REVISORERS BERÄTTELSE (Framställning / redogörelse 1959:RGK)

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

om den år 1958
av dem verkställda granskningen

RIKSGÄLDSKONTORET

Stockholm 1958

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI

Undertecknade, av innevarande års riksdag utsedda revisorer, vilka enligt
föreskriften i 6 § av den för riksdagens revisorer gällande instruktionen
innevarande dag fullbordat granskningen av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning, få härmed avgiva berättelse därom, såsom i nämnda paragraf
finnes föreskrivet.

Riksgäldskontorets räkenskaper intill den 1 juli 1957 äro granskade av
förra årets revisorer, och vid 1958 års A-riksdag har ansvarsfrihet blivit fullmäktige
i riksgäldskontoret beviljad för alla beslut och åtgärder som finnas
antecknade i deras protokoll till och med den 9 januari 1958. Den nu förrättade
granskningen har till följd därav omfattat räkenskaperna för budgetåret
1957/58 och därjämte den del av det löpande årets förvaltning som
är redovisad i fullmäktiges protokoll från den 10 januari till den 28 augusti
1958. Stockholm den 15 december 1958.

RUD. ANDERBERG MANNE STÅHL

BERTIL ANDERSSON

T. G. VON SETH

LARS JONSSON

AXEL LANDGREN

ERIK W. NORÉN

J. W. PETTERSSON LARS LINDAHL

RAGNHILD SANDSTRÖM

SVEN EM. OHLON

/ Per Dahlberg

Herr E. Birke har ej deltagit i revisionen av riksgäldskontoret.

1798 68

§ 1.

Riksgäldskontorets balansräkning

Tillgångar:

30 juni 1957 30 juni 1958

Riksgäldsfonden:

2 920100:— Uppköpta obligationer..........................kr. 2 538 900: —

1 038 795: — Lån till AB Bond............................. » 888 795: —

132 000: — Lån till obligationsföreningar................... » —

— Fordran hos riksgäldskontorets kommissionärer ... » 11 811 046:50

15 699 415:80 Lån till vissa företag inom träindustrien......... » 10 862 511:84

561 785:87 Från järnvägsstyrelsen övertagna obligationer m. m. » 155 153:48

7 743 868: 78 Förskott...................................... » 9 635 145: 48

935 050 000: — Rörliga krediter............................... » 910 250 000: —

2 678 358:54 Garantimedel för Österrikes konverteringslån 1934/59 » 2 851 835:36

639 628:— Fordran hos förbundsrepubliken Tyskland....... » 581 480: —

47 324: 65 Sparobligationsmedel........................... » 58 419: —

797 475:07 Oreglerade anslagsmedel........................ » 13 871 427:57

3 180 000 000:— Kassaförstärkning åt statskontoret................ » 3 425 000 000: —

3 716 403:48 Postgiro...................................... » 2 344 787:73

341 656: 29 Checkräkning.......................... »_1 732 645: 26

4 151 366 811:48 Summa kr. 4 392 582 147:22

Statens kapitalfonder:

103 603 708: 78 Postverkets fond .............................. kr. 101 691 988: 84

1 431 319 844: 89 Televerkets fond............................... » 1 457 682 795: 15

1 851 356 089: 73 Statens järnvägars fond........................ » 1 937 297 109: 22

2 615 285 915:80 Statens vattenfallsverks fond.................... » 2 880 920 834:34

424 962 021:75 Domänverkets fond............................ » 379 783 358:49

115 000 000:— Riksbanksfonden.............................. » 115 000 000: —

67 006 887:97 Luftfartsfonden................................ » 78 839 834:19

533 763 300: 70 Statens allmänna fastighetsfond................. » 568 397 856: 37

631 706 371:03 Försvarets fastighetsfond........................ » 651 712 804:58

52 295 140:68 Försvarets fabriksfond......................... » 52 726 506:35

3 431 734 780:51 Statens utlåningsfonder......................... » 3 926 064 491:34

1 187 744 747: 66 Fonden för låneunderstöd...................... » 1 571 161 305: 17

618 214 893:42 Fonden för statens aktier....................... » 863 410 336:47

787 000 000:—- Folkpensioneringsfonden ....................... » 787 000 000: —

365 699 153:02 Pensionsfonder................................ » 365 699 153:02

291 533 864: 69 Fonden för förlag till statsverket................ » 290 386 004: 92

233 046 156:38 Väg- och vattenbyggnadsverkets förrådsfond...... » 243 999 764:24

2 133 411:60 Fonden för Södertälje kanalverk................ » 2 016 994:30

1 157 057 419:81 Fonden för kreditgivning till utlandet............ » 1 144 904 480:35

45 678 000: — Jordfonden................................... » 50 678 000: —

— 44 276: 15* 1 Arrendeegnahemsfonden........................ » 15 275:97

417 426: 44 Statens reproduktionsanstalts fond............... » 1 054 974: 09

97 114 860:21 Statens reservförrådsfond....................... » 97 114 860:21

16 043 629 718:92 Summa kr. 17 567 558 727:61

20 194 996 530:40 Totalsumma » 21 960 140 874:83

1 Underskott uppkommet genom felföring budgetåret 1955/56, vilket 1956/57 ännn cj kunnat
rättas.

Skulder:

30 juni 1957 30 juni 1958

Riksgäldsfonden:

16 818 170 943:73 Statsskulden .................................. kr. 18 361 740 061:66

18 080 192: 57 Förfallna obligationer.......................... » 21 222 553: 24

9 962 125: 82 Förfallna kuponger m. m....................... » 10 667 014: 80

73 480: 06 Obeställbara räntor m. m....................... » 77 926: 57

Icke disponerade medel:

1 047 626: 08 Lånefonden för den mindre skeppsfarten........ » —

1 371 900:— Sekundärlånefonden för rederinäringen.......... » 76 425:—-

342 388: — Skattemedel................................... » 260 439: —

1 264 760: 18 Kostnader för 1956 års skattepremielån.......... » 985 001: 83

— Kostnader för 1957 års premielån............... » 434 098: 54

16 850 313 416: 44

Summa kr. 18 395 463 520:64

945 315 892:52 Fonden för oreglerade kapitalmedelsförluster..... » 1 164 077 140:48

2 399 367 221: 44 Statens eget kapital............................ » 2 400 600 213:71

20 194 996 530: 40

Summa kr. 21 960 140 874: 83

§ 2.

Statsskulden

Den fonderade statsskulden uppgick vid budgetårets slut till följande
belopp:

30 juni 1957 30 juni 1958

10 875 677 820:— Obligationslån................................. kr. 11 412 751 270: —•

därav prem. obl. lån år 1957 1 901 177 150: —

» » » » 1958 2 001 185 600: —

38 098 755:86 Sparobligationer............................... » 25 041 854:65

334 835 200: —- Statsskuldförbindelser.......................... » 421 585 200: —

99 868 626: — Marshall-lånet................................. » 96 092 190: —

798 021 879:79 Prisutjämningsavgifter vid export av trävaror m. m. » 646 888 623:62

792 274 473:25 Hos statsinstitutioner, fonder m. m............... » 827 307 564:31

17 733 721:49 övertagna lån ......................... » 15 133 815: 86

12 956 510 476:39 Summa kr. 13 444 800 518:44

Den tillfälliga statsskulden (lån med kortare löptid än fem år) uppgick
till:

536 700 000: —	Obligationslån........................		1 072 302 000	—
3 021 350 000: —	Skattkammarväxlar...................		3 525 700 000	—
303 610 467:34	Hos statsinstitutioner och fonder m. m. .		198 937 543	22
—	Statsskuldförbindelser.................		50 000 000	—
—	Kortfristig affärsbankskredit............		70 000 000	—
3 861 660 467: 34		Summa kr.	4 916 939 543	22

Den totala statsskulden uppgick alltså till 18 361 740 061 kronor 66 öre
mot 16 818 170 943 kronor 73 öre vid budgetårets ingång.

Räntorna å statsskulden uppgingo under budgetåret till:

1956/57 319 700 171	— Räntelöpande obligationslån............		1957/58 337 122 907
53 945 000	— Premieobligationslån..................		54 120 150	—
1 327 139	— Sparobligationer......................		1 170 882	—
2 570 834	— Marshall-lånet........................		2 476 558	—
9 242 782	Statsskuldförbindelser ................		11 082 730	—
33 011 629	Hos statsinstitutioner och fonder m. m...		40 496 149	—
601 127	— Övertagna lån .......................		518 947	—
71 638 533	— Skattkammarväxlar...................		162 658 257	—
—	Kortfristig affärsbankskredit............		1 834 444	—
404 544	— Övrig statsskuld......................		404 544	—
492 441 759	_	Summa kr.	611 885 569	—

Beloppet motsvarar en medelränta å genomsnittsskulden om 3,48 %.
Den effektiva medelräntefoten å den totala statsskulden utgjorde 3,59 %.

§ 3.

Riksgäldskontorets organisation

I § 66 regeringsformen föreskrives beträffande riksgäldskonloret följande.

Riksgäldskontoret förbliver under riksdagens styrelse, inseende och förvaltning;
och då riksdagen ansvarar för den rikets gäld, kontoret ombesörjer,
så kommer riksdagen, sedan kontorets tillstånd och behov blivit i
vederbörlig ordning utredda, att genom särskild bevillning tillskjuta de
medel, som för betalande av denna gäld, till ränta och kapital, oumbärliga
finnas, så att rikets kredit varder bibehållen och vårdad.

Enligt § 70 riksdagsordningen skall riksdagen välja fullmäktige att, jämlikt
särskilt reglemente, förvalta riksgäldskontorets medel och tillhörigheter.
Dessa fullmäktige skola vara sju och väljas för tiden från valet, till dess
sådant val under tredje året därefter försiggått. Ordförande bland fullmäktige
väljes särskilt. Av de övriga skola två årligen avgå. Har fullmäktig
före utgången av den bestämda tjänstgöringstiden avgått, eller har
ansvarsfrihet honom vägrats, anställes val för den tid, som för honom
återstått. Då val av ordförande äger rum, utses denne före övriga fullmäktige.

