, men ett sådant samarbete hör kunna organiseras
utan att ett särskilt standardiseringsorgan inrättas. Så kan exempelvis
nämnas att försvarets teletekniska laboratorium intimt samarbetar ej
blott med ifrågakommande statliga verk utan också med vissa betydelsefulla
industriföretag för information om tänkta och utförda provningar av telekomponenter
samt för utbyte av erfarenheter beträffande komponenternas
kvalitet och i fråga om tillämpade provningsmetoder.

Betr. revisorernas förslag 2. Enligt delegationens uppfattning är det icke
riktigt att staten i standardiseringsavseende betraktas som en intressegrupp
och näringslivet och industrin som en annan. Den naturliga grupperingen
(som också ger en antydning om samarbetslinjerna) tar i stället fasta på
branschen, och detta kommer också till uttryck i Standardiseringskommissionens
organisation med dess anslutna fackorgan (Byggstandardiseringen,
Mekanförbundets Standardcentral, Svenska Elektriska Kommissionen och
Metallnormcentralen) och ett flertal standardkommittéer för olika materielområden.
I standardiseringshänseende närmast jämställd med fackorganen
är Centrala sjukvårdsberedningen, eftersom de allmängiltiga standardförslag
som beredningen utarbetar fastställs av Standardiseringskommissionen
som svensk standard.

Det är därför delegationens uppfattning att samarbetet i standardiseringsfrågor
mellan olika statliga myndigheter bör förmedlas av Standardiseringskommissionen,
som enligt sina av Kungl. Maj:t fastställda stadgar bl. a.
skall verka för att svensk standard kommer till användning inom statens
verk och inrättningar.

Delegationen föreslår att i stället för att inrätta ett särskilt standardiseringsorgan
Kungl. Maj :t uppdrar åt Standardiseringskommissionen att med
bibehållande av nuvarande arbetsuppgifter även svara för att en samordning
i standardiseringsfrågor för statens verk och inrättningar kommer till
stånd, varvid kommissionen bör tilldelas härför erforderliga medel. I kommissionens
regi skulle då en effektiv samordning av pågående standardiserings-
och typminskningsutredningar kunna åstadkommas, vilket skulle förhindra
dubbelarbete samtidigt som en givande informationstjänst och ett
rikt erfarenhetsutbyte skulle kunna drivas.

Förutsättningarna för att ett samarbete skall få avsett resultat är emellertid
att de myndigheter som saknar standardiseringsorgan bereds möjlighet
att inrätta sådana eller åtminstone att avdela en befattningshavare som
kontaktman. Det torde dessutom vara av värde att i allmänna verkstadgan
eller i de olika myndigheternas instruktion intages en anvisning om att myndigheten
skall vinnlägga sig om att genomföra en så långt gående typminskning
som möjligt och att använda produkter enligt svensk standard i den
utsträckning det är möjligt.

Slutligen önskar delegationen framhålla möjligheterna av att även inom
den civila statsförvaltningen pröva den s. k. huvudförvaltningsprincipen
(enligt försvarets anskaffningskungörelse).

Detta ärende bär behandlats av försvarets standardiseringsdelegation vid
ett sammanträde till vilket samtliga ledamöter och representanter enligt delegationens
instruktion kallats, och om innehållet i delta utlåtande var samtliga
närvarande eniga. Stockholm den 19 januari 1961.

F. TÄG1L

Ordförande

Karl A. Richter
Sekreterare

204

Statskontoret

Såsom revisorerna framhållit har standardiseringsverksamlieten fått allt
större betydelse för att tillgodose kraven på en så rationell hushållning som
möjligt inom olika delar av samhällslivet. Statskontoret finner angeläget, att
möjligheterna till ökad fastställelse och användning av standard inom statsförvaltningen
tillvaratagas. På försvarsväsendets och sjukvårdens områden
äro särskilda statliga standardiseringsorgan verksamma — förvarets standardiseringsdelegation
och centrala sjukvårdsberedningen — vilket torde
sammanhänga med den mera specialbetonade karaktären av de produkter,
som användas inom respektive förvaltningsområde. Erfarenheterna av den
verksamhet, som bedrives inom försvarets standardiseringsdelegation, synas
goda. I årets statsverksproposition har för övrigt föreslagits en relativt kraftig
förstärkning av försvarets klassifikationscentral, som ar standardiseringsdelegationens
sekretariat (IV ht s. 133). Vad åter angår sjukvårdsberedningen
skola de sakkunniga som tillkallats för att överse beredningens
organisation, arbetsuppgifter m. m. även uppmärksamma standardiseringsfrågan;
enligt utredningsdirektiven bör materielavdelningen inom sjukvårdsberedningen
organiseras så att en fortlöpande översyn av standardiseringen
av sjukhusmateriel kan ske för alt hålla den i nivå med utvecklingen.

Försvarets standardiseringsdelegation och centrala sjukvårdsberedningen
äro anslutna till Sveriges standardiseringskommission, som utgör centralorganisationen
för standardiseringsarbetena inom landet. Kommissionen har
bl. a. till uppgift att fastställa svensk standard samt att verka för att fastställd
standard kommer till användning inom statens och kommunernas
verk och inrättningar samt inom näringslivet. I kommissionen, vars arbete
till icke ringa del finansieras med statsmedel, äro såväl statliga myndigheter
och institutioner som det enskilda näringslivet representerade. De av riksdagsrevisorerna
hörda myndigheterna synas icke ha riktat någon mera väsentlig
kritik mot kommissionens verksamhet. Statskontorets egna erfarenheter
av kommissionens arbete, vilka dock främst hänföra sig till det tryckeritekniska
området, äro positiva. Erinras må jämväl, att föredragande departementschefen
vid anmälan av medelsbehovet under anslaget till bidrag
till Sveriges standardiseringskommission för budgetåret 1961/62 uttalat,
att han kunnat notera de goda resultat, som kommissionen uppnått (X ht
s. 50).

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts anser statskontoret, att en intensifiering
av standardiseringsverksamlieten inom den statliga sektorn bör
ske genom standardiseringskommissionens försorg, i den mån arbetet icke
faller inom området för försvarets standardiseringsdelegation och centrala
sjukvårdsberedningen. Statskontoret kan således icke biträda revisorernas
uppfattning att det bör närmare undersökas, om delegationens verksamhet
bör utvidgas att avse hela statsförvaltningen. Ej heller synes det motiverat
att tillskapa en motsvarighet till försvarets standardiseringsdelegation för
statsförvaltningen i övrigt.

Vid handläggningen av detta ärende ha närvarit statskommissarien Lundh
samt tryckeriintendenten Johansson. Stockholm den 13 januari 1961.

Wilh. Joachimsson
Föredragande

IVAR LÖFQVIST

A. Svensson

205

Statens sakrevision

Såsom framgår av revisorernas redogörelse bedrivs standardiseringsverksamhet
inom landet av i huvudsak tre organ. Normalt utarbetas svensk standard
inom något av Sveriges standardiseringskommissions fackorgan eller
någon av dess standardkommittéer. Inom försvaret leds standardiseringsverksamheten
av försvarets standardiseringsdelegation och inom sjukvården
av centrala sjukvårdsberedningen.

I detta sammanhang kan förtjänas framhålla, att sakrevisionen i sin verksamhet
kan sägas arbeta för ett genomförande av standardisering och begränsning
av typurval. Bl. a. ha på sakrevisionens initiativ verkställda centraliseringar
av statliga myndigheters upphandling inom olika områden verkat
i denna riktning. Detsamma gäller i viss mån även revisionens upphandlingsgranskning
och den därtill knutna upplysningsverksamheten, som bl. a.
avser att mellan olika myndigheter sprida kännedom om upphandlade kvaliteter
och typer.

Ett led i standardiseringsarbetet utgör även utformningen av enhetliga
leverans- och kontrollföreskrifter. I detta avseende har sakrevisionen i samråd
med Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund utarbetat allmänna
bestämmelser för leveranser till statsverkets civila myndigheter av
varor av beställningskaraktär. Revisionen, som erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande
att låta trycka bestämmelserna, har i dagarna översänt dessa
till närmast berörda myndigheter för kännedom, varvid revisionen rekommenderat
dem till användning. Avsikten är att bestämmelserna skola följas
av regler, som gälla leveranser av standardvaror, d. v. s. andra varor än beställningsvaror.

Sakrevisionen vill i detta sammanhang även erinra om att revisionen år
1951 granskat verksamheten vid Sveriges standardiseringskommission och
därtill anslutna organisationer. Utredningen gav icke anledning till några
mera väsentliga erinringar mot nämnda verksamhet.

Genom rundskrivelse till vissa statliga myndigheter ha riksdagsrevisorerna
inhämtat uppgifter om hur standardiseringsverksamheten i praktiken utformats
inom statsförvaltningen. Med utgångspunkt i myndigheternas svar på
skrivelsen finna revisorerna, att vissa spörsmål rörande standardiseringsverksamheten
inom landet äro förtjänta att närmare undersökas.

Enligt sakrevisionens mening torde verksamheten vid slandardiseringskommissionen
och försvarets standardiseringsdelegation kunna betraktas
som tillfredsställande. Såsom riksdagsrevisorerna framhållit böra de sakkunniga,
som skola utreda centrala sjukvårdsberedningens arbetsuppgifter
och organisation m. m., uppmärksamma frågan om standardiseringsverksamheten
vid beredningens materielavdelning.

Sakrevisionen är icke beredd att förorda av riksdagsrevisorerna ifrågasatt
inrättande av ett för hela statsförvaltningen gemensamt nytt standardiseringsorgan.
Enligt revisionens mening är det bättre att intensifiera standardiseringsarbetet
inom de befintliga organen. Revisionen vill härvid erinra
om att chefen för försvarsdepartementet i årets statsverksproposition, IV
ht s. 133, föreslagit en förstärkning med fyra tjänstemän av försvarets
klassifikationscentral, vilken är inrättad som sekretariat åt försvarets standardiseringsdelegation.

I vart och el t av de tre standardiseringsorganen ingå, med ett par undantag,
representanter från de båda andra organen. Oaktat visst samarbete för
närvarande sålunda förekommer mellan organen, synes standardiseriimsverksamheten
ej bedrivas i tillräckligt intim samverkan dem emellan. Likaså
kan det ifrågasättas, om icke samarbetet mellan standardiseringsorganen

206

och de statliga myndigheterna skulle kunna vidgas. Vidare vill det synas,,
som om kännedomen om fastställd standard icke alltid tränger igenom til
och hos myndigheterna. Den nuvarande ordningen för spridning av sadan
standard kunde kanske effektiviseras. Däremot anser sakrevisionen icke att
behov föreligger av ytterligare bestämmelser utöver dem som finnas i upphandlingskungörelsen
om skyldighet för myndighet att om möjligt använda
standardiserade produkter vid materialanskaffning.

Såsom tidigare nämnts ifrågasätta riksdagsrevisorerna, om icke en utrednin£
inom hithörande område bör komma till stånd. Sakrevisionen ställer
sig tveksam till behovet och nyttan av en sådan utredning. I första hand
torde berörda organ och myndigheter själva få försöka att komma till rätta
med ovan sist berörda spörsmål. Därest detta skulle visa sig vara en icke
framkomlig väg, vill sakrevisionen dock ej motsätta sig att en särskild utredning
kommer till stånd.

I detta ärendes avgörande ha deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Cardelius, Lindencrona, Lundgren, Löfqvist, Gustafsson och
^stc

Särskild föredragande förste revisor Ehrén. I övrigt närvarande undertecknad
tf. kanslichef och byråchefen von Willebrand. Stockholm den 23 januari
1961.

K.-G. LJUNGDAHL

Stig Granström

Statens organisationsnämnd

Organisationsnämnden delar helt revisorernas uppfattning, att standardiseringsverksamhet
är ekonomiskt betydelsefull. Vilka insatser, som från
statens sida bör göras på detta område, är emellertid en fråga om att avväga,
hur tillgängliga resurser i fråga om personal och medel skall utnyttjas
för detta och andra lönsamma ändamål. Det livliga intresse för standardisering
och därmed besläktad verksamhet, som dokumenterats vid revisorernas
rundfråga till olika myndigheter, tyder pa att ökade insatser knappast
är motiverade annat än möjligen på enstaka punkter. .

Försvaret utgör en enhet i standardiseringshänseende i långt högre grad
än den civila statsförvaltningen. För denna torde därför en standardiseringsdelegation
icke vara lika motiverad som inom försvaret. Det synes lämpligt
att Sveriges Standardiseringskommission i erforderlig omfattning fungerar
såsom sammanhållande och informationsförmedlande organ, även när det
gäller civil statlig standardiseringsverksamhet.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad^ ordförande,
ledamöterna Björck, Elof sson, Löfqvist, Göran Petterson, Ståhl och
Tammelin, tillika föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. Adler

Centrala sjukvårdsberedningen

Revisorerna har sammanfattningsvis föreslagit, att åtgärder i enlighet med
i berättelsen angivna riktlinjer måtte vidtagas i syfte att effektivisera den
statliga standardiseringsverksamheten. Av svaren på den rundskrivelse som

207

revisorerna utsänt framgår, såvitt avser Centrala sjukvårdsberedningens
verksamhetsområde, att man särskilt framhållit betydelsen av ökade resurser
i syfte att få fram standardiserad sjukvårdsmateriel. Även revisorerna
har kommit till den uppfattningen alt på sjukvårdens område alltjämt åtskilligt
finnes att uträtta.

Centrala sjukvårdsberedningen vitsordar, att standardiseringsarbetet under
de senaste åren icke kunnat bedrivas i den takt och den omfattning, som
önskvärt hade° varit. Anledningen härtill är väsentligen att söka i personalsvårigheter.
Sålunda har vissa befattningshavare på beredningens materielavdelning
tagits i anspråk för allmänna uppdrag — statliga eller kommunala
— utan att vikarier kunnat anställas för dem. Vidare har särskilt beträffande
de lägre ingenjörstjänsterna på avdelningen löneläget varit sådant
att det visat sig svårt att besätta dessa tjänster med innehavare, som förvärvat
erfarenhet av standardiseringsarbete. Därtill är att nämna att en assistenttjänst
sedan år 1956 tagits i anspråk av dåvarande utrustningskommittén
för statens sinnessjukhus utan att beredningen härför erhållit någon
som helst kompensation. Avdelningen har, såsom av det sagda framgår, under
lång tid varit i avsevärd grad underbemannad.

Efter framställning av beredningen den 7 april 1959 har chefen för inrikesdepartementet
efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 11 mars 1960 tillkallat
särskilda sakkunniga för att utreda Centrala sjukvårdsberedningens
arbetsuppgifter och organisation m. in. Det är att förvänta, att de sakkunniga
kommer att föreslå åtgärder varigenom beredningen får bättre möjligheter
än hittills att lösa sina arbetsuppgifter.

Vad den just nu aktuella situationen beträffar är att med tillfredsställelse
konstatera, att såväl byrådirektörsljänsten på materielavdelningen som
den i lönegrad 21 placerade ingenjörstjänsten på samma avdelning blivit besatta
med innehavare, vilka beräknas komma att framdeles helt ägna sig åt
beredningens verksamhet. Man kan därför utgå från att många, ehuru visst
icke alla av de arbetsuppgifter, som på senare år kommit att släpa efter, nu
skall kunna upptagas och efter vederbörlig utredning slutföras.

Det torde icke vara påkallat att här företaga någon detaljerad uppräkning
av de arbetsuppgifter, som hör den närmaste framtiden till. Liksom tidigare
har beredningen att inrikta sig såväl på utarbetande av ny standard som på eu
översyn och revidering av tidigare fastställda standard. Ett flertal förslag till
nya standard är aktuella och det är givetvis av stort intresse från sjukvårdens
sida att dessa förslag behandlas så snabbt som möjligt, översynen av äldre
standard torde komma att avse praktiskt taget alla de områden och grupper,
betr. vilka standard hittills funnits fastställda. Alt dessa arbetsuppgifter
kommer att bedrivas i närmaste samarbete med berörda statliga och kommunala
organ samt andra intressenter är beredfiingen angelägen att betona.

Revisorerna har i sin berättelse understrukit betydelsen av att de särskilde
sakkunniga, som nyligen tillkallats för att överse Centrala sjukvårdsberedningens
organisation in. in., uppmärksammar även standardiseringsfrågan.
Då dessa sakkunniga, enligt vad beredningen har sig bekant, torde
komma att särskilt uppehålla sig vid de frågor av organisatorisk innebörd,
som revisorerna berör — i första hand således frågan''om ett för hela statsförvaltningen,
eventuellt endast för den civila förvaltningen gemensamt organ
— anser sig beredningen endast böra erinra om att i" styrelsen för Centrala
sjukvårdsberedningen ingår en representant för Sveriges slandardiseringskommission
och att beredningen är representerad i slandardiseringskommissionen.
Det förekommer således nära kontakt mellan beredningen
och det officiella organ Sveriges standardiscringskommission — som bär

208

att verka för att svensk standard kommer till användning inom statens och
kommunernas verk och inrättningar samt inom näringslivet.

I fråga om särskilda åtgärder från statsmaktens sida för att inom statsförvaltningen
befrämja en ökad användning av standard, vill beredningen
tillstyrka, att myndigheterna i en mera verksam form än genom bestämmelserna
i upphandlingskungörelsen åläggas att i möjligaste mån använda
standardiserade produkter vid all materielanskaffning.

I handläggning av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit ledamöterna"
Berg och Bunner samt suppleanten Ljungberg. Föredragande
har varit f. byråchefen Blom. Stockholm den 1 februari 1961.

FRIDOLF THAPPER

Tore Lindh

Sven Blom

CSB-utredningen

Innebörden av ordet standardisering är svävande. CSB-utredningen vill
försöka definiera begreppet standardisering i kollektiv bemärkelse genom
att säga att allt sådant tekniskt-ekonomiskt arbete som har till ändamål att
skapa större enhetlighet, fastare regler och en bestämd bedömningspraxis
på tillverknings-, upphandlings- och förbrukningsområdet är standardisering
och att standardisering därför är ett medel att till lägsta kostnad — direkt
eller indirekt — utvinna största möjliga effekt. Definitionen är inte —
därom är utredningen fullt medveten — så entydig att den förebygger missförstånd;
tvärtom kan den sägas vara på en gång för vid och för snäv. Men
den har synts CSB-utredningen ha sitt värde som en av förklaringarna, och
kanske den väsentligaste, till de skenbara motsägelser som förekommer mellan
yttrandena av de av revisorerna hörda många myndigheterna. Det synes
nämligen uppenbart att vissa av myndigheterna i första band haft den mycket
vida innebörden — den som revisorerna i överensstämmelse med språkbruket
kallar simplifiering eller typminskning — för ögonen, medan andra
myndigheter snarare talat om standardisering i snävaste bemärkelse, d. v. s.
av Sveriges standardiseringskommission fastställd svensk standard.

CSB-utredningen kan helt ansluta sig till vad revisorerna anfört om betydelsen
av att använda standard inom den statliga verksamheten. Det är
kanske i sammanhanget inte i vägen att framhålla att en energisk standardiseringsverksamhet
knappast är av mindre vikt då det gäller kommunal
verksamhet eller enskild verksamhet som åtnjuter statsbidrag.

Revisorerna har särskilt framhållit att några av de tillfrågade myndigheterna
understrukit betydelsen av ökade resurser i syfte att få fram standardiserad
sjukvårdsmateriel. I sammanhanget har revisorerna lagt CSB-utredningen
på hjärtat att uppmärksamma även standardiseringsfrågan. Med anledning
härav får utredningen meddela att utredningen ser som en av sina
viktigaste uppgifter att framlägga förslag, som skall göra det möjligt att
åstadkomma en kvalitativt och kvantitativt fullgod standardiseringsverksamhet
på sjukvårdsområdet. Revisorernas ifrågavarande uttalande uppfattas
av CSB-utredningen som ett bevis för att utredningens målsättning har
resonans i riksdagen.

Revisorerna har anfört att myndigheterna i stor utsträckning är inriktade
på att använda standard. Vad som brister är enligt revisorernas uppfattning,
fångad i ett nötskal, tilläcklig bredd och djup på samarbetet samt tillräcklig

209

intensitet på själva standardiseringsarbetet, främst i fråga om simplifiering
och typminskning.

Även om revisorernas uppfattning som utredningen ovan anfört i viss
man kan vara grundad på att myndigheterna talat om standardisering av
olika art och valör, tvekar CSB-utredningen likväl inte att tillstyrka revisorernas
förslag om åtgärder för att åstadkomma en — låt utredningen säga
»ännu» — bättre ordning i förhållandena.

Någon särskild sakkunnigutredning av saken är enligt vad utredningens
överväganden av problemkomplexen på standardiseringsområdet givit vid
handen knappast påkallad. I stället vill utredningen med anledning av vad
revisorerna anfört om åtgärder för och organisation av en förbättrad standardiseringsverksamhet
anföra följande.

CSB-utredningen tror inte att det vore lyckligt att vidga verksamheten för
försvarets förvaltningsdelegation och/eller centrala sjukvårdsberedningen,
allra minst till att avse hela statsförvaltningen. Båda organen arbetar nämligen
på så klart specialiserade och omfattande områden att risken finns att
de skulle förlora i skärpa och effektivitet, om deras verksamhetsfält vidgades.
Vad som här behövs är främst att centrala sjukvårdsberedningen sätts
på fötter.

En vidgad standardiseringsverksamhet för statsförvaltningen i dess helhet
synes effektivast och för minsta kostnad kunna vinnas genom att önskemålen
framförs till Sveriges standardiseringskominission, måhända i form
av uppdrag från Kungl. Maj:t. I vad mån kommissionen skulle behöva ökad
medelstilldelning för att fullgöra sådana uppdrag undandrar sig naturligtvis
CSB-utredningens bedömande; likväl anser sig utredningen ha fog för en
förmodan att en sådan medelstilldelning med hänsyn till standardiseringskommissionens
traditioner, erfarenhet, starka organisation och utmärkta
kontakter skulle ge större effekt än anslag till en" nybörjarorganisation på
området.

Vad slutligen angår informationen till myndigheterna och samarbetet inellan
dem beträffande standardiseringsverksamheten synes det CSB-utredningen
naturligt, att denna uppgift anförtros ettdera av de båda omorganiserade
ämbetsverk, som fr. o. m. den 1 juli 1961 skall handha den centrala
rationaliserings- och revisionsverksamheten, nämligen statskontoret och
riksrevisionsverket. Uppgiften är, som revisorerna framhållit, av stor vikt
och den synes utredningen böra uttryckligen inskrivas i instruktionen för det
ämbetsverk, som Kungl. Maj:t finner böra anförtros denna verksamhet.

Sammanfattningsvis får CSB-utredningen anföra att utredningen helt delar
revisorernas uppfattning om önskvärdheten av effektivierad standardiseringsverksamhet
inom statsförvaltningen samt att utredningen föreslår
anordningar, som för en obetydlig merkostnad skulle kunna tillgodose revisorernas
befogade och väsentliga önskemål.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad ordförande
samt ledamöterna landstingsdirektören Erik Henrikson och sjukhusdirektören
K.-E. Wictorson. Stockholm den 31 januari 1961.

ERIK ANNELL

Karl-Axel Lindholm

Sveriges standardiseringskominission

Standardiseringskommissionen är, som revisorerna påpekar, enligt sina
av Kungl. Maj :t fastställda stadgar centralorgan för standardiseringsarbe11
It<•;>. berättelse ang. statsverket är 1960. It

210

tet i vårt land. Inom ramen för sina resurser söker kommissionen bidraga
till ökad förståelse för och förbättrade möjligheter till ändamålsenlig standardisering
inom såväl statsförvaltningen som det privata näringslivet. Det
är därför självklart att kommissionen med tillfredsställelse noterat det initiativ
till kartläggning och effektivisering av den statliga standardiseringsverksamheten
som revisorerna tagit. Kommissionen delar också revisorernas
uppfattning att åtgärder borde vidtagas i syfte att främja ytterligare
standardisering inom statsförvaltningen. Till vissa av revisorernas förslag
ställer sig kommissionen emellertid tveksam.

Standardiseringskommissionen anser det icke önskvärt med generellt
åläggande för statliga myndigheter och institutioner att tillämpa svensk
standard. Ett sådant åläggande skulle kunna försvåra statliga uppköp i de
fall behövlig revidering av fastställd standard av en eller annan anledning
blivit fördröjd. Andra åtgärder bör således övervägas, om det anses nödvändigt
att i mer verksam form än för närvarande säkerställa största möjliga
standardisering vid materielanskaffning.

Sedan år 1922, då standardiseringskommissionen bildades, bär kommissionen
fungerat som ett samarbetsorgan mellan statlig och privat verksamhet.
I kommissionens fullmäktige, styrelse och tekniska nämnd är såväl
statliga myndigheter och institutioner som det enskilda näringslivet representerade.
Statlig representation finns även inom kommissionens samtliga
fackorgan och standardkommittéer. Att under sådana förhållanden skapa
ett nytt standardiseringsorgan avsett att exklusivt handlägga statliga myndigheters
och institutioners standardiseringsfrågor förefaller kommissionen
omotiverat. Den förbättring av den statliga standardiseringsverksamheten,
som en statlig standardiseringsdelegation efter mönster av försvarets
standardiseringsdelegation skulle syfta till, torde enklare och billigare kunna
åstadkommas inom Standardiseringskommissionens ram. Försvaret måste
i standardiseringssammanhang betraktas som eu verksamhetsgren. Goda
erfarenheter av arbetet inom försvarets standardiseringsdelegation kan därför
knappast åberopas som stöd för en standardiseringsdelegation avsedd
att betjäna flera verksamheter (statliga myndigheter) med sinsemellan
högst olika arbetsuppgifter. Många statliga verk har i standardiseringsfrågor
större behov av samarbete med industrin än med andra statsförvaltningar.
Genom att deltaga i arbetet inom Standardiseringskommissionens fackorgan
och standardkommittéer får dessa verk omgående del av industrins
standardiseringserfarenheter, såväl allmänna som speciella. Kommissionen
ställer sig således tveksam till tanken på en statlig standardiseringsdelegation,
vare sig den utformas som eu utvidgning av försvarets standardiseringsdelegation
eller som eu med denna parallellställd delegation för den
civila statsförvaltningen.

Som en komplettering av den utredning angående standardiseringsverksamheten
inom statsförvaltningen som redovisas i revisorernas berättelse,
har Standardiseringskommissionen undersökt omfattningen av den statliga
representationen inom kommissionens centrala organ, kommittéer och underkommittéer.
Av denna undersökning framgår att bland statliga organ,
vilka kan tänkas ha standardiseringsproblem, civilförsvarsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen
och luftfartsstyrelsen icke deltar i arbetet inom något av
kommissionens fackorgan eller någon standardkommitté. Civilförsvarsstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen har dock visst samarbete med centrala sjukvårdsberedningen
och försvarets standardiseringsdelegation. Vattenfallsstyrelsen
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är som det förefaller fullgott
representerade inom framförallt det mekaniska och det elektrotekniska
standardiseringsarbetet, men deltar icke i det byggnadstokniska standard i -

211

seringsarbetet, vilket till stor del torde bero på att vissa byggnadstekniska
standard, som t. ex. betongbestämmelser och järnbestämmelser, icke utarbetats
genom Standardiseringskommissionen utan av fristående statliga
kommittéer. På det stora hela torde man emellertid våga påstå, att statliga
myndigheter och institutioner är relativt väl företrädda inom det nationella
standardiseringsarbetet.

Om således den redan existerande statliga medverkan i Standardiseringskommissionens
arbete borde vara tillfyllest för många statliga verks externa
standardiseringsbehov, så återstår att skapa förutsättningar för en förbättring
av den interna standardiseringen. Härvidlag kan statliga myndigheter
och institutioner otvivelaktigt utnyttja erfarenheter, som vunnits
inom industrin. För att samordna standardiseringsfrågorna inom företaget
och säkerställa fullgod representation i det nationella och internationella
standardiseringsarbetet anställer allt fler industriföretag särskilda standardisei
ingsingenjörer. Inom de större verkstadsföretagen har den ensamme
standardiseringsingenjören redan ersatts av en standardiseringsavdelning,
medan småföretagen tillsvidare nöjt sig med att utse en kontaktman för
standardiseringsfrågor. Såvitt kommissionen känner till, finns inom statsförvaltningen
motsvarande organisation endast hos försvarsgrensförvaltningaina,
vilka samtliga med undantag av7 arméintendenturförvaltningen
har en normaliebyrå. Med den omfattning den statliga verksamheten numera
har, är det förvånande att inget annat statligt verk skaffat sig en standardiseringsavdelning,
eller åtminstone en standardiseringsingenjör eller
kontaktman för standardiseringsfrågor. Erfarenheter från industrin och
från försvaret tyder på, att genom tillskapandet av någon form av intern
standardiseringssamordning många statliga förvaltningar skulle kunna avsevart
effektivisera sin standardisering. Frågan är i första hand aktuell för
de affärsdrivande verken, men bör även kunna vara av intresse för bvggnadsstyrelsen,
fångvårdsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

I revisorernas berättelse berörs även variantbegränsning (typminskning).
För denna form av standardisering bär emellertid olyckligtvis använts den
sedan länge slopade beteckningen »simplifiering». Denna beteckning orsakade
redan för tio år sedan missförstånd i Sverige. Vissa negativa svar på
den av revisorerna ställda frågan torde få ses mot denna bakgrund. Otvivelaktigt
är en viss variantbegränsning lämplig för statsförvaltningen. I en
del^ fall kan och bör den genomföras av varje förvaltning för sig, men i
andra fall torde ett samarbete böra rekommenderas. Sådana samarbetsfrågor
ar t. ex. sjukvårdsmateriel. Där finns ju också sedan hösten 1956 en särskild
delegation bestående av representanter för medicinalstyrelsens sjukvardsberedskapsnämnd,
försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen,
landstingsförbundet och stadsförbundet, vilken lämpligen kan svara för variantbegränsningen
inom detta område. Liknande samarbetsdelcgationer kan
tankas t. ex. för maskiner, fordon o. d. och för brandskyddsmateriel. Sålunda
nämner domänstyrelsen i sitt svar på revisorernas andra fråga att styrelsen
i vissa fall kontaktat väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen
och armétygförvaltningen i frågor rörande maskiner och därtill hörande utrustning,
och civilförsvarsstyrelsen eftcrlvscr eu samarbetsgrupp för brandskyddsmaleriel.
'' ''

Inom försvaret och flera industriföretag har under senare år eu framgångsrik
variantbegränsning genomförts. Härigenom har stora belopp sparats
framförallt i fråga om förrådskostnader. Även i detta avseende torde
vissa erfarenheter stå till förfogande för de statliga verken. 1 detta sammanhang
vill Standardiseringskommissionen väcka idén alt i instruklionen
för det nya statskontoret särskilt nämna standardiseringsfrågornas be -

212

lydelse och eventuellt lios statskontoret inrätta någon form av konsultorganisation
som kan vara statliga myndigheter till hjälp vid variantbegränsning.

Sammanfattningsvis vill Standardiseringskommissionen avråda från tanken
på att skapa en för statsförvaltningen gemensam standardiseringsdelegation.
Revisorernas förhoppning, att en sådan delegation icke skulle behöva
medföra några nämnvärda kostnader, är knappast realistisk. En förutsättning
för de goda erfarenheterna från försvarets standardiseringsdelegation
är dels försvarets klassifikationscentral, som fungerar som delegationens
sekretariat, dels försvarsgrensförvaltningarnas normaliebyråer. Med
hänsyn till arbetsuppgifterna torde ett sekretariat för den tänkta »stora»
delegationen komma att dra väsentliga kostnader. I stället för den tänkta
statliga standardiseringsdelegationen förordar kommissionen ökad statlig
medverkan i det nationella standardiseringsarbete, som kommissionen administrerar,
och upprättande av standardiseringsavdelningar e. d. inom vissa
statliga verk. Kommissionen rekommenderar därjämte tillsättande av ett
begränsat antal samarbetsdelegationer för variantbegränsning och en undersökning
av lämpligheten att hos statskontoret skapa en konsultorganisation
för variantbegränsning inom statsförvaltningen.

Om ovanstående av Standardiseringskommissionen föreslagna åtgärder
genomföres, borde enligt kommissionens uppfattning goda förutsättningar
lia skapats för en effektivisering av den statliga standardiseringsverksamheten.
Vid de eventuella undersökningar och utredningar, som kan komma
att bli aktuella i anledning av kommissionens förslag, är kommissionen givetvis
beredd att medverka. Stockholm den 28 januari 1961.

SVEN DAHLBÄCK

Olle Sturén

§ 26 Samordning av expeditionsvaktsgöromål

Statskontoret

Av utredningen i ärendet framgår, att samarbete i form av gemensamt
utnyttjande av kopieringsanläggningar m. m. olika myndigheter emellan i
viss utsträckning redan förekommer. Statskontoret finner emellertid angeläget,
att förutsättningarna för ett vidgat samgående mellan myndigheterna
i såväl detta som andra hänseenden tillvaratagas. Som riksdagsrevisorerna
framhållit kan den närmare utformningen av en dylik organisation klarläggas
först efter ingående undersökning avseende bl. a. frågan vilka myndigheter
och vilka arbetsuppgifter, som böra omfattas av samordningen. Vidare
kan det visa sig lämpligt att någon myndighet, som ingår i en sådan
organisationsenhet, handhar ledningen av ifrågavarande verksamhet. En utredning
av förevarande art synes vara av beskaffenhet att falla inom arbetsområdet
för det nya centrala rationaliseringsorgan — statskontoret —
som skall inrättas från och med den 1 juli 1961.

I likhet med revisorerna finner statskontoret även förtjänt övervägas, om
icke i förbilligande syfte avtal om utförande av tyngre transporter in. in.
för olika verk och inrättningar borde slutas centralt med viss firma. En sådan
centralisering synes även kunna ifrågakomma beträffande exempelvis

213

bevakning av ämbetslokalerna nattetid. Överväganden i nu angivna hänseenden
synas jämväl kunna anförtros det nya statskontoret.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien
Lundh. Stockholm den 13 januari 1961.

IVAR LÖFQVIST

Wilh. Jouchimsson A. Svensson

Föredragande

Statens organisationsnämnd

Organisationsnämndens undersökningar har vid 1''Iera myndigheter omfattat
även expeditionsvaktsgöromål. Nämnden har i några fall medverkat
till en sådan samordning mellan flera verk, som riksdagens revisorer ansett
önskvärd. Emellertid är expeditionsvaktsfunktionernas lämpliga organisation
starkt beroende av myndigheternas möjligheter att få sina lokalbehov
tillgodosedda på sätt som medger rationell lokalplanering. På grund
härav har nämnden i rationaliseringssträvandena ofta stött på sådana svårigheter,
att eljest rationella lösningar av ifrågavarande organisationsproblem
har måst anstå.

Nämnden delar revisorernas uppfattning att det torde vara möjligt att på
olika sätt nedbringa de utgifter, som sammanhänger med expeditionsvaktstjänstcn
vid vissa myndigheter i Stockholm, eventuellt även utom Stockholm,
i första hand vid sådana, som har tjänstelokaler i omedelbar närhet av
varandra. Härvid synes dock vinster av gemensamt utnyttjande av myndigheternas
ordinära tekniska utrustning ha en underordnad betydelse jämfört
med eventuellt möjliga personalbesparingar. En stencileringsapparat t. ex.
kostar ca 2 500 kr. Med en antagen medellivslängd på 10 år skulle den årliga
anskaffingskostnaden för de av revisorerna kontaktade 32 myndigheterna
bliva ca 8 000 kr. med ett behov av en apparat per myndighet och endast
en mindre del därav skulle sannolikt kunna sparas vid samordning mellan
verken. Besparingssträvanden på detta område synes därför främst böra
koncentreras till personalbesparande åtgärder.

Nämnden tillstyrker, att en undersökning i enlighet med revisorernas förslag
kommer till stånd. Därvid bör det nära sambandet mellan expeditionsvaktsbehov
och lokalfrågor beaktas.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Björck, Elof sson, Löfqvist, Göran Petterson, Ståhl och
Tammelin samt såsom föredragande tf. byrådirektören T. Dalin. Stockholm
den 26 januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. Adlcv

214

§ 27 Utgivningen av statsliggaren

Statskontoret

Primärmaterialet till statsliggaren utgöres av främst regleringsbrev och
författningar av olika slag, såsom avlönings- och pensionsförfattningar.
Uppgiftsmaterialet bearbetas av en arbetsgrupp å ämbetsverkets kassabyrå,
vilken arbetsgrupp ledcs av en förste byråsekreterare. Gruppen ombesörjer
jämväl korrekturläsningen. Sedan en lång följd av år verkställes sättning
och tryckning av statsliggaren av Ivar Hseggströms boktryckeriaktiebolag.

Såsom revisorerna framhållit skall statsliggaren enligt kungl. brev den 21
juni 1922 föreligga tryckt den 1 september varje år eller alltså två månader
efter budgetårets ingång. Efter angiven tidpunkt har statsliggarens omfång
undergått en väsentlig ökning. Sålunda må framhållas, att statsliggaren för
budgetåret 1923/24 omfattade 600 sidor — IV huvudtiteln ej medräknad —
medan den för innevarande budgetår — bortsett från IV huvudtiteln —
omfattar ej fullt 1 600 sidor. Den kraftiga ökning, som statsliggarens omfång
sålunda undergått, måste givetvis få återverkningar på tidpunkten för
statsliggararbetets avslutande. Att märka är vidare, att statsliggarens innehåll
ökat i större utsträckning än den redovisade ökningen av sidantalet ger
vid handen, då sättningen i samband med ändringar och omläggningar gjorts
mera kompakt.

För att statsliggaren med den omfattning den numera har skall kunna föreligga
i tryck den 1 september erfordras, om hänsyn tages enbart till statskontorets"
arbete med redigeringen av densamma, att samtliga regleringsbrev
skulle ha inkommit till ämbetsverket före mitten av juni månad. För att belysa
det faktiska läget må nämnas, att statskontoret så sent som den 19 augusti
1960 erhöll ett regleringsbrev å VIII huvudtiteln, omfattande drygt 100
sidor. Ur tryckeriteknisk synpunkt åter skulle ett färdigställande av liggaren
till den 1 september påfordra, att statskontoret skulle ha huvudparten
av manuskripten färdigställda under maj månad och helt färdigställda i
mitten av juni månad. Härvid har hänsyn ej tagits till förekomsten av semestrar
sommartid för tryckeriets personal. Det anförda utvisar, att förutsättningar
numera icke finnas för liggarens färdigställande å i kungl. brev
den 21 juni 1922 angiven tidpunkt. Vad angår innevarande års statsliggare
må framhållas, att statskontoret icke anser sig haft möjligheter att få statsliggaren
färdigtryckt tidigare med de personella resurser som stått till ämbetsverkets
förfogande.

Revisorerna ha funnit det kunna övervägas — såsom redan 1947 års revisorer
ifrågasatt — att utgiva huvudtitelvis ordnade specialupplagor till förmån
för de myndigheter, som icke hade behov av hela statsliggaren. Sådana
specialupplagor, motsvarande den särskilda liggaren för IV huvudtiteln,
syntes i vissa fall kunna utkomma tidigare än den samlade liggaren. I sammanhanget
har omnämnts, att liggaren för IV huvudtiteln i år kom revisorerna
till handa den 27 oktober; hela liggaren mottogs först den 14 november.

Med föranledande härav må erinras, att statskontoret i utlåtande över
1947 års revisionsberättelse bl. a. framhållit, att redigeringsarbetet skulle
komma att icke oväsentligt öka med tillkomsten av varje ny specialupplaga.
Statskontoret bar emellertid i görligaste utsträckning sökt tillmötesgå behovet
av specialupplagor av huvudtitlarna. Sålunda utgivas numera särtryck
av III och VIII huvudtitlarna. Därjämte tillställas statsdepartementen —

215

frånsett ecklesiastikdepartementet — provisoriskt häftade särstryck av respektive
huvudtitlar för petitaarbetets underlättande.

I anledning av den jämförelse, som gjorts med liggaren för IV huvudtiteln
i distributionstidshänseende, må påpekas, att omfånget av denna 1iggare
är väsentligt mycket mindre än statsliggaren i övrigt; för budgetåret
1960/61 omfattar angivna liggare blott ca 160 sidor, vartill komma personal-
och titelförteckningar m. in. Det framstår som föga märkligt, att försvarets
civilförvaltning, som upprättar liggaren för IV huvudtiteln i samråd
med försvarsväsendets övriga centrala förvaltningar, har kunnat färdigställa
denna några veckor tidigare än vad som varit möjligt för statskontoret
beträffande statsliggaren i övrigt.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit tryckeriintendenten Johansson.
Stockholm den 20 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

L. Lundh M. Franzén

Föredragande

Riksräkenskapsverket

Revisorerna ha understrukit vikten av att då det nyinrättade riksrevisionsverket
den 1 juli 1961 övertager statskontorets åligganden beträffande
upprättandet av statsliggaren det nya verket avdelar erforderlig personal
för denna arbetsuppgift, varigenom enligt revisorerna förutsättningar för en
tidigare utgivning av statsliggaren skapas. Ytterligare en möjlighet i sådant
syfte som vore värd att överväga vore enligt revisorerna att utgiva huvudtitelvis
ordnade specialupplagor till förmån för de myndigheter som icke ha
behov av hela statsliggaren. Sådana specialupplagor, motsvarande den nuvarande
särskilda liggaren för fjärde huvudtiteln, skulle därvid i vissa fall
kunna utkomma tidigare än den samlade liggaren. Revisorerna framhålla
vidare att även en i enlighet med 1956 års revisorers förslag ändrad princip
för utgivningen av bihanget torde kunna bidraga till att det med statsliggaren
avsedda ändamålet tillgodoses på ett bättre sätt än vad f. n. är möjligt.

Vad beträffar personalfrågan förutsätter riksräkenskapsverket att det nya
riksrevisionsverket skall kunna avdela erforderlig personal för dess åliggande
att upprätta statsliggaren. Riksräkenskapsverket vill emellertid framhålla
alt tidpunkten för statsliggarens färdigställande även är beroende på
andra omständigheter över vilka riksrevisionsverket icke kan råda. Hit hör
främst att regleringsbrev och författningar av natur att påverka liggarens
innehåll komma verket tillhanda i så god tid att manuskriptet hinner färdigställas
och successivt expedieras till tryckeriet under juli och augusti
månader.

Vad angår frågan om utgivande av huvudtitelvis ordnade specialupplagor
så har, enligt vad riksräkenskapsverket erfarit, statskontoret sedan lång tid
tillbaka utgivit dylika specialupplagor för III och VIII huvudtitlarna. Det
torde få förutsättas att riksrevisionsverket ägnar frågan om eventuella ytterligare
åtgärder på detta område erforderlig uppmärksamhet.

Vad slutligen beträffar 1956 års revisorers förslag om ändrad princip för
utgivningen av bihanget till statsliggaren må erinras att statskontoret på
uppdrag av finansdepartementet verkställt särskild utredning i denna fråga
samt den It) mars 19511 avgivit förslag hur eu särskild författningshandbok
i lösbladssystem, avsedd att ersätta statsliggarens bihang, borde utformas
och utgivas. Ärendet är f. n. beroende på Kungi. Maj:ts åtgärd.

216

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit byråcheferna
Ehnbom, Stenström och Thorson samt tillförordnade byråcheferna
Walck och Säfström. Stockholm den 23 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Evert Cronmark
Föredragande

§ 28 Vissa ersättningar vid centraltullkammaren i Stockholm
Riksräkenskapsverket

Revisorerna ha uppmärksammat, att vid behandlingen av taxeringen för
viss firma vid Stockholms stads prövningsnämnd fråga uppkommit om avdrag
för ersättning som enligt uppgift utgått till anställda i tullen för deras
arbete under tjänstetid för sortering av gods åt firman. En på revisorernas
initiativ inom tullverket därefter företagen utredning har givit vid handen
att viss tullpersonal i strid mot givna föreskrifter mottagit dylika ersättningar.
Då ifrågavarande ersättningar utbetalats under en följd av år, är
det enligt revisorernas mening ägnat att förvåna, att saken icke tidigare
kommit i dagen. Revisorerna ha funnit det angeläget att även andra myndigheter
ha sin uppmärksamhet riktad på att icke liknande händelser förekomma
inom andra delar av förvaltningen. Riksräkenskapsverket vill beträffande
sist angivna spörsmål framhålla de svårigheter, som härutinnan
föreligga på grund av att gällande sekretessbestämmelser i fråga om såväl
företagens bokföring som deklarationsmaterialet i regel lägga hinder i
vägen för en insyn beträffande sådana förhållanden, varom här är fråga.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråchefen
Ehnbom samt tillförordnade byråcheferna Walck och Säfström deltagit.
Stockholm den 19 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Arvid Stenström
Föredragande

Generaltullstyrelsen

Styrelsen får, med överlämnande av ett av tulldirektionen i Stockholm i
ärendet avgivet yttrande samt styrelsens av revisorerna nämnda rundskrivelse
den 14 juni 1960 (bilagor A—B), anföra följande.

Att det påtalade förfarandet kunnat undandraga sig ledningens uppmärksamhet
är huvudsakligen att tillskriva det förhållandet, att det arbete, för
vilket ersättning utbetalats, till sin art icke påtagligt skilt sig från det
arbete tjänstemännen haft att utföra i verkets intresse.

Såsom framgår av tulldirektionens yttrande har direktionen, sedan ovanberörda
rundskrivelse delgivits personalen vid central tullkammaren och
underlydande tullanstalter, vidtagit åtgärder till förekommande av en upprepning
av de händelser, som påtalats av revisorerna.

217

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
jämväl byråchefen Åberg, föredragande, och tillförordnade
byråchefen Strand. Stockholm den 17 januari 1961.

VIDAR FAHLANDER

Tord Wsenerlund

Bilaga A

Yttrande från tulldirektionen i Stockholm

I utlåtande den 30 juni 1960 har direktionen framhållit, att ifrågavarande
ersättningar utgått för tillsyn över att erforderlig sortering och lämplig
placering av det lossade godset verkställts, samt att sådan tillsyn normalt
inginge i det arbete, den lossningskontrollerande bevakningstjänstemannen
i tullverkets intresse hade att utföra. Detta förhållande torde utgöi''a den
huvudsakliga anledningen till att saken icke tidigare kommit i dagen.

Till förekommande av liknande händelser för framliden har direktionen
— sedan Ivungl. Generaltullstyrelsens i ärendet oförmälda rundskrivelse
den 14 juni 1960 delgivits personalen — anbefallt samtliga tjänstemän i
förmansställning vid centraltullkammaren i Stockholm och underlydande
tullanstalter såväl inom bevakningsområdet som inom övriga tjänsteområden
att på sätt så är möjligt inhämta, huruvida tulltjänsteman för åtgärd,
som av honom under tjänstgöring vidtagits, mottagit gottgörelse, i
vilken form det vara må, samt att, därest sådant förhållande upptäckes eller
misstänkes, därom ofördröjligen göra anmälan till tulldirektionen. Stockholm
den 9 januari 1961.

Bilaga B

Rundskrivelse från generaltullstgrelsen

Sedan det kommit till Kungl. Generaltullstyrelsens kännedom, att vissa
för lossningskontroll posterade tulltjänstemän av stuveriföretag uppburit
penningbelopp såsom ersättning för av dem vid sagda tjänstgöring utförd
godssortering, vill Styrelsen erinra om det enligt 198 § tullstadgan gällande
förbudet för tulltjänsteman att för åtgärd, som av honom å övertid eller
eljest under tjänstgöring vidtagits, fordra eller mottaga gottgöx-else i vilken
form det vara må samt om det med överträdelse av detta förbud förenade
straffansvaret enligt 229 § tullstadgan och 25 kap. strafflagen.

Detta meddelas härigenom till vederbörandes kännedom och iakttagande.
Stockholm den 14 juni 1960.

§ 29 Ordförande m. m. i vissa taxeringsnämnder
Riksskattenämnden

Såsom revisorerna påpekat har ett väsentligt syfte med de senaste årens
reformarbete på beskattningsväsendets område varit att stärka rättsskyddet
för den enskilde. Enligt riksskattenämndens mening är för detta ändamål
av synnerlig vikt att jävsreglerna strikt iakttages. Om så sker synes några
allvarliga erinringar icke kunna framställas mot att tjänstemän hos myndigheter
med uppgifter å skatteområdet anlitas såsom ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnderna. Detta är också — såsom revisorerna funnit

218

— av praktiska skäl nödvändigt. Härvid förtjänar framhållas icke blott att
det är svårt att besätta ifrågavarande uppdrag med kompetenta personer
utan även att uppdragen äro av största betydelse för tjänstemännens utbildning.
Det förhåller sig vidare så att flertalet länsstyrelser ha svårt att med
fullgoda aspiranter rekrytera tjänster såväl inom akademikerkarriären som
inom landskanslistkarriären och att det skulle innebära ytterligare svårigheter,
därest icke extrainkomster genom uppdrag inom taxeringsorganisalionen
kunde ställas i utsikt. ... ...

Revisorerna ifrågasätta lämpligheten av att tjänstemän vid pröyningsnämndskanslierna
äro verksamma inom taxeringsarbetet i första instans.
Såvitt riksskattenämnden kan finna intaga emellertid dessa tjänstemän
icke annan ställning i förevarande avseende än övrig personal å landskontoren.
Av praktiska skäl är det också svårt att förverkliga revisorernas
önskemål om en ändring härutinnan. Det får anses ingå som ett led i karriären
å landskontoren att något eller några år inneha tjänst å prövningsnämndskansli.
Det kan icke gärna ifrågasättas att tjänstemannen för denna
tid skall frånträda ett uppdrag såsom ordförande i taxeringsnämnd, vilket
han blivit förtrogen med.

Riksskattenämnden delar revisorernas uppfattning att det i och for sig
vore önskvärt att icke såväl ordförande som kronoombud i en taxeringsnämnd
hämtades ur de av revisorerna angivna tjänstemannakategorierna.
Det synes dock svårt att utan att eftersätta andra viktiga intressen helt
genomföra detta önskemål. Den effektivaste metoden att snabbt bibringa en
tjänsteman å landskontor eller inom lokal skattemyndighet erforderliga
praktiska insikter i taxeringsarbetet är att förordna honom (eller henne)
till kronoombud i taxeringsnämnd med eu erfaren ordförande, varvid
oftast eu ordförande inom landsstaten kommer i fråga. Det bör vidare beaktas
att åtskilliga av taxeringsassistenterna äro så oerfarna att det ur såväl
rättssäkerhets- som utbildningssynpunkt är ytterst viktigt att i de
särskilda taxeringsnämnderna förordnas skickliga ordförande. Dessa ordförandeposter
måste ofta besättas med tjänstemän å landskontoren eller
inom den lokala skattemyndigheten. Ehuru riksskattenämnden icke tagit
del av det från länsstyrelserna till revisorerna inkomna materialet anser
sig riksskattenämnden kunna utgå ifrån, att en relativt betydande del av
de fall, där såväl ordförande som kronoombud hämtats ur de av revisorerna
angivna personalkategorierna, avser taxeringsdistrikt i städer och
andra större tätorter, där personkännedomen spelar ringa roll för taxeringsarbetet.

Med vad rikskattenämnden nu anfört vill nämnden ingalunda bestrida
att vissa nackdelar kunna vara förenade med de av revisorerna påtalade
förhållandena. Dessa nackdelar bliva emellertid enligt nämndens mening
av väsentligt mindre betydelse om gällande jävsregler iakttagas och om den
orts- och personkännedom hos de kommunvalda taxeringsledamöterna som
finnes särskilt å landsbygden och mindre tätorter effektivt tillvaratages i
taxeringsnämndernas arbete. Detta arbete får självfallet icke bedrivas så att
nämndens beslut i realiteten fattas enbart av taxeringstjänstemän, oavsett
om dessa såsom ordförande eller kronoombud äro ledamöter av nämnden
eller såsom taxeringsassistenter blott biträda nämnden i dess arbete.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknad vice ordförande
i rikskattenämnden, ledamöterna Jansson, Wasteson, Ager, Sandström
och Sivert samt suppleanten Wigert. Stockholm den 3 februari 1961.

KURT BJÖRKLUND

Bengt Bohman

219

Överståthållarämbetet

överståthållarämbetet ^''i11 till eu början framhålla, att taxeringsorganisationcn
i Stockholm delvis avviker från taxeringsorganisationen i länen. Sedan
lång tid tillbaka förekommer nämligen tjänstemannataxering inom
samtliga särskilda taxeringsnämnder i staden; överståthållarämbetets egna
befattningshavare ha att i tjänsten fullgöra uppdrag såsom kronoombud i
angivna nämnder. Med hänsyn härtill ha — med ett undantag — till ordförande
i de särskilda taxeringsnämnderna utsetts personer utanför överståthållarämbetet.
I några fall ha emellertid till ordförande i nu ifrågavarande
nämnder utsetts personer, vilka jämväl i sin ordinarie verksamhet syssla
med taxeringsarbete i någon form, exempelvis tjänstemän vid uppbörds- och
indrivningsverken i Stockholm, vid riksskattenämnden eller kammarrätten.
Det har nämligen synts överståthållarämbetet angeläget att för den kvalificerade
taxeringen kunna utnyttja tillgänglig sakkunskap på området. I den
mån kännedom om de lokala förhållandena kan ernås vid taxeringen i Stockholm
torde sådan kännedom finnas representerad hos taxeringsnämndsledamöterna.

Beträffande de lokala taxeringsnämnderna har överståthållarämbetet utsett
till ordförande däri ett begränsat antal befattningshavare vid såväl
skatteavdelningen (vid 1960 års taxering 19 befattningshavare, varav eu å
prövningsnämndens kansli) som uppbörds- och indrivningsverken (vid 1960
års taxering 6 befattningshavare). Vid 1961 års taxering har antalet ifrågavarande
befattningshavare något utökats. Vidare ha till "kronoombud i de lokala
taxeringsnämnderna i några fall utsetts befattningshavare, som nyss
nämnts. Överståthållarämbetet erinrar, alt ämbetet varje år anordnar särskilda
kurser för personer, vilka utsetts till kronoombud eller uttagits såsom
eventuella ersättare för kronoombud vid uppkommande vakanser. Den
årliga omsättningen å ordförande- och kronoombudsposterna är betydande.
Härtill kommer ett konstant behov av nya kronoombud till följd av
inrättandet av nya lokala taxeringsnämnder på grund av taxeringsmaterialets
ansvällning. Med hänsyn jämväl till taxeringsarbetets växande omfattning
och svårighetsgrad — 1961 tillkommer arbetet med den allmänna
tilläggspensioneringen — föreligga även i Stockholm rckryteringssvårigheter
med avseende å lämpliga och villiga kandidater för taxeringsuppdrag. Det
lärer i sådant läge vara naturligt att anlita den sakkunskap på taxeringsoinrådet,
som taxeringstjänstemännen hesitta. Överståthållarämbetet vill emellertid
tillägga, att - - där ej särskilda skäl till annat föranleda — i samma
taxeringsnämnd ej både ordförande och kronoombud böra vara befattningshavare
vid överståthållarämbetet eller samma länsstyrelse.

Vad särskilt angår frågan huruvida tjänstemän, anställda vid prövningsnämndens
kansli, böra erhålla uppdrag såsom ordförande eller kronoombud
i taxeringsnämnd vill överståthållarämbetet erinra om den i 12 §1 mom.
sista stycket taxeringsförordningen intagna bestämmelsen att av ledamöter
och suppleanter i prövningsnämnd icke fler än två samtidigt må vara ledamöter
eller suppleanter i taxeringsnämnd. De skäl, som föranlett införandet
av nämnda bestämmelse enligt vilken alltså helt förbud för förening av
angivna uppdrag ej stadgats - torde äga giltighet även beträffande tjänstemän
å prövningsnämndens kansli. Något förbud för dylika tjänstemän att
inneha taxeringsuppdrag synes med hänsyn härtill icke höra nu införas.
Återhållsamhet vid tilldelandet av taxeringsuppdrag i här avsedda fall torde
emellertid vara motiverad.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
förste taxeringsintendenlen Hultqvist. Stockholm den 211 januari 1961.

.1. HAGANDKB

Arne !■''. Hivkkcvnhl

220

Länsstyrelsen i Uppsala län

Vid sistförflutet års taxering har i länet funnits 90 lokala och 14 särskilda
taxeringsnämnder. Såsom ordförande i dessa ha varit förordnade inalles 83
personer. Av ordförandena ha 21 varit anställda å landskontoret (därav 2 å
prövningsnämndens kansli), 6 hos lokal skattemyndighet och 6 vid uppbördsverk.
Berörda tjänstemannainslag synes enligt de uppgifter revisorerna
inhämtat vara ganska representativt för länen.

Länsstyrelsens arbete med att tillsätta ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna
har med åren blivit allt besvärligare. Det har sålunda visat
sig svårare att få behålla ordförandena år efter år. Till innevarande års taxering
har länsstyrelsen måst förordna nya ordförande i 22 distrikt och nya
kronoombud i 23 distrikt. Härtill kommer att av de förordnade ha redan
efter halvannan månad 9 ordförande och 3 kronoombud hunnit avsäga sig
uppdragen. Skulle icke länsstyrelsen vid förordnandena i november ha planerat
en reserv bland landskontorets personal, kan ej nu ses hur de uppkomna
vakanserna och antagligen nya sådana skulle kunna fyllas. Att få
länsstyrelsetjänstemän till ordförande har ofta varit lika svårt som att värva
andra taxeringserfarna personer.

Med avseende å vad revisorerna anfört rörande tjänstemän vid prövningsnämndens
kansli får länsstyrelsen meddela, att ingen sådan befattningshavare
torde komma att erhålla något uppdrag i 1961 års taxeringsnämnder i
länet.

Antalet taxeringsdistrikt, vari såväl ordförande som kronoombud varit
landskontorstjänstemän, var vid föregående års taxering 2. Samma är förhållandet
innevarande år. Länsstyrelsen kommer att i fortsättningen försöka
undvika sådana dubbelförordnanden, såvida de ej helt äro betingade
av utbildningsskäl.

I länsstyrelsens yttrande ha deltagit landshövdingen Olov Rylander, landskamreraren
Henrik Jansson, tf. taxeringsintendenten Gillis Heimer och
länsassessorn Artur Hedberg, den sistnämnde föredragande. Uppsala slott i
landskontoret den 25 januari 1961.

OLOV RYLANDER

Artur Hedberg

Länsstyrelsen i Hallands län

De senaste årens utbyggnad inom skattelagstiftningens område har medfört,
att allt högre krav måste ställas på blivande taxeringsfunktionärers
kompetens. Den personkrets, inom vilken rekrytering numera kan ske utan
avkall på lämplighetskraven, har i följd härav blivit mycket begränsad. Vidare
har det visat sig att intresset för att åtaga sig extrauppdrag som ordförande
i taxeringsnämnd blivit allt mindre. Läget är numera sådant, att
det råder betydande svårigheter, att utanför landsstaten rekrytera såväl ordförande
som kronoombud. Inte minst på de sistnämnda måste ställas höga
krav, då det i regel är ur deras led som nya ordförande sedermera skola hämtas.
Som exempel på svårigheten att få fullgoda ordförande må nämnas, att
representanter från Falkenbergs stad hos länsstyrelsen särskilt anhållit, att
till ordförande i Falkenbergs rörelsedistrikt måtte förordnas någon av länsstyrelsens
befattningshavare.

Att under rådande förhållanden undantaga de kvalificerade tjänstemän -

221

nen å prövningsnämndens kansli från taxeringsnämndsuppdrag — vilket
riksdagens revisorer under förebärande av jävskäl ifrågasatt — skulle innebära
ökade rekryteringsproblem och otvivelaktigt leda till en viss försvagning
av taxeringsorganisationen i första instans.

Länsstyrelsen är fullt införstådd med de av revisorerna anförda synpunkterna
i jävsfrågan men ifrågasätter, om inte de uttalade farhågorna i detta
avseende äro något överdrivna. Gällande jävsbestämmelser sådana de i praktiken
tillämpas (jfr JO 1960 s. 388) torde på ett tillfredsställande sätt garantera,
att taxeringsmål på prövningsnämndsstadiet bli föremål för opartisk
handläggning. Länsstyrelsen anser därför att hinder icke bör resas mot att
nu berörda tjänstemän även i fortsättningen utses till ordförande och kronoombud
i taxeringsnämnd.

Riksdagens revisorer har vidare framhållit önskvärdheten av att till ordförande
och kronoombud i en och samma taxeringsnämnd icke utses befattningshavare,
vilka båda äro anställda vid länsstyrelsen. Länsstyrelsen delar
i princip revisorernas mening och har vid uppdragens tillsättande också i
görligaste mån sökt undvika dylika kombinationer.

Det har emellertid understundom, t. ex. då det gäller en vid länsstyrelsen
nyanställd befattningshavare, visat sig vara lämpligt ur utbildningssynpunkt,
att denne till att börja med under något år tilldelas uppdrag såsom
kronoombud i taxeringsnämnd vars ordförande är en rutinerad taxeringstjänsteman
från länsstyrelsen. Det har därför, ehuru i ringa omfattning,
förekommit att till ordförande och kronoombud i en och samma taxeringsnämnd
övergångsvis utsetts tjänstemän från länsstyrelsen. Vid innevarande
års taxering har — om man bortser från bolags- och föreningsnämnderna
—- så skett i fyra taxeringsnämnder. I tre av fallen äro kronoombuden tjänstemän,
som för första gången inneha taxeringsuppdrag. Endast i ett fall tillhör
båda funktionärerna landskontoret. Det totala antalet lokala taxeringsnämnder
och särskilda taxeringsnämnder för taxering av fysiska personer
utgör 69. Halmstad i landskontoret den 30 januari 1961.

SVEN SVENSSON

Seth Manhem

Länsstyrelsen i Värmlands län

Givetvis är det, såsom revisorerna framhållit, ytterst angeläget att allmänheten
hyser förtroende för taxeringsnämnden och att nämndens ordförande
intar en markerat oparlislc ställning. En första förutsättning för att nämndens
ordförande skall vinna förtroende är att han är väl insatt i gällande
skatteförfattningar och praxis. Är han icke detta måste hans verksamhet
som ordförande få ett drag av tycke och smak i de enskilda fallen, som icke
är ägnat ingiva förtroende. De äldre tjänstemän vid länsstyrelsen, som är
taxeringsordförande, äga gemenligen så goda kunskaper att de ur denna synpunkt
ha de bästa förutsättningar att vinna allmänhetens förtroende. Att de
taxeringsordförande, som är tjänstemän vid länsstyrelsen, skulle vara mindre
opartiska eller av allmänheten uppfattas som mindre opartiska än andra
ordförande, har länsstyrelsen heller ingen som helst erfarenhet utav. Det
är vidare av stor vikt för tjänstemännens dagliga arbete alt de äger god erfarenhet
av förhållandena i första taxeringsinstans.

Vad särskilt gäller tjänstemännen vid prövningsnämndens kansli så representera
de ingen partinställning inom taxeringsprocessen. Är sådan tjiins -

222

teman ordförande i taxeringsnämnd, finnes det ingen anledning misstänka
honom för att inte vara opartisk i sitt arbete som taxeringsordförande.
Självklart är däremot, som revisorerna också framhåller, att sådan tjänsteman
icke vid sitt arbete å prövningsnämndens kansli skall taga befattning
med ärenden som härrör från hans eget taxeringsdistrikt. Länsstyrelsen kan
således icke dela revisorernas principiella betänkligheter mot att just tjänstemän
vid prövningsnämndernas kanslier är taxeringsordförande.

Revisorerna framhåller som i hög grad önskvärt att inte till både ordförande
och kronoombud i en och samma taxeringsnämnd utses personer
anställda vid landskontoret. Under rådande, allmänt bekanta svårigheter att
utanför taxeringstjänstemännens krets skaffa kunnigt folk till dessa uppdrag
är det också i praktiken nödvändigt att söka undvika dylika dubbleringar.
Länsstyrelsens tjänstemän bruka för övrigt vara kronoombud allenast
under ett eller två år och detta i utbildningssyfte, då det i allmänhet är
lämpligt att vara kronoombud något år innan man själv blir ordförande.

I fyra av länets tio fögderidistrikt har det varit nödvändigt förordna tjänstemän
vid länsstyrelsen till ordförande trots att assistenter finnas i dessa
distrikt. Detta beror på omöjligheten att till dessa fyra distrikt erhålla kompetenta
— och opartiska — personer utanför länsstyrelsen.

Revisorerna föreslår, att deras synpunkter genom ett särskilt Kungl.
Maj :ts cirkulär bringas till länsstyrelsernas kännedom. Det har på senare år
blivit allt vanligare att landskontorets tjänstemän avböjer att mottaga taxeringsuppdrag.
Ett cirkulär av nyssnämnd art, i vilket — om det skall grundas
på de av revisorerna anförda synpunkterna — göres gällande att vederbörande
tjänstemäns opartiskhet kan sättas i fråga, är givetvis i hög grad
ägnat att öka obenägenheten att mottaga taxeringsuppdrag och således skapa
än större svårigheter att erhålla lämpliga taxeringsnämndsordförande.
Revisorernas synpunkter har ju för övrigt redan kommit till länsstyrelsernas
kännedom genom utremitterandet av revisorernas berättelse i nu förevarande
avsnitt. Länsstyrelsen kan sålunda icke finna att ett cirkulär av
föreslagen art skulle vara till någon nytta.

I slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen
Nilsson, landskamreraren Dryselius och taxeringsintendenten Nyqvist. Karlstad
i landskontoret den 19 januari 1961.

GUSTAF NILSSON

Stefan Dryselius

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Revisorerna ha i sitt uttalande understrukit, att det måste vara ett väsentligt
intresse att ordförande i taxeringsnämnd intager en sådan ställning, att
allmänhetens förtroende till nämnden icke rubbas. Länsstyrelsen delar helt
denna uppfattning. Av uttalandet i övrigt framgår att revisorerna ur principiella
synpunkter icke finner det tillfredsställande att till ordförande i
taxeringsnämnd förordnas befattningshavare på länsstyrelse. Härav och av
vad uttalandet i övrigt innehåller bibringas man den uppfattningen — vilket
också torde vara revisorernas mening — att den omständigheten att
en befattningshavare vid länsstyrelse är ordförande i taxeringsnämnd i
och för sig är ägnat alt rubba förtroendet för nämnden.

Det torde emellertid ingalunda vara säkert att så alltid skulle vara fallet.
Genom att skattelagarna och därav härflytande följdförfattningar äro så

223

pass komplicerade att knappast någon utanför länsstyrelsens krets kan
skaffa sig jämförbar teoretisk och praktisk utbildning skulle detta innebära,
att man medvetet underlät att använda den sakkunskap som står till
buds. Att taxeringen därigenom skulle bliva mera rättvis och likformig synes
näppeligen troligt. Beaktas bör att skattelagarna icke enbart ålägger
medborgarna förpliktelser utan ger dem även rättigheter. Eu underlåtenhet
hos taxeringsnämnden att företaga rättelse till den skattskyldiges fördel,
betingad exempelvis av okunnighet om relevanta prejudikat, torde
icke styrka förtroendet för nämnden hos allmänheten. I den mån del emellertid
utanför länsstyrelsens krets finns personer lämpliga som ordförande
och kronoombud böra dessa anlitas.

Därest tjänstemän anställda vid landskontoret förordnas till ordförande,
vilket länsstyrelsen — i likhet med revisorerna — under nuvarande förhållanden
finner vara oundvikligt, förutsätter länstyrelsen såsom självklart,
att länsstyrelsetjänsteman i denna egenskap icke skall deltaga i handläggningen
av ärenden som han tidigare behandlat i taxeringsnämnd.

Riksdagens revisorer ha slutligen starkt ifrågasatt lämpligheten av att
tjänstemän vid prövningsnämndens kansli äro verksamma inom taxeringsarbetet
i första instans och ha dessutom funnit det i hög grad önskvärt att
i taxeringsnämnd icke förordnas ordförande och kronoombud som båda äro
anställda vid samma länsstyrelse.

Länsstyrelsen finner vad revisorerna anfört beaktansvärt men vill icke
underlåta peka på den värdefulla utbildning till ordförande som ett kronoombud
erhåller. För att en blivande ordförande icke blott skall erhålla fullgod
teoretisk och praktisk utbildning utan jämväl den känsla för rättvisa
och likformighet inom taxeringen som bör prägla densamma, tarvas utbildning
av motsvarande beskaffenhet. Denna utbildning kan icke i någon
nämnvärd utsträckning inhämtas från annat håll än just från taxeringsnämndsordförande
som ha sin egentliga verksamhet förlagd till landskontoret
eller i varje fall till landsstaten och av nu nämnda ordföranden torde
särskilt de som ha sitt arbete förlagt till prövningsnämndens kansli vara
speciellt lämpade som förebilder, då de i sitt dagliga arbete ha att objektivt
granska såväl den skattskyldiges som den fiskala sidans synpunkter.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade landshövding
och länsassessor, föredragande, jämväl deltagit landskamreraren Sten
Neikter. Umeå i landskontoret den 28 januari 1961.

FILIP KRISTENSSON

Tore Persson

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

Såvitt förbundet har sig bekant har ingen anmärkning framkommit eller
olägenheter förmärkts genom att både ordförande och kronoombud varit
anställda vid samma länsstyrelse. I den mån sådant förhållande förekommit
torde anledningen ha varit brist på lämpliga utomstående kandidater.
Härvidlag lär de som otillfredsställande ansedda arvodena inverka.

Länsstyrelsetjänstemännen torde i många fall av nödtvång — efter påtryckning
av vederbörande länsstyrelse — eller av pliktkänsla åtaga sig
laxeringsuppdrag, oaktat de helst skulle avstå härifrån. Länsstyrelsen skulle
sannolikt sprida sina tjänstemän på taxeringsuppdrag ute i länen, om
möjlighet funnes att undvara dem i residensstadens eller i angränsande
distrikt.

324

Oaktat vad som här anförts har förbundet för sin del intet att erinra emot
att länsstyrelserna vid nybesättandet av taxeringsnämndsordförande och
kronoombud i den mån så befinnes möjligt beaktar de av revisorerna framförda
synpunkterna. Stockholm den 30 januari 1961.

A. BENDRIK

Gustaf Åhström

§ 30 Prcmieringen av frivilligt banksparande

Vad riksdagens revisorer anfört under § 30 beträffande premieringen
av frivilligt banksparande har av finansdepartementet ej utsänts på remiss.

§ 31 Statliga myndigheters anlitande av bankinrättningar m. m.
Försvarets civilförvaltning

Ämbetsverket har alltsedan kungörelsen 8 juni 1951 (nr 453) om skyldighet
för medelsförvaltande statliga myndigheter m. fl. att i vissa fall anlita
riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank aktiebolag utfärdades
eftersträvat att låta alla transaktioner, där förmedling av bankinrättning
påkallats, ske genom den statliga affärsbanken. Så har skett med av
ämbetsverket förvaltade fondmedel, vilka utan undantag insatts a mlaningsräkning
i Sveriges Kreditbank. Emellertid finnas en hel del fonder,
vilka bokföras i civilförvaltningens räkenskaper men som förvaltas av andra
myndigheter och vilka hava tillkommit långt innan ovannämnda kungörelse
utfärdades. Sistnämnda fonders depositioner och medel kvarsta
hos den bank, där de ursprungligen hava insatts.

Vid ändring i fondens bestämmelser, t. ex. på grund av att några till understöd
ur fonden enligt de ursprungliga bestämmelserna berättigade personer
numera ej längre finnas, har regelmässigt föreskrivits, att medlen
skola insättas i Sveriges Kreditbank. Stundom har detta emellertid ej kunnat
ske på grund av att den statliga banken saknat avdelningskontor pa
den plats, där den fondförvaltande myndigheten varit belägen. Även i andra
fall har civilförvaltningen för vederbörande fondförvaltande myndighet
framhållit lämpligheten av en överflyttning av fondens medel till den
statliga affärsbanken men ej ansett sig böra påfordra att överflyttande, nar
medlen under 50 å 60 år och i vissa fall ännu längre innestått hos annan

bankinrättning. . „ . ,

Anskaffning av valutor till de svenska FN-styrkorna i Främre Orienten
och i Kongo, till svenska övervakningskontingenten i Korea, svenska sjukhuset
i Korea och flottans fartyg under utländska expeditioner samt för vissa
patentersättningar till utlandet ha med nedan nämnt undantag alltid
skett genom anlitande av Sveriges Kreditbank. Priset på egyptiska pund har
särskilt under budgetåret 1959/60 varierat ganska mycket. Försvarets civilförvaltning
har därför bedömt det såsom för statsverket förmånligast att
anskaffa de medel, som erfordrats för den svenska FN-styrkan i Främre
Orienten efter ett anbudsförfarande i anslutning till principerna i upphand -

225

lingskungörelsen. När det gällt att anskaffa egyptiska pund, har civilförvaltningen
därför vänt sig till vissa banker med förfrågan angående det
pris till vilket de vid den aktuella tidpunkten kunnat erbjuda sådan valuta.
Anbudstidens längd har i allmänhet bestämts till den tid, vederbörande
bank ansett sig behöva för att undersöka olika marknader. En bestämd tidpunkt,
gemensam för samtliga banker, har därefter fastställts, till vilken
bankerna haft att inkomma med sina anbud. Vid tre tillfällen under budgetåret
1959/60 har därvid ett lägre bud givits av annan bank än den
statliga affärsbanken, vilket inneburit besparingar med 6 500, 4 000 och
46 000 kronor. Vid lika anbud har däremot Sveriges Kreditbank erhållit
uppdraget. Under innevarande budgetår har uppdrag i två fall lämnats
den statliga banken och i ett fall annan bank. I sistnämnda fall uppgick
besparingen till 15 000 kronor. Den av revisorerna förutsatta konkurrensen
på lika villkor har enligt civilförvaltningens mening härigenom iakttagits.

