REVISORERS BERÄTTELSE

Framställning / redogörelse 1957:SV

RIKSDAGENS

REVISORERS BERÄTTELSE

över den år 1956

av dem verkställda granskningen angående

STATSVERKET

DEL I

REVISORERNAS UTTALANDEN

Stockholm 1957

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
145056

Innehållsförteckning

Sid.

Riksdagens revisorers skrivelse................................... 1

Justitiedepartementet

§ 1. Departementsindelningen ............................... 3

§ 2. Arbetsformerna inom statsförvaltningen .................. 13

§ 3. Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna .............. 30

§ 4. Vissa frågor rörande ungdomsanstalten Roxtuna .......... 47

Försvarsdepartementet

§ 5. Tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret . . 54

§ 6. Försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar............ 60

§ 7. Vissa kostnader för militära bad i Boden ................ 64

§ 8. Vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter pa garnisonssjukhusen
........................................... 70

§ 9. Försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea ...... 75

§ 10. Vissa försvaret tillhöriga baracker....................... 85

§ 11. Installation av varuhiss vid arméns jägarskola ............ 89

§ 12. Sågverket vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg .......... 92

Socialdepartementet

§ 13. Socialvård och socialpolitik ............................. 98

§ 14. Socialstyrelsens författningstryck ........................ 121

§ 15. Socialhjälp och barnavård för lappar .................... 135

§ 16. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet .............. 143

Kommunikationsdepartementet

§ 17. Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget.......... 163

§ 18. Vägbyggnadsanslagens fördelning på länen ............... 168

§ 19. Statens bränslekontrollerande verksamhet ................ 182

§ 20. Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen .............. 192

§ 21. Postverkets frimärksutgivning........................... 210

§ 22. Statens värdetryck ..................................... 218

§ 23. Kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens kontrollkontor . 225

Finansdepartementet

§ 24. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden in. in.........232

§ 25. Restavgiften för restförd skatt........................... 247

§ 26. Statsliggarens bihang................................... 249

§ 27. Vissa frågor rörande mynt- och sedeltillverkningen ........ 253

Ecklesiastikdepartementet Sid

§ 28. De vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg .... 261

§ 29. Farmaceutiska institutets lokalfråga..................... 276

§ 30. Tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna................ 282

§ 31. Dispositionen av medel för biträdeshjälp å de allmänna läroverkens
rektorsexpeditioner...................... 288

Jordbruksdepartementet

§ 32. Torrläggningsföretaget Vebomark ........................ 295

Handelsdepartementet

§ 33. Visst lån ur sågverkslånefonden......................... 301

§ 34. Svenska institutet för konserveringsforskning............. 317

§ 35. Vissa inköp av katgut för beredskapslagring.............. 329

Inrikesdepartementet

§ 36. Visst blankettryck inom medicinalväsendets område.......335

§ 37. Den kamerala organisationen vid vissa länsnämnder ...... 371

§ 38. Indrivning av skatt in. m................................ 377

§ 39. Räddningstjänsten i de svenska fjällen................... 388

Civildepartementet

§ 40. Gratifikationer och belöningar vid de affärsdrivande verken . . 397
Reservation till § 15 se under nämnda paragraf.................... 142

Av revisorerna avlagda besök

410

Jämlikt § 6 den för riksdagens revisorer gällande instruktionen få revisorerna
härmed avgiva berättelse över av dem verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning. Stockholm den 15 december 1956.

FRANS SEVERIN
CARL LINDBERG
LARS E. ANDERSSON
T. G. von SETH

RUBEN SWEDBERG
OLOF NILSSON
GUST. SUNDELIN
RUD. ANDERBERG

G. BRANTING
RAGN. BERGH
BERTIL ANDERSSON
OLOV RYLANDER

J Per Dahlberg

1 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1956. I

3

J ustitiedepartementet

§ i

Departementsindelningen

De grundläggande stadgandena om statsdepartementen äro meddelade i
§ 5 regeringsformen. Det heter där, att för särskilda grenar av rikets styrelse
skola finnas statsdepartement till det antal, som bestämmes genom
en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Departementens
benämningar och fördelningen av ärendena departementen emellan bestämmes
av Konungen genom en särskilt utfärdad, offentligen kungjord
stadga.

I nu gällande lag om statsdepartementen den 11 april 1947 har departementens
antal bestämts till elva.

I stadgan om statsdepartementen den 29 juni 1950 föreskrives att departementen
skola vara justitiedepartementet, utrikesdepartementet, försvarsdepartementet,
socialdepartementet, kommunikationsdepartementet,
finansdepartementet, ecklesiastikdepartementet, jordbruksdepartementet,
handelsdepartementet, inrikesdepartementet samt civildepartementet. Något
sådant angivande av varje departements »huvudsakliga verksamhetsområde»,
som förut ägt rum genom lagen om statsdepartementen, förekommer
icke längre, utan detta verksamhetsområde framgår av den i
stadgan gjorda fördelningen av ärendena. Enligt uttalande i propositionen
1940:33 bör nämligen Kungl. Maj:t äga möjlighet att vid förefallande behov
från ett tillfälligt överbelastat departement till ett mindre arbetstyngt
överflytta grupper av ärenden, oberoende av att de berörda departementens
huvudsakliga verksamhetsområden därigenom komme att rubbas.

Enligt § 6 regeringsformen skall statsrådet bestå av cheferna för departementen
samt statsråd utan departement till det antal, lägst tre, varom
stadgas i en av Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. I den
förut omnämnda lagen den 11 april 1947 om antalet statsdepartement och
statsråd utan departement har det förordnats, att statsråd utan departement
skola finnas till det antal, lägst tre och högst fem, som Konungen
bestämmer.

Genom 1840 års departementalreform lades grunden till den nuvarande
centralförvaltningens högsta instans. Reformen innebar, att av statsrådets
tio ledamöter sju skulle vara chefer för var sitt av justilie-, utrikes-, lantförsvars-,
sjöförsvars-, civil-, finans- och ecklesiastikdepartementen; de öv -

4

riga tre statsråden skulle icke förestå departement. Snart gjorde sig emellertid
krav gällande på eu ändring i denna organisation. De avsågo
huvudsakligen lättande av vissa departementschefers alltmer tyngande arbetsbörda
samt beredande av större utrymme inom Kungl. Maj:ts kansli
för tillvaratagande av vissa samhällsintressen, vilka med den fortgående
utvecklingen uppstått eller erhållit vidgad betydelse. En av de vägar på
vilka man sökt vinna nämnda mål var inrättandet av nya statsdepartement.
Härmed förbands ock frågan om sammanslagning av redan befintliga departement.
Eu annan väg åsyftade avskiljande från departementens handläggning
av sådana grupper av ärenden, som ansåges lämpligen kunna och
böra handhavas av annan myndighet.

1 förstnämnda hänseende gjordes misslyckade försök vid 1856—1858 års
riksdag att inrätta ett departement för allmänna arbeten och kommunikationsanstalter,
vid 1868 ars riksdag ett departement för samma grupper av
ärenden samt för näringarna och vid 1885 års riksdag ett departement
uteslutande för näringarna. Först år 1900 inrättades ett nytt åttonde departement
för eu av näringarna, nämligen jordbruket, varvid samtidigt
statsrådsledamöternas antal ökades från tio till elva.

Målsmän för de näringar, vilkas intressen icke särskilt kunnat tillgodoses
vid jordbruksdepartementets bildande, framställde snart krav på ett
särskilt departement; de sociala ärendenas växande betydelse framkallade
behov av särskilda anordningar för dessa ärendens behöriga handläggning;
och slutligen gjorde sig den alltsedan det första byggandet av statsjärnvägarna
i Sverige uppställda fordran på ett bättre utrymme för kommunikationsväsendets
angelägenheter alltjämt gällande. Dessa olika strävanden
gåvo till resultat tre olika riksdagsskrivelser åren 1905, 1907 och 1908.

Jämsides med nu nämnda krav på omläggning av departementsorganisationen
inriktades reformförslagen på sammanslagning av redan befintliga
departement. Härvid ville man till en början genom lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementens
sammanslagning dels underlätta inrättandet av
nya departement för vissa förvaltningsgrenar, dels åt försvarsväsendet bereda
större enhetlighet och planmässighet i organisation och utförande.

I syfte att möjliggöra en blivande omläggning av departementsindelningen
utan hinder av den omständliga procedur, som gäller för ändringar
i grundlag, genomfördes vid 1918 års riksdag sådana grundlagsändringar,
att de tidigare bestämmelserna i regeringsformen om departementens antal
och benämningar utbyttes mot stadganden, att för särskilda grenar av
rikets styrelse skulle finnas statsdepartement till ett antal, lägst åtta och
högst tio, som bestämdes i särskild av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag, vilken tillika angåve departementens benämning och huvudsakliga
verksamhetsområden. Bestämmelserna om departementens antal
inom nämnda gränser samt om deras benämningar och huvudsakliga verksamhetsområden
överfördes alltså från grundlag till en särskild författning

5

av lags natur. Den närmare fördelningen av ärendena departementen emellan
skulle bestämmas av Konungen genom särskild stadga. — Statsrådsledamöternas
antal gjordes samtidigt beroende på departementens antal,
nämligen på så sätt att statsrådet skulle bestå av cheferna för departementen
samt tre konsultativa statsråd.

Någon omedelbar ändring i departementsindelningen skedde icke i och
med antagandet av 1918 års lag om statsdepartement. Följande år antogs
emellertid en ny sådan lag. Genom denna ökades departementens antal
från åtta till nio; lantförsvars- och sjöförsvarsdepartementen förenades till
ett försvarsdepartement samtidigt som civildepartementet uppdelades i två
departement, ett kommunikations- och ett socialdepartement, varjämte ett
nytt handelsdepartement inrättades genom handelsärendenas utbrytning
från finansdepartementet.

Redan år 1924 väcktes emellertid inom riksdagen ett visserligen av denna
avvisat förslag om minskning av departementens antal från nio till åtta
genom hopslagning av kommunikations- och handelsdepartementen. Två
år senare uttalade sig emellertid konstitutionsutskottet för utredning rörande
ändrad departementsindelning, däri inbegripen frågan om minskning
av departementens antal genom hopslagning av dessa två departement.
Utskottsutlåtandet var föranlett av eu proposition till 1926 års riksdag med
förslag till ny lag om statsdepartement, innebärande främst ecklesiastikdepartementets
omdaning till ett undervisningsdepartement genom kyrkoärendenas
överflyttning till justitiedepartementet. 1 följd av kamrarnas
skiljaktiga beslut förföll dock frågan. Båda kamrarnas beslut får emellertid
anses innebära ett positivt uttalande för behovet av en reform av departementsorganisationen.
Andra kammaren hade nämligen i huvudsak bifallit
propositionen, under det att första kammaren bifallit konstitutionsutskottets
utredningsförslag. Riksdagen förutsatte därför också år 1928 en revision
av lagen om statsdepartement, då den i samband med en sådan revision
begärde utredning av frågan om ändring av saväl socialdepartementets
som andra departements namn samt i detta sammanhang framläggande
för riksdagen av förslag i samma fråga.

Ett mera genomgripande förslag om ändrad departementsorganisation
väcktes genom en motion till 1930 års riksdag. Enligt detta förslag — som
nära anknöt till ett uttalande av vederbörande departementschef i den
förut nämnda propositionen till 1926 års riksdag — skulle Kungl. Maj:t
erhålla frihet att bestämma regeringsledamöternas och statsdepartementenas
antal, dock med den begränsningen alt ett visst minimum skulle
föreskrivas i lag, liksom att fördela ärendena mellan regeringsledamöter
och statsdepartement. Motionen avstyrktes av konstitutionsutskottet och
avslogs av riksdagen. Utskottet hänvisade lill att den föreslagna anordningen
icke överensstämde med svenska förvaltningsförhållanden, sådana
dessa historiskt utvecklat sig; vissa grundläggande regler angående de -

6

partementens antal borde alltjämt givas i grundlag och i övrigt antalet
departement och departementsindelningen bestämmas av Konung och riksdag.
Förslaget syntes utskottet kunna leda till att vid bildandet av en regering
antalet departement och fördelningen av ärendena mellan departementen
bestämdes mera med hänsyn till personliga och partipolitiska
förhållanden än till sakliga grunder.

Beträffande det ovan berörda spörsmålet om avskiljande från departementen
av vissa grupper av ärenden hade förslag härom vid flera tillfällen
framställts, till dess år 1909 följde upprättande av en regeringsrätt, till
vars prövning och avgörande överlämnades flertalet av de förut av Kungl.
Maj:t i statsrådet handlagda administrativa besvärsmålen såvitt de huvudsakligen
avsågo rättsfrågor. Senare har bl. a. konstitutionsutskottet vid
1926 års riksdag ifrågasatt, huruvida icke i åtskilliga fall en överflyttning
av ärenden från Kungl. Maj:t i statsrådet till centrala verk skulle kunna
ske, dock med rätt för vederbörande att besvärsvägen draga frågan under
Kungl. Maj:ts slutliga prövning. Frågan om överflyttning av ärenden från
Kungl. Maj:t i statsrådet till centrala ämbetsverk har även därefter vid
skilda tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.

Frågan om en allmän reform av departementsorganisationen väcktes
ånyo genom en skrivelse av 1938 års riksdag (nr 112), vari riksdagen hemställde
om en förutsättningslös utredning i ämnet. Utredningsuppdraget
lämnades till dåvarande landshövdingen K. Levinson, men innan denne
kunnat slutföra sitt arbete blev det vid andra världskrigets utbrott nödvändigt
att företaga en partiell utbyggnad av Kungl. Maj:ts kansli; hösten
1939 inrättades sålunda ett folkhushållningsdepartement med uppgift att
handlägga ärenden rörande folkhushållningen, vilka sammanhängde med
de rådande utomordentliga förhållandena. Då Levinsons utredning förelåg
avslutad (SOU 1939: 44), befanns det med hänsyn till de rådande krigsförhållandena
erbjuda alltför stora vanskligheter att fastställa en för normala
tider avsedd organisationsplan för Kungl. Maj:ts kansli. Det levinsonska
förslaget föranledde därför icke någon åtgärd.

Beträffande innehållet i Levinsons förslag må följande uppgifter lämnas.

Utredningen utmynnade, såvitt här är i fråga, i två alternativa förslag,
betecknade alternativ I och alternativ II. Enligt alternativ I skulle det
dåvarande antalet permanenta departement, d. v. s. nio, bibehållas och
kommunikationsdepartementet omvandlas till ett inrikesdepartement med
huvudsaklig uppgift att omhänderha dels lantregerings- och kommunala
ärenden, dels de på kommunikationsdepartementet då ankommande frågorna
rörande samfärdselanstalter och allmänna arbeten. Alternativ II
avsåg utbyggande av den normala departementsorganisationen med ett nytt
departement, inrikesdepartementet, vars centrala arbetsområde skulle omfatta
lantregerings- och kommunala ärenden. Enligt båda alternativen

7

skulle därjämte vidtagas vissa omflyttningar av ärenden för att åstadkomma
en jämnare arbetsfördelning mellan departementen. Sitt förord
skänkte Levinson det såsom alternativ II betecknade förslaget med de
dåvarande nio ordinarie departementen plus ett inrikesdepartement.

Till närmare belysning av Levinsons alternativa förslag må följande
uppgifter lämnas.

Enligt alternativ I skulle till inrikesdepartementet hänföras förvaltningsärenden
rörande lantregeringen, polisväsendet samt allmän ordning och
säkerhet ävensom kommunala ärenden, samtliga i den mån de för det
dåvarande handlades i socialdepartementet, vidare ärenden rörande järnvägar
och spårvägar, post, telegraf och telefon, kanaler, farleder och hamnar
(med vissa undantag), ärenden rörande vägar, broar och färjor, motorfordonstrafik
samt kommunikationsväsendet i övrigt till lands, lufttrafik,
radioväsendet samt (med vissa undantag) ärenden rörande statens vattenfall
och deras tillgodogörande ävensom ki’onans byggnader. Jämväl lagstiftningsfrågor
i de ämnen som på detta sätt fölle inom inrikesdepartementets
förvaltningsområde skulle hänföras dit. Av övriga till kommunikationsdepartementet
då hörande ärenden skulle de som rörde stadsplane- och
byggnadsväsendet övertagas av justitiedepartementet samt ärenden rörande
förhandlingsrätt för statens tjänstemän förläggas till socialdepartementet.
— Utom dessa förändringar, vilka direkt sammanhängde med kommunikationsdepartementets
förvandling till inrikesdepartement, föreslogs vissa
ytterligare omflyttningar av ärenden i syfte att åstadkomma en jämnare
arbetsfördelning departementen emellan. Bl. a. skulle till handelsdepartementet
överföras ett flertal ärendesgrupper, nämligen från försvarsdepartementet
ärenden rörande sjökarteväsendet och — efter folkhushållningsdepartemenlets
avveckling — den ekonomiska försvarsberedskapen, från
ecklesiastikdepartementet (under viss förutsättning) ärenden rörande tekniska
högskoleväsendet och yrkesundervisningen samt från jordbruksdepartementet
ärenden rörande geologiska samt meteorologiska och hydrografiska
undersökningar ävensom stormvarningsanordningar.

Jämlikt alternativ II skulle hos inrikesdepartementet sammanföras följande
viktigare grupper av förvaltningsärenden, nämligen från socialdepartementet
dithörande ärenden rörande lantregeringen, polisväsendet samt
allmän ordning och säkerhet ävensom kommunala ärenden, från finansdepartementet
ärenden rörande kommunernas finanshushållning, från
kommunikationsväsendet ärenden rörande stadsplane- och byggnadsväsendet.
från jordbruksdepartementet ärenden rörande lantmäteriet och jorddelningsväsendet
jämte därmed sammanhängande ämnen ävensom allmänna
kartväsendet samt från ecklesiastikdepartementet ärenden rörande
naturminnesmärken och nationalparker samt biografväsendet. Jämväl
ärenden rörande lagstiftning i frågor, som tillhörde inrikesdepartementets
förvaltningsområde, skulle handläggas där, dock med undantag av lagstiftning
angående fastighetsbildning å landet och i stad samt stadsplanelagstiftning,
vilka ärenden fortfarande skulle ankomma på justitiedepartementet.
— Härutöver innefattade jämväl alternativ II eu del ärendesomflyttningar
i utjämningssyfte. Dessa gingo övervägande ut på en ökning
av handelsdepartementets uppgifter; vad härutinnan föreslogs överensstämde
helt med alternativ I i motsvarande del.

8

1947 års riksdag underställdes ett förslag (prop. nr 32) om uppdelning
av socialdepartementet; enligt detta förslag — som icke föranledde erinran
från riksdagens sida — utbrötos lantregerings- och kommunalärenden samt
hälso- och sjukvårdsärenden från socialdepartementet, för vilka ärenden
ett särskilt departement, inrikesdepartementet, inrättades.

I propositionen 1950: 3 inhämtade Kungl. Maj:t riksdagens yttrande över
ett förslag till uppdelning av finansdepartementet samt angående folkhushållningsdepartementets
upphörande. Förslaget — som vann riksdagens
bifall — innebar en sådan uppdelning av finansdepartementet, att därifrån
överfördes till ett nytt departement — civildepartementet — samtliga löneoch
pensionsfrågor och därmed sammanhängande ärenden (inklusive
ärenden rörande dyrortsgrupperingen och förhandlingsrätt för statens
tjänstemän); till detta departement överflyttades vidare vissa löne- och
pensionsärenden, som för det dåvarande behandlades i andra departement
än finansdepartementet.

På revisorernas föranstaltande ha inom revisorernas kansli övervägts
vissa frågor med avseende å departementsindelningen, varvid följande synpunkter
beträffande behovet av ändringar i den nuvarande indelningen
framkommit.

Justitiedepartementets arbetsuppgifter äro f. n. klart avgränsade, och
någon ändring i dessa torde icke vara påkallad. Motsvarande gäller beträffande
utrikesdepartementet.

Det moderna krigets totala karaktär har bl. a. inneburit, att försvarsberedskapen
icke kan begränsas till enbart militära åtgärder. Det är därför
nödvändigt att upprätthålla en beredskap på snart sagt alla samhällslivets
områden. Vi ha med andra ord erhållit ett totalförsvar, som i väsentliga
avseenden måste bedömas som en enhet. Särskilt med hänsyn till storleken
av kostnaderna härför måste emellertid eu noggrann avvägning ske mellan
utgifterna för olika försvarsändamål; planläggningen av försvarsberedskapen
måste vidare äga rum i intimt samarbete mellan de organ, som ha
ansvaret för totalförsvarets olika grenar. En dylik avvägning och samordning
synes i första hand böra ske på det departementala planet och då
naturligen i försvarsdepartementet. Till detta synas därför i möjligaste mån
böra koncentreras de ärenden, som avse den samlade försvarsberedskapen.
Konkret uttryckt skulle detta innebära, att till försvarsdepartementet skulle
— utöver de ärenden som redan nu handläggas i detta departement —
hänföras ärenden rörande civilförsvaret och det psykologiska försvaret,
som f. n. lyda under inrikesdepartementet, samt ärenden rörande den ekonomiska
försvarsberedskapen, som nu höra till handelsdepartementets
ämbetsområde. Vad angår de ärenden som avse civilförsvaret och den
ekonomiska försvarsberedskapen förbises icke, att vissa nackdelar följa
med att rycka loss dessa ärendesgrupper från deras samband med näraliggande
frågor i inrikes- och handelsdepartementen. De skäl som tala fölen
koncentration av här avsedda ärenden till försvarsdepartementet väga
dock tungt. Erinras må för övrigt att den ekonomiska försvarsberedskapen
tidigare sorterat under försvarsdepartementet.

9

Till grund för den förut omnämnda riksdagsskrivelsen av år 1938 lågo
motioner, vilka i första hand åsyftade, att hälso- och sjukvårdsärendena
skulle hänföras till ett nytt departement, ett hälsovårdsdepartement, för
behandling av främst dessa ärenden. Mot denna tanke, anförde konstitutionsutskottet
i sitt av 1938 års riksdag godkända utlåtande nr 7, kunde
med fog invändas att de förevarande frågornas antal i högsta instans såvitt
då kunde bedömas vore alltför ringa för att lämpligen kunna utgöra den
huvudsakliga grunden för ett nytt departements verksamhet. Vidare kunde
erinras att man vid genomförandet av 1919 års departementsreform hade
utgått ifrån att hälso- och sjukvårdsärendena skulle ingå i samma departement
som de sociala ärendena i egentlig mening. De förra stode också i så
intimt samband med och i ett så nära växelförhållande till de senare, till
vilka de i vidsträckt bemärkelse enligt utskottets mening för övrigt räknades,
att skälen mot dessa ärendens uppdelning på två skilda departement

bleve övervägande.

Vid delningen år 1947 av socialdepartementet beaktades såsom känt icke
dessa synpunkter, utan hälso- och sjukvårdsärendena hänfördes till det
nya inrikesdepartementet. Denna ärendesfördelning kan dock knappast
anses rationell. I enlighet med de synpunkter, åt vilka 1938 års konstitutionsutskott
gav uttryck, torde ifrågavarande ärendesgrupper böra återföras
till socialdepartementet i likhet med vad som nyligen skett med
frågorna rörande nykterhetsvården. Utöver de av nyssnämnda utskott
åberopade motiven må särskilt framhallas tillkomsten av den allmänna
sjukförsäkringen och därmed sammanhängande ärenden. Det måste föreligga
ett starkt intresse, att det departement som handhar den statliga
hälso- och sjukvården även ombesörjer det lagstiftnings- och administrativa
arbete, som följer med den allmänna sjukförsäkringen. Ur arbetsfördelningssynpunkt
synas ej heller några invändningar kunna resas mot en
dylik överflyttning, då de ärenden, som avse arbetsförmedling, arbetslöshet,
arbetslöshetsförsäkring och arbetsmarknadsfrågor i övrigt samt bostadsväsendet
med dithöraiule verksamhet och som f. n. höra till socialdepartementet,
lämpligen kunna förläggas till inrikesdepartementet. Sistnämnda
spörsmål behandlas närmare i det följande.

Ärendena rörande kommunikationer till lands och i luften sortera f. n.
under kommunikationsdepartementet. Sjöfartsfragorna ärenden rörande
sjöfartsverket samt säkerhetsanstalter för sjöfarten in. in. — ankomma
emellertid på handelsdepartementet. Vissa skäl kunna onekligen åberopas
för en dylik ordning — här åsyftas närmast sjöfartens nära samband med
handel och industri. A andra sidan utgör sjöfarten obestridligen en del av
vårt lands kommunikationsväsende. Med hänsyn icke minst till bilismens
utveckling och den omfördelning av transportarbetet mellan olika kommunikationsmedel
som till följd därav fortlöpande pagar måste en noggrann
avvägning ske mellan olika kommunikationsgrenar för att vårt land
skall få ett kommunikationsnät, som bl. a. ur ekonomisk och näringsgeo .

. « *■ i ■ '' I 1 1 1 . . 1 ~ . I I , /1 t » i k 1 r b k VI t 1 / k 1> O IT

tilluodose skilda behov.

1 betraktande härav
sjöfartsfrågorna överföras till kommunikationssåsom
nedan närmare kommer att utvecklas —

grafisk synpunkt bäst kan
tala starka skäl för a"

departementet. Därest .....

ärendena rörande bebyggelseplaneringen och byggnadsväsendet övertöras

■ '' '' statens vattenfall och deras

ar till handelsdepartementets
karaktär av spe -

lill inrikesdepartementet och ärendena rörande st
tillgodogörande ävensom elektriska anläggninga:
let, skulle till följd därav kommunikationsdeparlemen

10

ciellt organ inom Kungi. Majrts kansli för samfärdselanstalter bliva starkare
accentuerad.

I fråga om finansdepartementet kunna vissa skäl anföras till förmån för
en överflyttning av bl. a. ärendena rörande tullväsendet till handelsdepartementet.

Ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde är — om uppdelningen
i kyrko- och undervisningsärenden lämnas åsido — av utpräglat enhetlig
beskaffenhet. Det är emellertid att märka, att vissa ärendesgrupper avseende
både högre och lägre undervisningsanstalter sortera under andra
departement. Sålunda tillhöra ärendena rörande lantbruks- och skogsbruksundervisningen
jordbruksdepartementet samt handelshögskoleväsendet och
sjöbefälsskolorna handelsdepartementet.

Det är uppenbart, att undervisningsväsendet under de närmaste åren
kommer att taga i anspråk en allt större del av vårt lands resurser i olika
avseenden. Bl. a. med hänsyn härtill synes det angeläget att vid prövningen
av de olika undervisningsanstalternas tillstånd och behov en inbördes avvägning
kommer till stand. Det vore därför i och för sig motiverat, att
samtliga undervisningsärenden hänfördes till det departement, som nu
handhar huvudparten därav. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU
1954: 11) uttalade sig också för en dylik samordning. Mot att överflytta
ytterligare ärenden till ecklesiastikdepartementet talar emellertid, att detta
departement utan tvekan hör till de mest arbetstyngda, något som — av
skäl som nyss angivits — torde komma att accentueras ytterligare under
de närmaste åren.

Bär må erinras att Ivungl. Maj:t redan år 1926, i syfte att lätta ecklesiastikdepartementets
arbetsbörda, föreslog riksdagen att de kyrkliga förvaltningsärendena
skulle överflyttas till justitiedepartementet. Riksdagens båda
kamrar stannade emellertid i skilda beslut, varför frågan föll. Tanken på
en dylik överflyttning diskuterades även i det förut omnämnda betänkandet
av år 1939 men avvisades av utredningsmannen. Skälen härför vore främst,
att vissa beröringspunkter ansåges föreligga mellan kyrka och skola samt
att något motsvarande samband icke vore för handen mellan kyrkoärendena
och någon mera betydande grupp förvaltningsärenden i annat departement.
Sistnämnda synpunkt torde alltjämt äga sin fulla giltighet _ ur

sakliga synpunkter synes en överflyttning av kyrkoärendena till något
annat av de nuvarande departementen därför knappast kunna motiveras,
även om sambandet mellan kyrka och skola under årens lopp blivit allt
mindre; inom en nära framtid torde det för övrigt komma att helt avskäras.

Ecklesiastikdepartementet synes redan nu ha en arbetsbörda, som skulle
kunna motivera en delning av departementet. Denna skulle förslagsvis
kunna ske pa sadant sätt, att samtliga ärenden rörande den högre undervisningen
samt akademier, museer in. m. hänfördes till ett departement,
dit även de kyrkliga förvaltningsärendena lämpligen kunde förläggas, medan
ärendesgrupperna rörande den lägre undervisningen skulle koncentreras
till ett annat departement. I dessa nya departement skulle utrymme

kunna beredas för de ärenden rörande undervisningsväsendet som f. n. _-

i enlighet med vad i det föregående anförts — äro tilldelade andra departement.
I detta sammanhang må nämnas, att särskilda sakkunniga f. n. ha
att utreda frågan om bl. a. yrkesutbildningens centrala ledning. I uppdraget
ingår bl. a. att överväga huruvida yrkesutbildningsfrågor från olika

11

ämbetsverk skola samlas inom ett centralt ämbetsverk. Därest de sakkunniga
skulle uttala sig för en dylik koncentration, komma de skäl som tala
för en samordning i departementalt avseende av samtliga undervisningsfrågor
på en och samma nivå att få ökad tyngd. Å andra sidan bör icke
förbises att vissa nackdelar följa med en delning av ecklesiastikdepartementet,
bl. a. ur den synpunkten att det högre och det lägre undervisningsväsendet
i väsentliga avseenden böra bedömas som en enhet. Fråga är
emellertid om icke fördelarna av ett sammanförande av samtliga ärenden
rörande den högre respektive den lägre undervisningen till samma departement
överväga. Även ur statsfinansiell synpunkt kan en uppdelning ingiva
vissa betänkligheter. Framhållas må emellertid i detta sammanhang, att
frågan om departementens antal i första hand icke bör bedömas med hänsyn
till vilka driftkostnader som följa med den ena eller andra organisationen;
avgörande bör vara att astadkomma en sadan departementsindelning,
som skapar de gynnsammaste förutsättningarna för en rationell
handläggning i olika avseenden av ärendena inom Kungl. Maj:ts kansli.
Då det i huvudsak skulle bli fråga om en omdisponering av personal och
fördelning av redan befintliga arbetskrafter på två departement i stället
för ett, kan den ökning av driftkostnaderna som skulle uppkomma i varje
fall icke bliva av den betydelse, att den bör vara avgörande för frågans
lösning.

Beträffande jordbruksdepartementet har i det föregående ifrågasatts, huruvida
icke de ärenden som stå i samband med vissa undervisningsanstalter
böra överflyttas till annat departement. I fråga om lantmäteriet och det
allmänna kartväsendet torde få hänvisas till vad i det följande anföres.
Någon överflyttning i övrigt av ärendesgrupper från jordbruksdepartementet
synes icke vara motiverad, i varje fall icke av några mer omfattande
grupper.

Vårt land har för sin försörjning med elektrisk kraft hittills i huvudsak
haft att lita till vattenkraften. Förvaltningsärendena rörande statens vattenfall
och deras utnyttjande handläggas inom kommunikationsdepartementet.
Dessa ärenden ha dock knappast något närmare samband med övriga
ärenden inom detta departement men äro av väsentlig vikt för bergsbruk
ocli industri, vilka näringsgrenar i departementalt hänseende höra till
handelsdepartementet. Till detta ha även ärendena om den fredliga användningen
av atomenergien förlagts. Denna torde i en framtid komma
att få en avgörande betydelse för kraftförsörjningen och därmed för den
industriella expansionen. Starka skäl tala för att frågorna om statens
vattenfall överflyttas till handelsdepartementet, varigenom samtliga ärenden
rörande landets energiförsörjning skulle komma att koncentreras till
ett och samma departement. Till detta torde som konsekvens härav från
kommunikationsdepartementet även böra överföras ärendena rörande
elektriska anläggningar. — I del föregående har ifrågasatts, att ärendena
rörande den ekonomiska försvå rsberedskapen skola överflyttas till försvarsdepartementet
och ärendena rörande sjöfarten in. in. till kommunikationsdepartementet.
Skäl. bl. a. ur arbetsfördelningssynpunkt, synas tala
för att å andra sidan bl. a. iirendena rörande tullväsendet överflyttas till
handelsdepartementet.

Inom socialdepartementet handläggas bl. a. ärenden som avse arbetsförmedling,
arbetslöshet in. in. ävensom bostadsväsendet. Dessa ärendesgrupper
äro onekligen åtminstone delvis av social natur. De ha emellertid

12

även anknytning till de lantregerings- och kommunala ärenden som lyda
under inrikesdepartementet. Det förtjänar sålunda att nämnas, att länsstyrelsen
enligt sin instruktion skall följa arbetet inom arbetsmarknadsstyrelsens
och bostadsstyrelsens lokala organ — länsarbetsnämnden och
länsbostadsnämnden — samt att landshövdingen i regel är ordförande i
båda dessa nämnder. Med hänsyn till dessa ärendens natur och till den
betydelse nämnda organs verksamhet ha för länens utveckling förefaller
det, som om det vore både naturligt och lämpligt, att desamma överfördes
till inrikesdepartementet. Härigenom skulle länsstyrelserna i huvudsak
komma att samarbeta med endast ett departement med de fördelar, som
därav skulle följa i olika avseenden.

Till ett inrikesdepartement med nu angivna arbetsuppgifter torde vidare
böra hänföras ärenden rörande stadsplane- och byggnadsväsendet. Dessa
äga icke något samband med övriga på kommunikationsdepartementet nu
ankommande ärenden. Däremot föreligga, såsom redan framhölls i det år
1939 avgivna betänkandet, åtskilliga beröringspunkter mellan dem samt
de kommunala ärendena. En sådan överflyttning skulle få till följd att
övervägande delen byggnadsärenden komme alt handläggas i ett och
samma departement. Detta förhållande skulle ytterligare accentueras, om
ärendena rörande lantmäteriet in. m. och allmänna kartväsendet, vilka äro
av betydelse för bl. a. bebyggelseplaneringen, överfördes till inrikesdepartementet.

Därest vidare — såsom ovan berörts — hälso- och sjukvårdsärendena
återfördes till socialdepartementet och ärendena rörande civilförsvaret
överflyttades till försvarsdepartementet, skulle vid ett genomförande av
här ifragasatta organisationsförändringar huvudparten av de frågor som
avse den borgerliga kommunen komma att på ett ändamålsenligt sätt koncentreras
till inrikesdepartementet.

I fråga om civildepartementet ifrågasättes icke någon ändring.

Revisorernas uttalande. Den nuvarande organisationen av centralförvaltningens
högsta instans grundar sig på de föreskrifter som återfinnas i
§ 5 regeringsformen. Enligt dessa skola för särskilda grenar av rikets styrelse
finnas statsdepartement till det antal som bestämmes genom eu av
Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag. Statsdepartementens antal
är f. n. elva. Dessas benämningar och fördelningen av ärendena dem emellan
bestämmas av Konungen genom en särskild stadga.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår väcktes frågan om en
allmän reform av departementsorganisationen senast genom eu skrivelse
av 1938 års riksdag. Det förslag som år 1939 framlades av den med anledning
därav tillsatta utredningen upptogs icke till slutlig prövning,
väsentligen med hänsyn till vid tidpunkten för betänkandets publicering
rådande, av andra världskriget beroende utomordentliga förhållanden. Senare
ha emellertid vissa partiella reformer genomförts. Genom beslut vid
1947 års riksdag skedde sålunda genom utbrytning av vissa ärenden från
socialdepartementet eu uppdelning av detta, varigenom tillkom ett inrikesdepartement.
Vidare har genom beslut vid 1950 års riksdag ett särskilt
löne- och pensionsdepartement, civildepartementet, inrättats.

13

De huvudmotiv för en departementalreform som åberopades i den år
1939 framlagda utredningen — en utjämning av arbetsbördan olika departement
emellan samt ett sammanförande till ett och samma departement
av sådana ärenden som stå i närmare samband med varandra — ha
enligt revisorernas mening under den därefter förflutna tiden fått ökad
tyngd. Skäl tala fördenskull för att frågan om departementsindelningen
nu upptages till ny prövning. Visserligen har såsom nämnts slutlig ställning
icke tagits till det år 1939 framlagda förslaget, vilket innefattar ganska
väsentliga ändringar i här berörda avseenden. Sedan dess ha emellertid
inträffat flera omständigheter av natur att påverka ärendenas fördelning
mellan olika departement — här må erinras om tillkomsten av nya departement
och ämbetsverk — varför nämnda förslag icke torde kunna läggas
till grund för en reform på området. En ny utredning i ämnet synes därför
vara påkallad.

I det föregående ha redovisats vissa konkreta synpunkter, vilka framkommit
vid en på revisorernas föranstaltande verkställd summarisk översyn
av departementsindelningen. Revisorerna vilja för egen del icke taga
någon bestämd ställning till resultatet av den sålunda verkställda översynen,
som dock får anses på ett övertygande sätt belysa svagheterna i den
nuvarande organisationen. Revisorerna utgå även från att de ifrågavarande
synpunkterna komma att vederbörligen beaktas vid den av revisorerna
förordade utredningen i ämnet. Revisorerna vilja dessutom framhålla,
att vid en departementalreform hänsyn i första hand synes böra
tagas till önskemålet, att likartade ärenden föras till ett och samma departement.
Icke minst den intensifiering av statsverksamheten som ägt
rum under de senaste åren talar för att denna synpunkt i möjligaste mån
bör vara utslagsgivande. Det må emellertid framhållas, att en uppdelning
som konsekvent grundar sig på ärendenas sakliga sammanhang icke torde
vara helt genomförbar, då många ärendesgrupper ha anknytning till flera
departement; i många fall torde även logiskt avgränsade grupper vara för
små, i andra för stora för att utgöra grundval för ett enda departement.
Nyssberörda synpunkt synes dock kunna tillgodoses på ett mera ändamålsenligt
sätt än vad nu är fallet. Några i detaljer fastlåsta riktlinjer synas
dock icke böra uppdragas för utredningens arbete; det bör ankomma på
denna alt allsidigt och förutsättningslöst överväga de olika möjligheter
som stå till buds att nå fram till en mera rationell ordning på förevarande
område.

§ ^

Arbetsformerna inom statsförvaltningen

Den offentliga verksamhetens utbredning till alltfler samhällsområden har
under de senaste decennierna föranlett eu synnerligen snabb och omfattande
expansion av den statliga förvaltningsapparaten. Nya arbetsuppgifter ha för -

14

anlett inrättande av ett flertal helt nya organ, varjämte förut befintliga
myndigheter fått nya eller ändrade arbetsuppgifter, vilka nödvändiggjort
avsevärda organisatoriska omläggningar. Förvaltningsorganisationens storlek
torde i någon mån belysas av att antalet statstjänstemän f. n. kan uppskattas
till bortåt 220 000 personer, innebärande i det närmaste en fördubbling
av tjänstemannakåren sedan början av 1930-talet. Statens lönekostnader
torde belöpa sig till drygt 3 350 miljoner kronor.

Statsförvaltningens snabba utbyggnad har ställt betydande anspråk på
myndigheternas organisation och arbetssätt. Självfallet är det mot bakgrunden
härav en angelägenhet av största vikt att såväl i fråga om arbetsorganisationen
som det egentliga förvaltningsförfarandet sådana former utväljas
och tillämpas inom förvaltningen, som medföra en snabb och samtidigt
kostnadsbesparande och effektiv handläggning av ärendena. Revisorerna ha
på grundval av från myndigheterna införskaffat material och de iakttagelser
revisorerna gjort under avlagda besök verkställt en stickprovsmässig
undersökning av de inom statsförvaltningen tillämpade arbetsformerna.

Grundläggande regler om arbetsorganisationen inom förvaltningen ha givits
i allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 (nr 3). Stadgan innehåller
allmänna bestämmelser om arbetet inom myndigheten, protokolls förande,
arbets- och mottagningstid, tjänstetillsättning o. d., åtal och besvär. Syftet
med stadgan har varit att förenhetliga och i en enda författning sammanföra
gemensamma bestämmelser, vilka tidigare varit spridda i ett stort antal
verksinstruktioner. Stadgan avses skola bli tillämplig endast efter beslut av
Kungl. Maj:t för varje särskild myndighet. För det stora flertalet myndigheter
har beslut om stadgans tillämplighet ännu ej meddelats.

De av Kungl. Maj:t utfärdade verksinstruktionerna innehålla vid sidan
av allmänna verksstadgan de allmänna grunderna för myndigheternas organisation
och arbetssätt. Instruktionerna upptaga i regel icke några detaljföreskrifter,
och bestämmelserna äro på viktiga punkter så vaga, att det
i regel finnes utrymme för växlande praxis ej blott mellan olika verk utan
även mellan olika arbetsenheter inom ett och samma verk. Å andra sidan
förutsättes i flertalet instruktioner av normaltyp, att till ledning för det dagliga
arbetet hos myndigheten kompletterande föreskrifter av detaljnatur
skola utfärdas av myndigheten själv. Dylika föreskrifter sammanfattas i
regel under beteckningen arbetsordningar. Vid sidan om instruktioner och
arbetsordningar förekomma på sina håll ytterligare av myndigheten utfärdade
arbetsföreskrifter av speciell natur, t. ex. råd och anvisningar, arbetspromemorior,
instruktioner för speciella tjänstemän o. d.

Arbetsordningarna äro i regel av Kungl. Maj:t instruktionsenligt påbjudna
och utgöra den väsentligaste urkunden för myndigheternas interna verksamhet
och arbetsformer. Nedanstående sammanställning utvisar nu tilllämpade
arbetsordningar hos de av revisorerna undersökta myndigheterna
samt dag för fastställandet.

15

Försvarets civilförvaltning..................... 16/2 1955

Flygförvaltningen ............................. 21/12 1954

Armétygförvaltningen ......................... 23/3 1955

Arméintendenturförvaltningen .................. saknar arbetsordning

Marinförvaltningen ............................ 26/2 1955

Pensionsstyrelsen ............................. 21/12 1945

Socialstyrelsen ................................ 7/10 1939

Riksförsäkringsanstalten ....................... 1920

Arbetsmarknadsstyrelsen....................... 18/12 1953

Arbetarskyddsstyrelsen ........................ saknar arbetsordning

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .............. 31/3 1944

Byggnadsstyrelsen ............................ 6/4 1933

Mynt- och justeringsverket .................... 2/1 1948

Kontrollstyrelsen .............................. 15/12 1950

Generaltullstyrelsen ........................... 22/5 1954

Skolöverstyrelsen ............................. 28/1 1956

Överstyrelsen för yrkesutbildning .............. saknar arbetsordning

Veterinärstyrelsen . ............................ saknar arbetsordning

Lantmäteristyrelsen ........................... 16/12 1927

Lantbruksstyrelsen ............................ saknar arbetsordning

Skogsstyrelsen ................................ 24/5 1951

Patentverket ................................. 1926

Civilförsvarsstyrelsen .......................... saknar arbetsordning

Utlänningskommissionen....................... 20/12 1945

Medicinalstyrelsen ............................ 9/9 1952

Som av det föregående framgår äro många arbetsordningar av mycket
gammalt datum. Flera av dessa äldre arbetsordningar ha icke heller fortlöpande
ändrats, varför föreskrifterna äro starkt föråldrade och till synes
i det väsentliga inaktuella. En närmare granskning av arbetsordningarnas
innehåll utvisar också, att desamma växla starkt i utförlighet och beskaffenhet
i övrigt. Såsom fallet är beträffande exempelvis socialstyrelsens arbetsordning
äro föreskrifterna i regel mycket knapphändiga och föga upplysande.
I allmänhet synes också vid utformningen tyngdpunkten ha lagts
på de rent organisatoriska avsnitten. Så t. ex. innehåller pensionsstyrelsens
arbetsordning enbart en redogörelse för de olika befattningshavarnas åligganden.
Endast i ett fåtal modernare arbetsordningar har utrymme beretts
för en uttömmande reglering av jämväl förvaltningsformerna och arbetssättet
samt andra för förvaltningsförfarandet väsentliga frågor. Sålunda
innehålla exempelvis skolöverstyrelsens och marinförvaltningens arbetsordningar
— förutom bestämmelser om ärendenas organisatoriska fördelning
— en uttömmande reglering av exempelvis frågor sammanhängande med
ärendenas beredning, föredragning, avgörande, diarieföring, registrering och
expediering samt sekretessföreskrifter, personalföreskrifter, arkivvårdsföreskrifter,
inventerings- och andra säkerhetsföreskrifter m. m. Arbetsordningarna
äro i allmänhet icke tekniskt så upplagda, t. ex. enligt lösbladssystem,
att de kunna fortlöpande aktualiseras.

16

Beslutsförfarandets utformning utgör det moment i förvaltningsförfarandet,
som mer än någon annat sätter sin prägel på de statliga verkens arbetsförhållanden.
Ur rättssäkerhetssynpunkt uppdelas beslutsförfarandet
traditionellt i den för statsförvaltningen typiska formen av föredragning och
beslut. En mycket stor del av verkens arbetsfunktioner syftar till att leda
fram till beslut. En rationell utformning av besluts- och föredragningsformerna
inom myndigheterna är därför av den största betydelse ur effektivitets-
och kostnadssynpunkter.

Föredragningen — som i de flesta fall föregås av ett beredningsförfarande,
där föredraganden eller andra befattningshavare genom utredningar,
remissbehandling in. in. klarlägger sakförhållandena — innebär att en befattningshavare
för den beslutande framlägger en sammanfattning av beredningsförfarandets
resultat. Den föredragande har därvid att uttala sin åsikt
samt föreslå beslut. Icke sällan deltaga vid ärendets avgörande även andra
befattningshavare, vilka beröras av ärendet eller vilka representera särskilda
expertsynpunkter av betydelse vid ärendets bedömning. Endast beträffande
ett fåtal ärendesgrupper brukar i verksinstruktionerna föreskrivas direkt
skyldighet för vissa befattningshavare att deltaga i ärende, i vilket fall beslut
således över huvud icke kan fattas, om icke vederbörande deltagit eller
åtminstone beretts tillfälle härtill. Även där dylik skyldighet icke uttryckligen
föreskrivits, bruka dock, i varje fall i ärende där verkschefen beslutar,
även andra befattningshavare, i allmänhet ledamöter, regelmässigt deltaga.
Vid vissa större verk kan detta leda till att ett tjugutal personer eller
mera samtidigt deltaga i handläggningen.

Principiellt ligger beslutanderätten hos verkschefen, men denna regel
gäller ej utan undantag. 1 vissa fall — t. ex. i disciplinmål — tillämpas sålunda
kollegiala beslutsformer. Former förekomma även, där i vissa instruktionsenligt
angivna viktigare ärendesgrupper verkschefen, som ovan berörts,
kan besluta endast i närvaro av vissa befattningshavare.

Verksinstruktionerna inrymma i regel befogenhet för vederbörande verkschef
att i flertalet ärenden delegera sin beslutanderätt på annan befattningshavare.
Detta innebär, att verkschefen äger uppdraga åt befattningshavare
inom verket att inträda som beslutande och på myndighetens vägnar fatta
beslut i vissa ärendesgrupper. Denna befattningshavare kan i regel i sin tur
delegera beslutanderätten o. s. v. Vid avgörande av ärenden av ringa betydelse
kan denna successiva förskjutning i vissa fall medföra, att åt den befattningshavare
som handhar beredningsförfarandet uppdrages att själv
inträda som beslutande.

Delegeringsrätten är av mycket stor betydelse ur arbetssynpunkt. Därigenom
skapas möjligheter för en ändamålsenlig avvägning och fördelning
av arbetsuppgifterna mellan olika befattningshavare; delegeringsrätten torde
över huvud vara en förutsättning för att myndigheterna på ett rationellt
sätt utan mera betydande personalförstärkningar skola kunna lösa alla de

17

uppgifter, som de ha att författningsenligt handlägga. Revisorerna ha därför
med utgångspunkt från arbetsordningarna och i övrigt införskaffat
material sökt bilda sig eu uppfattning om i vilken utsträckning delegeringsmöjligheterna
inom förvaltningen kommit att utnyttjas. Undersökningen,
som gjorts stickprovsvis, utvisar följande.

Försvarets civilförvaltning. Delegering av beslutanderätten har tillämpats
sedan början av 1940-talet. Som exempel på delegeringsrättens utnyttjande
må nämnas att under år 1955 antalet ärenden på kansli- och lönebyråerna
avgjorda av generaldirektören utgjorde 1 049, av krigsråd 1 908 och av annan
befattningshavare 7 634, på kameralbyrån avgjorda av generaldirektören 778
och av krigsrådet 3 624 samt på juridiska byrån av generaldirektören 159,
av krigsrådet 1 959, av sektionschef 1 613 och av annan 1 862.

Flygförvaltningen. Nuvarande delegeringsbestämmelser, i huvudsak innefattade
i arbetsordningen, ha tillämpats sedan förvaltningens omorganisation
år 1954. År 1955 handlades 37 350 ärenden. Av dessa hade ca 10 procent
beslutats i plenum eller av verkschefen, 45 procent av avdelnings (byrå) chef
samt 45 procent av sektionschef och vissa detaljchefer.

Armétygförvaltningen. Systemet med delegering i nuvarande omfattning
infördes i huvudsak i samband med genomförandet av den nya organisationen
1954/55. Inom flertalet arbetsenheter synes en mycket långt gående
delegering ha skett. Under år 1955 avgjordes endast ca 5 procent av ärendena
av verkschefen, medan beträffande i genomsnitt 50 procent beslut fattades
av lägre befattningshavare än byråchef.

Arméintendenturförvaltningen. Ungefär 80 procent av samtliga diarieförda
ärenden ha delegerats. Systemet med delegering har tillämpats sedan
år 1944.

Marinförvaltningen. Delegering i nuvarande omfattning infördes i samband
med verkets omorganisation år 1944. Verkschefen beslutar i genomsnitt
endast i ca 3 procent av totala antalet ärenden; i övrigt har beslutanderätten
delegerats till avdelnings-, byrå- eller sektionschef. På administrativa
byrån ligger beslutanderätten till 27 procent på avdelningschef och 49 procent
på lägre chef; på verkstadsbyrån och normaliebyrån utgöra motsvarande
tal 14 och 83 procent respektive 80 och It) procent.

Socialstyrelsen. Genom särskilda beslut ha till byråchefen på barnavårdsbyrån
delegerats ärenden rörande godkännande av feriebarnsinstitutionen
(6 ärenden per år) och tjänsteresor för hyråinspektörerna på byrån (40 per
år). Till byråchefen på nykterhetsvårdsbyrån ha delegerats intagningsärenden
(1 927 år 1955), överflyttningsärenden (346) samt ärenden rörande ersättningar
för vissa resekostnader (2 734). På skolbyråchefen ankommer
enligt av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion bl. a. beslutanderätten i vissa
s. k. inspektörsärenden, ca 2 600 år 1955. Enligt arbetsordningen äger byråchef
vidare till lägre tjänsteman överlämna avgörandet av ärende av mindre
vikt, dock all hyråchef alllid själv skall handlägga ärenden, där expedition

2 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1956. I

18

skall avgå till annat verk. Med stöd härav äger underordnad befattningshavare
närmast besvara enklare förfrågningar från allmänheten, organisationer
m. m. Däremot har någon delegering av beslutanderätt i regel ej
skett. På vissa byråer förekommer emellertid även delegering av själva beslutanderätten
till underordnad tjänsteman. På nykterhetsvårdsbyrån avgöres
sålunda flertalet intagningsärenden av byråsekreterare, och på statistiska
byrån ankommer det på vederbörande aktuarie att bevilja uppskov
med insändande av primäruppgifter.

Riks försäkring sanstalten. Ärenden beträffande vilka beslutanderätten
överlämnats åt byråchef eller byrådirektör utgöras av sådana respektive
byråer berörande ärenden, som ej äro av beskaffenhet att de skola avgöras
i plenum eller av verkschefen. På byrådirektörer ankomma härvid å administrativa
byrån rättsärenden, å försäkringsbyrån vissa allmänna försäkrings-
och tekniska ärenden, å skaderegleringsbyrån reglering av skadeärenden
samt å sjukkassebyrån vissa ärenden rörande tillsyn och besvär
med avseende å sjukförsäkringen. Den delegering i övrigt som skett kan
väsentligen hänföras till tre ärendesgrupper, nämligen skaderegleringsärenden,
försäkringsärenden samt ärenden rörande besvär i sjukförsäkringsfrågor.
I skaderegleringsärenden har beslutanderätten i stor utsträckning
delegerats till förste byråsekreterare och byråsekreterare. Till samma
personalkategorier har beslutanderätten delegerats i vissa grupper av försäkringsärenden.
Beträffande en stor mängd av försäkringsärendena har
delegering i fråga om detaljbeslut, särskilt i debiteringsfrågor, skett ända
ner till biträdespersonal. Vad slutligen beträffar besvärsärenden avseende
sjukförsäkringen avgöras dessa av personal i lägst förste byråsekreterares
grad. Delegeringen avser det övervägande antalet skaderegleringsärenden.
Denna ordning har gällt sedan olycksfallslagens ikraftträdande 1918, ehuru
delegeringen lått ökad betydelse genom ökningen av antalet försäkrade
och skadefall. Motsvarande gäller sedan den allmänna sjukförsäkringens
genomförande år 1955 i fråga om besvär i dessa frågor.

Arbetsmarknadsstyrelsen. Uppskattningsvis kunna de ärenden som på
grund av delegering avgöras av byråchef uppskattas till ca 20 procent
och de som avgöras av lägre tjänstemän till 60 procent av samtliga ärenden.

Byggnadsstyrelsen. Ungefär hälften av samtliga ärenden ha delegerats.
Systemet med delegering har tillämpats sedan år 1933 och successivt utvidgats.
För att avlasta verkschefen överväges ytterligare delegering till
byråchef eller avdelningschef.

Kontrollstyrelsen. Delegering har i betydande utsträckning skett till byråchef.
I annat fall har endast beslutanderätt tillagts byrådirektör på tredje
byrån. De delegerade ärendena uppskattas till ca 80 procent av totala antalet.

Generaltullstyrelsen. Till annan befattningshavare än byråchef har i
huvudsak följande delegeringar skett: förste byråsekreteraren å kansli -

19

byrån äger besluta intagande av tillkännagivande om utfärdad författning
i tjänstepublikationen; förste byråsekreteraren å revisionsbyrån beslutar
angående anmälningar, att förpassat gods förkommit och vissa ansökningar
om varuanmälan; förste revisorn beslutar angående bibehållande av rätt
till industri- och handelsrestitution i vissa fall, angående anmälan från
handelskammare att anledning till erinran ej finnes mot företag med restitutionsrätt
samt angående anmälan från tullanstalt om frånträdd rätt till
tullrestitution. Antalet delegerade ärenden utgör på kanslibyrån 90 procent,
på personalbyrån 65 procent, på kameralbyrån 50 procent, på revisionsbyrån
25 procent, på tullbehandlingsbyrån 40 procent och på gränschefens
expedition 45 procent.

Överstyrelsen för yrkesutbildning. Byråchef beslutar i ärenden rörande
fastställande eller godkännande av reglementen, undervisningsplaner, undervisningsmateriel
samt behörighet för lärare i vissa fall. Viss beslutanderätt
tillkommer vidare byrådirektören, förste byråingenjören samt förste byråsekreteraren
å första byrån. Ca 50 procent av diarieförda ärenden per år
ha delegerats.

Veterinärstyrelsen. Delegerad beslutanderätt tillkommer enbart byråchef.
Det övervägande antalet ärenden handlägges i denna ordning.

Lantbruksstyrelsen. Delegering av beslutanderätten har i viss utsträckning
skett till förste byråsekreteraren på jordförbättringsbyrån, byrådirektören
för husdjursärenden, byrådirektören för trädgårdsärenden samt förste
byråinspektörerna på respektive lantbruksbyrån och undervisningsbyrån.
Av totalantalet ärenden under år 1955 eller 11 500 ärenden uppgingo de
enligt ovan delegerade ärendena till respektive 450, 440, 100, 175 och 250.
Delegeringsbesluten tillkommo respektive år 1954, 1948, 1948, 1954 och
1948.

Utlänning skommissionen. I kommissionens ansökningsärenden ankommer
beslutanderätten i ca 1 procent på verksledningen, 25 procent på förste
byråsekreterare och i övrigt på assistenter. Systemet har tillämpats i full
utsträckning sedan år 1954.

Ett väsentligt inslag i de statliga arbetsformerna är föredragningsskyldighetens
utformning. Undantagsvis brukar beslut fattas utan föregående föredragning.
Så är fallet beträffande stora grupper rutinärenden inom länsstyrelserna.
Huvudregeln är emellertid att ärendet föredrages av en lägre
befattningshavare för en högre, som därefter fattar beslutet. Verksinstruktioner
och arbetsordningar överlämna ofta i princip föredragningsskyldigheten
till byråchefer eller motsvarande. Ibland överflyttas den likväl redan
i verksinstruktionen till lägre befattningshavare, antingen en gång för alla
eller enligt särskilt bemyndigande. I allmänhet inrymma emellertid vederbörande
verksinstruktioner möjlighet för verket att delegera föredragningsskyldigheten
till lägre befattningshavare.

20

Den verkställda utredningen utvisar, att i stor utsträckning föredragningsskyldigheten
utövas av byråchefer och motsvarande i ärenden där
högre beslutsformer (pleniärenden, verkschefsärenden) tillämpas, medan
i övrigt föredragningen ankommer på befattningshavare i lägre grad. På
många håll synes emellertid av arbetstekniska skäl den ordningen alltmer
ha slagit igenom, att förste byråsekreterare, byråsekreterare och amanuenser
i allt större omfattning svara för föredragningen även i nyssnämnda
ärendesgrupper; i verk med många rutinärenden lägges föredragningen
ibland ännu längre ned, på kanslibiträden eller kontorsbiträden. I länsstyrelserna
börja landskanslister allt oftare få en viss, ehuru tills vidare starkt
begränsad egen föredragningsskyldighet. I vissa fall verkställes den faktiska
föredragningen av annan befattningshavare än den som formellt anges
som föredragande. Inom t. ex. socialstyrelsen är byråchef instruktionsenligt
föredragande i samtliga ärenden, medan de facto icke sällan lägre befattningshavare
verkställer föredragningen i byråchefens närvaro.

I fall då föredragningen ankommer på byråchef eller motsvarande uppkommer
icke sällan behov av s. k. kedjeföredragningar eller motsvarande
beredningsformer. Då ärendet i dylikt fall i regel beretts av lägre befattningshavare,
måste denne föredraga ärendet för den högre befattningshavaren,
innan denne i sin tur kan föredraga det för verkschef eller i plenum. Denne
måste helt naturligt sätta sig in i ärendet i hela dess vidd. Dessa föredragningsformer
voro tidigare vanliga inom statsförvaltningen men synas numera
som ovan berörts — av arbetstekniska skäl successivt ha övergivits,
i varje fall som ett reguljärt inslag i föredragningsförfarandet. Däremot
kvarstår självfallet samma behov av samråd på beredningsplanet, så
snart den föredragande icke själv verkställt beredningen, även om någon
föredragningsskyldighet i formell mening icke föreligger. Direkt föredragning
av den beredande tjänstemannen anses icke blott innebära eu arbetsbesparing
utan även ge större garanti för att den beslutande erhåller samtliga
sakupplysningar. Kedjeföredragningar synas i större utsträckning förekomma
t. ex. inom arbetsmarknadsstyrelsen i vissa pleniärenden samt
regelmässigt i personalärenden.

Föredragningen var i sin ursprungliga form enbart muntlig. Fortfarande
synes normalregeln vara att muntlig föredragning skall ske. Särskilt gäller
detta föredragningar i pleni- och verkschefsärenden. Sålunda torde i länsstyrelserna
föredragningen för landshövdingen så gott som undantagslöst
vara muntlig, ehuru man på sina håll gått över till att även där använda
enklare handläggningsformer i mindre ärenden. Motsvarande gäller inom
de centrala verken, även i sådana fall där verken uppvisa stor arbetsbelastning.
På några håll har man emellertid gått över till att begränsa den
muntliga föredragningen — även hos verkschefen — till ärenden av principiell
natur, tveksamma fall och i allmänhet frågor av större vikt, som
bäst kunna belysas genom ett meningsutbyte. I skolöverstyrelsens arbets -

21

ordning föreskrives exempelvis att, om ärende ej direkt påkallar muntlig
överläggning eller särskilt skäl till dylik ej föreligger, det skall handläggas
genom cirkulation, varvid koncept till expedition cirkulerar bland de deltagande
för signering. Endast om vid cirkulationen någon deltagare påkallar
muntlig handläggning, upptages sådan. Åtskilliga fördelar äro förenade med
ett dylikt system; då visst förberedelsearbete för föredragningen bortfaller,
kan handläggningen ske snabbare, eftersom särskild sammanträdestid ej behöver
beaktas m. in. Inom socialstyrelsen avgöras i denna ordning i betydande
utsträckning rutinärenden, t. ex. statsbidragsärenden, personalärenden,
utanordningsärenden, stipendieärenden in. in. Inom exempelvis överstyrelsen
för yrkesutbildning däremot handläggas i denna ordning endast ärenden
rörande elevstipendier. Även inom lantmäteristyrelsen tillämpas denna
handläggningsform i viss utsträckning.

För att erhålla mera direkta jämförelser olika verk emellan ha revisorerna
stickprovsmässigt undersökt handläggningen av dels personalärenden
och dels reseräkningar. Dessa ärendesgrupper grunda sig på samma författningsmaterial;
med hänsyn härtill och då de torde förete samma kvalitativa
beskaffenhet inom flertalet förvaltningsområden, kunna de förutsättas
kräva arbetsinsatser hos myndigheterna, som stå i proportion till
dessas storlek. Som mått på verkens storlek kan därvid tagas antalet befattningshavare
hos verket. Avsikten har varit att redovisa den personal
i olika ställning som vid de olika verken avdelats för dessa uppgifter samt
de arbetsformer som tillämpas.

Beträffande personalärendenas handläggning ha i efterföljande tablå
sammanställts vissa vid undersökningen framkomna uppgifter. För varje
myndighet redovisas därvid dels totala antalet befattningshavare hos myndigheten
per den 1 juli 1956, vilken uppgift sålunda får anses vara ett direkt
mått på arbetsområdets storlek, dels vilka befattningshavare som helt eller
delvis handlägga personalärenden avseende verkets egen personal.

Olika organisationsformer tillämpas i fråga om handläggningen av personalärendena.
I mindre verk fullgöras ofta uppgifterna vid sidan av göromål
av annan art. I större verk ha ärendena i regel centraliserats till en
särskild arbetsenhet med olika beteckningar (personalkontor, personaldetalj,
personalsektion, kanslisektion in. m.). Så är fallet beträffande exempelvis
marinförvaltningen, flygförvaltningen, armétygförvaltningen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Mellanformer förekomma också, där till viss del ärendena
handläggas centralt, medan ärendena i övrigt ombesörjas av respektive
fackbyråer. Så är fallet i t. ex. skolöverstyrelsen, där ärendena centralt
handläggas på eu s. k. kanslisektion, medan i övrigt handläggningen i
väsentlig omfattning sker även på avdelningarna, där särskilda personalsekreterare
i kvalificerad ställning fullgöra dessa uppgifter.

Fn närmare granskning av personalförhållandena utvisar — som av
om stående tablå närmare framgår — högst skiftande förhållanden såväl

22

i fråga om antalet för dessa arbetsuppgifter avdelade befattningshavare
som i fråga om den tjänsteställning som tillkommer denna personal. En
allmän norm synes vara, att föredragningsskyldigheten vid större verk
ankommer på en byrådirektör i lönegrad 31, medan i medelstora verk motsvarande
funktion fullgöres av en förste byråsekreterare i lönegrad 29. Det
förra gäller exempelvis flygförvaltningen (1 350 befattningshavare), armétygförvaltningen
(1 294 befattningshavare) samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(441+2 100 befattningshavare), medan det senare gäller marinförvaltningen
(656 befattningshavare), pensionsstyrelsen (482 befattningshavare)
och riksförsäkringsanstalten (557 befattningshavare). Regeln är
dock icke undantagslös. Inom skolöverstyrelsen (288 befattningshavare)
fullgöres uppgiften av en byrådirektör i lönegrad 33 och i arbetsmarknadsstyrelsen
(398 befattningshavare) av en byrådirektör i lönegrad 31, som
dock även handlägger ärenden rörande länsarbetsnämnderna. Även beträffande
den personaluppsättning som i övrigt avdelats för dessa uppgifter
föreligga stora ojämnheter olika verk emellan.

	Antal befatt- nings-	Byrå-	Förste	Byrå- sekr.
Myndighet	direktör	byråsekr.	Biträ-	Anm.
	1/7	Lönegrad	Lönegrad	(motsv.)	den
	1956	33 31	29 27
Försvarets civilför-
vattning ........	302	1		1	1
Marinförvaltningen Flygförvaltningen . .	656		1	1	4	[Handlägger även vissa
1350	1	1	2	4	ärenden avseende flyg-flottiljerna
Armétygförvaltning-
en ..............	1294	1		2	6
Pensionsstyrelsen . .	482		1	1	2
Socialstyrelsen ....	228		1	1
Byggnadsstyrelsen . . Väg- och vattenbygg-	370		1	1	2	Handlägger även ärenden
nadsstyrelsen ....	441	1	1	3	2	avseende 2100 bef.hav.
Skolöverstyrelsen . .						vid vägförvaltningarna Därjämte personalsekr. å avdelningarna (1 byrå-
288	1		1	3	dir. i Ca 33, 4 1 :e byrå-sekr. i Ca 29, 1 byråsekr., 1 amanuens)
Överstyrelsen för yr-
kesutbildning ....	no			1
Riksförsäkringsan-stalten ..........	557		1	1	/Avlöningsuträkn. ingår i (arbetsuppgifterna
Arbetsmarknadssty-relsen ..........	398	1	1	1	!	Byrådirektören handläg-ger även ärenden betr.
	i	länsarbetsnämndernas personal

I det följande lämnas en redogörelse för sättet för personalärendenas
handläggning vid ett antal myndigheter.

I försvarets civilförvaltning avgöras regelmässigt samtliga personalärenden
i plenum utom vissa kortare ledigheter, vilka beslutas av verkschefen
i närvaro av en byråchef och föredraganden.

23

I marinförvaltningen kommuniceras ärenden rörande tillsättning eller
entledigande berörd avdelning för yttrande, varefter efter beredning pa
personalkontoret kontoret föredrar ärendet för souschefen. Semester beviljas
av vederbörande byråchef.

I socialstyrelsen avgöras i regel personalärenden av verkschefen i närvaro
av föredraganden och minst en annan byråchef, da fråga är om tillsättning,
förordnande och avsked.

I arbetsmarknadsstyrelsen fattas beslut i plenum endast i fråga om tillsättning
av tjänst i lönegrad 25 och högre. Som chefsärende handläggas
i närvaro av vederbörande byråchef tillsättning i annat fall, antagning av
personal, avsked, längre ledigheter, lönegradsuppflyttningar m. m. I övriga
fall beslutar chefen för kanslibyrån, dock att chefen för personalsektionen
beslutar bl. a. angående beviljande av semester och kortare ledigheter, vissa
vikariatsförordnanden samt antagning av biträdespersonal m. m.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fattas beslut i plenum i huvudsak
endast då fråga är om tillsättning av vissa högre tjänster. I övriga personalärenden,
där beslutanderätten ej delegerats, beslutar verkschefen, i ärenden
av större vikt i närvaro av administrativa byråchefen, berörd byråchef
och föredraganden.

I skolöverstyrelsen synas samtliga tillsättningsärenden och flertalet ärenden
i övrigt handläggas i särskilt plenum.

I överstyrelsen för yrkesutbildning avgöres tillsättning av tjänster i lönegrad
24 och högre i plenum. Av verkschefen avgöras vissa ärenden, medan
i övrigt personalärendena avgöras av byråchef eller förste byråsekreterare.

I lantmäteristyrelsen förekommer plenibehandling endast i vissa viktigare
tillsättningsfrågor. I övrigt fattas beslut i tillsättningsfrågor av verkschefen
i närvaro av byråchef och föredraganden.

I lantbruksstyrelsen beslutar verkschefen i regel angående tjänstetillsättning,
dock ej beträffande biträdespersonal. I övriga ärenden beslutar överdirektör.

I medicinalstyrelsen förekommer plenibehandling i fråga om tillsättning
av tjänster i lönegrad 27 och högre. Verkschefen beslutar beträffande tillsättning
av tjänst i högre lönegrad än 24 samt beträffande längre ledigheter
i närvaro av berörd byråchef och föredraganden. I övriga ärenden beslutar
överdirektören.

I avseende å handläggningen av reseräkningar avseende verkets egen
personal tillämpas följande ordning.

Försvarets civilförvaltning. Granskning, föredragning och beslut ankomma
på kamreraren, eu amanuens och eu kontorsskrivare.

Marin förvalt ningen. Granskningen ankommer på eu amanuens och eu
kontorsskrivare.

24

Fly g förvaltningen. Granskningen ankommer på en revisor, en amanuens
och en kontorsskrivare.

Pensionsstyrelsen. Kamreraren granskar och föredrar för byråchef, som
beslutar.

Socialstyrelsen. Samtliga reseräkningar granskas av statskontoret.

Arbetsmarknadsstyrelsen. Granskningen sker av eu förste assistent i Ca
22. Denne föredrar för kamreraren, som i sin tur föredrar för byråchefen.

Byggnadsstyrelsen. Granskningen sker av amanuens.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Granskning av en kontorsskrivare
under ledning av förste revisorn. Denne föredrar ärendet för kamreraren
eller, i tveksamt fall, för byråchefen. Beslut fattas av byråchefen och kamreraren.

Kontrollstyrelsen. Granskning sker av kamreraren. Ulanordningen beslutas
av två byråchefer efter föredragning av kamreraren.

Skolöverstyrelsen. Granskningen sker av en kontorist, komplicerade fall
överlämnas till en amanuens. Beslut fattas av chefen för kanslisektionen
på föredragning av amanuens.

Riksförsäkringsanstalten. Granskningen sker av kamreraren; beslut faltas
av byråchefen.

Lantbruksstyrelsen. Förgranskning sker av revisorn, definitiv granskning
av kamreraren. Beslut fattas av kameralbyråchefen på föredragning av kamreraren.

Medicinalstyrelsen. Förgranskning verkställs av revisor, definitiv granskning
av kamreraren. Kameralbyråchefen beslutar på kontrasignation av
kamreraren.

Civilförsvarsstyrelsen. Granskningen sker av eu kontorist. Beslut fattas av
den som tecknar anordningsbeslut på föredragning av kamreraren.

Granskningen av reseräkningar sker som regel inom samtliga verk på
grundval av eu och samma författning, allmänna resereglementet. Trots
detta föreligga, som den lämnade redogörelsen utvisar, betydande avvikelser
olika verk emellan, när det gäller sättet för handläggningen av dessa
ärenden samt löneställningen för den personal som disponeras för uppgiften.

Revisorernas uttalande. De senaste decenniernas utveckling på samhällslivets
område har lett till en synnerligen snabb och genomgripande utbyggnad
av den statliga förvaltningsapparaten. Nytillkomna arbetsuppgifter
ha föranlett inrättande av ett stort antal nya organ, varjämte förut befintliga
myndigheter fått nya eller ändrade uppgifter, vilka nödvändiggjort avsevärda
organisatoriska omläggningar. Sedan början av 1930-talet torde sålunda
den statliga tjänstemannakåren ha i det närmaste fördubblats.
Kostnaderna för den statliga förvaltningspersonalen ha successivt stigit
och kunna f. n. uppskattas till i runt tal 3 350 miljoner kronor.

Självfallet är det under sådana förhållanden av den största betydelse,

25

att förvaltningen arbetar under former som möjliggöra största möjliga
smidighet och effektivitet i arbetet utan att säkerheten i handläggningen
eftersättes. Icke sällan har också i skilda sammanhang gjorts gällande, att
statsförvaltningens arbetsformer i stor utsträckning skulle vara alltför tunga
och ineffektiva i förhållande till vad som härutinnan gäller exempelvis
inom de privata företagen, vilket skulle göra statsverksamheten onödigt
kostnadskrävande och byråkratisk. Det bör vid bedömningen av ett dylikt
påstående först slås fast, att behovet av en fortlöpande rationaliseringsverksamhet
uppmärksammats även inom den statliga verksamheten; betydande
insatser ha också under åren gjorts för att finna förbättrade organisationsformer
m. m. Det bör icke heller förbises, att några direkta jämförelser
i dessa hänseenden knappast äro möjliga, då de statliga myndigheternas
organisation och arbetssätt i hög grad äro betingade av uppgifternas speciella
natur. Sålunda kräver exempelvis hänsyn till rättssäkerhetssynpunkterna
helt andra regler för ansvarsfördelning och beslutsförfarande än
vad som behöver ske i ett privat företag. Detta innebär självfallet icke, att
den speciella utformning förvaltningsförfarandet av tradition erhållit icke
skulle låta sig anpassa efter de krav utvecklingen kan ställa eller att i fråga
om de statliga verksamhetsformerna möjligheter till förenklingar och arbetsbesparande
åtgärder icke skulle föreligga. Revisorerna ha på grundval
av från myndigheterna införskaffat material och vunna erfarenheter vid
av revisorerna avlagda besök sökt bilda sig en uppfattning om dels de arbetsformer
som f. n. tillämpas i statsförvaltningen, dels de möjligheter som kunna
föreligga att få till stånd enklare och rationellare handläggningsformer.

Grundläggande bestämmelser av allmän natur avseende förvaltningsförfarandet
ha sammanförts i allmänna verksstadgan den 7 januari 1955.
Stadgan blir gällande för visst verk, i den mån Kungl. Maj:t så särskilt
förordnar. Trots att denna stadga nu varit i kraft under i det närmaste två
år, har den gjorts tillämplig endast beträffande ett fåtal, i huvudsak under
ifrågavarande tid nyinrättade myndigheter. Revisorerna vilja ifrågasätta,
om stadgan i sitt nuvarande skick fyller det praktiska behov som ursprungligen
avsetts. Syftet med stadgan har varit alt underlätta förvaltningsarbetet
genom att i en enhetlig författning sammanföra vissa för myndigheterna
gemensamma, nu på olika håll meddelade förvaltningsföreskrifter.
En granskning utvisar emellertid, all åtskilliga väsentliga föreskrifter icke
upptagits i stadgan. Bland de föreskrifter som sålunda saknas men synas
böra införas i eu allmän verksstadga må nämnas vissa bestämmelser av
förvaltningsmässig natur i 2 avd. statens allmänna avlöningsreglemente,
pensionsreglementenas avgångsbestämmelser, vissa föreskrifter om beslutsförfarandet,
tjänstemans skyldighet att underkasta sig läkarundersökning,
handläggningsformerna i disciplinärenden, rationaliseringsverksamheten i
statsförvaltningen in. in. Det må i detta sammanhang påpekas, all angelägenheten
av eu snabb anpassning av verkens instruktioner till en allmän

26

verksstadga ansågs motivera att stadgan utfärdades, trots att redan från början
vissa brister i densamma voro uppenbara. Som läget nu är innebär stadgans
tillkomst en ytterligare utökning av antalet tillämpliga förvaltningsbestämmelser.

Utan tvekan är en fullständig och uttömmande verksstadga ett mycket
värdefullt hjälpmedel i det praktiska förvaltningsarbetet. Den utfärdade
stadgan innehåller också en välbehövlig modernisering exempelvis av den
mycket bristfälliga utformningen av disciplinbestämmelserna. Revisorerna
vilja därför understryka angelägenheten av att en komplettering av stadgan
i de hänseenden revisorerna ovan antytt kommer till stånd. Åtgärder böra
därefter vidtagas för att med det snaraste göra bestämmelserna allmänt
tillämpliga på myndigheterna.

Medan verksstadgan och de av Kungl. Maj:t utfärdade verksinstruktionerna
endast äro avsedda att angiva den allmänna ramen för myndigheternas
verksamhetsformer, överlämnas i allmänhet åt myndigheterna själva
att bestämma detaljutformningen av arbetsformerna inom myndigheterna.
Därvid äro myndigheterna i verksinstruktionerna i regel ålagda att i särskilda
arbetsordningar reglera förvaltningsförfarandets närmare utformning
hos myndigheten.

Den av revisorerna verkställda utredningen utvisar, att denna verkens
skyldighet uppfattats mycket olika. En del myndigheter ha över huvud icke
utfärdat någon arbetsordning. Flertalet nu gällande arbetsordningar äro av
gammalt datum; endast i undantagsfall synas myndigheterna ha föranstaltat
om att genom ändringar fortlöpande modernisera en gång utfärdade bestämmelser.
Som exempel må nämnas arbetsordningen för riksförsäkringsanstalten,
utfärdad år 1920, för lantmäteristyrelsen år 1927 och för byggnadsstyrelsen
år 1933. Flera arbetsordningar äro sålunda endast formellt
gällande; en strikt tillämpning av dem skulle i många fall — på grund av
ändrade faktiska förhållanden — få till följd en direkt felaktig handläggning.

En närmare granskning av arbetsordningarna ur innehållsniässiga synpunkter
utvisar också mycket otillfredsställande förhållanden. Som regel
innefatta bestämmelserna högst ensidiga och bristfälliga regleringar. Sålunda
innehåller exempelvis pensionsstjnelsens arbetsordning av år 1945 i huvudsak
endast en närmare redogörelse för de olika befattningshavarnas åligganden.
Liknande förhållanden kunna konstateras i andra fall. I allmänhet
synas arbetsordningarna, utöver redogörelser av nyssnämnt slag, upptaga
endast spridda och bristfälliga föreskrifter avseende förvaltningsformerna
och arbetssättet i övrigt inom verket. Arbetsordningar med modernare uppläggning
och konstruktion utgöra arbetsordningarna för marinförvaltningen
och för skolöverstyrelsen, utfärdade den 26 februari 1955 respektive den
28 januari 1956. Dessa arbetsordningar innehålla en allsidig sammanfattning
och analys av olika avsnitt av betydelse i förvaltningsförfarandet och det
dagliga arbetet inom respektive verk, såsom — förutom organisationsbe -

27

stämmelser — föreskrifter om ärendenas diarieföring, registrering, beredning,
föredragning, expediering, beslutsförfarandet, sekretessbestämmelser,
arkivvård, inventerings- och andra säkerhetsföreskrifter m. m. 1 ill skolöverstyrelsens
arbetsordning är därjämte togad en särskild promemoria berörande
föredragningsförfarandet. Ifrågavarande arbetsordningar ha upplagts
enligt lösbladssystem för att fortlöpande kunna kompletteras av personalen
allteftersom ändringar aktualiseras.

Icke minst med hänsyn till att arbetsordningen skall tjäna till ledning för
personalen vid arbetsuppgifternas utförande är det uppenbarligen av stor
vikt, att här ifrågavarande bestämmelser utfärdas på sätt föreskrives i verksinstruktionerna
samt verkligen hållas fortlöpande aktuella. Betydelsefullt
är också att de utformas så, att de komma att innefatta en såvitt möjligt
fullständig redogörelse för de förvaltningsfrågor och olika avsnitt i förvaltningsförfarandet,
som personalen kan komma i daglig kontakt med. Oklarhet
om hithörande förhållanden kan särskilt för nyanställd personal lätt
förorsaka en osäker eller onödigt komplicerad handläggning. Ur denna synpunkt
kunna dessa bestämmelser antagas öka effektiviteten och säkerheten i
handläggningen av ärendena. Icke minst ur ansvarssynpunkt är det även
angeläget, att klara och entydiga bestämmelser finnas. Revisorerna, som anse
rådande förhållanden vara otillfredsställande, vilja ifrågasätta om icke centralt
— exempelvis genom statens organisationsnämnds försorg — normalbestämmelser
borde utarbetas och tillställas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas
upprättande. Lämpligen kunde därvid de av marinförvaltningen
och skolöverstyrelsen utfärdade arbetsordningarna tjäna som förebild.

I betydande utsträckning hänföra sig göromålen i ämbetsverken på ett
eller annat sätt till verksamhet, vilken ytterst avser att bereda ärendena till
beslut och expediering. En stor del av verkens personal, såväl i kvalificerad
ställning som i biträdesgraderna, sysslar med göromål som hänga samman
med sådana uppgifter. Av vikt är självfallet, att uppgifterna fullgöras av
personal som svarar mot ärendenas art och betydelse. En ändamålsenlig
utformning av de skilda avsnitten i handläggningsförfarandet — beredning,
föredragning och beslut — blir därför av stor betydelse ur kostnads- och
effektivitetssynpunkt. Som ovan berörts ha myndigheterna givits stora möjligheter
att själva i sina arbetsordningar eller eljest bestämma denna utformning,
och verksinstruktionerna innehålla endast i undantagsfall begränsande
föreskrifter. Revisorerna ha därför företagit eu ingående granskning av dessa
förhållanden inom verken och hänvisa beträffande detaljerna däri till den
ovan lämnade redogörelsen. Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla
följande allmänna synpunkter i frågan.

Beslutanderätten tillkommer enligt flertalet verksinstruktioner som regel
verkschefen. 1 allmänhet medge dock instruktionerna delegeringsrätt. Utredningen
utvisar, alt denna möjlighet av myndigheterna utnyttjats högst
olika. Vissa verk ha delegerat beslutanderätt långt ner i biträdesgraderna.

I andra fall åter synes man ha stannat för personal i lägst byråsekreterargraden,
varvid doek i allmänhet endast personal i mer kvalificerad ställning
givits större självständighet beträffande beslutsförfarandet. Åtskilliga verk
ha över huvud icke verkställt delegeringar. Betydande ojämnheter föreligga
ej blott beträffande den utsträckning i vilken delegeringsbefogenheten utnyttjats.
Även beträffande delegerade ärendesgrupper av ungefär samma
art och kvalitet förefinnes stor spridning på befattningshavare i olika grader.

/’ öredmgningsskyldighcten ankommer icke sällan instruktionsenligt allenast
på personal i ledamots ställning. Även där så icke är fallet fullgöras
ofta föredragningar inför verkschefen enbart av sådan personal. Därvid
törutsättes i allmänhet, särskilt då föredragandens arbetsområde är betydande,
kedjeföredragning eller motsvarande beredningsformer av befattningshavare
i lägre ställning, innan ärendet kan föredragas för verkschefen.
Systemet med muntliga föredragningar synes vara dominerande. Endast i
undantagsfall förekommer, att ärenden avgöras genom cirkulation.

Enligt revisorernas mening ha förefintliga möjligheter till förenklingar
beträffande besluts- och föredragningsformerna icke tillräckligt tillvaratagits
hos myndigheterna. Utan tvekan skulle ytterligare delegeringar av beslutanderätten
kunna ske hos åtskilliga myndigheter. Arbetsbalanserna hos
vissa verk tyda också på att dylika åtgärder lämpligen böra övervägas,
innan ställning tages till krav på personalförstärkningar. Delegeringar böra
å andra sidan ske endast till personal, som med hänsyn till sin kompetens
kan ta ansvar för den delegerade ärendesgruppen. Även beträffande föredragningsförfarandet
torde åtskilliga omläggningar kunna ifrågasättas. Det
synes sålunda knappast vara erforderligt med särskild föredragande, om
beslutanderätten delegerats till personal i lägre ställning, exempelvis till
förste byråsekreterare. Eventuellt erforderlig biträdeslijälp bör då i stället
ställas till förfogande. Exempel kan anföras på att byråsekreterare i lönegrad
25 föredrar för förste byråsekreterare i lönegrad 27. Nyansen i ansvarsställning
mellan dessa båda befattningshavare är så obetydlig, att förste
byråsekreterarens handläggning bör innefatta icke blott beslut utan även
det som normalt sammanhänger med föredragningen.

Systemet med särskild föredragande är speciellt personalkrävande, och
det synes därför önskvärt att detta system så långt möjligt begränsas. Principiellt
synes särskild föredragande böra ifrågakomma endast då den beslutande
har att svara för flera ärendesgrupper, som uppdelas på ett flertal
föredragningsområden. Detta torde i allmänhet gälla beträffande verkschefsoch
byråchefsärenden. Om däremot beslutanderätten i dylikt fall delegerats
beträffande viss ärendesgrupp till befattningshavare som icke svarar för
annat än i huvudsak denna grupp, bör någon föredragande befattningshavare
icke ställas till förfogande. En allmän erfarenhet är också, att föredragningsskyldigheten
icke sällan åvilar personal i högre ställning än förhållandena
kräva. På sina håll förekommer exempelvis att föredragning in -

29

för verkschef endast sker av ledamöter, trots att verken disponera över annan
kvalificerad personal, vilken ofta realiter svarat för ärendets beredning. Om
föredragningsskyldigheten ligger högt, ökar i regel antalet mellanled i beredningsförfarandet,
då icke sällan tjänsteman i lägre grad, vilken berett ärendet,
måste särskilt föredraga eller lämna redogörelse för ärendet, innan det
kan slutligt föredragas av den formellt föredragningsskyldige. Arbetsbesparingar
skulle uppenbarligen vara att vinna, om föredragningen ankomme
på den befattningshavare som reellt svarat för ärendets beredning. Det kan
också ifrågasättas, om icke den muntliga föredragningsformen, som är i särskilt
hög grad tids- och arbetskrävande, borde i viss utsträckning inskränkas.
Cirkulationsföredragning, varigenom ärendet i stället avgöres på handlingarna,
borde ur denna synpunkt vara normalregel i alla fall, där icke ärendet
med hänsyn till sin omfattning eller betydelse gör muntlig handläggning
motiverad. I detta sammanhang vilja revisorerna understryka vikten av att
särskilt i stora verk antalet i ärendena i övrigt deltagande befattningshavare
begränsas till vad som ur handläggningssynpunkt är direkt påkallat. Det
kan knappast anses rationellt att som nu på sina håll är fallet antalet deltagare
uppgår till 15 å 20 personer. I stället borde eftersträvas ett system,
där expertsynpunkterna kunde göra sig mera gällande på beredningsstadiet
och antalet deltagare i den egentliga handläggningen begränsas till dem som
ärendet i sin helhet eller till större delen direkt berör.

Organisationsformerna vid olika verk äro självfallet i hög grad betingade
av ärendenas olika natur. För att erhålla jämförelser olika verk emellan
ha revisorerna därför undersökt handläggningsformerna beträffande vissa
för flertalet verk gemensamma ärendesgrupper. En sådan ärendesgrupp
utgör personalärendena, vilka representera ett väsentligt inslag i den interna
verksamheten inom flertalet verk. Dessa ärenden avse ett och samma författningsområde
och kunna därför förutsättas kräva personal och arbetsinsatser,
som stå i någorlunda direkt proportion till verkens storlek. Som den
av revisorerna verkställda utredningen närmare utvisar, tillämpas emellertid
högst olika organisationsformer, när det gäller handläggningen av dessa
ärenden. Handläggningen är också på sina håll ovanligt personalkrävande,
ofta i en omfattning som knappast kan anses stå i rimligt förhållande till
ärendenas art och betydelse. Vissa relativt små verk kräva rent av mer personal
och personal i högre ställning än större verk. De betydande ojämnheterna
olika verk emellan utvisa onekligen, att möjligheter till förenklingar
härutinnan på sina håll kunna föreligga. Revisorerna förutsätta, att dessa
förhållanden beaktas i samband med de årliga anslagsanvisningarna för
myndigheterna.

Revisorerna vilja framhålla angelägenheten av att de av revisorerna här
gjorda iakttagelserna på lämpligt sätt bringas till myndigheternas kännedom
samt alt åtgärder i övrigt vidtagas beträffande de av revisorerna påtalade
förhållandena.

30

§ 3

Anstultsnämiidcrnn vid fångvårdsanstalterna

1 sitt betänkande angående verkställigheten av frihetsstraff m. in. (SOU
1944:50) uttalade strafflagberedningen bl. a., att det utomstående inslaget
i fångvården borde förstärkas. Beredningen fann det önskvärt, att de intagna
kunde uppehålla kontakt med det vanliga livets förhållanden och
vända sig till personer, som vore helt fristående från fångvården. Beredningen
anförde vidare följande.

Uet är också av vikt att nya impulser tillföras fångvårdstjänstemännen
genom att de vid sin sida få representanter för andra verksamhetsområden.
I detta hänseende höra även rättssäkerhetssynpunkter beaktas. Bestämmanderätten
över personer som berövats sin frihet hör icke helt överlåtas
åt specialiserade yrkesmän. På samma sätt som domaren, när han
skall döma till frihetsstraff, har att samråda med lekmän som utsetts av
andra organ än domstolen, bör också fångvårdsmannen överlägga med
utomstående, när det gäller det närmare utformandet av det frihetsberövande
varom domstolen förordnat. Det är vidare av vikt, icke minst ur
fångvårdens synpunkt, att det icke i allmänhetens ögon kommer att vidlåda
fängelselivet ett sken av hemlighetsmakeri och rättslöshet. Med hänsyn till
den kritik som icke sällan — med eller utan fog — riktats mot förhållandena
i fängelserna är det angeläget att söka tillvinna fångvården större
förtroende. Detta sker häst genom att personer, som utsetts av myndigheter
utanför fångvården, få fritt tillträde till anstalterna för att där följa
de intagnas behandling och deltaga i handläggningen av vissa frågor.

Vid tillgodoseende av de ovan anförda synpunkterna bör man icke gå
till överdrift. Om fångvårdsorganens befogenheter i alltför stor utsträckning
överflyttas till utomstående, är det att befara att de förras ansvarskänsla
och intresse för uppgiften skall slappna. Man har också att taga hänsyn
till att de frågor som komma under bedömande ofta äro av sådan art,
att det fordras särskild utbildning och erfarenhet av den som skall handlägga
dem, ävensom att beslut ej sällan måste fattas utan dröjsmål. Det
kan därför icke anses lämpligt att beröva fångvårdsorganen den egentliga
beslutanderätten i hehandlingsfrågor. Beredningen har med hänsyn härtill
icke funnit skäl föreslå att vid fångvårdsanstalterna — såsom skett vid
vissa andra vårdanstalter — inrättas särskilda styrelser med beslutanderätt
i viktigare frågor. De utomstående organ som ställas vid fångvårdsmännens
sida böra i huvudsak ha rådgivande uppgifter, vilket naturligtvis
icke hindrar att deras verksamhet i realiteten kommer att innebära att en
viss kontroll blir utövad. I vissa ur rättssäkerhetssynpunkt särskilt viktiga
frågor böra de dock ha medbestämmanderätt. Ur fångvårdstjänstemannens
synpunkt bör det snarast vara eu fördel att kunna rådgöra med en utomstående,
särskilt när han enligt vad beredningen föreslår får vidgade befogenheter
att individualisera behandlingen och giva de intagna ett betydande
mått av frihet.

Mot beredningens förslag i denna del anmälde såsom sakkunnig tillkallade,
dåvarande barnavårdsinspektrisen hos socialstyrelsen Göta Rosén avvikande
mening. Hon anförde i särskilt yttrande, att om tyngdpunkten
inom fångvården skulle förskjutas från bevakningstjänst till arbetsdrift

31

och social verksamhet, det vore oundgängligen nödvändigt, att representanterna
i anstaltsnämnden erhölle större möjligheter att hävda de sociala
synpunkterna, vilket endast kunde bliva fallet, om anstaltsnämnden erhölle
medbestämmanderätt i frågor som rörde behandlingen av fångarna
och fängelsets skötsel. Anstaltsnämnden borde därför erhålla samma befogenheter
som styrelserna vid sådana sociala anstalter som alkoholistanstalter,
skyddshem och arbetshem.

I propositionen 1945: 342 godtog föredragande departementschefen i allt
väsentligt strafflagberedningens förslag i förevarande del.

Bestämmelserna i ämnet äro införda i lagen den 21 december 1945 (nr
872) om verkställighet av frihetsstraff in. in. och återfinnas i 4—5 §§.
Desamma innebära följande.

Vid fångvårdsanstalt skall finnas en anstaltsnämnd bestående av en av
Konungen utsedd ordförande, vilken skall vara eller ha varit innehavare av
domarämbete eller eljest vara lagfaren, anstaltens styresman samt tre av
länsstyrelsen utsedda personer, av vilka en skall vara befattningshavare
vid anstalten samt minst eu skall äga insikt och erfarenhet rörande social
hjälpverksamhet eller liknande arbete. Konungen utser ersättare för ordföranden.
Länsstyrelsen utser i mån av behov suppleanter för övriga ledamöter.

Styresmannen skall, där det kan ske utan dröjsmål, till överläggning i
nämnden upptaga frågor om fånges hållande i enrum under arbete eller
fritid, om disciplinära åtgärder och om eftervård ävensom andra viktigare
frågor. Nämnden har ock att avgiva yttrande över ansökning om nåd eller
villkorlig frigivning samt att behandla ärende som fångvårdsstyrelsen eller
styresmannen vid centralanstalten hänskjuter till nämnden eller vars upptagande
påkallas av ledamot.

Nämnden må besluta framställning till Konungen eller fångvårdsstyrelsen
angående de intagnas behandling eller förhållandena å anstalten i
övrigt.

Utöver vad nu sagts har nämnden att medverka till upprätthållandet av
önskvärd förbindelse mellan intagen och honom närstående samt att främja
arbetsanskaffning åt intagen, som skall lämna anstalten.

De ledamöter av nämnden som icke på grund av sin tjänst ha att taga
befattning med de intagna åligger att under regelbundna besök å anstalten
följa de intagnas behandling.

Tillfälle att deltaga i anstaltsnämnds sammanträde skall beredas skyddskonsulent
eller skyddsassistent i distriktet samt centralanstaltens styresman
och överläkaren vid psykiatrisk avdelning inom anstaltsgruppen. Jämväl
annan, som anses kunna lämna upplysningar av vikt, må av styresmannen
eller nämnden kallas att närvara vid sammanträde.

Ledamot av nämnden, så ock vid sammanträde närvarande styresman
vid centralanstalt, överläkare vid psykiatrisk avdelning, skyddskonsulent,

32

skvddsassistent eller befattningshavare vid anstalten äger få sin mening
antecknad till protokollet.

Sedan anstaltsnämnderna varit i funktion under ett antal år, ha riksdagens
revisorer tunnit det vara av intresse att från ordförandena i vissa
anstaltsnämnder samt från motsvarande anstaltschefer inhämta yttrande
i fråga om deras erfarenheter av anstaltsnämndernas verksamhet. I sin
skrivelse i ämnet ha revisorerna uttalat såsom önskvärt, alt det till revisorerna
avgivna svaret hl. a. skulle innehålla synpunkter på följande frågor.

1. Kan anstaltsnämnden på ett ändamålsenligt sätt fylla avsedda uppgifter? 2.

Är nämnden lämpligt sammansatt? Om så icke är fallet, hur hör den
vara sammansatt?

3. Bör nämnden erhålla vidgade uppgifter ocli/eller befogenheter? I så
fall vilka?

4. Har tillkomsten av de s. k. behandlingskollegierna ändrat förutsättningarna
för anstaltsnämndens verksamhet?

5. Föreligga enligt Eder uppfattning tillräckliga skäl för nämndens bibehållande? Då

de inkomna svaren i stort sett ansluta sig till nyss angivna frågor,
torde det vara lämpligt att i den efterföljande redogörelsen för de framkomna
synpunkterna tillämpa samma ordning.

1. Kan anstaltsnämnden på ett ändamålsenligt sätt fylla avsedda uppgifter? Ordföranden

i anstaltsnämnden vid fångvärdsanstalten å Långholmen har
erinrat, att förhållandena därstädes lägga svårigheter i vägen för bedrivande
av modern fångvård. Anstaltens storlek har medfört, å ena sidan,
att anstaltens ledning kunnat göras högt kvalificerad, å andra sidan, att
personlig kontakt med enskilda intagna försvåras. Båda dessa förhållanden
ha varit ägnade att inverka på hur anstaltsnämndens arbete gestaltas.

1 fortsättningen anföres hl. a. följande.

Anstaltsnämnden har att yttra sig över ett stort antal ansökningar om
nåd och om fakultativ villkorlig frigivning. Därvid äger samtal rum med
den intagne. Vid dessa sammanträden erhåller nämnden även från anstaltsledningen
upplysningar om förhållandena å anstalten och om de senast
frigivna. Det förekommer, att intagna särskilt begära samtal med nämnden.
Enskilda ledamöter besöka stundom anstalten. Behandling av de intagnas
ansökningar har kommit att utgöra huvudparten av nämndens arbete.
Emellertid bör icke förloras ur sikte, att, såvitt jag kan förstå, nämnden.,
blotta existens kännes såsom ett visst skydd för den intagne.

Fångvårdsdirektören vid samma anstalt har bl. a. framhållit att anstaltsnämnden
väl icke på något håll i landet kommit att fylla alla de
uppgifter som strafflagberedningen avsett. Eu nämnd för en anstalt av

33

t. ex. Långholmens storlek skulle behöva sammanträda ett par gånger
per veeka, och ledamöterna skulle dessutom kunna behöva individuellt besöka
anstalten lika många gånger, om någon kontakt med anstaltslivet och
internerna skulle kunna erhållas. Fångvårdsdirektören behövde dagligen
fatta mängder av för internerna viktiga avgöranden, om vilka han enligt
strafflagberedningens intentioner rätteligen borde radgöra med nämnden,
beslut om permissioner, eftervården, frigång, förflyttningar till andra anstalter
m. m. Sådant hade varit möjligt endast om nämndens ledamöter
mer eller mindre på heltid hade varit knutna till anstalten. Ledamöterna
vore i stället ofta mer än vanligt arbetstyngda personer, som förklarligt nog
icke hade tillfälle att ägna dessa speciella uppdrag någon större uppmärksamhet.
Överallt syntes eu praxis ha utbildat sig, att nämnderna sammanträdde
ungefär en gång per månad (på de mindre anstalterna ännu mera
sällan) för att då så gott som uteslutande diskutera ärenden om nåd och
villkorlig frigivning. Så hade det i åratal varit vid Långholmsanstalten.
Något styresmännens samråd med nämnden eller någon av dess ledamöter
i andra frågor syntes ytterligt sällan förekomma och syntes som
förut nämnts vara ogörligt att i praktiken genomföra. Individuella besök
vid anstalten av ledamöterna förekomme praktiskt taget icke.

Tiden syntes utan tvekan vara mogen för en jämkning av föreskrifterna,
så att de bättre överensstämde med vad som verkligen ginge att genomföra.
Det syntes vara lämpligt, att nämndens uppgifter klart begränsades till
verksamheten med nåde- och villkorsärenden, om det ens vore nödvändigt

att bibehålla en hel nämnd för dessa frågor.

Enligt ordföranden i anstaltsnämnden vid ungdomsanstalten i Uppsala
— vilken har motsvarande uppgift vid fångvårdskolonierna Vångdalen
och Åby — har nämndens verksamhet måhända utvecklat sig i någon annan
riktning än från början hade varit avsett, emedan anstalternas personal
utövade en sådan verksamhet, att ingripande från nämnden i de särskilda
fallen vore mindre behövlig. Närmare kontakt och personliga samtal förekomme
från nämndens sida huvudsakligen vid behandling av framställ -

ningar om nåd eller villkorlig frigivning; direkta hänvändelser till nämnden
vore i andra fall sällsynta. I fortsättningen anföres följande.

Som remissinstans för frågor om nåd och villkorlig frigivning synes
mig nämnden på grund av sin sammansättning och den personliga kontakten
med sökandena och fångvårdspersonalen fylla en viktig uppgift.
Anmärkas må att genom handläggning av dessa ärenden garanteras att
nämndens sammanträden icke bli för fåtaliga.

Främst genom behandlingen av nämnda ärenden erhåller nämnden en
'' ganska god inblick i förhållandena vid anstalterna över huvud samt
i de intagnas situation och vårdproblemen i allmänhet. Nämndens största
betydelse ligger enligt min uppfattning i den intima förtroendefulla kontakt
som där kan ernås mellan domare, socialvårdsarbetare och fångvårdspersonal.
Personligen har jag funnit den inblick i fångvården som jag
erhållit genom arbetet i nämnden vara av värde för domstolsarbetet. Jag

.''( Rev. berättelse ang. statsverket år 1956. 1

34

har också intrycket av att styresmännen mycket uppskattat det stöd som
de kunnat erhålla av nämnden genom överläggning om ömtåliga behandlingsfragor
och icke minst vid framställningar till fångvårdsstyrelsen och
andra myndigheter i olika hänseenden.

Eljest hade anstaltsnämnden föga betydelse för ungdomsfängelsefångarna.
Villkorlig frigivning förekomme icke för dem, och nådeansökningar
vore ytterst sällsynta. Behandlingsfrågor handhades främst av ungdomsfängelsenämnden;
ett sysslande från anstaltsnämndens sida med enskilda
ungdomsfängelsefångars problem skulle innebära en mindre lycklig sammanblandning
av de båda nämndernas verksamhet.

Direktören för nämnda ungdomsanstalt anser, att anstaltsnämnderna
fylla avsedda uppgifter, men framhåller samtidigt, att nämnderna icke
syntes vara benägna att engagera sig i det direkta vårdarbetet i den utsträckning,
som lagstiftarna syntes ha avsett.

Enligt ordföranden i anstaltsnämnden vid fdngvdrdsanstalten i Malmö
fylla anstaltsnämnderna i stort sett avsedda uppgifter. Direktören vid samma
anstalt anser däremot, att nämnderna icke på sätt, som avsetts av
strafflagberedningen, fylla sina uppgifter. Nämnden plägade sammanträda
en gang per manad. Enskilda ledamöter besökte ytterst sällan anstalten.
Det hade vid anstalten i Malmö icke förekommit på flera år, att någon
intagen begärt samtal med ordföranden eller annan ledamot.

Enligt ordföranden i anstaltsnämnden vid fdngvdrdsanstalten i Mariestad
är anstaltsnämnden väl skickad att handlägga ansökningar om nåd och
frigivning. Även i övrigt fyllde nämnden en betydelsefull uppgift genom
att vara tillgänglig för de intagna för samtal och råd. Åt liknande synpunkter
har anstaltens direktör givit uttryck.

Direktören för fdngvdrdsanstalten i Härnösand har framhållit, att det
med hänsyn till de vittgående förhoppningar som ställdes på anstaltsnämndernas
verksamhet i strafflagberedningens förslag till ny verkställighetslag
syntes kunna konstateras, att nämnderna icke infriat dessa. I
regel sammanträdde anstaltsnämnden en gång i månaden, och dess väsentliga
uppgift bestode i att genomgå och yttra sig över föreliggande ansökningar
om nåd och villkorlig frigivning. I övrigt inskränkte sig nämndens
verksamhet till att åhöra redogörelser för vidtagna disciplinära åtgärder
samt för de åtgärder, som planerats för intagna, som inom den
närmaste tiden skulle avgå från anstalten. Någon del i det egentliga fångvårdsarbetet
toge nämnden i regel icke.

Åt liknande synpunkter har direktören vid fdngvdrdsanstalten ä Härianda
givit uttryck; denne har även framhållit, att strafflagberedningens uttalande
om önskvärdheten av att de intagna borde uppehålla kontakt med det
vanliga livets förhållanden infriats i ovanligt stor utsträckning. Men i
praktiken hade utvecklingen gått andra vägar än vad strafflagberedningen
antagit skulle bli fallet. Kontakten med livet utanför murarna skedde främst

35

genom permissioner eller besök av olika slag. Det vore särskilt fritidsassistenter
och studieledare av olika slag, som komme att representera
lekmannainsynen på anstalten. De intagna hade en möjlighet att helt privat
kunna samtala med annan person än anstaltens tjänstemän genom att söka
kontakt med dessa fritidsledare. Det hade också visat sig, att detta vore
fullt tillräckligt. Det vore ytterligt sällan — knappast någon gång per år

_som en intagen önskade samtala med ordföranden eller någon särskild

ledamot i nämnden eller inför nämnden påtalade någon behandlingsfråga.

Såväl ordföranden i anstaltsnämnden vid säikerhetsanstulten i Norrköping
som direktören vid denna anstalt ha — under framhållande av de speciella
förhållanden som råda vid en förvaringsanstalt — framhållit betydelsen
av att de intagna kunna la tillfälle att tala med en utomstående.

_ Liknande synpunkter har ordföranden i anstaltsnämnden vid säker hetsanstalten

Hall — som innehar motsvarande post vid Haga sjukhus —
anfört.

Direktören vid Hall anser, att anstaltsnämnderna äro ett omistligt organ
i verksamheten vid en fångvårdsanstalt.

Är nämnden lämpligt sammansatt? Om sd icke är fallet, hur bär den vara
sammansatt?

Ordföranden i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten å Långholmen
har trott sig kunna antaga, att nämnden är lämpligt sammansatt. I denna
tjänstgöra — förutom representanter för fångvården — eu domstolsjurist,
en brottmålsadvokat med god kännedom om brottslighetens sociala och
ekonomiska bakgrund samt en med arbetsmarknaden särskilt väl förtrogen
person. Samma uppfattning har ordföranden i anstaltsnämnden vid
säkerhetsanstalten Hall.

Ordföranden i nämnden vid ungdomsanstalten i Uppsala anser densamma
ha en lämplig sammansättning. Direktören vid samma anstalt har erinrat
om den passiva roll, som nämnderna i allmänhet spelade i det egentliga
anstaltsarbetet, vilket enligt hans uppfattning vore beroende på att nämndledamöterna
som regel vore strängt upptagna av andra socialvårdande uppgifter.
De frågor, som nämnderna hade att behandla, vore emellertid av
den karaktär, att det i varje samhälle syntes vara lätt att finna kunniga
och ansvarskännande män och — icke minst — kvinnor från det praktiska
livet, vilka vore villiga att ägna mera tid och krafter åt ifrågavarande
uppgifter än vad yrkesarbetande socialvårdsfunktionärer vore mäktiga.

Några starkare skäl för att ändra grunderna för nämndens sammansättning
anser ordföranden i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Malmö
icke föreligga. Enligt direktören för samma anstalt bör, därest nämnderna
skola ha kvar sina nuvarande arbetsuppgitter, länsarbetsnämnden städse
vara representerad. Samma uppfattning har direktören vid fångvdrdsanstal -

36

ten i Mariestad. — Ordföranden i anstaltsnämnden vid säkerhetsanstalten
i Norrköping har uttalat önskemål, att arbetsmarknadens parter, främst
arbetstagarparten, erhölle representanter i nämnden. En erfaren fackföreningsmän
skulle nämligen säkerligen vid samtal med intagna bättre
än någon annan kunna klargöra, vad dagens arbetsliv krävde av arbetsdisciplin,
intensitet o. s. v. Åt liknande synpunkter har direktören vid sistnämnda
anstalt givit uttryck.

Ordföranden i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Mariestad har
för sin del uttalat önskemål om att skyddskonsulent regelbundet borde
bevista nämndens sammanträden; för närvarande vore detta icke möjligt
vid nämnda anstalt, då skyddskonsulenten vore stationerad i Borås och
således på ett betydande avstånd från Mariestad.

Direktören vid fångvårdsanstalten i Härnösand har anfört, att nämndens
sammansättning med en domarutbildad person som ordförande och två
i sociala sammanhang erfarna personer jämte styresmannen och en av
personalorganisationen utsedd befattningshavare som ledamöter syntes vara
en konstruktion med föga förankring i det egentliga fångvårdsarbetet. Det
kunde ifrågasättas, om icke en centralanstalts nämnd skulle ha en annan
sammansättning, varigenom fångvårdsinspektör, assistent och kurator
skulle ingå som medlemmar i nämnden. Dessutom skulle nämnden kunna
tillföras en social kapacitet genom att skyddskonsulenten i distriktet bleve
ledamot i nämnden. De nu nämnda tjänstemannakategorierna hade visserligen
kallats till nämndens sammanträden som adjungerade ledamöter,
men de hade icke deltagit i nämndens beslut.

Direktören vid säkerhetsanstalten Hall har anfört:

I fråga om nämndens sammansättning vore det av värde, om antalet
ledamöter kunde ökas, där så befunnes lämpligt, och förslagsvis omfatta
lägst fem och högst nio. Detta kunde kanske enklast ske genom att ge
ersättarna ledamotsställning. På så sätt skulle kontinuiteten i arbetet säkerligen
främjas. En ersättare, som endast sporadiskt medarbetar i nämnden,
är ju icke i stand att samla erlarenhet i arbetet på samma sätt som den
ordinarie ledamoten. Genom här ifrågasatta utökning av nämnden skulle
också yppa sig större möjligheter till personliga anknytningar på orten, en
omständighet som visat sig vara av mycket stor betydelse för anstaltens
goodwill. Kriminalvårdens anstaltsbehandling innebär ju en ur flera synpunkter
utomordentligt ömtålig verksamhet, som i viktiga hänseenden —
exempelvis i fråga om fritidsverksamheten — förutsätter medverkan av
utomstående.

Bör nämnden erhålla vidgade uppgifter ocli/eller befogenheter? I så fall
vilka?

Ordföranden i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten å Långholmen
anser sig för närvarande icke kunna föreslå någon utvidgning av nämndens
befogenheter. En anordning varigenom nämnden skulle erhålla beslutanderätten
i fråga om frigivningar syntes förutsätta sådana ändringar

37

i kriminallagstiftning och socialpolitik, att frågan icke kunde bedömas utan
ingående utredning.

Ordföranden i anstaltsnämnden vid ungdomsanstalten i Uppsala anser
anstaltsnämndens uppgifter och befogenheter väl avvägda. Det skulle vara
mycket olyckligt ur alla synpunkter, om nämnderna skulle förvandlas från
rådgivande kontaktorgan till administrativa institutioner. Enligt direktören
vid anstalten i Uppsala ger nu gällande författning anstaltsnämnderna tillräckliga
möjligheter att fylla sina uppgifter.

Ordföranden i anstaltsnämnden vid fångvård sanstalt eu i Malmö anser
det vara skäl att överväga numera byråchefen Göta Roséns i det föregående
omnämnda förslag om beslutanderätt för nämnderna, ehuru han
för sin del närmast vore böjd för att anse nuvarande ordning böra bibehållas.
Att överlåta åt nämnden att besluta om villkorlig frigivning syntes
ej böra ske med hänsyn till risken för att tillämpningen ej bleve enhetlig
inom de olika nämnderna.

Direktören vid fångvårdsanstalten i Härnösand uttalar däremot, att det
vid skilda tillfällen diskuterats, om icke anstaltsnämnden skulle kunna
övertaga fångvårdsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om villkorlig frigivning.
I samband med anstaltsgrupperingens genomförande och möjligheter
att organisera en speciell anstaltsnämnd å centralanstalten, s. k.
räjongnämnd, syntes tiden vara mogen för denna reform. Centralanstaltens
nämnd, som skulle bestå av en domarutbildad ordförande, fångvårdsdirektör,
inspektör, assistent, kurator och en av personalorganisationen
utsedd befattningshavare jämte skyddskonsulenten i distriktet, skulle
sålunda få avgöra ärenden rörande villkorlig frigivning för anstaltsgruppen
samt dessutom övertaga fångvårdsstyrelsens befattning med nådeärendena.
Anstaltsnämnderna vid sidoanstalterna skulle sålunda få en begränsad
befogenhet, och dessas uppgifter skulle kunna övertagas av behandlingskollegierna.

Direktören i Malmö uttalar, att eftersom nämnderna icke medhunne sina
nuvarande arbetsuppgifter, de givetvis icke borde tilldelas ytterligare arbete.
Det skulle för övrigt vara synnerligen störande för arbetets behöriga
och snabba gång samt med all säkerhet döda mycket av fångvårdstjänstemännens
intresse och ansvar för arbetet, därest nämnderna erhölle medbestämmanderätt
i bl. a. behandlingsfrågor.

Ordföranden i anstaltsnämnden vid säkerhetsanstalten Hall anser däremot
den omständigheten, att nämnden endast har rådgivande karaktär, vara
en svaghet. Nämnden borde därför äga bestämmanderätt i frågor, som
rörde den intagnes behandling, hans permissioner och arbetsanställningar
utanför anstalten, och då fråga vore om villkorlig frigivning. Nämnden
borde även beredas tillfälle att taga del av och avge yttrande över till JO
och andra myndigheter inkommande klagomål. Kompetensen måste ökas,
om anstaltsnämnderna för framtiden skulle kunna fylla eu verklig upp -

38

gift- — Direktören vid Hall anser att till nämndens nuvarande åliggande
flera andra med lördel kunde fogas, t. ex. prövningen av vissa ömtåliga
permissions- och frigångsärenden. Vid fråga angående förlängning av
stratttiden syntes anstaltsnämnden böra höras. Slutligen kunde ifrågasättas,
om ej nämnden i vidare mån än vad hittills skett borde utnyttjas som
remissinstans och detta icke minst, när intagna gjort framställningar med
klagomål till olika myndigheter.

Ordföranden i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten i Mariestad anser,
att nämndens nuvarande uppgifter och befogenheter icke böra ändras i
vidare mån än att nämnden borde kunna tilläggas befogenhet att meddela
föreskrifter om vad den frigivne såsom villkorligt frigiven har att iakttaga,
en uppgift av alldeles samma art som meddelandet av villkorliga domar,
med vilka nämndens ordförande i sin domargärning hade att syssla. Direktören
vid nämnda anstalt finner, att nämnden icke bör erhålla vidgade uppgifter
eller befogenheter; samma uppfattning ha ordföranden i anstaltsnämnden
och direktören vid säker het sanstalt en i Norrköping.

Direktören vid fångvårdsanstalten å Härianda finner det helt uteslutet
att tilldela nämnden vidgade uppgifter eller befogenheter. Om eu intagen
har anledning till klagomål, kan han t. ex. vända sig till JO eller fångvårdsstyrelsen.

Har tillkomsten av de s. k. behandlingskollegierna ändrat förutsättningarna
för anstalt snämndens verksamhet?

Tillkomsten av behandlingskollegierna torde enligt ordföranden i anstaltsnämnden
vid Långholmen icke ha ändrat förutsättningarna för anstaltsnämndens
verksamhet sådan den f. n. bedrives. Någon överflyttning
på behandlingskollegierna av nämndens uppgifter syntes i varje fall icke
vara möjlig utan att kollegierna förstärktes med representanter för jurister
och lekmän i likhet med anstaltsnämnderna.

Direktören vid fångvårdsanstalten å Långholmen anser att sedan behandlingskollegierna
tillkommit — kollegier som vore sammansatta av förutom
anstaltsledningen även representanter för psykiatrisk expertis, kuratorsverksamhet,
skyddskonsulenterna, vård- och arbetsledarpersonal m. fl. — ett
utmärkt forum syntes ha skapats för diskussion av de enskilda anstaltsvårdsoch
eftervårdsproblemcn. Det förefölle både onödigt och vore även praktiskt
outförbart att diskutera sådana problem även i anstaltsnämnden. Man
skulle enligt hans mening kunna förstärka kollegierna med någon lekmannarepresentant
och överföra behandlingen av nåde- och villkorsärenden
dit. Ledamöternas besök på anstalterna ersattes numera i viss grad av de
lekmannabesök som i växande utsträckning gjordes för vissa intagna särskilt
utsedda fängelsebesökare. Lekmannainsynen i fångvården vore oavsett
detta numera en helt annan än för tolv år sedan, då strafflagbered -

39

ningen hade avgivit sitt betänkande. Så t. ex. förekomme lekmannainslag
icke blott i lorm av ledare ntan även som deltagare i olika avsnitt av studie-
och fritidsverksamheten vid anstalterna.

Enligt direktören i Uppsala böra anstaltsnämndens ledamöter animeras
att deltaga i behandlingskollegierna. — Efter tillkomsten av dessa
kollegier har enligt ordföranden i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten
i Malmö nämndens uppgifter beträffande eftervården blivit mindre betydelsefulla,
men det vore enligt hans mening ej utan värde att nämnderna
utövade en viss tillsyn och hölle sig underrättade om den eftervård som
planerades.

Direktören i Malmö finner, att tillkomsten av behandlingskollegierna
väsentligt ändrat förutsättningarna för nämndernas verksamhet, bl. a. i
fråga om förberedelserna för frigivningarna. Här förekomme nu ett tidskrävande
dubbelarbete, då dessa ärenden skulle föredragas för två olika
instanser. Nämndernas befattning med frigivningsärendena kunde saklöst
slopas. I detta avseende hade honom veterligt nämnderna sällan gjort någon
insats.

Såväl ordföranden i anstaltsnämnden som direktören vid fångvårdsanstalten
i Mariestad anse, att tillkomsten av behandlingskollegierna icke ändrat
förutsättningarna för anstaltsnämndernas verksamhet; samma uppfattning
ha ordföranden vid ung do ms anstalt en i Uppsala och direktören vid säkerhetsanstalten
i Norrköping.

Direktören vid fångvårdsanstalten i Härnösand har framhållit, att tillkomsten
av behandlingskollegierna i princip icke ändrat förutsättningarna
för anstaltsnämndernas arbete med de ärenden som de faktiskt handlade,
d. v. s. yttranden över nåde- och villkorsärenden. Däremot syntes det närmare
deltagande i direkt fångvårdsarbete som strafflagberedningen förutsatte
få en än mindre betydelse efter tillkomsten av behandlingskollegierna.
— Sedan oktober 1954 hade de s. k. behandlingskollegierna varit i
verksamhet vid fångvårdsanstalten å Härianda och erfarenheterna vore
mycket goda. Vid denna anstalt sammanträdde kollegiet två gånger per
vecka och där diskuterades varje fall mellan anstaltens tjänstemän. Det
skulle enligt direktören vara lämpligt att även frågor om nåd och villkorlig
frigivning behandlades i kollegiet. Därigenom skulle för övrigt dessa frågor
få en snabbare behandling, då kollegiet sammanträdde två gånger per
vecka, under det att nämnden sammanträdde endast eu gång per månad.

Ordföranden i anstaltsnämnden vid säkerhetsanstalten Hall finner, att
behandlingskollegierna icke torde kunna ersätta anstaltsnämnderna. Dessa
kollegier hade icke några ledamöter utanför fångvårdstjänstemännens
krets. Däremot kunde kollegiernas material bli av stort värde för anstaltsnämnderna
vid avgivande av yttranden angående behandlingen e. d. En
liknande ståndpunkt har direktören vid Hall intagit.

40

Föreligga enligt Eder uppfattning tillräckliga .skäl för nämndens bibehållande? Ordföranden

i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten å Långholmen
har anlört, att enligt hans mening tillräckliga skäl för nämndens bibehållande
föreligga. I främsta rummet kunde här åberopas den uppgift som
nämnden fyllde genom sina yttranden över ansökningar om nåd och fakultativ
villkorlig frigivning. Men vidare kunde anmärkas följande. I modern
tångvård måste avgöranden icke sällan ske efter skönsbedömning av det
särskilda tallet utan att följa mera objektiva, i förväg fastslagna regler.
För de intagna, som ofta saknade tillräcklig insikt och förmåga att bedöma
den egna situationen, kunde åtgärder lätt framstå såsom utslag av orättvisa
och godtycke. Ur rättssäkerhetssynpunkt syntes därför vara av värde med
ett av anstaltsledningen oberoende organ, bestående av jurister och lekmän
utanför anstalten. Direktören vid samma anstalt är — på skäl som tidigare
angivits — närmast böjd för att föreslå ett avskaffande av anstaltsnämnderna
eller i vart fall eu avsevärd begränsning av de uppgifter, som de
nu förväntades fylla.

Direktören vid fångvårdsanstalten i Härnösand har anfört följande.

Därest nuvarande ordning med fångvårdsstyrelsens befattning med ärendena
rörande villkorlig frigivning och ansökningar om nåd skall bibehållas,
synes starka skäl föreligga att slopa nuvarande organisation av anstaltsnämnden.
Dess uppgifter kan då saklöst övertagas av behandlingskollegierna.

Om ovanstående förslag att fångvårdsstyrelsens befattning med nådoch
villkorsärenden skulle delegeras till centralanstaltens anstaltsnämnd
skulle genomföras, torde det räcka med att varje centralanstalt har en
anstaltsnämnd med en lagfaren utomstående (helst tjänstgörande domare)
som ordförande och med fångvårdsdirektör, inspektör, assistent, kurator
och en av personalorganisationen utsedd befattningshavare jämte skyddskonsulenten
i distriktet som ledamöter. Förutom tidigare nämnda handläggning
av ansökningar rörande villkorlig frigivning och yttrande över
nådeansökningar skulle till denna nämnd lämpligen kunna delegeras ärenden
om förlängning av tillsynstid, tagande i förvar samt förverkande av
villkorlig frigivning. Garantier för rättssäkerheten i dessa senare beslut
torde kunna skapas genom stadgandet, att ordföranden, fångvårdsdirektören
och skyddskonsulenten skola vara eniga om beslutet.

Direktören vid fångvårdsanstalten i Malmö anser, atl nämnderna böra
bibehållas, dock endast i frågor som röra yttranden över ansökningar om
nåd och villkorlig frigivning. Den juridiska och sociala sakkunskap, som
nämnderna besutte, vore i dessa frågor av stor betydelse för tillgodoseende
av rättvisekravet. Arbetet med detta slags ärenden hade svällt alltmera
med åren. Behandlingskollegierna, som representerade en annan slags sakkunskap,
kunde övertaga nämndernas uppgifter endast om de tillfördes
samma fackkunskap, som nämnderna nu representerade.

Direktören vid fångvårdsanstalten å Härianda är närmast böjd att före -

41

slå, att anstaltsnämnderna avskaffas samt att frågor om nåd och villkorlig
frigivning behandlas i anstaltens behandlingskollegium, vilket dock vid behandling
av dylika ärenden borde förstärkas med två utomstående personer,
av vilka eu borde vara domare.

Övriga ordförande och direktörer, som uttalat sig i denna fråga, ha ansett
att anstaltsnämnderna böra bibehållas.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår finnas numera vid fångvårdsanstalterna
inrättade s. k. behandlingskollegier. 1 det följande skall
eu kortfattad redogörelse lämnas för dessas uppgifter in. in. Bestämmelserna
härom ha meddelats i ett Kungl. Maj:ts cirkulär den 27 juli 1954.
Kollegiets uppgift är att dryfta frågor rörande de intagnas behandling.

Behandlingskollegium vid centralanstalt består av fångvårdsdirektören,
överläkaren vid anstaltens psykiatriska avdelning, fångvårdsinspektören,
ingenjören, fångvårdsassistenten samt kuratorn.

Behandlingskollegium vid annan anstalt än centralanstalt (sidoanstalt)
består av anstaltens styresman, den befattningshavare vid anstalten, som
har ansvar närmast efter styresmannen, samt kuratorn, om sådan tinnes.

I kollegiet ingå även vederbörande fångvårdsdirektör och fångvårdsinspektör,
när de äro tillstädes. 1 sammanträde med kollegiet äger jämväl överläkaren
vid centralanstaltens psykiatriska avdelning samt ingenjören deltaga.

Till sammanträde med behandlingskollegium må kallas de övriga personer,
vilka kunna bidraga med upplysningar om den intagne varom fråga
är. Minst eu befattningshavare bland tillsynspersonalen och minst en bland
arbetsledarpersonalen skola alltid kallas till kollegiets sammanträde.

Med bildandet av ett särskilt behandlingskollegium har avsetts att skapa
möjligheter till en samverkan i ordnade former mellan de befattningshavare
som ha ansvaret för de intagnas behandling. Några beslutande
funktioner tillkomma emellertid ej kollegiet, utan detta är endast avsett
alt vara ett diskussionsforum och rådgivande organ. Besluten fattas av
de härför enligt gällande lag och författning ansvariga organen och befattningshavarna.

Behandlingskollegium vid centralanstalt sammanträder regelmässigt
minst eu gång varje vecka. Vid sidoanstalt sammanträder kollegiet så ofta
det finnes påkallat. Kallelse till sammanträde utfärdas vid centralanstalt
av fångvårdsdirektören och vid sidoanstalt av dess styresman.

Fångvårdsdirektören eller fångvårdsinspektören skall så ofta det lämpligen
kan ske deltaga i de sammanträden som behandlingskollegium vid
sidoanstalt håller.

Beträffande varje intagen skall upprättas eu plan för hans behandling
under verkställigheten (behandlingsplan). Ansvaret för behandlingsplanens
upprättande åvilar styresmannen vid den anstalt där verkställigheten äger

42

mm. När fråga är om intagen vid sidoanstalt, skall planen upprättas under
medverkan av fångvårdsdirektören.

Behandlingsplanen skall upprättas så snart det kan ske, om möjligt inom
två veckor från det verkställighet på anstalt inom gruppen börjat.

Enligt 43 § tredje stycket verkställighetslagen skall frågan om placering
av intagen inom anstaltsgrupp, om det ådömda straffet uppgår till minst
sex månader, upptagas till överläggning inför fångvårdsdirektören så snart
det kan ske och senast inom två veckor från det verkställighet på anstalt
inom gruppen började. Det sagda gäller även placering av annan intagen,
då fångvårdsdirektören anser frågan därom tveksam eller eljest finner särskilt
skäl till överläggning. Föreligger icke till ledning för placering och
behandling tillräcklig kännedom om den intagne, åligger det fångvårdsdirektören
att skyndsamt föranstalta om den utredning som erfordras.

Dessa föreskrifter i verkställighetslagen ge uttryck för uppfattningen, att
1 rågan om den intagnes placering och behandling skall under fångvårdsdirektörens
ledning noga övervägas. 1 överensstämmelse därmed stadgas
i förevarande cirkulär, att behandlingsplanen även i de fall, då den icke
redan från början betraktas såsom preliminär, kan gång efter annan
under verkställighetstiden komma att bli föremål för ändringar. I de mera
komplicerade och svårbemästrade fallen blir planen över huvud taget aldrig
definitiv: dess elasticitet utgör tvärtom en förutsättning för uppnående av
ett gott behandlingsresultat.

Behandlingen har till syfte att främja den intagnes återanpassning i samhället
efter frigivningen.

I fråga om sådan intagen, som har en strafftid av minst sex månader,
skall behandlingsplanens utformning och ifrågasatta väsentliga ändringar
i planen dryftas i centralanstaltens behandlingskollegium. Detta gäller även
annan intagen, beträffande vilken fångvårdsdirektören finner medverkan
av centralanstaltens behandlingskollegium erforderlig.

Centralanstaltens behandlingskollegium skall sålunda taga befattning
med alla inom anstaltsgruppen intagna långtidsfångar ävensom med andra
mera komplicerade fall.

När så erfordras för uppgörande av behandlingsplan, skall efter beslut av
fångvårdsdirektören särskild undersökning beträffande den intagne verkställas
(behandlingsundersökning). Sådan undersökning bör i regel äga
rum på centralanstalten.

Behandlingsundersökning på centralanslalt verkställes, enligt närmare
anvisningar av fångvårdsdirektören, genom fångvårdsassistentens försorg.
\id undersökningen skall överläkaren vid centralanstaltens psykiatriska
avdelning medverka i erforderlig omfattning, såvitt det kan ske utan eftersättande
av hans övriga göromål. Nödigt biträde vid undersökningen skall
även lämnas av ingenjör, kurator och övriga befattningshavare vid centralanstalten.

43

Behandlingsundersökning på sidoanstalt verkställes av personal på anstalten
enligt fångvårdsdirektörens anvisningar.

Fångvårdsassistenten skall på grundval av samtal med den intagne och
genomgång av hans handlingar — eventuellt efter infordrande av kompletterande
uppgifter — söka bilda sig eu uppfattning om den intagnes
levnadsomständigheter. Kortfattade anteckningar härom skola göras i den
här nedan omförmälda behandlingsjournalen. Den intagne undersökes om
möjligt av överläkaren. Ingenjör, kurator och ev. ytterligare belattningshavare
böra samtala med den intagne och deras iakttagelser och synpunkter
i korthet antecknas i journalen. Undersökningen bör bedrivas med största
möjliga skyndsamhet, så att dröjsmål med behandlingsplanens upprättande
undvikes.

Sedan behandlingsundersökningen avslutats, upptages ärendet till överläggning
i centralanstaltens behandlingskollegium. bangvårdsassistenten
ombesörjer föredragningen inför kollegiet samt gör etter sammanträdet en
kort, sammanfattande anteckning i behandlingsjournalen om vad som därvid
förekommit.

När behandlingsundersökning undantagsvis verkställes på sidoanstalt, får
den givetvis anpassas eltcr anstaltens resurser.

Minst var tredje månad efter verkställighetens början inom anstaltsgruppen
skall för behandlingskollegiet vid den anstalt där verkställigheten
äger rum anmälas samt, i den man det finnes påkallat, inom kollegiet
dryftas, hur den intagne förhållit sig och hur den för honom planerade
behandlingen utfallit.

Intagen bör, då hans fall är före i behandlingskollegium, beredas tillfälle
att, om han så önskar och det lämpligen kan ske, inför kollegiet personligen
framföra sina önskemål och synpunkter.

Den intagne skall snarast möjligt efter verkställighetens början muntligen
eller skriftligen underrättas om verkställighetsbestämmelserna, särskilt
såvitt rör placerings- och arbetsmöjligheter inom anstaltsgruppen, undervisning,
fritids- och hobbyverksamhet, permission samt villkorlig frigivning,
ävensom om möjligheterna till råd ocli bistånd av kurator, skyddskonsulent
och frivilliga hjälporganisationer.

Frågan om förberedelser för frigivningen skall i god tid av kurator eller
annan befattningshavare anmälas för behandlingskollegiet vid den anstalt
där verkställigheten äger rum och, om så finnes behövligt, närmare dryftas
inom kollegiet.

För varje intagen skall föras behandlingsjournal, upptagande fortlöpande
anteckningar rörande den intagne. I journalen skall införas den för
den intagne uppgjorda behandlingsplanen ävensom uppgifter och iakttagelser
i samband med behandlingsundersökning, där sådan förekommit,
samt beträffande hans förhållande i övrigt under anstaltsvistelsen.

44

1-ör den som blivit villkorligt frigiven skall i journalen införas uppgifter
rörande tillsynstiden.

Det må omnämnas, att cirkuläret om behandlingskollegierna den 1 januari
1957 ersättes av eu kungörelse med vissa bestämmelser om behandling
av de intagna i fångvårdsanstalt (1956: 495). Kungörelsen innehåller
i sak i allt väsentligt enahanda bestämmelser som nämnda cirkulär.

Revisorernas uttalande. I lagen den 21 december 1945 om verkställighet
av frihetsstraff, den s. k. verkställighetslagen, har föreskrivits att vid fångvårdsanstalt
skall finnas inrättad en på visst sätt sammansatt anstaltsnämnd.
Huvudsyftet med denna nämnd kan sägas vara att i olika hänseenden
giva utrymme för ett utomstående inslag i de lokala verkställighetsorganens
verksamhet. Nämnden har bl. a. att behandla frågor, som
gälla det närmare utformandet av den intagnes behandling, att avgiva yttlande
över ansökning om nåd eller villkorlig frigivning, att medverka till
upprätthållandet av önskvärd förbindelse mellan intagen och honom närstående
samt att främja arbetsanskaffning åt intagen, som skall lämna
anstalten. De ledamöter av nämnden, som icke på grund av sin tjänst
ha att taga befattning med de intagna, åligger att under regelbundna besök
å anstalten följa dessas behandling.

Revisorerna ha vid besök å olika fångvårdsanstalter sökt bilda sig en
uppfattning om hur anstaltsnämndens verksamhet i praktiken utfallit. Med
hänsyn till de upplysningar, som därvid erhållits, ha revisorerna ansett
sig böra inhämta skriftliga yttranden i ämnet från ordförandena i vissa
nämnder och motsvarande anstaltschefer. Svaren å den utsända cirkulärskrivelsen
ha i huvudsak redovisats i det föregående.

Även om anstaltsnämnderna självfallet bedriva sitt arbete mer eller
mindre intensivt vid de olika anstalterna, torde som ett sammanfattande
omdöme om den gjorda undersökningen kunna konstateras, att nämnden
icke vid någon anstalt kunnat fylla samtliga de uppgifter, som avsetts vid
nämndernas tillkomst. De ärenden, som nämnderna synas ägna sitt huvudsakliga
intresse, avse yttranden över ansökningar om nåd eller villkorlig
frigivning. Flera nämnders verksamhet synes i övrigt inskränka sig till att
de vid sammanträdena som i regel torde hållas en gång i månaden —
mottaga redogörelser för vilka intagna som lämnat anstalten sedan senaste
sammanträde. Besök av enskilda nämndledamöter, som icke äro anställda
vid respektive anstalt, torde höra till undantagen.

Att anstaltsnämnderna icke kommit att få avsedd betydelse för arbetet
inom fångvården, torde ha sin grund i flera faktorer. Nämnderna torde
sålunda i vissa avseenden ha tillagts uppgifter, som de icke rimligen kunna
förväntas fullgöra på ett ändamålsenligt sätt. Det torde, för att taga ett
exempel, icke med fog kunna ifrågasättas, att de enskilda ledamöterna i
nämnden vid fangvardsanstalten å Långholmen skola taga verksam del i

45

arbetsanskaffning åt från denna anstalt frigivna. Vidare må framhållas att
en nämnd vid eu anstalt av den storlek det här gäller skulle behöva
sammanträda ett par gånger varje vecka och de av nämndens ledamöter,
som icke tjänstgöra vid anstalten, dessutom individuellt besöka anstalten
lika ofta, om någon form av kontakt skulle kunna hållas med anstalten
och där intagna. En sådan aktivitet i nämndens arbete torde emellertid
av skilda skäl i praktiken icke kunna ifrågakomma. Fångvårdsdirektören
måste därför dagligen själv fatta beslut om de intagnas behandling, permissioner
m. in., varom han rätteligen bort rådgöra med nämnden. Vid
de mindre anstalterna ha nämndernas ledamöter givetvis lättare att upprätthålla
den önskvärda kontakten, även om anstalternas geografiska läge
ofta kan försvåra för ledamöterna att följa verksamheten i tillräcklig omfattning.

Anstaltsgrupperingen — som tillkommit för samverkan mellan olika
anstalter inom samma grupp — torde även på sitt sätt ha bidragit till att
anstaltsnämnderna icke fått den betydelse, som lagstiftarna avsett. En
väsentlig orsak därtill är även tillkomsten av de s. k. behandlingskollegierna.
Dessa ha till uppgift att vid de olika anstalterna dryfta frågor rörande
de intagnas behandling och ha därmed tillagts uppgifter, som även
anstaltsnämnderna avsetts skola fylla. Det vill emellertid förefalla revisorerna,
som om behandlingskollegiet på grund av sin sammansättning och
sin stora förtrogenhet med fångvårdsarbetet vore ett mera lämpligt organ
för diskussion av anstaltsvårds- och eftervårdsproblem än anstaltsnämnden.

Med nu anförda omständigheter för ögonen anse revisorerna del böra
närmare övervägas, hur anstaltsnämndernas verksamhet i fortsättningen
bör gestaltas. Till att börja med må då erinras om att särskilda sakkunniga
tillkallats med uppgift att utreda olika eftervårdsfrågor. I direktiven för
de sakkunnigas arbete har bl. a. framhållits, att i lagstiftningen om villkorlig
frigivning och villkorlig utskrivning måste finnas tillräckligt utrymme
för att vid lämplig tidpunkt överföra den dömde till kriminalvård
i frihet. Gällande lagstiftning om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning
anses ur denna synpunkt böra av de sakkunniga upptagas till
översyn. Även om nämnda direktiv i och för sig icke torde innefatta frågan
om anstaltsnämndernas och behandlingskollegiernas verksamhet, måste
enligt revisorernas mening därmed sammanhängande problem komma att
övervägas i samband med de sakkunnigas prövning av vilket organ som
på ett eller annat sätt skall taga befattning med uppkommande spörsmål
om villkorlig frigivning och villkorlig utskrivning. Revisorerna ha därför
funnit sig böra begränsa sitt uttalande i förevarande ämne till vissa allmänna
synpunkter.

Revisorerna anse sig därvid, på skiil som antytts i det föregående, kunna
utgå ifrån all det icke är praktisk! möjligt för anstaltsnämnderna att fylla
alla de funktioner, åt vilka bestämmelserna i verkställighetslagen giva ut -

Iryck. Alt omforma dessa så, att de bringas i överensstämmelse med nämndernas
nuvarande verksamhet, anse revisorerna icke böra ifrågakomma,
då det knappast kan vara motiverat alt behålla särskilda anstaltsnämnder
med så begränsade uppgifter. Revisorerna hysa därför närmast den meningen,
att nämnderna i sin nuvarande form kunna utgå som ett led i
verkställighetsorganen. I likhet med strafflagberedningen anse revisorerna
emellertid, att ett utomstående inslag i dessa organ icke helt bör saknas.
Ur både de intagnas och fångvårdens egen synpunkt synes det vara av
vikt, att möjlighet finnes för dem som avtjäna straff att vända sig till
en person, som eljest icke har att taga befattning med de intagna. Revisorerna
ha övervägt olika möjligheter för att tillgodose denna synpunkt och
ha därutinnan trott sig finna en lämplig lösning på så sätt, att det utomstående
inslaget knytes till beliandlingskollegierna. Det torde emellertid
med hänsyn till omfattningen av dessas arbete icke kunna förväntas, att
andra än sådana ledamöter, vilka ha sina ordinarie arbetsuppgifter inom
fångvården eller därmed samarbetande organ, regelbundet skola kunna
deltaga i kollegiernas sammanträden. De personer som skola företräda det
utomstående inslaget böra därför erhålla uppgifter, som äro av begränsad
räckvidd men det oaktat ge full insyn i fångvårdsarbetet. Detta skulle enligt
revisorernas mening kunna ske, om till ordförande i kollegierna vid behandling
av ärenden rörande nåd och villkorlig frigivning utsåges en person
med samma kompetens som är föreskriven för ordföranden i de nuvarande
anstaltsnämnderna; anstaltschefen skulle i sådant fall ingå som
ledamot i kollegiet. Även om erfarenheten ger vid handen, att det är mera
sällan som någon intagen önskat tala med sådan enskild ledamot av anstaltsnämnden,
som icke är anställd vid anstalten, synes likväl en lämplig
anordning vara att intagen kan beredas tillfälle att samtala med ordföranden
jämväl i andra frågor än om nåd eller villkorlig frigivning. Vid
behandling vid sidoanstalt av ärenden av sistnämnda art synes det ändamålsenligt,
att fångvårdsdirektören är närvarande. Det torde nämligen
kunna förutsättas, att han har ingående kännedom om de intagna för vilka
nåd eller villkorlig frigivning kan ifrågakomma, då dessa merendels påbörjat
sin straffverkställighet vid centralanstalten. Det vill vidare synas
revisorerna som synnerligen angeläget, att såsom ordinarie ledamot i behandlingskollegierna
i varje fall vid de större anstalterna ingår en ledamot
från arbetsvärden; härigenom torde den intagnes arbetsanskaffning vid
frigivningen väsentligen komma att underlättas. 1 den mån skyddskonsulentorganisationen
utbygges, så att de personella resurserna bli tillräckliga,
synes det även önskvärt att skyddskonsulent eller skyddsassistent städse
deltager i behandlingskollegiernas sammanträden. Framhållas må att genom
ett på sådant sätt utbyggt kollegium goda förutsättningar synas skapas
för en intim kontakt redan under anstaltstiden mellan den straffade
och de myndigheter, som i första hand ha att verka för dennes återanpass -

47

ning i samhällslivet. Samtidigt torde det utomstående inslaget i anstaltsorganen
få en starkare ställning än vad nu är fallet i anstaltsnämnderna.

Enligt revisorernas mening är det på grund av vad sålunda anförts påkallat,
att här berörda spörsmål upptagas till närmare övervägande i samband
med pågående utredning om eftervård och annan kriminalvård i
frihet.

§ 4

Vissa frågor rörande ungdomsanstalten Roxtuna

Kungl. Maj:t uppdrog den 28 oktober 1949 åt fångvårdsstyrelsen att med
biträde av särskilda sakkunniga utreda frågan om inrättande av en ny
sluten ungdomsanstalt för svårbehandlat manligt klientel, som dömts till
ungdomsfängelse. Sedan styrelsen och de sakkunniga, som vid bedrivandet
av sin utredning benämnt sig ungdomsanstaltsutredningen, den 15 december
1950 avgivit betänkande i frågan (SOU 1950: 47), avläts efter vederbörlig
remissbehandling proposition i ämnet (nr 122) till 1951 års riksdag.
Däri redovisade föredragande departementschefen de framkomna synpunkterna
på den nya anstalten och förordade, att vissa principer beträffande
anstaltens utformning skulle godkännas. Departementschefen ansåg sålunda,
att anstalten borde beräknas för 60—70 intagna och att dessa såväl
ur rena behandlingssynpunkter som med hänsyn till säkerhetskrav borde
vara uppdelade i små, väl avskilda grupper i enlighet med den s. k. lilla
gruppens princip. Han biträdde vidare utredningens förslag om yrkesutbildning
i metallarbete, bil- och motorarbete, byggnadsarbete och trädgårdsskötsel
men kunde icke tillstyrka utredningens förslag om uppförande
av ett maskintvätteri. Anstalten skulle ställas under psykiatrisk
ledning och förläggas till Tuna kronoegendom i Rystads socken vid sjön
Roxen. Som beteckning på anstalten föreslogs namnet »Roxtuna».

Riksdagen (skr. nr 313) tillstyrkte i princip vad som anförts i fråga om
grunderna för behandlingen vid den nya anstalten och förordade sålunda,
att »den lilla gruppens princip» skulle tillämpas samt att klientelets behov
av medicinsk-psykologisk behandling skulle tillgodoses. Eu översyn av ungdomsanstaltsutredningens
förslag borde emellertid enligt riksdagens mening
ske i syfte att utröna möjligheterna att åstadkomma väsentliga
besparingar utan att de grundläggande principerna för anstalten rubbades.
Elevgruppernas förläggningsfråga och materialkostnaderna borde omprövas.
Likaledes borde undersökas, om icke antalet personalbostäder vid
själva anstalten kunde nedbringas. Jämväl personaluppsättningen borde
omprövas. Riksdagen godkände förläggningen till Tuna kronoegendom och
anvisade för budgetåret 1951/52 å kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond ett investeringsanslag till sådana förberedelsearbeten som
icke hade direkt sammanhang med anstaltens definitiva utformning.

48

Med anledning av vad riksdagen sålunda uttalat tillkallades särskilda
sakkunniga — 1951 års Roxtunautredning — för att verkställa ifrågavarande
översyn. Utredningen framhöll, att möjligheterna att vinna besparingar
i det av ungdomsanstaltsulredningen framlagda förslaget rörande
den nya anstalten så till vida varit begränsade som utredningen haft att
följa de principer, som enligt statsmakternas beslut skulle gälla för verksamheten
vid denna anstalt. Roxlunautredningen anvisade emellertid vissa
vägar, på vilka en minskning skulle kunna ske av såväl anläggningskostnaderna
som de årliga driftkostnaderna. Sålunda framlade utredningen
förslag om reducering av byggnadsvolymen för samtliga anstaltsbyggnader,
omdisposition av vissa byggnader och av anstaltsområdet, minskning av
antalet personalbostäder, personalinskränkning in. m. Vid anmälan av
propositionen 1952: 151 godtog föredragande departementschefen i huvudsak
utredningens förslag. Byggnadskostnaderna för anstalten beräknades
i denna proposition till (3 180 000 kronor enligt prisläget i oktober 1951.
Kostnaderna för inredning och utrustning — baserade på prisläget vid
samma tidpunkt — uppskattades till 575 000 kronor.

De angivna beräkningarna godtogos av riksdagen (skr. nr 306). Till
anstaltens uppförande ha anvisats anslag om sammanlagt 7 480 000 kronor,
varav den 1 juli 1956 återstodo i runt tal 60 000 kronor. Motsvarande
belopp till inredning och utrustning äro 575 000 kronor respektive 44 000
kronor.

Vad angår den nya anstaltens personalbehov utgick ungdomsanstaltsutredningen
från att chefen för anstalten borde vara en välkvalificerad psykiater
(överläkare) med erfarenhet av ungdomsbehandling samt med en
praktisk-vetenskaplig inställning till anstaltspedagogiken. Ännu en psykiater
(förste läkare) behövdes med huvudsaklig uppgift att utföra det dagliga,
tidskrävande terapeutiska arbetet på behandlingsrummen och i övrigt svara
för behandlingsteamets arbete. Med hänsyn till de rätt ingående kroppsundersökningar
som skulle utföras på anstalten borde den ene av läkarna
tillika vara allmän-medicinskt inriktad. Då det vore av största vikt att få
fram ett förstklassigt psykologiskt utredningsmaterial föreslogs, att en
befattning skulle inrättas för en psykolog. Vid anmälan av propositionen
1951:122 förklarade föredragande departementschefen, att det syntes honom
fullt klart, att anstalten på grund av sin karaktär borde ställas under
ledning av en psykiater, vilken även borde fungera såsom rådgivande
psykiater vid andra ungdomsanstalter. Huruvida jämte denne någon ytterligare
läkare borde finnas vid anstalten, syntes närmare få övervägas.

överläkaren är numera placerad i Ca 37 med en avlöningsförstärkning
av 1 200 kronor jämte ett arvode av 1 440 kronor per år för tjänstgöring
som sjukhuschef. Dessutom äger han, såsom av det följande närmare kommer
att framgå, uppbära en ytterligare ersättning av 4 000 kronor för vissa
särskilda arbetsuppgifter för psykiatrisk rådgivning och behandling vid an -

49

stalten i Skenas med annexet Aspliden samt saranstalter för unga fanga .
Personalen vid Roxtuna utgöres av sammanlagt 53 befattningshavare

Anstalten togs i bruk under våren 1955 och kan i färdigt skick mottaga

59 intagna.

Fångvårdens organisationskommitté föreslog på sin tid, att den s k.
räjongbildningen inom fångvården skulle fullföljas genom ödande av
en ungdomsräjong. Förslaget innebar bl. a., att overlakaren pa Ro. <
tillika skulle tjänstgöra som gruppens psykiater och i denna egens p
regelbundet besöka såväl centralanstalten i gruppen, Skenas, som dess
annex i Nyköping. Vidare borde han tid efter annan besöka aven Övriga
anstalter inom gruppen. I yttrande över förslaget uttalade fangvardsstyrelsen,
att den sammanlagda tid, som skulle åtga för dessa besok skulle
bli så lång, att överläkarens huvuduppgift såsom ledare for eu anstalt med
»fångvårdens mest krävande och svårbemästrade klientel» skulle aventyras.
Detta förhållande skulle icke ändras därav, att han erholle hjälp av eu
förste läkare på Roxtuna, vilket organisationskommittén föreslagit. Ungdomsfängelsenämnden
uttalade, att kommitténs förslag att till överläkarens
på Roxtuna funktion som anstaltschef skulle läggas uppgiften att vara rajongpsykiater
knappast syntes vara praktiskt genomförbart Det kunde
sålunda till en början ifrågasättas, om man över huvud taget kunde finna
eu psykiater, som vore villig att åtaga sig eu dylik dubbeltjanst. Redan
den dåvarande anordningen, som innebure att överläkaren medverkade
vid behandlingen av skenäsklientelet och måste ägna en dag i veckan åt
detta, utgjorde eu betydande belastning för Överläkaren och kunde icke
undgå att verka hinderligt på verksamheten på Roxtuna, där anstaltschefens
ständiga närvaro vore av största vikt. Enligt kommitténs förslag skulle uppgifterna
som räjongpsykiater medföra, att dessutom en dag i veckan åtginge
för besök vid anstalten i Nyköping. Olägenheterna härav låge i öppen dag.
Anstalten i Nyköping kunde säkerligen icke få den karaktar av observationsavdelning
för tveksamma och särskilt svårbehandlade fall — jämförlig
med ungdomsfängelseavdelningen vid anstalten i Malmo — som
kommittén tillämnat den, om den psykiatriska expertisen skulle tillhandahållas
från Roxtuna vid endagarsbesök. Man kunde i vart fall icke begara,
att psykiatrerna skulle taga ansvaret för det psykiatriska arbetet vid eu
sådan anstalt. Nämnden avstyrkte på grund av del anförda, att överläkaren
vid Roxtuna skulle åläggas de uppgifter beträffande nyköpingsanstalten
som kommittén föreslagit. Ej heller förste läkaren borde åläggas
uppgifter fullt motsvarande dem som tillkomme eu räjongpsykiater vid
andra räjonger. Däremot syntes det vara möjligt och lämpligt, att föiste
läkaren regelbundet, dock i allmänhet ej mer än eu gång i veckan, besökte
nyköpingsanstalten för all ge råd och anvisningar beträffande behandlingen
av sinnesoroliga och eljest svårbehandlade interner, tillhörande den

4 Rev. berättelse ung. statsverket år l''J50. I

50

del av räjongen för vilken anstalten vore mottagningsanstalt. För verksamheten
i Nyköping skulle en sådan ordning icke behöva medföra
någon egentlig saklig ändring i förhållande till vad kommittén tänkt sig;
anstaltens ställning som annex till centralanstalten påverkades ej.

Medicinalstyrelsen fann i sitt utlåtande i ämnet det föga troligt, att
lakarchefen för Roxtuna, om han icke finge högkvalificerad medicinsk
hjälp, i härför erforderlig utsträckning skulle kunna besöka gruppens
Övriga anstalter. Beträffande hans uppgifter särskilt med avseende på nyköpingsanstalten
tvivlade styrelsen på att psykiatrisk expertis skulle kunna
tillhandahållas från en anstalt, som låge så avlägset som Roxtuna, då internernas
tillstånd kunde påkalla dagliga läkarbesök.

^ id frågans anmälan för riksdagen uttalade föredragande departementschefen
(1956 års statsverksprop, II ht, p. 35, s. 116) bl. a. följande.

\ad särskilt beträffar uppgiften såsom räjongpsykiater har ungdomsfangelsenamnden
framhållit, att det icke är praktiskt genomförbart att
lagga dessa uppgifter på den överläkare, som är anstaltschef vid Roxtuna.
Organisationskommitténs förslag innebär att överläkaren på Roxtuna skall
tjänstgöra som gruppens psykiater med det undantaget att sinnesoroliga
och särskilt svårbehandlade unga fångar liksom hittills skall kunna mottagas
på den för sådana intagna särskilt anordnade psykiatriska avdelningen
i Malmö och vidare på Håga sjukhus samt att fortlöpande psykiatrisk
kontroll av de på Ystad- och Hilderoanstalterna intagna även i
fortsättningen bör mot särskilt arvode utövas av överläkaren vid centralanstalten
i Malmö. På överläkaren vid Roxtuna skulle alltså falla en ganska
betungande skyldighet att besöka andra anstalter inom gruppen. Särskilt
måste regelbundna besök göras på Skenäs och i Nyköping Det kan
uppenbarligen vara förenat med svårigheter för en anstaltschef att medhinna
dessa resor. Frågan kommer emellertid i ett annat läge om, såsom
jag i det följande föreslår, vid Roxtuna inrättas en ny tjänst såsom förste
läkare. Det bör vara möjligt för dessa båda läkare att medhinna såväl
arbetet vid Roxtuna som de angivna uppgifterna vid anstaltsgruppen. Jag
vdl sålunda uttala, att överläkaren på Roxtuna i princip bör ha ansvaret
också for räjongpsykiateruppgifterna i nyss angiven omfattning och att det
bor ankomma på honom att på lämpligt sätt fördela arbetsuppgifterna
mellan de båda läkarna.

Statsutskottet erinrade i sitt utlåtande nr 143, bland annat, att i motionerna
I: 168 och II: 334 yrkats, att läkararvodet — 4 800 kronor_ skulle

bibehållas vid ungdomsanstalten i Uppsala för att behovet av psykiatriska
konsultationer skulle kunna tillgodoses. Utskottet vore på denna punkt
ense med motionärerna om själva saken. Att märka vore emellertid, att
enligt Kungl. Maj:ts förslag en ny förste läkare skulle anställas vid Roxtuna.
Vid sådant förhållande syntes erfarenheter av den nya ordningen
böra avvaktas, innan den av motionärerna förordade uppräkningen av
anslaget i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag komme till stånd. Även
i övrigt anslöt sig utskottet till departemetschefens förslag. Uttalandet
föranledde ej erinran från riksdagens sida (skr. nr 304).

51

Enligt vad revisorerna inhämtat finnas några särskilda instruktioner
för överläkaren, förste läkaren och psykologen icke utfärdade. I tillämpliga
delar gäller i stället Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsanstalterna (SFS 1946: 395).

Revisorernas uttalande. Vid 1950 års riksdag godkändes vissa riktlinjer
för fångvårdens framtida organisation. Enligt dessa skulle på området
erforderliga reformer i stort sett genomföras i tre etapper, varvid i första
hand uppmärksamhet skulle ägnas frågan om ungdomsbehandlingen. Den
mest betydelsefulla uppgift som därvid borde lösas avsåg inrättandet av en
anstalt för särbehandling av särskilt svårskötta, till ungdomsfängelse dömda
ynglingar. 1951 års riksdag beslutade om uppförandet av en dylik anstalt
och fastställde samtidigt vissa grunder för organisationen och behandlingen
m. in. vid den nya anstalten, som erhöll namnet Roxtuna. Med
hänsyn till det klientel, som densamma har att mottaga, har som styresman
för anstalten avsetts en psykiatriskt utbildad överläkare; vid dennes sida
skall finnas en psykolog samt numera även en förste läkare, som liksom
överläkaren skall vara psykiater. Den sistnämnda tjänsten har tillkommit
fr. o. in. den 1 juli detta år i samband med att överläkaren förordnats
att, vid sidan av sin tjänst som styresman för roxtunaanstalten, tjänstgöra
såsom s. k. räjongpsykiater, d. v. s. ombesörja psykiatrisk rådgivning och
behandling vid centralanstalten å Skenäs med annexet Aspliden samt säranstalter
för unga fångar.

Såsom känt har överläkaren och styresmannen vid anstalten slutat sin
anställning. Någon kompetent sökande har icke anmält sig vid utannonsering
av denna tjänst; motsvarande gäller beträffande befattningen som
förste läkare. Båda dessa tjänster äro därför f. n. utan innehavare. Sedan
chefsläkartjänsten blivit vakant, fungerade till att börja med anstaltens
psykolog som styresman, men denne är sedan den 17 september 1956
partiellt tjänstledig för vetenskapligt arbete. Fångvårdsstyrelsen förordnade
fr. o. in. den 1 juli 1956 styresmannen vid ungdomsanstalten i Nyköping
att tjänstgöra vid Roxtuna för att handlägga vissa administrativa
frågor; denne har sedermera fr. o. in. den dag, då psykologens tjänstledighet
började, fungerat såsom styresman för anstalten.

Revisorerna avse att i det följande göra vissa uttalanden i fråga om
hl. a. ämbetsområdet för chefsläkaren vid anstalten. Till att börja med må då
erinras om att det vid anstaltens tillkomst förutsattes, att med hänsyn
till klientelets särart vårdarbetet skulle ombesörjas av psykiatrisk och
psvkologisk expertis. Denna uppfattning anse revisorerna alltjämt höra
vara vägledande för verksamheten därstädes. 1 betraktande härav är det
synnerligen angeläget, att alla tänkbara åtgärder vidtagas i syfte att besätta
läkartjänsterna. I annat fall föreligger risk för att de för anstalten
grundläggande idéerna förfuskas.

52

Såsom framgår av den föregående redogörelsen fungerar överläkaren
som styresman vid anstalten. Han skall sålunda — förutom det egentliga
vårdarbetet — omhänderha förvaltningen av anstalten, ledningen av dess
arbetsdrift samt ansvaret för ordningen och säkerheten vid anstalten. Han
har vidare att ansvara för antagning och utbildning av vissa befattningshavare
vid anstalten liksom för personalärenden i övrigt jämte många andra
administrativa frågor, som uppkomma vid en anstalt av denna storlek.
Visserligen finnas särskilda befattningshavare avdelade för dessa göromål,
men ytterst är chefsläkaren ansvarig för desamma. Tillkomsten av den
s. k. ungdomsräjongen med Skenäs som huvudanstalt torde icke komma
att innebära någon egentlig lättnad i dessa arbetsuppgifter, som enligt vad
erfarenheten visar taga en stor del av överläkarens arbetstid i anspråk.
Som exempel på omfattningen härav må nämnas att det upplysts vid besök,
som revisorerna avlagt vid anstalten, att psykologen under de två
dagar per vecka, som han under sin partiella tjänstledighet uteslutande
ägnat åt behandlingsarbete, medhunnit mera dylikt arbete än då han hade
full tjänstgöring och samtidigt fungerade som styresman.

Berörda förhallanden jämte den omständigheten att överläkaren numera
även har att tjänstgöra som s. k. räjongpsykiater aktualisera enligt
revisorernas mening fragan, huruvida icke huvuddelen av de administrativa
göromålen bör avlastas från styresmannen-överläkaren, för att denne odelat
skall kunna ägna sig åt de arbetsuppgifter för vilka han främst är anställd
och har utbildning. \ isserligen skall han såsom nämnts fr. o. in. den 1
juli detta år vid sin sida ha en förste läkare. Med hänsyn till vad som
uttalats av vederbörande remissmyndigheter i samband med tillkomsten
av denna tjänst och de uppgifter revisorerna i övrigt inhämtat synes det
likväl i många hänseenden angeläget, att överläkaren i huvudsak befrias
från de administrativa uppgifterna. Särskilt må framhållas att överläkaren
i egenskap av räjongpsykiater i stor utsträckning kommer att vistas på
resor — omkring tio dagar per månad — vilket innebär att han under
denna tid icke har möjlighet att ombesörja det dagliga arbetet vid roxtunaanstalten.
Det synes f. ö. icke uteslutet, att det skall visa sig bli lättare
att besätta tjänsten som överläkare med lämplig innehavare, därest denne kan
beredas tillfälle att uteslutande ägna sig åt vårduppgifter. Revisorerna hysa
därför den meningen, att det nu aktualiserade spörsmålet snarast bör upptagas
till förnyad prövning. Därvid bör särskilt övervägas, huruvida överläkaren
— sedan han befriats från de administrativa göromålen _ skall

vara chef för anstalten eller om såsom sådan skall fungera den administrative
chefstjänstemannen. \ ilken lösning som än väljes, bör emellertid
överläkaren ensam ha ansvaret för vården av de intagna.

Revisorerna anse sig vidare böra beröra ett annat spörsmål, som har
avseende a denna anstalt. Sasom framgar av det föregående finnes icke
utfärdad någon särskild instruktion för de ledande befattningshavarna vid

53

Roxtuna, utan i stället gäller i tillämpliga delar instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsanstalterna. Enligt vad revisorerna inhämtat skall
inom en nära framtid en ny instruktion för styresmännen vid dessa anstalter
utarbetas. Med hänsyn till roxtunaanstaltens speciella karaktär synes
det emellertid revisorerna lämpligt, att en särskild instruktion snarast
utfärdas för denna anstalt.

Till slut må framhållas att utöver vad som framgår av det föregående
revisorerna ansett sig icke nu böra behandla frågor, som äga samband
med ungdomsanstalten Roxtuna.

54

F örsvarsdepartementet

§ 5

Tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret

I kungl. brev den 27 februari 1953 med bestämmelser om avlöning vid
tjänstgöring i vakanta beställningar m. m. har medgivits, att officerare, underofficerare
och underbefäl i reserven, officerare och underofficerare på
övergångsstat eller reservstat eller tillhörande försvarets övertaliga personal,
officerare i väg- och vattenbyggnadskåren, värnpliktigt befäl, personal i
mariningenjörkårens reserv samt mariningenjörkåren tillhörande övertalig
personal må, enligt i kommandoväg meddelade närmare bestämmelser, efter
frivilligt åtagande tagas i anspråk för tjänstgöring i vakant beställning till
det antal som motsvarar förefintliga vakanser i beställningar för officerare,
underofficerare och underbefäl samt mariningenjörer på aktiv stat enligt
gällande personalförteckningar. Utan Kungl. Maj ds särskilda medgivande
må icke tagas i anspråk den som uppnått en levnadsålder av 65 år.

Bestämmelserna stadga i fråga om avlöning vid tjänstgöring i vakanta
beställningar bl. a. följande.

II. Avlöningsbestämmelser för fast anställd personal
• 3 §

1. mom. Innehavare av fast anställning vid försvaret, som tages i anspråk
för tjänstgöring i vakant beställning, äger åtnjuta arvode motsvarande lönen
i viss lönegrad och löneklass enligt statens allmänna avlöningsreglemente.
Vad i nämnda reglemente stadgas med avseende å lön skall därvid äga
motsvarande tillämpning beträffande arvodet.

2 mom. I intet fall må arvodet bestämmas efter högre lönegrad än den,
till vilken den vakanta beställningen är hänförd, eller efter högre löneklass
än den vederbörande skulle ha tillhört, om han varit beställningshavare på
aktiv stat med placering i lönegrad och löneklass enligt 1 mom. och frivilligt
övergått till den vakanta beställningen såsom innehavare av denna.

5 §

Arvodet skall minskas med belopp, som vederbörande under tiden för
tjänstgöringen må äga uppbära såsom beställningshavare å reservstat eller
övergångsstat eller i tjänste- eller reservpension. Har reserven tillhörande
anställningshavare uppburit mot reservpension svarande engångsbelopp,
skall arvodet nedsättas med belopp svarande mot den reservpension, som
eljest skolat utgå.

55

„ 7 §

För inställelse till tjänstgöring åtnjutes fri resa från bostadsorten (hemvistet
i kyrkobokföringsorten) och traktamente med tillämpning av grunderna
i allmänna resereglementet. Den, som styrker, att han vid resans anträdande
stadigvarande uppehållit sig å annan än nämnda ort, äger dock
åtnjuta fri resa från dåvarande vistelseorten inom riket eller, vid vistelse
utom riket, från den plats inom riket, å vilken han vid resan först inträffar.

För återfärd från tjänstgöring utgå motsvarande förmåner.

III. Avlöningsbestämmelser för värnpliktigt befäl

9 §

Värnpliktigt befäl, som tages i anspråk för tjänstgöring i vakant beställning,
äger åtnjuta arvode motsvarande lönen i den lönegrad och den löneklass
enligt statens allmänna avlöningsreglemente, till vilka vederbörande
skulle ha varit hänförd, om han vid tjänstgöringens början tillträtt sådan
beställning på aktiv stat, som motsvarar hans tjänstegrad såsom värnpliktig,
eller, där tjänstgöring i lägre beställning ifrågakommer, denna beställning.
Vad i nämnda reglemente stadgas med avseende å lön skall äga motsvarande
tillämpning beträffande arvodet.

Där ej annat följer av vad i 10 § stadgas, skola statens allmänna avlöningsreglemente
och i anslutning därtill utfärdade föreskrifter jämväl i övrigt
äga motsvarande tillämpning å den värnpliktige, varvid skall så anses,
som om vederbörande tillhört den lönegrad och den löneklass, efter vilka
arvodet bestämts.

12 §

Försvarets civilförvaltning äger, i förekommande fall efter samråd med
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, utfärda de närmare föreskrifter,
som må befinnas erforderliga för tillämpning av bestämmelserna
i detta brev.

I generalorder den 31 mars 1953 ha i anslutning till förenämnda kungl.
brev utfärdats följande bestämmelser angående ianspråktagande av personal
för tjänstgöring i vakanta beställningar eller med användande av lönemedel
från sådana beställningar.

1. Befäl som användes för att fylla förefintliga vakanser skall besitta
erforderliga kvalifikationer för avsedd befattning och uppgift. Anställning
får ske endast i sådan beställning vartill jämlikt fullmakt eller förordnande
innehavd kompetens berättigar.

2. Försvarsgrenschef bemyndigas att avgöra ärenden angående ianspråktagande
av personal enligt ovan samt att utfärda härför erforderliga ytterligare
föreskrifter, varvid nedanstående iakttages:

Vid ianspråktagande av personal träffas avtal med en månads ömsesidig
uppsägningstid, dock att den som önskar återgå till civilt arbete och styrker
sig hava erhållit dylikt icke må kvarbeordras där sålunda erhållet civilt
arbete härigenom äventyras.

3. För ianspråktagande av personal till tjänstgöring vid försvarsstaben
med utnyttjande av förefintliga vakanser inom försvarsgrenarna gälla motsvarande
bestämmelser som i fråga om kommendering (placering) till tjänstgöring
vid försvarsstaben.

56

Chefen för armén har i arméorder den 27 april 1953 med stöd av förenämnda
generalorder för arméns del utfärdat närmare föreskrifter i ämnet.
Av desamma framgår att vissa angivna militära chefer fr. o. m. den 1 maj
1953 bemyndigats besluta om ianspråktagande av underlydande personal
för tjänstgöring i vakanta beställningar enligt följande.

Tjänstgöring vid
Milbefstab

Beslutande

myndighet

Milbef

Fostab »

Inf- och arttruppförband »

Kavalleri-, pansar-, luft- Personalkårch
värns-, ingenjör-, signaloch
trängtruppförband
Fortifikations-, fälttyg- och »

intendenturkårerna

Löner till förfogande

Vakanta löner vid underställda
inf- och arttruppförband -

Vakanta löner vid truppslaget Vakanta

löner vid personalkåren -

I arméordern har vidare föreskrivits att, innan personal tillhörande truppslag
med gemensam personalkår tages i anspråk för tjänstgöring i vakanta
beställningar, samråd skall ske med vederbörande personalkårchef. Om
önskemål föreligger att i vakant beställning utnyttja personal underställd
annan militärbefälhavare, skall framställning härom i varje särskilt fall göras
till denne. Vidare skall, om fast anställd personal avses skola tagas i anspråk
för tjänstgöring i lägre vakant beställning än den som motsvarar veder -börandes tjänstegrad, framställning härom i varje särskilt fall göras till
chefen för armén.

Slutligen har i arméordern föreskrivits att i fråga om värnpliktigt befäls
tjänstgöring i vakant beställning följande skall iakttagas.

Tjänstegrad	Får vid tjänstgöringens bör-jan ianspråktagas i vakant beställning för (åtnjuta löne-förmåner motsvarande):	Må ianspråktagas i vakant be-ställning motsvarande högst innehavd tjänstegrad efter en sammanlagd tjänstgöring i vakant beställning av:
Furir	Instruktörsaspirant	6 månader
Sergeant	Furir	12
Fänrik	»	12
Löjtnant	Sergeant	12 »
Fanjunkare (styckjunkare) Kapten (ryttmästare)	1 Enligt chefens för armén 1 skilt fall	bestämmande i varje sär-

Ianspråktagande i vakant beställning motsvarande innehavd tjänstegrad
får dock äga rum endast under förutsättning att vid förband, där vederbörande
tjänstgör (avses tjänstgöra), all aktiv personal, med samma tjänstegrad
och med tidigare anställningsdatum i tjänstegraden än den värnpliktige,
uppbär lön motsvarande denna tjänstegrad.

57

Värnpliktig furir som tidigare innehai t tast anställning såsom lägst turir
må redan vid tjänstgöringens början erhålla furirs löneförmåner. ......

Framställning om inbeordrande av krigsfrivillig personal för tjänstgöring
på vakant lön liksom framställning om sammanslagning av flera beställningar
i och för avlöning i innehavd tjänstegrad göres hos Knngl. Maj:t.
Beträffande ianspråktagande av tva vakanta löjtnantsbeställningar för avlöning
av kapten på reservstat, kapten i reserven eller värnpliktig kapten
under tjänstgöring vid försvarsområdesstab skall framställningen dock ställas
till chefen för armén.

Med stöd av förberörda generalorder ha chefen för marinen genom
marinorder den 24 april 1953 och chefen för flygvapnet genom skrivelse den
15 oktober 1955 utfärdat närmare föreskrifter om tjänstgöring i vakanta
beställningar vid marinen respektive flygvapnet.

I syfte att bl. a. undersöka i vilken utsträckning personal anställts i vakanta
beställningar inom försvaret ha revisorerna från cheferna för armén,
marinen och flygvapnet infordrat vissa uppgifter rörande ifrågavarande
personal. Av uppgifterna framgår att under kalenderåret 1955 vid armén
ca 600, vid marinen ca 270 och vid flygvapnet ca 68 personer längre eller
kortare tid varit anställda i dylika befattningar. Vid armén har i mer än
150 fall anställning skett i högre lönegrad genom sammanslagning av två
eller flera vakanta beställningar i lägre lönegrader. Vid marinen har på
motsvarande sätt sammanslagning skett i 13 fall och vid flygvapnet i 12 fall.
Inom armén ha 60 personer tjänstgjort i vakant beställning under hela året,
inom marinen 49 personer och inom flygvapnet 13 personer.

Med ledning av de till revisorerna lämnade uppgifterna har vidare kunnat
konstateras, att inom armén över 150 vakanser utnyttjats för avlönande av
personal med tjänstgöring vid annan militär myndighet än den vid vilken
vederbörande vakans funnits redovisad. Ofta ha på sådant sätt militärbefäls-
och försvarsområdesstaber tillförts personal genom utnyttjande av vakanser
vid olika regementen. Till belysande härav må följande exempel
anföras.

Två vakanta överfurirsbeställningar vid I 17 ha tagits i anspråk for eu
fanjunkare i kavalleriets reserv för tjänstgöring vid fo 35.

Två vakanta överfurirsbeställningar vid T 1 ha utnyttjats för en fanjunkare
i I 4 reserv för tjänstgöring vid fo 41.

Två vakanta styckjunkarbeställningar vid A 4 ha utnyttjats för en kapten
i 1 14 reserv för tjänstgöring vid fo 21.

Två vakanta fanjunkarbeställningar vid flygvapnet ha ianspråktagits för
anställande vid försvarsstaben av en kapten i I 8 reserv.

Två vakanta överfurirsbeställningar vid I 21 ha utnyttjats för anställande
vid försvarsstaben av en ryttmästare i kavalleriets reserv.

En vakant styckjunkarbeställning vid A 4 har utnyttjats lor anställande
av eu underofficer vid fo 22.

58

Två vakanta furirsbeställningar vid I 15 ha tagits i anspråk för anställande
vid fo 35 av en sergeant i I 15 reserv.

Två vakanta överfurirsbeställningar vid I 16 ha utnyttjats för anställande
vid fo 34 av en värnpliktsavgången kapten tillhörande luftvärnet.

Revisorerna ha vidare uppmärksammat, att sådan personal som tjänstgjort
under hela året eller större delen därav ej sällan avlönats genom att
olika vakanta beställningar utnyttjats under olika tider av tjänstgöringen.
Följande exempel må anföras.

För anställande av värnpliktig kapten vid I 14 har under tiden 1/6—30/6
utnyttjats en löjtnantsbeställning vid I 14 och under tiden 1/10—31/12 en
löjtnantsbeställning vid A 4.

För anställande vid en försvarsområdesstab av en fänrik i I 14 reserv
har under tiden 1/1—30/6 utnyttjats en löjtnantsbeställning vid I 21, under
tiden 1/7—30/9 en löjtnantsbeställning vid I 14 samt under tiden 1/10—31/12
en löjtnantsbeställning vid I 21.

Såsom motorofficer vid IV. militärbefälsstaben har en ryttmästare i kavalleriets
reserv varit anställd med ianspråktagande av under tiden l/l—31/3
två överfurirsbeställningar vid II, under tiden 1/4—30/9 två överfurirsbeställningar
vid TI och under tiden 11/12—31/12 en löjtnantsbeställning
vid A 1.

En värnpliktig f. d. remontryttare har varit anställd vid IV. militärbefälsstaben
såsom bilförare, varvid två furirsbeställningar vid P 1 tagits i anspråk
under tiden 1/1—31/3 samt två furirsbeställningar vid P 3 under tiden
1/4—30/11.

\ akanta furirsbeställningar, vilka i regel äro avsedda för tjänstgöring
vid trupp, ha i stor utsträckning genom sammanslagning utnyttjats för anställande
av personal i högre löneställning för tjänstgöring inom stabs- eller
förvaltningstjänsten. Följande exempel må anföras.

Tre furirsbeställningar vid P 1 ha tagits i anspråk för avlönande av en
kapten, vilken handlägger frågor rörande mobiliseringsplanläggning vid
regementet.

En ryttmästare i kavalleriets reserv, vilken tjänstgör vid försvarsstabens
personalvårdsavdelning, har avlönats med utnyttjande av två överfurirsbeställningar
vid I 14.

Två furirsbeställningar vid I 7 ha tagits i anspråk för avlönande av en
fanjunkare i expeditionstjänst vid regementet.

En beställning som kapten vid kustartilleriet har utnyttjats för anställande
av en kapten vid försvarsstabens personalvårdsavdelning för handläggning
av frågor rörande bostadsförmedling.

En värnpliktig har med utnyttjande av en furirsbeställning under hela
året tjänstgjort såsom hovmästare på underofficersmässen vid KA 2.

Såsom ovan nämnts har tjänstgöringstiden på vakanta beställningar varit
av längre eller kortare varaktighet. Fall förekomma då befattningshavare

59

under eu följd av år uppehållit vakanta beställningar, under det att i andra
fall tjänstgöringstiden ej sällan omfattat endast ett fatal dagar. Sa t. ex. har
en troppchef varit anställd tiden 27/6—30/6, eu värnpliktig kapten tiden
15/2—17/2 och en värnpliktig löjtnant tiden 10/9—11/9.

Revisorerna ha slutligen uppmärksammat, att i vissa fall anställning i
vakanta befattningar påbörjats på sön- och helgdag eller omedelbart före
sådan dag samt upphört sön- och helgdag eller omedelbart efter sådan dag.
Såsom exempel härpå må omnämnas 1 oljande.

En fänrik har tjänstgjort vid F 16 tiden 2/5—10/7 och den 24/7 13/8.

Såväl den 10/7 som den 24/7 voro söndagar.

En överstelöjtnant har tjänstgjort vid arméstaben tiden 1/8—7/8. Sistnämnda
dag var en söndag.

En kapten vid S 1 har tjänstgjort som biträdande tygofficer tiden 19/5
17/7 och den 11/12—31/12. Den 19/5 var helgdag och den 11/12 söndag.

En furir bär tjänstgjort vid S 1 tiden 28/5—19/6. Den 28/5 var pingstafton
och den 19/6 en söndag.

Revisorernas uttalande. I kungl. brev den 27 februari 1953 med bestämmelser
om avlöning vid tjänstgöring i vakanta beställningar m. m. har medgivits,
att officerare, underofficerare och underbefäl under vissa förutsättningar
få tagas i anspråk för tjänstgöring i vakanta beställningar inom
försvaret. En redogörelse för innehållet i nämnda brev har lämnats i det
föregående. Närmare föreskrifter i ämnet ha sedermera utfärdats dels genom
generalorder den 31 mars 1953, dels genom med stöd härav meddelade speciella
bestämmelser för armén, marinen och flygvapnet.

För att utröna i vilken utsträckning och under vilka omständigheter personal
anställts i vakanta beställningar ha revisorerna från försvarsgrenscheferna
infordrat vissa uppgifter rörande den ifrågavarande personalen
under kalenderåret 1955. Härvid har bl. a. framkommit, att dylika vakansanställningar
förekommit i betydande omfattning. Sålunda ha sammanlagt
ca 930 personer under längre eller kortare tid innehaft befattningar av berört
slag, varav omkring 120 personer tjänstgjort under hela kalenderåret. I allmänhet
ha anställningarna möjliggjorts genom att vakanta underbefälsbeställningar
tagits i anspråk; icke mindre än 449 av arméns 600 vakansanställningar
ha varit hänförliga till sådana beställningar.

Enligt revisorernas mening föreligger icke någon tvekan om att den vederbörande
militära myndigheter nu tillkommande rätten att täcka uppkommande
vakanser genom att på angivna villkor anställa vikarier är nödvändig,
detta icke minst med hänsyn till de under senare ar radande rekryteringssvårigheterna.
Emellertid ha i avsevärd utsträckning vakanser inom
underbefälsgraderna utnyttjats för anställande av befattningshavare i högre
lönegrader för bestridande av göromål som icke avsetts för underbefäl.
De för sistnämnda personalkategori anvisade avlöningsmedlen ha därför

60

icke alltid kommit underbefälets verksamhetsgrenar till godo. Nämnda förhållande
har enligt revisorernas uppfattning haft till följd en icke önskvärd
snedvridning av berörda militära myndigheters organisationsformer. Vid
fastställandet av personalbehovet vid olika militära förband — vilket skett
med utgångspunkt från de av statens organisationsnämnd genomförda, på
noggranna arbets- och tidsstudier grundade organisationsundersökningarna
torde icke ha förutsatts, att tjänster avsedda för t. ex. trupputbildning
skola utnyttjas för andra verksamhetsgrenar. I det föregående ha angivits
exempel på hurusom vid skilda förband vakanta underbefälsbeställningar
genom sammanslagning tagits i anspråk för anställande av personal i högre
löneställning för tjänstgöring inom stabs- och förvaltningstjänst.

Av de till revisorerna lämnade uppgifterna har vidare framgått, att anställningar
i vakanta befattningar ej sällan omfattat endast ett fåtal dagar
samt påbörjats eller avslutats på sön- och helgdag respektive omedelbart
före eller efter sådan dag. Då såväl för inställelse till som återfärd från
tjänstgöring vederbörande befattningshavare äger rätt till fria resor och
traktamentsersättning, böra enligt revisorernas mening alltför korta anställningar
i möjligaste mån undvikas. Vidare böra självfallet anställningarna
icke utan särskilda skäl pabörjas eller avslutas på helt eller delvis arbetsfri
dag.

Revisorerna finna det angeläget att i fortsättningen vederbörlig hänsyn
tages till här ovan framförda synpunkter i fråga om anställande av personal
i vakanta beställningar inom försvaret.

§ «

Försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar

Under § 9 har redogjorts för tillkomsten av och innehållet i Kungl.
Maj:ts den 4 juni 1954 utfärdade cirkulär till samtliga statsmyndigheter
med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig egendom m. m.
Såsom framgår därav har i cirkuläret föreskrivits, att statlig myndighet
icke äger teckna eller lata teckna försäkring för staten tillhörig egendom
annat än i vissa särskilt angivna undantagsfall. Sådana försäkringsavtal
som beröras av försäkringsförbudet skola därför, såvida de icke innefatta
s. k. all framtidsförsäkring, »bringas att upphöra så snart lämpligen kan
ske». Föreskrifterna trädde i kraft den 1 juli 1954.

Revisorerna ha hos ett flertal myndigheter verkställt undersökning rörande
tillämpningen av det i cirkuläret meddelade försäkringsförbudet.
Därvid har bl. a. uppmärksammats, att ett betydande antal försäkringar
avseende vissa försvaret tillhöriga hästar fortfarande äro i kraft. I samtliga
fall gälla nämnda försäkringar hästar, som enligt därom utfärdade särskilda
föreskrifter utackorderats till s. k. fodervärdar. Föremål för sådan
utackordering äro i första hand de egentliga s. k. ackordhästarna. I viss

61

utsträckning ha emellertid även s. k. stamhästar utlämnats till fodervärdar.

Ackordhästarna, som anskaffas av vederbörande truppförbandschefer,
äro avsedda att dels i största möjliga utsträckning ersätta inlejda hästar,
dels utföra ekonomikörslor in. m. 1 kungl. brev den 22 juni 1928 (TLA
s. 188) och i av dåvarande arméförvaltningens intendenturdepartement med
stöd av nämnda brev den 22 mars 1939 utfärdade föreskrifter (TLA s. 51)
har bl. a. bestämts, att ackordhäst under den tid den icke erfordras för
angivna ändamål skall vara utackorderad till fodervärd. För det fall
ackordhäst under tio år i en följd varit utackorderad till samma fodervärd
skall hästen utan ersättning övergå i dennes ägo. Utackordering skall
verkställas genom truppförbandschefs försorg, varvid den ersättning fodervärden
har att erlägga skall bestämmas efter visst belopp för häst och år
(månad eller dag). Kontrakt angående ackordhästs utackordering skall
upprättas i överensstämmelse med i särskild ordning fastställt formulär.
Enligt nämnda formulär åligger det fodervärden att, omedelbart efter det
ackordhäst mottagits, såvida icke gällande allmänna försäkringsvillkor
beträffande hästs ålder in. in. lägga hinder i vägen, låta på egen bekostnad
försäkra hästen till det högsta belopp som av försäkringsanstalten godtages
med ledning av det senaste efter vederbörlig värdering åsatta värdet
på hästen. Försäkringen skall gälla såväl för dödsfall som för skada eller
sjukdom, som nödvändiggör hästens nedslaktning eller medför nedsatt
brukbarhet av densamma. Försäkring av ackordhäst får icke uppsägas av
fodervärden utan truppförbandschefens medgivande. Försäkringsbrevet
skall upptaga hästen såsom tillhörig kronan samt transporteras på och
överlämnas till truppförbandschefen. Denne skall äga att för kronans räkning
utkvittera och uppbära eventuellt utfallande försäkringsbelopp. Om
försäkrad ackordhäst under utackorderingstiden dött eller eljest blivit
obrukbar under sådana omständigheter, att försäkringsbeloppet på grund
av fodervärdens försumlighet icke utbetalas av vederbörande försäkringsanstalt,
är fodervärden skyldig att antingen ersätta hästen med det värde
som angivits i det vid kontraktet fogade besiktningsinstrumentet eller i
ackordhästens ställe sätta annan av truppförbandet godkänd häst. Sådan
skyldighet åligger fodervärd även i det fall att ackordhäst, som på grund
av gällande allmänna försäkringsvillkor icke mottagits till försäkring av
försäkringsanstalt, under utackorderingstiden dött eller eljest blivit obrukbar
under sådana omständigheter, att denne måste anses hava genom
oförstånd, bristande tillsyn eller dylikt varit vållande till hästens död eller
obrukbarhet. Likaså åligger det fodervärd att, därest häst dött eller blivit
obrukbar under nyss angivna omständigheter, till kronan utgiva det belopp
varmed utfallande försäkringsbelopp eventuellt skulle understiga värdet
på hästen enligt vederbörligt besiktningsinstrument.

Vad därefter angår utackordering av stamhästar medgav Kungl. Maj:l
genom beslut den 18 april 1947, för tiden intill den 1 maj 1950, att stam -

62

hästar tillhörande kavalleriet, artilleriet, ingenjörtrupperna och Signalregementet
finge tillfälligt utackorderas till fodervärdar i den utsträckning
detta kunde äga rum med hänsyn till övningarnas bedrivande och föreliggande
möjligheter att under betryggande omständigheter verkställa utackordering
samt hästarnas hållande i fullt tjänstdugligt skick. I undantagsfall
finge, då utackordering ovillkorligen erfordrades, viss ersättning
utbetalas till fodervärden. I ämbetsskrivelse den 21 april 1950 medgav
Ivungl. Maj:t med anledning av en av dåvarande arméförvaltningens intendenturavdelning
i samråd med chefen för armén gjord framställning, att
ovannämnda beslut om utackordering av stamhästar finge utvidgas att avse
arméns stamhästbestånd i dess helhet och äga fortsatt giltighet för liden
tills vidare efter utgången av april 1950.

Enligt av armétygförvaltningen och arméintendenturförvaltningen den
8 oktober 1954 utfärdade bestämmelser (TLA s. 315) skall utackordering
av stamhästar i tillämpliga delar ske på sätt föreskrivits rörande utackordering
av ackordhästar. Kontrakt angående utackordering av stamhäst
skall sålunda upprättas enligt för kontrakt angående utackordering av
ackordhäst fastställd blankett. Dock har i fråga om stamhäst bestämts att
vederbörande fodervärd icke skall åläggas obligatorisk skyldighet att hålla
hästen försäkrad. »Om så visar sig erforderligt», må nämligen fodervärden
befrias från nämnda skyldighet.

Antalet utackorderade hästar torde f. n. uppgå till omkring 6 000 dragdjur
och 400 riddjur. Som regel erlägger vederbörande fodervärd i ersättning
för rätten att bruka en utackorderad häst ett visst fixerat belopp per
häst och år. Därjämte åligger det, som ovan nämnts, fodervärden alt hålla
hästen försäkrad till det högsta belopp som av försäkringsanstalt kan godtagas
på grundval av det fastställda värdet på hästen. Tecknande av försäkring
ombesörjes i allmänhet av truppförbandets personal, vilken i samband
med hästens utlämnande till fodervärden gör försäkringsanmälan till
vederbörande försäkringsbolag. Sådan anmälan förnyas varje år. Försäkringarna
ha nästan uteslutande tecknats hos ett enda bolag, vilket tillämpar
en oberoende av hästens användningssätt enhetlig premieavgift av
2 kronor 40 öre per 100 kronor av försäkringssumman. Försäkringsbeloppen
torde uppgå till 800—3 000 kronor per häst. 1 medeltal torde hästens
försäkringsvärde utgöra 2 000 kronor, motsvarande eu premieavgift av
omkring 50 kronor per häst och år. Då antalet utackorderade hästar, såsom
tidigare nämnts, uppgår till omkring 6 000, torde de sammanlagda försäkringspremierna
belöpa sig till omkring 300 000 kronor per år.

Revisorernas uttalande. Genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 juni 1954
till samtliga statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring av staten
tillhörig egendom m. m. har ett generellt förbud mot tecknande avförsäkring
för statlig egendom meddelats. Endast i vissa särskilt angivna

63

undantagsfall må fortfarande försäkring ske, därest vederbörande myndighet
med hänsyn till statens intressen så finner lämpligt. Bestämmelserna

1 cirkuläret, vilket trädde i kraft den 1 juli 1954, föreskriva att berörda
försäkringsavtal, såvida de icke innefatta s. k. allframtidsförsäkring, skola
bringas att upphöra så snart lämpligen kan ske.

Vid av revisorerna hos ett flertal myndigheter gjord undersökning rörande
tillämpningen av försäkringsförhudet har hl. a. framkommit, att ett
stort antal försäkringar avseende till fodervärdar utackorderade, kronan
tillhöriga hästar fortfarande äro i kraft. De för ifrågavarande försäkringar
utgående premieavgifterna betalas av fodervärdarna direkt till vederbörande
försäkringsföretag. Vid inträffade försäkringsfall utbetalas försäkringsbeloppen
till kronan. Då i utackorderingskontrakten såsom oeftergivligt
villkor stadgats, att häst till betryggande belopp skall hållas försäkrad
på fodervärdens bekostnad, får försäkringspremien betraktas som en
del av den för hästen betingade utackorderingsavgiften. Kronan måste
därför anses indirekt bestrida försäkringspremierna.

Antalet till fodervärdar utlämnade hästar torde uppgå till omkring 6 000.
Genomsnittligt torde försäkringsvärdet av envar häst utgöra 2 000 kronor.
Vederbörande försäkringsföretag uttager som regel en premieavgift av

2 kronor 40 öre per 100 kronor av försäkringsvärdet, vilket innebär att
årspremien per häst uppgår till omkring 50 kronor. Sammanlagt torde
sålunda i försäkringspremier för ifrågavarande hästar erläggas omkring
300 000 kronor årligen.

Genom föreskriften i ovannämnda cirkulär, att gällande avtal rörande
sådan försäkring som myndigheterna enligt cirkulärets bestämmelser icke
äga teckna skall bringas att upphöra »så snart lämpligen kan ske», har
viss frihet lämnats myndigheterna att själva bestämma tidpunkten för
avtalets upphörande. Praktiska skäl torde ha varit avgörande för tillkomsten
av ifrågavarande stadgande. Självfallet kunna omständigheter föreligga,
som motivera att tecknad försäkring under viss kortare tid hålles
vid kraft. Dylika omständigheter synas emellertid icke vara för handen
beträffande de försäkringar av utackorderade hästar för vilka ovan redogjorts.
Nämnda försäkringar hade därför, enligt revisorernas mening, utan
dröjsmål bort uppsägas. Visserligen har kronan, oaktat försäkringarna
varit i kraft, icke åsamkats direkta kostnader. Försäkringspremierna ha
nämligen, såsom ovan nämnts, gäldats av fodervärden. Då emellertid ett
uppsägande av försäkringarna och överflyttande av förhandenvarande
risker på kronan givetvis måste ha föranlett en mot försäkringspremierna
svarande höjning av utaekorderingsavgifterna, ha i realiteten de av försäkringarna
föranledda merkostnaderna stannat på kronan. Revisorerna
finna det därför angeläget att berörda försäkringsavtal — icke minst med
hänsyn till att de kostnader om vilka här är fråga uppgå till avsevärda
belopp — med det snaraste bringas all upphöra.

f>4

§ 7

Vissa kostnader för militära bad i Boden

Efter därom i propositionen 194,3:175) framställt förslag medgav riksdagen,
att eu central tvätt- och reparationsanstalt finge uppföras i Boden.
Vid den utredning som låg till grund för Kungl. Maj:ts förslag hade framförts
önskemål, att anstalten skulle förläggas så, att en eventuell för Bodens
garnison och Bodens stad gemensam badinrättning skulle kunna uppföras
intill tvättanstalten med utnyttjande av dennas värmecentral.

Frågan om ett varmbadhus i Boden togs ursprungligen upp i en motion
till 1938 års riksdag, vari hemställdes att ett bidrag å 350 000 kronor skulle
utgå till byggande av en sim- och idrottshall i Boden. Senare yrkades i
motioner till 1942 års riksdag, att 000 000 kronor skulle beviljas att utgå
av lånemedel till uppförande av ett varmbadhus med simhall inom Bodens
garnison. I motioner till 1943 års riksdag slutligen hemställdes, att ett
anslag av 150 000 kronor måtte anvisas för ändamålet på kapitalbudgeten
för budgetåret 1943/44. Samtliga motioner avslogos. 1 sitt över 1943 års
motioner avgivna utlåtande framhöll emellertid statsutskottet, att det enligt
utskottets mening icke kunde anses tillfredsställande, att en garnison
av Bodens storlek vore i avsaknad av varmbadhus. Önskvärt vore därför,
om denna fråga kunde bringas till sin lösning. Det ville ock enligt utskottet
synas, som om möjlighet kunde föreligga att ordna denna angelägenhet i
anslutning till uppförandet av tvättinrättningen inom Bodens garnison.

Försvarets fabriksstyrelse erhöll den 30 juni 1943 Kungl. Maj:ts uppdrag
att efter samråd med 1942 års militära reparationstjänstutredning uppgöra
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till uppförande av en central
tvätt- och reparationsanstalt i Boden, varvid skulle beaktas möjligheterna
att till anstalten ansluta eu jämväl för civilbefolkningen i Boden tillgänglig
varmbadinrättning.

I skrivelse den 29 januari 1944 framlade reparationstjänstutredningen
resultatet av verkställd undersökning av förutsättningarna att tillgodose
behovet av eu varmbadinrättning i samband med tillkomsten av den centrala
tvätt- och reparationsanstalten. Utredningen ansåg att behovet av
ett varmbadhus med simhall i Boden framstode som mycket trängande
ur såväl civil som militär synpunkt, enär möjligheterna till utebad i Boden
i bästa fall inskränkte sig till eu tidrymd av eu och en halv månad per år.
Kronans medverkan till ett badhusbygge borde utgöras av ett ekonomiskt
bidrag till anläggningskostnaderna. Staden skulle ensam bli ägare till badinrättningen
mot att staden förbunde sig att för framtiden i avsedd omfattning
upplåta badinrättningen för garnisonens behov. Vad beträffar
driftkostnaderna skulle de fasta, d. v. s. de som utginge relativt oberoende
av antalet serverade bad, delas lika mellan kronan och staden, under det
de rörliga eller de som berodde av antalet bad skulle betalas per serverat

65

bad. Härvid ansåges minst 200 000 bad böra garanteras av kronan och
minst 40 000 falla på staden.

Reparationstjänstutredningen hade beräknat de rörliga driftkostnaderna
vid den planerade badinrättningen till 42 700 kronor och de fasta driftkostnaderna
till 26 700 kronor. Räknat efter totalt 240 000 had per år skulle
de rörliga kostnaderna motsvara 13,11 öre per bad för kronan och 41,4 öre
per bad för staden. Härtill komme för kronans del hälften av de fasta
kostnaderna fördelade på 200 000 bad per år eller 6,65 öre per bad och
för stadens del hälften av de fasta kostnaderna räknat efter 40 000 bad
per år eller 33,2 öre per bad. Det sammanlagda badpriset för militära bad
skulle således utgöra 19,8 öre per bad och grundpriset för civila bad 74,6 öre
per bad. I dessa kalkyler, som byggde på 1939 års priser, hade utredningen
icke medräknat kostnaderna för tvål eller handdukar och ej heller kostnader
för ränta och amortering å anläggningskapitalet.

Reparationstjänstutredningen framhöll, att för det fall samarbete i badhusfrågan
med Bodens stad icke skulle kunna avägabringas, man finge
beräkna att en badinrätning avsedd enbart för militärt bruk skulle betinga
en kostnad av 425 000 kronor. Totala driftkostnaderna beräknades
till 44 200 kronor per år. Med en badfrekvens av 200 000 bad per år skulle
alltså självkostnadspriset per bad uppgå till omkring 22,1 öre.

I propositionen 1944: 185, vari lämnades en redogörelse för ovan berörda
förhållanden, hemställdes sedermera att såsom bidrag till badinrättning i
Boden måtte för budgetåret 1944/45 anvisas ett reservationsanslag av
300 000 kronor. Från departementschefens sida framhölls därvid bl. a., att
det ur allmän synpunkt vore att föredraga att en gemensam badinrättning,
så anordnad att den tillgodosåge både militära och civila behov, komme
till stånd. Departementschefen biträdde i princip reparationstjänstutredningens
förslag, att statens medverkan skulle begränsas till medgivande
av ett engångsbidrag för uppförande av ett civilt badhus, avsett jämväl
för militär personal och drivet i kommunal regi. Beträffande bestridandet
av driftkostnaderna förordade departementschefen de av reparationstjänstutredningen
föreslagna beräkningsgrunderna. Slutligen framhölls, att det
borde ankomma på försvarets fabriksstyrelse alt med staden träffa slutlig
överenskommelse i anslutning till vad i propositionen angivits.

Kungl. Maj:ts förslag godkändes av riksdagen (skr. nr 321).

Den 20/24 augusti 1945 träffade försvarets fabriksstyrelse i enlighet
med i propositionen angivna riktlinjer överenskommelse med Bodens stad
om uppförande av eu varmbadinrätlning.

överenskommelsen har bl. a. följande lydelse.

§ 1.

Staden överlåter för industriändamål utan ersättning från och med dagen
eller det Kungl. Maj:l beslutat godkänna överenskommelsen till kronan

5

Hev. berättelse ang. statsverket ur WHO. I

66

med full äganderätt, fritt från alla gravationer, å härvid fogade karta med
rött förstreckat område inom kvarteret Pilen i Bodens stad.

§ 2.

Bodens stad förbinder sig att, samtidigt med uppförandet å ifrågavavarande
område av eu central tvätt- och reparationsanstalt, intill denna
uppföra en varmbadinrättning, vilken må av de militära myndigheterna
disponeras för 200 000 bad årligen.

§ 4.

Badinrättningen, som drives av staden, skall förvaltas av en styrelse bestående
av fem personer med personliga suppleanter, av vilka stadsfullmäktige
i Boden utse tre ledamöter med suppleanter och kommendanten
i Bodens fästning två ledamöter med suppleanter.

§ 6.

Såsom bidrag från kronan för inrättningens utförande utanordnas till
staden ett belopp av 150 000 kronor, då entreprenadhandlingarna undertecknats,
samt 150 000 kronor, då anstalten är fullt färdig och tages i bruk
för avsett ändamål.

§ Il Kronan

har att ersätta staden för tillhandahållna militära bad enligt
följande grunder.

Hälften av de med driften förenade kostnader, fasta kostnader, vilka
äro oberoende av antalet serverade bad, skola bestridas av kronan, dock
att stadens kostnader för ränta och avskrivning av i anstalten investerat
kapital icke till någon del skola bestridas av kronan.

Såsom fasta kostnader räknas en tredjedel av underhållskostnaderna,
hälften av kostnaderna för lokaluppvärmning och ventilation, vilka skola
anses utgöra 45 % av samtliga värmekostnader, en fjärdedel av kostnaderna
för elektrisk belysning och för erforderlig elektrisk energi för driften
av inom anstalten befintliga motorer samt hela kostnaden för såväl
föreståndaren för anstalten som för den allmänna administrationen.

Personalkostnader, i den mån de icke avse föreståndaren eller inbegripas
i allmänna administrationskostnader, samt kostnader för tvål och handdukar
skola av kronan ersättas endast i den mån ett utnyttjande sker för
kronans räkning.

Stadens övriga självkostnader för driften av badinrättningen fördelas
på antalet serverade bad, varvid skall iakttagas att kronan och staden
garantera 200 000 respektive 40 000 bad årligen samt att vattenförbrukningen
för militärbad beräknas till fyra femtedelar av vattenförbrukningen
för övriga bad.

Badinrättningens styrelse är skyldig att efter framställning från kommendanten
i Bodens fästning förete de räkenskaper och övriga handlingar,
vilka kunna tjäna till ledning för bedömandet av den ersättning kronan
enligt förevarande paragraf skall utgiva.

§ 14.

Av detta avtal, vilket gäller till utgången av juni månad 1979, äro tvenne
exemplar upprättade och utväxlade.

Badinrättningen färdigställdes år 1950 och togs i bruk vid årsskiftet
1950/1951.

67

Erfarenheten har givit vid handen att de kalkyler rörande den militära
bad frekvensen, vilka lågo till grund vid träffandet av förenämnda överenskommelse,
varit felaktiga. Kronan har av beräknade 200 000 bad per år
endast utnyttjat 30 000 eller ca 15 procent. Samtidigt har den civila badfrekvensen
visat sig omfatta ca 60 000 bad per år mot beräknade 40 000.
Nämnda förhållande har medfört, att kronans kostnader per utnyttjat bad
blivit avsevärt högre än vad som beräknades vid avtalets ingående. Reparationstjänstutredningen
hade, såsom ovan nämnts, kalkylerat med ett pris
av 19,8 öre per militärt bad. Kronans nuvarande kostnader uppgå till ca
3 kronor per bad. I båda dessa priser ha icke inräknats kostnaderna för
tvål och handdukar liksom ej heller för ränta och amortering å anläggningskapitalet.
Visserligen byggde reparationsljänstutredningen sina kalkyler
på 1939 års priser. Den därefter inträdda penningvärdeförsämringen
kan emellertid endast till mindre del förklara den betydande skillnaden
mellan de från början beräknade och de verkliga kostnaderna.

Nämnas må, alt kostnaderna för samtliga arméns militära bad i civila
badinrättningar belöpa sig till ca 115 000 kronor per år. Enbart Bodens
garnison förbrukar av detta belopp ca 85 000 kronor eller 75 procent, medan
resterande 30 000 kronor fördelas på övriga arméförband.

Inom arméintendent urförvaltningen har under sommaren 1955 verkställts
en utredning om orsakerna till de gjorda felkalkylema, varvid undersökning
samtidigt företagits om möjligheterna att nedbringa kronans
kostnader för badinrättningen.

Utredningsmännen ha till eu början framhållit, att enligt ett år 1943
upprättat förslag det blivande badhuset skulle erhålla en volym av
11 162 in3, varav staden ensam skulle disponera 1 181 in3 samt staden och
kronan gemensamt 9 981 m3. Vid framläggande av ett i januari 1945 omarbetat
förslag hade byggnadsvolymen utökats till 13 350 in3, huvudsakligen
till förmån för eu i badhusbyggnaden planerad kommunal tvättanläggning
och lokal för damfrisering samt för alt möjliggöra ett större antal
bad. I avvaktan på vederbörligt byggnadstillstånd hade ytterligare förslag
till ändringar i byggnadsvolymen framkommit, vilket resulterade i att den
tillsatta badhuskommittén vid sammanträde i oktober 1948 bl. a. beslutat
anordna en barnbassäng, varigenom den slutliga byggnadsvolymen kom
att bliva 13 876 in3. Därav disponerades av staden för tvättinrättning, frisérsalonger,
brottarlokal, karbad och sammanträdesrum 3 445 in3 och resterande
10 431 in3 av kronan och staden gemensamt.

Utredningsmännen ha vidare erinrat att det vid träffandet av överenskommelsen
år 1945 från militärt håll hade kalkylerats med alt dels de militära
badinrättningarna vid förbanden skulle nedläggas och samtliga militära
bad överflyttas till det kommunala badhuset, dels militära bad skulle kunna
utnyttjas under tjänstetid, vilket skulle medföra eu jämnare belastning
av badhuset. Emellertid visade sig ett överflyttande av alla militära bad

68

till det kommunala badhuset icke praktiskt genomförbart, enär endast bad
i samband med simundervisning finge förekomma under tjänstetid. Det
ansåges även hälsovådligt att efter en övning vid ofta sträng kyla förflytta
trupp till stadens badhus och därefter åter till förläggningen. Då därjämte
övningarna icke alltid kunde anpassas efter det vid stadens badhus fastställda
militära badschemat, ansåges de militära badinrättningarna böra
bibehållas.

Förutom för militära bad i egentlig mening utnyttjas de militära badinrättningarna
för avgiftsbelagda bad för militär och civil personal med
familjemedlemmar ävensom för avgiftsfria bad för viss personal. Kommendanten
i Boden hade i skrivelse till badhusstyrelsen år 1950 framhållit
angelägenheten av att sistnämnda bad finge hänföras till militära bad,
oaktat de badande till viss del utgjordes av civila personer. Även arméintendent
ur förvaltningen hade intagit samma ståndpunkt. Vid de diskussioner,
som i saken förts mellan militära myndigheter och representanter för
Bodens stad, hade emellertid stadens representanter hävdat, att de av kronan
garanterade baden — 200 000 bad per år — endast avsåge militära
gruppbad. Utredningsmännen ha gjort gällande att en dylik uppfattning
torde vara felaktig, enär i överenskommelsen med staden ingen inskränkning
gjorts i de militära myndigheternas rätt att fritt efter eget gottfinnande
disponera avtalsenligt antal bad per år. Utredningsmännen ha vidare
framhållit att, sedan badhuset i Boden uppförts, avsikten hade varit att
vid förbandens badinrättningar endast varmdusch skulle få beredas truppen
och detta blott vid sådana tillfällen, då dylik dusch icke lämpligen
kunde beredas i stadens badhus. Möjligheten till bastubad vid förbandens
badinrättningar skulle sålunda bortfalla för alla personalkategorier. För
staden borde det enligt utredningsmännen vara angeläget ur flera synpunkter,
att badfrekvensen vid det kommunala badhuset höjdes. Det moderna
och välplanerade badhuset utnyttjades endast till ca 40 procent. Sett
ur allmän synpunkt finge detta anses som mindre tillfredsställande. Enär
en överflyttning av baden för berörd personal från förbanden till stadens
badinrättning endast medförde en omdisponering från en militär badmöjlighet
till eu civil sådan, kunde en dylik åtgärd icke medföra någon nämnvärd
minskning av stadens badklientel.

Det mellan kronan och Bodens stad träffade avtalet gäller, såsom ovan
nämnts, intill utgången av år 1979. Utredningsmännen ha framhållit, att
kronan dessförinnan icke torde kunna påräkna någon ändring av detsamma,
allra helst som det vid de diskussioner som i saken förts med
representanter för staden framhållits, att staden icke skulle ha uppfört
ett badhus av den storleksordning, som den nuvarande badinrättningen
representerar, om kronans garanti för 200 000 bad årligen icke förefunnits.
Utredningsmännen ha likväl ansett sig kunna framlägga vissa förslag till
olika åtgärder för nedbringande av kronans kostnader för badhuset. Dessa

69

förslag innefatta bl. a. överflyttande i möjligaste man av vid förbanden
tillhandahållna avgiftsbelagda och fria civila bad till stadens badhus, andrad
fördelning mellan kronan och staden av tillgängliga bad samt nedbringande
och/eller omdisponerande av driftkostnaderna för badhuset.

Utredningen har ännu icke lett till annat resultat än att arméintendenturförvaltningen,
enligt vad revisorerna inhämtat, avser att med staden upptaga
förhandlingar i ärendet. Nämnas må tillika att kommendanten i Boden
under hand med stadens representanter dryftat det uppkomna läget och
framlagt vissa förslag om tillägg till den gällande överenskommelsen.

Revisorernas uttalande. Då Bodens stads badinrättning togs i bruk vid
årsskiftet 1950—1951, förverkligades ett sedan länge från såväl civilt som
militärt håll framfört önskemål, att i staden skulle uppföras ett modernt
varmbadhus med simhall. På grund av bl. a. de klimatiska förhallandena
äro stadens möjligheter till utebad relativt begränsade. Det föreligger därför,
enligt revisorernas mening, ingen tvekan om att badhuset fyller ett
stort behov och är av utomordentlig betydelse icke minst med hänsyn till
de militära kraven på möjlighet till erforderlig simundervisning för de
värnpliktiga. Revisorerna ha under året avlagt besök vid badinrättningen
och därvid haft tillfälle konstatera, att badhuset är ändamålsenligt planerat
och ur teknisk synpunkt av hög kvalitet.

Revisorerna ha emellertid vid studium av de kalkyler, som legat till
grund för den år 1945 träffade överenskommelsen mellan kronan och
staden, icke kunnat undgå att förvånas över den uppenbara felbedömning
av det militära badbehovet som måste ha skett vid bestämmandet av
garantitalet 200 000 bad per år. Verkställd utredning har givit vid handen,
att av sagda antal bad endast 30 000 eller ca 15 procent utnyttjas av kronan.
Samtidigt har det för staden reserverade badanlalet, 40 000 per år,
visat sig vara otillräckligt; staden utnyttjar sålunda f. n. ca 60 000 bad
per år. Av badhusets totala kapacitet utnyttjas endast ca 40 procent.

På grund av de principer, enligt vilka driftkostnaderna jämlikt den mellan
kronan och staden träffade överenskommelsen fördelas, få de gjorda
felkalkylerna till följd icke obetydliga merkostnader för kronan. Men även
för stadens del torde det förhållandet, att endast ca 40 procent av badhusets
kapacitet f. n. utnyttjas, medföra mindre önskvärda ekonomiska
konsekvenser. Såsom framgår av den inom arméintendenturförvaltningen
verkställda utredningen, har sålunda vid de överläggningar som ägt rum
i ärendet från stadens sida hävdats, att staden icke skulle ha byggt ett
badhus av den storlek som den nuvarande badinrättningen representerar,
om icke kronans garanti för 200 000 bad årligen förelegat.

Det mellan kronan och staden träffade avtalet gäller intill utgången av
år 1979. Revisorerna ha inhämtat att på initiativ av kommendanten i Boden

70

underhandsförhandlingar förts med staden i syfte att dessförinnan få till
stånd viss jämkning av avtalet. Vidare lär arméintendent urförvaltningen
ha för avsikt att inom kort upptaga samma fråga till diskussion med staden.
Även om genom sådana förhandlingar vissa korrektiv i avseende å
det föreliggande avtalet framstå såsom tänkbara, torde man doek få räkna
med att avtalet i vad gäller huvudprinciperna kommer att äga tillämpning
fram till avtalstidens utgång. Den fördelning av driftkostnaderna som gjorts
på grundval av antalet garanterade bad kan således väntas komma att
förbli i huvudsak oförändrad. Revisorerna vilja emellertid understryka
angelägenheten av att från vederbörande statsmyndigheters sida alla rimliga
möjligheter till jämkning i avtalet tillvaratagas.

Vid tidpunkten för utarbetande av de beräkningar angående badfrekvensen.
på vilka avtalet är uppbyggt, rådde beredskapsförhållanden. Till eu
del torde det av kronan för högt garanterade badantalet vara beroende
av nämnda omständighet. 1 övrigt förefaller emellertid den höga garantisiffran
oförklarlig. Även i andra hänseenden, t. ex. beträffande spörsmålet
om vilka bad som skola vara hänförliga till militära respektive civila, synes
avtalet oklart.

Kronan har enligt § 0 i avtalet till staden såsom bidrag för badinrättningens
utförande utgivit 300 000 kronor. I avtalet finnes icke någon bestämmelse
som reglerar de principer efter vilka uppgörelse mellan parterna
skall ske efter avtalstidens utgång den 30 juni 1979. Det synes
sålunda ovisst, om man från stadens sida avser att som villkor för fortsatt
samarbete av kronan fordra ytterligare kapitaltillskott. Icke heller framgår
av avtalet vilka ersättningsnormer i avseende å driftkostnaderna som
skola tillämpas sedan avtalet utlöpt.

Vad i ärendet förevarit ger revisorerna anledning att uttala, att de till
grund för det ifrågavarande avtalet liggande kalkylerna synas ha utarbetats
utan tillräcklig noggrannhet. Delta framstår som desto mer otillfredsställande
som här är fråga om ett långtidsbundet avtal. Såvitt revisorerna
kunnat finna har vidare mindre god omsorg nedlagts vid avtalets formulering,
vilket, såsom framgår av det föregående, redan nu givit upphov till
tolkningssvårigheter. Med hänsyn till frågans principiella betydelse ha
revisorerna ansett sig böra bringa de sålunda gjorda iakttagelserna till
riksdagens kännedom.

§ 8

Vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter
på garnisonssjukhusen

Enligt 1 § lagen den 20 december 1940 (nr 1044) om vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus, den s. k. sjukhuslagen, åligger det landsting
och stad som ej deltager i landsting att för dem som ha sin vistelseort eller

71

hemort inom landstingsområdet eller staden ombesörja anstaltsvård för sjukdom,
skada och kroppsfel, i den mån icke annan drager försorg om sådan
vård. På orter där landstingens sjukvårdsinrättningar visat sig otillräckliga
ha vissa landsting för fullgörande av sin enligt sjukhuslagen åliggande vårdnadsskyldighet
träffat avtal med kronan om vård på garnisonssjukhusen av
civila patienter. Garnisonssjukhusen ha därför vid sidan av sina militära
uppgifter kommit att ersätta eller utgöra komplement till civila sjukhus, vilket
medfört att garnisonssjukhusen efter hand utbyggts och moderniserats
i en utsträckning som ej varit erforderlig, därest samarbete med den civila
sjukvården icke förekommit.

Vård av civila sjuka förekommer f. n. på:

1) garnisonssjukhuset i Boden (Norrbottens läns landsting);

2) garnisonssjukhuset i Sollefteå (Västernorrlands läns landsting);

3) garnisonssjukhuset i Eksjö (Kalmar läns norra, Östergötlands läns och
Jönköpings läns landsting); samt

4) garnisonssjukhuset i Karlsborg (Skaraborgs läns landsting).

Enligt beslut av årets riksdag (prop. nr 109; r. skr. nr 200) skall driften
av garnisonssjukhuset i Boden från och med nästa årsskifte övertagas av
Norrbottens läns landsting i enlighet med ett mellan kronan och landstinget
träffat avtal. Samarbetsavtalet med nämnda landsting kommer på grund
härav att upphöra att gälla med utgången av innevarande år. I avvaktan
på beslutad eller planerad avveckling av garnisonssjukhusen löpa övriga
samarbetsavtal tills vidare med en giltighetstid av ett år i sänder samt med
ett års ömsesidig uppsägningstid.

Den ersättning som landstingen ha att erlägga för vården av de civila
sjuka på garnisonssjukhusen har icke enhetligt reglerats i de olika samarbetsavtalen.
Sålunda har i avtalen med Norrbottens läns, Västernorrlands
läns, Kalmar läns norra och Östergötlands läns landsting stadgats, att kronan
skall erhålla ersättning per vårddag motsvarande vårddagkostnaden
vid respektive garnisonssjukhus, under det att i avtalen med Jönköpings
läns och Skaraborgs läns landsting bestämts, att ersättningen per vårddag
skall motsvara medelkostnaden per underhållsdag under sistförflutna kalenderåret
å samtliga landstingslasarett inom respektive landstingsområde. I
samtliga avtal har överenskommits att vårddagkostnaden skall beräknas
efter de grunder som angivas i medicinalstyrelsens formulär för årsberättelser
från civila sjukhus, bilagan B, uppgift angående inkomster och utgifter,
efter avdrag likväl med beloppen för däri eventuellt upptagna pensioner och
pensionsavgifter.

Nämnda formulär torde ha utarbetats närmast som ett hjälpmedel för
medicinalstyrelsen att statistiskt bearbeta från sjukhusen lämnade ekonomiska
redogörelser och tjänar hl. a. som underlag vid jämförelser mellan de
olika sjukhusens driftkostnader.

72

Formuläret upptager följande utgifter för driften:

1) Avlöningar.

2) Expeditionskostnader.

3) Diverse.

4) Läkemedel.

5) Förbrukningsartiklar m. m. för sjukvård.

6) Kosthåll.

7) Värme, elektrisk energi, gas och vatten.

8) Tvätt och renhållning.

9) Inventariers underhåll och komplettering.

10) Fastigheters underhåll.

It) Ilyror.

12) Sjuktransporter.

Ovanstående utgifter inräknas i det vårddagkostnadsunderlag som utgör
grundval för beräknande av sjukhusens medelkostnad per vårddag.
På nämnda medelkostnad är därför landstingens ersättning till kronan för
vård av civila sjuka på garnisonssjukhusen baserad.

Av det anförda framgår, att vid beräkningen av sjukhusens vårddagkostnad
hänsyn icke tages till sådana betydande kostnader som pensioner
eller pensionsavgifter för sjukhusens personal samt räntor och avskrivningar
på i byggnader och inventarier investerat kapital. Storleken av ifrågavarande
kostnader är självfallet beroende av olika omständigheter såsom
sjukhusens belägenhet, storlek etc. Genomsnittligt torde de emellertid under
åren 1945—1955 ha belöpt sig till omkring 7 kronor per vårddag.

Den civila beläggningen på garnisonssjukhusen under sagda år har varit
följande:

Garnisonssjukhus Antal civila vårddagar

Den genomsnittliga civila beläggningen per år under ifrågavarande period
har sålunda totalt utgjort i runt tal 167 250 vårddagar.

I samarbetsavtalen med Jönköpings läns och Skaraborgs läns landsting
har, som ovan nämnts, landstingens ersättning bestämts skola motsvara medelkostnaden
per underhållsdag under sistförflutna kalenderåret å samtliga
landstingslasarett inom respektive landstingsområde. Detta innebär att den
ersättning landstingen erlägga icke motsvaras av medelkostnaden under
det år vården meddelas. Om vårddagkostnaderna stiga är denna debiteringsmetod
till fördel för landstingen, under det att staten ekonomiskt gynnas
om kostnaderna sjunka.

Boden

Sollefteå

Eksjö

Karlsborg

1 214 386
253 047
230 456
141 932

Summa vårddagar 1 839 821

73

Medel vårddagkostnaden vid lasaretten inom Jönköpings låns och Skaraborgs
läns landsting har under åren 1945—1955 utgjort:

Jönköpings löns landsting Skaraborgs läns landsting

1945	Kr.	11: 29	Kr.	8: 93
1946	»	13: 33	»	10: 28
1947	»	12: 59	»	11: 42
1948	»	19: 53	»	16: 72
1949	»	21: 77	»	19: 51
1950	»	20: 71	»	20: 60
1951	»	23: 20	»	22: 05
1952	»	29: 76	»	28: 17
1953	»	39: 69	»	32: 30
1954	»	38: 56	»	30: 99
1955	»	38: 86	»	31: 42

Genomsnittligt har sålunda vårddagkostnaden under sagda tid stigit med
omkring 2 kronor 50 öre per vårddag och år.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att vård
av civila patienter förekommer på garnisonssjukhusen i Boden, Sollefteå,
Eksjö och Karlsborg. Driften av garnisonssjukhuset i Boden kommer dock
fr. o. m. den 1 januari 1957 att övertagas av Norrbottens läns landsting,
vid vilken tidpunkt samarbetsavtalet med detta landsting kommer att
upphöra.

Den ersättning som landstingen skola erlägga för vården har bestämts
i särskilda mellan kronan och landstingen slutna samarbetsavtal. I fråga
om ersättningens beräknande förekomma två olika avtalstyper. Enligt den
ena är ersättningsgrunden landstingens medelkostnad per vårddag på egna
lasarett och enligt den andra vårddagkostnaden på vederbörligt garnisonssjukhus.

Som grundval vid beräkningen av vårddagkostnaderna användes i bägge
fallen medicinalstyrelsens formulär för årsberättelser från civila sjukhus,
bilagan B, uppgifter angående inkomster och utgifter. Formuläret har av
medicinalstyrelsen utformats närmast som ett hjälpmedel att statistiskt
bearbeta från sjukhusen till medicinalstyrelsen insända kostnadsuppgifter.
I formuläret har för framräknande av vårddagkostnaden icke medtagits
sådana betydande kostnader som pensioner och pensionsavgifter för sjukhusens
personal samt räntor och avskrivningar på i sjukhusbyggnader och
inventarier investerat kapital. Revisorerna skola här icke ingå på frågan,
huruvida ett konsekvent utelämnande av dessa kostnadselement ur statistisk
synpunkt har någon betydelse. Däremot vilja revisorerna med bestämdhet
hävda, att användande av formuläret för beräkning av sjukhusens verkliga
kostnader måste bli i hög grad missvisande. Det får därför anses mindre
välbetänkt alt basera landstingens ersättning till kronan för vård av civila
sjuka på garnisonssjukhusen på de enligt formuläret beräknade vårddag -

74

kostnaderna. Detta innebär nämligen att kronan icke erhåller täckning
lör samtliga de kostnader om vilka här är fråga. Landstingens ersättning
täcker med andra ord icke kronans självkostnader för den tillhandahållna
vården. Tilläggas må emellertid att Norrbottens läns landsting av egna
medel gjort avsevärda investeringar i garnisonssjukhuset i Boden samt att
Jönköpings läns landsting i viss utsträckning tillskjutit medel för utbyggnad
av garnisonssjukhuset i Eksjö.

De i medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär icke medtagna omkostnadsposterna
torde under åren 1945—1955 ha uppgått till omkring 7 kronor
per vårddag. Antalet civila vårddagar vid de fyra berörda garnisonssjukluisen
har vidare under samma tid genomsnittligt per år utgjort ca 167 250.
Den förlust kronan åsamkats genom att de beräknade och icke de
verkliga kostnaderna varit normerande för landstingens ersättning torde
sålunda ha uppgått till omkring 1 100 000 kronor årligen eller under de
nämnda åren till i runt tal 13 miljoner kronor. Härifrån skola dock avräknas
räntor och avskrivningar på de belopp som av landstingsmedel investerats
i garnisonssjukhusen i Boden och Eksjö.

Enligt revisorernas mening föreligger här en från statens sida icke avsedd
betydande subventionering av den sjukhusvård som det enligt sjukhuslagen
åligger landstingen att ombesörja. Revisorerna finna nämnda förhållande
otillfredsställande. Visserligen föreligga f. n. beslut eller planer
på avveckling av garnisonssjukhusen. Tidpunkten när en sådan avveckling
kan genomföras synes emellertid av skilda anledningar oviss. Revisorerna
anse det därför påkallat, att förhandlingar snarast upptagas med vederbörande
landsting i syfte att få till stånd sådan ändring av samarbetsavtalen,
att kronan i fortsättningen erhåller täckning för jämväl här berörda
kostnader.

I samarbetsavtalen med Jönköpings läns och Skaraborgs läns landsting
har vårddagersättningen baserats på föregående års medelkostnad per underhållsdag
vid samtliga landstingslasarett inom respektive landstingsområde.
Vid de stegringar i vårddagkostnaderna som under senare år ägt rum
har denna beräkningsmetod visat sig vara till nackdel för statsverket, i det
den medfört att kronan icke heller i nu berörda hänseende erhållit full ersättning
för kostnaderna det år vården meddelats. Då kostnadsstegringen
under åren 1945—1955 genomsnittligt utgjort omkring 2 kronor 50 öre
per vårddag och år samt antalet civila vårddagar, vilka ersatts enligt ifrågavarande
beräkningsgrund, vid garnisonssjukhusen i Eksjö och Karlsborg
under nämnda tid uppgått till sammanlagt 344 350, ha kronans härigenom
åsamkade förluster för sagda år belöpt sig till i runt tal 860 000 kronor.
Revisorerna finna det på grund härav angeläget, att sådan ändring i de
sist berörda avtalen vidtages, att kronan i fråga om den civila vården på
garnisonssjukhusen erhåller kompensation för eventuella ytterligare stegringar
i vårddagkostnaderna. Enklast synes detta kunna åstadkommas ge -

nom att överenskommelse träffas om att landstingen under löpande år skola
erlägga eu provisoriskt bestämd ersättning, baserad på föregående års vårddagkostnad,
samt att slutlig avräkning mellan kronan och landstingen
verkstiilles, när sjukhusens räkenskaper för det löpande året avslutats.

§ 9

Försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea

Under § 6 av sin berättelse upptogo 1951 års revisorer till behandling
bl. a. frågan om lämpligheten av att överstyrelsen för svenska röda korset
låtit teckna försäkringar för personalen vid det med statsmedel uppförda
och drivna fältsjukhuset i Korea (efter den 1 juli 1954 benämnt svenska
sjukhuset i Korea). Revisorerna erinrade om att spörsmålet rörande personförsäkring
för statens räkning dittills icke, så vitt revisorerna hade sig bekant,
varit föremål för närmare övervägande. Det framhölls dock att enligt
praxis på detta liksom på andra hithörande områden den principen följdes,
att staten vore sin egen assuradör. På grund av de åtaganden statsmakterna
iklätt sig i och för den här ifrågavarande verksamhetens bedrivande finge
vidare, enligt revisorernas uppfattning, fältsjukhusets personal, ehuru icke

1 strängt formell mening statsanställd, anses närmast fullgöra ett offentligt
uppdrag. Med hänsyn till berörda omständigheter ansågo sig revisorerna
kunna starkt ifrågasätta, huruvida bärande skäl verkligen förelegat att i
det nu aktuella fallet överflytta förhandenvarande ekonomiska risker på
enskilda försäkringsbolag, helst som statsverket därigenom fått vidkännas
avsevärda kostnader. Vad i ärendet förevarit syntes revisorerna giva ytterligare
stöd åt det av såväl 1913 och 1937 års riksdagsrevisorer som i sakkunnigutredning
av den 27 februari 1942 framförda önskemålet, att enhetliga
föreskrifter angående den självrisk staten i försäkringsavseende borde
taga snarast utfärdades.

I den nämnda utredningen hade de sakkunniga fastslagit, att försäkringsväsendets
huvudsyfte vore att åstadkomma en fördelning på ett flertal händer
av i enskilda fall föreliggande risker och att således för en mångfald försäkringstagare
skapa ett gemensamt ekonomiskt ansvar för uppkommande
skador. I detta syfte kunde anledning icke föreligga för staten såsom egendomsägare
att göra sig delaktig i försäkringsrörelsen. Att oförsäkrad statlig
egendom ytterst ersattes av skattemedel innebure att riskerna fördelades på
samtliga skattebetalare. Ett omedelbart täckande av uppkommande förluster
kunde icke vålla statsfinansiella svårigheter.

Frågan om försäkringsförhållandena inom statsförvaltningen aktualiserades
därefter ånyo, sedan riksräkenskapsverket i underdånig skrivelse den

2 april 1952 gjort framställning om alt allmänna föreskrifter i ämnet måtte
utfärdas. Av riksräkenskapsverkets framställning framgick, alt alltjämt viss

76

osäkerhet rådde inom statsförvaltningen rörande omfattningen av statens
självrisk.

I eu inom finansdepartementet utarbetad, den 28 maj 1952 dagtecknad
promemoria angående försäkring av under statliga myndigheters eller institutioners
vård stående egendom in. in. framhölls — under åberopande av
riksräkenskapsverkets förenämnda skrivelse —- bl. a. att avsaknaden av
föreskrifter på ifrågavarande område visat sig medföra olägenheter såväl
för förvaltningsmyndigheterna som för revisionsorganen samt att därför ett
generellt förbud mot statliga försäkringar borde utfärdas. Promemorian
blev föremål för remiss till de myndigheter inom vilkas förvaltningsområden
Iråga om försäkring i någon nämnvärd utsträckning ansåges kunna uppkomma.

Försäkringsinspektionen framhöll i utlåtande över berörda promemoria,
att staten i allmänhet icke kunde anses vara i behov av att hålla sin egendom
försäkrad utan i princip syntes böra stå självrisk. Den fördelning på ett
stort antal händer av kostnaderna för uppkomna skador, som vore försäkringsväsendets
grundtanke, uppnåddes för statens del redan genom det sätt,
varpå statsverket erhölle de inkomster, varmed dessa utgifter bestredes. Icke
heller hade, enligt försäkringsinspektionen, staten under normala förhållanden
behov av den utjämning i tiden av skadekostnaderna, vilken vunnes
genom försäkringsväsendet. Försäkringsinspektionen hävdade tvärtom, att
försäkring i regel måste bli förlustbringande, enär försäkringspremierna
bland annat skulle täcka försäkringsgivarens administrationskostnader. I
vissa fall syntes det dock försäkringsinspektionen från ekonomiska eller
andra synpunkter vara lämpligt, att statlig myndighet tecknade försäkring.
Härvid syftade inspektionen på sådana fall, där tillvaratagandet av statens
intressen vid uppkomna skador krävde särskild teknisk eller annan sakkunskap,
t. ex. vid sjö- eller annan transportförsäkring samt trafikförsäkring.
Därjämte kunde enligt försäkringsinspektionens uppfattning även valutasynpunkter
inverka.

I underdånig skrivelse den 9 november 1953 anförde statens sakrevision
bl. a., att revisionen i samband med undersökning angående reglering av
vissa i statens verksamhet uppkomna skador ansett sig böra upptaga jämväl
försäkringsfrågan till närmare utredning. I en till skrivelsen fogad promemoria
redovisades den inom sakrevisionen verkställda utredningen och
därav betingade förslag.

I promemorian erinrades om att statens krisrevision i utlåtande den 5 juni
1941 i ett då föreliggande ärende angående krigsriskförsäkring av staten
tillhörig egendom bl. a. anfört att, om man utginge ifrån att försäkringsidéns
huvudsyfte vore att på lämpligt sätt fördela de ekonomiska riskerna,
det måste sägas vara fullt befogat att alltjämt fasthålla vid principen, att
staten borde vara sin egen assuradör. Staten hade uppenbarligen i vanliga
fall icke något behov att på enskilda försäkringsbolag överflytta ekonomiska

77

risker, som staten själv kunde och borde taga, och för denna förmenta tjänst
till bolagen erlägga ersättning med betydande belopp. Rent principiellt funne
krisrevisionen det sålunda felaktigt att vid bedömande av statens försäkringsbehov
utgå från storleksordningen av det värde, som det försäkrade
föremålet representerade, en viss varas svårersättlighet eller liknande synpunkter.
Revisionen ville dock därmed icke ha sagt, att ej fall kunde förekomma,
då staten lämpligen borde försäkra. Så t. ex. borde krigsrisker bedömas
annorlunda än vanlig civilrisk.

Sakrevisionen framhöll i anslutning till den i promemorian framlagda
utredningen bl. a. att, då de privata försäkringsanstalternas premier enligt
sakens natur regelmässigt måste vara avvägda så att de täckte den beräknade
risken med nödig marginal för administration och vinst, det syntes
med hänsyn härtill klart, att självriskprincipen, därest icke exceptionella
omständigheter förelåge, måste vara det förmånligaste alternativet för statsverket
samt att icke arten och storleken av en risk finge påverka bedömningen
av självriskens lönsamhet i det enskilda fallet. Med exceptionella
omständigheter åsyftades här främst de fall, då premierna för en viss grupp
av objekt av någon anledning av försäkringsanstalterna liölles så låga, att
en jämförelse mellan premiekostnaderna, å ena sidan, och skadeersättningarna
enbart eller ökade med kostnaderna för överföring av skaderegleringsarbetet
i statens regi, å andra sidan, visade att försäkring vore förmånlig
för staten-försäkringstagaren.

Förekomsten av sådana av särskilda omständigheter betingade särfall
gjorde det enligt sakrevisionen nödvändigt, att det generella försäkringsförbud,
som vore motiverat av självriskprincipens lönsamhet i normala fall,
utformades så, att bestämmelserna icke hindrade myndigheterna från att
handla på ett praktiskt och för statsverket ekonomiskt sätt i de växlande
och ofta komplicerade situationer, i vilka frågan om att teckna försäkring
eller icke kunde bli aktuell.

Sakrevisionen uttalade slutligen att vad av revisionen anförts om förbud
mot tecknande av försäkring till skydd för statliga intressen i tillämpliga
delar gällde även sådana avtal, varigenom statsverket direkt eller indirekt
ikläddes kostnad för försäkring utan att själv teckna sådan.

I anledning av ovannämnda underdåniga .skrivelser från riksräkenskapsverket
och statens sakrevision utfärdade Kungl. Maj:t den 4 juni 1954 cirkulär
till samtliga statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring av
staten tillhörig egendom, m. in. (nr 325).

I cirkuläret föreskrives följande.

1. Statlig myndighet äger icke teckna eller låta teckna försäkring för
staten tillhörig egendom eller för att skydda staten eller i dess tjänst anställd
personal mot ansvarighet; dock att beträffande försäkring av egendom
under universitetens eller stiftsnämndernas förvaltning ävensom i fråga om
försäkring i samband med upphandling och arbeten för statens behov skall
gälla vad därom finnes särskilt stadgat.

78

2. Utan hinder av vad ovan sagts må, därest vederbörande myndighet
med hänsyn till statens intressen så finner lämpligt, tecknas

a) mot trafikförsäkring svarande ansvarighetsförsäkring dels å motorfordon
tillhörande statspolisen, postverket, televerket eller statens vattenfallsverk,
dels å motorfordon avsedda för personbefordran och disponerade
av statsdepartementen, överståthållarämbetet eller länsstyrelserna, dels ock
å utrikesförvaltningen tillhöriga, utomlands brukade motorfordon,

b) transportförsäkring, då köp eller försäljning eljest icke kan komma
till stånd eller då avstående från försäkringsskydd icke medför fördelaktigare
pris, lägre omkostnader eller förmånligare villkor i övrigt,

c) brandförsäkring å sådan mot nyttjanderätt upplåten lantbruksegendom,
beträffande vilken förbud mot försäkring icke är i särskild ordning
meddelat, ävensom brandförsäkring eller annan försäkring å egendom, tillhörande
försvarsväsendets lägerkassor,

d) reparentförsäkring vid örlogsvarven, samt

e) erforderlig försäkring i samband med att staten tillhörig egendom utan
ersättning utlånas eller upplåtes till annan än statlig myndighet under förutsättning
att försäkringskostnaden bestrides av den till vilken egendomen
i fråga utlånas eller upplåtes.

3. Ivöpe- eller försäljningsavtal, som innebär att staten iklädes kostnad
för transportförsäkring, må endast ingås under de förutsättningar som angivas
ovan vid 2 b.

4. Nu gällande avtal rörande sådan försäkring, som myndighet enligt
bestämmelserna i detta cirkulär icke äger teckna, skall, därest avtalet icke
skall gälla för all framtid, bringas att upphöra så snart lämpligen kan ske.

5. Bestämmelserna i detta cirkulär skola tillämpas från och med den 1 juli
1954, då av Kungl. Maj:t tidigare meddelade, häremot stridande föreskrifter
upphöra att gälla.

Det förbud mot tagande av försäkringar som stadgas i nyssberörda cirkulär
synes icke omfatta försäkringar av den art som tecknats för den vid
svenska sjukhuset i Korea anställda personalen. Ifrågavarande försäkringsavtal,
vilka träffades år 1950 i samband med organisationen av fältsjukhuset,
äro fortfarande i kraft.

Revisorerna ha med anledning därav funnit det vara av intresse att nu

— sedan försäkringarna varit gällande omkring sex år — närmare undersöka
det ekonomiska utfallet av desamma.

I det följande redogöres till en början för tillkomsten av berörda försäkringar
samt innebörden av de olika försäkringsavtalen.

Genom kungl. brev den 10 augusti 1950 angående organisation av ett fältsjukhus
in. m. föreskrevs, att sjukhusets personal finge försäkras — förutom
för olycksfall i arbete jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete

— för högst följande förmåner:

Vid dödsfall eller fullständig invaliditet på grund av olycksfall 100 000
kronor för familjeförsörjare som uppbär arvode av lägst 1 000 kronor per
månad, 75 000 kronor för familjeförsörjare som uppbär arvode understigande
1 000 kronor per månad och 50 000 kronor för övriga,

vid partiell invaliditet på grund av olycksfall så stor del av nämnda försäkringsbelopp
som svarar mot invaliditetsgraden,

79

vid övergående arbetsoförmåga på grund av olycksfall eller sådan sjukdom
som omfattas av lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar under
en tid av längst två år fr. o. in. första dagen efter olycksfallets eller sjukdomsfallets
inträffande en dagersättning av 15 kronor per dag för befattningshavare
som uppbär arvode av lägst 1 000 kronor per månad och av
5 kronor för dag för befattningshavare som uppbär arvode, understigande
1 000 kronor per månad, samt

vid övergående arbetsoförmåga på grund av annan sjukdom under en tid
av längst elva månader fr. o. m. trettioförsta dagen efter sjukdomsfallets
inträffande en dagersättning av 30 kronor per dag för befattningshavare
som uppbär arvode av lägst 1 000 kronor per månad och av 20 kronor per
dag för befattningshavare som uppbär arvode understigande 1 000 kronor
per månad.

Efter tillkomsten av lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring
föreskrevos i kungl. brev den 17 juni 1956 vissa jämkningar i dagersättningsbeloppen
vid övergående arbetsoförmåga på grund av skada eller
sjukdom. Därjämte medgavs, att andra utländska medborgare än koreaner,
vilka vore anställda vid sjukhuset och vilka icke vore berättigade till ersättning
enligt lagarna om allmän sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring,
finge försäkras enligt vissa närmare angivna grunder.

Vad därefter angår innehållet i de olika försäkringsavtalen må följande
omnämnas.

Nedanstående livförsäkringsavtal, avseende dödsfallsrisken på grund av
olycksfall eller sjukdom, har den 30 augusti 1950 träffats mellan överstyrelsen
för svenska röda korset — i avtalet kallat röda korset — och återförsäkringsaktiebolaget
Sverige — i avtalet kallat Sverige — såsom befullmäktigad
representant för de svenska livbolagen.

§ I Försäkrad

enligt detta avtal är varje person, som blivit av röda korset
anmäld till Sverige såsom deltagare i det fältsjukhus, som röda korset kommer
att utsända för Korea.

§ 2.

Deltagarna anmälas till försäkring å bifogade ansökningsblanketter. Med
stöd av ansökningarna upprättar Sverige deltagarelistor, vilka översändas till
röda korset med angivande av den premiesumma, som skall betalas.

§ 3.

Försäkringen omfattar för varje enskild försäkrad en tid av en månad
från den dag, som röda korset till Sverige gör anmälan om att hjälpexpedition
utsändes. Försäkringarna prolongeras för eu månad i sänder för alla
deltagare, som ej av röda korset avregistrerats.

§ 4.

Dör försäkrad under sagda försäkringstid, utbetalar Sverige efter mottagandet
av handlingar, som nöjaktigt styrker dödsfallet, till hans i ansökan
angivna förmånstagare ett belopp av kr. 50 000 eller del intill högst 100 000
kr. höjda belopp, som särskilt angivits å deltagarelistan.

80

§ 5.

Premie för varje försäkrad deltagare betalas enligt bifogade premietariff,
varjämte för varje deltagare erlägges den tilläggspremie, som med Sverige
överenskommits. Vid annat försäkringsbelopp än 50 000 kr. tillämpas däremot
svarande premier. Den upptagna premietariffen gäller för s. k. normala
risker. Om Sverige prövar någon risk icke vara normal, skall eu däremot
svarande förhöjd premie erläggas.

§ 6.

Premierna erläggas av röda korset till Sverige så snart deltagarelistor erhållits
med angivande av premiekostnaden. Skulle premie icke ha erlagts
inom två veckor efter listans mottagande, upphör Sveriges ansvarighet för
därav berörda deltagare.

Den i § 5 nämnda premietariffen har följande innehåll:

Tariff över

månadspremier för 100 000 kr.	en livförsäkring	för ett år å	50 000 kr., 75 000
Ålder	P	r e in i e	k r .
för en livförs.	för en livförs	i. för en livförs.
n. f.	för eu år å	för ett år å	för ett år å
	50 000 kr.	75 000 kr.	100 000 kr.
20	28,50	42,75	57,00
21	29,00	43,50	58,00
22	29,00	43,50	58,00
23	29,50	44,25	59,00
24	29,50	44,25	59,00
25	30,00	45,00	60,00
26	30,50	45,75	61,00
27	30,50	45,75	61,00
28	31,00	46,50	62,00
29	31,50	47,25	63,00
30	32,00	48,00	64,00
31	32,50	48,75	65,00
32	33,00	49,50	66,00
33	33,50	50,25	67,00
34	34,50	51,75	69,00
35	35,50	53,25	71,00
36	36,00	54,00	72,00
37	37,00	55,50	74,00
38	38,00	57,00	76,00
39	39,50	59,25	79,00
40	40,50	60,75	81,00
41	42,00	63,00	84,00
42	43,50	65,25	87,00
43	45,00	67,50	90,00
44	47,00	70,50	94,00
45	49,00	73,50	98,00
46	51,50	77,25	103,00
47	54,00	81,00	108,00

81

Premie kr.

Ålder	för en livförs.	för en livförs.	för en livförs.
n. f.	för ett år å	för ett år å	för ett år å
	50 000 kr.	75 000 kr.	100 000 kr.
48	50,50	84,75	113,00
49	00,00	90,00	120,00
50	03,00	94,50	120,00
51	07,00	100,50	134,00
52	71,00	100,50	142,00
53	75,50	113,25	151,00
54	80,50	120,75	101,00
55	80,00	129,00	172,00
50	92,00	138,00	184,00
57	98,50	147,75	197,00
58	100,00	159,00	212,00
59	114,00	171,00	228,00
00	122,50	183,75	245,00

Vad sedan beträffar olycksfallsförsäkringar och sjukförsäkringar ha desamma
genom förmedling av Försäkrings AB Svea-Nornan tecknats i »Svenska
Olycksfallsförsäkringsbolags Pool för Enskild reseolycksfallsförsäkring
även omfattande krigsrisk», i det följande benämnd »krigspoolen».

Olycksfallsförsäkringarna avse dels kapitalbelopp vid invaliditet, såväl
fullständig som partiell sådan, dels dagersättning vid övergående arbetsoförmåga.
Sjukförsäkringarna omfatta dagersättning vid övergående arbetsoförmåga
till följd av sjukdom, som icke är hänförlig till olycksfall. Invaliditet
till följd av sjukdom omfattas icke av någon av de förenämnda
försäkringarna.

I fråga om risken under flygning med reguljärt passagerarflygplan har
försäkring genom förmedling av Försäkrings AB Svea-Nornan tecknats i
»Svenska Flygförsäkringspoolen», i det följande benämnd »flygpoolen».

Båda de nämnda poolerna äro gemensamma organisationer för samtliga
berörda svenska försäkringsbolag. Organisationernas syfte är att utgöra ett
medel för uppdelning av riskerna emellan försäkringsbolagen. Krigspoolen
organiserades i samband med andra världskriget och har, sedan efterkrigshjälpen
i huvudsak upphört, anlitats i första hand för det svenska sjukhuset
i Korea men även i fråga om enskilda personer, som företagit resor
till områden, där särskilda av krig betingade förhållanden fortfarande varit
för banden.

Flygpoolen är en permanent organisationsform som är i verksamhet oberoende
av om krigs- eller fredsförhållanden äro rådande. Genom flygpoolen
fördelas försäkringsbolagen emellan de med flygning förbundna katastrofriskerna.

Mellan överstyrelsen för svenska röda korset och krigspoolen har genom
förmedling av Försäkrings AB Svea-Nornan överenskommelse träffats, alt
etl år 1945 ingånget särskilt s. k. bonusavtal skall tillämpas i fråga om de

6 Rev. berättelse ang. statsverket är 1950. I

82

för svenska sjukhuset i Korea tecknade försäkringarna. Ifrågavarande avtal
ingicks nämnda år för försäkringar i samband med den humanitära hjälp
svenska röda korset och svenska kommittén för internationell hjälpverksamhet
lämnade efter det andra världskriget. Avtalet har följande lydelse.

Mellan Svenska röda korset och Svenska Kommittén för internationell
Hjälpverksamhet (S. I. H.), här nedan kallade Hjälporganisationerna, och
Svenska Olycksfallsförsäkringsbolags Pool för enskild reseolycksfallsförsäkring
även omfattande krigsrisk, här nedan kallad Poolen, har denna dag
följande avtal träffats.

1. Med hänsyn till svårigheten att fastställa premien för den olycksfallsoch
sjukrisk, som den av Hjälporganisationerna till de krigshärjade länderna
utsända personalen löper, betraktas de av Poolen genom vederbörande
bolag från fall till fall debiterade premierna som preliminära så till vida, att
de utgöra ett maximum för vad Poolen äger att tillgodoräkna sig för tecknade
eller förnyade försäkringar.

2. Sedan samtliga av Hjälporganisationerna tecknade och förnyade försäkringar
utlupit och skaderesultatet i sin helhet kan överblickas verkställes
avräkning mellan parterna. Vid denna avräkning tillgodoräknas Poolen:

a) Utgivna skadeersättningar + nödvändiga skadereserver.

b) Ersättning för förvaltningskostnader med 16 procent av de sammanlagda
premierna.

c) Ersättning för den förlustrisk Poolen stått med 10 procent av de sammanlagda
premierna.

Den definitiva premieavräkningen sker på så sätt att till Hjälporganisationerna
återbetalas det belopp varmed de erlagda premierna eventuellt
överstiga summan av de under mom. a)—c) angivna posterna.

Det åligger Poolen att inom åtta dagar efter det avräkningen av båda parter
godkänts tillhandahålla Hjälporganisationerna eventuellt uppkommande
överskott.

3. Detta avtal omfattar alla av Hjälporganisationerna efter den 1 juni
1945 ny tecknade eller förnyade försäkringar, avseende personal för efter -krigshjälp eller andra humanitära hjälpexpeditioner.

4. Poolen äger att efter anmälan snarast möjligt efter försäkringens tecknande
till hjälporganisationerna i detta avtal inbegripa även andra av statlig
myndighet auktoriserade hjälpexpeditioner för internationell efterkrigshjälp.

5. Vid alla transaktioner mellan parterna enligt detta avtal företrädes
Hjälporganisationerna av Svenska Röda Korset genom dess generalsekreterare
eller annan därtill befullmäktigad person och Poolen av poolstyrelsens
ordförande eller sekreterare.

Det må omnämnas att bonusavtalet såtillvida är ensidigt som, i händelse
poolens utgifter i anledning av inträffade skador skulle komma att överskrida
premieinkomsterna, någon efterdebitering icke kan ifrågakomma.

I fråga om de genom Försäkrings AB Svea-Nornan i flygpoolen tecknade
flygförsäkringarna föreligger icke något bonusavtal. Nämnda försäkringar
ha tecknats enligt samma villkor som gälla för enskilda personers flygresor.
Försäkringarna avse flygningar fram och åter Stockholm—Tokio. För de
permittentresor mellan Pusan och Tokio som anordnats för personalen vid
sjukhuset hade försäkringar intill september 1955 tecknats hos ett engelskt

83

bolag genom förmedling av assuransfirma AB H. Gullberg & Co. Från sagda
tidpunkt har emellertid även nämnda flygförsäkringar tecknats i flygpoolen
genom förmedling av AB Svea-Nornan.

Av nedanstående uppställning framgår storleken av de försäkringspremier
som utbetalats fram till den 1 juli 1956.

		Svea-Nornan	Återförsäkrings AB Sverige	AB H. Gullberg & Co
		Kr.	Kr.	Kr.
År 1950 (4 kvart.) ....	142 902	135 463	2 175
»	1951 ..............	457 934	360 114	75 009
»	1952 ..............	360 956	278 378	64 741
»	1953 ..............	345 050	145 612	30 700
»	1954 ..............	155 640	76 883	14 960
»	1955—30/6 1956 ...	116 950	83 234	4 394
	Summa kronor	1 579 432	1 079 684	191 979

Sammanlagt ha premiebeloppen således uppgått till 2 851 095 kronor,
varifrån dock avgå 5 286 kronor, vilket belopp vederbörande anställda
själva inbetalat för viss förlängning av försäkringsskyddet under hemresa
från Korea. Härifrån skola avräknas av Återförsäkrings AB Sverige och
Försäkrings AB Svea-Nornan gjorda återbäringar å respektive 281 085 kronor
och 600 000 kronor eller tillhopa 881 085 kronor. Statens verkliga utgifter
för försäkringspremierna utgöra alltså per den 1 juli 1956 totalt
1 964 724 kronor. Under samma tid ha försäkringsbolagen på grund av inträffade
försäkringsfall utbetalat tillhopa 77 000 kronor.

Revisorernas uttalande. Frågan om i vilken utsträckning staten i försäkringsavseende
bör taga självrisk har, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, vid åtskilliga tillfällen varit föremål för övervägande. Sålunda ha
riksdagens revisorer i de åren 1913, 1937 och 1951 avgivna berättelserna
framfört önskemål om enhetliga bestämmelser på området och därvid antytt
de principer revisorerna ansett böra vara vägledande vid bestämmelsernas
utformande. Vidare har spörsmålet varit uppe till behandling i en år 1942
avgiven sakkunnigutredning samt i av riksräkenskapsverket och statens
sakrevision år 1952 respektive år 1953 avlåtna underdåniga skrivelser. Slutligen
har en inom finansdepartementet utarbetad promemoria i ämnet varit
föremål för remiss till ett flertal myndigheter.

1951 års revisorer togo särskilt sikte på de försäkringar som genom försorg
av överstyrelsen för svenska röda korset tecknats för personalen vid
det svenska sjukhuset i Korea. Revisorerna funno starka skäl tala för att
staten i fråga om berörda försäkringar borde träda in som garant och att
förhandenvarande ekonomiska risker därför icke borde läggas på enskilda
försäkringsbolag. Därvid åberopades bl. a. att enligt praxis den principen
i allmänhet följdes att staten är sin egen assuradör.

84

Det av revisorerna sålunda upprepade gånger framförda önskemålet om
utfärdande av reglerande föreskrifter i ämnet blev till stor del tillgodosett
genom utfärdandet av Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 juni 1954 till samtliga
statsmyndigheter med föreskrifter rörande försäkring av staten tillhörig
egendom m. in. I cirkuläret, vars innehåll återgivits i det föregående, föreskrives
att statlig myndighet icke äger — med vissa särskilt angivna undantag
— teckna eller låta teckna försäkring för staten tillhörig egendom eller
för att skydda staten eller i dess tjänst anställd personal mot ansvarighet.
Därigenom har den av revisorerna hävdade huvudprincipen, att staten i
försäkringsavseende bör taga självrisk, blivit fastslagen. Revisorerna vilja
i detta sammanhang icke ingå på frågan om ändamålsenligheten av de i
cirkuläret medgivna undantagen från nämnda regel. Då de synpunkter 1951
års revisorer givit uttryck åt i avseende å försäkringar av det slag, som tecknats
för personalen vid det svenska sjukhuset i Korea, icke synas ha vunnit
tillräckligt beaktande i cirkuläret, finna revisorerna det emellertid påkallat
att ånyo upptaga ifrågavarande spörsmål till behandling.

Rent principiellt anse revisorerna, att försäkringsförbudet bör gälla all
sådan verksamhet som direkt eller indirekt bekostas av statsmedel. Vad angår
personalen vid det svenska sjukhuset i Korea kan — såsom 1951 års
revisorer också framhållit — denna, ehuru icke i strängt formell mening
statsanställd, anses närmast på statens bekostnad fullgöra ett offentligt
uppdrag.

Grunden för försäkringsväsendet är att de försäkrade genom att teckna
försäkringar skola vid inträffade försäkringsfall vara garderade mot förluster,
vilka de icke anse sig kunna eller vilja bära. Genom försäkringsföretagen
sker en uppdelning på flera händer och under en längre tidsperiod
av förhandenvarande ekonomiska risker. I statens eller en med statsmedel
bedriven verksamhet sakna nämnda skäl för tagande av försäkringar all
väsentlig betydelse. Staten kan icke på grund av sådana förluster om vilka
här är fråga försättas i en ekonomiskt brydsam situation. Då vidare dylika
förluster av staten täckas i huvudsak med skattemedel, sker redan härigenom
en uppdelning av förlusterna på bredare basis än vad som kan åstadkommas
genom försäkringsväsendet.

överstyrelsen för svenska röda korset har i yttrande över vad 1951 års
revisorer anfört i denna angelägenhet framhållit, att försäkringar äro av
största betydelse för rekryteringen av personal till sjukhuset, överstyrelsen
har därvid gjort gällande att rekryteringen skulle bli synnerligen försvårad
eller omöjliggjord, om staten själv i stället för försäkringsföretagen skulle
reglera uppkommande ersättningsfrågor. Revisorerna kunna för sin del icke
finna, att en sådan invändning är sakligt befogad. Det föreligger sålunda
enligt revisorernas mening icke någon grundad anledning antaga, att staten
skulle handlägga dessa frågor mindre tillfredsställande än försäkringsföretagen.
Re\isorerna vilja i detta sammanhang omnämna, att medlemmar av

85

svenska övervakningskontingenten i Korea av staten äro tillförsäkrade förmåner
vid olycksfall och sjukdom efter Kungl. Maj ds prövning i varje särskilt
fall samt vid dödsfall och invaliditet enligt samma grunder som gälla
för personalen vid sjukhuset. För ifrågavarande förmåner svarar staten
enligt försäkringstekniska grunder utan att därvid enskilda försäkringsföretag
anlitas. Det vill därför icke synas, som om några svårigheter av betydelse
skulle föreligga för staten att tekniskt reglera de ersättningsanspråk
som kunna resas på grund av vid sjukhuset inträffade olycksfall etc.

De till försäkringsbolagen utgivna försäkringspremierna uppgå till betydande
belopp. Sålunda ha fram till den 1 juli 1956 av staten utbetalats i
runt tal 2 846 000 kronor. Av nämnda belopp har återbäring verkställts med
omkring 881 000 kronor. Statens utgifter per den 1 juli 1956 för ifrågavarande
försäkringar uppgå sålunda till ca 1 965 000 kronor. Under samma
tid ha försäkringsbolagen på grund av inträffade försäkringsfall utbetalat
tillhopa 77 000 kronor.

I propositionen 1956: 101, vilken vunnit riksdagens godkännande, har
föreslagits att verksamheten vid det svenska sjukhuset i Korea skall successivt
avvecklas under innevarande budgetår för att helt upphöra omkring
den 1 juli 1957. Därvid har bl. a. framhållits, att det icke vore möjligt att
med säkerhet bedöma, från vilken tidpunkt en svensk insats för det planerade
skandinaviska undervisningssjukhuset komme att bli aktuell. Någon
verksamhet med skandinavisk personal vid nämnda sjukhus har ansetts i
vart fall icke komma till stånd förrän tidigast den 1 januari 1958.

Oaktat de för det svenska sjukhuset i Korea tecknade försäkringarna
åsamkat staten betydande utgifter, vilka kunnat undvikas, anse sig revisorerna
nu, när endast kort tid återstår av sjukhusets verksamhet, icke böra
föreslå försäkringarnas slopande. Revisorerna förvänta sig emellertid, att
vid organiserandet av det skandinaviska undervisningssjukhuset samt i andra
liknande sammanhang de av revisorerna här gjorda erinringarna vinna
beaktande.

§ 10

Vissa försvaret tillhöriga baracker

Under beredskapsåren uppfördes för försvarets räkning ett stort antal
baracker i olika delar av landet för tillgodoseende av det starkt ökade
behovet av förläggnings- och förrådslokaler etc. Vid beredskapens upphörande
funnos sålunda omkring 17 000 sådana baracker, varav omkring
14 500 tillhörde armén och 2 500 marinen och flygvapnet. Även om ett
icke obetydligt antal av barackerna också i fortsättningen erfordrades för
militära ändamål, medförde självfallet övergången till mera fredsmässiga
förhållanden, att en stor del av barackbeståndet icke längre blev behövlig
för sitt ursprungliga ändamål. Frågan om avveckling av försvarets över -

Sfi

taliga baracker blev därför snart aktuell. I underdånig skrivelse den 13
juni 1945 meddelade sålunda dåvarande arméns fortifikationsförvaltning,
att från olika myndigheter inkommit upprepade framställningar om medgivande
att få försälja vissa under beredskapstiden av träfiberplattor uppförda
s. k. ersättningstält. De flesta av dessa tältbaracker, vilka anskaffats
med medel som ställts till förfogande genom dåvarande arméförvaltningens
intendenturdepartement, hade sedermera för redovisning överlämnats till
fortifikationsförvaltningen. Sammanlagda kostnaderna för ifrågavarande
barackers uppförande hade uppgått till i runt tal 1 350 000 kronor. Utöver
nämnda baracker funnes jämväl andra mindre av lösvirke uppförda barackbyggnader
såsom kokhus, skjul etc. Enär berörda byggnader icke längre
vore avsedda att tagas i anspråk för militära ändamål och ej heller skulle
komma att underhållas för eventuellt framtida bruk, hemställde fortifikationsförvaltningen
att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga förvaltningen att genom
de regionala myndigheterna utan hinder av upphandlingsförordningens
bestämmelser under hand försälja desamma på för kronan förmånligaste
sätt. Genom ämbetsskrivelse den 15 juni 1945 lämnade Kungl. Maj:t
sitt bifall till framställningen.

I skrivelse den 1 november 1945 anmodade chefen för försvarsdepartementet
under hänvisning till en inom departementet upprättad promemoria
överbefälhavaren att föranstalta om utredning rörande dels i vad mån
under beredskapstiden anskatfade militära baracker borde bibehållas inom
försvaret för fredsbruk eller för beredskapsändamål, dels de ungefärliga
kostnader av engångsnatur och de årliga kostnader som skulle uppkomma
vid bibehållande av baracker i den omfattning som befunnes erforderlig,
dels ock det ungefärliga antal under beredskapstiden anskaffade militära
baracker av olika typer som kunde itrågakomma för avyttring eller utarrendering,
varvid tillika barackernas allmänna tillstånd och belägenhet
om möjligt skulle angivas.

Av den av överbefälhavaren i anledning av ovannämnda skrivelse år
1946 framlagda utredningen tramgick, att ett betydande antal baracker
kunde försäljas. Sådan försäljning kom därför till stånd under åren 1946—
1948, varvid sammanlagt 2 374 baracker avyttrades. Genom olika beslut
under åren 1945—1947 förordnade vidare Kungl. Maj:t om försäljning av
918 baracker till danska staten. Dessutom har eif flertal baracker genom
särskilda medgivanden av Kungl. Maj:t försålts till såväl andra statliga
myndigheter som kommuner och enskilda. Slutligen har Kungl. Maj:t genom
brev den 28 juni 1946, den 25 juli 1947, den 19 mars 1948 samt ämbetsskrivelse
den 14 april 1950 överlåtit tillhopa 1 444 baracker och skjul till
hemvärnet för tillgodoseende av dess behov av lokaler. F. n. torde återstå
omkring 3 000 under beredskapstiden byggda baracker.

Genom ovan angivna åtgärder har den del av försvarets barackbestånd
som icke längre är behövlig för militära ändamål avsevärt reducerats.

87

Försvaret förfogar emellertid fortfarande över ett betydande antal övertaliga
baracker. Enligt vad revisorerna inhämtat ha stora svårigheter förelegat
att med de medel som stått till förfogande tillfredsställande underhålla
ifrågavarande byggnader, vilket haft till följd att en del av dessa
utsatts för fortgående förstörelse och i vissa fall raserats. Revisoierna ha
under året avlagt besök vid Kalix försvarsområde, inom vilket de flesta av
berörda baracker äro belägna. Revisorerna ha därvid kunnat konstatera, att
eu stor del av barackbeståndet i brist på underhåll befinner sig i sådant tillstånd,
att för undvikande av avsevärd värdeförstörelse särskilda åtgärder
äro påkallade. Vid en av revisorerna verkställd undersökning har framkommit,
att arméstaben i skrivelse till fortifikationsförvaltningen den 10
juli 1951 framhållit, att vissa baracker inom Kalix försvarsområde icke
kunnat underhållas i brist på medel och att det vore högst angeläget att
de blevo försålda innan de förlorade allt värde. \ idare har försvarsområdesbefälhavaren
den 22 november 1952 avgivit förslag till fortifikationsförvaltningen
om försäljning av vissa baracker samt hemställt om bemyndigande
till sådan försäljning eller till rivning för det fall detta skulle vara
ekonomiskt fördelaktigare. Enligt vad revisorerna inhämtat bär fortifikationsförvaltningen
emellertid ännu icke meddelat försvarsområdesbefälhavaren
direktiv i ärendet.

Inom fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå, till vilken byrå årligen
ett stort antal framställningar inkommit om tillstånd att försälja eller
rasera i befästningars delfond invärderade baracker, har i juli 1956 utarbetats
en promemoria, vari sammanfattats vissa synpunkter rörande den
formella handläggningen av dylika framställningar. Härvid har framhållits
att dessa i regel avse sådana anläggningar av trä som antingen icke längre
erfordras för försvarets räkning eller äro i sådant skick att de icke rimligen
kunna underhållas. Befästningsbyrån har därför ansett ett avförande
ur fonden motiverat. Härigenom skulle besparingar i fråga om underhållskostnader
och i vissa fall arrendekostnader kunna ernås. Befästningsbyrån
har från de regionala och lokala myndigheterna infordrat uppgifter rörande
sådana anläggningar som på grund av anförda skäl ansetts böra avföras
ur fonden. Anläggningarnas antal uppgår f. n. till omkring 1 750 med ett
sammanlagt värde av 3,5 miljoner kronor. Inom befästningsbyrån har
emellertid räknats med att framdeles ytterligare ett stort antal byggnader
av berört slag torde komma att avi öras ur 1 onden. Da det icke synts byrån
rimligt att underställa varje framställning om avförande ur fonden Kungl.
Maj ds prövning, har ifrågasatts huruvida icke generellt bemyndigande borde
givas fortifikationsförvaltningen att tatta beslut om lasering eller
försäljning av i befästningars delfond invärderade anläggningar, vilka
antingen icke längre erfordras lör försvaret eller icke i fortsättningen kunna
underhållas — eventuellt med den begränsningen att värdet av varje
sådan byggnad icke finge överstiga 25 000 kronor.

88

Från fortifikationsförvaltningens sida har ställning ännu icke tagits till
den inom befästningsbyrån upprättade promemorian.

Revisorernas uttalande. Lnder den förstärkta försvarsberedskapen visade
det sig nödvändigt att för förläggningsändamål och förrådshållning in. m.
uppföra ett mycket stort antal militära harackbyggnader. Efter återgången
till t redsförhållanden blev det snart uppenbart att alla dessa baracker, som
uppgingo till ett antal av ca 17 000, icke skulle kunna utnyttjas inom ramen
för den militära fredsorganisationen. Genom olika åtgärder under åren
1945—1948 avyttrades därför huvuddelen av barackbeståndet. Sålunda försåldes
ett betydande antal till andra statliga myndigheter, kommuner, föreningai
och enskilda samt till danska staten. Vidare överläts ett flertal
byggnader till hemvärnet för tillgodoseende av dess lokalbehov. F. n. torde
inom olika delar av landet finnas omkring 3 000 under beredskapsåren
anskaffade baracker, från regionala och lokala försvarsmyndigheter ha
framställningar tid efter annan gjorts till fortifikationsförvaltningen om
tillstånd att försälja eller riva eu del av de återstående barackerna, då de
dels ansetts obehövliga för militära ändamål och dels krävt stora underhållskostnader,
lör vilkas täckning medel saknats. I detta sammanhang
må påpekas, att vissa av de under beredskapstiden byggda barackerna ofta
förutsattes skola uppfylla ett ändamål under allenast begränsad tid, varför
varken deras konstruktion eller sättet för uppförandet gjorde dem
lämpade som permanenta anläggningar. Det är självfallet att under sådana
förhållanden dessa byggnader snart nog råkade i sådant skick, att ett fortsatt
underhåll kom att betinga kostnader, vilka icke stodo i rimlig proportion
till deras värde, och att därför ekonomiska och andra skäl ansågos
tala för att de snarast borde försäljas eller rivas.

Revisorerna ha under besök vid Kalix försvarsområde, inom vilket de
flesta av försvarets nu övertaliga baracker äro belägna, besiktigat en del
av barackbeståndet. Härvid har framkommit att vissa byggnader icke alls
eller endast i ringa mån underhållits under eu följd av år, vilket medfört
att de nu befinna sig i sadant skick, att för undvikande av ytterligare förluster
snar försäljning eller rivning framstår som oundgängligen nödvändig.
Fortifikationsförvaltningen har genom skrivelser från arméstaben och försvarsområdesbefälhavaren
åren 1951 och 1952 gjorts uppmärksam på
förhållandet. Några direktiv om huru skall förfaras med de ifrågavarande
byggnaderna ha emellertid ännu icke lämnats försvarsområdesbefälhavaren.

Fortifikationsförvaltningens befästningsbyrå, till vilken ett stort antal
framställningar från regionala och lokala myndigheter om försäljningseller
rivningstillstånd fortlöpande ingivits, har i sin tidigare omnämnda
promemoria framhållit de betydande nackdelar som äro förenade med den
omständliga handläggningen av de ärenden om vilka här är fråga. Sålunda
måste i fråga om byggnader invärderade i fastighetsfonden Kungl. Maj:ts

89

medgivande i varje särskilt fall inhämtas, innan tillstånd kan givas till försäljning
eller rivning. Befästningsbyrån har ansett att stora fördelar stode
att vinna, om fortifikationsförvaltningen inom vissa gränser finge självständigt
besluta i berörda angelägenheter. Någon ställning från ämbetsverkets
sida har dock ännu icke tagits till ifrågavarande promemoria.

Revisorerna, som icke anse det försvarligt att de ifrågavarande byggnaderna
på grund av bristande underhåll utsättas för fortgående förstörelse,
vilja med bestämdhet framhålla angelägenheten av att genom effektiva
åtgärder en avveckling av försvarets övertaliga baracker snarast kommer
till stånd. I den mån skälet till att fortifikationsförvaltningen i berört hänseende
ännu icke kunnat genomföra en slutlig avveckling skulle sammanhänga
med rent formella hinder, böra dessa utan dröjsmål undanröjas.
De av befästningsbyrån framförda synpunkterna i avseende å vidgad beslutanderätt
för fortifikationsförvaltningen i berörda angelägenheter finna
revisorerna värda beaktande. Revisorerna vilja därjämte ifrågasätta, huruvida
icke även de regionala och lokala organen i viss utsträckning borde
medgivas självständig rätt att besluta om försäljning eller rivning av ur
försvarssynpunkt värdelösa barackbyggnader.

Revisorerna finna ovan berörda fråga vara av sådan betydelse, att den
utan ytterligare uppskov bör bringas till sin lösning.

§ 11

Installation av varuhiss vid arméns jägarskola

År 1945 färdigställdes den byggnad vid arméns jägarskola i vilken skolans
matinrättning är inrymd. Enligt de uppgjorda byggnadsritningarna
hade avsikten varit alt inmontera en hissanordning mellan det i källarvåningen
belägna proviantmagasinet och köket. I enlighet därmed utfördes
i samband med byggnadens uppförande särskild hisstrumma och fundament
för hissmotor. Däremot kom anskaffningen av hissanordningen
icke till stånd. I samband med ett under året avlagt besök vid jägarskolan
ha revisorerna blivit uppmärksamgjorda på att hissen fortfarande icke
inmonterats. Revisorerna ha med anledning därav ansett sig böra verkställa
närmare undersökning i ärendet. Därvid har framkommit följande.

I till dåvarande arméns forlifikationsförvaltning den 15 april 1947 ingivet
förslag till iståndsättningsarbeten och smärre förbättringsarbeten vid
jägarskolan föreslog befälhavaren för Kiruna-Jokkmokks försvarsområde,
under vilken jägarskolan administrativt lyder, bl. a. anskaffning av den
ifrågavarande hissen med nedanstående motivering.

Enligt ursprungligen uppgjorda ritningar och byggnadsplaner för matinrättningen
vid Arméns Jägarskola (förut 1 19 K) upptogs bl. a. särskild
varuhiss mellan proviantmagasinet och köket. Hisstrumma och fundament
för motor har utförts, under del all hissen ännu icke anskaffats. Den trappa,
som från källarvåningen (proviantmagasinet) leder upp till köket, är

blott en meter bred och icke byggd med tanke på att transport av proviantartiklar
mellan magasinet och köket skall ske denna väg. — Genom trappans
ringa bredd kan artiklarna med svårighet bäras uppför densamma,
varjämte extra handräckning åtgår härför. Rappningen på väggarna har
också förstörts. — I)å nuvarande system starkt kritiserats av Försvarets
Centrala Organisationskommitté, Kungl. Arméförvaltningens Intendenturavdelning
och Militärbefälhavaren föreslås att omförmäld hiss snarast anskaffas
och uppsättes genom fortifikationsförvaltningens försorg. — Enligt
under hand inhämtad uppgift beräknas kostnaderna härför till omkring
(j 000 kronor, arbetskostnaderna icke inräknade.

I skrivelse till dåvarande arméförvaltningens intendenturavdelnings underhållsbyrå
den 2 april 1048 angående matinrättningen vid jägarskolan
anförde försvarsområdesbefälhavaren i fråga om berörda hissanordning
följande.

Hissen mellan köket och proviantmagasinet (källaren), vilken på grund
av ekonomiska skäl slopats, är absolut nödvändig. Förnyad framställning
om hissens anskaffning har ingivits till AFF. Då den extra handräckningspersonal,
som åtgår för att bära proviantartiklarna från källaren till köket,
så småningom kommer att kosta mer än själva hissen, synes det obefogat att
åberopa ekonomiska skäl för densammas slopande.

Framställningen om installation av varuhiss i matinrättningen upprepades
dels i försvarsområdesbefälhavarens förslag till fortifikationsförvaltningen
rörande iståndsättnings- och smärre förbättringsarbeten vid jägarskolan
under budgetåren 1048/49 och 1949/50. dels ock i liknande förslag den 22
november 1952.

Den 31 juli 1953 utarbetades av fortifikationsförvaltningen eu reviderad
och kompletterad plan över smärre nybyggnads- och förändringsarbeten
vid armén. I denna plan hade angivits olika arbetsobjekt inom militärområdena.
Bland de uppräknade objekten återfanns beträffande jägarskolan
denna post: »Provianthiss i matinrättningen. Beräknad kostnad 15 000: —.»
I yttrande över nämnda plan den 7 november 1953 anförde försvarsområdesbefälhavaren
följande.

I proviantmagasinet finnes, sedan byggnaden uppfördes, utrymme
för en provianthiss. Vid årliga hälsovårdsinspektioner har flera gånger
framhållits att hiss borde installeras, men medel härför har trots upprepade
framställningar icke beviljats. Trappan, som nu användes i brist på
hiss, är ej byggd för provianttransporter, utan med tanke på att dessa
skulle utföras med hiss och alt personalen skulle använda trappan. Trappan
är smal och svänger 180 grader mellan våningsplanen och är dessutom
ganska brant. Dagligen bäres i densamma ca 2 ton varor med engångsbördor
upp mot 75 kg. Eftersom trappan är gjuten i cement medför detta
risk för kalkning, då trappan ofta blir våt och hal. Ett flertal olyckstillbud
har förekommit, dock utan att någon allvarligare skadats. På grund av
trappans ringa bredd har trappväggen på ett flertal ställen blivit skrapad
och skamfilad. — Med hänsyn till vad ovan anförts anser jag det vara ett
ofrånkomligt krav, att en varuhiss installeras, innan en allvarligare olyckshändelse
inträffar. Nuvarande transportsätt är därjämte oekonomiskt, emedan
det kräver extra handräckningspersonal.

91

Försvarsområdesbefälhavaren upptog på nytt frågan om anskaffande
av provianthiss i yttrande den 20 november 1953 över det samma år uppgjorda
förslaget till byggnadsprogram för armén. Därvid framhölls att
provianthissen borde med lågt nummer ingraderas i byggnadsplanen,
därest medel icke kunde erhållas i särskild ordning. I skrivelser till fortifikationsförvaltningen
den 4 januari och den 15 november 1955 upprepade
försvarsområdesbefälhavaren sin framställning om den ifrågavarande
hissen.

Utöver ovannämnda av försvarsområdesbefälhavaren vidtagna åtgärder
i ärendet har yrkesinspektionen i inspektionsmeddelanden den 24 november
1952 och den 3 juli 1954 framhållit nödvändigheten av att varuhiss
installeras. 1 förstnämnda meddelande har sålunda förste distriktsingenjören
anfört: »Med hänsyn till att trappan mellan köket och källarvåningen
är smal och att ca 1 ton per dag bäres upp denna väg, skall varuhiss
snarast installeras i befintligt hiss-schakt.»

Enligt vad försvarsområdesbefälhavaren upplyst har försvarsområdesstaben
— »intill dess hiss i proviantmagasinet erhållits och centrala utrustningslörrådet
färdigställts» — årligen för extra behov tilldelats 24
arbetsmånader. Staben har beräknat att omkring 6 extra arbetsmånader,
motsvarande en årlig kostnad av ca 4 500 kronor, varit erforderliga för
det merarbete som uppkommit genom att varuhiss saknats.

Revisorernas uttalande. I samband med ett vid arméns jägarskola avlagt
besök ha revisorerna erhållit kännedom om alt den år 1945 för jägarskolan
uppförda malinrättningen är i avsaknad av rationell anordning för transport
av livsmedel från det i källarplanet belägna proviantförrådet till
köket. Vid av revisorerna verkställd undersökning i saken har framkommit,
att avsikten vid matsalsbyggnadens utförande varit att nämnda transport
skulle ske medelst eu varuhiss. Byggnaden har sålunda försetts med
särskild hisstrumma och fundament för hissmolor. Hittills ha varutransporterna
skett genom en trappa som förenar proviant förrådet med köket.
Trappan, som är smal och brant samt svänger 180 grader mellan våningsplanen,
är emellertid icke lämplig för berörda transporter. Det tillämpade
transportsättet har därför krävt extra arbetskraft, varjämte ett flertal
olyckstillbud inträffat. Kostnaderna för anskaffande av varuhiss beräknades
ursprungligen till (»000 kronor, arbetskostnaderna icke inräknade. Enligt
av försvarsområdesbefälhavaren uppgjorda kalkyler har avsaknaden
av varuhiss orsakat ett merarbete av omkring (» arbetsmånader per år,
motsvarande en årlig kostnad av omkring 4 500 kronor. Statsverkets merutgifter
till följd av berörda förhållande ha sålunda hittills uppgått till
ett avsevärt större belopp än hissens ursprungliga anskaffningspris.

Vid upprepade tillfällen under åren 1947—1955 har försvarsområdesbefälhavaren
i skrivelser till forlifikalionsförvaltningen framhållit de olii -

92

genheter som äro förenade med nuvarande transporlsätt. Vidare har
yrkesinspektionen åren 1952 och 1954 påpekat nödvändigheten av att
varuhiss snarast installeras. Åtgärder i sådant syfte ha emellertid ännu
icke vidtagits av fortifikationsförvaltningen.

Revisorerna anse att ytterligare uppskov med anordnande av varuhiss
för jägarskolans matinrättning icke bör ifrågakomma. Härför tala såväl
ekonomiska som andra i det föregående berörda skäl. Den ifrågavarande
hissen synes därför med det snaraste böra anskaffas genom fortifikationsförvaltningens
försorg.

§ 12

Sågverket vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg

I skrivelse den 1(5 februari 1917 från kommendanten i Karlsborg till
dåvarande arméförvaltningens fortifikationsdepartement hemställdes, att
fortitikationsdepartementet måtte utverka anslag med 45 000 kronor för
uppförande av ett sågverk för Karlsborgs fästnings räkning. Det framhölls
däri bl. a. »att anläggande af ett eget sågverk för fästningen skulle i hög
grad innebära god hushållning med Kronans medel, ej endast så, att kostnaden
för försågning av Kronans virke därigenom nedbringas, utan fastmer
att så mycken sågning af andras virke kan förväntas, att afsevärd
vinst uppstår å anläggningen». Det ansågs därjämte vara en fördel för
kronan att vid mobilisering förfoga över ett eget närbeläget sågverk.

Sedan arméförvaltningens domäntjänsteman den 23 februari 1917 avgivit
yttrande i ärendet och därvid tillstyrkt bifall till framställningen,
hemställde fortitikationsdepartementet i underdåning skrivelse den 24
februari samma år, att ett belopp av 45 000 kronor finge tagas i anspråk
för den föreslagna anläggningen att utgå av fjärde huvudtitelns arrende-,
jordskylds- och tomtöresmedel. I kungl. brev den 14 april 1917 bemyndigades
fortifikationsdepartementet att inom angiven kostnadsram utföra
sågverksanläggningen, vilken därefter byggdes år 1918. Viss förnyelse och
modernisering av maskinparken har fram till år 1953 successivt ägt rum.
Sålunda inköptes år 1922 en Stathmos sågram, vilken år 1944 utbyttes
mot eu Bolinder-sågram. Samma år utbyttes ett år 1920 inköpt kantverk
mot ett nytt sådant. En hyvelmaskin inköptes år 1922, eu stapelelevator
år 1949, en stockstyrare år 1951, en justervåg år 1952 och en vedkapsåg
år 1953. För närvarande medger sågen eu sågningskapacitet av omkring
1 000 kbf per dag.

Planer föreligga sedan någon tid tillbaka att förflytta sågen från dess
nuvarande plats till det verkstadsområde som är beläget omedelbart väster
om fästningsvallen. Närmaste anledningen härtill är, att Karlsborgs kommun
velat taga i anspråk sågverksplatsen för bostadsändamål. Avsikten är

93

att vid eu sådan eventuell förflyttning genomföra rationalisering av sågverksdriften,
innefattande bl. a. övergång till klingsåg.

För undersökning av lönsamheten av sågverksdriften ha revisorerna av
förvaltningsofficeren vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg infordrat närmare
uppgifter rörande sågverket. Förvaltningsofficeren har därvid lämnat
nedanstående redogörelse för driften under budgetåren 1953/54 och
1954/55.

Utgifter

Försågning, stabbläggning, kapning och	1953/54	1954/55	Summa kr.
uppläggning av ribbved in. m........	8 498	14 897	23 396
Klampning ..........................	2 794	3 897	6 691
Täckning av virke....................	843	618	1 461
Hyvling .............................	205	936	1 141
Elström och vatten ..................	524	524	1 048
Ramsågblad, sågskärpning, skivor in. m.	255	255	510
Oljor ...............................	133	133	266
Förbandsartiklar ....................	15	15	30
Annonser vid försäljning av virke.....	100	100	200
Beräknad kostnad för pensionering ....	1 359	1 359	2 718
Skogvaktaren (sågförman) 3 mån./2 ....	1 605	1 605	3 210
Kontorsarbete .......................	1 000	1 000	2 000
Biltransport av 14 000 kbf å 16,5 öre.....			2 310
Flottning av 27 700 kbf å 6 öre..........	Summa kronor	1 662 46 643

Inkomster	1953/54	1954/55	Summa ki
Försålt virke (24 162 kbf)...........	54 837	62 399	117 236
Ribbved ...........................	2 926	3 309	6 235
Sågspån ...........................	—	340	340
Legosågning .......................	2 769	4 798	7 567
Virke i lager 30/6 55 (5 078 kbf)......	Summa kronor	26 722 158 100
Avgår utgifter .....................		Nettoinkomst	46 643 111 457

Att märka är alt bland utgifterna icke upptagits avskrivningar och räntor
på anläggningskapitalet. Orsaken har uppgivits vara, att sågverket på
grund av sin ålder — ca 40 år — bokföringsmässigt ansetts helt avskrivet.

Av ovanstående sammanställning framgår, att sammanlagda mängden
försålt respektive lagerhållet virke under den angivna tidsperioden uppgått
till (24 162 + 5 078 = ) 29 240 kbf. I rundvirke utgör denna kvantitet
41 700 kbf. Härav beräknas 25 procent avverkas på skjutfältet, där timret
iir bemängt med skrot från skjutningar och militära övningar. Detta timmer
är mycket svårsålt, varför högst hälften av gällande pris torde kunna

94

erhållas vid försäljningen. Priset per kbf (beräknat efter 7—7 1/2" i topp)
kan i förevarande fall sättas till för gran 2 kronor 35 öre och för furu
2 kronor 45 öre eller i genomsnitt för båda virkesslagen 2 kronor 40 öre.
Detta pris gäller timmer med centrumutbyte helt av osorterad kvalitet.
Reducering med 20 procent för kvinla- och utskottskvalitet bör emellertid
göras, vilket ger ett pris av 1 krona 92 öre per kbf.

På grundval av nu återgivna uppgifter har lämnats följande beräkning
över merinkomsten vid försågning i egen regi.

Kronor

75 % av 41 700 = 31 275 kbf å 1: 92 .......................... 00 048

25 #/o av 41 700 = 10 425 » » 0: 90 ........ 10 008

Beräknat värde vid försäljning som rundtimmer............... 70 050

Beräknad nettoinkomst vid försågning av timret ................ 111 450

Beräknat rundvirkesvärde (vid bilväg) ........................ 70 050

Beräknad merinkomst vid försågning i egen regi .............. 41 400

Revisorerna ha icke funnit det erforderligt att i detta sammanhang i
detalj analysera det av förvaltningsofficeren redovisade siffermaterialet.
Emellertid torde kunna fastslås, att på grund av sågverkets delvis omoderna
maskinpark sågningskostnaderna ligga avsevärt högre än motsvarande
kostnader vid en modernare såganläggning. Det ekonomiska resultatet
kan därför beräknas bliva icke obetydligt förbättrat, därest i samband
med sågverkets eventuella förflyttning övergång sker till klingsågning.
Fastighetsförvaltningen har för sin del uppgjort nedanstående kalkyler
för det planerade nya sågverket. Därvid har som utgångspunkt valts en
sågningskvantitet av 50 000 kbf rundvirke per år, som med ett utbyte av
73 procent ger en sågvara av 30 500 kbf.

Utgifter

Kronor

Sågning och stabbläggning, 30 500 kbf å 10,2 öre .............. 3 723

Täckning av sågat virke..................................... t 000

Utlastning och klampning ................................... 4 000

Kraftkostnad (elström)....................................... 1 000

Diverse utgifter vid sågningen ......... 3 050

Transport av timmer till sågverket, 50 000 kbf å 10,5 öre ...... 8 250

Kapning och uppläggning av ribbved......................... 3 200

Skogvaktaren (sågförman) 3 mån./2 .......................... 1 005

Administration i övrigt (kontorsarbete) ........................ 1 500

Semesterlön och sjukvårdskostnader (10 °/o å 15 028 kr.) ........ 1 503

Amortering och ränta, 70 000 kr.* 1, 4 1/2%, 20 års amorteringstid 5 381

Pensioneringskostnad för 0 arbetare .......................... 1 105

_ Summa utgifter 35 977

1 Uppskattat värde.

Inkomster

Sågat virke, 3(5 500 kbf å 5: —.........

Ribbved, 800 m3 å G: 50 (fritt sågplatsen)

Avgår utgifter

Kronor

................. 182 500

................. 5 200

Summa inkomster 187 700
................. 35 977

Nettoinkomst 151 723

Rundvirkesvärde:

75 % av 50 000 = 37 500 kbf å 1: 921 .................. 72 000

25 °/o av 50 000 = 12 500 » » 0 : 961 2 .................. 12 000

Summa kronor 84 000

Beräknad nettoinkomst vid försågning av timret
Beräknat rundvirkesvärde (vid bilväg) .........

Beräknad merinkomst vid försågning i egen regi

151723
84 000

67 723

De av fastighetsförvaltningen förvaltade, kronan tillhöriga skogsarealerna
omfatta sammanlagt 1 685,30 har, fördelade med 746 har på Karlsborgs
skjutfält, med 582 har på Varberget och Fjällstigen, med 212,50 har
på Norra skogen samt med 144,80 har på Södra skogen och fästningsområdet.
Under budgetåret 1955/56 har fastighetsförvaltningen till angivna
värden försålt följande skogsprodukter.

Till statliga myndigheter 1 öppna marknaden

Sågat virke .............	kbf	718	3 459	kbf	12 975	60 674
Stolpar.................	—	—	—	m3f	54	6 575
På rot .................	m3sk	4	20	m3sk	280	983
Kastved ................	m3t	80	1 460	m3t	406	8 843
Ribbved ................	m3t	51	556	m3t	374	3 852
Julgranar ..............	st	45	187	st	50	212
Fanertimmer ...........	—	—	—	kbf	508	2 561
Massaved .............. Sågspån ................ Summa kronor			5 682	m3t	416	r- O C5 T* 00 SO 00 ~ o

Av den totala kvantiteten försålda produkter ha sålunda endast omkring
5 procent levererats till statliga myndigheter. Till de i Karlsborg eller dess
närhet liggande militära förbanden ha inga eller endast obetydliga leveranser
skett från såganläggningen. I stället ha enskilda företag varit de

1 Priset beräknat enligt gällande prislistor:

för gran 2:35 kr./kbf (7—7 1/2" i topp)
för furu 2:45 » »

2:40 kr./kbf medelpris. Priset gäller o/s kvalitet. Reducering för kvintaoch
utskottskvalitet göres med 20 procent: kr. 2:40 X 0,80 = 1:02 kr./kbf.

2 25 procent av avverkningskvantitetien lrcräknas komma att tagas på skjutfältet, där

timret är bemängt med skrot från skjutningar och militära övningar, vilket gör att timret
är mycket svårsålt, varför högst hälften av gällande pris torde erhållas vid en eventuell
försäljning (kr. 1: 92 X 0,50 = 0: 90 kr.).

störsia avnämarna av sågprodukterna. Samma förelag ha i sin tur haft
betydande leveranser av motsvarande produkter till förhanden i Karlsborg
och till övriga militära myndigheter inom 111. militärområdet.

Slutligen kan omnämnas att legosågning i viss mindre utsträckning utförts
vid fastighetsförvaltningens sågverk. Denna gren av rörelsen har
under budgetåret 1955/56 inbringat 2 457 kronor 27 öre.

Revisorernas uttalande. Avsikten med det år 1918 för Karlsborgs fästning
anlagda sågverket var, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, att
dels förbilliga sågningen av kronans eget virke och dels förskaffa kronan
inkomster genom legosågning. Härutöver ansågs det ur mobil iseringssynpunkt
vara av betydelse, att kronan förfogade över ett sågverk i Karlsborg.
Den ringa legosågning som förekommer vid sågverket torde emellertid
numera sakna nämnvärt värde som faktor i driftkalkylerna. Behovet av
anläggningen under en mobilisering torde också i nuläget vara ytterst
obetydligt. Den av fastighetsförvaltningen lämnade redogörelsen för sågverksrörelsens
inkomster och utgifter synes å andra sidan giva vid handen,
att sågverket är ekonomiskt lönsamt. Visserligen ha revisorerna
kunnat konstatera, att sågningskostnaderna vid anläggningen äro höga i
jämförelse med samma kostnader vid ett modernt sågverk. Genom eu
rationalisering av driften borde emellertid kostnaderna kunna nedbringas;
härpå tyda bl. a. de i det föregående återgivna kalkylerna för det nya
sågverket. Från fastighetsförvaltningens sida har också räknats med att
sågverket skall komma att moderniseras i samband med den planerade
förflyttningen. Revisorerna förutsätta för sin del, att föreliggande möjligheter
att uppnå ett gynnsammare resultat av sågverksdriften omsorgsfullt
tillvaratagas.

Nu anförda ekonomiska skäl tala enligt revisorernas mening för att det
i kronans regi drivna sågverket i Karlsborg bör bibehållas. Därtill kommer
att anläggningen ger möjlighet till jämnare sysselsättning åt de i skogsskötseln
anställda arbetarna, vilka kunna beredas arbete vid sågen under
den tid skogsavverkning icke förekommer. I visst avseende ha emellertid
revisorerna funnit anledning till erinran. Revisorerna syfta härvid på det
förhållandet, att de militära förbanden i Karlsborg eller dess närhet icke
alls eller endast i obetydlig utsträckning täcka sitt behov av virke genom
inköp från sågverket, vars produktion till huvuddelen i stället avyttras till
enskilda köpare. Nämnda köpare äro i sin tur leverantörer av motsvarande
produkter till de berörda förbanden eller till andra militära myndigheter
inom III. militärområdet. Det måste självfallet innebära ett fördyrande, att
de militära organen icke verkställa erforderliga virkesinköp direkt vid
sågen.

Revisorerna skola i detta sammanhang icke närmare ingå på frågan om
lämpligheten av att det statliga sågverket i Karlsborg administreras av

97

fastighetsförvaltningen. Principiellt anse revisorerna, att försvarsväsendet
icke ntan vägande skäl bör belastas med verksamhetsgrenar som icke ha
direkt anknytning till rent militära uppgifter. Ur denna synpunkt synes
kunna ifrågasättas, om sågverkets skötsel i fortsättningen hör kvarligga
hos militär myndighet. Revisorerna, som här lämna sist berörda fråga
öppen, anse sig emellertid böra rikta uppmärksamheten på de möjligheter
till besparingar som stå till buds genom att vederbörande truppförband,
i de fall så är ekonomiskt lönsamt, åläggas verkställa sina inköp direkt vid
sågverket i Karlsborg. Härigenom skulle i praktiken skapas en avsättningsgaranti
för sågverkets produkter, med påföljd bl. a. att försäljningskostnaderna
till huvudsaklig del skulle bortfalla. Sågningen skulle därjämte i
större utsträckning kunna inriktas på sådana virkesdimensioner som äro
vanligast förekommande vid förbanden, vilket skulle möjliggöra ett ytterligare
förbilligande av driften.

Enligt revisorernas mening bör förevarande spörsmål bringas till sin
lösning genom förhandlingar mellan fastighetsförvaltningen i Karlsborg
och militärbefälhavaren för III. militärområdet, vartill initiativ bör tagas
av fortifikationsförvaltningen.

7 Rev. berättelse ang. statsverket år It)56. I

98

Socialdepartementet

§ 13

Socialvård och socialpolitik

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att till behandling
upptaga vissa spörsmål i fråga om socialvården. Då det gäller att redogöra
för gällande lagstiftning i ämnet möter en svårighet, nämligen att avgöra
vad som är socialvård. Såsom i socialvårdskommitténs betänkande VI
(SOU 1942:56, s. 28) framhållits, är termen socialvård en språklig nybildning
av tämligen färskt datum och har, såvitt kunnat utrönas, första
gången kommit till användning år 1929. Härom har kommittén vidare
anfört bl. a. följande.

Ursprungligen hade uttrycket socialvård en tämligen snäv innebörd, i
det att det i regel betecknade samma yttringar av samhällelig aktivitet
som uttrycken »offentlig understödsverksamhet», »samhällelig hjälpverksamhet»
e. d. Under årens lopp och särskilt efter det reformarbete på
sociallagstiftningens område, som ägde rum under senare hälften av 1930-talet, har termen socialvård kommit att användas i fråga om samhällsuppgifter
långt utöver dem, som äro att hänföra till en understöds- eller hjälpverksamhet.
Den har således i vissa avseenden kommit att täcka statliga
eller kommunala åtgärder av allmänt socialpolitisk innebörd. Såsom former
av socialvård har således understundom angivits arbetarskyddslagstiftning,
anordnande av^ offentliga arbeten för arbetslösa, den allmänna
hälso- och sjukvården, åtgärder av olika slag med befolkningspolitiska
syften, verksamheten på det bostadssociala området m. m.

Innebörden av uttrycket socialvård är alltjämt oklar. I en mera inskränkt
bemärkelse brukar det användas i fråga om sådana samhälleliga åtgärder,
vilka avse att tillgodose vissa akuta hjälp- eller vårdbehov, ävensom vissa
åtgärder i syfte att i enskilda fall förebygga uppkomsten av dylika. I vidsträckt
bemärkelse åter användes uttrycket socialvård för att beteckna
åtgärder av olika slag från det allmännas sida för att höja den allmänna
levnads- och hälsostandarden, för att råda bot på sociala missförhållanden
m. in., med ett ord åtgärder av de mest skiftande slag med socialpolitiskt
syfte. Gränsen mellan socialvård i inskränkt och i vidsträckt bemärkelse
är emellertid flytande, och över huvud taget är det icke möjligt att någorlunda
exakt angiva socialvårdsbegreppets innehåll eller avgränsa området
för detsamma. Dess innebörd har skiftat från tid till annan allt efter sociallagstiftningens
utveckling, och det har ej ännu hunnit utkristallisera sig
som ett självständigt begrepp med fixerat innehåll.

Den snabbhet, varmed termen socialvård upptagits i allmänt språkbruk,
giver tydligt vid handen dess praktiska användbarhet. Det är ett
kort och expressivt uttryck för vissa områden av samhällelig verksamhet,
en sammanfattande beteckning å vissa yttringar härav, vilka visserligen
icke kunna till alla delar preciseras, men som dock väsentligen hava gemensamma
drag eller syften.

99

Av det anförda framgår således, att oklarhet råder om innebörden av
begreppet socialvård. Den redogörelse för gällande lagstiftning i ämnet som
lämnas i det följande gör därför icke anspråk på fnllständighet och kan
självfallet kritiseras från skilda utgångspunkter. Revisorerna ha likväl
ansett sig böra begränsa sin redogörelse på sätt nedan visas, för att framställningen
icke skall bli alltför omfattande. För de syften revisorerna ha
därmed synes f. ö. den ena eller andra avgränsningen spela en underordnad
roll.

Före 1900-talets ingång fanns icke någon annan form för samhällelig
ekonomisk hjälp än fattigvården, vilken företrädesvis meddelades i form
av personligt omhändertagande under primitiva former. Ett obetydligt
.statsbidrag utgick dock sedan år 1892 till registrerade sjukkassor. Något
centralt ämbetsverk med sociala uppgifter fanns icke; lokalt hjälporgan
var fattigvårdsstvrelsen.

År 1901 fattade riksdagen beslut om eu begränsad ersättningsplikt för
arbetsgivarna vid olycksfall i arbete inom industrien. Samtidigt inrättades
riksförsäkringsanstalten, vilken fr. o. in. år 1902 stod till arbetsgivarnas
förfogande för tecknande av frivillig olycksfallsförsäkring. År 1910 antogs
eu ny sjukkasselag, varigenom statsbidragen till sjukkassorna höjdes och
vissa krav på prestationernas omfattning ställdes. För kontrollen över sjukkassorna
inrättades en särskild byrå inom kommerskollegiet. År 1912 bröts
denna byrå jämte ytterligare eu byrå ut ur kollegiet och blev stommen i
den nyinrättade socialstyrelsen.

Med 1914 års ingång trädde eu allmän pensionsförsäkring i kraft. Centralt
organ blev pensionsstyrelsen, där ett register över alla försäkringspliktiga
upplades och alla erlagda avgifter bokfördes. I kommunerna infördes
pensionsnämnder för beviljande av pensioner, medan avgifterna
upptogos i samband med skatteuppbörden. Avgiftspension skulle utgå till
alla invalider samt till alla personer över 67 år, oberoende av inkomst.
Då avgifterna voro små, blevo även avgiftspensionerna små, särskilt under
övergångsperioden, som var avsedd att sträcka sig t. o. in. år 1963. För
behövande kompletterades avgiftspensionerna med inkomstprövade pensionstillägg,
dock endast för invalider.

År 1914 infördes statsbidrag till kontantunderstöd åt arbetslösa. Organ
för denna verksamhet blevo statens arbetslöshetskommission och kommunala
arbetslöshetskommittéer.

År 1916 beslöts obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete för alla
anställda. Denna, som trädde i kraft år 1918, skulle normalt ske i riksförsäkringsanstalten
men kunde även tecknas i för ändamålet inrättade ömsesidiga
arbetsgivarebolag. Några lokala organ inrättades icke. Som besvärsinstans
tillkom försäkringsrådet (1918). Mindre arbetsgivares avgifter
inkrävdes i samband med kronoskatteupphörden, och uppgifter om an -

100

ställda lämnades vid mantalsskrivningen. År 1929 kompletterades olycksfallsförsäkringen
med en försäkring för vissa yrkessjukdomar.

År 1918 antogs en ny fattigvårdslag, som trädde i kraft påföljande år.
Fattigvården skulle fortfarande vara helt kommunal, men för tillsyn över
dess bedrivande inrättades en särskild byrå inom civil-(fr. o. m. år 1920
social-)departementet under ledning av en fattigvårdsinspektör (kansliråd),
biträdd av fattigvårdskonsulenter, vilka även skulle biträda länsstyrelserna.
Fattigvårdsstyrelserna fingo samtidigt möjlighet att till folkpensionärer
utdela s. k. kommunala pensionstillskott utan de påföljder som fattigvårdsunderstöd
medförde.

Under hela 1920-talet genomfördes i stort sett icke några nya reformer
på socialpolitikens område. Ett förslag till förenkling av organisationen
framlades av statens besparingskommitté år 1925 (SOU 1925:8) men ledde
ej till något resultat. Enligt förslaget skulle pensionsstyrelsen bli centralt
organ dels för folkpensioneringen (som förut), dels för sjukförsäkringen
(förut i socialstyrelsen), dels ock för fattigvården (förut i socialdepartementet).
Vidare skulle riksförsäkringsanstalten omorganiseras till ett försäkringsverk
men själva försäkringen handhavas av ett halvstatligt bolag,
vars styrelse skulle bestå av representanter för staten, arbetsgivarna och
arbetarna. Bolaget skulle ingå i riksförsäkringsverket, vari även försäkringsrådet
skulle inlemmas. De särskilda arbetsgivarebolagen skulle upphöra
och socialstyrelsens arbetarskyddsbyrå överföras till riksförsäkringsverket.
Förslagen föranledde emellertid icke några åtgärder.

År 1931 tillkom en förordning om erkända sjukkassor, och under åren
1932 1934 omorganiserades den statsunderstödda sjukkasseverksamheten

helt. Även sjukkassornas prestationer reglerades; de gjordes mera enhetliga
och blevo i regel utökade (bl. a. infördes allmänt ersättning för läkarvård
och sjukhusvård). Medlemskap i kassorna var fortfarande frivilligt.
Socialstyrelsen förblev tillsynsmyndighet till år 1938, då denna uppgift
lades på pensionsstyrelsen.

I samband med 1931 års sjukkassereform reglerades även sjukkassornas
förmåner vid barnsbörd. Därjämte infördes ett obetydligt moderskapsunderstöd
till mindre bemedlade mödrar, som icke voro medlemmar i sjukkassa.
Detta moderskapsunderstöd utbetalades på ansökan av sjukkassorna.
År 1938 utbyttes moderskapsunderstödet mot en något större moderskapspenning,
som fortfarande var inkomstprövad men mindre strängt och därför
kom flera till del. Även kvinnliga sjukkassemedlemmars förmåner vid
barnsbörd reglerades år 1938 (moderskapshjälp). Slutligen infördes samma
år en ny form av behovsprövat understöd vid barnsbörd, s. k. mödrahjälp,
som avsågs skola ersätta fattigvård och utdelas även till mödrar, som
voro något bättre ekonomiskt ställda än fattigvårdsklientelet men det
oaktat i behov av hjälp. För administrationen inrättades statliga mödra -

101

hjälpsnämnder i varje landstingsområde, medan utredning och verkställighet
skulle handhavas av de kommunala barnavårdsnämnderna, vilka funnits
i sin nuvarande form sedan år 1926.

År 1933 lades grunden till en social bostadspolitik (förbättringslån, arbetarsmåbrukslån),
för vilket ändamål statens byggnadslånebyrå inrättades.
När två år senare bidrag till löpande bostadskostnader för barnrika familjer
infördes i form av familjebidrag (även kallade hyresrabatter), lades
administrationen även av dessa på byggnadslånebyrån. Något särskilt kommunalt
organ inrättades icke, utan lån och bidrag skulle förmedlas av
kommunalnämnder och drätselkammare.

År 1934 utfärdades en förordning om erkända arbetslöshetskassor.
Fr. o. m. år 1935 omorganiserades ett antal tidigare enskilda fackförbundskassor
efter förordningens bestämmelser, och dessutom nybildades ett antal
dylika kassor, även dessa knutna till fackförbunden. Centralt tillsynsorgan
blev socialstyrelsen. Lokalt anknötos kassorna till vederbörande fackföreningar,
vilkas funktionärer inkasserade avgifter och utdelade understöd.

År 1935 antogs en lag om folkpensionering, vilken fr. o. in. år 1937
ersatte 1913 års lag om pensionsförsäkring. Organisation och principer
voro i stort sett tämligen oförändrade, men de utgående pensionsbeloppen
böjdes betydligt. Fortfarande utgick emellertid endast ett mycket litet
belopp (i regel ca 75 kronor per år) utan inkomstprövning. Liksom tidigare
fick en väsentlig del av pensionärerna samtidigt folkpension och fattigvård.
Redan år 1934 hade införts en särskild blindhetsersättning, som administrerades
av pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna. Blindhetsersättningen
var icke direkt inkomstprövad men skulle icke utgå, om vederbörandes
ekonomiska ställning var god, vilket innebar en viss behovsprövning.

År 1936 utfärdades en lag om socialregister, enligt vilken understöd m. m.
från offentliga och enskilda hjälporgan skulle registreras av ett kommunalt
organ, i regel fattigvårdsstyrelsen.

År 1937 beslöts en rad familjepolitiska åtgärder. Moderskapshjälp, moderskapspenning
och mödrahjälp ha redan nämnts. För föräldralösa barn,
änkors barn och invaliders barn infördes barnbidrag, vilka delvis ersatte
de tidigare barntilläggen till folkpensionerna. Administrationen av barnbidragen
lades på pensionsstyrelsen och pensionsnämnderna. Vidare infördes
bidragsförskott, d. v. s. förskottering genom barnavårdsnämnderna
av underhållsbidrag till barn. Då eu stor del av bidragen aldrig kan indrivas,
kunna även bidragsförskotten betraktas som eu social hjälpform.

År 1940 utfärdades eu lag om familjebidrag till värnpliktiga, varigenom
så väsentliga förbättringar genomfördes, att man kan tala om en ny hjälpform.
Centralt administrationsorgan hlev till eu början statens arbetsmarknadskommission,
som i samband med arbetsförmedlingens förstatligande
efterträdde arbetslöshetskommissionen. År 1946 överfördes ärendena till

102

ett nyinrättat ämbetsverk, försvarets socialbyrå. Som kommunalt organ
tillkommo särskilda familjebidragsnämnder.

År 1945 infördes ett system av stipendier för studier vid läroverk in. fl.
undervisningsanstalter. Bidrag utan behovsprövning utdelas (numera) av
vederbörande rektor, behovsprövade stipendier av den för hela riket gemensamma
studielånenämnden (numera kallad studiehjälpsnämnden).

År 1946 tillkommo bestämmelser om fria resor för barn och husmödrar
i samband med ferier eller semester. Förmånerna äro inkomstprövade och
administreras i huvudsak av barnavårdsnämnderna med socialstyrelsen
som centralt organ. För husmoderssemesterverksamheten nyinrättades
husmoderssemesternämnder, vilka tillsättas av landstingen. Dessa nämnder
utdela stipendier till behövande husmödrar för semestervistelse.

Åren 1946 och 1947 fattades en rad beslut om nya sociala förmåner,
vilka trädde i kraft år 1948. Helt nya voro de allmänna barnbidragen,
vilka administreras av barnavårdsnämnderna med socialstyrelsen som tillsynsmyndighet.
Samtidigt omdöptes 1937 års barnbidrag till särskilda barnbidrag
och utsträcktes till vissa nya kategorier. Folkpensionerna ökades
starkt och kompletterades med änkepensioner och sjukbidrag; i organisationen
gjordes dock icke någon ändring. Hyresrabatterna till barnrika
familjer utbyttes successivt mot inkomstprövade familjebostadsbidrag,
vilka först administrerades av den till bostadsstyrelsen omorganiserade
statens byggnadslånebyrå och av de nyinrättade länsbostadsnämnderna
men numera i stort sett handhavas av de kommunala förmedlingsorganen
(kommunalnämnd, drätselkammare, fastighetskontor etc.). År 1948 överfördes
tillsynen över arbetslöshetsförsäkringen till arbetsmarknadsstyrelsen
(f. d. arbetsmarknadskommissionen), varjämte även de år 1940 inrättade
länsarbetsnämnderna fingo vissa tillsynsfunktioner.

År 1955 trädde den redan år 1946 beslutade och år 1953 väsentligt ändrade
sjukförsäkringslagen i kraft. De lokala erkända sjukkassorna ombildades
och sammanslogos till allmänna sjukkassor, medan centralsjukkassorna
uppdelades, så att det i regel blivit en allmän centralsjukkassa i varje
landstingsområde. Den centrala tillsynen överflyttades från pensionsstyrelsen
till riksförsäkringsanstalten i samband med att en viss samordning
med yrkesskadeförsäkringen genomfördes. Lagarna om försäkring för
olycksfall i arbete och försäkring för vissa yrkessjukdomar ersattes med
1954 års lag om yrkesskadeförsäkring.

Den senaste reformen på förevarande område är lagen om socialhjälp,
som utfärdades år 1956 och träder i kraft med 1957 års ingång. Enligt
denna lag skola de kommunala fattigvårdsstyrelserna utbytas mot socialnämnder,
men i övrigt ske icke några organisatoriska förändringar.

Revisorerna övergå härefter till att lämna en kortfattad redogörelse för
huvuddragen av de viktigaste författningarna på socialvårdens område.

103

Social h jälp

Av den historiska översikten framgår att fattigvården länge var den enda
samhälleliga hjälpform, som stod behövande till buds. Även sedan ytterligare
social lagstiftning tillkommit, har fattigvården kommit att intaga en
central ställning inom socialvården. Detta förhållande har väsentligen sin
grund däri, att fattigvården inrymmer fri behovsprövning och följaktligen
kommit att kvarstå såsom en allmänt kompletterande hjälp, då andra stödåtgärder
ej stå till förfogande eller ej räcka till. Som tidigare nämnts kommer
1918 års fattigvårdslag den 1 januari 1957 att ersättas av 1956 års
lag om socialhjälp. Denna är i stort sett endast en omarbetning och modernisering
av den förra lagen. Det centrala i denna — den fria behovsprövningen
— har bibehållits.

I socialhjälpslagen stadgas bl. a. att minderårig, ävensom den som på
grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller bristande kropps- eller själskrafter
icke kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller
delvis avhålla sig från arbete, äger, i den mån han själv saknar medel och
hans behov icke tillgodoses på annat sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle
och till den vård som befinnes erforderlig. Denna hjälpform, som
kallas obligatorisk socialhjälp, har vederbörande under de här angivna
förutsättningarna rätt att erhålla; skulle han nekas denna rätt, kan vederbörande
länsstyrelse ålägga socialnämnden att utgiva den erforderliga
hjälpen. I lagen stadgas vidare en vidsträckt befogenhet för kommunerna
att även i andra fall bevilja socialhjälp, s. k. frivillig socialhjälp. Den erforderliga
hjälpen beviljas efter behovsprövning; några maximibelopp eller
taxor finnas ej fastställda. Understöd skall i första hand utgå i kontanter
men kan även lämnas såsom anstalts- eller sjukhusvård och i form av
borgensförbindelser. De gamla hemortsrättsbestämmelserna ha ändrats, och
hemortsrätten anknytes numera i stort sett till mantalsskrivningskommunen.
I lagen finnas vidare bestämmelser om omhändertagande på arbetshem
av försumliga familjeförsörjare. Dessutom föreskrives skyldighet för
kommunerna att inrätta och driva ålderdomshem. Dessa bestämmelser äro
emellertid provisoriska och avses komma att ersättas av särskild lagstiftning.

Socialhjälpen bestrides av kommunala medel. Viss begränsad ersättningsskyldighet
föreligger för den som kommit i åtnjutande av socialhjälp. För
den som är mantalsskriven i annan kommun är mantalsskrivningskommunen
ersättningsskyldig. Landstingens tidigare lagstadgade skyldighet att
ersätta primärkommunerna för utgiven sjukhusvård har slopats. Genom
frivilligt åtagande ersätta emellertid flera landsting kostnaderna för vård
av kroniskt sjuka på ålderdomshem.

Statsverket ansvarar för kostnaderna för svensk medborgare, som ej
mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort ej kunnat fastställas,

104

samt för kostnaderna för vård åt utländsk medborgare. Vidare lämnar staten
bidrag till kostnaderna för ny- eller ombyggnad av ålderdomshem;
då folkpensionerna inklusive bostadstillägget delvis bekostas av statsmedel,
erhålles härigenom indirekt ett driftkostnadsbidrag för vården å ålderdomshemmen.
bör den som vårdas å godkänd kronisk avdelning å ålderdomshem
utgår ett mindre driftkostnadsbidrag. — Under vissa förutsättningar
erhålla vederbörande kommuner statsbidrag till socialhjälp och
barnavård åt lappar.

Socialhjälpen handhaves av en socialnämnd, som skall finnas inrättad
i varje kommun. I flertalet kommuner biträdes socialnämnden av socialvårdsbyrå
eller kommunalkontor med tjänstemän, som handha utredningsoch
verkställighetsarbeten. Beslutanderätten kan även i viss utsträckning
delegeras på ledamot av nämnden eller viss tjänsteman.

Länsstyrelsen har att övervaka socialnämnderna och utgör första dömande
instans i socialhjälpsmål. Länsstyrelsen biträdes i sitt övervakningsarbete
av socialvårdskonsulenten, som i regel är gemensam för två län.

Socialstyrelsen utfärdar normer och anvisningar samt granskar planer
och ritningar för ålderdomshem och avgiver häröver utlåtande till länsstyrelse.
Klagan över länsstyrelsens beslut i socialvårdsmål anhängiggöres
hos regeringsrätten.

Barnavård och ungdomsskydd

1924 års barnavårdslag är den viktigaste av de författningar, som röra
samhällets behandling av barn och ungdom. Lagen reglerar i första hand
formen för samhällets ingripande mot vanvårdade eller socialt missanpassade
barn och ungdomar. Sedan barnavårdsnämnden verkställt utredning
och funnit att indikationer från samhällets sida föreligga för et t ingripande,
skall nämnden i första hand försöka avhjälpa missförhållandena
genom förmaningar och varningar; i svårare fall kan nämnden tillsätta
övervakare, som skall biträda och hjälpa både föräldrar och barn. Äro
dessa åtgärder gagnlösa, kan ett omhändertagande ske. Då vissa i lagen
angivna förutsättningar föreligga och föräldrarna lämnat sitt medgivande
till omhändertagandet, sker detta i form av samhällsvård. Därest föräldrarna
ej lämna sitt medgivande eller förhållandena bedömas såsom synnerligen
allvarliga, kan ett barn omhändertagas för skvddsuppfostran i de
fall som särskilt enumereras i lagen.

Samhällsvård skall upphöra så snart föräldrarna anhålla därom. 1 de
fall då föräldrarna ej lämna sitt medgivande till skyddsuppfostran skall ärendet
underställas länsstyrelsen, som meddelar beslut. Skyddsuppfostran
upphör först efter beslut av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse. Vid omhändertagandet
— givetvis med undantag för de fall då barnet är i behov
av sjukhusvård eller annan kvalificerad vård — försöker barnavårdsnämnden
i första hand att placera barnet i fosterhem. Endast i de fall då detta

i or»

visat sig omöjligt och då ungdoinspsykiatriker törordat intagning A statlig
ungdomsvårdsskola, sker detta. Placering å ungdomsvårdsskola beslutas
av socialstyrelsens skolbyrå. Barnavårdslagen innehåller vidare regler för
barnavårdsnämnds inspektion av fosterhem in. in. samt ett allmänt åläggande
för nämnderna att inom kommunerna verka för åtgärder, som äro
till fördel för barn och ungdom. — Siirskilda sakkunniga äro f. n. sysselsatta
med att utarbeta förslag till ny barnavårdslag.

1949 års föräldrabalk reglerar barnens rättsliga ställning och ålägger
barnavårdsnämnderna vissa uppgilter.

1943 års bidragsförskottslag stadgar skyldighet för barnavårdsnämnden
att förskottera underhållsbidrag till barn i fall, där underhållsskyldighet är
fastställd genom avtal eller domstolsutslag. Bidragsförskotten utga med de
i avtalen eller domen fastställda beloppen, dock högst 600 kronor per år.
Barnavårdsnämnden skall genom krav och införsel eller frivillig överenskommelse
försöka att indriva det utbetalade beloppet. Förekommer fall av
tredska kan barnavårdsnämnden besluta om intagning å arbetshem.

1947 års lag om allmänna barnbidrag ålägger barnavårdsnämnden att
utbetala allmänna barnbidrag med 290 kronor per barn och år till samtliga
barn under 16 år, som äro mantalsskrivna inom kommunen. Utbetalningen
äger rum fyra gånger per år.

Genom kungörelsen om ferieresor för barn har barnavårdsnämnden alagts
att omhänderha de administrativa bestyr som följa med dylika resor, bl. a.
att fastställa lämpligaste resväg och billigaste färdsätt. Berättigat att erhålla
fri ferieresa eu gång om året är varje barn t. o. m. 14 års ålder under förutsättning
av att föräldrarnas beskattningsbara inkomst till statlig inkomstskatt
enligt senaste debetsedel icke är högre än 5 700 kronor. Tidigare gällande
begränsning om resornas längd är nu avskaffad. Efter medgivande
av socialstyrelsen kan ferieresa beviljas till svensk gränsstation för den som
vill resa till släkting i Danmark, Finland eller Norge. Om barnet under året
fyller högst 10 år, beviljas fri resa även för en vårdare.

Mödrahjälpens högsta belopp fastställdes år 1953 till 600 kronor per år
vid enbörd. Någon fast inkomstgräns är icke fastställd för erhållande av
hjälpen, men socialstyrelsen har utfärdat vissa normer för behovsprövningen.
Ansökan om mödrahjälp ingives till barnavårdsnämnden i vistelsekommunen.
Nämnden verkställer undersökning och framlägger förslag till
inödrahjälpsnämnden; sådan nämnd finnes i varje landstingsområde och
i de landstingsfria städerna. Barnavårdsnämnden verkställer mödrahjälpsnämndens
beslut. Sedan moderskapsförsäkringen tillkommit, utgår numera
mödrahjälp i största utsträckning i form av tandvård.

Barnavårdslagen reglerar även verksamheten med daghem och lekskolor.
Denna verksamhet kan drivas antingen av barnavårdsnämnden eller av
särskilt tillsatta nämnder eller privata organisationer. Enligt beslut av 1946
års riksdag utgår statsbidrag till s. k. feriebarnsverksamhet, varigenom barn

106

under sommaren placeras på kolonier eller i enskilda hem. Även denna
verksamhet kan drivas av barnavårdsnämnd eller av annan nämnd eller
privat stiftelse. Såsom ett komplement till daghemmen ha vidare barnavårdsnämnderna,
framför allt i städerna, ordnat s. k. fosterdaghem, där
barnen i stället för att vistas på en institution få tillbringa dagarna i ett
enskilt hem.

Barnavårdsnämndens allmänna verksamhet bekostas till största delen av
kommunala medel. I de fall där föräldrarna eller barnen kunna ersätta vårdkostnaden
äro de skyldiga att göra detta. Enligt kungörelsen den 24 september
1937 om statsbidrag till vissa kostnader enligt barnavårdslagen äger
emellertid barnavårdsnämnden ej rätt att uttaga ersättning med högre belopp
än 1 000 kronor för år räknat. Mödrahjälp, fria resor och allmänna
barnbidrag bekostas dock helt av statsmedel. Till bidragsförskott utgår statsbidrag
med tre fjärdedelar av kostnaderna. Enligt nyssnämnda kungörelse
utgår vidare statsbidrag för barn, som före fyllda 18 år omhändertagits för
skyddsuppfostran men ej intagits på ungdomsvårdsskola utan placerats i
enskilt hem, med 50 kronor per år och med 80 kronor per år, om de överlämnas
till barnhem. Dessutom utgår ersättning av statsmedel till arvode till
av nämnden förordnad övervakare över ungdom i åldern 18—21 år, som
befunnits föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat
svår oart, ävensom för person som intagits på arbetshem jämlikt bestämmelserna
i barnavårdslagen.

Barnavårdsnämnd skall finnas i varje kommun. I ett mycket stort antal
kommuner biträdes barnavårdsnämnden i tjänsten antingen av en socialvårdsbyrå
eller av ett kommunalkontor. Länsstyrelsen är övervakande myndighet
och fastställer beslut om skyddsuppfostran. Länsstyrelsen är även
första dömande instans i ärenden angående bidragsförskott. Länsstyrelsen
biträdes av socialvårdskonsulenten. Dessutom finnes hos länsstyrelsen anställd
en barnavårdsassistent, som i första hand skall handha kontrollen av
barnhemmen inom länet. I varje län finnes vidare av vederbörande barnavårds-
eller socialvårdsförbund anställt ett barnavårdsombud, som har till
huvudsaklig uppgift att biträda barnavårdsnämnden med anskaffande av
fosterhem. I ärenden angående skyddsuppfostran är regeringsrätten högsta
instans. Socialstyrelsen avgör ärenden angående allmänna barnbidrag, fria
resor, mödrahjälp, halvöppen barnavård och feriebarnsverksamhet. Mödrahjälpsnämnden
i länet avgör ärenden angående mödrahjälp.

Social hemhjälp

Jämlikt bestämmelserna i kungörelsen 1951:225 lämnar staten stöd åt
social hemhjälpsverksamhet. I de kommuner som har anordnat sådan verksamhet
finnes en hemhjälpsnämnd, som har hos sig anställda hemvårdarinnor,
avsedda att i första hand ersätta husmodern i familjer, där hon genom
sjukdom, barnsbörd eller dylikt för någon kortare tid ej förmår sköta hem -

107

mel. Avgiften för den lämnade hemhjälpen utgår efter vissa normer, som
fastställts av hemhjälpsstyrelsen, eu för varje landstingsområde. Staten och
landstinget lämna bidrag till avlöning av hemvårdarinnorna. Övriga kostnader
bestridas av kommunen.

Folkpensionering in. m.

Folkpensioneringen är den första form av socialförsäkring som omfattar
hela folket. Allmän ålderspension tillkommer sålunda alla svenska medborgare,
som fyllt 67 år. Utöver grundbeloppet utgå särskilda indextillägg
med hänsyn till levnadskostnadsförändringarna. Vidare utgår bostadstillägg
efter inkomstprövning; reglerna härom fastställas av vederbörande kommun.

Invalidpensionen är eu form av förtidspension; den kan börja utgå tidigast
vid 16 års ålder. Den som på grund av sjukdom, lyte e. d. är ur stånd att
varaktigt försörja sig anses som invalid och erhåller invalidpension. Invalidpensionen
är inkomstprövad med ett grundbelopp av 200 kronor per år,
vilket utgår till samtliga invalider. Index- och bostadstillägg utgå till
invalidpensionärerna på samma sätt som till ålderspensionärerna.

Sjukbidrag är eu tidsbegränsad invalidpension. Bidraget utgår till den
som varit sjuk minst sex månader och som för minst ett år framåt beräknas
vara arbetsoförmögen. Sjukbidraget utgår med samma belopp som invalidpensionen
men beviljas för viss begränsad tid, varefter det omprövas.

Blindtillägg utgår utan inkomstprövning till envar som före 60 års ålder
förlorat sin ledsyn. Blindtillägget är f. n. 1 000 kronor per år; den blinde
är även berättigad till invalidpension.

Vårdtillägg utgår med 1 000 kronor om året vid sidan av övrig folkpension.
Vårdtillägget är icke inkomstprövat. Det utgår till folkpensionär,
som före 60 års ålder blivit svårt invalidiserad och är i behov av ständig
tillsyn och vård. Vårdtillägg utgår ej till den som vårdas å anstalt.

Hjälplöshetstillägg kan utgå till gift invalidpensionär, vars make icke
har folkpension. Vederbörande skall före 60 års ålder ha helt förlorat sin
arbetsförmåga och vara i behov av tillsyn och hjälp. Hjälplöshetstillägget
är högst 1 100 kronor om året, vartill kommer indextillägg.

Hustrutillägg kan efter inkomstprövning beviljas en folkpensionärs
hustru eller den han stadigvarande sammanlever med, under förutsättning
av att hon icke har folkpension i annan ordning. Tillägget utgår endast
i undantagsfall före det vederbörande fyllt 60 år; äktenskapet skall ha ägt
bestånd i minst fem år. Hustrutilläggets belopp är numera så beräknat, alt
den sammanlagda pensionen för eu pensionär och hans hustru blir lika stor
antingen hustrun har hustrutillägg eller ålderspension.

Änkepension utgår efter inkomstprövning till kvinnor, som blivit änkor
sedan de fyllt 55 år. Änkepensionen kan ökas med bostadstillägg. Vid 67
års ålder förvandlas änkepensionen till ålderspension.

108

Särskilt barnbidrag utgår till änkors och invaliders barn vid sidan av
det allmänna barnbidraget. Dessa särskilda barnbidrag äro inkomstprövade,
och reglerna härför äro synnerligen komplicerade. Det lägsta belopp med
vilket särskilt barnbidrag kan utgå är 12 kronor per år.

Kostnaderna för folkpensioneringen bestridas dels av avgifter, dels av
räntan på den s. k. folkpensioneringsfonden, dels ock genom anslag från
stat och kommun.

I varje kommun skall finnas eu pensionsnämnd, som mottager ansökningarna
och verkställer inkomstberäkningar. I pensionsnämndens sammanträden
deltager pensionsstyrelsens ombud, som äger att å styrelsens
vägnar granska nämndens beslut. Pensionsstyrelsen verkställer utbetalningarna
av folkpensionerna samt fattar beslut angående invalidpension
m. in. Pensionsnämnderna och pensionsstyrelsen bedriva vidare verksamhet
bland partiellt arbetsföra; pensionsstyrelsen bidrager sålunda till kostnaderna
för omskolning av partiellt arbetsföra samt driver kuranstalter.
Pensionsstyrelsen lämnar även bidrag till motorfordon in. in. åt invalider.

Nykterhetsvård

I samband med ändringarna i spritlagstiftningen den 1 oktober 1955
ersattes 1931 års lag om behandling av alkoholister med lagen den 27 juli
1954 om nykterhetsvård. Det primära i den nya lagen är att samhällets
ingripande mot alkoholmissbrukare skall ske på ett så tidigt stadium som
möjligt. Nykterhetsnämnden skall genom upplysning och propaganda verka
för att nykterhetstillståndet i kommunerna blir det bästa möjliga. Vid
vidtagande av individuella åtgärder skall nämnden samarbeta med läkare
och andra för att om möjligt utan tvångsingripande kunna förbättra den
alkoholskadade. Om dessa åtgärder ej äro till fyllest, kan nämnden ställa
vederbörande under övervakning och i sista hand besluta om hans intagning
å vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Statsbidrag utgår till nämndens
kostnader samt för resor vid intagning å vårdanstalt.

Nykterhetsnämnd skall finnas i varje kommun. Inom några få kommuner
i riket tungerar dock socialnämnden även såsom nykterhetsnämnd.
I varje län finnes vidare en länsnykterhetsnämnd, som till sitt förfogande
har en konsulent samt en eller flera assistenter jämte erforderlig kontorspersonal.
Länsnykterhetsnämnden och konsulenten skola biträda de lokala
nykterhetsnämnderna i deras arbete. Länsstyrelsen meddelar beslut angående
intagning å vårdanstalt. Socialstyrelsen granskar och utanordnar
statsbidrag samt utövar allmän tillsyn och rådgivande verksamhet.

Familjebidrag m. m. till värnpliktiga

Samhällets hjälpåtgärder för inkallade och deras familjer regleras av
1946 års familjebidragsförordning. Ersättning utgår sålunda bl. a. till

109

hustru med 5 kronor 50 öre per dag samt med 2 kronor 20 öre per dag och
barn under 16 år. Till täckande av kostnaderna för hyra utgår bostadsbidrag.
Bidragen utgå efter s. k. normerad behovsprövning.

Ersättning till den som råkat ut för olycksfall under militärtjänst utgår
efter militärersättningsförordningen, vars regler ansluta sig till yrkesskadeförsäkringslagens
bestämmelser. Kostnaderna för bär avsedda hjälpformer
bestridas till största delen av statsmedel.

I varje kommun finnes en familjebidragsnämnd. Nämnden fattar beslut
i ärenden med undantag för en del ärenden, som avgöras av försvarets
socialbyrå. Länsstyrelsen är övervakande myndighet och i allmänhet besvärsinstans.

S jukförsäkring

Den allmänna sjukförsäkringen — sjukvårdsförsäkringen och sjukpenningförsäkringen
— innebär en obligatorisk försäkring för praktiskt taget
alla svenska medborgare. Försäkringen ersätter [utgifter för läkarvård
med tre fjärdedelar enligt av Kungl. Maj:t fastställd taxa, sjukhusvård å
allmän sal och viss del av kostnader för resor i samband med vården.
Vidare erhållas läkemedelsrabatter på så sätt, att rabatt lämnas å apotek
med 50 procent för kostnader, överstigande tre kronor för varje läkemedel.
Vidare ersätter försäkringen tre fjärdedelar av kostnaderna för massage
och diatermibehandling. Vissa läkemedel, som erfordras vid behandling av
långvariga och allvarliga sjukdomar, utlämnas gratis.

Sjukpenningförsäkringen är obligatorisk för alla medborgare med en
inkomst av arbete på minst 1 200 kronor per år. Husmödrar utan förvärvsarbete
erhålla en sjukpenning av tre kronor per dag. Sjukkassan inplacerar
vederbörande i sjukpenningklass beroende på inkomsten. Lägsta sjukpenningklassen
innebär en ersättning med tre kronor per dag och högsta
20 kronor per dag. Grundsjukpenningen på tre kronor per dag är obligatorisk
för alla. De som ha inkomst av tjänst erhålla dessutom tilläggssjukpenning
beroende på vederbörandes inkomst. Vid vård å sjukhus reduceras
beloppet med tre kronor per dag utom i lägsta klassen. Sjukpenning utgår
efter en karenstid om tre dagar. Hemmafruar, studerande och egna företagare
kunna teckna sig för tilläggssjukpenning.

1954 års lag om moderskapshjälp är sammankopplad med sjukförsäkringen
och administreras av sjukkassorna. Försäkringen omfattar alla
kvinnor, som äro obligatoriskt försäkrade enligt sjukförsäkringslagen. Ersättning
för vård å allmän sal på förlossningsanstalt betalas helt av sjukkassan.

Moderskapspenning lämnas till alla barnaföderskor och utgår med ett
grundbelopp av 270 kronor; den som har ett eller flera barn under It) år
i hemmet erhåller dessutom barntillägg med vanligen 20 kronor. Utöver
grundpenningen lämnas till alla kvinnor som äro obligatoriskt försäkrade
för tilläggssjukpenning enligt sjukkasselagen tilläggspenning, därest de

no

äro borta från arbetet i samband med barnsbörd. Tilläggspenningen utgår
med samma belopp som tilläggssjukpenningen.

Kostnaderna bestridas med avgifter från de försäkrade och arbetsgivarna
ävensom med statsbidrag.

I varje kommun finnes en lokal sjukkassa. Över lokalsjukkassorna finnas
centralsjukkassor; riksförsäkringsanstalten är högsta centrala organ.

Yrkesskadeförsäkringen omfattar i stort sett alla arbetstagare och avser
kroppsskador. Ersättning för sjukvårdskostnader och förlorad arbetsförtjänst
utgår från sjukkassorna enligt sjukförsäkringslagens bestämmelser
under den s. k. samordningstiden, i regel 90 dagar. Sjukpenning och sjukvårdsersättningar
efter samordningstidens utgång samt livräntor vid invaliditet
utgå från yrkesskadeförsäkringen.

Riksförsäkringsanstalten utbetalar livräntor jämlikt yrkesskadeförsäkringen.
När den yrkesskadeförsäkrade mer eller mindre varaktigt förlorar
10 procent eller mer av sin arbetsförmåga, utgår livränta. I vissa fall kan
livräntan ersättas med ett engångsbelopp.

Bostadsbyggande

Det statliga stödet till bostadsbyggande har givits flera olika former. Till
flerfamiljshus utgå för ny- eller ombyggnad tertiärlån och tilläggslån,
till egnahemsbyggande och förbättringsverksamhet egnahemslån respektive
förbättringslån. Vidare finnas bl. a. lån och bidrag till lantarbetarbostäder.
Bidrag utgår dessutom till pensionärshem och pensionärsbostäder. Hyresrabatter
förekomma i viss utsträckning; sålunda utgå familjebostadsbidrag
och bränslebidrag till familjer, som uppfylla vissa villkor i fråga
om antal barn och viss högsta inkomst. Administrationen på området
handhaves av bostadsstyrelsen med under denna lydande regionala organ,
länsbostadsnämnderna. I de .särskilda kommunerna finnas förmedlingsorgan;
som sådant fungerar i allmänhet kommunalnämnd eller drätselkammare.

I detta sammanhang må erinras om att förslag nyligen framlagts om
utformningen av den framtida bostadspolitiken, innebärande bl. a. vidgad
behovsprövning på området i fråga.

Allmän hälso- och sjukvård, sjukhusväsendet, bcirnmorskeväsendet

Den allmänna hälso- och sjukvården är organiserad med statligt anställda
och avlönade provinsialläkare; i varje län finnes dessutom en förste
provinsialläkare. Distriktssköterskor, anställda av landstingen, biträda provinsialläkarna
med den öppna sjukvården. I städerna finnas kommunalt
anställda stadsläkare. Genom landstingens försorg finnas anordnade centraldispensärer
för tuberkulossjuka jämte dispensärsköterskor. Centrallasarett
och sjukstugor drivas av landstingen och de landstingsfria städerna.

in

Dessutom finnas några statliga rikssjukhus. Hos landstingen äro vidare
anställda distriktsbarnmorskor. I kommunen handhaves den allmänna
hälso- och sjukvården av hälsovårdsnämnden. Medicinalstyrelsen är övervakande
myndighet. Statsbidrag utgår i viss omfattning till landstingen för
verksamheten.

Psykiskt efterblivna

Enligt beslut av riksdagen år 1954 skall undervisning och vård av psykiskt
efterblivna handhavas av landstingen och de landstingsfria städerna.
Vårdformen består av särskolor med undervisning och yrkesutbildning
för dem som äro lämpade härför samt vårdanstalter för det övriga klientelet.

Folktandvård

Folktandvården innebär en av samhället organiserad tandvård med låga
taxor, vilken i form av skoltandvård är helt avgiftsfri. Landstingen och
de landstingsfria städerna äro huvudmän för verksamheten. I varje län
finns en central poliklinik jämte distriktspolikliniker. Verksamheten bekostas
av landstingen och de landstingsfria städerna med bidrag från staten.

Arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling m. m.

Arbetslöshetsförsäkringen är en frivillig försäkring med statsbidrag.
Kassorna ha bildats i anslutning till de fackliga organisationerna. Vid
arbetslöshet utgår daghjälp kompletterad med maketillägg och barntillägg.

I vissa kommuner finnes en arbetslöshetsnämnd, som handhar anordnande
av arbeten och understödsverksamheten för arbetslösa; eljest omhänderhar
kommunalnämnd eller drätselkammare hithörande verksamhet.
Vidare anordnar arbetslöshetsnämnden omskolnings- och yrkeskurser.
Länsarbetsnämnden och arbetsmarknadsstyrelsen äro tillsynsmyndigheter.
Huvudförutsättningen för att någon skall komma i åtnjutande av arbetslöshetshjälp
är, att vederbörande vänt sig till den offentliga arbetsförmedlingen
och ej blivit anvisad arbete. Arbetsförmedlingen består av länsarbetsnämnderna
med huvudkontor och lokala arbetsförmedlingskontor.
Förutom avgiftsfri arbetsförmedling handhar arbetsförmedlingen yrkesrådgivning
och yrkesvägledning samt genom sin arbetsvårdsexpedition
även omskolningsverksamhet in. in. för partiellt arbetsföra.
Arbetsförmedlingsverksamheten bekostas helt av statsmedel.

Vård av vanföra m. in.

Vanförevården handhaves av föreningar, som driva vanföreanstaltema.
Staten svarar för huvuddelen av kostnaderna och lämnar vidare bidrag med

112

tre fjärdedelar till proteser, bandage, rullstolar, invalidvagnar nr. in. utan
behovsprövning. En del landsting lämnar efter behovsprövning bidrag med
den återstående fjärdedelen.

Till socialvården räknas vidare den omfattande arbetarskyddslagstiftningen,
som bl. a. bar till uppgift att reglera förhållandena på arbetsplatserna
med avseende å trygghetsförhållanden och olycksfallsrisker.

Genom skolhälsovård och fria skolmåltider lämnas ett viktigt bidrag till
den förebyggande hälso- och sjukvården. Verksamheten handhaves av
kommunerna med bidrag från staten.

De statliga bosättningslånen utgå till nybildade familjer för bosättningen.
Verksamheten handhaves av riksbanken jämte särskilda ortsombud.

Inom socialstyrelsen upprättas årligen en översikt över utgifterna för
olika sociala ändamål. Sammanställningen är uppgjord i enlighet med
principer, som uppdragits av en internordisk expertkommitté. En dylik
sammanställning kan självfallet icke göra anspråk att vara ett helt exakt
uttryck för omfattningen av de sociala utgifterna, bl. a. med hänsyn till att
dessa icke säkert kunna avgränsas. Därtill kommer att vissa utgifter icke
medtagits för att överensstämmelse i redovisningen skall föreligga mellan
de nordiska länderna. Å andra sidan ha vissa utgifter som icke äro av direkt
social natur upptagits. Beträffande ifrågavarande sammanställning anföres
i nr 5 för år 1956 av den utav socialstyrelsen utgivna publikationen Sociala
meddelanden i huvudsak följande.

översikten omfattade utgifterna till de fyra socialförsäkringsgrenarna,
sjukförsäkringen, olycksfallsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och
folkpensioneringen, samt den huvudsakliga delen av de statliga och kommunala
(inkl. landstingens) utgifterna till övriga sociala välfärdsanordningar
i Sverige. Vilka utgiftsändanrål som medtagits framginge av den specifikation,
som lämnas i förspalten till tabell 1.

Några uppgifter rörande enskild .social verksamhet funnes dock ej, frånsett
de offentliga bidrag som utgått; kostnaderna för industriföretagens
välfärdsanordningar inginge icke heller i redovisningen.

De skilda verksamhetsgrenarna hade i tabellen grupperats på olika
huvudgrupper. Huvudkriteriet hade härvid varit de huvudsakliga anledningarna
till behovet av slöd och hjälp. Efter de fyra huvudgrupperna —
sjukdom (I), olycksfall i arbete (II), arbetslöshet (III), ålderdom och invaliditet
(IV) — hade införts en särskild grupp för de familjesociala åtgärderna
(V). För sistnämnda grupp vore motiven av befolkningspolitisk
natur men verkningarna av samma art som inom den allmänna hjälpverksamheten.
Därefter följde en grupp (VI) för den allmänna socialhjälpen,
fattigvården, den äldsta av Sveriges nuvarande hjälp- och understödsformer.
Även bland försvarskostnaderna inginge utgifter av social

113

karaktär. De största av dessa vore ersättningarna till de inkallades familjer
(familjebidrag); de hade emellertid icke medtagits här, då de vore att
betrakta som lön till de inkallade. Däremot hade medtagits olycksfallsförsäkringens
kostnader för personskador vid militär- och krigsolyckor (VII).
De sociala ämbetsverkens förvaltningskostnader redovisades för sig nederst
på tabellen; en uppdelning på olika socialvårdsgrenar vore här svår att
göra, enär respektive myndigheter ofta handlade ärenden, som hänförde
sig till flera sociala verksamhetsgrenar. De lokala socialvårdsorganens förvaltningskostnader
inginge däremot i utgifterna för den förvaltningsgren,
som utgjorde deras huvudsakliga verksamhetsområde.

Stora poster i den allmänna socialpolitiken utgjorde de förmåner som
tillkomme arbetare och andra anställda, bl. a. genom lagarna om normalarbetsdag
och om semester. Dessa kostnader vore emellertid knappast
möjliga att uppskatta i pengar; de kunde därför icke redovisas.

Utgiftsbeloppen avsåge de totala nettoutgifterna för olika ändamål (inkl.
förvaltningskostnader), vare sig utgifterna täcktes av statens, kommunernas
eller landstingens skatteintäkter eller av avgifter och premier, vilka arbetsgivare
och försäkringstagare erlade till socialförsäkringsorganen. Utgifterna
innefattade däremot icke anläggningskostnader för anstalter utan
endast driftkostnader. Utgiftsbeloppen vore redovisade netto och hade således
minskats med inkomsterna (ej skatter eller allmänna statsbidrag)
inom respektive förvaltningsgrenar.

Tabellen belyste både kostnaderna för dem som lämnat hjälpen och
värdet för mottagaren av erhållen hjälp. I kol. 2—6 angåves dels de belopp
som erlagts till socialvården av skattemedel från staten (kol. 2) och kommuner
och landsting (kol. 3), dels de utgifter till socialförsäkringsorganen
som influtit från arbetsgivare (kol. 4) och enskilda försäkringstagare (kol.

5). Ökades summan av dessa bidrag (kol. 6) med ränte- och andra inkomster
som socialförsäkringsorganen hade av fonder och dylikt (kol. 7) och
minskades med de belopp som dessa organ överfört till fonder (kol. 8),
erhölles de totala belopp som under året disponerats för sociala utgifter
och tjänster (kol. 9).

De totala socialutgifterna uppginge år 1954 till 4 183 miljoner kronor.
De hade sedan 1953 ökat med 41G miljoner kronor (från 3 767 milj. kr.)
eller med 11,0 procent.

Försörjningen av åldringar och invalider vore den f. n. mest kostnadskrävande
sociala verksamhetsgrenen, sedan komme sjukvården och därefter
de barna- och familjevårdande åtgärderna; i sistnämnda fall vore de allmänna
barnbidragen den största posten. Kostnaderna för folkpensioneringen
och barnbidragen (de allmänna och särskilda) hade år 1954 uppgått till nära
hälften av de totala socialutgifterna.

En översikt över socialutgifternas storlek i miljoner kronor för de olika
huvudgrupperna av utgiltsändamål under de senaste aren lämnas i tabell 2.

8 Rev. berättelse ang. statsverket dr It)56. I

Tabell 1

Utgifter för sociala ändamål, i tusental kronor, under dr 1954

Utgiftsändamål

1

I. Sjukdom ..................................

Sjukförsäkring och motsvarande hjälp ......

Allmän hälso- och sjukvård, sjukhusväsendet,

barnmorskeväsendet ......................

Sinnesslövård ..............................

Folktandvård ..............................

II. Olycksfall i arbete och arbetarskydd ........

Olycksfallsförsäkring .......................

Arbetarskydd ..............................

III. Arbetslöshet ...............................

Arbetslöshetsförsäkring och -understöd ......

Arbetsförmedling och yrkesvägledning.......

Omskolning av arbetslösa m. m.............

Offentliga arbeten .........................

IV. Ålderdom, invaliditet m. m.................

Ålders- och invalidpensioner ................

Vård av vanföra ...........................

Pensionärshem ............................

V. Familjer med barn.........................

Mödra- och spädbarnsvård..................

Allmänna barnbidrag ......................

Särskilda barnbidrag .......................

Bidragsförskott ............................

Offentlig barnavård ........................

Skolmåltider . ..............................

Skolhälsovård .............................

Hemhjälpsverksamhet ......................

Omkostnader vid bosättningslån ............

Hyresrabatter till barnrika familjer..........

Annat .....................................

VI. Allmän och ospecificerad hjälp.............

VII. Utgifter för personskador vid militär- och
krigsolyckor ...............................

Summa I—VII

Centrala administrationsutgifter.............

	Utgifter täckta genom	tillskott från	Över- Inkomster föring	Summa sociala
staten	kommu-	arbets-	befolk-		av fonder från (+■)	utgifter
ner och landsting	givare	ning	summa	(netto)	till i—) fond	(inkl. adm.)
2	3	4	5	6	7	8	9
366 563	659 386	80	157 211	1 183 240	2 879	+ 9 780	1 195 899
66 720	5 199	80	157 211	229 210	2 879	+ 9 780	241 869
278 053	609 537	_	_	887 590			887 590
13 890	13 090	—	—	26 980	—	_	26 980
7 900	31 560	—	—	39 460	—	—	39 460
10 905	—	135 173	125	146 203	10 432	— 32 904	123 731
8 015	—	135 173	125	143 313	10 432	— 32 904	120 841
2 890	—	—	—	2 890	—	—	2 890
77 800	3 145	—	49 483	130 428	10 662	— 23 165	117 925
41 083	554	—	49 483	91 120	10 662	— 23 165	78 617
24 846	—	—	—	24 846	—	_	24 846
238	—	—	—	238	—	_	238
11 633	2 591	—	—	14 224	—	—	14 224
1 15i 092	208 900	—	198 700	/ 561 692	26 766	_	1 588 458
1 107 108	208 900	—	198 700	1 514 708	26 766	—	1 541474
37 406	—	—	—	37 406	—	—	37 406
9 578		—	—	9 578	—	—	9 578
717 203	192 877	—	—	910 080	_	_	910 080
15 170	4 350	—	—	19 520	—	_	19 520
524 840	—	—	—	524 840	—	_	524 840
10 840	7 500	—	—	18 340	—	_	18 340
3 896	7 792	—	—	11 688	—	_	11688
18 873	71 408	—	—	90 281	—	_	90 281
24 755	77 245	—	—	102 000	—	_	102 000
1 890		—	—	1 890	—	_	1 890
3 591	24 582	—	—	28 173	—	_	28 173
846	—	—	—	846	—	_	846
77 323		—	—	77 323	—	—	77 323
35 179	—	—	—	35 179	—	—	35 179
17 650	no eoo	—	—	188 250	—	—	188 250
13 482	—	—	—	13 482	_	_	13 482
2 357 695	1 234 908	135 253	405 519	4 133 375	50 739	— 46 289	4 137 825
44 370	—	5 721	—	50 091	—	—	50 091
2 402 065	1 234 908	140 974	405 519	4 183 466	50 739	— 46 289	4 187 916

rf*

Tillhopa

115

Tabell 2

	1948	1949	1950	1951	1952	1953	1954
I. Sjukdom ..................	580	642	728	872	1 068	1 095	1 183
II. Olycksfall i arbete ..........	85	123	130	141	157	158	146
III. Arbetslöshet m. m..........	72	75	75	69	76	96	130
IV. Ålderdom, invaliditet ........	826	856	864	1 000	1 131	1 335	1 562
V. Familjer och barn .........	601	630	655	699	803	836	910
VI. Allmän socialhjälp ..........	116	no	125	127	160	187	188
VII. Personskador vid militär- och krigsolyckor ..............	11	11	12	12	12	13	14
Summa I—VII	2 291	2 447	2 589	2 920	3 407	3 720	4 133
Centrala förvaltningskostnader . . .	31	32	33	45	45	47	50
Barnavdrag vid beskattning ......	44	45	46	47	"	—	''
Summa socialutgifter	2 366	2 524	2 668	3 012	3 452	3 767	4 183
°/o av nationalinkomsten (netto) . .	10,5	10,7	10,5	9,5	10,2	10,8	11,1

Revisorernas uttalande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår ha
de senast förflutna årtiondena kännetecknats av ett mycket livligt lagstiftningsarbete
inom socialpolitikens olika områden. Ett stort antal författningar
ha tillkommit, som avse antingen samtliga medborgare eller vissa grupper
i vårt samhälle. Omfattningen av denna lagstiftning kan på sitt sätt sägas
utgöra ett mått på den allt större betydelse samhället tillmäter socialpolitiken
i dess olika former. Ett annat uttryck härför är socialutgifternas storlek
såväl absolut som i förhållande till den totala nationalinkomsten. År 1900
kunna dessa utgifter beräknas ha uppgått till 25 miljoner kronor eller 1,3
procent av nationalinkomsten. År 1920 voro motsvarande tal 200 miljoner
kronor respektive 1,7 procent, år 1940 700 miljoner kronor respektive 5,7
procent, ökningen av ifrågavarande utgifter utgjorde enbart under 1940-talet omkring 100 procent. I samband med införandet av de nya folkpensionerna
och de allmänna barnbidragen stego socialutgifterna från 1 600
miljoner kronor år 1947 till 2 400 miljoner kronor år 1948 eller från 7,9 till
10,5 procent av nationalinkomsten. År 1950 voro dessa tal 2 670 miljoner
kronor respektive 10,5 procent. Mot en nationalinkomst av 39 000 miljoner
kronor år 1954 svarade sociala utgifter om i runt tal 4 200 miljoner kronor
eller 11,1 procent av nationalinkomsten i landet; i medeltal motsvarar sistnämnda
belopp en socialutgift av 580 kronor per innevånare.

Socialvårdsutgifterna bestridas till huvudsaklig del av stat, landsting och
primärkommuner genom skatter, direkta och indirekta. Av de totala socialutgifterna
under år 1954 — 4 183 miljoner kronor — kommo 57 procent på
staten (2 402 milj. kr.) och 30 procent på primärkommuner och landsting
(1 235 milj. kr). Återstoden utgjordes av avgifter till socialförsäkringsorganen,
nämligen tre procent av arbetsgivarnas avgifter till olycksfallsförsäkringen
(141 milj. kr.) och sammanlagt tio procent av de försäkrades avgifter
till sjukförsäkringen (157 milj. kr.), arbetslöshetsförsäkringen (49 milj.
kr.) och folkpensioneringen (199 milj. kr.).

116

Kostnadsfördelningen mellan olika huvudmän är mycket varierande för
olika grenar av socialvården. Vissa verksamhetsgrenar finansieras helt av
statliga medel, exempelvis allmänna barnbidragen, mödrahjälpen och arbetsförmedlingen.
På en del områden, såsom inom sinnessjuk- och sinnesslövården,
alkoholistvården och ungdomsvården, drivas vissa anstalter i statlig
regi. I de flesta fall handhaves emellertid verksamheten av lokala organ,
landsting eller primärkommuner, som efter bestämda regler erhålla statliga
bidrag till kostnaderna. Dessa bidrag äro av växlande storlek. På vissa områden
bedriva därjämte enskilda föreningar och stiftelser, understödda av
bl. a. staten, en livlig verksamhet, exempelvis inom barnavård, vanförevård
och sjukvård.

Största delen av statens socialutgifter avser folkpensioneringen (1 107
milj. kr.), barnbidragen (536 milj. kr.) samt hälso- och sjukvården (367
milj. kr.). Huvuddelen av landstingens och primärkommunernas socialvårdskostnader
kommer på hälso- och sjukvården (659 milj. kr.), fattigvården
(171 milj. kr.), folkpensioneringen (209 milj. kr.), skolmåltider (77
milj. kr.) samt offentlig barnavård (71 milj. kr.). De sociala utgifterna ha
den största relativa betydelsen i landstingens budget, där drygt 90 procent
av nettoutgifterna gå till sociala ändamål. I statens budget hänför sig ungefär
en tredjedel och i primärkommunernas omkring en fjärdedel av de totala
nettoutgifterna till socialvården.

Redan den omfattning i vilken numera anvisas medel för olika sociala
ändamål gör det naturligt att ställa vissa frågor rörande fördelningen och
dispositionen av dessa medel. Vad som särskilt måste anses aktualisera dylika
frågor är den strukturförändring i ekonomiskt avseende som vårt samhälle
undergått under en relativt kort tidrymd och vilken, såvitt nu kan
bedömas, kommer att fortgå. Erinras må sålunda att socialpolitiken tidigare
i stor utsträckning hade ett inkomstutjämnande syfte; flertalet medborgares
skatteförmåga var ringa. De socialpolitiska åtgärderna inneburo i väsentliga
avseenden, att de högre inkomsttagarna fingo betala för de förmåner av
vilka de lägre komnio i åtnjutande. I ett år 1953 utgivet vetenskapligt arbete
av numera docenten R. Bentzel om Inkomstfördelningen i Sverige — som
utgjort en del av 1951 års penningvärdeundersökning — har konstaterats,
att det mest påtagliga draget i den utveckling som inkomststrukturen undergått
är den successiva inkomstutjämning som ägt rum. Denna utjämning
kan konstateras i såväl förvärvsinkomsternas som de disponibla inkomsternas
fördelning. Det relativa antalet inkomsttagare i såväl de lägsta som de
högsta inkomstklasserna har minskat. Denna koncentration mot de medelstora
inkomsterna gäller icke blott antalet inkomsttagare utan även inkomstbeloppen.
I nämnda arbete framhålles vidare att skatte- och socialpolitikens
utjämnande effekt självfallet är en följd av dels skatternas progressivitet,
dels det förhållandet att de sociala kontantbidragen huvudsakligen tillfalla
personer med mycket små inkomster. Progressiviteten i skatteskalan har

117

därvid illustrerats genom angivandet av skattebördans storlek inom de olika
decilgrupperna. År 1935 betalade sålunda de fem lägsta decilgrupperna 1,4
procent av sina inkomster i skatt, medan skatteandelarna i de därpå följande
fem decilgrupperna i tur och ordning hade varit respektive 4,1, 5,3,
7,4, 9,0 och 13,9. Under år 1948 voro motsvarande tal i de olika decilgrupperna
2,4, 3,5, 5,9, 7,2, 8,9, 10,5, 11,5, 12,7, 14,0 och 24,1. I den tionde gruppens
översta fjärdedel hade skatteandelen varit 33 procent och i den översta
åttondelen 39 procent. År 1948 betalades alltså inom samtliga inkomstklasser
en betydligt större andel av inkomsterna i skatt än under tidigare år.
Detta förhållande är enligt den gjorda undersökningen en följd delvis av
skärpt beskattning, delvis av en allmän inkomststegring i samband med progressiviteten
i beskattningen. Genom den inkomstutjämning som skett och i
viss mån på grund av vissa specifika drag i skattesystemets utformning har
den totala skattebördans fördelning mellan olika decilgrupper kommit att
förskjutas nedåt mot de lägre grupperna. Medan den översta decilgruppen år
1935 betalade 62 procent av samtliga skatter, hänförde sig år 1948 endast 49
procent till denna grupp. Motsvarande tal för de lägre decilgrupperna visa
däremot en motsatt utveckling. Det har konstaterats, att den mellan år 1935
och 1948 inträffade inkomstutjämningen huvudsakligen varit automatisk och
endast i relativt liten omfattning — kanske till en fjärdedel — ett resultat av
skattepolitiska åtgärder. Man kan alltså säga, uttalar författaren till nämnda
arbete, att av de förändringar som skett det är den automatiska utjämningen
som varit dominerande, medan ökningen av den skattepolitiska utjämningen
varit tämligen ringa i jämförelse därmed.

Den här relaterade utvecklingen torde med nuvarande utformning av
skattepolitiken komma att ytterligare accentueras, därest beräkningarna om
medborgarnas realinkomster i framtiden hålla streck. Det antages sålunda,
att dessa skola öka med i genomsnitt tre procent om året, vilket innebär
en fördubbling på 25 år och en fyrdubbling på 50 år. över huvud måste
resultatet av den pågående förändringen i fråga om inkomsternas fördelning
mellan olika medborgargrupper bl. a. vara, att skattepolitiken icke längre
kan få samma betydelse såsom inkomstutjämnande faktor som tidigare. Det
må i sammanhanget konstateras, för att nämna ett exempel, att 1949 års
skattesakkunniga enstämmigt förklarade, att den direkta beskattningen nått
en nivå, över vilken den icke utan olägenheter kunde stiga. En sänkning
rekommenderades i stället. Progressionen ansågs icke kunna skärpas.

Den omdaning i ekonomiskt avseende som vårt samhälle I. n. är underkastat
måste uppenbarligen påverka socialpolitikens både utformning och
karaktär. De nya ekonomiska betingelserna ha sålunda i många fall mer
eller mindre djupgående förändrat förutsättningarna för olika hjälpformer.
Redan nu torde socialpolitiken f. ö. i väsentliga hänseenden få anses ha
karaktären av eu försäkring, detta oavsett om premier betalas direkt eller
indirekt genom skatter.

118

Jämte nu berörda mera principiella synpunkter tala även vissa konkreta
omständigheter för att frågan om fördelningen och dispositionen av de för
olika sociala ändamål anvisade medlen bör upptagas till övervägande. Till
alt börja med må då erinras om det förhållandet, att de olika författningar
som sammantagna bilda vår sociallagstiftning tillkommit vid skilda tidpunkter,
vilket naturligt nog medfört en splittring i olika hänseenden av de
socialpolitiska åtgärderna. Andra lagutskottet framhöll härutinnan i sitt utlåtande
nr 50 till 1937 års riksdag, att det enligt utskottets mening vore
uppenbart, att anordnandet av en betydande offentlig hjälpverksamhet vid
sidan av fattigvården och barnavården måste medföra ett behov att planmässigt
och organisatoriskt samordna de skilda hjälpformerna för att minska
svårigheterna att ändamålsenligt tillämpa de olika lagarna. En revision av
bestämmelserna om samhällets hjälpverksamhet med syfte att få olika grenar
därav sammanförda på ett rationellt sätt syntes utskottet vara i hög
grad önskvärd. Med anledning av vad sålunda jämte annat anförts beslöt
riksdagen hemställa hos Kungl. Maj:t om en utredning i angivna syfte. Sedermera
tillkallades med anledning härav särskilda sakkunniga, den s. k. socialvårdskommittén,
som arbetade under åren 1938—1951. Kommitténs förslag
ha föranlett lagstiftning i åtskilliga hänseenden; någon egentlig samordning
av de sociala hjälpåtgärderna har dock av skilda anledningar icke kommit
till stånd. Tvärtom torde få anses gälla att tillkomsten av ytterligare författningar
i förevarande ämne givit ökad tyngd åt andra lagutskottets nyss
återgivna synpunkter.

Den redogörelse som lämnats för huvuddragen av gällande sociallagstiftning
torde på sitt sätt belysa den organisatoriska splittring som f. n. kännetecknar
förevarande område av den samhälleliga verksamheten. Ytterligare
må framhållas att för särskilda grenar av socialvården finnas inrättade flera
centrala ämbetsverk, vilka i vissa fall fått en betydande omfattning. På det
kommunala planet har visserligen en viss centralisering kommit till stånd
genom införandet av socialvårdsbyråer och kommunalkontor. Socialvårdskommitténs
förslag om förenhetligande av olika nämnder i en särskild socialnämnd
inom varje kommun har dock av skilda skäl icke förverkligats;
motsvarande gäller beträffande andra liknande förslag. I kommunerna
kunna därför jämsides med varandra finnas inrättade socialnämnd, barnavårdsnämnd,
pensionsnämnd, nykterhetsnämnd, arbetslöshetsnämnd, familjebidragsnämnd,
hemhjälpsnämnd samt hälsovårdsnämnd.

Den tillsynsverksamhet som i olika avseenden förekommer från samhällets
sida inom socialvården är starkt förgrenad. I en del fall fullgöra sålunda
länsstyrelserna övervakande funktioner, medan dessa i andra fall anförtrotts
centrala myndigheter. Inom vissa områden har vidare en stark specialisering
av arbetsuppgifterna inom ett i och för sig naturligt avgränsat fält
genomförts. Exempelvis inom barnavården förrättas inspektion av statens
inspektör för barnavård, socialvårdskonsulenter, barnavårdsassistenter, kon -

119

sulenten för den halvöppna barnavården och eftervårdskonsulenter samt
dessutom av provinsialläkare och förste provinsialläkare. Inom olika delar
av socialvården ha vidare tillkommit särskilda konsulenter, socialvårds-,
nykterhetsvårds- och skyddskonsulenter. Dessa tjänstemän bedriva i stort
sett sin administrativa verksamhet utan någon närmare inbördes samordning,
vilket haft till följd att var och en av dem har egen kontorsorganisation
med särskilda lokaler, särskild biträdespersonal m. in.

Ett uttryck för den splittring som kännetecknar förevarande område är
även de olika principer som gälla för de samhälleliga hjälpformerna. Inom
socialförsäkringen och närliggande understödsverksamhet finnas dels fasta
bidrag, som utgå enligt försäkringstekniska principer, dels bidrag efter inkomstprövning.
Bland övriga hjälpformer förekomma fasta bidrag efter
inkomstprövning, normerad efter den taxerade inkomsten, samt maximerade
bidrag efter fri behovsprövning, dock av annan karaktär än socialhjälpens.

Det förhållandet att flera olika hjälpformer förekomma i viss mån parallellt
har understundom nödvändiggjort särskilda kollisionsnormer av delvis
invecklad beskaffenhet. Här kan erinras om de regler som i detta hänseende
gälla i fråga om de särskilda barnbidragen och folkpensionen. I detta sammanhang
må även pekas på de s. k. tröskelproblemen, d. v. s. att en inkomstökning
utöver en viss gräns föranleder bortfall av sociala förmåner på sådant
sätt, att bestämmelsens konstruktion kan utgöra en hämsko för ökad
arbetsinsats från mottagarens sida.

Som en ytterligare anledning till att de i det föregående angivna frågeställningarna
nu kunna anses aktuella må nämnas förändringen av penningvärdet.
Visserligen ha i vissa fall fastställda bidragsbelopp omräknats i anslutning
därtill, men någon mera genomgripande översyn har — frånsett
den inom familjepolitiken pågående — ej ägt rum. Härutinnan torde som
exempel få erinras om invalidpensionens grundbelopp, 200 kronor per år,
som utgår till alla invalider utan behovsprövning, samt särskilda barnbidragets
minimibelopp, 12 kronor per år.

De i det föregående anförda synpunkterna tala enligt revisorernas mening
för att socialpolitikens olika former böra underkastas eu översyn i skilda
hänseenden. Vad som i första hand synes böra äga rum är en undersökning
i detalj av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt
ha verkat under senare år. På ett viktigt avsnitt inom socialvården —
familjepolitiken — har visserligen nyligen företagits en systematisk inventering
av verkningarna av de olika familjepolitiska åtgärderna under en
något längre tid, varvid även uppmärksammats de brister i utformningen
som ansetts böra avhjälpas för att åtgärderna skola göra maximal nytta
inom nuvarande ekonomiska ram samt de nya behov som aktualiserats.
Denna inventering, som redovisats i ett betänkande, har resulterat i tillkallandet
av eu särskild beredning, som i ett antal promemorior framlagt olika

120

förslag i fråga om samhället och barnfamiljerna, avseende vissa av de i det
föregående redovisade bidragsformerna in. in. Enligt revisorernas mening
har emellertid denna översyn i viss mån haft för begränsad räckvidd. De
familjepolitiska åtgärderna torde nämligen icke böra ses som en isolerad
företeelse utan sättas i relation till socialpolitiken i övrigt. Revisorerna förorda
därför, att en sådan undersökning som här avses nu kommer till stånd.
Denna bör i detalj belysa de ekonomiska sammanhangen. Revisorerna anse
sig därvid kunna förutsätta, att undersökningen skall kunna genomföras av
ett antal experter utan att någon särskild kommitté tillsättes.

Sedan en dylik undersökning utförts, torde en grundval ha skapats för
en diskussion av den framtida socialpolitiken, vilken, självfallet bör ha samma
allmänna syfte som den nuvarande, nämligen trygghet och trivsel i samhället
för alla medborgargrupper. Det torde icke ankomma på revisorerna
att närmare utveckla de synpunkter som böra vara vägledande för morgondagens
socialpolitik; några aktuella frågeställningar torde dock böra angivas.

Såsom av det föregående framgår disponerades under år 1954 — det senaste
år för vilket några uppgifter härom finnas tillgängliga — drygt 11
procent av nationalinkomsten för sociala utgifter. Detta tal kan självfallet
icke vara någon definitiv gräns — vare sig uppåt eller nedåt — för vad
samhället anser sig böra taga i anspråk för ifrågavarande ändamål. Vilket
utrymme som i framtiden kan beredas för sociala utgifter blir såsom hittills
beroende på dels den totala nationalinkomsten, dels storleken av andra
angelägna utgiftsbehov som komma att göra sig gällande; bl. a. gäller detta
i fråga om undervisnings- och forskningsverksamhet. Det bör f. ö. i sammanhanget
icke förbises, att tillgodoseendet av andra ändamål än rent sociala
på längre sikt kan vara av social innebörd och bidraga till att göra
behovet av socialvård mindre. Särskilt måste detta vara fallet med utgifter
som hänföra sig till vetenskaplig forskning, av vilken den allmänna välståndsutvecklingen
i hög grad är beroende.

Inkomstutvecklingen — med starkt stigande realinkomster för stora grupper
medborgare — måste självfallet avspeglas i utformningen av socialpolitiken.
I ett samhälle som vårt, vilket är föremål för fortgående förändringar
i olika avseenden, kan utformningen av socialpolitiken icke utgöra
ett oföränderligt moment, utan den måste anpassas i samma mån som betingelserna
för densamma underkastas förändringar. Konkret uttryckt innebär
detta, att socialpolitikens både former och innehåll efter hand måste
givas en sådan ändrad utformning som svarar mot föreliggande behov.

Ett spörsmål som vid en diskussion av socialpolitiken särskilt bör uppmärksammas
är finansieringen. Tidigare innebar densamma i väsentliga
hänseenden en inkomstöverföring från de högre inkomsttagarna till de lägre.
Såsom tidigare framhållits kan emellertid socialpolitiken icke numera, i
varje fall icke i samma utsträckning som tidigare, givas en dylik innebörd,
enär allt större grupper medborgare få möjlighet att på ett helt annat sätt

121

än tidigare bidraga till socialutgifterna. I betraktande härav måste frågan
om finansieringen av de olika sociala utgifterna omprövas. Vår nuvarande
socialvård bygger på skilda finansieringsmetoder. Det ligger i sakens natur
att detta måste vara fallet, men finansieringsmetoderna kunna självfallet
lika litet som socialvården som sådan betraktas som definitiva.

En sådan omprövning av socialpolitikens innehåll och utformning som
här skisserats kan måhända leda till en koncentration av de olika hjälpåtgärderna
från samhällets sida. Men oavsett detta bör det vara möjligt att
i väsentliga hänseenden utforma de administrativa organen på ett mera
ändamålsenligt sätt än vad nu synes vara fallet. I detta sammanhang må
särskilt framhållas, att den kontorstekniska utvecklingen torde komma att
leda till väsentligt ökad användning av maskiner av komplicerad art. Detta
förhållande torde i grunden komma att ändra förutsättningarna för administrationen
även på detta område. Bl. a. torde den avvägning som nu skett
mellan centrala och lokala organ komma att visa sig mindre rationell, och
över huvud torde det bli nödvändigt att i många avseenden ompröva hävdvunna
principer.

De här av revisorerna berörda frågorna äro delvis av vittsyftande natur.
På vad sätt de skola finna sin lösning kan icke här angivas. Revisorerna
vilja allenast framhålla, att det synes angeläget att de undersökningar som
visa sig nödvändiga bedrivas på sådant sätt, att ett snabbt resultat kan
ernås. I detta syfte böra i möjligaste mån tillgängliga expertorgan anlitas.

Revisorerna ha med det anförda velat belysa några av de frågor, som
synas vara aktuella inom den svenska socialpolitiken. Såsom i annat sammanhang
framhållits kunna principerna för samhällets stöd mellan och
inom olika grupper ingalunda anses vara entydiga eller slutdiskuterade;
socialpolitiken torde ständigt behöva anpassas till samhällsutvecklingen
i övrigt.

§ 14

Socialstyrelsens författningstryck

Enligt den för socialstyrelsen gällande instruktionen (SFS 1937:1031)
åligger det styrelsen att bedriva social upplysningsverksamhet. Styrelsen
äger att under iakttagande av härutinnan meddelade föreskrifter av trycket
utgiva periodiska och andra publikationer för offentliggörande i erforderlig
omfattning av utredningar, redogörelser eller berättelser, som avse styrelsens
verksamhetsområde.

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att söka bilda sig eu
uppfattning om vilken form och omfattning socialstyrelsens nu gällande
författningskommentarer ha. Fördenskull har från styrelsen infordrats eu
förteckning över av styrelsen utgivna aktuella författningskommentarer.
Med skrivelse den 10 mars 1956 har styrelsen översänt eu dylik förteckning
jämte ett exemplar av de i denna upptagna handlingarna.

122

I publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor lämnas i tryckt
form byråvis redogörelser för nytillkommen lagstiftning jämte kommentarer
därtill. Denna publikation — som utdelas till länsstyrelser, landsting,
mödrahjälpsnämnder, förste provinsialläkare, barnavårdsnämnder m. fl. —
innehåller vanligen i samma nummer redogörelser i flera frågor; en innehållsöversikt
lämnas i sådant fall på numrets första sida. — Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor utkom under budgetåret 1954/55 med sammanlagt
åtta nummer om tillsammans 140 sidor; upplagan för varje nummer
var 10 500 exemplar. Framställningskostnaderna utgjorde i runt tal
12 200 kronor.

Av den redogörelse som socialstyrelsen lämnat framgår att författningskommentarer
lämnas även i annan form än genom nämnda publikation,
bl. a. genom stencilerade eller maskinskrivna skrivelser till vederbörande.
Inom nykterhetsvårdsbyrån sker upplysningsverksamheten vidare genom
den av föreningen för främjande av nykterhetsnämndernas verksamhet utgivna
Tidskrift för Nykterhetsnämnderna; redaktör och ansvarig utgivare
för denna tidskrift är nykterhetsvårdsbyråns chef.

I syfte att belysa omfattningen m. m. av socialstyrelsens nu aktuella författningskommentarer
ha revisorerna upprättat i möjligaste mån fullständiga
sammanställningar över dessa i

B a r n a v å

Huvudsakligt innehåll
Halvöppen barnavård

Råd och anvisningar nr 27 år 1945:

Angående tillsynen av institutioner
för halvöppen barnavård ........

PM rörande försöksverksamheten på
landsbygden. Jordbruksdaghem
(har ersatt Råd och anvisningar nr
29) ............................

Råd och anvisningar nr 56 år 1949:

Statsbidrag till institutioner för halvöppen
barnavård (numera ersatt av
en stencilerad upplaga) ..........

PM rörande lokal till lekskola......

Normalinstruktion för läkare anställd
vid lekskola (barnträdgård) ......

Normalinstruktion för läkare anställd
vid daghem ....................

it

dsbyrån

™PUrnkt Antal t Fram utfärdandet

s,dor stallnmgssi

juli

1945

oktav tryck

A 4

stencil

mars

1949

7 oktav tryck
2 A 4 stencil

A 4

A 4

123

Huvudsakligt innehåll

Instruktion för personal vid daghem

Normalreglemente för institutioner
för halvöppen barnavård. Daghem
och eftermiddagshem............

Normalreglemente för institutioner
för halvöppen barnavård. Lekskolor
(barnträdgårdar) ............

Kolonier

Råd och anvisningar nr 83 är 1954:

Råd och riktlinjer för barnkoloniverksamhet
....................

Anvisningar till anordnare av barnkolonier
......................

Till länsstyrelserna om uppdelning
av kolonibarn i lämpliga åldersgrupper
........................

Till kolonianordnare ang. ansvar för
barn under badning ............

Ang. utsträckt tid för årsberättelses
ingivande ......................

Påminnelse till kolonianordnare om
tidigare anvisningar ............

Mödralijälp m. m.

Råd och anvisningar nr 77 (delvis):
Mödrahjälp ......................

Råd och anvisningar nr 88:
Moderskapshjälp, Mödrahjälp ......

Råd och anvisningar nr 91:

Mödrahjälpen ....................

Till mödrahjälpsnämnderna ang. tilllämpning
av normer m. m.......

Anvisningar för bedömande av mödrahjälp
efter lagen om modcrskapshjälps
ikraftträdande ..........

Till mödrahjälpsnämnder ang. tandvård
..........................

Anvisningar till mödrahjälpsnämnderna
..........................

Tidpunkt för utfärdandet	Antal sidor	Format	Fram- ställningssätt
	2	A 4	stencil
	4	A 4	»
	3	A 4	»
maj 1954	30	oktav	tryck
april 1951	5	A 4	maskin- skrift
mars 1953	2	A 4	»
juli 1953	1	A 4	stencil
jan. 1956	1	A 4	»
febr. 1956	2	A 4	»
maj 1953	1	oktav	tryck
dec. 1954	12		»
juli 1955	9	oktav	tryck
5 maj 1952	13	A 4	stencil
8 dec. 1954	6	A 4	»
16 apr. 1955	3	A 4	»
20 jan. 1956	6	A 4	»

Huvudsakligt innehåll	Tidpunkt för utfärdandet	Antal sidor	Format	Fram- ställningssätt
Barnavårdslagen Råd och anvisningar nr 37: Revision av lagstiftningen om barna-
vårdsanstalter och fosterbarnsvård (reviderad upplaga utkom i april 1951) ..........................	mars 1946	64	oktav	tryck
Råd och anvisningar nr 85 (delvis): Ändrad lydelse av barnavårdslagens
bestämmelser om slutlig utskriv-ning av för skyddsuppfostran om-	juni
händertagna....................	1954	1	»	»
Bidragsförskott Råd och anvisningar nr 48 (delvis): Lag om förskottering av underhålls-
bidrag till barn den 11 juni 1943 (bidragsförskottslag) med ändring	jan.
den 26 juli 1947 ................	1948	12	»	»
Råd och anvisningar nr 55:	mars
Återkrav av bidragsförskott ........	1949	44	»	»
Råd och anvisningar nr 73 (delvis): Höjning av bidragsförskottens maxi-	juni
mibelopp ......................	1952	1	»
Råd och anvisningar nr 77 (delvis): Höjning av bidragsförskottens maxi-	maj
mibelopp ......................	1953	5	oktav	tryck
Råd och anvisningar nr 84 (delvis):	juni
Ändring i bidragsförskottslagen ....	1954	1	»	»
Särskilda barnbidrag Råd och anvisningar nr 48 (delvis): Lag om särskilda barnbidrag till än-
kors och invaliders m. fl. barn den	jan.
26 juli 1947 ....................	1948	12	»
Råd och anvisningar nr 73 (delvis): Dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda	juni
barnbidrag ....................	1952	1		»

125

Tidpunkt

Huvudsakligt innehåll för

utfärdandet

Råd och anvisningar nr 77 (delvis): maj

Höjning av de särskilda barnbidragens 1953

maximibelopp

Inkomstprövning av de särskilda barnbidragen -

Antal

sidor

4

Format

oktav

Råd och anvisningar nr 84 (delvis):

Ändring i lagen om särskilda barn- juni

bidrag ........................ 1954 1 »

Föräldrabalken in. m.

Råd och anvisningar nr 59:

Föräldrabalken jämte Lagen om blodundersökning
m. in. i mål om äktenskaplig
börd eller faderskapet till dec.
barn utom äktenskap............ 1949 42 »

Råd och anvisningar nr 64 (delvis):

Kungl. Maj:ts kungörelse om barna vårdsmans

verksamhet och tillsynen aug.

därå .......................... 1950 15 »

Råd och anvisningar nr 65 (delvis): maj

Jämkning av underhållsbidrag...... 1951 2 »

Råd och anvisningar nr 73 (delvis):

Generell höjning av vissa underhålls- juni

bidrag ........................ 1952 5 »

Råd och anvisningar nr 84 (delvis): junj

Ändrad lydelse av nordiska konven- 1954 4 »

tionen ang. indrivning av underhållsbidrag Barnavårdsnämnds

och barnavårdsmans
rätt att erhålla vissa upplysningar
från de offentliga arbetsförmedlingarna Införsellagen Råd

och anvisningar nr 64 (delvis):

Lagen om ändrad lydelse av 6 § in- aug.

försellagen .................... 1950 1

Famil ((‘bostadsbidrag in. in.

Råd och anvisningar nr 73 (delvis): - ^

Familjebostadsbidrag för fosterbarn.. 1952 1

Fram ställningssätt tryck » -

»

»

»

»

126

Huvudsakligt innehåll Råd och anvisningar nr 84 (delvis): Bosättningslån åt ogift moder med minderårigt barn................	Tidpunkt för utfärdandet juni 1954	Antal sidor 1	Format oktav	Fram- ställningssätt tryck
Unga lagöverträdare Råd och anvisningar nr 85 (delvis): Nya bestämmelser om behandlingen av unga lagöverträdare ..........	juni 1954	7	»	»
Sjukförsäkring Råd och anvisningar nr 87: Den allmänna sjukförsäkringen ....	dec. 1954	38	»	»
Råd och anvisningar nr 90 (delvis): Rättelse till nr 87 ................	febr. 1955	1
Husmoderssemester m. in. Råd och anvisningar nr 66: Statens åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn	juni 1951	74	»	»
Råd och anvisningar nr 72: Statens åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn	april 1952	10		>
Råd och anvisningar nr 79: Statens åtgärder för beredande av vila och rekreation åt mödrar och barn	aug. 1953	8
Råd och anvisningar nr 84 (delvis): Stipendiegivning för underlättande av husmoderssemester ..............	juni 1954	1	»	»
Allmänna barnbidrag Råd och anvisningar nr 65 (delvis): Allmänna barnbidrag..............	maj 1951	4	»	»
Råd och anvisningar nr 75: Lagtexter och kommentarer m. m.	juli 1952	107	»	»
Råd och anvisningar nr 84 (delvis): Ändring i lagen om allmänna barn-bidrag ........................	juni 1954	1	»	»

127

Huvudsakligt innehåll

Diverse

Tidpunkt

för

utfärdandet

Antal

sidor

Råd och anvisningar nr 77 (delvis):

Höjning av vårdavgifterna vid barn- maj

hemmen ...................... 1953 1

Format

oktav

Råd och anvisningar nr 49:

Om behandling av barn å barna- febr.

vårdsanstalter .................. 1948 12 »

Råd och anvisningar nr 80:

Föreskrifter för förvaring och utdel- aug.

ning av läkemedel å anstalter .... 1953 4 »

Råd och anvisningar nr 84 (delvis):

Blankett för utländska medborgares

anmälan om utflyttning eller utresa juni

från Sverige.................... 1954 1 »

Råd och anvisningar nr 86:

Föreskrifter och råd rör. brandskyddet

vid vissa hem och anstalter tillhö- aug.

rande socialvården .............. 1954 8 »

Råd och anvisningar nr 90 (delvis): r

Ändrade bestämmelser om statsbidrag 1955 2 »

till driften av barnhem

Nya bestämmelser om besvärstid vid
talan om förvaltande myndighets
beslut

Tabell 2

Nykterhetsvårdsbyrån
Tidpunkt . .