I tredje punkten av samma paragraf föreskrives bl. a. att val av fullmäktige
i riksgäldskontoret verkställes av fyrtioåtta valmän, av vilka vardera
kammaren inom sig utse tjugofyra. Valet sker med slutna sedlar. Val
för längre tjänstgöringstid verkställes före val för kortare. Avgående fullmäktig
kan återväljas.

I fjärde punkten stadgas att fullmäktige själva bland sig må välja vice
ordförande; ägande den, som bland fullmäktige förcr ordet, avgörande

röst, därest i frågor, som hos fullmäktige komma under omröstning, rösterna
för två skiljaktiga meningar utfalla lika.

Enligt § 71 av riksdagsordningen tillsättes på samma gång och på lika
sätt, som fullmäktige enligt 70 § av riksdagen utses, en suppleant för varje
av riksdagen utsedd fullmäktig att vid förfall för denna inträda.

I detta sammanhang torde det icke vara påkallat att lämna någon mera
utförlig redogörelse för den historiska utvecklingen av riksgäldskontorets
verksamhet. Det torde vara tillräckligt att något erinra om omständigheterna
vid riksgäldskontorets tillkomst.

Vid Karl XII:s död var svenska staten belastad med en för den tiden
oerhörd skuld, varav utelöpande mynttecken och myntsedlar utgjorde en
betydlig del. I avsikt att avbörda denna skuld inrättade ständerna år 1719
ett s. k. riksens ständers kontor, vilket fick sig anvisat åtskilliga statsinkomster,
såsom den s. k. lön- och betalningsavgiften, motsvarande den
allmänna bevillningen i senare tider, den s. k. licenten, en förhöjning på
tullavgifterna, köpeskillingar för kronogods och kronans hus i städerna,
krigstroféer, subsidier, som Kungl. Maj:t kunde vilja avstå m. in. Kontoret
hade blott att befatta sig med den gamla gäldens betalande. Dess styrelse
utgjordes av tre personer.

Detta verk hade statsskuldförvaltningen om hand till år 1766 och lyckades
under tiden avbetala största delen av den gamla skulden. Då nämnda
år yppade sig, att oegentligheter ägt rum i kontorets verksamhet, indrogs
detsamma, och förvaltningen av den gamla skulden uppdrogs i stället åt
en avdelning i statskontoret, vilken erhöll benämningen det gamla riksgäldskontoret.

Liksom riksens ständers kontor hade det nu upprättade riksgäldskontoret
endast den gamla skulden om hand. Vid sidan därav upptog Kungl.
Maj:t nya lån, och dessa skulle skötas av statskontoret utan sammanblandning
med riksgäldskontorets handhavande av den gamla skulden. Då statsbehoven
voro stora, gjordes det ena utländska lånet efter det andra, och
oredan i finanserna blev allt större. För att bringa ordning i affärerna
beslöt konungen att flytta förvaltningen av statsskulden från statskontoret
till en fristående institution, riksgäldsdirektionen, som från år 1778
fick hand om statsskulden i dess helhet. Denna direktion bestod av fyra
ledamöter, kanslipresidenten, ett kammarråd, en statskommissarie och statssekreteraren
för finansärenden.

Riksgäldsdirektionens ställning var ganska bekymmersam, då omsättningar
av lån och upptagande av nya ständigt måste företagas. Så kom
Gustav III:s krig med Ryssland år 1788 och därmed nya stora krav på
medel. Den riksdag som sammanträdde i början av år 1789 fick efter
genomdrivandet av förenings- och säkerhetsakten till huvudsaklig uppgift

att skaffa pengar för kriget och att ordna finansförvaltningen. Ivungl.
Maj:t begärde då, att ständerna måtte bevilja till krigskostnader sju miljoner
riksdaler och åtaga sig garanti såväl för den redan uppkomna gälden,
omkring 14 miljoner riksdaler, som för de lån som komine att upptagas
till dessa krigskostnaders gäldande.

Hemliga utskottet förklarade, att den av Kungl. Maj:t uppgivna skulden
måste anses vara rikets skuld och tillstyrkte därför såväl det begärda anslaget
till krigskostnader som ständernas garanti för lånen. I fråga om
förvaltningen av statsskulden yttrade hemliga utskottet:

Kongl. Maj:t har med vanlig Kongl. Nåd och Mildhet täckts gå Utskottet
till mötes, då Kongl. Maj:t, uppå vissa med Utskottet utstakade och i
Nåder antagna grunder, villkor och förbehåll, därtill samtyckt, att all
Rikets utgivna gäld, både den som redan gjord är och den som till kostnaderna
för sistlidna och detta års fälttåg bliver nödig, flyttats ifrån
Kongl. Maj :ts omedelbara försorg och överlämnas till Riksens Ständers
förvaltning, under ett Riksens Ständers eget verk, som, hägnat och skyddat
av Kongl. Maj :t, borde bestå av Riksens Ständers tillförordnade fullmäktige.

Utskottet hemställde vidare, att riksgäldskontoret skulle äga att uppbära
både till riksgäldsfonden förut anslagna medel och den nya bevillning
och krigshjälp som ständerna åtogo sig. Fullmäktige borde ock äga att
utgiva sedlar, löpande med ränta.

Vid behandlingen av detta ärende inom stånden gjordes icke några
invändningar mot den äskade krigshjälpen. Stora betänkligheter uttalades
emellertid mot den begärda garantien för de äldre skulderna, då lånen
voro upptagna av Kungl. Maj :t utan ständernas garanti och då man ansåg
omöjligt att åtaga sig så stora bevillningar som vore nödvändiga för
skuldernas betalande. Varningar hördes även mot utgivandet av riksgäldssedlar.
Däremot ägnades under överläggningarna föga uppmärksamhet åt
förslaget, att statsskuldens förvaltning skulle överflyttas till ständernas fullmäktige.

Det nu upprättade riksgäldskontorets styrelse bestod av tre fullmäktige
från ridderskapet och adeln samt två fullmäktige från vart och ett av de
övriga stånden, varjämte ett konungens ombud hade att närvara vid sammanträdena.

Riksgäldskontorets huvudsakliga uppgift under den första perioden av
dess verksamhet var givetvis att sköta de gamla lånen samt att upplåna
pengar för de trängande statsbehoven.

Riksgäldskontorets nuvarande organisation daterar sig i huvudsak från
år 1935, då anordningen med eu särskild riksgäldsdirektör tillkom. Innan
eu närmare redogörelse lämnas för organisationen, må till att börja med

riksgäldsfullmäktiges och riksgäldskontorets arbetsuppgifter redovisas.
Dessa framgå främst av reglementet för riksgäldskontoret, som utfärdats
den 31 maj 1954.

Enligt § 1 i reglementet har riksgäldskontoret till föremål:

a) att ombesörja likviden av svenska statens skuld, för vilken riksdagen
enligt § 66 regeringsformen ansvarar;

b) att verkställa alla de utbetalningar, som av rikets ständer eller riksdagen
blivit å detta verk anvisade;

c) att mottaga, förvalta och redovisa alla härtill anslagna tillgångar
och inkomster samt hålla uppkommande, till riksgäldskontoret levererade
överskott och behållningar riksdagen till handa;

d) att, i saknad av annan tillgång för bestridande av beviljade och å
riksgäldskontoret anvisade utgifter, upplåna därtill oundgängligen erforderliga
medel; samt

e) att utföra alla uppdrag och åligganden, som riksgäldskontoret för
övrigt av rikets ständer eller riksdagen erhållit.

Förvaltningen av riksgäldskontoret, dess medel och tillhörigheter är såsom
tidigare nämnts uppdragen åt sju fullmäktige. Dessa skola jämväl i
den omfattning riksdagen beslutar genom den fullmäktige underställde
riksdagens ekonomibyrå handha förvaltningen av riksdagens ekonomiska
angelägenheter ävensom vården av riksdagshuset.

Fullmäktige utse för en tid av högst tre år i sänder inom eller utom
sig en riksgäldsdirektör att vara chef för riksgäldskontoret och riksdagens
ekonomibyrå.

Det åligger riksgäldsdirektören att i överensstämmelse med reglementet
samt av fullmäktige meddelade beslut och föreskrifter, handha den närmaste
ledningen av arbetet med upplåningen för statens räkning och förvaltningen
av statsskulden, anordna medel till av fullmäktige beslutade eller
eljest bestämda utbetalningar, föredraga ärenden inför fullmäktige,
tillse utförandet av fullmäktiges beslut, utöva tillsyn över arbetet inom
riksgäldskontoret och riksdagens ekonomibyrå samt i allmänhet handha
den löpande förvaltningen.

Beträffande riksgäldskontorets upplåning gälla följande bestämmelser.

Riksgäldskontoret äger att för svenska statens räkning upptaga lån för
nedan angivna ändamål:

för utbetalning av medel, som anvisats å kapitalbudgeten;

för tillhandahållande av de krediter, vilka statliga myndigheter på grund
av riksdagens beslut äga tillgodonjuta i riksgäldskontoret;

för kassaförstärkning åt statsverket, då sådan enligt Kungl. Maj :ts beslut
påkallas; samt

för amortering och konvertering av statslån.

Därest de statsobligationer, vilka av riksgäldskontoret ställts till vissa
kreditinstituts förfogande, såsom grundfond eller garantifond, jämlikt
därom utfärdade bestämmelser skulle komma att tagas i anspråk för in -

friande av dessa instituts förbindelser och obligationerna i anledning därav
hembjudas riksgäldskontoret till inlösen eller såsoni säkerhet för lån,
är riksgäldskontoret berättigat att genom upplåning anskaffa de medel,
som erfordras för inlösningen eller för tillhandahållande av beviljat lån.