Frågan om utrikes tjänsteresor är för civilförvaltningens del av underordnad
betydelse. Under senaste kalenderår ha endast två befattningshavare
vid ämbetsverket beordrats företaga dylika resor. Ehuru ej särskilda
föreskrifter av ämbetsverket utfärdats angående ett sådant förfarande, som
det av armétygförvaltningen tillämpade, har detta ändock kommit till användning.
Då ämbetsverket funnit detta förfaringssätt synnerligen lämpligt,
finnes från ämbetsverkets sida intet att erinra mot att föreskrifter utfärdas
på sätt revisorerna föreslagit.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och byrådirektören
Burnander, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog.
Stockholm den 24 januari 1961.

RAGNAR LUNDBERG

Arthur Burnander

G. Nyman

Armétygförvaltningen

I anslutning till föreskrifterna uti den av riksdagens revisorer åberopade
kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 453) har armétygförvaltningen under en
följd av år anlitat — förutom riksbanken och postgirorörelsen — Sveriges
Kreditbank aktiebolag för, bland annat, varulikvider till utlandet och inbetalningar
därifrån, exempelvis för av ämbetsverket försåld materiel, tillhandahållande
av kontanta förskottsmedel samt inköp av resevalutor. Vad särskilt
angår varulikvider till utlandet må framhållas, att i de fall varulikvider
verkställts genom annan bankinrättning bar betalningen avsett insättning
å utländsk leverantörs konto i viss svensk bank, lösen av dokument,
som varit tillgängliga i viss bank, eller sådana fall, där den utländske leverantören
anhållit om anlitande av viss annan bankinrättning. I dessa senare
fall har dock framställningen medgivits allenast när särskilda skäl förelegat
för avsteg från ovan angiven huvudregel, varom för övrigt Sveriges Kreditbank
erhållit underrättelse genom ämbetsverkets försorg före betalningens
erläggande. 1 likhet med revisorerna förutsätter ämbetsverket, att den
statliga affärsbanken icke erbjuder vederbörande myndigheter sämre affärsmässiga
villkor än andra bankföretag, d. v. s. att konkurrens på lika villkor
kommer till stånd och att sålunda annan bankinrättning må anlitas i de fall
detta är affärsmässigt mera förmånligt för ämbetsverket.

Beträffande det av armétygförvaltningen tillämpade förfaringssättet vid
anskaffning av valuta för tjänsteresor till utlandet, för vilket förfaringssätt

15 K eu. berättelse (ing. statsverket är 1060. It

226

revisorerna i sin berättelse lämnat en närmare redogörelse, må framhållas,
att sedan ämbetsverket genom chefsorder den 8 april 1960 utfärdat föreskrifter
i ämnet, ha rekvisitioner på utlandsvaluta i samband med biljettbeställning
skett vid övervägande antalet tjänsteresor till utlandet. Då detta förfaringssätt
under den relativt korta tid, det hittills tillämpats, visat sig mycket
tids- och arbetsbesparande, är det armétygförvaltningens strävan att
inom ämbetsverket ernå en fullständig anslutning till detsamma från samtliga
berörda tjänstemäns sida.

Mot bakgrunden av ovan redovisade erfarenheter anser sig armétygförvaltningen
kunna göra det uttalandet, att det torde vara till fördel för statsverket
i dess helhet om särskilt myndigheter med mera omfattande medelsförvaltning
vid behov av,^ bland annat, resevalutor anlita den statliga bankinrättningen
i samtliga de fall, där så utan olägenhet kan ske. Stockholm den
28 januari 1961.

E. M. S. MALM

Nils Wettergren

E. Dafgård

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Se yttrandet över § 24, s. 196.

Järnvägsstyrelsen

Det av riksdagens revisorer refererade systemet med centralt inköp av
färdhandlingar och resevalutor sådant det tillämpas för befattningshavare
vid armétygförvaltningen innebär en väsentlig arbetsbesparing för vederbörande
myndighet tack vare medverkan av en SJ resebyrå. Som statsrevisorerna
anför torde med fördel ett liknande förfarande kunna ordnas föi
andra statliga myndigheter. Lokala förhållanden kan dock försvåra att systemet
införes generellt.

Statens järnvägar är genom sin resebyråorganisation beredd att för statliga
myndigheters räkning söka anskaffa utländska resevalutor hos Sveriges
Kreditbank.

Dock måste man i viss utsträckning räkna med att SJ resebyråer, framför
allt där man delar lokal med affärsbank, helt eller delvis kommer att anlita
annan bank än Kreditbanken. Anlitande av annan bank kan också komma
ifråga, där Kreditbanken saknar möjligheter att tillhandahålla erforderliga
valutor.

Genom lokala överenskommelser torde lämpligaste sättet kunna utformas
för beställning av färdhandlingar, resevalutor, återförsäljning av eventuellt
överbliven valuta m. m.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Upmark,
överdirektören och souschefen Oredsson, ekonomidirektören Sjöberg (föredragande)
och byråchefen Ekelund. Stockholm den 28 januari 1961.

ERIK UPMARK

Arne Sjöberg

227

Statskontoret

Mot bakgrunden av de uppgifter, soin erhållits vid en av revisorerna gjord
undersökning, ha revisorerna förordat, att vederbörande myndigheter på
lämpligt sätt erinras om skyldigheten att iakttaga de föreskrifter, som meddelats
om anlitande av riksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges Kreditbank.
Härvid borde också förtydligande föreskrifter utfärdas av innehåll att,
därest så utan olägenhet kan ske, statliga myndigheter vid behov av resevalutor
skola verkställa inköp av dessa hos Sveriges Kreditbank.

Revisorernas iakttagelser i förevarande hänseenden äro otvivelaktigt beaktansvärda
och ge anledning till överväganden om lämpliga åtgärder. Det
torde dock kunna antagas, att redan den uppmärksamhet, som revisorernas
undersökningar och uttalanden föranlett, verksamt bidragit till en omprövning
av anmärkta förhållanden hos åtskilliga myndigheter. Statskontoret
har för sin del uppmärksammat, att enskilda banker anlitats för förvaltning
av fonder och vill med anledning härav erinra, att ämbetsverket omhänderhar
ett stort antal fonder, vilka enligt beslut av Kungl. Maj:t anförtrotts åt
verket för förvaltning. Beträffande donationsfonder m. m. inom statsförvaltningen
föreligger f. ö. ett av 1956 års fondntredning avgivet principbetänkande
(SOU 1959:29), till vilket Kungl. Maj :t ännu icke torde ha fattat ställning.

Vad gäller spörsmålet om anlitandet av postgiro och banker för utbetalning
av de statsanställdas löner må erinras, att denna fråga varit föremål
för behandling av utredningen om sparstimulerande åtgärder i ett den 22
januari 1960 dagtecknat betänkande. I yttrande häröver den 25 maj 1960
har statskontoret för sin del förordat insättning av statstjänstemans lön på
ett löntagarens postgirokonto.

Statskontoret delar i princip revisorernas uppfattning, att tjänsteman,
som har att fullgöra tjänsteförrättning utomlands, icke bör åsamkas onödigt
arbete för bestyr i samband med resan. Ett underlättande av tjänstemannens
bestyr synes kunna ske på det vid armétygförvaltningen praktiserade sättet.
Detta torde dock lämpa sig allenast vid myndigheter med en fast organiserad
personalavdelning av tillräcklig storlek och för vid myndigheten anställda
tjänstemän. Mera tveksamt synes vara om motsvarande service kan och
bör tillhandahållas i de fall, då statskontoret eller statsdepartementens kassakontor
har att från anslag till kommittéer och till extra utgifter in. fl. anslag
utbetala förekommande reseersättningar, över huvud taget torde vid
varje myndighet fördelarna med den ifrågasatta anordningen få noggrant
vägas mot nackdelarna av en ökad belastning på personalavdelningen. Eu
generell tillämpning av det nämnda tillvägagångssättet torde därför icke böra
anbefallas. Stockholm den 26 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Börje Kull /. Sand

Föredragande

Riksräkenskapsverket

Vid myndigheter, där reseverksamheten på utlandet nått eu större omfattning
såsom fallet är med den av revisorerna särskilt nämnda armélygförvaltningen,
torde det innebära fördelar såväl för den enskilde tjänstemannen
som för staten att inköp av resevaluta sker genom vederbörande

228

myndighets försorg. Kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 453) med föreskrifter
om skyldighet för medelsförvaltande statliga myndigheter m. fl. att i vissa
fall anlitariksbanken, postgirorörelsen eller Sveriges kreditbank torde härvid
bli tillämplig. Hos många myndigheter kan emellertid ifrågavarande reseverksamhet
antagas vara så obetydlig, att det framstår som lämpligare att
tjänstemannen själv på egen hand får anskaffa erforderlig valuta. Riksräkenskapsverket
har icke något att invända mot att det vid armétygförvaltningen
tillämpade förfaringssättet, som innebär att tjänstemannen i
myndighetens kassa kan hämta såväl biljetter som valuta, erhaller en mera
allmän spridning under förutsättning att vederbörande myndighet finner detta
vara till fördel.

Enligt riksräkenskapsverkets mening torde man vid meddelandet av föreskrifterna
i förenämnda kungörelse icke ha avsett att reglera frågan om de
penninginrättningar, vid vilka löneutbetalning må ske. Skulle den av staten
ägda banken i första hand anses böra komma i fråga vid löneutbetalning,
torde särskild föreskrift härom erfordras. Vidare är det tveksamt om bestämmelserna
i ifrågavarande kungörelse, såsom revisorerna förmoda, innebära
skyldighet att anlita Sveriges kreditbank beträffande medel, som
skola göras räntebärande, eller äro placerade i värdepapper. Då oklarhet i
vissa avseenden synes föreligga beträffande kungörelsens tillämpning, torde
densamma böra förtydligas, innan några åtgärder vidtagas i syfte att
erinra vederbörande myndigheter om skyldigheten att iakttaga de i kungörelsen
meddelade föreskrifterna.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Éhnbom, Stenström och Thorson samt tillförordnade byråchefen
Walck. Stockholm den 23 januari 1961.

GÖSTA RENLUND

Stig Saf st rom
Föredragande

Sveriges kreditbank AB

Såsom riksdagens revisorer erinrat har frågan om den omfattning, i vilken
statliga myndigheter och sådana företag, vilka helt eller till övervägande
del ägs av staten, bör anlita Kreditbanken som sin bankförbindelse avgjorts
av riksdagen genom principbeslut åren 1950 och 1951, och i anslutning
till sagda principbeslut har vidare genom kungörelse den 8 juni 1951
föreskrifter utfärdats om skyldighet för medelsförvaltande statliga myndigheter
in. fl. att i vissa fall anlita riksbanken, postgirogörelsen dier Kreditbanken.
Det spörsmål, som revisorerna nu behandlat, gäller såunda ej införande
av några nya regler utan endast vad som bör göras för att tillse att
det tidigare fattade''principbeslutet skall bli helt förverkligat.

Kreditbanken vill för sin del inledningsvis beträffande sina erfarenheter
av förbindelserna med statliga myndigheter samt helt eller huvudsakligen
statsägda företag under de gångna åren nämna, att under de första åren på
sina håll en viss'' återhållsamhet kunde förmärkas, då det gällde att i enlighet
med ovannämnda beslut överflytta uppdrag från andra bankföretag till
Kreditbanken. Denna återhållsamhet, vilken beträffande utlandsuppdragen
delvis kan ha varit motiverad av att bankens utlandskontakter under denna
tid var av relativt ringa omfattning, har emellertid efter hand blivit allt
mindre märkbar och den avsedda överflyttningen har även successivt kom -

229

mit till stånd beträffande det avgjort övervägande antalet av statliga myndigheter
och helt eller huvudsakligen statsägda företag. Banken vågar även
hävda, att banken med den omfattning dess rörelse efter omorganisationen
i början av 1950-talet har är i stånd att lämna dessa en service fullt jämförlig
med vad som kan erbjudas på andra håll.

Såsom statsrevisorernas undersökning visat, förekommer det emellertid
alltjämt att vissa statliga myndigheter och företag, utan att bärande skäl härför
kan anses föreligga, anlitar andra bankförbindelser för sådana transaktioner
och uppdrag, på vilka ovan nämnda principbeslut och kungörelse äger
tillämpning, t. ex. utbetalning av löner, deposition av kontanta medel och
värdepapper, förvaltning av fonder, varulikvider till utlandet, anskaffning
av resevaluta vid utrikes tjänsteresor, inlåningsräkningar etc. Även om omfattningen
av de uppdrag, som sålunda lämnas på annat håll utan beaktande
av gällande föreskrifter — sett i relation till Kreditbankens sammanlagda
verksamhet — ej är alltför betydande, är det självfallet både för bankens
vidkommande önskvärt och, framför allt, ur principiell synpunkt angeläget
att statsmakternas beslut i frågan skall efterlevas konsekvent. Kreditbanken
vill därför för sin del tillstyrka revisorernas förslag att en erinran om
skyldigheten att iakttaga de meddelade bestämmelserna på lämpligt sätt skall
göras till vederbörande myndigheter. Det bör emellertid i detta sammanhang
påpekas, att det av revisorerna behandlade problemet berör ej endast statliga
myndigheter utan även sådana bolag, som helt eller huvudsakligen ägs
av staten och att nyssnämnda kungörelse självfallet ej är tillämplig i de
senare. Banken vill därför ifrågasätta, om ej jämväl styrelserna för här avsedda
företag på lämpligt sätt bör erinras om innebörden av förenämnda av
riksdagen fattade principbeslut.

Revisorerna har vidare i nu ifrågavarande sammanhang särskilt berört en
speciell fråga, nämligen frågan om lämpligaste sättet för anskaffande av resevaluta
vid utrikes tjänsteresa. På denna punkt har revisorerna föreslagit
att föreskrifter skall utfärdas av innehåll att, därest så utan olägenhet kan
ske, statliga myndigheter vid behov av resevaluta för sina tjänstemän skall
verkställa inköp av dessa hos Kreditbanken, förslagsvis på det sätt, som för
närvarande tillämpas vid armétygförvaltningen enligt överenskommelse mellan
denna och banken. Kreditbanken vill i anslutning härtill framhålla, att
banken självfallet alltid är beredd att tillhandagå myndigheterna med biträde
vid anskaffning av resevaluta på det sätt, som nu tillämpas inom armétygförvaltningen,
eller eljest på det sätt, som i varje särskilt fall kan visa
sig ändamålsenligt, och att det också ur bankens synpunkt är önskvärt att
banken skall anlitas för detta ändamål. Stockholm den 25 januari 1961.

EDGAR ROSANDER

B. Baijard

230

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET
§ 32 Vissa skoladministrativa spörsmål

Statskontoret

Revisorerna ha uttalat, att de gjorda undersökningarna syntes utvisa,
att det nya systemet för skoladministrationen icke i allo fungerade tillfredsställande.
Det som härvidlag särskilt fölle i ögonen vore den nya administrationens
tungroddhet i skilda hänseenden och det dubbelarbete,
som i stor utsträckning förekomme vid handläggningen av7 vissa ärendesgrupper.
Enligt revisorernas mening borde med hänsyn härtill eu undersökning
snarast vrerkställas i syfte att inom den nuvarande skolorganisationens
ram söka få till stånd en sådan omläggning av administrationen
att denna i fråga om de av revisorerna berörda förhållandena i fortsättningen
bleve mindre komplicerad och därmed mindre kostnadskrävande.

Vad först beträffar några av de av revisorerna nämnda möjligheterna
till förenkling må följande framhållas. Den omständigheten att — trots
skolöverstvrelsens rekommendation —• i många fall delegation av beslutanderätten
till rektor icke skett, torde säkerligen medföra olägenheter.
För att komma till rätta härmed synes emellertid någon särskild undersökning
icke vara erforderlig. Statskontoret håller på denna punkt före,
att skolöverstyrelsen ånyo bör för skolstyrelserna framhålla fördelarna
med en delegation av vissa ärenden till rektor. I sista hand torde författningsändringar
få övervägas.

Det måste vidare anses vara onödigt, att de poängberäkningar, som verkställas
av skolöverstyrelsens meritkontor, granskas av såväl skolstyrelserna
som länsskolnämnderna. Det synes vara till fyllest att tillsättningsmyndigheten
gör kontrollen i fråga. Erforderliga ändringar torde emellertid
kunna vidtagas utan att behöva föregås av en utredning.

I anledning av revisorernas förslag må erinras, att de centrala och regionala
skolmyndigheterna redan torde ha sin uppmärksamhet riktad på
förenklingsmöjligheter och rationaliseringar inom sina respektive områden
(jfr statsverksprop. 1960, VIII ht, s. 380). Med hänsyn härtill och det ovan
sagda kunde det göras gällande, att den av revisorerna föreslagna undersökningen
vore obehövlig. Vidare kan -— då ännu icke tre år förflutit sedan
den genomgripande reformen av skolledningens organisation trädde i
kraft — det i vart fall ifrågasättas, om tidpunkten för en dylik undersökning
ännu är inne. Statskontoret anser emellertid — i all synnerhet som
revisorernas nu redovisade undersökningar endast avse vissa avsnitt av
skoladministrationen — att en närmare undersökning bör göras rörande
de faktiska verkningarna, som berörda reform haft, och att i samband
därmed överväges vilka administrativa förbättringar, som böra genomföras
inom den nuvarande skolorganisationens ram. Undersökningen torde
böra utföras av skolöverstyrelsen, som torde få taga ställning till, om
undersökningen skall igångsättas redan nu eller om anledning finnes att
avvakta ytterligare någon tid, hur reformen utfallit.

231

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien
Lindhlad. Stockholm den 26 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Ragnar Andersson Anders Risberg

Föredragande

Statens organisationsnämnd

Den nya organisationen för skolväsendets administration trädde i kraft
den 1 juli 1958. Organisationen innefattar genomgripande förändringar i
förhållande till tidigare gällande ordning. Det är därför naturligt, att det
framträtt vissa svårförutsebara brister i nu tillämpade administrativa förfaranden.
Såsom revisorerna påpekat, torde tidpunkten nu vara lämplig
för översyn av skoladministrationen i och för undanröjande av sådana
brister. Enligt organisationsnämndens mening bör denna översyn utföras
av skolöverstyrelsen.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Björck, Elofsson, Löfqvist, Göran Petterson, Ståhl och
Tammelin tillika föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. A dier

Skolöverstyrelsen

Sedan skolöverstyrelsen genom remiss den 30 december 1960 anmodats
att efter hörande av ett lämpligt antal länsskolnämnder och läroverksrektorer
enligt överstyrelsens närmare bestämmande avgiva utlåtande med
anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
rörande vissa skoladministrativa spörsmål, får skolöverstyrelsen med
överlämnande av infordrade yttranden anföra följande. (Bilagor 1—44).

I sin berättelse har revisorerna meddelat, att de, sedan de nya reglerna
för skolledningens organisation och för lärartillsättningen numera verkat
i omkring två och ett halvt år, funnit det vara av intresse att undersöka
i vilken mån omorganisationen kan ha lett till förenkling och förbilligande
av skolväsendets administration eller om några nackdelar kan anses förbundna
därmed.

Sedan resultatet av undersökningen redovisats, sammanfattar revisorerna
sin uppfattning på följande sätt.

»Av det ovan anförda torde framgå, att syftet med den nya skolorganisationen
i flera avseenden otvivelaktigt uppnåtts, men att administrationen
samtidigt i vissa delar blivit i hög grad komplicerad och kostnadskrävande.
De uppgifter som av läroverksrektorerna lämnats revisorerna ha också givit
vid handen, att rektorernas administrativa arbetsbörda icke minskats
efter den 1 juli 1958 och att någon reducering av biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
som regel heller icke kunnat komma till stånd. Det har
likaså framgått att den arbetsminskning som uppkommit genom överförande
av läroverkens ekonomiska redovisning till kommunerna till stor
del uppslukats av eu ökad rapportering och korrespondens med skolstyrelserna.

232

Enligt revisorernas mening bör med hänsyn till vad ovan anförts en undersökning
snarast verkställas i syfte att inom den nuvarande skolorganisationens
ram söka få till stånd en sådan omläggning av administrationen,
att denna i fråga om de av revisorerna här berörda förhållandena i
fortsättningen blir mindre komplicerad och därmed mindre kostnadskrävande.
»

Överstyrelsen, som ansett det vara av intresse att i ärendet höra samtliga
länsskolnämnder och ett antal rektorer vid högre allmänna läroverk
och samrealskolor, har därjämte berett två skoldirektörer och en biträdande
skoldirektör tillfälle att yttra sig i ärendet. Överstyrelsen ansåg det
därvid lämpligt, att remissvaren huvudsakligen inriktades på de allmänna
läroverken och följande ärendegrupper, nämligen: 1. åtgärder för återbesättande
och ledigförklarande av lärartjänst; 2. tillsättningsproceduren
beträffande lärartjänst (sammanställning av meriter, yttrande, förslag
samt tillsättning); 3. vårrapporten; 4. höstrapporten; 5. övrigt. Överstyrelsen
kommer nedan alt behandla de olika frågorna i här nämnd ordning
men vill först framhålla följande allmänna synpunkter.

Genom inrättande av länsskolnämnderna och genom att skolstyrelsernas
befogenheter utvidgades att omfatta även skolformer, vilka tidigare icke
sorterat under skolstyrelserna, tillkom bl. a. för de allmänna läroverkens
vidkommande två nya myndigheter. De före den 1 juli 1958 existerande
lokalstyrelserna vid de allmänna läroverken hade så begränsade uppgifter
att man i detta sammanhang kan bortse från dem. Vilka fördelar man än
vunnit av den nya organisationen ifråga om samordnande av skolväsendet
inom länen och inom kommunerna, är det dock ofrånkomligt att den
för de allmänna läroverken inneburit en utökning av administrationen,
som i förhållande till den tidigare enhetliga statliga ledningen blivit mera
komplicerad och därmed mera kostnadskrävande. Här bör även framhållas,
att under 1952 och senare i ganska betydande omfattning beslutanderätten
i vissa ärenden av organisatorisk och administrativ art delegerats till rektorerna
vid de allmänna läroverken och de högre kommunala skolorna (se
bl. a. Aktuellt från skolöverstyrelsen 1954, nr 21, s. 275 ff.). När nu beslutanderätten
rörande vissa av dessa ärenden genom skolstyrelsereformen
överfördes från rektorerna till styrelserna, måste handläggningen därigenom
bli mindre smidig och mera tidskrävande. Genom att utnyttja möjligheten
till delegation enligt 12 § skolstyrelselagen har dock i många fall
beslutanderätten återförts till rektorerna.

Överstyrelsen företog sommaren 1959 på uppdrag av Kung]. Maj :t eu
undersökning av rektorernas vid de allmänna läroverken arbetsförhållanden,
särskilt med avseende på den inverkan överflyttningen till skolstyrelserna
av läroverkens ekonomiska förvaltning kunde ha haft på rektorernas
arbete. Av de uppgifter, överstyrelsen inhämtade från rektorerna, framgick,
att dessa i allmänhet icke ansåg sig genom reformen av läroverkens
ekonomiska förvaltning ha vunnit mera tid för den pedagogiska ledningen
av sina läroverk, eftersom de till kommunala organ överflyttade uppgifterna
tidigare vanligen ombesörjts av andra befattningshavare (kamrerare).
Det framgick även av det inkomna materialet, att huvudparten av rektorerna
funnit, att skolstyrelsereformen i övrigt medfört en ökning av arbetet,
vilket i det hela ansågs mera tidskrävande och tungrott.

I detta sammanhang vill överstyrelsen framhålla, att vad revisorerna anfört
om »att någon reducering av biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
som regel heller icke kunnat komma till stånd» är vilseledande. En reduktion
av anslagsmedlen till rektorsexpeditionerna gjordes nämligen — med
anledning av överflyttningen av läroverkens ekonomiska förvaltning —

233

med drygt en fjärdedel, eller 770 000 kronor, av det sammanlagda anslagsbeloppet
till rektorsexpeditionerna vid de allmänna läroverken.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1960/61 hemställde överstyrelsen
med anledning av den av överstyrelsen gjorda utredningen om en utvidgning
av organisationen med biträdande rektorer och inrättande av tillsynslärarbefattningar
vid de allmänna läroverken och de högre kommunala
skolorna samt om ökad medelsanvisning till biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
och utökning av kuratorsinstitutionen. Någon förstärkning
av hjälpen till rektorerna vid de allmänna läroverken i fråga om pedagogiska
och administrativa arbetsuppgifter kom dock ej till stånd. För budgetåret
1961/62 har överstyrelsen upprepat sina anslagsäskanden och därvid
särskilt framhållit den alltmer försvårade rekryteringen av rektorstjänsterna,
vilka på grund av den betungande arbetsbördan ter sig mindre
eftersträvansvärda än tidigare (jfr årets statsverksproposition, bil. 10,
VIII, s. 253 f.).

Oberoende av om en utökning av hjälpen till rektorerna kommer till
stånd eller ej, har överstyrelsen emellertid ansett det angeläget, att alla möjligheter
prövas alt genom en förenkling och rationalisering av arbetet åstadkomma
en smidigare fördelning av arbetsuppgifterna och därigenom en
lindring i rektorernas arbetsbörda. Ehuru överstyrelsen hittills inte ansett
sig böra vidtaga några åtgärder på detta område, där beslutanderätten tillkommer
kommunens fullmäktige, har överstyrelsen planerat att genom
cirkulär till skolstyrelserna rekommendera vissa åtgärder, såsom vidgad
delegation efter samråd med vederbörande rektorer av beslutanderätten
till rektor, omsorgsfull planering av skolstyrelsens sammanträden — bl. a.
för undvikande av onödig väntetid för rektorerna —, förenkling av rapportsystem
och skriftväxling mellan rektor och skolstyrelse, utrustning av
erforderliga expeditionslokaler och anställande av tillräckligt utbildad personal
för skolstyrelser m. m.

Mycket står säkerligen att vinna genom en ökad rationalisering av arbetet,
men överstyrelsen vill framhålla, att de exempel som framlagts av revisorerna
är alltför extrema. Problemen torde i de flesta fall lösas på ett betvdligt
enklare sätt i verkligheten. I remissvaren framhålles också allmänt,
att de anförda exemplen inte kan anses representativa. Skoldirektören i
Halmstad anför bl. a.:

»Statsrevisorerna synes anse, att det administrativa förfaringssättet blir
särskilt invecklat, om en rektor vid ett allmänt läroverk samtidigt råkar
vara skolchef. Eu sådan rektor skulle t. ex. vid tillsättning av lärartjänst
vara nödsakad att skriftligen uttala sig om de sökandes meriter dels såsom
rektor, dels såsom skolchef, samt låta diarieföra och arkivera sina utlåtanden
på olika ställen, ''enär handlingarna i ärendet måste finnas såväl
i läroverkets statliga arkiv som i skolstyrelsens kommunala arkiv’.
Är det icke snarare så, att eu rektor som är skolchef, icke behöver skriftligen
avfatta något utlåtande alls rörande tillsättningsärendena -vid sin
egen skola, enär han själv föredrar dem i skolstyrelsen och hans mening
sålunda direkt eller indirekt måste framgå av protokollet?»

Frågan om uthyrning av lokal synes vanligen ordnas på ett smidigt sätt.
Det förtjänar alt påpekas i detta sammanhang, att de medel som inflyter
vid uthyrning av läroverkslokal jämlikt § 200 läroverksstadgan helt tillfaller
kommunen. Någon vinst för statsverket hade alltså icke kunnat komma
ifråga, även om några omkostnader för uthyrningen icke förekommit.

överstyrelsen övergår nu till att behandla de frågor, som särskilt upptagits
i remissvaren.

I fråga om ärenden rörande inrättande, återbesättande eller indraqniiu/

-234

av tjänster i läroämnen samt rörande ämneskombinationer för sådan tjänst
föreligger många sinsemellan varierande förslag från länsskolnämnder och
rektorer. För egen del vill överstyrelsen, som på grund av den korta remisstiden
icke kan i detta sammanhang diskutera dessa olika förslag eller uppslag
anföra följande. . ... . ..

Frågan om inrättande och indragning samt fördelning av tjänster i läroämnen
skulle, såsom i remissvaren påpekats, kunna förberedas av länsskolnämnderna
efter av överstyrelsen givna direktiv. Detta skulle kunna vara
till stor fördel för överstyrelsens petitaarbete. överstyrelsen har emellertid
icke velat utnyttja denna möjlighet med hänsyn till den brist på arbetskraft,
med vilken länsskolnämnderna brottas. Då antalet tjänster av olika
kategorier är maximerat för olika skolformer i landet i dess helhet, finner
överstyrelsen det ofrånkomligt, att frågor rörande inrättande och indiagning
samt fördelning av tjänster handlägges centralt.

Beträffande återbesättande av tjänst i läroämnen vid statlig skola har
handläggningen i största utsträckning rationaliserats (jfr bifogade cirkulär
den 15 september 1960, s. 2). På den kommunala sidan ges generella direktiv
om återbesättande av ledigblivande tjänst genom tilldelningsbeslutet

varje år. ........

Beslutanderätten i frågor om återbesättande av övningslärartjänst tillkommer
numera länsskolnämnderna.

Överstyrelsen handlägger frågor om ämneskombination för skolor med
gymnasium. Möjligheten att delegera beslutanderätten till länsskolnämnd
även beträffande dessa ärenden har sedan länge övervägts, överstyrelsen
är emellertid icke i detta sammanhang beredd att definitivt ta ställning till
denna fråga. Även om ärendegruppen skall bibehållas hos överstyrelsen,
kunde man möjligen tänka sig vissa förenklingar. Någon inverkan på den
sammanlagda tiden för tjänstetillsättningen i dess helhet skulle dock detta
icke medföra. Tjänsternas ledigförklarande bör nämligen — för att lärare,
som genomgått praktisk lärarkurs, skall kunna anmäla sig som sökande
vara bundet till perioder, förlagda till slutet av höst- respektive vårtermin.

Beträffande ledigförklarandet av tjänster vill överstyrelsen påpeka, att
detta numera sker på ett mycket tidigare stadium i förhållande till tjänsternas
inrättande än vad förut var fallet. Enligt avtal mellan lärarorganisationer
och departement skall de nya tjänster, som föreslås i petita vara beräknade
på grundval av den i vårrapporten intagna prognos, som göres för
det budgetår, som anslagsäskandena avser. Enär således tjänsterna beräknas
med stöd av avtalsenliga direktiv, utgår överstyrelsen från att begärda tjänster
— lektor stjänsterna dock undantagna — kommer att beviljas, och fördelar
därför tjänsterna — även huvudparten av lektorstjänsterna — så
snart petitaarbetet är färdigt. Dessa tjänster ledigförklaras i decemberperioden
och tillsättes i regel från och med följande 1 juli. De tillträdes således
redan den dag från och med vilken de inrättas. Detta gäller även försöksskolans
högstadium, som därigenom fått möjligheten att besätta tjänster i
läroämnen redan från och med första terminen. Även i fråga om tjänst,
som blir ledig genom innehavarens avgång med pension, inledcs de förberedande
åtgärderna för tjänstens återbesättande så tidigt, att tjänsten skall
kunna tiilträdas utan någon tidsutdräkt.

Vidare bör i fråga om ledigförklarandet framhållas, att överstyrelsen erbjudit
sig att varje period, efter ett visst, i detalj utarbetat system, redigera
en samlingsannons för samtliga kommuners tjänster i läroämnen (se bifogade1
exemplar av Post- och Inrikes Tidningar samt av Tidning för Sveriges

k 1 Ej avtryckta

235

Läroverk, som i själva verket innehåller ett särtryck av den officiella annonsen).

I samlingsannonsen ordnas tjänsterna efter kategorier. Inom varje kategori
upptas tjänsterna samlade kommun för kommun med de senare ordnade
i bokstavsordning. Då härvid texten är begränsad till det minsta möjliga
och förkortningar användes i mycket stor utsträckning, blir annonsen
i sin helhet mångfaldigt förkortad, vilket i sin tur medför minskade kostnader
och större möjligheter för Post- och Inrikes Tidningar att medhinna
sättningen inom den snäva tidsram, som står tryckeriet "till huds. Genom
denna anordning får också fackpressen möjlighet att i god tid införa materialet,
något som överstyrelsen finner angeläget.

Denna skolöverstyrelsens service har utnyttjats av de flesta kommuner.
Undantagen utgöres i stort sett av sådana kommuner, som icke hunnit insända
annonsmanuskript till överstyrelsen inom fastställd tid.

I fråga om själva tillsättningsproceduren, d. v. s. de åtgärder för tillsättning
av tjänst som vidtages etter ledigförklarandet, vill överstyrelsen först
framhålla, att den nuvarande proceduren i flertalet remissvar betecknats
som omständlig och tungrodd. Här synes man närmast ha utgått från eu
jämförelse med det tillsättningsförfarande, som tidigare gällde för t. ex.
adjunkttjänster vid de allmänna läroverken. I många av remissvaren har
också framförts förslag om eu centralisering av tjänstetillsättningarna till
överstyrelsen eller ett påpekande om att man ansåg en centralisering Vara
den enklaste och lämpligaste vägen att lösa tillsättningsfrågan. I några fall
har från länsskolnämnd framförts förslag om decentralisering av tjänstetillsättningarna
till skolstyrelserna.

Då utgångspunkten för revisorernas förslag om en undersökning av förhållandena
varit att »inom den nuvarande skolorganisationens ram söka få
till stånd en sådan omläggning av administrationen, att denna i fråga om
de av revisorerna här berörda förhållandena i fortsättningen blir mindre
komplicerad och därmed mindre kostnadskrävande», har överstyrelsen
emellertid funnit det uteslutet att överväga en så radikal omläggning av tillsättningsförfarandet
som ett genomförande av de ovan redovisade förslagen
skulle innebära. Överstyrelsen hänvisar till de utredningar i skilda instanser
som lag till grund för riksdagens beslut om de nya riktlinjerna för
förfarandet vid tillsättning av lärar- och skolledarbefattningar, och vill
framhålla som sin uppfattning att det är för tidigt att uttala sig om lämpligheten
av en förändring av tillsättningsförfarandet, som hittills endast
tillämpats under två år. Någon tillsättning av lärartjänster förekom nämligen
inte på länsskolnämnderna under det första halvåret av deras verksamhet.
Det måste anses orealistiskt att göra jämförelser med de olika former
för tillsättning av lärartjänster, som gällde före omorganisationen.
Hela utgångsläget är nu ett annat än förr.

Då överstyrelsen sålunda icke anser sig kunna diskutera mera genomgripande
förändringar av tillsättningsförfarandet, vill överstyrelsen här behandla
olika möjligheter att inom den nuvarande organisationens ram åstadkomma
förenkling och förbättring av proceduren.

Ett förslag till lörenkling är att de lärartjänster vid lärarkursläroverken,
som lillsättes av skolöverstyrelsen, icke skulle behöva passera länsskolnämnderna.
Överstyrelsen finner att detta skulle medföra eu viss tidsvinst.

I remissvaren är man enig om att tillsättningsproceduren om möjligt
bör förkortas. Överstyrelsen vill här framhålla, att det är i viss mån missvisande
att beteckna tillsättningsproceduren som långdragen. Lärartjänster
ledigförklaras nämligen numera, som (idigare anförts, i stor utsträckning
så tidigt, alt de icke behöver stå vakanta annat än när innehavaren oförut -

236

sett avgått. Härigenom har i själva verket en tidsvinst gjorts. I realiteten
motverkas dock denna tidsvinst under den rådande lärarbristen av att
tjänsterna ofta på nytt måste ledigförklaras, då de vid första tillfället icke
kunnat tillsättas. Såsom överstyrelsen ovan framhållit, kan själva ledigförklarandet
icke lämpligen förläggas tidigare på terminen än som nu sker.
Efter ansökningstidens utgång återstår sex månader till tillträdesdagen. Då
närmare en månad åtgår för kungörandet av tillsättningsbeslutet och för
att beslutet skall vinna laga kraft, återstår fem månader för meritvärdering,
behörighetsgranskning, yttrande, förslag och tillsättning av tjänsten.

Överstyrelsen har emellertid sin uppmärksamhet riktad på problemet och
har även, sedan detta tillsättningssystem tillkom, åstadkommit viss förkortning
av proceduren. Som exempel på överstyrelsens strävanden att rationalisera
och förenkla tillsättningsproceduren kan nämnas de anvisningar
överstyrelsen utfärdar, fastställande av tidsschema för att möjliggöra samordningen
och framför allt meritkontorets serviceverksamhet.

Det framgår av så gott som samtliga remissvar, att meritkontorets serviceverksamhet
anses vara av utomordentligt värde för länsskolnämnderna,
skolstyrelserna och rektorerna — i något remissvar betecknas denna verksamhet
som en förutsättning för att tillsättningsförfarandet skall kunna
fungera. I många fall framföres önskemål om att meritkontorets verksamhet
skall utökas att gälla även folk- och småskollärartjänsterna. Beträffande
förskollärare änsterna i lönegrad Ao 19 har överstyrelsen ställt i utsikt
att under förutsättning av en mindre personalförstärkning kunna åtaga sig
meritvärderingen i samband med dessa tjänster. Utan att gå närmare in på
någon beräkning av den besparing för statsverket, som vinnes genom meritkontorets
serviceverksamhet, vill överstyrelsen understryka, att länsskolnämndernas
personal icke ulan förstärkning skulle kunna åtaga sig en
poängvärdering av de sökandes meriter.

Vad i revisorernas berättelse sägs om länsskolnämndernas kontroll av de
av meritkontoret utförda poängberäkningarna, synes av flertalet remissvar
att döma vara missvisande. Många nämnder förklarar, att de saknar tid
att göra eu fullständig kontroll av poängberäkningen av de sökandes meriter.
Fel i beräkningen torde dock ha förekommit i mycket ringa utsträckning.
Den obetydliga förekomsten av besvär över tillsättningen av sådana
tjänster, som passerat meritkontoret, lyder härpå.

I skarp kontrast mot övriga remissyttranden framstår yttrandet från
länsskolnämnden i Skaraborgs län, som dock i annat sammanhang, i skrivelse
till skolöverstyrelsen den 16 maj 1960, funnit det önskvärt med en
central och likformig poängberäkning och behörighetsgranskning även av
ansökningar till folkskollärartjänster i lönegrad Ao 19 och framfört önskemål
om dessa uppgifters överförande till meritkontoret. Nämnden anser nu.
att meritvärderingen »med avsevärd tidsvinst skulle kunna ske på länsskolnämndernas
kanslier». Med anledning härav kommer överstyrelsen att
undersöka möjligheterna för länsskolnämnden i Skaraborgs län att övertaga
denna serviceverksamhet gentemot skolstyrelserna i länet.

Överstyrelsen är inställd på att så långt möjligt söka nedbringa den tid
som åtgår för meritkontorets arbete. Överstyrelsen vill här också framhålla,
att definitiva anvisningar rörande tjänstetillsättningen ännu inte utfärdats
av överstyrelsen, då överstyrelsen velat ha ytterligare erfarenhet dessförinnan.
överstyrelsen har därför i olika omgångar utfärdat preliminära
anvisningar. Viss omläggning av meritkontorets arbete förutsättes komma
att ske, som kan beräknas medföra någon tidsvinst.

Som ett led i strävandena att förkorta tillsättningstiden och förenkla samordningsarbetei
framföres ofta förslag om en begränsning av lärarnas fria
ansökningsrätt.

237

överstyrelsen vill emellertid varna för en sådan begränsning. Bortsett
från svårigheterna att kontrollera att en sådan bestämmelse efterleves, skulle
en begränsning av ansökningsrätten få ödesdigra följder för sådana delar
av landet, som redan nu är mindre eftertraktade.

Beträffande vår- och höstrapporterna får överstyrelsen, med bifogande1 av
de blanketter, som fastställts för ändamålet, jämte ljuskopior av eu verklig
vårrapport och en mot denna svarande höstrapport, anföra följande.

Den i beteckningen höstrapport ingående delen »rapport» anger avsikten
med uppgifternas ingivande till vederbörande myndigheter. Någon framställning
i ett eller annat hänseende är således icke förknippad med höstrapporten.
Denna är i stort sett konstruerad på samma sätt som vårrapporten
med den obetydliga skillnad, som betingas av vårrapportens speciella
användning, varom mera nedan. Bektor har därför att i höstrapporten
endast definitivt precisera vissa i vårrapporten delvis prognosmässigt lämnade
uppgifter om undervisningens organisation. Allt detta definitiva material
måste rektor vid tiden för höstrapportens avgivande under alla förhållanden
ha aktuellt.

Beteckningen »vårrapport» för den preliminära planen är måhända missvisande
för den oinvigde, enär av praktiska skäl till denna kommit att knytas
vissa framställningar från skolstyrelsens sida till skolöverstyrelsen, vilkas
beviljande utgör en förutsättning för att de i rapporten gjorda beräkningarna
skall äga giltighet.

Blanketterna B—E till vårrapporten i läroämnen är avsedda att användas,
blankett B Aid framställning om fördelning av nvbörjaravdelningar
vid realskola med såväl 3- som 4-årig linje, blankett C vid bl. a. framställning
i visa fall rörande antalet nybörjaravdelningar på gymnasiet, blankett
D vid framställning om tilldelning av timmar för särskild studiegång in. in.,
blankett E för kvotberäkning beträffande tjänster i läroämnen av olika
kategorier.

Dessa framställningar skulle ha varit nödvändiga, även om det icke funnits
någon vårrapport. Att det här är fråga om blanketter, som egentligen
icke tillhör själva vårrapporten och icke heller är bilagor till denna utan
inom överstyrelsen behandlas som fristående ärenden, framgår av överstyrelsens
föreskrift, att de — i de fall då framställning måste göras — skäll
insändas endast till skolöverstyrelsen, således icke till länsskolnämnden.

Rapporterna för övningsämnen är i stort sett uppställda på samma sätt,
medan bilagorna till vårrapporten i fråga om musik och gymnastik granskas
av vederbörande konsulenter, som i förekommande fall gör påpekanden
lör rektorerna beträffande ändamålsenligare organisation av undervisningen.

Det finns således en väsentlig skillnad mellan vår- och höstrapporterna,
nämligen den att vårrapporten innehåller en prognos för det läsår, vilket
följer efter det som den egentliga vårrapporten avser. Denna prognos, som
är utarbetad på grundval av det närmast liggande läsårets organisation, är
nödvändig för utarbetandet av överstyrelsens petita (jfr vad överstyrelsen
anfört rörande ledigförklarande av tjänster). Beträffande anslagsberäkningen
för de högre kommunala skolorna är även de uppgifter som avser
det närmast liggande läsårets organisation nödvändiga för överstyrelsen.

Enligt gällande bestämmelser skall vårrapporten ingivas icke blott till
länsskolnämnden utan även till skolöverstyrelsen. Såsom av det ovan anförda
framgår är det framför allt överstyrelsen, som bar behov av densamma.
Men den är också nödvändig för länsskolnäinndcrna i vissa fall Aid
deras granskning av höstrapporterna. Däremot skall icke, såsom man på
1 l-:j avtryckta

238

inånga håll synes tro, länsskolnämnderna granska vårrapporterna annat än
i de fall givetvis, då uppgifterna skall läggas till grund för beslut av länsskolnämnden
(jfr nedan). Detta framgår av överstyrelsens ovannämnda
cirkulär angående vårrapport.

Överstyrelsen finner således, att vårrapporten är nödvändig av följande
skäl:

1. Vårrapporten är nödvändig för utarbetande av överstyrelsens petita.

2. Vårrapporten måste i vissa fall användas av den myndighet, som granskar
höstrapporten. I detta sammanhang må påpekas, att överstyrelsen i
fråga om medgivanden med stöd av § 120 mom. 3 läroverksstadgan gör
jämförelser mellan vår- och höstrapporterna jämte tillhörande bilagor.

3. Rektor behöver under alla förhållanden i detalj beräkna det kommande
läsårets organisation för att redan i slutet av vårterminen kunna påbörja
tjänstefördelningen, vilken skall ske i samråd med lärarna. Då det är skolstyrelsen,
som fastställer den preliminära planen på rektors förslag, torde
rektor redan av detta skäl vara nödsakad att i skriftlig form av något slag
delge skolstyrelsen detta. Vårrapporten torde vara den enklast möjliga.
Nedskrivandet på en blankett av det material som rektor har till sitt förfogande
torde icke kunna ta många timmar i anspråk.

4. De i övningslärarrapporten ingående uppgifterna är nödvändiga för det
sammanträde, som enligt 31 § övningslärarstadgan skall hållas senast den 25
april för planering av övningslärarnas tjänstgöring under följande läsår.

5. Länsskolnämnderna beslutar dels om rektors undervisningsskyldighet,
dels om eventuell ökning av antalet gymnastikavdelningar. För handläggningen
av dessa ärenden erfordras uppgifterna i vårrapporten.

Av vad överstyrelsen ovan anfört framgår, att de av revisorerna gjorda
invändningarna mot den nuvarande skoladministrationen i flertalet fall
gäller frågor, i vilka det ankommer på de kommunala myndigheterna att
vidtaga åtgärder för en förenkling och rationalisering av arbetet. En del av
de av revisorerna gjorda påpekandena synes vidare, som ovan framhållits,
bero på missuppfattning av de verkliga förhållandena. Det framgår även
av det föregående, att överstyrelsen har haft och fortfarande har sin uppmärksamhet
riktad på de förhållanden, som berörts i revisorernas påpekanden,
och redan åstadkommit vissa förenklingar och planerar ytterligare sådana.
Av denna anledning hemställer överstyrelsen, att de inhämtade yttrandena
måtte överlämnas till överstyrelsen att beaktas vid överstyrelsens
fortsatta arbete.

Då överstyrelsen således icke kan finna, att en särskild undersökning
av skolorganisationen för närvarande är påkallad, finner överstyrelsen revisorernas
uttalande icke böra föranleda någon ytterligare åtgärd.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Rosén, ledamöterna
Sjöstedt, G. Engström, Bodell och Friskopp, tf. byrådirektören Romberg,
föredragande, och förste byråsekreteraren Söderbäck. Stockholm den 30
januari 1961.

NILS GUSTAV ROSÉN

Karin Romberg

Margaretha Biberg

Bilaga 1

Länsskolnämnden i Stockholms län

1. Nämnden finner icke skäl tillstyrka ändring av nu föreskrivna åtgärder
för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Som regional

239

skolmyndighet bör länsskolnämnden vara inkopplad i proceduren, och det
synes naturligt att såväl läroverkets rektor som skolstyrelsen har möjlighet
till inflytande i dessa viktiga frågor.

2. Nämnden anser sig icke heller böra rekommendera ändring i gällande
principer för själva tillsättningsproceduren. Den granskning av ansökningshandlingarna,
som skolöverstyrelsens meritkontor verkställer, är av synnerligen
stort värde och bör utsträckas att gälla även folkskollärartjänster i Ao

19. Att skolstyrelsen har att avgiva förslag till lärartjänst synes vara riktigt,
och att skolchefen härvid är föredragande samt att skolans rektor beredes
tillfälle att yttra sig förefaller icke vara opåkallat. Vad beträffar länsskolnämndens
handläggning av tillsättningsärendena, är det riktigt, att denna är
maktpåliggande och stundom tidsödande. Erfarenheten visar, att granskning.
av handlingar och sådana meritförteckningar, som uppgjorts i kommunerna,
är nödvändig, enär fel ofta påträffas. Lärarnas rätt att samtidigt söka
flera tjänster gör den omständliga proceduren ofrånkomlig. Den största svårigheten
ligger emellertid i den nonchalans somliga tjänstsökande lärare visar.
Sedan preliminär tillsättning skett, uppmanas den preliminärt valde
läraren att skyndsamt inkomma med kompletterande läkarintyg och åldersbetyg.
Ej sällan händer det då, att ifrågavarande lärare efter lång betänketid
förklarar att han ångrat sig och icke vill komma i fråga till tjänsten. Vidare
inträffar det stundom, att lärare lämnar missvisande uppgifter rörande
den ordning, i vilken han önskar ifrågakomma till de av honom sökta
tjänsterna o. s. v. Det är företrädesvis sådana omständigheter som förlänger
och försvårar lärartillsättningsproceduren.

3. Därest från läroverkens sida påyrkas, att den preliminära planen, vårrapporten,
slopas, har länsskolnämnden intet att erinra häremot.

4. Den definitiva planen däremot, höstrapporten, finner länsskolnämnden
vara nödvändig. Stockholm den 20 januari 1961.

Bilaga 2

Länsskolnämnden i Uppsala län

De förhållanden, som påtalas i riksdagens revisorers berättelse, beror till
stor del på de initialsvårigheter, som den nya regionala och lokala skolorganisationen
haft att brottas med. Organisationen har endast tillämpats under
två och ett halvt år. Nämnden anser det vara för tidigt att nu fatta definitiv
ståndpunkt till de aktuella problemställningarna.

Förhållandena kompliceras också av allmänt erkänd katastrofal underbemanning
av länsskolnämndernas kanslipersonal. De synpunkter, som framhållits
i överstyrelsens motivering av sina anslagsframställningar i årets
statsverksproposition, vill nämnden också åberopa i detta sammanhang. Vidare
får länsskolnämnden hänvisa till föregående års berättelse rörande skolväsendets
tillstånd och utveckling inom nämndens ämbetsområde. Beträffande
de punkter som överstyrelsen direkt upptagit i sin ovannämnda skrivelse
får länsskolnämnden framhålla följande.

Pankt 1. Ärenden rörande fastställandet av adjunkttjänsternas ämneskombinationer
böra gå direkt från rektor till överstyrelsen, om överstyrelsen
avser, all i den omfattning som nu gäller, fortfarande handlägga dessa
frågor.

Punkt 2. Svårigheterna i tillsättningsproceduren synes av rektorerna i deras
svar till statsrevisorerna ha något överdimensionerats. Det stora problemet
finner länsskolnämnden här vara den fria ansökningsrätten, som torde
böra begränsas. Hedan statsutskottet har i sill utlåtande över propositionen

240

nr 01/1957 angående riktlinjerna för förfarandet vid tillsättning av vissa lärartjänster
(SU 97/1957) framhållit, att den obegränsade ansökningsratten
eventuellt måste tagas under omprövning, om systemet skulle medföra administrativa
olägenheter, utan att några för skolväsendet tydliga fordelai
kunde påvisas. Läget torde i nu antytt avseende kunna betecknas som ohallbårt
^

Vidare finner länsskolnämnden det vara en tvingande nödvändighet, att
folkskollärar tjänster na i Ao 19 merituträknas av överstyrelsens meritkontor
Det nuvarande systemet har medfört, att i vissa fall samma sökande till
dylika tjänster, i samma tjänstetillsättningsomgång, erhåller helt olika poängtal
eller rent av förklarats obehörig av en nämnd vid olika lansskolnamnders
behandling av tjänstetillsättningsärende!!

Punkt 3. Vårrapporten bör få skötas av rektor ensam. Granskning bor ej
ske av länsskolnämnd och skolöverstyrelsen. o

Punkt 4. Höstrapporten bör likaledes sändas direkt från rektor till skolöverstyrelsen
och där granskas. Länsskolnämnden har ingen som helst möjlighet‘att
med nuvarande arbetsbelastning och ringa tillgång till personal

underkasta den en effektiv granskning.

Punkt 5. Övrigt. Rektorernas biträdesfråga bor lösas omgående. Forstaikningar
är i hög grad även här av nöden. Uppsala i länsskolnämndens kansli
den 23 januari 1961.

Bilaga 3

Länsskolnämnden i Södermanlands län

Vid organisationen av det administrativa arbetet inom skolväsendet bör
målet vara att för det egentliga arbetet i fältet frigöra så många och så kvalificerade
krafter som möjligt. De personer, som i första hand ager hartor erforderlig
erfarenhet, utbildning och förmåga till översyn och auktoritet ar
rektorerna. Dessa måste därför avdelas för uppgiften att övervaka, kontrollera,
stimulera och förnya den pedagogiska verksamheten. Högre myndigheter,
såsom skolchefer i större städer, länsskolnämnder och överstyrelser
har nämligen ifråga om dessa uppgifter icke möjlighet att direkt ingripa pa
ett sådant sätt att deras verksamhet ingår som en integrerande faktor i skolans
arbete.

Vid den nya lagstiftningen för skolan har uppenbara olägenheter skapats
av svårigheten att föreskriva regler för både rikets största och minsta kommuner.
Medan för de små kommunerna förenklade arbetsformer utan risk
kan genomföras, beroende hl. a. på att samme person förenar vissa uppdrag,
måste i större kommuner procedurfrågorna ägnas stor uppmärksamhet. I
båda fallen måste vanligt sunt förnuft tillämpas.

Det är uppenbart, att utgångspunkten för organisationen av det administrativa
arbetet på varje expedition måste bli de arbetsuppgifter, som genom
författningar eller överordnade myndigheters beslut ålagts vederbörande

styrelse och chef. ,,

Första steget för att åstadkomma ordning i arbetet bor val vara att en
förteckning över dessa uppgifter upprättas. För en skolexpedition i en storre
kommun kan ett utdrag ur en sadan katalog te sig salunda.
Tjänstetillsättning och tjänstgöringsfrågor
Löneplaceringar

Uthyrning resp. förhyrning av skollokaler
Skolmåltid sfrågor och övriga sociala angelägenheter
Organisationsfrågor

241

Frågor rörande interkommunalt samarbete, avtal o. dyl.

Kontakter med föräldraföreningar och andra organisationer, yrkesråd
m. m.

Pedagogiska frågor

Upphandling

Läroböcker

Lärjungarnas förhållanden

Lärarna

Inventarier

F astighetsförvaltning.

För varje sådan ärendegrupp fastställes en särskild procedur, en arbetsrutin,
som fastställer den arbetsgång, som befunnits lämplig, varvid behovet
av kontroll väges mot enkelhet och rörlighet. Det väsentliga är härvid att på
rektorerna endast två typer av skolstyrelsens ärenden överlåtes för beslut
och verkställighet, nämligen dels regelbundet återkommande, rutinmässiga
ärenden, dels sådana, vilkas handläggning stärker rektors auktoritet. Man
måste hela tiden ha för ögonen, att rektor är chef och att han skall ha stöd
i denna sin egenskap. En ofta framförd åsikt att så mycket som möjligt av
besluten skall delegeras på rektorerna måtte tillbakavisas. Rektors chefsställning
blir icke förminskad genom att skolstyrelsens tjänstemän övertar
vissa av de uppgifter, som tidigare tillkommit rektor. Självklart är, att ingen
förtroendevald person, skolstyrelseordförande eller annan kan utöva personligt
chefsskap över någon skolledare. Skolstyrelsens kontakter med rektorerna
och undervisningsväsendet skall i princip ske via dess verkställande
chefstjänsteman.

I riksdagsrevisorernas berättelse har fem ärendegrupper behandlats och
viss kritik framförts. De är

1. Återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst

2. Tillsättning av lärartjänst

3. Vårrapporten

4. Höstrapporten

5. Övrigt.

De fyra första ärendegrupperna utgör led i ett enhetligt förfarande. De
kan icke särskiljas. I stort går arbetet med lärartjänsterna ut på att konstatera
behovet, ledigförklara, granska, förorda, förordna. Efter handläggningen
kan de uppdelas i två moment.

1. Förberedande åtgärder t. o. m. ledigkungörandet

2. Det egentliga tillsättningsförfarandet.

i. Förberedande åtgärder för besättande av ordinarie lärartjänst i högre
skolor. (Tills, av alla i.o. lärare enl. ASS kap. 6 förutsättes delegerad.) Två
fall måste här särskiljas. Det första är då skolöverstyrelsen tar initiativet
genom beslut om inrättande av nya tjänster. Dessa tilldelas läroverket på
grundval av vårrapporten. Det andra är rektors anmälan om genom avgång
ledig respektive ledigblivande tjänst. I båda dessa fall föreslår rektor efter
kollegiets hörande ämneskombination. Förslaget går till Skolöverstyrelsen
via skolstyrelse och länsskolnämnd.

I denna procedur bör skolstyrelsens beslutanderätt om äk delegeras till
rektor.

Vår- och höstrapporterna delegeras till rektor, men de sändas till länsskolnämnden
via skolstyrelsens expedition för registrering, vilket ersätter
rektors anmälan.

När skolöverstyrelsens respektive länsskolnämndens beslut beträffande
äk föreligger, ledigkungöres tjänsterna och därmed är det första skedet slut.

16 Rev. berättelse ang. statsverket år 1060. II

242

Om delegation sker, synes ingen ytterligare förenkling kunna genomföras.

2. Det egentliga tillsättningsförfarandet. Genom meritkontorets service
och meritvärderingsnormernas införande har detta skede i processen förenklats
ned till autoinatisering. Kontroll av skolstyrelsernas granskning
kan dock icke undvaras i länsskolnärnnderna.

Länsskolnämndernas preliminära beslut och den efterföljande korrespondensen
med andra nämnder om deras beslut rörande sökande till tjänster
i andra län är ibland tidsödande och irriterande. Detta beroende dels på att
nämndernas plena äger rum vid så olika tidpunkter, dels på den praxis,
som av vissa sökande tillämpas, nämligen att turordningen upprepade gånger
ändras eller att sökande återkallar en redan gjord återkallelse. En turordning
bör vara bindande; nämnden dock obetaget att medge ändring av
turordningen, om särskilda skäl föreligger. Likaså bör återkallelse av en
redan ingiven återkallelse ej beaktas.

Efter det definitiva beslutet sker kungörelse om förordnande.

Revisorernas berättelse om lärartillsättningen överbetonar svårigheterna.
Intet led i här återgivna arbetsrutin är överflödigt om man tar hänsyn till
kravet på ekonomisering av lärarkrafterna och önskan att möjliggöra ansökan
om tjänst över hela riket. Tillsättningsproceduren torde icke kunna
förkortas.

övrigt. Av övriga delar av revisorernas berättelse fäster man sig särskilt
vid partiet om uthyrning av lokaler (sid. 7). Här har stelbent formalism
och bokstavsträldom tagit sig så groteska uttryck, att man frågar sig om
inte revisorerna utsatts för drift.

Det bilagda exemplet på en arbetsrutin — tillämpad vid skolväsendet i
Nyköping — rörande uthyrning torde visa, hur problemet kan lösas utan
att rektor över huvud befattar sig med ärendet. (Bilaga.)

Enligt revisorernas berättelse spelar nödvändigheten att anmäla beslutet
till skolstyrelsen en viss roll liksom rapportering av förordnanden, etc. Det
är nödvändigt att denna uppgift icke blir betungande för rektorerna men
också att anmälan verkligen sker. Förnuftiga metoder torde inte vara svåra
att finna på.

Den nuvarande skolorganisationen torde i sina huvuddrag vara funktionsduglig
och ändamålsenlig om den tillämpas med omdöme och urskillning.
Genom en delegation av vissa ärendegrupper samt förenklad rapportering
till skolstyrelsen och andra myndigheter borde en verklig avlastning
av rektorernas administrativa arbetsbörda kunna ske. Nyköping den 19
januari 1961.

Bilaga

Arbetsrutin vid skolväsendet i Nyköping

1. Genom annons i ortspressen och cirkulär uppmanas bildningsorganisationer
och andra att före den 15 juni till skolkansliet inkomma med önskemål
om lokaler för regelbunden, varaktig verksamhet.

2. På skolkansliet uppgöres ett schema för året i samråd med organisationerna
och vederbörande rektorer. Härvid iakttages, att skolenheterna i
tur och ordning vissa kvällar helt friläggas. Härigenom beredas vaktmästare
och städningspersonal en lättnad som kompensation för längre
tjänstgöring andra kvällar.

3. Sedan schemat uppgjorts utlämnas från skolkansliet dispositionsbevis,
ett för varje skolenhet, till organisationerna. Dispositionsbeviset upp -

243

tager det beräknade, stadigvarande behovet av dagar, timmar i klassrum
och andra lokaler.

4. Till varje handledare utlämnas ett särskilt dispositionsbevis. Detta bevis
tillställes vaktmästarna, som i sin tur lämnar det till handledarna.
Handledarna fylla i beviset lektion efter lektion. Vid terminens slut samlas
bevisen upp och inlämnas till skolkansliet den 15 december och 15
maj.

5. Räkningar till organisationerna utskrivas på skolkansliet. Pengar insättas
på drätselkontorets postgiro.

6. Vaktmästarnas extratjänstgöring rapporteras månatligen av rektorerna
i deras regelmässiga lönerapporter. Ersättning utgår för månad eller termin.

7. Betr. mera tillfällig uthyrning besluta rektorerna ensamma enligt delegationsbeslut.
Vaktmästarnas ersättning skall rapporteras enligt punkt 6.
Dispositionsbevis utlämnas av rektor till vaktmästaren, som överlämnar

det till vederbörande organisation. Detta dispositionsbevis insändes ifyllt

till skolkansliet omedelbart efter uthyrningen. Utöver detta behöver ingen

särskild anmälan om beslutet till skolstyrelsen ske.

Bilaga 4

Länsskolnämnden i Östergötlands län

1. Beträffande åtgärderna för återbesättande och ledigförklarande av
lärartjänster vid de allmänna läroverken kan påpekas att ändring i rektorernas
förslag i detta avseende ej sker om rektor, kollegium och skolstyrelse
är ense i ärendena. En överflyttning av beslutanderätten till skolstyrelsen
i dessa ärenden skulle därför kunna ske i dylika fall. Det kan även
ifrågasättas om nämndens yttrande kan anses erforderligt i fall, då ämneskombination
skall fastställas av överstyrelsen.

2. Tillsättningsproceduren synes nämnden alltför omständlig och onödigt
tillkrånglad. Sålunda är det ur länsskolnämndens synpunkt överflödigt
med gruppindelningen för de olika ämnena. Ansökningsrätten avseende antalet
sökta tjänster borde kunna ges en skälig begränsning. Sökandet av ett
70-tal tjänster, som enligt uppgift förekommit, torde icke ha något praktiskt
värde för vederbörande sökande men medför ett mångfaldigande av den
administrativa handläggningen. Ett önskemål är, att meritvärderingen för
alla lärarkategorier centraliseras, om detta är praktiskt genomförbart. Härigenom
kunde i revisorernas berättelse påpekat dubbelarbete undvikas. I
detta sammanhang -sill nämnden erinra om överstyrelsens erbjudande att
ombesörja meritvärdering av folkskollärartjänster i 19 lönegraden.

3. Länsskolnämnden har ingen möjlighet att granska vårrapporten på
grund av bristande personalresurser.

4. Granskningen av höstrapporlen har tyvärr måst ske tämligen summariskt.
En noggrannare granskning har dock skett av dessa rapporter avseende
högre kommunala skolor, då ju dessa ligger till grund för rekvisition
av driftbidragen till dessa skolor.

5. Skolstyrelsereformen och tillkomsten av ett regionalt statligt organ på
skolväsendets område väckte förhoppningar om förenklingar och decentraliseringar
av ett stort antal ärendegrupper. Att såsom påpekats i revisorernas
berättelse handläggningen av ärendena i stället blivit mer komplicerad
är ägnat att inge betänkligheter. Alla möjligheter till en förenklad administration
borde övervägas. Linköping den 17 januari 1961.

244

Bilaga 5

Länsskolnämnden i Jönköpings län

1. Nämnden delar revisorernas uppfattning att lärartillsättningen så långt
möjligt bör förenklas. I praktiken torde likväl tillsättningsproceduren vara
avsevärt mindre komplicerad och omständlig än vad revisorernas beskrivning
antyder. Då nu gällande bestämmelser tillkommit för att garantera lärarna
objektiv behandling och vederbörande huvudmän säker demokratisk
kontroll bör tilltänkta förändringar noga övervägas. Riksdagens avsikt att
ge de förtroendevalda skolstyrelseledamöterna större medansvar och inflytande
vid tillsättning av lärare för olika skolformer får ej åsidosättas genom
rationalisering. Godtagbara förenklingar torde dock vara att låta frågor om
ledigförklarande av tjänster i läroämnen sändas direkt från skolstyrelsen
till skolöverstyrelsen samt att överflytta beslutanderätten i fråga om ämneskombinationer
till skolstyrelsen eller eventuellt rektor och kollegium, som
har största möjlighet att bedöma denna fråga.

2. Vad revisorerna anfört att dubbelarbete skulle uppstå genom att länsskolnämnderna
granskar de av skolöverstyrelsens meritkontor gjorda poängberäkningarna
synes nämnden oförklarligt, emedan i det meddelande, som
medsändes dessa, står, att överstyrelsen bestämt, att den av meritkonloret
gjorde poängvärderingen och behörighetsbedömningen skall gälla, oberoende
av eventuella brister i ansökningshandlingarna till den aktuella tjänsten
samt att skolstyrelsen har att anmoda den sökande att komplettera sina handlingar
i förekommande fall. Länsskolnämnden har sålunda före tillsättningen
att tillse att samtliga handlingar för behörig sökande finnes och kontrollera
att den av skolstyrelsen gjorda sammanställningen överensstämmer
med de av meritkontoret gjorda beräkningarna.

Endast i de fall skolstyrelsen i sitt förord frångår poängvärderingen torde
längre motivering vara erforderlig.

Önskemål om att beslut ang. tillsättning av tjänster skulle ske tidigare
har framförts från flera håll. Länsskolnämnden finner detta berättigat, då
rektor har svårt att planera för det kommande läsåret med nuvarande system.
Länsskolnämnden har dock försökt tillmötesgå detta krav. Vid tillsättningsperioden
under höstterminen kunde samtliga tjänster utom en definitivt
tillsättas den 17 november. Den tjänst, som tillsattes den 1 december
var beroende av tillsättning av en lektorstjänst. Vid tillsättningsperioden
vårterminen 1960 fattades beslut angående 22 tjänster den 10 maj och återstoden,
18 tjänster, den 24 maj. Utdrag av protokoll tillställdes då sökandena
och skolstyrelserna.

Beträffande det av överstyrelsen uppgjorda tidsschemat för tillsättning
av olika lärarkategorier ville länsskolnämnden uttrycka det önskemålet att
tiderna för preliminära och definitiva beslut rörande de olika kategorierna
samordnades, så att extra sammanträden med nämnden kunde undvikas. Ett
annat önskemål är att för skolkantorstjänster beräknades någon tid för hörande
av domkapitlet, som endast har sammanträde var tredje vecka.

3. Emedan det är skolöverstyrelsen, som fattar besluten på grundval av
vårrapporterna utom beträffande gymnastikavdelningar, anser länsskolnämnden
att vårrapporten icke skulle behöva sändas till nämnden. I den framställning,
som göres ang. gymnastikavdelningar lämnas de uppgifter, som
är erforderliga för bedömande av frågan. Nämnden erhåller avskrift avöverstyrelsens
beslut med anledning av vårrapporten.

4. Beträffande höstrapporten har nämnden inte nu någon förenkling att
föreslå, då uppgifterna där erfordras för den anbefallda granskningen.

245

5. Enligt länsskolnämndens uppfattning kunde rapporteringen till nämnden
av tjänstlediga och förordnade lärare borttagas, samt rektor och skolstyrelse
ha ansvaret för deras rätta löneplacering. De för granskning av
statsbidragen till de högre kommunala skolorna erforderliga uppgifterna
kunde insändas i samband med rekvisitionen.

Revisorernas exempel på kostnadskrävande administration förefaller nämnden
föga representativt för skolstyrelsernas arbetssätt inom nämndens ansvarsområde.
Visserligen förekom en del anmärkningsvärda förhållanden
omedelbart efter förändringen — i en del fall beroende på spänningsförhållanden
mellan rektorer från olika skolformer. Samarbetet på det lokala planet
synes dock numera bli mera friktionsfritt och man bemödar sig om att
finna rationella samarbetsmetoder.

Nämnden, som tagit del av sammanställningen av frågorna som tillställts
läroverksrektorerna och deras svar, vill understryka svårigheterna att bedöma
arbetsbördans förändring enbart med ledning av ja- och nej-svar, då
ingen redovisning av orsakerna till förändringarna skett. Med den korta tid
som förflutit torde knappast rektorerna själva hunnit anpassa arbetet efter
de nya förhållandena och därvid funnit de smidigaste arbetsformerna. Vi
förutsätter även här en bättre anpassning sedan större erfarenheter vunnits.

I ärendets handläggning har enligt delegation av länsskolnämnden deltagit
undertecknad ordförande, ledamoten Lidin, tf. länsskolinspektören Ahslund
och förste byråsekreteraren Margareta Almén. Jönköping den 20 januari

Bilaga 6

Länsskolnämnden i Kronobergs län

l. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst

Proceduren som föregår beslut om att en tjänst skall få ledigförklaras samt
om ämnen i tjänsten förefaller vara onödigt tidskrävande. Tilldelning av
tjänster fastställes av högre myndighet. Det finns alltså en bestämd ram
för länsskolnämnden att arbeta inom. Nämnden har i annat sammanhang
som sin uppfattning hävdat, att den bör besluta beträffande såväl återbesättande
av tjänst som ämnen för tjänsten även vid högre allmänna läroverk.
Det torde icke kunna bestridas, att nämnden genom sina större möjligheter
att överblicka förhållandena lokalt har full kompetens att handhava
dessa angelägenheter. I Kronobergs län har nämnden vid några tillfällen
genom sitt ingripande fått skolstyrelserna att avsäga sig av överstyrelsen
tilldelade ordinarie adjunktstjänster. Om tjänsterna utnyttjats, skulle det
ha inneburit en mycket svår situation, när enhetsskolan införes. Beträffande
Växjö stad uppstår många problem genom att enhetsskolan växer fram, att
realskolan successivt avvecklas och att så småningom flickskolan också
kommer att åtminstone reduceras. Den översikt, som rektor har att inge i
oktober månad, är av föga värde i en sådan situation, eftersom reduceringen
av realskolan går snabbt och enhetsskolan tillväxer. Länsskolnämnden måste
göra en noggrann utredning, och det är på nämndens utredning och förslag
överstyrelsen har att bygga. Det torde inte heller finnas några egentliga
skäl att lämna lektorstjänsterna utanför.

Beträffande fastställande av ämnen har rektor vid Växjö högre allmänna
läroverk i ett särskilt yttrande till nämnden föreslagit, alt länsskolnämnden
skall ha beslutanderätt. Nämnden finner inga skäl, varför så inte skulle
vara fallet.

Gången på ifrågavarande ärenden skulle då vara följande: rektor — lärar -

246

kollegiet — skolchef om rektor inte är förste rektor — skolstyrelsen — lansskolnämnden.
Skolchefens arbete torde kunna reduceras till ett minimum i
de fall det inte är fråga om samordningsproblem. För skolstyrelsen, som icke
kan vara sakkunnig i dessa speciella ärenden, blir behandlingen av ärendet
i fråga säkerligen summarisk. Tillvägagångssättet innebär administrativ
förenkling och tidsvinst men ändå tillräcklig säkerhet.

2. Tillsättningsproceduren

Nackdelen med det nuvarande tillvägagångssättet är att tjänsterna blir tillsatta
relativt sent. En tidigare tillsättning skulle vara till fördel för vederbörande
rektorers planering av kommande läsår. Enligt länsskolnämndens
uppfattning har emellertid de nuvarande bestämmelserna fungerat utmärkt.
En månad kan vinnas genom det av nämnden föreslagna tillvägagångssättet

enligt punkt 1. .

Nämnden förutsätter, alt den av meritkontoret gjorda poängberäkningen
är korrekt. Den bör alltså kunna användas utan någon som helst kontrollräkning.
Nämndens preliminära tillsättning bör därför kunna ske ganska
snabbt sedan handlingarna kommit in. Tiderna för skolstyrelsens och länsskolnämndens
handläggning av ärendena torde kunna avkortas något.

Radikala ändringsmöjligheter finns naturligtvis. Man kan tänka sig, att
handlingarna för alla ämneslärar- och övningslärartjänster inges till länsskolnämnden,
som, sedan meritkontoret verkställt beräkningarna, infordrar
yttrande av vederbörande rektor, varefter länsskolnämnden tillsättei
tjänsten. Härvid avkopplas skolstyrelsen, vilket dock torde strida mot andemeningen
i skolstyrelselagen. Man kan också tänka sig, att skolstyrelsen
tillsätter tjänsterna. Härvid är samordningsfrågorna närmast olösbara.
Lärarorganisationerna torde bestämt motsätta sig en sådan lösning. Remiss
från skolstyrelse till rektor skulle naturligtvis kunna elimineras. Det torde
dock kunna anses troligt, att rektor ofta säkrare kan uttala sig om eu sökande
än skolstyrelsen. Länsskolnämnden anser sig alltså icke kunna tillstyrka
någon egentlig ändring i själva tillsättningsproceduren.

I fråga om icke ordinarie tjänst bör hela tillsättningen delegeras till rektor,
vilken har att rapportera sina beslut till skolstyrelsen.

3—4. Länsskolnämnden har enligt uppgift från Överstyrelsen icke haft
att granska vårrapporterna och har inte heller haft tid. Noggranna föreskrifter
finns ju för organisationen av arbetet vid ett högre allmänt läroverk. I
de fall länsskolnämndens medgivande fordras, t. ex. för fastställelse av rektors
undervisningsskyldighet, kan särskild skrivelse ingivas utan varrapport.

Beträffande höstrapporten har länsskolnämnden ännu icke tillräcklig erfarenhet.
Granskningen pågår men har på grund av otillräcklig arbetskraft
på kansliet ännu icke slutförts. Några fel av vikt har icke påträffats.

5. Övriga frågor gäller helt skolstyrelsens område. Av beskrivningen framgår,
att de administrativa förhållandena icke alltid är de bästa. Det kan
väl ifrågasättas, om inte en kraftigare delegation från skolstyrelse till rektor
i många fall skulle visa sig värdefull. Ett exempel från Växjö kan belysa
detta. Uthyrningen av lokaler vid läroverket tillgår så, att rektor hyr ut etter
ett hyrespris, som skolstyrelsen en gång för alla fastställt. Vaktmästaren fyller
i rapport till skolstyrelsen, som sedan utfärdar räkning.

Ovidkommande förhållanden spelar nog ofta in, då det gäller delegation
av ärenden från skolstyrelse till rektor. Det vore säkerligen värdefullt, om
riktlinjer och anvisningar utarbetades till kommunernas hjälp. Växjö den
20 januari 1961.

247

Bilaga 7

Länsskolnämnden i Kalmar län

Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Beträffande
snabbheten vid avgörandet av fråga om en tjänst skall återbesättas
eller ej, resp. ny tjänst inrättas, torde med avseende på det obligatoriska
skolväsendet berättigad anmärkning ej kunna anföras mot nuvarande ordning.
Bestämmanderätten ligger hos länsskolnämnden och dylika ärenden
expedieras tämligen omgående. Att låta skolstyrelserna själva helt avgöra
dessa ärenden är enligt vad erfarenheten visat icke tillrådligt. I många fall
har nämnden måst gå mot skolstyrelsen.