Huvudsakligt innehåll för .,

utfärdandet siaor

Skrivelse ang. underställande av beslut
om försökspermittering från
allmän alkoholistanstalt av straffri- 20 jan.
förklarad alkoholist ............ 1943 2

PM ang. avlämnande av mantalsupp gifter

för personer, som äro intagna 8 okt.
å alkoholistanstalt .............. 1946 1

Skrivelse ang. formulering av allmän

alkoholistanstalts begäran om polis- 27 juli
handräckning .................. 1950 1

Format

A 4

A 4

A 4

Fram ställningssätt -

tryck

»

Fram ställningssätt -

maskin skrift -

»

128

Huvudsakligt innehåll	Tidpunkt för utfärdandet	Antal sidor	Format	Fram- ställningssätt
Skrivelser ang. vårdtider vid Salberga-	31 okt.			maskin-
anstalten ......................	1952	3	A 4	skrift
Skrivelse ang. bestyrkande av kost-
nadsspecifikation vid ansökan från erkänd alkoholistanstalt om ersätt-	4 juni
ning av statsmedel ..............	1954	1	A 4	stencil
Till vårdanstalterna för alkoholmiss-
brukare ang. tillämpningen av nya författningar ang. statsbidrag till driftkostnader vid erkända vårdan-	28 sept.
stalter för alkoholmissbrukare ....	1955	2	A 4	»
PM med vissa anvisningar och upplys-
ningar till allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare i anledning av nykterhetsvårdslagens ikraftträ-dande ........................	30 sept. 1955	15	A 4
Skrivelse ang. återhållsamhet från
nykterhetsnämnds sida vid påkal-lande av polishandräckning för in-	23 okt.
ställelse å alkoholistanstalt ......	1954	6	A 4
PM ang. polikliniker för alkoholmiss-	28 dec.
brukare ........................	1954	9	A 4	»
Skrivelse till länsnykterhetsnämnder-
na samt vissa kommunala nykter -hetsnämnder ang. fastställelse av vissa formulär m. m. — Formuläret		1
för prästbevis, läkarbetyg och redo-	15 sept.	+ för-
görelse ........................	1955	mulär	A 4	»
Till länsnykterhetsnämnderna ang.	24 jan.
verksläkare m. m...............	1956	2	A 4	»
Tidskrift för Nykterhetsnämnderna: A. Åman: Om folkpension för alkoholmissbru-
kare och om dispositionsrätten till	nr 2
pensionen ......................	1948	4	oktav	tryck
A. Åman: De nya bestämmelserna om statsbidrag
till de kommunala nykterhetsnämn-	nr 6
dernas verksamhet ..............	1954	8		»
A. Åman: Några upplysningar om två försvun-
na slag av statsbidrag till nykter-	nr 7
hetsnämnderna..................	1954	3	»

129

Huvudsakligt innehåll	Tidpunkt för	Antal	Format
A. Åman: Om kostnaden för vård å enskilt vård-hem av klient hos nykterhets-nämnd ........................	utfärdandet nr 10 1954	3	oktav
Daniel Wiklund: Var skall den inackorderade vara skriven ........................	nr 3 1955	3	»
A. Åman: Angående tillämpningskungörelserna rörande nykterhetsvården ........	nr 6 1955	3	>
A. Åman: Snabbkommentar till tillämpningskun-görelsen........................	nr 8 1955	11	»
A. Åman: Nykterhetsnämndernas anmälnings- skyldighet om alkoholmissbrukande körkortsinnehavare..............	nr 8 1955	2	»
Daniel Wiklund: Nykterhetsnämndernas uppgiftsskyl-dighet till kontrollstyrelsen ......	nr 8 1955	1	»
Arne Skutin: Nya blanketter för statsbidragsansö-	nr 1	1 + for-
kan och årsberättelse............	1956	mulär	»
Tabell 3 Socialvårdsbyrån
Huvudsakligt innehåll	Tidpunkt för	Antal	Format
Skr. till samtliga styrelser för arbets-hem ..........................	utfärdandet 12 juni 1947	2	A 4
Deltidsanställning av hemvårdarinnor in. m...........................	25 juli 1950	3	A 4
Betr. registrering av hemvårdarinnor-na i länsarbetsnämndernas bered-skapsregister ..................	14 april 1951	2	A 4
Betr. hemvårdarinnornas arbete vid krig eller krigsfara..............	20 juli 1951	1	A 4
Betr. arbetstiden för hemvårdarinnor	14 jau. 1955	2	A 4
Råd och anvisningar nr 25: Ålderdomshemmens storlek m. m. ..	juni 1945	4	oklav

Fram ställningssätt -

tryck

»

»

»

»

»

»

Fram ställningssätt maskinskrift -

»

»

»

»

tryck

9 Rev. berättelse ang. statsverket dr 19.5(i. I

130

Huvudsakligt innehåll	Tidpunkt för utfärdandet	Antal sidor	Format	Fram- ställningssätt
Råd och anvisningar nr 28: De sociala nämnderna böra hålla god	aug.
kontakt med tjänsteläkarna m. m.	1945	5	oklav	tryck
Råd och anvisningar nr 31: Ny indelning i fattigvårds- och barna-
vårdskonsulentdistrikt fr. o. m. den	sept.
1 oktober 1945 ..................	1945	3	»	»
Råd och anvisningar nr 47:	dec.
Hjälpverksamheten för flyktingar	1947	12		»
skall överflyttas på de kommunala socialvårdsorganen
Ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen om socialregister Ny lag om kommunala pensionstill-
skott m. m.
Fattigvård, folkpensioner och allmän-
na barnbidrag
Råd och anvisningar nr 51: Vårdtaxan oförändrad t. o. m. den 30	juni
september 1948 m. m.............	1948	3	»	»
Råd och anvisningar nr 53:	jan.
Vårdtaxan........................	1949	25		»
Råd och anvisningar nr 60:	jan.
Social hemhjälpsverksamhet........	1950	51	»	»
Råd och anvisningar nr 62: Förteckning över vissa sjukhus och	aug.
anstalter ......................	1950	15
Råd och anvisningar nr 63:
Den speciella flyktingvårdens avveck-	aug.
ling............................	1950	12
Råd och anvisningar nr 67:
Ny nordisk konvention i stället för	juli
1928 års fattigvårdskonvention ....	1951	11
Råd och anvisningar nr 70: Hemhjälp för gamla bör anordnas	jan.
i kommunerna..................	1952	5	>	»
Råd och anvisningar nr 71:	april
Byggnadstillstånd för ålderdomshem	1952	2	»	»

131

	Tidpunkt		Format
Huvudsakligt innehåll	för utfärdandet	sidor	ställningssätt
Råd och anvisningar nr 74:	juli
Bostadsfrågan för gamla ..........	1952	10	oktav	tryck
Råd och anvisningar nr 78: Statsbidrag till anordnande samt om-	juni
och tillbyggnad av ålderdomshem	1953	7	»	»
Råd och anvisningar nr 81: Samverkan i den kommunala social-	aug.
	1953	21	»
Råd och anvisningar nr 82:	dec.
Lämplig kost för gamla ..........	1953	3	»	»
Råd och anvisningar nr 89: De kommunala ålderdomshemmens	jan.
uppgifter ......................	1955	32	»	»
Tabell 4
Skolbyrån
Huvudsakligt innehåll	Tidpunkt för utfärdandet	Antal sidor	Format	Fram- ställningssätt
Stadga för ungdomsvårdsskolorna
m. m.	16 dec.
Kommentar till stadgan............ Anvisningar om intagning, vårdtid,	1946	5	A 4	stencil
villkorlig utskrivning, utackordering	31 dec.
och om eftervården ............	1953	9	A 4	»
Hälso- och sjukvård Ungdomsvårdsskoleeleverna äro sjuk-	31 dec.
försäkrade ......................	1954	2	A 4	»
Folktandvård —- tandvård för elever	16 juli
vid ungdomsvårdsskolorna ......	1955	2	A 4	»
Tuberkulinundersökning och hälso-	27 jan.
kontroll ........................	1956	2	A 4	»
Åtalseftergift, villkorlig dom m. in. Skolstyrelsernas ytlranden i ärenden
angående åtalseftergift, skolornas	17 jan.
resurser, ansökan om överflyttning	1956	t	A 4	»
Behörighet, tjänstetillsättningar in. in. Huvudregler för anställning tiv och
avlöning till personal vid skolor till-	It) juni
hörande barna- och ungdomsvården	1952	4	A 4	»

132

Huvudsakligt innehåll Korrigeringar till skrivelse den 10 juni 1951 ang. anställning av och av-löning till personal..............	Tidpunkt för utfärdandet 9 mars 1953	Antal sidor 1	Format A 4	Fram- ställningssätt stencil
Lönesättning till vikarier ..........	5 maj 1954	2	A 4	»
Löner, pensioner och arvoden, ersätt-ningar för naturaförmåner m. m. Hyres- och kostersättningar ........	13 febr. 1948	6	A 4	maskin- skrift
Protokoll ang. hyresersättningar ....	12 febr. 1954	3	A 4	> stencil
» » »	28 nov. 1955	2	A 4	»
» » årsarvode till folkskol-lärare ..............	28 nov. 1955	1	A 4	»
» » kostersättningar ....	28 dec. 1955	2	A 4
Byggnadsärenden, brandskydd m. in. Anbud för nybyggnader och större reparationer (i tillämpl.delar) jämte bil.............................	5 april 1946	5	A 4
Räkenskaper, revision och förvaltning m. in.
Anvisningar rörande bokföring och den ekonomiska förvaltningen ....	7 sept. 1951	2	A 4	»
Diverse bokföringsanvisningar......	21 dec. 1951	4	A 4	»
Ankomst- och registreringsbok......	19 febr. 1953	1	A 4	»
Diverse Tjänstebrevsrätt ..................	15 dec. 1951	4	A 4	»
Utgallring av handlingar ..........	21 maj 1954	2	A 4
Tabell 5
Utredningsbyrån
Huvudsakligt innehåll Skrivelse till hushållningssällskapen ang. uppgifter till lantarbetarstati-stiken .........................	Tidpunkt för utfärdandet 31 dec. 1955	Antal sidor 3	Format A 4	Fram- ställningssätt stencil

133

Revisorernas uttalande. Socialstyrelsen hav enligt sin instruktion att
sprida social upplysning samt äger att av trycket utgiva periodiska och
andra publikationer för offentliggörande i erforderlig omfattning av utredningar,
redogörelser eller berättelser, som avse styrelsens verksamhetsområde.
Styrelsen utgiver i detta syfte bl. a. publikationen Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor. Denna utkommer i en tryckt, häftad och skuren
upplaga med det antal nummer per år, som föreliggande behov påkallar
—- under budgetåret 1954/55 utgåvos åtta nummer med ett sammanlagt
Sidantal av 140. Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, som innehåller
texten till nya författningar inom styrelsens ämbetsområde samt kommentarer
och tillämpningsföreskrifter till dessa m. m., vänder sig i första
hand till olika organ inom socialvården — statliga och kommunala —
samt till eljest inom denna sysselsatta personer. Socialstyrelsen offentliggör
även genom stencilerade eller maskinskrivna handlingar bl. a. anvisningar
till författningar av skilda slag; särskilt gäller detta sådana anvisningar,
som i första hand avse styrelsen direkt underställda organ, t. ex.
ungdomsvårdsskolor.

Med den omfattning lagstiftningen numera har inom socialstyrelsens
ämbetsområde är det enligt revisorernas mening oundgängligen nödvändigt,
att de som äro verksamma inom socialvården på ett i olika avseenden
tillförlitligt och lättillgängligt sätt erhålla upplysningar om och kommentarer
till denna lagstiftning, särskilt som det torde få antagas, att ett icke
obetydligt antal av dessa personer icke på annat sätt har möjlighet att
fortlöpande följa utvecklingen på området.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att söka bilda sig en uppfattning
om huruvida socialstyrelsens publikationsverksamhet fyller angivna
krav och ha fördenskull infordrat av styrelsen utgivna aktuella författningskommentarer
in. in. Sammanställningar över dessa ha redovisats i
det föregående.

Efter en genomgång av materialet anse sig revisorerna kunna konstatera
att publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor är skriven på
ett lättillgängligt språk, även om kommentarerna i vissa fall givits större
omfattning än det föreliggande ämnet påkallat. Däremot synes publikationen
knappast fylla de krav på ändamålsenlighet, som enligt revisorernas
mening kan ställas på en publikation av ifrågavarande slag. Detta synes
främst vara beroende av det sätt varpå utgivningen sker. Såsom redan
nämnts utkommer publikationen i eu häftad upplaga. 1 den mån ändringar
genomföras i den lagstiftning, som tidigare redovisats och kommenterats
i Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, utkommer ett nytt nummer,
som innehåller eu redogörelse för ändringarna. I det nya numret hänvisas
då stundom till den tidigare redogörelsen, i vissa fall utan att det omtalas
i vilket nummer av publikationen denna förekommit. Även om hänvisning
sker, är det för förståelse av den aktuella frågan ofta nödvändigt att läsa

134

de olika numren jämsides med varandra. I de fall en viss lag ändras vid
upprepade tillfällen nödgas läsaren — jämsides med studium av den ursprungliga
lagtexten och kommentaren till denna — kontrollera flera olika
nummer för att göra sig förvissad om att författningen icke ändrats på den
aktuella punkten. Exempel härpå utgör redogörelsen för bidragsförskottslagen;
denna har ändrats flera gånger, och fem nummer av ifrågavarande
publikation innehålla redogörelser, som hänföra sig till denna lag. Då
tryck förekommer på båda sidor av publikationens blad, är det ej —
utan tillgång till dubbla exemplar — möjligt att inklistra den ändrade
författningstexten i det ursprungliga exemplaret.

Det förekommer icke så sällan, att i ett och samma nummer av Råd och
anvisningar i socialvårdsfrågor intagas författningar eller kommentarer
i sinsemellan artskilda frågor, vilket likaledes bidrager till minskad överskådlighet.
Ytterligare må framhållas att föreskrifter och anvisningar i närbesläktade
frågor med hänsyn till tidpunkten för utgivningen ofta måste
publiceras i olika nummer, vilket även på sitt sätt försvårar för läsaren
att orientera sig i det aktuella spörsmålet. Därtill kommer att det icke torde
kunna förutsättas, att samtliga till vilka publikationen vänder sig äro så
orienterade i social- och därmed närbesläktad lagstiftning, att de kunna
avgöra, vilka författningar och kommentarer till dessa som samtidigt böra
studeras för förståelse av en viss fråga. Visserligen upptager som regel
varje nummers första sida eu kortfattad innehållsförteckning, men denna
synes icke vara tillräcklig för att avhjälpa här påtalade brister.

Revisorerna anse att de här berörda olägenheterna med socialstyrelsens
ifrågavarande publikationsverksamhet i allt väsentligt skulle kunna elimineras
genom en lämpligare utformning i olika avseenden av Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor. Det synes sålunda lämpligt, att denna publikation
uppdelas på olika serier för skilda ämnesområden. Måhända kan det
även vara ändamålsenligt att åtskilja å ena sidan vad som är avsett för
internt bruk — för socialstyrelsen och direkt underlydande organ, t. ex.
ungdomsvårdsskolorna — och å andra sidan övrigt tryck. Vidare bör
publikationen utgivas i form av lösblad. Därigenom skulle det bli möjligt
att på ett snabbt och ändamålsenligt sätt publicera ändringar i olika författningar
och deras tillämpningsföreskrifter; samtidigt torde tryckningskostnaderna
kunna nedbringas icke oväsentligt. Till Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor bör även utgivas ett sakregister, som bör kompletteras
med eu viss periodicitet.

Den av revisorerna i det la sammanhang verkställda granskningen har
givit anledning till följande ytterligare uttalanden.

Enligt kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 311) angående statsmyndigheternas
rätt att verkställa tryckning av publikationer må statsmyndighet icke
på statsverkets bekostnad verkställa tryckning av någon publikation utan
att Kungl. Maj:t för varje särskilt fall därtill lämnat tillstånd. Undantag

135

gäller bl. a. för sådana kortare anvisningar, meddelanden, råd och upplysningar
som äro avsedda för allmännare spridning samt för sådana publikationer
som äro angivna i en vid kungörelsen såsom bilaga fogad förteckning.
Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor finnes ej upptagen däri.
Med hänsyn till bl. a. denna publikations omfattning och då motsvarande
publikationer, som utgivas av andra statliga myndigheter, upptagits i förteckningen,
torde denna för fullständighetens skull i lämpligt sammanhang
böra kompletteras med ifrågavarande publikation.

Såsom framgår av det föregående har socialstyrelsen i sin förteckning
över författningskommentarer inom nykterhetsvårdsbyråns ämbetsområde
redovisat artiklar, som införts i Tidskrift för Nykterhetsnämnderna. Ur
flera synpunkter synes det emellertid angeläget, att styrelsen för de författningskommentarer
m. m. som styrelsen publicerar i första hand utnyttjar
sin egen publikation Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor.

Revisorerna anse sålunda, att socialstyrelsen snarast bör överväga en
omläggning av sin publikationsverksamhet i enlighet med här angivna
riktlinjer.

§ I»

Socialhjälp och barnavård till lappar

Ä femte huvudtiteln finnes uppfört ett anslag till Socialhjälp och barnavård
för lappar, för innevarande budgetår upptaget med ett belopp av
200 000 kronor. Storleken av och belastningen å detta anslag, som intill
innevarande budgetår benämnts Fattigvård och barnavård för lappar, under
ett antal budgetår framgå av tabell 1, som grundas på uppgifter socialstyrelsen
lämnat.

Tabell 1

Län Jämtlands .......... Västerbottens ....... Norrbottens ........	1950/51 Kr. 2 952 11 829 113 419	1951/52 Kr. 5 105 14 970 127 918	1952/53 Kr. 6 738 15 991 160 859	1953/54 Kr. 8 480 10 591 171 844	1954/55 Kr. 11 321 17 726 181 0541	1955/56 Kr. 14 208 15 538 169 758
Summa	128 200	147 993	183 588	190 915	210 101	199 504
Därav barnavård2 . .. Anvisat belopp .....	1 576 100 000	2 063 100 000	3 864 100 000	3 263 150 000	6 353 150 000	175 000

Gällande bestämmelser i ämnet äro innefattade i kungörelsen den 27
juni 1927 (nr 277) angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för
lappar. Beträffande bestämmelsernas tillkomst och innehåll in. in. må följande
uppgifter lämnas.

1 Till Norrbottens län har dessutom utbetalats ett belopp av 105 830 kr., avseende ytterligare
bidrag för 1942—1948 enl. k. br. 22/4 1955.

2 Avser uteslutande Norrbottens län. Uppgift för 1955/56 ej tillgänglig.

136

Sedan gammalt har staten inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, ehuru ursprungligen i olika omfattning, bidragit till kostnaderna
för lapparnas fattigvård. Utgångspunkten härför var ett Kungl. Maj:ts brev
den 10 februari 1852. Till grund för detta brev låg i sin tur ett rikets ständers
beslut, meddelat i skrivelse den 26 augusti 1851. vari ständerna anhöllo,
att av anslaget till fattigvården i allmänhet något understöd måtte
efter Kungl. Maj:ts beprövande kunna bliva till utfattiga lappars försörjning
ändamålsenligt använt. I brevet föreskrevs att understödet — som till
en början utgjorde 1 200 riksdaler banko — skulle användas dels till inackordering
hos välkända och pålitliga nybyggare av utfattiga, åldriga,
orkeslösa och sjukliga lappar, dels ock, såvitt tillgång funnes, till understöd
åt sådana fattiga, ännu arbetsföra lappar, som genom olyckor blivit
bragta till fattigdom, därvid förnämsta syftet borde vara att förhjälpa dem
till förbättrande av deras yrke antingen såsom nybyggare eller nomader.

I avseende å ifrågavarande anslag är att märka, att det till Jämtlands
län utbetalade beloppet i regel omfattade all den fattigvård, som utgick
till lapparna i länet. Vad angår de båda andra länen var statsbidraget allenast
en hjälp, som lämnades lappmarkskommunerna, vilka därjämte själva
hade att bekosta en del av fattigvården åt de i kommunen bosatta lapparna.

I fråga om organisationen av den lapska fattigvården, innan de nu
gällande bestämmelserna trädde i kraft, må framhållas, att särskild sådan
organisation endast fanns i Jämtlands län, i det att inom Norrbottens och
Västerbottens län handhavandet av den lapska fattigvården var överlämnat
till fattigvårdsstyrelserna i de borgerliga kommunerna och sköttes i
samband med kommunernas övriga fattigvård. I Jämtlands län omhänderhades
fattigvården inom var och en av lappförsamlingarna — Frostviken,
Föllinge, Undersåker och Hede — av eu fattigvårdsstyrelse, som var olika
sammansatt i de olika församlingarna men överallt bestod av andra än
lappar.

I september 1924 avgav en särskild sakkunnig eu utredning angående
ordnandet av fattigvården bland lapparna. Beträffande anledningen till att
dessa borde erhålla särskild hjälp från statens sida erinrades till eu början,
hurusom för länge sedan framhållits, att det intrång, som lapparna lidit
i sin näring genom inskränkningen i de områden som finge utnyttjas för
renskötseln, varit eu mäktigt bidragande faktor till fattigvårdsbehovet
bland dem. På grund härav funnes det så mycket mera skäl för staten
att sörja för sådana anstalter, att lapparna såsom gamla och orkeslösa
kunde föra ett drägligt liv. Fn annan anledning till särskilt kraftigt statsingripande
förelåge däri, att lapparna genom beskaffenheten av sitt näringsfång
och naturen hos de trakter, där detta drevs, i vida högre grad än
rikets övriga innevånare riskerade att drabbas av arbetsoförmåga och fattigvårdsbehov.
Fjällapparnas levnadssätt medförde, att de vore mycket
utsatta för sjukdomar, och hos dem alstrades lätt eu viss tungsinthet, som

137

ej sällan överginge till verklig sinnessjukdom. Härtill konnne att renskötseln
vore förenad med avsevärd ekonomisk risk. så att eu lapp genom
olyckliga yttre omständigheter kunde med en gång förlora hela sin förmögenhet
och alla sina försörjningsmöjligheter. Slutligen vore att märka
att skattetryckets storlek i eu del av lappkommunerna nödvändiggjorde eu
statssubvention, för att de skulle kunna bära påfrestningen av jämväl den
lapska fattigvården. Slutligen ansåge sig nybyggarallmogen i de ifrågavarande
trakterna i stor utsträckning icke vara pliktig eller förmögen att
underhålla de lapska fattiga. Häri låge en tara för att, om fattigvården
skulle helt överlämnas till kommunerna, densamma skulle bli kvalitativt
mindervärdig.

Den sakkunniges förslag — som sedermera i allt väsentligt godtogs av
Kungl. Maj:t och riksdagen — innebar i huvudsak, att lappfattigvården
skulle organiseras enhetligt över hela området, att organisationen skulle
i största möjliga mån göras likartad med den allmänna fattigvården, att
primärkommunerna följaktligen skulle bli bärare av jämväl ifrågavarande
fattigvård, att sålunda de särskilda lappförsamlingarna skulle upphöra och
att slutligen staten skulle bidraga såväl till kostnaderna för fattigvården
som till anskaffande av ålderdomshem för lappar. I samband med förslagens
antagande i riksdagen avskaffades lapparnas skattefrihet för inkomst
från renskötsel.

Genom beslut vid 1953 års riksdag upphävdes bestämmelserna om statsbidrag
för uppförande eller inrättande av särskilda ålderdomshem för
lappar, som huvudsakligen ägnat sitt liv åt renskötsel, samt för sådan omeller
tillbyggnad av dylikt hem, som närmast var att likställa med nybyggnad.
Till grund för beslutet låg ett förslag av 1952 års åldringsvårdsutredning,
som för sin del funnit, att något behov av särskilda ålderdomshem
för ifrågavarande kategori lappar ej längre förefunnes. Den utveckling, som
omvittnats av myndigheterna i det nordligaste länet och som innebure en
fortgående utjämning av den tidigare skillnaden i lapparnas och den övriga
lappmarksbefolkningens livsföring, syntes otvetydigt tala mot anordnandet
av nya sådana hem. Beläggningen på lappålderdomshemmen talade också
sitt tydliga språk härvidlag. Antalet lappar på hemmen hade stadigt sjunkit
och vore för det dåvarande obetydligt.

Sedan bestämmelserna om byggnadsbidrag upphört att gälla, utgår numera
allenast vårdbidrag. Detta lämnas till fattigvårdssamhällen och kommuner
för deras kostnader för fattigvård åt lappar.

Vårdbidrag utgår med de undantag, varom nedan sägs,

a) till fattigvårdssamhälle, för fattigvård som — i enlighet med 1 § lagen
den 14 juni 1918 om fattigvården och i överensstämmelse med fattigvårdsreglementet
för det samhälle där vården lämnats — meddelats:

1) lapp, vilken såsom huvudsakligt yrke stadigvarande bedriver
renskötsel,

138

2) lapp, vilken såsom huvudsakligt yrke senast utövat renskötsel
och på grund av andra omständigheter än allenast fattigdom upphört
därmed,

3) lapp, vilken ej innefattas under 1) eller 2) men som huvudsakligen
ägnat sitt liv åt renskötsel, och

4) medlem av familj, tillhörande lapp, som avses under 1)—3); samt

b) till kommun, för utgift som kommunen haft för jämlikt lagen den

6 juni 1924 om samhällets barnavård omhändertaget barn till lapp, som
avses under a).

I särskilda fall må statsbidrag, när synnerliga skäl därtill äro, jämväl
utgå ej mindre för fattigvård åt annan lapp än ovan sagts, därest han med
hänsyn till sina levnadsförhållanden är närmast hänförlig till den renskötande
lappbefolkningen, än även till fattigvård eller barnavård åt person,
tillhörande dylik lapps familj.

Vårdbidrag utgår endast, därest det fattigvårdssamhälle, där vården lämnats,
i sitt fattigvårdsreglemente i fråga om fattigvård åt lappar har bestämmelser,
vilka äro ägnade att främja ett efter lapparnas förhållanden
väl anpassat handhavande av denna del av fattigvården.

För fattigvård åt person, vilken varit i behov av vård å anstalt, som i
31 § lagen om fattigvården sägs, och ej lämpligen bort utackorderats, utgår
icke statsbidrag, därest han, ehuru plats kunnat erhållas å särskilt för
lappar med hemortsrätt i samma fattigvårdssamhälle avsett ålderdomshem,
utackorderats eller intagits å annat ålderdomshem.

Vårdbidrag utgår icke för utgifter till bekostande åt skolbarn av kläder,
underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
till läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen
eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
till begravningshjälp.

Vårdbidrag utgår med tre fjärdedelar av fattigvårdssamhällets eller kommunens
godkända kostnad för fattigvården eller barnavården.

Ansökan om vårdbidrag göres till vederbörande länsstyrelse, som efter
att ha hört bl. a. lappfogde och statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent
har att meddela beslut i ärendet.

Det må omnämnas, att en ny kungörelse i ämnet (1956:397) träder i
kraft den 1 januari 1957; denna utgör i stort sett en formell omarbetning
av de tidigare bestämmelserna med hänsyn till ikraftträdandet av den nya
socialhjälpslagen.

I tabell 2 lämnas, på grundval av från socialstyrelsen inhämtade uppgifter,
eu specifikation över de belopp olika kommuner erhållit i bidrag för
ifrågavarande ändamål under budgetåren 1950/51—1955/56.

I tabell 3 lämnas vissa uppgifter om den betydelse i ekonomiskt avse -

139

Tabell 2 Ytterligare

1 aueu - bidrag för

åren

1942-1948

						enligt k. br.
	1950/51	1951/52	1952/53	1953/54	1954/55	1955	1955/56
Socialhjälp	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
Jämtlands län
Äre ...........	—	—	—	—	—		979
Hallen ........	530	1 177	839	1 023	1 083		1 312
Kall ..........	712	970	1 437	1 611	1 809		1 819
Offerdal ......	349	813	1 866	3 055	3 134		4 134
Oviken ........	92	227	—	550	386		—
Tännäs .......	427	124	1 719	777	2 553		4 759
Hotagen ......	338	573	877	—	825		425
Frostviken ....	506	1 222	—	1 187	1 301		781
Undersåker ....	—	—	—	278	230		—
Västerbottens län
Malå .........	3 571	5 780	4 334	2 368	2 805		4 416
Sorsele ........	2 569	2 444	3 738	4 544	8 826		4 096
Vilhelmina ....	3 503	5 018	4 825	2 733	4 878		5 345
Tärna .........	2 185	1 728	3 094	946	1 217		1 187
Dorotea .......	—	—	—	—	—		494
Norrbottens län
Arjeplog ......	15 251	21 489	30 994	32 469	33 722	9 770	31 958
Arvidsjaur .....	10 622	11 274	15 599	15 027	10451	3 350	13 922
Gällivare ......	16811	15 822	15 705	14 706	13 347	18 420	14 736
Jokkmokk .....	18 570	23 455	25 327	31 196	33 660	13 280	31 100
Kiruna ........	31 258	31 859	37 900	45 169	58 440	61 010	49 287
Karesuando . . .	7 040	11 845	9 621	10 998	10 082	—	28 755
	+ förskott + förskott + förskott	+ förskott	+ förskott
	10 200	9 000	21 500	18 483	15 000
Korpilombolo . .	1 088	150	—	—	—	—	—
Överkalix ......	1 003	961	374	533	—	—
Barnavård
Norrbottens län
Arjeplog ......	488	454	574	239	1 004
Arvidsjaur .....	170	323	620	781	225
Jokkmokk .....	225	225	225	225	148
Gällivare ......	—	—	—	—	2 243
Kiruna ........	694	1 061	2 446	2 018	2 733

ende förevarande anslag haft för vederbörande kommuner under budgetåret
1955/56. Tabellen är i huvudsak grundad på uppgifter i Årsbok för
Sveriges kommuner för år 1956.

Socialvårdskommittén föreslog i sitt betänkande med utredning och förslag
angående lag om socialhjälp in. in. (SOU 1950: 11), att generella statsbidrag
skulle utgå till kommunernas socialhjälp; i samband med införandet
av dylika bidrag borde några särskilda bestämmelser om statsbidrag för
socialhjälp åt lappar ej meddelas.

Vid framläggandet för riksdagen av förslag till lag om socialhjälp (prop.

Avser såväl socialhjälp som barnavård.

140

Tabell 3

	Antal skattekronor	Hela kom-munala ut-	Antal	Bidrag	Bidrag	Statsbidraget motsv. kom in.
Kommun	enligt 1955 års	debiteiingen	invånare	under	per	skatteintäkten
	taxering	enl. beslut år 1955	1/1 1956	budgetåret 1955/56	inv.	av en utdeb. av öre/skattekr.
	Summa	Kr. per inv. den 1/1 1955	Kr.		Kr.	öre
Jämtlands lön
Åre ...........	82 139	26: 76	13: 90	3 053	979	32	1.2
Hallen ........	41 466	19:24	14: 07	2 146	1 312	61	3.2
Kall ..........	35 019	24:82	13: 40	1 418	1 819	128	5,2
Offerdal ......	92 482	22: —	14:90	4 173	4 134	99	4.5
Tännäs .......	35 442	15: 15	15:31	2 313	4 759	206	13,4
Hotagen ......	26 375	26: 80	14:90	964	425	44	1.6
Frostviken ....	82 760	29: 76	15: —	2 790	781	28	0.9
Västerbottens lön
Malå .........	182 827	34: 05	16: 30	5 372	4 416	82	2,4
Sorsele ........	157 622	26:31	15: 70	5 983	4 096	68	2,6
Vilhelmina ....	159517	18:51	16:90	8 491	5 345	63	3,4
Tärna .........	38 459	19:08	16: 04	2 028	1 187	59	3.1
Dorotea .......	154 559	26: 91	15:83	5 716	494	9	0,3
Norrbottens län
Arjeplog ......	173 804	30:21	17: —	5711	31958	560	18,4
Arvidsjaur .....	304 082	28: —	16: 35	10 754	13 922	129	4.6
Gällivare ......	1 248 571	51: 10	12:95	24 849	14 736	59	1.2
Jokkmokk .....	441 783	44:85	17: —	9 267	31 100	336	7,0
Kiruna ........	3 142 827	146:31	11: 25	22 374	49 287	220	1,6
Karesuando . . .	17 357	12: 16	16:60	1 425	28 755	2 018	105,7

1955: 177) föreslogs icke något statsbidrag till kommunerna för bestridande
av utgifterna för socialhjälpen; i fråga om statsbidraget till lapparnas
socialvård synes i propositionen icke ha gjorts något särskilt
uttalande. Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande nr 39 till förslaget,
att kommunerna som dittills skulle svara för finansieringen av den generella
behovsprövade socialhjälpen. Staten borde emellertid enligt utskottets
uppfattning bidraga till kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar
som nomadisera.

Den fattigvård och barnavård som utgives till lappar är — enligt vad
som upplysts från socialstyrelsen — icke av annan karaktär än den som
utgår till andra vårdbehövande inom riket. I Jokkmokk finnes en särskild
flygel för lappar i ett för kommunen gemensamt ålderdomshem. I andra
ålderdomshem finnas icke några särskilda avdelningar för lappar, utan
de bo i förekommande fall på samma avdelningar som andra vårdbehövande.
I Jukkasjärvi finnes dock ett särskilt ålderdomshem för lappar;
i detta mottagas vid behov även andra än lappar.

I ett principbetänkande angående driftbidrag till primärkommuner (SOU
1952:44) föreslog allmänna statsbidragsutredningen, att de särskilda statsbidragen
— däribland förevarande anslag — skulle ersättas av ett allmänt
statsbidrag. I princip delade remissmyndigheterna utredningens förslag;
de av utredningen förordade grunderna för bidragets fördelning på kom -

141

mimerna bedömdes emellertid såsom alltför invecklade och svårbemästrade.
Utredningen erhöll därför uppdrag att framlägga ett nytt förslag i
ämnet. I ett betänkande om förenklad statsbidragsgivning (SOU 1956: 8)
bar utredningen föreslagit, att vissa statsbidrag skola avlösas av generella
bidrag. Betänkandet innehåller ej något förslag om att förevarande anslag
skall avlösas.

Revisorernas uttalande. Å femte huvudtiteln finnes uppfört ett anslag till
Socialhjälp och barnavård till lappar, för innevarande budgetår upptaget
med ett belopp av 200 000 kronor. Anslaget är numera avsett såsom bidrag
till vissa utgifter för fattigvård (fr. o. m. den 1 januari 1957 socialhjälp)
och barnavård, som fattigvårdssamhälle respektive kommun haft att vidkännas
för lappar (vårdbidrag). Detta utgår med tre fjärdedelar av fattigvårdssamhälles
eller kommuns godkända kostnader för nämnda ändamål
och utbetalas av vederbörande länsstyrelse. Tidigare bestreds från förevarande
anslag jämväl byggnadsbidrag för uppförande eller inrättande av
särskilda ålderdomshem för lappar samt för sådan om- eller tillbyggnad
av dylikt hem, som närmast var att likställa med nybyggnad. På förslag
av åldringsvårdsutredningen beslöt 1953 års riksdag på skäl som i det föregående
angivits, att dylika bidrag ej längre skola utgå.

Allmänna statsbidragsutredningen föreslog i sitt första betänkande, att
de särskilda statsbidragen — däribland ifrågavarande bidrag — skulle ersättas
av ett allmänt statsbidrag. De av utredningen upptagna grunderna
för bidragets fördelning ansågos emellertid av remissmyndigheterna såsom
alltför invecklade. I ett nytt betänkande har utredningen fördenskull förordat,
att allenast vissa statsbidrag — väsentligen sådana som utgå till flertalet
kommuner — skola avlösas av generella bidrag. Betänkandet innehåller
ej något förslag om att här avsedda anslag skall avvecklas. Detta
ståndpunktstagande innebär dock icke, såvitt revisorerna kunnat finna, att
utredningen i sak tagit ställning till behovet av ett särskilt bidrag till lapparnas
fattigvård och barnavård. Utredningen har nämligen enligt sitt
uppdrag endast att föreslå förenklade statsbidragsgrunder. Ej heller torde
det förut nämnda beslutet av 1955 års riksdag innebära ett definitivt ställningstagande
till här behandlade anslag, utan beslutet att statsverket alltjämt
skall lämna bidrag till lapparnas socialhjälp in. in. torde få ses
allenast som en konsekvens av att riksdagen i den då aktuella huvudfrågan
— finansieringen av den generella, behovsprövade socialhjälpen —
stannade för att bibehålla dittillsvarande system.

Revisorerna ha med hänsyn till vad sålunda förekommit ansett sig oförhindrade
alt till behandling upptaga spörsmålet, huruvida för framtiden
ett särskilt bidragsanslag för här avsedda ändamål skall finnas uppfört å
riksstalen. Till att börja med må då framhållas, all eu strävan numera
föreligger att i allt större utsträckning jämställa samerna med landets öv -

142

riga befolkning. Ett uttryck härför kan sägas vara avskaffandet av det
särskilda byggnadsbidraget till lappålderdomshem; på grund härav ha
vederbörande kommuner att inrätta för lapparna erforderliga platser å
ålderdomshem under samma förutsättningar som gälla för åldringsvården
i övrigt. Ett ytterligare steg i angivna utveckling skulle enligt revisorernas
mening vara att även indraga vårdbidraget, varigenom dessa kommuner
i här förevarande avseenden även ekonomiskt skulle få samma skyldigheter
mot lapparna, inklusive de nomadiserande, som mot övriga kommunmedlemmar.
Som allmän förutsättning för ett dylikt steg torde dock böra gälla,
att kommunerna på grund härav icke över hövan komma att finansiellt
betungas. Härutinnan må framhållas, såsom framgår av den föregående
redogörelsen, att det belopp varje kommun erhåller i statssubvention från
detta anslag är av jämförelsevis ringa storlek. Flera av de kommuner som
komma i åtnjutande av bidrag ha för övrigt högre skatteunderlag per innevånare
än vad medeltalet utgör för rikets landsbygd. För Karesuando kommun
synes dock bidraget ha en mera väsentlig betydelse; motsvarande
gäller i viss mån beträffande Tännäs och Arjeplog. Enbart detta förhållande
kan emellertid enligt revisorernas mening icke motivera anslaget.
De övriga skäl som på sin tid åberopades till förmån för införandet av
detta bidragsanslag kunna enligt revisorernas mening knappast numera
tillmätas någon avgörande vikt vid bedömandet av förevarande spörsmål.
Det förtjänar även att anmärkas, att socialvårdskommittén ansåg, att några
särskilda bestämmelser om bidrag för socialhjälp åt lappar ej borde meddelas.

I betraktande av vad sålunda anförts och då därtill kommer att en avveckling
av detta bidrag, särskilt om hänsyn tages till de belopp om vilka
bär är fråga, skulle innebära ett icke obetydligt minskat administrativt
arbete för både statsverket och berörda kommuner, anse sig revisorerna
böra föreslå, att anslaget till Socialhjälp och barnavård till lappar avföres
från riksstaten. I syfte att giva vederbörande kommuner möjlighet att anpassa
sina inkomster och utgifter till de ändrade förhållanden, som inträda
sedan anslaget indragits, torde Kungl. Maj:t böra erhålla bemyndigande
att undantagsvis under viss övergångstid disponera visst mindre belopp av
femte huvudtitelns anslag till Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m. för bidrag till kommun, som enligt
hittills gällande bestämmelser ägt åtnjuta subvention för ifrågavarande
ändamål.

Reservation

av herrar Lars Andersson och Bergh, vilka ansett att anslaget till Socialhjälp
och barnavård till lappar bör bibehållas å riksstaten och att därför
förevarande paragraf icke bort inflyta i berättelsen.

143

§ 16

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet1

Pensionsstyrelsens invalid förebyggande verksamhet,
särskilt beträffande reumatikervdrden

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 1 maj 1914 angående grunderna för förvaltningen
av pensionsförsäkringsfonden anförde pensionsstyrelsen bl. a., att
redan under pensionsförsäkringens dittillsvarande verksamhet blivit påtagligt,
att ett stort antal personer, som måste betecknas som pensionsberättigade
invalider, sannolikt skulle i större eller mindre grad kunna återvinna sin
arbetsförmåga, om lämpliga åtgärder därför vidtoges, såsom beredande av
nödig läkarbehandling, yrkesutbildning inom andra yrkesgrenar, anskaffande
av konstgjorda lemmar o. s. v. Vidare riktade styrelsen uppmärksamheten
på de talrika fall av invaliditet, som uppstode till följd av underlåtenhet
att i tid ordna lämplig vård vid sjukdom. Med beaktande av de sålunda
framförda synpunkterna medgav 1914 års riksdag efter av Kungl. Maj:t
framlagd proposition i ärendet, att pensionsstyrelsen finge under åren 1914
och 1915 disponera ett belopp av statsmedel om högst 200 000 kronor för
vidtagande av åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet jämlikt
de föreskrifter, som av Kungl. Maj:t närmare skulle meddelas.

Kungl. Maj:t fastställde den 30 oktober 1914 första gången grunder för
pensionsstyrelsens ifrågavarande invaliditetsförebyggande verksamhet. De
därvid utfärdade bestämmelserna togo uteslutande sikte på sjukvårdande
åtgärder av individuell natur, d. v. s. åtgärder som avsågo viss eller vissa
personer. År 1918 vidgades emellertid ramen för verksamheten till att omfatta
jämväl åtgärder av mera allmän natur, avsedda att i pensionsförsäkringens
intresse förebygga eller häva arbetsoförmåga.

Enligt Kungl. Maj.ts brev till pensionsstyrelsen den 31 december 1920
fastställdes följande allmänna grunder för den individuella .sjukvårdande
verksamheten.

Därest pensionsstyrelsen funne skälig anledning antaga, att person, som
vid varaktig oförmåga till arbete vore berättigad till pension eller understöd
enligt pensionsförsäkringslagen, inom en nära framtid skulle drabbas av
sådan oförmåga, därest icke för ändamålet lämplig läkarvård eller yrkesutbildning
bereddes honom, eller kunde det förmodas, att person, som på
grund av redan inträffad arbetsoförmåga tillerkänts pension eller understöd
enligt nämnda lag, genom sådan vård eller utbildning åter kunde bliva till
arbete förmögen, vare sig lielt eller delvis, ägde styrelsen föranstalta om beredande
av dylik vård eller utbildning, i den mån sådan eljest ej kunde
antagas komma till stånd eller där styrelsens ingripande på grund av andra

1 Denna paragraf har avlämnats den 2 november 1956.

144

förhållanden kunde anses erforderligt. Sådan åtgärd skulle även få vidtagas
beträffande barn under 15 år utan hinder av den omständigheten, att pensionsförsäkringslagen
härvid ej ägde tillämpning. Vård och yrkesutbildning
finge allenast meddelas i de fall, då genom läkarundersökning eller på annat
sätt blivit utrönt, att utsikter förefunnes, att arbetsoförmågan skulle genom
dylik åtgärd kunna förebyggas eller helt eller delvis hävas.

Av det nämnda framgår, att ifrågavarande sjukvårdande verksamhet tillkom
uteslutande i pensionsförsäkringens intresse. Under de första årtiondena
gällde följande inskränkningar beträffande denna verksamhet. Personer,
som själva eller vilkas föräldrar befunno sig i god ekonomisk ställning,
kunde i allmänhet icke bliva föremål för sjukvårdande åtgärder, ej heller
personer över 55 år. Var sjukdomsfallet akut eller lindrigt, utgjorde detta
ett hinder. Dessutom voro undantagna fall, där kommun enligt fattigvårdseller
barnavårdslagarnas bestämmelser hade att ombesörja och bekosta sjukvård,
likaledes olycksfall, som bereddes vård på riksförsäkringsanstaltens
eller vederbörande försäkringsbolags bekostnad. Slutligen voro statligt anställda,
som hade statliga pensionsförmåner av annan art än genom pensionsförsäkringslagen,
undantagna.

Beslut om sjukvårdande åtgärder i de individuella fallen fattades centralt
efter ansökan, som ordföranden i vederbörande pensionsnämnd insände till
pensionsstyrelsen. Dessutom förekom att styrelsen med anledning av ingiven
pensionsansökan själv tog initiativ till sådana åtgärder. Innan beslut om
hjälp fattades, tog styrelsen under omprövning, huruvida icke bidrag kunde
påräknas av kommun, sjukkassa eller enskild person, och gjordes i sådant
fall dylikt bidrag till villkor för styrelsens ingripande.

Dessa från början stränga intagningsbestämmelser ha under åren mildrats.
Under 1920-talet började även anställda vid järnväg, post, telegraf etc., som
redan hade statlig pension och därför tidigare uteslutits, att intagas. Åldersgränsen
uppåt försköts. Under det att det var ytterst sällan, som en patient
över 50 år intogs under bestämmelsernas första år, har under senare årtionden
åldersgruppen 50—60 år i allt större utsträckning blivit delaktig
av vård. Under senast förflutna årtionde har ej heller 60 år räknats som
övre gräns, utan åtskilliga äldre patienter ha intagits. Efter det den allmänna
sjukförsäkringen från 1955 års ingång trätt i kraft, ha även sådana personer,
som själva eller vilkas föräldrar ha god ekonomisk ställning, fått intagas
på samma villkor som övriga. Även akuta och lindriga sjukdomsfall, tillhörande
den reumatiska sjukdomsgruppen, ha alltmer erhållit vård, då i
sådana fall risk för att sjukdomsfallet skall övergå i kroniskt eller svårartat
skede ofta förefinnes. Fall, där kommun enligt fattigvårds- eller barnavårdslagarnas
bestämmelser bekostar sjukvården, samt sjukdomsfall, stående i
samband med olycksfall, intagas även, sedan allmänna sjukförsäkringslagen
trätt i kraft. — Kungl. Maj:t har den 22 maj 1953 senast fastställt bestämmelser
för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

145

Ehuru intagningsbestämmelserna sålunda så avsevärt mildrats, att de f. n.
i stort överensstämma med de allmänna regler, efter vilka intagning sker
å vanliga sjukhus, bibehålies dock fortfarande den centrala intagningen.
Gången för eu ansökans behandling är följande.

Då en person önskar erhålla vård å någon av pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter,
har han att vända sig till pensionsnämndens ordförande i det
distrikt, där han vistas. Pensionsnämndens ordförande upprättar ansökan
å särskild blankett, bl. a. innefattande utredning om sökandens ekonomiska
förhållanden, vilken blankett jämte läkarutlåtande insändes till pensionsstyrelsen.
Vid handläggningen därstädes inhämtas yttrande från någon av
styrelsens läkare. Därefter beslutas huruvida sökanden skall beredas vård
och till vilken sjukvårdsanstalt sökanden skall hänvisas. Sedan anstalten i
fråga därefter underrättats om beslutet, sker inkallelse direkt från denna.

I brådskande fall kan inkallelse ske direkt efter telefonsamtal från vederbörande
anstaltsläkare.

Pensionsstyrelsens beredande av sluten sjukvård i denna individuella
verksamhet benämnes kurortsvård, detta oavsett om sjukvården kommer till
stånd å sjukhus eller kurort. Vårdformen avser personer, lidande av kroniska
men botbara sjukdomar, främst reumatiska sjukdomar samt neuroser,
neuralgier och astma. Dessa sjukdomsgruppers dominerande roll sammanhänger
med den av pensionsstyrelsen redan på tidigt stadium gjorda iakttagelsen,
att det ojämförligt största antalet ansökningar om för tidig pension
—. ofta från helt unga personer —- avser fall av reumatiska ledgångsåkommor
och neurasteniska sjukdomar, samtidigt som erfarenheten visar,
att dessa åkommor genom tidig, lämplig vård och behandling ofta kunna
med framgång bekämpas. Under tidigare skede av den sjukvårdande verksamheten
remitterades nu nämnda grupper sjuka främst till sommarkurorter
— Sätra, Loka, Varberg, Söderköping och Lundsbrunn — och även
till helt enskilda kuranstalter. Denna form av kurortsvård användes alltjämt,
ehuru i mindre utsträckning.

Den huvudsakliga delen av pensionsstyrelsens kurortsvård har emellertid
ordnats genom dels upprättande av särskilda av pensionsförsäkringsfonden
— numera folkpensioneringsfonden — ägda och/eller kontrollerade anstalter,
dels inrättande vid vissa landstingssjukhus eller därmed jämförliga anstalter
av särskilda avdelningar för behandling av berörda sjukdomsfall.

De till pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet omedelbart anslutna
kuranstalterna äro f. n. tre, belägna i Nynäshamn, Åre och Tranås.
Förvaltningen av anstalterna i Nynäshamn och Åre omhänderhaves av AB
Kurortsverksamhet, vars aktier ägas av folkpensioneringsfonden. Tranåsanstalten
äges och drives av AB Tranås Kuranstalt, vars aktiekapital i huvudsak
innehaves av AB Kurortsverksamhet. Antalet vårdplatser å dessa anstalter
utgör respektive 250, 140 och 178. Vid tranåsanstalten mottagas även
självhetalande patienter å det till anstalten knutna Tranås Badhotell.

10 Rev. berättelse ant), statsverket är 1!)56. /

146

Dessutom ha, såsom ovan i korthet berörts, genom avtal med vederbörande
huvudmän efter hand inrättats särskilda sjukhusavdelningar vid vissa
sjukhus för pensionsstyrelsens räkning. Uppgifter rörande nu gällande avtal
ha intagits i tabell 1.

Tabell 1

Huvudmän Sjukhus Avtalstidens längd och tid fr. o. m.

vilken avtal gäller

Norrköpings stad Pensionsstyrelsens av- 50 år räknat fr. o. m. den 1 jan.
delning vid lasarettet 1927
i Norrköping

Skaraborgs läns Pensionsstyrelsens av- 50 år räknat fr. o. m. den 1 mars
landsting delning vid lasarettet 1930

i Lidköping

Västerbottens läns Pensionsstyrelsens av- 50 år räknat fr. o. m. den 1 april
landsting delning vid lasarettet 1930

i Umeå

Malmöhus läns
landsting

Reumatikeravdelning- 50 år räknat fr. o. m. den 1 noen,
Lund vember 1928

Älvsborgs läns
landsting

Försvarets

sjukvårdsstyrelse

Ortopediska avdelningen,
Lund

Om- och tillbyggnaden
av reumatikeravdelningen Pensionsstyrelsens

avdelning
vid lasarettet
i Vänersborg

Pensionsstyrelsens avdelning
vid garnisonssjukhuset
i Boden

Föreningen för bi- Pensionsstyrelsens avstånd
åt vanföra i delning vid ÄnggårGöteborg
dens ortopediska kli nik

i Göteborg

Göteborgs stad Reumatologisk klinik
vid Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg

50 år räknat fr. o. m. den 1 november
1929

Avtalet gäller t. o. m. den 31 oktober
1978

50 år räknat fr. o. m. den 1 december
1939

50 år räknat fr. o. m. den 1 juli
19351

Avtalet gäller t. v. med ett års
ömsesidig uppsägningsrätt

Avtalet gäller längst t. o. m. 30
år, räknade fr. o. m. den månad,
under vilken nyttjanderätten
till kliniken upplåtits till
pensionsstyrelsen1 2

1 Förhandlingar pågå f. n. med Norrbottens läns landsting om landstingets övertagande
av huvudmannaskapet fr. o. m. den 1 januari 1957 för pensionsstyrelsens avdelning vid
garnisonssjukhuset i Boden.

2 Jämlikt Kungl. Maj ds medgivande den 3 juni 1955 disponeras den reumatologiska
klinikbyggnaden vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg av Göteborgs sjukhusdirektion intill
dess det under uppförande varande centralkomplexet vid samma sjukhus blir färdigställt,
dock längst t. o. m. utgången av år 1958.

147

Huvudman

Sjukhus

Avtalstidens längd och tid fr. o. m.
vilken avtal gäller

Stiftelsen Bro- Broströmska sjukströmska
sjukhem- hemmet för barn i
met för barn, Göte- Göteborg
borg

Avtalet skall gälla till den 1 juli
1961, med rätt för pensionsstyrelsen
att dessförinnan överlåta
avtalet på annan statlig myndighet
eller att med ett års uppsägningstid
frånträda detsamma.
Efter den 1 juli 1961 förlänges
avtalstiden med ett år i sänder,
såvida icke avtalet av någondera
parten uppsagts minst ett år före
sistnämnda tidpunkt eller, därest
avtalet förlängts, minst ett år före
utgången av den förlängda avtalstiden -

Avtalen mellan vederbörande sjukhushuvudmän och pensionsstyrelsen
beträffande uppförande och drift av ovannämnda sjukhusavdelningar grunda
sig huvudsakligen på följande principer. Vederbörande huvudman förbinder
sig att uppföra och utrusta respektive reumatikeravdelning eller
psykoneurosavdelning enligt gemensamt överenskommen plan. Pensionsstyrelsen
beviljar därför från folkpensioneringsfonden två amorteringslån, det
ena till belopp motsvarande kostnaderna för sjukavdelningens uppförande
samt dess beräknade andel i sjukhusets gemensamma undersöknings-, behandlings-,
bad- och ekonomälokaler samt erforderliga personalbostäder och
det andra avsett för bestridande av kostnaderna för sjukavdelningens möblering
och utrustning. Dessa amorteringslån löpa med viss ränta. Avtalet
skall gälla för en tid av 50 år — med viss uppsägningsrätt efter 25 år — och
pensionsstyrelsen skall därunder äga rätt att belägga avdelningen med sina
patienter samt för dessa betala dels fastighetsavgift och dels dagavgift. Fastighetsavgiften
skall utgå för år med en annuitet, som erfordras för att med
tillämpning av den angivna räntefoten under 50 år förränta och amortera
nyssnämnda fastighetskostnad. Dagavgiften skall utgöras av lasarettets självkostnad
för dessa patienter, med avdrag för vad de själva betalat i dagavgift.
Sjukhusavdelningarna erhålla icke egna överläkare, utan läkarvården å
desamma skall bestridas av överläkaren å vederbörande lasaretts medicinska
avdelning som bisyssla, med tillhjälp av underläkare. (Egna överläkare ha
dock sedermera tillkommit vid sjukhusavdelningarna i Vänersborg, Malmö
och Lund.) Under vissa förutsättningar äger vederbörande sjukhushuvudman
såsom nämnts rätt att efter 25 år uppsäga avtalet, i vilket fall återstående
belopp av fastighetslånet skall vara fill betalning förfallet, därest
pensionsstyrelsen så påfordrar. Denna rätt har begagnats av Malmö stad år
1955 beträffande eu avdelning för psykoneuroser vid Malmö allmänna sjukhus,
av Västmanlands läns landsting samma år beträffande eu reumatikeravdelning
vid Västerås lasarett, vilka båda avdelningar således upphört att

148

fungera som pensionsstyrelsens sjukhusavdelningar och nu drivas av vederbörande
sjukvårdshuvudman själv. Förhandlingar ha även förevarit mellan
Malmöhus läns landsting och pensionsstyrelsen beträffande de av pensionsstyrelsen
disponerade 24 vårdplatserna å ortopediska kliniken vid Lunds
lasarett, beträffande vilka landstinget önskar uppsäga avtalet. Antalet av
pensionsstyrelsen vid Änggårdens ortopediska klinik i Göteborg belagda
vårdplatser har även minskat (f. n. 12 platser).

På grundval av ett utav 1941 års reumatikersakkunniga framlagt förslag
(SOU 1945:41) beslöt 1946 års riksdag att uppdraga åt Kungl. Maj:t att
inrätta ytterligare högst 250 vårdplatser för reumatiskt sjuka genom pensionsstyrelsens
försorg, upprättade och drivna efter i huvudsak samma riktlinjer
som pensionsstyrelsens tidigare reumatikervård. På grund av detta
riksdagsbeslut har sedermera avtal träffats med Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
om utvidgning av reumatologiska kliniken vid Lunds lasarett
till 132 vårdplatser — klinikens ombyggnad har avslutats under innevarande
år — med Göteborgs stad om uppförande av en ny reumatologisk klinik på
120 vårdplatser, vilken klinik redan är uppförd (den användes ännu som
evakueringsklinik under Sahlgrenska sjukhusets ombyggnad och har därför
ännu ej kommit i bruk som reumatologisk vårdavdelning) samt med Västerbottens
läns landsting om utvidgande av reumatikeravdelningen vid Umeå
lasarett till 120 vårdplatser.

Antalet genom pensionsstyrelsen vårdade reumatikerfall har under åren
stigit och utgör f. n. omkring 4 000 årligen, inberäknat de å sommarkurorter
vårdade. Väntetiden för intagning har tidigare varit lång men är nu
mindre; den genomsnittliga väntetiden är enligt uppgift från pensionsstyrelsen
f. n. drygt fem veckor.

Revisorerna ha låtit utföra en undersökning beträffande väntetiden för dem
som den 8 september 1956 voro intagna å reumatologiska kliniken i Lund.
Vid detta tillfälle innelågo:

31 män, varav tre hade intagits direkt och de övriga 28 hade haft en
väntetid för intagningen av genomsnittligt 32 dagar.

31 kvinnor, varav två intagits direkt och de övriga 29 hade haft en väntetid
för intagningen av genomsnittligt 72 dagar,

12 barn under 15 år, varav sex hade intagits direkt och de övriga sex hade
haft en väntetid för intagningen av genomsnittligt 26 dagar.

Väntetiden utgjorde vid Lunds lasarett det antal dagar, som förflutit från
det läkarintyget för patientens intagning hade utskrivits och till dess patienten
intogs.

Sammanfattningsvis kan beträffande de av pensionsstyrelsen disponerade
vårdplatserna per den 1 juli 1956 nämnas, att antalet sådana platser uppgick
till 1 044. Avdelningarna vid lasaretten i Norrköping, Umeå, Lund och
Lidköping samt vid Änggårdens ortopediska klinik ävensom vid garnisonssjukhuset
i Boden äro helt avsedda för reumatikersjuka, medan övriga sjukvårdsanstalter
disponeras för såväl reumatiskt sjuka som personer, lidande

149

av andra sjukdomar. Vid nämnda tidpunkt vårdades å av styrelsen disponerade
sjukvårdsanstalter ca 360 personer, lidande av huvudsakligen neuroser
och astma. Platsantalet samt medelbeläggningen vid de olika sjukvårdsanstalterna
under åren 1951—1955 framgå av tabell 2.

Tabell 2

Sjukhus	Antal vård- platser	1951	Medelbeläggningen 1952 1953	1954	1955
Pensionsstyrelsens sjukhus i Nynäshamn ...........	250	2311	2211	232	230	239
Pensionsstyrelsens sjukhus i Åre...................	140	94	120	120	117	120
Åre (barnavd.) ..........	20	24	21	23	20	21
Pensionsstyrelsens sjukhus i Tranås ................	178	179	181	180	181	180
Pensionsstyrelsens avdelning vid lasarettet i Norrköping	56	54	55	53	51	54
Pensionsstyrelsens avdelning vid lasarettet i Umeå . ..	60	58	59	57	57	57
Reumatikeravdelningen, Lund .................	70	65	68	68	72	651 2
Ortopediska avdelningen, Lund .................	24	17	15	14	16	17
Pensionsstyrelsens avdelning vid lasarettet i Lidköping	56	51	53	52	49	49
Pensionsstyrelsens avdelning vid Änggårdens ortope-diska klinik...........	12	10	8	11	10	11
Pensionsstyrelsens avdelning vid garnisonssjukhuset i Boden ................	48	47	49	49	45	46
Pensionsstyrelsens avdelning vid lasarettet i Vänersborg	120	no	113	113	114	115
Broströmska sjukhemmet för barn i Göteborg ....	30	21	23	24	24	18

Pensionsstyrelsen disponerar för vård av reumatiskt sjuka och vissa
andra sjukdomar även 530 vårdplatser å sommarkurorter.

I tabell 3 lämnas en redogörelse för antalet under år 1954 — det statistiska
materialet för år 1955 har ännu ej bearbetats — utskrivna personer från av
pensionsstyrelsen disponerade sjukvårdsplatser.

Tabell 3

Sjukdomsgrupp

Allergiska sjukdomar. Endokrina systemets
sjukdomar. Ämnesomsättningssjukdomar.

Nutritionsrubbningar ..................

därav bronkialastma ..................

Antal	Procenttal
531	9,29
(480)	(8,39)

1 Ombyggnadsarbeten verkställdes i Nynäshamn under åren 1951 och 1952.

2 Ombyggnaden av kliniken påbörjades under mars månad 1955, varför en del vårdplatser
icke kunnat utnyttjas helt.

150

Sjukdomsgrupp Antal Procenttal

Mentala sjukdomar. Psykoneuroser. Patologiska
personlighetstyper................ 1 384 24,20

därav psykoneuroser .................. (1 287) (22,51)

Nervsystemets och sinnesorganens sjukdomar 71 1,24

Cirkulationsorganens sjukdomar .......... 120 2,10

Respirationsorganens sjukdomar .......... 40 0,70

Skelettets och rörelseorganens sjukdomar .. 3 320 58,06

därav reumatoida artriter och liknande

sjukdomar ........................... (2 708) (47,36)

osteoartros och liknande sjukdomar .... (299) (5,23)

muskelreumatism ..................... (180) (3,15)

Symptom, senilitet, ofullständigt preciserade

fall .................................. 172 3,01

Övriga sjukdomar....................... 80 1,40

I fråga om vårdkostnaderna må nämnas att en dagavgift av tre kronor
erlägges å pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter av allmän sjukkassa, den
vårdade eller annan. Kostnaden utöver nämnda belopp bestrides av pensionsstyrelsen
från det å femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
för Åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet. Nämnda anslag
är för budgetåret 1956/57 uppfört med ett belopp av 12 880 000 kronor.

Totala driftkostnaden per dag och vårdplats å pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter
under år 1955 framgår av tabell 4.

Tabell 4

Anstalt	Verklig dagavgift 1955	Fastighetsavgift	Summa dagavgift och fastighetsavgift
	Kronor	Kronor	Kronor
Are	23	_	23
Nynäshamn	23	—	23
Tranås	21: 65	1:35	23
Norrköping	37: 74	1: 54	39: 28
Umeå	33: 17	1: 39	34: 56
Lund	51: 18	1: 46	52: 64
Lidköping	33: 13 (inkl. inv. avg. 0: 24)	1: 37	34: 50
Änggårdens orto-pediska klinik, Göteborg	38:69 (1954/55)		38: 69
Boden	39:62 (1955/56 =	3:03 (fastighets-	42: 65
	medelkostn. för	avg., läkarkostn.,
	näst föreg. budg.	extra ers. t. vissa
	år)	bef.havare)
Vänersborg	26: 77	1: 22	27: 99
Broströmska sjuk-hemmet för barn	16	—	16

i Göteborg

151

Dagavgiften å sommarkurorterna sommaren 1955 utgjorde 18 kronor,
varav 15 kronor bestredos av pensionsstyrelsen och tre kronor av allmän
sjukkassa, den vårdade eller annan.

Vid sidan av kurortsvården har den individuella delen av pensionsstyrelsens
invaliditetsförebyggande arbete främst gällt yrkesutbildning samt bidrag
till ortopediska bandage. Pensionsstyrelsens åtgärder av mera allmän natur,
ägnade att förebygga invaliditet eller eljest befrämja folkhälsan, ha främst
bestått i hjälp till anordnande av mindre badanläggningar på landsbygden.

Annan statlig reumatikervård

Statens sjukvårdskommitté (SOU 1934:22) föreslog inrättandet av en
reumatologisk klinik om 120 vårdplatser vid karolinska sjukhuset, och i
generalplanen för detta sjukhus utbyggnad upptogs en sådan. 1936 års sakkunniga
för pensionsstyrelsens invalidförebyggande åtgärder (SOU 1937: 23)
upprepade detta förslag. I samband med remissbehandlingen därav framhöll
lärarkollegiet vid karolinska institutet att, ehuru det ur undervisningssynpunkt
vore synnerligen önskvärt, att en reumatologisk klinik förlädes till
karolinska sjukhuset, denna dock icke borde göras större än vad som svarade
mot undervisningens behov. Kollegiet ansåg, att för detta ändamål 60
vårdplatser vore tillräckliga.

1941 års reumatikervårdssakkunniga anförde i sitt betänkande del I, att
det vore av synnerlig vikt att landets undervisningssjukhus kompletterades
med reumatikeravdelningar och att detta måtte ske inom en snar framtid,
detta med hänsyn ej blott till vårdbehov utan även till behov av förbättrad
undervisning och forskning rörande reumatiska sjukdomar. Dessa sakkunniga
erinrade, att styrelsen för Konung Gustav V:s 80-årsfond, vilkens ändamål
är att främja utforskandet av invalidiserande folksjukdomar, främst
reumatiska sjukdomar och barnförlamning, då planerade uppförande vid
karolinska sjukhuset av ett forskningsinstitut samt att det var nödvändigt,
att detta forskningsinstitut i sin närhet fick en klinik för invalidiserande,
i första hand reumatiska, sjukdomar. I likhet med tidigare sakkunniga föreslogo
därför även 1941 års reumatikersakkunniga, att en reumatologisk
klinik skulle uppföras vid karolinska sjukhuset, nu förslagsvis med 71 vårdplatser.
I Kungl. Maj:ts prop. nr 273 till 1946 års riksdag upptogs detta förslag,
som godkändes av riksdagen. Den färdiga kliniken, som togs i bruk
år 1953, har 78 vårdplatser. Antalet vårdsökande är stort, och väntetiden för
intagning är f. n. enligt uppgift en—två månader.

Aa riksföreningen mot reumatism bedriven reumatikervård

Styrelsen för riksföreningen mot reumatism (RMR) beslutade under år
1951 att direkt medverka till eu ökning av för reumatiskt sjuka avsedda
vårdplatser. Förhandlingar upptogos därför rörande övertagande av det

152

under Konung Oscar II :s jubileumsfonds förvaltning stående Spenshults
sanatorium. Efter utredning av byggnadsstyrelsen träffades den 5 april 1952
en överenskommelse mellan Kungl. Maj:t och RMR. I enlighet därmed avgav
Kungl. Maj:t förslag till 1952 års riksdag (prop. nr 136) av innebörd att
sanatoriet på Spenshults sanatoriepark på en tid av 10 år skulle upplåtas
till RMR för att nyttjas som sjukhus för reumatiskt sjuka samt att till ombyggnad
och utrustning av detta sjukhus måtte anvisas sammanlagt 827 000
kronor.

Sedan riksdagen bifallit ovannämnda proposition, föreskrev Kungl. Maj:t
i brev den 30 juni 1952, att den ledning av sjukhusförvaltningen och de
befogenheter i detta avseende, som i fråga om landstingens sjukhusväsende
åvilar vederbörande förvaltningsutskott och sjukvårdsberedning, skall utövas
av styrelsen för RMR samt att närmaste tillsyn av och ansvar för förvaltningen
av sjukhuset skall utövas av en direktion, vilken utses av RMR:s
styrelse. Tilläggsanslag för sjukhusets ombyggnad och utrustning har sedermera
beviljats till ett sammanlagt belopp av 430 000 kronor.

Sjukhuset togs i bruk som eftervårdssjukhus för reumatiskt sjuka den
27 augusti 1953. Vårdplatsantalet är 124, därav å allmän sal 112, å halvenskilt
rum 8 och å enskilt rum 4. Samtliga landsting och städer utanför
landsting hade dessförinnan beslutat bidraga till vårdkostnaderna för de å
sjukhuset vårdade patienterna med belopp motsvarande skillnaden mellan
vad patienterna erlägga och de verkliga vårdkostnaderna.

Medeltalet vårdade patienter per dag under år 1955 var 124,6 patienter
eller 100,5 procent av platsantalet.

Den totala kostnaden per vårddag och patient år 1955 uppgick enligt avräkning
med landsting och städer till 24 kronor 52 öre.

Patientavgiften per dag under samma tid var tre kronor å allmän sal.
Avgiften på privatrum har varierat under året enligt följande:

1/1—31/3 1/4—30/9 1/10—

Kr Kr Kr

Halvensk. rum .......... 13 12 15

Helensk. rum............ 23 20 25

Vid sammanräkning den 8 september 1956 hade på grundval av inkomna
läkarremisser 292 patienter lovats intagning men ännu ej kunnat beredas
plats. Väntetiden är längre för kvinnor än för män och belöper sig för de
förra f. n. till i runt tal sex—sju månader efter det läkarremissen inkommit
till sjukhuset. Väntetiden för männen är kortare, omkring tre månader.

övrig reumatikervård

Utom den sålunda å specialvårdsavdelningar ordnade reumatikervården
vårdas reumatiskt sjuka å allmänna lasarett och sjukstugor, å vanförean -

1.33

stalter, å enskilda sjukhem, å hem för kroniskt sjuka samt å brunns- och
badanstalter. Enligt utredning som verkställdes av 1941 års reumatikervårdssakkunniga
utgjorde antalet sålunda vårdade reumatiskt sjuka a lasarett,
sjukstugor och vanföreanstalter då ca 17 000 för år, å enskilda sjukhem och
hem för kroniskt sjuka ca 2 000 samt å brunns- och badanstalter ca 4 000
årligen. Under följande år har viss förskjutning av beläggningen av reumatiskt
sjuka å lasarett och sjukstugor ägt rum i så måtto, att fler reumatiskt
sjuka nu vårdas å medicinska lasarettsavdelningar än tidigare på grund av
att nya sådana i avsevärd utsträckning kommit till stånd. Även antalet vårdplatser
för kroniskt sjuka har ökat och därigenom även antalet reumatiskt
sjuka vårdade å sådana anstalter. Å andra sidan har antalet reumatiskt
sjuka, vårdade å brunns- och badanstalter, sjunkit. Några säkra tal på antalet
reumatiskt sjuka, som vårdats på olika sjukvårdsanstalter under senare
år, torde ej finnas tillgängliga.

Antalet sjukhusplatser som i medeltal år 1943 belädes av reumatiskt sjuka
utgjorde enligt 1941 års reumatikervårdssakkunniga 2 108, varav 650 å av
pensionsstyrelsen belagda anstalter och sjukvårdsavdelningar samt 1 458 å
andra sjukvårdsanstalter, d. v. s. samtliga lasarett, garnisonssjukhus, sjukstugor
och vanföreanstalter. Motsvarande tal har senare ej beräknats.

Utredningar rörande avveckling av den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande
verksamheten, särskilt inom reumatikervården, m. m.

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet tillkom som nämnts som ett
provisorium, avsett att av försäkringstekniska skäl komplettera den allmänna
sjukvården. För statsmakterna kom därför tidigt en avveckling av denna
verksamhet att synas aktuell. Ett flertal utredningar ha även under åren tillsatts
med uppgift att utreda bl. a. denna fråga.

1928 års pensionsförsäkringskommitté (SOU 1930: 15) var den första
kommitté, som upptog spörsmålet till behandling. Kommittén konstaterade,
att kostnaderna för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet redan då
stigit höggradigt; budgetåret 1928/29 uppgingo de till omkring 1 500 000
kronor. Främst med hänsyn till dessa stora kostnader ansåg kommittén, att
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet borde omorganiseras och inrangeras
i den av de ordinarie sjukvårdshuvudmännen bedrivna allmänna
sjukvården.

Statens sjukvårdskommitté (SOU 1934:22) kom till samma uppfattning,
dock med delvis annan motivering. Enligt kommittén var den av pensionsstyrelsen
bedrivna sjukvården icke tillgänglig och kunde ej heller förväntas
bli tillgänglig för landets samtliga vårdbehövande innevånare, varjämte den
medförde fara för dubbelorganisation och ledde till förminskad effektivitet
av sjukvården i dess helhet. Socialförsäkringsorgan som självständiga företagare
på sjukvårdens område jämsides med stat och landsting försvårade

154

enligt kommitténs mening avvägandet av olika sjukvårdsåtgärder mot varandra.
Pensionsförsäkringens sjukvårdsbehov borde i tillräcklig omfattning
kunna tillgodoses inom ramen för den allmänna sjukvården utan att därför
behövde krävas omfattande organisatoriska och finansiella anordningar.
Kommittén uppdrog bestämda riktlinjer, hur den av pensionsstyrelsen bedrivna
sjukvårdande verksamheten borde omorganiseras och inordnas i den
allmänna sjukvården samt hur i samband därmed reumatiker- och psykoneurosvården
borde utbyggas.

Sjukvårdskommitténs betänkande tillstyrktes principiellt av bl. a. medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, statskontoret samt
styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska
lasarettsläkareföreningen, svenska föreningen för invärtes medicin ävensom
flertalet landsting och städer utanför landsting. Från vissa håll framställdes
dock krav på vidare utredning rörande de ovan nämnda riktlinjernas praktiska
genomförande. Pensionsstyrelsen tillstyrkte betänkandet i princip men
varnade för ett alltför brådstörtat inordnande av dess kurortsverksamhet i
den allmänna sjukvården.

Särskilt tillkallade sakkunniga avgåvo 1937 ett betänkande angående
pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet (SOU 1937: 23), vari
denna fråga ater blev föremal för behandling. I likhet med föregående utredningar
kommo även dessa sakkunniga till den. uppfattningen, att den av
pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande verksamheten borde inordnas såsom
ett led i den av stat, landsting och städer utanför landsting handhavda
allmänna sjukvården. Såväl reumatikervård som psykoneurosvård borde
dock utbyggas i sådan omfattning och på sådant sätt, att möjligheter till
dylik vård komme alla vardbehövande till buds i samma utsträckning som
vid övriga sjukdomstillstånd. Med hänsyn till sakens finansiella sida borde
närmare utredning äga rum i fråga om hur en sådan omorganisation skulle
inverka på sjukvårdskostnadernas fördelning på olika sjukvårdsintressenter.
Principiellt anslöto sig de sakkunniga emellertid i alla väsentliga delar till
sjukvårdskommitténs tidigare förslag i förevarande hänseende.

I sitt remissvar fann sig pensionsstyrelsen i huvudsak kunna tillstyrka
de förslag, till vilka denna utredning kommit.

Senaste utredning i frågan har verkställts av 1941 års reumatikervårdssakkunniga
(SOU 1945:41). Även dessa kommo till den bestämda uppfattningen,
att den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande verksamheten,
särskilt beträffande reumatikervården, borde inordnas som ett led i den av
stat, landsting och städer utanför landsting handhavda allmänna sjukvården
och instämde härvidlag helt med föregående utredningar. De funno,
att ett mycket stort otillfredsställt vårdbehov förelåg inom reumatikervården
och föreslogo, att denna skulle utbyggas dels med specialavdelningar, var
och en med sin räjong, dels genom ökning av antalet vårdplatser på invärtesmedicinska
avdelningar, dels genom inrättandet av eftervårdssjukav -

155

delningar och dels genom rationalisering och utbyggnad av den öppna vården.
De föreslogo, att de mellan pensionsstyrelsen, å ena sidan, samt
vederbörande landsting respektive stad, å andra sidan, gällande kontrakten
beträffande reumatikeravdelningarna i Lidköping, Lund, Umeå, Västerås
samt Norrköping skulle uppsägas, vederbörande landstings respektive stads
byggnadslån för dessa avdelningar ur folkpensioneringsfonden skulle annulleras
samt dessa avdelningar ej blott formellt utan även reellt överlämnas
till vederbörande landsting respektive stad utan ekonomiskt vederlag till
staten under förutsättning att uppgörelse kunde ernås på vissa av de sakkunniga
avgivna villkor. Då reumatikeravdelningen vid garnisonssjukhuset
i Boden tillhörde staten, kunde den tills vidare drivas på sätt som dittills.
Samtliga de angivna reumatikeravdelningarnas vårdplatser föreslogos
bli utnyttjade som specialavdelningsplatser för reumatiskt sjuka enligt framlagt
förslag. De sakkunniga — som framlade ett detaljerat program för
frågans finansiella och organisatoriska ordnande — föreslogo slutligen, att
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet beträffande reumatikervården
skulle upphöra den 1 juli 1947.

Under remissbehandlingen av detta betänkande vitsordades, att ett starkt
behov förelåg att åstadkomma vidgade vårdmöjligheter för reumatiskt sjuka.
Åtskilliga av remissinstanserna betonade angelägenheten av att snara åtgärder
därför vidtoges. De sakkunnigas platsbehovsberäkningar godtogos i
allmänhet, dock funno en del remissinstanser desamma ligga i underkant
eller vara osäkra. Beträffande sättet för reumatikervårdens utbyggande och
finansiering förelågo däremot betydande meningsskiljaktigheter. De olika
uppfattningarna gjorde sig främst gällande i frågan, huruvida linjen med
främst specialvårdsanstaller eller linjen med främst utbyggnad av antalet
vårdplatser på invärtesmedicinska sjukhusavdelningar borde få företräde
under utbyggnaden. Enighet rådde dock om att de föreslagna specialavdelningarna
i Stockholm, Uppsala och Göteborg borde uppföras snarast.
Mot förslaget att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet skulle avvecklas
framfördes icke någon erinran.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 224 till 1946 års riksdag föreslogs, såsom
tidigare nämnts, att ytterligare högst 250 vårdplatser skulle inrättas för
reumatiskt sjuka under formen av specialavdelningar samt att denna utbyggnad
skulle baseras på samma principer som hittills tillämpats beträffande
pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar. Enligt föredragande departementschefens
uppfattning utgjorde detta intet hinder för att vid lämplig
tidpunkt inordna reumatikervården i den allmänna lasarettsvården. Departementschefen
delade de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens
befattning med reumatikeravdelningarna vid lasaretten borde avvecklas,
men ansåg detta icke hindra, att föreslagen utbyggnad av reumatikervården
avtalsvägen anförtroddes pensionsstyrelsen, som dock därvid borde samråda
med medicinalstyrelsen, varjämte de nya avtalen skulle underställas Kungl.

156

Maj:t för prövning och godkännande. Samtliga avtal kunde sedan vid önskad
tidpunkt överflyttas på medicinalstyrelsen, därest icke beslut fattades om
deras annullering i enlighet med de sakkunnigas förslag. Från riksdagens
sida framställdes icke någon erinran mot vad sålunda uttalats och föreslagits.

I maj 1951 ingåvo samtliga överläkare vid pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar
— med undantag av vederbörande överläkare vid Umeå lasarett
— samt överläkaren och biträdande överläkaren vid pensionsstyrelsens
sjukhus i Nynäshamn en skrivelse till Konungen, vari de kritiserade pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet, särskilt inom reumatikervården.
Framställningen utmynnade i en anhållan, att den av pensionsstyrelsen bedrivna
sjukvårdande verksamheten för reumatiskt och nervöst sjuka måtte
snaras möjligt överföras till och inordnas inom den av landsting och städer
utanför landsting bedrivna allmänna sjukvården.

De mest framträdande bristerna i fråga om pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet voro enligt dessa läkares uppfattning följande:

1) det vore ingalunda de mest vårdbehövande som bereddes vård;

2) vården av de sjuka försenades och förlängdes samt gåve sämre resultat
på grund av det omständliga och opraktiska intagningsförfarandet;

3) försäkringssynpunkterna på vården förhindrade många verkligt vårdbehövande,
speciellt de svårast sjuka och äldre personer, att över huvud
taget få vård;

4) sammankopplingen av vården med pensionsfrågor hade visat sig direkt
motverka det invalidförebyggande syftet, alltså den ursprungliga förutsättningen
för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Pensionsstyrelsen erinrade i sitt remissvar den 20 november 1951 om den
positiva inställning som styrelsen tidigare intagit i fråga om avvecklingen
av dess sjukvårdande verksamhet, så snart sjukvårdsmöjligheterna förbättrats.
Varken reumatikervården eller psykoneurosvårdens utbyggnad hade
emellertid tillnärmelsevis fortskridit så långt, att med hänsyn härtill tidpunkten
kunde anses vara inne att söka inordna pensionsstyrelsens sjukhus
och lasarettsavdelningar i den allmänna sjukvården. Åtgärder från styrelsens
sida för beredande av vård vore därför alltjämt nödvändiga.

I underdånig skrivelse den 1 oktober 1955 anhöll riksföreningen mot
reumatism om statligt understöd till dels vetenskaplig reumatologisk forskning,
dels åstadkommande av nya sjukhus för reumatiskt sjuka, närmast
för eftervård, av typ och organisation som Spenshults reumatikersjukhus.

Framställningen remitterades till pensionsstyrelsen, som i skrivelse den
22 oktober 1955 framhöll, att det för det dåvarande icke syntes föreligga
något uttalat behov av ytterligare vårdplatser för reumatiskt sjuka på pensionsstyrelsens
sjukvårdsanstalter och att beträffande akutsjukhusen behovet
av vårdplatser för de reumatiskt sjuka icke syntes vara större än för
andra grupper vårdbehövande.

157

Såväl skrivelsen från förenämnda överläkare som den från riksföreningen
mot reumatism är, såvitt revisorerna ha sig bekant, beroende pa Kungl.
Maj:ts prövning.

Revisorernas uttalande. Den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande
verksamheten — som närmast tager sikte på att i folkpensioneringens intresse
förebygga eller häva invaliditet och sålunda förhindra att rätt till invalidpension
inträder eller uppskjuta den tidpunkt, då dylik pension må
utgå — är antingen individuell eller har en mera allmän inriktning. I de individuella
fallen föranstaltar styrelsen om behandling, vård eller utbildning,
i den mån sådan eljest ej kan antagas komma till stånd eller där styrelsens
ingripande på grund av andra förhållanden anses erforderligt. De allmänna
åtgärderna syfta bl. a. till att förebygga eller häva arbetsoförmåga eller
befordra folkhälsan och avse t. ex. understödjande av konvalescenthem,
smärre badanläggningars inrättande m. m.

Pensionsstyrelsens beredande av sluten sjukvård i de individuella fallen
plägar benämnas kurortsvård, detta oavsett om sjukvården kommer till
stånd å kurort eller sjukhus. Vårdformen avser personer, lidande av kroniska
men botbara sjukdomar, främst reumatiska sjukdomar samt neuroser,
neuralgier och astma.

Under det tidigare skedet av pensionsstyrelsens ifrågavarande verksamhet
remitterades de vårdbehövande främst till sommarkurorter och vissa
privata kuranstalter. Denna vårdform förekommer alltjämt, ehuru i mindre
utsträckning. Det föreliggande platsbehovet har emellertid, såsom framgår
av den tidigare redogörelsen, främst tillgodosetts genom dels upprättandet
av särskilda av folkpensioneringsfonden ägda eller kontrollerade anstalter,
dels inrättandet vid vissa landstingssjukhus eller därmed jämförliga anstalter
av särskilda avdelningar för behandling av personer, lidande av
nämnda sjukdomar.

Pensionsstyrelsens här avsedda verksamhet — som numera drager en
kostnad av över tolv miljoner kronor per år, frånsett utgifterna för den
centrala administrationen — har vid skilda tillfällen föranlett kritik. Denna,
som främst gällt den del av verksamheten styrelsen bedrivit på egna eller
genom samarbete med huvudmän för lasarettsvården anordnade vårdanstalter,
har i annat sammanhang sammanfattats under följande tre huvudpunkter: 1.

Verksamheten är för dyrbar i förhållande till vårdens beskaffenhet
och de vårdresultat som vunnits; hithörande sjuka komma i allmänhet först
på ett sent stadium av sjukdomen till pensionsstyrelsens kännedom, varigenom
utsikterna till ett återställande försämras.

2. Verksamheten fungerar tekniskt på ett mindre tillfredsställande sätt,
närmast på grund av att prövningen av de sökandes vårdbehov centrali -

158

serats och att inom den centrala ledningen råder brist på speciell medicinsk
sakkunskap.

3. Genomförandet av en enhetlig sjukvårdsplan är icke möjligt, så länge
pensionsstyrelsen utgör ett självständigt arbetande sjukvårdsorgan vid sidan
av de egentliga sjukvårdsorganen, medicinalstyrelsen och landstingen.

Kritiken har av pensionsstyrelsen ansetts som obefogad men har föranlett
flera utredningar. Dessa ha föreslagit, att de av pensionsstyrelsen i förevarande
avseende omhänderhavda uppgifterna i princip skola inordnas i den
av stat, landsting och städer utanför landsting ombesörjda allmänna sjukvården.
Sålunda har fyra utredningar, senast 1941 års reumatikervårdssakkunniga,
uttalat sig i denna riktning. Förslagen härom ha i stort sett tillstyrkts
av vederbörande remissinstanser. Pensionsstyrelsen har för sin del
såsom förutsättning för en avveckling uppställt det kravet, att platsbehovet
på dessa vårdområden bör vara tillgodosett i tillräcklig omfattning, innan
åtgärder vidtagas i sådant syfte. Vid riksdagsbehandlingen år 1946 av 1941
års reumatikervårdssakkunnigas förslag uttalade sig även föredragande departementschefen
för att reumatikervården vid lämplig tidpunkt borde inordnas
i den allmänna lasarettsvården.

På grund av vad sålunda förekommit anse sig revisorerna kunna konstatera,
att allmän enighet synes råda därom, att pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet i princip skall upphöra. Vad som återstår att avgöra
är, vid vilken tidpunkt och på vad sätt en dylik avveckling bör komma till
stånd. Efter övervägande av olika på spörsmålet inverkande faktorer ha
revisorerna kommit till den uppfattningen, att tidpunkten härför nu är inne
i fråga om den verksamhet styrelsen bedriver på egna eller genom samarbete
med huvudmän för lasarettsvården anordnade vårdanstalter. Härom
må anföras följande.

Med hänsyn till den ställning pensionsstyrelsen intagit i den föreliggande
huvudfrågan ha revisorerna till att börja med sökt bilda sig en uppfattning
om den nuvarande tillgången på vårdplatser inom de vårdområden, som
här främst avses. Vad angår reumatikerplatserna äro dessa vid vissa sjukvårdsanstalter,
såsom Spenshults reumatikersjukhus och karolinska sjukhuset,
utnyttjade till fullo; väntetiderna vid dessa sjukhus äro f. n.
långa. Utnyttjningsgraden vid övriga ifrågavarande sjukvårdsanstalter
synes däremot vara lägre. Även om den bild revisorerna erhållit av förhållandena
härutinnan sålunda icke är helt entydig, torde dock pensionsstyrelsens
uppfattning, sådan den kommit till uttryck i styrelsens remissvar
över den tidigare omnämnda framställningen från riksföreningen mot
reumatism, böra tillmätas avgörande vikt. Styrelsen förklarar sig där under
senare år ej ha kunnat konstatera någon brist på reumatikerplatser.

Vad psvkoneurosvården beträffar må erinras om att självständiga lasarettsavdelningar
för detta klientel tillkommit vid flera sjukhus under senare
år och att ett flertal nya dylika avdelningar skola tagas i anspråk inom en

159

nära framtid. Tillskottet av platser kommer att överstiga det antal platser,
som av pensionsstyrelsen disponeras för detta ändamål. För ifrågavarande
patienter avsedda platser å pensionsstyrelsens sjukhus och sjukhusavdelningar
lära f. ö. i viss utsträckning ha belagts med reumatiskt sjuka.
Enligt en uppfattning, som är företrädd bland psykiatrisk expertis, föreligger
numera knappast något egentligt behov av en insats från pensionsstyrelsens
sida på detta vårdområde, då den blandning av psykiska och
somatiska symptom, som dessa patienter i stor utsträckning förete, nödvändiggör
vård på fullständigt utrustade sjukhus.

Såvitt revisorerna kunnat finna, ha sålunda i stort sett inträtt sådana
ändrade förhållanden i förevarande avseenden, som tidigare ansetts motivera
en avveckling helt eller delvis av pensionsstyrelsens ifrågavarande sjukvårdande
uppgifter. Då revisorerna anse sig böra förorda, att åtgärder vidtagas
i detta syfte, har emellertid nämnda omständighet icke främst varit
bestämmande för detta ställningstagande. Enligt revisorernas mening tala
nämligen så starka skäl över huvud för att den av pensionsstyrelsen bedrivna
sjukvården inordnas i den allmänna sjukvården, att revisorerna även
eljest varit beredda att framlägga förslag härom. De skäl, som därvid
åsyftas och som komma att närmare beröras i det följande, äro icke nya
utan ha i huvudsak framförts av tidigare utredningar i ämnet men synas
under den tid, som förflutit sedan dessa framlades, ha fått ökad tyngd.

Allmän enighet torde numera råda därom, att väsentliga fördelar stå
att vinna, därest sjukvården i riket i möjligaste mån samlas under en och
samma huvudman. En konsekvens härav är att vanförevården avses skola
överföras till särskilda ortopediska avdelningar vid lasaretten; utredning
pågår även om landstingens övertagande av huvudmannaskapet för sinnessjukvården
i riket. Bakom denna utveckling ligger bl. a. den tanken, att
de olika sjukvårdsgrenarna i väsentliga avseenden måste bedömas som en
enhet och att de föreliggande behoven bäst kunna tillgodoses, om en samtidig
avvägning kan ske dem emellan under hänsynstagande till såväl den
slutna som den öppna vården. En strävan är självfallet att tillgodose så
stor del av vårdbehovet som möjligt inom den senare vårdformen.

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet tillgodoser av kända skäl
icke nämnda synpunkter; särskilt må framhållas att styrelsen i huvudsak
synes begränsa sitt intresse till den slutna vården. Vid styrelsens sjukvårdsanstalter
anses därför den öppna vården vara mindre väl tillgodosedd, där
icke lokala krafter ingripit. På grund härav och då de lasarettsanslutna
reumatikeravdelningarna i allmänhet icke erhållit egna överläkare, kunna
dessa avdelningars kapacitet ej utnyttjas till fullo. Flera omständigheter
tala för alt denna olägenhet snabbt skulle elimineras, därest de ordinarie
sjukvårdshuvudmännen helt övertogc ansvaret för avdelningarna.

Den av pensionsstyrelsen kontrollerade sjukvården har främst tillkommit
och drives med hänsyn till folkpensioneringens intressen — att förebygga

160

eller häva invaliditet och sålunda förhindra eller uppskjuta rätten till invalidpension.
Detta har till följd att den icke är tillgänglig för landets samtliga
vårdbehövande innevånare. Ur social synpunkt är det emellertid angeläget,
att även denna form av sjukvård blir enhetlig; uteslutande medicinska
och humanitära synpunkter böra läggas på vården.

Att avgöra hur pensionsstyrelsens sjukvård utfaller i ekonomiskt avseende
ställer sig svårt, då en direkt jämförelse med de faktiska kostnaderna för de
ordinarie huvudmännen inrymmer alltför många felkällor för att kunna
vara en säker värdemätare. Erinras må även att en dylik jämförelse icke är
rättvisande hl. a. ur den synpunkten, att den icke giver något mått på det
resultat som vinnes med sjukvården. Uppenbart är emellertid att ifrågavarande
verksamhet i flera hänseenden innebär en synnerligen kostnadskrävande
dubbelorganisation — å ena sidan bl. a. en central sjukvårdsbyrå
inom styrelsen, å andra sidan den perifera, av de ordinarie huvudmännen
inrättade organisationen — vilken skulle kunna elimineras, därest de senare
hade hand om sjukvården. Men redan inom ramen för nuvarande organisationsform
torde besparingar kunna vidtagas. Revisorerna åsyfta främst
de utgifter, som följa med det centrala intagningsförfarandet, för vilket
tidigare redogjorts. Såsom framgår därav är förfarandet omständligt och
innebär bl. a., att utredning skall äga rum om den vårdsökandes ekonomi.
En dylik prövning förefaller emellertid numera helt onödig. Erinras må
sålunda att lagen om allmän sjukförsäkring trädde i kraft den 1 januari
1955. Genom denna lag infördes i Sverige allmän och obligatorisk sjukförsäkring,
innebärande bl. a. att sjukhusvård av sjukkassa ersättes med belopp
motsvarande dagavgiften på allmän sal. I anslutning till lagens ikraftträdande
fastställdes denna avgift till tre kronor å landets samtliga allmänna
sjukvårdsinrättningar, även å pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter, oavsett
vederbörandes ekonomi. — Vidare må framhållas att en intagning som grundas
enbart på intyg och icke på direkt personlig kontakt mellan den sjuke
och vederbörande specialist måste rymma flera osäkra faktorer. Därtill kommer
att intagningsbestämmelserna redan tidigare ändrats därhän, att förutsättningarna
för intagning å de av pensionsstyrelsen disponerade sjukvårdsanstalterna
i stort sett överensstämma med dem som gälla i fråga om andra
sjukvårdsinrättningar. I båda fallen iakttages en viss restriktivitet vid sådana
sjukdomsfall, där sjukdomen är så svårartad, att framtidsutsikterna
äro osäkra eller dåliga samt där patienten tillhör de högsta åldersklasserna.
Den enda skillnad, som f. n. förefinnes mellan pensionsstyrelsens
centrala prövning och den vanliga medicinska, består däri, att personer, som
redan erhållit invalidpension eller ålderspension, icke erhålla vård å pensionsstyrelsens
sjukvårdsanstalter. Därest sistnämnda villkor, exempelvis i
en cirkulärskrivelse, meddelades vederbörande ansvariga sjukhusläkare,
skulle i övrigt intagningsförfarandet utan att ändra karaktär helt kunna
överlåtas till denne och den centrala handläggningen, inbegripet den genom

161

pensionsnämndsordförandena, kunna upphöra. Enligt revisorernas mening
torde det icke behöva befaras, att en sådan ordning skulle få till följd att
några vårdsökande komme att gynnas på bekostnad av andra.

En övergång till det av revisorerna angivna intagningsförfarandet skulle
medföra betydande kostnadsbesparingar. Enligt vad revisorerna inhämtat
uppgå f. n. de årliga avlöningskostnaderna för den personal som
handlägger intagningsärenden enbart inom pensionsstyrelsen till i runt tal
120 000 kronor.

Sammanfattningsvis må i denna del framhållas att utomordentligt starka
medicinska, sociala och ekonomiska skäl enligt revisorernas mening tala för
att pensionsstyrelsens här avsedda sjukvårdande verksamhet snarast bör
upphöra. En organisationsförändring kommer givetvis att kräva viss tid.
Det är därför angeläget, att den centrala handläggningen av intagningsärendena
omedelbart upphör och att beläggningen av de olika sjukhusplatserna
helt överlåtes till de ansvariga sjukhusläkarna.

Det torde icke ankomma på riksdagens revisorer att i detalj uppdraga
några bestämda riktlinjer för hur en avveckling av pensionsstyrelsens ifrågavarande
uppgifter skall äga rum. Erinras må emellertid om att 1941 års
reumatikervårdssakkunniga föreslogo, att de mellan pensionsstyrelsen å ena
sidan samt vederbörande landsting och städer å andra sidan gällande kontrakten
beträffande reumatikeravdelningarna skulle uppsägas, att vederbörande
sjukvårdshuvudmäns byggnadslån för dessa avdelningar ur folkpensioneringsfonden
skulle annulleras samt att dessa avdelningar icke blott
formellt utan även reellt skulle överlämnas till vederbörande landsting och
städer utan ekonomiskt vederlag till staten, allt under förutsättning att uppgörelse
kunde ernås på vissa av de sakkunniga angivna villkor beträffande
driften och beläggningen.

När 1941 års reumatikervårdssakunniga framlade detta förslag, utgingo
de från den synpunkten, att kostnaderna för reumatikervården fortfarande
i viss utsträckning borde åvila statsverket och icke helt bestridas av vederbörande
landsting eller stad. Sedan dess har emellertid en viss åsiktsförskjutning
ägt rum i vad avser sjukvårdskostnadernas fördelning mellan stat, å
ena sidan, och landsting respektive stad utanför landsting, å andra sidan,
varför den närmare ekonomiska uppgörelsen torde böra bli beroende på förhandlingar
mellan vederbörande parter. 1941 års reumatikervårdssakkunniga
avsågo med sitt förslag att skapa garanti för alt även efter överlämnandet
av reumatikeravdelningarna till vederbörande landsting eller stad de utanför
respektive sjukvårdsområde boende reumatiskt sjuka fortfarande skulle
kunna erhålla vård å de reumatikeravdelningar, där de tidigare genom pensionsstyrelsens
försorg erhållit sådan vård. Detta syfte torde även kunna
uppnås genom anlitande av s. k. utomlänsavtal, men uttryckligt villkor härom
synes dock höra uppställas från statens sida vid ett dylikt överlämnande.
Beträffande reumatikeravdelningen vid garnisonssjukhuset i Boden må 11

11 Rev. berättelse ang. statsverket är 195(1. I

162

framhållas att principbeslut föreligger om landstingets övertagande av driften
av detta sjukhus; som konsekvens härav bör landstinget erhålla hela ansvaret
även för reumatikeravdelningen.

Vad angår de fristående kuranstalterna i Nynäshamn, Tranås och Åre må
erinras om att 1941 års reumatikervårdssakkunniga hyste den meningen,
att någon ändring för det dåvarande ej borde vidtagas i dessa anstalters
ställning. Frågan härom borde enligt de sakkunniga göras till föremål för
fortsatt utredning. Enligt revisorernas uppfattning skulle emellertid en väsentlig
del av de fördelar i ekonomiska och andra hänseenden, som skulle
uppnås vid en avveckling av pensionsstyrelsens ifrågavarande uppgifter, gå
förlorade, därest icke en total avveckling komme till stånd. Revisorerna anse
därför, att pensionsstyrelsens befattning med reumatiker- och annan sjukvård
helt bör upphöra. Upplysningsvis må nämnas att enligt vad revisorerna
inhämtat landstinget i Stockholms län har intresse av att övertaga anstalten
i Nynäshamn och därvid torde vara berett att mottaga sådana observationsfall,
om vilka pensionsstyrelsen önskar närmare medicinsk utredning. Även
de båda övriga nämnda sjukvårdsinrättningarna torde kunna överlåtas på
villkor, som tillfredsställa pensionsstyrelsens behov av tillgång på vissa
sjukvår dsplatser.

Revisorerna anse sålunda, att åtgärder snarast böra vidtagas i de av revisorerna
angivna syftena. Enligt revisorernas mening böra dylika åtgärder
kunna genomföras utan att någon särskild sakkunnigkommitté ånyo tillsättes.

163

Kommunikationsdepartementet

§ 17

Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

När automobilbeskattningen genomfördes år 1922 i avsikt att anskaffa
medel för att finansiera kostnaderna för vägväsendet, inrättades en särskild
specialstat härför. Den princip som ligger till grund för specialstaten är, att
kostnaderna för vägväsendet skola avpassas efter de inflytande automobilskattemedlen
och att dessa å andra sidan skola användas enbart för vägändamål.
Ursprungligen omfattade specialstaten på utgiftssidan endast anslag
till förbättrande och underhåll av för automobiltrafiken viktiga vägar
och gator, men den har efter hand utvidgats till att omfatta praktiskt taget
samtliga utgifter för vägväsendet. Fr. o. m. budgetåret 1929/30 inrättades
även en fondtitel, automobilskattemedelsfonden, över vilken överskott och
brister inom specialbudgeten regleras med anlitande av ett särskilt avsättningsanslag.

Till automobilskattemedlens specialbudget hörande anslag av reservationsanslags
karaktär avräknas med hela sitt belopp såsom kostnader för det
budgetår för vilket de anvisats. På anslagen uppkommande reservationer
redovisas således icke såsom tillgångar för specialbudgeten. I realiteten äro
dock dessa reservationer direkt jämförbara med den på budgetutjämningsfonden
upptagna behållningen av automobilskattemedel. I efterföljande sammanställning
över utfallet av specialbudgeten för budgetåret 1955/56 ha
därför reservationerna medtagits såsom särskilda tillgångsposter, medan på
utgiftssidan förts allenast de belopp varmed vederbörande anslag faktiskt
belastats.

Ingående balans den 1/7 1955

Tillgångar:

Reservationer .......................

Fordran å budgetutjämningsfonden . ..

Inkomster:

A. I. 2 a) Fordonsskatt...............

2 b) Bensinskatt ................

2 c) Särskild investeringsavgift för
motorfordon1) .............

398 455 955: 15
52 998 243:92

284 862 658: 33
595 049 416:45

162 626 200:49

451 454 199: 07

1 042 538 275: 27

1 493 992 474:34

164

Utgifter:

VI HUVUDTITELN

B. Väg- och vattenbyggnadsväsendet

Väg- och vattenbyggnadsverket
Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen

1) Avlöningar (9/10 av styrelsens verk -

liga avlöningar)2) ............... 6 091 954:83

2) Omkostnader (9/10 av styrelsens

verkliga omkostnader)2) .......... 1 134 643:45

Väg förvaltningar na

3) Avlöningar (9/10 av förvaltningarnas
verkliga avlöningar)2) ........ 16 757 543:84

4) Omkostnader (9/10 av förvaltningarnas
verkliga omkostnader)2) ...... 3 725 111:50

5) De lokala vägnämnderna m. m. . .. 224 965: 11

6) Reglering av vissa skador inom väg och

vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsområde
..................... 673 280:25

7 226 598: 28

21 380 900: 70

Vägunderhåll och vägbyggnader
Väghållningen på landet samt i städer
och stadsliknande samhällen, där kronan

är väghållare:

7) Vägunderhållet .................. 264 976 291:31

8) Byggande av riksvägar .......... 81 957 747:87

9) Byggande av länsvägar .......... 187 853 158: 68

10) Byggande av ödebygdsvägar ...... 9 015 584:35

11) Byggande av storbroar........... 5 506 919:61

12) Vissa vägbyggnadsarbeten ........ 20 103 433:14

569 413 134: 96

Väghållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som är väghållare:

13) Bidrag till underhåll av vägar och

gator .......................... 32 160 730: —

14) Bidrag till byggande av vägar och

gator .......................... 40 451 336: 99

Enskild väghållning:

15) Bidrag till underhåll av enskilda vägar
m. m....................... 12 468 194: 39

16) Bidrag till byggande av enskilda vägar
............................ 9 967 994:34

Diverse ändamål:

17) Bidrag till vissa forsknings- och undersökningsarbeten
.............. 378 865:02

18) Vissa kostnader i samband med internationella
vägkongresser....... 46 196: 56

19) Väg- och vattenbyggnadsverkets civilförsvar
m. m................. 28 992:42

165

Äldre anslag:

Väghållningen på landet samt i städer
och stadsliknande samhällen, där kronan

är väghållare:

a) Anslag 1954/55 .................. 1 699 869:28

b) » 1952/53 .................. 82 889:80

Diverse ändamål:

Anslag 1950/51 .................. 239 905:— 97 524 973:80

Hamnar och farleder

25) Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder . ..

C. Vägtrafikväsendet

Statens bilinspektion:

1) Avlöningar ......................

2) Omkostnader....................

3) Utrustning ......................

6) Bidrag till säkerhetsanordningar vid

järnvägskorsningar ..............

7) Bidrag till trafiksäkerhetsfrämjan de

åtgärder vid vissa järnvägskorsningar
..........................

Statens biltrafiknämnd:

8) Avlöningar .....................

9) Omkostnader ...................

10) Undersökningar rörande vägtrafikolyckor
m. m...................

11) Bidrag till nationalföreningen för

trafiksäkerhetens främjande ......

306 937: 18

2 084 895:63
720 711: 55
13 289:40

2 752 079: 78

332 545: 20
33 900:56

182 795: 53

350 000:— 6 470 217:65

F. Tekniska institut

1) Statens väginstitut............... 656 380:36

I. Diverse

2) Ersättning till statens allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens

delfond....... 919 491:44 IX

IX HUVUDTITELN
N. Diverse

9) Goltgörelse till fiskerinäringen för av

dess utövare erlagd bensinskatt .... 1214212: —

Äldre anslag .................... .68 639: —

1 282 851: —

166

XI HUVUDTITELN
E. Polisväsendet

Statspolisintendenten m. fl.:

1) Avlöningar3) .................... 206 000: —

Statspolisorganisationen:

2) Inköp av motorfordon m. m.3) .... 298 843:25

3) Underhålls-, drift- och expeditionskostnader3)
..................... 1 461 000: —

4) Gottgörelse till polisdistrikten3) .... 6 700 000: —

5) Polisradioväsendet3) ............. 446 104: 60

Statens polisskola:

10) Avlöningar3) .................... 90 000: —

11) Omkostnader3) .................. 40 000: —

12) Utbildningsarvoden m. m.3) ...... 44 000: —

17) Vissa ersättningar åt befattningshavare
vid polisväsendet m. m.3) .... 797 000: —

23) Bidrag till främjande av rekryteringen
i vissa polisdistrikt........ 4 341:88

10 087 289: 73

XII HUVUDTITELN
C. Statliga pensionsväsendet

1) Pensioner åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst2) ................

3) Pensioner enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare m. m.2) ....

7) Pensioner åt efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst2).....

8) Pensioner åt efterlevande till arbetare

i statens tjänst2) ................

Summa utgifter

1 200 000: —
5 900 000: —
200 000: —
600 000: —

7 900 000: —
723 168 775: 10

Utgående balans den 30/6 1956

T illgångar

Reservationer ....................... 512 286 730:20

Fordran å budgetutjämningsfonden . .. 258 536 969:04 770 823 699:24

1 493 992 474:34

Anm. 1) Genom beslut av 1956 års riksdag har den tidsbegränsade särskilda investeringsavgiften
för motorfordon fr. o. m. den 1 december 1956 utbytts mot en permanent
omsättningsskatt. Inkomsterna av denna skatt ingå ej i automobilskattemedlen utan redovisas
å en under Tullar och acciser uppförd ny inkomsttitel, benämnd Omsättningsskatt
å motorfordon (prop. 1956: 188).

2) Angående principerna för avräkningen mot automobilskattemedlen, se prop. 1954: 112.

3) Av de under dessa anslag anvisade medlen skola endast vissa bestämda belopp avräknas
mot automobilskattemedlen. Angående principerna för denna avräkning, se prop.
1954: 174.

167

Revisorernas uttalande. Genom automobilskattemedlens redovisning på en
specialstat är det möjligt att följa i vad mån inflytande medel komma till
användning för väg- och vägtrafikväsendet samt de övriga ändamål för
vilka dessa medel äro avsedda. De uppkomna differenserna mellan inkomster
och utgifter redovisas i form av årliga överskott respektive underskott,
vilka samlas och successivt kvittas mot varandra genom att avräknas på
föregående års saldo. Den slutliga behållningen eller bristen ingår i budgetutjämningsfondens
behållning eller brist, men kommer där till synes genom
en särredovisning av de belopp som hänföra sig till specialstaten. Härvid
är dock att märka, att uppkomna anslagsreservationer icke redovisas som
en tillgång utan inbegripas bland de för vederbörande budgetår upptagna
utgifterna. Ur medelsdispositionssynpunkt föreligger emellertid icke någon
skillnad mellan dessa reservationer och nyss angivna behållning.

I riksstaten redovisas till automobilskattemedlens specialbudget hörande
inkomster och utgifter blandade med övriga poster; någon specialredovisning
av dessa medel förekommer icke. Ej heller annorstädes i publicerade
redovisningar av den statliga medelsförvaltningen kan en samlad överblick
erhållas över automobilskattemedlens olika delposter för det senast förflutna
budgetåret, motsvarande den sammanställning som lämnas för exempelvis
fastighetsfonderna. Med hänsyn härtill och till automobilskattemedlens omfattning
ha revisorerna ansett det vara av intresse att lämna ovan intagna
sammanställning. Därav framgår att specialbudgeten, utformad på sätt i det
föregående angivits, den 1 juli 1955 redovisade tillgångar i form av anslagsreservationer
å 398 miljoner kronor och i form av fordran på budgetutjämningsfonden
å 53 miljoner kronor. Sistnämnda fordran innebar, att för de
med automobilskattemedlen avsedda ändamålen influtit 53 miljoner kronor
mera än vad som anvisats. Under budgetåret 1955/56 ha såväl automobilskattemedlens
fordran på budgetutjämningsfonden som reservationerna ytterligare
stigit. Under budgetåret ha inkomsterna utgjort 1 042 miljoner
kronor och utgifterna 723 miljoner kronor. Fondens kassamässiga överskott
utgjorde således 319 miljoner kronor. Av överskottet ha 114 miljoner kronor
åtgått till ökning av reservationerna, medan återstående belopp eller 205
miljoner kronor överförts till budgetutjämningsfonden. Som följd härav
utvisar specialbudgeten den 30 juni 1956 en behållning å mer än 770 miljoner
kronor, varav 512 miljoner kronor i form av reservationer på anvisade
men ännu icke för sina ändamål utnyttjade anslag samt mer än 258 miljoner
kronor som fordran å budgetutjämningsfonden. Sistnämnda belopp
motsvarar alltså vad som vid budgetårets utgång ännu icke anvisats för
vägväsendet och övriga hithörande ändamål.

Det må erinras om att outnyttjade automobilskattemedel, vare sig de ha
formen av överskott på specialbudgeten eller av reservationer under vederbörande
anslag, enligt av riksdagen fastställda principer äro avsedda att
framdeles komma vägväsendet 1 ill godo. Någon fondering i egentlig mening
förekommer emellertid icke; endast redovisningstekniskt upprätthålles en
skillnad gentemot övriga statsmedel.

168

§ 18

Vägbyggnadsanslagens fördelning på länen

Fr. o. in. budgetåret 1954/55 äro vägbyggnadsanslagen uppdelade på de
fyra anslagen till Byggande av riksvägar, Byggande av länsvägar, Byggande
av ödebygdsvägar och Byggande av storbroar. Särskilda anslag finnas därjämte
till vissa andra statliga vägändamål samt till bidrag till viss kommunal
och enskild väghållning. Anslagsanvisningen på förevarande område
sker i enlighet med det program för femårsperioden 1955—1959 som låg
till grund för 1954 års riksdags beslut om motorfordonsbeskattningens utformning.
De belopp som anvisats respektive äskats under förstnämnda tre
vägbyggnadsanslag för budgetåren 1954/55—1957/58 samt belastningen på
anslagen framgå av följande uppställning.

Budgetår	Biksvägar Kr.	Länsvägar Kr.	ödebygdsvägar Kr.
1954/55:
anvisat ..........	95 000 000	203 000 000	10 000 000
förbrukat1 .......	9 836 275	34 222 079	1 653 796
reservation ......	85 163 725	168 777 921	8 346 204
1955/56:
anvisat ..........	115 000 000	215 000 000	12 000 000
förbrukat ........	81 957 748	187 853 159	9 015 584
reservation.......	118 205 977	195 924 762	11 330 620
1956/57:
anvisat ..........	130 000 000	234 000 000	12 000 000
1957/58:
medelsäskande . ..	175 000 000	247 000 000	13 000 000

Differensen mellan de belopp som anvisats för vägbyggnadsverksamheten
och vad som faktiskt förbrukats för samma ändamål sammanhänger med
de förhållanden som varit rådande i fråga om investeringspolitiken under
angivna tidsperiod. Strävandena att vinna balans på arbets- och kapitalmarknaderna
ha sålunda såväl för den statliga och kommunala som för den
privata sektorn föranlett begränsningar i fråga om byggnads- och anlägg -

Kalender- år	Program	Medelsförbruk- ningsram	Verklig in-vestering	Skillnad mellan program och investering
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1954	290 000 000	280 000 000	245 000 000	45 000 000
1955	320 000 000	275 000 000	270 000 000	50 000 000
1956	355 000 000	283 000 000	280 000 0002	75 000 000
1957	390 000 000	282 000 000

1 Dessa belopp avse endast vad som behövt avföras från de nya anslagen. Den verkliga
investeringen innefattar även medel som överförts från de äldre anslagen, å vilka vid
utgången av budgetåret 1953/54 vissa reservationer förelågo.

2 Beräknat belopp, därest ökning ej sker av rambeloppet.

169

ningsverksamheten. Detta har blivit starkt märkbart icke minst pa vägbyggnadernas
område. Den nämnda differensen mellan å ena sidan det
antagna investeringsprogrammet för landsbygdens vägar och å andra sidan
medelsförbrukningsramarnas storlek belyses även av omstående tablå.

De för vägändamål anslagna medlen fördelades tidigare regelmässigt med
starkt beaktande av de lokala intressena. Man sökte sålunda genom spridning
av anslagsmedlen åstadkomma att de skilda landsdelarna och länen
blevo i lika mån delaktiga av tillgängliga utbyggnadsmöjligheter. En viss
tendens till modifiering av nämnda princip har emellertid under de senaste
åren blivit märkbar. På grund av nödvändigheten att utan alltför stort
dröjsmål färdigställa vissa vägsträckor med särskilt tät trafik i närheten
av de största städerna ha vissa län erhållit en jämförelsevis större medelstilldelning,
särskilt såvitt gäller anslaget till byggande av riksvägar.

Å samtliga allmänna vägar under åren 1954 och 1955 nedlagda byggnadskostnader
(angivet i 1 000-tal kronor) samt de belopp som därav falla pa
byggande av riksvägar framgå av följande sammanställning. Med hänsyn
till vad i det följande anföres äro beloppen för år 1954 endast ungefärliga.

1954 1955

Län	Samtliga allmänna	Därav riks-	Samtliga allmänna	Därav riks-
vägar (1000-tal kr.)	vägar (1000-tal kr.)	vägar (1000-tal kr.)	vägar (1000-tal kr.
B	22 300	3 362	26 890	5 365
C	4 922	2 152	5 724	1 923
D	7 629	1 574	9 212	3 587
E	9 955	4 033	13 252	6 590
F	14 161	1 337	12 430	3 530
G	8 303	1 060	9 552	589
H	8 610	1 660	10 929	4 745
I	2 913	—	3 069	—
K	3 681	1 056	3 578	595
L	8 485	1 817	9 250	1 473
M	8 820	3 283	10 617	2 390
N	6 509	407	7 547	1 066
0	10 112	4 781	9 883	4 154
P	16 840	5 991	17 375	8 384
R	8 298	2 284	10 639	3 251
S	8 831	3 480	12 594	3 152
T	9 501	6 103	10 167	5 388
U	6 744	1 953	4 736	1 123
w	11 701	1 503	13 547	2 500
X	11 953	2 822	12 702	3 545
Y	13 490	5 986	15 080	4 110
Z	14 908	1 096	14 183	3 161
AC	12 458	1 926	13 061	2 338
BD	12 180	1 516	13 760	2 474
ela riket	243 304	61 182	269 777	75 433

170

Här nedan lämnas en tabellarisk uppställning över de arbeten å riksvägarna,
för vilka kostnader nedlagts under åren 1954 och 1955. Vissa mindre
poster avse tillkommande kostnader för under tidigare år avslutade företag,
exempelvis för reglering av entreprenadsumma eller marklösen, och tillkommande
kostnader på grund av prisförändringar. Vidare avse vissa mindre
poster projekteringskostnad. Den beräknade kostnaden inkluderar särskilt
vid egenregiarbeten icke alltid kostnader för beläggning och kan av denna
anledning vara lägre än totalkostnaden.

Vid sammanställandet av uppgifterna för år 1954 ha förelegat vissa svårigheter
att göra åtskillnad mellan riksvägar och länsvägar, då t. o. m. detta år
kostnaderna för riksvägar avfördes från samma anslag (byggande av huvudvägar)
som togs i anspråk för de förutvarande länshuvudvägarna. Likaså
disponerades delvis för byggande av riksvägar de förutvarande anslagen till
vägbeläggningar, byggande av broar samt förstärkning och förbättring av
vägar. Detta har medfört att uppgifterna för år 1954 icke äro helt jämförbara
med motsvarande uppgifter för år 1955. Skillnaden hänför sig dock i regel
icke till de redovisade företagen utan till de poster som betecknats »mindre
byggnadsarbeten», där i första hand förstärkningsarbeten ingå.

De olika posterna avse totalt nedlagda kostnader och inkludera sålunda
i förekommande fall såväl egentliga vägarbeten som broarbeten och beläggningar.
Broar och beläggningar utföras vanligen på entreprenad. De företag
som till huvudsaklig del utförts i egen regi innehålla ofta entreprenadkostnad
för broar och beläggningar. Sådana företag ha emellertid i detta sammanhang
ändock rubricerats som egenregiföretag med hänsyn till att det
egentliga vägarbetet utförts i egen regi. De i tabellen angivna uppgifterna
kunna sålunda icke användas för en exakt fördelning på egenregi- respektive
entreprenadarbeten.

Väg nr			Egen regi	Beräknad	Nedlagd
Företagets benämning	Längd km	(e. r.) eller kostnad för kostnad entreprenad hela företaget 1000-tal kr.
			(entr.)	1000-tal kr.	1954	1955
i	Stockholm—Vårby—
	Eriksberg ..........	8,0	entr.	9 000	2 197	3 060
i	Eriksberg—Lindhov	4,1	»	2 890	99	_
13	Pommern—Sollentuna k:a ................	L6	»		92	269
13	Droppsta—Skålsta ..	8,6	»	1 000	17	_
13	Rotsunda—Löw. La-sarettet samt delen vid Vallstanäs ..........	8,5	»	2 590	503	1 509
	Mindre byggnadsarb.				450	526
11	Bro över Sagån med tillf, vid östanbro ..	0,7	»	400	59
12	Sävsta—Litslena ....	5,3	e. r.	550		549
12	Enköping—Norrbo
	(länsgr.) ...........	9,8		2 680	1 378	334

171

			Egen regi	Beräknad	Nedlagd
Väg nr	Företageis benämning	(e. r.) eller entreprenad	kostnad för hela företaget	kostnad 1000-tal kr.
			(entr.)	1000-tal kr.	1954	1955
13	Åsbo—Björklinge . . .	4,5	e. r.	550	—	76
13	Skommarbo—Dalboda	6,7		624	63	5
13	Dalboda—F exboda
	samt del vid Postboda 10,5	»	2 147	478	3
13	Yttre—Tierps k:a ...	5,2	»	650	—	731
13	Torslunda—Odinslätt .	7,8	»	800	52
13	Marma—Tensmyra ..	4,0	»	581	10	200
	Mindre byggnadsarb.				150
1	Sörby—Skälby—Stav	3,4	entr.	1 050	102	22
1	Valåker—Sörby.....	2,3	e. r.	700	41	—
1	Valåker—Sörby—Stav	5,7	entr.bel.	250	179	6
1	Bellevue—Valåker . ..	2,0	e. r.	532	33	—
1	Delen gm. Vagnhärad	1,0	»	250	207	66
1	Mörtsjönäs—Sille . ..	3,9	entr.	1 700	—	767
1	Tuve—Mörtsjönäs	5,3	»	2 300	185	1 067
1	Lorensberg—Hedvigsfors	1,6	»	750	—	674
1	Ålberga skola—Kila k:a	5,4	e. r.	852	43	—
1	E-länsgräns—Stavsjö .	3,6	»	1 625	321	--
1	P-platser ...........				156
6	Bro och tillfarter vid Grundbro ..........	0,4	entr.	1 020	228	679
6	Tillf, till Sund vid Läggesta ...........	1,1	»		73	308
106	Mindre byggnadsarb.				73
1	Berget—Norsholm ..	2,3	e. r.	3 640	1 597	230
1	Norsholm—Lövstad .	6,6	»	3 747	—	1 617
1	Stavreberg—Orrnäs .	9,3	entr.	3 235	207	958
1	Millingstorp—Haddestad	7,9	»	2 414	19	1 763
1	Mjölby—Viby—Kårarp	9,0	»	2 697		1 196
1	Bro vid St. Åby samt tillf, vägar .........	1,3	»	650	—	23
1	N orr köping—Åby— Bråvalla (projekte-ringskostnad) .......	7,3		7 000		114
1	Linghem—överby . ..	3,4	entr.	1 175	377	1
1	örstad—D länsgräns . (utfört av vägf. i D län)	2,0	e. r.	645 3 740	86 18
1	Väderstad—Hogstad .	1,0	»
1	Narbäck—Stavreberg .	5,0	»	178	597
4	Förbif. väg vid Valdc-marsvik ............	3,0	»	1 800	—	25
8	Genomf.väg i Vadstena	2,3	entr.	500	—	157
	Bro över Göta kanal				256
	Mindre byggnadsarb. P-platser ...........			610	108

172

Egen regi Beräknad Nedlagd

Väg nr	Företagets benämning	Längd km	(e. r.) eller kostnad för entreprenad hela företaget	kostnad 1000-tal kr.
			(entr.)	1000-tal kr.	1954	1955
i	Brahegatan i Gränna	1,2	e. r.	400	248	364
i	Toftanäs (utf. av vägf. i G län) ............	0,4	entr.	15	12
5	Jära—Klerebo ......	8,6	»		451	2 232
5	V. Jära—Ryds vägskäl	5,0	e. r.	186	124
5	Knuthultsviadukten ..		»	139	140
5	Dummemosse.......	0,7	»	220	215
	Mindre byggnadsarb.				229	930
1	Abrahamsgård—Tofta-näs (beläggning) ....	7,2	entr.	230	204
1	Prästtorp—Abrahams-gård ...............	8,9	»	1 200	473	8
1	Lagans samhälle— Prästtorp...........	0,8	e. r.	150	169
1	Del genom Lagans s:e	0,8	»	315		38
1	Markaryd—Ljungby, kurva vid Berghem ..	0,9	»	250	87	195
1	Markaryd—Ljungby delen Axhult—Traryd	9,2	»	4 640		300
	Bel. av P-platser .... Mindre byggnadsarb.				58	47
4	Västervik—H jortekrog	5,3	entr.	1 370		313
4	Hörtingerum—Verke-bäck ..............	3,8	»	3 577	158	762
4	Hyltan—Verkebäck ..	3,3	e. r.	900		645
4	Getterum—Falsterbo (beläggning) ........	5,6	entr.	580		223
4	Ishult-Syserum .....	1,7	e. r.	400		38
4	Delen förbi Mönsterås	4,5	entr.	1 490	987	336
4	Kåremo—Ålem .....	10,5	»	3 050		29
4	Mosekrog—Södergärde	3,9	e. r.	570		112
4	Fredrikslund—Lovise-lund ...............	2,7	»	80	87
4	Stuvenäs—Fredriks-lund ...............	6,6	entr.	1 200		1 030
4	Söderåkra—Stuvenäs .	3,9	e. r.	1 130	50	704
4	Gökalund—Påboda ..	1,2	entr.	220	84	2
	Mindre byggnadsarb.				246	543
4	Asarum—Karlshamn .	1,0	e. r.	560	342	92
4	Lösen—Öljesjö .....	8,6	»	2 340	262
4	Bro över Mieån vid
	Janneberg .......... Mindre byggnadsarb.		»	256	245	502

173

			Egen regi	Beräknad	Nedlagd
Län Vä8 nr	Företagets benämning	Längd km	(e. r.) eller kostnad för entreprenad hela företaget	kostnad 1000-tal kr.
			(entr.)	1000-tal kr.	1954	1955
L 1	Delen genom Åsljunga	1,3	e. r.	1 320	411	340
1	Ljungaskog—örkel-1 iunga—-V. Spång . ..	7,5	»	2 400	1 048	309
4	Del förbi V. o. Ö. Vram	5,8	»	1 400		193
2—3	D jurhagshus—V aralöv —Ängelholm (belägg-
	ning) ..............		»	113		105
4	Bromölla—Valje ....	3,5	»	962	194
4	Jarlsfure—Bäckaskog	3,1	»	500	20
4	Mindre byggnadsarb.				144	526
M 1	Djurhagshus—Hyllinge	3,9	»	1 360	338	900
2	Delen genom Bjäred .	U	»	121	149	48
2	Bro över Råån vid Tågarp ............	_	»	75	58
2	Åkarp—L-länsgräns (proj.) .............	67,3	entr.	_		230
2	Akeshög—Wellinge— Malmö (projektering)	12,8	»	10 500		471
4	Malmö—Lund ......	10,8		10 725	1 104	576
4	Fogdarp—Osbyholm .	6,2	entr.	3 000	256
4	Delen vid Stavröd— TCkeröd ............	5,3	e. r.	1 780	1 416	79
	Mindre byggnadsarb.	86
N 2	Skäggered—Lindome .	0,9	entr.	185		125
2	Cykel- o. gångbanor i Åsa ................	0,6	»	140	24	30
2	Heberg—Skrea s:s gräns ..............	0,6	»	165	125	27
2	Slöinge—Sprottorp ..	1,5	»	250	40
2	Getinge—Slöinge ....		»	520	13
2	Delen vid Kvibille . .	3,5	»	1 600	125	804
	Mindre byggnadsarb.					80
O 2	Nordby—Svinesund ..	4,0	e. r.	1 040	940
2	Högdal—Nordby ....	7,0	»	560	472
2	Beateberg—Högdals k:a ................	11,6	entr.	550	540	73
2	Hunds moar—Ta-numshede ..........	7,8	»	350	326
2	Rabbalshede—Huuds
	moar ..............		»	150	150
2	Svarteborg—Hälle-vadsholm ..........	3,5	»	1 388
	71
2	österby—Svarteborg
	gm Dingle .........	1,4	e. r.	455	413
2	Saltkällan—Annicke-backen ............	2,5	»	1 310	353	115

174

Län

O

P

R

S

Väg

nr

2

2

2

5

6

5

5

5

6
7
7
7
7
7
7
7
7
7

6

6

6

6

6

6

7

7

7

7

9

9

9

Företagets benämning

Uddevalla—Torp—

Småröd............

Grinneröd—Bakeröd .
Göteborg—Kungälv

genom Säve ........

Landvetter—Skulltorp
Fingösa—Högen ....
Mindre byggnadsarb.

Hindås—Bollebygd ..
Tolka bro—Ulricehamn
Borås—Rångedala . ..
Jonsered—Alingsås ..
Ånimskog—Sannerud
Forsbäck—Surte ....
Blixerud—Myrtuvan .
Vänersborg—Dykälla
Sannerud—Åmål ....

Lödöse—Garn ......

Garn—Göta ........

Kuserud—Brunnshult
Kattleberg—Alvhem .
Mindre byggnadsarb.

Finnerödja—T-läns gräns

..............

V ättlösa—Småslåtterna
Skara—Stockebäck ..
Dönstorp—St. Bonds torp

...............

St. Bondstorp—St.

Jonstorp ...........

St. Jonstorp—Ardala .
Mindre byggnadsarb.

Segmon—Häggvik,
Häggvik—Slottsbron,
del gm Slottsbron . ..
Göstatorp—Karlslund
Säffle—Göstatorp . ..
Bro öv. Byälven i
Säffle samt tillfartsvägar
..............

Hån—Töcksfors ....
Tillf.vägar i Töcksfors
...............

Busterud—Skattkärr—

Spånga ............

Tillf, till och bro över
Glumman vid Väse k:a

Egen regi Beräknad Nedlagd

Längd (e. r.) eller kostnad för kostnad

km entreprenad hela företaget 1000-tal kr.

	(entr.)	1000-tal kr.	1954	1955
1,8	e. r.	1 047	106
1,5	»	750	30	673
	entr.	295	87
5,0	»	2 000	1 216	609
2,0	»	1 735	71	1 296
10,7	e. r.	3 060		364
3,2	entr.	2 000		64
10,9	e. r.	2 600	819	419
13,2	entr.	17 800		1 853
5,0	e. r.	150		117
2,6	entr.	1 270	382	131
12,9	»	6 789		567
11,0	e. r.	6 500		139
14,9	»	2 300	1 112	854
2,2	entr.	700	434	59
5,1	»	1 500	824	1 088
6,6	e. r.	1 100	1 332	528
2,9	entr.	1 300		1 438
			655	757
6,0	e. r.	1 426	787
8,3		1 340	1 304
8,5	»	2 000	42	1 400
7,9	entr.	1 300	70	1 506
2,3		114	104
7,6	>	1 130	82
			174	344

10,4	e. r.	3 300	647	805
9,3	»	2 200	1 258	803
4,2		1 000	294	39
0,1		700	8	27
5,9	T>	3 200	376	71
1,9	»	2 000	245	1 034
3,7	»	1 800		85
	»	280	184

9

175

Län Företagets benämning

S 9 Tillf. o. bro över kanal
vid Töcksmarks

k:a ................

Mindre byggnadsarb.

T 6 Slyte—länsgränsen .. 15,4

6 Örebro—Slyte ...... 15,2

6 Hallsberg—Åby..... 4,7

6 Åby—Stene ........ 1,6

6 Stene—Kumla ...... 1,1

6 Vallby—Östansjö . .. 2,0

6 Vretstorp—Vallby . . . 4,3

6 Stavåna—Vretstorp .. 10,2

8 Skyllberg—Åsbroham mar

............... 3,6

8 Rude—Askersund (beläggning)
.......... 2,8

9 Karlskoga—Leken .. 8,4

10 Delen vid Högfors .. 2,0

10 Bångbro—Kopparberg 4,5

10 Delen vid Loa ...... 2,9

10 Förlunda—L. Mon .. 18,2

Mindre byggnadsarb.

U 6 Länsgränsen—Arboga 2,9

6 Reutersberg—Gran hammar

........... 3,1

11 Oxelby—Borgby .... 3,6

11 Dingtuna—Långängs kroken.

............ 1,6

12 Länsgränsen C-län—

Simtuna k:a ........ 7,1

Mindre byggnadsarb.

W 10 Ludvika—Persbo .... 4,1

10 Tillf, bro över Noraån

vid Baggbo ........ 0,3

12 Del inom Mora-Noret 0,4

12 Tillf, bro över öster dalälven

vid Tunsta . 0,6

12 N. Amsberg—Gagnef . 6,6

12 Rembo—Grådö ..... 10,4

12 Krylbo—Avesta .... 0,6

12 Krökbacken—Saluån . 9,7

Mindre byggnadsarb.

X 10 Ytterhärde—Nybo—

Gävle .............. 6,7

10 Storvik—Hofors .... 8,0

13 Välsta—Rosslavallen . 9,0

Egen regi Beräknad Nedlagd

(e. r.) eller kostnad för kostnad

entreprenad hela företaget	1000-tal kr.
(entr.)	1000-tal kr.	1954	1955
	600	245
		300	285
e. r.	9 000	3 142	1 207
entr.	9 800		338
e. r.		176	385
»	700	555
entr.	170		167
	365	481	30
»	1 100	553	350
»	855	370
e. r.	545	638
entr.	130	109
e. r.	6 000		371
entr.	900		993
»	2 000		179
	1 190		63
	9 900		732
		220	564
e. r.	850	817
»	600		467
	180	193	69
s>		196
>	2 230	883	242
			345
entr.	1 015	206	1 091
e. r.	103	2
>	25	31
»	198	77	192
entr.	2 045		778
	1 250	733	196
»	237	17
>	3 040		247
		310	87
e. r.	2 680	298	1 283
entr.	1 600		629
e. r.	1 873	960	88

176

				Egen regi	Beräknad	Nedlagd
Län	Väg nr	Företagets benämning	Längd km	(e. r.) eller kostnad för entreprenad hela företagei	kostnad 1000-tal kr.
				(entr.)	1000-tal kr.	1954	1955
X	13	Brattbergsbacken—
		Sånkmo—Njöte ....	3,3	e. r.	990	581	317
	13	Gävle—Söderhamn—
		väg 582 vid Hagsta— Axmartavla.........	4,4	»	1 219	387	783
		700 m. norr Katrine-
		holm—väg 382 vid Högsta.............		»	1 380	429
	13	Sanna—Välsta ......	6,4	entr.	1 050		332
		Mindre byggnadsarb.				126	83
Y	13	Saluböle—länsgränsen
		(beredskapsarb.) ....	1,7	arb.markn.stn. 46	59
	13	Saltvik—Nässland . ..	2,1	e. r.	845	137	714
	13	Hälledal—Västby . ..	4,5	»	1 210	871	1 039
	13	Veda—Hälledal .....	2,2	»	1 370	24	231
	13	Del genom Docksta ..	0,8	entr.	61	43
	13	Torsboda—Hussjöby .	6,5	e. r.	3 300	395	632
	13	Stavreviken—Torsboda	10,8	entr.	1 100	128	710
	13	Bro över Indalsälven vid Bergeforsen.....	6,0	e. r.	4 450	1 541
		Härnösand—Saltvik .				127
	13	Sörberge—Bergeforsen	2,0	e. r.	5 870	2 975	392
	13	Årskogen—Maj .....	7,9	entr.	1 325	457
	14	Västerlo—Edsta.....	5,0	»	130	177
	14	Del genom Viskan, del gm Torpshammar . . .	2,4	»	60	74
	14	Hällsjö—Nedansjö ..	2,5	»	54	65
Z	14	Krokom—Nälden ....	11,3	e. r.	2 500	357	425
	14	Grimnäs—Pilgrimstad	16,9	»	4 700	512	1 490
	14	Stavre—Grimnäs ....	7,5	entr.	1 565	338	1 093
	14	Del genom Bräcke ..	1,3	e. r.		4
		Mindre byggnadsarb.				30	153
AC	13	Innervik—Sunnanå ..	5,2	e. r.	990	119	334
	13	Yttervik—Innervik ..	7,3	entr.	1 260		1 023
	13	Del inom Ånäsets m:e	0,8	e. r.	637	398	283
	13	Sörmjöle—Stöcksjö ..	15,1	»	1 950	1 058
	13	Hörnefors—Sörmjöle .	6,0	entr.	950	408
	13	Del vid Levar ......	1,1	e. r.	215	64	201
		Mindre byggnadsarb.				15	466
BD		Väg genom n:a Sangis		e. r.		118
	13	Nickbyn—Person ....	3,2	»	780		53
	13	Antnäs—Måttsunds-röjningen ..........	4,3	»	1 600	38	1 000
	13	Ersnäs—Antnäs.....	1,6	»	50	177	52
	13	Broängen—Ersnäs ..	7,6	»	2 400	1 083	76
	13	Klinten—Småkvarnarna	4,5	»	1 160	32	768
	13	Bergsviken—Pitsund	10,5	entr.	400		406

177

Vägbyggandet har numera i hög grad mekaniserats, och som regel bedrivas
arbetena med stor maskininsats. Grävmaskiner och planeringstraktorer
ha kanske mest verksamt bidragit till effektiviseringen, men betydande
framsteg ha gjorts också inom sprängningstekniken. Även beträffande ytbeläggningar
och betongarbeten ha större maskiner kommit till användning.

Nedanstående uppställning över medelsförbrukningen per årsarbetare
ger en uppfattning om rationaliseringen. Angiven arbetsstyrka för byggnadsarbetena
omfattar såväl väg- och vattenbyggnadsverkets som entreprenörernas
personal.1

Medelsför -

År	Antal års-arbetare	Total medels-förbrukning milj. kr.	förbrukning per arbetare kr.
1951	4 100	135	33 000
1952	6 600	250	38 000
1953	7 000	315	45 000
1954	4 600	255	55 000
1955	4 400	275	62 000

Det måste givetvis beaktas, att en viss prisstegring ägt rum under den
period siffrorna avse. En särskild index för vägbyggnadskostnader — med
år 1948 som basår — utvisar för åren 1951—1955 följande serie: 127, 152,
157, 162 och 173. Även om hänsyn tages härtill, visar emellertid medelsförbrukningen
per arbetare en stark stegring. Därtill kommer att de angivna
siffrorna avse ett medeltal. På de största byggnadsföretagen torde man
numera kunna räkna med en årsmedelsförbrukning per arbetare på omkring
125 000 kronor.

Det ligger i den ökade mekaniseringens natur, att behovet av arbetskraft
minskas. Samtidigt bli även kostnaderna för den utförda prestationen lägre,
givetvis under förutsättning att arbetet är av en viss större omfattning. Helt
bindande kostnadsjämförelser mellan ett arbete med hög mekanisering och
ett liknande arbete, bedrivet med mera manuell arbetskraft, lärer icke kunna
åvägabringas, eftersom två vägarbeten icke kunna vara helt likvärdiga
och även förutsättningarna för arbetenas bedrivande måste variera. Man
torde emellertid kunna utgå ifrån att större arbeten kunna förbilligas genom
hög mekanisering. Vid del fåtal mycket omfattande vägföretag som förekommit
i vårt land ha sålunda de byggande företagen funnit det ekonomiskt
lönsamt att insätta stora maskiner av olika slag — visserligen dyrbara i
anskaffning men i längden lönsamma på grund av sin kapacitet. Även andra
ekonomiska fördelar anses vara att vinna genom att byggnadsverksamheten
insattes på stora arbetsuppgifter. Kostnaderna för framtransport av
maskiner och annan utrustning samt för anordningar för arbetsstyrkan,
såsom bostäder, utspisningsmöjligheter in. in., kunna sålunda fördelas på

1 Uppgifterna äro hämlade ur Svenska vägföreningens tidskrift 1956, nr 6.

12 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. I

178

en längre vägsträcka och minska därigenom såsom kostnadsfaktor. Andra
fördelar bestå däruti, att vid större arbeten den sysselsatta personalen kan
sammansvetsas till arbetslag, som uppnå en mer än vanlig arbetsrutin och
därigenom vinna hög grad av effektivitet. Erfarenheter beträffande fördelarna
härvidlag ha gjorts exempelvis vid byggandet av motorvägen Malmö—
Lund, det största vägbyggnadsföretag som hittills förekommit i Sverige
och vilket utförts i samarbete mellan några av landets största entreprenörer
på området. I samma riktning gå erfarenheterna från vattenfallsverkets
större anläggningsföretag.

En pataglig tendens för den nuvarande utvecklingen inom vägbyggandets
område synes vara att insatserna förskjutas i riktning mot de större
vägarna. Främst må här erinras om det preliminära förslag till stamvägnät
för landet som i mars 1956 framlagts av delegationen för översiktlig vägplanering.
Enligt delegationens förslag skulle det nuvarande riksvägnätet,
omfattande 4 400 km, utbyggas till ett stamvägnät av 13 000 km:s längd.
Kostnaderna för detta program ha beräknats uppgå till 6,6 miljarder kronor.
Samtidigt härmed har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknat kostnaderna
för en erforderlig upprustning av det sekundära vägnätet till mellan
7 och 10 miljarder kronor. Om härtill räknas kostnaderna för bidrag till
en motsvarande standardökning för städerna, skulle hela programmet kräva
en investering av storleksordningen 15—20 miljarder kronor, beräknat för
en 20-årsperiod.

Delegationen för översiktlig vägplanering har framhållit, att en upprustning
av de svenska vägarna kunde tänkas ske efter två huvudlinjer, den
ena avseende arbeten relativt jämnt fördelade ungefär såsom f. n. på praktiskt
taget hela vägnätet, den andra innebärande att de större vägarna,
som hade att bära merparten av trafiken, i första hand erhölle en mera
genomgripande standardhöjning. Utan tvekan vore upprustningen av de
sekundära vägarna på landsbygden enligt delegationens mening av stor
betydelse. Men även om man betraktade frågan ur enbart lokal synpunkt
syntes det vara riktigt, att de föreslagna stamvägarna såsom de mest ansträngda
och starkast trafikerade delarna av vägnätet upprustades snabbare.
Ett väl utbyggt sekundärt vägnät kunde nämligen ej komma till fullständig
och riktig användning förrän de hopsamlande lederna vore i gott skick.
En jämn utspridning av väginvesteringarna skulle däremot i alltför hög
grad stanna vid förbättringsarbeten, och risk funnes att vid en sådan politik
kostnaden för underhållet av de mest belastade vägarna skulle springa i
höjden. Likaså finge man därvid räkna med eu försämrad trafiksäkerhet.
En sådan utveckling kunde endast motverkas genom en viss koncentration
av vägbyggandet på de mest trafikerade vägarna, vilket kunde erhållas
om investeringsökningen under en viss tid till största delen lades på stamvägarnas
utbyggnad.

179

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i ett flertal olika sammanhang, bl. a.
vid medelsäskandena under de senare åren, haft anledning att peka på nyssnämnda
utveckling. Styrelsen har sålunda framhållit, att trafiken syntes
öka snabbare på de genomgående vägarna än på det rent lokala vägnätet.
Vid arbetet med flerårsplanerna för perioden 1955—1959 hade styrelsen
därför sökt inrikta vägbyggnadsverksamheten på en uppbyggnad av genomgående
vägförbindelser med hög standard. Senast i sin framställning om
anslag för vägväsendet för budgetåret 1957/58 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
understrukit, att ett flertal omständigheter samverkade på ett sådant
sätt att angelägenheten att i första hand iståndsätta de mest trafikerade
vägarna bleve mer och mer trängande. Såsom belysande för utvecklingen
kunde nämnas, att 24 procent av det totala antalet fordonskilometer
år 1953 hänförde sig till riksvägarna, under det att samma vägars andel
av den totala våglängden på landsbygden uppginge till endast 4,8 procent.

I det förslag till program för vägbyggnadsverksamheten för år 1957 som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sistlidna november överlämnat till Kungl.
Maj:t har styrelsen räknat med en investeringsram av 282 miljoner kronor.
I fråga om möjligheterna att igångsätta nya företag av större omfattning
har därvid framhållits, bl. a. att verksamheten vore upplagd så, att vissa
arbeten dreves på entreprenad och vissa arbeten i egen regi, det senare bl. a.
med hänsyn till kravet på en jämn sysselsättning av verkets arbetarstam.
Av varje års medelsförbrukningsram bleve därför en stor del bunden, dels
genom redan igångsatta entreprenadarbeten, dels därigenom att medel
måste disponeras för sysselsättning av egen arbetskraft. Av den nu medgivna
medelsförbrukningsramen, 282 miljoner kronor, vore sålunda ca 105
miljoner kronor bundna i pågående och kontrakterade entreprenadarbeten
samt ca 85 miljoner kronor i pågående arbeten i egen regi. Härutöver syntes
erfordras ytterligare ca 50—60 miljoner kronor för nya sysselsättningsarbeten
för eget folk. Om icke egen arbetskraft skulle avskedas, återstode
därför endast ca 30—40 miljoner kronor för påbörjande av nya entreprenadarbeten.

Revisorernas uttalande. Det aktuella läget på vägbyggnadsväsendets område
karakteriseras bl. a. därutav, att de av riksdagen anvisade anslagen
till följd av investeringsregleringen icke i full utsträckning kunnat tagas
i anspråk för sitt ändamål. Den konkurrens om den medgivna investeringsvolymen,
som är starkt märkbar beträffande flertalet samhälleliga verksamhetsområden,
verkar sålunda hämmande även för vägbyggnadernas del.
Dessa begränsningar ha medfört, alt vägnätet ej kunnat utbyggas i den
takt som hade varit betingad av den starkt ökande motorfordonslrafiken.
I längden har denna eftersläpning till följd, att eu alltför stor andel av
vägmedlen tages i anspråk för underhåll av grusvägar, vilka i fråga om

180

dimensionering och bärighet icke äro avsedda eller lämpade att mottaga
trafiken. Samtidigt som vägväsendets utbyggnadsplaner således icke kunnat
följas, har under innevarande år den s. k. delegationen för översiktlig vägplanering
framlagt sitt preliminära förslag till stamvägnät, vars genomförande
beräknats kräva en investering av minst 6,6 miljarder kronor. Om
hänsyn tages även till upprustningen av det sekundära vägnätet samt av
vägar och gator i de städer och samhällen som äro egna väghållare, stiger
den erforderliga investeringskostnaden till ett belopp mellan 15 och 20 miljarder
kronor under en 20-årsperiod.

å tterligare en omständighet som kännetecknar det rådande läget på
förevarande område är den starkt ökade mekanisering med vilken vägbyggnaderna
numera bedrivas. Utvecklingen har härvidlag gått snabbt.
Användningen av tunga maskiner för grävning och schaktning samt för
betong- och beläggningsarbeten medgiver icke endast besparingar i fråga
om arbetskraft utan medför även att arbetet i sin helhet kan utföras till
lägre pris än eljest. En given förutsättning härför är dock, att maskinerna
kunna sättas in på arbeten av tillräcklig storlek. Ju mera omfattande ett
företag är, desto större äro förutsättningarna för att de fördelar som vinnas
genom maskinanvändning och framsteg i arbetsteknik m. m. skola ge utslag
i form av ökad effektivitet och lägre kostnader.

De medel som anvisas för utbyggandet av det statliga vägnätet ha hittills
regelmässigt fördelats med en viss jämnhet på respektive län. En ledande
synpunkt har härvid varit, att de olika landsdelarna och länen skulle bli
i lika mån delaktiga av tillgängliga utbyggnadsmöjligheter. Det sagda gäller
icke blott medel som avsetts för det lokalt betonade vägnätet utan även
för riksvägarna. Under de senaste åren har dock en viss tendens kommit
till synes att genom ökad medelstilldelning till vissa län möjliggöra större
vägbyggnadsföretag än tidigare. Exemplen härpå äro emellertid ytterst fåtaliga.
Ett av de största vägföretag som hittills kommit till utförande i
landet, nämligen motorvägen Malmö—Lund, omfattar ej mer än 16 km,
och endast två eller tre företag pågå f. n. på vägsträckor av ungefär motsvarande
längd, bortsett från arbetet på den s. k. trondheimsleden mellan
Jämtlands län och Norge.

Såsom framgår av de i det föregående lämnade uppgifterna ha vägbyggnadsarbetena
på riksvägarna under åren 1954 och 1955 i allt väsentligt
fortgått efter samma fördelningssystem som tidigare. Inom snart sagt
varje län ha riksvägbyggen bedrivits på ett flertal skilda sträckor, vanligtvis
avseende mellan fem och tio olika arbetsföretag förutom ett flertal
smärre arbeten av förbättringskaraktär. I de fall där entreprenad kommit
till användning har som regel särskilt anbud infordrats och särskilt kontrakt
tecknats för varje sådan redovisad vägbyggnad; när arbeten pågått
på intill varandra gränsande sträckor av samma väg, ha i vissa fall olika
entreprenörer anlitats.

181

Det bör i detta sammanhang nämnas, att vägarbeten stundom igångsättas
i syfte att bereda jämn sysselsättning åt den hos väg- och vattenbyggnadsverket
fast anställda personalen. Beaktas bör även, att klarhet om
disponibel investeringsram mången gång erhållits så sent, att tillräcklig
tid för projektering och förarbeten för större vägföretag icke stått till förfogande.

Med hänsyn till den kännbara eftersläpning som redan råder i fråga om
vägbyggandet och till omfattningen av det förestående programmet för
stamvägnätet är det enligt revisorernas mening ytterst angeläget, att de
begränsade möjligheter till igångsättande av nya vägbyggnadsföretag som
stå till buds bliva utnyttjade på ett effektivt sätt och att den redan alltför
trånga ramen för byggnadsarbeten i möjligaste mån vidgas genom att förefintliga
tekniska resurser tagas till vara i kostnadsbesparande syfte. Såsom
ett belysande exempel må här nämnas den planerade vägen Huskvarna—
Gränna, vilken med en våglängd om 30 km beräknas draga en kostnad av
mer än 35 miljoner kronor. Därest detta företag redan från början kan
byggas i ett sammanhang och i den takt som är mest effektiv ur arbetsteknisk
synpunkt, har en nedpressning av kostnaderna med 10—15 procent
uppgivits såsom tänkbar och möjlig. Ett belopp om 4—5 miljoner kronor
skulle därigenom kunna ställas till förfogande för andra angelägna vägändamål.

Det måste sålunda enligt revisorernas mening vara ägnat att medföra
avsevärda ekonomiska fördelar, om de medel som anvisas för vägbyggnaderna
disponerades på ett fåtal större företag, vilka till omfattning och
våglängd avpassades efter tillgängliga maskinella och tekniska resurser.
Det sagda gäller i första hand riksvägbyggen men torde i vissa fall vara
tillämpligt även i fråga om byggande av länsvägar. Det må erinras om
att ett dylikt system redan nu tillämpas i fråga om byggande av storbroar,
där eu uppdelning i mindre byggnadsetapper icke gärna är praktiskt genomförbar.
Det av revisorerna nu förordade systemet måste medföra, att
anslagsmedlen till byggande av riksvägar i långt större utsträckning än nu
är fallet koncentreras till ett fåtal län per år, varigenom angelägna projekt
på andra håll givetvis måste stå tillbaka. Med hänsyn till de påtagliga fördelar
för vägväsendet i sin helhet, som skulle vara att vinna på ett effektivare
utnyttjande av väganslagen, synes man emellertid ha alt godtaga
de olägenheter som få anses vara eu oundviklig konsekvens härav. Revisorerna
förutsätta även, att eventuellt uppkommande sysselsättningsproblem
kunna regleras genom att de län, som tillfälligtvis ej komma i åtnjutande
av medel för riksvägbyggen, i stället bli rikligare tillgodosedda
med företag på det sekundära vägnätet.

182

§ 19

Statens bränstekontrollerande verksamhet

Byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning har till uppgift att ombesörja
kontroll av bränsleförbrukningen vid värmeanläggningar tillhöriga civila
statliga myndigheter samt vissa landsting. En motsvarande avdelning med
arbetsuppgifter inom försvarsväsendet finnes organiserad inom arméintendenturförvaltningen.

Statens bränslekontrollerande verksamhet inom det civila området påbörjades
år 1921 och var då förlagd till en särskild avdelning inom socialstyrelsen.
Sistnämnda förhållande torde närmast ha föranletts därav, att yrkesinspektionens
befattningshavare, vilka då voro underställda nyssnämnda
styrelse, tidigare erhållit uppdrag att tills vidare i samband med sin tillsynsverksamhet
i övrigt genom råd och anvisningar främja besparing av bränsle
vid staten, kommuner eller allmänna inrättningar tillhörande ångpanneanläggningar.
Kontrollen avsåg bränsleförbrukningen inom av statsverket disponerade
byggnader och lokaler med undantag av dem, som disponerades av
militära myndigheter och av järnvägsstyrelsen. I den mån förhållandena
sådant medgåve, skulle kontrollen på särskild framställning av landsting
eller andra kommuner utsträckas till att tillhandagå dessa vid utövandet av
deras bränslekontroll. Fr. o. m. juli 1923 skulle kontrollen omfatta även
byggnader och lokaler som användes av riksdagen och dess verk.

Ifrågavarande verksamhet handhades i första hand av en avdelning inom
socialstyrelsens dåvarande arbetarskyddsbyrå, bestående av tre befattningshavare
i dåvarande lönegraderna 24, 21 och 4. Vidare hade 12 av yrkesinspektionens
18 underinspektörer i uppdrag att samtidigt med sitt arbete
inom vederbörande yrkesinspektionsdistrikt medverka vid bränslekontrollens
utövande.

I enlighet med ett av 1927 års riksdag fattat beslut kom ifrågavarande
verksamhet fr. o. in. den 1 juli 1927 att omfatta en mera betydande del av
landstingens värmeanläggningar. Nämnda beslut hade sin upprinnelse i en
år 1924 av svenska landstingsförbundets styrelse avgiven skrivelse. Däri
framhöll förbundsstyrelsen, att kostnaderna för bränsle till uppvärmning och
belysning samt till kök och tvätt utgjorde en synnerligen avsevärd del av
driftkostnaderna vid ett sjukhus och att genom rationella värmeanordningar
och en sakkunnig kontroll över bränsleförbrukningen betydande besparingar
syntes stå att vinna. De årliga totalkostnaderna för landstingen tillhöriga
sjukvårdsanläggningar (lasarett, sjukstugor, tuberkulossjukhus, epidemisjukhus
och sinnesslöanstalter) belöpte sig för det dåvarande till omkring
53 miljoner kronor. Av sistnämnda summa kunde bränslekontot beräknas
draga ej mindre än 11,5 procent eller i runt tal 6 miljoner kronor. Därtill
konime bränsleutgifter för andra sjukvårdsanstalter, såsom kustsanatorier

183

och vanföreanstalter, vilka till större delen upprätthölles genom anslag från
staten och landstingen, ävensom bränsleutgifter vid landstingens undervisningsanstalter,
såsom dövstumskolor, småskoleseminarier och folkhögskolor.
Ett påtagligt vittnesbörd om vad lämpliga åtgärder för bränslekontots nedbringande
kunde åstadkomma erbjöde statens egen kontroll över bränsleförbrukningen;
därstädes hade enligt berättelsen över verksamhetsåret 1922
—1923 åstadkommits en besparing, motsvarande 16,6 procent av den förutvarande
bränsleförbrukningen vid de kontrollerade anläggningarna. En besparing
av samma storlek enbart för landstingens sjukvårdsinrättningar
skulle medföra en nedgång i landstingens bränslekonto med omkring 1 miljon
kronor för år. Förbundsstyrelsen hade behandlat frågan om kontroll
av bränsleåtgången vid landstingsanläggningar genom anlitande av privata
experter på området, en utväg som flera landsting redan anlitat ehuru icke
kontinuerligt. Utan att behöva ingå på några kalkyler syntes man redan
a priori kunna påstå, att användande av privata experter för en dylik kontinuerlig
bränslekontroll måste medföra rätt avsevärda kostnader, framför
allt för resor, företagna enbart för den ena eller den andra anläggningen,
kostnader som säkerligen komme att avhålla landstingen från att igångsätta
en dylik kontroll. Den bränslekontroll, som socialstyrelsen dittills utfört för
landstingens räkning, vore enligt direktiven begränsad till vad förhållandena
medgåve och inskränkte sig till endast tre landsting. Förbundsstyrelsen hemställde
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för att landstingen i större
omfattning måtte kunna påräkna statsverkets bistånd vid utövandet av sådan
kontroll varom bär vore fråga.

Socialstyrelsen anförde i inhämtat utlåtande, att den bränslekontrollerande
verksamheten för det dåvarande omfattade 768 statliga anläggningar med
en bränslekostnad av närmare 4 miljoner kronor. Sedan verksamheten utvidgats
till att omfatta även anläggningar tillhörande riksdagen och dess
verk, hade antalet stigit med ytterligare 25. Härtill komme 45 anläggningar
tillhörande landsting. Fn utvidgning av verksamheten till ett större antal
landstingsanläggningar vore emellertid icke tänkbar utan en förstärkning av
arbetskrafterna. I anledning av att en sådan utvidgning ifrågasatts hade styrelsen
dryftat frågan om lämpligheten av eu viss begränsning av kontrollen
till centraluppvärmda anläggningar, vilka i fråga om antal utgjorde knappt
hälften av hela antalet men svarade för 93 procent av hela bränsleförbrukningen.
Därest styrelsen skulle åläggas att utföra bränslekontroll även för
landstingens anläggningar, syntes denna kontroll för både statens och landstingens
vidkommande böra begränsas till centraluppvärmda anläggningar.
På statsverkets inbegripet riksdagens andel skulle då komma 392 anläggningar.
Landstingsanläggningarnas anslutning borde samtidigt begränsas till
sådana, tillhörande lasarett, tuberkulossjukhus, sinnesslöanstalter och dövstumskolor,
d. v. s. 137 anläggningar, under det att anläggningar vid andra
landstingsans tal ter till ett antal av 235 lämnades utanför. En undersökning

184

hade emellertid utvisat, att endast 12 landsting förklarat sig villiga att utan
förbehåll ansluta sig till verksamheten, under det att två landsting gjort sitt
deltagande beroende av att anslutning skedde från samtliga landsting. För
de landsting, som valt att stanna utanför den planerade gemensamma kontrollverksamheten,
syntes betänkligheter inför de väntade kostnaderna ha
varit avgörande.

Statens besparingsutredning framhöll i ärendet, att anordningar för lokal
bränslekontroll, som tillkommit på enskilt initiativ och vore väl utrustade
med experter (bl. a. ångpanneföreningarna), vore att tillgå och även kommit
till användning för kommunal räkning. Resultaten av vissa fortgående teoretiska
undersökningar i fråga om bränsleförbrukning, vilka verkställdes
av ingeniörsvetenskapsakademien, vore även tillgängliga för allmänheten.
Under sådana omständigheter funne kommittén — huru viktig ekonomisering
med bränslet än vore ur nationalekonomisk synpunkt — att något behov
icke förelåge av statens biträde åt landstingen för kontroll av deras värmeanläggningar.

Departementschefen framhöll i propositionen 1927: 199 bl. a., att lämplighetsskäl
talade för att statsmakterna icke ställde sig avvisande gentemot
tanken på statens bistånd till erhållande av en effektiv kontroll av bränsleåtgången
vid de anläggningar, som ägdes eller understöddes av landstingen.
Det skulle nämligen vara av synnerligen stor betydelse, ej minst ur allmän
ekonomisk synpunkt, om landstingen, av vilka de flesta för det dåvarande
vore hårt skattetyngda, kunde genom en begränsning av anstalternas bränslekostnader
erhålla en avsevärd lättnad i sina betydande utgifter för berörda
anstalter. Det syntes ådagalagt, att kontroll genom privata experter
eller en sammanslutning för ändamålet från landstingens sida skulle ställa
sig alltför dyrbar och därför måhända icke kunna anlitas av just de landsting,
för vilka bränslebesparingen skulle ha den största betydelsen. Kostnaderna
för en anslutning till statsverkets bränslekontroll borde rätteligen
helt drabba landstingen. Då emellertid en dylik kontrollanordning icke
lämpligen för det dåvarande kunde komma till stånd uteslutande med
bidrag från landstingens sida, syntes staten tills vidare böra i någon mån
lämna ekonomiskt bistånd därtill. I enlighet här med ansåge sig departementschefen
kunna i huvudsak biträda det av socialstyrelsen framlagda
förslaget till kontrollverksamhetens utvidgande. De tolv landsting, som
utan förbehåll förklarat sig villiga att lämna bidrag, borde erhålla anslutning
till den planerade verksamheten till den avgift, som skulle ha
gällt om samtliga landsting vore anslutna.

Den föreslagna ökningen av verksamheten föranledde även viss personalförstärkning,
nämligen två befattningshavare med placering i dåvarande
26 respektive 16 lönegraderna. För avlöningar åt nämnda befattningshavare
samt rese- och traktamentskostnader beräknades en kostnad
av 19 500 kronor.

185

Såsom redan nämnts godkändes ifrågavarande förslag av 1927 års
riksdag.

Till 1933 års riksdag framlades i propositionen nr 189 förslag om viss
utökning av socialstyrelsens värmetekniska avdelning. Förslaget byggde
på en utredning, som verkställts av 1931 års skogssakkunniga, och sammanhängde
med önskemål om åtgärder för att vinna ökad avsättning av
inhemska skogsprodukter. I detta syfte hade det befunnits nödvändigt med
ett särskilt organ för kontrollerande och rådgivande verksamhet för att
befrämja vedeldningen. Därjämte skulle en viss propaganda bedrivas.
Verksamheten borde anknytas till nyssnämnda avdelning inom socialstyrelsen.

Med bifall till propositionen anvisade riksdagen för ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1933/34 ett anslag av 130 000 kronor. Anslaget var avsett
att anlitas för anställande vid socialstyrelsens värmetekniska avdelning
av en byråchef, en inspektör (B 26), en notarie och revisor (B 21) samt
en byråingenjör (B 21), lönegraderna angivna med då gällande beteckningar,
ävensom två vedeldningskonsulenter och tre underinspektörer, avlönade
med arvoden.

Fr. o. m. den 1 juli 1934 överflyttades ifrågavarande avdelning från
socialstyrelsen till byggnadsstyrelsen, en organisationsförändring som
grundades på att bränslekontrollen var främmande för socialstyrelsens
uppgift i allmänhet. I samband därmed upptogos samtliga anslag för den
bränslekontrollerande verksamheten under riksstatens sjätte huvudtitel.
De för avlöningar och omkostnader beräknade beloppen ingingo i de
för byggnadsstyrelsens verksamhet i övrigt utgående anslagen. För bidrag
till propagerande och konsulterande verksamhet för vedeldningens främjande
m. in. upptogs ett särskilt anslag. Landstingens bidrag till statens
bränslekontrollerande verksamhet redovisades under särskild inkomsttitel.
Anslag för propagerande och konsulterande verksamhet anvisades icke
efter budgetåret 1941/42.

Byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning består f. n. av följande
personal, nämligen 1 byråchef, 1 inspektör (29 lgr), 2 byråingenjörer (27
lgr), 1 ingenjör (23 lgr), 5 underinspektörer (varav 4 i 23 lgr och 1 i 21 lgr)
samt 1 kanslibiträde.

Av nämnda personal äro fyra underinspektörer helt och en underinspektör
till mindre del sysselsatta med det egentliga inspektionsarbetet för
bränslekontrollen. I övrigt handlägga avdelningens tjänstemän ärenden,
som röra utredningar och förslag i bränsletekniska frågor samt granskningsarbete,
pannprovningar och bränslestatistik. Avdelningen bedriver en
omfattande konsultationsverksamhet, i första hand för statsverkets räkning
men därjämte även för centrala sjukvårdsberedningen och vissa landsting.

186

Kostnaderna för avdelningen ha för de senaste budgetåren uppgått till

följande belopp.	1953/54	1954/55	1955/56
	Kr.	Kr.	Kr.
Avlöningar ....................	182 296	198 202	216 535
Reseersättningar ....................	23 500	26 031	26 500
Expenser ..................	8 810	9 962	10 586
Summa kronor	214 606	234 195	253 621
Bidrag från landstingen..............	35 941	36 610	43 120

Beträffande verksamhetens omfattning må jämväl hänvisas till följande
tabellariska sammanställning över antalet anslutna och inspekterade anläggningar.
(De för budgetåret 1955/56 angivna talen äro allenast preliminära.
)

Budgetår Anläggningar tillhörande Anläggningar tillhörande

statsverket och riksdagen landsting

Anslutna Inspekterade Anslutna Inspekterade

1950/51 ........................ 1 113 734 238 229

1951/52 ........................ 1 168 851 280 258

1952/53 ........................ 1 182 872 285 277

1953/54 ........................ 1 619 1 094 328 311

1954/55 ........................ 1 591 969 338 324

1955/56 ........................ 1 622 873 367 348

Av vidföljande tabell framgår anläggningarnas och bränslekostnadernas
fördelning på skilda län. I

I sin framställning om anslag för budgetåret 1955/56 hemställde byggnadsstyrelsen
om inrättande av ytterligare två befattningar som underinspektörer
för styrelsens bränslekontroll. Styrelsen anförde därvid bl. a. följande.

Antalet uteslutande med bränslekontroll sysselsatta underinspektörer
har varit tre alltsedan den 1 juli 1934. Numera har en tidigare amanuensbefattning
ersatts med en fjärde underinspektörstjänst. Denna tjänst är
emellertid förenad med många uppgifter utanför den till bränslekontrollarbetet
hörande inspektionsverksamheten.

Underinspektörerna kan icke nu hinna att besöka varje anläggning en
gång årligen, vilket är ett minimum för en någorlunda effektiv kontroll.

Vare sig antalet anläggningar eller bränsleförbrukningen lägges till
grund för en jämförelse, skulle antalet underinspektörer numera behöva
vara minst sex för att 1934 års standard på bränslekontrollverksamheten
skall kunna upprätthållas. En utökning av inspektionspersonalen med två
nya underinspektörer synes därför erforderlig om över huvud en kontrollverksamhet
av värde skall kunna upprätthållas.

Den bättre tillsyn av de kontrollerade anläggningarna, som möjliggöres
genom en sådan personalförstärkning, kan antagas medföra bränslebesparingar
till ett värde, som mångdubbelt överstiger kostnaden för personal -

187

Bränslekontrollverksamhetens omfattning 1/7 1954—30/6 1955

	Statsanläggningar	Landstingsanläggningar
Län	Anslutna	Inspek- terade	Anslutna	Inspek- terade
	antal	nettoton	kr	antal	antal	nettoton	kr	antal
Stockholms stad	145	47 031	5 016 917	81	_	_	—	—
Stockholms län .	114	24 097	2150 523	45	—	—	—	—
	66	17 677	1 897 744	34	17	2 206	292 285	15
Södermanlands..	45	6 991	632 150	31	26	7 004	796 211	24
Östergötlands .. .	65	8 423	941 586	38	30	8 144	975 251	29
Jönköpings ....	47	6 512	705 663	21	30	9 639	1 032 250	30
Kronobergs ....	38	4 249	444 558	33	—	—	—	—
Kalmar norra ... » södra . . .	55	5 267	568 984	29	12 10	1 997 4 864	207 778 532 480	12 10
	20	1 114	122 802	—	—	—	—	—
	29	1 445	173 809	17	16	4 664	439 041	16
Kristianstads . ..	50	3 020	368 738	44	7	5 697	571 610	7
Malmöhus .....	130	21 212	2 333 864	64	21	12 966	1 186 196	21
	33	3 478	325 525	17	13	4 863	480 160	13
Göteb. o. Bohus	87	10 122	1 087 785	67	11	3 865	401 668	11
	66	8 747	902 046	33	33	11 277	1 273 470	33
Skaraborgs.....	62	2 797	339 808	53	7	6 218	660 233	6
Värmlands.....	53	5 440	527 674	26	10	7 278	745 912	10
	44	2 853	347 824	22	24	6 743	786 795	23
Västmanlands . .	45	3 587	413 895	25	—	—	—	14
Kopparbergs....	62	6 744	895 154	58	14	6 671	818 926
Gävleborgs.....	57	3 001	390 879	51	—	—	—	—
V ästernorrlands	85	9 672	1 073 475	43	29	10 297	1 143 293	23
J ämtlands .....	52	4 314	483 632	48	—	—	—	—
Västerbottens . .	67	5 849	680 749	26	—	—	—	—
Norrbottens .. . .	74	8 439	964 878	63	28	11 107	1 288 196	27
Summa	1 591	222 08l|23 790 662	969	338	125 500|l3 631 755| 324

utökningen. Vidare erinras om den betydelse en rationell uppvärmning har,
när det gäller att begränsa de totala årliga driftkostnaderna.

Med anledning av framställningen inräknades i byggnadsstyrelsens anslag
för nämnda budgetår ett belopp för avlönande av ytterligare en underinspektör.
I framställning om anslag för budgetåret 1957/58 bär styrelsen
hemställt om uppflyttning från 21 till 23 lönegraden av den nyinrättade
befattningen. Styrelsen har härvid framhållit, att eu skicklig och erfaren
underinspektör, som under eu följd av år nyttiggjorde sin erfarenhet från
eu mångfald värmeanläggningar, kunde åstadkomma omfattande bränslebesparingar.
Med täta ombyten på en inspektörstjänst följde givetvis, att
resultatet av arbetsinsatsen bleve sämre än om tjänsten vore besatt med
eu innehavare, som genom att en längre tid stanna i sin tjänst bleve väl
förtrogen med de anläggningar, som han hade att tillse. Styrelsen bar
vidare hemställt om medel för anställande av ytterligare en underinspektör.
Styrelsen har härvid framhållit, att antalet anslutna anläggningar ständigt
stegrats utan att den med bränslekontrollarbetet sysselsatta personalen
i motsvarande grad ökats. Anläggningarna hade samtidigt blivit tekniskt

188

mera komplicerade. De anslutna anläggningarnas ökade antal framginge
av följande sammanställning.

1/7 1934 1/7 1955

Antal anslutna anläggningar ...................... 687 1 929

Total årlig bränsleförbrukning, omräknad i 1 000-tals

ton normalstenkol ............................ 146 348

Total årlig bränslekostnad, miljoner kronor ........ 3,6 37,4

Antal underinspektörer .......................... 3 4

Styrelsen har till stöd för sitt förslag ytterligare anfört:

Vare sig antalet anläggningar eller bränsleförbrukningen lägges till grund
för en jämförelse, finner man, att antalet underinspektörer numera skulle
behöva vara minst sju för att 1934 års standard på bränslekontrollverksamheten
skall kunna upprätthållas. Det må dessutom understrykas, att
värmeanläggningarna numera, särskilt genom den tilltagande övergången
till oljeeldning och den starkt ökade användningen av automatiska regleringsanordningar,
är betydligt mer komplicerade än förr och att det därför
vore behövligt att vid inspektionsbesöken kunna disponera längre tid för
rådgivning och instruktion. En utökning av inspektionspersonalen med
två nya underinspektörer är därför ett angeläget krav. Med hänsyn till
anbefalld återhållsamhet inskränker sig byggnadsstyrelsen dock till att
hemställa om inrättande av en ny underinspektörstjänst.

Den bättre tillsyn av de kontrollerade anläggningarna, som möjliggöres
vid en personalförstärkning, kan antagas medföra bränslebesparingar till
ett värde, som mångdubbelt överstiger kostnaden för personalökningen.
Det är sålunda här fråga om en åtgärd som, sedd i ett större sammanhang,
innebär en bestämd minskning av statsutgifterna.

Antalet till bränslekontrollen anslutna landsting är för närvarande 18.
Landstingens bidrag till avlöningar och omkostnader bestämmas av Kungl.
Maj :t; härvid angives ett belopp för varje landsting, oavsett om detta är
anslutet till kontrollen eller icke. Beloppen ha successivt höjts i proportion
till statens allmänna utgifter för löner till tjänstemän och omkostnader.
Summan av de bidrag som skulle utgå, därest alla landsting vore anslutna
till kontrollen, uppgick enligt Kungl. Maj ds senast fastställda beslut den
6 april 1956 till omkring 60 000 kronor.

Då det gällt att bestämma landstingens bidrag har byggnadsstyrelsen
förutsatt, att dessa skola täcka endast de genom landstingsanläggningarnas
anslutning uppkommande merkostnaderna. Vid de överslagsberäkningar,
som styrelsen tidigare utfört för att kontrollera bidragens skälighet, har
en viss uppskattning gjorts av den tid som ägnats åt det egentliga bränslekontrollarbetet,
och kostnaderna för denna tid ha sedan uppdelats mellan
staten och landstingen. För att få ett säkrare underlag för bedömande av
den tid, som bränslekontrollen vid landstingens anläggningar kräver, ha
försök med viss tidskrivning gjorts under ett års tid. Med ledning av de
härav erhållna resultaten har den för bränslekontrollerande verksamhet
vid landstingen använda arbetstiden och kostnaderna härför beräknats på

189

följande sätt. Beräkningarna av tiden avse budgetåret 1954/55, medan

lönerna hänföra sig till år 1956.

Kronor

100 % av en underinspektör ........................ 19 668

5 °/o av byråchefen .............................. 1 638

10 % av inspektören .............................. 2 591

10 % av byråingenjören .......................... 2 389

20 % av kanslibiträdet ............................ 2 232

Pensionstillägg, beräknat efter 20°/o å lönebeloppet .... 5 704

Resekostnader ...................................... 5 000

Expenser .......................................... 1 000

Lokalhyra ........................................ 1 000

Summa kronor 41 222

Vid försvarets anläggningar började bränslekontroll organiseras år 1941.
Mot slutet av nämnda år anställde dåvarande arméförvaltningens intendenturdepartement,
som svarade för anskaffning, distribution och uppbörd
av bränsle för arméns behov, en s. k. bränsleingenjör med uppgift att
genomföra en fortlöpande kontroll av eldningsförfarandet och bränslets
utnyttjande vid arméns anläggningar i syfte att ernå en rationell värmeproduktion
och ett omsorgsfullt tillvaratagande av värmen samt därigenom
även besparingar i bränsleförbrukningen. Genom Kungl. Maj ds beslut år 1942
föreskrevs, att intendenturdepartementet tills vidare skulle handha kontrollverksamheten
beträffande skötseln av samt bränsleförbrukningen vid
samtliga försvarsväsendets fasta värmeanläggningar. Ifrågavarande verksamhet
ombesörjes efter senare verkställd omorganisation beträffande den
militära förvaltningen av arméintendenturförvaltningen, som även omhänderhar
inköp av bränsle icke blott för försvarsväsendets behov ntan jämväl
för den civila statsförvaltningen. Statens järnvägar och vattenfallsverket
ombesörja dock själva sin bränsleanskaffning; detsamma gäller i viss utsträckning
postverket och televerket.

Inom arméintendenturförvaltningen sysselsättas fem ingenjörer med den
direkta bränslekontrollen. Av dessa äro en placerad i 29 lönegraden och
fyra i 23 lönegraden. Resekostnaderna för denna personal uppgå till omkring
20 000 kronor. Antalet anslutna värmecentraler är 1 300—1 400. I
likhet med personalen vid byggnadsstyrelsens motsvarande avdelning hinna
icke heller nu ifrågavarande befattningshavare årligen besöka varje till
kontrollen ansluten värmeanläggning; endast omkring två tredjedelar av
anläggningarna medhinnas.

I detta sammanhang må erinras om att fortifikations- och byggnadsförvaltningsutredningen
år 1945 framlade förslag om att ledningen för försvarets
ifrågavarande verksamhet borde centraliseras till byggnadsstyrelsens
värmetekniska avdelning. Utredningens förslag tillstyrktes av byggnadsstyrelsen,
medan övriga remissmyndigheter förordade, att ledningen
av bränslekontrollen beträffande försvarets värmeanläggningar skulle

190

kvarbliva inom försvaret. Arméförvaltningen förordade härvid att kontrollen
skulle kvarligga hos detta ämbetsverk, medan övriga myndigheter
ansågo, att verksamheten borde överflyttas till fortifikationsförvaltningen.
1946 års militära förvaltningsutredning framförde vissa erinringar mot
det av 1944 års utredning framlagda förslaget, vilket bl. a. skulle innebära
ett fullständigt särskiljande av de tre med bränsleförsörjning och bränsleförbrukning
sammanhängande huvudverksamheterna — anskaffning, kontroll
och underhåll. Vid 1947 års riksdagsbehandling av frågan om organisationen
av fortifikations- och byggnadsförvaltningen inom försvaret
framhölls emellertid, att slutlig ställning till frågan om bränslekontrollens
förläggning icke borde tagas, innan 1946 års utredning verkställt den
allmänna översyn av den centrala försvarsförvaltningen som uppdragits
åt utredningen. I avvaktan härpå borde kontrollen av försvarets bränsleanläggningar
kvarbliva hos arméförvaltningen.

Vid den omorganisation av den centrala försvarsförvaltningen som genomfördes
på grund av 1954 års riksdagsbeslut blev emellertid frågan om
ett sammanförande av statens bränslekontrollerande verksamhet icke föremål
för behandling. Försvarets bränslekontroll kvarblev sålunda i den
omorganiserade arméintendenturförvaltningen. Vid 1956 års riksdag (prop.
nr 110) har dock fattats principbeslut om överflyttande av kontrollverksamheten
till fortifikationsförvaltningen.

Revisorernas uttalande. Byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning har
till uppgift att tjänstgöra som expertorgan i värmetekniska frågor såvitt
gäller den civila statliga förvaltningen. Verksamheten är i första hand av
utredande och granskande natur. Därjämte ankommer på avdelningen att
utöva fortlöpande kontroll över fasta värmeanläggningars tekniska skick
och skötsel med sikte på att största möjliga värmeresultat erhålles av det
använda bränslet. Sedan år 1927 har möjlighet att mot viss ersättning för
merkostnaderna deltaga i sistnämnda kontrollverksamhet stått öppen även
för landstingen. Därav ha f. n. 18 landsting begagnat sig. I fråga om försvarsväsendets
anläggningar ombesörjes motsvarande kontrollverksamhet
av arméintendenturförvaltningen.

De myndigheter och organisationer, som haft att taga befattning med
ärenden rörande sådan kontrollverksamhet som nu nämnts, ha samfällt
bestyrkt att bränslekontrollen är ägnad att medföra betydande ekonomiska
fördelar; genom att lämpliga panntyper och lämpligt bränsle användas
samt eldning och skötsel i övrigt bedrives på ett bränslebesparande sätt
ha avsevärda kostnadsminskningar kunnat åstadkommas. Verksamhetens
betydelse belyses av att bränslekostnaderna vid de omkring 2 000 värmeanläggningar,
som på detta sätt kontrolleras av byggnadsstyrelsen, under
budgetåret 1954/55 uppgingo till 37,4 miljoner kronor, varav 23,8 miljoner
kronor belöpte sig på statens och 13,6 miljoner kronor på landstingens del.

191

Byggnadsstyrelsen har i framställningar om anslag för värmetekniska
avdelningen framhållit, att det måste betecknas som ett minimum att varje
värmeanläggning besökes och kontrolleras minst en gång årligen, om en
någorlunda effektiv kontroll skall kunna upprätthållas. En granskning av
ifrågavarande verksamhet under de senaste sex åren utvisar emellertid,
att de 4—5 tjänstemän på vilka det närmast ankommer att ombesörja
verksamheten icke medhinna en kontroll som fyller angivna krav. Sedan
en följd av år ha framställningar från byggnadsstyrelsens sida om personalförstärkning
för att bringa avdelningens kapacitet i nivå med läget under
tidigare år icke kunnat vinna tillmötesgående. Samtidigt har anläggningarnas
alltmera komplicerade natur kommit behovet av kontroll och rådgivning
att framträda starkare. Endast omkring två tredjedelar av hela antalet
anläggningar tillhöriga statsverket bli årligen föremål för inspektion;
däremot genomses i det närmaste hela antalet anläggningar, som av landstingen
anslutits till kontrollverksamheten. I någon mån kan denna disproportion
mellan statens och landstingens anläggningar förklaras därav, att
staten äger även ett antal smärre anläggningar, där kontrollen ansetts
kunna begränsas. Enligt vad som upplysts revisorerna har emellertid samtidigt
den omständigheten medverkat, att statsverket på grund av sitt åtagande
att ombesörja ifrågavarande verksamhet för landstingens räkning
och även uttaga ersättning därför finge anses ha en viss förpliktelse att
i förevarande fall utöva full kontroll.

I och för sig framstår det även ur statens synpunkt såsom önskvärt,
att ett samarbete äger rum mellan staten och landstingen, när det gäller
eu verksamhet sådan som den ifrågavarande. Statsverket torde sålunda
kunna draga en viss nytta av de erfarenheter som göras vid landstingens
anläggningar, av vilka många äro av betydande storlek. Då emellertid
organisationen icke förslår för att tillgodose statsverkets eget behov på
området, synes det revisorerna ofrånkomligt antingen att de knappt tillmätta
resurserna disponeras för statsverkets egen räkning eller också att
organisationen utbygges, så att förefintliga möjligheter till besparingar på
bränsleområdet effektivt kunna tillvaratagas för såväl statens som landstingens
anläggningar. Revisorerna vilja därför ifrågasätta, huruvida icke
nu avsedda samarbete — vilket tillkommit under helt andra förutsättningar
än de nuvarande — borde omprövas.

Därest samarbetet kommer att fortsätta, anse revisorerna angeläget
att de tillgängliga resurserna jämnare fördelas mellan staten och landstingen.
Det bör härvid tagas i betraktande, att den nuvarande kostnadsfördelningen
— som lämnar statsverket täckning endast för de av
landstingen orsakade merkostnaderna — knappast synes förmånlig för
statens del. Möjligen kan eu ändring av ersättningsberäkningen, exempelvis
innebärande att vissa fasta belopp utgå per faktiskt inspekterad anläggning
efter eu graderad skala, leda lill ett godtagbart resultat.

192

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen föreligga svårigheter alt
medhinna en effektiv bränslekontroll även vid den avdelning inom arméintendenturförvaltningen,
som ombesörjer motsvarande kontrollverksamhet
vid försvarsväsendets anläggningar. I samband med omorganisationen
år 1947 av fortifikationsförvaltningen förelåg förslag om sammanförande
av den civila och den militära bränslekontrollen till en avdelning, varigenom
åtskilliga fördelar beträffande personalens utnyttjande och även
besparingar i fråga om löner och resekostnader ansågos kunna åstadkommas.
Förslaget har emellertid sedermera icke fullföljts. Det förefaller dock
revisorerna, som om fördelar alltjämt skulle vara att vinna på angivna väg,
varför ett sammanförande eller i vart fall ett närmare samarbete mellan
nämnda båda organisationer synes värt att övervägas. Samtidigt härmed
synes böra undersökas, huruvida upphandling av bränsle — som f. n.
ombesörjes av arméintendenturförvaltningen för såväl det militära som
det civila behovet — äger sådant samband med bränslekontrollen, att
dessa båda verksamhetsgrenar även i fortsättningen böra handhavas av
ett och samma organ.

§ 20

Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen

1947 års byggnadslag och byggnadsstadga innefatta en genomgripande
omgestaltning av reglerna för den samhälleliga utbyggnadsverksamheten.
Huvuddelen av bestämmelserna har visserligen motsvarighet i den äldre
lagstiftningen, men regleringssystemet har fått en ny inriktning. En betydelsefull
nyhet är att det lagts i det allmännas hand att bestämma bebyggelseområdenas
förläggning och omfattning ävensom tidpunkten för
deras ianspråktagande. Den nya lagstiftningen utgår från att en på översiktlig
planläggning grundad detaljplan skall ha fastställts, innan tillstånd
till byggnadsföretag, som innebär tätbebyggelse, må medgivas. Även glesbebyggelse
kan under vissa förutsättningar bli föremål för reglering.

Planeringen skall enligt byggnadslagen ske dels genom översiktlig planläggning,
dels genom detaljplanläggning. Den översiktliga planläggningen
representerar en huvudpunkt i det gällande systemet. Det tidigare stomplaneinstitutet
fick icke någon större användning. Byggnadslagen har i
stället infört två andra typer av översiktsplaner, regionplan och generalplan.

Regionplan skall tillgodose behovet av gemensam planläggning för flera
kommuner. Den bör avse markens användning för olika ändamål, i den
mån det påkallas av intressegemenskapen, och skall tjäna till ledning vid
framtida planläggning inom de olika kommunerna. Vid uppgörande av
regionplan måste hänsyn tagas till den ekonomiska och sociala utvecklingen
inom vederbörande landsdelar. För bedömande härav och av olika

193

regioners förhållande till varandra kan även behov föreligga av undersökningar
med än mera vidsträckt inriktning. Byggnadslagen har dock icke
upptagit regler om en sådan planering i större skala.

För att underlätta en bedömning av utvecklingen inom de särskilda kommunerna
skall upprättas generalplan. Detta är icke obligatoriskt, men en
kommun kan -— om myndigheterna anse erforderligt — åläggas att uppgöra
sådan plan. Generalplanens huvudsyfte är att schematiskt ange, hur
utvecklingen bör gestaltas med avseende på bostadsbebyggelse, industriområden,
trafikleder och andra faktorer, som äga betydelse för uppgörandet
av stads- och byggnadsplaner. Generalplan kan vara av två slag, fastställd
eller antagen. Fastställelse medför vissa rättsverkningar i form av rätt och
skyldighet för kommunen till inlösen av mark in. m.

Detaljplaneringen för områden med tätbebyggelse skall ske genom stadsplan
eller byggnadsplan. För områden utanför tätbebyggelse kan byggnadsverksamheten
regleras genom utomplansbestämmelser. Både stadsplan
och byggnadsplan kunna upprättas såväl inom stad som på landet. De
tidigare avstyckningsplanerna upprättas däremot icke numera. På landet,
där sådana planer huvudsakligen förekommit, skall byggnadsplan av enkel
beskaffenhet fylla samma uppgift.

Kontrollen över att lagstiftningens bestämmelser iakttagas sker huvudsakligen
i samband med beviljande av byggnadslov. Inom område som
saknar detaljplan må byggnadslov icke meddelas för byggnad, som kan
innebära tätbebyggelse. Där skyldighet att söka byggnadslov icke föreligger,
sker övervakning av lagens efterlevnad av byggnadsnämnd, som skall finnas
i varje kommun. Nämnden följer bebyggelsens utveckling inom kornmunnen;
alla byggnadsföretag inom nyssnämnda områden, frånsett för jordbruksändamål
o. d., skola anmälas hos nämnden. Finner nämnden att risk
föreligger för att tätbebyggelse skall uppkomma, kan nämnden genom anmälan
till länsstyrelsen utverka att särskilt förbud mot tätbebyggelse utfärdas,
vilket medför att nybyggnad inom området icke får ske utan länsstyrelsens
tillstånd.

Ansvaret för planväsendet är enligt gällande byggnadslagstiftning delat
mellan statliga och kommunala myndigheter. De statliga myndigheterna
äro i första hand Kungl. Maj:t, byggnadsstyrelsen och länsstyrelserna. De
kommunala organen utgöras främst av byggnadsnämnderna. Kommunernas
fullmäktige ha därjämte viktiga funktioner i planhänseende. De statliga
myndigheternas primära uppgift får anses vara att övervaka lagligheten
av de kommunala organens beslut samt att bevaka samhällets intresse av
en rationell och ur .social synpunkt önskvärd bebyggelse. De statliga myndigheterna
ha därför tillagts vissa möjligheter att inverka på avgörandet
av planfrågor. Detta gäller både då motsättningar föreligga mellan olika
kommuner och då staten har intresse av all planerna utformas så, all
statens kostnader icke ökas — direkt eller indirekt — och all allmänna

13 Rev. berättelse ang. statsverket är 1950. I

194

sociala intressen befordras. Lagstiftningen har sökt att tillförsäkra de statliga
myndigheterna ett sådant inflytande, utan att kommunernas självbestämmanderätt
trädes för nära.

Initiativet till planläggning ankommer i princip på kommunerna, när
det gäller generalplan och stadsplan, samt närmast på länsstyrelsen i fråga
om byggnadsplan. Beträffande regionplan tillkommer det Kungl. Maj:t att
bestämma om sådan plans upprättande. Kungl. Maj:t bestämmer därvid,
för vilket område och i vilka hänseenden planläggning skall ske. Väckandet
av fråga om upprättande av regionplan kan dock ske helt formlöst av
kommuner, statliga myndigheter, sammanslutningar och enskilda. Eu stad
eller landskommun kan även åläggas att upprätta generalplan och stadsplan,
om så befinnes nödvändigt ur allmänna synpunkter. Förberedandet
av planläggning kan underlättas genom utfärdandet av förbud att utan
tillstånd av länsstyrelsen uppföra nybyggnad och verkställa avstyckning
under utredningstiden.

Antagandet av stadsplan skall ske av fullmäktige; detsamma gäller generalplan
och utomplansbestämmelser i stad och stadsliknande samhälle.
Byggnadsplan och utomplansbestämmelser på landet fastställas däremot
direkt av länsstyrelsen. Regionplan antages av regionplanedirektionen, vilken
är det beslutande organet för det särskilda kommunalförbund som
skall bildas för regionplans uppgörande. Direktionen är sammansatt av
representanter för de av planen berörda städerna och landskommunerna
samt en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande.

För att nu nämnda planer skola få rättsverkan fordras i samtliga fall
fastställelse av statlig myndighet. Ny stadsplan skall fastställas av Kungl.
Maj:t. Byggnadsplaner och utomplansbestämmelser fastställas av länsstyrelsen.
Prövningen av regionplan samt generalplan i stad, i den mån den
skall fastställas, har förbehållits Kungl. Maj:t, medan fastställelse och ändring
av generalplan på landet samt vissa ändringar av fastställd generalplan
i stad uppdragits åt länsstyrelserna.

Byggnadsstadgan innehåller åtskilliga föreskrifter, vilka äro avsedda att
ge olika parter som ha intressen att tillvarataga i planläggningen möjlighet
att framföra sina synpunkter under arbetets gång. Vid upprättandet av
regionplan bör sålunda det verkställande organet, regionplanenämnden,
bereda tillfälle för av förslaget berörda kommuner och samhällen ävensom
representanter för näringslivet samt sociala, kulturella och ekonomiska
institutioner och sammanslutningar, vilka kunna antagas ha intresse av
förslaget, att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Förslaget skall
utställas för granskning minst tre månader. Myndighet, vilken förvaltar
mark som beröres av förslaget, skall särskilt underrättas. Kopia och avskrift
av förslaget skall tillställas kommun och samhälle som förslaget
angår samt chefen för försvarsstaben, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och luft fart sstyrelsen. Upptager planförslaget trafikområde på mark, som

195

tillhör kronan eller trafikföretag, skall den som har att företräda ägaren
granska förslaget i erforderliga delar. — När direktionen antagit förslaget
skall det sändas till länsstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar det
till Kungl. Maj:t.

Beträffande generalplaner skall under utarbetandet samråd ske med
länsarkitekten och andra myndigheter, organ och sammanslutningar, som
ha ett väsentligt intresse av förslaget. Förslaget skall utställas för granskning
minst en månad och därefter jämte inkomna yttranden och anmärkningar
insändas i stad till byggnadsstyrelsen och på landet till länsarkitekten
för yttrande. I fråga om fastställelse av generalplan skola markägarna,
drätselkammaren, angränsande kommuner och vägförvaltningen i länet
beredas tillfälle att yttra sig. Det färdiga förslaget skall, om viktiga vägintressen
beröras, översändas till vägförvaltningen i länet, om anläggningar
för försvaret eller den civila luftfarten ingå i planområdet till den som
företräder sådan anläggning samt, om trafikområde upptages, till trafikföretagets
ledning. Beträffande generalplan för stad föreskrives, att länsstyrelsen
skall avgiva yttrande före fastställelseprövningen hos Kungl.
Maj:t. I fråga om generalplan för landet, som fastställes av länsstyrelsen,
skall yttrande inhämtas av överlantmätaren.

Vid handläggningen av frågor om uppgörande av stadsplan äga föreskrifterna
om fastställd generalplan motsvarande tillämpning. Vad byggnadsplan
beträffar har länsstyrelsen en ledande uppgift beträffande initiativ,
bestämmande av område, fastställelse in. in. Yttranden skola under arbetet
inhämtas från angränsande kommuner, eventuellt företrädare för försvaret,
luftfarten, vägintressena, trafikföretag, riksantikvarien och överlantmätaren.

Det har ansetts självklart, att i samtliga fall då länsstyrelsen skall fatta
beslut eller avgiva yttrande i planfrågor även länsarkitekten skall höras.

Såsom framgår av det sagda medför redan den för samhällsbyggandet
gällande lagstiftningen, att ett icke ringa antal myndigheter och befattningshavare
inkopplas på planfrågorna. Härutöver må erinras om att översiktlig
planeringsverksamhet bedrives av ett stort antal myndigheter med
sikte närmast på det fackområde som deras respektive verksamhet omfattar.
Bland de centrala verken har i första hand byggnadsstyrelsen genom
sin stadsplanebyrå den allmänna uppsikten över planväsendet i riket;
styrelsen utgör dessutom chefsmyndighet för länsarkilektsorganisationen.
Till byggnadsstyrelsen är även knutet det s. k. rådet för översiktlig planläggning,
för vilket närmare redogöres i det följande. Inom bostadsstyrelsen,
i vilken ingår en särskild planeringsbyrå, inriktas ifrågavarande
verksamhet på att klarlägga förutsättningarna för eu fortgående allmän
förbättring av bostadsförsörjningen, all utföra beräkningar rörande det
framtida bostadsbehovet och att utföra hl. a. plantekniska utredningar,

196

som kunna främja ett rationellt byggnadssätt. Central planläggning utföres
vidare inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såvitt gäller vägväsendets
område, varvid särskilt må framhållas den översiktliga planeringen för
stamvägnätet. Inom samma styrelse bedrives även ett motsvarande arbete
beträffande försörjningen med vatten- och avloppsanläggningar. Inom arbetsmarknadsstyrelsen
utföres bland annat den s. k. regionala lokaliseringsplaneringen,
som syftar till att skaffa underlag för utformningen av
den framtida närings- och bebyggelsestrukturen i landet. Från lantbruksstyrelsen
ledes den omfattande regionala jordbruksplaneringen, som syftar
till att skaffa en allmän uppfattning om den önskvärda strukturen av jordbruken
i skilda områden. Mer eller mindre långtgående översiktlig planering
bedrives vidare av åtskilliga andra verk och myndigheter beträffande
speciella områden, exempelvis inom skolöverstyrelsen, luftfartsstyrelsen,
järnvägsstyrelsen och de militära myndigheterna.

Lokalt framträder särskilt länsstyrelsen såsom i planfrågor beslutande
och i viss mån sammanhållande organ; genom 1952 års omorganisation av
länsstyrelserna ha dessa utrustats med en särskild planeringssektion för
planeringen, byggnadsväsendet, vägväsendet och trafikväsendet. Inom länsstyrelsens
ram handläggas planärendena i denna sektion av en assessor.
Det tekniskt-ekonomiska förberedelsearbetet utföres i allmänhet av de olika
centrala verk underställda länsorganen, bland vilka i detta sammanhang
må framhållas länsarkitektkontoret, vägförvaltningen med distriktsingenjören
för vatten- och avloppsfrågor, lantmäterikontoret, länsbostadsnämnden,
länsarbetsnämnden och lantbruksnämnden. Nämnas må också de
särskilda planeringskommittéerna för regional lantbruksplanering. Vid
ärendenas behandling förutsättes som regel visst samråd mellan berörda
länsorgan, även om sådant samråd endast i begränsad omfattning är direkt
föreskrivet. För att underlätta och befordra samordningen inom länsstyrelsens
ram liksom kontakten mellan länsstyrelsen och vissa fristående
organisationer m. in. ha i ett antal län s. k. länsråd inrättats. Beroende på
utformningen fungera de antingen som ett allmänt kontaktforum mellan
länsstyrelsen och representanter för organisationer m. m. eller enbart som
ett samarbetsorgan för länsstyrelsens experter.

Länsarkitekterna företräda de statliga intressena på planväsendets område
inom länen. De utöva tillsyn över att planarbetet i kommunerna
utföres på ett lämpligt sätt i enlighet med gällande författningar. De skola
taga initiativ till byggnadsreglerande åtgärder samt lämna råd och anvisningar
i plantekniska frågor till de kommunala myndigheterna och allmänheten.
De biträda vidare länsstyrelserna med granskning av planförslag
men äro däremot ej, till skillnad från exempelvis vägdirektörerna, föredragande
hos länsstyrelserna i sådana ärenden. De ha även skyldighet att
för kronans räkning åtaga sig uppdrag att utarbeta förslag till planer för
samhällelig bebyggelse samt arkitektuppdrag avseende statliga, kommu -

197

nala eller med allmänna medel understödda byggnadsföretag. Denna uppdragsverksamhet
har framför allt kommit att utövas till förmån för kommuner
som icke äga tillgång till egna planfackmän eller mött svårigheter
att placera sådana uppdrag hos konsulterande experter.

Fr. o. in. budgetåret 1953/54 har inom byggnadsstyrelsen funnits organiserat
det s. k. rådet för översiktlig planläggning. Det består av representanter
för de statliga verk som ha intressen att bevaka i samband med den
översiktliga planläggningen, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt representanter för svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund och statens samhällsvetenskapliga forskningsråd.
Ordförande är byggnadsstyrelsens chef. Representanter för andra verk
och myndigheter, såsom skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen, försvarsstaben
m. fl., bruka tillkallas vid behandlingen av vissa frågor, som beröra
desamma. Rådets arbetsuppgifter äro att söka tillrättalägga, förbättra och
förenkla den översiktliga planläggningen, att verka för att planer utformas
så att det blir tekniskt, ekonomiskt och praktiskt möjligt att genomföra
dem, att göra sammanställningar av den statistik och de utredningar rörande
befolkning, näringsliv och bostadsförhållanden in. m. som finnas
tillgängliga hos centrala organ och som ha allmängiltig betydelse för planarbetet
samt att uppdraga riktlinjer för samarbetet mellan olika fackmän
liksom mellan planförfattare och kommuner m. fl. hör rådets verksamhet
ha de första två verksamhetsåren anvisats vardera 40 000 kronor och de
därnäst följande två åren vardera 60 000 kronor. Rådet arbetar med olika
experter och utredningsmän. Rland de utredningar som påbörjats inom
rådet må nämnas en inventering och bearbetning av innehållet i utförda
generalplaner; utredningen syftar främst till att vidare utbygga gällande
anvisningar för generalplanering men även till att i görligaste mån förhindra
det dubbelarbete som nu sker genom att allmängiltigt material icke
nyttiggöres. Sistnämnda förhållande har i hög grad komplicerat, fördröjt
och fördyrat generalplaneringen. Andra verksamhetsuppgifter dr en enhetlig
redovisning på kartor och i tabeller av de inventeringar som utföras
för region- och generalplanering samt en utredning rörande de mindre tätorternas
lokalisering och funktioner. Rådet har vidare i samråd med 1951
års bvggnadsutredning låtit utarbeta en promemoria angående regionplaneringens
mål och medel. Även vissa lokaliseringsfrågor rörande industrien
och skolväsendet ha varit föremål för rådets behandling.

I detta sammanhang må erinras om de omorganisationsförslag rörande
byggnadsstyrelsen och länsarkitektsorganisationen som framlagts av kommittén
för stadsplaneväsendets omorganisation (SOU 1950:45) och av 1947
års byggnadsstyrelseutredning (SOU 1952: 35). Den sistnämnda utredningen
hade bl. a. föreslagit, alt byggnadsstyrelsen i rationaliseringssyfte skulle
tilldelas vidgade och nya arbetsuppgifter, i huvudsak genom övertagandet

198

av nu pa vissa andra myndigheter och institutioner ankommande uppgifter.
Utredningen rörande planväsendets uppgifter och organisation hade
rekommenderat en ökning av de kommunala byggnadsnämndernas resurser
ävensom en förstärkning av länsarkitektsorganisationen. I fråga om
det statliga planväsendet i länen hade utredningen utgått från att länsarkitekterna
i väsentlig utsträckning borde frikopplas från löpande ärenden
för att i högre grad än tidigare ägna sig åt initiativverksamhet samt
kontakt med kommuner och statliga myndigheter. Intetdera av nämnda
kommittéförslag, vilka anmäldes för 1954 års riksdag (statsverkspropositionen,
bil. 8, p. 42), har dock lett till några väsentligare förändringar av
gällande organisation. Såvitt gäller länsarkitektsorganisationen har dock
förslaget i viss mån tillgodosetts genom en icke obetydlig personalförstärkning.

Byggnadsplanelagstiftningen förutsätter, att statsbidrag skall kunna
utgå till kostnaderna lör upprättande av generalplan och regionplan. Bestämmelser
härom finnas intagna i kungörelsen 1948:411. Däri stadgas
att Kungl. Maj:t efter ansökan i varje särskilt fall skall bestämma om
statsbidrag till kostnaderna för upprättande eller ändring av generalplan
på landet och av regionplan.

Såvitt gäller regionplan framgår av förbehandlingen till 1947 års beslut
i byggnadsplanefrågorna (jfr prop. 1947: 245), att bidragets storlek var
tänkt att bestämmas efter skälighetsprövning, varvid nyttan ur statens
synpunkt borde tillerkännas avgörande vikt. Det allmänna vägväsendet
förutsattes merendels ha nytta av regionplanen och av den utredning som
föreginge planens tillkomst. Även ur andra synpunkter, exempelvis militära,
kunde staten tänkas ha intresse av regionplanens tillkomst. Jämväl
då regionplanen icke kunde påvisas medföra direkt nytta för staten, vore
det av betydelse för det allmänna att regionplaneläggning i mån av behov
komme till utförande. Därest svårigheter mötte att upprätta en regionplan
med hänsyn till de kostnader som skulle komma att åvila förbundsmedlemmarna,
syntes alltså motiverat att staten genom bidrag av lämplig
storlek underlättade företagets genomförande. Genom riksdagens beslut i
anledning av propositionen 1947: 245 ha dessa synpunkter blivit godkända.

Vid 1948 års riksdag behandlades frågan om statsbidrag även till upprättande
av generalplan. I propositionen nr 227 framhöll föredragande
departementschefen, att statsbidrag till dylika kostnader för stad och
stadsliknande samhälle knappast borde utgå, bland annat med hänsyn till
att bebyggelseplaneringen där närmast vore en kommunal uppgift och
plankostnaderna knappast kunde bli betungande för stadssamhällena i förhållande
till deras ekonomiska bärkraft. Landskommun borde däremot
efter särskild prövning kunna erhålla bidrag till upprättande eller ändring
av generalplan med högst 50 procent av kostnaden. Från bidrag borde

199

emellertid i allmänhet undantagas sådana generalplaner, vilka icke vore
avsedda att fastställas eller vore av enkel beskaffenhet och liten omfattning.
Bidragets storlek borde bestämmas med hänsynstagande till vederbörande
kommuns ekonomiska bärkraft.

För bestridande av statens kostnader lör ifragavarande statsbidrag finnes
fr. o. in. budgetåret 1948/49 på riksstatens sjätte huvudtitel uppfört
ett särskilt reservationsanslag med rubriken Bidrag till upprättande av
generalplaner och regionplaner. För vartdera av budgetaren 1948/49 och
1949/50 anvisades å detta anslag 175 000 kronor, varjämte till anslaget
överfördes den reservation å 100 000 kronor, som från budgetaret 1947/48
kvarstod å det tidigare anslaget till Bidrag till vissa plankostnader m. m.
Under budgetåret 1950/51 anvisades icke några nya medel å anslaget, varemot
detsamma belastades med en utgift a 85 000 kronor. Fr. o. m. budgetåret
1951/52 har någon utgift icke förekommit från anslaget och allenast
ett formellt belopp av 100 kronor årligen anvisats å detsamma. Reservationen
uppgick den 30 juni 1956 till 365 500 kronor.

Regionplanering enligt byggnadslagen pågår f. n. i följande större regioner,
nämligen boråstrakten, göteborgstrakten och stockholmstrakten.
För sundsvallstrakten föreligger ett färdigställt regionplaneförslag, medan
regionplanearbete nyligen påbörjats i örnsköldsvikstrakten. Därjämte förekommer
sådan planering i följande mindre regioner, nämligen umeorten
(Umeå stad jämte Tegs och Backens municipalsamhällen), kalmar-nybrotrakten
samt delar av Karlskrona stad och Lyckeby kommun. I Örebro
län bedrives översiktlig länsplanering i landstingets regi. Slutligen har
fråga om regionplans upprättande väckts i eskilstunatrakten, där förberedande
utredning i frågan pågår.

Av de fyra stora under arbete varande regionplanerna bedrivas tre, nämligen
de som avse borås-, göteborgs- och stockholmstrakterna, i »egen regi»
av på orten stationerade regionplanechefer med biträde av regionplanekontor.
Den nyligen påbörjade regionplanen för örnsköldsvikstrakten avses
att bedrivas på samma sätt. Den nu färdigställda regionplanen för
sundsvallstrakten har utförts i en konsulterande arkitekt- och ingenjörsbyrås
regi under ledning av en därstädes anställd arkitekt med biträde av
ett lokalkontor.

De tre mindre regionplanerna ha samtliga utförts under ledning av
utanför orten stationerade konsulter. Den i Örebro län bedrivna allmänna
översiktsplaneringen är i princip organiserad på samma sätt som majoriteten
av de stora regionplanerna med lokalt stationerad regionplanechef
med särskilt kontor.

Regionplanen för boråsområdet har framskridit så långt, att den föreligger
i koncept. För stockholmstrakten har eu preliminär regionplaneskiss
upprättats och utsänts på remiss. Avsikten är att senare mer ingående

200

utarbeta densamma, allteftersom nya utredningsresultat och synpunkter
framkomma. Även för umeorten har nyligen ett skissförslag framlagts. Det
i Örebro län verksamma regionplanekontoret har Dittills dels utfört vissa
grundläggande utredningar för hela länet och dels verkat som serviceorgan
för kommunerna i frågor berörande översiktlig planläggning. Man har
vidare med förbigående av byggnadslagens regionplaneinstitut upprättat
samordnade generalplaner inom de funna regionerna. Ytterligare må erinras
om den försöksverksamhet i byggnadsstyrelsens regi som försiggår i
Uppsala län med angränsande områden och som upptagits även i Malmöhus
län. Avsikten är här att uppdela ett större område i lämpliga regionplaneenheter
och att därefter finna ut lämpliga vägar för lösande av dessa
delregioners planläggningsproblem.

Utöver den översiktliga bebyggelseplaneringen förekommer en betydande
samhällelig översiktsplanering av annan art. De viktigaste grenarna därav
med anknytning till regionplanering enligt byggnadslagen synas vara arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsplanering, lantbruksstyrelsens översiktliga
jordbruksplanering samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens översiktliga
vägplanering. Sådan planering bör stå i ständig växelverkan med
regionplaneringen alltifrån de inledande kontakterna vid regionplanearbetets
igångsättande till yttrandena över den färdiga regionplanen. Förutom
översiktsplanering under statlig och kommunal ledning förekommer även
viss planering av regionplanekaraktär i enskild regi. Som exempel därpå
må här endast nämnas den näringsgrensplanering, som utlores av vissa
skogsbolag i mellersta och södra Norrland beträffande lokaliseringen av
bebyggelse och service in. in. inom respektive bolagsområden.

Arbetet med generalplaner har framskridit betydligt längre än regionplanearbetet.
Vid ingången av år 1956 funnos 187 generalplaner färdigställda.
18 av dessa voro antagna av vederbörande kommunala myndighet;
däremot hade fastställelse icke meddelats beträffande någon plan. På ytterligare
181 orter pågick generalplanearbete vid 1956 års början. I

I den tidigare omnämnda promemorian angående regionplaneringens mål
och medel, vilken utarbetats av byggnadsstyrelsens råd för översiktlig planläggning,
har rådet sökt precisera arten och omfattningen av de utredningar
som borde ligga till grund för en regionplans rekommendationer. Sålunda
har eu gränsdragning gjorts mellan de grundläggande geografisk-samhällsvetenskaphga
och de plantekniska utredningarna, varjämte som en följd
härav försök gjorts att uppdela regionplaneinstitutet i två stadier med skilda
ändamål.

Rådet har vid behandlingen av nämnda ämnesområde uppställt frågan,
om icke de omfattande utredningar som verkställdes i regionplanearbetet
skulle kunna nyttiggöras för vidare syften. Härvid har erinrats om det från
kommunalt håll framförda påpekandet, att de nya storkommunerna i flera

201

viktiga hänseenden i allmänhet vore för små för att ensamma kunna lösa
vissa uppgifter, berörande exempelvis skolväsen, åldringsvård och polisväsen,
och om icke därför regionplaneinstitutet skulle kunna utnyttjas som
ett allmänt kommunalt samordningsinstitut. Rådet har framhållit att man
i regionplaneinstitutet ägde ett organ även för åstadkommande av det vidgade
kommunala samarbete som nr nämnda synpunkt kunde bli nödvändigt.

1 fråga om regionplaneinstitutets uppdelning har i promemorian anförts
bl. a. följande.

Man kan vidare tänka sig att regionplaneinstitutet uppdelas på två stadier
med skilda ändamål. Det första stadiet skulle då innebära, att de stora översiktliga
samordningsfrågorna klargjordes för ett större område. Tyngdpunkten
skulle där ligga på en allmän huvudsakligen geografisk-samhällsvetenskaplig
utredning av problemen med åtföljande översiktliga regionala rekommendationer
angående näringslivets och bebyggelsens lokalisering.
Denna utredning skulle komma in som ett mellanled mellan de centrala ämbetsverkens
riksomfattande specialplanering och den lokala regionplaneringen.
Den skulle genom sina regionala rekommendationer ge ett underlag
för eu samordning av de statliga myndigheternas bedömanden inom en
större region. Det främsta syftet med en sådan utredning skulle dock vara
att ge ett hållbart underlag för den »lokala» region- och generalplaneringen
inom det större området, ehuru utredningen genom sin allmänna uppläggning
även borde kunna tjäna som grund för all samhällsplanering inom
området. En viss koncentration på de för region- och generalplanering centrala
frågeställningarna beträffande befolkningsutveckling, bebyggelse och
näringsliv torde bli nödvändig för att undvika att utredningen blir alltför
omfattande och formlös.

På det andra »mindre» regionplanestadiet skulle byggnadslagens regionplaneinstitut
bli den reguljära och permanenta kommunala samordningsformen,
inom vilken tvistefrågorna finge en konkret lösning. På detta stadium
skulle likaså de behövliga tekniska och institutionella utredningarna
i möjligaste mån inpassas. Man borde därmed kunna undvika risken att
skissera konkreta lösningar för ett onödigt stort område långt innan det
blir investeringsmässigt aktuellt att förverkliga dem. Även om de här ifrågasatta
regionerna i flera fall skulle bli relativt små, bortfaller fördenskull
icke betydelsen av eu gränsdragning mot generalplaneringen, vilken senare
dock skulle få ett betydligt hållbarare underlag än nu att utgå ifrån.

Skälen för den skisserade uppdelningen av regionalplaneringen i två stadier
ligger på tre plan, det indelningsmässiga, det förvaltningsmässiga och
det arbetstekniska. Indelningsmässigt föreligger vid nuvarande regionplanering
eu risk för att de fastställda regionerna blir på en gång för stora och
för små. De kunna hli för stora och därmed tungrodda och svårhanterliga
för behandlingen av de ofta till centralkommunens omedelbara omgivning
koncentrerade regionala tekniska problemen. De kunna å andra sidan bli
för små för alt ge tillfälle till överblick och lösning av de mera storlinjiga
regionala problemen i provinsen. Som exempel på detta dilemma må det av
Konungen senast fastställda regionplaneområdet för örnsköldsvikstrakten
nämnas. Man har där stannat för en avgränsning, som å ena sidan innefattar
kommuner med endast ringa plantekniskt samband med centralorten
och å andra sidan utelämnar stora delar av Örnsköldsviks handelsområde
och naturliga uppland. Utifrån del ovan anförda resonemanget skulle i

202

detta fall det mindre regionplaneområdet endast ha omfattat Örnsköldsvik,
Själevad och Arnäs (samt möjligen någon kommun därutöver), medan det
större området skulle omfattat hela nordöstra Ångermanland innanför länsgränsen
jämte förmodligen Åsele kommun i Västerbottens län.

Förvaltningsmässigt torde man genom uppspaltningen av regionplaneringen
i två stadier åstadkomma en klarare uppdelning och smidigare handläggning
av ärendena. Inom den större regionutredningens ram hör de principiella
riktlinjerna klarläggas och hringas i samklang med de statliga myndigheternas
synpunkter. De lika viktiga men mer lokala problemen, vilka
ofta erfordra långvariga och ingående förhandlingar, tas å andra sidan om
hand av den mindre regionplaneorganisationen och förs där fram till en
hållbar kompromiss. Med nuvarande organisation förefinnes en viss risk
för att blandningen av större frågor och detaljspörsmål antingen i onödan
tynger ner regionplanenämndens arbete eller att detaljfrågorna blir otillräckligt
genomarbetade.

De största fördelarna med den ifrågasatta uppdelningen står dock att
vinna på det arbetstekniska planet. Ett av huvudfelen ur såväl precisionssom
kostnadssynpunkt i vissa hittills för planändamål utförda samhällsvetenskapliga
undersökningar och prognoser synes ligga däri, att man baserat
sina slutsatser på material från en enda kommun eller ett mindre område
utan att ta tillbörlig hänsyn till den omgivande regionens utvecklingstendenser.
En sådan isolerad prognos måste ofta få ett rätt tvivelaktigt värde.
I många fall torde dock prognosförfattaren ha känt sig så hunden av kommunala
direktiv angående avgränsning och kostnad att han icke varit i
stånd att uppgöra en tillförlitlig allmän prognos. På detta område tycks
sålunda flera samverkande orsaker tala för eu utvidgning av undersökningsoch
prognosbasen. Gränskostnaden för materielinsamling och analys för
ytterligare en kommun torde här vara jämförelsevis obetydlig. Med en samtidig
undersökning av och prognos för ett större område skulle man sålunda
ernå en relativt låg genomsnittskostnad per invånare för sådana utredningar
samtidigt som kvalitetskraven skulle kunna sättas högt. Dessutom borde väl
utförda regionplanemässiga undersökningar av detta slag kunna onödiggöra
en hel del utredningsarbete av samma art på generalplanestadiet.

Med de tekniska och institutionella utredningarna i regionplanesammanhang
torde det förhålla sig annorlunda. Deras gränskostnader avta inte i
samma grad med växande befolkningsunderlag för regionplanen; genomsnittskostnaden
per invånare minskar därför inte heller i samma takt som
för de samhällsvetenskapliga utredningarna vid en utvidgning av regionplanens
underlag. Då utredningar av teknisk och institutionell natur som
regel utmynna i konkreta lösningar, föreligger för sådana utredningar en
risk för att de framkomna lösningarna, på grund av ändrade tekniska förutsättningar,
måste väsentligt revideras när de stå i tur att förverkligas. Denna
risk torde i allmänhet öka med växande omfång hos regionplanen. Flera
skäl synas därför tala för att utredningar av detta slag i möjligaste mån
koncentreras till det »mindre» regionplanestadiet, där förutsättningarna för
deras förverkligande bättre kan bedömas.---

Vid en uppdelning av regionplanearbetet på två stadier skulle till det första
stadiet föras större delen av inventerings- och prognosarbetet, d. v. s. de
grundläggande geografisk-samhällsvetenskapliga utredningarna samt visst
förhandlingsarbete beträffande principiella frågor, speciellt med de statliga
myndigheterna. Till det andra stadiet skulle då höra vissa detaljinventering -

ar, de tekniska och institutionella planutredningarna samt det mer detaljerade
förhandlingsarbetet särskilt mellan kommunerna inbördes. Båda stadierna
skulle självfallet innefatta vissa målsättningar samt utmynna i
rekommendationer, i det senare stadiet konkretiserade i planförslag.

I fortsättningen framhålles i promemorian, alt det kan ifrågasättas om
den skisserade »storregionutredningen» komme att falla inom lagens regionplaneinstitut
sådant detla formulerats i 126 § byggnadslagen. Man kunde
nämligen knappast förutsätta, att regionala problem av den art som omnämndes
i lagen komme att samtidigt vara aktuella över hela den stora
regionen. Såvida man icke ansåge att en sådan »storregionutredning» borde
falla utanför byggnadslagen, syntes en allmännare lydelse av nyssnämnda
lagrum bli nödvändig för att bringa det erforderliga utredningsarbetet inom
regionplaneinstitutets ram. Såväl byggnadslagen som byggnadsstadgan borde
vidare i så fall kompletteras i vad avsåge möjligheten att utföra utredningsarbetet
gemensamt för flera regionplaneförbund. De allmänna geografisksamhällsvetenskapliga
utredningarna, vilka innebure ett omfattande arbete
och borde färdigställas på relativt kort tid medan ännu det statistiska materialet
vore någorlunda aktuellt, borde lämpligen utföras av en arbetsgrupp
med representanter för ämnena statistik, ekonomi och geografi. Ett sådant
arbetslag måste därjämte utrustas med tillräckliga kontorstekniska resurser.
Då man knappast kunde tänka sig en permanent sådan arbetsgrupp för
varje län, syntes det vara lämpligast att anknyta dessa arbetslag till något
redan existerande eller nyskapat centralt organ av plankaraktär. Den kontinuerliga
uppföljningen av regionernas utveckling inom länen borde därefter
lämpligen kunna handhas av något regionalt organ med anknytning till länsstyrelsen,
vederbörligen förstärkt med den geografisk-samhällsvetenskapliga
expertis som nu saknades på detta plan.

En eventuell uppdelning inom byggnadslagens ram av regionplanearbetet
på sätt nyss sagts syntes slutligen enligt promemorian även föranleda vissa
ändringar av gällande bestämmelser rörande de särskilda rättsverkningarna
av dylika planer och beträffande praxis för statsbidrag till dem.

Revisorerna ha inhämtat vissa ytterligare synpunkter på den gällande
byggnadslagstiftningens verkningar på planarbetet. Det har därvid framhållits,
att å ena sidan länens expertorgan hade att taga råd och anvisningar
från sina överordnade centrala verk, medan å andra sidan länsstyrelsen
hade att samordna de olika organens synpunkter till enhetliga beslut. Denna
dubbelsidiga och i viss män motsägande ordning kunde ibland leda till eu
splittring vid ärendenas behandling, som ytterligare accentuerades därigenom,
al i de olika länsorganens uppgifter vid plan- och byggnadsärendenas
handläggning icke syntes vara tillräckligt klart definierade och avgränsade
från varandra.

Vad först ell vanligt byggnadsärende beträffade, måste med nuvarande
ordning den enskilde vända sig till flera sidoordnade länsorgan, vilka stund -

204

om kunde följa olika riktlinjer vid ärendenas bedömande. De myndigheter
allmänheten hade att vända sig till, nämligen distriktslantmätaren för vinnande
av avstyckning och länsbostadsnämnden för ansökan om statligt lån,
hade båda att bedöma lämpligheten ur plansynpunkt, ehuru detta i första
hand låge inom länsarkitektens verksamhetsområde; myndigheternas samråd
med den sistnämnde vore för övrigt icke alltid säkerställt. För vissa kategorier
av byggnader (exempelvis industribyggnader) måste därjämte ansökan
om byggnadstillstånd ingivas till länsarbetsnämnden, som även bedömde de
ingivna ansökningarna i lokaliseringshänseende. Här förelåge icke någon
skyldighet att samråda med länsarkitektkontoret, vilket kunde medföra att
industrianläggningar komme till utförande utan att länsarkitektens översiktliga
erfarenhet kunde göra sig gällande.

I fråga om de egentliga planärendena framträdde särskilt den ovannämnda
i viss mån oklara avgränsningen mellan de olika expertorganens
uppgifter i plansammanhang. Denna kunde stundom medföra ett onödigt
dubbelarbete vid planärendenas behandling, vilket i vissa fall orsakade icke
oväsentliga fördröjningar och därmed fördyringar av handläggningen på
länsstadiet. I den mån de fackorganen överordnade centrala verken gåve
uttryck för från varandra avvikande uppfattningar om planfrågornas behandling
komplicerades och fördröjdes givetvis handläggningen på länsstadiet
ytterligare.

Som exempel på den oklara avgränsningen mellan expertorganens uppgifter
i plansammanhang kunde här anföras 122 § 3 mom. byggnadsstadgan,
där det säges, att länsstyrelsen innan ärende om byggnadsplan avgöres
skall inhämta yttrande däri från överlantmätaren. I kommentaren till författningstexten
framhålles samtidigt, att länsstyrelsen »självklart» också skall
höra länsarkitekten, varför detta senare ej ansetts behöva stadgas. Resultatet
av nuvarande ordning syntes som regel bli, att båda de nämnda fackorganen
ansåge sig förpliktade att yttra sig om planen som helhet, ej blott
ur sina särskilda facksynpunkter utan även ur allmän plansynpunkt.

Den hittillsvarande utvecklingen på planområdet hade understrukit vikten
av att de stora översiktliga planfrågorna ägnades ökad uppmärksamhet.
Samtidigt som en utveckling mot större och mer specialiserade anläggningar
försigginge beträffande landsbygdens service (exempelvis butiksservice och
skolväsende) för att möta de höjda standardkraven, minskades flertalet
landskommuners befolkningsunderlag i snabb takt. Beträffande allt flera
kommunala angelägenheter framstode kommunen som en alltför liten enhet
för att ensam kunna lösa problemen på ett tillfredsställande sätt. I detta
läge borde eu aktiv planeringsverksamhet på länsstadiet vara i hög grad
angelägen. Med undantag av viss försöksverksamhet i arbetsmarknadsstyrelsens,
byggnadsstyrelsens och lantbruksstyrelsens regi samt viss specialplanering
beträffande exempelvis vägar och skolor förekomme dock för
närvarande praktiskt taget ingen översiktlig planering på länsstadiet. I den
mån en sådan planering igångsattes, måste nackdelarna av den nuvarande

205

splittrade organisationen framträda med särskild tydlighet. Behovet av relativt
omfattande utredningar liksom av en allsidig överblick över planområdet
konnne då att skärpa kravet på enhetlig ledning av planläggningsverksamheten.
Med nuvarande organisation bleve riskerna för dubbelarbete
och fördröjningar särskilt stora vid planläggning av denna art.

Vidare har framhållits att ärendenas handläggning samordnades genom
plansektionen, länsrådet samt vissa föreskrifter om samråd. De båda nämnda
instanserna syntes visserligen spela en betydelsefull roll som kontakt- och
samordningsorgan men samtidigt i många fall icke vara tillräckliga för
att åstadkomma en enhetlig och konsekvent behandling av planärendena.
Med den nuvarande relativt svaga personaluppsättningen på plansektionerna
syntes dessa sålunda i stort sett endast kunna ge ärendena den avslutande
rent administrativa behandlingen. Den i nuvarande läge viktiga teknisktekonomiska
samordningen mellan expertorganen löpte på så sätt risken
att bli otillräckligt tillgodosedd. Någon nämnvärd konstruktiv planläggning
kunde plansektionerna givetvis ej heller utöva. Vad slutligen de särskilda
föreskrifterna om samråd beträffade, saknades sådana i manga fall där de
skulle erfordrats, medan de i vissa fall fått en något oklar utformning.

För att avhjälpa de ovan anförda bristerna i samordningen av dessa ärendens
behandling på länsplanet syntes i första hand gällande föreskrifter om
samråd mellan fackorganen inbördes böra överses och kompletteras och i
samband därmed en tydligare avgränsning göras mellan de olika länsorganens
uppgifter vid handläggningen. För att undvika dubbelarbete och därav
orsakade fördröjningar vid planfrågornas behandling syntes det vidare vara
önskvärt att genom uttrycklig föreskrift inordna den allmänna granskningen
ur plansynpunkt jämte samordningen av de olika expertorganens
yttranden över sådana ärenden inom en instans, lämpligen hos länsarkitektkontoret.
Detta skulle då närmast erhålla karaktären av slutligt remissorgan
för länsstyrelsen i planärenden och därmed också få bättre förutsättningar
att på ett enhetligt och konsekvent sätt övervaka bebyggelseplanläggningen
i länet. Man skulle därmed för planfrågornas del ernå en liknande samordning
som den på det kommunala planet eftersträvade centraliseringen till
byggnadsnämnden av de med byggnadsärendena samhörande frågorna.

Genom den nyss skisserade koncentrationen av planärendenas behandling
till länsarkitektkontoren skulle en aktiv översiktlig planeringsverksamhet
på länsstadiet väsentligt underlättas. Den därigenom ökade arbetsbelastningen
nödvändiggjorde dock en förstärkning av planorganet med viss expertis
för planärendenas behandling, särskilt såvitt gällde samhällsvetenskapligt
utbildad arbetskraft, med hänsyn till nödvändigheten att rationalisera
det för den översiktliga planläggningen nödvändiga insamlings- och
utredningsarbetet. Ett väl utfört sådant arbete borde även kunna onödiggöra
eu bel del utredningsarbete för general- och regionplaner inom länen och
därmed icke oväsentligt underlätta denna planläggning för berörda kom -

muner.

20(5

Revisorernas uttalande. Enligt gällande byggnadslagstiftning skola stadsplaner
och byggnadsplaner upprättas först när det föreligger aktuellt behov
därav och icke omfatta större områden än som kunna bebyggas under
de närmaste åren. Eu sådan begränsad detaljplanering förutsätter emellertid
eu samordning i tid och rum av planer för skilda delområden, för
att en allsidig bedömning av samhällets behov på längre sikt skall kunna
äga rum, och i samband därmed ett samordnande av sådana anordningar
som sträcka sig över flera orter och områden. Denna översiktliga planering
sker inom kommunerna genom upprättande av generalplaner och inom
större områden genom regionplaner. Planarbetet ankommer i första
band på kommunerna. Ledningen över detsamma är emellertid en statlig
uppgift; den utövas centralt av byggnadsstyrelsen och lokalt av länsstyrelserna
med deras planeringssektioner samt länsarkitektsorganisationen
och har formen av allmän tillsyn, rådgivning och granskning m. m. Utöver
denna i byggnadslagstiftningen förutsatta planläggning äger ett synnerligen
omfattande planarbete ram inom andra statliga myndigheter
in. fl., syftande till att uppdraga riktlinjerna för den framtida utvecklingen
såvitt gäller vederbörande myndighets speciella fackområde. Sålunda utföres
viss översiktlig planläggning inom de områden som representeras
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, järnvägsstyrelsen, skolöverstyrelsen och luftfartsstyrelsen,
antingen inom vederbörande verksstyrelser eller med dem
samarbetande nämnder, kommittéer och utredningar eller också inom de
till styrelserna knutna lokala förvaltningarna. Även i enskild regi förekommer
i ej ringa utsträckning planarbete i form av utredningar och
överväganden rörande det framtida anordnandet av bebyggelse, lokaliseringen
av näringar, serviceanordningar o. d.

Generalplanering och detaljplanering i de enskilda kommunerna ha bedrivits
i jämförelsevis god takt. Vid innevarande års ingång hade generalplaner
sålunda färdigställts i närmare 190 kommuner och arbetet med
sådana planer pågick i omkring 180; av de sistnämnda torde ett 10-tal
ha färdigställts under året. Regionplaneringen — d. v. s. utarbetande av
utvecklingsprogram för större områden, omfattande flera kommuner,
ofta en stad med omgivande landskommuner — har däremot hittills bedrivits
i ytterst begränsad skala. Endast inom ett område i landet (sundsvallsområdet)
har regionplan helt färdigställts. Arbete med regionplan
pågår i Stockholms- och göteborgsområdena samt i ytterligare 4_5 om råden,

varjämte viss försöksplanering i byggnadsstyrelsens regi bedrives
i två områden.

Efter ikraftträdandet år 1948 av nu gällande byggnadslagstiftning ha
vissa utredningar verkställts med sikte på att förstärka och effektivisera
den statliga organisationen på planväsendets område. I allt väsentligt ha
emellertid de förslag som i detta syfte framlagts icke föranlett någon

207

statsmakternas åtgärd. I begränsade hänseenden ha dock vissa resultat
åstadkommits. Exempelvis har inom byggnadsstyrelsens ram det s. k.
rådet för översiktlig planläggning organiserat och igångsatt sin verksamhet,
vilken avser att samordna planarbetet och stödja detsamma genom inventeringar,
sammanställningar och anvisningar. Vidare ha länsstyrelserna
utrustats med särskilda planeringssektioner för planärendenas behandling
på länsstadiet, varjämte en viss personalförstärkning skett vid länsarkitektsorganisationen.

Samtidigt härmed synes emellertid den fortskridande samhällsutvecklingen
ha åstadkommit en väsentlig förändring i fråga om behovet av
översiktlig samhällsplanering. Den pågående starka omflyttningen av befolkningen,
vilken främst tar sig uttryck i tätorternas tillväxt på glesbygdens
bekostnad, skapar speciella problem och aktualiserar kravet på
program och riktlinjer för samhällenas utbyggnad. Inom stora delar av
landet förestår eu omdaning och utbyggnad icke endast av bostads- och
industribebyggelse utan även av gemensamma samhälleliga anordningar
såsom vägar och andra kommunikationsleder, vatten- och avloppsanläggningar,
sjukhus, skolor in. in. När sådana anordningar tillskapas i de
enskilda kommunernas regi, kräva de vanligen på grund av sin storlek
samverkan mellan ett flertal kommuner; i den man utbyggnaden sker
genom statens eller landstingens försorg medför den likväl återverkningar
för kommunernas handlingsprogram.

Mot denna bakgrund är del angeläget, att planeringen för regioner och
större områden fortgår parallellt med generalplanering och annan intern
kommunal planering, så att de översiktliga och större programmen kunna
beaktas vid detaljplanläggningen. Den gällande byggnadslagstiftningens
regler för planeringsverksamheten utgå också från att så skall vara fallet,
önskemålet motsvaras emellertid icke av verkligheten, utan regionplaneringen
har blivit starkt efter i utvecklingen. De risker och olägenheter
som föranledas därav äro uppenbara. Det lokala planeringsarbetet fördröjes
och fördyras och därmed hämmas också själva byggnadsverksamheten.
Det torde icke vara ovanligt, att för bebyggelse avsedda områden
beläggas med långvariga byggnadsförbud — kanske uppgående till 10 år
och mera — i väntan på någon planfrågas lösning. Färdigställda detaljplaner,
som icke stämma med senare uppgjorda regionplanelösningar,
minska i värde eller bli helt oanvändbara och kräva omarbetning. Flerstädes
kunna även verkställda utbyggnader visa sig feldimensionerade.
Nu nämnda risker framträda givetvis främst i den kommunala och enskilda
utbyggnadsverksamheten men föreligga även för statsverkets vidkommande,
dels genom alt staten med statsbidrag deltager i kostnaderna för
kommunala anläggningar och dels genom att staten själv svarar för vissa
grenar av utbyggnaden, exempelvis på kommunikationsväsendets område.
De förluster som av dylika orsaker uppkomma i form av felinvesteringar,

208

förseningar och värdeminskning i utfört planarbete kunna antagas uppgå
till vida högre belopp än de eventuella merkostnaderna för ett på tillfredsställande
sätt fungerande planväsen.

Revisorerna äro givetvis icke beredda att framlägga konkreta förslag
i fråga om de åtgärder som kunna vara påkallade från statens sida för
att tillrättalägga nu angivna förhållanden. Hithörande problem äro så
omfattande, att ställning till desamma icke lärer kunna tagas utan en närmare
utredning, omfattande såväl organisationen som lagstiftningen. Revisorerna
vilja emellertid i anslutning till det anförda framhålla några
allmänna synpunkter, vilka synas böra tagas i betraktande i sammanhanget.

Såvitt gäller organisationen har i samband med under senare år verkställda
utredningar ifrågasatts, om icke planeringsverksamheten skulle
gagnas av eu koncentration till en eller ett fåtal myndigheter i fråga om
såväl det centrala som det regionala stadiet. Förslag av denna innebörd ha
varit föremål för överväganden men icke vunnit statsmakternas anslutning.
Man torde alltså ha att räkna med alt nuvarande organisation åtminstone
tills vidare bibehålies i sina huvuddrag. Även med denna utgångspunkt
synes det emellertid angeläget att åtgärder vidtagas för att i görligaste
mån undanröja den starka splittring av utrednings- och planeringsuppgifterna
som kännetecknar den rådande ordningen. Icke minst gäller
detta i fråga om det utredningsarbete som föregår ställningstagandet i
planfrågor. Mycket av det grundläggande materialet härvidlag, exempelvis
inventeringar och statistiska utredningar angående befolkningsfrågor och
näringsväsen samt prognoser i dylika frågor, torde vara av den natur att
det kan komma till användning för planläggningen inom större områden
och för skilda planändamål. Gemensam eller samordnad insamling och
bearbetning av dylikt material borde alltså kunna medföra besparingar
och tidsvinster. Fn sådan samordning ger även ökad möjlighet att bringa
de olika planerna i överensstämmelse med varandra och minskar risken
att enskilda projekt dimensioneras över vad som är praktiskt genomförbart
med hänsyn till andra angelägna samhälleliga utbyggnadsbehov.
Visserligen ha under de senaste åren vissa åtgärder vidtagits i nu angivna
riktning, men det vill förefalla revisorerna, som om de resurser som ställts
till främst byggnadsstyrelsens och länsstyrelsernas förfogande icke äro
tillräckliga för att eftersläpningen i den översiktliga planeringen och utredningsarbetet
skall kunna hävas inom önskvärd tid. 1 första hand synes
här en förstärkning böra övervägas, såväl vad gäller rådet för översiktlig
planläggning som beträffande länsstyrelsernas planeringssektioner och
länsarkitektkontoren. I fråga om sistnämnda båda organisationer bör jämsides
härmed prövas, i vad mån ett sammanförande av dem till ett planorgan
för länet under gemensam ledning skulle kunna äga rum. Det synes
antagligt att en enhetlig organisation åtminstone för det på statliga myn -

209

digheter ankommande planarbetet i länen skulle medföra fördelar, bl. a.
genom att tillgänglig arbetskraft bättre kunde utnyttjas. En närmare
översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas kompetensområden
och uppgifter inom planarbetet torde samtidigt därmed vara erforderlig.
Några speciella problem av denna natur ha berörts i det föregående.

Det statsanslag som sedan budgetåret 1948/49 stått till förfogande för
bidrag till upprättande av bl. a. regionplaner har hittills, på ett undantag
när, icke tagits i anspråk för sitt ändamål — ett förhållande som belyser
att den översiktliga planeringen icke fortskridit i förutsedd takt. Det synes
motiverat, att även reglerna för statsbidrag till regionplanering tagas under
omprövning i nu förevarande sammanhang. Bland annat synes härvid
böra övervägas, huruvida icke det statliga stödet — vilket nu främst är
knutet till planernas upprättande — mera borde inriktas på bidrag till
sådana förberedande undersökningar, som kunna komma till nytta för
planarbetet i stort. I detta sammanhang vilja revisorerna ifrågasätta, om
icke beslutanderätten i frågor om bidrag för regionplanering skulle kunna
överflyttas från Kungl. Maj:t till byggnadsstyrelsen. Vissa skäl synas jämväl
tala för att det nyssnämnda anslaget inordnas i de medel som anvisas
till byggnadsstyrelsens råd för översiktlig planläggning. Härigenom skulle
en icke oväsentlig förenkling av det administrativa förfarandet ernås, samtidigt
som en samordning av likartade arbetsuppgifter skulle möjliggöras.

I icke ringa mån torde förhållandena på planväsendets område sammanhänga
med bristen på planfackmän. Läget torde flerstädes vara sådant,
att även kommuner som äro inställda på att igångsätta regionplanearbete
se sig nödsakade att dröja därmed, emedan kompetent personal icke finnes
att tillgå. Jämväl i detta hänseende torde snara åtgärder vara erforderliga,
varvid uppmärksamheten synes böra inriktas på behovet icke endast av
arkitekter och tekniker utan även av den samhällsvetenskapligt utbildade
personal som kräves för förberedelsearbetet.

Den utredning rörande planväsendet som revisorerna förorda bör, såsom
tidigare antytts, i första hand inriktas på frågan om samordning
mellan olika i arbetet deltagande myndigheter och om fördelningen av
föreliggande uppgifter. Det är emellertid icke uteslutet, att förenklingar
kunna uppnås även på andra vägar, exempelvis genom ändringar i fråga
om det nu tillämpade förfaringssättet och kraven på planernas innehåll
och utförande. Det förslag rörande regionplaneinstitutets uppdelning på
två stadier, vilket berörts i den föregående framställningen, synes värt
alt övervägas. Möjligt är också alt vissa av de med regionplanerna eftersträvade
resultaten kunna vinnas med enklare medel. Redan nu finnas
exempel på att man genom eu samordning av generalplanearbetet inom
ett större område reglerar förhållanden i samhällsulbyggnaden, vilka kräva
samarbete kommunerna emellan. Revisorerna förutsätta, att även dylika
möjligheter till förenklingar tillvaratagas och prövas. I

I t Rev. berättelse ang. statsverket är 1950. I

210

§ 21

Postverkets liimärksutgivning

De svenska frimärkena, vilka utgivits alltsedan år 1855, trycktes till en
början genom privat entreprenör. Sedan år 1920 framställas emellertid
frimärkena, frånsett något enstaka undantag, av postverkets eget tryckeri.
De tryckmaskiner som därvid utnyttjas äro rotationspressar för framställning
enligt stålgravyrförfarandet. Postverket ombesörjer även framställningen
av originalgravyrer för märkena samt av de tryckplåtar som komma
till användning i pressarna.

Frimärkena trycktes till en början i kartor. Numera är emellertid framställning
i rullar helt dominerande. Därjämte framställas vissa märken i
begränsad utsträckning i häften.

Skilda länder använda olika tryckformer för sin frimärksframställning.
De olika principerna kunna indelas i högtryck, yttryck och djuptryck. Stålgravyrförfarandet
är en form av djuptryck.

Den svenska frimärksframställningen utgår från eu originalteckning,
som utföres i betydligt större format än den slutliga frimärksbilden, nedfotograferas
till exakt frimärksstorlek och reproduceras negativt (omvänt)
på en platta av mjukt gravyrstål. Med stickel graveras sedan för hand
in i stålplattan alla detaljer, vilka på det färdiga märket skola framträda
i färg. Detta arbete maste ske under användning av förstoringsglas. För
att den negativa märkesbilden på originalgravyren skall kunna överföras
till tryckplåten, där märkesbilden även skall vara negativ, måste ett mellansteg
tagas, den s. k. kontramatrisen, som utgöres av eu överföringsrulle
av stål. Mot denna pressas originalgravyren, varigenom kontramatrisen
upptager ett fullgott avtryck som är positivt, d. v. s. uppstående i relief.
Med denna kontramatris präglas sedan tryckplåten med det önskade antalet
märkesbilder.

Antalet frimärkstyper i vårt land, varvid här åsyftas deras olika utseende
med hänsyn till valör, bild och färg, var tidigare begränsat men har efter
hand ökat. Såvitt gäller de ordinarie frimärkena har den främsta orsaken
till nya upplagor varit ändringar i de inrikes avgifterna. Även ändringar i
de internationella avgifterna ha flerfaldiga gånger medfört ombyte av valörer
och färger. Enligt en bestämmelse, som antogs av världspostkongressen
år 1897 och gällde till den 1 juli 1953, skulle färgen på de frankotecken
som motsvarade internationella avgiften för ett brev av enkelt porto,
för ett brevkort och för en trycksaksförsändelse av enkelt porto framställas
i respektive blå, röd och grön färg. Med hänsyn till att portot till utlandet
beträffande sådana försändelseslag ändrats ett flertal gånger har nämnda

211

bestämmelse om färgen på vissa frankotecken i internationell trafik utövat
en betydande inverkan på de svenska märkena. Såvitt gäller den inrikes
trafiken bär det vidare kunnat hända, att förutvarande valörer icke
längre varit motiverade och därför indragits. Även valörer för tillfälliga
behov ha någon gång kunnat förekomma.

Flertalet frimärken tjäna givetvis ändamålet att utgöra redovisning av
postavgifter för post i allmänhet. Vissa tider ha därjämte funnits frankotecken
som använts endast för vissa slags försändelser: tjänste-, lösen- och
luftpostförsändelser. Vissa av de frimärken som avses för post i allmänhet
ha givits sådan utformning, att de därjämte tjänat ett visst propagandasyfte
eller liknande. Man kan även tala om frimärken i välgörenhetens
tjänst; sådana ha sålts mot överkurs, varvid överbetalningen tillfallit något
hehjärtansvärt ändamål.

Hos generalpoststyrelsen har vid åtskilliga tillfällen ifrågasatts, att svenska
postverket skulle — i likhet med flera andra länders postförvaltningar
— i turistintresse tillhandahålla frimärken eller brevkort med bilder av
landskap, städer eller byggnader. Framställningar i detta syfte lämnades
länge utan avseende. Man ansåg nämligen att bilderna skulle å den ringa
yta som ett frimärke ägde bli i så hög grad förminskade att de endast med
svårighet kunde uppfattas av ögat. År 1929 godkändes emellertid ett 20-tal
brevkort med vyer från olika delar av Sverige. Frimärken med propagandainnehåll
ha eljest i vårt land huvudsakligen erhållit karaktär av minneseller
porträttfrimärken, som utgivits i något aktuellt sammanhang. Sådana
märken utgåvos tidigare ytterst sparsamt, första gången år 1897 (ett brevkort
till minne av Oscar IT:s tjugofemårsjubileum såsom konung). Härnäst utgåvos
dylika märken år 1903 och år 1920, båda gångerna i postala sammanhang.
Jubileer, kongresser eller liknande, såväl inom postverket som berörande
andra statliga eller samhälleliga verksamhetsgrenar, ha även i
fortsättningen givit anledning till utgivande av dylika frimärksupplagor
med en eller flera valörer. Såsom exempel må nämnas jubileer berörande
Konungen, riksdagen, postverket, televerket, nationalmuseum, flottan, bibelöversättningen,
folkundervisningen, tidningspressen samt vissa händelser
på idrottens område. År 1938 beslöt generalpoststyrelsen att »hugfästa
stora svenska mäns minne genom utgivande av porträttfrimärken i anslutning
till jubileer eller minneshögtider». Sådana märken hade tidigare
undantagsvis förekommit. Under åren 1938—1954 utgåvos 17 dylika upplagor
till minnet av män och kvinnor, som intagit eu framträdande plats
inom vetenskap, litteratur in. in.

Vid ett flertal tillfällen har generalpoststyrelsen givit uttryck åt sin
obenägenhet att tillhandahålla frimärken med överkurs. I särskilda undantagsfall
ha emellertid sådana utgivningar förekommit, nämligen vid konung
Gustaf V:s 70-, 80- och 90-årsdagar. Utgivningen av sist avsedda

212

märke, varvid ett överpris av 10 öre per märke fastställdes, tillförde det
da itragavarande ändamålet, »Gustaf V:s fond för Sveriges ungdom», ett
belopp av 433 035 kronor. Vid konung Gustaf VI Adolfs 70-årsdag förekom
ett liknande märke i tre valörer, som tillförde Konungens »kulturfond»
536 158 kronor.

Såsom nämnts tillverkas de svenska frimärkena med stålgravyrförfarande
och innehålla endast en färg utöver papperets egen vita. De tillhandahållas
dessutom regelmässigt i rullar eller häften. Från dessa regler ha
under de senaste decennierna förekommit endast två undantag. År 1955
framställdes nämligen de för högtidlighållandet av 100-årsminnet av enhetsportots
och frimärkets införande i Sverige utgivna skilling-banco-frimärkena
i boktryck. Vidare lät postverket samma år på enskilt företag
(Esselte AB) med offsetförfarande och i flerfärgstryck framställa de märken
som utgåvos av svenska flaggan. Dessa båda typer av märken levererades
i kartor.

Följande tabell lämnar uppgifter om antalet från postverkets frimärksförråd
utsända frimärken, uppbörden vid postverkets frimärksförråd på
grund av utsända frimärken, brevkort, frankokuvert och kortbrev ävensom
kostnaden för tillverkningen. Utöver frimärkena ha även ett antal brevkort,
frankokuvert och kortbrev utsänts; värdet av dessa är inräknat i
uppbörden. Såvitt gäller åren 1900—1920 ingå även tjänstefrimärken däri.

		Frankoteckens-	Kostnad för till-
År	Antal frimärken	uppbörd	verkning av franko-tecken
		Kr.	Kr.
1900	98 020 300	10 818 396	124 435
1905	167 787 000	15 452 936	204 080
1910	198 845 100	19 409 593	182 719
1915	239 160 600	25 307 336	239 398
1920	322 841 200	56 808 843	423 911
1925	317 620 370	49 439 280	156 831
1930	354 451 620	53 508 921	199 243
1935	368 783 020	52 165 387	217 898
1940	457 445 660	58 061 961	472 605
1945	481 316 500	90 508 581	469 159
1950	551 398 060	114 533 235	381 309
1951	558 677 660	129 669 663	552 970
1952	538 495 900	146 566 084	649 387
1953	542 407 160	151 336 227	611 512
1954	564 381 110	155 001 165	558 641

213

På frimärkstryckeriet under åren 1954 och 1955 tillverkade iullgoda
1''rankotecken ha uppgått till följande antal:

	1954	1955
	antal	antal
Frimärken i rullar, vanliga formatet	447 931 700	444 199 000
» » » större »	19 267 900	12 019 800
» » häften, vanliga »	74 103 000	72 917 000
» » » större »	7 603 500	5 517 300
» » » automat »	8 740 700	8 964 840
» » kartor, skilling-banco	—	2 162 097
» » » svenska flaggan	—	21 328 300
Brevkort, enkla	1 749 700	3 736 600
» dubbla	85 600	22 000
Kortbrev	4 629 000	4 644 700
Frankokuvert	197 700	111 400
	564 308 800	575 623 037
Frankotecknen representerade ett
värde av kronor	161 256 689	143 292 306
Kostnaden per 1 000 stycken tillverkade frankotecken har under samma
uppgått till följande belopp:
	År 1954	År 1955
	Kr.	Kr.
Frimärken i rullar, vanliga formatet	1: It	1: 16
» » » större »	1: 41	1:44
» » häften, vanliga »	1: 51	1: 59
» » » större »	1: 87	1:83
» » » automat »	3: 62	2: 32
> » kartor, skilling-banco	—	15: 68
» » » svenska flaggan	—	3: 24
Brevkort, enkla	16: 75	16: 47
» dubbla	21:11	22: 17
Kortbrev	27: 44	28: 61
Frankokuvert	12: 43	10: 98

Bortsett från enstaka tidigare emissioner började minnesfrimärken och
liknande att utgivas år 1920. Under åren 1920—1935 förekommo sammanlagt
9 sådana utgivningar, vilka omfattade inalles 16 olika motiv och 46
valörer. Här märkas särskilt två serier under år 1924 avseende världspostkongressen
och världsposlföreningens 50-årsjubileum med vardera 12 valörer
samt riksdagens 500-årsjubileum med 6 valörer, samtliga med olika
motiv. Minnesfrimärkenas utgivning efter år 1935 framgår av eu tabell i
det följande.

214

Nedanstående tabell lämnar uppgift om storleken av jubileums- och
minnesfrimärkesupplagor i de nordiska och vissa andra europeiska länder
åren 1950—1954.

		1950		1951		1952		1953	1954
	utgiv	valörer	utgiv	valörer	utgiv	valörer	utgiv	valörer	utgiv-	valör
	ning		ning		ning	ning	ning
Sverige	—	—	2	4	1	3	2	6	3	7
Danmark	2	2	4	6	1	1	3	12	3	4
Norge	3	8	1	3	1	2	3	5	2	6
Finland	3	7	4	9	5	9	3	5	4	8
Island	1	2	1	2	1	4	2	7	1	3
Belgien1		18		20		32		23		21
England		—		2		—		4		_
Frankrike1		14		24		18		11		20
Holland1		18		10		23		16		14
Italien		18		30		26		12		20
Schweiz		5		5		5		5		9
Österrike		9		10		8		11		16

frimärkenas olika utseenden ocli valörer ha givit anledning till ett
samlarintresse, filatelin, som är utbredd över praktiskt taget hela världen.
Utgivandet av nya frimärksserier torde icke sällan vara inspirerat därav
eller åtminstone i viss mån sammanhänga därmed. Frimärkssamlandet
tillför nämligen postförvaltningarna inkomster genom att ett avsevärt antal
frimärken säljas utan att däremot svarande postbefordran behöver
presteras. Vissa länder ha begagnat sig av nämnda förhållande för att
utge ett långt större antal emissioner och valörer än som påkallas av postala
skäl. På sina håll ha frimärkena utnyttjats för propaganda- och reklamsyfte
för vederbörande lands räkning.

I Sverige ställer postverket genom postmuseum ett rikhaltigt filatelistiskt
bibliotek och en stor frimärkssamling till detta samlarintresses förfogande.
Museet fyller givetvis även härutöver en allmän kulturhistorisk uppgift.
Vidare har öppnats en särskild frankoteckensexpedition, vilken främst
har till uppgift att tillhandahålla frimärken till samlare och affärsföretag
på området. Vid denna expedition försäljas alla gångbara svenska frimärken,
även om de icke längre tillhandahållas vid postanstalterna, samt såsom
makulatur sådana stämplade frimärken som frånskilts handlingar, vilka
kvarstanna hos postverket, exempelvis postanvisningar och adresskort till
paket. Vid expeditionen tjänstgöra en byråsekreterare, en överpostexpeditör,
en kontorist, ett kanslibiträde och tre kontorsbiträden.

Frankoteckensexpeditionens inkomster av försäljningen sedan år 1928
framgå av följande tabell.

1 Varje år en serie märken Ull förmån för visst välgörande ändamål.

215

Försäljningsbelopp Summa

År	Antal försålda	Makulatur	Frimärken	uppbörd
kg makulatur	Kr.	Kr.	Kr.
1928	—	—	112 455	112 455
1929	—	—	99 382	99 382
1930	4 356	22 577	100 157	122 734
1931	8 624	48 378	68 549	116 927
1932	4 049	22 658	96 128	118 786
1933	3 775	20 652	89 280	109 932
1934	4 200	23 221	96 763	119 984
1935	5 931	32 737	137 670	170 407
1936	3 885	21 266	328 437	349 703
1937	5 350	39 163	202 644	241 807
1938	4 855	35 431	367 519	402 950
1939	5 000	36 185	287 931	324 116
1940	6 421	58 913	199 543	258 456
1941	5 981	56 611	405 818	462 429
1942	6 870	64 676	556 492	621 168
1943	6 771	63 758	491 578	555 336
1944	6 797	64 028	518 525	582 553
1945	7 675	72 485	970 107	1 042 592
1946	7 995	76 017	1 094 050	1 170 067
1947	7 833	74 476	918 672	993 148
1948	7 481	71 107	1 441 217	1 512 324
1949	7 907	189 820	1 012 470	1 202 290
1950	9 536	232 447	781 221	1 013 668
1951	9 250	222 020	1 036 631	1 258 651
1952	10 865	254 064	1 270 322	1 524 386
1953	10 275	215 720	1 364 184	1 579 904
1954	9 215	166 622	1 200 821	1 367 443
1955	7 547	130 423	1 443 376	1 573 799
	178 444	2 315 455	16 691 942	19 007 397

Ofta när nya frimärken utgivas anordnar frankoteckensexpeditionen efter
förutbeställning s. k. första-dags-brev, vilket utgör en betydande inkomstpost
för expeditionen. Vid dylika tillfällen erfordras en avsevärd förstärkning
av expeditionens ordinarie personal; stundom kunna ända till ett 40-tal
extra kontorsbiträden anlitas.

Här nedan lämnas uppgift på förstadagsbrev rörande minnesutgivningar
under den senaste 20-års perioden.

Utgivning anknuten till	Utgivnings- dag	Antal första-dags-brev	Antal motiv	Antal valörer	Pris på första-dags-brev Kr.
Postjubileet ........ Brommamärket .. ..	, 20/2 23/5	1936 »	16 000 18 000	12 1	12 1	4: 65 0: 50
Swedenborg ........ Delnwnrp ..........	29/1 8/4	1938 »	9 000 18 500	1 5	2 5	1: 20 1: 50
Konungen 80 år .. ..	16/6	»	18 000	I	3	0: 70

216

Utgivning anknuten till	Utgivnings-	Antal första-	Antal	Antal	Pris på första-dags-
	dag	dags-brev	motiv	valörer	brev Kr
Ling .............	. 25/2	1939	15 000	1	2	0: 40
Linné o. Berzelius .	. 2/6	»	11 000	2	4	1: 30
Bellman ...........	. 4/2	1940	13 000	i	2	0: 55
Sergel .............	. 5/9	»	10 000	i	2	0: 95
Bibeln ...........	. 11/5	1941	14 000	i	2	1: 35
Skansen ...........	. 18/6	»	10 940	i	2	0: 90
Hazelius...........	. 30/8	1941	1	i	2	1: 15
Birgitta ...........	. 7/10	»	1	i	2	1: 65
Nationalmuseum .. .	. 29/6	1942	1	2	2	1: —
Folkundervisningen .	. 1/7	»	1	i	2	1: 10
Schéele ..........	. 9/12	»	1	i	2	—: 75
Konungen 85 år .. .	. 16/6	1943	16 584	i	3	1: 50
Skytterörelsen .....	. 22/7	»	18 134	i	2	1: 20
Montelius .........	. 9/9	»	14 288	i	2	1: 35
Sjökartan .........	. 15/4	1944	18 129	i	2	0: 75
Sveriges flotta ......	. 13/10	»	18 677	5	5	2: 50
Röda Korset ........	. 27/2	1945	27 288	1	1	0: 60
Svensk press .......	. 29/5	»	1	1	2	—: 75
Rydberg...........	. 21/9	»	18 286	1	2	1: 50
Sparbankerna ......	. 27/10	»	35 747	1	2	0: 70
Lunds domkyrka .. .,	. 28/5	1946	26 701	2	3	1: 95
Lantbruksmötet .. ..	. 8/6	»	17 233	1	2	0: 75
Tegnér ............	. 2/11	»	28 993	1	2	0: 70
Nobel ..............	, 10/12	»	27 450	1	2	0: 90
Geijer ..............	. 23/4	1947	32 545	1	2	1:05
Kungens reg.jub.....	. 8/12	»	45 227	1	3	1: 50
Pionjärmärkena .. ..	. 26/4	1948	33 020	1	3	1: 75
Konungen 90 år .. .,	. 16/6	»	52 889	1	3	1: 90 + 0:75
Strindberg ..........	. 22/1	1949	36 213	1	3	1: 70
Lingiaden ..........	27/7	»	50 100	1	2	0: 50
Världpostför. 75 år ..	9/10	»	50 450	2	3	1: 20
Polhem ............	30/8	1951	42 091	1	2	1: 20
Olaus Petri ........	19/4	1952	36 050	1	2	2: 15
Konungen 70 år .. ..	11/11	»	55 100	1	3	2: 15 + 0:85
Sportfrimärkena .. ..	27/5	1953	37 800	4	4	2: 25
Stockholm 700 år ..	17/6	»	28 584	2	2	2: 45
Televerket ..........	2/11	»	44 100	3	3	1: 75
V. M.-frimärkena .. ..	13/2	1954	35 200	2	2	1: 60
A. M. Lenngren......	18/6	»	27 046	1	2	1: 25
Frimärket 100 år .. ..	16/5	1955	45 328	1	2	2: 15
Sv. Flaggfrim.......	6/6	»	80 125	1	2	0: 25
Nytryck Skill.banko..	1/7	»	85 575	1	5	0: 45 + 2: —
Atterbom ..........	21/7	»	29 928	1	2	2: —
Ryttarolympiaden	16/4	1956	53 546	1	3	1: 75
Nordenmärket ......	30/10	»	77 000	1	2	—: 65
Sveriges järnvägar . .	1/12	»		3	3	1: 45

1 Uppgift saknas.

217

Revisorernas uttalande. De svenska frimärkena ha sedan år 1920 framställts
vid postverkets eget tryckeri. Kostnaderna för tillverkning under år
1955 av 567 miljoner frimärken uppgingo till omkring 782 000 kronor.

De variationer i fråga om frimärkenas bildmotiv, färger och valörer som
tid efter annan förekomma äro i första hand betingade av postala skäl,
såsom ändringar i portoavgifterna m. m. Därjämte ha emellertid även
andra faktorer inverkat, vilket särskilt gäller om frimärksbildernas motiv.
Såväl i Sverige som annorstädes ha nämligen särskilda utgivningar av
frankotecken kommit till användning för alt erinra om nationellt betydelsefulla
händelser, bemärkta personer, jubileer och minnesdagar för ämbetsverk,
organisationer och sammanslutningar, idrottsliga tävlingar och evenemang
m. in. I vissa länder — ehuru icke hos oss — har därjämte
frimärksbildens stora spridning utnyttjats som ett led i propaganda och
reklam för det egna landet, dess industri, handel och näringsliv i övrigt.

Nya frimärksemissioner tillföra som regel vederbörande postförvaltningar
icke obetydliga inkomster. De nyutkomna frimärkena bli nämligen regelbundet
föremål för samlande, vilket är så allmänt utbrett att inkomsterna
av de märken som uppköpas utan att påkalla någon motsvarande prestation
från postverkets sida mer än uppväga de utgifter som föranledas
därav.

Det belopp med vilket den s. k. filatelin bidrager till täckande av kostnaderna
för frimärksutgivningen låter sig av olika skäl icke exakt beräknas.
Inkomsterna vid generalpoststyrelsens frankoteckensexpedition, genom vilken
den övervägande delen av beloppet från filatelistiska kretsar torde
inflyta, ha emellertid varit i oavlåtligt stigande och uppgingo år 1955 till
närmare 1 V* miljon kronor. Härtill kommer värdet av de märken som
uppköpas vid postanstalterna men sedermera på grund av samlarintresse
icke komma till användning för frankering. Å andra sidan har man atl
avdraga i första hand kostnaderna för frankoteckensexpeditionen, vilka
kunna beräknas till omkring 300 000 kronor per år. Härjämte torde även
andra utgifter böra till viss del beaktas i sammanhanget, exempelvis kostnaderna
för postmuseet (sammanlagt omkring 350 000 kronor årligen) samt
vissa andra kostnader för frimärkenas framställning, distribution m. in.

S. k. minnes- eller jubileumsfrimärken började i Sverige utgivas år 1920.
bortsett från vissa enstaka tidigare emissioner. Alltsedan år 1938 utkomma
årligen några serier med märken av dylik natur vid sidan av de postalt
betingade nyheterna. Det svenska postverket synes emellertid i jämförelse
med ett flertal andra länders postförvaltningar intaga eu restriktiv hållning
i detta hänseende. Av det tidigare lämnade jämförelsematerialet framgår,
att Sverige under femårsperioden 1950—1954 utöver de ordinarie emissionerna
utgivit färre märken (valörer) än något av de övriga nordiska
länderna frånsett Island. Av sju andra västeuropeiska länder har under
samma tid endast England ett mindre antal märken, under det atl de övriga

218

sex länderna ha högre antal, därav Frankrike och Holland mer än fyra
gånger så högt samt Italien och Belgien mer än fem gånger så högt antal.

Enligt vad som uppgivits för revisorerna sammanhänger sistnämnda förhållande
i viss mån med metoden för frimärkenas framställning. Det i vårt
land använda ståltrycksförfarandet förutsätter att eu originalstämpel utlöres
genom gravering för hand, ett arbete som normalt tager omkring 3
veckor i anspråk och som starkt begränsar möjligheten att variera antalet
motiv och valörer. Generalpoststyrelsen har även velat undvika att genom
alltför täta frimärksutgivningar medverka till eu »inflation» i svenska frimärken.

Revisorerna kunna för sin del ansluta sig till den av generalpoststyrelsen
hävdade meningen, att utgivningen av nya frimärken bör ske med en viss
återhållsamhet. Intet synes heller vara att invända mot att huvuddelen av
de svenska frimärkena framställes genom det nu tillämpade förfarandet,
vilket ger frimärkena en bildmässigt förnämlig karaktär. A andra sidan bör
man icke bortse från att frimärksutgivningen lämnar statsverket icke obetydliga
inkomster. Ur denna synpunkt vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke utrymme finnes för en viss ytterligare variation i fråga om frimärkenas
motiv och kanske än mer i fråga om valörer, utan att därför
utgivningen skall kunna betraktas som alltför riklig. En utgivning, som
håller åtminstone jämna steg med förhållandena i de nordiska grannländerna,
synes därför böra eftersträvas. Samtidigt härmed torde möjligheterna
att vid sidan av stålgravyrförfarandet i begränsad utsträckning använda
en litografisk framställningsmetod höra prövas. Revisorerna förutsätta,
att ett dylikt förfarande skall kunna användas, utan att någon
ändring sker beträffande det nu tillämpade systemet med frimärkenas
paketering och tillhandahållande i rullar.

§ 22

Statens viirdetryek

Statens värdetryck avser främst tryckning av sedlar, riksgäldskontorets
obligationer med tillhörande kuponger, skattkammarväxlar, beläggningsstämplar,
frankotecken och kvittenskuponger för postsparbanksböcker. Av
dessa tryckas frankotecken och kvittenskuponger av postverkets frimärkstryckeri,
under det att sedlar och övrigt värdetryck framställas vid riksbankens
sedeltryckeri.

Frimärkstrvckeriet är inrymt i centralposthuset vid Vasagatan i Stockholm.
Personalen vid tryckeriet utgöres f. n. av eu tryckeriingenjör i Ca 27,
två gravörer i Ce 27, respektive Ce 21, en kontorsskrivare i Ca 19, en verkmästare
i Ca 19, en förste kansliskrivare i Ca 17, eu frimärkstryckare i

219

Ce 17, en kansliskrivare i Ca 15, åtta kontorsbiträden i Ca 8 samt nio manliga
och trettio kvinnliga kollektivavtalsanställda arbetare.

Behovet av frimärken och därmed jämförliga värdetecken har oavbrutet
stegrats. Antalet vid frimärkstryckeriet tillverkade värdetecken utgjorde
år 1922 330 miljoner st. och år 1955 589 miljoner st. Kostnaderna för tillverkningen
uppgingo sistnämnda år till 1 029 000 kronor. Vid tryckeriet
har en fortgående rationalisering ägt rum. De vanliga frimärkena framställas
i en år 1949 anskaffad automatisk frimärkstryckpress, varigenom en
äldre press med ungefär samma konstruktion och kapacitet därefter huvudsakligen
kunnat tjäna som reservmaskin. Specialmaskiner finnas för tryckning
av brevkort och kortbrev samt för tillverkning av frimärkshäften m. fl.
ändamål.

Riksbankens sedeltryckeri disponerar en under åren 1934—1935 uppförd
byggnad i kvarteret Kungl. Myntet å Kungsholmen i Stockholm. Tryckeriet
upptager där ett sammanlagt utrymme av ca 3 540 m2, varav 1 835 m2 för
tryckning och därmed sammanhängande arbetsmoment i den industriella
verksamheten, omkring 440 m2 för administration och för personalen gemensamma
anordningar m. m. samt omkring 1 265 m2 för trapphus, transportgångar,
bostäder och vindsutrymmen. Vissa förrådslokaler äro belägna
på annan plats än i nu nämnda fastighet. Vid tryckeriet äro f. n. 131 personer
anställda. Av de lönegradsplacerade tjänstemännen — 27 till antalet —
avses flertalet för ledning och administration men utnyttjas till viss del även
för bevakning och tryckeriverksamhet. Den för tryckeriverksamheten avsedda
kollektivavtalsanställda personalen uppgår till 91, varjämte finnes
viss personal för vakthållning, städning in. m.

Följande uppgifter, hämtade ur sedeltryckeriets vinst- och förlusträkning
för år 1955, belysa verksamhetens omslutning.

Inkomster

Beräknad självkostnad för tryckning av riksbankens sedlar ..

Försäljning av annat än sedeltryck ......................

Erhållna kassarabatter ..................................

ökning av beställningar under arbete ....................

kronor

1 479 659: 70
802 524: 83

7 632:53
87 591:96

2 377 409: 02

Utgifter

Löner ................................................. * 255 339: 11

Pensioner ............................................. 111 704:76

Material ............................................... 398 105:03

Avskrivningar .......................................... 152 987:08

Omkostnader .......................................... 316 365:18

lteservkonto och nedskrivningar......................... 42 500: —

Redovisad årsvinst ..................................... 100 407: 8(>

2 377 409: 02

220

Den i vinst- och förlusträkningen angivna summan för försäljning av

annat än sedeltryck fördelar sig på följande kunder och ändamål.

kronor

Riksbanken och valutakontoret: blankettryck.................. 147 000

Riksgäldskontoret: obligationstryck och blankettryck........... 101 000

Generalpoststyrelsen: stämpeltryck........................... 147 000

Svenska penninglotteriet: lottsedlar och blankettryck........... 248 000

Diverse statliga och halvstatliga beställare: huvudsakligen pass,

körkort och obligationer .................................. 128 000

Övrigt tryck............................................... 11 000

Övriga inkomster: utrangerade maskiner, pappersavfall in. in. .. 20 000

Frågan om vidtagande av åtgärder för att nedbringa kostnaderna för .statens
tryck har flera gånger varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet
och prövning. Vad särskilt gäller värdetrycket övervägdes formerna för
detsamma bl. a. åren 1913 och 1918. Någon förändring av då gällande ordning,
som innebar att riksbanken och postverket svarade för skilda delar av
värdetrycket, kom emellertid icke att vidtagas.

Ett sammanförande av frimärkstrycket med sedeltrycket blev emellertid
aktuellt år 1919. Generalpoststyrelsen, som vid denna tidpunkt förberedde
övertagandet av frimärkstrycket i egen regi, ifrågasatte nämligen att även
omhändertaga tryckningen av statsstämplar, vilka enligt kontrakt mellan
styrelsen och riksbanksfullmäktige trycktes av sedeltryckeriet. Även riksdagen
upptog detta spörsmål till behandling och hemställde i skrivelse år
1920 (nr 95) till Kungl. Maj:t om utredning på vad sätt handhavandet av
statens värdetryck ur ekonomiska och administrativa synpunkter borde
anordnas. Riksdagen ifrågasatte om det kunde anses ändamålsenligt, att det
statliga värdetrycket verkställdes på två olika för statens räkning drivna
tryckerier, samt ansåg skäl finnas för upprättande av ett gemensamt värdetryckeri.

Den av riksdagen begärda utredningen kom till stånd genom särskilda
sakkunniga, och resultatet därav redovisades i ett utlåtande år 1923. De
sakkunniga funno det icke fördelaktigt att omedelbart vidtaga åtgärder för
sammanslagning av tryckerierna. Det vore emellertid enligt de sakkunniga
nödvändigt att omedelbart anvisa nya lokaler för sedeltryckeriet vilket då
var förlagt till riksbanksbyggnaden. Såsom lämplig plats för ändamålet
föreslogo de sakkunniga en del av det tomtområde, som disponerades av
myntverket. Den nya byggnaden borde planeras så, att där framdeles kunde
beredas plats även för det till centralposthuset förlagda frimärkstryckeriet,
när en ändrad lokalisering för det sistnämnda bleve aktuell.

Generalpoststyrelsen fann för sin del att intet skulle vara att vinna genom
en sammanslagning och att en sådan icke inom praktiskt överskådlig tid
skulle befinnas motiverad. Något behov för postverket att för den egentliga

221

poströrelsen utnyttja de åt frimärkstryckeriet upplåtna lokalerna syntes icke
komma att uppstå under mycket lång tid framåt.

Betänkandet och de däröver avgivna utlåtandena synas icke ha föranlett
någon statsmakternas åtgärd. För sedeltryckeriet uppfördes emellertid en
ny byggnad på den av de sakkunniga föreslagna tomten.

År 1952 väcktes från sedeltryckeriets sida ånyo frågan, huruvida icke
fördelar skulle stå att vinna genom att de statliga värdetryckerierna bedrevos
gemensamt. På grund av generalpoststyrelsens starkt växande lokalbehov
kom samtidigt en utflyttning av frimärkstryckeriet från centralposthuset
till annan plats att synas mera aktuell än tidigare. Med anledning
härav upptogs i en nämnda år inom generalpoststyrelsen upprättad promemoria
frågan om sammanslagning av frimärkstryckeriet och sedeltryckeriet
till behandling. Såsom ett alternativ berördes därvid möjligheten av en överflyttning
av frimärkstryckeriet till postverkets verkstads- och förrådsanläggning
i Ulvsunda. I promemorian anfördes härom bl. a. följande.

Frimärkstryckeriet disponerade numera i centralposthuset ett utrymme
om 1 300 in2. Lokalerna hade utformats och inretts för tryckeriets speciella
behov. Så sent som 1948—1949 hade lokalerna omdisponerats och förstärkningsarbeten
utförts av vissa bjälklag, på vilka den senast anskaffade frimärkstryckpressen
vilade. Därest frankoteckenstillverkningen överflyttades
till andra lokaler, komme det kapital som sålunda nedlagts icke att till
fullo kunna utnyttjas och ganska dyrbara ändringsarbeten skulle sannolikt
behöva vidtagas. Nedmontering, flyttning och uppmontering av de i tryckeriet
använda maskinerna beräknades uppgå till minst 100 000 kronor.

Därest frankoteckenstillverkningen överflyttades till sedeltryckeriet, syntes
förhållandet mellan postverket och riksbanken komma att regleras genom
kontrakt. Om så ansåges erforderligt skulle det icke gärna bli möjligt
för postverket att på annat sätt än genom sedeltryckeriet tillgodose sitt behov
av frankotecken, vilket skulle medföra en viss beroendeställning. Särskilt
med hänsyn till de svårigheter som ofta förelåge att på förhand beräkna
när tryckningen av nya emissioner kunde börja och de korta leveranstider
som ofta påfordrades vore en sådan beroendeställning ägnad att ingiva betänkligheter.
Vidare kunde anföras det förhållandet, att postverket icke
skulle kunna påverka kostnaderna för frankoteckensframställningen och
alt den större frihet till utgiftsdispositioner, som följde av postverkets ställning
såsom affärsdrivande verk, icke längre skulle stå till förfogande. Vissa
merkostnader för kontroll kunde vidare påräknas med hänsyn till att frimärkena
levererades i slutna rullar, som öppnades först på postanstalterna
och knappast torde kontrolleras av postfunktionärerna. Även om postverket
gentemot sedeltryckeriet såsom ett riksdagens verk icke behövde påkalla
samma kontroll som gentemot eu privat leverantör, kunde det dock ifrågasattas
om icke postverket i eu eller annan form borde kontrollera mottagna

222

värden till så stora belopp som de varom här vore fråga. Det naturliga sambandet
mellan frankoteckenstillverkningen och den postala verksamheten
utgjorde ytterligare ett skäl mot sedeltryckeriets övertagande av tillverkningen.
Likaså kunde vissa olägenheter väntas uppkomma på grund av det
intima sambandet mellan å ena sidan frimärkstillverkningen och å andra
sidan frimärksförrådet och stämpelexpeditionen. Därest icke dessa båda
avdelningar förlädes tillsammans med tillverkningen, måste transporter och
bevakningsåtgärder anordnas.

Rörande frågan i vad mån den ifrågasatta sammanslagningen kunde medföra
ett bättre utnyttjande av tillgängliga produktiva resurser och tillverkningen
därigenom förbilligas anfördes i promemorian, att sedeltryckeriet
i motsats till frimärkstryckeriet självt tillverkade sina färger vid eget färglaboratorium
och även hade egen tvättanstalt. Frimärkstryckeriets kostnader
för färg och tvätt uppginge emellertid endast till 0,4 procent av totalkostnaderna,
varför de besparingar som i dessa hänseenden skulle kunna göras
syntes betydelselösa. De båda tryckeriernas galvaniska anläggningar skulle
kunna sammanslås liksom de mekaniska verkstäderna, men icke heller
härigenom syntes nämnvärda besparingar kunna uppnås. Ej heller syntes
de tryckpressar och övriga maskiner som nu användes kunna komma till
gemensam nytta. Huruvida besparingar skulle kunna göras i fråga om administrationskostnaderna
syntes i främsta rummet vara beroende av huruvida
den direkta ledningen av tillverkningen skulle kunna förenas med
andra uppgifter i sedeltryckeriets tjänst. Därest frankoteckenstillverkningen
fortfarande skulle förestås av en postal kraft, syntes denne emellertid knappast
kunna användas i sedeltryckeriets övriga verksamhet, och en arbetsledande
befattningshavare syntes under alla förhållanden erforderlig för
frankoteckenstillverkningens maskinpark och personal.

Om sålunda starka skäl talade mot sedeltryckeriets övertagande av frankoteckenstillverkningen,
behövde däremot frimärkstryckeriets förläggande till
Ulvsunda icke medföra några särskilda olägenheter. I sådant fall kunde
frimärksförrådet i en eller annan form organisatoriskt anslutas till tryckeriet.
Härigenom skulle de förut nämnda transporterna undvikas och förflyttningen
av stämpelexpeditionen onödiggöras.

På grund av det motstånd som sålunda från generalpoststyrelsens sida
restes mot ett sammanförande av frimärkstrycket och sedeltrycket ledde
sedeltryckeriets initiativ av år 1952 icke till något resultat. 1

1 sin framställning om anslag för budgetåret 1954/55 hemställde generalpoststyrelsen
om medel för utbyggnad av postverkets industriella anläggning
i Ulvsunda, där utrymmesbristen särskilt för blankettryckeriet och
den mekaniska verkstaden vore trängande. Vidare framhölls att styrelsen
hade för avsikt att till den blivande nybyggnaden låta överflytta det inom
centralposthuset inrymda frimärkstryckeriet samt eventuellt även den där

223

belägna reparationsverkstaden för kontorsmaskiner för att på så sätt kunna
skapa utökade lokaler inom centralposthuset för generalpoststyrelsen och
därvid i första hand för bankavdelningen, för vilken sedan länge förelåge en
ytterst besvärande utrymmesbrist. Med anledning av styrelsens framställning
beräknades för ifrågavarande ändamål ett belopp av 3,9 miljoner kronor i
de investeringsanslag som anvisades under postverkets fond för budgetåret
1954/55. Den planerade utbyggnaden har emellertid ännu icke kommit till
utförande. I sin petitaskrivelse den 30 augusti 1956 har generalpoststyrelsen
anmält, att det befunnits nödvändigt att utöka byggnadsprogrammet med
ett kallförråd och att styrelsen hade för avsikt att underkasta byggnadsprojektet
en översyn i syfte att nedbringa kostnaderna.

1 detta sammanhang må nämnas, att generalpoststyrelsens bankavdelning
och dess underavdelningar förhyra lokaler på 14 olika platser i Stockholm
utanför centralposthuset och postgirohuset. Den förhyrda golvytan uppgår
till omkring 6 000 in2 och kostnaderna till omkring 310 000 kronor per år.
Hyresbeloppet är för huvuddelen av arealen angiven med normalvärme, i
några fall utan värme.

Slutligen må erinras om följande.

Enligt Kungl. Maj ds bemyndigande den 17 juni 1955 har tillsatts eu utredning
rörande organisationen av mynt- och medaljtillverkningen ävensom
övriga å mynt- och justeringsverket nu ankommande uppgifter, varvid särskilt
frågan om ett sammanförande av sedeltryckeriverksamheten och mynttillverkningen
skall göras till föremål för bedömande. I direktiven för utredningen
har framhållits, att fullmäktige i riksbanken år 1953 i skrivelse till
Kungl. Maj:t ifrågasatt en organisatorisk omläggning i syfte att riksbanken
skulle övertaga ansvaret för mynttillverkningen. Genom myntverkets anknytning
till det närbelägna riksbankens sedeltryckeri syntes enligt fullmäktiges
uppfattning en större och ur företagsekonomiska synpunkter lämpligare
driftsenhet kunna skapas. Särskilt hade därvid framhållits fördelen
av en lämpligare disposition av ianspråktagna lokaliteter samt möjligheterna
till besparingar genom att vissa serviceorgan gjordes gemensamma. I mindre
utsträckning förekomme samverkan redan nu, exempelvis i fråga om värmeförsörjning
och nattbevakning. Denna samverkan kunde sannolikt utsträckas
till att omfatta andra driftsgrenar, såsom reparationsavdelning, transportväsen,
kameral förvaltning, inköpsverksamhet, anordningar i personalvårdande
syfte m. m.

Samtidigt med den nu berörda utredningen har enligt Kungl. Maj ds bemyndigande
tillsatts eu förhandlingsdelegation med uppdrag hland annat
att förhandla med Stockholms stad angående dispositionen av kvarteret
Kungl. Myntet i Stockholm och därmed sammanhängande frågor. Resultatet
av dessa förhandlingar har förutsatts komma att inverka på bedömningen
av frågan om eu samverkan mellan myntverket och sedeltryckeriet.

224

Revisorernas uttalande. Statens värdetryck omfattar tryckning av bl. a.
sedlar, vissa obligationer, skattkammarväxlar, beläggningsstämplar, frankotecken
och postsparbankens kvittenskuponger. Härav tryckas de båda sistnämnda
slagen av värdetryck vid postverkets frimärkstryekeri, medan övrigt
värdetryck framställes vid riksbankens sedeltryckeri.

Redan innan postverket vid 1920-talets ingång övertog frankoteckenstillverkningen,
vilken dessförinnan ombesörjdes av enskild företagare, förekommo
överväganden i vad mån fördelar skulle kunna vinnas genom att
allt .statens värdetryck framställdes vid en gemensam industriell anläggning.
Någon sådan enhetlig organisation för värdetrycket kom emellertid icke
till stånd. Frimärkstryckeriet har alltsedan det inrättades varit förlagt till
centralposthuset, under det att sedeltryckeriet, som tidigare var lokaliserat
till riksbankshuset, fr. o. in. år 1936 drivits i de nuvarande byggnaderna i
kvarteret Kungl. Myntet.

F. n. pågår en enligt Kungl. Maj ds bemyndigande tillsatt sakkunnigutredning
rörande myntverkets framtida organisation och uppgifter, varvid
särskilt förutsättningarna för riksbankens övertagande av mynttillverkningen
äro föremål för prövning. Utredningen har föranletts bl. a. därulav, att fullmäktige
i riksbanken i skrivelse till Kungl. Majd ifrågasatt en sammanslagning
av sedel- och mynttillverkningen, vilket förutsatts kunna leda till
besparingar. Fn större och ur företagsekonomisk synpunkt lämpligare driftsenhet
skulle nämligen därigenom kunna skapas, och ett flertal kostnadskrävande
driftsmoment skulle kunna utföras gemensamt. Bl. a. har i detta
sammanhang framhållits möjligheterna till gemensam ledning och administration,
inköpsverksamhet, reparations- och annan serviceverksamhet samt
utnyttjande av anordningar i personalvårdande syfte och för bevakning.
I samband med den nu nämnda utredningen har även en ändrad förläggning
av sedeltryckeriet och myntverket förutsatts kunna komma i fråga. Fn särskild
delegation förhandlar för statsverkets räkning med Stockholms stad
om den framtida dispositionen av kvarteret Kungl. Myntet.

Enligt vad revisorerna inhämtat föreligger f. n. — även bortsett från den
ifrågasatta sammanslagningen med myntverket — anledning att upptaga
sedeltryckeriets lokalförhållanden till övervägande. Omfattningen av tryckeriets
verksamhet har nämligen efter hand stigit väsentligt till följd av det
successivt ökande behovet av där framställt värdetryck, och utrymmesbristen
är redan i dagens läge synnerligen besvärande för produktionen.
Vidare väntas den tekniska utvecklingen på sedeltryckeriets område föranleda
förändringar i tryckeriets maskinutrustning av så genomgripande natur,
att lokalfrågorna påverkats därav.

Även för frimärkstryckeriets del är lokalfrågan f. n. i hög grad aktuell.
Det ökade lokalbehovet bl. a. för generalpoststyrelsens bankavdelning med
tillhörande underavdelningar har medfört, att lokaler måste förhyras på ett
flertal olika platser i Stockholm. Fjorton olika utrymmen draga en årlig

225

hyresutgift av omkring 310 000 kronor förutom bränsletillägg. Detta förhållande
har lett till planer på en utflyttning av frimärkstryckeriet och den
ävenledes i centralposthuset belägna kontorsmaskinverkstaden till en nybyggnad
i anslutning till postverkets industriella anläggning i Ulvsunda.
Medel för en dylik byggnad ha anvisats av 1954 års riksdag, men arbetena
ha ännu icke igångsatts.

De skäl som åberopats för en sammanslagning av riksbankens sedeltryckeri
med myntverket synas enligt revisorernas mening kunna i än högre
grad anföras till stöd för en gemensam anläggning för allt statligt värdetryck.
Även om själva tryckpressarna ej kunna utnyttjas gemensamt, förete
nämligen ifrågavarande tillverkningar så många likartade faktorer, att
väsentliga fördelar torde stå att vinna genom en gemensam produktion.

Det här berörda frågekomplexet bör enligt revisorernas mening bli föremål
för övervägande i ett sammanhang. Särskilt synes det angeläget, att den
planerade nya byggnaden för frimärkstryckeriet icke uppföres utan att hänsyn
tages till möjligheterna av en framtida utvidgning, därest det skulle
visa sig fördelaktigt att sedeltryckeriet och eventuellt även mynttillverkningen
anslutes därtill. Revisorerna vilja därför föreslå, att den nu pågående
utredningen angående myntverkets och sedeltryckeriets organisation utvidgas
till att omfatta även frimärkstryckeriets ställning och förläggning.

§ 23

Kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens kontrollkontor

Inom statens järnvägars förvaltningsområde finnas omkring 1 770 i redovisningshänseende
självständiga stationer eller expeditioner, fördelade på
omkring 1 450 olika orter. Det övervägande flertalet av dessa redovisningsställen
utgöres av järnvägsstationernas biljet texpeditioner och godsexpeditioner
— de sistnämnda antingen anslutna till biljettexpeditionerna eller
självständiga. I det nämnda antalet ingå emellertid även ett 50-tal resebyråer,
3 tågfärjor samt ett 50-tal expeditioner tillhöriga buss- och biltrafiken.
680 av stationerna äro förenade med poststation.

Uppbörden vid redovisningsställena utgöres till väsentlig del av avgifterna
för person- och godsbefordran samt efterkravsmedel. Dessutom inga
i uppbörden ersättningar för försålda tidtabeller, avgifter för resgodsförvaring
in. in. För juli månad 1956 inflöto till statens järnvägar närmare
145 miljoner kronor för trafikuppbörd, varav något mindre än 100 miljoner
kronor genom stationer och andra redovisningsställen. Drygt 45 miljoner
kronor, som utgjorde fraktkredit, inbetalades av trafikanterna direkt till
centralt postgirokonto. Utbetalningen till trafikanterna av inkasserade
efterkravsmedel, utgörande i medeltal för månad 27 miljoner kronor, sker
också centralt över särskilt postgirokonto. I viss utsträckning förekomma

15 Rev. berättelse ant). statsverket är 1956. I

226

vid stationerna utbetalningar för skadat gods. Förutom uppbördsmedlen
för trafiken mottaga stationerna avlöningsmedel från distriktskassorna och
verkställa utbetalning av dessa medel.

Kontrollen av de betydande uppbördsmedel som inflyta genom stationerna
och med dem jämförliga redovisningsställen är anordnad såväl lokalt
som centralt. De tjänstemän som handhava stationernas kassatjänst och
därmed sammanhängande bokföring, redovisning m. m. utgöras av redogörare
och uppbördsmän. Såsom åskådliggörande exempel kan anföras,
att en större station kan ha biljettexpeditionsföreståndaren som redogörare
och eu eller flera biljettförsäljare som uppbördsmän för biljettexpeditionen
samt godsexpeditionsföreståndaren som redogörare och en eller flera godsexpeditörer
som uppbördsmän för godsexpeditionen. En medelstor station
kan ha stationsföreståndaren som redogörare för såväl biljett- som godsexpeditionen
samt en biljettförsäljare som uppbördsmän vid biljettexpeditionen
och en godsexpeditör som uppbördsmän vid godsexpeditionen. Vid
en mindre station slutligen kan stationsföreståndaren tjänstgöra både som
redogörare och uppbördsmän, varjämte en biträdande befattningshavare
kan fullgöra uppbördsmannagöromål både beträffande biljettförsäljning
och godsexpediering. Vid s. k. enmansstation fullgör den därstädes tjänstgörande
befattningshavaren samtliga ifrågavarande göromål. Vid sidan av
redogörare och uppbördsmän skall även kassakontrollant finnas på varje
station med undantag av enbemannad station, för vilken särskilda bestämmelser
i detta hänseende gälla.

Vid vissa stationer finnas särskilda hjälpmedel för kassatjänsten, vilka
jämväl medverka till att underlätta kontrollen. Som exempel må nämnas
biljettmaskiner och kassaapparater. Därjämte tillhandahållas och förvaras
osålda biljetter i sådan ordning, att kontroll i viss utsträckning möjliggöres.
En ur kontroll- och redovisningssynpunkt väsentlig omständighet är även,
att influten uppbörd dagligen skall remitteras till järnvägsstyrelsen genom
insättande på ett härför avsett postgirokonto. Undantag från nämnda föreskrift
mcdgives endast i vissa särskilt angivna hänseenden. Sålunda kunna
exempelvis vissa mindre stationer, där daglig uppbördsremiss ej kan äga
mm utan olägenhet, av vederbörande trafikinspektör medgivas remiss
varannan eller var tredje dag; dock skall remiss alltid ske så snart försäljningssumman
uppgår till 100 kronor samt den sista dagen i varje
månad. Stationerna äro även medgivna att hålla viss växelkassa, fastställd
för varje station. Växelkassorna bestämmas ofta till belopp mellan 100
och 300 kronor men kunna vid större stationer uppgå till åtskilliga tusental
kronor.

På station, som är bemannad med endast eu expeditionskunnig tjänsteman,
skall trafikinspektören ombesörja, att kassakontroll utföres minst
två gånger årligen. Enligt distriktschefens beprövande må denna kontroll
inskränkas till en gång varje år.

227

Stationsföreståndaren skall instruktionsenligt övervaka skölseln och
handhavandet av kassatjänsten och bokföringen på stationen — även där
särskild föreståndare för expeditionen är förordnad — samt pa eventuellt
underlydande expeditionsställen och platser. Han skall tillse, att personal
som användes i uppbördstjänst är förtrogen med dithörande göromål och
bestämmelser, samt personligen tid efter annan göra sig förvissad om att
bokföring och kassakontroll sker med omsorg och i enlighet med gällande
föreskrifter. Särskilt bör han förvissa sig om att viss angiven daglig kontroll
rörande fraktkredit och efterkrav utföres. Han skall föra anteckningar
om dessa inspektioner och de erinringar eller andra åtgärder, som
de eventuellt givit anledning till.

Trafikinspektör skall minst en gång årligen på varje underlydande station
ägna allmän tillsyn åt redogörares löpande bokföring samt kassakontrollants
fullgörande av sitt uppdrag. Härvid skall han göra sig förvissad
om att gällande föreskrifter iakttagas i dessa grenar av tjänsten.

Den centrala kontrollen av statens järnvägars trafikinkomster och övriga
inkommande poster sker inom järnvägsstyrelsens kontrollkontor. Kontoret
består av, förutom chefsexpeditionen, tre huvudavdelningar, nämligen en
för trafikuppbörd och kassatjänst, en för godstrafik och en för persontrafik.
Dessutom finnes en avdelning för resekontrollörer och en för
utredningar m. m. På de tre huvudavdelningarna utföres den egentliga
kontrollen av de från de olika tjänsteställena inkommande uppbördsredovisningarna.
Kontrollkontorets personalstyrka uppgår till omkring 300
befattningshavare.

Den avdelning inom kontrollkontoret som i förevarande sammanhang
påkallar revisorernas intresse, nämligen kontrollörsavdelningen, har till
uppgift att inventera kassor och räkenskaper på trafikanstaltema. På avdelningen
äro f. n. placerade för kontroll av stationer o. dyl. 1 överkontrollör
i lönegrad Ca 27 och 12 kontrollörer i lönegrad Ca 25 samt för kontroll
av statens järnvägars resebyråer i in- och utlandet och av privata resebyråer
1 överkontrollör i lönegrad Ce 27 med en medhjälpare i lönegrad
Ca 19.

Kontrollörernas verksamhet på stationer o. dyl. regleras av en instruktion,
utfärdad år 1945. Enligt denna skall kontrollör vara väl förtrogen
med arbetet på kontrollkontorets alla avdelningar och äga full kännedom
om tillvägagångssättet för behandling av frågor, som beröra kontrollkontorets
verksamhetsområde. Han skall vidare ha tjänstgjort pa station samt
där handlagt månadsräkenskapernas avslutning. Kunskap i allmän revisions-
och balansteknik är dessutom önskvärd.

I och för inventerings utförande äro alla i redovisningshänseende självständiga
stationer uppdelade på ett antal inventeringsgrupper. Varje dylik
grupp omfattar del antal stationer som eu kontrollör har att inventera

228

under ett kalenderår. Vid fastställande av gruppernas omfattning har hänsyn
tagits därtill, att ett antal stationer bör inventeras två gånger under
året. Under senare år har arbetsbelastningen medgivit att omkring 10 procent
av redovisningsställena ominventerats. Vid inventeringsgruppernas
sammansättning och fördelning ha icke några lokala gränser uppdragits,
utan stationerna inom varje grupp fördela sig i princip över hela landet.
Vissa i grupperna ingående stationer skola inventeras av gruppens innehavare
tillsammans med en eller flera kontrollörer eller biträden. Till inventeringsuppgiften
höra även sådana platser, vilka icke äro i redovisningshänseende
självständiga men likväl ha uppbörd. Sådana platser anses ha
samma ställning som uppbördsman på station och skola sålunda ingå i
inventeringen av expedieringsstationen.

Kontrollörs tjänstgöring är förlagd dels till kontrollkontoret och dels till
stationerna. Tjänstgöringen på stationerna fullgöres enligt ett för varje
månad av chefen för kontrollkontoret fastställt förslag jämte resplan. Arbetet
regleras som regel så, att inventering icke förlägges till månadsskifte
eller månads första vecka. Tjänstgöringen fullgöres nämnda tider på kontrollkontoret,
varvid utföras erforderliga förarbeten eller sådant utredningsarbete
och annat efterföljande arbete, till vilket inventeringarna givit
anledning. Det månatliga inventeringsskedet fyller vanligen tre veckor —
under tre av årets månader dock endast omkring två veckor. Det förutsattes
emellertid att tjänstgöringen på stationerna avpassas efter de krav
som inventeringsarbetet påfordrar, och den skall således kunna utsträckas
utöver den fastställda tiden.

Vid inventering skall kontrollören fastställa, att alla trafikinkomster under
inventeringsmånaden bokförts enligt gällande bestämmelser, att den
inkasserade uppbörden härför vederbörligen remitterats och att därefter
influten uppbörd finnes i redogörarens och uppbördsmännens kassor. Över
inventeringen upprättas protokoll enligt fastställt formulär, varvid samtidigt
angives vilka åtgärder som vidtagits och vilka erinringar beträffande
kassatjänsten och redovisningsförfarandet som i förekommande fall lämnats
stationen. Protokollen jämte eventuellt gjorda iakttagelser rörande
anmärkningsvärda förhållanden föredragas sedermera för chefen för kontrollkontoret.
På kontoret må också i efterhand utredning ske rörande
föreliggande överskott och brister, vilka icke kunnat förklaras vid inventeringstillfället.
I händelse anmärkningsvärd vårdslöshet konstateras eller
anledning till förskingring misstänkes, har kontrollören alt omedelbart
ingripa med rapport till kontrollkontoret och vederbörande trafikinspektör
samt eventuellt till närmaste befäl pa stationen. Förutom inventeringstjänsten
skall kontrollör, i den mån tiden vid inventeringstillfället medgiver.
instruera och leda personalen beträffande handhavandet, av kassatjänsten
och redovisningsförfarandet.

\ id järnvägsstation, som är förenad med poststation, bör inventeringen

229

om möjligt omfatta såväl järnvägens som postens kassor och räkenskaper.
Innan sådan inventering äger rum, skall därför kontrollören sätta sig i
förbindelse med vederbörande postmästare och med denne överenskomma
om samtidig inventering. Inventering av förenad järnvägs- och postanstalt,
som icke är självständig i redovisningshänseende, sker genom trafikinspektörens
försorg.

Med den vid kontrollörsavdelningen tillämpade fördelningen av tjänstgöringstiden
mellan arbete på kontrollkontoret och vid stationerna skulle
antalet resdagar per år uppgå till omkring 215. Härifrån avgår emellertid
ett antal dagar för söndagar och helger, semester och tjänstledighet in. in.,
så att antalet effektiva resdagar som regel kan beräknas till 165 per år.
En inventering tager ofta en dag i anspråk, vid de större stationerna kunna
två eller flera dagar åtgå, men undantagsvis kunna också två redovisningsställen
inventeras på en dag. Antalet inventeringar, som varje kontrollör
medhinner per år, kan på grund härav angivas till i genomsnitt 140.

Antalet tjänstemän på kontrollörsavdelningen var tidigare 17 men uppgår
numera till 14. Av dessa sysselsättes en regelbundet med kontroll av
resebyråerna (med en nytillkommen kontorsskrivare som medhjälpare),
varför antalet resande tjänstemän på stationer o. dyl. utgör 13. Även antalet
redovisningsställen har emellertid successivt minskat, särskilt under
innevarande år, genom nedläggning av stationer eller genom att .stationer
i samband med genomförd rationalisering upphört att vara självständiga
i redovisningshänseende.

De direkta avlöningskostnaderna för kontrollörsavdelningen torde — om
man bortser från den del av verksamheten som belöper på resebyråerna —
kunna beräknas till i runt tal 320 000 kronor per år. Vikarier förordnas
icke vid avdelningen under kortare ledigheter. Därest hänsyn tages även
till pensioneringskostnaden, torde angivna belopp böra ökas med 15 procent.
Kontrollörerna åtnjuta fri resa på järnväg och sovplats i I klass
(single) samt traktamentsersättning enligt traktamentsklass B. Kostnaderna
för resetraktamenten uppgå till i runt tal 80 000 kronor per år. De sammanlagda
kostnaderna för denna del av avdelningen torde alltså kunna
uppskattas till omkring 400 000 kronor. Kostnaden för envar av uppskattningsvis
1 800 inventeringar uppgår alltså till närmare 220 kronor.

År 1954 påbörjades försöksvis en rationalisering av resekontrollen i den
formen, att inventeringen av enbemannade stationer och vissa andra stationer
med liten uppbörd överlämnades till vederbörande trafikinspektör,
som insände protokoll över förrättningen till kontrollkontoret. Försöken
ha därefter fortsatt; kontrollkontoret bestämmer årligen vid vilka stationer
inventeringen skall ske genom trafikinspektörens försorg. Innevarande
år har antalet dylika stationer bestämts till 230. Om försöken ge gott resultat,
räknar man från kontrollkontorets sida med att personalen skall kunna
minskas med ytterligare eu kontrollör.

230

Nedanstående tabell med uppgifter om remitterad trafikuppbörd under
mars månad 1956 belyser de kontanta dagskassornas storlek vid stationerna.

Månadsuppbörd mars 1956 kr.	Motsvarar en genomsnittlig dagskassa (= daglig remiss) av kr.	Antal redovisnings-ställen
0	— 1 000	0— 33	62
1 000-	— 2 000	34— 66	71
2 000-	— 3 000	67— 100	38
3 000-	- 4 000	100— 133	83
4 000-	- 5 000	134— 166	64
5 000-	- 6 000	167— 200	81
6 000-	- 10 000	200— 333	245
10 000	- 20 000	334— 666	364
20 000-	- 30 000	667—1 000	193
30 000-	-100 000	1 000—3 333	398
100 000-		3 333—	188
Summa		1 787

Revisorernas uttalande. Inom järnvägsstyrelsens kontrollkontor har den
s. k. kontrollörsavdelningen till uppgift att inventera kassor och räkenskaper
på trafikavdelningarna. Avdelningen består av tretton befattningshavare,
varav eu i 27 lönegraden och tolv i 25 lönegraden, vartill kommer
viss personal som handhar kontrollen av resebyråerna. Antalet stationer
och andra redovisningsställen uppgår till omkring l 770, fördelade över
hela landet. Kontrollverksamhetens omfattning och organisation medgiver,
att varje kontrollör genomför i genomsnitt 140 inventeringar per år. De
årliga kostnaderna för avdelningen, bortsett från vad som belöper på resebyråerna,
uppgå till omkring 400 000 kronor, d. v. s. omkring 220 kronor
för varje inventering. I förstnämnda belopp ingå traktamentsersättningar
med 80 000—85 000 kronor.

Sedan några år tillbaka pågå vissa försök att förenkla ifrågavarande
inventeringsverksamhet genom att ett visst antal inventeringar ombesörjes
av vederbörande trafikinspektörer underställd personal på trafiksektionerna.
Företrädesvis ha härvid enbemannade stationer och stationer med ringa
trafikuppbörd kommit i fråga. Antalet av på detta sätt överlåtna redovisningsställen
uppgår under innevarande år till 230. Redan tidigare har inventeringen
av stationer, vilka icke äro självständiga i redovisningshänseende,
ankommit på trafikinspektörerna.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, är trafikuppbörden
vid de olika stationerna högst varierande. Sålunda redovisade i början av
innevarande år nära nog 400 stationer en månatlig uppbörd som ej översteg
6 000 kronor, d. v. s. det belopp som dagligen inremitterades till konI
rollkontoret uppgick genomsnittligt till högst 200 kronor. Vid drygt 600
stationer uppgick månadssumman av de dagligen inremitterade beloppen

231

till mellan 6 000 och 20 000 kronor, motsvarande eu genomsnittlig kontant
inremittering per dag av mellan 600 och 700 kronor. Sammanlagt representerade
de nu nämnda stationerna åtskilligt mer än hälften av hela antalet
redovisningsställen.

Värdet av en kontrollverksamhet sådan som den ifrågavarande kan givetvis
icke mätas enbart på grundval av de oegentligheter som påträffa.''
eller de fel som kunna tillrättaläggas. I likhet med åtskillig annan revisionsverksamhet
är dess betydelse till stor del av förebyggande natur. Inventeringarna
omfatta även andra förhållanden än den kontanta uppbörden,
bl. a. fraktkrediter (som vid statens järnvägar uppgå till närmare hälften
av det till stationerna kontant inbetalade beloppet) samt efterkravsredovisning
in. in., varjämte kontrollörerna kunna stå till tjänst med rådgivning
åt mindre erfaren personal. De angivna dagskassebeloppen, som utgöra
genomsnitt för månad, kunna givetvis också variera avsevärt.

Även med beaktande av nu berörda omständigheter vill det emellertid
synas revisorerna, som om den ifrågavarande resekontrollverksamheten
borde kunna rationaliseras utan att säkerheten därför behövde eftersättas.
Enligt revisorernas mening borde — på motsvarande sätt som nu sker vid såväl
postverket som televerket — inventeringarna genom den kvalificerade
personalen på kontrollkontoret inriktas på de större stationerna samt på
sådana stationer, där redovisningsförhållandena äro invecklade eller av
annan anledning i behov av särskild tillsyn. Inventeringar av ett betydande
antal stationer med mindre uppbörd skulle därvid kunna överlåtas till
vederbörande trafikinspektör eller annan personal vid den lokala förvaltningen.
Härigenom synas icke endast traktamentskostnadema utan även
kostnaderna för löner kunna väsentligt nedbringas.

Revisorerna få alltså förorda, att det nu försöksvis tillämpade systemet
med överflyttning av inventeringar vid ett mindre antal stationer utsträckes
väsentligt, förslagsvis till omkring hälften av statens järnvägars redovisningsställen.

232

Finansdepartementet

§ 24

Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. in.

I enlighet med för riksräkenskapsverket gällande instruktion ha revisorerna
från ämbetsverket erhållit vissa redogörelser för resultatet av skatteuppbörden.
Dessa avse den ordinarie uppbörden av dels preliminär A- och
B-skatt under uppbördsåret 1955—56 (tabell 1), dels kvarstående skatt
enligt 1955 års taxering (tabell 2). Redogörelserna omfatta vidare resultaten
av restindrivningen t. o. m. utgången av år 1955 för varje län beträffande
1948-49—1952-53 års preliminära B- och C-skatt samt för varje särskilt
utmätningsmansdistrikt i fråga om kvarstående skatt enligt 1949—1953 års
taxeringar.

Av redogörelserna framgår bl. a., att under uppbördsterminerna uppbördsåret
1955—56 preliminärskatt inflöt med ett sammanlagt belopp av 8 149
miljoner kronor, varav 5 696 miljoner kronor (70 procent) såsom A-skatt
och 2 453 miljoner kronor (30 procent) såsom B-skatt. Närmast föregående
uppbördsår uppgick under uppbördsterminerna influten preliminär skatt
till 6 896 miljoner kronor. Preliminärskatten har således ökat med 1 253
miljoner kronor. Av den debiterade B-skatten, 2 467 miljoner kronor, restfördes
85 miljoner kronor (3 procent). För erhållande av en fullständig
bild av preliminärskatteuppbörden måste till tidigare nämnda belopp läggas
de fyllnadsinbetalningar av preliminärskatt, som verkställts efter respektive
uppbördsars utgång. Med fyllnadsinbetalningar menas i detta sammanhang
sådana skatteinbetalningar, som verkställts inom viss tid efter utgången av
uppbördsåret och som medtagas vid avräkningen av den preliminära skatten
mot den slutliga skatten. För uppbördsåret 1955-56 uppgingo inbetalningar
av detta slag till 536 miljoner kronor, varav 72 miljoner kronor (13 procent)
såsom A-skatt och 464 miljoner kronor (87 procent) såsom B-skatt. För
närmast föregående uppbördsår inflöto såsom fyllnadsinbetalningar 523
miljoner kronor, av vilket belopp 44 miljoner kronor (8 procent) utgjorde
A-skatt och 479 miljoner kronor (92 procent) B-skatt. Enligt årets taxering
uppgår den ränta med fem procent, som med vissa begränsningar utgår å
kvarstående skatt, till omkring 20 miljoner kronor, vilket innebär en ökning
med drygt fem miljoner kronor i jämförelse med närmast föregående års
taxering.

Vad årets fyllnadsinbetalningar angår ha i fråga om A-skatt de största
beloppen inbetalats i Göteborgs och Bohus län (13,1 miljoner kronor), Stock -

23 3

holms stad (12,2 miljoner kronor), Malmöhus län (6,5 miljoner kronor) och
Stockholms län (6,2 miljoner kronor). Beträffande B-skalten — som i huvudsak
avser aktiebolag m. fl. juridiska personer — ha de största beloppen
inbetalats i Stockholms stad (136,1 miljoner kronor), Göteborgs och Bohus
län (84,9 miljoner kronor), Malmöhus län (37,8 miljoner kronor) samt
Gävleborgs län (28,6 miljoner kronor).

Under de tre första uppbördsterminerna uppbördsåret 1955-56 inflöto
sammanlagt 3 962 miljoner kronor, varav 2 580 miljoner kronor i A-skatt
och 1 382 miljoner kronor i B-skatt. En jämförelse med vad som influtit
under motsvarande uppbördsterminer närmast föregående uppbördsår ger
vid handen, att A-skatten ökat med 158 miljoner kronor och B-skatten med
207 miljoner kronor. Den totala ökningen uppgår således till 365 miljoner
kronor.

Den kvarstående skatten enligt 1955 års taxering uppgick till 713 miljoner
kronor. Av detta belopp restfördes 119 miljoner kronor (17 procent). Av den
kvarstående skatten enligt närmast föregående års taxering, 680 miljoner
kronor, restfördes 105 miljoner kronor (15 procent). Den kvarstående skatten
har ökat i 13 län och minskat i de återstående. Den största ökningen
uppvisa Stockholms stad (22 miljoner kronor) samt Göteborgs och Bohus
län (16 miljoner kronor). Den ojämförligt största minskningen redovisar
Malmöhus län (8 miljoner kronor). Vad uppbördsresultatet beträffar har en
förbättring ägt rum i sju län och en försämring i de övriga. Den högsta
inflytandeprocenten uppvisa Kronobergs län (89,19), Älvsborgs län (88,37),
Jönköpings län (88,02), Skaraborgs län (87,30) och Västmanlands län (87,01).
Den lägsta förekommer i Norrbottens län (72,71), Stockholms stad (77,24).
Stockholms län (78,18) och Blekinge län (79,61).

Den kvarstående skatten enligt 1956 års taxering beräknas uppgå till
omkring 1 056 miljoner kronor och den överskjutande preliminära skatten
till omkring 573 miljoner kronor (tabell 1).

Av 1948-49 års restförda B-skatt, 46,3 miljoner kronor, som numera är
i det närmaste slutredovisad, ha t. o. m. utgången av år 1955 20,3 miljoner
kronor avkortats, 21,4 miljoner kronor levererats och 4,6 miljoner kronor
avskrivits. I tabellerna över restindrivningen ha levererade belopp ställts i
relation till restförda, varvid avdrag gjorts för avkortade belopp med hänsyn
till att avkortningsförfarandet är en från restindrivningen skild företeelse.
Efter denna beräkningsgrund ha för riket i dess helhet 82 procent levererats
och 18 procent avskrivits. För landsbygd och städer utan egna uppbördsverk
ha 89 procent levererats och 11 procent avskrivits, medan för städer
med egna uppbördsverk 76 procent levererats och 24 procent avskrivits.

Av den restförda kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, 90,1 miljoner
kronor, som preskriberats för indrivningsåtgärder vid utgången av
uppbördsåret 1955-56, ha t. o. in. utgången av år 1955 11,8 miljoner kronor
avkortats, 52,4 miljoner kronor levererats och 23,1 miljoner kronor avskri -

Tabell 1 to

fy*>

Preliminär, slutlig, kvarstående och överskjutande skatt för beskattningsåret 1955

Län	Influten Under uppbördsterminerna	preliminär skatt Såsom fyllnadsinbetalning	S:a prel. skatt	Restförd prel. B-skatt	S:a infl o. restf prel. skatt	Slutlig skatt	Kvar- stående skatt	Kvar- stående skatt påförd ränta	Över- skju- tande prel. skatt
Prel. A-skatt	Prel. B-skatt	Prel. A-skatt	Prel. B-skatt
		% av s:a		% av s:a		% av s:a		% av s:a
	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	infl. o. restf.	Milj.	Milj.	% av s:a infl. o.	Milj.	Milj.	Milj.	% av slut-	Milj.	Milj.
	kr	prel.	kr	prel.	kr	prel.	kr	prel.	kr	kr	restf.	kr	kr	kr	1Jg	kr	kr
		skatt		skatt		skatt		skatt			skatt			skatt
Stockholms stad	983,86	54	660,91	36	12,19	i	136,11	8	1 793,07	20,04	l	1 813,11	1 893,67	182,32	10	4,99	97,53
Stockholms.....	390,13	77	93,57	18	6,18	l	13,26	3	503,14	6,06	l	509,20	546,65	68,80	13	1,45	33,70
Lppsala .......	122,65	70	42,56	25	2,30	l	5,17	3	172,68	1,62	l	174,30	183,31	21,73	12	0,37	12,21
Södermanlands.. Östergötlands. ..	168,63 264,77	73 67	51,77 107,37	22 27	1,39 2,03	i l	7,54 16,89	3 4	229,33 391,06	1,65 2,90	i i	230,98 393,96	243,31 404,54	26,89 41,34	ii 10	0^50 0,66	15,23 30,34
Jönköpings ....	181,35	69	74,04	28	1,16	—	4,87	2	261,42	2,18	l	263,60	279,49	39,44	14	0,58	23,66
Kronobergs ....	80,59	71	28,90	25	0,78	i	2,27	2	112,54	1,20	i	113,74	127,91	21,90	17	0,26	7 99
Kalmar........	133,97	71	46,11	25	1,78	i	4,15	2	186,01	2,01	i	188,02	205,74	30,45	15	0,42	13 13
Gotlands.......	28,27	71	10,18	25	0,11	—	0,79	2	39,35	0,68	2	40,03	44,63	7,30	16	0,08	3,13
Blekinge.......	92,56	78	21,69	18	0,79	l	2,96	2	118,00	1,38	I	119,38	126,54	14,66	12	0,21	8 28
Kristianstads . ..	135,48	68	57,65	29	0,69	—	3,44	2	197,26	2,78	1	200,04	219,92	34’07	15	0,46	13,26
Malmöhus .....	469,00	64	213,72	29	6,52	l	37,75	5	726,99	6,66	1	733,65	769,28	83,72	11	1,68	50,47
Hallands.......	94,85	69	36,44	27	0,83	l	3,51	2	135,63	1,34	1	136,97	149,86	23,06	15	0,35	10 12
Göteb. o. Bohus Älvsborgs......	529,84	62	224,76	26	13,05	l	84,93	10	852,58	7,78	1	860,36	897,61	84,09	9	1,62	47,67
251,55	72	78,06	22	2,45	i	12,67	4	344,73	2,63	1	347,36	370,84	48,64	13	0,78	24,19
Skaraborgs.....	136,89	68	52,92	26	1,13	i	7,32	4	198,26	1,92	1	200,18	219,07	33,36	15	0,34	13 51
Värmlands..... Örebro.........	204,20	65	92,20	29	2,28	i	13,10	4	311,78	2,47	1	314,25	335,20	41,23	12	0,62	21,08
207,53	70	75,29	25	1,81	i	9,97	3	294,60	2,27	1	296,87	313,05	34,87	11	0,69	19,23
Västmanlands ..	181,12	62	89,93	31	1,96	l	14,35	5	287,36	1,83	1	289,19	310,72	36''55	12	0,93	14*97
Kopparbergs....	196,28	63	97,13	31	2,78	i	14,00	4	310,19	2,00	1	312,19	320,38	31,05	10	0,39	20 82
Gävleborgs.....	214,46	66	76,65	24	1,80	—	28,58	9	321,49	2,83	1	324,32	343,97	39,44	11	0,73	20,88
Västernorrlands	216,51	67	85,68	26	2,75	i	15,63	5	320,57	3,15	1	323,72	336,64	35A0	11	0,60	22,26
Jämtlands .....	86,47	73	23,98	20	2,07	2	4,02	3	116,54	1,97	2	118,51	128,58	20,65	16	0,31	10,73
Västerbottens . .	145,55	71	45,68	22	1,96	1	9,04	5	202,23	2,75	l	204,98	217,91	29,54	14	0,44	16,91
Norrbottens ....	178,90	69	66,11	25	1,25	—	11,85	5	258,11	3,15	1	261,26	267,44	25,42	10	0,37	19,57
Hela riket	5 695,41	65	2 453,30	28	72,04	1	464,17	5	8 684,92	85,25	1	B 770,17	9 256,26	1055,92	11	19,83	572,871

235

Tabell 2

Resultatet av den ordinarie uppbörden av kvarstående skatt enligt 1955 års taxering

med fördelning efter län

Län	Debiterade belopp kr.	Influtna belopp kr.	Inflytande procent	Restförda belopp kr.	Å sjömans-förteckning uppförda belopp kr.
Stockholms stad.....	125 729 980	97 113 272	77,24	28 609 538	7 170
Stockholms..........	42 186 808	32 981 701	78,18	9 202 072	3 035
Uppsala ............	15 071 365	12 963 661	86,02	2106 058	1 646
Södermanlands.......	17 583 716	15 220 257	86,56	2 362 241	1 218
Östergötlands........	27 905 711	24 027 019	86,10	3 878 035	657
Jönköpings .........	25 709 616	22 629 489	88,02	3 079 356	771
Kronobergs .........	13 655 000	12 179 366	89,19	1 474 705	929
Kalmar.............	19 568 653	16 734 082	85,51	2 825 821	8 750
Gotlands............	4 940 056	4 082 521	82,64	856 137	1 398
Blekinge............	9 451 517	7 524 743	79,61	1 921 572	5 202
Kristianstads........	23 123 201	19 473 136	84,21	3 637 455	12 610
Malmöhus ..........	57 640 682	49 090 464	85,17	8 527 672	22 546
Hallands............	14 968 608	13 011 076	86,92	1 955 481	2 051
Göteborgs o. Bohus . .	71 243 575	61 119 616	85,79	10 082 110	41 849
Älvsborgs ...........	30 492 948	26 945 309	88,37	3 543 017	4 622
Skaraborgs..........	22 530 089	19 668 947	87,30	2 857 982	3 160
Värmlands..........	26 088 160	22 686 780	86,96	3 400 542	838
Örebro..............	22 213 440	19 279 404	86,79	2 933 331	705
Västmanlands.......	21 712 573	18 891 041	87,01	2 819 973	1 559
Kopparbergs.........	21 249 881	18 209 752	85,69	3 039 919	210
Gävleborgs..........	25 670 480	20 739 804	80,79	4 928 407	2 269
Västernorrlands .....	24 116 604	19 733 819	81,83	4 380 271	2 514
J ämtlands ..........	12 684 058	10 229 383	80,65	2 454 289	386
Västerbottens .......	19 732 945	16 521 416	83,73	3 210 780	749
Norrbottens.........	17 983 358	13 075 546	72,71	4 907 431	381
Hela riket	713 253 024	594131 604	83,30	118994 195	127 225

vits. Såsom oredovisat kvarstodo således 2,8 miljoner kronor. Levererat belopp
har även här ställts i relation till vad som efter avkortning återstått
att indriva. Totalt ha 67 procent levererats och 29 procent avskrivits. Procenttalen
för landsbygden äro 75 respektive 23 och för städerna 59 respektive
36.

I tabell 3 återfinnes en sammanställning över resultatet av restindrivningen
för varje särskilt utmätningsmansdistrikt i fråga om antalet restförda poster
efter avdrag för avkortade poster i fråga om den kvarstående skatten enligt
1950 års taxering. De i tabellen och i det följande inom parentes angivna
siffrorna avse den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering efter lika
lång tids indrivning. Av sammanställningen framgår hl. a., att för riket i
dess helhet med undantag av Stockholms stad 68 (67) procent av antalet
restförda poster gnidits vid 1955 års utgång. För landsbygd och städer utan
egna uppbördsverk ha 71 (71) procent guldits och för städer med egna uppbördsverk
60 (58). De siffermässigt bästa resultaten ha för landsbygdens
vidkommande uppnåtts i Kalmar län med 81 (81) procent, Hallands län

236

med 79 (78) procent samt Jämtlands och Västerbottens län med 78 (79)
procent. Beträffande städer med egna uppbördsverk ha de högsta procenttalen
erhållits i Kronobergs län med 74 (73) procent, i Kalmar län med 72
(70) procent samt i Hallands län med 69 (65) procent. I fråga om landsbygden
ha i 7 (6) distrikt 91 procent eller mer guldits, i 19 (23) mellan 86
och 90 procent, i 64 (65) mellan 81 och 85 procent, i 76 (71) mellan 76 och
80 procent och i 84 (73) mellan 71 och 75 procent. 76 procent ha guldits
i 1 stad, mellan 71 och 75 procent i 2 (3) städer, mellan 66 och 70 procent
i 6 (1) och mellan 61 och 65 procent i 8 (10). Vad landsbygden beträffar
har en förbättring av indrivningsresultatet ägt rum i 10 län och en försämring
i 7, medan resultatet är oförändrat i återstående 7 län. I fråga om de
22 län, vilka ha städer med egen uppbördsförvaltning, ha för städerna en
förbättring skett i 17 län, en försämring i 2 och ett oförändrat resultat i
3 län.

Av tabellerna 4 och 5 framgår resultatet av restindrivningen av kvarstående
skatt enligt 1948—1953 års taxeringar (K 49—K 54) beträffande
såväl guldna poster som levererade belopp vid utgången av år 1955.

237

Tabell 3

Kvarstående skatt enligt 1950 års taxering (K 51)

Utmätningsmansdistrikten fördelade länsvis efter förhållandet mellan antalet t. o. m. utgången
av år 1955 guldna poster och antalet efter avkortning återstående restförda poster; siffrorna inom
parentes avse kvarstående skatt enligt 1949 års taxering (K 50) efter lika lång tids indrivning.

Län (Lb = landsbygd och städer utan egna uppbördsverk St = städer med egna uppbördsverk)	Antal utmät- nings- mans- dist- rikt	Antal utmätningsmansdistrikt	Genom-snittlig infly-tande-procent per län
Inflytandeprocentklasser
41- 45	46- 50	51- 55	56- 60	61- 65	66- 70	71- 75	76- 80	81- 85	86- 90	91- 95
Stockholms ....	Lb	18		-(1)	-(1)	4(3)	5(4)	4(4)	2(4)	2 (—)	M-)	(1)		65 (62)
	St	1			1(1)									54 (53)
Uppsala.......	Lb	8					1(1)	3(3)	2(2)	1(1)	1(1)			72 (71)
	St	1				1(1)								60 (60)
Södermanlands .	Lb	9					2(2)	3(4)	4(1)	-(2)				69 (68)
	St	2				1(1)		KD						61 (59)
Östergötlands ..	Lb	13(14)		l(-)	-(2)	l(-)	1(1)	1(1)	3(4)	2(2)	2(3)	2(1)		69 (69)
	St	2				1(2)	M-)							61 (58)
Jönköpings ....	Lb	15					3(2)	1(2)	2(1)	2(1)	5(7)	1(1)	1(1)	74 (76)
	St	1				-(1)	l(-)							62 (56)
Kronobergs ....	Lb	11					l(-)	-(2)	2(4)	6(1)	2(4)			75 (75)
	St	1							KD					74 (73)
Kalmar .......	Lb	16						--(1)	2 ( —)	4(5)	7(8)	2(2)	l(-)	81(81)
	St	2					1(D		-(1)	M-)				72 (70)
Gotlands.......	Lb	5					-(1)	3(1)	-(2)	2(1)				70 (70)
Blekinge.......	Lb	8					1(1)	1(1)	3(2)	3(2)	-(2)			72 (74)
	St	1					-(1)	l(-)						67 (64)
Kristianstads.. .	Lb	17					-(1)	3(3)	3(1)	6(6)	4(5)	1(1)		77 (77)
	St	1					-d)	M-)						68 (63)
Malmöhus.....	Lb	17				-(1)	1(5)	3(4)	4(5)	6(2)	3 (—)			74 (68)
	St	5		1(2)	l(-)	1(1)	2(2)							60 (59)
Hallands.......	Lb	9						- (1)	-(2)	7(2)	2(3)	-(1)		79 (78)
	St	1					-(1)	1 ( —)						69 (65)
Göteborgs......	Lb	14			1(1)			-(2)	4(5)	4(2)	2(3)	2(1)	l(-)	72 (71)
	St	2			1(2)		l(-)							56 (55)
Älvsborgs......	Lb	19					2(2)	3(3)	6(5)	2(4)	6(3)	-(2)		73 (74)
	St	1				KD								58 (57)
Skaraborgs ....	Lb	18				-(1)	3(1)	-(2)	2(2)	2 (—)	7(9)	3(3)	l(-)	77 (76)
Värmlands ....	Lb	18				1(1)	2(2)	3(3)	5(5)	2(4)	4(2)	1(1)		73 (72)
	St	2		- (1)		M-)			1(1)					60 (55)
Örebro........	Lb	13				1(2)	2(2)	3(3)	6(4)	1(1)	-(1)			68 (67)
	St	1					-(1)	l(-)						66 (65)
Västmanlands ..	Lb	12	2(1)	1(1)	2(2)	KD	3(4)	1(1)	1(1)	-O)	l(-)			58 (58)
	St	1				1(1)								58 (56)
Kopparbergs ...	Lb	21		- (1)		2 ( —)	1(2)	3(3)	6(1)	2(6)	5(5)	2(3)		72 (73)
	St	1				KD								59 (59)
Gävleborgs ....	Lb	19				2(2)	4(2)	1(3)	6(5)	4(7)	2 ( —)			71 (71)
	St	1			- (1)	M-)								56 (54)
Västernorrlands	Lb	22		-(1)		l(-)	4(4)	3(3)	10(7)	1(4)	1(1)	1(1)	1 (1)	71(70)
	St	1					-(1)	M-)						68 (74)
Jämtlands.....	Lb	15						l(-)	3(3)	7(7)	3(4)	l(-)	-(1)	78 (79)
	St	1				- (1)	1(~)							63 (59)
Västerbottens . .	Ll»	25						1(2)	5(4)	9(9)	5(2)	3(5)	2(3)	78 (79)
	St	1					KD							65 (65)
Norrbottens....	Lb	19		1 (-)	1(1)	2(3)	8(6)	2(3)	3(3)	1 (1)	1(2)			62 (64)
	St	1				l(-)	-(1)							59 (61)
Landsbygd och
städer utan egna
uppbördsverk . .		361	2(1)	3(4)	4(7)	15(14;	44(43)	43(55;	84(73;	76(71;	64(65)	19(23	7(6)	71 (71)
		(362)
Städer med egna
uppbördsverk .		31	-(-]	1(3)	3(4)	10(10)	8(10)	6(1)	2(3)	1 (->	-(-)	-(-)	-(-)	60 (58)
		(31)
Hela riket	392	2(1)	4(7)	7(11)	25(24)	52(53)	49(56)	86(76)	77(71)	64(65)	19(23)	7(6)	68 (67)
		(393)

238

Tabell 4

Landsbygd och städer utan egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1948, 1949,
1950, 1951, 1952 och 1953 års taxeringar (K 49—K 54) vid utgången av resp. första, andra,
tredje, fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K49	K 50	K51	K52	K53	K 54	K 49	K 50	K51	K52	K 53	K 54
Stockholms	Efter 1	år		41	44	48	47	54		31	34	34	43	48
	»	2	»	53	53	55	59	59		47	45	45	52	57
	»	3	»	59	60	61	65			55	55	56	60
	»	4	»	62	62	65				60	61	60
	»	5	»	63	65					64	64
	»	6	»	63						64
Uppsala	»	1	»	—	56	59	66	66	72	_	56	62	69	74	81
»	2	»	64	65	68	73	74		63	68	74	79	82
	»	3	»	68	70	71	76			69	76	78	82
	»	4	»	69	71	72				72	78	80
	»	5	»	70	72					72	79
	»	6	»	70						72
Södermanlands	»	1	»	—	51	55	58	61	67	—	48	58	60	65	70
	»	2	»	61	62	63	67	70		64	64	69	71	78
	»	3	»	65	66	67	71			71	70	75	76
	»	4	»	67	68	69				72	73	77
	»	5	»	67	68					73	74
	»	6	»	67						74
Östergötlands	»	1	»	—	56	57	59	61	60	—	55	60	59	65	67
»	2	»	67	64	64	67	68		66	67	69	71	75
	»	3	»	70	67	67	70			72	72	74	75
	»	4	»	71	69	69				73	75	75
	»	5	»	71	69					75	76
	»	6	»	72						76
Jönköpings	»	1	»	—	62	62	64	62	65	—	53	51	57	61	66
	»	2	»	69	70	69	75	71		59	63	60	72	72
	»	3	»	73	74	72	75			67	70	68	78
	»	4	»	74	76	74				69	75	70
	»	5	»	75	77					72	77
	»	6	»	75						72
Kronobergs	»	1	»	—	66	67	72	71	71	—	65	68	72	73	71
	»	2	»	72	73	73	77	78		76	75	77	79	81
	»	3	»	74	75	75	79			80	79	80	82
	»	4	»	75	75	75				81	80	81
	»	5	»	75	76					81	80
	»	6	»	75						81
Kalmar	»	1	»	—	66	69	71	70	69	—	62	68	67	71	71
	»	2	»	74	76	77	78	78		77	76	79	81	82
	»	3	»	78	79	80	81			83	81	84	85
	»	4	»	80	81	81				84	84	85
	»	5	»	80	81					85	84
	»	6	»	80						85
Gotlands	»	1	»	—	60	59	59	63	67	—	56	58	59	65	69
	»	2	»	71	67	66	66	71		70	66	66	70	74
	»	3	»	73	69	69	70			74	71	72	74
	»	4	»	74	70	70				76	73	73
	»	5	»	74	71					76	73
	»	6	»	74						76

239

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K51	K52	K53	K 54	K 49	K 50	K51	K52	K53	K54
Blekinge	Efter 1	år		54	56	60	55	55		46	49	54	56	57
	»	2	»	68	66	66	69	65		66	61	61	68	69
	»	3	»	72	72	70	74			73	70	70	74
	»	4	»	75	74	72				76	75	73
	»	5	»	75	75					78	76
	»	6	»	76						78
Kristianstads	»	1	»	_	65	65	68	69	68		56	63	67	70	69
	»	2	»	70	72	73	76	76		69	68	73	79	78
	»	3	»	73	76	76	79			73	73	78	82
	»	4	»	74	77	77				75	75	80
	»	5	»	75	77					76	76
	»	6	»	75						76
Malmöhus	»	1	»	_	60	67	67	66	65		58	67	63	67	68
	»	2	»	68	66	72	73	73		68	69	74	76	76
	»	3	»	70	67	74	75			71	74	78	80
	»	4	»	70	68	74				72	76	79
	»	5	»	71	69					73	76
	»	6	»	71						73
Hallands	»	1	»	_	67	67	67	69	68	_	61	64	63	69	66
	»	2	»	73	73	74	75	76		76	71	73	77	79
	»	3	»	77	76	77	79			81	75	79	81
	»	4	»	78	78	79				83	78	81
	»	5	»	79	78					84	79
	»	6	»	79						85
Göteb. o. Bohus	»	1	»	_	52	55	59	61	62		41	49	51	61	60
	»	2	»	62	62	64	68	70		62	57	63	66	73
	»	3	»	66	67	70	73			69	67	71	72
	»	4	»	68	71	72				73	73	74
	»	5	»	70	72					75	75
	»	6	»	70						75
Älvsborgs	»	1	»	_	61	62	66	68	69		58	62	69	70	71
	»	2	»	70	69	69	72	74		72	68	71	77	78
	»	3	»	73	72	72	74			76	73	77	80
	»	4	»	74	74	73				78	76	78
	»	5	»	74	74					79	76
	»	6	»	74						79
Skaraborgs	»	1	»	_	60	63	66	67	70		55	60	62	65	68
	»	2	»	69	70	72	73	75		67	69	71	75	76
	»	3	»	73	74	75	78			73	75	77	79
	»	4	»	75	76	77				77	79	79
	»	5	»	76	77					78	80
	»	6	»	76						78
Värmlands	»	1	»	_	55	59	61	61	59		52	59	59	67	64
	»	2	»	68	66	67	69	70		70	67	70	72	79
	»	3	»	72	70	71	74			77	74	77	78
	»	4	»	74	72	73				79	78	79
	»	5	»	75	73					81	79
	»	6	»	75						81

240

Län	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K51	K52	K 53	K 54	K 49	K 50	K51	K 52	K53	K 54
Örebro	Efter 1 år		52	53	56	56	55		46	49	50	56	53
	»	2 »	61	61	62	64	65		60	58	62	65	68
	»	3 »	65	65	66	69			67	67	69	72
	»	4 »	67	67	68				71	72	72
	»	5 »	67	69					72	74
	»	6 »	68						73
Västmanlands	»	i»	__	45	45	49	50	52	_	43	44	50	57	57
	»	2 »	57	53	53	55	57		59	53	55	61	67
	»	3 »	60	57	56	59			64	61	62	68
	»	4 »	62	58	58				67	64	64
	»	5 »	63	59					69	65
	»	6 »	63						69
Kopparbergs	»	i»	_	53	55	54	56	57	—	47	54	50	55	52
»	2 »	60	63	63	63	66		61	61	63	64	68
	»	3 »	67	69	69	69			69	70	72	71
	»	4 »	70	73	72				74	76	76
	»	5 »	72	75					78	78
	»	6 »	73						79
Gävleborgs	»	i»	_	53	54	56	59	59	—	48	51	52	60	59
»	2 »	64	65	64	67	70		66	64	64	67	75
	»	3 »	69	69	69	72			74	72	73	74
	»	4 »	71	71	71				77	75	75
	»	5 »	72	72					78	76
	»	6 »	72						78
Västernorrlands	»	i»		54	56	58	57	58	_	51	54	57	61	65
	»	2 »	66	64	65	67	66		67	64	65	70	73
	»	3 »	70	68	69	71			73	71	72	75
	»	4 »	72	70	71				76	74	74
	»	5 »	73	71					78	75
	»	6 »	74						78
Jämtlands	»	i»	_	63	65	67	66	63	_	59	62	64	65	64
	»	2 »	74	74	73	76	76		73	74	73	76	79
	»	3 »	78	77	76	79			79	80	79	81
	»	4 »	79	79	78				81	83	81
	»	5 »	80	80					82	84
	»	6 »	80						83
Västerbottens	»	i»	_	62	65	68	65	66	_	58	62	63	64	62
	»	2 »	73	74	73	76	75		71	74	74	76	77
	»	3 »	78	78	77	79			79	80	80	80
	»	4 »	80	79	78				82	83	82
	»	5 »	80	80					83	84
	»	6 »	81						83
Norrbottens	»	i»	_	38	42	42	42	41	_	33	41	37	41	40
	»	2 »	52	52	52	53	52		49	50	53	54	54
	»	3 »	62	60	58	58			61	60	63	60
	»	4 »	66	64	62				67	68	67
	»	5 »	69	67					72	70
	»	6 »	69						73

241

Tabell 5

Städer med egna uppbördsverk

Redogörelse för resultatet av restindrivningen beträffande kvarstående skatt enligt 1948, 1949,
1950, 1951, 1952 och 1953 års taxeringar (K 49—K 54) vid utgången av resp. första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte kalenderåret efter det skatten förfallit till betalning.

Städer med egna	uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K51	K52	K53	K54	K 49	K 50	K51	K52	K53	K54
Stockholm	Efter	1 år					47	52	30	32	32	32	38	43
	»	2 »	_	_	—	—	57		44	44	42	43	50
	»	3 »	_	—	—	—			51	50	48	50
	»	4 »	_	—	—				55	53	52
	»	5 »	—	—					57	57
	»	6 »	—						60
Göteborg	»	i»	38	37	39	43	44	48	30	29	31	31	34	36
»	2 »	47	47	48	53	53		42	40	41	43	47
	»	3 »	52	53	52	58			49	47	48	51
	»	4 »	54	55	55				52	50	52
	»	5 »	56	58					55	53
	»	6 »	59						57
Malmö	»	i»	54	56	55	56	62	56	55	56	54	52	54	56
	»	2 »	62	61	60	66	68		66	62	60	63	63
	»	3 »	63	64	64	68			69	66	64	67
	»	4 »	65	65	65				70	67	65
	»	5 »	65	65					70	68
	»	6 »	65						71
Norrköping	»	i»	46	45	45	48	45	53	48	39	44	44	45	47
»	2 »	52	52	52	54	56		58	51	54	SÖ	58
	»	3 »	54	56	55	59			62	57	60	63
	»	4 »	56	57	59				63	61	63
	»	5 »	57	61					65	63
	»	6 »	59						65
Hälsingborg	»	i»	35	34	35	38	37	42	29	30	34	37	42	45
»	2 »	45	43	42	47	45		42	43	44	50	54
	»	3 »	50	47	47	52			51	50	50	55
	»	4 »	54	50	50				55	55	53
	»	5 »	55	54					57	56
	»	6 »	58						59
Örebro	»	i»	39	43	47	55	54	59	34	34	39	46	53	56
	»	2 »	50	53	56	65	63		49	47	50	60	63
	»	3 »	55	59	63	69			58	55	60	64
	»	4 »	57	65	66				63	64	63
	»	5 »	62	67					68	67
	»	6 »	64						69
Uppsala	»	i»	36	39	43	51	51	58	33	33	36	46	50	56
»	2 »	45	50	54	58	58		44	45	51	56	59
	»	3 »	51	58	58	63			52	57	57	61
	»	4 »	55	60	60				59	60	60
	»	5 »	55	62					59	62
	»	6 »	55						61
Västerås	»	i»	34	33	38	40	40	52	31	25	29	36	37	44
	»	2 »	45	45	48	51	54		46	40	41	49	59
	»	3 »	52	52	55	59			54	50	52	59
	»	4 »	56	56	58				59	58	55
	»	5 »	58	58					63	60
	»	6 »	60						65

16 Rev. berättelse ang. statsverket år 1956. I

242

Städer med	egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K 50	K51	K52	K53	K 54	K 49	K 50	K51	K52	K 53	K 54
Borås	Efter 1 åi	40	41	44	54	54	56	44	43	45	57	60	66
	»	2 »	50	52	53	59	60		55	53	55	63	65
	»	3 »	54	56	56	62			59	58	58	66
	»	4 »	56	57	58				61	59	59
	»	5 »	56	60					61	61
	»	6 »	60						63
Linköping	»	i»	41	46	50	56	55	61	34	44	43	46	51	58
	»	2 »	49	53	58	63	62		43	52	53	57	61
	»	3 »	52	58	61	66			49	58	60	60
	»	4 »	55	60	64				53	62	63
	»	5 »	57	63					55	63
	»	6 »	60						56
Eskilstuna	»	i»	43	48	50	57	53	59	39	45	47	54	58	64
	»	2 »	50	54	53	61	59		53	57	56	61	65
	»	3 »	51	56	56	64			57	62	60	65
	»	4 »	52	57	59				58	64	62
	»	5 »	53	60					60	65
	»	6 »	55						61
Gävle	»	i»	34	39	42	41	40	43	35	36	34	31	38	35
	»	2 »	42	47	49	50	51		46	50	47	47	48
	»	3 »	46	52	53	59			51	56	53	57
	»	4 »	48	54	56				54	60	55
	»	5 »	49	55					56	61
	»	6 »	49						56
Jönköping	»	i»	38	38	42	47	47	45	26	33	37	31	45	44
	»	2 »	45	46	50	56	64		39	46	46	54	58
	»	3 »	51	51	54	60			48	52	57	61
	»	4 »	53	56	62				51	57	62
	»	5 »	57	61					58	61
	»	6 »	58						60
Karlstad	»	i»	40	36	42	46	49	56	46	34	43	48	54	66
	»	2 »	48	44	49	54	57		56	46	57	62	66
	»	3 »	50	48	53	57			61	52	63	66
	»	4 »	52	50	56				63	56	66
	»	5 »	52	52					64	58
	»	6 »	55						66
Halmstad	»	i»	48	47	53	56	55	55	40	38	43	49	51	54
	»	2 »	57	57	62	64	62		53	52	54	63	62
	»	3 »	62	62	67	68			61	60	64	67
	»	4 »	65	65	69				66	64	67
	»	5 »	66	67					71	66
	»	6 »	68						72
Lund	»	i»	47	47	51	53	52	54	41	47	48	40	44	56
	»	2 »	59	56	57	59	59		58	58	58	53	58
	»	3 »	63	61	60	62			65	65	62	61
	»	4 »	65	63	63				67	67	68
	»	5 »	66	66					68	69
	»	6 »	68						70

243

Städer med egna	uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K 49	K50	K51	K52	K53	K54	K 49	K 50	K51	K52	K53	K 54
Karlskrona	Efter 1 år	52	53	55	58	59	66	47	47	42	50	57	67
	»	2 »	59	60	63	65	67		58	58	55	63	67
	»	3 »	61	63	66	71			63	61	61	69
	»	4 »	62	64	67				65	64	63
	»	5 »	63	66					66	65
	»	6 »	65						67
Kalmar	»	i»	49	54	60	62	61	66	47	47	50	57	59	68
	»	2 »	62	64	67	70	71		62	61	64	70	72
	»	3 »	67	69	74	75			68	67	72	76
	»	4 »	71	72	76				73	72	75
	»	5 »	72	74					74	73
	»	6 »	73						75
Södertälje	»	i»	33	33	36	42	43	50	24	27	29	37	42	48
»	2 »	43	45	48	54	51		39	37	42	50	51
	»	3 »	51	52	52	57			48	46	52	55
	»	4 »	53	53	54				53	52	55
	»	5 »	53	54					54	54
	»	6 »	53						54
Luleå	»	i»	40	43	42	45	47	49	38	37	38	43	51	47
	»	2 »	49	51	52	55	57		48	46	48	58	62
	»	3 »	53	58	56	59			54	54	59	63
	»	4 »	56	61	59				59	59	62
	»	5 »	58	63					61	60
	»	6 »	59						62
Uddevalla	»	i»	41	41	45	50	50	49	42	38	44	48	56	48
	»	2 »	50	49	56	59	58		52	50	57	65	73
	»	3 »	54	54	60	65			58	57	67	71
	»	4 »	55	55	64				61	59	70
	»	5 »	56	56					64	61
	»	6 »	56						65
Sundsvall	»	i»	49	43	49	55	57	62	41	36	46	50	60	63
	»	2 »	58	54	59	65	69		55	51	56	66	75
	»	3 »	64	61	65	71			66	60	69	72
	»	4 »	66	64	68				70	65	72
	»	5 »	67	66					72	66
	»	6 »	69						73
Landskrona	»	i»	42	44	44	53	48	59	48	43	47	52	57	61
	»	2 »	47	47	47	56	57		58	49	52	57	67
	»	3 »	48	48	48	62			60	52	54	62
	»	4 »	49	48	51				60	52	56
	»	5 »	49	51					61	54
	»	6 »	51						62
Kristianstad	»	i»	51	49	50	54	52	59	49	50	46	48	52	57
	»	2 »	58	58	60	62	62		62	61	61	61	63
	»	3 »	61	62	64	68			67	68	68	68
	»	4 »	62	63	68				68	70	71
	»	5 »	62	67					69	72
	»	6 »	62						69

244

Städer med egna uppbördsverk	Guldna poster i % av restförda efter avdrag för avkortade	Levererat belopp i % av restfört efter avdrag för avkortat
K49	K 50	K51	K52	K53	K54	K 49	K50	K51	K52	K53	K 54
Östersund Efter 1 år	40	41	45	48	49	50	32	38	43	46	49	50
»	2 »	49	49	52	57	60		43	48	53	59	61
»	3 »	53	54	60	63			48	53	61	66
»	4 »	55	59	63				52	58	64
»	5 »	63	63					57	60
»	6 »	67						59
Nyköping »	i»	49	56	63	61	67	68	52	59	60	53	75	78
»	2 »	56	64	68	66	73		64	71	66	68	79
»	3 »	60	66	68	69			69	74	70	72
»	4 »	61	67	70				71	74	71
»	5 »	62	68					73	75
»	6 »	65						73
Växjö »	i»	52	58	66	69	67	70	47	55	56	65	63	72
»	2 »	61	68	71	74	74		58	68	72	72	72
»	3 »	67	73	73	77			70	77	76	75
»	4 »	69	73	74				78	78	77
»	5 »	70	74					78	79
»	6 »	70						79
Kristinehamn »	i»	58	51	63	75	78	80	56	49	70	76	81	81
»	2 »	66	68	72	78	81		70	73	82	81	86
»	3 »	68	70	73	80			76	78	83	82
»	4 »	69	71	74				77	78	84
»	5 »	69	73					78	79
»	6 »	69						78
Falun »	i»	42	43	47	43	49	34	43	34	46	36	52	40
»	2 »	50	51	53	52	54		57	41	55	47	58
»	3 »	53	55	58	56			61	46	61	56
»	4 »	54	59	59				62	51	62
»	5 »	56	59					64	51
»	6 »	57						65
Umeå »	i»	43	45	51	54	55	51	38	36	50	47	66	60
»	2 »	53	58	61	60	61		50	49	62	59	71
»	3 »	56	63	65	64			55	58	68	63
»	4 »	59	65	65				58	61	69
»	5 »	59	66					60	61
»	6 »	60						60
Trelleborg »	i»	43	47	45	57	50	67	52	50	46	70	67	70
»	2 »	51	55	53	61	61		64	60	56	76	76
»	3 »	53	58	56	65			68	65	60	79
»	4 »	54	58	58				70	66	64
»	5 »	54	58					70	66
»	6 »	54						70
V ästervik »	i»	48	46	48	53	62	67	44	41	42	51	69	53
»	2 »	59	60	55	65	71		57	58	52	66	78
»	3 »	66	64	61	68			68	65	61	72
»	4 »	67	65	63				69	67	63
»	5 »	67	66					70	69
»	6 »	67						70

245

Revisorernas uttalande. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår
inflöto under uppbördsåret 1955-56 såsom A-skatt 5 696 miljoner kronor
och såsom B-skatt 2 453 miljoner kronor, vilket innebär att jämfört med
närmast föregående uppbördsår A-skatten ökat med 964 miljoner kronor
och B-skatten med 289 miljoner kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna
för uppbördsåret 1955-56 till 536 miljoner kronor, vilket innebär
en ökning med 13 miljoner kronor jämfört med närmast föregående uppbördsår.
I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden av B-skatt må
nämnas, att inflytandeprocenten under de två senaste uppbördsåren varit
densamma och uppgått till 96,5. Resultatet i fråga om den kvarstående skatten
enligt de två senaste årens taxeringar uppvisar en nedgång från 84,5
till 83,3 procent. Försämringen torde till stor del sammanhänga med rådande
kreditrestriktioner, vilka främst drabbat företagare inom byggnads- och
anläggningsindustrien samt vissa mindre företagare inom andra branscher.
I fråga om indrivningsresultatet har för städer med egna uppbördsverk, där
resultatet städse varit lägre än för landsbygden, eu viss förbättring ägt rum.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut nämnts
uppgå till omkring 1 056 miljoner kronor och den överskjutande preliminära
skatten till omkring 573 miljoner kronor. Jämfört med de uppgifter som
vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1955 års taxering
har den kvarstående skatten ökat med omkring 318 miljoner kronor, medan
överskottsskatten minskat med omkring 94 miljoner kronor. Den kvarstående
skatten enligt årets taxering uppgår till omkring 11 procent av den
slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering uppgick den till
omkring 10 procent av motsvarande slutliga skatt, ökningen av den kvarstående
skatten sammanhänger huvudsakligen med att den del av skatten
som utgöres av garantibelopp på fastighet endast delvis influtit i form av
preliminärskatt och fyllnadsinbetalningar, vilket även är fallet med sjukförsäkringsavgifter
från försäkrade, som påförts preliminär B-skatt.

I anslutning till dessa uppgifter må erinras att 1949 års uppbördssakkunniga
diskuterade frågan om att utvidga den preliminära A-skattens användningsområde
till att omfatta även vissa kategorier av fria yrkesutövare.
Särskilt uppmärksammades möjligheterna att uttaga preliminär A-skatt av
konstnärer och författare liksom av vissa yrkesfiskare. Med hänsyn till de
svårigheter som enligt de sakkunnigas mening skulle möta, därest i uppbördsförordningen
intoges eu direkt bestämmelse om skatteavdrag i fråga
om berörda kategorier skattskyldiga, föreslogs dock endast att Kungl. Maj:t
skulle tilläggas befogenhet föreskriva, att preliminär A-skatt skulle utgå
och skatteavdrag verkställas jämväl å annan inkomst än av tjänst. Förslaget
godtogs och stadgande härom återfinnes numera i 3 § 3 mom. uppbördsförordningen.

Inom riksräkenskapsverket ha, enligt vad revisorerna inhämtat, gjorts
vissa undersökningar rörande möjligheterna att föreskriva eu utvidgad

246

skatteavdragsskyldighet för vissa yrkeskategorier, såsom provisionsförsäljare,
handelsagenter, lastbilsägare, ackvisitörer av olika slag m. fl. fria yrkesutövare.
Dessa undersökningar giva grund för antagandet, att det bl. a.
genom avtal med olika branschorganisationer synes möjligt att för nämnda
och andra yrkesgrupper, som f. n. nära nog undantagslöst ha B-skatt, införa
A-skatt. I likhet med 1949 års uppbördssakkunniga äro revisorerna
visserligen väl medvetna om att en utvidgad skatteavdragsskyldighet skulle
komma att ställa stora krav på uppbördsmyndigheterna och medföra problem
av svårbemästrad natur. Ett genomförande av ett dylikt system torde
bl. a. förutsätta en samordning av taxerings- och uppbördsförfarandet å ena
sidan och ett intimare samarbete med de indrivande organen å andra sidan.
Revisorerna förutsätta emellertid, att riksräkenskapsverket vidtager de åtgärder
i ämnet som kunna bidraga till ett förbättrat uppbördsresultat.

Enligt åtskilliga stadganden i de författningar, som reglerade ändringarna
i uppbördssystemet den 1 januari 1954, ålåg det riksräkenskapsverket att i
skilda avseenden meddela föreskrifter om bokföring och redovisning m. m.
av skattemedel. Med anledning härav utfärdades anvisningar, som främst
gingo ut på att i möjligaste mån förenkla utmätningsmännens och exekutionsbiträdenas
verksamhet utan att därför överordnade myndigheters kontrollmöjligheter
eftersattes. Den sålunda genomförda förenklingen har enligt
vad revisorerna erfarit medfört en betydande arbetslättnad för berörda organ.

Under senare år ha i samband med omorganisation av exekutionsverken
i vissa städer med egen uppbördsförvaltning vissa undantag medgivits av
Kungl. Maj:t från gällande bestämmelser. Sålunda har lösbladssystem medgivits
vid förandet av dagböcker enligt dels 1 § kungörelsen den 14 december
1917 (nr 870) om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål
samt angående vad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall
iakttagas och dels 1 § kungörelsen den 14 december 1917 (nr 871) angående
dagbok i mål, som avses i lagarna om införsel i avlöning, pension eller livränta
och om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,
samt angående vad vid nämnda lagars tillämpning i vissa andra fall skall
iakttagas. Då antalet medgivanden av angiven art är stort, kan det enligt
revisorernas mening ifrågasättas, huruvida icke vederbörande författningar
böra ändras därhän, att lösbladssystem generellt kan användas vid förandet
av utsöknings- m. fl. dagböcker utan att dispens särskilt behöver medgivas.

I taxeringsförordningens 57 b § ha meddelats föreskrifter om s. k. skönstaxering.
Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration
eller bristfälligt underlag för sådan, skaltskvldigs inkomst av viss förvärvskälla
icke tillförlitligen beräknas, skall enligt nämnda författningsrum
inkomsten uppskattas efter vad som med hänsyn till föreliggande omständigheter
såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt. Stadgandet
infördes genom förordningen den 27 maj 1955 (nr 356), som trädde i kraft
den 1 januari 1956; dock att förordningens bestämmelser skulle gälla redan

247

dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordrades för förordningens tilllämpning
efter ikraftträdandet. Författningstexten ger vid handen, att skönstaxering
får tillgripas endast i de fall, att inkomsten ej tillförlitligen kan
beräknas med vanliga metoder. Vidare framgår att syftet med en skönstaxering
icke får vara annat än att söka uppnå det från materiell synpunkt
riktigast möjliga taxeringsresultatet. Först genom ifrågavarande stadgande
ha uttryckliga bestämmelser om skönstaxering införts i taxeringsförordningen.
Det oaktat verkställdes sådana taxeringar redan dessförinnan i de
fall, då inkomsterna icke kunnat beräknas på annat sätt. Riksdagens år
1952 församlade revisorer framhöllo under § 17 i sin berättelse bl. a., att
de s. k. skönstaxeringarna kunde vålla formella skatteförluster och förorsaka
statsverket en ren utgift på grund av att till kommunerna utbetalades
ett belopp, som motsvarade den påförda kommunalskatten. Med anledning
härav framhölls önskvärdheten av att samarbete mellan taxeringsmyndigheterna
och de indrivande organen komme till stånd i syfte att få skönsmässigt
åsatta taxeringar att så nära som möjligt överensstämma med veder -börandes verkliga inkomster. Enligt vad revisorerna erfarit synes det uttalade
önskemålet om ett sådant samarbete numera i stort kunna anses vara
uppfyllt. Likväl föreligga på sina håll alltjämt vissa brister i fråga om samarbetet,
varför revisorerna ännu en gång vilja understryka vikten av att
skönsmässigt åsatta taxeringar, vilka framstå såsom uppenbart orimliga, av
indrivningsmyndigheterna anmälas till vederbörande länsstyrelse.

§ 25

Restavgiften för restförd skatt

Enligt 58 § uppbördsförordningen (SFS 1953: 272, ändrad 1956: 115)
skall, därest skattskyldig eller arbetsgivare, som verkställt skatteavdrag,
underlåtit att inbetala skatt i tid och ordning, som föreskrives i denna förordning,
utgå restavgift, beräknad efter fyra öre för varje hel krona av den
del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre än 25 öre. Då särskilda
omständigheter därtill föranleda, må befrielse från skyldighet att
erlägga restavgift meddelas av länsstyrelse. Riksräkenskapsverket äger att,
i den mån så påkallas, meddela särskilda föreskrifter i fråga om befrielse
från skyldighet att erlägga restavgift.

Enligt 64 § samma förordning skall för indrivning av skatt som ankommit
på landsfiskal stadgad restavgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för
indrivningen anlitat exekutionsbiträde, äger dock denne uppbära hälften
av restavgiften för medel, med vilkas indrivning han tagit befattning, dock
högst femtio kronor för varje restförd skattepost. Ilar indrivningen ankommit
på annan utmätningsman än landsfiskal, äger sådan utmätningsman
uppbära restavgiften, i den mån denna icke överstiger etthundra kronor för

248

varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats för indrivningen,
äger dock denne uppbära hälften av den utmätningsmannen tillkommande
restavgiften för medel, med vilkas indrivning han tagit befattning. Där i
stad, med eller utan magistrat, i övrigt finnas meddelade särskilda föreskrifter
rörande dispositionen av restavgift, skola dessa föreskrifter fortfarande
t. v. tillämpas. Restavgiften skall till den del densamma överstiger etthundra
kronor tillfalla statsverket. Det må omnämnas, att restavgifterna i de flesta
städer skola redovisas till vederbörande stad.

Ifrågavarande bestämmelser innebära, att restavgift kan utgå i ören, dock
ej mindre än 25 öre. I anslutning härtill må erinras att under senare år
åtgärder i skilda hänseenden vidtagits för att förenkla arbetet i samband
med debitering och uppbörd av skatter av olika slag m. m. Sålunda ha öretalen
numera bortarbetats från samtliga de i slutlig skatt in. m. ingående
delposterna. Bestämmelserna härom, som år 1953 infördes i uppbördsförordningen
samt i förordningarna om statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt,
tillkommo sedan bl. a. 1941 års riksdagsrevisorer uttalat, att det vore
synnerligen önskvärt att frågan om ett slopande av kronodebetsedlarnas
öretal utreddes. I fråga om annuiteter å avdikningslån gäller att dessa påföras
i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller. För att undvika restitution
av alltför obetydliga belopp har stadgats att överskjutande preliminär
skatt, till belopp understigande fem kronor, icke skall återbetalas
till skattskyldig utan tillfalla staten. Å andra sidan utkräves icke kvarstående
skatt, som icke uppgår till minst fem kronor. Erinras må vidare att den
ränta, vilken skattskyldig i vissa fall har att erlägga, om dennes slutliga
skatt överstiger den preliminära skatt som gottskrivits honom, utgår å den
del av det överskjutande beloppet, som överstiger ett tusen kronor, avrundat
till närmast lägre hundratal kronor. Motsvarande regel gäller i fall, då
skattskyldig gottskrives ränta på grund av att den preliminära skatten överstiger
den slutligt debiterade skatten. Slutligen må framhållas att riksdagens
år 1954 församlade revisorer på anförda skäl föreslagit, att ränta som ej
utgöres av visst minsta belopp, förslagsvis fem kronor, ej skall utgå. Räntebeloppen
syntes vidare böra utbetalas i helt antal kronor, varvid öretal borde
bortfalla. Med anledning av vad revisorerna sålunda anfört har 1955 års
riksdag (skr. nr 272) anhållit, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder
i den av revisorerna angivna riktningen.

Revisorernas uttalande. Såsom uppbördsförordningens bestämmelser om
restavgift äro utformade, kan denna utgå med belopp, vilket utgöres av eller
i vilket ingår öretal. Av den föregående redogörelsen framgår emellertid, att
under senare år åtgärder i skilda hänseenden vidtagits för att förenkla arbetet
i samband med debitering och uppbörd av skatter av olika slag in. m.
Sålunda ha, för att taga ett exempel, öretalen numera bortarbetats från
samtliga de i slutlig skatt ingående delposterna. Då arbetsbördan för de

249

myndigheter som handha de administrativa bestyren i samband med uppbörden
av skatt alltjämt äro betydande, synas ytterligare åtgärder i förenklande
syfte böra vidtagas. Revisorerna vilja i sådant hänseende föreslå,
att restavgiften i fortsättningen skall utgå i jämna krontal, varvid minsta
belopp bör fastställas till en krona. Som särskild anledning till en dylik
föreskrift må framhållas, att användningen av hålkorts- och andra kontorstekniska
maskiner av komplicerat slag försvåras, så länge öretal ingå i beloppen
för restavgifter. En dylik olägenhet har bl. a. framkommit vid de
försök, som statens organisationsnämnd f. n. bedriver rörande användandet
av hålkortssystem för debitering och längdföring inom skatteväsendet. Även
från näringslivets sida ha, enligt vad revisorerna erfarit, påtalats de mindre
tillfredsställande förhållanden, som äro förbundna med de nuvarande bestämmelserna
om restavgift.

Vid införandet av en föreskrift av här angivet slag uppkomma vissa praktiska
problem. Såsom i det föregående föreslagits bör lägsta beloppet för
restavgiften fastställas till en krona. Uppkommer vid uträkning av restavgift
öretal, bör detta — i likhet med vad som redan gäller i andra fall enligt
uppbördsförordningen — vid belopp över femtio avrundas uppåt och vid
annat öretal nedåt till helt krontal. En dylik åtgärd innebär bl. a., att avgiften
för belopp t. o. m. trettiosju kronor blir en krona. Enligt gällande bestämmelse
skall inflytande restavgift i vissa fall fördelas på två håll, vilket
medför att restavgifter, som bestå av ojämna krontal, efter delningen komma
att utgöras av belopp, i vilket ingår öretal. Det synes emellertid önskvärt,
att även i sådant fall öretal undvikes. På vad sätt detta lämpligen
skall ske, torde böra bli beroende på närmare överväganden.

Revisorerna anse sålunda, att författningsändringar i här angivet syfte
snarast böra vidtagas.

§ 26

Statsliggarens bihang1

I underdånig framställning den 26 februari 1901 hemställde statskontoret,
att den inom ämbetsverket varje år upprättade och sammanfattade liggaren
över statsverkets specialutgiftsstater (statsliggaren) skulle få befordras
till trycket i likhet med vad sedan många år varit fallet med dåvarande
fjärde och femte huvudtitlarnas utgiftsstater. Till stöd för framställningen
åberopade ämbetsverket bl. a., att med statsförvaltningens fortgående utveckling
behovet av lätt tillgängliga upplysningar beträffande dess olika
delar alltmera gjorde sig gällande såväl inom riksdagen som hos statsdepartementen,
de olika ämbetsverken, länsstyrelserna och övriga myndigheter.
Genom beslut den 8 mars 1901 biföll Kungl. Maj:t framställningen.

1 Denna paragraf har avlämnats den 8 mars 1950.

250

Den 21 juni 1922 förordnades vidare, att statsliggaren fr. o. m. den 1 juli
1923 skulle upprättas för budgetår samt i så god tid, att densamma kunde
föreligga tryckt den 1 september varje år.

I underdånig skrivelse den 7 maj 1931 framhöll statskontoret bl. a., att
inom ämbetsverket successivt hade verkställts en omläggning av statsliggaren
i avsikt att, sedan länsstaterna avskaffats, göra densamma till en,
såvitt möjligt, fullständig och tillförlitlig handbok i anslagsfrågor. Principen
hade därvid varit att med ledning av propositioner, riksdagsskrivelser
och kungl. brev m. m. för varje anslag lämna alla de upplysningar angående
detsamma, som kunde vara av mera allmän betydelse. Genom omförmälda
omläggning syntes statsliggaren ha erhållit en alltmera ökad användning
inom statsförvaltningen. Upplagan hade också för varje år måst
utökas.

Ursprungligen innehöll statsliggaren stater för allenast ett begränsat antal
ämbetsverk och myndigheter, men den har efter hand utvidgats och omfattade
intill budgetåret 1942/43 statsverkets samtliga specialutgiftsstater
med undantag för de under nuvarande fjärde huvudtiteln upptagna anslagen,
för vilka särskilda liggare upprättades av vederbörande försvarsgrensförvaltningar.

Under § 36 av sin berättelse framhöllo 1931 års revisorer bl. a., att
den av statskontoret utgivna statsliggaren syntes i stort sett ägnad att på ett
lyckligt sätt fylla sin uppgift. Då emellertid dess användbarhet skulle ytterligare
ökas, därest i densamma infördes uppgifter jämväl beträffande de
under fjärde huvudtiteln uppförda anslagen, hade revisorerna, som även
för sitt arbete hade intresse av denna fråga, velat framhålla önskvärdheten
av att en dylik sammanslagning av de olika delarna snarast möjligt komme
till stånd.

Kungl. Maj:t har sedermera genom beslut den 13 mars 1942 anbefallt
statskontoret att fr. o. m. budgetåret 1943/44 i statsliggaren intaga fjärde
huvudtiteln jämte de för försvarsväsendet gällande avlönings- och pensionsförfattningarna
samt att, i den mån vederbörande militära myndigheter
så påkalla, föranstalta om särtryck därav, att mot ersättning för av särtrycken
föranledda merkostnader tillhandahållas nämnda förvaltningar.

Statsliggaren utgives f. n. i två delar. Del I omfattar statsverkets specialutgittsstater
under I—XIII huvudtitlarna jämte de af färsdrivande verken;
del II, det s. k. bihanget, innehåller i huvudsak avlönings- och pensionsförfattningar.
Den förstnämnda delen, som för innevarande budgetår upptager
i runt tal 1 240 sidor, redovisar under specialutgiftsstaterna med tillämpning
av den i riksstaten använda ordningsföljden och nomenklaturen vederbörande
huvudtitlars olika anslag. Vid varje anslag finnas anvisningar å
de författningar, kungl. brev, riksdagsskrivelser m. m. som reglera användningen
av anslagen.

251

Statsliggaren upprättas av statskontorets kassabyrå utom i vad avser
fjärde huvudtiteln, vilken sammanställes av försvarets civilförvaltning.
Sistnämnda huvudtitels specialutgiftsstater utgivas även, i enlighet med
Kungl. Maj:ts förenämnda beslut den 13 mars 1942, separat i en särskild
liggare, till vilken är fogad personal- och titelförteckningar för försvaret.

Då revisorerna i det följande komma att behandla statsliggarens bihang,
lämnas i tabell 1 en sammanställning över innehållet i detta för budgetåret
1955/56.

Tabell 1

Antäl

Huvudsakligt innehåll sidor

Statens grundlöneförordning jämte tabeller i fråga om månadslöner

m. ........................................................ 1®

Statens allmänna avlöningsreglemente med tilläggsbestämmelser . . 134

Förteckning över ordinarie tjänster ............................ 49

Förteckning över vissa extra ordinarie tjänster.................. 10

Befordringskungörelsen m. .................................... 7

Avlöningsreglemente för övningslärare.......................... 21

Timlärarkungörelsen och tabeller över timarvoden................ 13

Ortsgrupperingen ............................................ 4

Obekvämhetstillägg........................................... 1

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente.................... 15

1947 års allmänna familjepensionsreglemente.................... 26

Avgångsåldern för civila statstjänstemän m. m................... 10

1947 års tjänstepensionsreglemente för arbetare ................ 5

1947 års familjepensionsreglemente för arbetare.................. 12

SPA-reglementet.............................................. 54

Kommittékungörelse .......................................... 5

Resereglementen m. ........................................ 22

Flyttningsersättningskungörelser ............................... 5

Tryckningskungörelse ........................................ 1

Upphandling av kontorsmateriel m. ............................ ‘

Bestridande av kostnader för avlöning.......................... 3

överskridande av vissa poster i avlöningsstaterna................ 1

Bokföringskungörelser ........................................ 2

Myndigheter med dragningsrätt å statsverkets checkräkning...... 2

Författningsförteckning:

Avlöningsförfattningar ...................................... 7

Pensionsförfattningar ....................................... 0

Diverse författningar........................................ 7

Statens utlåningsfonder...................................... 9

Register ................................................... 2

Det må omnämnas, att sidantalet i bihanget för innevarande budgetår
utgör nära 440 mot i runt tal 250 under budgetåret 1947/48.

I tabell 2 redovisas storleken av upplagan för statsliggarens bihang under
ett antal budgetår ävensom kostnaderna per exemplar.

252

	Tabell 2
Årgång	Upplaga	Kostnad per Kronor
1946/47	5 945	2: 09
1947/48	7 185	1:98
1948/49	8 550	2: 30
1949/50	8 000	2: 28
1950/51	7 650	2: 38
1951/52	7 450	3: 66
1952/53	7 750	4: 19
1953/54	7 700	4: 01
1954/55	8 835	3: 69
1955/56	9 200	4: 19

Revisorernas uttalande. Den av statskontoret utgivna statsliggaren har
kommit att bli ett viktigt hjälpmedel såväl vid riksdagsbehandlingen av
olika frågor som vid det dagliga administrativa arbetet inom departementen,
ämbetsverken och övriga grenar av den statliga förvaltningen. Icke minst
gäller detta i fråga om statsliggarens bihang, där bl. a. de viktigaste avlönings-
och pensionsförfattningarna äro intagna. En förutsättning för att
nämnda bihang skall kunna tjänstgöra som en tillförlitlig handbok på avlöningsväsendets
område är självfallet, att detsamma såvitt möjligt innehåller
författningarna i deras vid varje tidpunkt gällande lydelse. Detta krav
har emellertid under senare år kunnat tillgodoses endast i begränsad utsträckning.
\ id upprepade tillfällen ha sålunda i den viktigaste avlöningsförfattningen
— statens allmänna avlöningsreglemente — genom beslut vid
vederbörande riksdags höstsession vidtagits ändringar, vilka trätt i kraft den
1 januari påföljande år. Detsamma har skett beträffande avlöningsreglementet
för övningslärare. I de fall de årliga förhandlingarna om statstjänstemännens
löner resulterat i ändrade lönebelopp, ha vidare de i bihanget
intagna lönetabellerna blivit inaktuella. Därtill kommer att bihanget
på sistone av olika anledningar icke plägat utkomma förrän i början av
oktober, d. v. s. vid en tidpunkt då mer än en fjärdedel av budgetåret gått
till ända. Allt detta har lett till att under senare år bihanget i väsentliga avseenden
varit föråldrat under större delen av den avsedda giltighetstiden.
Man torde också få räkna med att nu avsedda författningar komma att
ändras under löpande budgetår jämväl i fortsättningen, även om dessa ändringar
måhända icke alltid bli lika omfattande som under de senast förflutna
budgetåren. Med hänsyn härtill hysa revisorerna den meningen, att
det knappast kan vara rationellt att utgiva bihanget på sätt nu sker.

Då emellertid behov otvivelaktigt föreligger av en handbok på avlöningsväsendets
område, bör enligt revisorernas uppfattning det med statsliggarens
bihang avsedda syftet tillgodoses i annan ordning. Härvidlag förtjänar
framhållas, att de större kommunikationsverken för sina tjänsteställen
utgiva särskilda författningssamlingar i form av lösblad, innehållande bl. a.

253

avlöningsreglementen och instruktioner, vilka kompletteras allteftersom nya
eller ändrade bestämmelser utkomma. Såvitt revisorerna ha sig bekant, fungerar
detta system på ett ändamålsenligt sätt. Det synes därför lämpligt,
att systemet kommer till användning vid utgivandet av den handbok som
enligt vad ovan anförts bär ersätta det nuvarande bihanget. Därmed torde
nämligen följa påtagliga fördelar. Det skulle sålunda bli möjligt att praktiskt
taget ständigt ha tillgång till aktuella avlöningsbestämmelser, varigenom
de i det föregående berörda olägenheterna skulle elimineras. I motsats
till vad nu är fallet bleve det vidare icke nödvändigt att varje år trycka om
samtliga här ifrågavarande författningar. Dessutom skulle möjligheter skapas
för att i ökad utsträckning tillgodose speciella förvaltningsområdens
behov av särtryck av författningar, något som icke kan ske inom ramen för
nuvarande system.

En förutsättning för att en författningshandbok av nu åsyftat slag skall
kunna fylla sitt ändamål är uppenbarligen, att nya och ändrade författningar
så snabbt som möjligt tryckas och distribueras till berörda myndigheter.
Med beaktande härav anse sig revisorerna böra ifrågasätta, huruvida
icke bestyret därmed bör anförtros postverket, som torde ha en för ändamålet
lämplig organisation och för övrigt äger vissa erfarenheter i ämnet
genom utgivandet av postverkets författningssamling.

Till vilket årligt belopp kostnaderna för en dylik handbok kunna komma
att uppgå är icke möjligt att i dag bedöma; dessa bli nämligen helt beroende
av vilken omfattning innehållet kommer att få. Det torde emellertid
icke vara omotiverat antaga, att utgifterna komma att bli lägre än vad nu
är fallet. Förevarande spörsmål synes likväl icke i första hand böra bedömas
ur kostnadssynpunkt utan med beaktande av de olägenheter som äro
förbundna med det nuvarande bihanget och de motsvarande fördelar som
stå att vinna, därest i stället utgives en författningshandbok i lösbladssystem.

Då det synes angeläget, att den ovan angivna motsvarigheten till statsliggarens
bihang om möjligt utkommer redan fr. o. in. nästa budgetår, bör
enligt revisorernas mening frågan härom snarast upptagas till prövning
och avgörande.

§ 27

Vissa frågor rörande mynt- och sedeltillverkningen

Enligt lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 skall till skiljemynt användas
dels silver, legerat med koppar eller med koppar och nickel eller
med annan för ändamålet lämpad metall, dels kopparnickel, dels krom
eller järn.

Av .silver skola präglas myntstycken av följande namnvärde, nämligen
Ivå kronor, en krona, femtio öre, tjugofem öre och tio öre. Dessutom må,

254

efter av Konungen för varje gång därom meddelat beslut, präglas myntstycke
av silver med ett namnvärde av fem kronor. Silvermynten skola
utmyntas av legering, innehållande minst fyrtio etthundradelar silver.

Av kopparnickel må, efter av Konungen för varje gång därom meddelat
beslut, präglas myntstycken av följande namnvärde, nämligen femtio öre,
tjugofem öre och tio öre.

Av brons präglas myntstycken av följande namnvärde, nämligen fem öre,
två öre och ett öre.

Av järn må, efter av Konungen för varje gång därom meddelat beslut,
präglas myntstycken av följande namnvärde, nämligen fem öre, två öre
och ett öre.

Närmare bestämmelser om sammansättningen av de legeringar, av vilka
silver-, kopparnickel- och bronsmynt skola utmyntas, om silvermyntens
vikt, om det antal skiljemynt av andra slag, som skall utmyntas av viss
viktsmängd metall, samt om högsta tillåtna avvikelser i fråga om silvermyntens
silverhalt och vikt meddelas av Konungen.

Angående huvud- och skiljemyntstyckenas diameter, prägel, inskrift,
rand och vad mer till deras yttre utseende hörer förordnar Konungen
särskilt; detsamma gäller i fråga om de regler, vilka vid myntverket skola
gälla för probering och justering, inlämnande av guld till förmyntning
m. m.

I kungörelsen den 20 augusti 1952 (nr 629) angående ny prägel och inskrift
å skiljemynten har Kungl. Maj:t meddelat närmare bestämmelser
om skiljemyntens utförande.

Enligt kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 642) med vissa bestämmelser
angående skiljemynt skola silvermynt utmyntas av en legering, bestående
av fyrahundra viktdelar silver, femhundra viktdelar koppar, femtio viktdelar
nickel och femtio viktdelar zink. Kopparnickelmynt skola utmyntas
av en legering, bestående av sjuttiofem viktdelar koppar och tjugofem viktdelar
nickel. Bronsmynt skola utmyntas av en legering av nittiofem viktdelar
koppar, fyra viktdelar tenn och en viktdel zink.

Silvermyntens vikt skall vara

för femkronestycke 18 gram

» tvåkronestycke 14 »

» enkronestycke 7 »

» femtioörestycke 4,8 »

» tjugofemörestycke 2,32 »

» tioörestycke 1,44 »

Ett kilogram kopparnickel skall utmyntas till tvåhundratjugotvå femtioörestycken
eller fyrahundrafemtioåtta tjugofemörestycken eller sjuhundrafyrtio
tioörestycken.

Ett kilogram brons skall utmyntas till etthundratjugofem femörestycken
eller tvåhundrafemtio tvåörestycken eller femhundra ettörestycken. Ett

255

kilogram rent järn skall utmyntas till etthundrafyrtiofyra femörestycken
eller tvåhundraåttioåtta tvåörestycken eller femhundrasjuttiosex ettörestycken.

I fråga om silvermynt får avvikelsen över eller under stadgad silverhalt
högst utgöra femtio tiotusendelar fint silver av varje myntstyckes bruttovikt.
Vid uppvägning av det antal silvermynt, som närmast motsvarar ett
kilogram, får avvikelsen över eller under den nominella vikten icke överstiga
en procent.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att från mynt- och justeringsverket
inhämta vissa uppgifter rörande kostnader m. m. vid myntfabrikationen,
vilka redovisas i det följande. På grund av de varierande metallpriserna
har därvid såsom metallkostnader tagits verkets senaste inköpspris
å metaller, nämligen för

silver	152,07 kronor per kilogram
koppar	4,46 »	» »
nickel	7,55	» »
zink	1,59	» »
tenn	10,19 »	7> »

Dessa priser giva följande värden å legeringarna: silverlegering (40 procent
silver, 50 procent koppar, 5 procent nickel, 5 procent zink) 63,5150
kronor per kilogram samt bronslegering (95 procent koppar, 4 procent
tenn, 1 procent zink) 4,6605 kronor per kilogram.

De nominella vikterna å mynten och deras metallvärde enligt ovan samt
differenserna mellan nominellt värde och metallvärdet framgå av tabell 1.

Tabell 1

Nominellt värde	Vikt gram	Metallvärde	Nominellt värde-metallvärde
5 kr	18,00	1,14 kr	3,86 kr
2 »	14,00	0,89 >	1,11 »
1 »	7,00	0,44 »	0,56 »
50 öre	4,80	0,30 »	0,20 »
25 >	2,32	0,15 »	0,10 »
10 >	1,44	0,09 »	0,01 »
5 »	8,00	3,73 öre	1,27 öre
2 »	4,00	1,86 >	0,14 »
1 •	2,00	0,93 »	0,07 »

Enligt föreliggande kalkyler uppgår verkets självkostnadspris per kilogram
mynt till de i tabell 2 angivna; i denna ha upptagits metallvärdet
enligt ovan, samtliga kostnader för tillverkning av myntet, inkluderande
löner för tjänstemän och arbetare, sociala förmåner, pensioner, gas, vatten,
elektricitet, hyra, kapitalkostnader för maskinparken, transporter, administrationskostnader
m. fl. omkostnader i övrigt baserade på 1955 års
siffror, avbränna samt totalkostnader per kilogram av varje myntslag.

256

Nominellt

värde

5 kr
2 »

1 »

50 öre
25 >

10 »

5 »

2 »

I »

Metallvärde

Kr/kg

63,52

63,52

63,52

63,52

63,52

63,52

4,66

4,66

4,66

Tabell 2

Tillverknings kostnader Kr/kg 2,

42

2,10

2,67

2,75

3,36

4,55

2,38

2,69

3,—

Avbränna	Totala tillverknings och distributions-
Kr/kg	kostnader
0,27	Kr/kg 66,21
0,27	65,89
0,27	66,46
0,27	66,54
0,27	67,15
0,27	68,34
0,01	7,05
0,01	7,36
0,01	7,67

I tabell 3 angivas för de olika myntslagen utväxlingspriset i kronor per
kilogram av alla myntslagen, totala tillverknings- och distributionskostnader
i kronor per kilogram samt myntverkets vinst i kronor per kilogram.

Tabell 3

		Totala tillverknings-	Vinst vid till
Nominellt	Utväxlingspris	och distributions-
värde	Kr/kg	kostnader Kr/kg	verkningen Kr/kg
5 kr	277,78	66,21	211,57
2 »	142,86	65,89	76,97
1 »	142,86	66,46	76,40
50 öre	104,17	66,54	37,63
25 »	107,76	67,15	40,61
10 »	69,44	68,34	1,10
5 »	6,25	7,05	— 0,80
2 »	5,—	7,36	— 2,36
1 >	5,—	7,67	— 2,67

I tabell 4 angivas för budgetåret 1955/56 präglade mynt i kronor, vikt av
ifrågavarande mynt samt myntverkets vinst å präglingen; från slutsumman
har dragits förlusten på under detta budgetår indragna nötta mynt.

Tabell 4

Nominellt	Präglat
värde	Kr
5 kr	2 920 385
2 »	4 017 218
1 »	6 216 215
50 öre	3 025 100
25 »	3 482 575
10 »	2131978
5 »	503 822
2 »	303 185
1 »	284 900

Summa 22 885 378

Avgår förlust å inlöst nött mynt
Vinst å mynttillverkningen

Vikt	Vinst
Kg	Kr
10 513	2 224 235
28 121	2 164 473
43 514	3 324 470
29 041	1 092 813
32 318	1 312 434
30 700	33 770
80612	— 04 490
60 637	—143 103
56 980	— 152 137

372 436 9 792 465

22 434

9 770 031

Sist angivna tal återger icke exakt den bokförda vinsten på grund av
att under budgetåret metallpriser, löner och omkostnader varierat samt

257

redan färdigställda bronsmyntplattor inköpts. Såsom jämförelse angives
i det följande inkomsten av myntning enligt boksluten för budgetåren 1953/
54—1955/56, varvid å inkomsten avdrag gjorts endast för metallkostnader
(beträffande de inköpta färdigställda plattorna dock för hela kostnaden)
samt för förlusten å inlöst nött mynt men däremot icke för tillverkningskostnaderna
i övrigt, vilka belasta riksstatens utgiftstitlar. Den boktörda
inkomsten för myntning utgör för budgetåret 1953/54 10 660 066 kronor
SO öre, för budgetåret 1954/55 21 474 011 kronor 65 öre samt för budgetåret
1955/56 10 200 782 kronor 87 öre.

Det grundläggande stadgandet om riksbankens sedelutgivning är meddelat
i § 72 regeringsformen. Det heter där, att riksbanken allena äger rätt
att utgiva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Om sedelutgivningen
stadgas vidare i III kap. (6—11 §§) av lagen den 30 juni 1934 för Sveriges
riksbank (nr 437). Enligt 8 § nämnda lag skall riksbanken utgiva sedlar
å fem, tio, femtio, ett hundra och ett tusen kronor samt må, där fullmäktige
i riksbanken så pröva lämpligt, utgiva sedlar å tio tusen kronor.
Därjämte må, om till följd av inträffade utomordentliga omständigheter
behovet av skiljemynt stegrats, Konungen, där så prövas nödigt, efter
framställning av fullmäktige, medgiva riksbanken att utgiva sedlar å en
krona, skolande emellertid dylika sedlar, så snart ske kan, ur den allmänna
rörelsen indragas.

Enligt Tumba bruks bokslut för åren 1945, 1947, 1949 samt 1950—1955
har sedelpapperspriset per 1 000 blanketter uppgått till de belopp i kronor
räknat, som framgå av tabell 5.