Genom upplåning äger riksgäldskontoret bereda erforderlig tillgång för
fullgörandet av den garanti för lån och därmed jämförliga förbindelser,
som svenska staten iklätt sig eller i enlighet med riksdagens beslut framdeles
kan komma att ikläda sig.

Därest svenska staten skulle komma att begagna sin rätt jämlikt vissa
kreditavtal, äger riksgäldskontoret att genom upplåning anskaffa de för
kreditens tillhandahållande erforderliga medlen.

Föranleder beslut, som fattas av riksdagen, därtill, att utgifter skola
bestridas av riksgäldskontoret, och ha för ändamålet erforderliga medel
icke ställts till verkets förfogande genom anslag på riksstaten eller på
annat sätt, äger riksgäldskontoret att genom upptagande av lån bereda
tillgång till dessa utgifter.

Den upplåning, varom nyss talats, skall äga rum mot obligationer eller
andra förbindelser med längre löptid; fullmäktige dock obetaget att,
därest sådant med hänsyn till lånemarknadens läge eller eljest finnes vara
ändamålsenligt, upplåna medel mot skattkammarväxlar eller andra förbindelser
på kortare tid eller också genom begagnande av tillfälliga krediter.

Beträffande riksgäldskontorets inlåning från vissa statsinstitutioner eller
av dem föx-valtade fonder gäller vad därom är särskilt stadgat.

Fordran på grund av riksgäldskontorets premieobligationer har tidigare
genom obligationernas inlämnande till riksgäldskontoret kunnat förvandlas
till eu i statsskuldboken införd fordran. Inskrivning i statsskuldboken
kunde, i den utsträckning fullmäktige medgåvo, även äga rum mot kontant
inbetalning, varvid sökanden antecknades såsom ägare av obligationer till
motsvarande belopp. Enligt beslut den 23 januari 1958 ha fullmäktige emellertid
beslutat, att dylik inskrivning skall upphöra fr. o. in. den 1 april 1958,
dock att inskrivning för omyndiga med s. k. förmyndarspärr alltjämt medgives.

Riksgäldskontoret har att förvalta de under dess förvaltning ställda
kapitalfonderna i enlighet med de föreskrifter som meddelas av riksdagen
eller av Kungl. Maj :t med riksdagens medgivande.

Därest statsverket erhåller större behållningar å sina räkningar i riksbanken
än som för de löpande statsutgifternas bestridande anses erforderligt,
äger riksgäldskontoret att på de återbetalningsvillkor som av fullmäktige
bestämmas av statskontoret mottaga sådana behållningar till förvaltning.

I händelse statsverkets inkomster skulle visa sig otillräckliga för bestridande
av dess utgifter, åligger det riksgäldskontoret att, sedan Kungl.
Maj:t på statskontorets anmälan prövat behovet, för dess fyllande tillhanhålla
statskontoret det belopp Kungl. Maj:l för sådant ändamål finner gott
bestämma; dock med skyldighet för statskontoret att, så snart statsverkets
tillgångar det medgiva, återgälda vad riksgäldskontoret sålunda förskjutit.

Det åligger riksgäldskontoret att å statsverkets checkräkning i riksbanken
insätta vissa i reglementet närmare angivna, till kontoret kontant
inflytande inkomster.

Det tillkommer riksgäldskontoret att utbetala de anslag, som anvisas på
driftbudgeten under titlarna Riksdagen och dess verk in. in., Riksgäldsfonden
och Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster, samt sådana anslag
under titeln Avskrivning av nya kapitalinvesteringar, som avse av
riksgäldskontoret förvaltade kapitalfonder, ävensom sådana övriga anslag
å driftbudgeten, vilka enligt särskilda beslut av riksdagen skola utgå från
riksgäldskontoret; och äger riksgäldskontoret att i mån av behov genom
uttag från statsverkets checkräkning i riksbanken lyfta sagda anslag.

Riksgäldskontoret har att enligt Kungl. Maj:ts disposition och med iakttagande
av de av riksdagen meddelade föreskrifter utbetala de medel som
anvisas på kapitalbudgeten.

Bland fullmäktiges särskilda åligganden och uppdrag må nämnas följande.

Fullmäktige skola minst en gång varje år genomgå och inventera obligationer,
skuldförbindelser och övriga värdehandlingar, som antingen tillhöra
riksgäldskontoret eller där förvaras för annans räkning. Fullmäktige
böra jämväl en gång årligen granska ombudsmannens diarium.

Fullmäktige skola minst en gång varje år verkställa besiktning av riksdagshuset.

Före varje riksdags början böra fullmäktige:

a) föranstalta om upphandling av för tryckningen av riksdagens protokoll
med därtill hörande bihang under samma riksdag erforderligt papper
och, med behörigt iakttagande av i sådant avseende meddelade föreskrifter,
upprätta kontrakt angående såväl protokollens som bihangets tryckning;

b) träffa avtal om inköp av bränsle för riksdagshusets behov samt om
leverans av skrivmaterialier och övriga effekter, som för riksdagen erfordras; c)

låta i den mån så erfordras komplettera och iståndsätta inventarierna
i riksdagens hus;

d) låta utföra nödiga underhålls- och reparationsarbeten å riksdagshuset;
samt

e) föranstalta om anordnande av restauration i riksdagshuset för riksdagens
ledamöter och tjänstemän.

Det åligger vidare fullmäktige att i vissa i reglementet närmare angivna
inrättningar och bolag in. in. utse styrelseledamöter och suppleanter för
dessa ävensom revisorer.

Vid de tillfällen, då riksdagsmäns fullmakter enligt § 32 riksdagsordningen
granskas av chefen för justitiedepartementet eller den person

Konungen i hans ställe förordnat eller då fråga om registrering av partibeteckningar
enligt 54 § lagen den 26 november 1920 om val till riksdagen
avgöras av chefen för inrikesdepartementet, skola tre bland fullmäktige
vara tillstädes.

Åt de av riksdagen valda fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i
riksgäldskontoret är gemensamt uppdraget:

a) enligt §50 regeringsformen att med Konungen samråda om utsättande
av riksdagsort då i avseende till de i nämnda paragraf omförmälda hinder,
riksdag ej kan hållas i huvudstaden; samt

b) enligt § 98 regeringsformen att, om justitieombudsmannens eller militieombudsmannens
ställföreträdare skulle avsäga sig det erhållna förtroendet
eller han övertagit ombudsmansämbetet eller hans befattning eljest
bliver ledig samt val av ställföreträdare erfordras under tid, då riksdagssession
ej pågår, utöva riksdagens rätt härutinnan.

Beträffande riksgäldskontorets organisation in. in. må följande uppgifter
lämnas.

Riksgäldskontoret är uppdelat på följande fem byråer, nämligen kanslibyrån,
räkenskapsbyrån, obligationsbyrån, statsskuldboksbyrån och revisionsbyrån.

Kanslibyrån förestås av riksgäldssekreteraren och ombudsmannen samt
envar av övriga byråer av en riksgäldskommissarie.

Byråernas uppgifter äro huvudsakligen följande.

Kanslibyrån:

alt, i den mån detta ej ankommer på annan byrå, bereda ärenden som
skola föredragas inför fullmäktige samt uppsätta och expediera från fullmäktige
utgående skrivelser, utlåtanden och andra expeditioner;

alt upprätta föredragningslistor och föra protokoll vid fullmäktiges sammankomster; att

handlägga personal-, avlönings- och pensionsärenden in. in.;
att handlägga förekommande juridiska ärenden; samt
att vårda och förvara värdehandlingar, som utgöra säkerhet för av riksgäldskontoret
utlämnade lån in. in.

Räkenskapsbyrån:

att handhava riksgäldskontorets mcdelsförvaltning och därvid mottaga
riksgäldskontorets inkomster, verkställa dess utgifter samt behörigen redovisa
och bokföra inkomster och utgifter;

att bereda riksgäldskontoret berörande budgetärenden;

att handlägga ärenden i samband med riksgäldskontorets kontoupplåning; att

utarbeta vissa redogörelser för kontorets verksamhet (årsboken
in. in.);

att handlägga ärenden angående upphandling av inventarier och förbrukningsartiklar
för riksgäldskontorets behov in. in.; samt

att vårda riksgäldskontorets arkiv och handbibliotek samt verkställa gallring
av arkivalier i enlighet med av fullmäktige lämnade föreskrifter.

Obligationsbyrån :

att handlägga ärenden som ha samband med emitterande av statsobligationer
och skattkammarväxlar in. m., i den mån de ej ankommer på annan
byrå;

att mottaga, granska, redovisa och förvara inlösta obligationer och
kuponger in. in., tillhörande av riksgäldskontoret upptagna eller övertagna
lån, ävensom att ombesörja utlämnande av nya kupongark;

att anordna utlottningar å amorterings- och premielån in. in. samt ombesörja
utgivande och försäljning av dragningslistor; samt

att vårda och förvara riksgäldskontoret tillhöriga eller av riksgäldskontoret
för annans räkning mottagna obligationer och andra värdehandlingar,
i den mån detta ej ankommer på annan byrå.

Statsskuldboksbyrån :

att handhava inskrivning av statsobligationer i statsskuldboken samt
vidtaga erforderliga åtgärder för utbetalning av därå förfallna kapital- och
räntebelopp ävensom vinster; samt

att vårda och förvara inskrivna obligationer.

Revisionsbyrån:

att granska riksgäldskontorets medelsförvaltning;

att utöva kontroll över förvaltningen av värdehandlingar;

att öppna och distribuera till riksgäldskontoret ankommande post; samt

att föra kontrollprotokoll över vinstutlottningar å premielån.

Utöver tjänsten som riksgäldsdirektör och chef för riksgäldskontoret
finnas vid riksgäldskontoret inrättade de tjänster som framgå av efterföljande
sammanställning. Totala antalet tjänstemän är således 120.

Kostnaderna för riksgäldskontoret ha för innevarande budgetår beräknats
till i runt tal 2,25 milj. kronor.