Det ligger nära tillhands att föreslå en liknande gång för sådana ärenden
vid läroverk och andra högre skolor, d. v. s. ärenden om återbesättande av
adjunkts- och ämneslärartjänster. En förutsättning är då att nämnderna,
som för närvarande ej erhåller uppgift om personalramen för varje läroverk
i länet, före varje redovisningsår får en uppställning över antalet ordinarie
tjänster vid skolan och deras innehavare. Nämnden borde alltså äga fastställa
ämnesförening för samtliga dessa tjänster, med undantag för dem vid lärarkursläroverken
och övriga gymnasier. Endast skolstyrelsens förslag till kombination
behövde bedömas och ärendet kunde vända i länsskolnämnden utan
att som nu gå den längre vägen till skolöverstyrelsen med därav följande
tidspillan. Det torde vara önskvärt att överstyrelsen för vinnande av enhetlighet
i tillämpningen fastställer riktlinjer för ämnesföreningarnas bestämmande.

Skall det bli allvar av talet om länsskolnämnderna som sammanhållande
kraft inom hela skolväsendet, är det nödvändigt att öka deras inflytande i
frågor som denna. Härigenom uppnås också en önskvärd smidighet och
snabbhet i handläggningen.

Tillsättningsprocedaren. Man måste ge kritiken rätt när den påtalar att
nio månader är en alltför lång tid för arbetet med en adjunktstjänst. Tiden
bör kunna förkortas. Därtill bör kunna medverka de ovan föreslagna åtgärderna
angående förberedelseproceduren till ledigförklarandet, så att på detta
stadium endast länsskolnämnden blir inkopplad.

Arbetsbelastningen på meritkontoret synes vara en av de flaskhalsar som
försenar tillsättningen och det är önskvärt med något snabbare expedition
av meritkontorets service. Hur det skall gå till är svårt att angiva. Otänkbart
är inte, att man kunde ytterligare skilja tillsättningsperioderna för humanister
och naturvetare och därigenom få mera spridning av meritkontorets arbete
och jämnare belastning. Många sökande återkommer dessutom gång efter
annan och då deras merit en gång fastställts bör nästa granskning kunna
ske rätt snabbt, eftersom då det i regel rör sig om ändring endast beträffande
tjänstetiden. Senast den 15 mars resp. den 15 september bör de av
meritkontoret granskade ansökningarna vara åter hos skolstyrelserna, som
senast den 1 april resp. den 1 oktober bör kunna insända dem till länsskolnämnden.
Nämndens definitiva beslut bör föreligga senast den 15 maj resp.
den 15 november. Det är angeläget undvika att — såsom i åtskilliga fall
förekommit — den definitiva tillsättningen blir klar endast några dagar innan
den nya tjänsten skall tillträdas, vilket särskilt vid årsskiftena — mindre
vid halvårsskiften — medför betydande olägenheter både för kommunerna
och de flyttande lärarna.

Vidare bör arbetet med meritsammanställningar kunna förenklas. Skolstyrelsen
har enligt skolstadgan all upprätta meritsammanställning och den
bör göras på sådant sätt att den även passar länsskolnämndens behov. En

248

bestämd tabulatur bör således användas, förslagsvis med förebild av den
tablå som regelmässigt uppgöres på länsskolnämndens kansli för att sättas
i ledamöternas hand vid tillsättningssammanträdet. Sammanställningen bör
vara underskriven av rektor, som svarar för uppgifterna. För hans och skolstyrelsens
och länsskolnämndens behov torde erfordras omkring 10 exemplar.
Härigenom skulle en del av dubbelarbetet bortfalla och en snabbare behandling
kunna ske i nämnden.

Ytterligare kan enligt nämndens erfarenhet tillsättningstiden nedbringas
genom att tillsättningarna görs mindre beroende av den grupp av ämnen,
som tjänsterna tillhör, samt om i klara fall utnämningen eller förordnandet
sker på en gång, alltså ej genom särskilda beslut om preliminär och definitiv
tillsättning.

Vår- och höstrapporterna. Länsskolnämnden ifrågasätter om ej granskningen
av sådana rapporter från realskolorna liksom av högstadieplanerna
bör förläggas till skolöverstyrelsen. För att enhetliga normer skall tillämpas
vid granskningen har nämnderna visserligen erhållit anvisningar av överstyrelsen.
Bäst torde dock denna synpunkt tillgodoses genom en central
granskning. Av diskutabla frågor, som uppkommer, föres ändå många upp
på skolöverstyrelseplanet. Vidare må nämnas, att rapporterna med deras nuvarande
uppställning ej heller tjänar till egentlig ledning för den nämnden
åvilande granskningen av driftbidragsrekvisitionerna för de högre kommunala
skolorna — något som eljest i och för sig kunde vara värdefullt; en
jämförelse inställer sig lätt med de nya arbetsplanerna för folkskolan, vilka
på ett utmärkt sätt samtidigt utgöra underlag för driftsbidragsrekvisitionerna.

Om granskningen skall tillkomma nämnderna synes den i varje fall ej
böra definitivt tillhöra nämndernas uppgift förrän dessa genom inspektionsrätt
och i andra avseenden erhållit vidgad befattning med realskolorna. Kalmar
den 19 januari 1961.

Bilaga 8

Länsskolnämnden i Gotlands län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Enligt
skolöverstyrelsens anvisningar fastställes ämneskombination för tjänst vid
skola utan gymnasium av länsskolnämnden, för tjänst vid skola med gymnasium
av skolöverstyrelsen. Mot gången av ett sådant ärende rektor — lärarkollegiet
— skolchefen — skolstyrelsen — länsskolnämnden — skolöverstyrelsen
har länsskolnämnden för sin del inte funnit något anmärkningsvärt.
Dock skulle den förändringen kunna tänkas, att skolstyrelsen ej behövde
befatta sig med sådant ärende. Nämnden ifrågasätter om icke tiden
för förberedelsen av ledigförklarandet av tjänster kunde något förkortas, så
att ledigkungörande kunde äga rum tredje eller fjärde veckan i november
i stället för som nu första veckan i december. (Inom länet finns icke någon
statlig rektor, som innehar förste rektorstjänst. Nämnden har således icke
någon erfarenhet av att eu och samma person har att som statligt och kommunalt
anställd befatta sig med ett och samma ärende. Om det nu är så att
en statlig rektor med sin tjänst förenar en kommunal skolchef stjänst — vilken
tjänst han innehar endast i den mån han själv så önskar — så torde
det väl knappast kunna undvikas, att han formellt får två handläggningar
av ett ärende, men arbetets omfattning torde väl i sådant fall bli mindre, än
om två skilda personer har att syssla med ärendet, såsom fallet är när annan
rektor än läroverksrektor är skolchef. Någon skriftväxling i förra fallet synes
enligt nämndens mening icke erforderlig.)

249

2. Tillsättnings proceduren beträffande lärartjänst. Länsskolnämnden finner
det synnerligen värdefullt att skolöverstyrelsens meritkontor bedömer
sökandenas poängställning och bedömer frågan om behörigheten. Det är givetvis
önskvärt, att handläggningen kunde ske snabbare, men personalförstärkning
förmodas då vara ofrånkomlig.

Möjligt är att en förenkling och en tidsvinst skulle kunna ernås, om föreskrift
lämnades om att sökande till sina handlingar skall foga handling utvisande
av meritkontoret gjord bedömning av hans poängställning och behörighet,
varvid förutsättes att ny bedömning inte skulle göras av meritkontoret,
om endast förändring ägt rum beträffande tjänsteåren. Därigenom
skulle undvikas att meritkontoret till bedömning får en sökandes handlingar
till varje av honom sökt tjänst eller får dem år efter år.

Enligt det av skolöverstyrelsen fastställda tidsschemat för tillsättning av
ordinarie tjänster i läroämnen har hittills funnits ett tidsrum av 3 veckor
mellan det att meritkontoret återsänt ansökningshandlingarna till skolstyrelsen
och denna har att sända handlingarna till länsskolnämnden. Att
under denna period — såsom revisorerna framhåller — kort tid, ibland endast
en dag, står till rektors förfogande är ett förhållande som nämnden icke
har vetskap om men finner vara lätt avhjälpt utan att 3-veckors-perioden
förlänges.

Någon avkortning av den tid, som nämnden har för den preliminära tillsättningen
och för samordningsproceduren, innan det definitiva tillsättningsbeslutet
fattas, anser nämnden icke möjligt. Även om det med hänsyn till de
förordnade lärarnas intressen vore önskvärt, att det definitiva tillsättningsbeslutet
kunde fattas tidigare än vad som nu sker beträffande grupp II och
grupp III-tjänster, finner nämnden en tidigare tillsättning med hänsyn till
det nya tillsättningsförfarandets karaktär vara svår att åstadkomma annorledes
än genom tidigare ledigkungörande.

Beträffande vad som anföres om den sena definitiva tillsättningen och
uppgörande av schema vill nämnden framhålla, att detta arbete i regel torde
utföras efter 1 juli — det anföres ju ofta att läroverksrektorerna har
svårt att taga ut semester på sommaren på grund härav. Vidare torde det
för schemaläggningen inte alltid ha betydelse om den lärare, som beräknas
tjänstgöra, är ordinarie eller vikarie. Gällande timplaner och klass- och
elevantal är de i första hand bestämmande faktorerna.

3. Vårrapporten. Beträffande vårrapporten ifrågasätter nämnden, om den
inte borde slopas eller betydligt förenklas. Vad som kommer fram av den
finner nämnden främst vara av intern betydelse för rektors och skolstyrelsens
planläggning av skolorganisationen för det kommande året. Uppgifter,
som ev. kan vara erforderliga för skolöverstyrelsens pelitaarbete, torde kunna
fås utan vårrapportens alla detaljuppgifter. Nämnden har icke funnit ananledning
att göra annat än en mycket summarisk granskning av dessa rent
preliminära uppgifter.

4. Hästrapporten. Eftersom läroverkets definitiva organisation måste vara
klar vid läsårets början synes enligt nämndens mening höstrapporten böra
kunna ingivas något tidigare, förslagsvis före den 15 sept.

.7. Övrigt. Revisorerna påtalar atl skoladministrationen i många fall blir
onödigt komplicerad och kostnadskrävande. Enligt nämndens mening skulle
en förenkling kunna nås genom att delegering av ärenden i större utsträckning
än vad som nu är fallet genomföres.

Något fall då rektor korresponderar med sig själv (''eller ringer till sig
själv!) känner nämnden ej till. Del anförda exemplet på hur ctl lokaluthyrningsärende
kan förlöpa, då nutida skoladministratörer har att handlägga

250

det, synes nämnden vara mycket extremt. Då det för övrigt sägs, att en direkt
förlust — i exemplet preciserad till att i bästa fall vara 2:40 kr —
åsamkas statsverket genom »att statsverkets administrationskostnader överstiger
de inkomster som influtit till följd av uthyrningen» förtjänar det påpekas,
att statsverkets förlust torde bli hela den beräknade administrationskostnaden,
eftersom medel, som inflyter vid uthyrning av lokaler, tillfaller
kommunen. (LS § 200.)

Länsskolnämnden finner det önskvärt, att riktlinjer utfärdas för skolstyrelsernas
diarieföring med beaktande av hur det skall förfaras, när rektorsoch
skolstyrelseexpeditioner är gemensamma.

I länsskolnämndens handläggning av detta ärende har deltagit ledamöterna
Georg Pettersson, ordf., och John Fåhrseus samt länsskolinspektören
Gösta Allvin, föredragande.

Beträffande den utsträckning i vilken meritkontoret skall anlitas och beträffande
tidpunkten för den definitiva tillsättningen anför ledamoten
Fåhraeus följande: »Jag ifrågasätter om icke de av skolöverstyrelsen utfärdade
mycket detaljerade anvisningarna för poängberäkning av meriter kunna
anses vara så objektiva, att poängberäkningen kan göras å skolstyrelsens
kansli och blott tveksamma och svårbedömda fall hänvisas till skolöverstyrelsens
meritkontor, som härigenom avlastas med kanske 90 % av dessa
ärenden. Kollationering och kontroll görs sedan av skolchef och länsskolnämnd.
— En betydande tidsvinst bleve i så fall resultatet. — Jag vill starkt
trycka på frågan, om den sena definitiva tillsättningen och framhålla det
för rektorerna synnerligen viktiga önskemålet om en tidigareläggning härav.»
Visby den 18 januari 1961.

Bilaga 9

Länsskolnämnden i Blekinge län

Länsskolnämnden delar revisorernas uppfattning, att proceduren vid tillsättning
av lärartjänster vid de allmänna läroverken är tungrodd och omständlig
samt förorsakar stor arbetsbelastning i varje fall för länsskolnämnderna.
Det vill emellertid synas som om revisorerna i vass mån överbetonat
de olika leden beträffande såväl åtgärderna för återbesättande och
ledigförklarande av lärartjänst som själva tillsättningsproceduren. Sålunda
torde den i flera led förekommande granskningen av samma ärende i
vissa av leden göras mera proforma och vara föga tidskrävande. Vissa förenklingar
av åtgärderna för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst
synes dock kunna övervägas. En sådan förenkling vore att samma
myndighet beslutar om såväl ledigförklarande av tjänst som ämneskombination.
Enligt länsskolnämndens mening talar övervägande skäl för att
denna myndighet bör vara Skolöverstyrelsen, som har större förutsättningar
än länsskolnämnderna att överblicka den aktuella situationen i varje
särskilt fall.

I fråga om tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst torde rektors
och skolstyrelses befattning med ärendena få anses vara föga betungande
och tidskrävande. De mest tidskrävande momenten är meritvärderingen,
som ombesörjes av Skolöverstyrelsen, och själva tillsättningen, som göres
av länsskolnämnden. Att meritvärderingen göres centralt innebär dels en
mycket betydande arbetsbesparing för länsskolnämnderna, dels en garanti
för större korrekthet än som kunde uppnås vid meritberäkning i länsskolnämnderna,
som inte har tillgång till samma expertis som Skolöverstyrelsen.
Centralisering av själva tillsättningsproceduren skulle givetvis

251

medföra betydande förenkling och arbetsbesparing genom att samordningsarbetet
i länsskolnämnderna skulle bortfalla. Detta samordningsarbete utgör
för nämnderna det mest arbetskrävande momentet i tillsättningsförfarandet.
Samordningen försvåras av att lärarna i många fall söker ett stort
antal tjänster. En begränsning av ansökningsrätten skulle otvivelaktigt underlätta
samordningsarbetet. För att utröna i vad män rätten att söka ett
obegränsat antal tjänster varit av betydelse för lärarnas möjlighet att erhålla
önskad tjänst har inom länsskolnämnden gjorts en undersökning rörande
i vilken ordning den erhållna tjänsten sökts under tillsättningsperioden
vårterminen 1960. Av undersökningen framgår, att på 34 tillsatta
tjänster (vid högre skolor, folkskolor och yrkesskolor) erhöll 31 lärare
(91 %) den tjänst, som de sökt i första hand, de övriga 3 erhöll tjänster,
som sökts i respektive tredje, fjärde och åttonde hand. Skulle det visa sig,
att likartade förhållanden föreligger även i andra län, skulle en begränsning
av ansökningsrätten till exempelvis 10 tjänster inte för någon av de
sökande innebära någon inskränkning i möjligheten att erhålla önskad
tjänst. Däremot skulle länsskolnämndernas arbete med samordningen av
ansökningarna väsentligt underlättas.

Uppgörande av vårrapport synes vara erforderligt för att rektor skall kunna
planlägga organisationen för nästa läsår. Att insända densamma till
länsskolnämnden torde icke vålla rektorerna något betydande merarbete.
Någon föreskrift att länsskolnämnden skall granska densamma synes icke
finnas. Så har ej heller skett inom härvarande länsskolnämnd.

Däremot har Skolöverstyreisen i skrivelse den 7 november 1960 med
stöd av instruktionen för länsskolnämnderna 3 § sista stycket uppdragit
åt länsskolnämnderna att granska höstrapporterna och meddelat anvisningar
härför. Granskningen angives avse läsåret 1960/61 för läroämnen vid
de allmänna läroverken och kommunala gymnasierna. Sådan granskning
har gjorts och icke inneburit något särskilt betungande merarbete för länsskolnämnden.
För tidigare år har länsskolnämnden icke ansett sig ha anledning
att granska dessa rapporter. Karlskrona den 19 januari 1961.

Bilaga 10

Länsskolnämnden i Kristianstads län

Den korta remisstiden och de otillräckliga personalresurserna på nämndens
kansli har omöjliggjort eu detaljdiskussion av de problemkomplex,
som beröres i det aktuella avsnittet av revisorernas berättelse.

De frågor som gäller proceduren vid återbesättande och ledigförklarande
av lärartjänster samt handläggningen av själva tillsättningsförfarandet
har nämligen icke bara den praktisk-ekonomiska aspekt vilken så starkt
skjutits i förgrunden av riksdagens revisorer utan är i ännu högre grad förknippade
med andra problem. Dessa rör den enskilde sökandens säkerhet
mot inflytande från ovidkommande faktorer vid handläggningen av ett tillsättningsärende.
De berör också frågan hur tillräcklig översikt över rikssituationen
i vissa avseenden skall kunna ernås. Länsskolnämnden måste
med beklagande konstatera, alt nämnden av ovan anförda skäl saknar möjlighet
att här i önskvärd utsträckning ingå på dessa sidor av de aktuella
spörsmålen utan måste inskränka sig till följande summariska synpunkter.

Beträffande den första delfrågan viil länsskolnämnden vitsorda, att dubbelarbete
förekommer inom skilda instanser. Den nu tillämpade proceduren
vid återbesättande och ledigförklarande liar emellertid tillkommit för all å

252

ena sidan säkerställa det lokala inflytandet och å andra sidan tillförsäkra
centrala instanser både en överblick över utnyttjandet av de tillgängliga
tjänsterna och en översikt över förhållandet mellan utbudet av arbetskraft
och antalet tjänster i skilda ämneskombinationer. Länsskolnämnden vill
understryka det väsentliga i att denna centrala överblick bibehålies. Det
är vidare av vikt att den centrala myndighet, som verkställer den rent arbetsmarknadsmässiga
sammanfattningen av situationen också äger rätt att
tilldela och indragande tjänster vid det högre undervisningsväsendet, varom
här är fråga. Centrala eller regionala arbetsmarknadsmyndigheter kan alltså
inte övertaga någon del av dessa funktioner. Skolmyndigheternas centrala
reglerande funktion kan följaktligen inte ersättas exempelvis av regelbundet
återkommande cirkulär rörande arbetsmarknadsläget i fråga om skilda lärarkategorier,
avsedda till ledning för kommunernas bedömning.

När det gäller den andra huvudfrågan, nämligen tillsättningsproceduren
beträffande" de aktuella lärartjänsterna vill länsskolnämnden framhålla följande.
Den invecklade handläggningen betingas av två förhållanden, nämligen
den enskilde sökandens frihet att söka obegränsat antal tjänster och
kravet på meritmässigt objektiv bedömning av de sökande. Av det förra
kravet följer behovet av omfattande korrespondens länsskolnämnderna
emellan i syfte att undvika dubbeltillsättningar. Av det andra följer den
meritgranskning som verkställes på skilda nivåer.

Att inskränka den fria ansökningsrätten därför att en viss procent av de
sökande uppträder illojalt och inte meddelar sina önskemål rörande sökta
tjänster eller ändrar sina en gång lämnade uppgifter i detta hänseende, synes
länsskolnämnden icke vara motiverat. Dylika inskränkningar skulle
dessutom i dagens lärarsituation vara ytterst farliga åtgärder med särskilt
kraftiga negativa effekter för de delar av landet som redan nu är mindre
attraktiva ur lärarsynpunkt.

Länsskolnämnden kan inte ingå på frågan hur eu förenkling av meritgranskningen
skulle kunna åstadkommas. Det är emellertid tydligt att skolöverstyrelsens
meritkontor inte under några omständigheter kan undvaras
som normerande faktor i sammanhanget. Länsskolnämnden vill i detta
sammanhang varna mot allt för långt gående slutsatser av svaren på fråga
2 (s. 12). Det förhållandet att länsskolnämnden icke frångått skolstyrelsens
förslag beträffande tjänstetillsättning, då detta förslag baserats på meritkontorets
poängberäkning berättigar sålunda inte till slutsatsen att
den av meritkontoret verkställda poängvärderingen skulle ha accepterats
som utslagsgivande av skolstyrelsen, om skolstyrelsen varit tillsättande organ,
och inte som i nuvarande situation haft att avge yttrande över de sökande
till statlig regional eller central myndighet.

Vad slutligen den i remissen omnämnda granskningen av de högre skolornas
vår- och höstrapporter beträffar, vill länsskolnämnden endast framhålla,
att hittills ingen granskning av desamma kunnat verkställas inom
nämndens kansli, eftersom övertidsbelastningen på samtliga tjänstemän
redan är så hård, att ytterligare tillskott av arbetsuppgifter inte är möjlig.
Då den planerade personalförstärkningen nu synes utebli måste nämnden
ifrågasätta sina möjligheter att i framtiden verkställa detta åliggande.
Granskning av vårrapporten torde vara onödig eftersom denna ju endast är
en preliminär plan för arbetets uppläggning inom ifrågavarande skola. En
möjlighet att lösa granskningsproblemet beträffande höstrapporten vore
kanske att inskränka granskningen till stickprov. Kristianstad den 16
januari 1961.

253

Bilaga 11

Länsskolnämnden i Malmöhus lön

Transumt av protokoll onsdagen den 25 januari 1961

Närvarande: ordf. Persson, ledamöterna Bjerre, Lindstrand, Roos, Gustavsson
och Fjellander, suppleanten Nilsson, länsskolinspektören Leffler
samt skolinspektörerna Ahlner och Persson ävensom i egenskap av expert
assistenten Ola Persson. Protokollförare: förste byråsekreteraren Carlsson.

25 §.

Skoladministrativa spörsmål

Föredragande: länsskolinspektören Leffler.

I ärendet hade tidigare ett av föredraganden uppgjort förslag till yttrande
tillställts nämndens ledamöter. Ledamöterna Fjellander, Jönsson och Gustavsson
hade i gemensam skrivelse till nämnden framhållit, att de önskade
att föredragandens förslag på vissa punkter måtte ändras på i skrivelsen
angivet sätt.

Nämnden beslöt avge yttrande (bilaga a) i enlighet med föredragandens
förslag. Ledamöterna Fjellander och Gustavsson anmälde skiljaktig mening
(bilaga b), innebärande att de ansåg att nämndens beslut hade i däri angivna
punkter bort utformas i enlighet med det nämnda, av dem och ledamoten
Jönsson upprättade förslaget.

Bilaga a

Yttrande från länsskolnämnden i Malmöhus län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Redan
i årsberättelsen för redovisningsåret 1958/59 har länsskolnämnden berört
procedurfrågorna rörande lärartillsättningarna vid de högre skolorna. Nämnden
anförde därvid:

»Den för alla lärarkategorier analoga tillsättnings proceduren har fungerat
väl beträffande tjänsterna vid det obligatoriska skolväsendet. Dock har
ansökningsförfarandet med sökande till flera tjänster ibland orsakat en
mycket stor arbetsbelastning och i vissa fall tidsnöd i nämndens arbete. Beträffande
tjänsterna vid högre skolor kan nämnden icke frigöra sig från
känslan, att tillsättningen är onödigt krånglig. Det sammanlagda arbete,
som för dessa tillsättningar nedlagts av skolöverstyrelsens meritkontor och
de olika länsskolnämnderna, torde motsvara åtskilliga helårstjänster. Den
större delen av nämndens anslag för experter har förbrukats för sådant
arbete, men trots detta har förste byråsekreteraren under tillsättningsperioderna
måst ägna större delen av sin tid åt denna verksamhet. Utskriften och
dupliceringen av meritöversikter har varit betungande för biträdespersonalen.
»

Nämnden är fortfarande av samma uppfattning som då uttalades.

I fråga om medgivande att återbesätta tjänst och om ämneskombination
bör gälla, att beslut skall fattas av samma myndighet. Det nuvarande förhållandet,
att länsskolnämnden skall fastställa ämneskombination för en
tjänst vid en skola, för vilken skolöverstyrelsen kanske samtidigt beslutar
om indragning av en annan tjänst, som nämnden räknar med vid sin prövning,
är otillfredsställande.

Beslutande myndighet bör vara länsskolnämnden eller skolöverstyrelsen.
Nämnden har lättare för att av resp. skolstyrelser eller rektorer under hand
inhämta kompletterande uppgifter, vilka ofta visat sig erforderliga vid fast -

254

ställande av ämneskombinationer. Å andra sidan måste skolöverstyrelsen
förutsättas ha betydligt större förutsättningar att överblicka möjligheten att
erhålla sökande i olika ämneskombinationer. Ärendegruppen synes icke böra
decentraliseras till rektor eller skolstyrelse, eftersom det ofta har visat sig,
att dessa myndigheter vid avgivande av förslag fäst alltför stor vikt vid sådana
ovidkommande förhållanden som önskvärdheten att ge en icke-ordinarie
lärare vid skolan ordinarie anställning eller att bereda en ordinarie
lärare möjlighet att vid skolan erhålla en befordringstjänst.

2. Tillsättnings proceduren. I tillsättningsärendena är fyra instanser engagerade:
rektor, skolstyrelse, länsskolnämnd och skolöverstyrelsen. Detta
medför givetvis ett icke obetydligt dubbelarbete. Genom att det mest tidskrävande
momentet, meritvärderingen, centralt skötes av skolöverstyrelsens
inerilkontor, är dock de lägre instanserna befriade från en stor del av arbetet.
Det råder ingen tvekan om, att en total centralisering av tillsättningsproceduren
skulle medföra en avsevärd förenkling och — för kommuner och
länsskolnämnder — ekonomisk besparing. Jämförelse av meriter och upprättande
av meritsammandrag skulle endast behöva göras en gång, och
den tidskrävande och ur säkerhetssynpunkt vanskliga samordningsproceduren
mellan de olika länsskolnämnderna skulle helt bortfalla.

En känslig fråga härvidlag är givetvis skolstyrelsernas medverkan. Länsskolnämnden
har dock icke den uppfattningen, att skolstyrelserna fäster
synnerlig vikt vid den nuvarande rätten att avge förord vid tillsättning av
lärare, vid högre skolor, eftersom man vet, att tillsättningen sker efter nästan
rent matematiska grunder.

3—4. Vår- och höstrapporterna. Länsskolnämndens begränsade personella
resurser har tvingat nämnden att avsevärt begränsa sin granskande uppgift.
Därvidlag har det synts väsentligare att ägna uppmärksamhet åt försöksskolornas
högstadieplaner än åt läroverkens vår- och höstrapporter, eftersom
de förra måste upprättas utan att man har någon större erfarenhet att falla
tillbaka på och samläsningsproblemen vid högstadierna är av betydligt större
omfattning än vid läroverken. Sommaren 1960 granskades dock samtliga
vårrapporter. Resultat: minskning med sammanlagt 18 veckotimmar.

Eftersom varje rektor för sitt eget arbete är tvungen att göra upp en
plan för det kommande årets arbete, torde den omständigheten att vårrapporten
skall inges till länsskolnämnden icke innebära något större merarbete.
Detsamma torde gälla höstrapporten.

5. övrigt. Länsskolnämnden förutsätter, att de ändringar, som kan bli
resultatet av riksdagsrevisorernas berättelse, kommer att beröra icke blott
de allmänna läroverken utan även de högre kommunala skolorna samt enhetsskolans
högstadium.

I ärendets handläggning har deltagit ordföranden Persson, ledamöterna
Bjerre, Lindstrand, koos, Gustavsson och Fjellander, suppleanten Nilsson,
länsskolinspektören Leffler, föredragande, samt skolinspektörerna Ahlner
och Persson. Malmö den 25 januari 1961.

Bilaga b

Skiljaktig mening

Undertecknad jämte ledamöterna Jönsson och Gustavsson har icke kunnat
biträda det förslag till yttrande i anledning av riksdagsrevisorernas påpekande
som översänts. Vi önskar att yttrandet i punkterna 2 och 5 får följande
ändrade lydelse:

2. Tillsättningsförfarandet. I tillsättningsärendena---befriade från

255

en del av arbetet (enligt förslaget). Det nu tillämpade tillsättningsförfarandet,
som på sin tid tillkom som en kompromiss mellan lärarnas och de lokala
skolstyrelsernas inställning, blir ofta komplicerat varför någon form av
förenkling ur länsskolnämndernas synpunkt skulle vara välkommen.

På grund av den knappt tillmätta remisstiden har länsskolnämnden emellertid
ingen möjlighet att framlägga något konkret förslag till dylik förenkling.

En fullständig centralisering av tillsättningsförfarandet skulle givetvis innebära
en avsevärd förenkling för länsskolnämnderna, men å andra sidan
skulle det betyda en anhopning av dylika ärenden hos överstyrelsen. Vidare
påpekar revisorerna själva i sin skrivelse att omorganisationen 1958 företogs
i syfte »att ge skolstyrelsen vissa nya befogenheter och därmed öka det
kommunala inflytandet på skolväsendet i den egna kommunen». En total
centralisering av tillsättningsförfarandet skulle ju komma att verka i rakt
motsatt riktning.

Man kan inte heller bortse från att efter hand som flertalet läroverk ersätts
med högstadier av enhetsskolan, det för den lokala skolstyrelsen skulle
komma att te sig egendomligt att inte få ha någon som helst befattning med
lärartillsättningen i en kommunal skola.

Vi önskar också, med anledning av den illa hopkomna, styckvis rent felaktiga
och styckvis överdrivet karikerande skrivelsen från revisorerna, ha
femte stycket ersatt av följande:

»5. övrigt. Länsskolnämnden måste beteckna riksdagsrevisorernas skrivelse
som i åtskilliga punkter överdrivet karikerande. Sålunda torde ingen
skolchef ha anledning brevledes korrespondera med sig själv på sätt som i
skrivelsen skildras. De olägenheter som revisorerna anser betingade av exempelvis
det nuvarande systemet för handläggning av uthyrningsfrågor torde
tämligen enkelt kunna lösas lokalt utan omständliga centrala författningar
och anvisningar.»

Vi önskar alltså att de berörda punkterna ändras på antytt sätt. Skulle
vart förslag ej vinna majoritet i nämnden vill vi ha det bilagt som särskilt
yttrande.

Bilaga 12

Länsskolnämnden i Hallands län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av ordinarie lärartjänst,
a) Tjänster för lärare i läroämnen. Enligt § 175 läroverksstadgan beslutar
Kungl. Skolöverstyrelsen om tjänsts återbesättande eller indragning
Ämneskombinationen för tjänst, som skall besättas, bestämmes av skolöverstyrelsen,
da fråga är om tjänst vid läroverk med gymnasium, i övriga fall
av länsskolnämnden. När det gäller tjänst vid läroverk utan gymnasium ävensom
vid högre kommunal skola, går ärendet från skolstyrelsen till länsskolnamnden,
som yttrar sig i återbesätlningsfrågan, och därifrån till skolöverstyrelsen,
som beslutar i denna fråga. Akten går därefter åler till länsskolnamnden,
som beslutar om ämneskombination. Detta synes utgöra en onö.
.g omgång. För tjänst vid läroverk med gymnasium kan överstyrelsen avgöra
trågan om återbesättande och frågan om ämneskombination samtidigt.
Om samma förfarande utsträcktes alt gälla samtliga tjänster skulle _- för utom

förenklad procedur — vinnas, att genom en central myndighet cnhetlig
hansyn kunde tagas till arbetsmarknadsmässiga förhållanden vid val av
ämneskombination. De lokala synpunkterna synes tillräckligt tillgodosedda
genom kollegiets yltrande, rektors och skolstyrelsens förslag samt länsskol -

256

nämndens yttrande. Även i de fall, då jämlikt § 175 1. första stycket läroverksstadgan
beslut om återbesättande icke är erforderligt, nämligen »da föreskrift
i ämnet förut meddelats», t. ex. genom nyligen skett beslut om tilldelning
av tjänster av samma art, synes frågan om ämneskombination bora
avgöras av överstyrelsen av hänsyn till vikten av enhetlig bedömning av arbetsmarknadsläget
för de olika ämnesgrupperna i hela riket och till samordningen
med gymnasieläroverken. b) Tjänster för övningslarare. Övningslärartjänst
vid statlig skola tilldelas skolan enligt övningsläiai stadgan
genom beslut av skolöverstyrelsen inom ramen för ett av Kungl. Maj:t för
varje ämne fastställt antal. Vid högre kommunal skola fordras skolöveistjrelsens
medgivande eller åläggande för inrättande av ordinarie övningslärartjänst
(25 §2—3 inom.). Som följd härav föreskrives i 38 § tredje stycket
samma stadga, att fråga om indragning av ordinarie övningslärarljänst skall
underställas skolöverstyrelsen för prövning. I den närliggande frågan om
tjänsts återbesättande åvilar det emellertid enligt första stycket samma för1''attningsrum
länsskolnämnden att besluta. Denna nämndens befogenhet har
i betydande mån kringskurits av skolöverstyrelsens cirkulär den 14 september
1960 angående de fall, då fråga om eventuell indragning av övningslärartjänst
skall underställas skolöverstyrelsens prövning. Av detta framgår, att
länsskolnämnden i en rad mycket vanliga fall icke kan meddela beslut om
återbesättande, innan skolöverstyrelsen hörts i fråga om indragning. Detta
torde sammanhänga med att det här är fråga om ett negativt ellei positiv
resultat av en prövning i ett och samma ärende. Prövningen avser om tjänsten
skall bibehållas vid skolan eller icke. Är svaret ja, skall tjänsten återbesättas,
är det nej, skall tjänsten indragas. Svaret bör givetvis lämnas av
samma myndighet, vare sig det är ja eller ej.

När fråga är om icke-statlig skolform och maximering av antalet ovmngslärare
i visst ämne icke fastställts, kan hela ärendekomplexet (inrättande,
indragning, återbesättande) rent tekniskt bedömt kunna överlämnas till regional
myndighet. Denna fråga ligger dock utanför ramen för detta yttrande.
Emellertid finns skäl för att alla övningslärartjänster behandlas på samma
sätt (frågan om fyllnadstjänstgöring vid annan skolform). Det synes därtör
innebära en komplikation och en onödig administrativ omgång att fördela
komplexets komponenter på skilda myndigheter.

Länsskolnämnden finner således, att frågan om återbesättande av ordinarie
lärartjänst i läroämnen och ordinarie övningslärartjänst hör avgöras
av skolöverstyrelsen.

2. Tillsättnings procedur en beträffande lärartjänst. Den medverkan, som
Kungl. Skolöverstyrelsen lämnar länsskolnäinnderna genom att tillhandahålla
meritkontorets poängberäkningar, är ovärderlig. Beräkningen kunde
knappast gå snabbare och i varje fall icke ge ett så enhetligt och riktigt resultat,
om"den överlämnades till skolstyrelser och länsskolnäinnder. Än värdefullare
vore, om meritkontoret gåves sådana resurser, att det kunde framställa
avtryck av de sökandes meritplåtar för varje tjänst (s. k. schalar). Föredragandens
i länsskolnämnden skyldighet, att vid varje tjänstetillsättning
granska de sökandes uppsättningar av behörighetsgivande handlingar
synes aldrig kunna inskränkas. Då meritkontoret gjort meritberäkningen,
kan dock föredragandens uppmärksamhet i större utsträckning än eljest
koncentreras på behörighetsfrågan och jämförande meritvärdering.

Rätten för rektor att yttra sig i tillsättningsärende bör icke fråntagas honom.
Skolstyrelsens förslagsskyldighet synes ej heller böra upphöra. Länsskolnämndens
yttrande vid tillsättandet genom skolöverstyrelsen av adjunktstjänst
vid läroverk med praktisk lärarkurs synes dock kunna undvaras,
liksom nu sker i fråga om tillsättning av lektorstjänst.

257

Decentraliseringen till länsskolnämnderna av tillsättningen har till oundviklig
följd haft åtskilligt dubbelarbete eller rättare mångfaldigat arbete.
Samma lärare söker tjänster i skilda län. Detta medför — förutom dubbelarbetet
— en besvärlig och framför allt tidsödande samordningsprocedur.
Nämnderna måste vänta på varandra. Det nuvarande förfarandet medför, att
det totala arbetet i förvaltningen och därmed kostnaderna ökas och att tidsförlust
uppslår.

Ur de synpunkter, som riksdagens revisorer torde ha funnit väsentliga,
kan det enligt länsskolnämndens mening synas mest rationellt, om skolöverstyrelsen
gåves resurser att tillsätta samtliga tjänster för lärare i läroämnen
utom 1 ektor st jäns terna. Detta förfarande måste alltid bli billigare och dessutom
snabbare än det nuvarande.

Såsom revisorerna framhåller sker tjänstetillsättningen numera ofta så
sent, att rektor, då han uppgör tjänstefördelning och arbetsordning, som regel
icke känner till vilka nya ordinarie lärare, han kommer att få. Om det
nuvarande förfarandet vid återbesättande och tillsättning skall bibehållas,
synes sålunda åtgärder för att inskränka tidsutdräkten önskvärda. Därvid
synes i första hand böra ifrågakomma ökning av meritkontorets personal och
införande i vederbörande författningar av föreskrift för skolstyrelserna att
handlägga hithörande ärenden inom exempelvis 10 dagar.

3. Vårrapporten. Planeringen för nästa läsår måste alltid ske och bör börja
i god tid. Nödvändiga framställningar till skolöverstyrelsen och länsskolnämnden
bör grunda sig på noggrann — om ock i vissa fall osäker -— planering.
Att planen får formen av en rapport och ingives till överordnad myndighet
synes icke innebära ökad olägenhet. Någon granskning i länsskolnäinnden
synes icke normalt behöva ske i annat fall än när rapporten lägges
till grund för beslut.

Vårrapporten skall enligt § 120 1. läroverksstadgan upprättas i april och
före den 1 maj översändas till skolöverstyrelsen och länsskolnämnden. Arbetet
härmed kommer sålunda att infalla under en för rektor arbetsmässigt
svårt belastad tid. Anmälningar till intagning inkommer till rektor beträffande
gymnasiets första ring senast den 1 april i fråga om läroverkets egna
lärjungar och senast den 10 april i fråga om andra lärjungar samt beträffande
realskolans första klass senast den 15 april. Den preliminära bedömningen
av dessa anmälningar måste läggas till grund för planen för undervisningens
organisation. Under senare år har tiden för den muntliga prövningen
i studentexamen vid många läroverk förskjutits in i april månad.
Tiden för uppgörandet av vårrapporten har därigenom kännbart beskurits.
Allvarliga invändningar torde icke behöva resas mot att tidpunkten för anmälan
till intagning åtminstone beträffande realskolans första klass —
lades en månad tidigare. Härigenom skulle tidsutrymmet för planeringsarbetet
vidgas.

4. Höstrapporten. Höstrapporten är överordnade myndigheters främsta
kontrollorgan över att undervisningen följer timplaner, särskilda medgivanden,
regler för undervisningsskyldighetens uttagande och för samläsning
m. in. Den kan icke undvaras.

5. Övrigt. Länsskolnämnden har intet att erinra mot revisorernas uttalande
om lämpligheten av en undersökning i syfte att inom den nuvarande
skolorganisationens ram söka få till stånd en sådan omläggning av administrationen
att denna blir mindre komplicerad och därmed mindre kostnadskrävande.

I ärendets handläggning har deltagit fungerande ordföranden Nitelius och
ledamoten Sture Nilsson samt förste byråsekreteraren Högberg, föredragande,
ävensom — på sii 11 i It) tj 4 mom. instruktionen för länsskolnämnderna
angives - - Iänsskolinspeklören Bergström. Halmstad den 18 januari 1961.

17 Ken. berättelse (ing. statsverket år 1060. 11

2 58

Bilaga 13

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. För
närvarande behandlas ärenden om återbesättande av tjänst vid de allmänna
läroverken av fem instanser, nämligen tre lokala — kommunala (rektor, kollegium,
skolstyrelse) och två statliga (länsskolnämnd och skolöverstyrelse).
En förenkling är önskvärd.

Nämnden anser sig böra utgå ifrån att antalet (ordinarie) tjänster och
alltså även återbesättande av dylik tjänst — alltjämt bör vara en uppgift för
statliga organ; detta med hänsyn till bland annat den avveckling av vissa
skolor som för närvarande sker eller skall ske. Under sådana omständigheter
måste tydligen minst två instanser gripa in i dessa ärenden, en lokal som
föreslår, och en statlig som beslutar. Av principiella skäl är det svårt att
komma förbi skolstyrelsen, som är huvudman för vederbörande lärare. De
grundläggande uppgifterna måste sannolikt under alla förhållanden komma
från rektor, som alltså ej heller kan förbigås. Beslut kan fattas av länsskolnämnden
eller skolöverstyrelsen. Väljes nämnden, vinner man större likhet
med det obligatoriska skolväsendet. Skolöverstyrelsen har fördelen av större
överblick och kan tillgodose behovet av enhetlighet.

Enligt detta resonemang skulle i förenklande syfte möjligen dels kollegiet
och dels endera av länsskolnämnd och skolöverstyrelse kunna frigöras från
befattningen med återbesättande av tjänst.

Egentligen består ärendegruppen av två delar, som skulle kunna behandlas
var för sig, dels själva återbesättandet av lärartjänsten och dels bestammandet
av ämneskombinationen. En väg att åstadkomma ytterligare förenkling
vore att behandla endast återbesättandet på ovan angivet sätt och bereda
möjlighet för fastställande av ämneskombination på den lokala nivån. Detta
kan tänkas ske genom utfärdandet av anvisningar, angivande en ram eller
för viss typ av skola avsedd förteckning (mall) för tjänstetyper inklusive
ämneskombinationer.

2. Tillsättnings proceduren beträffande lärartjänst (sammanställning av
meriter, yttrande, förslag samt tillsättning). Nuvarande tillsättningsprocedur
är omständlig och tidsödande och i behov av förenkling. Den bär tydliga spår
av att ha tillkommit som en kompromiss mellan divergerande intressen. Å
ena sidan kommunens önskan att själv få tillsätta lärare vid sina skolor
(här gäller det ej blott allmänna läroverk), å andra sidan lärarnas krav på
central tillsättning som garanti för att förtjänst och skicklighet skall vara
avgörande för befordran". Vidare tillkom önskemålet om en för alla lärare
gemensam tillsättningsprocedur.

Mera väsentliga förenklingar torde ej vara möjliga utan att de ovan angivna
grunderna för nuvarande förfaringssätt omprövas av berörda parter.

Nämnden anser för sin del, att de gällande meritvärderingsreglerna i kombination
med utökad granskning genom meritkontoret samt besvärsrätt hos
länsskolnämnden skulle medge en decentralisering till skolstyrelserna av
tillsättningen och samtidigt innebära tillräckliga garantier för oväld. Man
stöter dock på svårigheten att systemet sannolikt skulle kräva en begränsning
av den fria ansökningsrätten. Maximerades antalet sökta tjänster till
tre, torde dock samordningen för samtidiga sökande till flera tjänster kunna
utan större svårighet skötas av skolstyrelserna. En så omfattande förändring
skulle tydligen kräva ingående överläggningar ej minst med lärarorganisationerna.
Ur deras synpunkt vore en tänkbar vinst att de tidigare än för
närvarande kunde få besked om resultatet av ansökan. — För länsskolnämn -

259

dernas del skulle omläggningen innebära en väsentlig och mycket behövlig
avlastning av administrativt arbete. Hittills •—- visserligen under andra förhållanden
— gjorda erfarenheter om besvärsärendena ger ej skäl att anta en
alltför väsentlig ökning av deras antal.

Om endast små ändringar av nu gällande regler för tillsättning är aktuella
kan det i första hand bli fråga om att befria länsskolnämnden från befattningen
med tillsättning av alla (ej blott lektors-) tjänster vid lärarkursläroverk.

3—4. Vårrapporten, höstrapporten. Vårrapporten motsvaras inom det
obligatoriska skolväsendet av det förslag till fördelning på klasser av eleverna
i folkskolan och försöksskolan, som skolstyrelsen har att inge till länsskolnämnden
senast den 15 juni (102 § folkskolestadgan). En närmare motsvarighet
föreligger i de högstadieplaner, som kommunerna med försöksskola
brukar inge till länsskolnämnderna. Upprättande av sådan plan finns
ej föreskriven i stadgan (SÖC 18/2 59). En parallell härtill (och till höstrapporten)
utgjorde de översiktstabeller över undervisningen, som vissa länsskolnämnder
infordrade av kommunerna för granskning av driftbidragen,
och som blev föremål för stark kritik även från ecklesiastikministerns sida.
Av dessa och andra skäl sker beträffande det obligatoriska skolväsendet för
närvarande ingen allmän detaljgranskning till exempel i form av kontroll av
att ej fler gruppdelningar gjorts än som givet barnantal och gällande bestämmelser
anger. Kontrollen förutsättes ske genom inspektionsverksamhet
och stickprovsgranskning.

Nämnden anser, att ej mera omfattande kontroll av de allmänna läroverkens
än av de obligatoriska skolornas grupptimmar, klassdelning etc. kan
anses erforderlig.

Man bör utreda möjligheten att på ett tidigt stadium fastställa antalet
klasser i läroverken och överlåta gruppdelning etc. åt vederbörande rektorer
enligt de regler därom som redan finns, varvid endast frångående av vanliga
regler skulle kräva särskild framställning. Anmärkas bör dock, att sådan
framställning för att kunna avgöras i regel torde kräva ganska omfattande
uppgifter, motsvarande delar av nuvarande höstrapport.

5. Övrigt. Gällande bestämmelser möjliggör i fråga om flera av de redovisade
ärendena en delegering från skolstyrelsen till vederbörande rektor avbeslutanderätten.
Sannolikt kommer hittills gjorda erfarenheter att öka
skolstyrelsernas benägenhet att delegera avsedda ärenden och därmed bidra till
önskvärd förenkling av arbetet med desamma. — Nämnden vill framhålla,
att rekryteringen av rektorstjänster sannolikt skulle kunna påverkas gynnsamt
av ökad självständighet för rektorer.

Ärendet har handlagts jämlikt 19 § 4 mom. Kungl. Instruktion för länsskolnämnderna.
I ärendets avgörande har deltagit ledamöterna Tholin, ordförande,
och Runge i närvaro av skolinspektören Nordqvist, föredragande,
och tf. förste byråsekreteraren Landahl. Göteborg den 18 januari 1961.

Bilaga 14

Länsskolnämnden i Älvsborgs län

Åtskilligt av vad som av revisorerna anföres beträffande tillsättningsförfarandet
av lärartjänster vid de allmänna läroverken finner länsskolnämnden
vara riktigt. Målet för ev. vidtagna förändringar synes emellertid vara
att rektor vid den tidpunkt, då han uppgör tjänstcfördelning och schema
skall få veta vilka nya lärare han kommer att få. Detta torde vara av mindre

260

betydelse. Vilken person, som kommer att uppehåll en viss tjänst payerkai
sannolikt i de flesta fall endast i mindre grad dessa förhållanden. Icke ens
frågan huruvida en tjänst erhåller ordinarie innehavare eller om den snäll
uppehållas av icke-ordinarie lärare synes vara av större betydelse da tjans efördeining
och schema uppgöres. Däremot torde svårigheter lätt uppkomma
i de fall dä beslut angående anställande av icke-ordinarie lärare ej delegerats
till läroverkets rektor. ....

Viss förenkling beträffande förfarandet vid ledigforklarande och tillsättning
av lärare vid läroverk synes dock länsskolnämnden kunna ske.

1. Ämneskombinationer vid högre allmänna läroverk fastställes av lansskolnämnd,
(åtminstone för adjunktstjänster).

2. Länsskolnämndens kontroll av meritkontorets poängberäkning slopas.

Beträffande fastställandet av ämneskombination för tjänster vid högre

allmänt läroverk synes det länsskolnämnden ha varit värdefullt att detta
åvilat Skolöverstyrelsen under en övergångstid. Sedan nämnderna nu under
tre år kunnat följa handläggningen av dessa ärende kan tiden anses mogen
att överflytta dessa ärenden på länsskolnämnderna åtminstone for de tjänster
nämnderna har att tillsätta. . ... .

Då det synes inträffa ytterligt sällan att några felaktigheter förekommer
i meritkonlorets poängberäkning kan denna tidskrävande kontroll enligt

nämndens mening slopas. . ..

Vår- och höstrapporterna bör finnas kvar i oförändrat skick, Enligt toretagen
undersökning har det visserligen visat sig att vårrapporten °ffasf underkastas
summarisk granskning vilken praktiskt taget aldrig ger anledning
till något påpekande. Vårrapporten är emellertid en sammanställning av en
mängd viktiga uppgifter som är av stort värde vid bedömningen av läroverket
i många olika avsenden. Ett faktum synes vara att tidpunkten för ingivandet
av dessa rapporter infaller då läroverkets rektor har som sin brådaste
tid. Det torde emellertid vara svårt att åstadkomma någon väsentlig
förbättring i detta avseende. Vänersborg den 19 januari 1961.

Bilaga 15

Länsskolnämnden i Skaraborgs län

1. Angående åtgärder för återbesättande och ledigforklarande av läraitjänst.
Jämlikt 158 § folkskolestadgan ankommer det på länsskolnämnden
att efter av Ivungl. Maj:t meddelade föreskrifter inrätta eller indraga
folk- och småskollärartj änster vid det obligatoriska skolväsendet liksom

att _ jämlikt 159 § — medgiva, att sådan tjänst får förklaras ledig med

fordran på viss utbildning eller särskilda kunskaper eller färdigheter. När
det gäller försöksskolans högstadium liksom ifråga om allmänna läroverk
och högre kommunala skolor äger länsskolnämnden jämlikt 172 § folkskolestadgan
och § 175 läroverksstadgan fastställa ämneskombination

för såväl adjunktstjänster, ämneslärartjänster och folkskollärartjänster i
Ao 19. Undantag gäller härvidlag för allmänt läroverk med gymnasium,
för vilka beslutanderätten tillkommer skolöverstyrelsen beträffande de statliga
tjänsterna.

Länsskolnämnden vill med denna översikt ange, vilka befogenheter i
för närvarande här berörda avseende tillkommer densamma. Länsskolnämnderna
är tillskapade som regionala organ med uppgift bl. a. att ha
inseende över såväl det obligatoriska skolväsendet som högre kommunala
skolor, allmänna läroverk, statliga och kommunala allmänna gymnasier

261

och yrkesskolor. Nämnderna besitter som regel också eu ingående kännedom
om hela skolväsendets status inom sina respektive områden. Inom
länsskolnämnden i Skaraborgs län har för de två inspektörerna uppgjorts
viss arbetsfördelning. På den ene av inspektörerna ankommer att handlägga
alla ärenden angående lärartjänster vid samtliga skolformer. Härigenom
har förutom större enhetlighet i avgörandet av frågorna också utbildats
en viss specialisering, som måste vara till nytta för nämndens hela
arbete. Denna specialisering har också överförts på kanslipersonalen i så
måtto, som ett av de där anställda kontorsbiträdena under tillsättningsperioderna
fått syssla så gott som enbart med meritberäkning och -kontroll.

Före den 1 juli 1958 passerade ärenden om återbesättande och ämneskombinationer
för de allmänna läroverken direkt från rektor till överstyrelsen.
Efter den 1 juli 1958 har tillkommit två instanser däremellan, dels
skolstyrelsen, dels länsskolnämnden. Eftersom skolstyrelsen är styrelse för
kommunens samtliga skolformer (med vissa undantag), torde det vara
ogörligt att kunna förbigå densamma som instans på annat sätt än genom
delegation. Då länsskolnämnderna som ovan anförts fått sig anförtrott att
helt bestämma om tjänster inom låg- och mellanstadiet och bestämma ämneskombination
för tjänster på högstadiet och vid realskolor och högre
kommunala skolor, torde det med den erfarenhet härom som länsskolnämnderna
redan besitter eller genom erfarenhet kommer att besitta ej
vara någon risk att till desamma överlåta beslutanderätten jämväl om återbesättande
eller indragning av tjänst eller fastställande av ämneskombination
för tjänster vid gymnasieskola. Beräknandet av antalet tjänster på
högstadiet måste ju i princip ske efter samma normer som gäller för lärare
på låg- och mellanstadiet med beaktande av de principer som nu gäller
för läroverken med deras ämneslärarsystem och med den fördelningsprincip
mellan lärare av olika kategorier som bestämts av Kungl. Maj :t,
och fastställandet av ämneskombination för tjänster vid gymnasieskolor
innebär i princip ingenting nytt utöver vad som måste tagas hänsyn till
vid skolor utan gymnasium. Ett överlåtande av beslutanderätten i här berörda
avseenden på länsskolnämnderna skulle enligt nämndens mening avsevärt
minska tiden för tillsättning av lärare vid de allmänna läroverken
utan att medföra några nackdelar. Antalet tjänster av olika slag knnde
som nu baseras på den av rektorsämbetena vid nästföregående läsårs slut
i vårrapporten (eller motsvarande rapport av annat slag! uppgivna organisationen,
vilken rapport i sammandrag för länet skulle insändas av länsskolnämnderna
till överstyrelsen för petitaberäkningen. Endast därest genom
riksdagens beslut ändring av antalet förslagna tjänster måste uppkomma,
behövde meddelande lämnas till länsskolnämnderna.

Ehuru länsskolnämnden anser att jämväl lektorstjänster till antal och
ämneskombination skulle kunna fastställas av nämnden, vill dock nämnden
med hänsyn till att Kungl. Maj:t härvidlag har utnämningsrätten icke
föreslå ändring uti nu gällande föreskrifter om dessa tjänster liksom ej
heller ifråga om tjänster vid lärarutbildningsanstalt.

Länsskolnämnden förutsätter givetvis alt dess ovannämnda förslag beträffande
åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av tjänst vid
de allmänna läroverken kan komma att kräva vissa föreskrifter av Kungl.
Maj :t eller efter dess bemyndigande av skolöverstyrelsen.

2. Tillsättnings proceduren beträffande lärartjänst. Före den 1 juli 1958,
när lärartjänster vid de allmänna läroverken tillsattes av Kungl. Maj:t
eller skolöverstyrelsen, ingav de sökande sina handlingar direkt till över -

262

styrelsen. Efter viss kontroll av behörigheten och komplettering med avdrag
av s. k. meritplåt sändes handlingarna till rektor för yttrande. För
denne förelåg ingen matematisk beräkning av de sökandes meriter, utan
han hade att med utgångspunkt från föreliggande handlingar genom uteslutningsmetod
söka sig fram till den mest meriterade. Sedan länsskolnämnderna
blivit tillsättande myndighet, har meritvärderingsnormer på
matematisk bas utarbetats. Meritsammanställningen, som nu göres av skolöverstyrelsens
meritkontor, tyckes vara den mest fördröjande länken i tillsättningsförf
arandet.

Länsskolnämnden ifrågasätter, om inte avsevärd tidsvinst i tillsättningsförfarandet
skulle uppstå, ifall dels de sökande insände sina ansökningshandlingar
direkt till länsskolnämnden, dels ock meritvärderingen verkställdes
av länsskolnämnden. Med hjälp av nyssnämnda utarbetade värderingsnormer
kontrolleras ändå alltid den av meritkontoret gjorda sammanställningen.
Att så bör ske anser länsskolnämnden naturligt med hänsyn
till att det måste kännas olustigt för den föredragande och för beslutet
ansvarige tjänstemannen att grunda sin åsikt om de sökande på av honom
själv ej kontrollerad uppgift från annan myndighet.

Länsskolnämnden håller alltså före, att meritvärderingen skulle kunna
med avsevärd tidsvinst ske på länsskolnämndernas kanslier, även om därigenom
en och samma sökande komme att »meriträknas» inom flera länsskolnämnder.
Härigenom vunnes ju bl. a. en viss kontroll på riktigheten
av beräkningen. Meritberäkningen för adjunkter och ämneslärare synes
dessutom vara enklare än för Ao 19-lärarna, och den sistnämnda beräkningen
är f. n. överlåten till skolstyrelserna. Självfallet är att vissa gränsfall,
särskilt när det gäller behörighet till vissa tjänster, kan bli problem,
som kan kräva avgörande först efter kontakt med överstyrelsen, men eftersom
överstyrelsen själv fungerar som länsskolnämnd för Stockholms stad,
måste meritkontoret finnas kvar eller i varje fall temporärt uppstå.

Sedan de sökande alltså meritberäknats på länsskolnämnderna, skulle
handlingarna remitteras till skolstyrelserna för yttrande efter hörande av
respektive rektorer. När handlingarna sedan återkomme till länsskolnämnderna
vore ärendet klart för preliminärt beslut.

Om man som riktpunkt för tillsättningen av lärare vid läroverken skulle
ha rektorernas arbete med vårrapporten, borde, om man bortser för tiden
för lagakraftvinnande, den slutgiltiga tillsättningen ske omkring den 20
april. Den preliminära tillsättningen borde vara klar omkring den 25 mars
och skolstyrelsernas förslag vara länsskolnämnderna tillhanda omkring den
15 mars. Om länsskolnämnderna sänder handlingarna till skolstyrelserna
senast den 25 februari, skulle ansökningstidens sista dag kunna sättas till
den 31 januari och annonsering ske någon gång under tiden 2—10 januari,
d. v. s. ungefär en månad senare än f. n. Dessutom skulle då den slutgiltiga
utnämningen ske cirka en och en halv månad tidigare än vad nu kan
bli fallet.

För tillsättningsperioden under andra halvåret skulle då motsvarande
tider kunna bli: ledigförklarande under tiden 21—25 augusti; ansökningstidens
utgång den 15 september; länsskolnämnderna remitterar till skolstyrelserna
senast den 5 oktober; skolstyrelsernas förslag tillbaka senast
den 25 oktober; preliminärt tillsättningsbeslut den 10 november och slutgiltigt
beslut den 5 december.

Vad beträffar punkterna 1 och 2 vill länsskolnämnden sammanfattningsvis
anföra:

På grundval av de av läroverksrektorerna i vårrapporten lämnade upp -

263

gifterna för nästpåföljande läsår (budgetår) beräknar länsskolnämnden erforderligt
behov av ordinarie tjänster vid de olika läroverken inom länet.
Summan härav rapporteras till överstyrelsen och lägges till grund för petitaberäkningarna.
Vad riksdagen härom beslutar nästa vår, kan medföra
vissa korrigeringar i de olika länens siffror. Därest överstyrelsen ej före
den 1 oktober till länsskolnämnderna meddelat nödvändiga ändringar av
deras förslag, skulle dessa sistnämnda gälla. I annat fall skulle länsskolnämnderna
inom ramen för det antal tjänster, som tilldelats länet, på
lämpligt sätt fördela dessa på berörda skolor. Härefter skulle rektor ha
god tid att uppgöra förslag till ämneskombination och via skolstyrelsen
insända den-(de-)samma till länsskolnämnden, vars beslut med hänsyn
till förut nämnt förslag till annonseringstid ej behövde föreligga klart förrän
omkring den 20 december. Tiden från det rektor behövde börja med förslag
till ämneskombination till dess utnämningen vore avgjord skulle härigenom
kunna minskas till cirka 5 månader, en tid som länskolnämnden
anser kunde minskas än mer genom avkortning av tiden mellan den preliminära
och den slutgiltiga tillsättningen. Samordningen vid tjänstetillsättningar,
vilken hittills för Skaraborgs läns del löpt friktionsfritt utan
några som helst komplikationer, brukar av hittills vunna erfarenheter aldrig
behöva ta så lång tid som en månad i anspråk. En förkortning härvidlag
skulle visserligen innebära ändring av normal sammanträdesdag för
länsskolnämnden, men sådan ändring är med hänsyn till ärendeanhopningen
under tillsättningsperioderna ej någon ovanlig företeelse.

3. Vårrapporten. Om vårrapporten för läroämnena kan väl i princip sägas,
att de i densamma lämnade uppgifterna normalt blott i detaljer ändras
till höstterminens början. Men just av den anledningen är en detaljgranskning
av densamma ett onödigt arbete, eftersom en ringa ökning av
elevantalet eller ändrad studieinriktning hos några få elever kan påverka
klassavdelningarnas eller gruppernas antal och därmed också lärartimtalet.
För övningsämnena med för dem gällande särbestämmelser ifråga om
gruppindelning brukar däremot en granskning ske.

Eftersom rektor för ett läroverk ändock för sitt arbete med arbetsfördelning
och uppgörande av arbetsordning måste ha en fast plan att gå
efter, kan uppgörandet av vårrapporten ej betraktas som ett bortkastat arbete.
Av särskilt värde för överstyrelsens petitaarbete synes dessutom vara
de preliminära uppgifter för nästpåföljande budgetår, som nämnas i densamma.
Dessa uppgifter har även berörts under punkt 1 och 2 i detta yttrande.
Då vårrapporten trots allt har en viss uppgift att fylla och inte tycks
kräva mer arbete än 5 å 6 timmar, bör den fortfarande uppgöras och insändas
till länsskolnämnden. I stället för insändande av ett exemplar till
överstyrelsen, skulle de nyssnämnda preliminära uppgifterna läggas till
grund för av länsskolnämnderna gjord beräkning av antalet erforderliga
ordinarie tjänster vid de olika läroverken. Summan för länet skulle i lämplig
rapport meddelas skolöverstyrelsen.

h. Höstrapporten. Till skillnad från vårrapporten granskas höstrapporten
ingående vid länsskolnämnden härstädes. Granskningen bär föranlett
vissa erinringar och ändringar av timtalet.

Länsskolnämnden kan mycket väl tänka sig höstrapporten slopad och ersatt
av en noggrannare granskning av vårrapporten kompletterad med ett
meddelande om vid höstterminens början inträffade förändringar i förhållande
(ill vårrapporten. Men slor risk föreligger all sistnämnda meddelande
många gånger sknlle bli så omfattande och så komplicerat i sina uppgifter,
alt eu höstrapport vore enklare alt uppgöra. Något skäl all slopa densamma
synes därför ej föreligga.

264

5 Angående förhyrning av lokaler i de allmänna läroverken. Länsskolnämnden
anser lämpligt av olika skäl att till vederbörande rektor för allmänt
läroverk och högre kommunala skolor och detsamma bör givetvis
gälla den obligatoriska skolan — delegeras beslutanderätten att efter vissa
av skolstyrelsen fastställda normer upplåta och uthyra lokaler inom den
skola, som rektor har tillsyn över. o ..

Sådan lokalupplåtelse skall ej behöva rapporteras pa annat satt an att
rektor förslagsvis vid varje månadsskifte till skolexpeditionen i kommunen
överlämnar en avskrift av förteckning över gjorda upplåtelser med angivande
av överenskommet hyresbelopp. Det bör sedan åligga skolexpeditionen att
utskriva räkning och uppbära de angivna hyresbeloppen. Någon rapportering
över detta till och beslut i skolstyrelsen anser länsskolnämnden icke

skall behöva förekomma. •

Att i andra frågor, som här icke kan specificeras, en viss rapportskrivning
måste förekomma från rektor till skolstyrelsen, anser länsskolnämnden
vara ofrånkomligt. Men länsskolnämnden håller före att denna nodvandiga
rapportskrivning icke kan ta någon längre tid i anspråk.^

Med anledning av de av riksdagens revisorer gjorda påpekandena får länsskolnämnden
i Skaraborgs län alltså föreslå

1. att till länsskolnämnderna överföres beslutanderätten i vad gäller återbesättande
och indragning av adjunkts- och ämneslärarinnetjänst vid de allmänna
läroverken och högre kommunala skolorna samt adjunktstjänster,
ämneslärartjänster och folkskollärartjänster i Ao 19 vid försöksskolornas
högstadier liksom vad gäller fastställande av ämneskombination för adjunkts-
och ämneslärarinnetjänster vid fristående statliga eller kommunala
gymnasier eller sådana gymnasier kombinerade med statlig eller kommunal
realskola eller försöksskolas högstadium;

2. att ansökningshandlingar för adjunkts- och ämneslärartjänster samt
folkskollärartjänster i Ao 19 insändes direkt till länsskolnämnderna och att
de sökande där meritberäknas, allt för att tillsammans med under punkt 1.
nämnda åtgärder nedbringa tillsättningstiden för sådana tjänster;

3. att vårrapporten insändes endast till länsskolnämnderna såsom varande
nödvändig för beräkningen av antal erforderliga tjänster;

4. att höstrapporten bibehålies; samt

5. att centrala föreskrifter utfärdas till skolstyrelserna att i görligaste män
genom delegering eller på annat sätt förenkla handläggningen av vissa rutinärenden
inom den kommunala skolförvaltningen. Mariestad den 19 januari
1961.

Bilaga i 6

Länsskolnämnden i Värmlands län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst.

2. Tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst.

3. Vårrapporten.

4. Höstrapporten.

1—2. Det nuvarande förfaringssättet synes vid en tabellarisk uppställning
av ärendets handläggning synnerligen omständligt. Det är dock nödvändigt
med en ingående penetrering av ärendet inom kommunen. Tjänstgöringsområdena
för lärarna kommer, när enhetsskolan genomförts, att bli mera flytande.
Det nuvarande systemet synes därför berättigat, att berört lärarkollegium,
rektor, skolchef och skolstyrelse får yttra sig. Ingen möda får skys
för att skapa garantier, att den lärarpersonal, som avses nyrekryteras, kommer
att utnyttjas så rationellt som möjligt.

265

Mot länsskolnämndens och överstyrelsens funktion vid handläggning av
dessa ärendegrupper synes nu icke vara något att erinra med hänsyn till den
relativt svaga empiriska grund, som kunnat uppbyggas på två och ett halvt
års erfarenheter. Det torde vara önskvärt med både en lokal och en mera
central bedömning och granskning av föreliggande lärarbehov. En mera påtaglig
förenkling av det administrativa förfarandet inom dessa ärendegrupper
skulle sannolikt på ett ej önskvärt sätt både beröra det kommunala inflytandet
vid framhållandet av föreliggande behov för ordnande av undervisningen
och den centrala myndighetens övervakning av det totala behovet av
lärartjänster.

En decentralisering till skolstyrelserna av tillsättningen av lärartjänster
synes icke lämplig med hänsyn till att förvaltningsmaskineriet för de lokala
myndigheterna kommer att svälla och rektorernas arbetsbörda därmed att
ytterligare ökas. Vidare skulle sannolikt lärarnas möjligheter att anmäla
sig till flera lediga tjänster och i anmälan ange i vilken ordning de önskar
ifrågakomma beskäras genom de administrativa svårigheter, som de lokala
myndigheterna skulle råka i.

Även om det nuvarande förfaringssättet ur administrativ synpunkt är
svårbemästrat, ger det dock det nödvändiga kommunala inflytandet och tycks
vara objektivt tillfredsställande att döma av det ringa antalet besvär, som
förlegat i förhållande till antalet tillsatta tjänster.

3—4. Skolstyrelsen har att före den 1 maj varje år översända vårrapporten
rörande behovet av lärartimmar i läroämnen och övningsämnen. Det är givetvis
mycket svårt för en rektor, att redan i april månad med säkerhet
kunna uttala sig om nästa läsårs organisation, och länsskolnämnden ifrågasätter
om inte tidpunkten för översändande av nämnda rapport borde framflyttas
till ett senare datum.

Den definitiva organisationsplanen, höstrapporten, bör i fortsättningen liksom
nu översändas till länsskolnämnden.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ledamöterna Widén, ordförande
och Rikard Falk, tf. länsskolinspektören Israelsson samt skolinspektören
Wiger, föredragande. Karlstad den 17 januari 1961.

Bilaga 17

Länsskolnämnden i Örebro län

Protokoll, den 16 januari 1961 jämlikt bestämmelserna i SFS 279/1958,
§ 19 mom. 4

Närvarande: Ordföranden Lindahl, ledamoten Olstedt, tf. länsskolinspektören
Pontelius, föredragande, tf. skolinspektören Turegård, tf. förste byråsekreteraren
Stolpe, protokollförare.

§ B 1.

Kungl. Skolöverstyrelsen hade med överlämnande av transumt av riksdagens
senast församlade revisorers berättelse anmodat länskolnämnden att
till överstyrelsen inkomma med yttrande (bilaga) med anledning av revisorernas
uttalande rörande vissa skoladministrativa spörsmål.

Remissyttrandet borde i enlighet med vad som anförts i de av revisorerna
berörda förhållandena avse de allmänna läroverken och följande ärendegrupper: 1.

Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst.

2. Tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst.

3. Vårrapporten.

266

4. Höstrapporten.

5. Övrigt.

Efter ingående diskussion beslöt länsskolnämnden uppdraga åt ledamoten
Olstedt och tf. länsskolinspektören Pontelius att med hänsynstagande
till vid sammanträdet framförda synpunkter utarbeta nämndens yttrande,
vilket skulle fogas som bilaga till detta protokoll.

Bilaga

Yttrande från Länsskolnämnden i Örebro län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Ärende
rörande återbesättande av lärartjänst av ifrågavarande slag borde kunna
gå från vederbörande rektor (efter delegation) direkt till Kungl. Skolöverstyrelsen.

Fråga om ämneskombination torde kunna avgöras av vederbörande rektor
efter kollegiets hörande. Råder olika mening i kombinationsfråga bör
beslut fattas av länsskolnämnden.

2. Tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst. Om meritvärderingen
även i fortsättningen skall ske på Kungl. Skolöverstyrelsens meritkontor,
vore det utan tvivel mest rationellt att återföra tillsättningen till Kungl.
Skolöverstyrelsen, där samordningen kan ske snabbast. Emellertid torde
det knappast vara realistiskt att räkna med möjligheten av en återgång till
det gamla systemet.

Under sådana förhållanden torde den enda tänkbara avkortningen av tillsättningsproceduren
uppnås genom ett närmande till vad som gäller för
folkskolans lärare. Skyldighet borde införas för sökande att å merit- och
tjänsteförteckningen göra en sammanställning av meritpoäng, som han vill
åberopa. Sedan rektor och skolstyrelse granskat och yttrat sig, skulle länsskolnämnden
inom rimlig tid kunna fastställa rangordning och definitivt
tillsätta.

3. Vårrapporten. Vårrapporten bör, med hänsyn till att dess uppgifter
måste vara preliminära, om möjligt begränsas till omfånget (bil. 1—6 torde
kunna slopas).

4. Höstrapporten. Höstrapporten, som ger en bild av de faktiska förhållandena,
bör bibehållas.

5. övrigt. Där alla parter medvetet arbetar för en förenkling av administrationen
bl. a. genom utnyttjande av delegationsmöjligheten, torde man
få en ljusare bild av förhållandena än den revisorernas berättelse ger. Örebro
den 18 januari 1961.

Bilaga 18

Länsskolnämnden i Västmanlands län

Länsskolnämnden vill först understryka ett uttalande i nämndens nyligen
avgivna berättelse för verksamhetsåret 1959/60, som visserligen närmast
gäller det nya systemet för tjänstetillsättning men som äger tillämpning
jämväl på andra delar av den från länsskolnämndernas tillkomst gällande
ordningen: »Svårigheterna har i mycket varit av initial natur, och
allt eftersom den regionala myndigheten får större erfarenhet, kommer
utan tvivel handläggningen av dessa ärenden att ske med större både säkerhet
och smidighet. Naturligtvis får man pröva sig fram till en allt bättre
utformning av systemets enskildheter, men det bör få stabilisera sig under

267

några år och få visa vad det duger till — och vad det inte duger till.» Den
tid av 2 1/2 år, som systemet fungerat, synes alltför kort för att länsskolnämnden
på grundval av därunder vunna erfarenheter skall kunna mera
ingående yttra sig om de av statsrevisorerna avsedda förhållandena. Länsskolnämnden
vill likväl ej undandraga sig att i det följande meddela några
synpunkter i anslutning till i remissen angivna ärendegrupper, därvid de
fyra törsta med hänsyn till den inbördes samhörigheten behandlas två och
två.

1 och 2. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst
och tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst. Statsrevisorerna påtalar
bl. a., att arbetet med tillsättning av tjänster vid de allmänna läroverken
i normala fall sträcker sig över eu tidrymd av ca nio månader. Givetvis bör
alla möjligheter att förkorta denna tid tillvaratagas, och länsskolnämnden
håller före, att särskilt tre åtgärder härvidlag bör övervägas. Den första
gäller ämneskombinationens fastställande. Om fastställandet alltjämt skall
ankomma på Skolöverstyrelsen, borde rektors förslag kunna direkt underställas
Skolöverstyrelsen utan omvägen över skolstyrelsen och länsskolnämnden.
De båda sistnämndas möjligheter att bilda sig någon mera reell
uppfattning om förslagets enskildheter torde vara skäligen minimala, varför
man kan förstå många rektorers uppfattning om det rådande systemet
mest såsom en rad av artighetsvisiter (jfr Tidning för Sveriges Läroverk
1960: 34 sid. 1189). Även sådana tar emellertid tid, och 3—4 veckor kunde
man här spara utan olägenhet, eftersom realprövningen sker i Skolöverstvrelsen.
Emellertid torde man starkt kunna ifrågasätta, om ej en decentralisering
av heslutet rörande ämneskombinationen till länsskolnämnderna
borde ske. En reform i denna riktning skulle antagligen ge en ännu större
tidsvinst, varjämte den skulle fördelaktigt påverka länsskolnämndens överblick
över förhållandena på denna punkt vid länets samtliga läroanstalter,
gymnasier likaväl som andra. Rektors och kollegiets intresse av att de olika
läroämnena blir representerade på lämpligt sätt synes vara så stort, att kontrollen
från statlig sida utan men kan förläggas till det regionala planet.
För det andra: behandlingen inom meritkontoret tar nu förhållandevis lång
tid, varför en utbyggnad av dess resurser är ett synnerligen angeläget önskemål.
Eftersom det i annat sammanhang ställts i utsikt, att meritkontorets
service skulle vidgas att omfatta ytterligare någon lärarkategori, måste en
avsevärd förstärkning i personalhänseende ske, om tiden för meritkontorets
insats i tillsättningsproceduren skall kunna nedbringas. Vad behandlingen
i skolstyrelsen beträffar — den tredje punkten — skulle det vara till stor
fördel, om ett avdrag av meritkontorets sammanställning av meriterna (den
s. k. schalen), vilken uppenbarligen ligger till grund för poängberäkningen,
kunde tillställas skolstyrelsen i samband med översändandet av poängsammandraget.
Såvitt man kan se, utföres på denna punkt ett dubbelarbete,
varjämte det enligt vad länsskolnämnden erfarit är just härutinnan, som
skolstyrelsen har det mesta arbetet. I andra hand bör övervägas, om ej skolstyrelsen
— med hänvisning beträffande poängvärderade meriter till meritkontorets
poängberäkning —- bör inskränka sig till att förteckna de icke
poängvärderade. En uppmjukning av anvisningarna i Skolöverstyrelsens
cirkulär den 23 december 1958 (D.nr 13561/58 O.) skulle alltså ske. Det
förefaller, som om man på någon av dessa vägar skulle kunna ernå ett par
veckors förkortning av handläggningstiden. Den enligt det äldre tillsättmngssystemet
förefintliga möjligheten för eu sökande att hänvisa till merithandlingsarkivet
vore givetvis att föredraga framför det tungrodda systemet
med speciella ansökningshandlingar för varje tjänst men förutsätter,
ad arkivet ständigt hålles å jour med uppgifter om alla poängvärderadé

2G8

meriter, något som man åtminstone f. n. nödgas avstå från. För länsskolnämndens
egen befattning med tjänstetillsättningen torde man ej kunna
nöja sig med kortare tid än den nu tillmätta, eftersom häri inbegnpes tid för
samordningen länsskolnämnderna emellan. Länsskolnämnden håller med
hänsyn till vad som anförts ej för otroligt, att tillsättningsproceduren skulle
kunna vara avslutad exempelvis i mitten av maj i stället föi som nu i
slutet av juni, vilket både ur skolornas och de sökandes synpunkt vore att
hälsa med tillfredsställelse. Att i stället börja de förberedande åtgärderna
senare på hösten synes länsskolnämnden mindre fördelaktigt.