Tabell 5

År	1945	1947	1949	1950	1951	1952	1953	1954	1955
5-kronor	24,72	15,76	9,11	9,29	10,25	10,25	10,59	13,79	12,88
10- »	24,72	15,76	9,11	9,29	10,25	10,25	10,59	13,79	12,88
50- »	—	31,52	18,22	18,58	—•	—	21,18	27,58	25,76
100- »	—	31,52	18,22	18,58	20,50	20,50	21,18	27,58	25,76

Sedeltryckeriets självkostnader för de senast färdigställda upplagorna
av olika sedelvalörer äro

för

»

5-kronesedeln kr.
10-kronesedeln »
50-kronesedeln »
100-kronesedeln »
1000-kronesedeln »

13,53

15,10

36,88

46,28

107,44

per 1 000 st (tillv.

1954— 55)

1955— 56)

1954— 55)

1955— 56)
1952).

Fortgående rationaliseringar ha medfört, att sedelpriset hittills — trots
lönehöjningar —• uppvisat eu i stort sett sjunkande tendens, vilket belyses
i nedanstående sammanställning, utvisande tryckningskostnaden per 1 000
sedelenheter:

År 1925 1930 1935 1940 1945 1950 1952 1954 1955

Kr. 20,15 17,39 17,16 17,79 20,88 21,01 20,70 17,42 15,88

17 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. I

258

Priset har framräknats såsom ett medeltal för årets tillverkningskostnad
av sedlar i olika produktionsled inom sedeltryckeriet, varvid som grund
för begreppet sedelenhet lagts formatet på femkronesedeln, vilket innebär
att t. ex. en 100-kronesedel motsvarar två sedelenheter.

Sammanlagda framställningskostnaden för 1 000 femkronesedlar kan
således f. n. beräknas till (12,88 + 13,53 =) 26 kronor 41 öre.

Från riksbanken ha revisorerna erhållit följande uppgifter
kostnaden för sedelmakulering för åren 1954 och 1955.
Kostnaderna för uppräkning och sortering av sedlar

1954

utgjorde vid huvudkontoret......... ca kr. 350 000 kr.

och kunna beräknas ha utgjort vid avdelningskontoren1
................ » » 610 000 »

eller sammanlagt .................. > » 960 0001 2 »

fråga om

1955
400 000

700 000
1 100 0002

Det är sannolikt, att 50 procent av dessa belopp falla på arbetet med
makulabla sedlar,

1954 1955

således ........................... ca kr. 480 000 kr. 550 000

Läggas härtill kostnaderna för sedel förstöringskontoret

.............. » » 153 OOP3 > 190 0003

erhålles ........................... » » 633 000 » 740 000

vilka belopp få anses utgöra totalkostnaderna för uppräkning, utsortering
och förstöring av makulabla sedlar.

Fördelas dessa belopp på antalet förstörda sedlar av olika valörer erhålles: -

		1954		1955
		antal	kr.	antal	kr.
10 000	kr.	3 517	50	6 105	100
1 000	»	106 113	1 350	153 060	2 000
100	»	4 545 980	58 100	5 500 630	73 600
50	»	3 369 920	43 000	3 556 580	47 600
10	»	27 178 300	347 200	29 315 500	392 700
5	»	14 348 600	183 300	16 713 000	224 000
Summa	49 552 430	633 000	55 244 875	740 000

Beräkningarna ge vid handen, att kostnaderna för uppräkning, utsortering
och förstöring av makulabla sedlar per 1 000 st. sedlar genomsnittligt
utgjorde: under år 1954 ca 12 kronor 80 öre och under år 1955 ca 13 kronor
40 öre. I verkligheten tar givetvis arbetet med 1 000 st. storsedlar (100 och
50 kr.) något längre tid än arbetet med 1 000 st. småsedlar (10 och 5 kr.).

1 Vid avdelningskontoren har kostnaden kalkylerats med utgångspunkt från antalet räknade
sedlar i jämförelse med den mängd sedlar som uppräknats vid huvudkontoret.

2 Avser endast lönekostnader.

3 Inkluderar löne- och fastighetsutgifter (ej lokalhyra).

259

Kostnaderna kunna därför antas ha varit omkring 15 å 16 kronor för
1 000 st. storsedlar och omkring 11 å 12 kronor för 1 000 st. småsedlar.

På grundval av i det föregående återgivna uppgifter kan framställningskostnaden
för 1 miljon kronor i femkronestycken beräknas uppgå till i
runt tal 240 000 kronor. Kostnaden för tillverkning av samma belopp i
femkronesedlar kan beräknas till ca 5 500 kronor. Emellertid är omloppstiden
för ett mynt i runt tal 50 år mot ett å två år för en sedel. För att
få fram rättvisande jämförelsetal måste därför tillverkningskostnaden för
sedlar multipliceras med förslagsvis talet 35, vilket i förevarande fall ger
omkring 200 000 kronor. Till detta belopp böra läggas de utgifter som följa
med räkning och makulering av femkronesedlar till ett sammanlagt värde
av 35 000 000 kronor; dessa utgifter kunna beräknas till i runt tal 85 000
kronor. Kostnaderna för mynträkningen — vilken kan ske maskinellt -—
samt för förlusten å inlöst nött mynt äro avsevärt lägre. Det torde därför
med ganska stor säkerhet kunna antagas, att ur ekonomisk synpunkt tillverkningen
av femkronestycken är förmånligare än motsvarande sedelproduktion.

Revisorernas uttalande. Under § 5 av sin berättelse angående riksbanken
ifrågasatte 1951 års revisorer, under hänvisning till de relativt sett betydande
kostnader som tillverkningen och handhavandet av femkronesedlar
medförde, om icke tiden vore inne att ersätta denna sedel med ett mynt
av metall. Revisorerna förordade därför, att fullmäktige i riksbanken måtte
ägna uppmärksamhet åt frågan om ersättande av nämnda sedel med ett
metallmynt. Med anledning därav meddelades under år 1954 bestämmelser
om tillverkning av ett femkronestycke, och intill utgången av budgetåret
1955/56 har mynt- och justeringsverket producerat i runt tal 5 100 000 dylika
mynt.

Såvitt revisorerna kunnat finna, är det mera sällan som nämnda mynt
användes såsom betalningsmedel i den allmänna handeln; en icke obetydlig
del av upplagan kvarligger f. ö. hos riksbanken. Detta förhållande torde
sammanhänga med — förutom den omständigheten att ett nytt mynt alltid
blir föremål för samlares speciella intresse — att myntet anses för tungt
och otympligt att förvara i portmonnäer, fickor o. s. v. samt att det med
hänsyn till storlek och utförande lätt kan förväxlas med en tvåkrona.

Femkronestycket har således icke fått den betydelse som betalningsmedel,
med vilken 1951 års revisorer ansågo sig böra räkna. Den approximativa
kalkyl, som revisorerna redovisat i det föregående, talar emellertid för
att det ur ekonomisk synpunkt ställer sig förmånligare att framställa mynt
än sedlar. Det är på grund härav enligt revisorernas mening önskvärt, att
femkronesedeln nu definitivt ersälles av ett femkronestycke och att tillverkningen
av förstnämnda betalningsmedel sålunda upphör. Med hänsyn
till de olägenheter, som äro förbundna med det nuvarande femkronestycket,

260

torde detta dock samtidigt böra utbytas mot ett mindre mynt av samma
valör, i storlek ungefär motsvarande det nuvarande tvåkronestycket. Sistnämnda
mynt synes som följd härav böra indragas. Någon mera vägande
anledning att bibehålla detsamma torde nämligen icke föreligga. De skäl,
som på sin tid talade för användningen därav, torde numera med hänsyn
till penningvärdets fall knappast äga någon aktualitet men i stället kunna
åberopas till förmån för ett femkronestycke. Härtill kommer att framställningskostnaden
för ett mynt av angivet slag med ett nominellt värde av
fem kronor givetvis kommer att bli avsevärt lägre än för det nuvarande
myntet med detta värde. Även om man har anledning räkna med att förbättrade
tillverkningsmetoder kunna komma att förlänga sedlarnas omloppstid,
torde, såvitt nu kan bedömas, likväl tillverkningen av ett dylikt
mynt även för framtiden ställa sig avsevärt förmånligare än motsvarande
sedel tillverkning.

Av de uppgifter revisorerna i övrigt inhämtat i fråga om myntproduktionen
framgår bl. a., att tillverkningen av fem-, två- och ettörestycken
lämnar underskott. I betraktande härav och då något uttalat behov av
tvåörestycken icke torde föreligga, utan en indragning av dessa tvärtom
skulle innebära fördelar i vissa hänseenden, anse revisorerna det böra övervägas,
huruvida detta mynt längre skall behöva tillverkas.

2fi1

Ecklesiastikdepartementet

§ 28

De vetenskapliga högskolorna i Stoekholm och Göteborg.

De i Stockholm befintliga vetenskapliga högskolorna äro — ordnade
efter tidpunkten för deras inrättande — följande åtta, nämligen karolinska
medico-kirurgiska institutet (1810), veterinärhögskolan (1821), tekniska
högskolan i Stockholm (1827), skogshögskolan (1828), farmaceutiska
institutet (1837), Stockholms högskola (1877), tandläkarhögskolan i Stockholm
(1898) samt handelshögskolan i Stockholm (1909). Tandläkarhögskolan
grundades ursprungligen som ett tandläkarinstitut med viss anknytning
till karolinska institutet och blev självständig högskola år 1947.

Under ecklesiastikdepartementet lyda karolinska institutet, tandläkarhögskolan,
Stockholms högskola, farmaceutiska institutet och tekniska högskolan.
Allenast de tre förstnämnda högskolorna stå under överinseende av
kanslern för rikets universitet, medan de båda sistnämnda ha särskilda
styrelser. I styrelsen för farmaceutiska institutet är universitetskanslern
ordförande. Tekniska högskolans styrelse är gemensam med Chalmers
tekniska högskola i Göteborg. I detta sammanhang må vidare nämnas att
jämväl Stockholms högskola har en särskild styrelse, vars ledamöter utses
av respektive Kungl. Maj:t, Stockholms stadsfullmäktige, vetenskapsakademien
och högskolans lärarråd.

Av övriga högskolor lyda veterinärhögskolan och skogshögskolan under
jordbruksdepartementet samt handelshögskolan under handelsdepartementet.
Samtliga dessa högskolor ha särskilda styrelser.

Handelshögskolan är en enskild institution, vilken åtnjuter statsunderstöd,
medan Stockholms högskola närmast kan betecknas som en statligkommunal
institution. Övriga högskolor äro rent statliga.

På initiativ av dåvarande överståthållaren sammanträdde år 1937 rektorerna
vid högskolorna i Stockholm för att överlägga om en närmare samverkan
dem emellan. Som ett resultat härav framlades den 4 april 1938
en promemoria rörande ifrågasatt sammanslutning av Stockholms högskolor
till Stockholms universitet.

1 promemorian framhölls till en början, att mellan högskolorna i Stockholm
dittills icke funnits någon allmän organisatorisk förbindelse men att
på enskilda — i promemorian närmare angivna — punkter ansatser till
samarbete framträtt under senare tid. De ifrågavarande samarbetstenden -

262

serna borde kunna vidare utvecklas, varigenom stora fördelar stode att
vinna. Denna utveckling skulle bäst främjas genom att en permanent
organisation skapades för att upprätthålla förbindelserna mellan högskolorna
och för att tillvarataga för dem gemensamma intressen. En sammanslutning
av högskolorna till ett Stockholms universitet skulle i detta
hänseende vara mest ändamålsenligt. En dylik sammanslutning borde
emellertid med hänsyn till de särdrag som utmärkte de skilda högskolornas
arbetsområden, deras uppkomsthistoria och de ekonomiska grundvalarna
för deras verksamhet ej syfta längre än till en andlig och materiell överbyggnad
över existerande och eventuellt tillkommande högskolor och icke
till en starkare centralisation.

Vad angår de fördelar som skulle stå att vinna vid realiserandet av
universitetstanken anfördes i promemorian bl. a., att de olika vetenskaperna
och deras representanter därigenom skulle föras varandra närmare
till ömsesidig påverkan och upplysning. Inom samma verksamhetsområden
skulle arbetet vid den ena institutionen kunna främjas och stödjas av motsvarande
arbete vid andra institutioner. En önskvärd specialisering skulle
kunna genomföras såväl beträffande befattningar som vetenskaplig utrustning
på sådana vetenskapsområden, där en dubbelrepresentation icke
kunde anses påkallad. En rationellare uppdelning av bibliotekens ackvisition
skulle medföra en ekonomisk lättnad och ge möjlighet till en fullständigare
utrustning med speciell facklitteratur.

Framför allt i fråga om studierna på ett mera framskridet stadium
skulle enligt promemorian ett organiserat samarbete mellan högskolorna
i många fall vara till stort gagn jämväl för den akademiska undervisningen.
Även beträffande den mera kursmässiga undervisningen för lägre examina
skulle vissa föreläsningsserier med fördel kunna göras gemensamt tillgängliga
för studerande, vilka inom något område önskade utförligare
utbildning än kurserna vid den egna högskolan avsåge att bibringa.

Som exempel pa möjligheterna till samarbete på undervisningens område
påpekades, att vid kurserna i nationalekonomi, juridik, geografi,
statistik och levande språk olika specialområden berördes vid Stockholms
högskola och handelshögskolan samt att liknande förhållande förelåge
beträffande kurserna i biologi vid Stockholms högskola å ena och skogshögskolan
och veterinärhögskolan å andra sidan. På detta och andra områden
skulle också en samverkan kunna komma till stånd mellan karolinska
institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan ävensom på det
kemiskt-fysiska området mellan farmaceutiska institutet, Stockholms högskola
och tekniska högskolan.

Ett Stockholms universitet skulle, betonades i promemorian, med större
myndighet än de skilda högskolorna kunna företräda det vetenskapliga
livet i Sveriges huvudstad. Det skulle vara lättare att åt akademiska högtidligheter
skänka den värdighet, som utgjorde en stor tillgång vid de

263

äldre universiteten. Vid utländska akademiska högtidligheter skulle i
många fall en gemensam representation från Stockholms universitet vara
fördelaktigare och mindre kostsam än en representation från de olika högskolorna.
Utländska gäster skulle kunna beredas ett bättre mottagande
och i många fall kunna påräkna ett större auditorium vid föreläsningar etc.

I promemorian framhölls vidare att vissa svårigheter av administrativ
art förelåge att med varandra förbinda högskolor, vilka uppvisade så stora
olikheter såväl beträffande förhållandet till staten som beträffande de
ekonomiska grundvalarna för verksamheten. Med hänsyn till den form
för universitetssammanslutningen som förutsatts borde emellertid svårigheterna
kunna övervinnas. I det förslag till statuter för Stockholms universitet
som bilagts promemorian hade ej heller några bestämmelser intagits,
som skulle begränsa högskolornas dittillsvarande, av Kungl. Maj:t
fastställda rättigheter och skyldigheter. Det vore eftersträvansvärt, att
universitetet beträffande den centrala organisationen stode under överinseende
av kanslern för rikets universitet, men detta skulle icke ha till följd att
kanslern finge överinseende över de särskilda högskolorna, därest sa ej
vore bestämt i dessas stadgar. Universitetssammanslutningen ansåges därför
ej behöva medföra någon ändring i högskolornas ställning till skilda
departement, och de föreslagna statuterna skulle icke påkalla andra ändringar
i högskolornas egna stadgar än en tilläggsbestämmelse, innebärande
att respektive högskola vore ansluten till Stockholms universitet. Det framhölls
emellertid samtidigt, att en endast statutmässig organisation blott
i ringa omfattning skulle kunna förverkliga de fördelar för den vetenskapliga
undervisningen och forskningen som berörts i promemorian. Det
syntes därför i främsta rummet nödvändigt för universitetstankens materialiserande,
att en central universitetsbyggnad uppfördes, inrymmande
kansli och administrationsvåning, ett fåtal föreläsningssalar samt en stor
aula och några därtill knytande festivitetslokaler. Byggnaden borde
dessutom ge utrymme för studentkårernas gemensamma styrelser och
kommittéer. Kostnaderna för uppförande av en dylik byggnad beräknades
till omkring 2 500 000 kronor, vartill skulle komma kostnaderna för lokaltillbyggnaden
för en bibliotekscentral.

Genom de av senaste världskrig föranledda förhållandena kommo de i
det föregående redovisade universitetsplanerna aldrig att upptagas till
närmare övervägande. År 1944 sammanslöto sig emellertid rektorerna vid
de ifrågavarande åtta högskolorna till Stockholms högskolors rektorskonvent,
vars stadgar fastställdes av Kungl. Maj:t den 20 maj 1949. Rektorskonventet
har enligt stadgarna att verka för ett rationellt samarbete högskolorna
emellan och bevaka för dessa gemensamma intressen av olika art,
vare sig det gäller att främja vetenskaplig forskning eller att lösa administrativa
och ekonomiska spörsmål. Rektorskonventet tillkommer även att,

264

i den mån högskolorna så finna lämpligt, representera dem gentemot in- och
utlandet samt anordna de årliga promotions- och installationshögtidligheterna
för ifragavarande högskolor. Rektorskonventet väljer inom sig
ordförande och vice ordförande samt tillsätter nödiga tjänstemän.

Efter framställning från rektorskonventet anmodade kanslern för rikets
universitet genom skrivelse den 12 december 1952 rektorerna för de under
kanslerns överinseende stående lärosätena i Stockholm samt rektor vid
farmaceutiska institutet att i samråd med rektorerna vid övriga till rektorskonventet
anslutna högskolor verkställa utredning angående förutsättningarna
och formerna för bildandet av ett Stockholms universitet.

I en den 30 juni 1953 dagtecknad skrivelse redovisades resultatet av den
sålunda anbefallda utredningen.

Efter att i skrivelsen ha redogjort för det år 1938 framlagda förslaget
erinrade utredningsmännen inledningsvis därom, att sedan nämnda år
vissa organisatoriska förändringar genomförts beträffande högskolorna i
Stockholm, varvid särskilt nämndes att tandläkarhögskolan år 1947 blivit
en självständig högskola. Mellan denna och karolinska institutet — vars
dotterinstitution högskolan från begynnelsen varit — bestode emellertid
alltjämt ett nära samarbete särskilt i undervisning och forskning.

Utredningsmännen berörde därefter de omständigheter som lett fram
till bildandet av Stockholms högskolors rektorskonvent och lämnade exempel
på för högskolorna gemensamma spörsmål, vilka varit föremål för rektorskonventets
ställningstagande. Konventet hade sålunda verkställt en utredning
beträffande det aktuella och framtida behovet av mark för Stockholms
vetenskapliga institutioner inom den på och intill Kungl. Djurgården
belägna s. k. vetenskapsstaden. En särskild utredning hade verkställts
beträffande erforderlig mark därstädes för de tva botaniska institutionerna
vid Stockholms högskola. Vidare hade det nära samarbetet mellan de olika
högskolornas rektorer möjliggjort, att gemensamma undervisningsfrågor
erhållit en rationell lösning. Rektorskonventet hade alltsedan år 1945 anordnat
de årliga promotions- och installationshögtidligheterna för Stockholms
högskolor samt vid flera tillfällen gemensamt representerat de olika
högskolorna såväl utom som inom landet. Bland andra frågor som varit
föremål för konventets behandling nämndes studentsociala frågor, studentidrotten,
studenternas förbundsstyrelses lokalfrågor, flyktingstudenternas
ställning, värdet av kompletteringsbetyg och psykologiska prov för intagning
vid högskolorna, betydelsen av disputationsprov för erhållande av
lektorsställning, tjänstledigheter för professorer och andra akademiska lärare
för vetenskaplig forskning och enskilda uppdrag, det nya avlöningsreglementet
för professorer, nordiskt akademiskt samarbete, det akademiska
musiklivet i Stockholm o. s. v.

Utredningsmännen omnämnde, att frågan att ombilda rektorskonventet
till en universitetsorganisation alltmera aktualiserats den senaste tiden,

265

särskilt sedan den medicinska högskolan i Göteborg år 1952 ingått till Kungl.
Maj:t med förslag att Göteborgs högskola och den medicinska högskolan
i Göteborg skulle sammanföras till universitetet i Göteborg med två fakulteter,
en filosofisk och en medicinsk.

De sakskäl för realiserandet av universitetstanken i Stockholm som tidigare
framförts bestode enligt utredningsmännen alltjämt med oförminskad
styrka. Det betonades, att samarbete utöver hävdvunna ämnes- och fakultetsgränser
förekomme på en mångfald olika områden mellan de olika
högskolorna i Stockholm. Universitetsnamnets införande skulle innebära
en officiell bekräftelse av detta faktiskt rådande förhållande och samtidigt
ökade möjligheter att främja samarbetet mellan institutionerna.

Utredningsmännen ansågo även att frånvaron av ett universitet i Stockholm
skadade vår prestige gentemot utlandet.

Vad beträffar formen för en eventuell sammanslutning mellan de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm framförde utredningsmännen i stort sett
följande synpunkter.

Två olika förslag för en samordning hade varit under diskussion. Enligt
det ena förslaget skulle ett närmare sammanförande av högskolorna ske
genom att en för hela universitetet gemensam rektor valdes och ett konsistorium
inrättades, i huvudsak enligt statsuniversitetens mönster. Budgetbehandlingen
för hela universitetet skulle då sannolikt komma att passera
konsistoriet. Enligt det andra förslaget åter skulle rektorskonventet bibehållas
som organ för gemensamma angelägenheter och universitetsnamnet
införas såsom samlande benämning för de anslutna högskolorna. Härigenom
skulle en universitetsbildning kunna realiseras utan ingrepp i de
enskilda högskolornas inre förhållanden.

Vid de undersökningar som — efter samråd med respektive högskolor —
företagits inom rektorskonventet beträffande de två förslagen hade framkommit,
att det icke synts lämpligt att f. n. ifrågasätta någon så långt gående
sammanslagning att denna skulle göra intrång på de olika högskolornas
självständiga ställning i ekonomiskt och administrativt hänseende. Det hade
sålunda icke ansetts lämpligt att de till universitetet knutna högskolorna
förvandlades till fakulteter. Ej heller hade ansetts tillrådligt att för universitetets
angelägenheter tillskapa ett särskilt konsistorium. Dessa synpunkter
hade delats av lärarråden vid karolinska institutet, Stockholms högskola,
tandläkarhögskolan i Stockholm och farmaceutiska institutet. Också handelshögskolan,
skogshögskolan och veterinärhögskolan hade anslutit sig till
tanken på eu universitetsbildning i Stockholm med bibehållande av de
enskilda högskolornas självständighet och särart, medan tekniska högskolans
lärarkollegium förklarat sig vidhålla sill tidigare uppfattning, att
ed fullständigt förslag bil statuter borde föreligga, innan kollegiet loge
definitiv ståndpunkl till eventuellt inlemmande av högskolan i ett Stockholms
universitet, samtidigt som lärarkollegiet framhållit att starka sk/il

266

talade för ett bibehållande av landets båda tekniska högskolor under en
med kanslersämbetet parallellställd överstyrelse.

Då det övervägande antalet av högskolornas myndigheter sålunda tillstyrkt
det andra förslaget, hade utredningsmännen låtit allenast nämnda
förslag bli föremål för en närmare omprövning och utformning.

Beträffande frågan om vilka läroanstalter som skulle ingå i Stockholms
universitet uttalade utredningsmännen, att i första rummet givetvis de åtta
vetenskapliga högskolorna borde inlemmas i universitetet. Emellertid hade
föreståndarkollegiet vid statens skogsforskningsinstitut ifrågasatt, att en
universitetsorganisation skulle få en vidare omfattning, och härutinnan
uttalat följande.

Det synes enligt kollegiets mening mindre lämpligt att vid en eventuell
universitetsbildning inom Stockholms stad forskningsinstituten uteslutes.
En klyvning på två kategorier, den ena omfattande institutioner med akademisk
undervisning i traditionell bemärkelse och den andra institutioner
med övervägande forskningsarbete, varvid de båda kategorierna vid universitetsbildandet
behandlas olika, är enligt kollegiets mening icke förenlig
med vetenskapens nuvarande krav. Det bör också beaktas, att vid forskningsinstituten
vetenskaplig handledning och undervisning förekommer, särskilt
på högstadiet, ehuru denna i regel icke tar sig uttryck i officiella kurser
och föreläsningar. Anmärkas må dock att av institutets professorer föreståndaren
för zoologiska avdelningen, föreståndaren för avdelningen för
arbetslära och innehavaren av den personliga professuren i arbetslära även
ha obligatorisk undervisningsskyldighet vid Skogshögskolan. Forskningsinstitutens
inordnande i en vidare universitetsram kan naturligtvis komma
att stöta på vissa formella svårigheter. För Skogsforskningsinstitutets vidkommande
föreligga dock knappast sådana.

Även styrelsen för skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet hade
ansett att institutet borde anslutas till universitetsorganisationen. Enligt
utredningsmännens uppfattning skulle genom skogshögskolans anslutning
till ett blivande universitet jämväl skogsforskningsinstitutet i dess egenskap
av akademisk undervisningsanstalt komma att tillhöra universitetsorganisationen.

Utredningsmännen framhöllo vidare, att det från skilda håll inom rektorskonventet
uttalats den uppfattningen, att en förutsättning för anslutning
till eu universitetsorganisation i huvudstaden borde vara, att de i vetenskapligt
hänseende särskilt kvalificerade lärartjänsterna vid respektive högskolor
skulle tillsättas efter i huvudsak samma regler som gällde för motsvarande
befattningar vid de gamla universiteten. Detta skulle innebära,
att tre av de fyra högskolor som icke stode under överinseende av universitetskanslern
(handelshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan)
därutinnan skulle få en förändrad ställning. Beträffande den fjärde högskolan,
tekniska högskolan, följde tillsättningsförfarandet i avseende å professor,
laborator och speciallärartjänst i huvudsak de regler som tillämpa -

267

des vid statsuniversiteten, varvid överstyrelsen för de tekniska högskolorna
hade en liknande funktion som kanslersämbetet.

Flertalet myndigheter vid övriga universitetskanslern icke underställda
högskolor hade i huvudsak uttalat sig för att vissa utnämningsärenden vid
de här ifrågavarande högskolorna skulle handläggas jämväl av kansler.
Enligt utredningsmännens egen uppfattning förelåge avgörande skäl för
att såsom förutsättning för en anslutning till ett universitet i Stockholm föreskreves,
att vid vederbörande högskola tillsättningen av de mest kvalificerade
vetenskapliga befattningarna skulle handläggas jämväl av kanslern
för rikets universitet (beträffande tekniska högskolan av överstyrelsen för
de tekniska högskolorna). Vilka befattningar som skulle komma att bli
berörda av den föreslagna ändringen i tillsättningsförfarandet ansågo utredningsmännen
böra bli föremål för särskild utredning. Den skulle emellertid
i princip gälla befattningar motsvarande dem, vilkas tillsättning enligt
universitetsstatuterna handläggas även av universitetskanslern.

Beträffande formerna för bildandet av ett Stockholms universitet anförde
utredningsmännen, att det vid diskussioner inom rektorskonventet framkommit
två olika förslag. Enligt det ena skulle universitetet till en början
omfatta allenast de tre (fyra) under kanslerns överinseende ställda högskolorna.
Sedan en sådan mindre universitetsbildning kommit till stånd
och förhållandena stabiliserat sig, skulle de övriga högskolorna inbjudas
att ansluta sig till universitetet. Enligt det andra förslaget skulle eftersträvas,
att redan vid universitetsorganisationens tillblivelse så många högskolor
som möjligt omfattades av densamma. Utredningsmännen förordade för
sin del det sistnämnda förslaget och ansågo ett praktiskt tillvägagångssätt
vara att, sedan förslag till grundstadgar för ett universitet i Stockholm utarbetats,
Kungl. Maj:t till respektive högskolemyndigheter riktade en uppmaning
att ingå i en universitetsorganisation i Stockholm, vilken därefter
skulle bildas i och med att Kungl. Maj:t fastställde grundstadgar för densamma.

Utredningsmännen erinrade vidare om att inom rektorskonventet vid flera
tillfällen uttalats den uppfattningen, att det nuvarande konventets stadgeenliga
organisation skulle tagas till utgångspunkt för bildandet av ett universitet
i Stockholm. Enligt utredningsmännen vore det emellertid lämpligt,
att i de nya grundstadgarna något närmare utformades riktlinjerna för
eu sammanslutning mellan högskolorna och dessas arbetsuppgifter. Härutinnan
anförde utredningsmännen följande.

Grundstadgarna för ett universitet i Stockholm böra enligt vår uppfattning
först innehålla eu uppräkning av de vetenskapliga högskolor, av vilka
universitetet skulle utgöra eu sammanslutning. Särskilt bör framhållas,
att de deltagande högskolorna bibehålla sin fulla självständighet i enlighet
med för dem gällande stadgar. Vidare böra grundstadgarna innehålla eu
bestämmelse om universitetets uppgifter, nämligen alt främja vetenskaplig
forskning och undervisning vid de anslutna högskolorna, att befordra sam -

268

arbetet dem emellan och bevaka olika frågor, vilka äro för dem gemensamma.

I stadgarna bör därjämte föreskrivas, att universitetets angelägenheter
handhavas av dess rektorskonvent. Beträffande dettas sammansättning och
verksamhet synas de för Stockholms högskolors rektorskonvent nu gällande,
av Kungl. Maj:t den 20 maj 1949 fastställda stadgarna i princip böra följas.
Rektorskonventet skulle följaktligen bestå av rektorerna vid de till universitetet
anslutna högskolorna, varvid vid förfall för rektor den som i dennes
ställe uppehåller rektorsämbetet inträder som ledamot av konventet. Rektorskonventet
har att inom sig välja ordförande och vice ordförande, varvid
en viss mandattid bör stadgas, förslagsvis tre år. Ordföranden — och vid
förfall för honom vice ordföranden — har att företräda universitetet. Ehuru
rektorskonventet i verkligheten torde komma att sammanträda oftare, synes
det böra ha stadgeenlig skyldighet härtill minst två gånger i terminen.
De nuvarande bestämmelserna om kallelse och beslutsmässighet böra vidare
införas i grundstadgarna. Därest den föreslagna universitetsorganisationen
icke skulle komma att omfatta samtliga de åtta vetenskapliga högskolorna
i Stockholm, hör i stadgarna slutligen finnas eu särskild bestämmelse beträffande
sättet för samarbetet mellan universitetet och icke ansluten högskola.
En praktisk organisationsform härutinnan synes oss vara att, därest
rektorskonventet beträffande viss fråga finner sådant samarbete påkallat,
konventet äger att med sig adjungera sådan högskolas rektor.

Utredningsmännen förutsatte slutligen att universitetets kansliorganisation
skulle bli av mycket begränsad omfattning och att bestämmelser härom
skulle inflyta i en särskild arbetsordning.

1 skrivelse den 30 juni 1953 framförde rektor vid tekniska högskolan
vissa erinringar mot det av utredningsmännen framlagda förslaget till universitetsorganisation.
Rektor framhöll därvid bl. a., att han vid flera tillfällen
vid sammanträden i rektorskonventet hemställt att utredningsmännen
måtte utforma alternativa och detaljerade förslag till en universitetsbildning.
I anslutning därtill gjordes gällande att den föreliggande utredningen
icke vore någon utredning i egentlig bemärkelse utan endast ett förslag
till viss stadgeändring för rektorskonventet, enligt vilket konventet skulle
bestå av rektorerna vid de vetenskapliga högskolor som inginge i universitetet
men vilka i övrigt skulle bibehålla sin fulla självständighet.
Enligt rektors mening borde följande huvudalternativ utredas:

1) Stockholms högskola ombildas till Stockholms universitet;

2) Stockholms högskola, karolinska institutet och farmaceutiska institutet
ombildas till Stockholms universitet, varvid får beaktas att vissa fakulteter
måste ha ensambestämmanderätt betr. vissa donationer, i nobelärenden,
i vissa befordringsärenden etc. ;

3) Som tredje alternativ borde övervägas huruvida icke även tandläkarliögskolan
i Stockholm borde ingå i universitetsbildningen. I samband
därmed måste ställning även tagas till de två andra tandläkarhögskolornas
ställning, om dessa skola ingå i universiteten i Lund och Göteborg
eller om de tre tandläkarhögskolorna böra bilda en viss enhet för sig etc.;

4) Ävenså synes böra utredas vilka övriga fackhögskolor som borde ingå

269

i universitetet, varvid veterinärhögskolan i första hand synes böra ifrågakomma,
under det att skogshögskolan har en från övriga högskolor
förhållandevis privat karaktär.

I sista hand borde övervägas tekniska högskolans ställning under samtidigt
beaktande av frågan huruvida Chalmers tekniska högskola i Göteborg
borde inlemmas i Göteborgs universitet och sålunda den genom överstyrelsen
för de tekniska högskolorna existerande samordningen mellan dessa
båda högskolor borde upphöra.

Slutligen framhölls att man icke kunde bilda ett universitet enbart genom
att låta ett antal fullt självständiga högskolor sammansluta sig till ett universitet
med ett rektorskonvent. Ett verkligt universitet måste ha en universitetsrektor,
ett antal fakulteter och en funktionsduglig organisation.
Veterligt funnes icke någon motsvarighet till den av utredningsmännen
skisserade universitetsbildningen. University of London t. ex. vore av helt
annan karaktär och hade bl. a. gemensamt statligt årsanslag, vilket av
universitetet fördelades de olika ingående skolorna emellan.

Det ovan redovisade förslaget av år 1953 har hittills icke föranlett någon
åtgärd från universitetskanslerns sida.

Under den tid utredningen om ett Stockholms universitet pågått har
frågan om bildandet av ett universitet i rikets andra stad nått sin lösning.
Redan vid inrättandet av den medicinska högskolan i Göteborg år 1948
övervägdes en samordning med Göteborgs högskola. I skrivelse till Kungl.
Maj:t den 14 maj 1952 föreslog den särskilt tillsatta organisationskommittén
för medicinska högskolan i Göteborg att nämnda högskola, som alltsedan
sin tillblivelse varit rent statlig, skulle sammanslås med Göteborgs högskola,
som dittills haft karaktären av privat stiftelse. I det nya lärosätet,
som skulle erhålla namnet universitetet i Göteborg, skulle Göteborgs högskola
ingå som en filosofisk fakultet och den medicinska högskolan som
en medicinsk.

I motiveringen till sitt förslag anförde kommittén bl. a., att ett samlande
av det vetenskapliga forsknings- och undervisningsväsendet i större enheter
vore ägnat att motverka en mindre önskvärd isolering och skapa gynnsamma
förutsättningar för nära kontakt och fruktbringande samarbete.
Kommittén menade också, att de båda högskolorna genom sammanslagningen
skulle få en väsentligt starkare ställning utåt och att ett universitet
i Göteborg skulle bli till ovärderligt gagn för kulturlivet över huvud i Göteborg
och Västsverige. Slutligen underströk kommittén de praktiska fördelar
i fråga om undervisning och administration som skulle följa av en universitetsbildning.

Frågan förelädes riksdagen, genom propositionen 1953: 122. Kungl. Maj:t
följde därvid i allt väsentligt organisationskommitténs förslag, vilkel biträddes
jämväl av riksdagen. 1 enlighet härmed trädde från den 1 juli 1954 det
nya universitetet i verksamhet.

270

Utanför universitetsorganisationen i Göteborg stå alltjämt stadens övriga
högskolor, nämligen Chalmers tekniska högskola och handelshögskolan i
Göteborg. Den förra, som sedan år 1937 är en statlig teknisk högskola och
lyder under ecklesiastikdepartementet, har särskild styrelse gemensam med
tekniska högskolan i Stockholm. Den senare, som grundades år 1923 på
enskilt initiativ, åtnjuter numera i väsentlig grad understöd från stat och
kommun och lyder under handelsdepartementet.

I detta sammanhang må omnämnas att visst samarbete förekommer mellan
Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola i fråga om undervisning
i matematik, fysik och teoretisk fysik med mekanik. Beträffande
matematikundervisningen innebär samarbetet hittills endast att högskolan
har upplåtit undervisningslokaler åt universitetet. I fysik och mekanik däremot
anordnar högskolan fr. o. m. hösten 1956 till viss del gemensam
undervisning för teknologer och universitetets studenter, varigenom de sistnämnda
beräknas få möjlighet att avlägga filosofisk ämbetsexamen med
ämneskombinationen matematik—fysik—teoretisk fysik.

Revisorerna ha besökt samtliga ovan omnämnda högskolor i Stockholm
och därvid ingående gjort sig underrättade om vederbörande högskoleledningars
syn på frågan om ett Stockholms universitet. För att få frågan
ytterligare belyst ha revisorerna därjämte från högskolorna genom en rundskrivelse
inhämtat upplysningar angående personal och administration, institutioner
och serviceanordningar, lokaler och byggnader, samarbete högskolorna
emellan samt andra förhållanden av vikt för frågans bedömning.

Den vid högskolorna anställda personalens storlek och fördelning på
vetenskapliga och administrativa tjänster framgår av följande tabell.

	Vetenskaplig	Administrativ	Annan
	personal	personal	personal
Stockholms högskola........	____ 394	56	72
Karolinska institutet........	____ 138	58V2	II6V2
Tekniska högskolan ........		ca 40	ca 330
Handelshögskolan ..........	____ 191	181 2	43
Farmaceutiska institutet.....	27	3	13
Skogshögskolan ............	____ 58	11	ca 30
Veterinärhögskolan.........	103	16	79
Tandläkarhögskolan ........	____ 1144	20	99

De större högskolornas administration är i regel uppdelad på ett kansli
och en ekonomiavdelning. Kanslierna förestås av en sekreterare eller byrådirektör
(29—31 lönegr.), som biträdes av byråsekreterare, amanuenser,
kontorister och skrivbiträden, medan ekonomiavdelningarna förestås av

1 Därtill 19 med deltidsarvoden.

2 Därav 4 med halvtidstjänst.

3 Därtill It med deltidsarvoden.

4 Därtill 34 tillhörande den prekliniska undervisningen vid karolinska institutet.

271

en intendent, kamrerare eller byrådirektör (29—31 lönegr.), som biträdes
av kassörer och annan kassa- och skrivpersonal. Vid de mindre högskolorna
äro sekreterare och kassaförvaltare ofta arvodister.

Av de upplysningar som lämnats från de olika högskolorna framgår, att
den administrativa personalens arbetsuppgifter i stort sett äro likartade.
Detta gäller icke endast sådana rent rutinmässiga uppgifter som renskrivning,
registrering samt allehanda kassagöromål utan även t. ex. inskrivningsärendcn,
examensärenden, katalogarbeten och stipendieärenden.

För att främja undervisningen i olika specialämnen ha vid högskolorna
inrättats ett stort antal vetenskapliga institutioner; särskilt de naturvetenskapliga
ämnena ha i regel egna institutioner, ofta flera för varje examensämne.
Det ligger i sakens natur att högskolor med angränsande ämnesområden
äga institutioner av likartat slag. Sålunda ha flera högskolor
likartade institutioner för kemi och fysik; institutioner för geologi och
mineralogi samt för matematik finnas vid Stockholms högskola och tekniska
högskolan, för geografi vid Stockholms högskola och handelshögskolan
och för botanik vid Stockholms högskola, skogshögskolan och farmaceutiska
institutet, för att nämna endast några exempel. På liknande
sätt förhåller det sig med djurstallar, som finnas vid fyra högskolor, samt
med vissa verkstäder och andra serviceanordningar.

Enligt vad som framgår av de inhämtade upplysningarna pågår ett ofta
oreglerat men betydelsefullt samarbete mellan de olika högskolorna och
deras institutioner och lärare. Erfarenheterna av vetenskapligt och pedagogiskt
samarbete mellan högskolorna ha i allmänhet betecknats som goda.
Som exempel på detta samarbete kunna nämnas de institutioner som drivas
gemensamt av flera högskolor, såsom ekonomisk-historiska institutet, vilket
tillhör både Stockholms högskola och handelshögskolan, samt anordnandet
av gästföreläsningar och särskilda gemensamma seminariesammanträden.
Det förekommer också, att forskningsuppgifter och utbildningsavsnitt på
högstadiet kunnat samordnas mellan olika högskolor, och studerande
vid en högskola ha i stor utsträckning fått tillgodoräkna sig betyg givet
vid en annan högskola. Någon organiserad samverkan i fråga om forskning
och undervisning förekommer dock icke i nämnvärd utsträckning.

Särskild uppmärksamhet har i detta sammanhang ägnats högskolornas
biblioteksfråga. Högskolorna i Stockholm äga värdefulla specialbibliotek,
i vissa fall de förnämsta i landet inom respektive ämnesområden. Ett
samarbete mellan högskolebiblioteken och mellan dem och övriga vetenskapliga
bibliotek är givetvis av stor vikt för den vetenskapliga forskningen,
och vissa framsteg ha redovisats på detta område. År 1949 inrättades
sålunda stockholmsbibliotekens samarbetsnämnd med uppgift att utvidga
och i fasta former organisera samarbetet mellan de offentliga biblioteken i
Stockholm. För Stockholms högskolas del träffades år 1953 ett särskilt
avtal om .samarbete med kungl. biblioteket, som fortsätter sin i propo -

272

sitionen 1950: 165 redovisade utveckling till ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt
universitetsbibliotek. Också i övrigt ha åtgärder vidtagits
för att rationalisera de vetenskapliga bibliotekens bokanskaffning och bokbestånd
samt främja utvecklingen mot ett vetenskapligt sambibliotek.

Beträffande högskolornas lokalförhållanden har konstaterats en stark
splittring och på flera håll påtagliga missförhållanden, förorsakade av otillräckliga
och bristfälliga lokaler. Föreläsningssalar, seminarielokaler och
institutioner äro i allmänhet väl utnyttjade. Antalet salar och åhörarplatser
vid de olika högskolorna framgår av följande tabell.

Stockholms högskola . .
Karolinska institutet . ..
Tekniska högskolan . . .

Handelshögskolan .....

Farmaceutiska institutet

Skogshögskolan .......

Veterinärhögskolan . . . .
Tandläkarhögskolan . . .

Antal salar	Åhörarplatser
45	ca 1 700
27	1 925
21	ej uppgivet
12	ca 1 0001
3	310
4	120
11	700
7	475

Om de olika högskolornas aktuella planer för lokalfrågornas lösande må
följande anföras.

För Stockholms högskolas vidkommande uppgjordes år 1949 en generalplan
av professor P. Hedqvist, och en av Kungl. Maj:t den 14 januari 1955
tillkallad utredningsman är f. n. sysselsatt med utarbetandet av en plan
för tillgodoseende av högskolans lokalbehov. Någon samlad plan för lösandet
av karolinska institutets lokalfrågor finnes icke, men byggnadsstyrelsen
arbetar successivt med institutets utbyggnad. För tekniska högskolans
byggnadsfrågor är en generalplan godkänd av riksdagen år 1945 och fastställd
av Kungl. Maj:t. Fn särskild av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté handhar
utbyggnaden. Från handelshögskolan har upplysts, att formell plan
för lokalfrågornas lösning saknas men att frågan om en ny flygel snart
kan aktualiseras. Farmaceutiska institutets lokalfråga, som länge varit
brännande, har av revisorerna upptagits till behandling under § 29, vartill
bär må hänvisas. För skogs- och veterinärhögskolorna föreligger en samlad
plan för nybyggnader i 1946 års högskoleutrednings betänkande med förslag
angående utbyggnad av lantbruks-, skogs- och veterinärhögskolorna
(SOU 1947:67). Tandläkarhögskolans lokalförhållanden äro mycket bristfälliga,
och utredning om nybyggnad pågår sedan längre tid.

Någon gemensam plan för lösande av högskolornas lokalfrågor under
beaktande av samtliga högskolors intressen föreligger sålunda icke, och
avsaknaden av dylik planering har i flera påtagliga fall fått menliga följder
i form av lokalsplittring och olycklig konkurrens om tomter och byggnader
mellan olika högskolor.

1 Den största lokalen, aulan, är i stor utsträckning uthyrd.

273

Revisorernas uttalande. Den akademiska undervisningen i Stockholm är
splittrad på ett stort antal inbördes helt fristående högskolor. Frågan om
en närmare samordning dem emellan till ett Stockholms universitet har
vid ett par tillfällen varit uppe till övervägande, utan att detta dock lett
till annat resultat än att vederbörande rektorer sammanslutit sig till ett
särskilt rektorskonvent för behandling av vissa gemensamma angelägenheter.

Revisorerna, som besökt samtliga här avsedda högskolor och därvid ingående
gjort sig underrättade om olika omständigheter av betydelse för bedömande
av frågan om ett Stockholms universitet, anse starka skäl tala för
att denna fråga nu ånyo prövas. Till eu början må erinras om —- såsom icke
minst framgår av direktiven för 1955 års universitetsutredning — att vårt
land uppenbarligen står inför nödvändigheten att genomföra eu ganska
betydande upprustning av den vetenskapliga forskningen och undervisningen.
I detta läge gäller mer än någonsin att tillse, att anvisade medel
komma till avsedd nytta och att organisationen av det akademiska arbetet
således utformas på sådant sätt, att onödiga kostnader undvikas. Från
denna utgångspunkt framstå förhållandena i Stockholm som föga rationella.
Den inbördes avvägningen av olika utgiftsbehov försvåras för det
första därav, att ifrågavarande högskolor icke sortera under ett och samma
departement; icke ens i de fall där högskolorna tillhöra ecklesiastikdepartementets
ämbetsområde äro samtliga underställda universitetskanslern.
Varje högskola har vidare sin egen administrativa apparat, oaktat de arbetsuppgifter
som härutinnan ankomma på de olika högskolorna i stort
sett sammanfalla. Beaktas bör därjämte att många av högskolorna förete
stark inbördes släktskap även i rent vetenskapligt hänseende. Sålunda kan,
för att nämna några exempel, erinras om den nära samhörigheten i fråga
om vissa ämnesområden mellan Stockholms högskolas naturvetenskapliga
fakultet, karolinska institutet och tekniska högskolan, mellan karolinska
institutet, tandläkarhögskolan, farmaceutiska institutet och veterinärhögskolan
samt mellan Stockholms högskolas humanistiska och juridiska
fakulteter och handelshögskolan. Någon organiserad form av samverkan
på så sätt, att lärarkrafter, föreläsningssalar, laboratorier, apparatur och
andra tekniska hjälpmedel, djurstallar, verkstäder in. in. utnyttjas gemensamt,
förekommer emellertid knappast. Oberoende av varandra ha likartade
institutioner för undervisning och forskning inom vissa läroämnen
inrättats på flera håll. Också biblioteksverksamheten är splittrad, även
om på detta område ett ökat samarbete vuxit fram under senare år. Ej
heller föreligger någon enhetlig plan för högskolornas utbyggnad, uppgjord
med beaktande av samtliga högskolors lokalbehov. Ett belysande
exempel på de menliga följderna av denna bristande planering har lämnats
under § 29. Alla här anförda förhållanden måste enligt revisorernas mening
leda till onödiga kostnader i form av dubbelarbete samt mindre effektivt

18 l<ei>. berättelse ung. statsverket är I!)bli. I

274

utnyttjande av både personella och materiella resurser. Den nuvarande
splittringen innebär därjämte en viss fara för vetenskaplig isolering, vilket
särskilt gäller de minsta högskolorna.

Det motstånd som på sina håll rests mot tanken på ett Stockholms universitet
är, enligt det intryck revisorerna erhållit, delvis psykologiskt och
emotionellt betingat. Uppenbarligen föreligga dock även stora praktiska
svårigheter för denna tankes förverkligande, till icke ringa del sammanhängande
med den omständigheten, att många av högskolorna äro belägna
på långt avstånd från varandra, vilket försvårar den interna kommunikationen.
Problemet kompliceras ytterligare därav, att en del av högskolorna
redan nått en sådan storlek, att de åtminstone i vissa hänseenden framstå
som naturligt avgränsade organisationsenheter. De olägenheter som berörts
i det föregående äro dock så betydande, alt avsevärda rationaliseringsvinster
— vetenskapligt, pedagogiskt och administrativt — torde stå att
vinna genom en närmare samordning av de här ifrågavarande högskolorna
i Stockholm. På vad sätt en dylik samordning bör komma till stånd får
självfallet bli beroende av särskilda överväganden. Lämpligast synes vara
att dessa ta formen av en utredning i sedvanlig ordning, innefattande medverkan
av såväl vetenskaplig som

På utredningen bör ankomma att allsidigt belysa förevarande spörsmål
och pröva olika utvägar för att nå fram till en mera rationell ordning.
Därvid bör bl. a. hänsyn tagas till att den traditionella fakultetsindelningen,
sådan den framträder vid universiteten i Uppsala och Lund, numera i
många stycken måste betecknas som föråldrad. Tillkomsten av nya vetenskapsgrenar
och läroämnen har med andra ord skapat förutsättningar för
en ny akademisk organisation. Det synes därför ligga helt i linje med
utvecklingen, om ett universitet bildas som vid sidan av traditionella
fakulteter inrymmer sådana nybildningar som exempelvis odontologiska
och teknologiska fakulteter. Beaktas bör vidare att den nuvarande universitetsorganisationen
i övrigt icke till alla delar behöver appliceras på
ett Stockholms universitet. Utomlands kan konstateras en klar skillnad
i struktur och organisation mellan äldre universitet, särskilt sådana som
förlagts till mindre städer, och nyare universitetsbildningar i storstäderna.
Dessa moderna storstadsuniversitet äro främst en form för fruktbärande
samverkan mellan i övrigt självstyrande organ, och någon fullständig centralisation
har icke genomförts. Det förefaller också naturligt att de i ett
Stockholms universitet ingående fakulteterna ges en mycket vidsträckt
självstyrelse i rent fackmässiga angelägenheter, vilket f. ö. står i överensstämmelse
med andan i de nya universitetsstatuterna. I enlighet härmed
bör man i universitetets organisation eftersträva smidiga verksamhetsformer
för att undvika en omständlig handläggning av ärendena.

Möjligheten att på något sätt infoga naturhistoriska riksmuseet och
andra för den vetenskapliga forskningen och undervisningen betydelsefulla

275

museer i en universitetsorganisation av här ifrågavarande slag synes jämväl
böra undersökas. Självfallet bör det vara utredningen obetaget att även
pröva frågan, i vad mån speciella förhållanden kunna motivera att viss
högskola ställes utanför universitetsbildningen. I detta sammanhang må
omnämnas att förslag på sin tid väckts om bildandet av två universitet
i Stockholm, av vilka det ena skulle ha medicinsk karaktär och i sig innefatta
karolinska institutet, tandläkarhögskolan, farmaceutiska institutet
och veterinärhögskolan.

Särskild uppmärksamhet synes böra ägnas byggnadsfrågor!^. Helt oavsett
resultatet av en utredning av nu angivet slag lärer behov få anses
föreligga av en generalplan för de stockholmska högskolornas utbyggnad.
Därvid bör en sådan lösning eftersträvas, som medför största möjliga lokala
koncentration av den nu spridda högskolebebyggelsen. En dylik koncentration
är uppenbarligen en viktig förutsättning för alt gemensamma
institutioner skola kunna inrättas för de läroämnen av ett och samma slag
som nu finnas företrädda vid olika högskolor.

Såsom i det föregående berörts bar för några år sedan bildats ett Göteborgs
universitet genom sammanslagning av förutvarande Göteborgs högskola
och medicinska högskolan i Göteborg. Revisorerna, som besökt nämnda
universitet liksom Chalmers tekniska högskola och handelshögskolan
i Göteborg, ha inhämtat att erfarenheterna av den ifrågavarande universitetsbildningen
varit uteslutande goda. Den ovan förutsatta utredningen bör
självfallet taga del'' av dessa erfarenheter. Erinras må i sammanhanget att
Chalmers tekniska högskola ställts utanför Göteborgs universitet. Mellan
de båda lärosätena har emellertid på vissa punkter etablerats ett fruktbärande
samarbete. Detta samarbete skulle otvivelaktigt kunna intensifieras
och även andra fördelar kunna uppnås, om Chalmers tekniska högskola
anslötes till Göteborgs universitet som eu teknologisk fakultet. Understrykas
bör emellertid, att ett eventuellt upphörande av de tekniska högskolorna
som självständiga organisationsenheter självfallet icke får hindra
ett fortsättande och ett utvecklande av det samarbete dem emellan som
nu sker genom försorg av de båda högskolornas överstyrelse. Skäl tala också
för att handelshögskolan i Göteborg på motsvarande sätt inordnas i universitetet.
Det synes vidare lämpligt att den uppkomna tanken på eu tredje
tandläkarhögskola, förlagd till Göteborg, realiseras genom inrättandet av eu
odontologisk fakultet vid Göteborgs universitet eller alternativt av en odontologisk
sektion inom därvarande medicinska fakultet. Jämväl nu sist
angivna spörsmål böra prövas av utredningen.

Slutligen må erinras om att flera av de nu avsedda högskolorna — såväl
i Stockholm som i Göteborg — förete stora inbördes olikheter i fråga om
sättet för verksamhetens finansiering. Vissa av dem äro sålunda i större
eller mindre utsträckning beroende av avkastningen från olika fonder samt
bidrag från vederbörande kommuner. Vid övervägandet av frågan om

276

formen för den ekonomiska förvaltningen böra därför också nu berörda
omständigheter ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

Frågan om lämpligaste organisationsform för de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg synes revisorerna så betydelsefull, att
det framstår som synnerligen angeläget att en utredning i ämnet snarast
igångsättes.

§ 29

Farmaceutiska institutets lokalfråga

Farmaceutiska institutets nuvarande lokaler äro inrymda i tre olika fastigheter
i Stockholm. En byggnad inom kvarteret Vega vid Kungstensgatan
disponeras sålunda helt av institutet. Vidare utnyttjas inom samma kvarter
vissa andra lokaler, belägna i den nybyggnad som nyligen uppförts för
Stockholms högskolas zootomiska institut. Slutligen har institutet från den
1 juli innevarande år erhållit dispositionsrätt till vissa lokaler inom den
byggnad statens farmaceutiska laboratorium förfogar över i norrbackaområdet.
I samma fastighet har också inrymts statens rättskemiska laboratorium,
varjämte tandläkarhögskolan i Stockholm fått sig anvisad vissa
lokaler där.

Lokalerna i byggnaden vid Kungstensgatan

Fram till slutet av år 1955 disponerade farmaceutiska institutet icke några
andra lokaler än dem i fastigheten vid Kungstensgatan, där huvuddelen av
institutet alltjämt är inrymd. Lokalerna togos i anspråk år 1923 efter att
dessförinnan ha utnyttjats av tekniska högskolans avdelning för kemisk
teknologi. I farmaceututbildningssakkunnigas år 1948 framlagda betänkande
har lämnats följande redogörelse för de närmare omständigheterna vid
institutets övertagande av fastigheten i fråga (SOU 1948:46, s. 183 f.).

Flyttningen år 1923 hade föregåtts av ett långvarigt utredningsarbete.
Efter det att frågan om att förskaffa institutet bättre lokaler redan en längre
tid varit aktuell, väckte institutets föreståndare år 1907 hos styrelsen förslag
om vidtagande av åtgärder i nämnda syfte. Med anledning härav upprättades
på styrelsens föranstaltande år 1909 ritningar och kostnadsförslag till
en nybyggnad för institutet på det s. k. Hjortberget å Norra Djurgården.
Kostnaden beräknades till 1 125 000 kronor.

Frågan om anskaffande av nya lokaler åt institutet vilade därefter till år
1916, då institutets styrelse i en skrivelse till Kungl. Maj:t gjorde framställning
angående beredande av nya lokaler för institutet i förutnämnda av
tekniska högskolans kemiska avdelning tidigare disponerad byggnad.

Såsom framgår av kap. 7 gjorde styrelsen i underdånig skrivelse den 4
september 1919 en förnyad hemställan i lokalfrågan på samma gång som
styrelsen framlade ett förslag till fullständig omorganisation av institutet.
Denna 1919 års framställning ledde till en proposition i ämnet till 1922 års
riksdag. Kungl. Maj:t begärde av riksdagen (8:e huvudtiteln, p. 95) ett anslag

277

å 237 000 kronor för att bereda lokaler åt farmaceutiska institutet i tekniska
högskolans gamla byggnad för den kemiska fackskolan. Förslaget
avsåg eu om- och tillbyggnad av huset i fråga. Styrelsens omorganisationsförslag
berördes ej i propositionen. Statsutskottet (yttrande nr 8 A, s. 42)
förordade förslaget om farmaceutiska institutets förflyttning till kemiska
fackskolans gamla byggnad men framhöll, att en dylik anordning allenast
vore att betrakta som ett provisorium, vilket icke borde föranleda andra
ändringar av byggnaden än dem, som betingades av förflyttningens provisoriska
karaktär, ej heller sådana dispositioner, som till äventyrs kunde
hindra byggnadens framtida användning för annat ändamål. Till följd av
denna sin uppfattning tillstyrkte utskottet endast ett anslag å 125 000 kronor
till nödiga ändringsarbeten. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan.

De sakkunniga uttalade beträffande lokalernas skick vid tidpunkten för
betänkandets avgivande år 1948, att de för undervisningen avsedda utrymmena
vore alldeles otillräckliga och mycket bristfälliga. De ansågos icke
svara ens mot lågt ställda fordringar. För forskningen saknades praktiskt
taget helt lokaler.

På senare tid, framför allt under åren 1954—1956, ha genom byggnadsstyrelsens
försorg utförts inre målnings- och vissa andra reparationsarbeten
inom fastigheten. Vidare har ett mera rationellt utnyttjande av fastigheten
kommit till stånd genom att vissa rum delats och genom att en del installationsarbeten
utförts. Byggnaden anses emellertid alltjämt med hänsyn till
sitt ändamål vara behäftad med stora brister. Med anledning härav hemställde
byggnadsstyrelsen i underdånig skrivelse den 31 augusti 1955, att Kungl.
Maj:t måtte hos riksdagen utverka ett investeringsanslag av 700 000 kronor
för eu första etapp av ett byggnadsarbete, som skulle sätta institutets byggnad
i bättre stånd. Totalkostnaden härför hade beräknats till 1 550 000
kronor, varav 750 000 kronor avsågo installationer av skilda slag samt
240 000 kronor byggnadens utvändiga restaurering och utbyte av fönstersnickerier.
I skrivelsen uttalade byggnadsstyrelsen bl. a., att institutets lokaler
icke uppfyllde nutida krav för undervisning och forskning. Styrelsen,
som på längre sikt räknat med att institutets byggnad skulle tagas i anspråk
för Stockholms högskolas utbyggande, hade därför ansett att viss upprustning
av byggnaden snarast måste verkställas. Styrelsen hade härvid bedömt
det vara möjligt att genom begränsade byggnadsåtgärder uppnå en
godtagbar förbättring till en sådan kostnad, som med hänsyn till byggnadens
storlek, nuvarande värde och återstående livslängd kunde anses försvarlig.

Enär byggnadsstyrelsens ovannämnda skrivelse icke föranlett någon åtgärd
från statsmakternas sida, har styrelsen i underdånig skrivelse den 31
augusti 1956 upprepat sin framställning, varvid bl. a. följande anförts.

I fråga om farmaceutiska institutets byggnad får styrelsen framhålla, att
dess tillstånd numera är så dåligt, att ett uppskov med iståndsättningsåtgärder
icke längre är försvarligt. I särskilt dåligt skick är samtliga installatio -

278

ner. Till ventilationssystemet hörande å vinden belägna trummor, som icke
uppfyller gällande bestämmelser, har utdömts av vederbörande brandmyndigheter.
Förhållandena får allmänt anses vara sådana, att en renovering
snarast bör utföras, om undervisningen inom byggnaden fortsättningsvis
skall kunna nöjaktigt upprätthållas.

I skrivelsen har vidare meddelats, att byggnadskostnaderna nu finge beräknas
ha stigit med 5 procent, varför medelsbehovet skulle överstiga 1,6
miljoner kronor.

Lokalerna i nybyggnaden för Stockholms högskolas zootomiska institut

I yttrande den 2 februari 1950 avstyrkte styrelsen för Stockholms högskola
en framställning från farmaceutiska institutet om anslag till ombyggnad
av institutets dåvarande lokaler. Styrelsen framhöll därvid, att det för
högskolan vore av största vikt, att kvarteret Vega med därå uppförda byggnader,
som reserverats för högskolans behov, snarast möjligt ställdes till
högskolans disposition. Under sådana förhållanden hade styrelsen funnit
sig böra bestämt avstyrka alla åtgärder, som kunde tänkas leda till en försening
av den tidpunkt, då högskolan finge förfoga över sagda mark och
byggnader. I stället hade från högskolans sida, med tillstyrkande av universitetskanslern,
föreslagits att hela suterrängvåningen å omkring 400 in2
och ett utrymme av 230 in2 i bottenvåningen i den planerade huvudbyggnaden
för zootomiska institutet skulle tills vidare upplåtas till farmaceutiska
institutet. Härigenom skulle institutet erhålla samma ökade lokalutrymme
som genom realiserande av nyssnämnda ombyggnadsföretag. Den från högskolans
sida sålunda föreslagna provisoriska lösningen av farmaceutiska
institutets lokalfråga hade godtagits av institutet.

I propositionen nr 137 till 1952 års riksdag förordade departementschefen
i enlighet härmed, att vissa utrymmen inom en föreslagen nybyggnad för
Stockholms högskolas zootomiska institut skulle upplåtas åt farmaceutiska
institutet. Departementschefen erinrade därvid bl. a., att behovet av utökade
och ändamålsenligare lokaler för institutet framhållits i olika sammanhang
samt att förslag väckts dels om uppförande av nybyggnad å annan plats för
institutet, dels ock om ombyggnad av institutets nuvarande byggnad i avvaktan
på nybyggnadsfrågans lösning. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens
förslag. Sedan den ifrågavarande byggnaden färdigställts
vid årsskiftet 1955—1956, har farmaceutiska institutet fått laga i anspråk
omkring 630 in2 i suterrängvåningen och eu del av bottenvåningen. De nya
lokalerna utnyttjas för institutets bibliotek, för den mikrobiologiska avdelningen
samt för eu del av avdelningen för oorganisk och fysikalisk kemi.
Lokalerna anses vara av god standard, ehuru de för sitt ändamål äro förhållandevis
trånga. Särskilt gäller detta i fråga om biblioteket, vilket —
trots att tillgängliga utrymmen utnyttjats effektivt genom att s. k. compactushyllor
anskaffats — icke anses kunna tåla någon längre tids accession.

279

Lokalerna i statens farmaceutiska laboratorium

Vid farmaceutiska institutet har fr. o. m. den 1 juli 1956 inrättats en professur
i farmakodynamik och toxikologi. Innehavaren av professuren skall
tillika vara föreståndare för den biologiska avdelningen vid statens farmaceutiska
laboratorium. Till denna avdelning skall farmaceutiska institutets
undervisning och forskning inom ämnesområdet vara förlagda. De nya lokaler
som på detta sätt tillförts institutet anses vara av utmärkt beskaffenhet.

Förslag om nybyggnad

I sitt förut omnämnda betänkande av år 1948 framlade farmaceututbildningssakkunniga
ett förslag till nybyggnad för farmaceutiska institutet. Härvid
anfördes bl. a. följande.

Såsom framgår av det förut sagda, tänkte man sig 1922, att institutets
inrymmande i de nuvarande lokalerna endast skulle vara ett provisorium
under en kortare tid i avbidan på lösningen av institutets nybyggnadsfråga.
Detta provisorium har emellertid räckt i ett kvarts sekel, och det är därlör
naturligt, att de olägenheter, som orsakas av de nuvarande redan från början
alltför trånga lokalerna, för varje år blivit mer och mer kännbara. Spörsmålet
om en nybyggnad för institutet kan därför ej längre uppskjutas. Den
farmaceutiska vetenskapens utveckling och de krav, som numera måste
ställas på en rationellt anordnad farmaceutisk undervisning, leda till att
de nya lokalerna måste vara av helt annan storleksordning än de gamla.
Härtill kommer, att den omorganisation av institutet, som de sakkunniga
föreslå i detta betänkande (differentiering av den farmaceutiska utbildningen
på 2 olika linjer, utökning av tiden för kursen för apotekarexamen
med 1 år och intagning av elever å denna kurs varje år i stället för vart
annat), icke kan genomföras, förrän institutet erhållit nya, avsevärt utvidgade
lokaler.

I skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 12
juni 1945 fäste styrelsen för farmaceutiska institutet statsrådets uppmärksamhet
på nödvändigheten av att institutet finge sitt behov av ökade lokaler
snarast möjligt tillgodosett genom en nybyggnad, om möjligt förlagd i närheten
av farmaceutiska laboratoriet och karolinska institutets teoretiska
institutioner, samt anhöll, att statsrådet ville taga under övervägande möjligheten
att redan nu reservera tomt för den blivande nybyggnaden. Denna
framställning remitterades till byggnadsstyrelsen, vilken myndighet hos institutets
styrelse anhöll om program för den avsedda nybyggnaden för att
bliva i stånd att bedöma den tomtstorlek, som kunde vara erforderlig. Med
anledning härav överlämnade institutets styrelse med skrivelse den 29 januari
1946 till byggnadsstyrelsen en av de sakkunniga verkställd preliminär utredning
i saken.

Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 18 oktober 1946 ställt ett anslag
av 6 000 kr. till byggnadsstyrelsens förfogande för verkställande av utredning
angående utökade lokaler för institutet, anhöll byggnadsstyrelsen med
anledning härav i skrivelse den 24 oktober 1946, att de sakkunniga ville till
byggnadsstyrelsen inkomma med fullständigt program rörande institutets
lokalbehov. Tillika uppdrog byggnadsstyrelsen genom beslut den 14 november
1946 åt arkitekten T. Ryberg att i samråd med byggnadsstyrelsens utredningsbyrå
och farmaceutiska institutet samt farmaceututbildningssak -

2X0

kunniga upprätta och till styrelsen inkonnna med utredning rörande nybyggnad
för farmaceutiska institutet i Stockholm, avsedd att förläggas (ill
norrbackaområdet. Ändamålet med Rybergs utredning skulle i första hand
vara att möjliggöra en beräkning av kostnaderna för ett dylikt institut ävensom
att framlägga ett preliminärt förslag till byggnad och byggnadsplats.
Beträffande förläggningen av institutet borde jämväl undersökas lämpligheten
av att för ändamålet taga i anspråk någon del av nuvarande blindinstitutets
å Tomteboda markområde.

De sakkunniga ha i betänkandet lämnat eu närmare redogörelse för nybyggnadsförslaget.
Här må endast omnämnas, att de föreslagna nya lokalerna
skulle inrymma en nyttig golvyta av omkring 7 700 m2. Institutet disponerade
vid tidpunkten för förslagets avlämnande endast 2 000 in2. Projektet
var kostnadsberäknat till 5,7 miljoner kronor.

Farmaceututbildningssakkunnigas förslag, vilket såväl beträffande nybyggnaden
som i fråga om organisatoriska åtgärder tillstyrktes av flertalet
remissinstanser, föranledde emellertid icke någon proposition till riksdagen.
Härtill torde i främsta rummet statsfinansiella skäl ha bidragit. Kungl.
Maj.t uppdrog dock genom beslut den 15 juli 1949 åt styrelsen för farmaceutiska
institutet att i samråd med byggnadsstyrelsen skyndsamt utreda,
dels huruvida tillräckliga lokaler för ett partiellt genomförande av den av
farmaceututbildningssakkunniga föreslagna organisationen kunde erhållas
genom provisoriska åtgärder, dels i vad mån härigenom särskilt angelägna
reformer kunde genomföras beträffande utbildningen vid institutet. Den 9
december 1949 överlämnade styrelsen för farmaceutiska institutet till Kungl.
Maj.t utredning och förslag i ämnet. I byggnadsfrågan föreslogs därvid, att
institutets byggnad skulle delvis ombyggas, att det elektriska ledningsnätet
skulle förnyas och att vissa omdispositioner av utrymmen skulle ske. Arbetena,
som voro kostnadsberäknade till 700 000 kronor enligt 1949 års prisnivå,
komnio icke till utförande. I stället erhölls, såsom tidigare nämnts,
det erforderliga lokaltillskottet inom nybyggnaden för Stockholms högskolas
zootomiska institut.

Revisorernas uttalande. Farmaceutiska institutet disponerar f. n. lokaler
på flera olika ställen i Stockholm. Huvuddelen av institutet är dock alltjämt
inrymd i den byggnad som fram till år 1923 utnyttjades av tekniska högskolans
avdelning för kemisk teknologi. Vid institutets förflyttning till nämnda
byggnad förutsattes från statsmakternas sida, att anordningen skulle
betraktas som allenast ett provisorium, som på intet sätt borde föregripa
eller försvåra den disposition av det ifrågavarande tomtområdet i dess helhet,
vilken förr eller senare måste komma till stånd. Det framhölls vidare,
att inflyttningen ej heller borde medföra andra ändringar i avseende å
själva lokalerna än dem, som betingades av förflyttningens provisoriska
karaktär, samt ej heller sådana dispositioner som till äventyrs kunde hindra
byggnadens framtida användande för andra ändamål.

281

Under de senaste åren ha vissa reparations- och installationsarbeten utförts
inom farmaceutiska institutets ifrågavarande byggnad, vilket dock icke
hindrar att underhållet av densamma måste anses vara starkt eftersatt. Vid
besök ha revisorerna också kunnat konstatera att byggnaden — särskilt
med hänsyn till arten av den vid institutet bedrivna forskningen och undervisningen
— företer stora bristfälligheter i olika avseenden. Byggnadsstyrelsen
har för sin del förklarat lokalförhållandena vara sådana, att de äventyra
ett upprätthållande av institutets verksamhet. Förevarande spörsmål
måste även bedömas mot bakgrunden av att rådande brist på apotekare
gör en ökning av institutets examinationskapacitet önskvärd. Den snabba
utvecklingen på läkemedelsområdet har därjämte medfört behov av en intensifierad
forskning vid institutet och eu ytterligare rationalisering av
utbildningen. De begränsade och otidsenliga lokalutrymmena ställa emellertid
hinder i vägen för att tillgodose dessa krav.

Såsom tidigare omnämnts har byggnadsstyrelsen nyligen äskat särskilda
medel för vissa iståndsättningsarbeten vid institutet, till stor del avseende
installationer av olika slag och kostnadsberäknade till drygt 1,6 miljon
kronor. Enligt vad revisorerna inhämtat skulle dock genom ett förverkligande
av detta projekt institutets byggnadsfråga icke slutligt vara löst utan
behovet av mera ändamålsenliga lokaler alltjämt kvarstå. Därtill kommer
att det för Stockholms högskola framstår som angeläget att få förvärva
den ifrågavarande byggnaden, som har ett i förhållande till högskolans
lokalutrymmen i övrigt gynnsamt läge. Skulle ett sådant förvärv framdeles
komma till stånd, finge de nu i byggnaden planerade installationerna i stor
utsträckning avlägsnas, då de nämligen därefter icke kunde komma till
avsedd användning.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter finna revisorerna det i hög
grad tveksamt om en investering av förevarande slag, vilken kan väntas
snabbt förlora i värde, bör genomföras. För farmaceutiska institutets lokalfråga
synes i stället böra eftersträvas en annan och mera definitiv lösning.
I detta sammanhang må erinras om hurusom ett organisatoriskt och lokalmässigt
samarbete mellan institutet och statens farmaceutiska laboratorium
nyligen kommit till stånd. Stora fördelar, icke minst ekonomiska, ha vunnits
genom att institutets nya professur i farmakodynamik och toxikologi
anordnats så, att den biologiska avdelningen vid nämnda laboratorium tilllika
blivit institutets avdelning för professurens ämnesområde. Revisorerna
vilja ifrågasätta, huruvida icke ytterligare fördelar skulle kunna uppnås
genom all det inledda samarbetet vidgades. Talrika beröringspunkter finnas
sålunda mellan den biologiska avdelningen vid laboratoriet och farmaceutiska
institutet — jämväl laboratoriets (Övriga verksamhet ligger helt inom
ramen för institutets intressesfär. Liknande skäl som motiverat etablerandet
av det nu genomförda samarbete! skulle därför kunna åberopas som stöd
för etl vidgat samgående mellan de båda statliga farmaceutiska organen.

282

Det synes därvid naturligt att också farmaceutiska institutets lokalfråga
sammankopplas med laboratoriets lokalmässiga förhållanden.

Statens farmaceutiska laboratorium är, som tidigare omnämnts, inrymt i
eu nvuppförd fastighet inom norrbackaområdet. I byggnaden har förlagts
jämväl statens rättskemiska laboratorium, varjämte tandläkarhögskolan i
Stockholm provisoriskt disponerar vissa lokaler där. Enligt vad revisorerna
inhämtat föreligga möjligheter till en omfattande tillbyggnad av fastigheten.
Redan genom en sådan tillbyggnad skulle måhända tillräckliga utrymmen
kunna skapas för farmaceutiska institutet. Stora lokalmässiga besparingar
torde nämligen kunna göras genom sambruk av åtskilliga lokaler.

Revisorerna äro medvetna om att det i nuvarande läge på byggnadsmarknaden
svårligen låter sig göra att på kort tid uppföra nya lokaler för hela
farmaceutiska institutet. Vid en lokalmässig anknytning till statens farmaceutiska
laboratorium torde detta ej heller vara nödvändigt. Framhållas må
dessutom, att en sådan anknytning med stor fördel kan ske successivt.

Under § 28 ha revisorerna bl. a. uttalat sig för eu utredning om förutsättningarna
för en närmare samordning mellan de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm. Fn dylik utredning, vilken skulle komma att beröra
jämväl farmaceutiska institutet, kan emellertid väntas bli relativt tidskrävande.
Med hänsyn härtill och då, å ena sidan, institutets byggnadsfråga
påkallar en snar lösning och, å andra sidan, ett eventuellt samgående mellan
institutet och farmaceutiska laboratoriet icke torde påverka den större
frågan om ett Stockholms universitet, synes det revisorerna motiverat att i
förevarande sammanhang behandlade spörsmål göras till föremål för en
speciell snabbutredning. Skulle som resultat därav framkomma förslag om
att farmaceutiska institutet och farmaceutiska laboratoriet böra knytas närmare
varandra såväl organisatoriskt som lokalmässigt, synes en plan samtidigt
böra utarbetas för projektets successiva förverkligande under beaktande
av jämväl övriga högskolors byggnadsproblem.

§ 30

Tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna

Vid de två odontologiska högskolorna i landet, tandläkarhögskolan i
Stockholm och tandläkarhögskolan i Malmö, bedrives — vid sidan av den
vetenskapliga forskningen och undervisningen inom odontologiens olika
grenar — i stor utsträckning tandvårdande verksamhet. Detta är också
förhållandet vid den under tandläkarhögskolan i Stockholm lydande odontologiska
högskolekliniken i Umeå. För det vetenskapliga och pedagogiska
arbetet vid tandläkarhögskolorna är det självfallet nödvändigt att såväl
forskare som lärare få tillfälle till klinisk arbetsutövning. Av största betydelse
är vidare att högskolorna för sin verksamhet ha tillgång till härför

28.5

erforderligt klientel — en fråga som f. ö. på förekommen anledning berördes
redan av 1950 års riksdagsrevisorer. Som ett led i säkerställandet av
patienttillgången har numera ett organisatoriskt närmande kommit till
stånd mellan tandläkarhögskolorna och folktandvården. Sålunda ha mellan
Kungl. Maj:t och kronan, å ena, samt Stockholms stad respektive Malmö
stad, å andra sidan, åren 1954 och 1955 träffats avtal om samordnande av
tandläkarhögskolornas patientvårdande verksamhet med berörda städers
folktandvård.

I avtalet med Stockholms stad har bl. a. stadgats följande.

Tandläkarhögskolan i Stockholm skall för Stockholms stads räkning ombesörja
folktandvård inom ramen för högskolans kapacitet och i den omfattning
som överenskonnnits i avtalet; högskolan skall i detta avseende
anses såsom en av stadens centraltandpolikliniker. Innan stadens folktandvårdsstyrelse
väcker fråga om inrättande av ny centraltandpoliklinik eller
om vidtagande av annan åtgärd av mera väsentlig betydelse för patienttillgången
vid högskolan, skall styrelsen överlägga härom med högskolans
lärarkollegium. Sådan åtgärd må icke vidtagas av staden, om för undervisningen
vid högskolan nödvändig tillgång på patienter härigenom äventyras.

Den folktandvård som enligt avtalet ombesörjes av högskolan skall ha
följande omfattning.

1) Behandling av mera komplicerade fall, som remitterats till högskolan
av därtill behörig myndighet eller befattningshavare och vilka ej lämpligen
kunna behandlas på stadens tandpolikliniker eller sjukhus.

2) Daglig jourmottagning utöver den mottagning för akuta fall, som
redan tidigare funnits anordnad vid högskolan.

3) Skoltandvård åt ett beräknat antal av 1 000 i Stockholm bosatta elever,
företrädesvis från vissa i avtalet angivna skolor.

4) Behandling av patienter, vilka inom ramen för högskolans kapacitet
remitteras dit av behörig myndighet eller befattningshavare, utan att tallen
äro att hänföra under p. 1.

Den av högskolan meddelade behandlingen skall utföras av läkare å
amanuensklinik eller under läkares ansvar och tillsyn av vid högskolan
kliniskt tjänstgörande odontologie kandidater å vederbörande specialavdelningar.
Staden skall medverka till att tillgodose högskolans behov av
patienter för undervisningen — utöver vad ovan sagts — genom att till högskolan
hänvisa sådana patienter, vilka på grund av tandpoliklinikernas
arbetsbelastning icke anses kunna där erhålla erforderlig behandling inom
rimlig tid. Därest del visar sig, att i något ämne tillgången på för högskolan
erforderliga behandlingsfall är för knapp, och högskolan gör anmälan härom
till folktandvårdsstyrelsen, skall staden söka verka för att patienter,
tillhörande den avsedda behandlingsgruppen, vilka vända sig till stadens
tandpolikliniker, i stället uppsöka högskolan för att där erhålla behandling.

284

Avtalet med Malmö stad är i fråga om samarbetet mellan tandläkarhögskolan
och folktandvården i huvudsak likartat med ovanberörda avtal.

Behandlingen av patienterna vid tandläkarhögskolorna utföres i huvudsak
av de studerande under överinseende och ansvar av professorer, laboratorer,
avdelningstandläkare, assistenter och. amanuenser. Den del av behandlingen
som icke lämpligen kan anförtros de studerande omhänderhaves
i regel av avdelningstandläkare, amanuenser och assistenter.

Professorerna ha en daglig tjänstgöringsskyldighet av 5 timmar, vilken
omtattar såväl undervisning och examination som administration. Till viss
del torde jämväl professorernas vetenskapliga arbete och studier försiggå
under den obligatoriska tjänstgöringstiden. Professorerna ha vid sidan av
den nämnda tjänstgöringen medgivits rätt att bedriva privatpraktik i särskilda
härför utrustade lokaler på högskolorna. Någon skyldighet att där
idka privatpraktik föreligger emellertid icke. Professorerna äro vidare oförhindrade
att utanför högskolorna bedriva privatpraktik.

För laboratorerna gäller en daglig tjänstgöringsskyldighet av 4 timmar.
Arbetsuppgifterna överensstämma i stort med dem som ovan angivits för
professorer. Laboratorerna äga icke rätt till privatpraktik vid högskolorna
men bedriva i allmänhet egen tandläkarpraktik utanför desamma.

Avdelningstandläkarna utgöras som regel av praktiskt-tekniskt eller
praktiskt-kliniskt framstående tandläkare, vilka förvärvat vetenskaplig
specialitetsutbildning inom olika områden av odontologien under tidigare
verksamhet som amanuenser och assistenter. De tjänstgöra i halvtidsbefattningar,
och deras tjänstgöringsskyldighet vid högskolorna omfattar 3V2
timmar. I allmänhet bedriva de privatpraktik utanför högskolorna. I undantagsfall
ha dock vissa avdelningstandläkare efter medgivande av Kungl.
Maj:t erhållit tillstånd att mot viss ersättning per timme arbeta på högskolornas
kliniker. Nämnda tandläkare ha i samband därmed i regel upphört
med sin privata verksamhet utanför högskolorna.

Assistenterna och amanuenserna, vilka tagas i anspråk för pedagogiska
uppgifter under 3 timmar dagligen, ha rätt att teckna årskontrakt med
högskolorna om ytterligare 3—4 timmars tjänstgöring per dag i högskolornas
tandvårdande verksamhet eller anmäla sig för sådant arbete under
ett varierande antal timmar per vecka eller månad.

Av det anförda framgår att staten genom de ifrågavarande samarbetsavtalen
sökt tillförsäkra tandläkarhögskolorna den tillgång på patienter som
är erforderlig för det där bedrivna forsknings- och undervisningsarbetet. Den
tandvårdande verksamheten vid högskolorna förutsätter självfallet tillgång
till inom olika specialiteter skickliga och praktisk! erfarna tandläkare.
Behovet av sådana tandläkare har hittills i viss utsträckning kunnat tillgodoses
genom att lärarpersonalen frivilligt åtagit sig viss praktisk tjänstgöring.
Enligt av revisorerna inhämtade upplysningar har det emellertid
icke visat sig möjligt att på frivillighetens väg anskaffa tillräckligt antal

285

specialister inom odontologiens olika fackområden, vilket haft till följd
dels att vårdtiden i flera fall blivit alltför lång, dels att långa kölistor uppkommit
och dels slutligen att högskolorna årligen måst avvisa elt stort antal
vårdsökande. Detta har i sin tur medfört att urvalet av patientfall blivit
begränsat. Många fall av betydelse för forskningen och undervisningen
anses därför ha gått förlorade för högskolorna.

I förevarande sammanhang må omnämnas att, under förutsättning av
Kungl. Maj ds godkännande, mellan kronan och Västerbottens läns landsting
den 4/19 maj 1956 träffats avtal rörande folktandvården vid den odontologiska
högskolekliniken i Umeå. I detta avtal ha vissa garantier skapats
för att kliniken skall kunna till sig knyta för folktandvårdens bedrivande
erforderligt antal kvalificerade tandläkare. Avtalet stadgar bl. a. följande.

Landstinget förbinder sig dels att ställa arbetsplatser för bedrivande av
odontologisk forskning till högskoleklinikens förfogande på Umeå lasaretts
bakteriologiska, kemiska, fysiologiska och patologiska in. fl. laboratorier,
dels ock att i planerat B-sjukhus reservera platser för visst antal patienter,
vilka erhålla tandvård vid högskolekliniken. Landstinget medgiver att högskolekliniken
må, i likhet med lasarettets olika avdelningar, för forskningsändamål
begagna lasarettets inslrumentmakarverkstad samt för samma ändamål
där åtnjuta biträde av lasarettets instrumentmakarpersonal. Landstinget
förklarar sig icke hava något att erinra mot att sängplatser å lasarettets
olika avdelningar få, efter överenskommelse mellan vederbörande
avdelningsföreståndare vid lasarettet och högskolekliniken, disponeras förundersökning
och vård av sådana patienter som för dylikt ändamål remitterats
till någon av lasarettets avdelningar. Landstinget medgiver, i vad på
landstinget ankommer, att vid lasarettet anställda läkare få förordnas att
åt eleverna vid högskolekliniken meddela undervisning i intern medicin, allmän
kirurgi och patologi samt, därest så erfordras, jämväl i andra medicinska
läroämnen ävensom att i anslutning härtill hålla demonstrationer.
Landstinget medgiver också att vid lasarettet anställda läkare (röntgenoch
narkosläkare in. fl.) få efter överenskommelse biträda vid patientvård
å högskolekliniken.

Högskolekliniken skall fr. o. in. den 1 juli 1957 utgöra landstingsområdets
centraltandpoliklinik. Kliniken skall inom ramen för sin kapacitet fullgöra
även distriktstandvård för vuxna och barn. 1 den mån omständigheterna
det medgiva bör kliniken jämväl biträda vid den av landstinget bedrivna
till folktandvården hörande anstaltsvården. På högskolekliniken skall med
viss inskränkning under juli månad bedrivas en kontinuerlig patientvårdande
verksamhet. — Landstingsområdets nuvarande centraltandpoliklinik
skall nedläggas med utgången av juni 1957. Högskolekliniken skall därefter
i egenskap av centraltandpoliklinik dels meddela tandvård åt sådana vid
lasarettet inskrivna patienter som av behörig läkare vid sjukhuset på grund
av medicinska skäl remitterats till centraltandpolikliniken för erhållande

av tandvård, dels omhändertaga mera komplicerade fall som remitterats
dit av tandläkare eller läkare eller i vilka patienterna själva sökt tandvård
vid kliniken, dels ock meddela tandvård i övrigt.

Vid högskolekliniken anställda laboratorer skola genom förbehåll som
intages i fullmakt respektive i bevis om förordnande åläggas att, i den mån
det befinnes erforderligt för fullgörande av högskoleklinikens skyldigheter
gentemot landstingets folktandvård, mot särskilt årsarvode stå till landstingets
förfogande för specialistkonsultation och specialistvård samt för att
biträda med utredningar, yttranden och vårdförslag m. m. Högskoleklinikens
avdelningstandläkare skola på samma sätt förpliktas att jämte sin
halvtidstjänst vid högskolekliniken mot visst arvode under andra hälften
av arbetsdagen vid högskolans lärarklinik fullgöra arbete, motsvarande det
som ankommer på tandläkare inom landstingets folktandvård. I fråga om
sistnämnda del av avdelningstandläkarens tjänstgöring skall denne beträffande
semester och annan ledighet ha samma förmåner som om han vore
en landstingets befattningshavare. Vid högskoleklinikens olika avdelningar
törordnade assistenter och amanuenser skola vara skyldiga att dagligen
under 4 timmar mot stadgat timarvode tjänstgöra vid högskoleklinikens
lärarklinik. — Två av landstinget efter hörande av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm anställda och av landstinget avlönade distriktstandläkare,
avsedda för barntandvård, skola hava sin verksamhet förlagd
till högskoleklinikens barntandvårdsavdelning och där tjänstgöra som extra
befattningshavare.

Avtalet stadgar slutligen att landstinget icke må vid utbyggande eller
förändring av landstingsområdets folktandvård vidtaga någon åtgärd,
som kan paverka förutsättningarna för högskoleklinikens verksamhet eller
arbetsformerna vid densamma.

Revisorernas uttalande. Den vid tandläkarhögskolorna bedrivna tandsjukvården
är, sasom framgar av den lämnade redogörelsen, en nödvändig
förutsättning för forsknings- och undervisningsarbetet vid nämnda lärosäten.
I syfte att säkerställa eu för den praktiska verksamheten tillräcklig
patienttillgång har från statens sida inletts samarbete med folktandvårdsmyndigheterna
i Stockholm och Malmö. Vidare har innevarande år, under
förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande, träffats avtal med Västerbottens
läns landsting om överflyttning av viss del av folktandvården i länet
till den i Umeå förlagda odontologiska högskolekliniken. Tandläkarhögskolorna
jämte sistnämnda klinik ha genom nämnda organisatoriska närmande
till folktandvården i praktiken kommit att fungera som centraltandpolikliniker
för respektive Stockholm, Malmö och Västerbottens län.
Samtidigt som genom de vidtagna åtgärderna förefintliga möjligheter tillvaratagits
att trygga eu för forsknings- och undervisningsverksamheten
nödvändig tillgång på patienter, ha emellertid för tandläkarhögskolorna

287

uppstått stora svårigheter att med nu tillgänglig arbetskraft på ett tillfredsställande
sätt sköta den ifrågavarande tandsjukvården. Att, såsom tidigare
varit fallet vid högskolorna, överlämna patientvården enbart till de studerande
torde icke vara lämpligt och skulle f. ö. strida mot de förpliktelser
kronan åtagit sig genom samarbetsavtalen. Hittills har tandsjukvården
hjälpligt kunnat upprätthållas genom att exempelvis avdelningstandläkare
i viss utsträckning frivilligt åtagit sig praktisk tjänstgöring vid högskolorna
utöver den obligatoriska tjänstgöringsskyldigheten, som för nämnda tandläkare
omfattar allenast 3V2 timmar per dag. Det har emellertid icke
varit möjligt att på sådan väg binda ett så stort antal specialitetsutbildade och
erfarna tandläkare vid högskolorna, att patientvården kunnat försiggå friktionsfritt.
Tandläkarliögskolan i Stockholm har sålunda, enligt vad revisorerna
inhämtat, årligen måst avvisa ett stort klientel, enär högskolans
vårdkapacitet icke varit tillräcklig för alla patienter. Härigenom ha många
för högskolans forskning och undervisning betydelsefulla patientfall undandragits
högskolan. Det är icke uteslutet att ett fortsatt avvisande av
vårdsökande så småningom kommer att verka i sådan riktning, att patienttillströmningen
minskar till men för forskningen och undervisningen.

Orsaken till de nämnda olägenheterna torde i första hand vara att söka
i den omständigheten, att de på halvtid tjänstgörande lärarna i t. ex. avdelningstandläkares
och assistenters tjänsteställning endast i vissa fall stå till
förfogande för kliniskt arbete vid högskolorna under återstående del av
arbetsdagen. Enligt revisorernas mening vore det därför angeläget, att sådana
åtgärder vidtoges att den ifrågavarande personalen i sin helhet kunde
utnyttjas för dylik klinisk verksamhet. Härigenom skulle möjligheter skapas
att tillförsäkra högskolan erforderlig tillgång på kvalificerade tandläkare,
vilket är eu förutsättning för en rationellt driven tandsjukvård.

Vad här sagts om laboratorer, avdelningstandläkare, assistenter och
amanuenser gäller också tandläkarhögskolornas professorer. Då högskolornas
professurer omfatta kliniska ämnen är det självfallet nödvändigt,
att professorerna bedriva praktiskt-kliniskt arbete vid sidan av sin verksamhet
som forskare och lärare. Det framstår därvid som i hög grad
önskvärt, att jämväl professorernas kliniska arbetsutövning kunde ägnas
åt högskolornas klientel; journaler, erfarenheter och arbetsresultat skulle
därvid i större utsträckning kunna komma forskningen och undervisningen
till godo. Professorernas privata verksamhet utanför högskolorna borde
därför, enligt revisorernas uppfattning, i möjligaste mån begränsas.

Vid den odontologiska kliniken i Umeå har innevarande år genomförts
en organisationsform som till övervägande del eliminerat här ovan berörda
olägenheter i fråga om tandvårdsverksamheten. Enligt det med Västerbottens
läns landsting träffade samarbetsavtalet skola nämligen samtliga
lärare vid kliniken — laboratorer, avdelningstandläkare, assistenter och
amanuenser — under den tid av dagen som icke upptages av undervisning

288

arbeta såsom tandläkare vid den centraltandpoliklinik som undervisningsanstalten
i sin helhet utgör. De på så sätt heltidsanställda tandläkarna ha
därigenom icke behov av att vid sidan av sin anställning vid högskolekliniken
utöva egen praktik. Stora fördelar i avseende å klinikens patientvårdande
verksamhet ha vidare vunnits genom det i avtalet förutsatta intima
samarbetet med lasarettet i Umeå, vars personal och avdelningar i
olika avseenden ställts till klinikens förfogande.

Då sålunda här berörda problem i avseende å tandsjukvården till huvudsaklig
del synas ha lösts vid högskolekliniken i Umeå, finna revisorerna
del påkallat, att en utredning snarast verkställes beträffande förutsättningarna
för och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö införes eu organisationsform liknande den vid umeåkliniken
tillämpade. Revisorerna förutsätta givetvis, att vid en dylik utredning
de olikheter beaktas som kunna föreligga mellan ifrågavarande högskolekliniker
t. ex. i avseende å lokala förhållanden, personaltillgång etc.
I sammanhanget böra jämväl uppmärksammas de organisatoriska spörsmål
i övrigt som kunna vara förknippade med tandläkarliögskolornas
dubbla ställning som forsknings- och undervisningsanstalter å ena samt
tandsjukhus å andra sidan, varvid särskild hänsyn bör tagas till de beröringspunkter
som i förevarande avseende få anses föreligga mellan tandläkarhögskolorna
och de medicinska undervisningsanstalterna.

§ 31

Dispositionen av medel för biträdeshjälp å de allmänna läroverkens

rektorsexpeditioner

Under § 39 av sin berättelse förordade 1946 års riksdagsrevisorer, att
frågan om de arbetsuppgifter som åvilade rektorerna vid de allmänna
läroverken gjordes till föremål för undersökning. En dylik undersökning
syntes i första hand kunna motiveras med att de rådande förhållandena
icke medgåve rektor att i önskvärd omfattning ägna sin tid åt den pedagogiska
ledningen av skolan, d. v. s. vad som måste anses vara själva
hans huvuduppgift. Men även ekonomiska skäl talade för en reform på
förevarande område. Det måste nämligen betecknas som föga rationellt,
att så kvalificerad arbetskraft som rektors i så stor utsträckning toges i
anspråk för uppgifter, vilka ofta vore av relativt enkel natur och i vart
fall låge vid sidan av den rent fackmässiga verksamheten. Syftet med den
sålunda förordade undersökningen borde enligt revisorerna vara att söka
få till stånd såväl en lättnad i rektors arbetsbörda som en rationalisering
av här ifrågavarande arbetsformer.

Sedermera tillkallades särskilda sakkunniga i ämnet, vilka den 20 december
1947 avgåvo ett stencilerat betänkande med utredning och förslag

289

rörande organisationen av arbetet på rektorsexpeditionerna vid de allmänna
läroverken in. fl. läroanstalter. De sakkunniga framhöllo bl. a., att arbetet
på rektorsexpeditionerna ur rationaliseringssynpunkt måste anses mycket
oekonomiskt ordnat, då den använda arbetskraften i stor utsträckning vore
överkvalificerad men på samma gång underbetald i förhållande till den
tid, som ägnades arbetet. Stundom måste rektor själv utföra typiskt biträdesarbete,
emedan han icke ansåge sig med utgående arvode kunna ålägga
sin biträdespersonal arbetsuppgifter i eljest önskvärd omfattning. Vid
många läroverk hade svårigheter yppat sig att få sekreterarposten besatt,
något som icke kunde förvåna, då lärarbristen gjorde det mycket lätt för
eu lärare att få extra undervisning mot arvode, som väsentligt översteg
vad han skulle få som sekreterare. En rationalisering av arbetet på en
stor expedition måste innebära, att en avsevärd del av vad rektor utförde
på expeditionen lades över å sekreteraren eller kontorsbiträdet och att
likaledes en betydande del av sekreterarens arbete lades över på kontorsbiträdespersonal.

De sakkunniga pekade på vissa möjliga förenklingar i förvaltningsproceduren
och bifogade en inom statens organisationsnämnds kansli upprättad
promemoria angående kontorsarbetets organisation. De ansågo dock,
att vad som ytterligare kunde vinnas genom reduktion eller omläggning
av arbetet endast förhållandevis obetydligt skulle nedbringa arbetsmängden
på en rektorsexpedition.

Till följd av läroverkens mycket växlande storlek måste enligt de sakkunnigas
mening personalorganisationen i hög grad skifta från läroverk
till läroverk. De sakkunniga, som ingående undersökt omfattningen av de
olika slagen av arbetsuppgifter på expeditionerna och sökt uppskatta kostnaderna
för desamma, tänkte sig att för varje läroverk en kostnadsram
skulle fastställas, avsedd att rymma utgifterna för biträdeshjälp vid kamerala
och administrativa göromål samt kontorsgöromål. I anslutning härtill
lämnade de sakkunniga vissa konkreta förslag rörande de befattningshavare
som i angivna syfte borde anlitas samt rörande ersättningen till desamma.

Vid frågans anmälan för riksdagen (prop. 1953: 158) följde föredragande
departementschefen i stora drag de riktlinjer för biträdesorganisationen
å rektorsexpeditionerna som ovannämnda sakkunniga uppdragit. Kungl.
Maj:ts förslag föranledde icke någon erinran från riksdagens sida (skr.
nr 294). I enlighet med riksdagens beslut har fr. o. in. budgetåret 1953/54
ersättning för arbetshjälp å rektorsexpeditionerna utgått från den på läroverkens
avlöningsstat upptagna anslagsposten till avlöningar till övrig ickeordinarie
personal. För innevarande budgetår har för ändamålet anvisats
i runt tal 1,7 miljon kronor.

I kungl. brev den 4 juni 1954 ha meddelats vissa bestämmelser angående
personal som anlitas för biträde å rektorsexpeditionerna vid de allmänna

tit Rev. berättelse awj. statsverket dr 1956. I

290

läroverken. Med anledning därav har skolöverstyrelsen, såvitt gäller budgetåret
1955/56, den 10 december 1955 för varje läroverk fastställt dels det
anslagsbelopp inom vilket utgifterna under nämnda budgetår skola rymmas
för avlöningsförmåner åt personal som anlitas för biträde på rektorsexpeditionen,
dels dispositionen av de sålunda fastställda anslagsbeloppen.
Dessa ha därvid vid varje läroverk fördelats på tillfällig arbetshjälp
samt i förekommande fall på en eller flera av följande kategorier,
nämligen sekreterare, kamrerare, kansliskrivare, kontorist, kanslibiträde
och kontorsbiträde.

Skolöverstyrelsen bar vidare i cirkulär den 28 februari 1955 till rektorsämbetena
vid de allmänna läroverken samt folk- och småskoleseminarierna
meddelat vissa anvisningar rörande biträdesorganisationen på rektorsexpeditionerna
ävensom normalinstruktion för biträdespersonal. I nämnda
cirkulär har överstyrelsen beträffande Avlöningsförmåner föreskrivit bl. a.
följande.

För uppdrag sasom sekreterare eller kamrerare eller för uppdrag att
bestrida såväl sekreterar- som kamrerargöromål åtnjutes arvode, som icke
må utgå med högre belopp än 2 400 kronor för budgetår och befattningshavare.
Rektor avgör med hänsyn till befattningshavarens arbetsuppgifter
och den arbetstid, som härför kan beräknas, om maximibeloppet eller
endast en del därav skall utgå. Arvodet kan efter överenskommelse utbetalas
efter fullgjort arbete eller fördelas under året. Det bör observeras,
att maximeringen av sekreterarens och kamrerarens arvoden innebär, att
särskild ersättning för vissa uppdrag, såsom schemaarbete och dylikt, icke
kan utgå till dessa befattningshavare. Om sådant uppdrag skali handhas
av sekreterare (kamrerare), skall det anses ingå i hans ordinarie göromål.

Sekreterare och kamrerare äger icke rätt till semester eller semesterersättning.
önskar sådan befattningshavare ledighet, skall han till vikarien
avstå den del av arvodet, som svarar mot de göromål vikarien utfört.

Tillfällig arbetskraft anställes mot ersättning efter överenskommelse.

Härtill har fogats följande anmärkning.

Därest annan person än sekreterare eller kamrerare anställes för fullgörande
av arbetsuppgifter, som är att betrakta som sekreterar- eller kamrerargöromål,
gäller samma bestämmelser om begränsning av arvodet som
för sekreterare och kamrerare. Om anslagsbeloppets storlek medger, kan
sekreterar- och kamrerargöromalen uppdelas på flera personer, var och
en med ett arvode av högst 2 400 kronor.

Vidare har beträffande Arbetsfördelningen framhållits, att arbetsuppgifterna
på en rektorsexpedition lämpligen kunde uppdelas i tre grupper:
kontorsgöromål, administrativa och kamerala uppgifter. Grupperna vore
icke skarpt åtskilda utan vissa uppgifter borde kunna hänföras till mer än
en grupp. I särskild bilaga till cirkuläret har lämnats förteckning över de
göromål av olika slag som förekomma. Sålunda ha i bilaga 2 b och c uppräknats
vanligen förekommande administrativa respektive kamerala göromål
å rektorsexpeditionerna. Beträffande fördelningen av arbetet har vidare
framhållits att följande bör gälla:

291

Rektor avgör, vilka ärenden han själv önskar handlägga. Övriga uppgifter
fördelas av rektor på den tillgängliga expeditionspersonalen med
hänsyn till befattningshavarnas kvalifikationer och arbetets behöriga fortgång.
Rektor kan åt en och samma person uppdraga göromål av olika art
liksom också verkställa tillfällig omdisposition av göromålen, när han
finner så vara av behovet påkallat.

En genomgående princip vid arbetsfördelningen bör vara, att för fullgörandet
av en viss uppgift överkvalificerad arbetskraft icke anlitas.--

Vissa göromål, exempelvis maskinskrivningsarbete, kan måhända med fördel
överflyttas på tillfälligt anställd personal eller överlåtas åt maskinskrivningsbyrå.
Härigenom kan en avlastning ske från rektor till den kvalificerade
biträdespersonalen av mera maktpåliggande arbetsuppgifter och
rektor sålunda beredas ökade möjligheter att fullgöra sin egentliga uppgift,
som är den pedagogiska ledningen av läroanstalten.

De arbetsuppgifter, som upptagas i bilaga 2 b och c, ligger närmast till
bands för sekreterare, respektive kamrerare.

Mot bakgrunden av ovannämnda bestämmelser och anvisningar ha revisorerna
funnit det vara av intresse att närmare undersöka, huru de sålunda
anslagna medlen förbrukats under budgetåret 1955/56. I detta syfte
ha revisorerna genomgått sistförflutna budgetårs räkenskaper för ett
godtyckligt valt antal läroverk av ifrågavarande slag. Därvid framkomna
uppgifter ha sammanställts i följande tablå, vari kansliskrivare, kontorist,
kanslibiträde och kontorsbiträde förts till en gemensam grupp »biträdespersonal».
I de fall det tydligt framgått att visst utbetalat belopp utgjort
ersättning för schemaläggning bar beloppet upptagits jämväl i särskild
kolumn. Uppgifterna om antalet klassavdelningar ha hämtats från höstterminens
kataloger för respektive läroverk. För skolöverstyrelsen har
använts förkortningen SO. Beloppen äro angivna i jämna krontal.

Läroverk

och

sampealskolor

Läroverk

Eksjö

Eskilstuna

Göteborg

(Hvitfeldtska)

Haparanda

Hudiksvall

Hässleholm

Jönköping

Antal klass- avd.	Sö:s anslag resp. utbet. (kurs. siffr.) till , , bitr. tillf, sekr. kamr. . ..... pers. arb.hjalp	Utbet. för schema	Sö:s tot. anslag	Totala utbet.
23	2 400		6 143	2 282	800	10 825	10 804
	2 400		6 509	1 895
34	2 400	2 400	6 171	3 794	1 000	14 765	13 808
	2 400	2 400	6 808	2 200
	2 400	2 400	10 000	5 620		20 420	21 517
4»	2 400	2 400	11 148	5 569
22	2 400	2 400	3 600	1 900	660	10 300	10 176
	1 620	2 400	3 476	2 680
28	1 800	2 400	6 643	1 122		11 965	11 925
	/ 650	2 400	6 953	922
29	2 400	2 400	6 143	1 192		12 935	11 453
	2 400	2 400	6 653	—
33	1 100		14 629	2 841		18 570	15 701
	-—.		/ i 988	713

292

Läroverk och	Antal klass-	SO	:s anslag resp. utbet. (kurs. siffr.) till	Utbet. för	Sö:s tot.	Totala
samrealskolor	avd.	sekr.	kamr.	bitr. pers.	tillf. arb.hjälp	schema	anslag	utbet.
Karlstad	41	2 400	2 400	6 143	7 397	1 500	18 340	18 661
		2 400	2 400	6 433	7 428
Kristianstad	36	2 400	2 400	8 600	4 785		18 185	18 657
		2 400	2 400	9 072	4 785
Lidingö	30	1 800		7 900	4 515	1 800	14 215	12 854
		1 800		8 659	2 395
Linköping	36	2 400	2 400	5 644	6 461		16 905	9 986
		2 400	2 400	5 051	135
Nyköping	27	2 400	1 500	4 914	4 101	700	12 915	11 325
		2 400	400	5 509	3 016
Skövde	26	2 400		5 314	5 326	1 700	12 280	12 709
		2 400		6 489	3 820
Solna	43	2 400	2 400	10 000	1 220		16 020	17 717
		2 400	2 400	11 914	1 003
Strängnäs	23	2 400			9 275	1 035	11 675	10 929
		2 400			8 529
Södertälje	28	2 400	2 400	7 200	1 280	1 200	13 280	11 652
		2 400	2 400	6 030	822
Uddevalla	33	2 400		9 300	3 050		14 750	14 982
		2 200		9 732	3 050
Visby	24	2 092	2 093	3 600	3 600		11 385	9 509
		2 400	2 400	4 309	400
Vänersborg	31	2 400			10 560	1 200	12 960	12 810
		2 400			10 410
Västerås	38	2 400		7 371	5 540	1 500	20 225	18 045
		2 400		7 952	7 693
Ystad	31	2 400		4 914	5 431	400	12 745	7 956
		2 400		5 117	439
Östersund	39	1 500	2 200	6 143	8 612		18 455	21 286
		2 050	2 400	14 336	2 500
Samrealskolor
Alingsås	25	2 100		4 300			6 400	6 603
		1 560		5 043
Göteborg	25	2 400	2 400		3 495		8 295	8 290
(östra)		2 400	2 400		3 490
Höör	10	2 050			180		2 230	2 230
		2 050			180
Malmö	28	2 400	2 160		4 995		9 555	7 934
(Johannes)		2 262	2 400		3 272
Norrköping	13				4 400 3 990		4 400	3 990
Norrtälje	13	2 400			1 480		3 880	3 880
		2 400			1 480
Ronneby	13	1 900			2 670	620	4 570	3 916
		1 416			2 500
Tidaholm	9				1 350 1 350		1 350	1 350

293

		SÖ:	s anslag resp. utbet.	Utbet.
Läroverk	Antal		(kurs. siffr.) till		Sö:s tot.	Totala
och samrealskolor	klass- avd.	sekr.	. bitr. kamr. pers.	tillf. arb.hjälp	för schema	anslag	utbet.
Trollhättan	24	1 200	5 143	82	500	6 425	6 710
		/ 200	5 010	500
Vaxholm	9			1 170 1 170		1 170	i no
Vilhelmina	8	100		1 770		1 870	1 920
		—		1 920
Värnamo	14	950		4 105	780	5 055	5 393
		948		4 445

Utöver vad som kan utläsas av tablån har av undersökningen framgått,
att i ett stort antal fall ersättning för schemaläggning utbetalats antingen
till lärare som icke är sekreterare eller kamrerare eller till rektor, sekreterare
eller kamrerare närbesläktad person. 1 ett fall bar ersättning utbetalats
till rektor vid annat statligt läroverk. Vidare har vid några läroverk,
där kamrerare finnes, ersättning utbetalats för bokslutsarbete till
annan person än kamreraren. Ur anslagsposten till tillfällig arbetshjälp bar
i eu del fall ersättning för expeditionsarbete utgått till ett relativt stort antal
personer.

Revisorernas uttalande. Sedan några år tillbaka utgå särskilda medel för
biträdeshjälp å de allmänna läroverkens rektorsexpeditioner, för innevarande
budget uppgående till ett sammanlagt belopp av 1,7 miljon kronor.
Självfallet är i och för sig intet att erinra mot denna anordning, vilken
tillkommit närmast i rationaliseringssyfte. Såsom 1946 års revisorer framhöllo
beträffande då rådande förhållanden i fråga om handhavandet av
de administrativa göromålen vid läroverken, måste det nämligen betecknas
som föga rationellt, att så kvalificerad arbetskraft som rektors tages i anspråk
för uppgifter av relativt enkel natur och utan direkt samband med
den rent fackmässiga verksamheten.

Den nu företagna undersökningen ger emellertid revisorerna anledning
ifrågasätta, huruvida här avsedda medel disponeras på ett i allo tillfredsställande
sätt. Enligt revisorernas mening bör sålunda icke få förekomma
att vid läroverk med egen kamrerare, vilken sköter bokföringen, bokslutsarbetet
överlåtes på annan, varigenom statsverket åsamkas viss merkostnad.
Arbetet med att uppgöra bokslut för nu berörda myndigheter torde icke
vara av den svårighetsgrad, att därför erfordras speciell sakkunskap utöver
den kamreraren besitter. I de fall .särskild kamrerare finnes anställd synes
sålunda nämnda arbete böra helt åvila denne.

Revisorerna vilja vidare framhålla, att utbetalande av särskild ersättning
för schemaläggning knappast kan anses stå i överensstämmelse med gällande
föreskrifter i ämnet. Märutinnan torde få erinras om bestämmelserna

294

i § 15 läroverksstadgan, enligt vilka rektor skall, efter samråd med vederbörande
lärare, för varje läsår eller viss del därav uppgöra och bestämma
bl. a. arbetsordning (schema) med uppgift om arbetet för varje klass, ring
eller avdelning under varje undervisningstimme i veckan samt om vederbörande
lärares namn. Vid 1954 års omtryckning av läroverksstadgan, då
ett flertal ändringar i densamma vidtogos, skedde en allenast formell överarbetning
av nämnda paragraf. Beaktas bör även att vid den tidpunkt, då
den reviderade läroverksstadgan trädde i kraft eller den 1 januari 1955,
den nya biträdesorganisationen på rektorsexpeditionerna fungerat i ett och
ett halvt år. Det torde sålunda icke råda någon tvekan om att schemaläggning
ingår bland rektors ämbetsåligganden och att till följd därav särskild
ersättning för detta arbete icke författningsenligt kan utgå. Med hänsyn
till rektorernas under senare år alltmer ökade arbetsbörda synes det
dock revisorerna skäligt, att en möjlighet öppnas att i mån av behov överlåta
arbetet med schemaläggningen på sekreteraren. Någon anledning att
fördenskull höja sekreterarens arvode torde icke föreligga annat än undantagsvis,
nämligen då fråga är om läroverk med mycket stort antal klassavdelningar.

Det vid vissa läroverk tillämpade förfaringssättet att anlita ett flertal
olika personer såsom tillfällig arbetshjälp å rektorsexpeditionerna finna
revisorerna ävenledes mindre rationellt. Där så låter sig göra böra fördenskull
hel- eller deltidsanställda befattningshavare anlitas för nu ifrågavarande
arbetsuppgifter, vilket ur flera synpunkter framstår såsom mera ändamålsenligt.
Det synes revisorerna vidare olämpligt, att såsom nu alltför ofta
sker överkvalificerad arbetskraft (lärare) användes till rutingöromål. Revisorerna
äro väl medvetna om att på vissa orter möjligheterna att erhålla
önskad arbetskraft äro begränsade. I sådana fall kan det vara oundvikligt,
att exempelvis en lärare anlitas för maskinskrivning eller dylikt. Därvid
bör emellertid ersättningen beräknas enbart efter arbetets art och icke efter
vederbörandes löneställning.

Av den i det föregående redovisade tablån framgår även, att vid en del
stora läroverk de till biträdeshjälp å rektorsexpeditionerna anvisade medlen
icke till fullo utnyttjats. Det har samtidigt kommit till revisorernas kännedom,
att anslagsbeloppen till de mindre samrealskolorna i flera fall visat
sig vara otillräckliga, vilket stundom medfört att rektorerna icke kunnat
erhålla någon biträdeshjälp utan tvingats att själva utföra största delen av
expeditionsarbetel. Med anledning av den ojämnhet som sålunda kan konstateras
beträffande medelstilldelning och medelsdisposition kan ifrågasättas,
huruvida icke grunderna för beräkningen av anslagsbeloppen till
respektive läroverk böra omprövas.

Revisorerna förutsätta, att vederbörande myndigheter vidtaga de åtgärder
som med hänsyn till ovan berörda förhållanden synas påkallade.

295

Jordbruksdepartementet

§ 32

Torrläggningsföretaget Vcbomark

Vebomarksträsket ligger i Lövångers socken, Västerbottens län, mellan
Umeå och Skellefteå. Det undantogs såsom samfällt för delägarnas gemensamma
behov vid laga skifte på Vebomarks by år 1860. Enligt skifteshandlingarna
innehöll träsket en areal av omkring 400 hektar. Utdikning av
träskområdet har efter laga skiftet företagits flera gånger utan att lämna
tillfredsställande resultat vad beträffar torrläggningen. Dessa sänkningar
ha dock icke avsett att torrlägga marken för odlingsändamål utan blott att
åstadkomma starrslåtter; de ha medfört att sjöbottnen under sommarmånaderna
blivit vattenfri och till övervägande del starrbevuxen. De goda
starrskördar som härigenom till en början erhöllos ha emellertid avtagit
i värde i den mån en viss försumpning inträtt.

Till vederbörande egnahemsnämnd inkom på sin tid framställning från
byamännen i Vebomark om medverkan till samfällighetens exploatering
för odling. Byamännens försök att själva ordna denna fråga hade, enligt
vad som anfördes i framställningen, stött på svårigheter framför allt på
grund av rådande invecklade äganderättsförhållanden. Sålunda vore omkring
hälften av träsket bysamfällighet, medan resten utgjordes av särskilt
lagfarna lägenheter, vilka dock icke funnes angivna på marken.
Sistnämnda förhållanden medförde, att lagaskiftesförrättning blivit nödvändig,
om varje fastighetsägares andel i mark skulle kunna fastställas.
Med sådant skifte hade det emellertid icke varit möjligt att erhålla lämpliga
ägofigurer, och den blivande marktilldelningen hade icke tillgodosett
de olika jordbrukens behov av tilläggsmark. Det hade därför ansetts såsom
eu mera ändamålsenlig utväg att av samfälligheter bildades en ny fastighet
i en ägares hand; från denna fastighet kunde sedermera odlingsområden
avstyckas i mån av jordbrukens behov av tilläggsmark.

Sedan egnahemsnämnden tagit kännedom om förhållandena och anslutit
sig till uppfattningen, att åtgärder borde vidtagas för att få träskets odling
ordnad, fördes underhandlingar med delägarna. För att undanröja svårigheterna
med äganderättsförhållandena ansågs det diirvid lämpligt, att
nämnden blev ägare av träsket; från nämndens sida framställdes önskemål
att hela området överlämnades såsom gåva. Vid sammanträde den 7 december
1936 enligt lagen om bysamlalligheter fattade även delägarna i
Vebomarks skifteslag beslut i enlighet med nämnda riktlinjer.

Egnahemsnämndens medverkan till ifrågavarande torrläggningsföretag

296

ägde rum i enlighet med då gällande jordbrukspolitik. Enligt beslut av
1936 års riksdag skulle sålunda hushållningssällskapens egnahemsnämnder
i Västerbottens och Norrbottens län, i den mån medel för ändamålet ställdes
till förfogande, för statens räkning bedriva verksamhet med anskaffande,
iordningställande och upplåtande av jord för bildande av jordbruksegnahem
eller arbetarsmåbruk, för ofullständiga jordbruks förseende med
tillskottsjord eller för annat därmed jämförligt ändamål. Bestämmelser härom
voro meddelade i kungörelsen 1936: 212. Under åberopande av bestämmelserna
i nämnda kungörelse hemställde egnahemsnämnden i oktober
1939 om Kungl. Maj:ts medgivande att för den statliga jordanskaffningsverksamheten
få mottaga Vebomarksträsket som gåva.

I nyssnämnda framställning anförde egnahemsnämnden vidare, att företaget
ur exploateringssynpunkt icke vore något ovanligt projekt. Många
betydande jordbruksbyar inom Västerbottens läns kustland hade nämligen
fått sin utveckling just tack vare dylika företag, vilka från början ansetts
medföra ringa båtnad men dock visat sig vara icke blott nödvändiga utan
även för jordbrukets utveckling och bärighet synnerligen värdefulla.

I eu kompletterande framställning den 7 december 1939 anförde egnahemsnämnden,
att marken efter torrläggning endast behövde plöjas för att
kunna användas som åker. Något egentligt odlingsarbete behövde alltså
icke utföras. Områdets övertagande komrne att för staten medföra kostnader
huvudsakligen för utdikning jämte vissa mindre kostnader för lantmäteriförrättning.
Vilka priser den torrlagda marken lämpligen kunde åsättas
vid försäljning till jordbrukarna i orten vore i förväg svårt att beräkna.
Behovet av tilläggsmark vore emellertid stort, och nämnden förmodade
alt priserna bleve sådana, att statens förlust på företaget icke behövde bli
högre än om statsbidrag i vanlig ordning lämnades.

Det för skifteslaget samfällda s. k. Vebomarksträsket överläts i enlighet
härmed till egnahemsnämnden i Västerbottens län. Såsom villkor för överlåtelse
föreskrevs bl. a., att egnahemsnämnden skulle verkställa utdikning
av träsket samt att den nytillkomna jorden i första hand skulle användas
för komplettering av traktens ofullständiga jordbruk. Gåvobrev på överlåtelsen
upprättades år 1944 och godkändes av egnahemsstyrelsen den 9 maj
1947. Lantmäteriförrättning för områdets avstyckande påbörjades år
1948 samt avslutades år 1953. Vid kartläggning i samband med lantmäteriförrättningen
har träskområdet befunnits innehålla ca 378 hektar odlingsmark
och ca 14 hektar avrösningsjord eller sammanlagt ca 392 hektar.
Odlingsmarken utgöres av gyttjejord och anses såsom högvärdig odlingsmark.
Den är fri från sten, ris och stubbar.

Enligt 1948 års jordbruksräkning och 1952 års fastighetstaxering fördelade
sig jordbruksfastigheterna inom Vebomarks by efter åkerareal sålunda: -

297

1948

1952

Arealgrupp, hektar		antal	tillhopa hektar	antal	tillhopa hektar
mer än 10 . .. .		26	347	27	367
5—10 ........		51	405	45	331
2—5 .........		19	76	20	67
1—2 .........		11	19	8	13
	Summa	107	847	100	778

Förändringen i åkerarealen torde delvis bero på att en del avsides belägna
skiften med sämre jord nedlagts. Arealen produktiv skogsmark uppgår
enligt tillgängliga uppgifter till totalt ca 3 070 hektar eller i medeltal
för hela antalet jordbruk till omkring 30 hektar. Såsom framgår av ovanstående
sammanställning finnes inom skifteslaget ett flertal ofullständiga
jordbruk.

Plan över odlingsmarkens disposition har under senare år upprättats av
distriktslantmätare Sigurd Linders, Skellefteå. Enligt denna plan skall all
odlingsmark användas till förstärkning av befintliga jordbruk. Med hänsyn
till jordbrukets utveckling på orten har eu ökning av den odlade jordens
areal i och för sig ansetts naturlig.

År 1944 sökte egnahemsnämnden syneförrättning enligt vattenlagen för
utförande av Vebomarksträskets torrläggning. Syneförrättningen vann laga
kraft påföljande år. 1944 års torrläggningsföretag omfattade grävning av
avloppskanaler för träskets egentliga torrläggning samt en första rensning
av kanalerna. Kostnaderna för företaget beräknades härvid till 690 800
kronor.

Arbetena för utdikningen påbörjades i december 1946 och voro i huvudsak
avslutade vid årsskiftet 1952—1953.

Företagets verkliga kostnader torde komma att uppgå till de beräknade
eller något understiga dessa. Vissa ersättningsanspråk äro ännu ej reglerade.

Den 16 augusti 1946 beviljade Kungl. Maj:t statsbidrag på de beräknade
kostnaderna — 690 800 kronor — med 50 procent.

Den del av kostnaderna som företaget, d. v. s. i huvudsak lantbruksnämnden,
själv skall svara för blir 345 400 kronor. Enär torrläggningen även
kommer att vara till båtnad för fastigheter som gränsa till träsket, ha
dessa fastigheter ålagts delaktighet i torrläggningsföretaget med ca 3.4
procent. Lantbruksnämndens andel i företaget blir med 96,6 procent omkring
333 700 kronor, d. v. s. omkring 880 kronor per hektar. Den areal av
lantbruksnämnden tillhörig odlingsmark som heröres av företaget är ca
378 hektar.

I samband med lantbruksorganisationens tillkomst år 1948 samt egnahemsnämndernas
avvecklande överfördes Vebomarksträsket till lantbruksnämnden
i Västerbottens län.

298

För fullföljande av den år 1944 beslutade torrläggningen beslöt lantbruksnämnden
vid sammanträde i januari 1954 att låta upptaga rågångsoch
laggdiken inom Vebomarksträsket. Denna åtgärd var erforderlig innan
odlingsmarken kunde brukas som åker. Enligt av lantbruksingenjören verkställd
kostnadsberäkning skulle kostnaderna för denna sekundärdikning
uppgå till 129 670 kronor; de verkliga kostnaderna ha dock stannat vid
63 900 kronor.

De åtgärder som ytterligare erfordras innan marken kan besås är kalkning,
gödsling och plöjning. Kostnaderna härför ha beräknats till 700
kronor per hektar.

Vad beträffar förvärvet av den utdikade jorden har lantbruksnämnden
år 1954 till nämnda års revisorer uppgivit, att intresset härför från lantbrukarnas
sida alltid varit stort. Ett 30-tal jordbrukare i Vebomark hade
vid denna tid anmält intresse att få köpa eller arrendera områden av Vebomarksträsket.
I avvaktan på alt torrläggningsföretaget skulle slutföras och
då lantbruksnämnden ansett, att kostnaderna skulle bli de lägsta möjliga
om den slutgiltiga utdikningen utfördes såsom ett företag, hade nämnden
ännu ej velat påbörja försäljningen. Därtill komme, att lantbrukarna ej
synts villiga att betala det pris som marken enligt gjorda beräkningar
kostade. Anledningen härtill syntes bl. a. vara, att lantbrukarna ännu ej
sett vad den blivande åkern komme att avkasta och vad underhållet på
avloppsdiken komme att uppgå till. Enligt av lantbruksingenjören verkställd
uppskattning syntes emellertid underhållskostnaderna belöpa sig till
endast 10 000 å 15 000 kronor vart femte år, då rensning av huvuddiken
beräknades bli erforderlig. Därest överenskommelse om försäljningspriset ej
kunde träffas, hade lantbruksnämnden för avsikt att i första hand uppodla
samt utarrendera åkern till de jordbrukare som enligt planen skulle
förvärva densamma.

I slutet av oktober innevarande år bar lantbruksnämnden meddelat, att
uppodlingen av träsket påbörjats genom plöjning på eftersommaren 1955.
Detta arbete utfördes på entreprenad till ett pris av 100 kronor per ha. På
grund av den ringa uttorkningsgraden hade plöjningen dock icke kunnat
bedrivas i den takt som nämnden förväntat. Vid vinterns inbrott 1955 hade
sålunda endast omkring 40 ha uppodlats. Våren 1956 avbrändes det nedvissnade
gräset. Denna åtgärd visade sig underlätta uttorkningen, så att
plöjningen under innevarande år kunnat fortgå utan större hinder. Under
året hade omkring 112 ha upplöjts, så att det uppodlade området nu omfattade
152 ha. Av den under föregående år plöjda arealen hade innevarande
år 19 ha bearbetats med rotorkultivator till en kostnad av 50 kronor
per ha. Den bearbetade arealen vore icke avsedd att besås förrän två år
efter plöjningen.

Huruvida den fortsatta brukningen av jorden komme att ombesörjas av
lantbruksnämnden eller av jordbrukarna hade ännu icke blivit avgjort.

Förhandlingar med jordbrukarna i denna angelägenhet komme att upptagas
under hösten eller vintern. Eftersom jordbrukarna under den sista
tiden uttalat sin tillfredsställelse med nämndens odlingsarbete och visat
starkare intresse för att få hruka de odlade områdena, hyste nämnden den
förhoppningen att företaget skulle leda till avsedd nytta och medföra den
förstärkning av jordbruket i Vebomark som de ursprungliga planerna avsett.
Nämnden vore också angelägen om att det torrlagda området lades
under plog så fort som möjligt för att förhindra att marken bleve bevuxen
med videbuskar och björksly.

De kostnader som nämnden nedlagt för träskets torrläggning och odling
t. o. in. oktober 1956 ha av nämnden uppgivits till 771 136 kronor. Det
beviljade statsbidraget är ännu icke utbetalat. Kostnaderna ha förskottsvis
bestritts med anlitande av statens jordfond, till vilken efter hand statsbidraget
och inflytande försäljningsmedel skola återbetalas.

Revisorernas uttalande. Det s. k. Vebomarksträsket i Lövångers socken
i Västerbottens län omfattar en areal av omkring 400 hektar. Tidigare har
vattenavrinningen från träsket reglerats i avsikt att erhålla starrslålter.
Enär antalet ofullständiga jordbruk i trakten var mycket stort och eu
utökning av den odlade markens areal därför syntes angelägen, framfördes
under 1930-talet planer på att ur träsket utvinna mark även för odling. Med
hänsyn bl. a. till de komplicerade äganderättsförhållandena ansågs nämnda
projekt lämpligen höra förverkligas på så sätt att området, som till stor
del utgjorde samfälld egendom för Vebomarks by, överlämnades sasom
gåva till egnahemsnämnden i länet. Nämnden skulle genomföra torrläggningen
och marken sedermera återköpas av de jordbrukare i byn, för vilka
behovet av tillskottsmark var särskilt framträdande.

Sedan egnahemsnämnden på angivet sätt förvärvat det ifrågavarande
området, företogs syneförrättning enligt vattenlagen för områdets torrläggning.
Arbetet med utdikningen bedrevs under åren 1946—1952, varvid en
areal omfattande 378 hektar odlingsmark utvanns. Statsbidrag från statens
avdikningsanslag beviljades till företaget med 50 procent av en godkänd
kostnad å 690 800 kronor. Av nämnda kostnad svarade statsverket genom
egnahemsnämnden för 96,6 procent, under det att återstoden föll på enskilda
fastighetsägare, vilka ålagts delaktighet i företaget på grund av vunnen
båtnad. Under åren 1954 och 1955 ägde en kompletterande utdikning
rum till en kostnad av 63 900 kronor.

Efter ikraftträdandet år 1948 av den nya lantbruksorganisationen har
lantbruksnämnden i Västerbottens län haft att fullfölja de tidigare uppgjorda
planerna. Sedan torrläggningen avslutats, har nämnden emellertid
stött på svårigheter att med jordbrukarna i orten överenskomma om markens
överlåtelse, främst om det pris som borde åsättas odlingsmarken.
Nämnden har därefter i egen regi påbörjat kultivering och odling, varjämte

300

visst arbete utförts för åstadkommande av vägar och broar. Kostnaderna
för markens bearbetning efter utdikningen ha beräknats till 700 kronor
per hektar. Hittills har dock bearbetningen utförts endast i begränsad omfattning,
avseende plöjning av 152 hektar för en kostnad av 100 kronor
per hektar samt ytterligare kultivering av ett mindre område för en kostnad
av 50 kronor per hektar.

Då beslut ursprungligen fattades om statens medverkan till ifrågavarande
företags utförande, räknade man med att statsverkets kostnader
skulle komma att begränsas till vad som motsvarade det statsbidrag, varmed
dylika företag i allmänhet understöddes. Kostnaderna för Vebomarksträskets
utdikning belöpa sig f. n. till omkring 1 930 kronor per hektar.
Frånräknas det statsbidrag om 40 procent som hade kunnat påräknas,
därest företaget drivits av enskilda delägare, uppgå återstående kostnader
för torrläggningen till 1 160 kronor per hektar. Härtill komma kostnaderna
lör bearbetning och uppodling av marken. Denna beräkning gäller emellertid
endast under förutsättning att hela den utvunna arealen kommer att
kunna överlåtas till enskilda. Därest endast en del av arealen blir föremål
för inköp, torde överskjutande kostnader komma att kvarstå som förlust
för statsverket.

1 vad mån lantbruksnämnden kommer att kunna till jordbrukare i trakten
överlåta den ifrågavarande odlingsmarken lärer ännu icke kunna med
säkerhet bedömas. Det må emellertid erinras om att intresset för jordbruksnäringen
flerstädes i Norrland visar en sjunkande tendens, enär mera
lönsamma arbetsmöjligheter erbjuda sig på annat håll, bl. a. inom skogsbruket
och industrin. Normalt avvecklas även årligen ett antal ofullständiga
jordbruk i landet genom den fortskridande rationaliseringen, och
tillskottsjord till kvarstående mindre jordbruk ställes därigenom på ett
naturligt sätt till förfogande. Nämnas må också att den utvunna odlingsmarken
motsvarar ungefär 45 procent av den tidigare odlade jordbruksarealen
i Vebomarks by och ungefär 75 procent av den areal som tillhörde
jordbruk mindre än 10 hektar.

1 betraktande av det nu anförda synes det revisorerna icke tillfredsställande,
att ett torrläggningsföretag av ifrågavarande storlek utförts så gott
som helt med allmänna medel utan att de jordbruksinnehavare, för vilkas
räkning företaget bedrivits, blivit ekonomiskt engagerade däri eller statsverkets
möjligheter att framdeles överlåta den utvunna marken blivit säkerställda.
Det är enligt revisorernas mening synnerligen önskvärt att det
nu klarlägges, i vad mån marken kommer att förvärvas och vilka priser
s°m därvid kunna komma i iråga. Innan så skett, synes det revisorerna
icke tillrådligt att ytterligare kostnader nedläggas på området i vidare
män än vad som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av för odlingen
hinderlig vegetation.

301

Handelsdepartementet

§ 33

Visst lån ur sågverkslånefonden

Det av 1945 års riksdag lämnade bemyndigandet för Kungl. Maj:t att
för stabilisering av den inhemska prisnivån uttaga prisutjämningsavgift vid
export av varor hade till syfte att förhindra att höga utlandspriser på vissa
varor verkade prisstegrande inom landet. Förordnande om prisutjämningsavgift
har hittills meddelats endast beträffande skogsprodukter; uttagande
härav upphörde dock under år 1952 till följd av den då inträffade prisnedgången.
Medel, som inflöt genom uttagande av prisutjämningsavgift, skulle
fonderas och användas på sätt som särskilt stadgades.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft att taga ställning till frågor
rörande disposition av influtna prisutjämningsavgifter. Sålunda framlades
i propositionen 1954: 62 förslag om fortsatt bemyndigande att uttaga sådan
avgift och i samband därmed om användande av prisutjämningsmedel för
vissa angivna skogliga ändamål.

I nämnda proposition redogjordes för ett från Södra Sveriges skogsindustriutredning
avgivet betänkande angående sågverksindustrien i södra
Sverige. Utredningen hade framhållit, att på grund av den ökade timmertillgången
redan under innevarande decennium en stegring av årsproduktionen
av sågade trävaror syntes möjlig och att under de följande tre
årtiondena denna timmertillgång beräknades öka ytterligare. Sågverksindustriens
kapacitet räckte emellertid icke till för förädling av de ökade
tillgångarna. Det förelåg därför betingelser för en betydande utbyggnad av
sågverksindustrien i södra Sverige. Redan under 1950-talet beräknades sågverksindustriens
praktiska kapacitet komma att vara otillräcklig i förhållande
till den ur råvarusynpunkt möjliga produktionen. Större ramsågverk
borde uppföras — sådana vore ur flera synpunkter att föredraga framför
cirkelsågar — och större enheter borde eftersträvas. Det vore emellertid
tveksamt, om enskilda företagare med stöd av de vanliga kreditanstallerna
kunde finansiera eu utbyggnad av sågverken i erforderlig omfattning. Anläggningskostnaden
för ett enramigt sågverk med en årsproduktion av
omkring 2 000 standards beräknades för det dåvarande uppgå till omkring
en halv miljon kronor. Skulle sågverket förses med barkningsanläggning,
ångtorkningsanläggning, matrum och omklädningsrum med moderna sanitära
anläggningar, tillkomme ytterligare icke obetydliga kostnader. Vidare
syntes uppförande av arbetare- och tjänstemannabostäder i många fall bli
ofrånkomligt. Då anläggningskostnaderna sålunda vore stora och det på
längre sikt vore fråga om en synnerligen betydelsefull industriell nybyggnad
och ombyggnad, borde särskilda åtgärder vidtagas från statsmakternas
sida för att befordra eu ur allmänna synpunkter i hög grad önskvärd in -

302

vesteringsutveckling. Utredningen föreslog därför eu särskild lånefond om
25 miljoner kronor för angivna ändamål. Vid beviljande av lån borde särskild
hänsyn tagas till bl. a. läget ur exportsynpunkt och möjligheten att
utnyttja sågverksavfallet. Sågverken borde vara så stora, att de kunde förränta
även kostnaden för installation av barkningsanläggning.

Utredningens förslag om inrättande av en särskild lånefond för ifrågavarande
ändamål var icke enhälligt. Även i remissyttrandena voro meningarna
delade. Sålunda framhölls bl. a., att den önskvärda utbyggnaden
av sågverksindustrien kunde tänkas komma till stånd utan statens medverkan.
I propositionen 1954: 62 uttalade föredragande departementschefen,
att det kunde förutsättas att en sådan utbyggnad i stor utsträckning
kunde genomföras utan finansiell medverkan från statens sida. I en del
fall kunde det emellertid väntas föreligga svårigheter att erhålla lån till
nyinvesteringar. Speciellt kunde detta gälla den del av kapitalbehovet, som
låge mellan vad som täcktes av banklån mot normala säkerheter och den
mest riskbärande delen, som borde tillskjutas av förelaget självt. Med hänsyn
härtill förordades inrättandet av en särskild lånefond om 5 miljoner
kronor, d. v. s. ett betydligt mindre belopp än utredningen tänkt sig. Beloppet
borde anvisas av ännu icke disponerade prisutjämningsmedel —
i törsta hand avgifter som influtit vid export av trävaror. Fondens syfte
skulle vara att tjäna som komplettering till övriga till buds stående lånemöjligheter.

Sedan 1954 års riksdag godkänt vad departementschefen sålunda föreslagit
beträffande dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter, har
statskontoret avsatt medel till en särskild diversemedelsfond. benämnd sågverkslånefonden.
Genom kungörelse den 4 juni 1954 (SFS nr 408) har
Kungl. Maj:t meddelat vissa bestämmelser rörande lån från nämnda fond.
Lån skall beviljas av Kungl. Maj:t och avse uppförande, ombyggnad och
tillbyggnad av sågverk samt maskinanskaffning. Vid prövning av ärende
rörande sådant lån skall avseende särskilt fästas vid företagets ekonomiska
bärighet på längre sikt med hänsyn bl. a. till anläggningens tekniska karaktär
samt vid sågverkets läge, råvaruförsörjning och avsättningsmöjligheter.
Lån beviljas i regel icke, där sådan säkerhet kan erbjudas, att lånet bör
kunna utlämnas av enskild kreditinrättning enligt vedertagna bankmässiga
grunder. För lån skall låntagaren ställa den säkerhet, som med hänsyn till
hans ekonomiska ställning och förhållandena i övrigt kan påfordras. Ränta
utgår med fyra procent, och amortering sker som regel under loppet av
li° år, dock att två amorteringsfria år kan medgivas. Ansökan om lån skall
ingivas till kommerskollegiet, som också har att yttra sig däröver. Beviljat
lån utlämnas av statskontoret, i den mån medel finnas tillgängliga å fonden.
Vilken säkerhet som skall lämnas föreskrives av Kungl. Maj:t. Kommerskollegiet
har att utöva tillsyn över att lånet utnyttjas för avsett ändamål
samt att följa företagets verksamhet. Upplysningar om företaget och

dess verksamhet, som kollegiet för sådant ändamål finner erforderliga, är
låntagaren skyldig tillhandahålla. Statskontoret äger att eller samråd med
kommerskollegiet uppsäga lån till omedelbar betalning under vissa förutsättningar,
som innebära oriktigt förfarande från låntagarens sida eller
värdeminskning av säkerheten.

Det första lånet ur sågverkslånefonden utlämnades av statskontoret i
april 1955. Från denna tidpunkt ha t. o. m. oktober 1956 utlämnats 21 lån
med ett sammanlagt belopp av 3 525 000 kronor. Ytterligare tre lån ha beviljats
av Kungl. Maj:t men ännu icke utlämnats. Det högsta lånebeloppet
uppgår till 500 000 kronor, därnäst komma ett lån på 400 000 kronor, två
lån på vartdera 350 000 kronor och ett lån på 300 000 kronor. Av de 21
lånen uppgå tio till belopp över 100 000 kronor (representerande en sammanlagd
lånesumma om 2 750 000 kronor), under det att elva lån gruppera
sig i storleksordningen 35 000—100 000 kronor med en lånesumma om
tillhopa 775 000 kronor. Den i författningen öppnade möjligheten att medgiva
två års amorteringsfriliet har ännu icke utnyttjats.

Frågan om amortering har aktualiserats endast för lån som utestått mer
än ett år. Den 1 november 1956 voro dessa lån 13 till antalet. Därav ha
tio amorterats utan anmärkning — genomgående med eu tiondel av lånebeloppet.
För ett lån, lydande på ett belopp av 300 000 kronor, har betalningsanstånd
utverkats i god tid före förfallotiden. Beträffande ett lån
har emellertid den förfallna amorteringen uteblivit, och den ekonomiska
utvecklingen för företaget synes tyda på att fonden här får vidkännas eu
förlust. För detta lån må följande redogörelse lämnas.

Blikstorps träindustri är belägen vid järnvägen Stenstorp—Hjo, 18 km
(rån Hjo. Företaget inregistrerades år 1943. I en till kommerskollegiet ingiven
skrivelse den 5 oktober 1954 hemställde företagets ägare, här kallad
B., om lån med 125 000 kronor ur sågverkslånefonden. Beloppet skulle
användas för uppförande av dels ett justerverk, dels en torklada och dels
en torkanläggning för nysågat och lufttorkat virke. Som lånevillkor önskade
sökanden anstånd med återbetalningen under de första två åren och
därefter en amorteringstid av 10 år. Företaget angavs ha en produktion
av 1 500 standards sågade trävaror årligen. Därav exporterades omkring
80 procent. Sågverket vore nyligen utbyggt och moderniserat, och de planerade
förändringarna syftade till all kunna utnyttja anläggningens kapacitet
och åstadkomma en rationell drift.

I förnyad skrivelse den 18 februari 1955 anhöll R., alt lånebeloppet måtte
höjas till 350 000 kronor. Företaget hade nämligen under mellantiden funnit
marknad för avfallet — förädlat till flis — vilket föranledde insättande
av barkmaskin och lugg. Lånebeloppet tänktes av sökanden fördelat med
30 000 kronor på ett justerverk, 70 000 kronor på virkeslada, 75 000 kronor
på torkanläggning och 175 000 kronor på barkmaskin med lugg.

304

Som säkerhet för lånet erbjöd sökanden inteckningar och förlagsinteckningar
i fastighet samt maskiner och lager. De erbjudna inteckningarna
skulle ligga placerade med rätt närmast efter följande inteckningar:

1. Inteckning i fastigheten Blecktorp l30 å 12 000 kronor, liggande i
Skaraborgs Enskilda Bank, Hjo, såsom säkerhet för lån.

2. Inteckning i samma fastighet å 100 000 kronor, liggande i Sveriges
Kreditbank, Skövde, som säkerhet för checkräkning.

3. Inteckning i samma fastighet å 75 000 kronor, liggande i Svenska
Handelsbanken, Tidaholm, som säkerhet för lån å 60 000 kronor.

4. Förlagsinteckning i rörelsen å 100 000 kronor, liggande i Skaraborgs
Enskilda Bank, Hjo, som säkerhet för diskontering.

5. Förlagsinteckning å 100 000 kronor, liggande i Sveriges Kreditbank,
Skövde, som säkerhet för checkräkning.

I skrivelsen angavs vidare, att det under 1953 och 1954 investerats omkring
275 000 kronor i sågverket och att ytterligare medel för det dåvarande
icke kunde frigöras.

Inom kommerskollegiet verkställdes utredning i ärendet genom en särskild
teknisk sakkunnig, vilken enligt Kungl. Maj:ts medgivande den 14
januari 1955 anlitades av kollegiet i dylika ärenden, sedan dess tidigare
sakkunnige avlidit. Utredningen utvisade, att sågverket bestod av två ramar,
varav den ena var insatt 1954, och ett dubbelt kantverk. Anläggningen
hade egen kraftstation om 100 kW vid 2 meters fallhöjd. Produktionen
uppginge till 1 000 stds år 1953 och 2 000 stds år 1954, varav 70 procent
fur och 30 procent gran. Arbetarantalet uppginge till 30 man vid såg och
brädgård, 50 man i skogsarbete under tiden december—maj och 10 man
för justering och utlastning. Råvarutillgången bedömdes som mycket god
och timmerfångsten erhölles inom 3 mils transportväg. Skogsägarföreningen,
domänverket och enskilda skogsägare vore leverantörer, och inköpen
skedde huvudsakligen på rot. Av produktionen exporterades omkring 80
procent; i övrigt såldes virke till möbelindustrien och avfallsribb till närliggande
tegelbruk. Inom 10 km avstånd funnes två 2-ramiga och ett
3-ramigt sågverk. Flisleverans hade diskuterats med eu industri i länet.
Kvantiteten beräknades till 15 000 in3 per år, och den 5 mil långa transporten
skulle ske med lastbil. Företaget avsåge också att om möjligt
köpa ribbved från närliggande sågverk för flistillverkning. Det framgick
vidare, att utredningsmannen den 9 februari 1955 besökt anläggningen.
Som allmänt utlåtande framhölls, att ledningen syntes ligga
i goda händer. Efter de planerade tillbyggnaderna finge anläggningens
tekniska utrustning anses bliva mycket god. Läget med hänsyn till råvaruförsörjning
och utskeppningsmöjligheter vore gott, särskilt om utlovade
överföringsvagnar till normalspår bleve verklighet. Den ekonomiska bärigheten
komme även att förbättras genom utnyttjande av avfallet till flis
för fiberplattindustrien. eventuellt för cellulosaindustrien. Från teknisk

305

synpunkt ansåge utredningsmannen, att lån ur sågverkslånefonden kunde
tillstyrkas. Slutligen upplystes att R. tillsammans med ett annat företag
— Värsås Träindustri — startat en sågverksrörelse även i Sala, närmast
för att tillvarataga timret från stormfälld skog.

Med skrivelse den 1 april 1955 överlämnades ifrågavarande låneansökningar
av kommerskollegiet till Kungl. Maj:t. Kollegiet hänvisade i vad
gällde företagets ekonomiska bärighet på längre sikt med hänsyn till anläggningens
tekniska karaktär m. m. till den promemoria som uppgjorts
av kollegiets expert. Beträffande företagets ekonomiska ställning i övrigt
hänvisades till följande sammanställning av dess balansräkningar för åren
1951—1953 (här utökad med motsvarande uppgifter för år 1954).

Tillgångar Fastigheter ............... Maskiner ................. Automobiler .............. Virke .................... Råvaror .................. Exportavgifter ............ Reskontra ................ Interimskonto ............ Checkräkning, postgiro, kassa Kapitalunderskott .........	1951 It 130:— 4 565:— 32 476: — 177 752: — 64 847:08 1 907: 28 384 739: 99 5 262: 12	1952 10 560: — 3 300: — 21 086:— 311 176: 42 39 471: 08 816:75 284 575: 39 35 538:57	1953 10 560: — 23 627: 06 21 086: — 572 800: — 39 471: 08 158 644:42 60 000: — 49 787: 68 6 215: 55	1954 19 690: — 80 331: 06 80 196:— 481 885: — 39 471:08 532 699: 63 14 836: Öl
Summa kronor	682 679:47	706 524: 21	942 191: 79	1 249 108: 78
Skulder
Reskontra ................	679 139:93	702 713:94	942 191: 79	1 242 313: 19
Kapital ..................	1 166:11	3 810:27	—	—
Vinst- och förlustkonto . . .	2 373: 43	—	—	—
Checkräkning .............	—	—	—	6 795:59
Summa kronor	682 679: 47	706 524: 21	942 191: 79	1 249 108:78

Kollegiet anförde sammanfattningsvis, att som säkerhet för det önskade
lånet hade firman erbjudit erforderliga fastighetsinteckningar, vilka i förmånsrättshänseende
låge efter inteckningar å tillhopa 187 000 kronor, samt
erforderliga förlagsinteckningar, vilka i förmånsrättshänseende låge efter
inteckningar å tillhopa 200 000 kronor. Den ifrågavarande fastigheten hade
värderats till 296 900 kronor, vartill komme den planerade nybyggnaden,
som kostnadsberäknats till 145 000 kronor. Förlagsegendomen hade värderats
till 700 000 kronor (varav maskiner 300 000 kronor och virkeslager
400 000 kronor). Härtill komme värdet av de maskiner, som vore avsedda
att anskaffas med det sökta lånet, eller 175 000 kronor. Kollegiet föreslog,
att firma Blikstorps träindustri beviljades lån ur sågverkslånefonden med
350 000 kronor mot säkerhet av dels fastighetsinteckningar å 350 000 kronor
i förmånsrättsordning liggande mellan 187 000 och 537 000 kronor, dels
ock förlagsinteckningar å 300 000 kronor i förmånsrättsordning liggande
mellan 200 000 och 500 000 kronor. Något anstånd med lånets amortering
ansåg sig kollegiet icke kunna tillstyrka.

De värderingsintyg, som åberopades i kommerskollegiets skrivelse, äro

20 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. I

306

undertecknade i mars 1955 av poliskonstapel A. i Blikstorp och sågverksägare
H. i Värsås — den senare sökandens kompanjon i det tidigare berörda företaget
i Sala. Fastighetsvärderingen har specificerats på fyra delposter, nämligen
industritomt (16 760 kvm) 41 900 kronor, sågverksbyggnad av trä
under tak av papp, storlek 50X12X6 meter, uppförd i två våningar jämte
därtill hörande två st. ramsågverk 190 000 kronor, hyvelbyggnad 20X15X5
meter jämte hyvelmaskin 60 000 kronor samt transformatorbyggnad av
sten 5 000 kronor eller tillhopa 296 900 kronor. Värderingsintyget beträffande
förlagsegendomen saknar närmare specificering; däri angives endast
att den egendom, som kan vara föremål för förlagsinteckning, kan åsättas
ett värde icke understigande 700 000 kronor.

Vid ärendets beredning i handelsdepartementet tillkommo ytterligare
uPPgifter för belysande av företagets ekonomiska ställning. Sålunda meddelades
i departementets promemoria, att produktionen år 1955 beräknades
till 2 500 stds vid en sågningstid av 280 dagar och att nettovinsterna för
åren 1951—1954 redovisats med respektive 2 400 kronor, 1 000 kronor, 22 400
kronor och 32 500 kronor. På grundval av från sökanden inkomna uppgifter
kunde vidare skuldsidan i 1954 års balansräkning närmare specificeras
sålunda:

Eget kapital ....................................... kr. 100 000: —

Lån från visst aktiebolag för elektrisk distribution..... » 195 899: 40

Banklån ........................................... » 201 000: —

Beskontraskulder ................................... » 745 413; 79

Checkräkning ...................................... » 6 795:59

Summa kronor 1 249 108: 78

Det egna kapitalet angavs sålunda till 8 procent av de bokförda tillgångarnas
värde. Emellertid hade vissa dolda reserver uppgivits. Härvid
nämndes att fastigheten, som bokförts till 19 690 kronor, enligt särskilt
värderingsinstrument vore värd 296 900 kronor. Virkeslagret uppgavs vidare
vara nedskrivet med 40 procent.

Slutligen upplystes, att sökanden vore intresserad också i två andra företag,
nämligen handelsbolaget Blikstorps silkeindustri och ett aktiebolag för
elektrisk distribution. De andelar i det förstnämnda bolaget, som sökanden
ägde, hade vid senaste taxering upptagits till ett värde av sammanlagt
14 684 kronor. Aktierna i distributionsföretaget, av vilka sökanden innehade
45, hade av länsstyrelsen åsatts ett förmögenhetsvärde av 800 kronor
för varje. Sökandens tillgångar i detta bolag kunde alltså uppskattas till
sammanlagt 36 000 kronor. Såväl handelsbolagets som aktiebolagets ekonomiska
ställning syntes vid 1954 års utgång vara mycket god.

I ärendet ha såsom ovan nämnts boksluten för Blikstorps Träindustri
för åren 1951—1954 funnits tillgängliga. Av dessa ha berättelserna för
1951—1953 förelegat hos kommerskollegiet, varemot 1954 års bokslut in -

307

hämtats av departementet. Berättelserna för de två senare av nu nämnda
år äro av följande lydelse.

Ingående balans per den 1/1 1953

Skulder enl. reskontra	____ kr. 702 713:94	Fastigheter ...........		10 560: —
	» 3 810:27	Maskiner ............	. »	3 300: —
		Automobiler ..........	.... »	21 086: —
		Virke ................	.... »	311 176:42
		Råvaror ..............	.... »	39 471:08
		Exportavgifter ........	.... »	816:75
		Fordringar ...........	.... »	284 575:39
		Postgiro ..............	.... »	209:05
		Checkräkning ........	. »	35 071:02
		Kassabehållning ......	.... »	258:50
	Kronor 706 524:21		Kronor	706 524:21
	Vinst- och förlusträkning
Utgifter	Inkomster
Transporter .........	.... kr. 83 850:78	Virke ................		409 231:09
Omkostnader ........	.... » 28 175:06	Exportavgifter ........	.... »	273:78
Avlöningar...........	____ » 179 511:60
Rabatter.............	.... » 8 026:21
Diskontokostnader
och räntor .........	..... » 26 473:17
Kundförluster .......	..... » 61 083: 94
Nettovinst ..........	____ » 22 384:11
	Kronor 409 504:87		Kronor	409 504:87
	Balansräkning per den 31/12 1953
Fastigheter ..........	____ kr. 10 560: —	Skulder enl. reskontra	.... kr. 942 191: 79
Maskiner ............	.... » 23 627:06
Automobiler .........	..... > 21 086: —
Virke ...............	.... » 572 800: —
Råvaror .............	..... » 39 471:08
Fordringar ..........	..... » 158 644:42
Interimskonto .......	..... » 60 000: —
Postgiro.............	.... » 3 844:37
Checkräkning ........	..... » 45 681:91
Kassabehållning .....	..... » 261:40
Kapitalunderskott ....	..... » 6 215:55
	Kronor 942 191: 79		Kronor	942 191: 79
	Ingående balans	per den 1/1 195b
Skulder enligt reskontra .. kr. 942 191:79	Fastigheter ..........		10 560:—
		Maskiner ............	.... »	23 627:06
		Automobiler .........	.... *	21 086: —
		Virke ...............	.... »	572 800: —
		Råvaror .............	.... »	39 471:08
		Fordringar ..........	.... *	158 644:42
		Interimskonto .......	.... *	60 000: —
		Postgiro ............	. »	3 844:37
		Checkräkning .......	.... »	45 681:91
		Kassabehållning .....	.... »	261:40
		Kapitalunderskott ....	.... »	6 215:55
	Kronor 942 191: 79		Kronor	942 191: 79

308

Vinst- och förlusträkning

Utgifter Inkomster

Avskrivning å			Virke .............	....... kr. 637 830: 70
Fastigheter ......		870: —	Exportavgifter .....	....... » 698:43
Maskiner ........		3 296: —
Automobiler .....		11 390: —
Transporter .......		251 562: 46
Rabatter ..........		6 745:84
Diskontokostnader
och räntor ......	»	33 788:22
Omkostnader ......		20 373:49
Avlöningar ........		236 256: 60
Nettovinst .........		32 490:19
Kundförluster .....		41 756:33
	Kronor	638 529: 13		Kronor 638 529: 13
	Balansräkning per den 31/12 1954
Fastigheter .......	..... kr.	19 690: —	Skulder enligt reskontra . . kr. 1 242 313: 19
		80 331:06
Automobiler ......	..... »	80 196: —
Virke ............	..... »	481 885:—
Råvaror ..........	..... »	39 471:08
Fordringar ........	..... »	532 699:63
Postgiro ..........		36: 72
Checkräkning I ....	..... »	13 522:21
Kassabehållning . . .	. »	1 277:08
	Kronor 1 249 108: 78		Kronor 1 249 108: 78

Den 12 maj 1955 beviljade Kungl. Maj:t sökanden med firma Blikstorps
träindustri, Blikstorp. ifrågavarande lån från sågverkslånefonden å 350 000
kronor mot den säkerhet, som av kommerskollegiet föreslagits jämte överhypotek
i framförliggande inteckningar och borgen av sökandens hustru.
Lånet lyftes den 10 juni 1955 mot fastställd säkerhet.

Den 25 november 1955 försattes R. på egen begäran i konkurs. Som förvaltare
i konkursen utsågs advokaten Rolf Jörgensen i Stockholm.

Konkursförvaltarens berättelse jämlikt 55 § konkurslagen är daterad den
19 december 1955 och har följande lydelse:

Konkursboets tillgångar enligt konkursbouppteckningen uppgår till sammanlagt
kr. 606 314:80 och bestå, som av bouppteckningen framgår, dels
av fastigheter, vilka i bouppteckningen upptagits enligt gällande taxeringsvärden
till kr. 106 200: —, dels lösören, förtecknade och värderade av
nämndemannen J. E. Svensson och herr J. G. Bandin till kr. 3 113:—,
dels bilar, värderade av fabrikören IL Eriksson till kr. 58 300: —, dels
maskiner, värderade av disponenten Hagberg Habing och nämndemannen
Josef Gustafsson till kr. 152 100:—, dels virke och råvaror, vilka värderats
och förtecknats av förvaltaren Ragnar Söderlund till kr. 137 406: —, dels
utestående fordringar med kr. 135 424: 80 och dels aktier in. in. med kr.
13 771:-—■. Beträffande tillgångarna skall framhållas, att fastigheten Bleckstorp
l30 i samband med gäldenärens betalningsinställelse värderats av disponenten
Habing och nämndemannen Gustafsson till kr. 193 520: —. Samma
personer har vid nämnda tillfälle även värderat fastigheterna Fridened

Bredegård 47 och 415 till kr. 90 000:— och fastigheterna Fridened Bredegård
42, 413—414 till kr. 35 000:— och fastigheten Bleckstorp 22 till kr.
55 ()()(); —. Beträffande gäldenärens utestående fordringar i rörelsen, vilka
i bouppteckningen upptagits till kr. 123 902: 56, skall anmärkas, att dessa
nedskrivits med 25 %> i första hand med hänsyn till gäldenärens fordran
på disponenten H. å kr. 31 442: 84, som gått i konkurs den 26 novembei
1955. Någon utdelning i nämnda konkurs för oprioriterade fordringsägare
är icke att förvänta.

Skulderna uppgår till sammanlagt kr. 1 924 150: 06, varav prioriterade
skulder till kr. 780 401: 30. Som i bouppteckningen anmärkts är gäldenären
även ansvarig för de skulder som åvilar Handelsbolaget Blikstorps & Yärsås
Träindustrier i Sala med kr. 2 493 714:06. Handelsbolaget, som drivits av
gäldenären och disponenten H., gick i konkurs den 25 november 1955.
Eftersom konkursbouppteckningen för Handelsbolaget ännu icke är klar,
är det för dagen för mig omöjligt att ens en gång uppskattningsvis här
ange hnr stor gäldenärens slutliga personliga skuld till Handelsbolagets
borgenärer kan komma att bli.

De prioriterade skulderna bestå, som av bouppteckningen framgår, dels
av skulder å inventarier, levererade med äganderättsförbehåll å kr.
73 571: 26, dels ett lån å kr. 12 086: — hos Skaraborgs Enskilda Bank mot
säkerhet i obligationer, dels oguldna löner och semesterersättningar å tillhopa
kr. 38 929: 02, dels skulder till Skaraborgs Enskilda Bank, Sveriges
Kreditbank AB. Kungl. Statskontoret mot lämnade förlagsinteckningar och
fastighetsinteckningar i fastigheten Bleckstorp l30 å tillhopa kr. 550 000: —.
Som av bouppteckningen framgår har skulderna mot de lämnade förlagsinteckningarna
ansetts uppgå till kr. 410 000: — och skulderna mot inteckningarna
i fastigheten Bleckstorp l30 till kr 216 367: 13. Här skall även
anmärkas, att gäldenären den 7 oktober 1955 till Västmanlands Läns Skogsägareförening
överlämnat dels en förlagsinteckning å kr. 250 000:— och
dels en fastighetsinteckning i Bleckstorp l30 å samma belopp. Nämnda inteckningar
har registrerats den 19 oktober 1955. Då säkerheterna lämnats
av gäldenären för gäld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats har
gäldenärens skuld till Västmanlands Läns Skogsägareförening i bouppteckningen
upptagits bland de oprioriterade skulderna. Som vidare av
bouppteckningen framgår har gäldenären skulder å tillhopa kr. 26 036: 79,
avseende skulder till Sveriges Kreditbank, IIjo Sparbank och direktören
C. E. R. mot säkerhet av inteckningar i fastigheterna Fridened Bredegård 4''
och 415 och Bleckstorp 22. Till slut har som prioriterad skuld även upptagits
vissa icke inbetalade källskatter för sjätte uppbörden år 1955 liksom
gäldenärens slutliga skatt enligt 1955 års taxering å tillhopa kr. 3 411:—.

De oprioriterade skulderna uppgår till kr. 1 14.3 748:76, varav öppna
skulder kr. 984 045:81 och egna accepter till kr. 159 702:95. Inom linjen
har därjämte i bouppteckningen upptagits ett belopp av kr. 307 031: 35, avseende
gäldenärens ansvar för främmande växlar, diskonterade hos Skaraborgs
Enskilda Bank och Sveriges Kreditbank AB, Skövde. Förlusten på
dessa växlar har upptagits bland prioriterade skulder till resp. bank, nämligen
till Sveriges Kreditbank AB kr 35 000: — och till Skaraborgs Enskilda
Bank kr. 75 000:—. Vidare skall här nämnas, all gäldenärens broder, disponenten
K. A. B., tecknat borgen för gäldenären för ca kr. 536 682: 49
och disponenten P. S., Skövde, tecknat borgen för gäldenären lör ca kr.
113 000: .

310

Gäldenären startade Blikstorps Träindustri år 1935, varvad han samtidigt
byggde sågverket. Sågverket har under åren 1935—1952 gett gäldenären en
bra utkomst. Däremot råkade gäldenären år 1952 ut för en större förlust
på ca kr. 170 000:—, uppkommen dels genom leveranser och dels genom
lån till H. B., Vimmerby. Åren 1953—1954 byggde gäldenären om sitt sågverk,
varvid han enligt egen uppgift lade ner ca kr. 300 000: —. Denna
ombyggnad skedde huvudsakligen med egna medel. För att ytterligare förbättra
sågverket sökte gäldenären ett lån hos Kungl. Kommerskollegium
å kr. 350 000:—, vilket lån gäldenären erhöll i juni 1955. Av dessa medel
bär gäldenären för förbättring av sågverket använt ca kr. 150 000:—. Resultatet
av rörelsen för räkenskapsåren 1953 och 1954 framgår av bifogade
avskrifter av balansräkningar, varav framgår att rörelsen för år 1953 gick
med en förlust av kr. 11 189: 73 och för år 1954 med en förlust av kr
8 172: 96. Sistnämnda förlust skall dock rätteligen ökas med ett belopp av
ca kr. 215 000:—, avseende intäkter och kostnader för år 1954, men vilka
gäldenären låtit bokföra först år 1955. Anledningen till att dessa intäkter
och kostnader boktörts först år 1955 är enligt gäldenärens uppgift att
denne ur skattesynpunkt önskade föra över utgifter till år 1955, då gäldenären
räknade med att han under detta år skulle erhålla en mycket stor
inkomst från Handelsbolaget i Sala. Ur bokföringslagens synpunkter har
gäldenären självfallet här handlat fel. För bedömning huruvida förfaringssättet
innebär bokföringsbrott måste emellertid hänsyn tagas till huruvida
gäldenären i huvudsak kunnat med ledning av bokföringen bedöma sin
ställning och rörelsens gång. Förvaltaren har i och för sig icke anledning
ifrågasätta gäldenärens uppgift om anledningen till det praktiserade förfaringssättet
och måste därför konstateras att gäldenären själv vid tidpunkten
för bokslutets upprättande haft full klarhet om sin ekonomiska
ställning. Även om bokslutet per den 31 december 1954 varit korrekt och
utvisat ett räkenskapsmässigt underskott om ca kr. 223 000:— skulle detta
icke ha inneburit atl gäldenären varit på obestånd, eftersom bland annat
gäldenärens fastigheter, vilka i balansräkningen upptagits till kr. 19 690: —.
i realiteten haft ett avsevärt högre värde, vilket framgår av den värdering
som gjorts i samband med gäldenärens betalningsinställelse och som innehöll
ett värde om kr. 385 520:—. övervärde torde även ha förelegat å
maskiner, bilar och virke. Med hänsyn till att gäldenären sålunda kunnat
bedöma sin ställning och då gäldenären den 31 december 1954 icke får
anses ha varit på obestånd, kan förvaltaren för sin del icke finna att gäldenären
genom här påtalat fel skulle ha gjort sig skyldig till något bokföringsbrott.
Gäldenären har fört följande böcker, nämligen dagbok, huvudbok,
reskontra och inventariebok. Mot gäldenärens sätt att i övrigt föra
sina böcker kan icke någon direkt anmärkning riktas, även om dessa är
behäftade med vissa smärre felaktigheter.

I mars månad år 1954 startade gäldenären gemensamt med disponenten
H. i Sala ett Handelsbolag under firma Handelsbolaget Blikstorps & Värsås
Träindustrier. Som redan ovan nämnts har Handelsbolaget gått i konkurs
den 25 november 1955. Anledningen till bildandet av detta Handelsbolag
var att H. och gäldenären i samband med den stormfällning av skog, som
skedde i Sala-trakten i februari månad 1954, inköpte ett större parti vindfälld
skog och timmer. Då H. och gäldenären kom till den uppfattningen
att de skulle kunna göra eu god affär genom att i Salatrakten såväl inköpa
som försåga timmer, överenskom dessa om atl bilda här nämnt Handels -

311

bolag. Kvaliteten på det från Salatrakten inköpta timret var under år 1954
mycket god, varför rörelsen enligt gäldenären under denna tid lämnade
skälig handelsvinst. Under år 1955 byggdes därför dels ett sågverk i Sala
stad och dels överenskoms med en godsägare Westling om upprustning av
dennes sågverk mot inköp av vindtälld skog. Emellertid visade det sig att
det timmer om ca 1 miljon kubikfot, som Handelsbolaget inköpte under
år 1955, icke alls höll samma kvalitet som det timmer, som Handelsbolaget
inköpt under år 1954. 1954 års kvalitet höll ca 60 %> os, 30 °/o V:a och
10 °/o utskott, då däremot det år 1955 inköpta timret höll ca 60 °/o utskott,
30 °/« V:a och 10 °/o os. I förhållande till de inköps- och försäljningspriser,
som avtalats, har denna kvalitetsförsämring medfört en förlust som gäldenären
uppskattar till ca kr. 1: 50—1: 75 per kubikfot.

Gemensamt med Handelsbolaget och disponenten H. har gäldenären träffat
avtal med olika köpare för leverans av en sammanlagd kvantitet av ca
800 000 kubikfot, varvid säljaren utgått ifrån att kvaliteten skulle vara
densamma som den var under år 1954. Sedan sa visat sig icke vara fallet,
har säljaren erhållit reklamationer och skadeståndsanspråk, varjämte säljaren
till viss del icke kunnat fullfölja ingångna kontrakt. Förlusten på
grund av denna orsak har enbart för gäldenären varit ca kr 350 000: —.

Orsaken till gäldenärens obestånd måste såvitt kunnat utrönas i första
hand hänföras till att Handelsbolaget i Sala av olika orsaker icke burit sig.
Eftersom särskild förvaltarberättelse kommer att avges av Handelsbolagets
konkursförvaltare, finner jag ingen anledning att i denna berättelse närmare
ingå på orsakerna härtill. Här skall endast nämnas, att gäldenären
enligt egen uppgift vid konkursutbrottet hade ett insatt kapital i Handelsbolaget
om ca kr. 200 000:—. Härjämte har gäldenären som ovan angivits
haft förluster på reklamationer m. m. om ca kr. 350 000: —, vartill kommer
att gäldenären på grund av det från Handelsbolaget inköpta timrets
dåliga kvalitet icke kunnat få ut sådana priser för det försågade virket som
stöd i rimlig proportion till inköpspriserna för timret. Totalt har gäldenären
enligt uppgift under år 1955 i Blikstorp försågat ca 350 000 kubikfot
till en självkostnad av ca kr. 5: 50 per kubikfot. Vid försäljning har gäldenären
emellertid endast i medeltal utfått kr. 4: 75 per kubikfot.

Till slut skall här nämnas, att det icke förefinns skälig anledning till
antagande att gäldenären gjort sig skyldig till brottsligt förhållande mot
sina borgenärer.

Vid konkursberättelsen äro fogade följande balansräkningar:

Ingående bulans per den 7/7 1953

Virkets konto ........ Reskontrans konto . . . .	.... kr. 3 810:27 ____ » 702 713:94	Fastigheters konto ..... Maskiners konto .......	. . kr. »	10 560: — 3 300: — 21 086: —
			. . »	311 176: 42
			. »	39 471: 08
		Exportavgifters konto . Reskontrans konto ..... Checkräknings konto . . . Postgiro konto ......... Kassa konto ...........	» » »	816:75 284 575:39 35 071:02 209:05 258:50

Kronor 706 524:21

Kronor 706 524:21

312

Vinst- och förlusträkning

Transporters konto........ kr. 83 850:78 Virkets konto

Driftsomkostnader ........ » 42 002:42 Exportavgifter

Omkostnader ............. » 28 175:06

Avlöningar ............... » 179511:60

Privat .................... > 37 409:93

Rabatt ................... > 8 026:21

Intresse .................. » 26 473:17

Provisioner .............. » 12 464:40

Reskontran .............. » 61083:94

Förlust .................. » 15 000: —

Kronor 463 997:51*

Utgående balans per den 31/12 1953

Fastigheter ........ 10 560:— Reskontran ...

20 327:06 30 887:06

Maskiner .................... 3 300:_

Bilar ........................ 21086: —

Virke ............. 264 745: —

308 080:82 572 825:82

Råvaror ..................... 39 471:08

Reskontran .................. 158 644:42

Postgiro ..................... 3 844:37

Checkräkning ................ 45 681:91

Kassa ....................... 10 261:40

Kvantiterings konto .......... 60 000: —

Förlust ........... 15 000: —

— 3810:27 11 189:73

Kronor 957191:79

kr. 463 723: 76
» 273:75

Kronor 463 997:51

kr. 957 191: 79

Kronor 957 191: 79

Ingående balans per den 1/1 1954

Skulder enl. reskontra ---- kr. 942 191:79 Fastigheter ............... kr. 10 560: —

Maskiner ................. > 23 627:06

Automobiler .............. » 21 086:—-

Virke .................... » 572 800: —

Råvaror .................. > 39 471:08

Fordringar ............... » 158 644:42

Interimskonto ............ » 60 000: —

Postgiro .................. > 3 844:37

Checkräkning ............ > 45 681:91

Kassabehållning .......... » 261:40

_ Kapitalunderskott ........ > 6 215:55

Kronor 942 191: 79 Kronor 942 191: 79

Utgifter

Avskrivning å

Fastigheter ............. kr. 870

Maskiner .............. > 3 296

Automobiler ............ > 11390

Transporter .............. > 251 562:46

Rabatter ................. » 6 745:84

Diskontokostnader

och räntor ............. » 33 788: 22

Omkostnader ............. » 20 373: 49

Avlöningar ............... > 236 256:60

Nettovinst ................ » 32 490: 19

Kundförluster ............ » 41 756:33

Vinst- och förlusträkning

Inkomster

Virke .................... kr. 637 830:70

Exportavgifter ............ > 698:43

Kronor 638 529:13

Kronor 638 529:13

1 Summan stämmer ej med delposterna (revisorernas anm.).

313

Utgående balans per den 31/12 1954

Fastigheter ............. kr. 19 690:— Skulder enl. reskontra .. kr. 1 250 486:15

Maskiner ............... » 80 331:06 Checkräkning II ........ » 6 795:59

Automobiler ............ » 80196: —

Virke .................. » 481 885: —

Råvaror ................ » 39 471:08

Fordringar .............. » 532 699:63

Postgiro ................ » 36: 72

Checkräkning I .......... » 13 522:21

Kassabehållning ........ » 1 277:08

Kapitalunderskott ....... » 8 172:96 _

Kronor 1 257 281:74 Kronor 1 257 281:74

De enligt konkursförvaltarens berättelse befintliga sågverksmaskinerna,
vilka värderats till 152 100 kronor, ha i konkursbouppteckningen förtecknats
på följande sätt:

Kr.

1 timmerspel .................

1 inläggningsvagn ............

1 blocksidoförare .............

1 brädavskiljare ..............

1 kantverk ....................

1 listsåg ......................

2 riktljus .....................

2 slipmaskiner ................

1 bänkborrmaskin ............

1 slipskärningsmaskin .........

1 spåntransportör med motor . . .

1 ribbtransportör .............

1 elektrisk motor, 120 hkr ......

1 kapverk ....................

instrumentering i motorrummet

1 barkmaskin ................

1 klyvsåg ....................

1 brädstaplingsmaskin .........

3 elektr. motorer...............

1 hy velmaskin, 5 kulter ........

1 hyggmaskin ................

2 truckar å 15 000:—..........

1 ju ster ver k ..................

7 000: —
6 000: —
4 000: —
10 000: —
7 000: —
2 000: —
2 000: —
2 000: —
800: —
1 000: —
1 500:—

1 500: —
4 000: —

2 000: —

1 500: —
40 000: —

2 000: —

3 800: —
500: —

4 000: —
4 500: —

30 000: —
15 000:—

Summa kronor 152 100: —

Såsom framgår av förteckningen har bland tillgångarna upptagits en
barkmaskin till ett värde av 40 000 kronor. Bland prioriterade skulder har
även under rubriken »Inventarier levererade med äganderättsförbehåll»
upptagits eu skuld till Tunabergs Trävaru AB enligt avtal den 9 augusti
1955, avseende eu barkmaskin med ell värde av likaledes 40 000 kronor.
Del är att märka, att en barkmaskin upptogs bland den maskinella utrustning
för vilken lånet ur sågverkslånefonden var avselt och att kostnaden

314

därvid beräknats till 175 000 kronor. Enligt uppgift skulle ifrågavarande
barkmaskin ha sålts på avbetalning med äganderättsförbehåll och sedermera
återtagits av säljaren.

På begäran av konkursförvaltaren såldes den intecknade fastigheten
Bleckstorp l30 på exekutiv auktion den 8 mars 1956. I länsstyrelsens kungörelse
i anledning av auktionen angavs bl. a. att till sågen och den fasta
egendomen ansågos höra två Bolinders sågramar, 24 respektive 30 tums,
med 600 mm slaglängd samt instrumenteringen i motorrummet med tillhörande
jordkablar inom sågverksområdet.

Vid den exekutiva auktionen upplyste rättens ombudsman, att till fastigheten
ansågos höra även en elektrisk motor till i sågverket placerade ramar,
axelledningar samt ett inom sågverksområdet anlagt järnvägsstickspår. Vid
auktionstillfället anmäldes vidare att hälsovårdsnämnden i Fröjereds kommun
den 3 november 1954 till länsstyrelsen överlämnat en skrivelse från
en person i Blikstorp angående sanitär olägenhet i anledning av vibrationer
från Blikstorps sågverk men att ärendet ännu icke avgjorts av länsstyrelsen.

Borgenärsförteckningen angående fastigheten erhöll vid auktionen följande
utseende:

1. Konkurskostnader ................................ 400: —

2. Konkursarvoden till rättens ombudsman och konkursförvaltaren
...................................... 4 000: —

3. Kostnaderna för förfarandet . . ..''................... 1 271: 62

4. Skaraborgs enskilda banks fordran på grund av inteckning: a.

ränta ......................................... 1 728: —

b. kapital ........................................ 12 000: —

5. Inteckning för servitut (järnvägsspår) .............. —

6. Direktör C. F. R:s fordran på grund av inteckning:

a. ränta.......................................... 14 400: —

b. kapital ........................................ 100 000:—

7. AB Svenska Handelsbankens fordran på grund av inteckning;
kapital ................................. 50 000: —

8—16. Statskontorets fordringar på grund av inteckningar:

a. räntor ........................................ 15 538:86

b. kapital ........................................ 375 000: —

17. Västmanlands läns skogsägareförenings u. p. a. fordran
på grund av inteckning:

a. bevakad ränta ................................. 2 950: —

b. kapital ........................................ 129 260:67

18. Å sistnämnda inteckning uppkommande ägarhypotek 120 739: 33

Summa kronor 827 288: 48
Såsom framgår av borgenärsförteckningen förekommer icke längre AB

Sveriges Kreditbank som borgenär i konkursen. I stället upptages direktör
C. F. R som innehavare av den inteckning å 100 000 kronor, vilken tidigare
legat med bättre rätt än statsverkets inteckningar. Förklaringen härtill är,

315

att C. F. R. — konkursgäldenärens fader — från banken övertagit ifrågavarande
fordran jämte därtill hörande säkerhet.

Sedan innehavaren av den under punkt 4 antecknade inteckningen yrkat
att fastigheten måtte försäljas till gäldande av den fordran, för vilken inteckningen
utgjorde säkerhet, bestämdes att lägsta budet skulle överstiga
summan av posterna 1—3. Fastigheten utropades först med förbehåll om
beståndet av den intecknade servitutsrätten, men intet anbud erhölls. Då
härefter fastigheten utropades utan förbehåll om denna rätt, avgavs enda
anbudet — 20 000 kronor — av direktören C. F. R., vilken därigenom förvärvade
fastigheten. Inteckningar med sämre liggande rätt, däribland
statsverkets, voro därigenom förfallna.

Senare har det meddelats, att C. F. R. inlöst även den inteckning, som
innehades av Svenska handelsbanken.

Revisorernas uttalande. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 12 maj 1955
beviljades innehavaren av firma Blikstorps Träindustri ett lån ur sågverkslånefonden
å 350 000 kronor, avsett att möjliggöra upprustning och maskinanskaffning
för låntagarens sågverk i Blikstorp, Skaraborgs län. Som
säkerhet för lånet lämnades dels fastighetsinteckningar å 350 000 kronor,
liggande närmast över andra inteckningar å 187 000 kronor, dels förlagsinteckningar
å 300 000 kronor, liggande över andra inteckningar å 200 000
kronor.

Sedermera har företaget i november 1955 gått i konkurs. Den intecknade
fastigheten har därvid sålts på exekutiv auktion för 20 000 kronor, vilket
medfört att någon utdelning icke erhållits på statsverkets fastighetsinteckningar.
Värderingen av den lösa egendomen synes utvisa, att icke heller
förlagsinteckningarna komma att säkerställa återbetalning av mer än någon
ringare del av lånet. Av lånebeloppet har endast en mindre del kommit
till användning för avsedda förbättringar på sågverket, under det att huvuddelen
synes ha åtgått för att finansiera en trävarurörelse i mellersta
Sverige, vilken låntagaren drivit i bolag med annan person.

Ärenden rörande lån ur sågverkslånefonden förberedas hos kommerskollegiet
och avgöras därefter av Kungl. Maj:t. Statskontorets befattning
med ärendena inskränker sig till förvaltning av den lånesäkerhet som
Kungl. Maj:t föreskriver. Sedan lånet beviljats åligger det kommerskollegiet
att utöva tillsyn över att lånet utnyttjas för avsett ändamål samt att följa
företagets verksamhet.

Sågverkslånefonden, som tillskapats av prisutjämningsmedel, har till
syfte att möjliggöra utbyggnad och rationalisering av sågverk och att därvid
tillhandahålla den del av kapitalet, som ligger över banklån mot normala
säkerheter. Det synes därför knappast ge anledning till anmärkning,
att ifrågavarande lån redan vid liden för beviljandet måhända kunnat betraktas
som osäkert eller riskfyllt.

316

Däremot synes enligt revisorernas mening det sätt, på vilket ifrågavarande
ärende förberetts inom kommerskollegiet, icke tillfredsställande. Vid
ärendets beredning har man haft att lita till ett värderingsintyg rörande
den intecknade fastigheten, slutande på 296 900 kronor. Detta har varit
undertecknat av två personer, en polisman i Blikstorp och en sågverksägare
i Värsås, den senare sökandens kompanjon i det förut berörda företaget
i Mellansverige. Intyget har ansetts giva stöd för antagandet att
företaget haft »dolda reserver» utöver vad bokslutet utvisade. I samband
med konkursen har fastigheten värderats av två andra personer, och värdet
har denna gång stannat vid 193 520 kronor. Även om värderingar kunna
utfalla olika och en exekutiv auktion i samband med konkurs icke är
ägnad att framlocka det mest gynnsamma köpeanbudet, synes utgången
av den exekutiva auktionen ge stöd för slutsatsen, att det förstnämnda
värderingsintyget icke varit hållbart. Det torde i varje fall få anses självklart,
att dylika värderingar böra göras av sakkunniga och opartiska personer
och att ett intyg som det förevarande icke borde ha godtagits.

Även i fråga om den lösa egendom, som blivit föremål för förlagsinteckning,
har ett värderingsintyg av de förutnämnda båda intygsgivarna förelegat
i ärendet. Värderingen slutar på 700 000 kronor, varav 300 000 kronor
för maskiner och inventarier samt 400 000 kronor för virkeslager och råvara,
men i konkursen har motsvarande egendom värderats till 152 100
kronor för maskiner, 58 300 kronor för bilar och 137 400 kronor för lager.
Visserligen innehåller gällande lagstiftning icke någon föreskrift om skyldighet
att förteckna den egendom, som blir föremål för förlagsinteckning.
Maskiner och inventarier kunna utbytas (även öka eller minska) och detsamma
är givetvis förhållandet med lager. Det synes emellertid icke vara
obefogat att begära, att då en statlig myndighet medverkar till ett lån av
ifrågavarande storlek, det i låneärendet klargöres, vilken den egendom är
som blir föremål för förlagsinteckning och dess ungefärliga värde. Så kan
ske exempelvis genom en maskin- och inventarieförteckning och en uppgilt
om inneliggande lagers storlek. Detta torde vara så mycket mera motiverat
som osäkerhet lätt kan råda om vilken maskinutrustning som tillhör
den fasta egendomen (och alltså icke omfattas av förlagsinteckning), varjämte
lös egendom, som skenbart ingår i en rörelses tillgångar, kan vara
anskaffad på avbetalningskontrakt med äganderättsförbehåll. Förevarande
ärende utgör ett exempel på detta osäkerhetsmoment.

De uppgifter om företagets ställning och lönsamhet, som lämnats i ärendet
i form av balansräkningar för de senare åren, äro enligt revisorernas
mening av den karaktär, att de bort föranleda en närmare granskning av
bokföringen. Balansräkningarna lämna exempelvis icke uppgift om rörelsens
eget kapital eller innehavarens egna uttag. I sistnämnda hänseende
avvika för övrigt de vid låneansökningen fogade balansräkningarna från
de bokföringsuppgifter, som lämnats i samband med konkursutredningen.

317

En viss närmare utredning i bokföringshänseende synes ha varit påkallad
även beträffande uppgifterna om virkeslagervärde och kundförluster. Det
är icke uteslutet, att eu säkrare bild av driftresultatet kunnat erhållas, om
den tekniska granskning som skett genom kommerskollegiets expert kompletterats
med en summarisk ekonomisk granskning av bokslutet mot handelsböckerna.

Det torde icke vara möjligt att i låneärenden av nu ifrågavarande natur
helt säkerställa statsverket mot förluster. Man kan exempelvis knappast
förutsätta, att kommerskollegiet har personal och resurser att utöva löpande
kontroll över alla de företag, som anlitat statliga lånefonder under dess
förvaltningsområde, eller att följa deras olika affärstransaktioner och utbetalningar.
Däremot kan det starkt ifrågasättas, huruvida de bestämmelser
som gälla om utbetalning av lån ur sågverkslånefonden äro lämpligt utformade.
Det må erinras om att vid åtskilliga andra låneformer, där det vanligen
rör sig om lån till lägre belopp, författningarna föreskriva mera rigorösa
kontrollföreskrifter för att säkerställa att medlen komma till avsedd nytta,
t. ex. att lånet utbetalas successivt, efter hand som det styrkes att ett arbete
fortskrider, och att slututbetalning sker först sedan avsyning och godkännande
ägt rum. Revisorerna föreslå, att man vid den nu pågående utredningen
rörande det statliga kreditstödet åt hantverk, småindustri och liknande
företag även prövar behovet av ändrade föreskrifter rörande lån ur
sågverkslånefonden.

§ 34

Svenska institutet för konserveringsforskning

Den år 1940 tillkallade utredningen rörande den tekniskt-vetenskapliga
forskningens ordnande överlämnade i februari 1945 ett betänkande med förslag
till åtgärder för livsmedelsforskningens ordnande (SOU 1945:6). Utredningen
föreslog därvid inrättandet av ett särskilt institut för konserveringsforskning.
Enligt förslaget skulle institutet organiseras som ett enskilt
företag men drivas under administrativ och ekonomisk samverkan mellan
staten och näringslivet samt förläggas till Göteborg. Regleringen av samarbetet
mellan staten och det enskilda näringslivet på nu ifrågavarande
forskningsområde hade i betänkandet niformats efter modell av vad som
tidigare beslutats rörande de också av utredningen föreslagna instituten för
trä-, textil- samt järn- och metallforskning. Efter förhandlingar med utredningen
hade representanter för näringslivet bildat stiftelsen Svensk konserveringsforskning
med uppgift att i samarbete med staten driva ett institut
för forskning på konserveringsområdet, varjämte ett preliminärt avtal upprättats
angående statens och stiftelsens inbördes skyldigheter. Även i fråga

318

om den närmare avvägningen av dessa skyldigheter hade utredningen följt
de principer som legat till grund för vad som tidigare föreslagits och beslutats
beträffande de redan inrättade forskningsinstituten.

Enligt det upprättade avtalsförslaget skulle institutets syfte vara att bedriva
tekniskt-vetenskaplig forskning rörande olika former för konservering
och lagring av livsmedel samt därmed nära sammanhängande frågor angående
tillredning, emballering och dylikt, att följa utvecklingen inom motsvarande
forskningsområden, att vid behov verkställa prövning av vid institutet
framställda produkter samt successivt lämna upplysning om de resultat,
som vid verksamheten framkomme, ävensom att deltaga i den allmänna
dokumentationen och medverka vid utbildning av teknisk personal för industridrift
på områden, som berörde institutets verksamhet.

I kostnadshänseende innebar förslaget, att staten skulle tillhandahålla
lomt och bekosta uppförandet av byggnader inklusive fast inredning.
Byggnadskostnaderna beräknades till 1 250 000 kronor, varav 100 000 kronor
för vissa lokaler som avsågos bli uthyrda till stiftelsen eller till andra
intressenter. Kostnaderna för institutets utrustning beräknades till 470 000
kronor och avsågos bli delade mellan staten och stiftelsen. Statens andel
beräknades till 256 000 kronor och innefattade huvudsakligen utrustning
för forskningslaboratorier och analyslaboratorium ävensom för administrativa
uppgifter, dokumentation och undervisning, medan stiftelsens andel,
214 000 kronor, främst innefattade utrustning för en teknisk avdelning
och en matulprovningsavdelning. Av de årliga driftkostnaderna, vilka
preliminärt uppskattades till 420 000 kronor, skulle 260 000 kronor utgå
av statsmedel. Principiellt hade utredningen därvid utgått från att kostnaderna
för grundforskningen och den tekniska utbildningen skulle bestridas
av staten, medan näringslivets insats väsentligen skulle avse att
täcka kostnaderna för den målforskning på lång sikt och rörande tillverkningsproblem
av allmänt intresse, som i samband med grundforskningen
skulle bedrivas vid institutet.

Vid övervägandet av de synpunkter, som ledde fram till förslaget om
inrättande av institutet för konserveringsforskning, hade den berörda utredningen
även behandlat frågan om inrättandet av ett centralinstitut för
alla eller för de flesta områden av livsmedelsforskningen. Tanken hade
emellertid utmönstrats, enär forskningsområdets väldiga omfattning och
heterogena beskaffenhet syntes bereda för stora svårigheter och kostnader.
Även inom det verksamhetsfält till vilket förslaget sedermera begränsades,
nämligen forskningen rörande konserverings- och lagringsfrågor, vore
produktionsgrenarna synnerligen mångskiftande, men vissa likheter (de
avsåge alla forskningen rörande s. k. högmolekylära ämnen) motiverade
att verksamheten hölles ihop inom en gemensam ram. Med en schematisk
definition kunde angivas, att ifrågavarande forskning ginge ut på att

319

söka åstadkomma livsmedel, som vid lämpliga förvaringsbetingelser kunde
under erforderlig tid bibehålla sin lämplighet som människoföda. Många
skäl talade därför för att betrakta hela konserveringsindustrien jämte för
denna arbetande emballage- och maskintillverkare som en naturligt avgränsad
företagargrupp och behandla konserveringsforskningen som ett
sammanhängande problem. Man kunde t. o. m. gå ett steg längre och söka
att med förädlingsindustriernas konserveringsforskning sammankoppla
forskningen angående lagringen av råmaterial och sådana livsmedel (exempelvis
potatis, rotfrukter) som levererades från jordbruket direkt till konsumtionen
utan att dessförinnan undergå någon industriell förädling.
Sådana lagringsproblem vore utomordentligt viktiga, och forskningen angående
dem komme i viss utsträckning in på samma områden som konserveringsindustriens
forskningsverksamhet.

Institutets huvuduppgifter angavs av utredningen vara att bedriva tekniskt-vetenskaplig
forskning rörande frågor som avsåge konservering och
lagring av livsmedel, däri inbegripet såväl frågor rörande råvaror och
halvfabrikat som rörande färdiga maträtter, att utarbeta förfaringssätt
för utnyttjande eller begränsning av det avfall som uppstode i samband
med -beredning av livsmedel, att upprätthålla livlig växelverkan med
företag och anläggningar som berördes av institutets arbeten, att lämna
industriföretag och andra intressenter upplysningar i drifts-, tillverkningsoch
kvalitetsfrågor, att från industriföretagen och andra mottaga och
bearbeta forskningsuppslag samt anordna konferenser och föredrag för
teknisk industripersonal och konsumenter, bland dem även matlagningspersonal
och husmödrar, att medverka vid utbildning av teknisk personal
för forskning och industridrift på områden som berörde institutets verksamhet
samt att effektivt utnyttja litteratur och utanför institutet erhållbar
kunskap samt sprida kännedom härom till intresserade. Forskningsuppgifterna
skulle huvudsakligen komma att avse hermetisk förvaring efter
termisk sterilisering, bakteriostatisk-kemisk stabilisering av livsmedel (saltning
och annan kemikaliebehandling, rökning etc.), torkning med eller
utan vakuum, frysning av livsmedel, lagring i köld, i värme, i gasatmosfär,
under bestrålning etc., emballage för konserver, tillredning av matvaror
för konservering, matlagning med konserverade livsmedel samt utnyttjande
och begränsning av avfall som uppstode vid konservberedning. — Forskningsuppdrag
från utomstående borde kunna emoltagas av institutet, under
förutsättning att de icke inkräktade på den allmänna forskningsverksamheten.
Sådana uppdrag, antingen de avsåge forskning, kontroll eller provning,
borde helt bekostas av uppdragsgivarna. Däremot borde institutet
icke i allmänhet åtaga sig sådan speciell rådgivning och projektering åt
näringslivet som t. ex. eu konsulterande ingenjör utövade.

1 de remissyttranden som inhämtades i anledning av föreliggande förslag

320

framhölls av ett flertal myndigheter m. fl., att det tillämnade institutets
verksamhet skulle komma att gripa över ett vidsträckt fält av skiftande
uppgifter. Ej minst konsumentintressen och prisfrågor kunde väntas göra
sig gällande, då arbetsprogrammet närmare utformades. Sålunda framhöll
ingeniörsvetenskapsakademien, att institutet komme att erhålla betydelse
ej endast för utvecklingen av den del av livsmedelsindustrien, som framställde
konserver i den hävdvunna meningen, utan bleve måhända i främsta
rummet av värde ej blott för all livsmedelsindustri utan även för folkhushållningen
i dess helhet. Verksamheten komme att beröra all sådan verksamhet,
som hade till ändamål att bevara alla slags livsmedel från förstörelse
och att angiva sätt att vid lagring av sådana undgå dylik skada. Dess
verkan komme därigenom att sträcka sig även utanför gränserna för den
egentliga livsmedelsindustrien och beröra å ena sidan jordbruksproduktionen
och å andra sidan landets alla hushåll och inrättningar, där mat
bereddes.

I medicinalstyrelsens yttrande framhölls i fråga om forskningen inom
livsmedelstillverkningen, att det ur socialhygienisk synpunkt vore synnerligen
betydelsefullt, att ett energiskt forskningsarbete nedlades med den
uppgiften för ögonen att söka för billigast möjliga pris tillgodose allas
behov av fullvärdiga födoämnen i tillräcklig mängd och under kontroll
av de färdiga produkternas kvalitet. Det vore även av socialhygienisk betydelse
att åt de många familjer, där hustrun nödgades deltaga i förvärvsarbete,
kunna tillhandahålla mer eller mindre fullständigt förarbetade
livsmedel (mer eller mindre »färdiglagad mat»), som tack vare forskningens
rön kunde framställas, förvaras och tillhandahållas i hållbart och
ur biologiska synpunkter fullvärdigt skick och till priser, som tack vare
ekonomiska beredningsmetoder bleve förhållandevis låga.

Sveriges industriförbund framhöll bl. a., att hermetisk förvaring av
livsmedel efter termisk sterilisering utgjorde en av forskningsuppgifterna
för institutet men att även andra steriliseringsmetoder borde undersökas,
såsom sterilisering genom elektromagnetisk strålning, ultraljud, elektrisk
ström, nya kemiska steriliseringsmedel etc., varigenom man skulle kunna
åstadkomma en produkt, som till sina egenskaper mera överensstämde
med den färska råvaran än som vore fallet vid termisk sterilisering. En
mycket viktig forskningsuppgift vore utprovandet av den lämpligaste råvaran
för olika konserver.

Även andra synpunkter betonades vid remissbehandlingen av betänkandet.
Sålunda framhölls bl. a., att tillkomsten av ett antal vetenskapliga
forskningsinstitut under de senast förflutna åren medfört stark efterfrågan
på kvalificerade vetenskapsmän och att det kunde ifrågasättas om utbildningen
av forskare förmått hålla jämna steg med denna snabba utveckling.

Utredningens förslag framlades för 1946 års riksdag i propositionen
nr 140. Föredragande departementschefen konstaterade därvid, att livs -

321

medelsindustrien efter förädlingsvärde räknat intoge den tredje platsen i
ordningen av våra industrigrenar och att den ägde stor betydelse för folkets
hälsotillstånd och arbetsförmåga. Mycket stora summor nedlades årligen
för att bota sjukdomar, som måhända kunde undvikas om mathållningen
ordnats efter moderna näringsfysiologiska principer. Det erinrades
också om att livsmedelskostnaderna utgjorde en viktig utgiftspost i de
särskilda hushållens ekonomi. Utredningens förslag om inrättandet av ett
centralt forskningsinstitut, avsett företrädesvis för grundläggande forskning
rörande konservering och lagring av livsmedel, hade vunnit gillande
i praktiskt taget samtliga remissyttranden och syntes innebära en lycklig
lösning av förevarande forskningsproblem.

1946 års riksdag godkände det i propositionen framlagda av talsförslaget
och anvisade begärda anslag för uppförande av byggnader för institutet
och till bidrag till driften av detsamma.

Det dröjde åtskilliga år innan institutets byggnadsfråga slutligt löstes;
verksamheten bedrevs därför de första åren i begränsad omfattning. Hösten
1953 var emellertid byggnaden färdig att tagas i bruk. Den är belägen på
det s k. Kallebäcksområdet i Göteborg. För byggnadskostnadema har riksdagen
åren 1946, 1947, 1950 och 1953 anvisat sammanlagt 2 480 000 kronor.
Staten svarar även för underhåll av byggnaden samt för skötsel av vägar,
planteringar o. d.

Till utrustning vid institutet anvisade riksdagen år 1946 ett belopp av
256 000 kronor. Sedermera har för samma ändamål anvisats ytterligare
50 000 kronor, varjämte Kungl. Maj:t beviljat ett bidrag från manufakturförlagslånefonden
å 75 000 kronor. Staten har sålunda för anskaffning
av utrustning tillskjutit sammanlagt 381 000 kronor. Stiftelsen har å sin
sida bidragit med ca 330 000 kronor till utrustning.

Av nedanstående tabell framgår vad staten över anslaget till Bidrag till

institutet för naderna.	konserveringsforskning anvisat för de	löpande driftkost
Budgetår	Anvisat belopp Kr.	Belastning Kr.
1946/47 1947/48 1948/49 1949/50 1950/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55 1955/56 1956/57	20 000	5 000
20 000	10 100
75 000	60 100
75 000	152 700
175 000	172 200
200 000	256 100
275 000	304 414
368 600	396 900
410 000	459 778
414 300	484 707
510 100	—

21 Rrv. berättelse ang. statsverket dr 1956. I

322

De belopp som stått till förfogande för institutets löpande verksamhet
under de senaste tre budgetåren framgå av följande sammanställning.

Budgetår Institutets Bidrag från Övriga Summa

statsanslag stiftelsen inkomster kronor

1953/54 396 900 181 861 52 131 630 892

1954/55 459 778 270 140 54 853 784 771

...... 484 707 270 583 84 141 839 431

De i sammanställningen upptagna övriga inkomsterna ha till väsentlig
del utgjorts av bidrag från jordbrukets forskningsråd. Vidare ha vissa
belopp erlagts av militära myndigheter för särskilda undersökningar samt
bidrag tillskjutits från manufakturförlagslånefonden.

Medelstilldelningen från jordbrukets forskningsråd har pågått alltsedan
institutet började sin verksamhet, till en början i mera begränsad omfattning.
De senaste budgetåren ha anslagens belopp stigit till storleksordningen
30 000—40 000 kronor per år. Medlen ha tilldelats efter framställning
från institutets sida och beviljats till ett avsevärt antal särskilt angivna
forskningsuppgifter, som samtliga gällt lagerhållning av livsmedel.

Institutet är uppdelat på ett flertal avdelningar. Sålunda finnas avdelningar
för kemi, biokemi, fysikalisk kemi, mikrobiologi, lagringsforskning,
emballageforskning och matprovning. Vidare finnas en teknisk avdelning
och en verkstad samt avdelningar för dokumentation och administration.

Personalen vid institutet utgöres av omkring 35 befattningshavare. 25
befattningshavare åtnjuta lön eller arvode av statsmedel, varjämte pensionsfrågan
för dessa med anlitande av statsmedel ordnats genom Svenska
personalpensionskassan.

Följande uppställning visar personalens huvudsakliga fördelning på de
skilda avdelningarna.

En föreståndare.

Kemiska avdelningen: 1 chef, 1 assistent, 2 biträden.

Biokemiska avdelningen: 1 chef, 2—3 biträden.

Fysikalisk-kemiska avdelningen: 1 chef, 1 assistent, 1 biträde.
Mikro-biologiska avdelningen: 1 chef (vakant), 1 assistent, 2 biträden
Emballagelaboratoriet: 1 chef (ingenjör), 2 biträden.

Matprovningsa vdelningen: 1 chef, 1 assistent, 1 biträde.

Tekniska avdelningen: 1 chef (ingenjör), varjämte till avdelningen närmast
kunna hänföras 1 verkmästare, 1 mekaniker, 1 gårdskarl.
Dokumentationsavdelningen: 1 chef (ingenjör), 1 assistent, 2—3 biträden.
Administrativ personal: 1 kamrer, 1 kanslibiträde, 1 kassörska, 2 biträden.
Lagringsforskningsavdelningen: 2 assistenter, 1 biträde.

Kostnaderna för lagringsforskningsavdelningen bestridas så gott som
helt av medel från jordbrukets forskningsråd.

Till institutet är sedan den 1 september 1953 knutet ett analyslaboratorium
med huvudsaklig uppgift att efter uppdrag av producenter och
andra mot ersättning verkställa kemiska och mikrobiologiska analyser.
Laboratoriet består av 1 chef, 1 assistent och 3 biträden. Verksamheten

323

vid laboratoriet skall emellertid bedrivas ekonomiskt och administrativt
helt fristående från det egentliga forskningsinstitutet, varför kostnaderna
för detsamma icke inräknas i institutets stat i övrigt.

I anslutning till den här lämnade redogörelsen för institutets organisation
må erinras om att särskilda utbetalningsmän nyligen tillkallats av chefen
för handelsdepartementet med uppdrag att skyndsamt verkställa undersökning
rörande omständigheterna i samband med den hittillsvarande
föreståndarens avgång från sin befattning.

Avtalet beträffande institutet för konserveringsforskning utlöpte den 30
juni 1956. Dessförinnan hade Kungl. Maj:t den 3 juni 1955 uppdragit åt
särskilda sakkunniga, den s. k. forskningsinstitutkommittén, att överväga
frågan, huruvida avtalet med stiftelsen borde uppsägas från Kungl. Maj:ts
och kronans sida samt att, om avtalet uppsades, verkställa utredning
rörande nytt avtal. Kommittén avgav den 30 novemher 1955 betänkande
med förslag till avtal angående fortsatt drift av institutet.

Vid kommitténs överläggningar ha från stiftelsens sida framlagts vissa
rekommendationer rörande institutets fortsatta verksamhet. Stiftelsen har
ansett, att verksamheten vid institutet borde begränsas till ett mindre antal
mera väsentliga uppgifter. Detta gällde såväl det egentliga forskningsarbetet
som den utåtriktade verksamheten genom publikationer m. m. Institutets
arbetsområde borde bestämmas så, att det omfattade konserverade livsmedel
samt dessas tillverkning, förvaring och användning ävensom spörsmål
beträffande lagring av icke industriellt behandlade eller bearbetade
livsmedel, i den mån dessa som råvaror hade klar och direkt anknytning
till konservproblem. Med konserverade livsmedel skulle härvid förstås
livsmedel, som distribuerades för förvaring och konsumtion efter att genom
industriell behandling eller bearbetning ha fått väsentligt förlängd
lagringsduglighet jämfört med den obehandlade råvaran. Andra lagringsproblem
borde enligt stiftelsens uppfattning kunna bearbetas av institutet
endast i den mån tillräckliga medel ställdes till förfogande och arbetet
kunde ske utan hinder för verksamheten i övrigt.

I anledning av stiftelsens förslag framhöll de av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöterna i institutets .styrelse, att styrelsen beaktat betydelsen av koncentration
vid uppgörandet av det gällande arbetsprogrammet. Samtidigt
underströks, att upplysningsbehovet vore mycket stort inom institutets
verksamhetsområde samt alt våra högskolor icke lämnade någon specialundervisning
på detta område. Mot den av stiftelsen föreslagna definitionen
av arbetsområdet gjordes vissa invändningar. Stiftelsens formulering
gåve anledning befara, att halvfabrikat icke skulle falla under institutets
behandling. 1 definitionen borde fastslås, afl institutet hade upplysande
och utbildande uppgifter och således skyldighet att följa utvecklingen på
hela konserveringsområdet.

Forskningsinslitulkommittén erinrade i sill ovanberörda betänkande om

324

vad som sålunda uttalats och framhöll i anslutning därtill, att övervägande
skäl enligt kommitténs mening talade för att den dittills gällande definitionen
av arbetsuppgifterna bibehölles med några mindre jämkningar. Det
syntes önskvärt, att avtalet klart gåve vid handen att institutets verksamhet
skulle avse icke blott forskning utan även upplysning som sammanhängde
med forskningen samt utbildning. Då de ekonomiska och personella
resurser som stått till institutets förfogande vore begränsade, funne
kommittén det emellertid samtidigt angeläget, att inom den vida ram
som avtalet angåve institutet i främsta rummet ägnade sig åt sådana frågor,
som ur konsument- och producentsynpunkter framstode som särskilt betydelsefulla.
Det vore en viktig uppgift för i första hand styrelsen och
i andra hand föreståndaren att sörja för att institutets verksamhet hade
eu sådan inriktning.

Frågan om fortsatt drift av institutet för konserverings forskning framlades
för 1956 års riksdag i propositionen nr 58. Föredragande departementschefen
anförde däri, att intet syntes vara att erinra mot kommitténs
ståndpunkt i fråga om arbetsprogrammet. Med skrivelse den 17 april 1956
lämnade riksdagen sitt godkännande till vad i propositionen föreslagits
rörande godkännande av avtal med stiftelsen, varjämte riksdagen anvisade
för driften erforderligt anslag.

I det nya avtalet, som godkänts av Kungl. Maj:t den 25 maj 1956 och
gäller fr. o. m. den 1 juli 1956, har institutets arbetsuppgifter angivits
med väsentligen samma ordalag som i det äldre. Den institutet tidigare
ålagda uppgiften »alt vid behov verkställa prövning av vid institutet framställda
produkter» har dock i det nya avtalet utgått, och därjämte ha
några smärre ändringar vidtagits.

De arbetsuppgifter som under den hittills gångna 1 O-årsperioden sysselsatt
institutets personal finnas redovisade i de årliga verksamhetsberättelserna.
I dessa årsredogörelser avspeglas även styrelsens syn på några av
de problem som särskilt framträtt under respektive år. Ur årsredogörelserna
för de senaste budgetåren må följande återgivas:

1952/53: Det är med tillfredsställelse Styrelsen ser slutet på den femåriga
uppbyggnadsperiod, som Institutet genomlevat. Överflyttningen i de
nya laboratorielokalerna ger möjlighet att igångsätta verksamheten i den
ursprungligen planerade omfattningen.---Trots de begränsade ut rymmena

och ofta primitiva yttre förutsättningarna har ett efter omständigheterna
livligt forskningsarbete pågått, som redan kunnat ge påtagliga
resultat. Institutet har också verksamt kunnat aktivera konsumentupplysningen
genom föredrag och upplysningsskrifter samt stått industrin
till tjänst med en allsidig dokumentationsservice. De otillräckliga personella
och lokala resurserna ha ofta vållat kännbara svårigheter, men i
stort sett har den naturliga tillväxten av verksamheten, som kommit att
under dessa betingelser utmärka Institutets uppbyggnad, varit till fördel
för arbetsplanering och valet av personal.

325

1953/54: Styrelsen kan med tillfredsställelse konstatera, att genom överflyttningen
i den nya laboratoriebyggnaden forskningsarbetet kunnat konsolideras
och fördjupas samt i stigande grad bedrivas efter de av Styrelsen
fastslagna linjerna. I första hand torde detta kunna tillskrivas de goda
yttre förutsättningar de nya laboratorielokalerna erbjuder. Arbetsresultaten
under det senaste verksamhetsåret har tillika styrkt Styrelsen i dess
uppfattning, att det egna forskningsarbetet måste begränsas till ett efter
resurserna anpassat antal konkreta arbetsuppgifter. Detta synes komma
att ge goda utbyten i resultatet av både praktiskt och teoretiskt värde.

Särskilt skulle Styrelsen vilja påpeka nu pågående forskningsarbeten
med seglakeproblemet, vitamin-retentionen vid ärtkonservering, fryskonserveringens
bakteriologi, sillens fetthärskning, färskfiskens lagtemperaturhantering
och bensoesyrans verkningar.

På övriga områden har enligt Styrelsens direktiv forskningsarbetet begränsats
till enstaka mindre arbetsuppgifter, men en följd härav har blivit,
att förmedlingen av utländska forskningsresultat blivit en alltmer angelägen
huvuduppgift. Av denna anledning fäster Styrelsen största avseende
vid att dokumentationsavdelningen erhåller sådana resurser, att den i
detta hänseende kan utveckla Institutet till en allsidig clearingcentral
för teknisk och vetenskaplig information på konservområdet. Styrelsen
har därför med glädje sett den allt livligare kontakt, som statsmakter,
organisationer och företag sökt med dokumentationsavdelningen, men
samtidigt icke utan visst bekymmer ställt sig den frågan, hur denna
växande service skall kunna finansieras.

1954/55: Verksamheten har under året på ett beklagligt sätt varit hämmad
av brist på medel för avlöning av hjälppersonal. Institutets kvalificerade
personella och tekniska resurser har därför ej kunnat utnyttjas
effektivt. Den koncentration i arbetsuppgifter, som Styrelsen genomfört,
hotar att rubbas, bland annat därigenom att dokumentationsavdelningen
ej förmår att med sin helt otillräckliga personal medhinna sina arbetsuppgifter
utan i ökad utsträckning fått anlita forskarnas hjälp. Styrelsen
vill uttala den förhoppningen, att det skall vara möjligt att anskaffa de
medel, som krävs för att draga full nytta av de forskningsresurser, som
här erbjuder sig.

I detta sammanhang må nämnas alt statens institut för folkhälsan
enligt sin instruktion (SFS 1952:261) har till uppgift att på uppdrag av
myndigheter, sammanslutningar och enskilda utföra praktiskt-vetenskapliga
undersökningar ävensom eljest idka forskningsverksamhet inom den
allmänna hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens områden
i syfte alt förbereda och främja förebyggande åtgärder, ägnade alt bevara
eller befordra folkhälsan, samt att utgöra centralt undersökningsorgan
för livsmedelskontrollen enligt livsmedelsstadgan.

Vidare må erinras om att fr. o. in. den 1 januari 1957 inrättats ett
statens konsumentråd med vissa samordnande uppgifter, som beröra bl. a.
livsmedelsforskningens område. Enligt den för rådet utfärdade instruktionen
(SFS 1956:452) skall rådet följa konsumentvaruforskningen och
konsumentupplysningen inom landet och i andra länder, främst de nor -

326

diska, beträffande varor av betydelse för hushållens och den enskilda konsumentens
ekonomi. Vidare skall rådet stödja och vid behov organisera
frivilligt samarbete på konsumentvaruområdena mellan forskningsintressenter,
såsom industriföretag och enskilda organisationer, institutioner
och statliga myndigheter, stödja initiativ till forskning och upplysning till
nytta för konsumenterna samt vid behov självt taga initiativ till främjande
av sådan forskning och upplysning.

Revisorernas uttalande. Genom riksdagens år 1946 fattade beslut inrättades
i Göteborg ett institut för konserveringsforskning. I likhet med vad
som skett beträffande ett flertal andra grenar av den tekniskt-vetenskapliga
forskningen skulle det nya institutet uppbyggas och drivas med stöd
av samfällda insatser av staten och det enskilda näringslivet. För tillhandahållande
av den byggnad, i vilken institutet är inrymt, ävensom utrustning
av densamma ha från statens sida anvisats närmare 3 miljoner kronor,
vartill kommer driftmedel under den tioårsperiod institutet upprätthållit
sin verksamhet med omkring 2 Va miljoner kronor. De årliga bidragen
Irån statens sida uppgå numera till ca V2 miljon kronor. Även de från
enskilt håll tillskjutna medlen — avseende utrustning och drift — ha
varit betydande. Samarbetet kommer till synes även i formerna för tillsättande
av institutets styrelse: bortsett från ordföranden, som förordnas
av Kungl. Maj:t, utse staten och de enskilda intressenterna vardera hälften
av ledamöterna.

I stort sett ha institutets uppgifter definierats såsom grundläggande
forskning rörande konservering och lagring av livsmedel. Redan i samband
med institutets tillblivelse stod det emellertid klart, att grundforskningen
på livsmedelsområdet i första hand hörde hemma vid universitet och högskolor
med tillhörande institutioner. Vid avgränsningen av konserveringsforskningsinstitutets
verksamhetsområde utgick man från att de föreliggande
forskningsuppgifterna spände över ett mycket vidsträckt fält och
omfattade eu mångfald skilda problem. Särskilt underströks därvid livsmedelsforskningens
betydelse för det allmänna hälsotillståndet och för
sådana speciella konsumentintressen som hushållens ekonomi och hemmens
tillgång på arbetskraft.

Under de senaste åren har emellertid från statens medpart såsom huvudman
för konserveringsforskningsinstitutet — stiftelsen Svensk konserveringsforskning
— på olika sätt framförts bestämda önskemål om eu
ändring av verksamheten vid institutet i riktning mot ökad koncentration
av arbetsprogrammet. Stiftelsen har sålunda funnit angeläget, att forskningen
i högre grad än hittills inriktas på ett mindre antal långsiktiga
problem av grundforskningskaraktär. Ehuru dessa synpunkter icke kommit
till direkt uttryck i det under innevarande år träffade avtalet, som avser
gemensam drift av institutet under ytterligare fem år, torde man kunna

327

utgå från att de vunnit sådan anslutning i institutets styrelse, att de bli
bestämmande för verksamheten under den nu förestående avtalsperioden.

Revisorerna ha sökt bilda sig en uppfattning om i vad mån verksamheten
vid institutet under den nu förflutna 1 O-årsperioden bedrivits i enlighet
med de riktlinjer, som varit normgivande för statsmakternas beslut
att stödja ifrågavarande forskning. En dylik granskning har synts revisorerna
vara av intresse även bortsett från att institutets arbetsuppgifter
och verksamhetens inriktning under innevarande år ställts under allmän
debatt — ett förhållande som f. ö. lett till personskifte på institutets ledande
befattning.

I nu angivna syfte ha revisorerna avlagt besök vid konserveringsforskningsinstitutet
och även på annat sätl tagit del av verksamheten under det
gångna uppbyggnadsskedet. Revisorerna ha därvid icke kunnat finna annat
än att de ämnen och forskningsobjekt som redovisats i uppgjorda arbetsprogram,
verksamhetsberättelser och publikationer av forskningsresultat
stått i god överensstämmelse med vad man från statens sida åsyftat med
ifrågavarande verksamhet. Revisorerna anse det sålunda helt i enlighet
med institutets ändamål, att därstädes bedrivna undersökningar berört icke
blott spörsmål om konserver i hävdvunnen mening utan även frågor rörande
halvkonserver, fryslagring och andra lagringsformer, emballage av
alla förekommande typer ävensom frågor om lämpligaste råvaror och deras
förbehandling.

Det torde vara uppenbart och obestritt, att frågan om arbetsprogrammets
utformning närmast ankommer på institutets styrelse. Revisorerna
förutsätta emellertid., att verksamheten framdeles — även med den koncentration
som styrelsen kan finna erforderlig — i huvudsak skall följa
de av statsmakterna angivna riktlinjerna och därvid sikta på praktiskt användbara
resultat till konsumenternas gagn. Om det befinnes önskvärt,
att mera långsiktiga problem beredas ökat utrymme i forskningsprogrammet,
är det likväl angeläget att även mera dagsaktuella frågor upptagas
till behandling.

Verksamheten vid institutet har hittills i viss utsträckning hämmats av
svårigheter att inom medgiven anslagsram erhålla tillräckligt kvalificerad
personal. Delta har gällt såväl de vetenskapligt utbildade arbetskrafterna
som laboratorie- och biträdespersonalen. Den uppdelning på ett stort antal
avdelningar med fåtalig personalbesättning, som f. n. tillämpas vid institulet,
måste enligt revisorernas mening leda till att personalsvårigheterna
framträda starkare än om en mera koncentrerad organisation valdes. Revisorerna
ifrågasätta, om icke nu berörda förhållande bör leda till en omprövning
av institutets organisation. Det bör ankomma på styrelsen alt
laga denna fråga under övervägande.

Forskning på livsmedelsområdet bedrives, förutom vid konserveringsIbrskningsinstilutct,
vid ett flertal andra myndigheter och institutioner.

328

Särskilt må här erinras om att institutet för folkhälsan enligt sin instruktion
har att utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar och idka forskningsverksamhet
inom bl. a. födoämnesliygienens område. Även om de
båda instituten anlägga skilda aspekter på de problem som utgöra deras
respektive forskningsobjekt — institutet för folkhälsan har sålunda företrädesvis
den medicinska bedömningen för ögonen — är det dock givet,
att mycket av arbetet är så näraliggande att ett intimt samarbete borde
kunna medföra ömsesidiga fördelar. Det sagda torde gälla icke endast
undersökningsresultat utan måhända i lika hög grad undersökningsmetodik
och vissa utbildningsuppgifter. Revisorerna ha erhållit den uppfattningen,
alt samarbetet hittills varit begränsat till utbyte av de skrifter och
publikationer, i vilka vunna resultat redovisats. Det bör övervägas, huruvida
icke ett fastare samarbete skulle kunna organiseras, innebärande
kontakter mellan den i arbetet direkt sysselsatta personalen, exempelvis
genom studiebesök under längre perioder, utbyte av befattningshavare o. d.
Av särskild vikt synes det vara, att de båda institutens föreståndare fortlöpande
hålla varandra underrättade om arbetsprogram och forskningsuppgifter.

Behovet av samarbete i fråga om en verksamhet av här ifrågavarande
art inskränker sig icke endast till myndigheter och institutioner inom landet,
där liknande forskning pågår, utan sträcker sig även utanför landets
gränser. Sålunda tjänar den vid institutet bedrivna livliga dokumentationen
detta syfte. Man kan emellertid ifrågasätta, huruvida icke samarbetet
kunde drivas längre än vad nu är fallet och om icke avsevärda besparingar
därigenom skulle kunna vinnas. Liksom i Sverige är f. n. organisationen
för forskning på livsmedelsområdet under utbyggnad i våra grannländer.
I olika sammanhang har värdet av en fastare anknytning till denna uppväxande
organisation framhållits, en synpunkt som enligt revisorernas
mening är värd att beaktas. Även om tanken på ett gemensamt forskningsinstitut
måhända skulle vara svår alt förverkliga, torde åtskilligt vara att
vinna exempelvis genom att föreliggande ämnesområden eller speciella
forskningsuppgifter på förhand uppdelades mellan länderna, under det
att resultaten skulle komma samtliga i arbetet deltagande till godo. Den
högre grad av specialisering som härigenom skulle åstadkommas torde
skapa förutsättningar för en fördjupning av forskningen och för vinnande
av snabbare resultat, varjämte ett bättre tillvaratagande av de begränsade
personella resurserna skulle möjliggöras.

§ 35

Vissa inköp av katgut för beredskapslagring

329

För beredskapsändamål upphandlade riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
åren 1949 och 1950 stora partier rå katgut för kirwrgisk
användning. Sålunda inköptes från visst aktiebolag i Stockholm enligt ett
den 26 april 1949 träffat avtal 770 000 m och enligt avtal dagtecknat den
3 november 1950 från ett kommanditbolag 1 400 000 m. Sistnämnda företag,
som startade sin verksamhet år 1950, inträdde efter särskild överenskommelse
med riksnämnden den 29 september 1950 i stället för aktiebolaget
såsom part jämväl i det år 1949 träffade avtalet. Aktiebolaget påbörjade
tillverkning av katgut år 1947.

Enligt 1949 års avtal, som utlöpte den 31 december 1955, åtog sig bolaget
att i sina lagerlokaler i Stockholm mottaga och lagra den av riksnämnden
inköpta katguten. Bolaget svarade för att lagerlokalerna voro
väl lämpade för sitt ändamål och att lagringen skedde på ändamålsenligt
och betryggande sätt. Nämnden var berättigad att låta övervaka mottagning,
lagring och uttagning av statslagret samt att ombesörja besiktning
av detta och ägde för dylikt ändamål obehindrat tillträde till lagerlokalerna.
Bolaget skulle tillse, att statslagret ständigt vidmakthölls i fullgott skick
och skulle därför företaga härav betingade utbyten av statslagret. V id utbyte
skulle tillses, att uttagen katgut omedelbart ersattes med ny av motsvarande
sort och beskaffenhet. Därest bolaget — på grund av minskning
i försäljningen av något i statslagret ingående varuslag eller på grund av
att dylikt varuslag i minskad omfattning användes i bolagets verksamhet
i övrigt — icke skulle kunna i erforderlig utsträckning verkställa omsättning
av statslagret, vore bolaget berättigat erhålla nedsättning i den
avtalade omsättningsskyldigheten, i den mån detta betingades av angivna
förhållanden. Bolaget förband sig emellertid att, om nämnden så önskade,
bistå denna med eventuell försäljning av vara, beträffande vilken bolagets
omsättningsskyldighet upphört, samt att icke låta förefintligheten av statslagret
inverka på bolagets egen lagerhållning, som städse skulle hållas vid
normal nivå i överensstämmelse med bolagets dittillsvarande praxis.

Enligt det år 1950 träffade avtalet, som gäller intill utgången av innevarande
år, skulle riksnämnden mottaga katguten för lagring i två eller
tre av nämnden anskaffade lagerlokaler på olika platser inom landet.
Bolaget skulle lämna skriftlig instruktion för lagerlokalernas och lagrets
skötsel och skulle på skriftlig begäran biträda nämnden med råd och
anvisningar för vidtagande av de anordningar i lagerlokalerna, som befunnes
erforderliga för en ändamålsenlig lagring av varorna. Till förhindrande
av att i statslagret vid varje tidpunkt ingående varor underginge
kvalitetsförsämring förband sig bolaget att successivt företaga härav bo -

330

tingad omsättning av statslagret genom utbyte av däri ingående varor
mot fabriksnya sådana av samma kvalitet som de utbytta varorna hade vid
intagning i statslagret. Sådant utbyte skulle ske i den takt, att i statslagret
icke vid något tillfälle finge ingå vara, som vore äldre än fyra år räknat
från tillverkningsdagen. Nämnden skulle så organisera lagerhållningen,
att varupartier av olika ålder utan svårighet kunde särskiljas. Bolaget
skulle minst eu gång under varje kalenderhalvår stickprovsvis besiktiga
statslagret.

Ulan nämndens medgivande ägde bolaget icke till annan överlåta sina
skyldigheter eller rättigheter enligt avtalet, annat än i samband med överlåtelse
av bolagets rörelse till företag, som skäligen kunde godtagas såsom
likvärdigt med bolaget. Skulle bolaget brista i sina åtaganden enligt avtalet,
vore bolaget skyldigt ersätta därigenom uppkommen skada oberoende
av om avtalet hävdes eller icke. Bolagets ansvarighet för utbyte av skadad
vara avsåge icke vara, som skadats eller förstörts på annan grund än
att kvaliteten icke varit av kontraktsenlig beskaffenhet och hållbarhet
eller att av bolaget lämnade råd, anvisningar och instruktioner visat sig
oriktiga eller olämpliga. Vidare betingades bolagets skyldighet att verkställa
utbyte av att hinder icke följde av krig, inre oroligheter, arbetstvist,
bristande tillgång på råvara, arbetskraft eller drivmedel, importrestriktioner
eller andra statliga regleringar samt andra till sin verkan härmed
jämförbara hinder. Om hinder av berört slag uppträdde, skulle bolagets
skyldigheter framflyttas under så lång tidsperiod som motsvarade hindrets
varaktighet. För den händelse svårigheter skulle yppa sig att placera den
utbytta varan inom landet vore nämnden beredd att stödja eventuell begäran
från bolaget om exporttillstånd i erforderlig utsträckning.

Riksnämnden beställde hos bolaget år 1952 sterilisering och förpackning
in. m. av 492 000 in av den nämnden tillhöriga råkatguten. Beställningen
skulle vara effektuerad före 1952 års utgång. I anslutning härtill träffades
den 29 april 1952 mellan nämnden och bolaget särskilt avtal, varigenom
bolaget förband sig att ombesörja successiv omsättning av ifrågavarande
parti steril katgut under eu tidrymd av tio år, räknat från den 1 januari
1953, i sådan takt att vid tioårsperiodens utgång ingen del av partiet finge
vara äldre än högst tre år. I övrigt skulle bestämmelserna i förenämnda
avtal av den 3 november 1950 äga tillämpning jämväl för ifrågavarande
parti katgut.

Revisorerna ha från riksnämnden inhämtat, att bolaget i fråga om
det år 1949 verkställda inköpet av katgut lämnat garantier beträffande
dennas diameter och hållfasthet. Härvid hade hänvisats till av statens
provningsanstalt gjorda undersökningar angående katgutens ifrågavarande
egenskaper. Riksnämnden har vidare upplyst, alt enligt anstaltens provningsintyg
materialet i fråga om diameter och dragningskraft mer än väl
svarade mot de uppställda fordringarna. I anledning härav hade riks -

331

nämnden icke ansett nödvändigt att på motsvarande sätt kontrollera senare
leveranser av katgut från bolaget.

Sedan bolaget under år 1955 upphört med katguttillverkning, uppsades
från bolagets sida ovanberörda omsättningsavtal. Riksnämnden har på
grund härav icke påyrkat fullgörande av bolagets förpliktelser enligt avtalen.

Riksnämnden lagerhåller f. n. omkring 2,5 miljoner m av den av bolaget
levererade katguten, varav omkring 2 miljoner in utgör rå och Vä miljon
in steril katgut. Då lagringstiden särskilt för den sterila varan är relativt
begränsad har nämnden, sedan bolaget förklarat sig icke kunna fullfölja
omsättningsavtalen, ansett det nödvändigt att själv avyttra lagret. Nämnden
har därför utbjudit katguten till försäljning till ett flertal sjukhus. De
sålunda av nämnden gjorda utbuden ha emellertid i allmänhet av olika
anledningar rönt mindre intresse från sjukhusens sida. Sålunda har åberopats
att sjukhusens behov av katgut tills vidare vore täckt. Vidare ha
invändningar gjorts i fråga om kvaliteten på den av nämnden salubjudna
varan, vilken icke ansetts kunna mäta sig med andra i handeln förekommande
katgutsorter. Endast obetydliga kvantiteter ha därför hittills försålts
av nämnden.

Revisorerna ha inhämtat att bolaget vid tidpunkten för ovannämnda
leveranser till riksnämnden jämväl levererat katgut direkt till olika sjukbus
i landet, bl. a. till statliga sjukhus. Eu stor del av dessa leveranser
blev emellertid, enligt vad som upplysts revisorerna, föremål för reklamation,
enär varan ansågs bristfällig i avseende å bl. a. hållfasthet och
resorptionsförmåga. Vid ett statligt sjukhus hade på grund härav den levererade
katguten ansetts böra användas enbart vid djurförsök. Å andra sidan
hade vid ett annat av staten drivet sjukhus katguten utan anmärkning
kommit till användning under en längre tid. Ett stort antal sjukhus hade
emellertid såsom ovan antytts ansett materialet otillfredsställande och
icke likvärdigt med andra fabrikat. Revisorerna ha med anledning av
vad i ärendet framkommit funnit det angeläget att företaga viss undersökning
av det ifrågavarande suturmaterialet. Undersökningen har därvid
närmast syftat till en jämförelse av hållfasthetsegenskaperna hos prov
uttagna ur statslagret och prov från det statliga sjukhus vid vilket katguten
använts enbart vid djurförsök. Den verkställda undersökningen har givit
vid handen att provet ur statslagret beträffande hållfastheten haft något
sämre egenskaper än sjukhusprovet.

Statens provningsanstalt har i anslutning till det till revisorerna lämnade
provningsintyget anfört, att det praktiska värdet av laboratorieprovning av
katgut, sådan den hittills utförts på anstalten, stundom ifrågasatts. Det har
gjorts gällande att en sådan provning skulle gradera materialet annorlunda
än vad som motsvarar erfarenheterna vid praktisk användning. Från provniugsanstaltens
sida har framhållits, att anstalten f. 11. saknar förutsätt -

332

ningar att bedöma, om en sådan bristande korrelation föreligger och vilken
orsaken i så fall kan vara. Enligt provningsanstaltens uppfattning kan
emellertid ett tänkbart skäl vara draghastigheten. Vid laboratorieprov
ökas belastningen successivt och tämligen långsamt, så att brott inträffar
i genomsnitt omkring 20 sekunder efter det att belastningen börjat. Vid den
praktiska användningen återkommer belastningen i allmänhet momentant,
med ett »ryck». Provningsanstalten ifrågasätter därför om icke en s. k.
ballistisk dragprovning, där brottgränsen uppnås på bråkdelen av eu sekund,
skulle giva en bättre bild av katgutens förhållande vid praktiskt
bruk än de hittills använda metoderna. Det skulle enligt anstaltens mening
vara av värde, att frågan om korrelationen mellan laboratorieprovning
och praktisk användning om möjligt klarlades. Detta skulle fordra systematisk
undersökning av ett representativt urval material i samarbete mellan
medicinsk och provningsteknisk sakkunskap. Härigenom kunde förutsättningar
skapas för uppställande av enhetliga provningsnormer och
egenskapsspecifikationer med hänsyn tagen till de praktiska kraven.

Revisorernas uttalande. Av den lämnade redogörelsen framgår, att riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap åren 1949 och 1950 med två
företag, ett aktiebolag och ett kommanditbolag, träffat avtal om upphandling
av betydande partier rå katgut för beredskapslagring. Det ena företaget
hade startat sin tillverkning av katgut år 1947 och det andra påbörjat
sin verksamhet år 1950. Med leverantörerna hade träffats särskilda
omsättningsavtal, varigenom dessa förbundit sig att vidmakthålla statslagret
i fullgott skick genom fortlöpande utbyte av äldre katgut mot ny
sådan. Kommanditbolaget inträdde år 1950 som avtalspart jämväl i det
år 1949 träffade avtalet. Den enligt sistnämnda avtal levererade varan hade
beträffande hållfasthetsegenskaperna underkastats prov vid statens provningsanstalt
och därvid, enligt vad riksnämnden upplyst, visat sig motsvara
uppställda krav på fullgod vara. År 1952 ombesörjde kommanditbolaget
efter hänvändelse från riksnämnden sterilisering och förpackning in. in.
av 492 000 in av den i lager liggande råkatguten. Bolaget förband sig därvid
enligt särskilt avtal att ombesörja successiv omsättning av den sterila
katguten i sådan takt, att ingen del därav vid avtalstidens utgång den 31
december 1962 finge vara äldre än högst tre år. Avtalet stadgade inga
andra förbehåll i avseende å bolagets omsättningsskyldighet än hinder
till följd av krig, inre oroligheter, arbetstvist, bristande tillgång på råvara,
arbetskraft eller drivmedel, importrestriktioner eller andra statliga regleringar
samt andra till sin verkan härmed jämförbara hinder.

Enligt vad revisorerna inhämtat hade bolaget vid tidpunkten för de
statliga leveranserna försålt ifrågavarande katgut också direkt till olika
sjukhus i landet. Dessa sjukhus hade dock i stor utsträckning funnit varan
otillfredsställande i avseende å bl. a. hållfasthet och resorptionsförmåga.

33a

Vid ett statligt sjukhus hade av denna anledning katguten ansetts böra
användas endast vid djurförsök. Revisorerna ha dock kunnat konstatera,
att uppfattningen om katgutens kvalitet varit något delad. På vissa håll har
densamma sålunda varit i bruk längre eller kortare tid utan att skäl till
anmärkningar framkommit. I allmänhet synes emellertid varans kvalitet
ha bedömts som icke likvärdig med andra fabrikat.

Revisorerna ha på grund av vad i ärendet förevarit ansett det angeläget
att genom statens provningsanstalt verkställa viss undersökning av den
i statslagret ingående katguten. Jämförelse i avseende å hållfasthetsegenskaperna
har sålunda gjorts mellan prov ur statslagret och prov av den
katgut som vid ett statligt sjukhus varit i bruk endast vid djurförsök.
Undersökningen har utvisat att i fråga om hållfastheten provet ur statslagret
hade något sämre egenskaper än sjukhusprovet.

År 1955 upphörde kommanditbolaget med tillverkning av katgut, varefter
bolaget förklarade sig icke kunna fullfölja omsättningsavtalen. På
grund härav har riksnämnden beslutat att i egen regi avyttra statslagret.
Nämnden har emellertid på grund av i det föregående anförda skäl hittills
endast i mycket ringa omfattning funnit avsättning för katguten. Den
i omsättningsavtalen stipulerade längsta lagringstiden har därför redan
nu överskridits för större delen av de i statslagret ingående varorna.

Enligt revisorernas uppfattning kan vid bedömande av det ifrågavarande
suturmaterialets kvalitet någon bestämd slutsats icke dragas med ledning
av de av statens provningsanstalt gjorda laboratorieproven. Detta gäller
såväl den provning leverantören låtit verkställa som den jämförande undersökning
provningsanstalten utfört på revisorernas begäran. Anmärkas
må att katgutens resorptionsförmåga över huvud icke undersökts av provningsanstalten,
då en sådan undersökning är av fysiologisk natur och
därmed ligger utanför anstaltens verksamhetsområde. Anstalten har —
utan att själv taga definitiv ståndpunkt i frågan — antytt vissa felkällor
vid laboratorieprovning och framhållit önskvärdheten av att spörsmålet
rörande korrelationen mellan dylik provning och den praktiska användningen
klarlägges. Först genom ett sådant klarläggande kunna enligt provningsanstaltens
mening sådana enhetliga provningsnormer och egenskapsspecifikationer
fastställas, vilka taga tillräcklig hänsyn till de praktiska
kraven.

Revisorerna, som sålunda anse att de utförda laboratorieproven böra bedömas
med viss försiktighet, ha emellertid fäst avseende vid att ett så
stort antal sjukhus vid användningen av berörda katgutsort funnit anledning
till anmärkningar. Revisorerna äro medvetna om att riksnämnden
i sin upphandlingsverksamhet ofta är ställd inför svåra avvägningsproblem.
Hänsyn måste självfallet i stor utsträckning tagas till speciella omständigheter,
vilka kunna vara svårbedömbara och vilka i allmänhet icke äro
för handen vid upphandlingar av ordinärt slag. Även med beaktande härav

334

vilja revisorerna likväl ifrågasätta, om icke den ifrågavarande upphandlingen
med hänsyn till sitt ändamål och sin omfattning hade bort föregås
av en noggrannare prövning av den upphandlade varans kvalitet, i synnerhet
som vederbörande leverantör vid tidpunkten för berörda statsleveranser
nyligen påbörjat katguttillverkningen och sålunda måste anses ha besuttit
begränsad erfarenhet av sådan fabrikation. Leverantörens nedläggande av
tillverkningen år 1955 och den i samband därmed gjorda uppsägningen av
omsättningsavtalen har medfört, att svårigheter uppstått att avyttra statslagret.
Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl ifrågasätta lämpligheten
av att leverantören av riksnämnden helt befriats från de skyldigheter
som ålegat denne enligt de träffade avtalen. I 1950 års avtal har nämligen
uttryckligt stadgats att leverantören, om denne skulle brista i sina åtaganden,
vore skyldig att ersätta därigenom uppkommen skada oberoende av
om avtalet hävdes eller icke. Revisorerna förutsätta att sistnämnda spörsmål
genom riksnämndens försorg blir föremål för närmare undersökning
och att de åtgärder vidtagas, som kunna befinnas erforderliga för tillvaratagande
av kronans intressen i berört avseende. Då vidare kvaliteten
på katgut givetvis är av avgörande betydelse för sjukhusen, få revisorerna,
i anslutning till vad statens provningsanstalt härovan anfört, understryka
angelägenheten av att åtgärder snarast vidtagas för att få till stånd enhetliga
provningsnormer och egenskapsspecifikationer för ifrågavarande
varuslag.

335

Inrikesdepartementet

§ 36

Visst blankettryek inom medicinalväsendets område

Revisorerna ha ansett sig till behandling böra upptaga vissa frågor om
blankettbeståndet inom medicinalväsendet, varvid tjänsteläkarnas verksamhet
främst beaktats. Till att börja med må då erinras om att jämlikt
Kungl. Maj:ts den 30 april 1954 lämnade bemyndigande eu kommitté tillsatts
för att verkställa översyn av hälso- och sjukvården i riket med särskild
hänsyn till den öppna vården. I utredningsdirektiven har bl. a.
angivits att kommittén borde utarbeta förslag, som vore ägnade att ge ökad
effekt åt den nuvarande tjänsteläkarorganisationen. Bland åtgärder som i
detta syfte borde övervägas har nämnts att utrusta läkarna med erforderliga
hjälpkrafter för skrivarbete. Enligt vad revisorerna inhämtat har kommittén
avsett att i berörda sammanhang även uppmärksamma frågan om
hlankettväsendet inom läkarnas, företrädesvis tjänsteläkarnas, arbetsområde,
då det synts angeläget att åstadkomma en rationalisering därav. Med
hänsyn till att denna fråga — redan innan kommittén påbörjat sitt arbete
bärutinnan — upptagits av riksdagens revisorer har emellertid kommitténs
ordförande för sin del förklarat, att kommittén — ehuru visst material
insamlats — t. v. icke konune att behandla förevarande spörsmål i avvaktan
på de åtgärder som revisorernas ställningstagande kunde föranleda.

Riksdagens år 1947 församlade revisorer framlade under § 30 av sin
berättelse vissa synpunkter på det statliga blankettrycket. Härvid redogjordes
bl. a. för vissa initiativ i fråga om standardisering av blanketter
inom hälso- och sjukvårdens område samt angavs att enligt uppgift av medicinalstyrelsen
antalet inom dess verksamhetsområde gällande blanketter
och formulärtyper uppginge till 517. I ett allmänt uttalande framhöllo
revisorerna, atl en översyn inom statsförvaltningen på blankettväsendets
område vore erforderlig. Densamma borde lämpligen företagas av varje
särskild myndighet, varvid denna borde härför äga anlita sakkunnigt biträde,
där så skulle påkallas.

Enligt beslut av Kungl. Maj:l den 13 februari 1948 tillsattes en särskild
utredning med uppgift att utreda frågan om rationalisering i tekniskt avseende
av statsförvaltningens blankettväsende jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Utredningen, som antog namnet 1948 års blankettkommitté,

336

avgav den 13 juni 1950 delarna I och II av Betänkande med förslag till
åtgärder för rationalisering av statsförvaltningens blankettväsende. I del I,
benämnd Organisatoriska åtgärder, framhölls att en rationalisering av
blankettbeståndet i regel borde ske i samband med en undersökning avarbetsorganisationen.
Om ett förenklingsresultat skulle nås inom rimlig
tid, måste emellertid även från dylika undersökningar helt fristående blankettrevisioner
utföras, följda av en permanent kontroll av blankettarbetet,
utövad inom varje verk av en blankettdetalj. I anslutning till det av 1949
års rationaliseringsutredning framlagda förslaget om ett särskilt rationaliseringsorgan
förordade blankettkommittén, att inom detta organ skulle
inrättas en särskild arbetsenhet för att bland annat leda, övervaka och
samordna blankettarbetet i statsförvaltningen.

I del II av sitt betänkande, benämnd Handledning vid blankettrevision
och innefattande normer och anvisningar för utformningen av blanketter,
erinrade kommittén bl. a. att — trots att den årliga anskaffningskostnaden
för det statliga blankettrycket överstege 10 miljoner kronor — denna
kostnad i själva verket utgjorde en mycket ringa del av blankettens användningskostnad,
d. v. s. kostnaden för den tid som för allmänhet och
tjänstemän åtginge för blankettens ifyllande och bearbetning.

I 1951 års statsverksproposition behandlades kommitténs förslag dels
under För flera huvudtitlar gemensamma frågor (p. 2), dels under sjunde
huvudtiteln (p. 6). Beträffande det särskilda centrala rationaliseringsorganet
anförde chefen för finansdepartementet, att han icke vore beredd att förorda
förslaget härom i dåvarande läge utan önskade avvakta erfarenheterna av
mindre genomgripande organisatoriska åtgärder, närmast i form av utvidgad
kursverksamhet bl. a. i blankettekniska frågor hos statens organisationsnämnd.
Blankettkommitténs förslag att i flertalet statsorgan, där
särskild organisationsavdelning ej var inrättad, en befattningshavare —
i regel organisationsföredraganden — skulle tilldelas uppgiften att verka
för en förenkling och ändamålsenlig utformning av myndighetens blanketter,
tillstyrktes av departementschefen. I det löpande arbetet borde
kontakt hållas med de statliga specialorganen på blankettväsendets område.

Del III av blankettkommitténs betänkande, benämnd Tryckning, distribution
och lagerhållning av statsförvaltningens blanketter och avgiven den
17 januari 1951, synes icke ha föranlett något generellt ställningstagande
från statsmakternas sida.

I betänkandet redogjordes ingående för då rådande förhållanden beträffande
blankettväsendet för ett flertal ämbetsverk, däribland medicinalstyrelsen.
Efter uppräkning av bl. a. en råd till ämbetsverket hörande institutioner
ävensom olika slag av sjukvårdsanstalter och medicinska yrkeskårer
med anknytning till verket angav kommittén, att medicinalstyrelsen fastställde
formulär för ca 300 officiella blanketter (interna oräknade), varjämte
inom dess verksamhetsområde förekom ett stort antal blanketter,

337

erforderliga t. ex. i läkarnas verksamhet, vilka ej fastställdes av styrelsen.
Vidare konstaterades att distributionen stundom skedde enbart genom medicinalstyrelsen,
stundom genom såväl medicinalstyrelsen som enskilda
eller kommunala blankettförlag samt stundom enbart genom förlag av sistnämnda
slag. Medicinalstyrelsen betingade sig i regel icke någon ersättning
för de blanketter styrelsen hölle i förråd, medan samma blanketter
kunde betinga olika priser hos skilda blankettförlag.

Kommittén framhöll vidare, att åtgärder i syfte att förbättra blanketterna
vidtagits. Sålunda hade en tjänsteman från medicinalstyrelsen bevistat
den första av blankettkommitténs kurser rörande blanketteknik och
beretts tillfälle att medverka vid revision av vissa blanketter. Styrelsen,
som uppdragit åt chefen för sin statistiska avdelning att i mån av tid handha
denna revision, kunde icke ställa i utsikt någon engångsrevision av
blankettväsendet i enlighet med kommitténs tidigare förslag för de då
närmaste åren. Under åren 1940—1946 hade dock alla blanketter anpassats
till standardformat, och sedan år 1949 påginge omarbetning av bestämmelserna
för provinsial- och förste provinsialläkarnas årsberättelser med
tillhörande blanketter. Kommittén meddelade vidare, att en provinsialläkare
med lång erfarenhet uppgivit sig arbeta med omkring 150 blanketttyper
i sin verksamhet. Ytterligare anfördes bl. a. följande.

I och med att formatstandardiseringen i stort sett genomförts har blankettmaterialet
i detta hänseende blivit lättare att handskas med. Icke
oväsentliga förbättringar i fråga om blanketternas utformning ha även
åstadkommits under senare år. Det återstår dock att uttöra ett omfattande
förenklingsarbete, innan förhållandena kunna anses tillfredsställande. Självfallet
äro blanketterna oumbärliga hjälpmedel i verksamheten, men de
böra kunna minskas till antalet och sakligt förenklas. Nu tager skrivarbetet
en alltför stor del av läkarnas arbetstid i anspråk. Genom förenkling av
nu gällande bestämmelser bör skrivarbetet kunna minska. Skall något
väsentligt vinnas, måste dock ingreppen bli radikala. Praktiskt taget samtliga
blanketter böra härvid omarbetas efter moderna riktlinjer.

Beträffande läkarnas skrivarbete framhölls även att för ett enda hembesök,
för vilket utginge statsbidrag, anteckningar om patienten i vissa fall
måste göras i olika handlingar på tio ställen, att verksläkarbestyren krävde
ett tiotal olika blanketter samt att många ämbetsverk hade olika blanketttyper
för samma ändamål. Som bidragande orsak till att medicinalstyrelsens
blankettbestånd vore svåröverskådligt angavs, att styrelsen saknade
en aktuell blankettförteckning.

Blankettkommittén kom med hänsyn till det anförda till den slutsatsen,
att samtliga blanketter inom medicinalstyrelsens verksamhetsområde borde
bli föremål för översyn samt att denna arbetsuppgift vore sa omfattande
och tidskrävande, att det icke vore möjligt att lägga den pa en enda befattningshavare,
som skulle utföra den vid sidan av sitt egentliga arbete.
Kommittén föreslog, att styrelsen skulle utse ett arbetsutskott med repre -

22 Rev. berättelse ang. statsverket är 1056. I

338

sentanter för olika grenar inom verksamhetsområdet. I utskottet borde ingå
en representant för centrala sjukvårdsberedningen. Även sakkunskapen
hos vissa blankettförlag borde kunna nyttiggöras i utskottets arbete. Arbetet
borde ledas av en befattningshavare i medicinalstyrelsen. I utskottet
borde ingå en ledamot, vilken helt kunde ägna sig åt dessa arbetsuppgifter.
Man borde utsträcka arbetsutskottets verksamhet till att omfatta prövningen
icke blott av blanketter, för vilka styrelsen skulle fastställa formulär,
utan även andra inom verksamhetsområdet erforderliga blanketter, för
vilket ändamål en särskild exempelsamling borde utformas.

Beträffande tryckning och distribution angåvos två olika alternativ. Enligt
det första av dessa skulle medicinalstyrelsen i sitt centrala förråd upptaga
samtliga för verksamheten erforderliga blanketter. Enligt det andra,
som förordades av kommittén, borde successivt till statskontorets tryckeriexpedition
överlåtas bestyren med blanketternas tryckning, lagerhållning
och distribution.

I den mån olika blankettförlag komme att fortsätta med sin försäljningsverksamhet
på området vore det enligt kommitténs mening av vikt, att
de endast tillhandahölle blanketter, fastställda eller rekommenderade av
medicinalstyrelsen.

Ungefär samtidigt med att 1948 års blankettkommitté framlade sista
delen av sitt betänkande framfördes till 1951 års riksdag motionsvägen
krav på nedskärning och rationalisering av provinsialläkarnas skrivarbete
(motion I: 125). Sedan däröver remissyttranden avgivits av medicinalstyrelsen
och Sveriges läkarförbund, förklarade sig första kammarens allmänna
beredningsutskott (uti. nr 2) dela motionärernas uppfattning om önskvärdheten
av att provinsialläkarnas skrivgöromål så vitt möjligt minskades.
Medicinalstyrelsen hade emellertid sin uppmärksamhet riktad på hithörande
förhållanden och hade enligt sitt till utskottet avgivna yttrande även
vidtagit åtgärder i motionens syfte. Det syntes utskottet lämpligast, att
det arbete som sålunda påginge inom medicinalstyrelsen fullföljdes inom
ämbetsverket, och kunde därför icke förorda att en särskild utredning
därutöver igångsattes. Däremot kunde det enligt utskottet vara ändamålsenligt,
om samrad komme till stånd i det pågående rationaliseringsarbetet
på detta område mellan ämbetsverket och statens organisationsnämnd eller
dess standardiseringskommitté. Medicinalstyrelsen hade framhållit, att
syftet med motionen bäst skulle kunna uppnås genom att provinsialläkarna
försages med kvalificerad skrivhjälp. Jämväl denna utväg syntes enligt
utskottets mening böra övervägas av medicinalstyrelsen, men utskottet ville
samtidigt framhålla, att förhallandena inom olika provinsialläkardistrikt
vore sa skiftande, att en generell ordning enligt vilken varje provinsialläkare
skulle förses med skrivhjälp knappast kunde förordas. Under hänvisning
till det anförda hemställde utskottet, att motionen icke måtte till
någon första kammarens åtgärd föranleda.

339

I det betänkande angående den centrala organisationen av det civila
medicinal- och veterinärväsendet (SOU 1946: 20), som avgavs av medicinalstyrelseutredningen
och ledde till styrelsens omorganisation år 1947, förutsattes
att bl. a. den föreslagna lag- och utredningsbyrån skulle hålla en
fortlöpande översyn över det medicinala författningsväsendet samt att den
medicinalstatistiska avdelningen skulle överse de uppgiftsformulär, som
vore avsedda att ligga till grund för medicinalstatistiken.

Sedan blankettkommittén avgav sina betänkanden, ha formliga föreskrifter
i dessa frågor intagits i medicinalstyrelsens år 1952 utfärdade arbetsordning.
Sålunda angives att å styrelsens lag- och utredningsbyrå skall
föras förteckning över av medicinalstyrelsen fastställda blanketter samt
att det skall åligga förste aktuarien på statistiska avdelningen att ur
blanketteknisk och statistisk synpunkt granska blanketter och formulär,
som fastställas av styrelsen.

Av medicinalstyrelsens befattningshavare ha — utom den ovannämnde
förste aktuarien -— ytterligare fyra genomgått utbildning i blanketteknik.
Av de sålunda utbildade är det dock f. n. endast en som — vid sidan av
andra arbetsuppgifter — tidvis kan ägna sig åt granskning och revision av
blanketter.

Blankettkommittén påtalade som förut nämnts, att någon aktuell förteckning
över blanketterna inom medicinalväsendet ej fanns publicerad.
I enlighet med stadgandet i 1952 års arbetsordning har emellertid genom
lag- och utredningsbyråns försorg numera upprättats förteckning över av
Kungl. Maj:t och medicinalstyrelsen fastställda blanketter på medicinalväsendets
område, återgiven som nummer 67 i medicinalstyrelsens författningssamling
(MF) för år 1952. Arbetet med uppläggandet av denna förteckning
uppgives ha varit av betydande omfattning.

Under de senaste åren har en successiv revision skett av en del av de
i förteckningen upptagna blanketterna. Denna revision har delvis varit en
följd av gjorda författningsändringar men har även verkställts i andra fall,
då från styrelsens blankettförråd anmälts att omtryck av blankett vore
aktuellt. Då ett flertal författningskomplex inom medicinalväsendet under
de senaste åren varit föremål för väsentliga förändringar, har det dock
enligt vad revisorerna inhämtat med rådande knapphet på härför erforderlig
arbetskraft icke alltid varit möjligt att medhinna den revision av
blanketterna på ifrågavarande områden, som dessa ändringar kräva. Vidare
har någon genomgripande revision icke kommit till stånd på områden,
inom vilka ny eller ändrad lagstiftning med återverkningar på blankettformulären
varit att förvänta inom eu relativt snar framtid. Sådana områden
utgöra exempelvis skyddskoppympningen, det radiologiska arbetet
och det genom hälsovårdsstadgan reglerade fältet.

340

1952 års blankettförteckning är med hänsyn till de snabba förändringarna
på området f. n. under omarbetning, och ny sådan beräknas föreligga
i tryck före 1956 års utgång.

Blankettkommitténs uppgift, att medicinalstyrelsen fastställer formulär
för omkring 300 officiella blanketter utöver dem som begagnas internt
inom verket, torde fortfarande i stort sett motsvara faktiska förhållandet.

Det må erinras, att i kungörelsen den 31 december 1915 (nr 597) angående
ordningen för fastställande av formulär till vissa läkarintyg m. m. stadgas
att, då formulär till läkarintyg skall fastställas eller föreskrift i övrigt
angående dylikt intyg utfärdas av därtill befogad myndighet vid till statsförvaltningen
hörande verk eller inrättning utom armén och marinen,
sådan åtgärd skall vidtagas efter samråd med medicinalstyrelsen. Många
ämbetsverk torde tillämpa denna föreskrift i praktiken. Stundom torde
dock det föreskrivna samrådet inskränka sig till att avse blanketternas
lämplighet ur medicinsk synpunkt. Fortfarande förekomma dock inom
styrelsens verksamhetsområde ett stort antal blanketter, vilka styrelsen
icke fastställt men vilka erfordras t. ex. i läkarnas arbete. Icke minst synes
detta gälla läkarintyg av olika slag. I särskilt hög grad gäller, att blanketter
som äro att hänföra till förevarande område men utfärdas av andra än
statliga myndigheter ligga utanför styrelsens kontroll. Det förekommer
dock icke så sällan, att såväl kommunala myndigheter som vissa blankettförlag
vända sig till styrelsen för att få blanketter granskade.

Beträffande distributionsförfarandet torde några mera avsevärda förändringar
ej ha skett, sedan blankettkommittén framförde sina i det föregående
redovisade synpunkter. Fortfarande användas blanketter som distribueras
endast av medicinalstyrelsen, sådana som distribueras av såväl
styrelsen som enskilda och/eller kommunala blankettförlag samt slutligen
sådana som distribueras enbart av dylika förlag.

Fortfarande är det också så, att medicinalstyrelsen icke själv håller alla
de i den av styrelsen fastställda förteckningen upptagna blanketterna i
lager. Från det år 1947 inrättade blankettförrådet, som förestås av styrelsens
materialförvaltare, distribueras kostnadsfritt efter rekvisition blanketter
till de förbrukare som jämlikt gällande föreskrifter äro därtill berättigade.
I första hand gäller detta i fråga om den öppna vårdens tjänsteläkare
(förste provinsial-, provinsial-, extra provinsial- samt förste stads-,
stads-, stadsdistrikts-, köpings- och municipalläkare). Det ankommer även
på styrelsen alt på motsvarande sätt tillhandagå övriga läkare med vissa
typer av blankettformulär, avseende exempelvis ympningar, könssjukvård,
epidemiska sjukdomar. Till denna grupp hör även dödsbevis.

Antalet av medicinalstyrelsen åren 1950—1955 tryckta blanketter jämte
kostnaderna därför framgå av tabell 1.

341

Tabell 1

	Antal	blanketter
År	totalt	därav avse-ende läkar-verksam-heten	Trycknings-kostnader enl. beställ-ningsboken	Budgetår	Trycknings-kostnader enl. utgifts-boken
1950	927 000	914 000	11 586	1950/51	11 932
1951	560 750	550 250	10 751	1951/52	15 728
1952	750 000	739 500	13 927	1952/53	12 591
1953	2 287 4001	2 251 400	28 883	1953/54	24 261
1954	945 820	932 820	20 654	1954/55	23 819
1955	1 145 5211 2	1 145 521	18 355	1955/56	11 694
Om några	mera avsevärda belopp är	det således	ej fråga.	Medicinalsty-

relsens andel i de totala kostnaderna för blankettrycket inom medicinalväsendet
torde dock vara ganska obetydlig. Icke minst gäller detta efter
tillkomsten av blanketterna för den allmänna sjukförsäkringen, vilka gå
ut i miljonupplagor. En överslagsberäkning ger vid handen, att i runt tal
12 miljoner blanketter årligen användas enbart inom området för den
allmänna sjukförsäkringen.

För medicinalstyrelsens del tryckas numera i allmänhet endast upplagor,
som motsvara det beräknade årsbehovet. Man räknar nämligen med att
den något högre tryckningskostnad som följer med mindre upplagor väl
kompenseras därigenom, att man slipper makulera ett stort antal föråldrade
blanketter. I anslutning härtill må erinras om blankettkommitténs
uttalande, att det vore svårt att införa en omarbetad blankett i verksamheten,
så länge förlagen hade restupplagor liggande eller användarna
själva hade gamla blanketter kvar, för vilka de erlagt betalning. Det funnes
även anledning antaga att priserna på blanketterna bleve relativt höga
på grund av svårigheten för förlagen att beräkna upplagans storlek och
blankettens användningstid.

Blankettkommittén uppgav antalet till medicinalstyrelsens blankettförråd
inkommande rekvisitioner till i genomsnitt 30 per dag. Detta antal har nedgått
något, bl. a. på grund av att landstingens inköpscentral och ett förlag numera
tillhandahålla sjukhusen alla årsberättelseblanketter, vilka således
ej rekvireras genom medicinalstyrelsen. För belysande av antalet till styrelsen
numera inkommande rekvisitioner må nedanstående uppgifter lämnas
för tiden den 2 januari — den 2 juni 1956:

1 varav 1 222 000 utgjorde formulär, utfärdade med anledning av företagna ändringar
i epidemilagen.

2 varav 501 000 utgjorde formulär, utfärdade med anledning av planerad polioympning.

Utöver ovannämnda blanketter tillkommer blankettformulär för lämnande av uppgifter
om medicinalpersonal för beredskapsändamål.

342

Antal

rekvisitioner

Tjänsteläkare (provinsial- och stadsläkare) ........ 1 155

Privatpraktiserande läkare ........................ 204

Sjukvårdsinrättningar ............................ 220

Barnavårdscentraler, distriktssköterskor, barnmorskor 162

Länsstyrelser, landsting .......................... 28

Fängelser, militära myndigheter m. fl............... 86

Hälsovårdsnämnder .............................. 185

Apotek .......................................... 50

Summa 2 090

Av detta antal voro 527 telefonrekvisitioner.

Då flertalet tjänsteläkare förnyar och kompletterar sitt blankettförråd
mot slutet av året (november—december), ger sammanställningen icke en
helt riktig bild av förhållandena. Att märka är att varje rekvisition ofta
upptar ett flertal blankettyper; det genomsnittliga antalet kan uppskattas
till fem.

Fortfarande äga i fråga om rekvisitionsförfarandet blankettkommitténs
uppgifter giltighet. Kommittén framhöll, såvitt här är i fråga, följande.

I många fall upptaga rekvisitionerna blanketter, som medicinalstyrelsen
icke tillhandahåller. Det kan gälla blanketter, för vilka medicinalstyrelsen
fastställt formulär, men som endast finnas hos blankettförlag, eller också
är det blanketter, som annan myndighet, exempelvis riksförsäkringsanstalten,
arbetarskyddsstyrelsen, luftfartsstyrelsen eller socialstyrelsen, tillhandahåller.
Icke sällan är det fråga om icke officiella, men för verksamheten
erforderliga blanketter, som endast finnas hos förlagen. I andra fall
äro rekvisitionerna från användare, som icke kunna erhålla blanketter
kostnadsfritt. En icke ringa del av förrådspersonalens tid åtgår till att göra
utdrag av rekvisitionerna och vidarebefordra utdragen till blankettförlag
eller annan myndighet.---

Därigenom att t. ex. tjänsteläkare äro tvungna att inköpa vissa blanketter
från förlag och exempelvis privatpraktiserande läkare i vissa fall ha rätt
att kostnadsfritt fa blanketter från medicinalstyrelsen, uppstår för rekvirenterna
ofta tvekan om vart de skola vända sig för att erhålla erforderliga
blanketter.

I detta sammanhang må framhållas att arbetet för såväl rekvirenterna
som förrådspersonalen å medicinalstyrelsen respektive motsvarande befattningshavare
a andra blankettförråd försvåras av att samma formulär
har olika beteckningar i styrelsens respektive de andra förlagens förteckningar.
De av styrelsen tillhandahållna blanketterna äro försedda med
speciella nummer; på senare år har alltmera regelmässigt å blanketterna
angivits datum för fastställandet ävensom datum för tryckningen samt upplagans
storlek, ofta även den författning som föranlett formulärets utfärdande.
Blanketter, utgivna av en del andra förlag, sakna däremot fortfarande
ofta sådana uppgifter, vilket gör det svårt att utröna, om de

343

fortfarande äro aktuella. Det inträffar även, att blankettförlag utgiva nya
upplagor av föråldrade blanketter samt att sådana blanketter användas
av läkare och andra, som ej ha kännedom om förändringen. Stundom uppgives
förlagets namn, stundom enbart tryckeriets, i sistnämnda fall kan
blankettanvändaren ej alltid veta, var han skall förnya sitt förråd av
ifrågavarande blankettformulär.

Av det sagda torde framgå, att faktiska antalet rekvisitioner av blanketter
på hälso- och sjukvårdens hela område icke låter sig säkert beräkna
utan ingående och tidsödande undersökningar. Icke heller kan någon säker
siffra angivas för antalet blankettformulär utöver de av medicinalstyrelsen
fastställda. För sin serviceverksamhet har styrelsens blankettförråd uppgjort
en särskild förteckning över blanketter, som efterfrågas men som
icke tillhandahållas av styrelsen. Denna förteckning täcker dock icke hela
fältet.

För tjänsteläkarnas del uppgav blankettkommittén — som tidigare
nämnts — att en provinsialläkare beräknat, att denna läkarkategori arbetade
med omkring 150 blankettyper i sin verksamhet. En sådan uppskattning
giver naturligtvis olika utslag, om man strängt begränsar sig till de
blanketter, som avse läkarens instruktionsenliga uppgifter i tjänsten, eller
även tar hänsyn till dem, som begagnas i hans allmänna läkarverksamhet.
Om de blanketter medräknas, som en provinsialläkare har att hantera, därest
han samtidigt förestår någon mindre sjukvårdsinrättning eller ägnar sig
åt skolhälsovård eller tjänstgör som verksläkare e. d., torde man fortfarande
kunna beräkna blankettantalet till ca 150 av de i medicinalstyrelsens förteckning
upptagna blankettyperna, vartill torde komma ett lika stort antal
av läkare begagnade blankettyper utanför förteckningen. Självfallet förekomma
icke alla dessa typer hos samma läkare; några utnyttjas f. ö. i
relativt liten utsträckning.

Den härvid fogade tabell 2 är till väsentlig del grundad på den tidigare
omnämnda, i MF 1952:67 intagna förteckningen över av Kungl. Maj:t och
medicinalstyrelsen fastställda blanketter på medicinalväsendets område,
varvid dock hänsyn tagits till de ändringar och tillägg som intill den 31
augusti 1956 noterats i styrelsens blankettförråd. Tabellen gör icke anspråk
på att i alla avseenden vara fullständig och aktuell utan avser endast att
närmare belysa berörda blankettväsendes art, omfattning och särskilda
ändamål, önskvärt hade givetvis varit att samtliga de blanketter som användas
av läkare — ovan beräknade till omkring 300 — kunnat upptagas
i denna tabell, oavsett om de fastställts av Kungl. Maj:t, medicinalstyrelsen
eller annan. Av bl. a. utrymmesskäl har detta dock icke kunnat ske.

Med »A» ha i tabell 2 betecknats de blanketter som i allmänhet äro avsedda
alt handhavas av läkare. Av det i tabellen redovisade totalantalet
blanketter — ca 300 om man medräknar ett 40-tal blanketter, vilka avse

344

skolhälsovården, och drygt ett 10-tal blanketter, vilka hänföra sig till folktandvården,
samt bortser från bl. a. ett relativt stort antal blanketter, avseende
sluten mentalsjukvård, apoteksväsendet, sjuksköterskeväsendet
m- m- — ankommer det på läkare att använda drygt hälften. Hänsyn har då
icke alltid tagits till att av annan ifylld blankett ofta måste företes för läkare
och i en eller annan form föranleda någon dennes åtgärd. Flertalet blankettyper
som avse läkarverksamhet användes av den öppna vårdens tjänsteläkare,
d. v. s. förste provinsialläkare, provinsial- och extra provinsialläkare
ävensom stads- och stadsdistriktsläkare samt köpings- och municipalläkare,
ehuru icke alltid i deras egenskap av tjänsteläkare. Även i de fall då fråga
icke är om nämnda tjänsteläkare ankommer det dock i övervägande utsträckning
på läkare i allmän tjänst, t. ex. kroppssjukhusens och sinnessjukhusens
läkare, läkare anställda i olika former av socialhygienisk verksamhet
etc., att använda i förteckningen angivna blanketter.

Med »M» ha i tabellen betecknats de formulär som direkt tillhandahållas
från medicinalstyrelsens blankettförråd; antalet sådana synes f. n. något
understiga hundratalet. Emellertid göres hos förrådspersonalen ett betydande
antal rekvisitioner av blanketter, som tillhandahållas hos andra myndigheter
och förlag och som vidarebefordras till dessa. Det har icke varit möjligt
att i tabellen angiva samtliga blankettleverantörer. Utöver nummerbeteckningen
i den av medicinalstyrelsen förda förteckningen har av utrymmesskäl
endast angivits sådan beteckning hos Hasse W. Tullbergs förlag
(HWT), varjämte angivits vilka blanketter som föras av landstingens
inköpscentral (LIC), kommunaktiebolaget (Kab), luftfartsstyrelsen och ytterligare
två förlag. Andra blankettleverantörer som särskilt nämnas i medicinalstyrelsens
förteckning äro psykiatriska sjukhuset (PS) samt Sveriges
läkarförbunds förlagsaktiebolag (SLF), som numera är huvudleverantör
av bl. a. sjukförsäkringsblanketterna.

Uppgifterna i kolumnerna 2, 3 och 4 — respektive »avser», »avges av»
och »sändes till (via)» — synas icke kräva särskild kommentar.

I kolumn 5 (lagstiftning) har i regel följts samma princip som användes
i de hänvisningar till Svensk lagsamling, delen Hälso- och sjukvård, vilka
förekomma i den av medicinalstyrelsen fastställda förteckningen, nämligen
att hänvisa till den författning vari föreskrift om respektive blankett lämnats,
oavsett om fråga allenast är om en följdförfattning inom ett större
författningskomplex.

Uppgifterna i kolumn 6 (arlig upplaga) har lämnats av styrelsens materialförvaltare
med stöd av styrelsens beställningsbok; där större upplagor
beställts har en uppskattning av årsbehovet i regel skett med hänsyn till
under tidigare år gjorda erfarenheter.

Beträffande kolumn 7 (ändamål) gäller, att det stundom berett vissa

svårigheter att i tabellarisk form angiva syftet med blanketten. Ofta _

kanske oftast — utgör blanketten ett slags bevismedel, avsett att styrka

Tabell 2

Förteckning över av Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen fastställda blanketter på medicinalväsendets område (upprättad
under hösten 1956 med ledning av en i medicinalstyrelsens författningssamling, MF, för år 1952 såsom nr 67

intagen förteckning med beaktande av senare gjorda ändringar)

Blankett nr	Avser	Avgives av	Sändes till (via)	Lagstiftning
1	2	3	4	5
	I. Hälsovård och öppen kroppssjukvdrd
	1. Allm. hälsovård
A‘)I 101 M1)	Årsber. fr. hvnämnd i stad, köping och m:e rör. allm. hälsovård	Ordf. i nämnd (ev. stadsläk.)	Med.styr. via förste prov.-läk. el. stads-läk.	Hälsovårdsstadga 19/6 1919 § 6 (SFS 566)
A I 101 a M	Bilaga till I 101 (se ovan)	do	do	Med.styrelsens k. rör. bo-stadsinspektion 21/12 1936 (MF 109)
I 102 M	Årsber. fr. hvnämnd i landskommun	Ordf. i nämnd	Prov.läk.	Hälsovårdsstadga 19/6 1919 § 41 (SFS 566)
I 106-109 HWT 1229, 1165-67	Vattenundersökningar (4 blanketter)	1) Prov-tagare 2) Laborato-rier i 2 ex.	1) Labora-torium 2) Förste prov.läk. el. stads-läk. och hvnämnd	KF om kontr. av vatten-ledn.vatten 19/7 1941 (SFS 654)
I 110-118 HWT 8,7, 6 a, b, 4, 90, 91, 84, 83	Förgörande av ohyra I 110 Rapp. om . . . (9 blanketter)	I 110 Desin-sektör	Hvnämnd o. tjänsteläkare	KK om uppgiftsskyldighet betr. viss yrkesmäss. verk-samh. till förgör, av ohyra 26/11 1943 (SFS 879) Med.styr k. ang. tillväga-gångssättet vid behandl. till förgör, av ohyra 24/7 1944 (MF 140)

Årsåtgång från medici-nalstyrel-sens förråd	Ändamål	Gallring
6	7	8

1 000 Till grund för förste Ingen gallprov.
läk. årsber. (MF ring
1/56 § 1)

Arkivering

1 200 do do

1 500 Till grund för prov.-läk:s årsber. (MF 1/56
§ 39) Arkivering

Kontroll av vattenledningsvatten -

Till grund för tjänsteläk:s
årsber.

Anmärkningar

9

Förslag till ny hälsovårdsstadga
m. m.
i SOU 1953:31 ännu
ej slutligt behandlat

) A = formulär, som avgives eller eljest handhaves av läkare.
M = formulär, som tillhandahålles av medicinalstyrelsen.

1	2	3	4
A I 120-125	Radiologiskt arbete	1)	Sökanden	I 120—123
HWT 73,	(6 blanketter)	(läkare	till med.styr.
95, 74, 96,			m. fl.) o.	i 3 ex.
82, 71				radiofy-siska inst.	I 124—125
			2)	Läkare (intyg)	till radio-fysiska inst., karol. sjuk-huset
		2. öppen sjukvård
		i allmänhet
		Verksläkare
A I 201	M	Uppgift om hälsotill-	1)	Läkare i	Vederb.
HWT 945	stånd hos sökande till	allm.	myndighet
		statlig tjänst. VI	2)	Sökande till tjänst
A I 202-		Intyg om fortsatt tjänst-	Verksläkare	Vederb.
204	M	duglighet (V 2—V 4)			myndighet
HWT 940-		(förtidspension)
946		(3 blanketter)
A I 205	M	Intyg om sjukdom (V 5)		do	Vederb.
HWT 141		(i praktiken ersatt av			myndighet
Håkan Ohls-	allm. sjukförsäkringens			(sjukkassa)
son i Lund	läkarintyg)
LIC, Nordvall i Sjöbo
A I 207	M	Intyg ang. havandeskap		do	Myndighet
HWT 208		el. barnsbörd (V 7)
A I 209-		Hänvisn. till specialist		de	Specialist
210	M	(V 9)			resp. tand-
		> » tandläkare			läk. via
		(V 10)			patienten

5

Lag om tillsyn av radiologiskt
arb. m. m. 6/6 1941
(SFS 334) samt med stöd
därav utfärdade författningar -

Med.styrelsens k. 20/9 1939
(MF 116) ang. tillämpn.
av KK ang. verksläk. vid
civila statsförv. 22/6 1939
(SFS 424)

Se I 201

do

(i praktiken lagen om
allm. sjukförs. 3/1 1947
(SFS 1)

Med.styrelsens k. 20/9 1939
(MF 116) ang. tillämpn.
av KK ang. verksläk. vid
civila statsförv. 22/6 1939
(SFS 424)

do

6	7	8
	Kontroll Tillstånd: 1 ex. av var-dera 120—123 arkive-ras i med.styrelsens konceptsaml. Intyg: 124—125 arkivering hos instit.	Ingen gall-ring
10 000	För prövning av sö-kandes lämplighet ur anställningssynpunkt Arkivering	Gallring sker
400 resp.	För kontroll av tjänst-	Ingen gall-
200 och 500	duglighet Arkivering	ring
.o.m. 1954: 50 000)	För styrkande av sjuk-dom Arkivering	Gallring sker
800 5000	För styrkande av be-hov av tjänstledighet Arkivering För styrkande av be-hov av spec. resp. tandläk.vård Arkivering	Gallring sker

1951 års strålskyddskommitté

kommer att inom
en nära framtid avge
betänkande med
förslag till ny lagstiftning -

Behov av omarbetning
med hänsyn
till bestämmelserna
om sjukförsäkr. och
anvisningsläkare

1	2	3	4	5	6	7	8	9
A I 226 HWT 678, 678 a och b	Diarium	do		do § 38 mom. 1		Översikt av verksam-heten Arkivering
A I 227 HWT 770, 771, 680, 681	Journal Diverse rapporter	do		do § 38 mom. 1		Uppgifterna möjliggör översikt o. kontroll å utövad sjukvård Arkivering
A I 230 M	Arsber. fr. brunnar och bad	Brunns- läkaren	1) Med.styi. via tjänsteläk. 2) Huvud-mannen	Allm. läkarinstruktion 19/12 1930 (SFS 442) § 54 (medst. cirk. ang. ändr. i blankettförteckn. 31/1 1953 (MF 12)	ca 50	översikt av verksam-heten Arkivering	Ingen gall-ring
A I 231 M HWT 378	Dödsbevis	Läkare i allm.	Statistiska centralbyrån via pastorsämb.	Allm. läkarinstruktion 19/12 1930 (SFS 442) § 59 mom. 3	100 000	Statistik över döds-orsaken Inf. i död- o. begr.-boken
A I 232 M	Anmälan om sjuk-domsfall — hälsofar-ligt arbete	Läkare i allm.	Yrkesinspek-tionen via med.sty-relsen	Allm. läkarinstruktion 19/12 1930 (SFS 442) § 59 mom. 4	300	Ev. åtgärd Statistik
A I 231 M	Inkomstuppgift för er-håll. av statsbidrag till lindring i läkarvårds-kostnader för mindre bemedl. å landsbygden	Patren o. provinsial-läkaren	Läns- styrelsen	KIv ang. .statsbidrag till lindr. i läk.v.kostn. för mindre bemedlade 26/5 1954 (SFS 510) § 4	20 000	Erhåll, av statsbidrag för läk:s arvode och reskostn.
I 235 HWT 119 LIC	Rekv. av statsbidrag till distriktsvård	Distrikts- vårdsstyr.	Läns-styrelsen via förste prov.-läk.	IvK ang. statsbidrag till distr.vård 28/6 1935 (SFS 428) § 10 mom. 1		Förutsättning för statsbidrag Arkivering	Gallring sker
I 236 HWT 788 LIC	Uppgift å utbetalda statsbidrag enl. ovan	Länsstyr.	Med.- styrelsen	do § 10 mom. 6		För med.styrelsens kännedom och an-slagsäskanden Statistik	do
I 237 HWT 787 LIC	Årsber. rör. distrikts-vården	Distrikts- vårdsstyr.	Med.- styrelsen	do 8 12		Uppgifter om tillstånd och utveckling Arkivering	Ingen gall-ring

1 |21 3 j 4 |5| 6 |7| 8 |9

A I 211 M HWT 1054, Håkan Ohls-son i Lund, Nordvall i Sjöbo	Verksläkarrecept (V 11) (Anvisningsläk. använ-der sjukförsäkringsre-cept)	do	Apoteken via patienten	do	1955: 100 000 1956: 25 000	Att förete på apotek Arkivering	Gallring sker
A I 212 M HWT 142 Håkan Ohls-son i Lund, Nordvall i Sjöbo LIC	Verksläkarräkning (V 12) (Anvisningsläk. använ-der anvisningsläkarräk-ning)	do (Läk. i allm.) (Anvisnings-läkare)	Myndighet (sjukkassa o myndighet)	do	(t. o.m. 1956: 12 000)	Rekv. av ersättn. Arkivering	Gallring sker	Behov av omarbet-ning med hänsyn till bestämmelserna om sjukförsäkr. och anvisningsläkare
I 213, 215	Verksläkarrapp. (V 13) Verksläkarjourn. (V 15) (användes i praktiken ej längre)	Verksläkare		do		Se kol. 2	Se kol. 2
	Förste prov.låk. jämst. stadsläk.
A I 221 M	Halvmånadsrapp. av vissa epid. sjukdomar	Förste prov.-läk. o. stads-läk.	Med.- styrelsen	Allm. läkarinstruktion 19/12 1930 (SFS 442) § 10 mom. 3	3 500	Ev. åtgärder Statistik. Arkivering	Gallras i frå-ga om enide-misjukdomar
A I 222 M	Diariurn	do		do § 15 mom. 1	5 böcker	översikt av verksam-heten Arkivering
A I 223 M	Sammandrag av summ. utdrag av barnmor-skornas förlossnings-journaler	do	Med.- styrelsen	Med.styrelsens cirk. ang. form. till årsber. f. förste prov.läk., prov.läk. m. fl. 28/2 1951 (MF 11)	100	översikt av barnmors-kornas verksamhet Statistik. Arkivering	Ingen gall-ring
(I 224 har utgått)	Provinsial- och stads-läkare m. fl.
A I 228 M (I 225)	Epidemirapport (halv-månads-)	Provinsial-o. stadsläk. m. fl.	Förste prov.-läkare	Allm. läkarinstruktion 19/12 1930 (SFS 442) § 27 mom. 5	25 000	För förste prov.läk. sammandrag Statistik. Arkivering	Gallring sker

1	2	3	4	5	6	7	8	9
		3. öppen epidemivård
A I 241	M	Anmälan om epidemi-	Läkare	11 Hvnämnd	Epidemilag 19/6 1919 (SFS	165 000	Ev. åtgärder
		sjukdom — (varje nytt	i allm i 3 ex.	i orten	443) § 2 mom. 6 o. 7 (SFS	(Tryckt uppl.	Statistik
		fall)	tjänsteläka-	2) Tjänste-	1953: 430)	1953: 675 000
			ren i 2 ex.	läkaren i	KK om läkares anmäl-	ex.)
				orten	ningsplikt betr. epid.
				3) Vederb.	sjukdom 5/6 1953 (SFS
				förste prov.läk.	431)
A I 241		Kuvert till I 241	Läkare	Se I 241	Se I 241	3X145 000
a-c	M		i allmänhet
A I 242	M	Anmälan (månadsrapp.)	Läkare	Förste prov.-	do	35 000	För förste prov.läk:s
		om epidemisjukdom	i allmänhet	läk. Jämst.			kännedom o. rapp. till
			förste stads-			med.styrelsen
				läk.			Statistik
A I 243	M	Anmälan av bacill-	Läkare	Förste prov.-	do	1 300	Registrering, kontroll
		bärare	i allmänhet	läk.
A I 244	M	Uppgift om bacill-	Förste prov.-	Tjänsteläk.	do	300	Kännedom, övervak-
		bärare	läkare	i orten			mng
I 301		Arsber. fr. epidemi-	Epidemi-	Med.-	Epidemilag 19/6 1919	50	Arkivering	Ingen gall-
HWT 336		nämnd	nämnden	styrelsen	(SFS 443) §§ 16—22 samt			ring
			(Förste	MF 1952: 7
			prov.läk. är ledamot)
A I 302		Arsber. från hvnämnd	Ordf. i	Fr. storstä-	do	3 000	Arkivering	Ingen gall-
HWT 348		rör. epid.sjukvården	hvnämnd	der till med. styr., fr. and-ra städer m.			(städer, kp., m:e)	ring
				egen tjänste-läk. t. förste
				prov.läk., fr. andra kom-muner t. prov.läk.
I 303 utgår	Se i 241
A I 304	M	Uppg. vid insänd, av	Tjänsteläk.	Statens bakt.	Med.styrelsens cirk. ang.	2 000	Bekräfta diagnos m. m.
		prov på bakt. och se-	Sjukvårds-	lab. (m. fl.	provtagn. f. bakt. o. sero-
		rolog.unders.	läk.	laboratorier)	log. undersökn. 17/5 1921 (ej införd i MF)

1	2	3	4	5	6	7	1 8	9
		Karantänsförfatt-
		ningar
I 341	M	Deklaration om hälso-	Befälhavare	Hv.nämnd	Med.styrelsens k. ang.	4 000	Sanitära åtgärder av
		tillståndet ombord å	(fartygsläk.)	via tull-	fastställ, av formulär, som		hvnämnd		Övriga i med.styrel-
		fartyg		tjänsteman	avses i karantänskung. 1/6
					1953 (MF 46)				sens blankettför-teckn. upptagna
I 342	M	Bevis om råttutrotn.	Hälsovårds-	Befälha-	do	4 500	Att förete i hamn		(blanketter på detta
(I 331)		Befrielse fr. råttutrotn.	nämnd	varen			område torde nu-mera vara upp-
A I 343	M	Räkning å läkarbesiktn.	Besiktnings-	Rederiet	do	250	Ersättn. för läkar-		hävda
			läk.				besiktn.
		Skyddsympningar
A I 351	M	Journal över skydds-	Läkare i all-	Förste prov.-	Lag om skyddskoppymp-	13 000	Granskning och god-
HWT 50		koppympningar	mänhet	läk. — stads-	ning 2/6 1916 (SFS 180)		kännande
			(sjukvårds-	läk. f.	§ 15		Arkivering
			personal)	granskn. var-efter den återgår till resp. läkare
A I 352	M	Journal över revacc.	do	Kvarbliver	do § 15	700	do
HWT 239				hos ympare		Förslag till revide-
A I 353	M	Utdrag ur journal över	do	Med.styrel-	do § 15	8 000	Införsel i födelse-	Gallring sker	rad vaccinations-
HWT 18		skyddskoppympning		sen via		boken	(fr. 1860 —	lagstiftning torde
				1) pastors-ämb.			Arkivering	successivt efter 10 år)	komma att avges av med.styrelsen inom
				2) tjänste-				den närmaste tiden.
				läkaren					Blanketterna äro
				3) förste					delvis från år 1916
				prov.läk.
A I 354		Journal över skydds-	Militärläkare	Se ovan rör.	do § 15 jfr § 3		Förteckning å ympade
		koppympning vid för-		första gång-
		svaret		en ympade värnpliktiga
A I 355	M	Intyg över utförd	Läkare	Målsmän	do § 11	1 500	Bevis om verkställd
HWT 650		skyddskoppympning	i allmänhet	m. fl.		ympning att förete hv-nämnd, skolor m. m.

1	2	3	4	5	6	7	8	9
A I 356	M	Rapport över skydds-	do	Med.styrel-	K. instr. för skyddskopp-	2 200	Granskning av rapp.	Gallring sker
HWT 359		koppympning och be-		sen via	ympare etc. 24/11 1916		och räkn.
		siktning		förste prov.-läkaren	(SFS 532) § 6		Arkivering
				(fr. o. m. 1951 skola rapp. förbli hos förste prov.läk.)
A I 357	M	Summ. förteckning	Tjänsteläk.	Med.styrel-	Allm. läkarinstruktion	1 800	Förste prov.läk. upp-	Ingen gall-
HWT 181		över inkomna utdrag		sen via	19/12 1930 (SFS 442) § 31		rättar sammandrag å	ring
		ur vacc.journaler		förste prov.-			antalet utdr. ur vacc.-
				läk. —- stads-			journ., ant. ympade
				läkare			och ev. anmärkningar Arkivering
A I 358	M	Sammandrag av till	Förste prov.-	Med.-	do § 12	100	Statistik	Ingen gall-
		förste prov.läk. inkom.	läk. —	styrelsen		Arkivering	ring	Förslag till revide-
		summ. förteckningar	stadsläk.
		över skyddskoppymp.							rad vaccinations-lagstiftning torde komma att avges av
A I 359	M	Journal över skydds-	Förordnade	Förste prov.-	KK ang. frivillig skydds-	4 500	Granskning av förste		med.styrelsen inom
		ympning mot difteri	ympare	läk. — stads-	ympning mot difteri 18/5		prov.läk- stadsläk.,		den närmaste tiden.
				läk.	1945 (SFS 334) § 9		varefter journalen		Blanketterna äro
							återgår till vederb. tjänsteläk.		delvis från år 1916
A I 360	M	Rapp. och räkning	Se ovan	Med.styrel-	do	2 000	Läkartekn. granskn.	Gallring sker
		över skyddsympning		sen via för-			av förste prov.läk. Ut-
		mot difteri		ste prov.-läk.			betalning
				— stadsläk.			Arkivering
I 361	M	Målsmans medgivande	Målsman	Ymparen via	Med.styrelsens cirk. ang.	22 000
HWT 1092		till skyddsympn. mot		klasslär.,	ympskydd mot difteri
		difteri		målsman, skolbarnen	17/11 1947 (MF 180)
A —	M	Internat. certifikat	Läkare i	Den ympade	Med.styrelsens k. ang.	18 200	Att förete vid inresa i
		över skyddsympning	allm. efter		int.nat. intyg om skydds-		annat land
			sökt auktori-		ympn. 20/12 1952 (MF
			sation hos med.st.		154)
A —		Plan för ympnings- o.	Läkare i allm.	Förste prov.-	Lag om skyddsympning		Upprättas i samråd med
HWT 51		besiktningsmöten	(prov.läk.)	läk.	2/6 1916 (SFS 180 § 12		hv.myndighet, faststäl-les av förste prov.-läk.

1

HWT 250

A I 401
HWT 743
LIC

A I 402
HWT 744
LIC

A I 403 a
HWT 839
LIC

A I 415
LIC

A I 404
HWT 244
LIC

2	3	4	5
Anmaning om skydds-ympning 4. öppen tuberkulos-vård	Hv.nämnden (pastorsäm-betet lämnar skolrådet förteckn. över skol-pliktiga barn med anteckn. om vilka barn som ej vacc. och skolrådet lämnar hv-nämnd för-teckn. å barn som trots anmaning ej vacc.)	Målsman	do § 16
Anmälan enl. 3 § för-	Läkare	Vederb.	Tuberkulosförordning
sta stycket tbc-förordn. av iakttagna nya ej förut anmälda fall av tbc.	i allm.	dispensär	31/3 1939 (SFS 113)
Anmälan enl. 3 § sista stycket tbc-förordn. av utskriven eller frigiven med smittsam tbc be-häftad person från an-stalt	Ansvarig läk. vid anstalt	do	do
Förteckning (register) enl. 4 § do över an-mälda fall	Dispensär- läkaren	do	Se föreg. sida I 401
Anmälan enl. 4 § do om avflyttn. från di-striktet av person som varit behäftad med tbc	Se ovan	do	do
Rapport enl. 5 § do om vidtagna åtgärder, betr. anmält fall av tbc	Läkare i allmänhet	do	do

7

8

Anmana målsman att
vacc.-pliktiga barn,
som utebliva från off.
ympning, vaccineras

9

Förslag till reviderad
vaccinationslagstiftning
torde
komma att avges av
med.styrelsen inom
den närmaste tiden.
Blanketterna äro
delvis från år 1916

För anteckning å av
medicinalstyrelsen
fastställt form.
(register)

För övervakning eller
kontroll

övervakn., kontroll
rapportering m. m.

övervakn., kontroll

Åtagande av ansvar,
övervakn. m. m. av
det anmälda fallet

1	2	3	4	5	6	7	8	9
A I 405 HWT 245 LIC	Intyg enl. 6 § sista punkten do att fara för tbc-smitta från ve-derbörande icke före-ligger	Se ovan	Hälsovårds- nämnd	do		Hälsokontroll för att hindra smittas spridn. v. mejeri- och mjölk-försäljn.rörelse
A I 406 HWT 746 LIC	Anmälan enl. 11 § do att person som varit behäftad med tbc av-lidit	Se ovan	a) Hälso-vårds-nämnd b) Dispensär	do		Ev. smittrening. Avfö-rande ur disp.register
A I 407 HWT 747 LIC	Anmälan enl. 12 § do om intagn. för vård å anstalt eller avflyttn. till annan bostad av tbc-smittad person	Dispensär- läkare	Hälsovårds- nämnd	do		Smittrening
I 411-12 HWT 837 a HWT 877 LIC	Dagbok för central-resp. distriktsdispensär	Dispensä- rerna		Kungl. med.styrelsens cirkulär 7/5 1948 (MF nr 35) ang. instruktioner för läkare vid centraldispen-sär m. fl.
A I 413 HWT 857 LIC	Remiss till centraldisp. för undersökning	Distrikts-disp.läkaren (i regel pro-vinsial- el. stadsläk.)	Central- dispensären	do § 6		Sådan undersökning, som fordrar central-dispensärens resurser
A I 414 LIC	Rapport mellan central-och distr.disp. betr. personer som blivit in-resp. avförda ur dis-pensärens register	do	Dispensär	do § 6		Se kolumn 2
A I 416 LIC	Anmälan om Calmette-vaccination	Distrikts- disp.läk. (prov.läk.)	Centr.disp.	Med.styrelsens cirk. 1/10 1943 (MF 95) § 6 och § 8.		Ympning mot tbc
A I 417-18 LIC I 420 M	Arsber. från central-resp. distr.dispensär Ansvarsförbindelse för behandling på finsen-institutet av lupus-patienter	Resp. disp.-läkare Landsting, kommun el. »annorledes»	Med.styrel-sen via hälso-vårdsbered. i resp. län Med.- styrelsen	Med.styrelsens cirk. 7/5 1948 (MF 35) ang. instr. för dispensärläkare m. m. (KK 9/7 1920 [SFS 558] ang. understöd för be-handling av lupuspatien-ter; upphävd 1/7 1953)		Att bifoga ansökan om statsbidr. Arkivering Förutsättning för stats-bidrag till behandlingen	Ingen gall-ring	Utgår; nytt formulär skall utarbetas enl. KK 5/6 1953 (SFS 452) om statsbidrag för behandling av lupuspatienter

1 1	2 1	3	4 1	5	6	7	8	9
	5. Öppen könssjuk-
	vård
M = samtliga formulär utom I 525—26
A I 501 I	Anmälan om fall av	Läkare	Sundhets-	Lag ang. åtgärder mot ut-	15 000	Registr. hos sundhets-
	smittsam könssjukdom	i allmänhet	insp. =	bredning av könssjukdo-		insp. Statistik (*/* mån
		(poliklinik-	Förste prov.-	mar 20/6 1918 (SFS 460)		rapp. till med.styrel-
		läkare)	läkare eller jämställd förste stads-läkare	§ 9		sen)
A I 501 a I a	Uppgift om infekt. per-	do	do	Med.styrclsens cirk. 11/9	2 500	Kontaktsmittade upp-
	soner — kontaktsmitta			1944 (MF 162) ang. ytter-		manas av S. I. att in-
A I 502 II	Utgår			ligare åtgärder mot ut-		ställa sig hos läk. för
		bredning av könssjukdo-		undersökn.
I 503 III	Se I 221			mar
A I 504IV	översikt av inkomna	Sundhets-	Med.-	Med.styrelsens skr. 16/12	75	Bil. till årsher.	Ingen gall-
	uppg. om fall —- ålder	insp.	styrelsen	1918		Statistik	ring
	och kön					Arkivering
I 505 V	do — smittningsort
A I 506 VI	»Var rädd för VS men	Läkare i	Den sjuke,	Lag ang. åtgärder mot ut-	25 000	Varning, råd och an-
	inte för läkaren»	allm. (därut-	nyinryckta	bredning av könssjukdo-		visn.
	(Några ord om köns-	över utdelas	värnpliktiga	mar 20/6 1918 (SFS 460)
	sjukdomarna och deras	»VS» till sjö-	§ 8
	bekämpande)	män m. fl.)
A I 507 VII	Erkännande om emot-	Den sjuke	Vederbör.	do § 8	10 000	Bevis att upplysn.
	tagn. av upplysning o. föreskrift — »VS»		läk.		meddelats
A I 508 VIII	Anmaning enl. 9 § i	Läkare	Den sjuke	Lag ang. åtgärder mot ut-	8000	Anmaning att återupp-
	lagstiftningen mot	i allm.		bredning av könssjukdo-		taga avbruten behand-
	könssjukdomarna			mar 20/6 1918 (SFS 460)		ling
A I 509 IX	Anmälan enl. 9 § i do	Se ovan	Sundhets-	do	3 500	Anmälan till S. I. att
			insp.			den sjuke icke åter-upptagit behandl. trots anmaning
A I 510X	Anmälan enl. 10 § i do	Se ovan	Se ovan	do	1 000	Anmälan till S. I. att könssjuk ämnar ingå äktenskap utan att sö-ka med.styr. tillstånd

1	2	3	4
A I 511 XI	Anmaning enl. 14 § i	Sundhets-	Den sjuk-
	do	insp.	anmälde
AI 511a XIA	do i do	Se ovan	Kontakt-
			smittad
A I 513 XIII	Intyg enl. 14 el. 15 §	Läkare	Läkare i
	i do	i allm.	allm.
A I 514 XIV	Anmaning A enl. 15 §	Sundhets-	Den sjuk-
	i do	insp.	anmälde
A I 516 XVI	Anmaning B enl. 15 §	Se ovan	Se ovan
	i do
A I 517	Intyg B enl. 15 § i do	Sjukhus-	Sundhets-
XVII		läkare	insp.
A I 518	Anmaning enl. 16 § i	Sundhels-	Den sjuk-
XVIII	do	insp.	anmälde
I 520 XX	Diarium	Sundhets-
		insp.
A I 521 XXI	Behandlingskort	Läkare	Den sjuke
		i allm.
I 522	Anhållan enl. 14 § sista	Sundhets-	Läkare
XXII	stycket	insp.
I 523	Arsuppgifter från	Se ovan	Med.-
	Sundhetsinsp.		styrelsen
I 524	Årsberättelse från	Poliklinik-	do
	könspol.	förestånd.

5

do

do

do

do

do

do

do

Med.styrelsens skr. 16/12
1918

do

Lag 2/4 1948 (SFS 138)
om ändr. i lagen 20/6 1918
ang. åtgärder mot utbredn.
av könssjukdomar

Med.styrelsens skr. 14/6
1921

6

7

8

4 000

2 500

15 000

50

150

700

2 000

1 500

2 000
500

125

Anmaning att låta undersöka
sig, att förete
intyg därom

Uppmaning att låta undersöka
sig, att förete
intyg därom

Intyg att behandling
övertagits fr. annan läkare -

Anmaning till anmäld
och befunnen smittad
att låta behandla sig
samt förete intyg därom

Anmaning enl. ovan
att låta intaga sig på
sjukhus samt att förete
intyg därom

Intyg enl. ovan om
inställelse el. intagn.
på sjukhus

Anmaning till sjuk,
som av läk. anmälts
ha avbrutit beh., att
återuppt. behandl. samt
förete intyg därom

Liggare över anm.
sjuka

Att förete vid besök
hos läk. på annan ort

Anhållan om verkst.
av förnyad efterforskn.
av smittkälla

Årsber. Statistik
Arkivering

Årsberättelse
Statistik. Arkivering

Ingen gallring do -

200

1	2	1 3	1 4	1 5	6	7	8	9
A I 525 HWT 899 HWT 1008	Journal över under-söka.	Läkare i allm.		KK 19/5 1933 (SFS 239) om ersättn. för under-sökn. etc. enligt lagen mot könssjukdomar § 4		Journal över lämnad sjukvård
A I 526 HWT 169		Räkning å sjukvård	Se ovan	Med.-styr. via sund-hetsinsp.	do § 5		Att utbekomma er-sättn. av statsmedel Arkivering	Gallring sker
A I 527		Personlig antecknings-bok för sjömän 6. Barnmorske-väsendet	Läkare i allm.	Den sjuke	KK 24/4 1931 (SFS 63) ang. internat. överenskom-melse om sjömäns be-handl. v. könssjukdom § 3	1 000	Att åtnjuta kostnadsfri behandl. i utländska hamnar
I 601 LIC		Förlossn.journal (dag-bok) för barnmorska	Barnmorska (förlossn.- anstalt)	Tjänste- läkare	do § 11		Granskning och kontroll
I 602 (609)	M	Summ.utdrag ur jour-nal	Se ovan	Med.styr. via tjänste-läkare och förste prov.-läkare		5 000	För förste prov.läk. sammandrag Arkivering	Ingen gall-ring
I 603 I 604 HWT 984	M M	Berättelse över förloss-ningsoperation Anmälan om barns fö-delse	Se ovan Barn- morskor	Tjänsteläk. Pastorsäm-betet, barna-vårdscentra-ler, läkare vid	do § 8 K. regi. f. barnmorskor 21/11 1919 (SFS 798) er-satt av nytt regi. 11/11 1955 (SFS 592) § 11	1 200 28 000	Inf. i födelseboken		Väsentliga föränd-ringar i lagstift-ningen har skett 1955
I 605 LIC		Arbetsjournal för distr. barnmorska	do	Kvarbliver bos barn-morska	Med.styrelsens cirk. 28/2 1948 (MF 14) ang. arbets-journal f. distr.barnmors-kor m. m.		Redog. över verksam-heten
I 606 LIC		Sammandrag av ar-betsjournal för do	do	Barnmorske-styr. (förste prov.läk. el. stadsläk.)	do		Underlag för barn- morskestyrelsens årsber.

1	1	2	3 1	4 1	5 1	6 1	7	1	8	9
I 607 LIC		Rekv. av statsbidrag för distr.barnm.befattn.	Barnmorske- styrelsen	Länsstyrel- relsen	KK 17/6 1955 (SFS 481) om ändr. av kung. 30/6 1947 (SFS 429) om stats-bidrag till avlön. t. distr.-barnmorskor, § 5		Statsbidrag			Jfr anm. å föreg. sida
I 608 LIC HWT 83		Rekv. av statsbidrag för distr.barnmorskors resor	do	do	do		do			do
I 612	M	Årsberättelse 7. Förebygg, mödra-och barnavård	do	Med.- styrelsen	Med.styrelsens cirk. 31/12 1955 (MF 173) ang. form. f. årsber. för barnmorske-styrelserna i riket	250	Redogör, över samheten Statistik Arkivering	verk-	Ingen gall-ring	do
		Abort förebyggande verksamhet
A I 701 LIC A I 701 LIC	a, b	Rekv. av statsbidrag till förebygg, mödra-och barnavård Bilagor till do	Läkaren vid centralerna och stat.	Med.styr. via förste prov.läk. el. förste stads-läk. och landstinget eller staden	KK 17/6 1955 (SFS 482) om ändr. av KK 15/6 1944 (SFS 396) ang. statsbidrag t. förebygg, mödra- o. barnavård, § 13		Statsbidrag Statistik Arkivering		do	Även på detta om-råde har lagstift-ningen ändrats 1955
A I 702 LIC		Arsber. för raödra-och barnavård	do	do	Normalinstruktion för den förebygg, mödra- och bar-navården, fastställd av med.styrelsen 29/10 1955 (MF 121)		Redogör, över samheten Statistik Arkivering	verk-	do	do
A I 702 a, b	Bil. M och B till do	do	do	do
A I 703	LIC	Journal för mödravård	do		do					do
A I 704	LIC	Journal för barnavård	do		do					do
I 705	LIC	Besöksdiarium för mödravård	Sköterska o. barnmorska		do					do
I 706 ,	LIC	Besöksdiarium för barnavård	do		do					do

1	2	3	4	1 5
A I 707 LIC	Anvisn. på skyddsläke-medel för mödravård	Läkare vid anstalter och centraler el. distrikts-barnm. och sköterskor fattest av lä-kare fordras)	Med.styr. via apoteken	KK 22/6 1939 (SFS 461) ang. kostnadsfria skydds-läkemedel åt vissa kvin-nor och barn
A I 708 LIC HWT 258 a Kab	Do för förskolebarn	Se ovan	do	do
A I 709 LIC HWT 258 Kab	Ilo för skolbarn	Skolläkaren	do via skolöver-styrelsen	do
I 710 M	Rekv. av statsbidrag till abortförebyggaiule verksamhet	Läkare vid rådgivnings-byrå i sexualfrågor	Med.styr. via förste prov.-läk. el. förste stadsläk. och landstinget eller staden	KK 21/12 1945 (SFS 863) ang. statsbidrag åt abort-förebvgg. verksamhet, § 11
I 711 M	Årsber. fr. rådgivnings-byrå i sexualfrågor (bil. till rekv.)	Kurator, bestyrkes av läkare	do	do
I 712 LIC	Journal A för do	Kurator	Kvarbliver	Med.styrelsens cirk. 28/8 1946 (MF154) med nor-malinstr. etc. f. abortföre-bygg. verksamhet
A I 713 LIC	Journal R för do	Läkaren	do	do
A I 714 LIC	Remiss för utförande av biologiska gravidi-letsreaktioner	Läk. vid mödra vårds-organ, råd-givn.byråer	Vissa labora-torier i 2 ex.	Med.styrelsens cirk. 5/11 1949 (MF 89) ang. biolo-gisk graviditetsreaktion
A I 715 LIC	Hälsokort för Sveriges barn och ungdom	Läk., sköter-ska el. barn-morska		Fastställt av med.styrel-sen 1947

Gallring sker

Förebygga eller bota
av brister i näringen
härrör, hälsoskador.
Ersättn. till apoteken
Arkivering

do

do

do

Statsbidrag

Statistik

Arkivering

do

Redogör, över verk- Ingen gallsamhet
ring

Statistik
Arkivering

Till grund för årsber.

Statistik

do

1 ex. åter med svar
med resultat
1 ex. till med.styrelsen
som bil. till räkn.
Arkivering

Gallring sker

A II 101
102
103

HWT

LIC

A II 104
HWT 158

A II 104 a
HWT 162
LIC

A II 104 b
HWT 163
LIC

A II 104 c
HWT 164

A II 104 d
HWT 167

A II 105
HWT 21 II

II 106
LIC

2 1	3	4	5
8. Skolhälsovård	Skolläk.
Utgiven av enskilt blankettförlag
9. Folktandvård
11. Sluten kropps-sjukvdrd
1. Lasarettsvärd i all-mänhet
Sjukjournal Operations journal Obduktionsjournal	Lasarettsläk.		Kungl. Maj:ts sjukhus-stadga 20/12 1940 (SFS 1045) § 23 mom. 1, punkt 13
Årsber. för lasarett, större sjukstuga m. fl. sjukvårdsinrättn.	Styres- mannen	Med.- styrelsen	Do § 24, punkt 6 m. m.
Bil. A till do	do m. fl.	do	do
Bil. B till do	do m. fl.	do	do
Bil. C till do	Läk.	do	do
Bil. D till do	do	do	do
Årsber. för mindre sjukstuga m. fl. sjuk-vårdsinrättn.	do	do	do
Ansökn. om ledighet för läk. vid lasarett m. fl. anstalter	Direktionen	do

6

7	8	9
		Omfattar ett 40-tal blanketter, som ej upptagits i med.-styrelsens blankett-förteckn.
		Med.styrelsens för-teckn. upptager 12 blanketter, vilka här utelämnats, då de ej avse vård, vari läk. deltager
Behövs i det medic. arbetet Även grund för årsber. och statistik
Redogör, över verk-	Ingen gall-
samheten Statistik Arkivering	ring
do	do	Förslag till ny sjuk-huslag o. sjukhus-stadga nyligen fram-
do	do	lagt. Torde ej kräva avsevärda blankett-
		förändringar
do	do
do	do
do	do
Förordn. av vik. Arkivering	do

1	2	3	1 4	1 5	1 6	1 7	1 8
	2. Epidemivård
II 201 HWT 789	Uppgift för utbek. av statsbidrag för driften	Epidemi- nämnd	Med.- styrelsen	KK 5/5 1939 (SFS 261) ang. statsbidrag till drif-		Statsbidrag Arkivering	Ingen gall-ring
	av epidemivårdanstalt	(Epidemiläk. förste prov.-läk.)		ten av epidemisjukhus, § I
II 202	Do för tillfälliga lo-	do	do	do		do	do
HWT 790	kaler
A II 203	Meddel. fr. epidemi-	Läkare vid	Inrem.läk.	Med.styrelsens cirk. 24/11		Meddel. om fastställd
HWT 257	vårdanst. om intaget	anstalt		1939 (MF 147) ang. med-		diagnos
	sjukdomsfall			delande om intagna sjuk-domsfall
A II 204 M	Halvmånadsuppgift om beläggn. m. m. å epid.-vårdanstalt	do	Förste prov.-läk.		1 ooo	Förste prov.läk., jämst. stadsläk. Halvmånadsrapp. till med.styrelsen Statistik
	3 Tuberkulosvård
A II 301	Bil. E till årsber.	Läkare	Med.-	Kungl. Maj:ts sjukhus-		Redogör, över verk-	do
HW1 168			styrelsen	stadga 20/12 1940 (SFS		samheten
				1045) §54 (jfr MF 1954: 7)		Statistik Arkivering
I 303 HWT 654	Rekv. av statsbidrag till driften av tbcvård-	Landsting, bolag, för-	Med.- styrelsen	KK 22/6 1939 (SFS 480) ang. statsbidr. till drifts-		Statsbidrag Arkivering	Gallring sker
	anstalt	ening el. stiftelse (läkare)		kostnaderna vid anstalter för lungtbc, § 5
	4. Förlossningsvård
A II 401-402	Liggare (journal) för	Läkare vid		Med.styrelsens cirk. 30/11
HWT 701,749 LIC A II 404-407 HWT 21:1-9	förlossningsanstalt	anst., (sjuk-vårdspers.)		1951 (MF 116) ang. for-mulär t. liggare v. förloss-ningsanstalt med stats-bidrag		Statistik
Tab. 1—9 till årsber.	Läkare vid anstalt	do		Bil. till årsber. Statistik Arkivering	Ingen gall-ring
	5. ISarnsjukvård
II 501 HWT 985	Rekv. av statsbidrag till driften av barnavd.	Landsting, kommun,	do	KK 20/7 1939 (SFS 538) ang. statsbidrag till drif-		Statsbidrag Arkivering	Gallring sker
		förening, stiftelse		ten av barnavd. vid las., § 7

II 403 har upphört
att gälla fr. o. m.
1/1 1955, då driftbidrag
ej längre utgår
(se MF 1954:80)

Blanketterna torde
gälla trots upphävandet
av driftbidragskungörelsen,

jfr ovan

1	2	3	4
	6. Kroniskt sjuka 7. Vanförevård 8. Enskilda sjukhem och förlossningshem
A II 801	Journalliggare, årsbe-	Föreståndare
HWT 752	rättelse för ensk. sjuk-och förlossningshem III. Psyk. hälso- och sjukvård 1. Sinnessjuk- och sinnesslövdrd i all-mänhet Sinnessjuklagen	(läkare)
A III 101-102	Ansökn. I och II om	Sökanden (I)	Sjukvårds
HWT 620-621	intagn.	Anförvant e. dyl. (II) (rekv. av läk.)	läk.
A III 103 HWT 622	Vårdattest att bil'', do	Läkare i allm.	do
A III 106 HWT 609	Läkarintyg enl. 11 § 2 mom. »Farlig för an-nans säkerhet eller eget liv» 2. Särsk. best. rör. sinnesslö- och epilep-tikervdrden Sinnesslöa	do	do
A III 201	Läkarutl. till ansökan	do	Stvr. för
HWT 1016	om intagn. å upptag-nings-, skol-, arbets-och vårdhem		hemmet

Stadga 29/5 1931 (SFS

172) ang. enskilda sjukoch
förlossningshem, § 6

Sinnessjuklagen 19/9 1929
(SFS 321), § 9

Do § 10

Do § 11 inom. 2

KK 22/12 1944 (SFS 821)
ang. tillämpn. av lagen
den 30/6 1944 (SFS 477)
om undervisn. o. vård av
Inldbara sinnesslöa in. fl.
författningar numera upphävda.
Se anm.kolumnen

6

För det medic. arbetet
Till grund för årsber.
Statistik

Här har ej rnedtagits
blanketter, som
användas av den
slutna vårdens läk.
(III 151—III 1454
III 202—III 302)

Vård å sinnessjukhus

do

do

För bedömande av behovet
av undervisn. o.
vård å i kol. 1 avsedd
anstalt

Ny lagstiftn.: Lag
om undervisn. och
vård av vissa psykiskt
efterblivna
4/6 1954 (SFS 483).
Nya blanketter ej
färdigställda.

1	2	3	4	5	6	7	8	9
	IV. Militär sjukvård och sjukvdrds-beredskap
	V. Rättsmedicin
	1. Egentlig rätts-medicin
A V 101 HWT 935	Allmänt läkarintyg för eldbegängelse av läk., som beh. den sjuke (I)	Läkare i allm.	Polismynd. i orten	KK 8/12 1933 (SFS 659) ang. eldbegängelse, § 5 a		Dödsors. Ej hinder för eldbeg.
A V 102 HWT 936	Do av läk., som icke beh. den sjuke (II)	Tjänste- läkare	do	Do § 5 b		do
A V 103 HWT 63	Läkarintyg att åtfölja blodprov för fader-skapsbevisning	Läkare i allm.	Statens rätts-kem. labora-torium eller bakt.inst. i Lund	Med.styrelsens cirk. 31/12 1949 (MF 111) ang. blod-undersökn. f. faderskaps-bevisn.		Bevismaterial i mål om äktenskaplig börd och faderskap
A V 104 HWT 64	Protokoll vid blodun-dersökning för påvi-sande av alkoholpå-verkan	do	Statens rätts-kem. lab.	Med.styrelsens cirk. 8/6 1932 (MF 40) ang. blod-prov för alkoholbestämn.		Bevismaterial vid ratt-fylleri etc.
	2. Social psykiatri Avbrytande av havan-deskap
A V 201 HWT 586 Kab	Ansökan till med.sty-relsen om avbrytande av havandeskap	Läkare eller annan person	Med.- styrelsen	KK 9/9 1938 (SFS 571) ang. tillämpn. av lag 17/6 1938 (SFS 318) om avbry-tande av havandeskap		För med.styrelsens prövning och beslut Statistik Arkivering	Ingen gall-ring
V 202 HWT 587 V 203 HWT 588 Kab	Intyg A till do att av-givas av anförvant, make eller andra Intyg B till do att av-givas av lämplig per-son	Se föregåen-de kolumn	do	do		do	do
A V 204 HWT 589 Kab	Intyg C till do att av-givas av läkare	Leg. läkare	do	do		do	do

1	2	3	4	5 1	6 1	7 1	8 1	9
A V 205	Läkarutlåtande ang.	Operatör	do	do		do	Ingen gall-
HWT 591	rättskapabel kvinna	(läkare) och					ring
Kab	som gjort framställn.	läk. i viss
	till läkare	tjänsteställn.
A V 206	Berättelse om verk-	Operatör	do	do		För kännedom	do
HWT 592	ställt avbryt, av ha-	(läkare)				Statistik
Kab	vandeskap					Arkivering
	Sterilisering
A V 210	Ansökn. om sterilise-	Vederb., när-	Med.-	KK 13/6 1941 (SFS 387)		Med.styrelsens prov-	do
HWT 859	ring	stående el.	styrelsen	ang. tillämpn. av lag 23/5		ning och beslut
Kab		vissa läk.		1941 (SFS 282) om steri-		Statistik
				lisering		Arkivering
A V 211	Bil. I till do	do	do	do		do	do
HWT 860
Kab
V 212	Bil. Il till do	Anförvant,	do	do		do	do
HWT 861		make el.
Kab		annan
A V 213	Bil. Ill till do	Leg. läkare	do	Se V 210		Se V 210	do
HWT 862
Kab
A V 214	Utlåtande ang. rätts-	Operatör	do	do		do	do
HWT 863	kapabel kvinna	(läkare) och
Kab		läk. i viss
		tjänsteställn.
A V 215	Berättelse om verk-	Operatör	do	do		För kännedom	do
HWT 864	ställd sterilisering	(läkare)				Arkivering
Kab
	Kastrering
A V 220	Ansökan om kastre-	Vederb., när-	do	KK 26/5 1944 (SFS 285)		Med.styrelsens prov-	do
Kab	ring	stående el.		ang. tillämpn. av lag 24/3		ning och beslut
		vissa läk.		1944 (SFS 133) om kast-		Statistik
				rering		Arkivering
A V 221	Yttrande om do	Närstående	do	do		do	do
Kab		el. vissa läk.
A V 222	Intvg K: 1 om do	Anförvant,	do	do		do	do
Kab		make eller
		andra

1	1 2	1 3	1 4	1 5
A V 223 Kab	Intyg K:2 om do	Leg. läkare	do	do
V 224 Kab	Framställn. hos läkare om do	Vederb.	do	do
A V 225 Kab	Läkarutlåtande om do	Operatör (läkare) och läk. i viss tjänsteställn.	do	do
A V 226 Kab	Berättelse om verk-ställd kastrering	Operatör (läkare)	do	do
A V 227 Kab	Efterundersökning av kas trerad	Läkare	Med.- styrelsen	Se V 224
	3. Läkarintyg och lä-karundersökningar
A V 301-307 HWT 1049-52	Intyg för vinnande av lysning, äktenskaps återgång eller äkten-skapsskillnad vid fall av sinnessjukdom, sin-nesslöhet eller fallan-desot	Tjänsteläk. (lysn.) annan läk. med viss utbildn. (återgång av äktenskap el. äktenskaps-skilln.)	Vederbör, vigselförräl-tare eller domstol via med.styrcl-sen	KK 3/12 1915 (SFS 486) ang. vissa läkarintyg för vinnande av lysning el. äktenskaps upplösning (Jfr giftermålsbalken 3 kap. 2 § 4 mom., 3 kap. 2 § 5 mom., 15 kap. 10 § jämte vissa kung.)
	Omyndighets- och myndighetsför-klaring
A HWT 171, 177-78 Kab	Läkarintyg form. 1—3 Förundersökning	Läkare	Vederbör. domstol	KK 21/11 1924 (SFS 485) ang. vissa läkarintyg för medd. av omynd:s o. myndighetsförklaringar, numera upphävd. Se anm.-kolumnen
A HWT 856	Läkarintyg ang. tillta-lad person i brottmål \	Anstaltsläk. el. annan läk (psykiater)	do	KK 1/10 1943 (SFS 734) ang. läkarintyg enl. lag 22/6 1939 (SFS 315) om förundersökningar i brott-mål

1 7	1 8	I 9
do	Ingen gall-ring
För kännedom Statistik Arkivering	do
do	do
do
Se V 224	do
Till ledn. för vigsel-förr:es och domstols handläggn.
Skola »företes innan någon må förklaras omyndig eller myndig»		Ny lagstiftning: KK 5/2 1954 (SFS 37) ang. vissa läkarin-tyg för meddelande av omyndighets-och myndighets-förklaringar.
För domstols bedö-mande av misstänkts sinnesbeskaffenhet

2

5

	Körkort och trafik-kort
A M HWT 939	Läkarintyg, avsett att företes vid anmälan till förarprov för bil eller motorcykel	Läkare i allm.	Länsstyr. och öä
A M HWT 376	Do — traktor	do	do
A M HWT 1202	Läkarintyg, avsett att företes vid ansökan till prov för trafikkort	Läkare i allm.	Länsstyr. och ÖÄ
A V 310 M HWT 1082	Do — körkort för sockersjuk	Specialist	do
A V 311 M	Anmälan om defekt-tillstånd hos innehava-re av körkort	Läkare i allm.	Länsstyr. och ÖÄ via förste prov.-läk. el. förste stadsläk.
	Sjöfolk
A V 312 M HWT 362	Läkarintyg för sjöfolk	Läkare i allm.	Sjömans- husen
A V 313 M HWT 77	Bevis om emottaget läkarintyg samt räk-ning	do	Med.- styrelsen
	Luftfartscertifikat
A V 315-18 Luftfarts- stvrelsen	Form. 1 a—b första och förnyad allmän undersökning	do	Luftfarts- styrelsen
	Form. 2—3 specialun-dersökning	Specialister	do

Vägtrafikkung. 7/12 1951
(SFS 743), § 62

do

KK 14/12 1951 (SFS 787)
ang. läkarintyg för erhållande
av trafikkort

Med.styrelsens cirk. 12/3

1952 (MF 18) ang. läkarundersökn.
f. erhållande
av körkort och trafikkort

Med.styrelsens cirk. 1/11

1953 (MF 116) ang. anmälan
om sjukdomstillstånd,
farliga för förare
av motorfordon

KF 31/12 1917 (SFS 932)
ang. läkarintyg för sjöfolk do -

Med.styrelsens cirk. 17/6
1939 (MF 70) ang. läk.-undersökn. rör. fysisk och
psykisk lämplighet för
certifikat

do

C I7I 8 I

55 000	Att bifoga ansökan om körkort
4 000	do
7 000	Att bifogas ansökan om trafikkort
500	do — körkort
2 000	För kännedom och åtgärd
85 000	Prövning och godk. av hälsotillstånd
5 500	För likvid Arkivering	Gallring sker
	Villkor för erhållande av certifikat
	do

Dessa blanketter
skola utgå ur med.-styrelsens blankettförteckning
och
fastställas av luftfartsstyrelsen
i samråd
med med.styrelsen
enl. uppgift
från medicinalstyrelsens
lagbyrå

1	2	3	4	5	6	7	8	9
A V 320 HWT 832	Färgsinnesintyg Intagning å alkoholist-anstalt	Läkare med normalt färgsinne	Koinmerskol-legium m. fl.	Med.styrelsens cirk. 19/7 1950 (MF 66) ang. färg-sinnesundersökningar ; K br 26/1 1934		Av betydelse bl. a. vid antagn. av fartygsbefäl, sjömän etc.
A —	Läkarintyg för do	Läkare i allm.	Social- styrelsen Läns- styrelsen	KK 27/5 1932 (SFS 215) rör. alkoholistvården, nu-mera upphävd. Se anm.-kolumnen		Styrka behovet av in-tagning		Lagen om nykter-hetsvård 27/7 1954 (SFS 579) o. KK 25/8 1955 (SFS 528) med tillämpn. före-skrifter t. ifrågava-rande lag har er-satt den tidigare lagstiftning, som låg till grund för blanketten

.367

att vissa krav uppfyllts eller att påvisa att så ej är fallet med därav följande
konsekvenser för ifrågavarande organ eller person. I åtskilliga fall då arkivering
sker är syftet härmed endast att under erforderlig tid bevara detta
bevismedel. I andra fall är fråga om material för statistisk bearbetning
eller av bestående intresse för vetenskap och forskning. ;

Uppgifterna i kolumn 8 (gallring) avse — liksom uppgifterna om arkivering
— huvudsakligen blanketter som ingivas till medicinalstyrelsen. De
ha lämnats av styrelsens materialförvaltare, som är närmast ansvarig för
styrelsens arkiv och har att följa av arkivsakkunniga givna direktiv.

Vad slutligen beträffar kolumn 9 (anmärkningar) ha härunder huvudsakligen
förts uppgifter om föreliggande författningsförslag och pågående
utredningar. Uppgifter ha även lämnats om en del nyligen företagna författningsändringar.

Till sist må framhållas att i tabellerna icke upptagits blankettväsendet
i samband med den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen,
vilket rent kvantitativt torde medföra det mesta skrivarbetet för läkarna.
Dessa blanketter komma emellertid enligt uppgift att ingå i medicinalstyrelsens
nya blankettförteckning.

Revisorernas uttalande. Såsom av den föregående redogörelsen framgår
har frågan om en revision av blankettbeståndet inom medicinalväsendet
under senare år på flera sätt uppmärksammats av statsmakterna. Särskilt
må erinras om de förslag som framlagts av den i anslutning till uttalanden
av 1947 års riksdagsrevisorer tillkallade utredningen i ämnet, 1948 års
blankettkommitté. Denna behandlade sålunda i ett av sina betänkanden
tryckning, distribution och lagerhållning av statsförvaltningens blanketter,
varvid redogjordes bl. a. för blankettväsendet inom medicinalstyrelsens
ämbetsområde. I åtskilliga hänseenden framlades konkreta förslag, syftande
till en bättre ordning i fråga om nämnda blankettryck. Även om dessa förslag
i viss omfattning genomförts i fråga om de blanketter som upptagits
i den av styrelsen utfärdade blankettförteckningen, synes någon sådan
genomgripande blankettrevision som kommittén åsyftade icke ha kommit
till stånd. Detta torde bl. a. ha sin grund däri, att medicinalstyrelsen icke
kunnat för ändamålet disponera personal, som haft möjlighet att genomföra
de av kommittén förordade åtgärderna.

I betraktande härav och med hänsyn till att läkarnas administrativa arbete
kraftigt ökat efter tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen ha
revisorerna ansett sig ånyo till behandling böra upptaga frågan om en
blankettrevision på medicinalväsendets område, varvid tjänsteläkarnas verksamhet
främst beaktats.

Den sammanställning över olika blankettyper, som lämnats i tabell 2,
ger på sitt sätt en bild av förhållandena på förevarande område. Den visar
såväl den mängd blankettyper som förekomma — omkring 300 — som

368

de många olika ändamål för vilka desamma utnyttjas. Revisorerna ha självfallet
icke i detalj kunnat granska ändamålsenligheten av varje blankett,
lika litet som någon prövning av behovet av varje blankett kunnat äga rum.
Den genomgång som skett i samråd med bl. a. yrkesverksamma läkare har
dock givit revisorerna anledning till att framföra följande allmänna synpunkter.

Till att börja med må framhållas, att de olägenheter som blankettkommittén
berört i sitt förut omnämnda betänkande alltjämt kvarstå i väsentliga
delar; härutinnan och även i övrigt torde få hänvisas till den förut
lämnade redogörelsen. Såsom av denna framgår gäller den kritik som nu
kan anföras icke minst det betydande antal blanketter — av vilka åtskilliga
användas även av tjänsteläkare — som icke regelmässigt blir föremål för
central granskning genom medicinalstyrelsens försorg.

Det vill synas revisorerna, som om förutsättningar skulle föreligga att
väsentligt nedbringa antalet blanketter. Genom omarbetning och komplettering
av en blankett torde det sålunda vara möjligt att använda en och
samma blankett för flera olika ändamål, vilka nu kräva var sin blankett.
Härutinnan må särskilt framhållas att blanketter som användas för anställningsundersökningar
i flera fall torde kunna ersättas av en enhetlig typ,
såsom redan skett i fråga om den blankett som användes för vanlig tjänstemannaanställning.
Vissa blankettyper synas alltför detaljrika; utan eftersättande
av några väsentliga intressen torde det i inånga fall vara möjligt
att nedbringa antalet uppgifter som skola lämnas. En självklar förutsättning
för att uppgifter skola insamlas är givetvis, att den myndighet till
vilken rapport lämnas har verkligt behov av att erhålla kunskap om
det förhållande som är föremål för rapport. Det vill emellertid synas,
som om material till statistiska sammanställningar insamlas i större omfattning
än som kan anses oundgängligen nödvändigt. Flera blanketter
äro vidare till sin typografiska utformning föråldrade, vilket bl. a. försvårar
deras användning vid maskinskrift. Eu förutsättning för att förenklingar
i blankettbeståndet skola kunna genomföras är ofta, att de underliggande
bestämmelserna underkastas en översyn. I många fall torde en sådan vara
förenad med betydande omgång, medan i andra fall väsentliga lättnader
kunna vinnas genom relativt enkla ingrepp. Det är givetvis ett önskemål
att alla rimliga åtgärder i rationaliserande syfte vidtagas även i sådant
hänseende.

Med hänsyn till såväl bär i korthet berörda iakttagelser som särskilt det
förhållandet, att blankettkommitténs förslag i väsentliga avseenden ännu
icke föranlett åsyftade åtgärder, anse revisorerna det vara nödvändigt, att
verksamma åtgärder vidtagas för att en mera tillfredsställande ordning på
förevarande område skall kunna åstadkommas. I sammanhanget må erinras
att andra lagutskottet i sitt av innevarande års riksdag godkända
utlåtande nr 43 — med anledning av motioner rörande bl. a. åtgärder i

369

syfte att minska läkarnas skrivarbete till följd av läkemedelsreformen —
uttalat, att ett betydande administrativt merarbete på grund av denna
reform uppkommit för bl. a. nämnda yrkesgrupp. Att begränsa dessa
ogynnsamma konsekvenser av den i övrigt värdefulla läkemedelsreformen
vore enligt utskottets mening ett framträdande önskemål; att utan en
ingående prövning företaga ändringar i enlighet med motionärernas förslag
borde dock icke komma i fråga. Det syntes därför utskottet lämpligt,
att motionerna överlämnades till den utredningsman som tillkallats för att
bl. a. utreda vissa med läkemedelsreformen sammanhängande frågor. Med
anledning av vad utskottet sålunda anfört vilja revisorerna för sin del
— med understrykande av utskottets synpunkter om önskvärdheten av att
begränsa läkarnas skrivarbete — erinra om att de blanketter som tillkommit
i samband med den allmänna sjukförsäkringen enligt läkarnas uppfattning
i stort sett visat sig ändamålsenliga. Förmodligen kunna även
dessa blanketter i vissa avseenden förbättras — varje förbättring måste
med hänsyn till att desamma f. n. utgå i eu årlig upplaga av omkring 12
miljoner exemplar vara betydelsefull. Rationaliseringsarbetet synes likväl
främst böra inriktas på övriga av läkarna använda blanketter. Även om
sålunda den nyssnämnda utredningsmannen kommer att föreslå åtgärder,
syftande till förenklingar i det administrativa arbetet för läkarkåren, är
det nödvändigt att vidtaga även andra åtgärder i sådan riktning.

Inom ramen för denna framställning är det givetvis icke möjligt att i
detalj uppdraga några bestämda riktlinjer för genomförandet av en blankettrevision,
d. v. s. alla de åtgärder som skola (vidtagas vid en kritisk
granskning av blankettbeståndet inom medicinalväsendet i sylte att åstadkomma
från såväl användnings- som tillverkningssynpunkt ändamålsenliga
blanketter, till antalet väl avpassade till det föreliggande behovet. Det
torde f. ö. icke vara påkallat med några konkreta förslag i fråga om det rent
tekniska förfarandet då statens organisationsnämnd utarbetat en handbok,
kallad Rationella blanketter, vilken innehåller erforderliga anvisningar i
ämnet. Allenast ett par allmänna synpunkter skola här framföras.

Såsom av det föregående framgår finnas på förevarande område både
blanketter som fastställas av statliga myndigheter och andra blanketter.
Detta medför olägenheter av olika slag, bl. a. på grund av att det för
samma ändamål kan förekomma flera olika blankettyper. Enligt revisorernas
mening är det därför önskvärt att såvitt möjligt samtliga erforderliga
blanketter fastställas eller rekommenderas av offentlig myndighet, varigenom
de olägenheter som nyss antytts skulle kunna elimineras. Beträffande
den statliga förvaltningen synes det sålunda angeläget att sådana åtgärder
vidtagas, alt bestämmelserna i den förut omnämnda kungörelsen den 31
december 1915 om samråd med medicinalstyrelsen som villkor för fastställande
av formulär till vissa läkarintyg in. in. lända till efterföljd. Av
synnerlig vikt är alt därvid från styrelsens sida granskning sker icke

24 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. I

370

blott från medicinsk utan även från blanketteknisk synpunkt, bl. a. i syfte
att nedbringa antalet blanketter. Det är givetvis ett önskemål att samordning
kan ske mellan den statliga och kommunala förvaltningens blanketter.
Betydelsen härav kan exemplifieras med den avsevärda rationaliseringsvinst
som redan införandet av samma intygsformulär för anställning
i viss statlig och kommunal tjänst inneburit. Det skulle givetvis vara en
betydande fördel, därest en motsvarande samordning komme till stånd
bl. a. i fråga om de blanketter som användas av försäkringsbolag och andra
enskilda företag och organisationer.

Revisorerna anse sig vidare böra föreslå, att till övervägande upptages
frågan, huruvida icke samtliga i vederbörlig ordning fastställda, till läkarverksamhet
hänförliga blanketter, försedda med erforderliga identitetsuppgifter,
kunde samlas och utgivas i bokform enligt lösbladssystemet. Härigenom
skulle varje läkare kunna veta vilken blankett som skall användas
för visst ändamål, samtidigt som rekvisitionsförfarandet skulle underlättas.
Visserligen fyller i viss mån medicinalstyrelsens förteckning över blanketter
en liknande uppgift, men denna förteckning har alltför begränsad
räckvidd — den avser endast medicinalstyrelsens blanketter — och dessutom
kan det ofta vara svårt att enbart på grundval av en rubrik avgöra,
vilket ändamål viss blankett skall tillgodose. En dylik blankettsamling kommer
självfallet att i anskaffning och distribution medföra vissa kostnader
— vilka i princip böra bäras av vederbörande läkare — men sett på längre
sikt skulle den innebära betydande förenklingar i olika avseenden och
därmed besparingar.

En fråga som särskilt bör prövas är, hur lagerhållningen av blanketter
skall ordnas. Såsom förhållandena härutinnan f. n. äro gestaltade, medföra
de betydande olägenheter, vilka utan tidsutdräkt böra avlägsnas. Olika
alternativ äro i sådant hänseende tänkbara, önskvärt är att lagerhållningen
i möjligaste mån centraliseras till en enda lagerhållare.

I fråga om genomförandet av den här avsedda blankettrevisionen må
vidare framhållas, att den i första hand bör ankomma på medicinalstyrelsen.
För detta ändamål bör styrelsen beredas tillfälle att under någon tid
anlita erforderlig expertis, som uteslutande kan ägna sig åt ifrågavarande
arbete. I sammanhanget bör emellertid icke förbises att även andra myndigheter
använda blanketter inom medicinalväsendets område; här må
nämnas riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen. Det synes därför
angeläget, att ifrågavarande översyn kommer att omfatta jämväl dessa
myndigheters blankettbestånd.

Ur olika synpunkter är det vidare önskvärt, att erfarenheten hos dem
som ha att använda blanketterna i sitt dagliga arbete, främst läkarna,
utnyttjas vid blankettrevisionen. Det förtjänar omnämnas, att huvuddelen
av de blanketter som hänföra sig till sjukförsäkringen tillkommit i intimt
samarbete med läkarkåren; icke minst ur vederbörande myndigheters egen

371

synpunkt torde det vara förmånligt med ett dylikt samarbete. I sammanhanget
må erinras om det s. k. attestutvalget, som finnes inrättat i Danmark.
Detta är i vissa frågor rådgivande organ till sundhetsstyrelsen — den
danska motsvarigheten till medicinalstyrelsen — och har bl. a. till uppgift
att granska de blanketter som läkarna använda i sin praktik.

En blankettrevision kan icke få bli en engångsföreteelse, utan vederbörande
myndigheter böra ständigt verka för att få till stånd rationaliseringar
på detta område. Härvid ha de s. k. organisationsföredragandena en viktig
uppgift att fylla. Enligt revisorernas mening är det önskvärt att även på
detta område få till stånd ett fortlöpande samarbete mellan vederbörande
myndigheter, sjukvårdshuvudmännen samt representanter för bl. a. läkaroch
farmaceutkårerna. Hur detta lämpligen bör ordnas torde böra bli
beroende på särskilda överväganden. Något fristående organ bör emellertid
icke tillskapas, utan erforderligt samarbete bör kunna komma till
stånd i enkla former i anslutning till exempelvis medicinalstyrelsen.

Sammanfattningsvis må erinras om att det vid flera tillfällen under
senare år på anförda skäl föreslagits, att blankettbeståndet inom medicinalväsendet
skall göras till föremål för en grundlig översyn. Vissa förbättringar
ha otvivelaktigt kommit till stånd i anslutning till dessa uttalanden.
Alltjämt återstår likväl mycket, innan tillfredsställande förhållanden kunna
anses vara för handen i förevarande avseenden. Revisorerna anse det därför
angeläget, att åtgärder snarast vidtagas i här angivna syften. En lämpligt
utformad blankett, rätt använd, bär nämligen en viktig funktion att
fylla i det administrativa arbetet icke minst inom medicinalväsendets område.

§ 37

Den kamerala organisationen vid vissa länsnämndcr

I § 20 av sin berättelse behandlade riksdagens år 1948 församlade revisorer
frågan om samordning av vissa arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda
förvaltningsorgan i residensstäderna. Efter att ha erinrat om
att den avsevärda utökningen under senare år av den statliga förvaltningsapparaten
bl. a. resulterat i tillskapandet av ett flertal nya lokalförvaltningar,
bland vilka särskilt nämndes vägförvaltningar, länsarbetsnämnder,
lantbruksnämnder och länsbostadsnämnder, konstaterade revisorerna att
länsstyrelserna genom tillkomsten av de nya självständiga förvaltningarna
och organen i viss mån förlorat sin ställning som samordnande lokal representant
för staten. Revisorerna påpekade vidare, att förutom nyssnämnda
myndigheter i residensstäderna funnes ett flertal mer eller mindre självständiga
statliga institutioner och organ, såsom länsarkitektkontor, lantmäteriorganisationen,
statens bilinspektion, fattigvårds- och barnavårdsin -

372

spektionerna, yrkesinspektionen, skyddskonsulentorganisationen in. in.
ävensom de affärsdrivande verkens distriktsorganisation.

I sitt uttalande anförde revisorerna bl. a. följande.

Den undersökning, som stickprovsvis företagits hos vissa lokala förvaltningar
i residensstäderna, ger vid handen att någon samordning mellan olika
myndigheter vid handläggningen av dessa arbetsuppgifter (uppgifter av
likartad karaktär hos olika myndigheter) praktiskt taget icke förekommer.
Strävandena synas i stället ofta gå ut på att i möjlig mån göra sig oberoende
av andra myndigheter och självförsörjande i fråga om arbetskraft, maskinell
utrustning o. d. Enligt revisorernas mening böra emellertid besparingar
vara att vinna såväl genom utförande i gemensam regi av vissa arbetsuppgifter
hos de olika myndigheterna som genom utbyte och utlåning av personal
vid ledigheter, tillfälligt behov av arbetskraft m. in. Såsom exempel
å arbetsuppgifter, som i större eller mindre utsträckning skulle kunna utföras
gemensamt eller anförtros åt viss myndighet, kunna nämnas skrivoch
ritarbete, avlöningsuträkning, källskattefrågor, rekvisition och upphandling
av viss materiel, avlönings- och andra personalfrågor, siffermässig
granskning, statistisk bearbetning, budskickning in. m. Nuvarande förhållanden
innebära att inom flertalet mer eller mindre självständiga myndigheter
och institutioner personal måste finnas anställd för ifrågavarande
arbetsuppgifter, vilka delvis förutsätta relativt stor sakkunskap. Vad särskilt
beträffar skrivhjälp, föreligger behov därav även vid de minsta institutionerna,
men detta behov kan ofta icke tillgodoses på ett rationellt och kostnadsbesparande
sätt. En centralisering av dessa arbetsuppgifter skulle skapa
möjlighet till ökad specialisering och ett effektivare utnyttjande av arbetskraften,
varjämte arbetsbesparande maskiner och tekniska hjälpmedel i
större utsträckning än för närvarande skulle kunna komma till användning.
Det är även att märka, att toppbelastningen i fråga om arbete av detta slag
ofta inträffar vid olika tidpunkter inom de olika myndigheterna, och en
sammanslagning skulle därför bidraga till att åstadkomma jämnare arbetsbörda.
Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att det praktiska
genomförandet av här åsyftade samordning av arbetsuppgifterna givetvis
icke bör få hindras av formella krav och synpunkter i fråga om fördelning
och utkrävande av redogöraransvar.

I övertygelse om att betydande besparingar skulle kunna ernås och att
den tänkta samordningen borde kunna ske utan tillskapandet av tungrodda
förvaltningsorgan och utan ersättande av allmänhetens krav på snabb
och smidig handläggning inom de olika myndigheterna, hade revisorerna
velat rikta uppmärksamheten på ifrågavarande spörsmål. Den närmare undersökning
av förhållandena på hithörande område som erfordrades syntes
lämpligen böra anförtros åt statens organisationsnämnd. Det syntes få förutsättas,
att en sådan undersökning skulle bli så allsidig som möjligt.

I statsutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 143 till 1949 års
riksdag uttalades, att starka skäl syntes tala för att ifrågavarande .spörsmål
underkastades eu omsorgsfull prövning. Det hade emellertid upplysts,
att de av revisorerna påtalade förhållandena vore föremål för 1948 års
länsstyrelseutrednings uppmärksamhet samt att utredningen i bl. a. dessa
frågor hölle nära kontakt med statens organisationsnämnd. Då det sålunda

373

kunde förväntas, att de av revisorerna i förevarande sammanhang aktualiserade
spörsmålen kornrne att närmare prövas, ansåg sig utskottet kunna
begränsa sig till att för riksdagen omförmäla vad som i ärendet förevarit.

Länsstyrelseutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1950: 28), att
länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd skulle inordnas
i länsstyrelsen, i samband varmed bl. a. de kamerala arbetsuppgifter, som
ankomme på dessa nämnder, skulle övertagas av länsstyrelsen. Detta förslag
föranledde som bekant icke någon statsmakternas åtgärd.

Revisorerna ha med hänsyn till vad som sålunda förekommit i ärendet
och till de nya omständigheter, som inträffat sedan detta senast behandlades,
ansett sig böra ånyo aktualisera frågan om en viss koncentration av
arbetsuppgifterna, främst de kamerala, vid vissa länsorgan.

Länsarbetsnämndernas personal för kamerala arbetsuppgifter utgöres av
en kansliinspektör i lönegrad Ca 25 (i Visby kansliassistent i Ca 22) och
en kontorist i lönegrad Ca 13. Därjämte finnes vid arbetsnämnden i Stockholm
samt länsarbetsnämnderna i Göteborg och Malmö ett biträde till
kontoristen; sammanlagt uppgår denna personal således till drygt 50
personer.

För länsarbetsnämndernas medelsförvaltning gälla särskilda av arbetsmarknadsstyrelsen
den 8 april 1949 fastställda föreskrifter och anvisningar.
Medelsförvaltningen handhas av en därtill förordnad redogörare, som under
överinseende av länsarbetsdirektören eller i vissa avseenden inspektören
för kansliärenden har att föra nämndens räkenskapsböcker och i övrigt
ombesörja till kassa- och redovisningsarbetet hänförliga arbetsuppgifter.
Anordningsbeslut — med vilket följer redogöraransvar — träffas dock av
länsarbetsdirektören och underskrives av honom med kontrasignation av
inspektören för kansliärenden.

Länsarbetsnämnden har att själv beräkna sitt medelsbehov för den närmaste
tiden samt, om disponibla medel och beräknade inkomster icke
väntas förslå, rekvirera erforderligt belopp hos arbetsmarknadsstyrelsen,
som insätter beloppet å nämndens postgirokonto. För nödvändiga kontanta
utbetalningar disponerar redogöraren ett förskott. Övriga utbetalningar
ske över postgiro medelst giro- och utbetalningskort.

Från nämnderna utbetalas bl. a. avlöningar till ortsombud. Vidare utbetalas
avlöningar till ledare för jordbruksläger, ungdomsläger m. fl. läger
samt till kockor. Nämnderna bestrida förutom vissa egna omkostnader
jämväl omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen. Fn mindre
grupp av ärenden avser sådana bidrag med vilka icke följer återbetalningsskyldighet,
t. ex. vissa bidrag till arbetstagares resor in. in. 1 betydande
omfattning ha nämnderna att verkställa utbetalningar i form av förskott.

Den kamerala avdelningen av en länsbostadsnämnd handhar granskningen
av låneförbindelser, inteckningar och gravationsbevis och svarar för

374

besked till bostadsstyrelsen om utanordning av lån, förskott och bidrag.
Beskeden underskrivas av länsbostadsdirektören och kontrasigneras av
kamreraren. Avdelningen ombesörjer även utbetalningar av smärre belopp
samt utanordnar reseförskott. Kamreraren skall förvalta och redovisa förskott,
som tillhandahållas av bostadsstyrelsen för detta ändamål. Avdelningen
svarar vidare för uppbörden av de räntor och amorteringar för av
nämnden förvaltade lån, som bostadsstyrelsen debiterat låntagarna. Avdelningen
granskar reseräkningar för nämndens ledamöter och tjänstemän,
bereder ansökningar om familjebostadsbidrag och bränslebidrag, sköter
den löpande prövningen av kontrollbesked från bidragstagare och granskar
kommunernas redovisningar beträffande utbetalade medel. Avdelningen
handhar även pantvård samt indrivning och bevakning av nämndens fordringar.

De kamerala arbetsuppgifterna ombesörjas i huvudsak av eu kamrerare,
ett kvalificerat biträde och i de medelstora och större nämnderna ett till
två biträden i reglerad befordringsgång. Kamreraren är placerad i lönegraden
Ce 25 utom i Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län,
där han tillhör lönegraden Ce 27. Kamrerarens kvalificerade biträde är
kontorist (lönegrad Ce 13) utom i ovannämnda tre län, där biträdet innehar
tjänsteställning som kansliskrivare (lönegrad Ce 15). Det sammanlagda
personalantalet för här avsedda arbetsuppgifter är omkring 60.

I vissa län biträder särskild ombudsman kamreraren dels vid granskning
av låne- och säkerhetshandlingar, dels i samband med indrivning och exekutiva
auktioner, dels ock vid handläggning av övriga frågor av juridisk
natur. Vid länsbostadsnämnd, där särskild ombudsman icke finnes, kan
vid behov juridisk sakkunskap anlitas för tillfälliga konsultationer.

Väg förvaltningarnas kamerala uppgifter avse i huvudsak av vägförvaltning
bedrivna vägarbeten. Vägförvaltningen utbetalar löner till tjänstemän
och arbetare samt likviderar till vägarbetena hänförliga fakturor. Den
handhar vidare bokföring dels av nämnda utbetalningar, dels beträffande
maskinanvändningen och förrådshållningen samt sköter alla personalärenden
som avse vägförvaltningarnas personal. 1 viss mån särpräglad är
den av vägförvaltningarna omhänderliavda s. k. kalkylationsbokföringen,
som är en statistisk bearbetning av vissa utgiftsposter. Personalen utgöres
av eu vägkamrerare i Ca 27, en bokhållare i Ca 21 (i vissa större län
kontrollör i Ca 23) samt kontorsskrivare, förste kansliskrivare ävensom ett
växlande antal kontorister, kanslibiträden m. fl.; inom vägförvaltningarnas
kamerala organ torde i runt tal 525 personer vara sysselsatta.

Lantbruksnämnderna ha för sin kamerala verksamhet en särskild kameral
och administrativ avdelning inrättad under en kamrerare. Avdelningen
handhar nämndens räkenskaper och ombesörjer debitering, uppbörd
och redovisning av bl. a. annuiteter, ersättningar enligt taxa m. m.
Avdelningen svarar för utanordnande av medel, såsom löner samt rese -

375

ersättningar till befattningshavarna, ävensom för alla åtgärder, som föranledas
av kreditgarantigivningen, såsom korrespondens med de enskilda
kreditinrättningarna m. m. Personalen utgöres av en kamrerare i Ca 27, en
kontorist i Ca 13 eller ett kanslibiträde i Ca 11 samt ett olika antal skrivoch
kontorsbiträden, sammanlagt omkring 90 personer.

Länslantmäterikontorens kamerala verksamhet är av ringa omfattning; de
kamerala uppgifterna äro i huvudsak koncentrerade till lantmäteristyrelsens
kamrerarekontor. Endast beträffande distriktspersonalens reseräkningar
utföres viss granskning å länslantmäterikontoren. Denna utföres
i allmänhet av kvalificerad kontorspersonal vid sidan av andra arbetsuppgifter,
såsom granskning av förrättningar, diarieföring m. m. Någon
egentlig kameral personal å länslantmäterikontoren finnes således ej.

Till länsarkitekt kontoren hörande kamerala ärenden handläggas av vederbörande
länsstyrelse.

Revisorernas uttalande. Vid sidan av länsstyrelserna har under en relativt
kort tidrymd en avsevärd utbyggnad av den regionala statliga förvaltningen
ägt rum. Sålunda ha såsom permanenta organ tillkommit vägförvaltningar,
länsarbetsnämnder, länsbostadsnämnder samt lantbruksnämnder.
Detta förhållande jämte annat föranledde, såsom av det föregående
framgår, 1948 års revisorer att föreslå åtgärder i syfte att tillvarataga
alla möjligheter att genom effektivisering av arbetet nå besparingar
vid de statliga och statsunderstödda myndigheterna och institutionerna i
residensstäderna. Förslaget härom, som i stort sett mottogs med gillande
av vederbörande remissmyndigheter, upptogs till närmare prövning av
1948 års länsstyrelseutredning. Denna förordade i avgivet betänkande, att
vissa länsnämnder skulle inordnas i länsstyrelserna, i samband varmed
de arbetsuppgifter som ankomme på dessa nämnder skulle övertagas av
länsstyrelserna. Vad utredningen sålunda föreslagit föranledde emellertid
icke någon statsmakternas åtgärd. Länsstyrelserna och de olika länsorganen
bedriva därför alltjämt sin administrativa verksamhet utan någon
närmare inbördes samordning. Revisorerna ha därför ansett sig böra ånyo
upptaga spörsmålet till behandling.

De synpunkter, åt vilka 1948 års revisorer gåvo uttryck i fråga om önskvärdheten
av ett närmare samarbete mellan nu ifrågavarande myndigheter
och vilka här icke närmare torde behöva upprepas, äga enligt revisorernas
mening i allt väsentligt fortfarande sin fulla giltighet. Därtill kommer —
och denna omständighet anse revisorerna vara av väsentlig betydelse —
att den vidgade användning av mera avancerade automatiska kontorsmaskiner,
som kan väntas komma till stånd inom de närmaste åren, ytterligare
accentuerar behovet av en samordning. Den kontorstekniska utvecklingen
kan sålunda väntas komma att ske mycket snabbt, varför maskiner
av här avsett slag torde komma i praktiskt bruk inom en nära fram -

376

tid. Även inom statsförvaltningen är avsikten att använda sådana maskiner;
vissa spörsmål i samband med anskaffningen av s. k. databehandlingsmaskiner
utredas för övrigt genom särskilda sakkunniga.

Såvitt revisorerna kunnat bedöma saken, är det ur många synpunkter
antagligt, att länsstyrelserna i betydande omfattning komma att få användning
för dylika maskiner. Redan av de nuvarande utvecklingstendenserna
på detta område synes emellertid framgå, att det med hänsyn till
maskinernas kapacitet och anskaffningskostnader är önskvärt att tillskapa
än större arbetsenheter än vad länsstyrelserna utgöra, för att maskinerna
skola kunna utnyttjas på ett ur ekonomiska synpunkter rationellt sätt.
Med hänsyn till ställningstagandet till länsstyrelseutredningens ovannämnda
förslag och de synpunkter, som i samband därmed framfördes, anse
sig revisorerna likväl icke nu kunna ifrågasätta en fullständig samordning
av här berörda nämnder med länsstyrelserna. Rent arbetstekniska skäl
tala dock för att eu samverkan av mera begränsad räckvidd bör komma
till stånd icke blott mellan länsstyrelsen och de av länsstyrelseutredningen
åsyftade länsnämnderna utan även med övriga dylika organ beträffande
sådana arbetsuppgifter inom de olika länsorganen, som äro av likartad
karaktär. Revisorerna åsyfta främst kamerala och därmed besläktade
göromål. Såsom organisationen f. n. är uppbyggd ha samtliga ifrågavarande
nämnder särskild personal för handläggning av dylika ärenden,
samtidigt som såväl länsstyrelserna som nämndernas vederbörande
centrala myndighet ha befattningshavare avdelade för enahanda bestyr.
Enbart den personal som härför finnes anställd vid nämnderna kan beräknas
till över 700 personer med en årlig avlöning, som sammanlagt torde
uppgå till omkring åtta miljoner kronor. Storleken av dessa kostnader
giver enligt revisorernas mening eu uppfattning om de möjligheter till besparingar
i olika avseenden, som stå att vinna på förevarande område. Enligt
revisorernas mening är det därför synnerligen angeläget, att en samverkan
av här åsyftat slag kommer till stånd.

Beträffande lämpligaste sättet för en samordning av nu avsedda ärendens
handläggning anse sig revisorerna icke kunna hysa någon bestämd
mening. En tänkbar lösning är måhända att vid varje länsstyrelse inrättas
en särskild kameralcentral, varvid länsstyrelserna närmast skulle få ställning
av notariatorgan åt de olika nämnderna för förvaltning av värdehandlingar,
utbetalning av löner in. in. Eu dylik lösning försvåras emellertid
av det förhållandet, att flera länsnämnder äro placerade i andra städer
än vederbörande länsstyrelse. Men även i de fall då en geografisk samordning
av länsförvaltningen skett, är denna i stor utsträckning fördelad på
tjänstelokaler i olika byggnader, vilket utgör ett speciellt hinder vid en
rationalisering av här berört slag. Förevarande spörsmål är över huvud
av så komplicerad och vittutseende natur, att det icke synes kunna lösas
utan ingående organisationsundersökningar. Revisorerna finna också ett

377

starkt behov föreligga av sådana undersökningar, vilka inom ramen för
sitt allmänna syfte böra vara helt förutsättningslösa. Därvid bör även uppmärksammas,
huruvida en centralisering av vissa ärendesgrupper till vederbörande
verksstyrelser lämpligen bör ske i samband med en vidgad användning
av komplicerade kontorsmaskiner även vid de centrala ämbetsverken
samt huruvida en samordning bör komma till stånd jämväl med
vissa statsunderstödda organ, t. ex. hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna.
I sammanhanget må erinras att byggnadsstyrelsen fortlöpande
har under utredning frågan om lokalbehovet för olika länsorgan. Av de
uppgifter revisorerna införskaffat i ärendet framgår, att flera av de nu
avsedda myndigheterna ha behov av nya eller utökade lokaler. Då lösningen
av det här aktualiserade spörsmålet givetvis är beroende av att
lämpliga lokaler kunna anskaffas, är det enligt revisorernas mening angeläget,
att detsamma snarast upptages till övervägande i syfte att skapa
underlag för det fortsatta projekteringsarbetet i förevarande avseende inom
byggnadsstyrelsen.

Sammanfattningsvis må erinras att kostnaderna för materiel och personal
inom den statliga förvaltningen under eu följd av år visat en fortgående
ökning. Icke minst gäller detta i fråga om den regionala förvaltningen. I
betraktande härav är det självfallet av största vikt, att alla möjligheter
till utgiftsbesparande åtgärder tillvaratagas. Även om vissa olägenheter för
både berörda myndigheter och allmänhet kunna följa med eu sådan samordning
som i det föregående berörts, anse revisorerna därför att genom
organisationsundersökningar snarast bör utrönas, i vad mån rationaliseringsvinster
stå att erhålla på förevarande område.

§ 38

Indrivning av skatt m. m.

Indrivningen och redovisningen av restförd skatt är f. n. i stora drag
så anordnad, att länsstyrelsen till indrivning beordrar hela det restförda
beloppet, mottager redovisning, övervakar indrivningsarbetet och beslutar
om avkortning och avskrivning in. in. Med anlitande av exekutionsbiträden
svarar utmätningsmannen för indrivningen och redovisningen.

De närmare bestämmelserna om indrivning av restförd skatt äro meddelade
i 59 § uppbördsförordningen (SFS 1953: 272). Det heter där, att
det åligger utmätningsman eller, efter dennes uppdrag, utmätningsman
underställt exekutionsbiträde att enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser
verkställa indrivning av skatt och för sådant ändamål, i den utsträckning
detta är medgivet, förrätta utmätning eller bevilja införsel.

Utmätningsman är å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsom -

378

råde, och i stad stadsfogde eller särskilt förordnad utmätningsman. De fem
till invånarantalet största städerna ha två eller flera stadsfogdar. Stadsfogdebefattningen
är stundom förenad med rådmans- eller stadsfiskalstjänst.

Landsfiskalernas verksamhet regleras bl. a. genom landsfiskalsinstruktionen
(SFS 1951:771); för varje stadsfogde finnes utfärdad en särskild
instruktion.

I varje landsfiskalsdistrikt skall efter Kungl. Maj:ts bestämmande finnas
en, två eller flera landsfiskaler samt, där så erfordras, en, två eller flera
extra ordinarie landsfiskaler, biträdande landsfiskaler och landsfiskalsassistenter.
Härutöver skola finnas anställda tjänstebiträden i enlighet med
fastställd personalplan och i övrigt meddelade föreskrifter.

I landsfiskalsdistrikt med en landsfiskal är landsfiskalen polischef,
åklagare och utmätningsman samt har att där taga den befattning med
polis-, åklagar- och utsökningsväsendet som nedan sägs och i övrigt fullgöra
vad som åligger honom enligt landsfiskalsinstruktionen eller eljest
enligt lag eller författning.

1 landsfiskalsdistrikt med två landsfiskaler skall en landsfiskal vara polischef
och åklagare samt en utmätningsman. Finnas i landsfiskalsdistrikt
flera landsfiskaler, fastställer Kungl. Maj:t huvudgrunder för göromålens
fördelning mellan dem. Erforderliga föreskrifter rörande den närmare
fördelningen av göromålen mellan landsfiskalerna i distrikt med två eller
flera landsfiskaler meddelas av länsstyrelsen, i vad avser åklagargöromålen
efter samråd med riksåklagarämbetet.

I egenskap av utmätningsman har landsfiskal att, på sätt i utsökningslagen
sägs, fullgöra vad överexekutor förordnar, verkställa dom och i
vissa fall utan föreskrift av annan myndighet förrätta utmätning ävensom
att, på sätt i lagen om avbetalningsköp stadgas, lämna handräckning för
återtagande av försålt gods. Han skall ock i fråga om vissa underhållsskyldiga
vidtaga på utmätningsman ankommande åtgärder beträffande dels införsel
i avlöning, pension eller livränta och dels förbud att avflytta från riket.

Det åligger landsfiskal i egenskap av utmätningsman att i enlighet med
därom gällande särskilda föreskrifter verkställa indrivning och redovisning
av skatter, allmänna avgifter och böter in. in.

Till sin hjälp har utmätningsman exekutionsbiträde, som har att biträda
vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av skatt eller böter och vid
annan handräckning.

Exekutionsbiträde har att biträda jämväl lokal skattemyndighet vid övervakning,
att arbetsgivare fullgör skyldigheten att verkställa skatteavdrag
och att redovisa genom skatteavdrag innehållet belopp, vid meddelande av
råd och upplysningar åt skattskyldiga och arbetsgivare i frågor rörande
uppbördsförfarandet samt vid fullgörande av andra uppgifter som ankomma
på nämnda myndighet.

Exekutionsbiträde lyder i denna sin egenskap under vederbörande ut -

379

mätningsman och har att, i den mån ej uttryckliga bestämmelser meddelats,
i utövningen av sin tjänst ställa sig till efterrättelse vad av utmätningsmannen
anbefalles.

Då biträde av exekutionsbiträde erfordras vid övervakning, att arbetsgivare
fullgör skyldigheten att verkställa skatteavdrag och att redovisa genom
skatteavdrag innehållet belopp, eller vid fullgörande i särskilt fall av
annan uppgift som ankommer på lokal skattemyndighet, har denna att hos
vederbörande utmätningsman påkalla sådant biträde. Utmätningsmannen är
därvid skyldig att uppdraga åt exekutionsbiträde att lämna den lokala
skattemyndigheten det påkallade biträdet så snart ske kan och i den utsträckning
så är möjligt.

Efter utmätningsmannens uppdrag må exekutionsbiträde för uttagande
av skatt, böter eller andra till indrivning beordrade medel förrätta utmätning
av lös egendom eller, där förordnande jämlikt 21 § (8) lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta meddelats, bevilja införsel.

Antalet landsfiskalsdistrikt i landet är 337.

I flertalet landsfiskalsdistrikt finnes endast eu landsfiskal; denne är i
sådant fall polischef, åklagare och utmätningsman. I syfte att belysa arbetsbördan
inom de olika landsfiskalsdistrikten upprättas varje år efter vissa
normer statistik. Av denna kan bl. a. utläsas relationen mellan åklagargöromålen
och de bestyr som hänföra sig till utsökningsväsendet. I tabell 1
redovisas dylik statistik för åren 1952, 1954 och 1955 beträffande två sådana
distrikt från varje län, där landsfiskalen fullgör samtliga nyss nämnda
ämbetsåligganden. 1

1 det föregående har den lokala skattemyndigheten omnämnts. På denna
ankommer ett flertal uppgifter i fråga om beskattning och uppbörd. Lokal
skattemyndighet är på landet häradsskrivare och i stad som ej tillhör fögderi
kronokamrerare. Inom varje fögderi finnes sålunda en häradsskrivare,
som i tjänsten lyder under länsstyrelsen.

Häradsskrivaren har att taga den befattning med folkbokförings-, beskattnings-
och uppbördsväsendet som nedan sägs samt att i övrigt fullgöra vad
enligt häradsskrivareinstruktionen (SFS 1946: 121) eller eljest enligt lag
eller författning åligger häradsskrivare.

I fråga om folkbokförings-, beskattnings- och uppbördsväsendet tillhör
det häradsskrivare huvudsakligen:

att, där ej annorlunda förordnas, förrätta mantalsskrivning samt besörja
vad därmed sammanhänger;

att, då han av länsstyrelsen därtill förordnas, biträda taxeringsintendenten
vid ledningen och övervakandet av taxeringsarbetet, att verkställa
preliminär taxering, jämkning av preliminär skatt och debitering av skatt
samt att fullgöra de uppgifter i övrigt som enligt gällande taxerings- och
uppbördsförfattningar ankomma på häradsskrivare;

Län och distrikt	1952	Brottmål	1955
1954
Stockholms län:
Frösåker ................	.. 12 410	14 345	16 605
Färentuna ................	. . 10 605	11 745	14 215
Uppsala län:
Ulleråker ................	. . 16 335	16 690	16 915
Älvkarleby ..............	. . 15 240	16 600	19 340
Södermanlands län:
Daga ....................	8 280	7 705	12 035
Vaila ....................	.. 11850	13 810	18 135
Östergötlands län:
Ödeshög..................	7 535	13 680	16 160
Finspång ................	.. 11570	21 100	21 185
Jönköpings län:
Mo ......................	. . 11 080	11 885	17 520
Skillingaryd ..............	.. 11835	12 025	15 230
Kronobergs län:
Kinnevald ................	. . 5 765	5 815	5 990
Ljungby ..................	. . 16 065	18 160	23 365
Kalmar län:
Tunalän ..................	5 440	5 865	8 540
Stranda ..................	8 175	9 880	12 315
Gotlands län:
Roma ....................	. . 16 925	14 355	15 730
Hemse ..................	7 485	10 795	12 445
Blekinge län:
Lyckeby ..................	.. 11750	13 920	15 535
Bräkne ..................	18 765	20 580	30 520
Kristianstads län:
Åhus ....................	.. 18 730	21 715	23 255
Tyringe ..................	.. 14 215	14 190	18 885
Malmöhus län:
Mörarp ..................	. . 13 030	14 975	21 880
Svedala ..................	.. 14 010	20 470	26 640
Hallands län:
llarplinge ................	.. 15 375	16 950	16 780
Himle ....................	.. 13 575	13 695	12 405

Tabell 1

Administr.ärenden 1952 1954 1955	Utmätn.mannaärenden 1952 1954 1955	Summa 1952 1954	1955
9 768 8 840	7 739 7 978	8 216 7 457	11 677 14 052	13 286 14 539	13 974 12 991	33 855 33 497	35 370 34 262	38 795 34 663
8 061 8 780	6 958 9 737	8 825 9 019	17 660 16 869	17 997 18 592	17 253 16 942	42 056 40 889	41 645 44 929	42 993 45 301
6 407 7 969	4 865 6 294	5 080 8 in	9 693 14 712	9 724 15 046	8 787 14 367	24 380 34 531	22 294 35 150	25 902 40 613
44 741 11 944	4 802 11 317	5 124 10 762	15 404 26 118	14 187 27 065	13 699 26 788	67 680 49 632	32 669 59 482	34 983 58 735
11 568 4 832	8 629 5 926	8 748 6 813	18 353 9 287	18 238 8 496	18 327 8 573	41 001 25 954	38 752 26 447	44 595 30 616
3 815 6 550	3 927 7 426	4 064 8 939	9 248 16 490	10 108 17 434	8 805 17 129	18 828 39 105	19 850 43 020	18 859 49 433
3 793 5 843	4 629 5 820	4 580 6 522	7 759 13 238	9 447 14 933	8 258 12 753	16 992 27 256	19 941 30 633	21 378 31 590
7 856 3 958	7 832 6 429	7 866 7 503	19 790 14 524	22 172 16 251	19 441 15 426	44 571 25 967	44 359 33 475	43 037 35 374
6 404 7 608	5 124 7 441	5 050 8 113	20 283 21 607	19 053 22 181	18 447 21 465	38 437 47 980	38 097 50 202	39 032 60 098
9 595 7 537	9 307 8 865	8 871 9 321	18 691 19 951	20 117 19 553	18 537 21 084	47 016 41 703	51 139 42 608	50 663 49 290
9 782 7 825	8 683 6 308	8 592 6 883	23 691 18 492	22 812 20 542	23 319 19 539	46 503 40 327	46 470 47 320	53 791 53 062
7 325 11 069	7 469 7 473	7 143 7 342	18 964 14 693	19 171 13 583	16 500 12 847	41 664 39 337	43 590 34 756	40 423 32 594

380

Län och distrikt Göteborgs och Bohus län: Tjörn ....................	1952 6 000 6 365	Brottmål 1954 8 145 7 885	1955 9 005 11 560	Administr.ärenden 1952 1954 1955 3 656 3 796 4 129 4 767 4 040 4 843	Utmätn.mannaärenden 1952 1954 1955 7 641 9 092 8 322 11 111 10 656 10 317	Summa 1952 1954 17 297 21 033 22 243 22 581	1955 21 456 26 720
Älvsborgs län:	3 575	3 600	5 940	3 848	3 611	4 205	7 500	9 394	8811	14 923	16 605	18 956
Vättle ....................	.. 21170	24 870	27 275	13 388	10 691	10 630	26 186	26 578	23 811	60 744	62 139	61 716
Skaraborgs län:	14 415	18 750	21 560	6 943	7 996	8 552	12 672	12 943	12 800	34 030	39 689	42 912
	15 315	19 325	25 590	10 299	9 213	9 270	14 625	16 026	18 573	40 239	44 564	53 433
Värmlands län:	12 970	14 635	16 615	7 629	7 778	7 537	14 322	16 574	13 730	34 921	38 987	37 882
Årjäng ..................	6 785	10 635	10 785	6 425	4 891	5 346	7 552	12 367	10 334	20 762	27 893	26 465
Örebro län:	12 145	15 155	13 965	10 443	9 282	9 524	14215	14 534	12 943	36 803	38 971	36 432
Fellingsbro ..............	6 860	7 230	9 860	8 034	5 634	6 009	11 648	12 711	11 440	26 542	25 575	27 309
Västmanlands län:	5 785	7 940	9 675	9 396	7 381	7 511	12 151	14 124	13 284	27 332	29 445	30 470
	.. 11 830	18 635	23 490	6 635	7 264	7 679	15 735	17 139	15 696	34 200	43 038	46 865
Kopparbergs län:	3 215	4 970	6 815	8 637	5 774	5 582	8 069	10 954	8 788	19 921	21 698	21 185
	. . 15 825	19 375	20 970	9 606	10811	11 632	18 054	20 436	16 599	43 485	50 622	49 201
Gävleborgs län:	. . 16 935	18 890	20 170	9 194	11 099	11 200	23 690	26 094	24 983	49 819	56 083	56 353
	5 300	6 570	7 185	4 152	4 349	4 730	8 162	9 669	9 281	17 614	20 588	21 196
Västernorrlands län: Ådalsliden ................ Björna ..................	11110 5 485	14 190 5 200	17 630 6 405	7 713 4 974	8 793 5 010	8 613 5 837	14 428 9 443	18 971 10 898	18 406 9 880	33 251 19 902	41 954 21 108	44 649 22 122
Jämtlands län:	7 110	6 365	7 845	3 637	3 636	3 877	9 819	10 651	9 390	20 566	20 652	21 112
Berg ....................	5 695	6 465	6 525	6 185	5 477	5 679	12 175	14 010	12 764	24 055	25 952	24 968
Västerbottens län Degerfors ................ Malå ....................	8 400 3 815	10 410 4 135	10 685 4 520	7 850 4 518	9 471 4 465	10 288 5 229	12 282 7 308	14 233 8 345	12 799 7 597	28 532 15 641	34 114 16 945	33 772 17 346
Norrbottens län: Råneå.................... Pajala ....................	5 515 . . 8 595	6 405 7 455	8 645 9 320	7 297 8 819	8 013 8 097	6 903 8 637	15 988 15 940	17 047 19 367	14 041 14 723	28 800 33 354	31 465 34 919	29 589 32 680

381

382

att till bestyrkande av riktigheten av verkställd debitering upprätta
och till länsstyrelsen avlämna i sådant hänseende föreskrivna handlingar;

att till ledning för landstingsskattens bestämmande årligen efter avslutandet
av taxeringsnämndernas arbete till vederbörande avlämna föreskrivna
uppgifter; ävensom

att, där ej annorlunda är stadgat, upprätta föreskrivna pensionsavgiftsoch
arbetsgivareförteckningar.

Landet är för närvarande indelat i 156 fögderier; häradsskrivaren har
till sitt förfogande tjänstebiträden i olika lönegrader.

I stad som icke tillhör fögderi finnes en kronokamrerare. Denne är
chef för stadens uppbördsverk och har att fullgöra de uppgifter i fråga
om folkbokföring, beskattning och uppbörd ävensom de göromål i övrigt
som enligt gällande författningar ankomma på kronokamrerare. Antalet
magistratsstäder med egen uppbördsförvaltning, i vilka städer kronokamreraren
är lokal skattemyndighet, uppgår f. n. till 32, inklusive Stockholm,
där skatteverket dock är lokal skattemyndighet.

De arbetsuppgifter som ankomma på häradsskrivare och kronokamrerare
sammanhänga som nämnts främst med deras ställning som lokal
skattemyndighet enligt uppbördsförordningen. Här ifrågavarande göromål
utgöras av preliminär taxering, debitering av preliminär skatt, angivande
av tillämplig skattetabell, jämkning av preliminär skatt, avräkning av preliminär
skatt mot motsvarande slutliga skatt samt medgivande av anstånd
med inbetalning av kvarstående eller tillkommande skatt. Vidare skall
lokal skattemyndighet dels med hjälp av exekutionsbiträden inom fögderiet
biträda länsstyrelsen vid övervakningen av att arbetsgivare behörigen
fullgör sin skyldighet att verkställa löneavdrag och redovisa de innehållna
medlen, dels ock lämna arbetsgivare och arbetstagare besked i frågor som
angå skyldigheten att verkställa löneavdrag och därmed sammanhängande
spörsmål. Lokal skattemyndighet uträknar det beskattningsbara beloppet
samt den debiterade skatten. Nämnda belopp och avgifter samt beloppet
av allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel skola upptagas
å uppbördskort och debetsedel; å dessa skola därjämte upptagas
övriga medel vilka skola uppbäras i samband med den allmänna uppbörden.

I detta sammanhang må omnämnas att statens organisationsnämnd f. n.
är sysselsatt med vissa praktiska försök rörande användning av hålkortssystem
inom såväl folkbokföringsväsendet som uppbördsväsendet. De arbetsuppgifter,
vilka i det senare hänseendet avses skola utföras inom ramen
för ett hålkortssystem, äro följande:

1) uträkning av preliminär B-skatt samt framställning av debetsedlar och
redovisningsunderlag för preliminär skatt;

2) redovisning av influten preliminär skatt samt framställning av erforderliga
längder och sammandrag över uppbörden;

383

3) framställning av restlängder å preliminär skatt (B-skatt);

4) framställning av förteckningar över A-skattskyldiga personer, för vilka
influten skatt ej redovisats;

5) framställning av debiteringsunderlag (hålkort) för de allmänna sjukkassornas
debitering av sjukförsäkringsavgifter;

6) uträkning av slutlig skatt;

7) avräkning av preliminär skatt mot slutlig skatt samt uträkning av
kvarstående skatt respektive överskjutande skatt;

8) framställning av debetsedlar å slutlig skatt, debetsedlar å kvarstående
skatt jämte (i förekommande fall) skatteanvisningar å kvarstående
skatt respektive återbetalningskort för överskjutande preliminär skatt;

9) framställning av inkomstlängder jämte sammandrag över dessa;

10) framställning av förmögenhetslängder jämte sammandrag över dessa;

11) framställning av debiteringslängd över slutlig skatt;

12) framställning av erforderliga särskilda sammandrag över de i slutlig
skatt ingående olika skatterna och avgifterna;

13) framställning av avräkningslängd;

14) redovisning av influten kvarstående skatt samt framställning av erforderliga
längder och sammandrag över denna uppbörd respektive av
restlängder å sådan skatt; samt

15) uträkning av tillkommande skatt, framställning av debetsedlar å sådan
skatt samt redovisning av influten sådan skatt.

Vid de fortsatta undersökningarna är avsikten att även undersöka, om
icke hålkortssystemet jämväl kan användas dels för skatteavräkningen med
kommunerna, dels för framställning av primärunderlaget för inkomststatistiken.

Revisorernas uttalande. Såsom framgår av den i det föregående lämnade
redogörelsen pågå genom statens organisationsnämnds försorg undersökningar
rörande användandet av hålkortssystem för debitering och längdföring
inom skatteväsendet. Därvid skall utrönas möjligheten att införa
hålkortssystem inom såväl folkbokföringsväsendet som uppbördsväsendet.
I förra avseendet skola hålkortsregistren omfatta kyrkobokförda personer,
sådana fysiska personer som beskattas i annan kommun än hemortskommunen,
sådana juridiska personer som skola beskattas samt fastigheter.
Dessa register avses skola ersätta de nuvarande tryckande registren.
Hålkortssystemet inom uppbördsväsendet i sin tur skall bygga
på folkbokföringens hålkortsregister. Med hjälp av för olika arbetsuppgifter
framställda hålkort eller av hålkort, tillhörande folkbokföringsväsendet,
skola åtskilliga arbetsuppgifter, avseende uträkning, debitering och
redovisning av preliminär, slutlig och tillkommande skatt, kunna utföras
maskinellt. Även taxerings- och debiteringslängder avses skola framställas
maskinellt på grundval av hålkorten.

384

Av åtskilliga anledningar synes det icke vara möjligt, att den maskinella
debiteringen in. m. utföres hos de lokala skattemyndigheterna; den minsta
enhet som torde komma i fråga är länet. Tänkbart är att för mindre län
gemensamma maskincentraler i särskilda fall måste inrättas, för att maskinutrustningen
skall kunna utnyttjas på ett ekonomiskt sätt. Undersökningen
har fortskridit så långt att i detalj utrönts, hur hålkortsmetoden
bör utnyttjas och vilka arbetsuppgifter som därigenom böra utföras.
I fråga om ett fögderi pågår försöksverksamhet i enlighet härmed. De
planerade ändringarna i uppbördsväsendet kunna väntas komma till stånd
tidigast i början av 1960-talet.

Därest ifrågavarande undersökningar leda till positivt resultat — vilket
torde finnas anledning antaga skall bliva fallet — kommer en stor del
av de arbetsuppgifter som nu åvila den lokala skattemyndigheten på landet
att överföras till länsstyrelserna. Det torde kunna förutsättas, att återstående
arbetsuppgifter icke komma att utgöra tillräckligt underlag för ett
bibehållande av den nuvarande häradsskrivarorganisationen. Då det uppenbarligen
icke blir möjligt att helt indraga fögderiförvaltningen, torde
denna böra omorganiseras. Olika alternativ äro i sådant hänseende tänkbara.
I varje fall synes det önskvärt att tillägga häradsskrivarna vissa nya
uppgifter.

Utformningen av den fortsatta försöksverksamheten på förevarande område
torde delvis bli beroende av omfattningen och arten av de göromål,
som i framtiden skola ankomma på häradsskrivarna. Det synes därför
önskvärt, alt frågan härom snarast upptages till behandling. En särskild
anledning härtill är f. ö. att den har betydelse jämväl för den framtida
utformningen av taxeringsorganisationen, varom förslag framlagts av 1955
års taxeringssakkunniga. För egen del ha revisorerna, i anslutning till
uttalande av föredragande departementschefen vid anmälan av propositionen
nr 100 till 1953 års riksdag med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
in. m., kommit till den uppfattningen, alt det förtjänar
närmare undersökas, huruvida förutsättningar äro för handen att låta
häradsskrivarna helt eller delvis övertaga landsfiskalernas bestyr som utmätningsmän.
Härom må anföras följande.

Alltsedan omorganisationen av fögderiförvaltningen år 1918 ha landsfiskalerna
haft sig ålagda tre huvudgrupper av arbetsuppgifter, nämligen
polis-, åklagar- och utmätningsmannagöromål. Den omorganisation av
landsfiskalstjänsterna som sedermera ägt rum vid två tillfällen — åren
1941 och 1952 — har icke medfört någon principiell ändring därutinnan.
1 det stora flertalet landsfiskalsdistrikt fungerar därför landsfiskalen som
polischef, åklagare och utmätningsman. 1 ett fåtal distrikt ha nämnda
göromål dock uppdelats på två landsfiskaler, eu polischef-åklagare och en
utmätningsman.

Frågan om en uppdelning över hela linjen av landsfiskalernas arbets -

385

uppgifter på två olika befattningshavare har vid skilda tillfällen övervägts.
Första gången torde detta ha skett av den s. k. Schlyter-Ohlinska utredningen
(SOU 1930:31), som föreslog att landsfiskaler skulle omhänderha
polis- och åklagaruppgifterna och häradsfogdar utmätningsmannaverksamheten.
Spörsmålet diskuterades senast av 1947 års landsfiskalsutredning, som
i ett år 1950 avgivet betänkande fann sig böra intaga den ståndpunkten, att
en tudelning av landsfiskalstjänsten generellt sett icke kunde vara en
lämplig grundval för en ny landsfiskalsorganisation. Utredningen påvisade
emellertid, att landsfiskalernas arbetsuppgifter undergått betydande förändringar
sedan den tidpunkt, då denna organisation erhöll sin dåvarande
utformning. Det anfördes sålunda, att dessa tjänstemäns ställning som
åklagare blivit en helt annan och att processreformen på ett genomgripande
sätt, både kvalitativt och kvantitativt, påverkat deras arbetsbörda.
Även landsfiskalernas befattning med indrivningen av oguldna skatter och
utmätningsmannagöromål i övrigt hade varit föremål för ändringar. Eftersom
den år 1947 genomförda uppbördsreformens verkningar dåförtiden
ännu ej kunde helt överblickas, fann utredningen det svårt att göra några
bestämda uttalanden om uppbördsreformens inverkan på längre sikt på
landsfiskalernas arbete. Utredningen pekade även på det ökade arbete,
som av olika anledningar kommit att åvila landsfiskalerna som
polischefer.

Under den tid som förflutit sedan landsfiskalsutredningen framlade
sitt nämnda betänkande ha några mera väsentliga förändringar med avseende
å arten av landsfiskalernas arbetsuppgifter icke ägt rum. Kvantitativt
har dock under samma tid arbetet kraftigt ökat. Främst gäller detta
i fråga om åklagargöromålen; den allmänt stegrade brottsligheten och motorfordonstrafikens
starka expansion ha sålunda föranlett ett ökat antal
trafikmål och strafförelägganden. I detta sammanhang må hänvisas till
de i det föregående redovisade statistiska uppgifterna i fråga om arbetsbördan
under åren 1952, 1954 och 1955, vilka äro belysande för utvecklingen.
En överslagsberäkning för samtliga landsfiskalsdistrikt i landet
visar en total ökning härutinnan fr. o. m. år 1952 t. o. m. år 1955 med
omkring 11 procent. Brottmålen ha ökat med i runt tal 35 procent, medan
de administrativa ärendena samt utmätningsmannagöromålen vardera minskat
med ca en halv procent.

Såsom i det föregående framhållits ha, med frångående av den allmänna
principen, vissa landsfiskalsdistrikt uppdelats på två befattningshavare med
en polischef-åklagare och eu utmätningsman. Anledningen härtill har
varit, att det i sådana fall då arbetsbördan inom vederbörande distrikt
nått en viss storlek visat sig vara förenat med svårigheter för en enda
befattningshavare att sköta alla de olika göromål som ankomma på eu
landsfiskal. Denna organisationsform, som i allmänhet befunnits ändamålsenlig,
har dock hittills tillämpats endast i fråga om distrikt med stor folk 25

Rev. berättelse ang. statsverket år 195G. I

386

mängd inom en relativt liten yta och har icke ansetts lämplig inom distrikt
med annan struktur.

Anledning finnes att antaga, att omfattningen av landsfiskalernas arbete
fortgående kommer att öka. Det torde därför inom en icke alltför avlägsen
framtid bliva nödvändigt att i varje fall i vissa distrikt vidtaga särskilda
åtgärder i syfte att bereda dessa tjänstemän lindring i arbetsbördan. En
tänkbar utväg därvidlag skulle vara att överflytta bestyret med skatteindrivningen
till häradsskrivarna. En sådan åtgärd skulle för landsfiskalernas
del innebära en icke oväsentlig lättnad, varigenom de skulle kunna
koncentrera sig mera på sina övriga arbetsuppgifter. Även om en stor del
av det arbete som skatteindrivningen medför för landsfiskalskontoren kan
utföras — och även utföres — av biträdespersonal, måste nämligen landsfiskalen
personligen ägna mycken tid åt denna arbetsgren. Sålunda måste
ledningen och övervakningen av arbetet därutinnan skötas av honom, icke
blott i fråga om den del därav som utföres på landsfiskalskontoret utan
även beträffande de landsfiskalen underställda exekutionsbiträdenas verksamhet.
Landsfiskalen måste vidare i många fall personligen ingripa med
olika åtgärder, t. ex. beträffande skattskyldiga med särskilt stora restantier,
mot vilka erfordras speciella tvångsåtgärder.

Av den egentliga biträdespersonalen på landsfiskalskontoren torde genomsnittligt
mellan en tredjedel och hälften vara sysselsatt med arbetsuppgifter
som sammanhänga med skatteindrivningen. Om dessa göromål
överfördes till häradsskrivarkontoren, skulle följaktligen antalet biträden
kunna minskas på de flesta landsfiskalskontor. På ett stort antal dylika
kontor uppgår f. n. antalet biträden icke till mer än två. I fråga om många
av dessa kontor skulle, därest utmätningsmannagöromålen helt eller delvis
bortfölle, icke komma att erfordras mer än ett biträde. Enär distrikt av denna
storlek i allmänhet icke äro tilldelade biträdande landsfiskal, skulle personalstyrkan
i dessa distrikt komma att utgöras av en landsfiskal och ett
kvinnligt biträde. Denna organisationsform förekommer visserligen f. n.
i ett mindre antal distrikt men anses i allmänhet icke rationell. En överflyttning
av utmätningsmannagöromål från landsfiskalerna till häradsskrivarna
skulle därför sannolikt i vissa fall nödvändiggöra ändrad distriklsindelning
och i samband därmed sammanslagning av ett antal distrikt.