Revisorernas uttalande. Då 1789 års riksdag beslöt att ett riksgäldskontor
skulle inrättas med särskilda fullmäktige såsom styrelse, var detta
främst en konsekvens av de för dåtida förhållanden betydande skulder

Tjänstemän vid riksgäldskontoret

fördelade efter lönegrader på olika byråer per den 1 juli 1958.

Lönegrad	Tjänst	Kansli- byrån	Räken-skaps-byrån	Obliga-tions-byrån	Stats- skuld- boks- byrån	Revi- sions- byrån
B 1	Byråchef.................	1	1	1	1	1
A 24	Byrådirektör..............	—	—	—	1	—
23	Förste byråsekreterare.....	1	—	—	—	—
23	Kamrerare...............	—	—	1	1	1
21	Förste revisor.............	—	1	2	1	—
21	Kamrerare................	—	—	—	1	—
19	Byråsekreterare...........	11	—	—	—	—
19	Kassör...................	—	1	—	—	—
19	Revisor..................	—	1	1	2	1
17	Förste kammarskrivare ....	1	3 2	—	—	—
15	Kammarskrivare..........	1	1	—	—	—
	Amanuens................ Biträdes- o. vaktmästarper-	—	1	—	—	—
	sonal..................	215	15	17	39	5
1 Fullg	Summa ör 3/4-tjänst.	20	23	22	46	8
2 Vaktmästarpersonalen har i sin helhet redovisats under kanslibyrån. 3 En tjänstgör f. n. vid riksdagens ekonomibyrå.

som Gustaf III ådragit riket genom bl. a. deltagandet i olika krig. Riksgäldskontorets
uppgift under den första perioden av dess verksamhet var
också att sköta de gamla statslånen samt att upplåna pengar för de trängande
statsbehoven. Statsupplåningen och vad därmed sammanhänger är alltjämt
kontorets huvuduppgift. Därutöver ha efter hand tillkommit vissa
andra åligganden, av vilka här särskilt må nämnas de som avse förvaltningen
av riksdagens ekonomiska angelägenheter samt vården av riksdagshuset.

Med hänsyn till de erfarenheter som gjorts beträffande den kungliga
finanspolitiken under de närmast föregående decennierna föll det sig naturligt,
att man efter 1809 års statsvälvning ville skapa garantier för att i
fortsättningen riket icke belastades med nya skulder utan riksdagens vetskap
och samtycke. Det är mot bakgrunden härav man får se det förut
återgivna stadgandet i regeringsformen, enligt vilket »riksgäldskontoret
förbliver under riksdagens styrelse, inseende och förvaltning». Detta stadgande
har i sak kvarstått oförändrat sedan regeringsformens tillkomst. I
vad avser såväl de konstitutionella maktbefogenheterna som statshushållningens
grunder ha emellertid förhållandena undergått en genomgripande
förändring sedan 1800-talets början. Den skarpa dualismen mellan regeringsmakt
och folkrepresentation har sålunda i och med den parlamentariska
principens genombrott upphört. Den åtskillnad som tidigare före -

fanns på finansförvaltningens område mellan statsverket och riksgäldsverket
har vidare i hög grad mildrats och saknar numera praktisk betydelse.
Utvecklingen härutinnan är en direkt följd av de ändrade budgetregler som
tillkommit genom en serie riksdagsbeslut under innevarande århundrade
och genom vilka statsregleringsarbetet systematiserats på ett helt annat
sätt än enligt äldre praxis. Det må i sammanhanget särskilt erinras om att
på kapitalbudgeten, vilken ingår såsom en del i den av riksdagen fastställda
riksstaten, redovisas det sammanlagda lånebelopp som erfordras utöver
eljest tillgängliga medel för att finansiera de likaledes av riksdagen beslutade
investeringarna i olika kapitalfonder. För dessa fastställer riksdagen
därjämte särskilda investeringsstater, upptagande vederbörande fonds såväl
inkomster som utgifter. I och med att riksstat jämte tillhörande specialstater
upprättats kan riksdagen sålunda sägas ha preciserat i vilken
omfattning statsutgifterna skola finansieras med lånemedel. Själva upplåningen,
sådan den handhaves av riksgäldskontoret, har därigenom förvandlats
från en konstitutionell till en teknisk angelägenhet. Det torde icke
heller med fog kunna hävdas att Kungl. Maj:t, med det system för den
statliga budgetpolitiken som i våra dagar gäller, skulle kunna bedriva en
mot riksdagens avsikter stridande lånepolitik.

Riksgäldskontoret utgör i sin nuvarande utformning ett ämbetsverk,
vilket med hänsyn till den begränsade och även ensartade huvuduppgift
som ankommer på verket synes organiserat på ett mera omfattande och
kostnadskrävande sätt än vad som vanligen förekommer inom statsförvaltningen.
Som exempel härutinnan må särskilt framhållas, att riksgäldskontoret
har såväl en kanslibyrå som en revisionsbyrå, något som eljest
förekommer endast inom de allra största verken. Även i övrigt torde byråorganisationen
vara överdimensionerad. Det förtjänar erinras om att de
årliga utgifterna för riksgäldskontoret, som sysselsätter 120 personer, uppgå
till 2,25 miljoner kronor.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden — den historiska utvecklingen
samt omfattningen m. m. av riksgäldskontorets uppgifter — och
med beaktande av angelägenheten av att alla möjligheter till besparingar
inom statsförvaltningen tillvaratagas ha revisorerna ansett det böra övervägas,
huruvida icke de ärenden som ankomma på riksgäldskontoret skulle
kunna ombesörjas på ett mindre personal- och kostnadskrävande sätt än
vad nu är fallet. Detta önskemål torde kunna tillgodoses på i huvudsak
två olika vägar, nämligen antingen genom en överflyttning av de ämbetsuppgifter
som ankomma på riksgäldskontoret till annan myndighet eller
ock genom en väsentlig krympning av riksgäldskontorets nuvarande organisation.
Härutinnan må anföras följande.

Vid en diskussion av frågan om en eventuell indragning av riksgäldskontoret
faller det sig enligt revisorernas mening naturligt, att en åtskill -

nåd göres mellan sådana ämbetsåligganden som ha med själva förvaltandet
av rikets gäld att göra och övriga uppgifter; den historiska orsaken till att
riksgäldskontoret inrättades ger anvisning härom.

Såvitt revisorerna ha sig bekant, förekommer det icke i något med
Sverige jämförbart land, att förvaltningen av statsskulden ankommer på
ett organ som lyder under parlamentet. Även i vårt land måste uppenbarligen,
om riksgäldskontorets åligganden skola övertagas av annan myndighet,
en sådan utväg väljas som innebär att dessa åligganden överflyttas
till ett Kungl. Maj :t underställt ämbetsverk. Det ligger då enligt revisorernas
mening nära till hands att anknyta till statskontoret, som redan i sin
nuvarande verksamhet har uppgifter som äro närbesläktade med statsskuldbokföringen
och med vilka även följer en direkt kontakt med kreditmarknaden.
Statskontoret har till följd härav erfarenhet av hithörande
problem. De administrativa arbetsuppgifter det här gäller äro f. ö. till sin
natur av sådan art, att de med fördel kunna utföras med anlitande av
moderna kontorsmaskiner, vilkas rationella användning fordrar ett mera
omfattande material än vad riksgäldskontoret och statskontoret var för
sig torde kunna prestera.

Därest en dylik överflyttning av riksgäldskontorets nuvarande åligganden
med avseende å statsskulden till statskontoret skulle komma till stånd,
bör emellertid riksgäldsfullmäktigeinstitutionen som sådan bibehållas.
Denna institution utgör enligt revisorernas mening ett så värdefullt inslag
i vårt parlamentariska liv, att den bör bevaras jämväl för framtiden. Ur
allmänt demokratiska synpunkter tala sålunda skäl — om också andra
än de som på sin tid motiverade riksgäldsfullmäktiges tillkomst — för att
särskilda av riksdagen valda fullmäktige även efter en administrativ reform
av nu åsyftad karaktär få ett avgörande inflytande över frågor rörande
statsupplåningen och statsskuldens förvaltning. Detta kan ske genom en
anordning av liknande slag som fullmäktige för folkpensioneringsfonden
i pensionsstyrelsen, dock att som av det föregående framgår det bör ankomma
på riksdagen att utse här avsedda fullmäktige. Den beslutanderätt
i statskontoret som gäller nyssnämnda frågor skulle därigenom komina
alt utövas i principiellt samma ordning som nu är fallet. Framhållas må
att det självfallet icke kan ha någon betydelse, om de tjänstemän som på
grundval av fullmäktiges beslut ha att utföra därmed sammanhängande
bestyr äro anställda i ett Kungl. Maj:t eller ett riksdagen underställt verk.

De uppgifter som åvila riksgäldskontoret vid sidan om dess egentliga
uppgift som förvaltare av statsskulden äro, såsom ovan anförts, av olika
slag. Vad först angår de statliga kapitalfonder riksgäldskontoret omhänderhar
synes det naturligt, att i här avsett fall jämväl ifrågavarande göromål
övertagas av statskontoret, som redan nu förvaltar ett stort antal fonder,
såsom utlåningsfonder, en delfond av fonden för låneunderstöd in. fl.

fonder. Det må emellertid erinras om att en särskild utredning pågår om
den statliga fondförvaltningen. Resultatet därav föreligger ännu icke, men
det torde vara mindre troligt att denna utredning skulle leda till att statskontorets
nuvarande uppgifter härutinnan skulle överflyttas på annan
myndighet.

Statskontoret synes vid angivna förhållande även bäst lämpat att omhänderha
de åligganden som nu ankomma på riksgäldskontoret i fråga om
medelsförsörjningen till de fondförvaltande myndigheterna för utgifter på
kapitalbudgeten och för rörliga krediter. Dessa uppgifter äro identiskt lika
med dem som statskontoret nu har för vissa anslag på driftbudgeten och
ansluta sig jämväl till statskontorets fondförvaltande uppgifter. Kassaförstärkningen
åt statsverket utbetalas nu av riksgäldskontoret till statskontoret
och skulle således i sin helhet kunna ombesörjas av detta.