Tillsättningsproceduren beträffande icke-ämneslärare inrymmer, såsom
statsrevisorerna framhåller, bl. a. meritpoängberäkning för varje sökande
på varje tjänst, varigenom samme sökandes meriter poängvärderas av skilda
myndigheter samtidigt. En centralisering till meritkontoret eller annan
liknande myndighet är enda sättet att undvika detta dubbelarbete, savida
man överhuvud önskar bibehålla det system för tjänstetillsättningen, som

nyligen införts. .

‘ 3 och 4. Vårrapport och höstrapport. Länsskolnämnden ar fullt införstådd
med statsrevisorernas påpekanden rörande här avsedda »preliminära
och definitiva organisationsplaner» för läroverken. Att den ena av dessa
skulle kunna avvaras förefaller enligt länsskolnämndens mening antagligt.
Det ligger nära till hands att jämföra med förhållandena i fråga om försöksskolans
högstadium, där läroverkens båda rapporter kan anses motsvarade
av den s. k. högstadieplanen. Eftersom realskolorna efter hand avvecklas,
kommer frågan för deras del att lösas automatiskt. För de återstående statliga
skolorna — gymnasierna — borde man kunna finna en smidigare form
för kontroll än den, som representeras av de båda nu föreskrivna rapporterna.
En väsentlig förenkling av vårrapporten, innefattande hl. a., att en
samling högst osäkra detaljer uteslutes, bör främst eftersträvas.^ Därest
höstrapporten skall finnas kvar, bör denna koncentreras till ett fåtal huvudmoment.
Måhända kunde man tänka sig en samordning med katalogen,
så att efterhandskontrollen baserade sig på dess uppgifter i största möjliga
utsträckning. För övrigt får man ej bortse från att en decentralisering ovillkorligen
fordrar, att man ger avkall på den minutiösa kontrollen — eljest
går den avsedda förenklingen förlorad och bytes måhända rentav i sin motsats.
Eu kontroll på regional nivå måste ges en betydligt mindre rigorös
karaktär också av den anledningen, att man ej får överskatta den regionala
myndighetens möjligheter att fullgöra en dylik uppgift, bl. a. med hänsyn
till bristande personalresurser. Även i fråga om den statliga sektorn av undervisningsväsendet
torde man alltmera nödgas inrikta sig på ett mera schablonmässigt
förfarande beträffande beräkning av lärarbehov m. m. och överlåta
detaljerna åt den lokala skolmyndigheten, varjämte efterhandsgranskningen
av dennas åtgärder koncentraras pa vissa huvudpunkter, sasom skett
i vad rör de kommunala skolorna genom det nya statsbidragssystemet. Det
otvivelaktigt synnerligen tidsödande arbetet på rektorsexpeditionerna med
vår- och höstrapporterna borde sålunda kunna inskränkas antingen genom
att endera avskaffas eller genom att bådadera ges en förenklad utformning.

5. Övrigt. Bland övriga i statsrevisorernas uttalande berörda förhållanden
har länsskolnämnden främst uppmärksammat uppgifterna om skoladministrationen
såsom i vissa delar alltför komplicerad och kostnadskrävande.
Tvivelsutan finner man i rektorernas enkätsvar åtskilliga belägg för ett dylikt
omdöme, även om man får vara försiktig med att generalisera. Länsskolnämnden
är för sin del av den uppfattningen, att man numera löst hithörande
praktiska problem på ett vettigt sätt och i det hela övervunnit
initialsvårigheterna. På två punkter synes dock förhållandena mindre till -

269

fredsställande. Den ena avser rektors rapportering till skolstyrelsen av
tjänstledigheter och förordnanden, som på vissa håll fått otympliga och
därmed irriterande former. Enhetliga och enkla bestämmelser härvidlag efterlyses
allmänt. Som andra punkt vill länsskolnämnden framhålla den ekonomiska
förvaltningens centralisering, som ingalunda till alla delar inneburit
en förenkling. Rektors överblick över kassornas aktuella ställning har
försvårats, och den enskilde läraren har i mindre grad än förut möjlighet
att kontrollera sin lön, det sistnämnda givetvis också beroende på de alltmera
invecklade avlöningsbestämmelserna. Det anförda är emellertid enligt
länsskolnämndens mening detaljer, som otvivelaktigt kan rättas till och
även kommer att rättas till, när man med tillräcklig erfarenhet vunnit större
säkerhet och smidighet i ärendenas handläggning. Ett oavlåtligt aktgiTande
på alla möjligheter till rationalisering av skoladministrationen är likafullt
av nöden, och ej minst ur denna synpunkt finner länsskolnämnden
■det från statsrevisorernas sida ådagalagda intresset härutinnan synnerligen
tacknämligt. Västerås den 18 januari 1961.

Bilaga 19

Länsskolnämnden i Kopparbergs län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst.

Länsskolnämndens yttrande över förslag till ämnen för ledig tjänst vid

läroverk med gymnasium synes obehövligt. Beträffande tjänster vid övriga
skolor synes länsskolnämndens beslut krävas endast i de fall, då rektor,
kollegiet och skolstyrelsen icke kunnat enas om ämneskombination. De lokala
myndigheternas handläggning av dessa ärenden bör kunna eftergranskas,
varvid länsskolnämnd bör ha möjlighet att meddela anvisningar att
iakttagas vid kommande ledigförklaranden.

2. Tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst.

Inom den del av proceduren, där länsskolnämnden handlägger tillsättningsärendena,
bedöms efter erfarenheterna i Kopparbergs län någon arbetsbesparing
eller tidsvinst inte kunna ske. Samordningen mellan nämnderna
har fungerat tillfredsställande.

3. Länsskolnämnden kan för sin del avstå från vårrapporten.

4. Däremot torde höstrapporten icke kunna undvaras.

5. övrigt.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 19 november 1959 (dnr 9707/59 O)
meddelat anvisningar rörande rapportering av vissa förordnanden och
tjänstledigheter. En viss förenkling av rapportering och granskning synes
icke utesluten.

I handläggningen av detta ärende har deltagit ordföranden Persson, ledamöterna
Abenius, Borgquist, Carleholm, Carlsson, Sandberg och Åhlén,
länsskolinspektören Åkerlund, föredragande, skolinspektörerna Sjöström
och Thundal samt förste byråsekreteraren Källström. Falun den 16 januari
1961.

Bilaga 20

Länsskolnämnden i Gävleborgs län

1. Länsskolnämnden anser, att frågor rörande återbesättande och beslut
om rätt att ledigförklara lärartjänster liksom före 1/7 1958 bör uteslutande
kunna ske genom samverkan mellan berörda rektorer och beslutande
myndighet, d. v. s. alltjämt skolöverstyrelsen. Alltså föreslås förfaringssättet
förenklat sålunda:

•270

R till SÖ

» St
SO till R
» LN1
> St |

utreder på eget ansvar och i enlighet med hittillsvarande praxisför
avgörande angående tjänstens bibehållande eller ej samt
angående tjänstens ämnesförening
samtidigt för kännedom
med beslut

samtidigt för kännedom
ledigförklarar enligt SÖ beslut

2. Beträffande tillsättning av lärare vid allmänna läroverk föreslås följande
förenklade förfaringssätt.

St Tjänsten sökes hos St, som diarieför och sammanför ärendet

till en dossier enligt gällande bestämmelser
St till Mk för meritvärdering och behörighetsförklaring i förekommande
fall

Mk till R för yttrande över de sökande
R till LN för tillsättning enligt dess befogenhet
LN till SÖ i övriga förekommande fall

SO 1 till den ev. nye befattningshavaren samt till LN, St och R för känneLN
| dom.

SÖ borde kunna meddela, att Mk upplysningar icke behöver kollationeras
av R, St eller LN. Kontrollerar SÖ i egenskap av LN sitt eget Mk uppgifter?
Om så icke (rimligen) är fallet, bör en avsevärd lättnad kunna uppnås genom
ovan antydda förslag. En total säkerhet kan icke av människor garanteras,
även om kontrollen upprepas aldrig så många gånger !

3. Vårrapportens uppgifter måste väl R under alla omständigheter ha tillgängliga
på sin expedition för eget bruk i god tid före vårterminens slut.
Däremot synes de icke vara erforderliga för LN del annat än i exceptionella
fall. För en sådan eventualitet torde det vara nog, att uppgifterna stå till
förfogande hos R.

Förslag:

Bestämmelsen angående R skyldighet att senast 1 maj varje läsår till LN
avgiva s k vårrapport utgår.

4. Höstrapporter bör som hittills tillställas LN. Granskningen har visat
sig vara nödvändig och bör verkställas inom LN i mån av personalresurser.

5. Med ovan anförda förslag till förenklingar torde ifrågavarande ärenden
kunna i övrigt handläggas enligt gällande bestämmelser. Den hittills vunna
erfarenheten vid härvarande LN ger vid handen, att LN kan förorda, att
vissa tjänstetillsättningar även framgent må handläggas av nämnden. Sedan
numera en viss rutin hunnit utveckla sig, finner nämnden heller icke,
att den vid tillsättningarna nödvändiga kontakten med andra LN utgör något
synnerligt hinder för ärendenas behöriga gång. Gävle den 18 januari
1961.

Bilaga 2 i

Länsskolnämnden i Västernorrlands län

Utan att i detalj närmare ingå i de skoladministrativa konsekvenserna
vill länsskolnämnden i angivna punkter föreslå åtgärder enligt nedan.

1. a) Inrättande och återbesättande av tjänster (utom lektorat) beslutasav
länsskolnämnden. Förslag avges av skolstyrelsen.

b) Tillsättningsperioder fastställes av skolöverstyrelsen.

271

c) Ämneskombinationer fastställes av länsskolnämnden. Även medgivanden
om särskilda kvalifikationer (ex. behörighet i engelska).

2. a) Tjänster (utom lektorat) tillsättes av skolstyrelsen.

b) Länsskolnämnden är besvärsinstans för tjänster tillsatta av skolstyrelsen.

c) Ansökningsrätten för lärare begränsas (förslagsvis 10 tjänster per
ansökningsperiod).

3. Vårrapporten upprättas av skolstyrelsen och granskas av länsskolnämnden.
Att granskningen hittills av vårrapporten oftast ej resulterat i
några ändringar, innebär inte, att organisationen hade blivit enahanda, om
skolstyrelsen själv fått besluta om densamma. Planerna för kommande läsår
rörande den obligatoriska skolan fastställes redan nu av länsskolnämnden.
Förhållandet bör vara detsamma även för de allmänna läroverken.

4. Höstrapporten slopas. Eventuella ändringar meddelas eller underställes
länsskolnämnden i likhet med vad som sker beträffande försöksskolans
högstadieplaner. Härnösand den 14 januari 1961.

Bilaga 22

Länsskolnämnden i Jämtlands län

1—2. Ledig förklarande och tillsättning av lärartjänst. I Jämtlands län
finnes endast ett läroverk med gymnasium, högre allmänna läroverket i
Östersund. Detta läroverk är provårsläroverk, där det ankommer på Skolöverstyrelsen
att tillsätta adjunktstjänster. Skolöverstyrelsen bestämmer ämneskombinationen
och medger återbesättande av sådan tjänst. Vid nu gällande
bestämmelser bör länsskolnämnden, liksom hittills yttra sig över ämneskombinationen,
medan nämndens yttrande över tillsättningsärendet torde
vara av mindre betydelse och därför kunna slopas.

Vid övriga läroverk, högre kommunal skola och enhetsskolans högstadium
samt för övningslärartjänster i samtliga skolformer bestämmer länsskolnämnden
ämneskombinationen och medger återbesättande av tjänst.

Efter ansökningstidens utgång sammanställes ansökningshandlingarna för
adjunkts-, ämnes- och övningslärartjänst, förses med kappor i tre exemplar
och översändes till Skolöverstyrelsens meritkontor för poängberäkning. Sedan
handlingarna återkommit från meritkontoret avger skolstyrelsen efter
rektors hörande förord och tillsättningsärendet till länsskolnämnden för tillsättning.
Meritkontorets poängberäkning måste anses äga så hög grad av
tillförlitlighet att kontroll därav från skolstyrelses eller länsskolnämnds sida
är obehövlig. Vid länsskolnämnden i Jämtlands län har kontroll av denna
meritkontorets poängberäkning icke skett.

Folk- och småskollärart jänster samt folkskollärartjänster i A o 19. Länsskolnämnden
medger återbesättande av tjänst samt bestämmer ämneskombination
för folkskol lärartjänst i Ao 19. Efter ansökningstidens utgång beiäknar
skolstyrelsen (skolledaren eller rektor) de sökandes meriter och avger
eftei rektors hörande förord. Ansökningshandlingarna översändes därefter
till länsskolnämnden, som kontrollerar skolstyrelsens poängberäkning.
För den händelse någon sökande sökt flera tjänster i länet, beräknar länsskolnämnden
hans meriter givetvis bara en gång. Endast för det fall en sökande
till Ao 19-tjänst söker flera tjänster med olika ämneskombinationer
behöver sökandens meriter beräknas flera gånger. Denna länsskolnämndens
kontroll av de sökandes meriter är nödvändig med hänsyn till att skolstyrelserna
i motsats till meritkontoret i allmänhet saknar experter på detta
område. 1

272

Samordningsförfarandet. Efter preliminär tillsättning har kontakt med
andra länsskolnämnder tagits i och för samordning med anledning av sökandenas
önskemål. Denna kontakt har i allmänhet skett skriftligen men i
brådskande fall per telefon. Beträffande själva samordningsforfarandet bär
olika metoder tillämpats i skilda länsskolnämnder. Vissa nämnder har meddelat
icke blott när en sökande preliminärt förordnats å sökt tjänst, utan
även i de fall sökanden icke kommit ifråga till tjänsten. Vid lansskolnämnden
i Jämtlands län har meddelande i allmänhet skickats till annan lansskolnämnd
endast i det fall vederbörande preliminärt förordnats pa sokt
tjänst. Endast för fall, då det kan anses osannolikt att sökande, som preliminärt
förordnats i första hand, skall komma att slutligen förordnas pa
tjänsten, har meddelande lämnats beträffande den som i andra hand torordnats
på samma tjänst. Under samordningsperioden mellan den preliminära
och den slutliga tillsättningen infordras läkarintyg och åldersbetyg från
de lärare, som i första hand förordnats å respektive tjänster. I de fall dessa
handlingar redan insänts, tillfrågas sökanden, huruvida han önskar erhålla
tjänsten ifråga. Det har nämligen hänt, att sökande under tillsattningsfortarandet
återkallar sin ansökan eller inkommer med ny förteckning over sokta
tjänster, i vilken ordningsföljden av sökta tjänster är ändrad. Här relaterat
förfaringssätt eller motsvarande torde icke kunna undvikas, därest tillsattningen
av ordinarie lärartjänst skall kunna ske utan ännu större tidstor lust

i vissa fall. . , ..

Det har varit till fördel, att Skolöverstyrelsens meritkontor granskat sökandenas
handlingar, ehuru detta inneburit en viss tidsutdräkt.

3_4. Vårrapporten och höstrapporten. Granskning skedde 19o8 genom

Kungl. Skolöverstyrelsen. , . .

Vårrapporten har samma karaktär som högstadieplanerna tor enhetssko Både

vårrapporterna och högstadieplanerna ligger till grund för detaljplaneringen
för påföljande läsår och är oundgängligen nödvändiga.

Antalet klasser, avdelningar, grupper, lärartimmar, lokaler etc., allt som
skolledningen måste veta vid vårterminens slut och i god tid före höstterminens
början, framgår av vårrapporten — högstadieplanen. Därtill kommer
att vissa framställningar till länsskolnämnd, Skolöverstyrelse och aven
till Kungl. Maj :t grundar sig på vårrapportens material. Även om beslutanderrätten
i samtliga dessa fall, även i fråga om upprättande av nya klasser
(klassavdelningar) delegeras till skolstyrelserna, kvarstar behovet för skolstyrelsen
själv att uppgöra vårrapporten eller motsvarande.

Rektorerna vid de allmänna läroverken har därjämte enligt statsrevisorernas
enkät förklarat att vårrapporten är nödvändig för schemaarbetet
(tjänstefördelningen torde ha avsetts i svaren) för kommande läsår.

Statsrevisorernas fråga nr 17 till rektorerna: »Har under de senaste fem
åren anmärkning riktats från överordnad myndighet före höstterminens
början mot de insända vårrapporterna?» har besvarats med 99 % nej. Såsom
frågan ställts, synes svaret ha blivit. Varrapporterna torde som regel ha
varit fria från uppenbara felaktigheter mot vilka anmärkningar kunnat och
bort riktas. Vårrapporten har i ett eller flera avseenden legat till grund för
beslut från länsskolnämndens och skolöverstyrelses sida (exempelvis i fråga
om nya klassavdelningar, rektors undervisningsskyldighet, tilldelning a\
timmar för särskild undervisning). I dessa stycken har vårrapporterna årligen
varit föremål för ingående granskning.

Samtliga vårrapporter för realskolorna i Jämtlands län granskades 195J
och 1960. I flera fall togs telefonkontakter med rektorerna i anslutning till

273

vårrapporten. Det gällde vanligtvis gruppindelning både i fråga om läroämnen
och övningsämnen.

Höstrapporten är ju till stor del en upprepning av vårrapporten. Statsbidragen
rekvireras i anslutning till höstrapporten, när det gäller de kommunala
läroverken.

I stället för en fullständig höstrapport skulle skolstyrelserna kunna få rätt
insända endast eventuella ändringar till vårrapporten. Dock torde överblicken
och kontrollen av höstrapporten bli försvårad om ändringarna bleve
många. I detta sammanhang synes det motiverat att som jämförelse anföra
vad skolöverstyrelsens försöksavdelning föreskrivit beträffande liögstadieplanerna
(D. nr 696/59 Fö). »Nämndernas beslut kan därför inskränkas till
att omfatta de punkter i högstadieplanerna, som författningsenligt föranleder
ställningstagande eller där uttalande från nämnden eljest befinnes nödvändigt.
» Länsskolnämnden har vid granskningsarbetets utförande sökt följa
denna rekommendation.

5. Övrigt. Det torde utan tvekan vara klart, att viss ytterligare delegering
av ärendebehandling inom skolstyrelse är önskvärd. Proceduren att kommunal-
resp. stadsfullmäktige skall bestämma delegeringens flesta detaljer synes
för närvarande binda skolstyrelses handlingsfrihet. En uppmjukning av
de formella kraven om beslut rörande detaljdelegering synes vara önskvärd.
Måhända också därtill en viss utökning av skolstyrelses befogenhet vore påkallad.

Skolledarorganisationen sådan den nu är uppbyggd tar sikte också på förhållanden
i kommuner med genomförd nioårig obligatorisk enhetsskola.
Hur än skoladministrationens författningsbestämmelser utformas, torde
man icke undgå spextillämpning av desamma. Även om riksdagens revisorer
nu med säker och allvarlig journalistisk verv återger historien om rektorn,
som brevväxlade med sig själv, så synes denna företeelse i och med
publicerandet ha fyllt sin uppgift. Östersund den 16 januari 1961.

Bilaga 23

Länsskolnämnden i Västerbottens län

1. Åtgärder för återbesättande och ledigf örklar ande av lärartjänst. Obestridligen
är det hithörande administrativa arbetet omständligt och tungrott.
Ur planeringssynpunkt lär det emellertid vara ofrånkomligt, att statliga
organ — främst länsskolnämnderna och skolöverstyrelsen — utövar
tillsyn och har beslutanderätt på området. Möjligheter till förenklingar i det
administrativa förfarandet bör i första hand sökas på det lokala planet.

Man frågar sig om det är nödvändigt att utom rektor och skolchef, som
ju handlar under tjänstemannaansvar, även skolstyrelsen inkopplas på de
relativt rutinmässiga frågorna om återbesättande och ledigförklarande av
lärartjänster. Ur praktiska synpunkter torde det vara lämpligt att delegera
hithörande frågor till rektorerna, dvs. medge dem rätt att direkt hos länsskolnämnden
(skolöverstyrelsen) göra framställningar om återbesättande
och ledigförklarande av tjänster. 1 kommuner med två eller flera rektorer
vid det obligatoriska skolväsendet torde det dock vara nödvändigt att önskemålen
samordnas. Detta kan ske genom att beslut om framställningar till
de statliga myndigheterna fattas av skolchefen efter föredragning av rektorerna.

2. Tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst. (Sammanställning av
meriter, yttrande, förslag samt tillsättning.) Tillsättningsproceduren är än

18 I(eit. berättelse ang. statsverket år 1960. It

274

mera komplicerad än åtgärderna för återbesättande och ledigförklarande.
Det tillsättningssystem som gällde före den 1 juli 1958 beträffande ordinarie
lärartjänster vid den obligatoriska skolan och de högre kommunala skolorna
var både enklare och snabbare. Beträffande de allmänna läroverkens
ordinarie tjänster innebar dåvarande system den fördelen att tillsättningsärendena
handlades hos endast ett ämbetsverk.

En återgång till tidigare gällande system är dock ur flera synpunkter ogorli«.
För flertalet tjänster skulle det bl. a. innebära, att samordningsförfarandet
och därmed också valmöjligheterna för lärarna äventyrades. Om tillsättnin«en
av ordinarie lärartjänster åvilade de kommunala skolstyrelserna ar
det°vidare möjligt, att antalet besvärsmål komme att öka i sådan utsträckning,
att de väsentliga fördelarna med omläggningen uteblev. Del torde icke
vara obefogat att påstå, att »besvärsfrekvensen» är större beträffande de lärartjänster
som tillsättes av skolstyrelserna än beträffande de som tillsättes
av statliga myndigheter. Även bär torde möjligheterna att vinna förenklingar
i det administrativa arbetet vara att söka på det lokala planet.

A. Ordinarie tjänster, a) Sammanställningen av meriter är ett relativt
tidskrävande arbete. Den service på området som skolöverstyrelsen ger genom
sitt meritkontor är synnerligen värdefull. För flertalet av de tjänstekategorier,
som ej beröres av denna service, finnes anvisningar för meritvärdering
utfärdade. Ehuru arbetet med meritsammandragen tar tid erbjuder
det inga egentliga svårigheter. Meritsammanställningarna ger en fast grund
för ärendenas fortsatta handläggning.

b) Författningsenligt skall rektor beredas tillfälle avgiva yttrande varjämte
skolstyrelsen efter föredragning av skolchefen skall avgiva motiverat
förslag innan tillsättningsärendena överlämnas till länsskolnämnden.

Här erbjuder sig möjligheter till förenklingar i det administrativa arbetet.
De under a) omnämnda meritvärderingsnormerna ger fasta regler för
hur olika sökandes meriter skall värderas i förhållande till varandra. Enligt
erfarenheterna vid härvarande länsskolnämnd grundas lektorernas yttranden
och skolstvrelsernas förslag i regel på sökandenas poängmässiga
rangordning. Ur effektivitetssynpunkt skulle otvivelaktigt åtskilligt kunna
vinnas om förslagsrätten i tillsättningsärendena delegerades från skolstyrelserna
till skolchef/rektor.

c ) Tillsättningen bör av skäl som tidigare anförts åvila statlig myndighet,
d. v. s. länsskolnämnderna och i vissa fall Skolöverstyrelsen, Överstyrelsen
för yrkesutbildning eller Kungl. Maj :t. .......

B. Icke ordinarie tjänster. Tillsättningen av icke-ordinarie lärartjänster av
alla kategorier bör ankomma på de kommunala skolstyrelserna. Av praktiska
skäl — framför allt för tids vinnande — bör emellertid även här den
faktiska rätten att tillsätta tjänsterna i största utsträckning delegeras till
avdelning och beträffande kortare vikariat till rektor. Skolstyrelsens befattning
med det egentliga administrativa arbetet bör inskränkas till att taga
ställning till en rapport om förordnandet.

Med den nya organisationen i fråga om lärartillsättningarna, som genomfördes
den 1 juli 1958, avsågs, att urvalet av sökande skulle göras objektivt,
att tillsättningen skulle ske genom samverkan mellan den lokala skolstyrelsen
och ett överordnat statligt organ samt att förfarandet vid tillsättning av
olika lärarkategorier så långt möjligt skulle vara enhetligt. Nuvarande regler
för återbesättande, ledigförklarande och tillsättning av lärartjänst tillfredsställer
otvivelaktigt samtliga dessa krav. Som framhållits av riksdagens
revisorer är emellertid det administrativa förfarandet präglat av tungroddhet
och dubbelarbete. Av skäl, som ovan anförts, är det uppenbarligen på det

275

lokala planet, som man i första hand bör sträva efter att åstadkomma förenklingar.
Sådana är också möjliga att vinna om skolstyrelserna genom viss
delegation till avdelning och skolchef/rektor befrias från att i detalj pröva
de nämnda ärendegrupperna.

3. Vårrapporten är eu enkel och överskådlig form för den uppgift om behovet
av lärartimmar kommande läsår som rektor vid högre skola alltid haft
att på våren ingiva till Kungl. Skolöverstyrelsen. Dessa uppgifter torde tjäna
till ledning för överstyrelsen vid dess uppgörande av förslag till budget
för kommande redovisningsår.

Vårrapporten är också av stort värde för rektorerna själva. Enligt enkätsvaren
betraktas dess upprättande som en nödvändig förutsättning för det
kommande schemaarbetet.

I länsskolnämnden blir vårrapporten endast föremål för en summarisk
stickprovsgranskning. Detta av tre skäl, dels har överstyrelsen lämnat synnerligen
utförliga anvisningar, dels upprättas rapporten av de ordinarie rektorerna,
som väl känner till förhållandena och vet vilka uppgifter som skall
lämnas, och dels till sist har länsskolnämnden inte tillgång till personal i
den utsträckning som erfordras för en mera genomgående granskning.

Statsrevisorerna har som olägenhet anfört att denna rapport skall upprättas
vid den tid av läsåret då rektorsexpeditionerna är som mest belastade.
Detta är riktigt, men rapporten kan förmodligen ej ingivas vid tidigare tidpunkt
med hänsyn till att uppgiften om antalet inträdessökande till gymnasiet
bör föreligga. Dessutom torde utskrivandet av själva rapporten ej ta så
lång tid.

4. Höstrapporten innehåller uppgifter om den slutliga organisationen (elevantal,
klasser, lärartimmar m. in.) vid skolan. Denna utgör grunden till
skolkommunens tilldelning av statsmedel.

Utarbetandet av denna rapport tar ej så lång tid i anspråk då det i stort
sett endast gäller att korrigera de i vårrapporten lämnade preliminära uppgifterna.

Höstrapporten skall ingivas till länsskolnämnden senast den 1 oktober.
Senare tidpunkt torde ej vara möjlig om granskning skall hinnas med före
höstterminens slut. Umeå den 20 januari 1961.

Bilaga 24

Länsskolnämnden i Norrbottens län

Länsskolnämnden vill till en början uttala, att de av riksdagens revisorer
till behandling upptagna skoladministrativa spörsmålen under lång tid varit
föremål för uppmärksamhet jämväl från denna länsskolnämnds sida. I anslutning
till sina strävanden alt i möjligaste mån söka förenkla och rationalisera
det administrativa arbetet i första hand inom länsskolnämndens
eget område har nämnden sålunda icke kunnat undgå att uppmärksamma
den tidskrävande och omständliga proceduren exempelvis i och omkring
tillsättningsärenden. Härvid har länsskolnämnden observerat, att dessa
spörsmål i den allmänna diskussionen genomgående utsatts för eu relativt
ensidig och negativ kritik, utan att godtagbara alternativa ändringsförslag
kunnat framläggas. Med hänsyn härtill vill länsskolnämnden redan nu understryka
det välbetänkta i riksdagsrevisorernas förslag om att en undersökning
snarast verkställes i syfte att inom den nuvarande skolorganisationens
ram söka få till stånd en sådan omläggning av administrationen, att den i
fortsättningen blir mindre komplicerad och därmed mindre kostnadskrävande.

276

Den nu gällande ordningen för vidtagande av åtgärder i samband med
förberedelser för ledig förklarande rn. m. av lärartjänster på läroverksområdet
är enligt länsskolnämndens mening alltför komplicerad. På kommunplanet
torde sålunda genom generella delegeringsbeslut förslagsrätten böra
decentraliseras till samt anförtros vederbörande skolledare, varefter skolöverstyrelsen
liksom för närvarande är fallet skulle ha att fatta beslut röi ande
ämneskombinationer ävensom rörande indragning, återbesättande samt
ledigförklarande av läroverkstjänster. Vid bifall till en sådan ordning skulle
sålunda medverkan kunna slopas från lärarkollegium, skolchef, skolstyrelse

samt länsskolnämnd. .

Även beträffande själva tillsättnings förfarandet kan förenkling i skilda
avseenden diskuteras. Vid sina överväganden i denna del har länsskolnämnden
teoretiskt ifrågasatt huruvida fördelar skulle kunna vinnas antingen
genom decentralisering av dessa ärenden till skolstyrelserna eller genom
centralisering av desamma till skolöverstyrelsen. En flyttning nedåt till skolstyrelserna
skulle otvivelaktigt innehära större smidighet och mindre stelbenthet
under förutsättning att de av statsmakterna accepterade principerna
för objektiva och förutsättningslösa tillsättningar alltjämt kunde upprätthållas;
emellertid bör å andra sidan slås fast, att ett sådant alternativ
icke kan komma i fråga huvudsakligen på grund av att den komplicerade
samordningsproceduren av naturliga skäl icke kan läggas på lokala skolmyndigheter.
Én centralisering till skolöverstyrelsen skulle ostridigt innebära
betydande lättnader, enär överstyrelsen härigenom skulle kunna rationalisera
samordningsspörsmålen mycket långt. Härtill kommer föi delen med
att detta ämbetsverk självt jämväl är dispensgivande myndighet. Länsskolnämndernas
arbetsbörda skulle vid eu sådan ordning minskas i hög grad.
Nackdelarna äro emellertid uppenbara; då det härvid skulle gälla tillsättning
av tjänster icke allenast pa läroverksomradet utan även tjänstei inom
det obligatoriska skolväsendet, skulle eu av grundvalarna för den nya skolorganisationen
— en välbehövlig avlastning i skolöverstyrelsens aibetsupp «ifter

_ till stor del utraderas. Vidare skulle länsskolnämndernas nödvän di°a

kontakt med kommunerna i dessa viktiga ärenden försvinna, en utveckling
som enligt denna länsskolnämnds erfarenhet icke är önskvärd. Efter
ingående överväganden finner sig länsskolnämnden icke böra hävda någon
som helst ändring av det nuvarande tillsättningsförfarandet.

Sättet för handläggningen av vårrapporter och höstrapporter inom olika
instanser är enligt länsskolnämndens mening icke helt tillfredsställande i
nuvarande läge, i första hand beroende på svårigheterna att på grund av
tidsnöd och personalbrist överhuvud hinna med denna grupp av ärenden på
länsskolnämndsplanet. Emellertid bör i detta sammanhang framhållas, att
denna länsskolnämnds erfarenhet av dessa ärenden icke till fullo överensstämmer
med det av riksdagens revisorer nu framlagda undersökningsresultatet
rörande frekvensen av rapportgranskningen samt i anledning härav
framställda anmärkningar. En av länsskolnämnden verkställd punktgranskning
av höstrapporterna för läsåret 1959/60 gav nämligen anledning till 68
erinringar av större eller mindre räckvidd vid de 17 allmänna läroverken
och högre kommunala skolorna i länet. Då emellertid fullföljandet av dessa
granskningsuppgifter intimt sammanhänger med frågan om personaltillgang
m. in. skulle länsskolnämnden vilja ifrågasätta huruvida icke mycket vore
vunnet om handläggningen i fortsättningen centraliserades samt helt utfördes
av en specialutbildad expeditiv befattningshavare hos skolöverstyrelsen.
Om granskning av här ifrågavarande rapporter alltjämt finnes böra ligga
kvar på länsskolnämnderna, synas dessa uppgifter av praktiska skäl bli

277

meningsfyllda allenast under förutsättning att granskningen väsentligt inskränktes
till att omfatta vissa viktigare och centrala punkter.

Vad riksdagens revisorer i övrigt påtalat föranleder icke några andra uttalanden
från länsskolnämndens sida än att vissa formella oformligheter i
många fall kunna undvikas om delegationsinstitutet utnyttjas fullt ut samt
att vad läroverksrektorer uttalat rörande olägenheter i det skoladministrativa
arbetet möjligen kan vara något överbetonat.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit länsskolinspektören Flemström,
skolinspektören Lundemark och förste byråsekreteraren Lindman.
Luleå den 20 januari 1961.

Bilaga 25

Yttrande från bitr. skoldirektören i Hälsingborg

I skrivelse den 4 januari 1961, D.nr. 11.274/60 O., mig tillhanda den 12
januari 1961, har Kungl. Skolöverstyrelsen berett mig personligen tillfälle
inkomma med yttrande i anledning av uttalande av riksdagens revisorer rörande
vissa skoladministrativa spörsmål. Mitt yttrande borde enligt skrivelsen
avse de allmänna läroverken och gälla fem angivna ärendegrupper; emellertid
måste jag i vissa fall beröra problem gällande även andra skolformer
eller av generell innebörd.

I stort sett ansluter jag mig till och anser berättigande förefinnas för den
kritik, som revisorerna direkt eller indirekt anfört i fråga om skoladministrationen
efter den 1 juli 1958. Åtgärder synes böra vidtagas för att i fortsättningen
göra denna administration mindre komplicerad och därmed
mindre kostnadskrävande.

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Sju
instanser handlägger dylikt ärende: rektor, kollegiet, skolchefen, skolstyrelsen,
(läns)skolinspektören, länsskolnämnden, skolöverstyrelsen. Några av
dessa instanser bör kunna utgå, utan att nackdelar uppkommer, men väl
med fördelar i form av snabbare och billigare handläggning. Skolstyrelsens
befattning med ärendet blir rent formell: antingen, vid delegering till skolchefen,
innebär den avlyssnande av en rapport, eller, utan delegering, innebär
den förslag till beslut som styrelsens medlemmar i allmänhet saknar tid
och möjlighet att bedöma. Det som skall kontrolleras är ju att rektor stannat
för den för läroanstalten lämpligaste ämneskombinationen. Tänkbart är naturligtvis,
att han kan föreslå en kombination, som tar hänsyn till icke i
första hand skolans utan enskild lärares intresse. Men för att kontrollera
detta torde det räcka med granskning genom eu överordnad myndighet i
stället för genom fem.

2. Tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst (sammanställning av
meriter, yttrande, förslag samt tillsättning). Sex instanser handlägger ärende
av detta slag: skolstyrelsen genom kansliet, skolöverstyrelsens ineritkontor,
skolchefen, rektor, skolstyrelsen, (läns)skolinspektören, länsskolnämnden.
Emellertid är dessa instanser vid avgivande av förord och vid tjänstetillsättning
helt bundna av meritkontorets enligt särskilda anvisningar gjorda
meritsammanställningar och poängberäkningar. Det måste anses vara
slöseri med kvalificerad arbetskraft, att så många instanser skall engageras
för samma arbete — ett arbete som i stor utsträckning är av formell och
mekanisk art. I detta sammanhang må framhållas, att meritkontorets verksamhet
i berörda avseende är av utomordentligt stort värde, och att denna
verksamhet om möjligt bör utvidgas alt omfatta ytterligare lärarkategorier,
i första hand folkskollärare i lönegrad Ao 19.

278

3. Vårrapporten. Beträffande vårrapporten är att märka, att den är en
preliminär organisationsplan. Såsom sådan, alltså som skiss och arbetshypotes
för nästa läsår, är den enligt min uppfattning oundgängligen erforderlig
för vederbörande skolledare. Även skolchefen bör erhålla en kopia av den,
då den är behövlig för planeringsarbetet i stort. Huruvida den också bör
gå till länsskolnämnden och behövs där, undandrar sig milt bedömande. En
detaljkontroll från överordnad myndighet av vårrapporten synes mig däremot
med hänsyn till denna rapports preliminära karaktär vara överflödig.

4. Höstrapporten. Höstrapporten åter är en definitiv organisationsplan och
måste som sådan fastställas av skolstyrelsen, insändas till länsskolnämnden
samt bli föremål för kontroll med hänsyn till gällande stadge- och statsbidragsbestämmelser.

5. Övrigt. Utöver vad som framhållits i det föregående, skulle jag vilja anföra
följande synpunkter. Skolstyrelserna bör befrias från den stora mängd
ärenden av formell och rutinmässig art, som nu måste upptagas på föredragningslistan,
och som meningslöst förlänger sammanträdena. Genom en sådan
avlastning skulle det ges skolstyrelserna möjlighet att koncentrera och fördjupa
sitt arbete på ärenden av principiell innebörd och större räckvidd. Ifrågavarande
rutinärenden bör antingen genom stadgeändring helt överföras på
skolchefen, vilket är att föredraga, eller genom generella beslut om delegering
kunna handläggas av skolchefen. Beträffande rapportering av beslut,
fattade till följd av delegering, bör enligt min mening nu gällande bestämmelse
snarast möjligt ändras. Rapportering vid närmast följande sammanträde
medför avsevärda olägenheter i form av inerarbete och lidsuldräkt
icke bara för skolstyrelsen och dess tjänstejnän ulan troligen också för skolledarna.
Rapportering per läsår eller per termin är avgjort att föredraga.
Hälsingborg den 19 januari 1961.

Bilaga 26

Yttrande från skoldirektören i Halmstad

Vid handläggningen av ärenden rörande de allmänna läroverken har två
nya myndigheter tillkommit fr. o. m. den 1 juli 1958, skolstyrelsen och länsskolnämnden.
Tjänstevägen för ett ärende är sålunda: rektor-skolstyrelselänsskolnämnd-överstyrelse-Kungl.
Maj :t. Många ärenden handlägges — innan
de avgöres — i fyra instanser, vissa ärenden t. o. m. i fem. Före den
1 juli 1958 fanns — om man bortser från lokalstyrelsen som hade befattning
med ett fåtal ärenden — endast tre instanser: rektor-skolöverstyrelsenKungl.
Maj:t. Det kunde sålunda icke gärna förväntas, att den nya organisationen
skulle medföra en förenkling eller ett förbilligande av skolornas
administration.

Även om ärendenas handläggning genom den nya organisationen i vissa
fall komplicerats, måste väl ändock statsrevisorernas beskrivning av vissa
administrativa förfaranden anses vara missvisande. Detta gäller t. ex. beskrivningen
av förfaringssättet vid uthyrning av lokaler (s. 7). Det normala
torde vara, att varje skola själv sköter rutinmässig uthyrning utan annan
skriftväxling med skolstyrelsen än den rapport, som är nödvändig för fakturering
av hyrorna.

Statsrevisorerna synes anse, att det administrativa förfaringssättet blir
särskilt invecklat, om en rektor vid ett allmänt läroverk samtidigt råkar
vara skolchef. En sådan rektor skulle t. ex. vid tillsättning av lärartjänst vara
nödsakad att skriftligen uttala sig om de sökandes meriter dels såsom rektor,
dels såsom skolchef, samt låta diarieföra och arkivera sina utlåtanden på

279

olika ställen, »enär handlingarna i ärendet måste finnas såväl i läroverkets
statliga arkiv som i skolstyrelsens kommunala arkiv». Är det icke snarare
så, att en rektor som är skolchef, icke behöver skriftligen avfatta något utlåtande
alls rörande tillsättningsärendena vid sin egen skola, enär han
själv föredrar dem i skolstyrelsen och hans mening sålunda direkt eller
indirekt måste framgå av protokollet?

Då en rektor och skolchef hos länsskolnämnden anhåller att få sin tjänstgöringsskyldighet
fastställd, synes det enligt statsrevisorerna kunna inträffa,
att han måste avfatta tre skrivelser, varav två till sig själv: en från
rektor till skolchefen (anhållan), en från skolchefen till länsskolnämnden
och en från skolchefen till rektor (underrättelse om länsskolnämndens beslut).
I verkligheten kan ju rektor (vid delegation) ställa sin ansökan direkt
till länsskolnämnden och underteckna den på skolstyrelsens vägnar.

Även statsrevisorernas enkät till rektorerna synes i vissa avseenden anmärkningsvärd.
Enkäten avser ju i första hand att ge besked om rektorernas
arbetsbörda före och efter den 1 juli 1958. Man kan då undra över, att enkäten
även utsänts till rektorer, som blivit förordnade efter den 1 juli 1958
och som följaktligen icke kan ha erfarenhet från tiden före detta datum.
Hur kan en sådan rektor svara exempelvis på fråga nr 3? Vissa frågor berör
arbetsuppgifter, som rektor icke har skyldighet att utföra, t. ex. nr 11,
12 och 18. Fråga nr 18 har följande lydelse: Har under de senaste fem åren
överordnad myndighet granskat Era beräkningar och utbetalningar av allmänt
studiebidrag? (88 % nej, 6 % ja).

Sedan den 1 juli 1958 är rektor icke skyldig att beräkna studiebidrag, och
utbetalning av studiebidrag får icke ens delegeras till honom (KK 1958: 326
§ 55, Studiehjälpsnämndens cirk. nr 12/58 s. 11). Det är därför överraskande,
att 94 % av de svarande rektorerna uppgivit, att de fullgjort dessa uppgifter
under de senaste fem åren. Sannolikt har rektorer som också är skolchefer
icke gjort åtskillnad på sina åligganden som rektorer och sina arbetsuppgifter
som skolchefer.

Beträffande de särskilda ärendegrupper, varom jag anmodats yttra mig,
får jag anföra följande:

Vad gäller åtgärder för återbesättande, ledigförklarande och tillsättning
av tjänster, är det administrativa förfarandet visserligen förhållandevis
komplicerat, men handläggningen av dessa ärenden har enligt min erfarenhet
gått överraskande smidigt och smärtfritt. De noggranna anvisningar som
skolöverstyrelsen lämnat har i hög grad bidragit härtill. Skolöverstyrelsens
meritanvisningar har mycket förenklat såväl rektorernas arbete vid avgivande
av förord som skolstyrelsernas överläggningar vid uppgörande av tjänsteförslag.
Ytterst sällan synes en avvikelse från den siffermässigt fastställda
meritvärderingen kunna komma i fråga. Mitt intryck är dock, att denna
form av meritvärdering lett till alt tredje befordringsgrunden kommit att
väga tyngre vid lärartillsättningar än förr. Onödigt arbete vållas ofta genom
de sökandes benägenhet att efter ansökningstidens utgång komplettera
sina handlingar och ändra sina önskemål. Bilagan A borde kunna inlämnas
samtidigt med ansökningshandlingarna.

I själva verket har lärartillsättningarna fungerat så bra, att man kan ha
betänkligheter mot att föreslå någon ändring. Dock undrar jag, om icke
trots allt en avsevärd förenkling kunde vinnas genom att tillsättningen av
alla lärare i läroämnen (med undantag av lektorer) förlädes till skolöverstyrelsen.
Eu specialiserad grupp inom skolöverstyrelsen skulle ha de bästa
förutsättningarna att rationalisera arbetet. Särskilt tänker jag på det clearingförfarande
som är nödvändigt, då samma lärare söker flera tjänster.

280

Detta arbete skulle utan tvivel kunna utföras lättare inom skolöverstyrelsen
(utan brevväxling och telefonsamtal ) än vid 2.1 olika regionala myndigheter.
En förutsättning för att denna förflyttning av tillsättningsärendena skulle
kunna ge en arbetsbesparande effekt är dock, att dessa ärenden icke alls
skulle passera länsskolnämnderna.

Ärenden rörande ämneskombinationer i adjunkts- och ämneslärartjänster
vid statliga skolor handlägges i fyra instanser (rektor och kollegiumskolstyrelse-länsskolnämnd-överstyrelse).
Dessa ärenden har knappast någon
regional aspekt och skulle säkerligen kunna handläggas utan länsskolnämndernas
medverkan. Frågor rörande inrättande och återbesättande av
tjänster vid högre kommunala skolor samt ämneskombinationer i sådana
tjänster — de kommunala skolorna inbegripes icke i statsrevisorernas berättelse
— torde inom ramen för av Kungl. Maj:t och skolöverstyrelsen lämnade
medgivanden kunna överlåtas åt skolstyrelserna. Tillsättning skulle
ske på samma sätt som vid de statliga skolorna. Här antydda ändringar
vilka icke nämnvärt berör skolstyrelsernas arbetsområde — skulle avsevärt
lätta arbetsbelastningen för länsskolnämnderna. Över huvud torde remissvägen
icke sällan kunna förkortas beträffande åtskilliga icke särdeles betydelsefulla
och ofta återkommande rutinärenden, t. ex. ärenden beträffande
avsked med ålderspension, när avskedet beviljas av överstyrelsen eller
Kungl. Maj :t.

Utarbetandet av vårrapporten hör utan tvivel till rektorernas besvärligaste
administrativa uppgifter. En beräkning av skolans organisation måste emellertid
göras i god tid före ett läsårs början, d. v. s. vid samma tidpunkt som
f. n. är föreskriven. Arten av beräkningarna har i princip icke ändrats
sedan den 1 juli 1958. Före detta datum hade rektorerna rapporteringsskyldighet
till skolöverstyrelsen dels på våren, dels på hösten. Den ändring som
inträtt sedan den 1 juli 1958 är sålunda endast att rektor numera måste
renskriva ytterligare två exemplar av sina beräkningar (ett till skolstyrelsen
och ett till länsskolnämnden). I regel förfogar rektor över personal för
detta. Frågan rörande omfattningen av verksamheten vid en skola måste anses
höra till de angelägenheter, som skolstyrelsen bör vara inkopplad på, därest
man önskar behålla en skolstyrelse med större befogenhet än den forna
lokalstyrelsen. Om skolstyrelsen skall ha något ansvar för skolornas organisation,
synes det mig icke möjligt att ändra på den nuvarande ordningen
för fastställande av skolornas organisationsplaner.

Vissa förenklingar skulle kanske förhållandevis lätt kunna åstadkommas
vid handläggningen av enskilda ärenden. Vore det helt otänkbart att skolstyrelserna
finge befogenhet att fastställa rektorernas tjänstgöringsskyldighet
inom ramen för utfärdade direktiv? Handläggningen av studiebidragsoch
stipendieärenden skulle kunna förenklas. Om beslutanderätten rörande
stipendier anförtroddes åt skolstyrelserna — vilket ju synes komma alt ske
framdeles — borde alla former av statligt ekonomiskt stöd kunna sökas på
en enhetlig blankett och utbetalas vid ett enda tillfälle varje termin, både
rektorer och skolstyrelser skulle på detta sätt göra arbetsbesparingar. Halmstad
den 21 januari 1961.

Bilaga 27

Yttrande från skoldirektören i Katrineholm

Besparing av tid och arbete kan åstadkommas genom att beslut rörande
återbesättande av ledig eller ledigblivande tjänst i läroämnen och rörande
ämneskombination fattas av kollegiet. Bestämmelser måste då utfärdas, var -

281

igenom garantier skapas dels för att tjänster icke återbesättas då antalet
veckotimmar över stat är eller under de närmaste åren kommer att bli för
lågt i förhållande till totala antalet veckotimmar, dels för att de olika
ämnena blir företrädda i riklig proportion i de ordinarie tjänsternas ämneskombinationer,
dels för att varje på gymnasiets timplan upptaget läroämne
om möjligt blir företrätt av lektor vid läroverket. Om kollegiet sedan
anser att särskilda skäl talar för undantag från bestämmelserna eller om
rektor icke anser sig kunna biträda kollegiets beslut hänskjutes ärendet till
skolöverstyrelsen för avgörande.

Nämnda bestämmelser kan tänkas utformade på olika sätt. Sålunda kan
kravet att tjänsten icke skall återbesättas om tillräckligt utrymme icke förefinnes
tillgodoses genom att antalet veckotimmar över stat icke får utgöra
mindre än — förslagsvis — 15 % av totala antalet veckotimmar.

Att de olika ämnena blir företrädda i riktig proportion i de ordinarie
tjänsternas ämneskombinationer kan man få en bedömning av på följande
sätt.

Antalet veckotimmar i de skilda ämnena, efter det att veckotimmar å
högsta och lägsta stadierna evalverats till veckotimmar å mellersta stadiet,
och sedan rektors undervisning frånräknats, reduceras med den procentsats,
som antalet veckotimmar över stat utgör av hela veckotimtalet. Man
erhåller då det antal veckotimmar i de olika ämnena, som skall bestridas
av ordinarie lärare eller vikarier för dem.

Man delar sedan antalet veckotimmar i de skilda ämnena med antalet ordinarie
tjänster i respektive ämnen, den tjänst, vars tillsättande är ifrågasatt,
därvid inräknad.

Om samtliga ordinarie tjänster nu vore tvåämnestjänster och ämnena
alldeles »rättvist» fördelade på tjänsterna skulle de sålunda erhållna kvoterna
bli 12, eftersom en lärare med tjänstgöring enbart å mellersta stadiet
i medeltal skall ha 24 veckotimmars tjänstgöring. I den mån nämnda kvoter
understeg eller översteg 12 vore ämnet över- respektive underrepresenterat
i ordinarie tjänster. Givetvis bör ett ämne som modersmålet förekomma i förhållandevis
många tjänster och därigenom bli »överrepresenterat» med en
kvot på kanske 9 eller 10. Men om kvoten för samtliga ämnen håller sig
inom intervallet 9—15 kan läget betraktas som normalt och kollegiet äga
besluta i fråga om ämneskombination.

Om vid läroanstalten förekommer en- och/eller treämnestjänster blir
läget något mera komplicerat. Man får då jämföra nämnda kvoter med medeltalen
av veckotimtalen för de olika ämnena i de ordinarie tjänsterna,
varvid ett ämne beräknas ingå med 24 veckotimmar i en enämnestjänst,
12 veckotimmar i en tvåämnestjänst och 8 veckotimmar i en treämnestjänst.
Man kan då uppställa villkoret att kvoten ej får avvika från medeltalet med
mer än 3 veckotimmar.

Beräkningar som här skisserats har i många år gjorts vid h. a. 1. i Katrineholm,
då det gällt alt föreslå ämneskombination för ledig tjänst, och har visat
sig ge en mycket god bild av läget.

Att läroämne på gymnasiet om möjligt bör vara företrätt av lektor kan säkerställas
genom att kollegiet ej äger besluta ämneskombination, i vilken
ingår av lektor redan företrätt ämne, förrän samtliga ämnen på timplanen
ingår i leklorskombination för lektorat.

Kollegiets beslut skall rapporteras till skolstyrelsen, länsskolnämnden och
skolöverstyrelsen.

Det är min uppfattning att man genom det tillvägagångssätt, som här i
korthet angivits, skulle utan att uppge något väsentligt få proceduren vid
återbesättande väsentligt förenklad.

282

De fall, då ärende måste hänskjutas till skolöverstyrelsen, torde bli mycket
få. Vid stora och medelstora läroverk kan systemet tillämpas utan komplikationer,
det är jag övertygad om av egen erfarenhet. Om några besvärligheter
kan uppstå vid mycket små läroanstalter, med ett fåtal ordinarie
tjänster, vill jag inte uttala mig om, men man kan ju om så erfordras där
göra intervallen större eller ha andra särbestämmelser.

Att skolöverstyrelsen och ej länsskolnämnderna föreslås vara beslutande instans
i de fall, som måste hänskjutas till högre myndighet, beror på att det
är viktigt att dessa ärenden avgöras på ett enhetligt sätt. Men man kan givetvis
även tänka sig att länsskolnämnderna handlägger ärendena efter
skolöverstyrelsens anvisningar.

En omläggning efter föreslagna riktlinjer skulle möjliggöra, att tjänsternas
ledigförklarande kunde ske cirka en månad tidigare än nu. Detta skulle visserligen
vara en nackdel för sökande, som avslutar praktisk lärarkurs eller
lärarhögskola den termin, tjänsten ledigförklaras, men skulle i övriga avseenden
vara en stor fördel.

Jag har i mitt svar dröjt vid ärendegrupp 1 i skolöverstyrelsens skrivelse
den 4 januari 1961 och vill beträffande övriga ärendegrupper fatta mig kort.

Meritkontorets insatser är synnerligen värdefulla. Det skulle vara mycket
arbetsbesparande om meritvärderingen för folk- och småskollärarna också
gjordes centralt.

Vårrapporten kan överlämnas till skolstyrelsen och länsskolnämnden endast
för kännedom. Katrineholm den 18 januari 1961.

Bilaga 28

Samrealskolan i Nynäshamn

Den erfarenhet jag vunnit härrör sig från en relativt kort tjänstgöringsperiod
som rektor vid samrealskolan i Nynäshamn, nämligen från den
1.7 1958. Härav följer, att jag saknar möjlighet till jämförelse med de förhållanden,
som rådde före nämnda datum. Samtidigt med rektorsförordnandet
vid realskolan har jag innehaft befattningen som 1 :e rektor. Då
emellertid Kungl. Skolöverstyrelsen i ovan nämnda skrivelse angett, att
det begärda yttrandet skall gälla förhållandena vid de allmänna läroverken,
har jag tolkat detta som eu anvisning om att yttrandet skall av mig avlämnas
i egenskap av rektor, ej som skolchef. Det synes mig emellertid vara
så att först då skolledartj änsten och skolchef sbefattningen innehas jämsides
av en och samma person som vissa av de av statsrevisorerna påtalade
avigsidorna kommer till synes. Mitt yttrande kommer naturligtvis att influeras
av arbetet som 1 :e rektor.

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Rektors
befattning med ärendet torde icke skilja sig från förhållandena före
den 1.7 1958. Anmälan av vakant tjänst med tillhörande statistiskt material
samt förslaget om ämneskombinationer i tjänsten är uppgifter, som
tidigare åvilade rektor. Det synes mig ändamålsenligt att förslaget till ämneskombinationen
underställes högre myndighet än skolstyrelsen för prövning
och jag ifrågasätter, om de av rektor lämnade statistiska uppgifterna
blir föremål för ingående kontroll av instanser efter rektor. Att en analys
av materialet bör ske hos Länsskolnämnden är helt i sin ordning. För att
påskynda tillsättningsproceduren skulle möjligen rektor direkt till länsskolnämnden
med förbigående av skolstyrelsen (eventuellt rapport till denna)
kunna göra framställningen om tjänst och ämnen. Först när länsskol -

283

nämnden behandlat ärendet, skulle skolstyrelsen inkopplas för fortsatt
handläggning — ledigförklarande. Ordinarie tjänster vid obligatoriska skolväsendet
berör ej de allmänna läroverken.

2. Tillsättnings proceduren beträffande lärartjänst m. m. Rektors yttrande
över de sökandes meriter jämte avgivande av förord torde i stort sett sakna
all betydelse. Då länsskolnämnden tillsätter tjänsteinnehavare utan större
avvikelse från turordningen grundad på meritpoäng, har förordet föga
tyngd; ej heller vet rektor vilken av de sökande, som i slutomgången kommer
alt stå i tur till tjänsten. Ett exempel: Bland ett 30-tal sökande till fyra
ordinarie folkskollärartjänster placerar sig den bästa av de sökande icke
ordinarie lärarna från orten först på adertonde plats. Att i en sådan situation
ge förord åt denne, hur motiverat det än kunde vara på grund av gjorda
lokala erfarenheter, skulle väl anses mindre välbetänkt. I stället föreslås
till tjänsten de fyra poängmässigt bästa, av vilka så småningom endast en
önskar komma i fråga. De tre övriga hamnar på annan ort. Hur mycket
onödigt arbete för rektor och skolstyrelse! Situationen skulle vara enahanda
vid de allmänna läroverken under förutsättning att antalet sökande vore
stort. Förord och förslag blir inte bättre motiverat, då endast en sökande
finnes.

Meritkontorets arbete kan inte nog uppskattas och de angivna poängen
antas vara sanna. Vid den uppställning av de sökandes meriter, som skolstyrelsen-skolchefen
har att göra över de sökande i enlighet med Kungl.
Skolöverstyrelsens mall, kan det, då den sökande har korta tjänstgöringsperioder
och deltidstjänster vara svårt att beträffande tredje befordringsgrunden
få överensstämmelse med meritkontorets poängvärde. Det är att
beklaga att central meritsammanställning inte kan ifrågakomma vid tillsättningen
av folkskollärar tjänster, eftersom sådant institut saknas. Jag
vill i detta hänseende föreslå eventuellt regionala meritorgan.

Då det gäller tillsättningsförfarandet av icke ordinarie lärare, skulle idealförfarandet
vara att lärarbehovet jämte ämnen kunde anmälas till skolchefen,
som hade att anskaffa och anvisa ifrågavarande lärarkraft. Så är
nu i allmänhet icke förhållandet. Genom delegeringsförfarande får rektor
fortfarande sörja för läraranskaffningen. Mot detta förfaringssätt har jag
intet att invända, då rektor är den som snabbast och säkrast kan avgöra
den sökandes användbarhet. Rapportskyldigheten till skolstyrelsen kan ifrågasättas
för att härigenom taga bort ett arbetstempo. Denna rapport kommer
mestadels långt efter del den anställde läraren trätt i tjänst.

3—J. Vår—höstrapport. Såväl vår- som höstrapporten anser jag vara nödvändiga
för att ge stadga åt skolans organisation. Vårrapporten har för mig
legat till grund vid uppgörandet av tjänstefördelning och vid utarbetandet
av arbetsordning. Vissa moment i det av revisorerna relaterade förfaringssättet
vid länsskolnämndens fastställande av rektors undervisningsskyldigliet
torde utan men kunna utgå.

5. Övrigt. Realskolan i Nynäshamn disponerar ej egen byggnad utan använder
för obligatoriska skolväsendet avsedda skollokaler. Uthyrningsärenden
handlägges av rektor för obligatoriska skolväsendet efter delegation.
Av denna orsak saknar jag erfarenhet från detta av statsrevisorerna granskade
område.

Utöver vad ovan angivits önskar jag anföra följande, vilket icke påtalats
i statsrevisorernas berättelse.

Än allvarligare än de av revisorerna påtalade förhållandena synes det
mig vara, alt i eu kommun med förste rektor denne helt i överensstämmelse
med gällande författningar belastas med uppgifter, som tidigare varit
fördelade på rektorerna för statligt läroverk, obligatorisk skola "och even -

284

tuellt yrkesskola. Dessutom med ytterligare nytillkomna ärenden t. ex. såsom
sekreterare i skolstyrelsen. För att undvika de missförhållanden och
arbetsbelastning som på detta sätt berör skolchefen, tillgripes delegation
av ärendegrupper till vederbörande rektorer — ett förfaringssätt, som enligt
min mening endast i undantagsfall bör tillämpas, om icke syftet att
frigöra rektorerna för andra uppgifter än administrativa skall förfelas och
den avsedda reformen från 1.7 1958 i vissa avseenden skall stanna på papperet.
Sker emellertid ej delegation råkar skolchefen i dilemma att behova
välja mellan att åsidosätta arbetsuppgifterna antingen som rektor eller som
skolchef. Med beklagande måste jag konstatera, att som i mitt fall, rektor
vid en relativt stor realskola tvingas ifrågasätta huruvida han kan åtaga
sig befattningen som förste rektor. Biträdande rektor — tillsynslärare bör
finnas vid den skola, där förste rektor är placerad. Nuvarande gränsen med
600 elever är inte tillfredsställande. Man kan även på allvar ifrågasatta om
skolchefen över huvud taget skall ha någon undervisningsskyldighet; inte
av brist på intresse för denna utan av det skälet att han, mestadels jäktad
och splittrad, icke förmår tillgodose de krav eleverna med fog har rätt att
ställa på undervisningen. Nynäshamn den 19 januari 1961.

Bilaga 29

Högre allmänna läroverket i Motala

1—2. Den nuvarande otroligt komplicerade tillsättningsproceduren är i
största behov av en radikal förenkling, som det dock är mycket svårt att
åstadkomma.

Det för en rektor viktigaste är, att han vid den tidpunkt, då han uppgör
tjänstefördelning och schema, känner till, vilka nya ordinarie lärare, som
kommer att tillträda sina tjänster.

För att både avlämnande och mottagande rektor skall slippa krångel i
detta fall, synes mig det enklaste vara, att t. ex. tjänst, varom definitivt
beslut skall vara kungjort i Post- och Inrikes Tidningar senast 1 juni, skall
tillträdas den 1 januari följande kalenderår. Då hinner kanske också den
besvärliga bostadsfrågan att lösas.

3. Vårrapporten skall av skolstyrelsen insändas till Länsskolnämnden och
Skolöverstyrelsen senast den 1/5. Detta betyder, att rektor till skolstyrelsen
måste inleverera vårrapporten omkring 23—24 april, d. v. s. en vecka
tidigare än förut, när den gick direkt till Skolöverstyrelsen. Detta i sin tur
betyder, att rektors arbete under april blir milt sagt jäktigt. Ett positivt
förslag till förbättring för rektorsexpeditionen är, att elevernas anmälan
betr. grenval och ansökan om inträde i gymnasiets ring I borde vara rektorsexpeditionen
tillhanda senast den 15 mars och ansökan om inträde i
realskolans klass 1 senast den 1 april.

4. Höstrapporten skall före den 1 okt. fastställas av skolstyrelsen och insändas
till Länsskolnämnden. Detta betyder, att rektor till Skolstyrelsen
måste insända rapporten senast 23—24 sept. Höstrapporten grundar sig på
elevbeståndet den 15 september. Rektor har i praktiken blott en vecka på
sig för uppgörande av höstrapporten, vilket är för kort tid. Positivt förslag:
höstrapporten fastställes av skolstyrelsen och insändes till Länsskolnämnden
före den 15 oktober.

5. Betr. uthgrning av läroverkets lokaler kan det sägas, att den frågan i
Motala lösts på ett för alla parter utmärkt sätt. All uthyrning av skollokaler
i Motala har koncentrerats till skolexpeditionen, överenskommelse har

285

dock träffats mellan skolstyrelsen och rektor om vilka lokaler som får uthyras
och när de får uthyras och till vilket ändamål. Rektor har f. ö. ej
någon befattning med uthyrningen, utan vaktmästare får av skolexpeditionen
behövliga uppgifter samt inkasserar hyresbeloppen för leverans till
skolexpeditionen. Motala den 16 januari 1961.

Bilaga 30

Högre allmänna läroverket i Nässjö

1. Åtgärder för återbesättande och ledig förklarande av lärartjänst. De av
rektor uppgjorda tabellerna bör tillsammans med kollegiets förslag gå direkt
till skolöverstyrelsen.

Det torde sällan eller aldrig förekomma, att någon verklig granskning sker
hos skolchefen, skolstyrelsen eller länsskolnämnden. Ärendenas passage genom
dessa instanser är av allt att döma rent rutinbetonad. Tid kräves emellertid
för diarieföring, protokollskrivning etc., och hela behandlingsproceduren
fördröjes ofta med många veckor.

Tyvärr kan andra för rektor oförutsedda händelser dessutom tillstöta.
I september 1960 uppgjorde jag tablå över undervisningstimmar. Två exemplar
skulle på väg till skolöverstyrelsen passera skolchef, skolstyrelse och
länsskolnämnd tillsammans med vissa andra ifyllda blanketter rörande ett
par tjänster vid läroverket. Tablåerna fastnade på vägen och nya fick i största
hast iordningställas, när ärendena skulle handläggas. Ett exemplar hade
länsskolnämnden av okänd anledning behållit, det andra har jag ej lyckats
spåra.

Denna händelse visar på några av de många nackdelarna med överflödiga
mellaninstanser; man vet ofta ej, hur långt ärendena avancerat, och man vet
ej i vilket skick handlingarna kommer fram.

2. Tillsättnings proceduren beträffande lärartjänst. Sammanställningen av
meriter bör ske hos skolöverstyrelsens meritkontor även för tjänster vid det
obligatoriska skolväsendet.

Nu bedrives poängräknandet parallellt på en mångfald skolstyrelseexpeditioner.
Jag såg för ungefär ett år sedan en »önskelista», där en lärare sökte
folkskollärartjänst i 57 skilda kommuner (alltså några hundra tjänster) om
jag ej missminner mig beträffande antalet. Är det orimligt att utgå från att
tidsåtgången för poängberäkningen blev minst 2—300 gånger så lång, som
den skulle ha blivit vid en central beräkning av rutinerad personal.

Rektor bör först yttra sig, när det gäller förord till lärartjänster — så torde
också ske på många håll. Skolstyrelsens yttrande är i regel betydelselöst
och bör kunna undvaras av rationaliseringsskäl. Rektor bör ha frihet att
avgöra, om skolstyrelsen skall beredas tillfälle att yttra sig eller ej.

När det gäller tjänster, som tillsättes av skolöverstyrelsen eller Kungl.
Maj :t, bör dessutom länsskolnämnden överhoppas som instans, enär dess
arbete med sådana tillsättningsärenden säkerligen är helt utan värde.

Varje möjlighet alt knappa in tid vid tjänstetillsättningarna måste tillvaratagas.
Början av april borde vara senaste tidpunkten för tillsättning av
tjänster, som skall tillträdas den 1 juli.

För övrigt råder det ingen tvekan om att en enda central instans är oerhört
överlägsen ett par dussin regionala sådana som tjänstetillsättare, främst
med hänsyn tagen till de nu arbetskrävande, fördröjande och svårlösta samordningarna.

Icke ordinarie tjänster bör regelmässigt tillsättas av rektor, enär det ofta
gäller att handla mycket snabbt.

286

■3. Vårrapporten. Denna bör kunna slopas, trots att det utan tvekan kan
ligga ett visst värde i att redan på ett tidigt stadium ha en skriven detaljplanering
för kommande läsår klar. Koncept till höstrapporten kan emellertid
duga som arbetsmaterial på rektorsexpeditionen under sommaren.

Länsskolnämnderna torde sällan ba resurser att granska rapporterna,
varför deras insändande är meningslöst. Varför skall f. ö. skolstyrelsens ordförande
skriva under rapporten? I regel begriper han ingenting alls av densamma,
men en extra tidsmarginal kräves på grund av att ärendet skall
passera skolstyrelsen.

f. Höstrapporten. Denna rapport kan kanske vara av värde för länsskolnämnderna,
men just nu torde dessas arbetssituation ej tillåta någon mer
omfattande granskning.

Av största vikt är att tiden för avlämnandet av höstrapporten ändras till
den 15 oktober eller eventuellt 1 november. På många håll tycks del nämligen
vara svårt att få fram katalogerna inom avsedd tid, varvid svårigheterna
främst ligger i att få arbetet med sättning, korrekturläsning och tryckning
snabbt utfört. Då katalogen i många fall blir grundhandling för höstrapporten,
är det onödigt arbetsamt, om nämnda rapport måste uppgöras, innan
åminstone ett någorlunda bra katalogkorrektur föreligger.

5. Centralisering från rektor till skolstgrelse (nederst s. 6 samt s. 7). Centraliseringen
har varit enbart av ondo. Rektor får i regel göra allt arbetet,
även skrivarbetet, medan skolstyrelsen enbart skriver under handlingarna, i
regel utan att titta på desamma, och för protokoll. Den som självständigt
handlagt ett ärende och de facto fattat beslutet bör svara för underskrift
och avlämning, när de gäller gränsdragning rektor—skolstyrelse.

Exemplet angående uthyrning (s. 7) visar hur man kan göra, om man till
det yttersta vill utnyttja de möjligheter till krångel som onekligen finns.
Dessbättre är exemplet knappast typiskt.

Det torde för en normal uthyrning fortfarande ej behövas någonting alls
av skrivelser, blanketter, porto, diarieföring, skolstyrelsebeslut, protokoll,
e. d., så uppställningen på s. 7 är ganska verklighetsfrämmande för de
flesta rektorer. Visst har många detaljer blivit krångliga genom skolstyrelsereformer,
men fullt så krångliga har de lyckligtvis ej blivit!

6. Rapportskrivning, brevväxling med sig själv (s. 8—9). Rektors beslut
måste ofta avfattas skriftligt. Kopia av beslutet bör då räcka som rapport
till skolstyrelsen. Någon särskilt omfattande rapportskrivning bör därför ej
vara nödvändig ens med de nya bestämmelserna, men genom att extra instanser
tillkommit, måste man ständigt tänka på att avfatta en skrivelse i
flera exemplar än de två, som borde vara det normala, samt att på lämpligt
sätt sprida kopiorna.

Beträffande brevväxling mellan rektor och förste rektor, som är samme
person, gäller omdömet som givits i slutet av punkt 5 ovan.

Fyra diarieföringar behöver knappast vara regel i ärenden som antytts i
fjärde stycket s. 8, trots att revisorerna själva tydligen anser så. Må ett exempel
givas! Ett förordnandeärende, som ej delegerats till rektor, kan fullt
effektivt handläggas med två diarieföringar. Rektor skriver bl. a. ett exemplar
av förslaget till förordnande för läroverkets arkiv och ett för skolstyrelsens
arkiv. Han stämplar det ena som avgående handling och utsätter
diarienummer. Båda exemplaren sändes till skolstyrelsen, som diarieför dem
som inkommande handling. Efter skolstyrelsens handläggning antecknas
beslutet på handlingarna, varefter det hos läroverket diarieförda exemplaret
återsändes, medan det andra arkiveras på skolexpeditionen. Rektor insätter
den återkomna handlingen på sin plats bland avgående handlingar (se ovan).
Det kan knappast vara nödvändigt, att samma ärende i fall som detta existe -

287

rar på två ställen i vare sig läroverkets eller skolstyrelsens arkiv. Om den påskrivna
handlingen återsänts från skolstyrelsen en dag tidigare eller senare
är helt ointressant i framtiden, medan däremot den ofta viktiga uppgiften
om ängen för beslutet kan utläsas ur påskriften.

Protokollskrivningen kan också göras ytterst summarisk: »Skolstyrelsen
beslöt i enlighet med rektors förslag etc.» Protokollsu/drcu/ till rektor behöver
aldrig vara nödvändiga, enär kopia av hela skolstyrelseprotokollen bör kunna
tillhandahållas läroverk i kommun av sådan storleksordning, att skolchefen
är förste rektor, vilket fall revisorerna i huvudsak diskuterar.

Den möjlighet till samlande av skrivelser, som revisorerna anfört i samband
med att ärenden angående rektors undervisningsskyldighet diskuteras
(nedre hälften av s. 9), torde utnyttjas av få. Långt enklare lösningar finns,
utan att effektiviteten därför eftersättes. Inte ens om rektor och förste rektor
är skilda personer bör det förekomma, att rektor hemställer om att förste
rektor (eller skolstyrelse) anhåller etc. Rektor bör, såvitt jag förstår, kunna
avfatta huvudskrivelsen direkt och få den tillstyrkt.

7. Allmänt beträffande revisorernas berättelse. Statsrevisorerna frågar (s.
3), om omorganisationen kan ha lett till förenkling och förbilligande av
skolväsendets administration. Svaret måste bli ett tveklöst nej, trots att det
ovan påpekats, att rapporten innehåller uppenbara överdrifter.

Förenkling har det knappast blivit på någon enda väsentlig punkt och förbilligande
har det ännu mindre blivit. De totala kostnaderna bär utan tvekan
stegrats väldigt, ja, jag vågar använda det ordet. Även om statsverket på någon
punkt skulle ha sparat en ringa slant, så har kommunen då i gengäld
fått en långt större ökad kostnad.

Man tror nog t. ex. ofta, att frånkopplingen av den ekonomiska förvaltningen
inneburit en avsevärd vinst för rektorerna.

Jag är inte så säker på att det i vissa fall varit någon vinst alls, ty utbetalning
och bokföring efter det gamla systemet krävde på rektorsexpeditioner
med ordentligt kontorskunnig personal knappast mer tid än de åtgärder,
som nu trots allt måste verkställas där.

Och lönerna skötes alltfort smidigast, så länge någon på läroverkets expedition
helt svarar för desamma utan någon som helst inblandning från skolstyrelsen.
(Tips lämnas gärna, men får ej plats här!). Det förekommer faktiskt,
att rektor varje månad skriftligt rapporterar alla erforderliga data, varefter
skolstyrelsens expedition uträknar lönebeloppen och i skrivelse meddelar
drätselkontoret desamma, varpå man där avdrager skatt etc. Säkert kan
det hela skötas ännu krångligare, men det anförda må räcka.