I sin verksamhet som utmätningsman — vilken omfattar dels indrivning
och redovisning av skatter och böter, dels verkställighet av domar i
enskilda mål och meddelande av handräckning enligt lagen om avbetalningsköp
in. m., dels ock handläggning av ärenden angående införsel för
uttagande av underhållsbidrag — har landsfiskalen rätt till biträde av
honom underställda exekutionsbiträden. På landsbygden är exekutionsbiträdesverksamheten
eu uppgift som åvilar polispersonalen, medan i städerna
särskilda exekutionsbiträden, som icke tillhöra polisen, skola finnas
anställda. 1 de större polisdistrikten på landsbygden torde numera på

387

många håll någon eller några polismän vara avdelade för enbarl exekutiva
uppgifter. Alltjämt råder dock i stor utsträckning den gamla ordningen,
att polismän syssla med både dylika göromål och egentlig polisverksamhet.
Polisväsendet på landsbygden är visserligen f. n. på åtskilliga håll
föremål för omorganisation, syftande till att få till stånd större polisdistrikt.
Därvid blir det ofta möjligt att avdela polismän för enbart exekutionsbiträdesverksamhet.
Under en avsevärd tid framåt torde det likväl
komma att finnas ett ganska stort antal polisdistrikt, där en sådan uppdelning
av arbetsuppgifterna icke är möjlig. Vid en omorganisation på
sätt här ifrågasatts kunna häradsskrivarna därför icke förses med erforderliga
exekutionsbiträden enbart genom en överflyttning av dylika biträden
från landsfiskalsdistrikten.

Ytterligare må framhållas att antalet fögderier äro betydligt färre —
mindre än hälften — än antalet landsfiskalsdistrikt och följaktligen betydligt
större, såväl i fråga om innevånarantal som ytinnehåll. Med
hänsyn härtill kan ifrågasättas, om icke övervakningen av t. ex. skatteindrivningen
skulle komma att bereda häradsskrivarna vissa svårigheter,
som icke föreligga inom de nuvarande landsfiskalsdistrikten. Det finnes
dock skäl förmoda, att dessa svårigheter åtminstone delvis skulle motverkas
av att häradsskrivarna kunna antagas få möjlighet att ägna mera
tid åt denna arbetsuppgift än landsfiskalerna f. n. ha. En reform kan f. ö.
aktualisera en helt ny fögderiindelning, då vid den nuvarande indelningens
tillkomst räknats med helt andra arbetsuppgifter än dem, som efter införande
av hålkortsmaskiner och överförande på häradsskrivarna av vissa
av landsfiskalernas bestyr skulle åvila häradsskrivarna.

De synpunkter som i det föregående framförts ha i första hand haft
avseende å skatteindrivningen. Det är emellertid att märka, att behov
föreligger av utmätningsmän för jämväl andra arbetsuppgifter. Även om
vid den tidpunkt, då en överflyttning av skatteindrivningen till häradsskrivarna
kan bli aktuell, omorganisationsverksamheten inom polisväsendet
hunnit så långt, att de flesta exekutionsbiträden äro befriade från
egentlig polisverksamhet, skulle det i vissa fall kunna bli nödvändigt att
underställa dessa såväl landsfiskal som häradsskrivare, om den förre
bibehölles som utmätningsman i fråga om andra utmätningsmannagöromål
än skatteindrivning. En liknande situation förefinnes visserligen i en
del av de distrikt där landsfiskalstjänsten f. n. tudelats, nämligen i de fall
då exekutionsbiträdena icke kunnat befrias från egentlig polisverksamhet.
Dessa biträden äro då i egenskap av polismän underställda landsfiskalenpolischefen
men samtidigt skyldiga att utföra av landsfiskalen-utmätningsmannen
givna uppdrag. Betydande olägenheter ha dock i en del fall visat
sig förenade med denna ordning. Därest allenast den del av landsfiskalernas
utmälningsmannagöromål som avser indrivning av skatter överflyttades
på häradsskrivarna, skulle därför säkerligen uppkomma svårigheter

388

i olika avseenden. Bl. a. skulle förekomsten av två i förhållande till varandra
sidoordnade utmätningsman inom ell och samma område medföra,
att envar av dessa skulle kunna — oberoende av den andre — verkställa
t. ex. utmätning hos en och samma gäldenär liksom också meddela beslut
om införsel i avlöning. En sådan ordning råder visserligen i våra större
städer, där ärendenas mångfald omöjliggör för en enda utmätningsman
att handlägga såväl skatteindrivning som övriga utmätningsmannagöromål.
Uppenbarligen måste vissa nackdelar vara förenade med detta system,
även om inom samma exekutionsverk en samordning av olika åtgärder
mot en och samma person är möjlig. En sådan samordning torde
däremot icke praktiskt kunna ordnas i fråga om åtgärder, som vidtagas
av organisatoriskt helt fristående befattningshavare med måhända olika
tjänsteställen.

I betraktande av vad sålunda anförts tala starka skäl för att samtliga
utmätningsmannagöromål överflyttas till häradsskrivarna. Revisorerna ha
emellertid över huvud ansett sig icke böra taga någon bestämd ställning
till föreliggande spörsmål utan ha med det anförda allenast velat belysa
några problem, som aktualiseras vid en överflyttning helt eller delvis av
utmätningsmannaverksamheten från landsfiskalerna till häradsskrivarna.
Åtskilliga andra frågor än de här berörda — bl. a. vissa betydelsefulla
utbildningsfrågor — måste bringas till sin lösning, innan .slutlig ståndpunkt
i ämnet kan tagas. Det synes emellertid angeläget, att frågan i lämpligt
sammanhang upptages till närmare överväganden. Det må f. ö. erinras
om att 1956 års riksdag beslutat att hos Kungl. Maj:t hemställa om en
utredning om huvudmannaskapet för polisväsendet i riket. Vid denna utredning
måste uppenbarligen komma att behandlas spörsmål, som kunna
påverka landsfiskalsorganisationens framtida utformning.

Vad beträffar städerna med egna uppbördsverk må erinras om att utredning
pågår rörande städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot
staten; utredningen omfattar även frågan om ett förstatligande av
uppbördsväsendet i nämnda städer. Hur indrivningsverksamheten därstädes
på längre sikt lämpligen skall anordnas, måste bli beroende på resultatet
av nämnda utredning. Revisorerna förutsätta därför, att uppmärksamheten
ägnas även denna fråga, så snart förutsättningar härför föreligga.

§ 39

Räddningstjänsten i de svenska fjällen

Riksdagens revisorer ha funnit det vara av intresse att taga del av vissa
förhållanden, som sammanhänga med räddningstjänsten i den svenska fjällvärlden,
och ha fördenskull från berörda länsstyrelser infordrat vissa
uppgifter i ämnet.

389

Vad först angår det sätt varpå räddningstjänstens organisation är uppbyggd
har länsstyrelsen i Kopparbergs län erinrat, att de områden som
främst ha aktualitet i sammanhanget äro Transtrand—Sälen-fjällen samt
fjällen vid Idre—Grövelsjön. Inom Lima landsliskalsdistrikt äro två spaningsledare
och ett antal patrulledare engagerade såsom förstärkning till
polisstyrkan i distriktet. Spaningsledarna äro två hotellvärdar i Sälen,
båda skidlärare. Avsikten med denna anordning är att ett första pådrag
skall kunna ske snabbt, även om någon av polismännen icke skulle vara
omedelbart anträffbar. Som patrulledare äro engagerade i runt tal 10 man
från bygden. Samtliga äro goda skidåkare och väl förtrogna med fjällen,
patrullerna bestå i övrigt av två eller tre goda skidakare och orienterare
bland turisterna, som städse visat sig villiga att deltaga i spaning. En sålunda
sammansatt patrull har visat sig vara i allo lämplig. I organisationen
ingår även hemvärnschefen i socknen. Genom hans försorg finnas
bärbara radioapparater tillgängliga; varje patrull utrustas med en dylik
apparat. Viss utrustning tillhandahålles av polismyndigheten, företrädesvis
sådan som kan beräknas icke vanligen ingå i var mans personliga tillhörigheter,
exempelvis pannlampor med tillbehör och pulkor med utrustning.
Vidare har överenskommelse träffats med vissa innehavare av
snövesslor att dessa skola få tagas i anspråk med kort varsel.

Inom Särna landsfiskalsdistrikt anlitas eu poliskonstapel samt föreståndaren
för en fjällstation som underledare samt en förste gränsuppsyningsman,
en renägare, två pensionatsinnehavare och eu skogsarbetare såsom
patrulledare. Pulkor, dragrep och sjukvårdsutrustning finnas tillgängliga
i hittills tillräcklig omfattning på turiststationer och fjällpensionat.

Den av länsstyrelsen i Jämtlands län organiserade räddningstjänsten utgöres
av 19 civila räddningspatruller, förlagda i länets fjälltrakter. Varje
patrull består av ledare jämte ersättare och tre man; en i Åre uppsatt
patrull utgöres dock av ledare jämte ersättare och tio man. Vid sidan av
dessa civila patruller har försvarsområdesbefälhavaren organiserat och
utrustat ett tiotal i fjälltrakterna förlagda hemvärnspatruller i syfte att
vid behov bispringa fjällräddningstjänsten vid spaningsuppdrag.

För spaning och räddning av i fjällen vilsegångna personer har länsstyrelsen
även till sitt förfogande ett av cheferna för 15 och A 4 uppsatt
räddningsdetachement om 25 man från I 5 och eu signalpatrull från A 4.
Detta har till uppgift alt vid behov biträda länsstyrelsen vid svårare och
mera omfattande spaningsuppdrag. Detachcmentets utrustning, som huvudsakligen
är rent militär, har i vissa delar kompletterats med materiel,
anskaffad med bidrag av svenska röda korset. Dessutom har länsstyrelsen
möjlighet att anlita militärt flyg från F 4 å Frösön samt i Östersund stationerat
civilflyg, såväl helikopter som konventionella flygplan.

Räddningstjänsten i fjällen inom Västerbottens lån lyder — liksom inom
Övriga berörda län — under länsstyrelsen såsom länets högsta polismyn -

390

dighet men står under ledning av landsfogden med biträde av landsfiskalerna
i de olika fjälldistrikten. Personalen till de elva patruller, som äro
utplacerade på taktiskt lämpliga platser, utgöres av frivilliga därtill tränade
fjäll- och skogskarlar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har den 25 oktober 1951 utfärdat en
instruktion för den allmänna räddningstjänsten i länet. Av densamma framgår
att organisationen är avsedd att biträda vid efterspanandet av personer,
som gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder
under sådana förhållanden, att överhängande fara för deras liv kan anses
föreligga, eller som kunna anses vådliga för den allmänna säkerheten. Inom
landsfiskalsdistrikt, där särskilda patruller på förhand organiserats för
ändamålet, benämnes organisationen fjällräddningen. Den omedelbara ledningen
av verksamheten handhaves i regel av polischefen i orten. Inom
de olika landsfiskalsdistrikten finnas organiserade sammanlagt 41 patruller.
Varje patrull består av två till sex man med erforderliga reserver.
Inom polisdistrikt, där spaningspatruller ej äro organiserade, må polischefen
vid förekommande behov anlita personal, som vid tillfället kan
uppbringas. Vid behov må militär personal anlitas för deltagande i verksamheten.
Om tillgängliga militär- och polisstyrkor äro otillräckliga eller
deras medverkan icke utan tara och olägenhet kan avvaktas, må jämväl
hemvärn tagas i anspråk. Flyg kan vid behov anlitas, dels Norrbottens
flygbaskår, dels privat flyg i länet.

För bestridandet av kostnaderna för fjällräddningstjänsten ha vederbörande
länsstyrelser enligt kungl. brev den 10 oktober 1947 bemyndigats
att från förslagsanslaget Anordnande av polisbevakning i annan än den
i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. in. taga i anspråk
erforderliga belopp för efterspanande av personer, som gått vilse under
sådana förhållanden att överhängande fara för deras liv kan anses föreligga
eller som kunna antagas vara vådliga för den allmänna säkerheten,
under förutsättning att efterspanandet ägt rum på föranstaltande av länsstyrelsen
eller polismyndighet, att kostnaderna avse av efterspanandet direkt
föranledda, oundgängliga anstalter samt att kostnaderna icke kunna
bestridas av enskilda personer eller polisdistrikt eller av statsmedel enligt
i annan ordning meddelade föreskrifter.

Landsfiskalen i Lima distrikt i Kopparbergs län har upplyst, att ett system
med frivilliga bidrag till fjällräddningen prövats inom distriktet på
så sätt, att kort sålts för en krona per person och vistelseperiod, varvid
kortinnehavaren erhållit kostnadsfri efterspaning vid ev. förekommande
anledning. Då denna anordning av skilda skäl visat sig mindre lämplig, har
man dock numera frångått denna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 februari
1948 (ändrat den 20 januari 1956) bemyndigats att av förenämnda

391

anslag tills vidare årligen utbetala arvoden a 100 kronor till var och en
av ledarna för förenämnda 19 civila patruller samt arvoden å 50 kronor
åt var och en av de personer, som ha tillsynen och värden av till patiullernas
förfogande ställd utrustning. 1 den mån utrustningen till dessa patruller
ej kunnat erhållas såsom lån från militära myndigheter eller civilförsvaret,
har röda korset alltsedan fjällräddningstjänsten ar 1934 organiserades
i detta län och intill början av år 1956 helt bekostat densamma.
Kungl. Maj:t har vidare genom beslut den 20 januari 1956 av nämnda
anslag ställt till länsstyrelsens förfogande ett belopp av 3 200 kronor såsom
bidrag till anskaffande av materiel och utrustning åt patrullerna. Röda
korsets överstyrelse har under år 1956 tilldelat distriktsstyrelsen i Jämtlands
län ett belopp av 2 560 kronor, att disponeras för komplettering
in. in. av viss tidigare genom röda korsets försorg anskaffad utrustning.

Länsstyrelsen i Västerbottens lön bär efter därom gjord framställning
av Kungl. Maj:t den 11 november 1955 anvisats ett belopp av 2 000 kronor
såsom bidrag till anskaffande av materiel och utrustning åt inom länet
organiserade patruller för räddningstjänsten i fjällen. Inom ramen för
detta anslag ha under budgetåret anskaffats dels 22 lavinsonder, dels
11 ackumulatorladdade strålkastare till jämn fördelning mellan patrullerna.
I övrigt har den erforderliga materielen ställts till förfogande från
militärt håll eller inköpts genom medel, som ställts till förfogande av röda
korset, som även bekostat underhåll och komplettering av den patrullerna
tilldelade sjukvårdsutrustningen. Däremot har statsverket fått vidkännas
kostnader, som föranletts av ersättningar för förlorad arbetsförtjänst och
konsumerade varor under utryckningar i fjällen. Kostnaderna härför ha
bestritts från förenämnda anslag under elfte huvudtiteln eller insamlade
medel, som landshövdingen ägt disponera. Genom beslut den 11 november

1955 har länsstyrelsen vidare bemyndigats att årligen disponera ett belopp
av högst 2 200 kronor såsom arvoden åt patrulledare och materialförvaltare.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön disponerar ett förslagsanslag under elfte
huvudtiteln till Understödjande av helikopterflyg. I nådigt brev den 4 maj

1956 har uppdragits åt länsstyrelsen att på de villkor, som förordats i prop.
1956: 1, XI hl., p. 141, sluta avtal med Östermans aero aktiebolag om utförande
av hjälpflygningar med helikopter inom Norrbottens län. I samma
brev har länsstyrelsen anbefallts att, därest länsstyrelsen efter samråd
med den sakkunnige för utredning av frågan om utbyggnad av ambulansoch
räddningsflygtjänsten i riket in. in. finner sig böra äska anslag för
utförande av hjälpflygningar med helikopter inom länet under budgetåret
1957/58, upptaga förhandlingar med bolaget om förutsättningar för avtal
härom.

I propositionen 1954:59 angående anslag till understödjande av helikopterflyg
uttalade departementschefen bl. a., att del för räddningsflygningar
icke torde kunna ifrågakomma annat än att statsverket skulle svara för

392

de därmed förenade kostnaderna, i den mån det ej funnes någon enskild
mot vilken krav på ersättning skäligt kunde riktas. Däremot borde kostnaderna
för anlitande av helikoptern för andra ändamål än räddningsoch
undsättningstjänst bestridas av beställaren.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen kan skyldighet uppkomma
för den som förorsakat spaningspådrag att bestrida kostnaderna
härför. Revisorerna ha sökt utröna i vilken utsträckning ersättning för
dylika kostnader uttagits av vederbörande. Länsstyrelsen i Kopparbergs
lån har upplyst, att under de fem senaste åren kostnad för efterspaning
av i fjällen försvunna personer endast i ett fall ersatts av länsstyrelsen.
Den 23 februari 1955 utanordnade länsstyrelsen från anslaget Anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning m. m. 2 407 kronor 33 öre, utgörande kostnad för flygspaning
efter en i fjällen försvunnen kvinna, som befanns sakna utmätningsbara
tillgångar. Vid övriga försvinnanden i fjällen inom detta län ha de efterspanade
själva guldit de av spaningsarbetet förorsakade kostnaderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har i denna fråga upplyst, att sedan polisutredning
rörande de omständigheter som i varje särskilt fall påkallat
räddningstjänstens ingripande avslutats, frågan om vederbörandes skyldighet
att ersätta kostnaderna upptagas till behandling å landskansliet, varvid
civilförsvarsdirektören är föredragande i ärendet. Hittintills torde antalet
fall, där ersättningsskyldighet kunnat ifrågasättas, varit förhållandevis få.
Svårigheterna att med anlitande av lagsökningslagen eller eljest domstolsvägen
utfå ersättning i fall, då sådan på grund av omständigheterna kunnat
anses i viss mån befogad, ha befunnits avsevärda. Landskontoret, som har
att utföra talan om ersättningsskyldighet, har därför icke ansett sig kunna
med stöd av tillgängligt utredningsmaterial med säker utsikt till framgång
anhängiggöra ersättningstalan i något fall.

Samtliga utryckningsfall i Västerbottens län ha varit sådana, att vederbörande
själv rimligen icke kunnat lastas för spaningsåtgärderna. Diskussioner
hade dock förekommit, huruvida en person som trots avrådan begivit
sig ut på fjällfärd skulle bli ersättningsskyldig för kostnader, som
föranletts av hans efterspanande. I ett fall — innan den nuvarande räddningstjänsten
organiserades — vägrade vederbörande att ersätta uppkomna
kostnader; frågan hade då fått förfalla.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har upplyst, att ersättningsfrågan i åtskilliga
fall varit föremål för åtgärd. Några exempel härpå må omnämnas.

Under tiden 11—25 april 1950 efterspanades tre i Abiskofjällen försvunna
personer. De anträffades emellertid icke. På anmodan av länsstyrelsen fortsattes
efterspaningarna den 11—19 maj samma år, varvid de eftersökta
anträffades omkomna.Länsstyrelsen förskotterade kostnader samt anmodade
de anhöriga att inbetala de utgivna ersättningarna, 2 495 kronor 25 öre. Från
anhöriga till två av de omkomna inbetalades också 433 kronor. För den

393

tredje omkomne kunde ersättning icke utfås. Länsstyrelsen anhöll därefter,
att Kiruna stad måtte ersätta de av länsstyrelsen förskotterade, icke ersatta
medlen, 2 062 kronor 25 öre. Drätselkammaren i Kiruna hävdade emellertid
med stöd av infordrat utlåtande från Svenska stadsförbundet, att det icke
ankom på staden att gälda ifrågavarande kostnader. Riksräkenskapsverket
meddelade på förfrågan, att kostnaderna för de fortsatta efterforskningarna
och för transport av de omkomnas lik icke borde gäldas av de medel, som
ställts till länsstyrelsens förfogande enligt ämbetsskrivelsen av den 10 oktober
1947. Några i annan ordning meddelade föreskrifter, enligt vilka
ifrågavarande kostnader kunde bestridas av statsmedel, funnes icke heller.
Ärendet borde därför enligt riksräkenskapsverket i sin helhet underställas
Kungl. Maj:Is prövning, därest kommunen icke ansåge sig vara skyldig alt
bestrida kostnaderna för transport av de omkomnas lik. Efter framställning
bemyndigades länsstyrelsen genom nådigt brev den 5 mars 1954 att av
förslagsanslaget till anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen
om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m. använda högst 2 062 kronor
25 öre för täckande av kostnader, som länsstyrelsen förskjutit i anledning
av de fortsatta efterspaningarna av de tre i fjällen försvunna personerna
och för transport av deras lik.

I maj 1953 försvann två unga kirunabor under fiske vid norska gränsen.
Deras föräldrar iklädde sig betalningsansvaret för begärd flygspaning med
helikopter, som kom att uppgå till 900 kronor. Upprepade krav ha ej medfört
betalning och så småningom avskrev Östermans Aero denna fordran.

Den 13 mars 1954 försvann en person i Björklidenfjällen. Fjällräddningen
drogs på och på begäran av hustrun till den försvunne sattes även helikopter
in i spaningsarbete!. Kostnaderna för flygspaning m. m. uppgick till
omkring 3 000 kronor. Efter samråd med den försvunnes arbetsgivare erlade
denne beloppet. Sedermera inkom en räkning på 320 kronor för statens
järnvägar, avseende transport av personal från Jägarskolan till Björkliden.
Underhandlingar om betalning av denna räkning pågå och arbetsgivaren
torde sannolikt komma att betala också denna räkning.

I maj 1955 försvann en pensionär från Kiruna i närheten av Kopparåsen.
Kostnaderna för hans efterspanande inskränkte sig till omkring 200 kronor,
då han rätt snart återfanns av en polispatrull. Han saknar medel att ersätta
kostnaderna; någon annan vill ej vidkännas betalningsskyldighet.

Del förtjänar omnämnas, att i de fall militär personal anlitats för räddningsarbete
i de svenska fjällen anspråk på ersättning från de militära
myndigheternas sida icke torde ha rests.

Beträffande den ersättning som utgår till i räddningstjänsten deltagande
personal har länsstyrelsen i Jämtlands län genom beslut den 9 januari 1956
föreskrivit, alt i fjällräddningstjänstens civila patruller ingående personal
skall, räknat fr. o. in. den 1 januari 1956, vid tjänstgöring äga uppbära
ersättning med fyra kronor för varje påbörjad timme under dag och med
sex kronor för varje påbörjad timme under natt. Ersättningen får dock
uppgå till högst 40 kronor för dag och 25 kronor för natt; för tid, under
vilken patrullmedlem i avvaktan på order om utryckning varit i beredskap
utan att utryckning ägt rum, får, under förutsättning att vederbörande däri -

394

genom gått miste om arbetsinkomst, utgå ersättning med fyra kronor för
varje påbörjad timme, dock högst för åtta timmar för dygn.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön utbetalar för sin del enligt beslut den
25 oktober 1951 ersättning för varje påbörjad timme av tjänstgöringen
med två kronor 50 öre under dag och med fem kronor under natt. Ersättningen
må dock uppgå till högst 30 kronor för dag och 20 kronor för natt.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län synas icke ha utfärdat
några generella bestämmelser i ämnet.

I efterföljande tabell har upprättats en sammanställning över de utgifter,
vilka, såvitt tillgängliga räkenskapshandlingar kunnat utvisa, vederbörande
länsstyrelser under ettvart av budgetåren 1951/52—1955/56 haft att bestrida
för fjällräddningsändamål från anslaget till Anordnande av polisbevakning
i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning

m. in. Länsstyrelsen		1951/52	1952/53	Budgetår 1953/54	1954/55	1955/50
Kopparbergs	län			Kronor (avrundat)	2 450
Jämtlands		—	1 550	6 250	1 400	8 050
Västerbottens	}	800	50	1 900	3 800	4 600
Norrbottens		4 400	26 000	11 100	4 900	6 750

Revisorernas uttalande. Den allmänna samhällsutvecklingen har medfört
starkt vidgade möjligheter för vårt folk till rekreation och vila i olika former.
Ett uttryck härför är, att antalet personer som i detta syfte söker sig
till den svenska fjällvärlden är i ständigt stigande. Då många av de turister
som besöka dessa trakter äro mindre vana vid där rådande klimatiska eller
andra yttre förhållanden, föreligga emellertid stora risker för olycksfall
till följd av oväder m. m. Särskilt gäller detta vintertid. Det har med hänsyn
därtill befunnits nödvändigt att organisera en särskild fjällräddningstjänst
med huvudsaklig uppgift att biträda vid efterspanandet av personer,
som gått vilse, drabbats av olyckshändelse eller överraskats av oväder under
sådana förhållanden, att överhängande fara för deras liv kan anses föreligga.
Räddningstjänsten lyder under länsstyrelsen som högsta polismyndighet
i länet; den omedelbara ledningen av verksamheten utövas i stort sett
av polischefen i orten. Fjällräddningen bygger i övrigt i väsentliga avseenden
på medverkan av frivilliga, vilka antingen vidtalas på förhand eller uppbådas
vid förekommande behov. Vid särskilda tillfällen kan det dessutom
förekomma att militärt manskap — värnpliktiga eller hemvärnsmän —
samt civilt eller militärt flyg anlitas för ändamålet. De frivilliga som äro
mera fast knutna till räddningstjänsten äga i allmänhet vid utryckningstillfällena
av statsmedel uppbära särskild ersättning, vilken av länsstyrelserna
i Jämtlands och Norrbottens län på visst sätt normerats. Den personliga
utrustning som erfordras får den civila personalen i stort sett an -

395

skaffa och underhålla på egen bekostnad; viss materiel har dock inköpts
för statsmedel eller med anlitande av anslag, som vederbörande länsstyrelse
erhållit av enskilda organisationer eller personer. De statliga medel som
funnits disponibla ha i huvudsak utgjorts av belopp under anslaget till
Anordnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet
i riket stadgade ordning m. in. Till länsstyrelsens i Norrbottens län förfogande
har under senaste år även stått ett anslag till Understödjande av
helikopterflyg, som bl. a. må användas till hjälpflygningar av ifrågavarande
slag inom länet.

Såvitt revisorerna kunnat finna, har räddningstjänsten i de svenska fjällen
fått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig organisatorisk utformning,
och det torde även för framtiden vara ändamålsenligt att i förevarande
avseende bygga på en samverkan mellan statliga myndigheter
och enskilda frivilliga. En väsentlig förutsättning för att fjällräddningen
skall kunna fungera på ett effektivt sätt är emellertid, att den har tillgång
till erforderlig materiel — bärbara radioapparater, pulkor med utrustning,
pannlampor o. s. v. Av den utredning revisorerna verkställt framgår att
behov föreligger av en icke obetydlig mängd dylik materiel, särskilt som
en utbyggnad av fjällräddningen kan bli nödvändig med tanke på turismens
väntade utveckling. Då anordnandet av här avsedd räddningstjänst torde
få anses tillhöra den i princip statliga uppgiften att svara för allmän ordning
och säkerhet, böra enligt revisorernas mening de anslag som erfordras för
ändamålet ställas till förfogande av statsverket, förslagsvis från fonden till
friluftslivets främjande. Genom en särskild undersökning bör närmare
klarläggas, vilken materiel som inom den närmaste tiden behöver upphandlas
i de olika länen.

Genom ämbetsskrivelse den 10 oktober 1947 ha länsstyrelserna erhållit
ett generellt bemyndigande att — i stället för att såsom dittills varit fallet
underställa varje särskilt ersättningsärende Kungl. Maj:ts prövning —
själva besluta om ersättning för av fjällräddningstjänstens utryckningar
föranledda kostnader. Såsom allmän förutsättning för att dessa skola bestridas
från anslaget till Anordnande av polisbevakning i annan än den i
lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m. gäller bl. a., att
kostnaderna icke kunna bestridas av enskilda personer. Den redogörelse
som lämnats i det föregående visar, att oklarhet synes råda, huruvida och
i vad mån ersättning för kostnader av ifrågavarande slag kunna uttagas
av enskilda. I Kopparbergs län synes det sålunda som regel ha varit möjligt
att av vederbörande utfå ersättning för utgifter, som uppkommit till följd
av räddningsaktioner, medan desamma i övriga berörda län i allmänhet
synas ha stannat på statsverket. Denna ojämnhet i tillämpningen torde hl. a.
ha sin grund däri, att berörda föreskrift giver alltför ringa vägledning, då
del gäller att bedöma, huruvida ersättningsskyldighet kan anses föreligga
eller ej. Delta förhållande synes revisorerna mindre tillfredsställande icke

396

minst ur den synpunkten, att osäkerheten om vem som ytterst skall ansvara
för utgifterna för spaningspådrag kan få inflytande på efterforskningarnas
omfattning. Det synes därför angeläget, att frågan om och i vad
mån enskilda böra svara för ifrågavarande kostnader klarlägges. Beträffande
den närmare utformningen av dylika föreskrifter ha revisorerna
icke ansett sig böra göra något bestämt uttalande. Helt allmänt må dock
framhållas att bestämmelserna böra givas ett innehåll, som är uttryck för
en avvägning mellan intresset av, å ena sidan, att om möjligt förebygga
sådana turistfärder som på förhand kunna bedömas bliva riskfyllda och,
å andra sidan, att icke onödigtvis lägga en hämsko å turistlivet i fjällen.
Därest regler innefattande ersättningsskyldighet för enskild person utfärdas,
måste det alltjämt i viss omfattning bli beroende av ett bedömande i varje
särskilt fall, om denna skyldighet skall göras gällande. Det bör likväl vara
möjligt att utfärda bestämmelser, som föranleda en mera enhetlig tillämpning
än den nuvarande knapphändiga föreskriften.

Revisorerna ha med det anförda velat fästa uppmärksamheten på några
spörsmål, som sammanhänga med räddningstjänsten i fjällen och som
synas böra bli föremål för närmare överväganden. Det må erinras, att eu
särskild utredningsman nyligen tillkallats med uppgift att utreda frågan om
utbyggnad av ambulans- och räddningstjänsten i riket och därmed sammanhängande
spörsmål. Då de här av revisorerna berörda frågorna åtminstone
delvis äga samband med nämnda utredning, kan det måhända visa
sig lämpligt att behandla dem i anslutning till utredningen.

397

Civildepartementet

§ 40

Gratifikationer oeh belöningar vid de affärsdrivande verken

1 18 § 1 mom. statens allmänna avlöningsreglemente (Saar) föreskrives
bl. a., att innehavare av i reglementet avsedd tjänst äger på grund av sin
anställning rätt till avlöningsförmåner under förutsättningar och enligt
grunder, som stadgas i reglementet och de särskilda bestämmelser, vilka
meddelas på grund av föreskrifter i reglementet eller eljest utfärdats av
Kungl. Maj :t. Utöver vad i reglementet förutsättes eller eljest medgivits
av Kungl. Maj:t, såvitt angår ordinarie tjänsteman med stöd av riksdagens
beslut, må tjänsteman icke för tjänstgöring vid vederbörande verk åtnjuta
ersättning eller förmån, såframt ej Kungl. Maj:t för uppdrag eller arbete,
vilket kan anses falla utom tjänstemannens vanliga tjänsteutövning, anvisat
särskilda medel eller eljest finner skäl medgiva särskild gottgörelse.

Beträffande sistnämnda föreskrift har i propositionen 1948: 225 erinrats,
att en viktig princip i hela lönesystemet är, att tjänsteman icke skall kunna
vid sidan av avlöningsreglementet och dess tilläggsbestämmelser beredas
annan eller högre ersättning än som av statsmakterna avsetts och beslutats.
Däremot borde kunna åt en tjänsteman uppdragas att mot särskild ersättning
från medel, som myndighet för dylikt ändamål fått sig anvisade,
utföra vissa bestyr, som fölle utom hans vanliga tjänsteutövning.

I 19 § Saar uppräknas olika avlöningsförmåner, bland dem särskilda
ersättningar samt lönetillägg och tilläggsarvoden. Till dessa hör gratifikation
eller belöning, som enligt 37 § 3 mom. Saar må kunna tilldelas tjänsteman,
därest medel för sådant ändamål finnas anvisade.

Några närmare direktiv rörande tillämpningen av sistnämnda stadgande
synas i stort sett icke ha meddelats. Detsamma tillkom ursprungligen
på förslag av 1918 års löneregleringskommitté, som ansåg att gratifikation
och belöning skulle kunna utbetalas exempelvis för uppfinningar inom
vederbörande verks arbetsområde, för visad rådighet vid olyckstillfällen
in. in. Det låter sig icke göra att med ledning av detta uttalande med säkerhet
angiva, i vilka fall gratifikationer må av verken utbetalas. Med hänsyn
härtill ha riksdagens revisorer funnit det vara av intresse att inhämta
vissa uppgifter i fråga om de gratifikationer och belöningar som utgått
vid de affärsdrivande verken — postverket, televerket, statens järnvägar,
statens vattenfallsverk, domänverket, försvarets fabriksverk, luftfartsverket,
statens reproduktionsanstalt och Södertälje kanalverk — vilka i allmänhet
ha särskilda medel anvisade för ändamålet. Revisorerna ha i första

398

hand sökt bilda sig en mening om efter vilka principer och i vilken omfattning
systemet med gratifikationer och belöningar kommit till användning.

Vad de inkomna svaren beträffar har generalpoststyrelsen för sin del
erinrat, att styrelsen vid utdelande av belöning för åtgärder, som vidtagits
för avvärjande av överfall, eller för gripande av personer, som gjort sig
skyldiga till tillgrepp från postverket, bär att följa bestämmelserna i instruktionen
för generalpoststyrelsen, där det i 8 § bl. a. heter följande:

Har åverkan eller skada förövats å postverkets egendom eller tillgrepp
från postverket skett eller våld förövats å posten, må styrelsen äga att, efter
prövning i varje särskilt fall, utbetala belöning med högst 500 kronor för
gärningsmannens upptäckande eller gripande samt ersätta av offentlig myndighet
eller tjänsteman havda kostnader för efterspaningen ävensom utgiva
gratifikation för tillrättaskaffandet av tillgripna effekter, värdeföremål, penningar
eller postförsändelser med högst tio procent av det, som återbekommits.
(Mom. 1.)

Likaledes efter prövning i varje särskilt fall äger styrelsen dels till den,
som ådagalagt rådighet att avvärja våld mot posten eller skada å eller förlust
av postverkets egendom, under postverkets vård stående värdeföremål,
penningar eller postförsändelser, utgiva gratifikation med högst 500 kronor,
dels ock till den, som lillrättaskaffat effekter, värdeföremål, penningar eller
postförsändelser, vilka förkommit under andra förhållanden än i mom. 1
sägs, utgiva gratifikation antingen med högst nu nämnt belopp eller med
högst tio procent av värdet av det tillrättaskaffade. (Mom. 2.)

Det må omnämnas, att motsvarande föreskrifter jämväl meddelats i andra
verksinstruktioner.

Generalpoststyrelsen har i fortsättningen bl. a. anfört följande.

Vid bedömning av ifrågavarande ärenden liksom av ärenden angående
belöning till den, som förhindrat obehörig utbetalning av medel eller vidtagit
åtgärder för gripande av förfalskare av postala utbetalningshandlingar,
skedde en värdering av visad vaksamhet och rådighet. Man beaktade
härvid sådana omständigheter som postfunktionärens levnadsålder, anställningstid
i postverket och rutin, de risker som hans ingripande inneburit
för honom själv, förslagenheten i brottslingens tillvägagångssätt samt
konsekvensen av att brottet fullbordats eller av att brottslingen gått fri. I
vissa fall vore bedömningen beroende av frågan huruvida en uraktlåtenhet
att ingripa skulle ha inneburit ett åsidosättande av gällande föreskrifter.
I allmänhet toges även hänsyn till innehållet i förundersökningsprotokoll
och skedde samverkan med polismyndighet.

Vid bedömande av storleken av den belöning som skulle utgå för förslag
toges hänsyn icke blott till den nytta, besparing eller förbättrad service,
som förslaget medfört eller väntades medföra för verket, utan även till det
intresse, varom förslaget vittnade, samt det arbete och den kostnad, som
åsamkats förslagsställaren för utförande av skisser, ritningar, modeller e. d.
Styrelsen utbetalade icke lägre belopp än 25 kronor såsom belöning för
förslag.

Vid utgivande av gratifikation eller belöning av annan anledning skedde
en bedömning från fall till fall av vederbörande postfunktionärs prestation,
ianspråktagande på fritid e. d.

399

I anslutning till det anförda ha i tabell 1 lämnats vissa uppgifter om
de gratifikationer och belöningar postverket utbetalat under budgetåren
1952/53—-1955/56; i enlighet med generalpoststyrelsens egen uppdelning
ha desamma fördelats på följande grupper.

1. Såsom erkänsla för åtgärder, som vidtagits för avvärjande av rånförsök,
eller för gripande av personer, som gjort sig skyldiga till rånöverfall
mot postanstalter eller till tillgrepp av postförsändelser eller innehåll
i postförsändelser.

2. Såsom erkänsla till tjänsteman, som förhindrat obehörig utbetalning
av postsparbanks-, postanvisnings-, postgiromedel etc. eller vidtagit åtgärder
för gripande av förfalskare av postala utbetalningshandlingar.

3. För förslag till blankettändring eller till ny blankett.

4. Andra förslag.

5. Annan anledning.

Tabell 1

	Antal		1			2
	löne-		Högsta resp.	Totala		Högsta resp.	Totala
Budgetår	plans-	Antal	lägsta belopp	beloppet	Antal lägsta belopp beloppet
	anställda		kr.	kr.		kr.	kr.
1952/53	17 100	9	200— 50	1000	5	400— 50	700
1953/54	17 600	1	1 640	1 640	9	200— 25	625
1954/55	17 800	9	1 000— 50	1600	11	100— 25	750
1955/56	17 700	4	100—100	400	10	200— 50	1050
			3			4
1952/53		5	500— 25	675	13	100— 25	650
1953/54		10	100— 25	525	14	500— 25	1 425
1954/55		7	100— 25	300	27	800— 25	3650
1955/56		4	50— 25	125	24	2 000— 25	3 950
						Totala Sammanlagt
						antalet belopp per
					gratifika- budgetår
			5			tioner	kr.
1952/53		13	1 000— 57	7 157		45	10 182
1953/54		28	2 500— 10	12 945		62	17 160
1954/55		22	2 000— 40	13 900		76	20 200
1955/56		36	1 500— 50	15 200		78	20 725

Som exempel på gratifikation som generalpoststyrelsen utbetalat av
»annan anledning» må nämnas följande, nämligen osjälviskt arbete vid
handledning av brevbäraraspiranter, förtjänstfullt arbete med planering
och ordnande av fastighetsavdelningens arkiv, ersättning för kostnader
för bilresor till och från arbetsplatsen, som vederbörande vidkänts till följd
av olycksfall i tjänsten, samt gottgörelse för merkostnader i samband med
extra tjänstgöring.

Telestyrelsen har upplyst, att gratifikationer — efter prövning i varje
särskilt fall — må kunna utdelas:

1) för sådana uppdrag, som ligga helt vid sidan av de med vederbörandes
befattning förenade göromålen (det förutsättes generellt, alt tjänste -

400

mannen samtidigt med det speciella uppdraget fullgör sina egna arbetsuppgifter)
;

2) för sådant arbete av mer betydande omfattning, som visserligen
faller inom ramen för vederbörandes arbetsområde men som likväl icke
kan sägas normalt tillhöra innehavare av befattningen (generell förutsättning
för gratifikation bör vara, att tjänstemannen icke under det åsyftade
arbetet varit befriad från sina normala göromål); Anm.: Här inbegripas
bl. a. vissa kommittéuppdrag (gratifikationens storlek bör i princip icke
överstiga vad som i motsvarande fall, därest kommittén varit tillsatt av
Kungl. Maj:t, skulle ha utgått enligt kommittékungörelsen) och även eljest
uppdrag att såsom sakkunnig på visst område utföra eljest större och
mer krävande utredningar etc. ävensom uppdrag att verkställa kvalificerat
och mer omfattande författarskap (ej hänförligt till televerkets undervisningsverksamhet),
allt i den mån som det omhandlade arbetet icke kan
sägas ingå i tjänsteåliggandena å befattningen;

3) för förslag till förbättringar och nykonstruktioner av betydelse för
televerket i fall, då uppgörandet av dylikt förslag antingen icke tillhör
vederbörandes tjänsteåligganden eller också inneburit en uppgift på väsentligt
högre nivå, än vad som kräves av innehavare av vederbörandes befattning
(i det sistnämnda fallet förutsättes, att förslaget har stor betydelse
för televerket);

4) vid särskilda tillfällen, då av vederbörande krävts en påtaglig insats
utöver det normala utan att ersättning härför kunnat utbetalas i annan
ordning; Anm. Bland de »särskilda tillfällen» som här avses, böra räknas
exempelvis inträffad katastrof, svårare och mer omfattande linjefel etc.
Omständigheterna böra avgöra i vad mån gratifikation skall utdelas. Företrädesvis
åsyftas härvid att personal i lägre och mellanlönegrader bör
ifrågakomma för belöning, men icke i det fall att övertids- eller annan
ersättning utgått och anses vara tillräckligt vederlag för den extra insatsen.
I övrigt har denna punkt avsetts vara tillämplig bl. a. beträffande befattningshavare
(oavsett lönegraden men ledamot av telestyrelsen undantagen),
som haft att utföra eller deltaga i särskilt krävande förhandlingar;

5) då befattningshavare ålagts regelmässig tjänstgöring utöver fastställd
arbetstid utan att i avlöningsbestämmelserna avsedd gottgörelse för övertidsarbete
med hänsyn till omständigheterna kunnat utgå; Anm. Tjänstgöringen
skall alltså vara beordrad att utföras under längre tidsperiod.

6) för utfört arbete, som betecknas såsom livsfarligt (t. ex. arbete i luftkabelvagn,
arbete på livsfarlig höjd etc.) Gratifikation ifrågakommer sålunda
i princip icke för utfört uppdrag eller arbete, som kan anses normalt
åvila befattningshavaren på grund av hans tjänst, och icke heller i det fall,
att befattningshavaren i annan ordning (t. ex. genom lärararvode eller
annat arvode från anslaget för undervisningsväsendet eller genom övertidsersättning
eller kompensationsledighet) erhållit ersättning för uppdraget
resp. det extra arbetet.

En självklar förutsättning för gratifikation är att befattningshavaren
på förtjänstfullt sätt fullgjort det ifrågavarande uppdraget (arbetet) och
att han för sin tjänsteutövning i televerket över huvud taget erhåller fullgott
vitsord.

I tabell 2 redovisas vissa uppgifter beträffande de gratifikationer, som
utbetalats av televerket under vissa budgetår. Kolumnerna 1—6 hänföra

401

sig till motsvarande siffror i den ovan lämnade redogörelsen för de principer,
som telestyrelsen tillämpar i fråga om utbetalandet av gratifikationer.

Tabell 2

	Antal		1			2
	löne-		Högsta resp.	Totala		Högsta resp.	Totala
Budgetår	plans-	Antal	lägsta belopp	beloppet	Antal	lägsta belopp	beloppet
	anställda		kr.	kr.		kr.	kr.
1952/53	23 000	15	900—50	4 750	106	3 000—40	36 740
1953/54	22 700	14	700—100	5 150	151	2 200—25	43 755
1954/55	22 000	25	700—100	8 425	180	1 200—30	51 965
1955/56	17 400	30	1 000—75	8 875	274	2 000—20	72 800
			3			4
1952/53		51	2 000—50	19 815	116	1 000—20	19 765
1953/54		71	1 000—56	23 952	33	500—50	5 575
1954/55		49	1 500—100	19 176	33	800—40	6 290
1955/56		39	1 500—100	16 285	30	600—40	5 430
			5			6
1952/53		4	200—125	650	78	1 895—5	11 188
1953/54		6	450—125	1 575	73	1 805—5	13 010
1954/55		6	400—200	1 750	62	1 380—5	8 195
1955/56		8	400—175	2 425	75	1 190—5	13 860

Sammanlagt

Totala antalet belopp
gratifikationer per budgetår
kr.

1952/53 370 92 908

1953/54 348 93 017

1954/55 355 95 801

1955/50 456 119 675

I tabell 3 lämnas vissa uppgifter i fråga om sådana belöningar, som utdelats
inom förslagsverksamheten. Dessa belöningar äro i princip av samma
karaktär som de, vilka redovisas i kolumn 3 i tabell 2; prövningen av de
i sistnämnda kolumn redovisade förslagen sker av vederbörande verksmyndighet,
medan till grund för belöningarna inom förslagsverksamheten
ligga beslut av företagsnämnd.

Tabell 3

Kalenderår

1952

1953

1954

1955

Antal

belönade förslag

41

51

67

52

Högsta resp.
lägsta belopp1)

kr.

1 000—25
1 000—25
1 000—25
1 000—25

Sammanlagt

belopp

per kalenderår
kr.

5 385

5 255

6 525
8 950

Bland de skäl som av telestyrelsen åberopats som grund för utbetalandet
av gratifikationer må nämnas följande, nämligen effektiv och energisk
insats vid brand, konstruktion av smältsäkring, speciella arbetsuppgifter

>) Uppgifterna avse åren 1949—1955.

26 Rev. berättelse aiuj. statsverket ur 1956. 1

402

i samband med riksdagsmannaval, kommittéarbete, livsfarligt arbete i luftkabelvagn
samt beordrat övertidsarbete, som icke ersatts i annan ordning.

Järnvägsstyrelsen har upplyst, att gratifikationer och belöningar utbetalas
av dels järnvägsstyrelsen, dels distriktsmyndigheterna. Som ett led i de
decentraliseringsåtgärder, som genomförts vid statens järnvägar de senaste
åren, ha distriktscheferna erhållit befogenhet att besluta om gratifikation
eller belöning till ett belopp av högst 200 kronor.

Några allmänna principer, avsedda att följas vid utdelning av gratifikation
eller belöning, ha ej ansetts kunna utfärdas. Belöningar för rådigt och
snabbt ingripande i olika situationer ha till huvudsaklig del beslutats av
distriktsmyndigheterna inom ramen för medgiven utbetalningsrätt. Som
erkänsla för rådigt ingripande till räddning av människoliv har berörd
tjänsteman i åtskilliga fall föreslagits till belöning ur Carnegiefonden eller
till erhållande av medalj för berömliga gärningar. Endast i enstaka fall
och särskilt då det gällt större sammanhang, såsom explosionsolyckan vid
Långviksmon den 16 september 1952, har styrelsen meddelat beslut om
belöningar för rådigt ingripande och med belopp som ansetts skäliga. Då
det gäller gratifikationer och belöningar i övrigt ha beloppens storlek avvägts
med hänsyn till arten och omfattningen av de arbeten och utredningar,
som utförts, och särskilt till den fritid, utan rätt till övertidsgottgörelse,
som av tjänstemannen måst tagas i anspråk för uppdragets fullgörande.

I tabell 4 har lämnats en sammanställning över de gratifikationer, som
utbetalats under senaste budgetår.

Budgetår	Antal löneplans- anställda	Tabell 4 Antal	Högsta resp. lägsta belopp	Sammanlagt belopp per budgetår
1952/53	54 400	22	kr. 1 000—50	kr. 7 650
1953/54	53 000	10	500—50	2 150
1954/55	49 800	29	1 000—50	7 225
1955/56	49 400	36	1 200—25	11 850

Antalet belönade förslag inom förslagsverksamheten under åren 1952—
1955 uppgår till respektive 150, 233, 258 och 316.

Som skäl till utbetalande av gratifikation har bl. a. uppgivits följande,
nämligen föreläsning om betongkontroll m. m., genom rådigt ingripande
förhindrat att en resande blivit överkörd, ersättning för vissa extra arbetsuppgifter
samt vaksamhet vid uppklarande av stöld ur järnvägsvagn.

Vattenfallsstyrelsen utbetalar gratifikationer för mera omfattande merprestationer
av tillfällig natur i följande fall:

1) till tjänstemän i befäls- eller underbefälsställning för förtjänstfullt

403

handhavande av forcerade byggnadsarbeten, som av vederbörande i avsevärd
grad krävt extra ansträngningar och tjänstgöring utöver normal
arbetstid,

2) för reparationer, som vid driftstörningar utförts under försvårande
omständigheter men ändå raskt och väl,

3) för sådant särskilt farligt arbete, som ej normalt åligger tjänstemannen,

4) för extra arbeten eller uppdrag, som ej tillhöra tjänstemannens normala
arbetsuppgifter och som utförts vid sidan av dessa, såvida ej ersättningsfrågan
är av den betydelse, att den bör underställas Kungl. Maj:t,

5) för utförande av mera kvalificerade och maktpåliggande arbeten än
dem, som tillhöra tjänstemannens tjänst, då det av särskilda skäl icke befunnits
lämpligt att förordna honom å högre tjänst,

6) för övertidsarbete, som utförts av till övertidsersättning berättigad
tjänsteman, då den utgjorda övertiden till följd av särskilda omständigheter
ej kunnat beräknas,

7) såsom belöningar för uppfinningar och konstruktioner etc.

Vattenfallsstyrelsen har upplyst, att ovanstående uppräkning ej gör anspråk
på fullständighet; styrelsen anser det vara väl befogat att undantagsvis
bevilja gratifikationer även i andra fall än de sålunda angivna.

I vattenfallsstyrelsens instruktion har styrelsen medgivits att utbetala
belöning med högst 500 kronor för upptäckande eller gripande av den,
som förövat åverkan eller skada å eller tillgrepp av statens vattenfallsverks
egendom. Härutöver har ansetts att belöning kan utgå exempelvis för uppfinningar
inom verkets arbetsområde, för utarbetande av sådana nya eller
originella konstruktioner eller arbetsmetoder, som äro av större betydelse
för verket, även om de ej kunna direkt rubriceras såsom uppfinningar,
samt för annat banbrytande arbete inom verkets ämbetsområde. Vidare
anses belöning kunna utgå för visad rådighet vid olyckstillfällen m. in.

I tabell 5 har lämnats en sammanställning över de gratifikationer och
belöningar, som utbetalats under senaste budgetår, varvid de olika kolumnbeteckningarna
hänföra sig till ovan redovisade principer.

Såsom exempel på de skäl som åberopats för utbetalning av gratifikationer
må anföras följande: tillhört kraftverksbrandkåren (utan att behöva
deltaga i släckning av eldsvåda), ersättning för tjänstgöring såsom vakthavande
vid driftbyråns driftkontor, ökat arbete på grund av tjänsteförleckningsrevisionen,
stor arbetsbörda, övertidsarbete, konstruktion av förlängning
till förlängningstång i spärrbenen till bergborrmaskin samt
ersättning för övertidsarbete ävensom för vissa utredningar.

I detta sammanhang må omnämnas att vattenfallsstyrelsen genom beslut
den 17 mars 1949 fastställt vissa principer om ersättning åt tjänsteman,
som bestrider beredskapstjänst såsom vakthavande vid driftbyråns driftkontor.
I det tjänstememorial, som ligger till grund för beslutet, anföres
bl. a. följande.

Ersättning för bcredskapstjänstcn skall utgå på i det följande angivet

404

Tabell 5

	Antal		1			2
	löne-		Högsta resp.	Totala		Högsta resp.	Totala
Budgetår	plans-	Antal	lägsta belopp	beloppet	Antal	lägsta belopp	beloppel
	anställda		kr.	kr.		kr.		kr.
1952/53	5 800	32	1 200—400	21 800	_
1953/54	4 300	23	1 500—200	13 650	17	1 000-	-100	5 150
1954/55	4 700	31	1 700—200	20 800	6	500-	-350	2 850
1955/56	5 000	84	2 500—100	65 300	6	500-	- 50	1 100
			3			4
1952/53		2	50	100	75	1 300-	- 10	25 020
1953/54		—	—	—	49	2 000-	- 20	20 635
1954/55		1	400	400	58	1 500-	- 5	22 085
1955/56		2	175	350	58	3 000-	- 20	28 050
			5			6
1952/53		7	800—300	3 250	1	1 000-		1 000
1953/54		11	1 000—250	6 300	7	800-	-100	2 900
1954/55		12	2 000—200	9 400	20	800-	- 15	4 700
1955/56		3	500—400	1 400	4	600—	-350	1 850
							Sammanlagt
					Totala antalet		belopp
					gratifikationer	per	budgetår
			7					kr.
1952/53		6	1 000—250	3 850	123			55 020
1953/54		4	1 500—300	3 900	in			52 535
1954/55		4	800—300	2 350	132			62 585
1955/56		0	—	—	157			98 050

sätt under förutsättning att vakthållningen är kontinuerlig och alltså någon
vakthavande vid varje tillfälle är omedelbart anträffbar per telefon;

beredskapstjänsten samtidigt fullgöres av två man, av vilka den ene skall
uppehålla sig i kontrollrummet eller i dag- och överliggningsrum i omedelbar
anslutning till detta, medan den andre må fritt välja uppehållsplats
men dock i huvudsak skall vara anträffbar per telefon.

Arten av beredskapstjänst är sådan, att den kontanta ersättningen för
en hel veckas beredskap på tjänsteställe bör uppgå till det högsta i vattenfallsstyrelsens
föreskrifter angivna beloppet vid ifrågakommande frekvens,
som i genomsnitt är mindre än två veckor under en period om fyra veckor.
Ersättningen för en hel veckas beredskap på valfri uppehållsplats kan begränsas
till 10 kronor.

Beredskapen på tjänstestället är så pressande, att det är otänkbart, att
en man skall kunna fullgöra den under en veckas samtliga dagar. Av de
båda samtidiga vakthavande anses den ene vara ordinarie och den andre
ersättare och dessa båda upprätthålla normalt beredskapstjänsten på
tjänstestället växelvis. Varje enskild vakthavande fullgör därför beredskap
såväl på tjänstestället som på valfri uppehållsplats under en och samma
vecka och ersättningen för en sådan skall alltså avvägas med hänsyn härtill.
Av hela ersättningen för en normal veckas beredskap på endera uppehållsplatsen
anses därvid 10 % komma på varje vardag, 20 % på lördagen och
30 % på söndagen.

Beredskapen på tjänstestället är i stor utsträckning förenad med regelbundet
återkommande arbete på annan tid än den för övriga tjänstemän

405

normala arbetstiden. Till detta arbete räknas ej ingripanden vid störningar
eller därmed jämförbara åtgärder, men den på erfarenhetsgrunder beräknade
genomsnittliga ökningen av vakthavandes arbetstid utöver den
normala är dock av sådan omfattning, att motsvarande avkortning av arbetstiden
under vaktfria veckor icke kan lämnas, om icke antalet tjänstemän
ökas avsevärt. Tidigare erfarenheter visa, att för den fullgjorda
arbetstiden utöver den eljest normala under en hel veckas beredskap på
tjänstestället 12 timmars avkortning i tjänstgöringstiden kan beredas utan
att arbetet inom kontoret blir lidande i alltför hög grad. Denna ledighet
uppdelas på sådan, som är avsedd att i regel uttagas som vardag ingående
i samlad ledighet under tiden oktober—maj, samt sådan som är avsedd
att i regel uttagas antingen under någon följande lördag eller som lördag
ingående i sådan samlad ledighet.

Den övertid, som uppstår, emedan avkortningen i tjänstgöringstiden
under vaktfria veckor icke fullt motsvarar tjänstgöringen under vaktveckorna
utöver den eljest normala, bör gottgöras med en gratifikation, som
utbetalas vid årets slut och som beräknas individuellt för varje i vakttjänsten
deltagande tjänsteman efter av denne gjord prestation. Beloppet bör
beräknas med användande av vid varje tidpunkt gällande övertidsersättning
till tjänsteman i samma löneklass, som är berättigad till sådan ersättning,
samt i förekommande fall av på motsvarande sätt uträknad ersättning
för tjänsteman i högre löneklass.

Domänverket har utbetalat gratifikationer till tjänstemän i mycket ringa
utsträckning, om man bortser från de s. k. stormfällningsgratifikationerna
år 1954, då till 28 kronojägare utbetalades ett sammanlagt belopp av
23 650 kronor; de särskilda beloppen varierade mellan 200 kronor och
1 400 kronor. I övrigt ha under kalenderåren 1952, 1955 och 1956 icke utgått
några gratifikationer men under 1953 i tre fall med respektive 300,
500 och 100 kronor; skälen voro i dessa fall speciella arbetsinsatser vid
vissa instruktionskurser för ynglingar, för arbete inom dikessprängningens
område samt visad rådighet vid eldsvåda.

Domänverket har — med hänsyn till den ringa omfattning i vilken styrelsen
utdelar gratifikationer — icke ansett behov föreligga av några fixerade
regler på området. Styrelsen uttalar emellertid som sin mening, att
myndighet i princip bör vara obunden att fritt pröva frågor om gratifikationer
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I betraktande
härav kunde styrelsen icke dela riksräkenskapsverkets uppfattning, att
gratifikation icke kunde medgivas tjänsteman för övertidsarbete, i det fall
tjänstemannen ej hade rätt till övertidsersättning. Dylik belöning borde
enligt styrelsens uppfattning kunna medgivas, när fråga vore om en utomordentlig
arbetsinsats av speciellt värde, även om arbetsuppgiften i normala
fall låge inom ifrågavarande tjänstemans arbetsområde.

Försvarets fabriksstyrelse har under ifrågavarande tidsperiod icke utbetalat
gratifikationer i andra fall än då fråga varit om förbättrade tillverkningsmetoder
eller konstruktioner. Under vart och ett av de fyra bud -

406

getåren 1952/53—1955/56 ha utdelats gratifikationer i respektive två,
två, sju och fem fall. Beloppen har varierat mellan 50 och 1 000 kronor.

Det må omnämnas, att fabriksstyrelsen utarbetat vissa föreskrifter och
anvisningar för bedömning av förslag avseende förbättring av tillverkningsmetoder
och produkternas kvalitet, ett rationellt utnyttjande av arbetskraft,
lokaler, maskiner, verktyg och övriga produktionsfaktorer samt därmed
sammanhängande sociala och skyddstekniska frågor. I den mån förslagen
falla under lagen om rätt till arbetstagares uppfinningar skola dessa föreskrifter
dock icke tillämpas.

Luftfartsstyrelsen har med hänsyn till det relativt ringa antalet fall och
de skiftande förhållandena icke ansett det nödvändigt eller lämpligt att
utfärda några bestämda regler om utdelandet av gratifikationer. I första
hand anses emellertid rådigt ingripande vid katastroftillbud eller liknande
händelser, uppslag och förbättringar i fråga om procedurer, konstruktioner
eller dylikt böra belönas. Under budgetåren 1952/53—1955/56 ha gratifikationer
utdelats i sammanlagt 14 fall; högsta beloppet har utgjort 2 000
kronor och lägsta 50 kronor. Bland de skäl som angivits som anledning
till gratifikationerna må nämnas konstruktion av snötransportörer, utfört
illustrationer för broschyrer samt förslag till registrering av tjänstepost
till utlandet.

Vid statens reproduktionsanstalt och Södertälje kanalverk ha icke utdelats
några gratifikationer eller belöningar.

Såsom av det föregående framgår har i viss utsträckning förekommit
att övertidsersättning utgått i form av gratifikation. Med anledning härav
må erinras att bestämmelser om gottgörelse för övertidstjänstgöring finnas
meddelade i 32 § Saar och 19 § tilläggsbestämmelserna till reglementet.
Föreskrifterna innebära bl. a. följande.

Ersättning kan utgå till innehavare av tjänst med lönegradsbeteckningen
Ca, Ce, Cf eller Cg. Ifrågavarande gottgörelse må dock icke, med mindre
Kungl. Maj:t därtill lämnar medgivande, tillkomma den, som innehar eller
å förordnande uppehåller tjänst i högre lönegrad än den 22 :a, eller aspirant
tillhörande högre lönegrad än den 20 :e. Såsom förutsättning för gottgörelse
gäller vidare, där ej särskilda skäl till annat föranleda, att tjänsten enligt
vederbörande myndighets beprövande avser arbete av sådant slag, att behovet
och varaktigheten av övertidstjänstgöring kunna kontrolleras och
att tjänstemannen icke inom arbetsområdet utövar mera självständigt befäl.

Revisorernas uttalande. Eu grundläggande princip för det inom statsförvaltningen
tillämpade avlöningssystemet är, att en tjänsteman icke vid
sidan av gällande bestämmelser skall kunna beredas annan eller högre
ersättning för honom åvilande tjänstegöromål än som av statsmakterna

407

avsetts och beslutats. Ett uttryck härför är föreskrifterna i 18 § statens
allmänna avlöningsreglemente, där det utsäges, att utöver vad i reglementet
förutsättes eller eljest medgivits av Kungl. Maj:t, såvitt angår ordinarie
tjänsteman med stöd av riksdagens beslut, tjänsteman icke må för tjänstgöring
vid vederbörande verk åtnjuta ersättning eller förmån, såframt ej
Kungl. Maj:t för uppdrag eller arbete, vilket kan anses falla utom tjänstemannens
vanliga tjänsteutövning, anvisat särskilda medel eller eljest finner
skäl medgiva särskild gottgörelse. Emellertid må enligt bestämmelserna
i 37 § 3 mom. förenämnda reglemente gratifikation eller belöning — i
det följande gemensamt benämnda gratifikation — kunna tilldelas tjänsteman,
därest medel för sådant ändamål finnas anvisade. Flertalet affärsdrivande
verk disponera regelbundet medel härför, medan i övrigt erforderliga
belopp endast undantagsvis torde finnas tillgängliga.

Varken vid tillkomsten av nu gällande avlöningsreglemente eller under
förarbetena för det dessförinnan gällande synas några bestämda uttalanden
ha gjorts i fråga om de fall, då gratifikation må kunna tilldelas tjänsteman.
I avsaknad härav torde alltjämt få anses gälla de uttalanden i ämnet,
som på sin tid gjordes av 1918 års löneregleringskommitté och som återgivits
i det föregående. Dessa uttalanden äro dock så allmänt hållna, att
det på grundval därav knappast låter sig göra att bestämt angiva, när
dylika förmåner med iakttagande av lagstiftarnas intentioner kunna utbetalas.
Med hänsyn härtill ha revisorerna funnit det vara av intresse att
från de affärsdrivande verken inhämta vissa upplysningar i ämnet för
att därigenom kunna bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning
och efter vilka principer gratifikationer utgå. Sammanställningar av de
erhållna uppgifterna ha lämnats i det föregående.

Telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen äro de myndigheter, som utförligast
sökt draga upp några bestämda riktlinjer att tillämpas i förevarande
avseende. Men även dessa äro så relativt allmänt hållna, att det ytterst
måste bli beroende på besluten i varje särskilt fall, om några bestämda
normer skola kunna upprätthållas. För att revisorerna skulle ha kunnat
avgöra, huruvida de särskilda besluten äro uttryck för dylika normer, hade
det varit nödvändigt att i detalj granska de motiv, som vederbörande
åberopat till stöd för besluten. Med hänsyn till materialets omfattning har
eu sådan genomgång icke varit möjlig. Av de meddelade anvisningarna och
vissa beslut framgår emellertid, att både telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen
utbetalat övertidsersättningar i form av gratifikationer. Vidare har
vattenfallsstyrelsen meddelat ett principbeslut om övertidsersättning att
utgå såsom gratifikation till tjänstemän, som fullgöra viss beredskapstjänstgöring.
Detta synes innebära, åt! de av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda
beredskapsersättningarna, som finnas angivna i tilläggsbestämmelserna
till .statens allmänna avlöningsreglemente, påbyggts med gratifikationer.
Då de beslut som grundats härpå liksom övriga beslut om över -

408

tidsersättning i här avsedda fall torde stå i strid med gällande avlöningsföreskrifter,
förutsätta revisorerna, att vederbörande myndighet överväger,
om icke revisionsanmärkningar böra framställas. Revisorerna anse sig vidare
böra ifrågasätta lagligheten av det beslut, varigenom generalpoststyrelsen
utanordnat ersättning till en tjänsteman för bilresor, som vederbörande
måst företaga på grund av olycksfall i arbetet. Enligt revisorernas
mening borde framställning ha gjorts till Kungl. Maj:t om erforderligt
bemyndigande att utbetala ersättningen, mot vilken i sak icke synes vara
något att invända.

Vid sin granskning ha revisorerna iakttagit, att de olika myndigheterna
förete stora inbördes skiljaktigbeter i vad gäller utbetalning av gratifikationer.
Vid vattenfallsstyrelsen och telestyrelsen utgå varje budgetår gratifikationer
i ett stort antal fall, medan dylika vid övriga här ifrågavarande
ämbetsverk förekomma mera sällan. Särskilt påfallande blir skillnaden
i gällande praxis på området, om hänsyn tages till antalet anställda vid
respektive verk. Vid statens järnvägar finnas, för att taga ett exempel, i
runt tal tio gånger så många löneplansanställda som vid vattenfallsverket;
vid det senare ämbetsverket ha emellertid under budgetåret 1955/56 utbetalats
mer än fyra gånger så många gratifikationer (här bortses från förslagsverksamheten,
inom vilken vattenfallsstyrelsen icke synes ha utdelat
någon belöning). Detta förhållande kan även uttryckas på så sätt, att statens
järnvägar skulle under samma budgetår ha lämnat dylik extra förmån
i nära 1 600 fall — mot i verkligheten 36 — för att gratifikationssystemet
relativt sett skulle ha haft samma omfattning som vid vattenfallsverket.
Revisorerna ha såsom tidigare nämnts icke kunnat granska motiven för
utbetalningarna i varje särskilt fall men anse sig likväl kunna ifrågasätta,
huruvida det föreligger en sådan olikhet i tjänstgöringsförhållandena vid
de båda ämbetsverken, att en dylik åtskillnad är motiverad. Det vill tvärtom
förefalla revisorerna, som om denna vore ett uttryck för att vattenfallsstyrelsen
önskar giva utrymme för en friare lönesättning än den som
eljest iakttages inom statsförvaltningen. Det må emellertid framhållas, att
en grundläggande princip för det nuvarande avlöningssystemet ansetts
vara, att det skall tillämpas så enhetligt som möjligt inom olika grenar
av statsförvaltningen. En friare lönesättning i en eller annan form bör
icke ifrågakomma annat än efter beslut av statsmakterna i vederbörlig
ordning.

Revisorerna komma därmed in på ett annat förhållande, som sammanhänger
med systemet med gratifikationer. Såsom tidigare omnämnts
är det i stort sett endast de affärsdrivande verken som ha möjlighet att
utbetala gratifikationer. Enligt revisorernas mening kan emellertid den
frågan ställas, huruvida tillräckliga skäl föreligga för att de anställda vid
affärsverken i förevarande avseende skola intaga en privilegierad ställning.
Det måste nämligen förutsättas, att även vid övriga verk icke så sällan

409

utföras sådana arbetsprestationer, som inom ett affärsdrivande verk skulle
kunna föranleda gratifikation. Detta spörsmål liksom gratifikationssystemet
som sådant sammanhänger emellertid intimt med principerna för det
statliga avlöningsväsendet över huvud. Då detta, i enlighet med förslag av
1954 års revisorer och framställning av 1955 års riksdag, f. n. är föremal
för en allmän översyn, anse sig revisorerna kunna förutsätta, att även denna
fråga därvid kommer att uppmärksammas.

Under senare år har den s. k. förslagsverksamheten intensifierats inom
statsförvaltningen. Fr. o. in. budgetåret 1952/53 har ett belopp av 5 000 kronor
av sjunde huvudtitelns anslag till extra utgifter ställts till Kungl. Maj:ts
förfogande att efter förslag av statens organisationsnämnd och vederbörande
myndighet utdelas till tjänstemän inom den civila statsförvaltningen
för förtjänstfulla organisationsförslag. Vid de affärsdrivande verken meddelas
beslut i ämnet av vederbörande myndighet, som för ändamålet disponerar
samma anslag som för övriga gratifikationer inom verket. Organisationsnämnden
har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 oktober 1955
föreslagit, att bestämda regler skola fastställas för utdelande av belöningar
avseende förslagsverksamheten inom den civila statsförvaltningen. Framställningen
har av Kungl. Maj:t den 26 oktober 1956 överlämnats till 1956
års rationaliseringsutredning. Då det synes önskvärt, att enhetliga principer
iakttagas i ämnet, böra enligt revisorernas mening de bestämmelser i
förevarande avseende, som kunna komma att fastställas för den civila
statsförvaltningen, tillämpas jämväl för statsförvaltningen i övrigt.

27 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. I

410

Avlagda besök

Följande myndigheter, institutioner m. m. ha under året besökts av
revisorerna.

Stockholms stad

Fångvårdsanstalten å Långholmen
Generalpoststyrelsens intendentsavdelning Karolinska

medico-kirurgiska institutet Stockholms

högskola
Tandläkarhögskolan i Stockholm
Farmaceutiska institutet
Tekniska högskolan i Stockholm
Veterinärhögskolan
Skogshögskolan

Handelshögskolan i Stockholm
Statens institut för folkhälsan

Stockholms län

Riksbankens pappersbruk, Tumba
Riksbankens sedelförstöringskontor,
Tumba

Östergötlands län
Ungdomsanstalten Roxtuna

Göteborgs och Bohus län
Göteborgs universitet
Chalmers tekniska högskola, Göteborg Handelshögskolan

i Göteborg
Svenska institutet för konserveringsforskning,
Göteborg
Sjöbefälsskolan i Göteborg

Örebro län

Fångvårdsanstalten, Örebro
Livregementets grenadjärer, Örebro

Artilleriskjutskolans skjutfält å Villingsberg Åsbrohemmet,

erkänd vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, Åsbro
Länsnykterhetsnämnden, Örebro
Vissa vägföretag

Statens järnvägars huvudverkstad
och huvudförråd i Örebro
Specialskolan för tal- och hörselskadade
i Örebro
Tekniska gymnasiet i Örebro
Centrala verkstadsskolan i Örebro
Statens skogsmästarskola, Skinnskatteberg

Klotens revir

Garphyttans nationalpark
AB Statens skogsindustriers anläggningar
i Skinnskatteberg och Villingsberg Bergmästaren

i västra bergmästardistriktet,
Nora

Svenska skifferoljeaktiebolagets och
AB Atomenergis anläggningar i
Kvarntorp

Örebro läns landstings särskola
Kristinaskolan, Askersund
Länsstyrelsen, Örebro
Riksbankens avdelningskontor i
Örebro

Västmanlands län
Strömsholms slott
Säranstalten för unga fångar,
Västerås

Västmanlands flygflottilj, Västerås

411

Flygvapnets centralförråd för intendenturmateriel
i Västerås
Centrala flygverkstaden i Västerås
Fattigvårds- och barnavårdskonsulenten
i andra distriktet, Västerås
Sundbo yrkesskola, Fagersta
Statens inom sinnessjukvårdsorganisationen
anordnade vårdanstalt
för alkoholmissbrukare, Sala
Arbetsförmedlingskontoret i Sala
Vissa statsbelånade fastigheter
Vissa vägföretag
Länsarkitektkontoret, Västerås
Posthuset i Västerås
Västerås kraftverk
Statens vattenfallsverks huvudförråd
i Västerås
Landsantikvarien, Västerås
Ströbohögs fornminnesområde,
Köping

Stifts- och landsbiblioteket i
Västerås

Domkyrkan i Västerås
Stiftsnämnden i Västerås

Statens folkskolinspektör i
Västerås

Vissa folkskolebyggnader
Folkhögskolan å Tärna
Elektrotekniska fackskolan i
Västerås

Lantbruksnämnden i Västerås
Tämnarens sänkningsföretag
Salberga sjukhus i Sala
Statens skol- och yrkeshem på Salbohed Länsstyrelsen,

Västerås

Norrbottens län
Kommendantstaben i Boden
Bodens fästning

Vissa militära verkstäder i Boden
Kiruna-Jokkmokk försvarsområde
Arméns jägarskola i Kiruna
Kalix försvarsområde
Vissa barackläger
Bodens stads varmbadinrättning
Länsarbetsnämnden i Luleå
Vissa vägföretag

RIKSDAGENS

REVISORERS RERÄTTELSE

över den år 1956

av dem verkställda granskningen angående

STA TS VERKET

DEL II

FÖRKLARINGAR

Stockholm

STATENS REPRODUKTIONSANSTALT
4480056

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Justitiedepartementet bl(1,

§ 1. Departementsindelningen .............................. 1

§ 2. Arbetsformerna inom statsförvaltningen .................. 2

§ 3. Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna.............. 22

§ 4. Vissa frågor rörande ungdomsanstalten Roxtuna .......... 27

Försvarsdepartementet

§ 5. Tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret . . 35

§ 6. Försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar............ 43

§ 7. Vissa kostnader för militära bad i Boden ................ 47

§ 8. Vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter på garnisonssjukhusen
...................................... 79

§ 9. Försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea...... 84

§ 10. Vissa försvaret tillhöriga baracker ...................... 87

§ 11. Installation av varuhiss vid arméns jägarskola............ 89

§ 12. Sågverket vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg.......... 90

Socialdepartementet

§ 13. Socialvård och socialpolitik ............................ 93

§ 14. Socialstyrelsens författningstryck ........................ 130

§ 15. Socialhjälp och barnavård till lappar.................... 134

§ 16. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.............. 155

Kommunikationsdepartementet

§ 17. Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget..........

§ 18. Vägbyggnadsanslagens fördelning på länen ..............

§ 19. Statens bränslekontrollerande verksamhet ................

§ 20. Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen ..............

§ 21. Postverkets frimärksutgivning ..........................

§ 22. Statens värdetryck......................................

§ 23. Kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens kontrollkontor

207

207

225

237

338

341

362

Finansdepartementet

§ 24. Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m......... 365

§ 25. Restavgiften för restförd skatt .......................... 366

§ 26. Statsliggarens bihang .................................. 375

§ 27. Vissa frågor rörande mynt- och sedeltillverkningen........ 391

Ecklesiastikdepartementet

§ 28. De vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg .... 402

§ 29. Farmaceutiska institutets lokalfråga .................... 456

§ 30. Tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna................ 464

§ 31. Dispositionen av medel för biträdeshjälp å de allmänna läroverkens
rektorsexpeditioner .......................... 476

Jordbruksdepartementet

§ 32. Torrläggningsföretaget Vebomark........................ 483

Handelsdepartementet

§ 33. Visst lån ur sågverkslånefonden ........................ 488

§ 34. Svenska institutet för konserveringsforskning ............ 492

§ 35. Vissa inköp av katgut för beredskapslagring.............. 495

Inrikesdepartementet

§ 36. Visst blankettryck inom medicinalväsendets område........ 504

§ 37. Den kamerala organisationen vid vissa länsnämnder........ 521

§ 38. Indrivning av skatt m. m............................... 523

§ 39. Räddningstjänsten i de svenska fjällen .................. 542

Civildepartementet

§ 40. Gratifikationer och belöningar vid de affärsdrivande verken 563

1

Statskontoret

J ustitiedepartementet

§ 1 Departementsindelningen

Underdånigt utlåtande

Av den i ärendet förebragta utredningen vill det synas statskontoret, som
om vissa skäl talade för att en översyn av departementsindelningen komme
till stånd. Ämbetsverket har därför ej något att invända mot att utredningsmän
tillkallas vid lämplig tidpunkt för verkställande av en dylik översyn.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lundh.

Stockholm den 4 januari 1957

Underdånigst

ELOF JERDENIUS

TORD MARCUSSON

M. Franzén

Statens organisationsnämnd

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 anbefalld avgiva utlåtande över
av riksdagens revisorer gjorda uttalanden om departementsindelningen
får statens organisationsnämnd anföra följande.

Organisationsnämnden har icke möjlighet att utan särskilda undersökningar
taga ställning till de förslag till förändringar beträffande fördelningen
av olika ärendens handläggning departementen emellan och till en
förändring av gällande departementsindelning, som utarbetats på föranstaltande
av riksdagens revisorer.

Särskilt under de senaste årtiondena har såsom även revisorerna framhållit
en stark utökning av den statliga verksamheten förekommit inom
skilda områden. Till följd härav är det givetvis betydelsefullt, att ledningen
av denna verksamhet bedrives så effektivt som möjligt. 1 samband med
sina utredningar har nämnden i flera fall uppmärksammat, att verksamheter,
som äro likartade eller ha ett visst samband med varandra, hänföras
till skilda departement. På grund härav har samordningen av och avvägningen
mellan dessa verksamheter försvårats.

Nämnden finner det därför önskvärt, alt en total översyn av ärendenas
fördelning departementen emellan utföres tid efter annan. Då någon allmän
översyn icke företagits sedan 1939, finner sig nämnden böra instämma i
revisorernas uttalanden, att en dylik utredning nu kommer till stånd. Där- 1

1 Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. It

2

vid vill nämnden omnämna, att den av nämnden sedan någon tid tillbaka
bedrivna kartläggningen av den civila förvaltningen torde kunna lämna
visst material för en dylik undersökning.

1 detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande förste byråsekreteraren E. Karlberg.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
C TARRAS SÄLLFORS

B Samuelsson

Författningsutredningen

Till Konungen

Författningsutredningen avgiver härmed följande underdåniga utlåtande
rörande den till utredningen remitterade avdelning av statsrevisorernas
berättelse för år 1956, vilken behandlar departementsindelningen:

Frågan om departementsindelningen är av oss upptagen såsom ett led i
den undersökning av regeringsarbetets organisation som är oss anbefalld
i meddelade direktiv. Denna undersökning är icke avslutad. Det är oss icke
möjligt att föregripa de slutsatser vi kunna komma att draga ur det undersökningsmaterial,
som för närvarande undergår bearbetning. Vi kunna nu
endast uttala, att vi vid behandlingen därav komma att beakta de uttalanden
statsrevisorerna gjort i sin berättelse och överväga de synpunkter
som framkommit vid en på revisorernas föranstaltande inom revisionens
kansli verkställd summarisk översyn av den nuvarande departementsindelningen.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit författningsutredningens ledamöter:
Sandler, Ahlkvist, Dahlén, Hallén, Håstad samt Sehlstedt.

Stockholm den 10 januari 1957

Underdånigst
RICKARD SANDLER

Jörgen Westerståhl

§ 2 Arbetsformerna inom statsförvaltningen
Försvarets civilförvaltning

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 2 i sin berättelse anfört om arbetsformerna inom statsförvaltningen.

3

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen framhålla följande.

Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning, att den allmänna verksstadgan
bör kompletteras så att den kommer att innehålla alla sådana
bestämmelser av förvaltningsmässig karaktär, som böra vara gemensamma
för de olika myndigheterna samt att stadgan i sålunda utbyggd form göres
allmänt tillämplig på dessa. Till stadgan böra i enlighet med vad revisorerna
uttalat överföras bland andra alla de bestämmelser av förvaltningsnatur,
som för närvarande inrymmas i de statliga löne- och pensionsförfattningarna,
en anordning som civilförvaltningen för övrigt förordat redan i sitt
yttrande den 12 september 1951 över det då föreliggande, inom justitiedepartementet
upprättade förslaget till allmän verksstadga. Härigenom
vinnes även den fördelen, att de ovanberörda löne- och pensionsförfattningarna
icke längre komma att tyngas av förvaltningsföreskrifter av
instruktionsmässig natur, önskemålet om ett utmönstrande ur statens allmänna
avlöningsreglemente av de i förevarande sammanhang åsyftade
egentliga förvaltningsbestämmelserna har jämväl framförts i civilförvaltningens
skrivelse den 10 mars 1954 till riksdagens revisorer angående
tillämpningen av gällande avlöningsförfattningar, vilken skrivelse i enlighet
med direktiven för den under år 1956 tillsatta löneförfattningsberedningen
kommer under bedömande av nämnda beredning.

Vad angår handläggningsförfarandet — beredning, föredragning och
beslut — delar civilförvaltningen i allt väsentligt revisorernas synpunkter
i ämnet. Ämbetsverket, som i angivna avseenden i stort sett redan följer
de av revisorerna härutinnan förordade principerna, kan dock icke finna,
att det skulle innebära tids- och arbetsbesparing att i den utsträckning,
revisorerna synas åsyfta, ersätta den muntliga föredragningen med så
kallad cirkulationsföredragning. I vart fall kan det för civilförvaltningens
vidkommande icke innebära eu effektivisering av arbetet att i vidare mån
än vad som redan är förhållandet, det vill säga undantagsvis i rena rutinärenden,
tillämpa cirkulationsföredragning i stället för muntlig föredragning.

I fråga om arbetsordningarnas omfattning må framhållas, att behovet
av att hava arbetsformerna i detalj reglerade i eu arbetsordning i hög grad
måste variera olika verk emellan, beroende på verkens struktur, arbetsområde,
personaluppsättning in. in. Sålunda torde exempelvis detta behov
vara mindre vid ett verk med uteslutande administrativ inriktning och
administrativt skolad personal än vid verk med övervägande personal med
annan fackutbildning. Civilförvaltningen vill i detta sammanhang också
framhålla, att eu alltför långt gående detaljreglering kan vara ägnad att försvåra
för myndigheten att anpassa verksamheten efter vad som vid skilda
tillfallen kan vara påkallat och för övrigt också utgöra en icke önskvärd
fastlåsning av såväl arbetsformerna som olika befattningshavares åligganden.

Civilförvaltningen måste också ställa sig tveksam till den av revisorerna
framförda tanken, att normalbestämmelser centralt borde utarbetas och
tillhandahållas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas upprättande.
Även om helt naturligt vissa av de bestämmelser eu arbetsordning
bör innehålla kunna vara av för myndigheterna allmängiltig innebörd,
lärer dock varje arbetsordning komma att främst och till övervägande delen
innehålla sådana föreskrifter, som betingas av det speciella verkets organisation
och arbetsuppgifter. Härtill kommer det såsom ovan påpekats

4

bland myndigheterna varierande behovet av att få arbetsformerna reglerade
i en arbetsordning. Av nu anförda skäl kan civilförvaltningen, icke finna utrymme
föreligga för en normalisering av verkens arbetsordningar. Däremot
skulle det måhända vara av visst värde, därest den av revisorerna väckta
tanken realiserades på det sättet, att myndigheterna till ledning vid utarbetandet
av arbetsordningarna tillhandahölles en centralt utarbetad sammanställning
av exempel på sådant som bedömes vara av mera allmängiltig
betydelse och av beskaffenhet att böra regleras i verkens arbetsordningar.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Engdahl,
den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Brunskog, Nilsson,
Hallin och Insulander.

Stockholm den 16 januari 1957

RAGNAR LUNDBERG

SVEN ENGDAHL

M. Hage

Riksförsäkringsanstalten

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har riksförsäkringsanstalten anbefallts
avgiva utlåtande över vad statsrevisorerna i 1956 års revisionsberättelse
anfört om arbetsformerna inom statsförvaltningen. Anstalten får i
anledning härav anföra följande.

Revisorerna ha i förevarande hänseende ägnat särskild uppmärksamhet
åt statsmyndigheternas arbetsordningar samt beslutsförfarandets och föredragningsskyldighetens
utformning hos myndigheterna. I samband härmed
redovisas resultatet av en stickprovsmässigt verkställd undersökning av
handläggningsformerna i fråga om personal- och reseräkningsärenden.
Nedan upptager riksförsäkringsanstalten berörda frågor till behandling
närmast från anstaltens egen synvinkel.

Arbetsordningarna. Revisorerna ha påtalat, att myndigheternas arbetsordningar
ofta äro av gammalt datum samt att de starkt växla i utförlighet
och beskaffenhet i övrigt.

Riksförsäkringsanstaltens arbetsordning är numera i väsentliga delar
föråldrad. Anstalten avsåg i slutet av 1940-talet att omarbeta densamma,
men arbetet härmed uppsköts i avvaktan å resultatet av de vid denna tidpunkt
igångsatta undersökningarna avseende rationalisering av arbetet med
skaderegleringen samt debiteringen av arbetsgivares försäkringsavgifter.
Sedan dess ha organisatoriska förändringar inom anstalten successivt genomförts,
och sådana pågå alltjämt. På grund härav har utarbetandet av
en ny arbetsordning, som kunde komma att få mer än kortvarig giltighet,
hindrats. Vid sådant förhållande har ordningen för arbetet inom anstalten
i betydande utsträckning fastställts genom särskilda föreskrifter, som sålunda
ersatt inaktuella delar av arbetsordningen. Avsaknaden av eu modern
arbetsordning kan enligt anstaltens förmenande ej antagas ha minskat
effektiviteten eller säkerheten i handläggningen av ärendena. Så snart de

o

organisatoriska förhållandena så medgiva, kommer anstalten emellertid,
såsom även anfördes i anstaltens skrivelse till revisorerna den 18 september
1956, att låta utarbeta en ny arbetsordning för ämbetsverket. Eu förutsättning
härför är emellertid att ställning tages till spörsmålet om verksstadgans
tillämpning å riksförsäkringsanstalten samt att den därmed sammanhängande
frågan om en ny instruktion för anstalten blir avgjord.
Dessa ärenden äro för närvarande, sedan riksförsäkringsanstalten i dem
avgivit förslag, beroende på Ivungl. Maj ds prövning.

Av revisorerna har ifrågasatts, om icke centralt — exempelvis genom
statens organisationsnämnds försorg — normalbestämmelser borde utarbetas
och tillställas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas upprättande.
Riksförsäkringsanstalten är tveksam om nyttan och lämpligheten
av att sådana detaljbestämmelser, varom i arbetsordningarna är fråga, i
någon väsentligare utsträckning uppgöras med ledning av normalbestämmelser.
Förhållandena inom de olika centrala verken äro nämligen i de
avseenden, som arbetsordningarna reglera, vitt skilda. Skola normalbestämmelser
utfärdas, är det i varje fall av vikt, att dessa ej hindra de särskilda
verken att vid utarbetandet av sina arbetsordningar taga vederbörlig
hänsyn till de särskilda förhållandena.

En komplettering av allmänna verksstadgan på sätt, revisorerna föreslagit,
med vissa för myndigheterna gemensamma, nu på olika håll meddelade
bestämmelser av förvaltningsmässig natur, synes kunna medföra
vissa fördelar och därför böra övervägas.

Beslutsförfarandet och föredragningsskyldigheten. Revisorerna ha ansett,
att förefintliga möjligheter till förenklingar beträffande besluts- och föredragningsformerna
icke tillräckligt tillvaratagits hos myndigheterna, och
härutinnan uttalat, att ytterligare delegering av beslutanderätten sknlle
kunna ske hos åtskilliga myndigheter.

Hos riksförsäkringsanstalten förekommer en långt driven delegering av
beslutanderätten. Möjligheterna till en rationalisering i detta avseende ha
varit särskilt gynnsamma på grund av de omorganisationer, för vilka ett
flertal av anstaltens arbetsenheter under senare år varit föremål. I samband
med fortsatta rationaliseringssträvanden söker anstalten tillvarataga alla
möjligheter att åstadkomma ytterligare delegering.

Vad beträffar den av revisorerna upptagna frågan om en begränsning
av antalet i ärendena deltagande befattningshavare till vad som ur liandläggningssynpunkt
är direkt påkallat vill riksförsäkringsanstalten nämna,
att hos anstalten allmänt plenum med deltagande av verkschefen och samtliga
ledamöter som regel förekommer högst en gång i veckan, varvid ärendenas
antal i möjlig mån begränsas. I övriga plenisammanträden, såsom
skadeplenum, sjukförsäkringsplenum och försäkringspliktsplenum, är deltagarantalet
starkt begränsat.

Föredragningen hos riksförsäkringsanstalten är som regel muntlig. Väsentligen
förekommer föredragning endast i verkschefs- och byråchefsärenden
samt i viss utsträckning för byrådirektör. S. k. kedjeföredragning förekommer
relativt sällan. Föredragningsskyldigheten hos anstalten torde ej
åvila personal i högre ställning än förhållandena kräva. Cirkulationsföredragning
förekommer i den utsträckning detta på grund av handlingarnas
art och ärendenas rutinartade karaktär är möjligt.

Persontdärendenas handläggning. Revisorerna ha på basis av uppgifter,
som erhållits från respektive myndigheter, redovisat vilka befattningshava -

6

re, som helt eller delvis handlägga personalärenden rörande myndighetens
egen personal. På grundval härav ha jämförelser gjorts myndigheterna
emellan. Redovisningen upptager för riksförsäkringsanstaltens vidkommande
en förste byråsekreterare i 29 lönegraden, en byråsekreterare och
fem biträden. Anstalten får i avseende härå framhålla följande.

En redovisning av den personal, som helt eller delvis sysslar med en viss
ärendesgrupp, kan enligt anstaltens mening svårligen utgöra något mått
på den totala arbetskraft, som åtgår för arbetsuppgiften i fråga. Anstalten
måste sålunda starkt ifrågasätta användbarbeten för det av revisorerna
åsyftade ändamålet av de uppgifter, som myndigheterna lämnat i detta
avseende. Till belysande härav må nämnas, att av nyssnämnda hos anstalten
redovisade personal endast fyra biträden helt sysselsättas med
personalärenden. Till denna ärendesgrupp har anstalten då hänfört även
löneulräkning; huruvida denna arbetsuppgift ingår jämväl i det av övriga
myndigheter redovisade personalantalet framgår icke klart av revisorernas
redogörelse. Förste byråsekreteraren sysslar endast i mindre mån med
personalärenden, medan byråsekreterarens och ett biträdes arbetstid till
ungefär hälften upptages av sådant arbete. Slutligen vill anstalten framhålla,
att föredragningsskyldigheten i sådana personalärenden, som avgöras
av verkschefen, ankommer på byråchefen å administrativa byrån
och ej, såsom revisorerna synas ha uppfattat anstaltens uppgifter, på förste
byråsekreterare.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Zetterman, Silén, Broberg, Engström, Örtengren och Wredmark
samt tjänstförrättande byråchefen I. Davidson deltagit.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
ÅKE NATT OCH DAG

HELMER SANDBERG

Byggnadsstyrelsen

Till Konungen

Anmodad avgiva utlåtande över § 2 i den av riksdagens revisorer år 1956
avgivna berättelsen får byggnadsstyrelsen anföra.

I sin diskussion om arbetsformerna inom statsförvaltningen har revisorerna
erinrat om att de grundläggande bestämmelserna av allmän natur
avseende förvaltningsförfarandet sammanförts i 1955 års allmänna verksstadga.
Enligt revisorernas mening utvisar denna vissa brister. Sålunda
saknas i stadgan bl. a. bestämmelser av förvaltningsmässig natur i 2 avd.
statens allmänna avlöningsreglemente, pensionsreglementenas avgångsbestämmelser,
vissa föreskrifter om beslutsförfarandet, tjänstemans skyldighet
att underkasta sig läkarundersökning, handläggningsformerna i disciplinärenden
och rationaliseringsverksamheten i statsförvaltningen.

7

Byggnadsstyrelsen känner sig för sin del icke helt övertygad om lämpligheten
av att bestämmelser i de avsedda ämnena, åtminstone icke i den
omfattning revisorerna tänkt sig, ingår i en allmän verksstadga. Allmänna
verksstadgan kompletterad med de särskilda instruktionerna för Kungl.
Maj.ls olika verk avser nämligen att i första hand reglera de centrala myndigheternas
arbetsuppgifter och de former, under vilka dessa skall utföras.
De åsyftade bestämmelserna i avlöningsreglementet och pensionsreglementena
samt om skyldighet för tjänsteman att underkasta sig läkarundersökning
är däremot tillämpliga ej blott på centrala myndigheter utan i princip
på statens tjänstemän över huvud. Då allmänna bestämmelser i dessa
ämnen därför icke kan undvaras, synes den av revisorerna ifrågasatta
kompletteringen av verksstadgan åtminstone i här angivna stycken knappast
medföra några fördelar men väl den nackdelen, att likartade bestämmelser
skulle återfinnas på olika ställen.

Enligt revisorernas uppfattning bör föreskrifter om beslutsförfarandet intagas
i den allmänna verksstadgan. Såvitt styrelsen kan finna torde dylika
föreskrifter näppeligen kunna göras generella utan de hör anpassas med
hänsyn till de olika myndigheternas arbetsuppgifter och arbetsformer.
Vad som passar en myndighet kan vara mindre lämpligt för en annan.
De inom ett verk rådande rent personliga förhållandena kan man i detta
sammanhang ej heller helt bortse från. Som exempel på det sist sagda
kan anföras det fall att en delegering av beslutanderätten befunnits lämplig
med avseende på eu eller flera ärendegrupper av t. ex. den anledningen,
att eu stabilitet i praxis uppnåtts och att personal tränats in på uppgifterna.
Om personalgruppen splittras, vilket på grund av arbetskraftens rörlighet
särskilt i de tekniska verken ofta inträffar efter en relativt kort tid, blir
ej sällan förutsättningarna för delegationsbeslutet helt ändrade. Att varje
sådan efter rörliga faktorer skeende anpassning skulle behöva föranleda
dispens från bestämmelserna i en allmän verksstadga eller ändringar i en
arbetsordning förefaller föga rationellt. Beträffande byggnadsstyrelsens
arbetsuppgifter bör här erinras, att dessa till betydande del utgöres av
omfattande och kvalificerade utrednings-, byggnads- och förvaltningsuppdrag
för den statliga administrationen, den vetenskapliga forskningen och
undervisningen in. in., samt avgöranden av delvis skönsmässig karaktär i
samhällsplanerings- och kulturhistoriska frågor o. d. Uppgifterna kräver
ej sällan för en god lösning ett grupparbete mellan tillgängliga specialister
inom och utom styrelsen i former, som icke alltid låter sig inordna under
någon på förhand uppgjord mall.

Revisorerna har fäst sig vid att åtskilliga verk saknar arbetsordningar
eller äger dylika av gammalt datum. Byggnadsstyrelsen daterar sig från
år 19.Hö. Vidare innefattar enligt revisorernas mening arbetsordningar
som regel högst ensidiga och bristfälliga regleringar. Givetvis innebär det
fördelar att arbetsordningarna hålles fortlöpande aktuella och att de är så
utformade, alt de innefatta eu redogörelse för de förvaltningsfrågor och
olika avsnitt i förvaltningsförfarandet som personalen kommer i daglig
kontakt med. Å andra sidan bör hållas i minnet, att arbetsordningar med
de ingående regleringar som revisorerna åsyftar liitl kan komma i konflikt
just med den princip som revisorerna mycket rikligt framhållit såsom
den som bör vara vägledande för all statlig förvaltning. De har sålunda
understrukit vikten av sådana arbetsformer »som möjliggöra största möjliga
smidighet och effektivitet i arbetet utan att säkerheten i handlägg -

8

ningen eftersattes». Med den ständiga och åminstone vad byggnadsstyrelsens
verksamhet beträffar snabba utveckling som sedan lång tid utmärker
statsförvaltningen är det angeläget, att arbetsformerna snabbt och smidigt
kan anpassas till utvecklingen. Är det därvid fråga om eu verksamhet,
som bar att göra med t. ex. säkerhetstjänst eller strikt ansvarsfördelning
olika tjänstemän emellan, är det givetvis nödvändigt, att de nya arbetsformerna
icke börja tillämpas förrän de kommit till klart uttryck i arbetsordningens
bestämmelser. I detta fall är uppenbarligen arbetet att hålla
arbetsordningen ä jour med utvecklingen en förstahandsuppgift. Är det
däremot fråga om en verksamhet av annan karaktär, bör där så kan ske
utan några direkta olägenheter den önskvärda anpassningen av arbetsformerna
till de nya förhållandena ske utan dröjsmål, även om arbetsordningens
formella föreskrifter därvid icke skulle bli helt tillgodosedda
i omedelbar anslutning till de nya arbetsformerna. Det bör här framhållas,
att ju mer detaljerat arbetsordningen reglerar olika förhållanden desto
oftare framträder behovet av ändringar i densamma. Ärbetet härmed blir
i allmänhet inte oväsentligt och myndigheter med knappa personalresurser
särskilt i vad avser administrativ personal torde därför ofta se sig nödsakade
att i sylte att inte behöva eftersätta andra viktigare arbetsuppgifter
låta med anpassningen av arbetsordningen tills vidare anstå. Vid förekommande
behov kan man emellertid — såsom skett hos byggnadsstyrelsen —
genom särskilda med stöd av instruktionen fattade beslut vid sidan av
arbetsordningen bestämma om t. ex. en delegering av verkschefens beslutanderätt.

I anslutning till revisorernas uttalande om förenklingar i föredragningsformerna
vill styrelsen här också nämna, att cirkulationsföredragningar
sedan lång tid utan särskilt därom fattat beslut givetvis tillämpats inom
ky§8Iladsstyrelsen i betydande omfattning. Vidare vill styrelsen upplysa,
att lör handläggningen m. in. av ärenden av sekretessnatur särskilda bestämmelser
fastställts att gälla för såväl styrelsen som länsarkitektsorganisationen.

Revisorerna erinrar att det ej sällan göres gällande, att statsförvaltningens
arbetsformer i stor utsträckning är tunga och ineffektiva i förhållande
till exempelvis de privata företagens och därmed onödigt kostnadskrävande.
I anledning härav förtjänar påpekas att privata företag
som i storleksordning är jämförliga med statliga myndigheter vanligen
ej har annan motsvarighet till en myndighets instruktion och arbetsordning
än översiktliga organisationsplaner. Värdet häri ligger främst i att
den av lönsamhetskravet framtvingade anpassbarheten av arbetsformerna
efter de ständigt rörliga faktorerna arbets- och personaltillgångarna kan
ske snabbt. Den större anpassningsförmågan — däri inbegripet en friare
prissättning på arbetskraft — utgör givetvis en styrka för det fria näringslivet.
Även om statsverksamheten har att ta hänsyn till andra faktorer,
främst rättssäkerhetssynpunkterna, kan ifrågasättas om statsförvaltningen
i likformighetens intresse bör mer än som är oundgängligt organiseras
i detalj.

Med det här sagda har styrelsen givetvis icke velat underkänna värdet
av en lämpligt utformad arbetsordning. Frågan om en omarbetning av
styrelsens arbetsordning av år 1933 aktualiserades också, sedan mera
normala arbetsförhållanden inträtt efter kriget, men ställdes på framtiden
i avvaktan på en omorganisation av styrelsen, varom styrelsen år 1947

9

gjorde hemställan. Ett av särskilda sakkunniga sedermera framlagt förslag
till dylik omorganisation lämnades emellertid år 1954 av Kungl. Maj:t
utan åtgärd. Sedan Kungl. Maj:t därefter anbefallt bl. a. byggnadsstyrelsen
att i anslutning till 1955 års allmänna verksstadga avgiva förslag till ny
instruktion, har styrelsen med skrivelse den 26 november 1955 avlämnat
dylikt förslag. Så snart den nya instruktionen fastställts ämnar styrelsen
påbörja arbetet med en till denna anpassad arbetsordning. Däremot har
styrelsen 1956 utfärdat särskilda instruktioner för arbetsledare, verkmästare
och kontrollanter, vilka är av den karaktär att de icke lämpligen bör
intagas i en arbetsordning för styrelsen.

Revisorerna har ifrågasatt, om icke centralt — exempelvis genom statens
organisationsnämnds försorg — normalbestämmelser borde utarbetas och
tillställas myndigheterna till ledning vid arbetsordningarnas upprättande.
Häremot har styrelsen givetvis inget att erinra. Styrelsen vill endast framhålla,
att det synes styrelsen angeläget att de olika myndigheterna vid sitt
arbete med arbetsordningarna känner sig i möjligaste mån obundna av
normalbestämmelserna. Det ligger nämligen i sakens natur, att myndigheternas
verksamheter i allmänhet är vitt åtskilda och att behovet av
detaljerade bestämmelser om arbetsformerna på grund av de olika förhållandena
är mer eller mindre framträdande. Detta gör, att arbetsordningarna,
om de inte skall bli hinder och leda till osmidighet i arbetet
i stället för att medföra åsyftad effektivitet och ekonomisk besparing,
måste få en relativt individuell karaktär.

Tilläggas bör slutligen att de i tablån rörande personalärendenas handläggning
intagna uppgifterna blivit, i vad avser styrelsen, missvisande.
1 anmärkningskolumnen bör nämligen tilläggas: »Handlägger även ärenden
avseende 215 befattningshavare inom länsarkitektsorganisationen.»

I handläggningen av detta ärende bär deltagit generaldirektören Wejke
och byråchefen Wirseen, föredragande.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst
GUNNAR WEJKE

ÅKE WIRSEEN

Statskontoret

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt statskontoret
avgiva utlåtande över riksdagens år 1956 församlade revisorers
berättelse i vad avser arbetsformerna inom statsförvaltningen (§ 2). Till
åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Statskontoret delar till fullo revisorernas uppfattning om vikten och
betydelsen av att uppmärksamhet ägnas åt arbetsformerna inom statsförvaltningen.
Det bör kunna förutsättas, att såväl verksledningar som
chefer för avdelningar, byråer, sektioner och dylikt oavlåtligt ägna intresse
åt arbetsuppgifternas planläggning och utförande och i positiv anda

10

pröva förslag och utvägar till förenklade handläggningsmetoder. Beslut
rörande tillämpning av allmänna verksstadgan torde beträffande flertalet
myndigheter aktualisera spörsmålet om de övriga bestämmelser och föreskrifter,
som höra meddelas. Det faller sig då naturligt, att verken med
skärpt uppmärksamhet ta sig an arbetet med en modernisering av bestämmelserna
och därvid kritiskt granska hävdvunna arbetsformer. Omarbetningen
bör således icke få ske slentrianmässigt. I den mån bistånd anses
erforderligt från statens organisationsnämnd, bör sådant kunna påkallas,
men statskontoret anser knappast lämpligt att åt nämnden uppdrages att
uppgöra något förslag^ till normalbestämmelser. En självklar strävan bör
göra sig gällande att få bestämmelserna så klara och koncisa som möjligt.
Ordrikedom bör undvikas och i och för sig självklara bestämmelser utrensas.

Revisorernas undersökningar beträffande handläggningen av personalärenden
och reseräkningar synas giva vid handen, att närmare prövning
av arbetsrutinerna och personaluppsättningen är påkallad inom åtskilliga
myndigheter. Det må dock ifrågasättas, om de i ärendet gjorda jämförelserna
beträffande för personalärenden disponerade befattningbavare äro
helt rättvisande. Skulle så vara fallet, torde utrymme otvivelaktigt finnas
lör kostnadsbesparingar. Nämnas må, alt personalärendenas handläggning
i statskontoret med dess cirka 100 befattningshavare kan beräknas taga i
anspråk drygt 50 % av arbetstiden för ett kanslibiträde, ej fullt halva
tiden för en tjänsteman i 25 lönegraden och mindre än 10 % för en byråchef.
Även föredragningsverksamheten torde på en del håll vara i behov
av omprövning. Statskontoret biträder därför revisorernas uttalande, att
iakttagelserna böra på lämpligt sätt bringas till myndigheternas kännedom.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

BÖRJE KULL

Ruth Malmgren

Statens organisationsnämnd

Till Konungen

1 anledning av remiss den 22 december 1956 får statens organisationsnämnd
avgiva följande utlåtande över riksdagens revisorers uttalanden
rörande arbetsformerna inom statsförvaltningen.

Nämnden delar revisorernas uppfattning om angelägenheten av att allmänna
verksstadgan den 7 januari 1955 kompletteras i vissa av revisorerna
närmare angivna avseenden och att dess bestämmelser göras mera allmänt
tillämpliga på myndigheterna.

Nämnden delar även revisorernas mening om betydelsen av väl utformade
och aktuella arbetsordningar för myndigheterna. Däremot ställer
sig nämnden tveksam till förslaget att centralt utarbeta normalbestämmelser
för arbetsordningar att tillställas myndigheterna till ledning för

11

modernisering av deras arbetsordningar. Arbetsordning för visst verk
måste fastställas med hänsyn till verkets struktur och uppgifter. Generella
normer kunna verka hämmande för effektiva och smidiga arbetsformer.
Även om normalbestämmelserna icke avses vara bindande kunna de lätt
i ogynnsam riktning påverka utformningen av verkets egen arbetsordning.
Nämnden håller emellertid före, att revisorernas iakttagelser jämte exempel
på väl utformad arbetsordning böra bringas till myndigheternas kännedom.

Vid sina undersökningar har nämnden liksom revisorerna ofta iakttagit,
att möjligheterna till förenkling och delegering i fråga om beslutsformer
och föredragning icke tillvaratagits. 1 mån av möjlighet har nämnden därvid
sökt medverka till önskvärda förenklingar. Nämnden instämmer i vad
revisorerna i detta avseende uttalat.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande byrådirektören E. Norberg.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Överstyrelsen för yrkesutbildning

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har överstyrelsen för yrkesutbildning
anbefallts att senast den 21 januari 1957 avgiva yttrande över statsrevisorernas
berättelse till 1957 års riksdag om arbetsformerna inom statsförvaltningen.

Till åtlydnad härav får överstyrelsen anföra följande.

Överstyrelsen vill till en början understryka revisorernas uttalande om
att några direkta jämförelser med privata företag i fråga om de statliga
arbets- och organisationsformerna knappast är möjliga. Med hänsyn till
rättssäkerhetssynpunkterna kan det icke undvikas, att inom statsförvalt-■
ningen arbetsformerna blir något tungrodda, överstyrelsen kan i dettta
sammanhang icke underlåta att erinra om att beslut i åtskilliga ärenden
medför ekonomiskt ansvar, vilket kan medföra en viss »byråkratisering»
av förvaltningsförfarandet.

överstyrelsen, som i underdånigt utlåtande den 14 oktober 1955 tillstyrkte
att allmänna verksstadgan den 7 januari 1955 skulle i stort sett
bli tillämplig å överstyrelsen, kan helt instämma i statsrevisorernas uttalanden,
att till eu allmän verksstadga borde från löne- och pensionsförfattningar
in. in. överföras de av revisorerna angivna bestämmelserna av
förvaltningsmässig natur.

Förvaltningsförfarandets närmare utformning hos överstyrelsen är ej
av överstyrelsen fastställd i skriftlig arbetsordning. Arbetsuppgifternas
fördelning mellan de olika byråerna och de fristående sektionerna framgår
av den för överstyrelsen gällande instruktionen samt mellan de olika be -

12

fattningshavarna inbördes i någon män av inom överstyrelsen uppgjord
redogörelse för överstyrelsens organisation. Smärre skriftliga detaljföreskrifter
har utfärdats. Överstyrelsen, som trätt i verksamhet först 1944
och sålunda är ett förhållandevis nytt verk, har sökt sig fram till ett så
ändamålsenligt förvaltningsförfarande och arbetssätt som varit möjligt,
överstyrelsen har funnit sin arbetsordning fungera tillfredsställande men
är medveten om att stor vaksamhet fordras för att de förändringar, som
påkallas, blir genomförda, överstyrelsen finner det ej lämpligt att nu fastställa
en skriftlig arbetsordning med hänsyn till att chefen för ecklesiastikdepartementet
den 18 oktober 1955 tillkallat sakkunniga för att verkställa
utredning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesundervisningen,
och att dessa sakkunniga kommer att taga upp frågan om
överstyrelsens organisation.

överstyrelsen har för sin del intet att erinra emot att normalbestämmelser
utfärdas för att tjäna till ledning vid upprättande av ämbetsverkens
arbetsordningar, överstyrelsen vill emellertid ifrågasätta om icke långt
gående detaljerade föreskrifter kan försvåra arbetets smidiga anpassning
till uppkomna situationer.

I fråga om beslutanderätten vill överstyrelsen framhålla -— vilket också
framgår av överstyrelsens skrivelse den 11 september 1956 till riksdagens
levisorer att denna rätt i stor utsträckning delegerats inom överstyrelsen,
överstyrelsen har för avsikt att, i den mån tillräckligt kvalificerad personal
blir tillgänglig härför, delegera ytterligare ärendesgrupper.

överstyrelsen ansluter sig till uppfattningen, att cirkulationsföredragning
stundom kan vara lämpligare än muntlig handläggning. Det måste
dock observeras att genom en dylik föredragning samtliga i beslutet deltagande
var och en för sig noggrant genomgår handlingarna, varigenom
mera tid och arbete kan krävas än vid en muntlig föredragning.

I detta ärendes slutliga handläggning har deltagit överdirektören öhman,
byråcheferna Söderqvist och Askeberg samt 1 :e byråsekreteraren Sjöberg,
föredragande.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
BIRGER ÖHMAN

T hor sten Sjöberg

Lantbruksstyrelsen

Till Konungen

På grund av remiss har lantbruksstyrelsen att avge utlåtande över den
i statsrevisorernas berättelse till 1957 års riksdag under § 2 behandlade
frågan om arbetsformerna i statsförvaltningen. Styrelsen får i anledning
härav anföra följande.

4 ill en början må framhållas att styrelsen är fullt ense med revisorerna
om att alla möjligheter böra tillvaratagas för att åstadkomma största möjliga
smidighet och effektivitet i arbetet inom statsförvaltningen utan att

13

säkerheten i handläggningen eftersättes. Beträffande frågan hur detta bäst
skall kunna ske är emellertid styrelsen delvis av annan uppfattning än
revisorerna.

Revisorerna erinra om att vissa för förvaltningsförfarandet grundläggande
bestämmelser av allmän natur numera äro sammanförda i en allmän
verksstadga, vilken dock är ofullständig så till vida att åtskilliga allmänna
föreskrifter av förvaltningsmässig natur alltjämt återfinnas i avlönings- och
pensionsreglementena m. fl. särskilda författningar. Enligt revisorernas
mening böra nu åtgärder vidtagas i syfte att inordna alla sådana föreskrifter
i stadgan.

Stadgan torde ännu icke ha blivit tillämplig på alla statliga myndigheter.
För styrelsens och lantbruksnämndernas del har den trätt i kraft först
från och med ingången av innevarande kalenderår i samband med att ny
instruktion utfärdats för styrelsen och nämnderna. I huvudsak innebär
detta bl. a. endast att vissa i den äldre instruktionen förekommande bestämmelser
av mera allmän natur nu ersatts med föreskrifter i stadgan.
Enär dessa äro så allmänt hållna att det låter sig väl göra att anpassa
dem till de speciella förhållandena vid styrelsen och nämnderna, torde
några olägenheter av betydelse icke komma att följa med denna nyordning.
Den omständigheten att verksstadgan icke upptager alla allmänna förvaltningsföreskrifter
utan att åtskilliga sådana måste sökas i andra författningar
torde ej heller vara ägnat att medföra något större besvär i förvaltningsarbetet.
I den mån sådana förvaltningsföreskrifter ofta tillämpas torde
det utan vidare kunna förutsättas att deras innehåll är väl känt i vart fall
för de administrativa tjänstemännen och att dessa i allmänhet även veta i
vilken författning de finnas intagna. De mera sällan tillämpade föreskrifterna
torde som regel utan svårighet kunna återfinnas i författningssamlingen
med hjälp av de i statsliggarens bihang intagna förteckningarna.
Något verkligt behov av att jämväl här åsyftade föreskrifter skola upptagas
i verksstadgan föreligger sålunda icke för lantbruksstyrelsens del. En annan
sak är att det ur andra synpunkter kan befinnas lämpligt att samla dessa
föreskrifter i en enda författning. Bl. a. måste det ju därigenom bli väsentligt
lättare att vid behov genomföra ändringar i föreskrifterna.

Ett särskilt spörsmål som det kan finnas skäl att peka på i detta sammanhang
utgör det förhållandet, att verksstadgan är skriven med tanke
närmast på förhållandena vid de centrala ämbetsverken ocli att den därför
icke i alla avseenden är direkt tillämplig på lokala organ. Vad lantbruksnämnderna
beträffar betyder detta att flertalet av de bestämmelser i stadgan,
som gjorts tillämpliga för nämnderna, måste kompletteras med särskilda
tillämpningsföreskrifter. Skulle stadgan utvidgas att omfatta flera
allmänna bestämmelser torde sådana föreskrifter bli behövliga i allt större
utsträckning. För de lokala organen skulle eu dylik åtgärd därför icke
komma alt medföra den eftersträvade större överskådligheten.

Vad härefter angår frågan om arbetsordning framgår av revisorernas
berättelse att sådan saknas i lantbruksstyrelsen. Detta är givetvis en sanning
med modifikation. Den vid senaste årsskiftet upphävda instruktionen
för lantbruksstyrelsen ocli lantbruksnämnderna (nr 349/1948) var vad styrelsen
angår så rik på detaljbestämmelser, alt den faktiskt även hade
arbetsordnings natur. I densamma fanns sålunda bl. a. ingående föreskrifter
om fördelningen av ärenden på styrelsens avdelningar och byråer, om
(iverdirektörernas och byråchefernas åligganden, om samråd mellan be -

14

fattningshavare i ärenden, som beröra flera byråers verksamhetsområden,
och om undertecknande av expedition. 1 samband med att ny instruktion
(nr 553/1956) trätt i kratt ha föreskrifter av denna karaktär utmönstrats
ur instruktionen. I anledning härav har styrelsen med tillämpning från
och med årsskiftet utfärdat särskilda tjänsteföreskrifter (arbetsordning)
i berörda avseenden av i huvudsak samma innehåll som de ifrågavarande
äldre instruktionsbestämmelserna. Meningen är att dessa föreskrifter
så snart sig göra låter skola underkastas översyn i erforderlig
omfattning. Vid sidan av här åsyftade bestämmelser av arbetsordnings
natur har styrelsen då så funnits påkallat meddelat föreskrifter rörande
handläggning av viss grupp av ärenden eller viss tjänstemans åligganden
och ställning med avseende på föredragningsskyldighet, beslutanderätt
m. m. Särskilda bestämmelser finnas även beträffande vissa delar av expeditionstjänsten,
arkivvården o. d. Arbete pågår med att sammanfatta sistnämnda
bestämmelser till en expeditionsordning, i vilket sammanhang
de även komma att kompletteras i den mån så finnes påkallat.

Revisorernas starka betonande av vikten av att ämbetsverkens arbetsordningar
skola utformas så, alt de komma att innefatta en såvitt möjligt
fullständig redogörelse för de förvaltningsfrågor och olika avsnitt av förvaltningsförfarandet,
som personalen kan komma i daglig kontakt med,
finner styrelsen i viss mån stå i strid med önskemålet om stegrad effektivitet
i arbetet genom smidig anpassning av arbetsformerna till de —
även från tid till annan — skiftande arbetsuppgifterna. Styrelsen ställer
sig därför synnerligen betänksam mot revisorernas krav på utfärdande av
detaljerade arbetsordningar. Härutöver vill styrelsen endast framhålla följande
synpunkter. Vad till en början angår frågan i vad mån behov kan
ai?ses föreligga att genom bestämmelser i arbetsordning fördela göromålen
på olika händer äro tjänstemännen enligt styrelsens erfarenhet i största
allmänhet så lojalt inställda mot sitt ämbetsverk, alt det icke annat än i rena
undantagsfall torde vara behövligt att meddela uttryckliga föreskrifter om
vilka arbetsuppgifter de enskilda tjänstemännen ha att fullgöra. I detta
hänseende torde som regel de vanligen i instruktionen intagna föreskrifterna
om avdelnings- och byråchefs skyldighet att fördela, samordna och
övervaka arbetet inom respektive avdelning eller byrå vara fullt tillräckliga.
\ ad beträffar sättet för olika göromåls utförande torde det vidare vara en
allmän erfarenhet, att många tjänstemän på grund av viss konservatism
äro obenägna att underkasta sig ändring i arbetsformerna särskilt i fråga
om rutingöromål, eller in. a. o. just sådana göromål beträffande vilka den
största rationaliseringsvinsten oftast kan göras. Alltför detaljerade föreskrifter
kunna sålunda ur denna synpunkt vara till direkt skada för ett
fortlöpande rationaliseringsarbete. Slutligen måste man vid utarbetande av
arbetsföreskrifter lämna stort utrymme för hänsyn till mänskliga faktorn.
En arbetsordning måste på grund härav skrivas med tanke på att den skall
kunna anpassas till olika tjänstemäns personliga förutsättningar; den torde
därför helt enkelt icke kunna göras alltför detaljerad, om den icke skall
bli helt meningslös. Det synes av dessa och andra skäl även i fortsättningen
böra få ankomma på verken att själva bestämma, i vilken omfattning
arbetsformerna böra regleras i arbetsordning. Härvid torde verken icke
kunna ha någon större nytta av några sådana centralt utfärdade normalbestämmelser,
som revisorerna föreslagit skola utarbetas genom exempelvis
organisationsnämndens försorg.

15

I samband med att styrelsen i höstas lämnade vissa uppgifter till revisorerna
angående arbetsformerna vid verket m. in. gjordes en undersökning
av i vilken omfattning delegation av beslutanderätten förekommit under
år 1955 inom styrelsen. Enligt det därvid sammanställda materialet, vilket
omfattar 10 604 av de under året avgjorda ärendena, ha endast 79 avgjorts
i plenum. I övrigt fattades besluten av generaldirektören i 306 ärenden,
av överdirektören för lantbruksavdelningen i 650 ärenden, av överdirektören
för rationaliseringsavdelningen i 2 721 ärenden, av byråcheferna i 4 164
ärenden samt av annan befattningshavare i 2 684 ärenden. Det stora antalet
av ärenden, som avgjorts av överdirektören för rationaliseringsavdelningen,
är en delvis tillfällig företeelse. Bl. a. utgöras dessa ärenden sålunda till
eu icke obetydlig del av besvär över lantbruksnämnds beslut i ärenden
rörande stödlån och producentbidrag. Över huvud taget avse ärendena inom
styrelsen i betydande omfattning besvär över lägre myndighets beslut. Med
hänsyn härtill komma möjligheterna att delegera beslutanderätt till lägre
befattningshavare alltid att bli förhållandevis begränsade inom styrelsen.
Härmed är icke sagt att utrymmet för dylik delegation icke skulle föreligga
i större omfattning än som framgår av ovan redovisade siffror. Styrelsen
har för avsikt att i samband med den översyn av gällande tjänsteföreskrifter,
som berörts här ovan, upptaga detta spörsmål till särskilt
övervägande. Om de principer som härvid böra vara vägledande är styrelsen
i huvudsak ense med revisorerna eller alt sålunda en gradering av
ärendena i detta hänseende bör göras efter deras vikt och principiella
betydelse, så att avgörandet icke lägges på högre plan än att samtliga på
ärendets bedömning inverkande faktorer kunna överblickas.

Vad slutligen angår övriga av revisorerna berörda frågor vill styrelsen
endast framhålla följande. S. k. kedjeföredragning förekommer icke inom
styrelsen. I ärenden, i vilka byråchef eller lägre befattningshavare har
att fatta beslut, förekommer icke föredragning. I den mån enkla eller eljest
rutinmässiga ärenden föredragas sker föredragningen som regel genom
cirkulation. Berör ett ärende — såsom ofta är fallet — flera byråer, upptages
samråd med de övriga byråerna på beredningsstadiet. Även i sådana
fall kan föredragningen därefter som regel ske genom cirkulation. Den
muntliga föredragningsformen användes — förutom i pleniärenden — huvudsakligen
endast i sådana ärenden, i vilket det sedan beredning verkställts
finnes erforderligt att låta samtliga i handläggningen deltagande muntligen
framföra sina synpunkter till diskussion inför den som har att fatta
beslutet.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören, överdirektörerna
Ytterborn och Wetterhall samt tf. byråchefen Grönlund.

Stockholm den 21 januari 1957

C.-H. NORDLANDER

CARL-E. GRÖNLUND

Kommerskollegium

Till Konungen

• Genom remiss den 22 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i sin berättelse under § 2 rörande arbetsformerna inom
statsförvaltningen.

Med anledning härav får kollegium anföra följande.

Kollegium kan helt ansluta sig till den meningen, att det är av största
betydelse att statsförvaltningen arbetar under former som medföra en
snabb och samtidigt kostnadsbesparande och effektiv handläggning av
ärendena. Härvid är det självfallet också viktigt att säkerhetskravet tillgodoses.
Den alltmer framträdande svårigheten att erhålla för de olika
arbetsuppgifterna tillräckligt kvalificerad personal — en svårighet som såvitt
kollegium kunnat finna gör sig särskilt gällande i fråga om de centrala
ämbetsverken — kan emellertid leda till att nämnda krav ej kan uppfyllas
i önskvärd omfattning. Kollegium vill icke bestrida riktigheten av revisorernas
iakttagelser, att möjligheter till förenklingar och arbetsbesparande
åtgärder föreligga. Dessa möjligheter försvåras dock bl. a. på grund av
det nyss anmärkta förhållandet att kvalificerad personal ofta saknas. Vidare
bör beaktas att enklare och rationellare handläggningsformer ofta
hindras genom att ämbetsverken — till följd av att anslagen till expenser
under flera år varit för knappt tillmätta — icke i tillräcklig män kunnat
tillgodogöra sig de fördelar och besparingar som moderna kontorsmaskiner
och andra tekniska hjälpmedel erbjuda; i detta hänseende har det enskilda
näringslivet ett klart försteg. För kollegii del kan förtjäna framhållas t. ex.
att telefonväxeln sedan åtskilliga år är för liten för att tillåta en normal
expediering av in- och utgående samtal, vilket föranleder mycken tidsspillan
och irritation.

Det må erinras om att Kungl. Maj:t den 15 juni 1956 utfärdat ny instruktion
för kollegium (nr 366), vari föreskrives att allmänna verksstadgan
skall tillämpas på kollegium. Förslag till nya instruktioner för de kollegium
underställda lokalstaterna, nämligen bergsstaten, elektriska inspektionen
och sprängämnesinspektionen, äro under utarbetande och komma
under den närmaste tiden att överlämnas till Kungl. Maj:t. Tanken är att
verksstadgan skall bli tillämplig på dessa lokalstater så långt det är möjligt.
1 fråga om revisorernas förslag, att stadgan bör kompletteras i vissa
hänseenden, anser kollegium saken böra övervägas.

För kollegium har med hänsyn till de på senaste tid skedda organisatoriska
förändringarna inom ämbetsverket någon särskild arbetsordning ännu
icke utfärdats. En sådan är emellertid under utarbetande, och med anledning
av vad revisorerna anfört i denna fråga har kollegium tagit del av den
för skolöverstyrelsen gällande arbetsordningen. I görligaste mån ämnar
kollegium vid utarbetandet av arbetsordningen ägna uppmärksamhet åt
vad revisorerna anfört i ämnet. Kollegium vill emellertid ifrågasätta ändamålsenligheten
av att — såsom revisorerna framkastat — statens organisationsnämnd
skulle utarbeta normalbestämmelser till ledning för myndigheterna
vid upprättande av arbetsordningar. Förhållandena i de olika
verken äro alltför skiftande; arbetsformer som äro lämpliga inom ett verk

17

passa måhända icke alls i ett annat verk. Härtill kominer att utvecklingen
inom ett arbetsområde kan medföra att en form för förvaltningsförfarandet
behöver ändras eller frångås inom ett verk utan att så är fallet på
andra håll. Slutligen må framhållas att alltför detaljerade regler lätt kunna
föra med sig, att handläggningen av ärendena blir stel och osmidig.

Revisorerna ha rätt ingående uppehållit sig vid de göromål som sammanhänga
med beredning och föredragning av ärenden samt beslut i dessa.
Vissa därvid framförda önskemål överensstämma med den praxis som tilllämpas
inom kollegium, där det t. ex. ej sällan förekommer att föredragning
i ärende som avgöres av verkschefen utföres av annan än ledamot,
i vilket fall dock chefen för den byrå dit ärendet hör om möjligt skall
närvara. Uenna ordning är i hög grad ägnad att utbilda befattningshavarna
och göra dem förtrogna med arbetsuppgifterna. Samma skäl tala också
för att i de ärenden, där ledamot är föredragande för verkschefen, beredningen
anförtros åt någon lägre befattningshavare. I denna beredning bör
då lämpligen ingå muntlig föredragning inför ledamoten, som då får tillfälle
att med annan dryfta huru protokollet bör utformas och vilket beslut
som bör fattas. Om det är ett sådant förfaringssätt som avses med det av
revisorerna använda uttrycket »kedjeföredragning», kan kollegium icke
ansluta sig till deras uppfattning att kedjeföredragning bör undvikas —
med mindre det är fråga om enklare ärenden. I motsats till revisorerna
anser kollegium, att föredragning principiellt bör ske i alla ärenden, alltså
även i sådana där beslutanderätten delegerats till lägre befattningshavare;
endast beträffande ärenden av mycket enkel beskaffenhet bör ifrågakomma
att frångå denna regel. En dylik handläggning befrämjar rättssäkerheten
och skolar personalen. Enligt revisorernas mening har den muntliga
föredragningsformen kommit att användas inom verken i större utsträckning
än som kan anses erforderligt; större utrymme bör beredas den s. k.
cirkulationsföredragningen. Enligt kollegii åsikt är det vanskligt att fastställa
några allmängiltiga regler härvidlag; båda formerna ha sina för- och
nackdelar. Cirkulationsföredragning synes lämpligast i de fall där de i behandlingen
av ärendet deltagande utan alltför stor omgång kunna sätta sig
in i ärendet genom att själva granska handlingarna. I annat fall bör muntlig
föredragning väljas. Eljest blir följden antingen att vederbörande tvingas
ägna betydligt längre tid åt att läsa in ärendet än som skulle åtgå för föredragningen
av den i saken kunnige eller att deras medverkan blir rent
formell.

Revisorerna ha vidare anmärkt på att i en del verk antalet deltagare i
beslut är större än som är påkallat. Denna anmärkning kan icke gärna
avse kollegium, i vars instruktion (19 §) närmare reglerats i vilken omfattning
ledamöterna böra vara närvarande vid föredragning och avgörande
av ärende. Endast i viktigare ärenden iiro samtliga ledamöter tillstädes.
Eljest medverkar förutom föredraganden ej annan än den vars närvaro
påkallas av verkschefen eller som själv finner sig böra deltaga.

Frågan om i vilken utsträckning delegation av den verkschefen tillkommande
beslutanderätten bör ske är ej lätt att besvara. A ena sidan framstår
det — med hänsyn till vikten av att förenkla handläggningen och alt ej i
onödan betunga verksamheten — såsom önskvärt att så långt lämpligen
kan ske utnyttj-a möjligheten till delegation. Mot eu vidsträckt delegation
talar å andra sidan faran för att verkschefen därigenom förlorar överblicken
(»ver verksamheten och får svårt alt följa och övervaka denna.

‘> lie v. berättelse (till/, statsverket är l!)!>(>. II

18

Naturligt är att delegera beslutanderätten i fråga om ärenden av teknisk
natur, där tyngdpunkten ligger på kontrollverksamhet, sådana ärenden som
avse sjukledighet och semester för lägre befattningshavare, löneklassuppflyttningar
m. m., en del ärenden av kameral natur ävensom över huvud
mera rutinbetonade ärenden.

Såsom revisorerna betonat bör delegation av beslutanderätt ske endast
till personal, som med hänsyn till sin kompetens kan taga ansvar för
besluten i de delegerade ärendena. För kollegii del har verkschefen delegerat
beslutanderätten huvudsakligen till generaldirektörens ställföreträdare
och de olika byråcheferna men i en del fall också till befattningshavare
med tjänsteställning lägst som förste byråsekreterare eller motsvarande.
Beträffande vissa grupper av ärenden har det väl synts önskvärt
att kunna överlåta verkschefens beslutanderätt till lägre befattningshavare,
men detta har med hänsyn till vederbörandes för en sådan ansvarsbörda
alltför låga tjänsteställning icke ansetts kunna ske. Detta gäller exempelvis
åtskilliga kamerala ärenden, där det skulle vara naturligt att överflytta
beslutanderätten på kamreraren. Denne är emellertid icke placerad i högre
lönegrad än Ca 25, och delegation har därför funnits ej böra ifrågakomma.
över huvud skulle vissa mindre förbättringar beträffande lönegradsplaceringarna
underlätta rekryteringen och därmed möjliggöra en mera rationell
fördelning av arbetsuppgifterna.

I handläggningen av detta ärende ha — förutom generaldirektören
Malmfors och kommerserådet Lindstedt, föredragande — deltagit generaldirektörens
ställföreträdare, kommerserådet Böös, samt kommerseråden
Berggren, Sahlin och Wennersten.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
NILS MALMFORS

ANDERS LINDSTEDT

Alli Johanson

Civilförsvarsstyrelsen

Till Konungen

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 22 december 1956 anbefallt civilförsvarsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vissa uttalanden av
riksdagens revisorer rörande arbetsformerna inom statsförvaltningen, får
styrelsen anföra följande.

I yttrande den 29 september 1955 till chefen för inrikesdepartementet
angående den allmänna verksstadgans tillämpning har styrelsen framhållit,
att stadgan snarast bör göras tillämplig på styrelsen. Förslag till i samband
därmed påkallade ändringar i styrelsens nuvarande instruktion överlämnades
samtidigt. Något beslut av Kungl. Maj:t föreligger icke i ärendet,
sannolikt beroende på att styrelsens slutliga organisationsform — såsom

19

nedan nämns — ännu icke är fastslagen. Styrelsen delar riksdagsrevisorernas
uppfattning, att ytterligare en del i verksinstruktionerna förekommande
bestämmelser av förvaltningskaraktär med fördel lämpligen kan
intagas i den allmänna verksstadgan.

Styrelsen har vidare i skrivelse den 15 september 1956 besvarat en del
av riksdagsrevisorema framställda frågor i de ämnen, som är aktuella i
förevarande sammanhang. Därvid framhöll styrelsen, att arbetsordning alltjämt
saknas på grund av att styrelsen praktiskt taget alltsedan sin tillkomst
varit föremål för organisationsundersökningar. Den senaste i ledet, som
omhänderhas av statens organisationsnämnd, är ännu icke avslutad. Avsaknaden
av arbetsordning har föranlett styrelsen att i form av särskilda
s. k. kansliorder och personalmeddelanden utfärda föreskrifter i åtskilliga
hänseenden rörande arbetets bedrivande inom styrelsen. Tillgång till centralt
utarbetade normalbestämmelser till arbetsordning — vilket riksdagsrevisorerna
ifrågasatt — torde utan tvivel underlätta för myndigheterna
att få klara och entydiga arbetsordningar.

Vad angår frågan om delegering av beslutanderätten har styrelsen alltifrån
sin tillkomst utnyttjat möjligheten härtill så långt sig göra låter inom
ramen för vad den nuvarande organisationen medgiver. Det är självfallet
i och för sig önskvärt, att beslutanderätten i ärenden icke ligger hos högre
tjänstemän än vad som krävs med hänsyn till rättssäkerheten och verkets
intressen.

Systemet med särskild föredragande tillämpas i begränsad omfattning,
när det gäller större och mera specialbetonade ärenden. Genom att styrelsen
är ett tämligen litet verk (cirka 125 manliga och kvinnliga tjänstemän)
och har ett utomordentligt mångskiftande verksamhetsområde begränsas
antalet i ärendenas handläggning deltagande tjänstemän automatiskt till
dem, som är av ärendena direkt berörda. Cirkulationsföredragning av
ärende äger rum, då så anses lämpligt och praktiskt. S. k. kedjeföredragningar
förekommer icke inom styrelsen.

Riksdagsrevisorernas uttalande beträffande formen för handläggning av
personalärenden föranleder icke något yttrande från styrelsens sida.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknade Sundelin
och Fernqvist, föredragande, byråcheferna Sellergren, Abelin och Hollander
samt byrådirektören Sellén och riksbrandinspektören Strömdahl.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
ÅKE SUNDELIN

LARS G. FERNQVIST

Statens sakrevision

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har statens sakrevision anmodats
avgiva utlåtande över vad 1956 års statsrevisorer i § 2 i sin berättelse anfört
beträffande arbetsformerna inom statsförvaltningen.

I anledning härav får sakrevisionen anföra följande. Revisionen instäm -

20

mer helt i vad statsrevisorerna uttalat om angelägenheten av att allmänna
verksstadgan snarast göres tillämplig å samtliga myndigheter. Det är enligt
sakrevisionens mening av vikt, att så aktuella och uttömmande arbetsordningar
som möjligt finnas utfärdade hos statliga verk och inrättningar. De
synpunkter, som revisorerna i övrigt framfört under förevarande paragraf,
äro i hög grad beaktansvärda och av stort intresse vid det fortgående
rationaliseringsarbetet hos de skilda myndigheterna. Sakrevisionen får
erinra om att Kungl. Maj:t den 29 juni 1956 tillkallat utredningsmän med
uppdrag att överväga den statliga rationaliseringsverksamhetens organisation
och fortsatta bedrivande samt att Kungl. Maj:t i direktiven för utredningen
bl. a. uttalat, att utredningsmännen böra taga ställning till om man
vid bestämning av de statliga verkens uppgifter ur rationalitetsbefrämjande
synpunkt bör vidtaga åtgärder, som leda till en begränsning av verksamheten
men samtidigt medföra en viss sänkning av standarden, minskad
service åt allmänheten, eftergift i fråga om »millimeterrättvisa» samt minskad
kontroll in. m. Då de av statsrevisorerna i ovannämnda paragraf till
behandling upptagna spörsmålen sålunda synas nära anknyta till de uppgifter,
som anförtrotts utredningsmännen i fråga, torde de av revisorerna
gjorda iakttagelserna lämpligen böra bringas till utredningsmännens kännedom
för beaktande i samband med översynen av rationaliseringsverksamheten
i sin helhet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
ordförande, ledamöterna Ljungdahl, Sällfors, Ward, C-ardelius, Lundgren
och Birke.

Stockholm den 7 januari 1957

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

K. A. Lindbergson

1956 års rationaliseringsutredning

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har 1956 års rationaliseringsutredning
anbefallts avgiva utlåtande över den under § 2 i statsrevisorernas
berättelse till 1957 års riksdag behandlade frågan om arbetsformerna inom
statsförvaltningen. I anledning härav får utredningen anföra följande.

Utredningen anser i likhet med statsrevisorerna att det är av betydelse
att alla åtgärder vidtagas, som kunna medverka till att den statliga verksamheten
utövas under former, som möjliggöra smidighet och effektivitet
i arbetet utan att säkerheten i handläggningen eftersättes. Såsom framgår
av cirkuläret den 16 februari 1951 (SFS 81) angående rationaliseringsverksamhet
inom den civila statsförvaltningen samt 6 § 1 mom. allmän verksstadga
har i dessa författningsföreskrifter inskärpts skyldigheten för de
förvaltande statsorganen att verka för att lämpliga förenklingar och förbättringar
vidtagas i fråga om arbetets planläggning och utförande.

Statsrevisorerna ha i fråga om de grundläggande föreskrifterna om förvaltningsförfarandet
framhållit vikten av att dessa äro fullständiga och

21

understrukit angelägenheten av att eu komplettering sker av verksstadgan
i fråga om bland annat de bestämmelser av förvaltningsmässig natur, som
äro intagna i 2 avdelningen statens allmänna avlöningsreglemente. Utredningen
anser för sin del det icke vara påkallat att någon utbrytning sker
av de av Kungl. Maj:t och riksdagen reglerade bestämmelserna i Saar. Vad
angår den komplettering av verksstadgan i vissa andra hänseenden, som
statsrevisorerna föreslagit, förefaller det väl sannolikt att densamma skulle
leda till något större överskådlighet. Det praktiska värdet härav torde dock
ej böra överskattas. Det bör vidare uppmärksammas, att arbetet med att
anpassa de olika verksinstruktionerna till den nu gällande verksamheten
pågår och i en del fall redan lett till att nya instruktioner och övriga erforderliga
föreskrifter nyligen utfärdats.

Statsrevisorerna ha vidare uttalat att förvaltningsorganens arbetsordningar
ur bland annat innehållsmässiga synpunkter som regel äro bristfälliga.
Arbetsordningarna böra enligt revisorernas mening vara så utformade
att de komma att omfatta en såvitt möjligt fullständig redogörelse
för de förvaltningsfrågor inom olika avsnitt i förvaltningsförfarandet, som
personalen kan komma i daglig kontakt med. Utredningen vill för sin del
starkt ifrågasätta lämpligheten av att alltför detaljerade arbetsordningar
utfärdas av myndigheterna. En ingående reglering i arbetsordningar av
arbetsuppgifter och arbetssätt inom verken kan medföra ineffektivitet och
förkväva den enskilde tjänstemannens initiativ, så att han blir obenägen att
taga ansvar för annat än som formligen åligger honom. En dylik reglering
kan vidare visserligen vara av värde på så sätt att man, då densamma företages,
får anledning att ompröva dittills tillämpade arbetsmetoder in. in. Samtidigt
föreligger det emellertid risk för att den sålunda utformade arbetsordningen
i fortsättningen kan komma att utgöra en broms mot den anpassning
till nya arbetsmetoder, som successivt måste ske. Hur arbetet fördelas
och bedrives inom ett verk blir dessutom i ej ringa utsträckning beroende
på de personliga förutsättningarna hos olika befattningshavare, och det är
svårt att i en arbetsordning av det slag, som statsrevisorerna synas åsyfta,
ta tillbörlig hänsyn till denna faktor. Utredningen anser det därför för sin
del lämpligast att det — bortsett från sådana föreskrifter av mer allmän
natur, som oundgängligen erfordras som komplement till verksstadgan
in. in. — åt de olika myndigheterna överlämnas att själva bedöma i vilken
utsträckning förhållanden inom myndigheten böra regleras genom särskilda
arbetsordningar eller arbetsföreskrifter.

Av liknande skäl som nu anförts ställer sig utredningen också tveksam
till lämpligheten av förslaget att från centralt håll skulle utarbetas normalbestämmelser
för arbetsordningar, vilka skulle tillställas myndigheterna
till ledning vid utarbetandet av arbetsordningarna. Risk kan finnas för alt
dylika normalbestämmelser, som uppenbarligen icke kunna vara avvägda
med avseende å olikheten till kvantitet och kvalitet av de särskilda förvaltningsorganens
arbetsuppgifter, komma alt påverka arbetsformerna i
ofördelaktig riktning.

Utredningen delar däremot helt de av statsrevisorerna framförda synpunkterna
i fråga om beslutsformerna och vill siirskilt framhålla angelägenheten
av alt ansvaret för beslut i största möjliga utsträckning skall
delegeras till den eller de befattningshavare, som i allt väsentligt haft all
pröva ärendet i sak.

Utredningen delar även statsrevisorernas uppfattning, all möjlighet på

22

många håll bör finnas att förenkla föredragningsformerna i förhållande
till vad som nu tillämpas. Särskilt torde härvid böra uppmärksammas, att
systemet med s. k. kedjeföredragningar bör slopas, bortsett från de fall
där det kan anses motiverat av utbildningsskäl eller av särskilda omständigheter.
Utredningen kan likaså i huvudsak ansluta sig till vad statsrevisorerna
anfört om fördelarna med s. k. cirkulationsföredragning men vill
dock betona, att värdet av detta system främst torde göra sig gällande
i ärenden av relativt enkel beskaffenhet och att den omfattning, i vilken
cirkulationsföredragning bör förekomma, alltid måste bli beroende av en
prövning av ärendenas beskaffenhet och arbetsförhållandena i övrigt hos
de olika förvaltningsmyndigheterna.

Sammanfattningsvis vill utredningen framhålla, att de synpunkter i fråga
om beslut och föredragningsformer, som statsrevisorerna berört, otvivelaktigt
äro av beskaffenhet att böra beaktas vid strävandena att genomföra
förenkling och rationalisering i övrigt av arbetet i statsförvaltningen. Även
om, på sätt inledningsvis nämnts, i olika förvaltningsföreskrifter inskärpts
skyldigheten för de förvaltande statsorganen att verka för att lämpliga
förenklingar och förbättringar vidtagas i fråga om arbetets planläggning
och utförande och det jämväl självfallet kan förutsättas att de särskilda
rationaliseringsorgan, som nu finnas eller kunna komma att bli verksamma
inom statsförvaltningen, komma att i sitt arbete pröva bland annat
hithörande frågor, torde det vara av värde, om på sätt statsrevisorerna
förordat de av dem gjorda iakttagelserna på lämpligt sätt bringas till myndigheternas
kännedom.

I handläggningen av detta ärende ha förutom undertecknad ordförande
samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 16 januari 1957

Underdånigst
C.-H. NORDLANDER

CURT WILDEMAN

§ 3 Anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna
Fångvårdsstyrelsen

Till Konungen

Kungl. Maj:t har genom remiss den 22 december 1956 anbefallt fångvårdsstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
under § 3 i sin berättelse för år 1956 uttalat angående anstaltsnämnderna
vid fångvårdsanstalterna.

Fångvårdsstyrelsen får i underdånighet anföra följande.

På grundval av egna iakttagelser vid besök på fångvårdsanstalter samt
inhämtade yttranden från styresmännen vid fyra centralanstalter, en större
sidoanstalt och tre anstalter för specialklientel ävensom ordförandena i
motsvarande anstaltsnämnder ha riksdagens revisorer ansett sig som ett
sammanfattande omdöme kunna konstatera att anstaltsnämnden icke vid

23

någon anstalt kunnat fylla samtliga de uppgifter, som avsetts vid nämndernas
tillkomst. Härvid har framhållits att de ärenden, som nämnderna
syntes ägna sitt huvudsakliga intresse, avsåge yttranden över ansökningar
om nåd eller villkorlig frigivning, att flera nämnders verksamhet i övrigt
syntes inskränka sig till att de vid sammanträdena — som i regel torde
hållas en gång i månaden — mottaga redogörelser för vilka intagna som
lämnat anstalten sedan senaste sammanträde samt att besök av enskilda
nämndledamöter torde höra till undantagen. Revisorerna, som sålunda
ansett att anstaltsnämnderna icke kommit att få avsedd betydelse för
arbetet inom fångvården, ha såsom orsak härtill angivit, bland annat, att
nämnderna i vissa avseenden tillagts uppgifter som de icke rimligen kunde
förväntas fullgöra på ett ändamålsenligt sätt. Till belysning härav har anförts
att det icke med fog kunde ifrågasättas att de enskilda ledamöterna
i anstaltsnämnden vid fångvårdsanstalten å Långholmen skulle taga verksam
del i arbetsanskaffning åt frigivna samt att styresmannen därstädes
— eftersom nämndsammanträden och besök av enskilda nämndledamöter
i praktiken icke kunde ifrågakomma i tillräcklig utsträckning — dagligen
själv måste fatta beslut i ärenden om permission och andra behandlingsfrågor
i vilka han rätteligen bort rådgöra med nämnden. Såsom en annan
väsentlig orsak till att anstaltsnämnderna icke fått den betydelse som
lagstiftarna avsett bär i utlåtandet framhållits att de i samband med anstaltsgrupperingen
tillskapade behandlingskollegierna fått till uppgift att
vid de olika anstalterna dryfta frågor rörande de intagnas behandling och
därmed, enligt vad i utlåtandet anföres, tillagts uppgifter som även anstaltsnämnderna
avsetts skola fylla. Enligt revisorernas mening vore behandlingskollegiet
på grund av sin sammansättning och sin stora förtrogenhet
med fångvårdsarbetet ett mera lämpligt organ för diskussion av
anstaltsvårds- och eftervårdsproblem än anstaltsnämnden.

Revisorerna — som förordat att det närmare övervägandet av anstaltsnämndernas
funktion uppdroges åt 1956 års eftervårdsutredning — ha
för sin del ansett att det knappast kunde anses vara motiverat att behålla
särskilda anstaltsnämnder med så begränsade uppgifter som nämnderna
nu i verkligheten fullgjorde och att nämnderna i sin nuvarande form kunde
upphöra. Det utomstående inslaget i fångvården, som även enligt revisorernas
mening borde finnas, kunde tillgodoses genom en utbyggnad av
behandlingskollegierna, förslagsvis så. att såsom ordförande i kollegiet
vid behandling av iirenden rörande nåd och villkorlig frigivning inträdde
eu person med samma kompetens som är föreskriven för ordförande i
anstaltsnämnd (»domare eller eljest lagfaren») — varvid de intagna lämpligen
borde beredas tillfälle att samtala med ordföranden jämväl i andra
frågor än om nåd eller villkorlig frigivning — varjämte det vore angeläget
att en representant för arbetsvärden finge ingå såsom ordinarie ledamot
i behandlingskollegierna, i varje fall vid de större anstalterna, samt
att skyddskonsulent eller skyddsassistent städse komme att deltaga i behandlingskollegiernas
sammanträden.

De i revisorernas utlåtande anförda synpunkterna innebära enligt fångvårdsstyrelsens
mening en starkt överdriven nedvärdering av anstaltsnämndernas
funktion. Detta gäller såväl den allmänna betydelsen av nämndernas
existens som deras fullgörande av de särskilda arbetsuppgifter som
lagstiftningen ålägger dem.

Av förarbetena till 1945 års straffverkställighelslag (se särskilt första

24

lagutskottets utlåtande 1945 nr 52 sid. 63 ff) framgår att inrättandet av
obligatoriska anstaltsnämnder med eu majoritet av utomstående ledamöter
— i stället för de tidigare fakultativa nämnderna med deras starkt begränsade
inslag av utomstående — främst skedde i syfte att tillföra fångvården
fruktbärande impulser utifrån samt att tillvinna fångvården större
förtroende och intresse från allmänhetens sida ävensom skapa en möjlighet
till kontroll av behandlingen och giva de intagna en ökad känsla av
trygghet mot mer eller mindre inbillade oförrätter. Detta ville man ernå
genom att vid de specialiserade fångvårdsmännens sida ställa representanter
för andra verksamhetsområden, utsedda av myndigheter utanför
fångvården, med fritt tillträde till anstalterna för att där deltaga i handläggningen
av vissa frågor och följa de intagnas behandling. Fångvårdsstyrelsen
har på grundval av sina erfarenheter fått den uppfattningen att
anstaltsnämnderna infriat de förhoppningar man sålunda knutit till deras
upprättande. En viktig förutsättning härför synes ha varit deras fristående
ställning i förhållande till den egentliga fångvårdsorganisationen. I det allmänna
medvetandet torde anstaltsnämndernas existens numera utgöra en
viktig garanti mot tendenser till isolering och byråkratisering inom fångvården.
Med hänsyn härtill kan det befaras att eif avskaffande av anstaltsnämnderna
eller deras ersättande med eu mindre auktoritativ representation
av utomstående skulle i allmänhetens ögon vara ett steg tillbaka.

Vad härefter angår anstaltsnämndernas sätt att fullgöra sina särskilda
åligganden vill fångvårdsstyrelsen till eu början framhålla att revisorernas
framställning synes utgå från att nämnderna och särskilt deras utomstående
ledamöter skulle ha mera vittgående uppgifter än vad lagstiftningen
verkligen åsyftar. I förarbetena framhölls att man icke finge gå till överdrift
vid tillgodoseende av lekmannainflytandet. Om fångvårdsorganens
befogenheter i alltför stor utsträckning överflyttades till utomstående, vore
det att befara att fångvårdspersonalens ansvarskänsla och intresse för
uppgiften skulle slappna. Vidare vore åtskilliga frågor av sådan art att de
för sin lösning krävde särskild fackkunskap; de måste också icke sällan
avgöras utan dröjsmål. Med hänvisning till dessa och liknande synpunkter
avvisades ett väckt förslag att anstaltsnämnden, utöver sina uppgifter av
rådgivande natur, skulle erhålla medbestämmanderätt i vissa behandlingsfrågor.
Vidare fick anstaltsnämndens arbetsuppgifter eu tämligen restriktiv
avgränsning i den slutliga lagtexten (4 §).

Nämndens viktigaste och mest omfattande uppgift är att avgiva yttrande
över ansökningar om nåd eller villkorlig frigivning. Till denna arbetsuppgift.
som är obligatorisk och icke kan inskränkas, ansluter sig skyldighet
att behandla ärenden som hänskjutas av fångvårdsstyrelsen eller av fångvårdsdirektör
eller vars upptagande påkallas av ledamot. Den därnäst
viktigaste arbetsuppgiften, att överlägga med styresmannen i vissa behandlingsfrågor,
är däremot begränsad på ett dubbelt sätt, nämligen dels
så att till behandling skola upptagas endast vissa i lagrummet uppräknade
frågor (om fånges hållande i enrum, om disciplinära åtgärder och om
eftervård) ävensom andra viktigare frågor, dels ock så att nämnda ärenden
endast skall behandlas där det kan ske utan dröjsmål. Eftersom det i regel
ankommer på styresmannen att anmäla ärendena till överläggning i nämnden.
är det i denna del styresmannen som i huvudsak reglerar omfattningen
av nämndens arbetsuppgifter. Härvid märkes att avsikten enligt
förarbetena icke varit att nämnden skulle överlägga i alla möjliga detalj -

25

frågor. Sålunda ansågs det icke lämpligt att i uppräkningen medtaga även
frågor om permission och liknande ärenden om särskilda förmåner, varvid
jämväl framhölls att den överläggning som här ibland vore önskvärd lämpligen
kunde avse principiella bedömanden. 1 vad angår de i lagrummet
omtalade eftervårdsfrågoma torde man särskilt ha åsyftat sådana frågor
om särskilda föreskrifter och utseende av tillsynsman för villkorligt frigiven,
i vilka styresmannen jämväl enligt särskilt stadgande i lagstiftningen
om villkorlig frigivning bör samråda med anstaltsnämnden. I de nu nämnda
delarna är det således en överdrift när revisorerna framhålla att styresmannen
vid fångvårdsanstalten å Långholmen dagligen själv måste tatta
beslut i ärenden om permission och andra beliandlingsfrågor i vilka han
rätteligen bort rådgöra med nämnden. Motsvarande gäller i viss mån beträffande
uttalandet om likartade uppgifter för behandlingskollegierna och
anstaltsnämnderna.

Om anstaltsnämndens uppgifter är i övrigt föreskrivet — utöver det
stadgande, tillkommet i syfte att markera dess fristående ställning, som
föreskriver att nämnden må besluta framställning till Konungen eller fångvårdsstyrelsen
angående de intagnas behandling eller förhållandena å anstalten
i övrigt — att nämnden utöver vad förut sagts har att medverka
till upprätthållandet av önskvärd förbindelse mellan intagen och honom
närstående samt att främja arbetsanskaffning åt intagen som skall lämna
anstalten. Härmed avses uppenbarligen ej att utomstående ledamot av
anstaltsnämnd normalt skall engagera sig i kuratorsverksamhet eller arbetsanskaffning
åt enskilda intagna; jämför revisorernas uttalande om
den bristande möjligheten härtill på fångvårdsanstalten å Långholmen.

Slutligen finnes ett särskilt lagstadgande, enligt vilket de ledamöter av
nämnden som icke äro tjänstemän vid anstalten ha skyldighet att under
regelbundna besök på anstalten följa de intagnas behandling. I vad angår
tillämpningen av denna föreskrift, som kompletteras av en i 35 § inskriven
rättighet för ledamot av anstaltsnämnd att besöka intagen utan att tjänsteman
vid anstalten är närvarande, måste det erkännas att anstaltsnämndernas
utomstående ledamöter i regel icke kunnat fullfölja arbetsuppgiften
i avsedd utsträckning. Härvid må dock framhållas dels att syftet med
denna bestämmelse i viss mån tillgodoses i samband med behandlingen
av de ärenden, ansökningar om villkorlig frigivning, som de intagna själva
anser vara särskilt viktiga, dels att kontakten mellan enskilda nämndledamöter,
främst ordföranden, och de intagna varit väsentligt mera omfattande
vid sådana mindre anstalter vilkas styresmän icke yttrat sig till
revisorerna.

över huvud taget har fångvårdsstyrelsen i sin verksamhet iakttagit att
anstaltsnämnderna kommit att spela eu större roll vid de mindre anstalterna,
främst kolonierna, än vid de större anstalterna för vanligt fånglörvar.
Även vid många medelstora anstalter synes det emellertid ha
förekommit eu fruktbärande samverkan mellan styresmannen och anstaltsnämndens
utomstående ledamöter, jämte skyddskonsulenten, i väsentligt
större utsträckning än vad som framgår av revisorernas uttalande.

Med anledning av revisorernas uttalande om dubbelarbete mellan de
nyinrättade behandlingskollegierna å ena sidan och anstaltsnämnderna a
den andra och deras förslag till anstaltsnämndernas ersättande med ett i
viss män förstärkt behandlingskollegium, vill fångvårdsstyrelsen framhålla
all anstaltsnämnderna icke inrättats i syfte atl till någon del onödiggöra

26

det fortlöpande samarbetet mellan tjänstemännen på varje anstalt samt
att behandlingskollegierna på motsvarande sätt icke tillkommit för att
övertaga arbetsuppgifter från anstaltsnämnderna. Detta framgår, förutom
av förarbetena, tydligt av det förhållandet att i samband med 1945 års
straffverkställighetsreform i instruktionen för fångvårdsanstalterna upptogs
ett särskilt stadgande (i 38 §) att styresmannen i sin verksamhet
borde vid regelbundna sammankomster eller på annat sätt samråda med
befattningshavarna vid anstalten (jämför föreskriften i 43 § att envar
befattningshavare bör biträda styresmannen i hans verksamhet för att
främja de intagnas anpassning i samhället) samt att detta stadgande genom
eu författningsändring år 1954 i samband med behandlingskollegiernas inrättande
omformulerades så, att styresmannen borde i sin verksamhet vid
behandlingskollegier och andra regelbundna sammankomster samt på
annat sätt samråda med befattningshavarna. Beträffande anstaltsnämndens
eller behandlingskollegiets företräde med hänsyn till sammansättningen
vill fångvårdsstyrelsen framhålla att behandlingskollegiet, även efter de
av revisorerna föreslagna förstärkningarna med en representant för arbetsvärden
och med skyddskonsulent samt i vissa ärenden en domare eller
eljest lagfaren, ej kan förväntas bliva ett lika värdefullt organ för samarbete
utåt i förening med en varsamt utövad kontroll som anstaltsnämnden
i sin nuvarande utformning har möjlighet att vara. Härvid må framhållas
att behandlingskollegiet i allt väsentligt kommer att vara sammansatt
huvudsakligen av fångvårdsmän samt att anstaltsnämnden, till vilken
skyddskonsulent obligatoriskt skall kallas, kan i mån av behov utvidgas
med särskilt tillkallade tjänstemän vid anstalten (läkare, assistent, kurator
etc.), vilka då i likhet med skyddskonsulent äger få sin mening antecknad
till protokollet.

Med tanke på den framtida utvecklingen bör beaktas att strafflagberedningen
i sitt nyligen avgivna betänkande med förslag till skyddslag räknat
med ett bibehållande av anstaltsnämnderna, vilka enligt beredningens förslag
skulle erhålla utvidgade funktioner, bland annat genom att övertaga
beslutanderätten i ärenden om fakultativ villkorlig frigivning.

Fångvårdsstyrelsen, som på anförda skäl bestämt avstyrker ett avskaffande
av anstaltsnämnderna, vill emellertid icke bestrida att vissa praktiska
fördelar kan uppnås genom att på administrativ väg reglera samarbetet
mellan anstaltsnämnd och behandlingskollegium, särskilt med tanke på
mindre anstalter, i syfte att förebygga allt dubbelarbete. Det synes vidare
vara lämpligt -— och även detta kan ske utan lagändring — att genom
tillsättande av ett ökat antal suppleanter för de ledamöter av anstaltsnämnd
som ej äro tjänstemän vid anstalten främja möjligheterna för dem att
regelbundet besöka anstalterna även utan samband med nämndsammanträden.

I ärendets handläggning ha deltagit överdirektören Göransson, biträdande
överdirektören Anneli, byråcheferna Wennerholm och Blom samt förste
byråsekreteraren Lindberg, föredragande.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON

Kjell Kruse

27

1956 års eftcrvårdsutredning

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt 1956 års
eftervårdsutredning att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i fråga om anstaltsnämnderna vid fångvårdsanstalterna.
Med anledning härav får utredningen uttala följande.

Vad revisorerna i ärendet anfört synes väl värt att beakta. I likhet med
revisorerna anser utredningen, att berörda spörsmål böra överlämnas till
utredningen för att av denna upptagas till närmare överväganden i samband
med behandlingen av övriga utredningen åvilande uppgifter.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst
GUST. VAHLBERG

Olof Melén

§ 4 Vissa frågor rörande ungdomsanstalten Roxtuna
Fångvårdsstyrelsen

Till Konungen

Kungl. Maj:t har genom remiss den 22 december 1956 anbefallt fångvårdsstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin
berättelse anfört beträffande ungdomsanstalten Roxtuna.

I anledning härav får fångvårdsstyrelsen anföra följande.

Ungdomsanstalten Roxtuna har sedan den 1 juni 1956 stått utan läkare.
Då anstalten planerats såsom ett under medicinsk ledning arbetande behandlingscentrum
för ungdomsfängelseklientelet, har avsaknaden av fast
anställd läkarexpertis självfallet i hög grad begränsat anstaltens utnyttjande
i enlighet med intentionerna. Att anstalten likväl, vårdmässigt sett,
även i nuvarande läge intager en särställning i förhållande till övriga ungdomsanstalter
sammanhänger dels med att de byggnadstekniska anordningarna
medgiva en mer individuellt utformad behandling i smärre vårdenheter
och dels med att fångvårdsstyrelsen efter den 1 juni 1956 vidtagit
vissa åtgärder för att på personalsidan provisoriskt förstärka anstaltens
terapeutiska resurser, vilka åtgärder styrelsen närmare redovisat i underdånig
skrivelse den 5 januari 1957.

Det är emellertid uppenbart att lösandet av anstaltens läkarfråga utgör
eu avgörande förutsättning för att på längre sikt Roxtunas ställning såsom
specialanstalt för svårbehandlade ungdomsfängelseelever skall kunna försvaras.
1 likhet med riksdagens revisorer anser styrelsen sålunda att alla
ansträngningar böra inriktas på att snarast möjligt tillföra anstalten dess
två läkare, i första hand då överläkaren-styresmannen. Sistnämnda befattning
har efter förutvarande innehavarens avgång två gånger ledigförklarats
utan att någon kompetent sökande anmält sig. Orsakerna Därtill torde

28

vara att söka främst i den för närvarande uttalade bristen på psykiatriskt
utbildade läkare i allmänhet och på sådana med erfarenheter från ungdomspsykiatri
i synnerhet.

Även orsakei av annan art torde emellertid spela in. Revisorerna peka
på den omständigheten att överläkaren i sin egenskap av anstaltens styresman
betungas med en mångfald administrativa göromål till förfång för
små egentliga vårduppgifter samt anse det icke uteslutet, att det skulle bli
lättare att besätta tjänsten med lämplig innehavare, därest ändring häri
kunde åstadkommas. Styrelsen delar revisorernas uppfattning på denna
punkt men vill i detta sammanhang framhålla ett par ytterligare synpunkter.
J

Det är naturligt och i och för sig glädjande att Roxtuna med dess karaklar
av experimentanstalt, där nya vägar avses skola beträdas för de svårt
belastade unga lagöverträdarnas resocialisering, av fångvårdens alla anstalter
kommit att stå i centrum för allmänhetens intresse. Fångvårdsstyrelsen
kan likväl icke undertrycka den reflexionen, att den stora publicitet,
som redan från början ägnats Roxtunaprojektet och som efter anstaltens
färdigställande av skilda anledningar från tid till annan fått ny näring, i
sin män medverkat till svårigheterna att finna någon lämplig läkare, villig
att ikläda sig det personliga obehag som en utsatt position och eu många
gånger närgången kritisk granskning av tjänsteutövningens minsta enskildheter
medför. Med hänsyn till här antydda, med tjänsten förenade olägenheter,
vartill även kommer anstaltens belägenhet på landsbygden, måste
i nuvarande läge löneförmånerna anses otillräckliga.

För att stimulera rekryteringen till överläkartjänsten vill fångvårdsstyrelsen
sålunda föreslå, att dels de administrativa rutingöromålen på anstalten
i största möjliga utsträckning avlastas från överläkaren-styresmannen
och läggas på annan därför kvalificerad befattningshavare och dels att
löneförmånerna avpassas så att tjänsten kommer att framstå såsom ekonomiskt
mera lockande än för närvarande.

Fångvårdsstyrelsen anser icke lämpligt att ledarskapet på en anstalt som
Roxtuna, där till följd av verksamhetens art de vårdmässiga och administrativa
funktionerna ofta äro så sammanflätade med varandra att de svårligen
ga att särskilja, uppspaltas pa eu behandlande och på eu förvaltande chef.
Styrelsen är av den bestämda uppfattningen att överläkaren ensam bör
vara anstaltens styresman. Denna uppfattning ligger också i linje med den
av statsmakterna accepterade särställning som tilldelats Roxtunachefen i
förhållande till den administrativa chefen för ungdomsgruppen (jfr fångvårdsbyggnadsutredningens
förslag till anstalter för fångvårdens ungdomsklientel,
redovisat i propositionen 140/1955 s. 8). Däremot anser styrelsen
—^ i likhet med riksdagens revisorer — lämpligt att överläkaren befrias
från handläggningen av de dagliga administrativa rutinärendena, vilka i så
hög grad inkräktat på hans rent terapeutiska verksamhet att denna i stället
för att utgöra hans huvuduppgift fått skötas vid sidan av och efter förvaltningsgöromålen.
Ehuru man måste räkna med att dessa göromål varit
särskilt omfattande och tidskrävande under anstaltens uppbyggnadsskede,
torde de likväl även vid mer normala förhållanden vara så inånga och av
sådan art att de väl motivera inrättandet av en kvalificerad kameraladministrativ
tjänst vid sidan av styresmannen. I vad mån de administrativa
ärendena skola av styresmannen delegeras för avgörande av ifrågavarande
förvaltningstjänstemän eller de skola av denne beredas och föredragas för

29

styresmannen synes icke för närvarande böra instruktionsmässigt fastställas
utan borde — i varje fall till en början — få överlämnas till styresmannens
fria bedömande. Antingen man nu förfar på det ena eller andra
sättet torde flertalet administrativa göromål faktiskt komma att läggas på
den här föreslagne tjänsteinnehavaren. Han kommer sålunda att få svara
för anstaltens ekonomiska förvaltning — inklusive dispositionen av omkostnadsstatens
medel — för underhållet av anstaltens byggnader samt för
samtliga löpande personalärenden. Vidare skall han fungera såsom arbetsföreståndare
för anstaltens verkstäder. Uppgifternas omfattning och det
med tjänsten avsedda syftet att avlasta styresmannen förutsätter en kvalificerad
innehavare. Styrelsens hemställan i denna del utmynnar i att den
befintliga bokhållartjänsten i lönegrad 21 vid anstalten förändras till en
för fångvården ny befattning såsom intendent i lönegrad 25 — motsvarande
lägsta lönegraden för sådana befattningar vid statens sinnessjukhus.
Styrelsen vill i sammanhanget erinra om att fångvårdens byggnadskommitté
i sitt den 10 oktober 1956 avgivna förslag till bland annat personalplaner
för de planerade centralanstalterna i österåker och i Kumla förordat
inrättande av intendentsbefattningar i lönegrad 27. Den av styrelsen
förordade förstärkningen av anstaltens administrativa ledning torde nödvändiggöra
en utbyggnad även av anstaltens biträdesorganisation.

överläkaren vid Roxtunaanstalten är placerad i lönegrad 37. Han åtnjuter
därutöver dels i likhet med övriga statligt anställda överläkare ett särskilt
lönetillägg å 1 200 kronor och dels ett särskilt styresmannaarvode om
720 kronor, allt räknat för år. Såsom konsulterande psykiater för vissa
andra anstalter inom ungdomsgruppen erhåller han vidare ett arvode om
4 000 kronor årligen.

Styresmannafunktionen vid Roxtuna är — även med den avlastning av
flertalet administrativa göromål som styrelsen i det föregående förordat —
vid ett planmässigt utnyttjande av anstalten av utomordentligt högkvalificerad
natur. Anstaltens psykiatrisk-pedagogiska karaktär fordrar stor
kunnighet och vidsträckt erfarenhet av den som där skall tillämpa delvis
nya behandlingsprinciper och tillgodogöra sig nya forskningsrön. Det kriminologiska
arbete som avses skola bedrivas vid anstalten kommer att bliva
föremål för det största intresse både från allmänhetens sida och från fackkretsar
inom och utom landet. Såsom allt pionjärarbete kräver det helt
sin man. Det med befattningen förenade ansvaret och tjänstens starkt utsatta
läge förutsätter vidare eu viss icke obetydlig oräddhet och självständighet
hos innehavaren. I nu berörda hänseenden torde tjänsten vara unik
för svenska fångvårdsförhållanden. För styrelsen slår det klart, att ett
framgångsrikt fullföljande av experimentet Roxtuna kräver att anstaltens
ledning lägges i händerna på en psykiater med icke bara fackmässiga utan
också personliga kvalifikationer väsentligt över genomsnittet. Med hänsyn
härtill och för att underlätta eu lämplig rekrytering är styrelsen beredd
förorda all det för tjänsten avsedda särskilda styresmannaarvodet höjes till
ett årligt belopp av 12 ()()() kronor.

Riksdagens revisorer ha föreslagit att en särskild instruktion skall utfärdas
för de ledande befattningshavarna vid Roxtuna. Styrelsen vill nämna,
alt styrelsen avser att, sedan anstaltsgruppcringen numera helt genomförts,
inom eu framtid utarbeta nya instruktioner och arbetsordningar för

30

fångvårdens befattningshavare över huvud i ersättning mot nu gällande
bestämmelser vilka äro föråldrade och svåröverskådliga. Styrelsen finner
emellertid revisorernas förslag beaktansvärt och ämnar taga under övervägande
att på ett tidigare stadium reglera ifrågavarande förhållanden för
Roxtunaanstalten. Så torde emellertid icke böra ske, förrän läkartjänsterna
— i varje fall överläkartjänsten — blivit tillsatta och erfarenheter vunnits
av arbetsuppgifternas fördelning mellan de ledande tjänstemännen vid anstalten.

På grund av vad sålunda anförts får fångvårdsstyrelsen hemställa att i
anledning av revisorernas ifrågavarande uttalande dels bokhållartjänsten
i lönegrad 21 vid ungdomsanstalten Roxtuna förändras till en befattning
såsom intendent i lönegrad 25, dels ock överläkaren vid samma anstalt
erhåller ett till 12 000 kronor förstärkt årligt styresmannaarvode.

I ärendets handläggning ha deltagit överdirektören Göransson, biträdande
överdirektören Anneli, byråcheferna Blom och Forssell, tillförordnade
byråchefen Fornander samt tillförordnade byrådirektören Fischier,
föredragande.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
HARDY GÖRANSSON

Kjell Kruse

Ungdomsfängelsenämnden

Till Konungen

Med anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 22 december 1956 av riksdagens
revisorers berättelse i vad den rör ungdomsanstalten Roxtuna får
ungdomsfängelsenämnden anföra följande.

Nämnden vill understryka vad revisorerna yttrat om risken för att de
för anstalten grundläggande idéerna förfuskas, om icke läkartjänsterna
kunna besättas. Faran hotar icke blott Roxtuna utan hela ungdomsfängelset
som reaktionsform mot ungdomsbrottsligheten. Enligt de fastställda
planerna skall nämligen ungdomsfängelsets verksamhet i huvudsak bedrivas
inom ramen för den organisation som bildas av Roxtuna och Skenäs
i färdigt skick. De båda anstalterna skola i fråga om behandlingsarbetet
vara samordnade på sådant sätt att defekter hos den ena anstalten måste
få menliga följder även för den andra. I synnerhet gäller ju detta, om ett
av de allra mest betydelsefulla elementen i den reformerade ungdomsfängelseorganisationen
bortfaller. Om den psykoterapeutiska verksamheten,
som förutsätter samarbete mellan psykiatrer, psykologer och socialarbetare,
icke skulle kunna bedrivas på det sätt som avsetts vid planläggningen,
vore enligt nämndens mening föga vunnet med reformen, och det

31

kunde då ej utan fog sägas att kostnaderna icke medfört den åsyftade
väsentliga förbättringen av resocialiseringsarbetet inom ungdomsfängelset.

Beträffande revisorernas uttalanden om ämbetsområdet för chefsläkaren
vid Roxtuna får nämnden anföra, att erfarenheterna från den tid doktor
Ring Lundquist var chef för anstalten torde visa att de mångahanda administrativa
uppgifter, med vilka han i sin egenskap av styresman hade
att taga befattning, i mycket hög grad inkräktade på det arbete av medicinsk
karaktär som skulle vara överläkarens huvuduppgift. Visserligen var
den administrativa delen av verksamheten särskilt omfattande och betungande
under nämnda tid, då anstalten ännu icke var färdigställd och
då grunden skulle läggas för det framtida arbetet i organisatoriskt och
metodiskt hänseende. Men även när förhållandena stabiliserats, torde anstalten
komma att erbjuda styresmannen ganska omfattande arbetsuppgifter
av administrativ art. Troligen kan räjongorganisationen, som trätt i
kraft med 1957 års ingång, medföra en viss avlastning av den administrativa
arbetsbördan för Roxtunachefens del, men tillräckligt lär dock återstå
för att motivera en undersökning av i vilken omfattning överläkaren skulle
kunna befrias från administrativa göromål. Frågan synes inrymma spörsmål
av intrikat natur, och nämnden anser sig icke nu kunna närmare angiva
på vad sätt uppdelningen av arbetsuppgifter lämpligen bör ske mellan
överläkaren och en administrativ chefstjänsteman. Såsom revisorerna antytt
är i vart fall så mycket klart, att på överläkaren bör ankomma allt
vad som kan hänföras till vården och behandlingen av de intagna. Nämnden
vill för sin del förorda att detta och därmed sammanhängande spörsmål
göres till föremål för särskild utredning under medverkan av experter
från olika områden med huvudvikten lagd på det medicinska.

På grundval av en sådan utredning skulle kunna utarbetas eu särskild
instruktion för Roxtuna- och Skenäsanstalterna jämte anslutna koloni
(Hildero) och övergångshem (Björka). Det synes nämnden helt uteslutet
att den allmänna instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsanstalterna
skulle kunna gälla för ungdomsanstalterna, sedan dessa fått den
ledning och organisation i övrigt som reformprogrammet för dem förutsätter.

Nämnden tror icke att en omorganisation beträffande Roxtunaanstaltens
ledning, som minskade överläkarens administrativa arbetsbörda, i och för
sig skulle nämnvärt öka utsikterna att få överläkartjänsten besatt med
kompetent och lämplig person. I yttrande den 11 januari 1957 över revisorernas
berättelse har medicinalstyrelsen såsom ett mera effektivt medel
att få överläkartjänsten besatt förordat att överläkaren skulle erhålla ett
särskilt arvode för sitt arbete såsom räjongpsykiater för det yngre fångvårdsklienlelet
med lägst 15 000 kronor. Nämnden instämmer i vad medicinalstyrelsen
härutinnan anfört.

I handläggningen av detta ärende ha i ungdomsfängelsenämnden deltagit
justitierådet C. G. Hellquist, ordförande, redaktören Greta Bolin och
redaktören, ledamoten av riksdagens andra kammare I. Andersson.

Stockholm den 14 januari 1957

Underdånigst
C. G. HELLQUIST

Harrij T ib bl imf

32

Statskontoret

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har statskontoret anbefallts avgiva
utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats angående vissa frågor rörande ungdomsanstalten Roxtuna (§4). 1
anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

I samband med införandet den 1 juli 1956 av räjongsystemet för anstalter
för ungt klientel har åt överläkaren och styresmannen vid roxtunaanstalten
uppdragits att i viss omfattning tjänstgöra jämväl såsom räjongpsykiater.
För att därvid tillförsäkra denne kvalificerat biträde såväl i
arbetet vid Roxtuna som i de nya uppgifterna inom anstaltsgruppen har
från samma tidpunkt inrättats en tjänst som förste underläkare vid anstalten.
Enligt vad revisorerna uppgivit har sistnämnda befattning hittills
ej varit besatt. Några på fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de båda
läkarna grundade erfarenheter rörande överläkarens arbetsbörda föreligga
således ännu ej. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas lämpligheten av att
redan nu vidtaga en förändring av chefsläkarens uppgifter. I enlighet med
den uppfattning, åt vilken statskontoret tidigare i olika sammanhang givit
uttryck, nämligen att läkarna böra beredas tillfälle att i största möjliga
utsträckning ägna sig åt de arbetsuppgifter, för vilka de främst äro utbildade,
vill ämbetsverket likväl icke motsätta sig, att överläkaren i den mån
så befinnes lämpligt befrias från de administrativa göromålen. Den vid
anstaltens inrättande grundläggande principen att styresmannaskapet bör
åvila överläkaren synes alltjämt böra upprätthållas. Vad slutligen angår
inkomstförhållandenas betydelse för en god rekrytering kan statskontoret
icke finna, att anstaltens överläkare intar en i förhållande till motsvarande
befattningshavare inom sinnessjukvården oförmånlig ställning. Med hänsyn
till klientelets särart vid roxtunaanstalten och till storleken av de kostnader,
som redan nedlagts på anstalten, vill statskontoret emellertid understryka
revisorernas uttalande, att alla tänkbara åtgärder böra vidtagas i
syfte att besätta överläkartjänsten.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

ROLF RUDHE

Sten-VIrik Engström

33

Medicinalstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 22 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse
anfört beträffande ungdomsanstalten Roxtuna.

Med återställande av remissakten får medicinalstyrelsen anföra följande.

Styrelsen är underkunnig om, att överläkartjänsten vid ungdomsanstalten
Roxtuna icke har kunnat besättas, sedan den förste innehavaren av
tjänsten i mitten av förra året lämnade sin befattning. Styrelsen som anser,
att den medicinska delen av verksamheten på Roxtuna är en synnerligen
angelägen uppgift, har också under hand ägnat sin uppmärksamhet åt
denna fråga men har icke kunnat finna någon tillfredsställande lösning
i fråga om rekryteringen till tjänsten. De arbetsuppgifter som åvila tjänstens
innehavare äro av synnerligen komplicerad och för en psykiater ovanlig
natur. Antalet psykiater med erfarenhet av ungdomsbehandling är därtill
synnerligen begränsat. För att arbetet skall kunna bedrivas på tillfredsställande
sätt, erfordras att överläkaren får ägna eu stor del av sin tid åt
psykoterapeutisk verksamhet. För att kunna bedriva detta på rätt sätt,
erfordras, att ett leamwork mellan läkare, psykologer, socialarbetare och
lärare kan etableras på anstalten. Utan att förste läkartjänsten kan besättas
med någorlunda kvalificerad innehavare, torde ett sådant arbete icke
kunna bedrivas.

Av ovan anförda skäl delar medicinalstyrelsen revisorernas uppfattning,
att eu omorganisation av anstaltens ledning skulle inverka förbättrande på
överläkarens arbetsförhållanden. Om denne befrias från rulinbetonade administrativa
göromål, kommer nämligen mera tid att stå till förfogande
för behandlingsarbetet. Styrelsen anser emellertid, att enbart härigenom
en tillfredsställande grund för rekrytering till tjänsten icke kan åstadkommas.
I ett läge då svårigheter även föreligga att besätta kvalificerade
tjänster inom den statliga sinnessjukvården och då exempelvis sådana
tjänster som hjälpverksamhetsöverläkartjänster i vissa fall endast lockat
en enda sökande, torde ytterligare åtgärder behöva vidtagas för att möjliggöra
rekrytering till överläkartjänsten vid Roxtuna. Dessa ytterligare åtgärder
böra enligt medicinalstyrelsens mening främst vara av ekonomisk
natur och förslagsvis utgöras av ett större lönetillägg än det som för närvarande
utgår. Enligt styrelsens mening torde denna synpunkt kunna tillgodoses,
om för arbetet såsom räjongpsykiater, avseende det yngre fångvårdsklientelet,
beräknas ett årligt arvode av lägst 15 000 kronor.

Då det gäller avlastningen i fråga om de administrativa arbetsuppgifterna
böra enligt styrelsens mening sådana uppgifter, som mera direkt avse
de intagnas vård och behandling, alltfort åvila (iverläkaren. I sådana frågor
måste han sålunda även i framtiden fungera såsom chef. Medicinalstyrelsen
avser i detta sammanhang sådana frågor som ha med frigång, permissioner,
provutskrivningar, disciplinär bestraffning samt intagnas placering
på olika avdelningar inom anstalten alt göra. Särskild uppmärksamhet bör
därför ägnas åt dessa frågor vid utarbetandet av den särskilda instruktionen
för Roxtunaanstalten som revisorerna föreslå. Styrelsen tillstyrker alltså,
alt eu särskild instruktion för anstalten utfärdas.

3 Rrv. berättelse ang. statsverket är 1956. II

34

I handläggningen av detta ärende hava deltagit tjänsteförrättande generaldirektören
Björkquist, medicinalrådet Åmark, föredragande, överinspektören
för sinnessjukvården i riket Mjönes och överinspektören för sinnesslövården
i riket Arnéus.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
ERIK BJÖRKQUIST

curt Amark

C. P. Wästfelt

35

Försvarsdepartementet

§ 5 Tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret
Överbefälhavaren

Till Konungen

Genom nådig remiss 21/12 1956 har Kungl. Maj:t anmodat överbefälhavaren
att efter hörande av cheferna för armén, marinen och flygvapnet
avge utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört om
tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret. Efter att ha
inhämtat försvarsgrenschefernas yttranden, som bifogas, må följande anföras.

Med hänsyn till de under senare år rådande rekryteringssvårigheterna
har Kungl. Maj:ts medgivande att officerare, underofficerare och underbefäl
under vissa förutsättningar kunna tagas i anspråk för tjänstgöring
i vakanta beställningar visat sig vara nödvändigt vid lösande av uppkommande
personalsvårigheter. Det av revisorerna påtalade förhållandet att
vakanta underbefälsbeställningar genom sammanslagning i viss utsträckning
tagits i anspråk för att anställa personal i högre löneställning för
tjänstgöring inom stabs- och förvaltningstjänsten är i huvudsak motiverat
av en strävan att undvika en ytterligare uttunning av officerare i trupptjänst
vid förbanden.

I likhet med revisorerna anser överbefälhavaren att alltför korta anställningar
i möjligaste mån böra undvikas och att anställning under kort
tid bör förekomma endast när tjänstens behöriga gång så påfordrar.

Som framgår av försvarsgrenschefernas yttranden har revisorernas uttalande
i detta avseende redan beaktats eller kommer att iakttagas.

I övrigt hänvisas till de yttranden, som avgivits av cheferna för armén,
marinen och flyget.

Stockholm den 19 januari 1957

Ärendet berett av 1. byråsekreterare I. Hultan

Underdånigst
På uppdrag av ÖB

RICHARD ÅKERMAN
Chef för försvarsstaben

Urbnn Rosenblad

36

Bilaga A

Chefen för försvarsstaben

Vakansläget inom armén är f. n. (avrundade värden):

Kategori

Antal vakanser

°lo vakanser
51
34

Furirer

Allt underbefäl
Underofficerare
Subalternofficerare
Övriga officerare

Kan försummas
295

Kan försummas

1 300
1 530

Kan försummas
20

Kan försummas

Snedvridningen av organisationsformerna torde ha sin egentliga orsak
i de angivna vakanserna i underbefäls- och subalternofficersgraderna.

Enär trupputbildningsbefälet till stor del utgöres av dessa kategorier,
är det synnerligen angeläget att anställa trupputbildare i de vakanta beställningarna,
varvid i första hand de stora furirsvakanserna böra minskas.
Det har emellertid icke visat sig möjligt, att i nämnvärd omfattning anställa
underbefäl på vakanta löner. Detta har medfört att en stor del av
de uppgifter, för vilka underbefälet avses, måste lösas av övrig personal,
vars arbetsbörda därigenom förstoras. I detta läge motverkar varje anställning
i vakant beställning den genom vakanserna uppkomna snedvridningen
— även om anställningen rör underofficerare eller officerare.

Den omorganisation av arméns freds- och krigsorganisation, som pågår,
innebär extra arbetsuppgifter, i första hand vid arméns staber. Uppgifterna
kräva arbetsförstärkning. Om denna förstärkning kan ske genom utnyttjande
av vakanta beställningar för anställning av extra arbetskraft, kommer
anställningen — oberoende av i vilken grad eller med utnyttjande
av vilken (vilka) lön (er) den sker — indirekt truppbefälet till godo.

I statens organisationsnämnds rapport rörande fostabernas organisation
(SON 29/1 1951 nr 24/302) framhålles bl. a. i vad gäller mobiliseringsavdelningen
vid »enkelfo» följande: »Undersökningarna ha visat, att med
nuvarande arbetsbörda erfordras, utöver stabschefen, två kompaniofficerare
för denna avdelnings verksamhet vid Karlstads försvarsområde. Vid detta
försvarsområde har därför räknats därmed. Emellertid förete enkelförsvarsområden
väsentliga olikheter i dessa hänseenden, varför denna fråga
måste bedömas för varje enkelförsvarsområde.

Vid försvarsområdena förekomma i samband med krigsplanläggningen
m. m. ärenden, för vilkas handläggning specialutbildning erfordras såsom
ärenden rörande signaltjänst, min- och sprängtjänst, sjukvårds- och veterinärtjänst,
luftbevakningstjänst in. m. Bestämmelser och anvisningar för
sådan planläggning utfärdas genom militärbefälhavarens försorg. Enär
försvarsområdesstaberna som regel icke förfoga över utbildad personal
för att fullfölja detta planläggningsarbete och då arbetet för varje specialområde
bedömts till endast ett par arbetsmånader per år, bör man räkna
med, att sådan specialutbildad personal i förekommande fall tillfälligtvis
ställes till förfogande genom militärbefälhavarens försorg.»

37

Rörande mobiliseringsavdelningen vid »dubbelfo» framhålles i nämnda
rapport bl. a.:

»För att biträda med krigsförberedelse- och mobiliseringsarbetet erfordras
två kompaniofficerare på aktiv stat.

För att bereda och biträda vid handläggningen av krigsplanläggningen
m. m. rörande signaltjänst, min- och sprängtjänst, sjukvårds- och veterinärtjänst,
luftbevakningstjänst m. m. erfordras under vissa tidsperioder
härför specialutbildad personal. Sådan bör tillfälligtvis ställas till förfogande
genom militärbefälhavarens försorg.»

Med anledning härav har chefen för armén (Al UA Ast/0 17/4 1951 nr
67:30) bl. a. anfört:

»Av organisationsnämndens rapport framgår, att arbetsmängden vid
mobiliseringsavdelningen vid såväl fo 52 som fo 42—41 är av sådan omfattning
att normalt två kompaniofficerare erfordras. Även vid övriga
försvarsområdesstaber torde behov föreligga av förstärkning av arbetskraften
för att krigsförberedelsearbetet nöjaktigt skall kunna bedrivas. Under
nuvarande förhållanden är det icke möjligt utan att allvarligt eftersätta
utbildningsverksamheten, att för längre tid kommendera ytterligare aktivt
befäl till försvarsområdesstaberna. Extra behov av arbetskraft för krigsförberedelsearbete
bör t. v. prövas i varje särskilt fall och tillgodoses såsom
hittills, främst genom tillfälliga kommenderingar.»

Med anledning av det anförda föreslog chefen för armén en minskning
till en kapten i personalorganisationen vid »enkelfostabs» mobiliseringsavdelning,
vilket även beslöts av Kungl. Maj:t (TLA nr 50/1953).

Det är med ledning av ovanstående uppenbart, att personalorganisationen
vid fostaberna av tvingande skäl gjorts svag. Tillfälliga förstärkningar av
dessa staber med aktivt befäl ha förutsatts. Enär sådana förstärkningar
måste gå ut över trupputbildningen, är det synnerligen angeläget, att varje
möjlighet att minska dessa kommenderingars antal tillvaratages. En form
härför är anställning i vakanta beställningar. Även om denna anställning
sker vid fostaberna och med utnyttjande av underbefälsvakanser, kommer
den sålunda trupputbildningen indirekt till godo.

Organisationen av stabs- och förvaltningstjänsten vid truppförbanden
är likaså en minimiorganisation, där tillfällig förstärkning i vissa fall
förutsättes (jfr TLA nr 5/1956, mom. 2).

Beslutanderätten rörande anställning i vakanta beställningar har med ao
306/1953 (TLD 193) delegerats till vissa chefer inom armén varigenom huvuddelen
av dessa ärenden bandlägges av annan myndighet än chefen
för armén. De givna exemplen på enstaka anställningar ha med anledning
härav icke kunnat undersökas under den förhållandevis korta remisstiden.

Ett av exemplen gäller överstelöjtnant Hammarlund ptrp anställning
vid arméstaben 1/8—7/8 1955. Anmärkningen gäller dels den korta anställningstiden
och dels att 7/8 var en söndag. Ifrågavarande tjänstgöring
skedde i en följd 1/8—3/9 1955. Under tiden 8/8—3/9 1955 var överstelöjtnant
Hammarlund förordnad att jämlikt kbr 30/6 1955 (TLA 119) såsom
vikarie under ordinarie befattningshavarens semester uppehålla eu
arvodesbefattning såsom expeditionsofficer vid arméstaben (Asto nr 31/
1955). Tjänstgöringen 1/8—7/8 erfordrades för överlämning av tjänsten.

38

Med hänsyn till vad ovan anförts är det angeläget — icke minst med
tanke på trupputbildningen -— att möjligheterna att utnyttja personal i
vakanta beställningar icke beskäras.

Stockholm den 18 januari 1957

På uppdrag av chefen för armén

B. Carpelan
Chef för arméstaben

S. Hallenborg

Bilaga B

Chefen för Försvarsstaben

1. Inom flygvapnet har i vissa fall kaptener avlönats genom sammanslagning
av tre löjtnantsbeställningar i enlighet med härtill lämnat generellt
medgivande (äs den 25/4 1952, D Nr 1477). Vakanser inom underbefälsgraderna
ha icke utnyttjats för avlönande av officerare eller underofficerare.

2. Det har vid flygvapnet inträffat, att frivillig tjänstgöring påbörjats
eller avslutats på sön- och helgdag respektive omedelbart före eller efter
sådan dag. Motivet härtill har som regel varit antingen rent tjänsteskäl
(övningar) eller att den frivilliga tjänstgöringen omedelbart föregåtts eller
omedelbart efterträtts av ordinarie repetitionsövning. Revisorernas uttalande
härom skall iakttagas.

3. I övrigt har chefen för flygvapnet intet att anföra.

Stockholm den 10 januari 1957

För chefen för flygvapnet

G. A. Westring
Chef för flygstaben

Bilaga C

Till Chefen för Försvarsstaben

1. Inom marinen har vakanta underbefälsbeställningar icke tagits i anspråk
för anställande av personal i högre löneställning för tjänstgöring i
stabs- och förvaltningstjänst.

2. Anställningar, som omfattar endast ett fåtal dagar eller som påbörjas
eller avslutas på sön- och helgdag respektive omedelbart före eller efter
sådan dag, förekommer som regel icke annat än på grund av särskilda
omständigheter exvis: önskemål ur beredskapssynpunkt att öva vissa i
allmänhet smärre förband eller personal med viss utbildning och att här -

39

vid göra minsta möjliga intrång i de inkallades civila yrke; anställningen
sammanfaller av praktiska skäl med kalendermånad; anställningen omfattar
tid i direkt anslutning till ordinarie fredstjänstgöring.

3. De av revisorerna framförda synpunkterna beaktas således redan inom
marinen.

Stockholm den 15 januari 1957

Enligt uppdrag av chefen för marinen

Gunnar Landström
C 2 MS

T. Norinder

Försvarets civilförvaltning

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer under § 5 i sin senast avgivna berättelse anfört rörande tjänstgöring
i vissa vakanta beställningar inom försvaret.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Medgivandet att utnyttja vakanta beställningar för att taga i anspråk
icke ständigt tjänstgörande personal för tjänstgöring inom krigsmakten
lärer ha tillkommit för att göra det möjligt att provisoriskt fylla ut fastställda
befälskadrer och därigenom bereda någon lättnad i det med hänsyn
till rekryteringssvårigheterna trängda arbetsläget. Lika med revisorerna
anser civilförvaltningen nödvändigt, att under nuvarande förhållanden på
befälsområdet dylika möjligheter stå till buds. Emellertid torde därvid böra
förutsättas, att de vakanta beställningarna i huvudsak utnyttjas för de
ändamål, för vilka de genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen blivit
inrättade. Enligt civilförvaltningens mening har så icke i allo varit förhållandet.
Civilförvaltningen anser alltså, att institutet fått en tillämpning,
som ej fullt ansluter sig till avsikten med detsamma. Civilförvaltningen har
också i åtskilliga fall, då ämbetsverket beretts tillfälle yttra sig över framställningar
om disponerande av vakanta beställningar, hävdat, att dylika
beställningar i första hand böra utnyttjas för att täcka bristen på utbildningsbefäl.
Sålunda har civilförvaltningen i de ärenden där fråga varit om
att utnyttja vakanta beställningar för andra ändamål än trupptjänst, funnit
sig böra intaga eu restriktiv hållning, i den mån ej förelegat speciella
omständigheter. Vidare har civilförvaltningen, då det gällt att få taga i
anspråk vakanta beställningar för att inkalla personal i stabs- och förvaltningstjänst,
vid flera tillfällen betonat, att förutsättningen härför måste
vara att aktiv personal härigenom frigöres för trupptjänstgöring. I detta
sammanhang må erinras, att statens organisationsnämnd i sin i augusti
1955 framlagda rapport över organisationsundersökningar vid Blekinge
kustartilleriförsvar framhållit, att inkallande av reservpersonal för frivillig
tjänstgöring enligt 1942 års försvarsbeslut i stabs- och förvaltningstjänst
icke borde få ske annat än om så erfordrades för att fylla vakans. Till vad

40

organisationsnämnden i denna del anfört anslöt sig civilförvaltningen i sitt
yttrande den 21 december 1055 till chefen för marinen över ett inom marinstaben
på grundval av nämnda rapport uppgjort förslag till ny organisation
av berörda kustartilleriförsvar. Civilförvaltningen anförde vidare, att
här angivna synpunkter självfallet hade avseende icke allenast å organisationen
av Blekinge kustartilleriförsvar utan uppenbarligen i lika mån
gällde för alla rationaliserade organ.

Såsom revisorerna konstaterat, är det ett framträdande drag, att vakanser
inom underbefälsgraderna i icke ringa utsträckning tagas i anspråk
för att inkalla anställningshavare i högre tjänstegrader och ofta därvid för
att tullgöra förvaltningstjänst. Såvitt civilförvaltningen kan finna stämmer
också en sådan tillämpning av bestämmelserna om ianspråktagande av
vakanta beställningar mindre väl överens med de tankegångar, som ursprungligen
legat till grund för dessa bestämmelser. Framhållas må, att
Kungl. Maj:ts medgivande erfordras för alt disponera beställningar på sätt
här är i fråga. Principiellt sett bör dock enligt civilförvaltningens mening
gälla, att för viss personalkategori avsedda beställningar icke böra utnyttjas
för inkallande av personal tillhörande andra kategorier. I vart fall bör
icke personal av högre tjänstegrad inkallas med utnyttjande av beställningar,
avsedda för personal av lägre tjänstegrad. Ämbetsverket vill i detta
sammanhang peka på de svårigheter, som uppstå att kontrollera att fastställda
personalstater icke överskridas i de fall, då för ianspråktagande av
viss anställningshavare vid ett förband utnyttjas en eller flera beställningar
avsedda för annat eller andra förband (motsvarande).

I åtskilliga sammanhang ha vakanta beställningar utnyttjats för sådana
ändamål, där med tillämpning av sedvanliga grunder personalbehovet bort
tillgodoses i annan ordning (exempelvis mot ersättning i ett för allt för
visst uppdrag, mot ersättning enligt normerna i kommittékungörelsen eller,
då det gällt anordning av mera permanent natur, genom inrättande av
särskild tjänst). Civilförvaltningen har i flera yttranden över framställningar
av sådan innebörd förordat andra utvägar för lösning av personalfrågorna
än utnyttjandet av vakanta beställningar. Vad särskilt angår del
av revisorerna påtalade förhållandet att en kaptensbeställning vid kustartilleriet
utnyttjas för anställande av en kapten i reserven för handläggning
av frågor rörande bostadsförmedling må erinras, att denna personalanordning
tillämpats alltsedan år 1950 och att civilförvaltningen i anledning
av upprepade förslag från chefen för försvarsstaben räknat med att för
ändamålet i stället skall inrättas en särskild tjänst.

Av det anförda framgår, att civilförvaltningen för sin del icke kan finna
den nuvarande tillämpningen av bestämmelserna om utnyttjande av vakanta
beställningar fullt tillfredsställande. Även om civilförvaltningen väl
inser nödvändigheten av att anordningen i nuvarande rekryteringsläge bibehålies.
förefaller det dock. som om behov skulle föreligga av en översyn
av nu gällande bestämmelser och en ändrad tillämpning av institutet i syfte
att åstadkomma en bättre anpassning till andemeningen med detsamma.
Därvid böra självfallet utfärdas sådana föreskrifter att alltför kortfristiga
anställningar omöjliggöras. Att icke anställningar utan särskilda skäl böra
påbörjas eller avslutas på helt eller delvis arbetsfria dagar bör ligga i
sakens natur och torde kunna regleras av de militära myndigheterna utan
.särskilda föreskrifter av Kungl. Maj:t.

Civilförvaltningen vill slutligen framhålla, att här avsedd anordning bör

41

betraktas såsom ett provisorium, betingat av rekryteringsläget. Efter hand
som förbättringar härutinnan åstadkommas, böra möjligheterna att utnyttja
vakanta beställningar begränsas.

I ärendets handläggning ha deltagit undertecknade Lundberg och Stiernstedt,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Hallin.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

LARS TH. STIERNSTEDT

R. Nareskog

Statens organisationsnämnd

Till Konungen

Med anledning av remiss den 21 december 1956 rörande vad riksdagens
senast församlade revisorer i § 5 i sin berättelse framhållit beträffande
tjänstgöring i vissa vakanta beställningar inom försvaret får statens organisationsnämnd
anföra följande.

Statens organisationsnämnd har verkställt undersökningar av stabs- och
förvaltningstjänsten vid arméns truppförband, försvarsområdesstaber samt
flertalet skolor, översyn av organisationen vid truppförbanden pågår. Vid
marinen har undersökning slutförts vid Stockholms och Blekinge kustartilleriförsvar
samt vid marinens skolor i Berga. Undersökning av marinens
övriga skolor och kustartilleriförsvar pågår eller planeras. Vid flygvapnet
har endast vissa förberedande undersökningar utförts. Undersökning
av högre staber — militärbefälsslaber, arméstaben, försvarsstaben m. fl. —
har nämnden icke bemyndigande att utföra.

Organisationen av stabs- och förvaltningsorganen vid de sålunda undersökta
truppförbanden och staberna fastställes efter hand av Kungl. Maj:t,
varvid antalet och kvaliteten på den personal, som placeras vid de olika
avdelningarna, anges i särskild tablå.

Vid de grundundersökningar av försvarsomrddesstabernas organisation,
som utfördes vid Karlstads (enkelförsvarsområde) och Norrköpings-Linköpings
(dubbelförsvarsområde) försvarsområden, konstaterade organisationsnämnden
bl. a., att vid mobiliseringsavdelningen vid Karlstads försvarsområde
erfordrades — utöver stabscliefen, som chet för avdelningen
— Ivå kompaniofficerare. Vid Norrköpings-Linköpings försvarsområdes
inobiliseringsavdelning konstaterades likaledes behov av — utöver stabschefen
— två officerare på aktiv stat. I sin rapport över dessa organisationsundersökningar
framhöll nämnden, alt vid dessa mobiliseringsavdelningar
härjämte förefanns ett behov under omkring två månader per år
av personal för handläggning av ärenden, som krävde viss specialutbildning,
såsom ärenden rörande signaltjänst, sprängtjänst och mintjänst m. in.
Denna personal förutsattes bli ställd till förfogande genom vederbörande
militärbefälhavares eller högre chefs försorg. Vidare framhölls i rapporten,
att de olika försvarsområdena i landet företedde väsentliga olikheter, var -

42

för frågan om antalet officerare vid respektive mobiliseringsavdelningar
måste bedömas för varje försvarsområde för sig.

Med stöd av organisationsnämndens rapport ingav chefen för armén i
underdånig skrivelse den 17 april 1951 förslag till bl. a. organisation av
och verksamheten vid försvarsområdesstab i fred. Beträffande mobiliseringsavdelningen
framförde chefen för armén härvid hl. a. följande: »För
krigsförberedelsearbete ha försvarsområdesstaberna under de senaste åren
måst förstärkas med arbetskraft i avsevärd omfattning. Detta har skett
dels genom kommendering. dels genom anställning av personal på vakanta
löner. Av organisationsnämndens rapport framgår, att arbetsmängden vid
mobiliseringsavdelningen vid såväl fo 52 som fo 42-41 är av sådan omfattning
att normalt två kompaniofficerare erfordras. Även vid övriga försvarsområdesstaber
torde behov föreligga av förstärkning av arbetskraften för
att krigsförberedelsearbetet nöjaktigt skall kunna bedrivas. Under nuvarande
förhållanden är det icke möjligt utan att allvarligt eftersätta utbildningsverksamheten.
att för längre tid kommendera ytterligare aktivt befäl
till försvarsområdesstaberna. Extra behov av arbetskraft för krigsförberedelsearbete
bör t. v. prövas i varje särskilt fall och tillgodoses såsom hittills,
främst genom tillfälliga kommenderingar. Organisationsförslaget har uppgjorts
med hänsyn till vad ovan anförts.»

Med hänsyn till vad chefen för armén sålunda framförde, fastställde
Kungl. Maj:t att vid mobiliseringsavdelningen vid enkelförsvarsområde
endast skulle placeras en kompaniofficer, trots att arbetets omfattning vid
flertalet försvarsområdesstaber motiverade att ytterligare en kompaniofficer
placerades vid avdelningen.

Beträffande truppförbanden har organisationsnämnden utarbetat eu utredning
rörande viss översyn av organisationen av arméns förbands stabsoch
förvaltningsorgan i fred. Denna utredning har legat till grund för
chefens för armén 1955 insända underdåniga principförslag till ändrad
organisation av stabs- och förvaltningsorgan m. in. i fred vid arméns förband,
och Kungl. Maj :t har genom brev den 18 november 1955 fastställt
ändringar i organisationen i enlighet med detta principförslag. Efter hand
som organisationsnämnden gjort kompletterande undersökningar vid förbanden
tillämpas den nya organisationen från tidpunkt, som Kungl. Maj:t
fastställer efter förslag från chefen för armén. Härvid fastställer jämväl
Kungl. Maj:t i särskild personaltablå antal och kvalitet på den personal,
som skall vara placerad vid de olika avdelningarna inom förbandens stabsoeh
förvaltningsorganisation. 1 anslutning till att personalorganisationen
sålunda fastställes föreskriver Kungl. Maj:t: »Då tillfälliga arbetsuppgifter
göra det erforderligt, må personalorganisationen förstärkas genom utnyttjande
av tillgänglig personal inom ramen för fastställda personalstater
och med iakttagande av i övrigt meddelade bestämmelser rörande placering
och ianspråktägande av ifrågakommande personal.» Sådan arbetskraftsförstärkning
bär visat sig erforderlig främst på mobiliserings- och utbildningsavdelningarna
i första hand vid de tillfällen då anbefallda organisationsförändringar
skall genomföras, då mobiliseringshandlingar måste revideras
på grund av ändrade mobiliserings- och förrådsorter in. in. samt då
planläggning för och genomförandet av repetitionsövningar pågå.

Såväl vid försvarsområdesstaber som vid truppförband har sålunda konstaterats,
att eu förstärkning av den personalorganisation som fastställts)
av Kungl. Maj:t är nödvändig under kortare eller längre perioder. Kan för

43

dessa uppgifter erhållas kvalificerad, icke aktiv personal, som är villig att
tjänstgöra i vakanta beställningar, synes detta vara en fördel, då härigenom
aktiv personal icke behöver tagas från utbildningsarbetet. Den personal,
som kan komma i fråga, torde i regel behöva ha sadana kvalifikationer, att
den måste erbjudas lön motsvarande kompaniofficers- eller underofficerslön.
Inom underofficersgraden finnes dock inga vakanser, bland kompaniofficerare
ett begränsat antal (löjtnanter) medan vakanserna inom furirsgraden
är många. Dessa vakanta furirslöner kan i regel icke utnyttjas för
anställande av vikarier i underbefälsgraderna, då brist föreligger på sökande
av vikariat i dessa grader under nu rådande läge på arbetsmarknaden.
Det synes därför nödvändigt att alltjämt utnyttja nuvarande förfaringssätt,
nämligen att låta en person utnyttja två eller tre vakanta furirslöner, om
kvalificerad personal skall kunna erhållas för ifrågavarande uppgifter.

Organisationsnämnden förutsätter, att behovet av extra arbetskraft för
att förstärka personalorganisationen vid truppförbands och försvarsområdsstabers
stabs- och förvaltningsorgan även i fortsättningen prövas av
vederbörande myndighet (militärbefälhavare eller personalkarchef).

I detta ärendes handläggning har deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande majoren C. O. Rosenius.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

§ 6 Försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar
Försvarets civilförvaltning

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast samlade
revisorer anfört under § 6 av sin berättelse angående försäkring av
försvaret tillhöriga hästar.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Enligt Kungl. Maj:ts cirkulär den 4 juni 1954 (SFS 325) äger statlig myndighet
icke teckna eller låta teckna försäkring för staten tillhörig egendom
utom i vissa undantagsfall, bl. a. i samband med att staten tillhörig egendom
utan ersättning upplåtes åt annan än statlig myndighet under förutsättning
att försäkringskostnaden bestrides av den, till vilken egendomen i lråga utlånas
eller upplåtes.

Enligt revisorernas mening skulle vid ett slopande av försäkringarna a
ackordshästarna statsverket genom eu höjning av utackorderingspriserna
med belopp motsvarande försäkringspremiernas storlek tilltöras avsevärda
belopp. Försäkringspremierna uppgå sammanlagt till cirka 300 000 kronor
per år. Förutom att kronan kommer att få stå för de ersättningsbelopp,
som för närvarande utbetalas av vederbörande försäkringsbolag det

44

förutsättes härvid, att fodervärd vid ett slopande av försäkringarna icke
skall kunna göras ersättningsskyldig i vidare utsträckning än nu är fallet
d v. s. i huvudsak då fråga är om grov vårdslöshet — är det högst sannohkt
att ett upphävande av försäkringarna kommer att medföra att personal
såväl vid de berörda förbanden som å ämbetsverkets juridiska byrå
kommer att i icke ringa omfattning få tagas i anspråk för utredningsarbeten
i samband med sjukdoms- och dödsfall. Detta arbete utföres för närvarande
av försäkringsbolaget, som för detta ändamål har tillgång till
erforderlig expertis.

Det är, såvitt ämbetsverket förstår, icke uteslutet, att förbandscheferna
komma att bedöma det erforderligt, att den av kronan hittills utförda kontrollen
av fodervärdarnas sätt att sköta hästarna, måste intensifieras för det
fall att försäkringarna slopas och den av försäkringsbolaget för närvarande
utförda kontrollverksamheten bortfaller. En ökning av kronans kontrollverksamhet
kommer att medföra ytterligare kostnader för statsverket.

Det är svårt att bedöma storleken av de kostnader, kronan skulle komma
att få bestrida i händelse försäkringarna slopas. Kostnaderna torde i vart
fall icke vara utan betydelse vid bedömandet av frågan, huruvida försäkringarna
böra slopas eller icke.

På grund av vad ovan anförts och då de nuvarande försäkringskostnaderna
icke gäldas av statsmedel ställer sig civilförvaltningen tveksam till
lämpligheten av att frångå den nuvarande ordningen. Därest den nuvarande
ordningen anses böra bibehållas, kan måhända i klarhetens intresse en
viss jämkning av ordalagen i kungörelsen vara påkallad.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och
Stenman, den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog och
byrådirektören örtengren.

Stockholm den 15 januari 1957

P. STENMAN

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

Hugo Landin

Arméintenden turförvaltningen

Till Konungen

Genom expeditionschefsskrivelse 21 december 1956 anbefalld avgiva utlåtande
över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse
rörande försäkring av vissa försvaret tillhöriga hästar får arméintendenturlörvaltningen
med remissaktens återställande i underdånighet anföra
följande.

Föreskriften om fodervärdarnas skyldighet att låta försäkra hästarna
har tillkommit på följande grunder.

o Förbandschefen skall tillse, att de utackorderade hästarna vårdas på
sadant sätt, att hästarna äro fältdugliga och icke genom alltför hårt arbete
eller på annat sätt förslitas i förtid. Kontrollverksamhet utövas genom

45

besiktningar, som utföras av personal från vederbörligt förband. Om utackorderad
häst dör eller eljest blir obrukbar under sådana omständigheter,
att fodervärden måste anses hava genom oförstånd, bristande tillsyn
eller dylikt varit vållande till hästens död eller obrukharliet, är fodervärden
skyldig att antingen ersätta hästen med det värde, som åsatts hästen, eller
sätta annan av förbandschefen godkänd häst i stället.

För fodervärdens fullgörande av sina förpliktelser enligt kontraktet
skola två av förbandschefen godkända borgensmän teckna garanti.

1 och med att hästarna försäkras, övertages en del av kontrollverksamheten
beträffande ackordhästbeståndet av försäkringsgivaren genom dennes
fältorganisation. I samband med inträffad sjukdom eller skada på
ackordhäst verkställes av försäkringsgivaren erforderlig utredning om
hästens hälsotillstånd och omständigheterna i samband med skadefallet.
Inträffar det att fodervärden på grund av vållande enligt lagen om försäkringsavtal
icke är berättigad till ersättning, utbetalas försäkringsbeloppet
ändock till förbandschefen med regressrätt för försäkringsbolaget
gentemot fodervärden.

Erfarenheten har visat, att fodervärdarna i stor utsträckning ha sådan
ekonomisk ställning, att de icke kunna eller i varje fall icke utan svårighet
kunna lämna ekonomiskt vederlag vid förlust av häst. Borgensmännen
kräva också ofta försäkring av hästarna för att teckna garantin.

Vid den omprövning av frågan om försäkring av ackordhästar, som
inom arméintendenturförvaltningen ägde rum i anslutning till Ivungl.
Maj:ts cirkulär den 4 juni 1954, ansågs, att den i cirkuläret intagna undantagsbestämmelse,
som stadgade, att erforderlig försäkring i samband med
att staten tillhörig egendom utan ersättning upplätes till annan än statlig
myndighet finge förekomma, under förutsättning att vederbörande myndighet
med hänsyn till statens intresse så funne lämpligt och att försäkringskostnaderna
icke bestredes av statsmedel, ägde tillämpning på förevarande
fall. — Erfarenheten hade visat, att ackordhästförsäkringen var
erforderlig och önskvärd. En del ackordhästar, för vilkas utackordering
föreligger utackorderingssvårigheter, äro utackorderade avgiftsfritt. Den
låga avgift — i regel 20 kronor per häst och år — som i övrigt utgår för
dessa hästar, är icke att betrakta såsom ersättning (hyra eller lega) för
hästens brukande utan som ett bidrag till bestridande av kostnaderna för
förbandens kontrollverksamhet (besiktningsresorna).

I övrigt må anföras, att om föreskriften, att hästarna skola vara försäkrade
utgår, måste förbandens kontrollverksamhet och utredningsarbete
vid inträffade sjukdoms- och skadefall under utackorderingstiden väsentligt
ökas och medföra ökade kostnader. Försäkringsföretagen med deras
vid dylikt arbete vana personal äro i allmänhet bättre skickade för uppgifterna
vid inträffade skadefall än militärpersonalen. Genom att erforderligt
utredningsarbete oinbesörjes av försäkringsföretagen undvikes tillika
riskerna för uppkomsten av kontroverser mellan kronans vederbörande
myndigheter och fodervärdarna, vilket i sin tur medverkar till underlättande
av systemets upprätthållande.

Därest den av riksdagens revisorer framförda synpunkten skulle vinna
beaktande och sålunda den fodervärden åliggande försäkringsplikten för
ackordhästar bringas att upphöra med en åtföljande mot försäkringspremierna
svarande höjning av ackordavgifterna, skulle följden bli ökat administrativt
arbete hus myndigheterna och sannolikt ökade svårigheter all

46

finna lämpliga fodervärdar. Försäkringspremierna utgå för närvarande
efter en fallande skala med hänsyn till bl. a. hästens ålder. En anpassning
av ackordavgifterna efter försäkringspremiernas storlek kommer därför
att nödvändiggöra en ständig övervakning för ändring av dessa avgifter
efter samma principer, som tillämpas av försäkringsbolagen.

Arméintendenturförvaltningen hävdar alltjämt, att den i ovannämnda
cirkulär intagna undantagsbestämmelsen, som tidigare åberopats, äger tilllämpning
i fråga om kronan tillhöriga ackordhästar. Med hänsyn härtill
och då systemet med försäkring av ackordhästar ur de synpunkter som
framgår av ovanstående får anses vara till fördel för kronan, hemställer
arméintendenturförvaltningen i underdånighet att vad riksdagens revisorer
i denna fråga anfört icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit förutom undertecknade
Gewert och Liljefors, den senare föredragande, jämväl krigsrådet Nyländer.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
IVAR GEWERT

ERIK LILJEFORS

E. Jönsson

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Då ett bibehållande av det nuvarande systemet med försäkring av de
utackorderade hästarna genom fodervärdarnas försorg synes strida mot de
principer, som ligga till grund för det av riksdagens revisorer åberopade
cirkuläret, torde i enlighet med revisorernas förslag åtgärder böra vidtagas
för att bringa försäkringsavtalen att upphöra. Ämbetsverket förutsätter
härvidlag att utackorderingsavgifterna samtidigt höjas med belopp, som
motsvara försäkringspremierna.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Lindblad.

Stockholm den 29 december 1956

Underdånigst
HERMAN KLING

RAGNAR ANDERSSON

Gunnar Zimmerman

47

§ 7 Vissa kostnader för militära bad i Boden
Försvarets civilförvaltning

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast samlade
revisorer anfört under § 7 av sin berättelse angående vissa kostnader för
militära bad i Boden.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Såvitt framgår av den av revisorerna lämnade redogörelsen ha uppenbarligen
de kalkyler, som legat till grund för försvarets fabriksstyrelses
avtal med Bodens badhuskommitté, varit felaktiga. Orsakerna härtill undandraga
sig civilförvaltningens bedömande.

Ämbetsverket vill instämma i revisorernas uppfattning, att alla möjligheter
till jämkning av avtalet böra tillvaratagas. Det torde närmast ankomma
på arméintendenturförvaltningen att taga initiativ härtill.

Enligt vad som under hand inhämtats ha genom åtgärder från arméintendenturförvaltningen
bastubaden vid förbanden i Boden inskränkts
från den 1 januari 1957 och de komma senare att ytterligare inskränkas,
samtidigt som antalet bad i badanstalten ökas. Vidare har överenskommelse
träffats med Bodens stad angående omdisponering av vissa kostnader,
varigenom statsverkets utgifter beräknas komma att minska.

Kronans kostnader för anlitandet av badinrättningen böra kontinuerligt
följas, varjämte förhandlingar i god tid böra upptagas före avtalstidens
utgång.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenman,
den sistnämnde föredragande, samt krigsrådet Brunskog och byrådirektören
örtengren.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst
RAGNAR LUNDBERG

P. STENMAN

Hugo Lundin

Försvarets fabriksstyrelse

Till Konungen

Med anledning av remiss den 21 december 1956 angående vad riksdagens
revisorer under 7 § i sin revisionsberättelse till 1957 års riksdag anfört
angående vissa militära bad i Boden får försvarets fabriksstyrelse anföra
följande.

Revisorerna ha i huvudsak anfört, att de till grund för eu mellan Bodens
stad och fabriksstyrelsen ingången överenskommelse om uppförande av
en varmbadinrättning i Boden liggande kalkylerna skulle lia utarbetats

48

utan tillräcklig noggrannhet samt att detta skulle framstå som desto mer
otillfredsställande som det vore fråga om eu långtidsbunden överenskommelse.
Revisorerna ha vidare funnit, att mindre god omsorg nedlagts vid
avtalets formulering, vilket skulle ha givit upphov till tolkningssvårigheter.

Såsom framgår av revisorernas berättelse var ursprungligen avsikten
att uppföra ett varmbadhus med simhall för Bodens garnison och en simoch
idrottshall för Bodens stad.

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1943 uppdragit åt fabriksstyrelsen att efter
samråd med 1942 års militära reparationstjänstutredning i samband med
utformningen av förslag till uppförande av central tvätt- och reparationsanstalt
i Boden undersöka möjligheterna att till densamma ansluta eu
även för civilbefolkningen tillgänglig varmbadinrättning.

I anslutning till vad sålunda förekommit har reparationstjänstutredningen
jämte en teknisk representant från fabriksstyrelsen haft överläggningar
med kommendanten i Bodens fästning och särskilt utsedda representanter
för Bodens stad, den s. k. badhuskommittén. Med skrivelse den 29 januari
1944, redovisad i Kungl. Maj:ts proposition nr 185/1944, har reparationstjänstutredningen
framlagt resultatet av sina undersökningar och överläggningar
i ärendet. Vid dessa överläggningar mellan utredningen, kommendanten
och badhuskommittén träffades de uppgörelser, som blevo normgivande
för det avtal, som utformades av försvarets fabriksstyrelse och
som den 20—24 augusti 1945 ingicks mellan styrelsen och staden om
uppförande av en badanläggning. Detta avtal har av Kungl. Maj:t godkänts
genom beslut den 12 april 1946.

Fabriksstyrelsen får här bilägga eu för styrelsen tillgänglig protokollsavskrift
från överläggningar, som den 15 februari 1944 ägt rum mellan
utredningen och staden.

Av avgörande betydelse för eu tillfredsställande utformning av överenskommelsen
mellan kronan och Bodens stad beträffande kostnaderna för
den i anslutning till den centrala tvätt- och reparationsanstalten i Boden
uppförda varmbadinrättningen med simhall var givevis det antal bad, som
beräknades för militär personal och för civilbefolkningen. Dessa antalsuppgifter
lämnades av kommendanten i Bodens fästning, i vad avsåg den
militära personalen, samt av Bodens stads badhuskommitté, i vad avsåg
den civila befolkningen inom staden. Utredningen och kommendanten ha
såsom framgår av utredningens ovannämnda skrivelse den 29 januari 1944
och av förenämnda protokoll varit överens om att antalet bad skulle beräknas
till 240 000, varav 200 000 militära bad. Fabriksstyrelsen, som icke
besitter sakkunskap i vad avser bedömandet av antalet militärbad, har icke
haft anledning ingå på någon saklig prövning av denna sifferuppgift vid
avtalets upprättande, särskilt som utredningens ordförande, översten
T. Lychnell, som skötte förhandlingarna, får anses ha varit bättre skickad att
bedöma denna uppgift.

Då styrelsen efter uppförandet av tvätt- och reparationsanstalten i Boden
icke halt annan befattning med badhusrörelsen än att till densamma leverera
erforderligt varmvatten, värme och elenergi, har styrelsen i övrigt icke
haft anledning att senare följa badhusrörelsens utveckling eller därmed
sammanhängande spörsmål.

Kronans rättigheter att utnyttja badinrättningen och skyldigheter att
deltaga i kostnaderna för densamma övervakas av de militära myndighe -

49

terna, i första hand genom de två av kommendanten i Bodens fästning
utsedda representanterna i badhuskommittén.

Vad beträffar överenskommelsens formulering har revisorerna särskilt
kritiserat den omständigheten, att innebörden av begreppen militära och
civila bad icke tillräckligt preciserats. Vid de överläggningar, som föregingo
ingåendet av överenskommelsen, torde icke någon tvekan ha rått om
innebörden av dessa begrepp. Med militära bad har således avsetts bad
för militär i trupp under vissa fastställda tider, vilka framgå av till överenskommelsen
fogad bilaga.

Enligt vad styrelsen erfarit, har nyligen mellan kommendanten i Bodens
fästning och Bodens stad träffats ett tilläggsavtal till ovanstående avtal den
20—24 augusti 1945 angående utnyttjandet av badhuset även för civilanställd
personal inom garnisonen på i avtalet angivna villkor, varjämte
viss ändring åstadkommits beträffande fördelning av kostnaderna mellan
kronan och staden.

Beträffande överenskommelsen i övrigt kan revisorernas uttalande möjligen
vara riktat mot bestämmelserna i § It angående grunderna för beräkning
av ersättning till staden för militära bad. De i avtalet använda
uttrycken torde emellertid till sin innebörd i varje fall inom industri- och
affärsverksamhet icke ge anledning till tveksamhet. Styrelsen kan för sin
del icke finna att formuleringen skulle kunna förorsaka tolkningssvårigheter
av sådan art att de icke skulle kunna lösas i samförstånd inom badhusförvaltningens
styrelse.

Vad slutligen angår revisorernas uttalande att i avtalet icke finnas intagna
bestämmelser angående de principer efter vilka en överenskommelse
mellan parterna skall komma till stånd efter den nuvarande avtalstidens
utgång den 30 juni 1979 må framhållas, att avtalstiden 35 år har valts med
hänsyn till alt denna tid motsvarar den tidrymd inom vilken det i badhusinrättningen
investerade kapitalet kunde betraktas såsom helt avskrivet.
Det torde ha saknats förutsättningar att i samband med nuvarande avtals ingående
träffa avtal med motparten om de principer som skulle ligga till
grund för samarbetet mellan parterna efter avtalstidens utgång med hänsyn
till att det knappast förelegat möjligheter för parterna att överblicka de
förhållanden, som komma att råda så långt fram i tiden.

I ärendets handläggning ha, förutom undertecknade Aste och Claus, den
senare föredragande, deltagit överingenjörerna Berggren och Lindh samt
byrådirektören Svensson.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
GUNNAR ASTE

G. CLAUS

Raoul Boström

Bilaga

Protokoll fört vid sammanträde med av statsrådsberedningen tillsatta
delegerade under ledning av överste T. Lychnell, Kommendanten i Bodens

4 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1956. It

50

fästning, tillförordnade generalen G. Dyrssen samt Bodens badhuskommitté
tisdagen den 15 februari 1944 å drätselkammarens sessionssal.

§ 1

I''öredrogs protokoll från sammanträdet med stadsfullmäktige i Boden
den 14 februari 1944 kl. 21, § 39, enligt vilket badhuskommitténs ledamöter,
rektor H. Julin, stadsfullmäktiges ordförande V. Numan, byggnadsingenjör
E. Ahlrén, ingenjör John Bergenudd, regementskassör M. Bovin, affärschef
Z. B. Wilhelmsson och stadskamrer H. Nilsson, erhållit fullmäktiges
uppdrag att å stadens vägnar teckna bindande överenskommelse angående
villkoren för byggande av ett med Kronan gemensamt badhus.

I egenskap av ordförande i badhuskommittén hälsade rektor Julilin
överste Lychnell med delegat och Kommendanten hjärtligt välkomna och
uttalade såväl kommitténs som stadens glädje över att förhandlingarna
icke strandat i frågan om byggande av ett för såväl militären som civila
ur alla synpunkter och för båda parter mycket nödvändigt badhus.

Efter det de närvarande till ordförande utsett rektor H. Julilin och till
sekreterare stadskamrer H. Nilsson, överlämnades ordet till överste T.
Lychnell.

Inledningsvis framhöll han, att efter tidigare motioner av riksdagsmännen
Holmström och Löfgren hade statsutskottet 1942 uttalat, att den f. n.
otillfredsställande lösningen av badhusfrågan i Boden med dess garnison
borde bliva föremål för en snar lösning i anslutning till den centrala tvättinrättning
för Kronans behov, som beslutats komma till utförande i Boden.
Fördelarna av detta samgående äro stora, dels torde betydliga inbesparingar
kunna göras genom att vissa ledningar o. dyl. för uppvärmning och
badhusets förseende med ånga kunna göras gemensamma, dels ock kan ett
gemensamt utbjudande av såväl den centrala tvättinrättningen som badhuset
på entreprenad medföra billigare hyggnadskostnader. Ehuru försvarsministern
varit inställd på att med hänsyn till tidens läge icke äska
medel för idrotts- och hadhusanläggningar i år, anser han dock, att en
badinrättning i Boden är så betydelsefull ur flera synpunkter, att densamma
snarast bör komma till stånd under förutsättning att en lämplig överenskommelse
härom kan träffas med staden om samgående.

Härvidlag hade han tänkt sig ett statligt bidrag av omkring 300 000
kronor och att det militära hadpriset för 200 000 militära bad pr. år bygger
på en uträkning, som motsvarar 21 öre pr. bad räknat efter 1939 års priser.
Enligt av Kronan gjorda uträkningar skulle ett rent militärt badhus kunna
byggas för 650 000 kronor, varför denna summa lagts som grund för beräknande
av Kronans badpris. I Kronans badpris ingår även skyldighet
att hålla tvål och handduk. Badpriset, 21,02 öre, är endast en beräkningsgrund,
bur uträkningen skall ske. I detta fall ligger förkrigspriserna till
grund. I verkligheten komma de faktiska priserna att ligga till grund. Helt
säkert blir det verkliga badpriset betydligt högre.

Efter en ingående diskussion i ärendet och efter det vissa omräkningar
vidtagits beslöto de närvarande enhälligt att framlägga följande förslag till
uträkning av badpriset. Uträkningen grundar sig på 200 000 militära bad
och 40 000 civila bad pr. år, vilka siffror sinsemellan anses utgöra en rättvis
värdemätare på frekvensen av ett gemensamt badhus i Boden.

51

Kostnadsandcl

Driftskostnader	Boden	Kronan	Anmärkningar
Fasta kostnader1)
Underhåll ............	1 900	1 900	1,75 °/o av 650 000 kr.
Lokaluppvärmning och ventilation......	1 800	1 800	varav en tredjedel fasta kostnader. 45 % av totala värme-
El. belysning och kraft	800	800	kostnaden varav hälften fasta kostnader. 25 % av totala el.kost-
Personal .............	2 650	2 650	naden är fasta kostnader. 1 föreståndare. Pensions-
Administration ........	2 500	2 500	avgift inräknas.
Summa	9 650	9 650
Tillhopa	19 300
Rörliga kostnader* 2)
Underhåll ............	1 260	6 340	1,75 °/o av 650 000 kr.
Lokaluppvärmning och ventilation......	600	3 000	varav 2/3 rörliga kost-nader. 45 % av totala värme-
El. belysning och kraft	780	3 920	kostnaden varav hälften rörliga kostnader. 75 °/o av totala el.kost-
Vattenuppvärmning ....	1 470	7 330	naden är rörliga kost-nader. 55 °/o av totala värme-
Vattenförbrukning ....	1 000	4 000	kostnaden helt rörliga kostnader. 200 1. pr mil. bad, 250 1.
Kemikalier ...........	600	3 000	pr civilbad.
Personal .............	12 000	4 800	2 biträden för Kronan,
Summa	17 710	32 390	5 biträden för Boden.

Tillhopa	50 100
S:a driftskostnader	27 360 42 040
Tillhopa	69 400

Fasta kostnader pr bad

öre ................ 24,1 4,825

Rörliga kostnader pr bad

öre ................ 44^3 16,195

Totala driftskostnader

pr bad öre.......... 68,4 21,02

>) Fasta kostnader ha uppdelats med lika andelar för Kronan och Boden.

2) Rörliga kostnader ha uppdelats proportionellt på antalet bad med undantag för personalen,
för vilken behovet angivits för vardera Kronan och Boden samt vattenförbrukningen
enligt beräkning 200 1. pr militära bad och 250 1. pr civila bad.

52

Uträkningen för fastställande av den årliga kostnaden pr bad skall således
ske på grundval av ovan gjorda förslag till beräkningsgrunder, som
baserats på 200 000 militära bad och 40 000 civila bad. Understiger antalet
badande dessa siffror sker reducering i rörliga kostnaderna för vardera
Kronan och Boden med ovan angivna undantag efter enahanda beräkningsgrunder,
d. v. s. att 5/6 av kostnaderna belöpa sig på Kronan och 1/6 på
Boden.

För erforderligt vatten till såväl badhuset som den centrala tvättinrättningen
får staden icke debitera högre pris pr kbm än 10 öre, dock med rätt
till motsvarande ökning eller minskning, som kan uppstå genom ändring
av stadens nuvarande inköpspris för vatten från Kronan.

Staden skall vidare utan kostnader svara för att erforderliga vatten- och
avloppsledningar framdragas till tomtgränsen, varifrån vardera parten badhuset
och centrala tvättinrättningen själv har att bekosta framdragande
av resp. servisledningar.

Under förutsättning att badhuset kommer till verklighet, ställer staden
ävenledes erforderlig tomt inom kv. Pilen för den centrala tvättinrättningens
behov kostnadsfritt till förfogande.

Vad .statens utlovade medverkan för byggande av ett gemensamt badhus
omkring 300 000 kronor beträffar, meddelade stadsfullmäktiges ordförande,
att det i fullmäktige blivit upplyst, att denna summa avsåg statens andel
i byggnadskostnaderna men att för tomtkostnader tidigare överenskommet
belopp, 25 000 kronor, icke avhandlats.

Under diskussion i denna fråga framhöllo stadens representanter, att
stadens önskemål om 25 000 kronor för tomtkostnad utöver ett byggnadsbidrag
å 300 000 kronor måste anses vara skäligt.

Badhuskommittén, som erhållit stadsfullmäktiges uppdrag att fatta för
staden bindande beslut vid dagens sammanträde, ansåg dock, att även om
stadsfullmäktige räknat med att erhålla 325 000 kronor inklusive tomtkostnad,
får frågan om ett samgående med Kronan för byggande av ett
badhus icke falla av denna anledning.

Efter det således full enighet uppnåtts beträffande fördelningen och
beräkningsgrunderna för driftskostnaderna och ett enigt uttalande gjorts
angående statens engångsbidrag, som går ut på ev. olika uppfattning om
statens andel i tomtkostnaderna icke få på något sätt stjälpa frågan, beslöts
att i protokollet även intaga en redogörelse över disposition av badhuset
och badtimmarnas värdering, jämte bestämmelser för badhusets skötsel och
handhavande.

Värderingen av badtimmarna har fastställts likvärdigt med undantag för
tiden mellan 16.00—21.00, som erhållit ett med 50 % förhöjt värde.

Disposition av badhuset har i princip fastställts sålunda.1)

Under söndagar beräknas badhuset vara öppet för idrottsliga ändamål
under tiden 13.00—17.00 gemensamt för civila och militära.

Skötseln av badhuset handhaves av en särskild styrelse av 5 personer
med personliga suppleanter, av vilka stadsfullmäktige utse 3 ledamöter
med suppleanter och Kommendanten i Bodens Fästning 2 ledamöter med
suppleanter.

Till protokollet skulle vidare antecknas, att staden för driften av badhuset
och sin kommunala tvättinrättning, som inrymmes i bottenvåningen,

1 Se tabell å sid. 53.

53

		Boden	Kronan
Måndag	8.00—16.00 16.00—21.00	5	8
Tisdag	8.00—11.00 11.00—21.00	3	10
Onsdag	8.00—16.00 16.00—21.00	5	8
Torsdag	8.00—11.00 16.00—21.00 11.00—16.00	8	5
Fredag	8.00—16.00 16.00—21.00	5	8
Lördag	8.00—13.00 13.00—21.00	8	5
Summa timmar	34	44
50 %> ökat timvärde	12,5	2,5
Summa	likvärdiga timmar	46,5	46,5

äger rätt att till självkostnadspris inköpa elektrisk kraft och värme från
fabriksstyrelsens centrala tvättinrättning. Den centrala tvättinrättningens
föreståndare skall enligt närmare överenskommelse med fabriksstyrelsen
biträda med teknisk kontroll och rådgivning i tekniska frågor. Vidare
uttalade sig de närvarande, att staden icke är bunden vid de skissritningar,
som nu föreligga för byggande av ett badhus i Boden, men att de ritningar,
som komma att ligga till grund för byggnaden måste, vad beträffar militära
önskemål, underställas Kungl. Maj:t eller den myndighet, som härtill
utses, för godkännande.

§ 2

Att tillsammans med herr ordförande justera dagens protokoll utsågos
herrar Numan och Wilhelmsson.

§ 3

Framförde herr ordförande badhuskommitténs och stadens tack till de
militära myndigheter och delegerade för det goda samförstånd, som präglat
förhandlingarna och nu residterat i att full enighet uppnåtts i den för
såväl Kronan som staden mycket viktiga frågan om byggandet av ett badhus
i Boden. Han uttalade till sist den förhoppningen att det förslag, som
nu kommer att i denna fråga framläggas för Försvarsministern vinner
godkännande. Härigenom kommer den skriande bristen på simkunnighet
hland de värnpliktiga att avhjälpas och den civila befolkningen som huvudsakligen
består av hit förlagd statlig personal, kommer att få eu länge närd
önskan om tillgång till tidsenligt bad uppfylld.

Som ovan

H. Nilson

54

Arméintendenturförvaltningcn

Till Konungen

Vissa kostnader för militära bad i Boden

Med anledning av Kungl. Maj:ts ovan nämnda remiss får arméintendenturförvaltningen
härmed i underdånighet anföra följande.

Ämbetsverket har icke deltagit i de överläggningar, som föregått tillkomsten
av ifrågavarande avtal mellan försvarets fabriksstyrelse och Bodens
stad, och kan därför ej ange orsaken till att för högt antal s. k. militära bad
garanterats. Verket har dock på ett tidigt stadium uppmärksammat de
onormalt höga badkostnaderna inom Bodens garnison. Ovannämnda avtal
begränsar emellertid möjligheterna att bringa utgifterna i rimlig proportion
till antalet serverade bad. Vilka möjligheter, som i detta hänseende
torde finnas, framgår av härvid fogad utredning (bil. A), som ämbetsverket
låtit utföra på platsen. Härutöver får ämbetsverket anföra följande.

Under hösten 1956 ha representanter för ämbetsverket gemensamt med
kommendanten i Boden haft överläggningar med badhusstyrelsen, varvid
kommendanten anmodades bl. a. undersöka möjligheterna att inskränka
driften vid förbandens badinrättningar inom Bodens garnison. (Jämför
bil. B och numera gällande avtals tillägg.)

Vid denna undersökning framkom bl. a., att samtliga förbandschefer
utom chefen för I 19 icke hade något att erinra mot att vissa bad, som
nu tillhandahölles vid förbandens badinrättningar, på oförändrade villkor
överfördes till stadens badhus, nämligen dels viss civil personal avtalsenligt
tillkommande fria bad, dels bad som till självkostnadspris serverades viss
annan personal vid förbandet. Enär stadens badhus kan utnyttjas av envar,
torde det sålunda ej vara erforderligt att i fortsättningen tillhandahålla
dylika bad vid förbandens badinrättningar.

Vidkommande bad för trupp ansåge förbandscheferna, att truppen borde
kunna bjudas bastubad i förbandens badinrättningar i anslutning till övningar
av längre varaktighet samt alt »truppbaden» i övrigt ej helt kunde
överflyttas till stadens badhus.

Såsom framkommit vid den av ämbetsverket utförda undersökningen
disponera truppförbanden inom Bodens garnison stadens badhus nedanstående
timantal per vecka (vid varje truppförband angives värnpliktsstyrkan
enligt garnisonsorder nr 1 1956):

I 19	13 tim.	870 man	fördelade	på	7	utbenheter
A 8	8,5 »	470 »	»	»	6	»
Ing 3	6,5 »	320 »	»	»	3	»
S 3	6,5 »	450 »	»	»	3	»

Det torde icke vara uteslutet att under normala förhållanden fördela
dessa tider så, att varje vpl kan beredas ett 45 min. simträningsbad pr vecka.

Med hänsyn till vad som sålunda framkommit torde driften vid truppförbandens
badinrättningar inom Bodens garnison kunna inskränkas så att bastubad
endast serveras i anslutning till vissa övningar och att i övrigt endast
varmdusch tillhandahålles dagligen. När varmduschar blivit installerade i
de särskilda kompaniförläggningarna, kommer driften att ytterligare kunna
inskränkas i truppförbandens badinrättningar därigenom att det då ej

55

längre blir erforderligt att tillhandahålla varmdusch därstädes. Genomförandet
av dessa inskränkningar torde icke möta något hinder ur hygienisk
synpunkt.

Här ovan angivna kostnadsbesparande åtgärder beräknas nedbringa
Kronans utgifter för bad inom Bodens garnison med ca 45 000 kronor
årligen. Några ytterligare besparingar torde med hänsyn till utformningen
av gällande avtal mellan fabriksstyrelsen och Bodens stad tills vidare icke
kunna påräknas.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade Gewert och
Swedenborg, den senare föredragande, deltagit jämväl krigsrådet Nyländer.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst

I. GEWERT

\V. SWEDENBORG

John Garmark

Bilaga A

KAIF/DB 1/7 1955 ad dnr 2372

Angående kostnaden för militära bad vid Bodens garnison

Genom avtal 20 och 24 augusti 1945 mellan Kronan och Bodens stad
äger Kronan disponera 200 000 bad/år i Bodens stads badinrättning.

Ändrade förhållanden sedan avtalet träffades har gjort, att Kronan f. n.
endast utnyttjar ca 15 % av de tillgängliga baden, varigenom kostnaden pr
utnyttjat bad blir orimligt stor.

På grund härav har på uppdrag av G DB på platsen undersökts möjligheterna
att nedbringa sagda kostnad. Resultatet av undersökningen redovisas
i bilagda utredning. (Bilaga till bilaga A)

En reducering av Kronans kostnader pr bad synes kunna ske enligt ett
eller flera av följande alternativ.

A. Samtliga bad vid de militära badinrättningarna vid Bodens garnison
överflyttas till stadens badhus.

B. Ett tilläggsavtal innebärande ändrad fördelning mellan Kronan och
staden av tillgängliga bad upprättas.

C. Driftskostnaderna för badhuset nedbringas och/eller omdisponeras.

För att undersöka alt. A ha förbandscheferna uppvaktats. Samtliga ha

förklarat sig icke kunna helt avstå från de egna badinrättningarna av skäl
som närmare angivas i utredningen. Däremot anse förbandscheferna, att avgiftsbelagda
och fria civila bad utan olägenhet kunna överföras till stadens
badinrättning. Något formellt hinder för eu sådan överflyttning synes icke
föreligga.

Stadens myndigheter hysa vissa betänkligheter mot en sådan överflyttning,
emedan man enser att staden härigenom skulle kunna förlora »civila»
bad till de militära myndigheterna men äro villiga att acceptera förslaget
såsom förhandlingsbas.

Genom att till stadens badinrättning överföra samtliga »civilbad» vid
de militära badinrättningarna kan eu sammandragning av badtiderna vid

56

de senare genomföras. Sålunda torde exempelvis vid I 19 badtiden kunna
minskas med 15—20 timmar pr vecka. Vilken vinst som härigenom skulle
uppstå kan icke exakt angivas, emedan kostnaden pr bad är beroende av
badfrekvensen. Ett försök till beräkning av bastubadskostnaden vid Ing 3 har
gjorts av förbandets maskinmästare, som med ett antaget bränslepris av
100 kr. pr ton kol och en uppmätt förbrukning av 300 liter 45° vatten pr
bad funnit åt! varje bad kostar 36 öre. Eftersom förbandens badinrättningar
äro i stort sett lika kan antagas att en överflyttning av 1 100 bad pr
vecka till stadens badinrättning skulle medföra en årsbesparing för garnisonens
badinrättningar av i runt tal 20 000 kronor. Genom att denna summa
sparas i omkostnader för de militära badinrättningarna kommer influtna
medel för avgiftsbelagda bad att reducera Kronans kostnader i stadens
badhus.

Det nuvarande avtalet, som utlöper först år 1979, synes vara för staden
så förmånligt, att någon ändring av detsamma icke kan accepteras av stadens
myndigheter.

Vid diskussioner som förts med stadens representanter i denna sak har
framhållits, att staden icke hade reflekterat på ett badhus av nuvarande
omfattning, därest Kronans garanti för badantalet saknats.

Det har vidare vid diskussioner framhållits att den omständigheten, alt
Kronan i Boden vid behov kan disponera eu badinrättning av denna omfattning,
borde animera Kronan att bidraga till underhållet av en sådan
beredskap.

Som i utredningen framhålles uppgå Kronans kostnader för badinrättningen
i Boden till i runt tal 85 000 kronor pr år.

Denna summa utgör, som framgår av bilaga 5 till utredningen, vissa
procent av delposter i den totala kostnaden för badhusets drift.

Som i utredningen även framhålles synes fördelningen av kostnaderna
mellan å ena sidan den för Kronan och staden gemensamma badinrättningen
och å andra sidan stadens — Kronan icke vidkommande — del
(tvättinrättning, frisérsalonger m. in.) icke vara tillfredsställande. Genom
att i möjligaste mån uppmäta och i andra fall mera tillförlitligt än hittills
beräkna förbrukningarna av vatten, värme och elkraft torde Kronans
kostnader kunna nedbringas med ca 20 000 kronor pr år.

Installation av elmätare (punkt 2 i utredningsförslaget) torde nedbringa
Kronans utgifter med ca 2 000 kr.

Därest kostnaderna för underhåll, utskylder och försäkring fördelas enligt
punkt 5 i utredningsförslaget, torde Kronan här kunna påräkna eu
vinst av ca 2 000 kr. pr år.

Eu uppdelning av maskinistlönen enligt punkt 6 i utredningsförslaget
torde minska Kronans utgifter med ca 3 000 kr. pr år.

Sammanlagt skulle sålunda Kronans årsutgifter preliminärt kunna

minskas enligt följande.

Överflyttning av vissa bad från militär till civil badinrättning . . 20 000: —

Reducerade värmekostnader ............................... 20 000: —

Reducerade elkostnader ................................... 2 000: —

Reducerade kostnader för underhåll, utskylder och försäkringar 2 000: —
Reducering av maskinistkostnaden ......................... 3 000: —

Summa 47 000: —

57

Kronans direkta kostnader för Hodens badhus skulle härigenom reduceras
med ca 27 000 kr pr år.

Om hänsyn tages till de ökade kostnaderna genom ökning av badantalet
torde Kronans kostnader komma att stanna vid ca 60 000 kronor pr år.

Bodens badhus har alltsedan det planlades (se bil. 6 till utredningen)
betraktats som en »sim- och idrottshall», avsedd för »allt det manskap,
som fullgör sin värnpliktstjänstgöring eller militärtjänstgöring i Bodens
fästning» ävensom för »stadens innevånare i övrigt». Övriga tillgängliga
handlingar ävensom diskussioner med FB, som framhåller badhusets betydelse
för simundervisning och fysisk träning av den militära personalen,
bekräftar samma sak.

Eftersom de militära baden i Bodens badhus sålunda i viss omfattning
äro att hänföra till den militära utbildningen och kostnaderna för simundervisning
jämlikt titelförteckningen icke skola bestridas från titel 2551
torde rätteligen viss del av Kronans kostnader för baden bestridas från
övningsanslaget titel 37139, »Övriga kostnader». Då det emellertid är svårt
att avgöra hur stora delar av de militära baden som äro att hänföra till
simundervisning resp. renlighetsbad synes det vara ändamålsenligt att
samtliga kostnader för ifrågavarande bad bestridas från titel 2551 ändock
att viss del rätteligen borde bekostas från övningsanslaget titel 37139.

På grund av vad ovan anförts föreslås att
dels kopia av VPM och utredning tillställes Kommendanten i Boden med
anmodan att förhandlingar med badhusstyrelsen upptagas med utredningens
förslag som förhandlingsbas,
dels kopia av VPM jämte utredning för kännedom tillställes FCF, FortF,
SjvS, FFS, FF, MB VI milo,

dels kopia av utredningen för kännedom tillställes Drätselkammaren i
Boden.

J. Garmcirk H. Wisborg

Byråinspektör Ingenjör

Bilaga till bilaga A
KAIF/DB 1/7 ad dnr 2372

Utredning angående kostnader för militära bad vid Bodens garnison

Genom beslut den 6 juni 1955 uppdrog C DB/B åt undertecknade att på
basis av eu i ärendet upprättad promemoria (bil. 1) verkställa utredning
av och framlägga förslag till åtgärder i rubr. fråga.

För ändamålet ha dels vissa undersökningar genomförts i Boden och
Luleå under tiden 13—21 juni 1955, dels bearbetning och sammanställningar
utförts i Stockholm under juli månad 1955.

Efter slutfört uppdrag få vi framhålla följande:

Inledning

Kostnaderna för samtliga arméns militära bad i civila badinrättningar
belöpa sig till ca 115 000 kr./år. Av denna summa faller ca 85 000 kr.
eller 75 °/o enbart på Bodens garnison, medan resterande 30 000 kr. fördelas

58

på övriga arméförband, som utnyttja sådana badinrättningar. Anledningen
till den höga kostnaden för civila bad i Boden ävensom förslag till nedbringande
av densamma redovisas här nedan.

Historik

Planerna på att uppföra ett badhus i Boden äro, soin framgår av bilaga 2,
gamla.

Det var emellertid först i samband med tillkomsten av den militära tvättanstalten
som dessa planer kunde förverkligas genom att Kronan ställde
sig som garant för viss del av dels byggnadskostnaden, dels driftskostnaden.

Enligt ett förslag upprättat år 1943 skulle det blivande badhuset erhålla
en volym av 11 162 m3, varav staden ensam skulle disponera 1 181 m3
samt staden och Kronan gemensamt 9 981 in3. Vid framläggande av ett i
januari 1945 omarbetat förslag hade byggnadsvolymen utökats till 13 350
in3, huvudsakligen till förmån för den kommunala tvättanläggningen, men
dessutom för eu nytillkommen lokal för damfrisering samt ökat utrymme för
att möjliggöra ett större antal bad.

År 1945 hade badhusfrågan avancerat så långt, att eu överenskommelse
(avtal) mellan Kronan och staden kunde upprättas (bil. 3).

Detta avtal, som undertecknades den 20 resp. 24 augusti 1945, bestämde
bl. a. (§ 2), att Bodens stad skulle uppföra en badinrättning vid vilken
de militära myndigheterna skulle äga disponera 200 000 bad årligen, medan
stadens andel (§ 11) skulle utgöra 40 000 bad årligen.

1 avtalets § 11 reglerades de avgifter Kronan hade att erlägga för erhållna
bad.

Fabriksstyrelsen skulle dels (§ 5) göra framställning om byggnadstillstånd,
dels (§ 7) från tidpunkt då badanläggningen kunde tagas i drift
leverera erforderlig elektrisk kraft samt värme och uppvärmt badvatten.

Den 24 augusti 1945 begärde fabriksstyrelsen byggnadstillstånd för såväl
den militära tvättanstalten som den kommunala badinrättningen.

Den 12 april 1946 meddelade Kungl. Maj:t byggnadstillstånd för den
militära tvättanstalten, under det att sådant tillstånd för badinrättningen
erhölls först den 27 augusti 1948.

I avvaktan på byggnadstillstånd hade förslag till ändringar i byggnadsvolymen
ånyo framkommit, vilket resulterade i att badhuskommittén vid
sammanträde den 8 oktober 1948 bl. a. beslutat anordna en barnbassäng,
varigenom den slutliga byggnadsvolymen kom att bliva 13 876 m3, i vilken
volym staden för tvättinrättning, frisérsalonger, brottarlokal, karbad, barnbassäng
och sammanträdesrum disponerade 3 445 m3, medan resterande
10 431 m3 disponerades av Kronan och staden gemensamt.

Då badhuset togs i bruk vid årsskiftet 1950/51 bestämdes tiderna för
öppethållande till kl. 0800—2100 måndag—fredag och 0800—1900 å lördagar
— söndagar stängt — eller tillsammans 76 tim./vecka, av vilka
Kronan skulle disponera 42 timmar och staden 34 timmar. På begäran av
de militära myndigheterna ha dessa badtider sedermera ändrats (i augusti
1953) och utgöra nu 36 timmar för militära bad samt 32 timmar för civila.

Nuläge

Vid uppgörelsen 1945 kalkylerades från militärt håll med att dels de
militära badinrättningarna vid förbanden skulle stängas och samtliga mi -

59

litära bad överflyttas till det kommunala badhuset dels militära bad skulle
kunna utnyttjas under tjänstetid, vilket borde medföra, att en jämn belastning
av badhuset kunde erhållas. Att överflytta alla militära bad till
det kommunala badhuset är emellertid icke praktiskt genomförbart, enär
endast bad i samband med simundervisning numera få förekomma under
tjänstetid. C I 19, C Ing 3 och tf C A 8 förklara enhälligt, att indragning
av de militära förbandsbaden icke låter sig göra, dels av nyssnämnda skäl,
dels emedan det måste anses hälsovådligt och därför olämpligt att efter
en övning vid ofta sträng kyla förflytta truppen till stadens badhus och
därefter åter till förläggningen. Även det skälet att övningarna endast
stundom kunna inpassas i det militära badschemat talar för de militära
badinrättningarnas bibehållande. Av bilaga 4 framgår, att den militära
badtiden vid badhuset endast medgiver badning efter övningarnas slut
under tisdagar, som disponeras helt av militären, samt torsdagar mellan
kl. 1500—1800. Av bilagan kan också utläsas att de militära baden utnyttjas
synnerligen sparsamt oaktat icke blott Bodenförbanden utan även Lv 7
tilldelats badtid. Ehuru det icke framgår av bilagan må nämnas att även
F 21 i viss utsträckning utnyttjar badet för simundervisning.

Det må i detta sammanhang framhållas, att ett nytt badhus är under
uppförande i Luleå och beräknas vara färdigt hösten 1956. På förfrågan
från oss förklarar badhuskommitténs i Luleå ordf., herr Ljungberg, att
kommittén givetvis räknat med att kunna erbjuda militärförbanden bad
till sådana priser att ett utnyttjande av Bodens badhus skulle bliva obehövligt.

På grund av ovanstående omständigheter kan det militära badantalet
200 000 pr år endast utnyttjas till 15 % eller 30 000 bad årligen. Samtidigt
har emellertid stadens bad ökat utöver fastställda 40 000 till ca 60 000 pr
år. Av naturliga skäl kommer denna kraftiga ökning huvudsakligen på
kvällstiderna, varför en hög belastning av badet under denna tid kan noteras.
Några statistiska uppgifter om den civila badfrekvensen under olika
dag- och veckotimmar finnas ej upprättade.

Förutom för rent militära bad utnyttjas förbandens badinrättningar
även för avgiltsbelagda bad för militär och civil personal ävensom för fria
bad för vissa befattningshavare. Tillsammans utgöra f. n. dessa bad vid
hela garnisonen ca 1 100 pr vecka. Frågan att överföra dessa bad till den
kommunala badinrättningen har varit uppe vid flera tillfällen. Bland annat
må framhållas krigsrådet T. östergrens handbrev 27/10 1950 till dåvarande
stabsintendenten, majoren S. Ekbladh, där det heter, att efter krigsrådets
samtal med chefen för dåvarande KAFI k-byrå följande framkommit:

»Badinrättningarna vid förbanden må icke, sedan stadens varmbadhus
tillkommit, användas annat än då så erfordras för att bereda trupp varmdusch
vid hemkomsten efter krävande övningar o. dyl. och blott då dylik
dusch (motsvarande) icke lämpligen kan beredas i stadens varmbadhus.
Baden för ekonomipersonalen i köken skola tillhandahållas på stadens
varmbadhus, varigenom Kronans bad ju ökar i antal.»

Även kommendanten i Boden har varit inne på samma tanke och bl. a.
i skrivelser till Badhusstyrelsen 20/9 och 17/11 1950 framhållit önskemålet
att samtliga bad som tidigare serverats i Kronans badinrättningar må betraktas
såsom militära bad, även om de badande till viss del utgjorts av
civila personer.

60

Genom överenskommelsen av 24/8 1945 har som förut nämnts Kronan
garanterat 200 000 bad/är. Vid de diskussioner som förts mellan militära
myndigheter och representanter för Bodens stad har stadens representanter
hävdat att ifrågavarande antal had skola avse militära gruppbad. Detta
påstående måste vara oriktigt, då något härom ej nämnes i avtalet. 1 avtalets
§ 2 stadgas att badinrättningen »må av de militära myndigheterna
disponeras för 200 000 had årligen». Här gives sålunda icke någon som
helst inskränkning i de militära myndigheternas rätt att fritt efter eget
gottfinnande disponera avtalsenligt antal bad/år. Uttrycken »militära bad»
och »militärbad» i § 11 — som av stadens myndigheter och badhusstyrelsen
tolkats som gällande endast militära gruppbad -— måste ses mot bakgrunden
av bestämmelserna i § 2 och torde utgöra ett sätt att i denna §
uttrycka skillnaden mellan civila och militära skyldigheter och åtaganden.
För närvarande badar såväl civilanställd personal som familjemedlemmar
mot fastställd ersättning vid förbandens badinrättningar (TLA A 307/47,
43/48, 201/50, 81/51).

Sedan badhuset i Boden tagits i anspråk var avsikten — som framgår
av ovau citerade uttalande av krigsrådet Östergren — att vid förhandens
badinrättningar endast varmdusch skulle få beredas truppen och detta
blott vid sådana tillfällen, då dylik dusch icke lämpligen kunde beredas i
stadens badhus. Möjligheten till bastubad vid förbanden skulle sålunda
bortfallit för alla personalkategorier. Att dessa premisser med hänsyn till
utbildningsbestämmelser och klimatiska förhållanden i praktiken ej kunnat
genomföras förändrar icke sakfrågan. Enligt vad som tidigare framhållits
äro med nuvarande normer och föreskrifter de bad som serveras civilanställda
och familjemedlemmar i förbandens badinrättningar att anse som
»militära bad». Något skäl att göra avsteg härifrån sedan för civila och
militärer gemensamt badhus tillkommit synes sålunda ej föreligga så
mycket mer som Kronan med nuvarande personalnumerär och utbildningsförhållanden
icke kan utnyttja det garanterade badantalet.

Det synes i anledning härav önskvärt att den personal (off, uoff, ubef
och civil jämte familjemedlemmar), som under nuvarande förhållanden
badar vid förbandens badinrättningar, även beredes samma förmån i badhuset
i Boden och badtider för dessa personalkategorier indragas vid förbandens
badinrättningar. Samtliga dessa bad äro med nu gällande föreskrifter
och anvisningar att anse som »militära bad».

För stadens myndigheter hör det i realiteten vara angeläget ur flera
synpunkter att badfrekvensen höjes. Det moderna och välplanerade badhuset
utnyttjas för närvarande endast till 40 °/o. Detta måste anses som
mindre tillfredsställande sett från det allmännas sida. Eftersom en överflyttning
av baden för denna personal från förbanden till stadens badinrättning
i sak endast medför en omdisponering från en militär badmöjlighet
till en annan sådan, kan ifrågavarande åtgärd ej medföra någon nämnvärd
minskning i stadens nuvarande badklientel.

Tekniskt underlag

Enligt avtalet levererar TvB till badhuset erforderlig elektrisk kraft och
värme samt uppvärmt badvatten. Härtill kommer ånga som huvudsakligen
förbrukas för den kommunala tvättinrättningen. Kallvatten erhåller badhuset
direkt från stadens vattenledningsnät.

Leveranserna från TvB uppmätas av tvättanstalten och debiteras bad -

61

huset beträffande elkraft, ånga, förbrukningsvarmvatten, lokalvärme efter
omräkning till kWh samt beträffande vatten (varmvatten) per m3, allt till
tvättanstaltens självkostnadspris.

Vid granskning av TvB kostnader för leveranserna till badhuset konstaterades
att tvättanstaltens kostnader per förbrukad Mcal icke voro anmärkningsvärt
stora jämförda med övriga tvättanstalters.

Följande tablå är eu sammanställning av tvättanstalternas kostnader i
öre avseende kalenderåret 1954
dels per Mcal, dels per kg tvättgods.

Anstalt	öre	per	Ant
Mcal	kg tvätt
TvB	4,3	7,11
TvS	1,74	3,13	TvS och TvK ha särskilt
TvV	4,1	7,07	förmånliga värmeleve-
TvLå	4,01	8,58	ranser från Lövsta resp.
TvK	2,67	3,6	Stumholmen
TvL	4,35	5,43
TvU	5,58	6,64

Som ovan anförts mätes TvB-leveranser till badhuset medelst mätare
i TvB-anläggningen. Fördelningen på badhusets olika delar d. v. s. bad,
tvätt, frisérsalonger etc. sker emellertid uppskattningsvis eller beräknas,
enär mätare saknas, och kan därför icke sägas vara fullt tillförlitlig.

Kronans och stadens procentuella andelar i de gemensamma kostnaderna
för badhuset framgår av bilaga 5, som har uppgjorts på basis av drätselkammarens
räkning med summorna omvandlade till °/o.

Beträffande elenergin som exempelvis år 1954 uppgick till totalt 162 420
kWh har hela kvantiteten påförts badet, oaktat en icke ringa del torde ha
förbrukats i tvätt, brottarhall, frisérsalonger och bar.

Kostnaden för den till badhuset år 1954 levererade värmemängden utgör
följande

för ånga ........................................ 24 830:26 kronor

» förbrukningsvatten ............................ 24 246:56 »

» lokalvärme .................................. 38 940:23 »

Tillsammans 88 017:05 kronor

Summan har fördelats med 70 248:42 kronor på badet och 17 768:63
kronor på övriga förbrukare. Värmebehovet för tvättgodset har beräknats
efter formeln: tvättgodsmängd i kg x 2,9 x priset per kWh. Tvättgodsmängden
uppgick år 1954 till 129 676 kg medförande en beräknad värmekostnad
av 11 845: 90 kronor. Skillnaden mellan nämnda 17 768: 63 och sistnämnda
summa -— d. v. s. 5 922: 73 — har sålunda beräknats täcka kostnaden för
lokalvärme och varmvatten samt uppvärmning i samtliga för staden och
Kronan icke gemensamma lokaler, däribland karbad, brottarhall och tvätt.

Kostnaden för enbart ånga uppgår som ovan framhållits till 24 830:26
kronor. Erfarenheten har visat att i eu tvättinrättning av ifrågavarande
typ värmeförbrukningen brukar uppgå till ca 3 000 kcal per kg tvätt.
Omräknas detta till kWh med 1954 års å-pris erhålles en kostnad per kg
tväll av ca 11 öre, vilket multiplicerat med tvättgodsmängden ger summan

62

14 264:36 kronor. Sålunda synes högst skillnaden mellan 24 830:26 och
14 264:36 eller 10 565:90 kronor av delposten ånga ha bort upptagas såsom
Kronans och stadens gemensamma utgift.

Delposten för förbrukningsvatten (varmvatten) är vanskligare att fördela
med hänsyn till de många förbrukningsställena. Av den gemensamma
förbrukningen kommer huvudparten på duscharna i bastubaden, medan
stadens förbrukning fördelas på karbad, frisérsalonger, tvättinrättning, bar,
dusch i brottarhall m. m. Någon orätt mot staden torde ej åstadkommas
om kostnaderna för varmvatten delades lika på gemensamma resp. stadens
andelar. Enligt dessa beräkningsgrunder skulle de gemensamma kostnaderna
för varmvatten och värme år 1954 ha varit 12 123: 28 kronor.

Såsom tidigare framhållits utgör den slutliga byggnadsvolymen 13 876
in3, av vilka Kronan och staden gemensamt disponera 10 431 in3 eller
75,2 %, medan staden ensam disponerar 3 445 m3 eller 24,8 %.

Ehuru värmebehoven ej äro lika för alla lokaler synes det rimligt att
delposten lokalvärme fördelas i proportion till disponerade lokalutrymmen,
i synnerhet som eu stor del av lokaluppvärmningen erhålles från bastulokaler
och simbassäng, vilka uppvärmas med ångaerotemprar resp. motströmsapparat
för ångdrift. De gemensamma kostnaderna för lokalvärme
borde då för år 1954 ha utgjort 75,2 °/o av delposten lokalvärme —
38 940:23 kronor — eller 29 283:05 medan resterande 9 657:18 kronor
bort påföras stadens del.

Tillsammans skulle sålunda de gemensamma kostnaderna under rubriken
värme ha varit

för ånga ........................................ 10 565:90 kronor

» förbrukningsvatten ............................ 12 123:28 »

» lokalvärme .................................. 29 283:05 »

Tillsammans 51 972:23 kronor

Vattenkostnaden för tvättinrättningen och övriga stadens förbrukare har
för år 1954 uppskattats till 500 kronor. Erfarenhetsvärden angående vattenförbrukningen
per kg tvätt röra sig om 35—45 liter. Med en antagen förbrukning
av 40 liter/kg och en kostnad av 13 öre/m3 skulle tvättgodsmängden
draga en vattenkostnad av 1 036:32 kronor. Till denna kostnad skall
sedan läggas kostnaden för frisérsalonger, bar och brottarhall.

Vidkommande utgifterna för underhåll, utskylder och försäkringsavgifter
sistlidna kalenderår ■— tillsammans 14 378: 26 kronor — synas dessa
höra uppdelas med hänsyn till disponerade lokaler, förslagsvis så att
75,2 % utgör gemensamma och 24,8 % stadens utgifter.

I enlighet med överenskommelsens § 11 skall till de fasta kostnaderna
för badinrättningen räknas hela kostnaden för föreståndaren. Kronan har
sålunda att bestrida 50 % av löne- och pensionsavgifter för denne. Staden
har emellertid utöver föreståndaren även medtagit samma kostnader för
badhusets maskinist.

På förfrågan från kommendanten 3/4 1952 förklarar fabriksstyrelsen i
svarsskrivelse 30/4 1952, »att då en maskinist är oundgängligen nödvändig
för badhusets drift samt utgifterna för en sådan befattningshavare äro
beroende av antalet serverade bad, maskinistens lön och avgiften för dennes
pensionering få anses såsom fast driftkostnad, vartill Kronan enligt
mellanvarande överenskommelse har att bidraga med hälften».

63

Fabriksstyrelsen synes emellertid ha avlåtit ovan citerade uttalande utan
hänsynstagande till maskinistens göromål. Det kan emellertid att döma
efter erfarenheten vid andra liknande anläggningar ävensom av maskinistens
egna uttalanden antagas att ca hälften av hans arbetstid förbrukas
för tvätt och övriga icke gemensamma anläggningar.

Det synes då också skäligt att hälften av kostnaderna för maskinisten
avföres från de gemensamma utgifterna.

Sammanfattning

Badhuset, som förutom bad även omfattar i kommunal regi driven tvättinrättning
samt till privatpersoner uthyrda herr- och damfrisérsalonger,
bar, brottarhall och motionshall, är beräknat för 240 000 bad/år. Badantalet
är genom kontrakt fördelat med 200 000 på Kronan och 40 000 på staden,
men utnyttjas f. n. med ca 30 000 på Kronan och 60 000 på staden. Fabriksslyrelsen
levererar genom TvB till självkostnadspris för badhuset erforderlig
elektrisk kraft, ånga, förbrukningsvarmvatten och lokalvärme. Mätare
till fördelning av dessa enheter mellan de olika förbrukningsdelarna
i badhuset saknas, varför kostnaderna måste dels beräknas, dels uppskattas.

Kostnaderna för badinrättningen äro uppdelade i fasta och rörliga utgifter.

De fasta utgifterna, vilka äro oberoende av badantalet, skola avtalsenligt
fördelas lika mellan Kronan och staden. Till de fasta kostnaderna ha utöver
avtalet — efter fabriksstyrelsens hörande — även lagts utgifterna
för lön och pensionsavgifter för badhusets maskinist.

De rörliga kostnaderna skola bestridas i förhållande till antalet bad, vilket
avtalsenligt skulle vara 83,33 % för Kronan och 16,67 °/o för staden, men
som på grund av att staden överskridit kontraktssiffran 40 000 för år 1954
blivit 74,6 resp. 25,4 °/o.

Förslag

Med fortifikationsbefälhavaren såsom representant för Kronan och samtidigt
ledamot av badhusstyrelsen samt drätselkammarens ordf. herr Wilhelmsson
— tillika ordförande i hadhusstyrelsen — har överenskommits
att följande förslag skola tjäna som underlag vid förhandlingarna mellan
Kronan och staden.

1. Vid garnisonens badinrättningar enligt Bränsle I tillåtna avgiftsbelagda
och fria civila bad överflyttas i möjligaste mån till stadens badhus.

Av Kronan utfärdade badbiljetter böra tillsammans med identitetskort
(legitimationskort) gälla för tillträde till nämnda bad.

2. Badhuset förses med fördelningsmätare för elström och ånga.

3. Kostnaderna för förbrukningsvarmvatten bestridas till 50 % av Kronan
och staden gemensamt och till 50 % av staden ensam.

4. Kallvattenförbrukningen i frisérsalonger, bar och brottarhall uppskattas.
Kallvattenförbrukningen i tvättinrättningen beräknas enligt formeln tvättgodsmängd

i kg. X 40.

övrig kallvattenförbrukning fördelas mellan kronan och staden enligt
§ 11 i överenskommelsen.

5. Kostnaderna för lokaluppvärinning, underhåll, utskylder och försäkringsavgifter
fördelas mellan Kronan och staden gemensamt samt staden
ensam i förhållande till disponerade byggnadsvolymer.

64

6. Kostnaderna för maskinist fördelas med 50 °/o på Kronan och staden
gemensamt och 50 °/o på staden ensam.

7. Badtiderna överses och eventuell söndagsdrift av badhuset överväges.
Förteckning över bilagor.

bil.

angående

1 Kostnader för militära bad vid Bodens garnison (PM 3/6 1955).

2 Åtgärder för byggande av badhus i Boden (PM 18/7 1947).

2 a Skrivelse till Stadsfullmäktige i Boden (21/9 1942).

2 b Protokoll från sammanträde med Bodens badhuskommitté 15/2 1944.

2 c Statsbidrag till badinrättning i Boden (Kungl. Brev).

3 överenskommelse mellan Kronan och Bodens stad ang. byggandet
och disponerandet av ett badhus i Boden (20/8 och 24/8 1945).

4 Statistik över utnyttjade badtider i Bodens badhus.

5 Specifikation över kostnadsfördelning vid Bodens badhus år 1954.

6 Motion till 1942 års riksdag.

John Garmark

H. Wisborg

Bilaga 1

KA1F/DB 3/6 1955 dnr 2372

Kostnader för militära bad vid Bodens garnison

Genom avtal mellan Kronan och Bodens stad bestridas med statsmedel
vissa kostnader för den kommunala badinrättningen i Boden. Enligt samma
avtal har Kronan rätt att nyttja denna badinrättning. Detta sker emellertid
icke på avsett sätt i det att förbandens egna badinrättningar användas i
avsevärt större omfattning än vad som förutsetts vid avtalets ingående.

Kostnaderna för de militära baden bliva härigenom betydande. På platsen
skall genom bränslesektionens försorg undersökas, vilka åtgärder som
kunna vidtagas för badkostnadernas nedbringande. Denna undersökning
bör omfatta förslagsvis följande.

a) I samråd med Bodens drätselkammare klarlägges om driftskostnaderna
vid den kommunala badinrättningen kunna nedbringas.

b) Drifts- m. fl. kostnader vid de militära badinrättningarna kartläggas.

c) Badfrekvensen vid a och b ovan kartlägges.

d) På basis av erhållna undersökningsresultat klarlägges i vilken omfattning
kostnaderna kunna nedbringas, därest badningen förskjutes från
de militära badinrättningarna mot den kommunala badinrättningen eller
vice versa.

Besultaten enligt punkt d föreläggas stabsint. VI. milo, vilken bör underställa
förslaget MB för besluts fattande rörande de föreskrifter som framledes
böra gälla beträffande de militära baden.

Vid arbetets utförande enligt ovan skall nära kontakt hållas med FB
samt stabsint.

K. A. Garff

65

Bilaga 2

Angående åtgärder för byggande av badhus i Boden

Frågan om byggande av ett varmbadhus i Boden daterar sig från år 1907,
då en förening för byggande av ett varmbadhus bildades. Efter det frågan
i olika omgångar mer sporadiskt varit föremål för diskussion inom olika
nämnder och styrelser, tillsatte stadsfullmäktige år 1936 en särskild badhuskommitté
för utredning av frågan om byggandet av en sim- och idrottshall
i Boden. I september 1938 godkände stadsfullmäktige det av kommittén
framlagda förslaget om byggandet av sim- och gymnastikhall till
en kostnad av 450 000 kronor, varav framställning om anslag av tipsmedel
med 80 °/o skulle göras. Simbassängens storlek var 8X20 meter. Denna
framställning avslogs emellertid år 1939. Dessförinnan hade kommittén i
januari månad 1938 upprättat förslag till riksdagsmotion för erhållande
av riksdagsanslag för byggandet av eu simhall. 1 detta förslag, som riksdagsman
O.W. Lövgren framlade som egen motion, förelåg även en utredning
om simkunnigheten bland värnpliktiga och stamanställda inom garnisonen.
Vid behandling av motionen, som avsåg 350 000 kronor, anförde statsutskottet
»att det ur såväl militär som allmänidrottslig synpunkt vore av
betydelse att äga tillgång till en modern badinrättning i Boden» men ansågs
»framförda förslag vara en fråga av beskaffenhet att lämpligen böra i
första band prövas av Ivungl. Maj:t».

1 januari år 1941 inkom civilingenjör G. Heijkenskjöld med en utredning
och förslag till varmbadhus med simhall 10 X 25 meter och tvättinrättning
till en kostnad av 270 000 kronor. Detta förslag blev ej föremål för närmare
behandling.

År 1942 förelåg även riksdagsmotion om anslag för byggande av badhus
i Boden. Denna motion var väckt av herrar Holmström och Lövgren. Även
denna gång avslogs motionen men årets avslag betecknades som ett fall
framåt.

På förslag av 1936 års badhuskommitté, som ansågs hava fullgjort sitt
uppdrag 1938, beslöt stadsfullmäktige den 25 september 1942 att tillsätta
en ny kommitté för en allsidig utredning av stadens badhusfråga. Anledningen
till förslaget var även, att utredningen skulle omfatta i vad mån
det badhus, som var planerat för militärens behov, fick sådan kapacitet,
att även stadens civila befolkning fick tillgång till detsamma. Enligt vad
som upplyses fanns det stora utsikter att byggandet av det uppgjorda förslaget
av ett militärt badhus skulle komma att realiseras under senare delen
av år 1943. Underbilaga a.

Denna kommitté inlämnade sitt förslag till byggande av ett badhus för
staden jämte kommunal tvättinrättning den 17 augusti 1943. 1-ör detta
badhus hade stadsfullmäktige redan i enlighet med kommitténs förslag
anvisat grönområdet intill östra Kyrkogatan. Förslaget, som innehöll en
simbassäng i storlek 8X 25 meter, hade kostnadsberäknats till 585 000
kronor inklusive kostnaderna för den kommunala tvättinrättningen. Förslaget
antogs av stadsfullmäktige den 17 september 1943 och valdes samtidigt
byggnadskommitté.

Då dåvarande kommendanten, översten in. in. G. Dyrssen, erhöll kännedom
härom, kontaktade han stadsfullmäktiges ordförande för eu utredning
om byggandet av ett för staden och militären gemensamt badhus med riks -

5 /fri», berättelse ang. statsverket dr 1956. It

66

dagsanslag. Ehuru staden var underkunnig om, att en sådan utredning
för ett samgående skulle försena badhusbyggandet med minst 6 månader,
trodde dock ingen att det skulle för en avsevärd tid framåt helt äventyra
detsamma, som nu fallet är.

Efter nya ritningar och kostnadsberäkningar och efter överläggningar
med av statsrådsberedningen tillsatta delegerade träffades vintern 1944
överenskommelse om ett dylikt samgående. Underbilaga b. Enligt denna
överenskommelse beviljade riksdagen även ett anslag på 300 000 kronor.
Byggnadskostnaden för detta planerade gemensamma badhus beräknas
till 960 000 kronor, varjämte staden för detta ändamål även måste upplåta
ett för bebyggelse reserverat helt kvarter till ett värde av minst 70 000
kronor. Badhuset kommer att till 50 % disponeras för militärt behov.

Det av riksdagen anvisade beloppet, 300 000 kronor, har ställts till civilförvaltningens
förfogande. Underbilaga c.

Den för byggandet erforderliga överenskommelsen undertecknades den
20 augusti 1945. Framställning om erhållande av arbetstillstånd ingavs av
babriksstyrelsen för såväl dess centrala tvätt- och reparationsanstalt som
för stadens badinrättning den 24 augusti 1945. Arbetstillstånd för den centrala
tvätt- och reparationsanstalten erhölls sommaren 1946, medan arbetstillstånd
för badinrättningen, som enligt riksdagens beslut skulle byggas
gemensamt, ännu ej har beviljats.

Under tiden har ett flertal uppvaktningar för erhållande av arbetstillstånd
gjorts av:

landshövding O. W. Lövgren
generalen m. m. G. Dyrssen
olika av staden utsedda representanter.

Frågan om erhållande av arbetstillstånd har varit föremål för överläggningar
inom byggnadsberedjiingen vid tvenne olika tillfällen. Enligt erhållna
löften kommer arbetstillstånd att lämnas staden så snart tillfälle härtill
yppar sig å arbetsmarknaden.

Boden den 18 juli 1947

H. Nilson

Bilaga 2 a

Till Stadsfullmäktige i Boden

Det allvarligt prekära läge, som nu är rådande inom staden, vad beträffar
innevånarnas möjlighet att erhålla bad, gör, att undertecknade ledamöter
i den kommitté, som 1938 framlade förslag till byggande av sim- och idrottshall,
anse sig böra fästa stadsfullmäktiges uppmärksamhet härpå i syfte
att på ett eller annat sätt få en förbättring till stånd.

Det torde vara allmänt känt, att de tvenne små badstugor av finnbastutyp,
som finnas i staden även under normala förhållanden äro otillräckliga
för sitt ändamål. Nu rådande krisförhållanden med varmvattenförbud
skärper ytterligare denna brist.

Enligt vad vi erfarit har Kronan vissa förutsättningar att under nästa
budgetår erhålla anslag för byggande av ett badhus inom staden. Med hänsyn
till ökningen av den till staden förlagda militärpersonalen och den

67

raska ökningen av stadens folkmängd även i övrigt, anse vi att frågan om,
huruvida det av Kronan planerade badhuset får sådan kapacitet att det
på ett för stadens innevånare fullt tillfredsställande sätt fyller dess behov
av tillgång till bad snarast blir föremål för utredning.

Det bör således först utredas i vilken omfattning och på vilka villkor
ett av Kronan byggt badhus kan få disponeras för stadsbornas del varvid
hänsyn även måste tagas till skolornas behov av bad, och därest resultatet
härvid icke kan anses bliva tillfredsställande, bör utredningen därjämte
omfatta framläggande av ett förslag till byggande av eget badhus med
simhall och tvättinrättning.

För verkställande av ovan nämnda utredning föreslå vi Stadsfullmäktige
att redan vid innevarande septembers sammanträde tillsätta en badhuskommitté.
Till denna kommittés förfogande bör endera ställas ett förslagsanslag
eller också bör kommittén medgivas rätt inkomma med räkning å
havda kostnader, som för utredningens fullgörande kan komma att erfordras,
därest kommittén anser sig böra framlägga förslag om byggande av
eget badhus i staden.

Boden den 21 september 1942

E. A. Brännman H. Juhlin H. Nilson

Bilaga 2 b

Denna bilaga ej införd här. Samma protokoll återfinnes å s. 49—53.

Bilaga 2 c

GUSTAF, med Guds nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung.

Kungl. Maj:t finner gott meddela följande bestämmelser beträffande nedannämnda
för budgetåret 1944/45 av riksdagen beviljade anslag:

Armen: Bidrag till badinrättning i Boden. Kungl. Maj:t bemyndigar försvarets
fabriksstyrelse att i samråd med militärbefälhavaren för VI. militärområdet
och med beaktande av vad chefen för försvarsdepartementet
vid anmälan av propositionen 1944: 185 i ämnet anfört träffa överenskommelse
med Bodens stad angående villkoren för utbetalning till staden av
ifrågavarande bidrag.

Kungl. Maj:t ställer ifrågavarande reservationsanslag av 300 000 kronor
till civilförvaltningens förfogande alt av ämbetsverket disponeras för utbetalning
till fabriksstyrelsen, som äger använda anslaget för därmed avsett
ändamål.

Bilaga 3

överenskommelse

Mellan försvarets fabriksstyrelse, under förutsättning av Kungl. Maj:ts
godkännande, å ena, och Bodens badhuskommitté, under förutsättning av

68

stadsfullmäktige i Boden godkännande, å andra sidan, har denna dag följande
överenskommelse träffats.

1 §

Staden överlåter för industriändamål utan ersättning från och med dagen
efter det Kungl. Maj:t beslutat godkänna överenskommelsen till kronan
med full äganderätt, fritt från alla gravationer, å härvid fogade karta med
rött förstreckat område inom kvarteret Pilen i Bodens stad.

2 §

Bodens stad förbinder sig att, samtidigt med uppförandet å ifrågavarande
område av en central tvätt- och reparationsanstalt, intill denna uppföra en
varmbadinrättning, vilken må av de militära myndigheterna disponeras för
200 000 bad årligen.

3 §

Staden ombesörjer avstyckningen av det område, som härigenom överlåtes
till kronan, samt vidtager i samråd med fabriksstyrelsen övriga av
tvätt- och reparationsanstaltens samt badinrättningens uppförande betingade
åtgärder för ändring av stadsplanen för kvarteret Pilen.

4 §

Badinrättningen, som drives av staden, skall förvaltas av en styrelse, bestående
av fem personer med personliga suppleanter, av vilka stadsfullmäktige
i Boden utse tre ledamöter med suppleanter och Kommendanten
i Bodens fästning två ledamöter med suppleanter.

5 §

Ritningar jämte kostnadsförslag till badinrättningen skola godkännas
av fabriksstyrelsen, som förbinder sig att därefter göra framställning om
byggnadstillstånd.

6 §

Såsom bidrag från kronan för inrättningens utförande utanordnas till
staden ett belopp av 150 000 kronor, då entreprenadhandlingarna undertecknats
samt 150 000 kronor, då anstalten är fullt färdig och tages i bruk
för avsett ändamål.

7 §

Fabriksstyrelsen levererar från den tidpunkt, då tvättanstalten är fullt
färdig och tages i bruk, för badinrättningen jämte därmed förenad kommunal
tvättstuga, rak- och frisérsalong samt cafélokal erforderlig elektrisk
kraft och värme samt uppvärmt badvatten.

Staden erlägger till styrelsen, då anstalten är färdig och tages i bruk för
avsett ändamål, ett belopp av 66 500 kronor, vilket motsvarar de ökade anläggningskostnader
för tvättanstalten, som uppstått därigenom att densamma
måst dimensioneras för fullgörande av ifrågavarande leveranser. I övrigt
har staden att svara för fabriksstyrelsens självkostnader för ifrågavarande
leveranser.

69

Fabriksstyrelsen är skyldig att efter framställning från staden förete de
räkenskaper och övriga handlingar, vilka kunna tjäna till ledning för bedömandet
av ifrågavarande självkostnader.

8 §

Staden medgiver styrelsen rätt att utan hinder av mellan staden och dess
kraftleverantörer träffad överenskommelse inköpa för driften av ifrågavarande
anläggningar erforderlig elektrisk kraft direkt från stadens kraftleverantörer.

9 §

Staden förbinder sig att tillhandahålla styrelsen för driften erforderligt
vatten till ett pris av 10 öre per in3.

Därest priset för arméns fortifikationsförvaltnings vattenleveranser till
staden ändras, skall ersättningen för stadens vattenleveranser till styrelsen
bli föremål för motsvarande ändring.

10 §

Tvättanstaltens chef har att i den omfattning särskilt överenskommes
mellan fabriksstyrelsen och badhusstyrelsen biträda staden i tekniska frågor
rörande badinrättningen.

11 §

Kronan har att ersätta staden för tillhandahållna militära bad enligt
följande grunder.

Hälften av de med driften förenade kostnader, fasta kostnader, vilka äro
oberoende av antalet serverade bad, skola bestridas av kronan, dock att
stadens kostnader för ränta och avskrivning av i anstalten investerat kapital
icke till någon del skola bestridas av kronan.

Såsom fasta kostnader räknas en tredjedel av underhållskostnaderna, hälften
av kostnaderna för lokaluppvärmning och ventilation, vilka skola anses
utgöra 45 % av samtliga värmekostnader, en fjärdedel av kostnaderna för
elektrisk belysning och för erforderlig elektrisk energi för driften av inom
anstalten befintliga motorer samt hela kostnaden för såväl föreståndaren för
anstalten som för den allmänna administrationen.

Personalkostnader, i den mån de icke avse föreståndaren eller inbegripas
i allmänna administrationskostnader, samt kostnader för tvål och handdukar
skola av kronan ersättas endast i den mån ett utnyttjande sker för kronans
räkning.

Stadens övriga självkostnader för driften av badinrättningen fördelas
på antalet serverade bad, varvid skall iakttagas att kronan och staden
garantera 200 000 respektive 40 000 bad årligen samt att vattenförbrukningen
för militärbad beräknas till fyra femtedelar av vattenförbrukningen
för övriga bad.

Badinrättningens styrelse är skyldig att efter framställning från Kommendanten
i Bodens fästning förete de räkenskaper och övriga handlingar, vilka
kunna tjiina till ledning för bedömandet av den ersättning kronan enligt
förevarande paragraf skall utgiva.

70

12 §

Badtiderna inom anstalten disponeras enligt bifogade tidplan, vilken kan
bliva föremål för ändring efter överenskommelse mellan Kommendanten
i Bodens fästning och badhusstyrelsen.

13 §

Skulle styrelsen eller staden icke fullgöra sina förpliktelser enligt detta
avtal, skall detta förhållande icke anses såsom kontraktsbrott såframt visas,
att det bristande fullgörandet beror av strejk, lockout, öppen eller hemlig
bojkott, maskinhaveri eller annan olyckshändelse inom någon av anläggningarna,
eldsvåda, naturhinder, kraftbrist, omöjlighet att anskaffa materiel
eller transportmedel, felaktigt eller olämpligt materiel, förstöring genom krig,
eller annan omständighet, varöver styrelsen respektive staden icke kunnat
råda.

14 §

Av detta avtal, vilket gäller till utgången av juni månad 1979, äro tvenne
exemplar upprättade och utväxlade.

Stockholm den 24 augusti 1945
FÖRSVARETS FABRIKSSTYRELSE
Gunnar Aste
Karl G. Samuelson

Stockholm den 20 augusti 1945
FÖR BODENS STADSFULLMÄKTIGE
V. Nerman
B. Wilhelmsson

71

Bilaga 4

Statistik

över utnyttjade badtider i Bodens badhus.

a) Tilldelning	kl.	tim.
119 måndagar	0800—1000, 1200—1400	4
tisdagar	2000—2100	1
onsdagar	1200—1500	3
torsdagar	1200—1500	3
lördagar	1000—1200	2
	Summa timmar/vecka	13
A 8 tisdagar	0800—1200, 1330—1800	8,5
	Summa timmar/vecka	8,5
Lv7 onsdagar	0900—1030	1,5
	Summa timmar/vecka	1,5
Ing 3 måndagar	1000—1200	2
onsdagar	1030—1200	1,5
torsdagar	1500—1800	3
	Summa timmar/vecka	6,5
SI B måndagar	1400—1700	3
tisdagar	1200—1330, 1800—2000	3,5
	Summa timmar/vecka	6,5

b) Utnyttjad badtid	7954—55
		Antal badare
Månad
	I 19	A 8	Lv 7	Ing 3	SIB
Maj	1 520	557	_	330	447	2 854
Juni	1 322	1 311	27	581	644	3 885
Juli	466	73	85	187	172	983
Aug.	1 327	661	—	185	689	2 862
Sept.	1 914	393	—	480	487	3 274
Okt.	2 190	566	219	715	689	4 379
Nov.	967	558	264	161	599	2 549
Dec.	708	472	71	600	275	2 126
Jan.	815	480	55	670	572	2 592
Febr.	1 116	156	—	160	236	1 668
Mars	750	97	45	43	45	980
April	627	99	—	140	142	1 008
Summa	13 722	5 423	766	4 252	4 997	29 160
c) Antal dagar, som ej utnyttjats
10 eller
färre
badande	38	13	27	71	25	174

72

Specifikation

Bilaga 5

över kostnadsfördelningen vid Bodens badhus enligt Drätselkammarens
räkning år 1954.

Kostnadsslag	% av totala kostnader
staden	kronan
A Fasta kostnader Underhåll (1/3 av totala) ....................	16,67 22.50 12.50 50	16,66 22.50 12.50 50
Värme (45 °/o av totala) ......................
Elbelvsning och -kraft (25 °/o av totala) ........
Personal (föreståndare och maskinist) ........
» övrig .......................	100
Administrationskostnader ..............	50
Expenser, trycksaker o. dyl................	50
Telefon, annonser o. dyl..........	50	50 50
Expenser, övriga ............	so
Utskylder .....................	50
Lampor m. m................	50
Försäkringsavgifter ...................	50	50
Läkare och sjukvård, stadens .........	100
» » » gemensamma ...........	50	50
Pensionsavgifter, stadens .................	100
» gemensamma .............	50	50
Byggnadskostnader ...................	100
Inköp av inventarier............	100
Amortering å lån ..................	100
Ränta å lån .................	100
B Förliga kostnader Underhåll (2/3 av totala) .................	16,80 14	49,90 41
Värme (55 °/o av totala) ................
Elbelvsning och -kraft (75 °/o av totala) ........	20
Vattenförbrukning (75 °/o av totala) .	30	70
Kemikalier, oljor o. dyl., stadens .......	100
» » » gemensamma ........	25 40	74,60 74,60
Städningskostnader .............	25,40 100
Tvätt och badlinne ...............

Bilaga 6

Motion till 1942 års riksdag

58: o) Motion om anslag för bidrag till byggande av en sim- och idrottshall
i Boden. Uti en inom andra kammaren av herr O. W. Lövgren m. fl.
väckt motion (nr 133) har hemställts, att riksdagen måtte besluta anvisa
350 000 kronor för byggande av en sim- och idrottshall i Boden.

I fråga om de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin framställning,
får utskottet hänvisa till motionen.

Ehuru enligt utskottets mening det ur såväl militär som allmänidrottslig
synpunkt vore av betydelse att äga tillgång till en modern badinrättning

73

i Boden, anser utskottet dock det i motionen framförda förslaget vara en
fråga av beskaffenhet att lämpligen böra i första hand prövas av Kungl.
Maj:t. Utskottet finner sig således icke böra tillstyrka riksdagen att anvisa
medel för ändamålet.

Utskottet hemställer,

att motionen II: 133 icke må av riksdagen bifallas.

Punkten 58, angående motion om anslag för bidrag till byggande av eu
sim- och idrottshall i Boden.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Lövgren: Herr Talman! Jag förstår ju mer än väl, att utskottet icke
varit berett att på grund av en enskild motion tillstyrka den byggnad,
som det här är fråga om. Men jag vill från denna plats rikta en vädjan
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, att han, när det blir
fråga om beredskapsåtgärder, måtte komma ihåg denna sak, därför att
det måste väl sägas vara något oegentligt i vår moderna tid, att allt det
manskap, som fullgör sin värnpliktstjänstgöring eller militärtjänstgöring
i Bodens fästning, liksom stadens invånare i övrigt, är i saknad av en
ordentlig bad-, sim- och idrottsinrättning. Jag tror att det vore väl använda
pengar, som användes för detta ändamål. Jag förstår ju, som sagt, mer än
väl statsutskottets betänkligheter mot att här föreslå någonting i anledning
av denna enskilda motion, men jag vädjar till Kungl. Maj:t att tänka på
denna sak. då det blir fråga om att avlåta en beredskapsproposition till årets
riksdag.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Janne Nilsson: Det
är utan tvivel en ganska behjärtansvärd fråga, som herr Lövgren här berört.
Jag kan tala om, att jag hade förra året besök av en deputation från
Boden, representerande framför allt dess kommunalförvaltning, som undrade,
om icke försvarsdepartementet under fjärde huvudtiteln kunde gå in
för anordnande av en bad- och idrottshall i Boden. Jag talade då om, att
den skulle komma att kosta 400 000 å 500 000 kronor. Nu är det på det
sättet, att staten bar själv i Boden många tjänstebostäder, som den gång
de byggdes voro fullt moderna. Men byggnadsstandarden har utvecklats
sedan den tiden och fordrar nu bl. a. badrum till de olika familjerna, eu
sak som dessa byggnader icke blivit utrustade med. Jag frågade militärerna
där uppe, huruvida de, ifall man anordnade ett badhus med simhall i Boden,
ville avstå från kravet på att få badrum inredda i de olika lägenheterna.
På detta svarade de emellertid ett bestämt nej; man fasthåller vid detta
krav, och när det skall genomföras, kommer det att draga betydande kostnader.
Ur den synpunkten måste jag avböja mitt deltagande under fjärde
huvudtiteln i Bodens badhusfråga.

Annorlunda ställer sig ju saken, om, som motionären bär nämnde, det
skulle komma i fråga beredskapsåtgärder, därest arbetslösheten skulle sätta
in med styrka. Skulle det bli fråga om beredskapsåtgärder i Boden, kan
jag åtminstone för tillfället icke se, att någonting skulle ligga i vägen för
anordnande av ett badhus där uppe. Men så länge nuvarande förhållanden
råda, måste jag motsätta mig detta krav under fjärde huvudtiteln.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

74

Bilaga B

Fo 63 avd. IIc 2/11 1956 nr 444

Förbandens badinrättningar

Representanter för KAIF ha 30/10 och 31/10 besökt Boden och härvid
förhandlat med mig och badhusstyrelsen om vissa tillägg till den nu gällande
överenskommelsen rörande badhusets utnyttjande m. in. Härvid
bemyndigades jag att för kronans del underteckna bifogat tilläggsavtal.
Därutöver gjorde KAIF vissa undersökningar och förfrågningar vid förbanden.
Resultatet härav blev i sammanfattning följande.

Komp. (batt.) tilldelas badtider med 2 tim/vecka i stadens badhus och
med 2 tim/vecka i förbandens badinrättningar. Komp. utnyttja dock i
regel endast 1 av dessa pass varför den ena av badinrättningarna står
uppvärmd men tom det andra passet.

Fria bad, som nu avtalsenligt serveras viss civil personal i förbandens
badinrättningar, utnyttjas endast i ringa utsträckning.

De bad, som nu till självkostnadspris serveras viss personal i förbandens
badinrättningar, uppgick förra budgetåret till ca 3 000 för hela garnisonen.

Ovanstående förhållanden göra att vare sig kronans tid i stadens badhus
eller den tid då förbandens badinrättningar stå uppvärmda bli rationellt
utnyttjade. Enl. uppgift från badhuspersonalen står badhuset många gånger
tomt eller utnyttjas endast av ett fåtal badande under kronans badtider.
Enl. uppgift bl. a. från maskinpersonalen vid ett förband utnyttjas den
uppvärmda bastun många gånger icke alls eller blott av 5—10 badande.

På basis av detta undersökningsresultat ville KAIF ha nedanstående
önskemål närmare undersökta.

Komp. (batt.) tilldelas badstutid endast i stadens badhus och med 2
tim/vecka under tjänstetid. Under utbildningsskeden med övningar av
längre varaktighet, då tilldelade badtider i badhuset icke kunna utnyttjas,
må dock komp. för enstaka tillfällen tilldelas badstutid i förbandens badinrättningar.
Repövn.förband må dock regelmässigt tilldelas badstutid i förbandens
badinrättningar.

Fria bad, som nu utgå till viss civil personal i förbandens badinrättningar,
skola överflyttas till stadens badhus.

Bad till självkostnadspris, som nu serveras viss personal i förbandens
badinrättningar, skola på enahanda villkor överflyttas till stadens badhus.

Genomföras dessa önskemål skulle det bli möjligt att inskränka driften
i förbandens badinrättningar till att endast omfatta servering av varm
dusch samt till servering av badstubad vid enstaka tillfällen eller för repövnförband.

Det uppdrogs åt mig att närmare undersöka, huruvida resultatet av
ovanstående undersökning till alla delar var riktigt, samt huruvida KAIF:s
önskemål helt eller delvis gå att realisera.

Med anledning härav har jag äran hemställa om yttrande över ovan berörda
förhållanden helst före 1/12 1956.

G Sahlén
Kommendant

Thure Hanheimer

75

Tillägg

till överenskommelse mellan Försvarets Fabriksstyrelse och Bodens badhuskommitté
den 24 resp. 20 aug. 1945.

Tillägg till § 2.

Badinrättningen må utnyttjas för fria bad, som författningsenligt utgå
till civil personal anställd inom Bodens garnison.

Tillägg till §11.

Förbrukningen av ånga och förbrukningsvarmvatten blir föremål för en
uppskattning i förhållande till den verkliga omfattningen av rörelsen i
respektive lokaler. Denna uppskattning, som verkställes av Kommendanten
eller den han utser gemensamt med representanter för badhusstyrelsen,
sker årligen sedan räkning inkommit till badhuset från fabriksstyrelsen
å förbrukad el-energi, ånga och förbrukningsvarmvatten. På basis av denna
uppskattning skriver sedan badhusstyrelsen räkning på kronan för det sist
förflutna året.

Tvättinrättningens värmeförbrukning beräknas efter 3 000 kcal per kg
tvätt.

Kallvattenförbrukningen i av staden ensam nyttjade lokaler uppskattas
på enahanda sätt som ovan angivits beträffande förbrukningen av ånga
och förbrukningsvarmvatten. Därvid skall dock iakttagas att förbrukningen
i tvättinrättningen skall beräknas efter 40 liter per kg tvätt.

Kostnaderna för utskylder och försäkringsavgifter fördelas mellan kronan
och staden gemensamt samt staden ensam, vilken senare del beräknas
utgöra 25 % av de här angivna totala kostnaderna.

Kostnaderna för lokaluppvärmning och underhåll fördelas mellan kronan
och staden gemensamt samt staden ensam, vilken senare del beräknas
utgöra 20 °/o av här angivna totala kostnaderna.

Kostnaderna för maskinist fördelas mellan kronan och staden gemensamt
samt staden ensam, vilken senare del med hänsyn till hans arbetsuppgifter
beräknas utgöra 30 %> av maskinistens löne- och pensionskostnader.

Tillägg till § 12.

Civil personal enl. § 2 äger tillträde till badhuset å de tider detta hålles
öppet för allmänheten mot avlämnande av till kronans badinrättning gällande
biljetter.

Ovanstående tillägg skall träda i kraft och tillämpas fr. o. m. l/l 1957
och t. v.

Boden den 13/11 1956
För Kronan
G. Sahlén

Kommendant

För Bodens stad

Sten Wallström
Stadsfullmäktige

Boden den 14/12 1956

B. Wilhelmsson
DK:s ordf.

76

Milärbefälhavaren för VI. militärområdet

Till Konungen

Med anledning av Kungl. Maj ds nådiga skrivelse den 21 december 1956
angående Riksdagens revisorers berättelse rörande vissa kostnader för
militära bad i Boden får jag i underdånighet inkomma med följande utlåtande
efter kommendantens i Bodens fästning hörande.

De förhandlingar mellan kommendanten och Bodens stad, som omnämnas
i berättelsen och som föranletts av den genom Kungl. arméintendenturförvaltningen
verkställda utredningen rörande kostnadsfördelningen
m. m., äro nu slutförda och ha resulterat i ett av arméintendenturförvaltningen
numera godkänt tilläggsavtal, vilket kommendanten bemyndigats
underteckna för Kronans räkning. Tilläggsavtalet som bifogas i avskrift1
har trätt i kraft fr. o. m. den 1 januari 1957. Genom detsamma nedbringas
Kronans kostnader till omkring 60 000 kronor per år vid nuvarande badfrekvens,
vilket ger ett medelpris av omkring 2 kronor per militärt bad.

Beträffande den ursprungliga avsikten att, sedan Bodens stads badhus
tagits i bruk, stänga eller inskränka driften vid garnisonens militära badinrättningar,
har kommendanten såsom framgår av dennes skrivelse fo
63 avd. II c den 5/12 1956 nr 444, varav avskrift bifogas, funnit det möjligt
och föreslagit en avsevärd inskränkning av dessa badinrättningars drift.
Innan varmduschar installerats i truppförläggningarna, är det dock icke
möjligt att helt stänga förbandens badinrättningar.

I den mån badfrekvensen ökas i Bodens stads badhus efter nämnda inskränkning
i driften vid de militära badinrättningarna kommer Kronans
kostnad per bad att nedgå ytterligare.

Kungl. arméintendenturförvaltningen har emellertid ej ännu tagit ställning
till kommendantens förslag.

Boden den 17 januari 1957

Underdånigst

N. BJÖRK

Militärbefälhavare

Torsten Molin

1957 den 19/1 föredrogs å Arméintendenturförvaltningen Drivmedelsbyrån.

Insändes. Frågan om förbandens förseende med varmdusch utredes av
FortF.

Underdånigst
IVAR GEWERT

V. SWEDENBORG

John Garmnrk

1 Samma tillägg återfinnes å sid. 75.

77

BODENS FÖRSVARSOMRÅDE

Bilaga

Kungl. arméintendenturförvaltningen

Bodenförbandens badinrättningar

Den undersökning jag 31/10 1956 anmodades genomföra beträffande
möjligheterna att inskränka driften vid förbandens badinrättningar är nu
slutförd. Med anledning härav har jag äran anföra följande.

Min skrivelse till förbandscheferna och dessas yttranden (i avskrift)
bifogas.1

Samtliga förbandschefer utom C I 19 ha i sina yttranden icke haft något
att erinra mot att »fria bad» och »bad till självkostnadspris» överflyttas
till stadens badhus. Enär stadens badhus kan utnyttjas av alla torde dylika
bad icke vidare behöva serveras i förbandens badinrättningar.

Rörande bad för truppen anse dock förbandscheferna icke att dessa
helt kunna överflyttas till stadens badhus. Främsta skälet härtill angives
vara utrymmesbrist. Förbanden disponera tider i stadens badhus och ha
vpl. styrkor (go 1/1956) enligt följande.1

I 19	har	13	tim/vecka	på	870 man	fördelade på	7	utbenheter
A 8	»	8,5	»	»	470 »	» »	6	»
Ing 3	»	6,5	»	»	320 »	» »	3	»
S 3	»	6,5	»	»	450 »	» »	3	»

Det torde icke vara uteslutet att under normala förhållanden fördela
dessa tider så, att varje vpl. får ett 45 min. timträningsbad per vecka. I
övrigt synes förbandscheferna hysa den meningen att truppen bör kunna
bjudas bastubad i förbandens badinrättningar under 4. skedet i anslutning
till övningar av längre varaktighet. I övrigt bör driften i dessa badinrättningar
kunna inskränkas till servering av varm dusch intill dess att varmduschar
bli installerade i kompförläggningarna. Framförda hygieniska kravtorde
härigenom bli tillgodosedda.

Förslag till anvisningar för utnyttjande av förbandens badinrättningar
bifogas.

Boden den 5 december 1956

G. Sahlén
Kommendant

M. H. Närlundh

Anm. När Lv 7 får badhus i Luleå kan tiden ökas något för I 19 (pansarbat.) och S 3.

1 Här ej avtryckt.

78

Bilaga till bilaga

Förslag till anvisningar för utnyttjande av
förbandens i Boden badinrättningar

1) Fria bad och bad till självkostnadspris få icke vidare serveras civil
personal eller fast anställd personal med familjemedlemmar. Fria bad, som
nu avtalsenligt serveras viss civil personal, överflyttas till stadens badhus
under de tider, då detta hålles öppet för allmänheten. Biljetter för dessa
fria bad beställes månadsvis hos intendenten vid Fo 63. Bad till självkostnadspris
överflyttas likaledes till stadens badhus under de tider, då detta
hålles öppet för allmänheten. Självkostnadspriset, som i realiteten uppgår
till ca 3 kr/bad, är lika med badhusets ordinarie priser.

2) Varm dusch må alltid serveras.

3) Under tiden 1/12 — åldersklassens utryckning må bastubad serveras
högst 2 dagar/utbildningsvecka enligt förbandschefernas närmare bestämmande.

4) Under de tider då repomgångar utbildas vid förbanden må bastubad
serveras dessa högst en gång/vecka enligt förbandschefernas närmare bestämmande.

5) Ovanstående anvisningar gälla fr. o. m. l/l 1957 och t. v.

Bodens stad

Utdrag ur protokoll hållet hos Stadsfullmäktige i Boden

§ 43

I drätselberedningen hade till behandling upptagits frågan om yttrande
över statsrevisorernas berättelse ang. badhusavtalet.

För ärendet hade närmare redogjorts i drätselberedningens arbets-PM
den 24 januari 1957 under fråga 9.

Drätselberedningen och drätselkammaren hade beslutat föreslå att stadsfullmäktige
framhålla att frågan om minskade kostnader för Kronans bad
i stadens badhus genom Kommendantens försorg varit föremål för stadens
behandling. Denna behandling hade givit till resultat att en tilläggsöverenskommelse
till gällande avtal träffats. Vidare hade drätselberedningen och
drätselkammaren föreslagit att stadsfullmäktige härutöver intet hade att
anföra med anledning av vad riksdagens revisorer anfört i denna fråga.

Vid ärendets handläggning i stadsfullmäktige framhöll herr Ekman, att han
framställt en interpellation i ifrågavarande ärende, samt att han förbehöll
sig rätt att yttra sig i ärendet i samband med besvarandet av interpellationen
den 8 mars 1957.

Stadsfullmäktige beslutade bifalla D. K:s förslag.

79

§ 8. Vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter på garnisionssjukhusen

Försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen
och försvarets
sjukvårdsstyrelse

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 ha försvarets civilförvaltning,
fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse, var för sig,
anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse under § 8 anfört rörande vissa samarbetsavtal om vård avcivila
patienter på garnisonssjukhusen. Till åtlydnad härav få ämbetsverken,
som gemensamt handlagt förevarande ärende, i underdånighet anföra
följande.

Såsom revisorerna erinrat har driften av garnisonssjukhuset i Boden
från och med den 1 januari 1957 övertagits av Norrbottens läns landsting.
De av riksdagens revisorer andragna förhållandena och i anslutning därtill
förordade avtalsändringar äga således aktualitet endast beträffande garnisonssjukhuset
i Sollefteå (avtal med Västernorrlands läns landsting), garnisonssjukhuset
i Eksjö (avtal med vart och ett av Kalmar läns norra, Östergötlands
läns samt Jönköpings läns landsting) och garnisonssjukhuset i
Karlsborg (avtal med Skaraborgs läns landsting). Driften vid sistnämnda
tre garnisonssjukhus torde komma att inom de närmaste åren övertagas
av vederbörande landsting eller avvecklas (se beträffande garnisonssjukhuset
i Sollefteå prop. 1949: 88, r. skr. nr 152). Avtalen med respektive landsting
löpa från och med den 1 oktober 1955 på ett år och anses förlängda
för samma lid, såvida icke uppsägning sker minst sex månader (i fråga om
Karlsborg ett år) före avtalstidens utgång.

De av revisorerna påtalade förhållandena hava uppmärksammats av
vederbörande avtalsslutande statliga myndigheter. Sålunda anförde försvarets
civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen och försvarets sjukvårdsstyrelse
i gemensam underdånig skrivelse den 15 december 1954 angående
överlåtelse av garnisonssjukhuset i Skövde å Skaraborgs läns landsting
bl. a. följande.

»Enligt nu gällande samarbetsavtal med landstinget erhåller Kronan för
vård av civila patienter på garnisonssjukhuset i Skövde ersättning motsvarande
medelkostnaden per underhållsdag under det sistförflutna kalenderåret
å samtliga landstingets lasarett inom landstingsområdet, sådan denna
kostnad — beräknad efter de grunder, som angivas i medicinalstyrelsens
formulär för årsberättelser från civila sjukhus, bilaga B, uppgift angående
inkomster och utgifter — framgår av lasarettens räkenskaper efter avdrag
med beloppen för däri eventuellt upptagna pensioner och pensionsavgifter.

Ifrågavarande formulär — som sedan lång tid tillhaka kommit till användning
även beträffande övriga försvarets samarbetsavtal med landsting
angående vård av civila på garnisonssjukhus — har visat sig mindre lämpligt
som underlag för beräknande av den verkliga vårddagskostnaden. Sålunda
ha sådana betydande kostnader som pensioner till personalen vid
Skaraborgs läns landstings lasarett samt avskrivningar och räntor å i sjukhusbyggnader
och inventarier investerat kapital förts utanför vårddags -

80

kostnadsunderlaget, vilket innebär att Kronan icke erhåller ersättning av
landstinget för motsvarande kostnader vid garnisonssjukhuset i Skövde.
Enbart avskrivningar och räntor torde belöpa sig till en kostnad av cirka
5 kronor per vårddag.»

De nu ifrågavarande avtalen bygga i huvudsak på ett förslag till normalkontrakt,
framlagt av särskilt tillkallade sakkunniga i betänkande den 3
november 1939 (statens offentliga utredningar 1939:31), jämte av Kungl.
Maj:t genom brev den 30 juni 1943 medgivna modifikationer härutinnan.

Anledningen till att ersättningsgrunderna i samarbetsavtalen i förevarande
hänseenden kommit att regleras på för staten delvis oförmånliga villkor
torde vara den, att samarbetet mellan stat och landsting i fråga om garnisonssjukhusen
i andra hänseenden inneburit sådana fördelar för staten, att
man ansett sig vid slutandet av avtalen kunna godtaga de av revisorerna
nu påtalade beräkningsgrunderna.

Förhållandena härutinnan äro emellertid numera förändrade. Härtill kommer,
att avtalen rent formellt böra ändras på grund av införandet från och
med den 1 juli 1947 av nettolönesystem för statsanställd personal.

Enligt ämbetsverkens mening synas därför, i den mån driften vid nuvarande
garnisonssjukhus kommer att fortsätta i samarbete mellan stat och
landsting, samarbetsavtalen böra uppsägas i syfte att bland annat söka
åstadkomma för Kronan förmånligare avtalsvillkor i de av revisorerna berörda
avseendena.

Utöver vad ovan anförts vill fortifikationsförvaltningen för egen del anföra
följande.

Vad revisorerna anfört rörande den förlust, som Kronan skulle ha åsamkats
under åren 1945—1955 genom det tillämpade sättet för beräkning av
landstingens ersättningsbelopp, bygger på beräkningar, vilka skett utan
fortifikationsförvaltningens medverkan. Det bör emellertid i detta sammanhang
observeras, att byggnaderna vid samtliga berörda fyra garnisonssjukhus
den 1 juli 1943 voro så gott som helt avskrivna.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, från civilförvaltningen
generaldirektören Lundberg och krigsrådet Engdahl, från fortifikationsförvaltningen
generaldirektören Christiansson, t. f. byråcheferna Lindholm
och Kihlström samt t. f. byrådirektören Thorsell, föredragande, samt från
sjukvårdsstyrelsen generalläkaren Groth och byrådirektören Kinnander, den
senare föredragande.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
GARL-ERIK GROTH

NILS KINNANDER

Glas Malmberg

81

Medicinalstyrelsen

Till Konu n g e n

Genom remiss den 21 december 1956 har medicinalstyrelsen anbefallts
atl avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i sin
berättelse anfört angående vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter
på garnisonssjukbusen. Med anledning härav får medicinalstyrelsen anföra
följande.

Inom olika grenar av sjukhusväsendet föreligga avtal mellan staten och
kommuner eller landsting om bidrag till dritt av sjukhus. Di ittkostnadsbidragen
äro mestadels statliga, men även kommunala förekomma. Statliga
bidrag utgå till vissa undervisningssjukhus och till de tre största städerna
för drift av sinnessjukhus. Kommunala äro t. ex. bidragen till Karolinska
sjukhuset.

I äldre överenskommelser har pensionskostnaden antingen undantagits
från it. ex. ovannämnda avtal om sinnessjukvård) eller ock ej särskilt
angivits såsom ingående i den bidragsberättigande driftkostnaden (t. ex.
Karolinska sjukhuset). I yngre avtal har pensionskostnaden däremot vanligen
inräknats i sådan driftkostnad. Vid tillämpningen av sistnämnda avtal ha
betydande svårigheter uppstått därigenom, att närmare bestämmelser saknats
angående vad i varje särskilt fall skall förstås med pensionskostnad.
Praktiskt har denna fråga — enligt vad statskontoret i en till medicinalstyrelsen
avgiven redogörelse anfört — lösts på olika sätt. Beträffande
sådana personalgrupper, vilka haft sin pensionering ordnad i statens pensionsanstalt,
ha till sjukhusens driftkostnader hänförts fortlöpande och
eventuellt engångsavgifter till pensionsanstalten. Till pensionering av övrig
personal ha driftkostnadsbidrag begärts enligt i huvudsak nedannämnda
tre alternativ.

Inom vissa kommuner tillämpas alltjämt premiereservsystemet med
uttagande av pensionsavgifter, vilka fonderas för framtida utbetalningar.
Där så varit fallet, ha sjukhusens huvudmän inräknat pensionsavgifterna
i driftkostnadsstaten (t. ex. Malmö allmänna sjukhus). I andra fall, där
särskilda pensionsavgifter icke längre uttagas hos befattningshavarna, ha
pensionskostnaderna understundom beräknats efter vissa försäkringstekniska
grunder (t. ex. Sabbatsbergs sjukhus). Pensionsutgifterna för detta
sjukhus ha av Stockholms stad uppskattats till 22 procent av den lönesumma,
som belöper på de ordinarie- och icke-ordinarie- bildande tjänsterna.
Slutligen förekommer, att bland driftkostnaderna upptagits av sjukhusen
utbetalade pensioner (t. ex. Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka

barn). _ .....

Ehuru skäl givetvis tala för att hänsyn vid driftkostnadernas beräkning
bör tagas även till pensioner och pensionsavgifter, torde den nu lämnade
redogörelsen visa, atl åtskilliga svårigheter föreligga då det gäller att finna
en fullt godtagbar beräkningsgrund. Beaktas bör också, att, därest staten
vill påfordra eu omläggning av avtalen rörande garnisonssjukhusen i enlighet
med revisorernas förslag, staten icke torde kunna vägra att medge
samma omreglering av äldre avtal, där driftkostnadsbidragen äro statliga.

Medicinalstyrelsen vill här nämna, att uppgifter om pensionskostnader
sedan år 1945 utgått ur den förvaltningsekonomiska statistiken vid kroppssjukhusen
på förslag av Statens sjukhusutredning av år 1943. Förslaget

6 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. II

82

var föranlett av'' att det saknades ett enhetligt system för pensionering av
sjukhusens personal och att det därför var svårt att få en rättvisande och
jämförbar statistik till stånd (se betänkande SOU 1944:47 sid. 35—36).
Skulle pensionskostnaderna medräknas i den allmänna statistiken, synes
det enligt medicinalstyrelsens mening ligga närmast till hands alt uppskatta
kostnaderna till en viss procent av utgående löner.

Vad angår utgifter för räntor och avskrivningar synes det i princip
riktigt, att dessa inräknas i driftkostnaderna. Även härvidlag föreligga
emellertid svårigheter att finna en godtagbar beräkningsgrund. F. n. finnes
ingen allmänt vedertagen sådan — inom svenska landstingsförbundet pågår
emellertid utredning som bl. a. åsyftar att få till stånd vissa allmänna
beräkningsnormer. Emellertid bör det enligt medicinalstyrelsens mening
övervägas, hur långt anspråken på exakthet böra drivas, då det gäller avtal
mellan staten och landsting eller kommuner. Även om avtalen revideras
i de hänseenden som förordats i revisionsberättelsen, komma de ändock
icke att vara fullt invändningsfria. Sjukhusens driftkostnader omfatta
nämligen såväl sluten som öppen vård. Det har hittills icke ansetts möjligt
att bokföringsmässigt särskilja dessa båda verksamhetsområden. Dagkostnaden
kommer härigenom att variera med omtattningen av den öppna
vården. Nyssnämnda utredning inom landstingsförbundet lär avse att framlägga
förslag till en sjukhusbokföring med uppdelning på sluten och öppen
vård.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Björkquist,
byråchefen Rahm, föredragande, t. f. byråchefen Philipson samt t. f. förste
aktuarien Olinder.

Stockholm den 18 januari 1957

ERIK BJÖRKQUIST

HÅKAN RAHM

G. Eurenius

Svenska landstingsförbundet

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Eders Kungl. Maj:t berett
svenska landstingsförbundets styrelse tillfälle att avgiva yttrande över vad
riksdagens senast församlade revisorer anfört i sin berättelse i fråga om
vissa samarbetsavtal om vård av civila patienter å garnisonssjukhusen. Med
anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra följande.

Revisorerna anmärka pa att vid beräkning av den ersättning den kommunal
huvudmannen enligt gällande avtal skall erlägga för vård av civila
sjuka på vissa garnisonssjukhus baseras på bilaga B till sjukhusens årsberättelser,
varigenom bland annat kostnader för befattningshavarnas pensionering
samt ränta och amortering ej komma att medtagas vid ersättningens
beräknande. Detta är icke nagot unikt förhållande. Samma tillvägagångssätt
tillämpas i stor utsträckning när det gäller vård, som en
kommunal^ huvudman meddelar åt patient från annan kommunal huvudmans
område. Man har därvid varit fullt medveten om att samtliga kostnader
därigenom ej blivit täckta. Att man sålunda avstått från en fullstän -

83

dig kostnadstäckning beror på att man genom hänvisning till en av officiell
myndighet fastställd blankett undvikit diskussioner om vilka kostnader,
som skola tagas med, och storleken av dessa kostnader. Det kan exempelvis
vara hart när omöjligt att få fram en exakt beräkning av vad ett sjukhus
kostat i uppförande och utrustning, då sjukhusen vid upprepade tillfällen
om- och tillbyggts. Att under sådana förhållanden beräkna ränteoch
amorteringskostnader är förbundet med ett betydande arbete och resultatet
blir icke exakt. I varje fall torde olika meningar lätt yppa sig om
vad som skall tagas med vid beräkningarna och tvister härom kunna
uppstå.

Trots de svårigheter, som sålunda föreligga, kan man självfallet överväga
det av revisorerna föreslagna beräkningssättet. Inför man detta vid
ersättning mellan kommunal huvudman och staten, torde det ligga nära
till hands att införa detta system över hela linjen, i första hand då när
det gäller statens ersättning för militära patienters vård i vissa fall å civila
sjukhus. Hittills ha de kommunala sjukhusägarna nöjt sig med en ersättning
om 35 kronor per dag och vårdad, trots att den kostnaden enligt
bilaga B uppgår till cirka 45 kronor. Skulle härtill läggas de av revisorerna
angivna kostnaderna, skulle avgiften behöva höjas med åtminstone 17
kronor per dag.

Framhållas må, att förevarande fråga för staten är av tämligen underordnad
betydelse, sedan garnisonssjukhuset i Boden fr. o. in. innevarande
år övertagits av Norrbottens läns landsting. Vidare torde inom en relativt
snar framtid samarbetsavtalen beträffande garnisonssjukhusen i Eksjö och
Sollefteå komma att upphöra, då de civila sjukhusen på respektive orter
utbyggts. Därefter skulle endast återstå garnisonssjukhuset i Karlsborg
med ett årligt antal underhållsdagar om ca 13 000. Huru stort antalet
vårddagar är, som staten betalar för å de civila sjukhusen, saknar styrelsen
kännedom om. Men tages hänsyn till dessa, torde det vara ovisst om icke
den föreslagna omläggningen i beräkningssättet, under förutsättning att
denna blir reciprok, snarare kommer att leda till en ökning än en minskning
av statens kostnader. Då härtill kommer, att beräkningssättet är komplicerat
och tidskrävande och lätt kan leda till Fastigheter, kan styrelsen
icke förorda detsamma.

Större fog synes däremot föreligga — med hänsyn till de ständigt stigande
sjukhuskostnaderna — att man i enlighet med revisorernas förslag
beträffande avtalen med Jönköpings och Skaraborgs läns landsting baserar
ersättningen på det löpande årets och ej föregående års kostnader.

Solna den 22 januari 1957

Underdånigst
ERIK FAST

Ivar Wahlgren

84

§ 9. Försäkring av personal vid svenska sjukhuset i Korea
Försvarets civilförvaltning

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har försvarets civilförvaltning anbefallts
att till Kungl. Maj:t inkomma med utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 9 i sin berättelse anfört angående försäkringar
av personal vid svenska sjukhuset i Korea.

Till åtlydnad härav får civilförvaltningen anföra följande.

Såsom revisorerna erinrat hava 1951 års revisorer berört frågan om lämpligheten
av överstyrelsens för röda korset åtgärd att teckna försäkringar
för personalen vid det av statsmedel drivna sjukhuset i Korea.

I underdånigt utlåtande den 22 januari 1952 över vad 1951 års revisorer
sålunda anfört uttalade civilförvaltningen, att ämbetsverket uppmärksammat
de höga försäkringskostnaderna, vilka emellertid i och för sig icke varit av
natur alt kunna föranleda någon erinran. Ämbetsverket förutsatte, att möjligheterna
att erhålla viss återbäring av erlagda premiebelopp skulle undersökas.

I anledning av vad riksdagens revisorer i nu föreliggande berättelse uttalat
beträffande ifrågavarande försäkringsavtal får civilförvaltningen
framhålla, att ämbetsverket i underdånigt utlåtande den 13 maj 1955 över
eu av överstyrelsen för svenska röda korset gjord framställning angående
sjukvård och försäkring för personal vid svenska sjukhuset i Korea anfört
bland annat följande.

Civilförvaltningen far erinra, att medlemmar av svenska övervakningskontingenten
i Korea äro tillförsäkrade förmåner i Sverige vid olycksfall
och sjukdom efter Kungl. Maj ds prövning i varje särskilt fall samt vid
dödsfall och invaliditet enligt samma normer, som gälla för personalen
vid sjukhuset. För ifrågavarande förmåner till kontingentsmedlemmarna
svarar emellertid staten själv enligt försäkringstekniska grunder och enskilda
försäkringsföretag hava icke anlitats. Detta står även i överensstämmelse
med tillämpad praxis att försäkringar icke skola förekomma i statlig
verksamhet. Ehuru sjukhuset i Korea helt bekostas av statsmedel, är personalen
därstädes icke direkt anställd i statens tjänst, varför formella förutsättningar
måhända — åtminstone i början av sjukhusets verksamhet
— ansetts icke föreligga för ett direkt ansvar från statens sida för nu ifrågavarande
förmåner.

Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta hänseende
borde kunna tillämpas samma princip som vid övervakningskontingenten.
Från överstyrelsen har dock under hand erfarits, att det nuvarande systemet
fungerat på ett mycket tillfredsställande sätt samt att en omläggning
kunde tänkas påverka personalrekryteringen till sjukhuset. Med hänsyn
till att sjukhusets verksamhet kan förväntas upphöra redan under nästkommande
år anser civilförvaltningen sig icke böra föreslå, att det nuvarande
försäkringssystemet avvecklas eller ändras i annan mån än som
kan anses innebära en större kostnadsbesparing för statsverket. I detta
hänseende har civilförvaltningen för sin del vid överläggningar med representant
för överstyrelsen ifrågasatt, huruvida icke de hos återförsäkringsbolaget
Sverige tagna försäkringarna borde uppsägas och statsverket ikläda

85

sig självrisk för ersättning vid dödsfall. Likaså har det synts civilförvaltningen,
som om de hos aktiebolaget H. Gullberg & Co tagna reseolycksfallsförsäkringarna
med fördel kunna helt överflyttas till försäkringsaktiebolaget
Svea-Nornan, varigenom viss premieåterbäring skulle erhållas. Sedermera
har under hand meddelats från överstyrelsen, att en restitution av
betydande belopp från återförsäkringsbolaget Sverige numera vore att
påräkna. Frågan om avveckling av försäkringarna hos detta bolag synes
under sådana förhållanden kunna komma i ett annat läge.

Såsom framgår av vad civilförvaltningen sålunda anfört, överensstämmer
civilförvaltningens principiella uppfattning angående här ifrågavarande
försäkringar med de av revisorerna framförda synpunkterna. I likhet
med revisorerna förutsätter civilförvaltningen, att statsverket i förekommande
fall ikläder sig självrisk beträffande motsvarande riskgarantier för
personal vid det blivande skandinaviska undervisningssjukhuset i Korea.

I ärendets handläggning hava deltagit undertecknade Lundberg och Stenborg,
den sistnämnde föredragande, krigsråden Brunskog och Engdahl samt
t.f. byråchefen Forsström.

Stockholm den It januari 1957

RAGNAR LUNDBERG

S. G. STENBORG

M. Hage

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Statskontoret ansluter sig till vad riksdagens revisorer uttalat i berörda
fråga.

Stockholm den 9 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

CARL W. LINDBLAD

Gunnar Zimmerman

Riksräkenskapsverket

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 21 december 1956 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i § 9 av
sin berättelse anfört rörande försäkring av personal vid svenska sjukhuset
i Korea. I anledning härav får riksräkenskapsverket i underdånighet anföra
följande.

Riksräkenskapsverket ansluter sig till revisorernas uppfattning att staten
vid verksamhet som direkt eller indirekt bekostas av statsmedel i regel
hör slå självrisk i försäkringsavseende.

86

I fråga om riskgarantier synes lämpligen liknande normer kunna tillämpas
som de, vilka enligt kungl. brev den 5 november 1956 gälla för den
svenska militära kontingent, som ingår i den internationella F.N.-styrkan
med uppgift att trygga och övervaka fientligheternas upphörande i Främre
Orienten, eller de vilka jämlikt 8 § utlandsresereglementet gälla vid olycksfall,
som till följd av tjänsteresa med flygplan drabbar förrättningsman.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Faxelius och Stenström deltagit.

Stockholm den 8 januari 1957

Underdånigst

GÖSTA RENLUND

EVERT CRONMARK

Överstyrelsen för svenska röda korset

Till Konungen

Kungl. Maj:t har genom nådig remiss den 21 december 1956 anbefallt
överstyrelsen för Svenska röda korset att avgiva utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört rörande försäkring av personal
vid Svenska sjukhuset i Korea (§ 9). Med anledning härav får i underdånighet
överstyrelsen anföra följande.

Överstyrelsen tillåter sig nu, liksom i sitt den 28 januari 1952 i samma
fråga avgivna underdåniga utlåtande, hänvisa till de föreskrifter beträffande
försäkring av ifrågavarande personal, som Kungl. Maj:t meddelat i punkterna
7 och 8 av brev den 10 augusti 1950 angående organisation av ett fältsjukhus
m. m. (Försvarsdepartementet). Därtill får överstyrelsen framhålla,
att Kungl. Maj:t i brev den 17 juni 1955 angående ändrade förmåner för
personal vid Svenska sjukhuset i Korea m. m. (Inrikesdepartementet) med
ändring i ifrågavarande delar av nyssnämnda brev den 10 augusti 1950
meddelat bestämmelser angående försäkring m. m. av personalen i fråga
för tiden från och med den 1 juli 1955 tills vidare till och med den 30 juni
1956. Dessa sistnämnda bestämmelser innebära i sak samma föreskrifter
som dittills varit gällande med de ändringar, som föranletts av allmän
sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring enligt härför gällande bestämmelser.
Sedermera har Kungl. Maj:t jämlikt ämbetsskrivelse å Inrikesdepartementet
den 26 oktober 1956 föreskrivit, att de i förenämnda brev den
17 juni 1955 meddelade bestämmelserna skola äga fortsatt giltighet från
och med den 1 juli 1956 tills vidare till och med den 30 juni 1957.

Då riksdagens revisorer på anförda skäl icke anse sig böra föreslå ifrågavarande
försäkringars slopande har överstyrelsen i övrigt intet att i ärendet
anföra.

Stockholm den 14 januari 1957

Underdånigst
EMIL SANDSTRÖM

S. Rydman

87

§ 10. Vissa försvaret tillhöriga baraeker

överbefälhavaren

Till Konungen

Jag biträder revisorernas uppfattning, att effektiva åtgärder bör vidtagas
för att en avveckling av försvarets övertaliga baracker snarast skall
komma till stånd.

Beträffande bemyndigande för regionala och lokala myndigheter att besluta
om försäljning eller rivning av ur försvarssynpunkt värdelösa barackbyggnader
får jag föreslå att ramen för ett sådant bemyndigande må fastställas
av Kungl. Fortifikationsförvaltningen.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst
N. SWEDLUNI)

Richard Åkerman

Ärendet berett av
Kapten L. Wiborgh

Fortifikationsförvaltningen

Till Konungen

Med anledning av remiss den 21 december 1956 av del (§ 10) av riksdagens
revisorers berättelse år 1956, avseende vissa försvaret tillhöriga
baracker, får fortifikationsförvaltningen anföra följande.

Fortifikationsförvaltningen vill till en början framhålla, att de försvaret
tillhöriga barackerna äro att hänföra till två skilda grupper, nämligen å
ena sidan baracker som äro invärderade i försvarets fastighetsfond och å
andra sidan sådana som icke äro invärderade.

För underhåll av invärderade baracker anvisas medel å fondens stat
enligt samma grunder som gälla för övriga å respektive delfond redovisade
byggnader, d. v. s. med viss procent av det redovisade byggnadsvärdet.
För icke invärderade baracker beräknas underhållsmedel å staten som en
särskild delpost efter behovsprövning för varje år.

De invärderade barackerna äro som regel tillfredsställande underhållna.
Förekommande undantag från denna regel utgöras av baracker, vilka av
en eller annan anledning avses skola utgå ur organisationen. I detta avseende
har fortifikationsförvaltningen i början av år 1956 inhämtat förslag
från underlydande myndigheter, avseende vilka befästningsanläggningar,
inklusive därtill hörande baracker, som icke längre böra underhållas och
följaktligen böra i en eller annan form avvecklas.

De baracker, beträffande vilka betydande brister kunnat konstateras i
fråga om underhållet, torde sålunda väsentligen vara att hänföra till gruppen
icke invärderade.

Beståndet av icke invärderade baracker inventerades av fortifikationsförvaltningen
år 1952. Avsikten med inventeringen var att skapa ett underlag
för bedömande av frågan om barackernas fortsatta utnyttjande. Då
denna fråga emellertid var avhängig av inom arméstaben i samarbete med
ämbetsverket pågående arbete med upprättande av långtidsprogram för

88

arméns mark- och byggnadsfrågor, kunde något ställningstagande till
frågan på sakens dåvarande ståndpunkt icke ske.

I avvaktan på slutförandet av nämnda långtidsplanering har fortifikationsförvaltningen
årligen hemställt om anvisande å fastighetsfondens stat
av tillräckliga medel för underhåll av barackerna, varvid medelsbehovet
beräknats på grundval av den företagna inventeringen. Härvid har ämbetsverket
särskilt framhållit, att barackerna befunne sig i dåligt skick och
att det — för att barackbeståndet icke skulle totalt förfalla — vore nödvändigt
med väsentligt ökade anslag för deras underhåll. Underhållsmedel
ha emellertid beviljats endast i begränsad omfattning, såsom närmare
framgår av följande uppställning, utvisande proportionen mellan för ändamålet
äskade och anvisade underhållsmedel under de fem senaste budget -

Budgetår	Äskat, kr.	Anvisat, kr.
1952/53	193 500	194 000
1953/54	852 000	450 000
1954/55	850 000	450 000
1955/56	850 000	450 000
1956/57	850 000	427 500

Såsorn framgår av sammanställningen har som regel endast något mer
än hälften av det äskade beloppet anvisats. Resultatet härav har givetvis
blivit att det icke varit möjligt att på ett tillfredsställande sätt underhålla
de icke invärderade barackerna.

Sedan numera långtidsplaner uppgjorts för huvuddelen av arméns förband,
avser fortifikationsförvaltningen att till Kungl. \laj:t inkomma med
förslag rörande invärdering i fastighetsfonden av de baracker som avses
skola bibehållas i försvarets ägo. I samband härmed avses åtgärder skola
vidtagas för avveckling av de baracker som därefter äro övertaliga.

Såsom framgår av revisorernas berättelse har inom fortifikationsförvaltningen
tagits initiativ att utverka en förenkling av förfarandet för
avveckling av anläggningar som icke längre erfordras för försvaret eller
av annan anledning icke böra bibehållas. Initiativet avser i första hand
å fastighetsfonden redovisade anläggningar, men enligt ämbetsverkets mening
bör ett likartat, smidigt, förfarande tillämpas i fråga om icke invärderade
anläggningar. Fortifikationsförvaltningen avser att inom den närmaste
tiden inkomma till Kungl. Maj:t med förslag härom. Därvid kommer
ämbetsverket att hemställa om generellt bemyndigande för verket att under
vissa förutsättningar själv fatta beslut om försäljning av baracker
samt andra byggnader och anläggningar. Däremot anser ämbetsverket det
bl. a. ur redovisningssynpunkt icke lämpligt att generellt bemyndigande av
berörd art lämnas underlydande myndigheter. Det bör ankomma på ämbetsverket
att, i den mån så bedömes lämpligt, i särskilda fall till underlydande
myndigheter delegera sådan rätt.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Christianson
och Höijer, den senare föredragande, samt byråchefen Lidström och t. f.
byråchefen Lindholm.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON

GUNNAR HÖIJER

Sven Gunnar Thorsell

89

§ 11. Installation av varuhiss vid arméns jägarskola
Fortifikationstörvaltningen

Underdånigt utlåtande

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt fortitikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 11 i sin berättelse anfört rörande installation
av varuhiss vid arméns jägarskola. Med anledning härav får tortifikationsförvaltningen
— med återställande av remisshandlingarna — anföra
följande.

Till följd av restriktiv medelstilldelning och anhopning av för försvaret
än angelägnare byggnadsbehov har ifrågavarande byggnadsbehov hittills icke
kunnat tillgodoses. Fortifikationsförvaltningen har emellertid numera efter
samråd med chefen för armén och arméintendenturförvaltningen beslutat
låta utföra erforderlig hissanordning i matinrättningen i fråga.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
TORE SJÖGREN

M. LINDHOLM

R. Cronstedt

Militärbefälhavare» för VI. militärområdet

Till Konungen

Riksdagens senast församlade revisorer ha anfört erinringar över att
installation av varuhiss i Arméns Jägarskolas matinrättning ännu icke
utförts.

Med anledning härav får jag i underdånighet avgiva följande utlåtande
över mottagen del av revisionsberättelsen (§ It).

Ifrågavarande objekt har vid skilda tillfällen anmälts såsom angeläget,
bl. a. i vid VI. militärbefälsstaben upprättat förslag till iståndsättningsoch
smärre förbättringsarbeten för budgetåret 1947/48, där det upptagits
i angelägenhetsgrad 89.

I reviderad sammanställning över förslag till renoveringsarbeten, iståndsättningsarbeten,
smärre förbättringsarbeten samt smärre nybyggnads- och
förändringsarbeten avd. VIII nr 613, 6/12 1952, har det upptagits i angelägenhetsgrad
31.

Slutligen har objektet upptagits i anslagsäskanden för budgetaret 1958/59
avseende kapitalbudgeten, VI. militärbefälsstabens sekt VIII nr 613, 7/1
1957, där det givits angelägenhetsgrad 3.

Befälhavaren för Kiruna-Jokkmokks försvarsområde har inkommit med
följande yttrande:

90

»Mot revisorernas uppgifter intet att erinra. Behovet av ifrågavarande
hiss är fortfarande lika stort.

N. Jonson

Fobef /H. Nilsson.»

Underdånigst
N. BJÖRK

Tore Sandermark

§ 12. Sågverket vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg
Fortifikationsförvaltningen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anmodat fortifikationsförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer under § 12 i sin berättelse anfört angående
sågverket vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg. I anledning härav får
ämbetsverket anföra följande.

Fortifikationsförvaltningen har inhämtat yttranden i ärendet från platsbefälhavaren
i Karlsborg och militärbefälhavaren för III. militärområdet.

Platsbefälhavaren, som intet haft att erinra mot revisorernas utredning
rörande den ekonomiska sidan av sågverksrörelsen, har förklarat sig anse
det vara av största vikt, att sågverket även i fortsättningen omhänderhaves
av fastighetsförvaltningen vid platsbefälet, då en uppdelning på två skilda
förvaltningar av såg och skog torde komma att medföra ökade utgifter
för Kronan. Revisorernas påpekande om att förbanden i Karlsborg och
därintill borde kunna i stor utsträckning täcka sitt behov av virke genom
direkt inköp vid sågverket i Karlsborg har synts platsbefälhavaren lämpligt.

Även militärbefälhavaren har ansett sågverksrörelsen böra bibehållas.
Beträffande de i trakten befintliga militära organens inköp av virke från
sågverket har militärbefälhavaren meddelat, att vid anbudsinfordran av
virke för militärbefälsstabens behov i Karlsborg under 1956 även fastighetsförvaltningen
inbjöds att avgiva anbud. Av inkomna fyra anbud voro
två förmånligare än det av fastighetsförvaltningen avgivna. Även vid andra
tillfällen hade anbud infordrats, varvid fastighetsförvaltningen antingen
icke avgivit anbud eller lämnat högre anbud än andra leverantörer. Även
i fortsättningen borde förbandscheferna få göra upphandling av virke hos
den leverantör, som beträffande kvaliteter, priser och leveranstid lämnade
det förmånligaste anbudet. Det syntes dock lämpligt att samtliga förband
(motsvarande) i Karlsborg och Skövde ålades att vid upphandling av virke
infordra anbud även från fastighetsförvaltningen i Karlsborg.

För egen del har fortifikationsförvaltningen genom revisorernas undersökning
styrkts i sin uppfattning att ett sågverk alltjämt bör drivas i anslutning
till skogsskötseln vid försvarets markinnehav vid Karlsborg. Därigenom
är det möjligt att på ett ekonomiskt lönande sätt tillvarataga även
det virke, som är eller befaras vara skottskadat. Skötseln av försvarets
skogar sammanhänger intimt med den militära verksamheten och måste
nära anpassas efter denna. På grund härav skulle ett utbrytande av ifråga -

91

varande förvaltningsverksamhet ur den militära organisationen medföra
sådana olägenheter att en dylik anordning icke bör ifrågakomma. Fortifikationsförvaltningen
utgår därför från att skötseln av försvarets skogar i
Karlsborg alltjämt skall omhänderhavas av platsbefälhavaren därstädes
(respektive chefen för Lv 1 när beslutad omorganisation av lokalförvaltningen
träder i kraft) biträdd av den honom underställda fastighetsförvaltningen.
Vid sådant förhållande bör även sågverket, som enligt vad nyss
nämnts har till en av sina huvuduppgifter att på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt tillvarataga genom militära övningar skadat virke, alltjämt
tillhöra fastighetsförvaltningen.

I de inom fortifikationsförvaltningen under utarbetande varande planerna
på sågverkets flyttning ingår även modernisering av sågen i syfte att
rationalisera verksamheten.

Vidkommande frågan, i vilken utsträckning de militära förbanden i
Karlsborg och dess närhet böra täcka sitt behov av virke genom inköp
direkt från sågverket, vill fortifikationsförvaltningen till en början meddela,
att ämbetsverket den 24 april 1952 (TLA s. 63 f. f.) utfärdat allmänna
föreskrifter rörande skogsskötseln å försvarets domäner och därvid utgått
från att en samordning skulle ske mellan olika militära enheter beträffande
virkesförsäljning och virkesförbrukning. Sålunda angives under It. i nämnda
föreskrifter bl. a. följande: »Vid planering av virkesförsäljning bör —-

hänsyn tagas till såväl eget som närliggande förbands virkesbehov---.»

Ämbetsverket kommer att med militärbefälhavaren för III. militärområdet
och platsbefälhavaren i Karlsborg upptaga frågan om tillämpningen i fortsättningen
av angivna bestämmelse i förhållandet mellan sågverket i
Karlsborg och vederbörande förband. Därvid kommer särskilt att undersökas,
huruvida icke en bättre samverkan smidigt kan åstadkommas
genom att sågverkets försäljningar till förbanden i fortsättningen baseras
på självkostnader (rotvärde med tillägg av avverknings-, transport- och
sågningskostnader — inklusive ev. avskrivningar o. d.). Skulle det visa sig
att behov föreligger av särskilda föreskrifter utöver den ovan återgivna
allmänna bestämmelsen, är ämbetsverket berett utfärda sådana.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit undertecknade Christianson
och Höijer, den senare föredragande, samt t. f. byråchefen Lindholm.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst

GUNNAR CHRISTIANSON

GUNNAK HÖIJER

Ture Styrenius

Militärbefälhavare» för III. militärområdet

Till Konungen

Härmed får jag i underdånighet avgiva följande yttrande.

Av i berättelsen redovisad utredning framgår att sågverksrörelsen är
ekonomiskt lönsam. Med anledning härav synes det mig lämpligt att sågverksrörelsen
även i fortsättningen drives. Dock bör vissa rationaliseringar
av driften genomföras, vilket lämpligen bör ske i samband med sågens flyttning,
såsom ock framhållits i berättelsen.

92

Betr. revisorernas erinran: »att de militära förbanden i Karlsborg eller
dess närhet icke alls eller endast i obetydlig utsträckning täcka sitt behov
av virke genom inköp från sågverket» vill jag framhålla:

Vid anbudsinfordran av virke för militärbefälsstabens behov i Karlsborg
under 1956 inbjöds även fastighetsförvaltningen i Karlsborg att avgiva anbud.
Av inkomna fyra st. anbud framkom, att två voro för Kronan förmånligare
än det anbud, som fastighetsförvaltningen avgivit.

Även vid andra tillfällen har anbud infordrats, varvid fastighetsförvaltningen
antingen icke avgivit anbud (t. e. okt. 1950, sept. 1950) eller lämnat
högre anbud än andra leverantörer (t. e. maj 1952).

Även i fortsättningen bör förbandschef få göra upphandling av virke hos
den leverantör, som beträffande kvaliteter, priser och leveranstid lämnar
det förmånligaste anbudet.

Fastighetsförvaltningen i Karlsborg bör därför få avgiva anbud i konkurrens
med övriga leverantörer.

Det synes dock lämpligt att samtliga förband (motsv.) i Karlsborg och
Skövde åläggas att vid upphandling av virke infordra anbud även från
fastighetsförvaltningen i Karlsborg.

I detta sammanhang må dock framhållas att fastighetsförvaltningen, för
att kunna täcka det virkesbehov som föreligger, bör öka sin lagerhållning
å hyvlat och sågat virke.

Från Platsbefälhavaren i Karlsborg infordrat yttrande bifogas.

Underdånigst

T. BONDE
Militärbefälhavare

Stig G. Sundberg

Bilaga

Till Militärbefälhavaren för III. Militärområdet

Med anledning av till mig översänd remiss ang. sågverket vid Kbg. får
jag vördsamt meddela följande.

Betr. revisorernas utredning betr. den ekonomiska sidan av sågen synes
intet vara att erinra.

Det har tidigare ansetts och anses alltjämt lämpligt att Fastighetsförvaltningen
förvaltar Kronan tillhörig skogs- och övningsmark kring Karlsborg.
En förvaltning av sågverket måste även i fortsättningen vara av största
vikt, då en uppdelning på två skilda förvaltningar av såg och skog torde
komma att medföra ökade utgifter för Kronan.

Revisorernas påpekande, att vederbörliga förband i Karlsborg och intill
Karlsborg närliggande platser torde kunna i stor utsträckning täcka sitt
behov av virke genom direkt inköp vid sågverket i Karlsborg synes lämpligt.

Närmare förhandlingar härom synas böra upptagas mellan Militärbefälhavaren
för III. militärområdet och Kbg.

I detta sammanhang framhålles önskvärdheten av att Kbg. närmare får
del av de planer som föreligga ang. sågens blivande plats.

Enligt Kbg bemyndigande

./. A. Blomquist
F ör valtningsoff ieer

93

Socialdepartementet

§ 13. Socialvård och socialpolitik

Socialstyrelsen

Till K o n u ngen

Genom remiss den 17 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avge utlåtande över riksdagens revisorers berättelse, i vad avser
§ 13 »Socialvård och socialpolitik». Till efterkommande härav får socialstyrelsen
anföra följande.

I det remitterade avsnittet av berättelsen diskuteras socialpolitiska frågor
av stor räckvidd. Diskussionen utmynnar i förslag om »en undersökning i
detalj av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt
ha verkat under senare år».

Det är närmast den starka stegringen av socialutgifterna under de senaste
decennierna och den under samma period inträffade, likaledes starka stegringen
av de genomsnittliga inkomsterna, som har föranlett revisorerna att
taga upp vissa grundläggande frågor rörande socialpolitiken till diskussion.
I berättelsen åberopas ett år 1953 av docenten R. Bentzel utgivet vetenskapligt
arbete om inkomstfördelningen i Sverige, vilket utgjort en del av 1951
års penningvärdeundersökning. Enligt detta arbete utgör det mest påtagliga
draget i den utveckling, som inkomststrukturen har undergått under de
senaste decennierna, den successiva inkomstutjämning som har ägt rum
genom en koncentration mot medelstora inkomster. Revisorerna framhåller,
att de socialpolitiska åtgärderna av nämnda anledning icke längre kan verka
inkomstutjämnande på samma sätt som förr, då flertalet medborgares skatteförmåga
var ringa, och uttalar, att denna omdaning i ekonomiskt avseende
av samhället mer eller mindre djupgående har förändrat förutsättningarna
för olika hjälpformer och sålunda måste påverka socialpolitikens utformning
och karaktär.

Till en början vill socialstyrelsen erinra om att vårt system av socialpolitiska
åtgärder har undergått genomgripande förändringar under de allra
senaste åren. Sålunda tog senast förra årets riksdag ställning till frågan om
finansieringen av folkpensionerna i samband med den då genomförda höjningen
av pensionerna och folkpensionsavgiften. Diskussionen rörande den
ekonomiska bakgrunden till folkpensionerna har ytterligare aktualiserats i
samband med tjänstepensionsfrågan. De nya lagarna om sjukförsäkring,
yrkesskadeförsäkring och moderskapsförsäkring trädde i kraft så sent som
År 1955, och finansieringen av dessa försäkringar hade då varit föremål för
ingående utredningar och flera riksdagsbeslut. En tämligen genomgripande
revision av arbetslöshetsförsäkringen kom efter ingående utredningar till
stånd genom beslut av förra årets riksdag. I anslutning härtill reviderades
bestämmelserna rörande arbetslöshetsunderstöd. Ny lag om socialhjälp
trädde i kraft den 1 januari i år. De ekonomiska sammanhangen kring de
allmänna barnbidragen och övriga familjestödjande åtgärder har ingående

94

analyserats av 1954 års familjeutredning och av familjeberedningen, och de
förslag som härav kan föranledas torde komma att prövas vid årels eller
nästföljande års riksdag. Även bostadsrabatternas utformning och finansieringen
av övriga statliga stödåtgärder inom bostadspolitiken har nyligen
varit föremål för ingående utredning. Proposition i ämnet är att motse till
innevarande års riksdag. Slutligen kan framhållas, att årets riksdag torde få
att pröva dels ett förslag om sänkning av den statliga inkomstskatten med
tyngdpunkten förlagd till de lägre inkomsttagarna, dels ett förslag om höjning
av de kommunala ortsavdragen till samma nivå som de statliga.

Aven om det vid utarbetandet av angivna reformförslag icke har varit
möjligt att i allo beakta sådana synpunkter, som har framförts i revisorernas
berättelse, är det likväl tydligt, att den inkomstförskjutning som under de
senaste decennierna ägt rum i samhället i icke ringa mån har påverket reformförslagens
utformning och därmed också statsmakternas beslut i anledning
av dessa.

Socialstyrelsen vill ytterligare framhålla, att de socialpolitiska åtgärderna
icke enbart syftar till att trygga de mindre bemedlades livsbehov genom
inkomstöverföring från de bemedlade. Ett annat syfte hos de nuvarande
socialpolitiska åtgärderna är att i så måtto utjämna inkomsterna mellan
olika perioder under samma människas liv, att hon under sin produktiva
tid får erlägga skatter och avgifter till bestridande av kostnaderna för uppehället
och vården under mindre inkomstbringande eller inkomstlösa perioder,
såsom ålderdom, sjukdom, invaliditetstillstånd, havandeskap, arbetslöshet.
Allmänt sett synes man kunna konstatera, att utvecklingen under senare
år har inneburit en förskjutning i den socialpolitiska motiveringen i riktning
mot önskemålet att åstadkomma erforderlig trygghet för individen under
inkomstlösa perioder enligt vad ovan sagts. Icke minst den starka utvecklingen
av vårt socialförsäkringssystem utgör belägg härför.

I svensk socialpolitik har sålunda på senare tid eftersträvats att göra de
sociala anordningarna tillgängliga för alla utan hänsyn till inkomst. Samhällsinstitutioner
för exempelvis sjukvård, arbetsförmedling eller förebyggande
mödra- och barnavård står till allas förfogande på lika villkor. De
allmänna barnbidragen och den allmänna ålderspensionen är lika för alla
som uppfyller åldersvillkoren. Inkomstprövning av större betydenhet förekommer
bland annat inom folkpensioneringen samt i fråga om bostadsrabatterna
till barnfamiljer. Socialhjälp och mödrahjälp utgår efter fri
behovsprövning.

De inkomstprövade sociala förmånerna har varit mycket omdiskuterade.
Omkring år 1950 ägnades uppmärksamhet åt bland annat vissa olägenheter
som åtföljde inkomstprövningen inom folkpensioneringen. Dessa olägenheter
minskades genom statsmakternas beslut år 1952, varigenom bostadstilläggen
omlades samtidigt som de avdragsfria inkomstbeloppen höjdes.
Frågan om det s. k. tröskelproblemet undersöktes av 1949 års skatteutredning
(SOU 1951:51), som fann att inkomstgränsernas konstruktion inte
hade föranlett något samhällsproblem av nämnvärd storlek. I fråga om
familjebostadsbidragen infördes dock några år senare en trappstegskonstruktion,
varigenom vissa med tröskelbestämmelserna sammanhängande
problem löstes. Det torde emellertid inte kunna bestridas, att inkomstprövningen
alltjämt är förenad med vissa olägenheter, som motiverar att en
översyn verkställes av de på skilda håll i vår sociallagstiftning förekommande
bestämmelserna om inkomstprövade förmåner.

95

Av vad socialstyrelsen nu anfört torde framgå, att en sådan undersökning
som åberopats i revisorernas berättelse torde vara ganska litet givande,
om man söker svar på frågan hur skattebördan och framför allt socialutgifterna
fördelats med hänsyn till medborgarnas ekonomiska bärkraft. Mot
bakgrunden härav måste styrelsen ifrågasätta hållbarheten av det på undersökningen
grundade uttalandet, »att det är den automatiska utjämningen
som under de senaste decennierna har varit dominerande; medan ökningen
av den skattepolitiska utjämningen i jämförelse därmed har varit tämligen
ringa».

Förutom de ovan berörda mera principiella synpunkterna talar, enligt
revisorerna, även vissa konkreta omständigheter för att dispositionen av
de för olika sociala ändamål anvisade medlen bör upptagas till prövning.
Härvid hänvisas bland annat till att vår sociallagstiftning har tillkommit
vid skilda tidpunkter och att detta har medfört splittring av de socialpolitiska
åtgärderna.

Socialstyrelsen får i anslutning till vad tidigare anförts erinra om att
sociallagstiftningen numera torde omspänna ett vidare område än någon
annan lagstiftning. Dess starka anknytning till den aktuella samhällsutvecklingen
gör att den också fortlöpande undergår förändringar i avsevärt
snabbare takt än annan lagstiftning. Samtidigt är en del av de socialpolitiska
åtgärderna starkt historiskt förankrade. Dessa förhållanden är givetvis
ägnade att försvara en samordning mellan olika hjälpformer, även om
tekniskt sätt en tämligen långtgående samordning och förenkling kan vara
™öjlig på vissa områden. Samordningskraven hålles emellertid ständigt
aktuella vid det fortgående lagstiftningsarbetet på det sociala området. Ett
aktuellt exempel härpå utgör yrkesskadeförsäkringen, där man i fråga om
annan ersättning än invaliditetsersättning lyckats åstadkomma en långtgående
samordning med sjukförsäkringen genom 1954 års lagstiftning.

Det anförda äger i stor utsträckning tillämpning även på frågan om en
samordning av administreringen och tillsynsverksamheten. Revisorerna har
härvidlag särskilt berört splittringen på det kommunala området. En översyn
av den kommunala administrationen torde dock knappast bli aktuell
ännu på någon tid, eftersom riksdagen så sent som vid höstsessionen år 1955
avvisade socialvårdskommitténs förslag om sammanförandet av olika nämnder
i en särskild socialnämnd. I fråga om splittringen av tillsynsverksamheten
har revisorerna tagit exempel särskilt från barnavårdens område.
Befattningshavarna på de i detta sammanhang berörda tjänsterna har emellertid
att fullfölja olikartade uppgifter. Denna specialisering är nödvändig
på flera områden och därmed förenade olägenheter uppväges av det vittgående
samarbete som äger rum mellan olika socialvårdande organ. Socialstyrelsen
vill framhalla, att styrelsen i olika sammanhang erinrat om betydelsen
av sådan samverkan.

Inledningsvis har nämnts, att revisorerna i nuvarande läge icke ansett
sig böra gå längre än att föreslå eu »undersökning i detalj av hur socialpolitiken
jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt har verkat under
senare år». Utredningen borde i detalj belysa de ekonomiska sammanhangen.
Revisorerna förutsätter, att undersökningen skall kunna genomföras av et!
antal experter utan att någon särskild kommitté tillsättes.

De synpunkter som socialstyrelsen har anfört i det föregående innebär
icke, att styrelsen motsätter sig undersökningar i syfte att söka få eu bättre

96

överblick i vissa hänseenden av de socialpolitiska åtgärdernas ekonomiska
verkningar.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexelius,
generaldirektörens ställföreträdare, byråchefen Rosén, byråchefen Ryman,
föredragande, byråcheferna Berggren och Åman samt t. f. byråcheferna
Bolin, Holmstedt och Björk.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
ERNST BEXELIUS

S. H. RYMAN

Riksförsäkringsanstalten

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast
församlade revisorer i sin berättelse under § 13 anfört angående socialvård
och socialpolitik. Anstalten får i anledning härav anföra följande.

Revisorerna framhålla, att samhällets ekonomiska struktur under en relativt
kort tidrymd undergått starka förändringar — framför allt hänvisas
till den inkomstutjämning, som skett mellan olika medborgargrupper. Enligt
revisorernas mening måste denna omdaning av samhällsekonomien påverka
socialpolitikens utformning och karaktär. Frågan om fördelningen och
dispositionen av de för olika sociala ändamål anvisade medlen anses med
hänsyn härtill böra upptagas till övervägande. Som skäl för eu sådan åtgärd
anföres även, att de olika delarna av sociallagstiftningen tillkommit
vid skilda tidpunkter, vilket lett till en splittring av de socialpolitiska åtgärderna
såväl materiellt som organisatoriskt. Revisorerna förorda, att i
första hand en expertundersökning kommer till stånd beträffande på vad
sätt socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt verkat
under senare år. Sedan eu dylik undersökning utförts, torde — anföra revisorerna
— eu grundval ha skapats för en diskussion av den framtida socialpolitiken.
Det betonas särskilt, att socialpolitiken ständigt måste anpassas
i fråga om både form och innehåll till samhällsutvecklingen i övrigt.

Samhället inriktar sina socialpolitiska åtgärder på vissa huvudgrupper
av hjälpbehov. Främst bland dessa äro de, som härflyta ur bristande försörjningsförmåga,
nämligen på grund av sjukdom eller invaliditet, till följd
av arbetslöshet samt i anledning av hög ålder. Vid sidan av de åtgärder,
som vidtagits för att i sådana situationer bereda ekonomiskt stöd åt den
enskilde och hans familj, har samhället ställt resurser till förfogande för det
personliga vårdbehovet i form av sjukvård, ålderdomshem o. s. v. Som komplement
finnes att tillgå socialhjälp i olika former enligt socialhjälpslagens
bestämmelser. Betydande insatser från samhällets sida ha därjämte gjorts
framför allt inom familjepolitiken och bostadsproduktionen. Såvitt riksförsäkringsanstalten
kunnat finna, torde hjälpbehovet inom samhället i stort
sett även i framtiden komma att vara anknutet till de situationer, som här
angivits. Att räkna med möjligheten av en radikal förskjutning av den
socialpolitiska målsättningen synes fördenskull föga realistiskt.

97

Vad däremot beträffar de medel, med vilka de socialpolitiska intentionerna
omsättas i praktiken, synas dessa i vart fall när det gäller den nuvarande
socialförsäkringens olika former i hög grad vara i behov av en genomgripande
översyn. Anstalten har i åtskilliga sammanhang och senast i utlåtande
över pensionsutredningens betänkande om allmän pensionsförsäkring givit
uttryck för den synpunkten, att vid den successiva utbyggnad av socialförsäkringen,
som ägt rum de senaste årtiondena, tillräcklig hänsyn ej tagits
till behovet av samordning inom denna gren av det socialpolitiska fältet.
Anstalten delar sålunda i vart fall i fråga om socialförsäkringen de åsikter
om samordningsbehovet, vilka framförts av revisorerna.

Även om riksförsäkringsanstalten sålunda delar revisorernas åsikter i
betydelsefulla avseenden, anser sig anstalten ha anledning att betvivla värdet
i dagens läge av en aktion av det vittsyftande slag, revisorerna synbarligen
åsyfta. En nu utförd expertundersökning av ifrågasatt art synes icke kunna
komma att lämna en bestående grundval för framtidens socialvård och
socialpolitik. Riksförsäkringsanstalten tänker härvid särskilt på den till
årets riksdag signalerade pensionsförsäkringsreformen. Denna kommer nämligen
att utgöra en mycket dominerande faktor i den socialpolitiska bilden.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Zetterman, Silén, Broberg, Engström och Wredmark samt tjänstförrättande
byråchefen I. Davidson deltagit.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
ÅKE NATT OCH DAG

SVEN OLOV ÖRTENGREN

Pensionsstyrelsen

Till K o nungen

Sedan pensionsstyrelsen genom remiss den 17 december 1956 anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin berättelse
för år 1956 anfört om socialvård och socialpolitik, får styrelsen härmed
anföra följande.

Revisorernas närmaste önskemål är att få till stånd en expertutredning
av socialpolitikens och inkomstförskjutningarnas verkningar under senare
år för att därigenom åstadkomma förutsättningar för en omprövning av
den framtida socialpolitikens former, innehåll och finansiering. Revisorerna
anför, att en sådan omprövning måhända kan leda till en koncentration
av de olika hjälpåtgärderna från samhällets sida, samt att det oavsett
detta bör vara möjligt att i väsentliga hänseenden utforma de administrativa
organen på ett mera ändamålsenligt sätt än vad nu synes vara fallet.
I delta sammanhang framhålles särskilt, att den kontorstekniska utvecklingen
torde komma att leda till väsentligt ökad användning av maskiner
av komplicerad art, vilket förhållande torde i grunden komma all ändra
förutsättningarna för administrationen även på detta område, bl. a. i
fråga om den avvägning som nu skett mellan centrala och lokala organ.

7 Rev. berättelse (ing. statsverket dr 1956. II

98

Pensionsstyrelsen har i olika sammanhang påtalat den splittring som
utmärker vår socialförsäkring och framhållit att all sådan om möjligt borde
samordnas till ett enhetligt system. I remissyttrande den 29 februari 1956
över 1955 års betänkande om allmän pensionsförsäkring anförde styrelsen,
att en samordning som siktade till att vara fullständig inte kunde komma
till stånd utan att förmånerna utginge efter i stort sett liknande grunder.
Å andra sidan finge en samordning inte köpas till priset av att kostnaderna
för socialförsäkringen av denna anledning sprunge i höjden; då bleve det
en samordning för dess egen skull. Vidare uttalade styrelsen alt en närmare
analysering av möjligheterna för en samordning och hur långt den med
fördel kunde drivas lämpligen borde ske i samband med den utbyggnad
av socialförsäkringen som torde bli en följd av förslaget om allmän pensionsförsäkring
vare sig detta genomfördes eller ej.

I detta sammanhang må nämnas att, om förslaget härom i årets statsverksproposition
godtages av riksdagen, för budgetåret 1957/58 130 000
kronor kommer att få disponeras för utredning inom pensionsstyrelsen
om användningen av elektroniska databehandlingsmaskiner i stället för
styrelsens nuvarande hålkortsmaskiner. För närvarande pågår så intensiva
förberedelser som förhållandena medger för att utredningen från början
skall kunna arbeta med full effektivitet. Enligt preliminära kalkyler skulle
med elektronmaskinerna kunna utföras omfattande arbetsuppgifter inom
styrelsen med betydande personalminskning och kostnadsbesparing som
följd. Under förutsättning att viss ledig maskintid »såldes» till annan förbrukare
har besparingen uppskattats till omkring 1 000 000 kronor årligen.
Den lediga maskintiden skulle kunna komma andra sociala verksamhetsgrenar
än folkpensioneringen till godo, varvid besparingarna kunde bli proportionsvis
större på områden där rationaliseringen nu ej är så långt driven
som fallet är inom folkpensioneringen.

Som följer redan av det nu anförda är styrelsen ense med revisorerna om
vikten av att i möjligaste mån samordna sociala förmåner såväl reellt sett
som organisatoriskt. Till grund för en sådan samordning liksom för en
ytterligare utbyggnad av socialvården bör ligga en länge saknad möjlighet
till överblick över den nuvarande socialpolitikens faktiska verkningar inom
vårt samhälle, sedan detta på relativt kort tid undergått stora förändringar
i ekonomiskt avseende. Inom det område, som revisorerna räknat till socialvården,
dominerar ur samhällsekonomisk synpunkt folkpensioneringen.
Tyvärr torde det vara omöjligt att avvakta residtatet av en sådan utredning
innan principerna för den framtida folkpensioneringen och därmed sammanhängande
påbyggnad fastslagits.

Under åberopande av vad sålunda anförts vill pensionsstyrelsen tillstyrka
utredningar efter i huvudsak de riktlinjer revisorerna angivit samt tillägga
att värdet av sådana utredningar enligt styrelsens mening till stor del blir
beroende av hur snabbt de åsyftade resultaten kan bringas att föreligga.

I ärendets behandling har, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Rosenquist af Åkersliult och Wingborg samt t.f. byråcheferna Leijonhufvud
och Bergman.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
K. PERSSON

I. HOLMQUIST

99

Arbetsmarknadsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
avge utlåtande över riksdagens revisorers berättelse i vad avser
§ 13, Socialvård och socialpolitik. I anledning av vad revisorerna därvid
uttalar om önskvärdheten av en översyn i skilda hänseenden av socialpolitikens
olika former får styrelsen anföra följande.

De lijälpformer av intresse i förevarande sammanhang, som faller inom
styrelsens verksamhetsområde, är närmast arbetslöshetsförsäkringen, den
av kommunerna med bidrag av statsmedel bedrivna kontantunderstödsverksamheten
för arbetslösa samt arbetsvärden (utbildningsbidrag till
partiellt arbetsföra m. fl.). Styrelsen vill här endast erinra om att samtliga
dessa hjälpformer nyligen varit föremål för översyn. En av 1956 års riksdag
antagen förordning om erkända arbetslöshetskassor träder i kraft den
1 september 1957. I anslutning härtill har 1956 års riksdag även godkänt
ändrade riktlinjer beträffande kontantunderstöden åt arbetslösa. Vad slutligen
arbetsvärden beträffar, har vissa nya riktlinjer för utbildningsbidragen
underställts 1957 års riksdag.

De av revisorerna berörda frågorna är, såsom revisorerna också framhåller,
delvis av viltsyftande natur. Det är på grundval av enbart den redogörelse,
som revisorerna lämnar, svårt att bedöma, vilka rationaliseringsvinster
som kan inhämtas, vad gäller olika socialpolitiska hjälpformer,
genom exempelvis ändrade finansieringsprinciper och annan administrativ
organisation än den nuvarande. Som ovan framhållits har de hjälpformer,
som närmast tillhör styrelsens verksamhetsområde, nyligen varit föremål
för översyn, varför styrelsen ur sina synpunkter inte nu har anledning
aktualisera frågan om en översyn av dessa hjälpformer. Styrelsen har
emellertid inte något att erinra mot att vissa av de av revisorerna berörda
mera principiella frågekomplexen blir föremål för utredning. Mera ingående
undersökningar exempelvis rörande de ekonomiska verkningarna av
olika socialpolitiska åtgärder, deras finansiering m. m. synes vara av betydelse
för den långsiktiga planeringen inte blott på socialpolitikens område.
Styrelsen vill dock samtidigt understryka vikten av att det utredningsarbete,
som bär kan ifrågakomma, inte får hämma den översyn av olika hjälpformer,
som under alla förhållanden från tid till annan erfordras för att
dessa skall kunna rätt fylla sitt syfte och som det bl. a. måste ankomma
på vederbörande tillsynsmyndighet att taga initiativ till. Detta är givetvis
särskilt viktigt på sådana områden, exempelvis inom arbetsvärden, där
verksamheten ännu i vissa avseenden har försöksnatur.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Vahlberg, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen
Montell, ledamöterna Viistberg, Andersson, Adamsson, Jönsson och Westling
samt ersättarna Gunnar Larsson och Matts Larsson. Därjämte har
närvarit överingenjören Tånneryd, byråcheferna Skogh, Jacobson, Rud -

100

hagen, Rooth, Johansson, Bergh och Ringenson samt byrådirektörerna
Myhrman och Björkdahl. Ärendet har föredragits av förste byråsekreteraren
Lemne.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
GUST. VAHLBERG

BERTIL JOHANSSON

Lars Lemne

Bostadsstyrelsen

Till K onunge n

Genom remiss den 17 december 1956 har bostadsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer har anfört under
13 §, Socialvård och socialpolitik, i sin berättelse för år 1956. Med anledning
härav får styrelsen anföra följande.

Mot bakgrunden av en redogörelse för socialpolitikens nuvarande inriktning
och organisation samt den omfattning, i vilken numera medel anvisas
för olika sociala ändamål, har revisorerna föreslagit en översyn i skilda
hänseenden av socialpolitikens olika former. Därmed åsyftas i första hand
en expertundersökning av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna
faktiskt har verkat under senare år, en undersökning som i detalj
borde belysa de ekonomiska sammanhangen.

Bostadsstyrelsen vill livligt tillstyrka att eu sådan undersökning kommer
till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer revisorerna har
dragit upp.

Revisorerna har erinrat om att på ett viktigt område inom socialvården

— familjepolitiken — nyligen en systematisk översyn har företagits men
anser att denna har haft för begränsad räckvidd. De familjepolitiska åtgärderna
bör sålunda enligt revisorernas mening sättas i relation till
socialpolitiken i övrigt. Styrelsen vill erinra om att bostads- och hyrespolitiken
nyligen har varit föremål för en översyn av bostadspolitiska utredningen,
vilken i sitt betänkande Riktlinjer för bostadspolitiken (SOU
1956: 40) har framlagt förslag till eu viss omläggning av samhällets hittillsvarande
åtgärder på detta område. De framlagda förslagen är avsedda att
föreläggas innevarande års riksdag. Även om bostads- och hyrespolitiken
gäller emellertid enligt styrelsens mening vad revisorerna nu har anfört
om familjepolitiken. Den bör icke ses som en isolerad företeelse utan sättas
i relation till socialpolitiken i övrigt. Styrelsen förutsätter att även den
kommer att omfattas av den av revisorerna föreslagna expertundersökningen.

Vad revisorerna anför om att familjepolitiken icke bör ses som en isolerad
företeelse utan relateras till det större sammanhang — hela socialpolitiken

— i vilket den ingår, gäller enligt styrelsens mening även om hela socialpolitiken.
Det syfte som revisorerna har angivit för den förordade översynen
av denna torde icke kunna tillgodoses med mindre den bedömes med
hänsyn till den allmänna ekonomiska utvecklingen och de målsättningar

101

som gällt och gäller för samhällets åtgärder inom andra områden. Det är
därför angeläget att översynen över socialpolitiken intimt samordnas med
det arbete som för närvarande pågår inom den i augusti 1955 tillkallade
stabiliseringsutredningen.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, herrar Johnsson och Hansson,
chefen för sociala sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna
Bergman, Grape, Gustavsson, föredragande, och Strokirk.

Stockholm den 17 januari 1957

Underdånigst
ALF JOHANSSON

JUST GUSTAVSSON

Medicinalstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har Kungl. Maj:t anmodat medicinalstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört
rörande socialvård och socialpolitik. I anledning härav får styrelsen anföra
följande.

Socialpolitiken i Sverige har icke organiserats efter något enhetligt system
utan har utbyggts så småningom, ofta efter skilda principer under olika
tider. Utvecklingen har gått mot en allt mer omfattande socialvård. Särskilt
kan tiden från mitten av 1940-talet betecknas som en verklig expansionsperiod
i den svenska socialpolitikens historia. Den omständigheten att de
socialpolitiska åtgärderna tillkommit vid olika tidpunkter och utan direkt
sammanhang med varandra har medfört ett behov av en samordning av
socialvårdens olika grenar och av att överväga den lämpliga fördelningen
av socialutgifterna. Revisorerna ha utförligt redovisat de synpunkter, som
tala för att socialpolitiken bör i skilda hänseenden överses. Styrelsen förordar
att en dylik översyn nu kommer till stånd. Denna hör främst taga
sikte på en undersökning av möjligheterna till en samordning av hälso- och
sjukvården med annan socialvård.

I delta sammanhang önskar styrelsen i största korthet framföra några
synpunkter, som styrelsen för sin del anser vara av vikt i samband med
utformningen av den framtida socialpolitiken.

Förebyggande socialvård har funnits ganska länge men först under senare
tider har man målmedvetet ägnat sitt intresse åt sådan vård. Beträffande
hälso- och sjukvården hyser styrelsen den uppfattningen att denna
är den viktigaste och djupast verkande socialvården, enär nöd och sociala
missförhållanden så påtagligt ofta härleda sig från sjukdom, särskilt då
psykisk efterblivenhet, psykopati eller annan psykisk rubbning. Därför
är fri eller billig sjukvård ett socialpolitiskt krav av stor vikt. Av ännu
större betydelse är på lång sikt tillgodoseende av hälsovården, ej minst den
mentala, samt utbyggandet av den individuella förebyggande vården med
periodisk hälsokontroll och andra preventiva åtgärder. Inlemmande av denna
individuella förebyggande vård i den allmänna sjukförsäkringen är elt betydelsefullt
önskemål. :<)in upprepade gånger framförts av medicinalstyrel -

102

sen. I detta sammanhang vill styrelsen instämma i revisorernas uttalande
att tillgodoseende av andra ändamål än rent sociala på längre sikt kan
vara av social innebörd och bidraga till att göra behovet av socialvård
mindre. Detta är särskilt fallet med vetenskaplig forskning, som måste
anses utgöra ett viktigt led i den förebyggande socialvården. Styrelsen avser
då i första hand medicinsk forskning, särskilt målforskning av preventivmedicinsk
karaktär, men också en vidgad sociologisk forskning.

Socialpolitiken har av förklarliga skäl länge haft en tendens att inrikta
sig på frågor om ekonomisk hjälp åt den enskilde. Eu omsvängning har
emellertid kommit till synes i olika sammanhang i det att betoningen alltmer
lagts på serviceverksamhet. De nya ekonomiska betingelserna i vårt
land synas berättiga en sådan utveckling, och det torde kunna ifrågasättas
om icke inkomstutvecklingen bör medföra att medborgarna i begränsad
utsträckning genom avgifter skola deltaga i kostnaderna för en dylik verksamhet
och att de sociala förmånerna härigenom kunde vidgas och bli tillgängliga
för alla samhällsgrupper. Styrelsen anser det synnerligen viktigt
att denna sida av socialpolitiken röner stegrad uppmärksamhet. Medborgarna
böra i möjligaste mån kunna räkna på den service från det allmännas
sida, som i en för dem svårbemästrad situation är behövlig. Man bör t. ex.
icke stanna vid att giva en sjuk eller eljest hjälpbehövande människa ekonomisk
hjälp, man måste se till att hon verkligen får vård, så att hon kan
återvinna sin arbetsförmåga, eller det praktiska stöd i övrigt, som erfordras
i en svår situation. Den medicinska rehabiliteringsverksamheten i intim
samverkan med socialvård och arbetsvärd bör utvidgas. Styrelsen vill i
detta sammanhang därjämte understryka vikten av familjestödjande åtgärder
av olika slag såsom lijälpåtgärder för barnrika familjer, ofullständiga
och splittrade familjer, handikappade barn, ensamstående mödrar
samt ökade möjligheter till deltidsarbete för kvinnor med barn. Socialpolitiken
och socialvården — hälso- och sjukvården däri innefattad — böra
sålunda enligt styrelsens mening ges en mera positiv, konstruktiv inriktning
genom starkare inställning på prevention, effektiva serviceåtgärder,
intensivare befordrande av en god folkhälsa och beaktande av de sociala
samlevnadsproblemen efter moderna ekologiska riktlinjer.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, medicinalråden Bergman och Maunsbach, byråchefen
Rahm, medicinalråden Söderlundh och Frostner, t.f. byråcheferna
Philipson, Sivert och Larsson samt byrådirektören Braunerhielm, föredragande.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
ARTHUR ENGEL

G. BRAUNERHIELM

G. Eurenius

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Utmärkande för samhällsutvecklingen under de senaste decennierna ha
varit de genomgripande reformerna på socialvårdens område. Sociallagstiftningens
omfattning och socialvårdskostnadernas stegring bära vittne

103

härom. Reformarbetet har huvudsakligen kommit att inriktas på tillskapandet
av nya sociala förmåner. Betydelsen av enhetlighet och samordning
på området har däremot kommit väl mycket i bakgrunden. I utlåtande över
socialvårdskommitténs betänkande om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
fäste statskontoret uppmärksamheten vid detta förhållande. Ämbetsverket
uttalade sig då också för en radikal omprövning av hela socialförsäkringsproblemet,
därvid samordningen av socialförsäkringens olika grenar borde
underkastas ingående överväganden. Från riksdagens sida har jämväl framförts
önskemål om planmässig och organisatorisk samordning av de skilda
hjälpformerna (andra lagutsk. 1937:50). I likhet med riksdagsrevisorerna
finner statskontoret angeläget, att socialvården och socialpolitiken underkastas
en allmän översyn. Syftet härmed skulle bl. a. vara att få de bestämmelser,
som reglera samhällets hjälpverksamhet, sammanförda på ett
rationellt sätt. Även spörsmålen om socialvårdsförmånernas fördelning
och deras bestridande torde böra tagas under övervägande i ett sammanhang.
Vad särskilt angår finansieringen må framhållas, att den fortgående
ökningen av åldringarnas antal kommer att medföra ökad ekonomisk belastning
för den aktiva befolkningen. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas,
om icke socialvårdsförmånernas finansiering i större utsträckning än för närvarande
borde bygga på försäkringsmässig grund.

I vad mån det kan bliva påkallat att ompröva den nuvarande organisationen
för de på området verksamma samhälleliga organen torde få bliva
beroende av resultatet av nämnda översyn ävensom av pågående utredning
rörande statsförvaltningens behov av s. k. databehandlingsmaskiner (1956
års riksdagsberättelse I Fi: 32).

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 16 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

WILH. JOACHIMSSON

Sten-Ulrik Engström

Statens organisationsnamnet

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 anbefalld avgiva utlåtande över av
riksdagens revisorer gjorda uttalanden om socialvård och socialpolitik får
statens organisationsnämnd anföra följande.

Organisationsnämnden finner sig i detta sammanhang icke kunna göra
några mera preciserade uttalanden angående de av revisorerna till diskussion
upptagna spörsmålen rörande socialvårdens olika grenar men vill
dock framföra vissa synpunkter.

Organisationsnämnden anser i likhet med revisorerna, att frågan om
fördelningen och dispositionen av de för olika sociala ändamål anvisade
medlen böra upptagas till överväganden. Såsom andra lagutskottet i sitt
utlåtande till 1937 års riksdag framhöll, är det uppenbart, att anordnandet
av en betydande offentlig hjälpverksamhet vid sidan av fattigvården och

104

barnavården måste medföra ett behov av att planmässigt och organisatoriskt
samordna de skilda hjälpformerna för att minska svårigheterna att
ändamålsenligt tillämpa de olika lagarna. Även om en revision av bestämmelserna
om samhällets hjälpverksamhet med syfte att sammanföra olika
grenar av denna verksamhet på ett rationellt sätt genom den s. k. socialvårdskommitténs
förslag föranlett lagstiftning i åtskilliga hänseenden, instämmer
nämnden dock i revisorernas uttalande, att någon egentlig samordning
av de sociala hjälpåtgärderna icke kommit till stånd. Tillkomsten
av ytterligare författningar under de senaste åren synes därför ha givit
ökad aktualitet åt andra lagutskottets nyssnämnda synpunkter. Flera centrala
ämbetsverk, i vissa fall av betydande omfattning, omhänderha administrationen
av särskilda grenar av socialvården. Dessa centrala verk
liksom länsstyrelserna fullgöra övervakande funktioner; inspektionsverksamhet
utövas inom samma gren av socialvården av ett flertal befattningshavare,
lydande under olika centrala verk eller organ med regionalt
verksamhetsområde. Den administrativa verksamhet, som dessa tjänstemän
utöva, sker i vissa avseenden utan eu närmare inbördes samordning.

Även på det kommunala planet förekommer trots organiserandet av socialvårdsbyråer
och kommunalkontor eu splittring vid handläggningen av
olika sociala ärenden på ett flertal kommunala nämnder.

Revisorerna förorda, att en översyn i skilda hänseenden av socialpolitikens
olika former beträffande såväl innehåll som utformning kommer till
stånd, varigenom en koncentration av de olika hjälpåtgärderna från samhällets
sida måhända skulle kunna åstadkommas. Oavsett detta framhålla
revisorerna, att det bör vara möjligt att i väsentliga hänseenden utforma
de administrativa organen på ett mera ändamålsenligt sätt än vad nu är
fallet.

Utvecklingen på det kontorstekniska området synes kunna medföra eu
väsentligt ökad användning av maskiner av olika slag. Denna omständighet
borde kunna ändra förutsättningarna för administrationen även på detta
område. 1 dessa av revisorerna framförda synpunkterna finner sig nämnden
böra instämma och vill därjämte understryka revisorernas uttalanden,
att den nuvarande avvägningen mellan centrala och lokala organ kan komma
att visa sig mindre rationell och att det torde bli nödvändigt att i många
avseenden ompröva hävdvunna principer. I detta sammanhang vill nämnden
erinra om att frågorna om besvär och revision kräva större uppmärksamhet
vid en eventuell decentralisering. Såsom ett exempel på vad eu
centralisering skulle kunna innebära vill nämnden erinra om de nu genom
barnavårdsnämndernas försorg utbetalade barnbidragen. Vid ett sammanförande
av dessa utbetalningar till exempelvis pensionsstyrelsen skulle genom
användande av moderna kontorsmaskiner, exempelvis hålkortsmaskiner,
säkerligen icke obetydliga administrativa kostnader kunna inbesparas.