Såsom ett speciellt skäl att tillägga statskontoret nya uppgifter må framhållas,
att enligt de direktiv som gälla för den pågående utredningen om
gemensam utbetalning av personalpension och allmän pension målet i fråga
om utbetalningen skall vara att förlägga denna till pensionsstyrelsen. På
grund härav kan det förväntas att statskontoret skall komma att förlora
vissa av de nuvarande ämbetsåliggandena. Utrymme för nya sådana torde
därför uppkomma.

Riksgäldsfullmäktige ha vissa särskilda uppgifter, som bl. a. avse utseendet
av revisorer i statliga eller därmed jämställda företag. Dessa
åligganden skulle i fortsättningen kunna tänkas utförda på olika sätt; en
möjlighet är att anförtro dem åt riksbanksfullmäktige eller de fullmäktige
som skulle knytas till statskontoret.

Vården av riksdagens ekonomiska angelägenheter samt riksdagshuset
och därmed sammanhängande förhållanden ävensom ombesörjandet av
riksdagstrycket omhänderhavas f. n. av riksgäldsfullmäktige, som till sitt
förfogande för ändamålet ha riksdagens ekonomibyrå. Enligt revisorernas
uppfattning tala flera skäl för att byråns ställning hör stärkas, och fördenskull
skulle det vara lämpligt att till densamma koncentreras — förutom
nuvarande uppgifter — jämväl nyssnämnda på riksgäldskontoret
ankommande åligganden. I spetsen för ekonomibyrån bör vid sådant förhållande
ställas en av riksdagen utsedd styrelse, som även skulle kunna
övertaga de uppgifter som nu ombesörjas av kamrarnas kanslitillsättare,
kanslideputerade m. fl. Härigenom skulle skapas förutsättningar för ett
mera fast grepp från riksdagens sida över riksdagens kansliorganisation
in. in. Vad angår vården av riksdagshuset och därmed sammanhängande
angelägenheter må understrykas lämpligheten av att byggnadsstyrelsen
anlitas i största möjliga utsträckning.

Vad därefter beträffar den av revisorerna i förevarande sammanhang
alternativt angivna utvägen, nämligen en krympning av riksgäldskontorets

organisation, må ånyo understrykas att den med hänsyn till verkets storlek
och arbetsuppgifter långt drivna uppdelningen på byråer knappast kan
anses överensstämma med numera allmänt omfattade principer för en
rationellt utformad administration. Revisorerna ha redan påpekat att bvråorganisalionen
synes överdimensionerad. Ett närmare studium av den personaluppsättning
som är knuten till de olika byråerna ger också otvetydigt
vid handen, att goda möjligheter till cn reducering av antalet byråer från
nuvarande fem till två eller högst tre måste anses föreligga. Riksgäldsfullmäktige
ha under senare år redan vidtagit vissa åtgärder i syfte att minska
personalens omfattning. Dessa åtgärder synas emellertid icke gå tillräckligt
långt. Utöver vad ovan anförts vill det sålunda exempelvis förefalla som
om icke obetydliga personalbesparingar skulle kunna ske, därest avtal
träffades om att sådana rent rutinmässiga arbetsuppgifter som lämpligen
kunna utföras på maskinell väg skulle överlämnas till annan statlig myndighet
med överskottskapacitet i fråga om moderna kontorstekniska maskiner.
Såsom framgår av det föregående har beslut fattats om att riksgäldskontoret
i fortsättningen i stort sett icke skall mottaga premieobligationer
för inskrivning i statsskuldboken. Några definitiva åtgärder ha
emellertid icke vidtagits för att giva den ifrågavarande byrån en med hänsyn
därtill avpassad omfattning. Visserligen kommer personalbehovet att
påverkas först på längre sikt, men det synes redan nu möjligt att fatta
principbeslut om minskning av den härför avsedda personalen. Icke minst
hänsynen till de vid riksgäldskontoret nu anställda samt nödvändigheten
av att i god tid uppgöra planer för den framtida personalrekryteringen
påkalla ett dylikt beslut.

Vid övervägandet av förevarande spörsmål ha revisorerna allmänt varit
eniga om att riksdagen — med hänsyn till bl. a. de under senare år med
allt större styrka framförda kraven på åtgärder i syfte att nedbringa statens
utgifter — icke kan undandraga sig att beträffande sina egna organ vidtaga
alla de åtgärder härutinnan som äro möjliga. 1 stort sett har allmän enighel
också rätt om att just beträffande riksgäldskontoret förutsättningar föreligga
till rationaliseringsvinster. När det sedan gällt att giva förord åt
ettdera av de båda alternativ som berörts i det föregående, ha olika
meningar kommit till uttryck bland revisorerna. Även om uppenbarligen
goda skäl, sammanhängande icke minst med den ovan beskrivna konstitutionella
utvecklingen, kunna åberopas för eu indragning av riksgäldskonloret,
ha revisorerna likväl under beaktande av olika på frågan inverkande
omständigheter funnit sig i nuvarande läge, med hänsyn till bl. a. förtallningsulredningens
pågående arbete, böra begränsa sig till att föreslå, att
riksgäldskontoret i rationaliseringssyfte blir föremål för en översyn. Målet
hör därvid vara all åstadkomma cn med hänsyn till omfattningen av föreliggande
uppgifter väl avpassad, efter moderna administrativa principer

2—17 ok r,x

uppbyggd byråorganisation. Revisorerna anse därför, att fullmäktige i riksgäldskontoret
böra hos Kungl. Maj :t hemställa om uppdrag härutinnan åt
statens organisationsnämnd. I samband med en sådan organisationsundersökning
synes jämväl böra övervägas vad revisorerna i det föregående
anfört om önskvärdheten av att stärka ställningen för riksdagens ekonomibyrå.

§ 4.

Ansvarsfrihet för fullmäktige

Till fullgörande av föreskriften i 24 § av gällande instruktion få revisorerna
anmäla, att revisorerna för sin del tillstyrka, att ansvarsfrihet för
riksgäldskontorets förvaltning under den tid revisionen omfattat beviljas
fullmäktige.

Reservationer

vid § 3 (Riksgäldskontorets organisation)

a) av herrar Anderberg och Lindahl, vilka anfört följande:

»Väl dela vi revisorernas uppfattning, att riksgäldskontorets organisation
är i behov av översyn, men anse däremot icke, att revisorerna bort
föreslå, att arbetsuppgifterna kunna tänkas bli överflyttade till statskontoret.
Paragrafen hade därför enligt vår mening bort utformas på helt annat
sätt.»

b) av herr Ståhl, vilken ansett att paragrafen icke hade bort inflyta i
berättelsen.

1798 08 sthlra 19.->8. K. L. P.ockmnns Boktr.

Fullmäktiges i riksgäldskontoret

yttrande över vissa av riksdagens
revisorer gjorda uttalanden

Till Riksdagen

Riksdagens revisorer har i sin berättelse om den år 1958 av dem verkställda
granskningen av riksgäldskontoret under § 3 tagit upp riksgäldskontorets
organisation till närmare behandling. Revisorernas framställning
utmynnar i ett förslag om att riksgäldskontoret i rationaliseringssyfte skall
bli föremål för en översyn av statens organisationsnämnd och att samtidigt
en förstärkning av riksdagens ekonomibyrå skall övervägas. Revisorerna
har emellertid i förevarande sammanhang jämväl behandlat en fråga av betydligt
större räckvidd, nämligen frågan angående riksgäldskontorets ställning
inom statsförvaltningen såsom ett riksdagens eget verk. I detta hänseende
utvecklar revisorerna en argumentering, som visserligen icke leder
fram till något direkt ståndpunktstagande men som likväl ger vid handen,
att bland revisorerna förespråkare funnits för en förändring i riksgäldskontorets
konstitutionella ställning.

Med hänsyn till denna frågas stora vikt har riksgäldsfullmäktige ansett
sig böra redovisa vissa synpunkter på densamma, innan fullmäktige övergår
till att avgiva yttrande över de konkreta förslag, som revisorerna framlagt.

Riksgäldskontorets ställning såsom ett riksdagens verk

Riksgäldskontorets ställning såsom ett riksdagens verk leder, såsom jämväl
framgår av den i revisorernas berättelse återgivna historiska återblicken,
1 sitt ursprung tillbaka till 1789 års riksdag och var historiskt betingad
av motsättningen mellan en mot envälde tenderande konungamakt och riksens
ständer. Denna riksgäldskontorets konstitutionella ställning konfirmerades
i 1809 och 1810 års grundlagar och har sedermera bestått. Väl är det
sant, att det tidigare existerande motsatsförhållandet mellan regering och
folkrepresentation under tidernas lopp alltmer utjämnats, men det synes
fullmäktige förhastat att därav dra den slutsatsen, att den nuvarande organisationen
av statsskuld förvaltningen förlorat i betydelse. Snarare torde,
såsom här senare skall närmare utvecklas, motsatsen kunna hävdas. Fullmäktige
kan för sin del heller icke godtaga vare sig de synpunkter av mera

1 Utdrag ur en av riksgäldsfullmäktigen G. F. Östberg avgiven reservation vid fullmäktiges
behandling den 2 december 1915 av riksgäldskontorets organisationsfråga, tryckt såsom bilaga
till B:oU:s uti. nr 45/1917.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 2 samt.

principiell natur eller de överväganden av mera praktisk art, vilka redovisats
som stöd för tanken på att riksgäldskontorets nuvarande åligganden
med avseende å statsskulden skulle — med bibehållande av fullmäktigeinstitutionen
som sådan — överflyttas till ett under Kungl. Maj :t lydande verk,
exempelvis statskontoret.