Revisorerna säger (överst s. 14), att det som särskilt faller i ögonen är
administrationens tungroddhet och det dubbelarbete, som förekommer Delta
är perfekt uttryckt.

Man skulle bara vilja tillägga, att det alltför ofta förekommer, att skilda
mellanmstanser måste taga hand om läroverksärenden, som de har små
forutsattmngar att begripa, enär de saknar erforderlig sakkunskap på omradet
Det ar ej att undra på att ärenden i sådana fall'' blott diarie- och protokollfores.
De! anförda gäller ej blott skolchefer och skolstyrelser utan
dessutom eu del lansskolnämnder med deras nuvarande personaluppsättning
— minst eu tjänstemän borde alltid vara »läroverksluinnig »

8. Sammanfattning. Del finns stora, ja väldiga utrymmen för rationaiiscrmg
mom skoladminislrationen. Först gäller det nu att få bort det onödma
dubbelarbete trippelarbete etc. som uppstått, genom att diverse instanser
mottager, behandlar och avsander ett ärende utan att i verkligheten »öra det
™£!stc Äåt detsamma. Skolchefer, skolstyrelser och länsskolnämnder bär
allttoi många ärenden, som enbart gör eu betydelselös visit hos ifrågavaran -

288

de instans, innan de vidarebefordras med en fördröjning på några dagar
eller några veckor. Stora vinster i tid, arbete och kostnad bör vara möjliga.
Nässjö den 16 januari 1961.

Bilaga 31

Högre allmänna läroverket i Värnamo

1. Angående åtgärder för återbesättande av ledigförklarad tjänst kan det
ifrågasättas om tablån över antalet undervisningstimmar är nödvändig.
I samband med höstrapporten kommer det fram vilka ämnen tjänsterna
över stat omfattar. Genom flera års erfarenhet har det framkommit att
man ur ämnesfördelningen på dessa ovan angivna tjänster direkt kan läsa
ut behovet av ämnen vid framställning om nya tjänster.

2. Angående tillsättningsproceduren finns ingenting att anföra utöver
det att det vore önskvärt om utnämningen av befattningshavare på ordinarie
tjänster kunde vara klar tidigare än nu. Som det nu är händer det
ofta, att rektor vid tjänstefördelningens uppgörande svävar i ovisshet om
vilken person, som kommer att inneha tjänsten under det kommande läsåret.

3. Beträffande vårrapporten torde den ej kunna uteslutas. Man kunde
kanske tänka sig en förenkling av densamma.

4. Angående höstrapporten intet att erinra.

5. I övrigt intet att erinra. Värnamo den 21 jan. 1961.

Bilaga 32

Samrealskolan i Nybro

Av de undersökningar, som utförts av riksdagens revisorer rörande arbetsbelastningen
på rektorsexpeditionerna vid de allmänna läroverken, har
framgått, att den avlastning av rektorernas arbetsbörda, som man ansåg
sig kunna förvänta genom skolstyrelsereformen av år 1958, i de flesta
fall uteblivit. Det är därför synnerligen önskvärt, att den administrativa
proceduren förenklas, där så ske kan. Med anledning av Kungl. Sö:s skrivelse
av den 4 januari 1961 (D. nr 11274/60 O) får jag därför vördsamt
anföra följande synpunkter på de i skrivelsen anförda frågorna:

I. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Skolstyrelsens
befattning med förslag till ämneskombination är föga motiverad
och skolstyrelsens ledamöter har i allmänhet icke möjlighet att sätta sig
in i de invecklade tekniska överväganden, som ligger bakom förslaget om
en viss ämneskombination. Min erfarenhet är att skolstyrelsen i samtliga
fall utan diskussion bifaller rektors förslag. Ärendet bör kunna expedieras
direkt från rektor till länsskolnämnden, och jag ifrågasätter om icke länsskolnämnderna
bör fatta beslut rörande ämneskombinationer i adjunktsoch
ämneslärartjänster även vid skolor med gymnasium. Den nuvarande
ordningen har medfört att Skolöverstyrelsens beslut kommit rektorsexpeditionen
tillhanda samma dag som manuskriptet till samlingsannonsen
skulle skickas (våren 1959).

De blanketter, på vilka rektor redovisar behovet av undervisningstimmar
i olika ämnen, (Blankett A) bör moderniseras, så att stadieindelningen
överensstämmer med den stadieindelning, som nu gäller vid beräkningen
av lärarnas tjänstgöringsskyldighet. Det kan enligt min mening också
ifrågasättas, om uppdelningen av disponibla lärartimmar på veckotimmar,

289

som ingår i ordinarie tjänster och i tjänster över stat, är nödvändig. Hur
denna uppdelning utfaller beror ofta på faktorer, som växlar från läsår
till läsår — man tvingas kanske att anställa en lärare med annan ämneskombination
än den mest önskvärda, och då framtvingas förskjutningar
i flera andra lärares tjänstgöringsfördelningar, och vidare kan fördelningen
i hög grad påverkas av rektors beslut att redovisa lärare A på vakant
tjänst och lärare B på tjänst över stat i stället för tvärt om.

Slutligen kan ifrågasättas, om det skall vara nödvändigt att anhålla om
tillstånd att ledigförklara en ledigbliven tjänst och underställa frågan om
denna tjänsts ämneskombination ny prövning, om prognoserna i vårrapporten
visar, att utrymme för tjänsten finns och ingen ändring av ämneskombinationen
föreslås.

II. Tillsättningsproceduren beträffande lärartjänster. Meritkontorets medverkan
vid poängberäkningen är synnerligen värdefull, och innebär säkerligen
en betydande rationalisering. Den mall för sammanställning av de
sökandes meriter, som rekommenderats för rektorerna och som synes bygga
på meritplåtarnas uppställning, är enligt min mening alltför omständlig,
i all synnerhet när det gäller den mycket detaljerade redovisningen
av tjänstgöringstiden. Det borde väl vara tillräckligt att redovisa den sammanlagda
tjänstgöringstiden, uppdelad på olika skolformer, och den sammanlagda
poängsumman enligt tredje befordringsgrunden i stället för den
detaljerade redovisning av tjänstgöringstid och tjänstgöringsbetyg, som
mallen rekommenderade. Översiktligheten vid jämförelse mellan olika sökande
går dessutom ofta förlorad, och rektor tvingas nu ofta att göra en
meritsammanställning, som är tillräckligt överskådlig, för att skolstyrelsen
skall kunna bedöma de sökandes meriter, och sedan en mera detaljerad enligt
den föreslagna mallen, som går med för ärendets fortsatta handläggning.

Den omständliga proceduren med yttrande från rektor, vilket överlämnas
till skolchefen (ofta samma person), som sedan föredrar ärendet i
skolstyrelsen och skriver protokoll över beslutet för att sedan vidarebefordra
det till länsskolnämnden (eller SÖ) kan knappast undvikas, men
onekligen har en ökning av det administrativa arbetet skett på det lokala
planet, om man jämför med förhållandena före år 1958.

Eu väsentlig olägenhet är också att den långa tillsättningsproceduren
medför, att man vid vårterminens slut ofta icke vet, om man skall anställa
en extralärare på en vakant tjänst eller räkna med att få den besatt med
ordinarie innehavare.

III. Vårrapporten. De beräkningar, som göras i vårrapporten, är nödvändiga
för beräkning av lärarbehovet för kommande läsår, och i den mån
dessa beräkningar behövs för Skolöverstyrelsens petitaarbete måste uppgifterna
också skickas in, men en betydande reducering av rapporteringsskyldigheten
rörande de beräkningar, som göres i vårrapporten synes kunna
genomföras, då uppgifterna i vanliga fall icke tycks underkastas egentlig
granskning. Skulle det icke kunna räcka med att skicka alla bilagorna
om övningsämnena, först när höstrapporten skall ingivas? Tidpunkten för
vårrapportens ingivande är ur arbetsbelastningssynpunkt mindre väl vald.

IV. Höstrapporten. De beräkningar, som redovisas i höstrapporten är
väl nödvändiga, eftersom en granskning av beräkningarna rörande lärarbehovet,
får betraktas som nödvändig. Däremot vore det önskvärt, alt tidpunkten
för rapportens ingivande framflyttades, då arbetsbelastningen under
september månad är mycket stor. Då höstrapporten huvudsakligen är
en redovisning av förhandenvarande förhållanden, på vilka varken rektor

1!) Ilen. berättelse ang. statsverket år 1960. It

290

eller skolstyrelse kan inverka, när terminen väl har börjat, borde rapporten
kunna ingivas direkt av rektor, utan att skolstyrelsen behöver kopplas
in på frågan. Däremot har skolstyrelsen större anledning att intressera
sig för vårrapporten, eftersom denna ofta innehåller planeringsspörsmål
(t. ex. antalet nybörjaravdelningar) som bl. a. har konsekvenser av ekonomisk
natur för kommunen.

V. Övriga, frågor. Den centralisering av beslutanderätten i vissa ärenden
från rektor till skolstyrelse, som skolstyrelsereformen medförde, har onekligen
i många fall gjort den administrativa proceduren mera omfattande
och därmed också ökat rektors arbetsbörda. Värre är emellertid, att om
skolstyrelsen icke tillämpar en förnuftig delegationsordning, kan arbetsuppgifterna
helt enkelt icke utföras på ett rationellt sätt. Om tillsättningen
av i. o. lärare skall handläggas av skolstyrelsen finns t. ex. ofta icke den
eller de sökande aspiranterna disponibla, när tillsättningen skall ske. I den
kommun, där jag arbetar, tillämpas ett vidsträckt delegationsförfarande

— bl. a. tillsätter vederbörande rektorer i. o. lärare för termin och läsår

— men skolstyrelsens föredragningslistor blir ändock så långa, att ledamöterna
icke hinner ägna tillräcklig tid och intresse åt de stora planeringsfrågorna
och andra principiellt viktiga frågor. Mängder av frågor är dessutom
av så utpräglat teknisk natur, att lekmännen i skolstyrelsen har
svårt att tränga in i dessa och bilda sig en självständig mening om dem,
och så mycket viktigare är det då, att dagordningen för sammanträdena
icke belastas med onödigt stora mängder av sådana ärenden. Planeringsfrågorna
och ärenden av större ekonomisk betydelse måste skolstyrelserna
grundligt penetrera och fatta beslut om, men rutinärendena bör handläggas
av enskilda tjänstemän, eventuellt i samarbete med någon eller några
representanter (t. ex. presidiet) i skolstyrelsen. Nybro den 18 januari
1961.

Bilaga 33

Högre allmänna läroverket i Kristianstad

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. När
det gäller återbesätta en ämneslärartjänst, är det fyra instanser inom skolväsendet,
som medverkar: rektor och kollegium, skolstyrelse, länsskolnämnd
och skolöverstyrelsen. Därav följer, att ärendets behandling kommer att bli
tidskrävande och omfattande. Dubbelarbete kan inte undvikas. När man
efterlyser, vilka åtgärder som kan vidtagas för procedurens förenkling, kan
jag inte finna annat än att avgörande för ärendets behandling är rektors
förslag och överstyrelsens beslut. Att skolledaren, som ständigt konfronteras
med tjänstefördelningsfrågan, måste yttra sig, är uppenbart. Att överstyrelsen,
som har överblick över tillgången på lärarkraft inom de skilda
ämneskombinationerna, måste ha avgörandet i sin hand, är enligt min mening
också ofrånkomligt. Det dubbelarbete, som förekommer, utföres av
skolstyrelser och länsskolnämnder. 1 vad mån dessa instansers handläggning
av ifrågavarande ärende i stort sett har mer än expeditionell karaktär
undandrager sig mitt bedömande. En skolstyrelse torde dock i regel ha
få förutsättningar att bilda sig en egen mening om vilken ämneskombination
för en viss tjänst som bör förordas. Under alla förhållanden borde
det vara tillräckligt, om skolledarens och kollegiets förslag granskades av
överstyrelsen.

Ledigförklarande av ämneslärartjänster verkställes av skolstyrelsen men
i regel i överstyrelsens regi. Avsevärd förenkling av hela proceduren och

291

därmed en kostnadsbesparing skulle uppnås, om överstyrelsen efter beslut
om återbesättande av ämneslärartjänst också ledigförklarade tjänsten. Om
denna förenkling av proceduren av någon anledning skulle anses innebära
ett åsidosättande av det kommunala inflytandet på ärendets behandling,
skulle ändå mycket vara vunnet, om den tillämpades beträffande tjänster
vid högre skolor.

2. Tillsättnings proceduren beträffande lärartjänst. Den nya administrationens
tungroddhet och det dubbelarbete, som förekommer vid tillsättningen
av ämneslärare, betingas av att man velat tillgodose dels skolstyrelsernas
och länsskolnämndernas samverkan vid tillsättningen, dels lärares
frihet att söka ledigförklarade tjänster inom skilda delar av landet och
sökandens berättigade krav att få sina meriter enhetligt och objektivt bedömda.

Den enhetliga, objektiva bedömningen av lärares meriter genom skolöverstyrelsens
meritkontor är ytterst värdefull och en förutsättning för att
det nuvarande tillsättningsförfarandet kan fungera. Om lärares rätt att söka
tjänst begränsades till att omfatta t. ex. endast ett län, skulle mycket av det
dubbelarbete ur adininistrationssynpunkt försvinna, som den obegränsade
friheten medför. Att begränsa denna frihet skulle emellertid medföra så
stora olägenheter ur rekryteringssynpunkt, att en dylik åtgärd enligt min
mening icke skall vidtagas.

Av den i revisorernas berättelse angivna enkäten framgår, att länsskolnämnden
i regel inte frångått skolstyrelsens förslag, när detta baserats på
meritkontorets poängberäkning. Man skulle därav kunna draga den slutsatsen,
att för undvikande av visst dubbelarbete skulle skolstyrelse bemyndigas
tillsätta ifrågavarande tjänster. En dylik slutsats är emellertid förhastad.
Länsskolnämndens tyngsta börda vid tillsättningen skulle överlastas
på skolstyrelsen, som i flertalet kommuner icke har nödvändig erfarenhet
eller kapacitet, när det gäller nämnda administration. Den kontakt länsskolnämnderna
emellan före en utnämning, som är nödvändig, skulle på
skolstyrelseplanet få orimliga proportioner.

En stor fördel med omorganisationen 1958 var, att den obligatoriska skolans
lärare kom alt tillsättas centralt av länsskolnämnd. En återgång till
skolstyrelsen som tillsättande organ skulle icke vara tillfredsställande.

Vill man förenkla proceduren vid tillsättning av ämneslärare inom såväl
den obligatoriska som icke-obligatoriska skolan och undvika bl. a. det tidsödande
arbetet inom länsskolnämnderna för kontrollen av sökta tjänster,
återstår endast att låta tillsättningen ske centralt, nämligen av skolöverstyrelsen.
Därigenom skulle tillsättningsproceduren i hög grad förenklas och
bli mycket mindre kostnadskrävande. Den personalförstärkning inom skolöverstyrelsen,
som Iedigförklarande och tillsättande av tjänster förutsätter,
skulle vara ringa i jämförelse med vad kravet på personalförstärkning inom
24 länsskolnämnder innebär för att inte tala om de kommunala skolkontoren.

3. Vårrapporten. I revisorernas berättelse skymtar tanken, alt eftersom
vårrapporten i regel inte granskas av länsskolnämnd och inte heller till
alla delar överensstämmer med höslrapporten, skulle den kunna undvaras
eller åtminstone utarbetas vid annan tidpunkt. Bortsett från granskningen
vill jag framhålla, all vårrapporten den 1 maj är nödvändig för det kommande
läsårets planläggning i fråga om lärarbehov, lokaler, arbetsordning,
etc. Läroverkens expeditioner är hårdast belastade under tiden 1/4—15/6.
Att planlägga det kommande läsåret efter 15/6 är för sent, i synnerhet när
det gäller all tillgodose det kommande läsårets lärarbehov.

//. Höstrapporten. Höstrapporten innebär för rektor en slutgiltig gransk -

292

ning och justering av vårrapporten. Utfärdade anvisningar är till alla delar
klarläggande för undervisningens organisation. De oförutsedda avvikelser
från gällande föreskrifter, som kan uppstå, rapporteras snarast.

När det gäller granskning av såväl vår- som höstrapport torde vederbörande
hittills, d. v. s. efter 1958, av olika anledning inte haft möjlighet
att detaljgranska rapporterna. Trots den mängd av personal, som efter den
1 juli 1958 har engagerats av landets skolkontor och länsskolnämnder, är
kapaciteten tydligen icke tillräcklig.

5. Övrigt. Samtidigt som det bör framhållas, att skolorganisationen efter
den 1 juli 1958 präglas av en större samordning av skolväsendet på det
kommunala planet, har det ökade kommunala inflytandet medfört, att administrationen
blivit i flera avseenden avsevärt mera tungrodd. Ansvaret
för läroverkets ekonomiska redovisning åvilar visserligen inte längre rektor,
men detta torde vara den enda lättnaden, som kan påvisas. Månatliga
rapporter om förordnanden, lönelistor och telefonsamtal tar inte mindre
tid i anspråk än utarbetande av en fullständig lönelista; arbetet med stipendier,
särskilda och allmänna studiebidrag har inte minskat nämnvärt.
Attestliggare över samtliga poster och littera måste noggrant föras.

Tungroddheten kan illustreras av ett exempel. En studerande anmäler
sig till avläggande av real- eller studentexamen som privatist. Anmälningshandlingarna
granskas och insändes jämte förteckning till skolöverstyrelsen.
Sedan vederbörande blivit hänvisad till läroverket, skall rektor meddela
honom om detta med upplysning om att han (i förekommande fall) skall
å drätselkontorets postgirokonto insätta kr 25:— resp. kr. 38:—. Meddelande
härom skall lämnas skolstyrelse och drätselkontor. Eleven skall före
det skriftliga provet uppvisa kvitto å erlagd avgift. Efter den skriftliga prövningen
insändes de rättade proven till examensnämnden. Samtidigt utskrives
räkning å ersättning för arbetet med de skriftliga proven med angivande
av de medverkande lärarnas namn och specifikation av dem tillkommande
belopp (i 4 exemplar) att undertecknas av skoldirektören (1 ex. till vardera
skolöverstyrelsen, skolkontoret, drätselkontoret och rektorsexp.). Skolöverstyrelsen
insätter nämnda belopp å drätselkontorets postgirokonto. I den
mån privatisten har erhållit vitsordet godkänd på minst två skriftliga prov,
skall han av drätselkontoret återbekomma det insatta beloppet. I annat fall
skall det inlevereras till länsstyrelsen. Förfrågningar per telefon rörande
nämnda avgifter och deras utbetalning är dessutom inte ovanliga. Kristianstad
den 19 januari 1961.

Bilaga 34

Högre allmänna läroverket för flickor i Hälsingborg

1. Förslag angående återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst
vid allmänt läroverk har tidigare gjorts av rektor till skolöverstyrelsen. Såsom
nödvändigt mellanled tillkommer nu skolstyrelsen. Däremot synes mig
länsskolnämndens deltagande icke ha någon funktion att fylla: tredubbel
granskning av rektors beräkningar torde icke behövas, länsskolnämnden
kan icke ha bättre översikt över den särskilda skolans och ortens behov än
rektor och skolstyrelse, och överstyrelsen, som ändå skall besluta, måste
anses ha bättre översikt över läroverkens arbetsmarknadsförhållanden än
länsskolnämnderna. Hänsynstagande till den speciella bristsituationen i en
del ämneskombinationer inom vissa områden kräves framför allt vid ledigförklarande
av tjänster i andra delar av landet, där situationen är bättre,
medan utjämning inom en länsskolnämnds område knappast kan ha nämn -

293

vård betydelse. Ett borttagande av länsskolnämnd såsom mellanled i detta
avseende skulle innebära en viss förkortning av den långa tillsättningsproceduren
och lätta nämndens arbetsbörda.

2. Redan nu går tillsättningen av lektorstjänster från skolstyrelsen till
skolöv ei styrelsen utan att passera länsskolnämnd. Detsamma synes kunna
ske även med tjänster vid lärarkursläroverk, som tillsättes av skolöverstyrelsen;
därigenom iskulle både länsskolnämndernas arbetsbörda och svårigheten
att inom rimlig tid hinna med tillsättningarna något lättas.

3. Vårrapporten synes mig vara nödvändig för arbetet med tjänstgöringsfördelning
och arbetsordning. Att den skall gå till skolöverstyrelsen torde
vara nödvändigt för skolplaneringen; däremot kan jag inte finna att den
skall behöva besvära länsskolnämnden. Stora svårigheter har under senare
år uppstått genom att anvisningar för vårrapportens upprättande kommit
sa sent, att arbetet blivit onödigt forcerat.

4. Höstrapporten torde vara nödvändig för kontroll, bl. a. vid beräkningen
av disponibla timlärartimmar, och torde även behövas för den redovisning
av läroverksundervisningens omfattning, som lämnas i katalogen.

o. Att döma av revisorernas berättelse synes i åtskilliga fall ärendenas
göras mer invecklad än vad som egentligen är nödvändigt.
\ ld normala tillfälliga uthyrningar tillgår här så, att skolkamrern, till vilken
dessa ärenden delegeras, ringer upp rektor och av denne omedelbart
tar besked, varefter skriftligt meddelande sändes dels till rektor, dels till läroverkets
vaktmästare, som har att taga den befattning med ärendena han
redan tidigare haft på rektors uppdrag. Meddelandena om uthyrning samlas
i en pärm utan att diarieföras och utgör läroverkets liggare över uthyr -

Något liknande synes mig gälla det anförda exemplet på skolchefens
,-lste re^ors mellanhavande med sig själv i egenskap av rektor vid
ett aro verk. Om avgörandet i ärendet rörande denna skolenhet delegeras till
skolchefen, icke till rektor, kan han inhämta nödiga upplysningar hos sig
själv utan att behöva diarieföra dem vid läroverket — det är i regel icke
oreskrivet, att rektor skall yttra sig skriftligen. Exempelvis ett förordnande
av vikarie eller annan icke ordinarie lärare behöver då icke belasta
läroverkets diarium och handlingar annat än i form av en diarieförd avskrift
av förordnandet.

1 byggnadsfrågor innebär länsskolnämndens tillkomst ett merarbete och
en fördröjning. Att länsskolnämnden skall yttra sig i behovsfrågan med hänsyn
till lokalbehovet inom länet synes naturligt, men dess ritningsgranskmng
synes mig innebära onödigt arbete för nämnden och onödig tidsutdräkt

m^d1r^rfnden’ SOm andå rätt ofta (lrar ut På tiden- Hälsingborg den 18 januari
19(51. o o j

Bilaga 35

Katedralskolan i Land

Det framgår med övertygande klarhet av den översända transumten av
revisorernas berättelse, att åtgärderna för återbesättande och ledigförklarande
av larartjanst samt tillsättningsproceduren för lärartjänst, alltså
sammanställningen av meriterna, yttrandena, tjänsteförslagen och tillsättningen
numera ar synnerligen omständliga och tidskrävande företag. Alt de
kraver längre Hd förklaras väl till någon del därav, att antalet tjänster är be nu

t i i°, nu an for. nahfr;i år sedan. Men den viktigaste orsaken till
dsutdrakten ar utan tvivel skolstyrelsereformen, genom vilken de tidigare

294

skäligen enkla procedurerna gjorts på ett häpnadsväckande sätt komplicerade.
Man har velat bevara något av den kommunala självbestämmanderätten,
brukar det heta, men vid"det här laget torde varenda skolstyrelse i landet
ha insett, att ledigförklarandet av lärartjänster följer vissa mycket bestämda
regler och att vid tjänstetillsättningarna skolöverstyrelsens meritvärdering
betyder mer än kommunalt önsketänkande -— i den mån ett sadant
finnes, — varför det ändå alltid blir den poängmässigt mest meriterade
av de sökande som får tjänsten, om han nämligen kan och vill komma
i fråga till den. För min del kan jag därför inte finna annat än att det enda
rationella sättet att lösa frågorna om återbesättande, ledigförklarande och
tillsättande av lärartjänster är att koncentrera dem till den centrala skolmyndigheten.
Skolöverstyrelsen bör sålunda enligt min mening tillsatta
även sådana lärartjänster, som nu tillsättes av länsskolnämnderna. Skolstyrelsernas
befattning med lärartjänsterna synes böra helt försvinna; den
torde i regel endast fördröja ärendenas behandling utan att tillföra den något
väsentligt nytt och värdefullt, och såväl ledigförklarandet som tillsättningen
bör kunna gå direkt från rektor och skolchef till skolöverstyrelsen.
Detta gäller både folkskollärar- och läroverlcslärartjänsterna. Utnämningarna
hör ske i så god tid som möjligt före den 1 juli, och varje år bor endast
eu tillsättningsprocedur få äga rum. Skolöverstyrelsens organisationsavdelning
bör självfallet förstärkas, men jag är övertygad om att den förstärkningen
inte behöver bli särskilt stor. Redan det förhållandet, att lärarnas
önskemål är samlade på ett enda ställe, innebär en stark begränsning av
göromålen, och därtill kommer, att man undviker en mängd onödigt dubbelarbete
och meningslöst instämmande i andras yttranden.

Jag vill särskilt starkt understryka, att tjänstetillsättningsärendenas behandling
inte skulle bli lidande i sakligt avseende genom den här skisserade
centraliseringen till skolöverstyrelsen. Sedan en sökandes meriter blivit fastställda
— och med meriter menar jag naturligtvis inte bara dem som kan
uttryckas med en poängsiffra —- och hans önskemål blivit preciserade, kan
det nämligen med ytterst få undantag inte bli fråga om mer än en \iss
tjänst för denne sökande. Slutresultatet blir alltså detsamma men man slipper
den nuvarande långa och meningslösa omvägen.

över huvud taget frågar man sig ibland, vilken saklig fördel genomförandet
av skolstyrelsereformen egentligen medfört för åtskilliga ärendens
behandling. Läroverkens vårrapporter och höstrapporter, som förr granskades
i skolöverstyrelsen och som utgjorde de båda viktiga handlingar,
på vilka planeringen av läsårets arbete grundade sig, är numera akter, som
rektor pliktskyldigast sammanställer men om vilka han inte vet, om de i
sin helhet kommer att granskas av någon sakkunnig instans. Båda är dock
synnerligen betydelsefulla. Vårrapportens uppgifter ligger till grund för
skolöverstyrelsens beslut om tilldelning av nybörjaravdelningar vid läroverket,
och på vårrapporten bygger även tjänstgöringsfördelningen för det
kommande läsåret. Höstrapporten skall redogöra för de definitiva förhållandena,
och därför kunde man vänta sig, att någon ansvarig myndighet skulle
taga ställning till dess sakuppgifter, i all synnerhet sop de organisatoriska
förhållandena vid läroverken nu då realskolan på många håll avvecklas
och ersättes av enhetsskola, är invecklade och man ännu saknar vissa nödvändiga
tillämpningsföreskrifter för övergången. Eu granskning av höstrapporten
ur saklig synpunkt vore således i högsta grad önskvärd, inte
minst med tanke på de ekonomiska problem, som sammanhänger med tilldelningen
av lärarkraft. Det är emellertid att märka, att en dylik saklig
granskning måste komma redan vårrapporten till del, enär det i regel är

295

för sent att åstadkomma några större förändringar i läoverkets organisation
vid tiden för ingivandet av höstrapporten. Under inga förhållanden
får rapporterna nedsjunka till en ren formalitet. Jag får sålunda i fråga om
vår- och höstrapporterna föreslå, att de med hänsyn till sin betydelse för
arbetets planering bibehålies men underkastas en saklig granskning antingen
i länsskolnämnden eller i skolöverstyrelsen och därefter göres till föremål
för beslut i vederbörande myndighet. Lund den 17 januari 1961.

Bilaga 36

Högre allmänna läroverket i Ystad

Personligen tycker jag inte, att den något omständliga proceduren med ledigförklarande
och tillsättande av tjänster vid läroverken bereder särskilt
mycket arbete. Men skall en förenkling åstadkommas kan jag i fråga om
återbesättande och ledigförklarande av tjänst tänka mig att arbetet minskas
genom att icke alla frågor behöver passera Skolöverstyrelsen och Länsskolnämnden.
Då tjänst blivit ledig vid viss skola eller blir ledig i samband
med pensionering följande 1 juli, skulle tjänsten automatiskt kunna ledigförklaras
i samma ämneskombination och lönegrad, om skolans lärarbehov
är och beräknas bli oförändrat. Endast en anmälan om att tjänsten ånyo ledigförklaras,
skulle då ingivas till SO och Ln från skolstyrelsen. Dessa
tjänster skulle kungöras lediga i juniperioden. Om däremot den ledigblivna
tjänsten önskas i ny ämneskombination eller bör utbytas eller indragas,
skulle ärendet gå till SO och Ln för avgörande. Dessa tjänster bör då ledigförklaras
under decemberperioden.

Tillsättningsproceduren är väl omständlig, men den verkar på papperet
krångligare än den i verkligheten är. Med ovanstående fördelning av ledigförklarande
skulle huvudmassan av tjänster sökas i juni och endast en
mindre del kvarstå till december. Jag tror, att det i sig självt skulle minska
bördan på tillsättande instanser, därför att antalet sökande ökar sannolikt
icke i juni. För skolornas del skulle det vara till fördel, om de i juni ledigförklarade
tjänsterna tillsattes under januari månad eller senast februari
följande år, och de i december ledigförklarade i september. Man slapp alla
tjänstledighetsansökningar för vårterminen och såväl skolorna som de sökande
hunne ordna tjänstgöringen och kunde räkna med stabiliserade förhållanden.
Ur rektors och skolstyrelsens synpunkt finner jag icke anledning
att önska någon omändring av yttrande och förslag till lediga tjänster.
Den största arbetsbördan ligger säkerligen på länsskolnämnden härvidlag,
och särskilt då på samordningen de olika nämnderna emellan.

Vårrapporten är såvitt jag kan finna av intresse för en enda person, rektorn
vid skolan. Den torde inte behöva insändas någonstans utan endast anmälas
i skolstyrelsen.

Höstrapporten har allmännare intresse. Jag kan icke finna, att det är
något besvär att göra tre kopior samtidigt för vidarebefordran till resp.
myndigheter. Insändandet liksom undertecknandet skall givetvis delegeras
till rektor. Det finns ändock mycket små möjligheter för skolstyrelsens ordförande
att granska eller finna felaktigheter i rapporten.

Överhuvudtaget är delegering av ärenden till rektor att rekommendera i
frågor, där han ensam har erforderlig sakkännedom. Att förste rektor skall
behöva brevväxla med sig själv som rektor, såsom det i revisorernas skrivelse
framhäves, kan endast vittna om bristande praktiskt handlag eller smidighet.
Där skrivelser måste förvaras i två arkiv — eu sak som borde när -

296

mare undersökas för en vettig begränsning av arkivbeståndet måste utnyttjande
av kopieringsmetoden kunna inbespara dubbelarbete. Ökad användning
av muntlig framställning vid skolstyrelsens sammanträden kan
minska diarieföringen. Förfaringssättet att utväxla skrivelser med sig själv
har utsatts för en effektfull behandling i Grönköpings Veckoblad. Ystad
den 18 januari 1961.

Bilaga 37

Samrealskolan i Kungsbacka

1. Åtgärderna för återbesättande av lärartjänst kan enligt min mening
rationaliseras. Rektors förslag om återbesättande och ämneskombination
passerar på sin väg till Länsskolnämnden dels skolstyrelsen, dels i regel
även en förberedande förvaltningsavdelning utan att på någotdera stället
i sak förändras. Ifrågavarande förslag, som bygger på en utredning av läroverkets
behov av tjänster och undervisningstimmar, torde av rektor kunna
insändas direkt till Länsskolnämnden, utan att detta innebär någon reell
inskränkning i den kommunala medbestämmanderätten. Förenklingen kan
beräknas medföra tre å fyra veckors tidsvinst (jämte bortfall av två föredragningar
och två protokollskrivningar). Handläggandet kan ytterligare
rationaliseras, om översikten över tjänster och undervisningstimmar (blankett
A, Håkan Ohlssons förlag nr 1481) förenklas.

2. Tillsättningsproceduren för ordinarie lärartjänst torde f. n. gå så
snabbt som det med till buds stående personalresurser är möjligt, i vissa
fall t. o. m. för snabbt: En enda dags remisstid för rektors yttrande är knappast
tillfredsställande. Den service, som Kungliga Skolöverstyrelsens meritkontor
ger, är ytterst värdefull, men man skulle önska, att kontorets personalresurser
kunde medge snabbare handläggning. Sex till elva veckor är i
detta sammanhang en lång tid.

I fråga om tillsättande av icke-ordinarie tjänst måste enligt min mening
beslutanderätten i enlighet med Kungliga Skolöverstyrelsens rekommendation
ligga i vederbörande rektors händer, om dessa ärenden skall kunna
handläggas rationellt. Detta gäller även i fråga om den obligatoriska skolan. I
lokaluthyrningsärenden däremot kan redovisas goda erfarenheter av delegering
till en avdelning under skolstyrelsen (förvaltningsavdelningen). Vad
som i revisorernas framställning sägs om handläggning av dessa ärenden
förefaller att vara i någon mån karikerat.

3—4. Vår- och höstrapporterna är enligt min mening båda nödvändiga,
den förstnämnda som underlag för preliminär tjänstefördelning och förberedande
schemaarbete, den sistnämnda bl. a. som definitiv grund för beräkning
av antalet tjänster och timmar över stat. I två avseenden skulle
jag dock vilja föreslå, att förenkling sker: Specificerandet av timtal och
elevantal på särskild bilaga för varje övningsämne slopas, och rapporterna
fastställes icke blott reellt utan även formellt av rektor (samma motivering
som under punkt 1).

5. Övriga synpunkter.

Dubbel diarieföring kan inte helt undvikas, men många försändelser, bl. a.
från Länsskolnämnden, passerar skolstyrelsens expedition endast för att
sorteras upp och vidarebefordras till rektor vid yrkesskola eller obligatoriskt
skolväsende, där uppgifter inhämtas för att i sin tur återsändas via skolstyrelsens
expedition. Dylik onödig dubbel administrering förekommer i
avsevärd omfattning.

Över huvud torde revisorernas fråga, huruvida 1958 års omorganisation

297

»kan ha lett till förenkling och förbilligande av skolväsendets administration»
böra besvaras nekande. Reformens positiva värden får sökas på annat
håll. I någon mån kan dock såväl förenkling som förbilligande uppnås genom
åtgärder inom reformens ram. Kungsbacka den 9 januari 1961.

Bilaga 38

Högre allmänna läroverket i Majorna i Göteborg

1. Åtgärderna för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst äro
synnerligen omfattande och medför ett onödigt dubbelarbete, i det att de av
rektor uppgjorda tabellerna över undervisningstimmar och lärartjänster
kontrolleras av olika myndigheter. Enligt mitt förmenande är det framför
allt två synpunkter som böra beaktas, när det gäller frågan om återbesättande
av en lärartjänst och ämneskombination för denna. I första hand gäller
det, när behovet av tjänsten kunnat konstateras, att få den för läroverket
lämpligaste ämneskombinationen med hänsyn till vid läroverket rådande
förhållanden. I andra hand gäller det att med hänsyn till den rådande
tillgången på lärarkraft lämpligt fördela denna på de olika läroanstalterna.
Rektor — efter kollegiets hörande — har de bästa förutsättningarna
att tillgodose den första synpunkten. Kungl. Skolöverstyrelsen har den
nödiga överblicken för att tillgodose den senare synpunkten. Den har dessutom
möjlighet att korrigera ett framlagt förslag, där alltför stor hänsyn
kommit alt tagas till möjligheten att vid den egna skolan befordra förefintliga
lärare. Det arbete som nedlägges av skolstyrelse och länsskolnämnd,
kan knappast vara motiverat, då dessa instanser ha mycket små möjligheter
att lägga några synpunkter på ärendet, som icke beaktas av rektor och
överstyrelse. Risken föreligger också, att en sådan behandling blir rätt summarisk,
då den granskande har anledning att förutsätta, att eventuella ändringar
kan göras av annan myndighet. Min erfarenhet är, att skolchef och
skolstyrelse nästan alltid utan vidare följa av rektor uppgjort förslag, som
sedan i regel också tillstyrkes av länsskolnämnden. Givetvis finns det fall,
då goda skäl kunna anföras för förslag om olika ämneskombinationer för
samma tjänst. I sådana fall inträffar stundom, att ändring utföres av länsskolnämnden
utan att det undersökes, vad som varit utslagsgivande för rektors
och kollegiets ställningstagande. Vinsten härav är diskutabel, då rektors
och kollegiets förslag kan vara sakligt bättre underbyggt, utan att detta
klart redovisats i deras yttranden. Mitt förslag i denna punkt är, att rektor
efter kollegiets hörande avger grundligt motiverat förslag till återbesättande
och ämneskombination, varefter Överstyrelsen fattar beslut i ärendet.
Skolstyrelsen erhåller avskrift av rektors förslag och skolstyrelse och
länsskolnämnd delges överstyrelsens beslut. Vinsten anser jag ligga i längre
tid för sakbehandling hos såväl rektor som överstyrelse och snabbare avgörande
av frågorna.

2. Tillsättningsproccduren beträffande lärartjänst bär blivit alltför tidskrävande,
som revisorerna påpekar. Detta medför stora olägenheter och
tvingar dessutom till ett mycket forcerat arbete under vissa tider, på såväl
rektorsexpeditioner som skolstyrelsers kanslier.

Det bör slås fast, att meritkontorets meritsammandrag med angivande avpoäng
samt yttrande över den sökandes behörighet är av avgörande betydelse
för att få fram en rättvis bedömning av de olika kandidaterna. Därför
måste det med nuvarande tillsättningsförfarande alltid bli en mycket stark
arbetsbelastning på meritkontoret. Den enda möjligheten att komma ifrån

298

denna vore, om man kunde fördela ledigförklarandet av tjänster på fler perioder,
än som no sker. Detta synes icke omöjligt att åstadkomma utan
större olägenheter. En annan orsak till fördröjning av tillsättningen ar den
samverkan som måste ske mellan olika länsskolnämnder, när samme person
söker tjänster inom flera olika länsskolnämnders områden. Detta kan leda
till att ett eller flera tillsättningsärenden kan bil vilande från sammanträde
till sammanträde i väntan på att andra tillsättningsärenden där den
sökande är inblandad, blir avgjorda. Detta leder också till en omfattande
skriftväxling olika länsskolnämnder emellan. Man kan ifrågasätta, om inte
tillsättningsärendena, i varje fall när det gäller det icke obligatoriska sko -väsendet, skulle kunna skötas snabbare och rationellare, om de helt toriades
till en särskild arbetsenhet inom Överstyrelsen. I varje fall skulle jag
vilja föreslå, att en utredning verkställdes om möjligheten härav, varvid
lämpligen kunde beaktas möjligheten att till denna arbetsenhet aven överlämna
handläggningen av frågorna om återbesättande och ledigförklarande
av tjänster. För att icke ämbetsmannainflytandet skulle bli allenarådande,
kunde vid beslut om tillsättning S.Ö:s lekmannarepresentanter deltaga i

beslutet. ,

3. Vårrapporten har sin betydelse för rektor som grundval tor det toljande
uppgörandet av tjänstefördelningen och schemaläggningen. Att denna skall
underställas skolstyrelsen och granskas av dess tjänstemän synes mig helt
meningslöst. Jag ifrågasätter, om den skulle behöva underställas lansskolnämnden
i andra fall, än då avvikelse från de av överstyrelsen uppgjorda
detaljerade riktlinjerna ifrågasättes. En rektor, som har att följa av överstyrelsen
givna noggranna direktiv för läroverkets organisation, och som
dessutom har den bästa kännedomen om de vid skolan rådande speciella
förhållandena, torde vara bäst skickad att organisera arbetet på lämpligaste
och billigaste sätt.

4. Höstrapporten torde icke heller behöva underställas skolstyrelsen utan
kunde ingivas direkt till länsskolnämnden. Jag är medveten om att skolstyrelsen
har det ekonomiska ansvar, som kan bli följd av en felaktigt
gjord organisation. Detta kan givetvis motivera, att skolstyrelsen granskar
den ingivna rapporten, men skolstyrelsens möjligheter att åstadkomma saklig
ändring i organisationen är mycket liten. De avvikelser från den fastställda
normala organisationen, som en rektor ser sig nödsakad att göra är
i regel betingade av omständigheter som icke kunna ändras, och är alltså
sakligt motiverade. De fall, då en rektor av okunnighet eller nonchalans
avviker från gällande organisationsplaner, torde vara så få, att den påföljd,
som en anmärkning för felaktigt framförande innebär, är en tillräcklig
korrektion utan att ekonomiskt ansvar behöver drabba honom. Tidsnöden
för rektorerna, när det gäller avgivande av var- och höstrapport, har blivit
värre än tidigare, då tiderna för ingivande av dessa rapporter är desamma
som tidigare och under denna tid också skall inrymmas tid för skolstyrelsens
granskning av de upprättade rapporterna.

5. Inom Göteborg har endast ett obetydligt antal ärenden delegerats till
rektor. Förordnandet av i. o. lärare kan rektor endast utfärda för kortare
tid, eller då det gäller ungefär halv tjänstgöring för hel termin. Detta innebär
en uppenbar olägenhet och kan leda till att lärare söker sig till en plats,
där rektor omedelbart kan träffa avgörande om anställning eller ej. I innevarande
läge är skolstyrelsens möjligheter att träffa ett val närmast obefintliga,
då som regel endast en kompetent sökande står till buds, och den
av rektor föreslagne alltså måste förordnas. Om rektor fick rätten att förordna
sökande, skulle tid vinnas och onödiga skriverier undvikas, utan att
valet av lärare bleve sämre. Liknande gäller om rätten att medgiva tjänstle -

299

dighet. Den nuvarande anordningen med exempelvis skolstyrelsen som förordnande
i vissa fall, rektor i andra, med skolstyrelsen som medgivande av
tjänstledighet och rektor som förordnande av vikarie på samma tjänst är
otymplig och leder till en onödig rapportering och icke minst för rektor
tidsödande förfrågningar per hrev eller telefon, ofta vid tidpunkter, då hans
uppmärksamhet helt borde vara koncentrerad på ledningen av skolans direkta
arbete. Skolstyrelsens arbete flyter ännu inte smidigt, och samarbetet
mellan dess olika avdelningar är icke perfekt. Detta leder ofta till att
rektor får mottaga förfrågningar om saker, som redan rapporterats till
styrelsen men icke nått fram till den avdelning, som har att handlägga
ärendet. Detta underlättar icke rektors arbete. Det är möjligt, att med tiden
dessa olägenheter kunna försvinna, men frågan om lämplig organisation av
skolstyrelsen i större skoldistrikt bör ägnas uppmärksamhet.

Länsskolnämndens arbete lider också av brist på smidighet. Underrättelser
om utnämningar borde gå direkt från nämnden till vederbörande skola.
Nu kan man stå i den situationen, att man vid höstterminens början icke har
officiellt besked om vilka lärare som utnämnts från och med den 1 juli samma
år. Länsskolnämnden skulle också i större utsträckning än vad som
sker, kunna använda telefon för inhämtande av upplysningar, t. ex. när det
gäller förslag till ämneskombination för ledig tjänst eller en ovanlig anordning
i en organisationsplan. Detta skulle underlätta arbetet för både länsskolnäinnder
och rektor. I det fallet borde överstyrelsens sätt att handlägga
dessa och liknande ärenden vara normgivande. Högre allmänna läroverket
i Majorna i Göteborg den 18 jan. 1961.

Bilaga 39

Samrealskolan i Askersund

1. Åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst, översikten
över tjänster och undervisningstimmar skulle bli klarare, om två
blanketter A användes. Den ena skulle ange det verkliga läget med undervisningstimmarna
fördelade på a) rektors tjänstgöring, b) besatta ordinarie
tjänster, c) övriga timmar inom ordinarie stat, d) timmar över stat. Den
andra blanketten skulle vara uppställd ungefär som nuvarande blankett A
och skulle utvisa undervisningstimmarnas fördelning enligt rektors förslag
om tjänster och ämneskombinationer. Åtminstone vid skolor med många
vakanta tjänster blir med nuvarande system blankett A en ren konstruktion,
eftersom ju vakansvikariernas ämneskombinationer inte nödvändigt
överensstämmer med de vakanta tjänsternas och tilläggstimmarna ytterligare
förrycker bilden.

Eftersom rektor och kollegium är de på orten mest sakkunniga i fråga om
läroverkets behov av tjänster och ämneskombinationer, anser jag, att ovannämnda
handlingar (ev. jämte en prognos rörande skolans utveckling under
de närmast följande åren) borde gå direkt till SÖ resp. Ln för godkännande.
Varför skolstyrelsen skall yttra sig i en fråga som de allra flesta av dess
ledamöter inte har möjlighet alt bedöma och som inte heller har någon
ekonomisk betydelse för kommunen, kan jag inte förstå.

Ytterligare tid kunde givetvis sparas, om rektor efter kollegiets hörande
finge rätt att bestämma ämneskombination.

2. Tillsättningsprocedur beträffande lärartjänst (sammanställning av meriter,
yttrande förslag samt tillsättning). Nuvarande system fungerar enligt
undertecknads uppfattning bra och tillfredsställer genom att meritkontoret

300

svarar för poängberäkningen alla krav på objektivitet och korrekthet. Det
har dock två svagheter. Dels är det mycket tidskrävande, dels blir tillsättande
instans, i det fall denna är Ln, för osjälvständig. Jag menar därmed,
att den är så beroende av meritkontorets poängberäkning, att Ass 5 kap.
5 § 3 mom. blir praktiskt taget betydelselöst. Därmed är det ju också tämligen
meningslöst för rektor och skolstyrelse att yttra sig.

Skulle man inte kunna spara en dyrbar månad genom följande ordning?

1. St översänder omgående efter registrering ansökningshandlingarna till
resp. rektorer.

2. Rektor gör poängberäkning och sammanställning enligt inte alltför
invecklad mall och avger förord, vilket behöver vara motiverat endast om
det avviker från poängresultatet, samt insänder handlingarna till meritkontoret
före 1 febr.

3. Meritkontoret prövar rektors poängberäkning och avgör behörigheten
samt vidarebefordrar handlingarna till Ln.

4. Länsskolnämnden tillsätter enl. nuvarande system.

Att rektor och inte skolstyrelsen avger förord, följer av resonemanget
under punkt 1 ovan och Ass 5 kap. 6 §.

Fördelen med ovanstående ordning skulle förutom en viss tidsvinst vara
att förordet komme att tillmätas något större betydelse.

3. Vårrapporten. Givetvis måste rektor uppgöra en organisationsplan, innan
han kan uppgöra tjänstefördelning och schema. Han bör redan i april
ha klart för sig antalet klassavdelningar och grupper i franska, teckning,
gymnastik och hushållsgöromål, så att han kan anställa lärare för det kommande
läsåret med angivande av tjänstgöringens åtminstone ungefärliga
omfattning. En detaljerad preliminär organisationsplan, som är tillräckligt
hållbar att bygga ett schema på, kan han emellertid inte uppgöra — åtminstone
vid en liten skola, där även små förskjutningar kan få avgörande
inverkan — förrän efter läsårets slut, när han har studerat kuggningarna
och tagit reda på vilka som ämnar anmäla sig till prövning och/eller särskild
studiegång. Inte heller rektors tjänstgöring kan fastställas, förrän lärarfrågan
är löst i de ämnen, där rektor själv undervisar.

Slutsatsen av ovanstående skulle då bli: Rektor uppgör, sedan inträdesanmälningarna
från folkskolan inkommit, före april månads utgång förslag
till preliminär organisationsplan i stora drag, d. v. s. beräknat antal
klassavdelningar och därmed sammanhängande lokalbehov. Denna organisationsplan
underställes skolstyrelsen, som har beslutanderätt, om organisationen
förblir oförändrad eller minskad, men endast förslagsrätt, om ökat
antal nybörjaravdelningar ifrågasättes.

Rektor uppgör därefter så snart som möjligt och senast två veckor efter
läsårets slut en detaljerad preliminär organisationsplan = nuvarande vårrapport,
vilken insändes till Ln för kontroll.

Om fastställande av rektors undervisningsskyldighet anhåller rektor direkt
hos länsskolnämnden, som meddelar sitt beslut till skolstyrelsen.

4. Höstrapporten. Lika med nuvarande.

5. Övrigt. Att tillsättningen av icke-ordinarie tjänster delegeras på rektor,
anser jag vara nödvändigt.

Förordnande på tilläggstimmar, beviljande av vissa tjänstledigheter och
lokaluthyrning bör delegeras på rektor. Lokalhyran kan ju betalas så, att
rektor skriver ut en räkning att inbetalas till skolstyrelsen, eller också meddelar
han per brev eller telefon dag och tid för uthyrningen.

Huruvida anställandet av städpersonal bör delegeras på rektor eller skolchef,
beror väl på om de lokala förhållandena tillåter en samordning. Om
så är fallet, bör anställningsrätten delegeras på skolchefen, i annat fall på
rektor.

301

Antagande av lärobok bör delegeras på skolchefen, icke på rektor, dels
därför alt frågan har eu ekonomisk aspekt, dels därför att största möjliga
samordning bör ske såväl mellan skolor av samma slag som mellan olika
skolformer. Askersund den 19 januari 1961.

Bilaga 40

Högre allmänna läroverket i Köping

Åtgärder för återbesättande och ledig förklarande av lärartjänst. Vid högre
allmänt läroverk grundas frågan om återbesättande, inrättande och indragning
av ordinarie tjänst på kvotberäkningar, som avlämnas i samband
med vårrapporten, och ev. övriga upplysningar från rektor. Beträffande till
tjänsten hörande ämneskombination har ingen instans mellan rektor med
kollegium å ena sidan och skolöverstyrelsen å den andra sidan större möjlighet
att bedöma situationen än den förstnämnda instansen. De flesta av
en vanlig skolstyrelses medlemmar saknar möjligheten helt, om de ej skall
ägna frågan en fullkomligt orimlig tid. I båda fallen bör ärendet kunna gå
direkt från rektor till skolöverstyrelsen och endast för kännedom överlämnas
till skolstyrelse och länsskolnämnd. Skolöverstyrelsen äger givetvis i
enstaka fall att inhämta dessa instansers mening före sitt ställningstagande.
Ledig förklarandet kan lämpligen ske enligt nuvarande ordning. Étt tidigare
ledigförklarande vore önskvärt men knappast genomförbart på grund av
tiden för de praktiska lärarkursernas avslutande, se dock nedan.

Tillsättningsprocediiren (ordinarie tjänster). Beträffande handlingarnas
iordningställande l. o. in. skolchefens sammanställning av poängen för de
sökande har jag intet att erinra. Rektors yttrande bör komma före skolchefens
förslag och behandlingen i skolstyrelsen, särskilt som motiveringen i
regel bygger på rektors yttrande och skolstyrelsens medlemmar oftast ej
la del av handlingarna före det sammanträde, då förord eller förslag skall
avgivas. Rektor bör där ha tillfälle att, om så önskas, muntligen kommentera
sitt förord.

Obligatoriskt skolväsende. Beträffande högstadiet av försöksskola (blivande
obl. skola) bör förslag till förekomsten av ordinarie tjänster och deras
ämneskombinationer uppgöras av rektor (vid flera rektorsområden rektorerna
gemensamt) och skolchefen samt förslaget gå direkt till länsskolnämnden
(ulan skolstyrelsens beslut).

H. a. I. och högstadium av obl. skola. För rektorerna skulle det utgöra en
radikal förbättring, om tillsättandet av ordinarie tjänster kunde vara avslutat
den 1 maj. Då stor tidsvinst knappast kan göras mellan ledigförklarandet
och tillsättningen, hänger det hela på tiden för ledigförklarandet. Den
tid, som åtgår för förberedandet borde kunna avkortas med minst en månad,
men som ovan sagts beror tidpunkten även på slutet för de praktiska
lärarkurserna. Vid meritvärderingen är emellertid risken för en formell felberäkning
minst, när det gäller poängen för praktisk lärarkurs. Om det är
lagtekniskt möjligt att låta en sökande komplettera sina handlingar med en
enda i förväg angiven merithandling, d. v. s. betyg över praktisk lärarkurs,
så länge jämförande värdering av de sökande ej påbörjats, skulle meritkontoret
kunna utföra sin beräkning på grund av ingivna handlingar och låta
skolchefen i förekommande fall göra tillägg för senare direkt till skolexpeditionen
insänt betyg över praktisk lärarkurs. Uppgift om behörighet kan
då ges med reservationen »under förutsättning av att godkänt betyg över
genomgång av praktisk lärarkurs i tjänstens ämnen inlämnas till skolstyrelsens
expedition före . . .». Ledigförklarandet borde under ovan angivna
förutsättningar kunna ske en månad tidigare än nu, när det gäller höstperioden,
alltså omkr. It) november.

302

Vårrapporten. Rektor behöver för eget bruk uppgöra vårrapporten. Beträffande
avdelningarna i första klass och första ring bör nuvarande ordning
bibehållas. I övigt inlämnas rapporten till högre instans för kännedom. Lokalsituationen
måste givetvis inför varje läsår dryftas inom skolstyrelsen,
om utvidgning eller indragning av avdelningar beraknas. Rektors undervisningsskyldighet
kan på framställning av rektor själv direkt bestammas av
länsskolnämnden, om avvikelse från gällande normer ej förutsättes.

Höstrapporten. Eftersom höstrapporten uppvisar den slutliga organisationen,
bör den på grund av ev. ekonomiska konsekvenser åtminstone formellt
ingivas av skolstyrelsen. ,

Övrigt. Alla skolstyrelser torde ha en fast sammantradesdag varje manad.
Detta medför ofta en viss osmidighet, som rektor tidigare ej hade känning
av. Bestämda senaste tidpunkter för rapporter och remisser in m tvingar
till extra sammanträden, om ärendet ej kan delegeras eller ej erhalles delegerat
trots möjlighet därtill. Personligen har jag god erfarenhet av frikostig
delegering. Eftersom vissa styrelser tydligen ej delegerat förordnandet av
icke ordinarie lärare, kan stadgeändring till rätt för rektor att besluta lfrågasättas.
Rätt till överklagande bör föreligga, och länsskolnämnden bor liksom
skolöverstyrelsen kunna föreskriva, att förordnande upphaves och annan
förordnas i stället. — Uthyrningsbeslut bör delegeras till rektor, som
dock bör kunna avböja delegeringen, om han så önskar. Köping den 18
januari 1961.

Bilaga il

Högre allmänna läroverket i Sala

1. Åt nuvarande rätt omständliga procedur för återbesättande och ledigförklarande
av lärartjänst torde inte mycket vara att göra. I stället för
den tidigare direkta kontakten mellan läroverkets rektor och skolöverstyrelsen
har kommit handläggning från rektor över mellanleden förste
rektor, skolstyrelse och länsskolnämnd, innan ärendet når skolöverstyrelsen.
Härigenom har åtgången av tid, papper och arbetskraft ökat i mycket
hög grad.

2. Tillsättningsproceduren beträffande ordinarie lärartjänst synes pa en
punkt kräva snar och radikal förändring. Om en sökande söker t. ex. ett
dussin olika tjänster, innebär det, att i regel ett dussin olika skolstyrelsers
kanslier har att göra upp vart och ett sin förteckning över de sökandes
meriter, examina, praktisk lärarutbildning, tjänstetider och alla övriga förhållanden,
som är värda beaktande. Beräkningarna kan komma att ge olika
resultat vid olika skolstyrelser, och de stämmer inte alltid med skolöverstyrelsens
poängberäkning.

Här synes det naturligt, att skolöverstyrelsens meritkontor, som i alla
fall gör nämnda poängberäkning, utrustades med arbetskraft i sådan utsträckning,
att meritkontoret bleve i stånd att — såsom tidigare skett för
läroverkens del — göra upp hela meritöversikten. I nämnt exempel skulle
12 skolkansliers tunga, tidsödande och ibland osäkra arbete ersättas av 1
specialiserad meritkontorstjänstemans snabba och säkra handläggning av
ärendet.

En likartad centraliserad merit- och poängberäkning torde vara önskvärd
för ordinarie tjänster vid det obligatoriska skolväsendet.

I fråga ang. ledigförklarande och tillsättning av icke ordinarie tjänst bör
beslutanderätten utan undantag delegeras till resp. skolledare.

Det nuvarande förfarandet med annonsering i P o I T av i. o. övnings -

303

lärartjänster är arbetskrävande, tidsödande och irriterande. Dess ersättande
av ett förfarande, likartat det som gäller för i. o. ämneslärartjänster,
d. v. s. obligatorisk hänvändelse till arbetsförmedling, skulle kännas bekvämt
för de sökande och som en lisa för överbelastade skolledare.

3. Vårrapporten synes vara så nödvändig för rektors åtgärder beträffande
läraranskaffning och tjänstgöringsfördelning, lokalutnyttjande etc., att
föga synes vara att erinra mot den.

4. Höstrapporten synes ej behöva vara lika detaljerad. Måhända kan
t. ex. de många bilagorna för övningsämnena då förenklas. Erkännas måste
dock, att det för en skolledare är av betydelse att ha hela organisationen
detalj specificerad i rapportform.

5. För läroverksrektorernas del har skolstyrelsereformen medfört tyngre
arbetsförhållanden i det hänseendet att, såsom redan nämnts, på kommunikationsleden
rektor — skolöverstyrelse två obligatoriska anhalter med
stopplikt för ärendena tillkommit i skolstyrelse och länsskolnämnd. Sala
den 14 januari 1961.

Bilaga 42

Högre allmänna läroverket i Falun

1. Det förefaller vara en onödigt komplicerad procedur vid de högre allmänna
läroverken, att ett förslag från rektor om ämneskombination skall
behöva granskas i fyra instanser (kollegiet, skolchefen, skolstyrelsen och
länsskolnämnden), innan skolöverstyrelsen granskar och beslutar. Det har
alltså tillkommit tre »mellaninstanser» fastän den tidigare enkla proceduren
inte väckt kritik. Detta har inte endast vållat ökat antal skrivelser och
konferenser utan även en ökad osäkerhet. Rektor är osäker om var ärendet
finns och vill efterforska dess utveckling. I regel har endast rektor och
skolöverstyrelsen möjlighet till verklig insikt i ärendet, som övervägande
är av teknisk natur. Det synes mig nödvändigt, att skolöverstyrelsen granskar
och beslutar, eftersom besluten kan behöva påverkas av arbetsmarknadsomständigheter
eller önskemål om nya ämneskombinationer. Ingen av
de fyra »mellaninstansernas» granskning synes mig nödvändig. Det är dock
välgrundat, att låta kollegiets granskning kvarstå, så att varje misstanke
om godtycke från rektors sida motverkas.

Om ett ärende om återbesättning och ämneskombination avgöres hos skolöverstyrelsen,
borde också ledigkungörelsen kunna ske genom överstyrelsens
försorg och skolstyrelsen underrättas om beslutet.

I sak skulle ytterst få beslut, om ens något, ändras vid ett förenklat förfarande
enligt ovanstående, men man skulle minska antalet försändelser
(inklusive diarieföring, skrivelser, granskning etc.) med åtminstone sammanlagt
ungefär 700 vid 109 högre allmänna läroverk, om varje läroverk
beräknas ha i genomsnitt ärenden om lediga tjänsters återbesättande och
ämneskombination 2 gånger om året. Ärendena skulle också påskyndas.

2. De sökande insänder för närvarande sina ansökningar till skolstyrelsen,
som inom en vecka skall sända dem till skolöverstyrelsens meritkontor.
Man frågar sig, om inte handlingarna kunde sändas direkt till skolöverstyrelsen
utan omvägen över skolstyrelsen. Meritkontorets tjänster torde
vara mycket värdefulla och motsvarande arbete lär inte kunna göras vid
många skolstyrelser.

Att övervinna svårigheterna och dröjsmålet på grund av länsskolnämndernas
inbördes kontakt synes mig omöjligt utan att i grund ändra utnämningsproceduren.
Det vitsordas, att utnämningarna i juni månad förorsa -

304

kar osäkerhet och svårigheter. Utnämningar borde ske i april, respektive

°kDeteförefaller uppenbart, att skolledaren i verkligheten måste traffa bindande
överenskommelser med icke-ordinarie lärare, om man inte skall riskera
ett för skolan farligt dröjsmål. Bestämmelsen att skolstyrelsen skall
tillsätta icke-ordinarie lärare hör till de bestämmelser, som sannolikt har
avsetts icke bli tillämpade enligt sin lydelse. Sannolikt har det forutsatts,
att besluten i verkligheten skall fattas av rektor. Detta ar inte tillfredsställande,
eftersom respekten för gällande bestämmelser pa så satt luclc -

ras upp. , .. ,

3 och 4. De av rektor uppgjorda vår- och höstrapporterna ar enligt min
mening nödvändiga. De bör liksom statförslag och bokslut finnas korrekt
utförda och behövs som grund för schema. Insändandet till länsskolnamnden
före en viss dag är en nyttig hållpunkt. I verkligheten bor varrapporten
vara färdig i god tid före den 1 maj. Möjligen kan hostrapporten for Planen

för läroämnen, sådan den är utformad i blanketter, föranleder
ingen väsentlig erinran. Däremot förefaller det mig, att organisationsplanerna
för övningsämnena skulle kunna förenklas.

5. I riksdagsrevisorernas yttrande tas frågan om rapportering upp. Om
förordnanden av icke-ordinarie lärare delegeras till rektor, bör rapporteringen
till skolstyrelsen ske terminsvis. Så skedde till skolöverstyrelsen
före den 1 juli 1958 utan att några nackdelar framträdde. Den upprepade
rapporteringen synes mig onödig. Viss rapportering till länsskolnämnden
bör senareläggas. Rapportering av nya förordnanden kan dröja. En översyn
behövs.

Det exempel revisorerna ger på skriftväxling mellan rektor och skolstyrelsen
är avskräckande. Det visar emellertid en onödig formalism. Instruktion
bör utgå, att en alltför omständlig diarieföring inte bör ske.
Skolstadgorna lockar emellertid fram en formalism, därför att det så ofta
stadgas, att skolstyrelsen enligt skolchefen skall besluta, när det varit meningen,
att rektor i verkligheten skall avgöra ärendena.

I revisorernas utredning har inte upptagits frågorna om den kamerala
förvaltningen. Sannolikt har på den punkten skett en betydande ansvällning
av arbetet. Det har förekommit, att ett läroverks bokföring överflyttats
till drätselkammaren och att både skolstyrelsen och rektor därefter
har fört attestjournaler. Det har på så sätt blivit tre kassaböcker i stället
för tidigare en. En attestjournal liknar lätt en kassabok. Det har vidare
blivit en utökad attestering. Det har blivit tre personer, som skall attestera
istället för en, fastän inga olägenheter försports av det gamla systemet.
Överlag har granskningsinstanserna ökat i antal, utan att missför -

hållanden förelegat.

Revisorerna synes inte heller ha tagit upp frågan om den utökade tiden
för sammanträden och överläggningar för rektorerna, som blivit följden
av förvaltningens omorganisation.

Enligt min mening är det omöjligt att nu komma tillbaka till den enkelhet,
som tidigare präglade den nästan rent statliga läroverksförvaltningen.
Det skall nu förekomma såväl statlig centralisering som centralisering länsvis
och kommunvis. Det är fråga om en komplicerad samordning, anpassning,
information och granskning. En viss förenkling borde dock vara möjlig
och en utredning synes mig vara önskvärd. Falun den 17 januari 1961.

305

Bilaga 43

Högre allmänna läroverket i Hudiksvall

De nya reglerna för lärartillsättning är mången gång till stor nackdel
för läroverken. Den ibland onödiga omväg, som ärendena måste gå, förorsakar
en alltför utsträckt behandlingstid och en alltför stor fördyring av
skolväsendets administration.

Fullt tillfredsställande måste det anses vara, om rektorns anhållan om
återbesättande av en tjänst och begäran om tjänstens ledigförklarande i
vissa ämnen finge efter kollegiets hörande gå direkt till länsskolnämnden
för vidarebefordran till Kungliga Skolöverstyrelsen. Det måste av helt naturliga
skäl höra till sällsyntheterna, att skolstyrelsen ändrar ett av rektor
uppgjort förslag. Den instans under länsskolnämnden, som lättast och
riktigast kan inse och kontrollera läroverkets lärarbehov, måste dock anses
vara skolans kollegium och dess rektor. I den händelse att någon felaktighet
skulle inträffa t. ex. med förslaget om ämnen, som skall ingå
i den lediga tjänsten, torde länsskolnämnden kunna med gjord anmärkning
återsända ärendet till rektor. Länsskolnämnden skall ju för närvarande
ändock kontrollera dessa ärenden, sedan de varit under skolstyrelsens
behandling.

Sedan Kungliga Skolöverstyrelsen lämnat sitt beslut i ärendet i fråga,
kan skolstyrelsen eventuellt utannonsera de lediga tjänsterna för att härigenom
spara annonskostnaderna i och med att tjänster vid den obligatoriska
skolan samtidigt kan utannonseras. Ansökningshandlingarna kan visserligen
för att underlätta läroverksexpeditionens arbetsbörda, samlas å
skolkontoret, som sedan ombesörjer kontakten med meritkontoret. Med
hjälp av merittablåerna är med all säkerhet läroverkets rektor den, som
är mest lämpad att uppgöra ett förslag och sedan översända ärendet till
länsskolnämnden. Jag anser, att någon större objektivitet inte skulle erhållas,
om ärendet dessutom skulle behandlas av skolstyrelsen. Då en sökande
till en tjänst i många fall söker flera platser samtidigt, så är ju
dock länsskolnämnden och Kungliga Skolöverstyrelsen de enda instanser,
som efter informationer från berörda länsskolnämnder objektivt kan välja
den mest lämplige. Rektorerna vid läroverken skulle åläggas att uppsätta
alla sökande i den ordning, som de meritmässigt bör placeras. I och med
detta markeras den ordning, som för läroverket vore den lämpligaste.

Avskrift av anmälan av ny tjänst och det av rektor gjorda förordet kan
ju översändas till skolstyrelsen för kännedom. I ärenden, som behandlar
tillsättande av icke ordinarie tjänst, borde delegation till rektorerna förekomma.

De av rektor uppgjorda vår- och höstrapporterna hör kunna gå direkt
från läroverket till länsskolnämnden. Skolstyrelsen har ju ingen anledning
att ändra de uppgjorda rapporterna.

Det förefaller mig som om omorganisationen förorsakat, att somliga ärenden
fördröjs alltför länge av en icke nödvändig behandlingsväg.

Vid Hudiksvalls läroverk har alla ärenden, som rör lokaluthyrning, delegerats
rektor vid läroverket. Det är onekligen en god lösning av detta problem.
Hyresgästen behöver icke vänta på behandling av sin begäran. Hudiksvall
den 19 januari 1961.

Bilaga 44

S<imrealskolan i Åsele

Ang. åtgärder för återbesättande och ledigförklarande av lärartjänst. Då
det ytterst sällan förekommer, att någon ändring sker i rektors förslag
20 Hen. berättelse ang. statsverket år 1960. It

306

angående återbesättande av tjänst, bör denna fråga kunna överlämnas till
rektor men med skyldighet för denne att i tveksamma fall hänskjuta fragan
till skolöverstyrelsens avgörande.

Ang. tillsättningsproceduren beträffande lärartjänst. Jag anser tillsättningsproceduren
för närvarande mycket tungrodd och tidsödande och föreslår
i första hand en återgång till de före den 1 juli 1958 rådande förhållandena.

Om detta är orealistiskt, föreslår jag, att ansökningshandlingarna sandas
direkt till rektor vid vederbörande skola. Denne i sin tur översänder
handlingarna till meritkontoret, varefter de återsändas till rektor, som med
eget yttrande överlämnar dem till skolstyrelsen.

För att undvika fördröjning av ärendets handläggning i länsskolnämnden,
om samma sökande är sökande till flera tjänster i olika län, är en
god kontakt länsskolnämnderna emellan av största vikt.

Ang. vårrapporten. Den för nästkommande läsår preliminära organisationsplanen
bör bibehållas, då rektor i varje fall behöver den för egen del
och den dessutom torde vara nödvändig för skolöverstyrelsens petita. Även
om vissa faktorer ej äro kända för rektor före den 1 maj och den definitiva
organisationsplanen sällan är identisk med vårrapporten, brukar dock,
så vitt jag vet, vid de mindre läroverken ej föreligga någon större skillnad
mellan vårrapport och höstrapport.

Ett senareläggande av vårrapporten medför, att skolöverstyrelsens beslut
till rektor förskjutes till en tidpunkt på sommaren, då rektor har semester,
och innebär dessutom, att utarbetandet måste ske under en tid,
då läroverkens expeditioner äro ännu mer belastade.

Jag anser, att rektor bör svara för vårrapporten, eftersom någon ändring
i rektors förslag knappast sker vid dess behandling i skolstyrelsen.

Ang. höstrapporten. Ansvaret för denna rapport bör kunna decentraliseras
till rektor.

Övrigt. Jag föreslår, att vissa ärenden, i vilka rektor före den 1 juli 1958
hade beslutanderätt, decentraliseras till rektor. Sådana ärenden äro tillsättning
av icke-ordinarie lärare, förordnande på tilläggstimmar (dock ej
för rektor), beviljande av vissa tjänstledigheter, lokaluthyrning samt anställande
av viss personal.

Beträffande ärenden, som delegerats till rektor, bör en rapportering vid
slutet av varje kalenderhalvår vara till fyllest. Åsele den 14 januari 1961.

Överstyrelsen för yrkesutbildning

De av revisorerna redovisade undersökningarna synes icke beröra de under
överstyrelsens inseende stående skolorna. Sådan tungroddhet i skilda
hänseenden och sådant dubbelarbete vid handläggning av vissa ärendesgrupper,
som i berättelsen redogöres för, förekommer knappast vid behandling
av till yrkesskolorna hörande ärenden.

När det gäller tillsättning av ordinarie lärare vid de kommunala yrkesskolorna
är förfaringssättet i stort sett likartat med tillsättningsproceduren för
ordinarie tjänster vid det obligatoriska skolväsendet. Beslut om tjänstens
ledigförklarande fattas dock icke av länsskolnämnden i detta fall utan av
skolstyrelsen, utom beträffande sådan lärartjänst vid central kommunal yrkesskola,
som är reglerad för pensionsrätt i statens pensionsanstalt, då det
ankommer på överstyrelsen att besluta i frågan.

I berättelsen omnämnes, att genom den nya skolorganisationen beslutanderätten
i vissa ärenden decentraliserats från skolöverstyrelsen och över -

307

styrelsen för yrkesutbildning till skolstyrelserna och länsskolnämnderna. I
de exempel, som angives på sådana ärenden, har beslutanderätten icke legat
hos överstyrelsen för yrkesutbildning med undantag av löneklassplaceringar
och löneklassuppflyttningar för fast anställda lärare vid centrala verkstadsskolor,
i vilka sistnämnda fall det alltjämt åligger överstyrelsen att
besluta.

Även om de i berättelsen angivna förhållandena icke närmast berör de
under överstyrelsen ställda skolorna, anser överstyrelsen det icke otroligt,
att vissa förenklingar i skoladministrationen även inom yrkesskolornas
områden kan göras.

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit överdirektören öhman,
byråcheferna Josephson, Söderqvist och Högberg, tf. byråchefen Vrethammar
samt bvrådirektören Sjöberg, föredragande. Stockholm den 21 januari
1941.

BIRGER ÖHMAN

Thor st en Sjöberg

Sveriges akademikers centralorganisation

Genom remiss den 30 december 1960 har Sveriges Akademikers Centralorganisation
beretts tillfälle avge yttrande över vad i riksdagens revisorers
berättelse anförts rörande vissa skoladministrativa spörsmål. Med anledning
härav får SACO såsom eget yttrande överlämna bifogade (Bilaga) avskrift
av det yttrande som till SACO inkommit från Läroverkslärarnas Riksförbund.
Stockholm den 27 januari 1961.

BERTIL ÖSTERGREN

Bilaga

Yttrande från läroverkslärarnas riksförbund

I den procedur för ledigförklarande och tillsättning av tjänster, som gällt
sedan den 1 juli 1958, finns positiva led, som inte får äventyras vid en eventuell
översyn av läroverksadministrationen. Det i huvudsak tillfredsställande
system för meritvärdering förmedelst poängberäkning, som tillämpas,
har uppenbarligen vunnit fasthet och förtroende. Det medverkar till en önskvärd
enhetlighet i olika delar av landet och förebygger godtycke och överklagningar.
Genom den medverkan, som skolöverstyrelsens meritkontor lämnar,
skapas trygghet och klara översikter beträffande meritberäkning. Lärarnas
möjlighet alt söka det antal tjänster de önskar — det innebär hl. a.
möjlighet till ansökan hos många länsskolnämnder —- betraktas som ett
viktigt villkor för en acceptabel procedur. Den möjlighet, som nu finns, att
söka ordinarie tjänst omedelbart efter avslutad praktisk lärarkurs betraktas
som mycket önskvärd. Det innebär, att tidpunkten för ledigförklarande
endast obetydligt hör rubbas. I andra avseenden är inte proceduren tillfredsställande.

Proceduren har blivit mera komplicerad och oöverskådlig än tidigare. Den

308

enskilde läraren har svårt att överblicka de ledigförklaranden, som intresserar
honom, och svårt att beräkna var ett ansökningsärende befinner sig.
Han får svårare att kontrollera eller ändra någonting. Hela proceduren är
tidskrävande. En administrativt oerfaren lärare kan känna sig desorienterad.
Utnämningar i juni, som leder till lagakraftverkan i slutet av juni, är
besvärande. Det skapar otrygghet vid rektorernas planering och kan besvära
ett helt kollegium, som får finna sig i att en meddelad tjänstefördelning revideras
under sommaren därför att en nyutnämnd mycket sent kunnat meddela,
att han behöver tjänstledighet. Den tjänstesökande besväras av ovisshet
och bostadsbekymmer. Det är otillfredsställande, alt beslut, som berör
instundande läsår, blir definitiva först sedan ferien begynt och åtskilliga
berörda personer rest utomlands.