Sedan kommunerna genom den nya kommunindelningen erhållit större
ekonomisk bärkraft, synas möjligheterna alt centralisera de socialvårdande
uppgifterna ha ökat. Nämnden ifrågasätter därför, om icke en undersökning
borde verkställas för att utröna möjligheterna att till ett gemensamt
organ inom kommunen sammanföra handläggningen av de ärenden, som
nu åvila de olika sociala nämnderna, bl. a. social-, barnavårds- och nykterhetsnämnderna.
Ett sådant organ bör eventuellt kunna fungera även såsom
.styrelse för vissa andra sociala inrättningar. Genom att till ett organ förlägga
ledningen av kommunens sociala verksamhet torde möjligheterna

105

att samordna de olika grenarna inom socialvården kunna ökas. Vidtagna
hjälpåtgärder torde därigenom både allmänt och i enskilda tall kunna
bliva effektivare. Även den i vissa fall önskvärda övervakningen av det
sociala klientelet liksom också den administrativa verksamheten torde genom
en dylik åtgärd vinna i effektivitet.

Tillsynsverksamheten inom socialvårdens olika grenar är för närvarande
starkt splittrad även på det regionala planet. Nämnden vill härvid erinra
om vad 1948 års länsstyrelseutredning framhöll i sitt år 1950 avgivna betänkande
rörande länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen
angående en förbättrad samordning av de sociala ärendenas
handläggning genom eu koncentrering av dessa till länsstyrelsen. Då det
numera inom alla länsstyrelser finnes en särskild organisatorisk enhet för
handläggning av sociala ärenden, ifrågasätter nämnden om icke en ökad
koncentrering av socialärendenas handläggning på länsplanel till länsstyrelsen
vore en framkomlig väg för en ökad effektivisering ur såväl rättssäkerhetens
som ur administrativa synpunkter. Dessutom torde genom en
dylik koncentration ökade möjligheter kunna åstadkommas för en lämpligare
avvägning mellan de olika typerna av hjälpåtgärder inom socialvården.
Denna enhet bör i sådant fall organiseras såsom en självständig
socialsektion inom länsstyrelsens landskansli. Nämnden vill även i detta
fall ifrågasätta, om icke eu utredning borde göras för att undersöka, vilka
verksamhetsområden inom socialvården, som borde hänföras till en dylik
sektion. Socialvårds-, eftervårds-, nykterhetsvårds- och skyddskonsulenternas
samt barnavårdsassistentens verksamhetsområde synas vara sådana, att
de böra inordnas i eu dylik sektion. Nämnden vill härvid framhålla, att
skyddskonsulenten och övriga socialvårdstjänstemän till betydande del
ha samma klientel. Även förste provinsialläkaren synes böra få eu starkare
förankring hos sektionen, varigenom de i hälso- och sjukvården ingående
sociala elementen kunna få en bättre samordning med sektionens övriga
sociala verksamheter. Likaså förefaller det som om den verksamhet, som
utövas av intendenten för rusdrycksärenden, borde samordnas med de
övriga ovannämnda verksamheterna inom sektionen. Även i fråga om
vissa uppgifter på det bostadssociala området jämte frågorna angående
de statliga bosättningslånen bör det övervägas, om icke dessa skulle kunna
överföras till länsstyrelsens socialsektion. De uppgifter, som nu avila mödrabjälpsnämnd,
pensionsstyrelsens ombud, hemhjälpsstyrelse och husmoderssemesternämnd
förefalla likaledes kunna övertagas av den nämnda
sektionen, varigenom det administrativa handhavandet skulle kunna förenklas
och samordnas med övriga sektionen tillkommande uppgifter. Eventuellt
synas även ärenden rörande folktandvård, våldörevård, vård och
undervisning åt psykiskt efterblivna och arbetsvärd för partiellt arbetsföra
kunna hänföras till eu dylik sektions verksamhetsområde.

Beträffande mödrahjälpsnämnderna har nämnden i sill yttrande den 12
januari 1954 över socialförsäkringsutredningens betänkande angående
moderskapsförsäkring in. in. framhållit, att det borde undersökas, om
icke kostnaderna för dessas verksamhet, helt eller delvis, skulle kunna
inbesparas genom eu förläggning av nämndernas verksamhet till andra
befintliga organ bl. a. länsstyrelserna. Förslag härom framlades dels av
1948 års länsstyrelseutredning i dess ovan omnämnda betänkande och dels
i eu av landssekreteraren Åke Sylwan år 1951 utarbetad promemoria rörande
partiell länsstyrelsereform.

106

Även mellan de centrala förvaltningsorganen inom socialvården förekommer
en uppspaltning av verksamheterna. Nämnden vill i detta sammanhang
ifrågasätta, om icke en viss samordning av socialförsäkringens
administration vore tänkbar. Försäkringsrådet är högsta och enda besvärsinstans
för avgörandet av alla tvistefrågor, som röra ersättning enligt
yrkesskadeförsäkringslagen och författningar rörande skador ådragna under
viss tjänstgöring. I samband med genomförandet av en samordning
av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, där riksförsäkringsanstalten
blivit tillsynsmyndighet över sjukförsäkringen och i viss män intager
en övervakande ställning i förhållande till de privata yrkesskadeförsäkringsbolagen,
intager dock försäkringsrådet fortfarande ställningen
såsom högsta instans i fråga om besvärsärenden endast inom yrkesskadeförsäkringen.
Det torde kunna övervägas, om icke rådets organisation
och verksamhetsområde borde ändras så, att rådet även bleve högsta instans
i sjukförsäkringsfrågor. Nämnden ifrågasätter vidare, om icke försäkringsrådet
även borde vara ett högsta dömande organ beträffande såväl
pensionsförsäkring som folkpensionering. Ett överförande av kammarrättens
socialvårdsmål till försäkringsrådet bör likaledes övervägas. Det
synes som om rådets organisation och verksamhetsområde över huvud samt
dess ställning till den sociala försäkringens olika delar enligt nämndens
uppfattning bör bli föremål för särskilda överväganden.

Då besvärsinstitutet inom socialvården är av skiftande beskaffenhet,
exempelvis i fråga om ärenden rörande socialhjälp, pensionsförmåner och
yrkesskador, skulle nämnden anse det önskvärt, om en översyn av de
olika besvärsreglerna i hithörande avseenden verkställdes.

Revisorerna förutsätta, att en undersökning av socialpolitikens olika
former skall kunna genomföras av ett antal experter. Nämnden finner sig
dock med hänsyn till den omfattning, som socialpolitiken har, böra framhålla
önskvärdheten av att denna undersökning anförtros en kommitté
med representanter för de i riksdagen ingående politiska partierna, som
till sitt förfogande far experter på skilda områden. En undersökning av
de frågor, som huvudsakligen äro av administrativ karaktär, finner nämnden
dock icke behöva anförtros eu dylik kommitté. De administrativa
frågorna kunna dock icke slutgiltigt lösas, förrän socialpolitikens omfattning
bestämts.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande förste byråsekreteraren E. Karlberg.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

107

Skolöverstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har skolöverstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över riksdagens revisorers berättelse, i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde § 13 socialvård och socialpolitik. Med anledning
härav får överstyrelsen tillstyrka den av revisorerna föreslagna
översynen av socialpolitikens olika former i syfte att koncentrera samhällets
olika hjälpåtgärder och i möjligaste mån samordna och förenkla de administrativa
organen.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Rosén, ledamöterna
Nygren och Grendin samt byrådirektören Sundin, föredragande.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN

INGRID SUNDIN

Birgitta Malmgren

Kanslern för rikets universitet

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har jag fått mig anbefallt att inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin år 1956
avgivna berättelse anfört under § 13 (socialvård och socialpolitik).

Till åtlydnad härav får jag — med erinran om att de i nämnda paragraf
avhandlade .spörsmålen icke i egentlig mån beröra de verksamhetsfält,
som höra under kanslersämbetet för rikets universitet — framhålla, att jag
finner starka skäl tala för att den av statsrevisorerna ifrågasatta omprövningen
av socialpolitikens innehåll och utformning och vad därmed står
i samband kommer till stånd.

Revisorerna ha konstaterat, att det utrymme, som i framtiden kunde
beredas för sociala utgifter bleve såsom hittills beroende på dels den totala
nationalinkomsten, dels ock storleken av andra angelägna utgiftsbehov, som
komme att göra sig gällande bland annat i fråga om undervisnings- och
forskningsverksamhet. Enligt revisorerna borde härvid icke förbises, att
tillgodoseendet av andra ändamål än rent sociala på längre sikt kunde vara
av social innebörd och bidraga till att göra behovet av socialvård mindre;
särskilt måste detta vara fallet med utgifter, som hänförde sig till vetenskaplig
forskning, av vilken den allmänna välståndsutvecklingen i hög grad vore
beroende.

Jag ansluter mig till detta uttalande och vill för min del ytterligare understryka
vikten av att statsmakterna beakla den vetenskapliga forskningen
och dess behov.

Stockholm den 28 december 1956

Underdånigst
A. THOMSON

Georg T o pel ius

108

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har överstyrelsen för de tekniska
högskolorna anbefallts att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer yttrat rörande socialvård och socialpolitik under § 13 i sin
senast avgivna berättelse.

Med anledning härav får överstyrelsen anföra följande.

De spörsmål, som riksdagens revisorer här upptagit till behandling, falla
ej inom överstyrelsens ämbetsområde, varför överstyrelsen tillåter sig förutsätta,
att någon närmare granskning av desamma från överstyrelsens sida
ej varit avsedd. Vid angivna förhållande begränsar sig överstyrelsen till att
såsom sin allmänna uppfattning framhålla, att riksdagens revisorer anfört
synnerligen vägande skäl för den av dem skisserade omprövningen av socialpolitikens
innehåll och utformning, därvid överstyrelsen vill understryka
revisorernas uttalande, att tillgodoseendet av andra ändamål är rent sociala
— särskilt till vetenskaplig forskning hänförliga utgifter — på längre sikt
kunna vara av social innebörd och bidraga till att göra behovet av socialvård
mindre. Överstyrelsen vill salunda tillstyrka, att den av revisorerna
lörordade omprövningen av socialpolitiken kommer till stånd.

Stockholm den 2 januari 1957

Underdånigst
NILS H. MAGNUSSON

Gunnar MacDowall

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i sin år 1956 avgivna
berättelse anfört under § 13 angående socialvård och socialpolitik.

Med anledning härav får länsstyrelsen tillkännagiva, att länsstyrelsen
delar revisorernas uppfattning, att socialpolitikens olika former böra underkastas
en översyn, i första hand i form av en expertundersökning i de av
revisorerna antydda avseendena. En dylik undersökning torde vara erforderlig,
därest fastare riktlinjer för framtidens socialpolitik skall kunna uppdragas.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit jämväl
landssekreteraren Hulterström.

Malmö i landskansliet den 21 januari 1957

Underdånigst
G. A. WIDELL

HENRY KNUTSSON

109

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Till Konu n g e n

Genom nådig remiss den 17 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över riksdagens revisorers berättelse, i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Med anledning härav tår länsstyrelsen överlämna från statens socialvårdskonsulent
i fjärde distriktet inkommet yttrande i ärendet samt för
egen del anföra följande.

Mot bakgrunden av socialutgifternas storlek såväl absolut som i förhållande
till den totala nationalinkomsten synes det berättigat att söka klargöra,
i vad mån utgifterna anpassat sig efter den strukturförändring i ekonomiskt
avseende, som vårt samhälle under en relativt kort tidrymd
undergått. Det mest påfallande draget i denna utveckling är onekligen den
successiva inkomstutjämning som ägt rum. Socialpolitikens ursprungliga
inkomstutjämnande syfte har förlorat i betydelse genom att det relativa
antalet inkomsttagare i såväl de lägsta som de högsta inkomstklasserna
minskat medan däremot antalet inkomsttagare med medelstora inkomster
ökat. Att denna omdaning i ekonomiskt avseende bör påverka socialpolitikens
utformning synes länsstyrelsen uppenbart.

Fortfarande torde, såsom revisorerna framhållit, gälla vad andra lagutskottet
uttalade i sitt utlåtande nr 50 till 1937 års riksdag, att anordnandet
av en betydande offentlig hjälpverksamhet vid sidan av fattigvården (socialhjälpen)
och barnavården måste medföra ett behov av att planmässigt och
organisatoriskt samordna de skilda hjälpformerna för att minska svårigheterna
att tillämpa de olika lagarna. Den brist på samordning av de sociala
hjälpåtgärderna, som här påtalats, kännetecknar i stort sett ännu verksamheten
på detta område. En rationalisering, som kan leda till större koncentration
av de olika hjälpåtgärderna och en mera ändamålsenlig utformning
av de administrativa organen, torde utan tvekan vara påkallad. I detta sammanhang
synas också de olika principer, som gälla för de samhälleliga
hjälpformerna, böra uppmärksammas.

Frågan om finansieringen av de sociala utgifterna måste givetvis också
komma i förgrunden i betraktande av den förut antydda strukturförändringen,
som ägt rum. De skilda finansieringsmetoder, som för närvarande
komma till användning i fråga om socialförmånerna, torde icke böra betraktas
som definitiva. Frågan om en mera konsekvent tillämpning av försäkringsprincipen
inom socialpolitiken eller fortsatt skattefinansiering av
socialförmånerna torde efter hand bliva alltmera aktuell.

På grund av nu anförda synpunkter synes det länsstyrelsen icke opåkallat,
att en allsidig undersökning av socialpolitikens olika former företages. Med
hänsyn till betydelsen av att de ekonomiska sammanhangen erhålla sin
belysning, synas experter böra anlitas för den grundläggande undersökningen.
Det material, som härigenom kan erhållas, torde kunna möjliggöra
eu säkrare bedömning av socialpolitikens lämpliga framtida utformning
och organisation.

I handläggningen av detta ärende har jämväl landssekreteraren E. Gunnar
Hellström deltagit.

Växjö i landskansliet den 19 januari 1957

Underdånigst

THORWALD BERGQUIST

ÅKE EKLÖF

no

Bilaga

Till Länsstyrelsen i Kronobergs län

Anmodad inkomma med yttrande över det av Riksdagens revisorer avgivna
utlåtandet rörande socialpolitiken (§ 13) får jag härmed anföra
följande.

Revisorerna ha i sitt utlåtande pekat på den omfattande lagstiftning, som
under de senaste åren ägt rum inom socialpolitikens olika områden, samt
lämnat en redogörelse för gällande författningar i detta ämne. Härvid konstateras
att mycket olika principer gälla för olika hjälpformer och vid jämförelser
mellan socialförsäkringen och andra samhälleliga hjälpformer kritiseras
detta förhållande. Just denna splittring är emellertid enligt min uppfattning
nödvändig för att göra den samhälleliga hjälpverksamheten smidig
och anpassningsbar till alla de olika nödlägen, som kunna förekomma.
S?.cia!försakrin§fn kan ^cke ensam täcka alla situationer, i vilka behov av
hjälpåtgärder från samhällets sida kan uppstå, och därför måste även hjälpformer
med andra principer än den försäkringsmässiga finnas.

Det framgår även att många till visst belopp fastställda hjälpformer icke
ha följt förändringarna i penningvärdet och därför förefalla otillräckliga
i dagens situation. Det är otvivelaktigt nödvändigt att en översyn i detta
hänseende kommer till stånd så att olika former av bidrag stå i bättre relation
till penningvärdesförändringarna. Detsamma gäller även. vissa hjälpformer
som äro inkomstprövade och där gränserna ha uppställts vid en
da inkomstnivån var avsevärt lägre än för närvarande. Detta
förhållande innebär att endast ett fåtal i realiteten numera kunna utnyttja
hjälpformerna i fråga.

Revisorerna beröra även den tillsynsverksamhet som förekommer från
samhällets sida och det framhålles att inom socialvårdens olika grenar förrättas
inspektion av olika tjänstemän utan någon närmare inbördes samordning.
Denna fråga har tidigare berörts av socialvårdskommittén och
av länsstyrelseutredningen, varvid de förslag till omorganisation som framlades
icke föranledde någon åtgärd. I dagarna har framlagts ett förslag till
ny barnavårdslag och när detta resulterat i lagstiftning synes tidpunkten
vara lämplig för ett förnyat ställningstagande till organisationen av samhällets
tillsyn över socialvårdens olika verksamhetsgrenar.

Växjö den 17 januari 1957

Kjell Jonshagen

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av en av riksdagens revisorer föreslagen omprövning
av socialpolitikens innehåll och utformning.

Med anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer framhålla, att den pågående inkomstutjämningen
inom samhället även påverkar socialpolitikens utformning och karaktär
och föreslå därför, att hela den framtida socialpolitiken ställes under de -

in

batt sedan genom en undersökning visats hur socialpolitiken och inkomstutjämningarna
verkat under senare år. Länsstyrelsen tillstyrker livligt att
denna utredning kommer till stånd, och att de av revisorerna angivna frågeställningarna
bli behandlade.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Eije
Mossberg, landssekreteraren Harry Carleholm och, såsom föredragande,
förste länsassessorn Nils Thyreen.

Falun i landskansliet den 22 januari 1957

Underdånigst

NILS THYREEN

EIJE MOSSBERG

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Till Konungen

Genom remissresolution den 17 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad som anförts i riksdagens revisorers
berättelse om socialvård och socialpolitik. Med anledning härav får länsstyrelsen
med överlämnande av yttranden från socialvårdskonsulenten i
tolfte distriktet (Bilaga A) och kommunalkamreraren i Fjällsjö kommun
(Bilaga B) för egen del anföra.

önskemål om en översyn av socialvården syftande till en samordning
av de sociala hjälpåtgärderna har tidigare i olika sammanhang framförts.
Någon egentlig samordning har dock ännu icke kommit till stånd.

I dagens läge är behovet av en översyn minst lika påfallande som tidigare.
Den av revisorerna påvisade ekonomiska strukturförändring, som ägt
rum under eu relativt kort tidrymd, samt omfattningen av de medel, som
anvisas för olika sociala ändamål, gör det angeläget utröna den nuvarande
socialpolitikens verkningar på samhällslivet och tillse att medlen användes
på det sätt som ur samhällets synpunkt är mest önskvärt.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att vissa generella stödåtgärder, t. ex.
folkpensionen, blivit väsentligt bättre utbyggda än åtgärder för vissa sjuka,
såsom kroniker och psykiskt sjuka.

Onödigt stora förmåner från det allmännas sida förekommer — något
som kommunalkamreraren i Fjällsjö kommun påpekat och även i andra
sammanhang framhållits —• då folkpensionärer vårdas å sinnessjukhus
eller andra vårdhem till så låga vårdavgifter att avsevärda överskott uppkommer
å folkpensionen, belopp som den sjuke ofta själv ej får användning
av.

De olika socialhjälpsgrenarna följer knappast några enhetliga principer
vare sig i organisatoriskt eller ekonomiskt hänseende i fråga om grunderna
för beviljande av hjälp. I en del fall bygger hjälpen på försäkringsverksamhet,
andra hjälpformer utgöres av bidrag med lagstadgad rätt, åter andra
bygger på bidrag efter behovsprövning eller efter normerad behovsprövning.
Mycket skulle säkert stå att vinna om hjälpformerna kunde i största
möjliga utsträckning samordnas, utgå efter mera enhetliga principer samt
om handhavandet kunde koncentreras hos färre antal myndigheter. Som

112

exempel på splittring må nämnas de nuvarande hjälpformerna åt kvinnor
vid havandeskap och barnsbörd.

En hög grad av splittring utmärker, såsom revisorerna anfört, även statsuppsikten
på länsplanet över socialvården. För detta läns del har det länge
varit ett önskemål, att länet skulle erhålla egen socialvårdskonsulent. Man
synes böra utreda möjligheten av att såsom biträde åt länsstyrelsen tillskapa
ett enda expertorgan, som skulle utöva tillsyn över socialhjälp och barnavård
samt även övertaga pensionsstyrelsens ombuds arbetsuppgifter och
måhända tillsynen av nykterhetsvården. Ytterligare utvidgning av inspektionens
arbetsområde kan även tänkas. Härigenom bör man i stor utsträckning
kunna eliminera den anmärkning, som revisorerna riktat mot att olika
tjänstemän i en del fall ha sammanfallande arbetsuppgifter. Utvägen att
genom ändring av tjänstemännens instruktioner begränsa deras verksamhetsområden
innebär nackdelar.

Pa nu anförda skäl tillstyrker länsstyrelsen att den av revisorerna föreslagna
översynen kommer till stånd. I likhet med revisorerna anser länsstyrelsen
att undersökningarna bör genomföras av experter utan att någon
kommitté tillsättes. Självfallet bör den framtida socialpolitiken ha samma
allmänna syfte som den nuvarande, nämligen trygghet och trivsel i samhället
för alla medborgare.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
t. f. landssekreteraren Erik Rönquist.

Härnösand i landskansliet den 24 januari 1957

HARALD LJUNGH

Underdånigst
ERIK WESSTRÖM

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Som infordrat yttrande över vad statsrevisorerna anfört beträffande socialvård
och socialpolitik får jag härmed vördsamt anföra.

Den svenska socialpolitiken går fram efter två linjer, dels med socialförsäkringsförmåner
och dels med speciallagar. Mot denna utveckling, som
leds av politikerna, torde myndigheterna kämpa förgäves. Givet är emellertid
att eu samordning och översyn i fråga om lagstiftningen är behövlig
på grund av den splittring som råder i olika avseenden. Tiden för denna
översyn torde dock icke vara den rätta just nu. Socialhjälpslagen har trätt
i kraft den 1/1 1957. Sjukförsäkringen har prövats för kort tid för alt man
skall kunna bedöma dess verkningar. Den väsentligt utökade pensioneringens
verkningar hör också avvaktas. En överarbetning av barnavårdslagstiftningen
och med den sammanhängande författningar håller på att ske och betänkande
har lagts fram. Med hänsyn till de lagar — med stor social räckvidd
som lagts fram resp. signalerats anser jag att den översyn som statsrevisorerna
föreslagit och som givetvis kan vara ändamålsenlig, bör få anstå
tills lagarna prövats och man sett deras verkningar.

Vad administrationen beträffar så har en ny länsstyrelseorganisation
nyligen genomförts. Socialvårdskonsulentorganisationen, som särskilt om -

113

nänmes av revisorerna, har tyvärr icke utökats till en konsulent i varje län.
För en effektivisering av tillsynsverksamheten och kanske också en koncentration
torde en sådan utökning vara erforderlig. Det kan också anses
som anmärkningsvärt att t. ex. civilförsvaret har en hög tjänsteman i varje
län under det att socialvården anses tillräckligt tillgodosedd med en konsulent
för 2 län. — Revisorerna påtala att olika tjänstemän ha sammanfallande
arbetsuppgifter i en del fall. Enligt instruktionerna är det så, men i praktiken
har man som regel ordnat med en uppdelning av de arbetsuppgifter,
som kunna vara gemensamma för två befattningshavare. Det vore emellertid
mycket önskvärt med en översyn av instruktionerna. En koncentration av
lokaler, biträdespersonal in. m. kan också vara till fördel ehuru den ekonomiska
vinsten knappast är så stor med hänsyn till de knappa anslag som
utgå för lokaler resp. biträdeshjälp. — Då en översyn av socialvårdskonsulentorganisationen
redan signalerats av statsrådet och barnavårdskommittén
också tagit upp frågan i sitt betänkande torde dock för närvarande
även översynen i detta avseende få bero och kommande lagförslag avvaktas.

Sammanfattningsvis vill jag alltså framhålla att jag anser att statsrevisorernas
förslag om översyn är ändamålsenligt men att översynen bör få
anstå i avvaktan på pågående reformarbete och nyligen antagna, ännu
knappast prövade lagar av stor räckvidd.

Frösön den 21 januari 1957

Ilse Kroenberg-Stålfelt

Konsulent

Bilaga B

Till Länsstyrelsen

I skrivelse den 21 december 1956 har undertecknad anmodats att avgiva
några synpunkter i anledning av en PM från Riksdagens revisorer angående
socialvård och socialpolitik.

I promemorian diskuteras de många gånger förut framförda önskemålen
om en översyn av socialvården och en samordning av dess former. Några
konkreta förslag framläggas icke.

Ämnet är omfattande, och det är svårt för en person med endast min
ställning och erfarenhet att anlägga några synpunkter av värde på de allmänna
resonemang som föras i promemorian.

En översyn av socialvården måste betyda, att man dels söker sätta ett
mål för socialvården, och försöker se till att olika delar av den så att säga
hålla jämna steg med varandra, så att icke eu snedbelastning sker genom
att samhället hjälper i högre grad på ett område än på ett annat. Detta är
kanske nu i viss mån fallet. Exempelvis den allmänna åldringshjälpen
(folkpensioner etc.) har på senare tid utvecklats mycket kraftigt, medan
vissa former av sjukvård (psykiska sjukdomar, kronikervård m. m.) kanske
sackat efter.

Dels skall man granska detaljerna i de nuvarande bestämmelserna, jämka
dem på de punkter där de befinnas olämpliga, och undersöka hur organisationen
och finansieringen in. m. lämpligast böra ordnas, hur de s. k. tröskelproblemen
skulle kunna minskas o. s. v.

8 liv o. berättelse ang. statsverket är 1950. It

114

1 brist på bättre formuleringar kan man kanske säga, att målet för det
svenska samhällets nuvarande socialvård är att alla arbetsföra skola beredas
arbete med dräglig inkomst, och att alla icke arbetsföra, såväl överåriga
och underåriga som sjuka och liknande, också skola erhålla en skälig andel
av samhällsinkomsten.

Omfördelningen mellan arbetsföra och icke arbetsföra sker genom skatten,
som betalas av de arbetsföra, och varav samhället får medel till folkpensioner,
barnbidrag, sjukvård, socialhjälp etc.

Av vad revisorerna anföra exempelvis på sid. 35, kan man nästan få det
intrycket, att de anse att överflyttningen från arbetsföra till icke arbetsföra
fått för stor omfattning.

När revisorerna beräkna ökningen av socialutgifterna i procent taga de
dock ingen hänsyn till t. ex. det bortfall av skatteavdrag, som följde med
införandet av de allmänna barnbidragen. Vidare är det ju så, att den åldrings-
och i viss mån även barnförsörjning, som nu delvis övertagits av
samhället, förut i hög grad påvilade enskilda personer, och ofta tryckte
mycket hårt. Ett tecken på de ändrade förhållandena här är bl. a. att i
socialhjälpslagen icke intagits någon bestämmelse om barns skyldighet att
bidraga till sina föräldrars underhåll. Socialhjälpen är ju till allra största
del endast eu utjämning av bördor, som i varje fall måste bäras av samhällsmedlemmarna,
fast kanske fördelade på annat sätt.

Med den allmänna välståndshöjningen, som gjort att allt större lager
av befolkningen har större inkomster, än vad som går åt att täcka de nödvändigaste
behoven, kan man icke säga att det är någon orätt, att kostnaderna
för socialvården till allt större del bäras av personer längre ner på
inkomstskalan. Likaså måste det vara riktigt att de icke arbetsföra grupperna
nu få bättre förmåner än på den tid då det ansågs tillräckligt om
de kunde uppehålla livet.

Att verkställa omfördelningen mellan arbetsoförmögna och arbetande på
något annat sätt än genom beskattningen är väl som regel icke möjligt.
Ur denna synpunkt kan man fråga sig om det är rationellt att på skattesedeln
upptaga avgifter av flera olika slag, som pensionsavgift, sjukförsäkringsavgift
etc., som ju av menige man måste uppfattas som skatter.
Särskild sjukförsäkringsavgift är ju motiverad av att den som får en högre
sjukpenning även bör betala högre avgift. Däremot finns det knappast
något verkligt motiv för upptagande av en särskild pensionsavgift, som
icke har något att göra med den kommande pensionens storlek, utan är
en inkomstskatt, beräknad på annat sätt än skatten i övrigt.

Går man till detaljer i de nuvarande bestämmelserna, kan man först
säga, alt det på många sätt skulle vara till fördel, om statens och kommunernas
verksamhet kunde avgränsas från varandra i högre grad, särskilt
i fråga om finansieringen. Att säga att en viss verksamhet till sin art
är statlig och en annan till sin natur kommunal, torde vara omöjligt.
Däremot borde det kunna ordnas så, att om det eu gång är fastslaget
att kommunerna skola sköta en viss verksamhet, skall den som regel skötas
utan statsbidrag, men att kommunerna icke heller skola lämna bidrag
till verksamhetsgrenar, som skötas av staten. Enbart genom inbesparingen
av statsbidragsansökningarna och deras granskning uppstår en rätt stor
minskning av personalbehovet.

Över huvud taget måste man nog mera börja taga hänsyn till vilka
konsekvenser eu viss bestämmelse kan ha ur arbetssynpunkt när förord -

115

ningar utfärdas. Behovet av arbetskraft inom socialvården stiger ständigt,
och personalkostnaderna bli allt större del av de totala kostnaderna.

Här kommer även frågan om rationalisering av utbetalningar m. in.
genom att använda nya kontorstekniska hjälpmedel in. Sannolikt finns
det en hel del att göra. På ett par stora fält går det att få jämförelsemateriel
genom att folkpensionerna utbetalas centralt, men barnbidragen
av kommunerna. Troligen blir väl utbetalningen av folkpensionerna billigare,
men man måste också taga hänsyn till de möjligheter som kommunerna
ha till snabba ändringar av beslut m. in., vilket är av största värde
för allmänheten. Ett stort fel med folkpensioneringen har alltid varit att
systemet arbetar så långsamt.

Organisationen på det kommunala planet har nog blivit bättre på senare
år, genom att de nya lagarna ta direkt sikte på samordning av kommunens
olika verksamhetsgrenar och genom bättre kontorsorganisation. Dock
vore det önskvärt att kommunerna ännu mera finge fria händer att ordna
organisationen.

Sedan lär det nog visa sig, att det icke bara är i lagarna, som många
detaljer böra ändras.

Jag kan här icke underlåta att beröra en sådan detalj, folkpensionärernas
avgifter vid olika anstalter. I Fjällsjö utgör maximum av folkpension f. n.
208 kronor i månaden. Tages en folkpensionär in på ålderdomshem utgår
avgift med folkpension, minskad med 30 kronor i månaden, som pensionären
får behålla. Genom de stelbenta bestämmelser som staten och de
flesta landsting, däribland Västernorrlands, använda, gäller däremot vid
intagning på sinnessjukhus eller vårdhem, att avgift utgår med 3 kronor
per dag, resten får den sjuke behålla. I regel kan den sjuke icke göra sig
någon nytta av pengarna, utan de samlas hos kommunen eller förmyndaren,
tills de vid den sjukes död delas mellan hans arvingar, som kanske
icke uppehållit sådana förbindelser med sin släkting, att de veta om han
lever eller icke.

Jag har inga uppgifter om hur många folkpensionärer som vistas på
statliga sinnessjukhus och vårdhem av olika slag, men en siffra på 20 000
torde vara mycket för låg. Räknar man så ett överskott av 1 000 kronor på
varje per år (det finns gott om kommuner där pensionerna utgå med högre
belopp än i Fjällsjö) blir detta för staten och kommunerna ett regelbundet
bortkastande av minst 20 miljoner kronor per år, som väl bättre kunnat
användas till upprustning av sinnessjukhusen.

Backe den 17 januari 1957

Uno Persson
kommunalkamrer

Svenska landstingsförbundet

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1950 bar Fders Kung]. Maj:t berett svenska
landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över riksdagens senast
församlade revisorers berättelse i fråga om socialvård och socialpolitik. Med
anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra följande.

116

Den fortgående ekonomiska och samhälleliga utvecklingen har givit revisorerna
anledning att föreslå en utredning, syftande att klarlägga socialpolitikens
och socialvårdens anpassning till denna utveckling. 1 sitt uttalande
ha revisorerna pekat på en rad omständigheter, som kunna föranleda
en ändrad syn på socialvården när det gäller såväl dess utformning som
dess finansiering.

1 likhet med revisorerna håller styrelsen före att socialpolitikens inriktning
och innebörd icke äro något som för alltid är givet. Den måste anpassas till
det föreliggande behovet. I den mån förskjutningar i detta inträda, får en
anpassning övervägas.

För att vid ett dylikt bedömande få en grund att bygga på föreslås, att en
undersökning i detalj sker av hur socialpolitiken jämte inkomstförskjutningarna
i övrigt faktiskt ha verkat under senare år. Det förutsättes, att en
dylik undersökning får expertkaraktär och att någon kommitté för ändamålet
ej behöver tillsättas.

Även enligt styrelsens mening måste en dylik undersökning föreligga,
innan man kan taga upp en diskussion av den framtida socialpolitiken och
vilka ändringar, som eventuellt kunna befinnas påkallade i nuvarande förhållanden
på detta område. Revisorerna ha i sitt uttalande angivit några
aktuella frågeställningar. Andra skulle kunna nämnas. Men styrelsen saknar
anledning att i detta sammanhang och innan den föreslagna undersökningen
genomförts närmare ingå härpå.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser styrelsen det ur skilda synpunkter
lämpligt, att den av revisorerna föreslagna kartläggningen av den
nuvarande socialpolitikens verkningar m. m. kommer till stånd.

Solna den 22 januari 1957

Underdånigst
ERIK FAST

Ivar Dahlgren

Tjänstemännens centralorganisation

Till Konungen

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), som beretts tillfälle yttra sig
över riksdagens revisorers berättelse i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde,
får anföra följande.

Riksdagsrevisorernas berättelse innehåller dels en kronologisk översikt
över den sociala lagstiftningen i Sverige sedan sekelskiftet, dels en redogörelse
för huvuddragen av de viktigaste, aktuella författningarna på det sociala
området. Avsikten med framställningarna är att belysa några av de
frågor inom socialpolitiken, som revisorerna anser bör underkastas en översyn
i skilda hänseenden.

Av översikten framgår bl. a. den stora organisatoriska splittring som
kännetecknar socialvårdens område på såväl det centrala som lokala planet.
Under det successiva utbyggandet av den samhälleliga omvårdnaden har
flera centrala ämbetsverk inrättats, som i vissa fall fått en betydande omfattning.
Som exempel på splittringen anförs att inom barnavården inspektion
förrättas av sju olika instanser och att det inom en enskild kommun jäm -

117

sides kan förekomma ända till åtta olika nämnder med direkt anknytning
till socialvården. Revisorerna anser det möjligt att i väsentliga hänseenden
utforma de administrativa organen på ett mer ändamålsenligt sätt än vad
som nu synes vara fallet.

TCO kan på denna punkt helt instämma i riksdagsrevisorernas synpunkter.
Organisationen har vid flera tillfällen framhållit det angelägna i en
förenklad och rationaliserad administration på det sociala området. Inom
kommunerna har visserligen en viss centralisering ägt rum genom införandet
av socialvårdsbyråer och kommunalkontor. Men TCO finner det inte osannolikt,
alt man i detta avseende kan gå väsentligt längre, t. ex. genom eu samordning
av de inom eu kommun förekommande nämnderna. Även om det
på det lokala planet finns behov av viss specialinriktad expertis, förefaller
det orimligt att det i eu kommun skall behöva finnas åtta olika organ för
behandling av frågor, som trots allt har så nära anknytning till varandra.
TCO vill sålunda förorda en utredning om förutsättningarna för en bättre
administrativ samordning. I likhet med riksdagens revisorer vill TCO understryka
det angelägna i att man inom administrationen tillvaratar de kontorstekniska
landvinningar som gjorts under senare år. De personaladministrativa
problem, som därvid momentant kan uppstå, förutsätter TCO bli lösta
i nära samarbete med berörda arbetstagarorganisationer.

TCO vill i anslutning till dessa frågor erinra om vad organisationen vid
skilda tillfällen framfört beträffande besvärsordning och besvärsinstitut på
socialpolitikens område. I sitt yttrande den 26 februari 1956 över pensionsutredningens
förslag till allmän pensionsförsäkring anförde TCO bl. a.:

»Ur rent principiella synpunkter vill TCO framhålla det angelägna av att
fråga om tolkning och tillämpning av gällande lagbestämmelser på sociallagstiftningens
område kan bli föremål för noggrann rättslig prövning. Ur den
enskildes synpunkt innebär utvecklingen på sociallagstiftningens område,
att allt större ekonomiska värden blir förknippade med de socialpolitiska
förmånerna. En enhetlig besvärsordning för olika delar av sociallagstiftningen
förefaller därvid bli etl allt starkare önskemål. Detta krav blir än
angelägnare allteftersom samordning mellan de olika grenarna av socialförsäkringen
ordnas. TCO vill ifrågasätta, om ej utvecklingen medfört, att
tiden är mogen för inrättande av en särskild socialdomstol som högsta instans
i dylika besvärsmål. Denna fråga bör enligt TCO:s mening vid det
fortsatta samordnandet av socialförsäkring ägnas särskild uppmärksamhet.»

I den av riksdagsrevisorerna önskade utredningen har frågan om inrättandet
av eu sådan socialdomstol, enligt TCO:s uppfattning, sin naturliga plats.

Behovet av samordning och rationalisering begränsar sig emellertid inte
lill det administrativa området. TCO finner det ännu väsentligare, att en
bättre .samordning än den rådande uppnås på förmånssidan. Som det nu är,
förekommer i stor utsträckning vad man kan kalla kolliderande förmåner.
1 och för sig kan det anses naturligt all olika sociala åtgärder fått olika utformning.
Samhällets avsikter med de skilda åtgärderna är ju varierande.
I vissa fall avses rent ekonomiskt stöd, i andra förebyggande verksamhet, i
andra åler tillhandahållande av vissa nyttigheter. Som exempel på dessa tre
intentioner kan anföras barnbidrag, hälsovård och fria skolmåltider. Men på
flera områden förekommer att olika hjälpformer inträffar parallellt, vilket
ibland nödvändiggör invecklade kollisionsnormer.

TCO vill också fästa uppmärksamhet på del förhållandet, att samma begrepp
.stundom används med väsentligt olika innebörd. Så I. ex. har termen

118

invaliditet olika täckning inom folkpensioneringen och inom yrkesskadeförsäkringen.
I det av pensionsnlredningen hösten 1955 framlagda betänkandet
om pensionsförsäkring hade invaliditetsbegreppet en tredje innebörd. Inom
privat pensionsförsäkring (t. ex. SPP) slutligen har ordet invaliditet ytterligare
en annan betydelse.

Utan att bortse från de förbättringar i samordningshänseende inom sociallagstiftningen,
som uppnåtts genom en likformig gestaltning av t. ex. sjuk-,
yrkesskade- och moderskapsförsäkringarna, anser TCO det på ett flertal
områden möjligt med ytterligare, väsentliga förenklingar och anpassningar.
TCO vill starkt understryka önskvärdheten av att en utredning av dessa
problem snarast kommer till stånd.

Som ytterligare exempel på bristande enhetlighet inom det .sociala fältet
kan anföras den inkomst- och behovsprövning, som inom vissa områden
förekommer. I en del fall utgår fasta bidrag enligt försäkringstekniska principer,
i andra bidrag efter inkomstprövning. Vidare förekommer fasta bidrag
efter inkomstprövning enligt den taxerade eller den beskattningsbara inkomsten
och maximerade bidrag efter fri behovsprövning. Enligt TCO:s uppfattning
skulle många av dessa svårigheter undanröjas om inkomstprövningen
successivt helt avvecklades. TCO har i skilda sammanhang uttryckt
önskemål om borttagande i princip av all inkomstprövning på det sociala
området. Bl. a. i sitt yttrande om förslag till allmän pensionsförsäkring anförde
organisationen det angelägna i att strävandena »inriktas på ett slopande
av inkomstprövningen inom folkpensioneringens olika delar». En minskning
av utgående sociala förmåner, då inkomsten ökar, får för den enskilde
i princip samma verkan som eu skärpning av beskattningen.

Ett avskaffande av inkomstprövningen skulle undanröja dessa »tröskelproblem»
inom socialpolitiken. För de till TCO anslutna medlemsgrupperna
är måhända »tröskelproblemet» inte i första hand en fråga om bortfallande
förmåner vid stigande inkomst utan eu fråga om uteblivna förmåner för
dem som redan tidigare haft en något »för hög» inkomst. Även om tröskelproblemet
inte har stor kvantitativ omfattning, är det för dem som berörs
därav av så känslig natur, att det förtjänar all uppmärksamhet.

I samband med eu utredning av förutsättningarna för en avveckling av
inkomstprövningen på olika områden anser TCO det önskvärt med en undersökning
av om och i vilken utsträckning utfallande förmåner bör betraktas
som .skattepliktig inkomst. För närvarande gäller olika bestämmelser på
olika områden; så t. ex. utgör yrkesskadeförsäkringens livränta skattepliktig
inkomst, folkpensionens förmåner är i princip skattepliktiga, men ofta i realiteten
skattefria genom bestämmelsen om förhöjt skatteavdrag, samt slutligen
sjukpenningen skattefri. En fördel med att förmånerna görs beskattningsbara
är, enligt TGO:s mening, att delta dels skulle bidra till att undanröja
ovannämnda tröskelproblem, dels underlätta en anpassning mellan olika
förmånstyper, såväl offentliga som avtalsfästa.

Av stor betydelse för socialförmånernas värde för förmånstagarna är det
sätt på vilket de sociala åtgärderna finansieras. År 1954 bestreds de totala
socialutgifterna till 87 procent av skattemedel, till 3 procent av arbetsgivarbidrag
och till 10 procent av de försäkrades egna avgifter. Dessa relationer
har sedan 1954 undergått eu viss förskjutning, dels genom höjning av folkpensionsavgiften,
dels genom lagstiftningen om allmän sjukförsäkring. Inom
de olika grenarna av socialvården fördelar sig kostnaderna mycket olika på
de tre finansieringskällorna.

119

Vad först gäller kombinationen skattepolitik—socialpolitik, har denna
självfallet haft en utjämnande effekt, dels genom skatternas progressivitet,
dels genom att de sociala kontantbidragen huvudsakligen tillfaller personer
med små inkomster. De högre inkomsttagarna har skattevägen fått betala
för de förmåner de lägre inkomsttagarna kommit i åtnjutande av. Vid sidan
av denna genom social- och skattepolitiska åtgärder åstadkomna utjämning
i de disponibla inkomsternas fördelning har det emellertid skett en utjämning
av annat slag. Inkomstbildningen som sådan har lett till en minskad
spridning i förvärvsinkomsterna. På grund av skatteskalornas konstruktion
kommer vid inkomstökningar högre skattesatser att tillämpas, vilket utjämnar
de disponibla inkomsterna.

Den här beskrivna utvecklingen synes innebära, att skattepolitiken i sin
nuvarande utformning inte längre får samma betydelse som tidigare som
inkomstutjämnande faktor. Redan 1949 års skattesakkunniga förklarade
enstämmigt, att den direkta beskattningen nått en nivå över vilken den inte
utan olägenheter kunde stiga. Progressionen ansågs inte kunna skärpas.

TCO vill ifrågasätta om inte denna strukturella förändring bör få påverka
socialpolitikens både utformning och finansiering. Genom den inträffade
inkomstutjämningen samt skatte- och socialpolitikens utformning behöver
inte längre en av de allvarligaste invändningarna mot indirekta skatter, nämligen
deras regressiva effekt, äga giltighet. Det förutsätts därvid att speciella
åtgärder vidtas för att undvika försämring i de sämst ställdas ekonomiska
villkor. Eu förskjutning från direkt beskattning till avgiftsfinansiering och/
eller indirekt beskattning kan i en sådan situation måhända uppvisa fördelar.
Utan att med detta ta ställning till skattepolitikens närmare utformning
vill TCO starkt understryka behovet av ett kartläggande av dessa frågor.

Vad finansieringen i övrigt beträffar önskar TCO endast framhålla, att
ju mer socialpolitiken får karaktär av försäkring, desto angelägnare blir det
att medborgarnas egna bidrag står i proportion till förmånerna. I sitt ovannämnda
yttrande över pensionsutredningens förslag framhöll TCO bl. a.:
»Det synes TCO önskvärt, att om folkpensioneringen skall avse att ge mer
än skydd för eu måttlig minimistandard, nuvarande finansieringsprinciper
omprövas. Ju större folkpensionerna blir ju starkare blir kravet på att förmånerna
skall stå i proportion till avgifterna.»

Riksdagsrevisorerna har beträffande utformningen av de familjepolitiska
åtgärderna framhållit vikten av alt dessa inte ses som en isolerad företeelse
utan att de sätts i relation till socialpolitiken i övrigt. TCO vill understryka
detta och samtidigt erinra om 1954 års familjeutrednings påpekande att de
familjepolitiska åtgärderna även bör ses i anslutning till skatternas verkningar
för olika familjetyper. TCO anser, all man inte bara inom familjepolitiken
utan över huvud taget inom socialpolitiken bör anlägga detta totala
betraktelsesätt.

TCO vill till sist beröra ett problem som nära sammanhänger med sociallagstiftningens
utformning — allmänt och i detalj. Stora löntagargrupper
har i avtal och reglementen tillförsäkrats villkor av eu karaktär nära besläktad
med sociallagstiftningens. Helt naturligt är dessa grupper angelägna om
att sociallagstiftningen inte ges eu sådan utformning att dessa villkor försämras.
När samhället emellertid lagstiftar på ett område där vissa löntagargrupper
redan avtalsvägen åt sig skapat eu viss trygghet, kan ofta komplikationer
av teknisk natur uppstå. Som exempel på eu socialreform, som på
grund av sin tekniska utformning — främst genom de utfallande förmå -

120

nernas skattefrihet — i hög grad försvårade möjligheterna till eu enkel anpassning,
kan anföras sjukförsäkringen år 1955. TCO vill sålunda uttrycka
önskemål om att statsmakterna i samband med socialreformer i såväl utredningens
direktiv som lagstiftning tar mesta möjliga hänsyn till de anställningsvillkor
som tillämpas.

TCO förordar i likhet med revisorerna att utredningarna skall genomföras
av ett antal experter. Detta arbete måste emellertid bedrivas under
sådana former att man verkligen når det som främst åsyftas — en totalöversikt
och en genomarbetning av hela det socialpolitiska fältet vad gäller
såväl förmånsutformning som finansiering och administration. Därvid kan
det befinnas önskvärt att redan på ett tidigt stadium låta arbetsmarknadens
parter bli representerade i utredningsarbetet. Dessa utredningar måste emellertid
föregås av en detaljerad kartläggning av skatte- och socialpolitikens
aktuella utformning mot bakgrund av inkomstfördelningens nuvarande och
väntade karaktär.

När TCO här ovan pekat på vissa detaljer inom det socialpolitiska systemets
utformning, vilka kan anses mindre tillfredsställande, har detta endast
skett i exemplifierande syfte. Först när resultaten av de här föreslagna utredningarna
föreligger, blir det möjligt att närmare ta ställning till önskemålen
beträffande det materiella innehållet i socialpolitiken.

Stockholm den 23 januari 1957

Underdånigst
OTTO NORDENSKIÖLD

T hord Wallén

Statstjänstemannens riksförbund

Till K o n u n g e n

Statstjänstemännens Riksförbund SR, som genom remiss den 17 december
1956 beretts tillfälle taga del av vad riksdagens revisorer anfört beträffande
socialvård och socialpolitik, får härmed i underdånighet avgiva följande
yttrande.

Den strukturförändring i ekonomiskt avseende som vårt samhälle genomgått
under senare år synes mot bakgrunden av gjorda prognoser rörande
befolkningsutvecklingen i landet påkalla en omprövning av socialvårdens
utbredning och kostnaderna härför. Såsom revisorerna framhållit, har det
relativa antalet inkomsttagare i såväl de högsta som de lägsta inkomstklasserna
minskat. Den under en lång följd av år rådande högkonjunkturen i
världen samt social- och skattepolitikens inkomstutjämnande syfte och
verkan har bidragit till en inkomststegring i landet, som kan illustreras av
följande diagram.1 (Diagrammet, en s. k. inkomstlök, har upprättats med
ledning av uppgifterna i Statistiska Centralbyråns »Skattetaxeringarna samt
fördelningen av inkomst och förmögenhet taxeringsåret 1955 »tab. Å.) Den
totala skattebördan har förskjutits mot de lägre inkomstgrupperna. Så -

1 Här ej avtryckt.

121

lunda betalade* år 1935 de fem lägsta skattedecilerna l,4°/o av sina inkomster
i skall. För ensamstående skattskyldig i de åtta lägsta i diagrammet
upptagna skattedecilerna utgår skatt enligt gällande preliminärskattetabell
för Stockholm med 6 resp. 15,6, 18,2, 21, 22,8, 24,6, 27,1 och 30,3 %. Härtill
kommer marginalskatten, som utgår med 15,5 resp. 26,5, 26,5, 32,5, 37,5,
38,0, 41.0 och 44,0 °/o. Det bör i detta sammanhang framhållas, att 1949 års
skattesakkunniga1 2 enstämmigt förklarade, att den direkta beskattningen redan
nått en nivå över vilken den icke utan olägenheter kunde stiga. Det aktuella
läget på kreditmarknaden torde vara ett belägg för det belogade i de
skattesakkunnigas varning. Även om socialutgifterna måste ha hög prioritet i
statsbudgeten böra de likväl icke få en sådan omfattning, att den ekonomiska
utvecklingen stagnerar på grund av skattetrycket och därav följande brist
på sparmedel uppkommer.

Även befolkningsutvecklingen i landet ger anledning till en omprövning av
socialvårdens utbredning. Enligt gjorda utredningar3 beträffande den produktiva
befolkningens sannolika storlek under de närmaste decennierna
kommer en markant minskning att inträda. Åldersgrupperna 30—50 år
utgjorde år 1955 av den totala produktiva befolkningen ca 45 %. År 1970
beräknas motsvarande siffra komma att ligga vid ungefär 35 °/o. Denna
tredjedel av befolkningen har att bära den huvudsakliga bördan för uppfostran
av det nya släktet, samhällets utveckling och pension åt alla åldringar
m. fl. Åldersgruppen 65 år och äldre beräknas stiga med 40,3 % från år 1950
till år 19704.

Mot denna bakgrund framstår kravet på en utredning rörande den framtida
socialpolitiken och kostnaderna härför såsom angeläget. Därvid torde
få beaktas icke blott de aktuella resurserna under nuvarande gynnsamma
konjunkturer och demografiska förhållanden utan även de förändringar till
det sämre som äro möjliga och beträffande befolkningens fördelning på
arbetsföra åldrar äro säkra. Det torde i detta sammanhang böra utredas —
med utgångspunkt från inkomsternas fördelning på skattebetalare ur olika
civilstånd (familjetyper) i samma inkomstgrupper — i vilken utsträckning
utdebiterade skatter återbetalas till skattebetalaren i form av socialvårdsbidrag
av olika slag ävensom förvaltningskostnaderna för transaktionerna.

Innan samhället påtager sig nya utgifter för socialvården (t. ex. högre
folkpensioner) framstår det som angeläget, att en inventering göres av samtliga
nu utgående socialförmåner, kostnaderna härför samt deras respektive
angelägenhetsgrad bedömd mot bakgrunden av fortgående strukturförändringar
av inkomsttagarnas fördelning på inkomstklasser.

Enligt gjorda beräkningar5 har nationalinkomsten, räknat per individ i
fasta priser, ökat med i genomsnitt 5 °/o under åren 1947—1950, med 2,9 °/o
under åren 1951—1955 och beräknas öka i genomsnitt med 2,9—3,7 °/« under
åren 1955—1960. Om med beaktande av föränderligbeten i det ekonomiska
läget och svårigheten att på förevarande område ställa eu tillförlitlig prognos
ökningen av nationalinkomsten beräknas stiga med i genomsnitt 3 °/o per år,
innebär detta en fördubbling av nominallönerna på 25 år.

1 Se K. Bentzel: »Inkomstfördelningen i Sverige» s. 117.

2 SOU 1951: 51 s. 112.

Erik Höök: »Befolkningsutveckling och arbetskraftsförsör jning» s. 25 o. ff.

4 Statistisk årsbok 1956 s. 14.

5 Erik Lindberg: »Konjunkturer och ekonomisk politik» s. .342. Meddelande från Konjunkturinstitutet
serie B 19 s. 13. Betänkande avgivet av 1955 års långtidsutredning. SOU
1956: 53 s. 37 o. ff.

122

Även om den av revisorerna gjorda uppräkningen av raden av hjälpformer
förefaller imponerande, äro många av dem icke tillgängliga för flera
kategorier i samhället. Såsom exempel kan nämnas kronikervården. Här
prövas ansökningar individuellt. Nominellt har en tjänsteman i 23 lönegraden
(och högre lönegrader) en lön, som utesluter honom från möjligheten att
få hjälp till vård åt kroniskt sjuk anhörig. Tjänstemannen hänvisas till privat
vårdinrättning där vårdkostnaderna i många fall bli ruinerande för den
försörjningspliktige. Det torde i förevarande sammanhang få framhållas,
att det s. k. mellangradsskiktet bland tjänstemännen på grund av skatter,
kostnader för barnens uppfostran och utbildning, försörjningsplikt gentemot
föräldrar och andra anhöriga samt gränsdragningen för vässa socialförmåner
sällan känner något av den trygghet och trivsel som enbart genom socialvården
erbjudes många andra grupper i samhället.

Därest icke en fortlöpande översyn göres rörande socialvårdens mål, medel
och former föreligger en överhängande risk för att denna verksamhet, som
är kriteriet på landets sociala utveckling, stelnar i konservativa former och
byråkratisk oförmåga. De av revisorerna lämnade exemplen på dubbelorganisation
central och lokal — tröskelproblem ävensom bristande systematik
beträffande behovsprövningen påkalla i och för sig en organisatorisk
översyn.

SR, som finner det angeläget att den av revisorerna begärda utredningen
snarast kommer till stånd, vill lika med revisorerna och i anslutning till vad
riksförbundet anförde i sitt yttrande den 28 september 1956 till statsrådet
och chefen för civildepartementet över civilingenjörsutredningen framhålla
den vetenskapliga forskningens betydelse för landets materiella utveckling.
EU framsynt stödjande av denna forskning i förening med en progressiv
finans- och handelspolitik som skattepolitiskt ger utrymme för sparande,
torde komma att göra behovet av socialvård mindre, vilket förefaller nödvändigt
med hänsyn till befolkningsutvecklingen i landet.

Underdånigst
K. J. A. SILFVERBERG

Ordförande

C.-E. Ullman

Sveriges akademikers centralorganisation

Till Konungen

Genom remiss av den 17 december 1956 har Sveriges Akademikers Centralorganisation
SACO beretts tillfälle att inkomma med yttrande i anledning
av vad riksdagsrevisorerna i sin berättelse anfört rörande socialvård och
socialpolitik. Med anledning härav får SACO anföra följande.

Riksdagsrevisorerna har lämnat en kortfattad översikt över de nuvarande
socialpolitiska åtgärderna samt i anslutning härtill berört vissa frågeställningar,
vilka enligt revisorernas mening bör bli föremål för diskussion och
provning. SACO finner det tillfredsställande, att dessa spörsmål upptagits
av revisorerna, och vill framhålla angelägenheten av att åtgärder vidtages
på grundval av revisorernas synpunkter.

123

En av de väsentliga frågeställningar, som upptagits till behandling, gäller
vilket utrymme som i framtiden kan beredas för sociala utgifter. Revisorerna
framhåller, att detla såsom hittills blir beroende på dels den lolala
nationalinkomsten, dels storleken av andra angelägna utgiftsbehov, som
kommer att göra sig gällande; bl. a. gäller detla i fråga om undervisningsoch
forskningsverksamhet. Revisorerna påpekar, att man i sammanhanget
icke får förbise, att tillgodoseende av andra ändamål än rent sociala på
längre sikt kan vara av social innebörd och bidraga till att göra behovet
av socialvård mindre; särskilt måste detta, framhålles det, vara fallet med
utgifter som hänför sig till vetenskaplig forskning, av vilken den allmänna
välståndsutvecklingen i hög grad är beroende.

SACO instämmer helt i vad revisorerna anfört. Det måste givetvis förekomma
viss konkurrens mellan utgifter för socialvård och socialpolitik i
trängre mening och utgifter för forskning och utbildning. Det vore emellertid
kortsynt att låta denna avvägning leda till att utgifterna för forskning
och utbildning begränsades. Om de möjligheter till ökat välstånd för alla
medborgare, som den ekonomiska, tekniska och kulturella utvecklingen
erbjuder, skall kunna utnyttjas, erfordras alt samhället i större utsträckning
än hittills satsar på vetenskap och undervisning. Eu sådan politik skulle
till sitt syfte vara av klart socialpolitisk innebörd med hänsyn till den välståndsökning
som härigenom kan ernås. Mycket tyder på att den materiella
och kulturella standardens problem i allt mindre grad blir en fördelningsfråga
och i allt större grad en fråga om forskning och utbildning. Mot bakgrund
härav ter det sig nödvändigt att begränsa de i trängre mening socialpolitiska
utgifterna bl. a. i syfte att ge vetenskap och undervisning sådana
resurser, att det totala välståndet ökar i maximalt möjlig utsträckning.

En sådan begränsning av de i trängre mening socialpolitiska utgifterna
är särskilt angelägen när det gäller generella inkomstöverföringar och subventioner.
Däremot måste stödet till nu särskilt eftersatta grupper, såsom
t. ex. psykiskt och kroniskt sjuka, ökas. Här torde emellertid de effektivaste
insatserna kunna göras genom ökade insatser för forskning och sjukvård.

Eu annan central fråga som utredningen behandlat är finansieringsproblemet.
SACO delar revisorernas uppfattning, att inkomst- och skatteutvecklingen
förändrat läget i detta avseende. Vårt land skiljer sig f. n. från
flertalet andra länder genom att de sociala utgifterna i huvudsak bekostas
genom skattemedel och endast i obetydlig utsträckning genom försäkringsavgifter.
En övergång från skattefinansiering till avgiftsfinansiering ter
sig, även ur samhällsekonomiska synpunkter, befogad.

Även beträffande vad revisorerna anfört om den bristande samordningen
inom socialpolitiken delar SACO revisorernas uppfattning. Samordningsproblemen
har i skilda sammanhang varit föremål för utredning utan att
den nuvarande splittringen kunnat elimineras. Det är angeläget, alt detta
spörsmål upptas till behandling från mera radikala utgångspunkter än
hittills. Utöver frågan om ett förfaltningsmässigt och organisatoriskt sammanförande
av olika stödåtgärder bör härvid även spörsmålet om en enhetlig
socialförsäkringsavgift bli föremål för utredning.

Revisorerna förordar, att i första band genom ett antal experter en undersökning
kommer till stånd rörande socialpolitikens och inkomstförskjutningarnas
verkningar under senare år. SACO tillstyrker genomförandet av
eu dylik undersökning.

Vid en sådan undersökning måste särskilt beaktas, att eu betydande andel,

124

icke av de allra högsta inkomstgrupperna, men av de närmast därunder
liggande inkomstgrupper, som blivit särskilt hårt drabbade av de senaste
årens skatteutveckling, utgöres av högskoleutbildad arbetskraft. Denna
högskoleutbildade arbetskraft har, på grund av det mindre antalet inkomstår,
studiekostnaderna samt skatternas inverkan på de koncentrerade inkomsterna,
en reell ekonomisk bärkraft, som är avsevärt mindre än vad
de nominella årsinkomsterna utvisar. Inom andra befolkningsgrupper kan
förhållandet vara det motsatta. En undersökning av det slag riksdagsrevisorerna
förordat blir helt missvisande, om icke detta förhållande beaktas.
Det är nödvändigt att ta hänsyn till skillnaden mellan deklarerad årsinkomst
och reell ekonomisk bärkraft. Bl. a. på grund av denna frågas betydelse
och med hänsyn till den högskoleutbildade arbetskraftens stora andel i vissa
inkomstskikt, finner SACO det erforderligt, att organisationen beredes tillfälle
deltaga i den expertundersökning som riksdagsrevisorerna förordat.

Stockholm den 28 januari 1957

Underdånigst
BERTIL ÖSTERGREN

Landsorganisationen i Sverige

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har Landsorganisationen i Sverige
beretts tillfälle avge yttrande över vad riksdagens revisorer anfört beträffande
socialvård och socialpolitik. Med anledning härav får LO framföra
följande.

Efter att kortfattat ha beskrivit huvuddragen i den socialpolitiska utvecklingen
sedan tiden före första världskriget och angivit de totala socialutgifternas
storlek och fördelning på olika utgiftsändamål år 1954 kommer
riksdagsrevisorerna in på en rad socialpolitiska frågor av både principiell
och praktisk natur, som de anser har blivit aktualiserade särskilt genom de
snabba förändringar som samhället undergått under efterkrigstiden.

Påpekandet att det syfte som socialpolitiken tidigare i stor utsträckning
hade, nämligen att verka inkomstutjämnande, numera till följd av den allmänna
standardstegringen delvis gått förlorat, torde helt allmänt äga giltighet.
I större grad än tidigare har socialpolitiken karaktären av en försäkring,
till vilken de försäkrade betalar i stort sett mot förmånernas storlek
proportionella avgifter. Inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna och
folkpensioneringen samt inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen erläggs
avgifter som går vida djupare ned i inkomstklasserna än vad skattelagstiftningen
i övrigt anser förenligt med existensminimum.

Vid ställningstagande till socialförsäkringarnas finansiering har LO för
sin del inte kunnat anse det oriktigt att alla medborgare, som uppbär inkomst,
bidrar till kostnadernas täckande. Personer med låga inkomster kan
inte sällan anses äga en i förhållande till inkomsten inte obetydligt högre
levnadsstandard och därmed faktiska möjligheter att medverka till socialskvddets
finansiering. Alldeles särskilt gäller detta yngre ensamstående inkomsttagare
samt inte sällan även andra ensamstående personer. Om man

125

betraktar socialförsäkringen såsom ett kollektivt ömsesidigt skydd där
personer i olika åldrar bidrar till att utjämna de ekonomiska riskerna för
varandra måste det anses riktigt att yngre personer får medverka vid exempelvis
ålderdomsskyddets finansiering, trots att de rent försäkringstekniskt
kanske erlägger för stora avgifter i förhållande till förmånernas storlek
just i deras ålder.

Statsrevisorerna förordar en undersökning i detalj av hur socialpolitiken
jämte inkomstförskjutningarna i övrigt faktiskt verkat under senare år.
LO kan för sin del i princip inte motsätta sig en utredning med angiven
målsättning men finner dock att tidpunkten knappast kan anses lämplig.
Den stora och omfattande socialreform, som avser ålderdomsskyddet i
försäkringsmässiga former, befinner sig under utredning, och förslag väntas
härutinnan inom kort framläggas av den tillsatta allmänna pensionsberedningen.
Först när avgörande skett från statsmakternas sida hur pensionsskyddet
bör ordnas för framtiden, kan undersökningen få ett fast underlag
för sitt arbete. Det bör nämligen understrykas att en allmän pensionsförsäkring
griper in på praktiskt taget alla de andra socialförsäkringsgrenarnas
område, varför lagstiftning i pensionsfrågan förutsätter lösningen av en
rad samordningsfrågor. 1 praktiken kommer i och med att pensionsfrågan
löses de kollisionsnormer av delvis invecklad beskaffenhet och de parallella
hjälpformer, som existerar inom socialvården och vilka revisorerna
påpekat, att i stort sett upphöra. Detsamma kan sägas beträffande administrationsuppgifterna
inom socialvården. Den förenkling och rationalisering,
som det onekligen föreligger behov av både lokalt och centralt, synes
emellertid inte kunna vinnas förrän pensionsfrågorna fått en varaktig
lösning.

I anslutning härtill vill LO hänvisa till sitt yttrande 1956 över 1951 års
pensionsutredning om allmän pensionsförsäkring. LO framhöll då att den
allmänna sjukförsäkringen samt en allmän pensionsförsäkring med inbyggd
tjänstepensionering borde bilda grundvalarna i det medborgerliga trygghetssystemet.
Till dessa två socialförsäkringar borde sedan övriga trygghetsanordningar
anknytas på ett sådant sätt att förenklingar och rationaliseringar
av nuvarande system kom till stånd.

LO framhöll vidare att ur administrativa, tekniska och psykologiska synpunkter
borde förekommande pensionsavgifter inbyggas i ett system med
gemensam socialförsäkringsavgift för såväl anställda som arbetsgivare. Socialavgiften
skulle för arbetsgivarnas del beräknas på grundval av de sammanlagda
avgifterna för pensionsförsäkring, sjukförsäkring, moderskapsförsäkring
och yrkesskadeförsäkring och uttas i form av en fast procent i
förhållande till den totala lönesumman. Avgiften skulle inbetalas i samband
med inbetalningen av källskatt för de anställda. För anställda med tjänstepensionstillägg
samt enbart grundförsäkrade skulle pensionsavgift och sjukförsäkringsavgift
på motsvarande sätt byggas samman till eu gemensam
socialförsäkringsavgift att ingå i källskatten.

Den av riksdagsrevisorerna gjorda iakttagelsen alt socialpolitiken under
senare år allt mer börjar få karaktären av eu försäkring, oavsett om premier
betalas direkt eller direkt genom skatter, bör enligt LO:s uppfattning uppmana
till genomförandet av eu undersökning, där fördelar och nackdelar
med samhället som försäkringsorgan borde vägas mot varandra. 1956 års
höstriksdag har själv beaktat de fördelar som skulle kunna uppnås genom
eu allmän dödsfallsförsäkring ordnad i sjukkassornas regi och enhälligt

126

hemställt till regeringen om utredning av frågan. I vilken omfattning som
andra grenar för den privata försäkringen är ägnad att knytas till samhälleliga
organ är givetvis ovisst, innan särskild utredning genomgått fältet, men
det är påtagligt att inte obetydliga fördelar skulle vinnas om exempelvis de
enskilda yrkesförsäkringsbolagen kunde sammanslås till ett enda eller deras
verksamhet helt överföras till riksförsäkringsanstalten. Detta är en uppfattning
som LO vid skilda tillfällen framfört. Det förtjänar dessutom beaktas
att statsmakterna vid behandling av sjuk- och yrkesskadelagstiftningen vid
1953 års riksdag själva beslöt att dessa fristående bolags ställning och verksamhet
skulle omprövas.

o Möjligheterna till en billig och effektiv administration på försäkringsområdet
bör enligt LO:s uppfattning inte ensidigt mätas med hänsyn till det
allmännas kostnader utan självfallet i förhållande till de totala kostnaderna,
alltså vad den offentliga och den privata socialförsäkringens kostnader på
resp. områden sammanlagt uppgår till. Undersökningar av detta slag torde
sannolikt visa att betydande besparingar skulle bli möjliga, om samhällsorganen
på socialförsäkringsområdet även åtog sig arbetsuppgifter som nu
utföres av privata försäkringsbolag.

Först under senare år har i det offentliga utredningsarbetet börjat framkomma
uppgifter som visar att administrativa förenklingar många gånger
är så värdefulla att kravet på fullständig millimeterrättvisa måste stå tillbaka.
Detsamma gäller i fråga om bedömningen av olika socialpolitiska åtgärders
effektivitet. Om vissa specialbehov på det socialpolitiska fältet endast
kan tillgodoses till priset av betydande administrativ kostnad, är det ofta
i längden billigare att utfärda generella regler, som innesluter täckandet av
dessa behov, trots att den omedelbara kostnaden tycks bli högre. Stimulerande
utredningar som påvisat detta förhållande har senast familjeberedningens
olika promemorier utgjort.

Stockholm den 28 januari 1957

ARNE GEIJER

Nils Kellgren

Svenska arbetsgivareföreningen

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har tillfälle beretts Svenska Arbetsgivareföreningen
att avgiva yttrande över en av riksdagens revisorer till
Kungl. Socialdepartementet avgiven skrivelse rörande socialvård och socialpolitik.
Med anledning härav får föreningen anföra följande.

Revisorerna ha framhållit, att de nuvarande socialutgifternas stora omfattning,
den allmänna ekonomiska utvecklingen i samhället — innefattande
höjda realinkomster, inkomstutjämning och, för det stora flertalet medborgare,
tyngre skattebördor — samt sociallagstiftningens oöverskådlighet och
bristande samordning gjort det önskvärt, att socialpolitikens olika former
i skilda hänseenden underkastas en översyn. I första hand skulle därvid
ifrågakomma en detaljundersökning beträffande den faktiska verkan under
senare år av socialpolitiken och inkomstförskjutningarna i övrigt. Denna

127

undersökning skulle sedan utgöra grundval för en diskussion av den framtida
socialpolitikens utformning och omfattning. Undersökningen skulle —
utan alt någon särskild kommitté tillsattes — kunna genomföras av ett antal
experter.

Föreningen anser, att en undersökning sådan som den av revisorerna
föreslagna är eu mycket angelägen samhällsuppgift. Undersökningen motiveras
icke endast av de omständigheter som revisorerna anfört utan även
— och i minst lika hög grad — av att den kan ge underlag för ett realistiskt
bedömande av de samhällsekonomiska resurser, som stå till buds för socialpolitiskt
ändamål; en genom alltför stora socialutgifter överansträngd ekonomi
måste oundgängligen undvikas. Möjligheterna att bedöma hithörande
spörsmål ha emellertid hittills varit begränsade, och frågorna om det samhällsekonomiska
utrymmet för olika socialåtgärder ha i debatten ofta undanträngts
av spekulationer och värderingar av politisk art. Det är därför viktigt,
att en undersökning rörande socialpolitikens och övriga därmed sammanhängande
ekonomiska faktorers verkningar göres av en opolitisk expertgrupp,
som utan politiska bindningar lidelsefritt kan behandla de aktuella
problemen. Och vidare är det angeläget, att man i direktiven till denna
expertgrupp understryker, att undersökningen bör göras med hänsyn icke
blott till de faktorer, som revisorerna antytt, utan också till vikten av alt
material erhålles för bedömning av socialpolitikens samhällsekonomiska
verkningar och förutsättningar.

Av det ovan sagda framgår, att föreningen biträder revisorernas förslag
om en expertutredning rörande den nuvarande socialpolitiken i dess helhet.
Enligt föreningens mening bör denna expertgrupp samråda med bl. a. representanter
för näringslivet. Såsom revisorerna i förbigående antytt vidtagas
nämligen socialpolitiska åtgärder icke blott av stat och kommun utan även
i allt större utsträckning av enskilda företag. Det är viktigt, att i en undersökning
sådan som den föreslagna även denna typ av socialåtaganden beaktas;
material beträffande dessa kan vid kontakter erhållas från föreningen.

Revisorerna framhålla, att sedan ovannämnda undersökning slutförts,
densamma skulle utgöra eu grundval för diskussion av hela den framtida
socialpolitiken. Föreningen hyser den uppfattningen, att även eu sådan diskussion
är utomordentligt angelägen, och vill ansluta sig till vad revisorerna
härom anfört. Det är enligt föreningens mening nödvändigt att så snart som
möjligt göra en samlad bedömning av framtida behov och möjligheter när
det gäller socialpolitiken; det är uppenbart, att många föreställningar och
uppfattningar, som i dag synas riktiga och naturliga, för framtiden måste
omprövas med hänsyn till den utveckling realinkomster, skatter och samhällsekonomi
tagit.

Föreningen vill här endast antyda hur den statliga och kommunala socialpolitiken
enligt föreningens uppfattning för framtiden bör utformas.

Till en början måste då ytterligare understrykas, vad som redan tidigare
antytts, nämligen att den framtida socialpolitiken i sin helhet måste planeras
och samordnas. Det synes vara nödvändigt att till förutsättningslös diskussion
upptaga frågorna om socialpolitikens mål och medel. Vad som därvidlag
först bör eftersträvas är att uppställa en grundläggande värdering av
vilka syften som skola vara de för socialpolitiken i stort avgörande. Det är
av vikt, alt man helt allmänt gör klart för sig i vilka fall som ingripanden
och hjälp från det allmännas sida äro påkallade och hur långt dessa ingripanden
och hjälpaktioner böra drivas. Man bör överväga, vilka sociala mål

128

för samhällets medborgare, som på sikt kunna anses vara eftersträvans
värda, och man bör diskutera, på vilka vägar — socialpolitiska eller andra
— dessa mål lämpligast kunna nås. En motivkrets, vars värderingar så långt
möjligt äro gemensamma för socialpolitikens alla grenar samt sakliga och
frigjorda från politiskt färgade ställningstaganden, bör på så sålt åstadkommas.
Sedan en sådan motivkrets skapats bör ett praktiskt handlingsprogram
diskuteras, som lämnar utrymme för medborgarnas initiativ och
ansvarskänsla, som fördelar de tillgängliga resurserna på ett ändamålsenligt
och tidsenligt sätt, som i möjligaste mån eliminerar missbruk och som tar
sikte på att den stigande standarden i samhället skall få den verkan, att det
allmännas engagemang för sociala ändamål skal! kunna avvecklas allteftersom
medborgarna själva få resurser att tillfredsställa de behov som socialpolitiken
tidigare tillgodosett. I anslutning härtill bör beaktas, att en av
samhällets viktigaste uppgifter är att söka underlätta för medborgarna att
själva öka sina resurser. Därför bör den traditionella socialpolitiken givetvis
sättas i relation till sådana angelägna behov som på lång sikt ha en dylik
verkan, t. ex. forskning och utbildning.

En samordning och planering erfordras också oundgängligen därför att
socialpolitikens samhällsekonomiska kostnadsram måste beräknas; de vid
varje tillfälle disponibla ekonomiska resurserna få, som tidigare framhållits,
givetvis icke överskridas. I detta sammanhang måste beaktas den grundläggande
betydelse som frågorna om sättet för socialpolitikens finansiering har
och de förändringar beträffande dessa spörsmål, som den allmänna samhällsutvecklingen
medfört. Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas
frågan om i vilken omfattning socialutgifterna böra finansieras skattevägen.
Inom Internationella Arbetsorganisationen utförda undersökningar visa
nämligen, att vårt land redan nu i betydligt större utsträckning än nära nog
samtliga övriga länder anlitar denna utväg. Det är att befara, att denna
utveckling icke kan fortsätta ntan allvarliga skadeverkningar på vår
ekonomi.

Såsom revisorerna anfört råder nu på socialpolitikens område eu kostnadskrävande
organisatorisk splittring, såväl beträffande lokala organ som tillsynsmyndigheter.
Vidare är sociallagstiftningen oöverskådlig. De olika författningarna
äro tillkomna vid olika tider och utifrån olika förutsättningar.
Härigenom har lagstiftningen blivit svårtillämpad, och vissa inkonsekvenser
beträffande principer för bidragens utgivande samt deras former och storlek
kunna icke undvikas. Enligt föreningens mening skulle på grund av dessa
förhållanden mycket kunna vinnas, därest även en organisatorisk samordning
av socialpolitiken kunde åstadkommas. Det gynnsammaste härvidlag
synes vara, att man icke blott eftersträvade att sammanföra olika myndigheter
som handlägga socialpolitiska ärenden utan även sökte arbeta samman
de olika socialförfattningarna till ett enda, enhetligt och tidsenligt
komplex av lagar.

Vad därefter beträffar de särskilda slagen av sociala åtgärder kan först
konstateras, att det naturligen är en odiskutabel samhällsplikt att sörja för
de medborgare, som av en eller annan anledning lida nöd. Här bör dock
observeras, att enligt erfarenheten faran för missbruk är betydande. Därför
böra åtgärderna så långt möjligt ges karaktären av hjälp till självhjälp och i
de fall kontanta understöd utgå, böra dessa vara strängt behovsprövade. Det
synes böra undersökas huruvida i större utsträckning än nu återbetalningsskyldighet
bör åläggas mottagarna av förmånerna. I detta sammanhang må

129

anmärkas, att på åtskilliga områden, som beröra människor i nödsituationer,
eu förstärkning av samhällets sociala insatser synes böra ske. Detta
gäller t. ex. sinnessjukvården, vanförevården och även den vanliga sjukvården.
Här finnas många primära sociala behov, som fordra statens uppmärksamhet
och vilkas tillgodoseende borde vara eu för staten mycket viktig
uppgift.

Åtskilliga socialpolitiska åtgärder syfta till att bereda den enskilde individen
större trygghet i olika hänseenden — mot sjukdom, olycksfall och
arbetslöshet samt under ålderdomen. Även beträffande dessa åtgärder bör
iakttagas, att de huvudsakligen bli en hjälp till självhjälp. Med hänsyn härtill
bör det sociala skyddet härvidlag byggas upp främst efter försäkringsmässiga
principer; det är dock angeläget, att medborgarna så litet som möjligt
tvingas in i obligatoriska försäkringar. Därför torde det systemet vara lämpligast,
att man genom det allmännas försorg skapar möjligheter för de
enskilda att ansluta sig till frivilliga försäkringar.

Ett motiv för många sociala åtaganden synes vara, att alla samhällsgrupper
anses skola ha i huvudsak samma levnadsvillkor. Naturligtvis är det
härvidlag rimligt, att eu viss omfördelning av samhällsmedborgarnas inkomster
sker skattevägen eller på annat sätt i syfte att tillförsäkra vissa
grupper eu icke alltför låg levnadsstandard eller en rättvis del i den allmänna
standardhöjningen. Åldringar och barnfamiljer t. ex. böra komma i åtnjutande
av en sådan andel av produktionsresultatet att de icke ställas i särklass
i förhållande till andra samhällsgrupper. Emellertid måste det observeras,
att just beträffande dessa slag av socialpolitiska bidrag faran för felbedömningar
och missbruk är stor samtidigt som grunden för dem alltmer
försvagas, allteftersom den allmänna standarden höjes. Riskerna för osakligt
grundade, politiskt inspirerade ställningstaganden äro icke obetydliga.
Vidare äro dessa socialpolitiska åtgärder utomordentligt kostnadskrävande;
ett alltför omfattande engagemang i dem kan medföra mycket stora belastningar
för statsbudgeten och därmed för hela samhällets ekonomi. Det anförda
medför, att detta slag av socialpolitik måste handläggas med stor försiktighet;
först efter noggranna överväganden bör det allmänna binda sig för
mera betydande åtgärder av nu ifrågavarande slag. I detta sammanhang bör
beaktas vikten av att medborgarna uppmuntras till att avsätta medel för
att själva sörja för sådana perioder i livet, då deras inkomster minska eller
deras levnadsstandard sänkes på annat sätt.

En sista grupp bland de socialpolitiska åtgärderna kan sägas vara de nyttigheter,
som kollektivt tillhandahållas medborgarna för att underlätta deras
arbete och främja deras trivsel. Utan att förringa det stora värdet i och för
sig av dylika åtgärder anser dock föreningen, att flertalet allmänsociala
nyttigheter för främjande av trivsel och bekvämlighet bör komma i sista
hand vid fördelningen av de allmänna socialpolitiska resurserna. I detta
sammanhang måste också observeras de betydande uppgifter på detta område,
som näringslivet på ett naturligt sätt påtagit sig som ett led i de allmänna
produktionsbetingelserna. Den allmänna höjningen av levnadsstandarden,
som sker i vårt samhälle, bör kunna leda till att medborgarna själva
skaffa sig åtskilliga av nu ifrågavarande nyttigheter. Härigenom minskas
behovet av engagemang från det allmännas sida i dessa frågor. I de fall
stat eller kommun likväl tillhandahålla nyttigheter av nu ifrågavarande slag
torde det icke minst från psykologisk synpunkt vara av vikt, alt då så kan
ske eu åtminstone nominell avgift uttages för nytligheternas begagnande.

9 Ilev. berättelse ang. statsverket är 1950. II

130

Avslutningsvis vill föreningen uttala att den ställer sig positiv till den
viktiga del av vårt samhällsliv som socialpolitiken utgör men önskar få sina
synpunkter om en rationell och ekonomisk utformning av densamma beaktade.
Föreningen anser det därför nödvändigt med en allsidig omprövning
av socialpolitiken i enlighet med vad som ovan antytts och vill uttala sin tillfredsställelse
över revisorernas initiativ i denna fråga.

Stockholm den 28 januari 1957

Underdånigst

CURT-STEFFAN GIESECKE

Gunnar Lindström

§14. Socialstyrelsens författningstryck

Socialstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att avge utlåtande över Riksdagens revisorers berättelse, i vad
avser § 14 »Socialstyrelsens författningstryck». Till efterkommande härav
får socialstyrelsen anföra följande.

Socialstyrelsen har enligt sin instruktion till uppgift, bland annat, att
sprida social upplysning och äger för detta ändamål att av trycket utge
periodiska och andra publikationer för offentliggörande i erforderlig omfattning
av utredningar, redogörelser eller berättelser, som avser styrelsens
verksamhetsområde. I syfte att söka bilda sig en uppfattning om huruvida
socialstyrelsens publikationsverksamhet fyller de krav som hör ställas på
den, har revisorerna infordrat av styrelsen utgivna aktuella författningskommentarer
in. m. Resultatet av revisorernas granskning redovisas i det
i detta ärende remitterade avsnittet av revisorernas berättelse.

Revisorernas granskning har främst koncentrerats till styrelsens publikation
»Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor». Denna publikation, som
huvudsakligen innehåller nya författningar inom styrelsens verksamhetsområde
jämte kommentarer och tillämpningsföreskrifter till dessa, vänder
sig regelbundet med varje nummer till olika statliga och kommunala organ
inom socialvården samt dessutom till personer, för vilka upplysningar i
särskilda nummer är av intresse. Revisorerna anser, att publikationen knappast
fyller de krav på ändamålsenlighet som kan ställas på en publikation
av ifrågavarande slag. Efter att ha redogjort för vilka brister som enligt
revisorernas mening vidlåder publikationen uttalar revisorerna, att socialstyrelsen
snarast bör överväga en omläggning av sin publikationsverksamhet,
och anför härom följande.

»Revisorerna anse att de här berörda olägenheterna med socialstyrelsens
ifrågavarande publikationsverksamhet i allt väsentligt skulle kunna elimineras
genom en lämpligare utformning i olika avseenden av Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor. Det synes sålunda lämpligt, att denna publikation
uppdelas på olika serier för skilda ämnesområden. Måhända kan
det även vara ändamålsenligt att åtskilja å ena sidan vad som är avsett

131

för internt bruk — för socialstyrelsen och direkt underlydande organ, t. ex.
ungdomsvårdsskolorna — och å andra sidan övrigt tryck. Vidare bör
publikationen utgivas i form av lösblad. Därigenom skulle det bli möjligt
att på ett snabbt och ändamålsenligt sätt publicera ändringar i olika författningar
och deras tillämpningsföreskrifter; samtidigt torde tryckningskostnaderna
kunna nedbringas icke oväsentligt. Till Råd och anvisningar
i socialvårdsfrågor bör även utgivas ett sakregister, som bör kompletteras
med eu viss periodicitet.

Den av revisorerna i detta sammanhang verkställda granskningen har
givit anledning till följande ytterligare uttalanden.

Enligt kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 311) angående statsmyndigheternas
rätt att verkställa tryckning av publikationer må statsmyndighet
icke på statsverkets bekostnad verkställa tryckning av någon publikation
utan att Kungl. Maj:t för varje särskilt fall därtill lämnat tillstånd. Undantag
gäller bl. a. för sådana kortare anvisningar, meddelanden, råd och upplysningar
som äro avsedda för allmännare spridning samt för sådana publikationer
som äro angivna i en vid kungörelsen såsom bilaga fogad förteckning.
Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor finnes ej upptagen däri.
Med hänsyn till bl. a. denna publikations omfattning och då motsvarande
publikationer, som utgivas av andra statliga myndigheter, upptagits i
förteckningen, torde denna för fullständighetens skull i lämpligt sammanhang
böra kompletteras med ifrågavarande publikation.

Såsom framgår av det föregående har socialstyrelsen i sin förteckning
över författningskommentarer inom nykterhetsvårdsbyråns ämbetsområde
redovisat artiklar, som införts i Tidskrift för Nykterhetsnämnderna. Ur
flera synpunkter synes det emellertid angeläget, att styrelsen för de författningskommentarer
m. m. som styrelsen publicerar i första hand utnyttjar
sin egen publikation Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor.»

Til! vad revisorerna sålunda anfört vill socialstyrelsen till en början helt
allmänt framhålla, att styrelsen alltifrån publikationens planläggning och
tillkomst haft sin uppmärksamhet riktad på flera av de problem som
revisorerna har berört och att styrelsen städse har strävat efter att utforma
publikationen på ett särskilt med sikte på sammansättningen av dess läsekrets
ändamålsenligt sätt. Styrelsen vill redan nu förutskicka, att de förhållanden
som motiverat publikationens nuvarande utformning i stor utsträckning
icke lämpligen låter sig förena med eu omläggning i den av
revisorerna förordade riktningen.

Vad först beträffar revisorernas förslag, att publikationen lämpligen bör
uppdelas på olika serier för skilda ämnesområden, skulle detta otvivelaktigt
utgöra eu motiverad rationalisering, därest en sådan åtgärd skulle
ha sin grund i önskemålet att göra eu motsvarande uppdelning av publikationens
läsekrets. Styrelsen anser det emellertid utgöra ett oeftergivligt krav,
att företrädarna för socialvårdens olika grenar bar goda insikter på hela
det sociala fältet. Endast härigenom kan man nämligen vinna garanti för
att de olika ärenden, vilkas handläggning eller bedömning åvilar de socialvårdande
organen, blir tillräckligt allsidigt belysta. Publikationen Råd
och anvisningar utgör ett betydelsefullt led i styrelsens strävanden att
lämna de lokalt verksamma, socialvårdande organen eu fortlöpande orientering
om ny lagstiftning och nya landvinningar på hela det sociala området.
Därjämte vill styrelsen starkt framhäva, att spridningen av publikationen
till samtliga organ på socialvårdens område är ägnad att främja

132

den samverkan på området som är en oundgänglig förutsättning för socialvårdens
effektivitet. De olika numren av publikationen bör därför
oberoende av att deras innehåll i det enskilda fallet ofta berör endast ett
visst begränsat område även framdeles utdelas till en så vidsträckt krets
som möjligt.

Revisorerna bär i denna fråga även framhållit, att det inte så sällan
förekommer, att i ett och samma nummer av publikationen intages författningar
eller kommentarer i sinsemellan artskilda frågor och alt detta
bidrager till minskad överskådlighet. I betraktande av styrelsens nyss
angivna mening i frågan om publikationens spridning synes denna erinran
minska i betydelse. Styrelsen har emellertid strävat efter atl göra de olika
numren så enhetliga som möjligt. Då styrelsen i några fall i ett och samma
nummer har intagit upplysningar i olika frågor har detta haft sin grund
i önskemålet att nedbringa tryckningskostnaderna.

Enligt revisorernas mening bör därjämte den omläggningen ske, att
publikationen utges i form av lösblad. Även om man därigenom skulle
kunna eliminera vissa av de av revisorerna berörda olägenheterna med den
nuvarande utformningen av publikationen, är styrelsen av den bestämda
meningen, att nackdelarna med lösbladssystem väsentligen överstiger fördelarna,
när det gäller en publikation med sådant syfte som Råd och
anvisningar har. Man torde inte våga räkna med att ens befattningshavare,
som disponerar över ett väl utrustat kontor med erforderlig biträdespersonal,
alltid sköter till dem utsända lösbladspublikationer på ett sådant
sätt, att ett sådant system fyller avsedd funktion. Så mycket svårare måste
det därför vara för den krets, till vilken styrelsens Råd och anvisningar
huvudsakligen vänder sig — som ofta saknar kontorslokaler — att handha
och sköta en lösbladspublikation. Styrelsen anser sig därför på goda grunder
kunna befara, att en övergång till lösbladssystem i själva verket skulle
medföra en försämrad service för eu betydande del av publikationens
läsekrets. Härtill kommer, att flertalet nummer av styrelsens publikation
utdelas icke endast till en på förhand bestämd läsekrets utan även till
sådana organ eller personer, som bedömas ha nytta av numret utan att de
anses behöva ha tillgång till hela publikationsserien. Vidare kan styrelsen
vid bedömandet av denna fråga inte undgå att beakta även distributionskostnaderna.
Oavsett om lösbladssystem skulle leda till lägre tryckningskostnader.
måste man hålla i sikte, att distributionskostnaderna väsentligt
skulle öka genom införande av ett sådant system. Av nu anförda skäl vill
styrelsen bestämt motsätta sig revisorernas förslag på denna punkt.

Den ståndpunkt som styrelsen sålunda har intagit till revisorernas båda
nu berörda förslag innebär emellertid inte, att styrelsen finner revisorernas
anmärkningar vara ogrundade. Styrelsen avser sålunda att noggrannare än
vad hittills har varit fallet tillse att erforderliga hänvisningar inflyter i varje
nummer, som på grund av lagändring eller av annan anledning delvis
ersatt ett tidigare utgivet nummer. Av vad tidigare anförts framgår vidare,
att styrelsen söker sträva efter att de olika numren i görligaste mån får
ett enhetligt innehåll. På en punkt är styrelsen beredd att helt godtaga
revisorernas anmärkning, nämligen i fråga om betydelsen av nykterhetsvårdsbyråns
medverkan i publikationen. Denna fråga har tidigare varit
föremål för övervägande inom styrelsen, och nykterhetsvårdsbyrån kommer
framdeles att utnyttja publikationen på samma sätt som styrelsens
barnavårdsbyrå och socialvårdsbyrå. Även styrelsens skolbyrå kommer att

133

medverka i publikationen beträffande byrån berörande frågor av allmänt
socialt intresse. Styrelsen finner det vidare vara riktigt att Råd och anvisningar
intages i den förteckning som är fogad såsom bilaga till kungörelsen
den 25 maj 1945 (nr 311) angående statsmyndigheternas rätt att verkställa
tryckning av publikationer.

Vad slutligen angår frågan om sakregister har styrelsen med vissa tidsmellanrum
låtit upprätta sådana register, omfattande publikationens nummer
alltifrån begynnelsen. Av förbiseende kom registernumren emellertid
icke att biläggas det material, som revisorerna infordrat och som legat till
grund för deras granskning.

I anledning av revisorernas erinringar får styrelsen sålunda sammanfattningsvis
framhålla, att styrelsen är beredd att i görligaste mån undanröja
påtalade brister i Råd och anvisningar men att styrelsen icke anser det
lämpligt att publikationen omlägges så, att den uppdelas på olika serier,
som utges i form av lösblad.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Rexelius,
generaldirektörens ställföreträdare, byråchefen Rosén, byråchefen Ryman,
föredragande, byråcheferna Rerggren och Åman, samt t.f. byråcheferna
Rolin, Rjörk och Holmstedt.

Stockholm den 3 januari 1957

Underdånigst
ERNST REXELIUS

.S. H. RYMAN

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Då vissa fördelar otvivelaktigt skulle vinnas genom den av revisorerna
förordade omläggningen av publikationen Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor
vill statskontoret för sin del tillstyrka revisorernas förslag
härom. Vid ett lösbladssystem måste emellertid en bättre papperskvalitet
än den nuvarande komma till användning. Med den omfattning publikationen
haft under det angivna hudgetåret 1954/55 skulle enligt uppgift från
ämbetsverkets tryckeriintendent härför uppkomma en merkostnad av omkring
1 000 kronor. Vidare tillkomma kostnader för anskaffande av samlingspärmar.

Även revisorernas förslag i övrigt anser statskontoret böra genomföras.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 9 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

IiRlTT-MARIE STENSON

Sten-Ulrik Engström

134

§ 15. Socialhjälp och barnavård till lappar

Socialstyrelsen

Till K o n n n g e n

Socialstyrelsen bär anbefallts att avgiva utlåtande över riksdagens revisorers
berättelse, § 15, rörande socialhjälp och barnavård till lappar. I
anledning härav får styrelsen anföra följande.

Det är enligt styrelsens mening av värde, att statsrevisorerna riktat uppmärksamheten
på den mer än hundraåriga uppfattningen att staten i
särskild ordning bör lämna bidrag till fattigvårds- och barnavårdskostnader
för lappar.

Den allmänna sociala och ekonomiska utvecklingen har icke lämnat
lappbefolkningen helt oberörd. Samerna har — dock under segt fasthållande
vid sina säregna levnadsvanor — undan för undan, i synnerhet
under den senaste tiden, närmat sig den övriga lapplandsbefolkningens
levnadsnivå. Särskilt värt att uppmärksamma är närmandet i fråga om
bostadsförhållanden. Bland annat på denna grund framträder en växande
samhörighet med en kommun genom mantalsskrivning därstädes till skillnad
från tidigare vandringar med därav följande svårigheter att bestämma
hemortsrätt för dem, som måste lämnas fattigvård, vilket i sin mån bidrog
till att motivera de speciella statsbidragen. Samernas egna strävanden för
att förbättra sina levnadsförhållanden har på senaste tiden kraftigt understötts
genom initiativ av vederbörande länsstyrelser. Härigenom främjas
ytterligare samernas likställdhet med övriga medborgare, och denna sociala
utjämning omfattar även de samer, som är beroende av renskötseln.

En illustration från socialvårdens område till denna tendens till utjämning
av social olikstälklhet — varom även statsrevisorerna erinrat — är att
den gamla organisationen med särskilda ålderdomshem för lappar på senare
år övergivits och följaktligen även de särskilda bestämmelserna om
statsbidrag till anordnande av dylika hem slopats. Vidare har en lång rad
av reformer som till stor del genomförts under de senaste åren kommit
även samerna till godo: förbättringar av folkpensionerna, den nya sjukförsäkringen
och moderskapsförsäkringen, förbättringar av förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen,
de allmänna barnbidragen, höjningen av de särskilda
barnbidragen, förbättrade möjligheter till vård och försörjning av långtidssjuka
etc. Dessa förmåner har utan tvekan minskat eller åtminstone
motverkat en ökning av behovet bland samerna av fattigvård i individuella
fall.

Det kan icke bestridas att berörda omständigheter sakligt talar för att
samerna numera i fråga om socialhjälp och barnavård likställs med övriga
medborgare även i så måtto att den hjälp och vård som lämnas samer icke
skall behöva särskilt stimuleras med 75-procentiga statsbidrag till kommunerna.
Men även om socialstyrelsen ur den individualiserande socialvårdens
synpunkt icke kan finna aktuella skäl för bibehållande av de traditionella
statsbidragen till socialhjälp och barnavård just till lappar, vill styrelsen
ingalunda förneka att statligt stöd för bistånd till samerna kan vara motiverat
på andra grunder.

Trots att man icke kan helt bortse från att större benägenhet tack vare
statsbidragen förekommer hos socialvårdsorganen för att bevilja hjälp åt samer
än åt andra hjälpsökande, talar dock ökningstendensen hos statsbidragen

135

i de flesta av de ifrågavarande 22 kommunerna i Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län under de senast förflutna sex budgetåren för att extraordinära
hjälpbehov föreligger för samerna. Denna ökning är med all
sannolikhet till någon del en konsekvens av de i det föregående berörda
strävandena bland samerna att bosätta sig i samhällena i goda bostadslägenheter.
Till en mera avsevärd del är kostnadsökningen emellertid motiverad
av den hjälp, som kommunerna nödgats lämna i form av fattigvård
och sannolikt även i fortsättningen får utge i form av socialhjälp på
grund av de renskötande samernas sämre ekonomiska läge, vilket sammanhänger
med det ekonomiskt vanskliga och i regel svaga utbytet,
stundom de svåra förlusterna av renskötseln.

De nu påpekade hjälpbehoven, vilka alltså har sin grund i den pågående
anpassningen till den övriga befolkningens levnadsnivå och som särskilt
beror på de otillräckliga och otrygga inkomsterna av renskötseln, kan
emellertid icke enligt socialstyrelsens mening rationellt för framtiden avhjälpas
enbart eller ens till någon väsentlig del genom behovsprövad hjälp
i individuella fall, trots att socialhjälpslagen öppnar avsevärt vidgade möjligheter
till förebyggande hjälp i olika former. De här ifrågavarande hjälpbehoven
kräver effektivt förebyggande stödåtgärder i en helt annan, generell
omfattning och i icke blott ekonomiska utan även tekniska och
organisatoriska avseenden. Socialstyrelsen har sig bekant att länsstyrelsen
i Norrbottens län, i vilket individuella understöd åt samer för närvarande
torde utgå med omkring 225 000 kronor om året, ägnar betydande uppmärksamhet
och insatser åt att genom rationaliseringar göra renskötseln
mera lönsam än hittills samt att underlätta samernas anpassning i samhället.
Dylik verksamhet anser socialstyrelsen vara på längre sikt verksamt
förebyggande ur socialvårdens synpunkt och fördenskull icke minst av
humanitära hänsyn vara värd statens särskilda stöd.

Vid bedömningen av den fråga revisorerna har aktualiserat bör särskilt
beaktas, att det endast är en kommun, nämligen Karesuando, för vilken
förevarande statsbidrag har verklig betydelse.

Socialstyrelsen finner sig böra tillstyrka statsrevisorernas förslag att anslaget
till »Socialhjälp och barnavård till lappar» avföres från riksstaten
samt att Kungl. Maj:t bemyndigas att tills vidare disponera ett lämpligt
belopp av femte huvudtitelns anslag till ersättningar till kommunerna enligt
socialhjälps- och barnavårdslagarna in. m. för bidrag till kommun, som
för socialhjälp och barnavård till samer har extraordinärt skattekrävande
utgifter.

I anslutning härtill vill socialstyrelsen föreslå, att utredning verkställes
angående rationellt stöd av staten för att förbättra renskötselns lönsamhet
och därigenom höja samernas levnadsnivå samt för att underlätta samernas
anpassning i samhället.

I detta ärendes handläggning har deltagit generaldirektören Bexelius,
generaldirektörens ställföreträdare byråchefen Rosén, byråchefen Berggren,
föredragande, och byråchefen Ryman.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
ERNST BEXELIUS

A. BERGGREN

136

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Statskontoret, som i utlåtande den 23 april 1953 över allmänna statsbidragsutredningens
principbetänkande rörande driftbidrag till primärkommun
uttalat sig för att mera betydelselösa bidragsformer borde avvecklas,
vill för sin del ansluta sig till föreliggande förslag av statsrevisorerna.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 9 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

BRITT-MARIE STÉNSON

Gunnar Zimmerman

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Till Konungen

Genom remiss den 17 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande med anledning av riksdagens revisorers förslag att från riksstaten
avföra anslaget Socialhjälp och barnavård till lappar.

Med överlämnande av inhämtade yttranden i ärendet från barnavårdsnämnden
och förutvarande fattigvårdsstyrelsen i Idre kommun (Bilaga A
och B) får länsstyrelsen för egen del anföra följande.

På grund av det ringa antalet lappar i länet — färre än 20 — saknar
den av riksdagens revisorer behandlade frågan betydelse för länets del.
Länsstyrelsen finner sig med anledning härav böra avstå från att taga
ställning i frågan.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Eije
Mossberg, landssekreteraren Harry Carleholm och, såsom föredragande,
förste länsassessorn Nils Thyreen.

Falun i landskansliet den 22 januari 1957

Underdånigst
EIJE MOSSBERG

NILS THYREEN

Bilaga A

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Falun

Idre Barnavårdsnämnd får härmed avgiva yttrande över Riksdagens
revisorers utlåtande om särskilt bidrag för barn åt lappar inom Idre
kommun.

137

Något sådant bidrag har inte utbetalts under tiden 1945—1946.

För övrigt instämmer Idre Barnavårdsnämnd till fullo med fattigvårdsstyrelsens
avgivna yttrande.

Idre den 9 januari 1957

Vördsamt

IDRE SOCKENS BARNAVÅRDSNÄMND

Albert Holmström
Ordf.

Bilaga B

Länsstyrelsen i Kopparbergs län, Falun

Anmodad avgiva yttrande över Riksdagens revisorers utlåtande om särskilt
bidrag uppfört i riksstaten för socialhjälp för lappar får Idre fattigvårdsstyrelse
härmed vördsamt avgiva följande:

I Idre kommun finnes 16 personer (lappar). Socialvård har utgått till
dessa för tiden 1945—1956 med kronor 688:21, och bestar av sjuktransporter,
medicin, vårdkostnader på sjukstuga och lasarett. Bidraget har
utgått till endast en person som är medellös. De övriga lapparna har god
ekonomi och har ej anlitat socialvården. Då lapparna i skattehänseende
äro likställda med övriga medborgare finnes ej anledning om särskilda
bestämmelser för socialhjälp åt lappar.

Kommunerna bör ha samma skyldigheter mot lappar som övriga kommunmedlemmar.
Av denna anledning föreslår Idre fattigvårdsstyrelse att
lapparna jämställas med övriga befolkningen i socialvårdshänseende och
att socialvårdsnämnds skyldighet att återsöka bidrag som utgått till lappar
bortfaller.

Idre den 27 december 1956

Vördsamt

IDRE FATTIGVÅRDSSTYRELSE
Ernst Johnsson

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Till K onunge n

Genom nådig remiss den 17 december 1956 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anbefallts att senast den 21 januari 1957 inkomma med utlåtande över
Riksdagens revisorers berättelse, i vad avser socialdepartementets verksamhetsområde,
§ 15, socialhjälp och barnavård till lappar.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

De i berättelsen upptagna statsbidragen för budgetåret 1955/56 hänföra
sig, i vad avser Jämtlands län, till fattigvård, respektive barnavård, som
utgivits under kalenderåret 1954. Motsvarande siffror för kalenderåret
1955 äro: Hallen 854 kronor, Kall 2 177 kronor, Offerdal 3 727 kronor,

138

samtliga avseende fattigvård, samt Tännäs 3 288 kronor, varav 1 064 kronor
avsåge fattigvård och 2 224 kronor barnavård, eller tillhopa 10 046 kronor.
Ansökan om statsbidrag av ifrågavarande slag för år 1955 har härutöver
den 25 oktober 1956 inkommit till länsstyrelsen från Frostvikens kommun.
Som ansökningen alltså gjorts för sent, har länsstyrelsen beslutat underställa
Eders Kungl. Maj:t frågan om densamma ändock må upptagas till
prövning. Det statsbidrag, som i detta fall kan komma i fråga, uppgår till
752 kronor och avser fattigvård.

Statsbidraget till fattigvård och barnavård åt lappar i Jämtlands län
har alltså — trots de stegrade levnadskostnaderna — varit lägre för år
1955 än år 1954. Av revisorernas berättelse framgår emellertid att statsbidragets
belopp för vissa kommuner ganska avsevärt fluktuerat från
år till år.

Med undantag för Tännäs kommun saknar ifrågavarande statsbidrag
enligt länsstyrelsens förmenande numera större betydelse för kommun inom
länet. Lappfogden i länet har uppgivit, att från lappväsendets sida —
med förbehåll möjligen för Tännäs kommun — någon erinran icke ansetts
böra göras mot förslaget att avföra ifrågavarande anslag från riksstaten.

Med hänsyn härtill och då den socialhjälp och barnavård, som utgives
till lappar, torde vara av i huvudsak samma karaktär som dylik hjälp till
andra vårdbehövande, samt det även från samernas sida föreligger önskemål
om att bli helt jämställda med landets övriga invånare, anser sig
länsstyrelsen^ böra tillstyrka ifrågavarande förslag, under förutsättning
dock att i fråga om Jämtlands län Tännäs kommun under viss övergångstid
tillerkännes kompensation för det sålunda indragna statsbidraget.

I avgivandet av detta utlåtande ha deltagit undertecknade, landshövding
och förste länsnotarie, föredragande, ävensom landssekreteraren Åke Lindeberg,
lappfogden Åke Wikman och socialvårdskonsulenten Ilse KroenbergStålfelt.
s

Östersund i landskansliet den 18 januari 1957

R. TJERNBERG

Underdånigst
ANDERS TOTTIE

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
socialhjälp och barnavård till lappar.

Med anledning härav far länsstyrelsen med överlämnande av infordrade
yttranden från lappfogden i länet, socialvårdskonsulenten i trettonde distiiktet
samt socialnämnderna i Vilhelmina, Tärna, Sorsele och Malå kommuner
anföra följande.

På sätt socialnämnden i Vilhelmina kommun berört synes vissa andra
statsbidrag än här ifragavarande, vilka för kommunerna äro av ganska
underordnad betydelse, åstadkomma mera administrativt arbete än vad

139

statsbidraget till socialhjälp och barnavård till lappar gör. Särskilt gäller
detta bidragen enligt Eders Kungl. Maj:ts kungörelse den 24 september
1937 om statsbidrag till vissa kostnader enligt barnavårdslagen. De belopp,
50 och 80 kronor, som utgå enligt nämnda kungörelse, äro så låga, att
de sakna betydelse för kommunerna. Flera kommuner torde också underlåta
att söka den ersättning, som erhålles enligt denna kungörelse. Detta
statsbidrag, som kan sökas av samtliga kommuner i riket, som haft ifrågavarande
utgifter, torde i första hand kunna avskaffas utan att vederbörande
kommuners ekonomi nämnvärt påverkas. Socialhjälpen till lappar har för
fjällkommunerna viss betydelse, även om denna siffermässigt är ganska
liten. De av riksdagens revisorer åberopade skälen för bidragens avskaffande
synes knappast vara bärande. Statsbidrag utgår till ett flertal uppgifter,
som åvila kommunerna, även om det administrativa arbetet för
erhållande av bidraget för både kommunerna och statsverket ofta är
ganska stort och även i sådana fall då bidraget ej kan sägas påverka kommunernas
ekonomi i högre grad. Länsstyrelsen anser därför, att så länge
icke de nuvarande statsbidragen till kommunala uppgifter ersatts av ett
»allmänt statsbidrag» enligt allmänna statsbidragsutredningens förslag, bör
statsbidragen till socialhjälpen till lapparna liksom flertalet övriga statsbidrag
icke avskaffas.

I ärendets handläggning hava deltagit landssekreteraren Lennart Lindblad
och länsassessorn Levi Johansson, den sistnämnde föredragande.

Umeå i landskansliet den 17 januari 1957

Underdånigst
LENNART LINDBLAD

LEVI JOHANSSON

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län

Anmodad avgiva yttrande över av Riksdagens revisorer väckt förslag
om upphävande av nu gällande bestämmelser om statsbidrag till fattigvård
och barnavård för lappar får jag anföra följande.

Inom de kommuner i länet, där renskötselutövare äro bosatta, kvarstår
den uppfattningen alt samerna ha en särställning. Att så är förhållandet
beror huvudsakligen på alt renskötande samer genom renbeteslagen tillförsäkrats
nyttjanderätter, som de bofasta kommunmedlemmarna ej ha
eller kan få rält att tillgodogöra sig. Det är rätt vanligt, att så snart samer
kan tänkas ha nytta av t. ex. en stig eller bro begärs det att lappväsendet
eller samerna själva skall bekosta eller bidraga till anordningen. När det
gällt frågor om socialhjälp till denna folkgrupp har det hitintills ej märkts,
att någon skillnad gjorts mellan dem och de bofasta, men detta kan tänkas
bero på att bidrag till understödet kan fås. Samerna i allmänhet äro förnöjsamma
och undvika i det längsta att söka hjälp. Jag har den uppfattningen,
alt många av dem — särskilt äldre — komma att dra sig för att
begära socialhjälp om de märka del minsta motstånd.

De fem kommuner i länet, inom vilka renskötande samer äro mantalsskrivna,
ha nu ett så pass stort skatteunderlag, att det inte nämnvärt in -

140

verkar på utdebiteringen om de skulle avstå från bidraget till socialhjälp
åt samer. Inom de fyra fjällkommunerna utföras eller äro planerade
vattenkraftsföretag i sådan omfattning, att det finns skäl antaga, att kommunmedlemmarna
komma att erhålla sådana inkomster, att skatteunderlaget
ej kommer att minska under den närmaste 10-årsperioden. Sedan
sådana arbeten slutförts kan — särskilt i Tärna kommun — förhållandena
hastigt förändras till det sämre. En avsevärd utflyttning äger redan nu
rum och om arbetstillgången efter en högkonjunktur på arbetsmarknaden
blir sämre är det sannolikt, att utflyttningen ökar. Detta i förening med
en eventuell avskrivning av fastighetsskatten kan vålla ett starkt minskat
skatteunderlag, som tvingar en kommun att på alla områden minska sina
utgifter. I en sådan situation kan ifrågavarande bidrag bli av betydelse.

I flera sammanhang har statsmakten under de senaste decennierna
genom olika åtgärder stött den samiska folkgruppen. Att så skett har
varit och är fortfarande av stor betydelse för folkgruppens bestånd.

På grund av berörda förhållanden anser jag mig ej kunna biträda förslaget
om indragning av ifrågavarande bidrag. Om det anses nödvändigt
att åstadkomma en minskning av antalet bidragssökande eller att minska
statsverkets utgift för ändamålet bör det kunna ordnas genom en mindre
ändring av bestämmelserna därhän, att bidrag utbetalas endast till kommuner,
vars skatteunderlag per innevånare understiger ett visst tal.

Umeå den 8 januari 1957

H. Ritzén

Bilac/a B

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län

Anmodad avgiva yttrande i anledning av statsrevisorernas berättelse § 15,
vari föreslås att statsanslaget till socialhjälp och barnavård åt lappar skall
avvecklas får undertecknad härmed vördsamt anföra följande.

Som framhålles i statsrevisorernas berättelse har nu ifrågavarande statsbidrag
till socialvård åt lappar gammal hävd och fyller — såvitt undertecknad
kunnat finna — alltjämt en betydelsefull uppgift. Rennäringen
som sådan synes tekniskt och ekonomiskt icke ha gjort de framsteg som
näringarna i landet i övrigt. Utkomstmöjligheterna för de nomadiserande
lapparna är därför alltfort ovissa och den ekonomiskt mindre välsituerade
delen av befolkningsgruppen är nödsakad i stor utsträckning lita till de
understöd som kan utgå ifrån det allmänna. Särskilt markerat har detta
blivit när det gäller uppförandet av nya bostäder. Som regel har rätt betydande
bidrag måst utgå av kommunala medel och — såvitt man kan
förutse — skulle bostäder åt en hel del av befolkningsgruppen icke ha
kommit till stånd utan dessa bidrag. Skall lappbefolkningen över huvud
taget få del av den allmänna standardhöjningen synes vård av nu angivet
slag behöva utgå i en omfattning som är jämförelsevis större än för befolkningen
i övrigt.

Ett genomförande av statsrevisorernas propå synes oundvikligen leda
till en inskränkning av den utgående hjälpen. Det kan nämligen icke anses
vara möjligt för de mindre bärkraftiga kommunerna att av egna skattemedel
täcka de relativt stora belopp det här är fråga om. För de redan

141

hårt skattetyngda kommunerna Karesuando, Arjeplog, Tärna och Tännäs
skulle ett genomförande av förslaget leda till en kraftig skattehöjning,
vilken i sin tur kan befaras medföra en starkare utflyttning från kommunen
än vad som kan anses såsom normalt, och det skulle i sin tur leda till
rent ohållbara ekonomiska förhållanden för kommunen.

Jämförelsen med det indragna statsbidraget till uppförande av särskilda
ålderdomshem åt lappar synes icke vara helt adekvat. Detta bidrag har
nämligen ersatts av ett annat statsbidrag och som i viss mån utgår efter
kommunens bärkraft. I samband härmed kan också erinras om att även
denna princip icke varit möjlig att genomföra konsekvent, då riksdagen
så nyligen som under föregående budgetår varit nödsakad anvisa särskilda
medel till uppförande av ålderdomshem för Karesuando kommun.

Undertecknad är därför av den uppfattningen att det nuvarande anslaget
till socialhjälp och barnavård åt lappar bör bibehållas och får därför vördsamt
hemställa att länsstyrelsen avstyrker förslaget.

Luleå den 12 januari 1957

E. Bergenståhl

Socialvårdskonsulent

Bilaga C

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå

Med återställande av remissakten får socialnämnden i Vilhelmina kommun
härmed avgiva följande yttrande ang. statens anslag till socialhjälp
och barnavård till lappar.

På sidan tretton i redogörelsen har framhållits, »att en strävan numera
föreligger att i allt större utsträckning jämställa samerna med landets övriga
befolkning. Ett uttryck härför kan sägas vara avskaffandet av det särskilda
byggnadsbidraget till lappålderdomshem; på grund härav ha vederbörande
kommuner att inrätta för lapparna erforderliga platser å ålderdomshem
under samma förutsättningar som gälla för åldringsvården i övrigt. Ett
ytterligare steg i angivna utveckling skulle enligt revisorernas mening vara
att även indraga vårdbidraget, varigenom . . .».

Till ovan anförda är socialnämnden i Vilhelmina kommun angelägen
påpeka att befolkningen i Vilhelmina kommun sedan många årtionden
tillbaka jämställt den lapska befolkningsminoriteten med den övriga kommunbefolkningen.
Detta har skett och sker trots olikheter i administrationen,
yrkesutövningen och till en viss del språket. Det synes även angeläget
påpeka, att de människor vilka icke bo i de trakter där lappar tinnes,
alltid försöker ifrågasätta att jämställdhet icke förefinnes mellan lapsk
och svensk befolkning. Socialnämnden vill t. o. in. påstå alt eu lappfamilj
i Klimpfjälls by i Vilhelmina kommun och en nybyggarfamilj i samma by
nog känner sig jämställda fast i det förra fallet familjen skickar sina barn
till nomadskola i Tärnaby eller inom Jämtland och den senare familjen
har skolskjuts för sina barn till skolan i Saxnäs, detta förhållande trots
alt båda familjerna har sin fasta bostad i byn året om. (Mannen och de
vuxna barnen i lappfamiljen flyttar med renarna. Hustrun och de minderåriga
barnen bo kvar i hemmet året runt.)

142

Avskaffandet av det särskilda byggnadsbidraget, synes det socialnämnden,
icke vara ett uttryck för att åstadkomma jämställighet mellan samerna
och den övriga befolkningen, utan fastmer en humanitär och praktisk
åtgärd. De nomadiserande samerna utgör en så liten minoritet, spridd över
stora fjällområden omfattande flera socknar och län, att byggande av särskilda
ålderdomshem för lappar innebär alt upptagningsområdena bleve
av den storleksordning, att vårdtagarna alldeles skulle tappa kontakten
med sina hem och anförvanter.

När det gäller vårdbidraget bör i anslutning härtill klart utsägas, att en
motivering av att dess försvinnande skulle vara ett uttryck för jämställighet
mellan samerna och den övriga befolkningen helt saknar relevans såsom
socialnämnden här ser saken.

Vad administrationen beträffar vill socialnämnden framhålla att meddelande
av fattigvård till de behövande skett i intimt samarbete med lappväsendets
tjänstemän, lappordningsmän och i en del fall i samråd med
lappfogden. Dessa tjänstemän och förtroendemän träffar den lapska befolkningen
vid möten och tjänsteförrättningar och har den bästa möjligheten
att rekommendera hjälp där den behövs. Ansökning om ersättning från
staten är enkel och effektiv. Ansökan kontrolleras av Länsstyrelse, Socialvårdskonsulent
och Lappfogde. Värre administrativa svårigheter möter en
socialnämnd eller barnavårdsnämnd när de skall söka exempelvis staten
för bidragsförskott eller det statsbidrag med 50 kronor för år som utgår
för barn vilka äro under 18 år och omhändertagits för skyddsuppfostran
samt utackorderats i enskilt hem. \ idlyftig kontroll, många timmars arbete,
massor med blanketter, utredningar och bilagor, vars enda resultat
uttryckt i reda pengar kan uppgå till kronor 8: 33, för det fall full bevisning
kunnat lämnas för att barnet varit inackorderat 2 månader i enskilt
hem under året.

Socialnämnden ansluter sig helt till reservanterna herrar Lars Andersson
och Bergh och anser dessutom att sa länge renskötseln bedrives under sådana
ålderdomliga former som hitintills och nuvarande administration med
lappbyar, lappordningsmän, lapptillsyningsmän, lappfogdar etc. finnes bör
vårdbidraget bibehållas. Först sedan man genom utredning eller på annat
sätt visat att förutsättningar skapats för modernisering och rationalisering
av denna näringsgren och dessa åtgärder vidtagits, torde vårdbidragets
vara eller icke vara kunna upptagas till diskussion.

Vilhelmina den 4 januari 1957

För Vilhelmina kommuns socialnämnd

Artur Wikström
Ordförande

Bilaga D

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län, Umeå

Den socialhjälp, som Tärna kommun f. n. utgiver till fattiga och orkeslösa
lappar är inte i och för sig så stor. Exakt kan beloppets storlek inte
anges dels därför att det varierar för varje år och dels därför att vården
på Tärna ålderdomshem är gemensam lör åldringar av svensk och lapsk

143

härkomst. Det förekommer därför ingen särskild förvaltning för del lapska
klientelet.

Som en följd av det under senare år minskade antalet lapska pensionärer
på ålderdomshemmet har inte statsbidraget utgått med så stort belopp.

Emellertid kan framhållas, att för Tärna kommuns vidkommande det
inte är osannolikt att i en snar framtid ett avsevärt större behov av socialvård
åt lappar kommer att göra sig gällande, därför att vi bland den lapska
befolkningen inom Tärna kommun har ett ganska stort klientel, som med
all sannolikhet kommer att bli i behov av socialvård. Denna realitet kan
komma att i ekonomiskt hänseende belasta kommunens finanser rätt avsevärt.

En omständighet, som även bör tas i betraktande är, att Tärna ålderdomshem
fortfarande har karaktären av lapskt ålderdomshem.

Vi kan dock inte motsäga den uppfattning utredningsmännen kommit
till att en viss utjämning av motsatsförhållandena, som kanske ännu finnes
mellan lappar och bofasta, främjades om kommunerna ensamma svarade
för den sociala omvårdnaden för bägge kategorierna.

Med hänvisning till vad ovan anförts anser vi dock från finansiell synpunkt
rådligast att de kommuner, däribland Tärna, som redan inrymmer
ett ganska stort antal lappar, som om några år kan bli i behov av socialvård,
finge behålla det statsbidrag, som hittills utgått för dylik vård till
lattiga och orkeslösa lappar.

Tärnaby den 12/1 1957

Vördsamt

för Tärna sockens socialnämnd

Axel Gustafsson
ordf.

Bilaga E

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län

Sorsele socialnämnd får såsom yttrande över förslag ang. borttagande
av anslaget till Socialvård och barnavård åt lappar i riksslaten anföra:

För Sorsele kommuns vidkommande synes ifrågavarande bidrag icke ha
någon avgörande betydelse ur ekonomisk synpunkt. Antalet lappar, som
åtnjutit hjälp enligt fattigvårds- eller barnavårdslagen har successivt sjunkit
under de senaste It) åren, från 11 st. 1946 till 2 st. 1955, och även om
man kan förutspå eu viss ökning under närmaste åren, finnes ingen anledning
befara, att socialvård till lapparna kommer att avsevärt påverka
kommunens ekonomi.

Enda invändningen mot förslaget ligger därför på ett helt annat plan,
nämligen det psykologiska.

Lappbefolkningen känner sig, liksom andra minoritetsgrupper i samhället,
ha blickarna riktade mot sig på ett särskilt sätt, och åtminstone
många av de äldre lapparna synes ha svårt för att helt smälta in i det
moderna samhället och anamma dess syn på bl. a. socialvården. Kommunal
hjälp har ansetts förnedrande, och det har icke sällan hänt, alt äldre lappar
försäkrat sig om, alt kommunen ägt rätt till ersättning från »lapp -

144

kassan» innan de mottagit hjälp. De har t. o. m. hyst motvilja mot kommunalt
pensionstillägg till folkpensionen, trots att denna hjälpform numera
normalt icke räknas som kommunalt understöd.

Lappbefolkningens, framför allt de äldre lapparnas, uppfattning om sin
särställning synes därför motivera, att anslaget till socialvård och barnavård
åt lappar kvarstår i riksstaten en tid till dess en modern syn på
socialvården genomsyrat berörda folkgrupp.

Sorsele den 11/1 1957

B. M. Johansson

ordf.

Bilaga F

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län

Malå socialnämnd beslöt vid sammanträde den 10 jan. 1957 att i rubr.
ärende uttala sig i enlighet med reservationen av herrar Lars Andersson
och Bergh, vilka ansett att anslaget till Socialhjälp och barnavård till
lappar bör bibehållas å riksstaten.

Som motivering anfördes, att lappar allt som oftast måste sälja sina renar
på grund av den framträngande industrialismen. De kan också på annat
sätt förlora sin renhjord. När de på så sätt förlorat sitt näringsfång har
det många gånger visat sig svårt för dem att försörjningsmässigt inordna
sig i samhället. En del av de yngre måste i det sammanhanget få bidrag
till utbildning medan de äldre måste få understöd kortare eller längre tid.
Då detta drabbar endast ett fåtal kommuner är det ur utjämningssynpunkt
önskvärt med statsbidrag till socialhjälp och barnavård till lappar också
i fortsättningen.

Malåträsk i socialvårdsexp. den 14 januari 1957

I tjänsten:

Karl Lundmark
Socialv.assistent

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 17 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över riksdagens senast församlade revisorers förslag
att från riksstaten måtte avföras anslaget Socialhjälp och barnavård till
lappar. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen överlämna inkomna yttranden
från socialnämnderna i Arjeplog, Jokkmokk och Kiruna, socialvårdskonsulenten,
lappfogdarna i länet samt vissa lappordningsmän (Bilaga A—E).
För egen del får länsstyrelsen anföra följande.

De skäl, som på sin tid föranledde beslut om att den till den egentliga
lappbefolkningen utgående socialhjälpen skulle till större delen ersättas

145

med statsmedel, kan alltjämt i huvudsak åberopas. På grund av de säregna
och ofta svåra förhållanden under vilka lapparna har att utöva sin näring
och svårigheterna att omplacera dem i annat arbete, när deras allmänna
kondition inte längre gör det möjligt för dem att fortsätta med renskötseln,
blir behovet av socialhjälp större för lapparna än för den bofasta befolkningen.
Det har också visat sig att det av kommunerna krävs förhållandevis
större insatser i fråga om socialhjälp när det gäller lapparna än andra
kommunmedlemmar.

Flertalet lappmarkskommuner har ett svagt skatteunderlag. Om det särskilda
statsbidraget för socialhjälp till lappar bortfaller, innebär detta, i
varje fall för de sämst lottade kommunerna, en väsentligt försämrad ekonomi.
För en sådan kommun som Karesuando skulle det till och med
betyda eu katastrof. Inom Karesuando kommun uppgår de renskötande
nomaderna och deras familjer till sammanlagt 360 personer eller ungefär
eu fjärdedel av kommunens hela befolkning. År 1955 utgjorde totala antalet
skattekronor 16 000. Av dessa var endast cirka 1 000 påförda de renskötande
lapparna. Av skatteulfallet belöpte sålunda allenast en sextondel
på lapparna. Under samma år utbetalades emellertid i statsbidragsberättigat
understöd till lapparna drygt 30 000 kronor, eller tre gånger så mycket
som influtit i kommunalskatt från dem. Enligt gällande statsbidragsregler
belöper av detta belopp 22 500 kronor på staten. För att täcka sistnämnda
belopp med kommunala medel skulle ha behövts en höjning av
den kommunala utdebiteringen med en krona och 50 öre.

Även för de bättre ekonomiskt lottade kommunerna har det särskilda
statsbidraget betydelse. I Kiruna stad, med dess 23 300 invånare, uppgår
den renskötande lappbefolkningen till cirka 800 personer. Lappfattigvården
uppgick där under år 1955 till drygt 60 000 kronor under det att den
totala socialhjälpen, hänförlig till 1 § fattigvårdslagen, utgjorde cirka
300 000 kronor. Av kommunens skattekronor föll endast 1 600 på lapparna,
vilket i kommunalskatt inbringade 12 000 kronor.

Länsstyrelsen har med dessa uppgifter velat visa att socialhjälpen till
lapparna fortfarande liksom vid tiden för statsbidragets tillkomst är särpräglad
med hänsyn till sina kommunalekonomiska konsekvenser.

Vid diskussion om lappfattigvårdens vara eller icke vara bör man icke
underlåta att taga hänsyn till att lappmarkskommunerna, särskilt de större,
anslår icke obetydliga summor till olika anordningar, som åsyftar att förbättra
de renskötande lapparnas förhållanden, exempelvis bidrag till bostäder
och kommunikationsleder. Del är icke uteslutet atl kommunernas
sålunda visade intresse för upprustning av lapparnas yttre levnadsbetingelser
kommer alt minska, om statsbidraget för socialhjälp till lapparna
indrages.

Statsbidraget till nu ifrågavarande socialhjälp torde ur statsfinansiell
synpunkt helt sakna betydelse. För de berörda kommunerna och särskilt
för de mindre ekonomiskt väl lottade utgör statsbidraget däremot ett betydelsefullt
tillskc .t i budgeten.

Fj heller administrativa skiil torde kunna anföras för alt indraga detta
statsbidrag. I statsbudgeten torde finnas åtskilliga anslag av sådan beskaffenhet,
all de först bör komma i fråga för all åstadkomma eu önskvärd
förenkling av slatsbidragsgivningen.

Härtill kommer, att det måste anses vara ett såväl statligt som ett kommunalt
intresse att tillse, all lappbefolkningen får eu tidsenlig standard

It) Rrv. berättelse ang. statsverket år 1956. It

146

och all den får möjlighet att fortsätta i sitt fäderneärvda näringsfång.

Länsstyrelsen kan sålunda icke finna att några bärande skäl kan framdragas,
som motiverar att statsstödet till socialhjälpen för lapparna strykes
från statsverkets utgiftssida.

I detta ärendes handläggning har förutom undertecknade, landshövding
och länsassessor, deltagit landssekreteraren Torsten Segrell.

Luleå i landskansliet den 28 januari 1957

FOLKE THUNBORG

T. LAESTADIUS

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå

Med anledning av statsrevisorernas förslag om indragning av statsbidrag
för utgiven socialvård till lappar vill Arjeplogs socialnämnd påpeka, att
ifrågavarande bidrag alltfort synes fullt berättigat i betraktande av att
samer som regel, på grund av sitt nomadiserande liv, har det ytterst svårt
att riktigt kunna acklimatisera sig med bofasta förhållanden och med de
arbeten, som ej har med renskötsel att göra. För dem blir detta ovedersägligen
ett stort handicap i generationer framåt. Därigenom kommer
denna befolkningsstam att i större utsträckning än andra, såvida en något
så när rättvis och jämställd levnadsstandard skall upprätthållas, att bli
beroende av socialvård. För de kommuner där samerna utgör en väsentlig
procent av befolkningsnumerären, kommer denna socialvårdskostnad givetvis
att bli en avsevärd belastning.

Det synes därför socialnämnden rättvist att de kommuner med ett relativt
stort antal samer böra kompenseras med statsbidrag för denna ofrånkomliga
merutgift samtidigt som den ger denna befolkningskategori en
viss garanti att de ej behöver bli någon slags parias utan skall åtnjuta
samma levnadsstandard som sina bofasta grannar.

Även ur åldringsvårdssynpunkt är kostnadsbördan ytterst tung för en
fjällkommun. Enbart inom Arjeplogs socken måste tvenne ålderdomshem
underhållas, därav ett för samer. Men även om denna kostnadsfråga genom
sammanslagning av hemmen inom inte alltför avlägsen framtid kan
elimineras, har likväl den gamle samen, som kanske i och för sig är rätt så
vital och kan klara sig själv några år framöver men inte orkar följa med
renhjorden, betydligt svårare och kostsammare att skaffa sig en liten
stuga eller lägenhet på ålderns dar än den bofaste, som redan genom sina
ordnade levnadsförhållanden kunnat planera för sitt undantag. Vidare må
framhållas att samen är synnerligen olustig alt låta inordna sig i ett ålder^
domshems kollektiv, så länge han på något vis kan klara sig själv.

Till sist vill nämnden påpeka att den kostnadsutgift, som denna samernas
hävdvunna bidragsrätt medför, ur statsekonomisk synpunkt knappast
kan tillmätas någon större betydelse, men däremot är det av väsentlig vikt
för samefolket och de fjällkommuner, som berörs därav.

Arjeplog den 12/1 1957

J. A. Saelfström
Socialombudsman

147

Bilaga B

Sedan socialnämnden i Jokkmokk uppdragit till undertecknad att avgiva
yttrande över statsrevisorernas berättelse vad beträffar fråga om statsbidrag
till socialkostnader för lappar, får undertecknad å socialnämndens
vägnar anföra följande:

När beslut om statsbidrag för angiven socialhjälp (fattigvård och barnavård
åt den nomadiserande lappbefolkningen) tidigare ha varit föremål
för prövning av statsmakterna, har såsom bevekelsegrund för statligt ingripande
angivits att lapparna levde under mycket besvärande ekonomiska
förhållanden — märk uttalandet: utfattiga lappars försörjning — och att
denna minoritets försörjning skulle bli en extra belastning för den övriga
svenska befolkningen.

Att lapparna hade det ekonomiskt besvärligt berodde väl närmast därpå,
att den näring, de bedrevo och som avsåg ge dem deras livsuppehälle, icke
gav dem full försörjning, men som de måste fortsätta med, då de icke på
annat sätt kunde erhålla inkomst till sin försörjning. Lapparna ha genom
tiderna fortsatt med denna näring, ehuru det måste ha stått klart för dem
att de inte skulle kunna tillnärmelsevis erhålla samma levnadsstandard
som den övriga befolkningen. Generationers nedärvda yrke ha de emellertid
inte velat skiljas ifrån och ha därför fortfarande ekonomiskt besvärligt.
Såsom en följd av svårigheterna att erhålla försörjning i näringen ha eu
del av den nomadiserande befolkningen trängts ut ur gemenskapen omkring
näringen och ha därför mycket mot egen vilja varit tvingade att på
annat sätt söka sin bärgning. Den enda tänkbara utvägen har då varit att
bli bofast d. v. s. bli vad man kallar »fiskarlapp», eu åtgärd som i de flesta
fall medförde en ännu fattigare tillvaro och betydligt större ansträngning
för att över huvud taget erhålla sin försörjning. Att söka sig ut i annat
förvärvsarbete ha stått mycket främmande för dem, då de inte tidigare
under sin levnad haft anledning till en sådan åtgärd, och de. när renskötseln
måst upphöra, saknade alla förutsättningar till att konkurrera på arbetsmarknaden.

De här samverkande orsakerna ha gjort att samhället varit tvingat till
hjälpande verksamhet också redan när den renskötande lappen stod mitt
uppe i sin näring. När lappen måste lämna sin näring, har samhällets ingripande
blivit så mycket mera nödvändigt.

Som jämförelse kan nämnas att i förhållande till folkmängden har
socialvård under 1956 procentuellt sett utbetalats mer än dubbelt så mycket
till lappar som till svenskar.

Under det senaste årtiondet har lapparnas näring givit ett bättre ekonomiskt
utbyte och det borde därför rimligen kunna antagas, att denna
människogrupp, som utgör eu minoritet i det svenska samhället, skulle
kunna få bättre ekonomiska betingelser och därmed eu nödvändigt ökad
levnadsstandard. Den senaste tiden har emellertid medfört all denna förbättring
endast kommer att bli skenbar, då näringen kommer att kringskäras
genom att beteslandet minskas på grund av uppdämningar i samband
med exploaterandet av vattenkraften i älvarna. Inom Jokkmokks
socken har således redan tidigare — genom Suorvaregleringen — en betydande
minskning av renbeteslandel uppstått, och nu aktuella ulbyggnadsplaner
komma all väsentligen minska områden av vinlerbeteslandet. Såsom
eu följd härav kommer sannolikt en minskning av antalet renskötande

148

lappar att ske, då minskning av renbeteslandet måste betyda minskning av
antalet renar och minskningen av renantalet minskning av den i renskötseln
sysselsatta befolkningen. Såsom en följd av minskning av sysselsättning
måste en del av lappbefolkningen överföras till annan verksamhet
och här uppstår ett problem av stor räckvidd. Tidigare har angivits, att
det föreligger mycket stora svårigheter för den nomadiserande lappbefolkningen
att inpassas i annat förvärvsarbete. Detta sammanhänger med att
näringen är mycket gammal —• sannolikt mer än tusen år — och den
genom sekler nedärvda traditionen i näringen därför har alltför djupa
rötter för att kunna göra en omplacering av arbetskraft möjlig under
kortare tid. Sannolikt måste man tänka sig att, därest en sådan omflyttning
inom arbetslivet måste bli en följd av den minskade möjligheten
att erhålla bärgning genom renskötseln, och det måste nog anses såsom
en realitet, en betydande övergångstid erfordras för att kunna klara en
sådan åtgärd. Under övergångstiden måste samhällets sociala hjälpmedel
komma att utnyttjas i sannolikt större omfattning än vad som nu är fallet.

Skulle man tänka sig en omläggning av bestämmelserna av statens
bidrag till kostnader för social hjälp och barnavård åt den nomadiserande
befolkningen måste man taga hänsyn till här ovan angivna förhållanden
och anpasssa ett borttagande av det statliga bidraget härtill.

Socialnämnden i Jokkmokks kommun får därför föreslå att statsrevisorernas
uttalande icke måtte f. n. föranleda någon åtgärd.

Jokkmokk den 12 januari 1957

G. Lundqvist

Bilaga C

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå

Sedan socialnämnden i Kiruna stad genom Länsstyrelsens resolution
den 31 december 1956 beretls tillfälle avgiva yttrande om statsrevisorernas
förslag rörande socialhjälp och barnavård till lappar, får nämnden
härmed anföra följande.

Samebefolkningen intager i många avseenden eu särställning bland
landets medborgare. Den utgör en befolkningsgrupp som ofta finner sin
utkomst under synnerligen svåra och osäkra förhållanden, vilket medför
att samhällets åtgärder för att tillgodose det trängande hjälpbehovet får
anpassas därefter. De förhållanden, varunder samerna leva, äro av den
art att ett uppkommande hjälpbehov praktiskt taget undantagslöst kräver
större insatser från kommunernas sida än då det gäller övriga medborgare
inom berörda kommuner. Emellertid måste det ur samhällets synpunkt
vara en självklar uppgift att i socialhjälpsavseende jämställa samerna med
övriga befolkningsgrupper, även om detta skulle medföra större kostnader.
Dylika tankegångar torde ha legat till grund för de år 1927 utfärdade
bestämmelserna om särskilda statsbidrag till fattigvård och barnavård
till lappar. Det har ansetts att frågan icke enbart är av lokalt intresse
utan även ett riksintresse, varför staten borde träda emellan och täcka
en del av förevarande socialvårdskostnader. Dessa förhållanden torde icke
ha ändrats, sedan bestämmelserna utfärdades. Samerna finna även i dagens

149

läge sin bärgning under i stort sett samma förhållanden som gällde då
statsbidragen först utgingo.

Under ovan anförda förhållanden kan det icke anses välbetänkt att —
såsom statsrevisorerna föreslagit — nu begränsa kommunernas möjligheter
att tillgodose samebefolkningens socialhjälpsbehov, vilket även nu
torde vara av relativt stor omfattning. De geografiska och klimatiska förhållandena
äro sådana att kommunernas utgifter i förevarande avseende
icke äro mindre än förut. Snarare torde tendensen vara den motsatta.
En indragning av statsbidragen kan komma att medföra en minskning av
de kommunala insatserna i andra hänseenden för att förhjälpa samebefolkningen
till en tidsenlig standard. Det bör nämligen i detta sammanhang
beaktas att kommunerna i stor utsträckning bidra med hjälp till
samerna även i andra former än ren socialhjälp och barnavård. Som ett
f. n. mycket aktuellt spörsmål kan nämnas samernas bostadsfråga där
även kommunerna få träda in. Likaledes fordra kommunikationsfrågorna
kommunala insatser i icke ringa omfattning. Detsamma gäller beträffande
sjukvårdsfrågorna. Kommunernas möjligheter att i dessa och andra frågor
göra en insats bör icke begränsas.

De skäl som anföras till stöd för statsrevisorernas förslag kunna icke
anses vara av den betydelse att nu ifrågavarande statsbidrag skall upphöra
att utgå. Det förhållandet att statsbidraget för uppförande av ålderdomshem
för lappar upphört bör ses mot bakgrunden av att nya statsbidragsmöjligheter
tillkommit och ersatt de tidigare. Förklaringen härtill
utgör den omständigheten att man principiellt ej anser att särskilda ålderdomshem
för lappar i fortsättningen bör komma till.

Under hänvisning till vad ovan anförts får socialnämnden bestämt avstyrka
statsrevisorernas förslag om att anslaget till socialhjälp och barnavård
till lappar avföres från riksstaten.

Kiruna den 8 januari 1957

KIRUNA SOCIALNÄMND

Alle Burman
Ordf.

Bilaga D

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

Aumodad avgiva yttrande i anledning av statsrevisorernas berättelse
§ 15, vari föreslås att statsanslaget till socialhjälp och barnavård åt lappar
skall avvecklas, får undertecknad härmed vördsamt anföra följande.

Som framhålles i statsrevisorernas berättelse har nu ifrågavarande statsbidrag
till socialvård åt lappar gammal hävd och fyller — såvitt undertecknad
kunnat finna — alltjämt en betydelsefull uppgift. Rennäringen
som sådan synes tekniskt och ekonomiskt icke ha gjort de framsteg som
näringarna i landet i övrigt. Utkomstmöjligheterna för de nomadiserande
lapparna är därför alltfort ovissa och den ekonomiskt mindre välsituerade
delen av befolkningsgruppen iir nödsakad i stor utsträckning lila till de
understöd som kan utgå ifrån det allmänna. Särskilt markerat har detta
blivit när det gäller uppförande av nya bostäder. Som regel har riitl be -

150

tydande bidrag måst utgå av kommunala medel och — såvitt man kan
förutse — skulle bostäder åt en hel del av befolkningsgruppen icke ha
kommit till stånd utan dessa bidrag. Skall lappbefolkningen över huvud
taget få del av den allmänna standardhöjningen synes vård av nu angivet
slag behöva utgå i en omfattning som är jämförelsevis större än för befolkningen
i övrigt.

Ett genomförande av statsrevisorernas propå synes oundvikligen leda
till eu inskränkning av den utgående hjälpen. Det kan nämligen icke anses
vara möjligt för de mindre bärkraftiga kommunerna att av egna skattemedel
täcka de relativt stora belopp det här är fråga om. För de redan
hårt skattetyngda kommunerna Karesuando, Arjeplog, Tärna och Tännäs
skulle ett genomförande av förslaget leda till en kraftig skattehöjning,
vilken i sin tur kan befaras medföra en starkare utflyttning från kommunen
än vad som kan anses såsom normalt, och det skulle i sin tur leda till
rent ohållbara ekonomiska förhållanden för kommunen.

Jämförelsen med det indragna statsbidraget till uppförande av särskilda
ålderdomshem åt lappar synes icke vara helt adekvat. Detta bidrag har
nämligen ersatts av ett annat statsbidrag, som i viss mån utgår efter
kommunens bärkraft. I samband härmed kan också erinras om att även
denna princip icke vara möjlig att genomföra konsekvent då riksdagen
så nyligen som under föregående budgetår varit nödsakad anvisa särskilda
medel till uppförande av ålderdomshem för Karesuando kommun.

Undertecknad är därför av den uppfattningen alt det nuvarande anslaget
till socialhjälp och barnavård åt lappar bör bibehållas och får därför
vördsamt hemställa att länsstyrelsen avstyrker förslaget.

Remisshandlingarna återgå härjämte.

Luleå den 12 januari 1957

E. Bergenståhl
Socialvårdskonsulenl

Bilaga E

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ang. socialhjälp och barnavård till lappar, Landskansliets remiss II Ä-16-56
Så som våra socialvårdslagar äro utformade och så som de socialvårdande
organen i kommunerna nu äro uppbyggda, lär det knappast behöva
befaras, att ett bortfall av statsbidraget till den lapska socialvården skulle
leda till försämrad omvårdnad av den lapska befolkningsgruppen. Ur denna
synpunkt finnes därför knappast något att invända mot det av Riksdagens
Revisorer väckta förslaget, att det å femte huvudtiteln uppförda anslaget
till socialhjälp och barnavård till lappar skall avföras från Riksstaten.

Andra skäl — icke minst psykologiska — tala emellertid för att bidraget
bibehålies. Lapparna äro känsliga för alla åtgärder, som på minsta sätt
rubba deras gamla förmåner. Vissa lappordningsmän ha beretts tillfälle att
yttra sig i förevarande fråga. Av ordningsmännen Per Idivuomas och Petter
Anders Åstots yttranden framgår, att lapparna skulle uppfatta borttagandet
av det statliga socialvårdsbidraget som en försvagning av deras trygghet.
Åtgärden skulle därför otvivelaktigt öka den misstämning och oro, som

151

av andra anledningar — till exempel på grund av renbetesmarkernas exploatering
för kraftutvinning och malmbrytning — redan kan spåras hos
lappbefolkningen.

Ekonomiska skäl kunna också anföras mot ett borttagande av statsbidraget.
Den lapska befolkningen lämnar ringa underlag för kommunernas
skatteuttag. Som exempel härpå kan nämnas, att de renskötande
lapparna i Jokkmokks socken — en kommun, där renskötseln dock är
synnerligen livskraftig — vid 1956 års taxering tillsammantagna icke uppnådde
högre beskattningsbart belopp enligt kommunalskattelagen än
254 530 kronor. Efter utdebiteringen för året — 13: 10 per skattekrona —
gav detta en kommunalskatt av 33 343 kronor 43 öre, ett belopp, som endast
till ungefär tre fjärdedelar täcker den årliga totalkostnaden för den lapska
socialvården i kommunen. Någon undersökning om lapparnas beskattning
i övriga kommuner har icke medhunnits; den skulle emellertid med största
sannolikhet lämna liknande utslag. Den lapska socialvården kan med andra
ord icke försörjas enbart med de skatter, som lapparna själva betala till
hemortskommunerna. Socialvården till lapparna torde därför kunna betraktas
som en i viss mån extra ordinär börda för kommunerna och som
därför och med hänsyn till det i allmänhet höga kommunala skattetrycket i
lappmarkerna skäligen till viss del bör avlastas på staten. Beträffande en
kommun som Karesuando synes en sådan avlastning vara alldeles nödvändig.
Ett bortfall av det statliga socialvårdsbidraget skulle ju där medföra
en skattehöjning med minst en krona 65 öre per skattekrona. En
sådan höjning skulle bliva högst kännbar för invånarna, som ju med få
undantag alla ha mycket ringa skatteförmåga. Det ifrågasättes visserligen
i Revisorernas framställning, att Karesuando kommun i annan ordning
skall kompenseras för bortfallet av socialvårdsbidraget, men denna subvention
avses utgå endast under en övergångstid till dess kommunen hunnit
anpassa sina inkomster och utgifter till de ändrade förhållandena, vilket
väl knappast torde kunna ske på annat sätt än genom en höjning av den
kommunala utdebiteringen.

Lappväsendet finner med anledning av det sagda skälen för att statsbidraget
till den lapska socialvården bibehålies avgjort starkare än de skäl,
som åberopats för anslagets avförande från riksstaten. Lappväsendet önskar
för den skull vördsamt föreslå, att Länsstyrelsen ville hemställa, att
det av Riksdagens Revisorer i ämnet väckta förslaget icke måtte föranleda
någon åtgärd från Riksdagens sida. — Det är visserligen sant, att den
.statliga bidragsgivningen på hithörande område medför icke obetydligt
administrativt arbete för både statsverket och berörda kommuner, men
detta borde kunna läggas till rätta genom en förenkling av proceduren.

Yttranden från ordningsmännen i Lainiovuoma, Sirkas och Svaipa fjälllappbyar
bifogas. (Bilaga 1—3.) Även ordningsmannen i Västra Kikkejaure
skogslappby har beretts tillfälle att uttala sig i frågan; har har emellertid
icke begagnat sig av möjligheten.

Luleå den 21 januari 1957

Erik Hedbäck Erik Malmström Edvin Kangas

Lappfogde i Norrbottens Lappfogde i Norrbottens Lappfogde i Norrbottens
norra distrikt södra distrikt skogsdistrikt

152

Bilaga 1 till Bilaga E

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå

Yttrande med anledning av skrivelse från lappfogden i Norrbottens Södra
distrikt angående socialhjälp och barnavård till lappar.

Sedan undertecknad beretts tillfälle att ta del av § 15 angående socialhjälp
och barnavård till lappar, ber jag härmed att få anföra följande.

Anslaget till socialhjälp och barnavård till lappar bör bibehållas å riksstaten.

Såsom motivering för denna min uppfattning ber jag att få framhålla
följande.

1. Beträffande samernas nuvarande situation och deras behov av särskild
hjälp från statens sida ber jag att få ansluta mig till vad som anförts
i september 1924 av en särskild sakkunnig angående ordnandet av fattigvården
bland lapparna.

Av de sex olika anledningarna till att han då ansåg att samerna borde
erhålla särskild hjälp från statens sida (se sid. 2, fjärde stycket i den av
lappfogden sända skrivelsen) syns mig fortfarande fyra vara lika aktuella.

Jag undrar verkligen om en vetenskaplig utredning vare sig tidigare
eller nu skulle kunna komma till samma resultat som utredningsmannen:
»Fjällapparnas levnadssätt medförde, att de voro mycket utsatta för sjukdomar,
och hos dem alstrades lätt en viss tungsinthet, som ej sällan överginge
till verklig sinnessjukdom.»

Att fjällsamerna genom sitt hårda yrke kunna vara utsatta för sjukdomar
är riktigt. Men att detta skulle medföra tungsinthet och särskilda
anlag för sinnessjukdom syns mig icke vara riktigt.

Någon risk att samernas fattigvård inom Jokkmokks kommun nu skulle
bli kvalitativt mindervärdig om den helt överlämnades till kommunen
tror jag ej finns. Däremot tror jag alt socialvården för samerna skulle
kunna bli mera ekonomiskt betungande än bortfallet av det uteblivna särskilda
statsbidraget skulle innebära.

2. Samme utredningsman skriver: »att det intrång, som lapparna lidit
i sin näring genom inskränkningen i de områden som fingo utnyttjas för
renskötseln, varit en mäktigt bidragande faktor till fattigvårdsbehovet bland
dem». Om detta intrång redan 1924 varit så stort, då måste man nog säga,
att intrånget på renskötseln och hotet mot denna näring i hela lappmarken
aldrig varit så farligt som för närvarande.

Olika skogsvårdsåtgärder av tidigare okänd storlek äger nu rum nere i
skogslandet såsom kalhuggen, hyggesrensningar, björkbesprutningar och
bränningar.

Malmfyndigheter med stor folkanhopning, ett ständigt växande krav på
jakt och fiske högt uppe i fjälltrakterna minskar renbeteslanden, stör renskötseln
och försvårar samernas möjligheter att utnyttja sina gamla
rättigheter till naturatillgångarna.

De redan tidigare genomförda och nu planerade vattenregleringarna
som sträcka sig högt upp i fjällsjöarna kommer, om de få utföras i planerad
omfattning, att medföra, att synnerligen värdefullt renbetesland
kommer att förstöras. Detta måste få till följd, att renstammen kraftigt

153

måste nedskäras och att en del mindre renägare kommer att behöva socialhjälp.

Särskilt de bofasta samernas renar, som nu skötas av nomaderna och
kallas skötesrenar, måste förmodlingen nedbringas synnerligen kraftigt,
ja kanske helt nedslaktas. Detta kommer i sin tur att betyda, att de bofasta
samernas ekonomiska läge avsevärt försvåras och att en del av dem
kommer att behöva socialhjälp.

Att belastningen för kommunerna — särskilt när regleringarna ha
genomförts — kommer att bli betydande är uppenbart.

3. När det gäller revisorernas påpekande att »eu strävan numera föreligger
att i allt större utsträckning jämställa samerna med landets övriga
befolkning» är detta riktigt.

Härtill vill jag endast säga att vi enbart äro glada över att såsom människor
få del av denna jämställighet.

Men när det gäller vårt yrke renskötseln, dess osäkerhet, ekonomiska
otrygghet och beroende av naturmakterna, då anser jag ej att vi äro
jämställda med landets övriga befolkning.

4. Om även vårdbidraget för samerna skulle indragas, kommer detta
ej endast att drabba Karesuando, Tännäs och Arjeplogs kommuner utan
även Jokkmokks. Detta framgår även av tabell 2.

5. Vad slutligen beträffar slopandet av de särskilda lapska ålderdomshemmen
och byggnadsbidragen till dessa, ber jag att få påpeka följande:

1) 1952 års åldringsvårdsutredning hade för sin del funnit, att något
behov av särskilda ålderdomshem för ifrågavarande kategori lappar ej
längre förefunnes samt att den utveckling, som omvittnats av myndigheterna
i det nordligaste länet innebure en fortgående utjämning av den
tidigare skillnaden i lapparnas och den övriga lappmarksbefolkningens
livsföring. Detta synes otvetydigt tala mot anordnandet av nya sådana hem.

2) Härtill är att säga att såväl undertecknad ordningsman, Jokkmokks
sameförening som Svenska Samernas Riksförbund protesterade mot det
nuvarande gemensamma ålderdomshemmet och begärde ett särskilt ålderdomshem
för samer i Jokkmokk, vilket även tidigare utlovats och ritats.
Vid det lappfogdesammanträde, där denna fråga togs upp, uttalade sig
även hela den samiska menigheten för eget ålderdomshem.

Den nuvarande sammanslagningen och placeringen mitt i samhället har
alltså tillkommit mot den samiska minoritetens uttryckliga önskan.

0. Då denna fråga ej endast har betydelse för flyttsamerna i Jokkmokks
kommun utan för alla Sveriges renskötande samer, ville jag föreslå att
Svenska Samernas Riksförbund bereds tillfälle att yttra sig i ärendet.

Med stöd av vad jag här anfört ber jag alltså ännu en gång att få föreslå
att det särskilda anslaget till socialhjälp och barnavård till lappar måtte
bibehållas å riksstaten.

Jokkmokk den 1C> januari 1957

Petter Anders Astot
Ordningsman i Sirkas lappby

154

Bilaga 2 till bilaga E

Yttrande angående statsrevisorernas anmärkning om den lapska

fattigvården

När det gäller statsrevisorernas tanke om likställighet mellan lappar
och andra medborgare i riket finns inget annat att yttra än att bifalla.
Men likställighetstanken som drabbar lapparnas förmåner, som de föreslagna
med indragande av lapparnas statliga fattigvård, kan inte undertecknad
bifalla, utan måste avge avvikande mening. Som skäl till detta
måste nämnas följande.

Indragande av den lapska fattigvården medförde att den lapska befolkningsgruppen
bleve i social misär i många fall. Särskilt i de ekonomiskt
svaga kommunerna, som Karesuando. Det sociala understöd som lapparna
nu åtnjuter i ovannämnda kommun tillfredsställer deras dagliga existens.
Som exempel kan tagas att bara inom Lainiovuoma lappby finns 10 familjer
som åtnjuter socialt understöd, och deras existens är helt beroende
av detta. Skall den primära kommunen ta ansvaret för dessa människor
kommer dessa att ställas inför valet att existera eller gå under av social
misär i folkhemmet Sverige. Kommunen med sina 11 skattekronor per
invånare har inga resurser att bidraga så att dessa människor kan leva.

När det gäller barnavård för barn bland lappar, så måste nog samma
åberopas. För barn som är i behov av vård i någon vårdanstalt måste
vården utebli på grund av föräldrarnas och kommunens svaga ekonomi.

När det gäller underhåll av redan nu befintliga ålderdomshem så kan
svaga kommuner ej bära denna börda. Understödet av dessa bleve så ringa
att ett nödläge uppstode i alla dessa ovannämnda kategorier av lappar.
Detta medförde att likställighetstanken bleve på många platser motsatsen.
Hemställer därför vördsamt att den nuvarande lapska fattigvården finge
stå orubbad med det ovannämnda som skäl. Tillägger att Svenska Samernas
Riksförbund »SSR» finge tillfälle att yttra sig i denna fråga.

Lannavaara den 16 januari 1957

Per Idivuoma

Ordningsmannen i Lainiovuoma lappby

Bilaga 3 till bilaga E

Lappfogde E. Malmström

Undertecknad får framställa frågan huruvida Länsstyrelsen anser det
vara behövligt med någon omändring av det förutvarande systemet till
något annat. För mig synes det ej vara behövligt med någon omändring.
För övrigt överlämnas saken att avgöras av Länsstyrelsen.

Arjeplog den 16 januari 1957

Olof A. Nutti

155

Allmänna statsbidragsutredningcn

Till Konungen

På grund av remiss har allmänna statsbidragsutredningen att yttra sig
över ett av riksdagens revisorer avgivet förslag angående statsbidraget till
socialhjälp och barnavård för lappar. Med anledning härav får utredningen
anföra följande.

Då den socialhjälp och barnavård, som lämnas åt lappar, icke är av
annan art än kommunernas verksamhet för att i motsvarande situationer
bistå andra befolkningsgrupper, finnes enligt utredningens mening icke
någon anledning, att ett särskilt statsbidrag skall utgå för hjälpverksamheten
i vad den avser lappar. För den händelse de samlade kommunalutgifterna
för kommun, som äger uppbära statsbidrag för socialhjälp och barnavård
åt lappar, skulle bli särskilt betungande, bör ett statligt stöd komma kommunen
till del endast enligt de regler, som gälla för understöd åt skattetyngda
kommuner i allmänhet. Utredningen tillstyrker därför revisorernas
förslag om indragning av ifrågavarande bidrag. I den mån någon eller
några av lappkommunerna skulle finnas vara i behov av särskild subvention
under en övergångstid, torde sådan böra lämnas med stöd av 4 §
förordningen den 18 maj 1951 angående bidrag till skattelindring åt synnerligt
skattetyngda kommuner.

I handläggningen av detta ärende ha samtliga utredningens ledamöter
deltagit.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
MARTIN WAHLBÄCK

S. E. Holmqvist

§ 16. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
Pensionsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 12 november 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av förslag av riksdagens revisorer
rörande styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet, särskilt
beträffande reumatikervården.

Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

Allmän orientering

Frågan huruvida pensionsstyrelsens sjukvård för reumatiskt och nervöst
sjuka borde överföras till och inordnas inom den av landsting och städer
utanför landsting bedrivna allmänna sjukvården har vid olika tillfällen varit
föremål för särskild utredning. En redogörelse för de i samband härmed
avgivna betänkandena har intagits i den remitterade skrivelsen, över dessa
har styrelsen avgivit yttranden, den 10 oktober 1934 över statens sjukvårdskommittés
betänkande beträffande den slutna kroppssjukvården i riket och
samma dag över 1928 års pensionsförsäkringskommittés betänkande med

156

förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen, den 20 oktober
1937 över ett av särskilt tillkallade sakkunniga avgivet betänkande
angående styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet, den 14 december
1945 över ett av 1941 års reumatikervårdssakkunniga avgivet betänkande,
del III, innefattande utredning om reumatikervårdens utbyggande och vidtagande
i övrigt av åtgärder för de reumatiska sjukdomarnas bekämpande
samt slutligen den 20 november 1951 angående hemställan av medicine
doktor Alfred Bjure m. fl. att styrelsens sjukvårdande verksamhet för reumatiskt
och nervöst sjuka måtte överföras till och inordnas inom den av
landsting och städer utanför landsting bedrivna allmänna sjukvården.

När revisorerna ingår på en bedömning av pensionsstyrelsens sjukvård
framhålles att denna vid skilda tillfällen varit föremål för kritik samt att
denna kritik »i annat sammanhang» sammanfattats under tre huvudpunkter
vilka därefter angives. Det hade givetvis varit av intresse om revisorerna
samtidigt meddelat vilket detta sammanhang vore. En dylik sammanfattning
förekommer emellertid i statens sjukvårdskommittés betänkande angående
den slutna kroppssjukvården i riket (SOU 1934:22) och baserar sig på —
förutom vissa, särskilt åren 1924—1927 gjorda erinringar — en skrivelse till
Konungen den 24 november 1926 från skattebetalarnas förening, ett nu
trettio år gammalt aktstycke, över vilket styrelsen avgav utlåtande den 14
februari 1927, vari den framförda kritiken tillbakavisades såsom oriktig
och grundad på missuppfattningar. I övrigt synes revisorernas uttalanden
till betydande del vara grundade pa de utredningar, bedömanden och överväganden,
som framlades i det av 1941 års reumatikervårdskommitté avgivna
betänkandet, gentemot vilket vederbörande remissinstanser hade så
betydelsefulla och väsentliga erinringar, att detsamma icke kunde läggas
till grund för något mera omfattande förslag till reumatikervårdens ordnande
det föranledde ju i stort sett endast beslut om inrättande av högst 250 nya
reumatiker vårdplatser, vilka för övrigt allenast till en mindre del ännu
kunnat tagas i anspråk. Revisorernas ställningstagande är alltså i stort sett
baserat dels pa en föråldrad kritik, som vederlädes redan då den framfördes,
dels på ett icke aktuellt betänkande. Några nya skäl av betydelse, grundade
på nuvarande förhållanden, har icke av revisorerna framförts.

I fortsättningen ämnar pensionsstyrelsen först behandla följande fre huvudfrågor,
nämligen huruvida tiden nu kan anses vara inne alt inordna
styrelsens sjukvård i den allmänna sjukvården, huruvida — oberoende härav
intagningsförfarandet omedelbart bör decentraliseras från styrelsen till
de olika sjukvardsanstalterna samt därefter de av revisorerna åberopade tre
huvudpunkter in. in. i vilka kritiken mot styrelsens sjukvård sammanfattats.
Under rubriken övriga frågor upptages slutligen till behandling sådana spörsmål
av betydelse som icke alls eller endast i förbigående berörts i de tre
första avsnitten.

Inordnandet av pensionsstyrelsens sjukvård i den allmänna sjukvården

Som revisorerna till eu början framhållit, har pensionsstyrelsen förklarat
sig principiellt kunna instämma i den uppfattning, som kommit till uttryck
i de tidigare angivna betänkandena, nämligen att den del av styrelsens sjukvård
som tidigare benämnts kurortsverksamhet borde inordnas såsom ett
led i den av stat, landsting och städer utanför landsting bedrivna allmänna
sjukvården. Förutsättningen härför har emellertid styrelsen angivit vara att

157

såväl reumatiker- som psykoneurosvården utbyggdes i sådan omfattning och
på det sätt alt möjlighet till dylik vård stode alla vårdbehövande till buds.
Samtidigt har styrelsen betonat, att åtgärder till förebyggande av invaliditet
och förbättrande av folkhälsan alltid komme att förbli en samhällsuppgift av
största betydelse, och att det ur samhällsnyttans synpunkt icke kunde anses
lämpligt och tillrådligt att den myndighet som handhade invaliditetsförsäkringen
befriades från varje ansvar på detta område.

I fortsättningen gör revisorerna gällande att föredragande departementschefen
vid riksdagsbehandlingen år 1946 av 1941 års reumatikervårdssakkunnigas
förslag uttalat sig för att reumatikervården vid lämplig tidpunkt
borde inordnas i den allmänna lasarettsvården. Något sådant uttalande har
styrelsen ej kunnat återfinna. Då departementschefen över huvud ej yttrade
sig vid riksdagsbehandlingen måste revisorerna avse något hans uttalande
i det statsrådsprotokoll som bilagts propositionen nr 224/1946 angående
utbyggnad av reumatikervården. 1 detta återfinnes emellertid följande
yttrande.

»I sak innebär den sålunda skisserade lösningen allenast en fortsättning
på den väg, som redan beträtts av pensionsstyrelsen. Såvitt nu kan bedömas
utgör den intet hinder för ett inordnande vid lämplig tidpunkt av reumatikervården
i den allmänna lasarettsvården, därest detta sedermera skulle bli
statsmakternas beslut.»

Av yttrandet framgår ju klart att departementschefen icke tagit ståndpunkt
till den av revisorerna angivna frågan utan överlåtit detta till ett
senare beslut av statsmakterna.

Till undvikande av varje missförstånd må omnämnas att departementschefen
i det följande stycket visserligen framhåller att lian i princip delar
de sakkunnigas uppfattning att pensionsstyrelsens befattning med reumatiker
avdelningar na vid lasaretten bör avvecklas. Detta stycke avser emellertid
eu annan fråga, nämligen vilken statlig myndighet som borde vara
huvudman beträffande lasarettsavtalen därest beslut icke fattades om deras
annullering enligt de sakkunnigas förslag.

Som revisorerna framhållit äger det sin riktighet att pensionsstyrelsen i
utlåtande den 22 oktober 1955 till Konungen över en framställning från
riksföreningen mot reumatism förklarat, att det icke syntes föreligga något
uttalat behov av ytterligare vårdplatser för reumatiskt sjuka på styrelsens
sjukvårdsanstalter.

Detta har av revisorerna tytts så att pensionsstyrelsen med hänsyn till sina
tidigare yttranden nu anser tiden vara mogen att inordna åtminstone vården
av de reumatiskt sjuka i den övriga slutna vården. Denna läsart är emellertid
inte riktig och det av följande skäl.

Uttalandet är gjort under förutsättning alt styrelsen får behålla den centrala
beläggningen, varigenom styrelsen bär möjlighet att mera effektivt
utnyttja vårdplatserna än vid en perifer beläggning. Härtill återkommer
styrelsen i det följande. Uttalandet förutsätter vidare att styrelsen har möjlighet
att utnyttja den reserv i vårdplatser som de så kallade sommarkurorterna
innebär. Huruvida dessa, när styrelsens sjukvård upphör, kommer
att användas för det klientel som styrelsen nu dit hänvisar kan styrelsen
givetvis icke yttra sig om.

Genom den centrala beläggningen får styrelsen dessutom garantier för
att det klientel som hittills icke kunnat erhålla vård å landstingssjukhusen
(när det gäller reumatiska sjukdomar framför allt den kroniska ledgångs -

158

reumatismen som fordrar långvarig och ofta upprepad vård) verkligen får
sadan. Hur få sådana garantier om sjukhusen överföres till de lokala huvudmannen
i en tid då behovet av sjukhusplatser är så trängande och möjligheten
att få byggnadstillstånd så ringa i förhållande till behovet? Även om
det skulle vara möjligt föreskriva att vissa av de platser varöver styrelsen
nu förfogar skulle reserveras för reumatiskt sjuka eller speciella grupper
därav; andra åter för övriga invalidiserande sjukdomar som enligt hittillsvarande
praxis beredes vård genom styrelsens försorg, torde det ligga i
öppen dag att ett sådant system blir klart underlägset det hittillsvarande när
det gäller garantier för att de invalidiserande sjukdomarna, med nuvarande
anspråk på ökat antal vårdplatser för olika kategorier, verkligen får vård,
tillräckligt långvarig vård och vid behov upprepad sådan.

hn annan omständighet som man vid bedömande av denna fråga icke
heller får glömma bort är att pensionsstyrelsens sjukhus och lasarettsavdelniugar
är, särskilt nu sedan vissa avdelningar övergått till de lokala huvudmännen,
ojämnt spridda över landet. Eftersom det ingalunda i varje län
finns sjukhus eller lasarettsavdelning som tillhör eller disponeras av styrelsen
kommer eu överlåtelse med nödvändighet att medföra en räjongindelning
med i vissa fall mycket stora, i vissa fall ej heller särskilt lyckade räjonger.
År det då så underligt om de som bor i närheten eller i varje fall ej så långt
från sjukhuset och söker vederbörande läkare vid sjukhuset, i första hand
kommer in, till skada för dem som bor så långt bort att intagning antingen
man vill eller ej måste ske på läkarremiss. Att detta åtminstone på vissa håll,
där man är särskilt intresserad av att driva tesen om nödvändigheten av
självständiga reumatikeravdelningar, kommer att leda till anspråk på ytterligare
sådana eller utbyggnad av redan befintliga torde vara klart.

För övrigt förefaller det som om statsrevisorerna, mot huvuddelen av den
medicinska sakkunskapen, skulle finna en sådan utveckling önskvärd. Revisorerna
anför nämligen.

»På grund härav och då de lasarettsanslutna reumatikeravdelningarna
i allmänhet icke erhållit egna överläkare, kunna dessa avdelningars kapacitet
ej utnyttjas till fullo, klera omständigheter tala för alt denna olägenhet
snabbt skulle elimineras, därest de ordinarie sjukvårdshuvudmännen helt
övertoge ansvaret för avdelningarna.»

Uttalandet — som såvitt angår avdelningarnas utnyttjande är oriktigt —
förutsätter ju att de lasarettsavdelningar som nu endast är annex till en
medicinsk klinik utvidgas så att de kan bli självständiga reumatologiska
avdelningar.

I detta sammanhang kan vara skäl framhålla att när revisorerna i sin skrivelse
omnämnt att avdelningar vid vissa sjukhus »upphört att fungera som
pensionsstyrelsens sjukhusavdelningar och nu drivas av vederbörande sjukvårdshuvudman
själv» innebär det ingalunda att avdelningarna fortfarande
användes för vård av samma patientkategorier som tidigare. Sålunda användes
t. ex. en del av den tidigare avdelningen vid Malmö allmänna sjukhus
numera dels för radiologi, dels som sjukhem, under det att återstoden användes
lör vård av nervöst sjuka. Några patienter med reumatiska sjukdomar
vardas således icke å denna avdelning, medan däremot som regel omkring
30 vårdplatser användes för reumatikervård då styrelsen disponerade avdelningen.
Styrelsens tidigare reumatikeravdelning i Västerås användes nu som
ortopedisk avdelning och detsamma är förhållandet med den del — motsvarande
ca 30 vårdplatser — av styrelsens avdelning vid lasarettet i Norr -

159

köping, vilken övertagits av staden. Det förtjänar ock framhållas att när
Stockholms läns landsting fört förhandlingar med pensionsstyrelsen om ett
eventuellt övertagande av sjukhuset i Nynäshamn har ändamålet ingalunda
varit att bereda sjuka från andra delar av landet, vilka till huvudsaklig del
nu fyller sjukhuset, vård. Huvudsyftet har varit att bereda vård åt kroniskt
sjuka och vissa andra kategorier inom länet, för vilka vårdbehovet ansetts
skriande.

Ett typiskt exempel på hur irrationellt förhållandena kan utveckla sig
om reumatikersjukhus drives av olika huvudmän utgör det av riksföreningen
mot reumatism drivna sjukhuset i Spenshult, där enligt uppgift i de remitterade
handlingarna väntetiden för kvinnor utgör i runt tal sex—sju månader
och för män omkring tre månader medan den å pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter
utgör i runt tal fem å sex veckor. I skrivelse den 4 mars 1952
till inrikesdepartementet har riksföreningen förklarat, att avsikten var att å
Spenshult främst bereda vård åt sådana sjuka som icke omfattades av pensionsstyrelsens
sjukvård, samt att i den mån så behövdes och visade sig
lämpligt komplettera denna sjukvård genom att bereda vård även åt sådana
som omfattades av densamma. Såsom framgår av vad tidigare anförts erfordras
för närvarande ingen dylik komplettering av styrelsens verksamhet.
Trots de långa väntetiderna vid Spenshult har det emellertid förekommit att
även personer, vilka så snabbt som möjligt borde beredas vård å någon av
styrelsens sjukvårdsanstalter, i stället först efter mycket lång väntan intagits
på Spenshult och därefter beretts vård genom styrelsens försorg. Sådana
förhållanden skulle givetvis ej ha behövt uppstå om sjukhusen hört till samma
huvudman.

Det kan också i detta sammanhang vara skäl framhålla, att antalet vårdplatser
å de medicinska avdelningarna under det senaste årtiondet kraftigt
utökats och att denna ökning fortfarande pågår. Trots denna starka ökning
har det emellertid som i det föregående redan berörts varit möjligt för
pensionsstyrelsen åt! hålla relativt korta väntetider till styrelsens sjukvårdsanstalter
endast tack vare att styrelsen under sommarmånaderna haft möjlighet
hänvisa ett icke ringa antal patienter för vård till s. k. sommarkurorter
samt att styrelsen genom den centrala beläggningen har möjlighet att
överblicka platstillgången och fördela patienterna med hänsyn härtill så att
någorlunda jämna väntetider kan hållas å samtliga sjukvårdsanstalter som
disponeras av styrelsen.

Vad vården vid sommarkurorter beträffar har denna vårdform visat sig
värdefull särskilt för sådana sjuka, som redan till eu viss grad invalidiserats
men dock varit i stånd att utföra ett visst mått av arbete och vilka genom
vården å dessa kurorter blivit återställda eller hållits i det skick, att de under
betydligt längre lid än eljest skulle varit fallet kunnat fortsätta med sitt
arbete. Ur folkpensioneringens synpunkt fyller således dessa kurorter eu
viktig uppgift och kompletterar på ett gott siitt den slutna reumatikervården.

Bär (ten centrala beläggningen upphöra omedelbart?

Redan vid avlåtande till riksdagen av propositionen nr 224/1946 angående
utbyggnad av reumatikervården tog föredragande departementschefen ställning
till denna fråga och anförde.

»Beläggningen av reumatikeranstalterna torde tills vidare, liksom hittills,
böra ske centrail genom pensionsstyrelsens försorg. Frågan om perifer be -

160

läggning av dessa anstalter torde få upptagas till omprövning i samband med
det slutliga ställningstagandet till reumatikervårdens utbyggnad.»

Ehuru pensionsstyrelsen i likhet med departementschefen finner det klart
att spörsmålet om hur beläggningen slutligen skall ske icke bör avgöras
förrän slutlig ställning tagits till själva sakfrågan, d. v. s. till hur vården
skall ordnas, och ehuru vad styrelsen i det föregående anfört ytterligare
styrker denna uppfattning må, med hänsyn till den vikt revisorerna synes
ha fäst vid denna fråga, ytterligare följande anföras.

De anmärkningar som gjorts mot ett centralt beläggningssystem kan endast
till viss del undvikas vid perifer beläggning. Så torde, som redan antytts,
med de stora räjonger varom här skulle bli fråga bedömandet av vårdbehovet
olta komma att ske endast genom granskning av handlingar rörande
patienten utan kontakt med honom själv. Vidare skulle, om väntetiderna
inom en räjong vore längre än inom en annan, någon hänvisning för utjämning
i varje fall i praktiken ej kunna äga rum. Härtill kommer att ett omedelbart
realiserande av förslaget att slopa den centrala intagningen skulle
medföra betydande administrativa svårigheter, bland annat i form av ökat
arbete för läkarna å lasaretten. Någon kostnadsbesparing skulle helt säkert
icke heller uppkomma, bland annat ifall revisorernas förslag om personlig
kontakt mellan den intagningsförrättande läkaren och patienten i görligaste
män skulle förverkligas. Eu sådan kontakt fordrar i de allra flesta fall dyrbara
och särskilt för personer med reumatiska sjukdomar besvärliga resor,
för personer i mellersta och norra Sverige ofta även mycket långa sådana.
Såväl för det allmänna som lör den enskilde uppkommer härigenom ökade
kostnader i förhållande till tidigare. Det förefaller styrelsen därför synnerligen
omotiverat att tro att det av revisorerna föreslagna intagningsförfarandet
skulle medföra några förbättringar för den enskilde eller det allmänna.
I stället torde förhållandet bliva det motsatta och många av de sjuka erhålla
sjukhusvård först på ett betydligt senare stadium av sjukdomen än nu är
fallet. Styrelsen kan för övrigt icke underlåta att påpeka att uttalandet »att
de sjuka i allmänhet först på ett sent stadium av sjukdomen komma till
pensionsstyrelsens kännedom, varigenom utsikterna till ett återställande
försämras» framföres som om detta påstådda missförhållande berodde på
underlåtenhet från styrelsens sida. Styrelsen har givetvis inga möjligheter
övervaka att alla som borde beredas sjukhusvård också erhåller sådan i
god tid, vilket för övrigt inga kroppssjukhus eller lokala huvudmän torde
ha möjlighet göra. Däremot finnes i Kungl. Maj ds instruktion den 19 september
1947 för pensionsnämnderna följande föreskrift.

»Pensionsnämnd, dess ordförande och ledamöter böra verka för att åtgärder
vidtagas i syfte att förebygga och häva invaliditet hos befolkningen
inom pensionsdislriktet; och böra de för sådant ändamål, i fall där behov
av sjukvård eller yrkesutbildning för en person föreligger och bidrag härtill
från pensionsstyrelsen kan ifrågakomma, föranstalta om att ansökning om
bidrag göres hos styrelsen. För att på bästa sätt tillgodose nämnda syfte
bör — i den omfattning och på det sätt som prövas lämpligt — nämnden
samarbeta med sjukkassor, arbetsförmedlingsorgan, läkare, distriktssköterskor
och andra inom distriktet verksamma personer och myndigheter.»

Angelägenheten av att dessa bestämmelser iakttages, vilket ju är av synnerlig
vikt för styrelsens verksamhet, inskärpes för ombud och nämnder
både muntligen och skriftligen vid sammanträden eller eljest. Jämväl vid
den kontakt styrelsen har med läkare och kommunala myndigheter m. fl.

161

inskärpes vikten härav och alt fallen så tidigt som möjligt erhåller vård.

Dessutom kan pensionsstyrelsen tack vare det centrala intagningsförfarandet
och registreringen hos styrelsen övervaka hälsotillståndet hos de
vårdade och föranstalta om att de erhåller ny vård om så erfordras.

Ett av revisorernas motiv för förslaget att omedelbart slopa det centrala
intagningsförfarandet är att förfarandet är omständligt, innebärande bland
annat att utredning skall äga rum beträffande den sökandes ekonomi, trots
att en prövning härav efter införandet av lagen om allmän sjukförsäkring
är onödig. Härom må endast framhållas att någon prövning av den sökandes
ekonomi ej sker vid styrelsens bedömning av ansökningar om sjukvård å
styrelsens sjukhus eller lasarettsavdelningar; i fråga om andra ansökningar
sker fortfarande sådan prövning. Då lagen om allmän sjukförsäkring den
1 januari 1955 trädde i kraft fanns emellertid hos styrelsen och pensionsnämndernas
ordförande kvar en betydande upplaga av den blankett som
var gemensam för ansökan om sjukvård och näringshjälp in. m. Med hänsyn
härtill och för att undvika kostnader fann pensionsstyrelsen icke skäl makulera
den hittills använda blanketten och ersätta den med nya, vilket givetvis
kommer att ske då upplagan förbrukats.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att den centrala beläggningen
handhaves av allenast ett fåtal av personalen på pensionsstyrelsens
sjukvårdsbyrå. De härmed förknippade arbetsuppgifterna utgör således
endast en ringa del av byråns arbete. EU decentraliserat intagningsförfarande
torde otvivelaktigt draga betydligt större kostnader än det nuvarande
systemet.

Av revisorerna åberopad tidigare kritik

Styrelsen har inledningsvis påpekat, att revisorerna bland annat åberopat
en för åtskilliga år sedan framförd kritik av styrelsens sjukvård, en kritik
som styrelsen vederläde redan då den framfördes. På grund av den betydelse
revisorerna synes ha tillmätt kritiken torde emellertid ett förnyat bemötande
vara på sin plats.

1. Verksamheten är för dyrbar i förhållande till vårdens beskaffenhet
och de vårdresultat som vunnits; hithörande sjuka komma i allmänhet
först på ett sent stadium av sjukdomen till pensionsstyrelsens kännedom,
varigenom utsikterna till ett återställande försämras.

Både i delta och andra sammanhang förekommer i skrivelsen uttalanden,
enligt vilka den vård som lämnas på styrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar
skulle vara om icke underhaltig så dock mindre god. Först och främst
må här fastslås att styrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar icke är kurorter
— vården benämnes numera icke heller kurortsvård — utan modernt
utrustade specialsjukhus. För de olika lasarettsavdelningarna är alla lasarettets
resurser för diagnostik och terapi tillgängliga i full utsträckning. Det
är svårt att förstå alt vården skulle bli bii 11 re om den överfördes till lokala
huvudmän; en stor del av denna sker ju redan nu i deras regi.

Beträffande uppgiften att vården är för dyrbar i förhållande till de vårdresultat
som vunnits kan endast påpekas alt någon undersökning rörande
de vårdresultat som uppnåtts, icke redovisats eller ens åberopats av revisorerna.
Det hade givetvis varit värdefullt om revisorerna velat taga del av
de undersökningar, som vid olika tillfällen verkställts och för vilka redogörelser
finnes tillgängliga hos pensionsstyrelsen och även publicerats. Sålunda
har undersökningar utförts åren 1923, 1925 och 1927, och senast

It llev. berättelse ang. statsverket år 1050. It

162

utförde biträdande överläkaren vid sjukhuset i Nynäshamn, Folke Bohman,
år 1942 en undersökning rörande de fall, vilka under året 1938 avslutat vård
på styrelsens kuranstalter, lasarettsavdelningar, vissa sommarkurorter samt
på de av styrelsen disponerade platserna på ortopediska kliniken i Lund
och vanföreanstalten i Göteborg. För denna undersökning finnes eu redogörelse
intagen i Social-Medicinsk tidskrift nr 7—8 år 1944.1 Den av
Bohman utförda undersökningen omfattade 4 483 fall, av vilka 68,1 %
var helt eller i väsentlig grad arbetsföra, 10,1 % delvis arbetsföra, 8,6 °/o
arbetsoförmögna men icke pensionerade och 13,2 % arbetsoförmögna och
pensionerade. Vid bedömande av vårdresultaten måste beaktas, att det här
är fråga om sjukdomar av i hög grad kroniserande och invalidiserande
karaktär. En av styrelsen för några månader sedan påbörjad ny undersökning
angående vårdresultaten under senaste tid befinner sig ännu i förberedelsestadiet,
varför givetvis några resultat av densamma ännu icke kan
redovisas.

Revisorerna har i sin skrivelse intagit en tabell, utvisande dagavgiften
under år 1955 vid pensionsstyrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar. Av
denna tabell framgår bland annat att dagavgiften vid styrelsens egna sjukhus
i Nynäshamn, Åre och Tranås nämnda år uppgick till endast 23 kronor,
d. v. s. den var lägre än dagavgiften för samma år å Spenshult där den uppgick
till kronor 24: 52. För styrelsens avdelningar i Norrköping, Umeå och
Vänersborg är dagavgiften betydligt lägre än självkostnaden för patienterna
å lasarettens övriga avdelningar, som uppgår till kronor 42:46, 40:26 och
39: 54 respektive. Med Norrbottens läns landsting, som från och med januari
1957 övertager driften av garnisonssjukhuset i Boden, har styrelsen träffat
preliminärt avtal rörande vård av styrelsens patienter vid sjukhuset, vilket
avtal för närvarande är under Kungl. Maj ds prövning. Enligt detsamma
skall dagavgiften utgå med belopp motsvarande den på visst sätt beräknade
självkostnaden för samtliga patienter å sjukhuset minskad med femton procent.
Beträffande avdelningarna vid lasaretten i Lund och Lidköping samt
Änggårdens ortopediska klinik i Göteborg pågår eller skall förhandlingar
upptagas angående nedsättning av dagavgiften för styrelsens patienter. För
övrigt torde tabellen med önskvärd tydlighet visa, att vården ej blir billigare
om den överföres till lokala huvudmän.

Beträffande uppgiften, att de sjuka i allmänhet först på ett sent stadium
av sjukdomen kommer till pensionsstyrelsens kännedom, varigenom utsikterna
till ett återställande försämras, får styrelsen hänvisa till vad tidigare
härom anförts i detta utlåtande.

2. Verksamheten fungerar tekniskt på ett mindre tillfredsställande
säl! närmast på grund av att prövningen av de sökandes vårdbehov
centraliserats och att inom den cenlrala ledningen råder brist på speciell
medicinsk sakkunskap.

Vad den första delen av denna anmärkning beträffar synes det för bemötande
vara tillräckligt att styrelsen hänvisar till vad tidigare anförts under
rubriken »Bör den centrala beläggningen upphöra omedelbart?»

Påståendet att det inom den centrala ledningen, det vill säga inom pensionsstyrelsen,
råder brist på speciell medicinsk sakkunskap synes enklast
kunna vederläggas genom följande uppgift å de läkare som är anställda
hos styrelsen.

Överläkare: medicine doktor Eric Jonsson, docent i reumatologi vid Karolinska
institutet samt överläkare vid Södersjukhuset.

1 Här ej avtryckt.

163

Biträdande läkare i fråga om

invärtes sjukdomar: livmedikus, medicine licentiat Thorolf Hedborg samt
medicine doktor Sven Ekvall, förutvarande lasarettsläkare vid medicinska
avdelningen vid lasarettet i Umeå, båda väl insatta i de reumatiska sjukdomarna
och deras behandling.

lungsjukdomar: medicine licentiat Bo Nordenfors, dispensärläkare vid
Stockholms stads centraldispensär;

psgkiska sjukdomar: medicine licentiat Allan Grönwald, biträdande läkare
vid Stockholms stads öppna vård av psykiskt sjuka, och medicine doktor
Henry Mjönes, överinspektör för sinnessjukvården;

kirurgiska sjukdomar: medicinalrådet Olof von Zweigbergk, f. d. lasarettsläkare
vid kirurgisk avdelning.

Innan en sökande hänvisas till vård genom pensionsstyrelsens försorg
inhämtas yttrande av någon av styrelsens läkare.

3. Genomförandet av en enhetlig sjukvårdsplan är icke möjligt, så
länge pensionsstyrelsen utgör ett självständigt arbetande sjukvårdsorgan
vid sidan av de egentliga sjukvårdsorganen, medicinalstyrelsen och
landstingen.

Dylika farhågor framfördes redan tidigt, en av de första gångerna i en
uppsats av professor G. Bagge i Svensk tidskrift för år 1923, och upprepades
därefter vid några tillfällen. Utvecklingen har emellertid visat att farhågorna
var ogrundade, snarare torde man med fog kunna göra gällande att styrelsen
genom sin sjukvårdande verksamhet lämnat ett betydelsefullt bidrag
till en god utveckling av den allmänna sjukvården därigenom att styrelsens
utbyggande av reumatiker- och neurosvården givit utrymme för en snabbare
utveckling inom andra viktiga områden av den allmänna sjukvården. Detta
torde ha varit av alldeles särskilt stor betydelse under det senaste årtiondet
då byggnadsregleringen och den ekonomiska situationen rest hinder för den
allmänna sjukvårdens utbyggnad i den takt som ur de flesta andra synpunkter
varit önskvärd.

Vad slutligen angår den av revisorerna åberopade, av vissa överläkare vid
pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar m. fl. i maj 1951 till Kungl. Maj:t
ingivna skrivelsen må framhållas att densamma undertecknats av fem av
överläkarna å styrelsens lasarettsavdelningar, samt överläkaren och biträdande
överläkaren vid sjukhuset i Nynäshamn. Undertecknarna utgjorde
emellerlid eu minoritet av läkarna å styrelsens samtliga sjukhus och avdelningar.
Sålunda hade densamma icke undertecknats av överläkarna å styrelsens
avdelningar vid lasaretten i Umeå och Vänersborg samt vid Malmö
allmänna sjukhus, ortopediska avdelningen vid lasarettet i Lund, Änggårdens
ortopediska klinik, Broströmska sjukhemmet för barn i Göteborg samt slutligen
överläkarna vid sjukhusen i Åre och Tranås och biträdande överläkaren
vid sistnämnda sjukhus. Revisorerna har i sin skrivelse redogjort för de
enligt undertecknarnas mening mest framträdande bristerna i fråga om
styrelsens sjukvård. Däremot har intet utrymme lämnats för styrelsens bemötande
av de framförda påståendena. Med anledning härav bifogar styrelsen
avskrift av sitt yttrande till Konungen i ärendet. (Bilaga A.)

Övriga frågor

Öppen vård in. in.

Som eu betydande brist hos pensionsstyrelsens sjukvård framhåller revisorerna
att densamma icke varit tillräckligt differentierad. Särskilt påpekas

164

att styrelsen i huvudsak begränsat sitt intresse till den slutna vården och att
»den öppna vården ansetts mindre väl tillgodosedd, där icke lokala krafter
ingripit». Det har emellertid aldrig varit meningen att styrelsen skulle ombesörja
öppen vård; enligt styrelsens uppfattning framgår detta redan av
kontrakten med de lokala huvudmännen. När det gäller den öppna vården,
som enligt sakens natur kommer att huvudsakligen omfatta patienter från
det egna sjukvårdsområdet, har det varit naturligt att lokala krafter skulle
ingripa. Något annat har för övrigt aldrig gjorts gällande utom från visst
håll vid Lunds lasarett, en ståndpunkt som styrelsen vederlagt i skrivelse till
Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse den 7 augusti 1956.
Pensionsstyrelsen vill emellertid framhålla att pensionsstyrelsen medverkat
till sådan vård genom att lokaler härför ställts till förfogande i av pensionsstyrelsen
disponerade utrymmen för sluten vård.

För övrigt har frågan om den öppna vården behandlats vid 1946 års riksdag
i samband med den förutnämnda propositionen om reumatikervårdens
utbyggnad. I anledning av vissa motioner att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skulle begära utarbetande av förslag till utbyggnad av den förebyggande
och öppna reumatikervården redan till 1947 års riksdag erinrade sålunda
statsutskottet i sitt utlåtande nr 182 att reumatikervårdssakkunniga framfört
vissa allmänna synpunkter på denna men ännu icke ansett tiden vara
inne för framläggande av konkret förslag utan hänskjutit frågan om statligt
understöd för ändamålet till den inom medicinalstyrelsen pågående utredningen
rörande den öppna vårdens organisation i allmänhet. Med hänsyn
härtill och vissa andra utredningar hemställde utskottet att motionerna ej
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

Varken i de sakkunnigas betänkande eller i motionerna har det för övrigt
ifrågasatts att pensionsstyrelsen skulle bidraga till den öppna vården.

Reumatikeravdelningarnas utnyttjande

Vad beträffar revisorernas påstående att de lasarettsanslutna reumatikeravdelningarnas
kapacitet icke kunde till fullo utnyttjas torde det vara tillräckligt
att hänvisa till tabell 2 i revisorernas skrivelse. Eu uträkning av
medelbeläggningsprocenten för år 1955 för nyssnämnda avdelningar visar
att densamma uppgick till omkring 95 %> utom för avdelningen vid lasarettet
i Lidköping, där den utgjorde 88 °/o. Sistnämnda medelbeläggning beror på
att lasarettet under de senaste åren haft avsevärda svårigheter att erhålla
personal och därför varit tvungen att under sommarmånaderna delvis hålla
avdelningen stängd. Avdelningen vid lasarettet i Vänersborg, där huvudsakligen
personer med nervösa sjukdomar vårdas, hade en medelbeläggning
av 96 %. Vad styrelsens egna sjukhus beträffar utgjorde medelbeläggningen
för sjukhusen i Åre och Tranås 100 procent och för sjukhuset i Nynäshamn
96 %. I fråga om sjukhuset i Åre är uppgiften i tabellen angående antalet
vårdplatser felaktig. Antalet är 120, icke 140 som är det totala antalet vårdplatser,
de 20 platserna å barnavdelningen inräknade.

Såsom en jämförelse må nämnas att enligt Sveriges officiella statistik,
allmän hälso- och sjukvård, utgjorde den procentuella beläggningen år 1954
å lasarett 86 %, vanföreanstalter 88 %, pensionsstyrelsens sjukhus (pensionsstyrelsens
fristående anstalter) 92 % och anstalter för kroniskt sjuka
95 %.

165

Neurosvården in. in.

Revisorerna framhåller, att de för neurospatienter avsedda platserna å
styrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar i viss utsträckning belagts med
reumatiskt sjuka. På styrelsens egna sjukhus och på avdelningen i Vänersborg,
där såväl neurospatienter som patienter med reumatiska sjukdomar
beredes vård, finnes emellertid icke någon bestämd uppdelning av vårdplatserna
å sådana för patienter med nervösa sjukdomar, å ena, och reumatiska
sjukdomar, å andra sidan, utan behovet av vårdplatser för den ena
eller andra kategorien tillgodoses allteftersom detsamma växlar.

Givet är alt olika meningar alltid gör sig gällande under diskussionen av
en så betydelsefull fråga som den hur pensionsstyrelsens sjukvård framdeles
skall gestaltas. Det skulle emellertid betydligt underlättat styrelsens ståndpunktstagande
till vissa i revisorernas skrivelse upptagna frågor om där
angivits varifrån uppgifterna hämtats. I den nu föreliggande skrivelsen saknas
ofta sådana upplysningar. Sålunda har revisorerna icke angivit vilken
psykiatrisk expertis som anser att det »numera knappast föreligger något
egentligt behov av en insats från pensionsstyrelsens sida inom psykoneurosvårdens
område». Gentemot detta påstående må emellertid framhållas, att
styrelsen samrått med sin psykiatriske expert, överinspektören för sinnessjukvården
medicine doktor Henry Mjönes, som förklarat att styrelsens
sjukvård beträffande de psykiska insufficienstillstånden fyller ett stort behov
och att det i varje fall vore felaktigt att vidtaga några omedelbara förändringar
i denna verksamhet, enär de psykiatriska lasarettsavdelningarna ej
kommit till stånd i planerad omfattning. I sistnämnda hänseende må därjämte
framhållas att självständiga lasarettsavdelningar för detta klientel
visserligen tillkommit vid flera sjukhus under senare år, men att samtliga
dessa finnes vid lasarett belägna söder om en linje Uppsala—Karlstad och
att, såvitt styrelsen har sig bekant, av de beslutade avdelningarna endast
två skall anslutas till lasarett norr därom.

För (ivrigt torde det vara synnerligen lämpligt att neurospatienter med
blandade psykiska och somatiska symptom vårdas å styrelsens sjukhus i
Nynäshamn, Åre och Tranås samt å avdelningen vid lasarettet i Vänersborg,
då, såsom förut framhållits, samtliga är fullständigt utrustade sjukhus
och överläkarna där har mångårig erfarenhet av bland annat denna patientkategori.

Som ytterligare en betydande brist hos pensionsstyrelsens sjukvård anföres
att densamma icke skulle vara tillgänglig för landets samtliga vårdbehövande
invånare; uteslutande medicinska och humanitära synpunkter borde
läggas på vården. Längre ned framliålles emellertid

»att intagningsbestämmelserna redan ändrats därhän att förutsättningarna
för intagning å de av pensionsstyrelsen disponerade sjukvårdsanslalterna
i stort sett överensstämma med dem som gälla i fråga om andra sjukvårdsinrättningar.
I båda fallen iakttages en viss rcstriktivitet vid sådana
sjukdomsfall, där sjukdomen är så svårartad, atl framtidsutsikterna äro
osäkra eller dåliga samt där patienten tillhör de högsta åldersklasserna. Den
enda skillnad, som för närvarande förefinnes mellan pensionsstyrelsens
centrala prövning och den vanliga medicinska, består däri, alt personer, som
redan erhållit invalidpension eller ålderspension, icke erhålla vård a pensionsstyrelsens
sjukvårdsanstalter.»

Sistnämnda uppgift är för övrigt icke helt riktig. Det händer stundom all

166

personer, som uppbär invalidpension beredes vård å styrelsens sjukvårdsans
talter, enär vederbörandes tillstånd så förändrats att förutsättningar för
sådan vård föreligger. Beträffande personer med sjukbidrag brukar styrelsen
ej sällan låta vårdperioder omväxla med tider då sjukbidrag utgår. Styrelsen
kan i detta sammanhang icke underlåta framhålla, att revisorerna i
sin iver att motivera förslaget om en omedelbar decentralisering av intagningsförfarandet
samtidigt praktiskt sett vederlagt påståendet att styrelsens
sjukvård icke skulle vara öppen för landets samtliga vårdbehövande invånare.

Den invaliditetsprövande verksamheten in. m.

I fråga om styrelsens invaliditetsprövande verksamhet gäller numera i än
högre grad än tidigare att det är av utomordentlig betydelse att styrelsen
äger tillgång till ett tillräckligt antal lämpligt belägna sjukhus dit pensionssökande
kan hänvisas för undersökning, vård och eventuellt tillvänjning till
arbete. Läkarna vid styrelsens sjukhus förvärvar eu ingående kännedom
om styrelsens praxis i fråga om invaliditetsprövningen och en omfattande
erfarenhet i socialmedicinska frågor. För styrelsen är det givetvis synnerligen
värdefullt att vid invaliditetsprövningen kunna utnyttja denna erfarenhet
då det gäller ärenden angående invalidpension och sjukbidrag i vilka
del otta är nödvändigt att snabbt få en ingående undersökning och utredning
utförd. Behovet av sådana undersökningar och utredningar kan dessutom
väntas bli alltmera uttalat allteftersom folkpensionernas belopp ökas eller
om en allmän pensionsförsäkring i någon form införes. Ökningen i antalet
ansökningar, som blir eu följd härav, torde till stor del komma att hänföra
sig till personer, beträffande vilka invaliditeten är tveksam och vilka alltså
i stor utsträckning kan väntas böra bli föremål för ytterligare undersökning
och utredning före avgörandet. Dessa synpunkter har jämväl tidigare framförts
såväl av styrelsen som av läkare vid styrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar,
ehuru detta icke omnämnts i revisorernas skrivelse.

Över huvud är det fråga om icke styrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet
och den därmed förbundna möjligheten att erhålla eu mera allsidig
och tillförlitlig bedömning av tveksamma invalidfall kommer att erhålla en
mycket större betydelse, ifall eu allmän pensionsförsäkring med väsentligt
höjda och kanske efter arbetsförmågan differentierade invalidpensioner
införes. Det är icke otänkbart att härvid spörsmålet om styrelsens sjukvård
och därmed sammanhängande rehabilitering kommer i ett annat läge.

Med den ställning pensionsstyrclsen sedan mer än 40 år intagit i fråga
om invaliditetsprövning och invaliditetsförebyggande verksamhet och med
hänsyn till den erfarenhet härutinnan, som finnes representerad inom styrelsen,
är det naturligt att styrelsen till diskussion upptagit problemet om
och på vad sätt en intensifierad rehabilitering skulle kunna anordnas inom
ramen för dess invaliditetsprövande och förebyggande verksamhet. Härvid
har styrelsen av lättförklarliga skäl närmast varit inriktad på sina egna
sjukhus. Sålunda har styrelsen i skrivelse den 29 augusti 1956 till Konungen
angående anslag tör budgetåret 1957/58 till åtgärder till förebyggande och
hävande av invaliditet framhållit bland annat följande.

»Inom pensionsstyrclsen har diskuterats möjligheterna att i första hand
vid sjukhusen i Nynäshamn och Tranås vidtaga mera intensiva åtgärder
för rehabilitering under ledning av särskilda härför utbildade läkare. Med
hänsyn till det preliminära läge vari ärendet befinner sig är styrelsen ej

167

nu beredd att framlägga något förslag i ämnet. Vid sjukhuset i Åre finnes i
sjukhusbyggnadens bottenvåning inrymd eu yrkesskola för mekaniker,
avsedd för astmasju-ka, och till denna kan manliga patienter vid sjukhuset
i viss utsträckning hänvisas för arbetsträning, utredning angående arbetsförmågan
och dylikt.»

Det vore ur alla synpunkter olyckligt om styrelsen nödgades avstå från
sina egna sjukhus och därigenom även berövades varje möjlighet att i egen
regi anordna en intensifierad rehabilitering till gagn lör bade den invaliditetsprövande
och den invaliditetsförebyggande verksamheten.

Men också när det gäller styrelsens avdelningar vid lasaretten gör liknande
synpunkter sig gällande. De måste tills vidare, jämte sitt huvudsyfte att
meddela sjukvård, kunna tjäna som undersökningscentraler för tveksamma
invalidfall, även om för närvarande möjligheten att där erhålla jämväl en
prövning av själva arbetsförmågan i flertalet fall är utvecklad i mindre önskvärd
grad. Styrelsen föreställer sig ock att dessa avdelningar, med hänsyn
till de erfarenheter som där vunnits, en gång i framtiden, när inrättandet
av rehabiliteringsavdelningar vid landstingssjukhusen skjuter fart och
förhållandena i övrigt lämpar sig härför, skall kunna bli ett värdefullt komplement
till, eventuellt utgöra eu stomme i dessa rehabiliteringsavdelningar.
När styrelsens avdelningar eller delar därav övergått till de lokala huvudmännen,
har styrelsen också sökt verka för att de fått eu användning som
direkt eller indirekt tjänar rehabiliteringsverksamheten. Sålunda har exempelvis,
genom att styrelsens avdelning i Västerås övergått till landstinget
och genom de förhandlingar som i anslutning därtill förts med landstinget,
detta fått möjlighet att inrätta, förutom en ortopedisk avdelning nödvändig
för eu utbyggd rehabilitering, även eu särskild rehabiliteringsavdelning.

Även om rehabiliteringsavdelningar inrättas vid lasaretten kommer de
emellertid att i huvudsak avse medicinsk rehabilitering. En viss förbättring
av möjligheten att enligt 36 § folkpensioneringslagen erhålla bedömning
av tveksamma invalidfall skulle de givetvis innebära. Men som styrelsen
i andra sammanhang framhållit är det inte tillräckligt för alla de fall där
en samtidig bedömning av den medicinska invaliditeten och den därav beroende
arbetsförmågan är nödvändig, ej heller för att få särskilt svåra fall
i arbete igen. Styrelsen hade hoppats att Norrbackainstitutet i Stockholm
inom en nära framtid skulle kunna omvandlas till en dylik institution. Da
förhoppningarna härom synes undanskjutna till ett alltmer avlägset fjärran,
måste under tiden något göras för att styrelsen skall få resurser att bemästra
de problem som en förbättrad folkpensionering och eu därpå byggd allmän
pensionsförsäkring kommer och måste komma att ställa på styrelsen.
1 dagens läge ser styrelsen ingen annan möjlighet än att styrelsens egna
sjukhus utrustas för ändamålet, vartill styrelsen som förut nämnts redan
tagit initiativ. Tyvärr har dessa planer för närvarande måst läggas åsido
på grund av statsrevisorernas framställning. Hur det än går med avdelningarna
vid lasaretten och alldeles särskilt om dessa skulle överföras till
lokala huvudmän är det nödvändigt — eu mening som styrelsen vid flera
tillfällen framfört — att dess egna sjukhus står till styrelsens förfogande
bland annat för invaliditetsprövning och därmed sammanhängande rehabilitering.
Med hänsyn till den verksamhet styrelsen redan planerat för desamma
iir det av synnerlig vikt alt styrelsen snarast erhåller besked hur
med dem skall förfaras, annars kommer genom ovissheten härom ånyo eu
död hand alt läggas över utvecklingen av desamma.

168

I fråga om sjukhuset i Tranås må slutligen framhållas, att detsamma äges
av Aktiebolaget Tranås kuranstalt i vilket bolag även privatpersoner är
aktieägare. Förutom pensionsstyrelsens sjukhus driver bolaget ett sjukhem
för personer som själva bestrider samtliga med vården förenade kostnader.
Detta sjukhem har i hög grad tillvunnit sig den vårdsökande allmänhetens
förtroende och fyller ett verkligt behov, därigenom att avgifterna i förhållande
till andra liknande sjukhem är låga. Detta gör att även personer med
relativt begränsade ekonomiska möjligheter söker vård där, varigenom statsverket
besparas utgifter härför. Sjukhemmet utgör därför ett värdefullt komplement
till styrelsens för den enskilde avgiftsfria sjukvård.

Till belysning av fördelningen å län av patienter intagna å styrelsens sjukhus
i Nynäshamn, Åre och Tranås bifogas här tre tabeller, bilaga B, C och D.

Hemställan

Av vad i det föregående anförts torde framgå, alt några bärande motiv
av medicinsk, social och ekonomisk art icke förebragts för att styrelsens
sjukvård nu bör upphöra. 1 stället finner sig styrelsen ha framlagt synnerligen
starka skäl för att tiden ännu icke är mogen att inordna verksamheten
i den allmänna sjukvården. I varje fall anser styrelsen det nu uteslutet att
dess egna sjukhus dit överföres. Med hänsyn till vad i utlåtandet anförts
finner styrelsen det också klarlagt att den centrala beläggningen bör tills
vidare bibehållas. Skulle en ytterligare utredning av dessa spörsmål i dagens
läge anses skola komma till stånd, bör styrelsens egna sjukhus uttryckligen
undantagas från densamma.

Under åberopande av vad sålunda anförts får pensionsstyrelsen hemställa,

att det av riksdagens revisorer framlagda förslaget rörande styrelsens
sjukvård icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknade, deltagit byråchefen
Rosenquist af Åkershult, byråchefen Wingborg, t. f. byråchefen Holmquist,
t f- byråchefen Leijonhufvud och pensionsstyrelsens överläkare, docenten
Eric Jonsson.

Stockholm den 5 december 1956

Underdånigst
K. PERSSON

Bilaga A

Till Konungen

Genom remiss den 14 juni 1951 har Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen
att avgiva utlåtande över hemställan av medicine doktor Alfred Bjure
m. fl. att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet för reumatiskt och
nervöst sjuka måtte överföras till och inordnas inom den av landsting och
städer utanför landsting bedrivna allmänna sjukvården.

Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

I betänkande angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet
(SOU 1937:23) hava de sakkunniga framhållit, att de i likhet
med statens sjukvårdskommitté — och tidigare 1928 års pensionsförsäkringskommitté
— hyste den uppfattningen, att den av pensionsstyrelsen
bedrivna kurortsverksamheten borde inordnas såsom ett led i den av stat,
landsting och städer utanför landsting handhavda allmänna sjukvården.

169

En förutsättning härför var emellertid, alt såväl reumatikervården som
psykoneurosvården utbyggdes i sådan omfattning och på det sätt, att möjlighet
till dylik vård stod alla vårdbehövande till buds. Pensionsstyrelsen
har i avgivna utlåtanden förklarat sig instämma i denna uppfattning, senast
i utlåtande den 14 december 1945 över ett av 1941 års reumatikervårdssakkunniga
avgivet betänkande, del III, innefattande utredning om reumatikervårdens
utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska
sjukdomarnas bekämpande. Pensionsstyrelsen bär emellertid därvid
bestämt understrukit vikten av att styrelsen bibehölles vid ledningen av
sina nuvarande reumatikeranstalter till dess reumatikervården blivit i erforderliga
delar utbyggd och kompletterad. Det sagda gäller givetvis även
pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter för nervsjukdomar i förhållande till
psykoneurosvården. I nyssnämnda utlåtande framhöll styrelsen därjämte
följande:

»Redan nu är det för styrelsens invaliditetsprövande verksamhet av utomordentligt
värde att styrelsen äger tillgång till ett tillräckligt antal lämpligt
belägna kuranstalter, till vilka pensionssökande kunna hänvisas för
undersökning, vård och eventuellt tillvänjning till arbete. A kuranstalterna
i Nynäshamn, Tranås och Are hava hittills för undersökning eller vård
mottagits huvudsakligen patienter med reumatiska och nervösa sjukdomar
samt astma och vissa former av ögon- och magsjukdomar. Läkarna vid
dessa kuranstalter måste hava en ingående kännedom om pensionsstyrelsens
praxis samt stor erfarenhet i socialmedicinska frågor. Det torde därför vara
lämpligt att dessa anstalter stå under styrelsens direkta överinseende och
ledning.»

Någon anledning att nu frångå de refererade uttalandena föreligger
icke. Värdet för pensionsstyrelsens invaliditetsprövande verksamhet att
styrelsen kan till sjukhusen i Nynäshamn, Tranås och Åre hänvisa pensionssökande
för undersökning och vård har under de senaste åren, icke minst
med tanke på de avsevärt höjda pensionerna, blivit än mer uttalat; särskilt
gäller detta i fråga om s. k. fullföljdsärenden, i vilka det ofta iir nödvändigt
att snabbt kunna få eu undersökning utförd. Varken reumatikervårdens
eller psykoneurosvårdens utbyggnad har fortskridit tillnärmelsevis så långt,
att med hänsyn härtill tidpunkten kan anses vara inne att söka inordna
pensionsstyrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar i den allmänna under
landstingens och städernas utanför landsting huvudmannaskap bedrivna
sjukvården.

Pensionsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att Kungl. Maj:t
den 28 juni 1946 uppdragit åt styrelsen bland annat alt verkställa undersökning
rörande möjligheterna att få till stånd ytterligare högst 250 vårdplatser
för de reumatiskt sjuka samt att till Kungl. Maj:t snarast möjligt inkomma
med de förslag, vartill undersökningen kunde föranleda. Sedermera
har Kungl. Maj:t på därom av pensionsstyrelsen gjord framställning bemyndigat
styrelsen genom brev den 30 juni 1948 att med Malmöhus läns
landsting träffa avtal angående om- och tillbyggnad av reumatikeravdelningen
vid sjukvårdsinrättningarna i Lund, innebärande en utökning av antalet
vårdplatser med 64, och genom brev den 11 februari 1949 att med Göteborgs
stad träffa avtal angående inrättande av eu reumatologisk klinik vid
Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg om 120 vårdplatser. Vidare pågår utredning
angående om- och tillbyggnad av pensionsstyrelsens avdelning vid lasarettet
i Umeå, vilken avdelning planeras utökad med omkring 60 vårdplatser.

170

Den i skrivelsen lämnade uppgiften att »någon utbyggnad av vårdplatser
för reumatiskt sjuka, om man undantar ett fåtal platser på Södersjukhuset
i Stockholm, icke kommit till stånd inom den allmänna sjukvården» kan
icke anses vara riktig. Under de senaste tio åren torde dels genom utvidgning
av redan befintliga och inrättande av nya medicinska lasarettsavdelningar
och dels genom inrättande av hem för kroniskt sjuka, ofta förlagda
i omedelbar närhet av lasarett, ett icke ringa antal vårdplatser kunna antagas
kommit reumatikervården till godo.

I detta sammanhang må även framhållas att de av pensionsstyrelsen
tidigare tillämpade åldersgränserna för vård å styrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar
numera avsevärt höjts och att tillämpningen sker mycket
liberalt. Därest utsikterna att genom vård förbättra hälsotillståndet och arbetsförmågan
i övrigt bedömas goda, utgör sålunda en ålder på 60 år och
något däröver i och för sig icke något hinder för vård.

Påståendet att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet i viss mån
verkat hindrande på en sund utveckling av den allmänna sjukvården, åtminstone
beträffande de reumatiskt sjuka, är orimligt. Förhållandet är väl
helt enkelt det, att den allmänna sjukvården utvecklats och utbyggts i den
takt, som de ekonomiska möjligheterna och — under de senaste åren —
sjukvårdens byggnadskvot medgivit. Att antalet vårdplatser inom den allmänna
sjukvården visat sig otillräckligt icke blott för de reumatiskt sjuka
utan för alla vårdbehövande sjuka beror således på begränsningen av byggnadsverksamheten
och givetvis även på de stora personalsvårigheter, som
sjukvårdsanstalterna under de senaste åren haft att kämpa med. Från pensionsstyrelsens
sida skulle också kunna göras gällande att styrelsen i stället
lämnat ett betydelsefullt bidrag till en sund utveckling av den allmänna
sjukvården därigenom, att styrelsens utbyggande av reumatiker- och neurosvården
givit utrymme för en snabbare utveckling inom andra viktiga områden
av den allmänna sjukvården.

I framställningen göres vidare gällande att den centralt skötta beläggningen
är tidsödande, kostbar, tungrodd och otillförlitlig ur medicinsk
synpunkt.

Våren 1943 verkställdes inom pensionsstyrelsen eu undersökning angående
dels den tid inom vilken pensionsnämndernas ordförande till styrelsen insände
ansökningar om bland annat sjukvård, dels ock den tid som åtgick
för styrelsens handläggning av dessa ärenden. Denna undersökning visade
bland annat, att 91,4 %> av hela antalet undersökta ansökningar registrerats
i pensionsstyrelsen senast å sjätte dagen efter den då ansökningen dagtecknats
av pensionsnämndens ordförande, samt att 76,4 % av ansökningarna
av styrelsen avgjorts inom fem dagar och 86,5 °/o inom 8 dagar från det
ärendet registrerats hos styrelsen. I de senast angivna dagantalen äro dag
för såväl registrering som expediering medräknade. De anförda siffrorna
torde i stort sett fortfarande äga giltighet. Förfarandet med en centraliserad
beläggning kan alltså icke sägas medföra sådan tidsförlust att densamma
kan anses inverka på utsikterna till ett gott vårdresultat. Den ringa betydelsen
av nämnda tidsförlust framträder ännu tydligare, om densamma sättes
i relation till väntetiderna, vilka för närvarande i medeltal torde uppgå till
4 veckor för män och 6 veckor för kvinnor, vilka sökt vård för ledgångsreumatism.

Att den av pensionsstyrelsen omliänderhavda centrala beläggningen skulle
vara otillförlitlig ur medicinsk synpunkt, vill styrelsen bestämt bestrida.

171

Bland styrelsens läkare finnes all erforderlig sakkunskap och den granskning,
som utföres av dessa läkare, utgör enligt styrelsens uppfattning eu
garanti för att alla sökande bedömas efter enhetliga grunder och beredas
vård i tur och ordning, oavsett av vilken läkare det utlåtande som ligger
till grund för bedömandet utfärdats.

Genom den centrala beläggningen kan dessutom, därest väntetiderna inom
en sjukhusräjong äro betydligt längre än inom en annan, hänvisning
för utjämning äga rum från ett sjukhus till ett annat. Därest intagningen
å sjukhusen skulle ske perifert, efter vederbörande lasarettsläkares bestämmande,
torde bedömandet av vårdbehovet bliva beroende på antingen lasarettsläkarens
egen undersökning av den vårdsökande eller ett av den inremitterande
läkaren utfärdat utlåtande. Att sådana vårdsökande, som
personligen hänvända sig till lasarettsläkaren, härvid ofta komma i ett
gynnsammare läge än andra vårdsökande kan väl knappast bestridas.
Personer, bosatta i närheten av sjukhuset eller som kunna kosta på sig en
resa til! sjukhuset för att konsultera sjukhusläkaren, torde alltså oftast komma
i eu betydligt bättre ställning än övriga vårdsökande.

Pensionsstyrelsen kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra om
att personer, som sökt invalidpension eller sjukbidrag, och vilka av
styrelsen hänvisats alt i första hand undergå undersökning å lasarett jämlikt
36 § folkpensioneringslagen, först efter mycket långa väntetider, å vissa
sjukhus ända upp till 6 å 8 månader, beredas plats för erforderlig undersökning
samt att personer, vilka av styrelsen hänvisats att innan pensionsansökningen
avgöres söka erforderlig vård å lasarett, praktiskt taget icke
inom rimlig tid kunna erhålla sådan vård. Att få till stånd en utjämning
mellan de olika sjukhusen torde i praktiken komma att erbjuda stora svårigheter.

De i skrivelsen påpekade olägenheterna av att personer med bagatellartade
åkommor understundom hänvisas till någon av pensionsstyrelsens
sjukvårdsanstalter för vård, under det att i andra fall sjukdomens svårighetsgrad
undervärderas på grund av oklara läkarutlåtanden, torde fortfarande
komma att kvarstå i alla de fall, där liksom nu vård beredes med
stöd enbart av insända läkarintyg. Dessa olägenheter torde för övrigt ingalunda
vara av den svårighetsgrad, som göres gällande i skrivelsen. Beträffande
denna fråga framhöll sålunda en av undertecknarna av skrivelsen,
överläkaren vid pensionsstyrelsens sjukhus i Nynäshamn, Fredrik Sundelin,
i elt den 13 december 1937 dagtecknat yttrande över förutnämnda betänkande
angående pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet, att
urvalet till pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter av patienter med nervösa
sjukdomar skedde på ett i huvudsak tillfredsställande sätt, att de numera
använda formulären till läkarutlåtande för intagning å pensionsstyrelsens
sjukvårdsanstalter gåvo, ordentligt ifyllda, klara direktiv om karaktären
av den vårdsökandes sjukdom samt all enstaka fall av felremiltering givetvis
kunde förekomma, men att dessa knappast voro av större betydelse.

Enligt pensionsstyrelsens uppfattning har antalet felremitteringar sedan
dess ytterligare nedgått. Den främsta anledningen härtill torde vara alt
antalet hos styrelsen anställda läkare under de senaste fem åren avsevärt
utökats samt alt av dessa läkare två äro psykiatriskt utbildade. Man torde
dessutom starkt kunna ifrågasätta, huruvida vid eu perifer beläggning de
inremillerande läkarna komma all utfärda så ingående och noggranna
remissutlåtanden som de, vilka ligga till grund för styrelsens beslut i dessa

172

ärenden. Troligen komma remissutlåtandena i stället att bliva mycket kortfattade
och därigenom giva upphov till ett betydligt ökat antal felaktigheter
vid intagningarna.

Vad de i skrivelsen omtalade restriktiva bestämmelserna angår må framhållas,
att de ekonomiska bestämmelserna äro mycket liberala och tillämpas
med stor försiktighet, varför de numera i mycket sällsynta undantagsfall
lägga hinder i vägen för vård. Åren 1949 och 1950 avslogos sålunda blott
48 respektive 60 ansökningar på grund av den sökandes egna eller de anhörigas
ekonomiska förhållanden, motsvarande 0,44 respektive 0,58 % av
det sammanlagda antal ansökningar, som under respektive år varit föremål
för prövning. Dessa 48 respektive 60 personer, vilkas ansökningar avslogos
på grund av de ekonomiska förhållandena, blevo emellertid inte alla
utan vård, utan ett visst antal av dem bereddes vård å styrelsens sjukvårdsanstalter
till självkostnadspris.

Såsom förut framhållits har åldersgränsen avsevärt höjts och tillämpningen
uppmjukats. Denna styrelsens på senare år tillämpade praxis, alt
i större utsträckning än tidigare bereda vård även åt äldre personer, kommer
till påtagligt uttryck i statistiken för dessa år. Det procentuella antalet
personer i åldern över 50 år, som under vart och ett av åren 1946—1950
avslutat vård, utgjorde sålunda 15,7, 18,20, 23,6 och 23,9 respektive, under
det att motsvarande siffror för åren 1944 och 1945 voro 12,9 respektive
13,7 %. Med hänsyn till att antalet vårdplatser å styrelsens sjukhus och
lasarettsavdelningar icke skulle förslå, därest de restriktiva bestämmelserna
helt borttoges, måste emellertid dessa tills vidare bibehållas. För övrigt
gälla ju även för intagning och vård å de allmänna sjukhusen restriktiva
bestämmelser föranledda av den nu rådande platsbristen.

Slutligen må i detta sammanhang framhållas, att de humanitära synpunkterna
ingalunda lämnas obeaktade vid avgörande av frågan, huruvida
eu sökande bör beredas vård å någon av pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter
eller icke.

På vad sätt ett inordnande av pensionsstyrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar
i den allmänna sjukvården skall kunna häva platsbristen på
de allmänna sjukhusen och förkorta väntetiderna till styrelsens lasarettsavdelningar
och sjukhus, samtidigt som de gällande restriktiva bestämmelserna
borttagas, framgår icke av skrivelsen. Fn sådan verkan av den föreslagna
överflyttningen torde icke heller vara att påräkna. Däremot torde
man icke kunna utesluta att, efter en sådan överflyttning, intagningarna
å de olika sjukhusen komma att ske efter sinsemellan olika grunder, då
intagningarna helt bliva beroende på lasarettsläkarens uppfattning. För
styrelsens vidkommande har erfarenheten visat, att de utlåtanden för vård,
som utfärdats av läkarna vid styrelsens sjukhus och lasarettsavdelningar,
innehålla framställningar att sökanden måtte beredas vård med förtur i
betydligt större omfattning än utlåtanden utfärdade av andra läkare.

Huruvida eu arbetsoförmögen person skall förklaras berättigad till invalidpension
(sjukbidrag) eller icke sammanhänger oupplösligt med frågan
om vederbörande genom vård eller åtgärder av annat slag kan helt eller
i mera väsentlig grad återvinna arbetsförmågan. Detta samband kan icke
anses vara någon godtycklig sammankoppling av sjukvården med frågan
om den sjuke skall tilldelas pension eller icke. Sjukvårdens mål är ju att
återställa eller i möjligaste mån förbättra sjuka människors hälsa, och då
hör väl också alla den moderna sjukvårdens möjligheter i detta avseende

173

prövas, innan den sjuke förklaras pensionsberättigad. Att en pensionssö
kande, som beredes vård innan pensionsfrågan avgöres, reagerar häremot på
ett sådant sätt att den lämnade vården icke blir fullt effektiv inträffar givetvis
understundom. Detta utgör emellertid icke något skäl för att frångå
principen, att i första hand genom vård och andra invaliditetsförebyggande
åtgärder söka återställa eller förbättra en- pensionssökandes hälsotillstånd
och arbetsförmåga, då utsikter härför bedömas föreligga. För övrigt torde
väl patienternas sätt att under givna förhållanden reagera på behandling
och vård icke vara beroende på sjukhusets status i administrativt avseende.

Såsom framgår av bifogade, av pensionsstyrelsens överläkare, docenten
Eric Jonsson, avgivna yttrande (bil. I)1 instämmer denne i det av styrelsen
nu anförda.

Yttranden hava därjämte avgivits av överläkarna vid pensionsstyrelsens
sjukhus i Tranås och Åre, vilka yttranden bifogas i avskrifter (bil. 2 och 3)2.

Under åberopande av det anförda får pensionsstyrelsen hemställa,

att nu ifrågavarande skrivelse icke måtte föranleda någon Kungl. Maj ds
åtgärd.

I ärendets handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit byråcheferna
Henning, Broberg och Rosenquist af Åkershult samt t. f. byråchefen
Wingborg.

Stockholm den 20 november 1951

Underdånigst
K. PERSSON

MANNE PARENIUS

Bilaga B

Från pensionsstyrelsens sjukhus i Nynäshamn under åren 1954 och 1955
utskrivna patienter fördelade efter kön länsvis.

Län Stockholms stad		Män 44	1954 Antal Kv. 85
Stockholms	län	47	87
Uppsala	»	5	35
Södermanlands	»	18	42
Östergötlands		29	27
Jönköpings	I	15	16
Kronobergs	»	17	16
Kalmar	>	25	29
Gotlands		13	24
Blekinge	»	—	1
Kristianstads	»	1	—
Malmöhus	»	—	1
Hallands	»	1	—
Göteborgs o. Bohus »	11	6
Älvsborgs	»	7	8
Skaraborgs	»	9	6
Värmlands	»	15	28
Örebro		27	51
Västmanlands	»	7	29
Kopparbergs	»	31	75
Gävleborgs	»	35	71
Västernorrlands	»	33	69
Jämtlands	»	10	26
Västerbottens	»	6	18
Norrbottens	»	3	8
	Summa	409	758
	°/o	35,0	65,0

			1955
	°/o		Antal		°/o
S:a		Män	Kv.	S:a
129	11,1	31	81	112	9,1
134	11,5	54	78	132	10,8
40	3,4	19	33	52	4,2
60	5,1	25	41	66	5,4
56	4,8	32	17	49	4,0
31	2,6	10	22	32	2,6
33	2,8	8	23	31	2,5
54	4,6	13	20	33	2,7
37	3,2	20	26	46	3,7
1	0,1	—	2	2	0,2
1	0,1	—	1	1	0,1
1	0,1	1	1	2	0,2
1	0,1	—	2	2	0,2
17	1,5	14	26	40	3,3
15	1,3	7	5	12	1,0
15	1,3	9	9	18	1,5
43	3,7	15	32	47	3,8
78	6,7	29	45	74	6,0
36	3,1	18	40	58	4,7
106	9,1	47	98	145	11,8
106	9,1	44	73	117	9,5
102	8,7	28	60	88	7,2
36	3,1	6	24	30	2,4
24	2,0	4	29	33	2,7
11	0,9	1	4	5	0,4
l 167	100	435	792	1 227	100
100		35,5	64,5	100

1 Här cj avtryckt. 2 Här cj avtryckta.

174

Bilaga C

Från pensionsstyrelsens sjukhus i Åre under åren 1954 och 1955 utskrivna
patienter fördelade efter kön länsvis.

Län Stockholms stad		Män 12	1954 Antal Kv. 17	S:a 29	»/o 4,99	Män 11	1955 Antal Kv. 18	S:a 29	%> 5,38
Stockholms	län	9	10	19	3,27	10	12	22	4,08
Uppsala	»	3	3	6	1,03	5	2	7	1,30
Södermanlands	»	—	9	9	1,55	1	4	5	0,93
Östergötlands	»	6	3	9	1,55	4	5	9	1,67
Jönköpings	»	6	4	10	1,72	6	8	14	2,60
Kronobergs	»	1	3	4	0,69	2	—	2	0,37
Kalmar	»	2	1	3	0,52	4	1	5	0,93
Gotlands	»	1	—	1	0,17	3	—	3	0,56
Blekinge	»	—	—	—	—	2	1	3	0,56
Kristianstads	»	2	2	4	0,69	4	—	4	0,74
Malmöhus		3	4	7	1,20	7	7	14	2,60
Hallands	»	3	3	6	1,03	1	1	2	0,37
Göteborgs o. Bohus	»	8	7	15	2,58	10	14	24	4,45
Älvsborgs	»	11	9	20	3,44	11	3	14	2,60
Skaraborgs		4	1	5	0,86	3	3	6	1,11
Värmlands	»	13	7	20	3,44	11	10	21	3,90
Örebro	»	12	14	26	4,48	12	15	27	5,01
Västmanlands		7	9	16	2,75	3	8	11	2,04
Kopparbergs	»	18	14	32	5,51	17	14	31	5,75
Gävleborgs	»	12	20	32	5,51	19	14	33	6,12
Västernorrlands	»	25	35	60	10,33	21	23	44	8,16
Jämtlands	»	41	53	94	16,18	37	61	98	18,18
Västerbottens	»	44	41	85	14,63	29	35	64	11,87
Norrbottens	»	31	38	69	11,88	27	20	47	8,72
Summa	274	307	581	100	260	279	539	100

Bilaga I)

Från pensionsstyrelsens sjukhus i Tranås under åren 1954 och 1955 ut -

skrivna patienter fördelade efter kön	länsvis.
			1954				1955
Län			Antal		%>		Antal		»/«
		Män	Kv.	S:a		Män	Kv.	S:a
Stockholms stad		18	40	58	5,46	16	40	56	5,20
Stockholms	län	6	14	20	1,88	14	11	25	2,32
Uppsala	»	1	1	2	0,19	3	1	4	0,37
Södermanlands	»	13	14	27	2,54	20	12	32	2,97
Östergötlands	»	68	70	138	13,00	63	61	124	11,50
Jönköpings	»	66	127	193	18,17	59	118	177	16,42
Kronobergs	»	42	64	106	9,98	34	66	100	9,28
Kalmar	»	44	70	114	10,74	59	71	130	12,06
Gotlands	»	5	8	13	1,22	2	11	13	1,21
Blekinge	»	15	15	30	2,83	28	26	54	5,01
Kristianstads	»	15	16	31	2,92	11	18	29	2,69
Malmöhus	»	31	51	82	7,72	24	39	63	5,84
Hallands	»	13	9	22	2,07	7	8	15	1,39
Göteborgs o. Bohus	»	20	15	35	3,30	9	21	30	2,78
Älvsborgs	»	22	36	58	5,46	26	37	63	5,84
Skaraborgs	»	11	9	20	1,88	13	20	33	3,06
Värmlands	»	10	18	28	2,64	11	21	32	2,97
Örebro	»	19	32	51	4.80	19	25	44	4,08
Västmanlands	»	1	7	8	0,75	8	10	18	1,67
Kopparbergs	»	7	2	9	0,85	13	4	17	1,58
Gävleborgs	»	3	6	9	0,85	5	6	11	1,02
Västernorrlands	»	1	1	2	0,19	2	2	4	0,37
Jämtlands	»	—	—	—	_	_	_	_	_
Västerbottens	»	1	4	5	0,47	1	2	3	0,28
Norrbottens	»	1	—	1	0,09	—	1	1	0,09
Summa	433	629	1 062	100	447	631	1 078	100

175

Medicinalstyrelsen

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 12 november 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Revisorerna lämna eu utförlig redogörelse för omfattningen och arlen av
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet. De framhålla, att frågan om
forlvaron av denna verksamhet flera gånger varit föremål för prövning och
att flera utredningar och myndigheter uttalat sig för att densamma borde
upphöra. Revisorerna hysa den meningen, att tiden nu vore inne att överföra
de avdelningar och sjukhus, vilka drivas av pensionsstyrelsen, till sjukvårdens
ordinarie huvudmän. Vidare framläggas vissa förslag till organisatoriska
förändringar att tillämpas under tiden till dess verksamheten övertagits
av huvudmännen.

Medicinalstyrelsen får för sin del i ärendet anföra följande.

Medicinalstyrelsen har redan tidigare uttalat, att styrelsen ansåg pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet höra avvecklas och övertagas av landsting
och de städer, som ej deltaga i landsting. Medicinalstyrelsen intager alltjämt
denna ståndpunkt, och styrelsen finner det angeläget, att överförandet
till den allmänna sjukvårdens huvudmän av pensionsstyrelsens avdelningar
och sjukhus genomföres så snart ske kan.

För bedömande av möjligheterna härutinnan må beaktas följande.

Pensionsstyrelsen bedriver sjukvårdande verksamhet — bortsett från de
s. k. sommarkurorterna — vid åtta lasarettsanslutna avdelningar, Rroströmska
sjukhemmet för barn i Göteborg och de tre fristående sjukhusen i Nynäshamn,
Tranås och Åre. Sammanlagda antalet vårdplatser vid desamma
uppgick den 1 juli 1956 till 1 044. Verksamheten har således en avsevärd
omfattning, vilket också närmare belyses av de utav revisorerna i tabellerna
2 och 3 lämnade uppgifterna.

Det antal vårdplatser för reumatiker, som för närvarande står till förfogande
utom pensionsstyrelsens avdelningar och sjukhus, är litet. Av revisorernas
framställning framgår, att den reumatologiska kliniken vid karolinska
sjukhuset om 78 vårdplatser tagits i bruk. Det antal reumatiker, som
kan beredas plats å vanliga medicinska lasarettsavdelningar, motsvarar ingalunda
behovet. Därjämte driver Riksföreningen mot reumatism ett reumatikersjukhus
i Spenshult med 124 vårdplatser.

Pensionsstyrelsen ombesörjer således för närvarande en väsentlig del av
reumatikervården i riket. Vid styrelsens avdelningar och sjukhus mottagas
till stor del patienter, som svårligen eller ej alls kunna beredas vård å vanliga
lasarett. Detta gäller icke blott reumatiskt sjuka utan även astmapatienter
och neuroser. Indikationerna för intagning genom pensionsstyrelsen iiro
mindre stränga än vid lasarett. Det föreligger således större möjligheter för
pensionsstyrelsens patienter än för andra, tillhörande samma sjukdomsklienlel,
att erhålla vård. Del berättigade häri måste ses mot bakgrunden
av den bristande tillgången på vårdplatser inom sjukhusvården över huvud
taget.

Man har emellertid att räkna med all huvudman, som övertager eu pensionsstyrelsens
sjukvårdsanstalt, kommer att lösa problemet om avvägning
av vårdplatsbehov för olika patientkategorier så, att i viss utsträckning vård -

176

platser komma att utnyttjas för andra ändamål än vård av sådant klientel,
varmed styrelsens anstalter för närvarande beläggas. Erfarenheten visar
också, att i de fall, där ett överförande till respektive huvudman redan skett,
nämligen av pensionsstyrelsens avdelningar vid Malmö allmänna sjukhus
och Västerås lasarett, tidigare för reumatiker avsedda vårdplatser blivit
använda för andra vårdkategorier.

Det främsta skälet för överförandet av pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet till den allmänna sjukvårdens huvudmän är enligt medicinalstyrelsens
mening att därigenom skapas möjligheter till eu enhetlig planläggning
av sjukvården och ett mera ändamålsenligt utnyttjande av vårdresurserna
än hittills med hänsyn till föreliggande behov.

På grund av de konsekvenser, som överförandet enligt vad ovan sagts
torde medföra för pensionsstyrelsens klientel, böra möjligheter föreligga
att i viss utsträckning hänvisa detta klientel till andra vårdmöjligheter, i
främsta rummet internmedicinska lasarettsavdelningar men också vårdanstalter
för kroniskt sjuka, psykiatriska lasarettsavdelningar, öppna avdelningar
å mentalsjukhusen samt konvalescenthem. Behovet av sådana vårdplatser
är emellertid icke på långt när tillgodosett. Särskilt gäller delta kronikerplatser,
och utbyggnaden av eftervården har knappast mer än påbörjats.
Vidare har endast ett mindre antal psykiatriska lasarettsavdelningar hittills
öppnats. Bristen på vårdplatser vid sådana avdelningar ingår som en
del i det aktuella problemkomplex, som svensk mentalsjukvård för närvarande
erbjuder.

Även om det således är önskvärt, att pensionsstyrelsens sjukvårdsverksamhet
avvecklas snarast möjligt, bör med hänsyn till föreliggande vårdmöjligheter
inom andra grenar av sjukvården avvecklingen ske successivt. Det bör
i första hand ankomma på vederbörande huvudmän att bedöma, när förutsättningarna
inträtt för ett övertagande av pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter.
Medicinalstyrelsen vill emellertid betona, att det är angeläget, att,
så snart förutsättningar härför uppkommit beträffande viss avdelning eller
sjukhus, förhandlingar om dylikt överförande snarast möjligt upptagas
mellan respektive huvudman och pensionsstyrelsen.

Med hänsyn till att pensionsstyrelsens sjukvårdsverksamhet kan förväntas
fortfara tills vidare, vill styrelsen även beröra de av revisorerna framförda
förslagen till omedelbara åtgärder, avsedda att under avvecklingstiden effektivisera
denna sjukvårdsverksamhet.

Revisorerna ha framhållit, att det av pensionsstyrelsen tillämpade centrala
intagningsförfarandet vore opraktiskt och onödigt. Behov förelåg ej
längre att pröva de vårdsökandes ekonomi. Den centrala handläggningen
kunde upphöra och intagningen i stället överlåtas på vederbörande ansvariga
sjukhusläkare. Intagningsbehovet kunde bättre bedömas vid personlig
kontakt mellan läkaren och patienten.

De regler, vilka med hänsyn till folkpensioneringens intressen medfört
inskränkningar i fråga om möjligheten att erhålla vård å pensionsstyrelsens
anstalter, ha i hög grad uppluckrats. Av pensionsstyrelsen numera tillämpad
praxis vid intagning av patienter har — vilket också revisorerna påpekat —
lett till praktiskt taget samma principer som vid bedömande av intagning
på lasarett i allmänhet. Sålunda betraktas ej längre uppnådd ålder av 60 år
som gräns för möjlighet till intagning. Att personer i de högre åldersklasserna
mera sällan intagas sammanhänger med att utsikterna till förbättring
genom sjukhusvård i sådana fall oftast måste anses vara små. Enligt under

177

hand inhämtad uppgift från pensionsstyrelsen företages icke efter införandet
av den allmänna sjukförsäkringen någon ekonomisk behovsprövning.

I och med dessa förändringar synas skälen för en central handläggning
av intagningsfrågorna ha i allt väsentligt bortfallit. Kvar står dock, att detta
förfarande medger en jämnare fördelning av patienterna på de olika anstalterna.
Den snedbelastning, som kan uppkomma vid ett slopande av det
centrala beläggningsförfarandet, bör dock i stort sett kunna bemästras genom
att vederbörande ansvariga anstaltsöverläkare sinsemellan uppehålla
erforderlig kontakt och medverka till ett clearingförfarande.

Vid en decentralisering av intagningen till sjukhusläkarna kan det visa
sig lämpligt, att pensionsstyrelsen lämnar läkarna närmare direktiv i syfte
att ernå ett smidigt handhavande av dessa frågor och uppehålla i möjligaste
mån enhetliga indikationer för intagning. Det är i detta hänseende önskvärt,
att intagning i görligaste mån sker på rent medicinska indikationer och
frikopplas från det speciella syftet att förhindra ett framtida utgående av
invalidpension.

Under åberopande av vad ovan anförts får medicinalstyrelsen, som anser
den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande verksamheten snarast möjligt
böra avvecklas och övertagas av respektive landsting och städer, som
icke deltaga i landsting, tillstyrka, att åtgärder vidtagas för att överflytta
avgörandet beträffande intagningen av enskilda patienter å pensionsstyrelsens
avdelningar och sjukhus från pensionsstyrelsen till vederbörande ansvariga
anstaltsöverläkare.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, medicinalrådet Åmark, t. f. byråchefen Lundquist,
t. f. byrådirektören Ahlberg och extra föredraganden Andersson, föredragande.

Stockholm den 5 december 1956

TOR AHLBERG
För föredraganden

Underdånigst
ARTHUR ENGEL

Kerstin Jardal

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Av olika skäl får det anses angeläget att all sjukvård i landet i möjligaste
mån sammanföres under ett enhetligt huvudmannaskap, vilket självfallet
bör åvila landstingen och städerna utanför landstingen. 1 princip delar statskontoret
därför riksdagsrevisorernas mening, att pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet bör upphöra. Såsom revisorerna konstaterat har för
övrigt enighet rått därom sedan länge. En alltjämt besvärande brist på reumatikerplatser
vid sjukhusen i förening med pensionsstyrelsens naturliga
intresse av att begränsa pensionskostnaderna torde ha varit de främsta orsakerna
till att någon allmän avveckling av ifrågavarande verksamhet ej
redan kommit till stånd. Ur de synpunkter statskontoret har att företräda

12 Rev. berättelse ang. statsverket dr 1956. II

178

synes någon egentlig kritik ej heller böra riktas mot det sätt, på vilket det
nuvarande systemet tillämpats.

Av utredningen i ärendet framgår, att vissa lasarettsavdelningar upphört
att fungera som pensionsstyrelsens sjukhusavdelningar och övertagits av
vederbörande lokala sjukvårdshuvudmän. Beträffande andra dylika avdelningar
åter ha förhandlingar i enahanda syfte upptagits. Enligt statskontorets
mening är det också på denna väg en lösning av förevarande spörsmål
bör sökas såvitt gäller sjukhusavdelningarna. Ämbetsverket förutsätter, att
tillfredsställande garantier böra kunna erhållas för att vårdmöjligheterna
för de reumatiskt sjuka i landet ej härigenom försämras.

Även om statskontoret sålunda i princip är av den uppfattningen, att pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet bör överföras till och inordnas i
den landstingskommunala sjukvården, anser sig ämbetsverket ej utan ytterligare
utredning böra godtaga riksdagsrevisorernas förslag om avveckling
av pensionsstyrelsens befattning med de fristående kuranstalterna i Nynäshamn,
Tranas och Åre. Statskontoret vill förorda att en dylik utredning,
som för övrigt föreslogs redan av 1941 års reumatikervårdssakkunniga (jfr
prop. 1946: 224, s. 19), nu får komma till stånd. Härvid torde jämväl till
prövning få upptagas det av revisorerna behandlade spörsmålet om intagningsärendenas
handläggning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Werner.

Stockholm den 5 december 1956

Underdånigst
ELOF JERDENIUS

WILH. JOACHIMSSON

Gunnar Zimmerman

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket

Till Konungen

Genom remiss den 12 november 1956 har Kungl. Maj:t anmodat oss att
senast den 5 december 1956 avgiva utlåtande över riksdagens revisorers
berättelse rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

I anledning härav får vi anföra följande.

Vi delar revisorernas uppfattning angående lämpligheten av att helt avveckla
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, såväl den som bedrives
vid lasarettsanslutna avdelningar som den som bedrives vid de fristående
kuranstalterna i Nynäshamn, Tranås och Åre. Ifrågavarande verksamhet bör
snarast bliva inordnad i den av de ordinarie sjukvårdshuvudmännen bedrivna
allmänna sjukvården. Revisorernas förslag överensstämmer med uttalanden,
som vid olika tidpunkter med början år 1928 gjorts av ett flertal
statliga utredningar, vilka föranletts bl. a. av kritik av anordningen med
pensionsstyrelsen såsom ett självständigt sjukvårdsorgan för i huvudsak
sluten vård. Kritiken har riktat sig mot att verksamheten varit för dyrbar
i förhållande till vårdens beskaffenhet och de vårdresultat som vunnits, att
verksamheten tekniskt fungerat på ett mindre tillfredsställande sätt, när -

179

mast orsakat av alt prövningen av de sökandes vårdbehov centraliserats,
samt att verksamheten förhindrat genomförandet av en enhetlig sjukvårdsplan.

Denna kritik torde delvis vara något överdriven, men i stort sett torde
den dock ha ett berättigande, och framför allt är det praktiska förslag som
den utmynnar i starkt motiverat. Väl har pensionsstyrelsens insatser i flera
fall varit av värde, men den splittring av ansvaret, som dess medverkan
åstadkommit, synes dock ägnad att i längden skapa vissa hinder. Det torde
t. ex. vara svårt att inom en centralistiskt styrd särorganisation med partiellt
ansvar för bl. a. reumatikervården, genomgående nå de vårdresultat som
bör eftersträvas. Med en sådan särorganisation kan det inte vinnas den
rationella samordning av insatserna till hjälp för här avsedda grupper av
sjuka som är erforderlig — och desto mer erforderlig, eftersom de vårdformer,
som här är i fråga, trots förbättringar som åstadkommits under
årens lopp, fortfarande får anses vara starkt eftersatta. De skäl som allmänt
talar för att sjukvården, såväl den slutna som den öppna, i sin helhet bör
samlas under ett gemensamt decentraliserat huvudmannaskap, nämligen
hos landsting och städer utanför landsting synes i detta fall vara särskilt
bärande. Även den övriga vård, däribland mentalsjukvård, som drives å dessa
anstalter bör med fördel överföras till landsting och städer utanför landsting.

Även om de redovisade dagskostnaderna för pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet ofta ter sig förhållandevis låga, särskilt när de centrala
kostnaderna inte medräknas, tror vi dock att i vissa avseenden eu förbättring
i den ekonomiska effektiviteten, definierad som relationen mellan verklig
totalkostnad och vårdresultat, kan bli följden, om den föreslagna reformen
genomföres. Vi vill emellertid samtidigt betona, att detta icke betyder,
att totalkostnaderna för samhället kommer att minska. I och med att landsting
och städer utanför landsting övertar här ifrågavarande vård, kommer
de också att ikläda sig ett större ansvar för bl. a. reumatikervården, och
de kommer därmed säkerligen också att ännu mer målmedvetet än hittills
sträva att råda bot på den eftersläpning som kännetecknar bl. a. denna
vårdgren. Att totalkostnaden för samhället stiger i och med att vårdvolymen
ökas och en kvalitativ förbättring inträder kan dock icke väcka några
svåra betänkligheter.

För att på ett område något belysa problemets storleksordning må erinras
om att till 1941 års reumatikerutredning (SOU 1945:41) rapporterades
att ca Öl 000 reumatikersjuka personer erhållit läkarvård under 1943. Av
dessa var drygt 28 000 i behov av sjukhusvård, men delta antal inbegrep
7 000, som likväl icke erhöll någon vård å sjukhus eller annan anstalt under
året. Å ena sidan kan dessa siffror ha påverkats i höjande riktning av bl. a.
krigstidens beredskapsinkallelser. Å andra sidan är att märka att rapporteringen
var ofullständig. Redovisningsbristen uppskattades till 25—40 %>,
häri ej inräknat sådana som ej sökt någon läkarvård under året. Den ansågs
emellertid nästan helt ha avsett de reumatiker, som icke under året var
i behov av vård å sjukhus eller andra anstalter. Nu är siffrorna givetvis
inaktuella. Vad gäller utvecklingen under tiden efter denna undersökning
kan sammanfattningsvis bara sägas, alt befolkningsutveckling och åldersförskjutningar
inom befolkningen kan ha medfört eu tendens till ökning
i det totala reumatikerantalet, men alt samtidigt vårdresurserna förbättrats,
ehuru icke tillnärmelsevis i den utsträckning som anses ertorderlig.

180

Den fortsatta utbyggnad som sålunda behövs och som sannolikt lättare
än eljest kommer till stånd om den här ifrågavarande reformen genomföres,
torde emellertid icke komma att främst avse specialanstalter och specialavdelningar
för reumatiker utan torde i stället i första hand inriktas på att
bereda ökade möjligheter för vård av reumatiker å medicinska lasarettsavdelningar,
hem för varaktigt sjuka, konvalescenthem etc. samt dessutom
inom öppen vård. Numera går nämligen uppfattningen bland sakkunniga
ut på att reumatiker i största möjliga utsträckning skall vårdas tillsammans
med andra grupper av sjuka.

Vad gäller intagningsförfarandet delar vi revisorernas mening, att den
centrala handläggningen av intagningsärendena bör upphöra.

I den mån vårdresurserna för reumatiker och andra sjuka som nu vårdas
på dessa anstalter blir tillräckligt utbyggda kommer denna vård under alla
förhållanden att i stort sett kunna drivas självständigt inom varje lokalt
vårdområde (landsting eller stad utanför landsting) för sig. Innan man kommer
så långt måste emellertid alla eller åtminstone flertalet av de vårdanstalter,
som skulle övertas från pensionsstyrelsen, få tillgodose behovet hos
mer än ett landsting och i åtskilliga fall hos flera landsting. Reformen får
ju inte föranleda, att patienter plötsligt i stor utsträckning blir omskiftade
och alt de landsting där inga av de här ifrågavarande anstalterna är belägna
kommer i ett sämre läge i fråga om tillgången på vårdresurser för
de sjuka, varom här är fråga. För det ändamålet är det nödvändigt att det,
innan reformen genomföres, på grundval av utomlänsavtalet eller eljest,
träffas överenskommelse om att dessa anstalter tills vidare utnyttjas på
regional basis. För att underlätta sådana överenskommelser inom grupper
av landsting och städer utanför landsting samt för beredning av andra praktiska
övergångsproblem synes det vara lämpligt att tillsätta en särskild
förhandlingsdelegation med representation för dels de nya huvudmännen
och dels de statliga verk, som är intresserade i sammanhanget. Då detta tillvägagångssätt
förefaller oss mest praktiskt, saknar vi anledning att närmare
ingå på detaljerna i den ekonomiska uppgörelse som erfordras.

Det skulle antecknas, att chefen för medicinalstyrelsen generaldirektören
Arthur Engel icke deltagit i utformandet av detta utlåtande.

Stockholm den 4 december 1956

Underdånigst

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket
RICH. STERNER

Bo Adin

Stockholms läns landstings förvaltningsutskott

Till Konungen

Genom remiss den 12 november 1956 har Kungl. Maj:t velat bereda
Stockholms läns landstings förvaltningsutskott tillfälle att inkomma med
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. I anledning härav får förvaltningsutskottet
anföra följande.

181

Förvaltningsutskottet finner, i likhet med revisorerna, att så starka skäl
tala för att den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande verksamheten
inordnas i den allmänna sjukvården att organisationsändringen snarast bör
genomföras. Väsentliga fördelar såväl ekonomiska som praktiska stå, enligt
utskottets mening, att vinna därest sjukvården i riket samlas under en och
samma huvudman.

I sitt förslag utgingo 1941 års reumatikervårdssakkunniga från att kostnaderna
för reumatikervården, även efter det verksamheten inordnats i
den allmänna sjukvården, i viss utsträckning skulle åvila statsverket och
icke helt bestridas av vederbörande landsting eller stad. Revisorerna ha i
sin berättelse föreslagit att frågan göres till föremål för förhandlingar
mellan parterna. Förvaltningsutskottet delar icke revisorernas uppfattning
på denna punkt. Enligt utskottets mening torde kostnadsfrågan böra behandlas
såsom en statsbidragsfråga att förslagsvis upptagas i samband med
avgörandet av statsbidragen för sinnessjukvården samt tjänsteläkarna, därest
dessa verksamhetsområden skulle komma att överföras på bland annat
landstingen.

Riksdagens revisorer föreslå, att jämväl de fristående kuranstalterna i Nynäshamn,
Tranås och Åre bliva föremål för inordnande i den allmänna sjukvården
i riket. Förvaltningsutskottet tillstyrker helt revisorernas förslag.
För Stockholms läns landstings vidkommande ha förhandlingar redan förts
med pensionsstyrelsen rörande bland annat ett landstingets övertagande av
anstalten i Nynäshamn, varvid dock någon överenskommelse hitintills icke
kunnat träffas. Stockholms läns landsting har således intresse av att övertaga
ifrågavarande anstalt och landstinget är vid ett övertagande berett att
i viss utsträckning mottaga sådana observationsfall, om vilka pensionsstyrelsen
önskar närmare utredning. Landstingets kostnader för sådana patienter
torde kunna regleras efter vid tidpunkten gällande så kallat utomlänsavtal.

Förvaltningsutskottet har slutligen intet att erinra mot att de av revisorerna
föreslagna åtgärderna vidtagas utan att någon särskild sakkunnigkommitté
ånyo tillsättes.

Solna den 22 november 1956

Underdånigst
L. FRANZON

Folke Iiolmén

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

Till K o n u n g e n

Genom nådig remiss den 12 november 1956 har Eders Kungl. Maj:t berett
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott tillfälle att avgiva yttrande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört vad gäller pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet.

Förvaltningsutskottet får i anledning härav i underdånighet förklara, att
förvaltningsutskottet delar revisorernas synpunkt på lämpligheten av att
pensionsstyrelsens här avsedda sjukvårdande verksamhet bör upphöra.

182

De riktlinjer, som av revisorerna uppdragits för sagda verksamhets överförande
på landsting och städer utom landsting, torde i stort kunna följas.
Det är emellertid av synnerlig vikt, att i avvaktan på en utbyggnad av reumatikervårdplatser
de utanför respektive sjukvårdsområde boende reumatiskt
sjuka fortfarande kunna erhålla vård å de reumatikervårdavdelningar,
där de tidigare genom pensionsstyrelsens försorg erhållit sådan vård. Revisorerna
hava även understrukit detta.

För Jönköpings läns landstings vidkommande anser förvaltningsutskottet
sig särskilt böra understryka, att landstinget näppeligen kan vara intresserat
av att övertaga kuranstalten i Tranås. Denna anstalt torde endast
kunna hava en uppgift att fylla som konvalescenthem.

Jönköping den 12 december 1956

Underdånigst
ERIK FAST

I. Hertzman

Malmöhus läns landstings hälso- och sjukvårdsstyrelse

Till Konungen

Sedan Eders Kungl. Maj:t genom remiss den 12 november 1956 berett
Malmöhus läns landstings förvaltningsutskott tillfälle avgiva yttrande i
anledning av riksdagens revisorers uttalande angående Kungl. pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet, får landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse,
till vars handläggning ärendet överlämnats, i underdånighet anföra
följande.

Enligt styrelsens mening synes jämväl den kroppssjukvårdande verksamhet,
som omhänderhaves av pensionsstyrelsen, böra infogas i det sjukvårdssystem,
för vilket landstingen äro huvudmän.

Styrelsen förutsätter därvid, att en för landstinget godtagbar överenskommelse
kan träffas angående övertagande av pensionsstyrelsens verksamhet
å reumatologiska kliniken och del av ortopediska kliniken vid
lasarettet i Lund.

Malmö den 3 december 1956

Underdånigst
TORSTEN ANDRÉE

C. Ekstrand

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott

Till Konungen

Genom remiss av den 12 nästlidne november har Eders Kungl. Maj:t berett
Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott tillfälle avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört beträffande »Pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet». Utskottet får i anledning härav i underdånighet
anföra följande.

Riksdagens revisorer hava i den översända handlingen i huvudsak behandlat
pensionsstyrelsens invalidförebyggande verksamhet i vad det gäller

183

reumatikervården, och anföra resultaten av ett antal sakkunnigeutredningar
beträffande denna vårds framtida organisation. Dessutom redogöres i korthet
för av statsmakterna redan vidtagna åtgärder för reumatikervårdens
utbyggnad. Utskottet har emellertid beaktat, att revisorernas förslag innebär
en överflyttning från pensionsstyrelsen till de sedvanliga huvudmännen
för den slutna kroppssjukvården av jämväl övriga grenar av styrelsens
sjukvårdande verksamhet, i första hand då vården av psykoneurotikerna.
Då vården av dessa olika patientkategorier meddelas parallellt vid åtminstone
vissa av pensionsstyrelsens anstalter, är denna revisorernas inställning
förklarlig och riktig. Ett överflyttande av endast reumatikervården torde
av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma.

Utskottet får, av skäl som anförts av tidigare sakkunniga och i revisorernas
nu översända skrift, i princip ansluta sig till förslaget om överflyttande
av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet å de sedvanliga
huvudmännen för den slutna kroppssjukvården. Utskottet är emellertid icke
berett att uttala sig om förutsättningarna för detta överflyttande i dess olika
detaljer utan förutsätter, att förhandlingar komma att upptagas med respektive
huvudmän och att därvid överenskommelser om för båda parter antagbara
villkor kunna träffas.

Vänersborg den 10 december 1956

Underdånigst
HELMER LARSSON

Henry Hårde

Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott

Till Konungen

Sedan Skaraborgs läns landstings förvaltningsutskott genom remiss den
12 innevarande november beretts tillfälle att senast den 5 nästkommande
december avgiva yttrande över riksdagens revisorers förslag rörande överförande
på landstingen utav den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande
verksamheten, får undertecknad, som upprätthåller landstingsdirektörstjänsten
under den ordinarie innehavarens sjukdom, med meddelande att
landstingets förvaltningsutskott icke hinner kallas till sammanträde före
remisstidens utgång, härmed i underdånighet anföra följande.

Genom ett den 12 maj 1927 för pensionsstyrelsens och den 25 juni samma
år för landstingets räkning undertecknat avtal — intaget under framställning
nr 78 till 1927 års landsting — har träffats ett 50-årigt avtal rörande
vård för pensionsstyrelsens räkning av reumatiskt sjuka vid en till Lidköpings
lasarett förlagd kuranstalt.

Landstinget har ej begagnat sig av sin rätt att efter 25 år uppsäga avtalet.

Då förvaltningsutskottet, enligt vad ovan anförts, icke hinner avgiva
yttrande, torde, därest revisorernas förslag om förhandlingar av Eders Kungl.
Maj :t godtages, härvarande landstings syn på de föreliggande problemen
få framläggas vid eventuella förhandlingar.

Mariestad den 26 november 1956

Underdånigst
S. AHLENIUS

t. f. landstingsdirektör

184

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott

Till K o n u n g e n

Sedan Eders Kungl. Maj:t berett Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott
tillfälle att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört beträffande pensionsstyrelsens invalidförebyggande verksamhet, särskilt
beträffande reumatikervården, får förvaltningsutskottet i underdånighet
anföra följande:

Förvaltningsutskottet kan instämma i revisorernas kritik över verksamheten
och den därav följande slutsatsen, att psykoneurosvård icke bör utövas
på isolerade anstalter utan på fullständigt utrustade sjukhus. Utskottet
anser sig dock böra betona, att även reumatikervården bör vara ansluten
till lasarett, som ha invärtesmedicinsk och ortopedisk avdelning. Vidare kan
utskottet ansluta sig till uttalandet, att sjukvården i riket i möjligaste mån
bör samlas under samma huvudman.

Beträffande pensionsstyrelsens vårdanstalt i Are, Jämtlands län, är denna
icke lasarettsansluten, ej heller befinner den sig i närheten av centrallasarettet.
Revisorernas skrivelse innehåller ej några antydningar under vilka
betingelser staten borde överlämna anstalten till Jämtlands läns landsting.
Förvaltningsutskottet, som anser att frågan om landstingets övertagande av
anstalten måste underställas landstinget, kan icke för närvarande taga ställning
till ett eventuellt sådant förslag. Sådana frågor som t. ex. rörande den
framtida beläggningen, den nuvarande personalen, byggnadens eventuella
utnyttjande för annat ändamål, förbehåll med avseende på beläggning etc.
måste enligt utskottets uppfattning först vara klarlagda, innan några närmare
förhandlingar lämpligen kunna komma till stånd.

Östersund den 30 november 1956

Underdånigst
HELGE LINDSTRÖM

Erik Bouvin

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott

Till Konungen

Med anledning av remiss den 12 november 1956 av riksdagens revisorers
skrivelse angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet får Västerbottens
läns landstings förvaltningsutskott i underdånighet anföra följande.

Umeå lasaretts reumatologiska klinik med 120 vårdplatser har större upptagningsområde
än länet och dess vårdplatser äro att betrakta såsom riksplatser.
Klinikens framtida ställning synes böra prövas i samband med organiserandet
av de ytterligare rikskliniker för Norrland — neurologisk klinik,
neurokirurgisk klinik, plastikkirurgisk klinik, thoraxkirurgisk klinik och
radioterapeutisk klinik — vilka norrlandskommittén föreslagit skola förläggas
till Umeå lasarett. Norrlandskommitténs förslag har ännu icke föranlett
något ställningstagande från statsmakternas sida men frågan har på
senare tid aktualiserats i olika sammanhang. Särskild sakkunnig har tillkallats
för prövning av de s. k. kvarstående norrlandsfrågorna. Tillkomsten av

185

ett medicinskt forsknings- och undervisningscentrum i Norrland torde komma
att prövas av 1957 års riksdag i samband med förslag om utökning av
antalet kliniska utbildningsplatser för blivande läkare.

Vid 1946 års riksdag framlades förslag om en viss utbyggnad av reumatikervården
i syfte att söka åstadkomma en förbättring av vårdmöjligheterna
för de kategorier reumatiskt sjuka, vilkas vårdbehov var mest trängande.
Föredragande departementschefen uttalade därvid, att han anslöt sig till
reumatikervårdssakkunnigas uppfattning, att de akuta fallen och vissa andra
därför lämpade fall borde i största möjliga utsträckning mottagas för vård
på vanliga invärtesmedicinska lasarettsavdelningar. Departementschefen
delade i princip de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens befattning
med reumatikeravdelningarna vid lasaretten borde avvecklas. Samtidigt
föreslogs emellertid inrättande av självständiga specialavdelningar vid undervisningssjukhusen
i Stockholm och Uppsala. Jämsides därmed borde undersökas
möjligheterna, att genom avtal mellan staten och vederbörande lokala
huvudmän få till stånd ett mindre antal självständiga reumatikeravdelningar,
förslagsvis två å tre med ett sammanlagt platsantal av högst 250. Propositionen
bifölls av riksdagen. Avtal om sådana självständiga reumatikeravdelningar
har sedermera träffats med Göteborgs stad, Malmöhus läns
landsting och Västerbottens läns landsting.

Av det relaterade framgår, att reumatikeravdelningarna vid undervisningssjukhusen
samt i Umeå intaga en särställning. Vad Umeå-kliniken beträffar
vill förvaltningsutskottet föreslå, att det nuvarande avtalet med staten genom
pensionsstyrelsen får gälla intill dess frågan om de norrländska riksklinikerna
och frågan om ett medicinskt forsknings- och undervisningscentrum
för Norrland klarnat. Såväl byggnads- som driftkostnaderna för den reumatologiska
specialkliniken för Norrland synas böra fördelas på staten, Västerbottens
läns landsting och patienternas hemlandsting efter samma grunder,
som komma att gälla för de övriga rikskliniker, som kunna komma att förläggas
till Umeå lasarett.

Umeå den 8 december 1956

Underdånigst
GÖSTA SKOGLUND

G. Heimer

Göteborgs stadskollegium

Till K o n u n g e n

Uti resolution den 12 november 1956 har Kungl. Maj:t berett stadsfullmäktige
i Göteborg tillfälle att senast den 5 december 1956 inkomma med
yttrande i anledning av uttalande av riksdagens revisorer i fråga angående
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Med hänsyn till ärendets brådskande natur har stadskollegiet upptagit
ärendet till slutlig behandling för att å stadens vägnar besvara den ifrågavarande
remissen, varom kollegiet kommer att göra anmälan till stadsfullmäktige.

I ärendet ha efter vederbörliga remisser yttranden avgivits dels av stadens
sjukhusdirektion i skrivelse till stadskollegiet den 27 november 1956

186

och dels av stadssekreteraren Thure Höglund i en den 30 sistlidne november
dagtecknad promemoria, vilka yttranden här biläggas.

Efter att hava tagit ärendet under övervägande får kollegiet såsom yttrande
i ärendet åberopa det av sjukhusdirektionen däri avgivna yttrandet.
Härutöver får kollegiet framhålla, att kollegiet vid sitt ställningstagande
i ärendet förutsätter att den i ärendet föreslagna nya anordningen icke kommer
att medföra några ökade kostnader för staden.

Göteborg den 5 december 1956

På stadskollegiets vägnar:

J. A. FAGERBERG

THURE HÖGLUND

Eric Dunberger

Bilaga

Till Stadskansliet i Göteborg

Såsom svar å Stadskansliets remiss den 13 november 1956 med anhållan
om yttrande över vad riksdagens revisorer anfört beträffande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet får Göteborgs sjukhusdirektion åberopa innehållet
i bilagda, av sjukhusdirektören Hugo Höglund den 24 november 1956
avgivna promemoria.

Göteborg den 27 november 1956

På sjukhusdirektionens vägnar:
Evert Erankenberg

B. Grapengiesser

Bilaga till bilaga

PM med yttrande över riksdagens revisorers förslag angående pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet.

Stadskollegiet har genom remiss den 13 november 1956 anmodat sjukhusdirektionen
att senast den 28 november avgiva yttrande över vad riksdagens
revisorer anfört beträffande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.
Ärendet remitterades omedelbart till sjukhusdirektören för skyndsamt yttrande,
och med anledning härav får jag anföra följande.

Jag har ansett det nödvändigt att inhämta en medicinöverläkares mening
i denna fråga och har därför remitterat handlingen till överläkaren vid
Sahlgrenska sjukhusets medicinska klinik II, professor Erik Wassén, som
den 23 dennes inkommit med yttrande.

I den översända remisshandlingen redogör riksdagens revisorer för uppkomsten
och utvecklingen av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
alltifrån år 1914 till och med år 1955. Syftet med denna verksamhet var
invaliditetsförebyggande, och åtgärderna avser viss eller vissa personer,
som genom vård och utbildning kan så återställas, att pensionsstyrelsen
undgår att utgiva invalidpension. Många inskränkningar gällde från början
för vilka personer, som skulle mottagas på pensionsstyrelsens vårdinrätt -

187

ningar. Det fanns en högsta åldersgräns om 55 år, akuta och lindriga fall
mottogos icke, ej heller fattigvårdsfall. Personer, som till följd av olycksfall
bereddes vård på riksförsäkringsanstaltens bekostnad, kunde icke mottagas
för vård på pensionsstyrelsens anstalter. Detsamma gällde statligt anställda,
som hade pensionsförmåner av annan art än genom pensionsförsäkringen.
Dessa stränga intagningsbestämmelser har dock med åren i betydande mån
mildrats. Särskilt har detta måst ske i samband med införandet av den allmänna
sjukförsäkringen år 1955. 1 själva verket är förutsättningarna för
intagning på pensionsstyrelsens anstalter numera desamma som gäller för
intagning på ett allmänt sjukhus, dock att viss återhållsamhet iakttages för
svårartade fall, som knappast kan förbättras.

Vårdformen avser personer lidande av kroniska men botbara sjukdomar,
främst reumatiska sjukdomar samt neuroser, neuralgier och astma. Pensionsstyrelsen
driver tre kuranstalter nämligen i Nynäshamn, Åre och Tranås.
Genom avtal med vederbörande sjukhushuvudmän har dessutom särskilda
sjukhusavdelningar upprättats på flera sjukhus i landet, nämligen i
Vänersborg, Lidköping, Lund, Norrköping, Umeå, Boden och Västerås. Den
sistnämnda är nu nedlagd. Avtal föreligger sedan år 1948 om en sådan sjukhusavdelning
på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, men kliniken har icke
öppnats, enär staden begärt och fått medgivande att använda byggnaden som
lokal för medicinska kliniken I in. in. under den tid centralkomplexet uppföres.
dock längst till och med år 1958. På Änggårdens ortopediska klinik,
om vars förvärvande staden nyligen fört förhandlingar, disponerar pensionsstyrelsen
tolv platser. Antalet vårdplatser på pensionsstyrelsens samtliga
anstalter var den 1 juli i år 1 044, varvid platserna på Sahlgrenska sjukhuset
icke medräknats, eftersom de icke var i bruk för sitt ändamål. Däremot ingår
Broströmska sjukhemmet i Göteborg med 30 platser för barn, vilket hem
ävenledes belägges och bekostas av pensionsstyrelsen. Ytterligare hade styrelsen
530 vårdplatser på sommarkurorter. Pensionsstyrelsens kostnader för
åtgärder till förebyggande och hävande av invaliditet rör sig om nära
13 000 000 kr. om året. Omkring 4 000 fall vårdas årligen på pensionsstyrelsens
vårdinrättningar.

Revisorerna påminner om att fyra statliga utredningar under tiden 1928—
1941 föreslagit, att de av pensionsstyrelsen omhänderhavda sjukvårdande
uppgifterna i princip bör inordnas i den av stat, landsting och städer utanför
landsting ombesörja allmänna sjukvården, vilket också tillstyrkts av de flesta
remissinstanser liksom av departementschefen vid ärendets riksdagsbehandling
år 1946. Allmän enighet om principen synes därför råda och det återstår
blott att avgöra vid vilken tidpunkt och på vad sätt en sådan avveckling bör
komma till stånd, säger revisorerna, och anser att tiden nu är inne för sådan
åtgärd. De erinrar om att utnyttjandegraden av reumalikeravdelningarna är
låg frånsett avdelningen vid karolinska sjukhuset samt Spenshults reumatikersjukhus,
som för närvarande utnyttjas till fullo. För psykoneurosvården
har psykiatriska lasarettsavdelningar på senare tid tillkommit, och många
fler dylika planeras. Något behov av insatser från pensionsstyrelsens sida
för psykoneuroserna föreligger knappast numera, fortsätter revisorerna och
tillägger all pensionsstyrelsen själv har uttalat sig för avveckling av sin sjukvårdande
verksamhet, så snart de allmänna sjukvårdsresurserna förbättrats.
Varken reumatikervården eller psykoneurosvården hade, när delta uttalande
gjordes år 1951, fortskridil så långt, att pensionsstyrelsen ansåg tiden vara
inne för en förändring. För året angav pensionsstyrelsen, att det icke syntes

188

föreligga något uttalat behov av ytterligare vårdplatser för reumatiskt sjuka
på styrelsens anstalter och att beträffande akutsjukhusen behovet av vårdplatser
för reumatiskt sjuka icke syntes vara större än för andra grupper
vårdbehövande. Riksdagsrevisorerna har särskilt uppmärksammat dessa
pensionsstyrelsens uttalanden.

Om förslaget att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet skall överföras
till den allmänna sjukvårdens huvudman anför riksdagens revisorer
bland annat följande:

»Såvitt revisorerna kunnat finna, ha sålunda i stort sett inträtt sådana
ändrade förhållanden i förevarande avseenden, som tidigare ansetts motivera
eu avveckling helt eller delvis av pensionsstyrelsens ifrågavarande sjukvårdande
uppgifter. Då revisorerna anse sig böra förorda, att åtgärder vidtagas
i delta syfte, har emellertid nämnda omständighet icke främst varit bestämmande
för detta ställningstagande. Enligt revisorernas mening tala nämligen
så starka skäl över huvud för att den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvården
inordnas i den allmänna sjukvården, att revisorerna även eljest varit
beredda att framlägga förslag härom. De skäl, som därvid åsyftas och som
komma att närmare beröras i det följande, äro icke nya utan ha i huvudsak
framförts av tidigare utredningar i ämnet men synas under den tid, som
förflutit sedan dessa framlades, ha fått ökad tyngd.

Allmän enighet torde numera råda därom, att väsentliga fördelar stå att
vinna, därest sjukvården i riket i möjligaste mån samlas under en och samma
huvudman. En konsekvens härav är att vanförevården avses skola överföras
till särskilda ortopediska avdelningar vid lasaretten; utredning pågår
även om landstingens övertagande av huvudmannaskapet för sinnessjukvården
i riket. Bakom denna utveckling ligger bl. a. den tanken, att de olika
sjukvårdsgrenarna i väsentliga avseenden måste bedömas som eu enhet och
att de föreliggande behoven bäst kunna tillgodoses, om en samtidig avvägning
kan ske dem emellan under hänsynstagande till såväl den slutna som
den öppna vården. Eu strävan är självfallet att tillgodose så stor del av vårdbehovet
som möjligt inom den senare vårdformen.

Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet tillgodoser av kända skäl
icke nämnda synpunkter; särskilt må framhållas att styrelsen i huvudsak
synes begränsa sitt intresse till den slutna vården. Vid styrelsens sjukvårdsanstalter
anses därför den öppna vården vara mindre väl tillgodosedd, där
icke lokala krafter ingripit. På grund härav och då de lasarettsanslutna
reumatikeravdelningarna i allmänhet icke erhållit egna överläkare, kunna
dessa avdelningars kapacitet ej utnyttjas till fullo. Flera omständigheter
tala för att denna olägenhet snabbt skulle elimineras, därest de ordinarie
sjukvårdshuvudmännen helt övertoge ansvaret för avdelningarna.

Den av pensionsstyrelsen kontrollerade sjukvården har främst tillkommit
och drives med hänsyn till folkpensioneringens intressen — att förebygga
eller häva invaliditet och sålunda förhindra eller uppskjuta rätten till invalidpension.
Detta har till följd att den icke är tillgänglig för landets samtliga
vårdbehövande innevånare. Ur social synpunkt är det emellertid angeläget,
att även denna form av sjukvård blir enhetlig; uteslutande medicinska
och humanitära synpunkter böra läggas på vården.

Sammanfattningsvis må i denna del framhållas att utomordentligt starka
medicinska, sociala och ekonomiska skäl enligt revisorernas mening tala för
att pensionsstyrelsens här avsedda sjukvårdande verksamhet snarast bör

189

upphöra. En organisationsförändring kommer givetvis att kräva viss lid. Det
är därför angeläget, att den centrala handläggningen av intagningsärendena
omedelbart upphör och att beläggningen av de olika sjukhusplatserna helt
överlåtes till de ansvariga sjukhusläkarna.

Det torde icke ankomma på riksdagens revisorer att i detalj uppdraga
några bestämda riktlinjer för hur eu avveckling av pensionsstyrelsens ifrågavarande
uppgifter skall äga rum. Erinras må emellertid om att 1911 års
reumatikervårdssakkunniga föreslogo, att de mellan pensionsstyrelsen å ena
sidan samt vederbörande landsting och städer å andra sidan gällande kontrakten
beträffande reumatikeravdelningarna skulle uppsägas, att vederbörande
sjukvårdshuvudmäns byggnadslån för dessa avdelningar ur folkpensioneringsfonden
skulle annulleras samt att dessa avdelningar icke blott
formellt utan även reellt skulle överlämnas till vederbörande landsting och
släder utan ekonomiskt vederlag till staten, allt under förutsättning att uppgörelse
kunde ernås på vissa av de sakkunniga angivna villkor beträffande
driften och beläggningen.

När 1941 års reumatikervårdssakkunniga framlade detta förslag, utgingo
de från den synpunkten, att kostnaderna för reumatikervården fortfarande
i viss utsträckning borde åvila statsverket och icke helt bestridas av vederbörande
landsting eller stad. Sedan dess har emellertid en viss åsiktsförskjutning
ägt rum i vad avser sjukvårdskostnadernas fördelning mellan stat, å ena
sidan, och landsting respektive stad utanför landsting, å andra sidan, varför
den närmare ekonomiska uppgörelsen torde böra bli beroende på förhandlingar
mellan vederbörande parter. 1941 års reumatikervårdssakkunniga avsågo
med sitt förslag att skapa garanti för att även efter överlämnandet av
reumatikeravdelningarna till vederbörande landsting eller stad de utanför
respektive sjukvårdsområde boende reumatiskt sjuka fortfarande skulle
kunna erhålla vård å de reumatikeravdelningar, där de tidigare genom pensionsstyrelsens
försorg erhållit sådan vård. Detta syfte torde även kunna
uppnås genom anlitande av s. k. utomlänsavtal, men uttryckligt villkor härom
synes dock böra uppställas från statens sida vid ett dylikt överlämnande.
Beträffande reumatikeravdelningen vid garnisonssjukhuset i Boden må framhållas
att principbeslut föreligger om landstingets övertagande av driften av
detta sjukhus; som konsekvens härav bör landstinget erhålla hela ansvaret
även för reumatikeravdelningen.»

Överläkaren vid Sahlgrenska sjukhusets medicinska klinik II. professor
Erik Wassén, har i sitt ovanberörda yttrande anfört:

»Revisorernas uppfattning om nödvändigheten att den av pensionsstyrelsen
bedrivna sjukvårdande verksamheten inordnas i den av stat, landsting
och städer utanför landsting bedrivna allmänna sjukvården synes väl motiverad.

Utom de synpunkter, som revisorerna framfört, är det en väsentlig nackdel
i pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet, att det kontinuerliga sambandet
mellan öppen och sluten sjukvård brytes, vilket medför all eftervården
får eu mindre effektiv utformning. Genom att sammankoppla reumatikervården
med olika former av rehabilitering uppkommer ett värdefullt
tillskott till den invaliditetsförebyggande behandlingen.

Möjligheten att fördela de reumatiskt sjuka på medicinavdelningar erbjuder
så väsentliga fördelar framför det nuvarande systemet åt! jag livligt
tillstyrker denna föreslagna ändring av pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet under förutsättning all tillräckligt antal medicinska vårdplatser

190

ställes till förfogande och att terapeutiskt opåverkbara fall icke belägger
dessa dyrbara vårdplatser utan beredes möjligheter till vård på exempelvis
anstalter för kroniskt sjuka. Jag förutsätter att utredningen om platsbehovet
senare kommer till stånd.»

För egen del önskar jag i detta ärende framhålla, att pensionsstyrelsens
anstalter alltid inriktat sig på vården av vissa fall med kroniska men botbara
åkommor och sålunda ingalunda sörjt för hela den reumatologiska vården
eller psykoneurosvården, neuralgi- och astmasjukvården. Denna vård har i
första hand ombesörjts på de allmänna sjukhusen, främst på de internmedicinska
avdelningarna och numera även vid lasarettspsykiatriska kliniker
samt neurologiska och allergologiska kliniker. När det nu konstaterats, att
sammankopplingen av sjukvården med pensionsfrågor direkt motverkar
det invalidförebyggande syftet, bland annat genom att vårdfallen för sent
kommer till pensionsstyrelsens kännedom, och då verksamheten tekniskt
fungerar på ett mindre tillfredsställande sätt, närmast på grund av den centrala
prövningen av intagningen, är det rationellt och till de sjukas fördel
att de reumatiskt sjuka liksom psykoneuroser in. fl. kan erhålla vården vid
de allmänna sjukhusen. Detta betyder som regel icke så mycket för sjukvårdsområdets
resurser, när det är fråga om akuta vårdfall, men när det
gäller den tidskrävande behandlingen av de botbara kroniska fallen, d. v. s.
rehabiliteringen, saknar sjukvårdshuvudmännen mestadels ännu resurser
och måste därför skaffa sig dem. Under eu övergångstid är det meningen,
att sjukvårdsområdena skall kunna repliera på de avdelningar och kuranstalter,
som finns och som nu föreslås skola övergå i landstingskommunal
regi respektive till storstadskommun.

Jag anser mig ur principiell synpunkt böra föreslå sjukhusdirektionen
att tillstyrka riksdagsrevisorernas förslag, att pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet inordnas i den allmänna sjukvården under landstingens
och icke-landstingsstädernas huvudmannaskap, dock under vissa nedan angivna
förutsättningar.

Denna förändring medför åtskilliga konsekvenser för staden och dess
sjukhusväsende, vilka omöjligen kunnat utredas och beräknas på den korta
tid av en vecka, som stått oss på centralförvaltningen till buds för detta
ärendes utredning. Jag skall här ändock försöka angiva arten och omfattningen
av dessa förändringar.

Det föreligger som nämnts avtal gällande under 30 år. subsidiärt under
15 år, om en reumatologisk klinik på Sahlgrenska sjukhuset inrymmande
120 vårdplatser, av vilka 50 å 60 platser har beräknats för göteborgare och
resten för personer hemmahörande inom Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs
läns södra del och Hallands län. Pensionsstyrelsen bekostar vården
av dessa fall genom alt till staden betala dels en fastighetsavgift, d. v. s. platskostnad,
avsedd alt amortera lån till byggnadens uppförande och utrustning,
dels en dagavgift till täckande av driftkostnaderna för kliniken, vilken skulle
fungera som en särskild sjukhusklinik under egen överläkare. Kostnaden
för klinikens uppförande är något mer än 2 500 000 kr. Utrustningen har
ännu icke anskaffats.

Staden kan nu beräkna att få på sig överlåten byggnaden för den reumatologiska
kliniken men skall a priori bekosta vården av de fall från Göteborg
som eljest skulle vårdats på den av pensionsstyrelsen bekostade reumatologiska
kliniken. Under en rätt lång övergångstid torde staden därutöver få
förbinda sig att för rehabiliteringsvård, möjligen också för aknt vård, mot -

191

taga clt 60-tal patienter från de ovannämnda län som skolat repliera på den
här planerade reumatologiska kliniken. För vården av dessa senare patienter
måste hemortslandslinget givetvis betala fulla vårdkostnaden, men kostnaden
för göteborgspatienterna stannar som nämnts i första hand på staden. Avtalet
med pensionsstyrelsen tillförbinder staten att under 30 år, subsidiärt
15 år, betala för vården av här avsedda patienter. Jag bortser härvid från
den i avtalets punkt 12 omnämnda eventualiteten att avtalet kan uppsägas,
om statsmakterna icke skulle bevilja pensionsstyrelsen medel för bedrivande
av sådan individuell sjukvårdsverksamhet, varom bär är fråga. Vilka summor
det här kan gälla är svårt att angiva, men om man för enkelhetens skull
utgår från en dagkostnad på 50 kr., vilken måhända just nu torde vara i
högsta laget, så kommer man till en årlig summa av 1 000 000 kr. vid en
antagen beläggning av göteborgare å 60 platser. Med dessa mycket ungefärliga
beräkningar skulle man således komma till, att därest staden befriar
staten från detta sitt åtagande, så rör det sig om eu summa på 30 eller subsidiärt
15 miljoner kronor räknat för hela avtalstiden.

Att överflytta eu sådan kostnad från staten till staden kan och bör ej utan
vidare ske. Förhandlingar måste förutsättas komma till stånd, där kostnaderna
för andra sjukvårdsbehov måhända även kan komma med i bilden.
Jag syftar bär närmast på de svåra förhållanden, som uppstått efter den
1 oktober 1955, då den nya rusdrycksförsäljningsförordningen trädde i kraft.
Om det således ur principiella synpunkter kan sägas finnas vissa skäl för
att vården av reumatiskt sjuka överflyttas till de allmänna sjukhusen och
kostnaderna helt eller delvis bestridas av respektive sjukvårdshuvudman, så
torde man å andra sidan med fog kunna hävda den meningen, att sagda
huvudmän och primärkommuner icke bör påtaga sig alla de kostnader, som
uppstår på grund av den statsdirigerade rusdryckshanteringen; i varje fall
inte de ökade kostnader, som uppstått sedan den 1 oktober 1955. Dessa
ökade kostnader bör ses mot den bakgrunden, att staten under denna tid
tillförts flera hundra miljoner kronor i merinkomster. För övrigt torde man
väl knappast böra bortse från det förhållandet, att anledningen till pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet varit att minska statens utgifter för
pensioner. Om nu denna sjukvård anses bli effektivare genom annat huvudmannaskap,
så följer ju därav, att besparingarna för pensionsutgifter bör bli
än större. Det torde därför icke vara ur vägen, att staten jämväl i fortsättningen
på ett eller annat sätt bidrager till den vård, varom här är fråga.

Huruledes den reumatologiska vården skall organiseras får närmare utredas.
Det framstår för dagen såsom naturligt och motiverat, att de akuta
reumatikerfallen tages in på vanligt sätt på de befintliga internmedicinska
klinikerna respektive psykiatriska, neurologiska och allergologiska klinikerna.
När akidvårdsstadiet är förbi och patienten icke tillfrisknat, bör de kroniska,
icke terapeutiskt påverkbara fallen överföras till sjukhus för långtidssjuka,
men de botbara fallen bör få fortsatt vård på sjukhusets rehabiliteringsavdelning.
Nu finns ingen rehabiliteringsverksamhet organiserad vid
stadens sjukhus, och det råder ovisshet om hur den i stort skall ordnas. Rehabiliteringsfallen
kommer från olika sjukhuskliniker och liar olika skador,
exempelvis förlamningstillstånd hos poliopatienter, bristande rörelseförmåga
hos reumalikerpatienter, deformerade lemmar vid trafikolycksfall, psykiska
defekter in. in. Troligen hör man planera en för Sahlgrenska sjukhusets
olika kliniker gemensam rehabiliteringsavdehiing, där specialutbildad personal
av olika slag finns. Dil skulle då de reumatologiska, botbara kroniker -

192

fallen överföras. Den behandling, som det kan bli fråga om, är den medicinska
rehabilitering, som lämpligen kan bedrivas vid sjukhus, men någon
yrkesutbildning kan icke där lämnas. I den mån pensionsstyrelsen påtagit
sig kostnad för sådan utbildning, bör den alltjämt åvila staten.

Eftersom rehabiliteringen i kommunal regi av reumatikerklientelet nu
synes få visst försprång genom att pensionsstyrelsens anstalter överföres
till landstingskommunalt huvudmannaskap, får man tänka sig att börja med
denna gren av rehabiliteringsverksamheten, vilken då kan bedrivas i de för
ändamålet redan anordnade respektive beräknade lokaliteterna inom reumatikeravdelningarna
och kuranstalterna. Det är emellertid för Göteborgs stads
del också tänkbart, att byggnaden för reumatologisk klinik i fortsättningen
blir en sjukhusets medicinska klinik III, och att rehabiliteringen av reumatikerna
förlägges till någon av de äldre paviljongerna inom sjukhuset. Det
kan framhållas, att i den mån de berörda grannlänen själva kan ordna för sin
reumatikervård, lösgöres här platser för stadens egen sjukvård.

En plan för reumatikervårdens ordnande under stadens huvudmannaskap
med tillgodoseende av vissa närliggande sjukvårdsområdens berättigade intressen
under eu övergångstid efter nedläggande av pensionsstyrelsens tillämnade
reumatikeravdelning i Göteborg kan icke framläggas, förrän förhandlingar
förts med statsmakterna rörande formerna och de ekonomiska
betingelserna för stadens övertagande av byggnaden och vården av klientelet.
Dylika överläggningar torde få föras gemensamt med andra berörda kommunala
sjukvårdshuvudmän. Man kan dela riksdagsrevisorernas mening att
det icke behövs en ny sakkunnigkommitté för att lösa den här aktuella
frågan, men det behövs en förhandlingskommission från berörda statliga
verk och en förhandlingsdelegation från de kommunala huvudmännen för
alt göra upp förslag till avtal om verksamhetens överförande och därmed
förknippade ekonomiska och organisatoriska problem. För stadens del kan
ingen ändring träda i kraft förrän i slutet av år 1958, då reumatologiska
klinikbyggnaden blir disponibel.

Med hänvisning till det anförda får jag föreslå, att sjukhusdirektionen
måtte besluta

att som svar på stadskollegiets remis av den 13 november
1956 rörande överförande av pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter
till den allmänna sjukvårdens huvudmän översända
och åberopa denna promemoria.

Göteborg i sjukhusdirektionens direktörsexpedition den 24 november 1956

Hugo Höglund

Stadsfullmäktige i Norrköping

Till Konung e n

Genom resolution den 12 nästlidne november har Eders Kungl. Maj:t berett
stadsfullmäktige i Norrköping tillfälle att senast den 5 innevarande december
inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i sin berättelse rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Med anledning härav har stadens drätselkammare jämte eget utlåtande
överlämnat av kammaren i ärendet infordrat yttrande från hälso- och sjuk -

193

vårdsstyrelsen i Norrköping. Drätselkammarens utlåtande jämte omförmälda
yttrande av hälso- och sjukvårdsstyrelsen och en av lasarettsläkaren
L. Brahme upprättad promemoria återfinnas i härvid fogade tryckta exemplar
av stadsfullmäktiges handlingar för år 1956, nr 301.

För egen del få stadsfullmäktige såsom infordrat yttrande i ärendet åberopa
vad hälso- och sjukvårdsstyrelsen i detsamma anfört.

Ett utdrag av stadsfullmäktiges protokoll i ärendet bifogas härjämte.1

Norrköping den 13 december 1956

Underdånigst
ARVID KARLSSON

Lars B. Elgh

T ill Stadsfullmäktige

Bilaga

Genom remiss den 12 nästlidne november har Kungl. Maj:t berett stadsfullmäktige
tillfälle att senast den 5 innevarande december inkomma med
yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse rörande
pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Ett exemplar av berättelsen översändes jämte detta utlåtande till varje
stadsfullmäktig.

Hörd i ärendet har hälso- och sjukvårdsstyrelsen avgivit ett den 26 november
1956 dagtecknat yttrande (Bilaga 1), åtföljt av en av lasarettsläkaren
L. Brahme den 21 i samma månad upprättad promemoria (Bilaga 2).

Med överlämnande av omförmälda handlingar får drätselkammaren hemställa,
att stadsfullmäktige måtte besluta

att såsom infordrat yttrande i anledning av vad riksdagens
revisorer anfört i sin berättelse rörande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet åberopa, vad hälso- och sjukvårdsstyrelsen
i ärendet anfört.

Norrköping den 3 december 1956

Drätselkammaren:

Manne Jarméns

Henrik Eklund

Bilaga 1 till bilaga

T ill Stadsfullmäktige

Sedan Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen beretts tillfälle avgiva yttrande med
anledning av vad riksdagens revisorer i särskild berättelse anfört om Pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet får styrelsen anföra följande.

Pensionsstyrelsens kuranstalt vid Norrköpings Lasarett tillkom år 1927
i samband med nya lasarettet. Ursprungliga avtalet, gällande 50 år, är daterat
1923 (S.F.H. 85). Åtskilliga ändringar har skett, väsentligen 1929 (S. F.H.

1 Här ej avtryckt.

13 Rrv. berättelse ang. statsverket år 1956. It

194

144), då vissa förtydliganden av grundavtalet gjordes, samt 1955 (S. F. 11.
237), då platsantalet reducerades från 56 till 26. Detta kunde ske efter överenskommelse
med Pensionsstyrelsen och med stöd av den uppsägningsrätt,
som tillkommer staden efter 25 år. Byggnaden i fråga inrymmer numera,
förutom den kvarvarande avdelningen för reumatiskt sjuka, eu ortopedisk
klinik med 28 vårdplatser, mottagningsavdelning och bandageverkstad.

Avtalet mellan Pensionsstyrelsen och staden var det första i en rad som
följde åren efter med Malmö, Lund, Västerås, Lidköping och Umeå. Samtliga
grundades på följande principer: Vederbörande huvudman förband sig att
uppföra och utrusta kuranstalten i fråga. Sjukvården avsåg i huvudsak reumatikervård
eller psyko-neurosvård. Pensionsstyrelsen beviljade från folkpensioneringsfonden
två amorteringslån. Det ena till belopp motsvarande
kostnaderna för avdelningens uppförande, det andra till kostnaderna för
kuranstaltens möblering och utrustning. Lånen skulle löpa med eu viss ränta.
För driften skulle Pensionsstyrelsen betala dels fastighetsavgift, dels dagavgift.
Fastighetsavgiften skulle utgå för år med en annuitet, som erfordrades
för att med tillämpningen av den angivna räntefoten under 50 år förränta
och amortera iastighetskostnader. Dagavgiften skulle utgöras av lasarettets
självkostnad med avdrag för vårdavgiften.

Malmö och Västerås har begagnat den nu inträdda uppsägningsrätten och,
efter återbetalning av återstående belopp av fastighetslånen, själva övertagit
kuranstalterna för sin sjukvård. Även andra huvudmän synes överväga
samma sak. De av byggnadsregleringen föranledda svårigheterna att tillgodose
sjukvårdens ökade lokalbehov påverkar dessa omdispositioner.

Under årens lopp har många förhandlingar förts med Pensionsstyrelsen
om dagavgiften för styrelsens patienter. Det ligger i sakens natur att delade
meningar kunna uppkomma om vad som är självkostnad för en viss patientkategori.
men styrelsen finner det angeläget framhålla, att Pensionsstyrelsens
posiliva intresse och förståelse för problemen städse underlättat uppgörelserna.

Kostnaderna för statsverket för den genom Pensionsstyrelsen ordnade
reumatikervården in. m. uppgår nu till ca 12 000 000 kronor per år. Platsantalet
är omkring 1 000. Statsrevisorerna betona, att det här är fråga om
kostnader som egentligen bör åvila landsting och landstingsfria städer. Pensionsstyrelsens
befattning med sjukvård borde följaktligen helt upphöra. De
ha gott stöd för denna uppfattning av7 icke mindre än fyra sakkunnigutredningar,
nämligen 1928 års pensionsförsäkringskommitté, statens sjukvårdskommitté
1934, särskild sakkunnigutredning 1937 och slutligen 1941 års
reumatikervardssakkunniga. Samtliga har, ehuru med delvis olika motiveringar,
kommit till den slutsatsen, att dessa sjukvårdsuppgifter böra inordnas
i den allmänna sjukvården. Förslaget har också i stort tillstyrkts av vederbörande
remissinstanser, bl. a. Stadsförbundet, i yttrande över statens sjukvardskommittés
betänkande. Pensionsstyrelsen har för sin del som en förutsättning
för eu avveckling uppställt det kravet, att platsbehovet på dessa
vårdområden bör vara tillgodosett i tillräcklig omfattning innan åtgärder
vidtagas i det avsedda syftet. Vid riksdagsbehandlingen år 1946 av 1941 års
reumatikersakkunnigas förslag uttalade sig föredragande departementschefen
för att reumatikervården vid lämplig tid borde inordnas i den allmänna
lasarettsvården. Senaste framställningen i ärendet är av maj 1951,
då praktiskt taget samtliga överläkare vid Pensionsstyrelsens reumatikeravdelningar
begärde att den av Pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande

195

verksamheten för reumatiskt och nervöst sjuka måtte snarast överföras på
och inordnas inom den av städer och landsting bedrivna allmänna sjukvården.
I sitt remissvar häröver erinrade Pensionsstyrelsen om den positiva
inställning som styrelsen tidigare intagit i avvecklingsfrågan så snart sjukvårdsmöjligheterna
förbättrades.

Någon egentlig platsbrist konstateras icke föreligga i fråga om reumatikervården.
Tillskottet av platser för psykoneurosvården på lasarett beräknas
komma att överstiga det antal platser, som av Pensionsstyrelsen disponeras
för detta ändamål. Man understryker vidare, att allmän enighet numera torde
råda därom, att väsentliga fördelar stå att vinna, därest sjukvården i riket
i möjligaste mån samlas under eu och samma huvudman. En konsekvens
härav är att vanförevården avses skola överföras till särskilda ortopediska
avdelningar vid lasaretten; utredning pågår även om landstingens övertagande
av huvudmannaskapet för sinnessjnkvården i riket. Bakom denna
utveckling ligger bl. a. den tanken, att de olika sjukvårdsgrenarna i väsentliga
avseenden måste bedömas som en enhet och att de föreliggande behoven
bäst kunna tillgodoses, om en samtidig avvägning kan ske dem emellan
under hänsynstagande till såväl den slutna som den öppna vården. En strävan
är självfallet att tillgodose så stor del av vårdbehovet som möjligt inom
den senare vårdformen.

Statsrevisorerna har sammanfattat kritiken

dels i följande 3 huvudpunkter:

1. Verksamheten är för dyrbar i förhållande till vårdens beskaffenhet och
de vårdresultat som vunnits; hithörande sjuka komma i allmänhet först på
ett sent stadium av sjukdomen till pensionsstyrelsens kännedom, varigenom
utsikterna till ett återställande försämras.

2. Verksamheten fungerar tekniskt på ett mindre tillfredsställande sätt, närmast
på grund av att prövningen av de sökandes vårdbehov centraliserats
och att inom den centrala ledningen brist råder på speciell medicinsk sakkunskap.

3. Genomförandet av en enhetlig sjukvårdsplan är icke möjligt, så länge pensionsstyrelsen
utgör ett självständigt arbetande sjukvårdsorgan vid sidan av
de egentliga sjukvårdsorganen, medicinalstyrelsen, landstingen och de landstingsfria
städerna;

dels i följande slutsats:

utomordentligt starka medicinska, sociala och ekonomiska skäl tala för
att Pensionsstyrelsens ifrågavarande sjukvårdsverksamhet snarast bör upphöra,
samt att det är angeläget att den centrala handläggningen av inlagningsärendena
omedelbart upphör och att beläggningen av de olika sjukhusplatserna
helt överlåtes på de ansvariga sjukhusläkarna.

Den ekonomiska uppgörelsen bör enligt statsrevisorernas mening bli beroende
på förhandlingar mellan vederbörande parter. Följes 1941 års sakkunnigförslag
skulle vederbörande sjukhus’ huvudmäns byggnadslån annulleras
och anstalterna med visst förbehåll icke blott formellt utan även reellt lämnas
till vederbörande landsting och stad utan ekonomiskt vederlag till staten.

För Hälso- och Sjukvårdsstyrelsen är det angeläget att få klarhet om den
framtida dispositionen, då styrelsen just är i färd med att ompröva lasarettsbyggnadsprojekten
och för övrigt snart ställes inför frågan om återbesättande
av överläkartjänsten på medicinska kliniken jämte Pensionsstyrelsens
avdelning. Om en fortsatt regional reumatikcrvård kan bedrivas här är mycket
ovisst. Såsom vederbörande lasarettsläkare i härtill fogade PM fram -

196

håller, talar starka skäl för att härvarande avdelning göres till medicinsk
vårdavdelning. Stadens reumatikersjuka, som torde belägga ett 10-tal platser,
finge i så fall vårdas där, i den mån icke specialistvård efter remiss till centralanstalt
erfordras. Hur härmed skall bli, få de vidare utredningarna bringa
klarhet i.

Statsrevisorernas redogörelse lämnar icke något övrigt att önska i fråga
om grundlighet och klarhet. Efter synnerligen omfattande kommittéarbeten
under tre decennier ställes saken nu på sin spets. Hur brådskande ärendet
än synes vara måste dock styrelsen, som i princip helt delar statsrevisorernas
uppfattning, förutsätta att en plan för avveckling av Pensionsstyrelsens sjukvårdsverksamhet
uppgöres, vilket utan dröjsmål bör kunna ske av de centrala
myndigheterna tillsammans med huvudmännen.

Hälso- och sjukvårdsstyrelsen hemställer,

att Stadsfullmäktige måtte till den föreliggande remissens
besvarande åberopa vad styrelsen ovan anfört.

Norrköping den 26 november 1956

För Hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Norrköping
Sven Ringenson

M. Friis

Bilaga 2 till bilaga

P. M. angående konsekvenserna för Norrköpings lasarett av Kungl. Pensionsstyrelsens
eventuella upphörande med sin nuvarande sjukvårdande
verksamhet.

1. Den tidigare tanken att härvarande reumatikeravdelning skulle stå under
ledarskap av antingen självständig överläkare eller också bitr. överläkaren
får helt avföras i och med att avdelningen till dryga 50 % övertagits
av ortopedivården.

2. Frågan vad den nuvarande reumatikeravdelningen i framtiden skall
användas till är ganska komplicerad dels p. g. a. att platsernas antal
är så starkt reducerat och dels p. g. a. att avdelningen är avsedd för
endast ett kön.

3. Förutsättning för att en eventuell fortsatt reumatikervård å nämnda
avdelning skall bedrivas är för det första den, att vederbörande läkare
har ingående erfarenhet och insikt i behandlingen av de reumatiska
sjukdomarna och vidare för det andra, att platsernas antal är så pass
stort att vederbörande läkare på ett större klientel kan erhålla nödig
erfarenhet angående de medicinska framstegen vid behandling av de
reumatiska sjukdomarna. Om den första av dessa förutsättningar event.
kan föreligga saknas däremot möjlighet att uppfylla det andra villkoret.
Därtill är avdelningen alldeles för liten.

4. På grund av det i punkt 3 angivna skälet förfaller varje tanke på att
ordna avdelningen såsom en rayonavdelning för behandling av reumatiska
sjukdomar. Även andra skäl tala emot en sådan tanke bl. a. den,
att avdelningen är utbyggd för ett och samma kön och medelst nuvarande
utbyggnad icke lämpar sig för vård samtidigt av män och kvinnor.

197

5. Trots utbyggnaden av mentalkliniken och trots bättre resurser för tillgodoseendet
av kronikervården har den förut hårda pressen å medicinska
avdelningen ej minskat. Detta beror på konsekvenser, som tidigare
ej varit klart förutsedda. Bl. a. har åldersökningen medfört en rad
ålderssjukdomar i växande antal och vidare skötes vården av sjuka
anhöriga i hemmen i allt mindre och mindre utsträckning, dels på grund
av trångboddhet och dels på grund av ekonomiska skäl (hemhjälp blir
så dyr, att ekonomien ej räcker till).

6. Det torde dröja avsevärd tid, innan förhållandena vid Norrköpings lasaretts
medicinska avdelning blir sådana, att oroliga sjuka, epileptici,
alkoholister och andra liknande kunna intagas under former, som icke
äro allt för störande för omgivningen (jag vill endast i förbigående
peka på det förhållandet, att medicinska avdelningen berövats en isoleringsavdelning).
Ytterligare tillgängligt utrymme för medicinska avdelningen
är sålunda i hög grad påkallat.

7. Skall nu reumatikeravdelningen såsom sådan nedläggas — vilket synes
bli förhållandet — bör den enligt min uppfattning automatiskt övergå
till vården av medicinska fall. I detta sammanhang bör erinras om, att
å avdelningen ett större eller mindre antal patienter från Norrköpings
stad ständigt vårdats å den hittillsvarande reumatikeravdelningen. Lasarettet
måste nu ta hand om dessa, och eftersom dessa sjukdomar som
regel fordrar eu längre vårdtid, blir omsättningen på medicinska avdelningen
genom dem uppbromsad med därav åtföljande utökning av
väntetidens längd.

8. Den nuvarande reumatikeravdelningen (här vid sjukhuset benämnd avdelning
28) kan praktiskt taget utan förändringar direkt övergå för
vård av medicinska fallen.

9. Genom att reumatikerklientelet till så stor del försvinner blir badavdelningen
oproportionerligt stor. Hur detta överflödiga utrymme skall användas,
blir ett framtida problem att lösa.

10. I detta sammanhang bör ej förglömmas, att grundmurarna å reumatikeravdelningens
utbygge för fysikalisk behandling äro avsedda att
bära ytterligare påbyggnad och kanske därigenom vissa aktuella problem
också i någon mån skulle kunna finna sin lösning. Vad som därvidlag
kan betraktas såsom aktuellt undandrar sig givetvis mitt omdöme.

Norrköping den 21 november 1956

Leonard Brahme

Svenska landstingsförbundet

Till Konungen

Genom remiss den 12 november 1956 har Eders Kungl. Maj:t berett svenska
landstingsförbundet tillfälle att inkomma med yttrande över riksdagens
revisorers berättelse angående pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.
Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra följande.

Såsom av revisorernas berättelse framgår har förevarande fråga varit
aktuell sedan flera år tillbaka. Förbundsstyrelsen har också tidigare av -

198

givit yttrande i ärendet och därvid tillstyrkt, att den av pensionsstyrelsen
bedrivna sjukvårdande verksamheten inordnas i den allmänna sjukvården.
Förbundsstyrelsen är alltjämt av samma uppfattning och kan alltså helt
ansluta sig till revisorernas uttalande på denna punkt.

Naturligt ter sig, att de till lasaretten knutna avdelningarna i första hand
införlivas i den allmänna sjukvården. Beträffande de fristående kuranstalterna
få självfallet närmare undersökningar göras, huruvida berörda landsting
kunna övertaga desamma och på vad sätt de i fortsättningen skola
utnyttjas.

Genom att ovannämnda avdelningar införas under den allmänna sjukvården
föreligga förutsättningar för att det s. k. utomlänsavtalet blir tilllämpligt
på dem. Detta betyder, att det i realiteten blir vederbörande hemlandsting
för patienterna, som får bestrida kostnaderna för vården. En inordning
av dessa avdelningar i länssjukvården innebär alltså ett överförande
av kostnader från staten (pensionsstyrelsen) till sjukvårdshuvudmannen.
Då under senare år en rad dylika överflyttningar skett (karolinska sjukhuset
och serafimerlasarettet, kustsanatorier och vanföreanstalter m. fl.), som
orsakat huvudmännen stora kostnader utan att någon kompensation härför,
t. ex. i form av högre statsbidrag, givits, är det angeläget, att i förevarande
fall förefintliga avdelningar kostnadsfritt överlämnas till vederbörande huvudmän.
Så bär också av tidigare utredningar föreslagits och av förbundsstyrelsen
tillstyrkts. Emellertid framgår det av revisorernas uttalanden som
om en annan inställning till denna fråga nu vore på väg att arbeta sig fram.
Med anledning härav vill styrelsen förklara, att enligt dess mening ett kostnadsfritt
överlåtande av dessa avdelningar till vederbörande huvudmän utgör
en förutsättning för att dessa i fortsättningen skola taga på sig de betydande
kostnader, som driften av dessa avdelningar representerar.

Revisorerna ha tänkt sig att förevarande fråga skall kunna lösas utan
alt någon ny sakkunnigutredning tillsättes. Styrelsen delar revisorernas
uppfattning. För att de förhandlingar i denna fråga, som förestå mellan
staten och vederbörande kommunala huvudmän, skola kunna leda till åsyftat
resultat är det angeläget, att förhandlingarna ej bindas av beslut i ersättningsfrågan.

Oavsett när ett införlivande av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
kan ske i den allmänna sjukvården, anse revisorerna att det centraliserade
intagningsförfarandet snarast möjligt bör upphöra. Även enligt styrelsens
mening föreligga skäl för att decentralisering på detta område införes.

Solna den 5 december 1956

Underdånigst
ERIK FAST

Ivar Dahlgren

Svenska stadsförbundet

Till Konungen

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva yttrande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet, får förbundets styrelse överlämna bifogade yttrande
av förbundets sjukvårdsdelegation och med hänvisning till däri framförda
synpunkter för egen del anföra följande.

199

Även om åtgärder för avveckling av pensionsstyrelsens ifrågavarande
sjukvårdande verksamhet får anses i princip befogade synes något definitivt
ställningstagande till denna avvecklingsfråga icke möjligt utan närmare
klarläggande av det därmed förbundna spörsmålet om de egentliga sjukvårdshuvudmännens
övertagande av verksamheten. I vart tall torde man
få räkna med att det vid övervägandena i sistnämnda hänseende alltjämt
kan befinnas ändamålsenligt att bibehålla nuvarande ställning för de av
pensionsstyrelsen drivna fristående anstalterna i Nynäshamn, Tranås och
Äre.

Stockholm den 3 januari 1957

Underdånigst
HJ. MEHR

Sixten Humble

Bilac/a

Till Svenska stadsförbundets styrelse

Sedan svenska stadsförbundets styrelse beretts tillfälle avgiva utlåtande
med anledning av statsrevisorernas särskilda berättelse om pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet, har sjukvårdsdelegationen anmodats att
i ärendet avgiva yttrande. Med anledning därav får delegationen anföra
följande.

I den översända remisshandlingen redogöres för uppkomsten och utvecklingen
av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet alltifrån dess
början 1914. Syftet med verksamheten var närmast att i folkpensioneringens
intresse förebygga eller häva invaliditet. Den huvudsakliga delen av
vården, främst avseende reumatiska sjukdomar, neuroser, neuralgier och
astma, har anordnats på av folkpensioneringsfonden ägda eller kontrollerade
anstalter samt på särskilda avdelningar vid vissa sjukhus. I år har
det av pensionsstyrelsen disponerade platsantalet uppgått till omkring
1000, fördelat på ett 10-tal sjukhus. Härtill kommer ca 500 vårdplatser
på sommarkurorter. Indikationerna och de ekonomiska betingelserna för
intagning ha efter hand betydligt ändrats, så att villkoren numera i stort
sett överensstämma med dem som gälla för allmänt sjukhus. Kvar står
dock det omständliga centrala intagningsförfarandet.

Kostnaderna för statsverket uppgår nu till ca 13 miljoner kronor per år.
Enligt vad statsrevisorerna åsyfta, borde ifrågavarande sjukvård åvila huvudmännen
för den allmänna sjukvården. Pensionsstyrelsens befattning
därmed skulle följaktligen upphöra, vilket säges överensstämma med de
synpunkter, som redan på ett tidigt stadium anlades på denna form av
sjukvård. Statsrevisorerna ha stöd för sin uppfattning av icke mindre än
fyra sakkunnigutredningar, nämligen 1928 års pensionsförsäkringskommitté,
statens sjukvårdskommitté 1934, särskild sakkunnigutredning 1937 och
slutligen 1941 års reumatikersjukvårdssakkunniga. Samtliga ha, ehuru med
delvis olika motiveringar, kommit till den slutsatsen, att ifrågavarande sjukvårdsuppgifter
höra inordnas i den allmänna sjukvården. Förslaget har
också i stort tillstyrkts av vederbörande remissinstanser, hl. a. av stadsförbundet
i yttrande över statens sjukvårdskommittés betänkande. Pen -

200

sionsstyrelsen har för sin del som förutsättning för eu avveckling uppställt
det kravet, att platsbehovet på dessa vårdområden bör vara tillgodosett i
tillräcklig omfattning, innan åtgärder vidtagas i det avsedda syftet. Vid
riksdagsbehandlingen år 1946 av reumatikervårdssakkunnigas förslag uttalade
föredragande departementschefen, att reumatikervården vid lämplig
tid borde inordnas i den allmänna lasarettsvården. Senaste framställning
i ärendet är av maj 1951, då praktiskt taget samtliga överläkare vid pensionsstyrelsens
reumatikeravdelningar begärde, att den av pensionsstvrelsen
bedrivna verksamheten för reumatiskt och nervöst sjuka skulle överföras
på och inordnas i den av städer och landsting bedrivna allmänna
sjukvården. I sitt remissvar häröver erinrade pensionsstyrelsen om den
positiva inställning, som styrelsen tidigare intagit i avvecklingsfrågan, så
snart sjukvårdsmöjligheterna förbättrades.

Någon egentlig platsbrist anse sig statsrevisorerna icke kunna konstatera
i fråga om reumatikervården. Pensionsstyrelsen framhåller själv i en
skrivelse år 1955, att det icke synes föreligga något uttalat behov av ytterligare
vårdplatser för reumatiskt sjuka vid pensionsstyrelsens sjukvårdsavdelningar
och att behovet av vårdplatser för reumatiskt sjuka icke synes
vara större än för andra grupper vårdbehövande. Tillskottet av platser för
psykoneurosvården på lasarett beräknas komma att överstiga det antal
platser, som pensionsstyrelsen disponerar för detta ändamål. Statsrevisorerna
understryker, att allmän enighet numera torde råda om att väsentliga
fördelar stå att vinna, därest sjukvården i möjligaste mån samlas under en
och samma huvudman. Härför talar, att de olika sjukvårdsgrenarna i väsentliga
avseenden måste bedömas som en enhet och att de föreliggande
behoven bäst kunna tillgodoses, om en samtidig avvägning kan ske dem
emellan under hänsynstagande till såväl den slutna som den öppna vården.
En strävan är självfallet att tillgodose så stor del av vårdbehovet som möjligt
inom den senare vårdformen samt vidare att kontinuerligt samband skapas
mellan öppen och sluten vård.

Statsrevisorerna sammanfatta kritiken sålunda:

1. Verksamheten är för dyrbar i förhållande till vårdens beskaffenhet och
de vårdresultat som vunnits; hithörande sjuka komma i allmänhet först
på ett sent stadium av sjukdomen till pensionsstyrelsens kännedom, varigenom
utsikterna till ett återställande försämras.

2. Verksamheten fungerar tekniskt på ett mindre tillfredsställande sätl,
närmast på grund av att prövningen av de sökandes vårdbehov centraliserats
och att brist råder på speciell medicinsk sakkunskap.

3. Genomförandet av en enhetlig sjukvårdsplan är icke möjligt, så länge
pensionsstyrelsen idgör ett självständigt arbetande sjukvårdsorgan vid sidan
av de egentliga sjukvårdsorganen, medicinalstyrelsen, landstingen och de
landstingsfria städerna.

Enligt statsrevisorerna tala utomordentligt starka medicinska, sociala och
ekonomiska skäl för att pensionsstyrelsens ifrågavarande sjukvårdsverksamhet
snarast bör upphöra. Vidare framhålles alt det är angeläget att den centrala
handläggningen av intagningsärendena omedelbart upphör och att beläggningen
av de olika sjukhusplatserna helt överlåtes på de ansvariga sjukhusläkarna.

Av de landstingsfria städerna har Malmö begagnat sin uppsägningsrätt
och själv övertagit därvarande för psykoneuroser avsedda kuranstalt. Norrköping
har gått halva vägen och övertagit den ena av pensionsstyrelsens

201

därvarande två reumatikeravdelningar, vilken omdanats till ortopedklinik.
Om en regional reumatikersjukvård fortsättningsvis kan bedrivas vid den
återstående blir beroende på utvecklingen. Efter beslut av 1946 års riksdag
har avtal träffats med Göteborgs stad om uppförande av en ny reumatologklinik
om 120 vårdplatser. Denna är färdig men användes nu som evakueringsklinik
under Sahlgrenska sjukhusets ombyggnad och har därför ännu
ej kommit i bruk för sitt ändamål. Samma riksdag beslöt en utvidgning av
reumatologklinikerna vid Lunds och Umeå lasarett, ävensom i särskild ordning
anläggandet av en reumatologklinik vid Karolinska Sjukhuset. Samtidigt
som en viss centralisering lill större specialkliniker sålunda pågår, är
huvudmännen på sina håll, även inom landstingen, på väg att överta pensionsstyrelsens
avdelningar. En bidragande orsak härtill är de av byggnadsregleringen
föranledda svårigheterna.

Utvecklingen beträffande sjukvården för reumatikerna pekar enligt sjukvårdsdelegationens
mening på, att vården som regel skulle ske å de allmänmedicinska
avdelningarna, vilka finge repliera på specialkliniker i erforderliga
fall. I anslutning till de medicinska vårdavdelningarna skulle anordnas
reumatikerdispensärer respektive rehabiliteringsavdelningar. Terapeutiskt
opåverkbara fall finge vårdas på exempelvis hem för kroniskt sjuka. Resurserna
är otillräckliga, men mycket skulle vinnas genom aktivering av den
öppna vården och genom sammankoppling av reumatikervården med olika
former av rehabilitering. De allmänna sjukhusen ombesörja redan största
delen av reumatikervården ävensom psykoneuros-, neuralgi- och astmasjukvård.
Ett inlemmande av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet däri,
som tiden uppenbarligen är mogen för och som sjukvårdsdelegationen i
princip ansluter sig till, nödvändiggör att planläggningsfrågorna snarast
måste behandlas.

De ekonomiska frågorna böra enligt statsrevisorernas mening bli föremål
för uppgörelse mellan vederbörande parter. Följes 1941 års reumatikervårdssakkunnigas
förslag, skulle vederbörande huvudmäns byggnadslån
annulleras och anstalterna lämnas till vederbörande landsting och stad utan
ekonomiskt vederlag till staten, under förutsättning att uppgörelse träffas,
så att de reumatiskt sjuka fortsättningsvis få vård å de reumatikeravdelningar,
där de tidigare genom pensionsstyrelsens försorg fått vård. En lösning
i linje med utomlänsavtalet framhålles. I avtalen är stadgat ömsesidig
rätt till uppsägning dels för städer och landsting etter viss tid, i regel 25 år,
dels för pensionsstyrelsen, om och när statsmakterna icke längre bevilja
erforderliga medel för verksamheten.

Sjukvårdsdelegationen anser, att de ekonomiska problemen behöva granskas
grundligare än vad som kunnat ske under den mycket korta remisstiden.
Avvecklingen av pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet innebär
nämligen eu överflyttning av kostnader av betydande storleksgrad från staten
lill kommunerna på områden, där staten i fråga om invaliditetspensioneringen
har stora intressen. På vad sätt statens ekonomiska intressen av
förebyggande åtgärder respektive kommunernas kostnadsproblem skall
kunna sammanjämkas låter sig för närvarande ej bedömas. I delta sammanhang
vill sjukvårdsdelegationen fästa uppmärksamheten på andra mellanhavanden
med staten på sjukvårdens område, exempelvis den sjukhusmässiga
alkoholistvärdens bekostande, som delegationen förutsätter också blir
föremål för förhandling.

Sammanfattningsvis får sjukvårdsdelegationen förklara sig i princip dela

202

statsrevisorernas uppfattning att pensionsstyrelsens ifrågavarande sjukvårdande
verksamhet avvecklas. Den ytterligt korta remisstiden möjliggör ej
för delegationen att ingå på en granskning av förslagets detaljer. Delegationen
förutsätter emellertid, att en plan för avveckling av pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet uppgöres och att de därmed sammanhängande
organisatoriska och ekonomiska problemen bli föremål för förhandlingar
mellan vederbörande statliga myndigheter och sjukvårdens huvudmän.

Sjukvårdsdelegationen hemställer att styrelsen måtte till den föreliggande
remissens besvarande åberopa vad delegationen ovan anfört.

Stockholm den 28 november 1956

Å sjukvårdsdelegationens vägnar:

Knut Anderson

C.-B. Ericsson

Föreningen för bistånd åt vanföra i Göteborg

Till Konungen

Styrelsen för Föreningen för Bistånd åt Vanföra i Göteborg får som eget
3''ttrande^ i ärende rörande Kungl. Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
åberopa vad överläkaren, docent Erik Severin anfört i ärendet.

Göteborg den 4 december 1956

Underdånigst
Enligt uppdrag:

GUSTAF WALLER

Bilaga

Styrelsen för Föreningen för Bistånd åt Vanföra i Göteborg

Med anledning av remissen beträffande Riksdagens revisorers berättelse
rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet (d:nr 7974) får undertecknad
anföra följande:

För klinikens del är det, såsom förut av mig inför Styrelsen framhållits,
sedan länge ett önskemål att pensionsstyrelsens dispositionsrätt över 12 platser
å manlig vårdavdelning härstädes avvecklas. Platserna skulle för ortopedisk
vård mera effektivt kunna utnyttjas om deras, liksom övriga klinikplatsers,
beläggning sköttes av klinikens överläkare.

Enligt Riksdagens revisorer tala utomordentligt starka medicinska, sociala
och ekonomiska skäl för att pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
snarast bör upphöra. Emot detta ställningstagande finnes intet att andraga,
tvärtom bör framhållas vikten av att föreslagna förändringar snarast verkställas.

Göteborg den 1 december 1956

I tjänsten
ERIK SEVERIN

överläkare

203

Riksföreningen mot reumatism

Till Konungen

Genom remiss den 12 november 1956 har Riksföreningen mot Reumatism
(RMR) beretts tillfälle avge yttrande över Riksdagens revisorers berättelse
angående Pensionsstgrelsens sjukvårdande verksamhet. Med anledning därav
vill styrelsen för RMR anföra följande.

RMR:s uppgift är att verka för att reumatismen som folksjukdom så
effektivt som möjligt bekämpas i vårt land. Med denna målsättning för
ögonen arbetar RMR efter olika linjer. En av dessa är att medverka till
att reumatikervården förbättras. RMR:s initiativ med Spenslnilts Reumatikersjukhus
som Sveriges första eftervårdssjukhus för reumatiskt
sjuka är ett led i denna RMR:s strävan. Driften av sjukhuset är för staten
helt kostnadsfri.

Det enda motstånd, som RMR hittills rönt i dessa sina strävanden, har
kommit från Pensionsstyrelsens sida. Under det att övriga hörda remissinstanser
— när frågan om åstadkommande av Spenslnilts Reumatikersjukhus
var uppe till prövning — voro klart positiva, var Pensionsstyrelsen
tveksam och tillstyrkte blott under förutsättning, att den av RMR planerade
sjukvården ej komme att »konkurrera» med den av Pensionsstyrelsen
drivna reumatikervården. Då RMR:s avsikt hela tiden blott varit att medverka
till behövlig komplettering av förefintlig vård och därjämte företräder
uppfattningen, att det på detta försummade sjukvårdsområde aldrig
kan bli tal om »konkurrens, hade RMR svårt förstå Pensionsstyrelsens
inställning. Detta blev än svårare, då Pensionsstyrelsen vid senare tillfälle
klart avstyrkte den ytterligare utbyggnad av eftervården för de reumatiskt
sjuka, som RMR anser nödvändig.

Att observera är, att RMR:s insats inom reumatikervården helt begränsat
sig till eftervården, där 1941 års reumatikervårdssakkunniga ansågo cirka
1 000 vårdplatser behövliga, av vilka tidigare ej en enda kommit till stånd,
under det att Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet principiellt
ligger inom A-vården.

Som ett ytterligare exempel på, hur Pensionsstyrelsen ur sjukvårdsorganisatorisk
synpunkt ser på sin sjukvårdande verksamhet, kan förtjäna
omnämnas ett alldeles färskt exempel, som nyligen refererats inför
RMR:s styrelse. I skrivelse till Pensionsstyrelsen har Malmöhus läns landstings
hälso- och sjukvårdsstyrelse under hösten 1956 gjort framställning,
att, i den händelse det genom ombyggnaden av reumatologiska kliniken
i Lund väsentligen utökade sängantalet icke i sin helhet skulle kunna
utnyttjas av Pensionsstyrelsens klientel, landstinget finge möjlighet att
på lediga platser inlägga reumatiskt sjuka från landstingsområdet, då ett
stort, otillfredsställt sjukvårdsbehov på detta område förelåg. I nyligen
avgivet svar på denna skrivelse har Pensionsstyrelsen icke medgivit detta.
Pensionsstyrelsen anser sålunda, att vårdplatserna hellre böra stå tomma
än att de få utnyttjas av ett behövande vårdklienel, där vården icke förmedlats
genom Pensionsstyrelsen.

Den andra punkt, på vilken RMR:s och Pensionsstyrelsens uppfattningar
divergerat, har varit de svårt sjukas och invalidiserades sjukvård. Dessa
svårt hemsökta människors öden har legat RMR varmt om hjärtat. RMR
har därför haft svårt förstå Pensionsstyrelsens inställning, all landets

204

sjukvårdsresurser inom den specialiserade reumatikervården icke skulle
slå de sjuka till buds. Det strider enligl RMR:s uppfattning mot sjukvårdens
primära humanitära uppgift.

När därför Riksdagens revisorer, efter att ha granskat Pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet, kommit till den slutsatsen, att utomordentligt
starka medicinska, sociala och ekonomiska skäl tala för alt Pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet snarast bör upphöra, vill styrelsen för
RMR helt instämma däri. RMR:s uppfattning är, att de av Pensionsstyrelsen
belagda sjukvårdsplatserna skulle mera effektivt och allsidigt kunna
utnyttjas av de ordinarie sjukvårdshuvudmännen.

RMR har även den uppfattningen, att Pensionstyrelsens primära uppgilt
inom reumatikervården — att genom invalidpension eller annat ekonomiskt
understöd hjälpa de svårt sjuka i deras bekymmersamma situation
— blir lidande genom att Pensionsstyrelsen bedriver sjukvårdande
verksamhet på sätt som för närvarande sker. RMR intager i detta avseende
samma ståndpunkt som Pensionsstyrelsens egna överläkare gjort
sig till tolk lör i skrivelse till Kungl. Maj:t i maj 1951, där de bl. a. hävda,
att den sammankoppling av sjukvården med pensionsfrågor, som här sker,
har visat sig direkt motverka det invalidförebyggande syftet, alltså den
ur ;prungliga förutsättningen för Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet.

Enligt RMR:s mening har den öppna vården på detta sjukvårdsområde
stor betydelse. RMR har därför medverkat till och stimulerat de ordinarie
sjukvårdshuvudmännen att vid ett flertal sjuk vårdsanstalter anordna reumatikerdispensärer
eller reumatologiska polikliniker. Pensionsstyrelsen
har i sin sjukvårdande verksamhet haft ringa förståelse för den öppna
vårdens resurser. Icke minst därigenom har Pensionsstyrelsen omöjliggjort
genomförande av en enhetlig sjukvårdsplan på detta område, då en sådan
förutsätter en intim samordning mellan den öppna och slutna vårdens
resurser.

Skulle beslut fattas, att Pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
skall upphöra, återstår emellertid frågan, hur de fristående kuranstalterna
i Nynäshamn, Tranås och Åre skola på lämpligt sätt kunna nyttiggöras
i sjukvårdens tjänst. RMR vill härmed anmäla sitt intresse för Tranåsanstalten.
Dess belägenhet och utrustning synes RMR lämplig för att man
utan större kostnader och svårigheter skulle kunna omorganisera densamma
till ett eftervårdssjukhus för reumatiskt sjuka av typ som Spenshults
Reumatikersjukhus, drivet efter samma principer. RMR är villig att
övertaga driften av Tranås sjukhus efter samma principer som Spenshults
Reumatikersjukhus som eftervårdsanstalt för reumatiskt sjuka. Då RMR
även har eu annan betydelsefull verksamhet på sitt program, nämligen att
stödja den vetenskapliga forskningen inom reumatologins område, måste
emellertid de ekonomiska insatserna vägas mot varandra. Föreningen
lörutsätter därför att ett eventuellt övertagande av Tranås kuranstalt
föregås av förhandlingar rörande de ekonomiska villkoren och övriga
praktiska detaljer.

Stockholm den 1 december 1956

RIKSFÖRENINGEN MOT REUMATISM
Å Styrelsens vägnar:

AUG. SÄVSTRÖM

ordf.

G. Edström
sekr.

205

Sveriges läkarförbund

Till Konungen

Sedan Sveriges läkarförbund beretts tillfälle inkomma med yttrande med
anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet, får läkarförbundet härmed anföra följande.

Revisorernas uttalande avser den av pensionsstyrelsen bedrivna sjukvårdande
verksamheten, »som tager sikte på att i folkpensioneringens intresse
förebygga eller häva invaliditet och sålunda förhindra att rätt till invalidpension
inträder eller uppskjuta den tidpunkt, då dylik pension må utgå —».
Denna verksamhet bedrives dels vid särskilda av pensionsstyrelsen ägda eller
kontrollerade sjukhus, dels vid vissa vid landstingssjukhus och liknande
anstalter inrättade avdelningar.

Revisorerna erinrar om att fyra statliga kommittéer — 1928 års pensionsförsäkringskommitté,
statens sjukvårdskommitté 1934, 1936 års sakkunniga
angående pensionsstyrelsens invalidförebyggande verksamhet samt 1941 års
reumatikervårdssakkunniga — kommit till den slutsatsen, att den av pensionsstyrelsen
bedrivna sjukvårdande verksamheten borde inordnas i den
av stat, landsting och städer utanför landsting handhavda allmänna sjukvården
—. Några principiella invändningar mot en sådan avveckling har
icke framkommit i över de sakkunnigas förslag avgivna yttranden. Pensionsstyrelsen
själv har icke heller intagit en avvikande uppfattning, tvärtom
deklarerar styrelsen, att det är »livligt att hoppas, att även då det gäller
reumatiska och nervösa samt därmed besläktade sjukdomar, vårdmöjligheterna
så småningom komma att förbättras i sådan grad, att dessa sjukvårdsgrenar
— skola kunna överföras till den allmänna sjukvården och
att några åtgärder för beredande av vård eller bidrag till vården från pensionsförsäkringens
sida därefter icke längre skola behöva komma i fråga».
Revisorerna konstaterar även, att det synes råda allmän enighet om att
denna pensionsstyrelsens verksamhet i princip skall upphöra. Till denna
uppfattning ansluter sig också läkarförbundet.

Skilda meningar gör sig emellertid gällande i fråga om tidpunkten för
avvecklingen. Vid bedömningen av denna fråga framlägger revisorerna vissa
synpunkter, som innefattar väsentliga anmärkningar mot pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet. Revisorerna finner, att utomordentligt starka
medicinska, sociala och ekonomiska skäl talar för att pensionsstyrelsens
här avsedda verksamhet snarast bör upphöra.

Förbundet vill emellertid vitsorda det stora värde, som pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet haft för det kronikerklientel, som omhändertagits.
Långvarigt sjuka av olika kategorier i hela landet har genom denna verksamhet
kommit i åtnjutande av eu aktiv medicinsk behandling, som alls
icke kunnat beredas dem inom de skilda sjukvårdsområdena och som ej
heller i dagens läge står till buds. Det är därför nödvändigt alt eu utredning
snarast kommer till stånd för klarläggande av förutsättningarna och möjligheterna
för en omändring av huvudmannaskapet och vad därmed sammanhänger
samt på vad sätt och hur snart denna omändring skall kunna
genomföras. Av väsentlig betydelse anser läkarförbundet i enlighet med vad
ovan anförts vara, alt tillfredsställande garantier — genom utomlänsavtal
eller motsvarande avtalsformer — erhållas för att efter sjukhusens eller avdelningarnas
överlämnande till vederbörande landsting eller landst ingsfri

206

stad de utanför respektive sjukvårdsområde boende långtidssjuka fortfarande
kan erhålla erforderlig vård.

Förbundet förutsätter, att när frågan om inordnande av denna vård i den
av stat, landsting och städer utanför landsting bedrivna allmänna sjukvården
aktualiseras, förbundet med vederbörande myndighet beredes tillfälle
till förhandlingar rörande de i sjukvården verksamma läkarnas anställnings-
och arbetsförhållanden.

I övrigt föranleder vad revisorerna i denna fråga anfört icke några ytterligare
synpunkter från läkarförbundets sida.

Stockholm den 14 december 1956

Underdånigst

E. HUSMARK

K. V. Eriksson

207

Kommunikationsdepartementet

§ 17 Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget

Vad riksdagens revisorer anfört under §17 beträffande utfallet av automobilskattemedlens
specialbudget har av kommunikationsdepartementet ej
utsänts på remiss.

§ 18 Vägbyggnadsanslagens fördelning på länen
Väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anmodats avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört i sin berättelse rörande vägbyggnadsanslagens fördelning på
länen (§ 18). Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anföra följande.

Riksdagens revisorer har låtit utreda de ordinarie vägbyggnadsanslagens
fördelning på vägföretag av olika storleksordning. I anslutning härtill uttalar
revisorerna, att det skulle medföra avsevärda ekonomiska fördelar,
om de medel, som anvisades för — i första hand -— riksvägar disponerades
på ett fåtal större företag, vilka till omfattning och väglängd avpassades
efter tillgängliga maskinella och tekniska resurser. Detta förfarande skulle
enligt revisorerna medföra, att anslagsmedlen till byggande av riksvägar
i långt större utsträckning än som nu är fallet koncentrerades till ett
fåtal län per år, varigenom angelägna projekt i andra län givetvis måste
stå tillbaka.

Vad revisorerna i sin berättelse framhållit angående angelägenheten
av att i vissa avseenden koncentrera vägbyggnadsverksamheten, finner
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i och för sig riktigt.

Detta framstod också som eu av fördelarna i samband med vägväsendets
förstatligande, nämligen att över vägdistrikts- och länsgränser kunna åstadkomma
mera samlade insatser för genomförandet av större arbetsobjekt.
Redan från början sökte man att bedriva vägbyggnadsverksamheten efter
så stora linjer, som då föreliggande resurser medgav. Därvid koncentrerades
insatserna i fråga om medel och arbeten på att i görlig mån upprusta
bl. a. en längre genomgående del av riksväg 1 söder om Jönköping. Därefter
har liknande insatser gjorts på bl. a. riksväg 4 och i nu gällande flerårsplaner
har betydande medel avsatts för en mera samlad utbyggnad av större
sträckor av andra viktigare avsnitt av riksvägssystemet.

En närmare granskning av de hittillsvarande flerårsplanerna ger även vid
handen, att utvecklingen går mot allt större arbetsföretag. För att belysa
omfattningen av dylika företag i planerna kan nämnas, att 70 procent av
kostnaderna för i nuvarande riksvägsplaner upptagna företag hänför sig

208

till sådana företag, vilka var för sig kostnadsberäknats till minst 3 milj.
kronor, medan ca 35 procent av kostnaderna belöper på företag, vilka
vartdera har en omfattning av 10 milj. kronor eller mera.

I anslutning härtill kan nämnas, att styrelsen i syfte att effektivisera
verksamheten i vad avser projektering av större företag, främst sådana
av riksvägskaraktär, nyligen inrättat två särskilda planeringskontor vid
verket. Dessa kontor, som arbetar oberoende av länsgränserna har varit
i verksamhet endast en relativt kort tid, men redan nu har goda erfarenheter
vunnits av deras arbete.

Även om man sålunda inom vägväsendet i betydande utsträckning söker
koncentrera och samordna vägföretagen på främst riksvägarna till stora
och lämpliga arbetsenheter har detta ännu icke lyckats i den utsträckning
som styrelsen anser önskvärd. En av huvudanledningarna är, såsom revisorerna
även framhållit, det aktuella läget på vägbyggnadsväsendets område,
som karakteriseras bl. a. därutav att de av riksdagen anvisade
anslagen till följd av investeringsregleringen icke i full utsträckning kunnat
tagas i anspråk för sitt ändamål. Att detta är till avsevärt men i strävandena
att koncentrera arbetena till större enheter framgår även av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november 1956
angående investeringarna under år 1957, vari styrelsen bland annat anförde
:

»Ju större företag som igångsättas, desto större belopp bindas för de
närmaste åren. Redan nu föreligga svårigheter att med hänsyn till pågående
stora företag i vissa län tillgodose övriga län i tillräcklig omfattning. I
den mån ytterligare stora och mera kostnadskrävande företag påbörjas
— detta kommer att bli fallet med hänsyn till flerårsplanernas konstruktion
— kommer man att till vissa län binda i förhållande till det övriga
landet oproportionerligt stora belopp, vilket i sin tur medför en snedvridning
av den enligt flerårsplanerna planerade utbyggnadsverksamheten.
Styrelsen kan under dessa omständigheter bli tvingad att låta vissa angelägna
större företag, där etapputbyggnader icke kan ske, stå tillbaka för
ett flertal mindre kostnadskrävande men ej så angelägna företag.

Av sådana större och kostnadskrävande företag i nu gällande flerårsplaner
må nämnas ombyggnad av riksväg 1 på delen Huskvarna—Gränna,
Jönköpings län, delen Bråvalla—Gullvangens nordspets, Östergötlands län,
och delen Salem—Södertälje, Stockholms län, ombyggnad av riksväg 2
inom Malmöhus, Kristianstads och Hallands län samt ombyggnad av riksväg
13 delen Axmartavlan—Söderhamn, Gävleborgs län.

De här beskrivna förhållandena komma ytterligare att accentueras, då
flerårsplanerna enligt gällande bestämmelser skola revideras år 1957. Därvid
komma flera större företag, beträffande vilka projekteringsarbetet
pågått sedan länge och vilka omfatta erforderlig ombyggnad av riksvägarna,
att behöva intagas i planerna. Även dessa företag äro synnerligen
kostnadskrävande och det är enligt styrelsens mening tveksamt, om desamma
med en medelsomslutning av nuvarande storleksordning över huvud
kunna igångsättas.

Styrelsen har med det anförda velat framhålla hur den rådande hårda
investeringsbegränsningen inom vägväsendet dels försvårar en planmässig
väg- och brobyggnadsverksamhet inom de skilda länen, dels förhindrar
att större företag påbörjas i tillräcklig utsträckning varför de tekniska

209

resurser, som numera står vägbyggandet till buds icke rationellt kunna
utnyttjas.»

Utöver investeringsbegränsningen finnes emellertid även andra synpunkter,
till vilka hänsyn måste tagas.

Riksvägarna i sin nuvarande form utgör utan undantag de enskilda
länens viktigare trafikleder, sett även ur mera lokal länssynpunkt. Av denna
anledning måste man alltid, i viss omfattning, räkna med angelägna behov
att utföra mera begränsade företag även på riksvägarna, t. ex. delsträckor
mellan olika tätorter, infarter till samhällen, o. dyl.

En uppdelning av ett större vägföretag på mindre delar kan vara motiverat
också ur trafikanternas synpunkt. 1 sådant fall står å ena sidan
den ökade kostnad, som kan uppkomma till följd av att företaget uppdelas,
och å andra sidan den vinst för trafiken, som kan beräknas uppstå
genom att en ny förbättrad vägförbindelse successivt kan öppnas. Att i
sådant fall hänsyn jämväl måste tagas till trafikens intressen torde vara
uppenbart.

Spörsmålet om en koncentrering av vägföretagen på sådant sätt att
större arbetsenheter kan skapas oberoende av länsindelningen påverkas
även av länsorganens ställning. Att mot länsorganens bestämda intresse
allt för långt driva tesen om en koncentrering av riksvägbyggena till vissa
län torde sålunda icke vara möjligt. Syftet med flerårsplanernas upprättande
är i övrigt även att skapa förutsättning för en likformig och så
långt möjligt rättvis fördelning av vägbyggnadsmedlen.

De årliga investeringsbemyndigandena för det statliga vägväsendet är
förbundna med en anmodan att bereda såväl verkets egen arbetsstyrka som
den, som sysselsättes i entreprenadverksamhet för verkets räkning, så
jämn sysselsättning som möjligt. Revisorerna antyder i sin berättelse, att
vissa sysselsättningsproblem kan uppkomma vid koncentrering av riksvägsföretag
till endast ett fåtal län.

Detta problem sammanhänger med att vissa arbeten utföres på entreprenad
och andra i verkets egen regi. De sistnämnda avser främst arbeten
av mindre omfattning, i första hand förlagda till länsvägar. Vid övergång
till större företag på riksvägar i ett fåtal län uppstår svårigheter att i dessa
län sysselsätta den egna arbetsstyrkan, speciellt om medlen till länsvägar
samtidigt skall koncentreras till de övriga länen.

Berörd olägenhet är delvis av anslagsteknisk art och kan bemästras vid
en rikligare anslagstilldelning än vad som nu är fallet.

Beträffande frågan om att bereda jämn sysselsättning för den egna
arbetsstyrkan får styrelsen ytterligare framhålla följande.

Vägarbetarna övergår mer och mer till att bli specialarbetare med olika
arbetsuppgifter. Inom styrelsens verksamhetsområde behöves på samma
sätt som inom andra motsvarande arbetsområden en fast stam av dylika
arbetare. Detta gäller icke minst inom vägunderhållet, där svårigheter ofta
uppstår vintertid att ordna fortlöpande sysselsättning inom de speciella
fackområdena. Denna personal måste därför kunna beredas annan tillfällig
sysselsättning inom verket. Det gäller härvid att ha tillgång till lämpliga
arbeten för sådant ändamål.

Spörsmålet om att kunna bereda dessa specialarbetare jämn .sysselsättning
och därigenom behålla dem i verkets tjänst är sålunda icke att fatta

14 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. II

210

såsom ett arbetsmarknadsproblem, utan är att se såsom en ur teknisk
ekonomisk synpunkt erforderlig åtgärd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som har att verka för att utbyggnaden
av det allmänna vägsystemets riksvägar och andra viktigare leder sker
på ett ekonomiskt och tekniskt riktigt sätt, vill med det anförda peka på
de hänsynstaganden i olika avseenden, som vid rådande förhållanden
därvid måste ske.

Sammanfattningsvis vill styrelsen framhålla att ett tekniskt och ekonomiskt
riktigt vägbyggande kräver en fast investeringspolitik med möjlighet
till långsiktig arbetsplanering utan alltför stora förändringar i arbetsprogrammets
omfattning från år till år. För att utnyttja de fördelar, som står
att vinna vid stora arhetsföretag, är denna förutsättning oundgängligen
nödvändig.

I detta ärendes slutliga handläggning har, förutom undertecknade, överdirektören
Hall och överingenjören Klingberg deltagit.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst

K. G. HJORT

HARALD EKSTRÖM

L. Spcirre

Länsvägnämndernas förbund

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har länsvägnämndernas förbund
anmodats avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer
anfört i sin berättelse § 18, Vägbyggnadsanslagens fördelning på länen.
Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra
följande.

Frågan om vilka principer, som böra tillämpas vid fördelningen av anslagen
för vägbyggande, är väsentligen beroende av förhållandet mellan
dessa anslags storlek och de aktuella behovens storlek och karaktär. På
vårt över 90 000 km långa vägnät finns över hela landet brister, som ibland
benämnas flaskhalsar ibland trafikfällor. Dessa påtalas i många sammanhang
och icke minst vid länsvägnämndernas behandling av flerårsplaner
och arbetsplaner. De finnas i stort antal och många av dem kunna avhjälpas
med förhållandevis enkla åtgärder. Resultatet blir dock icke ett fullgott
vägnät utan ofta att andra brister framträda med större skärpa. Fullgott
resultat kan ernås endast genom en genomgripande vägombyggnad efter
större linjer.

Vid anslagsfördelningen bör, såsom revisorerna även åsyftat, av olika
skäl en viss fördelning av resurserna få ske mellan länen med hänsyn till
de allmänna vägbyggnadsbehoven. När det gäller länsvägarna och i första
hand sådana av lokal betydelse torde med hänsyn till detta vägnäts bety -

211

dande längd en väsentlig del av anslagen få användas för ombyggnadsarbeten
av måttligt radikal art, varigenom de mest betydande hindren för
trafiken elimineras. Även på riksvägarna äro sådana arbeten ofrånkomliga
med hänsyn till att man därmed ofta kan nå mycket snabba trafikförbättrande
resultat. Vid en låg investeringsnivå synes vägbyggnadsåtgärderna
icke kunna sträckas mycket längre än till dylika förbättringsåtgärder,
varvid även önskemålet om jämn sysselsättning av vägväsendets
arbetskraft får tillgodoses. Först vid en högre investeringsnivå synes det
möjligt att i nämnvärd omfattning disponera tillgängliga resurser för mera
radikala vägombyggnader.

Förbundsstyrelsen delar i princip den av revisorerna hävdade meningen
att viss del av väganslagen bör koncentreras till ett fåtal företag av sådan
storlek alt rationella maskinella byggnadsresurser till fullo kunna utnyttjas.
Därigenom kommer, liksom vid anslaget till storbroar, viss del av
väganslagen att oberoende av det allmänna vägbyggnadsbehovet fördelas
till de län där de aktuella storföretagen äro belägna. På längre sikt torde
dock en viss utjämning mellan länen komma att ske. Även om förbundsstyrelsen
sålunda rent principiellt delar revisorernas mening ifrågasätter
styrelsen -— mot bakgrunden av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens av
revisorerna refererade redogörelse i anslutning till fördelningen av 1957
års rambelopp — om det är möjligt att vid bibehållande av nuvarande
investeringsnivå tillämpa detta rationella byggande i nämnvärd utsträckning.
I varje fall torde det icke kunna bli fråga om mera än ett mycket
begränsat antal företag så gott som uteslutande belägna på riksvägar.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
IVAR JANSSON

Ordförande

Allan Tånneryd
Sekreterare

Svenska vägföreningen

Till Konungen

Under hänvisning till Kungl. Maj:ts remiss den 18 december 1956 angående
vad riksdagens revisorer anfört om vägväsendet får Svenska vägföreningen
härmed i underdånighet anföra.

Riksdagsbeslutet 1954 om höjd bilbeskattning avsåg att erhålla medel
för en upprustning av vägväsendet under åren 1955 till 1959 enligt eu
samtidigt godkänd investeringsplan. Den innebar för såväl de allmänna
vägarna på landsbygden som städernas gator att den årliga byggnadsverksamheten
skulle öka från 400 milj. kr. till 590 milj. kr. under perioden.
Som revisorerna påpekar har redan högst betydande eftersläpningar skett.
Under åren 1955 och 1956 har de uppgått till ca 210 milj. kr. Verksamheten
under sistnämnda året var sålunda, om hänsyn tages till kostnads -

212

stegringar efter planens uppgörande, endast ca 72 % för vägarna och
55 % för gatorna. Härvid är att märka att nämnda investeringsplan icke
ens skulle komma att tillgodose äldre eftersatta vägbehov eller de nya
sådana som skulle uppstå av väntad trafikökning under perioden. Numera
föreligger en närmare utredning om hur vårt blivande vägnät behöver
utformas, sedan delegationen för översiktlig vägplanering 1956 uppgjort
sitt preliminära förslag till stamvägnät. Även det är ett minimiprogram,
som på det förberedande stadiet vidlådes av vissa brister främst hänförbara
till att trafikutvecklingen måste bedömas på längre sikt än som skett
och vidare att kostnadskalkylerna för vägnätets upprustning baserats på
ett utförande enligt nu gällande svenska normer, som delvis äro lägre än
i utlandet tillämpade. Förslaget innebär emellertid, trots att det uttryckligen
förklarats vara ett minimiprogram, att investeringarna under de
närmaste 20 åren måste ökas till i medeltal 750 å 1 000 milj. kr. per år.
Detta medför att den nuvarande investeringsvolymen snarast möjligt måste
tredubblas.

Vägföreningen har med största oro sett alt företagna investeringsbegränsningar
medfört synnerligen allvarliga men för väg- och gatunätet.
I anledning härav bar föreningen i skrivelse till Konungen den 8 januari
1957 hemställt att samtliga anvisade medel för väg- och vattenbyggnadsverkets
verksamhet under 1957 oavkortat måtte ställas till verkets förfogande.
Härvid redogjorde föreningen utförligt för följderna av den hittillsvarande
vägpolitiken, som ännu icke under något år tillåtit att genomföra
investeringsplanen i avsedd omfattning. Här må exempelvis erinras
om Imf det minskade byggandet medför högre underhåll. För att så långt
möjligt nedbringa detta erfordras alt den belagda våglängden avsevärt ökas.
Det är ekonomiskt att belägga ca eu tredjedel av vägnätet, men endast
ca en tiondel är belagd. Ser man till den väntade trafikutvecklingen kommer
inom de allra närmaste åren krav på dubbla körbanor för vissa vägar
intill de största städerna, och långa sträckor av riksvägarna måste ombyggas
och förses med breda vägrenar för uppställning av fordon. Bärigheten
är vidare bristfällig, och endast ca 2 °/o av vägnätet är upplåtet för
trafikering med 8 tons axeltryck. Ett bibehållande av den nuvarande investeringsvolymen
leder enligt vägföreningens mening såväl till försämrad transportekonomi
som en minskad trafiksäkerhet. De svårigheter som näringslivet
och befolkningen får dragas med framgår av att över 15 000 km väg

d. v. s. ca 17 °/o av vägnätet tjälskadades 1955. Skadorna var så svåra att
under viss tid 6 600 km väg fick avstängas för lastbilstrafik och 900 km
väg för all trafik.

Genomgripande ombyggnader av vägnätet är nödvändiga och en tillfredsställande
standard kan ej erhållas med punktförbättringar. Med nuvarande
investeringsvolym synes väg- och vattenbyggnadsverket bli hänvisat
till att alltmer övergå till ett flertal smärre arbeten för att kunna
upprätthålla trafiken. Större arbeten på genomgående vägsträckor skjutes
pa framtiden. Innan de kan komma till utförande inträder i vissa fall
behov av smärre ombyggnadsarbeten å de gamla vägarna på dessa sträckor,
vilka arbeten skulle varit onödiga om ej uppskovet kommit. Den gamla
vägen skulle kanske i eu del fall ha utgått ur allmänt underhåll eller eljest
varit fullt acceptabel för lokal trafik. Man får därför icke se bort från
att den fördelning som råder mellan byggnadsanslag och underhållsanslag
kan vara i viss mån missvisande eftersom det på byggnadsanslagen redo -

213

visas smärre ombyggnader och förbättringsarbeten som realiter är reparation
eller underhåll.

Förhållandet visar på behov av eu fastare investeringspolitik för vägnätets
utbyggnad, som medger att uppgjorda planer skall kunna realiseras,
och vidare att investeringsvolymen får en sådan omfattning att en övergång
till utförande av mera radikala och genomgripande nybyggnader
blir möjliga att genomföra.

Vägföreningen finner det därför berättigat, som riksdagsrevisorerna anför,
med eu omprövning av fördelningen inom länen och länen emellan
av de medel som användes för riksvägarna. Fn övergång till större byggnadsföretag
kommer att medföra att de kan utföras till lägre kostnad
genom en bättre maskininsats.

Det föreligger emellertid vissa svårigheter att med nuvarande omslutning
åvägabringa en önskvärd nyinriktning i byggnadsverksamheten. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har berört detta förhållande i sin skrivelse
till Konungen den 27 november 1956 med förslag till medelsfördelning
länen emellan av de 282 milj. kr. som av Kungl. Maj:t ställts till förfogande
för innevarande års byggnadsverksamhet. En stor del av varje års medelsförbrukningsram
bindes av igångsatta entreprenader och av egna pågående
arbeten. För 1957 finns det sålunda tyvärr endast möjlighet att påbörja
nya entreprenadarbeten för 30 å 40 milj. kr. Härav har följt att större
angelägna arbeten får stå tillbaka för flera mindre arbeten som varken
är så kostnadskrävande eller så angelägna. Styrelsen har nämnt sådana
höggradigt angelägna större företag på riksvägarna 1, 2 och 13 som måste
uppskjutas.

Efter hand har kraven på vägarnas geometriska utformning skärpts betydligt.
Vägarna projekteras för en viss hastighet, vilken i sin tur bestämmer
vertikal- och horisontalradier, som är större än tidigare. För att
undvika kapacitetsnedsättningar hör hastighetsstandarden så vitt möjligt
göras likformig. För starkt trafikerade vägar tillkommer vägbreddsökning
genom vägrenar. Allt detta bidrager till att modernt vägbyggande ovillkorligen
medför stora massförflyttningar, genom att det ej längre är möjligt
att så i detalj följa terrängen som tidigare. Vägbyggnadstekniken har i
grund förändrats och en stor maskininsats är numera nödvändig. Grävmaskiner
och andra lastningsmaskiner, planeringstraktorer in. fl. vägmaskiner
är sedan länge vanliga även vid smärre arbeten. Frågan är nu icke
längre vilka maskiner som skall användas utan vilken storlek de har.
Grävmaskiner med 350 å 500 liters skopa skall ersättas av maskiner med
600 till 1 000 liters skopa eller större o. s. v. Schaklvagnar hör numera
transportera 10 in3 och samma är förhållandet med olika lasttruckar. Anskaffningskostnaderna
för maskiner av sistnämnda typer håller sig omkring
200 000 kronor, vilket erfordrar att de skall kunna sättas in på stora
företag. De tekniska framstegen på området i övrigt är särskilt anmärkningsvärda
i fråga om bergsprängningen, och även där gäller att utrustningen
för sprängningsarbetcn, maskiner för transport av sprängstenen
och stenens krossning står i relation till arbetsföretagens omfattning med
lägre kostnader för de större arbetena. Beläggningstekniken har likaså gått
framåt. Vägföreningen finner med anledning härav att av revisorerna uppskattade
besparingar om 10 å 15 °/o vid utförande av stora företag är välmotiverade
och kan uppnås.

Vägföreningens uppgifter om hur medelsförbrukningen per årsarbetare

214

ökat visar på den stigande mekaniseringen och höjda effektiviteten i vägbyggna<isverksamheten,
men den kan uppenbarligen ytterligare förbättras
avsevärt. Det blir nämligen fråga om att efter hand övergå till ännu större
maskiner, som hitintills endast i ett fåtal införts på den svenska marknaden
eller ännu saknas där. Men för att de skall kunna införskaffas, måste
man räkna med en kontinuerlig användning vare sig maskinerna ägs av
entreprenörerna eller av väg- och vattenbyggnadsverket.

Den vägmaskinpark som entreprenörerna har, beräknas endast vara
utnyttjad till ca 50 å 60 °/o, räknat för arbete i ett skift. I betraktande av
maskintillgången och för övrigt att maskinerna också kan köras i två skift
dr det därmed tydligt att vägbyggandet ur denna synpunkt utan olägenhet
betydligt kan utökas. Eftersom föreningen vidare beräknar att årsmedelsförbrukningen
per arbetare för större företag kommer att uppgå till ca
125 000 kr., betyder detta att behovet av arbetskraft är betydligt mindre
än man tidigare räknat med.

Den förändrade inriktningen av byggnadsverksamheten som revisorerna
rekommenderat förutsätter givetvis vissa omdisponeringar av arbetsfolket.
Härvid är det viktigt att som framförts kunna åstadkomma en reglering
genom lämplig avvägning länen emellan av samtliga vägmedel, således för
både riksvägs- och länsvägsbyggandet.

Under hänvisning till det anförda vill Svenska vägföreningen därför
hemställa

att med beaktande av riksdagsrevisorernas uttalande om den menliga
inverkan på vägnätet, som skett genom att den av riksdagen 1954 beslutade
investeringsplanen begränsats, och behov av bl. a. mera rationell byggnadsverksamhet
genom övergång till större företag beträffande riksvägsbyggandet,
Kungl. Maj:t måtte ställa riksdagens anvisade anslag för 1957 års
verksamhet till väg- och vattenbyggnadsverkets förfogande samt för tiden
därefter snarast inrikta vägbyggnadsverksamheten på en investeringsvolym,
som anmälts av delegationen för översiktlig vägplanering i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 8 september 1955.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
ARNOLD TORELL

Länsstyrelsen i Stockholms län

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen i Stockholms län
anmodats att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört beträffande
vägbyggnadsanslagens fördelning på länen. Till åtlydnad härav får
länsstyrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer framhålla bl. a. i sin berättelse, att »det måste
vara ägnat att medföra avsevärda ekonomiska fördelar, om de medel,
som anvisas för vägbyggnaderna, disponerades på ett fåtal större företag,
vilka till omfattning och våglängd avpassades efter tillgängliga maskinella
och tekniska resurser. Det sagda gäller i första hand riksvägbyggen men
torde i vissa fall vara tillämpligt även i fråga om byggande av länsvägar».

215

På grund av de fördelar ur teknisk och ekonomisk synpunkt som utförandet
av större företag medför, får länsstyrelsen för sin del ansluta sig
till det av riksdagens revisorer framförda förslaget, att anslagsmedlen
koncentreras till ett fåtal län för utförande av större företag. Länsstyrelsen
anser emellertid, att relativt stora belopp av länsvägsanslaget måste tilldelas
varje län för utförande av nödvändiga arbeten på länsvägarna.

Länsstyrelsen vill samtidigt härmed framhålla, att till Stockholm leda 7
stora infartsvägar nämligen riksvägarna 1, 12 och 13 samt länsvägarna
143, 146, 152 och 275. Samtliga dessa vägar tillhöra de mest trafikerade
inom landet. Enär infartsvägarna endast till ringa del äro utförda med
erforderlig standard, ha trafiksvårigheterna numera nått sådan omfattning,
att ombyggnad av vägarna icke kan uppskjutas längre. Länsstyrelsen
anser det därför vara nödvändigt, att länet under den närmaste 10-årsperioden
tilldelas avsevärt större belopp av såväl riksvägs- som länsvägsmedel
än hittills.

Vid uppgörande av nu gällande flerårsplaner för länet har såsom framgår
av bifogade sammanställning av aktuella motorvägar ett antal stora
företag medtagits. Anledningen till att företagen erhållit denna storleksordning
torde vara, att det av vägtekniska in. fl. skäl befunnits lämpligt
att ombygga eu viss sträcka. Då kostnaden för byggande av motorvägar
varierar mellan 1,5 och 8,5 milj. kronor per km, beroende på terrängförhållanden
och konstarbeten, erfordras icke någon större våglängd, lör att
totalkostnaden skall uppgå till 10—15 milj. kronor.

Inom länet pågår f. n. utbyggnad av väg nr 275, Norrtäljevägen, delen
Danderyds kyrka—Rosenkälla, som inkl. anslutningsvägar icke torde bliva
färdigställd förrän under år 1959. Kostnaden kan beräknas till 28 milj.
kronor. Under innevarande år avses delen Södertälje—Salem av rikshuvudväg
nr 1, delen Barkarby—Jakobsberg av rikshuvudväg nr 12 samt delen
Töjnan—Pommern av rikshuvudväg nr 13, att påbörjas. Det sistnämnda
företaget skall byggas samtidigt med delen inom Stockholms stad, varför
totalkostnaden blir 6,2 milj. kronor.

För att företag av ovannämnda storleksordning skola kunna drivas på
ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt riktigt sätt måste medelsanvisningen
per år för varje företag uppgå till avsevärda belopp. Om flera
sådana företag påbörjas, komma stora belopp att bindas för de kommande
åren. Men hänsyn till att anslagstilldelningen för vägbyggnad inom landet
under innevarande år uppgår till 282 milj. kronor och enligt statsverkspropositionen
för 15)57 avses begränsas till 295 milj. kronor, har väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen meddelat, att företaget Södertälje—Salem får påbörjas
först efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens medgivande.

Såsom ovan framhållits pågå inom länet utbyggande av Norrtäljevägen
för eu kostnad av 28 milj. kronor. Länets vägförvaltning har härigenom
erhållit vissa erfarenheter av utförandet av ett stort företag. Sålunda är
det vägförvaltningens bestämda uppfattning, att arbetsplanen för ett dylikt
företag måste genomarbetas i varje detalj, innan företaget utlämnas på
entreprenad. I dessa företag ingå nämligen i regel talrika konstarbeten
och om något av dessa genom t. ex. felaktig grundundersökning icke kommer
i gång vid avsedd tid, kan tidsprogrammet för hela företaget rubbas.

Genom all Norrtäljevägen går genom snabbt expanderande förortssamhällen,
ha förutsättningarna för arbetsplanen ändrats under arbetets gång.
Av denna anledning har eu projektcringsstyrka av 6—8 man varit svssel -

216

satt vid arbetet under den tid detta pågått. Om ett stort företag är beläget
utanför tätorter, torde dock behovet av projekteringspersonal vara avsevärt
mindre.

Vid varje stort företag är det nödvändigt att ha anställd en högkvalificerad
chefskontrollant med stor erfarenhet. Det är nämligen nödvändigt,
att chefskontrollanten på arbetsplatsen kan besluta i tekniska och även
ekonomiska frågor, så att icke vägförvaltningens byggnadsavdelning blir
allt för mycket belastad. Förutom chefskontrollanten erfordras kontrollanter
för terrassering och överbyggnad, konstbyggnader samt beläggningar.
Vid Norrtäljevägen äro sålunda 8 dylika kontrollanter sysselsatta.

Av det nu anförda framgår, att för varje stort företag måste vägförvaltningen
anställa ingenjörspersonal för projektering och kontroll, vilket
vid nuvarande brist på ingenjörer kan erbjuda vissa svårigheter.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst
G. DANIELSON

NILS G. BRUZELIUS

Bilaga

Sammanställning

av aktuella motorvägar inom Stockholms län

Väg nr	Delsträcka	Kostnad milj. kr.	Byggnadsår enl. flerårsplanen för 1957—59
Rkv 1	Pilkrog— Södertälje ..........	20	1957—60
	Södertälje stad ...............	40	_
	Södertälje—Salem ............	20	1957—59
Rkv 12	Barkarby—Jakobsberg ........	6	1957
	Jakobsberg—Stäket ...........	10	1959
Rkv 13	Stockholms stad ..............	3,3	_
	Töjnan—Pommern ............	2,8	1957—58
	Pommern—Rotebro ...........	15	1958—60
	Rotebro—Norrsunda ..........	20	_
	Norrsunda—Mora stenar ......	70	_
Lv 143	Västerhaninge—Trångsund ....	30	—
Lv 146	Brännkyrkaleden .............	30	_
Lv 152	Nacka stad (regionplanevägen). .	54	—
	Skurubron—Gustavsberg ......	25	1957—60
Lv 275	Solna stad....................	10
	Stocksund—Danderyds kyrka . .	15	1958—60

217

Länsstyrelsen i Kristianstads län

Till Konungen

Sedan länsstyrelsen i nådig remiss den 18 december 1956 anbefallts avge
utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört rörande vägbyggnadsanslagens
fördelning på länen, får länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra
följande.

Koncentrering av vägbyggnadsmedlen till större vägbyggnadslöretag,
vilka till omfattning och väglängd avpassas efter tillgängliga maskinella
och tekniska resurser, är i och för sig ägnad att medföra förbilligade byggnadskostnader,
enär härigenom ett rationellare utnyttjande av de tekniska
resurserna underlättas samtidigt som administrationskostnaderna kunna
beräknas bliva lägre. Större byggnadsenheter medgiver också insättandet
av större och mera kostnadsbesparande maskiner. Eu förutsättning för att
man härigenom skall erhålla förbilligade kostnader är emellertid, att medelstilldelningen
blir tillräckligt riklig för att medgiva icke endast pågående
företags bedrivande i snabbast möjliga takt utan även påbörjandet av nya
företag, till vilka de tekniska resurserna successivt kunna överflyttas efter
hand som de friställas från tidigare företag. För att den ökade mekanisering,
vartill statsrevisorernas förslag syftar, verkligen skall medföra ekonomiska
fördelar, är det nämligen nödvändigt, att den dyrbara maskinparken
kan beredas någorlunda jämn sysselsättning, så alt avskrivningskostnaderna
kunna fördelas på tillräckligt stora arbetskvantiteter.

Länets flerårsplaner för såväl byggande av riksvägar som byggande av
länsvägar upptar till övervägande delen företag av mindre eller medelstor
omfattning. Riksvägsplanen upptar således endast ett företag av den storleksordning,
som statsrevisorerna torde avse, nämligen det företag som
avser ombyggnad av riksväg 2 och 3 Malmö—Göteborg, på delen N. Varalöv—Ängelholm,
vilket är avsett att utföras i samband med vägens fortsättning
inom Ängelholms stad, varigenom sammanlagda byggnadskostnaden
kan beräknas komma att överskrida 10 miljoner kronor. Därjämte
kunna emellertid fyra olika företag avseende ombyggnad av olika etapper
av riksväg 1 och 2 med beräknad medelstilldelning åren 1957—1960 lämpligen
sammanslås till ett företag. Länsvägsplanen torde uppta endast tre
företag av avsedd storleksordning. Anledningarna till detta förhållande äro
flera. I några fall äro företagen i sig själv avslutade enheter, där alltså eu
utökning av företagen icke f. n. är aktuell. Många företag äro emellertid
etapputbyggnader, som omfatta utbyggnad av särskilt trånga sektioner. Fn
ombyggnad av större del av eller hela vägen är i dessa fall aktuell. Den
begränsade medelstilldelningen i samband med eftersläpningen i vägbyggandet
har emellertid nödvändiggjort begränsning av företagen att omfatta
endast de mest angelägna sektionerna för alt i möjligaste mån tillgodose
trafiken. Fnär samtliga dessa förelag äro av mycket hög angelägenhetsgrad
— beträffande flertalet och särskilt de som avse riksvägarna kan
sägas, alt de redan bort vara utförda — måste det inge betänkligheter all
uppskjuta deras utförande ell ovisst antal år.

önskvärdheten av jämn sysselsättning för vägbyggnadsarbetarna nödvändiggör
också eu jämn medelstilldelning til! länet av någorlunda samma

218

omfattning som hittills. För sysselsättning av vägförvaltningens arbetarekår
erfordras således ett årligt belopp av 7 å 8 miljoner kronor inklusive
kostnader för smärre förbättringsarbeten, som huvudsakligen utföras av
vägunderhållsarbetare och varav ett mycket stort behov förefinnes. Härtill
kommer kostnader med cirka 2 miljoner kronor för vägbeläggningar på
färdigbyggda vägdelar, vilket arbete normalt utföres på entreprenad. Ur
sysselsättningssynpunkt erfordras således ett årligt belopp för vägbyggnader
av cirka 10 miljoner kronor.

I princip kan väl någon erinran ej göras mot den av statsrevisorerna
föreslagna koncentreringen av vägbyggnadsmedlen till huvudsakligen större
vägbyggnadsföretag. För länets vidkommande måste emellertid med
skärpa framhållas, att en minskning av de årliga anslagen måste innebära,
att högst angelägna vägbyggnadsprojekt måste ställas på framtiden samt
att en del av vägbyggnadsarbetarekadern måste friställas. Med hänsyn härtill
kan länsstyrelsen icke medgiva, att hittills utgående anslag för vägbyggnadsföretag
minskas, i all synnerhet som i stället en ökning är synnerligen
välbefogad. Endast om en ökning av vägbyggnadsanslagen för landet i sin
helhet kan ske anser sig länsstyrelsen ej böra motsätta sig att denna ökning
koncentreras för tillgodoseende av större vägbyggnadsprojekt i enlighet
med statsrevisorernas syften.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang och i belysning av vad som anföres
av statsrevisorerna framhålla, att en ökning av vägbyggnadsanslagen
i sådan omfattning, att större projekt kunde komma till utförande mer
än vad som nu sker, skulle möjliggöra en snabbare och rationellare utbyggnad
av våra vägar utan någon större ökning av antalet i vägbyggnadsarbete
sysselsatta årsarbetare. Statsrevisorerna anföra, att medelsförbrukningen
per arbetare och år från år 1952 till 1955 ökat från 38 000 kronor
till 62 000 kronor eller med cirka 63 %. Samtidigt har totala medelsförbrukningen
ökat från 250 miljoner kronor till 275 miljoner kronor eller
endast med 10 °/o. I stället har antalet årsarbetare fått minska från 6 600
till 4 400. Fn ökning av medelstilldelningen, som då skulle användas för
storföretag, kan beräknas medföra, att en stor del av de nu planerade
etapputbyggnaderna komme att ingå i storföretagen, varigenom större
delen av medelstilldelningen komme att hänföras till dylika företag. Enär
medelsförbrukningen per arbetare är betydligt större vid stordrift än medeltalet
för år 1955, skulle härigenom den genomsnittliga medelsförbrukningen
per arbetare beräknas kunna öka avsevärt. En genomsnittlig medelsförbrukning
per arbetare av 100 000 kronor synes möjlig, vilket rent
matematiskt skulle motsvara en till 440 miljoner kronor ökad medelstilldelning
utan någon ökning av arbetareantalet.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Per
Westling, landssekreteraren G. Lundborg och vägdirektören Åke Sigfrid.

Kristianstad i landskansliet den 21 januari 1957

Underdånigst
PER WESTLING

ÅKE SIGFRID

219

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1956 bär länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
över väggbyggnadsanslagens fördelning på länen.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra
följande.

I den tabellariska uppställningen över de arbeten å riksvägarna, för vilka
kostnader nedlagts under åren 1954 och 1955 finnes upptagna närmare
200 företag. Den genomsnittliga kostnaden per företag belöpte sig år 1955
till cirka 400 000 kronor och varierade inom de olika länen mellan lägst
cirka 100 000 och högst cirka 1 000 000 kronor. För angivna riksvägsarbeten
bedrivna av vägförvaltningen inom Älvsborgs län uppgick genomsnittskostnaden
per företag till cirka 650 000 kronor under år 1955.

Även om de bär framräknade genomsnittliga kostnaderna endast ger
en ungefärlig bild av arbetsobjektens storlek och tillämpad arbetstakt
torde därav emellertid klart framgå, att ifrågavarande byggnadsanslag nästan
undantagslöst uppdelats på ett stort antal mindre eller medelstora företag.
Länsstyrelsen delar i princip revisorernas uppfattning att en koncentration
till större byggnadsenheter är önskvärd, men ifrågasätter med
hänsyn till den nuvarande beskaffenheten av länets riksvägar om icke
tills vidare arbeten med upprustningen av de mest eftersatta avsnitten,
där svaga och obelagda vägbanor påfordrar ett onormalt kostbart trafikoch
underhållsarbete, bör bedrivas parallellt med mera genomgripande
om- och nybyggnadsarbeten.

Enligt länsstyrelsens mening synes revisorerna ha överskattat betydelsen
i ekonomiskt hänseende av mycket stora byggnadsenheter. Maximum av
ekonomi för ett vägföretag i normal terräng torde erhållas redan vid en
byggnadsvolym om 3 å 4 miljoner kronor. De ytterligare besparingar, som
teoretiskt möjligen kan framräknas vid storentreprenader om ett eller flera
tiotal miljoner kronors omslutning, kommer med säkerhet att motvägas
av bland annat minskad konkurrens, då mindre firmor av finansieringsskäl
tvingas avstå från att inkomma med anbud.

Projektering och förarbeten för större vägföretag kräver avsevärd tid.
ofta 2 å 3 år. Genom överklagningar av fastställelsebeslut kan utredningstiden
ytterligare förlängas. I anledning härav och då fasta, mera långsiktliga
finansieringsgrunder icke finnes — i gällande flerårsplaner inrymda
medelsanvisningar har de senaste åren begränsats av snäva investeringsramar
— synes det mindre lämpligt alt inrikta det normala vägbyggandet
på alltför stora arbetsobjekt. En sådan ordning torde även medföra avsevärda
olägenheter ur sysselsättningssynpunkt för arbetstagare ur alla kategorier.
Länsstyrelsen befarar även att den av revisorerna förordade koncentrationen
av främst riksvägsbyggandet till ett fåtal län skulle medföra
oro i de bygder där vägupprustningen skulle avsevärt försvagas under
kanske eu femårsperiod.

Åberopande det anförda anser sig länsstyrelsen icke kunna förorda, att

220

det normala vägbyggandet, i främsta rummet byggandet av riksvägar, koncentreras
till ett fåtal län per år.

I handläggningen av detta ärende har deltagit landshövdingen Lemne,
landssekreteraren Fahlcrantz och vägdirektören Wallmark, föredragande.

Vänersborg i landskansliet den 17 januari 1957

Underdånigst
MATS LEMNE

L. A. WALLMARK

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i sin berättelse under § 18 Vägbyggnadsanslagens fördelning
på länen. Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

Revisorerna har framhållit, att det aktuella läget beträffande vägbyggnadsverksamheten
karakteriseras hland annat av investeringsregleringen,
som verkar hämmande på verksamheten. Läget kännetecknas vidare av
den starkt ökade mekaniseringen, som under förutsättning, att maskinerna
kan insättas på arbeten av tillräcklig storlek, medger besparingar icke blott
av arbetskraft utan även i kostnader. Enligt revisorernas mening är det
därför angeläget, att de begränsade möjligheterna till igångsättande av nya
företag blir effektivt utnyttjade, genom att de tekniska resurserna tillvaratages
i kostnadsbesparande syfte. I anslutning härtill har revisorerna uttalat,
att det måste vara ägnat att medföra avsevärda ekonomiska fördelar,
om anvisade medel för vägbyggnader, främst i fråga om riksvägarna, disponeras
på ett fåtal större företag mot att som hittills fördelas förhållandevis
jämnt på länen.

Mot vad revisorerna sålunda uttalat kan ur teknisk-ekonomisk synpunkt
inga invändningar göras. Tillgängliga maskinella resurser inom landet
torde också medge bedrivande av flera företag med den storleksordning,
som utgör förutsättningen för att påtagliga ekonomiska fördelar skall uppnås.
Denna nödvändiga storleksordning kan emellertid enligt länsstyrelsens
mening icke uttryckas genom en bestämd kostnad utan synes i detta
avseende kunna variera avsevärt beroende på vägföretagets art och de
lokala förhållandena. Ett vägföretag i Norrland kan exempelvis väl fylla
den angivna förutsättningen även om den årliga kostnadsomslutningen på
grund av den korta arbetssäsongen blir avsevärt mindre än vid större vägföretag
i sydligare delar av landet. Det kan i detta sammanhang påpekas,
att den cirka 21 km långa svenska delen av den s. k. Trondheimsleden, vilken
i revisorernas berättelse anförts som ett exempel på pågående större
företag, skall utbyggas på tre år med en total kostnadsomslutning av cirka
7 milj. kronor. Oaktat denna jämförelsevis låga kostnad har det befunnits
fördelaktigt att insätta en högst betydande maskinpark i arbetena.

221

Länets flerårsplaner för byggande av riksvägar och länsvägar upptar
flera företag av samma storleksordning som det nyssnämnda. Projekteringen
av dessa liar systematiskt inriktats på att de i sin helhet skall kunna
utläggas på entreprenad. På grund av nuvarande hårda investeringsbegränsning
måste emellertid deras planenliga utförande uppskjutas.

Såsom torde framgå av det anförda delar länsstyrelsen principiellt revisorernas
uppfattning, alt i nuvarande läge en koncentrering av vägbyggnadsverksamheten
till ett fåtal större vägföretag skulle vara fördelaktig
ur ekonomisk synpunkt. Länsstyrelsen anser emellertid, att tillämpandet
av denna ordning kan få konsekvenser som inger allvarliga betänkligheter,
inte minst beträffande norrlandslänen. I revisorernas berättelse har anförts,
att under senare år en tendens gjort sig märkbar att tilldela vissa
län en jämförelsevis större medelstilldelning för utbyggnad av vägsträckor
med särskilt tät trafik i närheten av de största städerna. Uppenbarligen
föreligger av denna anledning mycket stora behov av vägombyggnader i
de sydligare landsdelarna. För de större norrländska vägarna kan trafikintensiteten
som regel ej med samma styrka åberopas som skäl för ombyggnad.
Däremot finnes ett mycket stort behov härav på grund av den i
allmänhet otillfredsställande bärigheten hos dessa vägar, som är av utomordentligt
stor betydelse för bland annat skogsbrukets starkt ökande tunga
transporter.

En koncentrering av vägbyggnadsverksamheten till ett fåtal större förelag
såsom revisorerna förordat skulle vid nuvarande investeringsbegränsning
innebära, att ifrågavarande olikartade behov ej kan tillgodoses samtidigt
utan måste vägas mot varandra. Denna avvägning måste bli synnerligen
vansklig. Den förutnämnda tendensen mot en ökad medelstilldelning
till ombyggnad av vägar med stark trafik tyder emellertid enligt länsstyrelsens
uppfattning på att de norrländska behoven därvidlag finge stå tillhaka.
Detta skulle innebära en ytterligare ökad eftersläpning i den planenliga
vägutbyggnaden, som måste få en synnerligen menlig inverkan på
det norrländska näringslivet. Länsstyrelsen syftar härvid bland annat på
ombyggnaden av riksväg 14 inom länet från Östersund västerut till anslutning
med Trondheimsleden, vilken ombyggnad ur ovan anförda synpunkter
är ytterst nödvändig och oundgänglig för all den till hög standard
utbyggda Trondheimsleden skall bli till avsedd nytta. Behovet härav har
länsstyrelsen närmare belyst i eu skrivelse till statsrådet Uj. Nilson den
14 december 1955, vari länsstyrelsen hemställt om statsrådets medverkan
till en ökad medelstilldelning för ifrågavarande ombyggnad. Framställningen
har emellertid icke föranlett någon åtgärd.

Med hänvisning till det anförda får länsstyrelsen som sin mening uttala,
att de ekonomiska fördelar, som i nuvarande läge otvivelaktigt skulle stå
all vinna genom den föreslagna ändrade ordningen för utbyggnaden av
de större vägarna, icke synes kunna uppväga de betydande olägenheter,
som skulle uppstå till följd av den ojämna medelstilldelningen till länen
och den därigenom ofrånkomliga eftersläpningen i vissa län i fråga om
vägbyggnaderna. I avvaktan på eu rymligare investeringsram för vägväsendet,
som kan minska dessa olägenheter, anser länsstyrelsen därför, att
vägbyggnadsverksamheten tills vidare bör bedrivas efter nuvarande principer,
som visserligen försvårar men ej utesluter genomförandet av vissa
större vägföretag.

222

I avgivandet av detta utlåtande har deltagit undertecknade landshövding
och vägdirektör, föredragande, samt landssekreteraren Åke Lindeberg.

Östersund i landskansliet den 19 januari 1957

Underdånigst
ANDERS TOTTIE

ERIK LUNDIN

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
i sin berättelse rörande vägbyggnadsanslagens fördelning mellan de olika
länen.

Till åtlydnad härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Riksdagens revisorer konstaterar, att vägbyggnadsverksamheten på grund
av investeringsbegränsningen icke kunnat bedrivas i den takt, som hade
varit betingad av den starkt ökande motorfordonstrafiken. Detta har fått
till följd, att för varje år allt större andel av vägmedlen tages i anspråk
för underhållet av dåliga grusvägar. För att trafiken skall få största möjliga
nytta av de anslag, som kan ställas till förfogande, föreslår revisorerna
därför, att riksvägsanslaget disponeras för ett fåtal större företag. Detta
system, som även i vissa fall föreslås tillämpligt i fråga om byggande av
länsvägar, skulle enligt revisorernas mening innebära avsevärda ekonomiska
fördelar för statsverket, eftersom vägväsendet härigenom skulle
kunna tillgodogöra sig den rationaliseringsvinst, som skulle följa av att
vägbyggnadsverksamheten koncentrerades till större företag inom ett
mindre område i stället för att splittras på flera förhållandevis mindre
objekt. Såsom exempel på dylika större företag anföres den utförda motorvägen
Malmö—Lund och den planerade omläggningen av sträckan Huskvarna—Gränna.

Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning, att investeringsregleringen
mycket hårt drabbat vägbyggnadsverksamheten och att alla åtgärder, som
under rådande förhållanden kan vidtagas för att öka denna verksamhet,
bör vidtagas snarast möjligt.

För att göra bilden tydligare måste dock framhållas, att även underhållsanslaget
varit föremål för investeringsbegränsande prutningar. Av det av
riksdagen för innevarande budgetår anvisade anslaget har nämligen 34 miljoner
kronor icke ställts till väg- och vattenbyggnadsverkets förfogande.

Problemet att på för staten och motorfordonstrafiken fördelaktigaste
sätt använda de begränsade anslagen går dock inte att lösa så summariskt,
som framgår av revisorernas berättelse. Härtill bidrar flera omständigheter.

Genom koncentration av vägbyggnadsanslagen till mycket stora företag
av typen Malmö—Lund och Huskvarna—Gränna, torde det visserligen vara
möjligt att till en början få fram lägre priser vid anbudsinfordran. Före -

223

tagen skulle dock bli så stora, att endast ett fåtal entreprenörer skulle
kunna uppträda som kompetenta anbudsgivare. Detta skulle jämförelsevis
snart resultera i eu mättad marknad med högre anbud och utebliven del av
rationaliseringsvinsten för beställaren. Härtill kommer behovet av att mera
jämnt kunna sysselsätta vägarbetarna och nyttiggöra maskinparken inom
mera regionalt avgränsade områden. Mera härom i det följande. Det torde
på längre sikt vara fördelaktigare, om företagen begränsas till eu storleksordning
av 3—5 miljoner kronor men med mest ekonomiska arbetstid.

Såsom en motivering för att satsa vägbyggnadsanslagen på ett fåtal företag
anför revisorerna även det dyra grusvägsunderhållet. Man skulle sålunda
kunna vänta, att en koncentration av byggnadsföretagen skulle medföra
lägre underhållskostnader. Så torde alls icke bli fallet. Den helt övervägande
delen av de vägar, som man enligt revisorernas exemplifiering
kan räkna med inom närmaste tiden skulle komma att ombyggas, är för
närvarande belagda vägar. Ombyggnad av vägarna är dikterad av trafiksäkerhets-
eller framkomlighelskrav. Man skulle följaktligen med en mycket
bred, rak och belagd väg ersätta en smal och krokig men likaledes
belagd väg, eller också skulle man reservera den nya vägen för genomfartstrafiken
och låta den gamla ligga kvar under allmänt underhåll för
lokaltrafiken. Detta lär icke innebära någon minskning av underhållskostnaderna
utan snarare en ökning, bland annat på grund av att livligt trafikerade
grusvägssträckor i andra delar av landet härigenom under längre
tid skulle få ligga kvar med grusvägbana. Även på grund av de ökade vägunderhållskostnaderna
är sålunda de föreslagna åtgärdernas ekonomiska
fördelar i hög grad tvivelaktiga.

Revisorerna har med endast några få ord berört en för Norrbottens län
mycket viktig fråga, nämligen sysselsättningen av väg- och vattenbyggnadsverkets
arbetskraft. På grund härav anser sig länsstyrelsen böra något
närmare redogöra för vägarbetarnas sysselsättning inom Norrbottens län.