Vad till en början angår revisorernas uttalande, att den låneverksamhet,
som ombesörjes av riksgäldskontoret, numera skulle ha förvandlats från
en konstitutionell till en rent teknisk angelägenhet — i och med att riksstat
jämte tillhörande specialstater upprättas av riksdagen med angivande av
i vilken omfattning statsutgifterna skall finansieras med lånemedel — må
framhållas, att någon nyhet ej ligger i att riksdagen bestämmer ramen för
riksgäldskontorets upplåning. Denna har nämligen alltid baserat sig på
liksdagens bemyndigande i en eller annan form och själva upplåningen har
i så måtto alltid varit en teknisk angelägenhet. En missuppfattning synes
också ligga till grund för revisorernas påstående, att skillnaden mellan statsoch
riksgäldsverken på finansförvaltningens område uppluckrats under utvecklingens
gång. Gränsdragningen mellan stats- och riksgäldsverken upprätthålles
alltjämt lika fast som tillförne.

Revisorernas påpekande, att det icke med fog torde kunna hävdas, att
Kungl. Maj.t, med det system för den statliga budgetpolitiken som i våra dagar
gäller, skulle kunna bedriva en mot riksdagens avsikter stridande lånepolitik,
synes ej heller utgöra något godtagbart skäl för den ifrågasatta
överflyttningen. Det må för övrigt påpekas, att denna synpunkt, om densamma
godtages, skulle kunna apteras även på förhållandet mellan regering
och riksbank och då logiskt leda fram till slutsatsen, att även riksbanken
borde underställas Kungl. Maj:t.

Konsekvenserna av att statsupplåningen enligt revisorernas betraktelsesätt
skulle vara en rent teknisk angelägenhet har för övrigt ej dragits fullt
ut i revisorernas berättelse. I denna anföres nämligen (s. 15), att ur allmänt
demokratiska synpunkter skäl — om också andra än de som på sin tid motiverade
riksgäldsfullmäktiges tillkomst — tala för att särskilda av riksdagen
valda fullmäktige även efter en administrativ reform av nu åsyftad karaktär
får ett avgörande inflytande över frågor rörande statsupplåningen
och statsskuldens förvaltning. Detta skulle enligt revisorerna kunna ske genom
en anordning av liknande slag som fullmäktige för folkpensioneringsfonden
i pensionsstyrelsen, dock att det borde ankomma på riksdagen att
utse här avsedda fullmäktige. Vari detta »avgörande inflytande» skulle ligga,
utsäges dock icke. Därest revisorerna avsett, att detsamma skulle sträcka
sig så långt, att det omfattade även beslutmässighet, synes en dylik anordning
innebära, att statsupplåningen alltjämt skulle handhavas av ett riksdagens
organ, men att de tjänstemän, som hade att utföra dess beslut, skulle
lyda under Kungl. Maj:t. Bortsett från att en sådan hybrid knappast synes
ägnad att undanröja de konstitutionella betänkligheter, som i sammanhanget
anmäler sig, måste det såväl principiellt som praktiskt innebära en oformlighet,
att de tjänstemän, som skulle verkställa fullmäktiges beslut i upplå -

ningsärenden eller eljest skulle ha att mera självständigt handlägga sådana
ärenden, icke skulle bli direkt underställda fullmäktige och ansvariga inför
dem, vilket framstår så mycket mer nödvändigt som en väsentlig del av
statsupplåningen — exempelvis mot skattkammarväxlar och s. k. dagslån
— är av den art alt den av fullmäktige jämlikt § 9 i riksgäldskontorets reglemente
måst delegeras på riksgäldsdirektören eller andra tjänstemän, vilka
därvid måste ha ett ej ringa mått av handlingsfrihet och beslutanderätt.

Enligt fullmäktiges mening kan en reform av det slag, som antytts i revisorernas
berättelse, icke genomföras utan att en väsentlig förskjutning inträder
i den fördelning mellan Kungl. Maj :t och riksdagen av ansvaret för
och ledningen av den statliga upplåningen och den ekonomiska politiken
över huvud taget, som grundlagsenligt och jämlikt av riksdagen givna direktiv
nu gäller. Detta är av betydelse ej minst med hänsyn till det samband,
som föreligger mellan å ena sidan riksbankens kredit- och räntereglerande
verksamhet och å andra sidan den upplåningsverksamhet, som bedrives av
riksgäldskontoret. Den omständigheten, att bankoutskottet alltsedan 1941
i ett sammanhang granskar riksbankens och riksgäldskontorets verksamhet,
innebär ett starkt understrykande av detta samband. En ändring av det
slag, som revisorerna ifrågasatt, kommer sålunda, såvitt fullmäktige kan
finna, även att få återverkningar på riksbankens ställning.

Vid sidan av nu nämnda överväganden av mera principiell karaktär vill
fullmäktige framhålla, att tanken att slå sönder en organisation, som byggts
upp på grundval av en lång tids samlade erfarenhet för att på ändamålsenligaste
sätt kunna fullgöra sina funktioner, som härvid förvärvat en
betydande good will på kreditmarknaden och hos allmänheten och som
dessutom befinner sig i full verksamhet, i och för sig måste möta starka
betänkligheter. Alldeles särskilda skäl bör ha förebringats för att en sådan
omläggning skall vara försvarbar. Så har enligt fullmäktiges mening icke
skett. Vad revisorerna i olika sammanhang anfört om statskontorets kompetens
och kapacitet i bokföringsmässigt hänseende synes, såvitt nu är
fråga, vara av underordnad betydelse, och den erfarenhet, som statskontoret
genom sin fondbyrå har i kreditmarknadsfrågor, torde ej på något sätt
kunna jämföras med den sakkunskap på hithörande område — även när
det gäller utländska kreditförhållanden — som nu finnes representerad
inom riksgäldskontoret. Ej heller kan enligt fullmäktiges mening någon
större vikt fästas vid det speciella skäl, som revisorerna anfört för en
överflyttning av riksgäldskontoret till statskontoret, nämligen att sistnämnda
ämbetsverk kan förväntas komma att få minskade arbetsuppgifter och
därför lämpligen bör få ersättning för dessa. Det naturliga synes då i
stället vara, att statskontorets — och icke riksgäldskontorets — organisation
anpassas efter de ändrade förhållandena i stället för att påföras arbetsuppgifter,
som i allt väsentligt är främmande för detta verk. Och skulle
tanken ha varit att överflytta riksgäldskontorets olika avdelningar med
i stort sett befintlig personal och utrustning till statskontoret, då måste
detta även ur rationaliseringssynpunkt te sig högst tvivelaktigt.

tf Bihang till riksdagens protokoll 1959. 2 samt.

Fullmäktige, som sålunda bestämt tar avstånd från tanken på ett inlemmande
av riksgäldskontoret under något Kungl. Maj :ts verk, skall här
icke i vidare mån än som skett uppehålla sig vid detta spörsmål, då revisorerna
själva slutligen synes ha frångått detta alternativ. Endast ytterligare
ett påpekande torde böra göras i detta sammanhang. Fullmäktige
åsyftar det förhållandet att riksgäldskontoret i avseende å medelsredovisning
och vad därmed sammanhänger intager en central ställning i förhållande
till övriga riksdagens verk utom riksbanken, i det att det ankommer
på riksgäldskontoret att ombesörja dessa verks medelsredovisning,
kassarörelse m. m. Härjämte utövar riksgäldskontoret -— genom sin
revisionsbyrå — viss granskningsverksamhet beträffande nämnda verks
inkomster och utgifter och fungerar dessutom såsom remissorgan för bankoutskottet
i frågor rörande utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och
dess verk. Hur dessa riksgäldskontorets funktioner skulle utövas efter ett
eventuellt inordnande av verket under Kungl. Maj :t är en fråga, som revisorerna
ej berört.

I anslutning till vad fullmäktige i inledningen till förevarande avsnitt
anfört vill fullmäktige, som funnit, att frågan om riksgäldskontorets ställning
bör bedömas från helt andra och vidare utgångspunkter än dem som
redovisats i revisorernas berättelse, avslutningsvis framhålla, att riksgäldskontoret,
såvitt fullmäktige kunnat finna, förmått att på en gång hävda sin
fristående ställning i finansförvaltningen och samtidigt anpassa sig efter
utvecklingens skiftande krav. Det har kunnat infoga sig såsom ett betydelsefullt
led i det svenska kreditväsendet och i enlighet med av riksdagen
lämnade direktiv blivit ett med regering och riksbank smidigt samverkande
instrument för fullföljandet av den ekonomiska politiken. Härvid
har det varit till betydande fördel, att riksdagen åt riksgäldsfullmäktige
inrymt ett stort mått av frihet att bestämma när, var och på vilket
sätt statsupplåningen lämpligen bör ske. De fria och affärsmässiga former,
i vilka riksgäldskontoret kan arbeta, har onekligen nära samband
med att riksgäldskontoret är organiserat som ett riksdagens verk under
ledning av riksdagens egna förtroendemän. Detta förhållande och jämväl
den omständigheten, att riksgäldskontoret vid sin sida har ett annat riksdagens
verk med stor rörelsefrihet — riksbanken — har skänkt ökad slagkraft
och effektivitet åt riksgäldskontoret i dess upplåningsverksamhet.

Riksgäldskontorets personal- och kontorsorganisation

Revisorernas överväganden rörande riksgäldskontorets ställning och organisation
in. m. utmynnar, såsom redan inledningsvis nämnts, i ett förslag
om att riksgäldskontoret i rationaliseringssyfte skall bli föremål för
en översyn, varvid målet bör vara »att åstadkomma en med hänsyn till
omfattningen av föreliggande uppgifter väl avpassad, efter moderna ad -

ministrativa principer uppbyggd byråorganisation». Häremot är självfallet
i och för sig intet att erinra.