1. När beslut skall fattas om återbesättande och ämneskombination beträffande
tjänst vid högre allmänt läroverk, skall ett ärende gå från rektor
över kollegium, skolstyrelse och länsskolnämnd till skolöverstyrelsen. Man
bör utan vidare kunna ta bort länsskolnämnden ur denna kedja, om man
inte rent av vill återgå till den äldre ordningen, som kände till varken skolstyrelsens
eller länsskolnämndens medverkan. I varje fall bör skolstyrelsens
beslutanderätt delegeras till rektor.

När skolöverstyrelsen, vid realskola eller högstadium länsskolnämnden,
fattat sitt beslut, återgår nu ärendet till skolstyrelsen, som därefter annonserar
tjänsterna. Denna proccdurdel kan förenklas så att skolöverstyrelsen
och länsskolnämnderna annonserar å skolstyrelsens vägnar. Annonserna
kan då ställas upp systematiskt och komma vid samma tid varje år, helst
samma dag, förslagsvis den 25 maj och den 1 december. Allrahelst borde
skolöverstyrelsen samla allt material till en enda annons. En liten förskjutning
av tidpunkten bör ske, så att man undgår annonser under ferier
eller det allra sista skedet av terminen. Genom en sådan procedur inskränkes
ingen instans i sitt verkliga inflytande, ett stort antal försändelser skulle
sparas, det sammanlagda arbetet minskas och de sökande vinna en klarare
översikt.

2. Vid ansökan om tjänst sändes nu handlingarna till skolstyrelsen, som
sänder dem vidare till skolöverstyrelsen utan andra åtgärder än expeditionella.
Denna omväg för postbefordran kan tänkas vara onödig. Det bör övervägas
om handlingarna av den sökande kan sändas direkt till skolöverstyrelsen,
eftersom den första arbetsfasen är meritkontorets poängberäkningar.
Handlingarna skulle då kunna nå skolöverstyrelsen den 16 juni och den
21 december.

Det är mycket önskvärt, att utnämningar kommer i så god tid, att samtliga
beslut vunnit laga kraft helst före den 15 maj och senast före den 1 juni,
d. v. s. innan den grundläggande läsårsplaneringen och lärarackvisitionen
är avslutad. Man bör försöka uppnå att hela proceduren 1—2 hehöver högst
sex månader i normala fall.

Antagligen är länsskolnämndernas inbördes konferenser om sökande, som
ingivit ansökan till flera nämnder, tidsödande. Man lockas att anta, att en
centralisering av utnämningarna skulle spara tid och arbete. Man kan ifrågasätta,
om inte utnämningarna i större utsträckning än nu borde centraliseras
till skolöverstyrelsen.

3. Vårrapporten är sedan länge underlaget för planering av följande läsår.
På den vilar tjänstefördelningsplan för lärarna, som bör föreligga vid vårterminens
slut, samt läroanstaltens schema, som i regel lägges under sommaren.
Det är av vikt för lärarna, att den grundläggande organisationsplanen
(vårrapporten) är så väl utarbetad och fixerad som möjligt. Därigenom
blir tjänstefördelningsplan och schema säkrare. Det är en nyttig kontrollåt -

309

gärd att organisationsplanen inges till överordnad myndighet senast vid
april månads utgång. Det är önskvärt, att vårrapporten om möjligt mera
än hittills får karaktär av definitiv organisationsplan.

4. Höstrapporten torde ha störst intresse som en kontrollrapport. I den
mån vårrapporten kan bli mera definitiv, kan möjligtvis höstrapporten reduceras
till angivande av ändringar gentemot vårrapporten.

5. Den ökade komplikationen i skolförvaltningen, som försports efter den
1 juli 1958, är ur lärarsynpunkt beklaglig. Utöver vad som framhållits under
1—4 gäller, att skolförvaltningen bör vara enkel och lättfattlig. Då kan
läraren bäst bevaka sina angelägenheter och intressera sig för hela läroanstaltens
liv.

För lärarna är det en uppenbar fördel, att definitiva beslut kan fattas
inom läroanstalten, d. v. s. av rektor. Om en lärare vänder sig till rektor i ett
ärende, mötes han ofta av beskedet, att ärendet skall tas upp i skolstyrelsen
eller med skolchefen. Detta sker i fall, som förr avgjordes av rektor, t. ex.
beträffande tjänstledigheter. Läraren får vänta, medan skriftväxling pågår.
Om inte en decentralisering kan föreskrivas, bör ytterligare uppmaningar
utgå till delegering av t. ex. tjänstledighets- och förordnandeärenden till
rektor.

Riksdagsrevisorerna har tagit upp frågan om den utökade rapporteringen.
Ur lärarnas synpunkt finns ingen motivering för rapportering utöver
vad som ägde rum före förvaltningsomläggningen.

Fn allmän översyn av läroverksförvaltningen i syfte att förenkla administrationen
och lämna tillräcklig biträdeshjälp till rektorskanslierna tillstyrkes.
Erfarenheter under 2 1/2 år har givit vid handen, att en rationellt
och rimligt organiserad administration skulle skänka större tillfredsställelse
åt rektorsämbetets utövare. Man har anledning att misstänka att åtskilliga
lärare f. n. avskräckes från att söka rektorstjänst.

Med anledning av den alltför korta remisstid, som stått riksförbundet till
förfogande, återstår vissa ytterligare överväganden, som riksförbundet avser
att snarast återkomma till. Läroverkslärarnas riksförbund förutsätter
emellertid, att inga avgörande förändringar vidtagas i gällande ordning utan
samråd med förbundet. Stockholm den 20 januari 1961.

Sven J:son Lundquist
Ordförande

Tjänstemännens centralorganisation

Revisorerna säger sig ha funnit det vara av intresse att nu, sedan de nya
reglerna för skolledningens organisation och för lärartillsättningen verkat
omkring två och ett halvt år, undersöka i vilken mån organisationen kan ha
lett till förenkling och förbilligande av skolväsendets administration eller om
några nackdelar kan anses förbundna därmed. I avsikt att få kännedom
härom har revisorerna dels ställt vissa frågor till rektorerna vid de allmänna
läroverken och samtliga länsskolnämnder, dels gjort besök vid läroverk och
länsskolnämnder.

På grundval av svar som inkommit på de ställda frågorna och den kännedom
som vunnits vid besöken lämnar revisorerna en rätt utförlig redogörelse
för tillsättningsproceduren och uthyrning av lokal i ett läroverk. De av revisorerna
anförda exemplen kan i vissa avseenden betraktas såsom undantagsförhållanden
och ger därför inte riklig helhetsbild av förhållandena inom
skoladministrationen. Enligt TCO-S’ uppfattning beror detta på att man inte

310

kan göra en tillfredsställande undersökning av dessa förhållanden utan att
ställa frågor till skolcheferna i berörda kommuner samt till den obligatoriska
skolans rektorer i likhet med läroverkens rektorer och i övrigt ägna den obligatoriska
skolans förhållanden samma uppmärksamhet som läroverkens.
TCO-S tillmäter därför inte de anförda exemplen någon större betydelse och
finner inte heller anledning att här ingå på någon detaljbedömning av exemplen.

TCO-S delar revisorernas uppfattning om att den nya skoladmimstrahonen
varit till gagn för skolväsendet. I stort sett synes den ha fungerat väl och
motsvarat de krav som uppställts då organisationen beslutades. Att den inte
på en gång fungerat helt tillfredsställande i alla avseenden får anses ganska
naturligt med hänsyn till de betydande förändringar det här varit fråga om.
Vid genomförandet av den nya ordningen torde man också ha varit på det
klara med att en översyn av skolstadgorna skulle vara lämplig sedan erfarenheter
vunnits beträffande den praktiska tillämpningen. Sådana erfarenheter
föreligger nu i viss utsträckning, och TCO-S förutsätter att dessa erfarenheter
beaktas i de förslag till skollagstiftning och stadgebestämmelser,
som 1957 års skolberedning har att framlägga eller som kan komma att följa
av statsmakternas beslut i anledning av skolberedningens förslag om skolväsendet.
1 detta sammanhang bör också de av riksdagsrevisorerna påtalade
förhållande granskas.

Självfallet bör förenklingar i skoladministrationen eftersträvas, Men
TCO-S vill kraftigt understryka, att rationaliserings- och förenklingsåtgärder
inte under några förhållanden får medföra att de grundläggande principerna
i fråga om tillsättning av lärare åsidosättes.

Revisorerna säger att läroverksrektorernas arbetsbörda inte — såsom avsetts
— minskat efter den 1 juli 1958 och att någon reducering av biträdeshjälpen
på rektorsexpeditionerna som regel inte heller kommit till stånd.
Härtill vill TCO-S erinra om att såvida förhållandena vid den obligatoriska
skolan undersökts på samma sätt som läroverken skulle säkerligen samma
omdöme ha kunnat göras. TCO-S är emellertid inte alls övertygad om att en
ökning eller minskning av biträdeshjälpen för rektorerna inom skolväsendet
utgör något mått på rationalisering och/eller effektivitet. Inte minst den
omdaningsprocess skolväsendet nu undergår gör det nödvändigt att såväl den
administrativa arbetsbördan som behovet av biträdehjälp bedömes efter mer
objektiva grunder. Således kan nämnas, att flertalet kommuner ännu inte
löst biträdesfrågan tillfredsställande och normerande bestämmelser helt saknas.
Därigenom måste den kvalificerade arbetskraften ofta utnyttjas för enkla
och rutinmässiga arbetsuppgifter, till förfång för de egentliga skolledaruppgifterna.

TCO-S delar revisorernas uppfattning om att de påtalade förhållandena
bör bli föremål för en undersökning men vill i detta sammanhang bestämt
understryka nödvändigheten av att undersökningen omfattar hela skoladministrationen,
alltså även den obligatoriska skolan. Undersökningen borde
lämpligen kunna anförtros åt den av ecklesiastikministern i årets statsverksproposition
föreslagna organisationsundersökningen beträffande läroverkens
rektorsexpeditioner och rektorernas administrativa arbetsuppgifter därest
denna organisationsundersökning får här ovan förordad utökning av arbetsområdet.
Stockholm den 30 januari 1961.

CARL MÅRTENSSON

311

§ 33 De vetenskapliga forskningsrådens administration
Statskontoret

Revisorerna ha ansett, att eu omläggning av forskningsrådens administration
snarast borde genomföras genom att huvuddelen av kanslipersonalen
gjordes gemensam för forskningsråden. Ungefärligen samtidigt med den av
revisorerna verkställda översynen har statens organisationsnämnd låtit utföra
en undersökning rörande utökat samarbete på det kamerala området
mellan de statliga forskningsråden. I densamma har framhållits, att det funnes
anledning att klart avstyrka ett sammanförande av forskningsrådens kamerala
verksamhet till en för råden gemensam kameral avdelning.

Av organisationsnämndens undersökning framgår, att samarbetet mellan
de olika forskningsråden i stort sett anses fungera väl, att något direkt behov
att utvidga detsamma icke anses föreligga, samt att ett eventuellt sammanförande
av forskningsråden till för råden gemensamma lokaler skulle innebära
en begränsning av samarbetet med andra institutioner av liknande
karaktär. I sistnämnda hänseende har framhållits, att några forskningsråd
ha lokaler tillsammans med en vetenskaplig institution, varvid institutionens
personal m. m. kunnat utnyttjas av vederbörande forskningsråd. I vissa fall
ha även universitetens och högskolornas ekonomiavdelningar kunnat erbjuda
vederbörande forskningsråd kameral service.

I sin berättelse ha revisorerna anfört, att för den rent kamerala verksamheten
sysselsättes inom rådsorganisationen sammanlagt 27 befattningshavare.
Enligt vad statskontoret under hand inhämtat disponeras emellertid för
löner till kameral personal i runt tal 107 000 kronor, av vilket belopp 21 300
kronor avser arvoden för kameral rådgivning. Återstående belopp, 85 700 kronor,
motsvarar ungefärligen lönekostnaderna för 7 heltidsanställda tjänstemän
i 7 löneklassen.

Statskontoret kan ansluta sig till tankegångarna i den av organisationsnämnden
avgivna redogörelsen och håller sålunda före, att vad riksdagens
revisorer anfört icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Ämbetsverket
vill dock erinra, att föredragande departementschefen vid framläggandet för
1961 års riksdag av förslag till anslag för vissa forskningsråd m. in. för budgetåret
1961/62 bl. a. uttalat, att frågan om medelsanvisningen kunde komma
att påverkas av ställningstagandet till betänkandet SOU 1960:31 angående
inrättande av en fond av malmvinstmedel till främjande av naturvetenskapligt
och tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete (prop. 1961:1/
VIII s. 565 och 566). Statskontoret vill i anslutning härtill endast framhålla,
att skulle en fond av malmvinstmedel tillskapas, kan den av revisorerna aktualiserade
frågan komma i ett delvis nytt läge.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit statskommissarien Lindblad.
Stockholm den 20 januari 1961.

ELOF JERDENIUS

Tord Elf ner Anders Risberg

Föredragande

Statens organisationsnämnd

Organisationsnämnden har enligt under hand träffad överenskommelse
med forskningsrådens samarbetsdelegation låtit utföra en undersökning rörande
utökat samarbete på det kamerala området mellan de statliga torsk -

312

ningsråden. Resultatet av undersökningen har redovisats i en promemoria
av den 26 november 1960, som med särskild skrivelse den 8 december 1960
översänts till samarbetsdelegationen. Kopior av skrivelsen1 och promemorian
bifogas. (Bilagor A—B). Såsom framgår av dessa handlingar skulle enligt
nämndens mening nackdelarna överväga fördelarna vid övergång till full kameral
gemenskap för forskningsråden.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Björck, Elofsson, Löfqvist, Göran Pettersson, Ståhl och
Tammelin, tillika föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. Adler

Bilaga A

Redogörelse för en undersökning rörande vissa sidor av de statliga forskningsrådens
verksamhet, vilken på uppdrag av statens organisationsnämnd
utförts av fil. dr Rune Tersman.

1. Bakgrunden. De statliga forskningsråd, vilkas verksamhet behandlas i
denna redogörelse är följande:

statens råd för atomforskning (AFR)
statens humanistiska forskningsråd (HFR)
jordbrukets forskningsråd (JFR)
statens medicinska forskningsråd (MFR)
statens naturvetenskapliga forskningsråd (NFR)
statens råd för samhällsforskning (SFR)
statens tekniska forskningsråd (TFR)

Flertalet forskningsråd sorterar under ecklesiastikdepartementet. Undantag
utgör jordbrukets forskningsråd, som hör under jordbruksdepartementet,
och statens tekniska forskningsråd, som hör under handelsdepartementet.

Forskningsråden är att betrakta som statsorgan. Deras verksamhet är i
första hand reglerad genom av Kungl. Maj :t utfärdade instruktioner. För de
under ecklesiastikdepartementet hörande råden finns en gemensam instruktion.
För jordbrukets forskningsråd respektive statens tekniska forskningsråd
finns särskilda instruktioner.

för överläggningar rörande för forskningsråden gemensamma problem har
dessa grundat ett organ, benämnt »Forskningsrådens Samarbetsdelegation».
Detta organ, som tillkommit genom en frivillig överenskommelse mellan
forskningsråden, är sammansatt av de olika rådens ordföranden och sekreterare.
Ordförande och sekreterare i samarbetsdelegationen är för närvarande
motsvarande funktionärer hos statens tekniska forskningsråd. Delegationen,
som formellt icke fattar några beslut, råder i övrigt själv över sina arbetsformer.

2. Utredningsuppdraget. I samband med olika överläggningar i frågan om
rådssekretariatens eventuella förläggning till Wenner-Gren Center har olika
metoder för utbetalning och redovisning av forskningsmedel från råden diskuterats.

Vid sammanträde inom ecklesiastikdepartementet den 29 september 1960
anmodade statssekreterare Löwbeer forskningsrådens samarbetsdelegation

1 Ej avtryckt

313

att i samråd med statens organisationsnämnd utföra en utredning rörande
lämpligaste formen för utbetalning och redovisning av bidrag. Utredningen
borde utföras snarast med tanke på detaljplaneringen av utrymmen i Wenner-Gren
Center för eventuell gemensam verksamhet för råden. Samarbetsdelegationen
förklarade sig genom sin ordförande, generaldirektör Rosén beredd
att föranstalta om ifrågavarande utredning.

Forskningsrådens samarbetsdelegation har i anslutning härtill i skrivelse
till statens organisationsnämnd den 1 november 1960 bl. a. anfört följande:

»För att utredningen skall bli så förutsättningslös som möjligt torde det
vara lämpligt att den utföres av organisationsnämnden, ehuru efter samråd
med de olika rådens sekreterare, företrädare för universitetens och högskolornas
ekonomiförvaltningar, enskilda bidragsmottagare och eventuellt andra
berörda parter.

Frågeställningarna bör i utredningen belysas från bl. a. följande synpunkter: a)

rådens möjlighet att övervaka den fackliga användningen av bidragsmedlen b)

möjligheten för universiteten, högskolorna etc. att få en överblick över
de anslag som slår till forskarnas förfogande och över anslagens användning

c) möjligheterna till enhetlig lönepolitik gentemot assistent- och biträdespersonal
anställd på medel från olika håll

d) möjligheten att i största möjliga utsträckning befria bidragsmottagarna
från administrativt arbete

e) möjligheten att hålla den för utbetalning och redovisning av anslagsmedel
erforderliga administrationsapparaten liten och enkel.»

Bland möjliga organisatoriska lösningar anger samarbetsdelegationen i
sin skrivelse följande alternativ:

1. Varje råd utbetalar forskningsbidrag direkt till bidragsmottagaren som
likaledes direkt till rådet redovisar användningen av bidraget. Rådet utför
såväl kamera] som facklig granskning av redovisningen.

2. En för forskningsråden gemensam ekonomiavdelning inrättas för utbetalning
av bidragen och kameral granskning av användningen av desamma.
Den fackliga granskningen kvarligger hos råden eller utföres av ekonoTniavdelningen.

3. Universitetens, högskolornas och andra ifrågakommande institutioners
centrala ekonomiförvaltningar får av råden i uppdrag att utföra utbetalning
av bidragen och utföra kameral granskning av redovisningarna. Den fackliga
granskningen kvarligger hos råden eller utföres av ekonomiförvaltningarna.

I samarbetsdelegationens skrivelse framhålles slutligen, att sedan utredningen
slutförts av organisationsnämnden, bör samarbetsdelegationen och de
enskilda råden taga ställning till utredningens eventuella förslag och vidtaga
de åtgärder vartill anledning kan uppkomma.

Den begärda utredningen har av statens organisationsnämnd under hand
uppdragils åt underteckad. Erforderligt material har i första hand erhållits
genom besök hos samtliga rådssekretariat. Vid dessa besök har i sammanhanget
betydelsefulla handlingar genomgåtts och muntliga informationer insamlats
genom intervjuer med rådssekreterare och annan hos råden tjänstgörande
personal. Slutligen har uppgifter erhållits vid besök hos Uppsala
universitet och Kungl. Tekniska Högskolan.

För innehållet i det insamlade materialet samt för de slutsatser och förslag,
som utredningen ger anledning till, redogöres i det följande.

3. Inriktningen av rådens verksamhet. Forskningsrådens uppgifter varierar
naturligt nog med hänsyn till ämnesområdet. För samtliga råd, som hör

314

under ecklesiastikdepnrtementei gäller enligt den gemensamma instruktionen
för dessa råd, att de medelst anslag och annorledes inom sitt område
skall främja forskning och därmed sammanhängande verksamhet samt befordra
samverkan mellan forskning inom respektive råds område och forskningen
inom angränsande discipliner. I detta syfte bör nära samarbete åvägabringas
med andra forskningsråd och därmed jämförliga institutioner.
Ifrågavarande forskningsråd har enligt instruktionen särskilt till uppgift
»att" följa utvecklingen inom sitt forskningsområde och uppehålla nära
kontakt med forskare och vetenskapliga institutioner samt med näringslivets
organisationer på de områden, som kunna beröras av rådets verksamhet,
att stödja forskningsprojekt, som äro särskilt betydelsefulla för vetenskapens
utveckling samt vid behov taga initiativ till främjande av sådana projekt
och deras utnyttjande,

att bevilja anslag till institutioner och enskilda forskare för inköp av instrument
eller annan materiel eller för avlönande av vetenskapligt eller annat
biträde eller för täckande av kostnader, förorsakade av forskningsarbetet,
såsom resor, mistade avlöningsförmåner och dylikt, eller för säkerställande
av forskarens utkomst,

att främja och taga initiativ till samarbete med andra länder, särskilt de
nordiska, inom rådets forskningsområde,

att främja publiceringen av vetenskapliga forskningsresultat samt författandet
av läroböcker inom rådets forskningsområde.»

Dessutom finns i instruktionen vissa specialbestämmelser för enskilda råd
av de under ecklesiastikdepartementet hörande forskningsråden.

Instruktionen för jordbrukets forskningsråd stadgar, att detta råd har till
uppgift att främja forskningen inom jordbruket, däri inbegripet trädgårdsodling
samt jordbrukets nära berörande industrier. Vid fullgörande av denna
uppgift åligger det forskningsrådet,

»att följa utvecklingen inom sitt verksamhetsområde, såväl inom som
utom landet

att verka för samarbete inom den forskning, som bedrives av olika forskningsorgan
och för höjande av forskningens effektivitet

att stödja initiativ till för jordbruket betydelsefull forskning samt vid behov
självt taga initiativ till främjande av sådan forskning,

att främja samarbete mellan staten och enskilda, däri inbegripet jordbrukets
föreningar, till fromma för forskningen på jordbrukets område,
att avgiva av Kungl. Maj :t och andra statliga myndigheter infordrade utlåtanden
i frågor tillhörande forskningsrådets verksamhetsområde, såsom
rörande organisation av forskningsverksamhet på jordbrukets och angränsande
områden samt rörande nytillkommande större eller väsentligt ändrade
statsanslag till sådan verksamhet m. m.

att hos Kungl. Maj :t och andra myndigheter göra för bedrivande av rådets
verksamhet erforderliga framställningar

att samarbeta med statliga myndigheter och organ, vetenskapliga sammanslutningar
och näringslivets organisationer inom de områden, som beröra rådets
verksamhet samt

att i övrigt vidtaga de åtgärder till främjande av syftet med rådets verksamhet,
som kunna befinnas lämpliga.»

Statens tekniska forskningsråd har enligt sin instruktion till uppgift
»att följa den tekniska utvecklingen i stora drag och hålla kontakt med
den pågående tekniska forskningen samt stödja och vid behov organisera
frivilligt samarbete mellan forskningsintressenter, såväl industriföretag och
andra enskilda organisationer som statliga myndigheter och institutioner,
ävensom

315

att stödja initiativ till forskning av betydelse för näringslivet samt vid
behov självt taga initiativ till främjande av sådan forskning och dess utnyttjande.

Det åligger dessutom bl. a. rådet

att avgiva av Kungl. Maj:t och statliga myndigheter infordrade utlåtanden,
särskilt i frågor rörande organisation av statlig forskning på olika områden
samt rörande statsanslag och statsbidrag till forskningsverksamhet
att hos Kungl. Maj :t och statliga myndigheter göra för rådets verksamhet
erforderliga framställningar

att samarbeta med vetenskapliga och tekniska sammanslutningar och med
näringslivets organisationer på de områden, som beröras av rådets verksamhet,
samt

att i övrigt vidtaga de åtgärder till främjandet av syftet med rådets verksamhet,
som kunna befinnas lämpliga.»

Samtliga forskningsråd har slutligen till uppgift att handhava de medel
som ställs till deras förfogande och att fastställa de närmare villkor, som
skall gälla för medlens disponerande för forskning. Råden skall också övervaka
att medlen kommer till avsedd användning.

J. Organisationen av rådens verksamhet. De statliga forskningsråden är
sammansatta av ett varierande antal ledamöter. Ordföranden utses i samtliga
fall av Kungl. Maj :t. Övriga ledamöter är antingen självskrivna, utsedda
av Kungl. Maj:t eller valda.

För de under ecklesiastikdepartementet hörande råden är stadgat att arbetsutskott
kan tillsättas för prövning av särskilda frågor. Ett av ifrågavarande
råd, statens råd för samhällsforskning, är uppdelat på sektioner.
Jordbrukets forskningsråd har såsom verkställande organ ett arbetsutskott,
bestående av ordföranden, sekreteraren och två av rådet utsedda ledamöter
(sekreteraren i JFR är självskriven ledamot av rådet).

Hos samtliga forskningsråd skall finnas en sekreterare. Denne förordnas
av Kungl. Maj :t, då det gäller statens tekniska forskningsråd och statens råd
för atomforskning. I jordbrukets forskningsråd är enligt instruktionen lantbruksakademiens
sekreterare självskriven ledamot och tillika sekreterare.
Övriga sekreterare förordnas av respektive råd självt. Detta är också fallet
beträffande den övriga personal, vilken råden i mån av tillgång på medel får
anlita.

Sekreterarens åligganden är särskilt utförligt specificerade i den gemensamma
instruktionen för de råd, som hör under ecklesiastikdepartementet.
Enligt denna åligger det sekreteraren

»att tillse att inkommande ärenden behörigen upptagas till behandling och
avgörande

att. såvitt rådet icke annorlunda förordnar, bereda och föredraga inkommande
ärenden i rådet, dess utskott och kommittéer,
att verkställa rådets beslut,

att genom granskning av inkommande redogörelser och redovisningar övervaka,
alt beviljade medel användas i enlighet med rådets eller Kungl. Maj :ts
beslut,

att handha ledningen av det löpande arbetet på rådets kansli samt tillse,
att övrig kanslipersonal fullgör sina åligganden,

att följa utvecklingen inom rådets verksamhetsområde och föreslå de åtgärder,
som påkallas därav.»

I instruktionen för statens tekniska forskningsråd stadgas, att sekreteraren
handhar ledningen av det löpande arbetet inom rådet. Han är vidare ansvarig
för alt inkommande ärenden behörigen diarieföres och företages till
avgörande samt att de beslut, som av rådet fallas, blir vederbörligen verk -

316

ställda. Närmare föreskrifter rörande sekreteraren samt bestämmelser i fråga
om rådets personal i övrigt kan vid behov meddelas av rådet.

I instruktionen för jordbrukets forskningsråd saknas närmare bestämmelser
rörande sekreterarens och övrig personals åligganden.

Beträffande rådens personaluppsättning kan först konstateras, att statens
råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd har gemensam
sekreterare. Denne är heltidsanställd. Så är fallet med sekreteraren
hos statens tekniska forskningsråd. I övriga råd är uppgiften som sekreterare
en deltidssyssla.

Storleken av den personal, som råden i övrigt förfogar över, skiftar högst
väsentligt. Detta sammanhänger delvis med den varierande omfattningen av
rådens verksamhet. Av stor betydelse i detta sammanhang är även det förhållandet,
att vissa råd iner än andra kunnat tillgodogöra sig möjligheterna
att erhålla administrativ service från andra institutioner. Härför redogöres
närmare i det följande.

Den personal, som råden förfogar över utöver sekreteraren, utgöres i flertalet
fall av biträdande sekreterare, kameral rådgivare och biträdespersonal.
I stor utsträckning har råden tillvaratagit möjligheterna att genom deltidsanställning
anpassa personaluppsättningen efter behovet.

Statens råd för atomforskning och statens naturvetenskapliga forskningsråd
har gemensamma moderna förhyrda lokaler vid Döbelnsgatan 64.

Statens humanistiska forskningsråd, jordbrukets forskningsråd och statens
tekniska forskningsråd disponerar lokaler i anslutning till institutioner,
med vilka intimt samarbete förekommer, d. v. s. Kungl. Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien
respektive Ingeniörsvetenskapsakademien.

Statens medicinska forskningsråd och statens råd för samhällsforskning
har sina lokaler i anslutning till sekreterarens arbetsplats d. v. s. Anatomiska
institutionen vid Uppsala universitet respektive Kungl. Ecklesiastikdepartementet.

Forskningsrådens förvaltningskostnader redovisas i bil. 1. (Bilaga b.)

5. Det löpande arbetet vid forskningsrådens kanslier. Arhetet vid forskningsrådens
kanslier kan i stort sett uppdelas i två huvudbeståndsdelar,
nämligen dels allmänt administrativt arbete för verksamhetens kontinuerliga
bedrivande, dels arbete i samband med rådens beslut i konkreta fall om
bidrag till vetenskaplig forskning.

Till det allmänt administrativa arbetet kan i första hand hänföras åtgärder
i samband med rådssammanträden såsom utsändning av kallelser och
andra handlingar, uppgörandet av föredragningslistor, protokollföring, expedition
av beslut i allmänna frågor, utbetalning av arvoden och reseersättningar
etc. På rådens kanslier ankommer vidare utredningar och kontakter
med andra institutioner i frågor av allmän principiell karaktär. Till det
allmänt administrativa arbetet kan slutligen hänföras diarieföring av inkomna
handlingar, uppgörandet av budget och redovisning av erhållna medel.

Huvuddelen av kansliernas arbete torde dock ha samband med rådens beslut
i konkreta fall om bidrag till vetenskaplig forskning. De förberedande
åtgärderna i dessa fall inleds med information till sökande om förutsättningar
och möjligheter för att erhålla anslag från rådet. Denna information
sker dels muntligt, dels skriftligt genom i förväg färdigställda broschyrer
eller andra handlingar. Härvid får en sökande bl. a. kännedom om, hur
specificerad hans ansökan måste vara för att densamma skall kunna behandlas
av rådet.

Arbetet bedrives i fortsättningen — från det en ansökan inkommer till

317

dess det beviljade bidraget slutredovisats — efter två huvudlinjer, nämligen
dels den fackliga huvudlinjen, dels den kamerala huvudlinjen. Målsättningen
enligt den fackliga huvudlinjen är att tillse, att de av råden beviljade
bidragen kommer till största möjliga nytta med hänsyn till ändamålet
med rådens verksamhet. Arbetet efter den kamerala huvudlinjen åsyftar
att skapa garantier för att de generella kamerala principer, vilka av
Kungl. Maj :t eller vederbörande råd självt uppställts för medlens användning
och redovisning, blir iakttagna och tillämpade. Den här antydda principiella
uppdelningen av kansliernas arbete är av stor betydelse vid bedömning
av de olika alternativ, enligt vilka arbetet kan organiseras.

Då en ansökan om forskningsbidrag inkommit, granskas den på vederbörande
råds kansli enligt de nyss angivna huvudlinjerna. Den kamerala
granskningen av ifrågavarande ansökan ankommer därvid i regel helt på
kansliets personal. För den fackliga granskningen anlitas — förutom kansliets
personal ofta enskilda ledamöter av vederbörande forskningsråd
eller utomstående sakkunniga. Då granskningen är avslutad föredras den
inkomna ansökan av sekreteraren eller en rådsledamot vid vederbörande
forskningsråds nästkommande sammanträde, varvid beslutas huruvida bidrag
skall utgå eller icke. I samband med beslutet fastställer forskningsrådet
de villkor, som skall gälla för bidragets användning. Beslutet expedieras
till sökanden, som innan han utfar några medel får förklara sig acceptera
de av rådet uppställda villkoren. I regel sker detta genom att rådet och
bidragsmottagaren undertecknar ett avtal, vari båda parters åligganden är
specificerade.

Kansliets fortsatta arbete består i första hand i att verkställa de utbetalningar
som skall göras samt att fortlöpande informera sig om hur de beviljade
medlen kommer till användning. Slutligen skall kansliet tillse att slutredovisning
erhålles inom föreskriven tid.

6. Utbetalningen av beviljade forskningsbidrag. De beviljade bidragen går
oftast till personer, som arbetar vid en vetenskaplig institution inom ett universitet
eller en högskola. Det förekommer emellertid också att forskare,
som är helt fristående erhåller bidrag. Bidragen är av mycket varierande
storlek och har mycket varierande karaktär på grund av ändamålet. Antalet
bidrag hos de olika forskningsråden är därför föga upplysande, om man
vill göra kvantitativa eller kvalitativa jämförelser beträffande arbetets omfattning.

Det principiella förfarandet vid utbetalningen av bidrag är, att vederbörande
forskare inkommer till rådet med rekvisitioner, som är åtföljda av
verifikationer över de utgifter han haft. Verifikationerna genomgår härefter
såväl facklig som kameral granskning, och om granskningen utfaller
tillfredsställande utbetalas medlen. Forskaren har dock i regel möjlighet
att erhålla viss del av bidraget såsom förskott. Reglerna härför är något
varierande mellan de olika råden, men i stort sett kan sägas, att 20 % av
det beviljade bidraget får vara oredovisat såsom stående förskott. En ytterligare
principiell begränsning för utbetalningen finns i vissa fall (JFR) genom
att 10 % av forskningsbidraget icke utbetalas, förrän slutlig vetenskaplig
och ekonomisk redogörelse inkommit.

Av det sagda framgår, alt det är ett nära samband mellan den fackliga
och den kamerala granskningen å ena sidan och utbetalningarna av bidraget
å den andra. Detta samband gör att svårigheter uppstår, om man vill
utskilja vissa moment i arbetet på rådens kanslier och överflytta dessa moment
till andra organ.

Ur forskarens synpunkt innebär det förfarande, som nyss skildrats, givetvis
åtskilligt kameralt arbete. Forskaren får själv lyfta erforderligt för -

318

skott — vilket vanligen placeras på ett särskilt postgirokonto — och personligen
göra erforderliga utbetalningar, såsom beträffande löner till assistenter
och biträden, skattebetalningar, betalningar till firmor för instrument
o. dvl. Även om den synpunkten i något fall framförts, att detta förfarande
stärker forskarens kostnadsmedvetande, torde man i allmänhet anse,
att det är ett önskemål att forskaren så långt möjligt befrias från kameralt
ärbctfii

Särskilt med hänsyn till sistnämnda önskemål har man sökt finna en
annan organisatorisk lösning beträffande utbetalningarna och den kamerala
granskningen än den nyss beskrivna. Man har därvid sökt utnyttja universitetens
och högskolornas ekonomiavdelningar och vetenskapliga institutioner
samt även fristående vetenskapliga institutioner av motsvarande karaktär.
För forskarna har detta inneburit möjligheter till service och för forskningsråden
en viss avlastning av arbete. Förfarandet har tett sig naturligt med
hänsyn till att forskaren oftast har en förankring hos en vetenskaplig institution
för andra uppgifter. Ett ytterligare steg har man i vissa fall (TFR)
tagit genom en koncentration av forskningsbidrag till institutionsföreståndarna,
vilka sedan själva får avgöra vem som i själva verket skall anförtros
ifrågavarande forskningsuppgift. En särskild fördel härmed har ansetts
vara, att uppgiften icke blir direkt avhängig forskarens person utan vid
behov kan överlåtas på en annan forskare. Å andra sidan har man från
vissa håll betonat, att den som skall utföra forskningsarbetet också bör slå

som bidragsmottagare. .

Ur forskningsrådens synpunkt innebär det senast beskrivna förfarandet,
att ekonomiavdelningarna och institutionerna fullgör betalnings- och granskningsuppdrag
för råden, vilka dock alltjämt får anses ha ansvar för verksamheten.
Den närmare fördelningen av uppgifterna varierar något, beroende
på vilket forskningsråd som är inkopplat och vilka personella och andra
resurser, som finns hos vederbörande universitet, högskola eller institution.

7. Universitetens och högskolornas kamerala service. Det senast beskrivna
förfarandet har i särskilt stor omfattning kommit att tillämpas beträffande
de forskningsbidrag, som utgår till institutioner och forskare vid
Kungl. Tekniska Högskolan och Chalmers Tekniska Högskola, vilket torde
sammanhänga med ifrågavarande forskningsuppgifters karaktär och med
det förhållandet, att dessa högskolor genom en centraliserad ekonomisk
förvaltning är relativt väl rustade för att påtaga, sig ifrågavarande uppgifter.
De forskningsråd, som på detta sätt fått möjlighet att överlåta en del
av sin kameralt betonade verksamhet, är i första hand statens natui\etenskapliga
forskningsråd och statens tekniska forskningsråd.

I de fall, då man begagnar sig av den service de tekniska högskolornas
ekonomiavdelningar kan erbjuda, brukar hela det beviljade forskningsbidraget
utbetalas till vederbörande högskola, som sedan träder i rådets ställe,
då det gäller utbetalningar till forskaren. För att kunna fullgöra denna
uppgift erhåller högskolan en avskrift av det avtal, som upprättats mellan
rådet och forskaren, och som i dessa fall brukar innehålla en mening om
att forskaren har att vända sig till ifrågavarande högskola för att utfå de
beviljade medlen.

Redovisningsmässigt införs de från forskningsråden kommande medlen
i bokföringen hos vederbörande tekniska högskola bland högskolans övriga
inkomster, och utbetalningarna till forskarna redovisas i konsekvens härmed
bland högskolans övriga utgifter. Verifikationerna brukar sedan kvartalsvis
jämte redovisning överlämnas till vederbörande forskningsråd, mot
ett av rådet utfärdat kvitto, vilket sålunda utgör högskolans enda verifikation
för ifrågavarande utgifter gentemot riksräkenskapsverket. Uttagandet

319

av de berörda verifikationerna ur högskolans bokföring har ansetts medföra
vissa såväl principiella som praktiska betänkligheter. Från Tekniska högskolans
sida har därför ifrågasatts huruvida icke en mera summarisk redovisning
vore tillfyllest. Berörda forskningsråd har dock ansett, att det är behövligt
med hänsyn till rådens sakgranskning, att verifikationerna överlämnas
till råden.

Den beskrivna ordningen inrymmer service gentemot forskaren i åtskilliga
avseenden. Högskolan utför åtskilliga betalningar såsom i samband med
upphandling, och då det gäller löner, skatter m. m. för hos forskaren anställd
personal. Då det gäller upphandling medverkar högskolan även genom
sin inköpsorganisation vid upphandlingens genomförande i syfte att
åstadkomma så fördelaktiga priser som möjligt och för att möjliga rabatter
skall kunna tillgodogöras. Beträffande lönerna för assistent- och biträdespersonal
söker man åstadkomma en viss enhetlighet i lönesättningen. En
särskild fördel med högskolans service ifråga om lönebetalningar m. m.
för assistent- och biträdespersonal, som är sysselsatt med forskningsarbete,
kan härledas ur det förhållandet att ifrågavarande personal ofta flyttas
mellan olika forskningsuppgifter och eljest under ett och samma år skulle
kunna få lönebetalningar och skatteavdrag verkställda på flera håll. Ett
problem, som dock kvarstår olöst, oberoende av huruvida högskolan eller
forskaren själv verkställer löneutbetalningarna, är hur de s. k. arbetsgivareavgifterna
till den obligatoriska sjuk- och olycksfallsförsäkringen samt
ATP-pensionen skall betalas och redovisas.

I samband med utbetalningarna verkställer högskolan kameral granskning
av desamma. En viss sakgranskning äger också rum så till vida, att
man ingriper beträffande påtagligt anmärkningsvärda förhållanden och i
övrigt söker bevaka, att de normer i olika avseenden, som utfärdats av stadens
sakrevision, efterföljs.

Den ordning, som tillämpas med de tekniska högskolornas medverkan i
kameralt avseende, synes ur forskarnas synpunkt fungera tillfredsställande.
Högskolorna belastas givetvis till följd av densamma med vissa kostnader,
vilka hittills icke debiterats forskningsråden. Man har emellertid övervägt
att införa någon form av administrationsavgift, vilket måste anses rimligt
med tanke på det icke obetydliga merarbete, som ifrågavarande verksamhet
föranleder. För forskningsråden innebär den beskrivna ordningen otvivelaktigt
arbetsbesparingar. Råden befrias sålunda från ett betydande antal
utbetalningar och den kamerala granskningen kan göras mera summarisk.
Den fackliga granskningen och viss bokföring — främst dispositionsbokföring
— måste dock forskningsråden alltjämt ombesörja. Självfallet
förekommer också ett intimt samråd med råd och högskola i åtskilliga
frågor på beredningsstadiet.

Då det gäller andra akademiska läroanstalter än de tekniska högskolorna
varierar praxis med hänsyn till den kamerala organisation, som vederbörande
läroanstalt disponerar över. Allmänt kan sägas att denna organisation
som regel är svagare centraliserad än den som finns vid de tekniska
högskolorna och tyngdpunkten ligger därför mera hos de enskilda
institutionerna. En viss tendens till ökad centralisering av universitetens
ekonomiska förvaltning kan dock konstateras.

På grund av nämnda omständigheter är det emellertid i första hand universitetens
institutioner, samt medverkar med utbetalningar och service i
förekommande fall beträffande bidrag från ett forskningsråd till en hos
institutionen verksam forskare. Ur den enskilde forskarens synpunkt torde
även denna organisation vara tillfredsställande. Ur universitetens synpunkt
finns emellertid ett visst behov av samordning på grund av att in -

320

stitutionerna erhåller medel från flera håll. För forskningsråden är arbetsbesparingen
mindre än då betalningarna går över de tekniska högskolorna.
Råden utför således kameral granskning själva i stor utsträckning beträffande
medel, som utbetalas via universitetens institutioner.

Det bör framhållas att arbetsfördelningen mellan ett forskningsråd och
ett organ hos ett universitet eller en högskola, vilket i detta sammanhang
är att betrakta som ett serviceorgan åt rådet, även är beroende av
vilket forskningsråd som är inblandat. Det finns således en i viss män
varierande praxis, vilken exempelvis yttrar sig på sa sätt att medan vissa
råd kräver att orginalverifikationerna skall överlämnas till rådet, nöjer
sig andra med avskrifter eller bestyrkta utdrag ur bokföringen.

Slutligen bör framhållas, att även om det i åtskilliga fall utbetalas och
redovisas medel på det nyss beskrivna sättet, förekommer dock ett betydande
antal fall, då så icke är möjligt eller lämpligt. I dessa fall sker givetvis
utbetalning och redovisning genom forskningsrådens direkta medverkan.

8. Rådens samarbete med andra institutioner. De statliga forskningsråden
kan i huvudsak sägas ha behov av samarbete med andra institutioner
i tre avseenden nämligen dels med varandra inbördes, dels med andra institutioner
av liknande karaktär samt dels med universitet, högskolor och
andra institutioner, där vetenskaplig forskning bedrivs.

Forskningsrådens behov av inbördes samarbete uppmärksammades på
ett tidigt stadium. Detta behov tillgodoses dels genom sammanträden med
forskningsrådens samarbetsdelegation, dels genom kontakter under hand.

Sainarbetsdelegationen, vars sammansättning berörts inledningsvis, arbetar
rent informellt utan skriven instruktion. Den sammanträder ca. 2
gånger per år för behandling av företrädesvis administrativa frågor av principiell
eller eljest gemensam natur. Förhandlingarna resulterar i för råden
ej formellt bindande rekommendationer. Samarbetsdelegationen har
även visat sig fylla ett visst behov, då det gällt ett samlat uppträdande gentemot
myndigheter och andra organ. Delegationen har sålunda i viss utsträckning
fått besvara remisser i olika frågor.

Samarbetet under hand består bl. a. i cirkulation av protokoll och förteckningar
över beviljade bidrag m. in. Vidare förekommer kontakter mellan
de olika rådskanslierna särskilt beträffande ansökningar, som ligger
i gränsområdena. Resultatet av dessa kontakter kan bli att bidrag lämnas
från två skilda forskningsråd till samma ändamål, därvid man överenskommer
att ettdera av råden skall verkställa utbetalningar och ombesörja
granskning.

Det samarbete mellan de olika forskningsråden, som sålunda existerar,
anses i stort sett fungera väl. Något direkt behov att utvidga detsamma
anses inte föreligga. Det finns sålunda ur denna synpunkt ingen anledning
att sammanföra de olika forskningsråden till för samtliga råd gemensamma
lokaler.

Samarbetet med andra institutioner av liknande karaktär har i huvudsak
två aspekter, nämligen dels en facklig aspekt dels en praktisk-ekonomisk
aspekt. Den fackliga aspekten, som avser samarbete i samband med
bidragsgivning, tillgodoses genom skriftlig och muntlig kommunikation,
vilken givetvis i och för sig underlättas av men ej nödvändigtvis behöver
förutsätta gemensamma lokaler. Den praktisk-ekonomiska aspekten innebär,
att råden och vederbörande institutioner i vissa fall gemensamt utnyttjar
lokaler och personal m. in.

Retydelsen av detta samarbete är svårbedömbar. Redovisas bör emellertid,
att statens tekniska forskningsråd har lokaler tillsammans med Ingen -

321

iörsvetenskapsakademien, samt att statens humanistiska forskningsråd
och jordbrukets forskningsråd har lokaler och viss personal tillsammans
med Kungl. Historie-, Vitterhets- och Antikvitetsakademien respektive
Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien. I sistnämnda fall erhåller ifrågavarande
forskningsråd dessutom viss administrativ service av respektive
akademier. Det är uppenbart att ett eventuellt sammanförande av forskningsråden
till för råden gemensamma lokaler måste innebära en begränsning
av detta samarbete.

Även då det gäller samarbete med universitet, högskolor och andra institutioner,
där vetenskaplig forskning bedrivs, finns en facklig och en
praktisk-ekonomisk aspekt. Ur facklig synpunkt torde det vara värdefullt
för råden att kunna erhålla ett samlat uttalande från en dylik institution
rörande tillgängliga resurser och aktuella behov. Det är sannolikt att detta
lättare skulle kunna åstadkommas om universiteten, högskolorna etc. fick
en bättre överblick över de anslag, som stod till forskarnas förfogande och
över anslagens användning. Det rent praktiska samarbetet i kamerala frågor
behandlas i följande avsnitt.

9. Synpunkter på den framtida organisationen av forskningsrådens kameralt
betonade verksamhet m. m. Diskussionen rörande den framtida organisationen
av forskningsrådens kameralt betonade verksamhet har i hög
grad gällt frågan, huruvida det finns anledning tillskapa en central avdelning
för forskningsrådens samlade kamerala verksamhet. Om denna fråga
bedömes från de i samarbetsdelegationens promemoria angivna utgångspunkterna
med hänsyn till vad som redovisats i det föregående, kan man
till en början konstatera, att rådens möjlighet att övervaka den fackliga
användningen av bidragsmedlen knappast behöver påverkas av den lösning
man kommer till i detta avseende. Icke heller skulle en central kameral
avdelning innebära några ökade möjligheter för universiteten, högskolorna
etc. att få en överblick över de anslag, som står till forskarnas
förfogande och över medlens användning. Möjligheterna till enhetlig lönepolitik
gentemot assistent- och biträdespersonal anställd på medel från olika
håll skulle visserligen kunna tillgodoses av ett dylikt organ, ehuru knappast
i högre grad, än vad som nu sker i de fall, då universiteten och högskolorna
m. fl. fungerar som serviceorgan. För de forskare, som utför sin
uppgift vid vetenskapliga institutioner inom universiteten och högskolorna,
skulle ett överförande av de rådens kamerala funktioner, vilka nu delvis
överlåtits på dessa läroanstalter, till ett centralt organ sannolikt innebära
en klar försämring i serviceavseende genom de »geografiska» svårigheter,
som bleve ett resultat härav.

Vad slutligen angår önskemålet att hålla den för utbetalning och redovisning
av anslagsmedel erforderliga administrationsapparaten liten och
enkel kan sägas, att det i och för sig kan vara rationellt med en central,
större, arbetsenhet. Det finns emellertid knappast några garantier för, att
några påtagliga vinster skulle uppnås härigenom. Råden har redan genom
deltidstjänster och på annat sätt i stort sett väl anpassat personaluppsättningen
efter behovet.

Fördelarna med en gemensam kameral avdelning får därför anses som
relativt begränsade. Däremot finns vissa icke obetydliga nackdelar ur bidragsmottagarnas
synpunkt. Härtill kommer, alt en gemensam kameral
avdelning med hänsyn till den fackliga verksamhetens samband med den
kamerala under alla förhållanden torde förutsätta, att forskningsråden
sammanförs till gemensamma lokaler. Härvid skulle otvivelaktigt uppstå
vissa andra för råden övervägande ogynnsamma konsekvenser, vilka bc21
Rrv. berättelse any. statsverket år 1960. //

322

handlats i det föregående. Det finns därför anledning att klart avstyrka ett
sammanförande av forskningsrådens kamerala verksamhet till en för råden
gemensam kameral avdelning.

Vad nyss sagts innebär emellertid icke att alla möjligheter till förbättringar
tillvaratagits. Även om det i stort sett visat sig vara en ändamålsenlig
väg med hänsyn till de i delegationens promemoria angivna utgångspunkterna
att såsom hittills skett överlåta en del av forskningsrådens kamerala
verksamhet på universitet, högskolor och liknande institutioner,
torde det vara möjligt att utveckla det praktiska samarbete, som sålunda
äger rum, ytterligare. Detta bör dock ske successivt i takt med den centralisering
och modernisering av ifrågavarande institutioners ekonomiska
förvaltning vilken pågår. För att ifrågavarande samarbete skall kunna ske
smidigt, torde det emellertid vara önskvärt med en klarare precisering av
vad framför allt rådens sakliga granskning skall omfatta, så att man får
en säkrare grundval än hittills för arbetets uppdelning mellan råden och
vederbörande institutioner. Ett annat specialproblem, där ytterligare klarhet
är önskvärd, utgör betalningen och redovisningen av de s. k. arbetsgivareavgifterna
för den assistent- och biträdespersonal, som forskarna anlitar.

Det finns emellertid även åtskilliga forskare, som inte har den naturliga
anknytning till en akademisk läroanstalt eller annan forskningsinstitution,
vilket det senaste resonemanget bygger på. För dessa torde man liksom
hittills få räkna med, att såväl utbetalningar som facklig och kameral
granskning får ombesörjas av råden själva. Med anledning härav kan det
finnas anledning framställa frågan, huruvida behov av ett speciellt serviceorgan
med uppgift att avlasta dessa forskare från administrativt arbete
föreligger. Någon starkare resonans har dock denna fråga icke mött
bland de personer, som kontaktats under utredningsarbetets gång. Möjligen
kan man tänka sig, att råden själva medverkar till att i mån av resurser
bistå ifrågavarande forskare. Med tanke på det samråd, som särskilt
för denna grupp ändå måste förutsättas, torde en sådan lösning icke vara
utesluten. Vällingby den 26 november 1960.

Bilaga B

Sammanställning rörande de statliga forskningsrådens förvaltningskostnader
för budgetåret 1960/61

Statens råd för atomforskning (reservationsanslag)

1. Arvode, för år räknat, till rådets ordförande.................. 6 000

2. Arvoden till ledamöter av rådet och till av rådet anlitade experter 19 600

3. Resekostnadsersättning och traktamente till ledamöterna...... 10 000

4. Ersättning åt sekreterare och annan personal, sjukvård, expenser

m. m..................................................... 178 600

Summa kronor 214 200

Statens humanistiska forskningsråd (reservations -

anslag)

1. Arvode, för år räknat, till rådets ordförande . ................. 4 000

2. Resekostnadsersättning och traktamente åt ledamöterna ...... 6 500

3. Ersättning för särskilda utredningar och oförutsedda utgifter . . 22 000

4. Ersättning åt sekreterare och annan personal, expenser mm.. 42 500

5. Engångsanskaffning av inventarier för nya lokaler............ 5 000

Summa kronor 80 000

323

Jordbrukets forskningsråd

Bidrag till skogs- och lantbruksakademien: Kostnader för jordbrukets
forskningsråd m. m., förslagsanslag .................... 71 000

Anslaget utbetalas av lantbruksstyrelsen och disponeras av skogsoch
lantbruksakademien efter samråd med jordbrukets forskningsråd;
k. r. 1/4 1960

Statens medicinska forskningsråd (förslagsanslag)

1. Arvode, för år räknat, till rådets ordförande.................. 6 000

2. Arvode, för år räknat, till publiceringsnämndens ordförande .... 1 080

3. Resekostnadsersättning och traktamente åt ledamöter av rådet,

dess publiceringsnämnd och dess försvarsmedicinska nämnd, förslagsvis
.................................................. 15 000

4. Ersättningar för särskilda utredningar, förslagsvis............ 61 000

5. Ersättning åt sekreterare och biträdande sekreterare samt annan

personal, sjukvård, expenser m. m., förslagsvis................ 86 920

Summa kronor 170 000

Statens naturvetenskapliga forskningsråd (förslagsanslag) 1.

Arvode, för år räknat, till rådets ordförande.................. 6 000

2. Arvode, för år räknat, till publiceringsnämndens ordförande .... 1 800

3. Resekostnadsersättning och traktamente åt ledamöter av rådet

och dess publiceringsnämnd, förslagsvis...................... 9 000

4. Ersättningar för särskilda utredningar, förslagsvis............ 34 000

5. Ersättning åt sekreterare och annan personal, sjukvård, expenser

m. in., förslagsvis......................................... 81 000

Summa kronor 131 800

Statens råd för samhällsforskning (förslagsanslag)

1. Arvode, för år räknat, till rådets ordförande.................. 4 000

2. Resekostnadsersättning och traktamente åt ledamöterna, förslaqs vis.

...................................................... 6 000

3. Ersättning för särskilda utredningar och oförutsedda utgifter, förslagsvis
.................................................. 12 000

4. Ersättning åt sekreterare och annan personal, expenser m. m.,

förslagsvis ............................................... 28 000

Summa kronor 50 000

Statens tekniska forskningsråd (förslagsanslag)

1. Arvode åt ordföranden .................................... 6 000

2. Ersättningar för särskilda utredningar, högst ................ 24 000

3. Resekostnadsersättningar och traktamenten åt ordförande och ledamöter,
högst............................................ 7 000

4. Ersättning åt sekreterare och annan personal, expenser m. m.,

5. Pensionsavgift, förslagsvis.................................. 4 600

Summa kronor 144 600

Punkten »Ersättning åt sekreterare och annan personal, sjukvård, expenser m. m.» i föregående
sammanställningar kan specificeras ytterligare på följande sätt (siffrorna är i vissa fall avrundade): -

324

Statens råd för atomforskning
Löner, arvoden

Sekreterare, heltid, B 4 ...................................... 47 300

Bitr. sekreterare, deltid, arvode (pens off) ...................... 15 400

Kamrerare, deltid, arvode .................................... 3 000

Bitr. kamrerare, deltid, arvode................................ 0 400

Registrator, heltid, Ae 10 .................................... 14 200

2 x kanslibiträden, heltid, Ae 7 ................................ 25 000

2 x kontorsbiträden, heltid, Af 1 .............................. 17 400

Kontorist, heltid, arvode...................................... 10 300

Kansliskrivare, deltid, arvode.................................. 10 400

152 400

övrigt ................................................... 26 200

Summa 178 600

Statens humanistiska forskningsråd
Löner, arvoden

Sekreterare, deltid, arvode .................................... 8 000

Sekreterare, ers. för bortfall i lön.............................. 4 000

Sekreterare för tidskrifter, deltid, arvode....................... 2 000

Ledamöter av arbetsutskottet, arvode.......................... 2 400

Kanslist, deltid, arvode motsv. A 15 ............................ 10 000

Kontorsbiträde, deltid ........................................ 4 500

30 900

övrigt .................................''.................. 11 600

Summa 42 500

Jordbrukets forskningsråd

Ytterligare specifikation är icke möjlig på grund av rådets nära samarbete
med Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.

Statens medicinska forskningsråd
Löner, arvoden

Sekreterare, deltid, arvode .................................... 11 500

Bitr. sekreterare, deltid, arvode................................ 6 000

Kamrerare, deltid, arvode .................................... 3 600

Kansliskrivare, heltid, lgd 10 .................................. 14 200

Kanslibiträde, heltid, lgd 7 .................................... 12 500

2 x kontorsbiträden, heltid, lgd 5.............................. 21 400

Kontorsbiträde, deltid ....................................... 5 400

74 600

Övrigt ................................................... 12 320

Summa 86 920

Statens naturvetenskapliga forskningsråd
Löner, arvoden

Sekreterare, deltid, arvode .................................... 10 500

Bitr. sekreterare, heltid, arvode motsv. 23 lgd.................... 27 600

Kamrerare, deltid, arvode..................................... 3 000

Kansliskrivare, deltid, Ae 10/11 ............................... 7 600

325

Kanslibiträde, heltid, Ae 7 .................................... 12 200

Kontorsbiträde, heltid, Ae 5 .................................. 10 700

71 600

Övrigt ................................................... 9 400

Summa 81 000

Statens råd för samhällsforskning
Löner, arvoden

Sekreterare, deltid, arvode .................................... 7 200

Bitr. sekreterare, deltid, arvode................................ 3 600

Kamrerare, deltid, arvode...................................... 4 800

Kontorsbiträde, deltid, arvode ................................ 3 600

19 200

Övrigt ................................................... 8 800

Summa 28 000

Statens tekniska forskningsråd
Löner, arvoden

Sekreterare, heltid, arvode = A 26 .............................. 32 400

Kamrerare, deltid, arvode .................................... 6 000

Registrator, heltid, Ag 10 ..................................... 14 200

Kanslibiträde, deltid, 22,5/42 Ag 7 .............................. 6 500

Kanslibiträde, heltid, Ag 7 (vakant).........................” 12 200

Kontorsbiträde, heltid, arvode Ag 5............................ 11 000

Ä 82 300

övrigt (bl. a. till IVA för service) .......................... 20 700

Summa 103 000

Kanslern för rikets universitet

Med överlämnande av yttranden av rektorsämbetena vid universiteten i
Uppsala, Lund och Stockholm ävensom det mindre akademiska konsistoriet
i Göteborg och lärarkollegiet vid karolinska institutet (bilagor A—E)
får jag anföra följande.

I de avgivna remissvaren ha olika meningar i förevarande fråga kommit
till uttryck. Sålunda ha rektorsämbetena vid universiteten i Uppsala och
Lund —- under hänvisning till en genom statens organisationsnämnd verkställd,
till statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet överlämnad utredning
rörande vissa sidor av de statliga förvaltningsrådens verksamhet —
avstyrkt genomförandet av en sammanslagning av rådens kamerala uppgifter.
Rektorsämbetet i Uppsala har tillagt att frågan huruvida en viss
rationalisering av kansliorganisationen kunde genomföras för de råd, som
komme att sammanföras i Wenner-Grens Center torde lämpligen böra prövas,
när denna förflyttning ägt rum. Mindre akademiska konsistoriet i
Göteborg har icke blivit övertygat om att en omläggning av forskningsrådens
administration enligt av statsrevisorerna uppdragna riktlinjer skulle
medföra några fördelar för den verksamhet råden ha att främja eller några
väsentliga besparingar. Konsistoriet har därför ansett att revisorernas
uttalande icke borde föranleda till något förslag om ändring av rådens nuvarande
organisation. Rektorsämbetet vid Stockholms universitet har fun -

326

nit att ett sammanförande av forskningsrådens kamerala och kanslimassiga
förvaltning till större enheter kunde medföra ekonomiska och administrativa
fördelar. En närmare utredning härom syntes rektorsämbetet
dock nödvändig, i samband varmed jämväl formerna för rådens inbördes
samarbete borde övervägas. Lärarkollegiet vid karolinska institutet har pa
närmare angivna grunder tillstyrkt att i enlighet med statsrevisorernas uttalande
ett sammanförande av forskningsrådens kanslier och sammanträdeslokaler
borde komma till stånd samt att de möjligheter till administrativ
rationalisering som därvid stode att vinna skulle undersökas och utnyttjas.
Enligt kollegiet syntes det höjt över varje tvivel att betydande
fördelar i fråga om rådens vetenskapliga verksamhet därigenom skulle
stå att vinna.

För egen del har jag i vad gäller den kamerala verksamheten kommit
till den uppfattningen att en till universitetens och högskolornas samt andra
ifrågakommande institutioners centrala ekonomiförvaltningar decentraliserad
utbetalning av forskningsbidrag är att föredraga framför en för råden
gemensam kameral förvaltning. Vid bedömandet av detta spörsmål
bör visst avseende även fästas vid frågan om utbetalning och redovisning
av de s. k. arbetsgivaravgifterna till den obligatoriska sjuk- och olycksfallsförsäkringen
samt ATP-pensionen. Så vitt jag kan finna synas skäl tala
för att rådens forskningsanslag icke tilldelas forskarna personligen om
■forskningsuppgifterna fullgöras vid en statlig institution, utan att denna
erhåller anslaget samt anställer och avlönar personal, som ställes till forskarens
förfogande, varigenom staten kommer att bli ansedd som arbetsgivare.
Detta framstår i och för sig som naturligt eftersom biträdena avlönas
av statliga medel. Vid decentralisation av forskningsbidrag från råden
till universitetens och högskolornas ekonomiförvaltningar måste dessa
förvaltningar erhålla viss personalförstärkning. Det är under inga förhållanden
möjligt att förvaltningarna, som redan nu äro mycket hårt arbetsbelastade,
skola kunna utan en dylik förstärkning bemästra även ifrågavarande
uppgifter.

Beträffande det relativt ringa antalet av helt fristående forskare maste
uppenbarligen kontakten alltjämt ske direkt mellan forskaren och vedervörande
forskningsråd. För dessa fall bör övervägas i vilken ordning utbetalning
och redovisning av ovannämnda avgifter och ATP-pensionen lämpligen
bör äga rum.

Frågan om en samlokalisation av de statliga forskningsrådens kanslier
och sammanträdeslokaler måste enligt min mening bedömas med hänsyn
till de fördelar och nackdelar av ekonomisk, praktisk och annan art, som
härav för varje särskilt råd kunna uppkomma. Vid prövningen av dessa
spörsmål anser jag att de enskilda forskningsrådens uppfattning i ärendet
måste tillmätas stor betydelse. Stockholm den 1 februari 1961.

HARALD CRAMÉR

Georg Z. Topelius

Bilaga A

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Uppsala

Efter hemställan från forskningsrådens samarbetsdelegation uppdrog Statens
organisationsnämnd åt en särskild expert, fil. dr Rune Tersman att
granska viss sida av forskningsrådens administrativa verksamhet. I sin den

327

26.11.1960 inlämnade utredning avstyrkte dr Tersman sammanförandet av
rådens kamerala verksamhet till en enhet och förordade i stället dess decentralisering
på universiteten. Till denna uppfattning ansluter sig rektorsämbetet.
Huruvida en viss rationalisering ifråga om kanslipersonal kan genomföras
för de råd, som komma att sammanföras i Wenner-Grens Center,
torde lämpligast prövas, när denna förflyttning genomförts. Uppsala den
20 januari 1961.

Bilaga B

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Lund

Revisorerna har härvid framhållit att stora besparingar i form av bl. a.
minskat behov av personal otvivelaktigt skulle kunna åstadkommas om en
koncentration av rådens kamerala verksamhet, vilken är likartad för samtliga
forskningsråd, åvägabragtes genom att huvuddelen av kanslipersonalen
gjordes gemensam för forskningsråden. Om forskningsråden kunde beredas
gemensamma lokaler skulle vidare en dylik sammanslagning av rådens
administration i hög grad främja den samverkan mellan forskningen inom
de olika rådens arbetsfält, vilken är en av huvudpunkterna i rådens verksamhet.

Rektorsämbetet får såsom yttrande i ärendet anföra följande.

Filosofie doktorn Rune Tersman har på uppdrag av Statens organisationsnämnd
så sent som i november 1960 utfört en utredning angående
sammanslagning av de olika forskningsrådens kamerala avdelningar. Utredningsmannen
har härvid kommit till det resultatet att fördelarna med en
gemensam kameral avdelning finge anses relativt begränsade. Däremot
skulle icke obetydliga nackdelar ur bidragsmottagarnas synpunkt vara förbundna
med en sammanslagning. Utredningsmannen har funnit anledning
att klart avstyrka ett sammanförande av forskningsrådens kamerala verksamhet
till en för råden gemensam kameral avdelning.

Rektorsämbetet får under hänvisning till den utredning som i ärendet
gjorts av statens organisationsnämnd avstyrka genomförandet av en sammanslagning
av de olika forskningsrådens kamerala verksamhet. Lund den
18 januari 1961.

Bilaga C

Yttrande från rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm

Enligt rektorsämbetets mening torde ett sammanförande av forskningsrådens
kamerala och kanslimässiga förvaltning till större enheter kunna
medföra ekonomiska och administrativa fördelar. Närmare utredning härom
synes dock nödvändig. I samband med en sådan utredning synes även
formerna för forskningsrådens inbördes samarbete böra övervägas, en fråga
vars vikt även statsrevisorerna understrukit. Stockholm den 20 januari 1961.

Bilaga D

Yttrande från det mindre akademiska konsistoriet i Göteborg

Ärendet har av rektorsämbetet hänskjutits till det mindre akademiska
konsistoriet.

Konsistoriet har icke övertygats om att en omläggning av forskningsrådens
administration enligt de riktlinjer som angivits i riksdagens revisorers be -

328

rättelse skulle medföra några fördelar för den verksamhet som forskningsråden
ha att främja eller några väsentliga besparingar. På grund härav anser
sig konsistoriet höra föreslå, att revisorernas uttalande icke måtte föranleda
något förslag till ändring av forskningsrådens nuvarande organisation.
Göteborg den 20 januari 1961.

Bilaga E

Yttrande från lärarkollegiet vid karolinska institutet i Stockholm

Statsrevisorerna anse att det från såväl kamerala som praktiska synpunktet
vore önskvärt att sammanföra de vetenskapliga forskningsrådens kanslier
i gemensamma lokaler och uttala härutinnan:

»Forskningsrådens lokalbehov har hittills icke kunnat i tillräcklig utsträckning
tillgodoses. Medan vissa råd disponera över förhållandevis rymliga
lokaler, ha andra måst taga i anspråk vederbörande befattningshavares
egna bostäder eller särskilda utrymmen hos andra institutioner. De direkta
hyresutgiflerna uppgå för närvarande till sammanlagt omkring 32 000 kronor
per år.

Såsom tidigare nämnts framhölls vid framläggandet av propositionen nr
105 till 1959 års riksdag bl. a. att det utan tvivel vore möjligt att åstadkomma
icke obetydliga rationaliseringsvinster genom en koncentration av forskningsrådens
kansliorganisation och att därför en organisatorisk samordning
borde övervägas så snart lokalmässiga förutsättningar härför förelåge.

Eniigt revisorernas mening är det uppenbart, att den nuvarande splittringen
av forskningsrådens administration medför avsevärda nackdelar av
såväl ekonomisk som praktisk art. Otillfredsställande är sålunda bl. a. att
de kamerala göromålen, vilka äro likartade för samtliga forskningsråd, av
dessa handläggas var för sig. Stora besparingar i form av bl. a. minskat behov
av personal skulle otvivelaktigt kunna åstadkommas om en koncentration
av denna del av rådens verksamhet åvägabragtes genom att huvuddelen
av kanslipersonalen gjordes gemensam för forskningsråden. Revisorerna anse
att en sådan koncentration i viss utsträckning borde kunna genomföras
redan under nu rådande lokalförhållanden. Självfallet skulle emellertid en
än effektivare samordning av forskningsrådens administration kunna nås,
om denna i fortsättningen kunde beredas gemensamma lokaler. Enligt revisorernas
mening skulle en dylik lokalmässig anslutning av samtliga forskningsråd
vidare i hög grad främja den samverkan mellan forskningen inom
de olika rådens arbetsfält, vilken är en av huvudpunkterna i rådens verksamhet.

Revisorerna anse således att en omläggning av forskningsrådens administration
enligt här angivna riktlinjer snarast bör genomföras.»

Sedan detta skrevs har situationen förändrats genom tillkomsten i Stockholm
av Wenner-Gren Center för vetenskaplig forskning, vari lämpliga lokaler
kunna upplåtas för forskningsråden. Vid sammanträde mellan statssekreteraren
i ecklesiastikdepartementet samt representanter för byggnadsstyrelsen
och för forskningsråden erbjödos de senare av staten förhyrda lokaler
i Wenner-Gren Center, och statsrevisorernas synpunkter torde ha framhållits.
Resultatet blev att statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd
för atomforskning och statens råd för samhällsforskning tacksamt begagnade
sig av erbjudandet, medan statens medicinska forskningsråd, statens
tekniska forskningsråd, jordbrukets forskningsråd och statens humanistiska
forskningsråd av olika skäl avböjde. I medicinska rådet reserverade sig
professorn Theorell samt i tekniska rådet professorerna Nilsson och Woxén
för respektive råds samlokalisation med de tre i Wenner-Gren Center.

329

Ett sammanförande av rådskanslierna skulle medföra att personalen finge
daglig och otvungen kontakt med varandra och lättare tillfälle att diskutera
många frågor av gemensamt intresse.

Ett stigande antal forskningsproblem skär över gränserna för de olika
råden. De många beröringspunkterna mellan atomforskning, naturvetenskap,
medicin, teknik och jordbruk ligga i öppen dag. Härtill kommer att
kanslierna i Wenner-Gren Center komma att befinna sig i en vetenskapligt
stimulerande miljö, där hundratals forskare bo eller vistas, och där föredrag
och sammankomster i alla upptänkliga vetenskapliga ämnen komma
att höra till ordningen för dagen. Till miljöns vetenskapliga karaktär bidrager
dessutom att kanslersämbetet för rikets universitet, överstyrelsen för de
tekniska högskolorna, statens trafiksäkerhetsråd, statens råd för konsumentfrågor,
svenska Unescorådet, statens psykologisk-pedagogiska bibliotek,
The Institute for English-speaking Students, institutet för internationell
ekonomi och svenska kemistsamfundet torde komma att ha sin verksamhet
och sina lokaler i Wenner-Gren Center.

På senare år ha vissa av forskningsråden börjat anordna föredrag vid
sina sammanträden för rådsmedlemmarnas egen information i större och
viktigare anslagsfrågor. Denna verksamhet skulle uppenbarligen i hög grad
befrämjas av lättheten att på platsen uppdriva specialister i de mest skilda
ämnen.

Vid rådssammanträdena uppkomma ständigt frågor om delning av anslag
mellan råden. Sådana frågor skulle lättare lösas om samtliga råd hade
sina kanslier på samma ställe.

En annan väsentlig förmån vore att sammanträdena i rådet kunde äga rum
på den plats till vilken kansliet är förlagt. I exempelvis det medicinska rådet
är detta för närvarande ej fallet; kansliet är beläget i Uppsala, medan
sammanträdena äga rum i tandläkarliögskolans i Stockholm lokaler. Trots
att mycket betydande mängder av handlingar för varje sammanträde fraktas
från Uppsala till Stockholm händer att för ett ärendes avgörande nödvändiga
äldre handlingar ej finnas tillgängliga, vilket leder till tidsutdräkt
och inadekvat behandling av ärenden.

I Wenner-Gren Center komma serviceanordningar i olika form att finnas
tillgängliga. Beträffande dessa torde få hänvisas till en artikel i naturvetenskapliga
forskningsrådets snart utkommande årsbok 1961.

Forskningsrådens hittillsvarande verksamhet torde allmänt anses väl
motsvara de höga förväntningar man ställt på densamma. En samlokalisation
av råden bör därför icke i övrigt påkalla någon mera genomgripande
förändring av rådens organisation och verksamhetsformer.

Oavsett om ekonomiska besparingar i enlighet med revisorernas mening
stå att vinna på en samlokalisation av de statliga forskningsråden — eu sak
som faller utanför lärarkollegiets möjlighet alt bedöma — så vill dock kollegiet
på ovan anförda grunder varmt tillstyrka att i enlighet med revisorernas
uttalande ett sammanförande av de statliga forskningsrådens kanslier och
sammanträdeslokaler kommer till stånd samt alt de möjligheter till administrativ
rationalisering som därvid stå att vinna undersökas och utnyttjas.
Att betydande fördelar i fråga om rådens vetenskapliga verksamhet därav
skulle stå att vinna synes lärarkollegiet höjt över varje tvivel. Stockholm den
1 It januari 1 S)G 1.

överstyrelsen för de tekniska högskolorna

överstyrelsen får — med överlämnande av från kollegienämnderna vid
tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola i ärendet
infordrade yttranden (Bilagor A—B) — anföra följande.

330

Den administrativa verksamheten vid forskningsråden berör omedelbart
överstyrelsens förvaltningsområde så till vida som utbetalning och kameral
granskning av från forskningsråden beviljade bidrag till forskare vid de
tekniska högskolorna ombesörjas av ekonomiavdelningarna vid dessa högskolors
rektorsexpeditioner. överstyrelsen vill erinra, att frågan om de
lämpliga formerna för utbetalning och redovisning av bidrag från forskningsråden
nyligen varit föremål för en närmare undersökning genom
statens organisationsnämnd, som funnit den för närvarande vid de tekniska
högskolorna härutinnan tillämpade ordningen ändamålsenlig och förordat
ett genomförande av densamma även vid universitet och övriga högskolor
samt andra liknande institutioner, överstyrelsen delar denna uppfattning.
I anslutning härtill vill överstyrelsen emellertid framhålla att
handhavandet av här avsedda uppgifter för forskningsrådens räkning medför
en ej oväsentlig arbetsbelastning för högskolornas ekonomiavdelningar
och påkallar en förstärkning av de personella resurserna därstädes.

Vad beträffar de administrativa arbetsuppgifterna i övrigt torde en koncentration
av dessa till en för forskningsråden gemensam kansliavdelning
vara svår att genomföra, eftersom handläggningen av uppgifterna i hög
grad är beroende av de speciella förhållanden, som föreligga inom varje
forskningsråd, i synnerhet beträffande sekreterarnas arbete. Ett sammanförande
av rådens lokaler till samma byggnad skulle dock enligt överstyrelsens
mening vara ägnat underlätta den centralisering, som i förevarande
avseende kan befinnas önskvärd. Stockholm den 31 januari 1961.

FRANK ÖHMAN

Gunnar MacDowall

Bilaga A

Yttrande från kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm

Revisorernas uppfattning utmynnar i att den nuvarande splittringen av
forskningsrådens administration medför avsevärda nackdelar av såväl ekonomisk
som praktisk art samt att en effektivare samordning av forskningsrådens
administration skulle kunna nås om dessa i fortsättningen kunde
beredas gemensamma lokaler.

Det undandrager sig Kollegienämndens bedömande vad som skulle vara
att vinna genom en dylik samordning. Dock har nämnden konstaterat att
Statens Tekniska Forskningsråd avböjt en förflyttning av sekretariatet och
sammanträdeslokalerna till Wenner Gren Center dit stort antal andra liknande
organ kommer att överflytta samt att mot beslutet två reservationer
anförts — den ena av Tekniska Högskolans rektor i dennes egenskap av
ledamot av forskningsrådet.