Vägarbetarstyrkan består av både fast och tillfälligt anställda arbetare.
Fördelningen mellan dessa olika kategorier regleras genom en överenskommelse
mellan Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Svenska vägarbetareförbundet.
Sålunda bär Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen enligt protokoll
den 19 april 1951 i fråga om vägunderhållsarbetare förklarat sig
»villig medverka till att arbetare med en sammanlagd anställningstid av
minst 10 år om möjligt beredes fortlöpande arbete vid vägunderhållet».
Behovet av arbetskraft är för vägunderhållets de! störst under sommarhalvåret,
och vid vinterns inträde har tidigare som regel en betydande
styrka friställts. 1 de allra flesta fall har de dock återanställts påföljande
vår och har härigenom så småningom fått eu avsevärd anställningstid.
Genom eu överenskommelse under år 1954 mellan Väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen
och Arbetsmarknadsstyrelsen har regler uppdragits för arbetsstyrkans
säsongmässiga variation vid egenregiarbetena. För hela landet
får sålunda vinterarbetsstyrkan understiga sommararbetsstyrkan med
högst 700 man och för Norrbottens lön är motsvarande siffra 200 man.

En mellan sommar och vinter helt utjämnad sysselsättning är inte möjlig
vid vägunderhållet i Norrbottens län. Omkring 250 vägunderhållsarbetare
måste avskedas eller beredas annan .sysselsättning, när vintern kommer.
Eftersom för varje år allt flera uppfylla kvalifikationskraven för fast anställda
arbetare, måste inom de närmaste åren praktiskt tagel samtliga
hänvisas till vägbyggnadsarbelen. Den av arbetsmarknadsstyrelsen med -

224

givna säsongvariationen kan därför inte längre tillämpas å vägunderhållsarbetena.

För vintern 1957/58 kan förutses att omkring 250 vägunderhållsarbetare
och ett 80-tal fast anställda vägbyggnadsarbetare kommer att hänvisas
till arbeten, som finansieras med vägbyggnadsmedel. Härför åtgår, om
man förutsätter att vinterperioden varar 100 dagar och att varje mansdagsverke
kostar 200 kronor, omkring 6,5 miljoner kronor. För att under barmarksperioden
färdigställa utförda vinterarbeten och förbereda nya sådana
är den fast anställda vägbyggnadsstyrkan icke tillräcklig. Härför
erfordras minst 150 man. Om sommarperioden varar 120 dagar och mansdagsverket
kostar 250 kronor, något dyrare än på vintern på grund av
ökad mekanisering, skulle under denna tid behövas 4,5 miljoner kronor.
Under återstående del av året erfordras, för de arbeten, som utföres av de
80 fast anställda vägbyggnadsarbetarna, omkring 1,5 miljoner kronor. Sammanlagt
skulle sålunda enbart för sysselsättning av den fast anställda
arbetsstyrkan krävas ett anslag på 12 miljoner kronor.

Därtill kommer de arbeten, som utföres på entreprenad, d. v. s. beläggningsarbeten
och större brobyggnader. För alt länets vägar — med de små
anslag som ställes till förfogande — skall kunna hållas i ett skick, som
under sommaren medger framkomlighet för trafiken, erfordras, att de
mera trafikerade nybyggda vägsträckorna förses med beläggning. Härför
åtgår omkring 2 miljoner kronor årligen. Dessutom är i fastställda flerårsplaner
upptagna ett flertal brobyggnadsarbeten, som måste utföras på
entreprenad. Härför har i planerna beräknats mellan 2,4 och 3,0 miljoner
kronor årligen. Sammanlagt erfordras sålunda 16,5 miljoner kronor för
att utföra såväl egenregi- som entreprenadarbetena.

Innevarande år har Norrbottens län vid fördelning av vägbyggnadsanslagen
tilldelats 12,35 miljoner kronor, i vilket belopp ingår 3,25 miljoner
kronor å riksvägsanslaget. Att med detta begränsade anslag sysselsätta den
nu fast anställda vägarbetarkåren hela året är ytterligt svårt och möjligt
endast genom en mycket kraftig beskärning av entreprenadarbetena samt
genom att vägunderhållsarbetare även under vintern sysselsättes med arbeten,
som bekostas av underhållsanslaget, trots detta senare anslags otillräcklighet.

Sysselsättningen av väg- och vattenbyggnadsverkets egen arbetsstyrka
är alltså för Norrbottens läns vidkommande ett mycket allvarligt problem
med nu rådande investeringsreglering. Det föreligger sålunda icke möjlighet
att under år 1958 vintertid sysselsätta samtliga fast anställda vägarbetare,
om icke vägbyggnadsanslagen ökas. En reducering kommer endast
att medföra ökad arbetslöshet.

Under åberopande av vad ovan anförts om vad ett genomförande av riksdagens
revisorers förslag i fråga om vägbyggnadsanslagens fördelning
skulle innebära får länsstyrelsen hemställa, att förslaget icke föranleder
någon åtgärd.

I ärendets handläggning har förutom undertecknade, landshövding och
vägdirektör, deltagit landssekreteraren Segrell.

Luleå i landskansliet den 14 januari 1957

Underdånigst
FOLKE THUNBORG

NILS G. LENAS

225

§ 19 Statens bränslekontrollerandc verksamhet
Byggnadsstyrelsen

Till Konungen

Anmodad avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1956 församlade revisorer
i sin berättelse under § 19 uttalat angående statens bränslekontrollerande
verksamhet får byggnadsstyrelsen anföra.

Beträffande landstingens deltagande

Styrelsen vill inledningsvis konstatera följande.

1. Antalet till kontrollen anslutna anläggningar utgjorde den 1 juli 1934
687 och den 1 juli 1955 1 929.

2. Totala bränslekostnaden för de anslutna anläggningarna ökade under
samma tid från 3,6 till 37,4 milj. kronor och totala bränsleförbrukningen
ökade från 146 000 till 348 000 ton normalstenkol.

3. Värmeanläggningarna har numera, särskilt genom den övergång som
skett till oljeeldning och den starkt ökade användningen av automatiska
regleringsanordningar, blivit mer komplicerade än förut.

4. Frånräknas vissa mindre och avsides belägna anläggningar för vilka
årlig inspektion ej anses tillräckligt motiverad, blir omkring två tredjedelar
av antalet anläggningar inspekterade under året och vid det stora
flertalet av dessa måste inspektionerna göras alltför korta och summariska.
De senare årens utveckling mot mer komplicerade anläggningar
medför ökat behov av mer än en inspektion per år.

5. Antalet underinspektörer skulle i dag behöva vara minst sju för att
1934 års inspektionsstandard skall kunna upprätthållas.

6. Byggnadsstyrelsen bär i åtskilliga petitaskrivelser till Ivungl. Maj:t
hemställt om en förstärkning av den inspekterande personalen.

7. Styrelsens framställningar har föranlett, att styrelsen erhållit medel
att från och med den 1 juli 1955 öka antalet underinspektörer från tre till
fyra. Den nya underinspektörstjänsten placerades emellertid i lönegrad
Cg 21 i stället för i av styrelsen föreslagna lönegrad Ce 23, och det har
icke varit möjligt att stadigvarande besätta densamma med person med
erforderlig kompetens. Tjänsten är sedan den 1 augusti 1956 vakant.

Byggnadsstyrelsen, som länge ansett den nuvarande ordningen icke försvarlig,
delar revisorernas uppfattning, att det får anses riktigt antingen
att de knappt tillmätta resurserna disponeras för statsverkets egen räkning
eller också att organisationen utbygges, så att förefintliga möjligheter till
besparingar på bränsleområdet effektivt kan tillvaratagas för såväl statens
som landstingens anläggningar. Att styrelsen vid valet mellan alternativen
ansett det senare att föredraga torde framgå av styrelsens upprepade petitaframställningar
om eu utbyggnad av organisationen. Det är nämligen
för styrelsen vid dess byggnadstekniska granskning och bedömning av
förslag till sjukhusbyggen av betydande värde, alt styrelsen genom den
bränslekontrollerandc verksamheten för landstingen får erfarenheter rörande
de ofta omfattande och komplicerade värmeanläggningarna vid deras
sjukhus och andra inrättningar.

Byggnadsstyrelsen vill dessutom framhålla dels att eu effektiv bränslekontroll
med säkerhet medför en minskning av värmekostnaderna, som är

15 Ilen. berättelse ang. statsverket är 1050. It

226

mångdubbelt större än kostnaderna för kontrollen, och alt eu förbättrad
bränslekontroll därför innebär en bestämd minskning av statens utgifter,
samt dels att det såväl från nationalekonomisk synpunkt som med hänsyn
till landets bränsleförsörjning bör vara angeläget för staten att ej minska
landstingens möjligheter till en rationell värmehushållning.

Kungl. Maj:t har emellertid såsom framgår av årets statsverksproposition
lämnat utan bifall även styrelsens senaste hemställan om en förstärkning
av styrelsens bränslekontroll. Vid dylikt förhållande torde styrelsen, för
att de statliga värmeanläggningarna icke skall bli ytterligare eftersatta med
avseende å tillsynen, nu böra överväga att bos Kungl. Maj:t föreslå, att
Kungl. Maj:t måtte upphäva sitt den 29 juni 1951 meddelade beslut, enligt
vilket styrelsen från och med år 1952 tills vidare — i den mån landstingen
så önskade — skulle utöva bränslekontrollerande verksamhet vid landstingens
anläggningar.

Revisorerna har uttalat, att för det fall att landstingens värmeanläggningar
alltjämt skulle kontrolleras av styrelsen, styrelsens tillgängliga resurser
borde jämnare fördelas så att ej landstingens anläggningar finge en
förhållandevis bättre kontroll än statens. Enligt styrelsens mening bör
konsekvenserna av styrelsens bristande resurser i första band bäras av
staten och ej av landstingen. Dessa begagnar sig av en av statsmakterna
medgiven tills vidare gällande rättighet att mot en av Kungl. Maj:t fastställd
avgift ansluta sina anläggningar till styrelsens bränslekontroll. Vid
dylikt förhållande lärer de — oavsett om avgiften lämnar statsverket full
kostnadstäckning eller ej — kunna enligt vad styrelsen anser ställa skäliga
anspråk på att kontrollen blir av i stort sett tillfredsställande omfattning.

Revisorerna har i detta sammanhang också berört frågan om kostnadsfördelningen
mellan styrelsen och landstingen och därvid erinrat om att
statsverket för närvarande erhåller täckning endast för de av landstingen
föranledda merutgifterna för kontrollen. Då en dylik fördelning knappast
syntes förmånlig för staten har revisorerna ifrågasatt, huruvida icke en
ändrad ersättningsberäkning skall kunna leda till ett godtagbart resultat.

Såsom av revisorernas redogörelse framgår ansåg statsmakterna år 1927,
då landstingens anslutning medgavs, att staten tills vidare borde i någon
mån lämna ekonomiskt bidrag till anordnande av bränslekontroll vid
landstingens anläggningar. Ryggnadsstyrelsen har därför hittills utgått
ifrån att landstingen ej skulle erlägga mer än den av deras deltagande
orsakade merkostnaden. Om en högre avgift anses böra utlagas, skulle
detta givetvis kunna ske enklast genom att den beräknade merkostnaden
ökades med ett procentuellt vinstpålägg.

Betr. sammanförande med försvarets bränslekontroll

Det råder ingen tvekan därom, att det är en väsentlig fördel att den
bränslekontrollerande verksamheten har nära anknytning till motsvarande
byggande och underhållande organisation. 1 överensstämmelse härmed har
1956 års riksdag, såsom framgår av revisorernas redogörelse, fattat principbeslut
om överflyttande till fortifikationsförvaltningen av den bränslekontrollerande
verksamhet vid försvarets anläggningar, som för närvarande
utövas av arméintendenturförvaltningen. Analogt härmed är det med
hänsyn till byggnadsstyrelsens utredande, byggande och underhållande

227

verksamhet ett angeläget intresse, att bränslekontrollen av de anläggningar,
som berörs av denna styrelsens verksamhet, är förlagd till byggnadsstyrelsen.
Vid en organisation med en för de militära och civila
förvaltningarna gemensam bränslekontroll, förlagd antingen till byggnadsstyrelsen
eller till fortifikationsförvaltningen, skulle endera av dessa förvaltningar
förlora den fördel som den direkta kontakten med det bränslekontrollerande
organet innebär. Den relativt obetydliga vinst, närmast
genom minskade resekostnader, som en sammanslagning kan förväntas
medföra, synes ej vara så stor att den uppväger förlusten av nämnda direkta
kontakt.

Betr. upphandling av bränsle

Revisorerna finner det böra undersökas »huruvida upphandling av
bränsle — som för närvarande ombesörjes av arméintendenturförvaltningen
för såväl det militära som det civila behovet — äger sådant samband
med bränslekontrollen, att dessa båda verksamhetsgrenar även i
fortsättningen bör handhavas av ett och samma organ».

Av formuleringen att döma avser revisorerna närmast frågan huruvida
bränsleupphandlingen, som nu ombesörjes av bränslesektionen inom arméintendenturförvaltningens
drivmedelsbyrå, bör överflyttas till fortifikationsförvaltningen
på samma gång som sektionens bränslekontroll överföres
till sistnämnda förvaltning.

Styrelsens erfarenheter från den ordning som hittills rått i fråga om
upphandling av bränsle har icke visat att några direkta olägenheter är
därmed förknippade. Å andra sidan bar styrelsen icke anledning antaga,
att det för styrelsens vidkommande skulle medföra några nackdelar om
upphandlingen skulle komma att övertagas av fortifikationsförvaltningen.
Några mera tungt vägande skäl för att upphandlingen skulle vara fristående
från bränslekontrollen eller knuten till denna kan knappast förebringas.
Möjligen skulle kunna sägas, att det för en lokal förvaltning, som
anser sig ha anledning till anmärkning mot en bränsleleverans, skulle innebära
en fördel att kunna i frågan rådgöra med ett bränslekontrollerande
organ, som är helt fristående från upphandlingen. Å andra sidan är det
givetvis av visst värde, om det bränsleupphandlande organet genom bränslekontrollen
känner till de anläggningar för vilka det upphandlar bränsle.
Den sistnämnda synpunkten skulle givetvis bli tillgodosedd i vad avser de
militära anläggningarna om till fortifikationsförvaltningen överfördes ej
endast bränslekontrollen utan också bränsleupphandlingen.

I handläggningen av detta ärende bär deltagit generaldirektören Wejke
och byråchefen Jonsson, föredragande, samt byråchefen Wirseen, byggnadschefen
Rinman och byggnadsrådet Snellman.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
GUNNAR WEJKE

ERIK O. JONSSON

E. Kignell

228

Arméintendenturförvaltningcn

Till Konungen

Enligt remiss 18/12 1956 får arméintendenturförvallningen härmed i
underdånighet avgiva utlåtande över frågan om statens bränslekontrollerande
verksamhet och därmed sammanhängande spörsmål.

Avslutningsvis framhålles i revisorernas uttalande dels att ett sammanförande
eller i vart fall ett närmare samarbete mellan försvarets och den
civila statsförvaltningens bränslekontrollerande verksamhet bör övervägas,
dels att det bör närmare utredas huruvida upphandlingen av bränsle,
som f. n. ombesörjes av arméintendenturförvaltningen för såväl det militära
som civila behovet, äger sådant samband med bränslekontrollen, att
dessa båda verksamhetsgrenar även i fortsättningen böra handhavas av
ett och samma organ.

Vidkommande den sista frågan vill ämbetsverket anföra följande.

Vid arméns anläggningar började bränslekon troll organiseras år 1941,
i det att under slutet av detta år anställdes en bränsleingenjör med uppgift
att genomföra en lortlöpande kontroll av eldningsteknik och eldningsekonomi
vid arméns anläggningar, allt i syfte att uppnå eu rationell bränslehushållning.
Sedan dåvarande statens krisrevision år 1942 fått sin uppmärksamhet
riktad på denna verksamhet, verkställde revisionen en särskild
undersökning och hemställde därefter hos Kungl. Maj:t, att arméförvaltningen
måtte åläggas att handha liknande kontroll inom hela försvarsväsendet.
Genom nådigt beslut 27/11 1942 föreskrevs, att dåvarande
intendenturdepartementet t. v. genom den inom departementets kasernutredningsbyrå
upprättade värmetekniska detaljen skulle handha kontrollverksamheten
beträffande skötseln av samt bränsleförbrukningen vid
samtliga försvarets värmeanläggningar.

Som ett led i bränslehushållningen upptogs även anskaffningsfrågorna.
Det visade sig härvid lämpligt att nyttja den vid kontrollen sysselsatta
värme- och bränslelekniska personalen i frågor sammanhängande med anskaffningen;
speciellt anlitades ingenjörspersonalen för bl. a. kurser för
lokalmyndigheternas personal i bränslekännedom och upphandlingsteknik.

I samband med att bränslerestriktionerna efter andra världskrigets slut
lättade och bränsleanskaffningen alltmer centraliserades, vidgades uppgifterna
att även omfatta anskaffning. År 1949 hade läget på detta område
utvecklat sig därhän, att dåvarande arméförvaltningens intendenturavdelning
centralt ombesörjde anskaffning av samtliga bränslen utom ved till
armén samt av kolbränslen jämväl till samtliga försvarets myndigheter
med undantag av sådana tillhörande marinen.

Statens sakrevision konstaterade vid denna tidpunkt genom granskning
av det tillämpade inköpsförfarandet, att icke obetydliga kostnadsbesparingar
hade erhållits. Då en samordning av intendenturavdelningens kolanskaffning
med motsvarande anskaffning vid en del civila statliga anläggningar
kunde tänkas medföra ett bättre resultat hemställde revisionen
genom särskild skrivelse i maj 1950 hos Kungl. Maj:t att intendenturavdelningen
försöksvis under det kommande budgetåret, 1950/51, borde ombesörja
en dylik anskaffning. Kungl. Maj:t biföll framställningen 26/5 1950.
Genom beslut 25/5 1951 beslöt Kungl. Maj:t på framställning från sakrevisionen
att samköpsförfarandet t. v. skulle fortsätta.

229

Anskaffningen för civila statliga och därmed jämställda förbrukare omfattade
från början enbart kolbränslen. Efter därom av sakrevisionen gjord
framställning uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut 15/4 1955 åt arméintendenturförvaltningen
att t. v. även anskaffa eldningsoljor. Genom brev 16/3
1956 bemyndigade Kungl. Maj:t vidare, på framställning av landstingens
inköpscentral, arméintendenturförvaltningen att även för denna organisation
ombesörja anskaffning av eldningsolja, t. v. försöksvis under bränsleåret
1956/57.

Den inom armén 1941 påbörjade bränslekontrollen har sålunda under
medverkan av krisrevisionen, sedermera sakrevisionen, utvecklats betydligt
och omfattar i dagens läge ej enbart bränslekontrollen inom försvaret
utan även bränsleanskaffningen för skilda delar av statsförvaltningen och
därmed jämställda förbrukare.

De goda resultaten av anskaffningsverksamheten måste ses mot bakgrunden
av det nära samarbete som äger rum mellan inköparna på anskaffningssidan
och teknikerna på kontrollsidan, vilka senare äro väl förtrogna
med dels vid god varutillgång, vilka bränslen som böra anskaffas till
respektive värmeanläggningar, dels vid knapp varutillgång, var anskaffade
bränslen lämpligen böra användas för att det ekonomiska utbytet skall
bli det bästa. Fördelarna av detta samarbete komma även de civila konsumenterna
till godo i det att inom försvaret de typer av värmepannor och
eldningsapparater finnas representerade, som användas även i de civila
anläggningarna.

Av det ovan sagda framstår det som nära nog axiomatiskt, att anskaffnings-
och kontrollverksamhet gemensamt åstadkomma eif bättre ekonomiskt
resultat än anskaffning och kontroll var för sig.

Såväl i atomenergiutredningens betänkande (SOU 1956: It) som i det
betänkande, som nyligen avgivits av 1951 års bränsleutredning (SOU
1956: 46) anges det troliga framtida behovet av bränsle (energi) inom landet.
Vidare må bemärkas, att utvecklingen under de senaste tio åren medfört
eu fördubbling av bränslepriserna. Då dessa kunna antagas fortsätta att
stiga eller i gynnsammaste fall bli konstanta och då samtidigt den framtida
bränsleförbrukningen enligt prognoserna i de citerade utredningarna
kommer att öka avsevärt, framstår det som ett oavvisligt krav att all framtida
bränsleanskaffning och användning av bränsle bedrives på rätt sätt.
Bränsleutredningen påpekar i sitt betänkande del I vikten härav på sidorna
57, 79 och 81.

Då arméintendenturförvaltningens ovan anförda uppfattning, grundad
på mångåriga vunna erfarenheter, sålunda vitsordas av den utredande
sakkunniga expertisen, anser ämbetsverket det till fullo styrkt, att ett särskiljande
av anskaffning och kontroll måste betecknas som principiellt
olämpligt.

Vidkommande frågan om ytterligare fördelar skulle vara att vinna i
bränslekontrollhänseende genom att sammanföra eller i vart fall ytterligare
vidga samarbetet mellan den militära och civila bränslekontrollen må följande
anföras.

Utvecklingen på det panntekniska och bränsletekniska området går mycket
raskt, i det att ständigt nya och förbättrade typer av eldningsanordningar
framkomma, vilka fordra dels andra slag av bränslen, dels annan
eldningsteknik. För att följa upp och vidga erfarenheterna på detta område
har bl. a. eu delegation från ämbetsverket nyligen besökt USA. Uppenbart

230

är, att i den verksamhet arméintendenturavdelningen bedriver på det bränsletekniska
området, ämbetsverket varken kan eller vill isolera sig utan
söker upprätthålla en nära kontakt och ett nära samarbete med andra
organ med likartade uppgifter, t. ex. med Statens nämnd för byggnadsforskning
beträffande nya panntyper och möjligheter till förbättringar av
redan befintliga, med Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap i
fråga om bl. a. eldningstekniska försök med flisbränslen, med Statens
hantverksinstitut på undervisnings- och informationsområdet och med Tekniska
högskolan och Byggnadsstyrelsen beträffande litteratur och forskning.
Givet är att de tekniska erfarenheter, som därvid vinnas, direkt
eller indirekt komma till användning såväl vid kontrollen som anskaffningen.

Det samarbete som revisorerna efterlyst förefinnes sålunda redan. Beträffande
den ställda frågan om ytterligare fördelar kunna vinnas genom
eu hopslagning eller ett sammanförande av kontrollverksamheterna, anser
arméintendenturförvaltningen att eu sådan sammanslagning ligger nära
till hands främst i rationaliseringssyfte. I tidigare utredningar har för
övrigt föreslagits att försvarets bränslekontrollerande verksamhet skulle
överföras till Byggnadsstyrelsen.

Vägande skäl ha dock ovan framförts för att bibehålla anskaffning och
kontroll som en enhet. Ett överflyttande av bränslekontrollen till Byggnadsstyrelsen
skulle således innebära att även bränsleanskaffningen överfördes
dit.

Att märka är, att i anskaffningen ingår ett flertal olika bränslen, såsom
kol, koks, eldningsolja, ved och torv. Ämbetsverket anskaffar förutom
eldningsolja ett flertal andra petroleumprodukter, såsom bensin, motorbrännolja,
fotogen, smörjoljor in. m. Ett särskiljande av anskaffning av
petroleumprodukter kan icke anses vara rationellt. Ett sådant överförande
kan arméintendenturförvaltningen av förvaltningstekniska skäl och orsaker
sammanhängande med krigsplanläggningen under inga förhållanden
biträda. Däremot skulle det kunna ifrågasättas om icke den civila
bränslekontrollen borde överföras till det organ som f. n. köper bränsle
ej enbart för den militära utan även för en stor del av den civila statsförvaltningen.
En sådan ev. överflyttning bör emellertid föregås av en
mera ingående utredning.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst
I. GEWERT

V. SWEDENBORG

O. Kallin

Fortifikationsförvaltningen

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt fortifikationsförvaltningen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1956
församlade revisorer under § 19 i sin berättelse anfört rörande statens
bränslekontrollerande verksamhet.

231

Fortifikationsförvaltningen, som anser sig sakna erforderlig överblick
för att allsidigt bedöma den av revisorerna upptagna frågan om fortsatt
samverkan med landstingen beträffande den värmetekniska kontrollen, har
funnit sig böra begränsa sitt utlåtande till alt avse frågorna om sammanslagning
av den civila och militära värmetekniska kontrollen samt sammanförande
av bränsleupphandling och värmeteknisk kontroll till ett organ.

Såsom revisorerna anfört anmäldes vid 1947 års riksdag frågan om ledningen
av statens bränslekontrollerande verksamhet. I yttrande över fortifikations-
och byggnadsförvaltningsutredningens (i det följande kallad 1944
års utredning) förslag i denna del anförde arméns fortifikationsförvaltning
bland annat följande:

»Då det sedan 1941 befintliga, provisoriskt uppbyggda bränslekontrollerande
organet för försvaret varit och alltjämt är förlagt till arméförvaltningens
intendenturavdelning, bar fortifikationsförvaltningen eu avsevärd
erfarenhet av hur en anordning med underhållsverksamheten hos en myndighet
och bränslekontrollen hos en annan myndighet fungerar i praktiken.
Erfarenheten giver otvetydigt vid handen, att det är synnerligen svårt att
verkställa bränslekontroll utan att komma in på underhållsverksamheten.
Bränsleförbrukningen röner inverkan icke blott av bränslets beskaffenhet
och sättet att sköta eldningen utan även av pannanläggningarnas och ledningssystemens
beskaffenhet, av ytterväggarnas isoleringsförmåga, av tätningen
mellan fönster och fönsterkarm, av ventilationssystemet o. s. v.
Det har också visat sig, att det bränslekontrollerande organets intresse i
betydande utsträckning inriktas på åtgärder, som avse underhållet av byggnaderna
med tillhörande anordningar och på ventilationen. Det bränslekontrollerande
organet har då att efter verkställda undersökningar anmäla
sina önskemål för underhållsmyndigheten. Visar det sig då vilket icke
så sällan varit fallet — att underhållsorganet ur sina synpunkter redan
verkställt undersökningar i samma hänseenden, föreligger dubbelarbete.
Det kan också hända, att underhållsverket icke anser sig kunna vidtaga
åtgärder utan att genom egna befattningshavare ha verkställt besiktning
på platsen. Dylikt dubbelarbete skulle i betydande grad kunna undvikas,
om den rutinmässiga bränslekontrollen förlägges till underhållsverket. Det
har vidare visat sig, att det bränslekontrollerande organet har benägenhet
att vilja giva direktiv till underhållsorganets lokalmyndigheter, vilka, om
direktivens följande medför kostnader, äro hänvisade till att bestrida kostnaderna
med medel, vilka tillhandahållits av underhållsverket. Detta medför
eu ingalunda önskvärd dualism, som helt skulle undvikas genom bränslekontrollens
och underhållsverksamhetens inordnande under samma
myndighet. Vidare måste förvaltningen framhålla, att innan underhållseller
förändringsåtgärder i bränslebesparande syfte vidtagas, det är nödvändigt
att väga besparingen mot kostnaden för åtgärdernas vidtagande.
Denna avvägning underlättas, om samma myndighet handhar hade kontrollen
och underhållet. Anförda på erfarenhet grundade skäl tala mot att den
rutinmässiga bränslekontrollen för försvaret lägges till byggnadsstyrelsen.»

Såsom revisorerna framhållit riktade 1946 års militära förvaltningsutredning
li det följande kallad 1946 års utredning) krilik mot det av 1944
års utredning framförda förslaget, vilket innebar ett fullständigt skiljande
av de tre huvudverksamheterna anskaffning, kontroll och underhåll. 1946
års utredning uttalade därvid även den uppfattningen, all de skäl, som
talade för sammanhållande av kontroll med underhåll, syntes mera bäran -

232

de än de skäl, som anförts för kontrollens bibehållande hos den upphandlande
myndigheten. Frågan ställdes emellertid, såsom revisorerna framhållit,
på framtiden.

I underdånig skrivelse den 20 januari 1956 med förslag till organisation
av fastighetsförvaltningen vid regionala och vissa lokala förvaltningsmyndigheter
framförde fortifikationsförvaltningen ånyo förslaget att till ämbetsverket
överföra bränslekontrollen och anförde därvid följande:

»Det förnämsta skälet för att så bör ske anser fortifikationsförvaltningen
vara, att en bränslebesparande eller eljest eldningsekonomisk åtgärd mången
gång icke är ur underhållssynpunkt ekonomisk. Ett olämpligt bränsle
kan sålunda medföra onormal pannförslitning eller skada på takbeläggning,
som kräver kostnader av långt större omfattning än värdet av den
gjorda bränslebesparingen. För att en i alla avseenden ekonomiskt bedriven
maskin- och eldningstjänst skall säkerställas bör det ekonomiska ansvaret
samlas på en hand. Då emellertid behovet av särskild personal för inspektion
av den värmetekniska driften kan tänkas minska sedan regionalorganen
tillförts värmeteknisk expertis anser fortifikationsförvaltningen lämpligt
att ställning tages till utformningen av bränslekontrollen först i samband
med den fortsatta översynen av ämbetsverkets organisation. Fortifikationsförvaltningen
iöreslår dock, att principbeslut nu fattas om att inspektionen
av den värmetekniska driften skall överföras från arméintendenturförvaltningen
till fortifikationsförvaltningen samt att det skall få ankomma på fortifikationsförvaltningen
att avge förslag till utformning av densamma i samband
med avgivande av förslag rörande ämbetsverkets organisation.»

Vid framläggande för riksdagen (prop. 110 punkt 2) av förslag till försvarets
regionala och lokala fastighetsförvaltning anförde föredragande
departementschefen i denna fråga följande:

»Ansvaret för att de totala kostnaderna för uppvärmning av försvarets
anläggningar hålles på lägsta möjliga nivå bör enligt min mening hållas
samlat hos fortifikationsförvaltningen. Först därigenom blir det möjligt
att åstadkomma eu allsidig och effektiv avvägning av kostnader för bränsle,
maskinutrustning och underhåll av såväl maskiner som byggnader. Principbeslut
bör därför nu fattas om överförande från arméintendenturförvaltningen
till fortifikationsförvaltningen av kontrollen av den värmetekniska
driften.»

Såsom framgår av revisorernas redogörelse har 1956 års riksdag fattat
principbeslut, som nu sagts.

Det synes fortifikationsförvaltningen som om statsmakterna genom detta
ställningstagande accepterat uppfattningen att bränslekontrollen för en
anläggning bör omhänderhavas av den myndighet, som svarar för anläggningens
underhåll. Då några nya skäl, som skulle tala för ett sammanförande
av all statlig bränslekontroll (1944 års förslag) icke anförts av
revisorerna eller eljest framkommit, anser fortifikationsförvaltningen att
anledning nu saknas att ånyo överväga en anordning varigenom de organisatoriska
och ekonomiska vinster, som följa av att värmeteknisk kontroll
och underhåll sammanhållas, skulle gå förlorade.

Fortifikationsförvaltningen vill emellertid gärna understryka värdet av
ett fortlöpande samarbete mellan ämbetsverket och byggnadsstyrelsen på
bränslekontrollens område liksom i andra avseenden. Ett dylikt samarbete
för utvinnande och tillgodogörande av erfarenheter torde emellertid vid
den militära bränslekontrollens faktiska överförande till fortifikationsför -

233

valtningen komma att åvägabringas utan att speciella åtgärder härför erfordras.

I fråga om bränsleupphandlingen ha revisorerna ansett det böra undersökas
huruvida denna äger sådant samband med bränslekontrollen, att de
båda verksamhetsgrenarna »även i fortsättningen böra handhavas av ett
och samma organ». Såsom revisorerna anfört omhänderhar arméintendenturförvaltningen
bränsleupphandlingen för såväl det militära som — med
vissa undantag — det civila behovet. För den civila sektorns del ombesörjes
sålunda upphandling och värmeteknisk kontroll av skilda myndigheter
och för den militära sektorn blir förhållandet detsamma vid genomförandet
av det nyssnämnda riksdagens principbeslut.

Enligt fortifikationsförvaltningens uppfattning föreligger intet sådant
samband mellan värmeteknisk kontroll och bränsleupphandling att några
organisatoriska eller ekonomiska fördelar kunna påräknas av att sammanhålla
verksamhetsgrenarna. Det torde få förutsättas, att den upphandlande
myndigheten såvitt möjligt tillmötesgår de önskemål i fråga om bränsleslag,
kvalitet och myckenhet, vilka framställas från de myndigheter, som ha
ansvaret för den värmetekniska kontrollen och anläggningarnas underhåll.
De sistnämnda myndigheterna ha sålunda gentemot den upphandlande
myndigheten ställning såsom beställare i nämnda avseende. Genom att
upphandlingsfrågorna handläggas av annan myndighet än den, som svarar
för den värmetekniska kontrollen, vinnes ökad garanti för en mer obunden
kontroll av de upphandlade bränslenas kvalitet. Någon orsak att överflytta
upphandlingsverksamheten från arméintendenturförvaltningen, som är
expertorgan i upphandlingsfrågor, synes icke föreligga. Någon närmare
undersökning i denna fråga anser fortifikationsförvaltningen icke heller
vara erforderlig.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit, förutom undertecknade
Cliristianson och Norrman, föredragande, byråcheferna Lidström, Sjögren
och Höijer samt t.f. byråchefen Lindholm.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst

ÅKE NORRMAN

GUNNAR CHRISTIANSON

S. Tornborg

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Bränslekostnaderna utgöra en relativt betydande del av statens och landstingens
förvaltningskostnader. En effektiv bränslekontroll har visat sig
kunna åstadkomma stora besparingar. Med hänsyn härtill ha också krav
på utökning av den bränslekontrollerande personalen i viss utsträckning
vunnit tillmötesgående (prop. 1955: 1, VI ht. s. 94). I likhet med riksdagsrevisorerna
finner statskontoret sannolikt, att fördelar stå att vinna genom
eu sammanföring av den bränslekontrollerande verksamhet, som för närvarande
utövas inom byggnadsstyrelsen och intendenturförvaltningen. Genom
en dylik rationalisering kan det behov av utökade resurser, som på

234

förevarande område alltjämt gör sig gällande, väntas bliva tillgodosett utan
särskild personalökning. Statskontoret förordar därför, att en undersökning
i angivna syfte får komma till stånd. Därvid bör givetvis även närmare
prövas frågan till vilket organ upphandlingen av bränsle bör vara förlagd.

Med gällande normer för landstingens anslutning till den statliga bränslekontrollen
skulle ur statsverkets eget intresse ej något vara att erinra
mot att denna samverkan upphörde. Allmänt sett skulle man emellertid härigenom
gå miste om de fördelar, som torde kunna ernås genom en koncentrering
av den bränslekontrollerande verksamheten vid statens och landstingens
anläggningar till ett och samma organ. Enligt statskontorets mening
bör därför landstingen även i fortsättningen beredas möjlighet att få sin
bränslekontroll ordnad genom statlig medverkan. Eu förutsättning härför
bör dock vara att ändring sker i gällande kostnadsfördelning, som tillkommit
under andra förhållanden än de nuvarande. Det kan sålunda anses
rimligt att landstingen även få bidraga till kostnaderna för forskning in. m.
Efter vilka grunder landstingens ersättning bör utgå synes emellertid vara
en fråga av beskaffenhet att böra upptagas till behandling i samband med
förenämnda organisationsundersökning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 9 januari 1957

WILH. JOACHIMSSON

Underdånigst
HERMAN KLING

Sten-Ulrik Engström

Svenska landstingsförbundet

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har Eders Kungl. Maj:t berett
Svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse i fråga om statens bränslekontrollerande
verksamhet. Med anledning härav får förbundets styrelse
i underdånighet anföra följande.

Inledningsvis må framhållas, att den bränslekontroll, som genom statens
försorg utövats vid landstingens bränsleanläggningar, varit betydelsefull
och bidragit att skapa en förbättrad bränsleekonomi vid dessa. Alla landsting
ha emellertid icke anlitat den statliga bränslekontrollen. I ett par
fall har nämligen motsvarande kontrollverksamhet ordnats genom avtal
med ångpanneföreningar och i ytterligare ett par fall med anlitande av
egna krafter.

I revisorernas berättelse konstateras, att den bränslekontroll, som bedrives
av byggnadsstyrelsen, icke medhinner sina uppgifter med nuvarande
personaluppsättning och att krav därför framkommit om utökning
av personalen. Revisorerna ha i anledning härav ifrågasatt, huruvida icke
landstingen borde avkopplas från den av staten bedrivna verksamheten
eller i vart fall att landstingens avgifter, som nu täcka statens merkostnader
för verksamheten, borde ökas.

235

Vid bedömande av denna fråga bör hållas i minne, att statens liksom
landstingens bränsleanläggningar äro spridda över stora delar av landet.
På många orter finnas såväl statliga som landstingsanläggningar. En koncentration
av kontrollverksamheten till ett organ innebär därför en rationalisering
och en besparing av allmänna medel. Man får under sådana
förhållanden enligt styrelsens mening icke bedöma frågan ur snäv statseller
landstingsekonomisk synpunkt utan söka den lösning, som i det helas
intresse är fördelaktigast.

Sett ur denna synvinkel ter sig förslaget att helt avkoppla landstingen
från den statliga bränslekontrollverksamheten avgjort ofördelaktigt. Någon
minskning av ''statens nuvarande utgifter för verksamheten ernås ej. Möjligen
skulle en utökning av personalorganisationen kunna undvikas för
staten. Men i gengäld skulle landstingen tvingas att på ett eller annat sätt
ordna en tillfredsställande bränslekontroll vid sina anläggningar, vilket
ingalunda skulle medföra några besparingar vare sig i fråga om den tekniska
personalen — varå stor brist för närvarande råder — eller i kostnadshänseenden.

Styrelsen är alltså av den uppfattningen att den nuvarande anslutningen
av landstingens bränsleanläggningar till den statliga bränslekontrollen är
fördelaktig ur allmän synpunkt och att anledning icke finnes att frångå
densamma. En annan fråga är, om landstingens nuvarande avgifter täcka
de kostnader, som äro förbundna med verksamheten. Mot principen för
kostnadsfördelningen, nämligen att landstingen skola ersätta de merkostnader,
som bränslekontrollen vid deras anläggningar förorsakar,
finnes, såvitt styrelsen kan se, intet att invända, försåvitt icke vinstsynpunkter
skola anläggas på denna fråga. Skulle de nuvarande avgifterna
icke ha anpassats efter det fallande penningvärdet, torde, såvitt styrelsen
kan se, ur landstingssynpunkt intet vara att erinra mot att eu uppräkning
sker.

Solna den 22 januari 1957

Underdånigst

ERIK FAST

Ivan Dahlgren

Statens handels- och industrikommission

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har statens handels- och industrikommission
anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i fråga om statens bränslekontrollerande
verksamhet.

Med anledning härav har kommissionen inhämtat yttrande från ordföranden
i bränslenämnden Erik Severin. Vad denne anfört i bifogade promemoria
får kommissionen åberopa som eget utlåtande.

Stockholm den 22 januari 1957

Underdånigst
NILS MALMFORS

YNGVE ERICSSON

236

Bilaga

Promemoria

I berättelsen lämnas en utförlig redogörelse för den bränslekontroll,
som utövas dels av byggnadsstyrelsens värmetekniska avdelning såvitt rör
värmeanläggningar, tillhöriga statliga civila myndigheter och vissa landsting,
dels av en motsvarande avdelning inom arméintendenturförvaltningen
såvitt rör försvarets värmeanläggningar. Av redogörelsen framgår, att''de
byggnadsstyrelsens tjänstemän på vilka det ankommer att ombesörja kontrollen
icke hinna med att besöka varje värmeanläggning minst en gång
arhgen, vilket av byggnadsstyrelsen angivits såsom ett minimum för upp”
rätthallande av en någorlunda effektiv kontroll, samt att även vid den avdelning
inom arméintendenturförvaltningen, som ombesörjer kontrollverksamheten
vid försvarets anläggningar, svårigheter föreligga att medhinna
en effektiv bränslekontroll. 1 sitt uttalande ha statsrevisorerna — samtidigt
som de framhållit önskvärdheten även ur statens synpunkt av ett samarbete
mellan staten och landstingen när det gäller eu verksamhet som den
draga varande — förklarat, att då organisationen icke är tillräcklig för
tillgodoseende av statsverkets eget behov på området det måste anses
ofrånkomligt antingen att de knappt tillmätta resurserna disponeras för
statsverkets egen räkning eller också att organisationen utbygges så att
förefintliga möjligheter till besparingar på bränsleområdet effektivt kunna
* såväl statens som landstingens anläggningar. Revisorerna

na darfor ifragasatt huruvida icke nämnda samarbete borde avvecklas.
Därest samarbetet kommer att fortsätta ha revisorerna ansett det angeläget
att de tillgängliga resurserna jämnare fördelas mellan staten och landstingen
samt att den nuvarande kostnadsfördelningen, som lämnar statsverket
täckning endast för de av landstingen orsakade merkostnaderna,
matte^ tagas i betraktande. Revisorerna anse vidare, att ett i samband med
den ar 1947 företagna omorganisationen av fortifikationsförvaltningen
framlagt förslag om sammanförande av den civila och militära bränslekontrollen
till en avdelning, varigenom åtskilliga fördelar beträffande personalens
utnyttjande och även besparingar i fråga om löner och resekostnader
ansags kunna åstadkommas, eller i vart fall ett närmare samarbete
mellan nämnda båda organisationer, vore värt att övervägas.

Den ständigt stegrade förbrukningen av bränsle i förening med en
minskad användning av vedbränsle har i hög grad ökat vårt beroende av
importbranslen, en utveckling som innebär stora risker för vår bränsleorsöijning
ifall tillförseln utifrån av en eller annan anledning skulle försvaras
eller helt upphöra. Ur bränsleförsörjningssynpunkt måste det därför
vai a angeläget att tillvarataga varje möjlighet att minska vårt beroende
av importbränslen eller i varje fall förhindra att detta beroende ytterhgare
stegras. Såsom den i ekonomiskt hänseende mest effektiva åtgärden
tor minskning av vårt beroende av importbränsle måste betecknas varje
verksamhet som går ut på en minskning av bränslebehoven över huvud
taget. Ifrågavarande statliga kontroll av värmeanläggningarnas tekniska
skick och ändamålsenliga skötsel, vilken verksamhet syftar till förbättrade
eldningsmetoder och därmed till en minskning av bränsleförbrukningen,
utgör följaktligen ett viktigt led i strävandena att minska vårt beroende
av importbränslen. Kommissionen finner det därför angeläget att den
statliga verksamheten på ifrågavarande område organiseras på ett sätt som

237

gör det möjligt att upprätthålla en effektiv kontroll av såväl statens som
landstingens värmeanläggningar. Vad beträffar frågan om ett sammanförande
av den statliga civila och militära bränslekontrollen till en avdelning
synes det bränsleavdelningen som om åtskilliga fördelar skulle
kunna vinnas genom en dylik sammanslagning. Bränsleutredningen 1951
har i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1956:46) berört även den
verksamhet som går ut på en rationalisering av uppvärmningen såvitt
gäller statens fastighetsbestånd. Bränsleavdelningen finner det därför lämpligt
att statsmakterna vid sitt ställningstagande till utredningens förslag och
rekommendationer även tager under övervägande frågan om en koncentration
av den statliga bränslekontrollen under en gemensam central ledning.

Stockholm den 16 januari 1957

STATENS HANDELS- OCH INDUSTBIKOMMISSION
BRÄNSLEAVDELNINGEN

Erik Severin

Kjell Olwig

§ 20 Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen
Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Med anledning av riksdagsrevisorernas konstaterande, att en betydande
eftersläpning av regionplaneringen föreligger, må erinras om vad kommittén
för stadsplaneväsendets omorganisation i betänkandet om planväsendets uppgifter
och organisation (SOU 1950: 45) uttalat rörande denna planläggning.
Kommittén har framhållit, att regionplaneinstitutet vore så nytt för Sverige,
att man ansett sig böra gå fram med viss försiktighet och vinna ytterligare
erfarenheter innan mera sammanhängande nät av regionplaner uppgjordes.
Denna återhållsamhet betingades, utom av bristen på erfarenhet, av svårigheten
att få fackmän. Man kunde räkna med att för de närmaste åren regionplanering
komnie till användning endast där interkommunala planfrågor
vore särskilt trängande. På andra håll torde man till en tid, såsom för det
dåvarande, nöja sig med andra åtgärder för att samordna kommunernas
planläggning. Såsom revisorerna påvisat, ha under senare år åtgärder vidtagits
för att stärka den statliga organisationen på planväsendets område,
bl. a. genom länsstyrelsernas förseende med särskilda planeringssektioner,
tillkomsten av rådet för översiktlig planläggning in. in. Särskilt torde sistnämnda
organ komma alt verka för översiktsplaneringens ändamålsenliga
bedrivande. Det lärer ock vara möjligt att inom ramen för nu gällande lagstiftning
vidtaga åtgärder för att rationalisera och effektivisera planarbetet.
Mot bakgrunden härav kan ifrågasättas om ej ytterligare erfarenheter av
bebyggelseplaneringen i landet höra föreligga, innan frågan om eu särskild
utredning på området överväges.

En eventuell utredning synes främst böra taga sikte på att åstadkomma
ett förenklat och förbilligat tekniskt förfarande vid regionplanearbetet, då
det främst torde vara tvekan inför de ekonomiska konsekvenserna, som föranlett
den nuvarande återhållsamheten. Vidare höra reglerna för de olika

238

myndigheternas uppgifter på planläggningsområdet överses, i syfte att förhindra
dubbelarbete och främja koncentration och förenkling i planarbetet.

Det av revisorerna ifrågasatta överförandet av beslutanderätten beträffande
statsbidrag till regionplanering från Kungl. Maj:t till byggnadsstyrelsen
kan statskontoret ej förorda. Beslutanderätten bör alltjämt förbehållas
Kungl. Maj:t. Vad slutligen angår frågan om tillgodoseende av behovet av
fackmän för planarbetet må erinras, att kommittén för stadsplaneväsendets
omorganisation övervägt denna fråga. Genom de senast genomförda löneregleringarna
för statstjänstemännen har kommitténs förslag till löneförbättringar
för viss personal inom det statliga planväsendet realiserats (1954 års
statsverksprop. VI ht. sid. 69). Vidare må hänvisas till olika pågående eller
nyligen avslutade utredningar med uppgift att överväga åtgärder för att tillgodose
behovet av tekniker, såsom 1956 års utredning rörande förutsättningarna
för ökad intagning av studerande vid tekniska högskolan i Stockholm
(1957 I E: 35) samt civilingenjörsutredningen (1956 I C: 10).

Stockholm den 18 januari 1957

ELOF JERDENIUS

Underdånigst
HERMAN KLING

Sten-UIrik Engström

Byggnadsstyrelsen

Till Konungen

Med anledning av nådig remiss den 18 december 1956 angående vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i § 20 av sin berättelse får byggnadsstyrelsen
anföra följande.

Revisorerna upptar beträffande bebyggelseplaneringen i huvudsak fyra
punkter till behandling. För det första uppmärksammas det starkt ökande
behovet av interkommunal planläggning samt nu rådande eftersläpning på
regionplaneringens område, för vars avhjälpande en samordning och förstärkning
av de härför erforderliga planeringsorganen ansetts påkallad.
Särskilt har revisorerna uppmärksammat behovet av en mera effektiv inventerings-
och utredningsverksamhet såväl centralt som regionalt. För det
andra förordas, för att motverka nuvarande splittring och dubbelarbete vid
planärendenas behandling dels en prövning av frågan om ett sammanförande
av länsstyrelsens planeringssektion och länsarkitektkontoret till ett planorgan
för länet under gemensam ledning och dels en översyn av reglerna för
de olika planmyndigheternas kompetensområden och uppgifter inom planarbetet.
För det tredje ifrågasättes om icke statens bidrag till upprättande av
general- och regionplaner mera borde inriktas på att stödja sådana förberedande
undersökningar, som kan komma till nytta för planläggningsverksamheten
i stort, i vilket sammanhang diskuterats möjligheten att beslutanderätten
i frågor om sådana bidrag skulle kunna överflyttas från Kungl. Maj:t
till byggnadsstyrelsen. För det fjärde ifrågasättes, om ej förenklingar i den
översiktliga planläggningen skulle kunna uppnås exempelvis genom ändringar
i det nu tillämpade förfaringssättet och kraven på planernas innehåll
och utförande. I samband därmed har ett förslag om regionplanearbetets
uppdelning på två stadier ansetts böra övervägas. Revisorerna förordar en

239

närmare utredning om de nämnda förhållandena, omfattande såväl organisationen
som lagstiftningen.

Byggnadsstyrelsen har vid skilda tillfällen understrukit vikten av att den
översiktliga planläggningsverksamheten på olika sätt effektiviseras och intensifieras
för att kunna möta det ständigt växande behovet av interkommunal
samverkan. Detta behov har även uppmärksammats på politiskt håll. Härvidlag
kan erinras om motion nr 11: 19(5 till 1953 års riksdag av herr Andersson
i Brämhult, i vilken föreslogs en statlig utredning, som bl. a. skulle behandla
frågan om möjligheten att genomföra eu allmän regionplanering över
hela landet. I sitt yttrande över motionen framhöll styrelsen bl. a. den uppgift
som det genom beslut av samma riksdag inrättade rådet för översiktlig
planläggning borde kunna tilldelas i förevarande sammanhang.

Under de senaste åren har, som revisorerna påpekar, behovet av översiktlig
samhällsplanering över kommungränserna blivit alltmer trängande. Samtidigt
som flertalet landskommuners befolkningsunderlag alltjämt minskas,
ökas kraven på allmänna nyttoanläggningar, avseende exempelvis skolväsendet
och ålderdomsvården på landsbygden. Den pågående strukturförändringen
av tätorter och glesbygd som följd av befolkningsomflyttningen, standardhöjningen
och bilismens expansion aktualiserar kravet på program och
riktlinjer för utbyggandet över större områden. Detta gäller icke endast bostads-
och industribebyggelse utan även olika allmänna anläggningar såsom
vägar, vatten- och avloppsanläggningar, sjukhus, skolor m. m. Särskilt för
landsbygdens del torde frånvaro av regional översiktsplanering medföra
stora risker för felaktig lokalisering och dimensionering av de behövliga
anläggningarna. Styrelsen vill instämma i och understryka revisorernas förmodan,
att »de förluster som av dylika orsaker uppkomma i form av felinvesteringar,
förseningar och värdeminskning i utfört planarbete kunna antagas
uppgå till vida högre belopp än de eventuella merkostnaderna för ett på
tillfredsställande sätt fungerande planväsen».

Revisorerna anför vidare, att regionplaneringen i sin nuvarande utformning
blivit starkt efter i utvecklingen. Som närmare utvecklas i den av revisorerna
åberopade promemorian angående regionplaneringens mål och medel
(bilaga), torde detta bl. a. sammanhänga med vissa drag i den nuvarande
tillämpningen av regionplaneinstitutet. I huvudsaklig överensstämmelse med
de tankegångar beträffande regionplanearbetets rationalisering som framföres
i promemorian anser styrelsen, alt eu väsentlig effektivisering av regionplanearbetet
vore möjlig utan större ändringar av nuvarande lagstiftning.
En sådan rationalisering synes däremot, som revisorerna påpekar, nödvändiggöra
eu förstärkning av den statliga organisationen på planväsendets
område. Av särskild vikt synes härvidlag vara alt samordna och effektivisera
det för ställningstagandet till skilda planfrågor grundläggande utredningsarbetet
av geografisk-samhällsvetcnskaplig art. Erforderlig sakkunskap inom
detta område finnes för närvarande varken på länsstyrelsernas landskanslier
eller inom därtill knutna länsorgan. Det är därför angeläget att på länsstadiet
få tillgång till samhällsvetenskaplig expertis med inriktning på översiktlig
planläggning.

Med hänvisning till den splittrade behandlingen av planfrågorna på kinsstadiet
och den oklara avgränsningen mellan de olika länsorganens uppgifter
i plansammanhang ifrågasätter revisorerna vidare, om icke en enhetlig organisation
åtminstone för de på statliga myndigheter ankommande planläggningsuppgifterna
i länen vore berättigad. Da emellertid vissa under senare

240

år framlagda, på statliga utredningar grundade förslag om planeringsverksamhetens
koncentration till en eller ett fåtal myndigheter, såväl i fråga om
det centrala som det regionala stadiet, icke vunnit statsmakternas anslutning,
inskränker revisorerna sig till att behandla två mer begränsade förslag.
Det ena gäller ett sammanförande av länsstyrelsens planeringssektion och
länsarkitektkontoret till ett planorgan för länet under gemensam ledning, det
andra gäller en översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas kompetensområden
och uppgifter inom planarbetet i syfte ätt undvika dubbelarbete
och splittring vid planärendenas handläggning.

Enligt styrelsens uppfattning talar många skäl för åt! frågan om planväsendets
organisation på länsstadiet på längre sikt bör lösas genom inrättande
av ett enhetligt länskontor för planläggnings- och byggnadsfrågor. Till
detta borde i princip handläggningen av samtliga med bebyggelseplaneringen
sammanhörande frågor med undantag av frågor berörande vägväsendet
kunna koncentreras, sålunda även lokaliseringsfrågor rörande bostäder och
arbetsplatser, vatten- och avloppsfrågor, vattenvård, kulturskydd och naturvård.
Med hänsyn till frågans nuvarande läge samt till det förhållandet,
att vissa av de berörda spörsmålen torde komma att aktualiseras i annat
sammanhang, ansluter sig styrelsen dock till revisorernas förslag om en
mer begränsad utredning. Byggnadsstyrelsen har i annat sammanhang gett
uttryck för önskvärdheten av att en sådan utredning kommer till stånd. De
förändringar i den gällande byggnadslagstiftningen som härvid påkallas,
torde bli av förhållandevis ringa omfattning, och synes därför kunna lösas i
huvudsak tämligen oberoende av 1951 års byggnadsutrednings pågående
arbete med en revision av byggnadslagstiftningen. Byggnadsstyrelsen vill
även framhålla att viss rationalisering i avsikt att undvika dubbelarbete
och förenkla handläggningen av rutinärenden för att friställa arbetskraft
för de mera principiella frågorna skulle kunna ske redan med nu gällande
instruktioner för länsstyrelserna och expertorganen. En sådan åtgärd är
att länsarkitekten blir föredragande inför länsstyrelsen i vissa ärenden.

Som revisorerna anfört bör även frågorna angående ändrade regler för
det statliga bidraget till upprättande av regionplaner m. in. samt om möjligheterna
att förenkla den översiktliga planläggningen övervägas. I anslutning
till frågan huruvida anslaget till nämnda bidrag skall inordnas i anslagsmedlen
för rådet för översiktlig planläggning eller icke vill styrelsen understryka
att en förstärkning av rådets nuvarande resurser under alla förhållanden
är erforderlig. Styrelsen anser sig också böra framhålla, att erfarenheterna
av den av revisorerna omnämnda och i styrelsens regi bedrivna försöksverksamheten
på den översiktliga planläggningens område givit vid handen,
att icke obetydliga rationaliseringar bör vara möjliga, icke minst i fråga om
metodiken för regionplanearbetet.

Stockholm den 22 januari 1957

Underdånigst
GUNNAR WEJKE

HANS QUIDING

Erik Wannfors

241

Bilaga

1. Regionplaneringens nuvarande organisation

Med regionplanering avses enligt byggnadslagstiftningen eu planläggning
för två eller flera städer, köpingar, municipalsamhällen, andra tätare befolkade
orter på landet eller landskommuner, där gemensamma problem av viss
räckvidd föreligger. Sådan planläggning kan äga rum beträffande grunddragen
för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder,
flygplats, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar
för vattenförsörjning och avlopp. Enligt nu gällande byggnadslagstiftning
skall regionplanearbetet bedrivas på följande sätt.

Beslut om upprättande av regionplan fattas av Konungen efter erforderlig
utredning genom länsstyrelses försorg. Sådant beslut skall även innefatta
bestämmelser om regionplaneområdets omfattning samt om i vilka
hänseenden gemensam planläggning skall äga rum. För handläggning av
frågor rörande planen skall berörda kommuner och samhällen bilda regionplaneförbund
med förbundsdirektion. I denna utser Konungen ordförande,
medan övriga ledamöter i direktionen utses av förbundets medlemmar till
det antal för varje medlem som bestämmes i förbundsordningen. Direktionen
ombesörjer, att förslag till regionplan upprättas och antages.

Arbetet med upprättande av förslag till regionplan ankommer närmast
på en regionplanenämnd, vars ledamöter till ett antal av minst fem och högst
nio utses av förbundsdirektionen. Regionplanenämnden, som till sitt förfogande
skall ha sakkunnigt biträde, åligger utöver upprättande av förslag
till regionplan:

att sedan regionplan fastställts verka för att planens bestämmelser efterleves,

(dt med uppmärksamhet följa utvecklingen inom regionplaneområdet
och dess omgivning samt väcka de förslag till ändringar av regionplanen
och göra de framställningar i övrigt hos förbundsdirektionen, länsstyrelsen
eller annan myndighet, vartill omständigheterna må föranleda, samt

att minst en gång vart femte år underkasta frågan om regionplanens
lämplighet en allsidig omprövning.

Vid uppgörande av regionplan skall tillbörlig hänsyn tagas såväl till
behovet av utrymmen för olika ändamål inom regionplaneområdet och de
med planens genomförande förbundna kostnaderna som även till de av
dessa kostnader berörda kommunernas och samhällenas ekonomiska bärkraft
samt markägarnas berättigade intressen.

Förslag till regionplan skall utmärkas å karta i skala om möjligt ej
understigande 1: 20 000. Regionplanekartan skall åtföljas dels av beskrivning
över regionplaneförslaget, vilken beskrivning jämväl skall innehålla
erforderlig motivering för förslaget, och dels av erforderlig utredning för
bedömande av de förutsättningar, på vilka förslaget grundas.

Regionplan fastställes av Konungen efter förslag av förbundsdirektionen
och sedan förbundsmedlemmarna erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget.
Kostnaderna skall, i den mån bidrag ej lämnas av statsmedel, fördelas
mellan förbundsmedlemmarna efter vad som med hänsyn till varje
medlems nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omständigheterna föranleder
till annat, sker fördelningen eller skatteunderlag.

Regionplan skall tjäna till ledning vid upprättande av generalplan, stads -

10 Rrv. berättelse ang. statsverket är 1956. It

242

plan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser eller ändring därav, så
ock eljest vid reglering av bebyggelsen eller användningen i övrigt av mark
inom planområdet.

Regionplanering enligt byggnadslagen pågår för närvarande i följande
större regioner, nämligen Boråstrakten, Göteborgstrakten och Stockholmstrakten.
För Sundsvallstrakten föreligger ett färdigställt regionplaneförslag,
medan regionplanearbete nyligen påbörjats i Örnsköldsvikstrakten.
Därjämte förekommer sådan planering i följande mindre regioner, nämligen
Umeorten (Umeå stad jämte Tegs och Backens municipalsamhällen),
Kalmar-Nybrotrakten samt delar av Karlskrona stad och Lyckeby kommun.
I Örebro län bedrives översiktlig länsplanering i landstingets regi. Slutligen
har fråga om regionplans upprättande väckts i Eskilstunatrakten, där
förberedande utredning i frågan pågår.

Av de fyra stora under arbete varande regionplanerna bedrives tre,
nämligen Borås-, Göteborgs- och Stockholmstraktens, i »egen regi» av
på orten stationerade regionplanechefer med biträde av regionplanekontor.
Den nyligen påbörjade regionplanen för Örnsköldsvikstrakten avses att
bedrivas på samma sätt. Den nu färdigställda regionplanen för Sundsvallstrakten
har å andra sidan utförts i en konsulterande arkitekt- och
ingenjörsbyrås regi under ledning av en därstädes anställd arkitekt med
biträde av ett lokalkontor.

De tre mindre regionplanerna har samtliga utförts under ledning av
utanför orten stationerade konsulter. Den i Örebro län bedrivna allmänna
översiktsplaneringen är i princip organiserad på samma sätt som majoriteten
av de stora regionplanerna med lokalt stationerad regionplanechef
med särskilt kontor. II.

II. De nuvarande regionplanernas uppläggning och innehåll

Regionplanering enligt byggnadslagen förutsätter att gemensamma planläggningsproblem
av viss omfattning föreligger beträffande grunddragen
för markens användning. För lösandet av dessa problem erfordras dels
en allmän geografisk-samhällsvetenskaplig undersökning av förutsättningarna
för regionens utveckling jämte i tillämpliga delar en prognos därför
och dels tekniska och andra utredningar om de aktuella gemensamma
planläggningsproblemen. På grundval av dessa utredningar och förhandlingar
med berörda parter utarbetas planförslaget.

Av de tidigare nämnda regionplanerna föreligger för närvarande två i ett
någorlunda färdigställt skick, nämligen planerna för Boråstrakten och
Sundsvallstrakten. I detta sammanhang kan det icke bli tal om att närmare
gå in på deras metodik och innehåll. Endast några allmänna synpunkter
må här ges.

Sund svallstraktens regionplan är den hittills enda för fastställelse överlämnade
regionplanen. Man har där:

1) genom inventeringar och bearbetning av statistiskt material sökt
astadkomma en samlad bild av hittillsvarande utveckling och nuvarande
förhållanden rörande näringsliv, befolkning, bosättning, kommunikationer
in. m.;

2) uppställt antaganden om den framtida allmänna utvecklingen inom
regionen, vilka kan läggas till grund för planeringen;

3) med utgångspunkt från 1) och 2) sökt precisera den målsättning och

243

de riktlinjer, efter vilka planeringen och byggandet inom regionens olika
delar bör ske; samt

4) framlagt förslag till markdisposition med principförslag rörande bebyggelseområden,
kommunikationsnät, anläggningar för vatten och avlopp
in. in.

Regionplaneförslaget redovisas på en buvudkarta i skala 1: 50 000 samt
i eu tryckt beskrivning med ett antal specialutredningar som bilagor.
Huvudvikten i denna regionplan ligger på tre områden, nämligen bosättning
(förhållandet bostad—arbetsplats—serviceort), vattenförsörjning och
avlopp samt kommunikationer. Det principiellt viktigaste synes ligga i ett
förslag till koncentration av bosättningen utanför Sundsvall till ett mindre
antal större bebyggelseenheter, vilket i vissa fall medför ett ökat avstånd
mellan bostad och arbetsplats. Endast på så sätt anses en tillräcklig ekonomisk
och teknisk service kunna erbjudas dessa trakters invånare.

För Boråstraktens i koncept föreliggande regionplan har problemen i ännu
högre grad koncentrerats till frågan om den ekonomiska och tekniska
servicens lämpliga fördelning i regionen. Resultatet har här blivit en klassificering
av tätorterna efter centralitet i region-, trakt-, bygde- och lokalcentra
samt eu uppdelning av regionen i bygdeenheter med dels en viss
självförsörjning i fråga om arbete och bostäder och dels med tillräckligt
befolkningsunderlag för de viktigaste serviceanläggningarna, såsom bygdeskola,
affärer och fritidslokaler. I konsekvens med denna uppdelning
anvisas, vilka tätortsbildningar, som anses böra utvecklas i motsats till
dem, där vidare investeringar ej kan tillrådas.

Regionplaneförslaget redovisas dels på en huvudkarta i skala 1 : 60 000
och dels i eu stencilerad beskrivning i två band. Det första bandet innehåller
de erforderliga specialutredningarna, medan det andra bandet upptas
av sammanfattande kommunbeskrivningar.

Då de övriga regionplanerna befinner sig under arbete, har de här icke
behandlats. Beträffande det största regionplaneområdet, Stockholmstrakten,
må dock nämnas, att en preliminär regionplaneskiss upprättats och
utsänts på remiss. Avsikten är att senare mer ingående utarbeta densamma
allteftersom nya utredningsresultat och synpunkter framkommer. Även
för Umeorten har nyligen ett skissförslag framlagts.

Det i Örebro län verksamma regionplanekontoret bar hittills dels utfört
vissa grundläggande utredningar för hela länet, hl. a. med sikte på en
regionindelning av länet och dels verkat som serviceorgan för kommunerna
i frågor berörande översiktlig planläggning. Man har vidare med förbigående
av byggnadslagens regionplaneinstitut upprättat samordnade generalplaner
inom de funna regionerna. Även översiktlig specialplanering
av olika slag, såsom skolplanering, faller inom detta kontors verksamhetsområde.

Ytterligare må nämnas, att viss försöksverksamhet beträffande översiktlig
planläggning försiggår i byggnadsstyrelsens regi i Uppsala län med
angränsande områden. Avsikten är här att uppdela ett större område i
lämpliga regionplaneenheter och att därefter finna ut lämpliga vägar för
lösande av dessa delregioners planläggningsproblem.

Utöver den översiktliga bebyggelseplaneringen förekommer en betydande
samhällelig översiktsplanering av annan art. De viktigaste grenarna därav
med anknytning till regionplanering enligt byggnadslagen synes vara arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsplanering, lantbruksstyrelsens över -

244

siktliga jordbruksplanering samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens översiktliga
vägplanering. Sådan planering står i ständig växelverkan med
regionplaneringen alltifrån de inledande kontakterna vid regionplanearbetets
igångsättande till yttrandena över den färdiga regionplanen. Förutom
översiktsplaneringen under statlig och kommunal ledning förekommer även
viss planering av regionplanekaraktär i enskild regi. Som exempel därpå
må här endast nämnas den näringsgrensplanering, som utföres av vissa
skogsbolag i mellersta och södra Norrland beträffande lokaliseringen av
bebyggelse och service in. in. inom resp. bolagsområden. Med hänsyn till
den nödtvungna punktkaraktären hos eu stor del av den ovannämnda översiktliga
specialplaneringen och konsekvenserna därav för den berörda
regionen må här särskilt betonas vikten av intim kontakt och ömsesidig
påverkan i båda riktningarna mellan region- och specialplanering.

III. Regionplaneringen — kritik och förslag

a) Regionplaneringens ändamål

Regionplaneringens syfte är att lösa för flera kommunala enheter gemensamma
planproblem med inriktning i första hand på markens användning.
För att kunna göra detta måste regionplanen utgå från relativt omfattande
utredningar av problemens bakgrund. Man frågar sig nu om icke dessa
utredningar på samma gång skulle kunna nyttiggöras för vidare syften.
Direktören i Landskommunernas förbund, Sixten Larsson, har vid olika
tillfällen, bl. a. i Plan nr 1: 1954, varit inne på tanken att utnyttja regionplaneinstitutet
som ett allmänt kommunalt samordning sinstrument. Han
finner att de nya storkommunerna i flera viktiga hänseenden i allmänhet
är för små för att ensamma kunna klara av de uppgifter, exempelvis beträffande
skolor, åldringsvård och polisväsen, som numera lagts på kommunerna.
Han finner vidare, att möjligheterna till överflyttning av primärkommunala
uppgifter till staten eller landstinget är begränsade samt
att en förnyad kommunindelningsreform knappast är möjlig inom överskådlig
tid. Ett vidgat kommunalt samarbete blir då den återstående lösningen.
Det förefaller emellertid orealistiskt att räkna med att ett frivilligt
sådant samarbete skulle vara tillräckligt i de tillspetsade situationer, som
de gemensamma problemen ofta ger upphov till. Byggnadslagens regionplaneinstitut
bidrar här med ett reguljärt och permanent samarbetsorgan
under ledning av en opartisk ordförande.

Utöver denna allmänkommunala funktion skulle regionplaneinstitutet
kunna tänkas tjäna som verktgg vid ifrågasatta gränsjusteringar mellan
kommunerna, vilka nu regleras av indelningslagens 3 §. Man kan här i
huvudsak tänka sig två möjligheter. Den ena skulle innebära, att indelningsärendena
administrerades som hittills genom kammarkollegiets försorg,
men att den hittillsvarande rätt formella och juridiskt övertunga
utredningen kompletterades med regionplanemässiga utredningar och bedömanden
i det aktuella fallet. Man skulle kanske då stundom finna, att
en förnuftig regionplanelösning skulle kunna göra en ifrågasatt indelningsändring
onödig. En mer vittgående reform skulle innebära att indelningsärendena
sammankopplades med eu för detta ändamål utvidgad
byggnadslagstiftning och handlades på liknande sätt som regionplaneärenden.
Vilken handlingslinje som än väljes, borde betydande fördelar
stå att vinna i jämförelse med den nuvarande isolerade handläggningen

245

av vitala kommunala gränsfrågor i olika ämbetsverk och departement.

Man kan vidare tänka sig att regionplaneinstitutet uppdelas på två stadier
med skilda ändamål. Det första stadiet sknlle då innebära, att de stora
översiktliga samordningsfrågorna klargjordes för ett större område. Tyngdpunkten
skulle där ligga på eu allmän huvudsakligen geografisk-samhällsvetenskaplig
utredning av problemen med åtföljande översiktliga regionala
rekommendationer angående näringslivets och bebyggelsens lokalisering.
Denna utredning skulle komma in som ett mellanled mellan de centrala
ämbetsverkens riksomfattande specialplanering och den lokala regionplaneringen.
Den skulle genom sina regionala rekommendationer ge ett underlag
för en samordning av de statliga myndigheternas bedömanden inom en
större region. Det främsta syftet med en sådan utredning skulle dock vara
att ge ett hållbart underlag för den »lokala» region- och generalplaneringen
inom det större området, ehuru utredningen genom sin allmänna uppläggning
även borde kunna tjäna som grund för all samhällsplanering
inom området. En viss koncentration på de för region- och generalplanering
centrala frågeställningarna beträffande befolkningsutveckling, bebyggelse
och näringsliv torde bli nödvändig för att undvika att utredningen
blir alltför omfattande och formlös.

På det andra »mindre» regionplanestadiet skulle byggnadslagens regionplaneinstitut
bli den reguljära och permanenta kommunala samordningsformen,
inom vilken tvistefrågorna finge en konkret lösning. På detta
stadium skulle likaså de behövliga tekniska och institutionella utredningarna
i möjligaste mån inpassas. Man borde därmed kunna undvika
risken att skissera konkreta lösningar för ett onödigt stort område långt
innan det blir investeringsmässigt aktuellt att förverkliga dem. Även om
de här ifrågasatta regionerna i flera fall skulle bli relativt små, bortfaller
fördenskull icke betydelsen av en gränsdragning mot generalplaneringen,
vilken senare dock skulle få ett betydligt hållbarare underlag än nu att
utgå ifrån.

Skälen för den skisserade uppdelningen av regionplaneringen i två stadier
ligger på tre plan, det indelningsmässiga, det förvaltningsmässiga
och det arbetstekniska. Indelning smässigt föreligger vid nuvarande regionplanering
eu risk för att de fastställda regionerna blir på en gång för
stora och för små.. De kan bli för stora och därmed tungrodda och svårhanterliga
för behandlingen av de ofta till centralkommunens omedelbara
omgivning koncentrerade regionala tekniska problemen. De kan å andra
sidan bli för små för att ge tillfälle till överblick och lösning av de mer
storlinjiga regionala problemen i provinsen. Som exempel på detta dilemma
må det av Konungen senast fastställda regionplaneområdet för Örnsköldsvikstrakten
nämnas. Man har där stannat för eu avgränsning, som
å ena sidan innefattar kommuner med endast ringa plantekniskt samband
med centralorten och å andra sidan utelämnar stora delar av Örnsköldsviks
handelsområde och naturliga uppland. Utifrån det ovan anförda resonemanget
skulle i detta fall det mindre regionplaneområdet endast ha omfattat
Örnsköldsvik, Själevad och Arnäs (samt möjligen någon kommun
därutöver), medan det större området skulle omfattat hela nordöstra Ångermanland
innanför länsgränsen jämte förmodligen Åsele kommun i Västerbottens
län.

Förvaltningsmässigt torde man genom uppspaltningen av regionplaneringen
i två stadier åstadkomma eu klarare uppdelning och smidigare hand -

246

läggning av ärendena. Inom den större regionutredningens ram bör de
principiella riktlinjerna klarläggas och bringas i samklang med de statliga
myndigheternas synpunkter. De lika viktiga men mer lokala problemen,
vilka ofta erfordrar långvariga och ingående förhandlingar, tas å andra
sidan om hand av den mindre regionplaneorganisationen och förs där fram
till en hållbar kompromiss. Med nuvarande organisation förefinnes en viss
risk för att blandningen av större frågor och detaljspörsmål antingen i
onödan tynger ner regionplanenämndens arbete eller att detaljfrågorna
blir otillräckligt genomarbetade.

De största fördelarna med den ifrågasatta uppdelningen står dock att
vinna på det arbetstekniska planet. Ett av huvudfelen ur såväl precisionssom
kostnadssynpunkt i vissa hittills för planändamål utförda samhällsvetenskapliga
undersökningar och prognoser synes ligga däri, att man
baserat sina slutsatser på material från en enda kommun eller ett mindre
område utan alt ta tillbörlig hänsyn till den omgivande regionens utvecklingstendenser.
En sådan isolerad prognos måste ofta få ett rätt tvivelaktigt
värde. I många fall torde dock prognosförfattaren ha känt sig så
bunden av kommunala direktiv angående avgränsning och kostnad att
han icke varit i stånd att uppgöra en tillförlitlig allmän prognos. På detta
område tycks sålunda flera samverkande orsaker tala för en utvidgning
av undersöknings- och prognosbasen. Gränskostnaden för materialinsamling
och analys för ytterligare en kommun torde här vara jämförelsevis
obetydlig. Med en samtidig undersökning av och prognos för ett större
område skulle man sålunda ernå en relativt låg genomsnittskostnad per
invånare för sådana utredningar samtidigt som kvalitetskraven skulle
kunna sältas högt. Dessutom borde väl utförda regionplanemässiga undersökningar
av detta slag kunna onödiggöra en hel del utredningsarbete av
samma art på generalplanestadiet.

Med de tekniska och institutionella utredningarna i regionplanesammanhang
torde det förhålla sig annorlunda. Deras gränskostnader avtar inte
i samma grad med växande befolkningsunderlag för regionplanen; genomsnittskostnaden
per invånare minskar därför inte heller i samma takt som
för de samhällsvetenskapliga utredningarna vid en utvidgning av regionplanens
underlag. Då utredningar av teknisk och institutionell natur som
regel utmynnar i konkreta lösningar, föreligger för sådana utredningar
en risk för att de framkomna lösningarna, på grund av ändrade tekniska
förutsättningar, måste väsentligt revideras när de står i tur att förverkligas.
Denna risk torde i allmänhet öka med växande omfång hos regionplanen.
Flera skäl synes därför tala för att utredningar av detta slag i möjligaste
mån koncentreras till det »mindre» regionplanestadiet, där förutsättningarna
för deras förverkligande bättre kan bedömas.

b) Regionplanernas uppläggning och innehåll

Tidigare har de hittills färdigställda regionplanernas uppläggning och
innehåll i korthet behandlats. De ansluter sig i dessa avseenden i huvudsak
till bestämmelserna i 157 § byggnadsstadgan. Här må endast understrykas
betydelsen av den uppdelning av regionplanearbetet i fyra faser
som Sundsvallstraktens regionplan gjort (se ovan). Dessa fyra stadier
innebar:

247

1) inventering av hittillsvarande utveckling och nuvarande förhållanden;

2) antaganden om den framtida utvecklingen inom regionen;

3) principiell resp. praktisk målsättning för planeringen; samt

4) förslag till markdisposition.

Här hör särskilt tryckas på förhållandet mellan punkterna 3 och 4, då
detta synes ha stor betydelse för planens kvalitet. En utveckling av temat
skulle leda till följande »ideala» handlingslinje:

3) uppställande av målsättning för planeringen, översiktlig »ideal» skiss;

3a) skissen modifieras med ledning av dels resultaten från punkterna 1

och 2 och dels resultaten av förhandlingarna med berörda markintressenter;

4) som slutresultat av anpassningsprocessen framkommer det definitiva
principförslaget till markdisposition.

Utöver den arbetstekniska uppdelningen av regionplanearbetet i fyra
faser enligt ovan, kan man s. a. s. i en annan dimension uppspalta det i
tre moment, nämligen inventerings- och prognosarbete, konstruktivt planarbete
samt förhandlingsarbete.

Vid en uppdelning av regionplanearbetet på två stadier skulle till det
första stadiet föras större delen av inventerings- och prognosarbetet, d. v. s.
de grundläggande geografisk-samhällsvetenskapliga utredningarna samt
visst förhandlingsarbete beträffande principiella frågor, speciellt med de
statliga myndigheterna. Till det andra stadiet skulle då höra vissa detaljinventeringar,
de tekniska och institutionella planutredningarna samt det
mer detaljerade förhandlingsarbetet särskilt mellan kommunerna inbördes.
Båda stadierna skulle självfallet innefatta vissa målsättningar samt utmynna
i rekommendationer, i det senare stadiet konkretiserade i planförslag.

c) Regionplanearbetets organisation

Regionplanearbetet bedrives för närvarande efter följande organisationsiinjer.
De stora regionplanerna utarbetas i allmänhet i direktionens
egen regi av på orten stationerade regionplanechefer med biträde av särskilt
regionplanekontor. En slörre och en mindre regionplan har emellertid
utförts av en konsulterande byrå under ledning av en i huvudstaden stationerad
arkitekt. I den stora regionplanens fall har han dock biträtts
av ett på orten befintligt allmänt servicekontor för byrån. De övriga mindre
regionplanerna utarbetas slutligen under ledning av utanför orten stationerade
konsulter.

Var och eu av dessa organisationsformer har sina för- och nackdelar.
Med en lokalt stationerad regionplanechef vinnes fördelen, att den viktiga
kontinuerliga förhandlingsuppgiften på ett bättre sätt kan tillgodoses. Eu
utifrån anlitad konsult kan å andra sidan väntas tillföra det lokala arbetet
värdefulla impulser från sin mera vidsträckta verksamhet. Beträffande
kontorsorganisationen kan hävdas, att en konsulterande byrå genom sin
större rutin på liknande uppgifter har möjligheter att klara av arbetet på
kortare tid, mot vilket får vägas de bättre möjligheter till lokal avvägning
och specialinriktning av arbetet som ett till uppgiften mera direkt
knutet kontor bör erbjuda.

Regionplanearbetets uppdelning mellan egen och utomstående expertis
utgör ett annat avvägningsproblem, som delvis skär över de två tidigare
nämnda. Om eu regionplaneförfattare utför huvuddelen av de behövliga
utredningarna i egen regi tillförsäkrar han sig därmed eu enhetlig in -

248

riktning och kontroll av detta arbete. A andra sidan kan ifrågasättas om
det med hänsyn till planteknikens snabba utveckling verkligen är möjligt
för ett lokalt kontor att tillfredsställande behärska de vitt skilda områden,
som regionplaneutredningarna måste beröra. 1 den mån man finner det
nödvändigt att under alla omständigheter anlita utomstående expertis för
vissa större uppgifter, förefaller det lämpligt att gå så långt som möjligt
på denna linje. På så sätt borde man nämligen kunna väsentligt nedbringa
den egna kontorsorganisationens storlek, samtidigt som regionplanechefen
i högre grad skulle kunna koncentrera sig på samordnings- och förhandlingsuppgifterna.

På ett annat plan ligger organisationsproblemen vid den ifrågasatta
uppdelningen av regionplanearbetet på två stadier. Självfallet kan de härvid
uppkommande problemen endast översiktligt antydas i detta sammanhang.
Med nuvarande lydelse på 126 § byggnadslagen kan man ifrågasätta,
om den ovan skisserade »storregionutredningen» kommer att falla inom
lagens regionplaneinstitut. Man kan nämligen knappast förutsätta, att
regionala problem av den art som omnämnes i lagen kommer att samtidigt
vara aktuella över hela den stora regionen. Genom eu allmännare lydelse
på 126 § BL skulle det erforderliga utredningsarbetet för storregionerna
kunna bringas inom regionplaneinstitutets ram. Lagen och stadgan måste
dock i så fall kompletteras i vad avser möjligheten att utföra utredningsarbetet
gemensamt för flera regionplaneförbund.

Vi bär tidigare funnit, att tyngdpunkten på detta stadium ligger på de
allmänna geografisk-samhällsvetenskapliga utredningarna. Arbetstekniskt
torde det ligga så till att ett så pass omfattande arbete, som dessutom bör
färdigställas på relativt kort tid medan ännu det statistiska materialet är
någorlunda aktuellt, lämpligen utföres av en arbetsgrupp med representanter
för ämnena statistik, ekonomi och geografi. Ett sådant arbetslag måste
därjämte utrustas med tillräckliga kontorstekniska resurser. Då man knappast
kan tänka sig eu permanent sådan arbetsgrupp för varje län, torde det
vara lämpligast att anknyta dessa arbetslag till något existerande eller
nyskapat centralt organ av plankaraktär, varvid det ifrågavarande utredningsarbetets
nära samband med den översiktliga bebyggelseplaneringen
särskilt bör beaktas. Centralorganet skulle sålunda kunna tjänstgöra dels
som allmänt serviceorgan för regionplaneförbund och kommuner och dels
som beredskapsorganisation, som genom utsändande av regionala arbetsgrupper
successivt avarbetar länen med början i de mer problemfyllda områdena.
Den kontinuerliga uppföljningen av regionernas utveckling inom
länen borde därefter lämpligen kunna handhas av något regionalt organ med
anknytning till länsstyrelsen, vederbörligen förstärkt med den geografisksamhällsvetenskapliga
expertis man nu totalt saknar på detta plan.

För det erforderliga förhandlingsarbetet inom de större regionernas ram
liksom för överförandet av utredningarnas regionala rekommendationer i
praktisk! handlande borde man helst kunna bygga på en särskild organisation
för de näringsgeografiskt betingade storregionerna. Med hänsyn till
de praktiska olägenheterna av en sådan torde man dock få basera detta
arbete på något organ anknutet till länsstyrelse, landsting eller särskilt
bildat kommunalförbund.

På det andra, mindre regionplanestadiet med dess mer detaljerade samordningskaraktär
synes det nuvarande regionplaneinstitutet vara någorlunda
väl tillämpligt. Möjligen bör här gränsdragningen mot generalplane -

249

ringen starkare betonas än som hittills i allmänhet varit fallet. Endast de
interkommunala samordnings- och fördelningsproblemen hör sålunda hemma
i regionplanen. Redovisningen kan vanligen göras mer översiktlig än i
generalplanerna.

d) Vissa specialfrågor inom regionplaneringen
1. Regionplans fastställelse

Regionplan fastställes av Konungen och förlänas därigenom vissa rättsverkningar.
Dessa är emellertid i nuvarande lagstiftning tämligen begränsade.
Allmänt gäller sålunda, att regionplan skall tjäna till ledning vid
upprättande av generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser
eller ändring därav så ock eljest vid reglering av bebyggelsen eller
användningen i övrigt av mark inom planområdet (134 § 1 st. RL).

De särskilda rättsverkningarna av regionplan är i huvudsak koncentrerade
till fyra punkter. För det första äger Konungen för viss tid meddela
förbud mot nybyggnad i de fall genomförandet av en regionplan förutsätter
en ändring av generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
(134 § 2 st. BL). Ett sådant förbud har således endast suspensiv karaktär
och synes icke innebära, att Konungen enbart med stöd av regionplanen
kan framtvinga en ändring av de övriga planerna. Däremot kan, om bärande
skäl därtill föreligger, generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser
fastställas även i de delar, där de strider mot fastställd regionplan.
För det andra gäller beträffande sådan nybyggnad schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd som är beroende
av prövning av myndighet, att denna skall tillse, att markens användning
för i regionplanen avsett ändamål icke försvåras (135 § BL). För det tredje
stadgas i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen att fastställd regionplan
skall beaktas vid avstyckning. För det fjärde har föreskrivits i 4 § lagen
om allmänna vägar, alt väg inom område, för vilket regionplan fastställts,
ej må läggas så att planen motverkas, samt i 4 § 2 st. lagen om enskilda
vägar, att inom sådant område regionplanen skall tjäna till ledning vid
utförande av företag som avses i nämnda lag.

Vid en ev. uppdelning av regionplanearbetet i de två stadier, som tidigare
skisserats, bör det första stadiets översiktliga rekommendationer givetvis
icke vara förenade med några rättsverkningar. Beträffande det andra stadiets
relativt detaljerade regionplanering vill man ifrågasätta om de nu
gällande rättsreglerna är ändamålsenligt utformade. Å ena sidan utgör
kravet på likformig fastställelse ett såväl psykologiskt som praktiskt hinder
för ett kontinuerligt regionplanearbete. Å andra sidan förefaller de ovan
anförda rättsverkningarna vara otillräckliga för all i omstridda fall kunna
ge tillräcklig ryggrad åt den i regionplanen framkomna kompromissen
beträffande exempelvis markanvändningens fördelning för olika ändamål
mellan två eller flera kommuner. I båda fallen synes de nu gällande
bestämmelserna för generalplan ge eu bättre lösning även för regionplanens
del. I stället för ovillkorlig fastställelse av hela planen borde man sålunda
alternativt kunna tillåta ett antagande av densamma genom ett på visst
säll kvalificerat beslut av förbundsdirektionen, ev. kombinerat med eu
längre gående fastställelse beträffande vissa mer svårlösta och omstridda
frågor. Den senare fastställelsen skulle då förslagsvis få samma omfattning
som gäller för fastställd generalplan enligt 12—17 BL med åtföljande
lösningsskyldigheter enligt 18—23 §§ BL.

250

2. Regionplanens kostnader

Som inledningsvis anförts, fördelas kostnaderna för regionplaneringen
mellan förbundsmedlemmarna efter vad som med hänsyn till varje medlems
nytta av planen finnes skäligt. Därest ej omständigheterna föranleder
till annat, sker fördelningen efter skatteunderlag. Intill dess planen fastställts,
förskjutes kostnaderna av förbundsmedlemmarna eller av statsmedel
enligt vad Konungen på förslag av förbundsdirektionen bestämmer
(132 § BL). Grunderna för tilldelningen av statsbidrag för regionplaneändamål
återfinnes i Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nr 245/1947
angående anslag till bidrag till vissa plankostnader in. in. Det framgår
därav att, vid avvägningen av statsbidragets storlek, graden av nytta för
statens del tillmätes avgörande vikt. Statsbidrag kan sålunda lämnas i de
fall då regionplaneringen blir till nytta exempelvis för det allmänna vägväsendet,
för planläggningen av militära anläggningar och av flygfält samt
för annan statlig investeringsverksamhet. De hittills utgående statsbidragen
synes i allmänhet ha hållit sig kring 50 % av de vid tidpunkten för bidragets
utgående beräknade totalkostnaderna för regionplanen.

Från skilda håll har betonats vikten av att nedbringa de nu ofta avsevärda
kostnaderna för upprättande av regionplaner. En viss besparing borde
kunna ernås vid ett genomförande av ovan anförda rationaliseringsförslag.
Därutöver må här endast antydas möjligheten att överföra en del
av kostnaderna för specialutredningar i samband med regionplanering på
andra finansieringskällor. Kostnaderna för översiktliga vägutredningar
kunde således bestridas med bilskattemedel, regionala utredningskostnader
för vattenförsörjning och avlopp med medel som tillskjutes av huvudmännen
för berörda vatten- och avloppsanläggningar o. s. v.

Vid ett genomförande av den tidigare skisserade uppdelningen av regionplaneringen
i två stadier bör tillses, att gällande praxis för statsbidrag
till sådan planering ändras i så måtto, att bidrag även kan utgå för en av
flera regionplaneförbund gemensamt bedriven utredningsverksamhet.

3. Sambandet mellan planering och genomförande

Som tidigare anförts, åligger det regionplanenämnden att sedan regionplan
fastställts verka för att planens bestämmelser efterleves. I den mån
man ger regionplanen vidgade rättsverkningar i vissa delar kan det ifrågasättas,
om den anförda föreskriften i byggnadsstadgan ger en tillräcklig
grundval för planens genomförande i dessa delar. Det förefaller då önskvärt
att ge regionplanenämnden motsvarande ökade befogenheter att leda
genomförandet av planen närmast på de lokala byggnadsnämndernas bekostnad.
På längre sikt kan man tänka sig en utveckling av regionplanenämnden
i riktning mot en överkommunal styrelse för lösande av interkommunala
tvistefrågor.

4. Regionplanens kontinuitet och revision

Enligt byggnadsstadgan åligger det regionplanenämnden att minst en
gång vart femte år underkasta frågan om regionplanens lämplighet en
allsidig omprövning. Den angivna tidsperioden synes vara väl kort för att
annat än i undantagsfall motivera en revision av regionplanen. Vid den
ifrågasatta uppdelningen av regionplaneringen i två stadier skulle med den

251

organisation som skisserats en i viss mån automatisk kontroll på behovet
av revision av planen erhållas, varför den ovan citerade bestämmelsen
borde kunna ges en mer generell utformning.

5. Regionplanekartans skala

Det färdiga förslaget till regionplan skall enligt byggnadsstadgan utmärkas
å karta i skala om möjligt ej understigande 1 : 20 000. Som tidigare
nämnts har de två hittills föreliggande regionplanekartorna upprättats i
betydligt mindre skalor, 1 : 50 000 för Sundsvallstrakten och 1 : 60 000 för
Boråstrakten. Med hänsyn till den översiktliga karaktär som i varje fall
större regionplaner bör ha, synes den här gjorda avvikelsen från byggnadsstadgans
bestämmelse vara väl motiverad.

Givetvis måste den erforderliga kartskalan även variera med regionplaneområdets
storlek. Vid en eventuell uppdelning av regionplaneringen på
två stadier synes på det första stadiet en skala av 1 : 100 000—1 : 200 000
vara lämplig. På det andra stadiet borde en skala av storleksordningen
1 : 50 000 vara tillräcklig vid någorlunda omfattande »underregioner» och
skalor upp till 1 : 20 000 vid mindre sådana regioner. Under alla omständigheter
förefaller det önskvärt att slopa den nuvarande preciserade gränsen
i byggnadsstadgan.

Stockholm den 23 april 1956

Björn Bosaeus

Bostadsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har bostadsstyrelsen anmodats
yttra sig över vad riksdagens revisorer anfört i 20 § av sin berättelse för
1956 i vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen. Styrelsen får med anledning
härav anföra följande.

Behovet av ökad regionplanering

Revisorerna konstaterar att generalplanering och detaljplanering i de
enskilda kommunerna har bedrivits i jämförelsevis god takt, medan däremot
regionplaneringen hittills har blivit starkt efter i utvecklingen. Det
vore emellertid angeläget att planeringen för regioner och större områden
fortginge parallellt med den interna kommunala planeringen, så att de
översiktliga och större programmen kunde beaktas vid detaljplanläggningen.
Eftersläpningen i regionplaneringen innebure uppenbara risker och olägenheter
och kunde medföra förluster i form av felinvesteringar, förseningar
och värdeminskning i utfört planarbete som kunde antagas uppgå till vida
högre belopp än de eventuella merkostnaderna för ett på tillfredsställande
sätt fungerande planväsen.

Styrelsen kan helt ansluta sig till den uppfattning som revisorerna har
uttalat beträffande regionplaneringen. För styrelsens och länsbostadsnämndernas
verksamhet vore denna översiktsplanering av betydelse främst därför
att den kunde ge underlag för bedömning av de mindre tätorternas och

252

glesbygdens utveckling och bostadsbehov på längre sikt. Bedömningen av
låneärenden särskilt ur kreditvärdesynpunkt kunde därigenom underlättas
och riskerna för fellokalisering av bostadsbebyggelse begränsas. Regionplaneringen
torde även kunna bli av stort värde för den särskilda planering
av bostadsförsörjningen som kommuner med minst 10 000 invånare
är skyldiga att utföra i samråd med styrelsen. De därvid behövliga utredningarna
och kommunala ställningstagandena till olika bostadsförsörjningsfrågor
skulle underlättas och få mera stadga, om de kunde inordnas
i sitt regionala sammanhang. Beträffande sambandet mellan planeringen
av bostadsförsörjningen och bebyggelseplaneringen får styrelsen hänvisa
till bilagda utdrag (bilaga nr A) ur en den 21 juni 1951 dagtecknad promemoria,
vilken styrelsen bifogade sina yttranden över två betänkanden
som hade avlämnats, det ena av kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation
(SOU 1950: 45) och det andra av lokaliseringsutredningen
(SOU 1951:6).

Organisation och personalbehov

Revisorerna framhåller att man torde få räkna med att planväsendets
nuvarande organisation tills vidare behålles i sina huvuddrag och att det
är angeläget att åtgärder vidtages för att inom ramen för den nuvarande
organisationen undanröja splittringen av utrednings- och planeringsarbetet.

Såsom framgår av det bilagda utdraget har styrelsen i ovan nämnda promemoria
framhållit angelägenheten av att vissa förutsättningar för översiktsplaneringen
utredes i sitt rikssammanhang, att sådan utredning förlägges
till ett centralorgan samt att länsstyrelserna sättes i stånd att för
planeringsändamål tillhandahålla kommunerna material rörande länets
förhållanden.

Styrelsen kan icke bedöma om en dylik koncentration och samordning
av utredningsarbetet till fullo kan uppnås inom ramen för planväsendets
nuvarande organisation. Betydande fördelar synes dock kunna vinnas om
byggnadsstyrelsen (rådet för översiktlig planläggning), länsarkitektkontoren
och/eller länsstyrelsernas planeringssektioner finge större möjligheter än
för närvarande att fungera som samordnings- och utredningsorgan. Styrelsen
tillstyrker därför att frågan om en förstärkning av dessa organ närmare
utredes enligt de riktlinjer revisorerna förordar.

Den förordade översynen av gränsdragningen mellan olika myndigheters
kompetensområden och uppgifter inom planarbetet finner styrelsen angelägen.
I detta sammanhang får styrelsen erinra om de synpunkter som
styrelsen har framfört i sitt yttrande den 6 november 1950 över 1948 års
länsstyrelseutrednings betänkande (se bilagt utdrag), på behovet av samråd
mellan planmyndigheterna och bostadsmyndighelerna. Ett utdrag av yttrandet
bilägges (bilaga nr B).

De i vissa avseenden otillfredsställande förhållandena på planväsendets
område torde, som revisorerna framhåller, i icke ringa mån sammanhänga
med bristen på planfackmän. Styrelsen ansluter sig helt till vad revisorerna
i detta avseende har anfört, särskilt beträffande angelägenheten av att även
behovet av samhällsvetenskapligt utbildad personal tillgodoses. Styrelsen
anser behov av sådan personal föreligga icke enbart i det grundläggande
utredningsarbetet för regionplaneringen utan även i följande led av planarbetet
och vid planärendenas bedömning i olika instanser. Den bedöm -

253

ning ur bostadsförsörjningssynpunkt av vissa översikts- och detaljplaner
som bostadsstyrelsen utför på anmodan av byggnadsstyrelsen skulle i hög
grad underlättas om planerna kunde grundas på ett väl utfört utredningsarbete.
Liksom revisorerna anser styrelsen att de förslag angående regionplanearbetets
uppdelning på två etapper som har framlagts i en promemoria
från rådet för översiktlig planläggning är väl värda att övervägas.
Enligt den föreslagna uppdelningen skulle den första etappen av regionplanearbetet
avse sådana uppgifter som ställer krav på och samtidigt ökar
förutsättningarna för att rationellt utnyttja samhällsvetenskapligt utbildad
personal i planarbetet.

I handläggningen av detta ärende har deltagit generaldirektören Johansson,
ledamöterna byråchefen Bernhard, herrar Johnsson och Hansson,
chefen för sociala sektionen Persson och herr Strandberg ävensom byråcheferna
Bergman, Grape, Gustavsson, föredragande, och Strokirk.

Stockholm den 17 januari 1957

Underdånigst
ALF JOHANSSON

JUST GUSTAVSSON

Utdrag

V. P. M.

Bilaga A

angående betänkandena om Planväsendets uppgifter och organisation
(SOU 1950: A5) och Näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6)

1 föreliggande promemoria anlägges till en början vissa synpunkter på
vad kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation (i det följande kallad
kommittén) anfört om planväsendets uppgifter. Därefter behandlas det
av utredningen angående näringslivets lokalisering (i det följande kallad
utredningen) avgivna betänkandet i vad det avser behovet av och medlen
för en samhällelig lokaliseringspolitik. I ett sista avsnitt anläggas vissa
synpunkter på såväl kommitténs som utredningens förslag beträffande de
organ som skola handlägga plan- och lokaliseringsfrågor.

I. Planväsendets uppgifter
1. Allmänna synpunkter

De s. k. bostadsförsörjningsplaner, som kommuner med minst 10 000
invånare enligt lagen om kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens
främjande (SFS nr 523/1947) äro skyldiga att uppgöra, avse---pri märt

något annat än bebyggelseplaneringen, nämligen frågan om den ur
bostads- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter lämpliga omfattningen
av den lokala bostadsproduktionen och alla därför erforderliga kommunala
åtgärder av skilda slag. Enligt bostadssociala utredningens uppfattning var
de kommunala bostadsförsörjningsplanernas viktigaste funktion alt ge
garantier för en sådan stabilisering på eu hög nivå av bostadsproduktionen,
att risker för lokala produktionskriser kunde elimineras och de för bostads -

254

politiken uppställda målen uppnås inom överskådlig tid. Av skäl, som
något antytts i styrelsens ovannämnda utlåtande, har skyldigheten alt uppgöra
dylika långsiktiga bostadsförsörjningsplaner icke uppfattats som särskilt
aktuell vare sig av de berörda kommunerna eller av bostadsstyrelsen.
Några bostadsförsörjningsplaner i lagens mening ha heller icke uppgjorts.
Detta innebär emellertid icke, att planeringen av bostadsförsörjningen —
i betydelsen av en samordning av olika bostadsförsörjningsåtgärder i syfte
att uppnå eftersträvade mål — skulle ha förlorat något av sin aktualitet.
Åtgärder av stat och kommun till bostadsförsörjningens främjande måste
under alla omständigheter bedömas med hänsyn till sina konsekvenser på
längre sikt. De kommunala myndigheterna böra, då de vidtaga sådana åtgärder,
beakta den statliga bostadspolitikens intentioner och utnyttja olika
tormer av statligt stöd åt bostadsförsörjningen. Statsmakternas bostadspolitik
bör å andra sidan utformas med hänsynstagande till bostadsförsörjningsläget
och förutsättningarna för dess förbättring inom enskilda kommuner.

Åtskilliga av de mera långsiktiga överväganden, på vilka olika kommunala
bostadsförsörjningsåtgärder böra grundas, aktualiseras i olika stadier
av planläggningsverksamheten enligt byggnadslagen. Detta gäller t. ex. bedömningar
av det framtida bostadsbehovets omfattning och förutsättningarna
för dess tillgodoseende, ställningstaganden till frågor om bostadsproduktionens
inriktning på olika hustyper och lägenhetskategorier och dess
lokalisering till olika områden inom kommunen, överväganden i frågor om
rekonstruktion av bebyggelsen i äldre stadsområden, åtgärder för förvärv
och upplåtelse av erforderlig tomtmark in. in. Väsentliga delar av planeringen
av bostadsförsörjningen äro med andra ord oskiljaktigt förbundna
med bebyggelseplaneringen.

Planeringen av bostadsförsörjningen är i första hand eu kommunal uppgitt.
Med hänsyn till det nära sambandet mellan denna planering och bebyggelseplaneringen
böra främst de bostadspolitiska organen i kommunen
intimt samverka med de organ, som svara för upprättande av översiktsoch
detaljplaner enligt byggnadslagen. De statliga bostadspolitiska organen
ha emellertid all anledning att uppmärksamt följa kommunernas åtgärder
på bostadsförsörjningens område och att bevaka, att statsmakternas bostadspolitiska
intentioner beaktas, så att dessa åtgärder infogas som led i
förverkligandet av det bostadspolitiska programmet för hela landet. Det är
icke minst från denna allmänna utgångspunkt styrelsen har intresse av
att vissa kvalitetskrav på översikts- och detaljplaneringen blir tillgodosedda.
Vissa av dessa krav framstå som motiverade ur allmänna synpunkter, medan
andra ha mera specifikt bostadspolitisk innebörd.

2. Behovet av utredningar för översikts- och detaljplaneringen. Utredningsarbetets
fördelning mellan olika statliga och kommunala organ

1 likhet med kommittén finner styrelsen ofrånkomligt, att vissa förutsättningar
för översiktsplaneringen utredas i sitt rikssammanhang. Sålunda
böra de prognoser rörande befolkningens och näringslivets utveckling,
varpå översiktsplanerna grundas, samordnas inom ramen för prognoser
avseende hela riket. Detsamma gäller de speciellt för planeringen av bostadsförsörjningen
erforderliga uppskattningarna av det framtida bostads -

255

behovet, vilka för övrigt måste verkställas med utgångspunkt i prognoserna
för befolkningsutvecklingen.

Med hänsyn till vad styrelsen nedan föreslår beträffande sammanförandet
av plan- och lokaliseringsfrågorna till ett centralorgan, anser styrelsen
att prognoser av rikskaraktär rörande exempelvis befolkningsutvecklingen,
den inre omflyttningen och utvecklingen i stort av näringslivets särskilda
grenar böra utföras inom ett sådant organ. I likhet med kommittén finner
styrelsen angeläget, att länsstyrelserna sättas i stånd att hos sig samla och
tillhandahålla kommunerna ett material rörande länets förhållanden, vilket
kan vara användbart för planeringsändamål. Som kommittén framhållit
bör sålunda det inventeringsarbete, som påbörjats på initiativ av lantbruksorganen,
bedrivas i länsstyrelsens regi.

1 övrigt kan styrelsen i stort sett ansluta sig till vad kommittén anfört
beträffande fördelningen mellan olika organ av det för region- och generalplaneringen
erforderliga utredningsarbetet. Styrelsen vill dock ifrågasätta,
om icke statliga centralorgan i större utsträckning än kommittén synes
ha förutsatt borde medverka vid utförandet av befolkningsprognoser för
region- och generalplaner. Härför kunna flera skäl anföras.

Ehuru de lokala organ som svara för general- och regionplaneringen i
sista hand måste taga ansvaret för de subjektiva antaganden, på vilka
prognoserna rörande befolkningsutvecklingen primärt grundas, tala som
tidigare antytts starka skäl för att en enhetlig metodik tillämpas vid översättandet
av dessa antaganden till prognoser. Som redan framhållits är det
lika angeläget, att de lokala prognoserna för befolkningsutvecklingen samordnas
inom ramen för prognoser avseende befolkningsutvecklingen i större
regioner och i hela riket. Ur styrelsens speciella synpunkter är det dessutom
av betydelse, att prognoserna redovisas på ett sådant sätt, att de kunna tagas
till utgångspunkt för uppskattningar av det framtida bostadsbehovet.
De bästa garantierna för att de anförda önskemålen bli beaktade vinnas,
om så stora delar som möjligt av det rent statistiskt-tekniska arbetet med
befolkningsprognoserna utföras inom ett centralt statligt organ. Detta arbete
blir också väsentligt mindre arbetskrävande, om det utföres centralt
av för ändamålet särskilt tränad personal än om det skall anförtros arbetskraft,
som tillfälligt anställts av de lokala organen. Ehuru styrelsen hittills
biträtt flera kommuner med utförandet av befolkningsframskrivningar för
översiktsplaneringen, anser styrelsen det vara naturligare, att denna uppgift
framdeles anförtros exempelvis statistiska centralbyrån eller centralorganet
för plan- och lokaliseringsfrågor.

Stockholm den 21 juni 1951
Ut dra fi

Bilaga B

Till K o n u n g e n

I anledning av remiss den 5 augusti 1950 har bostadsstyrelsen att efter
länsbostadsnämndernas hörande avgiva utlåtande i anledning av 1948 års
länsstyrelsen t rednings betänkande (SOU 1950:28) angående länsstyrelsernas
organisation och ställning inom länsförvaltningen.

256

Dessa allmänna synpunkter tala alltsa emot förslaget. Emellertid ingå
i länsbostadsnämndernas verksamhet, sådan den för närvarande bedrives
och under överskådlig framtid kommer att bedrivas, vissa betydelsefulla
arbetsmoment, vilka kräva en bättre samordning än för närvarande av
den statliga verksamheten i övrigt i länet. Styrelsen övergår till att närmare
angiva, hur detta behov av samordning ter sig från den bostadspolitiska
organisationens utgångspunkter.

1'' örst må erinras om att den statliga bostadspolitiken avser att möjliggöra
produktion av goda bostäder till sådan kostnad, att den framtida
årliga bostadskostnaden blir rimlig. Vad särskilt angår landsbygden vill
man nå en varaktig förbättring av bostadsstandarden, så att den i görligaste
mån blir likvärdig med bostadsstandarden i städerna. Vid prövningen
av ansökningar om egnahemslån måste därför tillses, att den planerade
byggnaden fyller vissa standardkrav. Men prövningen kan inte stanna vid
detta utan måste även omlatta en fastighetsekonomisk granskning.

Den ifrågavarande fastighetsekonomiska granskningen innefattar hland

annat granskning av — —------markfrågan för att tillse, att

tomtpris och kostnader för tomtens iordningställande liksom för ordnande
av vatten och avlopp hållas inom rimlig nivå.

Motiveringen för granskningen av markfrågan är dock något mera
sammansatt. Markpriserna måste prövas även därför, att det statliga stödet
till bostadsbyggandet icke bör få en stegring av tomtpriserna till resultat.
Vidare måste frågan om lokalisering bedömas även ur andra än de
ovannämnda fastighetsekonomiska synpunkterna. En felaktig lokalisering
kan medföra, att huset, även om produktionskostnaden icke varit för hög,
avsevärt faller i värde, om familjen av en eller annan anledning måste söka
sig bostad på annan ort. Det är även angeläget, att byggnadsföretag icke
komma att utföras pa plats, där bostadshus ur allmänna lokaliseringssynpunkter
ej böra uppföras. Det bör därför undvikas, att staten stöder
sådana företag genom sin långivning.

Samtidigt förhåller det sig dock så, att det är främst vid bedömningen
av lokaliseringsfrågan nämnderna ha behov av samarbete med andra länsorgan.
Styrelsen skall närmare beröra, hur detta behov gör sig gällande.

Den första uppgiften lör ett dylikt samarbete blev för den nya bostadspolitiska
organisationen att söka förebygga, att en lånesökande erhölle
avstyckning av tomt för den planerade byggnaden och eventuellt även
byggnadslov och byggnadstillstånd för att först därefter i sista hand hos
länsbostadsnämnden få höra, att lån icke kunde beviljas för en byggnad på
den tomten. Lantmäteristyrelsen och bostadsstyrelsen ha gemensamt efter
samråd med byggnadsstyrelsen utfärdat de anvisningar avseende kontakt
mellan lantmätare ocn länsbostadsnämnd, som en del av länsbostadsnämnderna
omnämnt i sina yttranden. Vidare ha anvisningar om samarbetet i
tillståndsärenden mellan länsarbetsnämnd och länsbostadsnämnd givits
i eu av arbetsmarknadsstyrelsen och bostadsstyrelsen godkänd promemoria.
Länsbostadsnämnderna ha, delvis med stöd av dessa av styrelsen gemensamt
med andra centrala myndigheter utfärdade anvisningar, hos de kommunala
förmedlingsorganen — vilka givetvis i detta hänseende intaga en nyckelställning
och vederbörande länsorgan sökt åstadkomma ett samarbete kring de
bostadspolitiska synpunkterna.

257

Resultatet härav har i första hand hlivit, att de bostadsbyggande, som
ämna söka statligt lån, på ett tidigt stadium komma i kontakt med det
långivande organets synpunkter på byggnadsföretagets markfråga Om den
som söker avstyckning av mark för bostadsändamål är beroende av statligt
lån för byggnadsföretaget, bör avstyckningen ej komma till stånd, om lån
ej kan komma i fråga. Detta innebär, att de som ämna söka egnahemslån
kunna sägas bli i visst hänseende sämre ställda än andra, för vilka avstyckning
av samma tomtmark ej skulle kunna vägras. Det föreligger nämligen
en viss marginal mellan de rättsliga förutsättningarna för fastighetsbildning
å ena sidan och förutsättningarna för egnahemslån å den andra. De
senare äro något snävare än de förra.

Det är oundvikligt, att en sådan marginal uppkommer, och naturligt,
att den är bredast i början av den nya bostadspolitiska verksamheten. Den
kommer givetvis att bli smalare, i den mån byggnadsplaneringen fortskrider.
Styrelsen har även anledning till förhoppning om att den skall ytterligare
krympa därigenom, att de bostadspolitiska synpunkterna med tiden
skola vinna i viss mån ökad betydelse vid lantmätarnas och ägodelningsrätternas
tillämpning av jorddelningslagstiftningen över huvud.

Länsbostadsnämndernas nu berörda samarbete med lantmätarna å ena
sidan och länsarbetsnämnderna å den andra för att samordna dessa myndigheters
behandling av de särskilda ärendena torde redan nu i stort sett
fungera tillfredsställande, i åtskilliga län synnerligen väl. Det svåraste
hindret för en samordning med länsarbetsnämndernas arbete har hittills
varit knappheten på ingenjörspersonal hos länsbostadsnämnderna.

Frågan om samarbete med lantmätarna är emellertid ej endast en fråga
om teknisk samordning av verksamheten, f ör att kunna bedöma lokaliseringsfrågan
behöva länsbostadsnämnderna samråda med lantmätarna
ävensom — och givetvis i främsta rummet — med de myndigheter, som
handhava bebyggelseplaneringen. Dessa äro dels — under länsstyrelsen,
som är den beslutande myndigheten — länsarkitekten och dels lantbruksnämnden,
den sistnämnda med hänsyn till dess uppgifter beträffande den
regionala jordbruksplaneringen.

När den bebyggelseplanering på allvar kommit i gång, som föreskrives
i 1947 års byggnadslag, bör det vara möjligt för de bostadspolitiska organen
att utan närmare prövning av andra frågor än markprisfrågan såsom låneobjekt
godtaga alla de bostadsfastigheter, som därefter tillkomma. Härav
följer, att länsbostadsnämnderna i sin egen verksamhet i princip icke ha
behov av annat slags samarbete med de planvårdande myndigheterna än
det som innebär, att de hållas informerade om det pågående planeringsarbetet.
Detta gäller alltså arten av den kontakt med dessa myndigheter, som
krävs för bedömningen av länsbostadsnämndernas löpande ärenden. Därutöver
böra nämnderna givetvis böras under det pågående planeringsarbetet,
då de äro den naturliga huvudmannen i länet för de bostadssociala
synpunkterna och representera fastighetsekonomisk expertis.

Emellertid är det även för närvarande, innan denna planering fått större
omfattning, av vikt för den bostadspolitiska verksamheten, att nämnderna
icke försumma lokaliseringsfrågorna. Att så icke sker är betydelsefullt
även för planeringsarbetet som sådant i länet. Eu ömtålig situation uppkommer
onekligen därigenom, att staten slöder bostadsbyggandet i lörhållandcvis
stor skala vid eu tidpunkt, då planeringsarbetet står vid nya
utgångspunkter. Del bör i görligaste män lörhindras, afl byggandet under

17 Rev. berättelse ang. statsverket är 195C>. It

258

denna övergångstid ställer planeringsarbetet inför fullbordade fakta, som
omintetgöra eller försvåra den framtida planeringen. Som länsstyrelseutredningen
framhållit, har man därför på länsarkitekthåll hälsat samarbetet
med länsbostadsnämnderna med stor tillfredsställelse. De planvårdande
myndigheterna ha genom nämndernas långivning fått betydligt större möjligheter
att leda bostadsbyggandet, så att det närmare följer deras intentioner.

Det måste vara synpunkter av sistnämnda art, som föresvävat länsstyrelseutredningen,
då den talar om bostadspolitikens centrala betydelse för
planeringsverksamheten över huvud. Ehuru styrelsen anser det vara angeläget
— alltså även ur de synpunkter länsbostadsnämnderna ha att bevaka
— att bostadsbyggandet i görligaste mån anslutes till nämnda intentioner,
måste styrelsen likväl finna det vara betänkligt, att den statliga långivningen
nyttjas som instrument för planeringsarbetet. För att den ovan
omtalade skillnaden mellan dem som för sitt byggande äro i behov av
statliga lån och andra skall kunna utjämnas, så att de förra icke känna sig
försatta i sämre läge, måste av de planvårdande myndigheterna krävas, att
de genomföra sina syften med andra medel än via långivningen vid länsbostadsnämnderna.
Först härigenom komma de inskränkningar, som bebyggelseplaneringen
måste medföra för den enskilde, att drabba alla lika.
Om de planvårdande myndigheterna i ett konkret fall ställa sig avvisande
till lånefrågan med hänsyn till olämplig lokalisering av byggnadsföretaget,
men de icke äro beredda att med ett byggnadsförbud förhindra bebyggelse
av den ifrågasatta tomten genom någon som ej är i beroende av statligt
iån, då bör givetvis det bostadspolitiska organet kunna taga ställning till
lånefrågan under hänsynstagande till samtliga i ärendet föreliggande omständigheter.

Stockholm den 6 november 1950

Underdånigst
Alf Johansson

Erik Bergman

Länsstyrelsen i Malmöhus län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i
sin berättelse såvitt angår den översiktliga planeringen.

Med överlämnande av yttranden från vägförvaltningen och överlantmätaren
i länet, distriktsingenjören för vatten och avlopp i Malmöhus och
Kristianstads län samt byggnadsnämnden i Hälsingborg får länsstyrelsen
för egen del anföra.

Revisorerna erinrar om hurusom efter ikraftträdandet år 1948 av gällande
byggnadslagstiftning vissa utredningar verkställts med sikte på att förstärka
och effektivisera den statliga organisationen på planväsendets område.
De förslag, som i detta syfte framlagts, har dock enligt vad reviso -

259

rcrna konstaterat i allt väsentligt icke föranlett någon statsmakternas
åtgärd. I sammanhanget anmärkes emellertid att i begränsade hänseenden
vissa resultat åstadkommits och åberopar revisorerna härutinnan hland
annat, att länsstyrelserna utrustats med särskilda planeringssektioner för
planärendenas behandling på länsstadiet och att en viss personalförstärkning
skett vid länsarkitektorganisationen. Mot bakgrunden av den fortskridande
samhällsutvecklingen och dess konsekvenser beträffande behovet
av översiktlig samhällsplanering påtalar revisorerna den betydande eftersläpningen
såvitt angår planeringen för regioner och större områden och
påpekar de därav föranledda riskerna och olägenheterna icke blott för
det lokala planeringsarbetets del utan även för själva byggnadsverksamhetens
bedrivande. Revisorerna erinrar om, att då frågan rörande planeringsverksamhetens
organisation i samband med de under senare år verkställda
utredningarna förts på tal, det jämväl ifrågasatts, om icke planeringsverksamheten
skulle gagnas av eu koncentration till en eller ett fåtal
myndigheter beträffande såväl det centrala som regionala stadiet. Enär
ej heller väckta förslag av denna innebörd vunnit statsmakternas anslutning,
får det enligt revisorernas mening antagas, att den nuvarande organisationen
åtminstone tills vidare kommer att bibehållas i sina huvuddrag.

Då från denna utgångspunkt revisorerna understryker vikten av att åtgärder
vidtages för att i görligaste mån undanröja den rådande starka
splittringen av utrednings- och planeringsuppgifterna, kan länsstyrelsen
helt ansluta sig till detta uttalande. Länsstyrelsen kan likaså vitsorda att
ett stort behov föreligger av gemensam eller samordnad insamling och
bearbetning av det för ställningstagande i planfrågor, i olika avseenden
erforderliga materialet. Än vidare kan länsstyrelsen i anslutning till revisorernas
därom gjorda uttalande för detta läns vidkommande betyga, att
bristande personella resurser å såväl länsstyrelsens planeringssektion som
länsarkitektkontoret försvårat ombesörjandet av hithörande arbetsuppgifter
och förhindrat inhämtandet av den rådande eftersläpningen beträffande
samhällsplaneringen såvitt angår planering för regionala och
större områden.

Vad till en början personalläget för länsstyrelsens del angår bör i anslutning
till revisorernas uttalande, att länsstyrelserna på senare tid utrustats
med särskilda planeringssektioner för planärendenas behandling
på länsstadiet, erinras om, att det på dessa sektioner ankommer alt handlägga
icke blott plan- och byggnadsärenden utan även bil- och körkortsärenden,
den yrkesmässiga trafiken, ärenden enligt vägtrafikförordningen,
vissa tillstånd att förvärva fast egendom, ärenden angående hamnar, lastageplatser
och allmänna farleder, frågor om administrativ, judiciell,
kommunal och kyrklig indelning, arbetsmarknadsärenden, expropriationsärenden,
ärenden enligt vattenlagen och ärenden angående naturskydd,
fornminnen och kulturhistoriska byggnader ävensom en rad andra ärendegrupper
av mer eller mindre arbetskrävande beskaffenhet. Denna omständighet
i förening med det förhållandet alt för delta läns vidkommande
antalet till gruppen plan- och byggnadsfrågor hörande ärenden är osedvanligt
stort kräver en betydande arbetsinsats i första hand av sektionschefen
och i andra hand av de med honom i plan- och byggnadsärenden samarbetande
befattningshavarna å sektionen. Den å sektionen nu tillgängliga,
för dessa ärendens handläggning lämpade arbetskraften är för närvarande
otillräcklig för den sektionen åvilande arbetsbördan. Länsstyrelsen har vid

260

upprepade tillfällen hemställt om arbetskraftsförstärkning. 1 sitt förslag
till anslagsäskanden att föreläggas 1957 års riksdag anförde länsstyrelsen
sålunda bland annat:

»I sina förslag till anslagsäskanden för budgetåren 1955/56 och 1956/57
hemställde länsstyrelsen att en befattning såsom länsassessor i lönegraden
Ce 32 med placering å planeringssektionen måtte inrättas.

Som skäl för framställningarna åberopade länsstyrelsen, att gällande
personalförteckning för landskansliet icke längre motsvarade behovet av
arbetskraft, enär nya arbetsuppgifter av olika slag tillkommit och arbetsmängden
även bortsett härifrån visade eu kraftig ökning. Länsstyrelsen
framhöll vidare, att det sagda särskilt gällde planeringssektionen, och anförde
till närmare utvecklande härav följande:

’Detta län, som är landets befolkningsrikaste, och där antalet tätorter
är särskilt stort, torde i flera avseenden kunna anses inta en särställning.
Den omständigheten, att stora delar av länet i själva verket utgöra en enda
tätort, kräver av länsstyrelsen stora arbetsinsatser, i synnerhet på planeringsområdet.
Närheten till utlandet medför också att planeringsproblemen
bär måste ägnas särskild uppmärksamhet. Om länsstyrelsen på ett
tillfredsställande sätt skall kunna lösa de många frågor som uppstå och
göra en aktiv insats, är det angeläget, att en kvalificerad befattningshavare,
som självständigt kan handha olika arbetsuppgifter, ställes till förfogande,
närmast som biträde och ersättare åt chefen för planeringssektionen.’

Länsstyrelsens hemställan om inrättandet av eu sådan befattning har ej
bifallits. Då emellertid arbetsbelastningen inom planeringssektionen är
sådan, att sektionen snarast möjligt måste förstärkas med en kvalificerad
befattningshavare, därest länsstyrelsen i fortsättningen skall kunna på ett
tillfredsställande sätt fullgöra sina till denna sektion knutna arbetsuppgifter,
nödgas länsstyrelsen nu återkomma till denna angelägenhet. Till
utveckling av sina synpunkter på ifrågavarande arbetskraftsspörsmål får
länsstyrelsen anföra följande.

Det översiktliga planeringsarbetet är för länsstyrelsens del synnerligen
betydande och fordrar för sitt rätta bedrivande stora arbetsinsatser från
både länsstyrelsens och länsarkitektkontorets sida samt ofta påkommande
samråd länsstyrelsen och länsarkitektkontoret emellan ävensom täta tjänsteresor
och sammanträden med kommunala representanter. Delegationen
för översiktlig vägplanering har nyligen framlagt sitt preliminära förslag
till stamvägnät för Sverige. Detta förslag aktualiserar jämväl för länets vidkommande
åtskilliga därmed sammanhängande och synnerligen betydelsefulla
planeringsspörsmål, hänförliga till regional- och generalplanering
enligt byggnadslagen, vilka frågor fordrar initiativ och ställningstaganden
i olika avseenden från länsstyrelsens sida. Icke minst fritidsbebyggelsen
och planläggningen av denna inom detta på attraktiva fritidsområden så
rika län har skapat många och delvis svårlösta problem, som kräver ökade
arbetsinsatser av såväl länsstyrelsen som länsarkitektkontoret. Likaså
förorsakar för närvarande utsläppen av avloppsvatten i länets vattendrag,
sjöar och andra vattenområden länsstyrelsen mycket arbete på vattenvårdens
område. Eu intensifiering av länsstyrelsens verksamhet härutinnan
förestår som följd av föreslagna eller avsedda skärpta och kompletterande
lagbestämmelser. Naturskyddslagens tillämpning erbjuder för länsstyrelsens
del ett annat exempel på betydelsefulla och ofta svårbemästrade

261

uppgifter, som nödvändiggöra initiativ från och stora arbetsinsatser
av länsstyrelsen. Det ökade antalet trafikolyckor under senare år har
aktualiserat frågan om ytterligare och skärpta åtgärder för att i möjligaste
mån undanröja de faror som hota i trafiken. Länsstyrelsen har genom landsfiskalerna
och vägmästarna låtit göra en undersökning angående förekomsten
av trafikfällor å de allmänna vägarna. Behandlingen av det inkomna
undersökningsmaterialet samt av hithörande frågor över huvud föranleder
bland annat ofta tjänsteresor för studier på respektive platser. Vidare
förekommer ett flertal kommunala indelningsärenden. som fordra omfattande
arbetsinsatser icke minst från föredragandens sida. Sålunda innefatta
de ännu olösta kommunindelningsfrågorna för Malmö-Lundregionens
vidkommande en rad svårbemästrade problem, som synbarligen numera
måste angripas från delvis andra utgångspunkter än tidigare och därför
påkalla ytterligare utredningar av delvis synnerligen komplicerad natur.
Eu inventering av ej elektrifierade fastigheter i länet pågår i syfte att
skapa underlag för vidare åtgöranden från länsstyrelsens sida med avseende
å kraftförsörjningens ordnande på de platser, där restelektrifieringsfrågor
alltfort äro aktuella. Slutligen förtjänar nämnas att krigstralikplanläggningen
och vad därmed sammanhänger för detta läns vidkommande
innefattar mycket omfattande arbetsuppgifter.

Trots att länsstyrelsen tills vidare låtit anstå med bland annat vissa
kommunala indelningsfrågor och ett flertal arbetsuppgifter på naturskyddets
område för att kunna fullgöra de löpande arbetsuppgifterna inom
sektionen och handlägga sådana ärenden, som fordra skyndsam behandling,
är arbetsbördan mycket betungande för föredraganden inom sektionen.
Föredragningen beträffande ett stort antal ärenden av ovan angiven
art måste nämligen för närvarande fullgöras av sektionschefen ensam beroende
på dels ärendenas kvalificerade natur, dels ock övriga föredragandes
inom sektionen ovana vid eller obekantskap med här avsedda ärendens
beredning och handläggning. En omfördelning av ärendena mellan de
nuvarande föredragandena å sektionen i avsikt att lätta sektionschefens
arbetsbörda utgör under förhandenvarande förhållanden icke någon omedelbart
framkomlig och — bedömt på något längre sikt — ej heller någon
säker utväg, då det gäller att öka omfattningen av och effektiviteten i
sektionens arbete. I nuläget tarvas ofrånkomligen en förstärkning av sektionen
med ytterligare eu kvalificerad tjänsteman, därest de på sektionen
ankommande, redan eftersatta och mest trängande arbetsuppgifterna skola
kunna handläggas och slutföras inom rimlig tid. Även om behovet av denna
arbetskraftsförstärkning enligt länsstyrelsens mening är så trängande att
ett fortsatt eftersättande av detta behov innebär påtaglig risk för att för
det allmänna och länets befolkning angelägna åtgärder försummas, vill
länsstyrelsen likväl icke med samma säkerhet hävda, att denna förstärkning
nödvändigtvis måste tillföras länsstyrelsen i form av eu e. o. befattning i
lönegrad Ce 32. Frågan gäller nämligen närmast provisoriska åtgärder i
syfte att i ett akut bristläge fylla ett konstaterat ökat behov av väl kvalificerade
föredragande. Länsstyrelsen vill icke nu göra gällande, att behov
av ytterligare eu sådan föredragande för sektionens del kommer att bli
bestående för framtiden. Vid sådant förhållande anser sig länsstyrelsen
nu böra så till vida jämka sin tidigare i denna del gjorda anhållan, att länsstyrelsen
i stället hemställer om medel till eu tillfällig arbetskraftsförstärkning
under de två närmast följande budgetåren, därvid lägre löncställning

262

för befattningen än som motsvarar 32 lönegraden näppeligen bör bland
annat ur rekryteringssynpunkt ifrågasättas.»

Denna hemställan har icke bifallits. Länsstyrelsen bedömer nu utsikterna
att inom rimlig Hd uppnå ett tillfredsställande läge beträffande vissa av
de i den sålunda citerade skrivelsen omnämnda ärendegrupperna som
mycket ovissa. Då någon utsikt att i nuläget erhålla arbetskraftsförstärkning
för planeringssektionens del synbarligen ej är till finnandes, har
länsstyrelsen med länsarkitekten diskuterat möjligheterna att i viss omfattning
tillägga honom föredragning av plan- och byggnadsärenden (dispenser
från byggnadsförbud, tomtindelningar, avstyckningar och enklare detaljplaner),
varigenom någon lättnad i arbetsbördan för planeringssektionens kvalificerade
befattningshavare skulle kunna vinnas. I och med att förslag nu
framlagts till riksdagen om slopande av granskningsavgifterna synes större
möjligheter föreligga för en förenkling av den expeditionella behandlingen av
vissa ärenden, som är föremål för länsarkitektens granskning. En sådan
förenkling inom länsinstansen bör emellertid vara ett led i den decentralisering
till kommunerna av vissa byggnadsärenden, som framstår såsom
önskvärd och som bör genomföras i den mån byggnadsnämnderna i landskommunerna
skaffa sig erforderlig tillgång till sakkunnig hjälp och en
relormerad byggnadslagstiftning lämnar de formella möjligheterna till en
ökad decentralisering av byggnadsärenden. Spörsmålet om länsarkitektens
föredragning av vissa plan- och byggnadsärenden torde icke böra slutligt
lösas utan beaktande av kommunernas möjligheter att ansvara för vissa
byggnadsärendens handläggning.

Även för länsarkitektens del är arbetsbördan för närvarande synnerligen
betungande, ett förhallande som jämväl måste beaktas, då jämkningar
beträffande föredragningen av plan- och byggnadsärenden i länsinstansen
överväges. Vidkommande länsarkitektkontoret bör här framhållas, att kontoret
el ter ikraftträdandet av 1948 års byggnadslagstiftning icke erhållit
någon personalförstärkning för de krävande uppgifter inom bebyggelseplaneringen,
som följt med sagda lagstiftning och andra reformer inom
områden med nära anknytning till planerings- och byggnadsväsendet. Kontoret
har under en lång följd av år icke ens haft tillgång till arkitektutbildad
arbetskraft i den omfattning personalförteckningen för kontoret
anger. Någon av de två e. o. tjänsterna för biträdande länsarkitekt och
assistent har nämligen så gott som ständigt varit vakant.

hör att kunna bemästra personalsvårigheterna och i någon mån frigöra
kvalificerad arbetskraft för översiktliga planeringsuppgifter och den härför
erforderliga kontakten med kommunerna samt för att kunna bereda utrymme
åt successivt tillkommande nya arbetsuppgifter av allmän art har
länsarkitektkontorets projekteringsverksamhet måst väsentligt inskränkas,
till en början helt beträffande husbyggnader och på senare tid jämväl
såvitt angår detaljplaner. I och för sig torde emellertid intet vara att erinra
mot en sådan utveckling. Kontoret har emellertid på grund av den begränsade
personaltillgången stora svårigheter att inom rimlig tid fullgöra tidigare
mottagna planuppdrag.

Beträffande de översiktliga planeringsuppgifterna har under sistlidna
år kontorets möjligheter alt göra en positiv insats på så sätt förbättrats,
att en försöksverksamhet med en hela länet omfattande regionplanering
igångsatts i regi av det till byggnadsstyrelsen knutna rådet för översiktlig
planläggning, hör denna försöksverksamhet, som är organisatoriskt knuten

263

till länsarkitektkontoret och avses bedriven i enlighet med den i revisorernas
berättelse omförmälda promemorian angående regionplaneringens
mål och medel, har på halvtid anställts en utredningsman med samhällsvetenskaplig
utbildning. Arbetet, som avses skola bedrivas med relativt stor
frihet, står under ledning av eu arbetsgrupp bestående av, förutom länsarkitekten,
t. f. professorn i kulturgeografi vid Lunds universitet samt tre
betrodda kommunalmän, representerande såväl tätorts- som landsbygdsintressena.
Hitintills har arbetet, som påbörjades omkring den 1 juni förra
året, huvudsakligen bestått i nödvändig förberedande insamling och sammanställning
i diagramform och på kartor av grundläggande demografiska
uppgifter beträffande länets kommuner. Avsikten är att därefter fullfölja
och intensifiera tidigare sporadiska försök att samla och bearbeta uppgifter
av näringsgeografisk art och därvid söka finna sådana »naturliga
regioner», som lämpa sig för ett mera detaljerat studium. Arbetet kommer
att bedrivas i den ordning som de olika regionerna får särskild aktualitet
för pågående konstruktivt planeringsarbete inom länet. Materialet
skall ställas till kommunernas förfogande för att läggas till grund för
lokal översiktsplanering (generalplan). Detta material väntas även tå stort
värde bland annat vid samordningen av lokala översiktsplaner.

Länsstyrelsen kan med hänsyn till hitintills vunna erfarenheter icke
underlåta att uttala sin stora tveksamhet beträffande lämpligheten av att
använda den form av regionplan som gällande lagstiftning anvisar. Förfarandet
beträffande det i byggnadslagen reglerade regionplaneinstitntet
är i dess olika faser uppenbarligen alltför tungrott. Något regionplaneförbund
har hitintills icke heller bildats i Malmöhus län. För detta län synes
det mera rationellt, att länsarkitektkontoret handhar den regionala översiktsplaneringen
och att länsarkitekten och vid behov länsstyrelsen ingriper
och medverkar till att samordna de enskilda kommunernas generalplanearbete.
1 samförstånd med länsstyrelsen har länsarkitekten sökt främja
en sådan samordning redan under de nu pågående generalplanearbetenas
gång genom att animera grupper av närliggande kommuner att anlita en och
samme generalplaneförfattare. Det har också redan lyckats att åvägabringa
en sådan samordning, såvitt angår flera kommungrupper.

För alt åstadkomma en intensifierad försöksverksamhet, särskilt med
tanke på de betydelsefulla regionala planeringsproblem, vilka allt framgent
kommer att finnas inom Malmöhus län och som otvivelaktigt kräver en
kontinuerlig och fördjupad behandling, skulle det vara synnerligen önskvärt.
om medel kunde ställas till förfogande för inrättande av en heltidstjänst,
avsedd för en person med statistisk och samhällsvetenskaplig utbildning.
Därest en sådan befattningshavare skall kunna rationellt utnyttjas inom
bebyggelseplaneringen och medverka till genomförande av bättre metodik
och enklare arbetsformer, speciellt inom området för översiktlig
planläggning, är det nödvändigt att han knytes till länsarkitektkontoret.

Under en följd av år har både länsstyrelsen och länsarkitektkontoret
gjort den erfarenheten, atl eu väsentlig förutsättning för länsinstansens
möjligheter att göra eu effektiv insats beträffande den översiktliga planeringen
är ständiga och vittgående kontakter med kommunerna. Resultatet
av dessa kontakter är emellertid i hög grad beroende av, att den för planerings-
och byggnadsväsendet närmast ansvariga kommunala myndigheten
inom respektive kommuner — byggnadsnämnden — har tillgång
till erforderlig sakkunnig hjälp för serviceverksamhet och detaljplanering.

264

I den mån så blir fallet bör systemet med byggnadsförbud kunna bliva
mindre kännbart och detaljplaneringen i många fall förenklas och måhända
ersättas med fortlöpande planutredningar, särskilt i sådana kommuner,
där kommunen behärskar den för tättbebyggelse tillgängliga marken
eller där planeringsproblemen är mindre komplicerade. Ehuru
länsstyrelsen och länsarkitekten på senare år nedlagt ett omfattande arbete
i avsikt att söka tillförsäkra byggnadsnämnderna i länets landskommuner
sakkunnig hjälp beträffande handläggningen av plan- och byggnadsfrågor,
har länsinstansens ansträngningar härutinnan hittills icke resulterat i en
för länet tillfredsställande lösning av hithörande frågor.

Både länsstyrelsen och länsarkitekten har konstaterat, hurusom avsaknaden
av en fast målsättning för planeringsarbetet i stort och bristande
samordning av den centralt bedrivna verksamheten i dessa stycken försvårat
handläggningen av planerings- och byggnadsärendena i länsinstansen.
Planeringsarbetet försvåras vidare genom avsaknaden av instruktionsmässigt
uppdragna riktlinjer för samordning mellan olika med samhällsplanering
arbetande regionala myndigheter. Ehuru det exempelvis är av stor
vikt, att en omsorgsfull planering med avseende å skolbyggnadsverksamheten
sker, icke minst med tanke på skolornas lokalisering, är länsstyrelserna
för närvarande ställda utanför denna planeringsverksamhet, trots
att nästan varje skolbyggnad drager med sig lokaliseringsproblem av stor
räckvidd.

Även om — som revisorerna förutsätta — den statliga organisationen
på planväsendets område tills vidare kommer att bibehållas i sina huvuddrag,
synes något hinder icke möta mot att åtminstone frågan om samordning
av för olika regionala myndigheter likartade arbetsuppgifter på
samhällsplaneringens område bringas till en lösning, i vilket sammanhang
självfallet jämväl riktlinjer för samverkan på planväsendets område dessa
myndigheter emellan centralt bör uppdragas och snarast möjligt regionalt
bringas i tillämpning.

Vad slutligen angår den av revisorerna berörda frågan om icke planeringsverksamheten
skulle gagnas av en koncentration till eu eller ett fåtal
myndigheter på såväl det centrala som det regionala stadiet, tenderar
enligt länsstyrelsens mening utvecklingen, bedömd på längre sikt, mot
att en sådan koncentration kommer till stånd. Länsstyrelsen anser, att
utvecklingen bör länkas in på tillskapande av ett planeringsorgan på länsplanet.
Lämpligt torde vara att till en början spörsmålet angående vad ett
sådant till länsförvaltningen knutet planeringsorgan skall syssla med och
måhända icke minst vad andra med länsstyrelserna sidoordnade länsorgan
ej bör syssla med göres till föremål för eu förutsättningslös utredning.
Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan länsinstansen och byggnadsnämnderna
å ena sidan och de centrala instanserna och länsinstansen å
andra sidan bör därvid bli föremål för en genomlysande behandling.

I detta ärendes handläggning har, förutom undertecknade, deltagit jämväl
landssekreteraren Hulterström, länsarkitekten Borg och biträdande länsarkitekten
Halla.

Malmö i landskansliet den 16 februari 1957

Underdånigst
G. A. WIDELL

B. ULMÉN

265

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Malmöhus län

Anmodad i resolution den 11 januari 1957 att inkomma med yttrande
över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört rörande byggnadslagstiftning
får jag anföra följande.

Riksdagens revisorer ha påtalat, att gällande byggnadslagstiftning icke
är utformad på sådant sätt, att planarbete kan bedrivas i takt med utvecklingen.
Orsakerna härtill äro bland annat, dels att ett flertal statliga
myndigheter ha till uppgift att bedriva översiktlig planering inom sitt
speciella fackområde och dels att klara entydiga direktiv angående samordningen
saknas. På grund härav har den översiktliga planläggningen
icke hunnits med i önskvärd utsträckning. Detta påtalade förhållande
stämmer väl överens med den erfarenhet jag har rörande frågor av hithörande
slag. Då och då träffar man på fall, där ett samarbete på ett
tidigt stadium mellan olika myndigheter hade kunnat förhindra olämplig
bebyggelse utmed vägar. Riksdagens revisorer förorda, att en utredning
tillsättes för att närmare utreda dessa förhållanden och har även angivit
vissa riktlinjer rörande utredningens målsättning. De synpunkter, som
däri framförts, äro enligt min uppfattning välbetänkta och får jag för egen
del tillstyrka, att den föreslagna utredningen kommer till stånd snarast
möjligt.

Malmö den 28 januari 1957

Vägförvaltningen i Malmöhus län
C. G. Plantén

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Malmöhus lön

Med anledning av länsstyrelsens remiss i rubricerade ärende, dnr I Ä
56 56. får överlantmätaren anföra följande.

Revisorerna ha funnit att regional bebyggelseplanering hittills bedrivits
i ytterst begränsad skala och blivit starkt efter i utvecklingen. De framhålla
att detta medför risker och olägenheter och förorda en närmare utredning
angående de åtgärder i fråga om organisation och lagstiftning som
kunna vara påkallade från statens sida för att tillrättalägga förhållandena.
Vad organisationen beträffar anses i första hand böra övervägas en förstärkning
av rådet för översiktlig planläggning, länsstyrelsernas planeringssektioner
samt länsarkitektkontoren. Jämsides härmed hör prövas huruvida
ett sammanförande kan ske av sistnämnda båda organ till ett planorgan
för länet under gemensam ledning. En översyn av reglerna för de olika
planmyndigheternas kompetensområden och uppgifter inom planarbetet
anses i samband härmed erforderlig. Beträffande lagstiftningen ifrågasättes
vidare en uppdelning av regionplaneinstilutet till två stadier.

Till grund för revisorernas uttalande ligger bl. a. vissa av revisorerna
inhämtade synpunkter på den gällande byggnadslagstiftningens verkningar
på planarbetet (s. 203—205). Vad däri anförts föranledar överlantmätaren
till vissa kommentarer.

266

Det uppges att de olika länsorganens uppgifter vid plan- och byggnadsärendenas
handläggning icke äro klart definierade och avgränsade från
varandra och till belysning härav anföras tre typfall.

Vid etl vanligt byggnadsärende hade allmänheten att vända sig till distriktslantmätaren
för vinnande av avstyckning och länsbostadsnämnden
för ansökan om statligt lån. Båda dessa myndigheter hade att bedöma
lämpligheten ur plansynpunkt ehuru detta i första hand låge inom länsarkitektens
verksamhetsområde; myndigheternas samråd med den sistnämnde
vore för övrigt icke alltid säkerställt.

Enligt överlantmätarens mening bliva med nuvarande ordning länsarkitektens
synpunkter tillbörligt beaktade vid fastighetsbildningen. Att varje
planärende skulle hänskjutas till länsarkitekten är uteslutet. Jämlikt bestämmelser
i 73 resp. 45 §§ lantmäteriinstruktionen (SFS 1948:526, ändr.
1950: 260) upptages från lantmäteriets sida i erforderliga fall samråd med
länsarkitekten såväl å förrättningsstadiet som vid överprövningen. — Det
förtjänar i detta sammanhang att nämnas att lantmäteristyrelsen och bostadsstyrelsen
i samråd med byggnadsstyrelsen år 1950 utgivit råd och
anvisningar angående samverkan mellan lantmäteri- och bostadsmyndigheterna.

Beträffande exempelvis industribyggnader måste, heter det vidare i
nämnda avsnitt av revisorernas berättelse, ansökan om byggnadstillstånd
ingivas till länsarbetsnämnden, som även bedömde de ingivna ansökningarna
i lokaliseringsliänseende. Här förelåge icke någon skyldighet att samråda
med länsarkitektkontoret, vilket kunde medföra att industrianläggningar
konime till utförande utan att länsarkitektens översiktliga erfarenhet
kunde göra sig gällande.

överlantmätaren utgår ifrån att här avses sådana områden, där skyldighet
icke föreligger att söka byggnadslov, i annat fall riktar sig kritiken
mot samordningen av byggnadsnämndernas och länsarkitektens verksamhet.
Inom nämnda områden må emellertid jämlikt 143 § byggnadsstadgan
nybyggnad av fabrik eller annan industriell anläggning icke äga
rum med mindre länsstyrelsen företagit viss prövning. Länsarkitekten
torde därför komma i kontakt med även dessa byggnadsföretag.

Som exempel på den oklara avgränsningen mellan expertorganens uppgifter
i plansammanhang anföres 122 § 3 mom. byggnadsstadgan, där det
säges, att länsstyrelsen innan ärende om byggnadsplan avgöres skall inhämta
yttrande däri från överlantmätaren. Resultatet av nuvarande ordning
syntes som regel bli, att både länsarkitekten och överlantmätaren
ansåge sig förpliktigade att yttra sig om planen som helhet, ej blott ur sina
särskilda facksynpunkter utan även ur allmän plansynpunkt.

Gränsen mellan vad som är facksynpunkt och allmän plansynpunkt är
enligt överlantmätarens mening svår att draga. I de fall plan upprättats
av tjänsteman å länsarkitektkontoret bör emellertid med hänsyn till markägarnas
intressen överlantmätarens bedömning principiellt avse planen
som helhet. Det kan nämligen ur rättssäkerhetens synpunkt icke vara
tillfredsställande om planen i vissa avseenden granskades endast av den
myndighet, som upprättat densamma. Vad överlantmätarens bedömning av
planer i övrigt beträffar, torde den regelmässigt böra avse fastighetstekniska,
fastighetsekonomiska och fastighetsrättsliga frågor samt planärendets
formella handläggning. Speciellt åvilar det därmed överlantmätaren
att tillse att bedrivande av jordbruk, skogsskötsel eller annan därmed jäm -

267

förlig näring icke genom planen i onödan hindras eller försvåras (117 §
byggnadsstadgan). 1 detta sammanhang erinras om att områden för jordbruksändamål
numera kunna inlagas i byggnadsplan. Vid bedömande av
planerna ur nu nämnda synpunkter kan överlantmätaren få taga ställning
till planform, planområdets lokalisering och avgränsning samt till planlösningen
i stort lika väl som till enskilda plandetaljer.

De frågor riksdagsrevisorerna föreslagit böra utredas ha delvis redan
varit föremål för utredning samt prövning av statsmakterna under senare
år. Sålunda ha organisationsfrågor behandlats i betänkande!! avgivna av
1948 års länsstyrelseutredning (SOU 1950:38), 1947 års byggnadsstyrelseutredning
(SOU 1952:35) och kommittén för stadsplancväsendets omorganisation
(SOU 1950: 45). En del hithörande problem avhandlas i betänkande
angående näringslivets lokalisering (SOU 1951:6). Lagstiftningen å planväsendets
område är f. n. föremål för översyn av 1951 års byggnadsutredning.
Frågan om samverkan mellan fastighetsbildning och planering enligt
byggnadslagen prövas av 1954 års fastighetsbildningskommitté. Med tanke
på all denna utredningsverksamhet som pågått och nu pågår är det uppenbart
att ett krav på ytterligare utredning måste vara starkt underbyggt för
att kunna tillstyrkas.

Region- och generalplaneinstituten infördes med 1948 års byggnadslagstiftning.
De äro alltså unga institut, vilka ännu icke torde ha funnit sin
lämpliga form. Det är möjligt att den påtalade eftersläpningen, som givetvis
är beklaglig och bör inhämtas, delvis beror av sistnämnda förhållande.
Erfarenheterna av planinstituten äro ännu knapphändiga. Det synes därför
vara för tidigt att redan nu upptaga frågan om revision av gällande
lagstiftning, innebärande bl. a. tillskapande av ännu ett institut för översiktlig
planläggning, avsett för »storregioner». Ej heller förefaller det vara
välbetänkt att uppbygga större statliga planeringsverk för länen. En sådan
anordning synes för övrigt komma att strida mot principen om kommunernas
primära ansvar för planeringen. Däremot kan det vara lämpligt att
viss begränsad försöksverksamhet bedrives i statlig regi samt att grundläggande
utredningsmaterial samlas centralt.

Vad organisationsfrågorna i övrigt beträffar torde eventuellt erforderliga
förstärkningar av planeringssektionerna, rådet för översiktlig planläggning
samt länsarkitektkontoren på sätt sker i liknande fall kunna tagas upp
petitavägen. Rörande det ifrågasatta sammanförandet av länsstyrelsernas
planeringssektioner och länsarkitektkontoren till ett planorgan för länet
under gemensam ledning synes den nuvarande ordningen med fristående
experter av olika slag samt länsstyrelsen med planeringssektioner såsom
samordnande och beslutande organ vara den riktiga.

Vad som anförts rörande splittring vid planärendenas behandling och
oklar avgränsning av de olika länsorganens uppgifter härvidlag samt brister
i samrådsförfarandet torde vara betydligt överdrivet.

överlantmätaren finner att tillräckliga skäl för den av riksdagsrevisorerna
föreslagna utredningen för närvarande icke föreligga.

Malmö i länets lantmäterikontor den 25 januari 1957

e. f.

Carl Ilansson

268

Bilaga C

Till Länsstyrelsen i Malmöhus län, Malmö

I resolution den 11 dennes, dnr IÄ 56 56, har länsstyrelsen anmodat distriktsingenjören
avgiva yttrande över det i riksdagsrevisorernas »berättelse
angående statsverket år 1956» under § 20 upptagna uttalandet angående
vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen. Med anledning härav får
distriktsingenjören anföra följande.

I anslutning till vad som i berättelsen anföres beträffande samordning
av inventeringar och utredningar angående befolkningsprognoser och näringsväsen
kan framhållas, att dylika utredningar givetvis äro av stor
betydelse även vid uppgörande av vatten- och avloppsutredningar. Uppgifter
av detta slag finnas f. n. i länsutredningarna för vatten och avlopp
men äro helt naturligt icke längre lika tillförlitliga med hänsyn till de
ändrade förhållanden, som numera inträtt. En överarbetning och komplettering
av dessa prognosuppgifter synes därför angelägen. En samordning
vid insamlandet och bearbetandet av dylikt statistiskt material kan sålunda
även vid vatten- och avloppsprojekteringen medföra stora tidsvinster och
besparingar.

I revisorernas berättelse ifrågasättes om icke en viss omorganisation
av planarbetet pa länsplanet borde ske och om icke en översyn av reglerna
för de olika planmyndigheternas kompetensområden och uppgifter borde
genomföras. Enligt distriktsingenjörens mening är behovet av en utredning
och översyn i dessa avseenden mycket påtagligt. Det torde vara nödvändigt
att planväsendet framdeles organiseras så, att planmyndigheten kan samordna
och leda det interna planarbetet och samtidigt vara ansvarig och
rådgivande myndighet utåt. För ernående av en önskvärd samordning
måste särskild instruktion fastställas, så att olikheter i ärendenas handläggning
icke kan uppstå. På samma sätt fordras givetvis att jämväl för
de övriga expertorganen fastställes instruktion, som möjliggör ett snabbt
och smidigt samarbete. Klara gränser för olika myndigheters kompetensområden
äro nödvändiga för att eliminera dubbelarbete utan att kravet
på en allsidig granskning eftersättes.

I anslutning till de sist anförda synpunkterna ankommer det på distriktsingenjören
att beakta de önskemål och krav, som från vattenvårdsmyndigheten
kan framställas beträffande dennas kompetensområde och uppgifter
inom planarbetet. För belysande av dessa speciella spörsmål har distriktsingenjören
upprättat en här bifogad »P.M. med synpunkter beträffande
vattenvårdsmyndighetens kompetensområde och uppgift inom planarbetet».

Sammanfattningsvis får distriktsingenjören framhålla, att den av revisorerna
förordade utredningen rörande planväsendet, innefattande bl. a. samordning
mellan de olika planmyndigheterna liksom ock fördelningen av
arbetsuppgifterna dem emellan, synes angelägen. Med stöd av de synpunkter,
som framgå av nyssnämnda P. M., vill distriktsingenjören hemställa
att de av vattenvårdskommittén framförda förslagen därvid bli i
erforderlig mån beaktade. Distriktsingenjören vill slutligen ifrågasätta, om
icke den av riksdagsrevisorerna ifrågasatta utredningen om planväsendet

269

lämpligen bör ske samtidigt med och i anslutning till den revision av
byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen, som kan vara förestående.
Malmö den 26 januari 1957

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Malmöhus och Kristianstads län

Ossian Svensson

Tryggve Dackman

P. M.

med synpunkter beträffande vattenvårdsmyndighetens kompetensområde

och uppgift inom planarbetet

I olika sammanhang har från skilda håll framhållits betydelsen av att
vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna beaktas i samhällsplaneringen och
samhällsbyggandet. Allt fortfarande saknas dock klara lagbestämmelser
liksom ock enhetliga instruktioner för hur detta skall ske. Detta ur vattenoch
avloppssynpunkt otillfredsställande förhållande framkommer måhända
bäst vid genomgång av »Byggnadslagstiftningen» av Bexelius, Nordenstam
och Aurén. I kommentarerna till byggnadsstadgans § 24 (2:a upplagan
sid. 512, 2:a stycket) har anförts att »med hänsyn till den stora betydelsen
av att vatten- och avloppsfrågan beaktas i generalplan, stadsplan och
byggnadsplan, bör yttrande angående förslag till sådan plan regelmässigt
inhämtas från distriktsingenjören för vatten och avlopp. Har sådant yttrande
ej inhämtats tidigare under planärendets behandling, torde länsstyrelsen
böra tillse, att detta sker». Liknande kommentarer återfinnas till
byggnadsstadgans §§ 122 och 155. De synpunkter, som här citerats och som
nu endast ha karaktär av rekommendation, måste direkt intagas i lagtexten
för att intentionerna i byggnadslagstiftningen beträffande vattenoch
avloppsfrågornas beaktande vid samhällsplaneringen skola kunna rätt
tillgodoses. Behovet härav framstår måhända särskilt påtagligt vid jämförelse
med byggnadsstadgans övriga föreskrifter i berörda avseenden,
vilka återfinnas dels i 111 § om handläggning av frågor om fastställelse av
generalplan, dels i 46 § om handläggning av frågor om utomplansbestämmelser,
dels i 31 och 112 §§ om handläggning av frågor om uppgörande av
stadsplan, dels i 34 § om antagande av avloppsplan, dels ock i 157 § om
uppgörande av regionplan.

Avsaknaden av klara bestämmelser i lagstiftningen beträffande vad som
vid detaljplanläggningen kräves med hänsyn till vatten- och avloppsfrågorna,
har resulterat i att dessa frågor antingen inte alls eller för sent beaktats.
Att detta otillfredsställande förhållande fortfarande existerar framgår bl. a.
av en här bifogad skrivelse, som länsstyrelsen i Kristianstads län ansett
sig böra utsända till planförfattare m. fl. På samma sätt medför avsaknaden
av instruktionsföreskrifter att handläggningen av hithörande ärenden
sannolikt icke blir likartad inom olika län.

De spörsmål, som ovan berörts, ha närmare utvecklats i eu artikel
»Aktiv vattenvård — förutsättning för ekonomisk planering», som införts i
tidskriften Plan nr 3 1954 och som här bifogas.1

Här redovisade synpunkter synas kvarstå även sedan — såsom skett
från och med den i januari 1957 — vattenlagen i vissa detaljer skärpts

1 Här ej avtryckt.

270

och även om vattenvårdsorganisationen förstärkes och decentraliseras.
En verkligt effektiv vattenvård torde icke med framgång kunna genomföras
med mindre än att ett instruktionsmässigt föreskrivet samarbete från planmyndigheterna
med vattenvårdsorganisationen åstadkommes. I anslutning
härtill synes jämväl viss komplettering av fastighetsbildnings- och jorddelningslagarna
vara särskilt angelägen.

Nödvändigheten av samarbete mellan vattenvårdsmyndigheten och planmyndigheterna
har berörts av vattenvårdskommittén i betänkandet
»Vattenvården» (SOU 1955: 6). Å sid. 107 och 108 har framlagts sådant
förslag till lagstiftningsåtgärder för tillgodoseende av vattenvårdsintresset
vid fastighetsbildning och planläggning av bebyggelse, som i detta hänseende
anses erforderligt. I Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956 med
förslag till lag om ändring i vattenlagen m. m. har emellertid å sid. 47
departementschefen uttalat »att frågan om samarbetet mellan fastighetsbildningsmyndigheterna
och de myndigheter, som på andra områden -—
däribland vattenvårdens —- ha att beakta allmänna angelägenheter, skall
lösas i samband med den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen,
liksom ock frågan om tillvaratagandet av vattenvårdsintressena
i samband med planläggning av bebyggelse torde bli föremål för behandling
vid en kommande reform av byggnadsförfattningarna.» Departementschefen
anser därför, »att nämnda frågor icke böra upptagas till behandling
i detta sammanhang».

Det är sålunda av vikt att här berörda synpunkter bli beaktade i samband
med den revision av byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen,
som kan vara förestående.

Malmö den 26 januari 1957

Distriktsingenjören för vatten och avlopp i Malmöhus och Kristianstads län

Ossian Svensson

Tryggve Dackman

Till planförfattare, distriktslantmätare, ingenjörer
för vatten och avlopp m. fl.

Vid handläggningen å länsstyrelsen i Kristianstads län av ärenden rörade
fastställande av stads- och byggnadsplaner konstateras ganska ofta,
att det upprättade planförslaget synbarligen tillkommit utan att erforderligt
samråd ägt rum mellan planförfattaren å ena och experter för olika
specialområden å andra sidan.

Särskilt påfallande är bristen på kontakt mellan planförfattaren och
den expert, som utarbetat den vatten- och avloppsutredning, som enligt
byggnadslagen skall åtfölja planförslaget. Det har sålunda hänt att en
upprättad byggnads- eller stadsplan i större eller mindre delar icke kunnat
godtagas vid den granskning, som verkställes av distriktsingenjören för
vatten och avlopp. Sådana områden kunna ha medtagits, som ur vattenoch
avloppssynpunkt äro direkt olämpliga för bebyggelse eller vilkas förseende
med anordningar för vattenförsörjning och avlopp i varje fall skulle
draga oskäliga kostnader. Å andra sidan kunna områden ha utelämnats,
som äro lämpliga för bebyggelse ur såväl vatten- och avlopps- som andra

271

synpunkter. För att kunna åstadkomma i ekonomiskt avseende rimliga
stads- och byggnadsplaner måste förutsättningarna beträffande dels vattentillgångar
och vattentäkter, dels avrinnings- och recipientförhållanden
och därav betingade pumpnings-, renings- och andra åtgärder klarläggas
vid intimt samarbete mellan vatten- och avloppsexperten och planförfattaren.
Om ett dylikt samarbete för sent eller icke alls etableras, kommer
detta — som i ett flertal fall har skett — att medföra, att planförslaget
måste omarbetas med allt vad detta medför av ökat arbete, ökade utredningskostnader
och framförallt ökad tidsutdräkt. Redan nu tar färdigställandet
av byggnads- och stadsplaner avsevärd tid i anspråk, varför det
är angeläget att arbetet med planförslagens upprättande bedrives så, att
onödiga förseningar icke uppstå.

Länsstyrelsen har velat bringa ovanstående synpunkter till Eder kännedom
för benäget iakttagande.

Kristianstad i landskansliet den 18 april 1956

På länsstyrelsens vägnar:
G. Lundborg

T. AUard

Bilaga D

Till Länsstyrelsen i Malmöhus lön, Malmö

Genom länsstyrelsens resolution den 11 januari 1957 anmodad att avgiva
yttrande över statsrevisorernas berättelse i vad den avser den översiktliga
planeringen, får byggnadsnämnden härmed överlämna ett av stadsplanechefen
Gunnar Sundbärg avgivet yttrande i ärendet samt tillika förklara,
att byggnadsnämnden icke har något att erinra emot att utredning verkställes
i det syfte som statsrevisorerna angivit.

Hälsingborg den 6 februari 1957

På byggnadsnämndens vägnar:

L. G. Ohlsson

Gillis Berencreutz

Till Byggnadsnämnden i Hälsingborg

1 resolution av den 11 sistlidne januari har länsstyrelsen begärt nämndens
yttrande i anledning av vad statsrevisorerna i sin senaste berättelse ha
anfört om planväsendets organisation, särskilt med avseende på den översiktliga
planeringen. Med anledning härav får jag anföra följande.

Statsrevisorernas anförande i föreliggande fråga består till största delen
av eu redogörelse för nuvarande organisation för region- och generalplaneringen
eller den »översiktliga planeringen» i allmänhet och hur arbetsförhållandena
för närvarande gestalta sig på detta fäll. Därefter uttryckes
ett önskemål om eu förenklad organisation och antydcs som ett uppslag
i denna riktning eu viss centralisation av planeringsarbetets ledning till
länsstyrelsen eller till institution i nära samband med länsstyrelsen. Sär -

272

skilt framhålles, att det tidigare stadiet av regionplaneringen, och även i
någon män av generalplaneringen, nämligen det stadium då material för
samhällsvetenskapliga utredningar insamlas och sammanställes till prognoser,
borde kunna utföras med bättre resultat och mindre förlust av
arbete och tid av ett organ, som har överblick över ett större administrativt
område, i vilket ifrågavarande region och kanske flera andra infoga sig,
än av ett organ som endast har att befatta sig med det omedelbart aktuella
området.

Man ser av framställningen, att statsrevisorerna ha funnit det svårt att
precisera ett förslag till organisation. Det förefaller mig, som om det vore
minst lika svårt för en byggnadsnämnd och en tjänsteman hos nämnden
att åstadkomma något konkret förslag. Att de nuvarande förhållandena
icke äro tillfredsställande är emellertid uppenbart för var och en som
utövar projekteringsverksamhet på hithörande område.

Rent allmänt må framhållas, att det är nödvändigt att förebygga den
risken, att en ny institution skapas, som låter alla de nuvarande institutionerna
bestå och utöva sin verksamhet i väsentligen samma former som
nu. Under ett par tiotal år har mycket skrivits och talats i syfte att förenkla
proceduren vid tillkomsten av planer — såväl översiktliga som
detaljplaner — och åtskilliga förändringar i gällande förordningar ha genomförts,
men bortsett från enstaka förenklingar av vissa detaljer i proceduren
har det praktiska resultatet ingalunda visat sig motsvara syftet.
Tvärtom vill det förefalla, som om proceduren under årens lopp hade
blivit alltmera komplicerad och kräver allt längre och längre tid.

Likaså må rent allmänt framhållas risken av, att en viss kommuns eller
regions intressen icke bli så väl tillvaratagna genom en på sådant sätt
centraliserad utredning angående dess behov som genom en utredning i
egen regi. A andra sidan kan det mycket väl tänkas inträffa att olika utredningar
i egen regi som utföras för närbelägna områden, kunna komma
till ganska stridiga resultat i fråga om dessa områdens utvecklingsmöjligheter.
I sådant fall synes det ligga nära till hands att anse att improduktivt
dubbelarbete har bedrivits.

Men man är därmed omedelbart inne på en annan risk, nämligen risken
att med långt driven centralplanering försvåra lokala initiativ. Måhända
kan dubbelarbete i vissa fall rent av vara produktivt på detta område,
liksom det utan tvivel kan vara det inom vetenskapen.

Över huvud taget bör jag framhålla som en allmän praktisk erfarenhet,
att det är önskvärt att i en översiktlig planering, det må gälla eu regioneller
generalplanering, inskränka regleringen till det minsta möjliga, så att
en färdig plan så litet som möjligt komplicerar de förändrade förutsättningar,
vilka nog alltid komma att uppstå, eller så att icke alltför mycket
utredningsarbete visar sig ha utförts alldeles i onödan.

Det må vara tillåtet att hänvisa till ett konkret exempel. Det har under
flera decennier ansetts att Bohuslän vore en landsända i tillbakagående.
Mycket officiellt utredningsarbete har nedlagts på att råda bot på svårigheterna
genom att bidraga till att skapa förutsättningar för att etablera
spridda mindre industrier inom området. Man kan göra det tankeexperimentet,
att en regionplan över t. ex. den centrala delen av landskapet hade
utarbetats med mindre befolkningscentra och väl spridda men blygsamma
reservat för industrier, trafikleder mellan dessa o. s. v., och att denna plan
hade baserats på omfattande befolknings- och näringsprognoser. Om en

273

sådan plan hade upprättats, hade den måhända nu icke haft något större
värde sedan situationen under senaste år har ändrats väsentligt genom det
nya storvarvets förut oanade uppkomst och utveckling vid Uddevalla. I den
tänkta regionplanen hade väl ingen slörre expansion tillmätts Uddevalla,
men denna stad har genom storvarvet kommit in i en stark utveckling
och synes tendera att draga åt sig en väsentlig del av den befolkning, som
man förut fruktade skulle övergiva landsändan. I detta fall har sålunda
genom enskild dådkraft en helt ny situation uppstått, som aldrig hade
kunnat anas av någon regionplanerare eller samhällsvetenskaplig expert.
Man kan emellertid alltid invända mot ovanstående resonemang, att i
hästa fall hade den tänkta regionplanen icke försvårat det enskilda initiativet.

Regionplaneringen, i något mera allmän bemärkelse än så som termen
är definierad i lagstiftningen, synes vara den fråga som statsrevisorernas
framställning framför allt rör sig om. I denna fråga har man i Hälsingborg
icke någon större erfarenhet. Däremot har vid generalplanearbetet i Hälsingborg
vunnils vissa erfarenheter, som tala för statsrevisorernas tanke på
en sorts förenklad regional planläggning, som icke innebär redovisning av
hela det berörda områdets användning utan endast reglering av vissa särskilda
förhållanden, och som kan utföras utan den tunga apparat som förutsättes
i lag och förordning. I nordvästra Skåne finnes t. ex. otvivelaktigt ett
behov av åtgärder för att reservera rekreationsområden för tätorternas,
icke minst den största stadens, befolkning, men det synes icke möjligt
för en stad att genom egna åtgärder tillgodose sina intressen i detta avseende.
Liknande är förhållandet med behovet av vissa trafikleder mellan
olika orter. I samband med generalplanen för Hälsingborg ha förbindelserna
med vissa orter tvingat till utredningar som ha sträckt sig långt utanför
stadsområdet, men någon verklig lösning av frågorna har icke kunnat
vinnas på grund av omöjligheten att få ett bestämt ställningstagande från
vägförvaltningen, vilket denna enligt sin instruktion knappast kan göra
då det icke gäller en anläggning som är omedelbart aktuell. På sistone synes
ha uppstått en utsikt till att dessa frågor kunna få eu lösning i önskad
riktning genom att generalplanearbete har påbörjats för de berörda orterna,
varvid samråd har etablerats.

Dessa här berörda frågor synas vara sådana, som skulle lämpa sig för
en form av förenklad regionplanering.

Helt visst finnas i andra regioner liknande och även större problem, som
med fördel skulle kunna lösas utan den osmidiga apparat som en reguljär
regionplanering kräver, om det funnes elt organ i länet som vore rustat
för att överblicka och effektivt leda allt planeringsarbete inom sitt område.
Med hänsyn till det intima sambandet mellan detaljplanering och översiktlig
planering bör ett sådant organ vara det centrala organet för all
planering.

En uppenbar olägenhet i den nu rådande ordningen är, alt vissa av de
organ, som befatta sig med planering, ha eu från de övriga alltför fristående
och ibland oklar ställning. Detta sammanhänger delvis med att vissa
sortera under centrala ämbetsverk i Stockholm, andra under länsstyrelsen.
Eu annan olägenhet, som sammanhänger med den förra och som åtminstone
delvis måste bero på rådande oklarhet i vederbörande kompetensområden
eller på all de primära arbetsuppgifterna egentligen äro av annan
arl, är att olika organ kunna föranledas att antingen överskrida sina spe 18

liev. berättelse ang. statsverket år 1950. It

274

cialiteter och befatta sig med sammanfattande planering eller att driva
sina speciella facksynpunkter utan tillräcklig hänsyn till den sammanfattande
planeringen. Åtskilligt av den förvirring och de svårigheter, som man
möter på arbetsfältet, är att hänföra till sådana förhållanden. Möjligen
kan åtskilligt vinnas genom en omarbetning av instruktionerna för de nuvarande
organen, men det synes även uppenbart, att en fastare ledning
av det nu alltför splittrade arbetet är av nöden. För att en sådan fastare
ledning skall kunna åstadkommas, icke minst på det tidigare stadiet av
planeringen, då de grundläggande samhällsvetenskapliga undersökningarna
göras, krävas säkerligen större personalresurser.

Det är emellertid min uppfattning, att även om en perfekt organisation
med klara instruktioner för de olika organen åstadkommes, beror i sista
hand mycket på det rent personliga utövandet av respektive funktioner.
Det ligger t. ex. nära till hands, att en vägbyggare i sitt bedömande av uppkommande
frågor tenderar att överskrida gränserna för sitt specialområde
för att inverka på planeringen i vidare sammanhang. Men det ligger samtidigt
nära till hands, att samme vägbyggare i sitt i och för sig berättigade
intresse för trafikledernas kvalitet icke tillräckligt inser trafikledernas uppgifter
att betjäna de samhällen som de passera. Jag önskar framhålla, att
detta är sagt endast som ett försök att komma från allmänna talesätt till
ett konkret exempel, och att jag för egen del har funnit ett gott personligt
samarbete med de statliga vägspecialisterna.

Då man, som jag ju ovan har gjort, förordar en fastare och gemensam
central ledning av både den översiktliga och övriga planeringen, bör jag
även, för att ytterligare understryka den stora vikten av det personliga
handhavandet av ifrågavarande uppgifter, framhålla angelägenheten av
att en sådan ledning icke minst vid detaljplaneringen respekterar den
kommunala bestämmanderätten, vid bedömning av inkommande förslag
inskränker sig till att tillse att lagstiftningens föreskrifter och grundsatser
iakttagas och att inga uppenbara missförhållanden få passera, men undviker
att söka få utarbetade projekt att så nära som möjligt anpassas till
sina personliga uppfattningar om hur uppgiften helst skulle ha lösts.

De många erinringar som ha gjorts här ovan, avse att framhålla, att det
gäller att skapa en ny organisation som icke i praktiken blir lika komplicerad
eller eventuellt ännu mera komplicerad än den nuvarande, och att
fördelen av även en i och för sig god organisation är i hög grad beroende
på det personliga utövandet.

Som sammanfattning får jag anföra, att jag icke anser mig vare sig böra
eller kunna framställa positiva förslag till en organisation som är bäst
ägnad att främja det syfte som har uttalats av statsrevisorerna, men att
jag anser att detta syfte är beaktansvärt och att det är önskvärt att frågan
utredes närmare.

Jag får härmed hemställa, att nämnden måtte i skrivelse till länsstyrelsen
tillstyrka en utredning av den fråga, som har upptagits av statsrevisorerna.

Hälsingborg den 6 februari 1957

Gunnar Sundbårg
Stadsplanechef

275

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
uti remissen bilagd del av sin berättelse (§ 20. Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen)
.

Med biläggande av inkomna yttranden från länsarkitekten (Bilaga A),
överlantmätaren (Bilaga B) och länsbostadsdirektören i länet (Bilaga C)
samt regionplanechefen i regionplaneförbundet för Göteborg med omgivningar
(Bilaga D) får länsstyrelsen för egen del anföra följande.

Utvecklingen har medfört ett behov av översiktlig planering såväl på
riks- som länsplanet. Länsstyrelsen delar riksdagsrevisorernas mening, att
det är ändamålsenligt att det vid sidan av generalplanering och annan intern
kommunal planering sker en översiktlig planering av större regioner, att
en dylik regional planering endast i ringa utsträckning kommit till stånd
och att åtgärder för avhjälpande av denna brist bör vidtagas.

För planläggningen av stamvägnät, kraftförsörjning, byggnadskvotfördelning
in. in. pågår redan i skilda myndigheter eu riksomfattande utredningsverksamhet.
Skäl talar för att ett statligt organ för översiktlig planläggning
sammanhåller och kompletterar de olika, hela landet omfattande
planeringarna.

Även på länsplanet pågår skilda utredningar för planeringar av olika
slag. Inom detta län pågår för närvarande en av riksdagen begärd, av länsstyrelsen
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen bedriven utredning om
möjligheten att å landsbygden i Bohuslän skapa förutsättningar för ett
ökat differentierat näringsliv. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utreder på
uppdrag av Kungl. Maj:t länets skärgårds behov av kommunikationer. Regionplanering
i enlighet med byggnadslagstiftningens bestämmelser pågår
för Göteborgsregionen, som sträcker sig över gränserna till grannlänen.
Planering av sträckningen av riksväg nr 2 i länet pågår under ledning av
ett väg- och vattenbyggnadsstyrelsens planeringskontor i Malmö. Utredningar
har utförts för lokalisering av fiskehamnar i länet. Starkt behov
av revidering av en 1945—47 verkställd generalplaneutredning rörande
vattenförsörjning och avlopp inom länet föreligger. Lantbruksnämnden i
länet anser behov föreligga av översiktlig utredning angående näringslivet
å länets landsbygd. Folkskoleinspektörerna nödgas för bedömande av skolväsendets
organisation göra omfattande utredningar rörande befolkningsoch
näringsförhållanden.

Även på länsplanet föreligger enligt länsstyrelsens mening behov av ett
samlande, sammanhållande och kompletterande utredningsorgan med intimt
samarbete med motsvarande organ och andra vederbörande myndigheter
i angränsande län.

Utredningsorganen på såväl riksplanet, därvid länsstyrelsen närmast tänker
på det inom byggnadsstyrelsen verksamma rådet för översiktlig planläggning,
som på länsplanet bör få tillräckliga resurser för uppgiften, bl. a.
tillgång på geografisk-samhällsvetenskaplig expertis.

1 likhet med riksdagsrevisorerna anser länsstyrelsen utredning i dessa
frågor behövlig. Därvid synes böra beaktas den av förenämnda råd för
översiktlig planläggning i dess P. M. angående regionplaneringens mål

276

och medel föreslagna uppdelningen av regionplaneinstitutet på två stadier.
Den däri skisserade storregionutredningen synes ej lämpligen kunna infogas
i gällande regionplaneinstitut. Den torde vara av så vittgående allmänt
intresse, att det bör ankomma på ett statligt länsorgan att handhava
detta första regionplaneringsstadium.

Riksdagsrevisorerna förordar en prövning av frågan i vad mån ett sammanförande
av länsstyrelsens planeringssektion och länsarkitektkontoret
till ett planorgan för länet under gemensam ledning skulle äga rum. Länsstyrelsen,
som icke anser sig kunna utan grundlig utredning taga ställning
till en så genomgripande omorganisationsfråga, har ej något att erinra
mot eu utredning i saken. Redan nu synes det emellertid böra utsägas, att
om ett dylikt gemensamt planorgan skall komma till stånd, detta får ingå
i länsstyrelsen, som i förhållande till planväsendet alltjämt bör intaga
en ledande ställning på länsplanet. Vidare kan redan nu anmärkas, att för
närvarande har både planeringssektionen och länsarkitektkontoret vissa
uppgifter, som icke lämpligen böra hänföras till ett planorgan som nyss
sagts. Som exempel på dylika uppgifter kunna nämnas planeringssektionens
befattning med trafikväsendet och länsarkitektkontorets befattning
med statens byggnader och byggnadsverksamhet.

Av riksdagsrevisorerna förordad översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas
kompetensområden och uppgifter inom planarbetet samt
reglerna för statsbidrag till regionplanering finner länsstyrelsen önskvärd.

I länsstyrelsens handläggning av detta ärende har deltagit landshövding
Nyström, landssekreterare Uddenberg och länsassessor Hasselrot, föredragande.

Göteborg i landskansliet den 24 januari 1957

Underdånigst
PER NYSTRÖM

CARL HASSELROT

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Revisorerna har riktat uppmärksamheten på den avsevärda eftersläpningen
i fråga om översiktlig planering i större sammanhang (regionplanering)
och anser att man bör vidtaga åtgärder för att råda bot härpå och
få till stånd en regional planering i större omfattning än hittills skett. Länsarkitektkontoret
delar helt denna revisorernas uppfattning.

En ökad aktivitet på detta planeringsområde, lämpligen upplagd efter
de riktlinjer, som återfinnas i den P. M., vilken framlagts av byggnadsstyrelsens
råd för översiktlig planering, torde enligt kontorets mening lättast
och utan större organisatoriska förändringar kunna åstadkommas, dels
genom att giva nyss nämnda råd ökade personella och ekonomiska resurser,
dels genom att tillföra länsstyrelserna erforderlig samhällsvetenskaplig
expertis, som där lämpligast synes böra anknytas till länsarkitektkontoren,
önskvärt vore dessutom att länsarkitektkontorens personella resurser utökades
så, att länsarkitekten i högre grad än hittills kunde frigöras från

277

det dagliga rutinarbetet med handläggningen av de löpande ärendena och
i stället finge möjligheter att i större utsträckning ägna sig åt konstruktivt
planarbete av översiktlig art, initiativ-verksamhet, kontakter med övriga
expertorgan på länsplanet och med kommunala myndigheter o. dylikt.
Härigenom kunde den stora erfarenhet av och kännedom om planfrågorna
i länen, som onekligen finnes samlad på länsarkitektkontoren mera effektivt
utnyttjas till gagn för bebyggelseplaneringen såväl i de större sammanhangen
som beträffande detaljplaneringen.

Revisorerna har också uppmärksammat att oklarhet råder beträffande
avgränsningen av de olika myndigheternas och expertorganens respektive
kompetensområden i samband med handläggningen av ärenden rörande
byggnadsväsendet och samhällsplaneringen och att till följd därav dubbelgranskning
av ärendena förekommer i icke obetydlig omfattning. Revisorerna
anser att en utredning härom bör komma till stånd. Länsarkitektkontoret
vill eftertryckligt vitsorda behovet av en sådan utredning, varvid
kontoret vill framhålla som sin uppfattning, att i frågor rörande bebyggelseplaneringen
och byggnadsfrågor, länsarkitektkontoren bör utgöra den
samlande instansen på länsplanet, som har att inhämta och sammanställa
de övriga expertorganens mening och avgiva det slutliga utlåtandet till
länsstyrelsen. Detta bör i hög grad vara ägnat att underlätta och påskynda
arbetet med ärendenas handläggning och undanröja missförstånd och motsägelser
mellan de olika expertorganen samt stärka kontakten och åstadkomma
ett mera konstruktivt samarbete dem emellan.

Länsarkitektkontoret i Göteborg den 19 januari 1957

F. Lindström

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Med anledning av innehållet i riksdagsrevisorernas berättelse under § 20
»Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen» får överlantmätaren, som beretts
tillfälle att till Länsstyrelsen härom inkomma med yttrande, anföra
följande.

Revisorerna förorda en utredning rörande planväsendet med sikte på
två huvudfrågor nämligen dels samordning mellan olika i arbetet deltagande
myndigheter och fördelning av föreliggande uppgifter, dels effektivisering
av regionplanearbetet.

Vid diskussion om dessa problem måste man främst ha klart för sig
att det karaktäristiska för bebyggelseplaneringen är de många olika synpunkter
och intressen som skola beaktas. Redan planeringens tekniska
sida för in eu rad olika fack i arbetsuppgiften. Ser man till de sociala,
kulturella och ekonomiska sidorna formeras fackmännens antal och ökas
väsentligen lekmannaintressena. Det ligger alltså i arbetets art, att i alla
dess stadier medinflytande eftersträvas från många håll och att åtskilliga
parter rimligtvis också bör få komma till tals. Vad revisorerna inledningsvis
i sitt uttalande anför om de olika planeringar som bedrivas vid sidan
om planering enligt byggnadslagen understryker detta.

I betydande omfattning berör eller syftar lantmäteriets verksamhet till
planering av olika slag, ej minst bebyggelseplanering. För lantmäteriet

278

har därför frågor om samarbete och samordning med andra myndigheter
och organ i sådana frågor stor aktualitet och förenklingar som kunna uppnås
utan eftersättande av väsentliga sakliga intressen måste hälsas med
tillfredsställelse.

Byggnadslagen systematiserar bebyggelseplaneringen i översiktlig planering
och detaljplanering, varvid principen är att den översiktliga planeringen
skall utgöra grund för detaljplaneringen. Nu har byggnadslagens
syfte i detta avseende kunnat förverkligas endast i relativt blygsam omfattning.
Om den i sig logiska principen genomfördes borde den emellertid
kunna leda till en förenkling av planfrågorna bl. a. genom decentralisering,
så att på den översiktliga planeringen stödda detaljplaner kunde behandlas
mera såsom lokala problem.

Uppgörande av detaljplan knytes i byggnadslagen till tätbebyggelsebegreppet,
så att för områden med existerande eller aktuell tätbebyggelse
skall detaljplan finnas. Emellertid är byggnadslagen även i detta avseende
endast delvis förverkligad. Ett stort antal tätbebyggelseärenden avgöras i
själva verket utan stöd av fastställd plan. Sådana ärenden ha också vid
olika tillfällen dragit uppmärksamhet till sig på grund av tidsutdräkt och
osäkerhet om utgången. I viss mån ligger det i sakens natur att, där plansynpunkter
skola anläggas utan den fullständiga utredning som ligger
bakom den fastställda planen, bedömandena blir svåra, villkorsbetonade
och mindre klara. Med en fortskridande detaljplanering kan man visserligen
räkna med att antalet ärenden av denna typ kommer att minska.
En utveckling av den översiktliga planeringen skulle emellertid kunna förenkla
och utgöra underlag för decentralisering även av dessa avgöranden.

Det synes vara anledning understryka, att för lantmäteriet, som besitter
högt kvalificerade lokala enheter, goda möjligheter finnas att medverka
i utvecklingen av en decentralisering.

Såsom framhållits utgör emellertid den översiktliga planeringens eftersläpande
otvivelaktigt en hämsko på möjligheterna att ännu åstadkomma
några mera väsentliga förenklingar av planfrågornas behandling. Nyttan
av en utredning för närvarande på denna punkt kan därför ifrågasättas.
Överlantmätaren vill för sin del såsom en förstahandsuppgift i stället understryka
vikten av fortsatta undersökningar för att utveckla och befrämja
den översiktliga planeringen, antingen dessa skola bedrivas inom byggnadsstyrelsens
råd för översiktlig planläggning eller kanske hellre givas
en bredare bas.

Göteborg i länets lantmäterikontor den 16 januari 1957

Erik Ahlberg

Sigurd Linders

Till Länsstyrelsen

Bilaya C

Som revisorerna framhåller har regionplanering skett i ytterst begränsad
skala, medan general- och detaljplaneringen i de enskilda kommunerna
bedrivits i jämförelsevis god takt. Eftersläpningen i förstnämnda hänseende
kan äventyra ändamålsenligheten i fråga om det övriga planeringsarbetet.
Icke minst gäller detta översiktsplaneringen i landskommunerna, där vär -

279

det och nyttan av eu generalplan i mycket beror på i vilken grad hänsyn
tagits till de regionala sammanhangen vid planens utformning. Förslaget
om en utveckling av regionplaneringen synes därför beaktansvärt. En sådan
utveckling förutsätter emellertid ett ökat engagement från de statliga planmyndigheternas
sida. Bl. a. med hänsyn till att avgränsningen av regionerna
torde kräva en viss »förplanering» på länsplanet, synes det vara ofrånkomligt
att endera länsstyrelsen eller länsarkitektkontoret bedriver en aktiv
planeringsverksamhet. Som särskilt aktuellt framstår behovet av eu revidering
av den länsvis upprättade generalplanen för vatten och avlopp. Men
även frågor av icke teknisk natur som exempelvis befolkningsutvecklingen
hör utredas länsvis. Härmed undvikes dubbelarbete i fråga om dylika
utredningar, varjämte det kan antagas, att man vid en bearbetning länsvis
av materialet kan nyttiggöra detta jämväl för andra områden i den samhälleliga
verksamheten (socialvården, skolväsendet etc.). Detta utredningsarbete
förutsätter emellertid att länsstyrelsen — eller länsarkitektkontoret
— förstärkes med på det samhällsvetenskapliga området skolad arbetskraft.

Revisorerna förutsätter, att den nuvarande organisationen i fråga om
de olika myndigheternas befattning med planfrågor bibehålies i sina huvuddrag,
men anser det angeläget, att den nuvarande starka splittringen
av utrednings- och planeringsuppgifterna undanröjes. Till en del skulle
så kunna ske genom den ovan berörda aktiviseringen av planläggningen
på länsstadiet. Men revisorerna ifrågasätter också om icke ett sammanförande
av länsarkitektkontoret och länsstyrelsens planeringssektion till ett
planorgan under gemensam ledning vore ändamålsenligt. Vidare förordas
en närmare översyn av reglerna för de olika planmyndigheternas kompetensområden.

Enligt min uppfattning torde det ifrågasatta och i och för sig väl motiverade
sammanförandet av länsarkitektkontoret och länsstyrelsens planeringssektion
innebära en sådan genomgripande förändring i den nuvarande
organisationen, som av revisorerna själva bedömes såsom icke möjlig att
nu genomföra. Vad som till skillnad häremot vore både praktiskt genomförbart
och till stort gagn för det gemensamma arbetet, vore den föreslagna
översynen av reglerna för resp. myndigheters kompetensområden.
1 all synnerhet skulle detta gälla om denna översyn kunde leda till förslag
till konstruktivt samarbete i fråga om för länet väsentliga planeringsuppgifter.

Uddevalla den 18 januari 1957

Åke Malmberg

Bilaga D

Till Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Riksdagens revisorer har i sin senaste berättelse tagit upp planväsendet
till diskussion och därvid även berört regionplaneringen.

Inom göteborgsregionen har den regionala planläggningen pågått i över
5 år nu, sedan den 1951 togs upp i enlighet med 1947 års BL. Redan dessförinnan,
nämligen åren 1940—44 pågick emellertid i göteborgsregionen
eu regional planläggning. Göteborgsregionen omfattar delar av tre län

280

(N, O, P) samt befolkas av över 500 000 människor i 30 kommuner med
Göteborg som centrum.

Redan från början har vår strävan varit att göra medlemskommunerna
medvetna om sin roll i den regionala utbyggnaden och att få en fast förankring
bland kommunalmännen för de ofta stora investeringsproblem
som berörts. Som exempel kan nämnas markförvärvsfrågor, vatten- och
avloppsföretag, skolfrågor m. m. i anslutning till skisserade bostads- och
arbetsområden. I de större sammanhangen har vi samarbetat med olika
statliga organ rörande bl. a. riksvägarnas, d. v. s. de regionala huvudledernas
sträckningar när dessa utbyggas till motorvägar, kraftledningsfrågor,
frågan om fångvårdsanstalt, dyrortsfrågan m. in.

I vissa sammanhang har både kommunala och riksfrågor fört problemställningarna
utanför den egentliga göteborgsregionen, såsom beträffande
broförbindelsen till Orust—Tjörn, ångkraftverkets lokalisering, ny vattentäkt
för Göteborg o. s. v. I sådana frågor har vi ej sett oss bundna vid den
tidigare regionplanegränsen då frågorna ansetts vara av stor betydelse
för själva regionen. Ett intimt samarbete råder givetvis i första hand med
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vars landshövding P. Nyström är
såväl regionplanenämndens som regionplaneförbundets ordförande. Även
med de två övriga länsstyrelserna upprätthålles goda kontakter beträffande
kommunernas generalplanering, nya bebyggelseområden för fritidsbebyggelse
o. s. v.

Den översiktliga planläggningen inom regionplaneinstitutets ram synes
fungera väl såväl beträffande de enskilda kommunernas planering som i
frågor av interkommunal och statlig karaktär. Som överbryggare över de
i detta område verklighetsfrämmande länsgränserna tror jag också regionplaneorganet
gjort nytta. I många frågor skulle det dock vara av stort
värde om riksintresset klarare hade fått komma in i förutsättningarna för
olika ståndpunktstaganden. Jag tror därför att en mycket kraftig utbyggnad
av riksplaneringen är nödvändig för att de stora investeringsfrågorna
skall komma i en riktig belysning. Den början till riksplanering som finns
i »Rådet för översiktlig planläggning» bör utbyggas kraftigt till ett planeringsinstitut
för Sverige. Vid detta arbete kommer ett flertal regioner inom
landet att utkristalliseras, vilka tarva en översiktlig regional planläggning.

Göteborg den 23 januari 1957

Bertil Hultén
Regionplanechef

Länsstyrelsen i Örebro län

Till Konungen

Genom remisskrivelse den 18 december 1956 har Eders Kungl. Maj:t anmodat
undertecknad länsstyrelse att avgiva utlåtande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i ett avsnitt av sin berättelse, betecknad
»§ 20. Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen».

Länsstyrelsen, som i ärendet inhämtat härvid fogade yttranden av överlantmätaren
(Bilaga A) och länsarkitekten i länet (Bilaga B) ävensom av

281

Örebro läns landstings regionplanedelegation (Bilaga C), får för egen del i
underdånighet anföra följande.

Arbetet med uppgörande av bebyggelseplaneringen kan enligt länsstyrelsens
förmenande uppdelas å tre moment. De tre momenten kunna och böra
ej hållas helt skilda från varandra men låta sig dock tydligt urskiljas.

I. Insamlande av nödigt kunskapsmaterial för planernas upprättande

Bland de uppgifter, som härvid särskilt ifrågakomma på länsplanet, märkes
till en början sammanställning av geografiskt-demografiskt-ekonomiskt-samhällsvetenskapligt
material, som kan inhämtas från tillgänglig
litteratur på området eller erhållas från ett för hela riket verkande centralorgan
med tillgång på vetenskapligt skolade medarbetare. På det på länsplanet
arbetande, regionala organet skulle givetvis ock ankomma att från
kommuner, statliga myndigheter, näringslivets representanter in. fl.
inhämta för länsplaneringen betydelsefulla uppgifter beträffande befolkningsutvecklingen,
bostadsbehovet och dess fluktuationer, näringslivets
sammansättning och strukturella förändring, kommunikationsväsendet,
förutsättningarna för skolans framtida utvecklande med hänsyn till bebyggelse
och befolkningsunderlag o. s. v. Denna insamling och sammanställning
av material bör lämpligen bliva begränsad, kontinuerlig, konkret och inriktad
på de praktiska syften, arbetet skall tjäna; vetenskapliga utredningar
i egentlig mening hava icke sin plats å länsplanet.

Det samlade material, som sålunda bör finnas och hållas aktuellt hos
en institution inom länet, eller — i de fall ett län icke befinnes vara lämplig
enhet — inom annan lämpligare »region», skall hållas tillgängligt för
dem, som ha att upprätta förslag till regional-, general- eller detaljplaner
inom länet (området). Institutionen skulle sålunda bliva ett serviceorgan
i vad avser lämnande av uppgifter till kommuner och kommunalförbund,
som ha att upprätta planer, liksom ock till statliga myndigheter och till
de privata firmor, som på kommunernas uppdrag upprätta dylika planförslag.

Såsom Eders Kungl. Maj:t torde hava sig bekant, har inom Örebro län
gjorts en början i av länsstyrelsen ovan avsett syfte genom tillkomsten
av Örebro läns landstings regionplanekontor. Icke annat länsstyrelsen kan
förstå, är den grund, som sålunda lagts — ehuru främmande för nuvarande
lagstiftning — i princip riktig i ett län av Örebro läns struktur. Upprättande
av planer för bebyggelsen är en kommunal uppgift, landstinget är en specialkommun
med stora ekonomiska resurser och med god förankring i
primärkommunerna. Ofta nog — ehuru visst ej alltid — skiljes ett län
genom glesbebodda områden från andra län och utgör sålunda eu naturlig
planeringsenhet — så är exempelvis fallet med Örebro län. Ofta utgör
residensstaden med inom länet belägna omgivningar det område, för vilket
regionplanering framför allt erfordras. Länsstyrelsen finner sålunda det
försök, som länets landsting gjort genom inrättande av regionplanekontoret,
värt att — jämsides med andra uppslag — närmare studeras bland annat
då del gäller att söka finna ett lämpligt sätt att samla, sammanställa och
vidmakthålla allt det kunskapsstoff, som erfordras för upprättande av
bebyggelseplaner inom ett län. Skulle, vilket säkerligen är fallet, visst län
ej vara lämplig enhet, borde samarbetet å detta fält kunna komma till stånd
mellan landstingen inom två grannlän eller mellan ett landsting och eu
intilliggande, i landstinget ej deltagande stad.

282

II. Upprättandet av förslag till planer

Vad som först härvid faller i ögonen, är bristen på för uppgiften utbildade,
ertarna tekniker. Detta gäller såväl länsarkitektkontorens och kommuners
personal som privatpraktiserande arkitekt- och ingenjörsfirmor. Situationen
synes ofta vara den, att samhällsplaneringsarbetet på grund härav
helt enkelt icke medhinnes i en takt, som kan anses nöjaktig. Viss eftersläpning
förekommer dessvärre inom detta län; länsstyrelsen har skäl
antaga, att detta förhållande ingalunda är unikt. Eu utredning, avseende de
statliga planeringsmyndigheternas behov av ökad personal och sättet för
dess tillgodoseende, är säkert påkallad.

Mycket viktigt är, att den eller de, som hava att utarbeta planen, på ett
mycket tidigt stadium söka och få kontakt med de skilda kommuner, länsmyndigheter,
företag och enskilda, som hava intressen att bevaka vid planens
upprättande. För att en god plan skall komma till stånd är det nödvändigt,
att detta samspel från början ordnas mellan det — dess värre —
stora antal intressenter, ur vilkas samverkan en allsidig plan skall framgå.
Länsstyrelsen dr icke sinnad att lämna någon länsexperts specialområde
prioritet såsom »viktigast»; vägarnas riktiga sträckning kan vara lika betydelsefull
som markens lämpliga fördelning mellan skilda användningssätt,
vatten- och avloppsfrågans lämpliga lösning är inkommensurabel med
skolväsendets rationella utbyggnad. Allsidig, tidig samverkan på jämställd
fot utan ensidig dominans är här av nöden.

Inom detta län har gjorts försök att även utom författningarnas ram få
ett sadant samspel till stand speciellt inom kretsen av de inom länet verksamma,
samhälleliga experterna i tämligen vidsträckt bemärkelse och länsstyrelsens
berörda befattningshavare. »Länsrådet», som sammanträder
varje månad, är ett försök, »länsberedningen» — en fåtaligare krets — är
ett annat. Länsstyrelsen vill ej påstå, att kontaktproblemet lösts, endast
att försök därtill gjorts, måhända med endast begränsad framgång. Mycket
hänger härvidlag å vederbörande befattningshavares personliga egenskaper
särskilt då på förmågan av friktionsfritt öppet samarbete utan bundna
former. Kanske kunde något, men helt säkert ej allt, vinnas genom en
översyn av gällande bestämmelser, avsedda att trygga sådan samverkan.
Länsstyrelsen tillstyrker eu förutsättningslös utredning härom.

Riksdagens revisorer hava påtalat, att arbetet med regionplanernas upprättande
försiggått i långsam takt. Orsakerna härtill torde vara många;
uppgiften är omfattande och svårbemästrad, tillgången å experter hårt
begränsad, kostnaderna avsevärda och mången gång impopulära, svårordnat
interkommunalt samarbete nödvändigt. Länsstyrelsen kan ej underlåta
att uttala den förmodan, att den lagfästa formen för dylikt interkommunalt
samarbete, d. v. s. tillskapandet av ett speciellt kommunalförbund för uppgiften,
varit en hämmande faktor. Erfarenheter av kommunalförbundsformen
från andra områden giver nämligen länsstyrelsen anledning till
denna reflexion. Hur vore det, om vid den av riksdagens revisorer föreslagna
utredningen sasom en bland flera möjligheter närmare studerades
den väg, varå Örebro läns landsting slagit in, nämligen att öppna väg för
regionplaneringen — liksom för övrigt också för generalplanering — genom
anlitande av ett landstingets regionplanekontor? Härigenom undvekes
tillskapande av speciella kommunalförbund för regionplaneringen och
arbetet komme att handhavas av ett sakkunnigt organ hos landstinget,

283

som ju är en specialkommun för uppgifter, alltför stora att lämpligen
kunna skötas av primärkommuner. Landstinget har ock vana att se utöver
de kommunala gränserna. Kommunerna skulle därigenom också lättare
behålla möjligheten av direkt kontakt med planarbetets gång. Med upprättande
av detaljplaner bör däremot regionplanekontoret icke hava att
taga annan befattning än vad ovan under I angivits.

III. Planförslagens granskning och godkännande

I riksdagens revisorers berättelse siiges i förevarande sammanhang bland
annat följande: »För att undvika dubbelarbete och därav orsakade fördröjningar
vid planfrågornas behandling syntes det vidare vara önskvärt
att genom uttrycklig föreskrift inordna den allmänna granskningen ur plansynpunkt
jämte samordningen av de olika expertorganens yttranden över
sådana ärenden inom en instans, lämpligen hos länsarkitektkontoret. Detta
skulle då närmast erhålla karaktären av slutligt remissorgan för länsstyrelsen
i planärenden och därmed också få bättre förutsättningar att på ett
enhetligt och konsekvent sätt övervaka bebyggelseplaneringen i länet.»
På tal om länsstyrelsens planeringssektioner och länsarkitektkontoren anföra
riksdagens revisorer följande: »I fråga om sistnämnda båda organisationer
bör jämsides härmed (d. v. s. med behovet av förstärkning) prövas,
i vad mån ett sammanförande av dem till ett planorgan för länet under
gemensam ledning kan äga rum.»

Behov föreligger av en effektivisering av arbetet å området ifråga. Ytterligare
kvalificerad arbetskraft behövs onekligen. Intet finns givetvis att
erinra mot, att de uppslag revisorerna framlagt, göras till föremål för
utredning — förutsatt dock, att utredningen på intet sätt bindes vid de
framförda uppslagen utan verkligen göres förutsättningslös. Så mycket
kan dock redan nu sägas, att en lösning i enlighet med revisorernas intentioner
delvis kommer att stöta på betydande organisatoriska och praktiska
svårigheter. Utredningen bör sålunda icke bindas vid att söka en lösning
efter de linjer, som revisorerna antytt.

Länsstyrelsen vill nedan i största korthet söka antyda de svårigheter, som
torde möta vid försök till förverkligande av revisorernas intentioner.

1) Därest länsarkitekten gåves en dominant ställning vid planernas granskning
och därvid indirekt vid dessas utformande kan det befaras, att de
kommunala önskemålen skulle kunna komma att skjutas åsido. Tillskapandet
av planer för bebyggelsen är dock i grunden en kommunal angelägenhet.

2) Såsom länsstyrelsen tidigare uttalat måste vid tillkomsten av och därigenom
ock vid granskningen av en plan av förevarande beskaffenhet hänsyn
bland annat tagas till ett stort antal synpunkter, å länsplanet företrädda
av en rad lokala representanter för skilda centrala ämbetsverk. Länsarkitekten
är en av dessa lokala representanter och har redan nu en mycket stark
ställning genom sin utbildning och erfarenhet och även därigenom, all länsarkitektkontoret
anlitas som »planförfattare». Att tillerkänna honom uttrycklig
ledarställning vid plangranskning och »samordningen av de olika expertorganens
yttranden» kan tänkas förrycka den fria balans mellan de olika
synpunkterna, som länsstyrelsen finner önskvärd.

3) Prövning och fastställelse av uppgjorda bebyggelseplaner ankommer
i viss, av lagstiftningen begränsad omfattning å länsstyrelserna. Samordningen
mellan de skilda grenarna av statlig verksamhet inom länet är en

284

viktig, aktuell länsstyrelseuppgift. Den prövning, länsstyrelsen beträffande
ifrågavarande ärenden har att verkställa, bör så gott sig göra låter vara av
reell och ej blott av formell natur. Den tekniska sakkunskapen finnes företrädd
utom länsstyrelsen. Denna har däremot såsom sin viktigaste uppgift
att vid sin prövning tillse, att hänsyn vid planernas upprättande tagits till
enskild rätt. Därtill kommer den juridiska granskningen och det ställningstagande
till i ärendet uttalade, skilda meningar, som ej sällan måste ske
inom det beslutande organet. Länsstyrelsen förmenar ock, att det »lekmannainflytande»,
länsstyrelsen utövar i dessa av tekniska experter genomarbetade
ärenden, understundom kan vara mycket betydelsefullt. Därest den
allmänna granskningen skulle ledas av en expert på länsstadiet, vilken även
skulle ha att presentera det samlade resultatet för länsstyrelsen, kan befaras,
att ärendet är de facto avgjort, innan det kommer på länsstyrelsens
bord. Förhandsutfästelser eller endast förespeglingar, lämnade av en statlig
myndighet, ha nämligen en anmärkningsvärd förmåga att binda en annan
statlig myndighets handlingsfrihet.

4) Att sammanföra länsstyrelsens planeringssektion och länsarkitektkontoret
under en gemensam ledning torde i praktiken bli svårt nog även organisatoriskt
sätt. Länsstyrelsen sorterar direkt under Eders Kungl. Maj:t,
under det att länsarkitekten är en byggnadsstyrelsens högt kvalificerade
länsrepresentant, vars sakkunskap länsstyrelsen har förmånen äga utnyttja.
Möjligheten av länsarkitektorganisationens inordnande under länsstyrelserna
har relativt nyligen varit föremål för övervägande, men förkastats. Att inordna
en del av länsstyrelsen under länsarkitekten synes minst lika svårt.

Det förefaller sålunda vara naturligast och mest ändamålsenligt, att planläggningsarbetet
på länsstadiet ledes av länsstyrelsens planeringssektion,
som dock är i behov av förstärkning. I detta arbete ha länsexperterna, länsarkitekten
med flera, sin givna plats, som adjungerade tekniska sakkunniga.
Även länsarkiteklkontoret, som nu ofta torde vara ansträngt till bristningsgränsen,
är i behov av personell förstärkning. Vill man skapa en något fastare
form för samordningen än den som nu finnes, kan man tillskapa ett
särskilt planeringsråd för varje län, bestående — förutom av länsstyrelsens
representanter — av förste provinsialläkare, länsarkitekt, överlantmätare,
vagdirektör, distriktsingenjör för vatten och avlopp, länsbostadsdirektör
och länsarbetsdirektör - för Örebro län givetvis även chefen för landstingets
regionplanekontor. Detta planeringsråd skulle under av länsstyrelsen
tillsatt ordförande dels organisera själva samordningen av planeringsarbetet
pa länsstadiet, dels gemensamt förarbeta planfrågorna, innan dessa avgöras
av länsstyrelsen. Planeringsrådet skulle självfallet i frågor, som beröra andra
länsorgans verksamhet, kunna förstärkas med representanter för dessa,
till exempel lantbruksdirektör eller folkskolinspektör.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Olsson,
landssekreterare Erik Werner och länsassessor Karl-Erik Johanson.

Örebro slott i landskansliet den 18 januari 1957

K. J. OLSSON

ERIK WERNER

285

Till Länsstyrelsen i Örebro lön

Bilaga A

Länsstyrelsens dnr III A" 12 56

Med anledning av Länsstyrelsens remiss i rubricerade ärende rörande
statsrevisorernas uttalande i vissa frågor angående bebyggelseplaneringen
får överlantmätaren härmed anföra följande.

Revisorerna ha funnit, att den regionala bebyggelseplaneringen släpar
efter och ha därför förordat en närmare utredning om de åtgärder såväl
i fråga om lagstiftning som beträffande organisation, vilka från statens sida
kunna vara påkallade för att tillrättalägga förhållandena. I organisatoriskt
hänseende ha revisorerna förordat en koncentration av det grundläggande
utredningsarbetet vid översiktlig planering och ha för detta ändamål föreslagit
en förstärkning av dels rådet för översiktlig planläggning, dels länsstyrelsernas
planeringssektioner och länsarkitektkontoren. I fråga om de
sistnämnda två organ synas revisorerna ifrågasätta ett sammanförande
av dem till ett fristående planorgan, som i huvudsak skulle svara för det
regionala planarbetet inom länen. I lagstiftningshänseende ifrågasättes bl. a.
en ändring av regionplaneinstitutet så att detsamma skulle uppdelas på
två stadier, nämligen dels en grundläggande »geografisk-samhällsvetenskaplig»
utredning med vissa allmänna rekommendationer, dels en planteknisk
utredning utmynnande i eu översiktlig bebyggelseplanering.

Vad i första hand den sistnämnda lagändringen beträffar synas vissa skäl
för en sådan kunna anföras. Icke endast för byggnadsverksamheten utan
även för den kommunala verksamheten i övrigt torde samordnande utredning
och översiktlig planläggning vara av stort värde. Sjukvård och skolväsende
kräva exempelvis planering icke blott i fråga om byggnader, och
detsamma gäller uppenbarligen i fråga om andra delar av kommunal verksamhet.
Ur allmänna synpunkter torde en bredare upplagd allmän utvecklingsplanering
därför få anses motiverad, till vilken sedan den översiktliga
bebyggelseplaneringen lämpligen synes kunna anslutas såsom en andra
etapp eller eu speciell påbyggnad med teknisk-ekonomisk inriktning.

Det torde knappast kunna råda delade meningar om att den översiktliga
planeringen såvitt möjligt bör främjas och påskyndas. Däremot torde det
kunna ifrågasättas, huruvida detta lämpligen bör ske genom en koncentration
av planarbetet till ett statligt planorgan, utbyggt med erforderlig expertis
på det samhällsvetenskapliga området. Detta synes i varje fall innebära
väsentliga risker för den kommunala självbestämmanderätten och strida mot
principen om kommunernas primära ansvar för planeringen. Med utgångspunkt
från denna princip synes det vara naturligt och riktigt att den översiktliga
planeringen och i varje fall den ovan berörda grundläggande allmänna
utvecklingsplancringen omhänderhaves av landstingen genom för
ändamålet inrättade organ, vilka därjämte lämpligen böra kunna stå kommunerna
inom länet till tjänst med upprättande av generalplaner, vilkas
samordning därigenom befrämjas. Den översiktliga planeringen torde med
andra ord lämpligen kunna ordnas i huvudsak efter mönster av Örebro
landstings regionplanekontor. Erfarenheterna av dettas verksamhet torde
få anses ha varit goda. Det omfattande grundläggande utredningsarbete,
som regionplanekontoret utfört rörande förutsättningarna för utvecklingen
inom länet på skilda områden, bar redan burit frukt och torde ha visat sig
vara av stort värde för bebyggelseplaneringen i den kommunala verksam -

286

heten samt för näringslivet. För kommunerna torde det därjämte ha varit
särskilt värdefullt att kunna anlita kontoret för upprättande av generalplaner.
Därigenom har allt dubbelarbete i fråga om demografiska och
näringsgeografiska utredningar undgåtts och generalplanearhetet har omhänderhafts
av personal, som varit nära förtrogen med ortsförhållandena
inom länet och som redan förut statt i kontakt med de kommunala organen.

Eu eventuell utredning angående organisationen av den översiktliga planläggningen
bör alltså enligt överlantmätarens mening i första hand inriktas
på frågan om generellt inrättande av regionplanekontor i anslutning till
landstingen. Genomförande av en sådan anordning utesluter dock givetvis
icke den av revisorerna ifrågasatta förstärkningen av rådet för översiktlig
planläggning. Om rådet förstärkes med samhällsvetenskaplig expertis, bör
genom dess försorg statistiskt material kunna centralt sammanställas och
bearbetas samt distribueras till regionplanekontoren. Rådet skulle även
kunna medverka till en samordning av den grundläggande allmänna utveckhngsplaneringen
de olika länen emellan. Utan tvivel skulle de insatser
rådet sålunda skulle kunna göra i planeringsarbetet vara av stort värde.

Revisorerna ha vidare i sitt uttalande redovisat vissa synpunkter på den
gällande byggnadslagstiftningens verkningar på planarbetet. I dessa synpunkter
påtalas bl. a. en splittring vid planärendenas behandling och oklarhet
i fråga om de olika länsorganens funktioner härvidlag. Det är möjligt
att en bättre samordning kan ernås, men man bör enligt överlantmätarens
mening ej förbise, att en plan i allmänhet har så mångsidiga verkningar,
att en alltför stark koncentration och enhetlighet i prövningen måste innebära
risker för ensidighet och enkelriktning, som kan äventyra en ändamålsenlig
handläggning. För fastighetsbildningsväsendets del må framhållas
att en bedömning av planerna ur fastighetsrättsliga synpunkter bl. a. med
hansyn till rättssäkerhetsintresset knappast kan undvaras. Det är även givet
att eu sådan bedömning kan motivera eu jämförande prövning av olika
alternativ i fråga om planform, planområdesomfattning och planlösningar
i stort. Att från skilda länsorgan på detta sätt divergerande synpunkter på
planärendena kunna komma till uttryck torde endast vara till fördel för eu
vidsynt och allsidig prövning, och detta förhållande synes böra vara av
väsentligt värde för länsstyrelserna i deras handhavande av ledningen av
planväsendet inom länet. Vad här anförts utesluter dock givetvis icke förenklingar
och rationaliseringar, som kunna genomföras utan nämnvärda
risker för prövningens resultat. Fn del frågor rörande förenklingar av betydelse
i delta sammanhang torde bl. a. komma att utredas i samband med
den pågående revisionen av fastighetsbildningslagstiftningen.

Örebro i länslantmäterikontoret den 10 januari 1957

Bertil Lindkvist

Bilar)a B

Till Länsstyrelsen i Örebro län, Örebro

Med anledning av begärt yttrande över de frågor rörande bebyggelseplaneringen,
som anförts av riksdagens revisorer i § 20 i deras berättelse
för år 1956, får länsarkitektkontoret meddela följande.

Revisorerna framhalla i berättelsen, att general- och detaljplaneringen
i de enskilda kommunerna under de sista åren bedrivits i jämförelsevis god

287

takt. Regionplaneringen däremot har bedrivits i ytterst begränsad skala.
Sålunda är endast en regionplan i landet helt färdigställd, medan arbete
med regionplaner pågår endast inom sex å sju områden i landet.

1 syfte att effektivisera regionplaneringen föreslå revisorerna en utredning,
som omfattar såväl stadsplaneväsendets organisation som lagstiftningen,
samt anföra därvid följande allmänna synpunkter. För större områden
skulle eu gemensam insamling och bearbetning av inventeringsuppgifter
och statistiska utredningar angående befolkningsfrågor och näringsväsen
samt prognoser i anslutning därtill kunna medföra besparingar, tidsvinst
samt samordning av planeringen. Förstärkning föreslås vidare böra ske
av rådet för översiktlig planläggning, länsstyrelsernas planeringssektioner
och länsarkitektkontoren, varvid även ifrågasättes ett sammanförande av
de sistnämnda till ett planorgan för länet under gemensam ledning. Vidare
föreslås översyn av de olika planmyndigheternas kompetensområden, omprövning
av reglerna för statsbidrag till regionplanering, samt snara åtgärder
för hävande av bristen på fackmän.

Sedan den nu gällande byggnadslagstiftningen trädde i kraft år 1948, ha
två särskilda utredningar verkställts med sikte på att förstärka och effektivisera
den statliga organisationen på planväsendets område, nämligen
genom kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation (SOU 1950: 45)
och genom 1947 års byggnadsstyrelseutredning (SOU 1952: 35). De i utredningarna
framlagda förslagen, vilka anmäldes för 1954 års riksdag, ha
emellertid icke föranlett några väsentliga statsmakternas åtgärder med undantag
för att det inom byggnadsstyrelsen tillskapats ett s. k. råd för översiktlig
planläggning samt att länsstyrelserna utrustats med särskilda s. k.
planeringssektioner. Revisorernas påstående, att en viss personal förstärkning
skett vid länsarkitektkontoren, återkommer undertecknad till nedan.

Rristen på planfackmän, såväl arkitekter, tekniker som samhällsvetenskapligt
utbildad personal, är för närvarande så stor, att största möjliga
koncentration av förberedelsearbetet för regionplaneringen måste ske, om
takten på denna skall kunna ökas. Det räcker enligt min mening icke med
att regionplaneområdena göras större på sätt revisorerna föreslagit, utan
frågan om upprättande av eu riksplan måste snarast bringas till sin lösning.
De utredningar och prognoser, som erfordas för en dylik plan, skulle med
fördel kunna upprättas centralt t. ex. inom rådet för översiktlig planläggning.
Med tillgång till dessa utredningar och prognoser skulle eu stor
del av det nu pågående utredningsarbetet inom de olika regionplaneområdena
kunna inbesparas och verksamheten — sedan erforderliga specialundersökningar
verkställts — snabbare kunna inriktas på det egentliga
planarbetet.

Att regionerna sedan i och för sig måste göras så stora, att frågorna om
kommunikationer, handelns omland, placeringen av gymnasier och högstadieskolor
in. in. kan behandlas i ett sammanhang, är självklart. Det är
för övrigt i linje med de föreslagna större regionplaneområdena, som det
här i länet verksamma, i landstingets regi är 1950 tillkomna regionplanekontoret
bar arbetat. Erfarenheterna av dess nyskapande arbete ha i stort
sett varit goda och åtskilliga kommuner i länet ha anlitat kontoret för sina
generalplaner. Detta har medfört att planerna kunnat samordnas och företagna
utredningar nyttiggöras för olika gcneralplanearbeten. Dubbelarbete
har därigenom kunnat undvikas. Ett önskemål beträffande regionplanekonlorels
arbete vore emellertid, all utredningarna kunde publiceras i

288

snabbare takt till fromma för den generalplanering och detaljplanering,
som sker inom kommunerna.

I Örebro län har det bl. a. på grund av länets struktur varit lämpligt, att
landstinget haft hand om den översiktliga planläggningen. Generellt för
riket i sin helhet torde det emellertid icke vara lämpligt att låta landstingen
vara huvudmän för regionplaneringen. Kring t. ex. Stockholm, Göteborg
och Malmö beröres flera landsting eller städer, som icke tillhöra något
landsting, av den översiktliga planläggningen. Man torde därför i den av
revisorerna föreslagna utredningen vara tvungen att söka sig fram på olika
vägar för huvudmannaskapet. Det gäller emellertid även att förenkla arbetet
med bildandet av regionplaneförbund och dessas administrativa uppläggning,
om dylika förbund i fortsättningen skola komma till stånd och
vara arbetsdugliga.

Därest den översiktliga planläggningen skall ske genom t. ex. länsarkitektkontoren
såsom statligt planorgan, kan måhända farhågor komma att
yppas, att kommunernas självbestämmanderätt kan komma att trädas för
nära. Enligt min mening äro sådana farhågor överdrivna, då kommunerna
äro de bestämmande, när det gäller genomförandet av region- eller generalplaneringen.
Såvitt jag har mig bekant, har för övrigt dylika farhågor
icke.framkommit, när det gällt bedrivandet av den detaljplanering för åtskilliga
kommuner, som nu äger rum å länsarkitektkontoren.

Även med särskilda regionplanekontor i landstingens eller kommunernas
regi kommer samordningsarbetet mellan å ena sidan de olika kommunerna
och å andra sidan företrädarna för den statliga planläggningen å olika områden,
t. ex. för bebyggelseområdenas förseende med vägar, vatten och
avlopp, bostäder, skolor, samlingslokaler o. d„ att få ske i länsstyrelsernas
och länsarkitektkontorens regi. För att kunna tillgodose de krav, som kunna
ställas på dessa myndigheter icke blott när det gäller upprättandet, utan
även när det gäller genomförandet av regionplanerna, erfordras en förstärkning
av personalen såväl kvantitativt som kvalitativt med flera välutbildade
tekniker.

I detta sammanhang torde revisorernas uppgift om redan skedd personalförstärkning
för länsarkitektorganisationen böra tillrättaläggas för härvarande
länsarkitektkontors del. Trots att betydande nya arbetsuppgifter
pålagts länsarkitektorganisationen under senare år genom t. ex. den statliga
bostadslånegivningen, genom naturskyddslagen och genom strandlagen,
har en nära trettioprocentig minskning av personalen skett å länsarkitektkontoret
i Örebro. Personalstyrkan vid respektive års slut framgår av
nedanstående tabell:

	Arkitekter	Ingenjörer	Biträden	Summa
1950	5	3	6	14
1951	4	3	6	13
1952	4	3	6	13
1953	4	2	6	12
1954	4	1	5	10
1955	3	3	4	10
1956	4	3	3	10

Det är endast genom långt gående övertidsarbete från den kvalificerade
personalens sida, som kontorets arbetsuppgifter kunnat utföras. Skall länsarkitektkontoren
även i framtiden kunna fylla sina viktiga uppgifter, er -

289

fordras att utbildningen av tekniker intensifieras och att den statliga lönesättningen
blir sådan, att såväl kvalificerade tekniker som biträdespersonal
kan förvärvas i erforderlig utsträckning.

När det gäller plan- och byggnadsärendenas behandling i de olika länsorganen
synes det, såsom revisorerna föreslagit, böra undersökas huruvida
icke en samordning mellan olika i arbetet deltagande myndigheter lämpligen
kunde ske. Därvid bör också avgränsningen mellan de olika expertorganens
uppgifter vid ärendebehandlingen undersökas till förhindrande
av nu rådande dubbelarbete inom olika statliga institutioner. Ett led i förenklingen,
som icke bör underskattas, vore att utnyttja de möjligheter, som
den nuvarande länsstyrelseinstruktionen medgiver, när det gäller decentralisering
av ärendehandläggningen genom att länsarkitekten göres till föredragande
i plan- och byggnadsärenden.

På grund av det anförda får jag tillstyrka, att den av riksdagens revisorer
föreslagna utredningen rörande planväsendet snarast kommer till
stånd.

Örebro den 15 januari 1957

Bertil Persson
länsarkitekt

Till Länsstyrelsen i Örebro län

Bilaga C

Länsstyrelsen i Örebro län har anmodat landstingets regionplanedelegation
alt avge yttrande över statsrevisorernas uttalande i »Vissa frågor rörande
bebyggelseplaneringen».

Revisorerna anse det angeläget att planeringen för regioner och större
områden fortgår parallellt med generalplanering och annan intern kommunal
planering, så att de översiktliga och större programmen kunna
beaktas vid detaljplanläggningen. Revisorerna anse sig icke beredda att
framlägga konkreta förslag i fråga om åtgärder som kunna vara påkallade
från statens sida för att tillrättalägga förhållandena, som bero av att regionplaneringen
blivit starkt efter i utvecklingen. De framhålla att ställning
till problemen icke lär kunna tagas utan en närmare utredning omfattande
såväl organisation som lagstiftningen. De framställa slutligen vissa allmänna
synpunkter som synas dem böra tagas i beaktande vid en sådan utredning.

I första hand synes en förstärkning böra övervägas såväl vad gäller rådet
för översiktlig planläggning som beträffande länsstyrelsernas planeringssektioner
och länsarkitektkontoren. Jämsides bör prövas i vad mån ett
sammanförande av de båda sistnämnda organisationerna till ett planorgan
för länet under gemensam ledning skulle kunna äga rum. En översyn av
reglerna för de olika planmyndigheternas kompetensområden torde samtidigt
erfordras liksom det synes motiverat att reglerna för statsbidrag till
regionplanering och beslutanderätten i denna fråga omprövas. Till sist
påpekar revisorerna bristen på planfackmän och ifrågasätter huruvida
icke förenklingar i regionplaneinstitutet ex. genom uppdelning på två stadier
och genom samordnade generalplaner skulle kunna uppnås.

It) Rev. berättelse ang. statsverket år 1956. It

290

Örebro läns landstings regionplanedelegation vill anföra:

1. Delegationen understryker vikten av alt det översiktliga utrednings- och
planarbetet intensifieras.

2. Delegationen instämmer i revisorernas förslag att frågan om åtgärder
härför blir föremål för utredning.

3. Delegationen anser att direktiven för denna utredning bör utformas
så att möjligheterna att åstadkomma erforderligt utrednings- och planläggningsarbete
på det större regionala planet (ev. länsplanet) under
kommunalt huvudmannaskap (ev. landstingen) i första hand undersöks.
Delegationen har nämligen den uppfattningen att sådan planläggning i
första hand är en kommunal angelägenhet och hänvisar till efterföljande
motivering.

Utredningen om eventuell förstärkning av länsstyrelsens planeringssektion
och länsarkitektkontoren bör i första hand sikta till en förenkling
av formerna för deras nuvarande arbetsuppgifter.

4. Delegationen delar uppfattningen att rådet för översiktlig planläggning
bör förstärkas.

5. Delegationen delar revisorernas uppfattning att reglerna för statsbidrag
till regionplanering och beslutanderätten i denna fråga omprövas. Härvid
förutsätter delegationen att bidrag kommer att utgå till kvalificerade
översiktliga utredningar och undersökningar oberoende av huvudmannaskap.

6. Delegationen instämmer i revisorernas uppfattning att regionplaneinstitutet
bör omprövas och utformas till smidigare anpassning efter behovet
av utredningar och planläggning.

Motivering:

Behovet av översiktlig planläggning i nationell, provinsiell och kommunal
omfattning har framträtt allt tydligare med den snabba farten i urbaniseringen.
I den nationella skalan där man huvudsakligast behandlar
frågor som äro beroende av statliga investeringar måste det vara lämpligt
att planeringen sker i statlig regi som nu är fallet. Huruvida huvudmannaskapet
för en samordning av utredningsväsendet skall åvila en särskild
kungl. styrelse eller omhänderhas av rådet för översiktlig planläggning kan
diskuteras. Givetvis behandlas frågor av sådan betydelse att en särskild
styrelse vore motiverad.

Det är emellertid av vikt att näringslivets organisationer, att kommunala
och enskilda organisationer o. a. utanför riksförvaltningen, som svara för
betydande riket omfattande utredningar, bliva representerade. Detta talar
till förmån för eu sådan utbyggnad av rådet för översiktlig planläggning,
att rådet kan bli huvudman för de centrala utredningar som ingå i den
riket omfattande översiktliga samhällsplaneringen och samarbeta med de
provinsiella (regionala) planeringsorganen.

Den provinsiella (regionala) planläggningen avser objekt som i större
utsträckning bero av kommunala och enskilda investeringar. Det har därför
hittills icke ifrågasatts annat än att den skall ske i kommunal regi och
att kommunerna kan utöva avgörande inverkan på målsättning och utformning.
Då detta är en princip som icke bör knäsättas måste det vara
olämpligt att göra länsstyrelse och (eller) länsarkitekt till huvudman för
denna planläggning. Dessa organ äro i första hand administrativa, grans -

291

kande och beslutande och ha därigenom ändock möjligheter att nöjaktigt
tillvarataga de statliga intressena i planläggningsfrågorna. Skulle de bliva
aktivt planerande organ inträder en olämplig dualism mellan deras arbetsuppgifter,
varigenom deras nuvarande funktioner äventyras.

Det kan invändas att den mer tekniska, institutionella planläggningen
alltjämt skulle handläggas kommunalt (interkommunalt) medan de större
dimensionerade utredningarna skulle ske länsvis. För att länsplaneringen
icke skall bli endast ett siffersamlande utan kunna bli vägledande för den
»lägre» regionala och kommunala planeringen måste den ange en målsättning,
utgöra underlag för lokalisering av industri, serviceanläggningar, vägdragningar,
skolplanering och mycket annat som direkt påverkar den kommunala
utvecklingen och handlingsfriheten. Den kommer även att direkt
ingripa i de länet omspännande rent kommunala frågor som handlägges
av landstinget.

Genom den erfarenhet av denna art av planläggning som Örebro läns
landsting erhållit kunna vi understryka angelägenheten av att länet (ev. flera
län) omfattande utredningar och planering kommer till stånd. Vi äro också
övertygade om att denna planläggning icke kan undandragas det kommunala
inflytandet.

Det förefaller bestickande riktigt att viss planläggning sker på riksplanet,
en annan planläggning på det regionala planet (länet eller landsdelen) och
åter annan på det kommunala eller interkommunala planet och att varje
övergripande planläggning lämnar direktiv för den underordnade planläggningen.
I själva verket är detta ett alltför schematiskt betraktelsesätt.
Det sker icke en enriktad påverkan. Fn nödvändig förutsättning för en
översiktlig planläggning är kännedom om detaljerna. Planläggningen måste
därför ske parallellt och ömsesidigt påverka varandra. Det synes därför
vara avgjort lämpligare alt det organ som handhar samordningen av de
regionala utredningarna också är engagerat i kommunal översiktlig planläggning.
Ett sådant förhållande skulle också ekonomiskt medge inrättande
av kontor med erforderliga personella resurser.

Det synes oss knappast möjligt att ett planeringsorgan direkt knutet till
länsstyrelse eller länsarkitektkontor skulle kunna uppfylla dessa krav:
kommunalt huvudmannaskap vid länsplaneringen, medverka i kommunal
översiktsplanering och kunna utbyggas till erforderlig kompetens.

Vi anse att ett organ som är knutet till i länet ingående kommuner,
exempelvis landstinget, däremot kan uppfylla kraven.

Givetvis måste ett sådant kontor intimt samarbeta med de länsmyndigheter
som berörs av planfrågor på samma sätt som om kontoret tillhörde
länsförvaltningen. I båda fallen måste en gränsdragning ske mellan arbetsuppgifter
för att undvika dubbelarbete. I båda fallen måste samarbete med
de riksplanerande organen ske. Arten av samarbetet torde väsentligt mer
bliva cm person- än eu organisationsfråga.

Vad slutligen angår frågan om tillgången på planfackmän så torde ett
från länsarkitektorganisationen fristående planeringskontor icke kräva fler
planfackmän än om kontoret inrättas inom ramen för länsarkitektorganisalionen.
Enda undantaget skulle vara att inom denna organisation finns
sakkunskap som för närvarande icke till fullo utnyttjas.

Ovanstående avser frågor som beröra planens upprättande. Det väsentligaste
är den översiktliga planens genomförande.

292

Då det gäller att tillgodose behovet av gemensam planläggning för flera
kommuner (regionplan) uppstår svårigheter att hävda gemenskapens intressen
gentemot lokalpatriotiska ambitioner som dessutom kan vara bemängda
med gammal rivalitet. Kontroverserna blir allt skarpare ju mer
påtaglig planeringen blir d. v. s. när lokaliseringsobjekten nämnas vid
namn. Härigenom kan genomförandet äventyras.

Den översiktliga planens förslag till lokalisering och övriga rekommendationer
syftar till att främja regionens utveckling och stärka dess konkurrenskraft.
Detta förmår inte kommunerna var för sig.

Det är därför ytterligt angeläget att finna former för samarbetet mellan
kommunerna varigenom planens genomförande är säkrat.

I allmänhet bör ett frivilligt etablerat samarbete reglerat av ett avtal ha
stora utsikter att ge resultat eftersom den enskilda kommunen har rätt
stora möjligheter att påverka planens utformning. Inom ett lagligen konfirmerat
förbund kan besluten ges betydande pondus men samtidigt kan
även kommunernas intresse att fullfölja planens intentioner riskeras om
planen mer eller mindre påtvingas dem.

Det synes också som om det skulle bli svårare att vinna kommunernas
intresse för och ett djupare engagemang i en planering som inrangeras i
länsstyrelsernas och länsarkitektkontorens rutinmässiga åligganden. Kanhända
skulle även länsmyndigheternas auktoritet t. ex. i beslut om lokalisering
eller granskning och fastställelse av planer verka hämmande om
planerna kunde misstänkas bli dekret. I varje fall skulle de delar av en
plan som går en kommun emot av kommunen uppfattas som ett sådant.

Den interkommunala instans som landstingen utgör skulle sannolikt
allmänt vinna gehör hos kommunerna som planutredningsorgan. Landstingen
är f. ö. redan engagerade i ett betydande planeringsarbete för länen.
Detta kommer att utökas i och med att landstingens arbetsfält vidgas.

Med hänvisning till ovanstående och till bilagda1 tidskrift »Landstingsnytt
nr 2 1956», vari Örebro Läns Landstings Regionplanekontors

arbetsuppgifter och arbetssätt refereras, understryker regionplanedelegationen
angelägenheten av att en utredning om dessa frågor icke
lämnas sådana direktiv att utredningen i första hand skall undersöka
lämpliga åtgärder för att nuvarande statliga länsorgan skall handha den
aktiva länsplaneringen. I första hand bör i stället undersökas de möjligheter
som kan förefinnas att åstadkomma denna planläggning i kommunal
regi. Härvid bör också undersökas om arbetsfältet bör omfatta ett län eller
om »regionen» i eu del fall lämpligare bör omfatta flera län eller delar
av flera län.

Örebro den 12 januari 1957

För Örebro landstings regionplanedelegation
Lars Lindahl

Bo Fredzell

1 Här ej avtryckt.

293

Länsstyrelsen i Kronobergs län

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört i
eu vid remissen fogad del av sin berättelse. I anledning härav får länsstyrelsen
anföra följande.

Förevarande del av berättelsen har dryftats vid s. k. länsråd den 9 januari
1957, vari deltogo följande experter: länsarkitekten Hans Linden, överlantmätaren
Lars Lejdström, vägdirektören Sten Söderbom, förste provinsialläkaren
Axel Bergstrand, biträdande distriktsingenjören för vatten och
avlopp Sten Thornéus, lantbruksdirektören Olof Ericsson, länsarbetsdirektören
Nils Ragnvald och länsbostadsdirektören Eric Rudman.

Länsstyrelsen får till eu början anmäla, att samordningen av plan- och
övriga ärenden på byggnadslagstiftningens område tillgodoses här i länet
bl. a. genom länsrådet och lantmäterisamrådet. Beträffande länsrådets sammansättning
och funktioner torde få hänvisas till bifogade promemoria. Utöver
vad densamma innehåller må vidare upplysas, att ett arbetsutskott tillsatts
inom länsrådet med uppgift att förbereda ärendena, som skola föredragas
inom länsrådet, samt att på så tidigt stadium som möjligt upptaga till
diskussion detaljfrågor i planärenden. I arbetsutskottet deltaga länsarkitekten,
överlantmätaren, distriktsingenjören för vatten och avlopp och chefen
för planeringssektionen. Vid behov skall jämväl annan expertis tillkallas.

Lantmäterisamrådet har till syfte att klarlägga lämpligheten av aktuella
avstyckningar och andra fastighetsbildningar på landsbygden med hänsyn
till planläggning, tätbebyggelse, strandlagsförbud, vägförhållanden och bostadsbebyggelse
in. fl. inverkande omständigheter. Vederbörande distriktslantmätare
är föredragande och i samrådet deltaga länsarkitekten, överlantmätaren,
vägförvaltningens representant, länsbostadsdirektören och
chefen för planeringssektionen. Vid behov tillkallas jämväl lantbruksdirektören
eller annan expertis. Detta samråd möjliggör för distriktslantmätarna
att utan tidsödande omgång taga ställning till tveksamma fastighetsbildningsärenden
och länsstyrelsen kan, i de fall denna har att taga
ställning till dem i fråga om medgivande enligt 19 kap. 13 § lagen om
delning av jord å landet, utan formligt remissförfarande meddela sitt beslut.

På sätt framgår av ovan åberopade promemoria förekommer därjämte
mellan länsstyrelsen och övriga länsorgan samråd och samordnande av
verksamheten på för tillfället lämpat sätt allteftersom behov därav framträder.

Länsstyrelsen anser i likhet med vad de vid förenämnda länsråd närvarande
experterna därvid uttalat, att samordningen här i länet av arbetet
på hithörande område är tillfredsställande.

Den splittring vid ärendenas behandling, som i revisorernas berättelse
uppgives förekomma och angives ytterligare accentueras därigenom att de
olika länsorganens uppgifter vid plan- och byggnadsärendenas handläggning
icke synes vara tillräckligt klart definierade och avgränsade från
varandra, anser länsstyrelsen för detta läns vidkommande vara reducerad
så långt görligt är.

Vad härutinnan särskilt anförts beträffande byggnadsärenden är ju

294

dessutom för närvarande föremål för granskning av särskilt tillkallade
sakkunniga, vilkas utredning och förslag synas böra avvaktas.

Det i revisorernas berättelse åberopade exemplet på oklar avgränsning
mellan expertorganens uppgifter i plansammanhang finner länsstyrelsen
töga övertygande. I exemplet anföres hurusom överlantmätaren och länsarkitekten
kunna anse sig förpliktade att yttra sig om en till dem remitterad
byggnadsplan i sin helhet, ej blott ur särskilda facksynpunkter utan även
ur allmän plansynpunkt. Enligt länsstyrelsens uppfattning synes det tvärtom
vara av värde att få ett planärende så allsidigt belyst som möjligt. På
grund av skilda kontakter kan eu expert sitta inne med kännedom om
förhållanden, som icke falla inom hans »fack» men som höra föras fram
till länsstyrelsen. Detta förekommer särskilt beträffande överlantmätaren,
vilken genom distriktslantmätareorganisationen kan erhålla informationer
av lokal natur, vilka böra påverka planlösningen. I vissa fall anser länsstyrelsen
det vara ofrånkomligt, att övcrlantmätaren granskar planförslaget
som helhet, nämligen när länsarkitekten efter lämnat uppdrag upprättat
detsamma. Den granskning av detsamma, som sker å länsarkitektkontoret,
lärer nämligen av naturliga skäl vara av närmast formell natur.

Vad härefter angår översiktsplaneringen är länsstyrelsen fullt övertygad
om att den hör hedrivas med all kraft. I detta hänseende vill länsstyrelsen
emellertid förutskicka, att nagon lokal regionplanering icke ägt rum inom
länet och för närvarande icke heller synes vara av behovet påkallad.

Inom länet ha vid skilda tillfällen vissa inventeringar verkställts. Sålunda
bär civilingenjören Alfred Orrje i december 1946 slutfört en länsutredning
för vattenförsörjning och avlopp, omfattande ett stort antal kommuner
och samhällen i länet. Utredningen, som bekostats av dåvarande statens
arbetsmarknadskommission, har haft till syfte dels att utgöra en inventering
av rådande förhållande inom av utredningen berörda bebyggelseområden,
dels att översiktsmässigt bedöma behovet av samt möjligheterna och sättet
att lösa eller förbättra vattenförsörjnings- och avloppsfrågorna genom anläggningar,
gemensamma för ett eller flera bebyggelseområden, varvid möjligheterna
alt utnyttja grundvattentäkter särskilt skulle beaktas, dels ock
att, där gemensamma anläggningar ansågos lämpliga och möjliga, även
innefatta på uppskattningar grundade kostnadsberäkningar för sådana anläggningar
ävensom program och kostnadsberäkning för erforderliga detaljundersökningar
och uppgörande av förslag (arbetsplan) till anläggning.

Vidare har under åren 1949 och 1950 under ledning av länsstyrelsen och
lantbruksnämnden i länet samt med stöd av Kungl. lantbruksstyrelsen
arkitekten O. Danneskiold-Samsöe utfört en utredning, avsedd att för
länsorganen sammanfatta och kartlägga vissa demografiska, ekonomiska
och sociala förhållanden inom länet, varvid tätortsproblemen ägnats relativt
stort utrymme. Enligt åtagande skall denna utredning av överlantmätaren
i länet revideras med vissa mellanrum.

Länsstyrelsen har sedan ett antal år tillbaka försökt åstadkomma elektrifiering
av ännu oelektrifierade områden inom länets landsbygd. Länsstyrelsen
har därvid med medel, som Kungl. Maj:t och länets landsting
ställt till förfogande, låtit Kronobergs läns elektricitetsförening verkställa
eu totalundersökning rörande de oelektrifierade landsbygdsfastigheterna.
Undersökningen, som slutfördes 1954, gav vid handen, att omkring sju
procent av fastigheterna icke voro elektrifierade. Kostnaderna för genomförandet
av eu restelektrifiering voro emellertid så höga, att för dess

295

genomförande ansågs nödvändigt att kräva bidrag icke blott från staten
och vederbörande abonnenter utan även från kommun och landsting. På
länsstyrelsens hemställan har landstinget beviljat sammanlagt 550 000 kronor
till restelektrifieringen och jämväl åtskilliga kommuner ha lämnat
bidrag därtill. Landstings- och kommunbidrag utgår för den del av anläggningskostnaden,
som överstiger abonnent- och statsbidrag. De uppgifter,
som framkommit i totalundersökningen, ha varit till god hjälp vid
planeringen av restelektrifieringsprojekten. Till komplettering därav har
lantbruksnämnden i länet verkställt ett flertal undersökningar för utrönande
av i vad mån av projekten berörda fastigheter kunna väntas fortbestå
och med hänsyn därtill och till övriga omständigheter kunna anses
värda de mången gång dryga kostnaderna för elektrifiering.

Slutligen får länsstyrelsen erinra om den i Kungl. arbetsmarknadsstyrelsens
regi pågående utredningen i länet rörande näringslokaliseringsfrågor.

Länsstyrelsen överväger nu att på basis av redan verkställda utredningar
och inventeringar och med de kompletteringar av materialet, som kan
vara erforderliga, låta upprätta en fullständig översiktsplanering av länet,
som ger hållpunkter för länsstyrelsen och övriga länsorgan i fråga om
samhällsplanering, näringslokalisering och så vidare. Ehuruväl den tilltänkta
utredningen, som icke avses bliva av den detaljmässiga art, som
en lokal regionplanering nödvändiggör, anses komma att hålla sig inom
eu förhållandevis blygsam kostnadsram, framstår för närvarande anskaffandet
av erforderliga medel som det första hindret för översiktsplaneringens
genomförande.

Efter denna redogörelse beträffande läget i länet övergår så länsstyrelsen
till de förslag, som revisorerna framlagt.

Såsom ovan antytts finnes för närvarande icke något behov av regionplaner
i den mening, som angives i byggnadslagstiftningen. Däremot är
det angeläget att en hela länet omfattande översiktsplanering kommer till
utförande.

Länsstyrelsen är i så måtto ense med revisorerna, att denna översiktsplanering
bör fortgå parallellt med generalplanering och annan intern
kommunal planering, så att de översiktliga programmen kunna beaktas
vid detaljplanläggning. De risker och olägenheter, som revisorerna påpekat
följa av ett motsatt förhållande, överensstämmer med länsstyrelsens erfarenhet.

Den av revisorerna föreslagna utredningen, omfattande såväl organisationen
som lagstiftningen, vill länsstyrelsen icke i och för sig motsätta sig.

Revisorerna framhålla beträffande organisationen, att det i samband med
under senare år verkställda utredningar ifrågasatts, om icke planeringsverksamheten
skulle gagnas av eu koncentration till en eller ett fåtal myndigheter,
i fråga om såväl del centrala som det regionala stadiet. Lika med
revisorerna utgår länsstyrelsen från att nuvarande organisation åtminstone
tills vidare bibehålies i sina huvuddrag. Länsstyrelsen instämmer därför
i revisorernas uppfattning, att den föreslagna utredningen bör taga sikte
på att det centralt organiserade utrednings- och inventeringsarbetet samordnas
och att materialet göres lättillgängligt för länsstyrelserna. Vidkommande
regionplanet vill länsstyrelsen starkt understryka behovet av att
kvalificerad arbetskraft ställes till förfogande för länsarkilektkontor och

296

planeringssektioner. Härvidlag åsyftar länsstyrelsen permanent anställd
arbetskraft. Möjlighet bör emellertid stå öppen att vid behov anlita geografisk-samhällsvetenskaplig
och statistisk expertis.

Det föreslagna sammanförandet av planeringssektion och länsarkitektkontor
till ett planorgan med gemensam ledning synes icke erforderligt
för uppnående av önskvärd effektivitet och samordning samt skulle lätt
få menliga konsekvenser. Bland annat skulle uppstå besvärligheter i fråga
om direktivrätten. Skulle länsarkitekten med sina medarbetare flyttas in i
planeringssektionen, skulle han förlora den fria ställning han nu intar.
En utbrytning av planeringssektionen från länsstyrelsen får å andra sidan
anses utesluten. Tanken på en dylik sammanslagning torde fördenskull
böra avföras.

Länsstyrelsen vill icke motsätta sig, att en kommande utredning underkastar
de olika planmyndigheternas kompetensområden och uppgifter
inom planarbetet en översyn, men vill med hänvisning till vad länsstyrelsen
tidigare anfört reservera sig emot att sagda myndigheter bliva alltför hårt
klavbundna till sina facksynpunkter.

Förslaget att reglerna för statsbidrag till regionplanering tagas under
omprövning och att därvid överväges, huruvida icke det statliga stödet
mera borde inriktas på bidrag till sådana förberedande undersökningar,
som kunna komma till nytta för planarbetet i stort, vill länsstyrelsen livligt
tillstyrka. I samband härmed torde såsom revisorerna föreslå böra undersökas
lämpligheten av att beslutanderätten i frågor om bidrag för regionplanering
överflyttas till Kungl. byggnadsstyrelsen samt att det statliga
anslaget inordnas i de medel, som anvisas till byggnadsstyrelsens råd för
översiktlig planläggning.

Bristen på planfackmän är kännbar och snara åtgärder äro av nöden
för avhjälpande härav.

Länsstyrelsen vill slutligen livligt instämma i revisorernas önskemål, att
den föreslagna utredningen tager sikte på i vad mån förenklingar kunna
uppnås genom ändringar i fråga om det nu tillämpade förfaringssättet
och kraven på planernas innehåll och utförande. Länsstyrelsen, som enligt
vad ovan angivits överväger att åstadkomma en fullständig översiktsplanering
för länet med till det aktuella läget knuten syntes, är övertygad
om att där icke särskilda förhållanden påkalla upprättandet av tidsödande
och mycket kostsamma lokala regionplaner i byggnadslagstiftningens mening,
förenklade översiktsplaneringar skola visa sig vara synnerligen värdefulla
för länsorganens planeringsarbete beträffande samhälle och bygd och
fullt tillfredsställande för sitt ändamål.

I handläggningen av detta ärende har jämväl landssekreteraren E. Gunnar
Hellström deltagit.

Växjö i landskansliet den 17 januari 1957

Underdånigst

THORWALD BERGQUIST

OLOF LÖNEGREN

297

Bilaga

P. M.

angående länsrådet i Kronobergs län

Länsrådet, som fungerat sedan början av år 1950, består av landshövdingen,
landssekreteraren, sektionscheferna å allmänna sektionen och
planeringssektionen samt
länsarkitekten,
överlantmätaren,
vägdirektören,
förste provinsialläkaren,
distriktsingenjören för vatten och avlopp,
länsarbetsdirektören,
länsbostadsdirektören och
lantbruksdirektören,

eventuellt även andra experter, när ärendenas natur därtill föranleda,
såsom socialvårdskonsulent, folkskoleinspektör etc.

Länsrådet sammanträder vanligen första onsdagen i varje månad. Protokoll
föres icke men anteckning göres å föredragningslistan om resultatet
av överläggningen till ledning för länsstyrelsens blivande beslut.

Fasta underkommittéer finnas icke, men för specialundersökningar bruka
uppdrag lämnas åt sektionschefen å planeringssektionen och/eller en eller
flera av experterna att på ort och ställe verkställa önskad utredning och
bilda sig en på lokal kännedom om förhållandena grundad uppfattning.

Härjämte hållas sammanträden på orter ute i länet, däri deltaga, förutom
länsstyrelsens representanter, de experter, som förrättningens art ger anledning
att tillkalla.

Vid länsrådets sammanträden behandlas i huvudsak följande slag av
ärenden:

den administrativa och kommunala indelningen (t. ex. inkorporeringar,
avveckling av municipalsamliällen),

frågor angående generalplan, stadsplan, byggnadsplan och utomplansbestämmelser,
huvudsakligen i vad angår landsbygd,

frågor angående tätbebyggelse-, nybyggnads- och avstycknmgstorbud,

utfartsförbud,

strandlagsförbud,

underställda avstyckningsärenden,

vattenförsörjnings- och avloppsfrågor av större vikt,
förorening av vattendrag,

arbetsmarknadsfrågor, .

ävensom över huvud ärenden av större eller principiell betydelse tor

samhälls- och byggnadsplaneringen. . .

Vad industrilokaliseringen angår upptages och provas denna givetvis i
alla ärenden, där på grund av detaljreglering genom general- m. fl. grader
av planering frågan härom uppkommer. Aktuella frågor om lokalisering
av viss industri inom redan planlagda industriområden handläggas av
länsarbetsnämnden och komma vanligen icke under länsrådets bedömande.
Genom landshövdingens och landssekreterarens deltagande i sammantradena
med länsarbetsnämnd och länsråd torde dock erforderligt samord -

298

nande av handläggningen av sådana industrilokaliseringsfrågor bliva tillgodosett.

Remissväsendet har begränsats påtagligt genom länsrådsinstitutionen.
Vissa remisser äro föreskrivna t. ex. till överlantmätaren och måste därför
vidtagas. Ärenden kunna också vara av sadan mera omfattande eller svårbedömbar
natur, att remiss till vissa experter måste göras. I övrigt undvikes
remissförfarandet så långt ske kan. Vad härvid angår industrilokaliseringsfrågor
hava sådana icke hittills föranlett remiss till länsarbetsnämnden.
Beträffande samråd med länsarbetsnämnden torde få hänvisas till vad
förut sagts om landshövdingens och landssekreterarens deltagande i länsråd
och länsarbetsnämnd samt till det förhållandet att länsarbetsdirektören
är medlem av länsrådet och därvid har att bevaka förekommande arbetsmarknadssynpunkter.

Överläggningarna i länsrådet ha visat sig bereda möjlighet att på ett
tidigt stadium konfrontera experternas synpunkter och under diskussion
framkomma till enigt ställningstagande. Särskilt en mängd detaljfrågor
lösas på detta sätt och onödiggöra åtskilligt remitterande men även större
ärenden bliva ej sällan omedelbart klara för avgörande.

Vid länsrådets sammanträden förekomma en föredragningslista och en
förteckning över löpande ärenden. Typexemplar äro bifogade1 denna promemoria.
Vid genomgången av förteckningen får vederbörande, på vilkens
handläggning ett ärende beror, redogöra för hur långt ärendet fortskridit
och för anledningen till eventuellt dröjsmål med dess redovisning.

Växjö i landskansliet den 7 december 1953

På tjänstens vägnar:

Olof Lönegren

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anbefallts avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i sin berättelse angående vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen.

I anledning härav får länsstyrelsen överlämna från överlantmätaren,
(Bilaga A) och länsarkitekten i länet (Bilaga B) infordrade yttranden i
ämnet samt för egen del i underdånighet anföra följande.

Frågorna om en utvidgad och intensifierad översiktlig planläggning
samt om samordning av den verksamhet på området, som bedrives av ett
stort antal myndigheter och befattningshavare, äro av synnerligen stor
betydelse. Vid bedömningen av lokaliseringspolitiska åtgärder inverkar
icke enbart företagsekonomiska synpunkter utan även nationalekonomiska,
sociala och försvarspolitiska m. fl. synpunkter. En aktiv lokaliseringspolitik
förutsätter, att utrednings- och forskningsverksamheten i lokaliseringsfrågor
intensifieras och samordnas. Som riksdagens revisorer framhållit
har den fortskridande samhällsutvecklingen — framför allt tätorternas

1 Här ej avtryckta.

299

tillväxt på glesbygdens bekostnad — åstadkommit ett ändrat och ökat
behov av översiktlig samhällsplanering. Särskilt för detta läns vidkommande
är det av stor betydelse, att en sådan lokaliseringspolitik föres, som
i görligaste mån är ägnad att motverka den fortgående avfolkningen av
länet och dess landsbygd.

Med hänsyn härtill vill länsstyrelsen understryka vikten av att en översiktlig
planering för regioner och större områden fortgår vid sidan av
generalplanering och annan intern kommunal planering. Byggnadslagstiftningens
regler om regionplan — ett institut som i sin nuvarande utformning
fått mycket liten användning — bör bli föremål för översyn.
Vidare framstår det givetvis som angeläget att tillskapa en rationell avgränsning
av olika med översiktlig planering sysselsatta myndigheters
verksamhetsområden inbördes, i syfte att undvika onödigt dubbelarbete
samt att tillskapa erforderlig samordning myndigheterna emellan, så att
onödig tidsutdräkt undvikes. Länsstyrelsen tillstyrker därför den av riksdagens
revisorer förordade utredningen.

Av de allmänna synpunkter, som riksdagens revisorer framhållit i ämnet
och som ansetts böra tagas i beaktande vid utredningen, vill länsstyrelsen
något beröra frågan om ett eventuellt sammanförande av länsstyrelsernas
planeringssektioner och länsarkitektkontoren till ett planorgan för länen
under gemensam ledning. Även om ett sammanförande av dessa myndigheter
skulle kunna av vissa skäl vara motiverat och önskvärt för att åstadkomma
en rationell översiktlig planeringsverksamhet, så torde dock ett
sådant sammanförande icke vara möjligt eller önskvärt med hänsyn till
den mångfald andra arbetsuppgifter, som åvila dessa myndigheter. Enligt
länsstyrelsens uppfattning synes starka skäl tala för att eu samordning
och en ändrad organisation av den översiktliga planeringsverksamheten
sker i anslutning till länsstyrelserna. Länsstyrelsen är för närvarande planmyndighet
i länet och central myndighet på länsplanet beträffande flertalet
av de områden, som måste beaktas vid all översiktlig planering. Länsstyrelsen
har redan nu omfattande kontakter med såväl övriga länsmyndigheter
som kommunerna och representanter för det enskilda näringslivet,
vilka alla böra medverka i och bedöma planeringsfrågor. Uppenbart är
emellertid att länsstyrelsernas nuvarande organisation icke är sådan, att
länsstyrelserna äro lämpade att vara länsorgan för den vidsträckta, översiktliga
planering, som riksdagens revisorer förutsatt. Något konkret förslag
till för ändamålet lämplig länsstyrelseorganisation är länsstyrelsen
icke beredd att redovisa. Länsstyrelsen erinrar endast om att denna organisatoriska
fråga berörts såväl av länsstyrelseutredningen som i betänkandet
angående näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6). Framhållas bör dock,
att det föreligger ett starkt behov av att till länsstyrelserna knyta tjänstemän
med statistisk och ekonomisk sakkunskap, vilka kunna ägna sig åt
planeringsfrågorna.

I avgivandet av detta utlåtande ha deltagit undertecknade, landshövding
och länsassessor, föredragande, samt landssekreteraren Åke Lindeberg.

Östersund i landskansliet den 18 januari 1957

Underdånigst
ANDERS TOTTIE

GUNNAK HALLMANS

300

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Jämtlands län

Riksdagens revisorers berättelse. Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen.
Länsstyrelsens ärende nr III-Ä-12-56.

Såsom i berättelsen antytts avser den aktuella frågan delvis samma
ämnen, som tidigare behandlats i bl. a. betänkande angående planväsendets
uPPgifter och organisation (SOU 1950: 45) och betänkande angående näringslivets
lokalisering (SOU 1951:6). Avskrifter av överlantmätarens
yttranden över nämnda betänkande!! närslutas och åberopas i tillämpliga
delar (Bilaga 1 och 2). Det vill vidare synas som om den aktuella frågan
till en del skulle vara innefattad i det åt 1951 års byggnadsutredning givna
uppdraget. Vad angår lantmäteriet må slutligen framhållas, att utredning
rörande lantmäteriets arbetsuppgifter och organisation pågår inom dels
1954 års fastighetsbildningskommitté dels en år 1956 tillsatt kommitté,
vilken erhållit särskilda direktiv att beakta lantmäteriets befattning med
planeringsverksamheten.

På nu ifrågavarande liksom på övriga områden av förvaltningen är det
givetvis angeläget att tillskapa dels en rationell avgränsning av olika myndigheters
verksamhetsområden inbördes, så att onödigt dubbelarbete undvikes,
dels en rationell erforderlig samordning, så att onödig tidsutdräkt
undvikes.

Å sid. 203—205 i revisorernas berättelse angives, att revisorerna inhämtat
vissa ytterligare synpunkter (varifrån uppgives icke) på den gällande byggnadslagstiftningens
verkningar på planarbetet. Följande tre härvid särskilt
angivna typfall böra enligt överlantmätarens mening närmare kommenteras.

För vanligt byggnadsärende angives. att de myndigheter allmänheten
hade att vända sig till, nämligen distriktslantmätare för vinnande av avstyckning
och länsbostadsnämnden för ansökan om statligt lån, båda hade
att bedöma lämpligheten ur plansynpunkt, ehuru detta i första hand låge
inom länsarkitektens verksamhetsområde; myndigheternas samråd med
den sistnämnde vore för övrigt icke alltid säkerställt.

Med hänvisning till närslutna yttrande över betänkandet angående planväsendets
uppgifter och organisation får överlantmätaren såsom sin mening
framhålla, att nu gällande ordning, som tillkom år 1950 (19 kap. 13 § jorddelningslagen,
proposition nr 177 1950:45 och 73 §§ lantmäteriinstruktionen,
gällande lydelse å 45 § nr 260/1950; råd och anvisningar angående
samverkan mellan lantmäteri-, bostads- och planmyndigheter, utgivna av
Kungl. lantmäteristyrelsen och Kungl. bostadsstyrelsen i samråd med
Kungl. byggnadsstyrelsen) är ett gott exempel på en rationell avgränsning
av olika myndigheters verksamhetsområden inbördes till undvikande av
onödigt dubbelarbete. Vidare må framhållas, att länsarkitektens möjlighet
till kontakt med i detta sammanhang uppkommande frågor rörande bebyggelseplanering
får anses vara säkrad och att det icke kan anses vara
någon rationell uppgift för länsarkitekten att bedöma varje enskilt byggnads-
eller avstyckningsärende inom landsbygdsområden, där måhända
icke ens utomplansbestämmelser ansetts erforderliga.

Beträffande exempelvis industribyggnader angives, att ansökan om byggnadstillstånd
måste ingivas till länsarbetsnämnden, som även hade att bedöma
de ingivna ansökningarna i lokaliseringshänseende. Någon skyldighet

301

att samråda med länsarkitektkontoret förelåge icke, vilket kunde medföra
att industrianläggningar komme till utförande utan att länsarkitektens
översiktliga erfarenhet kunde göra sig gällande.

1 anslutning härtill må framhållas, att jämlikt 143 § byggnadsstadgan
nybyggnad avseende hotell, sjukhus, fabrik eller annan industriell anläggning
inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan eller
utomplansbestämmelser ej fastställts, ej ma äga rum med mindre provning
i visst avseende skett av länsstyrelsen. Härigenom torde ock länsarkitekten
komma i kontakt med sådana byggnadsföretag.

överlantmätaren har förutsatt att ovan angivna tva typfall avse oiniåden
på landsbygden, där skyldighet att söka byggnadslov ej föreligger.

I annat fall skulle typfallen innebära kritik antingen mot de kommunala
byggnadsnämndernas kompetens eller ock mot samordningen mellan byggnadsnämndernas
och länsarkitektens verksamhet.

Såsom exempel på den oklara avgränsningen av expertorganens uppgifter
i plansammanhang anföres 122 § 3 mom. byggnadsstadgan, där det
säges, att länsstyrelsen innan ärende om byggnadsplan avgöres skall inhämta
yttrande däri från överlantmätaren. Resultatet av denna ordning
anges som regel bli, att såväl länsarkitekten som överlantmätaren ansåge
sig förpliktade att yttra sig om planen som helhet, ej blott ur sina särskilda
facksynpunkter utan även ur allmän plansynpunkt.

I anslutning härtill må framhållas följande. I motiven till den åberopade
bestämmelsen i byggnadsstadgan (prop. 211/1947 sid. 162) uttalas,
att överlantmätarens hörande får särskild betydelse med hänsyn till stadgandet
i 117 § byggnadsstadgan, att vid byggnadsplans uppgörande jordbrukets,
skogsskötselns och därmed jämförliga näringars intressen skola
beaktas. Denna fråga synes vara eu planfråga. Frågor, som ha samband
med plangenomförandet, exempelvis de i 26 § första stycket punkt 2
byggnadsstadgan angivna bestämmelserna om hänsyn till bestående ägogränser
och servitut samt befintliga vägar och andra förhållanden, som
kunna bidraga till underlättande av byggnadsminnen genomförande, böra
givetvis bli föremål för överlantmätarens bedömande. Då, såsom ofta är
fallet, länsarkitekten eller annan tjänsteman a länsarkitektkontoret, uppgjort
förslaget till byggnadsplan, torde det ur saklig synpunkt i princip få
anses vara riktigt, att överlantmätarens yttrande kan avse jämväl allmänna
plansynpunkter.

Revisorerna uttala bl. a., att det i fråga om länsstyrelsernas planeringssektioner
och länsarkitektkontoren bör prövas, i vad mån ett sammanförande
av dem till ett planorgan för länet under gemensam ledning skulle
kunna äga rum.

1 denna fråga må anföras följande.

Länsstyrelsen är planmyndighet i länet, bebyggelseplaneringen är beroende
av bedömanden från övriga områden inom samhällsplaneringens
vidare ram. Länsstyrelsen är central myndighet på länsplanet och således
myndighet beträffande flertalet av de viktiga områden, som måste beaktas
redan vid bebyggelseplaneringen eller ock vid planering i vidare bemärkelse
Såsom exempel härpå kan nämnas väg- och trafikfrågor, ordningsoch
säkerhetsfrågor, hälsovård, socialvård och naturskydd. Övriga hins ve.

----- ----- ------------ j ,, ,,

direkt kontakt med länsstyrelsen. Slutligen

myndigheter, som ha att medverka i eller bedöma planeringsfrågor, ha
sin tjänsteverksamhet i
må nämnas den kontakt

regel

a viktiga hithörande frågor som länsstyrelsen

302

bär med kommunerna. Ur organisatorisk och rationell synpunkt bör därför
en samordning och en ändrad organisation av den statliga planeringsverksamheten
i länen ske i anslutning till länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör
vara planorgan i länet.

Östersund i länets lantmäterikontor den It januari 1957

Valfrid Larsson

Bilaga 1 till bilaga A

Till Kungl. Lantmäteristyrelsen

Betänkande angående planväsendets uppgifter och organisation, avgivet
av kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation (SOU 1950:45).

Kommitténs uppgift synes ha varit att i första hand utreda frågan om det
statliga stadsplaneväsendets arbetsuppgifter och organisation (sid. 12).

Kommittén använder termen samhällsplanering som en sammanfattande
benämning på olika former av planering för skilda sidor av samhällsbyggandet,
exempelvis jordbrukets utvecklingsplanering, vägväsendets planering
av huvudvagnatet, vatten- och avloppsväsendets generalplanering och upprättandet
av bostadsförsörjningsplaner, vartill kommer planering enligt
byggnadslagen och den ifrågasatta planeringen till ledning för näringslivets
lokalisering. For planering enligt byggnadslagen användes termen bebyggelseplaneringen.
De myndigheter, som syssla med tillämpningen av
byggnadslagstiftningen, och deras verksamhet ha sammanfattats under uttrycket
planväsendet (sid. 16).

Förhållandena i städer och stadsliknande samhällen å ena sidan och landet
i övrigt a andra sidan synes vara så olika, att planväsendets uppgifter
och organisation jämväl synas böra bli olika.

Yttrandet kommer att avse förhållandena på landsbygden särskilt med
hänsyn till lantmatenets uppgifter och har disponerats huvudsakligen i anslutning
till betänkandet. Centralorganets uppgifter och organisation beroras
ej.

Kap. 3. Bebyggelseplaneringens förhållande till andra grenar av den allmanna
samhällsplaneringen.

, ..De0n .yPP8ift som enli8t kommitténs mening i detta större sammanhang
bor a vila bebyggelseplaneringen är i främsta rummet att bilda den ram,
inom vilken de olika delresultaten böra inordnas. Begion-, general- och
detaljplaner bora i sig upptaga och sammanfatta de förslag rörande olika
sidor av samhällsbyggandet som framläggas av specialmyndigheterna.
Kegionplanerna skola innehålla de stora dragen av markens användning
för skilda ändamål inom grupper av kommuner som bilda en gemenskap
i vissa hänseenden. Generalplanerna skola angiva de allmänna riktlinjerna
tor de enskilda kommunernas och kommundelarnas utveckling. Detaljplanerna
slutligen skola ge laga verkan åt de dispositioner i detalj" beträffande
markanvändning och bebyggelse som erfordras för skilda syften. Bebyggelseplaneringen
blir härigenom det rättsliga instrumentet för ett genomförande
av viktiga delar av den allmänna samhällsplaneringen (sid. 24, 25).

Enligt min mening böra samhällsekonomiska synpunkter samt bedömanden
angående vad som med hänsyn till ortens näringsliv är lämpligt vara väg -

303

ledande för all samhällsplanering och således jämväl för bebyggelseplaneringen.
Denna bör därför underordnas den planering, som avses i betänkande
angående näringslivets lokalisering, samt bedrivas med erforderligt hänsynstagande
till planeringar som i andra avseenden kunna befinnas erforderliga.
Vad angår bebyggelseplaneringens ställning till angivna andra slag
av planeringar må särskilt anföras följande.

Jordbruksplaneringen

Visserligen synes, såsom kommittén framfört, byggnadslagens definition
på tätbebyggelse (6 § byggnadslagen) enligt ordalydelsen avse all bebyggelse
och således jämväl ren jordbruksbebyggelse. Emellertid synas byggnadslagens
bestämmelser rörande detaljplaner (stadsplan och byggnadsplan)
vara utformade så, att de icke kunna avse ren jordbruksbebyggelse, åtminstone
icke inom jorddelningslagens tillämpningsområde. I byggnadsstadgans
117 § föreskrives, att vid uppgörandet av byggnadsplan skall tillses, att bedrivande
av jordbruk, skogsskötsel eller annan jämförlig näring icke genom
planen i onödan hindras eller försvåras. Jämlikt bestämmelserna i 19 kap.
4 § första stycket jorddelningslagen är hänsynstagande till jordbrukets eller
skogsbrukets intressen vid avstyckning inom stadsplan eller sådan byggnadsplan
som fastställts efter den 1 januari 1948 utesluten. Härav framgår
enligt min mening, att avsikten måste ha varit, att ren jordbruksbebyggelse
icke skall regleras genom stadsplan eller byggnadsplan. En följd härav bör
enligt min mening vara, att icke heller den översiktliga planeringen enligt
byggnadslagen (generalplan, regionplan) bör avse ren jordbruksbebyggelse.
Nämnda översiktliga planering bör i princip avse att anvisa lämpliga detaljplaneområden
för förefintlig eller väntad tätbebyggelse av annan art än
jordbruksbebyggelse. Jordbrukets bebyggelse synes vara så oupplösligt förbunden
med jordbrukets speciella betingelser och behov, att alla positiva
åtgärder jämväl i samband med planering rörande nämnda bebyggelse
böra vara förbehållna de myndigheter, som äro anförtrodda jordbrukets
förvaltning och administration. Vid sådan översiktlig planering, där bedömanden
behöva göras avseende såväl jordbruket och dess bebyggelse
som ock annan bebyggelse som skall regleras jämlikt byggnadslagstiftningen,
bör erforderligt samråd eller ock gemensam planering ske. Den samordnande
myndigheten i länen bör vara länsstyrelsen. Här må framhållas, att
redan enligt gällande bestämmelser i byggnadslagstiftningen länsstyrelsen
bör vid bestämmandet av detaljplaneområden i jordbruksbygder — efter
hörande av de myndigheter som ha att bevaka jordbrukets intressen — taga
behörig hänsyn till jordbruket. Att det därvid är angeläget, att jordbrukets
bebyggelse om möjligt kommer utanför detaljplaneområdena, torde bli en
följd av bestämmelserna i 19 kap. 4 § första stycket jorddelningslagen.

Vatten- och avloppsanläggningar

Planering av vatten- och avloppsanläggningar bör givetvis inom de områden
som omfattas av bebyggelseplanering jämlikt byggnadslagen helt
samordnas med sistnämnda planering. Planering av vatten- och avloppsanläggningen
inom jordbruksområden bör hell samordnas med jordbrukets
möjligheter och behov. Samordnande myndighet i länen bör även bär
vara länsstyrelsen.

I detta sammanhang må hänvisas till närslutna avskrift av yttrande över
betänkande rörande näringslivets lokalisering.

304

Kap. 5. Regionplanering

Regionplaneringen angives vara en kommunal uppgift, på vilken dock
staten kan utöva ett betydande inflytande (sid. 33). I samband med redogörelse
för statlig medverkan i regionplanearbetet säges i fråga om lantmäteriets
medverkan följande (sid. 35).

överlantmätaren och vederbörande distriktslantmätare böra tillhandahålla
uppgifter om fastighets- och äganderättshållanden samt vissa andra
dylika ämnen. Vad kartmaterialet beträffar ankommer det på lantmäteriorganisationen
att medverka till åstadkommandet av de underlagskartor
som behövas.

Enligt min mening kan det ingalunda ankomma på överlantmätaren eller
vederbörande distriktslantmätare att i tjänsten tillhandahålla regionplaneförbund,
regionplanekommitté eller regionplaneförfattare erforderliga uppgifter
om fastighets- och äganderättsförhållanden. Detta skulle verka alltför
betungande med hänsyn till lantmäteriets egentliga uppgifter. Regionplanekommitté
synes själv böra ombesörja anskaffandet av erforderliga dylika
uppgifter. Såväl överlantmätaren som distriktslantmätaren stå givetvis till
tjänst med råd och anvisningar. Arkivmaterialet i lantmäterikontorets arkiv
hålles tillgängligt för envar som därur önskar erhålla upplysningar.

överlantmätarens uppgift — liksom i fråga om all bebyggelseplanering

— bör vara att stå till länsstyrelsens förfogande såsom expert beträffande
sitt speciella tjänstgöringsområde. Distriktslantmätare bör lämpligen —
beträffande landskommuner — kunna ingå som ledamot i regionalplanekommitté.

Vad angår anskaffandet av erforderligt kartmaterial må framhållas, att
det jämlikt lantmäteriinstruktionen åligger distriktslantmätare att upprätta
grundkartor för byggnadsplan, stadsplan och generalplan för stadsliknande
samhällen och områden på landet. Distriktslantmätare åligger jämväl att
upprätta grundkartor för byggnadsplan, stadsplan och generalplan i andra
fall än som ovan avses, i övrigt verkställa mätningsarbeten och upprätta
på mätningarna grundade plan- och höjdkartor med därtill hörande beskrivningar
samt verkställa fastighets-, äganderätts- och arealutredningar

— allt i den mån övriga förrättningar och uppdrag icke därigenom väsentligen
försenas.

Kap. 6. General planering

Enligt min mening bör distriktslantmätare vara väl ägnad att upprätta
generalplan för landskommun eller mindre tätort. Fastighetsbildning för
bostadsändamål innefattar alltid jämväl bedömanden med avseende å bebyggelser>s
lämpliga lokalisering. Här må jämväl hänvisas till bestämmelserna
i 109 och 19 §§ byggnadsstadgan.

Kap. 7. Stadsplanering m. m.

Länsstyrelsens möjlighet att taga initiativ i fråga om byggnadsplaner
på landsbygden bör bibehållas. Det skulle enligt min mening vara lämpligt
om de befogenheter, som nu tillkomma länsstyrelse med avseende å sådan
byggnadsplan, jämväl bleve tillämpliga med avseende å stadsplan på landet.
Möjligheterna att genomföra detaljplan böra effektiviseras. Detta kan ske på
det sättet, att stadsplan oftare kommer till användning i stället för bygg -

305

nadsplan. Härigenom ökas möjligheterna att genomföra planen huvudsakligen
med avseende å vägar och allmänna platser samt anordningar för
vattenförsörjning och avlopp. För planens genomförande i fråga om att
göra den i byggnadskvarter ingående marken disponibel för bebyggelse
står nu ytterst ett expropriationsförfarande till buds. EU effektivare medel
vore enligt min mening, att fastställd detaljplan finge den rättsverkan, att
den under vissa betingelser grundade lösningsrätt för kommun med avseende
å obebyggd i byggnadskvarter ingående mark.

Vid detaljplans fastställande böra alla erforderliga åtgärder för planens
genomförande kunna överblickas och bedömas såsom möjliga att realisera
inom nära förestående tid.

Utomplansbestämmelser avse att reglera glesbebyggelse. Utomplansområden
kunna vara av avsevärd omfattning och till icke ringa del inrymma
ren jordbruksbebyggelse. Ekonomibyggnad till jordbruksfastighet bör enligt
min mening som regel undantagas från utomplansbestämmelser och
innefattas däri, endast därest så prövas vara oundgängligen erforderligt.

Kap. 9. Nuvarande organisation

Planväsendet i länen.

Till komplettering av kommitténs uppgifter må i fråga om lantmäteriet
anföras följande.

Enligt lantmäteriinstruktionen skall överlantmätaren verka för samordning
av fastighetsbildningen i länet med de åtgärder, som på angränsande
områden planläggas och utföras genom andra myndigheter och organ
(37 §) samt medverka i arbetet för en ändamålsenlig lokalisering och planläggning
av bebyggelsen och för jordbrukets rationalisering (49 §). Distriktslantmätare
skall verka för samordning av fastighetsbildningen inom distriktet
med de åtgärder, som på angränsande områden planläggas och utföras
genom andra myndigheter och organ (68 §). Det åligger distriktslantmätare
att såvitt angår stadsliknande samhällen och områden på landet upprätta
förslag till byggnadsplan och ändring därav, då planarbetet icke är av större
omfattning (69 §). I den mån vissa andra förrättningar och uppdrag icke
därigenom väsentligen försenas, åligger det distriktslantmätare att jämväl
i andra fall upprätta förslag till byggnadsplan och ändring därav ävensom
att, därest distriktslantmätaren eller annan i distriktet tjänstgörande lantmätare
äger därför stadgad kompetens, upprätta förslag rörande generalplan
och stadsplan samt ändring därav (71 §).

Angående kompetens för författare av generalplan och stadsplan stadgas
i 19 § 1 mom., 30 § 1 mom. 109 § och 112 § byggnadsstadgan.

Bestämmelserna i 19 kap. 13 § jorddelningslagen innebära, att normerna
för nybildning av fastighet för bebyggelse helt samordnats med byggnadslagstiftningens
principer. Särskilt må framhållas bestämmelserna i 3 mom.
första stycket som innebära, all även vid avstyckning utanför fastställd
detaljplan plansynpunkter, där så erfordras, alltid skola beaktas och olämplig
tätbebyggelse förhindras, samt bestämmelserna i 4 inom., andra stycket,
som ålägga lantmätaren skyldighet alt underrätta överlantmätaren, därest
stadsplan eller byggnadsplan bedömes vara erforderlig, varefter överlantmälaren
har all med eget yttrande anmäla förhållandet hos länsstyrelsen.
Enligt min mening bör sådan anmälan föregås av undersökning och i förekommande
fall vara åtföljd av preliminärt förslag till planområdes avgränsning.

‘20 Ren. berättelse ang. statsverket är 1950. II

306

Härjämte må erinras om de bestämmelser om samråd med planmyndigheter,
som finnas intagna i lantmäteriinstruktionen (45 § tredje stycket
och 73 §), samt de råd och anvisningar angående samverkan mellan lantmäteri-,
hostads- och planmyndigheter, som i maj 1950 utgivits av Kungl.
lantmäteristyrelsen och Kungl. bostadsstyrelsen i samråd med Kungl. byggnadsstyrelsen.
Samtliga dessa bestämmelser syfta till att samordna och
effektivisera nämnda myndigheters verksamhet med avseende å en lämplig
lokalisering av bebyggelsen.

Här må framhållas, att överlantmätaren i första hand är fastställelsemyndighet
beträffande samtliga avstyckningsförrättningar inom jorddelningslagens
tillämpningsområde således jämväl inom förekommande stadsplans-
och byggnadsplansområden.

Kap. 10. Allmänna riktlinjer för en omorganisation av planväsendet

Kommitténs uttalande om att den nya byggnadslagstiftningen medfört
ett ökat behov av planläggning på landsbygden och i tätorternas utkanter
samt att gränsdragningen mellan tätbebyggelse och gleshebyggelse kommer
att kräva stor uppmärksamhet från myndigheternas sida (sid. 78) är enligt
min mening riktigt.

I samband med redogörelse för avgränsningen av planväsendets uppgifter
(sid. 78—81) antyder kommittén den medverkan som vissa statliga myndigheter
i länen kunna lämna i fråga om regionplanering, generalplanering
och detaljplanering. Med avseende å lantinäteriets medverkan rörande
regionplaner och generalplaner må hänvisas till vad ovan anförts i anslutning
till kap. 5 och 6 i betänkandet. I fråga om detaljplanering inom mindre
kommuner antyder kommittén, att vissa statliga tjänstemän, däribland
överlantmätaren, torde kunna åtaga sig visst utredningsarbete för kommuns
räkning. Med anledning härav torde böra framhållas att överlantmätarens
åliggande jämlikt lantmäteriinstruktionen att medverka i arbetet
för en ändamålsenlig lokalisering och planläggning av bebyggelsen häst
torde fullgöras på det sätt som för närvarande sker, nämligen att överlantmätaren
beträffande de fall, som befunnits vara aktuella i lantinäteriets
verksamhet, föreslår planläggning hos länsstyrelsen och i sådana fall jämväl
verkställer viss utredning. Detta jämte de fortlöpande uppgifterna med
bebyggelsens lokalisering i samband med avstyckningsverksamheten tager
all den tid i anspråk som kan bli disponibel för detta ändamål, överlantmätaren
hör således, såsom hittills skett, på länsstadiet helt vara knuten
till länsstyrelsens initiativ- och prövningsrätt i hithörande frågor. Framhållas
må, att överlantmätaren skall avgiva yttrande till länsstyrelsen över
upprättat förslag till byggnadsplan (122 § 3 mom. byggnadsstadgan). Så
borde vara fallet jämväl beträffande förslag till stadsplan för område å
landet. Lantinäteriets aktiva och direkta medverkan i detaljplanering hör
främst ske på det sättet, att lantmätare i distriktsorganisationen i överensstämmelse
med sina åligganden och befogenheter jämlikt lantmäteriinstruktionen
och byggnadsstadgan äro verksamma som planförfattare för
byggnadsplaner och stadsplaner på landet.

I samband med redogörelse för omfattningen av planväsendets uppgifter
(sid. 85) antyder kommittén, att befogenheten att fastställa avstyckningar
inom byggnadsplan och stadsplan inom jorddelningslagens tillämpningsområde
vid 1950 års riksdag överflyttats från länsstyrelsen till

307

jorddelningsmyndigheterna. Därefter framhåller kommittén beträffande
utomplansområden (inom jorddelningslagens tillämpningsområde), där
samma ändring skedde genom beslut redan vid 1947 års riksdag, att det
är nödvändigt att länsstyrelserna åter beredas möjlighet att fortlöpande
följa och därvid öva ett avgörande inflytande på avstyckningsverksamheten
inom utomplansområden, då denna oftast är inledningen till blivande tätbebyggelse.
Bestämmelser i denna riktning borde helst återinföras i jorddelningslagstiftningen.
I anslutning till ett uttalande av fastighetsbildningssakkunniga,
att möjligheten att utfärda förbud mot avstyckning i avbidan
på upprättande av plan kunde upphöra, har kommittén yttrat, att det vore
synnerligen olyckligt, om planmyndigheterna skulle stå utan varje möjlighet
att förhindra en ur plansynpunkt olämplig fastighetsbildning.

Med anledning av dessa uttalanden av kommittén anser jag mig böra
anföra följande.

Kommittén synes ha missförstått innebörden av de bestämmelser i jorddelningslagen,
som reglera fastighetsbildning för bebyggelse. Dessa ha numera
bringats helt i överensstämmelse med byggnadslagstiftningens principer.
Senast i motiven till de av kommittén omnämnda ändringarna i
jorddelningslagen vid 1950 års riksdag (proposition nr 177 1950) har denna
fråga diskuterats i hela dess vidd. Avsikten har varit att avlägsna överorganisation
i prövningsförfarandet och ingalunda att minska planmyndigheternas
inflytande på avstyckningsverksamheten. I stället har genom
samtidigt införda bestämmelser om skyldighet för jorddelningsmyndigheterna
att samråda med planmyndigheterna i fråga om samtliga avstyckningar,
som kunna antagas vara av intresse för sistnämnda myndigheter,
alltså oberoende av avstyckningarnas läge inom eller utom bvggnadsreglerat
område, planmyndigheternas möjlighet att följa och öva inflytande
på avstyckningsverksamheten ökat. De ökade befogenheter som jämväl i
samband med dessa ändrade bestämmelser givits åt lantmäteriet i fråga
om eu ändamålsenlig lokalisering och planläggning av bebyggelsen har
gjort lantmäteriet mera aktivt i hithörande frågor och måste enligt min
mening för planväsendel i länen innebära en avsevärd ökad effektivitet.

Under den tid som de nya bestämmelserna varit gällande har, efter det
samråd med länsarkitekten ägt rum, denne ännu ej haft någon erinran att
göra mot verkställd avstyckning. Lantmäteriet i länet kommer att samråda
i dessa frågor i all erforderlig utsträckning, som länsarkitekten kan anse
önskvärd.

Fördelning av planuppgifter mellan det kommunala och det statliga
planväsendet. Fördelningen av planuppgifter mellan centrala och lokala
statsmyndigheter (sid. 86, 87).

Enligt min mening bör länsstyrelsen beträffande stadsplaner på landsbygden
givas samma initiativrätt och samma fastställelsehefogenhet som
nu föreligger beträffande byggnadsplaner på landsbygden.

Kap. 12. Planväsendet i länen

Huvudlinjer för planväsendets organisation i länen.

Vad kommittén anför om behovet av samverkan och vissa former för
samverkan (sid. 123 och första hälften av sid. 124) är enligt min mening
riktigt. Det är sådana normer som fastighetsbildningsmyndigheterna länge
eftersträvat och som på fastighetshildningslagstiftningens område hitlills
resulterat i bl. a. 1950 års lagändringar och regler för samråd.

308

Med hänsyn till bebyggelseplaneringens beroende av samhällsekonomiska
bedömanden bör i enlighet med den uppfattning som uttalats såväl av länsstyrelseutredningen
som av utredningen angående näringslivets lokalisering
länsstyrelsen vara planorgan i länet. Vad beträffar beredning och
behandling av planfrågor hos länsstyrelsen är enligt min mening länsstyrelseutredningens
förslag i princip det lämpligaste. Planfrågor torde vara
väl ägnade att behandlas på s. k. länsråd, där bl. a. överlantmätaren bör
vara närvarande. Vid det samråd med länsarkitekten och en del andra
länstjänstemän samt lantmäteriet, som hör ske beträffande aktuella avstyckningsförrättningar,
uppkomma ofta planfrågor. Dessa böra i dessa fall
bedömas endast i den mån de kunna ha inflytande på avstyckningsförrättningarna.
Därest vid sådant samråd skulle framkomma, att någon åtgärd
enligt byggnadslagstiftningen som det ankommer på länsstyrelsen
att besluta bedömes vara erforderlig, bör förhållandet snarast anmälas för
länsstyrelsen.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla att de ställningstaganden
av regionalplanemässig eller generalplanemässig karaktär, som alltid
böra föregå ett konkret beslut, icke böra föregås av mera tidsödande,
kostsamma och omständiga utredningar än som i det föreliggande fallet
är ofrånkomligt. Därest så kan ske, bör en formlös överläggning mellan
dem som i frågan ha erfarenhet och höra ha inflytande vara tillräcklig.

Kap. l''r. Rekrytering och utbildning av planfackmän

Kommitténs uttalanden (sid. 165), att byggnadsstadgans föreskrift om
kompetensvillkoren för planförfattare innebär, att ingen av de tre kategorierna
arkitekter, väg- och vattenbyggare samt lantmätare å priori betecknas
som mer ägnad att bedriva samhällsplanering än de andra utan
att de böra ha möjlighet att i fri konkurrens visa sin lämplighet för planarbete,
är mycket beaktansvärt. Vad angår lantmätarnas utbildning må
framhållas, att lantmäteristuderandena obligatoriskt följa hela undervisningen
i stadsbyggnad vid Tekniska högskolan samt att under de sista
åren cirka en fjärdedel av antalet studerande utfört examensarbeten i
stadsbyggnad (sid. 170).

Genom sin utbildning och genom sin verksamhet med fastighetsbildning
äro lantmätarna enligt min mening lämpliga såsom planförfattare beträffande
generalplaner och detaljplaner på landsbygden. Då dessutom planuppgifterna
äro talrika och angelägna bör ur rent organisatorisk synpunkt
lantmätarna jämväl utnyttjas för dessa uppgifter.

Östersund i länets lantniäterikontor den 6 juli 1951

Valfrid Larsson

Bilaga 2 till bilaga A

Till Kungl. Lantmäteristyrelsen

Betänkande rörande näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6).

Betänkandet har bedömts i huvudsak i den mån det berör jordbrukets
planering samt bebyggelsens lokalisering och planering.

309

Mot utredningens slutsatser angivna å sid. 89—95 i betänkandet i samband
med de allmänna synpunkterna på behovet av en samhällelig lokaliseringspolitik
synes i princip icke vara någonting att erinra. Ej heller synes
någon erinran i princip kunna göras mot vad som anförts å sid. 126—139
avseende lokaliseringsplaneringen och den översiktliga planeringen för bebyggelse
och jordbruk. Särskilt må betonas, att ett intimt samband bör vara
rådande mellan eu orts samlade näringsliv, alltså jämväl jordbruk och
skogsbruk, och en lämplig lokalisering och planering av bebyggelsen ävensom
att, såsom eu följd härav, bedömanden på jordbruksplaneringens och
bebyggelseplaneringens områden som regel böra samordnas.

Det är enligt min mening angeläget, att de åtgärder som i olika avseenden
kunna företagas i fråga om näringslivets lokalisering icke få till syfte
att ytterligare utglesa befolkningen i sådana trakter, där jordbruk och
skogsbruk dominera. En följd av en sådan utglesning torde bli ogynnsamma
eller bristande förutsättningar för en godtagbar kulturell och social standard.
För sådana trakter böra i stället åtgärder för en ökad differentiering
av näringslivet stödjas.

I fråga om bebyggelsens lokalisering må framhållas det angelägna i att
varje ort ges möjlighet att erhålla den bebyggelse, som kan uppbäras av
ortens näringsliv, jordbruk och skogsbruk inbegripna. I fråga om bebyggelseplaneringen
för orten bör eftersträvas, att bostadsbebyggelsen samlas
i lämpligt belägna planområden, där gynnsamma förutsättningar föreligga
för anordnande av erforderliga gemensamma anläggningar. Något krav
på viss storlek å dessa planområden bör ej uppsättas.

Planeringen för vattenförsörjning och avlopp bör vara helt samordnad
med bedömanden icke blott på bebyggelseplaneringens område utan i förekommande
fall jämväl på jordbruksplaneringens område.

Därest en särskild central myndighet för näringslivets lokalisering skulle
befinnas erforderlig, synas de av utredningen förebragta skälen för en fristående
nämnd vara övertygande. Med hänsyn till de problem som ur en
lokal myndighets synpunkt i förevarande sammanhang kunna uppstå i
samband med jordbrukets planering samt bebyggelsens lokalisering och
planering synes det dock enligt min mening icke vara erforderligt att, åtminstone
tills vidare, någon ändring i centralförvaltningen på hithörande
område företages.

I fråga om länsorganens organisation (sid. 157—162) tillstyrkes utredningens
förslag. Utredningens uttalande, att intet annat länsorgan än länsstyrelsen
kan komma i fråga som lokaliseringsorgan för länets del, är enligt
min mening riktigt.

Sådana länsråd, som i praxis torde ha inrättats i de flesta län, böra i
hithörande frågor ha eu självklar uppgift att fylla.

I detta sammanhang anser jag mig böra framhålla att de ställningstaganden
av regionalplanemässig eller generalplanemässig karaktär, som alltid
böra föregå ett konkret beslut, icke böra föregås av mera tidsödande, kostsamma
och omständiga utredningar än som i det föreliggande fallet är
ofrånkomligt. Därest så kan ske, bör eu formlös överläggning mellan dem
som i frågan ha erfarenhet och böra ha inflytande vara tillräcklig.

Östersund i länets lantmäterikontor den 6 juli 1951

Valfrid Larsson

310

Bilaga B

Till länsstyrelsen i Jämtlands län

Vad statsrevisorerna yttrar om utvidgning och intensifiering av regionplaneinstitutet
är värd uppmärksamhet. Regionplanen i sin nuvarande utformning
har ju kommit till mycket liten användning utöver de största
befolkningscentra. Det är också en mycket omständig och dyrbar form
av planläggning, vars resultat ej heller visar sin nytta så omedelbart att
de inblandade parterna alltid anser sig få valuta för pengarna. Den vidsträcktare
regionplanering, som yttrandet nämner om, bör väl i allmänhet
kunna få formen av en länsplanering, en samordning och fortlöpande reviderad
översikt av de olika länsinstitutionernas lokaliseringssträvanden och
utvecklingsprogram för orterna. Det sker ju nu i form av »länsråd» för
speciella frågor, men för att få formen av en samlad planläggning bör dels
den i yttrandet nämnda geografiskt-samhällsvetenskapliga sakkunskapen
komma till med sina synpunkter på alla berörda områden, dels de centrala
myndigheterna flitigare meddela sina åsikter och planer för utveckling och
lokalisering. Att materialet i en sådan »länsregionplanering» skulle förvaras
och delvis bearbetas på länsarkitektkontoret bör vara lämpligt.

Det är emellertid angeläget att en sådan »planering av planeringen» ej
blir ett för stelt system och en hämsko på det spontana i utvecklingen. Utrymme
för både kommunala och enskilda initiativ är av största betydelse,
vad det senare angår särskilt för småorter och glesbygder.

Vad revisorerna anser om värdet av samråd mellan de olika myndigheterna
är riktigt; enligt min erfarenhet har det i stor utsträckning praktiserats
på önskat sätt här i länet under senare år. Nyttan av särskilda lagbestämmelser
som föreskriva när samråd skall ske kan dock betvivlas; samråd är
ju en form för det dagliga arbetet och praktiska samarbetet som inte gärna
kan påtvingas. Däremot kunde föreskrifter om att samråd kan ersätta remissförfaranden
i många fall vara nyttiga. Samråd som dubbleras av skriftliga
yttranden kan fördröja ärendenas behandling i onödan.

Det i förbigående framställda förslaget om sammanslagning av länsstyrelsernas
plansektioner och länsarkitektkontoren är svårt att se en praktiskt
nyttig lösning av. Förslaget motiveras väl närmast av den nämnda utvidgade
översiktliga planläggningen, men hur än utvecklingen går kan denna
planläggning icke gärna komma att uppta den övervägande arbetstiden hos
institutionerna.

Revisorernas förslag om statsbidrag för utredningsarbeten till översiktlig
planläggning är värd allt stöd.

Östersund den 12 januari 1957

G. Rollin

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 18 december 1956 har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över statsrevisorernas berättelse, § 20, angående vissa frågor
rörande bebyggelseplaneringen.

I anledning härav får länsstyrelsen, med överlämnande av hit inkomna

311

yttranden från länsarkitekten (Bilaga A) och överlantmätaren (Bilaga B)
i länet, för egen del i underdånighet anföra följande.

1947 års byggnadslagstiftning utgår från att planläggning skall ske före
byggandet. Det kommer troligen att ta avsevärd tid, kanske särskilt i Norrland
med hänsyn till bristen på planexperter, innan byggnadslagens och
byggnadsstadgans intentioner blir i erforderlig omfattning genomförda i
praktiken. Det är ej enbart översiktsplaneringen utan även detaljplaneringen
som hittills i åtskilliga fall ej kommit till stånd. Inom många områden av
länet råder nybyggnadsförbud i avbidan på planers fastställande, varför
byggandet till stor del sker efter särskilda dispenser av länsstyrelsen, eventuellt
av Kungl. Maj:t. Det finns också åtskilliga områden inom länet, där
fråga om byggnadsplan ej hunnit tagas upp till behandling, oaktat uppenbar
tätbebyggelse föreligger.

Att under sådana förhållanden ta upp frågan om eu förutsättningslös omprövning
av gällande planformer synes icke vara välbetänkt. Snarare bör
man söka få fram synpunkter på dels åtgärder för att öka tillgången på fackmän
och dels på ett förenklat förfarande, speciellt i den översiktliga planeringen.
Detta torde vara erforderligt för att de planerande organen skall
kunna hålla planläggningen å jour med de snabba förändringarna i tiden.
Lokaliseringfrågor och oberäknade bebyggelseproblem framkomma såväl
på det kommunala planet som länsstadiet och i rikssammanhang. Det synes
naturligt att frågorna, allt efter sin betydenhet, tas upp till behandling inom
de organ, där de författningsenligt hör hemma samt att, där så synes behövligt,
ett utökat samråd sker med andra myndigheter för att föra frågorna
framåt.

Riksdagens revisorer synes ha efterlyst en fastare form för gemensam
planläggning såväl på riks- som på länsstadiet. Vad angår det senare har
länsstyrelsen icke funnit anledning att för närvarande föreslå, att exempelvis
länsrådsinstitutionen skulle bindas genom instruktioner. Än så länge handlar
länsstyrelsen och länsorganen i övrigt efter det behov av samråd som visar
sig, allt efter problemens art och beskaffenhet. Länsråden och samrådsförfarande!
i de olika länen har säkerligen så olika former, att det synes för
tidigt att binda utvecklingen i detta hänseende i en tvångströja. Länsstyrelsen
anser för sin del, att de föreskrifter om samordning och samråd som
givits länsstyrelserna enligt 5 § i länsstyrelseinstruktionen den 5 juni 1953
och som i samtidigt utfärdade ändringar i instruktionerna för övriga länsorgan
ålagts dessa organ, för närvarande kan anses tillräckliga. I vad avser
frågan om avgränsning av de olika länsorganens uppgifter vid planärendenas
handläggning torde det i och för sig icke vara något att erinra mot att länsarkitektkontoren
utför den tekniska sammanställningen av inkomna yttranden
och avger ett sammanfattande yttrande till länsstyrelsen över planförslagen.

Revisorerna har även bland annat berört frågan om en sammanslagning av
länsstyrelsernas planeringssektioner och länsarkitektkontoren. Liknande
synpunkter framfördes på sill tid även av länsstyrelseutredningen, då i större
sammanhang. Resultatet av länsstyrelsereformen blev emellertid, att tanken
på eu mainmutlänsslyrelse avvisades och att länsexperterna fortfarande
skulle utgöra fristående organ i länsförvaltningen. Inom planeringssektionerna
handlägges eu mångfald ärenden, exempelvis rörande Irafikväsendet,
som är helt skilda från länsarkitekternas arbetsområden. Vidare har länsarkitekterna
all i viss omfattning utföra planerings- och arkitektuppdrag för

312

statliga och kommunala organs och för vissa enskildas räkning. Nämnda
förhållanden talar alltjämt mot en sammanslagning av planeringssektionerna
och länsarkitektkontoren.

Redan de uppgifter för att fullfölja intentionerna i 1947 års byggnadslagstiftning,
som åligger planeringsorganen på länsstadiet, måste anses påfordra
personalförstärkning. Erfarenheterna tyder på, att större vikt än hittills
måste läggas på den översiktliga och samordnande samhällsplaneringen.
För planeringssektionerna erfordras förstärkning för att länsstyrelserna skall
kunna bedriva en behövlig aktiv planeringsverksamhet. För länsarkitektkontorens
del är det av särskild vikt att dessa avlastas åtskilligt detaljarbete,
exempelvis i enskilda dispensärenden. Fn förutsättning härför synes emellertid
i detta län vara att de distriktsarkitektkontor, som enligt kommunalförbundslagen
eller genom avtal mellan kommunerna upprättats, erhåller förstärkning
med fackmän.

Den geografiskt-samhällsvetenskapligt utbildade expertis, som jämväl av
riksdagens revisorer bedömes vara erforderlig som förstärkning åt planeringsorganen,
anser länsstyrelsen kunna bli ett synnerligen värdefullt tillskott
i organisationen.

Länsstyrelsen vill härjämte i detta sammanhang framhålla att det ej är
enbart bristen på planeringsexperter i förut berört hänseende, som i negativ
riktning påverkar takten i översikts- och detaljplanläggningen. Sålunda har
från byggnadsnämndernas sida hos länsstyrelsen påtalats, att de allmänna
vägarnas sträckning in. m. inom tätorterna icke kunnat tillförlitligen inläggas
i planerna med hänsyn till bland annat att vägförvaltningen icke utför
någon långtidsplanering för vägarna. Vägförvaltningen har instruktionsmässigt
att i princip planlägga längst för s. k. femårsplaner och har ej personal
för projektering på längre sikt. Det synes därför erforderligt att jämväl vägförvaltningarna
erhålla sådan förstärkning att en för bebyggelseplaneringen
lämpad planläggning av det allmänna vägnätet kan komma till stånd.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade jämväl t. f.
landssekreteraren Erik Rönquist deltagit.

Härnösand i landskansliet den 26 januari 1957

Underdånigst
ERIC WESSTRÖM

T. LJUNGGREN

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Västernorrlands län
Allmänt om planeringsbehovet

Såsom av revisorerna uttalats har »den fortskridande samhällsutvecklingen
åstadkommit en väsentlig förändring i fråga om behovet av översiktlig
samhällsplanering». En svaghet i planeringen har hittills ofta varit att
man känt för lite till den större regionala enhetens behov och utvecklingstendenser.
Denna brist på överblick har gjort att långsammare skeende men
väsentliga förskjutningar i regionens struktur ej klart kunnat fixeras eller
tydas till sin natur. I brist på tillräcklig kännedom om dessa faktorer har
också följden blivit att i många fall detaljplaner och i vissa fall även generalplaner
utformats, som inom kortare tid ej visat sig ge uttryck för respektive
områdes reella behov.

313

Det ligger väl också i viss mån i sakens natur att de dagsaktuella detaljproblemen
tidigast pockat på sin lösning och att först vid nuvarande höga
investeringsläge kravet på att få veta »vad som här verkligen håller på att
ske» trängt sig fram. Detta för att möjliggöra lämpligaste fördelning och
utplacering av kommunala, regionala och statliga investeringar. Man skulle
med eu förenkling kunna säga, att vi ej längre har råd att planera inifrån
det reella detaljproblemet med hjälp av mer eller mindre lösa förmodanden
om dess större sammanhang, utan måste fördela investeringarna i ordets
vidsträcktaste bemärkelse — med en så långt möjligt klar uppfattning om
regionens nuvarande och kommande struktur.

I klar uppfattning härom har också revisorerna i sitt uttalande härvidlag
sagt att »förlusterna genom felinvestering, förseningar och värdeminskning i
utfört planarbete kunna antas uppgå till vida högre belopp än de eventuella
merkostnaderna för ett på tillfredsställande sätt fungerande planväsen».

Nuvarande översiktsplanerings former

De nuvarande planformerna — generalplan, regionplan — ge med gällande
lagstiftnings formuleringar i stort sett möjlighet att tillfredsställa de till
sin art och omfattning synnerligen skiftande planbehoven.

Det är uppenbart att till eu början ett visst experimenterande varit ofrånkomligt
men även önskvärt. Visserligen har därvid i eu del fall planer framkommit
där det avsedda handlingsprogrammet tyngts av onödigt detaljerat
utredningsmaterial eller andra brister kunnat påvisas, men detta är väl en
ofrånkomlig företeelse innan den lämpligaste utformningen kunnat utkristallisera
sig.

Först med ledning av dessa samlade erfarenheter — positiva som negativa
— torde det ha varit möjligt att utforma och genom komplettering å jourhålla
allmängiltiga råd och anvisningar.

Ej minst viktig i detta sammanhang, såväl ur tids- som ekonomisk synpunkt,
torde vara möjligheten att ur det samlade materialet undan för undan
extrahera allmängiltiga erfarenheter och tendenser samt sammanställa material
som har direkt eller indirekt nytta för andra regioner. Detta arbete
torde böra ske i intimt samarbete med Rådet för översiktlig planläggning.

I PM från Rådet för översiktlig planläggning, som citeras av revisorerna
har beträffande regionplaneringen upptagits en tanke att dela upp planen i
två stadier, dels en allmännare i stort sett geografiskt-samhällsvetenskaplig
undersökning och dels de plantekniska utredningarna. Den oerhörda skillnaden
i de olika regionernas struktur, storlek och problem gör det givetvis
angeläget att regionplanelagstiftningen har en utformning som ej för snävt
begränsar undersökningskomplexet, men det synes även lämpligt att dessa
komplex omfattning bestämmes från fall till fall. Eu ekonomisk uppdelning
efter allmän statlig nytta och kommunala och regionala intressen torde lämpligen
kunna ske i och med bestämmande av statsbidragsprocenten.

Nuvarande planeringsläges brister

De brister i översiktsplanernas utformning som i vissa tall kan påvisas
torde med ovan antydda stigande erfarenheter kunna avhjälpas inom ramen
för bestående planinstitut.

För det ej obetydliga antalet pågående allmänna statliga planeringsutredningar
av skilda slag bör så långt möjligt ett gemensamt forum finnas som

314

dels kan sammanställa mera allmängiltiga resultat ur till sin natur specialiserade
undersökningar, dels hänvisa sådana undersökningar till förefintligt
utredningsmaterial samt tjänstgöra som central och expedition för uppgifter
och material. En dylik verksamhet bör anknytas till Rådet för översiktlig
planläggning.

En viss oklarhet torde ännu på sina håll förefinnas beträffande samordningen
av planernas bedömning på länsplanet. Den av revisorerna understrukna
ordningen, som f. ö. motsvarar dessa ärendens handläggning centralt,
synes fortfarande vara den lämpligaste. Denna innebär att ett intimt samråd
sker med samtliga berörda länsorgan under arbetets gång, att därefter planförslaget
underställes dessa berörda myndigheter för yttrande ur deras
respektive synpunkter samt att planförslaget därefter med dessa yttranden
överlämnas till länsarkitekten för ett tekniskt sammanställande av de olika
synpunkter som framkommit vid remisserna. Härefter skulle förslaget med
yttrande av länsstyrelsens slutremissorgan i planfrågor överlämnas till länsstyrelsen
för bedömande.

Yrkande

Med hänvisning till det ovan sagda får länsarkitekten som sin mening
framhålla b

att de bestående planinstituten i stort sett torde kunna fylla sina funktioner
på avsett sätt,

att det vore önskvärt att frågan om samordning mellan olika i planarbetet
deltagande myndigheter och fördelningen av föreliggande uppgifter ytterligare
klarlades,

_ länsinstansen försåges med geografisk-samhällsvetenskaplig expertis,
vilken för att kunna insättas under planarbetets gång borde placeras på
länsarkitektkontoren samt slutligen

att det är angeläget att såväl Rådet för översiktlig planläggning som länsstyrelsens
planeringssektion och länsarkitektkontoret förstärktes för att
bättre kunna fullfölja de ansvarsfulla och angelägna uppgifter som i gällande
lagstiftning ålagts dem.

Härnösand den 22 januari 1957

Stig Elmqvist

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Med. anledning av en påtalad eftersläpning av den regionala bebyggelseplaneringen
förordar statsrevisorerna en utredning om de åtgärder som kan
vara påkallade i fråga om lagstiftning och organisation. I lagstiftningshänseende
ifrågasättes bland annat en uppdelning av regionplaneinstitutet på två
stadier. I organisationshänseende ifrågasättes en förstärkning av byggnadsstyrelsens
råd för översiktlig planering samt av länsstyrelsernas plansektioner
och länsarkitektkontoren varjämte de båda sistnämnda organen skulle
kunna sammanslås till ett fristående planeringsverk med vidsträckta befogenheter.
Till grund för revisorernas uttalande ligger bland annat vissa
tankegångar i en promemoria angående regionplaneringens mål och medel

315

som rådet för översiktlig planering låtit utarbeta samt vissa ytterligare synpunkter
på den gällande byggnadslagstiftningens verkningar på planarbetet
som inhämtats av revisorerna. Då det i berättelsen återgivna grundmaterialet
knappast är ägnat att belysa hithörande frågor på ett allsidigt sätt finns det
anledning att härifrån kommentera innehållet i åtskilliga hänseenden.

Vad först angår den översiktliga planeringen konstaterar berättelsen beträffande
byggnadslagens två planinstitut — regionplan och generalplan -att vid 1956 års ingång generalplaner var färdigställda eller under arbete i
sammanlagt omkring 370 fall medan motsvarande antal regionplaner \ar
långt mindre eller endast ett tiotal. Med ledning härav bedömes geneialplaneringen
— liksom för övrigt också detaljplaneringen — ha bedrivits »i jämförelsevis
god takt» varemot regionplanearbetet kommit att släpa efter. Det
förefaller emellertid som om en sådan kvantitativ bedömning borde kompletteras
med eu kvalitativ bedömning hur planerna utfallit i praktiken. Fn
rätt allmän erfarenhet lär nämligen vara att generalplanerna långt ifrån
alllid blivit tillräckligt verklighetsbetonade. Att generalplanernas anvisningar
i betydande utsträckning måste frångås vid detaljplaneringen lär framför allt
bero på att de i dessa delar bygger på otillräcklig kännedom om eller utredning
rörande de lokala förhållandena. Det kan därför knappast förväntas att
angivna brister i generalplanerna skulle kunna väsentligen elimineras genom
att de inpassas i en regionplan över ett större område. Frågan om a jourhållandet
av de översiktliga planerna förefaller för övrigt vara alltför förbisedd.
Med tanke på att samhällsutvecklingen fortskrider snabbt på olika
områden iir det nödvändigt att de översiktliga planerna följer med i utvecklingen
och hålles levande. Detta arbete är givetvis av samma natur som
själva planläggningsarbetet men försvåras av att de översiktliga planernas
huvudmän därvid måste reda sig utan större delen av den expertis som stått
till buds vid själva planläggningen. Att å jourhållandet dessutom tycks vara
en besvärlig uppgift illustreras av att det i själva verket otta icke lyckas för
vederbörande planförfattare att hålla utredningsmaterialet aktuellt ens
under själva planeringstiden med påföljd att planerna redan vid tillblivelsen
är behäftade med brister i fråga om aktualitet. Med hänsyn härtill kan man
ställa frågan om ett kommunalt organ kan tänkas ha möjligheter att sköta
å jourhållandet på ett tillfredsställande sätt beträffande översiktliga planer
av nu gängse typ. Varom inte kan det befaras att generalplanerna i stället
lägges åt sidan som ett avslutat kapitel sedan de färdigställts. För att över
huvud taget göra det möjligt för kommunerna att med rimliga insatser hålla
eu översiktsplan levande förefaller det nödvändigt att ge dessa planer en
väsentligt enklare utformning än vad som för närvarande är fallet i tillämpningen.
Fn sådan målsättning främjas uppenbarligen genom en mindre
vittntsvävande utformning och en starkare förankring i den lokala verkligheten.
Därjämte är det nödvändigt att eu metodik framstuderas för ett fortlöpande
å jourhållande av översiktsplaner. Först sedan översiktsplanerna
under någon tid prövats som levande instrument i samhällsbyggandets tjänst
kan man räkna med ett tillräckligt underlag för en summering av den översiktliga
planläggningens möjligheter. I sammanhanget kan erinras att rådet
för översiktlig planering synes vara på väg att åstadkomma eu motivförskjutning
i fråga om regionplaneringen, eu motivförskjutning som skulle nödvändiggöra
regionplaneringens uppdelning på två stadier eller rättare sagt
två särskilda planinstitut. Flitigt byggnadslagen skall regionplan användas
för att lösa speciella frågor av interkommunai betydelse. Enligt ovannämnda

316

promemoria skall regionplan vara något slags högre ordning av översiktsplan
i allmänhet. Inberäknat detaljplan vill man alltså ha tre planer lagrade
ovanpå varandra. Men man vill som nämnts dessutom att regionplaneringen
skall uppdelas i två stadier, varav det högre skall utgöra »ett mellanled
mellan de centrala ämbetsverkens riksomfattande specialplanering och
den lokala regionplaneringen». Sistnämnda planering skall enligt promemorian
utgöra det lägre stadiet och närmast motsvara byggnadslagens nuvarande
regionplaneinstitut. Med den »riksomfattande specialplaneringen»
överst och detaljplanen i botten har man alltså inte mindre än fem över
varandra lagrade planer. Härtill kominer att det översta lagret består av
flera olika specialplaneringar. Alla dessa planer måste givetvis ständigt jämkas
och anpassas efter de ändrade krav som den snabba utvecklingen medför.
Man nödgas fråga sig om icke promemorian här hemfallit åt övertro
pa planeringens möjligheter. Man måste också fråga sig hur stora resurser
som krävs för att sköta all denna planering på ett tillfredsställande sätt
da det med nuvarande resurser förefaller vara långt ifrån möjligt att tilllampa
de planinstitut som redan existerar på ett tillfredsställande sätt. Enligt
överlantmätarens mening är det i nuvarande läge mera nödvändigt att
skaffa sig en grundlig kännedom om den nuvarande översiktsplaneringens
utfall och att med ledning därav söka förbättra dess tillämpningsform än
att tillskapa nya planinstitut. Redan nu förefaller det emellertid möjligt
konstatera att erfarenheterna närmast pekar på att den översiktliga planeringen
böi omhänderhas av lokala organ med stark ortsförankring.

Vad därefter angår de ytterligare synpunkter på den gällande byggnadslagstiftningens
verkningar på planarbetet som revisorerna inhämtat vill
overlantmätaren kommentera dem på ett par punkter. Synpunktslämnaren
anmarker att de olika länsorganens uppgifter vid plan- och byggnadsärendenas
handläggning icke synes vara tillräckligt klart definierade och avgransade
från varandra samt gör gällande att eu bättre ordning skulle kunna
uppnäs genom eu koncentration av planärendenas behandling (ill länsarltektkontoren.
Dessa skulle därmed bli »slutligt remissorgan för länsstyrelsen
i planärenden». Rent teoretiskt förefaller synpunkten måhända bestickande,
men i praktiken förhåller det sig annorlunda. Resultatet skulle nämligen
bli två på varandra följande samordnanden av de olika expertorganens
yttranden i länsinstansen, först en på länsarkitektkontoret och därefter en
hos länsstyrelsens plansektion, vilket i och för sig får anses vara en egendomlig
följd av eu förment förenklingsåtgärd. Man kan aldrig komma ifrån
att planeringen ar ett lagarbete mellan experter av olika slag, ett förhållande
som måste göra sig gällande också i länsinstansen. Nuvarande ordning med
fristående experter av olika slag samt länsstyrelsens plansektion som samordnande
och beslutande organ är därför naturlig och riktig. Synpunktslämnarens
exemplifiering av rådande förmenta splittring är icke heller
övertygande. Särskilt klagar han över att de myndigheter allmänheten har
att vända sig till, nämligen distriktslantmätaren för vinnande av avstyckning
och länsbostadsnämnden för ansökan om statligt lån. båda har att bedöma
lämpligheten ur plansynpunkt, ehuru detta i första hand låge inom länsarkitektens
verksamhetsområde, samt att myndigheternas samråd med den sistnämnde
icke alltid vore säkerställt. Meningen kan väl ändå inte vara att
allmänheten skall vända sig till länsarkitektkontoret i avstycknings- och
låneärenden. Då man ändå har distriktslantmätare och länsbostadsnämnder
for dessa ändamål ligger det väl för övrigt närmast till hands att låta dem

317

fortsätta sin verksamhet, helst som det samtidigt klagas över brist på kvalificerad
arbetskraft vid planeringen. I sammanhanget vill överlantmätaren
för lantmäteriets del understryka att distriktslantmätarna är erfarna planfackmän
med ortskännedom och förhandlingsvana samt god kontakt med
de kommunala organen varför de är väl lämpade att på sätt nu sker tjänstgöra
som mellanhand mellan allmänheten och länsplanmyndigheterna.
Under alla förhållanden förefaller det uteslutet att länsarkitektkontoren
skulle kunna överta distriktslantmätarnas uppgift i bebyggelseplaneringen.
Även synpunktslämnarens påstående att lantmäteriets samarbete med länsarkitektkontoret
icke skulle vara säkerställt är enligt överlantmätarens erfarenhet
direkt felaktig och måste bottna i bristfällig kontakt med verkliga
förhållanden. Från lantmäteriets sida eftersträvas med stöd av 73 § lantmäteriinstruktionen
(SFS 526/1948) att ta upp erforderligt samråd med
bland annat länsarkitektkontoret redan på förrättningsstadiet. Detta sker
dels vid regelbundna sammanträden å länslantmäterikontoret och dels på
andra vägar. Detta samrådsförfarande — som nu prövats i Västernorrlands
län under sju år — har givit mycket goda resultat och bör självfallet vidmakthållas.
Därest planmyndigheternas synpunkter i något enstaka fall
ändå skulle eftersättas på förrättningsstadiet måste de under alla förhållanden
komma till uttryck på överprövningsstadiet. Jämlikt 45 § tredje stycket
lantmäteriinstruktionen (SFS 260/1950) må överlantmätaren icke, utan
att länsarkitekten erhållit tillfälle giva sin mening till känna, meddela fastställelsebeslut
eller avgiva yttrande till ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
i fråga om avstyckningsförrättning, som kan antagas vara av intresse
för de myndigheter, vilka handha vården om bebyggelseplaneringen. Denna
överlantmätarens skyldighet fullgöres i detta län genom ett smidigt och
effektivt informellt samarbete mellan överlantmätaren och länsarkitekten.
Avstyrker länsarkitekten en ifrågasatt ändring i fastighetsindelningen och
delar överlantmätaren icke länsarkitektens mening skall överlantmätaren
inhämta yttrande även från länsstyrelsen. Såväl länsarkitekten som överlantmätaren
äger besvärsrätt över ägodelningsrättens beslut i avstyckningsmål.
Det förefaller därför uteslutet att eu avstyckningsförrättning av bär
ifrågavarande beskaffenhet skulle kunna verkställas och vinna fastställelse
utan att planmyndigheterna fått tillfälle att utöva behörigt inflytande.

Som exempel på oklar avgränsning mellan expertorganens uppgifter
anföres också att länsstyrelsen enligt gällande lagstiftning är skyldig inhämta
yttrande från överlantmätaren innan ärende om byggnadsplan avgöres,
vilket skulle kunna leda till att inte bara länsarkitekten utan också
överlantmätaren tillförde planärendet material av betydelse ur »allmän
plansynpunkt». 1 sammanhanget nödgas man efterlysa innebörden i uttrycket
»allmän plansynpunkt». Det av revisorerna åberopade resonemanget synes
rätt klart ge vid handen att detta uttryck i själva verket innefattar praktiskt
taget alla de överväganden som har betydelse för samhällets framtida gestaltning
i stort. Det är med andra ord fråga om att utestänga överlantmätaren
från möjligheten att sjålv välja de synpunkter han tinncr nödvändigt
anlägga på avgöranden av utomordentligt stor betydelse. I stället borde
det väl vara angeläget att dessa viktiga bedömningar får en så allsidig belysning
som möjligt i länsinstansen. Skilda länsorgan måste därför beredas
tillfälle framföra synpunkter.

beträffande önskemålen om arbetskraltsförstärkningar i syfte all påskynda
bebyggelseplaneringen har (iverlantmätaren ingen annan erinran än

318

att synpunktslämnaren uteglömt en råd organ, bland annat lantmäteriet
och vägförvaltningarna. För lantmäteriets del är det önskvärt att frågan
beaktas av 1956 års organisationsutredning rörande lantmäteriet.

Med hänsyn till vad som anförts ovan återstår det knappast några hållbara
möjligheter för överlantmätaren att ställa sig positiv till statsrevisorernas
förslag om utredning i syfte att ändra planväsendets lagstiftning och
organisation i av revisorerna antydd riktning. I sammanhanget erinras att
organisationsfrågan nyligen utretts och behandlats av statsmakterna samt
att lagstiftningen för närvarande är föremål för översyn av 1951 års bvggnadsutredning.
Organisationsfrågan är därmed löst på ett bättre sätt än
vad som nu ifrågasättes. Detta hindrar icke att nu arbetande planorgan
kan behöva personalförstärkning, ett förhållande som emellertid är så välkänt
från tidigare utredningar att det bör kunna regleras petitavägen utan
ytterligare sådana. Lagstiftningen kräver för närvarande ingen annan översyn
än den som redan pågår. Det kan förväntas att 1951 års utredning föreslår
eu helt ny byggnadsstadga samt vissa därav föranledda ändringar i
byggnadslagen. Självfallet bör detta förslag avvaktas innan en ny utredning
tillsattes. Det förefaller därjämte mindre lämpligt att lagstiftningsvägen
tillskapa nya översiktliga planinstitut innan man ännu hunnit finna en tillfredsställande
tillämpningsform för redan existerande institut. Dessa kanske
fungerar bra bara de tillämpas på rätt sätt. Om den översiktliga planeringen
kräver en geografisk-samhällsvetenskaplig utredning av problemen med
åtföljande översiktliga regionala rekommendationer angående näringslivets
och bebyggelsens lokalisering som ett mellanled mellan den riksomfattande
planeringen och den lokala regionplaneringen, så är detta närmast en länskommunal
angelägenhet som kan ordnas frivilligt, möjligen efter mönster
av Örebro landstings regionplanekontor. Tillskapandet i varje län av ett
statligt mammutplaneringsverk för dessa och samtliga övriga bebyggelseplanei
ingsuppgifter är däremot icke motiverat. En sådan anordning är för
övrigt knappast förenlig med principen om kommunernas primära ansvar
för bebyggelseplaneringen.

På grund av det anförda avstyrker överlantmätaren statsrevisorernas
förslag.

Härnösand i länslantmäterikontoret den 17 januari 1957

N. R. Kvarby

Svenska stadsförbundet

Till Konungen

Sedan svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande över
statsrevisorernas berättelse i vad denna avser vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen
får förbundets styrelse anföra följande.

Statsrevisorerna bär ansett sig kunna konstatera, att generalplanering
och detaljplanering i de enskilda kommunerna bedrivits i jämförelsevis
Re&ionplaneringen, d. v. s. utarbetande av utvecklingsprogram
lör större områden omfattande flera kommuner, ofta en stad med omgivande
landskommuner, har däremot hittills bedrivits i ytterst begränsad" skala.
Det är enligt statsrevisorerna mot denna bakgrund angeläget att planeringen
för regioner och större områden fortgår parallellt med generalplanering
och annan intern kommunal planering så att de översiktliga och större pro -

319

grammen kan beaktas vid detaljplanläggningen. Den genom 1947 års byggnadslagstiftning
förutsatta begränsningen av detaljplanläggningen får anses
ställa ökade krav på översiktlig planläggning i form av generalplaner och
regionplaner.

Styrelsen vill vitsorda, att de av statsrevisorerna berörda frågorna är
betydelsefulla. Ej minst är den översiktliga planläggning i stort, som regionplaneringen
avser, angelägen ur stadssamhällenas synpunkt på grund av
dessas fortgående utveckling samt utvidgningsbehoven för sådan verksamhet
och bebyggelsestruktur, som kännetecknar dem. Samtidigt bar denna planläggning
en så till vida komplicerad uppgift, som den går utanför den särskilda
kommunens gränser och såväl själva planeringsarbetet som planens
förverkligande fördenskull kräver interkommunalt samarbete. Det är därför
givetvis av vikl att effektiva former för detta samarbete säkerställes.

Att regionplanearbeten hittills icke genomförts eller ens kommit i gång
i den omfattning, som man kanske kunnat ha anledning att räkna med,
synes emellertid ha sina giltiga förklaringar. Först och främst ligger det i
sakens natur, att regionplaneringen innefattar en mångfald svårbedömbara
frågor av ekonomisk och politisk art. Den är således icke enbart eller ens
huvudsakligen en planering, som begränsar sig till själva markanvändningen,
och måste i högre grad än planering av mindre omfattning bygga på osäkra
antaganden i form av prognoser, som ofta är vanskliga att fastställa. Härtill
kommer att man i samband med tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning
knappast haft fullt klart för sig, vad regionplaneinstitutet i realiteten
borde och kunde komma att innebära. Den osäkerhet, som man så
till vida startat med, har icke visat sig kunna övervinnas i tillämpningen.
Snarare kan detta inledande skede sägas ha karakteriserats av trevanden
beträffande denna planerings både mål och former. Såsom särskilt olycklig
har därvid framträtt en tendens att ej beakta uppgiftens nödvändiga begränsning
utan söka ge regionplaneringen ett mera detaljerat innehåll än
som med någon grad av säkerhet är möjligt. Under sådana förhållanden
är det begripligt, att kommunerna i stor utsträckning ställt sig avvaktande
på grund av tveksamhet om möjligheterna att verkligen vinna något genom
regionplanering och afl de i allt fall icke velat — eller ens bort — binda
sig hårt för framkomna resultat av detta planeringsarbete.

Enligt styrelsens mening talar därför mycket för att man bör genom en
förnyad utredning rörande planväsendet söka åstadkomma klarare linjer
och bättre organisatoriska förutsättningar särskilt för regionplaneringen.
Härvid framstår det som icke minst angeläget att inrikta sig på att få fram
ett planeringsarbete med utgångspunkt från ett realistiskt bedömande av
vad som kan vinnas därmed. Det synes givet att man i detta avseende har
att räkna med att regionplaneringen kan för olika orter kräva och ge möjlighet
till mer eller mindre ingående preciseringar. Allmänt är det dessutom
för de särskilda kommunerna ett starkt framträdande behov, alt den i andra
och än vidare sammanhang bedrivna planeringen beträffande trafiklederna
sker i sådan takt och samordning med den kommunala planeringen, alt
denna icke försvåras eller fördröjes. Vid utredningen synes därför denna
samordningsfråga böra särskilt uppmärksammas.

Vad angår riktlinjer för förslag om organisatoriska åtgärder får styrelsen
emellertid starkt understryka, all kommunerna inom respektive områden
bör lämnas största möjliga frihet att under samverkan inbördes lösa
dessa planeringsuppgifler på egen band. Detta utesluter ej alt ansenligt ut -

320

rymme finns för insatser på området från statliga organs sida. Redan den
påtagliga knappheten på personella resurser för utförande av planeringsarbetet
med dessa stora krav på mångsidig sakkunskap utgör ett problem,
för vars lösande andra än kommunala åtgärder erfordras.

Särskilt vill styrelsen dessutom instämma i statsrevisorernas uttalande att
det synes angeläget att åtgärder vidtages för att i görligaste mån undanröja
den starka splittring av utrednings- och planeringsuppgifterna som kännetecknar
den rådande ordningen. Detta gäller såsom statsrevisorerna påpekat
icke minst i fråga om det utredningsarbete som föregår ställningstagandet
i planfrågor. Styrelsen vill därför tillstyrka en gemensam eller samordnad
insamling och bearbetning av dylikt material i form av inventeringar och
statistiska utredningar angående befolkningsfrågor och näringsväsen samt
prognoser i dylika frågor. Det torde vara värdefullt att åstadkomma en central
utredning rörande hithörande metodikfrågor. Bristen på lämplig och
enhetlig metodik har hittills särskilt kommit till synes vid utarbetandet av
generalplaner. Påtagligt är att generalplanearbetet mången gång blivit onödigt
kostsamt och tidsödande för kommunerna något som också lett till att
planerna framstått sasom föråldrade redan kort tid efter deras färdigställande.

\ id detta ifrågasatta metodikarbete synes rådet för översiktlig planläggning
vara ett lämpligt forum. Enligt styrelsens uppfattning har detta råd
hittills fungerat såsom ett värdefullt kontaktorgan mellan olika kommunala
och statliga myndigheter. Rådet har ju också i samarbete med byggnadsstyrelsen
utarbetat råd och anvisningar för generalplanering och har, såvitt
styrelsen har sig bekant, för närvarande frågan om regionplaneringens metodik
under bedömande.

Styrelsen har heller icke något att erinra mot den av statsrevisorerna
ifrågasatta förstärkningen av länsstyrelsernas planeringssektioner och länsarkitektkontoren.
Särskilt bör därvid, såsom statsrevisorerna anfört, uppmärksamheten
inriktas på behovet av icke endast arkitekter och tekniker
utan även av den samhällsvetenskapligt utbildade personal som kräves för
förberedelsearbetet. Det torde dock för närvarande ställa sig svårt att få tillgång
till personer med sådan översiktlig samhällsvetenskaplig utbildning som
här erfordras.

Beträffande statsbidragsgivningen till regionplaneringen tillstyrker styrelsen
förslaget att det statliga stödet bör inriktas på bidrag till sådana förberedande
undersökningar som kan komma till nytta för planarbetet i stort.
Däremot ställer sig styrelsen tveksam till förslaget att överflytta beslutanderätten
i frågor om bidrag till regionplanering från Ivungl. Maj:t till byggnadsstyrelsen.
En sadan överflyttning av beslutanderätten bör enligt styrelsen
icke ifrågakomma då några regler för statsbidragsgivningen för närvarande
icke torde kunna preciseras.

Sammanfattningsvis vill styrelsen således tillstyrka den av statsrevisorerna
ifrågasatta närmare utredningen rörande regionplaneinstitutets utformning.
Enligt styrelsens mening bör man därvid med ledning av genom den faktiska
utvecklingen vunna erfarenheter centralt inrikta sig på bearbetningen
av de olika metodikfrågor som kan uppkomma i samband med den fortgående
interkommunala planeringen.

Stockholm den 14 januari 1957

Underdånigst
HJ. MEHR

Rolf Romson

321

Svenska landskommunernas förbund

Till K onunge n

Sedan Svenska landskommunernas förbund beretts tillfälle inkomma med
yttrande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer nttalat
om vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen (§ 20), får förbundets styrelse
anföra följande.

Man kan näppeligen klaga på den takt i vilken den översiktliga bebyggelseplaneringen
försiggått, sedan bestämmelser om sådan planering infördes
i 1947 års byggnadslagstiftning. Också ett betydande antal landskommuner
har låtit upprätta generalplaner. I åtskilliga fall har man konstaterat, att
nyttan av generalplaneförslaget inte stått i helt rimlig proportion till de
dryga kostnaderna för dess upprättande. Inte så få av de generalplaneförslag,
som färdigställdes i början av 1950-talet, torde numera slutgiltigt ha lagts
till handlingarna. Å andra sidan finnes exempel på att generalplanen blivit
ett användbart kommunalt handlingsprogram.

Att det hittills bedrivna, mycket omfattande generalplanearbetet inte
kommit att helt svara mot lagstiftarnas intentioner torde bevisas bl. a. av att
någon generalplan ännu inte förts fram till fastställelse. I många fall har de
färdigställda planerna inte ens antagits av fullmäktige. Anledningarna till
denna utveckling torde vara flera. Lagbestämmelserna om den översiktliga
bebyggelseplaneringen liksom motiven till dessa måste ses mot bakgrunden
av att vi i vårt land vid bestämmelsernas tillkomst hade endast mycket begränsade
erfarenheter av sådan planering. Det har gällt att på kort tid arbeta
fram en ny metodik i planarbetet. Detta har blivit ett för kommunerna tämligen
kostnadskrävande experiment. Inte förrän sommaren 1956 kunde byggnadsstyrelsen
utge råd och anvisningar för generalplanearbetet. De ofta mycket
vidlyftiga statistiska undersökningar med därpå baserade utvecklingsprognoser,
som kommit att ingå som ett viktigt led i generalplaneringen,
torde inte alltid ha varit utförda med tillräcklig sakkunskap. Framför allt
har de regionala sammanhangen inte tillräckligt beaktats. Över huvud taget
torde generalplaneringen hittills ha varit alltför ambitiös och detaljerad.
Planeringen har därför blivit inte blott dyrbar utan även mycket tidsödande.
Det kan ha varit nödvändigt att i viktiga avseenden frångå generalplanen
redan innan generalplaneförslaget presenterats inför kommunens fullmäktige.
Detta kan vara en av anledningarna till att generalplanerna inte i större
omfattning antagits. Fn annan anledning kan vara att de ansvariga kommunalmännen
inte haft möjlighet att överblicka generalplanens ekonomiska
konsekvenser. Generalplaneringen har i utpräglad grad blivit eu fysisk planering;
endast i undantagsfall har den hittills kompletterats av en ekonomisk
planering. Det är först på de allra senaste åren som kommunerna i
någon större omfattning försökt sig på eu långtidsbudgetering, något som
torde vara ett nödvändigt komplement till generalplaneringen.

Regionplaneringen har, såsom riksdagens revisorer påpekat, hittills inte
haft .särskilt stor omfattning. Det är enligt styrelsens mening bra, alt utvecklingen
härvidlag inte gått så fort. I om möjligt ännu högre grad än i
fråga om generalplaneringen famlar man här alltjämt efter lämplig metodik.
Om man bortser från de två storstadsregionerna med dessas alldeles spe -

21 Rev. berättelse ang. statsverket är 195(1. It

322

ciella problem, torde mot den hittills bedrivna regionplaneringen kunna
riktas samma erinringar som mot generalplaneringen. Vi kommer under
överskådlig tid framåt alt sakna personella resurser för en mera omfattande
regionplanering, om denna skall bedrivas på sätt hittills skett. Det enda hittillsvarande
exemplet på i första omgången slutförd regionplanering är det
för Sundsvallsregionen. Planeringsarbetet pågick här under åren 1948—1953
och drog i kostnader åtskilliga 100 000-tals kronor. Ännu har de olika länsmyndigheterna
inte slutfört sin granskning, och när förslaget kanske om
några år är moget för fastställelse, torde det i viktiga stycken redan vara
föråldrat, d. v. s. man har frångått detsamma vid detaljplaneringen.

Av vad här anförts torde framgå att styrelsen för sin del inte hyser någon
övertro på den översiktliga bebyggelseplaneringen i dess hittills bedrivna
former. Detta innebär dock inte att styrelsen tar avstånd från den översiktliga
planeringen som sådan. Ett säkrare grepp om bebyggelse- och lokaliseringsfrågorna
behövs inte blott i de växande tätorterna utan också i landskommuner
med sjunkande befolkningstal. Men det måste bli en översiktlig
planering, som vi orkar med.

Regionplaneringen enligt byggnadslagstiftningen tar sikte på vissa med
markanvändningen sammanhängande frågor i de berörda kommunerna.
Det torde vara därför som denna planering, som ännu inte lämnat det första
försöksstadiet, kommit att bli högst tekniskt betonad. Sålunda har det hittills
ansetts som självklart, att en arkitekt skall stå i spetsen för regionplanearbetet.
Efter tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning har vi fått en
genomgripande kommunindelningsreform. Men — som bl. a. kommunindelningskommittén
framhållit — har till följd av efterkrigstidens utomordentligt
snabba utveckling på det kommunala området de nuvarande kommungränserna
i stor utsträckning visat sig vara för trånga. Det kommer därför
att bli nödvändigt med ett omfattande interkommunalt samarbete, med —
om man så vill kalla det — en regional planering. Intet hindrar att byggnadslagens
regionplaneinstitut utnyttjas som kommunalt samordningsinstrument.
Men om man ger regionplaneringen detta enligt styrelsens mening
förnuftiga innehåll, torde i normalfallen markanvändningen knappast
bli det primära. Regionplanearbetet får då mera karaktären av utredningsoch
förhandlingsarbete. Eftersom regionplanen för sitt genomförande är helt
beroende av de berörda kommunernas frivilliga medverkan, är det inte stor
mening i att på regionplanekartor med därtill hörande beskrivningar redovisa
ogenomförbara tekniska ideallösningar. Denna uppfattning om regionplaneringens
syfte måste givetvis påverka såväl metodiken i planarbctet som
valet av utredningsexpertis.

Styrelsen tror inte att den av riksdagens revisorer förordnade utredningen
rörande den översiktliga planeringen f. n. skulle fylla något ändamål. Hithörande
frågor är föremål för fortlöpande uppmärksamhet från byggnadsstyrelsen
och dess råd för översiktlig planering. Enligt vad styrelsen erfarit
kominer problemställningarna också att beröras av 1951 års byggnadsutredning.

Däremot anser styrelsen, att det kan övervägas att låta det nuvarande
statsbidraget till regionplanering i första hand gå till sådana demografiska,
näringsgeografiska in. fl. undersökningar för större regioner, som kan bli
till nytta för olika former av samhällsplanering. Den »områdesplanlegging»,
som försiggår i Norge, har föregåtts av en fylkesvis företagen statistiskekonomisk
analys, till vilken vi tyvärr saknar motsvarighet. — Det är enligt

323

styrelsens mening naturligt att här ifrågavarande statsbidragsgivning överflyttas
till byggnadsstyrelsen, så snart statsbidragsgrunderna låter sig närmare
fixeras. Tidpunkten härför är dock ännu inte inne, och det skulle i
övrigt inte vara mycket att vinna på en decentralisering så länge statsbidragsärendena
är så fåtaliga.

För att underlätta, effektivisera och förbilliga den översiktliga planeringen
finnes ett annat alternativ, som enligt styrelsens mening i första hand bör
övervägas. Det är det gamla önskemålet om knytande av samhällsvetenskapligt
skolad personal till länsstyrelserna. Länsstyrelserna har ytterst viktiga
funktioner inom samhällsplaneringens olika former. En till en länsstyrelse
knuten statistiker eller näringsgeograf, som förvärvar god allmän kännedom
om förhållandena inom länet, bör utan att behöva fördjupa sig i vetenskapligt
betonade utredningar kunna ge såväl länsstyrelsen som kommunerna
värdefulla synpunkter och informationer i samhällsplaneringsfrågor. En
sådan befattningshavare skulle möjliggöra ett bättre utnyttjande av den
kvalificerade tekniska personalen.

I behandlingen av detta ärende har icke deltagit förbundets ordförande,
riksdagsmannen Rud. Anderberg.

Stockholm den 10 januari 1957

Underdånigst
ANDERS OLSSON

Sixten Larsson

1951 års byggnadsutredning

Till Konungen

Enligt remiss den 18 december 1956 har Eders Maj:t anbefallt 1951 års
byggnadsutredning av avgiva yttrande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört beträffande vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen.
Till åtlydnad härav får byggnadsutredningen härmed i underdånighet
anföra följande.

Utredningen vill till en början vitsorda, att spörsmålen —■ såsom statsrevisorerna
framhållit — är av vittfamnande natur. Ytterst sammanhänger
de med sådana företeelser som den allmänna standardhöjningen, den fortgående
befolkningsomflyttningen (urbaniseringen) samt ansvällningen av
den offentliga verksamheten. Jämsides med och som en följd av dessa
företeelser har framträtt en tendens till decentralisering av den offentliga
verksamheten, vilken särskilt under de sista årtiondena avsatt påtagliga
spår i lagstiftningen samt i de statliga och kommunala myndigheternas
organisation. Även frågor av grundläggande betydelse för samhällets framlida
utformning ankommer som bekant numera i stor utsträckning på
beslut av lokala organ, särskilt på kommunernas beslutande myndigheter.
Med ett system, grundat på lokal självstyrelse, kan det icke undvikas alt
de beslut, som fattas, ej alltid överensstämmer med vad som vore mest
önskvärt ur en större enhets — bygdens, länets eller rikets — intressen.
Jämsides med önskemålen om decentralisering eller, om man så vill, som

324

eu reaktion mot dessa, gör sig därför i nutiden ett krav på samordning av
kommunernas insatser alltmer gällande.

Frågan är icke begränsad till vad som direkt har med bebyggelsen att
skaffa, ens om detta uttryck fattas i sin allra vidaste bemärkelse. Den rör
nästan alla områden av samhällelig verksamhet. De f. n. mest brännande
samordningsproblemen gäller sannolikt kommunikationsnätet. Viktiga problem
representerar också elkraftförsörjning, lokalisering av industrier och
andra näringar, vattenförsörjning och avlopp, skolväsen, åldringsvård,
polisväsen etc. Av dessa frågor kan icke någon sägas vara primär i förhållande
till de övriga, utan var och en fordrar för sin lösning att hänsyn
tages till konkurrerande intressen.

Var och en av de nu exemplifierade samhällsfrågorna förutsätter allmänna
och enskilda investeringar, stundom sådana av mycket betydande
mått. Att besluta om eller att dirigera dessa investeringar samt att avväga
dem mot varandra är en av huvuduppgifterna för den statliga och kommunala
politiken. Antagandet av en plan för lösningen av någon särskild
fråga innebär med andra ord att man för framtiden åtager sig de investeringar,
som därav följer. Om man som ett tankeexperiment antager, att
staten eller en kommun antager en plan för lösande av samtliga frågor,
som beräknas uppträda under en längre tid framåt, innebär detta att man
i ett sammanhang fattar principbeslut om nära nog alla sina utgifter för
samma tidrymd. Visserligen finns möjligheten att framdeles ändra eller
frångå planen, men i stor utsträckning torde därvid visa sig, att de gjorda
investeringarna såsom ofrånkomliga konsekvenser drar med sig andra
sådana.

All planering är sålunda ytterst eu ekonomisk fråga. All samhällsplanering
är en allmänpolitisk fråga. Frågan om det är klokt att planera är
identisk med frågan, om det är klokt att binda sig för framtida investeringar.
Sistnämnda fråga kan uppenbarligen icke besvaras entydigt utan
måste bero på överväganden från fall till fall.

Bebyggelseplanering avser visserligen formellt blott frågor om markanvändning
och vissa i samband därmed stående spörsmål. Vid detaljplanering,
kan dessa frågor i allmänhet lösas separat utan mera omfattande
studium av andra samhälleliga problem. Möjligheterna att begränsa frågeställningarna
gör det också möjligt att rätt väl bedöma omfattningen av
de investeringar, som en detaljplan för med sig. Trots detta befanns det
vid tillkomsten av 1947 års byggnadslagstiftning nödvändigt att alldeles
särskilt inskärpa vikten av att man icke planlade för stora områden i sänder,
eftersom det visat sig, att många samhällen utan tanke på de ekonomiska
konsekvenserna detaljplanlagt områden, som icke kunde beräknas
bli bebyggda eller eljest tagna i anspråk inom överskådlig tid och därigenom
bundit sig för investeringar, som det visat sig icke stå i dess makt
att fullfölja.

Vid en översiktlig planering är det icke möjligt att på samma sätt som
vid detaljplaneringen isolera frågorna om markanvändningen från andra
samhälleliga problem. Frågeställningen blir därför mer vittomfattande och
planen får alltmera karaktär av en ren investeringsplan på lång sikt. Det
säger sig självt, att en sådan plan i många hänseenden måste grundas på
mycket osäkra prognoser rörande den framtida utvecklingen. I synnerhet
är detta fallet, om del förutsättes att planens genomförande kommer att
la en längre tid i anspråk.

325

Det är med hänsyn härtill förklarligt, om man på kommunalt håll ofta
ställt sig avvaktande till frågan om eu mera vittomfattande översiktlig planering.
Detta visar sig redan i fråga om generalplaneringen, som dock i
många hänseenden intar en mellanställning mellan den översiktliga planeringen
och detaljplaneringen. Det är visserligen riktigt, att ett mycket
stort antal generalplaneutkast färdigställts under tiden efter byggnadslagstiftningens
tillkomst (och i någon omfattning även under tiden närmast
dessförinnan). Hittills bär emellertid icke någon enda generalplan blivit
helt eller delvis fastställd. I många, kanske flertalet fall har kommunerna
icke heller velat antaga sina generalplaneutkast. Antalet förefintliga generalplaner
i byggnadslagens mening uppgår icke till mer än ett eller annat
tiotal och är sålunda betydligt mera blygsamt än vad generalplanearbetets
omfattning låter förmoda.

Orsaken till att kommunerna i så stor omfattning underlåtit att antaga
sina generalplaneutkast såsom generalplaner torde i flertalet fall vara den,
att man icke ansett sig ha tillräckliga möjligheter att bedöma planutkastens
verkningar i ekonomiskt hänseende och i övrigt och icke velat binda
kommunens politik vid en linje, som man ej förmått överblicka. Att man
icke antagit någon generalplan, behöver därför ej betyda, att det föreliggande
utkastet underkänts utan blott att man uppskjutit sitt ställningstagande
beträffande de olika punkterna i förslaget till dess de däri behandlade
frågorna aktualiseras.

I praktiken har, vid prövning av frågor om fastställelse av stadsplaner
och i andra sammanhang, visat sig att generalplanerna mycket snart blir
föråldrade, om generalplanearbetet ej bedrives kontinuerligt. Där generalplanen
icke på så sätt blivit föremål för successiv förnyelse, nödgas man
vid detaljplaneläggningen ofta, kanske i regel, frångå planen även i väsentliga
delar.

De svårigheter, som sålunda mött i generalplanearbetet, återkommer i
än mera markerad form vid regionplaneringen. Om eu regionplanering
skall ha någon mening, måste den ofta grundas på ställningstaganden med
verkan på mycket lång sikt, kanske för generationer framåt. Den samhällsvetenskapliga
forskningen har icke och kommer säkerligen icke på länge
att nå därhän, att det är möjligt att med någon grad av säkerhet göra
prognoser för så lång tidrymd ens på begränsade områden, såsom t. ex.
beträffande kommunikationernas, befolknings- och bebyggelseförhållandenas
utveckling. Om eu regionplan skall ha karaktär av eu verklig plan
för markanvändning etc. inom ett större område, kan den därför icke
grundas på någon objektiv bedömning utan måste bygga på osäkra antaganden.
Det är icke gärna tänkbart, att vare sig staten eller kommunerna
skulle vilja öppet deklarera sin anslutning till eu plan, som bygger på så
osäkert underlag.

Härtill kommer de rent organisatoriska svårigheter, som är förbundna
med eu regionplanering. Vid generalplanering rör åtgärderna blott eu enda
kommun. Ett antagande av planen innebär därför i och för sig icke någon
utfästelse all också fullfölja den. När det däremot är fråga om en regionplanering
och frågan således rör två eller flera kommuner, förutsätter
nästan varje åtgärd, som en kommun vidtager för att genomföra planen,
att man kan lita på alt de övriga kommunerna också fullgör sin anpart.
Antagandet av eu sådan plan innebär därför om icke formellt så dock i
realiteten ett slags kontraktsförhållande mellan de därav berörda kommu -

326

neraa. I sakens natur ligger, att en kommun icke är benägen att på så sätt
binda sig annat än möjligen för kort tid eller i något begränsat hänseende.

Av det anförda följer, att en regionplanering, om den skall genomföras
i byggnadslagens anda, måste ha ett begränsat syfte. Det är kanske tänkbart,
att man i ett sammanhang kan genomföra en regionplan beträffande
t. ex. sträckningen av viktigare trafikleder genom två eller flera kommuner,
beträffande gemensamt utförande av en anläggning för vattenförsörjning
och avlopp e. d. Men det är icke tänkbart att få fram en hållbar plan, avsedd
för obegränsad tid framåt, beträffande lokaliseringen och utformningen
av bebyggelsen över huvud inom ett regionplaneområde av någon
nämnvärd omfattning.

Om regionplanering skall utsträckas till ett vidare fält, måste den
enligt utredningens mening ovillkorligen göras kontinuerlig. Det är tveksamt,
om den kan syfta till upprättande av en plan i vedertagen mening
och om den icke snarare bör ha karaktär av en fortgående samordningsoch
förhandlingsverksamhet. Om regionplaneringen antar denna karaktär,
kan det återigen ifrågasättas, huruvida den lämpligen bör strängt begränsas
inom den ram, som byggnadslagen anger. Åtminstone i vissa fall torde
den härutöver med fördel kunna fylla funktionen av ett allmänt kommunalt
samordningsinstrument för olika frågor i vilka ett samgående mellan
två eller flera kommuner befinnes lämpligt. Avsaknaden av ett sådant instrument
på andra områden än byggnadslagstiftningens gör sig alltmera
kännbar, och behovet därav torde i längden icke kunna eftersättas.

På sätt framgår av det anförda är erfarenheterna av regionplanering
ännu synnerligen begränsade, och verksamheten kan knappast sägas ha
lämnat försöksstadiet. Stor tvekan råder såväl om verksamhetens omfattning
och syfte som beträffande arbetets metodik och planernas lämpliga
utformning. Några fackmän på området finnes icke att tillgå, och det kan
rent av sättas i fråga, om verksamheten över huvud är en uppgift för fackmän
och om den icke snarare är att beteckna som eu art av allmänpolitiskt
betonat förhandlingsarbete. Möjligt är också, att verksamheten lämpligen
bör uppdelas i två avsnitt, av vilka det ena då lämpligen bör avse ett fortlöpande
kommunalt samordningsarbete och det andra bör avse framarbetande
av planer beträffande aktuella frågor med begränsad räckvidd. Även
andra arbetsmetoder är tänkbara.

Frågorna om planarbetets metodik är f. n. föremål för utredning och
studium inom byggnadsstyrelsen och dess råd för översiktlig planläggning
med ändamål att de erfarenheter — positiva och negativa — som så småningom
framkommer, därigenom skall bli nyttiggjorda till gagn för det
fortsatta regionplanearbetet.

Något som är att hälsa med tillfredsställelse är också de initiativ som
byggnadsstyrelsen tagit till att stimulera regionplanearbetet och att verka
för bildandet av lämpligt avpassade regionplaneenlieter. Genom en fortsatt
försöksverksamhet på denna basis torde man rätt snart kunna komma
därhän, att regionplaneinstitutets möjligheter och funktionssätt låter sig
bättre bedömas än för närvarande är fallet.

Mera tveksamt är, om det kan vara lämpligt alt härutöver söka aktivt
pådriva regionplaneringen, innan institutet vunnit nödig stadga och så att
säga funnit sin form. 1 allt fall ställer sig utredningen betänksam till tanken
att tillskapa en centraliserad statlig verksamhet i sådant syfte. Det
torde vara meningslöst att söka påtvinga kommunerna en form för sam -

327

arbete i fall, då samarbetsvilja icke är för handen. För såvitt man icke
vill göra våld på den kommunala självbestämmanderätten torde annan
möjlighet icke stå till buds än att så småningom på övertygelsens väg få
kommunerna att acceptera tanken på att i sin allmänna politik låta i erforderlig
omfattning binda sig av hänsyn till grannarna. Samarbetsviljan
kan kanske stimuleras men den låter sig icke dirigeras. Fn interkommunal
planering, som icke har sin motsvarighet i verklig vilja till samarbete, ter
sig skäligen meningslös. Vad saken gäller är ju icke blott att framskapa
planer utan även och i främsta rummet att få fram sådana planer, som
tar hänsyn till de reella förhållandena och har utsikt att åtminstone till
sina huvuddrag bli genomförda.

Vad angår den delvis fristående frågan om sättet för åstadkommande av
bättre samarbete mellan expertmyndigheterna på länsstadiet kan utredningen
vitsorda, att icke allt är välbeställt i detta hänseende. Den högst
olika karaktären av de respektive expertmyndigheternas egentliga verksamhetsområden
gör det dock tvivelaktigt, huruvida den rätta vägen är att
sammanföra dem alla till en gemensam planeringssektion inom eller utom
länsstyrelsen. Byggnadsutredningen vill hänvisa till två ganska nyligen
(år 1950) verkställda utredningar, som givit sig in på hithörande problem,
nämligen utredningen om länsstyrelsernas organisation och ställning inom
länsförvaltningen (SOU 1950: 28) samt utredningen om planväsendets uppgifter
och organisation (SOU 1950: 45). Det synes byggnadsutredningen
tvivelaktigt, huruvida de begränsade erfarenheter, som hittills vunnits angående
den översiktliga planeringen, är tillräckliga för att möjliggöra ett
väsentligt ändrat ställningstagande till problemen.

Vad som på nuvarande stadium synes mest angeläget i organisatoriskt
hänseende är enligt utredningens uppfattning att länsstyrelserna får de
personella resurser, som erfordras för att sammanställa, bearbeta och vid
behov tillhandahålla resultatet av undersökningar, som verkställts vid bebyggelseplanering
och i andra sammanhang. Länsstyrelsernas svaga ställning
i planeringssammanhanget torde nämligen i väsentlig mån bero pa
att man där icke har möjlighet att sammanställa och åberopa det stora
material, som passerar genom dess händer. Utredningen avser givetvis icke
att vid varje länsstvrelse bör inrättas något statistiskt kontor e. d. Det
torde åtminstone i flertalet fall vara tillräckligt, att till landshövdingens
förfogande ställes en befattningshavare med speciell statistisk och samhällsvetenskaplig
utbildning eller andra liknande kvalifikationer samt med
uppgift att tillhandahålla upplysningar och vid behov verkställa speciella
undersökningar på aktuella områden. Behovet torde få betecknas som
trängande.

Vad beträffar sättet för disponerande av anslaget till bidrag för upprättande
av regionplaner in. m. bör delta enligt utredningens mening kunna
tagas i anspråk även för sådana utredningar, som icke direkt kan betecknas
som planering i byggnadslagens mening men som tjänar i huvudsak
samma syfte. Så har i praktiken också skett. Över huvud har sig utredningen
icke bekant något fall, då framställning om bidrag av dessa medel
avslagits. Fftersom fördelningen icke kan ske efter fasta normer utan helt
beror på lämplighetshänsyn, torde bidragstilldelningen även i fortsättningen
böra ankomma på Kungl. Maj:t.

Sammanfattningsvis vill byggnadsutredningen som sin mening uttala, att
de frågeställningar, som aktualiserats genom de till utredningen remitte -

328

rade uttalandena av riksdagens revisorer, är utomordentligt betydelsefulla
och värda att följas med uppmärksamhet från statsmakternas sida. Emellertid
är enligt utredningens mening f. n. föga att vinna med en forcering
av frågan. Bristen på bärande erfarenheter gör det i hög grad tvivelaktigt,
huruvida en förnyad utredning av spörsmålet i nuvarande läge kan ge
sådana resultat, som är ägnade att föra frågan framåt.

I handläggningen av detta ärende har deltagit utredningens samtliga
ledamöter, nämligen undertecknad S. Larsson, ordförande, samt kanslirådet
N. Aurén, riksdagsmannen H. Gustafsson, direktören E. Johannesson,

f. d. byggnadschefen R. Lindqvist och riksdagsmannen A. Pettersson.

Stockholm den 10 januari 1957

Underdånigst
SIXTEN LARSSON

Lantmäterislyrelsen

Till Konungen

Kungl. Maj:t har den 18 december 1956 anbefallt lantmäteristyrelsen att
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
angående vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen. Till åtlydnad härav
får styrelsen anföra följande.

Revisorerna ha funnit att regionplaneringen hittills blivit eftersatt och
framhållit de risker och olägenheter som kunde föranledas härav. Lantmäteristyrelsen
delar revisorernas uppfattning så till vida, att planering
för regioner och större områden i mån av behov bör fortgå parallellt med
generalplanering och annan intern planering inom kommunerna. Erfarenheterna
från den regionala planeringen äro ännu sparsamma. Anledning
torde i varje fall finnas att understryka att regionplaneringen bör begränsas
till att avse enbart sådana frågor som påkalla för flera kommuner
gemensam planläggning.

Icke heller generalplaner torde hittills ha framkommit i önskvärd omfattning.
A andra sidan ha de framlagda planerna i många fall varit alltför
vidlyftiga och vittutsvävande, varför det praktiska värdet ofta icke stått i
rimlig proportion till de nedlagda kostnaderna. Hittillsvarande erfarenheter
från generalplaner inom landskommuner torde utvisa att planerna i allmänhet
böra göras betydligt enklare än hittills och att de måste mera direkt
bygga på rådande förhållanden i orten. Enligt lantmäteristyrelsens uppfattning
ökas förutsättningarna för ett gott resultat om planarbetet bedrives
genom lokala organ i nära samarbete med myndigheterna i orten. Det blir
därigenom också lättare att sörja för att generalplanerna fortlöpande kompletteras
allteftersom utvecklingen fortskrider. Därest så icke sker torde
planerna på kort tid förlora sin aktualitet och användbarhet.

I revisorernas berättelse återges (s. 203—205) vissa av revisorerna inhämtade
synpunkter på den gällande byggnadslagstiftningens verkningar
på planarbetet. Vad däri anföres ger enligt lantmäteristyrelsens mening
en i vissa avseenden ensidig belysning av sakläget, särskilt i fråga om
överlantmätarnas medverkan i det fortlöpande planeringsarbetet. I sistnämnda
hänseende må anföras följande.

329

Det är angeläget understryka, att i planarbetet måste samordnas vitt
skilda önskemål från ett flertal myndigheter och organ, vilka äro verksamma
inom olika arbetsområden och vilka alla böra utöva inflytande på planeringen.
En alltför stark koncentration av arbetet skulle medföra risk för
en ensidig bedömning, varigenom berättigade intressen kunde trädas lör
när till men för arbetsresultatet.

Genom fastighetsbildningsmyndigheterna försiggår på jordägarnas initiativ
en oavlåtlig anpassning av fastighetsindelningen efter den fortgående
utvecklingen. I denna verksamhet spela planeringsmomenlen ofta en framträdande
roll. På grund av sin ställning får överlantmätaren en fortlöpande
kontakt med utvecklingen icke blott i fråga om den rena bebyggelseplaneringen
utan också på jordbrukets och skogsbrukets område. Även i fråga
om den mera allmänna utvecklingen inom näringslivet erhåller överlantmätaren
överblick genom sin tjänsteutövning. Det synes uppenbart att
denna allmänna erfarenhet bör tillvaratagas i planeringsprocessen. Överlantmätarens
bedömning bör därvid icke inskränkas till viss detaljgranskning
utan avse också de grundläggande frågorna rörande lokalisering, avgränsning
av planområden och huvuddragen av föreslagna lösningar. Härav
följer att de mycket betydelsefulla fastighetstekniska och fastighetsekonomiska
frågorna vid planläggningen bli sakkunnigt belysta.

Det synes även angeläget att överlantmätaren medverkar vid avgörandet
vilken planform som i det särskilda fallet bör anlitas och vid bedömanden
rörande genomförandet av planer. Därigenom erhålles en ökad belysning
av möjligheterna att inom rimlig tid förverkliga skilda alternativ. Då det
gäller bedömningen av planerna ur fastighetsrättslig synpunkt torde i rättssäkerhetens
intresse hans medverkan vara ofrånkomlig. Vidare torde överlantmätarens
granskning få särskild betydelse i de fall framlagda planförslag
upprättats inom länsarkitektkontoret. Det torde nämligen icke vara
tillfredsställande ur markägarnas synpunkt att granskningen sker av samma
organ som utarbetat planförslaget.

Överlantmätarens medverkan vid bedömningen av planfrågor enligt
byggnadslagen understrykes ytterligare därav att områden för lantbruksändamål
numera kunna utläggas i byggnadsplan. Behovet av överlantmätarens
insats vid planläggningen begränsas vidare icke till landsbygden utan
kan även föreligga inom stad. För områden inom ett stort antal slåder ha
förordnanden enligt lagen den 27 februari 1948, nr 96, med särskilda bestämmelser
om fastighetsbildning inom vissa områden av stad meddelats
i syfte alt ge erforderligt skydd åt jordbruket och skogsbruket. Då dylika
områden beröras av planläggning liksom även i allmänhet då byggnadsplan
i stad aktualiseras, är det enligt styrelsens mening självklart att som hittills
(''iverlantmätaren deltager i planärendenas bedömning.

Av vad sålunda anförts torde framgå alt överlantmätarens medverkan
icke kan undvaras om man önskar tillvarataga möjligheterna till eu allsidig
och omsorgsfull bedömning i planeringsverksamheten.

Det bör i detta sammanhang påpekas, all frågan om samspelet mellan
fastighetsbildning och planering enligt byggnadslagen torde komma att
prövas av 1954 års faslighetsbildningskommitté under medverkan av bl. a.
expertis tillhörande länsarkilektorganisationen. Även 1956 års lanlmäterikommillé
torde komma all ägna detta spörsmål sin uppmärksamhet.

1 sina uttalanden ha revisorerna framhållit några allmänna synpunkter
i fråga om de åtgärder, som kunde befinnas påkallade för all åstadkomma

330

förbättrade förhållanden på området. Lantmäteristyrelsen får i anslutning
därtill anföra följande.

Länsstyrelserna ha i sin verksamhet eu ständig kontakt med de olika
expertorgan, vilkas meningar böra komma till uttryck och vilkas bedömanden
böra få inverka vid utformningen av samhällsplaneringen. Även med
kommunerna torde länsstyrelsen i olika sammanhang ha god kontakt. I
länen torde icke finnas någon annan myndighet med tillräcklig överblick
och auktoritet för att verkställa den slutliga avvägningen i fråga om planärendena
emellan de olika ofta stridiga intressena. Det synes därför lantmäteristyrelsen
uppenbart att planfrågorna liksom hittills måste ingå bland
länsstyrelsens arbetsuppgifter. Att sammanföra länsstyrelsens planeringssektion
och länsarkitektkontoret till ett fristående planorgan för länet under
gemensam ledning torde alltså icke böra komma i fråga.

Däremot borde lämpligen ett grundläggande utredningsmaterial, omfattande
inventeringar och statistiska utredningar angående befolkningsfrågor
och näringar jämte prognoser i anslutning härtill, åstadkommas centralt
för att ställas till förfogande för de regionala och lokala myndigheter och
organ, som få befattning med planeringen.

Revisorerna ha berört frågan om det reservationsanslag, som finnes uppfört
under sjätte huvudtiteln för bidrag till upprättande av generalplaner
och regionplaner. Lantmäteristyrelsen vill erinra om att allmänna statsbidragsutredningen
i sitt betänkande rörande förenklad statsbidragsgivning
(SOU 1956: 8) föreslagit indragning av nämnda anslag. I sitt yttrande den
25 juli 1956, nr 662, angående utredningens betänkande anförde styrelsen
härom följande.

»Styrelsens erfarenheter på förevarande område stödja den av utredningen
framförda uppfattningen att bidragen till upprättande av byggnadsplaner
och generalplaner böra utgå. I sådant fall synes emellertid jämväl
böra övervägas huruvida bidraget till regionplaner bör kvarstå. Det bör
dock framhållas att beslut om bidrag till kostnader för generalplaner och
regionplaner enligt 3 § kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 411) meddelas i
varje särskilt fall av Kungl. Maj:t. Enligt uttalande i bet. (sid. 19) skulle
bortses från sådana bidrag vid utredningens arbete. Bidragen till generalplaner
och regionplaner falla också såsom tidigare berörts under särskilt
anslag.»

Därest bidraget skall kvarstå i sin nuvarande form finner lantmäteristyrelsen
det lämpligt och riktigt att prövningen kvarligger hos Kungl.
Maj:t. Några bärande skäl att med ändring av nuvarande ordning överflytta
besluten till byggnadsstyrelsen synas icke ha framförts.

Revisorerna ha ifrågasatt att vad som iakttagits borde föranleda en utredning
omfattande såväl organisation som lagstiftning i syfte att klarlägga
vilka åtgärder som från statsmakternas sida borde vidtagas för att
avhjälpa de påtalade bristerna.

Såsom inledningsvis antytts delar lantmäteristyrelsen uppfattningen att
det föreligger en eftersläpning i fråga om översiktlig planläggning. Denna
eftersläpning bör så snart som möjligt inhämtas. Däremot torde knappast
anledning finnas att redan nu närmare överväga ändringar av den gällande
lagstiftningen på området. De nya instituten för översiktlig planläggning
torde ännu icke ha fått sådan praktisk tillämpning alt säkra slutsatser
kunna dragas om deras ändamålsenlighet. Närmare erfarenheter om den
praktiska användbarheten böra därför avvaktas.

331

De förslag som 1951 års byggnadsutredning inom kort väntas framlägga
rörande byggnadslagstiftningen torde få betydelse för bedömningen av de
här aktuella frågorna. Vidare torde, enligt vad statsrådet Hjalmar Nilson
den 7 december 1956 uttalat i riksdagens andra kammare, 1954 års fastighetsbildningskommitté
komma att erhålla särskilda tilläggsdirektiv, avseende
frågan om en uppmjukning av tätbebyggelsebegreppet. Såsom styrelsen
redan nämnt ingår redan i den sistnämnda kommitténs arbetsuppgifter
att överväga samspelet mellan fastighetsbildning och planering enligt byggnadslagen.

Mot bakgrunden av vad nu anförts synes rätta tidpunkten icke vara inne
att nu till särskild utredning upptaga de av riksdagsrevisorerna berörda
frågorna rörande ändringar i byggnadslagstiftningen eller principiella förändringar
i planväsendets organisation.

Skulle emellertid en utredning på området likväl komma till stånd, bör
arbetet bedrivas i nära kontakt med såväl 1954 års fastighetsbildningskommitté
som 1956 års lantmäterikommitté.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Lundgren
samt byråcheferna Magnusson, Corlin, Enflo och Bysjö, den sistnämnde
föredragande.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
BÖRJE LUNDGREN

ÅKE BYSJÖ

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anmodats avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer anfört i sin berättelse angående vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen
(§ 20). Till åtlydnad härav får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anföra följande.

Enligt revisorerna kännetecknas de nuvarande förhållandena inom samhällsplaneringen
bl. a. av att ett icke ringa antal myndigheter och organ
är inkopplade på planfrågor. Detta gäller såväl den översiktliga planläggningen
som den mera lokalt betonade verksamheten. Den rådande splittringen
i organisatoriskt hänseende har, enligt revisorernas mening, medfört
en märkbar eftersläpning i första hand i vad avser den översiktliga planläggningen
och det grundläggande utredningsarbetet, bl. a. har regionplaneringen
blivit starkt efter i utvecklingen. Planeringsverksamheten skulle
därför gagnas av en koncentration av verksamheten till endast ett fåtal
myndigheter. Dessa problem är emellertid så omfattande, att härför kräves
en närmare utredning, berörande både organisationen och lagstiftningen.
Revisorerna antyder vissa synpunkter pa frågan, vilka synes böra tagas
i betraktande i sammanhanget och anknyter härvid bl. a. till ett förslag,
som skisserats av det inom byggnadsstyrelsen verksamma rådet för översiktlig
planläggning, nämligen alt dela upp regionplanearbetet på två sta -

332

dier, varvid till det första stadiet skulle föras större delen av inventeringsoch
prognosarbetet, d. v. s. främst grundläggande geografisk-samhällsvetenskapliga
utredningar, och till det andra stadiet höra det egentliga
planarbetet. De allmänna utredningarna borde därvid lämpligen utföras
av eu arbetsgrupp med representanter för ämnena statistik, ekonomi och
geografi, vilken borde knytas till något centralt organ av plankaraktär.

Enligt revisorernas uttalande synes — i syfte att effektivisera planeringsverksamheten
— en förstärkning böra övervägas såväl vad gäller rådet
för översiktlig planläggning som beträffande länsstyrelsernas planeringssektioner
och länsarkitektkontoren.

Sett mot bakgrunden av den pågående samhällsutvecklingen är det givetvis
synnerligen angeläget att planeringsverksamheten kan bedrivas på ett
så effektivt sätt som möjligt och alt den leder till fullgoda resultat. Att
därvid så stort antal organ och myndigheter är inkopplade på planfrågorna
sammanhänger med att samhällsplaneringen till sin natur är mycket komplicerad
och mångskiftande. Experter av skilda slag måste därför samverka
i det helas intresse.

Vad till en början gäller den översiktliga vägplanering, som bedrives
inom väg- och vattenbyggnadsverket, syftar denna till att framlägga ett
konkret förslag till ett hela landet omfattande stamvägnät och i anslutning
därtill erforderliga åtgärder beträffande det sekundära vägnätet. Planei
ingen innefattar studier av främst teknisk-ekonomisk innebörd och en
avvägning av olika vägbehov i landet. 1 den mån härvid bebyggelseplanering
beröres, sker vägplaneringen i intimt samråd och kontakt med andra
berörda planeringsorgan.

Det organ, som sysslar med den översiktliga planläggningen för vägväsendet
— delegationen för översiktlig vägplanering — består av representanter
för, förutom vägväsendet, olika intressegrupper som beröres,
såsom näringslivet, jordbruket och därmed sammanhängande näringsgrenar,
motororganisationerna, o. s. v. Inom delegationen arbetar också
representanter och experter för ekonomi, näringsgeografi och samhällsplanering.
Till delegationens förfogande står därjämte ed särskilt utredningskontor.

Med hänsyn till det sätt på vilket såväl den översiktliga planeringen som
detaljplaneringen inom vägväsendet arbetar och måste bedrivas finnes enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens mening för denna planerings del
icke något behov av ett centralt expertorgan utanför vägväsendet. Snarare
är att befara, att ett dylikt organ skulle verka fördröjande på lösningen
av aktuella och brådskande vägproblem.

Att ater samhällsplaneringen såsom sådan kan, såsom revisorerna framhåller,
vara betjänt av eu koncentration är möjligen riktigt. En effektivisering
av ifrågavarande arbete bör i så fall taga sikte på att i ökad omfattning
åstadkomma sådana utredningar och prognoser, vilka kan komma
till nytta för samhällsplaneringen i stort.

Vad därvid avser det av byggnadsstyrelsens råd för översiktlig planläggning
skisserade förslaget att förstärka organisationen på så sätt, att en
arbetsgrupp tillskapas med experter av olika slag, vill väg- och vatten ggnadsstyrelsen

för sin del ifragasätta, om man icke för allmänna geogralisk-samhällsvetenskapliga
och statistiska utredningar i första hand bör
söka utnyttja statistiska centralbyrån. Det synes vara förtjänt att prövas,
huruvida icke centralbyråns resurser bör så inriktas, att byrån kan i här

333

aktuella avseenden betjäna de olika myndigheter och organ, som sysslar
med specialplanering. Dessa borde kunna vända sig till centralbyrån för
att få del av allmängiltigt material som underlag för den mera konkreta
detaljplaneringen och för att få specialundersökningar av inventerings- och
prognoskaraktär utförda. Det är därvid synnerligen viktigt att de olika
statistikkonsumerande myndigheterna och organen beredes tillfälle att
medverka i insamlings- och redovisningsplanläggningen beträffande den
officiella statistiken, helst i form av deltagande i det i andra sammanhang
aktualiserade kontaktorganet mellan statistikproducenter och statistikkonsumenter.

I fråga om verksamheten på länsplanet finnes sedan några år länsstyrelsernas
planeringssektioner, vilka har att fungera såsom det samverkande
och samordnande organet för samhällsplaneringen i stort i länen. Enligt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens erfarenheter synes planeringssektionerna
i de flesta fall fungera tillfredsställande. Möjligen har de i vissa fall
icke fått de personalresurser, som kräves för deras avsedda arbetsuppgifter.
En effektivisering av verksamheten på länsplanet bör kunna åstadkommas
genom förstärkning av länsstyrelsernas planeringssektioner.

Av intresse i detta sammanhang är även de i vissa län förekommande
länsråden och, framför allt, de i eller utom dessa arbetande s. k. plankommittéerna.
Dessa mindre kommittéer, i vilka ingår representanter för
de av planfrågorna närmast berörda expertorganen, har visat sig utgöra
ett smidigt och effektivt samarbetsorgan för lösandet av många med planeringsproblemen
sammanhängande konkreta frågor.

Över huvud taget synes man inom planeringsverksamheten på länsstadiet
böra sträva efter ett mera regelbundet förekommande samråd i planfrågor
mellan de planerande myndigheterna och organen.

Sammanfattningsvis vill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för sin del
framhålla, att för den effektivisering av planeringsverksamheten vartill
revisorerna syftar, behov synes föreligga av dels utfärdande genom försorg
av rådet för översiktlig planläggning av allmänna råd och anvisningar för
regionplanearbetets bedrivande, dels ock av åtgärder för att underlätta
framskaffandet, bearbetningen och nyttiggörandet av det grundläggande
undersöknings- och prognosmaterial, som erfordras för planarbetet. I fråga
om sistnämnda åtgärder torde böra prövas om icke statistiska centralbyrån,
efter den utbyggnad som kan vara erforderlig, lämpligen kan tjänstgöra
såsom serviceorgan åt planmyndigheterna.

Vad härefter planeringen på länsstadiet beträffar synes del angelägnaste
vara att samordna och därigenom effektivisera den verksamhet som
länsorganen har att bedriva. För detta ändamål kan en upprustning av
vissa länsstyrelsers planeringssektioner vara erforderlig.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, överdirektören
Hall och byråchefen Petrelius deltagit.

Stockholm den 22 januari 1957

Underdånigst
K. G. HJORT

IIAIULD ENGSTRÖM

L. Sjxirrc

334

Arbetsmarknadsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har arbetsmarknadsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående
»Vissa frågor rörande bebyggelseplaneringen». Med anledning härav får
styrelsen anföra följande.

Revisorerna redogör ingående för den planering som bedrives enligt
byggnadslagen, medan övrig samhällsplanering endast omnämnes. I redogörelsen
erinras om att översiktlig planeringsverksamhet bedrives av ett
stort antal myndigheter med sikte närmast på det fackområde, som deras
respektive verksamhet omfattar. I berättelsen nämns i detta sammanhang,
att inom arbetsmarknadsstyrelsen bl. a. utföres den s. k. regionala lokaliseringsplaneringen.

Hur denna planeringsverksamhet är upplagd och vartill den syftar har
styrelsen redogjort för i en VPM av den 22 juni 1954 till Kungl. Socialdepartementet,
återgiven som bilaga till Bankoutskottets utlåtande nr 25
år 1956. Planeringsenheten vid den regionala lokaliseringsplaneringen utgöres
av ett län. Detta indelas i regioner av olika storlek. Denna indelning
syftar bl. a. till att komma till klarhet om var olika gemensamhetsanläggningar
bör lokaliseras och vilka kommuner som bör samarbeta, när det,
som revisorerna framhåller, gäller att åstadkomma gemensamma samhälleliga
anordningar, som de enskilda kommunerna inte har möjligheter att
ensamma klara. För de olika regionerna göres en beskrivning,"kartläggning
och analys av befolkningsförhållanden och näringsliv liksom av olika
serviceförhållanden. Vidare görs en bedömning av regionernas framtida
arbetskraftstillgångar och den framtida sysselsättningsutvecklingen inom
näringslivet. Med ledning av de gjorda utredningarna preciseras svagheterna
i näringslivet och konsekvenserna härav. Slutligen uppgöres målsättningar
för näringslivets och olika gemensamhetsanläggningars framtida
utveckling och lokalisering samt tages ställning till vilka åtgärder, som kan
vidtagas för att uppnå den uppställda målsättningen.

Den regionala lokaliseringsplaneringen berör i stor utsträckning andra
samhällsplanerande myndigheters verksamhetsområden. Vid lokaliseringsplaneringen
anlitas den sakkunskap, som dessa organ besitter inom sina
respektive fackomraden. Planeringen är så upplagd, att varje länsmyndighet
i samråd med och med hjälp från sin centralmyndighet gör de undersökningar
inom sitt fack, som är erforderliga för planeringen. Fn sammanställning
av materialet görs sedan av arbetsmarknadsstyrelsen, varvid
samarbete äger rum med andra av planeringen berörda centrala organ.
Likaså sker ett samarbete med de olika berörda myndigheterna vid målsättningarnas
uppgörande och vid upprättande av översiktsplaner för de
åtgärder som behöver vidtagas för att förverkliga målsättningen. Fn närmare
och mera konkret utformning måste sedan ske i de olika fackorganens
planer t. ex. i regionplaner och generalplaner enligt byggnadslagen, i
regionala jordbruksplaner, skolplaner, bostadsförsörjningsplaner etc.

335

Regional lokaliseringsplanering har påbörjats i Skaraborgs, Kronobergs
och Kalmar län. De två första planerna beräknas bli färdiga 1957.

Styrelsen delar revisorernas uppfattning, att mycket av det grundläggande
material, som behövs för planeringen enligt byggnadslagen och för
annan planering, exempelvis inventeringar, statistiska utredningar och
prognoser angående befolkning och näringsliv, är gemensamt och att en
samordnad insamling och bearbetning av dylikt material bör kunna medföra
besparingar och tidsvinster. EU av syftemålen med den regionala
lokaliseringsplaneringen är just att åstadkomma, vad revisorerna åsyitar
i sitt uttalande. Arbetsmarknadsstyrelsen är av den uppfattningen, att
denna utredningsverksamhet bör utföras under central ledning och att
sedan något länsorgan bör få i uppdrag att följa utvecklingen.

För uppnående av revisorernas syftemål, vad avser den del av planeringsverksamheten
som avser befolkningsfrågor, näringsliv, sei-viceförhållanden
samt prognoser, synes det rationellt, att styrelsens resurser för den
regionala lokaliseringsplaneringen förstärkes.

Till frågan om hur lokaliseringsverksamheten skall organiseras på länsstadiet
har statsmakterna inte tagit ställning, men styrelsen har anbefallts
att följa frågan med uppmärksamhet och — sedan erfarenhet vunnits —
avge förslag till ordnande av denna verksamhet. Ökad erfarenhet härvidlag
torde vinnas genom den nu pågående planeringsverksamheten.

Styrelsen anser sig inte ha anledning att närmare gå in på frågan om
den av revisorerna förordade sammanslagningen av länsstyrelsens planeringssektion
och länsarkitektkontoret eller övriga frågor som berör förenklingen
av byggnadsplanernas behandling.

Styrelsen vill emellertid understryka betydelsen av att bebyggelseplaneringen
i de olika kommunerna sker rationellt. Detta är nämligen en förutsättning
för att de reala resurser i form av arbetskraft bl. a. inom byggnadsindustrin,
som på skilda orter står till förfogande, skall kunna utnyttjas
effektivt. För arbetslöshetsberedskapen är det angeläget, att det finns en
reserv av färdigplanerade arbeten, som kan utföras i händelse av arbetslöshet.
Ofta kan konstateras, att arbeten, som i och för sig är aktuella kan
påbörjas först efter större eller mindre tidsutdräkt, ibland först efter flera
år till följd av att planfrågorna är olösta. Orsakerna till planeringsarbetets
eftersläpning är många. 1 eu del fall beror den på brist på teknisk personal.
I andra fall beror den på att de översiktliga planfrågorna inte är lösta.
Stundom sammanhänger eftersläpningen emellertid med att eu fast och
realistisk målsättning saknas i kommunerna. Detta i sin tur fördröjer de
nyupprättade planernas fortsatta behandling centralt och på länsstadiet
och innebär ett slöseri med den tekniska personalen.

Det synes angeläget, att länsmyndigheter och centrala myndigheter stimulerar
kommunerna till och hjälper dem att göra itp]) målsättningar som
grund för långsiktiga program avseende såväl ekonomiska som tekniska
frågor. I många fall torde det därvid vara möjligt att utan upprättande av
formella regionplaner lösa problem, som berör flera kommuner.

Vid den slutliga handläggningen av detta ärende har deltagit undertecknad
Vahlbcrg, generaldirektör och chef, överdirektören och souschefen
Montell, ledamöterna Västberg, Andersson, Adamsson, Jönsson ochWestling
samt ersättarna Gunnar Larsson och Matts Larsson. Därjämte har närvarit
överingenjören Tånneryd, byråcheferna Skogh, Jacobson, Rudhagen,

336

Rooth, Johansson, Bergh och Ringenson samt byrådirektörerna Myhrman
och Björkdahl. Ärendet har föredragits av byråsekreteraren Heffler.
Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst

GUST. VAHLBERG

BERTIL JOHANSSON

Gottfrid Heffler

Lantbruksstyrelsen

Underdånigt utlåtande

\ ad som i berättelsen anföres om behovet av en effektivisering av den
översiktliga planeringen enligt byggnadslagen, särskilt regionplaneringen,
vill styrelsen ansluta sig till. Styrelsen har vid remissbehandlingen av förslag
till de översiktliga planer, som närmast avses skola ligga till grund
lör detaljplaneringen enligt byggnadslagen, generalplanerna, gjort den
erfarenheten att dessa som regel haft karaktären av planer, som för ett
begränsat område visserligen uppdraga vissa riktlinjer för bebyggelseutvecklingen
men icke äro ställda i något samband med förhållandena inom
angränsande bygder eller den region som området i fråga samhällsplaneringsmässigt
tillhör. Sålunda saknas i allmänhet överväganden rörande
lokaliseringsplaneringen för regionen, vilka böra göras bland annat för att
bedöma vilken fördelning av tätbebyggelsen inom regionen som lämpligen
bör eftersträvas. Ur jordbrukets synpunkt äro dessa planeringsfrågor, oaktat
de formellt avse tätbebyggelsen, av betydande intresse bland annat med
hänsyn till strävandena att jordbruksbygderna skola få tillgång till den
service m. in. som väl utbyggda tätortscentra kunna ge. Det är exempelvis
ur jordbrukets synpunkt önskvärt att vid industrilokaliseringsplanering ej
blott de tätortsmässiga förutsättningarna för lokaliseringen beaktas utan
att även — där så bedömes vara praktiskt möjligt — hänsyn tages till jordbruksbygdernas
behov av tillgång på lämpliga centralorter och eventuella
intressen av förläggningen av nya företag med åtföljande tätbebyggelse.
Hittills har man väl vid samhällsplaneringen ej kommit så långt att man
tunnit praktiska vägar att lösa dylika, med lokaliseringsfrågorna sammanhängande
problem. Det samarbete som i samband med planeringsfrågor
förekommit mellan plan- och lantbruksmyndigheterna har hittills lett till
praktiska resultat huvudsakligen beträffande strävandena att undvika att
tätbebyggelsen och kommunikationslederna förläggas så att jordbruksområdena
lida skada och intrång.

En effektivisering av regionplaneringen är sålunda ur jordbrukssynpunkt
önskvärd bland annat för att man skall få tillfälle till att vid praktisk planering
penetrera de ovan berörda problemen rörande tätbebyggelsens
lämpliga fördelning inom regionen och i vad mån även jordbruksbygdernas
intressen kunna tillgodoses härvidlag och vid planeringen av kommunikationsleder
in. in. Det bör alltså här understrykas att vad som främst aktualiserar
en effektivisering av regionplaneringen är behovet av att det
lokaliseringsmässiga momentet i samhällsplaneringen beaktas. Antingen
lokaliseringen av nya företag etc. inom regionen avses ske utan eller, i

337

större eller mindre grad, med påverkan från samhällets sida torde eu samlad
bedömning av lokaliseringsfrågorna i regionen vara erforderlig för
att eu möjligast ändamålsenlig planering av tätorternas bebyggelseutveckling
skall kunna företagas.

1 likhet med revisorerna anser styrelsen önskvärt att de statliga organens
uppgifter inom och arbete med samhällsplaneringen överses ur organisatoriska
synpunkter. Samarbetet mellan vederbörande centrala verk i dessa
frågor torde i stor utsträckning liksom hittills kunna ske genom samrådsförfarande
men i frågor av större betydelse torde samarbetet böra löpa
genom ett samarbetsorgan. En viktig funktion härvidlag kan rådet för översiktlig
planering fylla. Den samordnade beredningen av lokaliseringsfrågor
i egentlig mening och till grund härför liggande utredningar torde dock
böra ske med arbetsmarknadsstyrelsen som centralorgan. Önskvärdheten
av att denna myndighet utrustas med tillräckliga personalresurser och
kontaktmöjligheter till andra berörda myndigheter må här understrykas.
I fråga om samarbetet på länsstadiet har bland annat ifrågasatts en förstärkning
av länsstyrelsernas planeringssektioner ävensom att länsarkitekten
skulle kunna insamla yttranden i planfrågor från de olika länsmyndigheterna
och sedan fungera såsom slutligt remissorgan åt länsstyrelsen.
Med anledning härav vill styrelsen anföra följande.