Det bör emellertid redan nu framhållas, att riksgäldskontorets byråorganisation,
såsom fallet är på andra håll inom statsförvaltningen, avpassats
efter detta verks speciella arbetsuppgifter och att enbart benämningen
på de olika byråerna icke kan tagas till utgångspunkt för antaganden
om organisationens lämpliga uppbyggnad. Det avgörande är självfallet,
vilka ärenden varje byrå har att handlägga och omfattningen av
dessa ärenden. Som en jämförelse kan nämnas, att statskontoret med en
personal på ca 100 tjänstemän i likhet med riksgäldskontoret är organiserat
på fem byråer. Någon omedelbar slutsats om en eventuell överorganisation
av statskontoret kan man naturligtvis inte draga härav. Riksgäldskontorets
obligations- och statsskuldboksbyråer är speciella för riksgäldskontoret
och saknar motsvarighet på annat håll inom statsförvaltningen,
och vad revisionsbyrån beträffar må framhållas, att denna byrå är betingad
dels av riksgäldskontorets omfattande medels- och värdeförvaltning
och dels av att riksgäldskontoret och de övriga verken under fjortonde huvudtiteln
icke är underkastade revision av riksräkenskapsverket. Vad åter
kanslibyrån angår torde böra erinras om att denna byrå bl. a. har att
handlägga flertalet av på riksgäldskontoret ankommande remissärenden
samt ett stort antal juridiska ärenden, sammanhängande främst med kontorets
omfattande depositionsrörelse. En ingående kännedom om nämnda
och andra hithörande förhållanden är givetvis nödvändig för att kunna bilda
sig en riktig uppfattning om ändamålsenligheten av riksgäldskontorets
byråindelning. Revisorernas förslag om en översyn av organisationen föregås
emellertid och motiveras av flera av revisorerna gjorda uttalanden,
som i vissa fall ger en ej fullt rättvisande bild av det verkliga läget inom
riksgäldskontorets inre förvaltning och i övrigt tarvar en närmare förklaring
för att deras betydelse i sammanhanget skall kunna rätt förstås.
Fullmäktige har med anledning härav funnit ett mer ingående bemötande
av revisorernas uttalanden i nu förevarande sammanhang påkallat.

Till en början må härvid påpekas, att revisorerna förbisett, att nu gällande
reglemente för riksgäldskontoret är utfärdat den 31 juli 1958. Några
mer väsentliga ändringar i jämförelse med det tidigare gällande av revisorerna
åberopade reglementet av den 31 maj 1954 innefattas visserligen
icke i det nya reglementet, men i ett hänseende har likväl genomförts en
ändring, som i förevarande sammanhang icke är utan viss betydelse. Detta
gäller § 48 i reglementet, som återges av revisorerna i dess tidigare gällande
lydelse. Paragrafen har avseende på fullmäktiges särskilda åliggande
i fråga om revision och kontroll av riksgäldskontorets medels- och värdeförvaltning.
Medan ifrågavarande åliggande tidigare givits formen av vissa
speciella inventeringsuppdrag, har det i paragrafens omformulerade skick
utvidgats till en skyldighet för fullmäktige att sörja för aLt erforderlig
revision och kontroll inom riksgäldskontoret (d. v. s. främst genom revisionsbyrån)
utövas i fråga om kontorets medels- och värdeförvaltning (se
bankoutskottets uti. nr B 2/1958). Samtidigt med genomförandet av denna
reglementsändring har internt vidtagits vissa ändringar i instruktionen för

riksgäldskontorets revisionsbyrå, innebärande viss utökning av revisionsverksamheten.

Bestämmelserna om inskrivning i statsskuldboken har vidare refererats
på ett sätt (se s. 9 i revisorernas berättelse), som tyder på en missuppfattning
av deras innebörd eller i vart fall kan ge anledning till missförstånd.
Da innebörden av dessa bestämmelser har stor betydelse för bedömningen av
frågan om statsskuldboksbyråns arbetsuppgifter och personalbehov, torde
här böra påpekas följande. Det är icke riktigt, att fordran på grund av
statens premieobligationer kunnat genom obligationernas inlämnande till
riksgäldskontoret förvandlas till en i statsskuldboken införd fordran eller
att inskrivning av sådana obligationer kunnat ske direkt mot kontant inbetalning.
Så har aldrig varit fallet, utan inskrivning av premieobligationer
innebär en verklig deposition av de inskrivna obligationerna. Däremot förekommer
beträffande statsränteobligationer i mycket stor utsträckning inskrivning
mot kontant inbetalning eller att obligationer förvandlas till en
motsvarande bokfordran. Någon deposition är det alltså här ej fråga om.
Denna skillnad emellan premieobligationer och statsränteobligationer måste
man noga hålla i minnet, eftersom en sammanblandning av begreppen i förevarande
hänseende lätt kan leda till alldeles felaktiga slutsatser beträffande
statsskuldboksbyråns arbete och innebörden av fullmäktiges av revisorerna
åberopade beslut av den 23 januari 1958 att upphöra med viss inskrivning
i statsskuldboken från och med den 1 april samma år. Detta beslut avsåg
allenast nyinskrivning av premieobligationer; byråns arbetsuppgifter beträffande
vid denna tidpunkt redan verkställda inskrivningar av premieobligationer
liksom även i fråga om hela den dåvarande och följande inskrivningsstocken
av statsränteobligationer har icke kunnat röna inverkan av nämnda
beslut.

Beträffande härefter den å s. 13 i revisorernas framställning intagna tablån
över riksgäldskontorets personalorganisation den 1 juli 1958, upptagande
sammanlagt 119 tjänstemän, därav 22 i lönegraderna B 1—A 19, torde''bl. a.
följande påpekanden böra göras. Den i Ao 24 uppförda byrådirektörsbefattningen
(föreståndare för statsskuldboksbyråns valvsavdelning) är, såsom
framgår av en till personalförteckningen för riksgäldskontoret fogad not. avsedd
att vid innehavarens avgång — vederbörande befattningshavare är född
1895 — ersättas med en tjänsteman i lönegraden Ao 21 (kamrerare). Vidare
tjänstgör en tjänsteman å riksdagens ekonomibyrå, fyra tjänstemän fullgör
endast halvtidstjänst, och efter den 1 juli 1958 har personalen ytterligare reducerats
med tre tjänstemän genom att en tjänsteman (kontorsskrivare i Ao 10)
avgått med pension och två kontorsbiträden (Ae 5 respektive Ag 3) erhållit
begärt entledigande. Den bokförda personalstyrkan i riksgäldskontoret uppgår
härefter till 115 personer, därav fyra med halvtidstjänstgöring och en
med 3/4 tjänstgöring.

När revisorerna å s. 17 talar om riksgäldskontorets »begränsade och även
ensartade huvuduppgift» synes revisorerna icke ha beaktat, att riksgäldskontorets
funktioner — såsom det å s. 10—12 intagna utdraget ur riksgäldskontorets
tjänstgöringsordning utvisar — omspänner ett vidsträckt förvaltningsområde,
som — förutom själva upplåningsverksamheten och förvaltningen
av statsskulden — omfattar en betydande medelsredovisning, depositionsrörelse,
rörliga krediter åt affärsverken m. fl., remissärenden, kassarörelse
och revisionsverksamhet.

Beträffande slutligen kostnaderna för riksgäldskontorets verksamhet må
framhållas, att riksgäldskontorets anslag till avlöningar och omkostnader
för budgetåret 1958/59 — 2,25 milj. kronor — icke kommer att behöva helt

disponeras med hänsyn till de kostnadsbesparingar, som genom personalminskning
och eljest ernåtts, sedan anslagen beviljades, och ytterligare kan
förutses under återstoden av budgetåret.

Vad angår riksgäldskontorets bgråorganisation fastställdes denna av riksdagen
med tillämpning från och med den 1 juli 1935, då även riksgäldsdirektörsbefattningen
tillkom i stället för den tidigare deputeradeinstitutionen. I
sina huvuddrag gick byråorganisationen emellertid tillbaka på den organisation
av riksgäldskontoret, som genomfördes år 1917 under trycket av den då
till följd av första världskriget begynnande ansvällningen av statsupplåningen,
varvid samtidigt är att märka, att upplåningen nu kom att ske inom landet
efter att tidigare ha huvudsakligen placerats i utlandet. Vid denna tid tillkom
såväl en statsskuldboksavdelning som en revisionsavdelning. Vid omorganisationen
år 1935, som skedde efter ingående överväganden, bildades
en särskild obligationsbyrå för handhavande av den alltmer omfattande
emissionsverksamhelen, varjämte statsskuldboks- och revisionsavdelningarna
organiserades som särskilda byråer, revisionsbyrån tills vidare dock med
en byrådirektör som chef. Denna byråorganisation var uppbyggd på erfarenhetsmässig
grund för att på ändamålsenligaste sätt kunna lösa de på riksgäldskontoret
ankommande arbetsuppgifterna och var avsedd att vara så
elastisk, att den skulle kunna möta även extraordinära påfrestningar. Det
skulle också snart visa sig, att denna organisation väl svarade mot förväntningarna
vid dess tillkomst. Sålunda kunde det oerhört ökade arbete, som
den stora försvarsupplåningen — delvis av folklånekaraktär — under det
andra världskriget pålade riksgäldskontoret, bemästras inom organisationens
ram. Givetvis kunde en avsevärd utökning av antalet tjänstemän, huvudsakligen
i biträdesgraderna, härvid icke undvikas. Detta personaltillskott utgjorde,
när det var som högst (febr. 1944), 127 personer utöver den personal,
som fanns i riksgäldskontoret vid krigsutbrottet 1939, nämligen 103 personer.
Strävandena har därefter medvetet inriktats på att genom rationaliseringsåtgärder
söka minska personalbehovet. Med avseende härå må nämnas
följande.