För Tekniska Högskolans del torde emellertid ur rent kameral synpunkt
föga vara att vinna eftersom högskolans ekonomiavdelning fungerar som
mellaninstans mellan rådet och de olika mottagarna av forskningsbidrag
inom högskolan. Stockholm den 19 januari 1961.

Bilaga B

Yttrande från kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola

Revisorerna finner bl. a. otillfredsställande, att de kamerala göromålen,
vilka är likartade för samtliga forskningsråd, av dessa handlägges var för

331

sig, samt anser, att stora besparingar skulle kunna åstadkommas, om huvuddelen
av kanslipersonalen gjordes gemensam för forskningsråden.
Ännu effektivare samordning borde sedermera kunna uppnås, om råden
fick gemensamma lokaler.

Enligt nuvarande ordning fungerar högskolans ekonomiavdelning som
penningförmedlare mellan vederbörande forskningsråd (tekniska, naturvetenskapliga
och atom-) å ena sidan samt den enskilde forskaren å den
andra. Ekonomiavdelningen mottager anslagen och ombesörjer utbetalningarna
enligt anvisningar av den forskare, som svarar för anslagens användning.
Genom detta förfarande erbjuds en för forskarna mycket värdefull
och lokalt tillgänglig service, som dessutom kan samordnas med institutionernas
övriga resurser. Högskolans service i detta avseende lämnas utan
särskild ersättning. Ur högskolans synpunkt finnes icke något att erinra
mot denna samarbetsform, som synes fungera väl. En bidragande orsak
härtill är — i den mån kollegienämnden kan bedöma — att den kamerala
organisationen inom de forskningsråd, med vilka högskolan har att göra,
fungerar smidigt och utan den tendens till stelhet, som icke sällan följer
vid stark centralisering av sådan verksamhet, varom nu är fråga.

Med hänsyn till det nu anförda synes det kollegienämnden vanskligt att
taga ställning till ett förslag till omläggning av rådens nuvarande organisation
utan närmare kännedom om förslagets detaljer och fördelar än den,
som framgår av remissakten.

En annan fråga synes vara, att de olika forskningsrådens fackområden
tenderar till att i vissa fall överbrygga varandra och de nackdelar, som kan
följa härav. En rationellare ordning skulle måhända kunna åstadkommas
genom en sammanslagning av vissa forskningsråd. Kollegienämnden vill
därför förorda en utredning, huruvida man genom sådana åtgärder skulle
kunna uppnå större effektivitet. Göteborg den 12 januari 1961.

Statens medicinska forskningsråd

I sin berättelse över de vetenskapliga forskningsrådens administration
(§ 33 s. 248—252) anför riksdagens revisorer bl. a.:

»Enligt revisorernas mening är det uppenbart, att den nuvarande splittringen
av forskningsrådens administration medför avsevärda nackdelar av
såväl ekonomisk som praktisk art. Otillfredsställande är sålunda bl. a. att
de kamerala göromålen, vilka äro likartade för samtliga forskningsråd, av
dessa handläggas var för sig. Stora besparingar i form av bl. a. minskat
behov av personal skulle otvivelaktigt kunna åstadkommas, om en koncentration
av denna del av rådens verksamhet åvägabragtes genom att huvuddelen
av kanslipersonalen gjordes gemensam för forskningsråden. Revisorerna
anse att en sådan koncentration i viss utsträckning borde kunna
genomföras redan under nu rådande lokalförhållanden. Självfallet skulle
emellertid en än effektivare samordning av forskningsrådens administration
kunna nås, om dessa i fortsättningen kunde beredas gemensamma lokaler.
Enligt revisorernas mening skulle en dylik lokalmässig anslutning
av samtliga forskningsråd vidare i hög grad främja den samverkan mellan
forskningen inom de olika rådens arbetsfält, vilken är eu av huvudpunkterna
i rådens verksamhet.

Revisorerna anse således att eu omläggning av forskningsrådens administration
enligt här angivna riktlinjer snarast bör genomföras.»

Som grund för sin uppfattning att stora besparingar sknlle kunna åstadkommas,
om en koncentration av de kamerala göromålen åvägabragtes ge -

332

nom att huvuddelen av kanslipersonalen gjordes gemensam för forskningsråden,
anmäler riksdagens revisorer, att för närvarande 27 befattningshavare
sysselsättes inom rådsorganisationen för den rent kamerala verksamheten.
Enligt vad som redovisats i revisorernas berättelse torde emellertid
den angivna siffran icke motsvara det verkliga förhållandet. Antalet befattningshavare
för den rent kamerala verksamheten torde vara betydligt
mindre. För att närmare klarlägga detta påstående vill rådet precisera de
arbetsuppgifter, som åvilar medicinska forskningsrådets kanslipersonal,
vilken personal är redovisad å sid. 249 i revisorernas berättelse.

Rådets kansliuppgifter är liksom för övriga forskningsråd uppdelade i
två huvudgrupper, nämligen sekreterar- och skrivuppgifter samt kameral
förvaltning. De sekreterar- och skrivuppgifter, som medföljer medicinska
forskningsrådets verksamhet, kräver utan tvekan den största arbetsinsatsen
av de två huvudgrupperna inom kansliet. De arbetsuppgifter, som hör ihop
med den förstnämnda större huvudgruppen, kan indelas i följande huvudområden
:

1. Arbeten sammanhörande med rådet, dess publiceringsnämnd, dess
försvarsmedicinska nämnd och övriga nämnder och subkommittéer, bl. a.
registrering av in- och utgående handlingar, utskrivande av protokoll och
kontrakt etc.

2. Beredning av allmänna ärenden inom rådets och dess nämnders verksamhetsområden.
En av de väsentligaste uppgifterna härvidlag är utredningar
av olika slag för att möjliggöra att rådet i enlighet med sina instruktioner
kan följa utvecklingen inom sitt forskningsområde och kan taga initiativ
till främjande av sådana projekt, som är av särskild betydelse för vetenskapens
utveckling.

3. Beredning av anslagsärenden. Antalet till rådet inlämnade ansökningar
är stigande och är för närvarande över 300 per år. Medicinska forskningsrådet
tillämpar i motsats till vissa andra forskningsråd systemet att sända
ut varje ansökan till en sakkunnig innanför eller utanför rådet för granskning,
och varje sålunda erhållet sakkunnigutlåtande utskrives av kanslipersonalen
och tillställes rådsledamöterna. Inom kansliet granskas vidare
i ansökningar till rådet angivna personal- och materialkostnader m. m.

4. Beredning av vetenskapliga redogörelser för beviljade anslag och sammanställning
av rapporter till rådet.

5. Beredning av ärenden sammanhängande med tillsättning av särskilda
forskartjänster och övriga s. k. kvalificerade forskartjänster.

Den kanslipersonal, som är engagerad i berörda sekreterarverksamhet är
förutom rådets sekreterare och biträdande sekreterare en kansliskrivare och
två kontorsbiträden.

Rådets kamerala verksamhet innebär omhänderhavandet av beviljade
statsmedel. Arbetsuppgifterna för berörda verksamhet omfattar utbetalning
av anslag, utbetalning av löner till kanslipersonal och till av rådet under
kortare eller längre tid anställd forskande personal. Vidare omfattar arbetsuppgifterna
granskning av verifikationer, inlämnade av forskare. För
att belysa omfattningen av rådets kamerala verksamhet och framför allt
hur denna verksamhet ökat under de senaste åren kan rådet ange följande
siffror, avseende antalet av av rådet granskade verifikationer under de tre
senaste budgetåren.

Budgetår Antal verifikationer

1957/58

1958/59

1959/60

7650

10250

13850

333

Den kanslipersonal, som är engagerad i rådets kamerala verksamhet, är
förutom sekreteraren och biträdande sekreteraren en kameral rådgivare,
ett kanslibiträde samt ett kontorsbiträde under halvtid. Genom rationalisering
inom den nuvarande kansliorganisationen har det varit möjligt att bemästra
den ökade arbetsbelastningen utan motsvarande personell förstärkning.
Kostnaderna för rådets kamerala verksamhet uppgår för närvarande
till ca 20 000 kronor per år, vilken summa kan jämföras med rådets totala
förvaltningsanslag å 170 000 kronor.

Statens medicinska forskningsråd kan för sin del inte dela riksdagens
revisorers uppfattning, att stora besparingar skulle kunna åstadkommas
genom att sammanföra rådets kamerala förvaltning med övriga forskningsråds
till en gemensam forskningsrådens kansliorganisation. Rådet
kan i detta sammanhang hänvisa till en utredning genomförd under hösten
1960 av statens organisationsnämnd (bilaga), i vilken utredning en
centralisering av forskningsrådens kamerala verksamhet avstyrkes. Forskningsrådens
samarbetsdelegation har också enligt beslut av den 14 december
1960, i vilket beslut även medicinska forskningsrådet deltagit, förklarat
sig i allt väsentligt dela de synpunkter, som framförts i berörda utredning.
Samarbetsdelegationen förordar för sin del i stället en decentralisering
av den ekonomiska förvaltningen till universiteten och högskolorna.
En faktor, som enligt rådets mening gör en sådan decentralisering än mer
angelägen, är behovet av ett smidigt handhavande av forskarnas personalfrågor.
För att bl. a. förenkla betalningen och redovisningen av arbetsgivaravgifterna
för de socialförsäkringar (allmän tilläggspension, allmän sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring m. m.), som även berör den av råden
arvoderade forskningspersonalen, vore det önskvärt med en inom universiteten
och högskolorna liggande enhetlig ekonomisk förvaltning av samtliga
forskningsanslag, som kommer forskarna till del såväl från de statliga
forskningsråden som från annat håll.

Under hänvisning till vad ovan anförts och i överensstämmelse med statens
organisationsnämnds synpunkter och forsningsrådens samarbetsdelegations
uttalande får statens medicinska forskningsråd således avstyrka
riksdagens revisorers förslag att en omläggning av forskningsrådens administration
enligt av dem angivna riktlinjer genomföres. Stockholm och
Uppsala den 2 februari 1961.

HARALD CRAMÉR

Ordförande

B. Rexed
Sekreterare

Bilaga

Utdrag ur protokoll fört vid statens medicinska forskningsråds sammanträde
den 2 februari 1961 i Tandläkarhögskolans kollegierum, Stockholm.

Närvarande: Universitetskansler H. Cramér, ordf., generalläkare C. E.
Groth, professor C. A. Hamberger, professor H. Hedström, professor C. G.
Holmberg, professor G. Hultquist, professor P. E. Lindahl, professor A.
Lundström, professor J. Mellgren, suppleant för professor H. Hydén, professor
T. Sjögren, professor T. Teorell, professor H. Theorell, professor J. Waldenström.

334

Sekreterare: Professor B. Rexed.
Bitr. sekr.: Dr G. Wennström.

§ 21. Behandlade rådet ett av sekreteraren utarbetat förslag till begärt utlåtande
till Konungen med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande de vetenskapliga forskningsrådens administration
(§ 33).

Efter diskussion och sedan det upplysts om att frågan om sammanträdeslokal
för rådet i Wenner-Grens Center är under beredande i Kungl. Byggnadsstyrelsen
beslöt rådet godkänna sekreterarens förslag till utlåtande.

Det antecknades till protokollet att professor H. Theorell ej deltog i föreliggande
beslut under hänvisning till det yttrande i ärendet, som inlämnats
till Kanslern för rikets universitet av rektorsämbetet vid Karolinska institutet.
I sistnämnda yttrande, utarbetat av professorerna U. S. von Euler,
H. Theorell och B. Uvnäs, hade en från rådets utlåtande delvis avvikande
mening anmälts.

Statens humanistiska forskningsråd

Enligt revisorernas mening skulle stora besparingar kunna åstadkommas,
om en koncentration av forskningsrådens kamerala verksamhet åvägabragtes
genom att huvuddelen av kanslipersonalen gjordes gemensam för forskningsråden.
Med anledning härav får forskningsrådet hänvisa till den undersökning
rörande vissa sidor av de statliga forskningsrådens verksamhet,
vilken på uppdrag av statens organisationsnämnd utförts av fil. dr Rune
Tersman och dagtecknats den 26 november 1960. Denna undersökning, vilken
icke synes ha varit bekant för revisorerna, ingår utförligt på den av
dem väckta frågan och leder till följande slutsats: »Det finns därför anledning
att klart avstyrka ett sammanförande av forskningsrådens kamerala
verksamhet till en för råden gemensam kameral avdelning.» Forskningsrådet
finner, att de skäl utredaren framför för denna slutsats äro övertygande.
Stockholm den 17 januari 1961.

ERIK LÖNNROTH

Sven Rinnian

Statens råd för samhällsforskning

Efter framställning av forskningsrådens samarbetsdelegation uppdrog statens
organisationnämnd i oktober 1960 åt fil. dr Rune Tersman att undersöka
vissa sidor av de statliga forskningsrådens verksamhet. I den redogörelse
för undersökningen, som framlades den 26 november 1960 och som
bifogas1 detta utlåtande, avstyrkte Tersman klart ett sammanförande av
forskningsrådens kamerala verksamhet till en för rådet gemensam avdelning.

Vid sammanträde den 14 december 1960 förklarade sig samarbetsdelegationen
i allt väsentligt dela de i redogörelsen framlagda synpunkterna.

Såväl inom statens råd för samhällsforskning som inom samarbetsdelegationen
har frågan om forskningsrådens ställning tidigare diskuterats. Därvid

1 Här ej avtryckt. Se yttrande från statens organisationsnämnd, s. 312

335

har emellertid ej framkommit, att en koncentration av rådens kansliorganisation
skulle vara till fördel för råden.

Forskningsrådet finner under hänvisning till Tersmans utredning ej anledning
att nu förorda en sammanslagning av de skilda rådens kanslier.

I revisorernas berättelse angives, att sammanlagt 27 befattningshavare
inom rådsorganisationen sysselsättes med den rent kamerala verksamheten.
Därest så är förhållandet, skulle det innebära, att samtliga befattningshavare
inom råden sysslar med dylik verksamhet. Detta torde näppeligen vara fallet.
Stockholm den 30 januari 1961.

TORGNY SEGERSTEDT

Åke Bruhn-Möller

Statens naturvetenskapliga forskningsråd

Riksdagens revisorers berättelse vad angår de vetenskapliga forskningsråden
innehåller i huvudsak dels en redogörelse för rådens arbetsuppgifter, dels
en sammanställning för varje råd över disponerade lokaler och anställd personal
jämte lönekostnader och arbetsuppgifter för denna samt dels ett på
redogörelsen och sammanställningarna byggt sammanfattande utlåtande,
som utmynnar i att viss omläggning av forskningsrådens administration
bör genomföras. Denna omläggning skulle ta sikte på att åvägabringa en
centralisering av administrationen, vilket säges skola komma att medföra
besparingar i form av bl. a. minskat behov av personal.

Det synes rådet motiverat att redan här något kommentera den av revisorerna
lämnade framställning, varpå deras sammanfattande uttalande bygger.
I sammanställningen över personal m. in. vid det för Statens råd för
atomforskning och Statens naturvetenskapliga forskningsråd gemensamma
kansliet har uppenbarligen en felaktig avskrivning av de av de båda råden
till revisorerna lämnade uppgifterna skett. Sålunda anges i sammanställningen
att två ordinarie tjänster (lönegraderna Ao 23 och Ao 4) skulle finnas
vid kansliet. Vidare anges antalet extra ordinarie tjänster i lönegrad
Ae 10 till tre. Det verkliga förhållandet, vilket också framgår av rådens
uppgifter till revisorerna i skrivelse av den 7 september 1960, är att inga
ordinarie tjänster finnes och att den personal, varom här är fråga, avlönas
medelst arvode motsvarande lönegraderna A 23 och A 4. De extra ordinarie
tjänsterna i lönegrad Ae 10 är två. Den tredje befattningshavaren erhåller
arvode motsvarande lönegrad A 10. Den personal, som avlönas medelst arvode
motsvarande de ovan angivna lönegraderna, åtnjuter sålunda ej de
sjukvårds- och pensionsförmåner och andra förmåner, som är förenade
med reguljära statliga tjänster. Det är för övrigt att märka, att den ena
eo-befatlningen endast utnyttjas på halvtid. Arvodesbefattningen avser 30/
42-tid. Dessa tre befattningar motsvarar sålunda endast något mera än två
heltidsbefattningar. Rådet har mera i förbigående önskat påpeka dessa felaktigheter
i revisorernas framställning, eftersom kostnaderna för statsverket
genom arvodesavlöningen är mindre än vad som skulle ha varit fallet,
om de anställningsförhållanden, som anges i framställningen, skulle ha gällt.

De ovan konstaterade inadvertenserna i revisorernas berättelse kan givetvis
ej tillmätas någon avgörande betydelse i förevarande sammanhang. På
s. 252 (överst) i deras framställning förekommer emellertid ytterligare en
felaktighet, som är mera betänklig. Det därstädes gjorda påståendet kan
nämligen, om det vore riktigt, anses vara ägnat alt verkligen underbygga

336

utlåtandets slutsatser angående behovet av att en centralisering av i varje
fall den kamerala verksamheten snarast kommer till stånd. Nyssnämnda påstående
lyder som följer: »För den rent kamerala verksamheten sysselsättas
emellertid inom rådsorganisalionen sammanlagt 27 befattningshavare. Härtill
kommer att statens tekniska forskningsråd och jordbrukets forskningsråd
mot viss ersättning taga i anspråk personal hos ingeniörsvetenskapsakademien
respektive hos skogs- och lantbruksakademien.» I verkligheten
torde antalet befattningshavare i kameral verksamhet ej överstiga 7 å 8 till
antalet, om de omräknas till heltidsanställningar.

Rådens kamerala verksamhet sysselsätter personal, som huvudsakligen
omhänderhar bokföringen, sköter utbetalningar från beviljade anslag samt
granskar att inkomna redovisningar överensstämmer med de bestämmelser,
som av rådet uppställts för respektive anslag och med de generella kamerala
principer, vilka av Kungl. Maj :t uppställts för medlens användning och redovisning.
Den kamerala verksamheten utgör som nämnts endast en mindre
del av kansliverksamheten, övrig verksamhet inom ett rådskansli kan sägas
omfatta dels allmänt administrativt arbete för verksamhetens kontinuerliga
bedrivande, och denna är synnerligen omfattande och av varierande
beskaffenhet, dels granskning från vetenskaplig synpunkt att beviljade anslag
utnyttjats för de avsedda ändamålen och kommit till mesta möjliga vetenskapliga
nytta.

Revisorerna anför som huvudmotivering för en centralisering av särskilt
den kamerala verksamheten, att härigenom stora besparingar i form av bl. a.
minskat personalbehov skulle kunna åstadkommas. Av revisorernas sammanställningar
över de olika rådens personal och lokalutrymmen framgår,
att råden på ett för statsverket billigt och i övrigt ändamålsenligt sätt anpassat
organisation och lokaler efter sina arbetsuppgifter. Personalbehovet
har sålunda i flera fall kunnat tillgodoses genom deltidstjänster och arvodesanställningar,
eller råden har genom samarbete med näraliggande andra
institutioner kunnat förbilliga kostnaderna för lokalhyror och även för
personal.

Den kamerala verksamheten vid det för atomforskningsrådet och naturvetenskapliga
rådet gemensamma kansliet sysselsätter f. n. personal till en
årlig kostnad av ca 43 000 kr. De anslag på riksstaten 1960/61, som denna
personal kameralt administrerar, uppgår till ca 15 342 000 kr. Lönekostnaderna
för den kamerala verksamheten uppgår sålunda till endast 0,28 % av
de totala riksstatsanslagen, vilket knappast kan betecknas som något
högt tal i detta sammanhang. Med anslag från de två råden avlönas en
forskningspersonal på 406 personer (inkluderande 10 särskilda forskartjänster
i Ae 24) enligt den statistik, som rådet för Statistiska centralbyråns räkning
avgav per den 1/10 1960. Rådens kameralavdelning utbetalar direkt
månadslöner till 78 av dessa. För övriga sker löneutbetalningarna på annat
sätt men kontrollen av att dessa görs riktigt sker vid rådens kameralavdelning.

I naturvetenskapliga rådets petitaframställning för 1961/62 (s. 28) har
lämnats en tabellarisk översikt över administrationskostnadernas procentuella
andel av de administrerade riksstatsanslagen. Post 5 i rådets administrationsanslag
är avsedd för ersättning åt sekreterare och annan personal,
sjukvård, expenser in. in., d. v. s. utgör kostnaden för kansliets arbete.
Budgetåret 1950/51 belöpte sig denna post till 28 000 kr. och budgetåret
1960/61 till 81 000 kr. Under samma tid hade forsknings- och publiceringsanslagen
ökat från 1 250 000 kr. budgetåret 1950/51 till 5 650 000 kr. budgetåret
1960/61. Kostnaderna för kansliverksamheten i förhållande till

337

summan av de två förenämnda anslagen har sålunda minskat från 2,3 %
budgetåret 1950/51 till 1,4 % budgetåret 1960/61. En rationell anpassning
av personalbehovet till arbetsvolymen har gjort det möjligt att på detta
sätt pressa ned kostnaderna för kansliarbetet. Man kan även uttrycka saken
så att den personal, som nu behövs för kansliets verksamhet, är det minimum
av personal som behövs, oberoende av om detta arbete bedrives som nu eller
centraliseras.

För närvarande bar varje råd en deltidsanställd kamrerare. De sammanlagda
kamrerarkostnaderna för råden torde f. n. utgöra ca 22 000 kr. Vid
en centralisering måste kameralverksamheten förestås av en kvalificerad
kamrerare anställd på heltid. Det torde vara orealistiskt att tänka sig få en
tillräckligt kvalificerad person annat än på en reguljär statlig tjänst. Det är
knappast troligt, att kostnaderna härigenom skulle bli mindre än de nuvarande.

Rådet kan med hänvisning till det sagda icke dela uppfattningen, att
»stora besparingar i form av bl. a. minskat behov av personal» skulle kunna
åstadkommas vid en centralisering ens av den kamerala verksamheten.

Revisorerna anför slutligen som en ytterligare motivering för en centralisering
av kansliverksamheten, att en sådan i hög grad skulle främja »den
samverkan mellan forskningen inom de olika rådens arbetsfält, vilken är
en av huvudpunkterna i rådens verksamhet».

Rådet anser, att en centralisering till gemensamma lokaler skulle vara
till fördel därigenom att sekreterarna lättare kunna nå personlig kontakt
med varandra i gemensamma ärenden, men att det för rådens kanslier i övrigt
betyder föga. För vissa av råden har emellertid detta också en annan sida,
i det att de kan ha än starkare skäl till samarbete med andra organisationer
än just med övriga forskningsråd. Så har t. ex. tekniska rådet ett ingående
samarbete med Ingeniörsvetenskapsakademien och jordbruksrådet
med Skogs- och lantbruksakademien, vilket uppenbarligen är av stor betydelse
för dessa råd, och detta även när det gäller att hålla administrationskostnaderna
nere. Dessa råd har för närvarande kanslier i anslutning
till de nämnda organisationerna, och även om det inte är givet, att en centralisering
av kansliverksamheterna skulle leda till ökade kostnader i förevarande
avseende, torde man dock kunna utgå från att det existerande smidiga
samarbetet med dessa organisationer kommer att kompliceras vid en
centralisering.

Rådet får slutligen hänvisa till den ingående utredning av rådens kamerala
verksamhet, som nyligen på uppdrag av forskningsrådens samarbetsdelegation
gjorts av Statens organisationsnämnd genom fil. dr R. Tersinan. Utredningen,
som här bifogas,1 avstyrker klart ett sammanförande av forskningsrådens
kamerala verksamhet till en för råden gemensam kameral avdelning.

Sammanfattningvis får rådet sålunda under hänvisning till det ovan anförda
och till den bifogade utredningen om rådens kamerala verksamhet avstyrka
den av riksdagens revisorer föreslagna centraliseringen av forskningsrådens
administration. Stockholm den 27 januari 1961.

BERTIL LINDBLAD

Gösta W. Funke

1 Här ej avtryckt. Se yttrande från statens organisationsnämnd, s. 312

22 /ten. berättelse ang. statsverket år 1960. It

338

Statens råd för atomforskning

I revisorernas berättelse, s. 252, 4 st., framhålles bl. a. »Enligt revisorernas
mening är det uppenbart att den nuvarande splittringen av forskningsrådens
administration medför avsevärda nackdelar av såväl ekonomisk som praktisk
art. Otillfredsställande är sålunda bl. a., att de kamerala göromålen,
vilka äro likartade för samtliga forskningsråd, av dessa handläggas var för
sig. Stora besparingar i form av bl. a. minskat behov av personal skulle otvivelaktigt
kunna åstadkommas, om en koncentration av denna del av rådens
verksamhet åvägabragtes genom att huvuddelen av kanslipersonalen gjordes
gemensam för forskningsråden.»

Härmed synes revisorerna ha framfört som sin uppfattning att huvuddelen
av kanslipersonalen handhar kamerala göromål. Ett klarläggande av verkliga
förhållandet torde vara påkallat.

Arhetet vid atomforskningsrådets kansli, liksom vid övriga här berörda
forskningsråd, kan indelas i följande huvudområden:

1. Arbete sammanhörande med sammanträden med rådet, dess delegationer
och kommittéer.

2. Behandling av allmänna ärenden (bl. a. remisser från myndigheter, kontakter
med utländska organisationer, kontakter med övriga forskningsråd
inom landet, utredningar inom rådets verksamhetsområde).

3. Beredning av anslagsärenden (sakbedömning av angelägenhetsgrad,
sammanställningar av personal- och kostnadsbehov).

4. Sakgranskning av redogörelser för beviljade anslag.

5. Beredning av ärenden sammanhängande med tillsättandet av särskilda
forskartjänster.

6. Utskrift av protokoll, kontrakt och övriga handlingar, registrering och
expediering.

7. Omhänderhavande av anslagna statsmedel, utbetalning av beviljade anslag,
utbetalning av löner dels till kansliets personal, dels till vissa av anslagsinnehavarnas
anställda. Utarbetande av vid statsförvaltningen anbefalld
statistik och lämnande av uppgifter av kameral natur.

Av ovanstående ombesörjes punkterna 1, 2 och 5 av sekreteraren (biträdande
sekreteraren). Ärenden under 3 och 4 föredrages av särskilt utsedda
föredragande bland rådets ledamöter men ett icke obetydligt därmed sammanhängande
arbete utföres av rådets sekreterare, registrator och skrivavdelning.
Punkten 6 ombesörj es av registratorn samt av skrivavdelningen. Punkten
7 ombesörjes av den till kamerala göromål avdelade personalen. Under
kansliarbete avseende punkterna 3, 5 och 7 förekommer talrika kontakter
mellan kameralavdelningen och övrig personal vid kansliet.

Vid atomforskningsrådets och naturvetenskapliga forskningsrådets gemensamma
kansli är för kameralarbetet anställda en kamrer (deltidstjänst)
samt en person med heltidstjänst och fyra personer med deltidstjänst (motsvarande
sammanlagt tre personer med heltidstjänst).

Sammanlagda arvoden för närvarande vid samtliga råd till deltidstjänstgörande
kamrerare motsvarande ungefär 22 000:— kr., d. v. s. en tjänst i
lönegrad 19. Vid en sammanslagning torde heltidsanställd kamrer erfordras.
Kamrerare i statstjänst är för närvarande placerade i lönegraderna 17,
19, 21 och 23. Utöver lönen tillkommer kostnad för pensions- och övriga sociala
förmåner in. in. Om den nuvarande deltidsanställda kamreraren skall
ersättas med en heltidsanställd sådan, vilket blir nödvändigt om statsrevisorernas
förslag följs, uppkommer sålunda ökning av kostnaden för ledning
av det kamerala arbetet, ej minskning.

För kameralt arbete i övrigt är sammanlagt för samtliga råd anställd ar -

339

betskraft motsvarande ca sju heltidsanställda befattningshavare i lönegraderna
5—10.

Den i revisorernas berättelse s. 252, 1 stycket, lämnade uppgiften att för
den rent kamerala verksamheten sysselsättas inom rådsorganisationen sammanlagt
27 befattningshavare svarar sålunda icke mot verkliga förhållandet.
Antalet motsvarande heltidsanställd personal kan i stället som ovan anförts
beräknas till en kamrer och sju övriga befattningshavare. Sammanlagda beloppet
av de till de sju råden anvisade statsanslagen under budgetåret 1960/
61 överstiger trettio miljoner kronor.

Atomforskningsrådet är av den uppfattningen att kostnadsbesparing icke
står att vinna genom centralisering av rådens kameralarbete.

Statens organisationsnämnd har hösten 1960 gjort en utredning angående
lämpligaste formen för utbetalning och redovisning av bidrag vid forskningsråden.
Kopia av utredningen bifogas.1 Utredningen avstyrker ett sammanförande
av forskningsrådens kamerala verksamhet till en för råden gemensam
kameral avdelning.

Under hänvisning till det ovan anförda får rådet avstyrka revisorernas
förslag att huvuddelen av kanslipersonalen göres gemensam för forskningsråden.
Stockholm den 30 januari 1961.

MATS LEMNE

Gösta W. Flinke

Statens tekniska forskningsråd

Frågan om hur forskningsrådens administration lämpligen skall ordnas
har vid ett flertal tillfällen varit uppe till diskussion. Den första åtgärden
för genomförandet av en för råden gemensam administration är enligt tekniska
forskningsrådets uppfattning att förlägga de olika sekretariaten till
gemensamma eller intilliggande lokaler för att ge det administrativa samgåendet
tillfälle att organiskt växa fram. Möjlighet till lösning av lokalfrågan
har yppats genom det erbjudande råden fått om lokaler i det blivande s. k.
Wenner-Gren Center.

Tekniska forskningsrådet, som för närvarande disponerar erforderliga utrymmen
i Ingeniörsvetenskapsakademiens fastighet i Stockholm, har noga
övervägt för- och nackdelarna med en förflyttning av sekretariatet till Wenner-Gren
Center och med två reservationer beslutat avböja erbjudandet härom.
En avskrift av rådets protokollförda beslut i frågan inklusive reservationer
bifogas (Bilaga A).

Beträffande forskningsrådens rent kamerala verksamhet, varmed rådet avser
huvudsakligen utbetalning och granskning av ekonomiska redovisningar
av forskningsbidrag, har Forskningsrådens Samarbetsdelegation med skrivelse
den 5 januari 1961 till statssekreteraren H. Löwbeer överlämnat en av
Statens Organisationsnämnd verkställd utredning1 härom. Utredningen liksom
skrivelsen utmynnar i ett uttalande om att en till universitetens och högskolornas
etc. ekonomiförvaltningar decentraliserad utbetalning av forskningsbidrag
är att föredraga framför en för råden gemensam kameral förvaltning.
Ifrågavarande handlingar bifogas (Bilaga B). Rådet delar de i skrivelsen
och utredningen anförda synpunkterna och grundar sin uppfattning
på erfarenheter av ett sedan länge tillämpat system med decentraliserad utbetalning
till bidragsmottagare knutna till de tekniska högskolorna.

1 Här ej avtryckt. Se yttrande från statens organisationsnämnd, s. 312

340

Uppgiften i revisorernas berättelse om att vid råden sysselsattes 27 befattningshavare
inom den rent kamerala verksamheten torde vara föranledd
av ett missförstånd. Siffran 27 torde i stället avse rådens hela biträdespersonal
av vilken endast en del sysselsättas med kameralt arbete. För tekniska
forskningsrådets del inskränker sig sålunda den kamerala personalen till en
kameral rådgivare med ett årligt arvode av 6 000 kronor samt ett kanslibiträde
i lönegraden Ae 7 med 30/42 tjänstgöring, dock med möjlighet till utökad
tjänstgöring vid toppar i arbetsbelastningen.

Vad beträffar verksamheten vid tekniska forskningsrådets sekretariat i
sin helhet torde det icke vara möjligt att nämnvärt nedbringa kostnaderna
genom en centralisering till ett för de olika råden gemensamt kansli. Genom
att rådets sekretariat — såsom nu sker — i viss utsträckning erhåller hjälp
av Ingeniörsvetenskapsakademiens sekretariat kan däremot personalen med
nuvarande organisation hållas liten, vilket rådet anser som en avgjord fördek I

avgörandet av detta ärende har, förutom undertecknad, deltagit herrar
Brohult, Gralén, Luthman, Malmström, Nilsson och Woxén. Ärendet har föredragits
av rådets sekreterare. Stockholm den 23 januari 1961.

NILS GUSTAV ROSÉN

B. Ulvfot

Bilaga A

Utdrag ur protokoll fört vid Statens tekniska forskningsråds sammanträde
13/10 1960.

§§ 380—410

Närvarande: Ordföranden Generaldirektör N. G. Rosén, ledamöterna
Professor S. Brohult, professor N. Gralén, direktör G. Luthman, civilingenjör
S. Malmström, professor R. Nilsson, utom § 386, professor R. Woxén,
utom §§ 380, 381, 386.

Adjungerad tekn. lic. G. Lagermalm.

Vid protokollet: Civilingenjör B. Ulvfot.

§ 383

Ordföranden erinrade om tidigare diskussioner i rådet rörande frågan
om förläggning av sekretariatet till Wenner-Gren Center. Ordföranden anmälde
även att ett sammanträde ägt rum angående Wenner-Gren Center
inom ecklesiastikdepartementet med företrädare för bl. a. de olika forskningsråden.
Bland dessa hade atomforskningsrådet, naturvetenskapliga
forskningsrådet, samhällsvetenskapliga forskningsrådet och trafiksäkerhetsrådet
anmält intresse för att förlägga sina sekretariat till Wenner-Gren Center.
Samma förhållande gällde överstyrelsen för de tekniska högskolorna.
Övriga forskningråd liksom universitetskanslersämbetet hade ställt sig avvaktande
eller i vissa fall förklarat sig helt sakna intresse för inflyttning i
Wenner-Gren Center.

Ordföranden anmälde vidare att Ingeniörsvetenskapsakademien på förfrågan
skriftligen förklarat sig beredd att inom något år i sin nuvarande fastighet
ställa sammanlagt åtta kontorsrum till förfogande för rådets sekretariat.
Samtidigt hade akademien meddelat att den torde vara beredd att i
en senare eventuell nybyggnad ställa erforderliga lokaler till rådets förfo -

341

gande samt att den förklarat sig för närvarande icke önska lokaler i WennerGren
Center för egen del.

Efter ingående diskussion beslöt rådet uttala följande:

»Rådet anser en förläggning av samtliga forskningsråds sekretariat till
Wenner-Gren Center betydelsefull med tanke på samarbetsmöjliglieterna
mellan sekretariaten. Den nuvarande förläggningen av tekniska forskningsrådets
sekretariat till Ingeniörsvetenskapsakademiens fastighet medför emellertid
stora fördelar för samarbetet dels med akademien och dels via densamma
med näringslivets representanter.

Efter noggrant övervägande av de för- och nackdelar en flyttning av sekretariatet
från Ingeniörsvetenskapsakademien till Wenner-Gren Center skulle
medföra har rådet funnit sig för närvarande böra avböja det erbjudande
som rådet erhållit om lokaler i Wenner-Gren Center.

För den händelse att för rådet lämpliga lokaler senare kan bli disponibla
i Wenner-Gren Center är rådet dock angeläget att under de förutsättningar
som då kan vara för handen få tillfälle ompröva sitt ställningstagande.»

Mot rådets beslut reserverade sig professor Nilsson och professor Woxén
som till protokollet lät anteckna följande:

»För att ge Wenner-Gren Center, som av staten erhöll fri tomtmark, den
bästa tänkbara placering i förhållande till de vetenskapliga institutionerna
i Stockholm upptogs på ett tidigt stadium förhandlingar om ett tomtbyte
mellan staten och Stockholms stad. Det blev därvid möjligt att för byggnadskomplexet
förvärva den tomtmark — invid Sveaplan — som kunde bedömas
ha den gynnsammaste belägenheten.

Wenner-Gren Center har till syfte att främja vetenskaplig forskning genom
att ställa till förfogande bostäder för utländska forskare, som arbetar
vid vetenskapliga institutioner i Stockholm, och lokaler för kontor, serviceanordningar,
sammanträden, föreläsningar etc. för organisationer, som har
till uppgift att stödja och stimulera forskning. Hit hör i första rummet de
statliga forskningsråden.

Genom den internationella forskarelit, som kommer att finnas i WennerGren
Center och där ständigt förnyas, och genom de internationella symposier,
som där kontinuerligt kommer att anordnas, kommer här att skapas
en miljö, som är unik — i varje fall för Sverige — när det gäller att få vetenskapliga
frågor belysta av framstående expertis. Även när det gäller näringslivets
direkta kontakt med forskningen torde Wenner-Gren Center kunna
få en viktig funktion. Organisatoriska åtgärder för denna kontaktverksamhet
är under utarbetande.

Såsom framgår av protokollsparagrafen över rådets beslut i denna fråga
har intresse anmälts för en förläggning till Wenner-Gren Center av atomforskningsrådet,
naturvetenskapliga forskningsrådet, samhällsvetenskapliga
forskningsrådet och trafiksäkerhetsrådet och man torde kunna utgå från
alt dessa forskningsråd kommer alt förläggas dit.

De mest aktuella och mest lovande forskningsprojekten ligger numera ofta
inom gränsområdena mellan olika vetenskaper. Detta återspeglas bl. a. därav
att viktiga forskningsprojekt ofta understödes av flera forskningsråd gemensamt.
Mycket talar för att så framdeles i ännu högre grad kommer att
bli fallet. Vikten av möjligast smidiga och rationella samarbete de olika
forskningsråden emellan är sålunda uppenbar och den tanken bör inte avvisas,
att rådens inbördes organisatoriska och administrativa ställning kan
komma att förändras i syfte alt uppnå eu rationalisering av samarbetet. Betydelsen
av eu lokal samförläggning av de olika forskningsråden är i delta
sammanhang uppenbar. Enligt vår uppfattning gäller denna samverkan råden
emellan och den samverkan i övriga, bär belysta avseenden, som kan

342

åstadkommas inom ramen av Wenner-Gren Center, inte enbart sekretariatens
arbete utan forskningsråden i deras helhet.

Med fullt beaktande av den stora betydelsen nu och framgent av samarbetet
mellan statens tekniska forskningsråd och Ingeniörsyetenskapsakademien
bör enligt vår uppfattning detta samarbete inte få lägga hinder i vägen
för en förläggning av statens tekniska forskningsråd till Wenner-Gren
Center och detta så mycket mera som det är ovisst om frågan om Ingeniörsvetenskapsakadeiniens
framtida förläggning kan lösas på sådant sätt att rådet
finner det lämpligt att då förlägga sina lokaler dit. Formerna för samarbetet
mellan rådet "och Ingeniörsvetenskapsakademien är emellertid inte
sådana att en lokal samförläggning är nödvändig. För rådsledamöternas del
framgår detta klart av det förhållandet, att rådets sammanträden inte äger
rum i akademiens lokaler. Beträffande samarbetet mellan rådets sekretariat
och Ingeniörsvetenskapsakademiens kansli bör redan med hänsyn till ovissheten
om var akademien i en framtid kommer att ligga denna fråga inte
göras beroende av en lokal samförläggning.

Under hänvisning till vad ovan anförts får vi såsom vår uppfattning framhålla
att beslut nu borde fattas om samförläggning av samtliga statliga
forskningsråd i Wenner-Gren Center. Ett uppskjutande av detta ställningstagande
till en senare tidpunkt innebär uppenbar risk för att en sådan samförläggning
i en framtid inte kan förverkligas.»

Då rådet vidare fann att sekretariatet i framtiden kan bli i behov av mer
än de åtta kontorsrum som Ingeniörsvetenskapsakademien hittills utlovat
beslöt rådet att hos akademien skriftligen efterhöra vilka möjligheter utöver
de tidigare redovisade akademien har att lösa rådets lokalfråga.

Bilaga B

Yttrande från forskningsrådens samarbetsdelegation

På Eder tillskyndan vid sammanträde den 29 september 1960 med bland
annat företrädare för de statliga forskningsråden har Forskningsrådens
Samarbetsdelegation uppdragit åt Statens Organisationsnämnd att verkställa
en utredning om den del av rådens kamerala verksamhet som avser
utbetalning och redovisning av forskningsbidrag. Utredningen har för organisationsnämndens
räkning utförts av fil. dr R. Tersman och har med
skrivelse den 8 december 1960 av nämnden överlämnats till samarbetsdelegationen.

Samarbetsdelegationen får härmed översända ifrågavarande handlingar i
avskrift.1

Samarbetsdelegationen har vid sammanträde den 14 december 1960 behandlat
utredningen och därvid i allt väsentligt förklarat sig dela de i densamma
framförda synpunkterna.

Delegationen beslöt sålunda förorda att universitetens och högskolornas
ekonomiförvaltningar handhar utbetalningar av forskningsbidrag till forskare
knutna vid dessa lärosäten under det att den sakliga granskningen
av utgifterna utföres av råden. I vissa fall kan det dock vara lämpligt att
låta vederbörande institution inom lärosätet handha utbetalningarna.

Analoga förhållanden bör tillämpas för bidragsmottagare vid forskningsinstitut.
I fråga om helt fristående forskare måste kontakten ske direkt
mellan forskaren och vederbörande råd, men det rör sig här om blott ett fåtal
fall.

Här angivna decentraliserade system av utbetalningar av forskningsbidrag
har sedan länge med framgång tillämpats vid bl. a. de tekniska högskolorna.

1 Här ej avtryckt. Se yttrande från statens organisationsnämnd s. 312

343

Samarbetsdelegationens sekreterarutskott bär fått i uppdrag att utreda hur
systemet skall kunna genomföras även i övrigt.

Organisationsnämndens utredning har närmast föranletts av tanken på
en för forskningsråden gemensam central kameral avdelning. I likhet med
nämnden finner samarbetsdelegationen att en ytterligare decentralisering
i enlighet med vad ovan anförts är att föredraga framför en centralisering.
Stockholm den 5 januari 1961.

Jordbrukets forskningsråd

Forskningsrådet får under hänvisning till bilagd1 utredning i ämnet, vilken
av Forskningsrådens samarbetsdelegation med skrivelse den 5 januari
1961 överlämnats till statssekreterare Hans Löwbeer, i korthet anföra följande.

Uppgiften att icke mindre än sammanlagt 27 befattningshavare inom
rådsorganisationen äro sysselsatta för den rent kamerala verksamheten
måste vara byggd på felaktiga förutsättningar. Hur revisorerna kunnat
komma till detta antal undandrager sig emellertid rådets avgörande,
och rådet nöjer sig därför med att, utan att närmare ingå på frågan, beteckna
antalet vara alldeles för högt beräknat. Räknas nämligen de kamerala
deltidstjänsterna om till heltidstjänster, torde antalet sådana tjänster
icke komma att överstiga 9, d. v. s. högst 1/3 av det av revisorerna uppgivna
antalet 27. Som ett exempel på den kamerala verksamhetens omfattning
och fördelning på befattningshavarna må nämnas, att hos jordbrukets
forskningsråd äro 4 befattningshavare mer eller mindre berörda av rådets
kamerala verksamhet. Kostnaderna härför, d. v. s. det kamerala arbetets
andel i dessa befattningshavares löner, uppgå emellertid icke till mer än
10 000 kronor per år, ett belopp som knappt motsvarar lönen åt ett kontorsbiträde
i löneklass 5.

Rådet delar icke revisorernas uppfattning, att stora besparingar i form
av bl. a. minskat behov av personal skulle kunna åstadkommas genom en
centralisering ens av den kamerala verksamheten. I stället torde enligt rådets
bestämda mening en sådan centralisering medföra ökade kostnader.

Ej heller delar rådet revisorernas uppfattning, att en ännu effektivare
samordning av rådens administration skulle kunna nås, om råden i fortsättningen
beredas gemensamma lokaler. För jordbrukets forskningsråds
del skulle en dylik samordning menligt påverka bl. a. det värdefulla och
smidiga samarbete rådet nu har med Skogs- och lantbruksakademien. Dessutom
skulle sannolikt administrationskostnaderna därigenom komma att
stiga, bl. a. av den anledningen, att rådet då finge betala hyra för lokaler
till sitt kansli och för sina sammanträden, vilket icke är fallet nu. Tilläggas
bör, att det samarbete de olika råden emellan, som nu förekommer, får anses
fullt tillfredsställande och att det sålunda icke finnes någon anledning
att sammanföra råden till för dessa gemensamma lokaler.

Under åberopande av vad ovan anförts och med hänvisning till förutnämnda
utredning får jordbrukets forskningsråd sålunda, under uttalande,
att en ytterligare decentralisering av den kamerala verksamheten är att föredraga
framför en centralisering av densamma, avstyrka revisorernas förslag
om en centralisering av forskningsrådens administration. Stockholm
den 21 januari 1961.

R. FALLENIUS

Kåre Fröier

1 Här ej avtryckt. Se yttrande frän statens organisationsnäinnd, s. 312

344

JORDBRUKSDEPARTEMENTET

§ 34 Export av brödsäd

Statens jordbruksnämnd

Såsom anförts i revisorernas uttalande handhas de marknadsreglerande
åtgärderna på brödsädsområdet av föreningen Svensk spannmålshandel enligt
av jordbruksnämnden utfärdade och av Kungl. Maj:t godkända direktiv.
Föreningen handhar vidare i förekommande fall stödåtgärder på fodersädsområdet.

I anledning av revisorernas uttalande har föreningen i ett till Kungl. Maj :t
avgivet, den 24 januari 1961 dagtecknat yttrande, av vilket nämnden tagit
del, lämnat en utförlig redogörelse för förhållandena i samband med å ena
sidan exporten av brödsäd och å andra sidan avsättningen av uppkommande
brödsädsöverskott på hemmamarknaden för foderändamål. Den av föreningen
lämnade redogörelsen utgör enligt jordbruksnämndens förmenande en
fullt tillfredsställande förklaring till föreningens handhavande av brödsädsexporten.

För brödsädsregleringen disponerar föreningen Svensk spannmålshandel
huvudsakligen vid förmalning av brödsäd upptagna förmalningsavgifter samt
vid import av brödsäd inflytande införselavgifter. Införselavgifter för import
av fodersäd går däremot icke till föreningen i annan mån än när så erfordras
för täckande av föreningens kostnader i samband med stöd av fodersädsmarknaden.
Föreningen har därför icke något ekonomiskt intresse att
främja import av fodersäd. För föreningens ekonomi är det däremot angeläget
att söka ordna avsättningen av brödsädsöverskottet till lägsta möjliga
kostnad. I den mån det är möjligt att inom landet avsätta sådana överskott
för utfodringsändamål till lägre kostnader än de som uppstår vid export är
detta sålunda till fördel för föreningens ekonomi.

Såsom föreningen Svensk spannmålshandel i sitt ovan omnämnda yttrande
framhållit är en viss brödsädsexport av vikt med hänsyn till våra internationella
förpliktelser. Jordbruksnämnden vill ytterligare understryka denna
synpunkt. Genom vårt handelsavtal med Förbundsrepubliken Tyskland har
vi en betydelsefull garanti för avsättningen av våra överskott av såväl brödsäd
som fodersäd. Eu av anledningarna till att man under regleringsåret
1959/60 verkställde en viss export av brödsäd trots att det då skulle ha varit
ekonomiskt fördelaktigare att avsätta brödsäden till foder inom landet var,
att ett bättre förhandlingsläge härigenom skulle skapas för påföljande år,
då det gällde att träffa överenskommelse med Förbundsrepubliken om exportkvantiteter.
Detta visade sig också vara riktigt. Vid förhandlingarna
hösten 1960 lyckades man sålunda trots minskat tyskt importbehov erhålla
avsättningsmöjligheter för betydligt större del av det osedvanligt stora överskottet
av såväl brödsäd som fodersäd än som varit möjligt om den svenska
exporten 1959/60 inhiberats.

Detta ärende har, på föredragning av byråchefen Bengt G. Du Rietz, avgjorts
av generaldirektören och ledamöterna herrar Håkansson och Odhner.
Stockholm den 31 januari 1961.

ROBERT MAGNUSSON

Bengt G. Du Rietz

345

Svensk spannmålshandel

Efter en redogörelse för uppbyggnaden av prissättningssystemet i fråga om
brödsäd samt för den prisreglerande verksamhet som utövas av Svensk
Spannmålshandel lämnas vissa jämförande kvantitets- och prisuppgifter, belysande
exporten av brödsäd och importen av fodersäd under skördeåren
1956/57—1959/60.

I anslutning härtill konstatera riksdagens revisorer, att det förekommit att
brödsäd exporterats till lägre pris än det som betalats för samtidigt importerad
fodersäd, samt uttala, att eftersom brödsäd i stor utsträckning torde vara
direkt utbytbar mot fodersäd och andra fodermedel, synes exporten av
brödsäd knappast ekonomiskt fördelaktig i den mån den skett till jämförelsevis
låga och med regleringsmedel understödda priser. Enligt revisorernas
mening bör en prövning ske, i vad mån en ökad avsättning av brödsädsöverskottet
på den svenska marknaden kan äga rum, och vilka åtgärder
som därvid kunna tillgripas utan ogynnsamma återverkningar på spannmålsinarknaden
eller på handelsutbytet i övrigt.

Med anledning härav får föreningen Svensk Spannmålshandel anföra följande.

I likhet med riksdagens revisorer är föreningen av den meningen, att man
inom spannmålsregleringens ram bör pröva möjligheten att finna avsättning
för det svenska överskottet av vete och råg såsom foder inom landet.
En sådan prövning sker också fortlöpande i anslutning till den planering
som från föreningens sida företages och som grundas på av föreningen uppgjorda
prognoser beträffande överskottets storlek och marknadens utveckling
m. m. Föreningen har därvid självfallet vid de överväganden som
gjorts i fråga om dispositionen av överskotten av vete och råg beaktat läget
på fodersädsmarknaden, och då förutsättningar härför funnits medverkat
till avsättning av vete och råg till foder genom att gottgöra företag, som försälja
fullgod brödsäd för foderändamål, skillnaden i pris mellan fullgod
vara och fodervara. För att förhindra att varan på nytt hembjudes föreningen
för inlösen eller kommer till användning för tillverkning av annan
produkt än kreatursfoder, har den denaturerats genom färgning med eosinlösning.

Under de verksamhetsår, som omfattas av den av riksdagens revisorer
lämnade redovisningen, ha sålunda följande av föreningen inlösta kvantiteter
fullgod brödsäd avlastats i form av fodervara:

ton

1956/57 .......................... 9 000

1957/58 .......................... 32 000

1958/59 .......................... 143 000

1959/60 .......................... 18 000

Fodermarknaden har vidare tillförts vete och råg i samband med beredskapslagrets
omsättning samt dessutom direkt genom spannmålshandeln
utan föreningens medverkan. Under nämnda år uppgick den totala foderförsäljningen
av vete och råg till följande kvantiteter, beräknade med utgångspunkt
från uppgifter lämnade i spannmålshandlarnas omsättningsrapporter: -

	ton
1956/57 ..............	............ 29 000
1957/58 ..............
1958/59 ..............	............ 210 000
1959/00 ..............

346

Härutöver torde för foder ändamål i viss utsträckning även ha använts
vissa kvantiteter hemmaproducerad brödsäd. Ett begrepp om den utsträckning,
i vilken sådan utfodring sker, kan erhållas genom att från de skördade
kvantiteterna enligt den officiella statistiken göra avdrag för vad som
rapporterats såsom saluförd spannmål samt vidare för vad som kan beräknas
motsvara användningen till utsäde och löneförmalning samt svinm En
dylik beräkning ger till resultat, att i genomsnitt under de angivna åren
cirka 75 000 ton vete och råg årligen användes av odlaren för hemmautfodring.
„ . , . ,

Vad som anförts belyser det förhållandet, att vete och rag vid sidan av
importerad fodersäd i betydande utsträckning användes för att komplettera
de egna fodersädstillgångarna. Det har även framhållits, att föreningen
så långt det av marknadsmässiga skäl kan bedömas befogat medverkar till
att vete och råg, som icke förmales eller reserveras för upplagring, tillföres
fodersädsmarknaden. Självfallet är, att vid en bedömning av frågan huiuvida
uppkomna brödsädsöverskott skola exporteras eller användas till foder,
prisrelationerna spela en betydande roll. Riksdagens revisorer ha i sitt uttalande
framhållit, att särskilt under skördeåret 1958/59 brödsäd exporterats
till ett lägre pris än det som betalats för samtidigt importerad fodersäd.
Detta påpekande grundas på en sammanställning, vari jämförelse göres
mellan fob-priser vid export av vete och råg, å ena, samt cif-priser vid import
av fodersäd, å andra sidan. För skördeåret 1958/59 redovisas medelvärdena
å fob-priser vid export till för vete 32: 84 och för råg (endast 1600
ton ) 27: 50, samt medelvärdena å cif-priser vid import till för havre 30: 37,
för korn 30: 83, för majs och sorghum 35: 40, allt i kronor per deciton. Fobpriset
för vete — som är den dominerande exportvaran — överstiger sålunda
samtliga importpriser med undantag av priset för gruppen majs/
sorghum. Jämförelsen är dessutom icke helt rättvisande. Exporten av överskottskvantiteter
av vete sker nämligen till huvudsaklig del från mellersta
Sverige, under det att södra Sverige utgör underskottsområde för fodersäd,
och dit därför främst fodersädsimporten sker. En riktigare bild av prisrelationerna
erhålles därför, om man ökar de angivna fob-priserna för exportvaran
med belopp motsvarande kostnader för transport från mellersta till
södra Sverige (ca 2 kronor per deciton).

Härjämte spelar tidsmomentet en viss roll. De värden, varpå revisorerna
grunda sitt uttalande, äro för hela skördeåret gällande medelvärden. Spridningen
i fråga om importpriserna för fodersäd är emellertid väsentlig och
medelvärdena skilja sig i regel i betydande grad från de priser som gälla då
beslut måste fattas om hur uppkomna brödsädsöverskott skola disponeras.
I detta sammanhang må framhållas, att föreningen först sent under säsongen,
då tillförseln av svensk fodersäd visar sig vara otillräcklig för att möta efterfrågan,
kan vidtaga åtgärder för att överföra brödsäd till fodermarknaden.
Exporten av brödsäd kan däremot ske redan från säsongens början, vilken
möjlighet med hänsyn till avsättningsförhållandena utnyttjats av föreningen,
då man härigenom reducerar lagringskostnaderna. Även detta förhållande
medför, att de angivna cif-värdena för importen och fob-värdena för
exporten icke äro direkt jämförbara.

I anslutning härtill må även tilläggas, att i regel en kornimport äger rum
i början av skördeåret, innan den egna skörden i tillräcklig omfattning hunnit
att tillföras marknaden. Det rör sig här alltså om en import, som är
oberoende av skördeutfallet under olika år.

Eftersom importen av fodersäd är fri och endast påverkas av ett gränsskydd,
som består i en rörlig importavgift, är det ytterst den enskilde förbrukaren
som avgör fördelningen av köpfodermedel på importvaror och

347

svenskodlade varor av olika slag, kvalitet och pris. Endast i begränsad
omfattning kan nr förbrukarens synpunkt olika slag av fodermedel ersätta
varandra, varför det icke är möjligt att i full utsträckning prismässigt påverka
fördelningen. För att ge belysning åt denna fördelning för landet i
dess helhet har i nedanstående sammanställning införts uppgifter om den
totala användningen av fodersäd, inklusive fodervete och foderråg, grundade
på en inom Svensk Spanmålshandel gjord beräkning.

Användningen av fodersäd skördeåret 1958/59
(kvantiteter i 1 000 ton)

Hemmaförbrukad fodersäd korn, havre, blandsäd............ 1 620

Av spannmålshandeln omsatt svensk fodersäd korn, havre, blandsäd
...................................................... 450

Fodervete och foderråg .................................... 300

Importerad fodersäd korn, havre, sorghum .................. 190

majs .................................................... 50

2 610

I dessa kvantiteter ingår även utsädesvara av fodersäd ävensom bryggerikorn
samt korn, havre, blandsäd och majs, som använts för mänsklig konsumtion
i form av gryn, flingor o. dyl.

De regleringsinstrument, som stå till förfogande för att påverka fördelningen,
äro föreningens prissättning på fodervete och foderråg, samt importavgiften.

Efterfrågan på fodervete och foderråg kan emellertid endast i begränsad
omfattning stimuleras genom priserna. Hänsyn måste nämligen tagas till
fodermarknaden i övrigt samt till den prisinriktning som eftersträvas för
fodersäd för att i önskvärd grad påverka animalieproduktionen. Denna hänsyn
till marknaden för den traditionella fodersäden (korn, havre, blandsäd)
kan leda till att föreningen förhindras att överföra vete och råg till foder,
även om detta ur kostnadssynpunkt skulle vara synnerligen fördelaktigt för
föreningen nämligen om tillgången på inhemsk fodersäd är god, och den till
foder överförda brödsäden skulle kunna konkurrera med den traditionella
fodersäden. Detta förhållande, att god tillgång råder på korn, havre och
blandsäd — vilket hindrar föreningen att överföra vete och råg till foder —
utgör icke något hinder för en viss samtidig import av annan fodersäd eller
motsvarande fodermedel (t. ex. majs, sorghum, kli) på grund av konsumentens
valfrihet och friheten att importera.

I stort sett har vid föreningens prissättning av fodervete en anpassning
skett efter producentpriset på foderkorn. Priset på foderråg har satts ett
par kronor lägre per deciton. Vid handelns vidareförsäljning ha priser tilllämpats,
som följt den allmänna efterfrågeutvecklingen.

I efterföljande sammanställning ha Sveriges Lantbruksförbunds prisnoteringar
(en notering per månad) på fodersäd intagits, inklusive fodervete
och foderråg, under skördeåret 1958/59. Priserna avse försäljning från
spannmålshandlare till förbrukare.

Enligt riksdagens beslut beträffande jordbruksregleringens utformning
skall under 6-årsperioden 1959/60—1964/65 tillämpas ett system med rörliga
importavgifter för fodersäd. I den redogörelse, varpå riksdagens revisorer
grundat sitt uttalande, har en sammanställning lämnats över importavgifternas
storlek under skördeåren 1956/57—1959/60. Som en allmän
regel gäller, att importavgiften hör avpassas så, att importpriset med tilllägg
av importavgiften motsvarar det på den inhemska marknaden eftersträvade
priset. Det är en avvägningsfråga för det statliga regleringsorganet
att med hänsynstagande till den aktuella marknadssituationen och de han -

348

Fodersådspriser i kronor per deciton

I = mellansvensk noteringsort
II = sydsvensk »

	Majs		Havre	Korn	Fodervete		Foderråg
	I	II	I	II	I	II			II	1		ii
1958 Sept.......	.... 47: —	43:50	—	—	—	—			—
Okt.......	.... 47	43:50	33: —	37:50	34: —	38: —	37	—	37: —			34	—
Nov.......	. . .. 47: —	43: 50	35:50	39: —	36: —	39: —	37	—	37: —			34	—
Dec.......	.... 49: —	43: 50	38:50	41: —	39: 50	42: —	37	—	39: —	35	50	34	—
1959 Jan.......	.. . . 49: —	44: —	38:50	41: —	39: —	42: 50	39	—	—	35	50	34	—
Febr.....	.... 49: —	43: 50	40: 50	42: —	40: 50	42: 50	41	—	—	36	50	34	—
Mars......	.... 49: —	43:50	40:50	42: —	40: 50	43: —	41	—	—	37	—	35	—
April......	.... 48: —	43:50	40: 50	42: 50	40:50	43:50	42	—	—	37	—	35	50
Maj ......	.... 48: —	44: —	41: —	43: 50	41: —	44: 50	42	—	42: 50	37	—	36	—
Juni......	.... 48: —	44: —	41: —	44: —	41: —	45: —	42	50	42: 50	37	—	36	—
Juli ......	.... 48: —	45:50	41: —	44: —	41: —	44: —	42	50	42:50	37	—	36	—
Aug.......	.... 50: —	45: —	—	44: —	—	43: —	42	50	42: 50	37	—	36	—

delspolitiska förhållandena avgöra, om en avvikelse skall ske från denna
allmänna regel och exempelvis en avgift påläggas med i stort sett prohibitiv
effekt för att därigenom bereda utrymme för en ökad användning av vete
och råg till foder.

Slutligen vill föreningen framhålla, att även om man i en viss marknadssituation
kan finna det fördelaktigt att tillföra den svenska fodermarknaden
vete och råg, måste dock en viss export företagas inom ramen för internationella
förpliktelser och för att bibehålla en marknad som behövs i en
annan försörjningssituation.

En sådan lösning av problemet i form av något slag av utjämningslagring,
som antydes "i uttalandets avslutning, medför icke heller enligt föreningens
mening i nuvarande kostnadsläge de ekonomiska fördelar som
riksdagens revisorer åsyfta. Stockholm den 24 januari 1961.

C.G. WIDELL FRITZ TRYGGVESON

Svenska lantmännens riksförbund

I sitt anförande har riksdagens revisorer till granskning upptagit det förhållandet
att under skördeåren 1956/57—1959/60 utförsel skett från Sverige
av svenskt vete och svensk råg samtidigt som till Sverige införsel skett
av utländsk havre, utländskt korn samt utländsk majs och sorghum. Av
den uppställning över in- och utförseln under nämnda år av berörda varuslag
som revisorerna framlagt framgår att större delen av berörda varurörelser
sammanhänga med växlingarna i det inhemska skördeutfallet samt
att på det hela taget under den berörda perioden som helhet ingen förlust
uppstått för nationalhushållet eftersom det genomsnittliga fob-priset för
vete legat avsevärt över och motsvarande pris för råg varit praktiskt taget
lika med det genomsnittliga cif-priset för fodersäd. Vidare bör observeras att
införseln av fodersäd huvudsakligen sker till hamnar i södra Sverige under
det att utförseln av brödsäd sker från hamnar i mellersta Sverige. En omflyttning
inom landet av brödsäd för utfordringsändamål från mellersta
Sverige till södra Sverige skulle hava medfört transportkostnader, vilka f. n.
uppgå till c:a 20 kronor per ton.

Vid bedömning av frågan om möjligheten att använda inhemsk brödsäd

349

för utfodringsändamål i stället för att exportera densamma och i stället införa
fodersäd må beaktas att majs näppeligen kan ersättas av inhemsk brödsäd
och att även i övrigt utfodringstekniska hänsyn inskränka möjligheterna
att i foderstaterna utbyta fodersäd mot brödsäd.

Sett på längre sikt måste även, vilket revisorerna själva framhålla, kostnaderna
för lagring och räntor beaktas vid överbalansering av brödsädsöverskott
under en tidigare period för dess användning för utfodringsändamål
under en senare period.

Den av riksdagens revisorer framlagda frågeställningen är värd allt beaktande.
Slutligt utslagsgivande blir frågan huruvida det svenska jordbrukets
produktion av brödsäd och fodersäd sammanlagt, sett ur hela jordbruksregleringens
synpunkt, lämpligen bör giva ett saluöverskott som är
större än den inhemska förbrukningen av kvarnvara och köpfoder i fråga
om här berörda varuslag. Om av detta sålunda resterande saluöverskott utförsel
bör ske av brödsäd eller av fodersäd blir beroende av de priser fob
svensk exporthamn som världsmarknaden vid exporttillfället medgiver för
de olika varuslag, som ingå i saluöverskottet. Härvid må dock beaktas att,
därest man kan räkna med att på längre sikt ett totalt saluöverskott kan
framkomma, det icke torde vara möjligt att uppnå det bästa möjliga exportpriset,
därest icke i rimlig utsträckning kontinuerliga exportförsäljningar
ske. Stockholm den 30 januari 1961.

G. STENRUP

§ 35 Norrlands lantbruksförsöksanstalt Röbäcksdalen

Statens organisationsnämnd

Av revisorernas berättelse framgår att stora investeringar i byggnader
och utrustning gjorts vid försöksanstalten Röbäcksdalen. Organisationsnämnden
anser, att det är angeläget att anstaltens resurser utnyttjas i ändamålsenlig
omfattning och tillstyrker därför, att det ingående utredes, vilken
personaluppsättning som för detta ändamål erfordras vid anstalten,
varvid möjligheterna till personalgemenskap för olika vid anstalten bedrivna
verksamheter bör beaktas. Vid avvägning mellan behovet av fast och tillfälligt
anställd personal bör av klimatiska faktorer betingade säsongvariationer
i verksamheten särskilt uppmärksammas.

För omprövningen av personalbehovet torde särskilt tillsatt utredning
icke erfordras. Den kan enligt nämndens mening lämpligen uppdragas åt
lantbruksstyrelsen.

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad ordförande,
ledamöterna Björck, Elofsson, Löfqvist, Göran Petterson, Ståhl
och Tammelin, tillika föredragande. Stockholm den 26 januari 1961.

GUNNAR ASTE

Hans V. Adier

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök

Revisorerna har uppmärksammat vissa förhållanden angående personalläget
vid Norrlands lantbruksförsöksanstalt Röbäcksdalen. Styrelsen vill
med anledning härav anföra följande beträffande statens jordbruksförsöks
Norrlandsavdelning.

350

Styrelsen instämmer i de synpunkter som revisorerna anfört angående
den otillräckliga personalen vid anstalten och vill erinra om att styrelsen
i sina anslagsäskanden under flera år äskat viss förstärkning av personalresurserna
för Norrlandsavdelningen. Behovet av personal och övriga resurser
för verksamheten över huvud taget inom lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök har emellertid inte på ett tillfredsställande sätt
kunnat tillgodoses och detta har även medfört otillräckliga resurser för
statens jordbruksförsöks avdelning vid Röbäcksdalen. Utöver vad revisorerna
framhållit disponerar emellertid avdelningen under avlöningsanslaget
2 100 kronor till skrivhjälp och under omkostnadsanslaget 2 000 kronor
till bestridande av kostnaderna för skötsel av panncentral.

Vissa gemensamma angelägenheter såsom skötsel av panncentral och
gräsmattor, snöröjning och transporter utföres av personal anställd och
avlönad av statens jordbruksförsöks Norrlandsavdelning och styrelsen
förutsätter att så skall bli fallet även i fortsättningen. Huruvida det även
för andra angelägenheter kan vara lämpligt att ha viss gemensam personal
torde böra bli föremål för närmare överväganden. Styrelsen vill
erinra om att växthusen redan nu utnyttjas gemensamt av statens jordbruksförsöks
Norrlandsavdelning och statens växtskyddsanstalts avdelning
och det synes exempelvis lämpligt att växthusen i fortsättningen skötes av
en gemensamt anställd trädgårdsmästare.

Styrelsen vill slutligen kraftigt understryka att det viktigaste för ett ändamålsenligt
utnyttjande av de resurser i övrigt som finns vid Röbäcksdalen
är att de nuvarande arbetskraftresurserna väsentligt ökas.

I handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad ordförande
samt styrelsens övriga ledamöter med undantag av vice ordföranden generaldirektör
Norup och professor Nilsson-Leissner. Uppsala den 31 januari
1961.

OLOV RYLANDER

Ragnar Widén

Statens växtskyddsanstalt

Berättelsen berör endast indirekt växtskyddsanstalten, nämligen i vad gäller
det på s. 268 gjorda uttalandet om formerna för ett närmare samarbete
mellan de olika forskningsgrupperna vid Röbäcksdalen. Revisorerna anbefaller
där ett övervägande av »lämpligheten av att sammanföra tillgänglig biträdespersonal
vid de till anstalten förlagda institutionerna till en gemensam,
närmast under försöksgården lydande serviceavdelning, så att de olika verksamhetsgrenarnas
behov bli i rimlig omfattning tillgodosedda». Härtill skulle
styrelsen vilja anföra följande.

Som också framgår av revisorernas berättelse (s. 266) består personalen
vid växtskyddsanstaltens filial vid Röbäcksdalen f. n. av en föreståndare, en
assistent och ett skrivbiträde. I Ivungl. Maj :ts proposition till innevarande
års riksdag föreslås dessutom en vaktmästare. (Benämningen vaktmästare
är här missledande; från anstaltens sida hade äskats en tjänst i samma
lönegrad med benämningen arbetsförman, som bättre ansluter sig till vederbörandes
arbetsuppgifter.) Skrivbiträdet fungerar som kombinerat skriv- och
laboratoriebiträde, den föreslagna vaktmästaren är närmast avsedd som en
förstärkning av filialens möjligheter att bedriva resistensbiologiska arbeten
och kommer — om tjänsten beviljas av riksdagen — att få svara dels för
skötseln av försöksodlingarna i växthus och bänkgård, dels för de tekniska

351

rutingöromålen i samband med fältförsöken. Såväl skrivbiträdet som vaktmästaren
blir fullt sysselsatta för växtskyddsfilialens räkning, varför det icke
är ändamålsenligt att låta någondera ingå i en för försöksanstalten i dess
helhet gemensam serviceavdelning.

För vissa slag av teknisk personal och särskilt under ett övergångsstadium,
innan de olika institutionerna utbyggts till ursprungligen planerad storlek,
torde det emellertid kunna vara ändamålsenligt att personalen utnyttjas gemensamt
av institutionerna. Som exempel kan nämnas personal för telefonväxel,
posthämtning o. d., eldning, städning, skötsel av gårdsplaner, gräsmattor
och prydnadsodlingar, institutionstekniker (hantverkare) och fotografbiträde.
Styrelsen vill alltså i detta hänseende ansluta sig till statsrevisorernas
uttalande och även i övrigt understryka vikten av att lanthruksförsöksanstaltens
behov av personal snarast tillgodoses i den omfattning att
anstalten i sin helhet kan fullgöra sina betydelsefulla uppgifter på ett ändamålsenligt
sätt.

I handläggningen av detta ärende har —- förutom undertecknade — deltagit
herrar Torssell, Gréen, Nilsson och Sjöborg. Solna 7 den 27 januari 1961.

Å styrelsens för statens växtskyddsanstalt vägnar:

KARL VIEWEG

Daniel Lihnell

Statens maskinprovningar

Riksdagens revisorer har erinrat om att maskinprovningarnas lokaler vid
avdelningen i Röbäcksdalen är synnerligen trånga och bristfälliga. Maskinprovningarna
vitsordar riktigheten av denna karakteristik. Lokalerna är sådana
att det icke är möjligt att i dem lösa de uppgifter som är aktuella och
att arbeta på ett tekniskt och ekonomiskt effektivt sätt. Till detta kommer
att arbetet under dessa primitiva förhållanden för personalen medför påtagliga
risker i hälso- och skyddshänseenden.

Vad personalen beträffar har en felaktig uppgift influtit i revisorernas
redogörelse. Såväl avdelningsföreståndaren som montören är enligt tidigare
riksdagsbeslut årsanställda och lönegradsplacerade. Även skrivbiträdet är
årsanställt ehuru icke i reglerad befordringsgång, men i en av maskinprovningarnas
styrelse inrättad tjänst med Ag-placering. Skrivbiträdet är med
den omfattning som avdelningens verksamhet nu nått fullt utnyttjat under
heltid.

Revisorerna framkastar i sitt yttrande tanken på ett sammanförande av
olika till Röbäcksdalen förlagda institutioners biträdespersonal till en gemensam
serviceavdelning. Såvitt styrelsen för Statens maskinprovningar kan
finna bär revisorerna härvid icke avsett maskinprovningarnas biträde. En
sådan anordning vore nämligen för maskinprovningarnas vidkommande helt
otänkbar. Med de arbetsuppgifter, med den personalsammansättning och
med den så direkt till allmänhetens tjänst service- och rådgivningsinriklade
verksamhet som är karakteristiska för maskinprovningarna, är det ett absolut
funktionsvillkor att biträdet ständigt finns i de egna lokalerna icke blott
för det omfattande skriv- och räknearbetet utan också för snabb kommunikation
och för omedelbar framtagning av sådana uppgifter ur arkivet eller
ur löpande ärenden som erfordras för provningsarbetet eller efterfrågas av
allmänheten. All övrig personal vid avdelningen måste ofta för korta eller
långa perioder, även flera dagar i följd, vara borta från tjänstelokalerna.

352

Dessa får då givetvis icke lämnas helt obemannade och biträdet har även
i detta avseende viktiga uppgifter. Det torde icke vara erforderligt att med
ytterligare exempel utveckla dessa synpunkter eller att i detta sammanhang
erinra om den kostnadsstegring som skulle bli följden av försämrad tillgång

på biträdespersonal. o„ , , ., , , . .

Statens maskinprovningar vill sålunda framhalla att det vid dess avdelning
å Röbäcksdalen anställda biträdet icke kan placeras på annat sätt än för
maskinprovningarnas direkta uppgifter och i dess egna lokaler. Ultuna, Uppsala
7 den 30 januari 1961.

Enligt styrelsens uppdrag:

G. R. YTTERBORN

Harald A :son Moberg

§ 36 Ekonomibyggnad vid Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt

Byggnadsstyrelsen

Ekonomibyggnaden vid Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt uppfördes
för varm lösdrift med möjlighet att om så visar sig lämpligt omdisponera
byggnaderna för uppbundna djur. Den har fått en okonventionell utformning,
men är i princip en s. k. höghusladugård.

Enligt riksdagens revisorers mening torde kostnaden för ifrågavarande
ekonomibyggnad få betraktas som hög. Den kostnad, som belöper sig på
storboskapsstallet och som enligt riksdagens revisorer uppgår till 4 700
kronor per nötkreatursenhet (enligt prisläget 1956), har jämförts med ei}
kostnad av 3 060 kronor per NE för typen höghus med uppbundna djur i
en allmän kostnadsjämförelse utgiven av lantbruksstyrelsen och baserad
på 1959 års prisnivå.

Den av lantbruksstyrelsen upprättade kostnadsjämförelsen syftar endast
till alt klargöra relationer mellan olika principlösningar och inbegriper ej
alla till ett reellt byggnadsföretag hörande kostnader.

Med tillägg för vid entreprenadföretag normala byggmästararvoden, projekteringskostnader,
kostnader för yttre arbeten etc. blir den i lantbruksstyrelsens
kostnadsjämförelse nämnda siffran omkring 4 500 kronor per NE
enligt prisläget 1956. „

De erfarenheter som kan utvinnas ur en analys av kostnaderna för ltragavarande
ekonomibyggnad kan icke direkt tillämpas på dagens lantbruksbyggnader,
då nyproduktionen numera enligt uppgift sker i form av stallar
för uppbundna djur eller stallar för kall lösdrift. Varm lösdrift tillämpas endast
i samband med ombyggnader av befintliga ladugårdar.

Med hänvisning till vad ovan anförts anser byggnadsstyrelsen, att kostnaden
för ekonomibyggnaden vid Röbäcksdalens lantbruksförsöksanstalt
icke får betraktas soin hög, och att en analys av byggnadskostnaderna icke
kan väntas ge värdefulla erfarenheter. Stockholm den 30 januari 1961.

SIXTEN LARSSON

Christer Olrog

Peter Bjugge

353

Lantbruksstyrelsen

Ifrågavarande byggnad rymmer i en höghuskropp ladugård för varm lösdrift
med foderutrymmen m. in. samt i en låghusflygel ett svinstall. Den
slutliga byggnadskostnaden — om man bortser från svinstall och spannmålsmagasin
— motsvarar 4 700 kronor per nötkreatursenhet (NE). Revisorerna
anser att mot bakgrunden av den grundliga utredning, som föregått
upplörandet, sagda kostnad far betraktas som hög och anför som jäm1''örelse
en av lantbruksstyrelsen utgiven kostnadsjämförelse, grundad på
1959 års prisnivå, enligt vilken det mest kostsamma alternativet för en ekonomibyggnad
med Röbäcksdalens kreatursbesättning kunde beräknas draga
eu kostnad av 3 060 kronor per NE, däri inbegripes även viss maskinutrustning.
Vidare efterlyser revisorerna analys i efterhand av det ekonomiska
utfallet i syfte att klarlägga i vad mån kostnaderna sammanhänger med
byggnadstypen m. m.

Lantbruksstyrelsen vill beträffande styrelsens omförmälda kostnadsjämlorelse
anföra att kostnadsläget i densamma är anpassat till de kostnader
en jordbrukare i normalfallet har att räkna med, vilket innebär att han
tralfar avtal med en byggmästare på grundval av enkla byggnadshandlingar.
Vid uppförande av en byggnad på entreprenad, såsom skett i Röbäcksdalen,
maste man räkna med betydligt högre kostnader för byggmästararvode, projektering
och kontroll m. m. Vidare bör beaktas att lantbruksstyrelsens kalkyler
grundar sig på mellansvenska förhållanden med lägre kostnader än
i Umeå.

En analys i efterhand av det ekonomiska utfallet skulle enligt lantbruksstyielsens
mening ha varit av värde. Såsom framgår av revisorernas berättelse
har emellertid styrelsen endast medverkat på ett tidigt stadium vid
planeringen genom att dess byggnadsbyrå biträtt med viss överarbetning av
förslag till ekonomibyggnadernas utformning, vilket förslag dock sedan icke
kommit till användning. En analys torde enligt styrelsens mening böra genomtöras
av myndighet, som är direkt berörd av företaget, såsom det slutgilligt
utformats. Om sadan analys kommer till utförande är styrelsen beredd
giva sin medverkan härvid.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall samt byråchefen Gustafsson. Stockholm den
.11 januari 1961.

SAM. R. NORUP

Ilcnrij Gustafsson

Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök

Kungl. Maj :t uppdrog den 6 juni 1952 åt styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök att efter samråd med röbäcksdalsutredningen
lata uppgöra fullständiga ritningar till ett nötkreatursstall med loge m. in
och ett svinstall. Högskolestyrelsen överlät i september 1952 det erhållna
uppdraget angående verkställigheten av utbyggnaden åt byggnadsstyrelsen,
som har avdelningskontor i Umeå. Den 26 juni 1953 godkände Kungi. Mai:l
av byggnadsstyrelsen överlämnade ritningar till ekonomibyggnad.

Vad först angår byggnadskostnaderna beräknades dessa till 294 500 kronor,
varav cirka 48 000 kronor för svinhus och cirka 24 000 kronor för magasin.
Om från byggnadskostnaderna, vilka byggnadsstyrelsen angivit vara
2:1 AV/), berättelse an//, statsverket år 1960. II

354

299 300 kronor, avräknas kostnaderna för svinhus och magasin, uppgår
byggnadskostnaderna för ladugården till cirka 227 300 kronor eller cirka
4 550 kronor per nötenhet (NE). För att denna kostnad skall kunna jämföras
med lantbruksstyrelsens kostnadsjämförelse som slutar på 3 060 kronor
per NE enligt 1959 års prisnivå bör jämväl följande kostnader avräknas:

1. Utredningskostnader............................

2. Byggmästararvode..............................

3. Byggnadsstyrelsens administrationskostnader ----

kronor 31500
» 21000

* 15 000

Summa kronor 67 500

Kostnaderna under 2 och 3 har icke medtagits i lantbruksstyrelsens beräkning,
då lantbruksstyrelsen utgår från att lantbrukarna bygger i egen
regi. Lantbruksstyrelsen har inte heller räknat med några utredningskostnader.
Sedan ovan angivna belopp avdragits uppgår byggnadskostnaderna till
cirka 3 130 kronor per NE. Till detta belopp bör läggas 8,5 procent motsvarande
den ökning som inträtt från 1956 till 1959 då lantbruksstyrelsen gjorde
sin beräkning. Vid jämförelsen måste vidare hänsyn tagas till att lantbruksstyrelsen
räknat med byggnadskostnaderna för Mälardalen. Kostnaderna
för byggnadsarbeten i Umeåtrakten är cirka 10 procent högre. Framförallt
under den tid då uppförandet av ekonomibyggnaden skedde var kostnaderna
mycket höga, vilket berodde på det då pågående kraftverksbygget vid
Norrfors. Vidare har ökade kostnader uppkommit på grund av att bygget
måste utföras vintertid.

Som framgår av revisorernas redogörelse föregicks uppförandet av ekonomibyggnaden
av mycket ingående utredningar, för vilket arbete LBF anlitades.
Detta företag har specialiserat sig på lantbruksbyggnader. Det ingående
utredningsarbetet, som till vissa delar krävdes av jordbruksdepartementet,
har inneburit höga kostnader. Styrelsen har emellertid den uppfattningen
att byggnadens slutliga utformning bidragit till att hålla arbetskostnaderna
nere vid egendomen. Styrelsen vill även framhalla, att ladugarden
planerats så, att den utan alltför stora ombyggnadskostnader kan användas
för utfodringsförsök, vilket inte varit möjligt om byggnaden utformats enbart
för lösdrift.

Under åberopande av det anförda får styrelsen för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök framhålla, att kostnaderna för ladugården visserligen
är höga men, frånsett utrednings- och administrationskostnaderna,
icke onormalt höga om hänsyn tages till byggnadskostnaderna i Västerbottens
län och till att bygget måste ske vintertid.

1 handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad ordförande
samt styrelsens övriga ledamöter med undantag av vice ordföranden generaldirektör
Norup och professor Nilsson-Leissner. Uppsala den 31 januari
1961.

På styrelsens för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök vägnar:

OLOV RYLANDER

Ragnar Widcn

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader

Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader har i remissyttrande
av den 18 december 1951 till Herr Statsrådet och chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet
med anledning av betänkande med förslag rörande ut -

355

by&gnad av en central forskningsinstitution för norrländska jordbruksfrågor
in. m. framhållit, att forskningsanstalten förutsatte att den bereddes tillfälle
medverka vid projektering av djurstallar vid ifrågavarande forskningsinstitution.
Anstalten framhöll därvid, att det för anstaltens verksamhet var av
stor betydelse att få utnyttja dylika tillfällen för prövning av vissa konstruktioner
m. m. Anstalten fann särskilt angeläget, att så skedde beträffande
Röbäcksdalen, eftersom där skulle finnas försökstränad personal, som
kunde utföra vissa provtagningar och liknande även beträffande byggnadsförsök,
klimatkontroll i djurstallar m. m. Lantbruksstyrelsens byggnadsbyrå
upprättade också, efter samråd med forskningsanstalten, skisser till
djurstallar vid Röbäcksdalen.

Sedan riksdagen beslutat (prop. 77/1952) anvisa medel till den första
byggnadsetappen vid Röbäcksdalen, uppdrog Kungl. Maj :t åt styrelsen för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök att efter samråd med röbäcksdalsutredningen
låta uppgöra fullständiga ritningar till nötkreatursstall,
loge och svinstall samt bostad till driftsledaren. Sistnämnda styrelse
överlät sedermera i september samma år det erhållna uppdraget åt byggnadsstyrelsen,
som i sin tur anlitade dåvarande Lantbruksförbundets Byggnadsförening
(LBF) för uppgörande av ritningar till ekonomibyggnaderna.
Föreningen utförde därefter ritningsarbetet och i juni 1953 godkände Kungl.
Maj :t dessa ritningar.

Forskningsanstalten, som anser sig i huvudsak kunna instämma i vad revisorerna
i berättelsen uttalat, vill i sammanhanget särskilt framhålla angelägenheten
av att statliga myndigheter vid projektering av ekonomibyggnader
vid jordbruk samråder med anstalten, vilken jämlikt sin instruktion har
att utföra sådant arbete utan kostnad för uppdragsgivaren.

I delta ärendes behandling hava, förutom undertecknade deltagit ledamöterna
Dyrendahl, Gustafsson och Själander. Lund den 30 januari 1961.

För styrelsen för Statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader:

B. FALLENIUS

A. Örbom

§ 37 Finansieringen av skogsvårdsslyrelsernas frö- och plantproduktion

Skogsstyrelsen

Skogsstyrelsen, som vill vitsorda de av riksdagens revisorer berörda likviditetsförhållandena
vid skogsvårdsstyrelserna, har under en följd av år
vid upprepade tillfällen haft anledning fästa statsmakternas uppmärksamhet
på problemet rörande skogsvårdsstyrelsernas likviditetssvårigheter.
Bl. a. har styrelsen ett flertal gånger tagit upp frågan i samband med sina
årliga medelsäskanden och härvid yrkat att under skogsvårdsstyrelsernas
omkostnadsanslag få anvisat visst belopp för uppräkning av skogsvårdsstyrelsernas
likvida medelsbehållning. Yrkandena har emellertid lämnats
utan avseende av de anslagsprövande myndigheterna.

Även i samband med behandlingen av skogsvårdsstyrelsernas mer eller
mindre regelbundet återkommande underdåniga framställningar att få uppta
lån för tillfälligt tillgodoseende av främst plantförsörjningsverksamhelens
behov av rörelsekapital har skogsstyrelsen framhållit de olägenheter
och allmänna besvär, som vore en följd av otillräckliga medelstillgångar hos
skogsvårdsstyrelserna.

356

Efter särskilt uppdrag avgav skogsstyrelsen den 10 november 1958 eu
redogörelse till Kungl. Maj :trörande skogsvårdsstyrelsernas låneförhållanden
och kreditgivning. I nämnda redogörelse, som bifogas i avskrift1, framhölls
bl. a., att skogsvårdsstyrelsernas otillfredsställande likviditetsförhållanden
till största delen finge ses mot bakgrunden av de sista årens betydande
o''ch ofrånkomliga utvidgning av plantförsörjningsverksamheten.
Samtidigt påpekades, att plantskoleverksamheten genom sin affärsmässiga
karaktär med därav följande kreditgivning vore direkt beroende av rörelsemedel
samt att ett intimt samband förelåge mellan behovet av rörelsekapital
och verksamhetens omfattning. Till belysande av plantförsörjningsverksamhetens
kraftiga utökning omnämndes, att omsättningen av styrelsernas
plantförsäljning för budgetåret 1947/48 uppgick till i runt tal 608 000
kronor under det att motsvarande belopp för budgetåret 1957/58 utgjorde
icke mindre än 8 368 000 kronor. För att ge en uppfattning om den försämring
skogsvårdsstyrelsernas likviditet gradvis undergått uppgavs vidare mot
bakgrunden av de nyss angivna siffrorna, att skogsvårdsstyrelsernas rörelsemedel
den 1 juli 1947 uppgick till avrundat 3 780 000 kronor samt att
ifrågavarande medel vid tillfället för redogörelsens avlämnande nedgått
så långt som till 2 389 000 kronor. Avslutningsvis konstaterades, att skogsvårdsstyrelserna
vore i stort behov av ökade rörelsemedel främst för sin
plantförsörjningsverksamhet men även för den allmänna biträdesverksamheten.
Skogsstyrelsen anförde vidare, att det vore möjligt att tillgodose behovet
av rörelsemedel för det förra ändamålet genom en utbyggnad av
skogsfrölånefonden till en frö- och plantförsörjningslånefond i enlighet
med vad 1955 års skogsvårdsutredning föreslagit i sitt betänkande om
skogsvården å enskilda skogar (SOU 1958: 30).

Även om det på lång sikt torde vara möjligt att åstadkomma tillfredsställande
likviditetsförhållanden vid skogsvårdsstyrelserna, synes fortfarande
flertalet skogsvårdsstyrelser under avsevärd tid och även flera år
efter det plantskoleverksamheten uppnått full produktion få räkna med att
förfoga över otillräckligt kapital. I dagens läge torde därför den tidigare
berörda utvägen att ombilda den nuvarande skogsfrölånefonden på sätt
ovan antytts vara den lämpligaste anordningen att lösa det med plantskoleverksamheten
sammanhängande likviditetsproblemet. En i enlighet härmed
utbyggd fond, vilken skulle eliminera de administrativa och andra
olägenheter, som är förknippade med den av de nuvarande likviditetsförhåliandena
föranledda upplåningen, borde även möjliggöra för skogsvårdsstyrelserna
att tillgodose behovet av kapital för investeringar i plantskolor.

Det förtjänar i sammanhanget uppmärksammas att det statliga stödet
till skogsvårdsstyrelsernas fröplantageverksamhet, vilket redan innevarande
budgetår kraftigt beskurits, i årets statsverksproposition (IX h. t. sid.
254) föreslås skola så gott som helt upphöra. Vid bifall till Kungl. Maj :ts
förslag härutinnan talar starka skäl för att det erforderliga investeringsbehovet
för denna verksamhet, som för övrigt befinner sig i sitt uppbyggnadsskede,
även det tillgodoses genom anlitande av en fond av angivet
slag.

Skogsstyrelsen vill under hänvisning till det anförda hemställa, att frågan
om en utbyggnad av skogsfrölånefonden i enlighet med vad tidigare
föreslagits tas upp till förnyat övervägande av statsmakterna. Stockholm
den 17 januari 1961.

FOLKE JOHANSSON

Sten Beskow Eric Park

Föredragande

1 Ej avtryckt

357

Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län

För skogsvårdsstyrelsens del är det icke aktuellt med någon ytterligare
utvidgning av plantskolearealen, eftersom denna areal sedan år 1956 ungefär
fyrdubblats. Plantimporten har numera helt upphört, och plantförsäljningen
bygger helt på egen produktion. Dessa förhållanden har emellertid
icke åstadkommit någon minskning i skogsvårdsstyrelsens årligen återkommande
likviditetssvårigheter. Tvärtom har dessa svårigheter innevarande
budgetår uppträtt tidigare än förr, och lånbehovet är större än tidigare
år. I underdånig skrivelse den 13 december 1960 har skogsvårdsstyrelsen
anhållit om tillstånd att upptaga ett kortfristigt lån på högst
200 000 kronor. Alltsedan våren 1956, då likviditetslån för första gången
erfordrades, har lånebehovet icke under något budgetår överstigit 120 000
kronor.

Orsaken till att skogsvårdsstyrelsens likviditetssvårigheter detta budgetår
dels uppstått tidigare, dels är större än förr, kan förklaras enligt nedan.
För det första är skogsvårdsstyrelsens anslag för omkostnader detta budgetår
väsentligt mindre än tidigare, varför möjligheten att låna till plantproduktionen
från andra verksamhetsgrenar minskat i motsvarande mån.
För det andra hade plantimporten den inverkan, att skogsvårdsstyrelsen
icke behövde vidkännas några kostnader för importplantorna förrän de
skulle betalas, d. v. s. i maj eller juni samma vår, som de såldes till skogsägarna.
Skogsvårdsstyrelsen behövde alltså ligga ute med pengar för dessa
plantor en ganska kort tid, innan likviden influtit från skogsägarna. Nu,
när styrelsens plantimport upphört och skogsvårdsstyrelsen själv framställer
plantorna, måste givetvis plantproduktionskostnaderna betalas långt
tidigare, än plantorna säljs. Eftersom det tar mellan 2 och 4 år att framställa
en skogsplanta, erfordras stora belopp för investering i plantskoleverksamhet,
och importens upphörande inverkar kraftigt i den riktningen,
att kapitalbehovet ökar. Det kan nämnas, att så sent som budgetåret 1958/
59 importerades av skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län 4 milj. skogsplantor
från Tyskland eller över 60 % av det totala behovet till en kostnad
av cirka 185 000 kronor. Budgetåret 1959/60 importerades 1,3 milj. plantor
eller omkring 20 % av totalantalet till eu kostnad av cirka 80 000
kronor.

Skogsvårdsstyrelsens rörelsekapital uppgår till 50 000 kronor. Detta belopp
är från den 1 juli 1960 fördelat med hälften på den allmänna verksamheten
och hälften på frö- och plantverksamheten. Det sammanlagda
beloppet är emellertid oförändrat sedan eu följd av år och helt otillräckligt,
när det gäller att driva en verksamhet av den omfattning det är fråga
om. Visserligen skall fr. o. m. innevarande budgetår successivt avsättas
vinstmedel för uppbyggande av ett rörelsekapital för frö- och plantproduktionen.
Detta kommer dock att ta åtskilliga år i anspråk. Då därtill kommer,
att det icke synes vara praktiskt möjligt att tillämpa nämnvärt större
återhållsamhet i styrelsens egen kreditgivning, än som för närvarande sker,
synes för de närmast följande åren de hittillsvarande likviditetssvårigheterna
oundvikliga.

Enligt skogsvårdsstyrelsens mening skulle den av 1955 års skogsvårdsutredning
föreslagna lånefonden för frö- och plantanskaffning vara av mycket
stort värde, främst under en övergångsperiod till dess tillräckliga rörelsekapital
hunnit uppbyggas och skogsplantskolornas utbyggnad och rationalisering
slutförts i olika län. Om denna lånefond likväl icke kan komma
till stånd, synes eu förenkling vara möjlig vid upptagande av lån, därest
stående tillstånd att upptaga likviditetslån kunde erhållas av skogs -

358

vårdsstyrelser för t. ex. 5 år. Ett sådant tillstånd kunde vara begränsat
till att avse vissa tidsperioder varje år och till ett visst maximibelopp.

I detta ärendes avgörande har förutom undertecknad ordförande deltagit
ledamöterna Ekström, Hansson, Mörner och Hjorth. Föredragande
har varit jägmästare Sundin. Nyköping den 19 januari 1961.

L. v. STOCKENSTRÖM

Lars Sundin

Skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län

Tillräckliga rörelsemedel kan ej erhållas från skogsvårdsstyrelsens anslagsmedel
eller förrättningsinkomster, utan lån å allmänna kreditmarknaden
efter särskilt medgivande av Kungl. Maj :t har måst tillgripas. Trots att
skogsvårdsstyrelsens i Östergötlands län frö- och plantverksamhet får anses
färdigbyggd och givit ett affärsmässigt gott resultat, måste lån regelmässigt
tillgripas under ett antal år, tills en egen tillräcklig driftsfond uppbyggts.
Önskvärt vore om nuvarande frölånefond kunde ombildas till en frö- och
plantlånefond. Från denna kunde efter framställning hos Kungl. Skogsstyrelsen
kortfristiga driftslån erhållas ävensom investeringslån till de skogsvårdsstyrelser
vilka ännu ej byggt ut sin plantförsörjningsverksamhet till
full kapacitet. Linköping den 25 januari 1961.

Y. NIKLASON

Skogsvårdsstyrelsen i Jönköpings län

Skogsvårdsstyrelsernas utgifter och inkomster för frö- och plantanskaffningen
äro koncentrerade till vissa delar av året.

För plantskoleverksamheten kommer ca 90 % av utgifterna under tiden
april t. o. m. juli månad. Av inkomsterna från plantskolorna inflyter ca
75 % under juni och juli månader.

Beträffande fröproduktionen, så äro de huvudsakliga utgifterna under
mars, april och maj månader, och vid insamling av kött under goda kottår
blir omkostnaderna avsevärda för kottens insamling och klängning. Under
goda kottår måste insamling ske för att täcka behovet under flera kommande
år. Den huvudsakliga frömängden användes numera för plantskolorna,
och den årliga inkomsten för till rekvirenter sålt frö är liten.

Både ur plantskoleverksamhetens och fröproduktionens synpunkt är det
nödvändigt att ha god tillgång på medel under månaderna mars—juni. Oftast
föreligger dock vid denna tid mot slutet av budgetåret stor brist på likvida
medel.

Utgifterna för skogsvårdsstyrelsens frö- och plantanskaffningsverksamhet
är för tiden 1/7 1960—31/12 1960 i runt tal 136 000 kr och inkomsterna blott
26 000 kr. Det föreligger således ett deficit på i runt tal 110 000 kr. I staten
är upptaget 50 000 kr för ifrågavarande verksamhet. Dessutom har rörelsekapitalet
erhållits från skogvårdsstyrelsens övriga likvida medel.

För årets tallkottinsamling beräknas före maj månads utgång behövas ca
90 000 kr och för plantskolorna blir omkostnaderna omkring 300 000 kr innan
några inkomster alls inflyter.

359

Skogsvårdsstyrelsen ser sig sålunda nu nödsakad att för frö- och plantskoleverksamheten
taga upp ett lån på 450 000 kr för att kunna betala driftskostnaderna
och återbetala det belopp (60 000 kr), som utnyttjats av skogsvårdsstyrelsens
medel för dess övriga verksamhet. Varje år i februari—mars
månader kommer lånefrågan att vara aktuell, ty det dröjer säkerligen länge
innan plantskoleverksamheten har en nöjaktig ekonomisk grund.

Styrelsen anser att nu gällande förhållanden för plantskoleverksamhetens
kapitalförsörjning äro otillfredsställande. 1955 års skogsvårdsutredning har
föreslagit inrättandet av en lånefond för kapitalförsörjningen för frö- och
plantskoleverksamheten.

Skogsvårdsstyrelsen är angelägen framhålla, att det är av största vikt för
den affärsmässiga verksamheten med frö- och plantanskaffningen, att behövligt
driftskapital tillfälligt lätt kan erhållas. Inrättandet av ovannämnda
lånefond för kapitalförsörjningen är enligt skogsvårdsstyrelsens mening ett
utmärkt sätt att ordna frågan. Jönköping den 19 januari 1961.

NILS R. BERG

Äke Hallcmder

Sven Joneborg

Skogsvårdsstyrelsen i Kristianstads län

Styrelsen vill verifiera vad revisorerna uttalat i ärendet och särskilt understryka
att gällande ordning för tillgodoseendet av plantskoleverksamhetens
kapitalbehov icke är tillfredsställande.

Ifrågavarande kapitalbehov är för närmaste året ca 500 000 kr. Omslutningen
beräknas f. n. till 800 000 kr.

Under förutsättning av dels ett gynnsamt resultat av verksamheten dels
att producerat plantmaterial finner avsättning och att styrelsen får fondera
vinstmedel bör efter en tid av i gynnsammaste fall 5 år behovet av rörelsekapital
vara tillgodosett.

Styrelsen vill gärna i underdånighet anföra att, ehuru skogsvårdsstyrelserna
formellt bestå av icke-statliga organ, de i praktiken äro av helstatlig
natur och på grund av för desamma gällande av statsmakterna utfärdade
föreskrifter äro beroende av statsbidrag för fullgörande av bl. a. den ur
statsfinansiella synpunkter nödvändiga funktionen att bevara, utöka och
kvalitativt förbättra de enskilda skogarna. Det ter sig för styrelserna därför
naturligt att de för sin verksamhet tillförsäkras medel i tillräcklig omfattning,
i detta fall ett tillskapande av en lånemöjlighet utan onödigt betungande
administration och utan att styrelseledamöter och tjänstemän personligen
skola stå som låntagare och borgensmän. Kristianstad den 28 januari 1961.

A. LJUNGGREN

T. Ernfors

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län vill vitsorda de av riksdagens revisorer
berörda svårigheterna med nuvarande former för finansiering av skogsvårdsstyrelsernas
frö- och plantproduktion. Att för inom den ordinarie driften
årligen uppkommande lånebehov hos Kungl. Maj:t för varje särskilt fall
söka medgivande om upptagande av lån är icke ändamålsenligt.

360

Skogsvårdsstyrelsen anser att de berörda svårigheterna skulle bäst kunna
lösas genom eu utbyggnad av skogsfrölånefonden till en frö- och plantförsörjningsfond
efter de riktlinjer, som 1955 års skogsvårdsutredning angivit.

Finansieringsfrågorna skulle också kunna lösas på enkelt sätt, om skogsvårdsstyrelserna
medgåvos generellt tillstånd att för inom frö- och plantproduktionen
uppkommande lånebehov upptaga lån på allmänna kreditmarknaden.
Sådant generellt tillstånd skulle då avse lån inom ramen för
det lånebehov, som ordinärt årligen uppkommer inom resp. skogsvårdsstyrelses
verksamhet för frö- och plantproduktion. Borås den 31 januari 1961.

MATS LEMNE

K. E. Björkhem

Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län

Styrelsen får nu upprepa sin vid dessa tillfällen framförda åsikt, att den
nuvarande lånefonden för insamling av skogsfrö, i enlighet med vad 1955
års skogsvårdsutredning föreslagit i sitt betänkande om skogsvården å enskilda
skogar, borde ombildas till en lånefond för skogsfrö och skoglig plantskoleverksamhet.

En i enlighet härmed utbyggd fond skulle även administrativt sett vara
fördelaktigare än nuvarande låneförhållanden.

Styrelsens här framlagda åsikt grundar sig på att plantskole- och plantageverksamheten
för närvarande är under utbyggnad och att skogsvårdsstyrelsernas
likviditetssvårighet kommer att bestå även efter det att full produktion
uppnåtts. Plantskolornas affärsmässiga karaktär med därav följande
kreditgivning medför ett direkt behov av rörelsekapital. Karlstad den 27
januari 1961.

PER BRELIN

P. O. Brislulf

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län

Liksom det stora flertalet övriga skogsvårdsstyrelser har också Skogsvårdsstyrelsen
i Gävleborgs län haft stark känning av likviditetssvårigheter,
uppkomna genom snedbelastning av ekonomien till följd av med denna
verksamhets art sammanhängande faktorer. Skogsvårdsstyrelsens behov av
lån under budgetårets senare del för tillgodoseende av frö- och plantförsörjningen
med rörelsekapital har varit en närmast årligen återkommande företeelse.
Såväl lån ur lånfonden för insamling av skogsfrö som lån i allmänna
kreditmarknaden har upptagits. Det samlade lånebeloppet uppgår för närvarande
till över 400 000 kronor eller något mer än normal årsomslutning för
denna verksamhet hos skogsvårdsstyrelsen. Behov av ytterligare lån för
plantskoledriften föreligger också, varför lånesumman den närmaste tiden
kan förväntas stiga till upp emot 500 000 kronor.

Riksdagens beslut, att skogsvårdstyrelsernas verksamhet med frö- och
plantförsörjning räknat från ingången av detta budgetår skall bedrivas fullt
affärsmässigt som fristående, från skogsvårdsstyrelsernas allmänna verksamhet
utbrutet företag, kan under lång tid framåt icke förväntas medföra
minskning av verksamhetens behov av lånemedel. Rationaliseringsåtgärder

361

vid plantskolorna och ökning av de årliga skogsodlingsarealerna i enlighet
med Statens skogsforskningsinstituts beräkningar med därav betingad utökning
också av plantskolearealerna kommer under de närmaste åren att
kräva investering av verksamhetens samtliga vinstmedel. Också sedan dessa
åtgärder slutförts kommer avsevärd tid att krävas innan likviditetsförhållandena
i nämnvärd grad förbättrats.

Skogsvårdsstyrelsen kan sålunda helt vitsorda vad riksdagens revisorer
anfört angående likviditetsförhållandena för denna verksamhet.

Skogsvårdsstyrelsen anser det därför vara av största betydelse att frågan
om finansiering av frö- och plantförsörjningen med den därtill knutna
skogliga växtförädlingen får en snar och för samtliga grenar av verksamheten
tillfredsställande lösning. Skogsvårdstyrelsen anser därför, att det av
1955 års skogsvårdsutredning framlagda förslaget att ombilda och påbygga
lånefonden för insamling av skogsfrö till en lånefond för frö- och plantförsörj
ningen bör upptagas till förnyad prövning. Gävle den 25 januari 1961.

CARL KLINGBERG

Eric Persson

G. Dahlén

Skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län

Den redogörelse, som riksdagens revisorer i sin berättelse, § 37, lämnat
rörande finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas frö- och plantverksamhet,
ger en klar bild av den nuvarande situationen och de svårigheter, som de
flesta skogsvårdsstyrelser synes ha för anskaffande av rörelsemedel för här
berörda verksamhet.

Vad revisorerna sagt i fråga om den med verksamhetens art sammanhängande
ekonomiska snedbelastningen och det ständigt återkommande medelsbehovet
överensstämmer helt med de synpunkter som skogsvårdsstyrelsen de
senaste åren framfört, dels i petitasammanhang, dels i samband med framställningar
om lånemedgivanden för erhållande av erforderligt rörelsekapital.

Eftersom revisorerna på ett uttömmande sätt redogjort för rådande förhållanden,
anser sig styrelsen icke ha anledning att närmare beröra detaljerna
i här föreliggande problem, men vill dock understryka revisorernas
uppgifter om det administrativt onödigt betungande förfaringssättet vid läckandet
av det årligen återkommande kortfristiga medelsbehovet. Likaså vill
styrelsen framhålla svårigheten att fylla lånebehovet på de vägar, som rekommenderats
i den till 1960 års riksdag förelagda propositionen nr 106,
nämligen att skogsvårdsstyrelse efter vid varje särskilt fall av Kungl. Maj :t
lämnat medgivande, skulle upptaga lån på den allmänna kreditmarknaden.
Den nuvarande kreditåtstramningen har medfört, att svårigheter kan uppstå
för en skogsvårdsstyrelse att på denna väg erhålla erforderliga medel. För
täckande av senaste lånebehov måste skogsvårdsstyrelsen vända sig till ett
flertal affärsbanker, postsparbanken, riksbanken och försäkringsbolag, men
fick i samtliga fall det beskedet, att utrymme icke fanns för utlämnande av
begärt lån. Endast genom personliga kontakter med ledningen för ett lokalt
bankkontor lyckades styrelsen slutligen få rörelsemedel för ett fortsatt bedrivande
av frö- och plantverksamheten för innevarande verksamhetsår. Under
det kritiska skedet före upplåningen nödgades styrelsen för driftens uppehållande
använda diverse bidragsmedel.

Den uppfattningen, som revisorerna kommit till, »att nu gällande ordning
24 /(eu. berättelse ang. statsverket år 1960. II

362

för tillgodoseende av plantskoleverksamhetens kapitalbehov icke är tillfredsställande»,
torde ytterligare bestyrkas av vad som ovan relaterats.

Den av 1955 års skogsvårdsutredning föreslagna utvägen, att för verksamhetsgrenens
kapitalförsörjning ombilda nuvarande lånefonden för insamling
av skogsfrö till en lånefond för frö- och plantanskaffning, synes vara
nödvändig för skapande av större ekonomisk trygghet för den under nya
former bedrivna verksamheten med frö- och plantor. Att utlämnade lån från
denna fond förräntas enligt för statens utlåningsfonder gällande normalränta
synes vara ganska naturligt.

Skogsvårdsstyrelsen vill slutligen uttala den förhoppningen, att de här
framförda synpunkterna ytterligare skall belysa nödvändigheten av att förevarande
kreditbehov tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Sollefteå den
9 januari 1961.

ERIK WESSTRÖM

R. Holmer

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län

Den ekonomiska årsomslutningen för skogsvårdsstyrelsens plantskolor och
skogsfröplantager har under senare budgetår uppgått till 650 000 å 800 000
kronor. Inkomsterna, som väsentligen består i likvider för försålda plantor,
har till största delen influtit under månaderna juli, augusti och september.
De största utgifterna, huvudsakligen arbetslöner, uppkommer i samband med
vårarbetet i plantskolorna under maj och juni, då tidvis upp till 250 personer
är sysselsatta. Intill 30 juni 1960 har skogsvårdsstyrelsens driftsmedel
kunnat anlitas till förskotterande av plantskoleutgifterna, varjämte vid vissa
tillfällen förskottsbetalning från större kunder måst tillgripas. Den från
och med innevarande budgetår gällande formen för finansieringen av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet beräknas medföra, att förskott ur styrelsens
övriga likvida medel i framtiden ej kan anlitas för täckande av tillfälliga
underskott i plantskoleverksamheten. En kraftig höjning av plantpriserna i
syfte att mycket snabbt bygga upp ett eget rörelsekapital för plantskolorna
är av försäljnings- och andra skäl ej möjlig attt genomföra. Skogsvårdsstyrelsen
anser sig därför under de närmaste åren — uppskattningsvis en tioårsperiod
intill dess erforderligt rörelsekapital uppbyggts — bli nödsakad att
till viss del finansiera plantskoledriften genom kortfristiga lån. För innevarande
år beräknas detta lånebehov komma att uppgå till cirka 400 000 kronor.
Beloppet behöver upplånas till huvudsaklig del under månaderna april—
juni och beräknas normalt kunna återbetalas under augusti och september.
Under en period på åtminstone ett tiotal år framåt beräknas lån av här antytt
slag behöva årligen upptas. Den anbefallda vägen för upptagande av
dessa lån synes under sådana omständigheter vara onödigt invecklad. Skogsvårdsstyrelsen
vill vidare ifrågasätta om kreditinstituten kan antas vara villiga
låna ut belopp av här antydd storleksordning mot säkerhet i form av
inteckning i plantlager.

1955 års skogsvårdsutredning har i sitt betänkande (SOU 1958: 30) framlagt
förslag om att lånefonden för insamling av skogsfrö ombildas till en
lånefond för frö- och plantanskaffning, ur vilken skogsvårdsstyrelserna kunde
erhålla lån som drifts- och rörelsekapital samt till den avsevärda lättnad
i frågan om låneförfarandet som skulle uppnås genom tillkomsten av en
sådan fond. Som tidigare framhålilts, torde det huvudsakliga lånebehovet bli
av kortfristig natur men årligen återkommande. Att under sådana förhållan -

363

den nödgas återkomma med upprepade framställningar om upptagande av
lån för 3 å 4 månader, åtföljda av låneansökningar, ställande av säkerheter
m. m., ter sig avgjort ej lämpligt. Alternativt kunde tänkas ett långfristigt
amorteringslån, men med kapitalbehovets temporära natur beräknas en sådan
anordning medföra ej obetydliga ränteförluster.

Under hänvisning till det ovan anförda får skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens
län framhålla önskvärdheten av att en lånefond för frö- och plantanskaffning
inrättas i huvudsak enligt det förslag i frågan, som framlagts av
1955 års skogsvård sutredning. Umeå den 27 januari 1961.

FILIP KRISTENSSON

Abel Olsson.

364

HANDELSDEPARTEMENTET

§ 38 Vissa avgifter för sjöfarten i Stockholm

Kommerskollegiet

Statsrevisorerna erinra i sin berättelse om att nyligen med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande en utredningsman tillkallats för att genom förhandlingar
få till stånd en definitiv avveckling av de till Danviks hospital utgående
rekognitionsavgifterna. Statsrevisorerna föreslå nu att frågan om fortbeståndet
av de likaledes Danviks hospital tillkommande s. k. danvikspenningarna
samt de till Stockholms borgerskaps änkehus utgående s. k. fattigpenningarna
i detta sammanhang upptages till prövning.

Kollegium har under de senaste årtiondena vid upprepade tillfällen givit
uttryck åt den uppfattningen att nyssnämnda avgifter, vilka utgå för fartyg
som till Stockholm ankomma från utrikes ort, borde avskaffas. Sålunda
föreslog kollegium i sitt utlåtande den 8 mars 1935 över sjöfartsavgiftssakkunnigas
betänkande av år 1927 — under framhållande av dessa avgifters
irrationella natur —• att avgifterna måtte bringas att upphöra, varvid dock
åtgärder borde vidtagas för att tillförsäkra de avgiftsberättigade institutionerna
tillfredsställande vederlag härför. Såsom framgår av förevarande berättelse
tillstyrkte kollegium vidare i yttrande den 8 januari 1937 ett av
dåvarande statsrevisorer väckt förslag om avskaffande av danvikspenningarna,
i vilket sammanhang enligt kollegii mening även frågan om avveck]ing
av fattigpenningarna borde prövas. Slutligen bör erinras om att kollegium
i skrivelse den 22 december 1952 angående Sveriges anslutning till
1947 års skeppsmätningskonvention samt reformering av det svenska
skeppsmätningsväsendet föreslog att nämnda avgifter skulle avskaffas. _

Det är uppenbart att bärande skäl icke kan anföras för att belasta utnkessjöfarten
på Stockholm med dessa avgifter för en åldringsvård som icke
har samband med denna sjöfart. På grund härav har under de senaste decennierna
från flera håll, bl. a. från riksdagens sida, framhållits önskvärdheten
av att dessa avgifter avvecklas. Att frågan ännu ej lösts torde sammanhänga
med svårigheterna att bereda hospitalet och änkehuset lämplig
gottgörelse. Denna fråga har nu, såsom statsrevisorerna påpekat, genom gällande
folkpensioneringssystem kommit i ett annat läge. Det synes kollegium
lämpligt att frågan om avlösning av de här ifrågavarande avgifterna
prövas i sammanhang med den ovan berörda utredningen om en defimtrv
avveckling av rekognitionsavgifterna till hospitalet. Kollegium tillstyrker salunda
statsrevisorernas förslag härutinnan.

I handläggningen av detta ärende har — jämte generaldirektören Malmfors
och tjf. kommerserådet, byrådirektören Johanson, föredragande
kommerserådet Lindstedt deltagit. Stockholm den 20 januari 1961.

NILS MALMFORS

AUi Johanson

K.-H. Magnusson

365

Förhandlingsledaren med uppgift att medverka vid en uppgörelse om
avveckling av rekognitionsavgifterna till Danviks hospital

Med ifrågavarande avgifter ha statsrevisorerna avsett de s. k. danvikspenningarna,
som tillfalla Stiftelsen Danviks hospital och de s. k. fattigpenningarna,
som tillfalla Stockholms horgerskaps änkehus, vilka avgifter enligt
revisorernas påpekande synas vara av gammal privilegienatur.

Det må erinras om, att kammarrådet A. Klockhoff på föranstaltande av
direktionen över Danviks hospital företagit en omfattande i bokform utgiven
utredning rörande hospitalet och dess rättsliga ställning, däri han på
tal om danvikspenningarna sammanfattningsvis uttalar: »När de båda avgifterna
år 1858 sammanslogos till en enda avgift, de nuvarande Danvikspenningarna,
beräknad efter lästetal å från utrikes ort till Stockholm inkommande
fartyg, kan avgiftens kommunala natur på intet sätt anses hava
upphört. Danvikspenningarna utgjorde alltjämt en kommunal uppbördstitel
bland åtskilliga andra, såsom vägare-, mätare-, packare-, vräkare-, stämpel-,
hamn- och bropenningar eller dylika kommunalumgälder, vilka tidigare utgått
av handel och sjöfart, allenast likväl med det viktiga undantaget att
denna inkomsttitel var och alltjämt är förlänad en enskild stiftelse, visserligen
inrättad till Stockholms stads förmån. Hospitalets urgamla rätt till
denna avgift måste jämställas med äganderätt och är till beskaffenhet fullt
jämställd med rätten till sådana offentliga skatter och avgifter, vilka i äldre
tid kommit i enskild ägo. Utan medgivande av hospitalet och av Stockholms
stad torde Danvikspeningarna icke kunna utan kränkande av hospitalets
rätt avskaffas annorledes än mot vederlag.»

Såsom revisorerna framhållit, ha olika utredningar tid efter annan förebragts
av myndigheter, sakkunniga och enskilda i syfte att bringa de synbarligen
otidsenliga avgifterna att upphöra. Med hänsyn till vad sålunda
förekommit och av revisorerna åberopats i saken, synes det mig med fog
kunna göras gällande, att avgifterna utgöra en olämplig belastning å sjöfarten,
samt att åtgärder böra vidtagas för deras avskaffande.

Även om statsrevisorernas uttalande icke innehåller något konkret förslag
angående riktlinjerna för en avveckling av ifrågavarande avgifter, synas
revisorerna likväl genom sitt understrykande av betydelsen av gällande
folkpensioneringssystem och genom att sätta detta i motsatsförhållande till
»förhållanden under gångna tider» ha velat ge en antydan om de eventuella
möjligheter till en lösning av frågan, som genom dessa allmänna förmåner
öppnats. Den inträdda folkpensionsförbättringen skulle sålunda kunna tänkas
bereda möjlighet för de berörda vårdanstalterna att förhöja sina vårdavgifter
i samma utsträckning som anstalternas inkomst genom sjöfartsavgifternas
avskrivning förminskades.

Beträffande rekognitionsavgifterna har det genom olika statsrådsuttalanden
givits mera klart uttryck åt uppfattningen, att de förbättrade folkpensionsförmånerna
skulle kunna bana väg för eu lösning av frågan om eu avveckling
av dessa avgifter. Med utgångspunkt från de mig i enlighet härmed
givna direktiven ha förhandlingar upptagits med delegerade för Danviks
hospitals direktion. Härvid har emellertid från hospitalet lämnats uppgifter
angående dess ekonomiska ställning, som utvisa, att en avskrivning av rekognitionsavgifterna
endast under hänvisning till de höjda folkpensionsförmånerna
knappast synes möjlig. Anledningen härtill är främst de stegrade
omkostnaderna vid hospitalets vårdanstalt Danvikshem. I detta läge
har jag efter samråd med förutnämnda delegerade funnit, alt det hör undersökas
huruvida möjlighet föreligger att erhålla Nacka stads bistånd till
frågans lösning och all förhandlingar höra upptagas med staden för att

366

utröna om och på vilka villkor staden kan vara villig medverka till avgifternas
definitiva avveckling. Utgångspunkten har härvid varit, att åtskilliga
av de avgiftspliktiga fastigheterna äro belägna inom stadens område, att
huvudparten av avgifterna härflyta från dessa och att avgiftsplikten för
Nacka stad utgör en i olika avseenden besvärande tunga, vilken staden kan
ha intresse av att — om ock mot visst skäligt vederlag från dess sida till
hospitalet — få avlägsnad.

En av mig till representanter för staden nyligen gjord framställning har
ännu ej föranlett besked huruvida staden är villig ingå i förhandlingar. För
närvarande kan ej med någon säkerhet bedömas om det åt mig givna uppdraget
kan leda fram till en avveckling av rekognitionsavgifterna.

Det förhandenvarande förhandlingsläget ger knappast anledning till förmodan
att något samband ur förhandlingssynpunkt skulle kunna etableras
mellan danvikspenningarna å ena och rekognitionsavgifterna å andra sidan.

Driftskostnaderna år 1959 för Danvikshem uppgingo till 1 615 800 kronor
— (stiftelsens driftskostnadsstat slutade på omkring 1 920 000 kronor )
— varav 912 200 kronor täcktes av pensionärernas avgifter. Sammanlagda
inkomsten av danvikspenningarna och rekognitionsmedlen redovisades till
omkring 45 800 kronor, som sålunda täckte en relativt liten del av kostnaderna.
I revisorernas berättelse ha motsvarande uppgifter återgivits beträffande
borgerskapets änkehus, vars driftsbudget är av betydligt mindre omfattning
än Danvikshems. Av uppgifterna kan man sluta sig till att fattigpenningarna
utgöra, såsom framhållits av änkehusets direktion, ett rätt väsentligt
tillskott för hemmets ekonomi. En lösning av frågan om en avveckling
av fattigpenningarna med utgångspunkt uteslutande från de förbättrade
folkpensionsförmånerna lärer med hänsyn härtill och mot bakgrunden
av de erfarenheter som gjorts beträffande Danviks hospital knappast vara
att förvänta.

Förhandlingen om en avveckling av rekognitionsavgifterna har enligt de
givna direktiven ansetts höra ske med utgångspunkt från att statsmedel ej
skall tagas i anspråk. Något kategoriskt uttalande av samma innebörd beträffande
danvikspenningarna och fattigpenningarna har ej kunnat återfinnas.
I tidigare sammanhang synas uttalandena ha gått i den riktningen,
att de berörda vårdanstalterna borde beredas lämpligt vederlag för den förlorade
inkomsten av berörda avgifter. När sålunda de sjöfartssakkunniga av
1924 i sitt år 1927 avgivna betänkande (SOU 1927:7) föreslogo att avgifterna
skulle upphöra, skedde detta tydligen med reservationen, att i den
mån fortsatt understöd av allmänna medel ansåges böra beredas de ifrågavarande
institutionerna, detta syntes böra ske i vanlig ordning genom anslag
å riksstaten. I samband därmed syntes det enligt de sakkunnigas mening
också böra upptagas till närmare prövning, huruvida rätten till fattigpenningarna
i Stockholm på grund av deras förmenta privilegienatur borde
av det allmänna inlösas. — I sitt remissyttrande över statsrevisorernas i berättelsen
till 1938 års riksdag gjorda uttalande (del 1, s. 46, § 18) avseende
bland annat de berörda avgifterna har kommerskollegium under tillstyrkande
av revisorernas förslag i den nu aktuella frågan återgivit bl. a. följande
passus ur ett av kollegium i ovanberörda sammanhang avgivet yttrande:
»Fattigpenningarna synas emellertid vara av privilegienatur och
såväl denna avgift som danvikspenningarna hava månghundraårig hävd,
varför kollegium finner tvingande skäl föreligga för att bereda de till inkomsten
av avgifterna berättigade institutionerna lämpligt vederlag för desamma.
Kollegium tillstyrker sålunda upptagande av förhandlingar med
vederbörande institutioner om beredande åt dem av erforderligt vederlag för
avgifternas upphävande.»

367

Vad som sålunda uttalats synes mig ge ytterligare stöd åt uppfattningen,
att man beträffande danvikspenningarna och fattigpenningarna — vare sig
eventuellt blivande förhandlingar skulle ta sikte på en avlösning av dessa
avgifter genom överenskommelse med företrädare för sjöfartsintresset eller
Stockholms stad, eller en inlösning av avgifterna, helt eller delvis, genom
statsmedel — har att röra sig inom ett från rekognitionsavgifterna
skilt område. Ytterst torde detta kunna sägas gå tillbaka på de historiskt
sett skilda betingelser, som gett upphov till sjöf artsavgifterna å ena sidan
och rekognitionsavgifterna å den andra. Även om såsom statsrevisorerna
framhållit det påbörjade avveeklingsarbetet med rekognitionsavgifterna utgör
anledning att aktualisera frågan om danvikspeningarnas och fattigpenningarnas
fortbestånd, synes det därför från mitt utgångsläge, som om
nämnda förhållande icke utgör tillräckligt skäl i och för sig för en faktisk
sammankoppling av ett eventuellt tilltänkt utrednings- "och förhandlingsuppdrag
beträffande sjöfartsavgifterna med det nu löpande uppdraget
rörande rekognitionsavgifterna. Östersund den 28 januari 1961.

ANDERS TOTTIE

Direktionen över stiftelsen Danviks hospital

Riksdagens revisorer har i sin berättelse till en början lämnat en kortfattad
redogörelse för tillkomsten och utvecklingen av de ifrågavarande
avgifterna för sjöfarten i Stockholm — av vilka endast de däri omförmälda
s. k. danvikspenningarna beröra hospitalets rätt. Av denna redogörelse
framgår, att nämnda hospitalet tillkommande danvikspenningar i sin ursprungliga
form funnits redan under medeltiden och att de i sin nuvarande
form utgått sedan år 1660. Vidare redogöres för huru frågan om dessa avgifters
avskaffande aktualiserades redan på 1850-talet och därefter vid olika
tillfällen varit föremål för framställningar från myndigheter och enskilda.
Det gemensamma för de skäl, som åberopats för en avveckling och
ett upphörande av nämnda avgifter, har enligt revisorerna varit deras påstådda
karaktär av skatt, som ansetts icke böra drabba vissa enskilda. I
samband därmed har gjorts gällande att, om avgiftsplikten ej på annat sätt
kunde bringas alt upphöra, den borde av det allmänna inlösas.

Revisorerna hava därefter lämnat en kortfattad redogörelse för hospitalets
tillkomst och utveckling samt dess nuvarande organisation och verksamhet.
Därvid har även berörts frågan om hospitalets rättsliga ställning
och vissa olika uppfattningar därom, som gjort sig gällande.

I sin berättelse hava revisorerna erinrat om att stiftelsen Danviks hospital
uppbure vissa andra avgifter, nämligen s. k. rekognitionsavgifter, vilka
i likhet med danvikspenningarna grundade sig på i äldre tid erhållna privilegier.
Revisorerna hava jämväl i korthet redogjort för uppkomsten av
och bestämmelserna för dessa rekognitionsavgifter — vilka innebure en rätt
för hospitalet att vid försäljning av vissa markområden, som tidigare innehafts
av hospitalet, av köparna få uppbära viss avgift — samt erinrat om
att, sedan omfattande utredningar företagits för att klarlägga avgifternas
rättsliga natur och åtskilliga försök gjorts att avveckla rekognitionsavgiftsinstitutet,
man under 1930-talet lyckats att på grundval av frivilliga överenskommelser
avveckla avgifterna för ungefär hälften av det dåvarande
antalet berörda fastigheter. Vidare hava revisorerna påpekat, att därefter
frågan om avveckling av jämväl återstående avgifter aktualiserats, bl. a.
genom interpellationer vid 1958 och 1960 års riksdagar, samt att enligt

368

Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 oktober 1960 en särskild förhandlingsledare
tillkallats med uppgift att medverka vid en uppgörelse om
avveckling av rekognitionsavgifterna.

Revisorerna hava slutligen i sin berättelse framhållit, att det nyssnämnda
påbörjade arbetet med avvecklingen av återstående rekognitionsaygifter
syntes dem vara anledning aktualisera även frågan om danvikspenningarnas
fortbestånd och att de med hänsyn därtill och till vad i övrigt anförts
föresloge att frågan därom måtte upptagas till prövning i nyssnämnda sammanhang.

Direktionen har vid olika tillfällen haft anledning taga ställning till spörsmålen
om en avveckling av de revisorerna berörda instituten, rekognitionsavgifterna,
om vilka nu ej vore fråga, och danvikspenningarna. Beträffande
båda dessa institut hava de huvudfrågor, som vid nämnda ställningstagande
blivit aktuella, varit dels frågan om stiftelsens juridiska rätt till att uppbära
dessa avgifter, dels frågan om stiftelsens ekonomi och huru denna
kunde påverkas av en sådan avveckling och dels frågan om formen för avvecklingen.

Såsom ovan nämnts hava revisorerna, utan att själva taga ställning till
frågan, erinrat om att under gången tid vid skilda tillfällen framförts olika
åsikter om såväl hospitalets rättsliga ställning som om dess juridiska rätt
till danvikspenningarna och jämväl vissa andra avgifter av privilegienatur som
stiftelsen uppbar. Direktionen har, då denna fråga varit på tal, hävdat och
även genom förebringad omfattande utredning sökt visa att stiftelsen vore
en självständig juridisk person med en även i förhållande till staten självständig
ställning samt att erhållna privilegier att uppbära ifrågavarande
avgifter vore av sådan natur att de icke kunde indragas av staten med mindre
stiftelsen därför erliölle vederlag. Direktionen, som vidhåller nyssnämnda
uppfattning, har icke ansett sig ha anledning att i detta yttrande närmare
ingå på dessa rättsfrågor.

Frågan om en avveckling av danvikspenningarna ser direktionen vid
nyssnämnda förutsättning som en lämplighets- och en, för stiftelsens del,
ekonomisk fråga. Direktionen vill icke bestrida atl de sjöfartsintressenter,
som erlägga dessa avgifter, kunna anse sig hava anledning tro att de utan
särskilda skäl få mer än andra medborgare bidraga till sådant det allmänna
åvilande ändamål som åldringsvården. Vid bedömandet härav bör man
dock beakta, att de inkomster av sjöfarten, av vilka hospitalet nu får del
i form av s. k. danvikspenningar, ursprungligen utgjort en Stockholms
stad tillkommande inkomst. Då hospitalets ändamål enligt instruktionen
är alt vid det hospitalet tillhöriga »Danviksliem» taga vård om åldringar
företrädesvis från Stockholms stad (i praktiken blir det åldringar
endast från Stockholms stad, dock med undantag för ett mindre antal från
Nacka stad), torde emellertid icke kunna anses särskilt märkligt att en stadens
inkomst, oavsett varifrån den kommer, användes för ett sådant staden
rörande ändamål som omhändertagandet av dess åldringar. Det nyssnämnda
skälet för en avveckling av dessa avgifter synes därför, enligt
direktionens mening, icke vara av någon avgörande betydelse. Skulle likväl
en avveckling av nämnda eller andra skäl anses önskvärd, har direktionen
ej något att erinra däremot, förutsatt att stiftelsen i så fall erhåller
fullt vederlag.

I samband med frågan om nyss nämnt vederlag vill direktionen i korthet
beröra frågan om stiftelsens ekonomi. Enligt i annat sammanhang gjord
utredning har under de 14 åren 1946—1959 stiftelsens rörelseutgifter varit
i runda tal tillsammans 230 000 kronor större än stiftelsens inkomster, vil -

369

ket motsvarar ett underskott av i medeltal per år omkring 16 000 kronor.
Likväl har stiftelsen under samma tidsperiod varit nödgad att avsevärt
höja pensionärsavgifterna. Till jämförelse må nämnas att årsavgifterna
voro för pensionär å:

1946 1959

enskilt rum................ 960: — kr. 3 000: — kr.

äkta makars rum .......... 720: — » 2 350: — »

Avgifterna hava därefter vid två olika tillfällen måst höjas ytterligare
så att de fr. o. m. den 1 april 1961 utgöra för pensionär å:

Höjning från 1/7 1960 1/4 1961 1961

enskilt rum.................... 250: — kr. 50: — kr 3 300: — kr

äkta makars rum.............. 175: — » 40: — » 2 565: — »

Såsom revisorerna nämnt i sin berättelse, utgjorde rörelseutgifterna för
år 1959 omkring 1,92 milj. kronor. Av inkomsterna för samma år, omkring
1,89 milj. kronor, utgjorde pensionärsavgifterna omkring 0,91 milj. kronor
eller sålunda i runda tal omkring hälften av de totala inkomsterna.

Av ovan nämnda siffror torde framgå att stiftelsen för sin verksamhet
är verkligt beroende av att de inkomster, som stiftelsen har utöver pensionärernas
avgifter, icke minskas. Stiftelsen kommer nämligen även vid
ett bibehållande av nyssnämnda inkomster att få svårigheter med att balansera
budgeten utan att för sådant ändamål behöva höja pensionärernas
avgifter utöver den gräns, som med hänsyn till stiftelsens ändamål kan anses
rimlig. Visserligen visar en budgetberäkning för år 1961 — i vilken
hänsyn dock icke tagits till höjningen den 1 april 1961 avseende pensionärsavgifterna
— ett rörelseöverskott å 32 000 kronor, men detta överskott
är likväl ej betryggande med hänsyn till bl. a. under närmast kommande
år erforderliga stora investeringar. Sålunda är nödvändigt att inom en nära
framtid omtäcka en stor del av Danvikshemsbyggnadens tak. Hela takets
yta är 8 675 m2. Därav erfordras omtäckning av ca 2 500 m2 omedelbart, av
ca 1 450 m2 efter 5 år och av ca 2 500 in2 efter ytterligare 5 år. Resterande
del av taket, ca 2 225 m2, som nylades 1936, beräknas erfordra nytäckning
först om ca 25 år. Därest omtäckning sker med galvaniserad plåt, som taktäckningen
nu utgöres av, skulle enligt dagens priser den yta å 2 500 in2,
som behöver omtäckas omedelbart, kosta omkring 120 500 kronor. Kostnaden
för hela den inom 10 år erforderliga omtäckningen, 6 450 m2, skulle
sålunda efter nuvarande prisnivå bliva i runda tal 310 000 kronor. Utföres
taktäckningen med koppar, skulle enligt nuvarande pris å koppar och nu
gällande prisnivå kostnaden bliva två till tre gånger högre eller sålunda
för samma yta, 6 450 m2, 620 000 kronor till 930 000 kronor. Därest kostnaderna
för denna inom de närmaste 10 åren erforderliga omtäckning -—
utgörande i medeltal per år, vid användande av plåt, omkring 31 000 kronor
och, vid användande av koppar, omkring 62 000 till 93 000 kronor —
icke skulle rymmas inom ramen för rörelsemedlen måste penningarna tagas
från stiftelsens räntebärande kapital, för vilket fall stiftelsens årsinkomster
sknllc minskas med den ränta, som nu erliålles å den del av det kapital,
som i så fall tages i anspråk.

Vid bedömandet av stiftelsens ekonomi och stiftelsens behov av inkomster
har man all anledning taga hänsyn till även andra investeringar, som framdeles
kunna bliva ofrånkomliga eller önskvärda. Direktionen har sålunda
i samband med förutnämnda fråga om avveckling av återstående rekognitionsavgifter,
bl. a. gjort uttalande om att en viktig del av åldringsproblemet

370

numera allmänt måste anses vara att tillgodose det ökade behovet av vårdmöjligheter
åt sjuka åldringar samt att sedan länge varit ett starkt önskemål
eller närmast ett trängande behov att utöka Danvikshems sjukavdelning.
En dylik utökning skulle, förutom att den toge i anspråk ett förhållandevis
stort kapital, som i så fall måste tagas av stiftelsens nu räntebärande
medel, varigenom dessa och därmed även stiftelsens inkomster
skulle minska, jämväl föranleda ökade löpande utgifter, som även bidroge
till att försvåra en balansering av stiftelsens årliga inkomster och utgifter.
Ytterligare investeringar kunna bliva erforderliga, t. ex. dels ny- och ombyggnader
samt större reparationer avseende bostads- och ekonomibyggnader
å stiftelsens lantgårdar, dels större reparationer avseende stiftelsens
bostadsfastigheter i Stockholm och dels andra ombyggnadsarbeten än tidigare
nämnts och större reparationsarbeten å Danvikshem. Till avskrivningsfonder
avsättes visserligen av rörelsemedlen årligen vissa belopp —
för "bostadsfastigheterna i Stockholm tillsammans ca 30 000 kronor och för
Danvikshem 55 000 kronor — men i den mån förutnämnda investeringar
och större utgifter överstiga dessa fonderingar och investeringarna ej heller
medföra ökade inkomster eller minskade utgifter, måste följden bliva att
genom minskningen av stiftelsens räntebärande kapital stiftelsens årliga
inkomster jämväl minskas.

För att tjäna som någon ledning vid bedömandet av nyss berörda fråga
må nämnas att, under t. ex. tioårsperioden 1951—1961 stiftelsens utgifter
för dylika ändamål — sålunda utöver rörelseutgifterna — uppgingo till för
Danvikshemmet ca 180 000 kronor, för lantgårdarna ca 400 000 kronor och
för bostadsfastigheterna ca 135 000 kronor. Året närmast före denna 10-årsperiod, 1950, investerades i ny- och ombyggnad av Danvikshem 555 000
kronor.

Stiftelsens räntebärande kapital, placerat i inteckningar, obligationer och
aktier, var den 1 januari 1961 (investerat belopp) följande:

Inteckningar.................. 2 990 000: — kr. medelränta 5,08 %

Obligationer.................. 3 488 100:—• » » 3,74 %

Aktier........................ 1 159 064:01 » » 5,6 %

Summa kronor 7 637 164: 01

Någon väsentlig ökning av inkomsterna av nämnda placeringar är ej att
förvänta inom en närmare tid, då flertalet inteckningslån äro uppjusterade
till dagens ränteläge och obligationerna, som till större delen förvärvats
under tidigare lågränteperiod, hava lång löptid.

I förutnämnda ärende om avveckling av rekognitionsavgifterna har den
av Eders Kungl. Maj :t bemyndigade förhandlingsledaren lämnats tillfälle
att närmare granska stiftelsens ekonomi och därmed sammanhängande
frågor. Med hänsyn därtill har direktionen begränsat uppgifterna därom till
de ovan lämnade.

Vid sammanträde i mars 1958 företog direktionen till behandling ärende
om ifrågasatt avveckling av rekognitionsavgifterna, föranlett av en från
chefen för justitiedepartementet gjord förfrågan om stiftelsens inställning
till en sådan avveckling. I detta ärende beslöt direktionen, efter dåvarande
ordförandens, landshövding Martin Wahlbäck, föredragning av ärendet,
bemyndiga ordföranden att till chefen för justitiedepartementet framföra
det beskedet att direktionen icke ställde sig i princip avvisande till framtida
förhandlingar i syfte att med stiftelsens medverkan avveckla rekognitionsavgifterna
från den 1 juli 1960 eller från den senare tidpunkt då folkpension,
inberäknat kommunalt bostadstillägg, uppnådde samma reella nivå,
till vilken den skulle uppgå nämnda dag enligt allmänna pensionsbered -

371

ningens förslag. Tanken bakom detta beslut var den, att den standardhöjning,
som pensionärerna skulle få genom folkpensionens höjande till avsedd
nivå, skulle giva direktionen möjlighet att höja pensionärsavgifterna
å hemmet i sådan mån att — utan orimligt betungande ens av de pensionärer
vilka ej ägde några inkomster vid sidan av folkpensionen — den genom
rekognitionsavgifternas avveckling bortfallna inkomsten skulle kunna
kompenseras. Mot detta beslut reserverade sig på därom anförda skäl
två av direktionens ledamöter. Utvecklingen av de ekonomiska frågorna avseende
stiftelsen har emellertid efter tiden för nämnda beslut blivit sådan
att direktionen funnit att en förhandling om avveckling av nämnda avgifter
utan vederlag för stiftelsen numera icke är möjlig. Direktionen, som till stöd
för sistnämnda uppfattning åberopar vad ovan i korthet anförts angående
stiftelsens ekonomi, anser sig jämväl i nu ifrågavarande ärende, avveckling
av danvikspenningarna, ha anledning att till undvikande av missförstånd
giva tillkänna sin nuvarande uppfattning i berörda fråga. Förhållandena
hava tyvärr blivit sådana att direktionen med hänsyn till utvecklingen
av kostnaderna för hemmets drift måste räkna med att nödgas taga
i anspråk för hemmets nödvändiga utgifter jämväl den del av pensionärernas
folkpensioner, som var tänkt att utgöra kompensation för den minskning
av stiftelsens inkomster, som hade blivit en följd av rekognitionsavgifternas
avveckling utan vederlag.

Vad beträffar inkomsten av danvikspenningarna har densamma under
de senare åren (sedan fr. o. m. 1956) belöpt sig till i medeltal omkring 25 000
kronor per år; för år 1960 till 28 400 kronor. Ären före 1956 utgjorde medeltalet
av de årliga avgifterna omkring 20 000 kronor. Inkomsterna av
dessa avgifter visa sålunda en tydlig tendens att öka.

Under åberopande av vad ovan i detta yttrande anförts vill direktionen
särskilt framhålla, att, ehuru stiftelsens inkomst av danvikspenningarna
utgör en jämförelsevis ringa del av stiftelsens driftkostnadsstat — såsom
framhållits av revisorerna i deras berättelse — inkomsten i fråga likväl
måste med hänsyn till stiftelsens behov och möjlighet att fylla sin uppgift
anses vara av icke ringa betydelse för stiftelsen. Under framhållande härav
samt att direktionen är av den bestämda meningen att stiftelsens lagliga
rätt att uppbära dessa sedan uråldrig tid utgående avgifter måste anses
obestridlig och att avgifterna sålunda icke böra kunna avskaffas med mindre
stiftelsen erhåller ett mot desamma svarande vederlag, så får direktionen
förklara, att direktionen under sistnämnda förutsättning icke har något
att invända mot en avveckling av danvikspenningarna i sin nuvarande
form.

Vad beträffar frågan huru en sådan avveckling av danvikspenningarna
lämpligast borde ske, är direktionen för närvarande icke beredd att därom
avgiva något förslag, men är villig att förhandla om och söka medverka
till en lösning av denna fråga. Stockholm den 28 januari 1961.

ERIK ROS

Olof Abenius

Direktionen över Rorgerskapets Änkehus

Frågan om fattigpenningarnas avskaffande har på initiativ av representanter
för rederinäring och sjöfart flera gånger varit föremål för ingående
prövning. Bland annat har därvid såsom ett skäl för ett avskaffande åbe -

372

ropats, att man icke kunnat finna något naturligt samband emellan rederinäringen
och den verksamhet som utövades av Borgerskapets Änkehus.
Denna argumentering kan för en mindre initierad förefalla naturlig, och
förklarligt är, att man på sjöfartshåll är angelägen att befrias från en utgift,
som för vår tid ter sig verklighetsfrämmande.

Änkehusdirektionen, som har full förståelse för dessa synpunkter kommer
emellertid i det följande att visa, att här i själva verket förefinnes ett
i högsta grad reellt och sedan gammalt bestående samband. Det är därför
direktionen angeläget att med all kraft tillbakavisa varje försök att avskaffa
det för Änkehuset så värdefulla privilegium som fattigpenningarna utgör.

Fattigpenningarnas ursprung och historia har såväl i tidigare sammanhang
som i här ifrågavarande utredning blivit utförligt belyst, varför direktionen
anser överflödigt att i det hänseendet lämna några kompletterande
informationer.

Väsentligt torde emellertid vara, att fattigpenningarna till sm art aro
av privilegienatur. Direktionen hävdar av denna anledning, att de icke
kunna utan vidare avskaffas utan endast, om så skulle anses av nuvarande
samhällsstruktur motiverat, i en eller annan form inlösas eller avlösas
av det allmänna. Därvid skulle i så fall en del svårigheter uppstå med hansyn
till fattigpenningarnas genom åren varierande belopp, men den frågan
kunde säkert på ett eller annat sätt lösas.

Herrar statsrevisorer har i sin berättelse sasom sannolikt uttalat, att
samtliga borgerskapets hem och sålunda jämväl de som sortera under respektive
Bemedlingskommissionen (Kristinebergshemmet vid Love Almqvists
Väg 14) och Borgerskapets Gubbhus (Borgarhemmet vid Högalidsgatan
28 och Borgargården vid Rålambsvägen 66 i Fredhäll) torde ha kommit
i åtnjutande av "andel i fattigpenningarna, därest dessa hem hade funnits
till vid den tidpunkt, då privilegiet fastställdes. Detta antagande är
förvisso riktigt, och förhållandet får sin speciella betydelse vid bemötandet
av rederinäringens argumentering, att något samband icke skulle förefinnas
mellan den och sjöfarten å ena och Borgerskapets Änkehus å andra
sidan. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att redare och sjökaptener
sedan gammalt intagit en privilegierad ställning inom Stockholms Borgerskap.
De burskapsägande borgarna rekryteras visserligen till övervägande
delen från handel och hantverksnäringarna men dessutom och i betydande
omfattning från redare och sjökaptener, vilka inom borgerskapet äro hänförliga
till två särskilda borgarklasser.

Under Stockholms Borgerskaps Institutioner sorterar jämväl Stockholms
Grosshandelssocietet, varifrån betydande bidrag utgår till sjökaptener och
deras efterlevande familjemedlemmar från den s. k. sjökaptensfonden, medan
redarna kunna komma i åtnjutande av bidrag i än större omtattning
från en annan särskild pensionskassa.

Ett relativt stort antal sjökaptener respektive sjökaptensänkor och -döttrar
ha dessutom genom åren varit och äro jämväl i dag bosatta inom
borgerskapets olika hem, vilket allt torde visa, att Stockholms Borgerskap
och — såsom aktuellt i detta fall — dess Änkehus har en utpräglad anknytning
till den sjöfartsnäring, från vilken fattigpenningarna emanera.

Det nu anförda avser att visa, att sambandet mellan rederi- och sjöfartsnäring
å ena och Änkehuset å andra sidan de facto är betydligt starkare
än respektive namn och dess naturliga associationer kan giva anledning
att räkna med.

Man kan förstå Sveriges redareförening, då från det hållet hävdats, att
fattigpenningarna skulle vara av skattenatur och av sådan art, att de icke

373

borde åvila sjöfartsnäringen ensam. Detsamma gäller påpekandet, att det
sedan lång tid tillbaka ålåge det allmänna att sörja för sjuk- och ålderdomsvård,
till vilket samtliga medborgare och företag bidroge genom skatter.
Även herrar statsrevisorer ha med anslutning till detta resonemang
uttalat, att privilegiet grundar sig på förhållanden under gångna tider, då
betingelserna för omhändertagande av äldre personer voro helt andra än nu.

Allt detta är helt riktigt, både vad som uttalas om de ändrade betingelserna
och samhällets åliggande att sörja för ålderdomsvården. Men — och
detta är enligt änkehusdirektionen det väsentliga — känt är, att vårt samhälle,
även om en mångfald föredömliga förbättringar inom sjuk- och ålderdomsvård
åstadkommits, i dag icke har resurser att ens tillnärmelsevis
taga hand om öch på pensionärshem placera alla dem som äro i behov
därav. Köerna av såväl kronikersjuka som åldringar äro väldiga. Samhället
har under belastningen av så många andra trängande socialvårdsproblem
icke orkat med den väldiga utbyggnad, som på dessa områden varit
önskvärd och behövlig. 1 det läget måste det för vårt samhälle vara av den
största betydelse, att åtminstone en del av de köande kunna beredas plats
på sådana hem som genom privata donationer kommit till i en tid, då från
samhällets sida helt obetydligt intresse ägnades dessa frågor. Ett sådant
hem utgör Borgerskapets Änkehus vid Norrtullsgatan 45 i Stockholm. Hemmet,
som konstant är fullbelagt och som lämnar helinackordering och sjukvård
för en månadsavgift som för flertalet utgör 222 kronor är i vissa avseenden
tyvärr mycket omodernt. På pensionärsrummen saknas rinnande
varmt och kallt vatten, och en om- eller nybyggnad står på dagordningen
men har än så länge av brist på medel icke kunnat genomföras. Institutionen
och hemmet som arbetar med ett blygsamt kapital har under de senaste
årens kraftiga inflation drabbats av samma kostnadsökningar som
alla andra men helt saknat möjligheter att öka sina inkomster. Hemmet
är, icke minst av denna anledning, i största behov av det bidrag som fattigpenningarna
utgör.

Det torde för varje objektiv bedömare av här ifrågavarande spörsmål
stå helt klart, att medan fattigpenningarna för Borgerskapets Änkehus och
fullföljandet av dess syfte utgör en mycket väsentlig förutsättning, privilegiets
fortbestånd eller icke måste vara av relativt underordnad betydelse
för den rederi- och sjöfartsnäring, vars särmärke i stort sett genom tiderna
ansetts vara lönsamhet och stark ekonomisk bärkraft.

Direktionen över Borgerskapets Änkehus får med hänvisning till de synpunkter
som här framförts i underdånighet hemställa, att Änkehuset icke,
och i vart fall icke utan full kompensation av något slag, måtte berövas
det privilegium som Änkehuset genom fattigpenningarna haft förmånen
att åtnjuta sedan betydligt mer än två århundraden. Stockholm den 28 januari
1961.

UNO OLDENBURG

Verkst. dir.

Sveriges redareförening

Ärendet gäller de s. k. Danvikspenningarna och fattigpenningarna, vilka
det åligger fartyg, som anlöpa Stockholm, att erlägga till Danviks hospital
respektive Stockholms borgerskaps änkehus. I revisorernas berättelse erinras
om att frågan om dessa avgifters avveckling varit aktuell sedan mer
än hundra år tillbaka. Utredningar hava företagits rörande avgifternas

374

rättsliga natur och yrkanden hava framställts från olika håll om att avgifterna
måtte bringas att upphöra. Även riksdagen har uttalat sig härför.
Något avgörande har emellertid ännu icke fattats i saken. Revisorerna
visa på att det icke råder något samband mellan sjöfarten på Stockholm
och de vård- och bostadsändamål för vilka berörda avgifter upptages och
att det därför i och för sig icke torde finnas anledning att belasta sjöfarten
med dylika pålagor.

Som ovan angives har under mycket lång tid frågan om dessa avgifters
avskaffande varit aktuell. Från sjöfartshåll både i Sverige och utlandet har
vid upprepade tillfällen önskemål framförts om upphävande av avgifterna.
Redareföreningen har också gjort olika framställningar i ärendet, senast
till Eders Kungl. Maj:t i skrivelse den 7 januari 1955. Härvid har föreningen
bl. a. framhållit att såväl Danvikspenningarna som fattigpenningarna
icke äro av sådan art, att de böra belasta sjöfarten. De förhållanden, som
rådde vid avgifternas tillkomst hava därefter helt förändrats. Sedan lång
tid tillbaka åligger det det allmänna att sörja för bl. a. sjuk- och ålderdomsvården
och åligger det medborgare och företag att bidraga härtill genom
statliga och kommunala skatter. Det kan därför Icke anses motiverat
att sjöfarten skall vara skyldig att lämna särskilda bidrag till här ifrågavarande
båda institutioner.

Föreningen får därför hemställa, att Eders Kungl. Maj :t snarast måtte
vidtaga åtgärder varigenom sjöfarten på Stockholm befrias från erläggandet
av Danvikspenningar och fattigpenningar. Göteborg den 29 december
1960.

STIG GORTHON

H. F. Reuterskiöld

1	170	000	—
2	258	000	—
13	202	000	—
	124	942	28
	137	000	_
	40	000	—
	44	000	—
1	384	000	—
	37	500	_

1	170	000	—
2	258	000	—
13	202	000	—
	124	942	28
	137	000	_
	40	000	—
	44	000	—
1	384	000	—
	37	500	_

1	170	000	—
2	258	000	—
13	202	000	—
	124	942	28
	137	000	_
	40	000	—
	44	000	—
1	384	000	—
	37	500	_