Ur jordbrukets synpunkt är det synnerligen önskvärt att en tätbebyggelseplanerare,
exempelvis när han skall gripa sig an med att utarbeta en
generalplan eller byggnadsplan, på så tidigt stadium som möjligt, helst
redan vid den inledande granskningen av planeringsområdet och de första
övervägandena om tätbebyggelsens disposition etc., tar kontakt med lantbruksnämnden,
som då har att delge honom nämndens uppfattning om
jordbruket i de områden, som angränsa tätorten, och angiva vilka jordbruksområden
som äro värdefulla och om möjligt böra sparas som sådana.
Eventuella vägfrågor i anslutning till tätbebyggelsen böra då även tas upp
för diskussion ur samma synpunkter. Om ett dylikt förfarande tillämpas
torde redan under planarbetets gång lantbruksnämnd och länsarkitekt
komma att mer eller mindre direkt samarbeta i planfrågor som beröra
jordbruksbygder. I allmänhet kan det då även antagas att i fråga om dylika
avgränsningsspörsmål samförståndslösningar kunna åstadkommas. Skulle
emellertid lantbruksnämnden efter del samrådsförfarande, som sålunda
skett, ha kvarstående erinringar mot ett planförslag, som i betydelsefulla
avseenden berör eu jordbruksbygd, torde det vara önskvärt att nämnden
får tillfälle att direkt till planmyndigheten framföra sina synpunkter. Styrelsen
vill här framhålla de s. k. länsrådens roll såsom forum för diskussion
av dylika planfrågor innan länsstyrelsen avgör desamma, lin beredning i
länsrådet inför länsstyrelsen synes lämpligen böra föregå de viktigare planfrågornas
avgörande.

I anslutning lill vad sålunda anföris anser styrelsen önskvärt att till
behandling upptages vad revisorerna anfört om övervägande av förstärkning
av länsstyrelsernas planeringssektioner och länsarkitektkontoren och
rörande .sammanförande av nämnda organ lill ett planorgan för länet, om
överförande av beslutanderätten i frågor om bidrag lill regionplanering
från Kungl. Maj:t till byggnadsstyrelsen, om åtgärder för att tillgodose behovet
av planfackmän samt om regionplaneinstilulels uppdelning på två
stadier, eu mera allmän geografisk samhällsvetenskaplig del för större
regioner, länet, såsom grund för det senare stadiel, den mera på själva

22 Ht it. berättelse ang. statsverket år 1956. Il

338

bebyggelseplaneringen inriktade översiktliga planeringen av regionerna
inom länet.

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Wetterhall,
byråchefen Ståhlberg och byrådirektören Hansén, föredragande.
Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
HANS WETTERHALL

B. O. HANSÉN

§ 21 Postverkets frimärksutgivning
Generalpoststyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har generalpoststyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer under § 21
i sin berättelse anfört rörande postverkets frimärksutgivning. Med anledning
härav får generalpoststyrelsen anföra följande.

Med hänsyn till att frimärksutgivningen lämnar statsverket icke obetydliga
inkomster ifrågasätta revisorerna, »huruvida icke utrymme finnes för en
viss ytterligare variation i fråga om frimärkenas motiv och kanske än mer
i fråga om valörer utan att därför utgivningen skall kunna betraktas som
alltför riklig». En utgivning, som håller åtminstone jämna steg med förhållandena
i de nordiska grannländerna synes därför enligt revisorernas uttalande
böra eftersträvas. Revisorerna anse att samtidigt härmed möjligheterna
att vid sidan av stålgravyrförfarandet i begränsad utsträckning använda en
litografisk framställningsmetod böra prövas. Det förutsättes emellertid att
ett dylikt förfarande skall kunna användas utan att någon ändring sker beträffande
det nu tillämpade systemet med frimärkenas paketering och tillhandahållande
i rullar.

Vad först sistnämnda fråga angår förutsätter tillverkningen av frimärken
i rullar en obruten tryckbana. Enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat lärer
det icke vara möjligt att erhålla en obruten tryckbana, därest frimärkena
skulle framställas medelst fotolitografiskt tryckförfarande (offsettryck).
Genom fastspänningsanordningen för tryckplåten uppkommer nämligen alltid
vid offsettryck ett avbrott i trycket för varje cylindervarv. Däremot vore
det tekniskt möjligt att framställa frimärkena medelst fotogravyr (rakeldjuptryck).
Framställningen av frimärken i fotogravyr bleve billigare än i stålstick,
men ett tryck i fotogravyr kommer aldrig upp till samma kvalitet som
stålsticket, vilket senare också ger ett ojämförligt bättre skydd mot förfalskning.
Härtill kommer att såvitt generalpoststyrelsen har sig bekant det torde
vara ovisst huruvida något företag i riket för närvarande har erforderlig teknisk
utrustning för framställning av frimärken i rullar med fullgod perforering.

Revisorerna ifrågasätta som ett slags riktpunkt för utgivningen att den bör
hålla åtminstone jämna steg med förhållandena i de nordiska grannländerna.
De ha beträffande utgivningen av jubileums- och minnesfrimärkesupplagor
i de nordiska och vissa andra europeiska länder i sin berättelse intagit en
tabell, återgivande siffrorna för vart och ett av åren 1950—1954. Om man
i stället väljer femårsperioden 1951—1955 resp. treårsperioden 1953—1955

339

får eu motsvarande tabell beträffande de nordiska länderna följande ut -

seende:	1951-	-1955	1953-	-1955
	Utgivning	Valörer	Utgivning	Valörer
Sverige ............	........... 12	31	9	24
Danmark ..........	........... 12	24	7	17
Norge .............	........... 10	24	8	19
Finland ............	........... 25	47	16	29
Island .............	........... 6	18	4	12

Av denna framgår att Sverige under de angivna perioderna utgivit ett
större antal märken (valörer) än något annat av de nordiska länderna med
undantag av Finland. För att uppnå det av revisorerna önskade målet —
paritet med övriga nordiska länder — skulle alltså den åtgärden snarare
böra vidtagas, att antalet frimärksemissioner minskades i stället för att ökas.
Generalpoststyrelsen vill vidare i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på att det vid utgivning av tillfälliga frimärken som regel förekommer en
eller flera valörer, där frimärkena även tillhandahållas i häften. Till följd av
tillverkningsmetoden intaga nämligen häftesfrimärkena en särställning med
avseende på tandningen och betraktas därför av filatelisterna såsom lika
viktiga varianter som frimärken av olika valörer.

För att en riktig uppfattning om frimärksutgivningen under de sistförflutna
åren skall erhållas, måste enligt styrelsens uppfattning även någon
uppmärksamhet ägnas åt utgivningen av andra frimärken än jubileumsoch
minnesfrimärken. Under år 1951 utgavs sålunda i anledning av tronskiftet
nya frimärken med H. M. Konung Gustaf VI Adolfs bild i valörerna
10, 15, 20, 25 och 30 öre. Vidare utgavs under detta år frimärken i de nya
valörerna 85 öre, 1 krona 50 öre samt 1 krona 70 öre. Under år 1952 typförändrades
frimärkena i valörerna 5, 40 och 50 öre. Vidare färgförändrades
samma år valörerna 20, 25 och 30 öre samt infördes de nya valörerna 75 öre
och 2 kronor. Under år 1954 färgförändrades valörerna 10, 25, 30 och 40
öre, varjämte valörerna 50, 60, 65, 75 och 90 öre typförändrades. Fn ny
valör, 2 kronor 10 öre, infördes också under detta år. Om hänsyn tages jämväl
till de här uppräknade emissionerna, kan enligt styrelsens uppfattning
knappast göras gällande att utgivningen under de sistförflutna åren skett
med alltför stor återhållsamhet.

Till förebyggande av missförstånd vill generalpoststyrelsen vidare påpeka
att en hel del av de frimärken som försäljas genom postverkets frankoteckensexpedition
för samlare komma till användning för vanligt frankeringsändamål.
Uppbörden vid postverkets frankoteckensexpedilion för samlare
kan därför icke utan vidare sägas vara en direkt mätare på inkomsten av
de märken, som uppköpas utan att påkalla någon motsvarande prestation
från postverkets sida. I uppbörden ingår dessutom även värdet av de frankotecken,
som åsatts de under året utsända s. k. förstadagshreven (ca 240 000
st), vilka till övervägande delen postbehandlats i vanlig ordning och sålunda
dragit vanliga hefordringskostnader. Vidare är beloppet för försåld makulatur
inkluderat. Det av revisorerna angivna beloppet för inkomster vid postverkets
frankoteckensexpedition för samlare hör sålunda reduceras med ett
icke oväsentligt belopp utöver kostnaderna för själva expeditionen och de
andra kostnader som revisorerna funnit böra beaktas.

Revisorernas föreliggande förslag om ökad frimärksutgivning bar baserats
på den uppfattningen, all försäljningen av frimärken för filatelistiskt ända -

340

mål skulle tillföra statsverket betydligt större inkomster, om utrymme funnes
för utgivande av ett större antal jubileums- och minnesfrimärken eller liknande
än som hittills förekommit. I anledning härav får styrelsen såsom
sin principiella mening uttala att vid frimärkstillverkningen hänsyn icke bör
tagas till, huruvida större eller mindre inkomster kunna påräknas av rent
filatelistisk försäljning. Emellertid får styrelsen påpeka, att en rikligare frimärksutgivning
skulle kunna få en verkan, rakt motsatt den som revisorerna
antagit, då man ju icke kan helt bortse från att frimärkssamlandet för den
enskilde samlaren även har en ekonomisk sida. Det kan därför väl tänkas,
att ökningen av antalet nya frimärken skulle medföra att intresset för samlandet
av svenska frimärken komme att avtaga.

Under åberopande av vad sålunda anförts vill generalpoststyrelsen såsom
sin uppfattning uttala att för närvarande tillämpad måttfullhet vid utgivning
av nya frimärken bör iakttagas jämväl i fortsättningen och att nuvarande
framställningsmetod bör bibehållas.

Generalpoststyrelsen hemställer att riksdagens revisorers berättelse i vad
den avser postverkets frimärksutgivning icke måtte föranleda någon åtgärd.

I detta ärendes slutliga handläggning ha, förutom undertecknade, deltagit
överdirektören Hultman, postsparbankschefen Holmström, byråcheferna
Granér, Nylund och Salomonson.

Stockholm den 17 januari 1957

Underdånigst
ERIK SWARTLING

MLS-FRIDE ANTONI

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Ur de synpunkter statskontoret har att beakta synes icke något vara att
erinra mot eu tätare utgivning av nya frimärksserier. Med anledning av vad
riksdagens revisorer förutsatt rörande sättet för frimärkenas tillhandahållande,
må dock framhållas, att vid användning av litografisk metod — offsettryck
— märkena ej torde kunna framställas i rullar.

Från statskontorets tryckeriintendent inhämtat yttrande bifogas.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Hiort.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

TORD MARCUSSON

M. Franzén

Bilaga

P. M.

angående postverkets frimärksutgivning
Emot vad riksdagens revisorer uttalat angående frimärksutgivningen är
intet att erinra. Det måste dock framhållas att, vid tryckning av frimärken
enligt offsetmetoden, rullar ej torde kunna framställas.

Stockholm den 10 januari 1957

E. Danielsson

341

§ 22 Statens värdetryck

Generalpoststyrelsen

Till Iv onunge n

Genom remiss den 18 december 1956 har generalpoststyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
under § 22 i sin berättelse rörande statens värdetryck. Med anledning härav
får generalpoststyrelsen anföra följande.

Revisorerna ha under begreppet värdetryck sammanfört sedlar och obligationer
med hland annat beläggningsstämplar och frankotecken. Enligt
generalpoststyrelsens uppfattning kan lämpligheten härav diskuteras. Det
torde få anses föreligga en principiell skillnad mellan å ena sidan sedlar
och obligationer och å andra sidan frankotecken, kvittenskuponger och
statsstämplar. Sedlar etc. hava karaktären av betalningsmedel, giltiga i
var mans hand. Detta är icke fallet med frankotecken och än mindre med
kvittenskuponger och statsstämplar. Frankotecken äro sålunda närmast att
anse såsom av postverket utgivna kvitton på erlagda postavgifter, vilka
icke i och för sig representera ett penningvärde förrän i samband med
att postverkets tjänster tagas i anspråk. Denna principiella skillnad måste
i praktiken rimligtvis medföra större krav på osviklig kontroll vid tillverkningen
och framför allt på säkerhetsanordningar vid hanteringen i fråga
om sedeltrycket än vad fallet är i fråga om frimärkstrycket.

Revisorerna omnämna eu enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillsatt sakkunnigutredning
rörande myntverkets framtida organisation och uppgifter.
Utredningen har föranletts bland annat därutav, att fullmäktige i riksbanken
i skrivelse till Kungl. Maj:t ifrågasatt en sammanslagning av sedel- och
mynttillverkningen, vilket förutsatts kunna leda till besparingar. Revisorerna
föreslå att denna nu pågående utredning angående myntverkets och
sedeltryckeriets organisation utvidgas till att omfatta även frimärkstryckeriets
ställning och förläggning.

Frågan om eventuell sammanslagning av frimärkstryckeriet och riksbankens
sedeltryckeri har såsom framgår av revisorernas berättelse varit
föremål för övervägande och utredning vid olika tillfällen, senast år 1952.
Ett exemplar av den inom generalpoststyrelsen i samband härmed upprättade
promemorian, vilken av revisorerna åberopats i deras berättelse, bifogas.
De skäl som i nämnda PM anförts mot en överflyttning finner styrelsen
till huvudsaklig del alltjämt vara gällande. Det må emellertid ytterligare
understrykas, alt det för generalpoststyrelsen är nödvändigt att stiidse ha
direkt kontroll och ledning av frimärkstillverkningen och att det var inte
minst av detta skäl som generalpoststyrelsen på sin tid inrättade eget
tryckeri för ändamålet. Eu administrativ sammanslagning av frimärkstillverkningen
med tillverkning av annat värdetryck kan alltså biträdas av
postverket endast under den uttryckliga förutsättningen, all den direkta
ledningen över frimärkstillverkningen alltjämt skall utövas av generalposlstyrelsen
utan något mellanled. Under sådana betingelser finns det å andra
sidan från postverkets sida i och för sig intet all erinra mot att frimärkstillverkningen
bedrives inom lokaler, som äro belägna i nära anslutning till
lokaler, där tillverkning av sedlar eller annat dylikt värdetryck äger rum,
under villkor alt arbetet med tillverkning, förvaring och expedition av frankotecken
icke förlynges eller fördyras 1. ex. genom krav på kontroll och sä -

342

kerhetsanordningar, som anses nödvändiga för sedeltrycket men ej för
postverkets frankotecken.

Revisorerna framhålla i sitt uttalande att tillverkningarna av de olika
statliga värdetrycken förete så många likartade faktorer, att väsentliga fördelar
torde stå att vinna genom en gemensam produktion. Såvitt styrelsen
kan finna inskränka sig emellertid dessa faktorer praktiskt taget till enbart
användandet av i princip samma tryckförfarande. Redan från och med
framställningen av tryckformen och fram till den färdiga produkten äro
arbetssätten olika. Sålunda kunna varken frimärkstryckeriets maskiner eller
dess övriga tekniska utrustning, inklusive galvaniseringsanläggningen, utnyttjas
av sedeltryckeriet eller vice versa. Samma förhållande gäller också
den ojämförligt största delen av materielen. Ej heller torde det vara möjligt
att — frånsett ett fåtal enklare arbetsmoment — kunna använda gemensam
tryckningspersonal.

De nuvarande framställningskostnaderna för frankotecken måste betraktas
såsom låga. Styrelsen finner det därför mycket tvivelaktigt, att en
ändrad organisation i antydd riktning för statens värdetrycksframställning
skulle kunna medföra lägre produktionskostnader för postverkets värdetecken.
Styrelsen har i detta sammanhang funnit det vara av intresse att
göra en jämförelse mellan å ena sidan kostnaderna för stämpeltillverkningen,
som för närvarande ombesörjes av riksbankens sedeltryckeri, och
å andra sidan kostnaderna för framställningen av vissa postala värdetecken.

För tillverkningen av statsstämplar betingade sig riksbankens sedeltryckeri
under år 1955 följande ersättningar per 1 000 st.

1/1—30/6 55 1/7—31/12 55

Enkla beläggningsstämplar . .	7: 50	resp. 8: 50	+ 0: 95	papper + pappers- tiHägg
Dubbla »	28: 50	30: —	+ 4: 14	»
Överlåtelsestämplar ........	15: 70	15: —	+ 2: 02	»
Inteckningskontrollstämplar . Stämpelbelagda aktiebrev . .	7: 20 71: 20	8: — 80: —	+ 1: 19	»

Kostnaden per 1 000 st. tillverkade frankotecken och kvittenskuponger

har uppgått till följande belopp.

1955 1954

Frimärken i rullar, vanliga formatet.................. 1: 16 1:11

» » » , större » .................. 1:44 1:41

Kvittenskuponger .................................. 2:60 2:50

Ehuru de olika objekten icke äro direkt jämförbara synes dock förhållandet
mellan tillverkningskostnaderna för å ena sidan enkla beläggningsoch
överlåtelsestämplar samt å andra sidan kvittenskuponger, som i likhet
med stämpelmärkena tillverkas i kartor, kunna tillmätas viss betydelse.

Vad här anförts synes ge vid handen att överflyttning av frimärkstillverkningen
till riksbankens sedeltryckeri icke skulle kunna bidraga till att
förbilliga frankoteckenstillverkningen. Då vidare ett av skälen till att
generalpoststyrelsen på sin tid själv övertog frimärkstillverkningen var
strävan att minska omkostnaden för tillverkningen och då detta syfte enligt
verkställd utredning också uppnåddes, synes några sakliga skäl nu icke
kunna anföras till att bortflytta frankoteckenstillverkningen från generalpoststyrelsen.

343

Revisorerna påpeka att frimärkstryckeriet alltsedan det inrättades har
varit förlagt till centralposthuset. Sedan det omnämnts, att utrymmesbristen
för sedeltryckeriet är besvärande för produktionen, anföra de emellertid
vidare, att lokalfrågan för närvarande är i hög grad aktuell även för
frimärkstryckeriets del och att generalpoststyrelsens lokalbehov har lett
till planer på en utflyttning av frimärkstryckeriet till en planerad tillbyggnad
av postverkets industrianläggningar i Ulvsunda. Revisorerna synas utgå
från att frågan om frimärkstryckeriets utflyttning redan är avgjord. Så är
emellertid icke fallet, enär generalpoststyrelsen ännu icke tagit definitiv
ställning till frågan. Såsom styrelsen framhållit i sin av revisorerna omnämnda
petitaskrivelse har styrelsen nämligen tillsatt ett utredningsorgan
med uppdrag att göra eu översyn av byggnadsföretagets planering i syfte
att nedbringa byggnadskostnaderna. Resultatet av denna utredning föreligger
ännu icke.

Revisorerna ha i sin berättelse framhållit att behovet av frimärken och
därmed jämförliga värdetecken oavbrutet har stegrats. I själva verket förhåller
det sig så, att förbrukningen av frimärken alltsedan år 1951 har
praktiskt taget stagnerat. Förbrukningen, som år 1951 var 559 miljoner
stycken frimärken och år 1954 uppnådde sitt hittills högsta värde med 564
miljoner stycken, sjönk nämligen år 1955 till 562 miljoner stycken. Denna
stagnation i frimärksåtgången under en samtidigt mycket betydande ökning
av verkets rörelse får sin förklaring därav att bruket av frankostämplingsmaskiner,
som första gången medgavs av svenska postverket i mitten av
1920-talet, blivit alltmera spridd bland postverkets kunder. Därest generalpoststyrelsens
utredning rörande frimärkstryckeriets förläggning skulle
resultera i att det kvarblir i sina nuvarande lokaler, vilket är mycket
möjligt, kan man alltså räkna med att dessa lokaler för överskådlig framtid
äro tillräckliga och väl disponerade.

Frimärkstryckeriet är i sig självt av sådan storlek och så organiserat,
att det företagsekonomiskt kan vara motiverat att driva det som ett fristående
företag. Skulle frimärkstryckeriet kvarstanna i sina nuvarande
lokaler i centralposthuset bortfaller förutsättningarna för en sammanslagning
med sedeltryckeriet och myntverket, då lokaler för de båda företagen
eller något av dem icke kan beredas inom centralposthuset. Skulle å andra
sidan frimärkstryckeriet flyttas till Ulvsunda, kommer det att inordnas
under postverkets tryckeri i den gemensamma lokala administrationen för
postverkets industrier. Härigenom kommer postverket att vinna större ekonomiska
och andra fördelar än som kan ernås genom sammanslagning av
sedeltryckeriet med frimärkstryckeriet.

Revisorerna ha funnit angeläget att den planerade nya byggnaden för
frimärkstryckeriet icke uppföres utan att hänsyn tages till möjligheterna
av eu framtida utvidgning, därest det skulle visa sig fördelaktigt att sedeltryckeriet
och eventuellt även mynttillverkningen anslutes därtill. Utan
att i detta sammanhang taga definitiv ställning till frågan om frimärkstryckeriets
eventuella flyttning, kan generalpoststyrelsen med stöd av gjord
undersökning meddela, att det, såvitt nu kan bedömas, icke torde vara
möjligt att utan åsidosättande av postverkets egna behov och intressen
uppföra eu tillräckligt stor nybyggnad på tillgänglig tomtmark i Ulvsunda
för att kunna inrymma både frimärkstryckeriet, sedeltryckeriet och myntverket.

344

På ovan anförda skäl får generalpoststyrelsen avstyrka bifall till riksdagens
revisorers här ifrågavarande förslag.

I detta ärendes slutliga handläggning ha förutom undertecknade deltagit
överdirektören Hultman, postsparbankschefen Holmström samt byråcheferna
Granér, Nylund och Salomonson.

Stockholm den 17 januari 1957

Underdånigst
ERIK SWARTLING

NILS-FRIDE ANTONI

Bilaga

P. M.

angående frankoteckenstillverkningens eventuella överflyttande
till riksbankens sedeltryckeri

Med statens värdetryck avses riksbankens sedlar, riksgäldskontorets obligationer
med tillhörande kuponger, skattkammarväxlar, statsstämplar och
frankotecken.

Frankoteckenstillverkningen utfördes före 1920 av enskilda leverantörer,
1873—1919 av aktiebolaget Jacob Bagges sedeltryckeri. Er. o. in. 1920 har
postverket självt ombesörjt tillverkningen. Det övriga värdetrycket har
sedan lång tid utförts av riksbankens sedeltryckeri, vars drift före mitten
av 1918 på entreprenad omhänderhades av en utav riksbanksfullmäktige
antagen tryckeriföreståndare. Från sistnämnda tidpunkt övertogs driften
av riksbanken själv.

Frågan om vidtagande av åtgärder till nedbringande av kostnaderna för
statstrycket — däri inbegripet värdetrycket — har flera gånger varit föremål
för statsmakternas uppmärksamhet och prövning. I detta hänseende
må sålunda erinras om att Kungl. Maj:t i proposition nr 183 till 1913 års
riksdag föreslog inrättande av en statens tryckeriexpedition, vilken skulle
tillhandagå verk och myndigheter med råd och upplysningar om tryckeriarbetenas
uppställning, träffa avtal om tryckning samt kontrollera tryckeriräkningar
m. in. För värdetryckets vidkommande är propositionen av intresse
framför allt därför att i en i ärendet upprättad promemoria ifrågasattes,
om icke ett särskilt statstryckeri borde inrättas för tillverkning av
sedlar, stämplar, frimärken och dylikt, vilket tryckeri borde ställas under
samma ledning som den föreslagna tryckeriexpeditionen.

Departementschefen fann förslaget om inrättande av ett statstryckeri i
en eller annan form synnerligen beaktansvärt. Propositionen begränsades
dock till alt avse inrättande av en statens tryckeriexpedition. Propositionen
bifölls ej av riksdagen.

Vidare må omnämnas, att inrättande av ett statstryckeri föreslogs i motioner
vid 1913, 1914, 1915 och 1917 års riksdagar. Sistnämnda motion
föranledde riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa, att utredning måtte
verkställas om och i vad mån kostnaderna för statens tryck kunde nedbringas.

I anledning härav tillkallade statsrådet och chefen för finansdepartementet
tre personer att såsom sakkunniga verkställa den begärda utredningen.
I ett den 28 februari 1918 avgivet betänkande föreslogo de sakkunniga dels

345

inrättande av en statens tryckeriexpedition, dels att allt statens tryck skulle
för utförande överlämnas till vissa större tryckeriföretag, med vilka Kungl.
Maj:t träffade avtal om statstryckets verkställande mot ersättning enligt
självkostnadsberäkning med tillägg av viss skälig ersättning för företagarevinst.
Ehuru de sakkunniga ansågo vissa skäl tala för inrättande av ett
statens värdetryckeri, borde dock även värdetrycket inbegripas i den föreslagna
anordningen. Statens specialtryckerier med lokaler, maskiner och
övrig material skulle ställas till tryckeriföretagens disposition och under
deras förvaltning. I fråga om värdetrycket skulle företagen vara förpliktade
att ställa sig till efterrättelse de kontroll- och skyddsåtgärder, som
av vederbörande myndigheter kunde prövas erforderliga.

I sina yttranden över betänkandet (jfr prop. 239 till 1921 års riksdag)
avstyrkte riksbanksfullmäktige på det bestämdaste, att sedeltryckeriet ställdes
till disposition och under förvaltning av andra tryckeriföretag, medan
generalpoststyrelsen icke fann minsta anledning föreligga, att till monopolföretagen
överlämna vare sig postverkets blankettryckeri eller postverkets
under uppsättning varande frimärkstryckeri.

De sakkunnigas förslag föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd i vad avsåg
statstryckets överlämnande till enskilda tryckeritöretag.

För nedbringande av de alltmer stigande kostnaderna för frankoteckenstillverkningen
övertog postverket — såsom ovan nämnts — självt frankoteckenstillverkningen
fr. o. in. 1920 och postverkets frimärkstryckeri inrättades.
Redan under sitt första verksamhetsår visade tryckeriet ett gott
ekonomiskt resultat, och kostnaderna för frankotecknen nedbringades i
hög grad.

Det skulle dock icke dröja länge, förrän frågan om ett sammanförande
av frimärkstryckeriet med riksbankens sedeltryckeri blev aktuell. Den närmaste
anledningen häri ill synes ha varit den omständigheten, att generalpoststvrelsen
i samband med frimärkstryckeriets inrättande var betänkt,
att till detsamma överflytta tryckningen av statsstämplar, vilka såsom för
närvarande enligt kontrakt mellan styrelsen och riksbanksfullmäktige trycktes
av sedeltryckeriet. Enligt riksbanksfullmäktiges åsikt skulle emellertid
ett sådant överflyttande avsevärt rubba verksamheten å sedeltryckeriet,
varför fullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj:t den It december 1919 hemställde.
afl utredning måtte verkställas, huruvida en överflyttning vore för
statsverket fördelaktig. Även riksdagen upptog detta spörsmål till behandling
i skrivelse nr 95 år 1920 till Kungl. Maj:t och hemställde, att Kungl.
Maj:t måtte utreda, på vad sätt handhavandet av statens värdetryck över
huvud taget ur ekonomiska och administrativa synpunkter borde anordnas.
Riksdagen ifrågasatte, om det kunde anses ändamålsenligt, att det statliga
värdetrycket verkställdes å två olika för statens räkning bedrivna tryckerier
samt ansåg skäl finnas för upprättande av ett gemensamt värdetryckeri.
Enligt riksdagens åsikt borde eu undersökning i ärendet omfatta dels de
anordningar, som omedelbart kunde erfordras, dels ock frågan, huru saken
för framtiden borde ordnas. I förra hänseendet hade riksdagen inhämtat,
all plats kunde beredas för de av postverket inköpta frimärksmaskinerna
i sedeltryckeriets dåvarande lokaler. Beträffande sakens ordnande för framliden
framhölls, all det inom kort lid vore nödvändigt all förflytta sedelIryckeriel
bil lokaler utom riksbanken. Innan eu sådan förflyttning verkställdes,
borde fullständig utredning om det framtida ordnandet av statens
värdetryck föreligga.

346

Riksbanksfullmäktiges och riksdagens skrivelser remitterades till generalpoststyrelsen
för yttrande.

Enligt generalpoststyrelsens uppfattning skulle ett bortflyttande från
styrelsen av frankoteckenstillverkningen vara ett icke tillrådligt steg, som
förutom att det skulle verka opraktiskt och onödigt förtynga arbetet också
skulle komma att öka kostnaderna för frankoteckenstillverkningen. Styrelsen
avstyrkte därför bestämt, att frankoteckenstillverkningen vare sig
i dess helhet eller till någon del bortflyttades från generalpoststyrelsen
innan det till fullo utretts, att staten därigenom skulle tillskyndas ekonomisk
fördel.

Beträffande stämpeltrycket vidhöll generalpoststyrelsen, att överflyttande
av stämplingen av aktier och likartade handlingar från riksbankens
sedeltryckeri till styrelsen skulle ställa sig för statsverket såväl ekonomiskt
fördelaktigare ° som ur kontrollsynpunkt lämpligare. Generalpoststyrelsen
ville dock ifrågasätta en dylik överflyttning endast för så vitt den icke
kunde anses föregripa den utredning rörande det framtida ordnandet av
statens värdetryck, som kunde komma att ske.

Den 10 december 1920 fann Kungl. Maj:t någon anordning för upprättande
av ett gemensamt tryckeri för statens värdetryck icke omedelbart
erforderlig.

Ltredning rörande det lämpligaste sättet för ordnande av statens värdetryck
verkställdes sedermera utav tre av statsrådet och chefen för finansdepartementet
tillkallade sakkunniga, nämligen bankofullmäktigen E. A.
Nilsson, intendenten i generalpoststyrelsen M. F. Dahlén och tryckerisakkunnige
B. Palmquist, vilka avgåvo utlåtande i ärendet den 29 juni 1923.

De sakkunniga ansago, att det för staten icke skulle vara fördelaktigt
i vare sig ekonomiskt eller administrativt avseende att omedelbart vidtaga
åtgärder för sammanslagning av tryckerierna. Huru än värdetrycket skulle
komma att ordnas, vore det emellertid enligt de sakkunnigas åsikt nödvändigt,
att omedelbart anvisa nya lokaler för sedeltryckeriet. Såsom lämplig
plats för ändamålet föreslogo de eu del av det tomtområde, som disponerades
av myntverket.

Den nya byggnaden borde planeras så, att den utan olägenhet och utan
väsentligare ändringar skulle kunna utökas i sådan mån, att däri framdeles
skulle kunna beredas plats jämväl för tryckningen och kontrollen av för
postverket erforderliga frankotecken.

Då de skäl, som talade mot ett omedelbart sammanslående av värdetryckerierna,
icke längre förefunnes eller då frimärkstryckeriet måste utflyttas
från sina dåvarande lokaler och staten sålunda under alla förhållanden
måste vidkännas utgifter för nya lokaler och för en kostsam
förflyttning av det jämförelsevis omfattande frimärkstryckeriets maskiner
in. in., borde frimärkstryckeriet förflyttas till den nämnda byggnaden och
värdetryckerierna sammanföras till ett gemensamt under Kungl. Maj:t
lydande statsvårdetryckeri.

En av de sakkunniga, bankofullmäktigen E. A. Nilsson, uttalade emellertid
särskild mening och ansåg, att frankoteckenstillverkningen så snart
lämpligen kunde ske borde övertagas av riksbankens sedeltryckeri.

I sitt yttrande över betänkandet hemställde generalpoststyrelsen, att intet
av förslagen skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Generalpoststyrelsen
anförde huvudsakligen följande.

347

Frimärkstryckeriet var inrättat på ett praktiskt och lör staten ekonomiskt
sätt. Då frankoteckenstillverkningen även efter en ev. sammanslagning
med sedeltryckeriet måste försiggå i från sedeltryckeriet skilda lokaler
och för frimärkstryckeriet måste reserveras lokaler av ungefär samma storlek,
som det disponerade inom centralposthuset, skulle eu sammanslagning
ingalunda medföra besparing i lokalkostnaderna. En utflyttning av frimärkstrvckeriet
från generalpoststyrelsen skulle medföra extra kostnader
för transporter av frankotecken från tryckeriet till frimärksförrådet samt
ganska svåra olägenheter ur förvaltningssynpunkt. Även efter sammanslagning
av tryckerierna måste frimärkstryckeriets personal användas i
lika stor utsträckning som tidigare. Det syntes generalpoststyrelsen föga
troligt, att de låga kostnaderna för framställning av frankotecken skulle
kunna nedbringas genom tillverkningens övertagande av ett särskilt statligt
företag. Ur allmän ekonomisk synpunkt vore intet att vinna genom en
sammanslagning. Själva tillverkningen av frimärkena måste stå under
postverkets kontroll, vilket skulle medföra extra kostnader, om tillverkningen
utfördes å ett fristående tryckeri. Styrelsen hyste den uppfattningen,
att ett sammanförande av tryckerierna icke inom en praktiskt överskådlig
tid skulle befinnas motiverad. De anförda skälen mot ett sådant sammanförande
syntes nämligen äga bärkraft under alla förhållanden, och något
behov för postverket att för den egentliga poströrelsen utnyttja de åt
frimärkstryckeriet upplåtna lokalerna syntes icke komma att uppstå under
mycket lång tid framåt.

I sitt den 11 oktober 1923 avgivna yttrande i ärendet meddelade riksbanksfullmäktige,
som ansågo att det ifrågavarande värdetrycket borde
äga rum i riksbankens sedeltryckeri, att fullmäktige ämnade företaga en
utredning av frågan om beredande av lämpliga lokaler åt sedeltryckeriet
och att fullmäktige i sinom tid skulle delgiva Kungl. Maj:t resultatet av
utredningen.

Betänkandet och de däröver avgivna utlåtandena synas icke ha föranlett
någon annan Kungl. Maj ds åtgärd än att Kungl. Maj d den 6 maj 1949
förordnade att handlingarna i ärendet skulle läggas ad acta. Finansdepartementets
akt i ärendet innehåller ingenting om att sedeltryckeriets nuvarande
byggnad, som är belägen å den av de sakkunniga föreslagna platsen,
planerats så, att den utan olägenhet skulle kunna utökas för beredande
av plats för frankoteckenstillverkningen.

Såsom tidigare nämnts visade frimärkstryckeriet redan under törsta
tiden av sin verksamhet ett gott ekonomiskt resultat. De med frankoteckenstillverkningen
sysselsatta personernas antal nedbringades väsentligt.
Vid aktiebolaget Jacob Bagges sedeltryckeri synes under slutet av dess
verksamhet ha använts 35 personer vid frankoteckenstillverkningen. Samtidigt
utövades emellertid kontrollen över tillverkningen från postverkets
sida av nio kvinnliga statsanställda biträden, varför sammanlagt 44 personer
sysselsattes med tillverkningen och kontrollen av denna, chefs- och
kontorspersonal hos bolaget ej inräknad. Vid postverkets tryckeri åter

348

anställdes endast 30 personer. Medan kostnaderna för tillverkning av
ettusen frimärken 1914 och 1919 utgjorde resp. 0,55 kr. och 0,77 kr. hade
de åren 1922 och 1923 nedbringats till 0,53 kr. resp. 0,51 kr. Kostnaderna
för de övriga frankotecknen visade en motsvarande minskning.

Det goda ekonomiska resultatet torde ha möjliggjorts huvudsakligen
tack vare den nya metod för frimärkstillverkningen, som infördes av
generalpoststyrelsen. För frimärkstillverkningen användes sålunda en i
U.S.A. inköpt automatisk frimärkstryckpress för framställning av frimärken
i ståltryck på papper i rullar, vilken hade en leveransförmåga av
250 000 märken per timme. Tidigare hade frimärkena framställts dels i
koppartryck, dels i boktryck med två tryckpressar, vilka sammanlagt hade
eu leveransförmåga av endast 164 000 märken i timmen och vilka krävde
en avsevärd större personal än den nya frimärkstryckpressen.

Senare har generalpoststyrelsen ytterligare sökt rationalisera driften vid
frimärkstryckeriet. Till belysning härav kan följande anföras.

Frimärkshäften tillverkas sedan 1940 i eu specialmaskin. Dessförinnan
hade häftestillverkningen skett uteslutande för hand. Det nya tillverkningssättet
medförde en personalbesparing på 5—6 arbetare.

Då den vid frimärkstryckeriets inrättande inköpta frimärkstryckpressen
på grund av förslitning icke längre kunde användas, ersattes den 1937 med
en ny dvlik press, vilken i flera avseenden var bättre konstruerad än
den gamla: tryckningen kunde medelst stålcylindrar ske å gummerat papper
samt perforeringen av frimärkena äga rum direkt i pressen. Tidigare
hade gummeringen och perforeringen måst verkställas i särskilda maskiner.

1949 togs i bruk eu ny frimärkstryckpress med ungefär samma konstruktion
och kapacitet som den 1937 anskaffade frimärkspressen, vilken
därefter varit uppställd som reservmaskin. Tidvis har dock båda maskinerna
använts samtidigt.

Tryckeriets galvaniska avdelning har utökats. Medelst en 1912 inköpt
för k o pp r i n g s a n 1 ä g g n i n g påläggas de i frimärkstryckpressarna använda
stålcylindrarna ett ytskikt av koppar, varigenom de relativt dyrbara stålcylindrarna
blivit praktiskt taget outslitliga.

I detta sammanhang kan omnämnas, att frimärkstryckeriet har för
avsikt att inom den närmaste tiden övergå från det sedan 1920 tillämpade
manuella paketeringsförfarandet med papper som omslag till ett maskinellt
förfarande mod plastomslag. Härigenom beräknas en personalbesparing
på 5—6 kvinnliga arbetare kunna ske.

Brevkort och kortbrev tillverkas i en 1942 anskaffad specialmaskin.
Denna maskin, som ersatte två rotationstryckpressar, en gummeringsmaskin,
en perforeringsmaskin samt delvis en snällpress och en skärmaskin,
minskade behovet av mänsklig arbetskraft avsevärt.

Anskaffningsvärdet av frimärkstryckeriets nuvarande maskiner och inventarier
torde något överstiga 1 miljon kronor.

Behovet av värdetecken har oavbrutet stegrats. Såsom framgår av nedanstående
diagram utgjorde antalet vid frimärkstryckeriet tillverkade
värdetecken 1922 330 milj. st. och 1952 616 milj. st. samt antalet vid
tryckeriet under samma år sysselsatta personer 28 resp. 58 st.

I värdetecknen ingår, förutom frankotecken, kvittenskuponger till i
genomsnitt per år 4 milj. st. 1922—1939 och 10 milj. st. 1940—4952.

Det relativt låga antalet anställda under den första tiden torde till stor

349

Antal Milj.
anställ- värdeda
tecken

60

55

50

45

40

35

30

25

20

15

10

5

År

= värdetecken
= anställda

1922 24 26 28 30 32 34 36 38 40 42 44 46 48 50 52

23 25 27 29 31 33 35 37 39 41 43 45 47 49 51

del bero på att den arbetskrävande häftestillverkningen då hade mycket liten
omfattning. Därefter har denna tillverkning ökat alltmer, vilket avspeglar
sig i det högre antalet anställda under åren 1932—1939. Den därefter bättre
rådande överensstämmelsen mellan antalet anställda och produktionens
omfattning torde ha möjliggjorts tack vare anskaffandet av häftesmaskinen
och brevkorts- och kortbrevspressen. Det ungefärliga antalet tillverkade
häften utgjorde 1922 540 000 st., 1924 690 000 st., 1932 2 800 000 st., 1939
4 000 000 st. och 1945 5 000 000 st.

Personalen å frimärkstryckeriet utgöres f. n. av en intendent i Ca 27, en
gravör i Ce 27, en arvodesanställd biträdande gravör, en förste tryckeriassistent
i Ce 23, en kontorsskrivare i Ca 19, en verkstadsförman i Ce 18,
en förste kansliskrivare i Ca 17, eu frimärkstryckare i Ce 17, en kansliskrivare
i Ca 15, tio kontorsbiträden i Ca 8 samt sex manliga och trettiotre
kvinnliga kollektivavtalsanställda arbetare.

Intendenten har att utöva den omedelbara ledningen av och tillsynen
över frimärkstryckeriet. Det åligger honom hl. a. att med biträde av underställd
personal ansvara för det behöriga fullgörandet av inom frimärks -

350

tryckeriet förekommande arbeten samt att tillse, att tidsenliga och i övrigt
rationella arbetsmetoder tillämpas samt att ansvara för vården av frimärkstryckeriets
utrustning av maskiner och inventarier m. in.

Gravörerna utföra förekommande frimärks- och kvittenskuponggravyrer.

Kontorsskrivaren verkställer avlöningsuträkningar, upprättar personalrapporter,
redovisningar över verkställda tryck m. m.

Verkstadsförmannen utför de galvaniska arbetena, präglar gravyrcylindrarna,
utför reparationer av maskiner in. m.

Förste kansliskrivaren har till åliggande bl. a. att alternerande med kansliskrivaren
avläsa räkneverken å frimärkstryckeriets pressar, att kontrollera
leveranser och redovisningar från den personal, som är sysselsatt
med spolning och paketering av frimärken samt att iordningställa leveranser
av värdetecken till frimärksförrådet.

Frimärkstryckaren trycker frimärken och kvittenskuponger.

Kansliskrivaren har bl. a. till åliggande att alternerande med förste
kontorsskrivaren avläsa räkneverken å frimärkstryckeriets pressar, att
övervaka granskningen, räkningen och redovisningen av frimärkshäftena,
kontrollräkna och granska i förväg uppräknade kvittenskuponger samt
iordningställa dem för leverans till frimärksförrådet, att i närvaro av
tjänsteman från intendentsavdelningens kansli räkna och iordningställa
å frimärkstryckeriet uppkommen värdeteckensmakulatur samt att kollationera
kontorsskrivarens avlöningsuträkningar.

Kontorsbiträdena ha till huvudsakligt åliggande att kontrollera de tryckta
frimärkena samt att avdela frimärksbanan för spolning av märken i 100-och 500-rullar.

.. kvinnliga arbetarna sysselsättas i allmänhet nio st. med samma

göromål som kontorsbiträden, nio st. med spolning av frimärken och
åtta st. med paketering av frimärken.

De övriga biträda bl. a. vid tryckningen av brevkort och kortbrev samt
tillverkningen av frimärkshäften, varjämte de räkna och paketera brevkort,
kortbrev och häften.

Av de manliga arbetarna sysselsättas i regel en med tryckning av brevkort
och kortbrev, en med tillverkning av häften, en som biträde åt verkstadsförmannen,
två som biträde åt frimärkstryckaren samt en med tryckning
i digelpress, skärning m. m.

Postverkets utgifter för värdeteckenstillverkningen ha ökat alltmer. En
sammanställning över dessa utgifter under åren 1939—1952, fördelade på
olika kostnadsslag, bifogas1. Av densamma framgår bl. a., alt de största
kostnaderna utgöras av avlöningar och papper. Avlöningarna utgjorde 1939
—1944 38 39 procent av totalkostnaderna och ha därefter oavbrutit stigit

för att 1952 utgöra 53 procent av totalkostnaderna. Papperskostnaderna
utgjorde 1952 24 procent av totalkostnaderna.

Av nedanstående sammanställning framgar kostnaderna för framställning
av ettusen vanliga frimärken under åren 1922—1952.

För erhållande av en ungefärlig bild av den reella kostnadsutvecklingen
ha nyssnämnda kostnader här nedan »vägts» mot socialstyrelsens levnadskostnadsindex
i 1914 års serie. Eu sådan jämförelse är givetvis ytterst
vansklig men torde dock vara av visst värde. Den på detta sätt framräknade
reella kostnadsutvecklingen återfinnes i fjärde kolumnen.

Här ej avtryckt.

351

År	Kostnad för 1 000 vanliga frimärken kr.	Kostnads- index	»Vägt» index
1922	0: 53	100	100
1923	0: 51	96	105
1924	0: 50	94	106
1925	0: 50	94	104
1926	0: 46	87	99
1927	0: 45	85	96
1928	0: 43	81	92
1929	0: 43	81	93
1930	0: 37	70	83
1931	0: 36	68	84
1932	0: 36	68	85
1933	0: 36	68	87
1934	0: 35	66	83
1935	0: 37	70	87
1936	0: 37	70	86
1937	0: 37	70	84
1938	0: 58	109	128
1939	0:55	104	118
1940	0: 61	115	117
1941	0: 68	128	114
1942	0: 71	134	in
1943	0: 69	130	106
1944	0: 67	126	102
1945	0: 72	136	no
1946	0: 75	141	113
1947	0: 82	155	117
1948	0: 80	151	113
1949	0: 86	162	119
1950	0: 92	173	125
1951	1: 14	215	131
1952	1: 14	215	129

De ovanligt låga kostnaderna under åren 1930—1937 äro till väsentlig
del beroende därpå, att under dessa år så gott som inga avskrivningar och
räntekostnader förekommit. De sedan 1940-talet i jämförelse med tidigare
år mycket höga papperspriserna ha höjt kostnaderna avsevärt.

Till belysning av frågan om frankoteckenstillverkningens förläggande
utom centralposthuset torde till en början följande kunna anföras.

Frimärkstryckeriet disponerade från början över en golvyta av ca
490 in2. Motsvarande utrymme utgör numera ca 1 300 in2. Lokalerna ha utformats
och inretts för tryckeriets speciella behov. Så sent som 1948—1949
omdisponerades lokalerna och utfördes förstärkningsarbeten av vissa
bjälklag, på vilka den senast anskaffade frimärkstryckpressen vilar, för
en kostnad av ca 40 000 kronor. Därest frankoteckenstillverkningen överflyttas
till andra lokaler, kommer det kapital, som nedlagts i tryckeriets
lokaler, icke att till fullo kunna utnyttjas. Om lokalerna skola användas

352

för annat ändamål, måste sannolikt också ganska dyrbara ändringsarbeten
vidtagas. I detta sammanhang bör även påpekas de mycket stora kostnaderna
för nedmontering, flyttning och uppmontering av de i tryckeriet
använda maskinerna. Enligt från frimärkstryckeriet inhämtad uppgift
torde dessa kostnader kunna beräknas uppgå till minst 100 000 kronor.

Hyran för frimärkstryckeriets nuvarande lokaler beräknas utgöra 25
kronor in2. I en under nuvarande prisförhållanden uppförd byggnad komme
hyran att uppgå till väsentligt högre belopp, vilket ju måste höja kostnaderna
för frankoteckenstillverkningen.

Beträffande frågan om frankoteckenstillverkningens överflyttande till
riksbankens sedeltryckeri eller frimärkstryckeriets förläggande till Ulvsunda,
vilket också ifrågasatts, må följande anföras.

Därest frankoteckenstillverkningen överflyttas till sedeltryckeriet, torde
förhållandet mellan postverket och riksbanken komma att regleras genom
kontrakt. Rent teoretiskt skulle därför postverket gentemot riksbanken
komma att intaga samma ställning som gentemot varje annan leverantör
till postverket. Om så ansåges erforderligt, skulle det emellertid icke gärna
bli möjligt för postverket, att på annat sätt än genom sedeltryckeriet tillgodose
sitt behov av frankotecken. Postverket skulle alltså komma i eu
viss beroende ställning till riksbanken, vilket i flera avseenden inger betänkligheter.

Det låter sig visserligen sägas, att postverket i god tid skulle kunna
beräkna sitt behov av olika frankotecken, men erfarenheten har dock
visat, att så icke alltid varit möjligt. I synnerhet gäller detta nya frimärken.
Det förberedande arbetet vid utgivandet av sådana märken, som numera
sker ganska ofta, kräver en avsevärd tid och kan av olika anledningar
— svårigheten att få fram lämpliga motiv och teckningar, omarbetningar
av teckningar osv. — fördröjas, och det kan icke alltid på förhand beräknas,
när tryckningen kan börjas. Leveranstiden av dessa frimärken brukar
därför bli ganska kort. I sådana situationer bör postverket vara oberoende
av ett annat företag och dess i fråga om frankoteckenstillverkningen vidtagna
dispositioner.

Då postverket slutligt måste stå för kostnaderna för frankoteckenstillverkningen,
torde det största intresset av att kostnaderna hållas nere
förefinnas hos postverket. Sedan sedeltryckeriet övertagit tillverkningen,
torde emellertid postverket i praktiken komma att ha små möjligheter att
påverka kostnaderna. En omständighet av vikt i detta sammanhang är att
riksbanken äger taga direktiv endast av riksdagen, medan postverket lyder
under Kungl. Maj:t. Det förtjänar framhållas, att de sakkunniga, som avgåvo
det ovannämnda betänkandet den 29 juni 1923, visserligen ansågo
sig icke ha anledning antaga, att några större slitningar skulle uppstå mellan
riksbanken och postverket, men dock underströko, att postverket, som i
motsats till riksbanken var ett affärsdrivande verk och i första hand inför
Kungl. Maj:t ansvarigt för sina utgifter, genom riksbankens övertagande
av frimärkstryckeriet skulle bli berövat möjligheten att kunna inverka på
eu utgift, som visserligen ej vore att hänföra till någon av de större utgiftstitlarna,
men som dock uppginge till ej obetydligt årligt belopp. Då ifrågavarande
utgifter sedan tiden för de sakkunnigas uttalande ungefär tredubblats,
torde dessa synpunkter numera böra förtjäna än större beaktande.

Med nuvarande tillverkningssätt kan en leverans av frimärken icke kontrolleras
vare sig i fråga om frimärkenas valör, utseende eller gummering.

353

Först vid paketens öppnande, vilket nästan uteslutande sker å postanstalterna,
kan det konstateras, huruvida paketen innehålla uppgivet antal rullar och
häften. Huruvida rullarna innehålla vederbörligt antal frimärken kontrolleras
icke särskilt, när de öppnas å postanstalterna. Ej heller torde postfunktionärerna
kontrollera, att häftena innehålla vederbörligt antal frimärken.

Under den tid frankoteckenstillverkningen omhänderhades av AB Jacob
Bagges sedeltryckeri, då frimärkena tillverkades i kartor, utövade postverket
särskild kontroll över tillverkningen. Härför åtgick — i varje fall under
tiden närmast före postverkets övertagande av tillverkningen — icke mindre
än nio personer. Visserligen ställer sig förhållandena i detta hänseende
annorlunda, när tillverkningen omhänderhas av ett riksdagens verk, men
det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida icke postverket i en eller annan
form borde kontrollera, att frankotecknen erhölle ett kontraktsenligt utförande,
och om det kan vara lämpligt, att postverket från ett utom postverket
stående företag skulle utan vidare mottaga värden till ett årligt belopp
av betydligt över 100 miljoner kronor. En återgång till tillverkning av frimärken
i kartor torde vara utesluten.

Ur kontrollsynpunkt synes det sålunda vara motiverat, att frankoteckenstillverkningen
bibehålies av postverket.

Frankoteckenstillverkningen måste i olika avseenden ske under hänsynstagande
till den praktiska posttjänstens krav. För generalpoststyrelsen måste
det därför vara av värde att ha direkt till sig knuten sakkunskap beträffande
såväl frankoteckenstillverkningen som det postala arbetet, överhuvudtaget
är ifrågavarande tillverkning mycket intimt sammanbunden med den postala
verksamheten. I detta sammanhang bör särskilt nämnas det samarbete,
som äger rum mellan föreståndaren för frimärkstryckeriet och byrådirektören
å stämpelexpeditionen, vilken handhar huvudförrådet av frankotecken
och handlägger och i styrelsen föredrager ärenden rörande frankotecken.
Det under senare år allt livligare utgivandet av jubileumsfrimärken
har intensifierat detta samarbete. Mellan nämnda befattningshavare äger
nästan dagligen överläggningar rum rörande tillverkningen. Föreståndaren
hålles fortlöpande underrättad om frankotecknens åtgång och om ifrågasatt
utgivande av nya frankotecken. varigenom tillverkningen kan planeras på
lämpligaste sätt.

Det naturliga sambandet mellan frankoteckenstillverkningen och den
postala verksamheten utgör alltså ytterligare ett skäl mot sedeltryckeriets
övertagande av tillverkningen.

Numera sker frankoteckenstillverkningen av frimärkstryckeriet på generalpoststyrelsens
direktiv. Om sedeltryckeriet övertoge tillverkningen
kan antagas, att generalpoststyrelsens samarbete med den avdelning inom
sedeltryckeriet, där tillverkningen skulle äga rum, komme alt ske via sedeltryckeriets
ledning. Ytterligare eu instans i tillverkningen skulle införas,
vilket icke kan vara rationellt.

Om frankoteckenstillverkningen förlägges till sedeltryckeriet, komma
transporterna av frankotecknen alt utgöra ett problem. Frimärkstryckeriet
är beläget i omedelbar närhet till frimärksförrådet, och frankotecknen överföras
direkt från tryckeriet till frimärksförrådet. Några transportkostnader
uppkomma sålunda icke, vilket däremot skulle bli fallet, om sedeltryckeriet
övertoge tillverkningen. Transporterna från sedeltryckeriet skulle icke kunna
försiggå ulan all ytterst stränga försiktighetsåtgärder vidtagits. Vid dessa
tillfällen, exempelvis brådskande beställningar från postanstalterna, måste

23 Itev. beräUflse ant/, statsverket dr 1950. It

354

sannolikt mer än en transport dagligen äga rum. Transporterna komme
att bli både tidsödande och kostsamma.

Fråga är då, om frimärksförrådet icke skulle kunna anslutas till sedeltryckeriet,
varigenom dessa transporter skulle undvikas. Då emellertid frimärksförrådet
utgör eu integrerande del av den allmänna poströrelsen,
måste frimärksförrådet även i fortsättningen vara underordnat generalpoststyrelsen.
En sådan anslutning skulle därför endast kunna ske i den formen,
att frimärksförrådet förlädes i av generalpoststyrelsen hos sedeltryckeriet
förhyrda lokaler. Om frimärksförrådet även i fortsättningen skall vara anslutet
till stämpelexpeditionen, skulle emellertid detta nödvändiggöra en
förflyttning till sedeltryckeriet även av stämpelexpeditionen. Förlägges däremot
frimärkstryckeriet till Ulvsunda, kan frimärksförrådet i en eller annan
form organisatoriskt anslutas till frimärkstryckeriet. Härigenom skulle
såväl nämnda transporter undvikas som förflyttning av stämpelexpeditionen
onödiggöras. Därjämte funnes möjligheten att förena frankoteekenstillverkningen
med handläggningen av ärenden rörande utgivande av nya frankotecken
över huvud taget, varigenom det tidigare nämnda nära sambandet
mellan dessa ärenden och tillverkningen icke skulle behöva lida avbräck
av tillverkningens förflyttande utom centralposthuset.

Av vad tidigare anförts torde ha framgått, att det ekonomiska resultatet
av driften å frimärkstryckeriet icke motiverar frankoteckenstillverkningens
överlämnande till sedeltryckeriet.

Av betydelse synes också vara frågan, huruvida sedeltryckeriets övertagande
av frankoteckenstillverkningen skulle kunna medgiva ett bättre
utnyttjande av tillgängliga produktiva resurser och tillverkningen därigenom
förbilligas.

I motsats till frimärkstryckeriet tillverkar sedeltryckeriet självt sina färger
och har ett eget färglaboratorium. Det kan antagas, att de av sedeltryckeriet
framställda färgerna äro såväl bättre som billigare än de, som frimärkstryckeriet
inköper. I motsats till frimärkstryckeriet har sedeltryckeriet vidare
egen tvättanstalt. Frimärkstryckeriets kostnader för färg uppgå emellertid
endast till ca 0,3 procent och för tvätt endast till ca 0,1 procent av
totalkostnaderna för frankoteckenstillverkningen, varför de besparingar,
som i dessa hänseenden skulle kunna göras, synas skäligen betydelselösa.

Sedeltryckeriets och frimärkstryckeriets galvaniska anläggningar skulle
kunna sammanslås liksom tryckeriernas mekaniska verkstäder. Nämnvärda
besparingar torde emellertid icke kunna uppnås härigenom. Frimärkstryckeriets
galvaniska och mekaniska arbeten utföras av verkstadsförmannen med
biträde av en arbetare. Motsvarande arbetskraft skulle även efter sedeltryckeriets
övertagande av frankoteckenstillverkningen vara erforderlig för
utförande av mekaniska arbeten i samband med denna tillverkning. De i
frimärkstryckeriets mekaniska verkstad använda maskinerna kunna på
grund av den speciella metod, som användes för frimärkstillverkningen, endast
till ringa del användas för annat ändamål.

Frimärkstryckeriets frimärkstryckpressar, brevkort- och kortbrevsmaskin,
häftesmaskin, kontrollband och spolmaskiner torde icke kunna användas
för annat än frankoteckenstillverkning. Ej heller torde de av
sedeltryckeriet för tryckning och kontroll använda maskinerna och anordningarna
kunna användas för frankoteckenstillverkningen.

Den å frimärkstryckeriet sysselsatta arbetsstyrkan synes vara fullt ut -

355

nyttjad. Enligt uppgift är detsamma förhållandet med sedeltryckeriets personal.

Huruvida sedeltryckeriets övertagande av frankoteckenstillverkningen skulle
medföra besparing i administrationskostnaderna torde i främsta rummet
vara beroende därav, huruvida den direkta ledningen av tillverkningen skulle
kunna förenas med andra uppgifter i sedeltryckeriets tjänst. Därest frankoteckenstillverkningen
fortfarande skall förestås av en postal kraft, torde
han emellertid redan av denna anledning knappast kunna användas i sedeltryckeriets
övriga verksamhet. Även efter sedeltryckeriets eventuella övertagande
av frankoteckenstillverkningen torde för denna tillverkning erfordras
en arbetskraft motsvarande den å frimärkstryckeriet anställde förste
tryckeriassistenten, som närmast under föreståndaren har överinseendet
över tryckeriets maskinpark och personal.

Frimärkstryckeriet och sedeltryckeriet äro sålunda icke så likartade företag,
att ett överflyttande av den anledningen är motiverad.

Av vad ovan anförts torde framgå, att synnerligen starka skäl tala mot
sedeltryckeriets övertagande av frankoteckenstillverkningen. Frimärkstryckeriets
förläggande till Ulvsunda skulle däremot icke behöva medföra några
särskilda olägenheter.

Stockholm den 12 maj 1952

K. Å. Lundin

Fullmäktige i riksbanken

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 hava fullmäktige i riksbanken beretts
tillfälle avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört angående
statens värdetryck under § 22 i sin den 15 december 1956 dagtecknade
berättelse.

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Såsom omnämnts i statsrevisorernas berättelse ansåg riksbanken (sedeltryckeriet)
det påkallat, att innan mera definitiva planer på en ombyggnad
av sedeltryckeriets nuvarande fastighet uppgjordes undersöka, huruvida
icke fördelar skulle stå att vinna för statsverket genom att sedeltryckeriet
även åtoge sig tryckningen av frimärken för postverkets räkning. Inom
riksbanken hade man sig bekant att Generalpoststyrelsen övervägde att
anskaffa nya lokaler för sitt frimärkstryckeri, och man ansåg det vara skäl
alt närmare överväga, huruvida det icke skulle ställa sig billigare ur statsverkets
synpunkt med ett dylikt sammanförande. Riksbankens industristyrelse,
som inom riksbanken närmast hade alt ansvara för frågan, fann
nämligen att man skulle kunna erhålla såväl ett bättre utnyttjande av tillgänglig
expertis i ledningen och i vissa specialavdelningar som gemensamma
bevakningsanordningar. När Generalpoststyrelsen ställde sig avvisande till
frågan, ansåg emellertid industristyrelsen, att man icke borde vidtaga ytterligare
åtgiirder, eftersom man var på del klara med att en sammanslagning
icke var förenad endast med fördelar.

Bankofullmäktige väckte sedermera i den av statsrevisorerna omförmälda

356

skrivelsen till Konungen den 12 mars 1953 frågan om att riksbanken skulle
övertaga ansvaret för mynttillverkningen. Såsom skäl härför anfördes bl. a.,
att en viss kostnadsbesparing därigenom torde vara att vinna. Denna framställning
föranledde, såsom statsrevisorerna likaledes omnämnt, Ivungl.
Maj:t att den 17 juni 1955 bemyndiga chefen för finansdepartementet att
tillkalla sakkunniga för utredning av frågan (1955 års myntverksutredning).
Samtidigt tillsattes en särskild delegation för att förhandla med Stockholms
stad rörande den framtida dispositionen av kvarteret Kungliga Myntet i
Stockholm och därmed sammanhängande frågor m. in. Tillkomsten av denna
delegation föranleddes av bankofullmäktiges framställning den 19 februari
1953 om att få för utvidgning av sedeltryckeriet disponera över ett ytterligare
område av Mynt- och justeringsverkets tomt. Myntverksutredningen
och förhandlingsdelegationen hava ännu icke slutfört sina uppdrag och
frågan står därför fortfarande öppen dels huruvida riksbanken kan förfoga
över erforderligt markområde inom kvarteret Kungliga Myntet eller om det
skall bli nödvändigt att förlägga sedeltryckeriet till annan plats, dels huruvida
riksbankens framställning om övertagande av ansvaret för mynttillverkningen
kommer att föranleda någon åtgärd.

Dessa frågor sammanhänga intimt med det av statsrevisorerna upptagna
spörsmålet om frimärkstillverkningen. Sedeltryckeriets lokalfråga har sedan
flera år tillbaka varit synnerligen brännande och man arbetar för närvarande
inom tryckeriet under mycket besvärliga förhållanden. Icke minst allvarligt
är att uppenbar risk föreligger för att kontrollen ej skall kunna uppehållas i
deu utsträckning som är påkallad med hänsyn till den tillverkning varom
här är fråga. Det är därför ytterligt angeläget, att frågan om sedeltryckeriets
ombyggnad kan skyndsamt lösas. Detta kan emellertid icke ske innan tomtfrågan
blivit avgjord. Visserligen är det möjligt att något förbättra förhållandena
genom en planerad ändring av maskinparken inom tryckeriet, men
att därigenom nå tillfredsställande resultat i olika avseenden synes icke
möjligt.

Eu förutsättning för att man från riksbankens sida skall kunna reflektera
på att övertaga frimärksframställningen är därför att en utredning härom
icke får ytterligare fördröja lösningen av lokalfrågan. I och för sig vill det
emellertid förefalla som om en sådan fördröjning icke skulle vara nödvändig
under förutsättning att en utredning kan genomföras snabbt.

Fullmäktige äga icke tillräcklig kännedom om frimärksframställningen
för att utan en dylik utredning yttra sig om de positiva och negativa konsekvenser,
som kunna vara förenade med att frimärkstryckeriets verksamhet
skulle övertagas av sedeltryckeriet. I likhet med industristyrelsen vill dock
fullmäktige förmoda att övervägande fördelar skulle vara att vinna med
en sådan anordning. Var för sig kunna sedeltryckeriet, frimärkstryckeriet
— och myntverket — vara för små enheter för att anskaffa tillräckligt högtstående
konstnärlig och teknisk expertis i olika avseenden, en expertis som
i och för sig är nödvändig eller önskvärd för att på dessa ur allmän synpunkt
väsentliga områden nå ett i olika avseenden fullgott residtat; sammanförda
till eu enhet kunna möjligheterna ekonomiskt sett ställa sig väsentligt gynnsammare.
Även kostnaderna för bevakning torde bliva billigare, eftersom
eu utökning av sedeltryckeriets normala bevakningsstyrka icke torde bli nödvändig
genom tillkomsten av frimärkstrycket. Den relativa kapaciteten hos
varje huvudavdelning kan också tänkas bli ökad genom möjligheten att i
fall av tidsknapphet för färdigställandet av en viss produkt koncentrera

357

teknisk expertis å framställningen av denna produkt eller överflytta arbetskraft
från andra avdelningar.

Att åstadkomma en tillfredsställande reglering av de affärsmässiga förhållandena
mellan riksbanken och postverket torde icke behöva möta några
större svårigheter, och det är självfallet att om riksbanken skulle åtaga sig
att ombesörja frimärkstryckningen vid sedeltryckeriet, riksbanken också
kommer att söka bereda postverket en service som icke är sämre än den
som verket kan bestå sig själv, om den ombesörjer frimärksframställningen
vid eget tryckeri. Erfarenheterna från den tid riksbanken omhänderhaft
tryckningen av lottsedlar för penninglotteriet torde ge belägg för en dylik
uppfattning. Prisfrågan synes också kunna lösas efter affärsmässiga grunder
utan att postverkets kostnader skola behöva hli högre än om rörelsen bedrives
i postverkets egen regi. Snarare vill det synas som om det skulle kunna
vara möjligt att av skäl som i det föregående anförts något minska postverkets
utgifter, åtminstone om dessa räknas på längre sikt. Även kontrollfrågan
torde kunna ordnas på ett sätt som, utan att vara kostnadskrävande,
blir tillfredsställande ur postverkets synpunkt. Så har kunnat ske i fråga
om penninglotteriets lottsedlar, där risken för fel av väsentlig ekonomisk
betydelse är avgjort större än när det gäller frimärken. Det ligger i sakens
natur att ett verk med uppgift att ombesörja sedeltryckning måste ha en
sådan kontrollapparat att det kan betraktas som praktiskt taget uteslutet
att halvfabrikat eller slutprodukter kommer i orätta händer. Även distribution
av frimärken torde med ett gott samarbete kunna lösas utan extra
besvär och kostnader för postverket.

Man får emellertid förutsätta, att vissa övergångssvårigheter komma att
uppslå, särskilt innan personalen hunnit utbildas och anpassa sig efter de
nya förhållandena.

Fullmäktige äro icke heller främmande för att en sammanslagning kan
komma att medföra olägenheter för sedeltryckeriet. Såsom i det föregående
omnämnts, är arbetarpersonalen vid sedeltryckeriet och frimärkstryckeriet
icke ansluten till samma fackförbund och de kollektivavtalsbestämda lönerna
äro delvis olika. Det är ingalunda säkert att frimärkstryckeriets arbetarpersonal
— i den mån denna skulle få övertagas av sedeltryckeriet — låter
sig inordnas i civilförvaltningens personalförbund, till vilket arbetarpersonalen
vid sedeltryckeriet hör. Att hålla årliga avtalsförhandlingar med ytterligare
ett par fackförbund är icke önskvärt. På frågans nuvarande stadium
ha fullmäktige endast velat omförmäla denna komplikation av ett eventuellt
samgående. Även andra svårigheter kunna tänkas, ehuru de förefalla att
vara av mindre betydelse.

Fullmäktige vilja i delta sammanhang omnämna att sedeltryckerier i
åtskilliga andra länder ombesörja tryckning även av frimärken. Så är fallet
med exempelvis Finlands banks sedeltryckeri, flera stora privata sedeltryckerier
i England, det privata tryckeri som har monopol på sedeltryckning
för den holländska centralbanken samt det under kriget förstörda tyska
statliga sedeltryckeriet (Reichsdruckerei).

Av det föregående torde framgå alt fullmäktige i likhet med industristyrelsen
delar statsrevisorernas uppfattning all del i och för sig skulle vara
önskvärt all, innan ombyggnads- eller nyanläggningsarbeten för sedeltryckeriet
(och ev. myntverket) samt för frimärkstryckeriet igångsättas, eu närmare
utredning sker om huruvida det ur statsverkets synpunkt skulle ställa
sig förmånligt, om sedeltryckeriet finge i uppdrag all ombesörja frimärks -

358

tryckningen. En oeftergivlig förutsättning måste dock vara, att icke genom
en dylik utredning sedeltryckeriets byggnadsfråga ytterligare fördröjes.

En inom sedeltryckeriet upprättad promemoria i ärendet bifogas.

Stockholm den 24 januari 1957

Med undersåtlig vördnad
PER ECKERBERG

Karin Winberg

Bilaga

P. M.

upprättad av riksbankens sedeltryckeri i anledning av § 22 i statsrevisorernas
berättelse för år 1956

Statens värdetryck

I samband med företagna utredningar angående till- eller nybyggnad av
sedeltryckeriets fastighet ansåg tryckeriets ledning, att utredning borde verkställas
beträffande frågan om ett gemensamt statligt värdetryckeri. Något
ställningstagande i frågan togs vid detta tillfälle icke av tryckeriledningen,
som ansåg, att eu sammanslagning av t. ex. sedeltryckeriet och frimärkstryckeriet
skulle innebära såväl för- som nackdelar. Bland fördelarna kan nämnas,
att man skulle kunna erhålla ett bättre utnyttjande såväl av tillgänglig
expertis i ledning och i vissa specialavdelningar som gemensamma bevakningsanordningar.
Å andra sidan komme säkerligen mycket stora svårigheter
att uppstå vid sammanslagning av personalgrupper tillhörande olika
fackförbund.

Något skäl till att flytta frimärkstryckeriet från nuvarande lokaler till en
gemensam anläggning med sedeltryckeriet synes — såsom Kungl. Generalpoststyrelsen
påpekat — icke föreligga, så länge frimärkstryckeriets lokaler
icke måste tagas i anspråk för andra postala ändamål. Vid en förflyttning
aktualiseras frågan, eftersom flyttningskostnader m. in. icke kunna undvikas.

Såsom postverket likaledes påpekat, måste förhållandena mellan postverket
och sedeltryckeriet regleras genom kontrakt, varvid postverket onekligen
skulle komma i en viss beroendeställning till sedeltryckeriet i fråga
om frankoteckenstillverkningen. Å andra sidan tillverkar sedeltryckeriet
redan nu stämpeltryck för postverkets räkning (beläggnings- och helarksstämplar
samt kortkonvolut och kortstämpelremsor samt viss aktie- och
obligationsstämpling). Ifrågavarande tillverkning är reglerad genom kontrakt,
varvid prissättningen i stort sett sker efter självkostnadsprincipen.
Priserna granskas och godkännas härvid även av statens priskontrollnämnd.
Samma förfaringssätt kan utan tvekan tillämpas vid frimärkstryckning. Ett
»övertagande» av frimärkstryckeriets nuvarande maskinpark och dess personal
bör likaledes regleras genom kontrakt och avtal. Postverkets beroendeställning
torde i praktiken icke medföra några nackdelar för frankoteckenförsörjningen,
då frimärkstryckeriets tryckmaskiner och huvudparten av
dess övriga maskiner ekonomiskt endast kunna användas för frimärkstryckning.
Någon risk för att tillverkningen av frankotecken komme att eftersättas
till förmån för annan tillverkning föreligger icke, då det är av största betydelse
för sedeltryckeriet att erhålla så full sysselsättning som möjligt för

359

dessa maskiner. Det kan å andra sidan — efter vissa övergångssvårigheter
vara möjligt att i sedeltryckeriets övriga avdelningar utbilda och sysselsätta
reserver för dessa maskiner. Sistnämnda fördelar kunna givetvis även vinnas
vid en förflyttning av frimärkstryckeriet till postverkets blankettryckeri i
Ulvsunda.

Genom att sedeltryckeriet f. n. utför såväl offset-, bok- som koppartryck
utökas möjligheterna att för specialeditioner använda annat tryckförfarande
än f. n. samt större möjligheter till flerfärgstryek.

Anmärkas kan att den postala kraft, som tidigare förestod frankoteckenstillverkningen,
redan nu ersatts med tryckerifaktorn, som befordrats till
tryckeriingenjör. Emellertid torde postverket eventuellt — till skillnad från
vad som f. n. är förhållandet vid tillverkning av postverkets stämplar av
valörer från 5 öre till 50 000 kronor — önska placera en kontrollant vid
sedeltryckeriet. Denne, som i och för sig icke behöver vara tekniskt utbildad,
torde med fördel kunna ansvara för postverkets emottagande av frimärken
och stämplar. Det kan härvid visa sig förmånligt att förflytta postverkets
stämpelexpedition till lokaler i anslutning till sedeltryckeriet. Frimärks- och
stämpeltrycksförråd kunna därvid iordningställas i tryckeriets fastighet,
varigenom kostnader för transporterna skulle kunna hållas nere. Därest
sedeltryckeriet och frimärkstryckeriet förlädes till kvarteret Kungl. Myntet
torde inga olägenheter i berörda avseenden uppstå. Huruvida postverket
skulle anse det nödvändigt med utökad kontroll, därest tryckningen skedde
genom sedeltryckeriet, undandrager sig givetvis vår möjlighet att bedöma.

Postverket har slutligen anfört, att »postverket icke skulle kunna påverka
kostnaderna för frankoteckensframställningen och att den större frihet till
utgiftsdispositioner, som följde av postverkets ställning såsom affärsdrivande
verk, icke längre skulle stå till förfogande». I anledning härav kan anföras,
att vid tillverkning av frankotecken i sedeltryckeriets regi föreligger samma
intresse att hålla framställningskostnaderna nere och att sedeltryckeriet kan
betraktas som ett affärsdrivande verk med säkerligen minst samma frihet
till utgiftsdispositioner som postverket. Frågan om de statliga företagsformerna
är dessutom f. n. föremål för en statlig utredning och torde utredningsresultatet
i viss mån komma att beröra såväl sedeltryckeriet som frimärkstryckeriet.
Statens avtalsnämnd deltager vid slutande av avtal för såväl
frimärkstryckeriets som sedeltryckeriets kollektivavtalsanställda personal.

Såsom årligen anförts av riksbanksfullmäktige alltsedan januari 1953 i
fullmäktiges berättelse till bankoutskottet är sedeltryckeriets utrymmesfråga
ytterst besvärande. Den av statsrevisorerna föreslagna utvidgningen av nu
pågående utredning angående myntverkets och sedeltryckeriets organisation
till att även omfatta frågan om frimärkstryckeriets ställning och förläggning
kan icke ytterligare få fördröja en till- eller nybyggnad av sedeltryckeriet.

Stockholm den 12 januari 1957

Riksbankens Sedeltryckeri

Statskontoret

U n derdå ni g t utlåt ande

Statskontoret har icke något att erinra mot att det åt 1955 års myntverksutrcdning
givna uppdraget utvidgas i enlighet med vad riksdagens revisorer
föreslagit. Vid ett tillmötesgående av revisorernas förslag lärer med uppfö -

360

randet av postverkets beslutade nybyggnad i Ulvsunda böra anstå.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
t. f. statskommissarien Hiort.

Stockholm den 18 januari 1957

TORD MARCUSSON

Underdånigst
HERMAN KLING

M. Franzén

P M

Bilaga

angående ifrågasatt sammanslagning av Generalpoststyrelsens frimärkstryckeri
och Riksbankens sedeltryckeri

Frimärkstryckeriet disponerar ca 1 300 in2 i centralposthuset vid Vasagatan.
Postverket är emellertid i stort behov av ökade utrymmen varför det
ifrågasatts att anskaffa nya lokaler åt frimärkstryckeriet.

Då såväl frimärkstryckeriet som Riksbankens sedeltryckeri utför enbart
värdetryck synes det tryckeriexpeditionen ändamålsenligt att de båda tryckerierna
sammanslås och inordnas under gemensam ledning.

Däremot synes det vara mindre lämpligt att sammanslå frimärkstryckeriet
med postverkets tryckeri i Ulvsunda, där tryckalster av helt annat slag —
huvudsakligen blanketter — framställas.

Stockholm den 16 januari 1957

E. Danielsson

1955 års myntverksutredning

Till Konungen

Genom remiss den 18 december 1956 har 1955 års myntverksutredning
anmodats avgiva underdånigt utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer under § 22 i sin berättelse anfört angående statens värdetryck.
Till åtlydnad härav får myntverksutredningen anföra följande.

Revisorerna uttala, att de skäl som åberopats för en sammanslagning av
riksbankens sedeltryckeri med myntverket enligt revisorernas mening i än
högre grad kunna anföras till stöd för en gemensam anläggning för allt statligt
värdetryck. I anslutning härtill föreslå revisorerna, att myntverksutredningens
verksamhetsområde utvidgas till att omfatta även frimärkstryckeriets
ställning och förläggning.

I en till riksbanksfullmäktige den 20 maj 1919 avlåten skrivelse meddelade
generalpoststyrelsen, att styrelsen, som hade för avsikt att inrätta eget frimärkstryckeri,
vore betänkt att till detta tryckeri framdeles överflytta tryckningen
av statsstämplar. I underdånig skrivelse den 11 december 1919 hemställde
riksbanksfullmäktige på anförda skäl att Kungl. Maj:t måtte låta
verkställa utredning rörande den ifrågasatta överflyttningen av stämpeltrycket
från riksbanken till postverket samt därefter taga under ompröv -

361

ning, huruvida en sådan överflyttning kunde anses vara för statsverket fördelaktig.

Förevarande fråga bragtes genom bankoutskottets memorial 1920: 1 och
utlåtande 1920: 12 jämväl till riksdagens kännedom. I skrivelse den 24 mars
1920, nr 95, uttalade riksdagen att det vore påkallat med undersökning,
huruvida det ur statsverkets synpunkt kunde vara ändamålsenligt, att värdetryck
för statsverkets behov verkställdes å två olika för statens räkning
bedrivna tryckerier. Riksdagen, som utginge från den uppfattningen, att
starka skäl kunde anföras för upprättande av ett gemensamt tryckeri av
ifrågavarande slag, framhöll, att en blivande undersökning borde omfatta
dels de anordningar, som omedelbart kunde erfordras, dels ock frågan huru
saken borde för framtiden ordnas. 1 sistnämnda hänseende erinrade riksdagen
om att såväl det ökade arbetet som ock riksbankens eget behov av
ökat lokalutrymme syntes nödvändiggöra en förflyttning av sedeltryckeriet
till lokaler utom riksbanken. Innan eu sådan förflyttning verkställdes syntes
fullständig utredning böra föreligga beträffande det framtida ordnandet av
statens värdetryck. I anslutning härtill anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte utreda, på vad sätt handhavandet av statens värdetryck ur ekonomiska
och administrativa synpunkter borde anordnas samt att efter verkställd
utredning till riksdagen inkomma med det yttrande och förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Sedan dåvarande chefen för finansdepartementet den 17 mars 1922 tillkallat
tre sakkunniga att biträda inom departementet med att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande lämpligaste sättet för ordnande av
statens värdetryck avgåvo de sakkunniga den 30 april 1923 anbefalld utredning.
Utginge man från att staten skulle anlägga ett nytt värdetryckeri för
tryckning av riksbankens sedlar, riksgäldskontorets obligationer, s. k. skattkammarväxlar,
beläggningsstämplar och stämpelpapper ävensom postverkets
francotecken kunde vid valet emellan att härför anordna ett eller flera
tryckerier enligt de sakkunnigas mening endast ett av dessa alternativ ifrågakomma,
nämligen att verkställa nämnda tryck å ett tryckeri, inrymt i samma
byggnad. Då de skäl, som för det dåvarande talade mot att omedelbart
upprätta ett gemensamt tryckeri för .statens värdetryck, icke längre förefunnes
eller då postverket kunde bliva i behov av frimärkstryckeriets lokaler
och staten sålunda under alla förhållanden måste vidkännas utgifterna
för nya lokaler m. m. ansågo de sakkunniga anledning förefinnas att sammanföra
sedel- och frimärkstryckerierna till ett gemensamt, under Kungl.
Maj:t lydande statsvärdetryckeri. Den byggnad, som komme att uppföras
för sedeltryckeriet, syntes därför böra planeras så att densamma kunde utan
olägenhet och utan att väsentligare ändringar skulle behöva vidtagas utökas
i sådan mån, att däri jämväl framdeles skulle kunna beredas plats för tryckningen
och kontrollen av för postverket erforderliga francotecken. Fn av de
sakkunniga uttalade såsom avvikande mening att frimärkstryckeriet så snart
lämpligen kunde ske borde överflyttas lill och sammanföras med sedeltryckeriet.

Sedan riksdagen genom skrivelse den 20 juni 1933, nr 360, på hemställan
av bankoutskottet (utlåtande nr (it)) för sin del medgivit, alt visst område
av tomten nr 1 i kvarteret Kungl. Myntet finge överlåtas lill riksbanken för
uppförande av eu nybyggnad för bankens sedeltryckeri förordnade Kungl.
Maj:t genom brev den 27 oktober 1933 all ell område om cirka 1 100 kvadratmeter
av sagda tomt skulle lill riksbanken, såsom plats för sedeltryckeriet,

362

upplåtas med nyttjanderätt så länge området användes för angivna ändamål
eller Kungl. Maj:t ej annorlunda förordnade.

Genom beslut den 6 maj 1949 förordnade Kungl. Maj:t, att riksdagens
skrivelse den 24 mars 1920, nr 95, samt värdetryckssakkunnigas den 30 april
1923 avgivna betänkande skulle läggas till handlingarna.

Såsom av statsrevisorernas berättelse framgår väcktes år 1952 från sedeltryckeriets
sida — genom underhandskontakt med generalpoststyrelsen —
ånvo frågan, huruvida icke fördelar skulle stå att vinna genom en gemensam
drift av de statliga värdetryckerierna. Enligt generalpoststyrelsens mening
talade emellertid starka skäl mot sedeltryckeriets övertagande av francoteckentillverkningen.
Ett förläggande till Ulvsunda av frimärkstryckeriet
skulle däremot icke behöva medföra några särskilda olägenheter.

I medelsäskandena för budgetåret 1954/55 hemställde generalpoststyrelsen
om medel för tillbyggnad av postverkets industrianläggningar i Ulvsunda.
Styrelsen anmälde härvid att styrelsen hade för avsikt att till den blivande
nybyggnaden låta överflytta bl. a. det inom centralposthuset inrymda frimärkstryckeriet.
Föredragande departementschefen, som med tillstyrkan av
generalpoststyrelsens ifrågavarande förslag beräknade medel för ändamålet
under vederbörligt investeringsanslag för budgetåret 1954/55, berörde härvid
icke frågan om en eventuell sammanslagning av frimärkstryckeriet med
sedeltryckeriet.

Av den lämnade redogörelsen beträffande frågan om statens värdetryck
framgår, att detta spörsmål varit föremål för övervägande i olika sammanhang.
Statsmakternas beslut om anvisande av medel för tillbyggnad av
postverkets industrianläggningar i Ulvsunda och överflyttning dit av frimärkstryckeriet
förefaller närmast innebära, att detta tryckeri alltjämt skall
vara förlagt till postverket. Därest emellertid statsmakterna skulle anse, att
frågan om en gemensam anläggning för allt statligt värdetryck ånyo bör
övervägas, kommer detta spörsmål givetvis att beröra åtskilliga av de problem,
som myntverksutredningen har att taga ställning till. Om en dylik
utredning finnes böra komma till stånd, kunna vissa skäl tala för att den
bör ske genom myntverksutredningens försorg.

Stockholm den 17 januari 1957

Underdånigst
BERNT NEVRELL

O. Edelsvärd

§ 23 Kontrollörsavdelningen vid järnvägsstyrelsens kontrollkontor
Järnvägsstyrelsen

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 18 december 1956 har järnvägsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer i § 23 av
sin berättelse anfört om kontrollörsavdelningen vid styrelsens kontrollkontor.

Till åtlydnad härav får järnvägsstyrelsen anföra följande.

Mot revisorernas redogörelse för nuvarande förhållande har styrelsen
ingen erinran men vill samtidigt framhålla, att de stationer och andra självständiga
redovisningsställen det här gäller äro direkt underställda kontrollkontoret
i uppbördshänseende till skillnad från vad som är fallet vid ett

363

stort antal av motsvarande redovisningsställen vid postverket. Statens järnvägars
självständiga redovisningsställen hava sålunda att direkt till styrelsen
insända influten uppbörd och redovisningshandlingar utan förmedling av
annat tjänsteställe vid statens järnvägar.

Styrelsen har likväl av kostnadsskäl och i rationaliseringssyfte försöksvis
överflyttat kassainventeringarna vid mindre icke självständiga redovisningsställen
från kontrollkontoret till linjebefälet.

Revisorerna förorda nu, att sådan överflyttning av inventeringar utstråckes
väsentligt, förslagsvis till omkring hälften av statens järnvägars redovisningsställen.

En överflyttning är dock ej möjlig med bibehållande av stationens (expeditionsställets)
självständighet. Denna kan i vissa fall vara önskvärd att bevara
på ett antal stationer, som beröras av statsrevisorernas förslag, exempelvis
med hänsyn till trafikanterna, för övervakning av säkerhetstjänsten eller för
att kostnaderna ej skola öka genom att huvudstationen kommer upp i högre
klass.

Kontrollkontorets inventeringar kunna emellertid minskas om berörda
stationer enbart i fråga om uppbörden underställas närbelägna större stationer
och därmed i redovisningshänseende göras till icke självständiga
gentemot kontrollkontoret. Stationerna bliva då fortfarande i viss utsträckning
självständiga. Undersökning om detta är en lämplig lösning pågår.

Oberoende av resultatet av denna undersökning kommer styrelsen även i
fortsättningen att noga överväga möjligheterna till ökad överflyttning av
kassainventeringarna från kontrollkontoret till linjebefälet. Härvid måste
emellertid hänsyn tagas till om kvalificerad personal står till vederbörande
linjebefäls förfogande och till att kostnadsminskningar verkligen uppkomma
utan att erforderlig kontroll eftersättes.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Upmark,
överdirektören Oredsson, byråchefen Thorsell (föredragande) samt chefen
för kontrollkontoret, byrådirektören Hellström.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
ERIK UPMARK

A. THORSELL

Riksräkcnskapsverket

Underdånigt utlåtande

Riksräkenskapsverket delar den av revisorerna framförda uppfattningen
att viss kostnadsbesparing bör kunna ernås genom att i större utsträckning
än som nu sker anlita trafikinspektörerna underställd personal för inventeringsverksamheten.
Det synes emellertid riksräkenskapsverket tveksamt,
huruvida den av revisorerna förordade decentraliseringen av kontrollörsverksamheten
hör omfatta så stor del som omkring hälften av statens järnvägars
redovisningsställen. Riksräkenskapsverket får framhålla, att de befattningshavare
som trafikinspektörerna kunna anlita för inventeringsverksamheten
— exempelvis personal å annat redovisningsställe än det inventerade
— i allmänhet icke besitta samma kunnighet och erfarenhet på delta

364

speciella område och icke heller intaga samma självständiga ställning gentemot
redogörare och uppbördsmän som de centralt placerade kontrollörerna.
\ idare må framhållas, att en decentralisering av inventeringsverksamheten
i den av revisorerna förordade omfattningen kan komma att medföra krav
på viss personalförstärkning vid trafiksektionerna.

Av revisorernas redogörelse framgår, att i och för inventerings utförande
alla i redovisningshänseende självständiga stationer äro uppdelade på ett
antal inventeringsgrupper. Vid inventeringsgruppernas sammansättning och
fördelning ha icke några lokala gränser uppdragits, utan stationerna inom
varje grupp fördela sig i princip över hela landet. Det vill synas riksräkenskapsverket
som om vissa besparingar skulle kunna vinnas genom att stationerna
inom varje inventeringsgrupp hållas mera samlade. Vidare synes
en förlängning av inventeringsintervallerna kunna genomföras utan att
effektiviteten minskas.

Frågan om vilka åtgärder som lämpligen böra vidtagas för nedbringande
av kostnaderna för resekontrollverksamheten bör göras till föremål för
närmare utredning.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråchefen Stenström
och tillförordnade byråchefen M. Oredsson deltagit.

Stockholm den 17 januari 1957

Underdånigst
GÖSTA RENLUND

GÖTE BÄCKSTRÖM

365

Finansdepartementet

§ 24 Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m.
Riksräkenskapsverket

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin berättelse
angående vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. och restavgiften
för restförd skatt (§§ 24 och 25), och får riksräkenskapsverket i
anledning härav anföra följande.

I anslutning till den av revisorerna lämnade redogörelsen för resultatet av
skatteuppbörden ha revisorerna diskuterat frågan om att utvidga den preliminära
A-skattens användningsområde till att omfatta även vissa kategorier
av fria yrkesutövare. För åtskilliga av dessa skulle — som även 1949 ars
uppbördssakkunniga framhållit — ett skatteuppbördssystem i form av
skatteavdrag vid utbetalande av ersättning för utfört arbete säkerligen underlätta
skattebetalningen. Med hänsyn till svårigheterna att i uppbördsförordningen
införa en direkt bestämmelse härom tillädes Kungl. Maj:t befogenhet
att besluta härom. I samband med granskningen inom riksräkenskapsverket
av utmätningsmännens avskrivnings- och balanslängder har vid skilda tillfällen
konstaterats, att indrivningen i fråga om dessa yrkeskategorier icke
varit fullt effektiv. Som revisorerna även påpekat har riksräkenskapsverket
efter samråd med centrala uppbördsnämnden från länsstyrelserna inhämtat
synpunkter på möjligheterna att föreskriva en utvidgad skatteavdragsskyldighet
för dessa inkomsttagargrupper. Det inkomna materialet är för närvarande
föremål för bearbetning inom ämbetsverket.

Revisorerna ha vidare föreslagit införandet av sadana bestämmelser, att
lösbladssystem generellt kan användas vid förandet av dagböcker enligt kungörelserna
den 14 december 1917 (nr 870 resp. 871) om landsfiskals och
stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt i mål som avses i lagarna om införsel
i avlöning, pension in. m. Fn övergång till lösbladssystem har visat
sig ändamålsenlig och tillämpas efter tillstånd av Kungl. Maj:t för varje
särskilt fall i ett flertal städer samt några landsfiskalsdistrikt. Riksräkenskapsverket,
som haft att yttra sig över nämnda framställningar, har i underdånigt
utlåtande den 12 februari 1954 över en framställning från drätselkammaren
i Gävle om vissa dispenser för omorganisation av stadens exekutionsverk
ifrågasatt, om icke författningarna borde ändras, så att lösbladssystem
generellt medgåves.

Beträffande frågan om samarbetet mellan taxeringsmyndigheterna och
de indrivande organen i syfte att få skönsmässigt asatta taxeringar att så
nära som möjligt överensstämma med vederbörandes verkliga inkomster
vill riksräkenskapsverket erinra om att riksskattenämnden i cirkulär till
taxeringsmyndigheterna f ast dessas uppmärksamhet pa förhållandet.

366

Revisorerna ha vidare föreslagit införandet av bestämmelser om att restavgiften
i fortsättningen skall utgå i hela krontal. Nämnda förslag torde
innebära eu viss arbetsbesparing för uppbörds- och indrivningsmyndigheterna.
Med hänsyn till restavgiftens speciella karaktär av påföljd för försummad
skattebetalning och da den i vissa fall jämväl utgör en löneförmån torde
vid införandet av en sådan föreskrift en hel del praktiska avvägningsproblem
uppkomma. Riksräkenskapsverket vill emellertid icke motsätta sig att frågan
om öretalens slopande göres till föremål för utredning.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Thorson och t. f. byråchefen M. Oredsson deltagit.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
GÖSTA RENLUND

BENGT OREDSSON

§ 25 Restavgiften för restförd skatt

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Mot bakgrunden av de åtgärder, som under senare år vidtagits i syfte att
förenkla arbetet med debitering och uppbörd av skatter, innebärande bland
annat att öretal icke längre medtages vid skattedebiteringarna, måste det
enligt statskontorets mening anses naturligt, att åtgärder vidtagas för en
motsvarande rationalisering jämväl med avseende å de i uppbördsförordningen
meddelade föreskrifterna rörande restavgift. Ämbetsverket kan således
helt ansluta sig till vad revisorerna i förevarande hänseende anfört.
I anledning av vad i ärendet uttalats beträffande i stad utgående restavgifter
må i detta sammanhang framhållas den betydelse, som resultatet av 1955
års stadsutrednings pågående arbete kan erhålla beträffande den framtida
organisationen av den åt vissa städer anförtrodda uppbördsverksamheten.

Vad därefter angår spörsmålen rörande mynt- och sedeltillverkningen kan
statskontoret biträda revisorernas uttalande, att tillräckliga skäl knappast
längre kunna anses föreligga för ett bibehållande av tvåkrone- och tvåöresmynten.
Vad åter angår fragan om femkronesedelns definitiva ersättande
med femkronemynt kan det synas tveksamt, huruvida tiden ännu är inne
för en dylik reform. Erinras må, att vid statsmakternas beslut — så sent
som år 1954 — om prägling av mynt å fem kronor förutsattes, att sedlar
och mynt å sagda belopp tills vidare skulle löpa jämsides i rörelsen (se prop.
1/1954, VII ht., sid. 65). Enligt ämbetsverkets mening kan det vidare finnas
anledning att avvakta verkningarna av den av revisorerna ifrågasatta indragningen
av tvåkronemyntet, vilken bör skapa väsentligt gynnsammare förutsättningar
än hittills varit fallet för femkronemyntets användning som betalningsmedel,
bland annat genom att detta skulle kunna göras till storleken
mindre än det nuvarande myntet. Å andra sidan bör vid ställningstagandet

367

till revisorernas förslag beaktas, att goda skäl torde i och för sig föreligga
för femkronesedelns indragning.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit t. f.
statskommissarien Lindblad.

Stockholm den 5 januari 1957

Underdånigst
ELOF JERDENIUS

CURT WERNER

Gunnar Zimmerman

Riksräkenskapsverket. Se yttrandet över § 24.

Statens organisationsnämnd

Lill Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 anbefalld avgiva utlåtande över vad
riksdagens revisorer i § 25 i sin berättelse yttrat angående restavgiften för
restförd skatt får statens organisationsnämnd anföra följande.

Organisationsnämnden delar revisorernas uppfattning att förekomsten av
restavgifter, utgående i såväl kronor som ören, onekligen verkar komplicerande
på arbetet inom uppbördsväsendet. Då ett slopande av öretal vid fastställande
av restavgift sålunda skulle förenkla arbetet inom uppbördssystemet,
även därest en ökad mekanisering av detsamma genomföres, och då i
andra avseenden några olägenheter icke torde vara förbundna med en dylik
åtgärd, biträder nämnden revisorernas förslag, att restavgiften skall utgå
i helt krontal och med ett minsta belopp av en krona. Vid sina undersökningar
rörande uppbördsväsendet har nämnden för övrigt uppmärksammat
behovet av en ändring och haft för avsikt att i sin slutrapport rörande dessa
undersökningar framlägga förslag till förenkling av systemet bl. a. i det
här nämnda avseendet. Nämnden vill vidare framhålla, att erforderliga författningsbestämmelser
i ämnet böra ges sådan innebörd att, i de fall restavgift
skall fördelas på två håll, jämväl varje avgiftsdel i förekommande fall
avrundas till helt krontal, enär eljest den avsedda effekten av ändringen i
vissa fall begränsas.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande byrådirektören G. Bruno.

Stockholm den It januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

13. Samuelsson

368

Överståthållarämbetet

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har överståthållarämbetet
anbefallts avgiva yttrande över vad i riksdagens revisorers den 15 december
1956 dagtecknade berättelse yttrats angående restavgiften för restförd skatt.
Med anledning härav får överståthållarämbetet anföra följande.

Överståthållarämbetet har under hand hört uppbördsdirektören och exekutionsdirektören
i Stockholm, vilka förklarat sig icke ha någon principiell
erinran mot det av revisorerna framlagda förslaget.

Revisorernas förslag utgör ett led i de under senare år i skilda hänseenden
vidtagna åtgärderna för att förenkla arbetet i samband med debitering och
uppbörd av skatter av olika slag. Överståthållarämbetet ansluter sig i princip
till förslaget men vill ifrågasätta huruvida icke i förenklingssyfte det vore
lämpligare att låta även överskjutande öretal över femtio öre bortfalla.

Stockholm den 17 januari 1957

Underdånigst

J. HAGANDER

ARNE F. B.EKKEVOLD

Länsstyrelsen i Södermanlands län

Till Konungen

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 21 december 1956 anbefallt länsstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av en utav riksdagens revisorer
väckt fråga angående slopande av öretal vid beräkning av restavgift
får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Länsstyrelsen finner det av revisorerna framförda förslaget att endast
räkna med hela krontal väl värt beaktande såsom ett led i den fortgående
förenklingen av uppbörds- och indrivningsförfarandet. Visserligen kommer
väl det föreslagna bestyre! med avrundning till helt krontal uppåt vid öretal
över 50 och nedåt vid öretal om 50 och därunder icke att för vederbörande
visa sig mer tidsbesparande än den nuvarande ordningen, men fördelarna
i andra avseenden av detta förfaringssätt, särskilt med hänsyn till det tilltänkta
hålkortssystemet, synas dock överväga. En ytterligare förenkling,
som förtjänar att övervägas, vore givetvis att helt låta öretalet bortfalla, så
att restavgifter som icke uppginge till helt krontal alltid skulle avrundas
nedåt till närmaste hela krontal.

Då såsom ovan anförts en förenkling i av revisorerna föreslagen riktning
enligt länsstyrelsens mening bör genomföras, vill länsstyrelsen för sin del
förorda att en utredning på grundval av revisorernas uttalande kommer till
stånd. Därvid bör i enlighet med revisorernas uttalande särskild uppmärk -

369

samhet ägnas de fall, då restavgiften skall fördelas mellan staten å ena och
enskilda eller kommun å andra sidan och öretal därvid uppkommer.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
landskamreraren Arne Norman.

Nyköping i landskontoret den 17 januari 1957

Underdånigst
BO HAMMARSKJÖLD

BO KALLENBERG

Länsstyrelsen i Blekinge län

Till Konungen

Genom nådig remissresolution den 21 december 1956 har länsstyrelsen
anbefallts inkomma med utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer
i en den 15 december 1956 dagtecknad berättelse yttrat angående restavgift
för restförd skatt.

Länsstyrelsen har med anledning härav infordrat yttranden från dels
lokala skattemyndigheterna i Karlskrona stad och Karlshamns fögderi, dels
från stadsfogdarna i Karlskrona och Karlshamn och dels från landsfiskalerna
i Olofströms och Lyckeby distrikt. (Bilagorna A—F.) Den sistnämnde har
med länsstyrelsens medgivande medverkat till att frågan kommit under
diskussion vid sammanträde med Blekinge länsavdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler, varefter avdelningen inkommit med yttrande. Då
innehållet av de inkomna yttrandena må kunna vara av intresse vid den fortsatta
handläggningen av ärendet, ha de bilagts denna skrivelse.

Såsom eget utlåtande får länsstyrelsen anföra.

Utan tvekan vore det för samtliga i uppbördsväsendet verksamma instanser
av synnerligen stort värde, om föreslaget borttagande av öretal vid restavgiftsredovisningen
kunde komma till stånd, och länsstyrelsen får därför i
princip förorda, att förslaget tages under övervägande icke endast i vad
avser restförd skatt utan även beträffande annan för sent inbetald skatt, som
ej blivit restförd men å vilken enligt gällande bestämmelser restavgift skall
uttagas.

Innan ett sådant förfarande kan bliva genomförbart återstår dock lösandet
av åtskilliga detaljfrågor, vilka riksdagsrevisorerna icke närmare berört i sin
berättelse. Länsstyrelsen hänvisar i detta sammanhang i första hand till
stadsfogdens i Karlskrona yttrande, i vilket ett flertal frågor av sådan art
berörts.

Med hänsyn till de svårigheter, som torde föreligga för frågans lösning i
alla enskildheter på ett enkelt, praktiskt och för skattskyldiga och indrivningspersonal
rättvist sätt synes densamma böra göras till föremål för vidare
utredning inom departementet.

Karlskrona i landskontoret den 21 januari 1957

Underdånigst
RAGNAR FOLIN

K. W. STARUP

24 Rev. berättelse ang. statsverket år 1956. II

370

Bilaga A

Till Länsstyrelsen i Blekinge län

Anmodad avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i sin berättelse den 15 december 1956 rörande restavgiften får lag vördsamt
anföra följande.

Den föreslagna reformen i fråga om restavgiften är helt i linje med tidigare
genomförda förenklingar i fråga om debitering m. m. av skatter och tillstyrkes
därför.

Karlskrona i uppbörds verket den 8 januari 1957

Gunnar Porshed
kronokamrerare

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Blekinge län

Med anledning av Eder remissresolution den 3 januari 1957 i ärendet Ud A
13/1956 rörande beräkningen av restavgift för restförd skatt får jag härmed
vördsamt meddela följande.

Ur lokal skattemyndighets synpunkt har beräkningen av restavgift ganska
liten betydelse, varför ändring i beräkningssättet kan verkställas utan nämnvärd
hänsyn till nämnda myndighets arbetsuppgifter.

Då den föreslagna övergången till slopande av öretalsberäkning vid debitering
av restavgift står i samklang med metoderna för skattedebiteringen,
anser jag förslaget vara väl motiverat.

Karlshamn i häradsskrivarkontoret den 4 januari 1957

Alfred Linderson

Bilaga G

Till Länsstyrelsen i Blekinge län

Genom resolution den 3 dennes anmodad avgiva yttrande över riksdagens
revisorers förslag den 15 nästlidne december angående restavgifter för restförd
skatt, får undertecknad under hänvisning till innehållet i bilagda promemoria
bestämt avstyrka förslaget i det obearbetade skick, vari detsamma
hittills framlagts.

Karlskrona i stadsfogdekontoret den 21 januari 1957

Gunnar Sjögren

P. M.

angående riksdagens revisorers förslag den 15 december 1956
angående restavgifter för restförd skatt

1. Avses att minsta restavgiften även vid delbetalning under 13 kronor
skall utgöra 1 krona?

2. De restförda beloppen betalas i regel genom delbetalningar. Hur skall
förfaras om exempelvis 50 kronor betalas medelst 5 st. avbetalningar en var
å 10 kronor? Skall då 1 krona betalas vid vardera av de två första inbetal -

371

ningarna och betalning av restavgiften därefter upphöra? Eller skall betalning
av 1 krona i restavgift vid tre särskilda tillfällen ske även i fortsättningen
såsom en ersättning för det fortsatta arbetet? I så fall skulle regeln
om 4 % restavgift å restfört belopp sättas ur kraft och systemet bli orättvist
mot lägre inkomsttagare, som i regel infria sina skatteskulder genom mindre
avbetalningar.

3. Om vid indrivning av exempelvis 50 kronor i 10-kronorsposter 2 kronor
(eller 4 °/o av det restförda beloppet) influtit genom 2 st. poster och handräckning
å annan ort därefter måste sökas för återstående 30 kronor, skall
då denna indrivning ske restavgiftsfritt?

4. Förslaget måste förutsätta ett mycket noggrant bokföringsarbete. Nuvarande
kolumn i restlängderna är icke för ändamålet till fyllest. Restlängdsutdrag,
som bifogas framställning om handräckning, måste vidare vara
försedd med uppgift å dittills inbetald restavgift. Kolumn härför saknas.

5. För närvarande upptages restavgift i samband med delbetalningar å det
restförda beloppet. Härigenom möjliggöres kontroll från utmätningsmannens
sida genom bl. a. jämförelse i exekutionsmännens kassabok mellan bokförda
skattebelopp och restavgifter.

6. Inflytandet av restavgifterna är icke helt beroende av exekutionstjänstemännens
direkta åtgärder i förhållande till den betalningsskyldige. Sålunda
sker indrivning av restförd skatt även genom konkursförfarande, utmätningsauktioner,
införsel i avlöning, pension eller livränta. I sådana sammanhang
kan åtminstone med nuvarande regler icke undvikas, att öretal uppkommer
såväl vad gäller skattebeloppet som restavgiften.

7. Därest det är meningen, att inom exekutionsverken öretalen helt skola
försvinna, måste bestämmelser i avsedd riktning likaledes utfärdas beträffande
indrivningen här i landet av skatter till de nordiska länderna m. fl.

Karlskrona i stadsfogdekontoret den 21 januari 1957

Gunnar Sjögren

Bilaga D

Vördsamt yttrande: I Karlshamns stad redovisas såväl stadsfogden som
skatteexekutorn enligt lag tillkommande restavgifter till staden. Någon fördelning
av dylika avgifter förekommer således icke. Av statsrevisorerna
föreslagna författningsändringar tillstyrkes, då arbetsbördan för exekutionsverket
därigenom kommer att minskas.

Karlshamn i stadsfogdekontoret den 5 januari 1957

Thorsten Gider

Bilaga E

Till Länsstyrelsen i Blekinge län

Anmodad avgiva yttrande med anledning av riksdagens revisorers den
15 december 1956 dagtecknade berältelse i vad denna angår restavgift för
restförd skatt får jag härmed vördsamt anföra följande.

De av revisorerna framförda synpunkterna äro synnerligen beaktansvärda
och en reformering i antydd riktning synes om möjligt böra genomföras.

372

Öretalsräkningen är icke endast tidsödande utan också en ständig källa till
felräkningar med åtföljande tidsödande kollationeringsarbeten.

För att undvika öretal även i de fall, då restavgift skall fördelas mellan
stat och exekutionsbiträde, torde de nya bestämmelserna kunna utformas så
att exekutionsbiträdes redovisning av statsverket tillkommande restavgifter
alltid skall ske i jämna kronor och att överskjutande ören tillfalla indrivningsmannen.
Inom landsstaten är ju andel i restavgift för exekutionsbiträdena
nu undantagsfall och kommer väl så småningom att helt försvinna.
Restavgiftsredovisning från exekutionsbiträdena förekommer vanligen endast
en eller två gånger i månaden och de belopp statsverket genom ovan antydda
anordning skulle förlora ha ingen betydelse.

De exekutionsbiträden, som nu äga uppbära andel av restavgifter, skola
i kassaboken bokföra staten och dem tillkommande avgifter i olika kolumner.
Detta torde icke vara nödvändigt utan hela restavgiftsbeloppet kan med
fördel föras i samma kolumn och slutsumman sedan fördelas efter ovan
angivna grunder.

Olofström i landsfiskalskontoret den 9 januari 1957

K. Jansmark

Bilaga F

Transumt av protokoll, fört vid sammanträde med Blekinge länsavdelning
av föreningen Sveriges Landsfiskaler den 11 januari 1957.

Närvarande: Herr Erik österblom, ordf., Herrar Allan Larsson, K. Jansmark,
Gustav Olsson, K. B. Möllersten, Kjell Olsson, Magnus Eneroth samt
undertecknad Nelin.

§ 2.

Undertecknad Nelin utsågs till sekreterare för sammanträdet samt uppdrogs
att föra dess protokoll.

§ 3.

Herr K. Jansmark utsågs att justera dagens protokoll.

§ 4.

Länsstyrelsen i Blekinge län hade med anledning av riksdagens revisorers
den 15 december 1956 dagtecknade berättelse angående restavgift för restförd
skatt hemställt om länsavdelningens yttrande.

Länsavdelningen beslöt tillstyrka revisorernas förslag samt föreslå att
lägsta restavgiften sättes till två kronor samt att avgiften därefter avrundas
till krontal, som slutar på jämn siffra.

Justerat:

K. Jansmark

Som ovan
Anders Nelin

373

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Till Konungen

Med anledning av nådig remiss den 21 december 1956 med anmodan att
avgiva utlåtande över riksdagens revisorers förslag den 15 december 1956
angående restavgiften för restförd skatt får länsstyrelsen i underdånighet
anföra följande.

Revisorerna föreslå, att i rationaliseringssyfte restavgift i likhet med de
i den allmänna uppbörden ingående skatterna och avgifterna skall utgå i
helt krontal, varvid öretal över 50 avrundas uppåt och annat öretal nedåt,
och att den minsta restavgiften skall utgöra en krona. Länsstyrelsen tillstyrker
förslaget.

I samband härmed bör enligt länsstyrelsens uppfattning föreskrivas, att
restavgiften även vid delbetalning skall utgöras med helt krontal. Å blanketten
för restlängdsutdrag bör i anslutning härtill till hjälp för indrivningsförrättaren
tilläggas en kolumn för delbetalning av restavgift bredvid kolumnen
för delbetalning av skatt. Ett stort antal exekutionsbiträden äro
fortfarande berättigade till viss andel, i regel hälften, av indriven restavgift.
Det synes angeläget att fördelningen verkställes så, att redovisningen till
statsverket verkställes i helt krontal. Då restavgift utgjorts med udda krontal,
bör den udda kronan varannan gång tillfalla statsverket respektive exekutionsbiträdet.

Avrundning till jämnt krontal bör verkställas även beträffande den avgift,
som indrives enligt kungörelsen den 19 juni 1942, nr 531, med vissa bestämmelser
av accis eller skatt, som skall inbetalas till kontrollstyrelsen. Det
synes slutligen länsstyrelsen ur redovisningstekniska skäl dessutom önskvärt,
att statsverkets andel av indriven avgift redovisas i månadsräkning efter
samma regler, som gälla för restavgift. Enligt kontrollstyrelsens anvisningar
skall nämligen denna andel redovisas till kontrollstyrelsen. Vid redovisningen
av avgiften, som får anses vara ett slags restavgift, måste densamma
av exekulionsbiträde och utmätningsman föras i kolumn för övriga medel
i stället för kolumnen för statens andel av restavgifter, som gäller för restavgift.
Härigenom synes redovisningen av berörda avgift enligt länsstyrelsens
uppfattning ha blivit onödigt komplicerad.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landskamreraren Nils
Ahlberg och länsassessorn Bertil Jerström, föredragande.

Östersund i landskontoret den 3 januari 1957

Underdånigst
NILS AHLBERG

BERTIL JERSTRÖM

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Till Konungen

Sedan länsstyrelsen anbefallts avgiva yttrande med anledning av vad
riksdagens revisorer i sin berättelse den 15 december 1956 anfört angående
restavgiften för restförd skatt får länsstyrelsen i underdånighet anföra
följande.

374

Givetvis skulle en viss förenkling vid längdföring och redovisning av
restförda skatter och restavgifter uppnås, om restavgifterna på sätt föreslagits
endast skulle påföras i krontal. Vid delning av restavgifter, som
bestå av ojämna krontal, kunde man tänka sig den regeln, att även delningen
skall ske i hela krontal så att statsverket avstår sin 50-öring till den
provisionsberättigade. Då sportelsystemet är på avskrivning — enligt länsstyrelsens
mening visserligen till skada för indrivningsverksamhetens rationella
bedrivande — och allt färre utmätningsmän och exekutionsbiträden
äga rätt att uppbära del av restavgift, torde den ekonomiska betydelsen
av länsstyrelsens sistberörda förslag för statsverkets del bliva ringa.

Länsstyrelsen har sålunda intet att erinra emot en sådan ändring av
bestämmelserna att restavgift, som icke uppgår till minst en krona, icke
skall uttagas, att restavgift i övrigt blott påföres i hela krontal med jämkning
uppåt och nedåt på sätt revisorerna föreslagit samt att restavgifter,
som uppgå till ojämna krontal och skola fördelas, bliva delade så att den
provisionsberättigade tjänstemannen får en krona mer än statsverket.

Det må dock framhållas, att man genom nu ifrågakomna åtgärder icke
undgår att i ett flertal fall under indrivningsarbetet och redovisningen
därav arbeta med öretal. Länsstyrelsen är dock icke beredd att nu föreslå
några ytterligare åtgärder till undvikande härav.

Yttrande av stadsfogden i Luleå bifogas.

I detta ärendes slutliga handläggning ha deltagit undertecknade landskamrerare
och t.f. länsassessor.

Luleå i landskontoret den 19 januari 1957

Underdånigst
ARVID WENKER

K. E. HANSÉN

Till länsstyrelsen i Norrbottens län

Bilaya

Anmodad avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer under § 25 i
sin berättelse uttalat i fråga om restavgiften för restförd skatt får jag med
remisshandlingens återställande vördsamt anföra följande.

Mot revisorernas förslag att lägsta beloppet för restavgiften fastställes
till en krona samt att, därest vid uträkning av restavgift öretal uppkommer,
detta belopp över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal nedåt till helt
krontal, har jag intet att erinra.

Syftet med reformen synes dock vara att öretal i alla skeden skulle
kunna undvikas. Så synes emellertid icke kunna ske i ett stort antal fall.
Frågan hur det skall förfaras vid fördelning av restavgift å delbetalningar
och genom införsel influtna dellikvider är icke löst i och med att hela
restavgiften utgår i hela krontal.

Inom den korta tidsfrist som ställts till förfogande för yttrande i ärendet
är jag icke i tillfälle att prestera något förslag om hur denna fråga lämpligen
kan lösas.

Luleå i stadsfogdekontoret den 14 januari 1957

C. O. ASPLUND

375

§ 26. Statsliggarens bihang

Svea hovrätt

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har Svea hovrätt anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den 8 mars avlämnade
särskilda berättelse anförts rörande statsliggarens bihang. Med anledning
härav får hovrätten på de av revisorerna åberopade skälen tillstyrka genomförande
av det framställda förslaget.

Stockholm den 22 mars 1956

På hovrättens vägnar:

Underdånigst
HARRY GULDBERG

Bengt Rydin

Försvarets civilförvaltning

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarets
civilförvaltning att avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers
den 8 mars 1956 avlämnade särskilda berättelse anförts rörande
statsliggarens bihang.

Till åtlydnad härav får ämbetsverket anföra följande.

Enligt civilförvaltningens uppfattning har statsliggarebihanget tidigare
väl motsvarat de krav, som böra kunna ställas på en författningshandbok
av ifrågavarande slag. De ändringar, som förekommit, ha i allmänhet föranletts
av beslut vid vederbörande riksdags vårsession, att gälla från den 1
juli, och ha följaktligen kunnat beaktas i samband med upprättandet av
statsliggarebihanget för nästkommande budgetår. Några olägenheter av
det slag, som revisorerna påtalat, torde sålunda tidigare icke ha försports.
I och med att under senare år tillkommit författningsändringar, som grundats
å beslut vid vederbörande höstriksdag och vilka trätt i kraft den 1 januari,
ha i bihanget införda avlöningsförfattningar in. in. ej längre kunnat
hållas aktuella med hänsyn till under budgetåret beslutade ändringar.
Civilförvaltningen delar revisorernas uppfattning, att detta innebär olägenheter
i flera hänseenden. En möjlighet att eliminera dessa olägenheter vore
givetvis att i enlighet med vad som föreslagits ersätta det nuvarande bihanget
med en särskild handbok i form av lösblad. Såsom revisorerna framhållit
skulle eu dylik ordning iiven i andra hänseenden medföra vissa fördelar.

Huruvida en övergång till lösbladssystem bör ske är enligt civilförvaltningens
mening närmast beroende av huru ofta och i vilken utsträckning

376

författningsändringar framdeles komma att äga rum. Även om de ändringar
av statens allmänna avlöningsreglemente, som förekommit på sistone, i stor
utsträckning varit föranledda av sjukförsäkringsreformen och den samordning
av föreskrifterna i statens allmänna avlöningsreglemente och sjukförsäkringslagen,
som på grund härav krävts, förefaller det sannolikt, att
ändringar även i fortsättningen komma att beslutas under löpande budgetår,
och att härav berörda författningar sålunda i vissa delar bliva inaktuella.
Det må i detta sammanhang erinras om att statstjänstemännens löner till
följd av samordningen av avtalsförhandlingarna på arbetsmarknaden under
senare år kommit att ändras kalenderårsvis, vilket inneburit bland annat,
att de i bihanget intagna lönetabellerna blivit föråldrade. Man torde få räkna
med att samma förhandlingsordning kommer att tillämpas även framdeles
och att ändringar i lönetabellerna således komma att vidtagas med verkan
från och med den 1 januari. Mot bakgrunden härav anser civilförvaltningen
skäl tala för förslaget att ersälta det nuvarande bihanget med en handbok
i form av lösblad.

Vid övervägandet av hithörande frågor bör emellertid beaktas den svaghet,
som ligger i att — i den mån icke vid myndigheter av större omfattning
rättelsetjänsten kan samlas till en enda befattningshavare — varje befattningshavare
vid lösbladssystem nödgas själv svara för och noggrant införa
alla ändringar allteftersom de komma vederbörande till handa. Därest så
icke sker med största noggrannhet, är systemet uppenbarligen förfelat och
nuvarande ordning att föredraga. Enligt civilförvaltningens mening förefinnes
med hänsyn härtill risk för att systemet icke kommer afl fungera
på ändamålsenligt sätt. Med anledning härav anser sig civilförvaltningen
böra förorda, att den av revisorerna föreslagna ordningen tills vidare försöksvis
prövas under någon tid och att erfarenheterna härav avvaktas,
innan slutlig ställning tages till frågan i vilken form statsliggarebihanget
för framtiden skall utgivas.

Huruvida kostnaderna för framställning av bihanget efter övergång till
lösbladssystem komma att minska torde vara vanskligt att bedöma. Enligt
vad som under hand inhämtats från statskontoret uppgå kostnaderna för
tryckning av bihanget till högst 30 000 kronor årligen. En viss besparing
skulle visserligen uppkomma genom att man vid övergång till lösbladssystem
skulle slippa att för varje år trycka om samtliga författningar. Å andra
sidan torde dock kostnaderna för ändringstryck vid lösbladssystem komma
att uppgå till icke obetydliga belopp.

Då statskontoret hittills svarat för upprättandet av statsliggarebihanget,
synes det ligga närmast till hands att vid eu omläggning till lösbladssystem
uppdraga redigeringen av ändringstryck in. in. åt nämnda ämbetsverk.
Tryckningen och distributionen av ändringar in. m. torde däremot i enlighet
med vad revisorerna föreslagit kunna anförtros åt postverket.

I detta sammanhang förtjänar omnämnas, att marinförvaltningen under
flera år utgivit ett samlingsverk av förvaltnings- in. fl. föreskrifter, benämnt
Samling för marinen av förvaltningsföreskrifter (SMFF), vilket upplagts
enligt lösbladssystem. Ifrågavarande samlingsverk, som enligt uppgift innefattar
mellan 4—5 000 olika föreskrifter, har tryckts i en upplaga av 500
exemplar. Nyutkomna författningar m. in. ha tillställts myndigheterna i det
skick de utkommit från trycket. En sådan lösning bör enligt civilförvaltningens
mening icke tillgripas i fråga om statsliggarebihanget. I händelse av
övergång till lösbladssystem i fråga om bihanget torde det bliva nödvändigt

377

att omredigera nya författningar och ändringar samt att verkställa nytryck
av varje bihangssida, som därav beröres, även om kostnaderna givetvis
härigenom komma att öka.

I handläggningen av ärendet ha deltagit undertecknade Lundberg och
Nilsell, den sistnämnde föredragande, samt krigsråden Ström, Nilsson, Hallin
och Insulander ävensom t. f. byråchefen Örtengren.

Stockholm den 28 mars 1956

It. NILSELL

Underdånigst
RAGNAR LUNDRERG

W. Säfström

Socialstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har socialstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse den 8 mars 1956
anfört rörande statsliggarens bihang. Till efterkommande härav får styrelsen
anföra följande.

I sin berättelse har revisorerna framhållit vikten av att statsliggarens
bihang, vilket tjänar som handbok rörande avlönings- och pensionsförfattningar,
innehåller alla aktuella bestämmelser. Rihanget har i sin nuvarande
utformning ej på ett tillfredsställande sätt fyllt detta krav. Revisorerna föreslår
därför ett system, som för närvarande användes av de större kommunikationsverken,
med särskilda författningssamlingar i form av lösblad
vilka kompletteras allteftersom nya eller ändrade bestämmelser utkommer.
Vidare föreslår revisorerna postverket såsom lämpligt organ att handha
tryckning och distribution av den författningshandbok, som skulle ersätta
statsliggarens bihang.

Socialstyrelsen ansluter sig till de synpunkter, som i den remitterade
skrivelsen anförts beträffande olägenheterna med bihanget i dess nuvarande
utformning. Styrelsen anser, att dessa olägenheter skulle kunna avhjälpas
genom införandet av en författningshandbok enligt det föreslagna systemet,
och tillstyrker sålunda den av revisorerna föreslagna omändringen.

Styrelsen har ej heller något att invända mot att postverket anförtros
uppgiften att trycka och distribuera författningshandboken. I detta sammanhang
vill styrelsen emellertid framhålla några synpunkter som bör iakttagas
vid uppläggningen av boken.

Författningsboken skall å ena sidan alltid vara aktuell. Å andra sidan
skall man ur densamma utan svårighet kunna utläsa när en bestämmelse
ändrats och vilken bestämmelse som varit gällande före ändringen. Det
inträffar nämligen icke sällan, att man måste gå tillbaka till äldre bestämmelser
vid förekommande justeringar av avlöningsuträkningar o. dyl. Aktualitetssyftet
kan lämpligast främjas genom ett ringbokssystem, som underlättar
nytryckets infogande på rätt plats i samlingen. System med skruvar
eller klämmor, vilket avsevärt försvårar insättningen, måste förr eller senare

378

befaras leda till att de nytillkomna bladen blir liggande lösa i samlingen
på ungefär samma sätt som många tjänstemän för närvarande förvarar
författningssamlingens avlönings- och pensionsförfattningarna berörande
ändringstryck i det nu tillgängliga statsliggarbihanget. De författningar eller
delar därav, som blir inaktuella, bör av skäl, som tidigare angivits, finnas
tillgängliga i pärmen. Såväl ursprungligt tryck som ändringstryck måste
tidsangivas på ett tydligt sätt. Slutligen må betonas önskvärdheten av att
ett littereringssystem införes vid sidan av förekommande paginering. Enligt
styrelsens uppfattning skulle man därigenom vinna bättre reda och överskådlighet.

I detta ärendes handläggning ha deltagit generaldirektören Bexelius,
generaldirektörens ställförträdare, byråchefen Rosén, och t. f. byråchefen
Zachrisson, föredragande.

Stockholm den 9 april 1956

Underdånigst
För generaldirektören:
GÖTA ROSÉN

OLOF ZACHRISSON

Generalpoststyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har generalpoststyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956
avlämnade särskilda berättelse anförts rörande statsliggarens bihang.

I anledning härav får styrelsen anföra följande.

Postverkets tryckeris nuvarande kapacitet måste anses vara tillräcklig
för att postverket skall kunna åtaga sig att ombesörja tryckning och distribution
av statsliggarens bihang i det föreslagna utförandet i lösbladssystem.
Det förutsättes givetvis att i anledning av nya eller ändrade bestämmelser
till i bihanget intagna författningar in. in. önskade kompletteringar tillställas
postverkets tryckeri i form av utarbetade manuskript.

Själva omläggningen från nuvarande utförande blir givetvis tidskrävande,
eftersom hela publikationen måste nysättas. Hand- och maskinsättning
av de ca 440 nuvarande sidorna beräknas sålunda kräva 2 000 å 2 500
arbetstimmar. Även om för nysättningen av publikationen helt eller delvis
anlitas annat företag i tryckeribranschen torde det därför — såvitt nu kan
bedömas och under förutsättning att arbetet med nysättningen kan påbörjas
inom de närmaste två månaderna — bli möjligt för postverkets tryckeri
att kunna medhinna tryckning och distribution först under senare delen
av andra halvåret 1956.

Beträffande de med bestyret sammanhängande tryckeritekniska spörsmålen
får generalpoststyrelsen framhålla följande.

Bihanget till statsliggaren är f. n. satt med varierande typstorlekar av
ett nyantikvasnitt, som postverkets tryckeri ej förfogar över. Vid nysätt -

379

ning torde emellertid utan olägenhet kunna användas typsnittet Bodoni,
ävenledes en nyantikva, som finnes å postverkets tryckeri såväl för Interlypemaskiner
som i monotypegjuten stil.

Formatet är f. n. ca 195 X 260 mm med eu satsyta exklusive kolumntitlar
på ca 315 cm2. Därest vid omläggningen till lösbladssystem skulle övervägas
en övergång till något av SIS-formaten, torde ett lämpligt dylikt vara AS 5,

d. v. s. 168 X 237 mm, på vilket en satsyta om ca 245 cm2 kan erhållas,
varvid även beaktats att tillräckligt stor inhäftningsmarginal skall erhållas.
Fn påtaglig fördel med sistnämnda format ur sättningssynpunkt är att sättning
på radgjutningsmaskin kan ske på full satsbredd, d. v. s. 28 cicero
eller ca 126 mm. Det mindre formatet skulle emellertid medföra, att sidantalet,
om nuvarande stilgrader bibehållas, måste utökas med ca 25—30 °/o.
För postverkets tryckeris vidkommande kan varje format från maximalt
det nuvarande med fördel bearbetas. Det må härvid nämnas, att bilagda
av postverket i lösbladssystem utgivna publikation »Avlöningsbestämmelser
för personalen vid postverket»1 i formathänseende obetydligt skiljer
sig från det ovan rekommenderade AS 5.

Det skrivlimmade papper, som f. n. användes för statsliggarens bihang,
anses för tunt för att lämpligen kunna komma till användning vid lösbladssystem.
Då det är avsett, att delar av publikationen skola kunna användas
under längre tid än f. n., synes det vara av vikt, att ett slitstarkt
och i möjligaste mån färgbeständigt papper kommer till användning. I
sådant syfte förordas ett 80 g träfritt glättat skrivpapper, i ungefär den
kvalitet som användes i postverkets förenämnda publikation.

Såsom pärmmaterial föreslås konstläder.

Då publikationens sidantal kan förväntas öka årligen, torde det vara
lämpligt åt! — för att nya blad utan olägenhet skola kunna insättas —
vid varje kapitel lämnas ett antal vakanta pagina och att publikationen
sålunda ej pagineras fortlöpande från början.

Styrelsen har under de senare åren övergått till lösbladssystem beträffande
flera av postverkets författningar och taxepublikationer. För att
minska kostnaderna för fortlöpande ändringar och kompletteringar har,
som framgår av bilagda »Ändring nr 1 till Avlöningsbestämmelser för personalen
vid postverket, 1955»1 beträffande smärre ändringar tryckning
verkställts på gummerat papper att inklistras över eller vid det ändrade
förfatIningsstället. Erfarenheterna av lösbladssystem ha varit goda. Styrelsen
vill dock framhålla, att systemet förutsätter noggrannhet hos den personal
som har till uppgift att införa ändringar i författningarna, samt att kontroll
bör utövas över att samtliga ändringar bliva införda.

Kostnaderna för publikationen i dess ändrade utförande bli givetvis
beroende på i vilken utsträckning fortlöpande omtryckning måste ske.
Enligt styrelsens uppfattning torde emellertid kostnaderna för det föreslagna
utförandet — frånsett de kostnader som äro förknippade med övergången
från det nuvarande utförandet — kunna uppskattas bliva lägre
än f. n.

Generalpoststyrelsen vill slutligen betona all omläggningen till det föreslagna
utförandet kan förväntas bliva tidskrävande och afl det av denna
anledning vore mycket värdefullt, om styrelsen i förekommande fall i sa
god lid som möjligt aviserades om ett eventuellt uppdrag alt ombesörja

1 Iliir ej avtryckt

380

tryckning och distribution av den ifrågavarande publikationen.

I handläggning av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit överdirektören
Hultman och postsparbankschefen Holmström samt byråcheferna
Granér, Nylund och Salomonson.

Stockholm den 5 april 1956

Underdånigst
ERIK SWARTLING

NILS-FRIDE ANTONI
Byggnadsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har byggnadsstyrelsen anbefallts avgiva
utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956 avlämnade
särskilda berättelse anförts rörande statsliggarens bihang.

Med anledning härav får byggnadsstyrelsen anföra följande.

Styrelsen vill understryka, att en handbok på avlöningsväsendets område
med i möjligaste män ständigt aktuellt innehåll är oumbärlig. En bok i
lösbladssystem har givetvis stora fördelar, då den bättre än nuvarande bihang
till statsliggaren kan hållas aktuell. Å andra sidan medför ett lösbladssystem
vissa risker; sammanliållningspärmen kan vara bristfällig, så att
bladen ej hålles kvar, och oklarhet kan vid utbyte av blad uppstå på grund
av otydligheter i makuleringsföreskrifter, sidonumreringar, transumeringar

o. s. v. Byggnadsstyrelsen förutsätter emellertid att, om en författningshandbok
i lösbladssystem införes, denna kommer att hållas på en tekniskt
tillfredsställande niva och att det fortlöpande redaktionsarbetet ägnas uppmärksamhet.

Bland önskemål i övrigt må framhållas att pärmen hör vara lätt att
känna igen, att vid ändringar endast hela blad bör omtryckas, varvid promulgationsbestämmelser
in. m. bör anges i en särskild anmärkningsruta,
samt att varje blad i handboken bör vara försett med sådan — i liten stil
tryckt — identifieringsanteckning, exempelvis TB Saar 1.1.1956, att därav
framgar vart bladet hör och när därå återgiven författningstext var
gällande.

Stockholm den 27 mars 1956

Underdånigst
DAVID DAHL

AXE WIRSEEN

Olof Cederstrand

Statskontoret

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har statskontoret anbefallts inkomma
med utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956
avlämnade särskilda berättelse rörande statsliggarens bihang anförts. Till
följd härav får ämbetsverket uttala följande.

381

Revisorerna ha framhållit, att under senare år ändringar vidtagits i de
i bihanget till statsliggaren intagna avlöningsförfattningarna under det
löpande budgetåret. Angivna förhållande hade lett till att bihanget i väsentliga
avseenden varit föråldrat under större delen av den avsedda giltighetstiden.
Vidare har erinrats, att de större kommunikationsverken för sina
tjänsteställen utgåve särskilda författningssamlingar i form av lösblad, innehållande
bl. a. avlöningsreglementen och instruktioner, vilka kompletterades
allteftersom nya eller ändrade bestämmelser utkomme. Enligt revisorerna
vore det lämpligt, att det nuvarande bihanget ersattes av eu handbok, konstruerad
efter lösbladssystem, som successivt förnyades. I ärendet har
ifrågasatts, om icke bestyret med tryckningen och distribueringen av nya
och ändrade författningar borde anförtros postverket, som hade en för ändamålet
lämplig organisation och som för övrigt ägde vissa erfarenheter i
ämnet genom utgivandet av postverkets författningssamling. Det syntes angeläget,
att omläggningen av bihanget i förordad riktning om möjligt genomfördes
redan fr. o. in. nästa budgetår.

Såsom revisorerna funnit, ha de under senare år genomförda ändringarna
i avlöningsförfattningarna medfört, att dessa författningar i vissa avseenden
blivit inaktuella under det löpande budgetåret. Angivna förhållande talar
onekligen för att frågan om utgivandet av en avlöningshandbok i lösbladssystem
upptages till närmare övervägande. Ämbetsverket bär således i sak
icke ansett sig böra framställa erinran mot att en dylik handbok tillhandahålles
myndigheterna genom statsverkets försorg. Beträffande andra i bihanget
intagna författningar — såsom pensionsreglementen — må dock
bemärkas, att de av revisorerna påtalade olägenheterna icke framträtt i lika
hög grad med hänsyn (ill att författningsändringarna i allmänhet torde ha
trätt i kraft vid budgetårsskiftet. Enligt statskontorets mening bör dock
den tilltänkta handboken icke begränsas till enbart avlöningsförfattningarna.
I densamma synas i princip böra inrymmas jämväl övriga i bihanget
redovisade författningar (cirkulär), vilka intagas i Svensk författningssamling.
I annat fall skulle det nämligen alltjämt vara påkallat att utge ett
häftat bihang, innehållande sistnämnda författningar, vilket framstår som
föga rationellt. Undantag från denna regel torde emellertid böra övervägas
beträffande bl. a. de under rubriken Statens utlåningsfonder (sid. 426—434)
redovisade kungörelserna. Dessa författningar synas lämpligen kunna överföras
till del I av statsliggaren. Beträffande i bihanget intagna kungliga
brev hänvisas till vad nedan anföres.

En förutsättning för övergång till en handbok i lösbladssystem bör vidare
vara, att ändringstrycken utan större tidsutdräkt distribueras till myndigheterna.
Statskontoret föreställer sig, att ändringstrycken i regel höra utsändas
senast inom eu månad efter det ändringarna utkommit från trycket
i Svensk författningssamling. I annat fall blir handbokens värde som aktuell
uppslagsbok avsevärt reducerat. Även eu distributionslid av eu månad kommer
för övrigt alt medföra, att de tjänstemän, som fortlöpande utnyttja
handboken, äro nödsakade att genom anteckningar i handboken eller på
annat siitt hålla sig underkunniga om sådana ändringar, som omedelbart
träda i kraft.

Såsom revisorerna framhållit utgiva de större kommunikationsverken
särskilda författningssamlingar i form av lösblad, innehållande hl. a. avlöningsreglementen.
Utgivandet av eu för statsförvaltningens totala behov
sammanställd handbok i lösbladssystem med i stort sett samma förfall -

382

ningar, som för närvarande finnas intagna i bihanget, måste medföra, att
kommunikationsverkens nuvarande författningssamlingar i princip avskaffas
och ersättas av nyssnämnda handbok. Detsamma bör givetvis bliva fallet beträffande
liknande sammanställningar av författningar, som eventuellt
kunna förekomma på andra håll inom förvaltningen. De av exempelvis
generalpoststyrelsen utfärdade anvisningarna till bl. a. bestämmelserna i
Saar, vilka anvisningar intagits under respektive paragrafer i handboken,
synas utan större olägenheter kunna av styrelsen sammanföras till en gemensam
avdelning och fogas till den allmänna handboken. I den mån för
internt bruk behov skulle föreligga inom respektive verk av ytterligare, i
bihanget ej intagna författningar synas jämväl dessa kunna vidfogas handboken
efter myndighetens bedömande.

Revisorerna ha satt i fråga, huruvida icke bestyret med tryckningen och
distribueringen av författningshandboken borde anförtros postverket. Statskontoret
finner övervägande skäl tala för att så blir fallet. Ämbetsverket
håller emellertid före, att postverket jämväl bör anförtros bestyret med
handbokens redigering, helst som postverket redan har vissa erfarenheter
härutinnan genom utgivandet av sin samling av avlöningsbestämmelser i
lösbladssystem. Tilläggas må, att med statskontorets nuvarande personella
resurser möjligheter icke föreligga för ämbetsverket att ombesörja eu fortlöpande
komplettering av handboken under budgetåret. I detta sammanhang
må emellertid påpekas, att i bihanget under åtskilliga avsnitt hänvisats
till kungliga brev. I vissa fall ha breven intagits in extenso (se exempelvis
sid. 303—308). I andra fall ha sammanställningar verkställts på grundval
av kungliga brev, såsom de å sid. 153—211 intagna förteckningarna över
ordinarie och extra ordinarie tjänster. En handbok i lösbladssystem, redigerad
av generalpoststyrelsen och med samma innehåll som det nuvarande
bihanget skulle nödvändiggöra, att styrelsen delgåves samtliga kungliga brev,
som kunna antagas ha aktualitet för handboken. Då statskontoret emellertid
utgår från alt ämbetsverket jämväl i fortsättningen kommer att delgivas
kungliga brev i samma utsträckning som för närvarande, synes det lämpligare,
att nu ifrågavarande avsnitt i bihanget i viss omfattning överföras
till del I av statsliggaren. Beträffande en del kungliga brev av mera generell
räckvidd eller eljest av principiell betydelse, såsom de å sid. 303—308 redovisade,
synes emellertid kunna övervägas att delgiva generalpoststyrelsen
breven i och för intagning i författningssamlingen. Vid ett överförande av
breven till del 1 av statsliggaren lärer måhända icke kunna undvikas, att
de komma att redovisas i ett sammanhang, vilket icke ger samma överblick
över på området gällande bestämmelser som vid nuvarande redaktionella
utformning av bihanget. Angivna förhållande torde dock icke böra hindra
en omläggning, som ur andra synpunkter framstår som rationell.

Vad angår kostnaderna för en handbok i lösbladssystem ha revisorerna
uttalat, att dessa bleve helt beroende av vilken omfattning innehållet i handboken
komme att få. Enligt revisorerna vore det emellertid icke omotiverat
antaga, att utgifterna komme att bli lägre än vad nu vore fallet. Förevarande
spörsmål syntes likväl icke i första hand böra bedömas ur kostnadssynpunkt
utan med beaktande av de olägenheter, som vore förbundna med det nuvarande
bihanget, och de motsvarande fördelar, som stode att vinna, därest
i stället eu författningshandbok i lösbladssystem utgåves.

Inom statskontorets tryckeriexpedition har uppgjorts här närslutna promemoria,
innefattande en approximativ beräkning av kostnaderna för tryck -

383

ning av statsliggarens bihang i lösbladssystem. Tryckeriexpeditionen har
härvid utgått från att handboken skulle ha samma innehåll, som det nuvarande
bihanget. Av promemorian framgår, att handbokens format bör
bliva något mindre än det för bihanget tillämpade, vilket medför att — med
oförändrat innehåll — publikationen bör uppdelas på två samlingspärmar.
Vid ett lösbladssystem måste vidare bättre papperskvalitet komma till användning.
Den i promemorian gjorda sammanställningen rörande de beräknade
årliga utgifterna utvisar, att en övergång till lösbladssystem
skulle medföra en merkostnad av 11 000—12 000 kronor i förhållande till
utgifterna för tryckningen av bihanget för budgetåret 1955/56. Härvid må
dock understrykas, att till utgångspunkt tagits omfattningen av de ändringar
i bihanget, som vidtagits för budgetåret 1955/56. Därest ändringarna i fortsättningen
skulle komma att bliva av mindre räckvidd, skulle eu övergång
till lösbladssystem ställa sig förmånligare ur kostnadssynpunkt än som ovan
angivits. Såsom statskontoret tidigare framhållit, bör emellertid utgivandet
av eu dylik handbok medföra, att inom olika förvaltningsområden förefintliga
författningssamlingar med avlöningsbestämmelser in. in. uppgå i den
nya handboken. Storleken av de besparingar, som härigenom kunna vinnas,
har icke närmare undersökts. Det lärer emellertid kunna förutsättas, att de
ovan angivna merkostnaderna vid tryckning av bihanget i lösbladssystem
konnna alt mer än väl uppvägas av minskade utgifter för de separata författningshandböckerna.
Ett överförande i viss utsträckning av innehållet i
bihanget till del I av statsliggaren kommer för övrigt att påverka de i promemorian
gjorda beräkningarna i sänkande riktning. De fortlöpande utsändningarna
av beslutade författningsändringar in. in. medföra emellertid
ökade distributionskostnader, men dessa merutgifter torde icke bliva av den
storleksordning, alt de böra tillmätas betydelse vid frågans bedömande.

I anledning av vad i promemorian uttalats rörande pärmar till författningshandboken,
må framhållas, att dessa pärmar torde böra tillhandahållas
av generalpoststyrelsens centralupphandling. Kostnaderna för pärmarnas
anskaffande böra bestridas av respektive myndigheter med anlitande
av till förfogande stående expensmedel. Härigenom kan myndighet, om så
befinnes lämpligt, även utnyttja eljest disponibla samlingspärmar för förvaring
av publikationsmaterialet.

Såsom inledningsvis angivits ha revisorerna uttalat sig för alt den förordade
motsvarigheten till statsliggarens bihang om möjligt borde utkomma
redan fr. o. in. nästa budgetår. Statskontoret vill framhålla, att de närmare
överväganden, som påkallas rörande omfattningen av innehållet i eu handbok
i lösbladssystem, enligt ämbetsverkets mening icke kunna slutföras inom
sådan tid, att eu omläggning kan genomföras redan fr. o. in. budgetåret
1956/57. Del ligger i sakens natur, att de överläggningar i ämnet, som påkallas
mellan statskontoret och generalpoststyrelsen, vilken myndighet enligt
statskontorets förslag jämväl skulle ha att redigera handboken, måste bliva
förhållandevis tidsödande. Av tryckeriexpeditionens promemoria framgår
vidare, all bihanget måste nysättas, vilket leder till ytterligare tidsutdräkt.
1 detta sammanhang må jämväl uttalas, att enligt det mellan statskontoret
och Ivar I keggslröms boktryckeri & bokförlags Ab slutna kontraktet rörande
Iryckning av statsliggaren uppsägning av kontraktet skall ske senast den
1 april årligen, därest tryckeri företaget icke skall ombesörja Iryckningen
av statsliggaren för det därpå följande budgetåret. 1 frågans nuvarande läge
bär statskontoret icke anselt sig böra uppsäga kontraktet por den 1 april

384

1956. Det torde emellertid icke vara uteslutet, att tryckeriföretaget genom
överenskommelse under hand kan avstå från sin rätt att få utföra tryckningen
av bihanget för budgetåret 1956/57, därest detta skulle anses påkallat.

Sammanfattningsvis må framhållas, att statskontoret finner skäl tala för
att det nuvarande bihanget till statsliggaren ersättes av en av generalpoststyrelsen
utgiven handbok i lösbladssystem under förutsättning, att de författningssamlingar,
som nu sammanställas av vissa centrala ämbetsverk,
avvecklas och uppgå i den nya handboken. En dylik omläggning kan dock
enligt ämbetsverkets mening icke genomföras förrän tidigast fr. o. m. budgetåret
1957/58.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius, Kull och Sjönell samt t. f. statskommissarien
Lindblad.

Stockholm den 12 april 1956

L. LUNDH

Underdånigst
WILHELM BJÖRCK

Gösta Widén

Bilaga

P M angående tryckning av statsliggaren, Del II, Bihanget i form av lösblad

Bihanget till statsliggaren nytryckes för närvarande varje år. För budgetåret
1955/56 var omfånget 436 sidor och upplagan 9 200 exemplar. Tryckningskostnaderna
uppgingo till 35 643 kronor.

Det har emellertid ifrågasatts, huruvida bihangets nuvarande utformning
är mest ändamålsenlig ur användningssynpunkt. En övergång till tryckning
i form av lösblad skulle möjliggöra att publikationen kunde hållas mer
aktuell. Statskontorets tryckeriexpedition har utfört approximativa kostnadsberäkningar
av bihanget vid tryckning i lösbladssystem med oförändrat
innehåll. Därvid har omfattningen av ändringarna för budgetåret 1955/56
tagits som norm. Då emellertid tryckningskostnaderna äro till stor
del beroende av ändringarnas omfattning, bliva beräkningarna mycket
osäkra. Skulle ändringarna i fortsättningen bliva av mindre omfattning än
vad fallet var för budgetåret 1955/56, ställer sig en övergång till lösbladssystem
förmånligare ur kostnadssynpunkt än vad som nedan redovisas.

Vid en eventuellt ny utformning av bihanget torde ändring av formatet
vara motiverad. Ett flertal affärsdrivande verk utger egna avlöningsbestämmelser,
tryckta i form av lösblad. Formatet håller sig därvid till cirka
160X240 mm. Under förutsättning att bihanget erhåller nämnda format
synes antagligt, att dessa avlöningsbestämmelser i betydande utsträckning
kunna ersättas av statsliggarens bihang.

Formatändring innebär emellertid, att publikationen måste nysättas. Därvid
har ansetts, att en något mindre stilgrad än vad som förekommer i
»Avlöningsbestämmelser för personalen vid postverket» skulle vara tillfyllest.
Med dessa förutsättningar beräknas omfånget bli 576 sidor och kostnaden
59 000 kronor. I dessa kostnader ingår ersättning för bättre pappers -

385

kvalitet än vad som tidigare har använts, då blad i en lösbladspärm utsätts
för mycket stor förslitning.

Ovannämnda »Avlöningsbestämmelser för personalen vid postverket»
trycktes i en första upplaga 1949 och nytrycktes i eu andra upplaga 1955,
vilket innebär nytryckning vart 6:e år. Motsvarande behov av nytryckning
torde även komma att föreligga beträffande bihanget. Kostnaden härför
efter 6 år beräknas till 46 000 kronor inkl. ändringskostnader. Nytryckningskostnaderna
för en tidsperiod av 12 år utslagna per år skulle alltså
bli 1/12X59 000 + 46 000 = 8 750 kronor.

Vid det beräknade omfånget av 576 sidor måste publikationen delas upp
på två pärmar. Kostnaderna för pärmar beräknas till 3: 75 per styck eller
7: 50 per publikation för en lärftpärm och till 2: 25 respektive 4: 50 för en
konstläderpärm. Då en lärftpärm torde kunna beräknas vara dubbelt så
hållbar som en konstläderpärm, har tryckeriexpeditionen ansett lärftpärmar
böra komma till användning. Därtill kommer kostnad för register, som
vid en omfattning av 12 flikar beräknas till 1: 50 per sats. Hållbarhetstiden
för pärmar och register är naturligtvis mycket varierande beroende på användningsfrekvensen.
Tryckeriexpeditionen har uppskattat att hälften av
pärmarna och registren torde behöva bytas ut efter 8 års användning och
hälften efter 16 års. Detta innebär att kostnaderna för pärmar och register

per år skulle bli

4 600X9 4 600X9

8 + 16

= 7 763 kronor.

Vid större ändringar har tryckeriexpeditionen tänkt sig att hela bladen
tryckas om och bytas ut, medan vid smärre rättelser flera ändringar samlas
på en sida och tryckas på gummerat papper för att sedan klistras in på
respektive ställen av tidigare tryckta blad. Med utgångspunkt från ändringarna
budgetåret 1955/56 ha ändringarna beräknats omfatta 288 sidor + 36
st. klistringsblad. Kostnaderna härför torde uppgå till 37 000 kronor. Då
hel nytryckning har förutsatts vart sjätte år, kan genomsnittliga årskostna 5

X 37 000

derna för ändringarna beräknas till ---= 30 833 kronor.

Sammanställning av beräknade tryckningskostnader per år:

Nytryckningskostnader .....

Pärm- och registerkostnader
Ändringskostnader .........

8 750: —
7 763: —
30 833: —

Kronor 47 346: —

Det synes således som om en övergång till lösbladssystem för bihanget
skulle draga en årskostnad av cirka 11 000—12 000 kronor utöver vad nuvarande
framställningssätt betingar.

Stockholm den 17 april 1956

E. Danielsson

Jtik.sräkenskapsverkct

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 16 mars 1956 har riksräkenskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande över vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956 avlämnade
särskilda berättelse anförts rörande statsliggarens bihang. I anledning
härav får riksräkenskapsverket anföra följande.

25 Rev. berättelse (ing. statsverket är 1956. II

386

Revisorerna ha föreslagit, att statsliggarens bihang för framtiden icke
skulle utgivas utan att detsamma skulle ersättas med en författningshandbok
i form av lösblad, som skulle utgivas av postverket.

Enligt riksräkenskapsverkets mening skulle en dylik ändring medföra
vissa nackdelar i jämförelse med det nu tillämpade systemet. Sålunda må
framhållas att för förvaltningsdomstolar och flertalet förvaltningsmyndigheter
torde det vara ovärderligt att ha tillgång till bihangen till statsliggaren,
vari vid utredningsarbeten o. dyl. finnas tillgängliga de vid varje budgetårs
ingång gällande författningarna. Denna fördel skulle helt bortfalla
vid införandet av lösbladssystem, då ju avsikten med detta är att vid författningsändringar
de nya bladen skola insättas i de gamlas ställe. Lösbladssystem
— med in- och utsortering av blad -— måste alltid i och för sig
innebära ett osäkerhetsmoment i det att blad kunna förkomma eller insättas
på fel plats. Ett tillämpande av lösbladssystem skulle i synnerhet vara
opraktiskt när det gäller den i slutet av bihanget till statsliggaren införda
författningsförteckningen, då även en obetydlig ändring av en författning
skulle medföra nytryckning av ett helt lösblad.

Riksräkenskapsverket vill vidare erinra att det synes ofrånkomligt att
icke oväsentlig tid kommer att förflyta från det att svensk författningssamling
utkommit i tryck till dess att lösbladen, som skulle ingå i den av
revisorerna föreslagna författningshandboken, bliva tryckta och distribuerade.
Då vissa författningar träda i kraft redan dagen efter den då de utkomma
från trycket eller kort tid därefter innebär detta att myndigheterna
liksom hittills i första hand måste begagna sig av svensk författningssamling
för att få del av utgivna författningar. På grund härav skulle man
med revisorernas förslag icke nå det avsedda syftet att erhålla en särskild
författningshandbok som alltid är aktuell.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får riksräkenskapsverket avstyrka
revisorernas föreliggande förslag.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Wildeman och Stenström deltagit.

Stockholm den 28 mars 1956

Underdånigst
GÖSTA RENLUND

EVERT CRONMARK

Skolöverstyrelsen

Till Konungen

Sedan skolöverstyrelsen anmodats att till finansdepartementet inkomma
med utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956
avlämnade särskilda berättelse rörande statsliggarens bihang anförts, får
överstyrelsen anföra följande.

Revisorerna framhåller, att en handbok på avlöningsväsendets område
såvitt möjligt bör innehålla författningarna i deras vid varje tidpunkt gäl -

387

lande lydelse. Med hänsyn dels till att statsliggarens bihang utkommer först
ett stycke in på det budgetår, för vilket den skall gälla, dels till att ändringar
i avlöningsförfattningarna på senare tid ofta genomförts från och med den
1 januari, har emellertid enligt revisorernas mening bihanget under senare
år i väsentliga avseenden varit föråldrat under större delen av den avsedda
giltighetstiden. Revisorerna föreslår därför, att bihanget ersättes med en
författningshandbok i lösbladssystem. En sådan handbok skulle ständigt
kunna hållas aktuell genom successiv komplettering. Bestyret med handboken
ifrågasätter revisorerna höra anförtros postverket.

Överstyrelsen, som vill understryka nödvändigheten av att tillgång finnes
till en handbok innehållande de viktigaste avlönings- och pensionsförfattningarna,
finner för sin del, att statsliggarens bihang i den form det nu
har tämligen väl fyller de krav, som bör ställas på en sådan handbok. I den
mån författningsändringar genomföres från och med den 1 januari är visserligen,
som revisorerna framhåller, bihanget i delar, som beröres av
ändringarna, icke aktuellt för senare hälften av budgetåret. De härmed
förenade olägenheterna är dock enligt överstyrelsens mening icke av större
omfattning. Inom varje verk torde anordningar vara träffade för att författningsändringar
omedelbart delges vederbörande befattningshavare, som
genom anteckningar i bihanget eller genom att däri inlägga ändringskungörelsen
sörjer för att bihanget, intill dess ny upplaga i början av nästföljande
budgetår utkommer, hålles aktuellt i fråga om de författningar,
han har att tillämpa. Arbetet härmed torde vara mindre omfattande än att
kontinuerligt hålla en författningssamling enligt lösbladssystemet aktuell.
Eu handbok i den form, bihanget nu har, torde också för daglig användning
vara mera lätthanterlig än en handbok i form av lösblad. Som skäl
för ett bibehållande av statsliggarens bihang i dess nuvarande form kan
vidare anföras att då, som ofta är fallet särskilt i fråga om författningar
av förevarande art, anledning finnes att efterforska ett författningsrums
lydelse vid en viss tidigare tidpunkt, detta säkrare låter sig göra med tillhjälp
av eu årligen utkommande författningshandbok av den typ, som
bihanget till statsliggaren utgör. Lösbladssystemet lärer nämligen förutsätta,
att, vid ändring av författning, bladen med den tidigare lydelsen av
författningen makuleras. I vart fall kan ifrågasättas om icke, även om de
äldre bladen skola sparas, en viss osäkerhet måste uppstå åtminstone efter
några år. Det måste sålunda hl. a. förutsättas, att det systematiska ordnandet
av dessa icke alltid kan komma att ske tillfredsställande.

Inom överstyrelsens ämbetsområde användes statsliggarens bihang som
författningshandbok även vid statliga och statsunderstödda skolor, vars
lärare är underkastade Saar och avlöningsreglementet för övningslärare.
I överstyrelsens publikation Aktuellt från skolöverstyrelsen införes kontinuerligt
förteckning å nummer i Svensk författningssamling innehållande
ändringar i de i bihanget intagna författningarna liksom i andra författningar
av betydelse för skolorna. Författningsändringarna påfordrar ofta
anvisningar från överstyrelsen, vilka intages i Aktuellt eller delges genom
cirkulär till rektorer och skolstyrelser. Dessa anvisningar från överstyrelsen
skulle givetvis vara nödvändiga även med det av revisorerna föreslagna
systemet. Beträffande revisorernas uttalande, att med det av dem föreslagna
systemet möjligheter skulle skapas för att i ökad utsträckning tillgodose
speciella förvaltningsområdens behov av särtryck av författningar, vill
överstyrelsen i detta sammanhang framhålla, att sådana särskilda författ -

388

ningssamlingar lämpligen torde böra ombesörjas av de centrala myndigheterna
var och en för sitt område, överstyrelsen har för närvarande under
utgivning en författningshandbok för underställda högre skolor, innehållande
bl. a. sådana författningar, som ej är intagna i statsliggarens bihang.

överstyrelsen finner sålunda icke tillräckliga skäl föreligga för att ersätta
statsliggarens bihang med en författningshandbok enligt det av riksdagens
revisorer föreslagna systemet. I vart fall synes ändring i enlighet med revisorernas
förslag icke böra genomföras, förrän en närmare undersökning
visat, att kostnaderna för en författningshandbok i lösbladssystem blir
avsevärt lägre än kostnaderna för bihanget i dess nuvarande form.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Rosén, ledamöterna
Wejle, Sjöstedt, Ulne och Nordin, föredragande.

Stockholm den 3 april 1956

Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN

GÖSTA NORDIN

Berit Timén

Lantbruksstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har lantbruksstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956
avlämnade särskilda berättelse anförts rörande statsliggarens bihang.

Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Styrelsen anser i likhet med revisorerna, att det nuvarande systemet vid
upprättande av bihanget till statsliggaren icke kan anses tillfredsställande.
Genom att bihanget i regel utkommer i tryck först sedan en stor del av
budgetåret förflutit och då bihanget dessutom i många fall icke har kunnat
hållas aktuellt i avseende å löne- och andra kamerala författningar har
dess värde som hjälpmedel under senare år i hög grad minskats. Det vore
därför önskvärt, om det av revisorerna föreslagna lösbladssystemet kunde
genomföras, varigenom ämbetsverk och myndigheter skulle komma att
ständigt ha tillgång till en kameral författningssamling med vid varje tillfälle
gällande bestämmelser. Styrelsen förutsätter härvid, att den får i
huvudsak samma innehåll som nuvarande bihang. Handbokens användbarhet
skulle emellertid ytterligare ökas, om den kompletterades med vissa
andra författningar och föreskrifter på det kamerala området, som i bihanget
redovisas endast genom att angivas i författningsförteckningen men
som kunna vara av intresse för speciella förvaltningsområden. Som exempel
härpå må från styrelsens verksamhetsområde nämnas avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
(nr 615/1951) och kungörelsen med tilläggsbestämmelser till detta
reglemente (616/1951). Genom att lösblad användas skulle behovet av särtryck
i sådana fall lätt kunna tillgodoses.

389

I handläggningen av detta ärende ha deltagit överdirektören Ytterborn,
tf. byråchefen Grönlund och förste byråsekreteraren Högström.

Stockholm den 5 april 1956

Underdånigst
G. R. YTTERBORN

ERIK HÖGSTRÖM

Sjöfartsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt sjöfartsstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad i riksdagens
revisorers den 8 mars 1956 avlämnade särskilda berättelse rörande statsliggarens
bihang anförts.

Till åtlydnad härav får sjöfartsstyrelsen anföra följande.

Riksdagens revisorer framhålla att innehållet i statsliggarens bihang icke
kan hållas aktuellt genom de numera ofta förekommande ändringarna i
de i densamma intagna författningarna. Om bihanget i stället utgives såsom
en författningshandbok i lösbladssystem skulle bl. a. innehållet vid
varje tidpunkt kunna bringas i överensstämmelse med gällande författningar.
Vidare föreslås bl. a. att utgivandet av handboken skulle omhänderhavas
av generalpoststyrelsen, som redan har den härför erforderliga
organisationen.

Sjöfartsstyrelsen anser, att den form i vilken statsliggarens bihang för
närvarande utkommer med hänsyn till de i synnerhet de senaste åren allt
oftare förekommande ändringarna i avlöningsförfattningarna icke är helt
tillfredsställande, eftersom för närvarande under en stor del av året jämsides
med bihanget måste användas ett antal häften av svensk författningssamling.
Styrelsen får därför för sin del tillstyrka förslaget om utgivandet
av en författningshandbok i lösbladssystem.

Vid avgörandet av detta ärende ha närvarit — förutom generaldirektören
Widell -— sjöfartsråden Schaffer, föredragande, och Lindencrona.

Stockholm den 10 april 1956

TORE SCHAFFER

Underdånigst
C. G. WIDELL

Bo Söderbaum

Statens löncnänuid

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har statens lönenämnd anbefallts all
avgiva utlåtande över vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956 avläm
nade särskilda berättelse anförts i fråga om statsliggarens bihang.

390

Riksdagsrevisorerna anse, att statsliggarens bihang bör ersättas med en
författningshandbok i lösbladssystem. För att en sådan handbok skall
fungera tillfredsställande fordras emellertid enligt nämndens mening ett
noggrant iakttagande av att lösbladen infogas successivt och att handboken
alltid är komplett, vilket gör, att ett genomförande av förslaget skulle medföra
avsevärt merarbete för personalen, i varje fall vid myndigheter, där
-— såsom i lönenämnden —- ett relativt stort antal statsliggarbihang äro
i ständigt bruk. Systemet förutsätter dessutom, att nya lösblad tryckas
och distribueras snabbt efter det att nya författningar eller ändringsförfattningar
utkommit.

Revisorernas anmärkningar mot statsliggarens bihang äro vidare, såvitt
nämnden kan finna, något överdrivna. Ändringar i Saar och därtill anslutande
bestämmelser träda i allmänhet i kraft vid ingången av vederbörande
budgetår. I de fall, då ändringar och tillägg i författningarna vidtagas under
löpande budgetår, kunna olägenheterna härav utan alltför stora svårigheter
bemästras genom anteckningar eller inlagda exemplar ur författningssamlingen
i bihanget. Av större vikt ur lönenämndens synpunkter är
den olägenhet, som ligger i att bihanget som regel icke upptar annat än
författningar rörande rent statlig personal. Sålunda saknas i bihanget polislönereglementet,
prästlönereglementet, folkskolans avlöningsreglemente,
avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
m. m. och avlöningsreglementet för kyrkomusiker.

Fn bestämd fördel med den nuvarande utformningen av bihanget är, att
man med säkerhet vet, att de i bihanget intagna författningarna äro kompletta
vid en viss tidpunkt, d. v. s. vid budgetårets ingång, och att man
genom att ha tillgång till äldre årgångar med lätthet kan se, vad som gällde
vid ingången av ett tidigare budgetår, vilket är av avsevärd praktisk betydelse
vid bl. a. behandlingen av fall, som hänföra sig till förfluten tid.
Denna fördel saknar lösbladssystemet.

Av det sagda framgår, att nämnden icke kan finna, att revisorerna förebragt
bärande skäl för statsliggarbihangets ersättande med en författningshandbok
i lösblad.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad, ledamöterna
Andersson, Rrandelius och Werner samt suppleanterna Hansson.
Lindberg och Meurling; dock att suppleanten Lindberg ej varit närvarande
vid utlåtandets justering.

Stockholm den 11 april 1956

Underdånigst
E. JOHNSSON

Folke Lyberg

Länsstyrelsen i Stockholms län

Till Konungen

Genom remiss den 16 mars 1956 har länsstyrelsen anbefallts att avgiva
utlåtande i anledning av vad i riksdagens revisorers den 8 mars 1956 avlämnade
särskilda berättelse rörande statsliggarens bihang anföris. Med
anledning härav får länsstyrelsen anföra följande.

391

Länsstyrelsen tillstyrker alt vad statsrevisorerna föreslagit försöksvis
prövas. Erfarenheterna av det nya systemet får sedan utvisa om detta bör
bibehållas.

Stockholm å landskontoret den 22 mars 1956

Underdånigst
G. DANIELSON

AXEL MORÉN

§ 27. Vissa frågor rörande mynt- och sedeltillverkningen
Generalpoststyrelsen

Till Konungen

I den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen över den år 1956 av
dem verkställda granskningen angående statsverket har under § 27 bl. a.
framlagts förslag, att femkronesedeln skulle ersättas med ett femkronestycke
och att tillverkningen av femkronesedlar i anledning därav skulle
upphöra. Som skäl för förslaget ha revisorerna åberopat det förhållandet,
att det ur ekonomisk synpunkt ställer sig förmånligare att framställa mynt
än sedlar.

Då frågan om femkronesedelns bibehållande är av stor betydelse för
postverkets omfattande penningförmedlande verksamhet, har generalpoststyrelsen
ansett sig böra framlägga följande synpunkter på detta spörsmål.

Behovet av en femkronevalör är särskilt framträdande vid ut- och inbetalning
av belopp med entalssiffror fr. o. in. 5 t. o. m. 9. Antalet genom
postverkets försorg verkställda utbetalningar av dylika belopp kan med
exakthet beräknas beträffande folkpensioner och barnbidrag. Hela antalet
utbetalade folkpensionsanvisningar utgör för år räknat i runt tal 9 900 000
st. och antalet utbetalade barnbidragsanvisningar för samma tid, likaledes
i runt tal, 4 160 000 st. Antalet anvisningar, varå beloppets entalssiffra är
5 eller högre, utgör beträffande folkpensionsanvisningar 5 580 000 st. eller
ca 56 °/o av hela antalet och beträffande barnbidragsanvisningar 1 880 000
st. eller ca 45 °/o av hela antalet. Antalet utbetalade postanvisningar uppgick
under år 1955 till, även nu i runt tal, 10 300 000 st. och antalet utbelalningskort
för samma tid till 26 500 000 st. Huru många av dessa utbetalningshandlingar,
som lytt å kronbelopp vars entalssiffra varit 5 eller högre
kan icke utan en tidskrävande särskild undersökning fastställas. Det finns
dock anledning antaga, att de procentsiffror, som vid eu sådan undersökning
skulle framkomma, icke skulle i någon högre grad skilja sig från dem
som angivits för folkpensions- och barnbidragsanvisningar. Del anförda
torde vara tillräckligt för att belysa, i vilken stor omfattning postverket
måste räkna med att för utbetalningsändamål använda femkronevalören.

Ett ersättande av femkronesedeln med ett femkronestycke skulle, även
om detta mynt koinme att framställas i den storlek som revisorerna föreslagit,
för postverket medföra avsevärda tekniska olägenheter samt icke
obetydliga kostnader. En omedelbar följd av femkronesedelns försvinnande
skulle bliva, att antalet myntstycken, som måste finnas tillgängliga i de
olika postkassorna, komme att avsevärt ökas. Därav skulle automatiskt
komma krav på större förvaringsutrymmen än de f. n. tillgängliga, något
som med all säkerhet skulle nödvändiggöra hl. a. nykonstruktion av de av

392

kassafunktionärerna nyttjade kassaskrinen. Vidare skulle det bliva nödvändigt
att i avsevärt större utsträckning än f. n. använda påsar av tyg för
förvaring och leverans av mynt. Dylika påsar äro alltid betungande för
kassatjänsten, icke blott på grund av sin tyngd och det utrymme de kräva
utan också — om jämförelse göres med motsvarande förfaranden beträffande
sedelbuntar — på grund av den längre tid som åtgår för uppräkning
m. m. såväl vid iordningställandet som vid öppnandet. En särskild olägenhet
skulle uppkomma vid de medelsleveranser, som i stor utsträckning
verkställas mellan postkontor och deras underlydande postanstalter. F. n.
bruka myntstycken i regel icke i någon större utsträckning förekomma i
dessa leveranser, varför de i allmänhet utan olägenhet kunna ombesörjas
med användande av för ändamålet tillverkade papperskuvert. Skulle femkronesedlarna
försvinna, bleve behovet av myntstycken med all säkerhet
så stort, att det ofta bleve nödvändigt att även i detta sammanhang använda
myntpåsar. Härav skulle följa icke blott ett avsevärt merarbete på
såväl avsändande som mottagande postanstalt utan även en betydande belastning
av mellanliggande transportorgan.

Enligt här gjord beräkning kan den omedelbara ökning av postverkets
behov av myntpåsar av tyg, som femkronesedelns avskaffande skulle medföra,
uppskattas till ca 100 000 påsar med en genomsnittlig anskaffningskostnad
av 1 kr. 50 öre per påse. De merkostnader, som skulle uppkomma
på grund av övriga här ovan angivna omständigheter — större förvaringsutrymmen,
ökad tid för uppräkning m. m. — äro givetvis svårare att beräkna.
Helt säkert skulle de dock komma att uppgå till ganska avsevärda
belopp.

I övrigt må framhållas, att trafiken i postkassorna, särskilt på de större
postanstalterna, numera är så stor, att det är synnerligen angeläget att
varje arbetsmoment som är ägnat att förtynga kassatjänsten i möjligaste
män undvikes. Enligt generalpoststyrelsens uppfattning skulle femkronesedelns
avskaffande innefatta ett sådant moment i relation icke blott till
den inre posttjänsten utan även till kundservicen.

Under åberopande av det anförda får generalpoststyrelsen bestämt avstyrka
förslaget om femkronesedelns avskaffande.

I behandlingen av detta ärende ha förutom undertecknade deltagit överdirektören
Hultman, postsparbankschefen Holmström, byråcheferna Nylund
och Salomonson samt t. f. överintendenten Öman.

Stockholm den 24 januari 1957

Underdånigst
ERIK SWARTLING

J. GRANÉR

Statskontoret. Se yttrandet över § 24.

Mynt- och justeringsverket

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har mynt- och justeringsverket anbeiallts
avgiva yttrande över vad i riksdagens revisorers den 15 december
1956 dagtecknade berättelse yttrats angående vissa frågor rörande myntoch
sedeltillverkningen. I anledning härav får mynt- och justeringsverket
i underdånighet anföra följande.

393

Enligt revisorernas mening synes det önskvärt, att femkronesedeln nu
definitivt ersättes av ett femkronestycke och att tillverkningen av förstnämnda
betalningsmedel sålunda upphör. Med hänsyn till de olägenheter,
som äro förbundna med det nuvarande femkronestycket, torde detta dock
samtidigt böra utbytas mot ett mindre mynt av samma valör, i storlek
ungefär motsvarande det nuvarande tvåkronestycket. Sistnämnda mynt synes
som följd härav böra indragas. I betraktande av att något uttalat behov
av tvåörestycken icke torde föreligga och då tillverkningen av dessa lämnar
underskott, anse revisorerna det böra övervägas, huruvida detta mynt
längre skall behöva tillverkas.

Mynt- och justeringsverket anser sig till en början i anledning av sålunda
uttalade önskemål vilja framhålla, att ur myntteknisk synpunkt framställning
av 5-kronestycken i mindre storlek och upphörande av 2-örestillverkningen
icke möta några direkta svårigheter. Däremot anser sig verket böra
ifrågasätta, dels huruvida en dylik ändring av tillverkningen verkligen
skulle åstadkomma den av revisorerna önskade effekten och dels huruvida
icke eu sådan åtgärd skulle kunna åstadkomma icke önskade förskjutningar
i behovet av utelöpande mynt å andra valörer.

Allmänhetens inställning gentemot förändringar av betalningsmedlens
valörer och utseende synes vara mycket konservativ. Den invanda användningar
av sedlar å 5 kronor och däröver samt av skiljemynt i valörerna
2 kr—1 öre synes vara mycket svår att rubba. Sålunda blevo aldrig 1-kronesedlarna
populära och likaledes synes 5-kronors silvermynt hava en viss
svårighet att göra sig gällande såsom betalningsmedel i den allmänna handeln.
Dock vill verket erinra om att utelöpande 5-kronestycken uppgå till
ca 20 % av utelöpande femkronesedlar trots att utväxlingen endast pågått
ca 2 år, varvid emellertid största delen av beloppet torde vara tesaurerat.
Allmänhetens val av betalningsmedel tycks vara i stort sett oberoende av
dettas vikt och dimensioner. Detta förhållande gör det tvivelaktigt, att ett
5-kronemynt med lägre vikt, exempelvis av samma vikt som det nuvarande
2-kronemynet, 14 g, skulle komma att betyda ett större användande i marknaden
än nu präglade 5-kronemynt å 18 g. Förhållandet torde fastmera
vara det, att ett 5-kronemynt med hänsyn till allmänhetens nuvarande
inställning icke skulle, oberoende av vikt, kunna undantränga 5-kronesedeln
som kurserande mynt, om denna sedel fortfarande utgives. Den
allmänna regeln att, om tvenne myntslag av samma valör konkurrera med
varandra, det värdefullare myntet kommer att undandragas marknaden,
torde dessutom gälla även i detta fall, varför tesaureringen av 5-kronemynt
är påtaglig och sålunda försvårar dess användning som kurserande mynt.
Enda möjligheten att få ett 5-kronemynt som kurserande mynt torde sålunda
vara atl upphöra med tillverkningen av 5-kronesedlar. Ett omedelbart
upphörande av sedelutgivningen synes emellertid icke möjligt med hänsyn
till att i sådant fall ett lager av minst 100 miljoner kronor i 5-kronemynt
skulle behöva uppläggas för att kunna tillgodose den omedelbara
efterfrågan, i den händelse 5-kronemynt skulle accepteras av allmänheten.
Om så vore förhållandet skulle ävenledes ell betydligt större lager behöva
finnas på grund av den sedvanliga tesaureringen av mynt med högre valör.
Å andra sidan skulle möjligen ett 5-kronemynt icke accepteras och i sådant
fall skulle, om 5-kronemynten äro av nu präglad typ och 2-kronemynten
icke indragas, de i handeln förekommande betalningsmedlen utgöras av
10-kronesedlar samt 2 kr.—1 öre i skiljemynt, och de präglade 5-krone -

394

mynten kvarligga i riksbanken. Indrages även 2-kronemyntet skulle detla
betyda en ökad efterfrågan a 1-kronemynt, vilka äro dyrare i framställningen
än motsvarande belopp i 2-kronor. Verket är sålunda av den meningen,
att indragande av 2-kronemynten i realiteten skulle, om de utgivna
5-kronemynten, oberoende av vikt, icke skulle bli kurserande mynt, på ett
olyckligt sätt avbryta den nu ökande efterfrågan å 2-kronemynt och i stället
orsaka större efterfrågan å 1-kronor. Till belysning av frågan vill verket
nämna, att den för varje år ökade mängden av utelöpande mynt av
alla valörer vid årsskiftet 1956/57 visar en minskad ökning för samtliga
myntslag utom för tvåkronor, där en ytterligare ökning inträtt. Nedan angives
förändringen för varje myntslag

Ändring i utelöpande mynt Ändring 1956 — Ändring 1955

1955 1956

5 kr.	+	8 602 760,00	+	4 592 360.00
2 kr.	+	2 599 662,00	+	2 716 034,00
1 kr.	+	5 514 209,00	+	2 270 602,00
50 öre	+	2 029 835,50	+	1 867 246,00
25 öre	+	2 553 270,00	+	1 140 603,50
10 öre	+	2 173 869,20	+	1 540 539,20
5 öre	+	425 452,35	+	263 169,05
2 öre	+	268 153,08	+	126 663.74
1 öre	+	267 705,41	+	136 771,15

+ 24 434 916,54 + 14 653 988,64

— 4 010 400,00

+ 116 372,00

— 3 243 607,00

— 162 589,50

— 1 412 666,50

— 633 330,00

— 162 283,30

— 141 489,34

— 130 934,26

— 9 780 927,90

Detta ger ett visst stöd för det antagande, som verket i skrivelse den
3 oktober 1953 givit uttryck åt, nämligen att de nya 5-kronemynten på
grund av sin högre valör skulle bliva föremål för en omfattande tesaurering,
varvid möjligheten att hålla 2-kronemyntet i cirkulation betydligt
skulle öka. Ett ytterligare skäl mot indragningen av 2-kronemynt synes
vara, att en dylik indragning, om den bleve fullständig, skulle orsaka en
förlust vid inlösningen av ca 17,5 miljoner kronor, varjämte ett nu till stor
del tesaurerat belopp av ca 50 miljoner kronor skulle öka allmänhetens
köpkraft. Skulle å andra sidan i spekulationssyfte samtliga 2-kronor icke
inlösas, skulle återstoden kunna orsaka förväxlingar med utgivna femkronemynt
av ungefär samma vikt, vilket skulle kunna utnyttjas i bedrägligt
syfte, även med tillgripande av avfilning av 2-kronornas reffling för
att åstadkomma samma släta kant som å 5-kronemynten, en risk, som
skulle bliva större och hava allvarligare verkningar än den nuvarande
förväxlingsrisken mellan 2-kronemynt och 5-kronemynt.

Enär indragande av 2-kronemyntet, enligt vad ovan anförts, skulle kunna
med avbrytande av det växande behovet av 2-kronor orsaka en ökad efterfrågan
å 1-kronemynt, åstadkomma en icke obetydlig inlösningsförlust och
tillföra marknaden större köpkraft, samt dessutom vid utgivande av nya
5-kronemynt i 2-kronestorlek kunna åstadkomma förväxlingar mellan icke
gällande men i marknaden kvarvarande 2-kronemynt och nya 5-kronemynt,
anser sig verket nu böra avstyrka vidtagande av eu sådan åtgärd.

Skulle 2-kronemynten icke indragas torde det emellertid vara uteslutet
att ytterligare minska 5-kronemyntens vikt, enär det redan nu framhålles,
att förväxling i vissa fall kan ske mellan 2-kronemynt och 5-kronemynt.

Som ovan anförts torde det icke vara möjligt att samtidigt med 5-kronesedeln
hålla ett 5-kronemynt kurserande i någon större utsträckning och

395

likaledes torde det icke vara lämpligt, att vid en given tidpunkt utan längre
övergångs tillstånd indraga 5-kronesedeln, enär ett mycket stort lager färdigpräglade
mynt då måste vara tillgängliga utan garanti för att dessa
mynt verkligen komma att accepteras av allmänheten och därigenom bliva
kurserande. Vidare torde en minskning av 5-kronemyntens vikt, möjliggjord
genom indragning av 2-kronemynten, icke vara tillrådlig. Av denna
anledning synes böra övervägas, om riksbanken icke skulle kunna erhålla
bemyndigande att vid rekvisition av 5-kroneenheter i första hand expediera
5-kronemynt med nuvarande utförande och om dessa icke vid ett visst
tillfälle finnas i lager i stället utlämna 5-kronesedlar. Härigenom skulle
erfarenhet vinnas om 5-kronemyntel har förutsättning att bliva ett kurserande
mynt eller om rekvisitionerna av 5-kroneenheter helt skulle upphöra
utom i tesaureringssyfte. Skulle det senare bliva fallet torde ånyo
efter eu längre försökstid böra upptagas till prövning, huruvida en minskning
av 5-kronemyntets vikt och en indragning av 2-kronemyntet trots
därmed förenade nackdelar skulle kunna giva bättre förutsättningar för
åstadkommande av ett önskat tillstånd. Hänsyn bör därvid tagas till då
föreliggande förhållanden och till storleken av besparing vid övergång från
sedlar till mynt för bedömning av om föreslagen åtgärd bör vidtagas eller
om det nu gällande systemet med en långsammare ökning av utelöpande
5-kronemynt ånyo skall införas.

Vad beträffar önskemålet om indragande av 2-öresmyntet, vill verket
framhålla, att den stora åtgången på dessa mynt givetvis är beroende på
ett i marknaden föreliggande behov. Om mot detta behov svarande belopp
skall kunna täckas utan prägling av 2-öresmynt synes prägling av det
dubbla antalet 1-öresmynt bliva erforderlig, vilket skulle orsaka större
kostnader. Verket får sålunda avstyrka indragningen av 2-öresmynt. Ett
allmänt önskemål om minskning av antalet utelöpande 2-ören och 1-ören
torde emellertid föreligga på grund av dessa mynts ringa köpkraft. Å andra
sidan torde de icke helt kunna undvaras, enär styckepriset å varor med
lågt försäljningsvärde i sådant fall torde komma att öka till jämna 5 öre
med procentuellt stor prisökning. Det torde emellertid böra övervägas,
huruvida icke en bestämmelse eller rekommendation skulle kunna utfärdas
innebärande att vid kontant betalning av belopp överstigande 5 kronor
beloppet skall avrundas till närmast liggande med 5 delbart belopp. Härigenom
skulle felet i betalningen uppgå till högst ± 4 promille, vilket torde
vara utan betydelse, enär + och — värden vid ett flertal transaktioner upphäva
varandra. Genom en sådan åtgärd torde emellertid behovet av 2- och
1-ören betydligt minska och användningen av dessa valörer skulle inskränkas
till mindre inköp, där dessa småbelopp verkligen äro av betydelse.

I detta ärendes slutliga handläggning hava förutom undertecknade deltagit
byrådirektören D. Glansholm, förste byråsekreteraren S. Ljunggren,
förste ingenjörerna T. Almqvist och U. Ander.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
TORSTEN SWENSSON

Britt Grimsborn

396

Fullmäktige i riksbanken

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 hava fullmäktige i riksbanken bereds
tillfälle att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer under
§ 27 i sin den 15 december 1956 dagtecknade berättelse anfört angående
vissa frågor rörande mynt- och sedeltillverkningen.

Statsrevisorerna hava under nämnda paragraf dels föreslagit att tillverkningen
av 5-kronesedlarna skulle upphöra och att dessa sedlar helt skulle
ersättas av 5-kronorsmynt, därvid förutsatts att dessa mynt skulle göras
i ungefär motsvarande storlek som det nuvarande 2-kronorsmyntet, dels
som sin uppfattning uttalat, att det borde övervägas, huruvida 2-öresmynt
längre skulle behöva tillverkas.

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

I skrivelse den 12 mars 1953 uttalade fullmäktige med anledning av vad
statsrevisorerna anfört i deras till 1952 års riksdag avgivna berättelse angående
ersättande av 5-kronesedlar med lämpligt metallmynt, att 5-kronorsmynt
i längden torde komma att ställa sig billigare för landet än 5-kronesedlarna.
b ullmäktige utgingo därvid från att mynten icke borde vara större
och tyngre än som vore nödvändigt för att undvika sammanblandning i
den allmänna rörelsen med andra mynt, eftersom allmänheten eljest torde
bliva mindre benägen att använda sig av dylika mynt. Fullmäktige tillfogade,
att man i stället torde kunna upphöra med att utgiva 2-kronorsmynt
och successivt indraga utelöpande sådana mynt i den mån de komme att
inflyta till riksbanken eller andra statliga organs kassor. I samband därmed
uttalade fullmäktige, att 2-kronorsmynten icke längre spelade någon roll
i den allmänna rörelsen.

De nuvarande 5-kronorsmynten äro visserligen icke så särskilt mycket
större än 2-kronorsmynten — diametern och vikten utgör hos de förra
34 mm resp. 18 gr. och hos de senare 31 mm resp. 14 gr. Men skillnaden
är enligt vad erfarenheten givit vid handen så stor, att man icke gärna vill
använda mynten i den allmänna rörelsen. Till utgången av år 1956 hade
av riksbanken och myntverket utgivits 5-kronorsmynt av nuvarande storlek
till ett belopp av omkring 18,76 milj. kronor. Detta utgör i och för sig en
blygsam summa, eftersom omloppet av 5-kronesedlar vid samma tidpunkt
uPPS''ek till omkring 120 milj. kronor. Det har icke heller kunnat konstateras
att beloppet utelöpande 5-kronesedlar rönt någon som helst påverkan
genom tillkomsten av de nya 5-kronorsmynten. Utvecklingen av sedelomloppet
beträffande denna valör har nämligen utvisat samma ökning som
tidigare. Detta anger att de 5-kronorsmynt som utgivits blivit tesaurerade
och icke kommit ut i den allmänna rörelsen. Som betalningsmedel har
5-kronorsmyntet med andra ord hittills saknat betydelse. Sedan 5-kronorsmyntet
började utgivas synes 2-kronan däremot kommit att utnyttjas för
betalningar i något större omfattning än tidigare trots att den utgivna
kvantiteten icke stigit nämnvärt. Detta torde kunna förklaras av att allmänhetens
samlar- och sparintresse, när det gäller mynt, i viss mån överflyttats
å 5-kronan. Som ett tecken på samma förhållande kan nämnas att
allmänheten, i den mån den efterfrågar 5-kronorsmynt, regelmässigt synes
begära nya sadana och icke vilja ålnöja sig med mynt som redan varit i
annans hand.

397

Anledningen till alt 5-kronorsmynten icke i större omfattning kommit ut
i rörelsen är säkert, såsom statsrevisorerna framhållit, att mynten av allmänheten
betraktas såsom för tunga och att man anser risk föreligga för
en sammanblandning med 2-kronorsmynt. 1 icke ringa mån torde också
den omständigheten att kassörer och andra som verkställa rekvisition hos
riksbanken av betalningsmedel föredraga 5-kronesedlar därför att de anse
sedlarna vara mer lätthanterliga och mindre skrymmande att förvara. För
en kassör ställer det sig också i allmänhet enklare att räkna sedlar än
mynt, i varje fall om det blir fråga om något större antal. Riksbanken har
på olika sätt sökt komma till rätta med det motstånd mot användningen
av 5-kronorsmynt, som man tyckt sig konstatera hos bankkassörer och
andra, dock utan större resultat. På längre sikt är det kanske möjligt att
i någon mån ändra kassörernas inställning. Frågan är emellertid om man
så länge 5-kronesedlar finnes att tillgå kan nå någon större effekt utan att
5-kronorsmyntet blir mindre och mer tillhanterligt. Allmänhetens motvilja
med hänsyn till uppfattningen att 5-kronorsmyntet lätt kan förväxlas med
2-kronorsmynt torde väl däremot närmast få betraktas som en företeelse
av övergående natur, som kommer att upphöra i den mån som 5-kronorsmynten
bli allmänt kända och kommit i var mans hand.

Den enda möjligheten att popularisera 5-kronorsmyntet måste alltså vara
att minska storleken så att denna icke kommer att överstiga den nuvarande
2-kronans. Detta torde emellertid vara uteslutet så länge som 2-kronorsmynt
finnas i rörelsen. Om allmänheten klagar över förväxlingsrisken under
nuvarande förhållanden, skulle klagomålen säkert bli högljuddare —
och mera befogade — om man finge två mynt av olika valör med samma
storlek och legering. Det skulle alltså icke stå någon annan möjlighet öppen
än att — såsom fullmäktige antytt i sin ovan omförmälda skrivelse
den 12 mars 1953 och statsrevisorerna nu föreslagit — draga in 2-kronorsmynten
ur rörelsen. Man kan emellertid hysa vissa betänkligheter mot en
dylik åtgärd. Den är säkert inte så lätt att genomföra. De flesta 2-kronorna
torde vara förvarade i sparbössor eller andra gömmor och det är ingalunda
troligt att allmänheten skulle anse det mödan värt att inväxla samtliga
mynt, även om dessa från och med en viss dag skulle förklaras icke
längre utgöra lagligt betalningsmedel i den allmänna rörelsen. Däremot
skulle icke vara något att erinra, om man ej hade anledning förmoda att
oinlösta mynt skulie kunna komma att utnyttjas i bedrägligt syfte. Det
torde nämligen bli svårt att ge de förminskade 5-kronorsmynten ett sådant
pregnant utseende att de lätt kunna särskiljas från nuvarande 2-kronor,
i vart fall om man ej anser sig kunna ändra den vedertagna formen.

Under alla förhållanden torde man böra räkna med en rätt lång övergångstid
innan riksbanken lämpligen kan sluta med att utgiva 5-kronesedlar.
Man kan nämligen utgå från att allmänheten eljest skulle komma
att reagera och beklaga sig över den försämrade service, som staten lämnar
på delta område. I detta sammanhang ma nämnas, alt riksbanken har ett
förråd av huvudsakligen nya 5-kronesedlar uppgående till omkring 2 1/2
gånger beloppet utelöpande sådana sedlar. Detta sedellager bör med nuvarande
makulering av lörslitna 5-kronesedlar vara tillräckligt för att tillgodose
marknadsbchovet i ungefär 3 å 3 1/2 ar.

Statsrevisorerna hava under åberopande av uppgifter som inhämtats
från mynt- och justeringsverket och riksbanken kommit till den uppfattningen
alt det ur ekonomisk synpunkt skulle vara förmånligare all tram -

398

ställa mynt än sedlar. Frågan om denna uppfattning under nuvarande förhållanden
är riklig är icke så lätt att besvara, eftersom en del icke oväsentliga
kostnadsposter, som ej medtagits i revisorernas kalkyl, tillkomma både
när det gäller sedlar och mynt. För framtiden ställer sig för övrigt spörsmålet
än ovissare. Fn snabb maskin för räkning av begagnade sedlar kan
numera erhållas och om den visar sig lämplig för svenska förhållanden
torde den komma att rätt avsevärt minska kostnaderna för sedelräkning
hos riksbanken, affärsbanker m. fl. Även andra anordningar kunna bidraga
till att lörbilliga kostnaderna lör 5-kronesedlarna. För närvarande förberedes
sålunda väsentliga förändringar inom sedeltryckningen, varigenom
man räknar med att kunna erhålla en sänkning av sedelpriset. Samtidigt
studeras såväl i Sverige som i andra länder problemet att öka sedlarnas
hållbarhet. Det kan beräknas, att — med tanke på den hastiga utvecklingen
för plastmaterial in. m. — en preparering av sedlarna mot vatten, olja och
damm skall kunna bli möjlig inom överskådlig tid, varigenom en väsentlig
ökning av sedlarnas livslängd kan vinnas. Med hänsyn till nu angivna förhållanden
kan ett utbyte av 5-kronesedlar mot ett nytt 5-kronorsmynt av
mindre format måhända såväl på kort sikt som även på längre sikt komma
att visa sig ekonomiskt mindre förmånligt än man tidigare utgått från.

För frågans bedömning kan vara av visst intresse att göra en jämförelse
med förhållandena i vissa andra länder, vars allmänna standard och levnadsförhållanden
äro i stort sett jämförbara med Sveriges. Av bifogade
tabell A framgår, att av de länder, vilka äro anslutna till den europeiska
betalningsunionen (EPU), endast Storbritannien, Västtyskland och Schweiz
ha en minsta sedelvalör av högre motvärde än fem svenska kronor, medan
flertalet länder ha ett avsevärt lägre motvärde å sin lägsta sedelvalör. 1
bilagda tabell B angivas valör, motvärde i svenska kronor, diameter, vikt
och legering beträffande de största mynt som finnas i omlopp inom de
olika EPU-länderna.

Sammanfattningsvis må anföras, att enligt fullmäktiges mening tiden
ännu icke är mogen för att, sedan det nuvarande lagret av 5-kronesedlar
förbrukats, helt övergå till mynt av samma valör. Dels är det tvivelaktigt
om en sådan åtgärd skulle ställa sig ekonomiskt förmånligt för statsverket
och dels skulle det av allmänheten bedömas som en försämring av den
service som den vant sig vid. Man bör därför se tiden an och tiils vidare
låta mynt och sedlar löpa jämsides. Det är att hoppas, att mynten så småningom
skola tillvinna sig större popularitet och bliva allmänt utnyttjade
som betalningsmedel. Men förutsättningen härför torde som nämnts vara
att mynten göras mindre än de nuvarande. Fullmäktige skulle hälsa med
tillfredsställelse om en acceptabel lösning av storleksfrågan kunde ernås.
Om detta lyckas kan det kanske vara lämpligt att efter viss tids erfarenhet
åter aktualisera frågan om att upphöra med utgivandet av 5-kronesedlar.

Det må här tilläggas, alt riksbanken också i fortsättningen kommer att
propagera för ökad användning av 5-kronorsmynt, även om dessa bibehållas
vid nuvarande storlek.

Vad därefter angår fragan om fortsatt tillverkning av 2-öresmynl kunna
fullmäktige icke dela statsrevisorernas uppfattning att något »uttalat behov»
av denna myntvalör icke torde föreligga. Någon ekonomisk vinst för
statsverket av att sluta med tillverkningen av dylika mynt kan man näppe -

399

ligen räkna med och ur allmänhetens synpunkt måste det te sig som en
försämring, om 2-öringama skulle försvinna ur rörelsen och behöva ersättas
med 1-ören. Enda möjligheten till en effektiv kostnadsbesparing, när
det gäller framställning av småvalörerna, skulle väl vara att låta den minsta
valören utgöras av 5-öresmynt. Men icke heller en sådan anordning kan
förordas på grund av att många varor betinga ett pris som slutar på del
av 5 öre.

Stockholm den 24 januari 1957

Med undersåtlig vördnad
PER ECKERBERG

Karin Winberg

Bilaga A

TABELL

angivande vissa länders ndnsta sedelnominal, varvid hänsyn tagits till att
sedeln skall vara i cirkulation och — i den mån detta gått att kontrollera —
även varit föremål för nyemission!nytryckning under något av de senaste åren

EUROPA

Länder anslutna till den europeiska betalningsunionen samt Finland och Spanien

Land	Myntslag	Nominal	Ung. motvärde i Sv. kr. (notering per 31/12 1956)
Belgien o. Luxemburg	Francs	20	—	2: 10
Danmark	Kröner	5	—	3: 70
Finland	Markkaa	100	—	2: 25 resp. 1: 601 2
Frankrike	Francs	100	—	1:50
Grekland	Drachmai	10	—	1: 80
Island	Krönur	5	—	1: 60
Italien	Lire	500	_1	4:20
Nederländerna	Gulden	1	—	1: 40
Norge	Kröner	5	—	3:60
Portugal	Escudos	20	—	3: 60
Schweiz	Francs	5	—	5:90
Spanien	Pesetas	1	—	0: 152
Storbritannien	Schilling	10		7: 20
Turkiet	I.irasi	2,5	4:60 resp. 2:502
Västtyskland	DM	5	—	6:20
Österrike	Schilling	10	—	2: —
		NORDAMERIKA
U. S. A.	Dollar	1	—	5: 20
Kanada	Dollar	1	—	5: 40

1 Sedlar av lägre nominaler cirkulera f. n., men komma att indragas i eu nära framtid.

2 Turistkurscr.

Anmärkning: ett flertal länder ha parallellt med sin minsta sedel även mynt av samma
nominal.

400

Bilaga B

TABELL

angivande högsta nominaler av skiljemynt i följande länder:

Land	Myntslag	Nominal	Ung. mot-vårde Kr.	Diam. mm	Vikt gram	Legering 1 000-delar
Belgien	Francs	100	10,50	33	18 r !	835 silver
50	5,25	30	12,5 (	165 koppar
Danmark	Kröner	2	1,50	31,5	13	920 koppar
						60 aluminium 20 nickel
Finland	Markkaa	200	4,50	27,5	8,3	500 silver
			3,20 (tu-			380 koppar
			ristkurs)			120 zink
		(500	7,50 »	32	12	500 silver
		utgivet i	samband med	Olympiaden 1952	400 koppar
						100 nickel)
Frankrike	Francs	100	1,50	24	6	750 koppar 250 nickel
		50	0,75	27	8	aluminiumbrons
Grekland	Drachmai	5	0,90	28	9	750 koppar 250 nickel
Island	Krönur	2	0,60	—	—	—
Italien	Lire	100	0,80	27,8	8	kromnickelstål
Nederlän-	Gulden	2 1/2	3,50	38	25	720 silver
derna						280 koppar
Norge	Krone	1	0,70	25	7	750 koppar 250 nickel
Portugal Schweiz	Escudos	10	1,80	30	12,5	835 silver 165 koppar
Francs	5	5,90	31	15	835 silver 165 koppar
Spanien
Pesetas	5	0,70 (tu-ristkurs)	32	15	990 nickel
Storbri-	Shillings	5	3,60	38,7	28,3	750 koppar
tannien					(	250 nickel 400 silver
Sverige	Kronor	5	—	34	18	500 koppar
	2	—	31	14	50 nickel

50 zink

T urkiet	Lira	1	1,85 1,00 (tu-ristkurs)	25	7,5	600 silver 400 koppar
Västtysk- land	DM	5	6,20	29	11,2	625 silver 375 koppar
Österrike	Schilling	25	5,00	39	13	800 silver 200 koppar
U. S. A.	Dollar	1	5,20	38	26,7	900 silver 100 koppar
Kanada	Dollar	1	5,40	36	23,3	800 silver 200 koppar

401

Svenska bankföreningen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t berett Svenska
Bankföreningen tillfälle att avgiva yttrande angående vissa av riksdagens
revisorer i berättelse den 15 december 1956 framförda förslag rörande
mynt- och sedeltillverkningen. Med anledning härav får banklöreningen
— efter att ha inhämtat samtliga medlemsbankers uppfattning i saken —
anföra följande.

Erfarenheten visar, att femkronesedeln är mycket efterfrågad och kommer
till flitig användning som betalningsmedel. Däremot har de för några
år sedan tillkomna femkronestyckena icke blivit populära bland allmänheten.
De mottages ej gärna av bankernas kunder, och affärsmän, som
i sin rörelse erhållit sådana mynt, växlar ofta omedelbart in dem mot sedlar.
Till en del sammanhänger väl detta med att risk anses föreligga för
förväxling med tvåkronestycken. Men sannolikt är, att allmänheten också
finner femkronestycket för tungt och skrymmande att bära på sig. Härpå
tyder bl. a. den omständigheten att jämväl tvåkronestycket visat sig rätt
svårt att få ut i rörelsen, troligen på grund av dess storlek och tyngd. Även
om det nuvarande femkronestycket, sasom statsrevisorerna föreslagit,
skulle ersättas med ett mindre mynt av samma valör, komme allmänheten
därför med största sannolikhet att betrakta ett indragande av femkronesedlarna
som en försämring. För bankerna samt större industri- och aftärsföretag
skulle en övergång från femkronesedlar till femkronorsmynt medföra
avsevärda nackdelar. Mynt kräver större förvaringsutrymmen än
sedlar, och det är också svårare och kostsammare att transportera dem.
Som exempel på vad detta kan betyda må nämnas, att många företag för
närvarande i samband med löneutbetalningar brukar rekvirera belopp på
10 000 kr. och däröver i femkronesedlar.

På grund av det anförda avstyrker bankföreningen bestämt förslaget
att femkronesedlarna skall avskaffas.

I och för sig hindrar detta naturligtvis icke, att man ändock övergår till
ett mindre format på femkronestycket. Bankföreningen betvivlar emellertid
att det därigenom skulle lyckas att göra detta mynt i någon mera
väsentlig mån attraktivare. Under inga förhållanden bör en sådan ändring
ske utan att man först i största möjliga utsträckning dragit tvåkronestycken
ur marknaden. Mot en sådan indragning möter enligt bankföreningens
mening intet avgörande hinder. Den torde utan större olägenhet kunna
genomföras, oavsett om formatet på femkronestycket ändras eller ej.

* Vad slutligen beträffar förslaget att avskaffa tvåöresstyckena vill bankföreningen
ej motsätta sig detta. Nyttan av en sådan åtgärd måste dock
ifrågasättas, enär det kan befaras att efterfrågan på ettöresstycken skulle
stiga i motsvarande omfattning.

Stockholm den 16 januari 1957

Underdånigst
M. WALLENBERG

Sven Strömberg

26 Rev. berättelse ang. statsverket år 1056. II

402

Ecklesiastikdepartementet

§ 28 De vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg
Kanslern för rikets universitet

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har jag fått mig anbefallt att, efter
hörande av vederbörande lärarkollegier (motsvarande) vid mig underställda
högskolor i Stockholm och vid universitetet i Göteborg, avgiva utlåtande
med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse (§ 28) anförts rörande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm
och Göteborg.

I ärendet ha yttranden avgivits av lärarkollegierna vid karolinska institutet
och tandläkarhögskolan i Stockholm, styrelsen för Stockholms högskola,
efter hörande av högskolans rektorsnämnd, ävensom det större konsistoriet
vid universitetet i Göteborg samt de medicinska och filosofiska
fakulteterna därstädes.

Med överlämnande av dessa yttranden får jag anföra följande.

Riksdagens revisorer ha på anförda skäl funnit frågan om den lämpligaste
organisationsformen för de vetenskapliga högskolorna i Stockholm
och Göteborg så betydelsefull, att det enligt revisorerna framstode som
synnerligen angeläget att en utredning i ämnet snarast igångsattes.

Vidkommande ifrågavarande organisationsspörsmål med avseende å
Stockholm inhämtas av ovannämnda remissyttranden följande.

Karolinska institutets lärarkollegium har ansett det lämpligt, att de av
riksdagens revisorer framförda synpunkterna ävensom de över dem avgivna
remissyttrandena överlämnades till 1955 års universitetsutredning
för beaktande vid fullgörande av utredningens uppdrag tillsammans med
material rörande utländska förhållanden, som kunde komma att bli sammanbragt
genom att som underlag för frågans vidare behandling studera
universitetsorganisationen i några storstäder, t. ex. London, Paris, Amsterdam,
Berlin och Köpenhamn.

Rektorsnämnden vid Stockholms högskola, med vilken högskolans styrelse
instämt, har sammanfattningsvis uttalat, att betydelsefulla arbetsuppgifter
otvivelaktigt förelåge för en utredning med det av riksdagens revisorer
angivna syftet. Innan denna utredning igångsattes, borde emellertid
fullföljandet av pågående förhandlingar och utredning rörande Stockholms
högskolas organisation och byggnadsfrågor avvaktas. Utredningens direktiv
borde därefter ansluta sig dels till de resultat, till vilka nämnda förhandlingar
och utredning lett. dels även till de förslag i hithörande avseenden,
som inom kort torde vara att vänta från 1955 års universitetsutredning.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm har med överlämnande
av en den 31 januari 1957 dagtecknad, av högskolans rektor, professor
Gösta Westin avgiven skrivelse i ärendet tillstyrkt, att en allsidig

403

och förutsättningslös utredning om den lämpligaste organisationsformen
för de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg ävensom de
spörsmål, som därmed ägde nära samband, snarast möjligt måtte komma
till stånd. Professorn Westin har i sin omförmälda skrivelse framhållit, att
ett snabbt avgörande av frågan om tandläkarliögskolans i Stockholm framtida
ställning, antingen såsom självständig högskola eller såsom odontologisk
universitetsfakultet respektive del av universitetets medicinska fakultet,
vore oundgängligen nödvändigt.

Beträffande de av revisorerna berörda organisationsspörsmålen i Göteborg,
vilka såsom nyss angivits även något berörts av lärarkollegiet vid
tandläkarhögskolan i Stockholm, framgår av de i ärendet avgivna yttrandena
av vederbörande myndigheter vid Göteborgs universitet följande.

Medicinska fakulteten, som framhållit, att fakulteten enbart hade goda
erfarenheter av universitetsbildningen i Göteborg, har ansett att frågan om
önskvärda former för samarbete mellan universitetet och fackhögskolorna
vore av stor vikt. För sin undervisning och forskning vore fakulteten givetvis
särskilt intresserad av samarbete på det naturvetenskapliga området. En
eventuell utredning borde enligt fakulteten avse lämpligaste formen för
samarbete i första hand på forskningens och undervisningens område och
först i andra hand på det förvaltningsorganisatoriska området. Fakulteten
tillstyrkte att den ifrågasatta utredningen måtte komma till stånd.

Filosofiska fakulteten har framhållit, att frågan om önskvärda former
för samarbete mellan universiteten och fackhögskolorna rörande såväl
forskning som undervisning i dagens läge vore av stor betydelse. För fakultetens
vidkommande ägde denna fråga hög aktualitet genom det samarbete
med Chalmers tekniska högskola beträffande undervisning i vissa naturvetenskapliga
ämnen, som redan inletts, och genom möjligheten att inleda
liknande samarbete med handelshögskolan i Göteborg. De organisatoriska
formerna för dylikt samarbete vore enligt fakultetens mening i behov av
utredning, vilken utredning dock borde vara förutsättningslös och företrädesvis
taga sikte på rationellast möjliga lösning av de praktiska samarbetsproblemen,
som sammanhängde med vad som ur forskningens och undervisningens
synpunkt kunde prövas erforderligt. I jämförelse med denna
fråga vore enligt fakulteten en eventuell förvaltningsorganisatorisk samordning
mellan universitet och fackhögskolor av underordnad betydelse.

Det större akademiska konsistoriet i Göteborg bar, under åberopande
av vad i fakulteternas yttranden anförts, tillstyrkt att eu utredning komme
till stånd rörande den lämpligaste organisationsformen för de högre lärosätena
i Göteborg.

För egen del får jag framhålla, att jag finner starka skäl tala för att eu
utredning verkställes rörande de spörsmål, som berörts i riksdagsrevisorernas
ifrågavarande yttrande och i de med anledning av detsamma avgivna
remissvaren. Denna utredning bör givetvis vara förutsättningslös. Det synes
mig självfallet, all de samarbetsproblem, varom här är fråga, böra bedömas
med utgångspunkt från att syftet skall vara att söka ernå för undervisning
och forskning rationella och ändamålsenliga lösningar ur såväl
samhällsekonomiska som organisatoriska synpunkter. Det torde emellertid
härvid bli nödvändigt att även taga ställning till såväl lokala som centrala
förvaltningsorganisatoriska spörsmål, enär dessa i icke oväsentlig män
intimt stå i samband med övriga, de högre lärosätena berörande problem.
1 della sammanhang anser jag mig böra understryka all enligt min mening

404

eu utredning på omförmälda områden jämväl synes mig böra omfatta
frågan om en närmare anknytning av tandläkarhögskolan i Malmö till
universitetet i Lund.

Stockholm den 15 februari 1957

Underdånigst
A. THOMSON

Georg Z. Topelius

Bilaga A

Till Kanslern för rikets universitet

Genom remiss den 29 december 1956 har karolinska institutets lärarkollegium
fått sig anbefallt att avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin senast avgivna berättelse anfört beträffande de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göteborg. I anledning härav får
lärarkollegiet härmed anföra följande.

I det remitterade uttalandet redogöres först för universitetstankens utveckling
sedan 1938, då den på initiativ av dåvarande överståthållaren först
framfördes offentligt. Statsrevisorerna betona, att vårt land står inför nödvändigheten
att genomföra en ganska betydande upprustning av forskningen
och undervisningen samt att det är nödvändigt att det akademiska
arbetet organiseras så, att onödiga kostnader undvikas. De anse från denna
utgångspunkt, att förhållandena i Stockholm framstå som föga rationella.
Varje högskola bär sin egen administrativa apparat, oaktat de arbetsuppgifter,
som härutinnan ankomma på de olika högskolorna, i stort sett
sammanfalla. Den nära samhörigheten mellan vissa ämnesområden inom
en del högskolor framhålles, varvid i ett hänseende Stockholms högskolas
matematisk-naturvetenskapliga fakultet, karolinska institutet och tekniska
högskolan samt i ett annat hänseende karolinska institutet, tandläkarhögskolan,
farmaceutiska institutet och veterinärhögskolan särskilt nämnas.
Härefter sägs: »Någon organiserad form av samverkan på så sätt, att lärarkrafter,
föreläsningssalar, laboratorier, apparatur och andra tekniska hjälpmedel,
djurstallar, verkstäder m. m. utnyttjas gemensamt, förekommer
emellertid knappast. Oberoende av varandra ha likartade institutioner för
undervisning och forskning inom vissa läroämnen inrättats på flera håll.
Också biblioteksverksamheten är splittrad, även om ett ökat samarbete
framvuxit på senare år.»

Denna kritik av de rådande förhållandena kan i förstone te sig mycket
berättigad. Karolinska institutet torde emellertid tillhöra de högskolor,
som enligt statsrevisorerna »redan nått en sådan storlek, att de åtminstone
i vissa hänseenden framstå som naturligt avgränsade organisationsenheter».
En sammanslagning av institutets administration med andra högskolors
synes därför icke kunna undgå att medföra mera tungrott arbete utan
besparing som motvikt. Lärarkollegiet har under den senaste tiden sökt
rationalisera det administrativa arbetet vid institutet genom att — med
stöd av Kungl. brev den 12 oktober 1956 — uppdraga beslutanderätt till
mindre månghövdade organ, såsom kollegie- och förvaltningsnämnderna,

405

samt till enskilda befattningshavare, varigenom besparingar av tid och
kostnader kunnat göras. Att ovanför lärarkollegiet tillskapa konsistorier
synes ägnat att motverka rationaliseringssträvandena genom att ånyo komplicera
ärendenas behandling. Ej heller i fråga om biblioteksverksamheten
synes något kunna vinnas med en centralisering. Vid institutet bedrives
ett synnerligen intensivt forskningsarbete, som förskaffat institutet ett
stort internationellt anseende. Det har därvid varit en ovärderlig tillgång,
alt institutets stora specialbibliotek legat bekvämt åtkomligt inom dess
område. Ett överförande av biblioteket till ett stort centralbibliotek skulle
i hög grad försvåra arbetet och medföra betydande tidsförluster för de här
arbetande utan att något synes kunna vinnas för övriga högskolor, vilkas
forskare och studerande endast undantagsvis behöva medicinsk litteratur
och i så fall lika lätt kunna besöka de nuvarande lokalerna som ett centralbibliotek.

Vad beträffar det förhållandet, att likartade institutioner förefinnas
vid ett flertal högskolor, är detta i många fall riktigt. Kollegiet förutsätter
att statsrevisorerna härvid närmast åsyftat teoretiska institutioner, bland
vilka t. ex. morfologiska och kemiska finnas såväl vid karolinska institutet
som vid veterinärhögskolan och Stockholms högskola. Trots de delvis
överensstämmande benämningarna äro emellertid områdena för såväl undervisning
som forskning vid dessa institutioner olika, varför det i regel
är omöjligt att anordna gemensamma föreläsningar för de studerande vid
de olika högskolorna. Sålunda ha exempelvis de medicine studerande intet
behov av kunskaper i husdjurens anatomi, och undervisningen i jämförande
anatomi, som förr varit eu beröringspunkt mellan medicine och filosofie
studerande, har uteslutits i den nya studieplanen i anatomi i syfte att rationalisera
och förkorta de medicinska studierna. Endast i undantagsfall
torde delar av eu kurs vid institutet sammanfalla med delar av undervisningen
vid en annan högskola, och även i dessa fall uppstår frågan
om kurserna i tiden kunna samman jämkas, så att icke en betydande
tidsförlust uppstår för studenterna. Därtill kommer, att möjligheterna att
meddela individuell undervisning skulle minskas i förhållande till ökande
studentantal. Slutligen vill lärarkollegiet framhålla, att undervisningslokalerna
vid institutet icke äro tillräckliga för att möjliggöra ett samarbete
med andra högskolor. De äro redan fullt upptagna av institutets egna
studerande och äro de flesta av dygnets timmar utnyttjade för undervisnings-
och forskningsarbete.

I detta sammanhang synes även böra erinras om, att såvitt bekant närmare
samarbete i berörda hänseenden icke heller inom de redan existerande
universiteten förekommer skilda fakulteters institutioner emellan.

Om lärarkollegiet således icke i allo kan dela de åsikter, som framföras
av statsrevisorerna, vill lärarkollegiet dock understryka beaktansvärdheten
hos vissa av dem anlagda synpunkter. Det skulle således säkerligen vara
av stort värde om, i varje fall då det gäller tillsättning av vissa högre
lärarbefattningar, samtliga högskolor ställdes under överinseende av kanslern
för rikets universitet. Därigenom skulle eu garanti skapas för att
de vetenskapliga synpunkterna tillbörligt beaktades. Det vore också önskvärt,
att ett närmare samarbete skapades, när det gäller att planlägga
den fortsatta utbyggnaden av de vetenskapliga institutionerna i Stockholm.
Lärarkollegiet vill ej heller förneka, atl under nu rådande förhållanden
eu viss fara för eu vetenskaplig isolering kan föreligga för de minsta hög -

406

skolorna, varför ett samgående mellan dessa och närbesläktade större
högskolor torde böra övervägas.

Den hittillsvarande diskussionen om ett — eller flera — Stockholms
universitet har enligt lärarkollegiets mening icke resulterat i så konkreta
förslag, att kring dem en realistisk vidare debatt kan föras, när det gäller
att väga för- och nackdelar mot varandra. Såsom statsrevisorerna framhålla,
synes emellertid den organisation, som förefinnes vid universiteten
i Uppsala och Lund, icke lämplig i en stad av Stockholms storlek. Det
synes därför ändamålsenligt att som underlag för frågans vidare behandling
studera universitetsorganisationen i några storstäder, t. ex. London, Paris,
Amsterdam, Berlin och Köpenhamn. Ett sådant studium synes ligga inom
ramen för de direktiv, som den 30 juni 1955 lämnats 1955 års universitetsutredning,
och i vilka det dels om de vetenskapliga institutionernas lokallrågor
heter, att internationella erfarenheter böra utnyttjas i fråga om
hur eu samverkan beträffande institutionslokaler skall kunna sättas i system
mellan professorer och forskare i olika ämnen och även tillhörande
olika fakulteter och högskolor, dels ock helt allmänt sägs att utredningen
har att överväga spörsmålet om universitetens och högskolornas organisatoriska
och administrativa ställning. I fråga om den vidare behandlingen
av hithörande spörsmål anser lärarkollegiet det lämpligt, att de av statsrevisorerna
framförda synpunkterna ävensom över dem avgivna remissyttranden
överlämnas till 1955 års universitetsutredning för beaktande
vid fullgörandet av utredningens uppdrag tillsammans med det material
rörande utländska förhållanden, som kan komma att bli sanunanbragt på
sätt lärarkollegiet ovan angivit. Lärarkollegiet anser det vara av vikt, att
vid studiet av universitetens och högskolornas organisationsformer i främmande
länder ävensom vid den fortsatta behandlingen av de organisatoriska
problemen inom universitets- och högskoleväsendet representanter
för de berörda lärosätena beredas tillfälle att såsom experter medverka
i utredningen.

Stockholm den 17 januari 1957

På karolinska institutets lärarkollegii vägnar:

Sten Friberg

B. E. Fogelberg

Bilaga B

Till Herr Kanslern för rikets universitet

Genom remiss den 29 december 1956 har lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Stockholm anmodats inkomma med yttrande med anledning
av vad riksdagens senast församlade revisorer uttalat rörande de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göleborg, § 28.

Med överlämnande av närslutna till lärarkollegiet ställda, den 31 januari
1957 av högskolans rektor avgivna skrivelse får lärarkollegiet tillstyrka,
att en allsidig och förutsättningslös utredning om lämpligaste organisationsform
för de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg
ävensom de spörsmål, som därmed äga nära samband, snarast möjligt
kommer till stånd.

Stockholm den 6 februari 1957

På lärarkollegiets vägnar:

Gösta Westin

C. O. Palmstierna

407

Bilaga till bilaga B

Till Lärarkollegiet

Med anledning av remissen av riksdagens revisorers skrivelse rörande
»de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg» överlämnas härmed
en promemoria över frågeställningen, vad angår tandläkarhögskolorna.

Den första akademiska undervisningsorganisationen för tandläkare genomfördes
av 1897 års riksdag enligt ett förslag till studieplan och administration,
som på anmodan av dåvarande medicinalstyrelsen utarbetats av
eu kommitté inom Karolinska institutets lärarkollegium och framlagts av
detta. 1898 startade enligt förslaget Karolinska institutets tandläkarinstitut
och bibehöll i närmast oförändrad form sin ursprungliga organisation i
nära 50 år. Inför trycket av lärarrådets och tandläkarsällskapets talrika
reformförslag tillkallades 1918 sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet
för utredning rörande tandläkarinstitutets utvidgning och omorganisation
av tandläkarundervisningen. I sitt betänkande av år 1920 redogöra de sakkunniga
i kapitel 5, sid. 91, för tandläkarinstitutets diltillsvarande ställning
och konstatera

»att tandläkarutbildningen i Sverige är en Karolinska institutet påvilande
funktion och tandläkarinstitutet Karolinska institutets härför avsedda organ.
Vad i dagligt tal kallas tandläkarinstitutet är, officiellt, icke ett institut
i samma mening som andra under benämningen institut rubricerade läroanstalter,
utan endast en poliklinik bland Karolinska institutets övriga
polikliniker med därtill hörande laboratorier. Och föreståndarebefattningen
för denna poliklinik utövas icke av7 någon av facklärarna vid tandläkarinstitutet,
utan av en professor eller annan lärare vid Karolinska institutet.»

De sakkunniga höllo före

»att det förmyndarskap, Karolinska institutet sålunda utövar över tandläkarinstitutet,
utgjorde ett hinder för den senare anstaltens tidsenliga utveckling».

De sakkunnigas förslag innebar upprättandet av en fullt självständig
tandläkarhögskola och angav såsom mönster för densamma närmast tekniska
högskolan, veterinärhögskolan och skogshögskolan. Högskolans prekliniska
teoretiska undervisning knöts till Karolinska institutet under utnyttjande
av dess lärarkrafter, lokaler, utrustningar och material, medan
efterföljande odontologiska studieår förlädes till eu fristående högskolebyggnad.
Förslaget föranledde emellertid ingen Kung]. Maj:ts eller riksdagens
åtgärd och det var alltså med oförändrad administration och organisation,
som tandläkarinstitutet 1923 överflyttade till nyinredda lokaler i
högskolans nuvarande byggnad. Under följande årtionden genomfördes
i mindre detaljer en viss frigörelse men i stort sett var tandläkarinstitutet
fram till 1947 i allt väsentligt bundet vid Karolinska institutet enligt de
huvudlinjer, som ovan angivits i citatet från de sakkunnigas^ betänkande.

Efter folktandvårdens genomförande 1938/39 funno lärarrådets reformsträvanden
stöd hos Kansler, departement och riksdag. Genom petitaskrivelser,
som vardera närmast ägde karaktären av sakkunnigutredningar
eller betänkande!!, grundlädes propositioner och riksdagsbeslut under åren
1943 till 1945, vilka omorganiserade institutets lärar- och personalstab,
väsentligt utökade desammas antal och förbättrade deras tjänste- och löneställningar
samt ställde miljonanslag till förfogande för ombyggnader, nya

408

utrustningar och modernisering av kliniker och laboratorier; slutligen fogades
härtill behövliga anslag för vetenskapligt arbete och drift av forskningslaboratorier.
1944 tillsattes tandläkarutbildningssakkunniga för utredning
angående tandläkarundervisningens omorganisation och ökad
utbildning av tandläkare. När dessa sakkunniga framlade sitt första betänkande,
var redan tandläkarinstitutet i väsentliga avseenden principiellt
blivit en högskola vad såväl undervisning som forskning beträffade. 1946
beslöt riksdagen att inrätta två ytterligare tandläkarinstitut i riket och
lämnade anslag för uppbyggandet av det första av dessa, förlagt till Malmö;
detsamma stod 1949 färdigt för invigning. Genom följande års riksdagsbeslut
gåvos båda tandläkarinstituten ställning som självständiga tandläkarhögskolor
direkt under universitetskansler. Detta beslut överensstämde
emellertid icke med de sakkunnigas uppfattning motiverad i deras
betänkande nr III, 1947. Efter ingående utredning och prövning av samtliga
möjliga alternativ för de odontologiska lärosätenas organisation sammanfattade
de sakkunniga sitt förslag enligt följande (sid. 20 o. 21):

»Då odontologien måste anses som en gren av medicinen, är det för de
sakkunniga uppenbart, att den odontologiska undervisningen bör så organiseras,
att den vinner en nära anknytning till de medicinska högskolorna.»

»Do sakkunniga föreslå därför, att forskningen och undervisningen i den
medicinska disciplin, som bildas av de odontologiska ämnena, anförtros
åt en särskild odontologisk avdelning av medicinska fakulteten vid universitetet
i Lund, såvitt angår tandläkarinstitutet i Malmö, och åt en särskild
odontologisk avdelning vid karolinska institutet, såvitt angår tandläkarinstitutet
i Stockholm.»

EU av de många avgörande skälen för detta nyorienterande ställningstagande
var, att det icke befunnits möjligt att föreslå eu till tandläkarhögskolorna
förlagd självständig utbildning i de medicinska, teoretiska och
kliniska läroämnena, vilka i antal och omfattning betydligt utvidgats. Då
det icke föreföll logiskt att förlägga eu självständig högskolas grundläggande
teoretiska och fortsatta klinisk-medicinska undervisning till annan
självständig högskola eller universitetsfakultet, funno de sakkunniga samgåendet
mellan odontologisk och medicinsk högskole- och universitetsutbildning
vara även ur denna synpunkt den enda framkomliga vägen. Vid
remissbehandlingen av förslaget tillstyrkte Lunds medicinska fakultet de
sakkunnigas förslag, varvid odontologisk fakultet angavs såsom önskvärd,
medan däremot Karolinska institutet avstyrkte. Lärarkollegiet konstaterade,
att dess tandläkarinstitut visat sig äga kraft till utveckling av odontologisk
forskning och undervisning på högskolenivå och att tiden nu vore
mogen för institutets självständiga ställning; även Uppsala universitets
medicinska fakultet uttalade sig i samma riktning. Tandläkarhögskolorna
intaga emellertid en märklig ställning inom den akademiska världen.
Grundläggande preklinisk examen ävensom fortsatt medieinsk-klinisk undervisning
äro förlagda till annan självständig högskola eller medicinsk
universitetsfakultet under utnyttjande av dennas lärare, institutioner och
kliniker, samtidigt som dessa lärosäten efter eget bestämmande invälja
medlemmar i tandläkarhögskolornas lärarkollegier. Fortfarande utgör trots
beslutet vid 1955 års riksdag om vissa oavvisliga förbättringar, odontologernas
prekliniska och kliniskt-medicinska undervisning den svagaste delen
av deras undervisnings- och forskningsorganisation och kraftåtgärder fordras
för att förskaffa odontologin egna lärarkrafter med tillbörliga under -

409

visnings- och forskningsntrymmen vid Karolinska institutets respektive
Lunds medicinska fakultets teoretiska institutioner och sjukhuskliniker.
Innan denna fråga tillfredsställande ordnats, kunna tandläkarhögskolorna
knappast betraktas såsom självständiga undervisningsanstalter utan intaga
en konturlös mellanställning inom gränsområdet till medicinska lärosäten.

Vid preliminär planering av den tredje tandläkarhögskolan i Göteborg
har tillkomsten av det nya Göteborgsuniversitetet aktualiserat frågan om
denna högskolas administrativa ställning. Vid slutlig utformning av de
teoretiska institutionerna vid universitetets medicinska fakultet ha såväl
undervisnings- som lärar- och forskningslokaler för den prekliniska-odontologiska
utbildningen reserverats. Nyligen har beslämts, att den bakleriologiska-virologiska
institutionen så utbygges, att densamma inom sig kan
hysa undervisnings-, rutin- och forskningsutrymmen för den blivande tandiäkarhögskolans
speciella bakteriologiska laboratorium. Vid arkitekttävlingen
över områdets planering har utrymme för tandläkarhögskolan upptagits
och såväl tomtplats som tillkomstvägar rationellt inordnats. Det
förefaller under sådana förhållanden icke gärna möjligt, att tandläkarhögskolan
i Göteborg skulle kunna placeras inom den medicinska fakultetens
byggnadsområde med anknytning till och lokaler inom dess institutioner
och dock organisatoriskt och administrativt utgöra en utanför universitet
och medicinsk fakultet fungerande »självständig» tandläkarhögskola. Här
synes oundvikligt att infoga odontologin i universitetet antingen såsom
disciplin inom den medicinska fakultetens undervisning och forskning eller
såsom egen fakultet. Därmed aktualiseras frågan om Malmöhögskolans
ställning. Dess nära samarbete å ena sidan med medicinska fakulteten i
Lund, å andra med medicinska kliniker vid allmänna sjukhuset i Malmö,
vilka redan anknutits till universitetet, synes böra motivera ett återupptagande
av tidigare utredning om tandläkarhögskolans uppgående i Lunds
universitet.

I skrivelse av den 12 december 1952 anmodade kanslern för rikets universitet
samtliga rektorer vid de under kanslerns överinseende stående lärosätena
i Stockholm samt rektor vid farmaceutiska institutet att verkställa
utredning angående förutsättningarna och formerna för bildandet av ett
Stockholms universitet, varvid samråd lämpligen borde äga rum med rektorerna
vid handelshögskolan, skogshögskolan, veterinärhögskolan och
tekniska högskolan i Stockholm. Med anledning av detta uppdrag, som
innebar, alt Stockholms högskolors rektorskonvent ånyo upptog frågan
om universitetshildningen i Stockholm till utredning, begärde undertecknad
av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan, att kollegiet ville meddela
direktiv beträffande arbetet i angivet syfte. Enligt protokollsutdrag av
den 14 februari 1953 formulerades direktiven sålunda:

»Lärarkollegiet ställer sig icke avvisande till tanken att infoga en odontologisk
fakultet, motsvarande den nuvarande tandläkarhögskolan i Stockholm,
i eu universitetsform, som i sig upptager såsom fakulteter dels de
humanistiska, naturvetenskapliga och juridiska avdelningarna vid Stockholms
högskola, dels såsom medicinsk fakultet karolinska mediko-kirurgiska
institutet, dels ock såsom farmaceutiska fakultet farmaceutiska
institutet. Kollegiet finner emellertid, att de direktiv, som lämnats
karolinska institutets rektor av institutets lärarkollegium, icke tillåter skapandet
av den medicinska fakulteten vid det ifrågasatta universitetet. Under
sådana förhållanden finner sig lärarkollegiet höra föreslå, alt univer -

410

sitetstanken realiseras genom nya stadgar för Stockholms högskolors
rektorskonvent, varigenom detta organ kommer att bilda ett Stockholms
universitet.»

Vid behandlingen av ärendet inom rektorskonventet bär framgått, att
tekniska högskolan icke funnit, att dess uppgående i en universiletskonstruktion
skulle utgöra någon dess angelägenhet av intresse. Av olika skäl
intaga veterinärhögskolan, skogshögskolan och handelshögskolan liknande
ställning och finna sin organisation såsom självständiga högskolor, under
andra departement än ecklesiastikdepartementet, medföra fördelar av betydande
värde. Livligt har intresset varit från andra högskolor om dessas
eventuella samgående inom en universitetsbildning, varvid diskussionen
följt tvenne linjer. Enligt den första av dessa, åsyftad i ovannämnda direktiv
från tandläkarhögskolan, gällde utredningen ett större universitet, i
vilket avsågs skola ingå Stockholms högskolas juridiska, humanistiska och
naturvetenskapliga fakulteter samt Karolinska institutet som medicinsk,
tandläkarhögskolan såsom odontologisk och farmaceutiska institutet såsom
farmaceutisk fakultet. I en skrivelse från undertecknad till rektorskonventet
1954 antyddes, efter samråd med kanslerssekreteraren, kanslirådet
G. Topelius, en annan linje för utredningen i syfte att möjliggöra två
universitetsbildningar i huvudstaden, den ena genom omorganisation av
Stockholms högskola, som sedan länge i utlandet framträtt såsom »University
of Stockholm», den andra, ett medicinskt universitet, genom sammanfogning
av Karolinska institutet, tandläkarhögskolan och farmaceutiska
institutet. Avgörande inflytande på dessa frågor har det bestämda
motståndet från Karolinska institutet utövat, dess lärarkollegium har hittills
icke funnit skäl för frångående av den självständiga högskoleställning.
vilken under 150 års utveckling lett till institutets position såsom ett av
världens ledande medicinska forsknings- och undervisningscentra. Någon
anledning att förvänta en ändring i Karolinska institutets uppfattning
torde icke förefinnas. Därmed synes tanken förfalla på tandläkarhögskolans
eventuella utveckling till en universitetsansluten odontologisk fakultet.

I detla samband synes böra uppmärksammas den ändring av den finska
landläkarundervisningsanstaltens universitetsanslutning, som i dagarna genomförts.
Odontologiska inrättningen har hittills varit bunden vid Helsingfors’
universitets medicinska fakultet ungefär i likhet med tandläkarinstilutets
tidigare ställning i förhållande till Karolinska institutet. Den nu
genomförda ändringen innebär, att de odontologiska läroämnena blivit medicinska
discipliner och professorerna vid inrättningen ordinarie professorer
vid medicinska fakulteten; odontologie kandidat- respektive licentiatexamina
avläggas vid Helsingfors’ universitet och den odontologiska
läroanstalten får ställning såsom en av medicinska fakultetens institutioner.
I Åbo planeras därjämte en odontologisk fakultet vid universitetet.
Motsvarande position kommer sannolikt Norges andra odontologiska lärosäte
att intaga vid Bergens universitet. Fakultetsbeleckningen diskuteras
även för Danmarks nya tandläkarhögskola i Aarhus.

För Stockholmshögskolan får lösningen av hithörande frågor avgörande
betydelse. I årets petita framhöll lärarkollegiet bl. a. följande:

»Det vetenskapliga forskningsarbetet vid tandläkarhögskolan är i oavbruten
tillväxt beträffande såväl antalet forskare som uppgifternas omfattning.
Lärarkollegiet hälsar denna utveckling med största tillfredsställelse
och ser däri ett resultat av årtiondens strävanden att å ena sidan söka

411

närmare ulreda odontologins skilda problem inom medicinsk, odontologisk
och teknisk grund- och målforskning, å andra sidan väcka de yngre lärarnas
intresse för och stödja deras vilja alt med kvalitativt goda vetenskapliga
arbeten säkerställa karriären inom den akademiska undervisningsorganisationen.
Härmed tjänar högskolan för samhället betydelsefulla
syften, dels att med fördjupad forskning söka finna nya vägar i kampen
mot tandsjukdomarna och till förbättring av undersöknings-, diagnos- och
behandlingsmetoder, dels att med kompetenta lärarkrafter möjliggöra utbildning
av ökat antal tandläkare, särskilt vad angår folktandvården. Med
hänsyn till denna utveckling är det för kollegiet angeläget att framhålla,
att det med största oro ser, hurusom högskolans resurser att tillfredsställa
de nämnda kraven icke tillgodoses vare sig beträffande ökade anslag för
vetenskaplig forskning eller vad gäller förbättrade laboratorier med ökat
antal forskarplatser. I fråga om laboratorieutrymmen och lokaler för övrigt
befinner sig högskolan i ett nödläge. Sedan länge arbetar kollegiet på begäran
av byggnadsstyrelsen med en utredning angående ökat lokalbehov
inom den kvartersbyggnad vid Holländargatan, där högskolan sedan 1923
är inrymd. Tidigare löften till högskolan om ökade lokalutrymmen, sedan
medicinalstyrelsen och fångvårdsstyrelsen beretts nya lokaler, ha icke kunnat
uppfyllas, emedan båda dessa ämbetsverk, i sin tur ävenledes trångbodda,
ännu icke avflyttat ur kvarteret. På förfrågan hos byggnadsstyrelsen har
erhållits uppgift, att förhoppningarna icke synas stora att ens inom närmaste
5-årsperiod kunna förflytta de båda nämnda ämbetsverken till nya
lokaler. Tandläkarhögskolan skulle under denna förutsättning se fram
emot en långvarig period av fortsatta svårbemästrade provisorier. Förutom
lokalerna vid Holländargatan har högskolan sina laboratorier för fantomundervisningen
under propedeutiska studieperioden inhysta i provisoriska
lokalutrymmen i statens rättsmedicinska institution och i statens farmaceutiska
laboratorium. Högskolans avdelning för tandhistopatologi arbetar
i ytterligt små och helt otjänliga lokaler inom etl provisoriskt iordningställt
vindsutrymme i karolinska sjukhusets patologiska institution. Slutligen
är statens tandteknikerskola, som tillhör tandläkarhögskolan, placerad
i av hälsovårdsnämnden sedan långa tider utdömda, provisoriskt ordningställda
bostadsvåningar vid Norrtull. Samtliga dessa utanför högskolan liggande
lokaler måste snarast återföras till anslutning med tandläkarhögskolans
nuvarande lokalutrymmen på Holländargatan. Högskolan saknar
ännu tillgång till egna djurlaboratorier, vilket i högsta grad bereder forskningen
svårigheter. Del är av vikt att understryka, att de laboratorier, där
vetenskaplig forskning vid högskolan i begränsad utsträckning kan utföras,
samtliga ha provisorisk utbyggnad inom för ändamålet föga lämpade lokaler,
som dock för undervisningens och rutinarbetets behov kunnat tillbörligt utrustas.
De platser, som här kunna lämnas åt forskarna, äro alltför otillräckliga
och detta gäller alltså det kliniskt-biokemiska laboratoriet, det
histopatologiska laboratoriet, materiallärelaboratoriet och det bakteriologiska
laboratoriet.»

Det uppenbara nödläge, i vilket tandläkarhögskolan i Stockholm i lokalavseenden
sålunda befinner sig, ställer högskolan inför en skiljeväg. Om
högskolan skall förbliva eu självständig läroanstalt, måste eu definitiv lösning
av dess undervisnings- och forskningsmöjligheter i medicinskt-teoret
i ska och kliniska läroämnen åvägabringas. Därjämte fordras antingen att
högskolan får till det kvarter, i vilket den för närvarande är inhyst, snarast

412

överföra sina i staden spridda, provisoriskt anordnade avdelningar och
laboratorier eller får tillfredsställa föreliggande och nya lokalbehov inom
en nybyggnad, placerad så inom Stockholm, att patienttillförseln tillgodoses.
Om däremot planer föreligga att infoga högskolan i någon universitetsbildning,
varvid anslutning till Karolinska institutet är nödvändig förutsättning,
kan högskolan tills vidare fortsätta i nuvarande byggnad, men
dess propedeutiska, tekniska och medicinska undervisnings- och forskningslaboratorier
måste överflyttas till en nybyggnad inom Karolinska
institutets område. Skulle vid en senare tidpunkt förflyttning även av kliniken
bliva aktuell, torde en ny klinikbyggnad kunna resas i gränsområdet
till Karolinska sjukhuset.

Ett snabbt avgörande av frågan om tandläkarhögskolans framtida ställning,
antingen såsom självständig högskola eller såsom odontologisk universitetsfakultet
respektive del av universitetets medicinska fakultet, är
oundgängligen nödvändigt. Ställningstagandet kan endast nås över en allsidig
utredning, i vilken tandläkarhögskolans lärarkollegium blir representerat.

Stockholm den 31 januari 1957

Gösta Wesiin

Till Kanslern för rikets universitet

Bilaga C

Genom remiss den 29 december 1956 har rektorsämbetet vid Stockholms
högskola och vederbörande anmodats att till Eder inkomma med yttrande
över riksdagens senast församlade revisorers berättelse, § 28, angående de
vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg. Med anledning härav
får styrelsen, till vilken rektorsnämndens i ärendet avgivna yttrande överlämnats,
för sin del uttala att den instämmer i vad rektorsnämnden anfört
i frågan.

Stockholm den 8 februari 1957

Å styrelsens vägnar:
Birger Ekeberg

Harald Cramér

Bilaga till bilaga C

Till Kanslern för rikets universitet

Sedan rektorsämbetet och vederbörande vid Stockholms högskola anmodats
att till Eder inkomma med yttrande över den i riksdagens revisorers
berättelse till 1957 års riksdag under § 28 upptagna frågan rörande de
vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg får högskolans rektorsnämnd,
till vilken ärendet överlämnats, härmed anföra följande.

I.

Frågan om en universitetsbildning i Stockholm genom ombildning av
en eller flera av de existerande högskolorna har, såsom riksdagens revisorer
påpeka, varit aktuell sedan 1938. I en promemoria av rektorerna vid samtliga
vetenskapliga högskolor i Stockholm framställdes nämnda år förslag

413

om inrättande av ett Stockholms universitet i form av eu överbyggnad över
de befintliga högskolorna utan starkare centralisation. Världskrigets utbrott
medförde emellertid, att dessa planer under de närmaste åren icke
koinmo att föras närmare sin realisation. De föranledde dock bildandet år
1944 av Stockholms högskolors rektorskonvent, vilket alltjämt fungerar
såsom organ för samarbetet mellan högskolorna.

På uppdrag av universitetskanslern verkställdes av rektorerna för de
kanslern underställda högskolorna samt rektorn för farmaceutiska institutet
en utredning angående förutsättningarna och formerna för bildandet
av ett Stockholms universitet, vars resultat jämte därav föranledda förslag
framlades i eu skrivelse av den 30 juni 1953. Även denna utredning utmynnade
i ett förslag rörande en universitetsbildning utan ingrepp i de deltagande
högskolornas inre förhållanden, närmast genom en förstärkning av
rektorskonventet samt införande av universitetsnamnet såsom en samlande
benämning på de vetenskapliga högskolorna i huvudstaden.

Beträffande 1953 års utredning vill rektorsnämnden för sin del särskilt
understryka följande omständigheter, vilka delvis redan omnämnts av
revisorerna i deras redogörelse. Under utredningen hade, enligt vad utredningsmännen
meddelade, huvudsakligen två olika tänkbara linjer diskuterats.
Enligt den ena linjen skulle en verklig omorganisation av de deltagande
högskolorna ske, en för hela universitetet gemensam rektor väljas
och ett konsistorium inrättas efter statsuniversitetens mönster. Enligt den
andra linjen, till vilken utredningsmännens förslag anslöt sig, skulle däremot
universitetsnamnet införas på sätt här ovan nämnts såsom en samlande
benämning för de anslutna högskolorna utan ingrepp i deras inre förhållanden.
Under loppet av utredningsarbetet hade det klart framträtt, att lärarkollegierna
vid flertalet av de berörda högskolorna ställde sig bestämt avvisande
mot en universitetsbildning enligt den förstnämnda linjen. Detta
var sålunda fallet beträffande lärarkollegierna vid såväl karolinska institutet
som Stockholms högskola, under det att tekniska högskolan för sin
del närmast ställde sig avvisande mot tanken på att över huvud taget deltaga
i eu universitetsbildning genom sammanslutning. Inför detta ställningstagande
från högskolornas lärarkollegier hade utredningsmännen icke ansett
sig kunna framlägga något annat förslag än det ovan kort refererade. Förslaget
har emellertid icke hittills föranlett någon åtgärd av de överordnade
myndigheterna, och såvitt rektorsnämnden har sig bekant torde icke heller
någon sådan vara under förberedande. Utsikterna att inom överskådlig tid
vinna såväl statsmakternas som de berörda lärarkollegiernas medverkan
till eu universitetsbildning enligt någon av de hittills diskuterade sammanslutningslinjerna
te sig sålunda, såvitt rektorsnämnden kan bedöma, för
närvarande allt annat än gynnsamma.

Redan under behandlingen av ovannämnda förslag inom Stockholms
högskolans lärarråd framställdes från olika håll den uppfattningen, att törsta
steget mot eu universitetsbildning i huvudstaden lämpligen borde tagas
genom Stockholms högskolas omvandling till ett universitet, till vilket sedermera
eventuellt även andra högskolor kunde ansluta sig. Denna uppfattning
vann ytterligare anslutning sedan det blivit klart, att något förslag om eu
universitetsbildning i enlighet med den ovannämnda utredningen icke vore
alt förvänta. Även tillkomsten av det nya universitetet i Göteborg, bildat
genom sammanslagning av Göteborgs högskola och den nya medicinska
högskolan, gav ett starkt stöd åt högskolans önskemål att på denna väg

414

med minsta möjliga tidsutdräkt få universitetstanken realiserad även i
huvudstaden.

I sitt den 23 september 1954 avgivna yttrande rörande förslag till nya
statuter för universiteten i Uppsala och Lund redogjorde lärarrådet vid
Stockholms högskola i korthet för den här ovan antydda utvecklingen. Lärarrådet
anför i detta sammanhang därefter följande.

»Frågan om en universitetsbildning i Stockholm har emellertid kommit
i ett helt nytt läge genom tillkomsten från 1 juli 1954 av ett universitet i
Göteborg, bildat genom sammanslutning av Göteborgs högskola och den under
bildning varande medicinska högskolan i Göteborg. Dessa båda högskolor,
vilka tillsammans omfatta en humanistisk och eu medicinsk fakultet,
ha förenats till ett statligt universitet med kommunalt stöd. Det nya universitetet
har organiserats i huvudsak efter statsuniversitetens mönster, och
i dess drätselnämnd äger Göteborgs stad rätt att utse två representanter.
I samband med universitetets tillkomst har styrelsen för Göteborgs högskola
upphört att fungera.

Sedan det sålunda inrättats ett universitet i Göteborg, omfattande två
fakulteter, framstår det som särskilt egendomligt, att det fortfarande saknas
ett universitet i Stockholm, där enbart Stockholms högskola har tre fakulteter,
av vilka den juridiska är landets största i sitt slag, medan de båda
övriga fakulteterna äro av samma storleksordning som motsvarande fakulteter
i Uppsala och Lund.

I detta läge har inom lärarrådet uppstått den tanken, att den enda väg,
som snabbt leder till en lösning av problemet, torde vara att Stockholms
högskola snarast möjligt ändrar namn och övergår till Stockholms universitet.
Enligt lärarrådets mening erbjuder sig ett lämpligt tillfälle att vidtaga
denna förändring just nu. då högskolans grundstadgar stå inför en genomgripande
revision.

Att vägen till eu universitetsbildning i Stockholm genom sammanslutning
av olika högskolor för närvarande ej synes framkomlig, bör enligt lärarrådets
mening ej hindra, att ett universitet bildas på det sätt, som just nu
ter sig möjligt. De många och starka skäl, som tala för att ett universitet
över huvud bör inrättas i Stockholm, ha under senare år ofta framförts
i diskussionen och skola ej här ånyo upprepas. Har en gång ett universitet
kommit till stånd, är det tänkbart, att svårigheterna för en sammanslutningslinje
komma att uppmjukas, och att med tiden även andra högskolor
komma att ansluta sig till universitetet. Härtill är det emellertid ingalunda
nödvändigt att redan nu fatta ståndpunkt.»

Efter att i korthet ha diskuterat frågan om organisationen av det tänkta
nya universitetet anför lärarrådet ytterligare följande.

»Innan ställning kan tagas till de här i största korthet berörda organisationsfrågorna,
och på grund därav ett färdigt förslag till statuter utarbetas,
synes det emellertid nödvändigt, att förhandlingar upptagas mellan staten,
staden och högskolan angående högskolans övergång till ett universitet och
de därav betingade förändringarna i högskolans organisation och i 1948
års avtal angående högskolan. Det vore av flera skäl önskligt, att den nya
ordning för högskolan, som kan bli följden av sådana förhandlingar, kunde
träda i kraft från början av budgetåret 1955/56. Lärarrådet får därför vördsamt
anhålla, att universitetskanslern måtte medverka till att sådana förhandlingar
skyndsamt komma till stånd.»

Efter fortsatta överläggningar i ärendet tillkallade ecklesiastikministern

415

i februari 1950 med stöd av Kungl. Maj ds bemyndigande fyra sakkunniga
för att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utredning rörande
Stockholms högskolas framtida ställning, med uppdrag tillika att å statens
vägnar^upptaga förhandlingar med Stockholms stad och högskolan rörande
statens, Stockholms stads och högskolans inbördes förhållanden i ekonomiskt
och organisatoriskt hänseende.

De sålunda planerade förhandlingarna ha sedermera påbörjats. Nödvändigheten
av dylika förhandlingar härrör i första hand därav, att den
vilande frågan om eu genomgripande revision av högskolans grundstadgar
numera, sedan de nya universitetsstatuterna trätt i kraft, måst upptagas
till skyndsam behandling. Denna revision förutsätter emellertid en viss
ändring av gällande avtal mellan staten, Stockholms stad och Stockholms
högskola rörande högskolans ställning, vilket i sin tur kräver förhandlingar
mellan de berörda parterna. En huvudpunkt vid dessa förhandlingar bildas
helt naturligt av frågan om högskolans omvandling till ett universitet
samt om därav betingade organisatoriska förändringar.

Stockholms högskolas lärarråd har vid upprepade tillfällen med styrka
framhållit, att enligt dess mening mycket starka skäl tala för högskolans
omvandling till ett universitet. En dylik omvandling skulle enligt lärarrådets
enhälliga mening för högskolan vara av mycket stort reellt värde i olika
avseenden, och lärarrådet har särskilt understrukit, att frågans lösning
redan dragit så långt ut på tiden, att den icke bör vidare uppskjutas längre
än absolut nödvändigt.

Rektorsnämnden, som helt delar lärarrådets sålunda uttryckta uppfattning,
vill för sin del härav i första hand draga den slutsatsen, att en eventuell
ny utredning rörande eu samordning mellan de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm icke på något sätt bör få inverka hindrande eller fördröjande
på ett fullgörande av de förhandlingar rörande Stockholms högskola,
för vilka här redogjorts. Stockholms högskolas omvandling till ett
universitet bör uppfattas såsom ett första steg, varigenom ett universitet
i huvudstaden med minsta möjliga dröjsmål kan komma till stånd. Intet
hindrar, att en eller flera andra högskolor såsom resultat av den föreslagna
nya utredningen sedermera kunna mer eller mindre fast anslutas till det
eu gång bildade universitetet. Under förutsättning att den planerade utredningen
kan få en sådan uppläggning, är rektorsnämnden för sin del beredd
att i princip tillstyrka densamma.

II.

Rektorsnämnden övergår nu till att mera ingående behandla vissa frågor
av betydelse för planerna på eu universitetsbildning och en samordning
mellan högskolorna i huvudstaden. Det intresse, riksdagens revisorer visat
för hithörande viktiga spörsmål, har inom berörda högskolekretsar hälsats
med stor tillfredsställelse. Såsom rektorsnämnden redan framhållit, måste
det anses synnerligen angeläget, att ändamålsenliga åtgärder snarast möjligt
vidtagas för att föra några av dessa frågor fram till en positiv lösning.

Till stöd för förslaget att bilda ett universitet i Stockholm ha i 1938 och
1953 års utredningar anförts tungt vägande skäl, vilka även i dagens läge
bibehålla sin fulla giltighet. Dessa skäl, som i huvudsak refereras av revisorerna
i deras redogörelse, behöva icke här upprepas. Rektorsnämnden vill
emellertid för sin del kraftigt understryka betydelsen av en särskild grupp

416

av dessa skäl, nämligen de som avse förhållandena gent emot utlandet.
Enligt rektorsnämndens erfarenhet visar det sig ofta svårt för utländska
universitetsrepresentanter att rätt uppfatta förhållandena i Sveriges huvudstad,
som har åtta på universitetsnivå arbetande vetenskapliga högskolor,
men intet universitet. Ej sällan yppas, särskilt i engelsktalande länder, tvivel
på att en institution med namnet »högskola» kan vara jämställd med ett
universitet. Till följd härav ha understundom svårigheter uppstått för lärare
och elever vid Stockholms högskola, som önskat bedriva forskning eller
studier vid utländska universitet. En namnändring till »Stockholms universitet»
skulle omedelbart undanröja dessa missförhållanden och samtidigt
innebära ett officiellt erkännande av ett sedan länge bestående faktiskt
sakförhållande.

Revisorerna ha särskilt framhållit de avsevärda rationaliseringsvinster,
som enligt deras mening torde stå att vinna genom en närmare samordning
av högskolorna i Stockholm. Den nuvarande organisationen leder enligt
deras mening till onödiga kostnader i form av dubbelarbete och mindre
effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser i vetenskapligt, pedagogiskt
och administrativt hänseende. Revisorerna påpeka i detta sammanhang
bland annat, att varje högskola har sin egen administrativa apparat, oaktat
de föreliggande administrativa arbetsuppgifterna äro i stort sett likartade.
Det framhålles vidare, att likartade institutioner för forskning och undervisning
inom närbesläktade läroämnen i flera fall inrättats vid olika högskolor,
utan att gemensamt utnyttjande av lärarkrafter, lokaler m. m. i avsevärd
utsträckning förekommer. Ej heller föreligger någon enhetlig plan
för högskolornas utbyggnad, uppgjord med beaktande av samtliga högskolors
lokalbehov. Revisorerna föreslå att samtliga dessa förhållanden
göras till föremål för en allsidig utredning, innefattande en prövning av
olika utvägar för att nå fram till en mera rationell ordning.

Den långa historiska utveckling, som ligger bakom den nuvarande organisationen
av högskolorna i Stockholm, har otvivelaktigt medfört, att denna
organisation icke i alla avseenden blivit så effektiv och rationell, som önskligt
vore. Vetenskapens utveckling har också, såsom upprepade gånger från
högskolehåll framhållits, medfört ett betydelsefullt samarbete utöver de
ämnes- och fakultetsgränser, som utstakats av äldre tiders ordning. Det är
ej minst detta förhållande, som utgjort ett av de bärande motiven för tillkomsten
av rektorskonventet, vars verksamhet varit särskilt inriktad på att
främja ett dylikt samarbete mellan högskolorna. Enligt rektorsnämndens
mening kan ännu mycket göras i denna riktning, och hithörande frågor
förtjäna otvivelaktigt att noga övervägas och göras till föremål för lämpliga
organisatoriska åtgärder. För en utredning med detta syfte föreligga
sålunda betydelsefulla arbetsuppgifter.

Å andra sidan vill rektorsnämnden bestämt varna för överdrivna förhoppningar
på »rationaliseringsvinster», i varje fall om med detta ord avses
omedelbara statsfinansiella vinster genom minskade utgifter för högskoleväsendet.
Rektorsnämnden vill här lämna några korta kommentarer till
revisorernas uttalanden rörande detta ämne.

Undervisningen för de lägre examina, som sysselsätter det stora flertalet
av både lärare och studenter, har vid de olika högskolorna en väsentligt
skild målsättning och måste därför i stor utsträckning bedrivas enligt olikartade
planer och metoder. Även om läroämnenas benämning i flera fall
är likartade eller rent av densamma, är det därför endast i starkt begränsad

417

omfattning möjligt att tänka sig ett gemensamt utnyttjande av lärarkrafter
eller undervisningslokaler. I något högre grad torde en gemensamhet i lokaler
vara tänkbar i fråga om den vetenskapliga forskningen. Under de närmaste
åren kan ett utomordentligt stort behov av nya och förbättrade lokaler
för både forsknings- och undervisningsbehov beräknas komma att föreligga
vid högskolorna. Det är givetvis av största betydelse, att erforderliga byggnadsföretag
erhålla en sådan planering, att dessa lokaler komma att rationellt
utnyttjas. Vad undervisningslokalerna beträffar bar rektorsnämnden
redan framhållit, att eu samordning av dessa knappast i nämnvärd omfattning
synes vara möjlig. Även beträffande den vetenskapliga forskningen
och forskningsutbildningen gäller emellertid, att olikheterna i fråga om
målsättning och forskningsinriktning åtminstone vid de största högskolorna
äro så pass framträdande, att forskningen icke skulle gagnas genom anordnande
av gemensamma institutioner. För att här endast nämna ett exempel
synes det sålunda knappast tänkbart, att ett upprättande av en för karolinska
institutet, tekniska högskolan och Stockholms högskola gemensam forskningsinstitution
för kemi eller för någon av detta ämnes huvudgrenar, skulle
främja den vetenskapliga forskningen i ämnet utefter de tre väsentligt skilda
linjer, dessa högskolor representera. Ett intimt vetenskapligt samarbete
högskolorna emellan kommer under alla förhållanden att bedrivas på ett
stort antal områden. Samarbetets intensitet och inriktning torde emellertid
komma att i hög grad variera från tid till tid och bli beroende av aktuella
personalförhållanden och forskningsuppgifter. Ett dylikt samarbete kan
enligt rektorsnämndens mening bäst utvecklas i fria former utan alltför
långt gående organisation. Rektorsnämnden vill i detta avseende slutligen
framhålla, att det även av revisorerna understrukna behovet av största möjliga
lokala koncentration för verksamheten likaledes utgör ett starkt skäl
för att de olika högskolorna i största möjliga utsträckning beredas tillgång
till egna institutioner för den vetenskapliga forskningen, förlagda i nära
anslutning till respektive högskolas övriga lokaler.

Med avseende på högskolornas administration ha revisorerna själva uttalat,
att eu del av högskolorna redan nått en sådan storlek, att de åtminstone
i vissa hänseenden framstå som naturligt avgränsade organisationsenheter.
1 än högre grad kommer detta att bli fallet om ett tiotal år, då
studentantalet i huvudstaden kan väntas vara mer än dubbelt så stort som
för närvarande. Under sådana förhållanden skulle eu gemensam administration
för samtliga högskolor otvivelaktigt komma att bli för stor och
svåröverskådlig för att kunna utveckla full effektivitet. Erfarenheterna
från vissa utländska universitet synas utgöra ett stöd för den uppfattningen,
att det ur administrativ synpunkt ej kan anses rationellt, att omfattningen
av ett universitet växer utöver den storlek, vilken var och en av åtminstone
de tre största högskolorna i huvudstaden kan väntas uppnå inom nämnda
tid. Närmare till hands synes ligga att genom lämpliga förstärkningsåtgärder
effektivisera de största högskolornas administration var för sig, att vidare
inrätta eu mindre särskild organisation för samarbetet mellan högskolorna,
exempelvis i rektorskonventets regi, och att ytterligare överväga efter förhållandena
lämpade åtgärder med avseende på de minsta högskolorna. Den
vid olika tillfällen dryftade åtgärden alt sammanföra de olika högskolorna
under ett och samma departement eller all åtminstone för vissa utnämningsfrågor
införa eu enhetlig handläggning genom kanslersäinbetet för
rikets universitet synes i detta avseende böra lagas i betraktande.

27 Rev. berättelse ang. statsverket ur l!),r>6. It

418

Vad slutligen högskolornas byggnadsfrågor beträffar vill rektorsnämnden
för det första helt instämma i revisorernas uttalande, att största möjliga
lokala koncentration bör eftersträvas. Placeringen av de större högskolorna
i Stockholm på relativt vitt skilda områden torde emellertid numera få betraktas
som ofrånkomlig. Den lokala koncentrationen måste därför i huvudsak
komma att gälla varje högskola för sig men blir därför icke mindre
viktig. Rektorsnämnden vill vidare erinra därom, att Stockholms högskolas
byggnadsfrågor för närvarande, i anslutning till ett uttalande av 1954 års
riksdag, äro föremål för ingående utredning enligt Kungl. Maj ds uppdrag.
Det är för högskolan av vital betydelse, att denna utredning fullföljes med
största möjliga skyndsamhet, och att den utan dröjsmål kommer att leda
till effektiva åtgärder för ett forcerande av högskolans alltför länge förhalade
utbyggnad. Även om rektorsnämnden icke motsätter sig en gemensam
utredning för samtliga högskolors räkning, måste det därför även på denna
punkt vara en oeftergivlig förutsättning, att en sådan utredning icke på något
sätt får tillåtas att stå i vägen för en positiv lösning av de stora och
trängande byggnadsfrågor, vilka föreligga för Stockholms högskola. En
betydelsefull uppgift för den sålunda ifrågasatta utredningen synes vara
att överväga möjligheten att för framtiden i en eller annan form åstadkomma
en gemensamhet i beredningen av högskolornas byggnadsfrågor.

III.

Som sammanfattande omdöme vill rektorsnämnden uttala, att betydelsefulla
arbetsuppgifter otvivelaktigt föreligga för en utredning med det av
riksdagens revisorer angivna syftet. Innan denna utredning igångsättes,
bör emellertid fullföljandet av pågående förhandlingar och utredning rörande
Stockholms högskolas organisation och byggnadsfrågor avvaktas. Utredningens
direktiv böra därefter ansluta sig dels till de resultat, till vilka
nämnda förhandlingar och utredning lett, dels även till de förslag i hithörande
avseenden, som inom kort torde vara att vänta från 1955 års universitetsutredning.

Stockholm den 4 februari 1957

Å rektorsnämndens vägnar:

Harald Cramér

Allan Hellstrand

Bilaga D

Till Kanslern för rikets universitet

Genom remiss den 29 december 1956 har det större akademiska konsistoriet
i Göteborg anmodats att avgiva yttrande över vad i riksdagens revisorers
senaste berättelse anförts rörande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm
och Göteborg.

I anledning härav får konsistoriet, under åberopande av innehållet i bifogade
yttranden av den medicinska och den filosofiska fakulteten, tillstyrka

419

att en utredning kommer till stånd rörande den lämpligaste organisationsformen
för de högre lärosätena i Göteborg.

Göteborg den 7 februari 1957

På konsistoriets vägnar:

Hjalmar Frisk

S. STRÖBERG

Bilaga 1 till bilaga D

Till Större akademiska konsistoriet vid Göteborgs universitet

I anledning av statsrevisorernas till större akademiska konsistoriet remitterade
yttrande angående de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och
Göteborg med förslag, att frågan om lämpligaste organisationsform för
dessa högskolor snarast måtte bliva föremål för utredning, vill medicinska
fakulteten anföra följande.

Fakulteten har enbart goda erfarenheter av universitetsbildningen i
Göteborg.

Fakulteten anser att frågan om önskvärda former för samarbete mellan
universiteten och fackhögskolorna är av stor vikt. För sin undervisning
och forskning är fakulteten givetvis särskilt intresserad av samarbete på det
naturvetenskapliga området och fakulteten avvaktar med stort intresse den
pågående utbyggnaden inom detta ämnesområde.

Fakulteten önskar framhålla att en eventuell utredning bör avse lämpligaste
former för samarbete i första hand på forskningens och undervisningens
områden och först i andra hand på det förvaltningsorganisatoriska
området.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får fakulteten tillstyrka den
ifrågasatta utredningen.

Göteborg den 7 februari 1957

På medicinska fakultetens vägnar:

Bo E. Ingelmark

P.-A. Almér

Bilaga 2 till bilaga D

Till Större akademiska konsistoriet vid Göteborgs universitet

I anledning av statsrevisorernas till större akademiska konsistoriet remitterade
yttrande angående de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och
Göteborg med förslag, att frågan om lämpligaste organisationsform för
dessa högskolor snarast måtte bliva föremål för utredning, vill filosofiska
fakulteten anföra följande.

Frågan om önskvärda former för samarbete mellan universiteten och
fackhögskolorna beträffande såväl forskning som undervisning är i dagens
läge av stor betydelse. För fakultetens vidkommande äger denna fråga hög
aktualitet genom det samarbete med Chalmers’ tekniska högskola beträffan -

420

de undervisning i vissa naturvetenskapliga ämnen, som redan inletts, och
genom möjligheten att inleda liknande samarbete med handelshögskolan
i Göteborg beträffande exempelvis ämnet företagsekonomi. De organisatoriska
formerna för dylikt samarbete äro enligt fakultetens mening i behov
av utredning så att för framtiden möjligheter skapas för ett eventuellt utvidgat
samgående vid utbyggnad av de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
ämnesområdena vid Göteborgs universitet. Fakulteten vill
dock som sitt önskemål framhålla, att utredningen bör vara förutsättningslös.
Den bör företrädesvis taga sikte på rationellast möjliga lösning av de
praktiska samarbetsproblemen, som sammanhänga med vad som ur forskningens
och undervisningens synpunkt kan prövas erforderligt. Frågan om
eventuell förvaltningsorganisatorisk samordning mellan universitet och fackhögskolor
måste anses vara av underordnad betydelse i jämförelse med den
förut nämnda frågan. Fakulteten vill således för sin del tillstyrka den ifrågasatta
utredningen.

Göteborg den 31 januari 1957

På filosofiska fakultetens vägnar:

Erik Lönnroth

P.-A. Almér

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har överstyrelsen för de tekniska
högskolorna anbefallts att — efter hörande av lärarkollegierna vid tekniska
högskolan i Stockholm och vid Chalmers tekniska högskola — avgiva
utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och
Göteborg.

Till åtlydnad härav får överstyrelsen — med avlämnande av från lärarkollegierna
i ärendet infordrade yttranden — anföra följande.

överstyrelsen har för egen del funnit starka skäl tala för att frågan
om den ändamålsenligaste organisationsformen för de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg samt olika till densamma hörande
problem i sin helhet upptagas till närmare överväganden, varför överstyrelsen
vill ansluta sig till det av riksdagens revisorer framförda förslaget
om en utredning i ämnet.

För revisorerna har det framstått som synnerligen angeläget, att denna
utredning snarast igångsättes. Den lämpligaste tidpunkten härför undandrager
sig överstyrelsens bedömande, men överstyrelsen vill framhålla, att
— då för närvarande för universiteten och högskolorna centrala spörsmål
äro föremål för utredning i andra sammanhang — detta förhållande synes
böra beaktas vid bestämmandet av tidpunkten för ett påbörjande av den
utredning, varom här är fråga.

Stockholm den 19 februari 1957

Underdånigst
NILS H. MAGNUSSON

Gunnar MacDowall

421

Bilaga A

Till Kungl. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt överstyrelsen för de tekniska högskolorna
att med anledning av vad i transumt ur riksdagsrevisorernas berättelse
yttrats rörande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg
och Överstyrelsen anmodat lärarkollegiet vid tekniska högskolan i Stockholm
att i ärendet avgiva yttrande får kollegiet anföra följande.

Frågan om vissa vetenskapliga högskolors organisatoriska ställning behandlades
i motionen nr 109: 1954 i första kammaren och i sin skrivelse
till överstyrelsen den 16 juni 1954 — varav avskrift bilägges — framförde
lärarkollegiet vissa synpunkter på de vetenskapliga högskolornas ställning
samt avstyrkte att samtliga högskolor skulle underställas Ecklesiastikdepartementet
då detta bl. a. sannolikt skulle fordra en klyvning av departementet
— ett förhållande som icke beaktats i motionen.

Frågan om ett samordnande av de vetenskapliga högskolorna i Stockholm
till ett Stockholms universitet liar under de två senaste decennierna
vid ett par tillfällen varit uppe till övervägande utan att därvid några egentliga
utredningar för ett allvarligt bedömande av ärendet förelegat. Några
resultat ha ej heller uppnåtts. Mot denna bakgrund har lärarkollegiet förståelse
för riksdagsrevisorernas önskan att genom Kungl. Maj:ts försorg en
utredning kommer till stånd om den lämpligaste organisatoriska formen
för de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg. Dock bör
enligt kollegiets mening ställning icke tagas till denna utredning förrän
1955 års universitetsulredning framlagt sina förslag beträffande landets
universitet och högskolor m. in.

Lärarkollegiet har tidigare intagit den ståndpunkten att ett lämpligt
utformat Stockholms universitet snarast bör komma till stånd men att tekniska
högskolan borde vara fristående och sålunda icke ingå såsom en
teknologisk fakultet i universitetet. Utöver de skäl härför som kollegiet
anfört i sin ovannämnda skrivelse till överstyrelsen tillåter sig kollegiet
göra följande kommentarer till vad riksdagens revisorer nu anfört.

Någon enhetlig plan har — såsom revisorerna påpekat — icke förelegat
för högskolornas utbyggnad, uppgjord med beaktande av samtliga högskolors
lokalbehov. För tekniska högskolan i Stockholm fastställdes emellertid
vid 1945 års riksdag en generalplan för högskolans utbyggnad vilken
plan med vissa av utvecklingen påkallade revisioner successivt om ock med
en viss försening och med början budgetåret 1946/47 i stort sett genomförts.
Hela kostnaden för byggnader — sålunda exklusive inredning och
utrustning — beräknas för närvarande uppgå till 47 409 000 kronor. Härav
har inklusive budgetåret 1957/58 anvisats och i proposition till årets riksdag
föreslagits tillhopa 41 199 000 kronor. Om det resterande beloppet
6 210 000 kronor — vilket högskolans byggnadskommitté avser att äska
— anvisas för budgetåret 1958/59 skulle den enligt generalplanen beslutade
utbyggnaden kunna helt genomföras. Högskolan i sitt utbyggda skick är
dimensionerad för eu årlig intagning av 450 ordinarie studerande varjämte
plats beräknats för vissa special- och extrastuderande. I de båda lägre
årskurserna är det i princip antalet platser i salarna för rit- och räkneövningar
som begränsar intagningen. 1 de högre årskurserna inverkar framför
allt de olika laboratoriernas storlek. Genom vissa åtgärder har från
och med läroåret 1956/57 i stället för planerade 450 intagits 520 ordinarie

422

studerande. För de båda lägre årskurserna äro samtliga ritsalar gemensamma
men begagnas schemamässigt på olika tider av dagen. Av de 14
salar av denna typ som för närvarande finnas är från och med höstterminen
1956 all möjlig salstid mellan kl. 0800 och 1800 belagd till 79 %.
Hösten 1955 uppgick beläggningen till 63 % och redan då uppträdde speciella
svårigheter att schemamässigt placera in de 15 läroämnen och de
2 årskurser som skulle utnyttja lokalerna. För att den nuvarande intagningen
av studerande skall kunna bibehållas hösten 1957 och dessutom
ökas med 10 flygtekniker måste — på sätt som förutsatts i proposition
till årets riksdag — 3 ritsalar vara iordningställda på eu av högskolans
vindar så att de kunna tagas i bruk vid början av höstterminen 1957. Även
när dessa salar stå färdiga kommer beläggningen att uppgå till 78 °/o —
ett exceptionellt högt värde.

Någon möjlighet att utnyttja den här nämnda gruppen av salar för
annan högskolas räkning måste bedömas såsom praktiskt taget utesluten.
Detsamma gäller även högskolans föreläsningssalar och seminarierum vilka
tillhopa endast uppgå till 21 stycken jämfört med 45 vid Stockholms Högskola
och 27 vid Karolinska Institutet. Antalet åhörarplatser i 20 av högskolans
föreläsningssalar uppgår till 2 074 vartill kommer en säl
med 500 platser. Möjligheterna att studerande vid tekniska högskolan deltaga
i undervisning förlagd till lokaler vid annan högskola i Stockholm
äro synnerligen begränsade även om dylika lokaler skulle förefinnas.
Schematekniskt erbjuder det nämligen redan nu väsentliga svårigheter att
förlägga föreläsningar och övningar i olika ämnen så att högskolans 9
avdelningar — som i viss grad ha samundervisning — bli tillfredsställande
tillgodosedda. I många tall har även dubblering av lärarbefattningar måst
göras bl. a. därför att frågan om undervisningen av schematekniska skäl icke
kunnat lösas för avdelningarna. Skulle härjämte gångtid tillkomma från
högskolan till annan högskola och undervisningen schemamässigt även behöva
samordnas med annan högskolas schema bleve problemet olösligt.
Möjligheten att utnyttja högskolans lärare för undervisande av studerande
vid annan högskola är synnerligen begränsad beroende på att antalet studerande
per lärare nu i många fall är för högt trots alt vissa professurer —
såsom i matematik, i mekanik och i fysik — fördubblats och vid sidan av
professurer i åtskilliga fall laboraturer inrättats. Vid det som följd av den
ökade intagningen snabbt stigande studerandeantalet — som för närvarande
endast gjort sig gällande i 1 :a årskursen — kommer belastningen
per lärare att öka samtidigt som det snabbt ökande intresset för licentiatstudier
medför ökade och i viss omfattning mera krävande insatser från
lärarnas sida. Någon möjlighet att göra inbesparingar i vad avser antalet
professurer inom de områden tekniska högskolan representerar eller inom
det naturvetenskapliga området vid Stockholms Högskola föreligger icke
om ett universitet inrättas.

Som statsrevisorerna framhållit kompliceras problemet ytterligare därav
att en del av högskolorna redan nu nått eu sådan storlek att de åtminstone
i visst hänseende framstå som naturligt avgränsade organisationsenheter.
Av den framställning som statsrevisorerna gjort rörande högskolornas storlek
uttryckt i vetenskaplig personal, administrativ personal och annan
personal finner man att totalsumman för tekniska högskolan uppgår till
530 + 40 + 330 = 900 mot vid den närmast kommande högskolan —
nämligen Stockholms Högskola — till 394 + 56 + 72 = 522 och vid Ka -

423

rolinska Institutet till 138 + 58V2 + II6V2 - 313. 1 dessa siffror uttryckt
är sålunda tekniska högskolan väsentligt större än någon annan högskola

1 Stockholm. Med sitt antal ordinarie studerande — för närvarande cirka

2 000 (vilket torde komma att stiga till 2 700) vartill kommer lägst 300 å
400 licentiat- samt special- och extrastuderande — når högskolan en sådan
storleksordning att varken pedagogiskt eller administrativt något torde stå
att vinna genom en samordning med övriga högskolor — snarare tvärtom.
— Vad samarbetet i vetenskapligt hänseende beträffar är detta gott och
intimt mellan likartade institutioner vid denna högskola och övriga högskolor
i in- och utlandet. Samarbetet av vetenskaplig art är närmast betingat
av personliga förhållanden mellan olika institutionsföreståndare och
olika institutioner och alls icke beroende av huruvida institutionerna i
fråga äro knutna till olika högskolor eller till fakulteter vid ett och samma
universitet.

En samarbetsfråga av slor praktisk betydelse har upptagits till behandling
vid 1955 års universitetsutredning i en PM angående behörighet för
teknologie licentiat att avlägga disputationsprov för filosofisk doktorsgrad
och omvänt för filosofie licentiat att avlägga disputationsprov för teknisk
doktorsgrad m. in. I sitt den 12 december 1956 till överstyrelsen för de
tekniska högskolorna ställda yttrande utvecklar lärarkollegiet hur denna
fråga kan lösas och av yttrandet — varav avskrift här bilägges — framgår
att frågan kan lösas helt oberoende av om ett Stockholms universitet kommer
till stånd eller icke.

Statsrevisorerna framhålla att biblioteksverksamheten är splittrad även
om på detta område ett ökat samarbete vuxit fram under senare år. Tekniska
högskolans bibliotek och biblioteket vid Chalmers tekniska högskola
fungerar båda som tekniska centralbibliotek inom landet. Härjämte råder
intimt samarbete med övriga bibliotek. I en PM som överbibliotekarien
Björkbom härstädes utarbetat och distribuerat i början av december 1956
belyses dels det samarbete som äger rum de olika biblioteken emellan och
dels förutsättningarna för anordnandet av sambibliotek, vilka skulle kunna
omfatta viss stad eller visst land. Med sambibliotek förstås ett i vissa former
organiserat samarbete olika bibliotek emellan. De enskilda biblioteken
skulle icke längre vara självförsörjande utan vid visst bibliotek sällan
efterfrågad litteratur skulle genom samorganisationen lånas från annat
bibliotek. De enskilda bibliotekens arbetsuppgifter skulle därvid preciseras
och det skulle bestämmas vilken grupp av litteratur varje bibliotek skulle
åtaga sig att svara för.

EU sambibliotek organiserat för Stockholm skulle komma att beröra
biblioteken vid Vetenskapsakademien, Lantbruksakademien, Stockholms
Högskola, Tekniska Högskolan, Karolinska Medikokirurgiska Institutet,
Veterinärhögskolan, Skogshögskolan, Sveriges geologiska undersökning,
Sjökarteverket, Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut, Elygledningen,
Svenska sällskapet för antropologi och geografi samt Naturhistoriska
riksmuseets entomologiska avdelning. Sambiblioteket skulle
sålunda alls icke vara begränsat till biblioteken vid de vetenskapliga högskolorna
och frågan om bibliotekens samordnande kan och bör lösas helt
oberoende av huruvida eif Stockholms Universitet kommer till stånd.

Även om det förhållandet att de flesta ledande tekniska högskolorna i världen
äro fristående — exempelvis Eidgenössische Technische Ilochschule i
Ziirich, Technische Hoogeschool i Delfi, Massachusetts Institute of Techno -

424

logy och California Institute of Technology, de tekniska högskolorna i
Norge, Danmark och Finland m. fl. — icke i och för sig bör tillmätas
avgörande betydelse vid ställningstagandet till de svenska tekniska högskolornas
framtida organisation talar det dock klart för att en anknytning
till vissa universitet är olämpligare än att de båda tekniska högskolorna —
såsom nu är fallet— äro samordnade under gemensam överstyrelse.

Sammanfattningsvis vill lärarkollegiet framhålla att enligt kollegiets mening
några onödiga kostnader i form av dubbelarbete eller mindre effektivt
utnyttjande av personella och materiella resurser icke föreligga vid tekniska
högskolan med dess storlek och i förhållande därtill låga administrationskostnader,
att samarbetet i vetenskapligt hänseende mellan högskolans
institutioner och institutioner vid andra läroanstalter i Stockholm, inom
landel i övrigt och i utlandet är gott och näppeligen skulle förbättras genom
att högskolan bleve en teknologisk fakultet i ett Stockholms Universitet
samt att tekniska högskolan på ur landets synpunkt hästa sätt tillgodoser
sin uppgift att bedriva vetenskaplig forskning och meddela undervisning
om den bibehålies i nuvarande organisationsform.

Ett universitet bör snarast inrättas i Stockholm. Någon fristående utredning
härom — eller beträffande förhållandena i Göteborg — bör icke
komma till stånd för närvarande utan resultatet av 1955 års universitetsutredning
bör avvaktas.

Såsom framgår av bifogade protokollsutdrag har ledamoten av lärarkollegiet,
professor O. H. Faxén reserverat sig mot lärarkollegiets beslut
i förevarande ärende.

Stockholm den 23 jannari 1957

På Lärarkollegiets vägnar:
R. WOXÉN

Folke Hagström

Utdrag ur protokoll, hållet vid Lärarkollegiets
vid Kungl. Tekniska Högskolan
sammanträde den 23 januari 1957.

§ 18.

Upptogs till behandling vid nästföregående sammanträde bordlagt ärende
angående remiss från Överstyrelsen av transumt av riksdagens revisorers
berättelse, § 28, angående de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och
Göteborg.

Anmäldes av rektor upprättat förslag till skrivelse i ärendet.

Förslaget hade i avskrift på förhand tillställts Lärarkollegiets ledamöter
(bil. 18: 1).

Efter överläggning beslöt Lärarkollegiet avlåta skrivelse i enlighet med
rektors förslag.

Mot detta beslut anförde herr Faxén reservation, vilken bifogas såsom
bilaga till protokollet (bil. 18: 2).

425

Härefter beslöt Lärarkollegiet anse denna paragraf såsom omedelbart
justerad.

Stockholm den 23 januari 1957

Vid protokollet:

Folke Hagström

Av herr Fuxén anförd reservation mot Lärarkollegiets beslut i ärendet angående
remiss från Överstyrelsen av transumt av riksdagens revisorers berättelse,
§ 28, angående de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg.

»Jag kan ej instämma i Lärarkollegiets beslut angående Stockholms universitet.
Jag har tyvärr varit hindrad av tjänsteåliggande att framlägga
egen mening i färdigformulerat skick men anser att samarbetet med övriga
högskolor i Stockholm skulle kunna förbättras.»

Bilaga 1 till Bilaga A

Till Kungl. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

Sedan överstyrelsen för de tekniska högskolorna anmodat lärarkollegiet
vid tekniska högskolan i Stockholm att avgiva och före den 1 augusti 1954
till överstyrelsen komma med yttrande rörande motion nr 109/1954 i första
kammaren angående utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning
får lärarkollegiet med remissaktens återställande anföra följande.

Motionären framhåller att åtta universitet och högskolor för närvarande
sortera under ecklesiastikdepartementet under det att vissa andra högskolor
äro underställda de departement till vilka deras verksamhet hänför
sig samt framhåller att samarbetet de olika institutionerna emellan i hög
grad skulle underlättas om de samtliga underställdes ecklesiastikdepartementet.
Viktigast är emellertid enligt motionärens uppfattning att få samtliga
högskolor underställda kanslern för rikets universitet då härigenom
ett friktionsfritt och effektivt samarbete skulle underlättas. — Befordringsärendena
skulle vinna på att de handlades av en gemensam överinstans
och lönegradsplaceringarna för de olika läroanstalternas tjänstemän skulle
kunna ordnas efter enhetliga principer. Högskolestyrelserna — vilka betecknas
såsom en instans mellan lärarkollegierna och Kungl. Maj:t och ej
mellan högskolorna och Kungl. Maj:t — skulle försvinna och ersättas av
kanslersämbetet såsom mellaninstans. Det ökade behovet av högkvalilicerad
arbetskraft vid kanslersämbetet skulle kunna tillgodoses genom (iverflyttning
av sekreteraretjänsterna till kanslersämbetet från de högskolor
vid vilka sekreterare finnas anställda för styrelserna. — En omorganisation
skulle slutligen medföra att de ekonomiska resurser som kunna ställas till
universitetens och högskolornas förfogande skulle bli mera effektivt utnyttjade
och att ärenden rörande forskning och högre undervisning skulle
få eu likformig behandling. Av de här refererade anledningarna borde hela
problemkomplexet snarast grundligt utredas.

Uppenbart är att ett samarbete de olika universiteten och högskolorna
emellan är eftersträvansvärt. Dock får beaktas att i allmänhet är antalet
studerande per lärare så högt att läraren i fråga endast i undantagsfall

426

även kan engageras för undervisning vid annan läroanstalt. Härtill kommer
det mycket vägande skälet att ämnesuppbyggnaden och ämneskombinationerna
ofta äro helt olika vid universiteten och vid fackhögskolorna.
Vid de förra har man ofta ett mindre antal ämnen med större bredd under
det att man vid fackhögskoloma har större antal ämnen vilka logiskt
bygga på varandra. Ett ämne vid viss läroanstalt kan därför i regel —-såsom tidigare överväganden visat — icke direkt ersättas av ämnen vid
annat lärosäte. I speciella fall kan dock studerande vid visst universitet
eller viss högskola med fördel bedriva studier vid systerhögskola. Exempelvis
kan därtill kvalificerad person som bedriver universitetsstudier även
såsom specialstuderande antagas exempelvis i livsmedelskemi eller i elektronik
vid tekniska högskolan i Stockholm.

Vad samarbetsfrågan i övrigt beträffar må särskilt förhållandena i Stockholm
beröras. I efterföljande tabell ha sammanställts de olika högskolornas
namn, tidpunkt för inrättande, antal professurer under innevarande budgetår
samt det departement under vilket respektive högskola sorterar.

Inrättat år

Antal

professurer

Sorterar under

1910	38	Ecklesiastikdep.
1821	12	Jordbruksdep.
1827	59	Ecklesiastikdep.
1828	7	Jordbruksdep.
1837	3	Ecklesiastikdep.
1877	52	Ecklesiastikdep.
1898	5	Ecklesiastikdep.
1909	10 186	Handelsdep.
samarbete	de olika	rektorerna emellan c

Namn

Karolinska Mediko-Kirurgiska
Institutet

Veterinärhögskolan
KTH

Skogsliögskolan
Farmaceutiska Institutet
Stockholms Högskola
Tandläkarhögskolan i
Stockholm
Handelshögskolan i
Stockholm

under hand bildades ett rektorskonvent. Detta visade sig fylla en stor
praktisk uppgift och på förslag av konventet fastställde Kungl. Maj:t den
20 maj 1949 stadgar för Stockholms högskolors rektorskonvent. Konventets
huvuduppgift är såsom framgår av paragraf 2: »Rektorskonventet har
att verka för ett rationellt samarbete högskolorna emellan och bevaka för
dessa gemensamma intressen av olika art, vare sig det gäller att främja
vetenskaplig forskning eller att lösa administrativa och ekonomiska spörsmål.
» Erfarenheterna av konventets arbete äro goda, och enligt tekniska
högskolans lärarkollegiums mening representerar konventet den för närvarande
lämpligaste formen av samarbete de olika högskolorna i Stockholm
emellan. En mera reglerad form av samarbete — exempelvis bestående
däri att högskolorna omorganiseras till ett Stockholms universitet
— kan icke rekommenderas. Universitetet skulle redan nu komma att få
icke mindre än 186 professurer och bli en ur administrativa och andra
synpunkter förhållandevis otymplig organisation där säkerligen väsentliga
svårigheter av administrativ art skulle uppstå utan att något vore att vinna.
Ett överförande av samtliga högskolor till ett och samma departement kan
även vara ägnat att ingiva vissa betänkligheter — en fråga till vilken lärar -

427

kollegiet i det följande återkommer. Skäl kunna däremot anföras för att
exempelvis Stockholms högskola, karolinska mediko-kirurgiska institutet
och farmaceutiska institutet sammanfördes till ett Stockholms universitet
eller alternativt att Stockholms högskola ombildades till universitet. Tandläkarhögskolan
i Stockholm har däremot eu ställning som är fullt jämförlig
med tekniska högskolans. Tekniska högskolan i Stockholm jämte Chalmers
tekniska högskola i Göteborg äro sammanförda under gemensam
överstyrelse för att frågor rörande dessa båda högskolor skola lösas efter
enhetliga normer. Med fog kan ifrågasättas huruvida icke ett samordnande
av landets tre tandläkarhögskolor under gemensam överstyrelse kunde
vara lämpligt.

Tanken alt samtliga universitet och högskolor skulle underställas kanslern
för rikets universitet för att därigenom ett effektivare samarbete skulle
åstadkommas är i första ögonblicket bestickande. Om man emellertid beaktar
huru olika de områden äro som de olika högskolorna ha att ägna
sig åt och huru väsensskilda de frågor äro som kunna uppstå kan med fog
ifrågasättas huruvida en enda person — kanslern — skulle kunna på verkligt
effektivt sätt bedöma alla dessa frågor — särskilt då under den bråda
tidsperiod då samtliga riksdagspetita skola behandlas. Skulle tanken genomföras
finge säkerligen kanslersämbetet utbyggas till ett organ med
mera allsidig representation samtidigt som förhållandevis stor högkvalificerad
administrativ personal finge ställas till detta organs förfogande. Uppfattningen
att de härmed förenade kostnaderna skulle kunna tillgodoses
genom indragandet av vissa arvodesbefattningar eller dylikt för sekreterare
anställda vid vissa styrelser är verklighetsfrämmande. I själva verket skulle
säkerligen eu väsentlig merkostnad komma att uppstå.

Befordringsårendena behandlas för närvarande vid universiteten och de
större fackhögskolorna efter praktiskt taget enhetliga normer. Sålunda
ansluter sig handläggningsformen vid de tekniska högskolorna nära till
tillvägagångssättet vid universiteten. Någon anledning att antaga att befordringsärendena
skulle vinna på att de handlades av kanslersämbetet i
stället för som nu för de tekniska högskolornas vidkommande av överstyrelsen
finnes icke. Möjligt är emellertid alt vissa fördelar skulle vara att
vinna för de allra minsta fackhögskolorna. Uteslutet torde i så fall icke
vara att enhart befordringsfrågorna — närmast då tillsättandet av professurer
— granskades av kanslersämbetet innan de vidarebefordrades till
Kungl. Maj:t. Detta är dock en detaljfråga som torde kunna lösas utan att
större ingrepp behöva göras i de olika högskolornas organisationer.

Med hänsyn till den övervakande och normerande funktion som civildepartementet
utövar i fråga om lönegradsplaceringar av olika tjänster är
det synnerligen tveksamt om enhetligare principer skulle kunna uppnås
om lönegradsfrågorna passerade kanslersämbetet.

Del är mycket problematiskt om indragandet av högskolestgrelserna skulle
innebära fördelar. Det bör nämligen beaktas att ledamöterna av dessa
lokala styrelser äro utsedda just emedan de i eminent grad äro initierade
inom respektive högskolas område underdel att ett utbyggt kanslersåmbete
säkerligen icke skulle kunna utformas på sådant sätt att det finge samma
fackkunskap disponibel som de olika högskolestyrelserna för närvarande
var och eu ha. Härtill kommer det förhållande som tidigare berörts nämligen
att likartade högskolor av statsfinansiella och andra skäl torde böra
behandlas eller enhetliga normer. Sålunda äro de tekniska högskolorna

428

underställda en gemensam överstyrelse mot att tidigare ha varit underställda
var och en sin egen styrelse. Samma anordning torde böra ifrågasättas
exempelvis för tandläkarhögskolorna.

För att såsom motionären tänker sig ärenden rörande forskning och
högre undervisning skulle få en mera likformig behandling är det enligt
lärarkollegiets mening alls icke tillräckligt att samtliga universitet och
högskolor underställas kanslersämbetet. För att syftet möjligen skulle
kunna uppnås är det givetvis nödvändigt att samtliga lärosäten underställas
ett och samma departement ävensom att forskningsfrågorna även hänföras
till detta departement. Skulle ecklesiastikdepartementet ifrågakomma
borde sålunda exempelvis de anslag som för närvarande handhavas av
handelsdepartementet och som avse exempelvis olika forskningsanstalter,
bidrag till statens tekniska forskningsråd etc. även överföras till ecklesiastikdepartementet.
Om så skedde skulle departementet i icke oväsentlig
grad behöva utbyggas och omorganiseras. Fn närmare utredning härom
skulle sannolikt giva det resultatet att i stället ett helt nytt departement
borde inrättas med uppgift att handha vetenskaplig forskning och högre
undervisning. Tvivelaktigt är emellertid om något vore att vinna härigenom.
Då härtill kommer att erfarenheterna av de nuvarande organisationsformerna
äro goda och att Sveriges universitet och högskolor tack vare sina
insatser internationellt sett intaga en högt aktad ställning finnes det enligt
lärarkollegiets mening icke tillräckliga skäl för ett genomförande av den
av motionären föreslagna utredningen rörande högskolornas organisatoriska
ställning varför lärarkollegiet av skäl som i det föregående anförts
avstyrker det framlagda förslaget.

Stockholm den 16 juni 1954

På lärarkollegiets vägnar:

R. Woxén

Folke Hagström

Bilaga 2 till Bilaga A

Till Kungl. Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

Genom remiss den 27 september 1956 har lärarkollegiet vid tekniska
högskolan i Stockholm anmodats avgiva yttrande över en av 1955 års
universitetsutredning överlämnad promemoria angående behörighet för
teknologie licentiat att avlägga disputationsprov för filosofie doktorsgrad
m. m.

Lärarkollegiet hälsar med tillfredsställelse, alt de i promemorian berörda
problemen upptagits till behandling av universitetsutredningen och kollegiet
vill livligt tillstyrka, att licentiat, som avlagt examen vid en matematisk-naturvetenskaplig
fakultet i princip skall vara behörig att disputera
vid en teknisk högskola och — omvänt — att möjlighet skall finnas för
den, som avlagt licentiatexamen vid en teknisk högskola, att disputera vid
en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Beträffande de fem i promemorian
föreslagna alternativen för genomförande av ett sådant system vill
lärarkollegiet anföra följande.

429

Alternativ 1.

Filosofie licentiat, som disputerar vid en teknisk högskola, blir filosofie
doktor (vice versa).

Lärarkollegiet ställer sig tveksamt till detta alternativ. Det synes nämligen
naturligt, att filosofisk doktorsgrad utdelas av filosofisk fakultet och
teknisk doktorsgrad av teknisk högskola.

Alternativ 2.

Filosofie licentiat, som disputerar vid teknisk högskola, får gradualavhandlingen
bedömd av filosofisk fideultet med ämnesprofessorn som adjungerad
föredragande.

Icke heller detta alternativ synes innebära en tillfredsställande lösning.

1 den remitterade promemorian har påpekats vissa olägenheter med detsamma.
Mot alternativet kan även göras den väsentliga invändningen att
— om formella åtgärder över huvud skola vidtags på förevarande område
— så böra dessa icke resultera i ett system, enligt vilket disputation
och förvärvande av doktorsgrad skall ske vid ett annat lärosäte än det, där
doktorsarbetet i verkligheten utförts. Ett dylikt system är ju uppenbarligen
icke rationellt.

Alternativ 3.

Filosofie licentiat, som disputerar vid en teknisk högskola, blir teknologie
doktor (vice versa).

Såsom i promemorian framhållits skulle detta alternativ medföra att
teknologie doktorsgrad komme att förvärvas även av den, som icke alls
har någon teknisk utbildning. Titeln teknologie doktor skulle ju då bli
missvisande. Icke heller förevarande alternativ synes därför lämpligt.

Alternativ 4.

De fakultetsspecificerade doktorsgraderna avskaffas och ersättas med antingen
en gemensam doktorsgrad eller specifikationer utan anknytning till
den utdelande församlingen (t. ex. doktor scientiae for alla doktorsgrader
utdelade på grund av gradualavhandlingar inom den matematisk-naturvetenskapliga
ämnessfären).

Lärarkollegiet anser att det vore i hög grad önskvärt att benämningen
scientiae doktorsgrad införes i huvudsak i anslutning till detta alternativ.
Emellertid böra enligt kollegiets mening såväl universitetens olika doktorsgrader
som den tekniska doktorsgraden samtidigt bibehållas.

Teknisk doktorsgrad skulle bibehållas för de tekniska ämnena. Scientiae
doktorsgrad skulle utdelas efter disputation på gradualavhandling i sådana
ämnen vid de tekniska högskolorna, som äro av samma karaktär, som ämnena
vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Såväl filosolie
som teknologie licentiat skulle givetvis vara behörig att disputera för
sagda doktorsgrad.

Lärarkollegiet skulle helst se att även doktorsgrad, som utdelas efter
disputation vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna erhaller benämningen
scientiae doktorsgrad. Sistnämnda doktorsgrad vid de tekniska
högskolorna skulle ju i allmänhet komma att utdelas i sådana ämnen, som
finnas vid sagda fakulteter. Scientiae doktorsgrad skulle alltså vara fullt
jämförbar med sådan filosofisk doktorsgrad, som förvärvas vid matematisknaturvetenskaplig
fakultet, och det förefaller då mest rationellt att ha en

430

enhetlig benämning på sådana doktorsgrader, soin förvärvas efter disputation
på gradualavhandling inom den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären,
oavsett vid vilken läroanstalt disputationen ägt rum.

Genomförande av »Alternativ 4» med den av lärarkollegiet föreslagna
modifieringen skulle möjliggöra för en fil. lic. att disputera vid eu teknisk
högskola, då ju för scientiae doktorsgrad icke skulle krävas någon grundläggande
teknisk examen. Begränsas reformen till införandet av benämningen
scientiae doktorsgrad för disputation i vissa ämnen vid de tekniska
högskolorna, och skulle sålunda den filosofiska doktorsgraden bibehållas
vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, bör teknologie licentiat
bli behörig att vid fakultet disputera för sistnämnda doktorsgrad.

Alternativ 5.

Teknologie licentiat ges möjlighet att disputera för filosofisk doktorsgrad
men ingen motsvarande rättighet införes för filosofie licentiat att disputera
för teknisk doktorsgrad.

Enligt detta alternativ skulle teknologie licentiat kunna disputera vid
ett universitet, medan däremot motsvarande behörighet att disputera vid
en teknisk högskola icke skulle finnas för filosofie licentiat. Då reciprocitet
bör finnas på förevarande område mellan universiteten och de tekniska
högskolorna, är detta alternativ icke lämpligt.

Sammanfattningsvis vill lärarkollegiet sålunda föreslå afl doktorsgrad,
som förvärvas efter disputation i sådana ämnen vid de tekniska högskolorna,
som äro av samma karaktär som ämnena vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna erhåller benämningen scientiae doktorsgrad.
Lärarkollegiet vill därjämte framhålla, alt kollegiet helst ser att benämningen
på doktorsgraden vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
samtidigt ändras från filosofie till scientiae doktorsgrad.

Lärarkollegiet vill härefter beröra några detaljproblem beträffande det
av lärarkollegiet nu framförda förslaget.

Enligt förslaget skulle de tekniska högskolorna utdela två slag av doktoi
sgrader. Ett dylikt arrangemang skulle enligt kollegiets mening vara
naturligt med hänsyn till att vid de tekniska högskolorna förutom de tekniska
ämnena finnas ett antal ämnen, som äro helt analoga eller av samma
karaktär som ämnen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.
Det är härvid att märka, att de tekniska högskolornas avdelningar för
allmänna vetenskaper knnna sägas utgöra ett slags matematisk-naturvetenskapliga
fakulteter, ehuru de icke omfatta exakt samma ämnen som
motsvarande fakulteter vid universiteten. Till dessa avdelningar höra professurer
och laboraturer i sådana ämnen som matematik och fysik. En
lärarbefattning vid en avdelning för allmänna vetenskaper tillhör emellertid
alltid samtidigt en annan avdelning.

Disputation för scientiae doktorgrad skulle ske i sådana ämnen, som
tillhöra avdelningen för allmänna vetenskaper vid någon av de tekniska
högskolorna, överstyrelsen äger stadgeenligt att föreskriva till vilken avdelning
ett läroämne hör. På grund härav tillkommer överstyrelsen att
avgöra, i vilka läroämnen scientiae doktorsgrad förvärvas. Överstyrelsen
synes emellertid böra bemyndigas att för särskilda fall medgiva undantag
från de generella reglerna beträffande frågan, i vilka ämnen scientiae
doktorsgrad skall få förvärvas. Undantagsvis kan nämligen tänkas exem -

431

pelvis att en filosofie licentiat önskar disputera vid en teknisk högskola i
sådant ämne, i vilket teknisk doktorsgrad enligt de generella reglerna förvärvas.
1 dylikt fall bör överstyrelsen kunna medgiva, att disputationen i
ämnet får äga rum för förvärvande av scientiae doktorsgrad. Respondenten
bär ju nämligen, då han icke har teknisk utbildning, ej bli teknologie
doktor.

I promemorian ha endast berörts frågorna om förvärvande av doktorsgrad.
Dessa frågor sammanhänga emellertid intimt med villkoren för avläggande
av licentiatexamen. Lärarkollegiet anser sistnämnda spörsmål
ännu mer betydelsefullt än de i den remitterade promemorian berörda
problemen och anser sig därför i förevarande sammanhang även böra behandla
frågan om behörighet att avlägga licentiatexamen vid teknisk högskola
för den, som avlagt fil. kand. eller fil. mag. examen och — omvänt —
behörighet för den som avlagt avgångsexamen vid teknisk högskola att
avlägga licentiatexamen vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Samma skäl, som tala för att valfrihet skall föreligga vid bestämmande
av vid vilken läroanstalt disputationen skall ske, kunna även åberopas
i fråga om licentiatstudier. Licentiatstudier ha ju som bekant sedan länge
i viss omfattning bedrivits vid de tekniska högskolorna av filosofie kandidater.
Formellt måste emellertid studierna i dylika fall vara förlagda till
en matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Detta är givetvis icke något
tillfredsställande system.

Såsom framgår av det anförda anser kollegiet att en filosofie kandidat
eller filosofie magister bör få bedriva licentiatstudier vid en teknisk högskola
i sådana ämnen, i vilka han genom sagda examina styrkt sig äga för
licentiatstudier erforderliga förkunskaper. Motsvarande bör gälla för den,
som avlagt avgångsexamen vid teknisk högskola och som har för licentiatstudier
vid en matematisk-naturvetenskaplig fakultet erforderliga förkunskaper.

Beträffande vilka åtgärder som böra vidtagas för att eliminera de nuvarande
formella hindren för införande av ett sådant system som nu angivits,
kan givetvis olika alternativ tänkas. Lärarkollegiet vill emellertid
föreslå följande.

Fn särskild licentiatexamen benämnd scientiae licentiatexamen införes
vid de tekniska högskolorna vid sidan av teknisk licentiatexamen. Scientiae
licentiatexamen skulle helt motsvara filosofisk licentiatexamen och avläggas
i ämnen av samma karaktär som ämnena vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna. För behörighet att förvärva examen skulle erfordras
filosofisk kandidat- eller filosofisk magisterexamen eller avgångsexamen
från teknisk högskola. Därjämte skulle avgångsexamen från teknisk
högskola i princip ge behörighet att avlägga filosofisk licentiatexamen vid
en matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Lärarkollegiet skulle med tillfredsställelse hälsa alt även benämningen
på licentiatexamen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna ändras
från filosofisk till scientiae licentiatexamen. Då sistnämnda examen vid
de tekniska högskolorna skulle vara helt ekvivalent med den nuvarande
filosofiska licentiatexamen i ett analogt ämne vid eu fakultet, skulle det
vara naturligt all även ha samma titel för båda examina.

Sammanfattningsvis vill lärarkollegiet sålunda föreslå, alt scientiae licen -

432

tiatexamen införes vid de tekniska högskolorna i sådana ämnen, som äro
av samma karaktär som ämnena vid de matematisk-naturvetenskapliga
fakulteterna. Lärarkollegiet skulle även hälsa med tillfredsställelse att den
nuvarande benämningen på licentiatexamen vid sagda fakulteter ändras
från filosofisk till scientiae licentiatexamen.

Införes scientiae licentiatexamen skulle scientiae licentiat givetvis bli
behörig att disputera såväl vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet som
vid teknisk högskola för scientiae doktorsgrad. Bibehålies den nuvarande
filosofiska doktorsgraden vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna,
skulle han även bli behörig att disputera för sistnämnda doktorsgrad.
Scientiate och filosofie licentiat skulle ju vara helt likvärdiga.

Lärarkollegiet vill härefter beröra några detaljproblem, som sammanhänga
med införande av en scientiae licentiatexamen.

Den som avlagt avgångsexamen vid teknisk högskola, kommer då reformen
genomförts, icke alt kunna avlägga teknisk licentiatexamen och
såsom huvudämne ha ett sådant ämne, i vilket scientiae licentiatexamen
förvärvas. De ämnen i vilka sistnämnda examen förvärvas, synas nämligen
böra i princip »reserveras» för examen i fråga. Man skulle visserligen
kunna tänka sig, att den som avlagt avgångsexamen vid en teknisk högskola
och som önskar licentiera i exempelvis fysik, skulle kunna avlägga
antingen scientiae licentiatexamen eller teknisk licentiatexamen. Det är
emellertid knappast lämpligt, att samma kunskaper, samma forskningsarbete
och samma licentiatavhandling skulle kunna resultera i examina
med olika benämningar. Emellertid torde i teknisk licentiatexamen, jämväl
efter införande av scientiae licentiatexamen, såsom s. k. biämne böra få
medtagas även ett »grundläggande ämne». I de ämnen, som i princip äro
förbehållna scientiae licentiatexamen, skulle sålunda betygen »Godkänd»
och »Icke utan beröm godkänd» kunna erhållas även i teknisk licentiatexamen.

I analogi med vad som förutsatts beträffande scientiae doktorsgraden,
bär scientiae licentiatexamen avläggas i sådana ämnen, som tillhöra en
avdelning för allmänna vetenskaper vid en teknisk högskola. Överstyrelsen
bör emellertid — i likhet med vad som föreslagits beträffande sagda doktorsgrad
— få bemyndigande att medgiva undantag från de generella reglerna
i fråga om vilka ämnen, som skola ingå i scientiae licentiatexamen.
I vissa fall kan nämligen exempelvis en filosofie kandidat önska licentiera
i ett ämne, i vilket enligt de generella reglerna teknisk licentiatexamen
förvärvas. I dylikt fall bör överstyrelsen medgiva att scientiae licentiatexamen
må avläggas i ämnet. En filosofie kandidat bör nämligen icke bli
teknologie licentiat då han icke har någon teknisk utbildning. Redan enligt
nu gällande stadgar har överstyrelsen befogenhet att medgiva, alt i teknisk
licentiatexamen få medtagas andra ämnen än de. som enligt generella
regler kunna ingå i sagda examen.

Enligt lärarkollegiets förslag skulle scientiae licentiatexamen, som avlägges
vid en teknisk högskola, vara helt likvärdig med licentiatexamen,
som avlägges i samma ämne vid en matematisk-naturvetenskaplig fakultet.
På grund härav bör, om den föreslagna reformen accepteras, samråd mellan
universitetskanslersämbetet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna
äga rum, då betygsfordringarna i licentiatexamen i sådana ämnen,
som äro gemensamma för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
och de tekniska högskolorna, skola fastställas.

433

Lärarkollegiet har i annat sammanhang föreslagit, att den nu gällande
föreskriften, att i teknisk licentiatexamen skall ingå minst två ämnen, skall
modifieras så, att — då fråga är om vissa ämnen — endast ett ämne skall
behöva medtagas i examen. Scientiae licentiatexamen skall liksom filosofisk
licentiatexamen givetvis endast behöva omfatta ett ämne. Enligt förevarande
förslag skall teknisk licentiatexamen i princip icke kunna avläggas
i sådana ämnen, i vilka scientiae licentiatexamen kan förvärvas. Sistnämnda
slag av ämnen skulle ju endast få medtagas i teknisk licentiatexamen
såsom »biämne». Något direkt samband mellan införande av
scientiae licentiatexamen och frågan om antalet ämnen i teknisk licentiatexamen
föreligger sålunda icke. Det synes emellertid önskvärt, att frågan
om antalet ämnen i teknisk licentiatexamen löses i samband med frågan
om införande av scientiae licentiatexamen.

Såsom framgår av bifogat protokollsutdrag bär två ledamöter av Lärarkollegiet
i ärendet avgivit särskilda yttranden.

Stockholm den 12 december 1956

På Lärarkollegiets vägnar:
R. Woxén

Folke Hagström

Professor H. Erdtmans yttrande till Lärarkollegiets protokoll 12/12 1956

Ehuru jag kan föreställa mig att i vissa fall en civilingenjörsexamen kan
anses utgöra en tillräcklig bas för filosofie licentiatexamen och doktorsgrad,
kan jag svårligen tänka mig att en filosofie kandidatexamen i exemvis
fysik, kemi och matematik skulle kunna accepteras som tillräcklig
grund för högre tekniska examina.

Likaledes har jag svårt tro att universiteten skulle vara benägna att
omdöpa examina i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena från »filosofie»
till »scientiae».

Vidare förefaller det mig vara tvivelaktigt om eu uppdelning av de nuvarande
examina vid de tekniska högskolorna i tekniska och scientiae
examina skulle vara lycklig. En civilingenjör, som fortsätter sina studier
i ett grundläggande ämne vid en teknisk högskola, önskar nog i regel bli
teknologie licentiat eller doktor. Han har ju gått exakt samma studieväg,
som tidigare generationer. Jag tycker inte det finns någon rimlig anledning
att plötsligt ändra titeln lika litet som jag kan förstå varför t. ex. framtida
Uppsala-matematiker skulle förmenas den hävdvunna titeln filosofie doktor.
Jag tror också, att det finns anledning befara att ett icke önskvärt
motsatsförhållande mellan de tekniska högskolornas lärare i grundläggande
och tillämpade ämnen skulle kunna växa fram, om en sådan kategoriklyvning
komine till stånd.

Riktigare vore väl att skapa helt nya titlar för de nya »hybridstuderande»
som det här är fråga om, t. ex. just scientiae licentiat- och doktorstitlarna.
För atl icke onödigtvis komplicera förhållandena borde då en filosofie kandidat
från exempelvis Uppsala Universitet, som licentierar eller disputerar
vid exempelvis Chalmers tekniska högskola, och eu civilingenjör från
Chalmers, som licentierar eller disputerar vid Stockholms högskola, bli
fil. kand. Sc. Dr resp. civ.ing. Sc. Dr.

28 Rrv. berättelse ang. statsverket år 1956. It

434

Jag kan för övrigt mycket väl föreställa mig att eu med. kand. från Göteborgs
universitet skulle kunna tillåtas disputera i organisk kemi vid Chalmers
tekniska högskola eller i teknisk biokemi vid K. T. H. eller att en
farm. kand. skulle kunna få disputera i organisk kemi vid K. T. H. Naturligtvis
måste det finnas vissa föreskrifter för tillåtna »hybridiseringar».

Att »hybridisering» är synnerligen värdefull torde stå i öppen dag. Naturen
känner icke begreppen fysik och botanik! Det är vi som skapat dessa
begrepp och de kan ofta bli veritabla tvångströjor. De nya vetenskapsgrenarna
är oftast hybrider, exempelvis fysikalisk kemi, genetik, elektronik.

En kategori av »hybrid-studerande», som speciellt intresserar mig, utgöres
av de utlänningar, som har en adekvat utrikes akademisk förutbildning
och som önskar fortsätta sina studier exempelvis vid K. T. H. Jag har i
själva verket många gånger blivit tillfrågad av dylika eller av deras lärare,
om det icke skulle vara möjligt för sådana studerande att erhålla doktorsgrad
från K. T. H. Sedan jag förklarat våra akademiska traditioner och
examensfordringar, har de insett det lönlösa i att här söka nå en teknologie
doktorsgrad. Vederbörande har icke haft någon eller en otillräcklig teknisk
förutbildning. Ofta har de emellertid uttryckt sin förvåning över att vi inte
kunna arrangera en speciell doktorsgrad för dylika studerande. Alla menar,
att den internationella titeln doktor är nödvändig. Man har faktiskt
föreslagit, att ifrågavarande utlänningar skulle få »Sc. dr»- eller »Dr sc,»-grad.

En stark tillströmning av utländska studerande på lågstadiet är knappast
önskvärd, däremot vore det, icke minst för våra egna studerande, av stort
värde om plats kunde beredas utländska studerande för högre studier vid
högskolans institutioner. Härigenom skulle hos våra studerande intresset
stimuleras för internationella förhållanden och vänskapsband kunna knytas
med utländska forskare och ingenjörer och för framliden värdefulla
kontakter skapas. Jag har sökt befordra något dylikt genom att alltid se
till att någon eller några utländska »postdoctorate students» arbetar vid
institutionen som gästforskare och har de bästa erfarenheter härav. De
för med sig erfarenheter från utländska institutioner och icke minst är de
värdefulla därigenom att våra studerande får tillfälle till att förbättra sina
språkkunskaper, något som ju är av stor och stigande betydelse för vår
industris forskare och ingenjörer. Jag brukar även alltid kräva av dessa
utlänningar, att de i någon utsträckning assisterar vid den organiska
kursen.

Stockholm den 17 december 1956

H. Erdtman

Professor E. Halléns yttrande till protokollet angående punkt 8 i föredragningslistan
vid Lärarkollegiets sammanträde 12 dec. 1956.

Lärarkollegiets förslag att vid KTH jämte förut existerande licentiatexamen
och doktorsgrad även inrättas scientiae licentiatexamen och scientiae doktorsgrad
hälsar jag med stor tillfredsställelse. Det är i hög grad önskvärt att sådana
studenter som avlagt fil. kand.-examen eller fil. mag.-examen i lämpliga
naturvetenskapliga ämnen, matematik, fysik, kemi, mekanik in. fl. givas
möjlighet att driva licentiatstudier och förvärva licentiatexamen och dok -

435

torsgrad vid KTH utan hinder av att de ej ha civilingenjörsexamen. De ha
samma förutsättningar för licentiatstudier i dels sådana ämnen vid KTH
som äro identiska med motsvarande universitetsämnen (matematik, fysik,
matematisk fysik, vissa kemiska läroämnen, mineralogi och geologi, geodesi)
dels »gränsämnen» som finnas vid KTH men ej vid universiteten (t. ex.
elektronik, teoretisk elektroteknik, livsmedelskemi, lackkemi).

Förslagets utformning finner jag däremot ej tillfredsställande. Att de
som licentiera och disputera vid KTH utan civilingenjörsexamen böra bli
scientiae licentiat och doktor och ej teknologie är klart. Däremot vänder
jag mig bestämt mot förslaget att i de ifrågavarande ämnena graderna nu
skulle bli scientiae även när underbyggnaden är civilingenjörsexamen. Det
är mest logiskt att, då man säger »utan civilingenjörsexamen ingen teknisk
litel», man också måste säga att med civilingenjörsexamen bör titeln vara
»teknologie». Detta motsvarar också vad som faktiskt redan är accepterat
i ämnen såsom nationalekonomi och religionshistoria. En och samma doktorsavhandling
kan här ventileras inom olika fakulteter och leda till olika
grad t. ex. fil. dr eller teol. dr. Vilketdera det blir beror på underbyggnaden,
de föregående studierna. Såvitt mig hittills är bekant ha också civilingenjörer
som licentiera i ämnen som kunna komma i fråga även för scientiae
grad vid förfrågan föredragit teknologie.

En klar nackdel medför förslaget att reservera vissa professurer för enbart
scientiae grad, nämligen då det gäller »gränsämnena». Blir benämningen
här scientiae, riskera dessa att förlora licentiander med civilingenjörsexamen.
Blir benämningen teknologie omöjliggöres allt tillskott från
universiteten, vilket verkligen vore skada. Just i gränsämnena som icke äro
företrädda vid universiteten är det mest angeläget att öppna en väg till högre
studier vid KTH.

Bepresentanterna i Lärarkollegiet för de rena universitetsämnena, matematik
etc., synas mig alltför ensidigt ha betraktat enbart den specialiserade
högre studieleden. I en licentiats eller doktors bildningstyp ingår i hög
grad även de lägre studierna. För civilingenjörsexamen har studenten fått
en undervisning som i schemamässig omfattning vida överträffar både
fil. kand.-studentens och licentiat-studentens. En person som är civilingenjör
och dessutom förvärvat t. ex. scientiae doktorsgrad skulle i praktiken
alltid behöva kalla sig »civ.ing., scient. dr». Hittillsvarande tekn. dr och
fil. dr behöver ej göra så.

Jag anser sålunda att scientiae licentiatexamen och scientiae doktorsgrad
böra inrättas i vissa ämnen såsom nytillkommande grader och att för dem
underbyggnaden skall vara fil. kand.- eller fil. mag.-examen men utan fordran
på civilingenjörsexamen. Skulle man ändå vidhålla att tekn. lic. och
tekn. dr ånyo avskaffas i de rena universitetsämnena vid KTH (där de
först rätt nyligen införts!), yrkar jag åtminstone på att både teknologie
och scientiae grader skola kunna erhållas i gränsämnena, varibland teoretisk
elektroteknik.

.Stockholm den 13 december 1956

Erik Hallén

Bilaga B

Till Kungl. Överstgrelsen för de tekniska högskolorna

Genom remiss den 27 december 1956 har överstyrelsen anmodat lärarkollegiet
vid Chalmers tekniska högskola all avgiva yttrande över vad riks -

436

dagens senast församlade revisorer anfört rörande de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg. 1 anledning härav får lärarkollegiet,
som begränsar sig till den del av ärendet som rör Göteborg, anföra följande.

Revisorerna framhålla bland annat, att det samarbete som etablerats på
vissa punkter mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola
otvivelaktigt skulle kunna intensifieras och även andra fördelar uppnås,
om högskolan anslötes till Göteborgs universitet som en teknologisk fakultet.
I detta sammanhang sägs, att skäl även tala för att handelshögskolan
i Göteborg på motsvarande sätt inordnas i universitetet ävensom en eventuell
tandläkarhögskola i Göteborg. Dessa frågor rörande lämplig organisationsform
för de vetenskapliga högskolorna i Göteborg synas revisorerna
så betydelsefulla, att en utredning i ämnet snarast bör igångsättas.

Lärarkollegiet har efter övervägande av detta ärende beslutat tillstyrka,
att en sådan utredning kommer till stånd. Lärarkollegiet förutsätter dock,
att denna utredning avseende rent administrativa frågor icke skall inverka
fördröjande på högskolans nuvarande och närmast förestående nybyggnadsplaner.

Beträffande det nuvarande samarbetet med Göteborgs universitet får
lärarkollegiet upplysningsvis omnämna följande.

Vid högskolan är sedan hösten 1956 anordnad extra undervisning för
drygt tjugo filosofie studerande vid Göteborgs universitet i ämnena fysik
samt teoretisk fysik med mekanik i enlighet med vad därom sägs i Kungl.
Maj:ts proposition nr 89 år 1956. Någon mera ingående erfarenhet av detta
samarbete har givetvis ännu icke kunnat vinnas, men såvitt lärarkollegiet
har sig bekant synes detsamma hittills gått väl i lås. I ämnet kemi planeras
att på likartat provisoriskt sätt anordna undervisning för universitetsstudenter
från och med hösten 1957.

Göteborg den 1 februari 1957

På lärarkollegiets vid Chalmers tekniska högskola vägnar:

Gustav Hössjer

Ragnar Thun

Styrelsen för veterinärhögskolan

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har styrelsen för veterinärhögskolan
anbefallts att, efter hörande av lärarkollegiet vid högskolan,
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
i sin berättelse yttrat rörande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm
och Göteborg.

Lärarkollegiet har i ärendet avgivit ett den 14 januari 1957 dagtecknat
yttrande.

Med överlämnande av lärarkollegiets yttrande får styrelsen för veterinärhögskolan
för egen del anföra följande:

Då styrelsen den 4 oktober 1954 avgav yttrande till riksdagens statsutskott
över en i riksdagens första kammare väckt motion angående utredning
rörande högskolornas organisatoriska ställning, hänvisade styrelsen
till det yttrande, som styrelsen den 3 juni 1953 efter anmodan avgav till
Stockholms högskolors rektorskonvent angående planerad universitetsor -

437

ganisation i Stockholm. I sistberörda yttrande anförde styrelsen följande:
»Den i ärendet föreliggande utredningen angående sammanförande till ett
universitet av vissa utav de i Stockholm befintliga högskolorna giver inga
mera säkra hållpunkter för bedömande av vare sig de praktiska fördelar,
som just planens förverkligande skulle — utöver gemensam representation
huvudsakligen gentemot utlandet — medföra för de olika högskolorna
samt för den där bedrivna vetenskapliga forskningen och undervisningen,
eller huru de lätt skisserade samordningsalternativen (reell universitetsbildning
eller allenast — förutom universitetsnamnet — en gemensam överbyggnad)
skulle närmare utformas, framför allt i organisatoriskt avseende.

Styrelsen finner, i likhet med högskolans lärarkollegium, det vara under
alla förhållanden oeftergivligt, att veterinärhögskolan, i händelse av anslutning
till ett Stockholms universitet, jämväl framdeles får behålla sin
fulla självständighet i ekonomiskt och administrativt hänseende. I sakens
förevarande läge kan styrelsen emellertid icke tillstyrka, att universitetskanslersämbetet
inkopplas såsom ordinarie instans för handläggning av
vissa befordringsärenden vid högskolan, helst som det torde stå Kungl.
Maj:t fritt att vid förefallande behov före avgörandet av visst befordringsärende
inhämta yttrande från nämnda ämbete.»

Med hänsyn till vad riksdagens revisorer i ärendet anfört och då frågan
om organisatoriska förändringar beträffande högskolorna i såväl Stockholm
som Göteborg synes vara synnerligen svårbedömbar, vill styrelsen
emellertid icke framställa någon erinran mot den föreslagna utredningen
i ämnet, men förutsätter därvid såväl att utredningen göres allsidig och
förutsättningslös som ock att erforderlig sakkunskap i fråga om forskningen
och undervisningen vid veterinärhögskolan på ett eller annat sätt ställes
till utredningens förfogande.

I detta ärendes handläggning hava deltagit styrelsens ordförande och
samtliga ledamöter.

Stockholm den 24 januari 1957

Underdånigst
Å styrelsens vägnar:

HUGO ERICSSON

NILS LAGERLÖF

Stellan Bratt

Bilaga

Till Styrelsen för Kungl. Veterinärhögskolan

I anledning av nådig remiss den 21 december 1956 rörande de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göteborg får lärarkollegiet -— med
remissaktens återställande — vördsamt anföra följande:

Riksdagens revisorer hava, efter besök vid samtliga ifrågakommande
högskolor, funnit starka skäl tala för en förnyad prövning av frågan om
bildandet av ett Stockholms universitet och förty förordat eu utredning,
på vilken bör ankomma atl allsidigt belysa vissa närmare angivna spörsmål
samt alt pröva olika utvägar för atl nå fram till en mera rationell ordning
beträffande verksamheten vid ifrågavarande högskolor.

Lärarkollegiet vill erinra om att kollegiet under senare år vid två tillfällen
haft att uttala sig i frågan om ett Stockholms universitet, nämligen den

438

25 mars 1953 och den 6 september 1954. Enligt kollegiets protokoll från
den 25 mars 1953 uttalades bl. a. av kollegiet enhälligt den uppfattningen,
att det vetenskapliga samarbete, som redan existerade mellan veterinärhögskolan
och övriga högskolor i Stockholm, särskilt karolinska institutet,
skulle ytterligare kunna utvidgas och fördjupas genom veterinärhögskolans
anslutning, med bibehållande av full självständighet i egna angelägenheter,
till ett Stockholms universitet. I anledning härav beslöts, likaledes enhälligt,
tillstyrka högskolans anslutning till ett Stockholms universitet under förutsättning
att högskolan bibehölle sin fulla självständighet i egna angelägenheter
i enlighet med för högskolan gällande stadgar med det tillägget,
att kollegiet icke hade något att erinra däremot, att den vetenskapliga
kompetensen hos de högt kvalificerade lärarna (professorer och eventuellt
även laboratorer och prosektorer) skulle före anställningen hava prövats
av kanslern för rikets universitet.

Den 6 september 1954 uttalade kollegiet, i anledning av nådig remiss å
riksdagsmotion av herr Oswald m. fl. angående utredning rörande den
organisatoriska ställningen för vissa högskolor, i skriftligt yttrande bl. a.
följande: »I frågan om samarbetet mellan universitet och högskolor hyser
kollegiet den uppfattningen, att motionären överbetonat betydelsen av den
föreslagna inordningen av universiteten och högskolorna under ett och
samma departement eller under kanslersämbetet.

Samarbete på forskningens område är i väsentlig grad beroende av personliga
förutsättningar. Mellan veterinärmedicinen och humanmedicinen
råder ett friktionsfritt och givande samarbete utan hinder därav, att resp.
undervisnings- och forskningsinstitutioner sortera under olika departement
eller under särskild styrelse resp. under kanslersämbetet. I fråga om statens
anslag till forskning och undervisning intar veterinärhögskolan visserligen
eu mycket blygsam position i förhållande till de humanmedicinska lärosätena,
detta även med beaktande av kvantitativa olikheter beträffande
antalet studerande och antalet lärar- och forskarkrafter. Kollegiet känner
sig dock icke övertygat om, att den förbättring härutinnan, som kollegiet
anser oundgänglig, lättare skulle kunna ernås genom veterinärhögskolans
inordning under ecklesiastikdepartementet eller kanslersämbetet.

Det skall icke bestridas, att det är önskvärt med en möjligast likformig
behandling av principiella frågor rörande forskning och undervisning, lönegradsplaceringar
in. in. Eu större enhetlighet härutinnan har emellertid
under senare tid åvägabragts genom statsmakternas åtgärder. En centralisering
av alla ärenden, som nu handläggas av styrelserna för de olika högskolorna,
till kanslersämbetet skulle sannolikt nödvändiggöra en väsentlig
utbyggnad av ämbetet, bland annat med sakkunniga representanter eller
råd från de olika högskolorna, då det icke torde kunna förutsättas, att
kanslersämbetet utan en sådan förstärkning skulle kunna behärska mångfalden
av detaljärenden och bedöma de olikartade behoven vid de olika
högskolorna.

Kollegiet anser det mycket tvivelaktigt, om några väsentliga fördelar
för den vetenskapliga forskningen och den högre undervisningen skulle stå
att vinna genom den av motionären föreslagna omorganisationen. En väsentlig
förbättring av universitetens och högskolornas ekonomiska resurser
är av långt större betydelse än en ändring i deras organisatoriska ställning.
Den nuvarande organisationen lägger enligt kollegiets mening inga hinder

439

i vägen för en livaktig vetenskaplig forskning och undervisning, vilket
däremot statsmakternas restriktiva inställning till kraven på förbättrade
materiella och personella resurser gör.»

Lärarkollegiet, som då icke fann anledning förorda den av motionären
begärda utredningen, anser sig i det läge frågan om Stockholms universitet
numera kommit höra tillstyrka den av riksdagens revisorer föreslagna utredningen
men får — med hänsyn till bland annat kollegiets tidigare uttalade
synpunkter — vördsamt hemställa, att Styrelsen måtte förorda en
allsidig, förutsättningslös utredning av en kommitté med erforderlig kännedom
även om de ofta speciella frågor, som sammanhänga med såväl forskningen
som undervisningen vid de båda Stockholmshögskolor, vilka sortera
under jordbruksdepartementet.

Kungl. Veterinärhögskolan den 14 januari 1957

Å lärarkollegiets vägnar:
Nils Lagerlöf

Stellan Bratt

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut

Till Konungen

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut har
genom remiss den 21 december 1956 anbefallts att efter hörande av skogshögskolans
lärarråd avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse yttrat rörande de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg.

Skogshögskolans lärarråd har i avgivet yttrande (bil. A) tillstyrkt den av
riksdagens revisorer föreslagna utredningen angående ett Stockholms universitet
samt därvid bifogat sin skrivelse till styrelsen den 24 september
1954 med anledning av remiss den 26 maj 1954 av riksdagsmannen Hugo
Osvalds motion (nr 109) i Första kammaren med förslag om utredning
rörande högskolornas organisatoriska ställning. Även i sistnämnda skrivelse
tillstyrkte lärarrådet en utredning.

Beträffande remissen av den 26 maj 1954 anslöt styrelsen sig till vad
lärarrådet vid detta tillfälle anförde.

Den positiva inställning till ett intimare samarbete mellan Stockholms
högskolor inom ramen för ett Stockholms universitet, som skogshögskolans
lärarråd redan tidigare deklarerat, delas av styrelsen, vilket framgår av
närslutna utdrag ur styrelsens protokoll den 18 juni 1953 (bil. B.)

Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut får i
underdånighet tillstyrka riksdagens revisorers förslag om eu utredning av
frågan om lämpligaste organisationsform för de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg.

I handläggandet av detta ärende ha förutom undertecknade Swan och
Streyffcrt deltagit herrar Höjer och Johansson.

Stockholm 51 den 6 februari 1957

Underdånigst
A. SWAN

THORSTEN STREYFFERT

FAnar Falck

440

Bilaga A

Till Styrelsen för skogshöyskolan och statens skogsforskningsinstitut

Genom remiss den 21 december 1956 har styrelsen för skogshögskolan och
statens skogsforskningsinstitut anbefallts att efter hörande av skogshögskolans
lärarråd avgiva utlåtande över vad i 28 § av riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats rörande de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg. Med anledning därav får skogshögskolans
lärarråd anföra följande.

Skogshögskolans lärarråd har tidigare givit sin anslutning till det av
Stockholms högskolors rektorskonvent framförda förslaget att bilda ett
Stockholms universitet av de åtta högskolor, som äro representerade i rektorskonventet.
Det förutsättes därvid, att de särskilda högskolorna i huvudsak
skulle behålla sin självständiga ställning men att ett närmare samarbete
skulle underlättas genom tillskapandet av den sålunda föreslagna universitetsramen.

Skogshögskolans lärarråd har därjämte på sätt som framgår i sitt yttrande
med anledning av remiss den 26 maj 1954 av riksdagsmannen Hugo
Osvalds motion (nr 109) i Första kammaren givit sin anslutning till däri
föreslagen utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

Med den principiella inställning som skogshögskolans lärarråd enligt
det anförda redan tidigare intagit till frågan om ett närmare samarbete
mellan Stockholms högskolor inom ramen för ett Stockholms universitet
är det naturligt, att skogshögskolans lärarråd även vill tillstyrka den nu
av statsrevisorerna föreslagna utredningen angående ett Stockholms universitet.

\ id en sådan utredning bör hänsyn tagas till den nära samverkan, som
äger rum mellan skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut. Det
må även erinras om att en utredning har tillsatts, vilken bl. a. skall undersöka
förutsättningarna för att ytterligare utveckla denna samverkan.

Stockholm den 7 januari 1957

För skogshögskolans lärarråd
T hor sten Streyffert

Einar Falck

Bilaga till bilaga A

Till Styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut

Skogshögskolans lärarråd får härmed avgiva yttrande med anledning av
eu av riksdagens statsutskott till styrelsen remitterad motion i Första
kammaren angående utredning rörande högskolornas organisatoriska ställning.

Förenämnda motion, som väckts av herr Osvald, går ut på att samarbete
mellan de högre lärosätena skulle främjas genom att dessa finge en gemensam
central överinstans — knuten till rikets universitetskansler •— i
stället för att som nu är fallet ett flertal högskolor sortera under särskilda
styrelser. Motionären anser vidare, att något sakligt skäl ej föreligger för

441

att en del högskolor, som nu är fallet, sortera under andra departement
än ecklesiastikdepartementet.

Enär skogshögskolan hör till de högskolor, som sortera under annat departement
än ecklesiastikdepartementet — som bekant sorterar skogshögskolan
jämte veterinärhögskolan och lantbrukshögskolan under jordbruksdepartementet
— och enär skogshögskolan därjämte har en egen styrelse,
skulle skogshögskolans organisatoriska ställning genom en sådan utredning
bli föremål för övervägande. Bl. a. skulle skogshögskolans styrelse
liksom övriga högskolors bli överflödig och dess nuvarande funktioner uppdelas
mellan kanslersämhetet och högskolans lärarråd.

Motionären anser även att vissa andra fördelar skulle följa av en centralisering
av ledningen för universitet och högskolor, framför allt ett
bättre utnyttjande av tillgängliga ekonomiska resurser, och att ärenden
rörande forskning och högre undervisning finge en likformig behandling.

Enär förenämnda motion utmynnar i ett förslag, att riksdagen skall hos
Kungl. Maj:t anhålla om en utredning angående högskolornas organisatoriska
ställning, saknar skogshögskolans lärarråd anledning att vid detta
tillfälle ingå på eu realprövning av de i motionen redovisade synpunkterna.
Detta torde bli en uppgift för en eventuell blivande utredning. Lärarrådet
vill därför begränsa sig till att ange sin principiella inställning till en sådan
utredning.

Lärarrådet vill då uttala sitt livliga intresse för varje organisatorisk eller
annan åtgärd, som kan främja skogshögskolans samarbete med universitet
och andra högskolor. Som ett uttryck för detta intresse har skogshögskolan
i ett yttrande till styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut
av den 31 maj 1953 givit sin anslutning till ett av särskilda, av
universitetskanslern tillkallade sakkunniga upprättat förslag om skapandet
av ett Stockholms universitet, bestående av samtliga till rektorskonventet
i Stockholm anslutna högskolor. Lärarrådet har för sin del godtagit nämnda
kommittés förslag, att högre vetenskapliga befattningar skola passera
kanslersämhetet, innan de avgöras av Kungl. Maj:t.

I anslutning till denna sin positiva inställning till åtgärder, som kunna
befordra ett intimare samarbete mellan skogshögskolan och universitet och
övriga högskolor får skogshögskolans lärarråd för sin del tillstyrka den föreslagna
utredningen. Lärarrådet förutsätter emellertid att ett sådant intimare
samarbete med andra högre lärosäten skall kunna främjas genom åtgärder,
som ej försvaga skogshögskolans nuvarande, för dess verksamhet viktiga
samarbete med det praktiska skogsbruket och de myndigheter och organisationer,
som företräda detta.

Från organisatorisk synpunkt hör i detta sammanhang erinras om att
skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut sortera under eu gemensam
styrelse.

Expcrimentalfältet den 24 september 1954

För skogshögskolans lärarråd
Thorsten Streijffert

442

Bilaga B

Utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde
med styrelsen för skogshögskolan och statens
skogsforskningsinstitut torsdagen den 18 juni
1953.

§ 139.

Upptogs åter till behandling ärendet angående bildande av ett Stockholms
universitet och dettas organisation (jfr § 114).

Till ledning för dagens diskussion föreläde professor Högbom styrelsens
ledamöter utdrag ur protokoll, hållet vid sammanträde med Handelshögskolans
i Stockholm lärarråd den 18 april 1952, vari nämnda lärarråd
anfört sina synpunkter om en gemensam universitetsorganisation för
Stockholms högskolor.

Efter en ingående diskussion i ämnet förenade styrelsens samtliga ledamöter
sig om följande uttalande.

Styrelsen ville för sin del principiellt ansluta sig till tanken, att skogshögskolan
inginge i en för Stockholm gemensam universitetsorganisation.
Med hänsyn till att statens skogsforskningsinstitut och skogshögskolan stode
under överinseende av en gemensam styrelse och att vissa av institutets
protessorer och försöksledare hade obligatorisk undervisningsskyldighet
vid högskolan, vilken av skogsbrukets särprägel betingade organisationstorm
icke funnes vid andra högskolor och forskningsinstitut i Stockholm,
samt under beaktande av den nära samhörighet i övrigt, som förefunnes
mellan högskolan och institutet, ansåge styrelsen emellertid, att jämväl
skogsforskningsinstitutet borde vara anslutet till det planerade universitetet.
Skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet borde i vissa avseenden
ställas under universitetskanslerns inseende, nämligen då det gällde frågor
angående utnämning av professorer vid skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet
samt förordnande av rektor och docenter vid högskolan.
I övrigt skulle skogshögskolan och skogsforskningsinstitutet bibehålla sin
självständiga ställning och namnet Stockholms universitet sålunda endast
vara den samlande beteckningen för de i organisationen ingående institutionerna.

Beslöt styrelsen att med ledning av den förda diskussionen avlåta skrivelse
till Stockholms högskolors rektorskonvent.

Denna paragraf förklaras omedelbart justerad.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har direktionen för handelshögskolan
i Stockholm anmodats avgiva utlåtande med anledning av riksdagens
revisorers yttrande i berättelsen till 1957 års riksdag rörande de
vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg. Revisorerna ha i
sitt yttrande förordat en utredning om den lämpligaste organisationsfor -

443

men för nämnda högskolor. Direktionen har i enlighet med lärarrådets
förslag beslutat dels tillstyrka att den av revisorerna föreslagna utredningen
verkställes, dels överlämna avskrift av direktionens år 1953 i ärendet fattade
beslut.

Stockholm den 15 februari 1957

Underdånigst
Birger Ekeberg

Bilaga

Utdrag ur protokoll hållet vid sammanträde
med Direktionen för Handelshögskolan i Stockholm
den 2 juni 1953.

§ 2

Från Rektor för Karolinska Institutet, professor Hilding Bergstrand,
hade inkommit en skrivelse, vari utvecklats vissa synpunkter på frågan
om en för högskolorna i Stockholm gemensam universitetsorganisation.

Efter att ha tagit del av denna skrivelse hade Lärarrådet gjort följande
uttalande i ärendet:

»Lärarrådet finner, att en så fast sammanslutning mellan högskolorna i
Stockholm icke kan ifrågakomma, att dessa skulle bliva allenast fakulteter
i ett Stockholms universitet och anser ej heller att en dylik utveckling
skulle vara önskvärd. Däremot anser lärarrådet det lämpligt, att rektorskonventet,
med bibehållande i stort sett av högskolornas nuvarande självständiga
ställning, ges en fastare position, att namnet Stockholms universitet
införes såsom en samlande beteckning för högskolorna, och att samtliga
de högskolor, som ingå i ett dylikt Stockholms universitet, i vissa avseenden
ställas under universitetskanslerns inseende, därvid dock omfattningen av
kanslerns tillsyn säkerligen icke bör vara densamma i fråga om alla högskolorna.

Lärarrådet anser det naturligt, om en sammanslutning av angivet slag
bygges upp med utgångspunkt från de högskolor, som nu äro underställda
universitetskanslern, jämte Farmaceutiska institutet. Om Handelshögskolan
skulle inbjudas att ansluta sig till sammanslutningen, bör det, såvitt
lärarrådet kan bedöma, vara till gagn för högskolan att acceptera en dylik
inbjudan. Lärarrådet förutsätter därvid, att universitetskanslerns befattning
med högskolans angelägenheter bör omfatta följande moment:

a) Frågor angående Kungl. Maj:ts fastställelse på utnämning av professorer
och förordnande av rektor böra underställas kansler för yttrande.

b) Förordnande av docenter vid högskolan böra underställas kansler för
fastställelse.»

Direktionen beslöt, att såsom eget uttalande åberopa Lärarrådets yttrande
i ämnet.

444

Styrelsen för handelshögskolan i Göteborg

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
styrelsen för Handelshögskolan i Göteborg att, efter hörande av
lärarrådet vid högskolan, avgiva utlåtande med anledning av det som
yttras i riksdagens senast församlade revisorers berättelse rörande de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göteborg.

Styrelsen har med anledning härav anmodat lärarrådet att inkomma med
yttrande. Sådant yttrande har till styrelsen avgivits den 16 februari innevarande
år.

Med överlämnande av lärarrådets yttrande får styrelsen i underdånighet
andraga följande.

Styrelsen ansluter sig i huvudsak till vad lärarrådet anfört. I likhet med
lärarrådet finner styrelsen det föga angeläget, att en utredning med det
syfte som statsrevisorerna angiva företages. Styrelsen vill likväl icke motsätta
sig en dylik utredning, på villkor, att utredningen icke kommer att
under den tid den pågår utgöra hinder för prövning av styrelsens underdåniga
framställningar om ökning av lärarkåren vid Handelshögskolan
eller andra utvidgningar eller förbättringar.

Göteborg den 20 februari 1957

Underdånigst
PER NYSTRÖM

HADAR BERGLUND

Per-A. Bäckner

Bilaga

Till Styrelsen för Handelshögskolan i Göteborg

Styrelsen har infordrat Lärarrådets yttrande i remissärende angående
det uttalande, som gjorts av riksdagens senast församlade revisorer därom,
att skäl skulle tala för att Handelshögskolan i Göteborg inordnas i Göteborgs
Universitet. Den samtidigt överlämnade remissakten innehåller transumt
av statsrevisorernas berättelse, med rubriken »Ecklesiastikdepartementet
§ 28. De vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg».
Lärarrådet får med anledning härav anföra följande.

På Styrelsens anmodan avgav Lärarrådet den 10 oktober 1954 yttrande
i ett besläktat remissärende föranlett av en motion vid 1954 års riksdag
(Första kammaren 1954: 109), vari hemställdes, alt riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast möjligt rörande högskolornas
organisatoriska ställning och därmed sammanhängande spörsmål. Motionärens
huvudönskemål var, att samtliga högskolor skulle underställas universitetskanslern,
varigenom de olika högskolestyrelserna skulle komma
att bli överflödiga. Lärarrådet anförde i detta ärende bland annat:

»Vad angår avskaffande av högskolestyrelserna står detta förslag i strid
med den tendens, som tydligt gjort sig gällande under det sista decenniet,
nämligen tendensen att motverka den isolering vari såväl undervisningsväsendet
som den statliga administrationen i övrigt råkat eller befarats

445

komma att råka; medlet härvid skulle vara just att tillföra organisationen
representanter för lekmannaelementet. Den kontakt med det levande livet
som högskolestyrelserna skapa kan svårligen umbäras. Handelshögskolans
styrelse har en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande och numera ytterligare
en av Kungl. Maj:t utsedd ledamot, varjämte två representanter för Göteborgs
stad och två representanter för härvarande handelskammare samt
rektor tillhöra styrelsen. Lärarrådet finner det otvivelaktigt, att Handelshögskolans
utveckling varit i hög grad heroende av styrelsens insatser.

Sammanfattningsvis bör framhållas, att den vetenskapliga undervisningen
måste anpassas efter de krav, som det moderna samhället uppställer.
Inom detta har under det senaste halvseklet en otroligt snabh utveckling
ägt rum, särskilt på det tekniska området, och specialisering har blivit
lidens lösen. En återspegling av denna specialisering är för den vetenskapliga
undervisningens del tillkomsten av de olika fackhögskolorna. Eftersom
dessa representera sinsemellan olika forskningsbehov och olika arbetsmetoder,
är det naturligt, att de även uppvisa olika organisationsformer. Vetenskaplig
utveckling fordrar trots allt tal om team work främst av allt
individuella insatser i största möjliga frihet, och det kan befaras, att en
administrativ likriktning, även om den på papperet förefaller tilltalande,
kommer att mera hindra än stimulera forskningen.»

Lärarrådet avvisade dock icke tanken, att universitetskanslern kunde ges
viss befattning med handelshögskolornas angelägenheter, nämligen tillsättningsärenden
när fråga vore om professor. »Eu garanti skulle härigenom
skapas» yttrade Lärarrådet, »för att likartade krav på vetenskaplig skicklighet
ställdes på alla professorer. För detta skulle det emellertid vara tillräckligt,
om kanslersämbetet i dessa tillsättningsärenden bleve en obligatorisk
remissinstans.»

Lärarrådet finner icke anledning att nu frångå sina här uttalade synpunkter.
Statsrevisorernas berättelse föranleder emellertid Lärarrådet att
tillägga följande.

Statsrevisorerna anföra på tal om högskolorna i Stockholm bland annat:
»Någon organiserad form av samverkan på så sätt, att lärarkrafter, föreläsningssalar,
laboratorier, apparatur och andra tekniska hjälpmedel, djurstallar.
verkstäder in. m. utnyttjas gemensamt, förekommer emellertid
knappast. Oberoende av varandra ha likartade institutioner för undervisning
och forskning inom vissa läroämnen inrättats på flera håll.
Också biblioteksverksamheten är splittrad, även om på detta område ett
ökat samarbete vuxit fram under senare år.---Alla här anförda för hållanden

måste enligt revisorernas mening leda till onödiga kostnader i
form av dubbelarbete samt mindre effektivt utnyttjande av både personella
och materiella resurser.»

Lärarrådet äger ej närmare kännedom om de förhållanden, som känneteckna
Stockholms högskoleväsen, men vågar dock till det citerade knyta
några allmänna reflexioner byggda på sina egna iakttagelser.

Från samtliga, eller åtminstone de flesta av landets lärosäten omvittnas,
att resurserna äro för knappa. Kort uttryckt: lärarna äro lör fa med hänsyn
Ij|| studentantalet. Även om det icke skall bestridas, att eu omorganisation
även i eu bristsituation kan framskapa en ökad kapacitet, talar dock allt
för all denna ökning måste bli obetydlig. På della område finnas inga
nämnvärda dolda reserver. Om dylika ha funnits, torde de redan ha ulnyttjats
genom de avtal om samarbete som under hand träffats mellan

446

högskolorna. När Handelshögskolan i Göteborg i dagarna förklarat sig
villig att medverka vid den undervisning i företagsekonomi, som är avsedd
att upptagas inom ramen av den samhällsvetenskapliga examen, som kan
avläggas vid Göteborgs Universitet, har denna utfästelse gjorts, trots att
Handelshögskolans egna resurser äro ansträngda till bristningsgränsen och
under den uttryckliga förutsättningen, att en förstärkning av Handelshögskolans
lärarkrafter kommer till stånd.

Med tydligt ogillande nämna statsrevisorerna, att likartade institutioner
inom vissa läroämnen inrättats på flera håll. Handelshögskolan har för
sin del godtagit principen: en institution för varje professur. Följaktligen
ha i företagsekonomi, som företrädes av två professurer, inrättats två institutioner.
Ämnet omfattar flera särskilda ämnesområden, såsom redovisningsteknik,
distributionsekonomi och administration, och av de två professurerna
representerar den ena redovisningstekniken, den andra de två
övriga ämnesgrenarna, och inrättandet av två företagsekonomiska institutioner
har då erbjudit sig som en naturlig lösning. Men även om en formell
uppdelning av ett ämne, företrätt av två eller flera professurer, icke skett,
torde man finna att varje professor har ett vetenskapligt huvudintresse, och
eftersom det är angeläget att en vetenskapsman beredes tillfälle att göra
största möjliga insats på det område han bäst behärskar, framstår det som
väl motiverat att inom rimliga gränser tillhandahålla honom de resurser
som kunna underlätta hans arbete, och dessa resurser komma att förete
bilden av en särskild institution. Självklart är att, där fråga är om forskning
som förutsätter en dyrbar apparatur eller eljest stora investeringar,
dessa såvitt möjligt böra utnyttjas gemensamt av forskare på samma fält.
I vanliga fall betyder alltså enligt Lärarrådets betraktelsesätt »institution»
resurser ställda till eu viss vetenskapsmans förfogande, i andra fall åter
innebär samma term investeringar gjorda för kollektivt utnyttjande i forskningssyfte.
Vilken institutionsform i det särskilda fallet kommer att vara
mest ändamålsenlig torde i hög grad bero på den »mänskliga faktorn»,
och frågan synes därför vara föga ägnad för en schematisk lösning i rationaliseringens
tecken.

Till sammanhanget hör frågan om sammanförande av den enligt statsrevisorernas
utsago splittrade biblioteksverksamheten till större enhetlighet.
Utgångsläget torde väl enligt statsrevisorernas mening vara detsamma
i Göteborg som i Stockholm. Ideallösningen kan dock icke vara det stora
centralbiblioteket, där allt anskaffas, men blott i ett exemplar för undvikande
av dubbelköp. För tillgodoseende av studenternas behov fordras
kursböcker i många exemplar, tillgängliga utan alltför stor omgång. Även
för tillgodoseende av lärarnas, framför allt professorernas behov av någotsånär
gynnsamma arbetsvillkor, fordras tillhandahållande av åtskillig litteratur
inom bekvämt räckhåll, helst inom den egna institutionen, åtminstone
inom den egna högskole- eller fakultetsbyggnaden. Centralbiblioteket måste
därför utbyggas med filialer och för dessa bok- och tidskriftsdubbletter
anskaffas, och man frågar sig, om icke den nuvarande »splittringen» är
en i grund och botten rationell, på erfarenheten grundad lösning. Det bör
självfallet undvikas, att verk som äro mycket dyrbara eller för vilkas del
någon lånekonkurrens ej kan väntas föreligga, inköpas på flera håll. Detta
kan utan svårighet vinnas genom att biblioteken hålla varandra underrättade
om sina inköp. Dylika meddelanden höra för Handelshögskolans
del till biblioteksrutinen. Handelshögskolans bibliotek utsänder vidare fem

447

gånger om året sin accessionslista till andra bibliotek som visat sig vara
intresserade därav. Lån mellan biblioteken av böcker av det slag som här
sist avses äro mycket vanliga. Redan härigenom torde den fara för vetenskaplig
isolering, som enligt statsrevisorernas mening hotar särskilt de
minsta högskolorna, vara avvärjd.

Statsrevisorerna understryka, att man i ett blivande Stockholmsuniversitets
organisation bör »eftersträva smidiga verksamhetsformer för att undvika
en omständlig handläggning av ärendena». Lärarrådet befarar på goda
grunder, att en anslutning av Handelshögskolan till Göteborgs Universitet
och dess underordnande under Universitetets konsistorier skulle innebära
just det som man enligt statsrevisorernas mening bör undvika.

Lärarrådet finner inga omständigheter förebragta, som motivera en ny
utredning för Handelshögskolans del. Lärarrådet vill i detta sammanhang
göra samma erinran som gjordes i dess ovan åberopade yttrande den 10
oktober 1954: Handelshögskolan har i snabb följd varit föremål för tre
offentliga utredningar: den första, den s. k. 11-mannakommitténs utredning,
avgiven 1947, den andra, 1947 års handelshögskoleutrednings förslag,
framlagt 1948, och slutligen den utredning genom landshövding Conrad
Jonsson, rektor Allan Jansson och byråchefen C. O. Sommar, vars förslag
resulterade i ett 1952 ingånget femtonårigt avtal mellan Handelshögskolans
styrelse, staten och Göteborgs stad om bidrag till Handelshögskolans verksamhet
och villkoren därför. Lärarrådet anser, att resultatet av dessa utredningar
för Handelshögskolan blivit den administrativa ram, som är
erforderlig och lämplig för verksamhetens framgångsrika bedrivande, och
Lärarrådet skulle för sin del helst se, att verksamheten under de närmaste
åren finge bedrivas ostörd av ytterligare vittsyftande utredningar.

Göteborg den 16 februari 1957

På Lärarrådets vägnar:

Hadar Berglund

Per-A. Bäckner

Styrelsen för farmaceutiska institutet

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:l anbefallt styrelsen
för farmaceutiska institutet att efter hörande av lärarkollegiet vid institutet
avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens senast församlade
revisorer yttrat rörande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och
Göteborg.

Med anledning härav har institutets lärarkollegium avgivit ett den 12
februari 1957 dagtecknat yttrande i ämnet. Härvid har kollegiet, som begränsat
sig till att beröra institutets förhållanden, anfört, alt vissa fördelar
antagligen skulle stå att vinna, om institutet kunde uppgå i en större
organisationsenhet. Detta gällde bland annat de administrativa göromålen.
Å andra sidan vore det högst sannolikt, att det även för eu universitetsorganisation
förelåge eu viss storleksgräns, som icke borde överskridas,
såvida icke organisatoriska nackdelar skulle framträda. Det förefölle kollegiet,
som om eu sammanslagning av samtliga Stockholms högskolor till

448

ett universitet skulle resultera i en alltför omfattande organisationsenhet.
Kollegiet anser det därför sannolikt, att man i första hand borde inrikta
sig på en bildning av två olika enheter, varav den ena skulle inrymma
de medicinskt inriktade högskolorna. Farmaceutiska institutet hade enligt
kollegiet anknytning såväl till medicin, till ren naturvetenskap som till
teknologi. Vid ett val torde dock övervägande skäl tala för att farmaceutiska
institutet uppginge i ett eventuellt medicinskt universitet.

Som särskilt angeläget finner kollegiet att de olika högskolornas byggnadsbehov
och dessas tillgodoseende blir föremål för en generalplanering.

Kollegiet har uttalat, att applicerandet av benämningen Stockholms universitet
på de olika högskolorna i Stockholm i varje fall för institutets del
skulle vara av betydelse icke minst med hänsyn till utländska förbindelser.
Om det kunde befaras, att en utredning av förordad art avsevärt skulle
draga ut på tiden, ifrågasätter kollegiet, om icke tidigare förslag om införande
av denna benämning på de i rektorskonventet företrädda högskolorna
ånyo borde övervägas.

Lärarkollegiet tillstyrker att den föreslagna utredningen kommer till
stånd.

Styrelsen, som i allt väsentligt kan ansluta sig till vad lärarkollegiet anfört,
får för egen del tillstyrka bifall till revisorernas förslag om en allsidig
utredning av förevarande frågekomplex.

I handläggningen av detta ärende ha styrelsens samtliga ledamöter med
undantag av ordföranden deltagit.

Stockholm den 16 februari 1957

ERIK OHLSSON

Underdånigst
ARNE WESTGREN

Rune Lönngren

Byggnadsstyrelsen

Frågan om vilka fördelar som rent organisatoriskt skulle stå att vinna
genom ett fastare administrativt samarbete mellan de olika vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göteborg synes i huvudsak ligga utanför det
område styrelsen har att beakta.

För en total lokal samordning av de olika högskolorna i Stockholm saknas
uppenbarligen såväl praktiska som ekonomiska förutsättningar. Detta
utesluter emellertid icke att olika möjligheter till en lösning av lokalfrågorna
säkerligen skulle bättre kunna överblickas om högskolorna i större
utsträckning än vad nu är förhållandet vore administrativt samordnade.

Revisorerna har uttalat, att någon plan för utbyggnaden av Karolinska
institutet icke föreligger. I anledning härav får byggnadsstyrelsen framhålla
att efter uppförande av den av 1954 års riksdag beslutade nya virusinstitutionen,
vilken är förlagd i anslutning till statens bakteriologiska
laboratorium, och efter genomförandet av det till innevarande års riksdag
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget om en utbyggnad av den fysiologiska
institutionsbyggnaden, därvid även ämnet medicinsk fysik erhåller nya
lokaler, endast vissa mindre utvidgningar återstår hl. a. av farmaceutiska

449

institutionen samt av institutets administration och bibliotek. Dessa frågor
utredas för närvarande.

Det ligger emellertid i sakens natur att allt framgent nya behov ur undervisnings-
och forskningssynpunkt kommer att aktualiseras. Att nu närmare
utreda sådana därmed sammanhängande byggnadsfrågor, vilka av allt att
döma inte kan bli möjliga att genomföra förrän om ett betydande antal ar,
förefaller emellertid föga rationellt. Erfarenheten visar att utvecklingen
inom eu verksamhet av här ifrågavarande slag går så snabbi, att dylika
utredningsförslag snart blir föråldrade. Däremot är det angeläget att man
tillser att lämpligt belägna och tillräckligt stora markreserver avsättas for
framtiden.

Vad beträffar Stockholms högskola pågår inom byggnadsstyrelsen arbete
med att upprätta en samlad plan för att tillgodose högskolans lokalbehov.
Detta kommer att klarläggas av den av Kungl. Maj:t tillsatta utredningsmannen
med uppdrag att utreda den fortsatta upprustningen av Stockholms
högskola.

Slutligt programunderlag för arbetet föreligger ännu icke men såvitt nu
kan bedömas kommer styrelsen att redovisa två huvudalternativ, en innerstads-
och en ytterstadslösning. Den mark som enligt styrelsens mening
närmast kan ifrågakomma vid en ytterstadslösning är trakten invid naturhistoriska
riksmuseet vid Frescati. Vissa i innerstaden förestående nybyeg
nadsåtgärder, vilkas genomförande av allt att döma icke kan uppskjutas,
måste tyvärr komma att fördröja eu slutlig lösning efter ytterstadslmjen
om denna lösning vid en närmare prövning visar sig framkomlig. Under
alla förhållanden är det av väsentlig betydelse att för framtiden tillräcklig
och lämpligt belägen mark reserveras för att sett på längre sikt tillgodose
högskolans behov. Då styrelsen även har att utreda en samlad plan för
upprustning av naturhistoriska riksmuseets byggnader har styrelsen funnit
angeläget att pröva huruvida fördelar skulle stå att vinna i lokalavseende
vid en närmare samverkan mellan vissa institutioner vid Stockholms högskola
och naturhistoriska riksmuseet. Kungl. Maj:t har etter särskild hemställan
från byggnadsstyrelsen uppdragit åt utredningsmannen för fortsatt
upprustning av Stockholms högskola att även klarlägga denna fråga.

Styrelsens utredning kan ännu icke slutligt överblickas. Styrelsen hai
emellertid i olika sammanhang framhållit att starka skäl talade för att
möjligheten borde hållas öppen för en successiv utflyttning till det ovan
berörda området i närheten av naturhistoriska riksmuseet.

Tillsammans med vissa av Stockholms högskolas institutioner skulle de
i närheten av Frescatiområdet redan belägna högskolorna, skogs- och veterinärhögskolorna,
samt andra dit förlagda vetenskapliga institutioner såsom
naturhistoriska riksmuseet, Kungl. Vetenskapsakademiens forskningsinstitut
för experimentell fysik och Sveriges geologiska undersökning kunna
bilda en väl samlad grupp av institutioner för undervisning och forskning.
1 det sammanhanget räknar styrelsen med att pröva möjligheterna alt
beakta behovet av mark även för andra statliga institutioner med vetenskaplig
inriktning, såsom Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
och matematikmaskinnämnden. Med den här redovisade förläggningen
skulle även eu förhållandevis god kontakt vinnas med tekniska högskolan.

Frågan om nybyggnad för tandläkarehögskolan har tidigare utretts men
har inför nödvändigheten av att i nuvarande läge begränsa investeringsverksamheten
ställts på framtiden. Av stor betydelse vid lokalisering av

29 It eu. berättelse ang. statsverket är 1956. It

450

en ny tandläkarehögskola är att ett sådant läge väljes att ur undervisningssynpunkt
tillräckligt patientunderlag säkerställes. Arten av högskolans
verksamhet gör en nära organisatorisk anknytning till karolinska institutet
naturlig. Det vore givetvis en fördel om det även gick att nå en förläggning
i närheten av Norrbackaområdet, där karolinska institutet och karolinska
sjukhuset är belägna.

När generalplanen för tekniska högskolans utbyggnad genomförts är det
område som för närvarande står till buds för högskolan i huvudsak fullbyggt.

Om en koncentration av nybebyggelsen kunde genomföras till de tre
ovan berörda områdena — Norrbacka, Frescati och området för tekniska
hogskolan — bör en bättre samordning i vad avser undervisning och forskning
erhållas. Vidare skulle man få ökade möjligheter att i fråga om högskolorna
och andra institutioner samordna närbesläktade arbetsuppgifter.

För Göteborgs universitet har byggnadsstyrelsen upprättat ett preliminärt
förslag till generalplan för dess utbyggnad. Planen har utarbetats i
samrad med representanter för universitetet, staden, kanslern för rikets
universitet och 1955 års universitetsutredning. Nybyggnaden för den teoretisk-medicinska
undervisningen har påbörjats. I anslutning till denna anläggning
har mark reserverats för eu byggnad för eu eventuell framtida
tandlakareutbildning. För Chalmers tekniska högskola har byggnadsstyrelsen
nyligen erhållit uppdrag av Kungl. Maj:t att upprätta eu generalplan
or utbyggnad av högskolan. Arbetet kommer att samordnas med motsvarande
arbete för universitetet.

Bebyggelsen för den högre undervisningen i Göteborg kommer enligt

nu föreliggande planer att i huvudsak koncentreras till tre områden _

vid Renströmska parken, Gibraltar och ett område på motsatta sidan Guldhedsgatan
i forhållande till Sahlgrenska sjukhuset — vartill kommer den
medicinsk-khniska utbildningen vid Sahlgrenska sjukhuset. Det inbördes
avståndet mellan dessa områden är icke större än att en samordnad planering
av lokalbehovet för de institutioner som har nära samarbete med
varandra synes möjlig.

Diet är tydligt att åtskilliga av de frågor som berörts i remissärendet är
av den art att de bättre kan överblickas när resultatet av 1955 års universitetsutredning
föreligger. Bl. a. kommer beräkningarna av det antal studerande,
for vilket universiteten och högskolorna behöver utbyggas, att få en
avgörande betydelse för det fortsatta utredningsarbetet.

Såsom inledningsvis anförts är det därvid önskvärt att ett ställningstagande
aven sker till den redan tidigare i olika sammanhang behandlade
iragan i vilken utsträckning de olika högskolorna bör administrativt sam -

Stockholm den 19 februari 1957

Underdånigst
GUNNAR WEJKE

BÖRJE WEHLIN

Bengt S. Carlberg

451

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Lösningen av det av riksdagens revisorer berörda spörsmålet rörande en
närmare samordning av de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och
Göteborg bör enligt revisorernas uppfattning bli beroende av särskilda
överväganden. Lämpligast syntes vara, att dessa toge formen av en utredning
i sedvanlig ordning.

Statskontoret får med anledning härav erinra, att de av revisorerna
berörda frågekomplexen åtminstone till större delen redan äro föremål
för utredning. Statskontoret tänker härvid i första hand på 1955 års uni~
versitetsutredning, som har att verkställa en allsidig och förutsättningslös
prövning av universitetens och högskolornas uppgifter och behov i det
moderna samhället. I direktiven för utredningen anföres bl. a., att universitetens
och högskolornas lokalbehov i detalj måste inventeras och ett långsiktigt
investeringsprogram läggas upp. De sakkunniga skola vidare pröva,
hur en samverkan i fråga om institutionslokaler skall kunna sättas i system
mellan professorer och forskare i olika ämnen och även tillhörande olika
fakulteter och högskolor. Även högskolornas organisatoriska och administrativa
ställning beröres. Departementschefen erinrar i detta sammanhang
om en vid 1955 års riksdag av herr Osvald m. fl. väckt motion samt
framhåller, att utredningen icke kunde förbigå de i motionen framförda
synpunkterna. I motionen uttalas bl. a., att en sådan organisatorisk förändring,
att de fristående högskolorna inlemmades i universiteten, helt säkert
ur många synpunkter skulle vara till fördel.

Vad särskilt angår Stockholms högskola får statskontoret även framhålla,
att sakkunniga tillkallats den 14 februari 1956 för utredning rörande
högskolans framtida ställning samt att utredning jämväl pågår rörande
fortsatt upprustning av högskolan. Ämbetsverket vill ytterligare nämna,
att det förhållandet, att veterinärhögskolan, skogshögskolan och de båda
handelshögskolorna lyda under annat departement än ecklesiastikdepartementet,
måste ägnas uppmärksamhet vid överväganden om samordning av
högskolorna i Stockholm och Göteborg. Berörda fråga lärer emellertid bli
föremål för behandling, därest en sådan utredning om departementsindelningen
skulle tillsättas, som revisorerna föreslagit under § 1 i sin berättelse.

På grund av vad ovan anförts och närmast med hänsyn till innehållet
i direktiven för universitetsutredningen kan statskontoret icke tillstyrka
tillsättandet av en kommitté i det av revisorerna angivna syftet.

Stockholm den 29 december 1956

Underdånigst
HERMAN KLING

CARL W. LINDBLAD

Gunnar Zimmerman

Statens organisationsnämnd

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har statens organisationsnämnd anbefallts
att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm

452

och Göteborg. Organisationsnämnden får med anledning därav anföra
följande.

De skäl, som av revisorerna anförts för en utredning om dels bildande
av ett Stockholms universitet, dels införlivande av Chalmers tekniska högskola
och handelshögskolan i Göteborg i Göteborgs universitet, synes organisationsnämnden
beaktansvärda. Nämnden tillstyrker därför, att en sådan
utredning kommer till stånd.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande byrådirektören P. Tammelin.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

1955 års universitetsutredning

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har 1955 års universitetsutredning
anbefallts att avgiva utlåtande över riksdagens senast församlade revisorers
berättelse, § 28: De vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg.
Med anledning härav får universitetsutredningen anföra följande.

Revisorerna tar i det här berörda avsnittet av sin berättelse upp till
granskning konsekvenserna i skilda avseenden av den organisatoriska
splittringen av högskoleväsendet i Stockholm och Göteborg. Revisorerna
uppehåller sig därvid särskilt vid de svårigheter som kan uppkomma för
vetenskapernas utveckling, för byggnadsplaneringen samt för den administrativa
verksamheten vid högskolorna. Särskild uppmärksamhet ägnas
åt förhållandena i Stockholm.

Den samverkan i skilda avseenden som hittills åstadkommits i Stockholm,
och som organisatoriskt tagit sig uttryck i tillsättandet av Stockholms
högskolors rektorskonvent, anser revisorerna vara otillräcklig. Trots de
stora svårigheter som otvivelaktigt visat sig föreligga finnes möjligheter till
ytterligare samordning mellan högskolorna. Ett stöd för sin uppfattning
finner revisorerna i den lösning av hithörande problem för Göteborgs vidkommande
som åstadkommits genom bildandet av Göteborgs universitet
år 1954. Å andra sidan finner revisorerna det både önskvärt och möjligt
att nå längre än hittills i samverkan mellan Göteborgs universitet och de
övriga högskolorna i Göteborg.

Frågan om lämpligaste organisationsform för de vetenskapliga högskolorna
i Stockholm och Göteborg synes revisorerna så betydelsefull att det
för dem framstår som synnerligen angeläget att eu utredning i ämnet snarast
igangsättes. I utredningen skulle medverka såväl vetenskaplig som
organisationsteknisk expertis.

Frågan om universitets- och högskoleväsendets organisatoriska uppbyggnad
och administrativa struktur har gång på gång berörts under senare år.
1955 års universitetsutredning har också enligt sina direktiv i uppdrag att
helt förutsättningslöst taga upp denna fråga i hela dess vidd.

453

Beträffande förhållandena i Stockholm i här berört avseende må dessutom
erinras om att den av chefen för ecklesiastikdepartementet den 14
januari 1955 tillkallade utredningsmannen, byråchefen Torsten Arén, har
att, i enlighet med särskilt uppdrag den 27 juni 1956, i sin utredning även
undersöka frågan huruvida icke ett närmare samgående mellan vissa delar
av riksmuseet och motsvarande institutioner inom Stockholms högskola
skulle kunna anvisa möjligheter att minska det inom högskolan framräknade
utrymmesbehovet och därav betingade nybyggnader in. in.

Vidare må för Stockholms del erinras om att chefen för ecklesiastikdepartementet
den 14 februari 1956 tillkallade fem sakkunniga för att inom
departementet biträda med en utredning rörande Stockholms högskolas
framtida ställning.

För närvarande pågår med andra ord flera utredningar, som på sina
arbetsprogram helt eller delvis har de frågor som riksdagens revisorer
begärt en speciell utredning om. Det synes därför för närvarande ej vara
motiverat att tillsätta den av revisorerna påyrkade särskilda utredningen.

Stockholm den 7 februari 1957

Underdånigst
RAGNAR EDENMAN

Sven Moberg

Djurgårdsnämnden

Till Konu n g e n

Genom remiss den 28 december 1956 har djurgårdsnämnden anmodats
avgiva yttrande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse år 1956, § 28,
anfört beträffande de vetenskapliga högskolorna i Stockholm och Göteborg.
Till åtlydnad härav får nämnden anföra följande.

Nämnden anser sig icke böra ingå i bedömning av frågan om organisationsform
för de vetenskapliga högskolorna utan begränsar sitt yttrande
att avse markfrågor, som sammanhänga med den av revisorerna ifrågasatta
generalplanen för utbyggnad av högskolorna i Stockholm.

Djurgårdsnämnden har jämlikt sin instruktion att verka för en ändamålsenlig
och enhetlig disposition av statens mark å Djurgården och att
verkställa en allmän planläggning i fråga om markens användning för skilda
ändamål. Hit hör bland annat frågan om dispositionen av den del av Norra
Djurgården, som sträcker sig från Tekniska Högskolan till Ekhagen. Ifrågavarande
område har redan i stor utsträckning tagits i anspråk för vetenskapliga
institutioner: Tekniska Högskolan, Veterinärhögskolan, Skogshögskolan
och Statens Skogsforskningsinstitut, Naturhistoriska riksmuseet,
Statens Veterinärmedicinska anstalt, Vetenskapsakademiens Nobelinstitut
och Tekniska Röntgencentralen ÅR in. fl. Ett delområde norr om
Stora Skuggans väg (Experimentalfältet) är vidare upplåtet till Skogs- och
Lantbruksakademien för trädgårdsskola, varjämte vissa mindre delområden
av Kungl. Djurgårdens förvaltning upplåtits för skilda ändamål. Återstoden
nyttjas för närvarande såsom naturlig park.

För Tekniska Högskolan har ett till gränserna bestämt område reserverats
genom den av revisorerna omnämnda 1945 års generalplan med

454

senai''e tillägg. För övriga högskolors byggnadsbehov har i princip reserverats
två norr om Skogshögskolan på ömse sidor om Roslagsbanan belägna
områden (Lilla Frescati) samt den västra delen av trädgårdsskolans område.
Med hänsyn till osäkerheten beträffande omfattningen av den framtida
utbyggnaden för olika ändamål och tidpunkterna härför, har nämnden
emellertid hittills icke ansett sig kunna i förväg binda sig för en upplåtelse
av speciella delar av de reserverade markområdena till de olika högskolorna
eller institutionerna och än mindre uppgöra någon detaljplan för
områdenas framtida utnyttjande.

Byggnadsstyrelsen har år 1954 hemställt att de båda områdena å Frescati
om tillhopa ca 4 ha skall reserveras såsom försöksfält och byggnadsplats
för botaniska institutionen vid Stockholms högskola. Skulle så komma
att ske, återstår därefter för nu ifrågavarande ändamål endast ca 18 ha av
trädgårdsskolans område. Enligt ett förslag till omläggning av Roslagsvägen
kommer emellertid en del härav att tagas i anspråk för vägomläggning.
Härtill kommer att området icke för närvarande är tillgängligt. Skogs- och
lantbruksakademiens nyttjanderätt gäller nämligen tills vidare intill dess
Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordnar om användning för annat
ändamål. Frågan om akademiens frånträde av området sammanhänger
med spörsmålet om det framtida ordnandet av trädgårdsundervisningen,
varom utredning för närvarande pågår.

Djurgårdsnämnden delar revisorernas uppfattning att en gemensam generalplan
bör uppgöras för den fortsatta utbyggnaden av Stockholms samtliga
högskolor. Som ovan angivits finnas vissa statens markområden belägna
inom Stockholm, som nu eller i en framtid kunna tagas i anspråk
i den mån institutionerna icke lämpligen kunna förläggas till innerstaden.
Enligt nämndens mening böra tillgängliga områden emellertid icke tagas
i anspråk enbart för institutionsbyggnader. Av representanter för de olika
högskolorna har sålunda vid upprepade tillfällen betonats angelägenheten
och vikten av att utrymme även reserveras för bostäder åt den vetenskapliga
personalen. Stockholms studentkårer har också påvisat den stora bristen
på studentbostäder inom rimligt avstånd från högskolorna och deras
olika institutioner. Vissa delar av tillgängliga områden torde därför böra
utnyttjas för bostadsändamål.

De hittillsvarande markupplåtelserna för vetenskapliga ändamål ha skett
vid olika tider och utan någon enhetlig plan, vilket inneburit ett utnyttjande
av marken, som i många fall nu framstår såsom oekonomiskt. Kronans
återstående marktillgångar för angivet ändamål måste betraktas såsom
mycket knappa och nya upplåtelser böra därför om möjligt undvikas innan
den föreslagna generalplanen upprättats.

Enligt nämndens mening måste en sådan plan också syfta till ett intensivare
utnyttjande av marken än hittills vanligen varit fallet. I den mån
mark, såsom föreslagits, kan komma att tagas i anspråk som odlingsområde

e. d. bör också detta endast vara ett provisorium i avvaktan på blivande
bebyggelse av områdena. Nämnden vill i detta sammanhang också understryka,
att ifrågavarande markområden med hänsyn till sin belägenhet
och bristen på byggnadsmark i Stockholm har ett mycket högt värde, som
bör tagas i beräkning vid beslut om olika institutioners lokalisering och
vid bebyggelsens projektering.

Utöver nu angivna markområden äger kronan vissa markområden inom
Solna stad, som torde vara lämpliga för nu ifrågavarande ändamål, näm -

455

ligen Ingentingskogen och Västra Skogen. Därest en utredning skulle visa
att ytterligare samordning kan ske av undervisning och forskning mellan
Karolinska institutet och övriga högskolor ävensom Statens bakteriologiska
laboratorium, torde erforderliga institutioner med fördel kunna förläggas till
dessa områden. Vidare skulle här inom rimligt avstånd från de flesta högskolorna
mark kunna upplåtas till bostäder åt den vetenskapliga personalen
och åt studenterna. Med hänsyn härtill synes kronan ej böra avhända sig
dessa områden, i vart fall icke innan frågan om samtliga högskolors markbehov
och i samband därmed personalens och studenternas behov av mark
för bostadsändamål utretts.

Under åberopande av vad ovan anförts får djurgårdsnämnden tillstyrka,
att den av revisorerna föreslagna utredningen kommer till stånd och att
därvid snarast uppgöres en gemensam plan för lösande av samtliga Stockholms
högskolors lokalfrågor och en generalplan för högskolornas utbyggnad.
Djurgårdsnämnden är beredd att i samband härmed i erforderlig
omfattning fullfölja arbetena med dispositionsplanen för angivna delar av
Norra Djurgården samt att vidtaga övriga av planerna föranleddda åtgärder
i syfte att iordningställa marken för bebyggelse.

I handläggningen av detta ärende hava djurgårdsnämndens samtliga
ledamöter deltagit.

Stockholm den 19 februari 1957

Underdånigst
HENRY JOHANSSON

K. G. Arrhenius

Stockholms högskolors rcktorskonvent

Till Konungen

Genom remiss den 9 januari 1957 har Stockholms högskolors rektorskonvent
anbefallts att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse under § 28 anfört angående de vetenskapliga
högskolorna i Stockholm och Göteborg.

Till åtlydnad härav får rektorskonventet, som i det följande begränsar
sitt utlåtande till frågan om åstadkommande av en närmare samordning
av de vetenskapliga högskolorna i Stockholm, härmed anföra följande.

Rektorskonventet hälsar med tillfredsställelse, att statsrevisorerna på
sätt nu skett riktat uppmärksamheten på angelägenheten av att frågan
om eu universitetsbildning i Stockholm jämte därmed sammanhängande
problem göres till föremål för undersökning och prövning. Revisorerna ha
i sitt utlåtande redovisat de nackdelar, som enligt deras uppfattning äro
förenade med den nuvarande högskoleorganisationen i Stockholm samt
angivit de fördelar, som skulle stå att vinna genom eu närmare samordning
av de skilda högskolorna. Även om rektorskonventet icke i allo delar de
åsikter, som härutinnan framförts av statsrevisorerna, anser konventet i
likhet med revisorerna tidpunkten nu vara inne att låta verkställa en utredning
av frågan om en universitetsbildning i Stockholm. Konventet för -

456

ordar för sin del, att denna fråga i hela dess vidd upptages till en allsidig
och förutsättningslös prövning av särskilt tillkallade sakkunniga, varvid
samråd med 1955 års universitetsutredning i erforderlig utsträckning förutsättes
komma att äga rum. Konventet vill emellertid i detta sammanhang
erinra om dels den utredning om upprättande av plan för tillgodoseende
av Stockholms högskolas lokalbehov, som f. n. verkställes av särskild tillkallad
sakkunnig med biträde av byggnadsstyrelsen, dels ock pågående
förhandlingar rörande statens, Stockholms stads och högskolans framtida
inbördes förhållanden i ekonomiskt och organisatoriskt hänseende. Det
synes konventet lämpligt, att resultaten av nämnda utredning och förhandlingar
avvaktas, innan den nu aktuella utredningen påbörjas. Därest likväl
den av revisorerna föreslagna utredningen anses nu böra komma till stånd,
är det enligt konventets mening angeläget tillse, att densamma icke inverkar
fördröjande på redan pågående utredningar i frågor av vital betydelse
för Stockholms högskolas framtida organisation och verksamhet.

Konventet önskar slutligen framhålla, att detsamma utgår från att vid en
utredning angående en eventuell universitetsbildning i Stockholm skälig
hänsyn tages till de olika högskolornas särprägel och speciella intressen.
Det synes konventet vara av vikt att företrädare för berörda högskolor
beredas tillfälle att aktivt medverka i utredningsarbetet, varigenom garantier
torde vinnas för att det svåröverskådliga problemkomplex, som här
föreligger till bedömande, erhåller en allsidig och uttömmande belysning.

Stockholm den 12 februari 1957

Underdånigst
HARALD CRAMÉR

Göran Karlen

§ 29 Farmaceutiska institutets lokalfråga
Styrelsen för farmaeeutiska institutet

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen
för farmaceutiska institutet att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast
församlade revisorer yttrat rörande farmaceutiska institutets lokalfråga.

Till åtlydnad härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.

Revisorerna uttala, att farmaceutiska institutet för närvarande disponerar
lokaler på flera olika ställen i Stockholm, även om huvuddelen av
institutet alltjämt är inrymd i den byggnad, som fram till 1923 utnyttjades
av tekniska högskolans avdelning för kemisk teknologi. Det konstateras,
att denna byggnad numera företer stora bristfälligheter i olika avseenden.
Under erinran om att rådande brist på apotekare gör en ökning av institutets
examinationskapacitet önskvärd, och att den snabba utvecklingen på
läkemedelsområdet medfört behov av en intensifierad forskning vid institutet
och en ytterligare rationalisering av utbildningen framhålles, att de
begränsade och otidsenliga lokalutrymmena ställa hinder i vägen för att
tillgodose föreliggande krav. Under hänvisning till de fördelar som kunnat
vinnas genom att institutets nya professur i farmakodynamik och toxikologi
anordnats så, att den biologiska avdelningen vid statens farmaceutiska
laboratorium tillika blivit institutets avdelning för professurens äm -

457

nesområde ifrågasattes, huruvida icke ytterligare fördelar skulle kunna
uppnås genom att det inledda samarbetet mellan de båda statliga farmaceutiska
organen vidgades. Beträffande institutets byggnadsfrågor uttalas
att det i nuvarande läge på byggnadsmarknaden svårligen låter sig göra att
på kort tid uppföra nya lokaler för hela farmaceutiska institutet. Vid eu
lokalmässig anknytning till statens farmaceutiska laboratorium torde detta
ej heller vara nödvändigt utan eu sådan anknytning kunde med stor tördel
ske successivt. Revisorernas uttalande om farmaceutiska institutets lokalfråga
och ett eventuellt samgående med statens farmaceutiska laboratorium
utmynnar däri att det synes revisorerna motiverat att de behandlade
spörsmålen göras till föremål för eu speciell snabbutredning.

Styrelsen för farmaceutiska institutet får för egen del inledningsvis 1 ramhålla,
att förutsättningarna för institutet att fullgöra sina uppgifter nu hade
varit väsentligt gynnsammare, om de av farmaceututbildningssakkunniga
år 1948 framlagda förslagen i huvudsak genomförts. Visserligen ha under
de senaste åren en rad betydelsefulla åtgärder vidtagits, som förstärkt institutets
organisation och som medfört förbättringar i fråga om lokalresurserna.
Men för att möta de krav, som nu ställas på institutet till följd av
rådande svåra brist på apotekare och reeeptarier, står institutet helt orustat.
Som kollegiet uttalat i skrivelse till styrelsen den 1 november 1956 rörande
antalet elever, som skulle intagas under år 1957, är det svåraste hindret
för en ökad intagning den begränsade tillgången på arbetsplatser för kemiska
laborationer. Lärarkollegiet har vidare betonat, att institutets nuvarande
lärarstab är avsevärt underdimensionerad i förhållande till den
undervisning som meddelas. Härom anför kollegiet bland annat följande.

»Av de 9 ämnen, som ingå i apotekarexamen, företrädas blott 4 av professorer.
Ansvariga för de övriga ämnena äro i 1 fall en lektor, i 3 fall
laboratorer och i 1 fall en arvodesavlönad speciallärare. Blott professorerna
äro ordinarie befattningshavare. Av institutets 5 laboraturer är 1 f. n. vakanl
och synes tills vidare icke kunna återbesättas med kompetent person.
Innehavaren av en laboratorsbefattning åtnjuter tjänstledighet för att inneha
förordnande utom institutet men bestrider mot arvode viss undervisning
i sitt ämne. I ett för de farmacevtiska vetenskaperna så specifikt ämne som
den galeniska farmacien saknas alltjämt laboratur. Även biträdes- och
amanuenspersonalen är otillräcklig redan för den nuvarande verksamheten.
»

I skrivelse till medicinalstyrelsen den 12 november 1956 har styrelsen
beträffande 1957 års antagning av apotekselever i huvudsak hänvisat till
vad lärarkollegiet anfört och därutöver framhållit Irland annat följande.

»Redan för den verksamhet institutet nu bedriver är dess organisation
svag. Till följd av förslag i styrelsens petitaskrivelser har visserligen under
senare år eu successiv förstärkning kommit till stånd. Med hänsyn till det
i fråga om personalstat och lokalresurser ogynnsamma utgångsläget, då
1952 års utbildningsreform beslöts, och på grund av den hastiga utvecklingen
inom läkemedelsområdet förefinnes dock en palaglig dispioporlion
mellan institutets uppgifter och tillgängliga medel för alt tillgodose dessa
uppgifter. Även om en ökad intagning av studerande icke behövt komma
till stånd, hade det därför inom en nära framtid hort övervägas, om icke
en mera omfattande utredning rörande institutets förhållanden måst verkställas.
För atl klarlägga förutsättningarna för eu nu aktualiserad ökning
av institutets utbildningskapacitet är eu dylik utredning ofrånkomlig. Sty

458

relsen förmenar sålunda, att särskilda utredningsmän böra tillkallas dels
för att verkställa en översyn av den farmaceutiska utbildningens nuvarande
förutsättningar dels ock för att bearbeta de problem, som måste lösas, om
eu ökad intagning skall kunna komma till stand. Vid eu sådan utredning
bör enligt styrelsens mening särskilt beaktas, huruvida fördelar av ekonomisk
och organisatorisk art kunna vinnas genom ett vidgat samarbete _

lokalt och personellt — med statens farmaceutiska laboratorium.»

Den utredning, som styrelsen sålunda föreslagit, har sedermera begärts
av medicinalstyrelsen i skrivelse den 4 december 1956 till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet.

Bakgrunden till att den sålunda begärda utredningen föreslagits synes
väsentligen vara densamma, som kommit riksdagens revisorer att förorda
en snabbutredning om farmaceutiska institutets lokalfråga. Styrelsen får
därför varmt tillstyrka att en utredning snarast tillkallas.

Styrelsen vill emellertid ytterligare framhålla att vissa fakta nyligen
klarlagts, vilka göra det än angelägnare, att farmaceutiska institutets möjligheter
att fylla sina uppgifter snarast förbättras. Sålunda bär medicinalstyrelsen
i skrivelse till 1955 års universitetsutredning den 5 februari 1957
med överlämnande av en utredning, vilken utförts av företrädare för apotekarsocieteten
och Sveriges farmacevtförbund, uttalat bland annat följande.

»För närvarande råder å apoteken en kännbar brist på farmacevtiskt
utbildad personal, och utredningen giver vid handen, att denna brist kommer
att öka under de närmast kommande åren. Anledningen till att nämnda
personalsituation förvärrats under de allra senaste åren torde vad de
legitimerade apotekarna angår vara att söka främst i ett tidigare icke beräknat
behov av farmacevter inom läkemedelsindustrien jämsides med en
påfallande minskning av antalet årligen utexaminerade, över huvud taget
kan personalbristen icke avhjälpas, med mindre farmaceutiska institutets
utbildningskapacitet väsentligt utökas. I skrivelse den 4 december 1956 till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har medicinalstyrelsen
också anhållit om skyndsam utredning angående möjligheterna att i första
band vidtaga provisoriska åtgärder i detta syfte. Av föreliggande utredning
framgår dock, att eu utökad utbildningskapacitet vid institutet kommer att
vara erforderlig även för eu lång tid framåt. Styrelsen finner det därför
nöd\ändigt, att institutet snarast möjligt erhåller sådana resurser, att omkring
80 apotekare och omkring ISO receptarier årligen kunna utbildas.»

Den utredning medicinalstyrelsen åberopat innefattar en redogörelse för
farmaceutstockens storlek och sammansättning sedan 1921, en översikt
rörande rekryteringen sedan 1941 samt en ingående analys av bortfall under
studietiden och avgång från apoteksanställning.

Det visas att den knappa tillgången på receptarier sammanhänger direkt
med att denna yrkesgrupp nästan helt utgöres av kvinnor och alt dessa
i mycket stor utsträckning fullgöra aktiv tjänst under en starkt begränsad
del av tiden efter examens avläggande. Sålunda har beräknats att eu kvinnlig
receptarie i genomsnitt fullgör tjänst — evalverat till heltidstjänstgöring
— under blott 45 °/o av den maximalt möjliga tiden.

Kvinnor som avlagt apotekarexamen lämna icke yrket i samma utsträckning
som receptarierna. Av de tjänstgörande apotekarna är för närvarande
mer än 1/4 kvinnor. Tendensen är att antalet kvinnor inom apotekarkåren
ökar och det anses att man i framtiden far räkna med en ökad avgång
från aktiv tjänst på grund av giftermål. Den rådande bristen på apotekare,

459

vilken beräknas bli väsentligt skärpt under de närmaste åren, har sin
främsta orsak i att institutets nuvarande examinationskapacitet icke är
tillräcklig för att täcka avgången och än mindre kan tillgodose det ökade
behovet av apotekare. Den nuvarande bristen på apotekare beräknas till
75 personer. Om sex år beräknas ett behov föreligga av 525 apotekare medan
blott 315 skulle vara disponibla för apotekstjänst. Detta innebär, att
bristen skulle uppgå till 40 % av det beräknade behovet.

Farmaceutiska institutet har för närvarande möjlighet att mottaga 40
apotekarstuderande och 120 receptariestuderande årligen. Enligt den föreliggande
utredningen bör med hänsyn till den svåra bristsituationen institutet
beredas möjlighet alt mottaga 80 apotekarstuderande årligen under
en 1 O-årsperiod och 180 receptariestuderande årligen under en 5-årsperiod.

Av det anförda torde framgå, att det är synnerligen brådskande att en
utredning kommer till stånd för att få klarlagt, hur farmaceutiska institutets
examinationskapacitet snarast skall kunna ökas. Den av riksdagens
revisorer förordade snabbutredningen angående farmaceutiska institutets
lokalfråga bör sålunda jämväl innefatta de övriga spörsmål som sammanhänga
med institutets nuvarande otillräckliga resurser för alt fylla sin
uppgift.

I handläggningen av detta ärende ha styrelsens samtliga ledamöter deltagit.

Stockholm den 16 februari 1957

ERIK OHLSSON

Underdånigst
A. THOMSON

Rune Lönngren

Byggnadsstyrelsen

I samråd med farmaceututbildningssakkunniga, vilka avgav sitt betänkande
år 1948 (SOU 1948:46), verkställde byggnadsstyrelsen utredning
rörande nvbyggnad för farmaceutiska institutet, avsedd att uppföras inom
blindinstitutets på Tomteboda markområde beläget i omedelbar närhet av
karolinska institutets teoretiska institutioner på Norrbackaområdet i Solna.
I detta sammanhang väckte byggnadsstyrelsen — i anslutning till uttalade
önskemål att institutioner, som icke av särskilda skäl behöver ligga i Stockholm
eller dess omedelbara närhet, bör förläggas till andra platser frågan
om institutet över huvud borde förläggas till stockholmsområdet. Tanken
var därvid närmast alt institutet — vilket med hänsyn till sin begränsade
storlek lämpligen borde nära anknytas till annan närbesläktad utbildning —
skulle kunna förläggas i anslutning till den medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala. En sådan lösning förordades även av institutets rektor
samt de av kanslern för rikets universitet utsedda särskilda sakkunniga,
med vilka byggnadsstyrelsen hade att samråda vid utredningsarbetet, nämligen
professorerna G. Hägg, Uppsala, och C. IT Rydin, Stockholm, vilka
ansåg alt en förläggning till Uppsala borde prövas.

Sedan denna utredning gjordes har universitetet i Göteborg tillkommit med

f. n. eu medicinsk och en filosofisk fakultet. Vid arbetet med upprättandet

460

av en generalplan för universitetets utbyggnad har byggnadsstyrelsen ansett
det nödvändigt att redovisa vissa markreserver även för en eventuell framtida
naturvetenskaplig fakultet. I samband med generalplanearbetet har
ifrågasatts om icke ett nytt farmaceutisk! institut skulle kunna anslutas till
en sådan naturvetenskaplig fakultet, detta med tanke på de fördelar som
härvid skulle stå att vinna både ur anläggnings- och driftssynpunkt. I detta
sammanhang har även diskuterats de möjligheter som föreligger att anknyta
institutet till den under uppförande varande nybyggnaden för den medicinska
fakultetens teoretiska institutioner och i anslutning till denna planerade
andra anläggningar för medicinsk forskning och undervisning.

Om farmaceutiska institutet anses böra kvarligga i stockholmsområdet,
kan något av följande i olika sammanhang diskuterade alternativ komma
i fråga. Institutet anknytes till Stockholms högskola, till ett eventuellt framtida
stockholmsuniversitet och då närmast den kemiska institutionen, till
karolinska institutet eller till statens farmaceutiska laboratorium.

Det kan här erinras om det samarbete som i viss utsträckning nyligen
kommit till stånd mellan farmaceutiska institutet och statens farmaceutiska
laboratorium.

De redan nu föreliggande mycket omfattande byggnadsprogrammen för
universitet och högskolor har hittills kunnat genomföras endast i en mycket
begränsad omfattning. Av denna anledning har styrelsen räknat med att det
kan antagas komma att dröja ett betydande antal år innan nya lokaler kan
ställas till institutets förfogande. Vid dylikt förhållande och då det är nödvändigt
att snarast förbättra de nuvarande otillfredsställande lokalerna
inom kvarteret Vega i Stockholm har byggnadsstyrelsen ansett en relativt
omfattande upprustning försvarbar. Styrelsen har därvid räknat med att de
särskilda installationer o. dyl. som erfordras skall avskrivas innan institutet
avflyttar och byggnaden kommer att utnyttjas för andra ändamål.

Styrelsen finner det angeläget att från statsmakternas sida i god tid, innan
byggnadsfrågan blir aktuell att genomföras, ett principiellt ställningstagande
sker till frågan om farmaceutiska institutets lokalisering och dess administrativa
anknytning till annan högre undervisning och vetenskaplig verksamhet.

Styrelsen har utgått från att en upprustning av de nuvarande lokalerna
icke bör föregripa en slutlig lösning och räknar med att tills vidare hålla
här ovan redovisade möjligheter öppna för en framtida lösning av lokalfrågan.

I ärendets handläggning har förutom generaldirektören Wejke och t. f.
byggnadsrådet Wehlin föredragande, deltagit t. f. byggnadsrådet Mårdh.

Stockholm den 19 februari 1957

BÖRJE WEHLIN

Underdånigst
GUNNAR WEJKE

Bengt S. Carlberg

Styrelsen för Stoekolms högskola

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt styrelsen
för Stockholms högskola att avgiva utlåtande med anledning av vad som
yttrats i riksdagens senast församlade revisorers berättelse, § 29, angående

461

farmaceutiska institutets lokalfråga. Med anledning härav får styrelsen såsom
yttrande i ärendet i underdånighet hänvisa till närslutna, av högskolans
rektorsnämnd avgivna utlåtande i ärendet.

Stockholm den 8 februari 1957

HARALD CRAMÉR

Underdånigst
BIRGER EKEBERG

Allon Hellstrand

Bilaga

Till Stockholms högskolas styrelse

Sedan högskolans styrelse anmodats att till Kungl. Maj:t inkomma med
yttrande över den i riksdagens revisorers berättelse till 1957 års riksdag
upptagna frågan rörande farmaceutiska institutets lokaler, har ärendet överlämnats
till rektorsnämnden för avgivande av förberedande yttrande. Med
anledning härav får rektorsnämnden anföra följande.

Tvivel synes knappast kunna råda därom att frågan om att förskaffa
institutet bättre lokaler borde vara mogen för sin lösning efter det att ett
halvt sekel nu förflutit sedan frågan först restes. Det synes rektorsnämnden
uppenbart, att frågan bör lösas genom nybyggnad för institutet och icke
genom investering av ett så stort belopp som över 1,6 miljon kronor för
förbättring av lokaler, vilka sakkunniga redan 1948 förklarade vara alldeles
otillräckliga och mycket bristfälliga och icke svara ens emot lågt ställda fordringar,
lokaler i vilka utrymmen praktiskt taget helt saknades för forskningen.
Den lösning av frågan som riksdagens revisorer antytt, nämligen ett
samgående mellan farmaceutiska institutet och statens farmaceutiska laboratorium
även lokalmässigt, förefaller rektorsnämnden lämplig.

Stockholms högskola har även för egen del det största intresse i att farmaceutiska
institutets lokalfråga får sin lösning på så sätt att institutet
erhåller egna lokaler. Högskolans lokalsituation är redan nu mycket beträngd
och den förvärras ytterligare för varje år genom den alltmera ökade
tillströmningen av studerande till högskolan. Det är därför synnerligen angeläget,
att Stockholms högskola snarast möjligt får ta i besittning även denna
del av det jämlikt statsmakternas beslut år 1948 för högskolan reserverade
kvarteret Vega. Farmaceutiska institutets bortflyttande skulle vidare medföra
den vinsten att de lokaler, som institutet nu disponerar inom högskolans
zootomiska institutionsbyggnad, bleve frigjorda för denna institutions behov.

Skulle den av riksdagsrevisorerna förordade speciella snabbutredningen av
frågan komma till stånd, bör givetvis jämsides därmed det pågående utredningsarbetet
rörande Stockholms högskolas lokalfrågor även inriktas på
huru det efter byggnadens rivning frigjorda tomtutrymmet lämpligast bör
utnyttjas vid förverkligandet av det nu aktuella byggnadsprogrammet för
högskolan.

Stockholm den 4 februari 1957

Å rektorsnämndens vägnar:

HARALD CRAMÉR

Allan Hellstrand

462

Statens farmacevtiska laboratorium

Till Konungen

Kungl. Maj:t har anbefallt statens farmacevtiska laboratorium att avgiva
yttrande över vad statsrevisorerna i sin berättelse år 1956 uttalat om farmacevtiska
institutets lokalfråga. Till åtlydnad därav får jag anföra följande.

Kungl. farmacevtiska institutets lokalfråga har varit aktuell i många år
utan att annat än provisoriska och i det stora hela otillräckliga förbättringar
genomförts. Även den ombyggnad av institutet för eu kostnad av mer än
1,6 miljoner kronor, som byggnadsstyrelsen senast föreslagit, medför endast
otillräckliga, tillfälliga förbättringar. Statsrevisorerna ha fäst uppmärksamheten
på det oekonomiska i dylika nödlösningar, vilka icke föra till eu
definitiv förbättring av lokalerna, kvantitativt och kvalitativt. De önska
därför en snabbutredning för att pröva utvägar, som kunna giva en mera
permanent lösning av farmacevtiska institutets lokalfrågor. Denna utredning
föreslås i eu tid, då ökade krav från olika håll ställas på institutets resurser.
I eu nyligen av medicinalstyrelsen föranstaltad utredning har sålunda visats,
att institutets kapacitet för utbildning av farmacevtiskt yrkesfolk med nödvändighet
snabbt måste ökas. Dessutom göra sig mycket starka krav gällande
på ökade möjligheter till förvärvande av vetenskaplig
utbildning. I detta avseende kan det vitsordas, att landets behov av personer
med vetenskaplig, farmacevtisk utbildning motsvarande licentiatexamen och
doktorsgrad ännu inte på långt när är fyllt. Det kan framhållas, att man vid
de offentliga farmacevtiska institutionerna, t. ex. vid statens farmacevtiska
laboratorium och svenska farmakopékommittén, har en stor mängd vetenskapliga,
farmacevtiska problem liggande, vilka kräva bearbetning. För dem,
som ba ansvaret för den offentliga läkemedelskontrollen i landet, framstår
det därför som synnerligen angeläget, att farmacevtiska institutets lokalfråga
snarast möjligt erhåller en mera definitiv lösning än det av byggnadsstyrelsen
uppgjorda förslaget kan avse.

Två av landets tre offentligt farmacevtiska institutioner, statens farmacevtiska
laboratorium och svenska farmakopékommitténs laboratorium, äro
nu förlagda till Norrbacka-området i tillräckliga och ändamålsenliga lokaler.
Den geografiska närheten till Karolinska institutet har visat sig vara till
stor nytta. Biblioteket där har flitigt utnyttjats men även kontakten med de
farmakologiska, fysiologiska och medicinskt kemiska institutionerna bar
varit fruktbärande. Däremot har det rätt stora avståndet till farmacevtiska
institutet tvivelsutan minskat möjligheterna till kontakt med denna institution.
Även farmacevtiska institutets flesta avdelningar synas ba betydelsefulla
beröringspunkter med Karolinska institutet. De nybyggnader för farmacevtiska
institutet, som med nödvändighet måste komma, böra av dessa skäl
placeras i närheten av Karolinska institutet och statens farmacevtiska laboratorium.

I detta sammanhang synes det dock angeläget framhålla, att det icke
torde vara möjligt att bereda institutet nämnvärt ytterligare utrymme inom
farmacevtiska laboratoriets nuvarande lokaler. Huruvida någon annan del
av byggnaden genom större organisatoriska eller lokalmässiga förändringar
någon gång i framtiden skulle kunna bli tillgänglig torde icke kunna klarläggas
inom tidrymden för eu snabbutredning. Sambruk av dyrare instrument
och annan utrustning är principiellt tänkbart vid tillräcklig geografisk
närhet mellan institutet och laboratoriet. Det är dock att märka, att möjlig -

463

heteina till sambruk redan i hög grad utnyttjas mellan de institutioner som
f. n. rymmas inom farmacevtiska laboratoriets byggnad.

I den väsentliga fragan om ett eventuellt utvidgat organisatoriskt samröre
mellan institutet och laboratoriet är det svårt uttala en bestämd uppfattning
innan olika alternativ närmare preciserats. Det synes dock uppenbart att en
fullt självständig statlig kontrollinstitution bör bevaras. Ledningen av dess
avdelningar bör ligga i händerna pa personer med en hög vetenskaplig kompetens
och viss administrativ skicklighet. Det har nyligen konstaterats, att
ledaren för den biologiska avdelningen efter vissa organisatoriska förändringar
vid hans avdelning kan få tid över för undervisning vid farmacevtiska
institutet. Ett motsvarande arrangemang för kemiska avdelningens vidkommande
förefaller mig svårrealiserbart, dels på grund av den stora och mångskiftande
arbetsbördan på nämnde avdelningsföreståndare och dels på den
redan gjorda anknytningen av biologiska avdelningen till farmacevtiska
institutet, som medför, att den kemiske avdelningsföreståndaren normalt
får fungera som chef för hela laboratoriet.

Den personal, som f. n. finnes på farmacevtiska laboratoriet, är dimensionerad
med hänsyn till det laboratoriet åvilande rutinmässiga kontrollarbetet
och enligt laboratorieledningens mening icke ens tillräcklig för denna uppgift.
Det vetenskapliga arbete, som måste vara grundvalen för all självständig
kontroll, har måst inskränkas till ett minimum och det har hittills stött på
svårigheter att erhålla bättre förutsättningar på detta område. En anknytning
till en högskola skulle kunna gagna denna del av laboratoriets verksamhet.
Kemiska avdelningen, som icke har några utrymmen att avstå för
kursundervisning, skulle sålunda kunna bereda plats och föreslå uppgifter
för ett antal studerande med forskningsintresse vid farmacevtiska institutet.

Under hänvisning till det anförda får jag livligt förorda, att eu snabbutredning
kommer till stånd i avsikt att definitivt avhjälpa farmacevtiska
institutets sedan decennier tillbaka akuta lokalbrist och att därvid bl. a.
beaktas möjligheterna att förlägga eventuella nybyggnader till farmacevtiska
laboratoriets närhet och att utvidga det vetenskapliga samarbetet mellan
institutet och laboratoriet.

Stockholm den 8 februari 1957

Underdånigst
HANS HELLBERG

Djurgårdsnämndcn

Till Konungen

Med anledning av remiss den 28.12 1956 av riksdagens revisorers berättelse
1956, § 29, får djurgårdsnämnden anföra följande.

Såvitt nämnden nu kan bedöma, innebär den ifrågasatta tillbyggnaden till
statens farmaceutiska laboratorium av lokaler för farmaceutiska institutet
ett lämpligt utnyttjande av laboratoriets markområde. Nämnden har därför
intet att erinra mot den av revisorerna föreslagna utredningen.

I handläggningen av detta ärende hava djurgårdsnämndens samtliga ledamöter
deltagit.

Stockholm den 19 februari 1957

Underdånigst
HENRY JOHANSSON

K. G. Arrhenius

464

§ 30 Tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna
Kanslern för rikets universitet

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har jag fått mig anbefallt att, efter
hörande av lärarkollegierna vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och
Malmö, avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse (§ 30) anförts rörande tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna.

Med överlämnande av infordrade yttranden av ovannämnda myndigheter
får jag anföra följande.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm har hland annat framhållit,
att enligt kollegiet borde patientvård bedrivas vid högskolan endast
i den omfattning som motiverades av undervisningens och forskningens
behov. Det nuvarande systemet med frivillig tjänstgöring vid lärarkliniken
fungerade tillfredsställande. Kollegiet har vidare betonat, att lärarrekryteringen
utgjorde eu för högskolan ytterst viktig fråga. Det vore ingen tvekan
om att ett genomförande av den av riksdagsrevisorerna antydda organisationen
med obligatorisk heldagstjänstgöring för samtliga lärarkategorier
skulle verka i hög grad oförmånligt på lärarrekryteringen. Ett genomförande
av en sådan organisation skulle säkerligen komma att ställa högskolans
ledning inför en synnerligen svårbemästrad situation, emedan man
då måste befara, att många av högskolans bästa och mest erfarna lärare
skulle säga upp sina anställningar. En gynnsam effekt på lärarrekryteringen
skulle däremot kunna erhållas, »om erforderliga medel ansloges
för frivilliga åtaganden av annars liknande art, vilka på grund av särskilda
omständigheter fått tillämpas vid tandläkarinstitutet i Umeå». Lärarkollegiet
tillstyrkte att en utredning enligt denna senare linje måtte komma
till stånd.

Till lärarkollegiets protokoll för den 6 februari 1957 finnes fogat ett av
högskolans rektor, professorn Gösta Westin, framlagt förslag till remissyttrande
i ärendet, vilket förslag icke biträddes av de övriga, i förevarande
ärendes handläggning deltagande ledamöterna. Enligt detta förslag borde
lärarkollegiet dels uttala, att kollegiet funne en ingående utredning av
samtliga de problem, som sammanhängde med tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna,
nödvändig, och dels livligt tillstyrka, att en dylik utredning
snarast möjligt måtte genomföras.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö har framhållit, att väsentliga
olikheter förelåge vid de olika odontologiska lärosätena såväl i
fråga om patientunderlag och folktandvårdens utveckling som i fråga om
lärarrekryteringen. En enhetlig utveckling till tandsjukhus enligt Umeålinjen
syntes därför ingalunda klar, särskilt som Umeå-projektet ännu vore
helt oprövat.

Kollegiet har principiellt icke något att erinra mot en förutsättningslös
utredning över den patientvårdande verksamheten vid tandläkarhögskolorna
så länge denna anknötes till högskolornas primära uppgifter, undervisning
och forskning. I detta sammanhang borde olika möjligheter till organisation
av lärartjänsterna prövas, framför allt med hänsyn till rekryteringsförhållanden
och undervisningens behov av rörlighet och utveckling.

För egen del anser jag mig höra förorda, att en allsidig och förutsätt -

465

ningslös utredning kommer till stånd rörande de problem med avseende
å tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna, som berörts i revisorernas
ifrågavarande yttrande och de över detsamma avgivna utlåtandena.

Ett av tandläkarhögskolans lärarförening i Stockholm till mig ingivet
yttrande i förevarande ärende överlämnas härjämte.

Stockholm den 15 februari 1957

Underdånigst
A. THOMSON

Georg Z. Topelius

Bilaga A

Till Herr Kanslern för rikets universitet

Genom remiss den 29 december 1956 har lärarkollegiet vid tandläkarfande
förutsättningarna och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna i
vad riksdagens senast församlade revisorer yttrat rörande tandsjukvården
vid tandläkarhögskolorna. Med anledning härav lår lärarkollegiet vördsamt
anföra följande.

Revisorerna framlägga i sitt utlåtande ett förslag om utredning beträffande
förutsättningar och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna i
Stockholm och Malmö införes en organisation liknande den vid Umeåkliniken
tillämpade. I överensstämmelse därmed ifrågasättes att samtliga
lärare skulle åläggas patientvård åt högskolans klientel under den del av
dagen, som icke upptages av den egentliga lärartjänsten.

Det är utan närmare utredning självklart att ett sådant arrangemang
skulle medföra mycket stora kostnader för staten i form av byggnadskostnader
och utrustningsanslag för alla de operationsrum och väntrum, som
måste avses för den ifrågavarande verksamheten. Dessutom måste förutom
lärarna ett stort antal sköterskor och tandtekniker anställas, varför en
mycket betydande ökning av högskolans lönestat även blir en följd av en
eventuell omorganisation. Någon möjlighet att förhindra att verksamheten
går med betydande årlig förlust för det allmänna kan endast erhållas om
mycket höga taxor tillämpas, vilket icke är möjligt, om avsikten är att taga
hand om det överskottsklientel, som högskolan för närvarande avvisar på
grund av överbeläggning.

På grund av de stora kostnader för stat och eventuellt kommun, som
sålunda måste följa av ett genomförande av den ifrågasatta omorganisationen
är det självklart, att man endast kan överväga densamma, om mycket
stora fördelar kunna vinnas därigenom.

Den viktigaste frågan härvidlag ges i revisorernas påstående att det
nuvarande tillståndet skulle ha medfört, att »många för högskolans forskning
och undervisning betydelsefulla patientfall undandragits högskolan».
Denna förmodan överensstämmer emellertid ej med verkliga förhållandet.
Det är i stället ur forsknings- och undervisningssynpunkt en stor fördel,
att de olika kliniska avdelningarna kunna välja ut de i dessa avseenden
mest intressanta och lämpligaste tallen, utan att nagon skyldighet föreligger
alt taga hand om överskottsklientelet.

Det synes icke troligt, att fortsatt avvisande av överskottsklientelet i
längden skulle kunna verka i den riktningen, att patienttillströmningen
skulle minska i sådan grad, att tillräckligt antal patienter icke skulle stå till

30 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. It

466

förfogande för studenternas patientbehandling på avdelningar, som för
närvarande ha överskottsklientel.

Lärarkollegiet, som anser att patientvärd bör bedrivas vid högskolan
endast i den omfattning, som motiveras av undervisningens och forskningens
behov, vill framhålla, att det nuvarande systemet med frivillig tjänstgöring
vid lärarkliniken fungerar tillfredsställande.

En för högskolan ytterst viktig fråga utgör lärarrekryteringen. Det är
ingen tvekan om att ett genomförande av den av riksdagsrevisorerna antydda
organisationen med obligatorisk heldagstjänstgöring för samtliga lärarkategorier
skulle verka i hög grad oförmånligt på lärarrekryteringen.
Ett genomförande av en sådan organisation skulle säkerligen ställa högskolans
ledning inför en synnerligen svårbemästrad situation, emedan
man då måste befara, att många av högskolans bästa och mest erfarna
lärare skulle säga upp sina anställningar. En gynnsam effekt på lärarrekryteringen
skulle däremot kunna erhållas, om erforderliga medel ansloges
för frivilliga åtaganden av annars liknande art, vilka på grund av
särskilda omständigheter fått tillämpas vid tandläkarinstitutet i Umeå.

Lärarkollegiet tillstyrker, att en utredning enligt denna senare linje
kommer till stånd.

Lärarkollegiets protokoll i ärendet närslulas.

Stockholm den 9 februari 1957

A lärarkollegiets vägnar:

G. Y. Hildebrand

C. O. Palmstierna

Bilaga 1 till bilaga A

Utdrag ur protokoll, hållet vid tandläkarhögskolans i Stockholm lärarkollegium
den 6 februari 1957.

§ 4.

Vid ^företagande av det i lärarkollegiets protokoll den 23 januari
1957, § 13, antecknade ärendet ang. kanslerns remiss den 29 december
1956 av riksdagens revisorers uttalande rörande tandsjukvården vid tandlakarhögskolorna
föredrogs ett av rektor utarbetat förslag till remissyttrande
av följande lydelse:

»Förslag - - Bil.» (se nedan)

Efter diskussion beslöts att lärarföreningen skulle anmodas inkomma
med yttrande ävensom att ärendet skulle företagas till slutlig handläggning
vid extra sammanträde lördagen den 9 februari 1957, kl. 10.00.

Bilaga 2 till bilaga A
Till Herr Kanslern för rikets universitet
Genom remiss den 29 december 1956 har lärarkollegiet vid tandläkarhogskolan
i Stockholm anmodats inkomma med yttrande i anledning av
vad riksdagens senast församlade revisorer yttrat rörande tandsjukvården
vid tandlakarhogskolorna. Med anledning härav får lärarkollegiet vördsamt
anföra följande.

467

Lärarkollegiet uttalar sin tillfredsställelse över att riksdagens revisorer
uppmärksammat det aktuella behovet av en utredning med förslag för
ordnandet av den vid högskolornas olika avdelningar bedrivna tandsjukvården.
Den redogörelse för hithörande frågor, som lämnas i revisorernas
skrivelse, är överensstämmande med det faktiska läget. Genom särskilda
avtal mellan Kungl. Maj:t och kronan å ena sidan och staderna Stockholm,
Malmö och Umeå samt Västerbottens läns landsting å den andra ha båda
tandläkarhögskolorna ävensom tandläkarinstitutet i Umeå alagts tandvårdsuppgifter,
för högskolorna i väsentliga delar, för institutet i Umeå
fullständigt motsvarande dem, som fastställts för centraltandpolikliniken
inom städer och landsting. 1951 års tandläkarkommitté har därjämte i sitt
betänkande enligt samma linjer upptagit ett preliminärt avtal med Göteborgs
stad för den planerade tredje tandläkarhögskolan därstädes.

Enligt gällande stadgar för tandläkarhögskolorna utövas tandvården enbart
av de studerande med visst undantag för tandkirurgiska avdelningen,
där enligt traditionen lärarna utför tand- och käkoperationerna. Tandvårdsorganisationen
visade sig redan långt före nämnda avtals ingående
vara otillfredsställande, och kandidatklinikerna ha därför alltsedan den
1 juli 1945 kompletterats med den s. k. amanuenskliniken. Genom lärares
tandvårdsutövning på denna har Stockholmshögskolan i begränsad omfattning
kunnat fungera med delvis kontinuerlig patientbehandling även
under ferierna och önskvärd fördelning av fallen på lärare och elever. Det
bör emellertid understrykas vad riksdagens revisorer framhävt, att amanuenskliniken,
som hittills möjliggjort genomförandet av högskolans tandsjukvårdsuppgifter,
i organisatoriskt avseende är baserad på lärarnas frivilliga
åtaganden att mot timarvode utöva tandvård under av dem själva
bestämt antal timmar årligen.

Högskolans ledning mötes av många svårigheter vid försök att planera
en rationell patientvård inom undervisningens och forskningens ram. Medan
kandidatklinikens vårdinsatser kunna beräknas enligt antalet kliniskt
tjänstgörande studerande per termin, läsår och avdelning, har hittills endast
ett mycket litet antal (högst 8) lärare genom skriftlig överenskommelse
med rektor åtagit sig årlig patientvård under minst 825 timmar. Flertalet
på amanuenskliniken sysselsatta tjänstgöra under ett, eventuellt starkt
varierande, mindre antal timmar, de kunna avbryta denna tjänstgöring
eller minska den enligt eget skön. Kalenderåret 1956, då amanuenskliniken
dock varit i verksamhet över 10 år, tjänstgjorde visserligen 50 av högskolans
lärare och amanuenser på kliniken, men av dessa hade 13 endast
ägnat i medeltal 40 timmar åt arbetet och 11 tjänstgjort i medeltal 3/4
timme per arbetsdag, medan 24 nått över 415 timmar under året, därav
blott 4 drygt 900 timmar. Totaliter motsvarade samtliga lärares arbete
på kliniken endast omkring 11 folktandläkares normala årsprestation
(1 900 timmar); till jämförelse bör nämnas att vid den avsevärt mindre
Umeåkliniken lärarnas tandvårdsutövning kommer att motsvara drygt 16
tandläkares årliga arbetstid. Under samma kalenderår 1956 uppgick den
del av det hjälpsökande vuxna klientelet på högskolans mottagningsavdclning,
som infunnit sig i förväntan att erhålla fullständig tandvård (de
s. k. akula fallen alltså ej inräknade) till sammanlagt omkring 5 300 personer.
Högskolan såg sig emellertid nödsakad att avvisa icke mindre än
omkring 2 100 av dessa, d. v. s. omkring 40 %>. Eu procentuellt lika stor
avvisning av bebandlingssökande klientel gäller även avdelningarna för

468

barntandvård och odontologisk ortopedi. Vid bedömning av siffrorna bör
därjämte bemärkas, att antalet tandvårdssökande spontant väsentligt nedskäres
därigenom att kännedomen om högskolans begränsade behandlingsresurser
blir allmänt spridd inom de befolkningsskikt, ur vilka klientelet
rekryteras. Bristen på tillräckligt antal halvtidstjänstgörande lärare på lärarkliniken
är alltsa påtaglig, ett mindre antal behandlingstimmar per
tandläkare har visat sig medföra ökning av statens förlust på verksamheten,
och tillgången till och färdigbehandlingen av för undervisning och
forskning behövliga lall störes eller hejdas. Vid eventuella konflikter mellan
tandläkarnas fackorganisation och staten eller vid ändrad disposition
av lärares privata verksamhet e. d. kan det frivilliga åtagandet uppsägas
eller brytas. Vid mera omfattande, eventuell allmän dylik uppsägning
skulle högskolornas undervisning och patientvård omedelbart råka i ett
katastrofläge, som icke blott allvarligt sänkte dess behandlingskapacitet
utan även skulle skada undervisning, examination och klinisk forskning,
samtidigt som avtalsförpliktelserna icke längre kunde uppfyllas. Skulle en
bättre organiserad folktandvård för storstaden Stockholm successivt genomföras,
vilket synes nödvändigt, komme högskolan att utsättas för eu övermäktig
konkurrens, såvida icke innan dess organisationen av dess tandsjukvård
vore löst på ett tillfredsställande sätt.

I sin sammanfattning konstatera revisorerna, att icke oväsentliga olikheter
föreligga mellan konstruktionen av tandläkarinstitutet i Umeå och
organisationen av tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö. Det är
påtagligt, att ett detaljförslag över en anordning av tandsjukvården vid
läroanstalterna, godtagbar med hänsyn till klientelets fordringar och högskolornas
krav, kan utvinnas endast genom ingående utredningar beträffande
lärarnas verksamhet i samordning med kandidatbehandlingen samt vad
angår därav betingade fordringar på antal sköterskor och tekniker ävensom
för arbetsuppgifterna iordningställda lokaler. Samtliga angivna frågor äro
svårlösta, vilket ej minst gäller organisationen av lärarnas tjänstgöringstid
vid fördelning mellan undervisning, forskning och klinisk arbetsutövning.
Ilit hör även problemet om anställning av heltidstjänstgörande tandläkare
vid högskolorna i det antal, som fordras för olika avdelningar samt dessa
tandläkares arbetsuppgifter och inordnande i högskoleadministrationen.

Den närmast till hands liggande förebilden för en slutgiltig organisation
utgör, sasom revisorerna riktigt framhålla, de medicinska undervisningssjukhusen.
Men olikheterna härvidlag äro många, mindre i princip än vad
gäller eu för praktisk tillämpning funktionsduglig organisation.

Lärarkollegiet finner sålunda, att eu ingående utredning av alla dessa
problem är nödvändig, och vill livligt tillstyrka, att denna snarast möjligt
måtte genomföras.

I detta samband fäster kollegiet uppmärksamheten på att en särskild
kommitté, odontologiska förhandlingssakkunniga, med representation från
kanslersämbetet och tandläkarhögskolorna sysslat med hithörande frågor
vid utformningen saväl av avtalen med Stockholm och Malmö som även
av avtalsbestämmelserna med Västerbottens läns landsting och Umeå stad.
Nämnda förhandlingssakkunniga äro för närvarande sysselsatta med frågan
att för framtiden söka säkerställa Malmöhögskolans patienttillgång, varvid
problemet om lärarklinikens utbyggnad i nya lokalutrymmen trätt i förgrunden.

Stockholm den 6 februari 1957

Gösta Westin

469

Bilaga 3 till bilaga A

Till Lärarkollegiet

Genom remiss den 6 febr. 1957 har tandläkarhögskolans lärarförening,
Stockholm, anmodats inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer yttrat rörande tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna.
Med anledning härav får lärarföreningen vördsamt anföra
följande.

Statsrevisorernas uttalanden om tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna
äro på många sätt förvånande. Med påfallande utförlighet och detaljrikedom
beskriva revisorerna de avtal, som träffats mellan staten som
huvudman för högskolorna och de lokala huvudmännen för folktandvården.
Dessa avtal sägas ha tillkommit för att tillförsäkra högskolorna för undervisning
och forskning erforderligt klientel — varpå det med beklagande
konstateras, att långa kölistor uppkommit och att ett stort antal vårdsökande
måst avvisas. I revisorernas yttrande påstås, att högskolorna härigenom
gått miste om ett vetenskapligt värdefullt material. I själva verket utväljes
ur ett överskott just det för undervisning och forskning ägnade patientmaterialet.
Med de nypräglade uttrycken »tandsjukvård» och »tandsjukhus»
synes avsikten vara att tillägga tandläkarhögskolorna en tandvårdande uppgift,
för vilken de icke äro skapade. Tandläkarhögskolornas verkliga karaktär
av forsknings- och undervisningsinstitutioner skjuts i bakgrunden. De
mycket starka betänkligheter mot att remissvägen mer eller mindre pressa
folktandvårdsklientel till tandläkarhögskolorna, som i ovannämnda avtal
framförts både från högskolornas och folktandvårdsmyndigheternas sida,
omnämnas icke alls.

Som botemedel mot avvisande av överskottet av vårdsökande rekommenderas
tvång för samtliga lärarkategorier att utöver sin lärartjänstgöring
arbeta vid en inom högskolorna organiserad folktandvård. Som mönster
för denna tänkta stora uppbyggnad av »tandsjukhus» vid Stockholms- och
Malmöhögskolorna framhålles Umeåkliniken, trots att denna endast i ringa
utsträckning påbörjat sin verksamhet och således inga som helst erfarenheter
där vunnits. Att Umeåklinikens anknytning till folktandvården var
eu tvingande nödvändighet för att erhålla klientel och lärare på denna ort
omnämnes icke alls.

Som parallell till »tandsjukhusen» framhållas läkarutbildningens undervisningssjukhus
med bortseende från den väsentliga skillnaden, att de sistnämnda
utvecklats från vanliga sjukhus till undervisningsanstalter, medan
»tandsjukhusen» skulle representera eu utveckling i rakt motsatt riktning.

Statsrevisorerna utelämna helt de ekonomiska aspekterna på de föreslagna
inrättningarna. Ingenting nämns om de stora kostnader som lärarklinikerna
redan i sin nuvarande begränsade omfattning vålla statskassan; vid Stockholmshögskolan
var t. ex. underskottet för budgetåret 1955—56 260 000
kronor, bortsett från de ospecificerade men betydande utgifterna för lokaler,
utrustning m. in.

Föreningen vill i det följande framlägga sina positiva synpunkter och
därvid främst taga undervisningens och det vetenskapliga arbetets intressen
vid tandläkarhögskolorna till rättesnöre.

Revisorerna understryka i sitt yttrande särskilt betydelsen av att odontologisk
forskning bedrives vid tandläkarhögskolorna. Fmellertid har vid den
föreslagna ändringen av lärarnas tjänstgöring huvudsakligen tagits hänsyn

470

till patientvården. Såvitt lärarföreningen kan finna, ger den föreslagna organisationen
avgjort mindre möjligheter till forskning.

Den forskning, som under nuvarande förhållanden bedrives vid tandläkarhögskolorna,
möjliggöres just genom anställningens karaktär av halvdagstjänster,
varigenom forskare har möjlighet att genom omdisponering
och åsidosättande av sin privatpraktik kunna anpassa sig efter forskningsuppgiftens
behov. Den rent kliniska forskningen kräver naturligtvis ett
klientel, men på denna punkt har det i realiteten visat sig, att högskolornas
lärare betydligt oftare funnit lämpligt undersökningsmaterial utanför högskolorna,
t. ex. bland skolbarn, militärpersonal och andra enhetliga kategorier.

Den kliniska tandläkarutbildningen kräver självfallet även den ett klientel.
Med tanke på de speciella olägenheter, bl. a. stor tidsutdräkt, som behandlingen
genom de studerande medför, är det viktigt, att detta klientel uppsöker
tandläkarhögskolorna frivilligt. Systemet med frivillig inställelse, som
alltid tidigare tillämpats, har också i det stora hela fungerat mycket väl.
Samma system användes, såvitt känt är, överallt vid motsvarande utländska
institutioner. Helt naturligt måste låga taxor tillämpas för att locka tillräckligt
antal vårdsökande.

Låga taxor föra dock med sig ett överskott av patienter med behov av
mera omfattande vård, exempelvis broersättningar, tandregleringar och
extrema kariesfall, för vilka tidsförlusten kompenseras av den ekonomiska
fördelen. Ett överskott av patienter är ingenting för tandläkarhögskolorna
säreget utan förekommer såväl vid folktandvården som inom den privata
sektorn. Enligt av lärarföreningen införskaffade upplysningar förekomma
inom folktandvården i Stockholms närhet så långa väntetider som upp till
3 år. Även med tvångsvis genomförd patientbehandling inom högskolorna
för alla lärare skulle utan tvekan fortfarande ett stort överskott föreligga.

Brist på patienter har förekommit endast inom mera begränsade sektorer,
särskilt vissa tandkirurgiska fall, vilka med stigande tandvårdsstandard
visa en allmän tendens till sjunkande frekvens. I den mån dylika fall finnas,
kunna de möjligen förmås uppsöka tandläkarhögskolorna genom att behandlingsavgifterna
— liksom vid flertalet utländska tandläkarhögskolor

— helt slopas.

Revisorerna säga i sitt yttrande, att det icke visat sig möjligt att på frivillighetens
väg anskaffa tillräckligt antal specialister inom odontologiens
olika fackområden för den patientvårdande verksamheten. Lärarföreningen

— vars medlemmar i så fall skulle ha erbjudits dessa tjänster — känner
icke till något försök att lösa denna fråga med frivillig arbetskraft. Lärarkliniken
vid tandläkarhögskolan i Stockholm — eller, som den till helt
nyligen hette, amanuenskliniken — förfogar över 15 arbetsplatser och har
en kapacitet motsvarande ung. 13 distriktstandläkare. Under föregående
år utnyttjades dennas kapacitet i en utsträckning motsvarande 11 heltidsanställda
tandläkare. Att kapaciteten sålunda ej helt utnyttjats berodde dock
ej på att frivillig arbetskraft saknades.

Lärarkliniken har visat sig utgöra ett värdefullt tillskott till högskolans
effektivitet, och detta av två skäl. För det första kan vid klinikerna omhändertagas
sådana moment av en patients behandling, som ej lämpligen
kan utföras av de studerande. För det andra inrättades den s. k. amanuenskliniken
för att bereda de yngre amanuenserna möjlighet att under den
del av dagen, då de ej biträda vid undervisningen, förlägga sin verksamhet

471

till högskolan och där förvärva ökad erfarenhet och skicklighet inom ett
specialområde.

För kvalificerade lärare finnas sedan ung. ett år tillbaka 4 tjänster, samtliga
besatta och vid sin tillsättning sökta av flera än som kunde beredas
anställning. Mot den bakgrunden att något försök icke gjorts att knyta flera
än dessa fyra kvalificerade lärare till den patientvårdande verksamheten är
revisorernas uttalande förvånande.

En tvångsrekrytering av högskolornas samtliga lärare till dessa kliniker
vore dock ytterst olämplig och för lärarrekryteringen direkt farlig. En stor
del av avdelningstandläkarna, kliniskt skickliga tandläkare, som handha
huvuddelen av den praktiska undervisningen, skulle sannolikt försvinna
från högskolorna, om ett sådant tvång infördes. En tidigare bestämmelse
om tvångstjänstgöring visade sig ogenomförbar: åläggandet av två timmars
daglig klinisk tjänstgöringsskyldighet för laboratorerna nödvändiggjorde
ideliga dispenser, antingen på grund av laboratorernas vetenskapliga
arbete eller på grund av deras kliniska verksamhet utom högskolan.
Bestämmelsen blev till slut upphävd.

Lärarföreningen finner sålunda:

att tandläkarhögskolornas klientel i princip bör rekryteras på frivillighetens
väg,

att remisser utifrån böra begränsas till för undervisning och forskning
erforderliga fall,

att praktik inom högskolan skall vara frivillig för samtliga lärarkategorier.

Det är tänkbart, att det kan visa sig motiverat att utöka verksamheten
vid lärarklinikerna. Föreningen tillstyrker därför, att behovet därav utredes
och att i samband därmed frågan om önskvärd förbättring av lokalerna
vid dessa kliniker i Stockholmshögskolan även blir föremål för utredning.
En sådan utredning synes lämpligen kunna anförtros lärarkollegiet
och lärarföreningen gemensamt. Skulle en särskild kommitté likväl anses
ef Torderlig, bör föreningen bli väl representerad i denna.

Stockholm den 10 februari 1957

För Tandläkarhögskolans Lärarförening, Stockholm
Max Lundberg
Ordförande

Sven Hulclt
Sekreterare

Bilaga B

Till Kanslern för rikets universitet

Genom remiss den 29 december 1956 har lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan
i Malmö anmodats inkomma med yttrande i anledning av riksdagens
senast församlade revisorers skrivelse rörande tandsjukvården vid
tandläkarhögskolorna.

I anledning härav ber lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö få
framföra följande.

Kollegiet finner atl väsentliga olikheter föreligga vid de olika odontologiska
lärosätena såväl i fråga om patientunderlag och folktandvårdens utveck -

472

ling som i fråga om lärarrekryteringen. En enhetlig utveckling till tandsjukhus
enligt Umeå-linjen synes därför ingalunda klar, särskilt som Umeåprojektet
ännu är helt oprövat.

Kollegiet har principiellt intet att erinra mot en förutsättningslös utredning
över den patientvårdande verksamheten vid tandläkarhögskolorna
så länge denna anknyter till högskolornas primära uppgifter, undervisning
och forskning.

I detta sammanhang böra olika möjligheter till organisation av lärartjänsterna
prövas, framför allt med hänsyn till rekryteringsförhållanden
och undervisningens behov av rörlighet och utveckling.

Kollegiet anser det nödvändigt, att båda tandläkarhögskolorna bliva representerade
vid utredningsarbetet samt att berörda lärarkategorier beredas
tillfälle att deltaga i utredningen genom sina organisationer.

Malmö den 6 februari 1957

Å lärarkollegiets vägnar:

C. M. Seipel

Evert Persson

Medicinalstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har medicinalstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers
berättelse yttrats rörande tandsjukvården vid tandläkarhögskolorna.

I skrivelse till Sveriges tandläkarförbund den 22 december 1956 beredde
medicinalstyrelsen förbundet tillfälle att till styrelsen inkomma med yttrande
i ärendet och har förbundet samt svenska tandläkare-sällskapet den 24
januari 1957 avgivit ett gemensamt yttrande.

Med återställande av remissakten och överlämnande av nämnda yttrande
får medicinalstyrelsen härmed avgiva följande utlåtande.

Medicinalstyrelsen delar den uppfattningen, vilken synes ligga till grund
för statsrevisorernas uttalanden, i vad de gälla tandvården (tandsjukvården)
vid tandläkarhögskolorna, nämligen att patienttillgången vid dessa undervisningsanstalter
måste säkerställas, enär den utgör en nödvändig förutsättning
för undervisnings- och forskningsarbetet därstädes. Denna sin
mening har styrelsen också i skilda sammanhang givit tillkänna, senast
den 12 januari 1957, då styrelsen tillstyrkte det avtal mellan Kungl. Maj:t
och kronan, å ena, samt Västerbottens läns landsting, å andra sidan, som
är avsett att reglera den blivande verksamheten vid den odontologiska
läroanstalten i Umeå. På förslag av Västerbottens läns landsting har därefter
medicinalstyrelsen företagit viss ändring av den för Västerbottens läns
landsting gällande folktandvårdsplanen i syfte att främja patienttillgången
vid nämnda läroanstalt. Som av revisorernas berättelse framgår kommer
också högskolekliniken att från och med den 1 juli 1957 fungera såsom
centraltandpoliklinik för Västerbottens län.

473

Vad tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö beträffar har, såsom
i revisorernas berättelse angives, ett visst samarbete inletts mellan folktandvårdsorganisationen
och respektive läroanstalter. I Malmö ha förhandlingarna
mellan staden och den av Kungl. Maj:t bland annat för detta ändamål
tillsatta kommittén ännu icke lett till eu överenskommelse angående
formerna för det fortsatta samarbetet exempelvis med avseende på centraltandpolikliniken.
I Stockholm har tandläkarhögskolan med stöd av Kungl.
Brev den 17 juni 1955 uppförts i den av medicinalstyrelsen den 24 augusti
1955 utfärdade folktandvårdsplanen såsom eu av de tre centraltandpoliklinikerna
i staden.

Med hänsyn till vad ovan anförts får medicinalstyrelsen framhålla, att
det av statsrevisorerna omtalade samarbetet — särskilt mellan folktandvården
och högskolekliniken i Umeå — ännu icke tillnärmelsevis nått den
omfattning eller pågått så länge, att man med anspråk pa objektivitet kan
bedöma värdet av detsamma. Ej heller kostnaderna kunna för närvarande
överblickas med säkerhet. För Umeå-anstaltens del torde det tidigast om
ett par år kunna fastställas, om systemet — som det nu utformats — är
fördelaktigt eller ej.

I sitt uttalande ha statsrevisorerna velat i huvudsak tillskriva de förefintliga
olägenheterna beträffande den för undervisningen och forskningen
vid tandläkarhögskolorna nödvändiga patienttillströmningen det förhållandet,
att de på halvtid tjänstgörande lärarna framför allt i avdelningstandläkares
och assistenters tjänsteställning i alltför liten omfattning kunnat
tagas i anspråk för kliniskt arbete vid högskolorna. De framhålla det sålunda
som angeläget, att åtgärder vidtagas för att denna personal i sin helhet
skall kunna utnyttjas för det kliniska arbetet under den tid av dagen, som
ej upptages av undervisning, och föreslå eu utredning beträffande förutsättningarna
för och lämpligheten av att vid tandläkarhögskolorna i Stockholm
och Malmö införes en organisation liknande den vid Umeå-kliniken.

Medicinalstyrelsen finner det vara för tidigt att ännu företaga en utredning
på basis av de obetydliga erfarenheter, som föreligga med avseende
på Umeå-systemet, och delar för övrigt de allvarliga farhågor, som kommit
till uttryck i Sveriges tandläkarförbunds och svenska tandläkare-sällskapets
gemensamma yttrande framför allt i fråga om lärarrekryteringen vid ett
system, som innebär ovillkorlig skyldighet för lärare av alla kategorier att
utöver sin lärartjänst vara bunden av klinisk tjänstgöring vid högskolorna
resten av arbetsdagen.

För att emellertid bättre än hittills för undervisningen vid högskolorna
tillvarataga nödvändigt klientel synes det medicinalstyrelsen lämpligt, att
de nu fungerande amanuensklinikerna i görligaste mån utbyggas och högskolorna
därigenom på frivillighetens väg få eu utökning av lärarnas praktiskt-kliniska
prestanda. En utredning i detta avseende torde lämpligen böra
överlåtas på tandläkarhögskolornas lärarkollegier.

Med stöd av vad ovan sagts anser sig medicinalstyrelsen böra dels uttala,
att styrelsen i varje fall för närvarande icke finner skäl tillstyrka eu utredning,
avseende att utvidga tandläkarhögskolornas verksamhet till uppgifter,
som hota binda lärarna vid tandvårdande rutinuppgifter till men för forskning
och undervisning, dels ock förorda, att eu undersökning verkställes
i syfte all i erforderlig grad rationalisera och utbygga verksamheten vid
tandläkarhögskolornas s. k. amanuenskliniker.

474

I handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist och medicinalrådet Maunsbach, föredragande.
Stockholm den 9 februari 1957

Underdånigst
för generaldirektören
ERIK BJÖRKQUIST

A. B. MAUNSBACH

Martin Runald

Bilaga

Till Kungl. Medicinalstyrelsen

Kungi. Medicinalstyrelsen har den 22 december 1956 berett Svenska Tandlakare-Sällskapet
och Sveriges Tandläkarförbund tillfälle att avgiva yttrande
över riksdagens senast församlade revisorers berättelse rörande tandsjukvarden
vid tandläkarhögskolorna. Organisationerna ber att få framföra
följande synpunkter och anhålla att skrivelsen bifogas Medicinalstvrelsens
yttrande.

Statsrevisorerna behandla i ett särskilt kapitel tandläkarhögskolornas
organisation och speciellt lärarnas anställningsformer. Statsrevisorerna anse
det angeläget, att all lärarpersonal, inklusive professorer, bindes för heltidstjanstgöring,
varvid halva arbetstiden skulle utnyttjas för patientvårdande
verksamhet vid lärarkliniker.

Tanken att förvandla tandläkarhögskolorna från utbildningsanstalter
för tandläkare till storsjukhus för tandsjukvård är helt omvälvande och
dess framförande i detta sammanhang överraskande. Tandläkarhögskolorna
aro i forsta hand läroanstalter och kunna betraktas som »tandsjukhus»
endast i den mån detta motiveras av undervisningens krav.

Statsrevisorerna anföra, att det icke varit möjligt att för behandling av
klientelet på tandläkarhögskolorna anskaffa tillräckligt antal specialister
inom odontologiens olika fackområden, vilket haft till följd dels att vårdtiden
i flera fall blivit alltför lång, att långa kölistor uppkommit och att
hogskolorna måst avvisa ett stort antal vårdsökande dels att detta i sin tur
medfört att urvalet av patienter blivit begränsat. Den enkla förklaringen
till denna skenbara motsats omnämnes icke; det har alltid förelegat ett
overskott av patienter, som av ekonomiska skäl sökt sig till tandläkarhögskolorna
för mera kostnadskrävande behandling, främst kron- och broersattnmgar,
tandregleringar och extrema kariesfall. Detta klientel har ej
större vetenskapligt värde än vilket som helst annat. Om överskottet ökat
genom avtalen mellan staten och folktandvårdsmyndigheterna, är ökningen
uppenbarligen artificiellt tillskapad.

Tandvården på högskoleorterna är liksom i landet i övrigt omhändertagen
av folktandvårdsorganisationen och av tandläkare med privat mottagning.
Både inom folktandvården och hos många privatpraktiker måste
patienter i stor utsträckning avvisas eller uppföras på kölistor; detta är
alltså på intet sätt unikt för högskolorna.

Klientelet vid eu tandläkarhögskola bör med tanke på de speciella olägenheterna
vid kandidatbehandlingen i möjligaste mån rekryteras frivilligt

475

och ej genom att folktandvårdsklientel mer eller mindre pressas dit remissvägen.
Vid utländska tandläkarhögskolor uppnås frivillig tillströmning i
allmänhet på det enkla sättet, att behandlingen göres helt eller i det närmaste
kostnadsfri, vilket på grund av de studerandes låga arbetskapacitet
ej blir alltför dyrbart.

Statsrevisorernas förslag innebär att tandläkarhögskolorna skulle inlemmas
i folktandvårdsorganisationen. Frånsett att detta icke är högskolornas
uppgift medför systemet en rad svårigheter av administrativ art och icke
minst stora kostnader för staten.

Vid tandläkarhögskolan i Stockholm finnas 15 arbetsplatser på lärarklinikerna.
För att högskolornas hela lärarstab skall kunna bedriva tandvård
inom skolornas ram erfordras minst eu fyrdubbling av antalet arbetsplatser
jämte stora utrymmen för tandtekniska laboratorier, väntrum, personalrum
etc. varjämte en stab av kvalificerade hjälpkrafter måste anställas.
En sådan utökning torde åtminstone för stockholmshögskolans del vara
mycket svår att åstadkomma.

Driften av lärarklinikerna vid tandläkarhögskolan i Stockholm kostade
under budgetåret 1955—56 30: 23 kronor per timme och tandläkare, medan
taxeintäkterna uppgingo till 18,43 kronor. Statens nettoutgift var detta år
i Stockholm 260 000 kronor. I dessa kostnader ingår icke inredning och
utrustning samt lokalhyra och sköterskelöner. Ett genomförande av förslaget
skulle alltså kosta statsverket betydligt över 1 miljon kronor per år
och högskola. Att sådana ekonomiska konsekvenser icke beaktats i statsrevisorernas
skrivelse är anmärkningsvärt.

Mot lärarklinikerna i deras nuvarande omfattning är intet att invända.
De äro behövliga dels för nödvändig komplettering av de studerandes
patientvård, dels för underlättande av rekryteringen av en del assistent- och
amanuenstjänster. Denna praktikutövning vid högskolan måste emellertid
vara frivillig. Ett mycket stort antal värdefulla lärarkrafter skulle med
säkerhet gå förlorade för högskolorna om tjänsterna förenades med tvång
till praktikutövning på lärarkliniken.

Det är möjligt, att en begränsad utvidgning av lärarklinikens kapacitet
är önskvärd. Eu utredning härom torde kunna anförtros högskolornas
lärarkollegier.

Vad statsrevisorerna anföra, att samarbetsavtalen mellan kommunerna
och tandläkarhögskolorna skulle innebära skyldighet för högskolorna att
ställa lärare till förfogande för att personligen utföra tandsjukvård, är icke
riktigt. Åtagandet innebär endast, att lärare skola utöva tillsyn över och
ta ansvar för tjänstgörande kandidaters verksamhet.

En väsentlig fråga är rekryteringen till lärartjänsterna. Statsrevisorerna
framhålla, att heltidsanställning skulle tillförsäkra högskolorna erforderlig
tillgång till kvalificerade tandläkare. Organisationerna ha en avvikande
mening. All sannolikhet talar för, att möjligheten till fri yrkesutövning
vid sidan av lärare- och forskningsuppgifterna breddar rekryteringsbasen.
Det framgår ej minst av den stora grupp högt kvalificerade lärare vid högskolorna,
som förvärvat eller i varje fall grundlagt sin kompetens utanför
tandläkarhögskolornas institutioner.

Den kliniska erfarenhet och vidsyn, som är en så viktig förutsättning
för lärareuppgift vid en tandläkarhögskola, förvärvas säkerligen bättre
av den, som har möjlighet att lägga sin praktiska yrkesutövning eller egna
linjer, än av den, som är bunden av tjänstgöring på en institution med skyl -

476

dighet att avverka ett visst klientel. Om denna erfarenhet kan vinnas i enskild
verksamhet, utan stora kostnader för det allmänna, är väl detta så
mycket bättre. Erfarenheten har också visat att nya idéer och uppslag, utarbetade
och prövade i privatpraktik, ofta sedermera införlivats med utbildningen,
berikat denna och fört utvecklingen framåt.

Även för forskningen gäller vad som sagts om den kliniska erfarenheten.
Tvång är oförenligt med forskargärning. En deltidsanställd lärare kan
disponera över sin fria tid på ett helt annat sätt än den heltidsanställde.
Han kan koncentrera sin förvärvsverksamhet, han kan periodvis helt lägga
ned den för att fullfölja ett arbete. Risken att människor med forskar -intresse skulle låta ekonomiska synpunkter dominera inom den enskilda
verksamheten torde vara minimal. Tvärtom skulle en sådan person frestas
att betrakta sin tjänst inom den kliniska tandvården mera som en uppgift
pro forma.

I jämförelse med det forskningsarbete, som utföres av en akademisk
lärare med fri disposition över en stor del av arbetsdagen, måste forskningen
bli mycket bunden vid en institution där vederbörande dagligen måste utföra
en fixerad mängd rutinarbete och där han dessutom i alltför hög grad bleve
beroende av överordnades åsikter om hans kapacitet.

Det i Umeå införda systemet var en nödfallsutväg, som betingades dels
av. att Patienttillgången i staden och dess omgivningar betraktades som
otillräcklig, dels av att rekryteringen till de många lärartjänsterna i eu så
liten stad nödvändiggjorde speciella anordningar. Huruvida patienttillgången
och lärarrekryteringen blir tillfredsställande vet man ännu inte. Den kliniska
verksamheten har knappast börjat. Anmärkningsvärt är att statsrevisorerna
tagit Umeå-kliniken till mönster utan att taga upp de ekonomiska
frågorna i detta sammanhang.

Stockholm den 24 januari 1957

Svenska Tandläkare-Sällskapet

Henry Beijron
Ordförande

Sveriges Tandläkarförbund

Sven Walden
Ordförande

§ 31 Dispositionen av medel för biträdeshjälp å de allmänna läroverkens

rektorsexpeditioner

Skolöverstyrelsen

Till Konungen

Sedan skolöverstyrelsen genom remiss den 21 december 1956 anmodats
avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört under § 31
i sin berättelse angående dispositionen av medel för biträdeshjälpen å de
allmänna läroverkens rektorsexpeditioner, får överstyrelsen med återställande
av remissakten anföra följande.

477

Den nuvarande biträdesorganisationen vid de allmänna läroverken samt
folk- och småskoleseminarierna tillkom genom beslut av 1953 års riksdag.
Utvecklingen på skolans område har därefter tillfört rektorsexpeditionerna
nya eller ändrade arbetsuppgifter, som i hög grad påverkat arbetsförhållandena
på expeditionerna. Den fortskridande decentraliseringen från överstyrelsen
till rektorerna har vidare icke blott inneburit eu ökning av
rektorernas arbetsområde utan även lagt ett tyngre ansvar på dessa befattningshavare.
Även om de grundläggande principer, enligt vilka den
nya biträdesorganisationen utformats, befunnits riktiga och väl avvägda,
har dock redan från början stått klart, att eu översyn av organisationen
borde komma till stånd, så snart erfarenhet vunnits angående reformens
verkningar i praktiken.

Med hänsyn härtill igångsatte överstyrelsen redan i augusti 1955 en utredning
i ämnet. I februari 1956 var utredningen slutförd och den presenterades
av överstyrelsen i överstyrelsens petita för budgetåret 1957/58. Ett
exemplar av petita har på begäran i september 1956 tillställts revisorernas
kansli. Då frågan sålunda redan är föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
torde redan på denna grund paragrafen icke böra föranleda någon
särskild åtgärd.

I sak vill överstyrelsen i anslutning till de av revisorerna gjorda påpekandena
särskilt framhålla följande.

Enligt revisorernas mening bör det icke få förekomma att vid läroverk
med egen kamrerare, vilken sköter bokföringen, bokslutsarbetet överlåtes
på annan, varigenom statsverket åsamkas viss merkostnad. Revisorerna
finner, att arbetet med att uppgöra bokslut för läroverk icke torde vara
av den svårighetsgrad, att därför erfordras speciell sakkunskap utöver den
kamreraren besitter och att därför i de fall särskild kamrerare finnes anställd
nämnda arbete synes helt böra åvila denne.

Överstyrelsen vill här framhålla, att omfattningen av kamrerarens göromål
är synnerligen varierande vid olika läroverk. Den står givetvis först
och främst i relation till läroverkets storlek men beror även på om högre
biträdestjänst finnes inrättad vid läroverket och om arbetet med uträkning
och utbetalning av avlöningar är förlagt till läroverket eller — såsom i
Stockholm — ombesörjes av annan myndighet. Även andra omständigheter
inverkar på arbetets omfattning, t. ex. om en omfattande fondförvaltning
hör till kamrerargöromålen. överstyrelsen finner det därför fullt berättigat
att vid en del större läroverk kamrerargöromålen uppdelas på flera personer
— icke på grund av ärendenas svårighetsgrad utan på grund av deras
mängd. Revisorerna har icke förebragt någon utredning, som utvisar i vilken
omfattning bokslutsarbetet fullgjorts av annan än kamreraren och
anledningen till att detta skett. Även om det i många fall torde vara ändamålsenligt,
att kamreraren jämväl fullgör bokslutsarbetet, vill överstyrelsen
med hänsyn till vad ovan framhållits starkt ifrågasätta lämpligheten
av att som revisorerna synes åsyfta genom generella, bindande regler låsa
fast denna uppgift vid kamrerarsysslan. Eu sådan ordning kan med hänsyn
till arbetsförhållandena på reklorsexpeditionen icke anses praktisk och
kan i varje fall icke sägas stå i överensstämmelse med biträdesreformens
intentioner. Vid den nuvarande organisationens genomförande betonade
sålunda föredragande departementschefen (prop. 1953: 158 s. 38) under
åberopande av alt förhållandena och behoven växlade starkt från skola
till skola angelägenheten av alt man icke genom alltför snäva beslämmel -

478

ser äventyrade möjligheterna att få bästa utbyte av de medel, som anvisades.

överstyrelsen vill ytterligare särskilt framhålla, att kamrerargöromålens
uppdelning på flera personer i och för sig icke kan medföra någon ökad
kostnad för statsverket. I göromålen ingår nämligen icke några för samtliga
läroverk gällande, fixerade arbetsuppgifter, utan uppgifterna är som
ovan framhållits i hög grad beroende av lokala förhållanden. En merkostnad
för statsverket kan endast uppstå, om arvodet för kamrerargöromålen
är avvägt på ett felaktigt sätt. Beträffande såväl kamrerarens arvode
som arvodena till övrig biträdespersonal torde dock rektors skyldighet att
hålla samtliga utgifter för avlöning av biträdespersonal på rektorsexpeditionen
inom en fastställd kostnadsram utgöra en viss garanti mot att
arvodena sättes för högt.

Revisorerna framhåller vidare, alt utbetalande av särskild ersättning för
schemaläggning icke bör förekomma, enär denna uppgift enligt § 15 läroverksstadgan
ingår bland rektors ämbetsåligganden. Med hänsyn till rektorernas
under senare år alltmer ökade arbetsbörda synes det dock revisorerna
skäligt, att en möjlighet öppnas att i mån av behov överlåta arbetet
med schemaläggningen till sekreteraren. Någon anledning att fördenskull
höja sekreterarens arvode torde enligt revisorernas mening icke föreligga
annat än undantagsvis, nämligen då fråga är om läroverk med mycket
stort antal klassavdelningar.

Överstyrelsen kan icke dela revisorernas uppfattning rörande handläggningen
av schemaarbetet. Schemaläggningen ingår visserligen i rektors
ämbetsåligganden; så är emellertid i princip fallet icke blott med denna
uppgift utan med samtliga de arbetsuppgifter av icke-pedagogisk art, som
enligt läroverksstadgan och andra föreskrifter fullgöres på rektorsexpeditionerna.
Därav följer emellertid icke, att rektor under alla förhållanden
också skall personligen fullgöra hithörande göromål. Eiträdesorganisationen
har ju ställts till förfogande just med uppgift att biträda rektor vid
dessa arbetsuppgifters utförande. På många håll fullgör rektor i stor utsträckning
själv expeditionsgöromål, medan särskilt vid större läroverk
dessa göromål till stor del måste utföras av andra befattningshavare. I den
mån rektor icke själv tar befattning med expeditionsgöromålen, fullgöres
dessa uppgifter emellertid på rektors ansvar. I detta ansvarsförhållande
ligger sålunda sammankopplingen av dessa uppgifter med rektors ämbetsåligganden.
Att i detta hänseende göra någon principiell åtskillnad mellan
schemaläggningen och andra på rektorsexpeditionerna förekommande expeditionella
göromål är sålunda ur såväl formella som sakliga synpunkter
obehövligt.

Beträffande schemaläggningen föreligger vidare enligt överstyrelsens
mening en skillnad mellan arbetets omfattning vid större och vid mindre
läroverk, som är ännu mera markant än beträffande kamrerargöromålen.
Schemaläggningen vid ett stort läroverk är ett komplicerat och tidskrävande
arbete, som i många fall ytterligare kompliceras genom omorganisation,
lärarbrist och lokalbrist vid läroverket. Som ett exempel kan nämnas,
att rektor vid ett större läroverk har uppgivit, att för schemaläggningen
vid läroverket beräknas ungefär 400 arbetstimmar. Redan sekreterarens
övriga göromål under läsåret motiverar ofta, att maximiarvode utgår. Då
enligt nuvarande bestämmelser maximiarvodet icke kan överskridas, synes
det därför i många fall nödvändigt att rektor, om han icke själv kan full -

479

göra schemaarbetet, kan överlämna detta arbete till annan person än
sekreteraren.

Vad överstyrelsen ovan beträffande kamreraren anfört rörande det
mindre ändamålsenliga i att viss arbetsuppgift genom generella bestämmelser
fastlåses vid viss befattningshavare gäller även sekreteraren. Beträffande
såväl sekreteraren som kamreraren bör även framhållas, att det
arvode, som utgår för göromålen på rektorsexpeditionen, vanligen är väsentligt
lägre än de arvoden, som utgår för timlärartjänstgöring, vilken
med nu rådande lärarhrist står lärarna till buds i stor omfattning. Maximiarvodet
till sekreterare och kamrerare utgår fortfarande med 2 400 kronor,
medan timlärararvodena sedan den 1 juli 1953 följt den allmänna
lönerörelsen. Införande av snäva bestämmelser rörande arvodering av
sekreterar- och kamrerargöromålen och dessas fördelning på olika befattningshavare
skulle därför utan tvivel få den konsekvensen, att rektor stode
utan möjlighet att få någon lärare att åtaga sig dessa göromål. Redan nu
bär det på sina håll visat sig utomordentligt svårt för rektorerna att få
hjälp med dessa göromal bl. a. med hänsyn till den ogynnsamma arvoderingen.
Överstyrelsen har därför i sina anslagsäskanden föreslagit en höjning
av maximibeloppet för sekreterar- och kamrerararvodena.

Revisorerna finner vidare det vid vissa läroverk tillämpade förfaringssättet
att anlita ett flertal olika personer sasom tillfällig arbetshjälp å rektorsexpeditionerna
mindre rationellt och anser, att där så låter sig göra,
hel- eller deltidsanställda befattningshavare bör anlitas för nu ifrågavarande
arbetsuppgifter.

Överstyrelsen vill beträffande detta påpekande först framhålla, att för
den här avsedda posten helt godtyckligt valts beteckningen tillfällig arbetshjälp,
medan den i själva verket lika gärna kunde ha benämnts övrig
biträ despersonal, varvid karaktären av tillfällig anställning skulle ha blivit
mindre poängterad. Till den ifrågavarande anslagsposten har nämligen
hänförts den del av anslagsbeloppet, som icke åtgår till sekreterare, kamrerare
och lönegradsplacerad biträdespersonal. överstyrelsen har alltsedan
biträdesreformen i olika sammanhang framhållit fördelen för läroverken
av att lönegradsplacerade tjänster där så kan ske får ersätta arvodesanställd
personal, med den påföljden att årligen ett antal lönegradsplacerade
biträdestjänster inrättats, så att dessa nu uppgår till sammanlagt 100 vid
de allmänna läroverken. De högre allmänna läroverk, vid vilka lönegradsplacerad
biträdestjänst icke är inrättad, är ett fåtal. De fristående realskolorna
har återigen i de allra flesta fall ett så lågt anslagsbelopp, att det
icke är tillräckligt för inrättande av biträdestjänst med hel- eller deltidstjänstgöring.

Vid en del läroverk finns särskilda skäl att behålla eu organisation med
arvodesanställd biträdespersonal i stället för lönegradsplacerad. Det förekommer
nämligen vid nagra läroverk, att pa rektorsexpeditionen tjänstgör
eu person, som blivit väl förtrogen med arbetet, men som icke kan eller
av skilda skäl icke önskar förordnas på lönegradsplacerad tjänst, överstyrelsen
undersöker varje år vilka möjligheter del finns atl förändra
anställnings fö rhå llandena för sådan arvodesanställd personal. I de fall
dä rektor på grund av risken all förlora eu medhjälpare, som är väl förIrogen
med sina arbetsuppgifter, motsätter sig eu förändring, har överstyrelsen
icke anselI sig böra föreslå (resp. besluta angående) inrättande
av lönegradsplacerad tjänst.

480

Förutom sistnämnda kategori, som döljer sig under den måhända vilseledande
beteckningen tillfällig arbetshjälp, finnes arvodesanställd personal
av skiftande slag. På grund av arbetets art blir det ofta nödvändigt för
rektorerna att fördela arbetsuppgifterna på ett flertal olika personer. Även
om i vissa fall anslagsposten till tillfällig arbetshjälp vid ett läroverk skulle
vara tillräcklig för att t. ex. en halv biträdestjänst i reglerad befordringsgång
skulle kunna inrättas, kan göromålen vara av alltför disparat karaktär
för att kunna sammanföras till en tjänst. Ur denna anslagspost utgår
nämligen ofta ersättning för sådant arbete som schemaläggning, som lämpligen
bör utföras av eu erfaren lärare, och t. ex. renskrivningsarbete, som
ofta med fördel kan utlämnas till en maskinskrivningsbyrå. Enligt överstyrelsens
uppfattning torde det fastställda anslagsbeloppet i varje enskilt
fall bäst utnyttjas, om rektor har fria händer att fördela det disponibla
anslaget till övrig arvodesanställd personal på det sätt som han med hänsyn
till personliga förutsättningar hos personalen och andra lokala förhållanden
finner lämpligast.

Att överkvalificerad arbetskraft (lärare) användes till rutingöromål är som
revisorerna framhåller i många fall oundvikligt med hänsyn till svårigheterna
på vissa orter att erhålla arbetskraft. Beträffande vad revisorerna
anför rörande ersättningens beräkning efter arbetets art och icke efter
vederbörandes löneställning bör framhållas, dels att det icke ansetts lämpligt
att fastställa storleken av det arvode, som skall utgå för olika göromål,
dels att det — som överstyrelsen tidigare framhållit beträffande arvodet
för kamrerargöromålen — ligger i rektors eget intresse att icke utbetala
för höga arvoden. Även om så i några fall skett, torde i allmänhet rektorernas
önskan att få ut mesta möjliga biträdeshjälp ur det enligt deras
mening (se petita) alltför knappt utmätta anslagsbeloppet utgöra en spärr
mot för höga arvoden.

Vidare framhåller revisorerna, att vid eu del stora läroverk de till biträdeshjälp
å rektorsexpeditionerna anvisade medlen icke til! fullo utnyttjats.
I en tablå har revisorerna sammanställt vissa uppgifter rörande fastställda
och utbetalade belopp avseende budgetåret 1955/56. I bifogade PM
har överstyrelsen gjort vissa påpekanden rörande sagda tablå.

överstyrelsen vill framhålla, att i den del av de påtalade fallen skillnaden
mellan det fastställda och det utgående anslagsbeloppet torde bero
på att den lön. som enligt Saar utgår till lönegradsplacerad biträdespersonal.
understigit de fasta delbelopp, varmed inrättad biträdestjänst enligt
Kungl. Maj:ts bestämmelser belastar anslagsbeloppet. (1 en del fall har
motsvarande överskridande av det fastställda anslagsbeloppet föranletts av
att de utgående lönerna överstigit de fasta delbeloppen.) Detta förhållande
sammanhänger sålunda med konstruktionen av anslaget till biträdeshjälp.

1 några fall har rektor enligt uppgift icke kunnat utbetala det belopp
(eller del av belopp), som avsatts till sekreterare eller kamrerare, enär
ingen lärare velat åtaga sig arbetet och rektor nödgats själv utföra arbetet.

f andra fall har ett belopp sparats av rektor för att vid behov användas
för oförutsedda utgifter vid budgetårets slut men då icke kunnat utnyttjas.

överstyrelsen har särskilt undersökt förhållandena vid de i tablån upptagna
läroverken, vid vilka det utbetalade anslagsbeloppet med minst 2 000
kronor understiger det fastställda beloppet. I några av dessa fall torde den
bristande överensstämmelsen i tablån mellan det fastställda och det uttagna
beloppet bero på att rektors rekvisition av en del av anslagsbeloppet

481

gjorts omedelbart före eller strax efter budgetårets utgång. Sålunda har
rektor vid högre allmänna läroverket i Jönköping meddelat, att han någon
av de sista dagarna i juni 1956 rekvirerat över 2 800 kronor, vilket enligt
rektors uppgift utgjorde hela återstoden av det av överstyrelsen för budgetåret
1955/56 fastställda anslagsbeloppet. Rektor vid högre allmänna läroverket
i Västerås har förklarat, att han i början av juli 1956 rekvirerat
något mer än 2 500 kronor för att utbetala arvoden för arbete, som utförts
på rektorsexpeditionen under budgetåret 1955/56. Vid dessa två läroverk
synes sålunda hela det för 1955/56 fastställda anslagsbeloppet ha utnyttjats.
Vid högre allmänna läroverken i Linköping och Ystad har däremot på
grund av särskilda omständigheter en stor del av anslagsbeloppet under
budgetåret 1955/56 inbesparats. Vid högre allmänna läroverket i Linköping
är orsaken enligt vad läroverkets nuvarande rektor upplyst den, att eu
vaktmästare vid läroverket, som numera avgått, fullgjort en stor del av
arbetet på rektorsexpeditionen. Rektor handlade själv delvis schemaarbetet.
Sedan nu reklorsbyte ägt rum vid läroverket, kommer arbetet på rektorsexpeditionen
att organiseras på annat sätt. Rektor vid högre allmänna läroverket
i Ystad har meddelat, att lokalsvårigheterna vid läroverket hittills
hindrat ett effektivt utnyttjande av anslagsbeloppet, enär rektor, sekreterare
och kanslibiträde haft samma arbetsrum och utrymme knappast kunnat
beredas ytterligare personal. För innevarande år har rektor dock trots
lokalsvårigheterna anställt en extra maskinskriverska och räknar därför
med att det fastställda anslagsbeloppet i fortsättningen skall komma att
helt utnyttjas.

Enligt vad överstyrelsen kunnat finna torde därför den skillnad, som
enligt de av revisorerna anförda exemplen vid vissa läroverk uppstått mellan
fastställda och disponerade anslagsbelopp till arbetshjälpen på rektorsexpeditionerna,
vara endast skenbar eller bero på särskilda omständigheter.
Man torde därför icke av dessa fall kunna draga någon som helst
slutsats rörande behovet av en omprövning av grunderna för beräkningen
av anslagsbeloppen till respektive läroverk.

Slutligen ifrågasätter revisorerna en omprövning av grunderna för beräkning
av anslagsbeloppen till de mindre realskolorna. Som överstyrelsen
ovan framhållit, har utredning avseende biträdesorganisationen av överstyrelsen
framlagts i september 1956. Ett väsentligt avsnitt av utredningen
behandlar den av revisorerna berörda frågan.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner överstyrelsen revisorernas framställning
icke böra föranleda någon särskild åtgärd.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Rosén, ledamöterna
Sjöstedt och Grendin samt förste byråsekreteraren Romberg, föredragande.

Stockholm den It) januari 1957

Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN

KARIN ROMBERG

Anna-Greta Wallin

31 Rev. berättelse ang. statsverket är 1950. II

482

rörande vissa uppgifter i den av riksdagens revisorer sammanställda tablån
rörande fastställda och utbetalade belopp till biträdeshjälpen på rektorsexpeditionerna
vid vissa allmänna läroverk under budgetåret 1955/56.

1. Vid högre allmänna läroverket i Hässleholm har anslagsposten till
tillfällig arbetshjälp angivits vara 1 192. Det av överstyrelsen fastställda
beloppet är 1 992.

2. Vid högre allmänna läroverket i Skövde har anslagsposten till tillfällig
arbetshjälp angivits vara 5 326, vilket synes bero på en förväxling
med motsvarande anslagspost vid högre allmänna läroverket i Skara. Det
av överstyrelsen för tillfällig arbetshjälp fastställda beloppet för högre allmänna
läroverket i Skövde är 4 566.

3. Vid högre allmänna läroverket i Västerås har i den av revisorerna
sammanställda tablån upptagits endast den ena av de två vid läroverket
befintliga kanslibiträdestjänsterna. Enligt vad rektor meddelat, har dock
under budgetåret 1955/56 båda tjänsterna uppehållits och lön sålunda utbetalats
till båda kanslibiträdena.

4. Vid högre allmänna läroverket i Östersund har i tablån angivits, att
till lönegradsplacerad biträdespersonal utbetalats 14 336 kronor. Enligt vad
rektor i till överstyrelsen insänd specifikation av utgifterna till biträdespersonal
under budgetåret 1955/56 uppgivit har sagda anslagspost utgått
med 7 314 kronor.

Riksräkenskapsverket

Underdånigt utlåtande

Med hänsyn till den av revisorerna konstaterade ojämnheten beträffande
tilldelningen och dispositionen av de för biträdeshjälp å de allmänna läroverkens
rektorsexpeditioner anslagna medlen får riksräkenskapsverket
tillstyrka den av revisorerna ifrågasatta omprövningen av grunderna för
beräkningen av dessa medel.

Beträffande revisorernas uttalande i fråga om ersättning för uppgörande
av arbetsordning (schema) får riksräkenskapsverket framhålla, att bestämmelsen
i § 15 läroverksstadgan om rektors skyldighet att uppgöra och bestämma
arbetsordningen icke synes utgöra hinder för rektor att uppdraga
åt honom underställd personal att mot skälig ersättning biträda med den
rutinmässiga delen av detta arbete.

I detta ärendes handläggning ha, förutom undertecknade, byråchefen
Stenström och t.f. byråchefen M. Oredsson deltagit.

Stockholm den 14 januari 1957

GÖSTA RENLUND

KERSTIN LUNDÉN

483

Jordbruksdepartementet
§ 32 Torrläggningsföretaget Vebomark
Lantbruksstyrelsen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt lantbruksstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört
rörande torrläggningsföretaget Vebomark i Lövångers socken, Västerbottens
län. Med anledning härav får lantbruksstyrelsen anföra följande.

Lantbruksstyrelsen får först framhålla, att torrläggningsföretaget vid tidpunkten
för dess igångsättande väl anslöt sig till de riktlinjer, som då
gällde för den statliga verksamheten till främjande av jordbrukets utveckling
i övre Norrland. På grund av den starka ägosplittringen framstod det
tydligen i detta fall som den mest lämpliga arbetsmetoden att hela Vebomarksträskets
ägoområde sammanfördes på en hand för att torrläggas och
uppdelas på rationellt sätt. Åtgärden att låta egnahemsorganen mottaga
hela området som gåva och sedan svara för torrläggningen och uppdelningen
får även ses som ett försök, syftande till att nå praktiska erfarenheter
av denna arbetsmetod, och det var enligt lantbruksstyrelsens mening med
hänsyn till dåvarande förutsättningar väl motiverat att gripa sig an med
projektet på sätt som skett.

Lantbruksnämnden har i yttrande, som bifogas, redogjort för torrläggningens
genomförande och för den nuvarande situationen. Därav framgår
bland annat att torrläggningen utförts inom den beräknade kostnadsramen,
trots att arbets- och materialpriser stigit avsevärt under tiden från projekteringen
till avslutandet av arbetena. Vid bedömning av företagets ekonomiska
utfall och statens insatser bör beaktas, att företaget icke åtnjutit
bidrag till högre belopp än som följde av de normalt tillämpade bidragsreglerna.
Då statsbidraget beviljades år 1946 gällde nämligen att bidrag
till företag av denna omfattning beviljades till 50 % av kostnaderna.
Även om företaget drivits av enskilda delägare hade statsbidrag sålunda
beviljats till sagda procent, och de återstående kostnaderna för torrläggningen
skulle då uppgå till omkring 965 kronor per hektar. Lantbruksnämnden
har nu ansett att denna kostnad bör täckas genom försäljningspriserna
vid överlåtelser av marken för kompletteringsändamål.

Enligt lantbruksstyrelsens mening innebär förstärkningen av de kringliggande
jordbruken och omfördelningen av de splittrade innehaven i Vebomarksträsket
en så betydande och angelägen rationalisering att företaget
måste anses vid försvarligt även om något mer av torrläggningskostnaderna
än det redan utbetalade bidraget skulle komma att stanna på statsverket.
Styrelsen får i detta sammanhang erinra om att avdikningskungörelsen år
1951 ändrades (kk nr 414/1951) därhän, att enligt nu gällande bestämmelser
bidrag kan beviljas normalt med 40 °/o av den godkända kostnaden
men med högre belopp, därest företaget på grund av planerad yttre rationalisering
utföres på mera kostsamt sätt än som eljest varit erforderligt
eller en höjning av bidraget eljest finnes skälig på grund av särskilda

484

omständigheter. Samma regler äro enligt rationaliseringskungörelsen (nr
159/1956) tillämpliga beträffande bidrag till fullföljdsåtgärder av sådant
slag (odling in. in.), som erfordras för att den torrlagda marken i Vebomarksträsket
skall bli iståndsatt till brukning.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning bör man givetvis eftersträva att
intressenterna själva ta hand om utförandet av förekommande jordförbättringsåtgärder.
Det bör icke ifrågakomma att staten i egen regi genomför
sådana åtgärder annat än i undantagsfall, då synnerligen starka skäl
tala för en sådan lösning. I föreliggande fall får det emellertid med hänsyn
till av lantbruksnämnden berörda omständigheter och till vikten av att
företaget genomföres rationellt anses välmotiverat att nämnden låtit utföra
plöjning in. m. för att få området i tillfredsställande skick. Jordbrukarna
torde ha blivit mer angelägna att köpa, sedan de sett odlingsresultatet,
och kostnaderna torde ha hållits nere genom att arbetet utförts i större
skala. Vid bedömningen av åtgärderna ur ekonomisk synpunkt och vid
prissättningen för försäljning bör man också räkna med att odlingskostnaderna
— såsom ovan nämnts — till en avsevärd del skulle ha täckts av
statsbidrag, om utförandet överlämnats till de enskilda jordägarna.

På grund av det anförda förordar lantbruksstyrelsen att lantbruksnämnden
under innevarande år söker fullfölja det pågående arbetet med att
sätta området i stånd till växtodling. Styrelsen förutsätter att området uppdelas
och försäljes till förstärkning av närliggande jordbruk så snart lämpligen
ske kan.

Utvecklingen under senare år har lett till att det som regel icke framstår
som ekonomiskt försvarligt att genomföra större torrläggningsföretag i
syfte att erhålla mark för nyodling. Statsmakterna ha också de senaste
åren — bland annat på grund av påpekanden från riksdagens revisorer —
uttalat att stark återhållsamhet bör iakttagas vid beviljandet av statliga
stödåtgärder till dylika företag. Den senaste tidens utveckling har enligt
lantbruksstyrelsens mening givit allt större anledning till sådan återhållsamhet.

I detta ärendes slutliga behandling ha deltagit generaldirektören, överdirektören
Wetterhall, föredragande, samt byråcheferna Hägglund och
Ståhlberg.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
C.-H. NORDLANDER

HARALD STÅHLBERG

Bilaga

Till Kungl. Lantbruksstyrelsen, Stockholm

Med anledning av riksdagens revisorers uttalande om Vebomarksträsket
i Lövångers socken får lantbruksnämnden anföra följande.

Lantbruksnämnden vill till en början erinra om att Vebomarksträsket
förvärvades av egnahemsnämnden såsom en gåva med stöd av bestämmelserna
i kungörelsen nr 212/1936 angående särskild jordanskaffningsverksamhet
i Västerbottens och Norrbottens län. I 2 § utsäges sålunda att vid
utövande av verksamhet enligt denna kungörelse har egnahemsnämnd att

485

tillse, å ena sidan att statens ekonomiska intresse tillgodoses och å andra
sidan att jordupplåtelserna ske under sådana villkor, att innehavarna kunna
antagas bliva i stånd att fullfölja företagen. Vidare säges i punkt 3
nämnda § att det åligger egnahemsnämnd att i den omfattning nämnden
prövar ändamålsenligt föranstalta om väg-, dikes-, odlings-, byggnads- och
andra arbeten för områdets iordningställande.

Beslut om statens medverkan till ifrågavarande företags utförande torde
sålunda ha fattats i medvetande om att statsverkets kostnader skulle kunna
komma att överstiga de statsbidrag, varmed dylika företag i allmänhet
understöddes. Det statsbidrag som år 1946 beviljades till Vebomarksträskets
torrläggningsföretag av år 1944 utgick efter då gällande normer med
50 °/o av kostnaderna. Någon favorisering av detta företag har sålunda
inte ägt rum. Egnahemsnämndens tidigare liksom lantbruksnämndens senare
åtgärder ha emellertid grundat sig på den uppfattningen att företaget
skulle kunna genomföras med författningsenligt statsbidrag och att jordbrukarna
sknlle kunna betala alla kostnader utöver statsbidraget. Den
uppfattningen har fått ytterligare stöd, då det visade sig att företaget, trots
väsentliga fördyringar av arbetskostnaderna under tiden 1946—1952, likväl
kunde genomföras till den ursprungliga kostnadsberäkningen, 690 800 kronor.
Jordbrukarna ha emellertid, sedan företaget började närma sig slutförandet,
hävdat att de inte kunde gå med på att betala jorden efter de
normer lantbruksnämnden prissatte odlingsmarken.

Då nämnden sålunda vårvintern 1955 sammankallade byborna för att
få dessa att överta träsket i enlighet med upprättad fastighetsplan och till
ett pris av cirka 1 000 kr/ha vid köp eller 60 kr/ha och år vid arrende,
vägrade jordbrukarna bestämt att acceptera nämndens villkor. Någon tid
efter sammanträdet ingåvo de till lantbruksnämnden genom RLF:s lokalavdelning
ett anbud, som bär återges oavkortat:

»Med anledning av Lantbruksnämndens, vid dess senaste sammanträde
i Vebomark, antydda försäljnings- och arrendepriser har största delen jordintresserade
stått tvekande inför teckningen å de listor som nämnden utlämnat
och återfordrat omkring den 15/5 1955. Anledningen härtill är prisfrågan.

Veboinarks RLF-avd. har vid sammanträde den 12/5 ånyo diskuterat
frågan (enär de flesta är RLF medlemmar) och kommit till nedan nämnda
resultat.

För alt förhandlingar om köp eller arrende skall komma till stånd,
måste priset sänkas (ill vid köp 800 kronor per har för fullgod jord och
vid arrende till 40 kronor per har. Arrendetiden utsträckes till 10 år,
varunder nämnden svarar för rensningen av huvudkanalerna. De som önskar
köpa jorden fordrar att nämnden svarar för rensningen under 15 år
från köpets undertecknande.

Här anförda priser äro angivna under förutsättning att vid köp eller
arrende å all mark elt odlingsbidrag å 40 °/o skall utgå efter den beräknade
odlingskostnaden, 1 200 kronor per har, eller alternativt alt nämnden helt
svarar för odlingsarbetet av marken.

Samtliga undertecknade anhålla alt Lantbruksnämnden beslutar i enlighet
med här ovan anförda.»

Detta anbud är undertecknat av 43 jordbrukare.

Anbudet torde bära vittne om att intresse från jordbrukarnas sida finns
alt överta träsket. Lantbruksnämnden ansåg sig böra förkasta anbudet och

486

beslöt i stället att odla i egen regi, enligt uttalande av riksdagens revisorer
vid studiebesök i Vebomark år 1954. Nämnden utannonserade odlingsarbetet
och 13 anbud avgåvos med en genomsnittlig odlingskostnad av 211
kr./lia. Odlingen bortsattes för 100 kr./ha till två traktorägare. På grund
av för svag upptorkning av träsket under 1955 gick odlingsarbetet till en
början rätt dåligt. Under 1956 har odlingsarbetet gått bra och plöjningen
beräknas bli avslutad innevarande år.

Vid sammanträde med byborna hösten 1956 började eu viss optimism
göra sig gällande bland dem. Kanalerna hade stabiliserats och farhågorna
för igenslamning syntes överdrivna. Det goda odlingsresultatet under året
inverkade också fördelaktigt på jordbrukarnas inställning. Från jordbrukarhåll
medgav man nu öppet, att det var fördelaktigare att köpa den
odlade marken till ett pris av 1 150 kr./ha än råmark för 1 000 kr./ha.
Någon direkt opposition mot prissättningen förekom inte heller. Till denna
jordbrukarnas mera optimistiska inställning torde ha bidragit de utmärkta
resultaten från några mindre provodlingar. Jordbrukarnas ökade insikter
om värdet av de stora kväve- och kaliförråden i marken ha förmodligen
också bidragit till att oppositionen mot prissättningen tystnat.

På grund av svavelbalten i matjordslagret bör växtodligen på träsket inte
påbörjas förrän ett par år efter plöjningen. Eftersom nämnden bortsatt
odlingen av hela träsket, bör också odlingen få slutföras i nämndens regi.
Därmed skapas garantier för att odlingen verkligen blir slutförd. Det förhållandet
att eu del sämre jordbruk nedläggas och att många andra ofullständiga
jordbruk försvinna genom sammanläggning och yttre rationalisering
begränsar i och för sig icke värdet av Vebomarksträskets uppodling
för komplettering av ofullständiga jordbruk. Det föreligger nu ett rätt starkt
intresse bland jordbrukarna i Vebomark att rationalisera sina fastigheter
genom tillköp från träsket, och behovet av tillskottsmark är större än vad
som kan tillgodoses från träsket.

Det finns ingen anledning att i dagens läge se pessimistiskt på detta
företag och begränsa statens åtaganden till mindre ekonomiska insatser än
vad författningsenliga statsbidrag erbjuda. Här vinnes ypperlig odlingsmark
med utmärkt läge för komplettering av de ofullständiga jordbruken
runt träsket. Nämnden vill erinra om revisorernas uttalande vid besöket
1954 att »sådan god mark bär vi ont om i vårt land och vill jordbrukarna
inte betala nämndens pris, så bör nämnden ta hand om träsket och se till
att det blir brukat som åker». Nu behöver lantbruksnämndens åtgärder
sannolikt inte bli så omfattande. Allt talar för att jordbrukarna själva ta
hand om träsket på nämndens villkor, då det blir dags för växtodling. Det
är dock angeläget, att nämnden får arbeta utan nya hindrande direktiv
åtminstone ett par år till, om företaget skall kunna genomföras och bli
till avsedd nytta.

På grund av den korta remisstiden har lantbruksnämnden inte hunnit
sammankallas. Undertecknad har efter samråd med nämndens vice ordförande
i korthet redovisat nämndens uppfattning om företaget.

Umeå den It januari 1957

På lantbruksnämndens vägnar:

N. J. Dannborg

487

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har länsstyrelsen anmodats
avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
torrläggningsföretaget Vebomark.

Med anledning hära,v överlämnar länsstyrelsen från lantbruksnämnden
i länet infordrat yttrande1, vilket av länsstyrelsen åberopas såsom eget
utlåtande i ärendet.

I ärendets slutliga handläggning ha deltagit landssekreteraren Lennart
Lindblad och förste länsassessorn L. Hultman, den senare föredragande.
Umeå i landskansliet den 15 januari 1957

Underdånigst
LENNART LINDBLAD

L. HULTMAN

Likalydande med den å sid. 484—486 intagna bilagan.

488

Handelsdepartementet

§ 33 Visst lån ur sågverkslåncfonden

Statskontoret

Till Konungen

Statskontoret vill i anledning av vad revisorerna uttalat särskilt framhålla
angelägenheten av att — innan lån beviljas — en ingående objektiv undersökning
företages rörande lånesökandes ekonomiska ställning samt värdet
av den säkerhet, som erbjudes för lån. I de fall, då säkerheten därvid icke
befinnes helt betryggande men lån dock anses böra lämnas, lärer i enlighet
med 6 § lånekungörelsen böra föreskrivas, att lånet skall lyftas successivt
efter tillstyrkan av kommerskollegium. Kollegium kan härvid övervaka,
att lånemedlen användas till avsedda åtgärder.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Kull.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

OLOF WALLIN

Ruth Malmgren

Kommerskollegium

Till Konungen

Sedan Kommerskollegium genom remiss den 2 januari 1957 anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade revisorer anfört
i sin berättelse § 33 i fråga om lån ur sågverkslånefonden till firma Blikstorps
träindustri, Blikstorp, får kollegium anföra följande.

Den 12 maj 1955 beviljade Kungl. Maj:t Göran Rittfeldt med firma
Blikstorps träindustri, Blikstorp, lån från sågverkslånefonden å 350 000
kronor efter utredning och förslag av Kollegium, avgivet den 1 april 1955.
I fråga om lånesäkerheterna hade Kollegium uppgivit att den intecknade
fastigheten Bleckstorp l30 hade värderats till 296 900 kronor och förlagsegendomen
värderats till 700 000 kronor, därav maskiner 300 000 kronor
och virkeslager 400 000 kronor.

Sedan låntagaren på egen begäran den 25 november 1955 försatts i konkurs,
såldes fastigheten vid exekutiv auktion den 8 mars 1956 för 20 000
kronor, vilket icke medförde någon utdelning på statsverkets fastighetsinteckningar.
Statsrevisorerna räknar heller icke med att förlagsinteckningarna
komma att säkerställa återbetalning av mer än någon ringa del
av lånet.

489

Av konkursförvaltarens berättelse, som Kollegium under hand fått taga
del av, framgår dels att fastigheten Bleckstorp l30 i konkursbouppteckningen
upptagits till taxeringsvärdet 36 000 kronor men att fastigheten tidigare
i samband med gäldenärens betalningsinställelse av två namngivna personer
värderats till 193 520 kronor, dels att maskiner och virke efter särskild
värdering upptagits till 152 100 resp. 137 400 kronor, därav sågat virke
30 164 kbf å 4 kr/kbf.

I fråga om den intecknade fastigheten anse statsrevisorerna att även
om värderingar kunde utfalla olika och en exekutiv auktion i samband
med konkurs icke vore ägnad att framlocka det mest gynnsamma köpeanbudet
— utgången av den exekutiva auktionen gåve stöd för slutsatsen
att den genom Kollegium införskaffade värderingen icke varit hållbar och
för den skull icke bort av Kollegium godtagas, det senare även på grund
av att revisorerna ifrågasatte de genom Kollegium anlitade värderingsmännens
tillförlitlighet. Rörande den intecknade förlagsegendomen anmärka
statsrevisorerna på att Ivollegii värdering icke upptagit någon maskin- och
inventarieförteckning samt uppgift om inneliggande lagers storlek. Mot bakgrunden
av det inträffade finna därför statsrevisorerna att det sätt pa vilket
ärendet förberetts inom Kollegium icke varit till 1 redsställande.

Kollegium får till en början allmänt framhålla att Kollegium vid en bedömning
av värdet av erbjudna lånesäkerheter i form av fastighets- och
förlagsinteckningar självfallet infordrar behövlig specifikation av den värderade
egendomen. Så har även skett i förevarande låneärende såväl i fråga
om fast som lös egendom. Då det gäller ett i gång varande sågverk där
hjälpmaskiner och inventarier oftast äro av tämligen ensartad beskaffenhet
anser Kollegium dock icke en fullständig inventarieförteckning upptagande
varje redskaps värde i regel vara erforderlig. Däremot plägar icke Kollegium
i sina utlåtanden till Kungl. Maj:t redovisa sådana eller liknande detaljuppgifter,
då ju dessa förvaras hos Kollegium och sålunda vid behov
finnas tillgängliga där. Såvitt Kollegium har sig bekant synes dock statsrevisorerna
icke hos kollegium ha gjort sig underrättade om ärendets handläggning
där.

Å fastigheten Bleckstorp l30 fanns såväl vid Kollegii besiktning den 9
februari 1955 som vid värderingen i mars månad 1955 förutom sågverksbyggnad
uppförd hyvelbyggnad och transformatorstation. Under sommaren
1955 revs hyvelbyggnaden och uppfördes ett magasin för torkat
virke, i anslutning till vilket hyvelmaskiner uppställdes. Hyvelbyggnaden
med hvvelmaskin hade värderats till 60 000 kronor. Da något värderingsinstrument
till den av statsrevisorerna åberopade fastighetsvärderingen å
193 520 kronor icke finnes med i handlingarna rörande konkursbouppteckningen
och det sålunda icke framgar vilka byggnader som värderingen
omfattat, har Kollegium från värderingsmännen inhämtat kompletterande
uppgifter. Värderingen i fråga gjordes den 15 november på begäran av låntagaren
och i samband med då pågående underhandlingar om ackordsuppgörelse.
Värderingen hade emellertid icke kommit att omfatta tiansforma
törsta t ionen. Den ene av värderingsmännen har tidigare värderat denna
till 45 000 kronor. De av statsrevisorerna åberopade värderingarna,
296 900 kronor och 193 520 kronor, äro därför icke utan vidare jämförbara.
Tages hänsyn till här nämnda förhallanden skulle värdena i fråga komma
att belöpa sig till 276 900 resp. 238 500 kronor, eu skillnad alltså av ej fullt
l4"/o. Även om olika uppfattning kan råda om eu fastighets värde har dock

490

Kollegium svårt att förstå att utgången av den exekutiva auktionen — där
mga intresserade köpare för att köpa och driva sågverket funnos, och där
endast etl anbud avgavs, som låg väsentligt under det mycket låga taxeringsvärdet
skulle kunna läggas till grund för en bedömning av hållbarheten
hos den av'' Kollegium föranstaltade värderingen.

I fråga om de genom Kollegium i mars månad 1955 anlitade värderingsmännen
får Kollegium framhålla att Kollegium vid eu bedömning av den
fasta och lösa egendomens värde ej som revisorerna antyda varit hänvisad
till uteslutande de av värderingsmännen utfärdade intygen. Vid den förenämnda
besiktningen av anläggningen den 9 februari 1955, som utfördes av
chefen för Kollegii industribyrå och av Kollegium tillkallad expert, hade
besiktningsmännen tillfälle att bl. a. även taga del av tidigare värderingsresultat.
De i mars månad 1955 gjorda värderingarna har Kollegium också
ansett sig kunna bedöma som tämligen normala. Att eu av'' värderingsmännen
sedan visat sig vara kompanjon med låntagaren vid ett i revisorernas
berättelse omnämnt företag har såvitt Kollegium kunnat finna icke inverkat
på resultatet av värderingen. Sakförhållandet var för övrigt vid tillfället i
fråga för Kollegium ej bekant. Den andre värderingsmännen är visserligen
poliskonstapel, sedan år 1943 i Blikstorp, men dessutom brandchef och van
vid olika utredningar och värderingsuppdrag. Som medvärderingsman har
Kollegium därför icke haft någon erinran att göra mot honom.

Rörande den lösa egendomen som blivit föremål för förlagsinteckning angav
Kollegium i sin förenämnda skrivelse den 1 april 1955 värdet för maskiner
till 300 000 kronor. Av denna summa kommer emellertid 140 000 kronor
på vissa maskiner såsom stockspel, transportörer, kantverk, hjälpmaskiner,
elektriska motorer och truckar, medan räls, växlar, diverse inventarier och
lastbilar värderats till 160 000 kronor. I fråga om de maskinella hjälpmedlen
föreligger sålunda ej någon egentlig skillnad i värderingarna, medan i fråga
om bilbestandet, enligt vad Kollegium inhämtat, viss förändring skett under
tiden mellan värderingarna.

Vad slutligen virkeslagret beträffar brukade värdet av det sågade virket
under normala förhållanden variera från lägst 400 000 kronor upp till
1 500 000 kronor, i regel mellan 700 000 och 900 000 kronor. Den 1 januari
1955 uppgick lagret sålunda till 800 000 kronor för vilket belopp det även
var brandförsäkrat. ^ id värderingen i mars månad 1955 medtogo värderingsmannen
endast det sågade virke som fanns upplagt i brädgården, däremot
icke andra smärre lager av sågat virke eller timmerlager. Lagret i brädgården
utgjordes av 100 staplar med i genomsnitt 1 000 kbf och värderades till ett
pris av 5 kr/kbf eller tillhopa 500 000 kronor. Efter nedskrivning med 20 %
fastställde värderingsmännen värdet till 400 000 kronor. Ett övervärde av
minst 100 000 kronor får därför anses ha förefunnits vid värderingstillfället.

id konkurstillfället däremot fanns av sågat virke i lager endast c:a 30 000
kbf av så gott som uteslutande utskottskvalitet med ett pris av 4 kr/kbf.
En lagerminskning — något som man alltid får räkna med i liknande situationer
— hade sålunda ägt rum med c:a 70 000 kbf.

I anledning av statsrevisorernas uttalande att endast eu mindre del av
lånet kommit till avsedd användning vill Kollegium framhålla att såväl justerverk,
virkeslada som silos för spån och flis voro uppförda samt barkmaskin
och flistugg beställda. Barkmaskinen hade även levererats men återtagits
av leverantören enär låntagaren icke fullgjort sina betalningsåligganden.
Att som revisorerna föreslå sågverkslån skulle utbetalas efter hand som

491

det styrkes att arbetet fortskrider kan visserligen ur statens synpunkt anses
önskvärt men låter sig oftast svårligen genomföras med hänsyn till låntagarnas
i regel knappa tillgång på rörelsekapital och att tillfälliga banklån eller
ökad checkräkningskredit i nuvarande kreditläge endast i ringa omfattning
står till förfogande. Sågverkslånen äro ju också avsedda för finansiering av
den del av kostnaderna som ej kan bestridas genom lån i bank eller egen
insats. Att mot bakgrund av det nu inträffade anledning skulle finnas att
utfärda skärpta föreskrifter för utbetalande av lån ur sågverkslånefonden
finner därför Kollegium icke föreligga, därest de med lånefondens inrättande
avsedda stödåtgärderna skola få avsedd effekt.

Under åberopande av det anförda hemställer Kommerskollegium att ärendet
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I detta ärendes behandling har förutom undertecknade deltagit kommerserådet
Lindstedt.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
NILS MALMFORS

KNUT A. WICKMAN

B. Wiclström

Utredningen rörande det statliga kreditstödet
åt hantverk oeh småindustri

Till Konungen

Genom remiss den 2 januari 1957 har Kungl. Maj:t anbefallt utredningen
iörande det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri att avgiva
utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse anförts
angående visst lån ur sågverkslånefonden (§ 33). På grund härav får
jag efter att ha samrått med utredningens experter anföra följande.

Revisorerna ha bl. a. föreslagit, att utredningen även skulle få i uppdrag
att pröva behovet av ändrade föreskrifter rörande lån ur sågverkslånefonden.

I de för utredningen utfärdade direktiven ha bland de olika stödformer
för kredit åt hantverk och småindustri och därmed jämförliga företag, som
skulle utgöra föremål för utredningsuppdraget, uppräknats hantverkslånefonden,
fonden för hantverks- och småindustrikredit, företagareföreningarnas
låneverksamhet samt industrigarantilånen. Däremot har den låneverksamhet,
som bedrives genom sågverkslånefonden, icke särskilt omnämnts.

Under utredningsarbetet har framkommit, att ett visst samband finnes
mellan den låneverksamhet, som utredningen enligt direktiven har att behandla,
och den verksamhet, som sker genom sågverkslånefonden. Exempelvis
har företag som på grund av sin belägenhet icke ansetts höra beviljas
sågverkslån — dessa äro avsedda huvudsakligen för företag belägna i södra
Sverige — givits statligt kreditstöd i form av industrigarantilån. Jämväl
finnes exempel på alt etl och samma företag fåll såväl lån ur sågverkslånefonden
som industrigarantilån. Nyssnämnda fond synes nämligen hittills

492

endast ha anlitats för att tillgodose sågverksrörelse i egentlig mening, medan
exempelvis hyvlerier ansetts falla utanför, och därför ha sågverkslån ibland
kompletterats med industrigarantilån. För att få en allsidig och uttömmande
redogörelse för kreditstödet åt hantverk och småindustri samt därmed jämförliga
företag synes därför lämpligt, att utredningsuppdraget jämväl får
avse den verksamhet, som bedrives genom sågverkslånefonden.

I detta sammanhang anser sig utredningen böra omnämna att en jämkning
av utredningsuppdraget jämväl i annat avseende framstår såsom påkallad.
Under utredningsarbetet har nämligen uppmärksammats, att även
vissa andra statliga fonder för kreditstödjande verksamhet, nämligen manufakturförlagslånefonden
och industrilånefonden, samt de kreditstödjande
åtgärder, som från hemslöjdslånefonden kunna lämnas för anläggande av
linberednings- och hampberedningsanstalter, synas ha samband med de i
utredningsdirektiven omnämnda stödformerna. Skäl synes därför föreligga
att låta utredningen jämväl avse nyssnämnda fonder.

Under hänvisning till det anförda får utredningen förorda, att Kungl.
Maj:t måtte förklara, att det uppdrag, som lämnats utredningen angående
det statliga kreditstödet åt hantverk och småindustri eller därmed jämförlig
verksamhet, skall avse jämväl den utlåningsverksamhet, som bedrives från
manufakturförlagslånefonden, industrilånefonden, hemslöjdslånefonden och
sågverkslånefonden.

Stockholm den 16 januari 1957

Underdånigst
YNGVE SÖDERLUND

G. v. Wachenfeldt

§ 34 Svenska institutet för konserveringsforskning
Statens institut för folkhälsan

Till Konungen

Genom remiss den 2 januari 1957 har styrelsen för statens institut för
folkhälsan anbefallts avge utlåtande över vad som anförts i 34 § av statsrevisorernas
berättelse. I anledning härav får jag på uppdrag av styrelsen
anföra följande.

Revisorerna påpekar att, även om konserveringsforskningsinstitutet och
statens institut för folkhälsan lägger skilda aspekter på de problem, som
utgör deras respektive forskningsobjekt, mycket av arbetet är så närliggande,
att ett intimt samarbete borde medföra ömsesidiga fördelar. Revisorerna
pekar härvid framför allt på vissa undersökningsmetodik- och
utbildningsuppgifter. Även enligt institutets mening vore det önskvärt och
viktigt med ett samarbete inom båda dessa områden. Beträffande det förra
har ett sådant samarbete kommit till stånd, i det att konserveringsforskningsinstitutets
förutvarande föreståndare varit medlem av den av folkhälsoinstitutets
styrelse tillsatta nationalkommittén för metodik vid undersökningar
av livsmedel allt sedan denna kommitté inrättades den 13 januari
1948. Däremot har tjänstemän från konserveringsforskningsinstitutet hit -

493

lills icke deltagit i vid folkhälsoinstitutet anordnade utbildningskurser t. ex.
för hälsovårdstillsyningsmän. Ur folkhälsoinstitutets synpunkt skulle det
också vara eu fördel om institutets tjänstemän i lämpliga fall kunde biträda
vid vissa utbildningsuppgifter vid konserveringsforskningsinstitutet. Eu
dylik anordning skulle emellertid medföra ökade utgifter för statsverket.

Även på andra sätt torde, som revisorerna ävenledes framhållit, ett intimare
samarbete kunna bli av värde i vissa fall. Institutet vill här särskilt
fästa uppmärksamheten på den utåtriktade konsumentupplysningen. För
att öka samarbetet torde dock inga särskilda organisatoriska åtgärder fordras.
Framhållas bör emellertid att samarbetsmöjligheterna begränsas dels
av anslagshänsyn och dels därför att inom bada instituten torde förekomma
arbetsuppgifter av den art, att de icke utan vidare kan ställas till annan
än uppdragsgivarens förfogande.

Tomteboda den 21 januari 1957

Underdånigst

ERNST ABRAMSON

Stig Linell

Svenska institutet för konserveringsforskning

Till Konungen

Genom remiss av den 2 januari 1957 har Styrelsen för Svenska Institutet
för Konserveringsforskning beretts tillfälle att avgiva utlåtande över vad
i riksdagens senast församlade revisorers berättelse anförts angående
Institutet. Med anledning härav får Styrelsen anföra följande.

Redogörelserna för den på sin tid tillkallade utredningens betänkande
(SOU 1945: 6) och dennas förslag till inrättande av ett särskilt institut för
konserveringsforskning, för Institutets tillkomst och utvecklingen av dess
verksamhet under den första tioårsperioden samt för avtalsförhandlingarna
mellan Stiftelsen och Forskningsinstitutkommittén rörande nytt avtal
för femårsperioden 1956—61 föranleder intet uttalande från Styrelsens sida.

Vad beträffar revisorernas uttalande, vill Styrelsen inskränka sig till några
kommentarer med avseende på revisorernas synpunkter på verksamheten
under den nu påbörjade femårsperioden.

Rättesnöre för verksamheten utgör avtalet och stadgar fastställda av
Kungl. Maj:t samt av Styrelsen fastställd arbetsordning och övriga föreskrifter.
Styrelsen avser att inom ramen för de årliga anslag, som nu beräknas
stå till förfogande, på mest effektiva sätt söka förverkliga de syften,
som anges i avtalets § 2.

I det nya forskningsprogram som Styrelsen låtit uppgöra för de närmaste
åren har det förutsatts såväl mera långsiktiga som mera kortfristiga arbetsuppgifter,
allt under iakttagande av alt det måste förefinnas en växelverkan
mellan dessa två typer av arbetsuppgifter. Styrelsen räknar med att
den valda fördelningen på ett fördelaktigt sätt skall tillgodose såväl producenternas
som konsumenternas intressen.

Frågan om avvägningen mellan vetenskapligt kvalificerad personal och
hjälppersonal har övervägts mot bakgrund av Institutets anslagsram, över -

494

vägandena har lett till ännu ej fastställda planer på en organisation, som
med eu viss flexibilitet skall kunna grupperas kring projekterade arbeten.

Styrelsen har sålunda tagit Institutets organisation under omprövning
och är i princip inställd på att genomföra den antydda organisationen
ungefär efter de riktlinjer som revisorerna antyder. Sammansättningen av
kompetens och utbildning hos den vetenskapligt kvalificerade personalen
är sådan att det torde vara möjligt att t. v. ej återbesätta vissa vakanta
befattningar. Härigenom skulle frigöras medel, som kan effektivare utnyttjas,
och Styrelsens strävan att åstadkomma bättre villkor för och därigenom
behalla såväl Institutets vetenskapligt kvalificerade personal som
dess hjälppersonal skulle underlättas.

Revisorerna berör även forskningen vid andra institut inom livsmedelsområdet
och särskilt frågan om ett fastare samarbete med Institutet för
Folkhälsan. Revisorerna antyder, hur de tänker sig att detta samarbete
borde uppbyggas, nämligen genom upprättande av kontakt mellan personalen
vid Folkhälsoinstitutet och Konserveringsforskningsinstitutet samt
genom att förestandarna fortlöpande håller varandra underrättade om arbetsprogram
och forskningsuppgifter.

Styrelsen finner ett förtroendefullt samarbete mellan olika forskningsinstitut
viktigt, framför allt da det gäller ett sa nytt område som livsmedelsforskningen.
Styrelsen avser att bidraga till ett utvidgat samarbete såväl
med Folkhälsoinstitutet som med andra institut inom livsmedelsområdet
sasom i en del fall redan äger rum. Dock måste Styrelsen vara uppmärksam
på att sådant samarbete ej får inverka störande i fråga om koncentrationen
på Konserveringsforskningsinstitutets huvudsakliga uppgifter.

Revisorerna berör slutligen frågan om samarbete i olika avseenden med
vara grannländer. Härvidlag far Styrelsen hänvisa till sitt yttrande med
tillstyrkan av den 9 januari 1957 över en av Kooperativa Förbundet till
Statsrådet och chefen för Handelsdepartementet den 12 september 1956
avgiven skrivelse med anhållan om att frågan om internordiskt samarbete
inom konserveringsforskningsområdet upptages till behandling och blir
föremål för statsrådets prövning samt eventuellt hänskjutes till Nordiska
Rådet.

Göteborg den 19 januari 1957

Underdånigst
CARL S:SON SCHMIDT

ordförande

Birger Drake

Utredningen rörande vissa förhållanden vid institutet
för konserveringsforskning

Till Konungen

Genom remiss den 2 januari 1957 har Ivungl. Maj:t anbefallt utredningen
rörande vissa förhallanden vid institutet för konserveringsforskning att
avgiva utlåtande över vad uti riksdagens senast församlade revisorers berättelse,
§ 34, anförts angående institutet. Med anledning härav får utredningen
anföra följande.

495

Utredningen avser att under sitt fortsatta arbete ingå på frågan om
institutets organisation och arbetsuppgifter. Vad särskilt angår den av
revisorerna uppmärksammade uppdelningen av institutet på »ett stort
antal» avdelningar kommer utredningen att närmare beröra denna i sitt
betänkande.

I detta sammanhang vill utredningen anmärka, att den under sin genomgång
av förefintligt material icke fått den uppfattningen att vare sig institutets
eller stiftelsens styrelse önskar sådan ändring av arbetsuppgifterna
att forskningen i högre grad än hittills skulle inriktas på »ett mindre antal
långsiktiga problem av grundforskningskaraktär».

Vad beträffar det av revisorerna önskade samarbetet med institutet för
folkhälsan får utredningen framhålla, att detta institut för närvarande icke
synes inrikta sig på några egentliga forskningsuppgifter och enligt folkhälsoinstitutsutredningens
betänkande skall bedriva forskning huvudsakligen
med anknytning till institutets uppgift som centralt undersökningsorgan.
Med hänsyn därtill anser utredningen, att, med konserveringsforskningsinstitutets
nuvarande organisation, föreskrifter om fastare samarbete
mellan detta och folkhälsoinstitutet knappast kan anses påkallade.

Utredningen vill gärna instämma i revisorernas uttalande att institutet
för konserveringsforskning bör nära samarbeta med likartade forskningsinstitut
i de nordiska grannländerna. Härvid må dock erinras om att institutet
under sin hittillsvarande verksamhet genom sin omfattande dokumentationstjänst,
representation vid kongresser in. m. haft livlig kontakt
med myndigheter och institutioner med enahanda eller liknande arbetsuppgifter
icke endast i nordiska utan även i flera andra länder, där forskningen
hunnit långt på detta område. Vidare vill utredningen nämna att
den gemensamma kommittén för näringsforskning i sitt betänkande angående
nordiskt samarbete inom näringsforskningen (SOU 1957: 1) föreslagit
upprättandet av en kommitté för nordisk näringsforskning i syfte att
främja ett samarbete inom näringsforskningen i vidsträckt mening.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
OLOF SÖDERSTRÖM

Nils Edwall

§ 35 Vissa inköp av katgut för beredskapslagring

Försvarets sjukvårdsstyrelse

Kungl. Handelsdepartementet

Med anledning av remiss den 2 januari 1957 I) 1 angående vad i riksdagens
senast församlade revisorers berättelse anförts angående vissa inköp
av katgut för beredskapsändamål (§ 35) får försvarets sjukvårdsstyrelse
härmed anföra.

Ur beredskapssynpunkt hälsades upptagande av eu svensk tillverkning
av katgut med stor tillfredsställelse, och det innebär därför en avsevärd
sänkning av krigsberedskapen, när den i riksdagens revisorers berättelse
omnämnda katguttillverkningen nedlagts. Utan tvivel har fabrikens led -

496

ning utfört ett omfattande arbete för att kunna leverera en fullgod kvalitet.
Måhända kunna vissa svårigheter, innan tillräcklig erfarenhet vunnits, lia
medfört, att tillverkningen tidvis varit ojämn, men i stort sett torde kvaliteten
vara jämförbar med annan tillverkning.

Allmängiltiga och fullt tillförlitliga normer för att med 100 °/o säkerhet
bedöma kvaliteten hos katgut saknas, och utöver de i berättelsen omnämnda
hållfasthetsproven är inköpande myndighet hänvisad till utlåtande från
sjukhus.

Ur omsättningssynpunkt är det en stor fördel om en vara är allmänt
känd och uppskattad vid landets sjukhus. Ä andra sidan kunna emellertid
svårigheter vid försäljning i omsättningssyfte uppkomma, om det lagerhållna
fabrikatet icke helt motsvarar kirurgernas önskemål. Försvarets
sjukvårdsstyrelse biträder riksdagens revisorers förslag, att åtgärder vidtagas
för att få till stånd enhetliga provningsnormer och egenskapsspecifikationer
för katgut. Styrelsen är dock medveten om, att svårigheter föreligga
att genom provning bedöma kvaliteten av en animalisk produkt, där
stora ojämnheter kunna uppkomma på grund av fårrasens egenskaper,
betes- och klimatförhållande, slakt och tarmarnas förvaring och hantering
därefter m. m.

Stockholm den 18 januari 1957

CARL-ERIK GROTH

Generalläkare

GUNNAR NYBY

T horsten Forsberg

Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd

Till Konungen

Genom remiss den 2 januari 1957 har Kungl. Maj-.t anbefallt medicinalstyrelsen
att avgiva utlåtande över vad i ett vid remisskrivelsen fogat transumt
av riksdagens senast församlade revisorers berättelse anförts angående
vissa inköp av katgut för beredskapslagring. Med anledning härav
får medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd anföra följande. 1

1. Beträffande beredskapslagringen

Till ledning för den på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
ankommande lagring av viss för landets sjukvårdsberedskap avsedd materiel
har sjukvårdsberedskapsnämnden att, efter samråd med övriga berörda
myndigheter, upprätta behovsöversikter över sådan materiel. I dylika under
åren 1949 och 1950 till riksnämnden överlämnade behovsöversikter föreslogs
till uppköp bland annat råkatgut till en kvantitet om 3 000 000 meter.
Sedan erfarenheter av provtillverkning av katgut från svenska fårtarmar
givit vid handen alt en begränsad tillverkning inom landet vore möjlig,
föreslog sjukvårdsberedskapsnämnden i skrivelse till riksnämnden i september
1950 en minskning av lagringskvantiteten till 2 300 000 meter.

497

Med hänsyn till önskemålet att viss del av riksnämndens katgutlager
vid behov skulle vara tillgängligt för omedelbart bruk och därför finnas
i form av färdig vara, föreslog sjukvårdsberedskapsnämnden sedermera
hos riksnämnden att cirka 500 000 meter råkatgut skulle genomgå sterilisering.

2. Kvalitetsbestämmelser och kvalitetsprövning

I syfte att undersöka kvaliteten av viss inom landet tillverkad katgut
översände sjukvårdsberedskapsnämnden i slutet av år 1948 ett prov på
råkatgut, tillverkad av i ärendet ifrågavarande bolag med svenska fårtarmar
som utgångsmaterial. Av provningsprotokollet (bil. A) framgick att
bolagets katgut i kvalitetshänseende vore fullt jämförbar med vissa samtidigt
provade utländska fabrikat. Beträffande resorptionsegenskaperna hos
den svenska varan har, såsom av bifogade avskrift (bil. B) framgår, patologiska
institutionen vid Karolinska Institutet i intyg den 15 januari 1952
uttalat, att den svenska katguten överensstämde med vissa utländska fabrikat
i fråga om det allmänna förloppet och tiden för resorptionen.

Några svenska bestämmelser beträffande kvalitetskrav på och kvalitetsprövning
av katgut torde icke finnas med undantag av vissa av medicinalstyrelsen
i kungörelse den 8 mars 1950 meddelade föreskrifter angående
beskaffenheten av katgut för humanmedicinskt ändamål (bil. C). Enligt
dessa bestämmelser skall varan vara åtföljd av sterilitetsbevis utfärdat av
statens bakteriologiska laboratorium.

Enligt vad sjukvårdsberedskapsnämnden erfarit bär Centrala sjukvårdsberedningen
påbörjat vissa undersökningar rörande behovet och möjligheten
av att åstadkomma standardisering av produkten i fråga. Sjukvårdsberedskapsnämnden
finner för sin del det angeläget, att föreskrifter
utfärdas beträffande de fordringar, som ur medicinsk synpunkt måste
ställas på egenskaper hos och provning av katgut. I sammanhanget må
omnämnas, att i England och U. S. A. bestämmelser i hithörande ämne äro
intagna i respektive länders farmakopéer.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Engel,
medicinalrådet Söderlundh, förbundsdirektören Dahlgren, kapten Bratt,
byråöverläkaren Hesselblad, byråchefen Gerdrup samt apotekaren Halldin,
föredragande.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst

ABTHUB ENGEL

Jolin Halldin

32 Rev. berättelse ang. statsverket är 1956. II

498

N:r Al SBN/19A8

STATENS PROVNINGSANSTALT
Stockholm

Bilaga A
Intyg nr 26372

Uppdragsgivare: Sjukvårdsberedskapsnämnden, Stockholm.

Föremål: 4 prov catgut.

Proven inkommo den 22 november 1948 och den 19 januari 1949.

Undersökning: avslitningskraft med och utan knut, tänjbarhet, vikningshållfasthet.

Prov nr 35236—39

Specifikation Prov nr 35236	Beteckning »Schefflers Steril-Katgut Marke ''Mikroskop’» »Nr 1 Jodfrei»	Provmängd ca 50 m	Vikt per löpmeter ca 0,20 g
-37	»Steril Katgut Kuhn» »B. Braun Melsungen» »Nr 1»	ca 50 m	ca 0,22 g
-38	»Prov på svensk råcatgut av svenska fårtarmar»	ca 15 m	ca 0,32 g
-39	»Prov å catgut, rå, Geneve, nr 1»	ca 15 m	ca 0,18 g

Provningens utförande

Bestämningarna ha utförts på lufttorra prov vid 65 % relativ luftfuktighet.

Avslitningskraften och tänjbarheten utan knut ha bestämts i en Schoppers
hållfasthetsprovare vid 100 mm fri inspänningslängd. Angivna resultat
äro medeltal av 20 bestämningar. Avslitningskraften har dessutom bestämts
hos prov med knut enligt nedanstående figurer.

Fis- 1 Fig. 2

Knut enligt fig. 2 har använts då knut enligt fig. 1 vid bestämningen
gled upp.

Proven betecknade »Mikroskop» och »huhn» voro vid bestämningen försedda
med knut enligt fig. 1 och de betecknade »Svensk råcatgut» och
»Geneve» med knut enligt fig. 2. Angivna resultat äro medeltal av 20 be -

499

stämningar. Provbitarna brusto vid bestämningarna i samtliga fall i knutarna.

Vikningshållfastheten har bestämts i en Köhler-Molins apparat vid 400 g
belastning. Angivna resultat äro medeltal av 10 bestämningar.

	Provningsresultat
Prov nr	35236	35237	35238	35239
Beteckning:	»Mikroskop»	»Kuhn»	»Svensk	»Genéve»
steril	steril	råcatgut»	råcatgut
Av slit ning skr aft, kg ......	5,9	6,1	7,1	4,8
Tänjbar het, %...........	21	23	20	19
Avslitningskraft hos catgut med knut, kg..........	3,2	3,1	3,5	2,7
Vikningshållfasthet, antal dubbelvikningar .......	4 400	3 100	26 800	3 200

Stockholm den 25 januari 1949

STATENS PROVNINGSANSTALT
Otto Forsman

Chef för Statens Provningsanstalt

Sigurd Köhler
Avdelningschef

Bilaga B

Avskrift av intyg, intaget i publikation
»Om catguts resorption»,
utgiven av

RUDELS’ CATGUT KOMMANDITBOLAG,
Stockholm 1952.

Jämförelse mellan resorptionen av catgut, tillverkad av Rudels’ Catgut
Kommanditbolag och annan catgut

De systematiska studier över catgut-resorption, som hittills publicerats,
är von Haefens »Kuhns Jod-Steril-Katgutfäden Braun-Melsungen» cit. i
Ritter 1948 samt A. Ritters utförliga undersökningar över resorptionen av
»Steril Catgut S. S. C.» från firma Bohny und Hess, Basel. (Helvetica Chirurgica
Acta, Suppl. XV, 1948). En jämförelse mellan dessa och föreliggande
undersökningsresultat visar, att full överensstämmelse råder mellan
de tre olika catgut-fabrikationerna såväl vad gäller allmänna förloppet som
tiden för resorptionen.

Patologiska Institutionen, Karolinska Institutet

Stockholm den 15 januari 1952

E. Kummel
Dr med.

Bo Thorell
Prosektor

500

Bilaga C

Kungl. medicinalstyrelsens kungörelse
angående beskaffenheten av katgut för humanmedicinskt ändamål;

den 8 mars 1950.

Medicinalstyrelsen har funnit skäligt föreskriva, att katgut icke får användas
för humanmedicinskt ändamål, med mindre den åtföljes av tillförlitligt
bevis om sterilitet. Dylikt bevis skall vara utfärdat — såväl beträffande
inom landet färdigberedd katgut som beträffande importerad sådan
-—• av statens bakteriologiska laboratorium.

Vad sålunda stadgats bör i förekommande fall delgivas underlydande
medicinalpersonai.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1950.

Höjer, Rahm, Wilund, Bergman, Maunsbach, Groth, Yllner.

(Apoteksbyrån.)
Bestyrkes å tjänstens vägnar
Lisbeth Lindquist

Statens provningsanstalt

Till Konungen

Kungl. Maj:t har i skrivelse den 2 januari 1957 anbefallt Statens Provningsanstalt
att avgiva utlåtande över riksdagens senast församlade revisorers
berättelse i vad avser vissa inköp av katgut för beredskapslagring (§ 35).
Provningsanstalten får med anledning därav anföra följande.

Statens Provningsanstalt har under år 1949 utfärdat ett intyg om undersökning
av katgut åt Sjukvårdsberedskapsnämnden i Stockholm. I januari
1950 har provningsanstalten utfärdat ett intyg åt ett aktiebolag angående
diameter och avslitningskraft på prover av katgut. Inga andra intyg angående
katgut ha utfärdats av provningsanstalten åren 1949 och 1950. I övrigt bekräftar
provningsanstalten de punkter i revisorernas berättelse, som beröra
provningsanstaltens undersökningar och yttranden.

I berättelsen återgives ett av provningsanstalten gjort uttalande, avseende
bl. a. korrelationen mellan laboratorieprovning av katgut och förhållandena
vid praktisk användning. Provningsanstalten vill ånyo understryka värdet
av att de här berörda spörsmålen klarläggas. Ett första steg i denna riktning
har i dagarna tagits, genom att Centrala sjukvårdsberedningen (CSB) beslutat
upptaga frågan om standardisering av suturer till behandling. Inom den
arbetsgrupp, som skall bearbeta denna fråga, kommer såväl medicinsk som
provningsteknisk sakkunskap att vara representerad. Det finnes därför skäl

501

att antaga, att de av provningsanstalten, med instämmande av riksdagens
revisorer, uppställda önskemålen skola bliva tillfredsställande tillgodosedda
genom CSB:s åtgärd.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
MAURITZ MÖLLER

Tore Nilsson

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

Till Konungen

Genom remiss den 2 januari 1957 har Kungl. Maj:t anbefallt riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap att avgiva utlåtande över vad riksdagens
revisorer anfört angående vissa inköp av catgut för beredskapslagring. Med
anledning härav får riksnämnden anföra följande.

Riksnämndens köp av ifrågavarande catgutpartier var baserat på framställning
av sjukvårdsberedskapsnämnden, som har ansvaret för planläggningen
i fråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel. Sjukvårdsberedskapsnämnden
föreslog år 1949 att riksnämnden, i avvaktan på definitiv utredning
av behoven, skulle inköpa vissa kvantiteter catgut och uppgav därvid att
varan kunde tillverkas inom landet av importerade råvaror. Nytt preliminärt
förslag avlämnades av sjukvårdsberedskapsnämnden i maj 1950 och i september
samma år meddelade nämnden att viss minskning av den tidigare
samma år föreslagna kvantiteten kunde ske på grund av de resultat som
vunnits vid provtillverkning inom landet av catgut med användande av inhemska
råvaror. Vid sina inköp följde nämnden i stort sett sjukvårdsberedskapsnämndens
förslag, och sedan de slutliga köpen verkställts blev beredskapslagret
av inemot den storlek som sjukvårdsberedskapsnämnden slutligt
föreslagit.

Revisorerna uppgiva att riksnämnden inköpt råcatgut från två företag,
varav det ena påbörjat sin tillverkning av catgut år 1947 och det andra startat
sin verksamhet 1950. Framhållas bör härvid att det sistnämnda företagets
verksamhet var eu direkt fortsättning av det andras, varför leveranserna till
riksnämnden härröra från samme tillverkare, som vid framställning av de av
riksnämnden inköpta partierna sålunda hade två respektive fyra års erfarenhet
av tillverkning av catgut.

Catgut, tillhörande det av riksnämnden först inköpta partiet, provades
vid statens provningsanstalt och befanns fullt motsvara uppställda krav.
Anledning till dylik kontroll jämväl av leveranser från senare inköpta partier
förelåg icke, helst som företaget åtagit sig att kontinuerligt omsätta den
lagrade varan. När riksnämnden år 1952 på förslag av sjukvårdsberedskapsnämnden
lät sterilisera och förpacka viss del av den inköpta råcatguten,
förelåg eu vid Karolinska institutets patologiska institution verkställd, ingående
undersökning (iver resorptionsförmågan hos leverantörens catgut. Utlåtandet
(iver denna undersökning utmynnade i följande uttalande:

»De systematiska studier över catgutresorption, som hittills publicerats,
är von Haefens ''Kuhns Jod-Steril-Katgutfäden-Braun-Melsungen’ cit. i Ritter
1948 samt A. Ritters utförliga undersökningar över resorptionen av ''Steril

502

Catgut S. S. C.’ från firma Bohny und Hess, Basel. (Helvetica Chirurgica
Acta, Suppl. XV. 1948). En jämförelse mellan dessa och föreliggande undersökningsresultat
visar, att full överensstämmelse råder mellan de tre olika
catgutfabrikationerna såväl vad gäller allmänna förloppet som tiden för
resorptionen.»

Riksdagens revisorer ha uppgivit att vissa sjukhus, som inköpt catgut från
samme leverantör som riksnämnden, funnit varan otillfredsställande i avseende
å bl. a. hållfasthet och resorptionsförmåga. Detta är för riksnämnden
obekant. Riksnämnden vet däremot att några av landets allra största sjukhus
ha använt och alltjämt använda av ifrågavarande leverantör tillverkad catgut
utan anmärkning. En överläkare vid Södersjukhuset i Stockholm, vilket
hör till de sjukhus som använda catgut av denna tillverkning, har den 17
maj 1956 uttalat att catguten, som först hade undersökts å sjukhusets bakteriologiska
laboratorium för prövning av catgutens sterilitet, hade befunnits
vara utan anmärkning. Därefter hade catguten prövats å en kirurgisk avdelning,
och denna prövning hade gett till resultat att inga väsentliga anmärkningar
mot densamma kunde framställas vare sig i fråga om styrka, numrens
jämnhet eller förpackningen.

Riksnämnden kan vidare nämna att nämnden med Stockholms stads sjukhusdirektion
den 15 juni 1956 träffat avtal om leveranser av steril catgut,
vilka leveranser sedan dess fortgått utan att någon anmärkning framställts.

Den i de med leverantören av catgut träffade omsättningsavtalen stipulerade
längsta lagringstiden, fyra år respektive tre år för steril catgut, är med
avsikt från riksnämndens sida hållen synnerligen snäv, då nämnden alltid
strävat efter att söka hålla sina lager så färska som möjligt. Steril catgut
torde emellertid vara hållbar minst tio år och råcatgut praktiskt taget obegränsad
tid, förutsatt att varan lagras på rätt sätt.

Två av riksnämndens avtal med leverantören angående lagring av varan
ha upphört med utgången av 1955 respektive 1956. Ett tredje avtal, som avser
steril catgut, gäller till utgången av 1962. Riksnämnden har icke befriat leverantören
från de skyldigheter som åligga denne enligt avtalen. Då emellertid
skada ännu icke uppkommit till följd av att bolaget icke kunnat omsätta
lagren, har någon skadeståndsfråga ännu icke varit aktuell. Nämnden kommer
självfallet att i fortsättningen liksom hittills tillvarataga kronans intressen
i sammanhang med denna lagring.

Vad slutligen angår den av revisorerna berörda frågan om åtgärder för
att få till stånd enhetliga provningsnormer och egenskapsspecifikationer för
catgut torde det ankomma på de medicinska myndigheter, som ha att yttra
sig i detta ärende, att beakta denna fråga.

I avgörandet av detta ärende ha förutom undertecknad Qvistgaard deltagit
ledamöterna Gewert, Larsson och Edstam. Föredragande har varit direktören
Kindgren.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst

H. QVISTGAARD

Ragnar Kindgren

503

Svenska landstingsförbundet

Till Konungen

Genom remiss den 2 januari 1957 har Eders Kungl. Maj:t berett svenska
landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens senast
församlade revisorer anfört i fråga om vissa inköp av catgut för beredskapslagring.
Med anledning härav får förbundets styrelse i underdånighet anföra
följande.

Ur beredskapssynpunkt är det självfallet av värde, att vid ett krigsutbrott
steril catgut, färdig att omedelbart använda, finnes till förfogande. Det synes
sålunda riktigt, att en mindre del av det lagrade catgutbehovet utgöres av
steril catgut.

Det har vidare sedan länge, icke minst ur beredskapssynpunkt, varit ett
önskemål att få till stånd en svensk tillverkning av såväl rå som steril catgut.
Med hänsyn härtill synes det förklarligt, att riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap ansåg sig böra upphandla svensk catgut för att därigenom
stödja den tillverkning härav, som påbörjats, helst som vid företagna undersökningar
denna catgut visade tillfredsställande egenskaper. Nu har emellertid
enligt vad som framgår av revisorernas berättelse framkommit, att vissa
anmärkningar framställts mot den sålunda lagrade sterila catguten. Uppfattningarna
på sjukhushåll äro emellertid icke enhetliga.

Det inträffade aktualiserar även enligt styrelsens mening starkt behovet
av mera tillförlitliga undersökningsmetoder beträffande catgut, så att möjligheter
skapas för ett objektivt bedömande av kvaliteten. Även ur fredssjukvårdens
synpunkt är det starkt motiverat att tillförlitliga undersökningar
i detta hänseende kunna göras. Enligt vad styrelsen erfarit har denna fråga
upptagits till behandling av centrala sjukvårdsberedningen. Det är önskvärt,
att man utan större tidsutdräkt kommer fram till ett godtagbart resultat.

Solna den 22 januari 1957

Underdånigst
ERIK FAST

Ivan Dahlr/ren

504

Inrikesdepartementet

§ 36 Visst blankettryck inom medieinalväsendets område
Riksförsäkringsanstalten

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva utlåtande över vad riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse under § 36 anfört angående visst blanketttryck
inom medieinalväsendets område. Anstalten begränsar i det följande
sitt utlåtande till det blankettryck, som avser anstaltens verksamhetsområde
och användes av läkarna.

Inom riksförsäkringsanstaltens verksamhetsområde använda blanketter
av den art, revisorerna åsyfta, hänföra sig till två skilda arbetsuppgifter,
nämligen dels till den anstalten åvilande tillsynen över de allmänna sjukkassorna
och dels till den verksamhet, som bedrives enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
samt militärersättningsförordningen och vissa andra författningar,
avseende ersättningar i anledning av kroppsskada.

Vad beträffar den allmänna sjukförsäkringen gäller, att riksförsäkringsanstalten
äger fastställa för sjukkassornas verksamhet erforderliga formulär
(98 § lagen om allmän sjukförsäkring). Understundom förekommer, att
formulär väl icke uttryckligen fastställes av anstalten men under hand godkännes
av denna. I någon utsträckning torde därjämte inom sjukkassorna
användas blanketter, vilka icke i någon form blivit föremål för anstaltens
granskning. — Medicinalstyrelsen fastställer däremot, efter samråd med
riksförsäkringsanstalten, formulär till blanketter, som gälla kostnadsfria eller
rabatterade läkemedel (12 § kungörelsen nr 735/1954).

För yrkesskadeförsäkring och därmed likartad verksamhet gäller följande.
Formulär till sådana läkarintyg, som i samband med anmälan om skada
skola insändas till försäkringsinrättningen — riksförsäkringsanstalten eller
socialförsäkringsbolag — fastställes av medicinalstyrelsen efter samråd med
anstalten (jfr särskilt kungörelsen nr 631/1954). I övrigt saknas författningsbestämmelser
om fastställande av formulär för här ifrågavarande verksamhetsområden.
Det är sålunda överlämnat till socialförsäkringsbolagen och
riksförsäkringsanstalten att själva bestämma utformningen av de formulär,
som icke enligt vad ovan sagts skola fastställas av medicinalstyrelsen.

I de fall, där icke medicinalstyrelsen fastställt vederbörande blankett,
skall enligt den av revisorerna angivna författningen av år 1915 visst samråd
med medicinalstyrelsen ske. Ifrågavarande författning avser endast läkarintyg.
Den författningsmässiga skyldigheten att samråda med ifrågavarande
ämbetsverk är således begränsad. Det bör dock framhållas, att gränsdragningen
icke är fullt klar, enär begreppet läkarintyg icke kan anses entydigt.
Riksförsäkringsanstalten har för sin del ansett, att exempelvis läkarvårdskvitto,
som avses för utbetalning av ersättning enligt sjukförsäkringslagen,
i sig innefattar en form av läkarintyg; kvittot har därför fastställts efter

50f>

samråd med medicinalstyrelsen. Anstalten vill i detta sammanhang förorda,
att bestämmelserna i 1915 års kungörelse på denna punkt förtydligas.

Revisorerna förorda nu, att blankettbestandet inom medicinalväsendet
skall göras till föremål för eu revision, företagen av medicinalstyrelsen och
omfattande icke endast styrelsens egna blanketter utan även andra myndigheters
blankettförråd. Vidare förutsättes ett fortlöpande rationaliseringsarhete
inom vederbörande myndigheter, varvid samarbete skall ske via medicinalstyrelsen
med bl. a. representanter för läkarkåren. Det anses därjämte
önskvärt, att så vitt möjligt samtliga erforderliga blanketter inom förevarande
område fastställas eller rekommenderas av offentlig myndighet; i detta
sammanhang efterlysas åtgärder i syfte att åstadkomma att 1915 års kungörelse
länder till efterföljd. Slutligen ifrågasättes centralisering av lagerhållningen
inom hela området.

Revisorerna ha själva framhållit, att de blanketter, som tillkommit i samband
med den allmänna sjukförsäkringen, enligt läkarnas uppfattning i stort
sett visat sig ändamålsenliga och att därför rationaliseringsarbetet främst
borde inriktas på övriga av läkarna använda blanketter. Riksförsäkringsanstalten
instämmer i dessa synpunkter och vill framhålla, att anstalten
ägnar frågan om sjukförsäkringsblanketternas fortsatta utveckling och
rationalisering stor uppmärksamhet; uppgiften att utarbeta nya blanketter
och att överse det redan befintliga blankettbeståndet ingår i de arbetsuppgifter,
som anförtrotts eu förste byråsekreterare a första sjukkassebyrån.
Vad beträffar de blanketter, vilka användas inom yrkesskadeförsäkringen
och därmed likartad verksamhet, ankommer det å anstaltens organisationsföredragande
att verka för eu ändamålsenlig utformning av dessa. I fråga
om såväl de sistnämnda blanketterna som sjukförsäkringsblanketterna gäller,
att de i föreskriven omfattning utarbetas efter samråd med medicinalstyrelsen
och därjämte i erforderlig utsträckning i samarbete med läkarexpertis
inom och utom anstalten.

Ehuru det enligt riksförsäkringsanstaltens mening således är sörjt för att
de till anstaltens verksamhetsområde hörande blanketterna skola uppfylla
höga krav ur de synpunkter, revisorerna anfört, anser sig anstalten icke ha
anledning att motsätta sig att anstaltens blankettbestånd får ingå i eu av
medicinalstyrelsen genomförd blankettrevision. Anstalten förutsätter emellertid,
att styrelsens funktioner därvid, när det gäller blanketter, som det icke
enligt författning ankommer på styrelsen att fastställa, begränsas på sa sätt,
att styrelsen skall hos anstalten aktualisera frågan om vidtagande av enligt
styrelsens mening erforderliga ändringar.

Vad beträffar frågan om att åstadkomma samordning av samtliga blanketter
— statliga som icke-statliga — genom medverkan av myndighet vill
riksförsäkringsanstalten meddela, att anstalten strävar efter att åstadkomma
en ordning, enligt vilken samtliga inom sjukförsäkringen använda blanketter,
som ifyllas av läkare, skola granskas av anstalten. Inom yrkesskadeförsäkringen
har eu samordning av blankettbeslåndet de facto redan skett på så
sätt, att anstalten enligt avtal med Socialförsäkringsbolagens förening och
den utanför denna stående försäkringsanstalten Välfärd till samtliga ifrågavarande
försäkringsinrättningar försäljer blanketter ur sill förråd. Några
särskilda föreskrifter syftande till eu samordning genom offentlig myndighet
synas sålunda icke erfordras inom anstaltens verksamhetsområde.

Vad beträffar slutligen Irägan om lagerhållningen gäller f. it., att samtliga
blanketter tillhörande yrkesskadeförsäkringen äro att tillgå hos riksförsäk -

506

ringsanstalten. De vanligast förekommande av dessa blanketter finnas utlagda
hos de allmänna sjukkassorna. I det enskilda fallet tillställer riksförsäkringsanstalten
vederbörande läkare de specialblanketter, som erfordras
för lians utlåtanden. Anstalten anser sig ha anledning att utgå ifrån att
anstaltens och sjukkassornas funktioner inom yrkesskadeförsäkringen äro
sa välbekanta för alla läkare, att det faller sig naturligt för dem att vid behov
av blanketter vända sig till anstalten eller närmaste sjukkassa. Enligt anstaltens
mening saknas anledning att i fråga om dessa blanketter överföra den
centrala lagerhållningen från anstalten till annat organ.

Av sjukförsäkringsblanketterna lagerhållas vissa av Svenska sjukkasseförbundet
och vissa av Sveriges Läkarförbunds Försäljningsaktiebolag. Av
de senare kunna några blankettyper därjämte rekvireras från vederbörande
tryckeri. Läkemedelskort för kostnadsfria läkemedel finnas hos riksförsäkringsanstalten.
Sjukkasseförbundets och anstaltens blanketter äro därjämte
h°s de allmänna sjukkassorna. — De blanketter, varom här är
fråga, kunna således erhållas hos närmaste sjukkassa eller, i fråga om
läkarförbundets blanketter, hos förbundets försäljningsorgan. Några olägenheter
av den rådande ordningen ha icke rapporterats till anstalten. Anstalten
ifrågasätter jämväl i fråga om här avsedda blanketter värdet av en omläggning
av nuvarande lagerhållning. Vad beträffar de blanketter, som kunna
erhållas hos sjukkassorna, vill anstalten särskilt framhålla, att en lagerhållning
av denna art synes utgöra den bästa garantien för att blanketter så
snabbt som möjligt skola vara att tillgå för läkarna. I övrigt vill anstalten
framhålla, att eu centraliserad försäljning av sjukkasseförbundets och läkarförbundets
blanketter kommer att medföra en icke obetydlig arbetsbelastning
i form av redovisning av förråd och inkomster, debiteringsåtgärder m. in.,
en arbetsbelastning, som anstalten icke anser motsvara det eventuella värdet
av centraliseringen. Givetvis måste vidare en sådan anordning bli beroende
av möjligheterna att träffa avtal därom med vederbörande försäljningsorgan.

Därest distributionen skulle kunna förbättras genom att medicinalstyrelsens
förråd erhölle lager av riksförsäkringsanstaltens blanketter för utlämning
till läkare, är anstalten givetvis beredd att ställa sådana lager till förfogande.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Zetterman, Silén, Broberg, Engström och Wredmark samt tjf. byråchefen

I. Davidson deltagit.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
ÅKE NATT OCH DAG

SVEN OLOV ÖRTENGREN

Pcnsionsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av riksdagens revisorers anmärkningar
rörande visst blankettryck inom medicinalväsendets område.
Med anledning härav får pensionsstyrelsen anföra följande.

I förhållande till hela antalet — omkring 300 — av de inom medicinal -

507

väsendets område förekommande blankettyperna utgör de av pensionsstyrelsen
fastställda blanketterna av ifrågavarande slag endast ett ringa fåtal.
Inom pensionsstyrelsens verksamhetsområde brukas sålunda numera endast
fyra av styrelsen upprättade blanketter för läkarutlåtande. Samtliga har
fastställts efter samråd med förutom styrelsens läkare jämväl medicinalstyrelsen.
I de fall då så funnits påkallat har samråd jämväl skett med Sveriges
Läkarförbund samt läkare vid de av styrelsen disponerade sjukvårdsanstalterna.
Tre av dessa blanketter användes av läkare i allmänhet (tjänsteläkare
eller privatpraktiserande läkare) och avser utlåtanden med anledning av
ansökningar om dels sjukvård och andra invaliditetsförebyggande åtgärder,
dels folkpension, dels ock folkpension med blindtillägg. Den fjärde blanketten
nyttjas endast av läkare vid de av styrelsen disponerade sjukvårdsanstalterna
för utlåtande till styrelsen angående resultatet av vård som lämnats
patient vid anstalten.

Det är givetvis önskvärt, att antalet blanketter inom medicinalväsendet
liksom inom andra områden i görligaste mån nedbringas. De av styrelsen
fastställda fyra formulären för läkarutlåtande torde dock icke med hänsyn
till deras skilda ändamål kunna ersättas av ett mindre antal. Desamma torde
vara oundgängligen nödvändiga för handläggningen av de ärenden som
avses. Pensionsstyrelsen vill i detta sammanhang framhålla att de av styrelsen
fastställda blanketterna tid efter annan underkastas revision. För
närvarande är formuläret för utlåtande med anledning av ansökning om
sjukvård och andra invaliditetsförebyggande åtgärder, vilket i stor utsträckning
användes av tjänsteläkarna, föremål för omarbetning i förenklande
syfte.

Riksdagens revisorer har föreslagit att till övervägande upptages frågan,
huruvida icke samtliga i vederbörlig ordning fastställda, till läkarverksamhet
hänförliga blanketter kunde samlas och utgivas i bokform enligt lösbladssystemet.
Fn blankettsamling sådan som den avsedda, som ofta måste kompletteras,
torde dock bliva administrativt betungande och kostsam med
hänsyn till de stora upplagor av blanketter, som i så fall måste tryckas och
distribueras till läkarna. Det synes vidare ovisst, om samlingen i verkligheten
kommer att fylla det ändamål för vilket den är avsedd. Det förefaller
därför tveksamt om det kan vara lämpligt att genomföra revisorernas förslag
i denna del.

Beträffande lagerhållningen må framhållas att samtliga förutnämnda, av
pensionsstyrelsen fastställda blanketter hålles i lager å styrelsens materialexpedition.
Dessa blanketter rekvireras särskilt av pensionsnämndernas ordförande
samt läkare och sjukhus. Från materialexpeditionen utsändes sålunda
årligen omkring 10 000 exemplar av formuläret för läkarutlåtande vid
ansökning om sjukvård m. in. samt omkring 30 000 exemplar av formuläret
för läkarutlåtande vid ansökning om folkpension. Huruvida en centraliserad
lagerhållning av samtliga inom medicinalväsendet förekommande blanketter
skulle erbjuda fördelar synes styrelsen ovisst.

Från pensionsstyrelsens sida finns icke något att erinra mot att en översyn
av blankettbeståndet inom medicinalväsendet kommer till stånd.

I ärendets handläggning har, förutom undertecknade, deltagit byråchefen
Rosenquist af Åkershult.

Stockholm den 15 januari 1057

Underdånigst
K. PFRSSON

K. HKKGMAN

508

Medicinalstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen
alt inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört rörande visst blankettryck inom medicinalväsendets område.

Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

Den blankettekniska granskningen inom medicinalstyrelsen verkställes
numera å lag- och utredningsbyrån, som även för förteckningen över av
Kungl. Maj:t och medicinalstyrelsen fastställda blanketter inom medicinalväsendets
område. Någon befattningshavare som kunnat odelat ägna sig åt
detta arbete har dock icke kunnat ställas till förfogande, utan uppgiften
har måst utföras vid sidan av vederbörande ordinarie arbetsuppgifter. Detta
bär haft till följd att någon allmän genomgång och revision av blankettmaterialet
icke kunnat ske, utan har revisionen måst begränsas till speciella
lall. Granskningen har sålunda huvudsakligen inriktats på att vid nytryckning
förbättra blanketterna. I görligaste mån ha även nytillkommande blanketter
uppställts efter moderna principer. Såsom ett led i sin strävan på detta
område har styrelsen i samband med utsändandet av 1956 års utgåva av
blankettförteckningen i ett särskilt meddelande, som tillställts samtliga läkare,
anhallit att de måtte lata styrelsen fa del av uppslag till förbättringar
och förenklingar av blankettmaterialet samt uppgift om sådana blanketter,
som numera synas kunna undvaras. EU exemplar av förteckningen bifogas1.

En allmän översyn av de blanketter, som brukas av läkare, bör i skilda
hänseenden kunna medföra fördelar för myndigheter, läkare och allmänhet.
Riksdagsrevisorernas uttalande om önskvärdheten av att såvitt möjligt samtliga
blanketter av ifragavarande slag fastställas eller rekommenderas av
medicinalstyrelsen finner styrelsen beaktansvärt. En sådan översyn är dock
förenad med ett omfattande utredningsarbete och lärer endast kunna genomtöras
pa längre sikt och under förutsättning av erforderlig förstärkning av
styrelsens personal. Införskaffandet av uppgifter om vilka läkarblanketter,
som äro i bruk inom kommunala och enskilda organ, kan beräknas medföra
betydande svårigheter. Erforderligt biträde och stöd bör emellertid kunna
förväntas från svenska stads- och landstingsförbunden, varjämte försäkringsbolagen
kunna kontaktas genom försäkringsinspektionen. Genom svenska
arbetsgivarföreningen torde ytterligare eu del av den privata sektorn
kunna täckas. Slutligen kan styrelsen genom silt samarbete med några av de
större tryckerierna få kännedom om ett stort antal blanketter.

Revisorerna ha föreslagit, att till övervägande upptages frågan, huruvida
icke samtliga i vederbörlig ordning fastställda, till läkarverksamhet hänförliga
blanketter, försedda med erforderliga identitetsuppgifter, kunde samlas
och utgivas i bokform enligt lösbladssystemet. Medicinalstyrelsen vill
för sin del bestämt avstyrka, att en sådan blankettsamling utgives, då den
skulle vara förenad med stora kostnader och säkerligen i praktiken visa
sig mindre lämplig såsom hjälpmedel än den av styrelsen nu utgivna förteckningen.
Varje blankett i en sådan samling måste tryckas i en upplaga
om minst 6 500 exemplar för att nå ut till samtliga läkare. Styrelsen vill
emellertid framhålla, att endast ett rätt begränsat antal läkare torde ha

1 Här ej avtryckt.

50vf

intresse för samtliga de blanketter, varom här är fråga. Det synes vidare
bli erforderligt att utdela samlingen kostnadsfritt. Förslaget förutsätter
också att läkarna hålla samlingen aktuell genom att insätta ändrade eller
nytillkomna blanketter. Styrelsen håller det för föga troligt, att samlingarna
komma att hållas aktuella, då läkarna genom en hänvändelse till styrelsen
eller till något av de tryckerier, som angivas i styrelsens blankettförteckning,
kunna få de senast fastställda blanketterna. Styrelsen underrättar
nämligen vederbörande tryckerier, då blankett, som upptagits i styrelsens
blankettförteckning, ändras. Inom sitt område torde denna förteckning vara
till fyllest. Det synes styrelsen mera ändamålsenligt, att förteckningen utökas
med ytterligare blanketter fastställda av andra myndigheter.

I fråga om tryckning och lagerhållning bör beaktas, att styrelsen endast
för sådana blanketter, som medicinalstyrelsen fått i uppdrag att tillhandahålla
kostnadsfritt. Styrelsen har icke något att erinra mot att dessa tryckas
och distribueras genom annan myndighet, om detta kan anses medföra
fördelar. Beträffande blanketter som icke tillhandahållas på statens bekostnad
torde en central distribution icke vara praktiskt genomförbar.

I första hand synes en revision av styrelsens blanketter böra företagas.
Fn sådan torde kunna genomföras inom medicinalstyrelsen genom dess
lag- och utredningsbyrå under förutsättning att erforderlig arbetskraft,
förslagsvis dess förste byråsekreterare och ett kanslibiträde, kan frigöras
för dessa uppgifter. Viss blanketteknisk sakkunskap finnes inom styrelsen,
varför några särskilda experter endast torde behöva anställas i begränsad
omfattning. Vederbörande tryckerier äro säkerligen beredda att utan kostnad
lämna ytterligare eventuellt erforderlig teknisk expertis. De medicinska
synpunkterna kunna, i den mån de icke redan företrädas inom styrelsen,
inhämtas genom remisser till vederbörande läkarorganisation eller till
läkarna ute på fältet. Fn allmän genomgång och revision av de i styrelsens
förteckning upptagna blanketterna jämte i samband härmed erforderliga
författningsändringar torde taga minst ett år i anspråk.

Härutöver är styrelsen beredd att — i den utsträckning styrelsens resurser
så medgiva — på begäran lämna sin medverkan för att tillskapa enhetliga
och rationella blanketter inom hälso- och sjukvården. Denna medverkan
bör emellertid med hänsyn till styrelsens omfattande arbetsuppgifter
begränsas till att avse en granskning ur rent medicinska synpunkter. Den
blankettekniska översynen av dylika blanketter torde, om den skall ankomma
på statligt organ, kunna anförtros åt exempelvis centrala sjukvårdsberedningen.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören Engel,
överdirektören Björkquist, medicinalråden Bergman och Maunsbach, byråchefen
Rahm, medicinalråden von Zweigbergk, Söderlundh, Frostner och
Åmark, t. f. byråcheferna Philipson och öster, byrådirektören Braunerhielm
samt t. f. byråsekreteraren Tengwall, föredragande.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
ARTHUR FNGFL

JAN TENGWALL

G. Eurenius

510

Statskontoret

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har statskontoret anbefallts inkomma
med utlåtande över vad i riksdagens senast församlade revisorers berättelse
yttrats rörande visst blankettryck inom medicinalväsendets område (§ 36).
I anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

I likhet med revisorerna finner statskontoret det önskvärt, att en omfattande
blankettrevision på medicinalväsendets område kommer till stånd
samt att blanketterna såvitt möjligt fastställas eller rekommenderas av
offentlig myndighet. För detta ändamål torde medicinalstyrelsen — såsom
revisorerna även framhållit — böra tillfälligt förstärkas med erforderlig
expertis. Däremot har statskontoret icke blivit övertygat om lämpligheten
att samla och utgiva blanketterna i bokform enligt lösbladssystemet. Flertalet
läkare torde nämligen ha användning för endast ett begränsat antal
blankettyper. Härtill komma de administrativa olägenheter, som sannolikt
skulle uppstå vid gäldandet av nya eller ändrade formulär, vilka enligt
revisorernas uppfattning i princip böra bekostas av läkarna. Därest den
av medicinalstyrelsen upprättade blankettförteckningen efter hand revideras
och kompletteras torde densamma väl kunna fylla samma uppgift.

Revisorerna ha uttalat önskvärdheten av att lagerhållningen av blanketterna
i möjligaste mån centraliseras till en enda lagerhållare. Då de blanketter,
om vilka här är fråga, för närvarande utgivas och distribueras av
såväl statliga organ som kommunala och enskilda blankettförlag, lära de
praktiska möjligheterna härtill vara förhållandevis ringa. En centraliserad
lagerhållning av enbart det statliga blankettrycket på medicinalväsendets
område skulle eventuellt kunna förläggas till postverkets centrala blankettförråd.
Mot en sådan åtgärd tala emellertid vissa omständigheter. Det torde
nämligen icke utan vidare kunna antagas, att lagerhållare utanför medicinalstyrelsen,
till vilken myndighet läkarna i tjänsteärenden som regel ha
att vända sig, skall äga den speciella sakkunskap på detta område, som
förvärvats inom medicinalstyrelsens blankettförråd, eller vara villig att
åtaga sig den service beträffande feladresserade rekvisitioner, som nu tillhandahålles
av den vid detta förråd sysselsatta personalen. Statskontoret
vill i anslutning härtill även erinra, att ämbetsverket i yttrande den 12 april
1951 över 1948 års blankettkommittés i ärendet berörda betänkande, del
III, bl. a. uttalade, att den föreslagna omläggningen av lagerhållning och
distribution i statlig regi icke med säkerhet kunde förutsättas medföra kostnadsbesparingar
i sådan omfattning, att utgifterna för omläggningen kompenserades.

I övrigt har vad revisorerna anfört icke föranlett särskilt uttalande från
ämbetsverkets sida.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
IIERMAN KLING

ROLF RUDHE

Sten-Ulrik Engström

511

Statens organisationsnamnet

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 anbefalld avgiva utlåtande över av
riksdagens revisorer gjorda uttalanden om visst blankettryck inom medicinalväsendets
område får statens organisationsnämnd anföra följande.

Organisationsnämnden anser i likhet med revisorerna, att verksamma
åtgärder böra vidtagas på förevarande område. Behovet av att med minsta
möjliga skrivarbete snabbt göra erforderliga noteringar utan att eftersätta
nödvändig tydlighet, säkerhet och klar överskådlighet kräver inte minst
inom medicinalväsendet lämpligt utformade blanketter och för dem, som
skola använda dem, kontinuerlig information om när ändringar ske, nya
typer införas osv. Området härför är inom medicinalväsendet omfattande
men icke klart avgränsat — och av stor vikt. Det synes uppenbart, att
man inom medicinalstyrelsen måste oavbrutet följa utvecklingen och vara
verksam på blanketlfronten och härför ställa erforderlig personal till förfogande.
Arbetet med en fortlöpande blankettrevision, rätt drivet, måste
taga sikte på blanketten som ett viktigt hjälpmedel för underlättande av ett
nödvändigt arbete, varför den arbetsrutin, vari blanketten ingår, måste
ägnas uppmärksamhet liksom möjligheterna att draga nytta av utvecklingen
bl. a. på det kontorstekniska området. Eu sådan revision med allt vad den
innebär med regler för lagerhållning, distribution in. m. är emellertid arbetskrävande.
Med hänsyn till att — såsom också revisorerna framhållit
— kostnaderna för blankettrycket utgör en mycket ringa del av blankettens
användningskostnad (för allmänhet och tjänstemän) är det av största betydelse
att erforderlig och lämplig personal disponeras inom medicinalstyrelsen
för att genom rationaliseringar åstadkomma goda och lättarbetade
blanketter medförande arbetsbesparing vid användningen. Organisationsnämnden
vill understryka nödvändigheten av att kontakt för samråd i
rationaliserande syfte alltid bör uppehållas med erfarna läkare eller andra
personer, som ha att i sitt arbete använda viss aktuell blankett. Erfarenheten
visar, att värdefulla impulser till förenklingar därigenom ofta framkomma.
Uppgift kan vidare på så sätt erhållas om förekomsten av andra
blanketter för kanske samma ändamål men utfärdade av annan statlig
eller kommunal myndighet. Nackdelen av ett dylikt förhållande är uppenbar,
varför initiativ till samordning bör vidtagas.

Den av revisorerna framhållna synpunkten, att samtliga erforderliga
blanketter inom här avsett område böra fastställas eller rekommenderas
av statlig myndighet — i detta fall medicinalstyrelsen — finner nämnden
synnerligen beaktansvärd. Att så skett bör alltid utsättas på blanketten.
För detta ändamål kräves emellertid, att ifrågakommande läkare in. fl. erhålla
fortlöpande underrättelser om fastställda, ändrade, respektive slopade
blanketter. Nära sammanhängande härmed äro frågorna rörande blanketternas
lagerhållande och tillhandahållande (distribution och eventuella
kostnader för beställaren).

Förteckning (iver fastställda blanketter på medicinalväsendets område
ingår numera i medicinalstyrelsens författningssamling. Förteckningen synes
böra kompletteras med kort upplysning beträffande ändring som skett
i fråga om viss blankett, där sådan förekommit sedan föregående förteckning
utkom, oavsett om separat meddelande härom utgått tidigare. Det
synes nämnden till fyllest, om läkare och andra på så sätt erhålla uppgift

512

om gällande blanketter, d. v. s. dels genom fortlöpande utsända meddelanden
vid nya inträdda förhållanden av något slag, dels sedermera genom
sammanställning i nytryck av förteckningen eller separata delar av densamma.
Det av revisorerna omnämnda systemet att mot kostnad tillställa
varje läkare och annan berörd personal de fastställda blanketterna samlade
i pärm (lösbladssystem) är tvivelsutan bra men torde bliva ganska krävande,
dels vid uppläggningen, dels för medicinalstyrelsen (eventuellt också
annan myndighet) som måste kontinuerligt översända referensexemplaren
till ett stort antal personer jämte meddelande om blanketten. Av läkaren
måste dessutom fordras, att exempelsamligen skötes noggrant, vilket kan
ha betydelse exempelvis när en tjänst uppehälles av vikarie.

I den senast tillgängliga förteckningen (nr 2-1956) finnes uppgift om
den myndighet och/eller firma, som tillhandahåller respektive blankett.
I fotnot påpekas, att där ej annat angives tillhandahåller medicinalstyrelsen
blanketten endast för tjänstebruk (kostnadsfritt). I ett stort antal fall tillhandahålles
blankett mot kostnad jämväl av andra myndigheter, av landstingens
inköpscentral, Sveriges läkarförbunds försäljnings ab och andra enskilda
företag. Revisorerna ha omnämnt, att avigsidor äro förknippade med
detta förhållande, bl. a. att inte längre gällande blanketter komma till användning,
vilket givetvis kan orsaka mycket extra arbete. Vidare kan oklarhet
förekomma om varest blankett skall beställas. Det torde otvivelaktigt vara av
värde, om — såsom framhålles av revisorerna — lagerhållningen i möjligaste
mån kunde centraliseras till eu enda lagerhållare. Denna fråga torde
emellertid vara av komplicerad natur och synes böra bliva föremål för utredning,
varvid även frågan om i vad mån kostnaderna för blanketterna
skola debiteras förbrukarna bör beaktas.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande förste byråsekreferaren E. Falkmer.

Stockholm den It januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Skolöverstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har skolöverstyrelsen anbefallts inkomma
med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
visst blankettryck inom medicinalväsendets område. Med anledning härav
får överstyrelsen anföra följande.

överstyrelsen kan i huvudsak ansluta sig till de synpunkter, riksdagens
revisorer framlagt i sitt utlåtande. Inom överstyrelsens ämbetsområde har
likväl blanketter till medicinalväsendets tjänst en ganska begränsad omfattning.

Inom skolhälsovården användes sålunda följande av överstyrelsen fastställda
blanketter:

513

1. Hälsokort avsett att föras för varje elev i högre skolor och folkskolor.

Hälsokort för seminarieelever.

Hälsokort för elever i döv- och blindskolor.

2. Formulär för årsberättelse förd av skolläkare:

Formulär avsett för högre skolor.

» » » folkskolor.

» » » döv- och blindskolor.

» » » seminarier.

» » » folkhögskolor.

3. Formulär avseende den medicinska yrkesrådgivningen

Tre blanketter för meddelande till målsmän och arbetsförmedlingar.

4. Registreringskort angående elever i hållningsgymnastik.

5. Meddelande till målsmän rörande BCG-vaccination.

6. Läkarredogörelse beträffande intrådessökande vid seminarium.

7. Formulär för intagning i förskola för blinda.

8. » » » » skolor för döva.

Överstyrelsen har strävat efter att i möjligaste mån nedbringa antalet
i den skolhygieniska verksamheten använda blanketter. Det är överstyrelsens
uppfattning, att nu tillämpade blanketter dels är oundgängliga för
det ändamål de skall tillgodose och dels är utformade på ett lämpligt sätt.
Några särskilda åtgärder för granskning och omarbetning av ifrågavarande
blanketter är enligt överstyrelsens mening icke av behovet påkallade.

I ärendets handläggning har deltagit generaldirektören Rosén, ledamoten
Herlitz och t. f. byrådirektören Laurell, föredragande.

Stockholm den 16 januari 1957

Underdånigst
NILS GUSTAV ROSÉN

SVEN LAURELL

Gunvor Wahlström

Svenska stadsförbundet

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer anfört beträffande visst blankettryck
inom medicinalväsendets område får förbundets styrelse överlämna och
för egen del åberopa bifogade yttrande av förbundets sjukvårdsdelegation.

Stockholm den 24 januari 1957

Underdånigst
HJ. MEHR

Sixten Humble

33 Rev. berättelse ang. statsverket år 1956. It

514

Till Svenska stadsförbundets styrelse

Bilaga

Sedan Svenska stadsförbundet beretts tillfälle att inkomma med utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer anfört beträffande visst blankettryck
inom medicinalväsendets område, har sjukvårdsdelegationen anmodats avgiva
yttrande i ärendet. Med anledning härav får delegationen anföra
följande.

Delegationen delar revisorernas uppfattning om behovet av en grundlig
översyn av blankettbeståndet inom medicinalväsendet. Den av revisorerna
framhållna betydelsen av att samordning kan ske mellan den statliga och
kommunala förvaltningens blanketter anser sig delegationen böra understryka.
I detta syfte förordar delegationen att revisionen verkställes i samråd
med sjukvårdshuvudmännens huvudorganisationer i fråga om blanketter,
som ha sammanhang med huvudmännens verksamhet.

Stockholm den 18 januari 1957

Å sjukvårdsdelegationens vägnar

Knut Anderson

C.-B. Ericsson

Svenska landstingsförbundet

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Eders Kungl. Maj:t berett
svenska landstingsförbundet tillfälle att avgiva yttrande över vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört i sin berättelse i fråga om visst
blankettryck inom medicinalväsendets område. Med anledning härav får
förbundets styrelse i underdånighet anföra följande.

Blankettfloran inom medicinalväsendet är synnerligen rikhaltig och i
vissa avseenden vildvuxen. En förenkling och rationalisering på detta område
är därför även enligt styrelsens mening påkallad.

Beträffande vissa av medicinalstyrelsen föreskrivna blanketter*, som
användas av landstingens institutioner och tillhandahållas genom landstingens
inköpscentral, har genom dess försorg och med anlitande av blanketteknisk
sakkunskap översyn skett.

Vad angår de blanketter, som användas av läkare, är det självfallet ett
önskemål, att sortimentet blir så litet och så enhetligt som möjligt. Icke
minst med hänsyn till rådande brist på läkare är det angeläget, att deras
skrivarbete i möjligaste mån förenklas. Ett betydande antal blanketter
äro avsedda för de statliga tjänsteläkarna. Med hänsyn till pågående utredning
angående ett eventuellt ändrat huvudmannaskap för provinsialläkarväsendet
är det lämpligt att revisionen av sådana blanketter, som kunna
röna inflytande av förändringar beträffande huvudmannaskapet, får anstå
i avvaktan på statsmakternas beslut i denna fråga.

I detta sammanhang vill styrelsen understryka revisorernas uttalande,
att revisionen bör avse även de blanketter av medicinal natur, som utgivas
eller fastställas av riksförsäkringsanstalten respektive pensionsstvrelsen.
Framhållas bör härvid särskilt nödvändigheten av en förenkling av de blan -

515

ketter, som sammanhänga med läkemedelsreformen. Då förutsättningen
härför är en ändring av de materiella bestämmelserna och utredning härom
pågår, vill styrelsen allenast understryka behovet av en snar ändring på
detta område.

Vad angår frågan, huruvida medicinalstyrelsen bör själv låta trycka
och ligga i lager med blanketter delar styrelsen revisorernas uppfattning
att ämbetsverkets roll närmast bör vara att fastställa blanketterna, medan
tryckning och distribution bör kunna överlåtas på blankettförlag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill styrelsen uttala sin anslutning
till revisorernas förslag, att expertis ställes till medicinalstyrelsens förfogande
för att genomföra den erforderliga blankettrationaliseringen.

Solna den 22 januari 1957

Underdånigst
ERIK FAST

Ivar Dahlgren

Kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Kungl. Maj:t anmodat oss att
senast den 21 januari 1957 inkomma med utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer anfört rörande visst blankettryck inom medicinalväsendets
område.

I anledning härav får vi anföra följande.

Som revisorerna framhållit har vi redan tidigare haft vår uppmärksamhet
riktad på frågan om blanketterna inom medicinalväsendets område,
varvid vi särskilt avsett att överväga möjligheterna till en rationalisering
av blankettväsendet inom läkarnas, företrädesvis tjänsteläkarnas, arbetsområde.
Vi har dock icke ansett oss böra ingå på de tekniska sidorna av
detta ämne. I övrigt har vi velat avvakta revisorernas ställningstagande till
frågan.

Vi vill inledningsvis understryka att utvecklingen inom det moderna
samhället icke minst inom de medicinska och socialmedicinska områdena
nödvändiggör en omfattande dokumentering av iakttagelser och åtgärder.
Denna dokumentering bör ofta ske i enhetlig form, vilket förutsätter användning
av blanketter. Om det sålunda icke kan undvikas, att med läkarverksamheten
blir förenat åtskilligt arbete med blankettifyllning och
många andra skrivgöromål, måste emellertid samtidigt beaktas, alt denna
utveckling i avsevärd grad bidragit till alt öka arbetsbelastningen för läkarna.
Med hänsyn till att läkarnas arbetstid är dyrbar och det dessutom
råder läkarbrist, är del desto viktigare att på olika vägar åstadkomma en
rationalisering. Sålunda bör läkare i ökad utsträckning erhålla arbetshjälp
för sådana uppgifter. Till denna sida av ämnet hoppas vi få tillfälle att
återkomma i vårt utredningsarbete. Men dessutom erfordras eu fortgående
rationalisering av blankettväsendet. Rl. a. bör observeras att skrivarbetet
behöver rationaliseras även för andra grupper av medicinalpersonal.

Som framgår redan av dessa inledande anmärkningar anser vi det ralionaliseringsbehov,
som riksdagens revisorer här tagit upp, vara av utom -

516

ordentligt angelägen beskaffenhet. Flera värdefulla initiativ har redan tagits,
inte minst av medicinalstyrelsen bl. a. genom uppgörande av särskild
blankettförteckning, vars senaste version återfinnes i M. F. 1956: 2. Denna
förteckning upptar emellertid så mycket som ca 300 blanketter och då
åtskilliga av dessa har flera varianter, är det totala antalet i verkligheten
ännu större. Härtill kommer de blankettformulär som utarbetats av andra,
bl. a. försäkringsbolag. Även om flertalet läkare i öppen vård för sina
normala behov endast behöver använda en bråkdel av detta höga blankettantal,
blir det ändå i många fall både för läkare och annan medicinalpersonal
ett avsevärt merarbete med att hålla rätt på alla blanketter, veta vilken
blankett som i olika fall skall användas etc. I de fall där hela eller någon
större del av blankettsamlingen måste hållas i lager, ställs stora krav på
förvaringsanordningarna, vilket inte blir helt utan inflytande på utrymmesbehoven
och därmed på byggnadernas dimensionering och kostnader.

Det får emellertid erinras om att den rika »blankettfloran» icke endast
och sannolikt icke ens väsentligen beror på brister i enhetlighet i själva
blänketIredigeringsarbetet utan även och antagligen i ännu högre grad på
oenhetligheten i de bestämmelser och föreskrifter av olika slag, som måste
beaktas vid blanketternas utformning. I vissa fall kan det med hänsyn till
sakliga behov vara svårt att åstadkomma sådan enhetlighet i dessa bestämmelser,
att det blir möjligt att mera avsevärt reducera antalet blanketter.
Men i andra fall kan bestämmelserna förete avvikelser, som mera beror på
tillfälligheter och som borde kunna bortarbetas. Så t. ex. erfordras ett
flertal olika formulär för avgivande av sådana friskintyg, som skall bifogas
ansökan om inträde vid sköterskeskola, beroende på att olika sköterskeskolor
härvidlag ställer olika krav. Den som samtidigt ansöker om inträde
vid flera skölerskeskolor. kan därför behöva anskaffa åtskilliga friskintyg
å sinsemellan avvikande blanketter, vilket avsevärt ökar arbetet för den
läkare, som utfärdar intygen.

I många fall är det emellertid icke bara fråga om att söka förenhetliga
bestämmelser, som icke behöver vara oenhetliga, utan om att överväga i
vad mån vissa bestämmelser kan utmönstras eller förenklas och på så sätt
en reduktion i antalet skrivuppgifter och blanketter åstadkommas. Så t. ex.
har vår mentalsjukvårdsdelegation i skrivelse den 29 maj 1956 begärt eu
översyn av gällande sinnessjuklagstiftning och i anslutning därtili utfärdade
bestämmelser och i detta sammanhang bl. a. pekat på behovet att
överse det stora antalet anmälningsplikter av olika slag, som det åligger
läkare att fullgöra: anmälan till pastorsämbete (37 § i sinnessjukvårdsstadgan),
anmälan beträffande utländska medborgare (SFS 1951:35), anmälan
om sinnessjukdom in. m. hos läkare, apoteksinnehavare, farmaceut eller
barnmorska (MF 1949: 17), anmälan rörande person, som icke bör betros
med att inneha skjutvapen (MF 1949: 4), anmälan rörande värnpliktig (MF
1943:48). anmälan till förste provinsialläkare in. fl. om körkort (MF 1953:
116), in. m.

Etl flertal blanketter är avsedda för behov inom tillsynsarbetet eller för
alt tjäna statistiska ändamål. Sådana blanketter behöver emellertid tid
efter annan granskas från synpunkten av i vad män behovet av dem fortfarande
motsvarar det arbete som de vållar. Det kan hända att tyngdpunkten
i eu tillsynsfunktion förskjutits på sådant sätt, att något större behov
av eu viss blankett icke längre föreligger eller åt! i varje fall vissa förenklingar
framstår såsom rationella. Vad gäller den statistiska uppgifts -

517

insamlingen, är att märka, att det visserligen föreligger stort behov av en
intensifierad medicinalstatistik ägnad att ge en mera inträngande belysning
av t. ex. olika sjuklighetsförhållanden, av relationen mellan sjukvårdsresurser
och sjukvårdsbehov, av sjukvårdens ekonomi etc. Enbart det förhållandet
att sjukvården representerar avsevärda samhällsekonomiska
kostnader ställer i många avseenden krav på en förbättrad redovisning och
en fördjupad analys. Vi har också i ett remissyttrande av den 16 oktober
1956 över medicinalstyrelsens petita angående dess statistiska avdelning
understrukit dessa synpunkter och framhållit att medicinalstyrelsens statistiska
avdelning behöver förstärkas. Men detta hindrar icke, att det krävs
en kontinuerlig omprövning av frågan om i vad mån och i vilken grad
olika slag av uppgifter som insamlas för statistiskt ändamål verkligen erfordras.
Det är icke uteslutet att det vid en sådan granskning kan visa sig,
att värdet av vissa för statistiskt ändamål insamlade uppgifter är ringa, i
varje fall med de krav som i sådant hänseende numera ställs. I andra fall
kan det framgå, alt uppgifter av den art som insamlas visserligen i och
för sig är erforderliga, men att det är fullt tillräckligt om de lämnas på
samplingsbasis, varigenom arbetet med uppgiftslämnandet kan reduceras
till eu bråkdel av sin nuvarande omfattning och även bearbetningskostnaden
nedbringas. Och slutligen kan det befinnas, att uppgifterna är värdefulla,
men att de ändå icke i tillräcklig utsträckning kommer till användning,
beroende på att vederbörande uppgiftsinsamlande organ, t. ex.
medicinalstyrelsen, icke har tillräckligt med personal för ändamålet på
sin statistiska avdelning. I sådana fall kan uppgiftsinsamlingen tillfälligt
slopas eller begränsas till dess en nödvändig förstärkning av den statistiska
bearbetningskapaciteten kommit till stånd.

Det intensifierade rationaliseringsarbete, som skall inriktas på att minska
antalet blanketter, kräver sålunda anlitande inte bara av blankett-teknisk
expertis utan även — och ännu mera — av medicinsk, sjukförsäkringsteknisk,
juridisk och statistisk sakkunskap och måste även ingå på innehållet
i olika författningar och bestämmelser och administrativa rutiner.

Det må även framhållas, att en rationalisering av blankettväsendet representerar
en varaktig arbetsuppgift. Det är sålunda inte fråga om ett
arbete som kan göras en gång och sedan lämnas därhän. Även om en engångsinsats
kan något hyfsa problemet tills vidare, uppstår nämligen enligt
all erfarenhet ständigt nya problem genom att del under utvecklingens
gång tillkommer nya bestämmelser, som bl. a. behöver bedömas ur synpunkten
av i vad mån de medför krav på ökat skrivarbete för läkare och
för annan medicinalpersonal samt på nya blanketter, eller eljest ställer
anspråk på ytterligare registrering och uppgiftsinsamling, som bör granskas
bl. a. ur blanketlrationaliseringssynpunkt.

Vi delar sålunda revisorernas mening, att ytterligare åtgärder för samordning
inom blankettväsendet bör företagas. Liksom revisorerna anser vi
även att detta arbete i första hand bör ankomma på medicinalstyrelsen,
som härvid bör samarbeta dels med de myndigheter och andra organ, för
vilkas verksamhet ifrågavarande uppgifter anses behövliga — i. ex. riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, skolöverstyrelsen — dels med de
medicinska yrkesgrupper, på vilka det ankommer att använda blanketterna.
Det synes härvid angeläget all företrädarna för dem, som i sill arbete
använder blanketterna, i första band läkarorganisationerna, bidrar
(ill blankett ra tionaliseringen ej blott med allmänna önskemål utan med

518

specificerade konkreta förslag. Så har f. ö. i vissa fall redan skett. Så t. ex.
har de blanketter som tillkommit i samband med sjnkförsäkringsreformen
utformats i samarbete med läkarrepresentanter, men denna samarbetsmetod
kan säkerligen med fördel utnyttjas i ytterligare andra fall.

Med hänsyn till att det här gäller en omfattande och i många fall även
svår arbetsuppgift synes eu huvudförutsättning för att erforderliga åtgärder
skall komma till stånd vara att medicinalstyrelsen förfogar över kompetent
arbetskraft med möjlighet att kontinuerligt ägna sig åt det med
blankettrevisionen förenade arbetet.

Då det förefaller som om den av revisorerna berörda kungörelsen den
31 december 1915 angående ordningen för fastställande av formulär till
vissa läkarintyg m. m. på sina håll fallit i glömska synes det oss böra
övervägas, huruvida icke förnyade och i vissa hänseenden vidgade föreskrifter
om samråd med medicinalstyrelsen rörande frågor om blanketter
på medicinalväsendets område bör utfärdas för de statliga myndigheterna.
Det synes även angeläget att organisationer som svenska landstings- och
svenska stadsförbunden utfärdar motsvarande rekommendationer för de
kommunala organen. På det privata området torde en likartad samordning
ställa sig svårare, men möjligheter härtill torde dock föreligga i fråga om
exempelvis industrihälsovård och försäkringsväsende. I förra hänseendet
synes kontakt böra tagas med i första hand svenska arbetsgivareföreningen;
i fråga om försäkringsbolagen har vi oss bekant att man från deras sida
ställer sig mycket positiv till en sådan samverkan.

Även i övrigt ansluter vi oss i stort sett till vad revisorerna anfört och
vill härvid särskilt understryka angelägenheten av att även lagerhållning
och distribution av ifrågavarande blanketter ordnas på ett mera tillfredsställande
sätt.

Det sknlle antecknas, att chefen för medicinalstyrelsen, generaldirektör
Arthur Engel, icke deltagit i utformandet av detta utlåtande.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
RICHARD STERNER

Ann-Margret Lundgren

Sveriges läkarförbund

Till Konungen

Sedan Sveriges läkarförbund beretts tillfälle avgiva yttrande över riksdagens
revisorers uttalande angående visst blankettryck inom medicinalväsendets
område får förbundet härmed anföra följande.

Läkarförbundet finner det utomordentligt värdefullt, att riksdagsrevisorerna
ånyo upptagit frågan om en revision av blankettbeståndet inom
medicinalväsendets område. Såväl i pressen som i facktidskrifter har i
olika sammanhang belysts nackdelarna av den mångfald blanketter av
skilda slag, som förekommer på detta område och som utgör en icke
oväsentlig belastning för redan hårt arbetstyngda läkare. Den av revisorerna
nu företagna utredningen visar att det finns ett reellt underlag för
den framkomna kritiken och ett behov av en grundlig översyn av Man -

519

ket terna. Ehuru vissa förbättringar genomförts till följd av medicinalstyrelsens
åtgärder, vilket av förbundet kan vitsordas, har den av 1948 års
blankettkommitté föreslagna genomgripande blankettrevisionen likväl icke
kommit till stånd. Härför torde erfordras, att särskild för dessa frågor
sakkunnig personal ställes I ill medicinalstyrelsens förfogande. Förbundet
vill kraftigt understryka nödvändigheten härav med hänsyn till den mycket
starka ökningen av formulär och blanketter under senare år.

Genom en grundlig översyn och rationalisering av intygs- och formulärområdet
skulle med största sannolikhet kunna uppnås såväl en törenkling
av själva blanketterna som eu nedskärning av antalet och därmed vinnas
en betydande arbetsbesparing för läkarna. Läkarförbundet vill särskilt
framhålla önskvärdheten av eu rationalisering av den mångfald intygsformulär,
som kommer till användning vid anställningsundersökningar.
Utvecklingen har i fråga om dessa formulär gått dithän, att större verk,
institutioner, undervisningsanstalter, huvudmän och företag utformat egna
särskilda blanketter vari dock mycket ofta begäres identiska uppgifter
eller upplysningar vilkas värde för bedömning av lämplighet för anställning
i många fall starkt måste ifrågasättas. Dessa detaljrika uppgit Isblanketter
med högst varierande utformning försvårar i hög grad arbetet för
läkarna och tager dyrbar tid i anspråk. Det måste vara ett rimligt krav
att blanketter avsedda att användas för bedömning av personers hälsotillstånd
endast innehåller uppgifter, som av den medicinska sakkunskapen
anses vara av betydelse härför.

Fn översyn av blanketterna förutsätter emellertid en samtidig genomgång
av de bestämmelser, som föranlett tillkomsten av dem. Detta är en
alldeles nödvändig åtgärd och samtidigt så komplicerad att högt kvalificerad
personal måste anlitas. Det fordras sålunda en kvalificerad bedömning
av behovet av de uppgifter av skilda slag, som avkräves läkarna genom
blanketterna vare sig det är fråga om årsberättelser, vaccinationsrapporter,
epidemirapporter eller liknande. I detta granskningsarbete är det viktigt
att ett samarbete kommer till stånd med de statistiska institutionerna såväl
inom som utom medicinalstyrelsen. De allmänna riktlinjer, som för närvarande
under professor Svennilssons ledning håller på alt utarbetas för
klargörande av vilka uppgifter, som över huvud taget bör och kan bli
föremål för statistisk bearbetning måste även uppmärksammas. I icke
obetydlig omfattning torde uppgifter, som avkräves läkarna blankettvägen
och inkommer Iill medicinalstyrelsen, arkiveras utan att bli föremål för
vidare bearbetning. Anledningen härtill är väl sannolikt atl erforderlig arbetskraft
saknas men också att behovet av uppgifterna icke alltid är tillräckligt
klarlagt. Ur läkarnas synpunkt är det angeläget, att det myckna
uppgiftslämnandet begränsas, då läkarna härigenom får mera tid att ägna
åt sina egentliga arbetsuppgifter i den sjukvårdande verksamheten.

För att den av revisorerna förordade allmänna blankettöversynen skall
kunna leda till etl positivt resultat, är det också nödvändigt att redan från
utredningens början få till stånd ell effektivt samarbete med de läkare,
som i sitt dagliga arbete använder blanketterna. Härvid är förbundet berett
medverka genom att lämna anvisningar på lör dylikt samarbete lämpliga
läkare med särskilt intresse för och inriktning på dessa frågor. För den
allmänna sjukförsäkringen erforderliga blanketter utformades nästan genomgående
under direkt medverkan från läkarförbundet och enskilda läkare
och sedan dessa blanketter under någon tid varit i användning torde

520

såväl läkarna själva som sjukkassorna och tillsynsmyndigheten i stort sett
vara tillfredsställda med resultatet.

Läkarförbundet ansluter sig helt till revisorernas uttalande angående
behovet av en fortlöpande granskning av förekommande blanketter och
föreslår att härför tillsättes eu särskild nämnd med anknytning till medicinalstyrelsen.
Även i fråga om detta granskningsarbete är det väsentligt
att ett intimt samarbete med läkarna och läkarnas organisationer skapas.
Liknande samarbete av mera permanent natur förekommer redan exempelvis
i den särskilda nämnden för utländska läkarärenden och i den internationella
nämnden i medicinalstyrelsen.

Förslaget att samla och utge i bokform alla till läkarverksamhet hänförliga
blanketter, försedda med erforderliga identitetsuppgifter, tillstyrkes,
då härigenom blanketternas användning för läkarna underlättas och
lämpliga anvisningar om rekvisitionsförfarandet erhålles. En dylik blankettkatalog
skulle komma alt bli betydligt mera omfattande än den av
medicinalstyrelsen utgivna förteckningen.

I fråga om tryckning, lagerhållning och distribution av blanketter vill
förbundet understryka önskvärdheten av en centralisering. 1 detta sammanhang
vill förbundet erinra om alt huvudparten av sjukförsäkringsblanket
terna och en mycket stor andel av övriga blanketter tillhandahålles
läkarna genom läkarförbundets försäljnings- och förlagsbolag Selefa. Goda
förutsättningar torde finnas för att i rationaliserande syfte skapa eu mera
långtgående centralisering på detta område än för närvarande.

Det är läkarförbundets förhoppning att genom den föreslagna revisionen
det skall bli möjligt åstadkomma eu betydande förenkling av blankettsystemet
för läkarna. Vid genomförandet härav torde det bli nödvändigt
att fa till stånd skärpta bestämmelser angående samråd med medicinalstyrelsen
för granskning och godkännande av nya blanketter. Möjligheten
att åstadkomma en fullständig sanering och därefter förhindra eu ny ansvällning
av blanketter beror dock sannolikt icke enbart på ett effektivt
samarbete mellan medicinalstyrelsen och andra myndigheter, enskilda företag,
institutioner och motsvarande utan i viss mån även på läkarna själva
och deras benägenhet eller obenägenhet att använda färdigtryckta blanketter.
Läkarförbundet har i full insikt härom ingående övervägt att inom
den egna organisationen tillskapa en särskild sakkunnignämnd för blankettfrågor.
närmast utgörande en motsvarighet till det danska »attestudvalget».
Denna sakkunnignämnd skulle till främsta uppgift ha att samarbeta
med medicinalstyrelsen i hithörande frågor, att utarbeta och avgiva
förslag till ändrade eller nya blanketter m. in. för slutligt godkännande av
styrelsen. Förbundet har vidare övervägt besluta att endast på detta sätt
godkända blanketter och formulär skall rekommenderas till användning
av läkare, anslutna till förbundet. Förbundet har anledning räkna med att
genom dylika rekommendationer till medlemmarna verksamt kunna bidraga
till mera tillfredsställande förhållanden på detta område.

Med hänvisning till vad ovan anförts får läkarförbundet varmt tillstyrka,
att de av riksdagens revisorer rekommenderade och föreslagna åtgärderna
till en omfattande blankettrevision på detta område utan dröjsmål måtte
komma till utförande samt att därvid beaktas de synpunkter och förslag
läkarförbundet ovan framlagt.

Stockholm den 30 januari 1957

Underdånigst
K. V. ERIKSSON

521

§ 37 Den kamerala organisationen vid vissa länsnämnder

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Såsom riksdagsrevisorerna erinrat har frågan om samordning av vissa
arbetsuppgifter hos statliga och statsunderstödda förvaltningsorgan i residensstäderna
upptagits till behandling av — förutom riksdagens år 1948
församlade revisorer — 1948 års länsstyrelseutredning. I sitt år 1950 avgivna
betänkande (SOU 1950: 28) framhöll länsstyrelseutredningen, som
bedrivit sina undersökningar i intimt samarbete med statens organisationsnämnd,
bl. a., att enligt dess mening några nämnvärda rationaliseringar
och besparingar ej kunde vinnas genom en separat samordning mellan
länsstyrelsen och andra länsorgan av den kamerala förvaltningen. Utredningen
ansåg dock önskvärt, att frågan gjordes till föremål för särskilda
mera ingående organisationsundersökningar (s. 430). På uppdrag av Kungl.
Maj:t bar organisationsnämnden därefter beträffande flertalet här avsedda
länsorgan företagit undersökningar, vilka dock varit av mera begränsad
räckvidd.

Genom tillkomsten av nya arbetsbesparande kontorsmaskiner, s. k. databehandlingsmaskiner,
har förevarande spörsmål vunnit förnyad aktualitet.
Förhoppningar om att med hjälp av dylika maskiner åstadkomma rationaliseringar
och besparingar ha kommit till uttryck även beträffande andra
grenar av statsförvaltningen. Tillräcklig kännedom om möjligheten och
lämpligheten av att utnyttja maskinerna för praktiskt bruk har emellertid
saknats. För att verkställa utredning rörande statsförvaltningens
behov av databehandlingsmaskiner och därmed sammanhängande frågor
ha därför sakkunniga tillkallats. Därest utredningsmännen skulle komma
till ett positivt resultat beträffande maskinernas allmänna användbarhet
inom det statliga området, skall enligt givna direktiv närmare undersökas
för vilka områden en gemensam maskinanläggning kan tänkas med hänsyn
till bl. a. angelägenheten av arbetsrutinernas rationalisering och effektivisering
samt arbetsuppgifternas omfattning och tidsmässiga bundenhet
(1956 års riksdagsberättelse I Fi: 32).

Mot bakgrunden härav torde med de av riksdagsrevisorerna föreslagna
organisationsundersökningarna böra anstå i avvaktan på resultatet av berörda
utredning angående statsförvaltningens behov av databehandlingsmaskiner.

”i handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Jerdenius.

Stockholm den 11 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

WILH. JOACI1IMSSON

Sten-Ulrik Engström

Riksräkcnskapsverket

Till K o n u n g e n

Genom remiss den 21 december 1956 har riksräkcnskapsverket anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1956 församlade revisorer

522

anfört under § 37 angående den kamerala organisationen vid vissa länsnämnder.
Med anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

Revisorerna ha under erinran dels om 1948 års revisorers uttalande angående
önskvärdheten av en samordning mellan de statliga och statsunderstödda
förvaltningsorganen i residensstäderna vid handläggningen av
arbetsuppgifter av likartad karaktär, dels om statsmakternas ställningstagande
år 1952 till 1948 års länsstyrelseutrednings förslag uttalat, att genom
organisationsundersökningar snarast bör utredas i vad mån rationaliseringsvinster
stå att erhålla genom en samordning av mera begränsad räckvidd
främst i fråga om kamerala och därmed besläktade göromål. En omständighet
som accentuerar behovet av en sådan samordning är enligt
revisorerna den vidgade användning av mera avancerade automatiska kontorsmaskiner,
som kan väntas komma till stånd inom de närmaste åren.

Riksräkenskapsverket vill erinra om att ämbetsverket i utlåtande den
6 oktober 1950 över 1948 års länsstyrelseutrednings betänkande tillstyrkt
den däri föreslagna inordningen i länsstyrelsen av länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd,
länsnykterhetsnämnd, länsvägnämnd och mödrahjälpsnämnd.
Genom eu dylik organisatorisk samordning skulle givetvis en naturlig
rationalisering jämväl av nu ifrågavarande arbetsdetaljer ha ernåtts.
Då emellertid statsmakterna så sent som år 1952 funnit att en dylik inordning
icke borde komma till stånd, anser ämbetsverket i likhet med revisorerna,
att en sådan organisationsförändring icke nu bör ifrågasättas.

I vad mån eu rationalisering kan ernås genom centralisering av likartade
arbetsuppgifter från artskilda förvaltningsorgan vid tillkomsten av
mera avancerade automatiska kontorsmaskiner torde vara ett spörsmål,
som faller inom området för det åt kommittén för maskinell databehandling
lämnade utredningsuppdraget. Det torde sålunda enligt ämbetsverkets mening
närmast ankomma på nämnda kommitté att ange riktlinjerna för
en dylik utveckling.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Faxelius och Stenström deltagit.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
GÖSTA RENLUND

MALTE OREDSSON

Statens organisationsnämnd

Till Konungen

I anledning av Kungl. Maj:ts remiss den 21 december 1956 rörande riksdagens
revisorers uttalande angående den kamerala organisationen vid
vissa länsnämnder får statens organisationsnämnd avgiva följande yttrande.

Revisorerna framhålla att vissa angivna länsnämnder ha särskild personal
avdelad för kamerala och närbesläktade göromål samtidigt som såväl
länsstyrelserna som nämndernas vederbörande centrala myndighet ha befattningshavare
avdelade för enahanda bestyr. Enbart den personal, som
härför finns anställd vid nämnderna, beräkna revisorerna till över 700
personer. Revisorerna antyda, att väsentliga besparingar torde vara att
vinna genom en samordning av dessa arbetsuppgifter, exempelvis till länsstyrelserna.
Vidare framhålla revisorerna, att i samband med en under -

523

sökning rörande möjligheterna till en sådan samordning bör övervägas,
huruvida en centralisering av vissa ärendegrupper till vederbörande verksstyrelse
bör äga rum och huruvida en samordning bör komma till stånd
jämväl med vissa statsunderstödda organ t. ex. hushållningssällskap och
skogsvårdsstyrelser.

Nämnden, vars undersökningar under loppet av den senaste femårsperioden
berört flertalet av de uppräknade länsnämnderna, varvid även frågor
om centralisering av vissa verksamheter prövats, är icke av den meningen,
att man för närvarande skulle kunna nå ens så stora besparingar genom
att till länsstyrelserna samla länsnämndernas kamerala göromål, att de
skulle förränta den om- eller tillbyggnad av en länsstyrelses lokaler, som
får beräknas nödvändig för att bereda plats för den ytterligare personal,
som skulle behövas vid länsstyrelsen. Besparingar av mera betydande storleksordning
torde endast kunna vinnas genom åtgärder av den art 1948 års
länsstyrelseutredning föreslagit. — I sammanhanget bör nämnas, att antalet
befattningshavare inom länsnämnderna, som helt sysselsätts med kamerala
göromål, icke uppgår till den av revisorerna angivna siffran. Sålunda sysselsättas
inom exempelvis vägförvaltningen i Stockholms län, vilken får
räknas till en av de största i landet, cirka 15 personer med kamerala göromål,
ehuru flera befattningar redovisas på den kamerala avdelningen. Dessa
utnyttjas emellertid för helt andra verksamheter, t. ex. skrivarbete för
övriga avdelningar inom vägförvaltningen. Räknar man den nu angivna
siffran som ett genomsnitt för samtliga vägförvaltningar skulle omkring
260 anställda syssla med kamerala uppgifter och icke 525, såsom av revisorerna
uppgivits. — Däremot synes det kunna medföra besparingar i olika
hänseenden, om vid behov av nybyggnad för länsstyrelses räkning även
övriga i residensstaden belägna statliga myndigheter beredas plats inom
landsstatshuset.

Beträffande frågan om samordning med hushållningssällskap instämmer
nämnden i revisorernas mening om behovet av snar utredning.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande byrådirektören E. Norberg.

Stockholm den It januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

§ 38 Indrivning av skatt m. in.

Polisväsendets organisationsnämnd

Till Konungen

Kungl. Maj:t har den 21 december 1956 anmodat polisväsendets organisationsnämnd
inkomma med utlåtande i anledning av vad i riksdagens
revisorers anmärkningar, § 38, anförts beträffande indrivningen av skatt
in. in. Till åtlydnad härav får organisationsnämndcn anföra följande.

Enligt av riksdagens revisorer uttalad uppfattning torde det finnas anledning
antaga, att de undersökningar, som f. n. pågår rörande användan -

524

det av hålkortssystem inom såväl folkbokföringsväsendet som uppbördsväsendet,
kommer att leda till positivt resultat. Då införandet av hålkortssystem
på dessa verksamhetsområden kommer att innebära en överflyttning
från de lokala skattemyndigheterna till länsstyrelserna av vissa arbetsuppgifter,
förutsättes eu omorganisation av fögderiförvaltningen bli
nödvändig, i samband varmed bl. a. vissa nya uppgifter måste tillföras
densamma. Fråga bar i samband därmed uppkommit, huruvida förutsättningar
är för handen att låta häradsskrivarna helt eller delvis övertaga
landsfiskalernas bestyr som utmätningsman.

1953 års polislöneutredning föreslog, att — i den mån organisatoriska
förutsättningar härför föreligger — exekutionsbiträdesverksamheten skulle
skiljas från polistjänsten även på landsbygden. Ifrågavarande i prop.
1954: 75 refererade förslag, som i allmänhet hade tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av remissmyndigheterna, biträddes emellertid icke av föredragande
departementschefen. Denne anförde nämligen, att frågan om
skiljande av exekutionsbiträdesverksamheten från polisverksamheten
fordrade ytterligare överväganden. I avbidan på ett slutligt ställningstagande
till de organisatoriska problem, som är förknippade med ifrågavarande
spörsmål, kom därför frågan om exekutionsbiträdesverksamhetens
pa landsbygden arbetsorganisatoriska utformning att erhålla en lösning,
vars provisoriska karaktär även avspeglas i polislönereglementet. Sålunda
kan endast extra ordinarie anställning ifrågakomma vid nytillsättning av
polismanstjänst, som helt eller praktiskt taget helt är förenad med exekutionsbiträdesgöromål.
Den som förordnas uppehålla dylik tjänst, behöver
numera icke vara polisutbildad.

Den omständigheten att oklarhet råder om exekutionsbiträdesverksamhetens
slutliga utformning har självfallet icke fått hindra att eu rationalisering
av verksamheten under senare år ändock skett i icke obetydlig
omfattning, bl. a. genom att densamma i allt större utsträckning anförtrotts
åt därmed heltidssyssclsatta befattningshavare. Organisationsnämnden har
i sin rådgivande verksamhet i organisatoriska spörsmål beträffande
landets olika landsbygdspolisdistrikt sökt så långt möjligt medverka till
eu renodling av saväl den egentliga polisverksamheten som exekutionsbiträdesverksamheten
för att därigenom ernå en effektivisering av polisverksamheten
i dess helhet på landsbygden. F. n. torde ca 125 befattningshavare
i landsbygdspolisdistrikt vara helt eller praktiskt taget helt sysselsatta
med exekutionsbiträdesgöromål.

I samband med bedrivandet av organisationsundersökningar i skilda
polisdistrikt på landsbygden har organisationsnämnden haft tillfälle att
konstatera, att det f. n. råder en påtaglig oenhetlighet i metodiken vid
handläggningen av indrivningsgöromål. I vissa polisdistrikt har polismännen
enligt egen uppgift »fostrat» sitt klientel så, att indrivningen till huvudsaklig
del kan skötas per telefon, post och — vad angår inbetalningarna
— via postgiro, medan i andra polisdistrikt klientelet vants vid personliga
besök i indrivningsärenden. På många håll har de erforderliga resorna i
indrivningsärenden på ett föredömligt sätt samordnats, under det att på
andra håll dylika resor kommit att äga rum mer eller mindre planlöst. På
grundval av gjorda iakttagelser i ett flertal landsbygdsdistrikt bar organisationsnämnden
kommit till den bestämda uppfattningen, att — ehuru
en renodling av den egentliga polisverksamheten respektive exekutionsbiträdesverksamheten
i en del mycket vidsträckta kommuner kan medföra

525

vissa svårigheter beträffande beredskapstjänstens ordnande — en så långt
möjligt driven koncentration av exekutionsbiträdesverksamheten i allmänhet
bäst befrämjar såväl denna verksamhet som den egentliga polisverksamheten.
Organisationsnämnden kan sålunda icke dela de farhågor, som
uttalats av bl. a. 1939 års polisutredning beträffande renodling av indrivningsgöromålen
och som betingats av bl. a. de minskade förutsättningarna
för personliga kontakter mellan indrivningsmannen och dennes klientel
som en dylik renodling av exekutionsbiträdesverksamheten kunde medföra.
Vad angår den med indrivningsarbetet förknippade »yttre»
tjänsten (besök etc.) torde enligt organisationsnämndens uppfattning genom
en ändamålsenlig planläggning av densamma, därvid främst samordningen
av resorna bör uppmärksammas, en effektivisering kunna uppnås,
även om indrivningsområdena i samband med indrivningsverksamhetens
eventuella anknytning till fögderiorganisationen skulle göras mer vidsträckt
än f. n.

Vid en omorganisation av exekutionsbiträdesverksamheten på sätt som
riksdagens revisorer ifrågasatt skulle enligt revisorernas mening häradsskrivarna
icke kunna förses med erforderliga exekutionsbiträden enbart
genom överflyttning av dylika biträden från landsfiskalsdistrikten, enär
under avsevärd tid framåt det torde komma att finnas ett ganska stort
antal polisdistrikt, där en renodling av den egentliga polisverksamheten
respektive exekutionsbiträdesverksamheten icke är möjlig. Organisationsnämnden
får i anslutning härtill emellertid framhålla följande.

Därest i polisdistrikt med s. k. blandade polismanstjänster varje sådan
tjänst betraktas såsom sammansatt av tvenne delar, varav den ena är
avsedd för egentlig polisverksamhet och den andra för exekutionsbiträdesverksamhet,
torde genom sammanförande av dylika »exekutionsbiträdesdelar»
i många fall för exekutionsbiträdesgöromål kunna skapas hela befattningar,
vilka utan olägenhet skulle kunna överföras till fögderiorganisationen,
samtidigt som återstående delar av de sålunda uppdelade tjänsterna
sammanföres till hela befattningar för den egentliga polisverksamheten.

Sammanfattningsvis får organisationsnämnden som sin uppfattning uttala,
att — med hänsyn till den oenhetlighet och i många fall löslighet i arbetsmetodiken,
som f. n. präglar exekutionsbiträdesverksamheten på landsbygden,
där de enskilda befattningshavarna ofta helt efter eget skön fått
utforma arbetsrutiner och handläggningsmetodik — en allmän översyn av
exekutionsbiträdesverksamheten bör komma till stånd snarast möjligt. En
sådan översyn torde lämpligen jämväl kunna innefatta utredning rörande
frågekomplexet kring ett överflyttande av utmätningsmannagöromålen till
bäradsskrivarna, en överflyttning som organisationsnämnden för sin del tror
vara både möjlig och lämplig. Oavsett bur frågan om överförande av skatteindrivning
in. in. till fögderiorganisationen löses, bör översynen inriktas på
att inom exekutionsbiträdesverksamheten skapa arbetsformer, som tillfredsställer
moderna krav på effektivitet och enhetlighet.

I detta ärendes avgörande bar deltagit undertecknad Lindell, ordförande,
samt ledamöterna Djurberg, Enhörning, Persson, Svärd och Tengroth.
Föredragande bar varit byråsekreteraren Wångstedt.

Stockholm den 14 januari 1957

Underdånigst
KARL LINDELL

II. DJUUBliUG

Erik Wångstedt

526

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Såsom riksdagens revisorer framhållit, torde vid en sådan koncentration
till länsstyrelserna av huvudparten av de med folkhokföringsväsendet och
upphördsväsendet förenade göromålen, som åsyftas med den av statens
organisationsnämnd bedrivna försöksverksamheten på området, de för
häradsskrivarorganisationen återstående arbetsuppgifterna icke komma att
utgöra tillräckligt underlag för ett bibehållande av denna organisation i
dess nuvarande form. Enligt revisorernas uppfattning borde frågan om
arten och omfattningen av de göromål, som i framliden skola ankomma
på häradsskrivarna, snarast upptagas till behandling. Revisorerna ha härvid
anfört, att den fortsatta utformningen av försöksverksamheten delvis
vore beroende av lösningen av nämnda fråga. Statskontoret håller likväl
före, att häradsskrivarnas ställning bör anpassas efter den omorganisation
av folkbokföringsväsendet och upphördsväsendet, vartill nämndens undersökningar
kunna giva anledning. Ämbetsverket anser därför, att spörsmålet
om ändring av häradsskrivarorganisationen bör upptagas till allsidig
utredning, först sedan resultatet av dessa undersökningar redovisats.
Härvid torde det ligga nära till hands att överväga om och i vilken utsträckning
utmätningsmannaverksamheten kan överföras från landsfiskalerna
till häradsskrivarna. Vid dessa överväganden böra särskilt beaktas de
ekonomiska konsekvenserna för statsverkets del av en dylik omläggning.

För städer med egna uppbördsverk torde, såsom revisorerna framhållit,
frågan om indrivningsverksamhetens ordnande i framtiden bliva beroende
av resultatet av den pågående utredningen om städernas särskilda skyldigheter
och rättigheter gentemot staten.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lundh, vilken dock icke närvarit vid utlåtandets justering.

Stockholm den 4 januari 1957

Underdånigst
ELOF JERDENIUS

TORD MARCUSSON

M. Franzén

Riksräkenskapsverket

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört i sin
berättelse angående indrivning av skatt m. m. och får riksräkenskapsverket
i anledning härav anföra följande.

Revisorerna ha, under erinran om pågående försöksverksamhet med
maskinell skattedebitering, berört tanken på ett framtida överflyttande av
landsfiskalernas befattning med indrivnings- och utsökningsväsendet till
häradsskrivarorganisationen. Ur vissa synpunkter kan det måhända anses
naturligt att hos en och samma lokala myndighet sammanföra så många

527

led som möjligt i fråga om den direkta kontakten med allmänheten, när
det gäller skatteuppbörden i vidsträckt mening.

Frågan om fögderiförvaltningens framtida utformning är emellertid enligt
riksräkenskapsverkets mening en så väsentlig fråga, att den bör bli
föremål för utredning och överväganden först sedan resultaten av den pågående
försöksverksamheten bearbetats och övriga på frågan inverkande,
av revisorerna berörda utredningar avslutats.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Ehnbom, Faxelius, Thorson och t. f. byråchefen M. Oredsson deltagit.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
GÖSTA RENLUND

BENGT OREDSSON

Statens organisationsnämnd

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 anbefalld avgiva utlåtande över
vad riksdagens revisorer i § 38 i sin berättelse anfört angående indrivning
av skatt m. in. får statens organisationsnämnd anföra följande.

I förevarande del av sin berättelse ha riksdagens revisorer till behandling
tagit upp häradsskrivarnas och landsfiskalernas arbetsuppgifter inom
uppbörds- och indrivningsväsendet och vissa därmed sammanhängande
spörsmål samt uttalat önskemål om en utredning rörande den framtida
organisationen av ifrågavarande arbeten.

Revisorerna framhålla i huvudsak, att — därest organisationsnämndens
undersökningar rörande folkbokföringsväsendet och uppbördsväsendet och
de därvid bedrivna praktiska försöken med hålkortssystem för bl. a. debitering
och längdföring inom skatteväsendet leda till positivt resultat —
en stor del av häradsskrivarnas nuvarande arbetsuppgifter komma att överföras
till länsstyrelserna. Det torde kunna förutsättas, att återstående arbetsuppgifter
icke komma att utgöra tillräckligt underlag för ett bibehållande
av den nuvarande häradsskrivarorganisationen. Då det enligt revisorernas
mening uppenbarligen icke blir möjligt att helt indraga fögderiförvaltningen,
torde den böra omorganiseras. I varje fall synes det önskvärt att tillföra
densamma vissa nya arbetsuppgifter. Revisorerna anse vidare, att det förtjänar
närmare undersökas, huruvida förutsättningarna äro för handen
att låta häradsskrivarna helt eller delvis övertaga landsfiskalernas bestyr
såsom utmätningsman. I denna fråga anföres bl. a. att anledning finns att
antaga, att omfattningen av landsfiskalernas arbete fortlöpande kommer
att öka och att det därför inom eu icke alltför avlägsen framtid torde bli
nödvändigt att i varje fall i vissa distrikt vidtaga särskilda åtgärder i syfte
att bereda dessa tjänstemän lindring i arbetsbördan. Eu tänkbar utväg därvidlag
skulle vara att överflytta bestyret med skatteindrivningen till häradsskrivarna.
Starka skäl tala vidare för alt samtliga utmätningsmannagöromål
överföras till häradsskrivarorganisationen.

Organisationsnämndens pågående undersökningar inom uppbördsväsendet
och folkbokföringsväsendet avse främst det tekniska förfarandet och syfta
till eu ökad mekanisering av betydande delar av de ifrågavarande verksamheterna.
Vare sig denna mekanisering sker genom användning av kon -

528

ventionella hålkortsniaskiner eller genom mer avancerade maskiner, varmed
i detta sammanhang avses elektroniska databehandlingsmaskiner av större
typ, kommer mekaniseringen — såsom nämnden för övrigt omnämnt i sin
skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 april 1955 med framställning om bemyndigande
att anordna försök med hålkortssystem inom förevarande områden
— att medföra organisatoriska förändringar. Bl. a. av ekonomiska skäl är
det sålunda påkallat, att de maskinella arbetena utföras vid organ omfattande
minst ett län. Användas hålkortsniaskiner, torde, såvitt nämnden nu
kan bedöma, maskinarbetet som regel böra förläggas till vederbörande
länsstyrelse. För det fall elektroniska databehandlingsmaskiner användas
inom systemet, är det antagligt, att vissa av de maskinella arbetena måste
centraliseras till eu för hela riket gemensam maskinanläggning eller möjligen
till något fåtal anläggningar av här nämnt slag. Såsom revisorerna
framhållit kommer särskilt häradsskrivarorganisationen att beröras av ett
ändrat tekniskt förfarande. Såvitt nämnden nu kan bedöma, kommer sålunda
endast en förhållandevis obetydlig del av häradsskrivarnas nuvarande
arbetsuppgifter inom uppbördsväsendet icke att omfattas av mekaniseringen.
Nämnden vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på att, därest
ett ändrat tekniskt förfarande inom uppbördsväsendet och folkbokföringsväsendet
genomföres, detta bör genomföras allmänt och efter enhetliga principer
och sålunda omfatta även motsvarande arbetsuppgifter vid lokal
skattemyndighet i stad. Då det endast i något undantagsfall torde kunna
komma i fråga att vid sådan myndighet inrätta maskinanläggningar för
avsedda maskinella arbeten, uppkomma i fråga om denna del av uppbördsorganisationen
i viss mån mer omfattande förändringar än vad avser häradsskrivarorganisationen.

Vid en ovan omnämnd mekanisering av vissa delar av uppbördsväsendet
och folkbokföringsväsendet torde det bli nödvändigt att i särskild ordning
utreda frågan om var inom den framtida organisationen för nämnda
verksamheter de av häradsskrivarnas nuvarande arbetsuppgifter, vilka icke
direkt omfattas av en mekanisering, lämpligen böra förläggas. Fn sådan
utredning torde jämväl böra avse organisationen av motsvarande arbeten
hos lokal skattemyndighet i stad. Enligt nämndens uppfattning är det av
vikt, att denna utredning göres i så god tid, att ett genomförande av ett
nytt tekniskt förfarande icke fördröjes.

Med hänsyn till det nära samband, som råder mellan ovannämnda organisatoriska
spörsmål och den andra av revisorerna behandlade frågan om
en överflyttning av landsfiskals utmätningsmannagöromål till häradsskrivarna,
finner nämnden det lämpligt, att jämväl den senare frågan samtidigt
prövas. 1 och för sig är det mycket som talar för att särskilt de med skatteindrivningen
förknippade göromålen i organisatoriskt avseende närmare
sammanföras med övriga delar av uppbördsväsendet. Jämväl andra alternativ
än det av revisorerna berörda synas därvid kunna komma i fråga.

Om sålunda nämnden delar revisorernas uppfattning om behovet av en
utredning av de ovan behandlade organisationsproblemen, ifrågasätter
nämnden emellertid om tiden ännu är inne för eu sådan utredning. Det synes
sålunda nödvändigt, att förutsättningarna för densamma närmare klarläggas.
Nämnden vill i detta sammanhang framhålla, att dess undersökningar
inom folkbokföringsväsendet och uppbördsväsendet numera kommit
i ett delvis annat läge. Undersökningsarbetet rörande det tekniska förfarandet
inom angivna verksamheter har hittills främst avsett användningen av

529

hålkortsmaskiner. Härvid pågå för närvarande med beaktande av erfarenheterna
av nämndens försöksverksamhet utarbetandet av detaljförslag och
kostnadsberäkningar, vilka beräknas föreligga klara under innevarande
år. Under sistförflutna år ha emellertid på den svenska marknaden börjat
saluföras elektroniska databehandlingsmaskiner, vilka i princip möjliggöra
en mer långtgående mekanisering än vad som de konventionella hålkortsmaskinerna
erbjuda. Med hänsyn härtill bär nämnden funnit angeläget
att såsom ett alternativ till ett hålkortssystem jämväl göra vissa
undersökningar rörande användningen av dessa nya maskiner inom förevarande
verksamheter. Dessa undersökningar syfta i första hand till att
klarlägga dels de organisatoriska förutsättningarna för maskinernas utnyttjande,
dels de ungefärliga kostnaderna för ett på grundval av dessa
maskiner uppbyggt system för skatteuppbörd och folkbokföring. Resultatet
av sistnämnda undersökningar kan beräknas föreligga tidigast vid utgången
av innevarande år.

Enligt nämndens mening synes resultatet av dess ovannämnda undersökningar
i fråga om de två alternativen för det tekniska systemet böra avvaktas,
innan de av revisorerna berörda frågorna upptagas till prövning,
enär man först då torde ha möjlighet att överblicka de närmare förutsättningarna
för en sådan utredning ävensom de övriga följdfrågor som kunna
uppkomma. Nämnden vill i detta sammanhang omnämna, att, därest alternativet
med elektroniska databehandlingsmaskiner väljes, ytterligare
tidskrävande undersökningar rörande det tekniska systemets detaljutformning
äro nödvändiga, innan systemet kan tillämpas i praktiken.

I detta ärendes handläggning ha deltagit, förutom undertecknad generaldirektör,
ledamöterna Aste, Björck, Eugen Olsson, Göran Petterson och
Ståhl samt såsom föredragande byrådirektör G. Bruno.

Stockholm den It januari 1957

Underdånigst
C. TARRAS SÄLLFORS

B. Samuelsson

Länsstyrelsen i Södermanlands län

Till K o n u n g e n

Sedan Kungl. Maj:t genom remiss den 21 december 1956 anbefallt länsstyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av en utav riksdagens
revisorer väckt fråga om överflyttning helt eller delvis av utmätningsmannaverksamheten
från landsfiskalerna till häradsskrivarna, får länsstyrelsen
i underdånighet anföra följande.

Den av revisorerna aktualiserade frågan är icke ny utan har tidigare i
olika sammanhang framförts till diskussion. Med hänsyn till det alltmer
intensifierade uppbördssystemet och den anhopning av nya uppgifter som
på senare tid kommit att åläggas landsfiskalerna i deras egenskap av polischefer
och åklagare, är det angeläget att frågan nu upptages till snar behandling.

Bland de omständigheter som enligt länsstyrelsens mening tala för eu
överflyttning helt eller delvis till häradsskrivarna av uppgifter av här ifrågasatt
slag må framhållas det nära samband, som råder mellan debitering,
uppbörd och indrivning av utskylder, samt den förbättring av indrivnings -

34 Rev. berättelse ang. statsverket år 1950. It

530

resultatet, som ur ekonomisk synpunkt kan förväntas bliva följden, om uppbörd
och indrivning finge handhavas av samma myndighet. Härjämte må
nämnas den väsentliga fördelen för allmänheten, som det skulle innebära,
om denna i alla hithörande frågor kunde vända sig till en och samma myndighet
för erhållande av besked. Som det nu är uppstår understundom
tvekan om till vilken myndighet hänvändelse skall ske, en omständighet
som är ägnad att vålla irritation och tidsspillan.

Eu fråga som i detta sammanhang måste beaktas är den i vilken utsträckning
en eventuell överflyttning av utmätningsmannaverksamhet till
häradsskrivarna bör ske. Svaret på denna fråga får enligt länsstyrelsens
förmenande i hög grad bli beroende av, i vilken omfattning häradsskrivarna
genom det tilltänkta hålkortssystemet kunna komma att befrias från nuvarande
uppgifter. Därest huvudparten och de mest tidskrävande av dessa
skulle bortfalla, är det icke uteslutet, att häradsskrivarna, även med hänsyn
tagen till den nyligen beslutade taxeringsreformen, utan nämnvärd
personalförstärkning skulle kunna övertaga hela utmätningsmannaverksamheten.
Skulle återigen hålkortssystemets införande visa sig icke hava en så
omfattande minskning av häradsskrivarnas arbetsuppgifter till följd, måste
överflyttningen av uppgifter från utmätningsmännen begränsas.

Frågan om lämpligheten av en sådan uppdelning av utmätningsmannagöromålen
mellan landsfiskaler och häradsskrivare, som skulle bli följden
av en begränsad överflyttning, har berörts av revisorerna, vilka anfört
vissa betänkligheter mot ett sådant förfaringssätt. Länsstyrelsen anser emellertid,
att, även om ett överförande av samtliga göromål till häradsskrivarna
vore att ur saklig synpunkt föredraga, de av revisorerna anförda nackdelarna
med sidoordnade utmätningsmän i viss mån skulle kunna elimineras
genom något slag av enkelt underrättelseförfarande.

Den stora och viktiga fråga, som riksdagens revisorer här väckt, torde
icke kunna lösas utan grundlig utredning i nu berörda och andra avseenden.
Länsstyrelsen vill för sin del förorda, att en sådan utredning på grundval
av revisorernas yttrande snarast kommer till stånd.

Uppfattningen att en lösning skyndsamt måste komma till stånd av dessa
frågor har under hand uttalats även av landsfogden i länet, som med skärpa
framhållit nödvändigheten av att landsfiskalerna så mycket som möjligt
finge koncentrera sig på sina åligganden som polischefer och åklagare.

I handläggningen av detta ärende har deltagit, förutom undertecknade,
landskamreraren Arne Norman.

Nyköping i landskontoret den 17 januari 1957

Underdånigst
BO HAMMARSKJÖLD

BO KALLENBERG

Länsstyrelsen i Hallands län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande över vad riksdagens revisorer i sin berättelse till 1957 års
riksdag anfört i fråga om indrivning av skatt in. m. Med anledning härav får
länsstyrelsen anföra följande.

531

Riksdagens revisorer ha till behandling upptagit frågan om den inverkan
eu eventuell framtida övergång till hålkortssystem inom folkbokföringsoch
skatteväsendet kan tänkas medföra i fråga om nuvarande häradsskrivaroch
landsfiskalsorganisation och diskiderat möjligheten att i samband därmed
överflytta skatteindrivningen eller utsökningsgöromålen i sin helhet från
landsfiskalerna till häradsskrivarna.

Frågan om eu centralisering av dehiteringsarbetet till länsstyrelserna övervägdes
redan under förarbetena till 1945 års upphördsreform. Såsom skäl
emot eu sådan anordning åberopades då bl. a., att de för häradsskrivarna
återstående göromålen icke skulle bli tillräckliga för en jämn arbetsfördelning
under hela året, medan å andra sidan vissa svårigheter ansågos föreligga
för länsstyrelserna att disponera erforderlig biträdespersonal för debiteringsarbetet,
som vore koncentrerat till vissa tider på året. Vid bedömande
av denna fråga togs hänsyn till de maskinella hjälpmedel för debiteringen,
som då stodo till buds, men förutsattes, att eu eventuell omläggning av arbetet
enligt hålkortssystem i framtiden kunde föranleda ändringar i uppbördsförvaltningens
organisation.

För tillgodoseende av allmänhetens berättigade krav på en snabb handläggning
av ärenden rörande preliminär skatt och på att utan omgång kunna
erhålla råd och upplysningar i olika uppbördsfrågor, särskilt beträffande
tillämpningen av bestämmelserna om skatteavdrag, underströks starkt behovet
av en lätt anträffbar lokal myndighet med ingående orts- och personkännedom.
Erfarenheten har bekräftat riktigheten av sistnämnda uppfattning,
och det torde därför få anses ofrånkomligt, att dessa uppgifter jämte
den numera så betydelsefulla arbetsgivarkontrollen alltjämt måste åvila de
lokala skattemyndigheterna, som dessutom tilldelats eu del nya göromål
enligt 1956 års höstriksdags beslut angående viss omorganisation av taxeringsväsendet.
Även om så är förhållandet, synes det emellertid icke möta
något hinder att, om de tekniska förutsättningarna föreligga, överflytta det
egentliga dehiteringsarbetet, som är av mera mekanisk natur, till länsstyrelserna,
där man med hänsyn till de nya maskinernas kapacitet numera
icke torde behöva räkna med några större svårigheter att lösa i samband därmed
uppkommande personalfrågor. Däremot kommer säkerligen lokalfrågan
på en del håll att vålla bekymmer, då anhopningen av längder, uppbördskort
och annat arbetsmaterial för hela länet måste taga jämförelsevis stort
utrymme i anspråk och det av arbetstekniska skäl synes angeläget, att debiteringsavdelningen
placeras i omedelbar anslutning till länsbyrån för folkbokföring.
Det kan möjligen visa sig nödvändigt att också förlägga postverkets
skatteavdelningar till länsstyrelsernas lokaler.

Om debiteringen skulle överflyttas till länsstyrelserna, ligger del nära till
hands afl söka utnyttja den sålunda frigjorda arbetskraften å häradsskrivarkontoren
för andra uppgifter på skatteväsendets område och då i främsta
rummet indrivningen och redovisningen av restförda utskylder och i samband
därmed eventuellt även övriga utmätningsmannagöromål. Detta skulle
innebära eu betydande lättnad i arbetsbördan för landsfiskalerna och deras
biträden som skulle frigöras från motsvarande arbetsuppgifter. Eu dylik
avlastning får i och för sig anses önskvärd med hänsyn till landsfiskalernas
alltmer växande befattning med polis- och åklagarväsendet samt administrativa
ärenden i övrigt. Skatteindrivningen och utsökningsärendena utgöra
emellertid eu sfi väsentlig del av hela arbetsvolymen å landsfiskalskontoren,
alt eu överflyttning av dessa göromål kan väntas föranleda ganska betydan -

532

de förändringar i organisatoriskt avseende, framför allt beträffande distriktsindelningen.
Länsstyrelsen är därför icke nu beredd att taga ställning till
hela denna fråga, som torde tarva närmare utredning, utan inskränker sig till
alt framhålla några allmänna synpunkter angående här ifrågasatta reform.

Det har ansetts olämpligt, att debitering och indrivning av skatt handhavas
av samma myndighet. Om länsstyrelsen får övertaga ansvaret för
debiteringen torde i detta hänseende någon invändning icke kunna göras
mot att skatteindrivningen anförtros åt häradsskrivarna. Det kan tvärtom
vara bil en viss fördel från uppbördssynpunkt. Bestämmelserna i uppbördsförordningen
och dess tillämpningsföreskrifter förutsätta nämligen i många
tall eu nära kontakt och samverkan mellan lokala skattemyndigheter och
utmätningsmän, vilken under nuvarande förhållanden icke alltid kunnat
komma till stånd i önskvärd omfattning. Detta gäller framför allt övervakningen
av arbetsgivare i fråga om deras skyldighet att verkställa skatteavdrag
och redovisa därigenom innehållna medel. Ärenden angående arbetsgivares
ansvarighet för anställdas skatter måste nu ofta passera flera myndigheter
med därav följande tidsutdräkt, som ökar risken för skatteförluster.
Genom indrivningens överflyttning till de lokala skattemyndigheterna skulle
ett snabbare och effektivare ingripande mot försumliga arbetsgivare sannolikt
kunna åstadkommas.

Om skatteindrivningen uppdrages åt häradsskrivarna, böra de övertaga
även övriga utmätningsmannagöromål. Detta förefaller ganska självklart
beträffande indrivning av statsverket tillkommande böter, rättegångskostnader
o. dyl. men bör också gälla införsel för underhållsbidrag och annan
verkställighet i enskilda mål. Det kan icke anses ändamålsenligt att uppdela
den exekutiva verksamheten på skilda befattningshavare med olika tjänstgöringsområden
och stationeringsorter. Bortsett från de olägenheter som
härigenom skulle uppstå för allmänheten måste hänsyn tagas till nödvändigheten
för en utmätningsman att kunna samordna olika exekutiva åtgärder
mot samma person och att skaffa sig en så 1 ullständig kännedom om gäldenarens
ekonomiska förhållanden som möjligt, t. ex. för att kunna avgöra i
\ ilka fall utmätning eller konkurs skall behöva tillgripas för uttagande av
oguldna skatter.

Da fögderierna i allmänhet äro betydligt större till såväl folkmängd som
ytinnehåll än landsfiskalsdistrikten, måste vidare frågan, huruvida hela
utmätningsmannaverksamheten skall kunna överflyttas från landsfiskalerna
bil häradsskrivarna med bibehållande av nuvarande fögderiindelning, särskilt
övervägas. I delta sammanhang förtjänar påpekas, att de indrivnings°ch
utsökningsärenden, i vilka blotta anställandet av krav visat sig otillräckligt
och som därför föranlett exekutiva åtgärder av olika slag, på senaste
liden visat en tydlig tendens att öka. Statistiken över antalet utsökningsärenden
kan på grund härav sägas vara något missvisande, då det gäller att
bedöma arbetets omfattning.

Då det stora flertalet nuvarande innehavare av eller aspiranter å häradsskrivartjänst
sakna för verksamhet som utmätningsman erforderlig utbildning,
måste sådan anordnas i god tid före reformens genomförande. I de
kurser, som nu måste genomgås för kompetens bil häradsskrivar- eller ordinarie
landskanslisttjänst å landskontor, bör ingå exekutionsrätt i samma
omfattning, som nu gäller för landsfiskalsaspiranternas utbildning.

Ett besvärligt problem utgör exekutionsbiträdenas ställning med hänsyn
till deras dubbla funktioner, dels som polismän och dels som biträden vid

533

skatteindrivningen. Redan enligt nu gällande bestämmelser har exekutionsbiträde
därjämte tilldelats vissa uppgifter såsom hjälp åt lokal skattemyndighet
i uppbördsärenden. Föreskrifterna härom ha emellertid i stort sett stannat
på papperet, då polis- och utsökningsgöromål uttryckligen tillerkänts
företräde och exekutionsbiträdena i allmänhet icke äro tillräckligt insatta
i uppbördsfrågor. Om en dylik mindre uppdelning av exekutionsbiträdenas
verksamhet redan nu visat sig svår att genomföra, förefaller det otänkbart,
att de efter här ifrågasatta reform skulle kunna tjänstgöra som biträden både
åt landsfiskalerna i fråga om polisgöromål och åt häradsskrivarna i uppbörds-
och indrivningsärenden samt beträffande åtgärder i utsökningsmål.
Ett fullständigt åtskiljande av funktionerna som polisman och exekutionsbiträde
på olika befattningshavare synes därför nödvändigt. Exekutionsbiträde
bör också genomgå för tjänsten lämpad teoretisk utbildning.

Huruvida och på vilket sätt städer med egen uppbördsförvaltning skola
kunna inpassas i ett system med länsstyrelserna som debiteringsmyndigheter
torde böra prövas i samband med pågående utredning om eventuellt förstatligande
av uppbördsväsendet i sådana städer. Därjämte böra i detta
sammanhang förhållandena i vissa fögderistäder, där icke vederbörande
landsfiskal utan en stadsfogde, ofta tillika stadsfiskal, nu tjänstgör som
utmätningsman, också ägnas uppmärksamhet.

Halmstad i landskontoret den 19 januari 1957

Underdånigst
PER KJELLMAN

CURT WESTHALL

Länsstyrelsen i Västmanlands län

Till Konungen

Sedan Eders Kungl. Maj:t i nådig remiss den 21 december 1956 anbefallt
länsstyrelsen i Västmanlands län inkomma med utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört angående indrivningen av skatt m. m., får
länsstyrelsen härmed i underdånighet anföra följande.

De senare åren hava såsom revisorerna framhålla medfört en avsevärd
ökning av landsfiskalernas arbetsbörda. Enligt länsstyrelsens erfarenhet
torde landsfiskalsorganisationen i sin nuvarande omfattning knappast kunna
bära ytterligare ökning av arbetsuppgifterna. Länsstyrelsen har i olika sammanhang,
bland annat i framställningen om anslag för budgetåret 1957—
1958, givit uttryck för sina bekymmer inför denna utveckling. Redan för
närvarande kan i många distrikt landsfiskal och övrig tjänstepersonal på
grund av tidsbrist knappast ägna den uppmärksamhet åt vissa arbetsuppgifter
i den utsträckning som vore önskvärt. Detta gäller icke minst skatteindrivningen.
För landsfiskalsorganisationens vidkommande är en förbättrad
organisation därför en angelägenhet av stor betydelse.

Riksdagens revisorer framhålla i fråga om häradsskrivarnas framtida
verksamhet, att det nu planeras, ad en icke ringa del av deras nuvarande
arbetsuppgifter skulle komma att utföras av länsstyrelse, varför anledning
föreligger att framdeles tilldela dem andra uppgifter. Om detta skall ske
enligt revisorernas förslag, nämligen genom alt till häradsskrivarna från
landsfiskalerna överflytta exekutions- och indrivningsverksamheten, synes

534

emellertid av flera skäl tveksamt. Först och främst bör observeras att utvecklingen
torde gå därhän, att taxeringen i allt större utsträckning kommer
att omhänderhavas av tjänstemän, vilka lämpligen väl komma att få anknytning
till de lokala skattemyndigheterna, samt att häradsskrivarna i betydligt
högre grad än för närvarande kunna komma att tagas i anspråk för taxering.
Det kommer sålunda knappast för dem att saknas uppgifter inom
taxeringsväsendet, för vilka de på grund av sin utbildning och tidigare tjänstgöring
i allmänhet torde vara väl lämpade. Går utvecklingen i denna riktning
är det icke möjligt att dessutom låta häradsskrivarna övertaga utmätningsmännens
arbetsuppgifter. Länsstyrelsen vill icke underlåta att framhålla
att det icke torde vara möjligt att låta häradsskrivarna i allmänhet övertaga
samtliga ärenden från utmätningsmännen inom fögderiet, särskilt som de
av sina nuvarande arbetsuppgifter komma att behålla åtskilliga även efter
det att det planerade hålkortssystemet trätt i funktion. För ett övertagande
av utmätningsmannafunktionerna torde därför fögderiernas storlek böra
avsevärt minskas och antalet utökas. Nedanstående uppställning utvisar
antalet under år 1956 till landsfiskalerna inom Västmanlands län samt till
stadsfogdarna i Sala och Köping inkomna utsöknings- och införselmål.

		Utsökningsmål	Införselmål
Stadsfogden	Sala	188	26
»	Köping	339	93
Landsfiskalen Fagersta	362	67
»	Norberg	335	46
»	Ramnäs	148	25
»	Siende	340	32
»	Hallstahammar	345	55
»	Arboga	424	62
»	Ivolsva	276	43
»	Sala	138	11
»	Heby	153	31
»	Våla	160	11

Av denna tablå torde med all tydlighet framgå, att sammanlagda antalet
mål från distrikten inom ett fögderi kommer att uppgå till så stort antal, att
liäradsskrivaren näppeligen skulle själv hinna med en arbetsbörda av den
föreslagna omfattningen, i vilken ock ingår indrivningen och de kvarvarande
funktionerna såsom lokal skattemyndighet. Därest tanken att låta de exekutiva
funktionerna överflyttas på liäradsskrivaren icke övergives, böra i varje
fall häradsskrivarnas verksamhetsområden av ovan antydda skäl avsevärt
förminskas.

Länsstyrelsen, som icke utan oro följt den starka ökningen av landsfiskalernas
arbetsuppgifter utan att organisationen förstärkts i motsvarande mån,
ifrågasätter för sin del en reform av landsfiskalsorganisationen i den riktningen
att tudelning sker med å ena sidan polis-, åklagar- och administrativa
ärenden och å andra sidan exekutiva ärenden jämte skatteindrivningen, varvid
sistnämnda ärendesgrupp som huvuduppgift bör anförtros åt nyinrättade
tjänster för utmätningsmän. Fn reform i denna riktning bör självfallet medföra
en ändring i distriktsindelningen för landsfiskalsorganisationen. Såsom
ytterligare skäl för sitt ställningstagande i frågan vill länsstyrelsen framhålla,
att enligt länsstyrelsens erfarenhet en förening av utmätningsmansfunktioner
med andra uppgifter ofta nog leder till att de förra bliva eftersatta till de

535

senares förmån, då de förra uppgifterna ofta bedömas såsom mindre brådskande
och angelägna.

Länsstyrelsen är sålunda ense med riksdagens revisorer därutinnan att
det nu bör verkställas utredning om fögderiorganisationen i dess helhet.
En anledning härtill är såsom revisorerna framhållit den väntade omorganisationen
för debitering av skatt till följd av användning av hålkort. Mest
angeläget anser länsstyrelsen dock vara att något verkligen inom en snar
framtid göres för att lätta arbetsbördan inom landsfiskalsorganisationen och
genom en rationell uppdelning av landsfiskalstjänsterna få ett bättre resultat
av skatteindrivningen.

En utredning av denna omfattning kommer att taga avsevärd tid. Den
bör nämligen med hänsyn till frågornas inbördes nära sammanhang omfatta
såväl häradsskrivare- som landsfiskalsorganisationen, och den bör
icke begränsas till utmätnings- och skatteindrivningsverksamheten utan
göras allsidig. Den bör vidare i erforderlig omfattning inbegripa polisorganisationen
åtminstone i vad densamma avser exekutionsbiträdenas verksamhet.
Det är nödvändigt med en omorganisation och den bör icke längre
få stå tillbaka av kostnadsskäl. Det är för övrigt länsstyrelsens uppfattning
att en effektivare organisation beträffande taxering och uppbörd kommer
att löna sig.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit landshövdingen Ragnar
Casparsson, landssekreteraren Ludvig Lorichs, landskamreraren V. Westin
och länsassessorn Y. Mortensson, den sistnämnde föredragande.

Västerås i landskontoret den 18 januari 1957

Underdånigst
RAGNAR CASPARSSON

Y. MORTENSSON

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Till Konungen

Med anledning av nådig remiss den 21 december 1956 får länsstyrelsen
avgiva följande utlåtande över vad riksdagens revisorer anfört under 38 §
vid sina anmärkningar till budgetåret 1955/56. Yttrande i ärendet av landsfogden
i länet bifogas.

Den försöksverksamhet som för närvarande pågår rörande användandet
av hålkortssystem för uträkning och debitering av skatt in. m. torde komma
att resultera i ett överförande till länsstyrelserna av en stor del av de arbetsuppgifter
som för närvarande åvila de lokala skattemyndigheterna å landet.
Revisorerna uttala alt »då det uppenbarligen icke blir möjligt att helt indraga
fögderiförvaltningen», denna torde böra omorganiseras, och att det i vart fall
syntes önskvärt att tillägga häradsskrivarna vissa nya uppgifter. Enligt revisorerna
skulle starka skäl tala för att landsfiskalernas bestyr som utmätningsmän
helt övertoges av häradsskrivarna.

För närvarande finnes i vissa större landsfiskalsdistrikt en landsfiskal som
enbart är utmätningsman. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör — i samband
med sammanslagning av mindre landsfiskalsdistrikt — landsfiskalsgöromålen
inom samma distrikt i allmänhet uppdelas å en polischef -

536

åklagare och en utmätningsman och det kan ifrågasättas, om den senare
därvid icke lämpligen bör övertaga liäradsskrivarnas återstående arbetsuppgifter
inom distriktet. En landsfiskal-utmätningsman torde efter kortare utbildning
utan svårighet kunna bemästra de relativt fåtaliga arbetsuppgifter
som efter genomförandet av ifrågavarande hålkortssystem skulle återstå för
de lokala skattemyndigheterna. Å andra sidan sakna häradsskrivarna i regel
kompetens som utmätningsmän. För att de skola kunna tillägna sig erforderliga
juridiska kunskaper för övertagande av detta arbetsområde, måste
för dem anordnas en relativt långvarig och för statsverket dyrbar utbildning.
Av praktiska och nationalekonomiska skäl synes en sådan lösning otillfredsställande.
I detta sammanhang vill länsstyrelsen i likhet med revisorerna
uttala, att någon uppdelning av utmätningsmannagöromålen mellan häradsskrivare
och landsfiskal icke är lämplig.

Slutligen anser länsstyrelsen, att frågan om avveckling eller omorganisation
av den nuvarande fögderiförvaltningen bör göras till föremål för närmare
utredning. Härvid torde särskilt beaktas i vad mån förevarande spörsmål
kan inverka å utformningen av taxeringsorganisationen.

I handläggningen av detta ärende har — förutom undertecknade, tjänsteförrättande
landskamreraren Anders Rune och tillförordnade länsassessorn
Karl Enqvist, föredragande — deltagit tjänsteförrättande landssekreteraren
Lars Hultman.

Umeå i landsfogdens expedition den 17 januari 1957

Underdånigst
ANDERS RUNE

KARL ENQVIST

Bilaga

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län

Såsom infordrat yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer meddelat
angående »Indrivning av skatt in. m.» under 38 § vid sina anmärkningar
till budgetåret 1955/1956 får jag anföra.

Revisorerna hava med anledning av en kommande omläggning av nuvarande
skatteindrivningssystem funnit att vissa av häradsskrivarnas nuvarande
funktioner komma att upphöra eller indragas till länsstyrelserna. Fråga
har också väckts, huruvida häradsskrivarna med eller utan ändring av
nuvarande fögderiers gränser vid en omläggning skulle kunna tillföras nya
befogenheter, exempelvis den befogenhet med skatteindrivningen eller eventuellt
hela utmätningsmannabefogenheten, som nu tillkommer landsfiskalerna.

Med förbigående av den utformning som häradsskrivarnas ställning kan få
skall här belysas i vad mån ändringen skulle hava betydelse för landsfiskalsorganisationen.

Landsfiskalsorganisationen i riket bygger i stort på 3-delning av göromålen
i polischefs-, åklagar- och utmätningsmannabefogenheterna, vilken
sammanställning av göromål funnits lämplig och har traditions tyngd över
sig. Varje enskilt sådant arbetsområde har medfört, att landsfiskalen antingen
direkt eller genom sina underlydande polismän bättre än någon annan
blivit i tillfälle att känna till sitt distrikt ej blott ur geografisk synpunkt utan

537

även personligen distriktets inbyggare och deras ställning i olika avseenden.
Från landsfiskalernas sida kan göras gällande, att en rubbning av nuvarande
göromålen måhända skulle ofördelaktigt inverka på den orts- och personkännedom
landsfiskalen numera representerar. Redan nu föreligger emellertid
i vissa större distrikt en uppdelning av göromålen på två befattningshavare,
varav den ena är polischef-åklagare och den andra utmätningsman.
1 ett större distrikt borde det enligt min mening vara till fördel om eu dylik
uppdelning kunde ske, utan att orts- och personkännedomen härför behövde
minskas, varvid jag förutsätter att de båda befattningshavarna kunna tillgodogöra
sig varandras erfarenheter. Ur saklig synpunkt skulle det enbart
vara till fördel om polischefs-åklagartjänsterna kunde renodlas på en befattningshavare,
som därvid kunde koncentrera sig mera på allmän ordning
och säkerhet, upptäckande och förebyggande av brott samt mera ostört
kunna ägna sig åt förberedande och utförande av åtalen. Redan nu har det
visat sig nödvändigt att distriktsåklagare, som har att handlägga större brottmål,
måste beredas partiell tjänstledighet för att kunna koncentrera sig på
uppgiften, ostörd av den löpande verksamhet, som bland annat utmätningsmannasidan
medför.

Ur organisatorisk synpunkt skulle ett borttagande av utmätningsmannagöromålen
från landsfiskalerna medföra en nedgång i arbetsbördan av sådan
grad, att en sammanslagning av distrikt bleve nödvändig. Uppskattningsvis
torde sådana distrikt ej böra göras mindre än att de vid nuvarande grunder
för arbetspoängen borde komma upp till minst 25 000—30 000 poäng.

Ur personalsynpunkt synes vanskligheter kunna uppstå, eftersom polispersonalen
i landsfiskalsdistrikten i stor utsträckning hava blandad tjänst,
det vill säga såväl polistjänst som exekutionsbiträdestjänst. Detta innebär
att nuvarande personal måste delas upp på de olika arbetsområdena, då det
ej kan vara lämpligt, att polispersonalen skall lyda under två olika chefer.
Samma gäller i fråga om den statliga personalen på landsfiskalskontoren.

En konsekvens av sammanslagning av nuvarande landsfiskalsdistrikt kan
vara att nuvarande landsfiskaler och assistenter i viss mån ej kunna placeras,
beroende på huru utmätningsmannaorganisationen kommer att rekryteras
och utbildas. Å andra sidan kommer väl rationaliseringen på polischefsåklagarsidan
att medföra ökat behov av biträdande polischefer och åklagare.
Även för de renodlade polischefs- och åklagartjänsterna kan ifrågasättas en
förändring av rekryterings- och utbildningsförhållanden, därvid rena juristtjänster
kunna tänkas.

En eventuell ändring av landsfiskalstjänsterna i anledning av de av riksdagsrevisorerna
framdragna synpunkterna synes lämpligast böra lösas i samband
med frågan om huvudmannaskapet för polisen i sin helhet och bör
någon förändring ej ske, förrän eu fullständig utredning klarlagt möjligheterna.

I sammanhanget må tillika framhållas alt frågan angående nuvarande
landsfiskalernas biträdesorganisation lämpligen bör lösas separat på grund
av dess brådskande och nödtvungna läge.

Umeå i landsfogdens expedition den 17 januari 1957.

Erik G. Sahlin

538

1956 års landsfiskalsbiträdesutredning

Till Konungen

Sedan genom remiss den 21 december 1956 tillfälle beretts 1956 års landsfiskalsbiträdesutredning
att avge utlåtande i anledning av vad riksdagens år
1956 församlade revisorer under § 38 anfört i fråga om indrivning av skatt
in. m. får utredningen i underdånighet anföra följande.

Med utgångspunkt från att häradsskrivarna kommer att behöva tilläggas
nya arbetsuppgifter i anledning av planerade ändringar i uppbördsväsendet
har revisorerna uttalat som sin uppfattning, att det förtjänar närmare undersökas
huruvida häradsskrivarna kunde helt eller delvis överta landsfiskalernas
bestyr som utmätningsmän. En del av dessa bestyr avser skatteindrivningen.
Revisorerna uppger att av den egentliga biträdespersonalen på landsfiskalskontoren
genomsnittligt mellan en tredjedel och hälften torde vara
sysselsatt med arbetsuppgifter som sammanhänger med skatteindrivningen.
Om dessa göromål överfördes till häradsskrivarkontoren skulle följaktligen
antalet biträden kunna minskas på de flesta landsfiskalskontor.

Utredningen — som inte ingår på den ifrågasatta omorganisationen i och
för sig — vill inledningsvis framhålla, att utredningen inte funnit anledning
framställa någon invändning mot den nyssnämnda uppgiften angående
antalet biträden pa landsfiskalskontor som sysslar med uppgifter i samband
med skatteindrivningen. I övrigt vill utredningen anföra, att dess uppdrag,
som avser en översyn av landsfiskalernas biträdesorganisation, väntas vara
avslutat inom kort. I sitt kommande betänkande avser utredningen att
framlägga förslag om både antalet biträdestjänster vid varje landsfiskalskontor
och de typer av tjänster som bör förefinnas. Givet är att utredningens
överväganden hittills varit grundade på nuvarande förhållanden och att
utgångspunkten sålunda varit de arbetsuppgifter som f. n. fullgöres på landsfiskalskontoren.
Utredningens kommande förslag avses därför skola ansluta
sig därtill. Det av riksdagens revisorer diskuterade uppslaget har som sin
grundläggande förutsättning vissa planerade ändringar i uppbördsväsendet,
vilka enligt vad revisorerna anfört kan väntas komma till stånd tidigast i
början av 1960-talet. Det är med hänsyn härtill uppenbart att det trängande
behov av förstärkning av landsfiskalskontorens biträdesorganisation, som
f. n. föreligger och som föranlett utredningens tillsättande, bör tillgodoses
utan avvaktan på planerade reformer av ifrågasatt natur.

Stockholm den 15 januari 1957

Underdånigst

N. AF MALMBORG

Sven-Öl of Hedengren

Sveriges Hiiradsskrivarförening

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har Sveriges Häradsskrivarförening
beretts tillfälle att inkomma med utlåtande angående riksdagens
revisorers berättelse i vad den avser indrivning av skatt in. m. och får föreningen
i sådant avseende i underdånighet anföra.

Anledningen till att statsrevisorerna aktualiserat frågan om skatteindriv -

539

ningens ordnande synes närmast bero på en befarad framtida minskning av
häradsskrivarnas uppgifter. Efter eu orientering om de pågående undersökningarna
angående hålkortssystemets användbarhet för debitering och
andra arbetsuppgifter inom de lokala skattemyndigheternas verksamhetsområde
anför nämligen statsrevisorerna bland annat: »Därest ifrågavarande
undersökningar leda till positivt resultat — vilket torde finnas anledning
antaga skall bliva fallet — kommer en stor del av de arbetsuppgifter som
nu åvila den lokala skattemyndigheten på landet att överföras till länsstyrelserna.
Det torde kunna förutsättas, att återstående arbetsuppgifter icke
komma att utgöra tillräckligt underlag för bibehållande av den nuvarande
häradsskrivarorganisationen.» Utgående från denna förutsättning framhålles
i revisorernas berättelse att det förtjänar närmare undersökas, huruvida
förutsättningar äro för handen att låta häradsskrivarna helt eller delvis
övertaga landsfiskalernas bestyr som utmätningsmän.

Att döma av den uppräkning av häradsskrivarnas huvudsakliga arbetsuppgifter,
som återfinnes i statsrevisorernas framställning, finnes det anledning
antaga att revisorerna bibringats en i viss mån felaktig uppfattning
om häradsskrivarnas egentliga sysselsättning. Sammanställningen synes
grunda sig på den i flera avseenden föråldrade instruktionen för häradsskrivarna.
Riktigt är visserligen att de uppräknade arbetsuppgifterna kvantitativt
sett återspeglar häradsskrivarkontorens huvudsakliga sysselsättning.
Föreningen finner emellertid för sin del det icke vara tillräckligt framhävt
att dessa göromål till sin huvudpart utföras av expeditionspersonal. Häradsskrivaren
personligen ägnar numera sin tid företrädesvis åt utredningar och
beslut samt utövar framför allt eu omfattande rådgivnings- och upplysningsverksamhet
i beskattningsangelägenheter och därmed sammanhängande
spörsmål med ofta betydande ekonomiska verkningar för både den skattskyldige
och det allmänna. Ytterligare må nämnas den ur rättvisesynpunkt
viktiga och statsfinansiellt sett angelägna arbetsgivarkontrollen. Föreningen
tillåter sig i detta avseende åberopa sig på riksdagens revisorer, som i nästföregående
berättelse bl. a. meddelat att beloppen av den vid utgången av
varje budgetår oredovisade, särskilt uppdebiterade A-skatten oavbrutet ökat
alltsedan källskattereformens genomförande och med anledning av de betydande
A-skattebelopp, som årligen undandrages statsverket, framhållit angelägenheten
av att den kontroll, som i förevarande avseende författningsenligt
åligger lokal skattemyndighet, utövas med största noggrannhet. Av det sagda
framgår, att de arbetsuppgifter, som ankommer på häradsskrivaren personligen,
äro av den art all de, oavsett varje slag av automation, i allt väsentligt
kommer att kvarstå eller rätlare sagt kan förväntas liksom hittills öka i lakt
med del ekonomiska livets utveckling och samhällsverksamhetens fortsatta
utbyggnad.

I detta sammanhang förtjänar framhållas alt 1955 års taxeringssakkunniga,
som »räknar med alt de lokala skattemyndigheterna alltjämt blir behövliga»
(Kungl. Maj:ts prop. nr 150 år 1956 sid. 111), förordat placering av de
nya taxeringsassistenterna hos de lokala skattemyndigheterna bl. a. därför,
att utförandet av expeditionsarbete för de särskilda taxeringsnämnderna skall
kunna utföras av genom beräknad automation friställd arbetskraft hos de
lokala skattemyndigheterna — Departementschefen har biträtt delta förslag
(sid. 168).

Med denna arbetssituation för ögonen ute i fögderierna torde del ställa
sig svårt för den enskilde häradsskrivaren att föreställa sig, all den fulla

540

sysselsättningen för hans del skulle befinna sig i farozonen, även om han är
fullt medveten om att den tekniska upprustningen i framtiden kan komma
att befria hans kontorspersonal från flera av de rutinmässiga arbetsuppgifterna.
Häradsskrivarföreningen är dock icke informerad om de hittills
vunna resultaten av de sedan lång tid pågående hålkortsexperimenten och
saknar därför varje möjlighet att bedöma, om dessa inom överskådlig tid
kan påkalla omdisposition av vissa tjänsteåligganden.

Föreningen har med dessa allmänna reflexioner icke velat bestrida lämpligheten
av att häradsskrivarorganisationen anlitas även för den nu aktuella
uppgiften. De olika leden av folkbokföring, beskattning och restindrivning
griper nämligen in i varandra på ett så intimt sätt, att eu mera enhetlig handläggning
av därtill hörande ärenden med anlitande av gemensam och för
ändamålet specialutbildad kontorspersonal samt utnyttjande av allt tillgängligt
utrednings- och arbetsmaterial framstår som önskvärd och ändamålsenlig.
De isolerade åtgärder, som den lokala skattemyndigheten och utmätningsmannen
nu vidtager för att skydda statsverket från skatteförluster,
skulle t. ex. kunna ske med mindre omgång och förmodligen med större
effekt, om de vidtages av samma myndighet. För den enskilde skulle det
många gånger vara av största betydelse att på samma ställe få sina i förevaiande
avseenden uppkomna spörsmål klarlagda och i ett sammanhang
reglerade. Sett från dessa och liknande synpunkter anser föreningen att en
utveckling mot bättre samordning vore eftersträvansvärd. Under årens lopp
bär föreningen styrkts i sin övertygelse att den bästa och effektivaste lösningen
av berörda organisatoriska problem vore att finna i häradsskrivarkontorens
utveckling till verkliga, lokala skattekontor, till vilket alla hithörande
funktioner samlades.

Ett av de bärande skälen för utmätningsmannabestyrens skiljande från
landsfiskalernas tjänsteutövning uppgives vara arbetsbördans ökning, speciellt
polisgöromalens ansvällning. Av den till statsrevisorernas berättelse
fogade statistiken från vissa landsfiskalsdistrikt, sammanställd i syfte att
belysa landsfiskalernas arbetsbörda, har föreningen icke kunnat bilda sig
nagon bestämd uppfattning om volymen av utmätningsmannaärendena,
särskilt som arbetsmängden angivits med hjälp av icke närmare förklarade
koefficienter. Det torde emellertid kunna förutsättas att arbetsmängden icke
är större än att häradsskrivarorganisationen med tillskott av de kvalificerade
medhjälpare, som föreningen förutsätter skola ställas till häradsskrivarnas
förfogande, skall kunna upptaga samtliga utmätningsmannaärenden inom
organisationens ram.

På grund av ovissheten beträffande flera organisatoriska frågor, till vilka
hänsyn måste tagas vid utmätningsväsendets framtida utformning, har föreningen
velat inskränka sig till dessa principiella synpunkter. I likhet med
riksdagens revisorer förutsätter föreningen att spörsmålet upptages till förnyad
prövning, när bättre förutsättning att fatta en bestämd ståndpunkt
föreligger.

Stockholm den 21 januari 1957

BERTIL KROOK

Underdånigst
FOLKE EKLUND

Gösta Heimer

541

Föreningen Sveriges landsfiskaler

Till K o n u n gen

Sedan föreningen Sveriges landsfiskaler beretts tillfälle att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens år 1956 församlade revisorer anfört i sin berättelse
under § 58 »Indrivning av skatt in. m.», får föreningen anföra följande.

Revisorerna ha med anledning av planerade ändringar i uppbördsväsendet,
vilka beräknats kunna komma till stånd tidigast i början av 1960-talet
och som sammanhänga med utnyttjandet av hålkortsmaskiner inom lokala
skattemyndigheternas verksamhetsområde, ifrågasatt huruvida efter ändringarna
återstående arbetsuppgifter komma att utgöra tillräckligt underlag
för ett bibehållande av den nuvarande häradsskrivarorganisationen. Olika
alternativ till eu omorganisation ha ansetts tänkbara.

De arbetsuppgifter, som avses skola utföras med anlitande av hålkortsmaskiner,
torde till övervägande del för närvarande utföras av biträdespersonal
på häradsskrivarkontoren. Ändringarna torde därför mindre beröra
häradsskrivarnas egna arbetsuppgifter. Med hänsyn härtill och då häradsskrivarna
genom 1956 års riksdagsbeslut angående ny taxeringsorganisation
ålagts att i större utsträckning än för närvarande medverka vid taxeringsarbetet,
torde underlag nu saknas för ett någorlunda säkert bedömande av
önskvärdheten eller nödvändigheten av att tillföra häradsskrivarna ytterligare
arbetsuppgifter. Revisorerna ha emellertid ansett det förtjäna närmare
undersökas, huruvida förutsättningar äro för handen att låta häradsskrivarna
helt eller delvis övertaga landsfiskalernas bestyr som utmätningsman. Den
kraftiga ökningen under senare år av landsfiskalernas arbetsbörda, särskilt
i fråga om polischefs- och åklagargöromålen, samt den presumerade fortsatta
ökningen har härvid ansetts utgöra särskilda skäl för en sådan undersökning.

Frågan om överflyttning av landsfiskalernas utmätningsmannagöromål
på särskilda befattningshavare bär varit aktuell vid flera tillfällen tidigare,
senast inom 1947 års landsfiskalsutredning. Det har vid dessa tillfällen dock
varit fråga om ett bibehållande av dessa göromål inom landsfiskalsorganisationen.
Tudelningstanken har dock i princip avvisats men förverkligats i
några fall (f. n. 19 distrikt), där mängden kvalificerade göromål i distriktet
ansetts så stor att förutom polischefen-åklagaren även eu utmätningsman blivit
fullt sysselsatt. Anledningen till detta principiella ställningstagande har
varit att befattningshavarnas tjänstgöringsområden skulle bli alltför stora
med ty åtföljande försämrad person- och lokalkännedom samt stegrade
kostnader för såväl allmänheten som statsverket. Särskilt gäller detta de glest
befolkade delarna av landet, i synnerhet Norrland. Vid en överflyttning av
utmätningsmannagöromålen på häradsskrivarna torde säkerligen dessa olägenheter
bli större. Inom de mest arbetstyngda fögderierna (t. ex. Svartlösa,
Solna in. fl.) torde för övrigt eu dylik överflyttning över huvud icke kunna
genomföras. Svårigheter av liknande art torde möta vid en överflyttning på
häradsskrivarna av allenast bestyret med indrivning av skatter och böter.
I detta sammanhang förtjänar även frågan om indrivningsresultatets beroende
av utmiitningsmannadislriktens storlek uppmärksamhet.

Inom föreningen råder nära nog fullständig enighet om att ett avskiljande
av ufmätningsmannaverksamhelcn helt eller delvis från polischefen-åklagaren
förutsätter motsvarande uppdelning inom polisväsendet på landsbygden
(bortsett från eventuella övcrgångsanordningar). Härmed förknippade pro -

542

blem, vilka bl. a. berörts av departementschefen i prop. 1954: 75 (sid. 72)
med förslag till polislönereglemente, torde kräva särskild utredning.

På bedömningen av föreliggande spörsmål torde vidare komma att inverka
en framtida revision av utsökningslagen, resultatet av den av 1956 års riksdag
begärda utredningen om huvudmannaskapet för polisväsendet i riket,
vilken utredning torde komma att bli tillsatt inom kort, samt den pågående
utredningen om städernas särskilda skyldigheter och rättigheter gentemot
staten.

Föreningen anser att resultatet av sålunda bebådade eller pågående utredningar
bör avvaktas, innan föreliggande spörsmål om överflyttning av landsfiskalernas
utmätningsmannagöromål helt eller delvis på häradsskrivarna
närmare undersökes. Med anledning härav har föreningen ej ansett sig böra
taga ställning till olika uppkommande detaljspörsmål, t. ex. utbildningsfrågor.

EU slutligt ställningstagande i den föreliggande frågan måste i varje fall
ligga långt fram i tiden. I avvaktan härpå är det ofrånkomligt att den nuvarande
landsfiskalsorganisationen hålles fullt funktionsduglig, bl. a. genom
att behovet av biträden tillgodoses. I den mån mängden av kvalificerade
göromål och förhållandena i övrigt ger anledning därtill bör liksom hittills
en tudelning av landsfiskalstjänsten på en polischef-åklagare och en utmätningsman
komma till stånd.

Nacka den 21 januari 1957

Underdånigst
LARS WAESTERBERG

Ordf.

§ 39 Räddningstjänsten i de svenska fjällen

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Den av revisorerna lämnade redogörelsen utvisar att räddningstjänsten
i de svenska fjällen betraktas som en statlig uppgift och att kostnaderna
för verksamheten i huvudsak kommit att åvila statsverket. Mot bakgrunden
härav synes det naturligt att, som revisorerna förordat, de anslag, som
erfordras för ändamålet, hädanefter ställas till förfogande från fonden till
friluftslivets främjande. Då viss erfarenhet av räddningstjänsten nu föreligger,
torde det vara lämpligt att upptaga till övervägande de frågor på
vilka statsrevisorerna riktat uppmärksamheten. Särskilt gäller detta spörsmålet
om enhetliga normer för ersättning åt i räddningstjänsten deltagande
personal ävensom frågan om skyldighet för den, som orsakat efterspaning,
att bestrida därav föranledda kostnader. Då berörda frågor torde äga samband
med den av revisorerna angivna utredningen, böra de beaktas vid
fullgörandet av utredningsuppdraget.

Stockholm den 7 januari 1957

Underdånigst
HERMAN KLING

ELOF JERDENIUS

Sten-UIrik Engström

543

Riksräkenskapsvcrket

Underdånigt utlåtande

Riksräkenskapsverket delar revisorernas uppfattning att medel, efter
närmare utredning om behovet, böra ställas till berörda länsstyrelsers
disposition för anskaffande av materiel och utrustning åt för räddningstjänsten
i fjällen organiserade patruller. Medlen böra emellertid enligt
ämbetsverkets mening, liksom hittills, anvisas från förslagsanslaget till anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i
riket stadgade ordning m. in., titeln kostnader för efterspaning, upptäckande
av brott in. m.

Det torde, såsom revisorerna framhållit, böra närmare klarläggas, i vad
mån av fjällräddningstjänstens utryckningar föranledda kostnader skola
återgäldas till statsverket.

I handläggningen av detta ärende lia, förutom undertecknade, byråcheferna
Faxelius och Stenström deltagit.

Stockholm den 19 januari 1957

GÖSTA RENLUND

MALTE OREDSSON

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har länsstyrelsen anmodats avgiva
utlåtande i fråga om räddningstjänsten i de svenska fjällen. Till efterkommande
härav får länsstyrelsen anföra följande.

Erfarenheterna för detta läns vidkommande visar, att fjällområdena bli
alltmer eftersökta mål för olika former av rekreation och friluftsliv. Under
de senaste åren har ökningen av antalet besökare varit markant och skärpta
krav har på grund härav kommit att ställas på fjällräddningstjänstens
effektivitet. Av vad inhämtats från landsfiskalerna i de för länets del aktuella
områdena framgår, att det för närvarande brister framför allt i
fråga om räddningspatrullernas utrustning. Särskilt gäller detta radioutrustningen
samt den speciella materiel, som är erforderlig vid lavinolyckor.
Det som i övrigt finnes i utrustningsväg är till stor del privatägt och i viss
mån förslitet. Det har av landsfiskalerna framhållits såsom lämpligt, att
en fullständig nyutrustning nu sker med enhetlig materiel och att den
gamla utrustningen får utgöra en reserv inom fjällområdena. Kostnaderna
för en sådan upprustning bär för Lima landsfiskalsdistrikts vidkommande
uppskattats till i runt tal 15 000 kronor och för Särna landsfiskalsdistrikt
28 000 kronor. För sistnämnda distrikt innefattar beloppet uppsättning av
förslagsvis 2 nya patruller inom Fulufjällsområdet, där tidigare någon fast
organiserad fjällräddning icke ansetts erforderlig.

Det är angeläget, att de frågor som ha samband med kostnaderna för
räddningstjänsten snarast lösas. Rådande ofullständigheter i utrustningen
är väsentligen beroende på oklarhet hos landsfiskalerna om och i vilken
utsträckning statliga medel får tas i anspråk. Länsstyrelsen delar den av
riksdagens revisorer företrädda uppfattningen, att räddningstjänsten bör

544

hänföras till den i princip statliga uppgiften att svara för allmän ordning
och säkerhet och att anslag för ändamålet bör ställas till förfogande av
statsverket.

Klarare regler rörande möjligheterna att återkräva ersättning från enskilda
äro erforderliga. Berörda landsfiskaler hålla före, att återbetalningsskyldighet
icke bör ifrågasättas annat än i de uppenbara fallen, då ett
spaningsföretag fått sättas igång till följd av att den efterspanade helt
nonchalerat anvisningar och varningar från personer som besitta auktoritet
på området. Länsstyrelsen vill för sin del understryka vikten av att
regler tillskapas som så litet som möjligt lämnar rum för tvekan i tilllämpningen.
Påpekas bör att det här kan bli frågan om avsevärda belopp,
framför allt i de icke ovanliga fallen, då flygspaning befinnes erforderlig.

I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit landssekreteraren
Harry Carleholm och, såsom föredragande, förste länsnotarien Stig
Rönnblad.

Falun i landskansliet den 21 januari 1957

Underdånigst
HARRY CARLEHOLM

S. RÖNNBLAD

Länsstyrelsen i Jämtlands län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har länsstyrelsen i Jämtlands
län anbefallts avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer i
sin år 1956 avgivna berättelse under § 39 anfört rörande räddningstjänsten
i de svenska fjällen. Länsstyrelsen får med anledning härav i underdånighet
anföra följande.

I likhet med riksdagens revisorer anser länsstyrelsen, att en förutsättning
för att fjällräddningstjänsten skall kunna fungera på ett effektivt sätt
är, att den har tillgång till erforderlig materiel. De inom länet organiserade
civila patrullerna ävensom det av militära förband uppsatta räddningsdetachementet
måste anses vara i detta hänseende relativt väl rustade. Det
finnes dock en hel del utrustning, som säkerligen blir nödvändig att anskaffa,
t. ex. radioutrustning åt vissa av de civila patrullerna, kompletterad
med mindre radiostationer å vissa platser i högfjället. En del av den redan
anskaffade utrustningen till räddningsmanskapet behöver kompletteras och
viss ytterligare materiel nyanskaffas. Slutligen bör möjlighet skapas att
ersätta försliten och under utryckning förstörd eller förkommen materiel
samt medel ställas till förfogande för förvaring och vård av utrustningen.

Länsstyrelsen delar revisorernas uppfattning att anordnandet av här
avsedd räddningstjänst tillhör den i princip statliga uppgiften att svara
för allmän ordning och säkerhet. Med hänsyn härtill och då fjällräddningstjänsten
ej allenast avser att stå turister och likställda till tjänst utan även
ortsbor och andra, som färdas i fjällen, synas medel till densammas utrustning
ej böra, såsom revisorerna förslagsvis antytt, utgå från fonden till
friluftslivets främjande utan i stället, såsom hittills vid vissa tillfällen ägt

545

rum, från det under elfte huvudtiteln uppförda anslaget till anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade
ordning in. in.

I detta sammanhang må upplysningsvis nämnas, att Eders Kungl. Maj:t
vid två särskilda tillfällen beviljat länsstyrelsen anslag till utrustning för
fjällräddningstjänsten från nämnda anslag under elfte huvudtiteln, nämligen
den 20 januari 1956 till anskaffande av materiel och utrustning åt
de av länsstyrelsen organiserade patrullerna och den 23 mars 1956 för
inköp av materiel till sex lavindepåer i länets fjälltrakter. Jämväl från
fonden till friluftslivets främjande har Eders Kungl. Maj:t beviljat anslag
till fjällräddningstjänsten, nämligen den 17 juni 1948 och den 12 september
1955. Vid de båda sistnämnda tillfällena gällde det dock vissa anordningar
av byggnadsteknisk natur, såsom uppförandet av vindskydd, reparation
av kåtor, reparation och nyrösning av vissa leder in. in.

Beträffande den av revisorerna upptagna frågan om och i vad mån
ersättning för av fjällräddningstjänstens utryckningar föranledda kostnader
kunna uttagas av de enskilda personer, som föranlett utryckningarna,
vill länsstyrelsen anföra följande.

Länsstyrelsen härvid ett tidigare tillfälle underställt ifrågavarande spörsmål
Eders Kungl. Maj:ts prövning, i det att länsstyrelsen den 15 november
1947 hemställde, att Eders Kungl. Maj:t måtte eftergiva det villkor för
länsstyrelsens befogenhet att bestrida kostnader för efterspaningar, som
föreskrivits i Kungl. Maj:ts beslut (inrikesdepartementet) den 10 oktober
1947 angående bemyndigande för länsstyrelsen att bestrida kostnader för
efterspanande av försvunna personer m. m. och som avsåge enskilds möjlighet
att bestrida samma kostnader, i varje fall då efterspaningen avsåge
i fjällen försvunna personer. Till stöd för sin framställning anförde länsstyrelsen
bl. a. följande.

»Länsstyrelsen är av den uppfattningen att det för ett omedelbart och
effektivt ingripande av myndigheterna för eftersökande av försvunna personer
är oundgängligt, att det redan från början kan räknas med att medel
finnas tillgängliga för utgivande av ersättning åt för ändamålet uppbådat
spaningsmanskap. Därest ersättningen under vissa förhållanden skall gäldas
av den försvunne, respektive de efterlevande, uppkommer en osäkerhet,
som måste utöva en förlamande inverkan på initiativkraften. Det synes
dock länsstyrelsen att, då länsstyrelsen eller polismyndighet påkallar efterspaning
av försvunna personer, åtgärden faller inom polismyndigheternas
skyldighet att sörja för allmän säkerhet.

Under sådana förhållanden torde det icke kunna anses riktigt att ifrågavarande
kostnader gäldas av enskilda, då spaningsåtgärderna påkallas av
vederbörande myndighet. Det torde vidare böra framhållas att för utsändande
av undsättningsmanskap icke erfordras åt! begäran därom framställes
av den efterspanades anhöriga samt att, därest vederbörande anmodas
betala räddningsarbetet, delade meningar kan uppstå beträffande
behövligheten av de vidtagna hjälpåtgärdernas omfattning och skäligheten
av kostnaderna. Skyldigheten för länsstyrelsen alt i varje fall undersöka,
huruvida enskild person kan bestrida de kostnader, varom fråga är, kan
jämväl föranleda betydande omgång och besvär.»

1 sill över framställningen den 15 december 1947 avgivna utlåtande yttrade
riksräkenskapsverket bl. a. följande.

»Genom inrikesdepartementets ämbetsskrivelse den 10 oktober 1947 ha

35 Rrv. berättelse ant}, statsverket år 1950. II

546

länsstyrelserna erhållit ett generellt bemyndigande att själva besluta om
ersättning för ifrågavarande kostnader. I nämnda ämbetsskrivelse har
såsom en förutsättning för att kostnaderna skola bestridas från det i
skrivelsen angivna riksstatsanslaget angivits, att kostnaderna icke kunna
bestridas av enskilda personer. Denna föreskrift innebär enligt riksräkenskapsverkets
uppfattning icke någon begränsning av länsstyrelsernas befogenhet
att i varje särskilt fall vidtaga erforderliga åtgärder för efterspanande
av vilsegångna personer och att förskjuta hela kostnaden för efterspanandet.
Däremot innebär föreskriften i fråga befogenhet och även
i viss mån skyldighet för länsstyrelserna att beträffande exempelvis personer,
som vid turistfärd i fjälltrakterna gått vilse, föranstalta om undersökning
i efterhand, huruvida vederbörande genom ohörsamhet mot
utfärdade regler eller givna råd och anvisningar kunna åläggas ersättningsskyldighet
för uppkomna spaningskostnader. Därest i de regler och anvisningar
för turistfärder i fjällen, som komma att utfärdas, ett uttalande
göres om att vederbörande riskerar betalningsskyldighet beträffande för
spaningsarbete! uppkomna kostnader, skulle detta kunna medverka till att
olyckshändelser av nu ifrågavarande art förebyggas.»

Genom beslut den 23 januari 1948 fann Eders Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon åtgärd.

Länsstyrelsen har med anledning av Eders Kungl. Ma i ds sistnämnda beslut
i cirkulärskrivelse till landsfiskalerna i länet anfört bi. a., att därest vilsegången
person genom ohörsamhet mot utfärdade regler eller givna råd och
anvisningar åsidosatt normal aktsamhet och sålunda kunde anses i väsentlig
mån själv vållande till sin nödställda belägenhet, vederbörande ansåges
böra sedermera själv betala de för efterspaningen uppkomna kostnaderna
samt att det för länsstyrelsens ställningstagande i ersättningsfrågan fordrades
utredning beträffande de förhållanden, som i förevarande avseende stode i
samband med den vilsegångnes försvinnande. Med anledning härav framhöll
länsstyrelsen angelägenheten av att i dylika ärenden utredning förefunnes
beträffande de förhållanden, som hörde samman med vederbörandes egen
skuld till att efterspaningen ansetts böra äga rum. Därest så lämpligen ansåges
böra och kunna ske, borde den efterspanade avgiva förklaring, huruvida
eller i vad mån han ansåge sig ersättningsskyldig för spaningskostnaderna.

Riksdagens revisorer hava för sin del funnit det angeläget, att berörda
fråga klarlades. Därest regler innefattande ersättningsskyldighet för enskild
Person utfärdades, måste det enligt revisorerna alltjämt i viss omfattning
bli beroende av ett bedömande i varje särskilt fall, om denna skyldighet
skulle göras gällande. Det borde dock vara möjligt att utfärda bestämmelser,
som föranleda en mer enhetlig tillämpning än den nuvarande, knapphändiga
föreskriften.

De gångna årens erfarenheter inom länsstyrelsen av handläggningen av
dylika ärenden har tydligt givit vid handen, att det ofta visat sig mycket
svårt och understundom omöjligt att trots att noggrann utredning förelegat
bedöma om vederbörande åsidosatt normal aktsamhet och således kunde
anses betalningsskyldig. 1 de flesta fallen har vederbörande själv hållit före,
att så icke varit fallet. När vederbörande vägrat att helt eller delvis betala
kostnaderna för efterforskningarna, har någon annan utväg ej stått till buds
än att draga frågan inför domstol. Vid bedömande av de fall, där detta
hittills blivit aktuellt, har länsstyrelsen ansett möjligheterna att genom domstolsförfarande
utfå ersättning så ovissa, att någon rättegång ej anhängig -

547

gjorts; länsstyrelsen har därför varit nödsakad förordna att kostnaderna
skulle stanna å statsverket.

Handläggningen av dylika ersättningsfrågor har berett såväl länsstyrelsen
som polismyndigheterna i berörda distrikt åtskilligt arbete utan åsyftat
resultat. Den för ärendets handläggning nödvändiga utredningen har därjämte
ofta skapat irritation hos vederbörande, som ibland flera gånger måst
höras av polismyndighet.

Ej heller finner länsstyrelsen, såsom riksräkenskapsverket i det refererade
yttrandet hållit före, en upplysning till allmänheten om riskerna för att
ådraga sig betalningsskyldighet vara av så stort värde för minskandet av
olycksfallsfrekvensen hland turisterna i fjällen, att det bör inverka vid bedömningen
av frågan, huruvida nu ifrågasatta ersättningsregler böra utfärdas
eller ej.

Om föreskrifter skulle utfärdas av innehåll att i fjällen vilsegångna eller
försvunna personer under vissa förhållanden skulle vara skyldiga ersätta
efterspaningskostnaderna, lärer det vara erforderligt, att föreskrifterna erhölle
eivillags karaktär. Tillämpningen av lagbestämmelser i ämnet skulle
vid ett bestridande av betalningsskyldighet ankomma på domstol. Även i
detta fall skulle uppkomma svårbedömda frågor, huruvida den efterspanade
vid sitt anträdande av sin färd eller eljest eftersatt den aktsamhet, som
kunde påfordras, huruvida den spaningsapparat, som satts igång, varit överdimensionerad
o. s. v. Det förefaller länsstyrelsen som om det skulle bli
svårt att utforma klara och entydiga regler i dessa avseenden. En eventuell
lagstiftning bör ej begränsas att omfatta vad man vanligen kallar turister
och turistfärder. Det förekommer nämligen ofta att andra än turister råka ut
för olyckor eller försvinna, t. ex. bärplockare och skogsarbetare, och att därvid
stora spaningspådrag få göras. Någon anledning att sätta turisterna i
fjällvärlden och den i de nordliga länen på olika sätt organiserade fjällräddningstjänsten
i särställning i förhållande till den spanings- och hjälpverksamhet
det allmänna igångsätter för andra kategorier människor i nödsituationer,
synes knappast föreligga.

Slutligen bör, såsom även riksdagens revisorer antytt, viss hänsyn tagas
till det förhållandet, att det icke kan anses uteslutet att ett utfärdande av nu
avsedda bestämmelser lätt kan komma att lägga en viss hämsko å turistlivet
i fjällen.

Länsstyrelsen vidhåller således i princip sin redan år 1947 intagna ståndpunkt
i fråga om förevarande ersättningsskyldighet och anser att spaningskostnaderna
böra gäldas av det allmänna i samtliga de fall, där beslut om
igångsättande av efterspaning meddelats av länsstyrelsen eller vederbörande
polischef.

Sammanfattningsvis vill länsstyrelsen ange sin ståndpunkt på följande sätt.

Fjällräddningstjänsten bör även i fortsättningen vara eu angelägenhet,
som länsstyrelserna svara för; utrustnings- och utryckningskostnader för
densamma böra bestridas av staten. Några skärpta regler för enskildas ersättningsskyldighet
äro ej påkallade. Kostnaderna bör liksom hittills bestridas
från det s. k. polisbevakningsanslaget.

1 handläggningen av detta ärende liar förutom undertecknade, landshövding
och civilförsvarsdirektör, deltagit landssekreteraren Åke Lindeberg.

Östersund i landskansliet den 19 januari 1957

Underdånigst
ANDERS TOTTIE

Ii. ItOHGSTRÖM

548

Länsstyrelsen i Västerbottens län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har länsstyrelsen anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
räddningstjänsten i de svenska fjällen.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna infordrat yttrande från
landsfogden i länet samt för egen del anföra följande.

Länsstyrelsen instämmer i revisorernas uttalande, att räddningstjänsten
i de svenska fjällen fått en med hänsyn till de lokala förhållandena lämplig
organisatorisk utformning och att det i framtiden torde vara ändamålsenligt
att i förevarande avseende bygga på en samverkan mellan statliga
myndigheter och enskilda frivilliga. Beträffande de av fjällräddningstjänstens
utryckningar föranledda kostnaderna har det av revisorernas utredning
framgått, att oklarhet råder, huruvida och i vad mån ersättningar
för dylika kostnader kunna uttagas av enskilda. Länsstyrelsen delar revisorernas
uppfattning att denna fråga synes böra närmare klarläggas. Enligt
länsstyrelsens mening vore det lämpligt med bestämmelser, som möjliggöra
uttagande av ersättning av personer, som genom vårdslöshet vid fjällfärder
eller dylikt förorsakat det allmänna kostnader för deras räddning och som
bedömes vara i stånd att helt eller delvis bära dessa kostnader. Länsstyrelsen
vill därför tillstyrka, att ifrågavarande spörsmål göres till föremål för
närmare utredning.

I den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit landssekreteraren
Lennart Lindblad och förste länsassessorn L. Hultman, den senare
föredragande.

Umeå i landskansliet den 10 januari 1957

L. HULTMAN

Underdånigst
LENNART LINDBLAD

Bilaga

Till Länsstyrelsen i Västerbottens län

Såsom infordrat utlåtande i anledning av riksdagens revisorers anmärkning
under 39 § till budgetåret 1955/56 angående räddningstjänstens ordnande
i de svenska fjällen får jag anföra följande.

De svenska fjälltrakterna utgöras i synnerhet vintertid icke endast av
natursköna trakter, där man med fördel kan hämta rekreation samt bedriva
jakt, fiske och renskötsel. De hava även sina avigsidor med de ödsliga
vidderna och avstånden samt sina risker för laviner och hastigt uppkommande
oväder. För att färdas i fjällen måste man vara fjällvan och
hava väl avpassad utrustning. Även den som är fjällvan och medveten om
påfrestningarna kan råka illa ut vid sin vistelse i fjällen. Så har under årens
lopp mången av den bofasta befolkningen samt till och med samerna måst
duka under i sin kamp med fjällen och de lössläppta naturelementen. Under
de senaste åren har den allmänna samhällsutvecklingen medfört, att allt
flera människor sökt sig till fjällen för att där njuta av naturen och finna

549

rekreation. För dessa måste fjällen anses innebära en än större fara, då
de oftast icke äro underknnniga om eller utbildade till att möta de vanskligheter
som kunna uppstå.

För hjälp vid olycksfall och efterspaning av i fjällen nödsatta personer
måste anses nödvändigt med en organisation som vid påkommande behov
kan inskrida. De grundkrav man bör ställa på en sådan organisation äro,
att den bör stå under en enhetlig ledning, vara sammansatt av lämpliga
krafter samt vara försedd med tjänlig utrustning. Ävenså bör hjälporganisationen
vara förlagd i så nära anslutning som möjligt till de platser, där användning
kan tänkas förekomma.

I Västerbottens län har fjällräddningstjänsten hittills handhafts av länsstyrelsen
under landsfogdens ledning med biträde av polischeferna i de
olika fjällmarksdistrikten. Patrullerna till antalet elva med fem man i varje
hava utlagits på frivillighetens väg och finnas förlagda å lämpliga platser

1 fjällvärlden. Endast palrulledare och vice patrulledare hava erhållit särskilt
förordnande av länsstyrelsen; övriga patrullmedlemmar uttagas efter
lämpligheten bland befolkningen vid varje särskilt tillfälle.

Utrustningen har antingen erhållits av militära myndigheter som lån
eller anskaffats för medel, som ställts till förfogande av Röda korset. Materielen
utgöres för närvarande av, se bilaga 1.

I fråga om kostnader har statsverket tidigare icke haft några utgifter för
vare sig utrustning eller stående arvoden. Däremot hava de kostnader, som
uppstått i samband med patrullernas utryckning och verksamhet, såsom
för tidsspillan och förlorad arbetsförtjänst ersatts ur anslaget för »Anordnande
av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riket
stadgade ordning in. m.»

I november 1955 tilldelade Kungl. Maj:t efter särskild framställning därom
fjällräddningstjänsten i Västerbottens län dels ett tillfälligt anslag på

2 000 kronor för inköp av viss materiel, för vilka medel anskaffats dubbla
uppsättningen lavinsonder samt en ackumulatorladdad strålkastare till varje
patrull, dels ock ett årligt anslag om 2 200 kronor såsom arvoden åt patrulledarna,
vilka medel numera utbetalas till varje patrulledare, som samtidigt
är materialförvaltare. (200 kronor per man.)

Den i länet anordnade fjällräddningstjänsten har fungerat väl med sin
nuvarande organisation, och något behov av omläggning har icke ansetts
påkallat. Av den verkställda utredningen synes jämväl som om fjällräddningstjänsten
i andra län med gott resultat varit anordnad på annat sätt.
.Tåg vill därför ifrågasätta riktigheten av att genom införande av enhetliga
bestämmelser eller centraliserat förfarande bryta nu gällande ordning och
såsom egen uppfattning anföra, att varje län bör få organisera sin fjällräddningstjänst
efter eget bedömande.

Fjällräddningspatrull i Tärna, foto, se bilaga 2.1

Riksdagsrevisorernas uppmärksamhet av allmännyttan och initiativ i syfte
att anordna allmänna medel till fjällräddningstjänstens bedrivande måste
hälsas med stor tillfredsställelse, och anser jag att statsmedel äro nödvändiga
för verksamheten i följande omfattning:

1) för anskaffande och vidmakthållande av tjänlig utrustning,

2) för ersättning i form av arvoden till patrulledare och materielförvaltare,

3) för tillgodoseende av förlorad arbetsförtjänst eller tidsspillan vid utryckningar
eller verksamhet av patrulledare och patrullmedlemmar.

Iliir ej avtrycki.

550

Redovisning och kontroll av sålunda anordnade statsmedel bör gå över
länsstyrelserna. En särskild bestämmelse bör införas om återbetalningsskyldighet
av sådan enskild, som bedömes själv hava oursäktligt framkallat
kostnaden.

Umeå i landsfogdens expedition den 7 januari 1957

Erik G. Sahlin

Bilaga till bilaga

Materiel per patrull (Västerbotten)

Inköpt materiel.

5 par liundskinnshandskar
5 st. pannlampor Pertrix
1 st. sovsäck, renhårs
1 par skaklar för mansdrag av pulka

1 par selar » » » »

2 st. iglospadar

2 st. campingyxor med fodral
2 st. kartfodral armémodell
2 st. termosflaskor
1 st. vindsäck
5 st. raketer

5 st. bensinkök med kokkärl, Primus

1 st. rimforspulka
5 st. livlinor

5 par överdragsbyxor

2 st. lavinsonder

1 st. strålkastare, Nifa

Lånad materiel.

5 st. livpälsar
5 st. skidlöparblusar
5 par skodon, laddor

1 st. renhud

5 par skidor, kompletta

2 st. skidspetsar
5 par stålstavar
5 st. kompasser

Anm. Samtlig materiel förvaras hos patrulledaren.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
räddningstjänsten i de svenska fjällen.

Med anledning härav får länsstyrelsen överlämna i ärendet infordrade
yttranden från drätselkammaren i Kiruna, landsfogden samt polischeferna i

551

Kiruna, Jokkmokk och Arjeplog. (Bilaga A—E.)1 För egen del får länsstyrelsen
anföra följande.

Räddningstjänsten i Norrbottens län har ursprungligen helt uppbyggts
på frivilliga insatser av enskilda personer, vilka bildade grupper och sammanslutningar
för att vid behov kunna efterspana personer, som gått vilse
i fjällen. Denna verksamhet bedrevs till eu början utan något som helst
statligt eller kommunalt stöd. Medlemmarna erhöll sålunda varken materiel
eller ersättning för sitt arbete. Så småningom kunde genom bidrag från
enskilda och i vissa fall även från kommuner viss materiel anskaffas och
tillhandahållas medlemmarna. Ersättning för deltagandet i spaning kunde
däremot icke lämnas förrän någon gång under 1940-talet. En fastare organiserad
fjällräddningstjänst kan sägas ha tillkommit först sedan länsstyrelsen
den 25 oktober 1951 utfärdat eu instruktion för den allmänna räddningstjänsten
i länet.

Liksom revisorerna anser länsstyrelsen, att räddningstjänsten i de svenska
fjällen fått en lämplig utformning. Länsstyrelsen anser det särskilt angeläget,
att verksamheten även i fortsättningen får bygga på medverkan av
enskilda frivilliga. Det har i detta län ansetts vara eu ära att få vara medlem
i en fjällräddningsgrupp. Medlemmarna har också kunnat väljas med
stor omsorg, därvid man tagit hänsyn till vederbörandes hälsa, fysik och
vana vid fjällfärder eller jakt- och fiskefärder. Vid sammansättningen av
en patrull har beaktats, att dess medlemmar skulle vara så jämngoda som
möjligt. Vid komplettering av en patrull har därför de kvarvarande medlemmarna
fått avgöra vem som skulle inväljas. Då ingen patrull till sig
velat knyta någon, som icke fyller högt ställda krav på god fysik, kunnighet
och goda personliga egenskaper i övrigt, har patrullerna fått en mycket
hög personell standard.

En förutsättning för att nuvarande enligt länsstyrelsens mening mycket
lyckliga form för enskilda frivilligas medverkan i fjällräddningsarbetet
skall fortbestå är emellertid, att de enskilda medlemmarna tillhandahålles
erforderlig materiel och att de hålles skadeslösa ur ekonomisk synpunkt.
Då såsom revisorerna framhållit fjällräddningstjänsten får anses tillhöra
den i princip statliga uppgiften att svara för allmän ordning och säkerhet,
delar länsstyrelsen även revisorernas uppfattning att de anslag, som erfordras
för ändamålet, bör ställas till förfogande av statsverket.

Det synes lämpligt, att enhetliga bestämmelser beträffande den ersättning,
som skall utgå till i räddningstjänsten deltagande personal, utfärdas
av Eders Kungl. Maj:t. Den nuvarande ordningen med avsevärda skillnader
i de ersättningar, som utgår i olika län, är icke tillfredsställande. En blivande
ersättningskungörelse bör innehålla bestämmelser, som möjliggör,
att ersättning utbetalas för förlorad arbetsinkomst. Därutöver bör utgå
traktamente, förslagsvis motsvarande vad som föreskrives i polisens avlöningsreglemente.

Frågan om vem som hör svara för av fjällräddningstjänstens utryckningar
föranledda kostnader bör även klarläggas. De nuvarande reglerna
härom har visat sig svåra att tillämpa. Huvudregeln hör vara alt kostnaderna
skall bestridas av statsmedel. Endast om den, som förorsakat utryckningen,
genom uppenbart åsidosättande av normal aktsamhet kan anses
vållande till den inträffade nödsituationen, synes han höra göras ersättningsskyldig
för de med räddningsåtgärderna förenade kostnaderna.

Länsstyrelsen vill slutligen framhålla, all eu blivande utredning rörande

Ytterligare yttranden se bilaga F—II

552

fjällräddningstjänsten även bör ta sikte på anordnande av förebyggande
åtgärder i fjällen, såsom telefonförbindelser, vindskydd, varningsanslag för
laviner och andra risker.

Länsstyrelsen förutsätter, att den utredningsman, som nyligen tillkallats
med uppgift att utreda frågan om utbyggnad av ambulans- och räddningstjänsten
i riket, kommer att såsom drätselkammaren i Kiruna önskat undersöka
möjligheterna att i ökad omfattning använda flygplan och helikopter
i fjällräddningstjänsten.

I handläggningen av detta ärende har förutom undertecknade, landshövding
och t. f. förste länsassessor, deltagit landssekreteraren Torsten
Segrell.

Luleå i landskansliet den 21 januari 1957

Underdånigst
FOLKE THUNBORG

C. G. WENNBERG

Bilaga /I

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå

Sedan drätselkammaren i Kiruna stad genom resolution den 7 januari
1957 beretts tillfälle att avgiva yttrande över statsrevisorernas utredning
och förslag rörande räddningstjänsten i de svenska fjällen, får drätselkammaren
anföra följande.

Kommunen ansluter sig helt till det av statsrevisorerna gjorda uttalandet
att kostnaderna för räddningstjänsten böra utgå av statsmedel.

Även om räddningstjänsten fått en med hänsyn till de lokala förhållandena
lämplig organisatorisk utformning torde på många håll materialutrustningen
och larmsystemet icke vara alltigenom tillfredsställande. Ej heller
torde det stå helt klart hur utrustningen för fjällräddningen lämpligen
bör vara beskaffad. Det bör under sådana förhållanden vara ett önskemål
att denna fråga närmare utredes, varvid även frågan om utnyttjande av
flygplan och helikopter bör närmare övervägas. Erfarenheterna hittills
torde ge vid handen att i synnerhet helikoptern är synnerligen lämplig för
förevarande räddningstjänst. En placering av dylika i de större turistområdena
genom statens försorg, bl. a. inom Kiruna stad såsom utgörande ett
av de större fjällturistcentra, bör vara ett angeläget önskemål. Kiruna stad
utgör för närvarande ett stort turistområde, varför en i staden stationerad
helikopter ur fjällräddningssynpunkt är synnerligen erforderlig.

Utöver en översyn av den egentliga spaningsapparaten torde även den
förebyggande verksamheten böra intensifieras, varför även formerna för
denna lämpligen böra närmare övervägas i detta sammanhang.

Drätselkammaren får sålunda under hänvisning till vad ovan anförts
ansluta sig till de synpunkter som statsrevisorerna anfört samt föreslå att
en utredning verkställes rörande räddningstjänstens materialbehov, varvid
ytterligare användning av flygplan och helikopter särskilt bör övervägas,
ävensom alt formerna för den förebyggande verksamheten närmare utredas.

Kiruna den 14 januari 1957

Kiruna stads drätselkammare:

Ragnar Malmström
Ordförande

Folke Granström
Stadsombudsman

553

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

Länsstyrelsen har för yttrande till mig överlämnat ett uttalande från
riksdagens revisorer angående räddningstjänsten i de svenska fjällen. Med
anledning därav får jag vördsamt anföra följande.

I samma fråga har jag den 10 april 1956 till Länsstyrelsen avlåtit en
promemoria. En avskrift av denna promemoria närslutes här.

De i promemorian angivna synpunkterna äga fortfarande giltighet. Jag
vill särskilt framhålla att de av mig angivna principerna för utkrävande av
ersättning för spaningskostnader synas mig innebära eu enkel, lättfattlig
och praktisk regel.

I anledning av den överlämnade remisshandlingens innehåll finner jag
det angeläget att ånyo understryka att räddningstjänst i fjällen liksom i
annan terräng är en rent polisiär uppgift. Alla frågor i samband med sådan
räddningstjänst bör alltså handläggas på samma sätt som andra polisiära
frågor. Detta gäller t. ex. ersättning för biträde vid räddningsverksamheten.
Behövlig utrustning skall i princip anskaffas av vederbörande polisdistrikt.
Detta hindrar givetvis icke att statsverket i vissa fall eller i viss utsträckning
kan tillhandahålla åtminstone materiel av visst slag (t. ex. genom utlåning
från militära förband av radio, pulkor m. in.). I anledning av vissa
i skrivelsen intagna yttranden synes det mig vidare angeläget framhålla,
att ifrågavarande räddningsverksamhet liksom annan polisverksamhet står
under vederbörande polischefers (landsfogdars och landsfiskalers) taktiska
ledning. Detta hindrar givetvis icke alt under deras ledning militära förband
och andra organisationer kunna tagas i anspråk för verksamheten.

Luleå den 8 januari 1957

Hans Fjelner
P. M.

angående verksamheten för efterspanande av försvunna personer, med särskild
tanke på fjälltrakterna inom Norrbottens län.

Efterspaning och undsättning av försvunna eller eljest nödställda personer
torde här i landet otvivelaktigt vara en ren polisuppgift oavsett inom
vilket område eller terrängtyp försvinnandet skett. Någon tvekan härom
torde väl i allmänhet icke ha rått. I 1948 års polisinstruktion (SFS nr 331)
angives också i § 1 att polisens uppgift bl. a. är att upprätthålla allmän
ordning och säkerhet och att därvid bl. a. lämna allmänheten skydd, upplysning
och annan hjälp. För att förekommande uppgifter lösas är inom
varje polischefsdistrikt polischefen ansvarig; för länets del har landsfogden
närmast under länsstyrelsen ansvaret för och ledningen av denna verksamhet
liksom annan polisverksamhet. Vederbörande polisdistrikt har ansvaret
för att för distriktet behövlig utrustning finnes. Det ankommer på
polisdistriktet alt bestrida kostnaderna för materiel, som anskaffats eller
upplånats. Inom länet har särskild uppmärksamhet ägnats åt den s. k. räddningstjänsten.
År 1951 har länsstyrelsen också genom beslut fastställt en
instruktion för den allmänna räddningstjänsten inom Norrbottens län. Här
närslutes ett exemplar av instruktionen.1 Med utgångspunkt från det resone -

1 Här cj avtryckt.

554

mang. för vilket jag givit uttryck i inledningen till denna promemoria, synes
mig instruktionen i stort sett överflödig.

Givetvis kan det, då bortgångna personer efterspanas, ofta bli nödvändigt
att i arbetet anlita även andra personer än polismän. Så torde sedan länge
ba skett även i södra Sverige (jämför skallgång o. d.). I stor utsträckning
har vid efterspaningar såväl i som utom fjällvärlden personal tillhandahållits
från militära förband. Kostnaderna för efterspaningsverksamheten torde
till största delen avse resor och traktamenten. Dessa bestridas för polispersonalen
av medel ur anslaget XI E 17. I den mån för arbetet anlitats personer
utanför poliskår, torde ersättning enligt gällande bestämmelser kunna utbetalas
med anlitande av anslaget XI E 16. Kostnaderna för flygplan, helikoptrar,
snöbilar eller andra fordon torde regelmässigt böra redovisas såsom
färdkostnader (XI E 17).

Anmärkas må här att inom Kiruna landsfiskalsdistrikt för 5—6 år sedan
ett bidrag om 400 kronor för materielanskaffning ställdes till förfogande
av föreningen Röda korset.

Enligt vad jag inhämtat ha vid några tillfällen militära myndigheter gjort
anspråk på ersättning för sina kostnader för militär medverkan.

I byrådirektör Ovegårds skrivelse diskuteras frågan om det allmänna bör
göra anspråk på ersättning för kostnader i samband med efterspaningar
elter i fjällen försvunna personer. För det första vill jag, såsom redan tidigare
skett, understryka att någon skillnad i princip icke finnes mellan efterspaningar
efter personer, som försvunnit i fjälltrakterna, och efter personer,
som försvunnit i annan terräng. Arbetet måste organiseras på samma sätt
vid en efterspaning i skogsödebygderna som i fjällödebygderna. Själva spaningsarbete!
torde för övrigt oftast vara lättare i fjällterrängen än i myr- och
skogsterrängen. Jag förmodar också, att byrådirektör Ovegård, då han talar
om efterspaningar i fjällen, i själva verket menar efterspaningar i våra glest
befolkade trakter över huvud taget, och då särskilt ödebygden. Det har i
flera fall förekommit, att ersättning begärts för kostnaderna för efterspaning.
Krav har riktats såväl mot i livet återfunna efterspanade som mot efterlevande
till avlidna personer. Detta har skett med utgångspunkt från de
bestämmelser, som innehållas i Kungl. Inrikesdepartementets ämbetsskrivelse
den 10 oktober 1947 angående bemyndigande för länsstyrelserna att
bestrida kostnaderna för efterspanande av försvunna personer in. m. Enligt
mitt förmenande synes det regelmässigt icke böra ifrågakomma att spaningskostnader
utkrävas av den efterspanade eller hans anhöriga. Har situationen
varit sådan att vederbörande polismyndighet ansett efterspaningar nödvändiga
synes mig kostnaderna böra stanna på det allmänna. Annorlunda synes
mig situationen böra bedömas om i visst fall undersökning igångsatts på
begäran av viss person utan att polismyndigheten ansett efterspaningar
motiverade. Detta fall kan ha förekommit, t. ex. ba anhöriga, som icke hört
av en person, önskat att någon med flyg eller eljest skulle söka kontakt
med vederbörande för att konstatera att ingen fara förelåg för honom.
Landsfiskalerna i Kiruna, Gällivare och Jokkmokk, med vilka jag samrått
i ärendet, ha liksom jag själv den uppfattningen, att kostnaderna för efterspaningar,
som beordrades av polismyndighet, böra stanna på det allmänna.
Skulle så icke anses böra vara fallet kan ju efterforskningarnas omfattning
i viss mån röna inflytande av den efterspanades eller hans anhörigas förmögenhetsförhållanden
och villighet att bestrida kostnader. I sammanhanget
måste också beaktas att efterforskningar någon gång skett — och

555

även i fortsättningen kunna komma att ske — då sådana i verkligheten icke
behövts. Exempel: En van jägare eller fiskare ger sig till skogs och stannar
längre tid än han brukar eller hans omgivning eljest väntat sig. Flygspaning
insättes. Fiskaren-jägaren återfinnes välbehållen. Fara har aldrig förelegat.
Vederbörande känner sig närmast förargad över den uppståndelse, som han
åstadkommit. Han vägrar absolut att betala.

Givetvis kan undantagsvis inträffa att någon person genom uppenbar
vårdslöshet eller genom att grovt åsidosätta allmänt vedertagna säkerhetsregler
åstadkommer ett spaningspådrag med ty åtföljande kostnader. Även om
det i sådana fall skulle kunna synas önskvärt att låta vederbörande sona
genom att få svara för kostnaderna för spaningsarbetet, synes mig ovan
angivna princip om att det allmänna bör svara för kostnaderna icke böra
rubbas. De fall, då det ur skilda synpunkter skulle kunna anses önskvärt
att det allmännas kostnader ersattes av den efterspanade, torde vara så fåtaliga
att de i längden ekonomiskt sett sakna praktisk betydelse. I dessa fall
torde samhällets reaktion kunna givas andra lämpliga uttryck.

Samtidigt härmed överlämnas av mig infordrade skrivelser från landsfiskalerna
i Kiruna och Gällivare distrikt.

Luleå den 10 april 1956

Hans Fjelner

Bilaga C

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

I skrivelse den 7 innevarande januari har Länsstyrelsen anmodat landsfiskalen
i Kiruna distrikt att avgiva yttrande över vissa spörsmål, som av
riksdagens revisorer upptagits beträffande räddningstjänsten i de svenska
fjällen. Med anledning härav får jag anföra följande.

Oaktat jag för närvarande åtnjuter sjukhusvård och ledighet från tjänsten
har jag velat redovisa vissa personliga synpunkter på fjällräddningen,
som jag i görligaste mån sökt ägna intresse och uppmärksamhet under min
tjänstgöring i Kiruna distrikt. Dessa synpunkter har jag hösten 1956 sammanställt
i en P. M., som i stort sett torde täcka det yttrande, som Länsstyrelsen
nu infordrat. Med överlämnande av denna P. M. i två exemplar
får jag samtidigt hemställa, att Länsstyrelsen jämväl ville upptaga det av
mig däri väckta förslaget om en särskild fjällräddningsavgift, förslagsvis
under ett år och då närmast avseende Kiruna stad.

Kiruna i landsfiskalskontoret den 16 januari 1957.

Wall er Ericson

P. M.

med vissa synpunkter på fjällräddningen inom Kiruna stad

Kiruna stads fjällvärld har sedan lång tid varit ett uppskattat mål för
såväl svenska som utländska turister. För närvarande finns ett betydande
antal fjällhotell eller liknande anläggningar inom staden, som ofta äro

556

fullbelagda under säsongen, som i regel sträcker sig från februari—mars
(ill utgången av september månad.

Ej sällan händer försvinnanden och olyckstillbud i denna fjällvärld och
delta aktualiserade för ett 15-tal år sedan frågan om en räddningsorganisalion.
På privat initiativ bildades därför en fjällräddningskår, som bestod
av tränade och erfarna fjällkarlar från orten, som till stor del själva svarade
för sin utrustning. Genom insamlingar och gåvor tillfördes organisationen
även en del medel, som huvudsakligen användes för inköp av erforderlig
materiel. Organisationens medlemmar, som visade stor offervillighet
och ett brinnande intresse för saken, var till stor nytta för säkerhetsarbetet
i fjällen, men vissa problem skapades kring dess undsättningsuppgifter
med hänsyn till därvid uppstående kostnader. Länsstyrelsen i länet, som
löljt dessa pioblem, tog ar 1951 initiativet till ett fastare utformande av
räddningstjänsten och genom en instruktion av den 21 oktober 1951 meddelades
bestämmelser angående fjällräddningen och dess organisation inom
de olika polischefsdistrikten.

bör Kirunas vidkommande skall enligt denna instruktion finnas organiserade
fjällräddningspatruller i Kiruna C, och efter järnvägslinjen Kiruna

Riksgränsen. I Kiruna C har patrullerna i stor utsträckning kunnat utlagas
bland de frivilliga, som tillhört den tidigare organisationen. Efter
järnvägslinjen har ofta svårigheter uppstått att hålla patrullerna intakta
med hänsyn till den stora omflyttningsfrekvensen, och i Kiruna C har saken
i någon mån påverkats av sjukdoms- eller åldershinder. I praktiken har
räddningsmanskapet i regel ultagits bland tränad polispersonal och förenämnda
frivilliga, varjämte i vissa fall militärpatruller från Jägarskolan
anlitats. Jägarskolan måste anses vara en tillgång för räddningstjänsten
med hänsyn till möjligheterna att förse patrullerna med tränat manskap,
transportbar radioutrustning och hundspann.

till Jägarskolan ej helt knutits till fjällräddningen är
de förekommande övningsuppehållen med personalbrist som i regel inträffa
under den intensivaste turistsäsongen. Det till Jägarskolan knutna
fast anställda manskapet är dock alltid att räkna med i viss utsträckning
och har jämväl tagits i anspråk vid ett flertal tillfällen.

Under de senaste tre åren har flyg i större utsträckning kunnat användas
i fjällräddningsarbetet, men i fråga om den i länet verksamma helikoptern
synes starka skäl tala för en omplacering från Gällivare till Kiruna åtminstone
under turistsäsongen.

Fjällräddningens utrustning är för Kiruna C centraliserad till polishuset,
men efter järnvägslinjen Kiruna—Riksgränsen finnas depåer i Abisko,
Björkliden och Riksgränsen. Jämväl å Kebnekaise turiststation och å Låktatjåkko
turiststuga finns räddningsmateriel. Den utrustning, som för närvarande
finns, har bekostats av turistorganisationerna och på frivillighetens
väg. Den kan anses ändamålsenlig, men ej fullgod, och fjällräddningens
folk får till stor del själv svara för den personliga utrustningen. Detta kan
ej anses tillfredsställande och frågan om anskaffande av medel till materiel
och dess underhåll har därför alltid stått aktuell.

Olika förslag om åtgärder för anskaffning av medel till fjällräddningen
har framlagts och från vissa turistorganisationer har bland annat föreslagits
försäljning av ett särskilt fjällräddningsmärke, vars behållning oavkortat
skulle tillfalla fjällräddningen. Personligen har jag ställt mig avvi -

557

sande till detta förslag och i stället tagit upp frågan om införande av en
fast avgift för varje logi å turiststationerna inom staden. Denna avgift, som
borde sättas till 1 krona för logi oavsett logitiden, skulle uttagas av turiststationerna
och vid säsongens slut redovisas till Länsstyrelsen, som därefter
hade att bestämma över medlens disposition för säkerhetsändamål i
stadens fjällvärld. Då man vet att antalet logier vid turiststationerna Lapplandia
i Riksgränsen, Fjället och Gammelgården i Björkliden, Låktatjåkko,
Abisko turiststation och Kebnekaise turistslation under år 1954 översteg
92 000 får man onekligen en imponerande bild av turistlivet i Kiruna stad
under högsäsongen. Statistiken för åren 1955 och 1956 har jag ej haft tillfälle
sammanställa, men den lär ligga betydligt högre än 1954 års siffror.
Med utgångspunkt från denna statistik torde man kunna beräkna en årlig
inkomst av denna fjällräddningsavgift till omkring 25 000 kronor.

Då jag med representanter för turistorganisationerna framfört detta förslag
har jag delat upp säkerhetstjänsten i fjällen i dels förebyggande åtgärder
och dels rena spanings- eller räddningsuppdragen. De förebyggande
åtgärderna äro ej de minst viktiga, och häri bör ingå så viktiga saker som
anordnande av telefonförbindelser, vindskydd, spaning över vattendrag och
varningsanslag för laviner och andra risker. Likaså bör ingå tillsynen av
redan befintliga anordningar i fjällen — det har visat sig att framför allt
telefonförbindelserna kräva en noggrannare tillsyn.

I fråga^ om räddningsuppdragen är det av största vikt att personalen utrustas
på bästa sätt och jämväl tillerkännes bidrag till den personliga
utrustningen. Träning och samövning av personalen måste även anses
angeläget och man kan näppeligen begära att det frivilliga manskapet
skall behöva deltaga i dylika övningar utan ersättning. Tillgången på flyg
i länet gör att jämväl detta — framför allt helikopterflyget — beredes tillfälle
till samträning med markpersonalen. Hittills har bristfällig radioutrustning
i helikoptern minskat dess effektivitet och möjligheter till samarbete.

Med en stark ekonomisk bakgrund skulle fjällräddningen kunna effektiviseras
i betydande grad och detta ekonomiska underlag synes mig kunna
skapas genom införande av den här föreslagna fjällräddningsavgiften. För
alt närmare diskutera förutsättningarna och formerna därför skulle det vara
av värde om Länsstyrelsen ville taga initiativet till ett sammanträffande
med representanter för turistorganisationerna med anläggningar inom
Kiruna stad — Svenska turistföreningen, Skid- och Friluftsfrämjandet och
■Svenska Järnvägsmännens Vilohemsförening och representanter för fjällräddningen
inom Kiruna stad. Det nu framlagda förslaget kunde möjligen
länkas sältas på prov under en turistsäsong.

Kiruna i landsfiskalskontoret, november 1956

Walter Ericson

Bilaga B

Till Länsstyrelsen i Norrbottens lön, Luleå

Till svar å länsstyrelsens begäran om yttrande över riksdagens revisorers
skrivelse rörande »räddningstjänsten i de svenska fjällen» (IÄ-27-56) får
jag vördsamt anföra:

Jag instämmer till fullo i revisorernas uttalande. Del är sålunda ange -

558

läget att klarhet snarast skapas om den ytterligare utrustning som bör
anskaffas och vem som ytterst bör svara för anslag till anskaffandet.

Vidare bör någorlunda enhetliga regler finnas för ersättningsskyldigheten.
Därvid bör enligt min mening ersättningsskyldighet i princip åläggas
enskilda, men vissa klart avgränsade fall bör undantagas. Ersättningsskyldighet
bör gälla då enskild exempelvis av övermod eller på annat
liknande sätt ger sig ut på fjällfärd; däremot bör ersättningsskyldighet ej
gälla då exempelvis sjukdom ligger bakom ett försvinnande. Flera fall
kunna anföras, men då ärendet enligt min mening bör bli föremål för
överläggningar, torde det anförda få räcka.

Jokkmokk i landsfiskalskontoret den 15 januari 1957

O. Nordgren

Bilaga E

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

Ang. räddningstjänsten i de svenska fjällen

Anmodad inkomma med yttrande i ovan rubricerade ärende med anledning
av att riksdagens revisorer fäst uppmärksamheten på några spörsmål
rörande fjällräddningstjänsten som närmare böra utredas, och får jag med
anledning därav vördsamt anföra följande.

Inom detta distrikt finnes två patruller avsedda för »fjällräddningen».
Dessa, som äro stationerade i Jäkkvik och Laisvall, bestå vardera av fyra
man. Patrullmedlemmarna hava hittills själva svarat för sin utrustning,
vilket dock inte kan anses vara riktigt, helst som den ersättning som utgår
till vederbörande är så låg som kronor 2: 50 för varje påbörjad timme
under dag och med kronor 5: — för varje påbörjad timme under natt.
Denna ersättning bör emellertid snarast höjas till resp. kronor 4: — och
0: — om man skall kunna behålla de för ändamålet utvalda personerna,
som äro goda skidåkare och väl förtrogna med fjällen.

Här har dock fjällräddningstjänsten hittills aldrig behövt träda i funktion.
Antalet turister som besöka dessa fjälltrakter äro nämligen relativt
få då inkvarteringsmöjligheterna äro mindre goda. Det är egentligen endast
under påsken som turister i någon större omfattning invadera våra fjäll.
Det är emellertid huvudsakligen hela familjer samt mindre fjällvana personer
som huvudsakligen vistas i närheten av inkvarteringsställena och ej
företaga längre utfärder.

Det vore mycket lämpligt om pannlampor och pidkor med utrustning
genom statsverkets försorg kunde ställas till patrullernas förfogande. Svårighet
kan också uppstå att genom upplåning kunna uppbringa en så stor
pulka att en fullvuxen person kan ligga i densamma, vilket måste anses
önskvärt. Små pulkor, avsedda för småbarn, äro ju lätta alt anskaffa men
säkerligen helt olämpliga för sitt ändamål.

Patrullen i Jäkkvik förfogar över eu större pulka som inköpts av kommunen.
I Laisvall däremot saknar patrullen eu lämplig pulka.

Vad slutligen beträffar kostnaderna för efterspaning genom patruller
av i fjällen försvunna personer så anser jag att dessa böra betalas av statsverket
för såvitt inte vederbörande trots avrådan begivit sig ut på fjällfärd,
som sedan föranlett hans efterspanande. Har så skett bör vederbörande
själv få vidkännas kostnaderna, därest han äger tillgångar därtill.

559

Kostnader som uppstå på grund av att helikopter eller flyg måste anlitas
bliva dock i allmänhet så stora att man knappast kan begära att
enskilda personer skola erlägga dessa, varför staten lämpligen bör svara
för dem.

Arjeplog i landsfiskalskontoret den 15 januari 1957

Bertil Rosenlund

Bilaga F

Länsstyrelsen i Norrbottens lön. Luleå

Lämnad tillfälle att avgiva yttrande över av riksdagens revisorer anförda
synpunkter beträffande »räddningstjänsten i de svenska fjällen», får
undertecknad å kommunens vägnar anföra följande.

Det har vid olika tillfällen under de senaste åren visat sig, att den befintliga
organisationen är behövlig, men att den icke kan anses vara fullt
effektiv, då utrustningen behöver kompletteras i en del avseenden. Därför
är statsrevisorernas uttalande om att en komplettering av nödvändig materiel
måste ske fullt riktigt.

Beträffande kostnaderna för denna materiel och för räddningstjänstens
arbete må uttalas, att kostnaderna för behövlig materiel anses böra bekostas
av statsverket. Att belasta kommunerna med denna utgift kan inte
anses rimligt, då räddningstjänstens utnyttjande av materielen i fråga till
största delen kommer att avse människor, vilka icke tillhöra kommunen.
Det är nog regel, att i socknen bosatta människor, vilka i ett eller annat
avseende ge sig ut i fjällvärlden, icke förorsaka alarmering av räddningstjänsten,
då de äga vana vid förhållandena och kunna bemästra uppkomna
situationer.

Analogt med detta skulle det kunna uttalas, att verksamheten medförande
kostnader såsom regel skall stanna på statsverket. Undantag kan
möjligen förekomma i sådana fall, då vederbörande har helt åsidosatt
säkerhetsföreskrifter och vederbörande har sådan ekonomi, att han utan
ekonomisk olägenhet kan betala kostnaderna.

Kommunen vill därför uttala, att kostnader för komplettering av materiel
till fjällräddningstjänsten bestridas av statsmedel, att sådan erforderlig
komplettering av materiel må ske snarast, att kostnader för fjällräddningstjänstens
verksamhet som regel bestrides av statsmedel och att länsstyrelserna
i de fyra nordligaste länen må erhålla ett reservationsanslag för
täckande av kostnader för denna verksamhet.

Jokkmokk i kommunalkontoret den 22 januari 1957
För Jokkmokks kommunalnämnd:

D. Hedquist

Bilaga G

Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå

Sedan Gällivare kommun beretts tillfälle att avgiva yttrande i rubr. ärende
får undertecknad på uppdrag av kommunalnämnden anföra följande:

Räddningstjänstens organisation inom Gällivare polisdistrikt har enligt
kommunalnämndens mening fungerat på ett tillfredsställande sätt. Polis -

560

chefen, som kontaktats i ärendet, delar denna uppfattning. Räddningspatrullernas
effektivitet är givetvis beroende av deltagarnas fysiska kondition
och den utrustning räddningstjänsten har att förfoga över, vilket
revisorerna särskilt framhåller. Kommunalnämnden har ingen närmare
kännedom om den materiella utrustningen av fjällräddningstjänsten inom
länet men anser det viktigt, att det fastslås, att statsverket skall bära kostnaderna
härför, och om så anses erforderligt, nödig komplettering sker av
fjällräddningstjänstens utrustning.

Kostnaderna för fjällräddningstjänsten anser kommunalnämnden i princip
skall åvila statsverket. Kommunalnämnden grundar sin uppfattning
härom på det förhållandet, att erforderligt spaningspådrag med nuvarande
oklara bestämmelser om ersättningsskyldighet måhända åsidosättes. Genom
att staten påtager sig kostnaderna för spaningsarbete kommer heller icke
onödiga band att läggas på fjällturismens utveckling, vilket bör beaktas
i sammanhanget.

Gällivare i kommunalkontoret den 29 januari 1957

För kommunalnämnden:

J. O. Gavelin

G. Rasmusson
T.f. kommunalkamrerare

Bilaga H

Till Länsstyrelsen i Norrbottens län

I rubricerade ärende får undertecknade vördsamt anföra följande:

Den nuvarande organisationen av fjällräddningstjänsten inom Gällivare
distrikt synes vara tillfredsställande. Organisationen (patruller till fots
samt i vissa fall bistånd av militär personal jämte föreliggande möjlighet
att anlita helikopter) synes i förekommande fall ha fungerat utan anmärkning.

Några absolut klara bestämmelser om ersättningsfrågan vid anlitande
av den allmänna räddningstjänsten torde med hänsyn till ärendets karaktär
näppeligen kunna givas. Emellertid bör måhända mer än tidigare angivas
att kostnaderna i fall av uppenbar vårdslöshet samt tredska skall
åvila den skyldige. Det vore av värde till exempel att fjällturisterna vid
sina förläggningsorter på el t tydligt och bestämt sätt erinrades om de
efterräkningar, som kunna ifrågakomma vid nonchalans eller omdömeslöshet.
Vid bedömande av ersättningsfrågan bör beaktas turismens intressen
och vikten av att denna för länet i olika hänseenden så betydelsefulla
företeelse icke onödigtvis hämmas genom alltför restriktiva bestämmelser
om den enskildes ersättningsskyldighet i nu aktuella avseende.

Inom distriktet förekomma ett rätt stort antal hjälpflygningar med helikopter.
Denna rekvireras oftast av läkare, men även av anhöriga till den
nödställde. I fall där helikopter oundgängligen krävts, synes kostnaderna
härför obetingat böra åvila statsverket. Givetvis bör noggrann utredning
förebringas. I mindre angelägna fall bör kostnaderna åvila den hjälpsökande.

561

Avslutningsvis torde erinras om den moraliska skyldighet som åvilar
staten i omvårdnaden av dess medborgare. Det synes angeläget att avgörandet
vid debiteringen av kostnaderna bör domineras mer av humanitär
anda än fiskaliskt nit.

Gällivare i polischefen-åklagarens expedition den 9 februari 1957

Jan Thorsell
T.f. landsfiskal

Olof Styrman
T.f. e. o. landsfiskal

Utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten

Till Konungen

Genom nådig remiss den 21 december 1956 har utredningen av frågan
om utbyggnad av ambulans- och räddningsflygtjänsten i riket m. m. anbefallts
inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
i sin år 1956 avgivna berättelse anfört under § 39, Räddningstjänsten i de
svenska fjällen.

I revisorernas berättelse lämnas en utförlig redogörelse för frågor rörande
organisation och utrustning av samt bestridandet av kostnaderna för
fjällräddningstjänsten.

Revisorerna uttala, att fjällräddningstjänsten fått en med hänsyn till de
lokala förhållandena lämplig organisatorisk utformning. En väsentlig förutsättning
för alt verksamheten skall fungera på ett effektivt sätt är emellertid
— fortsätta revisorerna — att den har tillgång till erforderlig materiel.
Med hänsyn till konstaterade brister härvidlag föreslå revisorerna, att det
genom en särskild undersökning närmare klarlägges, vilken materiel som
inom den närmaste tiden behöver upphandlas i de olika länen. Revisorerna
behandla slutligen frågan om bestridandet av kostnaderna för fjällräddningstjänsten.
Därvidlag förordas att det genom utredning klarlägges, i
vad mån enskilda böra svara för ifrågavarande kostnader, samt alt bestämmelser
utfärdas, som föranleda en såvitt möjligt enhetlig tillämpning vid
uttagandet av ersättning.

Utredningen angående ambulans- och räddningsflygtjänsten har hittills
huvudsakligen sysselsatt sig med frågorna om lokalisering av ambulansoch
räddningsflygverksamheten samt om den lämpligaste flygande materielen
härför. Utredningen har icke gått in på frågan om behovet av annan
materiel för räddningstjänsten. Med hänsyn till olika lokala förhållanden
synes det utredningen lämpligast, att det uppdrages åt länsstyrelserna eller
andra lokala organ att närmare klarlägga ifrågavarande behov.

Enligt sina direktiv har utredningen alt förutsättningslöst pröva frågan
om en skälig och lämplig fördelning av kostnaderna för ambulans- och
räddningsflygverksamheten. Vad angår andra hjälpflygningar än .s juktransporter
uttalas i direktiven, att kostnaderna härför som regel i första hand
torde böra stanna på statsverket. Inom utredningen har icke ifrågasatts,
att dessa kostnader skulle till någon del uttagas av de enskilda. Frågan

36 Rrv. berättelse ang. statsverket 1956. II.

562

om uttagande av ersättning av den enskilde för andra kostnader för räddningsverksamhet
än sådana, som föranledas av medverkan av flyg, anser
utredningen falla utanför sitt uppdrag.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
BERNHARD NÄSGÅRD

Bengt Lundberg

563

Civildepartementet

§ 40 Gratifikationer oeh belöningar vid de affärsdrivande verken
Generalpoststyrelsen

Till Konungen

I postverkets stat för driftkostnader har sedan lång tid tillbaka anvisats
ett särskilt belopp för »gratifikationer m. in.». Styrelsens befogenhet att
utbetala belöningar har sålunda gammal hävd. Beloppet uppgår i staten
för innevarande budgetår till 30 000 kr. Denna summa har disponerats
sedan budgetåret 1954—1955, då beloppet höjdes från 25 000 kr. Höjningen
föranleddes huvudsakligen av behov att förfoga över ett större belopp för
belöningar i samband med poststölder och postförfalskningar. Gratifikationer
och belöningar förekomma vid postverket i följande fall:

1. Såsom erkänsla

a) för åtgärder till avvärjande av rånförsök eller gripande av personer,
som gjort sig skyldiga till rånöverfall mot postanstalter eller till tillgrepp
av postförsändelser eller innehåll i postförsändelser,

b) för tillrättaskaffande av'' postförsändelser, postkollin, värdeföremål
och penningar, som förkommit under andra förhållanden än under
a) avses (hittelön).

2. Såsom erkänsla för åtgärder, som förhindrat obehörig utbetalning av
postanvisnings-, postgiro- och postsparbanksmedel etc. eller lett till gripande
av förfalskare av postala utbetalningshandlingar.

3. Som belöning till postfunktionär för värdefulla förslag till driftrationaliseringar
och serviceförbättringar, huvudsakligen inom företagsnämndverksamhetens
ram.

4. Övriga (huvudsakligen som erkänsla till postfunktionär dels för förtjänstfullt,
skickligt, intresserat och oegennyttigt arbete, dels för visad
rådighet och nit vid olyckor och olyckstillbud av skilda slag).

Enligt 37 § 3 mom. Saar må gratifikation eller belöning kunna tilldelas
tjänsteman, därest medel för sådant ändamål finnas anvisade. Några allmänna
direktiv, efter vilka principer och i vilken omfattning sådan ersättning
bör utdelas, ha ej meddelats.

Vid utdelande av gratifikation eller belöning i fall, som äro hänförliga
till grupp 1 ovan, har generalpoststyrelsen att följa de föreskrifter, som
meddelas i § 8 mom. 1—2 Kungl. Maj:ts instruktion för styrelsen (SFS
189/1930). Dessa följas även — analogivis — vid bedömningen av de till
grupp 2 hörande fallen. I fråga om båda dessa grupper förekomma belöningar
såväl till tjänstemän och — i mindre omfattning — andra postfunktionärer
som i stor utsträckning till personer utom postverket. Av
det anvisade totalbeloppet utbetalas i genomsnitt ca 25% till den senare
kategorien.

I fråga om bedömningen av dessa ärenden med avseende på den fullgjorda
prestationens värde får generalpoststyrelsen hänvisa till vad sty -

564

relsen anfört i sin svarsskrivelse till riksdagens revisorer den 6 mars 1956
(återgivet i revisorernas berättelse).

Belöningar i fall, som hänföras till grupp 3 och avse företagsnämndernas
verksamhet, baseras på gällande av generalpoststyrelsen fastställda bestämmelser
för nämnderna (intagna som bilaga till Allmänna personalbestämmelser).
I § 12 av dessa bestämmelser föreskrives:

»1. Nämnd äger bedöma sådant förslag till förändrade driftsmetoder
eller andra anordningar eller åtgärder till gagn för verket, som av anställd
hänskjutes till nämnden. Nämnd må ock till verket framföra sådant
förslag.»

I tillämpningsföreskrifter till bestämmelserna stadgas bl. a. i avdelning IV.
Förslagsverksamheten (Förslags behandling m. m.):

»Centrala nämnden underrättar förslagsställaren och — i förekommande
fall — den företagsnämnd, till vilken förslaget ingivits, om byråns (avdelningens)
uttalande och resultatet av nämndens bedömning. Förslagsärendet
återställes till byrån (avdelningen) med nämndens uttalande. I
förekommande fall meddelas, huruvida förslaget enligt nämndens uppfattning
bör föranleda belöning.

Beslut om belöning fattas av generalpoststyrelsen.»

Dessa bestämmelser gå tillbaka på den överenskommelse om inrättande
av företagsnämnder, som den It september 1947 träffades mellan postverket,
televerket, statens järnvägar, väg- och vattenbyggnadsverket och
vattenfallsverket.

Vad beträffar bedömandet av belöningens storlek i fall, hänförliga till
grupp 3, hänvisas till styrelsens ovannämnda svarsskrivelse till riksdagens
revisorer.

För ärendegrupp 4 sker eu skälighetsbedömning från fall till fall av
vederbörande funktionärs prestation både kvalitativt och kvantitativt sett.

Riksdagsrevisorerna anföra, att det i stort sett endast är de affärsdrivande
verken som ha möjlighet att utbetala gratifikationer och belöningar,
och ifrågasätta, om tillräckliga skäl föreligga för att de anställda vid
dessa verk skola intaga en »priviligierad ställning» i detta hänseende.

Det är ovisst, om uttalandet skall tolkas så, att affärsverkens befogenhet
att utbetala gratiiikationer ifrågasatts böra helt upphöra. Generalpoststyrelsen
vill emellertid framhålla, att det måste betraktas som oundgängligt,
att styrelsen har befogenhet själv utbetala — och vid behov snabbt utlova
— belöning vid rånöverfall, tillgrepp, förfalskningsbrott etc. riktade mot
postverket (grupp 1 och 2). Därvid anser styrelsen det av psykologiska
skäl synnerligen välbetänkt, att tjänstemännen ej äro undantagna från
möjligheten att erhålla belöning. Beloppets storlek torde i sådana fall
icke vara det väsentligaste utan den omständigheten, att tjänstemans uppmärksamhet,
sinnesnärvaro och mod premieras (förutom belöning tillställes
han särskild tackskrivelse, vartill i sinom tid även kommer omnämnande
i notis i styrelsens cirkulär). Detta utgör för honom en källa
till tillfredsställelse och för hans kamrater ett värdefullt exempel för deras
handlande i en liknande situation.

Förslag till postala förbättringar, t. ex. ändrade driftsmetoder, maskinella
anordningar, nya och ändrade blanketter, framföras som ovan nämnts
huvudsakligen via företagsnämnderna och bedömas av såväl centrala företagsnämnden
som vederbörande fackbyrå, innan slutlig ställning tas till
frågan om eventuell belöning (ärendegrupp 3). Med åren ha erfarenheterna

565

skapat en god grund för avvägningen. Generalpoststyrelsen anser det mycket
betydelsefullt, att möjlighet till gratifikation finnes för att främja
intresse, initiativ och uppslagsrikedom hland de anställda. Det synes ej
heller vara revisorernas mening, att denna möjlighet skulle bortfalla.
Därest vissa enhetliga principer, avsedda att tillämpas för statsförvaltningen
i dess helhet, anses kunna fastställas för utdelandet av belöningar i
förslagsverksamheten, har generalpoststyrelsen för sin del intet att erinra
däremot, under förutsättning att reglerna ej göras alltför snäva och bindande.

De gratifikationer, som äro att hänföra till den ovan angivna gruppen
4, avse särskilt kvalificerade, ansträngande och omfattande arbetsuppgilter,
vilka ej kunna inrangeras bland de för vederbörande funktionär
normalt förekommande, eller eljest fall, där särskilda omständigheter vid
tjänsteutövningen, t. ex. trafikolyckor, olyckstillbud och olycksfall, anses
motivera eu belöning. Generalpoststyrelsen finner det ofrånkomligt att ett
trafikverk av'' postverkets storlek i sådana fall har till sitt förfogande medel
att — om ock i begränsad omfattning — ge ett synligt bevis på sin
uppskattning av de utförda prestationerna.

Det är här ej sällan fråga om ersättningar av det slag, som för vissa
andra delar av statsförvaltningen bestridas av medel från extra utgiftsanslag
under de olika huvudtitlarna enligt särskilda beslut av Kungl.
Maj:t. I fall, då gratifikation utgör en erkänsla för ett omfattande och
välförrättat utredningsarbete, kan den i någon mån anses fylla samma
funktion, som kommittéarvodet inom av Kungl. Maj:t tillsatta kommittéocli
utredningsorgan.

Om styrelsen saknade befogenhet att utbetala gratifikationer i dessa fall,
bleve styrelsen nödsakad att söka utverka sådana hos Kungl. Maj:t, vilket
knappast skulle vara rationellt med hänsyn till den för statsverket ringa
ekonomiska betydelsen. Styrelsen vill påpeka, att hela det f. n. i driflkostnadsstaten
till gratifikationer anvisade beloppet, 30 000 kr. (varav
ca 25 °/o som förut nämnts utbetalas till personer utom postverket), utgör
endast 0,1 °/oo (promille) av verkets sammanlagda avlöningskostnader för
år (ca 300 miljoner kronor). Stor resfriktivitet måste därför iakttagas vid
utbetalning av gratifikationer, både med avseende på antal och belopp.

Generalpoststyrelsen kan ej heller finna det välbetänkt, om styrelsens
befogenhet skulle begränsas genom mer eller mindre bindande allmänna
regler, som skulle visa sig svåra alt tillämpa på de ofta avsevärt varierande
enskilda fallen. Som hittills bör bedömningen ske från fall till fall under
skäligt hänsynstagande till de föreliggande speciella omständigheterna.

Beträffande det av riksdagsrevisorerna påtalade fallet, då generalpoststyrelsen
tilldelat tjänsteman viss gratifikation i samband med ett olycksfall
(revisorerna ifrågasätta »lagligheten» av styrelsens beslut), må följande
anföras.

Tjänstemannen, eu överpostexpeditör vid postkontoret i Ludvika, ådrog
sig på väg till arbetet eu muskelbristning i ena benet. Olycksfallet anmäldes
till riksförsäkringsanstalten, som emellertid ej godkände det som
olycksfall i arbete. Verksläkaren ansåg, att tjänstemannen borde vara sjukskriven
två å tre veckor. Då vid tillfället betydande organisatoriska förändringar
pågingo inom postkontoret, bl. a. avseende vissa arbetsuppgifters
överförande till överpostexpedilörens befattning, skulle eu sjukledighet
för denne just då inneburit stora svårigheter för postkontoret. Tjänste -

566

mannen ställde sig därför lojalt till förfogande för tjänstgöring trots
skadan, sedan verksläkaren lämnat sitt medgivande under förutsättning
att tjänstemannen dels åkte till och från kontoret, dels icke behövde gå
under arbetet där. Det ansågs skäligt, att tjänstemannen hölls skadeslös
för de kostnader för bilresor (tillsammans 57 kronor 20 öre), som han
åsamkats på grund av alt han trots benskadan i postverkets intresse fullgjort
sin tjänst. Förutom den fördel detta innebar för postkontoret, betydde
det en avsevärd besparing, då vikarie ej behövde anskaffas. Med
hänsyn till de särskilda omständigheterna och i enlighet med den uppfattning
som tidigare här ovan framförts, ansåg styrelsen, att det i och
för sig mycket ringa beloppet borde betraktas som gratifikation.

I behandlingen av detta ärende har förutom undertecknade deltagit
byråchefen Salomonson.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst

ERIK SWARTLING

P. JÖRED

Telestyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har Ivungl. Maj:t anbefallt telestyrelsen
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1956 församlade
revisorer under § 40 av sin berättelse anfört angående gratifikationer
och belöningar vid de affärsdrivande verken. Med anledning härav
får styrelsen anföra följande.

Statsrevisorerna synas icke vilja ifrågasätta det berättigade i och för
sig i att gratifikationer och belöningar få utbetalas inom den ram, som
för vart och ett av de affärsdrivande verken fastställes av Ivungl. Maj:t.
Fastmera synes det vara vissa detaljer i verksmyndigheternas tillämpning
av den dem tilldelade befogenheten att besluta om utanordnandet av gratifikationer,
som tilldragit sig revisorernas uppmärksamhet.

Innan telestyrelsen går in på revisorernas uttalanden i vissa preciserade
frågor, vill styrelsen emellertid helt allmänt framhålla, att det är ett oavvisligt
behov för styrelsen att få disponera ett årligt anslag av icke alltför
ringa omfattning, vilket kan anlitas för sådana speciella ersättningar, som
gratifikationer och belöningar utgöra.

I 9 § 1 mom. Kungl. Maj:ts instruktion för telestyrelsen (SFS 1953: 641)
stadgas om befogenhet för styrelsen att, när åverkan eller skada förövats
å televerkets egendom eller tillgrepp från televerket skett, utbetala belöning
för gärningsmannens upptäckande eller gripande ävensom att utgiva
gratifikation för tillrättaskaffandet av tillgripna penningmedel samt tillgripna
eller eljest förkomna effekter. Belöning eller gratifikation, som
här avses, kan givetvis ifrågakomma såväl för i televerket anställd som
för utanför verket stående person. De tillfällen, då gratifikationer och
belöningar av detta slag behöva utdelas, förekomma icke så talrikt, men
medel för ändamålet måste finnas disponibla.

Det anslag till »gratifikationer, belöningar och studieresor», som anvisats
telestyrelsen, inrymmer emellertid även — förutom medel att be -

567

kosta bidrag till studieresor, något som ligger vid sidan av nu förevarande
fråga — medel för att i andra fall, än som åsyftas i nästföregående stycke
ovan, tilldela tjänsteman vid televerket gratifikation eller belöning. Inom
eu verksamhet av art och omfattning sådan som den av televerket bedrivna
uppkommer nämligen icke sällan behov av att också i andra situationer
än dem, som angivits i den nämnda instruktionsföreskriften, bereda anställningshavare
något slag av ekonomisk gottgörelse i andra former än
dem, som finnas i detalj reglerade i avlöningsbestämmelserna. Styrelsen
åsyftar här sådana fall, då eu påtaglig, för verket värdefull insats vid sidan
av eller utöver vad som kan anses tillhöra vederbörandes tjänsteåligganden
i den innehavda befattningen, utkrävts av en anställningshavare eller
av denne spontant utförts, men förutsättningar saknas att gottgöra vederbörande
genom ordinära löneförmåner såsom övertidsersättning eller vikariatsersättning.
Det är självfallet omöjligt att i avlöningsbestämmelserna
stadga beträffande alla de fall, då särskild ersättning kan vara befogad
för speciella uppdrag och extra arbetsinsatser inom den mångskiftande
verksamheten vid de affärsdrivande verken. Telestyrelsen har fattat saken
så, att vederbörande verksstyrelser genom gratifikationsanslagen har beretts
en möjlighet att — efter diskretionär prövning av uppkommande fall —
besluta om kontant gottgörelse för här åsyftade särskilda prestationer.
Enligt styrelsens mening utgör gratifikation i nu omhandlade fall den
rälla ersättningsformen. Det skulle vara mycket olyckligt om styrelsens
möjligheter att besluta om dylika från fall till fall bestämda ersättningar
skulle kringgärdas med detaljerade restriktioner eller bli föremål för
andra inskränkningar än den, som ligger däri att Kungl. Maj:t fastställer
anslagsramen för ifrågavarande ändamål.

Revisorerna beröra frånvaron av fastställda principer för tilldelandet
av gratifikationer. De konstatera, att telestyrelsen och vattenfallsstyrelsen
äro de myndigheter, som utförligast sökt draga upp några bestämda riktlinjer
i detta hänseende. Riktlinjerna anses dock vara så relativt allmänt
hållna, att det ytterst måste bli beroende på besluten i varje särskilt fall,
om några bestämda normer skola kunna upprätthållas. Revisorerna förutsätta,
att gratifikationssystemet som sådant kommer att uppmärksammas
vid den pågående allmänna översynen av det statliga avlöningsväsendet.
Häremot är givetvis ingenting alt erinra, men telestyrelsen vill dock i
sammanhanget framhålla den synpunkten, att alltför detaljerade regler
icke lämpligen böra — och i praktiken säkerligen ej heller kunna — fastställas
för myndigheternas handlande på detta område. Vid fastställandet
av de nu inom televcrKet gällande anvisningarna kunde styrelsen konstatera
stora svårigheter atl utarbeta dylika riktlinjer för ett enda verk;
svårigheterna i detta avseende måste bli mångfalt större om enhetliga och
detaljerade regler skola iordningställas för hela statsförvaltningen.

Enligt styrelsens mening ligger det i sakens natur, att sådan ersättning,
som utbetalas i form av gratifikation, måste bestämmas efter eu på det
hela taget skönsmässig prövning hos vederbörande myndighet. Det karakteristiska
för ersättningsformen är just, alt den tillgripes, då ingen av
lönesystemets mer ordinära ersättningar iir tillämplig, men viss gottgörelse
ändock får anses motiverad. De vägledande principer beträffande utdelandet
av gratifikationer, som telestyrelsen fastställt och som återgivas i revisorernas
berättelse, få icke betraktas som annat än eu sammanfattning
av vissa hållpunkter för den interna prövningen hos styrelsen av gratilika -

568

tionsfrågorna — eu prövning som icke kan göras schematiskt utan måste
innefatta en bedömning från fall till fall. Styrelsen anser, att det skulle
vara direkt olämpligt alt utfärda mera preciserade bestämmelser om förutsättningarna
för tilldelandet av gratifikation.

Av de redogörelser, som de fyra stora koinmunikationsverken lämnat
beträffande där tillämpade principer vid avgörandet av gratifikationsfrågor,
synes framgå, att tjänstemannens ianspråktagande på fritid för
tullgörande av det uppdrag, för vilket gratifikation ifrågakommer, vid
alla dessa verk kan i vissa fall öva inflytande på frågan. Revisorerna ha
särskilt uppehållit sig vid detta förhållande i vad angår de båda verk, televerket
och vattenfallsverket, som utförligast dragit upp riktlinjer för bedömandet
av gratifikationsfrågor.

Sålunda ha revisorerna av telestyrelsens anvisningar och vissa styrelsens
beslut funnit, att styrelsen i några fall utbetalat ersättningar för övertidsarbete
i form av gratifikationer. Revisorerna uttrycka en förmodan, att
dessa beslut skulle stå i strid med gällande avlöningsföreskrifter.

I revisorernas uttalande måste här åsyftas anvisningen i punkt 5 av de
i berättelsen återgivna riktlinjerna för gratifikationsväsendet vid televerket
samt de i anslutning till denna anvisning fattade besluten. Anvisningen
innehåller, att gratifikation må — efter prövning i varje särskilt fall —
kunna utdelas, då befattningshavare (under eu längre tidsperiod) ålagts
regelmässig tjänstgöring utöver fastställd arbetstid utan att i avlöningsbestämmelserna
avsedd gottgörelse för övertidsarbete med hänsyn till
omständigheterna kunnat utgå. Under de fyra budgetåren 1952/53—1955/56
ha sammanlagt 24 gratifikationer utdelats med här avsedd motivering.

Av de 24 nu berörda fallen äro 20 stycken (omfattande ett sammanlagt
gratifikationsbelopp på 5 075 kronor) helt ensartade. Bakgrunden till de
i dessa fall beslutade gratifikationerna är följande. Handläggningen av
vissa arbetsuppgifter i samband med expedieringen av telestyrelsens ankommande
och avgående postförsändelser kräver, att ett antal tjänstemän
tillhörande expeditionsvaktspersonalen varje dag kan anlitas under någon
tid dels före den ordinarie arbetstidens början, dels efter arbetstidens slut
för dagen. De ifrågavarande arbetsuppgifterna omfatta på morgonen mottagande
och sortering av den ankommande posten (vilken skall vara klar
för vidare behandling senast tio minuter efter den ordinarie arbetstidens
början) samt på kvällen kuvertering samt annat biträde vid sammanförandet
och expedieringen av den från styrelsens olika byråer avgående posten.
För arbetet i fråga ha under den aktuella tiden anlitats sex tjänstemän
ur expeditionsvaktskarriären; tre av dessa inneha befattningar såsom
kontorist i lönegrad Ca 12 (å övergångsstat). Arbetet bar utförts självständigt
och utan regelbunden övervakning. Den tid utöver den ordinarie arbetstiden,
som dessa tjänstemän fått sätta till för att utföra ifrågavarande
göromål, beräknas ha med säkerhet uppgått till mellan 60 och 175 timmar
per år, olika för skilda individer.

Enligt 32 § 1 mom. Saar skall såsom förutsättning för i reglementet avsedd
gottgörelse för övertidstjänstgöring, där ej särskilda skäl till annat
föranleda, gälla bl. a., att varaktigheten av övertidstjänstgöringen kan
kontrolleras. Denna förutsättning bar icke varit helt uppfylld i nu ifrågavarande
fall, men samtliga övriga villkor enligt Saar och Tb Saar för
övertidsgottgörelse ha förelegat. Telestyrelsen har å ena sidan ansett, att
— med den organisation, som tillämpats för berörda arbetsuppgifter —-

569

kontant övertidsersättning eller kompensationsledighet icke kunnat medgivas
enligt lönereglementet. Å andra sidan har styrelsen funnit det vara
orimligt, att ett begränsat antal tjänstemän av här ifrågavarande kategori
skulle betungas med eu år efter år fortlöpande extratjänstgöring utan att
erhålla någon som helst kompensation av arbetsgivaren. Styrelsen har
då valt att tilldela vederbörande tjänstemän eu mindre gratifikation såsom
erkänsla för den merprestation, som man utkrävt av dem.

Såvitt styrelsen kan finna, vore det enda möjliga alternativet till den
tillämpade ordningen att organisera arbetet på ett sådant sätt, att den
erforderliga övertidstjänstgöringen kunde kontrolleras till sin varaktighet,
samt att därefter gottgöra tjänstemännen för övertidsarbetet enligt allmänt
gällande grunder. För statsverket skulle detta medföra ökade kostnader,
dels för åtgärder med syfte att kontrollera övertidens omfattning, dels
för kontanta övertidsersättningar. Om övertidsersättning i stället för gratifikation
skulle ha utbetalats i de här avsedda fallen, hade ersättningen till
de ifrågavarande tjänstemännen nämligen blivit väsentligt högre än de
utdelade gratifikationerna.

Det kan tilläggas, att den praxis i fråga om ersättning gratifikationsvägen
till viss expeditionsvaktspersonal, som här beskrivits, är mycket
gammal. Anordningen omnämndes i telestyrelsens utlåtande till Kungl.
Maj:t den 8 januari 1935 i anledning av vad riksdagens år 1934 församlade
revisorer anfört beträffande gratifikationer vid de affärsdrivande verken;
något ingripande från statsmakternas eller de reviderande myndigheternas
sida ledde detta icke till.

Enligt styrelsens mening fungerar den hittillsvarande ordningen, vars förutsättning
är, att gratifikationer få utbetalas till de berörda tjänstemännen,
tillfredsställande, och det skulle därför icke vara i statsverkets intresse
att framtvinga en övergång från ersättning med gratifikationsmedel till ersättning
enligt vanliga regler för övertidsgottgörelse.

Vad beträffar de övriga fyra fall, då gratifikation utdelats under hänvisning
till punkt 5 i telestyrelsens anvisningar, är följande att anföra.

Två gratifikationer om vardera 300 kronor ha under 1954 respektive
1955 utdelats till eu förrådsman (lönegrad Ca 13), vilken tjänstgjort såsom
platschef vid eu av televerkets stolpimpregneringsanstalter. På grund av
att leveranser av stolpar och virke till impregneringsanstalten ofta brukade
anlända efter den ordinarie arbetstidens slut och då måste mottagas av
förrådsmannen hade denne varit tvungen att utföra mycket arbete utom
ordinarie arbetstid utan att kunna erhålla övertidsgottgörelse härför, enär
den exakta omfattningen av övertidsarbetet icke kunnat kontrolleras. Dessa
omständigheter ha av styrelsen ansetts motivera ifrågavarande gratifikationer.

Två gratifikationer, den ena på 175 kronor och den andra på 350 kronor,
ha år 1955 tilldelats en förste teleassistent (lönegrad Ca 21) respektive
eu extra ordinarie teleassistent (lönegrad Ce 19) för arbete med redigering
av vissa trafikuppgifter till styrelsens förteckning över riksförbindelser.
Arbetsuppgiften var brådskande och det fanns icke möjlighet att medhinna
densamma under ordinarie arbetstid, varför det uppdrogs åt de båda här
avsedda tjänstemännen att utföra den på fritid. Övertidsgottgörelse enligt
Saar ansågs icke böra utgå, enär övertidsarbetets varaktighet ej i detalj
kunde kontrolleras. Enär vederbörande blivit direkt beordrade alt utföra
detta arbete utom ordinarie arbetstid och det med ledning av arbetsresul -

570

tatet var möjligt att göra en ungefärlig uppskattning av tidsåtgången, fann
styrelsen det skäligt att tilldela de båda tjänstemännen gratifikationer med
belopp, som motsvarade den kontanta övertidsersättning, vilken skulle ha
utgått vid i vanlig ordning fullgjord övertidstjänslgöring under samma tid.

Avsikten med ovanstående tämligen utförliga redogörelse för omständigheterna
i de fall, då gratifikation utbetalats enligt punkt 5 i styrelsens anvisningar,
har varit att klargöra, att styrelsen icke genom de ifrågavarande
gratifikationsbesluten handlat i strid med gällande avlöningsföreskrifter.
Enligt styrelsens mening finnes icke anledning till formell erinran mot
besluten, enär styrelsen icke överträtt någon av Kungl. Maj:t eller riksdagen
meddelad föreskrift eller anvisning om gratifikationsmedlens disposition.
Icke heller från sakliga utgångspunkter eller ur lämplighetssvnpunkt
synes någon invändning kunna riktas mot styrelsens förfaringssätt.
Statsverket har icke åsamkats högre kostnader och anställningshavare ha
icke tillgodoförts högre ersättningar än dem, som varit avsedda att ernås
vid tillämpning av Saar.

Beträffande de gratifikationer, som utdelats under hänvisning till övriga
punkter i telestyrelsens anvisningar, ha revisorerna icke anfört några preciserade
anmärkningar. Styrelsens principer i här berörda avseenden torde
i stort sett framgå av anvisningarnas formulering. Styrelsen har därför icke
anledning att gå närmare in på dessa punkter men vill dock betona, att
grundprincipen för styrelsens inställning är den, att gratifikation icke
kommer i fråga för utfört uppdrag eller arbete, som kan anses normalt åvila
befattningshavaren på grund av hans tjänst, och icke heller i det fall, att
befattningshavaren i annan ordning (t. ex. genom lärararvode eller annat
arvode från anslaget för undervisningsväsendet eller genom övertidsgottgörelse)
erhållit ersättning för uppdraget respektive det extra arbetet.

Revisorerna ha konstaterat, att antalet gratifikationer i förhållande till
antalet löneplansanställda tjänstemän är större vid vattenfallsverket och televerket
än vid övriga berörda verk. Utan att dock åberopa förhållandena
vid televerket vilja revisorerna i den omständigheten, att en verksstyrelse
utdelar förhållandevis många gratifikationer, se ett uttryck för att verksstyrelsen
önskar ge utrymme för eu friare lönesättning än den som eljest
iakttages inom statsförvaltningen. Eu dylik friare lönesättning borde enligt
revisorerna icke ifrågakomma annat än efter beslut av statsmakterna i
vederbörlig ordning.

Ehuru revisorerna icke velat göra gällande, att telestyrelsen skulle försöka
genomföra en friare lönesättning med hjälp av gratifikationsanslaget,
vill styrelsen dock anföra några synpunkter på denna fråga. Med de principer,
som telestyrelsen tillämpar för gratifikationsbesluten, måste varje
gratifikation motiveras av någon konkret anledning i form av särskilt uppdrag
eller speciellt arbete vid sidan av eller utöver de normala göromålen.
Gratifikation kan icke komma i fråga för det arbete, som normalt åvilar
en anställningshavare. Förmånen att erhålla gratifikation är icke knuten
till vissa personer eller befattningar, utan prövningen av gratifikationsfrågorna
sker utifrån en granskning av de fullgjorda prestationerna. Anvisningen
av medel för gratifikationsändamål sker av Kungl. Maj:t på förslag
av telestyrelsen (i televerkets driftkostnadsstat); gratifikationsväsendets
omfattning bestämmes sålunda ytterst av Kungl. Maj:t. Under budgetåret
1955/56 var totala beloppet av de vid televerket utbetalda avlöningarna
nära 357 miljoner kronor. Samma budgetår var summan av utbetalda

571

gratifikationer — bortsett från belöningar inom förslagsverksamheten —
omkring 120 000 kronor; antalet utdelade gratifikationer var 456. Det torde
av dessa sifferuppgifter klart kunna utläsas, att gratifikationsanslaget icke
tjänat som ett medel för en friare och från statsmakternas intentioner
avvikande lönepolitik. Omständigheterna i övrigt torde klart ge vid handen,
att revisorernas farhågor — åtminstone vad televerket beträffar — äro
helt obefogade.

Revisorerna beröra även något de belöningar, vilka utbetalas från gratifikationsanslaget
såsom erkänsla för inom den s. k. förslagsverksamheten
framförda förslag, vilka befunnits vara till gagn för verket. 1 den kommentar,
som lämnas i anslutning till tabell 3 i revisionsberättelsen säges, att beslut
av företagsnämnd ligga till grund för belöningarna inom förslagsverksamheten.
Till undvikande av missförstånd på denna punkt vill styrelsen framhålla,
att företagsnämnderna i dessa ärenden endast ha att uttala sig om
huruvida belöning anses böra utgå eller icke. Beslut om att belöning skall
utgå och om belöningens storlek fattas av telestyrelsen.

Avslutningsvis erinra revisorerna om att statens organisationsnämnd i
skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 oktober 1955 föreslagit, att bestämda
regler skola fastställas för utdelande av belöningar avseende förslagsverksamheten
inom den civila statsförvaltningen. Enligt revisorernas mening
böra de bestämmelser i förevarande avseende, som kunna komma att fastställas
för den civila statsförvaltningen, tillämpas jämväl för statsförvaltningen
i övrigt. Telestyrelsen vill i anslutning härtill bestämt framhålla,
att om enhetliga principer för här avsedda belöningar skola fastställas med
giltighet även för televerket och andra kommunikationsverk, så böra dessa
verk beredas tillfälle att framföra sina synpunkter på saken. Telestyrelsen
ställer sig för sin del mycket tveksam till huruvida det över huvud taget
är möjligt att utarbeta enhetliga regler för bestämmandet av belöningar
i förslagsverksamheten inom hela statsförvaltningen. Det ligger i sakens
natur, att förslagsverksamheten får en annan inriktning vid de tekniska
affärsverken än inom andra grenar av statsförvaltningen, och det är givet,
att bedömningen av förslagen måste röna inflytande härav. Det av organisationsnämnden
framlagda förslaget har tillkommit utan medverkan av
televerket, och icke heller övriga kommunikationsverk lära ha blivit rådfrågade
i ärendet, något som förefaller anmärkningsvärt i betraktande av
att förslagsverksamheten inom statsförvaltningen torde ha nått sin största
omfattning just vid kommunikationsverken.

Styrelsen får slutligen påpeka, att uppgiften i tabell 2 om antalet löneplansanställda
tjänstemän vid televerket budgetåret 1955/56 är felaktig.
Antalet skall vara 22 500 i stället för 17 400.

Vid detta ärendes handläggning ha närvarit generaldirektören Sterky,
överingenjörerna Nordström och Esping, verkstadsdirektören Mattsson,
förrådsdirektören Svensson och byråchefen Roos (föredragande) samt t.f.
överdirektören Svedhem och t.f. byråchefen Onnermark.

Stockholm den 22 januari 1957

Underdånigst
HÅKAN STERKY

NII.S ROOS

Olof Lind

572

Järnvägsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har järnvägsstyrelsen anbefallts att
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1956 församlade revisorer
under § 40 av sin berättelse anfört angående gratifikationer och belöningar
vid de affärsdrivande verken. Till åtlydnad härav får styrelsen anföra
följande.

Av de upplysningar som styrelsen lämnat revisorerna i skrivelser den
29 mars och 11 augusti 1956 framgår, att några allmänna principer för
utdelning av gratifikation eller belöning ej ansetts kunna utformas inom
statens järnvägar. Belöningar ha emellertid lämnats för rådiga och snabba
ingripanden i kritiska trafiksituationer och gratifikationer ha utgått för sådana
arbeten och utredningar, som ej kunnat fullgöras på arbetstid och som
med hänsyn till uppdragets kvalitet och krävande beskaffenhet ansetts falla
utom ramen för den normala tjänsteutövningen.

Med hänsyn till de skiljaktigheter i tillämpningen av stadgandet i 37 § 3
mom. statens allmänna avlöningsreglemente som revisorerna kunnat konstatera
ligger det nära till hands att efterlysa en precisering av de fall, där
gratifikation eller belöning skulle kunna komma i fråga enligt statsmakternas
intentioner. Vissa verksstyrelser ha också som föreliggande avsnitt av
revisorernas berättelse ger vid handen sökt draga upp riktlinjer för tilllämpningen
av det aktuella stadgandet.

Svårigheterna att förutse de typfall, där gratifikationer eller belöningar
kunna finnas motiverade, äro emellertid stora. För statens järnvägars vidkommande
kan det därför ej anses lämpligt eller behövligt att fastställa
vissa normer eller detaljbestämmelser pa detta område. Enligt järnvägsstyrelsens
uppfattning böra frågor om gratifikationer och belöningar fritt
prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

I behandlingen av detta ärende hava deltagit överdirektören Oredsson
och byråchefen Siedman (föredragande).

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
EDV. OREDSSON

HARALD SIEDMAN

Vattenfallsstyrelsen

Till Konungen

Genom remiss den 21 december 1956 har vattenfallsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande över vad riksdagens år 1956 församlade revisorer under
§ 40 av sin berättelse anfört angående gratifikationer och belöningar vid
de affärsdrivande verken.

Redan år 1932 gjorde riksdagens revisorer liknande anmärkningar mot
utdelandet av gratifikationer vid affärsverken, och vattenfallsstyrelsen avgav
i anledning härav yttrande i skrivelse den 9 januari 1933, vilken bifogas.1
1 denna skrivelse redogjorde styrelsen för de principer styrelsen tillämpade

1 Här ej avtryckt.

573

beträffando utdelandet av gratifikationer. Revisorernas anmärkningar föranledde
ingen åtgärd från riksdagens sida.

De principer, vattenfallsstyrelsen angav i yttrandet den 9 januari 1933,
har styrelsen sedan dess följt i stort sett. Utvecklingen har dock ytterligare
understrukit nödvändigheten för styrelsen att ha tillgång till ett gratifikationsanslag.
Personalsituationen är kritisk, och vattenfallsstyrelsen har
bl. a. knapphet på erfaren teknisk personal. Denna pressas över hövan och
det är väl ingen som tror, att man kan beordra sådan personal att i större
utsträckning påtaga sig extra arbeten eller uppdrag eller utföra mera kvalificerade
och maktpåliggande arbeten än normalt eller tvinga den att utföra
arbete inte bara på kvällar utan även under nätter och söndagar utan att
någon ersättning lämnas, när samtidigt övertidsberättigade tjänstemän får
full ersättning. Vattenfallsstyrelsens stora utbyggnadsprogram medför att
nästan varje år nya stationer och anläggningar tages i drift. Det prekära försörjningsläget
i fråga om elkraft medför också att anläggningarnas färdigställande
forceras till det yttersta. Personalen visar mestadels större beredvillighet
och lojalitet, när det gäller behov av stora extra arbetsinsatser,
än man rimligtvis kan kräva, men detta fordrar också uppmuntran från
verkets sida i någon form.

Att i detalj redogöra för alla fall då gratifikationer utdelats är omöjligt.
Styrelsen vill dock anföra ett par exempel på större gratifikationer.

Ingenjören Ce 27 H. hade deltagit i idrifttagningen av stationer och
därvid utfört prov. Dessa arbeten sker nattetid och under söndagar ofta
under flera dagar i sträck ute vid anläggningarna under ofta mycket primitiva
förläggningsförhållanden. Han hade därvid haft 100 timmars enkel
och 144 timmars kvalificerad övertid under ett år, varvid icke inräknats
någon som helst övertid på hans ordinarie tjänsterum. Han erhöll en
gratifikation på 1 500 kronor.

Ingenjören Ce 25 S. hade deltagit i liknande arbeten och därvid haft
217 timmars enkel och 173 timmars kvalificerad övertid — också utanför
tjänsterummet — under ett år. Han erhöll en gratifikation av 2 000 kronor.
Enligt Saars normer för övertidsersättning skulle sådan utgått med 4 760
kronor.

Revisorerna synes hysa farhågor för att gratifikationerna vid vattenfallsverket
använts i syfte att ernå en friare lönesättning. I detta sammanhang
bör nämnas, att lönerna till statens vattenfallsverks tjänstemannapersonal
för nedan angivna budgetår uppgick till följande belopp.

Budgetåret 1952/53 45,7 milj.

» 1953/54 51,2 »

» 1954/55 58,7 »

Beloppen av gratifikationer och belöningar utgjorde under de tre nämnda
budgetåren resp. 1,9, 1,8 och 1,5 promille av lönebeloppen. Man lär icke
med så obetydliga belopp kunna åstadkomma en friare lönesättning, som
skulle stå i strid med Saars principer.

Vattenfallsstyrelsen vill påpeka att revisorerna tydligen förbisett att styrelsen
även utdelat belöningar för förslag eller konstruktioner, vilket framgår
av överlämnade uppgifter. Endast ett fåtal sådana belöningar beslutas
dock av styrelsen, enär lokalförvaltningscheferna har befogenhet att besluta
i dessa ärenden till belopp, som i varje särskilt fall ej överstiger 200 kronor.
Genom förbiseende har lokalt beslutade belöningar (tillstyrkta av företags -

574

nämnd) ej kommit med i de förteckningar, som tillställts statsrevisorerna.
De sålunda ej redovisade beloppen är emellertid av relativt ringa storleksordning
och påverkar ej ovan angivna promillesatser.

Revisorerna synes ifrågasätta lagligheten av att ersätta övertidsarbete
med gratifikationer. Saar lämnar över huvud taget inga närmare anvisningar
i vilka fall gratifikationer kan utgå. Det förefaller vattenfallsstyrelsen
klart, alt exempelvis en viss skälig övertid bör kunna fordras av en tjänsteman
utan att ersättning genast bör utgå, men när denna övertid tar oskäliga
proportioner föreligger starka skäl för att den på något sätt honoreras.
Befordringsvägen torde icke kunna anlitas härför.

Redan när statsrevisorerna 1932 gjorde anmärkningar mot vattenfallsstyrelsens
gratifikationer fanns i avlöningsförfattningarna i princip samma
bestämmelser, som nu finns i 18 § 1 mom. och 37 § 3 mom. Saar. De allmänna
principer, styrelsen då tillämpade och fortfarande tillämpar, föranledde
ingen anmärkning från riksdagens sida. Det synes då vattenfallsstyrelsen
mer än egendomligt om gratifikationerna för övertidsarbete numera
skulle vara författningsstridiga och böra bli föremål för revisionsanmärkning.
Vattenfallsstyrelsen kan icke förstå revisorernas inställning på denna
punkt.

Revisorerna har påtalat att vattenfallsstyrelsen meddelat ett principbeslut
om övertidsersättning att utgå till tjänstemän, som fullgör viss beredskapstjänstgöring.
Revisorerna anser detta innebära, att de av Kungl. Maj:t och
riksdagen fastställda beredskapsersättningarna enligt tilläggsbestämmelserna
till Saar påbyggts med gratifikationer.

Det beslut, som avses, gäller tjänstemän, som har beredskapstjänst i
kontrollrummet vid driftbyråns driftkontor i Stockholm, där de tjänstgör
såsom vakthavande driftledare. Ersättningen för beredskapstjänsten utgår
enligt bilaga I) i tilläggsbestämmelserna till Saar, som föreskriver en ersättning
av f. n. högst 81 kronor per hel vecka, när beredskapen fullgöres på
arbetsplatsen och traktamente ej utgår.

Arbetsförhållandena i kontrollrummet är i korthet följande.

Under kontorstid är normalt två ingenjörer i egenskap av driftledare
sysselsatta i kontrollrummet med kontinuerlig krafthushållning och övervakning
av belastningsfördelningen mellan verkets egna kraftstationer samt
mellan dessa å ena sidan och samkörande företag å den andra. Detta arbete
innebär en ständig anpassning av produktionen till den aktuella belastningen,
utnyttjande av tillfälliga kraftöverskott och inköp av stödkraft från
samkörande företag, fördelning mellan vattenkraft och ångkraft samt uppdelning
av vattenkraftproduktionen på olika älvar med hänsyn till möjliga
vattentappningar och tillgängliga resurser i fråga om korttidsreglering av
tappningarna, allt inom ramen för i domar givna tillstånd och med syfte att
få mest ekonomiska produktion. I mån av tid planeras samtidigt i stora
drag belastningsfördelningen för kommande kväll och natt resp. kommande
veckohelg.

Efter kontorstidens slut kvarstannar en av driftledarna, som alltså redan
fullgjort normal arbetstid, och fortsätter ensam övervakningen med därtill
hörande planering och ordergivning fram till kontorstidens början nästa
morgon. Tillsammans med den då återkomne andre driftledaren fortsätter
han sedan kontrollrumstjänst till kontorstidens slut, varefter den andre
driftledaren övertager nattjänsten.

Under icke kontorstid har driftledaren tillgång till ett mindre bostadsut -

575

rymme i anslutning till kontrollrummet och han kan där tillbringa tid,
som ej åtgår för arbete i samband med övervakningen. De ständiga växlingarna
i belastningssituationen och i den disponibla krafttillgången fordrar
dock arbete i samband med övervakningen i sådan utsträckning att
exempelvis tiden för vila i sovrum normalt är begränsad till kl. 0.30—6.30
under vilken tid driftledaren blir väckt av telefonsamtal ett flertal gånger.

De nuvarande bestämmelserna om beredskapsersättning vid statens
vattenfallsverk infördes genom riksdagens beslut år 1948. Såsom framgår
av Ivungl. Maj ds proposition nr 225/1948 skulle bestämmelserna tillämpas
för några olika personalgrupper vid verket med sinsemellan olika arbetsuppgifter.
Den högsta ersättningen skulle utgå vid beredskapstjänst på
tjänstestället, om nattvila därvid beredes och tjänstgöringstraktamente icke
utgår. Differentiering av ersättningens storlek med hänsyn till lönegrad
skulle icke ske.

Även före 1948 utgick ersättning för beredskapstjänsten. För de vakthavande
driftledarna hade denna formen av en särskild ersättning maximerad
till 408 kronor för år. För övrig personal däremot, t. ex. vid kraftverkens
understationer, förvandlades beredskapstiden till arbetstid enligt
regeln att 60 timmars beredskap motsvarade 48 timmars arbetstid, dock
att natten ej räknades såsom arbetstid. Om vederbörande måste träda i
tjänstgöring, räknades denna såsom fullvärdig arbetstid utan evalvering.

Att verklig arbetstid under beredskapen ej heller numera skall anses
ingå i denna framgår av statsutskottets utlåtande nr 165/1948 över propositionen
i fråga. Däri anföres bl. a.: »Anmärkas må, att därest tjänstemannen
tages i anspråk för verklig tjänstgöring under beredskapstiden, gottgörelse
härför skall beredas tjänstemannen såsom för annan övertidstjänstgöring.
» Personal berättigad till övertidsgottgörelse får givetvis alltid
författningsenlig ersättning, när den under beredskap kallas i verklig
tjänstgöring.

Av vad som ovan anföres beträffande tjänstgöringsförhållandena för de
vakthavande driftledarna vid driftbyråns driftkontor framgår att en väsentlig
del av beredskapstiden upptages av verklig tjänstgöring, och det är
denna, som delvis ersättes med gratifikationer enligt det principbeslut, mot
vilket riksdagens revisorer riktat anmärkning. Detta framgår också klart
av näst sista stycket av ifrågavarande principbeslut, återgivet i riksdagsrevisorernas
berättelse under Civildepartementet, § 40. Det är alltså övertidsarbetet,
som delvis ersättes med gratifikation, ej beredskapen med
därtill hörande ingripanden vid störningar eller därmed jämförbara åtgärder.
Härtill kommer, att omfattningen av den övertid, som vid beräkning av
ersättningen satts som norm, är betydligt mindre än den, som i verkligheten
fullgöres. Någon påbyggnad av de fastställda beredskapsersältningarna
är det alltså icke fråga om. Det kan icke förväntas att de vakthavande
skall påtaga sig eu mängd övertidsarbete utan någon som helst ersättning.
För att undvika övertidsarbete skulle det erfordras att ytterligare minst
fyra kvalificerade ingenjörer anställdes vid driftbyrån. Om dessa över
huvud laget kunde anställas, skulle kostnaden bli mångfaldigt större för
verket än med den nuvarande anordningen, och det är verklighetsfrämmande
att riikna med att ingenjörer med erforderliga kvalifikationer skulle
finna sig i skiftgång utan extra ersättning. Omsättningen på sådan hypotetiskt
tillgänglig personal skulle därför bli mycket stor. Erforderlig rutin
skulle följaktligen ej kunna nås, vilket å sin sida lätt kan resultera i mycket

576

stora ekonomiska förluster för verket på grund av att bästa möjliga krafthushållning
ej ernås.

Det hör i detta sammanhang omnämnas, att överrevisorerna vid statens
vattenfallsverk i samband med granskning av bl. a. gratifikationerna för
några år sedan även studerade arbetet i kontrollrummet. Ingen anmärkning
framställdes.

Styrelsen kan ej uttala sig om behovet av gratifikationer vid statens
järnvägar eller vid andra statliga verk, men med hänsyn till vattenfallsstyrelsens
ständigt växande arbetsbörda och knapphet på personal är det
ofrånkomligt, att styrelsen har möjlighet att i någon mån honorera extra
prestationer utöver vad som är normalt, där Saars bestämmelser ej räcker
till.

Under åberopande av vad ovan anförts får vattenfallsstyrelsen hemställa
att vad revisorerna anfört ej måtte föranleda någon åtgärd.

Stockholm den 19 januari 1957

Underdånigst
ÅKE RUSCK

C-H. von HARTMANSDORFF

G. Horss

Statskontoret

Underdånigt utlåtande

Den av riksdagens revisorer verkställda utredningen rörande omfattningen
av beslut om gratifikationer (belöningar), som under budgetåren
1952/56 meddelats av de affärsdrivande verken, ger enligt statskontorets
mening klart vid handen, att vissa verk ej ådagalagt den återhållsamhet,
som bör iakttagas vid utdelandet av gratifikationer. Statskontoret delar
alltså revisorernas uppfattning, att det ej bör ifrågakomma, att — såsom
förekommit — gratifikationer utgivas som ersättning för övertidsarbete,
då författningsenlig rätt till gottgörelse för övertidstjänstgöring icke föreligger.
Ämbetsverket finner därför påkallat, att, i överensstämmelse med
vad revisorerna förutsatt, gratifikationssystemet kommer under bedömning
vid den pågående översynen av det statliga avlöningsväsendet. Det framstår
vidare som angeläget, att sådana föreskrifter bliva meddelade, att en enhetlig
tillämpning inom statsförvaltningen av denna form av ersättning
blir möjlig.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
statskommissarien Lundh, vilken dock ej närvarit vid utlåtandets justering.

Stockholm den 4 januari 1957

Underdånigst
ELOF JERDENIUS

TORD MARCUSSON

M. Franzén

Riksräkenskapsverket

Underdånigt utlåtande

Revisorerna framhålla, att det inom vissa affärsdrivande verk tillämpade
förfaringssättet att bereda tjänstemän, som fullgjort arbete å övertid
och icke är berättigad till gottgörelse för sådant arbete jämlikt 32 § Saar,

577

ersättning i form av gratifikation, torde strida mot gällande avlöningsföreskrifter.
Riksräkenskapsverket får med anledning härav erinra om att
ämbetsverkets revision framställt anmärkning mot en dylik utbetalning,
varvid revisionen grundade anmärkningen på det förhållandet, att det
enligt gällande arbetsordning ålegat tjänstemannen att utföra det arbete,
för vilket ersättning utgått i form av gratifikation. Anmärkningen fastställdes
av kammarrätten genom utslag den 14 januari 1953 (årsboken,
not. 11). Vad beträffar sådana fall, då det utförda arbetet legat utanför
vederbörande tjänstemans åligganden, synes 1918 års lönekommitté i sitt
betänkande (Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen år 1919,
andra samlingen, andra avdelningen, femte bandet, sidan 154) ha utgått
från att frågan om ersättning för arbetet i allmänhet skulle prövas av
Kungl. Maj:t. Några närmare bestämmelser i ämnet ha dock icke meddelats.
Lämpligheten av sådana bestämmelser kan även ifrågasättas. Det synes
riksräkenskapsverket mest ändamålsenligt, att styrelserna vid de affärsdrivande
verken liksom hittills inom ramen av beviljade anslagsbelopp och
med hänsyn till de vid de särskilda verken rådande förhållandena besluta
om gratifikationer och belöningar till personalen vid respektive verk.

I handläggningen av detta ärende ha, förutom undertecknade, byråcheferna
Faxelius och Stenström samt tillförordnade byråchefen M. Oredsson
deltagit.

Stockholm den 21 januari 1957

Underdånigst
GÖSTA RENLUND

ARTHUR FREDENMARK

Statens lönenämnd

Till Konungen

Genom remiss den 27 december 1956 har statens lönenämnd anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1956 församlade revisorer
anfört i fråga om gratifikationer och belöningar vid de affärsdrivande
verken. Med anledning härav får lönenämnden anföra följande.

Riksdagsrevisorerna ha inhämtat vissa upplysningar om i vilken utsträckning
och efter vilka principer gratifikationer utgå vid de affärsdrivande
verken. Vid sin granskning av utredningsmaterialet ha revisorerna iakttagit,
att i Saar och tilläggsbestämmelserna till Saar meddelade föreskrifter
rörande övertidsersättning och beredskapsersättning av vissa myndigheter
utbyggts med beslut om gratifikationer, vilka syntes stå i strid
med gällande avlöningsföreskrifter. Av de inhämtade uppgifterna framginge
vidare, att ämbetsverken företedde stora inbördes skiljaktigheter i
vad gällde utbetalning av gratifikationer. Denna skillnad i gällande praxis
på området vore särskilt påfallande, om hänsyn toges till antalet anställda
vid de olika myndigheterna. Revisorerna ha ifrågasatt, om det förelåge
eu sådan olikhet i tjänstgöringsförhållandena vid ifrågavarande verk, att
eu dylik åtskillnad vore motiverad. Enligt revisorernas mening kunde även
(ten frågan ställas, huruvida tillräckliga sk ii 1 förelåge för att de anställda
vid affärsverken i förevarande avseende intoge eu privilegierad ställning.
Även vid övriga verk utfördes nämligen icke så sällan sådana arbetspresta 37

Rev. berättelse ang. statsverket 1956. It.

578

tioner, som inom ett affärsdrivande verk skulle kunna föranleda gratifikation.
Slutligen ha revisorerna berört spörsmålet om den s. k. förslagsverksamheten
inom statsförvaltningen och härom uttalat den meningen, att
de bestämmelser i förevarande avseende, som kunde komma att fastställas
för den civila statsförvaltningen, borde tillämpas jämväl för statsförvaltningen
i övrigt.

Enligt statens lönenämnds mening bör gratifikation ifrågakomma, när
alldeles särskilda förhållanden eller skäl för en extra gottgörelse eller uppmuntran
anses föreligga. Däremot bör tjänsteman icke tilldelas gratifikation
för mera regelbundet förekommande arbetsuppgifter, såsom exempelvis
i sådana fall som det av revisorerna omnämnda principbeslutet av
vattenfallsstyrelsen om övertidsersättning i form av gratifikation till
tjänstemän, som fullgöra viss beredskapstjänstgöring. Med ett på angivet
sätt begränsat utrymme för beviljande av gratifikationer lära möjligheter
icke föreligga att meddela normerande föreskrifter på detta område. Lönenämnden
kan därför för sin del icke förorda, att särskilda normer utarbetas
för utdelande av gratifikationer. Däremot torde skäl föreligga att för myndigheterna
klarlägga, att gratifikationer få förekomma allenast såsom
gottgörelse för tillfälliga och särskilt betydelsefulla prestationer vid sidan
av den normala tjänstgöringen.

Den av revisorerna påtalade disproportionen mellan olika affärsdrivande
verk i fråga om antalet utdelade gratifikationer synes lämpligen kunna motverkas
genom en riktig avvägning av de belopp, som för ändamålet ställas till
verkens förfogande. I driftkostnadsstaterna för vissa affärsdrivande verk
finnas för närvarande upptagna anslagsposter för bestridande av utgifter
för förutom gratifikationer sådana ändamål som exempelvis studieresor
(televerket, statens vattenfallsverk) och medaljer (statens järnvägar). Det
synes lönenämnden angeläget, att ifrågavarande anslagsposter renodlas
genom att medelsanvisningen å posterna fixeras till ett bestämt belopp,
som må användas för utdelande endast av gratifikationer. Vid avvägningen
av beloppen myndigheterna emellan torde hänsyn böra tagas till förutom
antalet anställda vid respektive verk andra faktorer, som kunna äga betydelse
i nämnda hänseende.

Vad gäller den av revisorerna berörda frågan om gratifikationer till
tjänstemän vid statsförvaltningen i övrigt anser lönenämnden, att i princip
samma möjligheter härutinnan böra stå öppna inom hela förvaltningen.
Anledning att för detta ändamål anvisa särskilda medel torde emellertid
endast föreligga beträffande verk av betydande omfattning. I övrigt torde
uppkommande frågor av hithörande slag liksom hittills böra prövas av
Kungl. Maj.t i varje särskilt fall.

Vad lönenämnden i det föregående anfört har avseende å sådan särskild
gottgörelse, som nämnden vill beteckna som gratifikation i egentlig mening
och icke sådana belöningar, som sammanhänga med den s. k. förslagsverksamheten.
Sistnämnda verksamhet bör enligt nämndens mening hållas
skild från gratifikationssystemet och redovisas i särskild ordning.

I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad, ledamöterna
Broomé, Melin, Persson, Ruist och Svensson samt suppleanten Bäck;
dock att ledamoten Svensson ej varit närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm den 18 januari 1957

Underdånigst
E. JOHNSSON

Bertil Sundström