Det stod på ett tidigt stadium klart för fullmäktige, att en viss decentralisering
av riksgäldskontorets arbetsuppgifter på andra organ vore nödvändig
för att ernå en begränsning av personalen. Detta ledde redan tidigt under
1940-talet till en överenskommelse mellan riksgäldskontoret samt affärsbankerna
och sparbankerna om dessa bankers medverkan dels vid inlösen av kuponger
och obligationer till av riksgäldskontoret utgivna statsräntelån och
dels vid utbetalning av vinster å högst 500 kronor å premieobligationslånen.
Härigenom åstadkoms en stor avlastning av riksgäldskontorets arbetsbörda,
varjämte allmänheten kom i åtnjutande av en förbättrad service. Sedermera
utvidgades samarbetet med affärsbankerna och sparbankerna även till att
omfatta dessas medverkan vid inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken.
En annan viktig besparings- och rationaliseringsåtgärd tillkom
år 1944, då det tidigare systemet med halvårskuponger till räntelånen ersattes
med helårskuponger. En omläggning av systemet för dragningarna å
premielånen och dragningslistornas utgivning i egen regi har också medfört
en kostnadsbesparing respektive ett inkomsttillskott för riksgäldskontoret.

De förut nämnda försvarslånen var delvis av folklånekaraktär, d. v. s. de
utgavs i mycket stor utsträckning i småvalörer för att få största möjliga spridning
bland de bredare folklagren. Under krigsåren prövades härjämte i samma
syfte och för att uppmuntra till ökat sparande nya former för statsupplåningen,
såsom sparobligalioner och rikskontoinlåning. Båda dessa låneformer
var tekniskt svårhanterliga och därför personalkrävande. Fullmäktige
iniktade sig därför på en tidig avveckling av såväl försvarsfolklånen som
dessa andra låneformer. Numera sker upplåningen, bortsett från premielånen,
som ju i stor utsträckning avser att binda småspararnas medel, på ett
väsentligt annat och mindre personalkrävande sätt än tidigare.

.Jämsides med här angivna så att säga yttre rationaliseringsåtgärder, har
internt inom riksgäldskontoret fortlöpande vidtagits anstalter för att minska
behovet av arbetskraft, bl. a. genom utnyttjande av maskinella anordningar
i den utsträckning, som visat sig ändamålsenlig. Härvid har tillgänglig expertis
på området anlitats. Sålunda har samråd ägt rum med statens organisationsnämnd
i fråga om de olika arbetsdetaljerna, i det att, på riksgäldskontorets
hemställan, organisationsnämnden år 1947 i samband med den
inom riksgäldskontoret senast verkställda, mera omfattande översynen av
personalorganisationen ställde sig till förfogande för att granska uppläggningen
av arbetet inom riksgäldskontorets olika byråer. Den nämnda granskningen
föranledde ett erkännande från nämndens sida. Vidare har under 1950-talet vid olika tillfällen, senast år 1956, på anmodan av riksgäldsdirektören,
representanter för företag inom kontorsmaskinbranschen undersökt möjligheterna
att för vissa rutingöromål inom riksgäldskontoret använda hålkortsmetoden,
dock med negativt resultat.

Vidare kan bland vidtagna rationaliserings- och besparingsåtgärder förtjäna
nämnas, att, i den mån så varit möjligt, arbetsuppgifter av mer rutinmässig
karaktär överflyttats från högre tjänstemän till biträdespersonal, att
vikariatsförordnanden inskränkts till ett minimum samt att långt gående
förenklingar i arbetsproeeduren genomförts. Krympningen av personalens
antal har väsentligen skett genom att nyrekryteringen begränsats till den
minsta möjliga. Under tiden efter 1945 har sålunda avgått sex byråchefer,
två revisorer och två förste kammarskrivare, sammanlagt alltså tio högre
befattningshavare. Nyrekryteringen utifrån under samma tid har varit endast
tre amanuenser i befordringsgången, därav (för närvarande) en med
halv tjänstgöring och en med 3/4 tjänstgöring. För att fylla vakanser inom
mellangraderna utan nyrekrytering utifrån har bl. a. viss vidareutbildning
av därför lämpad personal kommit till stånd, varvid tre tidigare biträden
(kvinnliga) kunnat beredas befordran inom kammarskrivarkarriären. Några
nya ordinarie tjänster i riksgäldskontoret har ej av fullmäktige begärts sedan
1947. Däremot har fullmäktige efter hemställan hos bankoutskottet år
1952 erhållit riksdagens bemyndigande att låta med tillsättning av ledigblivna
tjänster anstå ävensom att ersätta sådan tjänst med tjänst i lägre lönegrad.
Vakanssättning av ordinarie tjänster har också skett i viss utsträckning.

Genom ovan angivna rationaliserings- och besparingsåtgärder har det blivit
möjligt att successivt nedbringa riksgäldskontorets personal till en nivå,
som för närvarande endast obetydligt överstiger den vid tidpunkten för andra
världskrigets utbrott år 1939. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt,
som statsskulden under motsvarande tid stigit från 2,6 miljarder kronor till
för närvarande något över 20 miljarder kronor, därav ca 2 miljarder kronor belöper
på de fortfarande särskilt arbetskrävande premielånen; dessa är nu

elva till antalet mot endast två jämförelseåret 1939. Personalminskningen i
början av 1950-talet har vidare möjliggjort för riksgäldskontoret att avstå
betydande lokalutrymmen till andra statliga ändamål. Dessa i sammanhanget
betydelsefulla fakta förbigås helt av revisorerna.

Härjämte vill fullmäktige i förevarande sammanhang erinra om den senaste,
även av revisorerna omnämnda besparingsåtgärden, nämligen fullmäktiges
beslut att från och med den 1 april 1958 upphöra med inskrivning
av premieobligationer i statsskuldboken (med visst undantag). Detta beslut
beräknas, när verkningarna därav helt slagit igenom, vilket blir en fråga på
något längre sikt, komma att medföra en årlig besparing på enbart lönekontot
av ca 360 000 kronor, motsvarande ca 20 procent av riksgäldskontorets
totala lönekostnader. Härtill kommer besparingar av utgifter för sociala
förmåner (pensioner, sjukersättningar m. m.) samt för lokalhyra och övriga
kostnader.

I anledning av vad revisorerna uttalat (s. 17) och fullmäktiges nu nämnda
beslut om inskrivningsstopp för premieobligationer får fullmäktige ytterligare
framhålla, att detta beslut självklart kommer att föranleda en översyn
av riksgäldskontorets personalorganisation. Om så icke bleve fallet, skulle
ju detta innebära, att det här vore fråga om en reform allenast på papperet
utan konsekvenser för kostnadsutvecklingen. Det kan erinras om att denna
reform, förutom av önskvärdheten att ernå besparingar, framtvingats av riksgäldskontorets
begränsade såväl personal- som lokalresurser, vilka vid en
fortsatt inskrivning av premieobligationer måst väsentligt utökas. Fullmäktiges
protokoll, som varit tillgängliga för revisorerna, utvisar klart och otvetydigt,
att reformen kommer att bli av den allra största betydelse för riksgäldskontorets
personalorganisation.

Då revisorernas uttalande synes innebära en kritik mot att fullmäktige ej
omedelbart vidtagit åtgärder för personalindragningar med anledning av inskrivningsstoppet,
må erinras om att riksgäldskontoret beträffande redan
inskrivna premieobligationer saknar rätt att ensidigt bringa en deposition att
upphöra. De besparingar i personalhänseende, som reformen kan leda till,
kan därför ej ske omedelbart utan först i samband med den beslutade successiva
inlösningen av utelöpande premielån. Till följd av att personalavgången
i samband med pensionering kommer att bli relativt stor under de
närmaste åren, synes de personalinskränkningar, som föranledes av inskrivningsstoppet
eller andra rationaliseringsåtgärder, kunna genomföras utan
överförande av personal på indragningsstat eller åtgärder av liknande slag.

Frågan om hur riksgäldskontorets blivande personalorganisation skall
se ut efter inskrivningsreformens fulla genomförande är sålunda icke av
den påträngande natur, som revisorerna tycks anse. Arbetet med en översyn
av personalorganisationen har emellertid upptagits inom riksgäldskontoret
redan under hösten 1958. Denna översyn kommer ej att begränsas till
frågan om inskrivningsreformens konsekvenser i personalhänseende för
främst slalsskuldboksbyrån ulan kommer alt avse eu omprövning av verkets
hela organisation med hänsyn till erfarenheterna under 1950-talet. Liksom

tidigare skett är det härvid avsett, att samråd beträffande kontorsorganisatoriska
spörsmål skall äga rum med statens organisationsnämnd. Såvitt nu
kan bedömas, torde ett förslag i ämnet kunna överlämnas till 1960 års riksdag.
Någon åtgärd härutöver torde, såvitt nu är fråga, icke påkallas av revisorernas
uttalanden.

Med anledning av vad revisorerna anfört (s. 16 tredje stycket) om önskvärdheten
av en förstärkning av riksdagens ekonomibyrå vill fullmäktige
framhålla, att byrån synes väl tillgodosedd med högre befattningshavare, varför
någon ytterligare, kostnadskrävande utökning av personalorganisationen
icke för närvarande torde vara påkallad. Ej heller kan fullmäktige finna
motiverat att bygga på organisationen med en särskild styrelse. Huruvida,
såsom revisorerna synes finna önskvärt, förutsättningar bör skapas för ett
mera fast grepp från riksdagens sida över riksdagens kansliorganisation, är
en fråga som fullmäktige i detta sammanhang icke anser sig böra uttala någon
mening om. Fullmäktige vill nämligen erinra om att denna fråga, enligt
vad fullmäktige inhämtat, torde komma att upptagas till behandling inom
den av fullmäktige tillsatta kommitté, som för närvarande utreder riksdagstjänstemännens
anställnings- och avlöningsförhållanden. Vidare må, med
anledning av den rekommendation revisorerna givit fullmäktige att i största
möjliga utsträckning anlita byggnadsstyrelsen i vad gäller vården av riksdagshuset
och därmed sammanhängande angelägenheter, framhållas, att så
redan nu sker.

Stockholm den 8 januari 1959

Riksdagens ekonomibyrå

C.-H. NORDLANDER

AXEL STRAND

ERIK HAGBERG

GUSTAF V. NILSSON

WALD. SVENSSON

ANDERS PETTERSSON

PATRIK SVENSSON

STEN WIDLUND
Riksgäldsdirektör

Torsten Bjerlöw

590033 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag